Fredagen den 5 december (Riksdagens protokoll 1958:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr B 14

5 december

Debatter m. m.

Fredagen den 5 december

Sid.

Svar på fråga av herr Gustavsson i Alvesta ang. bestämmelserna om

näringsbidrag och familjebidrag åt värnpliktiga .............. 3

Svar på interpellationer av :

herr Svensson i Kungälv ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade
länderna ................................ 3

herr Lothigius ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som
befinna sig i utveckling mot ett mera industrialiserat och utvecklat
ekonomiskt system.................................. 3

Svar på frågor av :

fru Sandström ang. reglerande av sommarstugeägares lägenhets arrenden

............................................ 25

herr Wahrendorff i anledning av kommenderingen av landsortspoliser

till tjänstgöring i Stockholm ............................ 26

herr Björkänge ang. åtgärder mot försäljning av stiletter........ 28

Svar på interpellationer av :

herr Ohlin ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen
och arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamhe -

ten in. m............................................. 30

herr Braconier ang. sjögränsernas utsträckning m. m........... 54

herr Rimmerfors ang. behandlingen av anhöriga till ungerska medborgare
som i samband med revolten i Ungern fängslats eller avrättats
................................................ 56

Svar på fråga av herr Lindahl ang. en redogörelse för vidtagna och

planerade åtgärder mot arbetslösheten .................... 57

1 Andra kammarens protokoll Nr It Ut

Nr B 14

Innehåll

Svar på interpellationer av: Sid fru

Lindskog ang. åtgärder för att tillgodose de partiellt arbetsföras
och den äldre arbetskraftens behov i nuvarande kärva situation

på arbetsmarknaden .................................. 61

herr Fälldin ang. statsbidrag till röjningsarbeten som utföras av enskild
skogsägare ..................................... 66

herr Haglund ang. de mindre inkomsttagarnas bostadskostnader.. 70

Svar på fråga av fröken Vinge ang. framläggande av lagförslag om

rätten till släktnamn .................................. 73

Svar på interpellationer av:

herr Lundmark ang. framläggandet av proposition om revidering

av vattenlagen........................................ 75

herr Fröding ang. handläggningen av ersättningsfrågor enligt lagen

om allmänna vägar.................................... 77

fröken Vinge ang. åtgärder för att få till stånd en skolstatistik, som
tillgodoser det moderna samhällets krav.................... 80

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Fredagen den 5 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 28 nästlidna
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Olov
Rylander på grund av övre luftvägsinfektion
med feber anbefallts avhållsamliet
från arbete i minst 1 vecka.

Västerås 2/12 1958

T hord Ericsson
leg. läk.

Herr Rylander beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 2 innevarande månad tills vidare.

§ 3

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
näringsbidrag och familjebidrag åt
värnpliktiga

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Rune Gustavsson i
Alvesta har frågat mig om förslag angående
ändrade bestämmelser för näringsbidrag
och familjebidrag åt till
värnpliktstjänstgöring inkallade och deras
familjer kan förväntas innevarande
år från 1954 års värnpliktsavlöningsutredning
och om jag har för avsikt att på
grundval därav framlägga proposition
till nästa års riksdag.

Enligt vad jag inhämtat riiknar värnpliktsavlöningsutrcdningcn
med att före
1958 års utgång kunna avlämna betänkande
avseende bland annat de i frågan
berörda bidragsformerna. Innan jag

haft tillfälle att taga del av utredningens
förslag och detta remissbehandlats
är det helt naturligt inte möjligt för
mig att bedöma huruvida och när någon
proposition i ämnet skall kunna framläggas.

Härpå anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga. Jag är tacksam för
att denna utredning, som vi länge väntat
på, nu kommer till ett resultat, och
jag hoppas också att statsrådet på allt
sätt medverkar till att proposition kan
läggas fram här i riksdagen så fort som
möjligt. De nuvarande förhållandena är
uppenbart orättvisa mot företagare och
särskilt mot jordbrukare, eftersom inkallelserna
till beredskapstjänst ofta
sammanfaller med vårbruk och skörd.
Jag ber därför än en gång att få tacka
för svaret, och jag hoppas på att frågan
får en snar behandling och att vi kan få
förhållandena ändrade.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. utvidgad
hjälpverksamhet till de underutvecklade
länderna samt ang. de svenska insatserna
för hjälp till länder, som befinna sig
i utveckling mot ett mera industrialiserat
och utvecklat ekonomiskt system

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat statsministern, om rege -

Nr B 14

Fredagen den 5 december 195S

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

ringen är villig att på allvar undersöka
de ekonomiska möjligheterna till ett vidare
och väsentligt större svenskt bistånd
till de s. k. underutvecklade länderna
och i så fall i vilka former och
under vilka förutsättningar regeringen
ämnar föreslå sådan hjälp.

Vidare har herr Lothigius frågat mig,
om jag vill lämna kammaren en redogörelse
för regeringens planer på längre
sikt och i avseende på den närmaste tiden
i fråga om de svenska insatserna för
hjälp till länder, som befinner sig i utveckling
mot ett mera industrialiserat
och utvecklat ekonomiskt system.

Då båda dessa interpellationer berör
ett och samma ämnesområde, liar det
ansetts lämpligt att besvara dem samtidigt.
Statsministern har därvid uppdragit
åt mig att svara även på den till
honom riktade frågan.

Med anledning härav vill jag meddela
följande.

Opinionen till förmån för en större
svensk aktivitet på den internationella
hjälpens område har på senare tid ökat
påtagligt inom alla folkgrupper — föreliggande
interpellationer är ett av
många uttryck för detta växande intresse.
Skillnaderna i levnadsstandard
mellan högt industrialiserade länder av
vår egen typ och de huvudsakligen råvaruproducerande
länder, som utgör
majoriteten av jordens stater, har blivit
så iögonenfallande, att både det sociala
samvetet och det ekonomiska förnuftet
reagerar med krav på snara åtgärder
för att minska klyftorna i levnadsnivån.
Problemet har särskilt accentuerats
under de senaste åren, som
inte medfört det framåtskridande man
hoppats på utan snarare en kräftgång
i de underutvecklade ländernas ekonomi,
sedd i förhållande till det växande
välståndet i tekniskt högtstående länder.
Enbart de fallande råvarupriserna
under den senaste recessionen och sysselsättningssvåriglieterna
i USA och

Västeuropa har sålunda på aderton månader
berövat de underutvecklade länderna
lika mycket i handelsinkomster
som vad den internationella hjälpen i
kapitalgåvor, lån och tekniskt bistånd
totalt uppgått till under samma tid. Det
är därför naturligt, att detta väldiga
problemkomplex på sistone kommit att
stå i brännpunkten för programdiskussionerna
i flera av de internationella organ,
där också Sverige är medlem, och
att de svenska insatserna i stor utsträckning
bestämmes och kommer att bestämmas
av beslut som fattas i dessa internationella
organ.

I arbetet för eu bättre ekonomisk balans
mellan jordens länder deltar Sverige
f. n. dels genom bidrag till Förenta
Nationernas tekniska biståndsverksamhet,
dels genom sitt medlemskap i
Internationella återuppbyggnadsbanken
och Internationella finansinstitutet med
därav följande ekonomiska förpliktelser.
Dessutom görs vid sidan härom
direkta svenska insatser i vissa länder,
varvid statsmedel jämte privata insamlingsmedel
genom Centralkommittén för
tekniskt bistånd till underutvecklade
områden används för utbildnings- och
hälsovårdsändamål — såsom yrkesskolor,
sjukhus, kurs- och stipendiatverksamhet.
Frågan om ökade svenska insatser
för de underutvecklade länderna
och planläggningen av sådana insatser
bör ses mot bakgrund av vad Sverige
hittills uträttat på detta område och de
erfarenheter, som utvunnits därur.

Vårt bidrag till FN:s tekniska biståndsprogram,
det s. k. »Utvidgade
programmet», har i innevarande års
budget upptagits till 4,5 milj. kronor.
Under senare år har detta bidrag ökat
successivt i relation till den totala ökningen
av programmet, som 1957 omfattade
hjälpprojekt till en beräknad
kostnad av 31 milj. doll. Även en del
av den svenska medlemsavgiften till
FN användes för övrigt i FN:s reguljära

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

tekniska biståndsverksamhet. Det svenska
bidraget, som nu utgör ca 2 1/t °/o
av FN :s samlade insatser för teknisk
hjälp, kan förefalla ringa. Om det bedömes
i förhållande till givarländernas
folkmängd och beräknas per invånare,
kommer dock Sverige relativt högt på
bidragsskalan, nämligen som nr 4 av 80-talet bidragsländer. Vi har naturligtvis
ingen anledning att vara tillfredsställda
med detta, lika litet som mottagarländerna
är till freds med omfanget av det totala
bistånd som bjuds dem. De senaste årens
debatter i FN:s ekonomiska utskott har
karakteriserats av de underutvecklade
ländernas ihärdigt upprepade och alltmer
intensifierade krav på teknisk och
ekonomisk hjälp av en storlek, vida över
de hittillsvarande FN-programmens resurser.
Drömmen om en internationell
halvmiljarddollar-fond för investeringshjälp
i form av kapitalgåvor och långfristiga
lån till låg ränta har under
dessa år smultit ner till eu kompromissprodukt,
som under namn av »Special
project Fund» inrättas fr. o. m. 1959.
Den nya fonden skall främst användas
för forskning och planläggning i det
ekonomiska utvecklingsarbetets tjänst,
men också för modellanläggningar och
därmed viss kapitalhjälp åt underutvecklade
länder. Enligt den nya fondens
stadgar siktas på en ekonomisk
ram för verksamheten av 100 milj. dollar
årligen. Här liksom i FN:s nuvarande
tekniska biståndsprogram tilllämpar
USA sin »matcliing»-princip,
d. v. s. USA-bidraget sättes till en viss
procent av alla övriga bidrags sammanlagda
värde. Med ledning av Sveriges
bidragsandel i FX:s hittillsvarande program
för teknisk hjälp har vårt bidrag
till den nya fonden beräknats till ca
It) milj. kronor. Sammanlagt för de båda
verksamheterna bör det svenska bidraget
uppgå till 15 milj. kronor under
budgetåret 1958/59, etl belopp som också
den svenska regeringen ställt i ut -

sikt på den bidragskonferens, som ägde
rum i New York den 16 oktober — givetvis
med förbehåll för riksdagens godkännande.

Då man i den diskussion i ämnet, som
pågår, ofta rör sig med mångdubbelt
större krav på svensk offervilja, bör
det nog här påpekas, att även om FN
skulle kunna nyttiggöra ett vida större
svenskt gåvobelopp och göra detta lättare
än vad vi själva skulle kunna göra
i vår egen bilaterala hjälpverksamhet,
som skall beröras närmare i det följande,
så är det långt ifrån säkert, att en generös
demonstration i form av ett bidrag,
som vore vida större än övriga
FN-medlemmars, skulle komma att påverka
dessa till en motsvarande ökad
insats och därmed befrämja en allmän
utvidgning av det tekniska biståndsprogrammet.
Det stora svenska engångsbidraget
till flyktingkommissarien häromåret
utlöste ingen kedjereaktion. Och
när den amerikanska »matching»-principen
ofta utgör en verkningsfull press
på andra FN-stater vid indrivning av
utlovade men eftersläpande bidrag, så
betyder det också, att om någon enstaka
stats andel skulle ökas så kraftigt, att
den utfyllde den nödvändiga »matching»-summan, komme betalningsviljan hos
mindre nogräknade stater att snarare
slappna än sporras. Därmed inte sagt,
att inte Sverige och med Sverige jämförliga
länder genom en stegvis höjning
av sina bidrag — såsom nu sker —
skulle kunna påverka och efter hand dra
med sig den allmänna bidragsnivån i
en stigning uppåt. Sveriges bidrag till
tekniskt bistånd genom FN:s förmedling
kommer alltså fr. o. in. nästa budgetår,
om riksdagen lämnar sin benägna
medverkan, att bli drygt tre gånger
större än nu.

Då den svenska regeringen är beredd
att på detta sätt stödja en vidgad teknisk
hjälpverksamhet i FN:s regi, är det
i överensstämmelse med vår gamla upp -

Nr Bil

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

fattning om den multilaterala hjälpens
värde och i vissa fall överlägsenhet över
den bilaterala. Både politiska och praktiska
synpunkter är här involverade.
Ett starkt skäl till förmån för tekniskt
och ekonomiskt bistånd genom FN är
mottagarländernas egen hållning till
denna hjälp. Så starkt har de känt
och så ofta uttalat sitt behov av ett
bistånd, som inte gör dem politiskt
beroende åt något håll, att tiden nu blivit
mogen för en enhällig deklaration
av FN:s generalförsamling om oavhängighetsprincipen
i multilateral bidragsverksamhet.
I den nya specialfondens
stadgar betonas sålunda, att »det
bistånd specialfonden lämnar får inte
bli ett medel för främmande ekonomisk
och politisk inblandning i vederbörande
lands inre angelägenheter och får
inte åtföljas av några villkor av politisk
natur». Även om de svenska bilaterala
insatserna aldrig berörts av några
misstankar om inblandningssyften, har
erfarenheten visat vilket ömtåligt arbete
det är att organisera hjälpaktioner i
ett annat land och hur det kräver stora
fonder tålamod och takt, när ett avtal
skall omsättas i praktiken och olika tolkningar
och synsätt gör sig gällande.
Dessutom är de praktiska svårigheterna
många, när man skall knyta samman
behov och önskemål i ett tekniskt mindre
utvecklat land med de pekuniära och
personliga resurser, som vi i Sverige
förfogar över för ändamålet. Även om
dessa resurser skulle vidgas, är varje
projekt en mycket tidskrävande uppgift,
och Sveriges möjligheter är starkt
begränsade att inom rimlig tid omsätta
i nyttigheter — såsom kunskaper, teknisk
utrustning o. d. — eventuella
anslagsmedel av någon större storleksordning.
Emellertid har en bilateral
hjälpverksamhet sitt stora värde genom
att åskådliggöra för den svenska allmänheten
det tekniska biståndets idé
och väcka, respektive hålla intresset vid

makt för den FN:s biståndsverksamhet,
vars resultat förefallit mera avlägsna
och obekanta. En direkt svensk biståndsverksamhet
är alltså ett önskvärt
komplement till den multilaterala FNhjälpen
nu och i fortsättningen. Till
Centralkommitténs för tekniskt bistånd
administration och verksamhet har i
innevarande års budget upptagits
1 835 000 kronor. Jämte insamlingsmedel
ger detta centralkommittén ett belopp
av i runt tal 3 miljoner kronor om
året att röra sig med. Verksamheten,
som startade år 1952, har nu passerat
experimentstadiet, och det börjar bli
möjligt att sortera och summera erfarenheterna.
Kommittén har därför på
sitt årsmöte den 24 november detta år
beslutat att på grundval av dessa erfarenheter
utreda och noggrant pröva formerna
för det fortsatta bilaterala biståndet.
Denna utredning på centralkommitténs
initiativ torde i sinom tid kunna
ge statsmakterna värdefulla uppslag
för planeringen av den framtida bilaterala
biståndsverksamheten.

I bilateral hjälpverksamhet finns givetvis
stort utrymme för privat offervilja.
Jag vill gärna i detta sammanhang
vitsorda betydelsen av att det vid sidan
om statens engagemang i den internationella
hjälpverksamheten finns en
privat insamlingsverksamhet lik Centralkommitténs
Sverige-Hjälper-insamling
häromåret, Missionsförbundets regelbundna
frivilliga insamlingar och
Kooperativa förbundets senaste insamlingsinitiativ
för att nämna några av
de kanaler, varigenom gåvomedel tillföres
behövande länder för sjukhus,
skolor m. m. Sådana insamlingar utgör
nämligen inte bara en värdefull inteckning
i menig mans intresse och medkänsla
utan är också på olika sätt ägnade
att bygga upp förståelsen även för
de offer, som för samma eller liknande
ändamål utkräves över skattsedeln.

Här har redan erinrats om de under -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län

derna samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut

veckling mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

utvecklade ländernas eftersläpning inom
världsekonomien, otillräckliga industrialisering
och underlägsenhet i handelsutbytet.
Även där tillgången på naturrikedomar
och arbetskraft är god eller
riklig, hindras en produktivitetsökning
av den svåra kapitalbrist, som dessa
länder i allmänhet lider av. Det faktum
att mer än •ho av deras export till
industriländerna består av lågprissatta
tropiska födoämnen och råmaterial påverkar
vice versa även avsättningsmöjligheterna
på dessa länder av industriländernas
egna exportprodukter. Importförbud
och importregleringar blir
allt oftare det försvar för sin ekonomi,
som de underutvecklade länderna nödgas
tillgripa. För exporten av kapitalvaror
till köpsvaga länder har å andra sidan
bristen på exportkrediter blivit allt
kännbarare. Frågan om ökade exportkreditgarantier
har därför också berörts
i debatten om svenska insatser för underutvecklade
länder. Regeringen har
sedan åtskillig tid haft sin uppmärksamhet
riktad på de problem, som den
svenska exportindustrien ställs inför
till följd av de ökade kreditanspråken.
Närmast i exportstimulerande syfte och
med tanke på konjunkturavmattningstendenserna
här hemma föreslog regeringen
i somras och beslöt därefter riksdagen
en högst väsentlig utökning av
den garantiram inom vilken exportkreditnämnden
har att röra sig, nämligen
från 300 till 000 milj. kronor. Även de
underutvecklade ländernas ökade kreditbehov
fanns då i blickfältet. Såsom
anmäldes i proposition B 30 om den
sålunda vidgade garantiramen har det
uppdragits åt exportkreditnämnden att
göra en utredning beträffande riktlinjerna
för nämndens verksamhet i syfte
att anpassa denna till nu rådande kärvare
exportläge.

Huvudsyftet med den statliga garantiverksamheten
på detta område har varit
att stödja svensk export ur ren kom -

mersiell synpunkt. Exporten till stabila
och valutastarka marknader, där goda
framtidsutsikter föreligger, har därvid
tillmätts särskild vikt. Sådan export har
behandlats gynnsammare, t. ex. med
tillämpning av högre garantiprocentsatser.
Trots detta är exportkreditnämndens
verksamhet rätt starkt koncentrerad
till de valutasvaga marknaderna.
Detta sammanhänger naturligtvis främst
med att exportörerna själva tar på sig
de risker som kan vara förenade med
kreditexport exempelvis till Västeuropa
och dollarområdet. När det gäller länder,
där svårigheterna med hemtagande
av fordringar bedömts större — vilket
ju oftast är fallet med de s. k. underutvecklade
länderna — och där exportörernas
egna möjligheter att bedöma riskerna
är mindre, har det tett sig naturligt
att liänvända sig till exportkreditnämnden
för försäkring av fordringarna.
Den export det här är fråga om avser
ju dessutom ofta investeringsvaror,
för vilka långa betalningsterminer tilllämpas.
I detta sammanhang kan nämnas
att kreditgarantier kan utställas inte
bara för export av varor utan även
exempelvis för entreprenadarbeten och
teknisk konsulterande verksamhet —
ett slags tekniskt bistånd alltså. Den statliga
garantiverksamheten på detta område
har därför ostridigt haft en gynnsam
effekt på vår industris möjligheter att
medverka i den pågående uppbyggnaden
av näringslivet i dessa länder.

1 vilken utsträckning exporten till
underutvecklade länder kan ytterligare
underlättas genom exportkreditgarantier
kan inte överblickas förrän resultaten
av den inom exportkreditnämnden
pågående översynen föreligger. Enligt
vad jag inhämtat kommer nämnden
inom kort att överlämna sin utredning
till handelsdepartementet. Utredningen
blir därefter föremål för remiss och
torde i sinom tid komma att i vederbörlig
ordning redovisas för riksdagen.

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

Av naturliga skäl kan icke nu redogöras
för utredningsresultatet. Så mycket kan
dock sägas, att nya regler kommer att
föreslås, som väsentligt stärker garantigivningens
värde för exportören. Jag
vill avslutningsvis tillägga, att även om
den statliga exportkreditgarantigivningen
utvidgas och stärkes, det ändå
ankommer på exportören att själv ordna
finansieringen av krediterna och att''
han dessutom får vara beredd att själv
bära viss del av kreditrisken. Svårigheterna
härvidlag är naturligtvis särskilt
framträdande när det gäller de
långsiktiga krediterna.

Här sades nyss att vi från svensk sida
bör vara angelägna om att den tekniska
biståndsverksamheten såväl som annan
hjälpverksamhet till förmån för de underutvecklande
länderna så mycket som
möjligt kanaliseras genom de internationella
organ, som har upprättats för
iindamålet. I detta sammanhang faller
det sig naturligt att peka på de svenska
insatserna i t. ex. internationella återuppbyggnadsbanken,
i vars styrelse och
direktion Sverige f. n. är representant.
I denna bank har Sverige åtagit sig att
svara för 100 milj. dollar, d. v. s. över
eu halv miljard kronor. Ca 100 milj.
kronor därav är avsedda för direkt utlåning
och resten — ca 400 milj. kronor
— tjänar såsom säkerhet för bankens
samlade engagemang. F. n. pågår diskussioner
inom banken om en ökning av
medlemsländernas insatser. Det återstår
ännu att se huruvida de förslag, som är
att vänta under de närmaste månaderna,
kommer att ställa nya ekonomiska anspråk
på medlemsländerna och därmed
också på Sverige.

1FC, det internationella finansinstitutet,
som häromåret inrättades i anslutning
till världsbanken, har även till
syfte att lämna lån .till länder som är
stadda i utveckling. Dessa lån lämnas,
i motsats till världsbankslånen, utan
regeringsgaranti. Finansinstitutet kom -

pletterar härigenom på ett värdefullt
sätt världsbanken. Även i IFC är Sverige
medlem. Vi har där tecknat 1,1 milj.
dollar eller ca 5,7 milj. kronor.

Av den översikt jag här lämnat framgår
alltså, att Sverige på åtskilliga områden
deltar aktivt i försöken att hejda
de underutvecklade ländernas allt större
ekonomiska eftersläpning och att vända
trenden mot eu accelererad utveckling
framåt i stället. Där de internationella
organen för detta ändamål ställer anspråk
på vår medverkan, har vi solidariskt
lämnat en sådan medverkan i förhållande
till vår ekonomiska bärkraft
och vår position i kretsen av stora och
små stater. Vi är beredda att göra detta
även fortsättningsvis. För en bedömning
av våra framtida rent bilaterala
insatser — tekniskt bistånd genom Centralkommittén,
exportkreditgarantier
o. d. — får man avvakta resultaten av
de nyssnämnda båda utredningarna.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellanternas frågor.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
fru Lindström få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation.
Den senaste tidens intensifierade
debatt i press och radio om vår hjälp
till de s. k. underutvecklade länderna
talar för att det finns ett djupt och allvarligt
intresse, och detta synes tillta
allteftersom kunskapen om vår trasiga
värld ökar. Ingen kan då oberörd gå
förbi den nöd och det elände som
råder.

Det huvudsakliga syftet med min interpellation
var att få höra regeringens
planer i detta avseende, något som
jag tyckte skulle vara värdefullt. Jag
tänkte mig tidigare möjligheten av en
parlamentarisk kommitté, som punkt
för punkt kunde peka på åtgärder som

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

Sverige skulle kunna vidta. Nu ser jag
emellertid av svaret, att Centralkommittén
för tekniskt bistånd så sent
som den 24 november i år tillsatt en
utredning med ungefär samma syfte.
Ja^g tror att detta är utomordentligt
värdefullt. Hjälpen måste vara väl förberedd,
och det är viktigt att man från
statsmakternas sida har vissa riktlinjer
att följa.

I viss mån fick jag ett konkret svar
på min interpellation då det för några
månader sedan meddelades i pressen
att Sveriges insats skulle ungefär tredubblas,
under förutsättning att riksdagen
skulle godkänna detta. Jag tror
att regeringen har en utbredd opinion
bakom sig i detta hänseende.

Statsrådet framhåller i sitt svar, att
den svenska hjälpen huvudsakligen bör
gå över FN, och antyder, att en bilateral
hjälp lätt kan misstänkas vara förknippad
med vissa biavsikter. Detta
är naturligtvis till en del riktigt. Skall
man i någon mån lyckas komma till
rätta med detta gigantiska problem, så
bör det ske via FN. Endast en samlad
insats av världens nationer kan lösa
fattigdomens och nödens oerhörda problem
i dag och i framtiden. Här bör
Sverige givetvis vara ett föregångsland.

Statsrådet är emellertid rädd för att
en ökad insats från Sveriges sida endast
innebär, att andra länder knappar
in på sina bidrag i den multilaterala
hjälpverksamheten. Det vore givetvis
beklagligt om så skulle ske, men frågan
är vilka länder som skulle knappa in.
Enligt den statistik som Svenska institutet
upprättat svarar följande tolv
stater för 85 procent av de samlade
bidragen: USA, England, Kanada,

Frankrike, Holland, Sovjet, Västtyskland,
Brasilien, Sverige, Danmark,
Australien och Indien. Återstår 15 procent,
d. v. s. lika mycket som administrationskostnaderna,
kommer i huvudsak
från sådana länder som själva är

mottagare. Huvudparten av de tolv
nationer som svarar för de 85 procenten
är väl ändock sådana som har ett
positivt intresse och är beredda att ge
sin del av bidraget, även om Sverige
höjer sitt.

Det land som lämnar det största bidraget,
nämligen USA, avväger såsom
statsrådet framhöll sitt bidrag efter
den s. k. matchingprincipen, som innebär
att bidraget står i viss proportion
till vad andra länder sammanlagt ger.
Det kan naturligtvis föra med sig
olyckliga konsekvenser. År 1957 fullgjorde
t. ex. vissa länder inte sina förpliktelser
enligt avtalet, och det hade
till följd, enligt vad jag vet, att cirka
400 000 dollar från USA liksom frös
inne. Om Sverige här retroaktivt skulle
kunna fylla ut det belopp på cirka 2
miljoner kronor som saknas, skulle
det, tänker jag mig, till omedelbar följd
ha att bidraget till de s. k. underutvecklade
länderna komme att ökas med 4
miljoner kronor.

Principen att Sveriges bidrag huvudsakligast
bör gå via FN rymmer emellertid
stora problem. Opinionen talar
i dag för en betydligt ökad insats från
Sveriges sida. Olika storlekar på denna
insats har nämnts, och jag skall inte
dröja vid den saken, men om vi skall
vänta på beslut och åtgärder via FN,
lär det dröja innan denna opinion kan
känna sig i någon mån tillfredsställd.

Min mening är alltså att Sverige i
större utsträckning än hittills bör gå
den bilaterala vägen och lämna hjälp
direkt. Det är ju ingenting som hindrar
att FN senare övertar det svenska
initiativet och den svenska insatsen.

Den bilaterala hjälpen har också rent
psykologiskt sina fördelar. Allmänheten
kan få konkret besked om vad som
händer, och det blir, såsom statsrådet
mycket riktigt påpekar, en värdefull
insats i menige mans intresse. .Tåg kan
själv vittna om det stora intresset långt

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

inne i de djupa leden inom våra kristna
samfund, där det i flera decennier
varit så att t. ex. Kongo, som visserligen
ligger geografiskt långt borta, ändå
legat så nära i fantasiens värld. Det är
detta djupa intresse som gör, att man
i all tysthet kan samla in ungefär 25
miljoner kronor om året, av vilka, inom
parentes sagt, huvudparten går till
skolor och sjukhus.

Jag tror att den vägen bör beträdas
också av staten. Sverige kan väl inte
gärna misstänkas för några imperialistiska
intressen. Jag tror också man
borde söka få till stånd ett samarbete
mellan länder som är oss närstående
i detta hänseende — jag tänker då
framför allt på de övriga nordiska länderna,
och vid Nordiska rådets möte i
år förelåg en motion som gick ut ungefär
på den saken.

För mig personligen står det klart att
hjälpen måste lämnas så, att den verkligen
kommer de människor till del som
behöver den. I vissa av dessa länder,
som vi här talar om, råder en mycket
ojämn egendoms- och inkomstfördelning;
djupaste nöd och största rikedom
lever sida vid sida. Hjälpen kan
ju här, om man inte ser upp, vidga
klyftorna i stället för att minska dem.
Det är klart att det bästa som kan ske
här är att samhället omdanas, men på
den punkten kan vi i Sverige inte göra
så mycket.

Men det är en annan sak som i detta
sammanhang kommer in i bilden. Som
alternativ står för människorna i många
av de s. k. underutvecklade länderna
det rådande systemet eller kommunismen.
Vid djupaste nöd frågor inte människorna
så mycket om styrelsesättet
är demokrati eller diktatur. De frågar
efter bröd. Kommunismen blir det enda
alternativ som står till buds för
dem som vill ha en ändring till stånd,
och kommunismen blir på det sättet
en verklig världsfara.

I det här sammanhanget skulle jag,
herr talman, vilja trycka på ett ökat
studieutbyte. Vi har i Sverige en solid
fackföreningsrörelse, vi har ett högtstående
näringsliv och en förhållandevis
väl utvecklad demokrati, och jag
är övertygad om att vi i all ödmjukhet
har en hel del att förmedla till de krafter
i dessa länder som står i framåtskridandets
tjänst, samtidigt som vi naturligtvis
har mycket att lära av dem.
Detta är ett så viktigt område, att man
bör undersöka möjligheterna till att ge
denna verksamhet betydligt ökade resurser.

I andra sammanhang, herr talman,
brukar man från denna talarstol upplysa
om vad som har hänt medan minuterna
har gått. Låt mig få anföra
följande.

Det föds i världen ungefär 200 000
barn per dygn. Tre fjärdedelar eller
150 000 föds i s. k. underutvecklade
länder. Det blir ungefär 100 barn varje
minut i dessa länder. Vi har nu hållit
på här i 30 minuter, och alltså har det
fötts 3 000 barn under den tid som
statsrådet och jag har talat här. Flertalet
av dessa barn når inte upp till
mer än 35 år, som är medelåldern där,
medan medelåldern hos oss är ungefär
70 år. I Iran dör vartannat barn innan
det fyllt ett år, medan siffran hos oss
är 2 procent. Flertalet av dessa barn
kommer aldrig att äta sig mätta, och
många kommer att do av svält. Flertalet
kommer hela sitt liv att vara
sjuka, och få av dem kommer någonsin
att lära sig att skriva eller läsa.

Herr talman! Sverige är en liten
nation. Ingen skall väl inbilla sig att
vi ensamma kan lösa de gigantiska
världsproblemen, men vår tradition,
vår frihet, vår långa fred och vår höga
levnadsstandard medför vissa förpliktelser.
Vi är ändock en rik nation, en
rikemansklass i förhållande till de
flesta länder i världen. Vår insats, som

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

väl nästa år kominer att bli något över
två kronor per år och person, måste
på varje människa göra ett pinsamt intryck
och stämma till allvarlig självrannsakan.
Internationell förståelse
och solidaritet över gränserna är den
enda rätta konsekvensen av ett socialistiskt,
humanitärt och kristet tänkesätt.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet för den del av svaret som tillkommer
mig. Jag har ställt mina frågor,
som intresserad lekman, på ett område
som blivit alltmer aktuellt men som för
en lekman blir allt svårare att bedöma.

Det är inte så mycket de vägar denna
hjälp vandrar ut på som här är huvudintresset
för mig. Det är ju svårt nog att
hålla reda på dem. Det går, om man
gör sig litet möda, att genom tidningspress
och uppgifter från handelsdepartementet
o. s. v. samla ihop uppgifter
om dem. Nej, vad som är av intresse
härvidlag är att få veta, om regeringen
har en bestämd målsättning och om det
finns en plan för vårt handlande.

Jag har fått en kartläggning av hur
denna hjälp bedrives. I och för sig är
det ett lovligt aktstycke, som andas
förståelse och intresse för problemen.
Jag vet att statsrådet Lindström besjälas
av intresse för dessa problem. Men
riksdagen har enligt min mening inte
fått någon ordentlig plan på vare sig
kortare eller längre sikt.

Det svar som skulle beröra mina frågor
i interpellationen är i huvudsak avfärdat
med hänvisning till två utredningar.
Den ena har gjorts av Centralkommittén
för tekniskt bistånd, vilken
kommitté tillsattes så sent som den
24 november i år, alltså en och en halv
månad efter det att jag framställt min
interpellation. Den andra utredningen
pågår för närvarande inom exportkreditnämnden.
Det är vid inte så att dessa
undersökningar ger svar på alla de frå -

gor, vilka sammanhänger med planerna
på kortare eller längre sikt. Det är en
hel mängd frågor som här måste göras
för att man skall få klarhet.

Först skulle jag vilja säga att jag är
ense med statsrådet om nödvändigheten
av att man allt mer intresserar sig för
dessa frågor. Det är nödvändigt att skapa
en opinion, men det är emellertid
lättare att skapa en sådan, om människorna
vet att det finns en bestämd och
god planering.

Statsrådet Lindström har angivit varför
vi ger denna hjälp, men jag skulle
vilja tillägga att ett klargörande borde
komma från regeringsbänken att denna
hjälp också göres för att hos dessa länder
skapa en förståelse för de grundläggande
demokratiska principer, som
vi betraktar som nödvändiga för en
verklig samlevnad. Detta är så mycket
viktigare som just dessa länder står under
påtryckningar från totalitära stater
och eftersom det förekommer en ganska
extrem nationalism hos dem. Man måste
vara rätt stor egoist och sakna realistisk
framtidsblick, om man inte erkänner
behovet av att tillsammans med
andra länder hjälpa till att rusta upp de
socialt och ekonomiskt efterblivna. Sverige
har i detta sammanhang stora möjligheter
att göra sig gällande. Inte så
att vi ekonomiskt kan satsa mer än
många andra. Utvecklingen här i landet
pekar just nu i en annan riktning; vi
har egna bekymmer att brottas med.
Men vi har i likhet med en del andra
länder större förutsättningar att lämna
hjälp utan att den upptages med misstänksamhet
av mottagaren. Med detta
har jag icke velat yppa ens ett spår av
misstänksamhet mot något annat land
i dess ärliga syfte. Inte en gång en riksdagsman
har rätt att göra det.

Det måste väl vara riktigt att innan
man i FN uttalar sig för en höjning av
hjälpbeloppcn på åtskilliga miljoner,
den beviljande instansen, riksdagen, får

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

klart för sig den framtida planläggningen.
Så bär inte skett. 15 miljoner kronor
låter i och för sig inte mycket med
tanke på alla de uttalanden som i högtidliga
sammanhang gjorts av regeringsmedlemmar,
partiledare, fackföreningsrörelse
och kooperation. Men
skall vi göra en kraftig höjning, skall
vi komma ihåg att vi faktiskt redan nu
har intecknat för egna behov den närmaste
tidens hela produktionsökning.
Och vad vi då måste göra, det är att
fråga oss själva, och hänvisa riksdagen
till att i god tid bestämma vad det är
vi skall avstå ifrån och som samhället
anser mindre angeläget. Därför är det,
menar jag, ytterst angeläget att finna
metoder, som från våra utgångspunkter
kan vara lättare att praktiskt genomföra
och som till på köpet kan bli en
tillgång för vårt produktionsliv.

Här är alltså inte bara fråga om en
moralisk förpliktelse utan om att tillgodose
ett dubbelsidigt intresse. Metoder,
som skingrar nationella komplex,
är det som håller längst.

Det har i den allmänna debatten tidigare
påtalats att under utveckling varande
länder i Sydamerika numera utgör
några av de bästa marknader för
svensk industri. Vi har alltså erfarenheter
av att sådana länder blivit en
exportbefrämjande och även välståndsfrämjande
faktor för vårt land. Det är
ingen krass och omoralisk syn. Jag tror
det i längden bäst vidmakthåller och
utvecklar vänskapen att se det på det
viset. Därför tror jag på exportkrediternas
betydelse.

Det var naturligtvis ett riktigt förfarande
i somras när vi beslöt att höja
garantiramen från 300 till 600 miljoner.
Men enligt väd som sades i debatten
i somras skulle riksbanksfullmäktige
ha uttalat, att dessa utökade krediter
ej finge användas till icke solventa
köpare. Departementschefen ansåg
sig då ej kunna ta ställning till detta.

Gunnar Heckscher meddelade att utskottet
hade fått besked om att krediterna
främst skulle placeras hos de s. k.
underutvecklade länderna och vissa
öststater. Statsrådet Lindström säger
i svaret, att det uppdragits åt exportkreditnämnden
att göra en utredning beträffande
riktlinjerna för nämndens
verksamhet i syfte att anpassa denna
till nu rådande kärvare exportläge. Nu
har det gått ett halvår sedan krediten
bestämdes. Då bör vi, trots att utredning
pågår, nu få veta till vem dessa
krediter går och om det redan nu finns
bestämt ett visst belopp just för de länder
jag här talat om. Jag misstänker
att i ett kärvare exportläge dessa krediter
placeras på områden, där vi normalt
brukar ha vår handel men där det
nu går trögare, och detta kan ju i och
för sig vara alldeles riktigt. Men då
kan vi inte yvas och säga, att vi därmed
bär gjort en insats för de länder
som har större behov av en sådan
kredit.

Jag skulle också vilja fråga på vilka
länder vi skall koncentrera den bilaterala
verksamheten. Resultatet blir naturligtvis
sämre om vi splittrar oss på
för många.

En annan sak visar att det behövs en
ordentlig plan i denna verksamhet. Det
är händelser som inträffat för inte så
länge sedan. Den multilaterala hjälpen
går inte bara genom FN utan också genom
OEEC. Sverige var det enda land
bland dess 16 medlemsstater som i första
omgången sade nej till en gemensam
aktion mot tekniker- och forskarbristen.
Det gällde en summa på 25 000
kronor. Vår ståndpunkt väckte mycket
stor uppmärksamhet hos de andra länderna.
Då OEEC i och för sig inte är en
stark organisation, skall vi inte ytterligare
försvaga den. Efter påtryckningar
från andra stater och åberopande av
solidariteten, vilket inte hade bort behövas,
gick vi med på det hela med

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

vissa villkor, som innebar att vi inte
band oss för något arrangemang i framtiden.
Sådana för oss förödmjukande
saker behöver inte hända, om vi har
en plan och hållbara skäl för vårt handlande.

Det skulle till sist vara intressant att
veta vad statsrådet anser vara en för
Sveriges vidkommande lämplig storlek
på hjälpen till dessa länder. Statsrådets
eget ungdomsförbund har talat om cirka
1 procent av nationalinkomsten, vilket
betyder i praktiken över 500 miljoner
kronor. Det är lika bra att säga
ifrån, att vi måste vara realister, vilket
statsrådet Lindström också uttalat i interpellationssvaret.

Jag tror att vi kan vara överens om
att vad som kan göras också skall göras
inom ramen för våra möjligheter.
Det fordrar vårt ansvar för samlevnaden.
Jag hoppas att statsrådet Lindström
tar denna kritik för vad den är
ämnad att vara: cn önskan att väcka
opinion och klarhet.

Jag her att få tacka särskilt för de
avsnitt i svaret som dock är positiva.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Kanske borde jag be
kammarens ledamöter om ursäkt för att
jag kommer att tala längre än jag annars
brukar, så mycket mera som de
närvarande kammarledamöterna till
större delen väntar på att få eller att få
lämna interpellationssvar och väl därför
med otålighet avvaktar denna debatts
slut.

Om jag ändå tillåter mig gå litet
grand in på frågans principiella aspekt,
är det inte därför att jag personligen
sedan åtskilliga år i olika avseenden
är engagerad i arbetet på detta område
utan därför att det håller på att uppstå
en kontrast mellan allmänhetens intresse
och riksdagens intresse för dessa frågor.
Allmänhetens intresse är betydligt
större. Opinionen är, oavsett politiska

partier, betydligt mera avancerad än
riksdagen i dessa frågor. Jag finner det
ganska naturligt och riktigt att opinionen
har blivit så här avancerad. Det
problem som vi har uppe till diskussion
är nämligen utomordentligt betydelsefullt.
Enligt min mening är det
kanske, jämte försvarsfrågan, på litet
längre sikt någonting av det mest betydelsefulla
vi över huvud taget har att ta
ställning till. Ibland önskar man att det
skulle ingå i utbildningen för den svenska
riksdagens ledamöter att under någon
tid studera förhållandena i ett land
av den typ som vi här diskuterar, att
göra sig personligen förtrogna med hur
det ser ut där och att försöka göra lite
jämförelser mellan förhållandena därute
och hos oss.

Det gäller sådana saker som bostadsförhållandena,
där man ju i stora delar
av världen fortfarande lever i hyddor
och lerkojor, som inte ger ordentligt
skydd om det exempelvis kommer en
häftigare regnskur; det gäller dödligheten
där medellivslängden på sina håll
håller sig omkring 25 år; det gäller arbetsförhållandena
där man fortfarande
i många fall inte har några egentliga
redskap att arbeta med, där bonden
spänner sin hustru för plogen, där det
över huvud taget går till ungefär på
samma sätt som det väl gjorde i Sverige
på 1700-talet. I dessa länder är de sociala
problemen problem om de pri,-nnira behoven: om tak över huvudet,
om någorlunda rent dricksvatten, om
föda för dagen, om att övervinna folksjukdomar
som malaria och tuberkulos.
I jämförelse härmed ter sig diskussionen
om sociala problem i Sverige eu
smula overklig.

Men samtidigt är det uppenbart att
de sociala problemen i de länder, som
befinner sig i utveckling mot ett bättre
ekonomiskt system, inte kan angripas
annat än genom den ekonomiska utvecklingen.
Det har man där kommit

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

till insikt om, och det får den utländske
bedömaren mycket snart klart för
sig. De humanitära synpunkterna kan
man tyvärr inte få tillfälle att beakta
förrän i andra hand, bortsett från de
undantagsfall som avser de allra mest
upprörande förhållandena.

Man kan som västerlänning ställa sig
kritisk mot mycket av det man ser i
länder av denna typ. Man kan känna
sig indignerad över arabstaternas inställning
mot Israel eller mot Indiens
sätt att behandla Kashmirfrågan, och
man har rätt •—- även som västerlänning
— att ha en bestämd uppfattning i
sådana frågor och ge uttryck åt den.
Man måste också konstatera att den
ekonomiska politik, som förs i många
länder av detta slag, är en smula underutvecklad,
låt vara att den inte saknar
motsvarigheter också i västerlandet.

Men det lönar sig väldigt litet att
moralisera på dessa områden. Västerlandets
möjligheter att öva inflytande
och låta sin syn bli gällande också i
nya områden beror delvis av det anseende,
som västerlandet kan skaffa sig
i jämförelse med de kommunistiska staterna,
och vår förmåga att lösa våra
egna ekonomiska problem på ett någorlunda
framgångsrikt sätt samt av
fastheten i vår politiska hållning. Men
möjligheterna beror också av viljan och
förmågan hos västerlandets stater att
göra någonting som är av verklig betydelse
för att lösa de s. k. underutvecklade
ländernas problem. Gör vi inte det,
innefattar nuläget i själva verket mycket
stora risker inte bara för dessa länder
utan också för oss själva, och det
är risker som ligger ingalunda bara på
det ekonomiska planet utan också på
det politiska. Det råder ingen tvekan
om att en rad av de politiska kriser,
som har förekommit under de senaste
åren, just går tillbaka på de s. k. underutvecklade
ländernas bitterhet över

att västerlandet inte i tillräckligt hög
grad har ägnat intresse åt deras problem.

Herr Svensson i Kungälv och herr
Lothigius har i detta sammanhang också
talat om Sveriges särställning, och
jag tror att jag av egen erfarenhet vågar
vittna om att, i den mån man vet
vad Sverige är och inte tror att det är
huvudstaden i Köpenhamn, så har Sverige
i dessa länder ett mycket gott anseende,
ett förtroende som grundar sig
inte bara på att vi inte är något kolonialland
och att vår politik också i
andra hänseenden kan synas tillfredsställande,
utan även på att man vet att
Sverige under en förhållandevis sen
period genomgått en industrialiseringsutveckling
och därför i vissa hänseenden
kan tjäna som exempel på vad man
i dessa länder själv hoppas på att kunna
göra.

Det anseende Sverige har jämte våra
egna gynnsamma levnadsförhållanden
ger oss ett särskilt ansvar. Givetvis har
man också från svensk sida gjort en
hel del. Staten har, som statsrådet fru
Lindström framhållit, medverkat i den
utvidgade tekniska biståndsverksamheten
och i den bilaterala verksamheten
genom Centralkommittén. Vidare har
såväl enskilda som — och alldeles särskilt
— missionen gjort mycket betydande
insatser på detta område. Jag
tror man vågar säga att missionens insatser
i detta avseende — jag tänker
här på den tekniska biståndsverksamheten
och därmed jämförliga åtgärder
— i själva verket under en följd av år
har varit större än svenska statens på
motsvarande områden.

Är då allting bra som det är? När
man lyssnade till statsrådssvaret, kunde
man lätt få det intrycket att fru
Lindström ansåg allting vara utmärkt.
Nu vet jag att statsrådet inte har den
uppfattningen, men jag skulle ha önskat
att detta kommit fram litet tvdli -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

gare i svaret. Frånvaron härav gör kanske
också att diskussionen här ur vissa
synpunkter blir en besvikelse.

Jag vill först ta upp en detaljfråga,
som har varit utgångspunkten för herr
Lothigius’ interpellation, nämligen
planläggningen. Denna hjälpverksamhet
har varit aktuell ganska länge, och jag
tror det är önskvärt att riksdagen får
tillfälle att inte bara diskutera utan
också att ta ställning till riktlinjerna
för svenska statens åtgärder på detta
område samt att riksdagens prövning
och medverkan får sättas in på ett tidigare
stadium. Jag tycker också att detta
borde vara tacknämligt för statsrådet
fru Lindström, så att det inte skall vara
nödvändigt att göra förbehåll för riksdagens
godkännande varje gång hon talar
om dessa saker i internationella
sammanhang. Det vore väl lyckligt om
riksdagen kunde inta en ståndpunkt,
som gåve statsrådet större handlingsfrihet
därvidlag, låt vara att statsrådet
fru Lindström kanske räknar med att
förbehållen inte är så allvarligt menade,
utan att hon under alla omständigheter
kan förvänta riksdagens godkännande.

Om man ser denna fråga ur allmän
synpunkt, så vill jag för min del säga
att omfattningen av de svenska insatserna
i hjälpverksamheten för närvarande
är helt otillfredsställande. Det
skulle vara utomordentligt önskvärt, att
vi här kunde lämna bidrag av en helt
annan storleksordning och göra insatser
av helt annan betydelse än för närvarande.
Men skall de insatserna göras
genom Förenta Nationerna eller direkt
genom den bilaterala verksamheten?
Statsrådet fru Lindström har i svaret
för sin del givit principiellt företräde
åt den multilaterala verksamhetsformen.
Jag är ledsen att behöva säga det,
men jag har för min del svårt att vara
lika övertygad som statsrådet om den
ena verksamhetsformens bestämda företräde
framför den andra. Statsrådet ta -

lar t. ex. i sitt svar om att det är svårt
att organisera hjälpaktioner i ett annat
land, och att det kräver stora fonder,
tålamod och takt, när avtalen skall sägas
upp och olika tolkningar och nyanser
gör sig gällande. Ja, statsrådet och
jag har gemensamt haft tillfälle konstatera
detta för den svenska bilaterala
hjälpens del, men jag har också erfarenhet
av den andra lijälpformen, och
jag kan försäkra statsrådet att det inte
är ett spår enklare att sköta den sortens
förhandlingar som representant för
Förenta Nationerna än vad det är om
man företräder sitt eget land. Snarare
tror jag att de administrativa och
de förhandlingstekniska problemen i
många fall är besvärligare vid den multilaterala
än vid den bilaterala hjälpen.

Till detta kommer också att andra
länder ju har gjort insatser av bilateral
typ, vilka har varit utomordentligt
framgångsrika. Jag tänker här t. ex. på
Förenta staternas verksamhet och på
Colomboplanen. Verksamheten där har
visst inte alltid satts in med förbehåll
och villkor av politisk natur. Många
gånger liar både den amerikanska hjälpen
och hjälpen inom Colomboplanen
haft en utomordentligt osjälvisk karaktär
och spelat mycket stor roll för ifrågavarande
länders utveckling.

Sedan finns det vissa områden, där
den multilaterala hjälpen har svårt att
över huvud taget göra sig gällande. Ett
av de viktigaste områdena därvidlag är
födelsekontrollen. Det förhåller sig nämligen
så, att när utvecklingen i dessa
länder går i den olyckliga riktning den
gör, så beror detta delvis på den utomordentligt
höga nativiteten. Det behövs
därför åtgärder som begränsar nativiteten,
om man i dessa länder skall kunna
få en produktionsutveckling, som
åtminstone svarar mot nativiteten och
helst också ger människorna möjlighet
till eu något förbättrad standard. Nu är
det emellertid så, att alla åtgiirder för

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

födelsekontroll möter starkt motstånd i
internationella sammanhang från två
olika håll — men på olika grunder —
nämligen dels från den katolska kyrkan
och dels från de kommunistiska staterna.
Därför är man på båda dessa håll
ovillig — för att använda ett milt uttryck
— att låta en internationell organisation
göra några insatser på detta
område. Det kan man däremot göra på
den bilaterala verksamhetens grund. I
andra fall kan en bilateral verksamhet
från svensk sida direkt anknytas till
uppgifter, som har aktualiserats i samband
med Förenta Nationernas och deras
fackorganisationers arbete. Man kan
också göra kompletteringar och utöka
personalen i projekt som redan startats
av internationella organ.

Vad kan vi göra i detta läge? Otillräckligheten
i den svenska insatsen beror
delvis på — det tror jag att vi skulle
kunna vara överens om — att vi inte
varit ute tillräckligt snart. Det hade
varit lättare att öka den svenska insatsen
för några år sedan än vad det är nu.
•lag beklagar att någon sådan ökning då
inte skedde.

Statsrådet fru Lindström är främst
anhängare av den multilaterala verksamheten.
Även jag har stor respekt för
den, men den är inte allena saliggörande.
Men så mycket mera överraskande
iir det då att höra statsrådet fru Lindström
utveckla sitt resonemang, att vi
inte bör öka våra bidrag till den multilaterala
verksamheten för snabbt, eftersom
de andra länderna då skulle kunna
komma att minska sina bidrag. Kan det
vara verkliglietsbetonat? Har statsrådet
någon verklig grund för att tro att något
sådant skulle kunna inträffa? Det förefaller
mig mycket överraskande att man
från regeringens sida, där man i så
många andra sammanhang anser att
Sveriges goda exempel skulle vara av
betydelse för det internationella lijälparbetets
utveckling, i detta fall tvärtom

menar, alt vi bör akta oss för att ge ett
alltför gott exempel. Jag tror inte att det
finns några risker av den typen. Om
Sverige är i stånd att öka sina bidrag,
kommer det sannolikt att påverka hela
utvecklingen i gynnsam riktning.

Vad man skulle önska är naturligtvis,
att den humanitära och sociala hjälpen
fortsätter, att vi kan medverka till en
utvidgning av den tekniska biståndsverksamheten
på bilateral och multilateral
grund och även att vi finner
någon väg att närma oss de mera fundamentala
ekonomiska problemen. Jag
tror för min del inte mycket på kapitalhjälp
i den formen, att man överlämnar
stora penningsummor. Jag fruktar att
en hel del av dessa länder då kominer
att använda pengarna mycket illa. Men
andra lijälpformer kan komma i fråga.

Handelspolitiken är inte utan sin betydelse.
För många av de länder som
befinner sig på detta utvecklingsstadium
är ett av problemen att finna
köpare för sina produkter. Kan man
göra någonting för att öppna marknad
hos oss för varor som kommer från
dessa länder, eller åtminstone för att
klargöra för länderna i fråga vilket
slags varor de skulle ha möjlighet att
sälja på den svenska marknaden, så vore
det bra.

Investeringar iir naturligtvis på längre
sikt utomordentligt betydelsefulla. Men
jag tror att det då bör vara fråga om
investeringar som — åtminstone om
man ser på en mera avlägsen framtid
— kan vara lönande. Annars blir det
inte några investeringar. Ställer man
inte krav på lönsamhet, blir effekten
kanske dessutom den, att investeringsobjekten
inte väljs på det sätt som är
nyttigast även för dessa ländernas egen
utveckling.

Här har talats om exportkreditgarantierna,
vilka också tidigare varit uppe
till diskussion. För min del har jag uppfattat
saken så, att exportkreditgaran -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar pa interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

tier av den typ vi nu har är avsedda
framför allt för kortfristiga krediter,
medan man i detta sammanhang skulle
behöva ett kreditsystem på betydligt
längre sikt. I nuvarande konjunkturläge
skulle en kreditverksamhet av det slaget
kanske vara till fördel även för oss
själva, vid sidan av den betydelse den
kan ha för de s. k. underutvecklade ländernas
utveckling. Man kan möjligen
också tänka sig — det har framkastats
av en svensk industriman — att de
svenska företagen skulle kunna till
mycket begränsade priser försälja sådana
maskiner och sådan utrustning i
övrigt, som de har bytt ut mot mera
modern materiel. I varje fall är det nog
klart, att frågan hur man skall genomföra
exportkrediter av detta slag är ömtålig
och att man måste söka lösningen
på en väg, där flertalet av mottagarländerna
blir så att säga gemensamt ansvariga
för att de betalningar, som de
åtar sig, i längden blir fullgjorda.

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga, att jag instämmer i statsrådets uttalande,
att det för närvarande är mycket
svårt att so vägen till lösningen av
dessa problem. Tidpunkten är kanske
inte heller särskilt gynnsam för diskussion
om en stor utvidgning av den
svenska hjälpverksamheten. Men vilken
prioritet skall en verksamhet av detta
slag ha i jämförelse med andra kostnadskrävande
åtgärder? Under den ekonomiska
debatten i onsdag sade statsrådet
Sträng, om jag minns rätt: »Vi har
valt att höja vår standard i stiillet för
att skaffa oss ekonomiska reserver.»
Man kanske kan ändra betoningen något
och säga: vi har valt att höja vår standard
i stiillet för att göra litet större
insatser för eu lösning av vad man
skulle kunna kalla de internationella
sociala problemen. Jag är inte alldeles
övertygad om att man gjort rätt i det
fallet. Men det lönar sig mycket litet
att nu hålla på och diskutera den saken,
2 Andra kammarens protokoll l!).r>S.

ty vi befinner oss i eu situation där
man är bunden av avgöranden som
tidigare träffats — åtminstone brukar
det från regeringsbänken alltid framhållas
att man är det. Under sådana
omständigheter kan det finnas all anledning
att tänka framåt och försöka
undvika att vid kommande avgöranden
handla på samma sätt som man gjort,
när det gäller avvägningen av generella
bidrag till vårt eget folk och bidrag för
den ekonomiska utvecklingen i andra
länder.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag tror vi kan vara
interpellanterna tacksamma för att de
tagit upp dessa spörsmål. Vi gläder oss
över statsrådet fru Lindströms svar: det
var inte att missta sig på att statsrådet
har en positiv inställning till frågorna.
Vi lade kanske alldeles särskilt märke
till vad professor Heckscher anfört. Jag
gör den uttolkningen av vad han sagt
i dag, att vi kan förvänta oss, att högerpartiet
kommer att vara positivt till
dessa frågor även när det kommer till
pengarna.

Professor Heckscher framhöll att
spörsmålen rörande de underutvecklade
länderna på längre sikt, jämte försvarsfrågan,
representerar våra viktigaste
problem; jag tror att orden föll
så. I förrgår kväll var ett föredrag anordnat
i en av lärosalarna i Uppsala
universitet, där abbé Pierre, den kände
fattigprästen från Paris, talade. Han uttryckte
saken på detta sätt: »Det största
problemet i världen just nu, det värsta
hotet är inte kärnvapnen, utan det är
den väldiga nöden och fattigdomen,
främst i de underutvecklade länderna,
och det är mot detta som vi måste
kämpa.»

Professor Heckscher gav en konkret
bild av situationen i dessa underutvecklade
länder, han talade om byarna
med deras lerhyddor, bristande hygien.
Nr It l''i

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

om människor, som led brist på livets
nödtorft. Jag har genom mitt arbete
kommit att under sammanlagt ganska
lång tid leva i denna miljö och dela
bybornas vardagsliv. Vad man främst
fäster sig vid är naturligtvis svälten.
Det kan vara akut svält med dess följdverkningar,
uppsvällda magar och de
andra tecken på svält vi såg exempelvis
hos greklandsbarnen och dem som
kom från Hitlers koncentrationsläger.
Men framför allt ser man verkningarna
av den kroniska svälten: hur musklerna
på unga och gamla är som klistrade efter
skelettet. Jag skulle kunna fortsätta
den skildring som professor Heckscher
påbörjade, men när man redovisar personliga
intryck blir det ju lätt subjektivt.

Låt mig därför, herr talman, anföra
några siffror. Jag skall hålla mig till
livsmedelskonsumtionen.

Vi räknar med att vi i våra s. k. utvecklade
länder skall ha en konsumtion
av omkring 3 000 kalorier per dygn,
kanske något mer, för en person med
medeltungt arbete. Nu är det ju klart,
att i länderna söderut behöver man
kanske inte fullt så många kalorier på
grund av klimatet, men man har internationellt
bestämt sig för —- och det
är ganska rimligt — att när människor
kommer under 2 200 kalorier, får de
icke tillräckligt med föda för att upprätthålla
en rimlig hälsostandard, och
jag skulle personligen vilja tillägga: för
att alltså kunna utföra ett arbete av den
art som är normal i de underutvecklade
länderna. Tar man siffran 2 200 kalorier
som utgångspunkt, kommer man
till att av de 80 procent av jordbefolkningen,
för vilka kalorisiffror finns,
faller 60 procent under denna gräns.
Då man samtidigt vet, att de återstående
20 procenten är folk som i stort sett
har mycket låg levnadsstandard, förstår
man att det ingalunda är någon överdrift
när man säger, att två tredjedelar

av jordbefolkningen inte har tillräckligt
med mat.

Vad man fäster sig vid är det orimliga
förhållandet, att exempelvis vi i
västerlandet och Sverige har problem
med hur vi skall få avsättning för våra
jordbruksprodukter, under det att man
där nere svälter. Vi är mästare i att
producera jordbruksprodukter men
klåpare i att distribuera ut dessa produkter
till de ställen där de verkligen
behövs.

Professor Heckscher och även en av
interpellanterna var inne på en sak.
som man väl vågar säga ligger i botten
på problemet om de underutvecklade
länderna, nämligen befolkningsutvecklingen.
Vi hörde från en av interpellanterna,
herr Svensson i Kungälv, en ganska
målande redogörelse. Man märkte
riktigt hur barnen kryllade fram. Jordbefolkningen
har ju för övrigt ökat åtskilligt,
sedan herr Svensson i Kungälv
höll sitt anförande. Låt mig också här
komma med ett par siffror. Jordbefolkningen
omfattar just nu 2 700 miljoner
människor. Med den nuvarande ökningstakten
kan vi vänta oss 5 000 miljoner
människor i vår värld år 2000.
Om man tar jordbefolkningen över en
kam och säger, att när jordbefolkningen
bara ökar och ökar hur skall då maten
och resurserna i en framtid räcka
till, så ser man problemet väl schematiskt.
Det är nog så, att varje område
mer eller mindre har sin egen befolkningsfråga.
Tag t. ex. Kina med sina
630 miljoner invånare just nu. Med den
ökningstakt som råder kommer den
siffran att fördubblas på drygt 30 år.
På 30 år skulle det bli plats för 630
miljoner människor till i Kina. Är det
någon som tror, alt detta blir möjligt?
Ingen tror heller att utvecklingen kommer
att gå efter de kända malthusianska
reglerna, så att dödligheten kommer att
öka. Möjlighet finns att födelsefrekvensen
minskar. Gör den inte det, blir re -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar pa interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

sultatet tveklöst, att den kinesiska befolkningen
väller över gränserna. Det
är kanske något också för Kinas granne,
Sovjetunionen, att tänka på, som enligt
professor Heckscher — och det är riktigt
— är motståndare till befolkningskontroll.

Jag skall som ytterligare exempel ta
Ceylon, till vilket land Sverige lämnar
bilateral hjälp just för befolkningskontroll.
Här är situationen en helt annan:
det är inte så farligt med befolkningsfrågan
just nu, tv malariakontrollen har
gjort att djunglerna blivit beboeliga och
kunnat odlas upp. Men om 10—15 år
kanske har all djungelmark uppodlats,
samtidigt som de framför allt genom
malariakontrollen och den minskade
dödligheten kraftigt ökade födelsekullarna
kommer upp i arbetskraftig ålder.
Då kan ett katastrofläge inträda, om
man nu inte lyckas med de experiment
som med svensk hjälp utförs där nere.

Jag skulle kunna fortsätta på detta
vis med land efter land, men jag avstår.
Jag vill dock peka på en sak som
jag tycker det kan vara riktigt att man
någon gång fäster uppmärksamheten
vid, och det är, att vi löser inte de underutvecklades
problem genom befolkningskontrollen
isolerad. Av de attitydundersökningar,
där jag för resten själv
varit med, framgår det att man inte
får ned födelsefrekvensen lägre än till
tre barn per familj, ett läge som motsvarar
en konstant befolkning på längre
sikt vid önskvärd låg dödlighet. Man
kan genom befolkningskontroll i bästa
fall hejda befolkningstillväxten och förhindra
att effekten av tekniska och ekonomiska
åtgärder slukas upp av en
ökad befolkning.

Det är viktigt att konstatera detta.
Befolkn i ngskon trollen representerar
ingen möjlighet för oss att komma billigt
undan, utan den måste kompletteras
med teknisk och ekonomisk hjälp
till ifrågavarande länder, om man verk -

ligen vill höja folkets levnadsstandard.
Därmed kommer jag tillbaka till det
huvudproblem, som här diskuteras.

Vi vill göra någonting och göra någonting
effektivt i hithörande ting —
det är alla överens om. I onsdags eftermiddag
tog professor Ohlin upp dessa
frågor och sade ■— jag hoppas att jag
rätt påminner mig vad herr Ohlin yttrade
— att vi i en situation med arbetslöshetsrisk
har möjlighet att få avsättning
för våra produkter i dessa länder
och har möjlighet att själva få fördelar
i samband med hjälpen till de
underutvecklade länderna. För att inte
någon skall tro att det är en politisk
udd i vad jag säger vill jag omedelbart
påpeka, att det finns många som står
mig nära politiskt som säger: i det här
sammanhanget har vi ju tillfälle att få
avsättning för överskottet av jordbruksprodukter.

Jag tror inte någon i grund och botten
för ett så isolerat krasst resonemang,
men jag vill ändå för säkerhets
skull varna för det. Vi skall inte låta något
sådant som jag här nämnt bli avgörande
i vår motivbildning. Nu finns
det också andra egoistiska skäl för en
teknisk och ekonomisk hjälp, som är
viktigare än dem jag just talade om.
Herr Svensson i Kungälv sade vid något
tillfälle, att de länder det här gäller
ligger långt borta. Ja, det kan sägas, men
är det inte i själva verket så, att de
underutvecklade länderna blivit våra
grannar genom kommunikationernas utveckling?
Vi får också till saken lägga
det förhållandet att dessa folk, som omfattar
halva jordbefolkningen och mer,
börjar på att vakna till insikt om sin
ekonomiska ställning. De börjar förstå,
all de inte behöver ha det så dåligt som
de faktiskt har — och kommer de inte
på det själva, finns det ju agitatorer
både från Förenta staterna och från
Sovjet som talar om det för dem. Vi
skall göra klart för oss atl i det långa

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

loppet får vi inte sitta i fred här uppe
vid våra köttgrytor, medan halva jordbefolkningen
och mer svälter.

Men å andra sidan vill jag inte ens
att dessa motiv skall vara de avgörande
för vår inställning, utan de humanitära
skälen. Herr Heckseher snuddade
vid detta, när han påpekade, att vi
svenskar har förtroende bland dessa
folk. Det kan jag också bestyrka från
min erfarenhet. Vi svenskar har, som
professor Heckseher nämnde, inte den
belastning som ett innehav av kolonier
alltid medför. Jag tror också att jag vågar
till detta lägga, att det är få länder
i världen där människovärdet sättes
så högt som i vårt land. Vi har vant
oss vid att betrakta människorna i dessa
länder inte som indier eller negrer
etc., utan vi betraktar dem som medmänniskor
— medmänniskor som lider
nöd — och vi får alltmer klart för oss,
att vi inte skall låta vår känsla för
medmänniskorna göra halt vid landets
gränser.

Abbé Pierre sade i förrgår: Med alla
pengar i världen kan vi inte få människorna
att älska varandra, men med
människor som älskar varandra kan vi
skaffa alla medel som behövs för att
lindra fattigdomen och nöden i världen.
Jag menar, herr talman, att det är
i den andan som vi skall närma oss de
problem det här gäller.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wahlund sade
nyss att vi inte skulle låta en önskan att
förbättra avsättningen på våra exportprodukter
bli alltför framträdande i vår
motivbildning vid behandlingen av den
föreliggande frågan. Detta är vi säkert
alla överens om. Till undvikande av
varje möjlighet till missförstånd med
anledning av herr Wahlunds kortfattade
hänvisning till mitt yttrande i onsdags
vill jag bara konstatera, att det

är självklart, att det bärande motivet
för vårt intresse att hjälpa de folk, som
ännu icke kommit lika långt som vi på
den ekonomiska utvecklingens väg,
måste vara av humanitär art. Det kan
aldrig bli fråga om någonting annat.
Inställningen hos den meningsriktning,
som jag företräder i detta spörsmål, är
grundad just på det humanitära motivet
som det bärande.

Men som sagts förut här i dag, bland
annat av herr Lothigius, har detta problem
också en ekonomisk sida. Vi måste
undersöka möjligheten att kunna ge
så omfattande hjälp och stöd som möjligt
under betingelser, som för oss inte
är alltför betungande. Det gäller alltså
att med en given uppoffring från vår
sida uppnå mesta möjliga nytta och
gagn för dem vi vill hjälpa. Då tror jag
för min del allt fortfarande, att en målmedveten
planering av denna politik
till stöd för de underutvecklade folken,
som samordnar denna vår verksamhet
i viss mån med vår politik i övrigt och
andra länders insatser, är en lämpligare
väg att åstadkomma större och bättre
resultat av den uppoffring, som vi kan
och bör och vill göra, än om man
skulle förfara på annat sätt. Därför menar
jag, att hänsyn av den art som här
antytts ingalunda står i strid med det
humanitära motivet som det grundläggande,
utan att vi tvärtom även från
denna senare utgångspunkt måste se
till att vi kan göra denna hjälp så effektiv
som möjligt.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad att jag genom
mitt anförande gav herr Ohlin anledning
att säga vad han nyss sade.
Som jag tror herr Ohlin säkert märkte
och som eljest kan konstateras i protokollet,
vill jag inte lägga andra saker
i herr Ohlins mun än han nyss yttrade
i sitt genmäle till mig.

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar pa interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det är glädjande att
detta ämne bär kommit att behandlas så
utförligt som det har. Det visar, tycker
jag, att Sveriges riksdag börjar inse betydelsen
av det här problemet. Jag skall
inte hålla något längre anförande, men
det är några få punkter som jag skulle
vilja understryka.

Den första är att sättet, på vilket den
här hjälpen överlämnas, är viktigt. Jag
vet att statsrådet Ulla Lindström fullkomligt
håller med mig om den saken

— vi har diskuterat detta privat — men
jag vill understryka det inför kammaren.
Det har förekommit — jag hoppas
inte från Sverige, men från annat håll

— att olämpliga överantvardare av
hjälpmedel har skickats ut, människor
som uppträtt som om de begriper allting
till skillnad från dem som får
hjälpen. De har varit litet överlägsna:
nu skall ni höra på mig så skall ni få
se att allting blir bra.

Det har understrukits förut i debatten
här i dag, hur ofantligt känsliga de
människor iir, som det här är fråga om.
Gunnar Hecksc.her talade om den bitterhet
som finns kvar hos dessa folk —
med rätt eller orätt — för vad den vita
rasen har gjort dem under gångna år.
Deras känslighet är ofantligt stor just
på detta område. Jag har för övrigt
märkt en liknande överlägsen inställning
här i Stockholm — det är några
år sedan och den har kanske försvunnit
nu — nämligen att personer i mycket
hög ställning inom förvaltningen
med en liten fnysning talat om representanterna
för de nya nationerna, som
om dessa inte stode på samma mänskliga
plan som vi högt civiliserade och
märkvärdiga svenskar. Det är nog oerhört
viktigt att vi utrotar sådana attityder
och alt vi gör klart för oss att
en neger från Ghana eller Franska Sudan
eller var han nu kommer ifrån så -

som människa är fullkomligt likvärdig
vilken celebritet som helst här i landet.

Vidare talades det om att vi borde
bjuda hit ungdomar för att ge dem del
av den tekniska kunskap, som vi kan
offerera. Detta är nog principiellt riktigt,
men där lurar också en fara, som
jag tror jag varit inne på här i kammaren,
nämligen att väl kan dessa ungdomar
få en hel del teknisk kunskap
i sina skallar, men de lär sig också en
hel del annat. Jag syftar på vad vi diskuterade
här i kammaren i tisdags:
ungdomsbrottsligheten och dess innersta
orsaker, nämligen den allmänna moralen
här i landet, som inte är tillfredsställande
och som vi måste sanera. När
så har skett, kan vi ta emot vem som
helst, men som det nu är föreligger risk
för att de ungdomar, som kommer hit,
reser hem skadade på ett sätt som inte
går att reparera. Man måste komma
ihåg att dessa ungdomar kommer att
bli ledande män och kvinnor i sina
länder och sätta sin prägel på omgivningen
där. Vi har därför ett mycket
stort ansvar för allt vad de kan lära sig
hos oss — inte bara i tekniskt avseende.

Förra sommaren var jag i Reykjavik
ganska många gånger. Då ställde man
frågan till mig hur det kommer sig, att
isländska studenter, som studerat i Sverige,
kommer tillbaka som kommunister.
Jag hörde häromdagen samma
spörsmål dras upp i Holland. Studenter
från underutvecklade länder, som
studerade vid holländska universitet,
kommer ofta hem som kommunister.
Ja, vad förklaringen är, det är jag inte
riktigt säker på, men jag skulle gissa
alt det heror på att de inte fått den
verkliga omvårdnad som de behöver.
De kommer dock från främmande länder
och känner sig bortkomna. Det behövs
inte mycket vänlighet för att de
skall tv sig till den som visar dem sådan.
Jag tror att det brister ofantligt

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län

derna samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut

veckling mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

mycket på den punkten från vår sida.
Det är av största betydelse för världens
utveckling, att svenska hem står öppna
för de ungdomar, som kommer från
Indonesien, Iran, afrikanska länder
o. s. v.

Jag skall, herr talman, sluta med att
mycket starkt understryka vad Sten
Wahlund slutade sitt anförande med,
nämligen vad abbé Pierre sagt. Hur formuleringen
var kan jag på grund av
mitt dåliga minne inte riktigt återge,
men andemeningen var, att med pengar
kan man inte vinna tillgivenhet, men
med tillgivenhet kan man få fram de
insatser och den kvalitet på dessa insatser,
som vi behöver för att ge den
hjälp som vi är skyldiga att ge och som
vi gärna borde ge.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den
långa debatten skall jag be att få avstå.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara ett par korta repliker.

Herr Heckscher har mycket riktigt
erinrat om att andra kammaren har
mycket att diskutera i eftermiddag, ett
dussin interpellationer och frågor allra
minst, och jag skall därför inte ta upp
alla de frågor, som här riktats till mig
och som det skulle finnas anledning för
mig att kommentera och som skulle
vara värda att kommenteras.

Jag vill bara säga till herrar Lothigius
och Heckscher, som säger att de
alltjämt saknar en plan för regeringens
insatser på detta område, att Sverige
inte kan planera sina insatser via FN
förrän FN själv har tagit upp problemen
och deras kostnadssidor till behandling.
Som jag sade i mitt interpellationssvar,
bestäms de svenska insatserna
i stor utsträckning av beslut som
fattas i de internationella organen, FN,
Internationella banken och Internatio -

nella finansinstitutet, där Sverige är representerat.
Det gäller alltså de multilaterala
insatserna, och här kopplas
riksdagen in så snart som möjligt, så
snart en ändring blir aktuell och alltid
i samband med budgetårsskiftena. Den
specialfond t. ex., som nämnts här i
interpellationssvaret, beslutades av FN
den 14 oktober i år. Den IG oktober var
sedan bidragskonferensen i New York,
där medlemsländerna angav sina blivande
bidrag och regelmässigt gjorde
detta med förbehåll för respektive parlaments
godkännande. Så även vi. Jag
hann tyvärr inte underrätta herr Lothigius,
eftersom hans interpellation väcktes
samma dag!

Våra bilaterala insatser — dem där
staten medverkar — administreras av
Centralkommittén för tekniskt bistånd,
i vars arbetsutskott herr Heckscher är
ordförande. Om där inte har skett någon
planläggning tidigare, får han väl
ta åt sig lite av ansvaret själv. Centralkommittén
har emellertid sagt, att den
befunnit sig på ett experimentstadium
och anser att det först nu är tid att försöka
dra ut konsekvenserna av dessa
experiment och göra en planläggning
för framtiden.

Vad beträffar den bilaterala hjälpen
på handelssidan, exportkreditgarantierna,
har jag ju uppehållit mig vid dem
rätt utförligt i mitt interpellationssvar.
Exportkreditnämndens utredning, som
herr Lothigius så otåligt efterlyste,
kommer att presenteras redan före jul.
Jag säger »redan», ty ett halvår är ingen
lång utredningstid, när det gäller en
svår fråga. Först därefter kan en diskussion
i ämnet få mera substans, och
jag lämnar därför herr Lothigius’ många
frågor beträffande exportkreditgarantiernas
inriktning på olika länder därhän.

Vad Sverige ger »låter ju inte så mycket»,
säger herr Lothigius. Det behövs
mycket mer, sade vidare herr Heck -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

scher och tyckte, att jag lät självbelåten
i interpellationssvaret. Månntro det?
Jag sade i svaret, att Sverige kommer
relativt högt på bidragsskalan, nämligen
som nummer fyra, men att vi »naturligtvis
inte har anledning att vara tillfredsställda
med detta». Vi är dock en
stat i kretsen av 80 stater, som gemensamt
i de internationella organen beslutar
om hjälpformer och hjälpbelopp.
Sådana beslut kan få en mycket stor
räckvidd och kan komma att ställa stora
anspråk på vår offervilja, och då är
det ju bra att veta, att det här i riksdagen
finns en positiv opinion för en
svensk solidaritet och medverkan.

Herr Lothigius frågade vad jag ansåg
vara en rimlig storlek för en svensk
insats. Om han menade nu eller framdeles
vet jag inte. Med den redogörelse
jag gav i dag menar jag, att det är rimligt
i nuet vad vi nu gör. Men det vore
för regeringen minst lika intressant att
höra vad herrar Lothigius och Heckscher
anser vara en lämplig storlek och
hur de menar att den skulle finansieras.
Jag tror för min del, att det politiska
underlaget för en mycket förstorad
svensk insats till de underutvecklade
ländernas fromma inte är så
starkt ännu, att vi kan föregripa de anspråk
som kommer att ställas på Sverige
inom ramen av dessa internationella
organ.

Vi fick i våras en flerpartiöverenskommelse
om försvarskostnaderna och
de punktskatter, som dessa kostnader
skulle finansieras med. Men jag undrar
om de partier, som därvid för försvarets
skull drog på sig väljarnas ovilja
mot skattehöjningar, skulle kunna bli
lika eniga i dagens läge om en manifestation
för ett avsevärt förstärkt bistånd
till underutvecklade länder. Vi
måste nämligen betala varje sådant bistånd
över våra skattsedlar. Tillfälliga
insamlingar som »Sverige hjälper»
häromåret ger förhållandevis litet eko -

nomiskt utbyte, fastän de naturligtvis
ger en rad psykologiskt värdefulla inteckningar
i menige mans intresse och
medkänsla. En stor insats måste tas
över skattsedlarna, d. v. s. tas från vår
egen konsumtion. För att den allmänna
opinionens språkrör i riksdagen, de olika
politiska partierna, skall agera måste
opinionen, även utanför riksdagshuset,
bli på det klara med detta och ändå
säga att den vill.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå den entusiasm, med vilken statsrådet
fru Lindström fört över debatten
på det partipolitiska planet. Jag tycker
nog att den inte behövt ligga där. Men
eftersom statsrådet lagt den på det planet
måste jag faktiskt svara några ord
på den punkten.

Hela denna fråga om finansieringen,
om möjligheterna att få fram de erforderliga
medlen, innebär — som statsrådet
fru Lindström mycket riktigt säger
— att man får avväga våra egna
behov mot behov för detta ändamål. Det
kan man göra på många olika sätt. Min
uppfattning var och är fortfarande, att
statsrådet fru Lindström kanske inom
ramen för de olika utgiftsökningar, som
statsrådet haft att föredraga för regeringen
vid uppgörande av dess förslag
till riksdagen, skulle ha kunnat företa
en något annan avvägning än den som
ägt rum under den förflutna tiden. Men
jag sade, och jag upprepar det, att detta
inte är mycket att diskutera om nu.
Vad det gäller för närvarande är att se
till, att man inte i fortsättningen gör
avvägningen på samma sätt som hittills,
utan att man, när det framdeles
kan bli utrymme för utgiftsökningar
med social motivering, i större grad än
förut lägger den .sociala motiveringen
även på det internationella planet.

Sedan vill jag emellertid med stor
glädje konstatera, all statsrådet genom

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellationer ang. utvidgad hjälpverksamhet till de underutvecklade län derna

samt ang. de svenska insatserna för hjälp till länder, som befinna sig i ut veckling

mot ett mera industrialiserat och utvecklat ekonomiskt system

sitt yttrande, provocerat av något som
jag sade, bär fört in i protokollet en
klar utsaga, att statsrådet inte är belåten
med vad som för närvarande göres.
.lag visste att så var förhållandet, men
jag ville gärna ha det i protokollet och
jag är glad att det kommit fram på ett
tydligare sätt i repliken än i själva interpellationssvaret.

Likaså är det mycket glädjande att
exportkreditnämndens utredning kommer
att föreligga före jul. Jag hoppas
den inte begränsar sig till exportkrediter
av den hittillsvarande kortfristiga
typen utan att man där också tar upp
frågan om exportkrediter av ett annat
slag.

Statsrådet gav mig en liten känga för
centralkommittén och dess planering.
Statsrådet vet lika bra som jag, att centralkommittén
i fråga om valet av projekt
och genomförandet av dem är i hög
grad bunden av de anvisningar, vilka
lämnas av Kungl. Maj:t, som ju disponerar
medlen med full egen beslutanderätt
utan att frågan underställes riksdagen.

Vad slutligen gäller möjligheterna att
planera våra insatser i Förenta Nationerna
kan jag inte riktigt inse, varför
vi där skall behöva ställa oss i andra
hand och vänta på Förenta Nationernas
åtgöranden. Om jag uppfattade saken
rätt — statsrådet känner bättre till detta
än jag — var t. ex. Special projects
fund, denna nya specialfond, under diskussion
under förhållandevis lång tid
innan slutligt beslut fattades. Det är väl
också så, att vid de s. k. löfteskonferenser,
som hålls i fråga om bidrag till
teknisk biståndsverksamhet, kan de olika
länderna ta initiativ. Det kan ske på
många olika sätt. Sverige skulle exempelvis
kunna gå fram efter samma linje
som Förenta staterna och knyta omfattningen
av sitt bidrag till den totala
verksamhetens omfattning.

Men allt detta är detaljer, och jag kan

egentligen inte förstå varför statsrådet
behövde polemisera så mycket i detaljfrågorna.
Viktigare är nämligen, att vi
i fråga om den grundläggande målsättningen
är eniga och att statsrådet och
jag kanske var för sig därvidlag har
anledning att på olika punkter försöka
övertyga inte minst våra egna meningsfränder.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara en mycket kort
replik till herr Heckscher. Han föreslog
att man skulle finansiera hjälpen till
de underutvecklade länderna genom att
minska på de utgiftsökningar, som har
föreslagits inom ramen för mina andra
ärendesområden. Det kanske inte är så
underligt, om jag misstänker, att herr
Heckscher därmed åsyftar barnbidragen,
som högern inte varit så överdrivet
glad över och tidigare föreslagit att vi
skulle spara på. Men vore det inte bra
drastiskt, för att använda ett lindrigt
uttryck, att låta de svenska flerbarnsfamiljerna
betala hjälpen till underutvecklade
länder? Är det inte rimligt
att vi betalar även sådana utgifter efter
bärkraft och att herr Heckscher och jag
därvid får betala mer än det stora flertalet
av Sveriges barnfamiljer?

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! .lag har ingenting emot
att betala min andel, vare sig som familjefader
eller i någon annan egenskap.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena UNDÉN:

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anledning av en reflexion som herr
Lothigius gjorde i en fråga, som inte
har ett dugg med detta ärende att göra.
Det gällde ett anslag som var beviljat
av OEEC. Herr Lothigius förklarade,
att han på landets vägnar kände sig förödmjukad
därför att svenska regeringen

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på fråga ang. reglerande

frän början inte ställde sig positiv till
förslaget.

Herr Lothigius kan lugnt låta bli alt
känna sig förödmjukad. Det var fråga
om anordnande av en del kurser för
medborgare i OEEC:s medlemsstater —
det gällde naturvetenskapliga kurser
för sådana som skulle lära sig kärnfysik.
Den svenska regeringen ägnade
mycken uppmärksamhet åt saken och
kom till det resultatet, att det var föga
värde med de planerade kurserna. Vi
motsatte oss därför från början att man
skulle plottra bort pengar på dessa
kurser. När sedan frågan skulle avgöras
och vi såg att vi var ensamma om
vår uppfattning, gjorde vi såsom vi ofta
gör i sådana sammanhang: vi avstod
från att driva vår egen linje ända därhän,
att vi skulle gå emot en enhällig
församling inom OEEC, och vi accepterade
därför i sista omgången förslaget.
Men detta innebär ingalunda att vi
ändrat vår värdering av de ifrågavarande
kurserna.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skulle vilja instämma
i den allmänna uppfattning, som här
under debatten kommit till synes då
det gäller hjälpverksamheten till förmån
för de underutvecklade länderna.
Därutöver vill jag bara till statsrådet
fru Lindström säga, att jag som högerman
är beredd att verka för att så mycket
medel som möjligt tillföres denna
hjälpverksamhet, under förutsättning
att arbetet i framtiden präglas av en
realistisk anda och bedrives på grundval
av en god och vettig planering.

Härmed var överläggningen slutad.

S 5

Svar på fråga ang. reglerande av sommarstugeägares
lägen hetsarrenden

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll pa begäran
ordet och yttrade:

av sommarstugeägares lägenhetsarrenden

Herr talman! Fru Sandström har frågat
mig, om jag är i tillfälle att meddela
vad som åtgjorts i fråga om reglerande
av sommarstuguägares lägenhetsarrenden
med anledning av riksdagens
beslut på grundval av tredje lagutskottets
utlåtande nr 29/1955.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Det avsedda riksdagsbeslutet innebär
en anhållan till regeringen, att nyttjanderättslagens
regler om lägenhetsarrenden
i lämpligt sammanhang göres till
föremål för översyn i syfte att öka arrendatorns
skydd mot uppsägning. Av
utskottsutlåtandet framgår, att riksdagen
tänkt sig att översynen skulle ske
i samband med en översyn av lagstiftningen
rörande jordbruksarrenden. En
dylik utredning har ännu icke kunnat
tillsättas.

Härpå anförde

F''ru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för det mycket korta
och koncisa svar som han lämnat på
min fråga. Det är bara det att svaret
ju inte innehöll någonting, och det finns
därför inte heller någonting att tilllägga.

Jag skall inte alls trötta kammaren
med att återge bakgrunden till den fråga
som jag framställt och vad denna
gällde. Men jag vill uttala en förhoppning
om att min fråga skall kunna vara
en liten påminnelse om att saken bör
— även om det inte gjorts någonting
under det år som gått sedan riksdagen
sände en skrivelse till Kungl. Maj:t —
på ett eller annat sätt ordnas och det
ganska snart.

Med det anförda har jag, som sagt,
bara velat tacka för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

§ 6

Svar på fråga i anledning av kommenderingen
av landsortspoliser till tjänstgöring
i Stockholm

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Wahrendorff har till mig
riktat en enkel fråga med begäran att
jag ville redogöra för dels huruvida de
polismän som tvångskommenderats för
tjänstgöring i Stockholm erhåller full
gottgörelse för de merkostnader som
kommenderingen orsakar och dels huruvida
bestämmelser meddelats för undvikande
av att kommendering drabbar
familjeförsörjare och andra, för vilka
tjänstgöring i Stockholm innebär särskilda
svårigheter.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Som kammarens ledamöter torde ha
sig bekant har polisen i Stockholm på
framställning av överståthållarämbetet
nyligen tillförts en tillfällig förstärkning
med 100 man. I denna styrka ingår
25 polismän från statspolisen i Stockholm,
medan återstoden — 75 man —
med stöd av 14 § polisreglementet tillkallats
från s. k. statsbidragsberättigade
polisdistrikt i olika län. Förstärkningstjänstgöringen
har påbörjats den
17 november och är avsedd att pågå
till mitten av maj nästa år. Tjänstgöringsperioden
omfattar således omkring
6 månader.

De spörsmål som framställts hänför
sig tydligen till den polispersonal som
tillkallats från annan ort. I denna kategori
ingår såväl polismän, som frivilligt
anmält sig till tjänstgöringen i
fråga, som andra, vilka uttagits genom
kommendering. De ekonomiska villkoren
är i bägge fallen desamma. Till bestridande
av utgifter för resor till och
från Stockholm samt för uppehälle
in. m. under vistelsen därstädes äger
polismännen uppbära resekostnadser -

sättning och traktamente enligt allmänna
resereglementet. Under de 15 första
dygnen av tjänstgöringsperioden utgör
traktamentet 32 kronor för dygn. Fr.

o. in. 16 dygnet reduceras traktamentet
till 16 kronor 50 öre för familjeförsörjare
och 13 kronor för ogift. För en
månad om 30 dagar uppgår det reducerade
traktamentet sålunda till 495 kronor
för familjeförsörjare samt 390 kronor
för ogift polisman. Dessa belopp
är skattefria. Vad nu sagts innebär, att
ifrågavarande polismän äger åtnjuta
samma gottgörelse för merkostnader i
anledning av tjänstgöringen som tillkommer
andra befattningshavare, på
vilka allmänna resereglementet är tilllämpligt.
I detta sammanhang må emellertid
nämnas att de polismän, som bor
på sådant avstånd från Stockholm, att
de ej kan tillbringa natten i hemmet,
såsom en speciell förmån medgivits rätt
till resekostnadsersättning enligt allmänna
resereglementet för två resor till
hemorten varje månad. Under bortovaron
från Stockholm i samband med sådan
resa äger polismannen bibehålla
nattraktamentet. Härigenom är sörjt
för att han ej skall behöva vidkännas
någon extra kostnad för den hyra, som
han har att erlägga för den tillfälliga
bostaden i Stockholm under vistelsen i
hemmet.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida
bestämmelser meddelats för undvikande
av att kommendering drabbar
familjeförsörjare och andra för vilka
tjänstgöring i Stockholm innebär särskilda
svårigheter, vill jag framhålla
följande.

I en orienterande skrivelse, som utsändes
från inrikesdepartementet till
landsfogdarna omkring en månad före
tjänstgöringens början och vari redogjordes
för preliminärt uppgjord planläggning
för tillkallande av polisförstärkning
med anledning av överståthållarämbetets
framställning härom, angavs
bl. a., att för tjänstgöringen i fråga
företrädesvis borde uttagas yngre polismän
i konstapelsgraden. Därefter har i

Fredagen den 5 december 1958 Nr B 14

Svar på fråga i anledning av kommenderingen av landsortspoliser till tjänstgöring
i Stockholm

olika sammanhang under hand framhållits,
att man vid uttagningen — vid sidan
av hänsyn till tjänstgöringsförhållandena
i det egna polisdistriktet ■—
såvitt möjligt borde utvälja ogifta polismän
samt taga största möjliga hänsyn
till familjeskäl och andra förhållanden
av personlig art, som borde
komma under bedömande. Jag har också
anledning att utgå ifrån att dessa
synpunkter beaktats vid uttagningen.

Härefter anförde

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Vi kan väl konstatera,, att Stockholm
har misslyckats med rekryteringen av
sin poliskår av orsaker, som jag inte
här skall gå in på. På grund av dessa
svårigheter har man fått vidta åtgärden
att kommendera landsortspoliser för
upprätthållandet av ordningen i huvudstaden.

Ett par anmärkningar är nog på sin
plats. Kommenderingen till Stockholm
gäller för en tid av sex månader. När
man skrev lagen om polisväsendet gav
man i § 14 inrikesministern rätt att i
särskilda fall företa en kommendering
ifrån de polisdistrikt, som är statsbidragsberättigade.
Då denna paragraf utformades
hade man kanske ändå inte
tänkt sig, att den skulle användas vid
ett tillfälle som detta.

Man kan fråga sig: Hur tänker Stockholms
stad ordna sin polisfråga? Skall
det fortsätta att ske genom tvångskommendering
av landsortspoliser, även
när denna sexinånadersperiod är slut?
Det är klart, att detta inte är någon lösning
av stockholmspolisens rekryteringsfråga.
Det väsentligaste som polislagen
har att säga på denna punkt är
ju, att det i varje polisdistrikt skall finnas
polismän anställda i den omfattning
som erfordras för polisverksamhetens
ombesörjande inom distriktet. Det

är en huvudbestämmelse, som också
måste äga tillämpning på Stockholm.

Om denna kommendering kan bidra
till att skapa bättre förhållanden i
Stockholm är den dock att hälsa med
tillfredsställelse. Å andra sidan får man
inte bortse från att härmed också följer
svårigheter dels för de kommenderade
landsortspoliserna och dels för
landsortsdistrikten. I vissa distrikt i
landet har man fått brev från landsfogden
angående frivillig tjänstgöring, som
man har diskuterat i polisföreningen
på platsen. Jag har mig bekant, att på
sina håll inte någon anmält sig frivilligt.
Kvar står emellertid, att polismännen
kan tvångskommenderas, och under
detta hot har ett frivilligt deltagande
åstadkommits. I ett distrikt, som jag
känner väl till, anmälde sig efter en
sådan påtryckning två konstaplar frivilligt.
Den ene var familjeförsörjare
och den andre ogift. De hade den uppfattningen,
att det kanske var bättre att
ta en kommendering till Stockholm under
vintern än under sommaren.

En annan sak är att de distrikt, som
måste avstå en del polismän, själva får
en viss brist. Denna fylles kanske med
någon aspirant, men polisstyrkan blir
inte fulltalig. Vid sjukdom är man
tvungen att tillgripa övertidskommendering
för konstaplarna, och sådan
medför övertidsersättning, som får bekostas
av vederbörande kommun. Därvidlag
utgår inte något statsbidrag.

Det är helt naturligt om man hoppas,
att den tvångskommendering som
nu skett har riktat uppmärksamheten i
så hög grad på det bristfälliga polisväsendet
i Stockholm, att inrikesministern
det är jag övertygad om —
kommer att göra allt vad göras kan för
att få en rättelse av stockholmspolisens
rckryteringsförhållanden.

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder mot försäljning
av stiletter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Björkänge har frågat
mig, om jag anser, att åtgärder bör och
kan vidtagas i syfte att förhindra försäljning
av livsfarliga stiletter i synnerhet
till minderåriga. Till svar härpå vill
jag anföra följande.

När det gäller frågan om försäljning
av stiletter vill jag erinra om att handelsministern
förra året i denna kammare
besvarade en fråga av fru Torbrink
i samma ämne. Han förklarade
då, att stiletten inte tjänar något nyttigt
ändamål och att det enlig hans
uppfattning var i hög grad klandervärt
att försälja dessa vapen till minderåriga.
Vidare meddelade han, att berörda
riksorganisationer inom handeln
offentligt uttalat sitt ogillande av saluförandet
av stiletter och i cirkulär uppmanat
sina medlemmar att upphöra
därmed. Handelsministern hoppades att
det därigenom och genom upplysning
och propaganda bland föräldrar och
målsmän skulle visa sig möjligt att
stävja det missförhållande, som förekomsten
av stiletter hos barn och ungdom
innebär.

Den senaste tidens händelser visar,
att stiletter fortfarande förekommer
bland ungdomen. Med hänsyn till vad
som inträffat anser jag, att man bör
överväga att förbjuda själva innehavet
av sådana vapen. Även om vissa svårigheter
torde erbjuda sig när det gäller
att övervaka efterlevnaden av ett
dylikt förbud, medför i alla fall existensen
därav att stiletter som påträffas
kan omhändertagas och oskadliggöras.
•lag avser att låta närmare undersöka,
i vilken form ett sådant förbud skulle
kunna meddelas och vilka bestämmelser
som erfordras för att endast sådana
stickverktyg som inte tjänar något nyt -

tigt ändamål kommer att omfattas av
förbudet.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på frågan.

Jag vill bara erinra om att statsrådet
Lange i sitt svar på fru Torbrinks enkla
fråga i samma sak sade följande: »Även
om jag inte är någon vän av kontroll
och regleringar, ställer jag mig i princip
icke främmande till att lagstiftningsåtgärder
på detta område, i det
syfte som fru Torbrink önskar, skulle
kunna erfordras i framtiden, men jag
tror inte man kan komma ifrån frågan
så enkelt som med att hänvisa till möjligheten
av ett-import- och försäljningsförbud.
Där erfordras i så fall en apparat
för kontroll. Jag tror därför att
hela detta spörsmål är värt att närmare
övervägas innan man tar bestämd
ställning till behovet av ytterligare åtgärder.
»

Nu har regeringen haft så gott som
ett helt år på sig för att överväga sin
inställning till de livsfarliga stiletterna.
Jag tycker nog att man borde ha kommit
litet längre än till bara nya överväganden.
Inrikesministern överväger
nu att förbjuda innehav. Jag tror inte
att det räcker med att endast förbjuda
innehavet.

Cykel- och sporthandlarnas riksförbund
— en bransch som bland andra
handlar med dessa saker — har haft
en kongress i Göteborg. Där har man
enhälligt kommit till heslutet att inge
en anhållan till chefen för kungl. hantdelsdepartementet
att en utredning måtte
företagas angående möjligheten att
införa importförbud å s. k. stilettknivar
med springklinga. När nu försäljarna
är på det klara med att det bör
vara importförbud, då tror jag att man
måste gå ett steg längre än vad inrikesministern
tänker sig.

Jag har inte forskat i hur man har
det i andra länder i detta avseende.

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på fråga ang. åtgärder mot försäljning av stiletter

Från Malmö har det dock berättats om
ynglingar i 14—15-årsåldern som efterfrågar
dessa stiletter. Även sjömän frågar
efter dem — alldeles särskilt ryskt
sjöfolk på besök i staden. Danskarna reser
också över sundet för att komma
över stiletter. I Danmark är antagligen
längden på dolkar och liknande vapen
maximerad till 24 cm. Detta tycker de
är för litet. Därför far de över sundet
för att skaffa sig knivar som i deras
ögon är bättre. Jag har fått dessa uppgifter,
och de tyder på att man i andra
länder är mera restriktiv i detta avseende.

Det är en annan sak som gör att jag
livligt vill tillstyrka den utredning som
Cykel- och sporthandlarnas riksförbund
föreslagit hos handelsministern. Den
s. k. originalstiletten kan man antagligen
inte alls få tag i här i Sverige — i
varje fall tror jag inte att den finns i
Stockholm. Det är ett ännu otäckare
vapen än dessa knivar med springklinga.
Eftersom denna originalstilett
ännu inte blivit så allmän här, skulle
det vara mycket fördelaktigt om man
kunde få till stånd ett mycket snabbt
importförbud på den. Då skulle åtminstone
inte de ungdomar man talar om
i detta sammanhang hinna få smak på
denna tingest. Den här kniven som jag
har i handen finns att få i så gott som
alla järnaffärer och sportaffärer i
Stockholm. Den verkar ju trevlig och
ser inte så farlig ut. Man kan bevara
den i fickan litet hur som helst, men
den är ett oläckt vapen. Jag är nästan
rädd för att handskas med den. Plötsligt
kommer den att se ut på ett helt
annat sätt med klingan utfälld. Det går
synnerligen fort att få fram den, om
man vill använda den för att angripa
en fredlig medborgare. Just den här på
24 cm, är så liten att man kan komma
över den också i Danmark, men danskarna
reser som sagt över till Sverige
för att köpa dem som är längre och
biler bättre.

Originalstiletten går ännu inte att få

var Som helst, och just därför borde
man vara synnerligen kvick med att få
till stånd ett importförbud. Men det är
dock ett steg på vägen att man överväger
ett förbud mot innehav. Resultatet
beror sedan på hur lång tid inrikesdepartementet
kommer att ta på sig.
Handelsminister Lange har dröjt så gott
som ett helt år från det att han i sitt
svar förklarade att han skulle överväga
vad som kunde göras. Därför, herr inrikesminister,
tillåter jag mig att hemställa
om en skyndsam behandling och
om att inrikesministern söker genomföra
ett importförbud, så att vi slipper
att få in de italienska originalstiletterna,
som är ännu mycket otäckare än
denna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om vi hade haft förbud
mot innehav, hade det under alla omständigheter
inte varit möjligt för herr
Björkängen att bära detta vapen i fickan
med de stora risker detta enligt
även hans eget bedömande kan föra
med sig.

Handelsministern tog efter det han
hade svarat på fru Torbrinks fråga upp
spörsmålet med berörda försäljningsorganisationer.
Dessa kontakter ledde
närmast till att man sökte förmå de enskilda
handlandena att inte sälja stiletterna
till minderåriga. Det skall erkännas
att detta inte helt har lyckats och
att vi därför måste överväga att gå
längre. Vi kanske då i första hand skall
gå dithän att vi förbjuder innehav, vilket
betyder att man tar bort den legitima
marknaden för försäljning. Detta
är ganska viktigt. Det innebär också att
man inte kan åka över Öresund och
köpa stiletter i Danmark och sedan bära
dem här i landet.

EU generellt importförbud som herr
Björkiingc närmast talade för utcslutes
inte genom att vi nu bestämt oss för
att företa de nämnda övervägandena.
Vad beträffar den tid vi avser att ta på

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

oss härför vill jag säga att vi redan
varit i kontakt med kriminaltekniska
anstalten, som närmast skall ta hand
om saken och göra en förberedande
teknisk utredning. Redan i nästa veckas
konselj kommer eventuellt att fattas ett
beslut som ger kriminaltekniska anstalten
det uppdraget.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder till
en förbättring av kapitalförsörjningen
och arbetsförutsättningarna i övrigt för

den mindre företagsamheten m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet för
att besvara herr Ohlins interpellation
angående åtgärder till en förbättring av
kapitalförsörjningen och arbetsförutsättningarna
i övrigt för den mindre
företagsamheten m. m.

Svaret hade före sammanträdet i steneilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och hans excellens herr statsministern
Erlander lämnade nu en kort
sammanfattning av dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har ledamoten av andra kammaren herr
Ohlin till mig riktat följande frågor:

1. Har regeringen observerat de pressade
ekonomiska förhållanden varunder
många mindre företagare arbetar
och vill regeringen genom ändringar i
skattelagstiftningen och andra åtgärder
medverka till en förbättring av kapitalförsörjningen
och arbetsförutsättningarna
i övrigt för den mindre företagsamheten,
vilket är önskvärt även med
tanke på rådande arbetslöshetsrisker?

2. Vill regeringen ställa i utsikt att
uppgifter över inkomstläget och inkomstutvecklingen
bland de mindre fö -

retagarna även inom andra näringsgrenar
än jordbruket förelägges riksdagen
i samband med behandlingen av den
ekonomiska politik, som kan påverka
inkomstfördelningen i landet?

Det har många gånger sagts, t. ex. vid
industrialismens genombrott, i samband
med nya uppfinningar som gjort
tillverkningsprocessen alltmer komplicerad,
och i dag inför planerna på ett
frihandelsområde, att hantverket och
småindustrien skulle få allt svårare att
hävda sin ställning inom näringslivet.
Hittills har emellertid dessa farhågor
icke besannats. Småindustri- och hantverksföretag
med mindre än 25 anställda
sysselsätter i dag mer än 350 000
personer och har en årsomsättning på
sammanlagt 7 miljarder kronor. Vårt
näringsliv är sålunda rikt differentierat.
Småföretagsamheten har intagit en
betydelsefull roll i den snabba välståndsutveckling
vi kunnat glädja oss åt.

Även om alltså utvecklingen blivit
gynnsammare än vad man tidvis räknat
med, skall inte undanskymmas, att
småföretagsamheten under utvecklingens
gång haft stora svårigheter att brottas
med. Det tidigare kanske största
problemet var de starka variationer i
avsättningen, som uppstod till följd av
de häftiga konjunktursvängningarna.
Arbetslöshet och minskad köplust hos
allmänheten medförde svåra påfrestningar
framför allt för småföretagsamheten
med dess begränsade kapitaltillgångar.
Man bör dock heller inte bortse
från att de många mindre företagen
bar visat stor anpassningsförmåga och
betydande motståndskraft i vikande
konjunkturer, något som i viss mån kan
förklara att de så framgångsrikt kunnat
hävda sig i konkurrensen. De anförda
egenskaperna har statsmakterna
kunnat bygga på, då det gällt att genom
stöd till småföretagsamheten -—
till vilket jag senare vill återkomma —-främja en differentiering av näringslivet
på landsbygden och därmed mot -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. in.

verka lokala sysselsättningssvårigheter.

Ingen tvekan råder emellertid om
att den höga och jämna sysselsättning,
som varit rådande under efterkrigstiden,
för småföretagen har inneburit
större trygghet och ökade möjligheter
att rationellt driva verksamheten även
på längre sikt. När vi diskuterar småföretagsamhetens
villkor, är det motiverat
att starkt understryka den höga
sysselsättningens betydelse. En ekonomisk
politik som målmedvetet inriktas
på att trygga arbete åt de anställda är
ett verksamt stöd åt företagsamheten.
Ett uttryck härför är den synnerligen
livliga företagsbildningen i vårt land
särskilt under efterkrigstiden.

En jämförelse med mellankrigstiden
visar hur expansiv utvecklingen
varit. Under de 20 åren mellan 1919
och 1939 startades som framgår av E.
Dahméns avhandling »Svensk industriell
företagsamhet» 3 900 industriföretag.
Dessa uppgifter grundar sig
på industristatistikens primärmaterial.

Arbetsmarknadsstyrelsen började 1946
registrera nybildningar av företag. En
avgränsning nedåt sker så att endast
de företag tas med, som vid starten
har 3 eller flera anställda. De på detta
sätt registrerade företagsbildningarna
utgjorde under de 71/2 åren 1U 1946—
30/o 1953 tillsammans ca 3 400.

De båda här nämnda undersökningarna
är icke helt jämförbara, eftersom
de genomförts efter delvis olika principer.
I huvudsak torde en jämförelse
dock ge en korrekt bild av den mindre
företagsamhetens dynamiska utveckling.

En annan väsentlig förutsättning för
att denna gren av vårt näringsliv skall
få arbeta under gynnsamma förhållanden
är att kapitalförsörjningen tryggas.
Den kapitalknapphet som sätter sin prägel
på alla områden av vårt ekonomiska
liv bör ses i belysning av de väldiga
otillfredsställda investeringsbe -

hov som är kännetecknande för ett progressivt
samhälle. De totala investeringarna
har sedan 1950 ökat med ca
30 Vr. Investeringarnas andel av nationalprodukten,
som både internationellt
sett och i jämförelse med tidigare perioder
i vårt land ligger på en hög nivå,
synes de senaste åren ytterligare ha
ökat. Denna utveckling, som står helt i
överensstämmelse med långtidsutredningens
rekommendationer, måste betraktas
som en framgång. Även i framtiden
måste givetvis den ekonomiska
politiken inriktas på att trygga en hög
kapitalbildningsnivå.

De mindre företagarna kan emellertid
i många fall ha särskilda svårigheter
att uppbringa de erforderliga kapitalresurserna.
Deras möjligheter till
självfinansiering av investeringar liksom
deras belåningsbara tillgångar är
begränsade. Statsmakterna har för
länge sedan observerat dessa svårigheter
och verksamt ingripit på en rad olika
sätt för att lindra dem. Lån utlämnas
från ett flertal fonder, såsom hantverkslånefonden
och sågverkslånefonden.
En avsevärt större betydelse har
emellertid utlåningen genom företagareföreningarna
och de statliga lånegarantierna.

Företagarföreningarnas låneverksamhet
började på sin tid som ett led i den
allmänna sysselsättningspolitiken. På
senare år har den i allt större utsträckning
fått karaktären av ett komplement
till den enskilda kapitalmarknadens
kreditgivning. Här kan erinras om att
år 1956 beviljades ett engångsanslag av
30 miljoner kronor just för att genom
företagarföreningarnas förmedling
lindra knappheten på kapital inom
hantverket och småindustrien. Fortfarande
fästes dock särskilt avseende vid
lokaliserings- och sysselsättningspolitiska
synpunkter. Medel till verksamheten
anvisas årligen över anslag på
riksstaten. Årets anslag utgör 5,3 miljoner
kronor och tillsammans med tidi -

Nr Bil

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

gare beviljade anslag medger det en
sammanlagd låneram på omkring 60
miljoner kronor. Dessa medel är till
större delen utlånade till mindre företag.

De årliga amorteringarna, som inflyter
till företagareföreningarna, beräknas
till omkring 4,0 miljoner kronor per
år. Företagareföreningarna disponerar
sålunda för närvarande 9 å 10 miljoner
kronor per år räknat för utlåning till
småindustri och hantverk.

Den andra metoden, som användes
för samhälleligt stöd åt den mindre företagsamheten,
har varit industrilånegarantierna.
Dessa statliga garantier,
som började tillämpas 1954, syftar till
att möjliggöra investeringar närmast i
småindustriföretag, där de egna kapitalresurserna
eller bankmässiga säkerheterna
icke räcker till. Staten tillhandahåller
sålunda i form av lånegaranti
en bankmässig säkerhet för lån, som
upptages i bank eller annan kreditinrättning.
Som statens lokalorgan för
denna stödverksamhet fungerar företagareföreningarna.
Till och med budgetåret
1957/58 har garanti beviljats för
lån å tillhopa 38 miljoner kronor. För
innevarande budgetår har garantiramen
bestämts till 25 miljoner kronor.

Samhällets stöd begränsar sig emellertid
icke till dessa direkta åtgärder
på kapitalförsörjningens område. Vi
satsar numera avsevärda belopp på yrkesutbildningen
för att göra de i de
mindre företagen sysselsatta bättre rustade
att utöva yrket och öka deras förmåga
att tillgodogöra sig teknikens rön.
Till den mera speciella lärlingsutbildningen
för hantverket utgår detta budgetår
ett anslag på cirka 1,5 milj. kronor
och hantverksinstitutet erhåller 1,2
miljon kronor.

Med hänsyn till den mindre företagsamhetens
starka beroende av främmande
kapital blir ränteläget av speciell
betydelse för dess lönsamhet. Den i
somras vidtagna räntesänkningen bör

för den ha inneburit en värdefull lättnad.
I detta sammanhang bör också
anmärkas, att 1955 års förändringar i
företagsbeskattningen innebar, att aktiebolag
och andra företagsformer jämställdes
i fråga om avskrivningar m. m.
För den mindre företagsamheten medförde
detta en lättnad. Vidare vill jag
erinra om att regeringen har för avsikt
att förelägga nästa års riksdag förslag
om uppskov med ikraftträdandet
av de permanenta reglerna för varulagervärdering
vid beskattning.

•lag har därmed sökt lämna en redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits
för att stödja och stimulera den mindre
företagsamheten. Vi kommer även i
framtiden med största uppmärksamhet
att följa utvecklingen på detta område.
Det är ett klart samhällsintresse, att
småföretagsamheten kan hävda sin betydelsefulla
ställning inom svenskt näringsliv.
Statsmakterna har anledning
att främja en fortsatt gynnsam utveckling
för småföretagsamheten och därvid
uppmärksamma de speciella villkor,
under vilka dessa företag arbetar.

Interpellanten anför vissa uppgifter
om inkomstläget bland de mindre företagarna.
Statistiska uppgifter av detta
slag måste givetvis vara ytterst
osäkra. Framför allt torde eu jämförelse
mellan företagargrupperna och
löntagargrupperna med ledning av deklarationsuppgifterna
vara svår att
göra. Enligt de skilda undersökningar,
som genomförts bl. a. av Industriens
Utredningsinstitut, bör företagarinkomsterna
uppskrivas icke oväsentligt
för att bli jämförbara med de anställdas
inkomster.

Jag delar interpellantens åsikt att en
mera ingående kännedom om inkomstutvecklingen
bland småföretagarna vore
önskvärd. Inom regeringen har man
uppmärksamheten riktad på hithörande
problem. Visserligen kan uppgifter
erhållas ur taxeringsstatistiken, som
emellertid är behäftad med vissa bris -

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

ter, som jag nyss påpekat. Även de s. k.
företagsräkningarna som ägde rum 1931
och 1951 har lämnat ett visst material.
Detta har dock varit ganska begränsat
och summariskt, avseende huvudsakligen
antalet företag fördelade efter
bransch och storleksordning. För att
kunna bedöma inkomstläget och inkomstutvecklingen
synes för övrigt en
statistik av denna typ mindre väl lämpad.
Den här ifrågasatta kartläggningen
av småföretagsamheten synes bättre
kunna ske genom regelbundet återkommande
stickprovsundersökningar. Sådana
undersökningar fordrar emellertid
noggranna och arbetskrävande förberedelser
och ställer sig därigenom
kostsamma. Man synes vidare böra avvakta
resultatet av den pågående utredningen
om företagsregistrering, innan
man lägger den här ifrågasatta uppgiftsbördan
på småföretagarna.

Härpå anförde:

Hem- OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsministern
för svaret men måste samtidigt beklaga
att det är så magert. Det innehåller
ingenting om framtida positiva åtgärder
för att förbättra förutsättningarna
för den mindre företagsamhetens
verksamhet. Statsministern lovade bara
att tills vidare undvika en framtida
försämring på en punkt, reglerna för
varulagervärdering. Det är verkligen
det minsta möjliga man kan komma
med, att tills vidare undvika en försämring.

Jag beklagar alltså, att svaret på min
interpellation i huvudsak är negativt
och tillåter mig här att anföra några
positiva reformkrav, som förefaller berättigade.

För det första: rätt till förlustutjämning
och till resultatutjämning vid beskattning.
.Tåg tycker att det är i någon
mån förvånande, att denna viktiga sak
inte alls omnämnes i statsministerns
svar. Tystnaden kan väl inte vara ut -

tryck för någon regeringens tanke eller
frånvaro av en sådan tanke? Med hänsyn
till denna frågas betydelse tillåter
jag mig att direkt fråga statsministern:
Kan Ni på regeringens vägnar i dag
utlova att riksdagen nästa år får ett
förslag till lagstiftning om rätt till s. k.
öppen förlust- och resultatutjämning
vid beskattning? Jag är väl medveten
om att det förslag, som 1957 års skatteutredning
nyligen har framlämnat, i
vissa detaljer kan diskuteras, men utan
tvekan skulle en reform efter i huvudsak
dessa linjer betyda en stor vinst,
och det förefaller mig därför angeläget
att man försöker genomföra en reform
redan nästa år.

För det andra: varulagervärderingsreglerna
vid beskattning bör naturligtvis
inte skärpas ytterligare. Är regeringens
ståndpunkt att man inte nu skall skärpa
dessa regler uttryck för en åsiktsförändring,
eller är det så som det verkar
— om man fattar det efter ordalagen —
att regeringen bara tills vidare har ändrat
det tidigare fattade beslutet, som
regeringen ju fått riksdagsmajoriteten
med på? Det skulle vara värdefullt att
veta om det finns någon åtminstone begynnande
åsiktsförändring på denna
punkt hos regeringen, som tidigare har
framfört så mycket negativt tal när
spörsmålet behandlats i kammaren.

För det tredje: en reformering av avskrivningsreglerna
för byggnader förefaller
angelägen i syfte att en större del
av byggnadskostnaderna skall kunna avskrivas
under de första åren. Den tekniska
utvecklingen har påverkat den
ekonomiska livslängden hos industrifastigheteter.
En anpassning av skattereglerna
är därför motiverad. Jag hänvisar
till den från vart håll vid vårriksdagen
väckta motionen.

För det fjärde: återinförande av den
rätt som tidigare funnits för företagsägare
att i viss utsträckning kostnadsfritt
avsätta medel för sin egen pensionering
i rörelsen.

3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr B Uf

34 Nr B14 Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och
arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

För det femte: den långfristiga kapitalförsörjningen
utgör sedan länge småföretagsamlietens
kanske mest brännande
finansieringsproblem. Handelsminister
Lange visade i ett interpellationssvar
i denna sak för två år sedan till herr
Strandh i Växjö en anmärkningsvärd
brist på intresse för frågan. Han medgav
endast alt den då tillsatta utredningen
om de statliga kreditformerna
för den mindre företagsamheten »var
oförhindrad» att ta upp frågan. Har
regeringen gjort något åt denna sak?
Det verkar inte av statsministerns svar
som om han tänkte sig något nytt utöver
de beslut som fattats av de senaste
två årens riksdagar.

Den svenska socialdemokratien tycks
ha svårigheter att frigöra sig från tanken
att det inte gör så mycket om statlig
företagsamhet gynnas, behandlas på
ett privilegierat sätt i jämförelse med
enskild företagsamhet, särskilt företagsamhet
av mindre omfattning. För ett
par år sedan bestämde riksbanken att
affärsbankerna skulle minska kreditgivningen
till affärslivet, vilket även drabbade
den mindre företagsamheten. Samtidigt
härmed utvidgade Statens skogsindustrier
på kredit sin verksamhet och
presenterade sedan räkningen i efterhand
med anhållan om särskild kredit.
Det samlade resultatet blev att ungefär
lika stor som inskränkningen av kreditgivningen,
som drabbade den mindre företagsamheten
i hela Sveriges land, blev
ökningen av den kreditgivning som
gick till ett enda stort statligt företag.
När sådant kan förekomma utan att det
tycks framkalla något allvarligt beklagande
från regeringen, vittnar det om
en inställning av minst sagt ensidigt
slag.

För det sjätte: en kommande pensionsreform
måste innesluta en betydande
återlåningsrätt av premiemedel
och över huvud taget utformas så, att
inte de mindre företagens kapitalför -

sörjning försvåras utan tvärtom underlättas.

För det sjunde: den rationaliseringsoch
forskningsverksamhet till gagn för
den mindre företagsamheten som bedrives
genom statens hantverksinstitut är
en produktiv, samhällelig uppgift, som
förtjänar ökat stöd. Detsamma gäller
lärlingsutbildningen och yrkesundervisningen.
Den åtstramande arbetsmarknaden
med stigande ungdomsarbetslöshet
understryker ytterligare betydelsen av
att samhällets insatser på detta område
utvidgas.

Vad yrkesutbildningen beträffar har
en ledande yrkesutbildningsman för
icke länge sedan betonat, att det skulle
behövas ytterligare 40 000 platser. Även
med en energisk politik, som bl. a. använde
kurser av olika slag, är det väl
omöjligt att på kort tid uppnå någonting
av denna omfattning. Det visar
ytterligare vilken betydelse det har att
man ökar småföretagarnas intresse för
den egna yrkesutbildningen och stimulerar
denna genom ökade lärlingsbidrag,
vilket från vår sida vid flera tillfällen
föreslagits.

Vad beträffar de kurser för att öka
yrkesundervisningen som nu organiseras
är det angeläget att branschorganisationerna
får delta i planeringen av
desamma.

För det åttonde: De mindre företagens
export kan och bör främjas av
härför lämpade insatser från samhällets
sida. Jag hänvisar till tidigare framställning
om särskilt beaktande av småföretagens
exportintressen vid tillämpningen
av de statliga exportkreditgarantierna.
Det gäller att där uppnå en
mindre stelbent och byråkratisk tilllämpning
och en bättre täckning av de
faktiska riskerna.

Det är viktigt att sådana de mindre
företagens särskilda problem som uppkommer
vid genomförande av planerna
på ekonomiskt samarbete i Europa uppmärksammas.
Något konkret besked på

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

den punkten innehöll statsministerns
framställning inte. Det förefaller mig
som om samhället hade anledning att
här verkligen mycket tidigt förbereda
åtgärder t. ex. av sådant slag som att
främja samarbetet mellan mindre företag
vid lösningen av de merkantila uppgifter,
som kanske kommer att te sig
något annorlunda än nu när dessa samarbetsplaner
i Europa förverkligas.

Det finns en utredning om en samordning
och effektivisering av de statliga
kreditstödjande åtgärderna. Det
förefaller mig angeläget att den påskyndas.
Den bör då även beakta de
mindre företagens lokalproblem, vilket
antytts i ett tidigare utskottsutlåtande,
d. v. s. studera problem som sammanhänger
med finansieringen av dessa lokalfrågors
lösning. Jag vill verkligen
allvarligt understryka betydelsen av att
regeringen här inte låter det ena året
gå efter det andra med den gamla vanliga
motiveringen, att det sitter en utredning.

Vad min andra fråga beträffar, angående
ökade kunskaper om inkomstläget
och inkomstutvecklingen bland de
mindre företagarna även inom andra
näringsgrenar än jordbruket, hänvisar
statsministern till en pågående utredning
om företagsregistrering, vars slutförande
enligt hans uppfattning bör avvaktas.
Men, herr talman, detta spörsmål
har varit under utredning ända sedan
början av 1950-talet. Det har tidigare
utretts av arbetsmarknadsstatistikkommittén
och statistiska centralbyrån,
och det är nu sedan 1955 föremål för
en tredje utredning. Att då göra frågan
om en bättre belysning av inkomstförhållandena
beroende av att detta tekniska
spörsmål först klaras av, det förefaller
mig vara en ren undanflykt.
Statsministern säger ju själv, att stickprovsundersökningar
bör kunna utföras
och ge en belysning av inkomstförhållandena.
Varför då inte göra detta
utan att först ha uppnått någon perfekt

lösning av detta andra problem om registrering? Eftersom

statsministern här hänvisar
till en stickprovsundersökning vill jag
säga, att det för en sådan ingalunda erfordras
en allmän och permanent ökning
av uppgiftsskyldigheten för de
mindre företagen. Någon betungande
ökning av uppgiftsskyldigheten synes
mig inte böra komma i fråga — även
utan en sådan finns det möjlighet att
få en långt bättre belysning än vi har
i dag av rådande inkomstförhållanden.

Jag måste därför tyvärr konstatera,
att statsministern visar en beklaglig
brist på intresse för att man verkligen
skall få kännedom om inkomstutvecklingen
för den folkgrupp som här beröres.
Jag vill understryka, att även skattestatistiken
naturligtvis har ett betydande
intresse och knappast bör helt
skjutas åt sidan på det sätt som statsministern
gjorde.

En regelbunden, bättre belysning av
inkomstförhållandena inom den mindre
företagsamheten skulle kanske vara oläglig
för en del av den socialdemokratiska
propaganda som emellanåt — särskilt
vid valtillfällena — spelar upp
gamla toner om kapitalister kontra löntagare
på ett sätt som illa överensstämmer
med verkligheten inom det stora
område vi här diskuterar.

Jag nämnde i interpellationen, att enligt
de på skatteuppgifterna grundade
beräkningarna hade 61 procent av företagarna
inom industri och hantverk
mindre än 10 000 kronor i inkomst år
1956, trots att däri ingår en icke oväsentlig
inkomst av kapital vid sidan
av inkomst av arbete. Det var en något
mindre del av löntagarna som kom
under den angivna inkomstgränsen. Om
jag går till 1957 års siffror, som nu föreligger,
finner jag att medianinkomsten
för företagare inom industri och hantverk
enligt skattestatistiken var 8 868
kronor och för anstiillda 9 597 kronor.

Nu kan man säga så mycket man vill,

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

att sådana uppgifter inte är exakta. Det
tror jag inte de är, men nog visar de
ändå åtskilligt. När man betänker, med
vilken frigjordhet finansministern nu
senast i onsdags rörde sig med de mest
djärva internationella jämförelser på
grundval av ett föga pålitligt siffermaterial,
måste jag säga att det är iögonenfallande
att statsministern, när det gäller
den här saken, avfärdar ett siffermaterial
såsom inte varande av något
större intresse, därför att det inte kan
antas vara exakt, .lag tror att det är
mycket viktigt att vi använder det material
som finns och försöker förbättra
det för att därigenom få en belysning
av de faktiska förhållandena och underlätta
en riktig och rättvis inställning
från samhällets sida vid handläggning
av de många frågor, som berör inkomstförhållandena
för olika folkgrupper.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera
afl jag tycker att regeringen, att döma
av statsministerns svar, står tomhänt
inför problemet hur man skall kunna
skapa bättre förutsättningar för den
mindre företagsamheten här i landet.
För dynamiken i ett lands näringsliv
spelar denna företagsamhet en utomordentligt
stor roll, och den är viktig även
av andra skäl än de snävt ekonomiska.
Vill man ge människorna tillräcklig rörelsefrihet,
tillräcklig möjlighet att själva
välja de områden, där de vill sätta in
sitt arbete, då är förekomsten av en
blomstrande småföretagsamhet av
grundläggande betydelse.

Men skall vi få en sådan företagsamhet
och skall den kunna spela den viktiga
roll som är önskvärd både i ekonomiskt
och annat avseende, måste samhället
visa lika stort intresse för detta
område som det ägnar andra motsvarande
gruppers problem. Jag måste tyvärr
av statsministerns svar i dag dra
den slutsatsen, att det ännu fattas åtskilligt,
innan man kan säga att detta
villkor uppfylles av den nuvarande regeringen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det är glädjande att
småföretagsamhetens problem på senare
tid har ägnats ökad uppmärksamhet i
den politiska debatten. Tidningen Hantverk
och Industri, organ för Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation,
skrev för någon tid sedan att det är
angeläget att det ökade debattintresset
för småföretagsamheten också motsvaras
av praktisk handling. Låt mig säga att
jag självfallet helt delar den uppfattningen.

Vad är det som är grunden till framåtskridandet
här i vårt land? Ja, svaret
kan väl knappast bli mer än ett. Det är
den enskilde medborgarens initiativkraft,
företagsamhet och framåtanda.
Inom centerpartiet anser vi att det
direkta ägandet i enskilda företag är en
utomordentligt god grundval för strävan
till högsta möjliga effektivitet och produktivitet
i näringslivet. I den företagsformen
får de enskilda de bästa möjligheterna
att utveckla sin initiativkraft,
och slutsatsen blir därför att en så stor
spridning som möjligt av det enskilda
ägandet är ett mål att sträva fram emot.

Vi har från centerpartiet länge försökt
ena strävandena för vad som kallas
en levande landsbygd. Det är ett begrepp
som numera allmänt används i
den offentliga debatten. Då vi lanserade
det för något tiotal år sedan var
det inte så många som tyckte om uttrycket
som det är i dag.

När jordbruk och skogsbruk inte räcker
till som sysselsättningsobjekt, måste
naturligtvis den arbetskraft som friställs
beredas sysselsättning i andra
näringar, och då borde vi kunna vara
ense om att vi så långt det över huvud
taget är möjligt skall försöka ge de personerna
sysselsättning i den bygd där
de tidigare haft sitt arbete. Vi bör alltså
i möjligaste mån söka undvika, att före -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

tagsamheten koncentreras till några få
stortätorter, till förfång inte minst för
befolkningen i de allra största orterna
med den ökade trängsel och det ökade
jäkt som där uppstår. Den företagsamhet,
som bäst lämpar sig för landsbygden
och för mindre tätorter, är naturligtvis
småföretagsamheten, alltså småindustri,
hantverk o. s. v.

Livskraften hos den mindre företagsamheten
är faktiskt en förutsättning för
en levande landsbygd. Småföretagarna
har ofta rätt begränsade inkomster. Det
vet vi alla förut, men det vore naturligtvis
bra att ha siffermässiga belägg
för det också. Därför vill jag instämma
i herr Ohlins önskemål om en statistik
som bättre klarlägger detta förhållande.
Emellertid skall man komma ihåg att
när det gäller småföretagarna och deras
inkomster avser inkomsten som regel
inte en 48-timmars arbetsvecka, en 8-timmarsdag, utan deras dag är väsentligt
mycket längre.

Det stöd småföretagarna behöver skall
givetvis anpassas så, att de får bättre
möjligheter att utveckla sina företag och
beredes möjligheter att starta nya. En
del har gjorts under årens lopp i det avseendet.
Statsministern har i sitt svar
pekat på en del saker. Särskilt tycker
jag att man i det sammanhanget kan
understryka de statliga kreditgarantierna
för småföretagsamheten, vilka tillkom
1954. Det kan också vara skäl att
erinra om de 30 miljoner kronor, som
1956 ställdes till småföretagarnas förfogande
i form av lån genom företagareföreningar.

Om planerna på en gemensam europamarknad
går i lås, är det sannolikt att
småföretagsamheten får stora anpassningssvårigheter.
Men den kan säkerligen
ändå hävda sig, om den får möjligheter
att anpassa sin produktion och distribution
efter de nya förhållandena.
Herr Ohlin har redan understrukit särskilt
detta senare. För såväl handeln
som — och i särskild grad — produk -

tionen stiilles emellertid vid en omställning
stora krav på kapitalförsörjningen.
Det föreligger därför stor anledning att
ägna kapitalförsörjningsfrågan för den
mindre företagsamheten uppmärksamhet.

Herr Ohlin har i sin interpellation
bl. a. nämnt beskattningen, och det är
givetvis mycket viktigt att denna utformas
så att småföretagarnas intressen
blir tillgodosedda på ett tillfredsställande
sätt. Där möter vi det gamla kravet
att kunna göra ut utjämningar mellan
goda och dåliga år. Som bekant varierar
driftsresultaten ofta mycket starkt
mellan goda och dåliga år, och därför
behövs det ett bättre utjämningsförfarande.
Den saken torde alla vara ense
om, och jag tillåter mig här uttala den
förhoppningen att det förslag som nu
utarbetats snart kommer att utmynna i
en regeringsproposition i ämnet.

Jag vill också understryka en annan
sak, som centerpartiet upprepade gånger
framhöll i samband med behandlingen
av pensionsfrågan, nämligen det angelägna
i att se till att småföretagarna får
sätta av vissa procent av sina inkomster
för pensioneringsändamål och placera
pengarna i det egna företaget samt att
man får åtnjuta skattefrihet för pengarna
på samma sätt som fallet är med andra
medel, vilka användes till pensionsförsäkringar
eller av företagen sättes
undan för pensionsändamål.

Jag nämnde nyss att kreditfrågan är
synnerligen betydelsefull. Ja, den kanske
är en av de allra viktigaste frågorna
i sammanhanget. Småföretagarna behöver
i allmänhet låna pengar i större
utsträckning än de stora företagen. Men
de små företagen tycks ha sämre möjligheter
att vinna gehör för sina låneanspråk
än de stora företagen. Det finns
vissa föreningsband mellan storföretagen
och kreditinstituten, vilka band måhända
gör det lättare alt få låna. Kanske
finns det också andra omständigheter
som gör alt de små i det sammanhanget

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

som så ofta annars här i vårt samhälle
blir litet handicapade. Ibland kan det
vara svårt att erbjuda tillfredsställande
säkerhet. Vi måste därför se till att småföretagarna
får ökade lånemöjligheter
och att det ställes ökade resurser till
förfogande för företagarföreningarna
såväl när det gäller låneverksamheten
som den service de bedriver.

Storföretagen har vissa möjligheter
att anskaffa pengar genom utökning av
aktiekapitalet samt i någon mån också
genom att ge ut obligationer — ehuru
den senare möjligheten nu är beskuren
och därför inte kan komma till användning
så ofta som tidigare. Det borde för
småföretagen finnas en motsvarighet till
de större företagens penninganskaffning
via aktiekapital- och obligationslån.
Den tanken har förts fram i en motion
från centerpartiet och är nu föremål
för utredning. I pressen har också synts
uppgifter om att man inom bankvärlden
ägnar den frågan uppmärksamhet och
avser att försöka skapa någon motsvarighet
till storföretagens kapitalanskaffningsmöjligheter
genom aktie- och obligationsemissioner.
Det vore ytterligt
tacknämligt om dessa strävanden kunde
ge ett tillfredsställande resultat. Men om
så inte skulle bli fallet, är det enligt min
mening det allmännas skyldighet att se
till att småföretagsamheten där får alternativa
möjligheter. Småföretagsamheten
är så viktig för vårt land i skilda
avseenden, att vi då får lov att gå in för
andra åtgärder av det slaget.

Om räntan hade jag tillfälle att tala
häromdagen och skall därför inte ta upp
den saken nu. Har man möjligheter till
självfinansiering av verksamhet och utvidgning
och inte behöver låna, så behöver
man inte heller betala någon låneränta.
I stor utsträckning har ju de större
företagen förmånen att kunna finansiera
på detta sätt, medan småföretagen
i högre grad är hänvisade till lånemarknaden
och därmed får kännas vid belastningen
av en hög ränta.

Låt mig till sist, herr talman, säga att
utbildningsfrågorna spelar en betydande
roll för småföretagsamheten. Jag
undrar om det inte vore klokt att låta
småföretagen i större utsträckning än
nu är fallet sköta utbildningen av lärlingarna
genom att man tilldelar småföretagen
större ersättning för varje lärling
de lyckas dra fram till full kompetens.
Det kunde vara värt att satsa på en sådan
sak.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin uppehöll sig
mycket vid den likgiltighet som regeringen
enligt hans mening visar för att
få fram en statistik som bättre än den
nuvarande belyser den mindre företagsamhetens
ekonomiska villkor. Jag vill
fästa herr Ohlins uppmärksamhet på att
ett försök för närvarande pågår att med
den moderna teknikens hjälp skapa en
företagsregistrering, som likaledes med
den moderna teknikens hjälp skall göra
det möjligt för oss att på ett helt annat
sätt än tidigare kunna få fram riktiga,
relevanta uppgifter. Företagsregistret är
en betydelsefull grundval för det arbetet.
Den omständigheten, att hela kontorstekniken
är underkastad en revolutionerande
omgestaltning just nu, manar
till att vi inte bör företa något i förtid.
Vi vinner allesammans — både samhället,
som vill ha reda på hur det faktiskt
förhåller sig, och den allmänhet
vi skall infordra uppgifterna av — på
om vi lugnar oss en smula.

Herr Ohlin säger, att det väl inte kan
vara så farligt att göra stickprovsundersökningar
utan att ha tillgång till företagsregistret.
Nej, det kan hända att de
fortsatta övervägandena kommer att visa
att det är så, och det har jag inte heller
avvisat, men vi vill ändå pröva frågan
utförligare i det sammanhang där
den hör hemma. Skulle det visa sig att
man inte kommer fram inom rimlig tid
på den vägen, vill jag inte alls utesluta

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. in.

möjligheten av att följa stickprovsundersökningens
linje även utan det stöd
för urvalet som ett företagsregister skulle
innebära.

Jag tillät mig att i mitt interpellationssvar
giva en försiktig varning till herr
Ohlin att inte för mycket använda taxeringsuppgifter
för att belysa småföretagsamhetens
läge. Den varningen var
så försiktig, att jag märker att jag behöver
upprepa den. Det kan ju inte vara
herr Ohlin obekant, att man från mycket
sakkunnigt håll har riktat en ganska
hård kritik mot dessa siffror. Både Wallander
i sin studie Bilismens ekonomi
och Bentzel i den 1953 utkomna Inkomstfördelningen
i Sverige har tagit upp en
analys av dessa ting. Jag skall gärna
visa, på vilka sidor detta problem närmare
diskuteras. Båda varnar för att
med utgångspunkt från dessa siffror
göra de jämförelser med löntagarnas inkomster
som herr Ohlin har excellerat
i både i dag och i sin interpellation och
i den debatt vi förde i somras.

Detta var innebörden i mitt interpellationssvar
på den punkten, att man
alltså bör gå försiktigt fram. Dessutom
tycker jag att den delen av mitt interpellationssvar
skulle ha kunnat användas
av herr Ohlin som stöd för hans
uppfattning att vi bör skaffa oss en bättre
inkomststatistik än den vi för närvarande
har.

Det råder inga delade meningar om
småföretagsamhetens betydelse i vårt
samhälle. Det vore frestande att med
anledning av herr Ohlins starkt polemiska
inlägg, där han beskyllde socialdemokratien
för att sakna intresse för
småföretagsamhetens problem, ta upp
en diskussion om den konkurrens från
de borgerliga partiernas sida, som utvecklades
framför allt under valrörelsen
i år, när det gällde att försöka fånga
in den ena väljargruppen efter den andra.
Man försökte locka småföretagarna
med vissa bestämda fördelar. Jag skall
avstå från atl analysera detta nu. Det

blir kanske tillfälle att återkomma till
den saken senare. Men vad jag tror är
viktigt att säga är att det förvisso kan
finnas en del speciella ting som man
kan göra för småföretagarna. Det har
vi också försökt, i den mån samhällets
resurser räckt till, och vi kommer att
fortsätta med det.

Det är enligt min uppfattning riktigt
att man bör beakta småföretagarnas
synpunkter när det gäller stödet till exporten.
Jag vet att den pågående utredningen,
som kommer att vara färdig om
någon vecka och som jag hade hoppats
skulle vara färdig till i dag, har låtit
småföretagarnas representanter komma
till tals. Det är möjligt — jag vågar inte
ha något förliandsomdöme om det — att
deras exportproblem är av sådan art,
att vi inte kan klara dem med exportkreditgarantier,
eller i varje fall, i den
mån de har behov av exportkrediter,
att de nuvarande bestämmelserna är relativt
hyggligt avpassade och att man
därför inte kan motse alltför långtgående
förslag från den pågående utredningen.
Det vågar jag inte ha någon
mening om; det får vi se om någon
vecka. Skulle det visa sig vara nödvändigt,
får vi återkomma till frågan.

Ett annat sådant där specialområde,
som fängslar herr Ohlins fantasi i hög
grad, är småföretagarna och pensionen.
Jag kan inte annat än glädja mig åt det
intresset, och jag hoppas att jag kan få
tillfälle att odla det intresset ännu mer
i fortsättningen, så får vi se om man
inte där kan komma fram till en något
så när gemensam bedömning. Det skulle
i varje fall glädja mig mycket om det
intresse, som herr Ohlin visar för denna
del av pensionsfrågan, kunde utsträcka
sig till andra delar. Jag har tilllåtit
mig att offentligt och även i trängre
kretsar påpeka vad herr Ohlin här
sagt, nämligen att den fria europamarknaden
ställer småföretgarna inför speciella
problem. De har haft tillfälle att
delta i överläggningarna om dessa ling,

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

och jag tror att vi alla är villiga att försöka
ta hänsyn till de speciella svårigheter
men då också de speciella chanser,
som många av våra småföretagare
kan möta, när den gemensamma europamarknaden
blir en verklighet, om det
nu går så väl.

Men här råder alltså det förhållandet,
att herr Ohlin har räknat upp en massa
åtgärder, som man skulle kunna vidta
men som det sitter en obotfärdig regering
och stoppar. I stort sett är vi överens
om dessa åtgärder, och på de punkter
där vi inte är överens — t. ex. i en
del av skattefrågorna — får riksdagen
tillfälle att framföra sina synpunkter.
Jag tycker därför att det inte är mycket
mening med att vi nu tar upp en debatt.
Men, herr talman, avgörandet är ju inte
de speciella åtgärderna. De kan vara
viktiga var för sig, men det avgörande
är, om vi lyckas skapa ett klimat där
även småföretagsamheten har möjligheter
att göra sig gällande. Jag vågar
påstå, att efterkrigstiden har varit ett
årtionde fyllt av expansionskraft hos
den mindre företagsamheten. Varför?
Jo, därför att den mindre företagsamheten
haft en marknad till sitt förfogande,
som den icke skulle ha haft i ett
konjunkturläge av den typ som vi ideligen
mötte under förkrigstiden.

Jag skall belysa det med ett enda
exempel. Herr Ohlin stämde in i en
agilation, som jag verkligen inte väntat
mig att herr Ohlin skulle ställa sig bakom.
När kreditåtstramningarna kom,
klämdes småföretagarna hårt, medan
samtidigt Statens skogsindustrier till sitt
förfogande fick kapitalbelopp som, om
jag fattade herr Ohlin riktigt, skulle ha
varit ungefär lika stora som de belopp
som genom kreditransoneringen togs
från småföretagsamheten i andra delar
av landet. Ja men, herr Ohlin, så får
man inte se på problemen. Om vi låter
Statens skogsindustrier do bort eller om
vi tar ifrån Statens skogsindustrier dess
expansionsmöjligheter, om vi med and -

ra ord inte låter Statens skogsindustrier
få samma expansionskraft som övriga
inom branschen, vad händer då? Stora
delar av Norrland blir ett utarmat land.
Den arbetslöshet, som vi tyvärr redan
måste kämpa emot, skulle ha varit mycket
större än i dag. Det hade betytt det
allvarligaste hot mot småföretagsamheten
i Norrbotten och Västerbotten som
man över huvud taget kan konstruera
fram. Det kan verkligen inte vara herr
Ohlins mening, att det var oriktigt av
samhället att skydda Statens skogsindustrier
för ett hinder för dess expansion
i ett läge då vem som helst utan att
ha några särskilt stora kunskaper i näringsgeografi
kunde förutse att Norrland
skulle kunna komma att få kämpa
med betydande sysselsättningssvåriglieter.

Jag kan ta ett annat exempel. Uddevallavarvet
var hotat. Det riktades en
del kritik mot att samhället tog upp
förhandlingar med de stora bankerna
för att rädda Uddevallavarvet. Jag vet
att herr Ohlin på den punkten stod på
samma sida som regeringen. Men med
samma skäl som när det gäller Statens
skogsindustrier skulle herr Ohlin ha
kunnat säga: här mobiliseras för ett
enskilt storföretag kapital av en storleksordning
som, om det hade spritts
på landets småföretag, skulle ha gett
dem en betydande chans. År detta riktigt?
Under de dagar det var kritiskt i
Uddevalla såldes inga kostymer och inga
skor; småindustrien, handeln och hantverket
stod och föll med det företag,
som sedan räddades genom statens mellankomst.

Jag är rätt häpen över att man försöker
spela ut behovet av åtgärder för
att möjliggöra för vissa av våra storföretag
att leva vidare och statens ansträngningar
att täcka detta behov mot de
kreditrestriktioner som drabbat även
de mindre företagen. Men herr Ohlin:
den formen av utspel tycker jag är, skall
vi säga demagogisk, vilseledande. Vi be -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

dömde läget på det sättet att när vi var
tvungna att göra kreditinskränkningar,
skulle vi i görligaste mån skydda den
mindre företagsamheten. Det är därför
de stora summorna kommit till, de stora
summorna till företagarföreningarna.
Det förhåller sig alltså inte så, att vi i
ivern att rädda Statens skogsindustrier,
i ivern att rädda Uddevallavarvet, bär
tagit pengar från småföretagsamheten,
utan samtidigt med denna räddningsaktion
kom det av herr Hedlund och mig
— vilket jag nämnde i interpellationssvaret
— angivna stödet via företagarföreningarna
just till en näringsgren
som är betydelsefull för landet och som
man alltså inte får låta drabbas av kreditrestriktionerna
i full utsträckning.
Verkligheten ger en annan bild av regeringens
politik än den herr Ohlin försöker
måla sedan han läst mitt interpellationssvar.
Det är alldeles riktigt, herr
Ohlin: mitt interpellationssvar innehåller
inga löften om särförmåner, men det
innehåller en bestämd deklaration om
småföretagsamhetens betydelse i ett dynamiskt
näringsliv och en bestämd vilja
att fortsätta med en politik, som skall
skapa bättre utvecklingsmöjligheter för
småföretagsamheten, precis som den
fulla sysselsättningens politik har gjort
under den tid som gått sedan kriget.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är tur att det inte
skall bli omröstning här i dag, ty det
skulle vara svårt för mig att rösta. Jag
känner mig dragen till två partiledare.
Jag vill gärna instämma i vad herr
Ohlin säger om behovet av bättre statistik
över företagarnas inkomster. Bland
de stora löntagargrupperna bär i landet
finns nog ett starkt intresse att
verkligen få fram tillförlitliga uppgifter
över företagarnas inkomster, så att dessa
också får betala skatt i samma omfattning
som löntagarna för göra. Jag
instämmer helhjärtat med herr Ohlin,
detta inte bara av rena känsloskiil. Jag

har nämligen haft anledning att titta
litet på en del siffror med utgångspunkt
från levnadsförhållandena för några
företagare. Jag har inte lagt ned mycket
tid på detta, men jag har tagit ett
par exempel, och dessa motiverar fullkomligt
åtgärder för att få fram en bättre
statistik härvidlag. En man som jag
tittade på, hade ny bil i 25 000—30 000
kronors-klassen, villa i 200 000 kronorsklassen,
ett sommarställe värt omkring
30 000 kronor. Men den stackars företagaren
klarar sig inte så bra, när det
gäller att betala skatt. Han betalar inga
skatter till staten, ty han har inte så
stora inkomster. Hans kommunalskatt
ligger någonstans på 200 kronor. Det
kanske gick dåligt för honom det år
jag granskade honom, men tydligen inte
sämre än att han klarade de ganska
dryga utgifterna för den sportbil han
måste ha för att kunna sälja sina varor.
Visserligen finns det skåpvagnar för
ändamålet, men sådana duger ju inte
när det är brått att sälja. Jag ber än en
gång på det livligaste få instämma med
herr Ohlin i den här frågan. Jag förstår
att han har mycket starkt stöd hos
de TCO-grupper, som han brukar vända
sig till i denna fråga, och jag skulle
själv gärna ha röstat med honom i dag,
om vi fått tillfälle att rösta.

Men på andra punkter vill jag ansluta
mig till en annan av talarna. Det gäller
ASSI. Den frågan har varit uppe
flera gånger och jag har själv berört
den vid flera tillfällen. Det är inte roligt
att ta till orda gång på gång i samma
fråga, men när folkpartiet har kört
fram den på detta sätt i avsikt att misstänkliggöra
ett bra företag, som utvecklats
under en borgerlig industrichefs
utmärkta ledning, tycker jag det går
litet för långt. Då förefaller det som
om man var ute mera för att lägga
krokben för den fulla sysselsättningen
än verka för densamma. Ni i folkpartiet
driver en agitation här i riksdagen
mot detta statliga företag, och det har

Nr Bil

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

också förekommit förföljelse i bonnierpressen
med mycket kraftiga ord om
nepotism och dylikt som inte står i rimlig
proportion till innebörden i detta
ord. Hur skulle det ha gått med sysselsättningen
i Norrland om ert förslag att
lägga krokben för ASSI vunnit gehör i
riksdagen? Hur skulle det ha gått med
sysselsättningen vid varven, om man
skurit ned ASSI:s program om två båtar?
Vad vinner man med detta? Herr
Ohlin tar i sin interpellation upp denna
fråga inför de rådande arbetslöshetsriskerna.
Frågan var uppe i våras
och då ville ni från folkpartihåll skära
ned antalet båtar. Ni säger i er känslomättade
agitation: här är det meningen
att ett statligt företag skall starta en rederirörelse.
Ett företag som vill transportera
10 procent av sin tillverkning
på egna kölar, är det att starta rederirörelse?
Om en småföretagare skaffar
en lastbil och transporterar 10 procent
av företagets produkter med den, kallas
det då att han startar en transportrörelse?
Sådant hör till rörelsen, men så
säger ni inte. Ni säger inte heller något
om ett enskilt företag, som äger skogar
och skogsindustrier, flyttar över de
pengar som företaget tjänar på skogen,
till skogsindustrierna och sålunda bygger
ut dessa med pengar från skogen,
så att de blir effektivare och kan betala
bättre pris för skogen. En sådan
överflyttning av pengar är motiverad.

Men när staten vill göra en sådan
överflyttning, börjar man genast tala
om att de statliga industriföretagen subventioneras.
Här bär staten under de
gångna åren tjänat 50—60—70 miljoner
om året på skogarna, och så försöker
man ställa till sensation, när staten gör
som hela det enskilda näringslivet, som
har både skogsindustrier och skogar,
alltså bygger ut skogsindustrierna med
pengar som man tjänar på skogarna.
Nej, staten har i själva verket fört över
alldeles för litet av de pengar staten
tjänat på skogarna.

Men hade folkpartiet fått driva sin
sak igenom, hade det blivit sämre för
detta företag. Jag får uttala den förhoppningen,
att en annan inställning
än den herr Ohlin givit uttryck åt kommer
att bli rådande i fråga om ASSI:s
nu gjorda framställning att få bygga ut
industrierna i Norrland för att sysselsätta
arbetslösa norrlänningar, som det
finns tusental av. Och småvarven på
hela den svenska östersjökusten har dålig
sysselsättning. Driv inte er krokbenspolitik
vidare! Låt ASSI få bygga
sina båtar — det var fyra man ville ha
— och låt ASSI få sysselsätta varvsarbetarna!
Vill ni inte tänka på varvsarbetarna,
kan ni ju tänka på att det finns
tjänstemän på varven.

De totala kostnader som skatterna utgör
för de små företagen ligger knappast
högre än vid maximum 1 procent.
Det finns väl toppar. Men det skulle
vara intressant att höra vad man har
gjort från höger- och folkpartihåll, där
man ständigt och jämt talar om skatterna
som en sådan belastning för de svenska
företagen i konkurrensen på den
inhemska och den utländska marknaden.
Den statliga skatten ligger, som jag
sade, för flertalet företag inom handel
och industri knappast så högt som 1
procent av försäljningssumman. Det betyder
att det finns minst 99 procent
andra kostnader. Där är säkerligen
mycket att göra för att pressa kostnaderna,
och då borde man ju intressera
sig mera för de 99 procenten än för den
enda procent, som skatterna på sin höjd
utgör. Annars verkar det som om man
på detta område skulle ha tagit miste
på proportionerna mellan 99 och 1.

Herr Ohlin är, av den första av hans
frågor i interpellationen att döma, intresserad
av att få regeringen att medverka
till en förbättring av »arbetsförutsättningarna
i övrigt för den mindre
företagsamheten». »Arbetsförutsättningarna
i övrigt» är ju de 99 procenten.
Vilka förslag lägger ni fram från folk -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten in. m.

partihåll för att få ett samarbete företagen
emellan, för att specialisera dem
på produktionens område, för att få ett
samarbete när det gäller försäljningen,
så att företagen får större chanser att
klara sig både på hemmamarknaden
och Europamarknaden och på världsmarknaden
i övrigt inför den skärpta
internationella konkurrens som kommer
mera till följd av konjunktursvängningen
än till följd av Europamarknaden?
Vad har ni för synpunkter här?
Varför bara se på denna enda procent
som skatterna representerar och ge dem
en så dominerande roll?

Instämmer man i vad herr Ohlin tidigare
sagt, att den första försvarslinjen
för sysselsättningen går inom de enskilda
företagen, skulle man väl vilja efterlysa
ett klarare program från de enskilda
företagens sida om vad de skall
göra för att hävda sig när det gäller de
99 procenten. Ja, de företag som går
dåligt betalar inte ens den sista procenten
i skatt, och då är det alltså i den
aktuella sysselsättningssituationen där
fråga om 100 procent. Vilka förslag tänker
ni lägga fram och vilka förslag har
lagts fram från näringslivet självt —
från Industriförbundet, från Sveriges
småindustriförbund, från Grossistförbundet,
från Exportföreningen o. s. v.
— för att få fram en verklig specialisering
företagen emellan på produktionens
område och få till stånd en ordentlig
försäljningsorganisation? Varför tar
man inga egna initiativ och varför lag-''
ger man inte fram förslag? När så skett
kan vi diskutera, hur staten skall kunna
gripa in och inte hålla tassarna borta
utan sträcka fram tassarna och då ha
litet pengar i de tassarna.

Det ena året går efter det andra, sade
herr Ohlin, och det vill man gärna instämma
i också när det giiller detta område.
Grunden för ett gemensamt framträdande
från olika partiers och olika
intressegruppers sida finns ju med de
vida synpunkter som herr Ohlin fört

fram. Men man får väl komma med
initiativen själv och inte bara vänta att
staten och staten och staten skall kunna
hjälpa i varje situation.

Detta är en fråga som är aktuell för
sysselsättningen, ja, så aktuell att den
är brännande, men jag tycker nog att
den borde ha varit löst för några år
sedan. Då det var goda tider och företagen
inte behövde samarbeta och bygga
upp en försäljningsorganisation, tog
man heller inga sådana initiativ. Men
hade man då byggt upp en ordentlig
försäljningsorganisation, hade läget i
dag varit bättre. Det rör sig alltså om
bristande förutseende. När det nu pekar
nedåt kommer man och begär att staten
skall ordna detta hastigt och lustigt.
Men det går inte att åstadkomma en
försäljningsorganisation och en specialisering
av produktionen snabbt. Detta
skulle ha varit gjort tidigare, om man
varit tillräckligt förutseende inom det
enskilda näringslivet. Men här drivs
man av konkurrensidéen så hårt, att
man inte vågar lita på varandra. Man
är rädd för att åstadkomma ett samarbete
tvärs över gatan mellan två företag
i en industristad, och man är över
huvud taget rädd för varandra. Men nu
skall staten fösa ihop de olika företagen.

Dessa sysselsättningsfrågor är intressanta
och allvarliga. Vi vågar inte tro
att det intresse som nu visas avhjälper
årets arbetslöshet. Möjligen kan den förhindra
den arbetslöshet som vi annars
skulle kunna få nästa vintersäsong och
det nästkommande året, om vi räknar
med att konjunkturerna har svängt en
gång för alla från efterkrigskonjunkturens
överläge till nuvarande mera kritiska
situation, som blir speciellt kritisk
för småföretagen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag först med anledning
av herr Hedlunds yttrande, som
ju i mycket hög grad innebar etl instäm -

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten in. m.

mande i en del av mina synpunkter, vilket
jag är glad över, göra ett litet påpekande.
Herr Hedlund valde att särskilt
berömma sitt eget parti för initiativ,
som det hade tagit i fråga om den
långfristiga kapitalförsörjningen. Som
jag sagt vid något tidigare tillfälle är
det alltid en tillfredsställelse för oss i
folkpartiet, när vi finner, att centerpartiet
omsorgsfullt studerar vad som kommer
från vårt håll, t. ex. i detta fall
herr Strandhs i Växjö interpellation,
som tydligen ligger till grund för denna
centerpartimotion. Jag säger inte
detta för att kritisera utan tvärtom.
Jag tycker att det är tillfredsställande,
om vi hjälps åt att föra fram berättigade
krav, som den regering som herr
Hedlund för inte så länge sedan lämnade
inte har blicken tillräckligt öppen
för.

Till statsminister Erlander vill jag
säga, att vi behöver väl efter statsministerns
lilla reträtt i fråga om en undersökning
av företagarnas inkomster
inte spilla många ord på den saken.
Statsministern medger ju nu, att det går
mycket bra att göra t. ex. en stickprovsundersökning
utan att först ha klarat
uppbyggandet av ett företagsregister.
Det är alltså en imponerande försiktighet
statsministern här visar, när han
gör gällande, att det skulle vara någon
fara på taket, om man gjorde en undersökning.
Han säger att vi skall i stället
lugna oss en liten smula för att undvika
riskerna av en så begränsad undersökning.
Men som sagt nog om det, eftersom
man kan tolka herr Erlanders
uttalande så, att detta icke oviktiga
spörsmål inte skall förhalas ytterligare.

Statsministern säger vidare, att han
hade varnat mig för att fästa för stor
vikt vid taxeringsuppgifterna som blivit
föremål för hård kritik av bl. a.
herrarna Wallander och Bentzel. Det är
mig väl bekant. Däremot tycks det ha
förbigått statsministern, att samma herrar
underkastat inkomststatistiken även

för löntagarna, som man jämför med,
en hård kritik. När det gäller t. ex. statistiken
över bilägarna här i landet finner
man ju, att inkomsterna såväl för
företagare som löntagare visar, att mycket
små inkomster kan göra det möjligt
för folk att hålla sig med bil, vilket väl
kanske, om inkomsten rör sig om några
tusen kornor, är mer förklarligt, om
yrket ger år från år svängande inkomster
än om inkomsterna företer en mera
jämn kurva.

Företagarnas inkomster innefattar ett
element av avkastning på deras i rörelsen
investerade förmögenhet. Statsministern
tycks fortfarande inte observera
detta viktiga faktum som utgör en justeringspost
vid varje jämförelse av arbetsinkomsterna.
Om man frånräknar denna
post, så torde man ha visat så mycket
hänsyn som man f. n. kan för att
göra en osäker jämförelse så pass vägledande
som den kan bli.

Jag tror fortfarande att med all sin
osäkerhet även skattestatistiken visar
någonting om detta, att mycket stora
grupper av svenska företagare inte lever
på högre levnadsstandard eller har
högre arbetsinkomster än motsvarande
löntagargrupper. Detta kan vi alla få
bekräftat av vår egen personliga erfarenhet,
om vi reser omkring i detta land
och träffar människor som lever och
verkar i olika näringsgrenar. Vill verkligen
statsminister Erlander bestrida
att mycket stora företagargrupper inte
•har högre standard och arbetsinkomst
än stora löntagargrupper, som arbetar
i deras eller andras företag? Om statsministern
inte vill bestrida detta, tycker
jag att hans reflexioner i övrigt på
denna punkt inte behöver tillmätas något
större intresse.

Sedan var det frågan om pensionssparande!.
Jag nöjer mig med att konstatera
att vi från folkpartihåll framlagt ett
förslag till ordning, som verkligen skulle
underlätta finansieringen bl. a. av småföretagarnas
rörelser.

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

Statsministern intresserade sig särskilt
för mitt påpekande, att Statens
skogsindustrier inte hade drabbats av
de kreditrestriktioner, som det allmänna
pålagt det enskilda näringslivet.
Statsministern sade i det sammanhanget
att om vi inte låter Statens Skogsindustrier
visa samma expansionskraft
som andra etc. Men min ståndpunkt var
just att om det allmänna pålägger kreditrestriktioner,
bör dessa restriktioner
tillämpas på samma sätt mot alla. Man
kan inte finna på alla möjliga skäl till
att statliga kreditrestriktioner inte skall
tillämpas på statliga företag. Även enskilda
företag skapar ju sysselsättning.
Att det 195C inte var fråga om någon
målmedveten sysselsättningspolitik från
regeringens sida torde för övrigt framgå
av några formuleringar i finansminister
Strängs yttrande, som jag visserligen
inte har till hands här men som
jag ber statsministern studera innan
han gör gällande att det speciella budgetarrangemanget
för Assi var uttryck
för en sådan planering två år i förväg,
som herr Hagnell tycktes anse att staten
visar, men inga andra. Om man har
kreditrestriktioner, skall de tillämpas
så rättvist som möjligt. Enskilda företag,
som har mindre skog eller ingen skog,
drabbas av kreditrestriktionen lika väl
som enskilda företag som har mera
skog, vilket herr Hagnell tydligen inte
observerat.

Beträffande rederirörelsen har jag
inte närmare diskuterat denna. Men det
är ju ganska ovanligt att skogsföretag
skaffar sig rederirörelse i nämnvärd
omfattning, det är t. o. m. någonting
mycket ovanligt, och det skapar ju inte
en speciell sysselsättning i Norrland. Att
just när det är kreditrestriktioner anse
att det är så angeläget att bygga upp en
rederirörelse i ett skogsindustriföretag,
att man begär att få i viss mån skjuta
dessa kreditrestriktioner åt sidan så att
de inte skall tillämpas på sanuna siitt
för statliga företag som för andra, det

är en ståndpunkt som jag för min del
absolut inte kan ansluta mig till. Jag
tror att den saken verkligen har principiellt
intresse. Skall offentlig företagsamhet
bedrivas i konkurrens med enskild
företagsamhet under såvitt möjligt
lika betingelse, då skall den statliga
ekonomiska politiken verkligen målmedvetet
sträva efter detta.

Statsminister Erlander gjorde vad
han kanske kommer att beklaga, nämligen
en jämförelse med Uddevallavarvet.
Uddevallavarvet hade, som vi alla vet,
genom oförsiktig ledning försatts i exceptionella
likviditetssvårigheter, och
måste räddas genom ingripande från
storbankerna med stöd av staten. Inte
är det väl någon parallell till den situation,
som statsministern vill åberopa
när vi talar om Statens skogsindustrier.
Man kan kritisera Statens skogsindustrier
för mycket, men jag tycker
statsministerns jämförelse ändå innebär
en alltför orättvis kritik.

Till herr Hagnell vill jag bara säga
alt det är sunt i en demokrati, att även
statliga företag blir föremål för en kritisk
belysning, som understundom skett.
Jag kan inte förstå varför det skall framkalla
så mycket sura miner på socialdemokratiskt
håll när statliga företag
blir kritiserade. Det är ungefär som om
vi trampade på en om tå. År det inte
så att det begås misstag i statliga företag,
och är det inte sunt att detta belyses?
Herr Hagnell unnar sig nöjet att
kritisera enskilda företag, och det gör
jag också emellanåt. Varför i all världens
dar skall man då inte få kritisera
offentliga företag? Tyvärr har man
ibland svårigheter att få fram tillräckligt
material, men man får användå det
som finns.

.lag för min del önskar Statens skogsindustrier
en sund och naturlig utveckling.
Jag tror företaget har en viktig
uppgift att fylla, och jag tillbakavisar
bestämt varje påstående om att man
från vår sida skulle ha någon negativ

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den

inställning därför att man finner det
lämpligt med en kritisk belysning av
vad man tycker är mindre motiverat.
Jag kritiserar i dag i främsta rummet
de, som är ansvariga för kreditpolitiken,
och inte företaget för att det visar
en expansionslusta, där man ibland varit
oförsiktig med avseende på finansieringsfrågans
lösning. Men jag måste
betona att en konkurrens på såvitt möjligt
lika villkor är vad vi bör sträva
efter.

Herr talman! Sedan var det frågan om
regeringens intresse. Ja, intresse kan
man inte visa bara genom att tala om
att saker är betydelsefulla, utan det
måste visas i handling. Här är en
situation där det kan påvisas goda skäl
för nya åtgärder till stöd åt den mindre
företagsamheten i dagens och morgondagens
läge. Här har man framfört en
rad konkreta förslag, och vad svarar
regeringen på alla dessa förslag? Jo,
statsministern meddelar att man inte
har någonting att komma med. Statsministern
vill inte ens lova att lägga
fram förslag nästa år om förlustutjämning
och resultatutjämning. Visserligen
använde statsministern ett uttryck, som
tycks ha ramlat ur munnen utan att
vara genomtänkt. Men det gladde mig
verkligen eftersom jag väntade en fortsättning,
som emellertid inte kom. I
stort sett var vi överens, sade statsministern,
på en mängd punkter. Men
jag räknade upp en lång rad förslag,
som jag förordade och av vilka statsministern
inte ville acceptera ett enda.
Om vi bara är överens när det gäller
allmänna talesätt men inte när det gäller
åtgärder, är inte mycket vunnet. Det
är nödvändigt att skapa ett gynnsamt
klimat för företagsamheten. Ja, just det.
Det är väl vad näringslivet ständigt
framhåller. Men det gör man inte bara
genom att tala om full sysselsättning,
som jag för min del anser vara en fullständigt
grundläggande sak i varje samhälle,
utan det tarvas ju utöver den

mindre företagsamheten m. m.

fulla sysselsättningen, som för övrigt
regeringen inte har visat sig alltid kunna
åstadkomma, en hel del andra saker.
Om man i de flesta länder efter kriget
haft relativt full sysselsättning, så är
ju inte detta någon ursäkt för underlåtenheten
att vidta andra åtgärder som
skulle innebära ett gynnsamt klimat för
företagsamheten. Det är inte fråga om
några löften om särförmåner, såsom
statsministern säger. Nej, jag vände mig
just mot särförmåner åt ett visst håll då
det gäller statlig företagsamhet. Det är
i stället fråga om att skapa sådana skatteförhållanden
och andra förhållanden
som innebär ett gynnsamt klimat för,
såsom i detta fall, den mindre företagsamheten,
och detta gör man inte med
allmänt tal, utan genom konkreta åtgärder.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin slutade sitt
anförande med att tala om särförmåner
och menade därmed tydligen att ASSI
fått sådana förmåner. Varför skall inte
detta företag behandlas lika som andra
företag? sade herr Ohlin. Jo, det är
just det som vi vill, och jag skall be att
än en gång få göra den jämförelse som
jag förut gjorde.

Låt oss säga att ett företag äger både
skog och skogsindustri. På skogen tjänar
man pengar, och en del av dessa béhöver
man flytta över till industrien.
Är staten ägare till företaget, får icke
denna överflyttning ske utan att riksdagen
lämnar sitt medgivande. Är det
däremot fråga om Cellulosabolaget, så
kan detta företag utan vidare flytta över
pengar; det har ingenting med kreditrestriktionerna
att göra. Detta är som
sagt förbjudet för det statliga företaget,
och det råder alltså i detta avseende inte
någon jämställdhet mellan företagen.
Det är straffbelagt för de statliga företagen
att utan riksdagens hörande före -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

ta en överflyttning av pengar, och när
då ett statligt bolag vänder sig till riksdagen
för att få tillstånd till en överflyttning,
blåses saken genast upp och
det säges att företaget behöver subventioner.
Det heter aldrig att det är fråga
om subventioner när Cellulosabolaget
bygger ut sin skogsindustri med hjälp
av pengar som bolaget tjänar på skogen.
När ett statligt företag vill göra samma
sak, blir det hela en politisk affär.

De statliga företagen har alltså inte
några särförmåner, utan de arbetar tvärtom
under svårare förhållanden då det
gäller finansieringen, eftersom de inte
kan få göra sådana överflyttningar av
medel som kan ske inom de privata
företagen.

Är det någonting för ett liberalt parti
att komma med detta krav på att stat
% och kommun skall ingripa då det gäller
dessa finansieringsfrågor? Nej, låt näringslivet
komma med sina egna initiativ
och visa vilka planer man har.
Staten får kanske högst 1 procent av
småföretagens totala omsättningssumma;
99 procent kommer på andra poster.
Och nog borde det enskilda näringslivet
ha mer pengar till förfogande för
att lösa sina egna problem än vad staten
har. För övrigt kostar det många
gånger inte några pengar att göra upp
sådana här förslag och försöka åstadkomma
ett samarbete företag emellan,
utan det ger i stället pengar. Kom fram
med edra förslag! Låt Industriförbundet
och småindustriorganisationerna av olika
slag göra upp sådana förslag och
lägg sedan fram dem för riksdagen med
en begäran att staten skall komma med
pengar i tassarna.

Men kom inte bara och kräv att den
regering, som ni kritiserat i alla frågor
och som ni inte ett dugg tror på,
skall lägga fram förslag som löser edra
egna problem! Det ligger närmast till
hands att ni försöker göra det själva,
så får vi sedan se hur det går med sysselsättningen.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag brukar med stort intresse
lyssna till herr Hagnell och finner
ofta hans synpunkter och åsikter
ganska kloka. I dag måste jag emellertid
reagera, när han tog den omständigheten,
att enligt hans mening i vissa fall
en del småföretagare inte betalar skatt
för hela sin inkomst, till intäkt för en
kritik mot hela denna grupp.

Det var egentligen herr Ohlins anförande
som föranledde mig att ännu en
gång ta till orda, och när jag ändå har
gjort det, skal! jag också säga något om
Statens skogsindustrier, ehuru jag från
början inte tänkt lägga mig i denna
debatt.

Först och främst var det, herr Ohlin,
aldrig fråga om att staten skulle ställa
några pengar till förfogande för Statens
skogsindustrier. Av propositionen i detta
ärende framgår att vad staten gjorde
var att teckna ett garantiåtagande, alltså
en borgen, på 35 miljoner kronor för
statens skogsindustrier, varefter företaget
fick ge sig ut på marknaden och låna
upp pengar, något som var rätt besvärligt,
om jag inte är fel underrättad. Man
fick lov att ta upp lånet i olika poster
och det dröjde ganska länge innan man
lyckats placera hela summan.

Fn annan sak är att meningarna inom
folkpartiet nog gått litet isär på den här
punkten också, eftersom partiets dåvarande
vice ordförande herr Svensson i
Ljungskile ansåg att staten bara skulle
gå i borgen för 30 miljoner kronor. Nu
blev beloppet 35 miljoner, och skillnaden
är ju inte så stor att det finns anledning
att göra något nummer av den
saken, i varje fall inte i detta sammanhang.
Det väsentliga är att det här var
fråga om en borgen som Statens skogsindustrier
behövde för att låna upp
pengar och därigenom kunna betala en
del tillfiilliga lån, som företaget redan
hade.

Jag är fullt överens med herr Ohlin
om — och jag sade det också på sin tid

48 Nr B14 Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och
arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. in.

i riksdagen — att Statens skogsindustrier
hade gett sig för långt ut, innan
de hört sig för om möjligheterna att få
pengar, men det är en sak för sig. Vi
befann oss vid behandlingen av garantiärendet
i riksdagen som jag nyss antydde
i det läget, att Statens skogsindustrier
hade skaffat sig mycket kortfristiga
krediter, och det gällde att se till,
att de kunde få ett något mera långsiktigt
lån till att betala de tillfälliga
krediterna med. Staten lämnade inte
ut några pengar utan gav en borgen, och
sedan fick Statens skogsindustrier konkurrera
på lånemarknaden. Någon förtursrätt
var det alltså inte fråga om.

Nu vill jag göra herr Ohlin en fråga:
Om de 35 miljoner kronorna på ett eller
annat sätt undandrogs den allmänna lånemarknaden,
hur kan herr Ohlin veta
att det just var de små företagarna som
hade gått miste om hela detta belopp?
Är finansvärlden sådan att det går till
på det sättet där, eller hur förhåller det
sig, herr Ohlin? Jag reagerade, när herr
Ohlin som jag fattade honom behagade
portionera ut de 35 miljoner kronorna
till småföretagsamheten. Nu var alltihop
felaktigt, ty det var inte fråga om några
pengar från staten, över huvud taget inte
fråga om några nya pengar utan om en
borgen för att kunna placera om redan
förut upptagna krediter, men det är ett
kapitel för sig.

Herr Ohlin klandrade mig för att jag
valde att särskilt tala om vårt eget parti.
Det gjorde jag; jag aktade mig noga för
att tala om folkpartiet, ty jag ville inte
gärna använda den metoden att stå här
och klanka på andra. Jag tycker att det
är trevligare att få tala om hur vi själva
vill att det skall ordnas för småföretagarna.
Det är möjligt att vi i detta avseende
handlar alldeles tvärtemot vad
herr Ohlin tycker man bör göra.

Det är alldeles riktigt, när herr Ohlin
säger, att det förefaller som om centerpartiet
har studerat folkpartiets olika
förslag. Vi har studerat många av folk -

partiets förslag — också förslaget om
tilläggspensionering, herr Ohlin — och
vi har funnit, att folkpartiet vill hjälpa
småföretagarna genom att lägga
på dem en börda av pensionskostnader
för de anställda. Det står i folkpartiets
motion, att småföretagarna skall betala
in premien för de anställda, och vidare,
att de för denna inbetalning inte får
göra något avdrag på lönen. Det kan bli
nog så besvärligt för dem att klara den
utgiften ibland, herr Ohlin. Nej, om vi
skall gynna småföretagarna skulle jag i
all vänskaplighet vilja ge det rådet till
herr Ohlin: Lämna den lagfästa pensionslinjen
och gå över till vår pensionslinje! Hans

excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag måste tyvärr trötta
kammaren med ett par korta reflexioner
med anledning av herr Ohlins senaste
anförande.

Herr Ohlin har med ett genialt grepp
lyckats förvandla en diskussion om
småföretagsamhet till en diskussion om
Norrbottens storindustrier. Debatten har
alltså i hög grad spårat ur på grund av
hans eget sätt att lägga upp sin kommentar
till mitt interpellationssvar. Herr
Hagnell och herr Hedlund har ju visat
hur orimlig den tanke är, som han har
fört fram, nämligen att Statens skogsindustrier
skulle ha varit speciellt gynnade
i den dåvarande situationen med
kreditrestriktioner. Herr Ohlin, verkligheten
är den att om vi skulle ha gjort
Statens skogsindustrier fullt konkurrenskraftiga
och jämställda med den
övriga träindustrien i landet skulle vi
alldeles säkert ha uträttat mera än vi
gjorde. Alltjämt förhåller det sig —■
som herr Hagnell påpekade — så, att
Statens skogsindustrier av många skäl
befinner sig i ett sämre läge. Det tror
jag är obestridligt. När kreditgarantien
blev så liten, tog vi stor hänsyn till den
omständigheten att kreditmarknaden

Fredagen den 5 december 1958

Nr Bil

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

var ansträngd. Säkert erinrar sig herr
Ohlin, att anspråken var större än vad
vi med hänsyn till läget kunde gå till
mötes. I denna situation är det alltså
som herr Ohlin försöker ge allmänheten
den föreställningen, att Statens skogsindustrier
var befriade från den restriktivitet,
som andra delar av näringslivet
hade att kämpa mot. Det är mot detta
påstående jag har reagerat.

Det andra jag skulle vilja framhålla
är att jag, när jag jämfört Uddevallavarvet
med Statens skogsindustrier, inte
har yttrat ett ord om något annat än
att båda dessa företag hade tusentals
människor anställda, som hotades av arbetslöshet.
Det är återigen ett försök att
leda diskussionen in på fullkomligt
ovidkommande banor att i detta sammanhang
ta upp ett resonemang om hur
Uddevallavarvet sköttes. Jag har bara
konstaterat, att det båda gångerna var
fråga om delar av landet, som utan
statliga ingripanden — i ena fallet med
stöd av det enskilda näringslivet —
skulle ha drabbats av en katastrof. Något
annat innebär inte jämförelsen. Den katastrofen
skulle ha gått ut inte bara
över varvsarbetare och de i sågverken
och pappersmassefabrikerna anställda
utan också över småindustrien och hantverket
i dessa trakter. Det skall kanske
behövas en livlig fantasi för att av detta
kunna dra ut några paralleller angående
skötseln av företagen, vilket herr Ohlin
försöker göra. .lag har inte kritiserat
vare sig det ena eller det andra företaget.

När jag lyssnat till herr Ohlins envisa
åberopande av taxeringsinkomsterna
har jag sagt mig, att det kanske ligger
något i att vi skall forcera frågan.

Ilan gav kammaren, i den mån kammaren
finns just nu, det intrycket att
de av mig åberopade experterna, herrar
Wallander och Bentzel, rubbat mitt påstående
att man skall vara försiktig med
relativtalen för löntagarnas och småföretagarnas
inkomster. Det förhåller
4—Andni hammarens protokoll 19.r>S.

sig inte så. Dessa experter kritiserade
uppgifterna både om löntagarnas och
företagarnas inkomster. Men herr Wallander
ansåg att om man antar att hela
underdeklarationen av företagarinkomster
faller på företagarna och hela
underdeklarationen av löneinkomster
på löntagarna, såsom herr Ohlin räknade
med, så borde företagarnas inkomstsiffror
höjas med ett tal av storleksordningen
30 procent för att kunna jämföras
med uppgifterna om de anställdas
inkomster. Herr Bentzel kom till ungefär
samma resultat. En underdeklaration på
30 procent förefaller tämligen rimlig.

Jag vill dock bestämt reagera emot
herr Hedlunds slutsats att denna uppskattning
av underdeklarationen vore
en moralisk anklagelse mot företagarna.
Som herr Bentzel poängterade blir företagarnas
inkomster så lågt deklarerade
av många skäl. Underdeklaration kan
komma till stånd på fullt laglig väg genom
undervärdering av lager, låg värdering
av naturaförmåner, övernormal
avskrivning o. s. v. Vidare är gränsen
mellan drifts- och investeringsutgifter
å ena sidan och personliga konsumtionsutgifter
å den andra ofta flytande, varför
uppgifterna är osäkra. Det ligger
ingen moralisk förkastelsedom i mitt
påstående. Jag har än en gång velat inskärpa
att dessa två experter som
granskat materialet varnar just för den
slutsats som herr Ohlin drar, att enligt
dessa deklarationer den genomsnittliga
inkomstnivån ligger lägre för företagarna
än för de anställda. Herr Ohlin försökte
krångla sig ifrån frågeställningen
genom att i sitt sista anförande fråga:
Förnekar statsministern alt det finns
företagare som har det sämre ställt än
de anställda?

(Herr Ohlin: Det sade jag inte.)

Men hur formulerade herr Ohlin då
frågan?

(Herr Ohlin: Det finns många företagare
som ligger på ungefär samma inkomstnivå.
)

’r B 1''f

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

Det är ingen som helst tvekan om att
det är riktigt. Jag föreställer mig att jag
aldrig har gett mig in i diskussion på
den punkten. Hela diskussionen om företagarnas
och löntagarnas inkomster
uppkom precis som när det var fråga
om Statens skogsindustrier genom att
jag tillät mig en mycket blygsam och
försiktig varning för att använda taxeringsuppgifterna,
som är osäkra. I stället
för att kassera in detta som ett medgivande
till den Ohlinska ståndpunkten
och understryka behovet av närmare utredning,
drar herr Ohlin upp en stor
debatt på denna punkt. Vad den debatten
skall tjäna till, begriper jag inte.
Jag har emellertid av denna diskussion
blivit mer och mer övertygad om att
herr Hagnell har rätt i att det är nödvändigt
att belysa dessa ting bättre, så
att vi slipper sådana uppenbart vilseledande
framställningar som herr Ohlin
har excellerat i.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Visst kritiserar experterna
dessa siffror, det är mig väl bekant.
Men statsministern går fortfarande
förbi det för en jämförelse av arbetsinkomsterna
viktiga faktum att företagarinkomsten
innefattar avkastning av
sannolikt väsentligt större kapitaltillgångar
än löntagarinkomsterna. De redovisade
siffrorna för företagarnas medianinkomster
låg vidare, herr statsminister,
år 1957 omkring åtta procent
under löntagarnas. Låt oss utgå från de
30 procent, som en expert gissar att
man borde höja företagarinkomsterna
med. Tar vi sedan hänsyn till att företagarinkomsterna
innefattar såväl arbetsinkomst
som kapitalinkomst, blir
det likväl omöjligt att dra annan slutsats
av iakttagelsen, att företagarinkomsterna
i statistiken ligger åtta procent
lägre, än att materialet visar en
enda mycket viktig sak, varom den
svenska allmänheten och — att döma
av de regeringspropositioner som jag

läser allt emellanåt — också den svenska
regeringen haft en alltigenom oriktig
uppfattning. Materialet måste nämligen
sägas visa att den stora massan av
företagare har ungefär samma inkomst
av arbete som löntagarna. Jag har inte
som statsministern påstår försökt ge
någon emfas åt att denna företagarnas
inkomstnivå skulle ligga litet över eller
litet under löntagarnas, jag har sagt att
den är ungefär densamma. Detta bekräftas
av det föreliggande materialet
och av de erfarenheter man för egen
del kan samla om man intresserar sig
för frågan. Det är viktigt att slå ihjäl
den oriktiga tron att företagare och anställda
befinner sig i helt olika inkomstskikt!
Denna falska tro ligger bakom
en del av oriktigheterna i svensk ekonomisk
politik och socialpolitik. Eftersom
regeringen inte tillhandahåller säkrare
siffror, är man tvungen använda
detta material, och det räcker för att
visa att det inte finns någon sådan inkomstklyfta
mellan den stora massan
av företagare och löntagarna som så ofta
antas. Det går inte att komma ifrån
detta faktum.

Sedan vill jag bara säga en sak till
herr Hagnell. Han måtte inte ha lyssnat
på vad jag sade. Jag påpekade att bolag,
som inte äger någon skog eller endast
litet skog, med avseende på kreditrestriktionerna
behandlas på samma sätt
som de som äger mera skog. Vidare förbiser
herr Hagnell att de bolag som äger
skog investerar mycket betydande belopp
i skogen och i skogsvägar. Herr
Pfagnell tycks tro att bolagen tar hela
förtjänsten på skogen och investerar
den i förädlingsindustrien. De skall för
övrigt också dela ut till sina aktieägare.
Det är ju en förmån som Statens skogsindustrier
har att dess ägare är mycket
tillmötesgående när det gäller krav på
aktieutdelning. Det har kanske herr
Hagnell glömt.

När statsministern sedan tar upp herr
Hagnells ena argument — som jag nu

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

kommer till — då har verkligen en synpunkt
av principiellt intresse kommit
in i debatten, något som statsministern
inte lyckades med i sitt första svar.
Herr Hagnell kräver, att eftersom Statens
skogsindustrier inte har skog men
staten genom domänverket äger en
massa skog, så bör man betrakta Statens
skogsindustrier och de statliga skogarna
såsom tillsammans ungefär motsvarande
ett vanligt typiskt skogsindustribolag
med egna skogar. Med ett
raskt grepp förvandlar herr Hagnell de
statliga skogarna — komna i statens ägo
på sätt vi känner till från den historiska
utvecklingen — till något slags bihang
till Statens skogsindustrier, till objekt
som spelar samma roll som de enskilda
skogarna i ett vanligt bolags ägo. Jag
hade inte tänkt spilla några ord på
denna konstruktion, för vilken det inte
finns någon täckning i den svenska statliga
företagspolitikens principer. Det
är en uppläggning av verkligt revolutionerande
slag. Det måste ju bland annat
innebära, att de statliga skogarna skulle
anses stå till förfogande för Statens
skogsindustrier utan att, som hittills,
den enskilda skogsindustrien skulle
kunna påräkna att få använda för dem
naturliga råvarukällor. Detta är eu konsekvens,
som jag dock vägrar tro att
någon från regeringsbänken skulle vilja
acceptera — även om jag har mina dubier
huruvida det finns några gränser
för vad herr Hagnell vill acceptera i
sådana här sammanhang.

Jag vill därför bara konstatera, att
det är obestridligt att det i en situation,
då kreditrestriktionerna hårt drabbade
den enskilda företagsamheten, vidtogs
åtgärder för att Statens skogsindustrier
inte skulle få känna på dessa restriktioner
i full omfattning. Herr Hagnell
talar också om att vi begär statens ingripande.
Nej, vi talar om vad som bör vara
en klok statlig skattepolitik. Detta kallar
herr Hagnell för att man begär statligt
ingripande på ett siitl, som inte

skulle vara förenligt med en liberal
åskådning. Med herr Hagnells resonemang
skulle den svenska staten kunna
lägga hur höga skatter som helst på den
svenska företagsamheten. När man påstår
att värderings- och varulagerreglerna
bör ändras, skulle man kunna säga
som herr Hagnell: ni begär konstlade
ingripanden från statens sida och »förmåner»
åt näringslivet. — Det är inte
lönt att spilla flera ord på detta.

Till herr Hedlund vill jag säga, att
han inte hade lyssnat på vad jag sade
angående Statens skogsindustrier. Jag
sade inte att staten ställde några pengar
till förfogande. Jag har mig väl bekant
hur det hela gått till. Konsekvensen
blev emellertid en privilegierad behandling
av Statens skogsindustrier genom
att kreditrestriktionerna inte kom att
drabba dem på samma sätt som andra
bolag. Herr Hedlund och jag är nog
överens om att då staten skriver en
sådan här speciell borgen för en kredit,
då kommer bolaget i ett helt annat läge
än det eljest skulle ha gjort. Detta var
just avsikten med den statliga underskriften,
annars hade den inte behövts.

Sedan säger herr Hedlund, att Statens
skogsindustrier hade gått för långt
när det gällde investeringar. Jag konstaterar
att herr Hedlund där har en från
herr Erlander avvikande mening. Enligt
herr Erlander hade Statens skogsindustrier
varit utomordentligt förutseende,
ett förutseende som — jag upprepar
det ännu en gång och jag får kanske tillfälle
att återkomma till det — inte avspeglas
i det uttryckssätt herr Sträng
använde när han närmare diskuterade
frågan.

Herr Hedlund överraskade mig genom
att godta min lilla statistiska beräkning
över att kreditrestriktionerna för de
mindre företagen skulle ha inneburit en
kreditbegränsning av ungefär samma
storleksordning som den nya krediten
till ASS1. Herr Hedlund drog den slut -

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

satsen att jag menade, att om ASSI inte
fått den krediten, skulle småföretagarna
ha fått just detta belopp. Det låg ingenting
sådant i mitt uttalande. Jag kan
inte säga — lika litet som herr Iledlund
— vart dessa pengar skulle ha gått. Beloppet
kan i alla fall tjäna som en belysning
av att det som förekommit inte var
en alldeles obetydlig transaktion med
ASSI.

Om jag här skulle börja diskutera
pensionsfrågan med herr Hedlund är
jag, herr talman, rädd för att de som
skall yttra sig över ärendena längre ned
på dagens föredragningslista med rätta
skulle känna sig ännu mera förgrymmade
än jag misstänker att de redan är.
Jag skall därför nöja mig med att säga,
att herr Hedlund nog ändå i längden
inte kommer att kunna vidhålla det
han sade i dag, att vårt pensionsförslag
innebär att man lägger en särskild börda
på småföretagen. Herr Hedlund vet
lika väl som jag — och detta har diskuterats
i det oändliga — att under en
period av stigande inkomster, där man
kan räkna med en växande arbetsersättning,
där kan denna ersättning till
en del utgå på sådant sätt att företagen
inbetalar pensionsavgifter. Detta har varit
fallet under den period man byggt
upp pensionsförsäkringen inom de
branscher som redan ordnat sin pensionsfråga.

Det kommer säkert att bli fallet även
i fortsättningen. Skulle det föreligga ett
konjunkturläge där man inte har möjlighet
för någon ökning av arbetsersättningen,
så innefattar ju vårt förslag
en sådan anpassningsförmåga att man
då under det året inte skall behöva
höja försäkringspremierna utan skall
kunna ta igen det litet längre fram.

Vi har varit angelägna att göra konstruktioner,
vilka slutligen skulle klargöra
att försäkringspremierna utgör en
del av arbetsersättningen, och jag tror
att insikten därom nu har börjat sprida
sig långt in i de fackliga kretsarna, vil -

ket vi kanske får möjlighet att återkomma
till vid en senare tidpunkt. Jag hoppas
att när den dagen är inne insikten
om dessa förhållanden också har kommit
att sprida sig till herr Hedlund eller
rättare sagt, att den insikt han hade
på detta område, som var så klar i
vintras, skall återkomma, när frågan tas
upp på nytt. Jag sade, att den var klar
i vintras, inte i våras.

Under detta anförande återtog herr
talmannen förhandlingarnas ledning.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! När man får kritik från
herr Ohlins sida på det här sättet, blir
man litet rädd när det gäller att bedöma
sin egen förmåga att lyssna till och uppfatta
saker och ting. Han säger att jag
inte lyssnar och inte uppfattar, men
när man hör att han till talare efter talare
säger samma sak, undrar man kanske
om inte felet ligger någon annanstans
än hos en själv. Jag hoppas att
det skall gå att förstå varandra här, men
när det gäller ASSI, som herr Ohlin har
dragit upp igen, skulle det vara skönt att
en gång för alla få klarhet och även utsagt
här vad som har hänt, så att man
inte behöver ha dessa kringgående rörelser
från folkpartiets sida.

ASSI har en liten utdelning, endast
ett par miljoner, men det är klart att
man inte kan ge mera, när aktiekapitalet
ända till nyligen legat vid 44 miljoner
kronor. Det har jag glömt, säger herr
Ohlin, men det har jag inte gjort. Jag
nämnde domänverket, och det glömde
herr Ohlin. Domänverket — jag upprepar
det — har gjort vinster, på 50, 60, 70
miljoner kronor under de senare åren,
vilka inlevererats till statskassan. Dessa
pengar skulle, om det inte hade varit
fråga om staten utan en privat ägare,
som ägt såväl skogen som skogsindustrierna,
utan vidare ha förts över från
skogen till skogsindustrierna. Så gör
man inom de privata företag, som äger

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder till en förbättring av kapitalförsörjningen och

arbetsförutsättningarna i övrigt för den mindre företagsamheten m. m.

såväl skogsföretag som skogsindustriföretag.
De som inte har några skogsföretag
kan naturligtvis inte föra över
pengarna — därom är jag överens med
herr Ohlin — men det var så självklart
att jag inte behövde säga det, utan jag
jämförde med likartade företag.

Då säger herr Ohlin: detta är en intressant
princip som betyder att de statliga
skogarna skulle förvandlas till bihang
till ASSI. Nej, det är inte fråga
om detta, utan ASSI är tvärtom tvungna
att köpa från de statliga skogarna,
även när de inte vill det som företag.
De är tvungna att hjälpa till att hålla
skogspriserna uppe. Det ingår i deras
skyldigheter att göra detta. Aktiebolaget
Statens skogsindustrier kläms där
mer än de privata, som kan vänta att
köpa, medan ASSI måste hjälpa till att
hålla priserna på skogsprodukter uppe
— också till förmån för de bondeförbundare
som är skogsägare. Men detta
får ASSI inget tack för, och det skall
man heller inte begära att de skall få.
ASSI var tvungna att ta sig an Tore,
som inga privata ville ha, men nere i
Småland där andra ville vara med, fick
ASSI inte något.

Tiden går tydligen fort här. .lag får
väl sluta med att konstatera, att konsekvenserna
inte är att de statliga skogarna
skall tillföras ASSI, utan att man
skall kunna föra över en del av de pengar,
som man har tjänat på skogarna och
som hänger ihop med ASSI:s existens,
till skogsindustriföretag på grunder,
likartade med dem, varpå det enskilda
näringslivet gör det.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig ännu en gång
slå fast vad som trots allt tycks ha gått
herr Ohlin alldeles förbi. Det iir precis
som att hälla vatten på en gås, när man
talar om för herr Ohlin att Statens
skogsindustrier inte fick några pengar
av staten utan endast en borgen, en sä -

kerhet för att kunna gå ut i marknaden
och låna utan någon företrädesrätt. Jag
antar att herr Ohlin vet att om man
kommer med en fullgod säkerhet i form
av borgen eller i form av inteckningar,
så spelar det ingen roll. I båda fallen
går det att få låna pengar om tillgången
på medel medger detta. Den som har
borgen får i varje fall ingen förtur
framför den som lämnar fullgod inteckningssäkerhet.
Sedan må borgensförbindelsen
vara hur vederhäftig som helst.
Jag tror att en närmare undersökning
skulle visa, att det var ganska besvärligt
innan Statens skogsindustrier fick
låna de här pengarna.

Sedan vill jag anmäla en mening som
avviker från herr Ohlins, när han talar
om sambandet mellan Statens skogsindustrier
och domänverket. Där finns
ett faktiskt samband, som består däri att
dessa industrier förädlar domänverkets
virke. Jag är angelägen om att understryka
detta samband så till vida som
jag inte vill att Statens skogsindustrier
skall utvidga för att förädla annat virke
än det som huvudsakligen kommer från
statens skogar.

Så var det fråga om pensionerna igen.
Herr Ohlins och folkpartiets förslag innebär
att småföretagarna skall betala in
pensionsavgifterna och inte får dra av
dessa på lönen. I vissa branscher kan
de kanske hålla sig skadeslösa genom
att hålla tillbaka vid lönesättningen. Det
beror på styrkeförhållanden vid avtalsuppgörelsen
in. m. I vissa fall kan det
också hända att de har möjlighet att
höja priserna på varorna och få gottgörelse
på det sättet, men ibland får de
lov att minska sin egen dagsförljänst,
herr Ohlin, för att kunna klara pensionsavgifterna.
Det är den gåva som
herr Ohlin är så angelägen att ge åt
småföretagarna.

Jag vill säga till herr Ohlin, att min
ståndpunkt i detta avseende är densamma
i dag som den var i våras och
som den var i vintras.

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. sjögränsernas utsträckning m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Bara ett kort påpekande.
Från början var herr Ohlins och
mitt resonemang omkring taxeringsuppgifterna
och inkomststatistiken en diskussion
om en statistisk metod att få
fram uppgifter om ett intressant och
viktigt samhällsförhållande, men i sitt
senaste anförande vill herr Ohlin göra
gällande att socialdemokratien har låtit
sin politik bestämmas av okunnighet
om att stora delar av företagarvärlden
lever på ungefär samma villkor som
löntagarna gör. Vi skulle ha inbillat oss
att det finns djupa klyftor mellan dessa
grupper, och detta skulle ha varit grunden
till vårt enligt herr Ohlins uppfattning
bristande intresse för företagsamheten.
Därmed vidgar sig verkligen diskussionen
från att röra ett statistiskt
problem till att röra ett högst viktigt politiskt
problem.

Herr Ohlin! Vi har aldrig någonsin
tänkt oss annat än att den stora huvudmassan
av landets småföretagare och
småbönder har identiskt samma intressen
som löntagarna. Vi har många tiotusentals
småföretagare bland vårt partis
bästa medlemmar, och de har aldrig
funnit någon konflikt mellan sin partitillhörighet
och sin dagliga gärning.
Och varför? Jo, därför att de har precis
lika starkt intresse som löntagarna av
att den fulla sysselsättningens politik
bibehålies, att det blir en skaplig pension
även åt dem, att det förs en familjepolitik
som är hygglig och att en sjukförsäkring,
som täcker riskerna i samhället,
blir genomförd. I det ögonblick
då herr Ohlin här försöker konstruera
fram en inverkan på vår politik av en
missuppfattning om småföretagarnas
levnadsvillkor, då blir verkligen diskussionen
alldeles befängd. Jag för min del
håller mig till vad jag här har sagt: de
stora grupperna av småföretagare har
identiskt samma intressen som de stora
löntagargrupperna i vårt land.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Med hänsyn till tiden
avstår jag från att polemisera mot herr
Hedlund. Jag vill bara säga en enda
sak till herr Erlander. Socialdemokratiens
intresse för de mindre företagarna
kan bedömas med utgångspunkt i de
åtgärder som den vidtar när deras problem
behandlas. Nu försöker statsministern,
i denna debatt som gäller konkreta
näringspolitiska problem för den
mindre företagsamheten, att utvidga
ämnet och tala om alla möjliga andra
saker för att komma bort från det som
väl ändå är ett obestridligt faktum, att
statsministern icke på ett enda ställe
i den långa rad av konkreta punkter,
som jag har tillåtit mig att räkna upp
i min interpellation och där man dock
inom den mindre företagsamheten har
starka önskemål om förbättringar, har
velat ge ett positivt svar. Det går inte,
herr statsminister, att komma bort ifrån
detta faktum genom att försöka tala
om någonting annat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. sjögränsernas
utsträckning m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Braconier har frågat, om
jag är beredd att snarast lämna riksdagen
en redogörelse för den svenska
regeringens syn på den aktuella frågan
om sjögränsernas utsträckning och på
föreliggande möjligheter att lösa frågan
regionalt i Östersjön och Nordsjön.

I anledning härav vill jag först erinra
om att den konferens, som i våras ägde
rum i Geneve rörande sjörätten, misslyckades
med den uppgift, som allmänt
ansågs vara dess angelägnaste, alltså att
rekommendera generella regler för ut -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. sjögränsernas utsträckning m. m.

sträckningen av strandstaternas territorialvatten,
respektive eventuella fiskezoner.
Det kompromissförslag, som den
svenska delegationen förklarade sig beredd
att i sista hand stödja, stadgade en
territorialvattenbredd på högst sex sjömil
sammankopplad med en fiskezon
på högst tolv sjömil med bevarande av
fiskerättigheter inom de sex yttersta
milen av sistnämnda zon för sådana
stater, vilkas fiskefartyg under de senaste
fem åren kontinuerligt fiskat inom
zonen. Varken detta eller något annat
förslag samlade den erforderliga -Umajoriteten
och ingen konvention i frågan
kom till stånd. Sverige står alltså
kvar på sin tidigare ståndpunkt, innebärande
att en stat icke har rätt att
genom ensidiga åtgärder utvidga sitt
vatten utöver de hävdvunna gränser i
den ifrågavarande geografiska regionen,
som vunnit erkännande i den internationella
rätten.

Utan tvivel skulle det vara av stor
betydelse, om de deltagande staterna
med en kvalificerad majoritet kunde
rekommendera en viss lösning eller att
eu representativ grupp av stater kunde
enas om vissa regler och nedlägga dessa
i en konvention. Emellertid måste man
vara medveten om att det icke är möjligt
att på detta sätt lagstifta för hela det
internationella samfundet eller med
andra ord att skapa lösningar som är
rättsligt förbindande även för de stater,
som icke godtagit dem och icke uttryckligen
iklätt sig däremot svarande förpliktelser.

Tills vidare torde man från svensk
sida höra avvakta utgången av diskussionerna
vid den nya konferens, som
enligt nyss inkommet meddelande skall
sammanträda nästa sommar.

Vidare anförde

Herr BKACONIElt (h):

Herr talman! .lag ber att till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena få framföra mitt tack för sva -

ret på en interpellation som framställdes
i juli månad och som naturligtvis
måste ses mot bakgrunden av de händelser
som då var särskilt aktuella. Jag är
nöjd med svaret i ett betydelsefullt avseende,
men i ett annat avseende är
jag inte nöjd, ty jag har inte fått något
svar på den senare delen av min interpellation.
Hur välvilligt jag än har försökt
tolka interpellationssvaret kan jag
inte finna all hans excellens utrikesministern
har tagit upp den tanke som
framfördes av den danske statsministern
i somras, att man borde lösa dessa problem
på en regional konferens med
nordsjöstaterna. Möjligen skulle jag rent
av kunna tolka det sista stycket i svaret
så, att utrikesministern anser att
man inte borde hålla någon sådan regional
konferens.

Men om man över huvud taget i något
sammanhang skall kunna hävda
folkrätten, så vore det väl ganska egendomligt
om man inte skulle kunna göra
det i en så central fråga som den om
havens frihet.

Jag är emellertid inte okunnig om
att det föreligger en oerhörd skillnad
mellan Japans och Islands intressen. En
utvidgning av territorialvattnet för Islands
del, som är i hög grad beroende
av sin fiskexport, är givetvis ett vitalt
intresse för islänningarna. Men man kan
säga att det är ett lika vitalt intresse för
Japan att få fiska på områden som
skulle vara förbjudna, om territorialgränserna
där utvidgades på samma
sätt. Detta är helt enkelt en livsfråga
för vissa nationer. Det är beklagligt att
dessa frågor inte kunde lösas på 1930-talet, när man inte hade de stora motsättningar
som nu råder. Vid ett tillfälle
såg det på Genévekonferensen ut
som om man skulle lyckas nå fram till
en lösning — i varje fall har jag fått
den uppgiften att det den gången bara
hängde på den kanadensiske statsministern.

Det vore mycket glädjande, om utrikesministerns
svar kunde tolkas så —

Nr Bil

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. behandlingen av anhöriga till ungerska medborgare som
i samband med revolten i Ungern fängslats eller avrättats

vilket jag doek inte är alldeles säker
på — att den centrala punkten här är
att man i den internationella rätten vunnit
erkännande för ståndpunkten, att
några ensidiga inskränkningar icke
skall göras, och att Sverige står fast vid
den ståndpunkten. Men om vi ser på
konflikten mellan Island och England
— jag förstår emellertid att utrikesministern
inte speciellt vill beröra den —-så stod ju ändå Englands tolkning i dåvarande
situation i överensstämmelse
med just denna passus i den internationella
rätten.

Hur intresserad man än är för det
nordiska samarbetet, kan man enligt
min mening inte bortse från att om vi
skall hävda folkrättens bestämmelser,
så stod Englands ståndpunkt den gången
i överensstämmelse med internationell
rätt. Jag tolkar i så fall ändå utrikesministerns
svar så, att det innebär
en viss kritik emot det sätt, varpå
tolvmilsgränsen den gången tillämpades.

Om man studerar vad islänningarna
själva skrivit i dessa frågor, finner man
emellertid, att även de anser sin tolkning
vara ett uttryck för internationell
rätt. Men om man skall acceptera båda
tolkningarna, så blir ju utrikesministerns
svar i detta sammanhang ganska
meningslöst.

Om vi inom en snar framtid kunde
få till stånd en internationell konferens
om dessa problem — eller en konferens
mellan nordsjöstaterna — så
hoppas jag verkligen att inte den uppfattning
professor Gild —• som ju är
folkrättsexpert — ganska nyligen gav
uttryck åt i Svensk Juristtidning, är
riktig. Han sade nämligen, att om det
uppstår anarki på detta område, så
finns det inte stora utsikter till att komma
överens på andra och i vissa avseenden
kanske ännu viktigare områden.

Jag är ändå tacksam för att utrikesministern
så klart har slagit fast vikten

av internationella rättsbestämmelser,
även om jag hade hoppats att han
skulle ha kunnat ge kammaren upplysningar
om att här pågår ett intimt nordiskt
samarbete, så att i varje fall de
nordiska länderna bör kunna enas om
gemensamma regler i detta avseende.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. behandlingen
av anhöriga till ungerska medborgare
som i samband med revolten i Ungern
fängslats eller avrättats

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Rimmerfors har frågat,
om jag vill medverka till att Sverige
inom Förenta Nationerna ställer krav
på ett klarläggande besked från de ungerska
myndigheterna beträffande fru
Rajks öde och i fråga om behandlingen
av andra anhöriga till ungerska medborgare,
som i samband med revolten i
Ungern fängslats eller avrättats.

Av motiveringen till interpellationen
framgår, att enligt interpellanten Sverige
bör kräva av det utskott, som tillsatts
för undersökning av vissa frågor
i samband med den ungerska resningen
1956, att det av de ungerska myndigheterna
infordrar »vederhäftiga uppgifter
om fru Rajks och övriga anhörigas öde».

Som svar vill jag först hänvisa till
den allmänna vädjan, som i oktober förra
året riktades till Ungerns utrikesminister
av FN:s särskilde representant
för Ungern. Vidare kan nämnas, att
Ungern-utskottet både i december 1957
och i juli detta år givit uttryck åt sin
förväntan, att de ungerska myndigheterna
skall iakttaga humanitära grundsatser
i sin behandling av dem, som varit
inblandade i resningen hösten 1956.
Häri har man anledning instämma. Det

Fredagen den 5 december 1958 Nr B 14

Svar på fråga ang. en redogörelse för vidtagna och planerade åtgärder mot arbetslösheten -

tillkommer utskottet självt att avgöra,
huruvida någon ytterligare aktion från
dess sida kan vara påkallad.

Härefter anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! För det svar som hans
excellens ministern för utrikes ärendena
Undén lämnade på min interpellation
om förhållandena i Ungern ber
jag att få tacka.

Svaret är kortfattat och ger kanske
inte heller full klarhet beträffande de
svenska insatserna. Utrikesministern
redogör för de åtgärder som vid tre
tillfällen företagits av Förenta Nationernas
speciella ungernutskott och av Förenta
Nationernas särskilde representant
för Ungern. Det förefaller som om man
enbart i mycket milda och hovsamma
ordalag givit uttryck för sin förväntan
att de ungerska myndigheterna skall
iaktta humanitära grundsatser i sin
behandling av dem som varit inblandade
i upproret hösten 1956.

Häri har man anledning instämma för
Sveriges del, säger utrikesministern. Av
formuleringen framgår inte huruvida
Sverige haft något tillfälle att instämma
eller om man är villig söka efter
ett sådant tillfälle. Min fråga gällde ju,
huruvida Sveriges utrikesminister ville
medverka till »att Sverige inom Förenta
Nationerna ställer krav på ett klarläggande
besked från de ungerska myndigheterna
beträffande såväl för Rajks öde
som i fråga om behandlingen av andra
anhöriga till ungerska medborgare, som
i samband med revolten i Ungern fängslats
eller avrättats».

Får jag tolka utrikesministerns svar
som ett löfte att vid lämpligt tillfälle ge
uttryck för denna svenska reaktion, om
frågan tas upp på nytt? »Det tillkommer
utskottet självt att avgöra, huruvida
någon ytterligare aktion kan vara påkallad»,
säger utrikesministern. Man
skall alltså invänta utskottets initiativ.

År inte den inställningen något för
passiv?

Om jag är rätt underrättad, har Sverige
ingen representant i Ungernutskottet.
Däremot torde väl Danmark vara
representerat. Givetvis måste det finnas
vägar, på vilka man kan animera ett
mellanfolkligt organ att reagera, om
man känner att demokratiska principer
trampas under fotterna eller människovärdet
kränkes. Det synes mig som om
Sverige har större anledning än de
flesta andra folk att utan risk för att bli
missförstått fungera som ett internationellt
samvete, när dessa värden står på
spel. Det är min allvarliga och bestämda
förhoppning att så kommer att ske.

Med det, herr talman, ber jag att än
en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. en redogörelse för

vidtagna och planerade åtgärder mot
arbetslösheten

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Lindahls fråga
angående en redogörelse för vidtagna
och planerade åtgärder mot arbetslösheten.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Nilsson
lämnade nu en kort sammanfattning av
dess innehåll.

Det inom kammaren utdelade svaret
var så lydande:

Herr talman! Herr Lindahl har till
mig riktat följande fråga.

Kan statsrådet och chefen för socialdepartementet
lämna en sammanfattande
redogörelse för vad statsmakterna
gjort för att möta arbetslösheten och
vad som kan ytterligare göras för att
bereda dem som nu hotas av arbetslöshet
sysselsättning?

58 Nr B14 Fredagen den 5 december 1958

Svar på fråga ang. en redogörelse för vidtagna och planerade åtgärder mot arbetslösheten -

Läget på arbetsmarknaden har försämrats
under innevarande år. Antalet
arbetslösa vid räkningen i mitten av november
hade ökat med 17 000 jämfört
med november förra året och var uppe
i ca 47 000. Bland kassamedlemmarna
noteras den största ökningen i absoluta
tal för skogsarbetarna ( + 2 000), metallarbetarna
( + 1 500) och beklädnadsarbetarna
(+ 900). Bland de 30 000 arbetslösa
kassamedlemmarna är byggnadsarbetarna,
murarna och målarna
den största gruppen, nämligen 8 000.
Den säsongmässiga ökningen för byggnadsarbetargrupperna
i år är dock inte
särskilt stor jämfört med tidigare, vilket
däremot är fallet beträffande skogsarbetarna.

Arbetslöshetsprocenten har — både
när man jämför med förra året och med
den föregående månaden — stigit med
0,7 % och är nu 2,4 %. Skogsarbetarna
har en arbetslöshet på ca 10 c/o och
byggnadsarbetarna på ca 5 %. I industriarbetarnas
kassor är arbetslösheten
nu 2,0 % mot 1,3 % i fjol.

Särskilt i skogsbruket har sysselsättningsläget
försämrats. Följden är att
den mest utpräglade stegringen av arbetslöshetstalen
noteras i de båda nordligaste
länen. Även övriga starkt skogsbetonade
län har — främst Gävleborgs
och Västernorrlands — relativt starkt
stigande siffror. Endast Kronobergs och
Kristianstads län — ett par av våra
minst industrialiserade områden — har
lägre arbetslöshetssiffror än förra året.

Sammanfattningsvis kan sägas att vi
synes ha haft en säsongmässig stegring
av antalet arbetslösa byggnadsarbetare
av ungefär samma omfattning som under
de båda senaste åren. Särskilt för
skogsarbetarnas del har läget försämrats
och detta — jämte en något ökad
arbetslöshet bland industriarbetarna —
har förstärkt den säsongmässiga stegringen
av arbetslöshetstalen.

Även om arbetslösheten totalt sett inte
kan sägas vara särskilt hög orsakar den

sådana problem för kommuner och enskilda
att regeringen har ansett det påkallat
att vidtaga en lång rad åtgärder.
Den följande uppräkningen avser de
viktigaste åtgärderna av direkt arbetsmarknadspolitisk
karaktär. Däri ingår
följaktligen inte sådana för sysselsättningsläget
betydelsefulla faktorer som
penning- och finanspolitiken.

1. Beredskapsarbeten har drivits i
större omfattning än tidigare. Under
vintern 1958 var sålunda tidvis 6 000
personer sysselsatta i sådana arbeten
mot högst 4 600 år 1957. Arbetena har
också bedrivits längre tid än vad som
varit fallet tidigare år. I mitten av november
i år var drygt 3 500 man sysselsatta
i beredskapsarbeten mot 1 300
vid samma tid i fjol. För den kommande
vintern räknar vi med att om så
blir nödvändigt driva beredskapsarbeten
för ytterligare omkring 10 000 man.
Regeringen har därför beslutat att ställa
ytterligare 75 milj. till förfogande för
beredskapsarbeten på vägar och gator
och 45 milj. till förfogande på arbetslöshetsanslaget,
varav en betydande del
kommer att användas för statskominunala
beredskapsarbeten. Antalet dagsverken
kommer därigenom att kunna
öka från tidigare planerade 800 000 till
ca 1 400 000. Genom att utnyttja tillgängliga
medel kan arbetsmarknadsstyrelsen
under hösten öka arbetsvolymen
i avsedd omfattning.

Beredskapsarbeten i form av skogsvård
bedrives på enskilda, kommunala
och allmänningsskogar. Av de 3 500 beredskapsarbetarna
i november var närmare
800 i sådana arbeten. Domänverket
kommer att få möjlighet till ytterligare
investeringar för att upprätthålla
sysselsättningen. Möjligheterna att stimulera
till ytterligare skogsvård inklusive
byggande av skogsbilvägar även på
andra skogar övervägs.

2. Bostadsbyggandet har ökat. Utöver
tidigare medelsramar har 85 milj. kronor
ställts till förfogande för bostads -

Fredagen den 5 december 1958 Nr B 14

Svar på fråga ang. eu redogörelse för vidtagna och planerade åtgärder mot arbetslösheten -

byggandet, vilket möjliggjort att 8 000
fler lägenheter än tidigare beräknat kan
byggas.

Bostadsbyggandet har vidare planerats
på sådant sätt att det skall ge högsta
möjliga sysselsättning under den kommande
vintern. I detta syfte har lånemedlen
för det nya budgetåret fördelats
redan i maj månad och igångsättning
på dispens har beviljats i ett stort
antal fall.

3. För ordinarie vägarbeten har anslagen
ökats med 43 milj. kronor för
att upprätthålla sysselsättningen på detta
avsnitt. Dessutom har genom ett i dagarna
fattat beslut investeringsramen
vidgats med 25 milj. kronor för vägarbeten
som skall bedrivas i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen i sysselsättningsskapande
syfte.

SJ får vidare disponera drygt 7 milj.
för att sysselsätta 450 banarbetare, som
annars brukar permitteras under vintern.

4. Industribeställningar har genom
arbetsmarknadsstyrelsen i sysselsättningsstödjande
syfte lagts ut dels hos
örlogsvarvet i Karlskrona dels hos enskilda
industrier för sammanlagt ca 30
milj. kronor. Såsom exempel på beställningar
genom arbetsmarknadsstyrelsen
hos privata industrier kan nämnas reparationsarbeten
på fartyg och beställning
av uniformtyger, varigenom
mindre varv och textilfabriker fått en
viss lättnad. Vidare har de statliga verken
i vissa fall lagt ut beställningar tidigare
i år än enligt de uppgjorda planerna.
Televerket och SJ liar under året
fått sina ramar vidgade med sammanlagt
21 milj. kronor, vilket främst möjliggjort
beställningar hos I„.M. Ericsson
och Kalmar verkstadsbolag.

Slutligen har arbetsmarknadsstyrelsen
nyligen fått bemyndigande att utlägga
industribeställningar för ytterligare 40
milj. kronor, varav 10 milj. vid örlogsvarvet
i Karlskrona.

5. Arbetsmarknadsstyrelsen har med -

givit att enskilda företag, som har medel
avsatta till investeringsfonder, får
taga dessa i anspråk. Sådana medgivanden
har givits till ett belopp av ca 225
milj. kronor. Vidare har generellt medgivande
lämnats att ta i anspråk de 45
milj. kronor som finns i fonderna för
skogsbruk. Den 1 november var ca
2 000 man direkt sysselsatta i byggnadsarbeten,
som igångsatts med investeringsfondsmedel.

6. Uddevallavarvet har fått en statlig
kreditgaranti på 30 milj. för att undvika
allvarliga svårigheter.

7. Omskolning och annan särskild yrkesutbildning
för arbetslösa kommer att
utvidgas så att det kan beredas plats
för upp emot 5 000 man mot 1 200 förra
vintern.

Antalet elevplatser vid den ordinarie
yrkesutbildningen uppskattas till att under
förra året ha ökat med 5 000, i år
till ytterligare 5 000 och nästa år samma
ökning.

8. Bidragsramen för byggande av pensionärshem
har ökat från 5 till 15 milj.
kronor, vilket motsvarar en byggnadskostnadsökning
från 15 till 45 milj.

9. Byggandet av yrkesskolor ökas från
20 till 40 milj. kronor.

10. Byggandet av ålderdomshem ökar
från 30 till 00 milj.

11. Allmänna samlingslokaler kommer
att byggas i ökad utsträckning, vilket
medför en ökning av medelsbehovet
med 3 milj. kronor, vilket motsvarar
7,2 milj. i byggnadskostnader.

12. För att färdigplanera sådana arbeten
hos stat och kommun, som kan
igångsättas i arbetslöshetsbekämpande
syfte, har arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigats
använda 2 milj. kronor.

13. Exportkreditgarantierna har fördubblats
från 300 till 000 milj. kronor.

It. Bestämmelserna om rcse- och
flyttningsbidrag har uppmjukats. Detta
har möjliggjort en smidigare handläggning
av sådana ärenden på arbetsförmedlingen.

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på fråga ang. en redogörelse för vidtagna och planerade åtgärder mot arbetslösheten -

15. Familjebidrag har innevarande år
utbetalats till arbetstagare, som på
grund av att bostad inte kunnat anskaffas
på den ort där de erhållit arbete
tvingas ha hushåll på två platser. Kostnaderna
belöper sig hittills till närmare
800 000 kronor. Arbetsmarknadsstyrelsen
kommer vidare att få bemyndigande
att utbetala starthjälp till arbetstagare
vid anställning på annan ort.

16. Genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg har tillfälliga bostäder åstadkommits
på orter som behövt arbetskraft.
Sådana bostäder har uppförts på
ett 10-tal orter och omfattar uppemot
100 familjebostäder och 500—600 bostäder
för ungkarlar.

17. Arbetsförmedlingen har förstärkts
på ur arbetsmarknadssynpunkt
strategiska orter, som antingen har arbetslöshetsproblem
eller behöver dra
till sig arbetskraft.

18. Ett beslut som på längre sikt kan
få stor betydelse är att Statens skogsindustrier
skall utarbeta förslag rörande
utbyggnad av skogsindustrien i Norrbottens
län.

Det är klart, att man för en bedömning
av arbetslöshetspolitiken gärna
vill ha ett mått på den totala effekten
av åtgärderna. Man skulle vilja veta,
hur stor arbetslösheten skulle ha varit
om vi inte hade intensifierat våra ansträngningar
att motverka arbetslösheten.

Det låter sig emellertid inte göra att
summera effekten av åtgärderna och
räkna ut hur många man som fått sysselsättning
genom dem. Hur skall man
t. ex. kunna veta hur många som undgår
permitteringar genom de fördubblade
exportkrediterna? Inte heller är
det lätt att veta hur många som fått
sin sysselsättningsfråga snabbare ordnad
tack vare de energiska rörlighetsbefrämjande
åtgärderna. Vidare får vi
komma ihåg att de statliga insatserna
för att upprätthålla investeringarna delvis
haft formen av statsbidrag. Det in -

nebär att de faktiska investeringar som
därmed kommit till stånd varit avsevärt
större.

Det är säkerligen ingen överdrift att
uppskatta den totala investeringsstimulerande
effekten av de samhälleliga åtgärderna
direkt och indirekt till motsvarigheten
av minst en halv miljard
kronor. Hur många man kan sysselsättas
med den summan? Det är återigen en
fråga som det inte går att ge något svar
på. En del av pengarna går t. ex. ut ur
landet, ty hur »importsnåla» investeringar
man än försöker hålla sig till,
kan det inte undvikas att de kräver en
del import — vi behöver bara tänka
på en sådan detalj som drivmedel. Framför
allt tar det emellertid tid innan en
investering ger utslag i form av löner
till de led som ligger längst bak i den
kedjereaktion som uppstår. Ett räkneexempel
kan dock vara av intresse.

Om vi — för jämnhetens skull — antar
att dagsinkomsten är 50 kronor
skulle en halv miljard räcka till löner
åt ca 35 000 man under ett år. Eftersom
åtgärderna främst är inriktade på att ge
sysselsättning under den del av året då
sysselsättningen är sämst skulle — om
man lyckades koncentrera verkningarna
till vinterhalvåret — åtgärderna kunna
ha gett inkomst åt över 70 000 man.

Detta är som sagt endast ett räkneexempel.
Vi skulle t. ex. få helt andra
tal om vi bara räknade med dem som
direkt kan få arbete i investeringsverksamheten,
eftersom vi då sannolikt måste
räkna med en dagsverkskostnad på
ett par hundra kronor. Antalet som får
sysselsättning för en halv miljard kronor
sjunker då till under 20 000 för ett
halvår. Rimligtvis bör dock materialleverantörer,
transportväsendets folk och
andra omedelbart få nytta av verksamheten.

Jag vågar tro att den lämnade redogörelsen
skall ha visat, att regeringen
med allvar angriper arbelslösheten och
kunnat uppnå inte oväsentliga resultat

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

i sin oavlåtliga strävan att hålla sysselsättningen
uppe på en någorlunda
godtagbar nivå.

Vidare anförde

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! För det intressanta svaret
på min enkla fråga vill jag tacka
chefen för socialdepartementet.

Efter att ha tagit del av socialministerns
sammanfattande redovisning får
man klart för sig att de åtgärder, som
vidtagits för att motverka arbetslösheten,
är mycket omfattande. De goda intryck
man tidigare haft förstärks ytterligare,
när alla insatser redovisas så
översiktligt som här har skett.

Att alla tillgängliga resurser mobiliseras
i kampen mot arbetslösheten torde
i dagens situation av alla kretsar av vårt
folk betraktas som en naturlig och självklar
sak. Det är min förhoppning att den
som bland lyckligare lottade medborgare
vädjar om solidaritet med de arbetslösa
inte kommer att tala för döva
öron. Oro och ängslan går rätt igenom
stora folklager. När man börjar permittera
inom ett företag känns framtiden
hotfull för alla. Därför är detta
den kanske angelägnaste frågan för alla
löntagare, inte bara för de 47 000 som
nu rapporteras som arbetslösa. Den som
har kontakt med de stora löntagargrupperna
kan — det vill jag tillägga ■—• ej
missta sig på det förtroende man hyser
för dem som i olika samhälleliga organ
handlägger dessa frågor. Det sägs ofta
att man har handlat friskt, utan onödig
byråkrati, och att man har visat prov
på handlingskraft. Detta är, herr socialminister,
stämningar som jag mött och
som jag har velat redovisa.

Men denna många gånger deklarerade
tillit måste samtidigt som den verkar
uppmuntrande förplikta till nya kraftfulla
insatser.

överläggningen var härmed slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att tillgodose de partiellt arbetsföras och

den äldre arbetskraftens behov i
nuvarande kärva situation på
arbetsmarknaden

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara fru Lindskogs interpellation
angående åtgärder för att
tillgodose de partiellt arbetsföras och
den äldre arbetskraftens behov i nuvarande
kärva situation på arbetsmarknaden.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Nilsson
gav nu en kort sammanfattning därav.

Det inom kammaren utdelade svaret
hade följande lydelse:

Herr talman! Fru Lindskog har frågat
om jag är i tillfälle att lämna en
redogörelse för de åtgärder som planeras
både på arbetsvärdens och sysselsättningens
områden för att på bästa
sätt tillgodose de partiellt arbetsföra
och den äldre arbetskraftens behov i
den nuvarande kärva situationen på
arbetsmarknaden.

Äldre arbetskraft och partiellt arbetsföra,
som av ena eller andra anledningen
mister sin anställning, har ofta
svårare än andra att få ett nytt arbete.

I en situation då det är överskott på
arbetssökande och då arbetsgivarna har
större möjligheter än annars att välja
arbetskraft, visar det sig regelmässigt
att de handikappade och den äldre arbetkraften
får svårare att göra sig gällande.
Man föredrar sådana arbetssökande,
som — med större eller mindre
rätt — anses vara mest användbara, framför
dem, som på grund av fysiska eller
psykiska brister betraktas som mindre
anpassningsbara. Detta medför att antalet
på grund av handikapp eller ålder
svårplacerade personer ökar, när sysselsättningsläget
försämras. Detta gäller
särskilt vissa kategorier av de psykiskt

62 Nr B14 Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose de partiellt arbetsföras och
den äldre arbetskraftens behov i nuvarande kärva situation på arbetsmarknaden

handikappade samt de socialt arbetshindrade,
dvs. straffade, alkoliolskadade
m. fl.

Denna iakttagelse bör emellertid inte
tolkas som om placeringsmöjligheterna
för ifrågavarande grupper helt skulle
ha upphört i nuvarande läge. Under månaderna
januari till och med september
1958 tillsattes vid arbetsförmedlingarna
under medverkan av de särskilda arbetsvårdsexpeditionerna
över 6 400 platser
med partiellt arbetsföra eller äldre.
Siffran är visserligen något lägre än för
motsvarande tidsperiod 1957, då den låg
över C 900, men minskningen är inte
stor. Den uppgår till ungefär 7 procent.
Under samma tidsperiod minskade det
totala antalet vid arbetsförmedlingarna
tillsatta platser från ca 700 000 till omkring
675 000, d. v. s. med drygt 3 procent.

Det kan dess bättre ej göras gällande
att någon mera påtaglig diskriminering
av de partiellt arbetsföra och de äldre
förekommit vid de driftsinskränkningar,
som ägt rum under senare tid. Exempel
saknas inte på att särskild hänsyn tagits
till dessa kategorier vid personalindragningar.
Det vanliga synes dock vara att
hela arbetsstyrkan fått en likvärdig behandling.

För att motverka arbetslösheten har
som bekant ett omfattande handlingsprogram
genomförts. Det innefattar
hl. a. rörlighetsstimulerande åtgärder i
form av förbättrade resebidrag, särskilda
familjebidrag, yrkesutbildningsåtgärder,
uppförande av tillfälliga bostäder
samt sysselsättningsskapande åtgärder
i form av industribeställningar,
utnyttjande av investeringsfonderna,
allmänna arbeten o. s. v. Dessa åtgärder
har haft sin direkta och indirekta betydelse
för att öka sysselsättningsmöjligheterna
också för de partiellt arbetsföra
samt den äldre arbetskraften.

För att motverka den passiva eller i
sämsta fall negativa inställning till dessa
grupper, som ibland gör sig gällande,

måste särskild uppmärksamhet ägnas
informations- och upplysningsverksamheten
rörande den äldre arbetskraften
och de partiellt arbetsföra. Arbetsmarknadsstyrelsen
och övriga för frågan ansvariga
myndigheter (pensionsstyrelsen,
medicinalstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning) samt de partiellt
arbetsföras egna organisationer avser
att samordna sina resurser på området
för att utvinna största möjliga effekt av
verksamheten.

En upplysningskampanj i fråga om
staten och de partiellt arbetsföra håller
på Kungl. Maj ds uppdrag på att genomföras
av arbetsmarknadsstyrelsen.

Förberedande åtgärder för att göra de
partiellt arbetsföra och den äldre arbetskraften
bättre rustad att möta arbetsmarknadens
krav måste i det kärva arbetsmarknadsläget
tillgripas i ökad omfattning.
Hit hör framför allt arbetsträningen
samt yrkesutbildningen.

Genom vidgade insatser från kommuner
och landsting har antalet platser
vid träningsverkstäder ökat i inte obetydlig
omfattning under den senaste 12-månadersperioden. 825 personer genomgick
vid slutet av september 1958 arbetsträning
eller arbetsprövning mot 714
motsvarande tidpunkt föregående år.
Verksamheten får emellertid alltjämt
betecknas såsom ofullständigt utbyggd,
och arbetsmarknadsstyrelsen har vid
överläggningar med kommunförbunden
framhållit nödvändigheten av ökade insatser
på området.

I fråga om yrkesutbildning, omskolning
eller fortbildning har ökade insatser
kunnat göras främst genom en
kraftig utvidgning av den av överstyrelsen
för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
bedrivna kursverksamheten
för arbetslösa. Antalet partiellt
arbetsföra, som av arbetsvårdsexpeditionerna
hänvisats till utbildning,
utgjorde vid slutet av september nära
1 700 mot 1 300 vid motsvarande tidpunkt
föregående år. Den främst för

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose de partiellt arbetsföras och

den äldre arbetskraftens behov i nuvarande kärva situation på arbetsmarknaden

arbetslösa planerade utvidgningen av
verksamheten under vinterhalvåret
1958/59 torde komma att ge ökade möjligheter
också för de kategorier det
här är fråga om.

De möjligheter, som arbetslöshetsberedskapen
erbjuder i fråga om allmänna
arbeten av olika slag, kan också
i viss utsträckning utnyttjas för dessa
grupper. T. o. m. vid vägarbeten, som
ju i allmänhet betecknas såsom tunga,
har en för dessa grupper lämpad sysselsättning
kunnat bjudas genom differentiering
av arbetet. Arbetsmarknadsstyrelsen
har därjämte fäst kommunernas
uppmärksamhet på angelägenheten av
att i görligaste mån tillskapa särskilda
arbeten avpassade för dem, t. ex. röjnings-
och parkarbeten. Från ett antal
orter har redovisats gynnsamma erfarenheter
av dylika sysselsättningsobjekt.

En för de ifrågavarande grupperna
särskilt lämplig sysselsättning har arkivarbetet
sedan länge utgjort. För att
skapa en ökad beredskap inom denna
hjälpform har nyligen genomförts en
inventering av lämpliga arbetsobjekt
inom statliga och kommunala förvaltningar,
varigenom en reserv på cirka
450 platser erhållits.

Av särskild betydelse framför allt för
de partiellt arbetsföra är de skyddade
verkstäderna. Platstillgången har hittills
varit otillräcklig. Endast ett mindre
antal kommuner har tillskapat arbetsplatser
av detta slag. En utbyggnad har
dock skett sedan föregående år. Under
månaderna januari till och med september
1958 hänvisades till sådan verksamhet
643 personer mot 527 motsvarande
tidsperiod 1957.

För att strävanden av den art, som
bär har redovisats, skall ge tillfredsställande
resultat, är det av betydelse, att
de privata företagarna lämnar sin helhjärtade
medverkan. I den sysselsättningsbercdning,
vari ingår företrädare
för arbetsmarknadsparterna m. fl., som
jag har tillkallat, har vi bl. a. diskuterat

den äldre arbetskraftens sysselsättning.
Sedermera har denna fråga varit föremål
för överläggningar mellan Arbetsgivareföreningen,
Tjänstemännens centralorganisation,
Landsorganisationen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Dessa organ
har enats om att tillsätta en arbetsgrupp,
som skall undersöka vad som går
att göra för att lättare inpassa den äldre
arbetskraften i produktionslivet.

Angeläget är att staten själv såsom
arbetsgivare positivt medverkar för att
lösa problemen. Såsom framgår av det
tidigare anförda har också åtgärder
vidtagits i den riktningen. Enligt min
mening bör det emellertid finnas möjligheter
att göra ytterligare insatser särskilt
för den äldre arbetskraften. Jag har
därför för avsikt att tillkalla en utredningsman
med uppgift att utarbeta förslag
till åtgärder i syfte att underlätta
för äldre arbetskraft att erhålla anställning
hos statliga verk och institutioner.

Härefter anförde:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Det var glädjande att
höra, att någon direkt diskriminering
av de partiellt arbetsföra och den äldre
arbetskraften inte kunnat påvisas vid
de driftsinskränkningar som skett under
senare tid, men jag förmodar att
detta huvudsakligen gäller de människor
som har en relativt lång anställningstid
bakom sig. För dem som haft
kortare anställningstid eller gjort upprepade
avbrott för sjukdom är säkerligen
arbetsutsikterna betydligt dystrare.
Annars skulle knappast arbetsmarknadsstyrelsens
undersökning ha givit
vid handen, att Ire fjärdedelar av dem
som varit arbetslösa mer än två månader
är att finna bland den äldre arbetskraften.

Den upplysningskampanj i fråga om

64 Nr B14 Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose de partiellt arbetsföras och
den äldre arbetskraftens behov i nuvarande kärva situation på arbetsmarknaden

staten och de partiellt arbetsföra som
arbetsmarknadsstyrelsen på Kungl.
Maj.ds uppdrag håller på att genomföra
är säkerligen betydelsefull, och jag
skulle önska, att den kunde bli ett föredöme
för näringslivet i dess helhet.

Att den skyddade verksamheten och
omskolningen av partiellt arbetsföra har
ökat är ju helt i sin ordning, men i de
siffror som redovisats ligger väl mest
en kontinuerlig ökning, som planerades
innan det kärva arbetsmarknadsläget
kom till. Det allvarliga i situationen är
att det, redan när vi hade full sysselsättning
för den vanliga arbetskraften,
rådde en ganska stor eftersläpning i
både omskolnings-, arbetstränings- och
placeringsmöjligheterna för de grupper
jag velat ställa i blickpunkten.

Det är i detta sammanhang några omständigheter
som jag ville särskilt nämna,
först att de åldersgrupper som i dag
måste räknas till den äldre arbetskraften
kommer att vidgas under de närmaste
åren. Även om vi hoppas att den
nuvarande arbetsbristen inte skall bli
alltför långvarig, kommer det att finnas
en ganska konstant grupp av äldre människor
som har svårt att få sysselsättning.

Beträffande de direkt fysiskt handikappade
vill vi hoppas, att de tack vare
en förbättrad vård inte skall behöva
öka i antal särskilt mycket, men vi får
räkna med att de psykiskt handikappade
kommer att öka. Det är överraskande
att den undersökning som gjorts vid
statens arbetsklinik visar att bland de
remitterade har 100 fall befunnits lida
av så svårartade psykiska defekter, att
dessa utgjorde det verkliga arbetshindret,
men endast 25 av dem remitterats
på denna diagnos. 75 av dessa 100 hade
alltså, som man uppfattade det, kommit
dit på grund av fysiska arbetshinder
men vid en noggrannare prövning och
undersökning visat sig ha psykiska defekter
av så pass besvärande art.

I ett kärvare arbetsmarknadsläge

kommer också en ny grupp att få svårigheter,
nämligen de ungdomar som
fått hjälpklassundervisning och lämnat
folkskolan från en lijälpklass. De kommer
inte in i en yrkesskola på grund
av sin låga betygspoäng, och att förhjälpa
dem till ett arbete är ogörligt i
nuvarande situation. För dem behövs
speciella utbildnings- och placeringsmöjligheter.
Vi kanske inte hittills har
varit vana att rangera in dessa ungdomar
i gruppen partiellt arbetsföra, men
jag tror att vi får ett bättre begrepp om
deras svårigheter, om vi gör det.

Vi har på senare tid börjat tänka om
i fråga om handikappades och äldre
människors arbetsmöjligheter. Arbetsområden
som förr varit stängda för dem
har kunnat öppnas, dels tack vare förbättrade
tekniska hjälpmedel och dels
därför att vi inte längre är fullt så traditionsbundna
i vårt tänkesätt som tidigare.
Men skall vi kunna skapa de
möjligheter som någorlunda motsvarar
behovet, fordras en analys av både behov
och möjligheter, som vi hittills inte
haft tillgänglig i tillräcklig grad. Riksdagen
hemställde i våras hos Kungl.
Maj :t om en utredning med uppgift att
i samarbete med de handikappades organisationer
kartlägga behoven. Jag
skulle vilja vädja till socialministern,
att den utredningen tillsättes och att
den får så vida direktiv, att de grupper
jag bär pekar på kan få sina behov och
möjligheter kartlagda. Det blir lättare
att ta ställning till vilka åtgärder som
är nödvändiga, när man har fältet bättre
klart för sig än han nu har.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på min interpellation.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Fru Lindskog har tagit
upp en fråga som är utomordentligt viktig
och även mycket omfattande, eftersom
det rör sig om stora grupper av
människor. Hon har berört de äldres
och de handikappades problem och

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose de partiellt arbetsföras och

den äldre arbetskraftens behov i nuvarande kärva situation på arbetsmarknaden

har därvid beträffande de senare betonat
att det gäller både fysiskt och psykiskt
handikappade. Vi har här de nervösa,
de utvecklingsstörda och utvecklingshämmade,
som fru Lindskog betecknade
som hjälpklassklientelet, vi
har eleverna vid externatskolorna o. s. v.
Det är en mycket stor grupp. Vi har
också de alkoholskadade, vilka berörs i
interpellationssvaret, och vi har dem
som kommer ut från ungdomsvårdsskolorna
och fängelserna. Den som deltagit
eller fått inblick i det vårdarbete,
där dessa människor tas om hand, ges
yrkesutbildning och förs ut i arbetslivet,
vet vilka svårigheter som möter
när de skall ut i samhället och placeras
i arbetslivet. De svårigheterna måste naturligtvis
bli ännu större när vi har
en åtstramning på arbetsmarknaden.
Det kommer vi inte ifrån.

Naturligtvis gör arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen stora insatser
när det gäller både arbetsberedning,
rehabilitering och annat, men
fortfarande återstår mycket att göra.

1955 framlades en folkpartimotion beträffande
den äldre arbetskraftens anpassning
till arbetslivet, och vi tog där
även upp 40- och 50-åringarnas problem.
När arbetskraft friställts, är det
tyvärr så att den arbetskraft, som kommit
upp i de åldrarna, har mycket svårt
att bli placerad i arbetslivet igen. Utskottsutlåtandet
var mycket positivt,
men utskottet ville inte förorda någon
utredning utan pekade på den verksamhet
som redan förekom inom arbetsmarknadsstyrelsen
och på arbetsförmedlingarna.
Det påpekades vidare, att
Arbetsgivareföreningen hade ett mycket
stort intresse av detta problem och höll
på med en utredning — som för övrigt
redan är färdig. I den utredningen påvisas
att den äldre arbetskraften har eu
hel del mycket bra egenskaper, som
man borde ta hänsyn till när det gäller
att anställa och återanställa arbetskraft.
I utskottsutlåtandet fästes också
5 — Andra kammarens protokoll l!),r>H.

uppmärksamheten vid de helskyddade
och halvskyddade verkstäderna och
framhålles att denna verksamhet slagit
mycket väl ut, ehuru den ännu kommit
i gång i alltför liten utsträckning.
Jag undrar om inte detta är en verksamhet
som borde stimuleras. Jag har
kunnat studera en del av dessa skyddade
verkstäder, och det har visat sig, att
samhället här faktiskt genom skatter och
dylikt får igen mer än de pengar som
läggs ut, för att nu inte tala om den
humanitära aspekten och vad det betyder
för de människor, som på detta sätt
kan få göra en arbetsinsats och tjäna
pengar till sitt uppehälle.

Fru Lindskog framhöll att man mer
och mer börjar acceptera dessa människor
i arbetslivet, som tidigare inte kunde
göra sig gällande där, och det är riktigt.
Jag skulle dock vilja säga, att med
den rent tekniska utveckling som arbetslivet
undergår är det fara värt att fler
och fler kommer att ställas utanför. Genom
tempoarbetet har visserligen uppgifterna
förenklats, men de anställda
sätts in i en produktionskedja, där alla
blir beroende av varandra och där vars
och ens inkomst är beroende av allas gemensamma
arbetsinsats. I en sådan produktionskedja
krävs att alla gör en toppprestation.
Det kan då lätt bli så, att den
som inte förmår att prestera detta
ställs utanför. Vi vet också att det på
vissa arbetsområden är på det sättet att
många tidigare blivit partiellt arbetsföra
på grund av att de inte kunnat
hänga med i laget. Så har det i ganska
stor utsträckning varit bland byggnadsarbetarna.
Arbetet i laget har varit så
pass krävande, att de äldre haft svårt
att hänga med. Denna arbetskraft har
då fått ägna sig åt reparationsarbeten
och liknande. På samma sätt borde man
här kunna ta upp kontakter och undersöka,
om det inte går att bygga upp
lag, där människor med samma rytm
och samma tempo kan få arbeta ihop.
Som det nu är, kan var och eu inte få
Nr II H

66 Nr B14 Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. statsbidrag till röjningsarbeten som utföras av enskild
skogsägare

arbeta efter sin individuella rytm. Man
är beroende av varandra och många
gånger blir den högsta prestationsförmågan
utslagsgivande.

Enligt engelsk lag är arbetsgivarna
skyldiga att anställa ett visst antal partiellt
arbetsföra. Jag vet inte om det är
lyckligt med lagstiftning; att en sådan
lagstiftning kommit fram i England
beror naturligtvis på kriget och det
stora antalet krigsinvalider som det
landet har. Men det gäller att få fram
ett intresse från arbetsgivarnas sida att
ta upp detta problem. Det framgår också
av interpellationssvaret, att det nu
finns en samarbetsgrupp, som sysslar
med dessa frågor. Det är även viktigt
att arbetstagarorganisationerna och arbetstagarna
är intresserade av och förstår
detta utomordentligt stora sociala
problem. Det har nämligen ibland visat
sig att övriga anställda visat en negativ
inställning när det gällt att anställa
personer som inte varit fullt arbetsföra.

Vidare är det roligt att se, att staten
nu intresserar sig för dessa problem
och själv anställer partiellt arbetsföra.
Det har länge varit så, att staten begränsat
sig till att rekommendera de privata
arbetsgivarna att anställa denna arbetskraft
men själv ställt de partiellt arbetsföra
utanför. Staten bör ju gå före som
mönsterarbetsgivare.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! På det hela taget kan
jag instämma i de synpunkter som
framfördes av den senaste ärade talaren.
Beträffande de lagstiftningsåtgärder
hon eventuellt ville ställa i utsikt
tror jag att vi även där kan komma till
samma slutsats, nämligen att det är bäst
om man på frivillig väg kan uppnå resultat
genom samarbete mellan Arbetsgivareföreningen,
LO och TCO i det
samarbetsorgan som tillsatts för detta
ändamål. Jag vet att man även från arbetstagarsidan
visar ett stigande intresse

för dessa problem, som ju alltmera
tränger sig på rent praktiskt.

Beträffande de handikappade frågade
fru Lindskog, om man gjort något åt
den beställning som riksdagen gav socialdepartementet
och regeringen för
någon tid sedan. På det kan jag svara,
att kartläggningsarbetet egentligen redan
börjat, eftersom hela ärendet har
överlämnats till den kommitté som skall
göra en översyn av socialpolitiken. Där
har man som en av de första arbetsuppgifterna
just tagit upp frågan om de
handikappades problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. statsbidrag
till röjningsarbeten som utföras av enskild
skogsägare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat,
om jag är beredd att vidta sådana åtgärder,
att arbetsmarknadsstyrelsen får
bevilja statsbidrag även till röjningsarbeten,
som utföres av enskild skogsägare
ensam eller med biträde av mindre
än 5 anställda?

De skogsröjningsarbeten som avses
bedrives som statliga beredskapsarbeten
i skogsstyrelsens regi. Det ankommer på
skogsstyrelsen att organisera och administrera
verksamheten med stöd av de
allmänna riktlinjer som beslutats av arbetsmarknadsstyrelsen.

Enligt bestämmelserna i arbetslöshetskungörelsen
skall vid beredskapsarbete
sysselsättas sådana arbetare som
anmält sig till arbetslöshetsnämnden
som hjälpsökande och som av nämnden
förklarats vara hjälpberättigade. I den
utsträckning, som arbetsmarknadsstyrelsen
bestämmer, må emellertid sysselsättas
även andra arbetssökande, som är
anmälda hos arbetsförmedlingen. Hit -

Fredagen den 5 december 1958 Nr B 14

Svar på interpellation ang. statsbidrag till röjningsarbeten som utföras av enskild

skogsägare

tills har arbetsmarknadsstyrelsen medgivit
sådana undantag endast för ersättningsberättigade
medlemmar i erkända
arbetslöshetskassor.

Nya anvisningar till den nämnda
kungörelsen är avsedda att börja tilllämpas
vid årsskiftet. Enligt de nya anvisningarna
vidgas arbetsförmedlingens
möjligheter att till beredskapsarbete anvisa
sådana personer som inte är hjälpsökande
hos arbetslöshetsnämnderna.

Varken skogsbrukare eller arbetare
inom bondeskogsbruket är utestängda
från möjligheten att bli uttagna till beredskapsarbete,
om något av de angivna
villkoren uppfylles. Detta gäller i fråga
om alla slag av beredskapsarbeten. Det
kan tilläggas att skogsbrukaren själv under
sådana förhållanden även är berättigad
att deltaga i beredskapsarbeten
på sin egen skogsfastighet.

Interpellanten framför den meningen,
att bestämmelserna om skogsröjningsarbeten
bär fått en alltför snäv utformning
i fråga om arbetslagens storlek
och sammansättning. De allmänna riktlinjerna
för dessa arbeten finns angivna
i en inom arbetsmarknadstyrelsen
utarbetad promemoria. Där sägs beträffande
arbetslagen, att arbetena får utföras
av arbetslag på cirka fem man
under ledning av en arbetande förman
— inte såsom interpellanten anfört av
minst fem man. Möjlighet finns alltså att
i viss mån anpassa arbetslagets storlek
efter förhållandena i det särskilda fallet.

De bestämmelser som gäller för ifrågavarande
skogsröjningsarbeten hindrar
inte att en skogsbrukare anställes av
skogsvårdsstyrelsen som förman för röjningsarbete
på sin egen fastighet, om så
med hänsyn till omständigheterna i övrigt
kan anses lämpligt. Därvid fordras
endast att han av skogsvårdsstyrelsen
bedömcs vara kompetent för uppgiften.

De i denna fråga engagerade myndigheterna
är i likhet med interpellanten
av den uppfattningen, att det ännu iir
för tidigt att avge något bestämt om -

döme om de bestämmelser som nu gäller
för verksamheten. De erfarenheter som
vinnes genom den nu påbörjade verksamheten
får utvisa om syftet med arbetena
kan tillgodoses på ett bättre sätt
genom jämkade eller ändrade bestämmelser.

Härpå anförde:

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Som jag framhållit i motiveringen till
min interpellation, har bondeskogsbrukets
normala arbetskraft kommit i en
ogynnsam särställning genom det sätt,
på vilket detaljbestämmelserna i det här
avseendet utformats. Statsrådet säger i
början av sitt svar att sådana skall sysselsättas
som anmält sig till arbetslöshetsnämnden
och som av nämnden förklarats
vara hjälpbehövande. Det framgår
av svaret att arbetsmarknadsstyrelsen
har befogenheter att lätta på dessa
bestämmelser, och hittills har detta tagit
sig det uttrycket, att endast ersättningsberiittigade
medlemmar i erkända
arbetslöshetskassor kunnat placeras i
dessa arbeten. Därefter konstaterar statsrådet
att ingen som uppfyller dessa förutsättningar
stängts ute från dessa arbeten
och inte från något beredskapsarbete
över huvud taget. Men det är just
därför att bestämmelserna har denna
snäva utformning som det mindre skogsbrukets
normala arbetskraft utestänges
från denna möjlighet till sysselsättning.
Inom bondeskogsbruket utgöres den normala
arbetskraften av småbrukare, vad
gäller både huggare och körare. I mina
trakter är det så, att för småbrukarens
del representerar inkomsterna från arbete
i skogen en mycket väsentlig del av
den totala inkomsten, och jag tror att
samma förhållande råder inom större
delen av landet. Olika utredningar och

68 Nr B14 Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. statsbidrag till röjningsarbeten som utföras av enskild
skogsägare

undersökningar ger för övrigt besked
om detta. När konjunkturen är sådan
den är i skogen, så är, menar jag, grunden
för småbrukarens möjligheter till
kompletterande sysselsättning i skogen,
som alla har ansett naturlig och riktig,
till stor del borta. Samtidigt är det också
så, att ytterligt få av dessa småbrukare
är anslutna till arbetslöshetskassor.
De har följaktligen enligt ifrågavarande
bestämmelser ingen möjlighet att få sysselsättning
i dessa arbeten. Var skall
småbrukarna kompensera sig för denna
inkomstminskning, då arbetsmarknadsbilden
som helhet är sådan den är?
Skall de ut och konkurrera på helt nya
områden inom näringslivet?

Jag vill tillfoga en reflexion, som
egentligen inte hör hit men som jag inte
kan underlåta att göra. Småbrukarna
väntar sedan länge på det stöd till småbruket
som skulle komplettera jordbrukets
treårsavtal och som rimligtvis
måste betyda en hel del för deras totala
inkomst.

På sina håll har man klagat på att
bondeskogsbruket inte har känt ansvaret
för upprätthållandet av sysselsättningen
och utnyttjat det statliga stödet
till skogsvården. Men när situationen
är den, att skogsägaren är hänvisad till
att säga nej till sin ordinarie arbetskraft
och anställa helt nya, får man inte
undra på om vederbörande inte är så
entusiastisk, i synnerhet när Skogsägaren
själv i många fall är i samma situation
— såväl ekonomiskt som när det
gäller att uppfylla de här bestämmelserna
— som den ordinarie arbetaren och
följaktligen inte kan vara med och genom
eget arbete svara för de 75 procent
av kostnaderna som han har att erlägga.

Statsrådet säger i sitt svar att i bestämmelserna
talas om cirka fem man i
arbetslaget, detta vill jag icke bestrida.
Det är inte så mycket bokstaven — eller i
det här fallet siffran — jag tänkt på,utan
fastmer hur det kommer att verka i
praktiken. Det måste ju vara så, att det

ur både det allmännas och den enskildes
intresse är angeläget att förmannen har
så många arbetare i laget som möjligt.
Strävan måste ju vara att kostnaden för
förmannen skall utgöra så liten del som
möjligt av den totala kostnaden. Det är
emot den bakgrunden som fem man har
förutsatts vara ett lämpligt antal. Såsom
bestämmelserna i övrigt är utformade
har jag ingenting att erinra mot den
storleken på arbetslaget. Idealet vore
enligt min mening att nedbringa kostnaden
för förmannen till ett minimum.
Om bestämmelserna mjukades upp så att
skogsbrukets ordinarie arbetskraft —
som i de flesta fall har stor erfarenhet
av olika arbetsuppgifter i skogen —
kunde utnyttjas och om man då använde
arbetande förmän, skulle skogsvårdsstyrelsens
arbetsledning i många fall
kunna inskränkas till en åtgärdsanvisning
i stort i samband med att företagets
kostnad fastställdes och därefter bara
en kontroll av att arbetet utförts enligt
de här anvisningarna. Jag vågar nog
säga att det förtroendet har bondeskogsbrukets
folk i mycket stor utsträckning
hos skogsvårdsstyrelserna.

Det har under rätt lång tid också diskuterats
inom vilken ägarekategori det
mesta skogsvårdsarbetet har utförts.
Den nyligen offentliggjorda utredningen
på detta område ger som bekant vid
handen att det mindre skogsbruket väl
hävdar sin ställning. Men det innebär
inte att det är bra som det är. Det är
angeläget med ökade insatser på skogsvårdens
område, och detta har utredningen
också framhållit. Därför hälsar
man detta statliga initiativ till beredskapsarbete
i form av skogsvårdsåtgärder
med tillfredsställelse. Emellertid har
detaljbestämmelsernas utformning fått
ytterligare en konsekvens, som jag hoppas
är helt oavsiktlig från myndigheternas
sida. Just genom dessa detaljbestämmelsers
utformning, vilkas praktiska
verkningar jag har visat, har inte
det mindre skogsbruket samma möjlig -

Nr B 14

Fredagen den 5 december 19o8
Svar på interpellation ang. statsbidrag till röjningsarbeten som utföras av enskild

skogsägare

heter som storskogsbruket att utnyttja
det statliga stödet. I alla andra sammanhang
brukar man väl i de fall, där det
statliga stödet får differentierad natur,
sträva efter att de små och svagare i
första hand skall bli delaktiga av det
allmännas stöd.

Låt mig till sist, herr talman, med anledning
av den känsla av en icke helt
stängd dörr, som jag får när jag läser
sista meningen i socialministerns svar,
där det heter att man genom jämkade
eller ändrade bestämmelser på ett bättre
sätt än nu kan få åtgärdernas praktiska
verkningar att överensstämma med syftet,
sammanfattningsvis få säga: Det kan
inte vara rimligt att av formalistiska
skäl göra skillnad på arbetslös och arbetslös.
Den solidaritet som ofta åberopas
i dessa dagar och till vars innebörd
jag ställer mig positiv måste få innebära,
att samhällets ansvar för människor
i samma situation får ett likartat
uttryck och en likartad verkan. Den
andra principiella synpunkt som jag vill
understryka är att det stöd, som är avsett
att ha generell verkan inom hela
sektorn, inte får utformas så att endast
vissa kategorier — i detta fall den eller
de kategorier som borde ha lättast att
klara sig stödet förutan — får del av
stödet, under det att den kategori, där
eu stödåtgärd förefaller naturligare,
ställes utanför.

Med detta, herr talman, ber jag än
en gång att få tacka för svaret.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON:

Herr talman! Till den deklaration,
som herr Fälldin gjorde rent principiellt
om hur samhället skall förhålla sig
gentemot dom som av vidriga omständigheter
blivit arbetslösa, kan jag helt
och fullt ansluta mig. Jag har för övrigt
redan i mitt svar sagt, att beträffande
dem som skall sysselsättas i beredskapsarbete
kommer nya anvisningar från
årsskiftet att tillämpas, och enligt dessa

vidgas arbetsförmedlingarnas möjligheter
att till beredskapsarbete anvisa sådana
personer som inte är hjälpsökande
hos arbetslöshetsnämnderna. Detta har
jag alltså framhållit. Om herr Fälldin
velat krama ur svaret det innehåll som
han egentligen var ute efter, hade han
fått ut något mera än det han utläste i
sista satsen av detsamma.

Så några ord om de arbetande förmännen.
Jag tyckte att vad herr Fälldin
sade verkade vara praktiskt riktigt, och
för att undanröja alla missförstånd vill
jag understryka, att det finns inga hinder
för att tillämpa ett system med arbetande
förmän.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! När jag resonerar som
jag gör, resonerar jag med utgångspunkt
från den faktiska situationen. Det heter
i socialministerns svar, att även sådana
personer som inte är hjälpsökande hos
arbetslöshetsnämnderna skall kunna
komma i fråga enligt de nya anvisningar,
som är avsedda att börja tillämpas
vid årsskiftet, och socialministerns sista
inlägg har klarlagt, att dessa skall komma
i samma ställning som arbetssökande
över huvud taget. Jag ber därför att
än en gång få understryka min tacksamhet
för svaret i det avseendet.

Vad de arbetande förmännen beträffar
är det möjligt att jag missförstått saken.
Jag har uppfattat det så, att även
kostnaden för förmannen ingår i den totala
kostnaden för projektet, och där
skall alltså staten bidra med 25 procent
av den beräknade kostnaden. Om det nu
är så vill jag fråga: Är inte bestämmelserna
sådana för närvarande, att om
skogsbrukaren sjiilv skall vara arbetsledare,
så måste han uppfylla de villkor
som nämns i svaret? Blir det en ändring
även i detta hänseende, har jag ytterligare
anledning att vara tacksam för svärds
innehåll.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. de mindre
inkomsttagarnas bostadskostnader

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Haglund har frågat
om jag överväger några ytterligare
åtgärder för att underlätta för lägre inkomsttagare
att till för dem rimliga
kostnader erhålla bostad. Interpellanten
vill vidare veta vilka möjligheter jag
anser föreligga att pressa byggnadskostnaderna
och vidga kretsen av dem som
kan få sina lägenhetshyror sänkta genom
sociala bostadsbidrag.

I fråga om byggnadskostnadernas och
hyresnivåns höjd kan det sägas, att hyran
för en modern, nybygd familjebostad
för många familjer är i högsta
laget eller för hög trots de mycket betydande
insatserna från det allmännas sida.
Byggnadskostnader och hyror växlar
mellan olika orter och delar av landet.
Detsamma gäller inkomstläget. En
allmän beräkning visar emellertid, att
hyran för en nybyggd lägenhet på två
rum och kök med en yta av 55 kvadratmeter
blir ungefär 2 700 kronor om
året, hela bränslekostnaden inberäknad.
I vissa delar av landet blir hyran lägre,
i andra delar högre. Utgångspunkten
för beräkningen är då de gynnsamma
villkor, som gäller för statsbelånade hus.
Hyran skulle vara minst 600 kronor
högre, om inte staten genom lån på förmånliga
villkor och genom ränteeftergifter
reducerade kapitalutgifterna.

Genom beslut av 1957 års riksdag
genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1958
en utbyggnad av familjebostadsbidragen.
En familj med två barn under 16 år och
en inkomst på mindre än ca 12 000 kronor
kan nu få familjebostadsbidrag med
ca 600 kronor om året. En familj som
flyttar in i en nybyggd lägenhet på två
rum och kök får därigenom i ett normalfall
betala ca 2 100 kronor för sin bostad.
Om staten inte bidrog på det sätt

jag nämnt, skulle årskostnaden ligga ca
1 200 kronor högre.

En omprövning och utbyggnad av
statens stödåtgärder för att ordna åldringarnas
bostadsfråga har just företagits,
och nya bestämmelser gäller fr.
o. m. instundande årsskifte. Möjligheterna
att hjälpa åldringar till goda bostäder
har därmed förbättrats.

Statens insatser för främjande av
bostadsförsörjningen är stora. Ränteeftergifterna
kommer enligt bostadsstyrelsens
beräkning att för nästa budgetår
föranleda en utgift på 150 miljoner
kronor. Familjebostadsbidragen kan orsaka
en ungefär lika stor utgift. Låg
ränta på de statliga lånen, kapitalsubventioner
och förbättringslån medför
också stora utgifter.

Levnadsnivån i vårt land har under
en följd av år stigit kraftigt. Det kan
då synas naturligt, att allt flera intar
den ståndpunkten, att familjer med normala
inkomster och normal försörjningsbörda
direkt bör bestrida hela
kostnaden för sin bostad själva. Under
intrycket av vårt ökande välstånd ligger
det nära tillhands att sikta på en fortsatt
successiv avveckling av de generella
subventionerna till bostadsbyggandet.
Därvid måste dock den reservationen
göras, att man för att undvika tvära
kastningar i bostadskostnaderna bör
bibehålla ett skydd mot höga räntor.

Frågan är då vilka möjligheter som
finns att genom en bättre planering och
fortsatt rationalisering av byggandet
pressa ned byggnadskostnader och hyror.
Alla möjligheter härtill är säkerligen
inte utnyttjade. På lång sikt kan
man räkna med att bostadsstandarden
kommer att höjas avsevärt. Men det är
viktigt att man går varsamt fram och
inte riskerar ett bakslag i en vällovlig
strävan till standardhöjning genom att
producera bostäder, som blir för dyra
för vanliga familjer.

De som har ansvaret för planering och
byggande på bostadsområdet — i första
hand kommunerna och de stora byggnadsföretagarorganisationerna
— får

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. de mindre inkomsttagarnas bostadskostnader

förutsättas fortlöpande följa utvecklingen
på bostadsmarknaden och ta
all rimlig hänsyn till de önskemål och
den hyresbetalningsförmåga, som familjer
med vanliga eller relativt låga inkomster
har.

Liksom hittills får statens stödåtgärder
tid efter annan anpassas efter förändringarna
i bostadskostnader och inkomster.
Någon ny allmän omprövning
av bostadspolitiken är jag inte för närvarande
beredd att förorda.

Vidare anförde:

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.
Socialministerns svar kan väl i stort
sett utgöra ett bevis på de svårigheter
som möter oss på dagens byggnads- och
bostadsmarknad. Stigande kostnader
och hyror i en tid, då vi bygger mer än
någonsin — 76 000 lägenheter under
uppförande i flerfamiljshus och egnahem,
8 000 fler än genomsnittet under
de tre närmast föregående åren och
6 000 fler än under toppåret 1939. De stigande
kostnaderna och hyrorna är dock
malörten i glädjebägaren. De uppgifter
jag lämnade i min interpellation, att
en modern lägenhet nu kostar 54 å 55
kronor per kvadratmeter ger vid handen,
att hyran i många fall kommer att
ta mellan 25 och 30 procent av inkomsterna.
Det var bl. a. med anledning
av detta jag ansåg det angeläget att höra
departementschefens syn på det nya
läget på bostadsmarknaden. Och jag
vill med särskild skärpa understryka
det nya läget, som bl. a. kännetecknas
av att folk avböjer erbjudande om nya
lägenheter eller tar nya lägenheter och
försöker byta sig till äldre och billigare.
Bostadsförmedlingarna och bostadsföretagen
är självklart de organ, som får ta
första stöten från bostadskonsumenternas
naturliga försiktighet i en försämrad
konjunktur.

Som exempel kan jag nämna, att i en
av våra städer i Gävleborgs län hade

man för kort tid sedan 11 trerumslägenheter
med insats som stod tomma. 200
skriftliga erbjudanden utgick till familjer
i bostadskön, men samtliga avböjde
av ekonomiska skäl. I Gävle stad avböjde
helt nyligen ett femtiotal hyresgäster
erbjudande om nya lägenheter. Det har
berättats mig, att flera av våra städer
haft betydande svårigheter att placera
hyresgäster i de nybyggda lägenheterna.
Dessutom visar det sig, att tvårumslägenheterna
har blivit populärare än någonsin.
En självklart helt naturlig konsekvens
när kvadratmeterpriset stiger
är att man drar in på utrymmet. Men det
är väl icke detta vi syftat till med vår
socialt inriktade bostadspolitik.

Vad är nu orsakerna till denna märkbara
förändring i efterfrågan på bostäder
och kostnadsstegringarna? Hur skall
vi komma tillbaka till målsättningen:
maximalt 20 procent av inkomsten till
hyran? Jag tror med säkerhet att den
som kan ge statsmakter, byggtekniker,
kommunalmän och hyresgäster tips på
var denna goda julgranskaramell finns,
han bör ha sin framtid tämligen väl
tryggad. Jag skall ändock med all den
risk som föreligger att bli betraktad som
verklighetsfrämmande och orealistisk ta
mig friheten framföra några synpunkter
— delvis tagna från experter och
delvis egna.

Jag börjar för det första med det som
expertkonferensen »Bygga nytt på annorlunda
sätt» här i Stockholm den 30
november blev helt enig om. Jag citerar
ur tidningsreferat: »Det är brister
i planering och projektering som i första
hand bär skulden till dagens höga byggnadskostnader.
Byggnadsproduktionen
kommer ofta i gång innan alla förutsättningar
är klara och tvingar fram
experiment som stiiller sig ofantligt
dyrbara. En teknisk rationalisering har
däremot mycket liten inverkan på kostnaderna.
Enda vägen alt i dagens läge
få fram bättre bostäder billigare går genom
en grundlig översyn och revidering
av själva byggandets organisation från

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. de mindre inkomsttagarnas bostadskostnader

toppen till grunden.» Man var alltså på
denna konferens helt överens om att det
är i organisationen det brister. Och vi
bör väl då ha så stor respekt för dessa
experter, att vi tar som en första viktig
uppgift att genomföra några av de
åtgärder de pekat på. Jag är naturligtvis
också fullt medveten om alla de utredningar
och undersökningar som pågår
på detta område, från både statens
och enskildas sida, men fråga är ändock,
om detta med byggandet och organiserandet
från toppen till grunden tillräckligt
beaktats.

En andra och närliggande fråga, som
delvis har anknytning till den förstnämnda,
är arbetsbeskrivningarnas utformning
och sättet för beräkning av
arkitektarvodena. Men tro nu för all del
icke att jag är så enfaldig, att jag tror
att detta med arkitektarvodena i och för
sig skulle kunna nedbringa byggnadskostnaderna
nämnvärt. Härför utgör de
en alltför liten del av den totala byggnadskostnaden.
Nej, jag avser något helt
annat, nämligen att jag tror, att arkitekterna
icke alla gånger kan ha någon
nämnvärd lust att rita och planera så,
att vi får det billigaste byggnadssättet,
eftersom de därmed reducerar sina egna
inkomster. Deras ersättning utgår ju på
byggnadskostnaden, sedan avdrag gjorts
för markkostnader etc. Man har väl
befogad anledning misstänka, att icke
alla möjligheter till lägre bvggnadskostnader
utnyttjas med ett dylikt system.
Det är alltså icke arkitekterna jag klandrar
utan systemet i och för sig.

Dessutom har man anledning fråga
sig, om de som är ansvariga för byggnationerna
ute i bygderna har så stort
intresse att hålla kostnaderna nere. De
offentliga »skrytbyggnaderna» ger en i
varje fall icke den uppfattningen. Skulle
det icke vara en förnuftigare ordning,
om man för ovannämnda intressenter
fick fram ett system, som i stället premierade
de billigare byggnaderna? En
sådan formel borde icke vara omöjlig
att åstadkomma i automationens tide -

varv. En fördel med detta borde omedelbart
vara given, nämligen att både vi
som är bostadskonsumenter och de
som är byggnadskontrollanter befriades
från misstanken att icke allt blir gjort
för att bygga så billigt som möjligt.

Till sist vill jag beröra alla nuvarande
byggherrars allt överskuggande stora
bekymmer: osäkerheten för framtiden
om och när avlyftning av byggnadskreditiven
kan ske. I denna osäkerhetskänsla
kan de många gånger frestas att i
förväg uttaga en alltför hög hyra. Räntekostnaderna
för dessa byggnadskreditiv
kommer självklart att påverka byggnads-
och hyreskostnaden. Skillnaden
mellan den garanterade räntan och kreditivräntan
blir i många fall mellan 1,5
—2 procent. Självklart skymtar även här
verkningarna av vårt f. n. höga ränteläge.
En sänkning av diskontot med en
halv procent bör väl ha samma välgörande
effekt nedåt på byggnadskostnaderna
och därmed hyresnivån som den
har en höjande effekt, när den går uppåt.
Men om detta konjunkturpolitiska
och ekonomiska ställningstagande handlade
ju icke min interpellation ulan om
hur vi skulle kunna åstadkomma billigare
boendeförhållanden. Och i en sådan
frågeställning är det ju ofrånkomligt
att peka på den högre räntans verkningar.
Är man villig behålla detta högre
ränteläge, måste man även vara medveten
om de ökade svårigheterna att behålla
en rimlig hyresnivå.

De påpekanden som jag här gjort är
naturligtvis inga nyheter för kammarens
ledamöter, som bl. a. består av
många bostadsexperter, vilka dagligen
sysslar med dessa komplicerade frågor.
Avsikten med interpellationen var icke
heller denna. Avsikten var helt enkelt
att få fastslaget, att det verkligt nya i
dagens bostadssituation är, att vi passerat
målsättningen: högst 20 procent av
lönen till hyran. Och denna bekräftelse
anser jag mig ha kunnat utläsa i den passus
i statsrådets svar, där det står »att
nybyggd familjebostad för många fa -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på fråga ang. framläggande av lagförslag om rätten till släktnamn

miljer är i högsta laget eller för hög
trots de mycket betydande insatserna
från det allmännas sida».

För detta och för det utförliga svaret
tackar jag ännu en gång socialministern.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag känner ett behov av
att understryka vad som kanske mera
indirekt liar framkommit, nämligen att
bostadsbristen i många fall konserveras
av de höga hyrorna och de höga insatserna
i bostadsrättsföreningarna. I
Karlstad har vi drygt 3 000 i bostadskö.
Därav är 2 000 skrivna i Karlstad, och
dessa kan man fördela på omkring
1 000, som har en egen lägenhet, alltså
sådana som bor i gamla undermåliga lägenheter
och vill byta till nya, och ungefär
1 000 som är helt utan bostad. Hälften
eller kanske en tredjedel av dessa
är väl att hänföra till kategorien katastroffall.
Men bostadsförmedlingen
kan inte placera dessa människor, som
står i bostadskön, trots att det finns
nya lägenheter, som annonseras ut såväl
i ortspressen som i tidningar med
spridning långt utanför länsgränsen.

På hur det kan inverka på den enskilda
individen vill jag bara nämna ett
enda exempel. En man hade varit anställd
under många år inom GDG i
Malung. Vid de senaste indragningarna
där blev han förflyttad till Karlstad.
Han har visserligen erbjudits en annan
anställning i Malung, men han har inte
kunnat ta den, därför att han är vad
man kallar partiellt arbetsför. Han har
nämligen diskbråck. Nu är han inneboende
i Karlstad och har sin hustru
kvar i Malung. Byte mellan Karlstad och
Malung är så gott som omöjligt, och
bostadsförmedlingen kan inte anvisa
någon lägenhet. Det enda man har kunnat
erbjuda är en lägenhet med eu insats
på omkring 12 000 kronor.

.lag har här en fotostatkopia av en annons,
som var införd i Nya WermlandsTidningen
den 7 juli 1958. I den inbjuder
man allmänheten till tecknande av

bostadsrätt i en bostadsrättsförening
och meddelar bl. a., att insatsen för fem
rum och kök är 13 000 kronor, medan
hyran blir 3 020 kronor. För fyra rum
och kök är insatsen 11 200 kronor och
hyran 2 600 kronor och för tre rum och
kök 9 400 kronor respektive 2 185 kronor.
Därtill kommer cirka 13 procent
per år för bränslekostnader samt 60
kronor för trappstädning.

Bakom den bostadsrättsförening, som
här annonserar, står en privat byggmästare,
som när han har givit anbud
till allmännyttiga bostadsföretag har
hållit kostnaderna under det bestämda
lånetaket men inte kunnat det när han
bygger för den förut omnämnda bostadsrättsföreningen,
trots att han står
äganderätten mycket nära när det gäller
såväl den värme- och sanitetsfirma
som den elfirma han anlitar.

Vad som kan göras från kommunalt
håll för att skapa en bättre kontroll
över sådana bostadsrättsföreningar kan
jag inte yttra mig om, och jag vill inte
heller påstå, att statsrådet är ansvarig.
Vad jag vill är att liksom herr Haglund
peka på att en del av vår bostadsproduktion
är sådan, att kostnaderna
gör det omöjligt för vanliga bostadssökande
att utnyttja den. Man får i stället
annonsera efter folk som kan det —
människor som sålt egendomar, bättre
lottade pensionärer än vanliga folkpensionärer,
personer som är penningstarka
nog att satsa ganska stora pengar
för att få bo bra, vilket i och för sig
inte är något fel. Felet är bara det, att
vi samtidigt har bostadsköer med mängder
av människor, som lever på existensminimum
och icke kan betala dessa
stora summor för en bostad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. framläggande av lagförslag
om rätten till släktnamn

Ghefcn för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på fråga ang. framläggande av lagförslag om rätten till släktnamn

Herr talman! Fröken Vinge har frågat
mig om jag är i tillfälle att meddela
hur snart lagförslag om rätten till
släktnamn kan föreläggas riksdagen.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Som bekant pågår för närvarande
genom en särskild kommitté utredning
om rätten till släktnamn och därmed
sammanhängande frågor. Kommittén,
den s. k. namnrättskommittén, tillkallades
år 1956 och enligt vad jag inhämtat
räknar kommittén med att slutföra
sitt arbete under nästa år. Jag kan självfallet
inte bestämt uttala mig om när
lagförslag i ämnet kan komma att föreläggas
riksdagen. Det är emellertid min
avsikt att så snart kommitténs förslag
föreligger göra vad på mig ankommer
för att denna lagstiftningsfråga utan
dröjsmål skall få sin lösning.

Härefter anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för det snabba svaret
på min enkla fråga. Redan 1954 aktualiserades
den här frågan i riksdagen av
fru Gärde Widemar och mig i en motion.
Vi uppehöll oss där särskilt utförligt
vid frågan om gift kvinnas släktnamn,
men vi tog också upp frågan om
släktnamnslagstiftningen i hela dess
vidd och berörde bl. a. sådana fall, då
en familj genom domstolsutslag berövats
rätten att bära ett namn som den haft i
ett par generationer.

För att inte riskera att råka beröra
ett aktuellt fall skall jag be att få hänvisa
till en artikel av förste aktuarien
Hjalmar Fredelius i Svensk Juristtidning
1955. Han behandlade där ett antal
rättsfall då samma namn bars både av
en ätt som var introducerad på riddarhuset
och av en borgerlig släkt, och där
den senare förmenades rätten till namnet.
Han framhöll vad vi lekmän finner
vara det kanske allra allvarligaste, nämligen
att det f. n. inte finns någon egent -

lig lagstiftning om släktnamn. 1901 års
namnförordning lär inte ha varit tilllämplig
i de här fallen, utan domstolarna
lär ha varit nödsakade att grunda sina
utslag på hänvisning till gamla adelsprivilegiebrev.

Nu är det ju risk för att nya rättsfall
av liknande art skall dyka upp, och det
är därför man är angelägen om att det
blir möjligt för riksdagen att ta ställning
till vilka regler som skall gälla i
dessa fall. Riksdagen skall göra detta
på det vanliga sätt som sker vid behandling
av lagförslag. Jag har för min del
svårt att tänka mig, att riksdagen kommer
att besluta om en lag som gör det
möjligt att beröva en familj rättigheten
att använda ett släktnamn, som den har
burit låt mig säga i två generationer.
Jag har mycket svårt att tänka mig, att
riksdagen kommer att fastställa en lag
som skiljer på frälse och ofrälse, och
jag hoppas, att riksdagen kommer att
anta en lag, som ger gift kvinna och
änka samma möjlighet som en frånskild
kvinna har att om hon så önskar använda
sitt eget flicknamn som släktnamn,
även om det inte sker i förening
med mannens namn.

Jag är ytterst angelägen om att det
inte dröjer länge innan riksdagen får
la ställning till denna fråga. Jag hade
hoppats, att namnrättskommittén skulle
vara färdig tidigare. Det verkade så av
riksdagsberättelsen. Jag hade därför
räknat med att lagförslaget inte skulle
komma att föreläggas riksdagen senare
än 1960. Men jag förstår att ärendet
måste påskyndas på något sätt, om det
skall komma fram då. Jag vill vädja till
justitieministern att göra vad som göras
kan för att vi skall komma bort
från det nuvarande tillståndet, där det
saknas rättsregler på ett område, som
är av största betydelse för en hel del
personer.

Överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

§ 16

Svar på interpellation ang. framläggande
av proposition om revidering av
vattenlagen

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Lundmark frågat mig,
huruvida proposition för revidering av
vattenlagen är att vänta under nu pågående
riksdag och, om så icke är fallet,
när jag beräknar att propositionen kommer
att framläggas.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Den omfattande utbyggnad av vårt
lands vattenkraft, som nu pågår, har
medfört att vattenlagstiftningen i olika
avseenden kommit att framstå som
mindre tidsenlig. Under senare år har
också pågått ett omfattande utredningsarbete
i syfte att avhjälpa bristerna. Det
har därvid gällt att söka på ett rimligt
sätt mot varandra avväga de olika intressen
som här står emot varandra —
å ena sidan det nationalekonomiska intresset
att vattenkraften på ett rationellt
sätt utnyttjas och å andra sidan bl. a.
intresset att såvitt möjligt begränsa olägenheterna
för de berörda bygderna
och deras invånare. Delvis har de gjorda
utredningarna redan lett till lagstiftningsåtgärder.
De frågor som kvarstår
är i det väsentliga redovisade i det betänkande,
som framlagts år 1957 av
norrländska vattenkraftutredningen. Betänkandet
innehåller flera förslag med
huvudsakligt syfte att bereda de bygder
som beröres av vattenkraftexploateringen
en mera gynnad ställning än
tidigare. Interpellanten har tagit upp
de förslag som rör vattenrcglcringsavgiftcrna,
ersättning i realvärden samt
bygdekraft.

Det har visat sig svårt att i ett sammanhang
taga upp de olika förslagen.
Såsom särskilt angeläget har emellertid
bedömts att revidera bestämmelserna

om de för de utsatta bygderna betydelsefulla
regleringsavgifterna. I dagarna
har också fattats beslut om remiss till
lagrådet av ett på grundval av norrländska
vattenkraftutredningens betänkande
utarbetat förslag till ändrad lagstiftning
angående dessa avgifter. Förslaget
innebär bl. a. avgiftsbeläggning
av de s. k. korttidsregleringarna, som
enligt gällande rätt inte föranleder avgiftsskyldighet,
samt höjning av avgiftsbeloppen.
Jag räknar med att proposition
i ärendet skall framläggas för nästa
års riksdag.

Föreliggande utredningsförslag beträffande
ersättning i realvärden innebär,
att i vattenlagen skall upptagas dels
bestämmelser om ersättning genom
överlåtelse av mark och dels regler som
ger vidgade möjligheter att utdöma ersättning
i form av kraft. Denna lagstiftningsfråga
är av ganska komplicerad
natur, särskilt såvitt angår ersättning i
mark, beroende bl. a. på det nära sambandet
med fastighetsbildningslagstiftningen
i övrigt, och det har varit rätt
stora meningsbrytningar vid remissbehandlingen.
Inte heller frågan om utformningen
av bygdekraftsinstitutet är
lättlöst. Frågan har före norrländska
vattenkraftutredningen behandlats av
flera utredningar utan att det varit möjligt
att komma fram till en lösning. De
nu berörda båda lagstiftningsproblemen
är emellertid för närvarande under arbete
i departementet, och i den mån
detta arbete leder till positivt resultat
kommer proposition snarast att föreläggas
riksdagen.

Vidare anförde

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag är också tacksam för svarets
innehåll vad gäller löftet om proposition
i ärendet till vårriksdagen. Däremot
är jag besviken över beskedet, att
den kommande propositionen begränsas
till revidering av bestämmelserna

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. framläggande av proposition om revidering av vattenlagen -

om regleringsavgifter. Icke så, att jag
anser denna fråga oväsentlig — tvärtom
är den kanske den angelägnaste
bland de spörsmål som aktualiserats i
detta sammanhang, dels därför att gällande
normer för dessa avgifter bundits
till fixa belopp, vilka på grund av penningvärdeförsämringen
urholkats och
icke längre motsvarar den kompensation
till bygden, som ursprungligen avsetts,
dels också därför att nu gällande
bestämmelser icke föreskriver avgiftsskvldighet
för regleringsföretag vid
korttidsreglering, oaktat att sådan reglering
oftast har svårare skadeverkan
än årsreglering. För bygdens anpassning
till de nya villkoren efter den revolution,
som vattenkraftsbyggandet ibland
innebär, kommer helt visst dessa regleringsmedel
att spela en betydelsefull
roll. Så långt är jag bara nöjd och tacksam.

Besvikelsen orsakas av det negativa
beskedet, att frågan om ersättning i
realvärden och frågan om bygdekraft
icke blir föremål för förslag i den kommande
propositionen.

Att frågan om ersättning i realvärden
är komplicerad kan jag förstå. Det är
också möjligt att den icke har den stora
betydelse som mången vill tro, då människorna
i allmänhet har en fåkunnig
traktan efter att få pengar i näven. Helt
visst skulle dock ersättning i mark och
markbyten i åtskilliga fall bli ett verksamt
medel att hålla kvar i bygden de
jordägare, som på grund av regleringsföretagen
får sina fastigheter mer eller
mindre stympade. För kommunernas
bärkraft och bestånd är en reform i
denna riktning av stor betydelse. Det
vore därför olyckligt, om en lösning
icke kunde presteras ännu medan de stora
projekten planeras. Det är för sent
att komma med hö när kon är död, heter
det i ett gammalt ordspråk.

Sedan kommer frågan om bygdekraftsinstitulet.
Vi känner alla till, att
detta institut, som var avsett att på moderata
villkor säkerställa produktions -

orten tillgång till elkraft, i praktiken
visat sig tämligen oanvändbart och värdelöst.
Frågan har, som justitieministern
säger, varit föremål för många utredningar
och borde därför vid det här
laget vara mogen för ett avgörande.

Om man redan för mer än 40 år sedan
fann det rätt och billigt, att bygden
kring ett kraftverk tillförsäkrades en
viss andel av kraftverkets kapacitet till
priser som stod i relation till produktionskostnaden,
då borde vi i dag, när
anläggningar av detta slag är så stora
och genomgripande för att inte säga
ödesdigra för bygden, ha råd att hålla
på denna princip och tillämpa den i
praktiken. Det vore illa, om befolkningen
efter våra stora älvdalar i Norrland
— sedan de genomlidit den många
gånger smärtsamma operation som vattenkraftsexploateringen
innebär — även
skulle åläggas att betala den dyrare elkraft,
som sannolikt framdeles måste
produceras vid ång- eller atomkraftverk,
eller om bristande tillgång på elkraft
skulle bli ett hinder för en eljest
möjlig industriell utveckling i bygder
med ett fattigt och ensidigt näringsliv.
För mig framstår dessa ekonomiska
konsekvenser som allvarligare än förlusten
av vissa skönhetsvärden. Tyvärr
synes dock de romantiska värderingarna
ha större genklang i press och folkopinion
ute i landet än de ekonomiska
realiteterna. Detta har kommit att snedvrida
den allmänna debatten.

Med hänsyn till det stora antal vattenmål
som nu pågår eller förbereds är
det angeläget att dessa spörsmål mycket
snart blir föremål för avgörande, om en
reformering i positiv riktning skall få
något praktiskt värde. Statens dubbelställning
— som största vattenkraftsexploatör
och som lagstiftare — gör det
dubbelt angeläget med ett ställningstagande
snarast. Ytterligare dröjsmål ger
näring åt misstron till statens goda vilja.
Caesars hustru får inte misstänkas.

Herr talman! Jag tar fasta på statsrådets
löfte, att i den mån beredningen

Fredagen den 5 december 1958 Nr B 14

Svar på interpellation ang. handläggningen av ersättningsfrågor enligt lagen om
allmänna vägar

av dessa frågor i departementet leder
till positiva resultat — vilket jag förutsätter
— proposition snarast kommer
att framläggas för riksdagen.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. handläggningen
av ersättningsfrågor enligt lagen
om allmänna vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet LINDELL, som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Fröding frågat mig, om jag anser
den nuvarande ordningen för bedömande
av ersättningsfrågor enligt lagen den
30 juni 1943 om allmänna vägar vara
den lämpligaste och om jag, därest så
icke skulle vara förhållandet, är beredd
att framlägga förslag i viss av interpellanten
antydd riktning.

Till svar på dessa frågor får jag anföra
följande.

Som framhållits i interpellationen
skall fråga om ersättning för upplåtelse
av vägrätt enligt lagen om allmänna vägar
efter stämning prövas av ägodelningsrätten,
om överenskommelse ej
kan träffas. Föreskrift härom finnes i
23 §. Enligt äldre lagstiftning skulle allmän
underrätt pröva motsvarande ersättningsfrågor,
men vid tillkomsten av
1913 års lag ansåg man att ägodelningsrätten,
som hade att upptaga likartade
mål enligt lagen om enskilda vägar,
ägde bättre förutsättningar än den allmänna
underrätten att fullgöra prövningen.
1 samband med reformeringen
av expropriationslagstiftningen år 1919,
då särskilda expropriationsdomstolar
inrättades, övervägdes att överflytta

vägrättsmålen till dessa domstolar. Man
fann det emellertid åtminstone tills vidare
inte lämpligt med en överflyttning.
Genom en sådan anordning skulle, menade
man, handläggningen av vägrättsmålen
utan tvingande skäl kompliceras
och fördyras.

I samband med upplåtelse av mark
till allmän väg kan fråga uppkomma
om skyldighet för väghållaren att inlösa
fast egendom. Om vägens framdragande
över fastighet föranleder synnerligt
men vid nyttjandet av fastigheten eller
del därav, är sålunda enligt 24 § lagen
om allmänna vägar ägaren berättigad
fordra att fastigheten eller delen skall
lösas. Sådant anspråk skall prövas i den
i 23 § stadgade ordningen; ägodelningsrätten
skall alltså efter stämning upptaga
frågan. Förklaras väghållaren lösningspliktig,
skall emellertid expropriationslagens
bestämmelser i tillämpliga
delar gälla vid inlösenfrågans fortsatta
behandling. Detta innebär, efter 1949
års ändringar i expropriationslagen, att
frågan om löseskillingens storlek skall
efter särskild stämning upptagas och
avgöras av expropriationsdomstolen.

Jag delar interpellantens åsikt, att
denna ordning, enligt vilken fråga om
inlösen måste upptagas i två särskilda
rättegångar vid olika domstolar, är
mindre tillfredsställande. En ändring
av reglerna i 24 § synes därför böra
övervägas, och med hänsyn till det
nära sambandet mellan inlösenfrågan
och bestämmandet av ersättning för
vägrättsupplåtelse kan det måhända i
samband med en dylik lagstiftningsåtgärd
bli aktuellt att ändra även den i
23 § stadgade ordningen för behandling
av ersättningsfrågor. Innan närmare
ställning tages, torde emellertid
det utredningsarbete som för närvarande
pågår inom 1954 års fastighetsbildningskommitté
böra avvaktas. Denna
kommitté utreder bl. a. frågan om förfarandet
i mål om fastighetsbildning
och kommer därvid att behandla ägo -

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

Svar på interpellation ang. handläggningen av ersättningsfrågor enligt lagen om
allmänna vägar

delningsrätternas organisation och rättegången
vid dessa domstolar. Även om
kommittén icke kommer att göra en allmän
översyn av ägodelningsrätternas
och expropriationsdomstolarnas kompetensområden,
är det tydligt att dess
blivande förslag måste få stor betydelse
för bedömningen av den i interpellationen
berörda frågan. Enligt vad jag
inhämtat räknar kommittén med att
kunna slutföra sitt utredningsarbete under
år 19G0. Olägenheterna med den
nuvarande ordningen för vägmålens
handläggning synes knappast vara av
sådan praktisk betydelse, att den behövliga
lagstiftningsåtgärden ej skulle
kunna anstå till dess kommittéförslaget
föreligger och förutsättningar finnes för
en mera allsidig bedömning av frågan.

Härpå anförde

Herr FRÖDING (li):

Herr talman! Jag vill till en början
tacka justitieministern för hans i stort
sett positiva svar på min interpellation.

Anledningen till att jag kom att engagera
mig i denna fråga var ett aktuellt
fall från min egen domsaga. Trots
den framskridna tiden skall jag tillåta
mig att i allra största korhet referera
det fallet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen instämde
sju fastighetsägare — det gällde
för övrigt grannfastigheter — till ägodelningsrätten
med yrkande om fastställande
av ersättning för vägrätt m. m.
i anledning av en breddning av riksväg
13. I alla dessa fall skulle breddningen
göra det nödvändigt att riva befintliga
bostadsbyggnader och reducera tomtarealerna
så, att varje nybyggnad blev
så gott som omöjlig. Med anledning härav
erbjöd sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redan i stämningarna till ägodelningsrätten
att, om markägaren så
påfordrade, inlösa fastigheterna i deras
helhet. I skriftliga svaromål påfordra -

de sex av fastighetsägarna sådan totalinlösen,
medan den sjunde av någon underlig
anledning ville ha kvar en jordbit,
där hon ville sitta och titta på den
vackra Indalsälven.

Ägodelningsrätten utsatte de sex förenämnda
målen till omedelbar huvudförhandling
och meddelade samma dag
som förhandlingen hölls utslag. I utslaget
medgavs totalinlösen, varför vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hänvisades
att stämma i saken till expropriationsdomstolen.
Vidare blev det naturligtvis
vissa rättegångskostnader.

I det sjunde målet hölls efter någon
månad på sommaren huvudförhandling
å marken. I enlighet med medgivande
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bedömdes ersättningsfrågorna då på
precis samma sätt som om det hade varit
fråga om en totalinlösen. Den mest
intrikata frågan i alla de sju målen var
hur man skulle fastställa tomtpriserna.

Först påföljande sommar kunde expropriationsdomstolen
sedan hålla sin
huvudförhandling å marken i de resterande
sex målen. Därvid förebragtes i
huvudsak samma bevisning, bland annat
genom vittnen, som i det första
målet. Huvudförhandlingen i dessa sex
mål tog sammanlagt tre dagar. Hade
även det första målet kunnat handläggas
av expropriationsdomstolen, skulle
det likväl inte ha behövts någon ytterligare
förhandlingsdag. Man hade då
också sluppit de två huvudförhandlingarna
inför ägodelningsrätten.

Om expropriationsdomstolen varit direkt
behörig i alla de sju målen, skulle
vidare enligt mina beräkningar, vilka
jag har kollationerat mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens,
statsverket ha
besparats ungefär 2 000 kronor i direkta
kostnader. Jag har då bortsett ifrån
myndigheternas onödiga dubbelarbete.

Vidare skulle första instans, som för
övrigt efter vanligheten i dessa mål
också blev sista instans, kunnat avdöma
alla de sex målen ett år tidigare än vad

Fredagen den 5 december 1958 Nr B 14

Svar på interpellation ang. handläggningen av ersättningsfrågor enligt lagen om
allmänna vägar

som nu blev möjligt. Mål av detta slag
måste nämligen handläggas under sommarmånaderna.
Dels är det då minst
jäktigt och dels måste man avgöra ärendena
när det är barmark och full blomning.

Jag har i min interpellation också vågat
mig på att göra en del uttalanden
om att expropriationsdomstolen nog
borde vara mer skickad för bedömningar
av ifrågavarande slag än ägodelningsrätten,
men på grund av tidsknappheten
hinner jag inte nu fördjupa mig i den
frågan.

Jag har redan tackat justitieministern
för ett i stort sett positivt svar. I ett
avseende är svaret dock mindre positivt
än vad jag hade vågat hoppas. Justitieministern
vill nämligen innan något åtgöres
ta del av vad 1954 års fastighetsbildningskommitté
kan komma att föreslå
om bland annat ägodelningsrätternas
organisation. Även om kommittén
skulle bli färdig 1960, torde det dock
komma att dröja ganska länge innan
statsmakterna hinner ta ställning till
dess förslag. Kommittén tycks ju bland
annat, enligt vad som har sipprat ut,
vilja föreslå särskilda fastighetsdomstolar
med betydligt vidgad domkrets.

Ett sådant förslag skulle säkerligen
komma att uppväcka ett mycket starkt
och enligt min mening fullt befogat motstånd
redan på remisstadiet. Ett avvaktande
av vad kommittéförslaget kan
komma att leda till skulle därför enligt
min mening lätt kunna medföra ett
ganska långvarigt och icke önskvärt
dröjsmål med undanröjandet av de olägenheter
jag i min interpellation har
påtalat. Justitieministern menar emellertid,
att nuvarande olägenheter icke
skulle vara av sådan praktisk betydelse,
alt icke en iindring skulle kunna anstå
någon tid. Den uppfattningen vill jag
inte dela.

Enligt vad jag inhämtat från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen är man också
där av den uppfattningen, att eu änd -

ring bör ske snarast möjligt. Fall som
de av mig påtalade är nämligen inte
alls så ovanliga. Jag talade på förmiddagen
med den tjänsteman som har
hand om de flesta av dessa mål. Han
sade, att överslagsvis minst tio sådana
förekommer per år och att de onödiga
extra rättegångskostnaderna för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen torde belöpa
sig till minst 20 000 kronor per år.
Vidare framhöll han att det på grund
av det nuvarande systemet även kan
uppstå andra extrautgifter. Om t. ex. huvudförhandlingen
blir fördröjd något
år på av mig antytt sätt, kan detta föranleda
att man måste medge förhandstillträde,
vilket gör att extra räntekostnader
uppstår.

Den allvarligaste avigsidan i det nuvarande
systemet är dock enligt ifrågavarande
tjänstemans och även min egen
mening icke att finna i dessa ökade
kostnader för statsverket utan i den stora
olägenhet ersättningsbesluts fördröjande
innebär för den enskilde fastighetsägaren,
särskilt när det för honom
gäller att skaffa sig annan bostad, vilket
som bekant för närvarande inte är lätt.
Vederbörande kan nämligen icke, i synnerhet
icke om han ämnar bygga nytt,
överblicka sin ekonomiska situation
förrän han vet vad expropriationsersättningen
kan uppgå till. Om ersättningsbeslut
genom detta s. k. dubbelinstanssystem
fördröjes, kan det därför inträffa
att vederbörande icke hunnit ordna
ny bostad, i vart fall icke på ett definitivt
och tillfredsställande sätt, innan
han tvingas avflytta från den gamla.

Jag slutar därför, herr talman, med
att utöver mitt redan uttalade tack
framställa en vädjan till herr justitieministern,
att han inte måtte vila alltför
länge på hanen utan att han i stiillet
ville snarast möjligt ta elt eget initiativ
i den här saken.

överläggningen var härmed slutad.

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

§ 18

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att få till stånd en skolstatistik, som tillgodoser
det moderna samhällets krav

Cliefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har fröken Vinge frågat om
jag vill vidtaga åtgärder för att få till
stånd en skolstatistik, som tillgodoser
det moderna samhällets krav.

Såsom anförts i interpellationen
framlade skolöverstyrelsen i sina anslagsäskanden
för innevarande budgetår
ett förslag till reorganisation av skoistatistiken,
innebärande i huvudsak att
den löpande statistiken skulle överflyttas
till statistiska centralbyrån, medan
en mindre, statistisk arbetsenhet skulle
bibehållas inom överstyrelsen såsom utredningssektion.
Förslaget föranledde
vid remissbehandling vissa invändningar
från 1956 års statistikkommitté. Med
hänvisning härtill förklarade jag i årets
statsverksproposition, att jag inte var
beredd att framlägga något förslag i anledning
av vad överstyrelsen förordat.

Med anledning av fröken Vinges interpellation
får jag framhålla, att — enligt
vad jag inhämtat — mellan de berörda
ämbetsverken pågår överläggningar
beträffande den expertundersökning
i vissa avseenden, som enligt statistikkommittén
borde göras innan något
slutligt beslut fattas i denna fråga.
Resultatet av en sådan expertundersökning
och de förslag, som ämbetsverken
kan komma att framlägga på grundval
därav, bör självfallet avvaktas innan
några ytterligare åtgärder vidtages.

Härefter anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret på min interpellation.
Avsikten med den var givetvis
att försöka intressera ecklesiastikministern
för att ta ett initiativ, så
att den omtalade expertutredningen

kommer i gång. Jag läser mellan raderna
i interpellationssvaret, att ecklesiastikministern
har tagit ett sådant initiativ.
Jag har inte ansett mig ha någon
anledning att efterforska när det har
skett, om det har skett före eller efter
det att interpellationen avgavs, ty det
gör ju strängt taget detsamma. Huvudsaken
är att det nu ser ut som om något
kommer att bli gjort.

När statsrådet talar om berörda ämbetsverk
kan detta inte syfta enbart på
de båda överstyrelserna, utan däri måste
inbegripas också arbetsmarknadsstyrelsen
och statistiska centralbyrån. Jag
föreställer mig att också statistikkommittén
måste vara med vid dessa överläggningar.

Vidare hoppas jag, att det nu inte
bara blir fråga om någon blankettgranskning
och undersökning av vad
som kan slopas eller eventuellt bör utvidgas,
utan att man försöker få ett radikalt
grepp om vilka uppgifter vi faktiskt
behöver, inte bara för de närmast
berörda myndigheterna utan över huvud
taget för samhällets olika organ,
t. ex. för prognosverksamhet.

Det förefaller mig därför som om det
på ett senare stadium måste bli samråd
med sådana organ som Arbetsmarknadens
yrkesråd, Industriens utredningsinstitut,
Studieförbundet Näringsliv och
samhälle o. s. v. Man behöver undersöka
inte bara vilka uppgifter som bör
insamlas och bearbetas utan också hur
de skall bearbetas och i vilken utsträckning
och i vilken form de skall publiceras.

Jag är angelägen om att understryka,
att det inte bara är ämbetsverkens behov
man skall tillgodose. När häromdagen
t. ex. Svensk Skoltidning hade en
redogörelse för sökande och intagna
vid småskoleseminarierna, slog det mig
att det strängt taget var på tok, att en
enskild organisation skall behöva göra
en sådan undersökning, kosta på den
och publicera den. Detta är uppgifter
som har i hög grad ett allmänt intresse
och som jag tror att vi kommer att åter -

Fredagen den 5 december 1958

Nr B 14

Svar på interpellation ang. åtgärder för att få till stånd en skolstatistik, som till
godoser det moderna samhällets krav

vända till här i riksdagen, när vi skall
behandla frågor som sammanhänger
med småskollärarutbildningen.

Jag nämnde också frågan om hur materialet
skall bearbetas. Med detta syftade
jag inte bara på frågan om statistikavdelningens
förläggning och om hurudan
den maskinella bearbetningen skall
vara. Jag syftade också på att vi i längden
inte kan nöja oss med att bara få
ett och annat riksmedeltal serverat. Jag
skall ta ett enda exempel. När det gäller
barnantalet i klasserna, något som intresserar
oss och som vi ofta diskuterar,
är det inte tillräckligt att få uppgift
om medeltal. Vi behöver också
veta hur stora avvikelserna från medeltalet
är och var det bränns mest. Inte
minst länsskolnämnderna är intresserade
av den saken.

När det gäller nya statistikuppgifter
som man skulle behöva vill jag särskilt
framhålla yrkesskolornas område. Man
talar om att man skall försöka få flera
flickor att söka till verkstadsskolor och
väija tekniska yrken. I själva verket vet
vi inte hur många manliga och kvinnliga
elever som finns i yrkesskolorna,
vi har inga eller otillräckliga uppgifter
om åldersfördelningen och vi vet mycket
litet om hur många lärare av olika
slag som tjänstgör i yrkesskolorna. Just
på den punkten planerar överstyrelsen
för yrkesutbildning enligt vad jag har
hört att göra en statistik. Även om det
i och för sig inte är riktigt att ännu
ett ämbetsverk etablerar sig som statistikproducent
och börjar insamla och
bearbeta statistiskt material är det givetvis
i alla fall bättre att ämbetsverket
skaffar fram dessa uppgifter än att arbetet
åvilar någon annan, som inte gör
det.

Jag skulle finna det mycket beklagligt,
om tillkomsten av den här expertkommittén
skulle leda till att man stoppade
ett i och för sig lovvärt initiativ.
Frågan om vart verksamheten skall förläggas
kan ju lösas längre fram.

Jag skall inte ytterligare förlänga denna
debatt, herr talman. Jag ber att än
en gång få tacka ecklesiastikministern
för svaret, och när jag gör detta lägger
jag däri in en förhoppning, att ecklesiastikministern
verkligen vill följa denna
fråga i fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr B 18
och första lagutskottets memorial nr

B 15.

§ 20

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
B 9, angående uppskov med behandlingen
av frågan om ny stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; sammansatta

konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr B l, i anledning
av väckta motioner om utredningar
dels rörande lämpliga företagsformer
för affärsmässig statlig och kommunal
verksamhet, dels rörande handhavande
av kommunal verksamhet;
statsutskottets utlåtanden:
nr B 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande med
statsmedel av den å svensk sjöfart
och handel vid passage av Suezkanalen
utgående tilläggsavgiften till täckande
av Förenta Nationernas kostnader för
kanalens röjning,

nr B 98, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen I? under fjärde
huvudtiteln gjorda framställningar
rörande vissa rationaliseringar i krigsmaktens
fredsorganisation jämte i ämnet
väckta motioner,

nr B 99, i anledning av väckta motioner
angående utredning om lämpliga
former för en cffektivisering av krigsmaktens
ekonomiska förvaltning in. in.,

0 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr II Vi

Nr B 14

Fredagen den 5 december 1958

nr B 100, i anledning av väckt motion
om förflyttning av de militära anläggningarna
från Järvafältet in. m.,
nr B 101, i anledning av väckta motioner
angående upprättande av en fältstation
på Öland för terrestrisk ekologisk
forskning, och

nr B 102, i anledning av väckta motioner
angående frihet för i statens tjänst
anställda att välja, om hela arbetsersättningen
skall utgå enbart som kontantlön
eller om en del av den skall innehållas
av staten för den anställdes pensionering; bevillningsutskottets

betänkande nr
B 14, i anledning av väckta motioner
angående värdering av varulager vid
beskattningen;

bankoutskottets utlåtande nr B 17, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning om pension till
extra tjänstemannen i riksgäldskontoret
Herman Julius Lindqvist; och

andra lagutskottets utlåtande nr B 19,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till hälsovårdsstadga,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 21

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr B 119, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående rätt
för generalpoststyrelsen att upptaga tillfälliga
lån för postsparbankens och postgirots
rörelse.

§ 22

Tillkännagavs, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan anmält, att
utskottet till fullmäktige i riksgäldskontoret
beslutat återlämna fullmäktiges
framställning av den 14 augusti 1958
med utredning och förslag angående
Nordiska rådets svenska delegations
ställning och arbetsformer.

Denna anmälan bordlädes.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.52.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 58
810560