Fredagen den 5 april Sid (Riksdagens protokoll 1957:12)

RIKSDAGENS

»Ä PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 12

5—10 april

Debatter m. m.

Fredagen den 5 april Sid.

Statsbidrag till vägbyggnader å enskilda skogar m. m............. 5

Befrämjande av fiskefartygs förseende med räddningsflottar...... 9

Automationens betydelse för arbetsmarknadsproblemen m. m..... 9

Offentliga tjänstemäns förhållande till leverantörer m. m......... 12

Inrättande av en fångvårdsanstalt i Ulriksfors, m. m............. 14

Interpellation av herr Johansson, Theodor, ang. fördelningen mellan
länen av byggnadsanslagen till allmänna vägar ............ 18

Tisdagen den 9 april

Svar på interpellation av herr Elofsson, Gustaf, ang. löneförhållandena
för Skånska flygflottiljens personal...................... 21

Svar på fråga av herr Osvald, ang. visst förfarande av åklagare .... 24

Interpellation av herr Öhman, ang. införande av prisstopp för konsumtionsvaror
m. m......................................... 25

Onsdagen den 10 april

Svar på interpellation av herr Andersson, Axel, ang. principerna för

beviljande av lån till alkoholfria restauranger m. m........... 28

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Utredningsarbetet rörande försvarsfrågan .................. 32

Arméns övningsanslag ...................................... 41

Arméns tygmaterielanslag .................................. 41

Marinens övningsanslag .................................... 42

Fartygsbyggnader m. m..................................... 42

Anskaffning av vapenmateriel m. m. för marinen .............. 43

Anskaffning av flvgmateriel m. in............................. 43

Drift ocli underhåll av flygmateriel m. m..................... 44

Försvarets forskningsanstalt ................................ 44

Ökat bidrag till soldathemsverksamheten .................... 46

1 Forsla kammarens protokoll 1957. Nr 12

Xr 12

Innehåll

Anslag under elfte huvudtiteln:

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd .............. 49

Utrustning m. m. av beredskapssjukhus ...................... 51

Avlöningar vid statens sinnessjukhus ........................ 54

Omkostnader vid statens sinnessjukhus........................ 7(5

Driftbidrag till vårdanstalter för psykiskt efterblivna .......... 78

Karolinska sjukhuset ...................................... 80

Serafimerlasarettet ........................................ 82

Akademiska sjukhuset i Uppsala ............................ 83

Utbildningskurser för instruktionssköterskor m. m............. 84

Abortförebyggande åtgärder ................................ 85

Anslag till universiteten in. m.:

Personalindragning vid universitetsbiblioteket i Uppsala ...... 8(3

Lunds universitet .......................................... 93

Tandläkarhögskolan i Malmö ................................ 95

Ändringar i kommunalskattelagen m. m......................... 98

Ändring i förordningen om nöjesskatt .......................... 129

Översyn av gällande abortindikationer ........................ 132

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 5 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. statsbidrag till vägbyggnader
å enskilda skogar m. m................................. 5

—- nr 10, ang. fortsatt stöd åt verksamheten vid djursjukhuset i
Hälsingborg .............................................. 9

— nr 11, ang. befrämjande av fiskefartygs förseende med räddningsflottar
.............................................. 9

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 14, ang. automationens
betydelse för arbetsmarknadsproblemen m. m............... 9

— nr 15, ang. offentliga tjänstemäns förhållande till leverantörer

m. m..................................................... 12

— nr 16, ang. åtgärder mot spritmissbruk i samband med jakt .... 14

—- nr 17, ang. modernisering av det statliga utredningstrycket m. m. 14

— nr 18, ang. inrättande av ett förlag och en bokhandel för det

statliga, kommunala och internationella trycket .............. 14

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, ang. Sveriges anslutning till stadgan
för det internationella atomenergiorganet................ 14

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. inrättande av en fångvårdsanstalt
i Ulriksfors, m. m..................................... 14

— nr 60, ang. avstående av allmänna arvsfonden tillfallen kvar låtenskap

................................................ 17

— nr 61, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ................................................ 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 35, ang. restitution av skatt å
bensin för skördetröskor .................................. 18

Innehåll

Nr 12

Onsdagen den 10 april Sill.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. en till riksdagen överlämnad
redogörelse från Nordiska rådets svenska delegation.......... 32

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. allmänhetens tillgång
till myndigheters offentliga handlingar..................... 32

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna under fjärde huvudtiteln
(försvarsdepartementet) .............................. 32

— nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
.................................................. 49

— nr 62, ang. anslag till bombsäkra cisternanläggningar för flytande
bränslen .............................................. 86

— nr 63, ang. anslag till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m............................................... 86

—- nr 64, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet . . 97

— nr 65, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet . . 98

— memorial nr 66, ang. sammanjämkning av kamrarnas beslut i

fråga om vissa åtgärder beträffande ungdomsvårdsskolorna .... 98

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. ändring i kommunalskattelagen
m. m........................................... 98

— nr 34, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt ............ 129

Bankoutskottels utlåtande nr 8, ang. utlämnande av vissa lån utan
binder av gällande kreditrestriktioner ...................... 132

— nr 9, ang. Kungl. Maj:ts rätt att medgiva öppnande av brev för

valutakontroll in. in....................................... 132

— nr 10, ang. åtgärder i syfte att göra i bank sparat kapital värde beständigt

................................................ 132

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. en snar översyn av nu gällande
abortindikationer .................................... 132

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Fredagen den 5 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollen för den 29 nästlidne
mars och den 2 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkesskada;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1957/58;
och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, med förslag till lag om kommunalförbund,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m.

Ang. statsbidrag till vägbyggnader å enskilda
skogar m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1957/58 till bidrag till vägoch
flottledsbyggnader m. m. å skogar i
enskild ägo m. m.

I en till riksdagen den 21 december
1956 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 40, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att godkänna de förslag
angående skogsvägsbyggnader
in. m., som framlagts i propositionen.

Därefter hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av nämnda proposition, under
punkten 180 av nionde huvudtiteln i
årets statsverksproposition hemställt,
att riksdagen måtte för budgetåret 1957/
58 anvisa dels till Skogsvård m. m.:
Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ett
reservationsanslag av 7 500 000 kronor
att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels ock till Skogsvård m. m.: Flottledsbyggnader
in. m. å skogar i enskild
ägo ett reservationsanslag av 20 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

A. godkänna de förslag angående
skogsvägsbyggnader m. in. som framlagts
i utlåtandet;

B. å riksstaten för budgetåret 1957/58
under nionde huvudtiteln anvisa

1) till Skogsvård m. m.: Vägbyggnader
å skogar i enskild ägo ett reservationsanslag
av 7 500 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlcn,

2) till Skogsvård in. m.: Flottledsbyggnader
m. m. å skogar i enskild ägo ett
reservationsanslag av 20 000 kronor.

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Ang. statsbidrag till vägbyggnader å

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! I proposition nr 40 föreslås,
att anslaget för väg- och flottledsbvggnader
å skogar i enskild ägo skall
höjas från 5 miljoner till 7,5 miljoner
kronor och avräknas mot automobilskattemedel.
Då detta anslag tenderar
att höjas för varje gång det kommer under
riksdagens prövning, har jag roat
mig med att forska något i hävderna för
att söka utröna hur detta anslag så småningom
kommit att bli ett väganslag med
stöd av automobilskattemedelsfonden.

Från början var anslaget, såsom framgår
av propositionen, avsett för bekämpandet
av arbetslösheten på 1930-talet.
Under åren 1938—1939 ansågs att man
kunde slopa villkoret om arbetslöshet.
Anslaget höjdes då kraftigt för att underlätta
ved transporter, vilka ju var
mycket aktuella under det senaste kriget.
Såvitt jag kunnat utläsa av handlingarna
togs medlen den gången ur den allmänna
budgeten.

År 1936 hade man emellertid tillsatt
en skogsutredning, som avlämnade sitt
betänkande år 1943. I detta betänkande
föreslog utredningen ett anslag på 4,5
miljoner kronor om året under en tioårsperiod
för byggande av de vägar som
det här är tal om. De viktigaste nyheterna
var, att arbetslöshetsvillkoret helt
slopades såsom villkor för statsbidrag,
att begreppet stamväg infördes samt att
bidrag erhölls med högre procent. Vidare
sades att »bidrag till vägbyggnader
skall ha företräde, där delägarna är
många eller där behovet av bidrag med
hänsyn till delägarnas ekonomiska ställning
är särskilt stort». Bidragets storlek
föreslogs till 50 procent för stamväg
och 40 procent för annan skogsväg.

Under årens lopp har ett antal motioner
väckts i denna fråga. De hänsköts
till att börja med till bevillningsutskottet,
som i sitt trångmål hemställde om
en utredning. Vid den tidpunkt då bevillningsutskottet
behandlade motionerna
hade man även tillsatt en kommitté
— 1944 års trafikutredning. I ett remissvar
till bevillningsutskottet anförde
kommittén, att »utgifterna för statsbidrag
till enskilda vägar, ödebygdsvägar,

enskilda skogar m. m.

skärgårdsvägar och andra kulturvägar
samt militärvägar borde betalas av allmänna
budgetmedel».

Även vid 1954 års riksdag behandlades
motioner i förevarande fråga. Den
gången hamnade motionerna emellertid
bos jordbruksutskottet, som i sitt utlåtande
anförde att det förelåg beaktansvärda
skäl för att viss avräkning mot
automobilskattemedel kunde ske samt
att detta skulle övervägas snarast möjligt.
Nu hade alltså jordbruksutskottet
fått hand om frågan, och därmed hade
man också breddat vägen för att anslaget
skulle tas från automobilskattemedel.

Detta uttalande av jordbruksutskottet
1954 var naturligtvis ett glädjebudskap
för departementschefen, som inte heller
dröjde med att återkomma till riksdagen
med ett förslag enligt denna linje.
Redan vid 1955 års riksdag uttalade han
i statsverkspropositionen — sedan han
av statsfinansiella skäl avvisat uppräkning
av anslaget — att en uppräkning
borde föranleda att en del av detsamma
borde tagas ur automobilskattemedel.
Departementschefen avvisade således
först i statsverkspropositionen tanken
på en uppräkning av anslaget men slog
sedan ändå fast att det nog var riktigt
att om anslaget skulle uppräknas så skulle
detta ske på bekostnad av automobilskattemedlen.

Nu är vi, herr talman, vid slutpunkten
av anslagets vandring genom instanserna.
I skrivelse av den 18 oktober 1956
har 1955 års skogsvårdsutredning överlämnat
ett betänkande, vari framhålles
att landet har ett behov av skogsbilvägar
till en längd av 40 000 kilometer för
en sammanlagd kostnad av 900 miljoner
kronor. Utredningen ansåg att man
behövde ett anslag på 15 miljoner kronor
om året för att lösa denna mycket
stora fråga. Statsrådet liar emelertid nedprutat
summan till 7,5 miljoner kronor
att avräknas ur automobilskattemedel.

Det är på den punkten, som jag känner
mig något bekymrad, då medel för
detta ändamål tidigare har tagits ur den
allmänna budgeten. Frågan har under
årens lopp vandrat fram och åter, den
har gnuggats och malts i olika instanser,

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Ang. statsbidrag
och nu har man kommit fram till att
automobilskattemedelsfonden skall anviindas.
Men denna fond skall ju begagnas
för helt andra ändamål än som redovisas
i denna proposition. Om nu denna
fond också skall bära den oerhörda
utgiften av hälften av dessa 900 miljoner
kronor, eftersom statsbidraget utgår
med 50 procent, så ber jag som gammal
bilist att på det bestämdaste få reagera
mot en sådan utveckling. Jag anser
den inte rimlig.

Jag förstår att det behövs vägar i våra
skogar för att få fram virket, men
jag vill erinra kammaren om att det varit
högkonjunktur icke bara på andra
områden av vårt ekonomiska liv utan
även på skogens område under de sista
femton, tjugu åren. Denna högkonjunktur
har tillfört skogsägarna inkomster
av en sådan storlek — det gäller åtskilliga
hundratals miljoner kronor — att
medlen måst steriliseras för att inte komma
ut i den allmänna marknaden. Det
borde väl finnas möjligheter att använda
dessa upplagrade medel, som utgöres
av vinster vid försäljning av virke och
andra skogsprodukter, för ett ändamål,
som står skogsnäringen så nära. Då behövde
man inte belasta automobilskattemedelsfonden
med en utgift av den
storleksordning, som det här är fråga
om.

Jag är fullt medveten om — vilket
också framgår av propositionen — alt
remissinstanserna icke haft någon erinran
att göra, och att Kungl. Maj :t av
den anledningen alltså icke ansett sig
behöva gå på avslagslinjen. Kanske har
man också tyckt, att beloppet är så litet
för år räknat. Men sedan skogsvårdsutredningen
framlagt sitt siffermaterial,
däri behovet uppskattats till 900 miljoner
kronor, borde man ha reagerat
på ett annat sätt än som skett.

Herr talman! Det är detta som jag
skulle vilja ha anfört i samband med
denna proposition. Då jag har den uppfattningen,
att automobilskattemedlen
skall användas för andra ändamål än
enskilda vägar i våra skogar, ber jag
alt få yrka att anslaget ej skall utgå ur
automobilskattemedelsfonden.

till vägbyggnader å enskilda skogar m. m.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Till grund för detta utskottsutlåtande
ligger en proposition i
frågan. Någon motion har däremot icke
väckts med anledning av denna kungl.
proposition.

Efter vad jag kan förstå av herr Axel
Svenssons inlägg i frågan, så har han
den rent principiella inställningen, att
man icke skall använda automobilskattemedel
för skogsbilvägarna. Det är
klart att herr Axel Svensson — och
kanske flera med honom — kan ha en
sådan avvikande mening, men det finns
också många som har en annan uppfattning.
Jag har personligen en annan uppfattning
än herr Axel Svensson när det
gäller denna fråga, därför att den motivering,
som herr Axel Svensson använde
för ett avslag på propositionen —
nämligen att skogsägarna haft så stora
inkomster under den sista tiden, att de
själva borde kunna bära kostnaderna
för vägar inom skogsområdena — icke
är i praktiken bärande. Herr Svensson
tänker väl i första hand på de inkomster,
som de stora bolagen erhållit genom
förädling av råvaran. Men om man
ser på fördelningen av skogsbeståndet,
så är det ett faktum att 50 procent utgöres
av bondeskogsbruk. Även ägarna
av dessa skogar har visserligen fått betydligt
större inkomster vid försäljningen
av sin skog, men inkomsten har väl
ändå inte varit av den storleksordningen,
att de kunnat avsätta så mycket till
skogsvägar.

Eftersom jag något känner till förhållandena
i de bygder, som det här närmast
giiller, vill jag även göra klart, att
dessa skogsbilvägar i många fall kommer
att medverka till att isolerade byar,
som tidigare icke haft någon väg, nu
kan få en väg fram till de centrala samhällena.
Under sådana förhållanden anser
jag det motiverat att ta dessa pengar
från automobilskattemedelsfonden.

Med denna korta motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Svensson ansåg, att

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Ang. statsbidrag till vägbyggnader å enskilda skogar m. m.

det var omotiverat att ta medel ur automobilskattefonden
för bidrag till enskilda
skogsbilvägar. Han menade att de
pengar, som kom in i form av automobilskatt,
borde användas till andra ändamål.

Med anledning av lians uttalande vill
jag peka på den omständigheten, att det
finns många enskilda stora skogsägare,
bolag och andra, som har byggt ut ett
betydande nät av bilvägar, vilka används
för deras virkestransporter. På
dessa skogsbilvägar går alltså företagens
egna bilar, för vilka de får betala bilskatt,
men bilskatten används för andra
ändamål än för skogsbilvägarna.

Som exempel kan jag nämna ett stort
bolag hemma i Östergötland, Kooperativa
förbundets Fiskeby bolag, som har
ett skogsbilvägnät av en omfattning som
motsvarar vägsträckan mellan Nyköping
och Göteborg över Jönköping. Dessa bilvägar
är anordnade av företaget och trafikeras
av företagets lastbilar, för vilka
man får betala betydande belopp i bilskatt.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
tycker jag inte det är omotiverat att vederbörande
får tillbaka något av de erlagda
bilskatterna till anläggning av
skogsvägar. Detta är anledningen till att
man från olika håll redan tidigare har
framställt förslag i denna riktning. Det
har motionerats om saken vid tidigare
riksdagar, och 1955 års skogs vårdsutredning
har lagt fram ett förslag i saken,
som såväl remissinstanser som ett
enigt jordbruksutskott har tillstyrkt.

Jag ber att med dessa ord få komplettera
vad herr Hjalmar Nilsson tidigare
yttrat, och jag yrkar bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Denna fråga om bidrag
av bilskattemedel till skogsbilvägar har
framkommit av den anledningen, att
transporterna numera sker med bilar i
stället för som tidigare med hästfordon.
Det är den maskinella utvecklingen, som
orsakat detta och som också återverkar
på andra områden.

När fler och fler transporter sker med

bilar, betyder detta att statsverket tillföres
mera bilskatt och mera skattemedel
från bensinförbrukningen än tidigare.
Därför är det kanske numera skäl
att bilismen i någon mån bidrar till dessa
skogsvägar.

I samband med att man ordnar bättre
skogsvägar, skapar man förutsättningar
för ändamålsenligare biltransporter:
slitaget på bilarna blir mindre, transporterna
kan ske hastigare, och detta blir
till allmän nytta för landet i dess helhet.
Dessa synpunkter bör i detta sammanhang
också beaktas.

Den största vinsten är kanske iindå,
att trävaruindustrierna kan få fram sitt
virke kontinuerligt. De kan få fram det
vid de tillfällen då de har behov av virke
och behöver inte som tidigare lagra
virket vid industrierna under lång tid.
Detta är naturligtvis av allra största betydelse
för industriens utveckling och
utgör ytterligare skäl för att bilskattemedel
används för att ställa i ordning
skogsvägarna.

Man måste göra något på detta område,
det är en följd av den allmänna
maskinella utvecklingen i landet. Jag har
därför, funnit skäl att tillstyrka utskottets
förslag i detta avseende och räknar
med att detta skall bidraga till att vi
får ett bättre skogsvägnät, som är till
nytta inte bara för skogsägarna, utan
också för industrien och därmed för
hela folkhushållet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt skulle bifallas,
dels ock att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att de
i punkten B 1 förekommande orden »att
avräknas mot automobilskattemedlen»
utelämnades.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Ang. befrämjande av fiskefartygs förseende med räddningsflottar — Ang. automa tionens

betydelse för arbetsmarknadsproblemen m. m.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt stöd åt verksamheten vid
djursjukhuset i Hälsingborg, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. befrämjande av fiskefartygs förseende
med räddningsflottar

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om anvisande av medel för befrämjande
av fiskefartygs förseende med
räddningsflottar.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 422, av herr Staxäng m. fl.,
hade yrkats, att riksdagen måtte besluta
alt för befrämjande av fiskefartygs förseende
med räddningsflottar anvisa ett
reservationsanslag av 25 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»I likhet med motionärerna anser utskottet
det vara ett viktigt samhällsintresse
att så långt möjligt trygga våra fiskares
säkerhet till sjöss. Av utredningen
i ärendet framgår, att säkerhetsutrustningen
särskilt på de mindre fiskefartygen
ännu lämnar åtskilligt övrigt att
önska. Såsom framhållits i motionen
skulle anskaffandet av gummiflottar vara
ägnat att i hög grad förbättra dessa
förhållanden. Utskottet delar därför motionärernas
uppfattning, att åtgärder bör
vidtagas för att stimulera fiskarna att
utrusta sina fartyg med nämnda hjälpmedel.
Enligt utskottets förmenande bör
emellertid statligt stöd härför icke utgå
i form av bidrag från ett särskilt för
ändamålet tillskapat nytt anslag utan
möjlighet till dylikt stöd beredas genom
lån från fiskerilånefonden. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att — om på
grund härav författningsändring anses
erforderlig •— vidtaga sådan ändring.
Med hänsyn härtill finner sig utskottet
icke kunna biträda yrkandet i motionen
II: 422.

Under åberopande av det anförda hemställer
utskottet, att motionen II: 422 icke
må av riksdagen bifallas.»

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Utskottet är visserligen
enhälligt i sitt avstyrkande av motionen,
men det bör observeras, att utskottet är
lika enhälligt i sitt understrykande av
hur viktig den angelägenhet är som motionen
behandlar. Avslagsyrkandet är
med andra ord motiverat helt på formella
grunder. I realiteten är utskottets
ställningstagande att tolka så, att utskottet
varmt anbefaller regeringen att uppmärksamma
hur angeläget det är, att det
finns möjligheter att utrusta fiskebåtar
med räddningsflottar av den typ, som
motionen åsyftar.

Jag skulle vilja understryka hur viktig
denna fråga är genom att erinra om att
det för ett par veckor sedan inträffade
en katastrof vid Utklippan, där en fiskebåt
råkade i brand och tre av besättningsmännen
omkom, vilket med all sannolikhet
inte skulle ha blivit fallet, om
man på den fiskebåten haft en räddningsflotte
av den typ, som det här är
fråga om.

Detta gör, herr talman, att jag gärna
vill skicka med en hälsning till Kungl.
Maj :t, när riksdagen nu avslår motionen,
att uppmärksamma den rekommendation
som utskottet ger, nämligen att man bör
försöka finna en annan form för att stimulera
fiskarna till att skaffa sig räddningsflottar
av här nämnda typ.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. automationens betydelse för arbetsmarknadsproblemen
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner om klarläggande av
vissa arbetsmarknads- och andra problem
i samband med en ökad automation
inom industri och förvaltning in. ni.

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Ang. automationens betydelse för arbetsmarknadsproblemen m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:348 av herr Söderquist m. fl. och II:
427 av herr Nihlfors in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla,

att genom något .statligt organ eller genom
särskild kommitté en kartläggning
måtte komma till stånd för att klarlägga
de problem av arbetsmarknadsoch
utbildnings- eller omskolningsnatur,
som kunde komma att snabbt aktualiseras
genom ökad automation inom industri
och förvaltning, samt

att inom den statliga förvaltningen och
verksamheten åtgärder måtte vidtagas
för att tillvarataga erfarenheterna av
den pågående utvecklingen i fråga om
automation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet yttrat bland annat:

»Ehuru utskottet, som av det ovan
sagda torde framgå, icke ansett att i
dagens läge tillräckliga skäl föreligger
för bifall till motionerna, bär utskottet
likväl funnit de av motionärerna framförda
spörsmålen så till vida böra beaktas,
att utvecklingen av automationen
och dess verkningar på olika förhållanden
inom arbetsmarknaden m. in. bör
uppmärksamt följas. Det synes utskottet
icke osannolikt, att behov av exempelvis
den i motionerna föreslagna kartläggningen
framledes kan komma att anmäla
sig.

Under åberopande av vad ovan anförts
får utskottet hemställa, att de likalydande
motionerna 1:348 och 11:427
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.
»

Reservation hade avgivits av herrar
Königson och Nihlfors, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade. Det av reservanterna
föreslagna yttrandet avslutades
med följande uttalande:

»Med hänsyn till vad som anförts i de
olika remissyttrandena förutsätter utskottet
att de av motionärerna framförda
spörsmålen i fråga om utvecklingen av
automationen och dess verkningar på

olika förhållanden på arbetsmarknaden
in. m. med särskild uppmärksamhet kommer
att följas och att vederbörande statliga
organ tar initiativ till erforderliga
åtgärder av beredskapsnatur ocli i de
hänseenden som berörts av motionärerna,
såsom genom en kartläggning vid
lämplig tidpunkt av de olika problemen.

Ehuru utskottet finner sannolikt, att
den framtida utvecklingen kan medföra,
att vissa av de i motionerna föreslagna
åtgärderna bör komma till utförande,
liar utskottet funnit det böra i dagens
läge anstå härmed, och utskottet får sålunda
hemställa, att de likalydande motionerna
1:348 och 11:427 icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd.»

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Eftersom den motion,
som det föreliggande utskottsutlåtandet
avser, är undertecknad av bland andra
mig, vill jag säga några ord.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
har enats om att motionen bör avslås.
Man har dock inte alldeles samma motivering
för sitt ståndpunktstagande. Reservanternas
skrivning är mera välvillig
gentemot motionärerna än utskottsmajoritetens.
I motionen föreslås, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att
genom något statligt organ eller genom
särskild kommitté en kartläggning kommer
till stånd för att klarlägga de problem
av arbetsmarknads- och utbildnings-
eller omskolningsnatur, som kan
komma att snabbt aktualiseras genom
ökad automation inom industri och förvaltning,
och att inom den statliga förvaltningen
och verksamheten åtgärder
vidtages för att tillvarataga erfarenheterna
av den pågående utvecklingen i fråga
om automation.

Utskottet har tydligen haft rätt stor
förståelse för motionärernas synpunkter
på de här problemen. Det framgår bland
annat av det uttalandet i utskottsutlåtandet,
att utskottet funnit de av motionärerna
framförda spörsmålen så till vida
böra beaktas, att utvecklingen av automationen
och dess verkningar på olika
förhållanden inom arbetsmarknaden
in. m. bör uppmärksamt följas. »Det sy -

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Ang. automationens betydelse för arbetsmarknadsproblemen m. m.

nes,» säger utskottet vidare, »icke osannolikt,
att behov av exempelvis den i
motionerna föreslagna kartläggningen
framdeles kan komma att anmäla sig.»

Reservanterna har ansett, att utskottet
bort låta skrivningen bli mera positiv.
De föreslår bland annat följande uttalande:
»Med hänsyn till vad som anförts
i de olika remissyttrandena förutsätter
utskottet att de av motionärerna framförda
spörsmålen i fråga om utvecklingen
av automationen och dess verkningar
på olika förhållanden på arbetsmarknaden
in. m. med särskild uppmärksamhet
kommer att följas och att vederbörande
statliga organ tar initiativ till erforderliga
åtgärder av beredskapsnatur och i
de hänseenden som berörs av motionärerna,
såsom genom en kartläggning vid
lämplig tidpunkt av de olika problemen.
»

Detta uttalande är, som kammarens ledamöter
behagar finna, en aning mera
positivt än utskottsmajoritetens. Jag har
mig dessutom bekant, att det endast beror
på några formella omständigheter att
inte klämmen i reservationen fått en annan
lydelse — jag tror mig veta, att reservanterna
ansett, att man borde ha
skrivit till Kungl. Maj:t och gett till känna
vad utskottet anfört. På det sättet
skulle det sålunda ha blivit en något mer
positiv avslutning på utskottsutlåtandet
än vad som nu blivit fallet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! Det var måhända från
början eu allmän uppfattning, att motionen
i detta ärende vidrört en mycket
central punkt när det gäller automationen.
Det visade sig emellertid, att
så inte är fallet. Från alla berörda instanser
har inkommit remissyttranden,
och de har inte gått i den riktningen, att
de påvisat behov av några omedelbara
åtgöranden.

Reservanterna stöder sig här på TCO:s
yttrande, men detta kan knappast tas
till intäkt för några omedelbara åtgärder.
TCO talar visserligen om kontorspersonalen
och dess friställande genom

ökad användning av kontorsmaskiner.
Men man skall observera att det förhåller
sig så, vilket också framgår av remissyttrandena,
att i den händelse det
sker en sådan automation av arbetet på
kontoren, så sker det samtidigt en utvidgning.
Därmed blir det ökad efterfrågan
på arbetskraft. Man bör vidare
beakta, att det för närvarande föreligger
brist på kontorspersonal.

I detta sammanhang vill jag särskilt
poängtera vad representanter från Ingeniörsvetenskapsalcademien
och från LO
hade att säga i sin rapport från ett studium
av dessa förhållanden i Förenta
staterna. De säger att de inte kunnat finna
att automationen — som i Förenta
staterna är genomförd i en helt annan
utsträckning än här — har medfört sådana
förhållanden att särskilda åtgärder
skulle vara påkallade. Svenska arbetsgivareföreningen
säger också, att
den förändring på arbetslivets område,
som automationen medför, inte är större
än att den är förenlig med de löpande
åtgärderna och överensstämmer
med de vanliga rationaliseringsåtgärderna
inom industrien.

Skillnaden mellan reservanternas och
utskottets yrkande är, såsom talesmannen
för reservationen själv har framhållit,
ganska obetydlig. Vederbörande statliga
organ bör följa frågan med uppmärksamhet,
säger han. Det närmast berörda
statliga organet är väl arbetsmarknadsstyrelsen,
och den säger så
här: »Såvitt kan bedömas torde inte automationen
komma att medföra problemställningar
av ny art eller av större omfattning
än många andra företeelser i
vårt näringsliv. Det är emellertid icke
osannolikt, att omskolnings- och utbildningsåtgärder
i framtiden kan bli nödvändiga
i större omfattning än hittills,
varför det är nödvändigt att följa den
pågående utvecklingen.» Det statliga organ,
som speciellt har beröring med dessa
frågor, försäkrar oss alltså att det
kommer att följa hithörande problem
med uppmärksamhet, och det är just
detta önskemål, som motionärerna och
reservanterna särskilt har velat understryka.
Jag kan därför inte finna annat

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Ang. offentliga tjänstemäns förhållande till leverantörer m. m

än att reservanterna bär framfört ett
önskemål, som strängt taget är obehövligt.
Såvitt jag kan finna, har utskottet
också gjort ett ganska positivt uttalande
i linje med motionärens önskemål.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. offentliga tjänstemäns förhållande
till leverantörer m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion angående skyndsamma
åtgärder i syfte att åstadkomma klargörande
normer för vad offentliga tjänstemän
har att iakttaga i sina förbindelser
i tjänsten och privat med leverantörer
och andra företag.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 4S3, av herr Håstad, hade yrkats,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsamma åtgärder i syfte att, eventuellt
först i provisorisk form, åstadkomma
klargörande normer (“standards
of ethics”) för vad offentliga tjänstemän
hade att iaktta i sina förbindelser i tjänsten
och privat med leverantörer och andra
företag.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet anfört bland annat:

»Att de i motionen upptagna samhällsviktiga
frågorna prövas på sätt som
framgår av vad ovan anförts, är enligt
utskottets mening lörenat med stora fördelar
och utskottet vill starkt understryka
angelägenheten av att det inom statens

sakrevision och Institutet för bekämpande
av mutor och bestickning pågående
arbetet fullföljes energiskt och målmedvetet.

Då motionens väsentliga syfte härigenom
torde kunna bli tillgodosett torde
i dagens läge motionen icke behöva föranleda
annan åtgärd än en hemställan,
att riksdagen i anledning av motion II:
483 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
ovan anfört.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Braconier och Nyhage
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade. I det av reservanterna föreslagna
yttrandet hade till det första av de
nyss återgivna styckena fogats följande
tillägg: »Utskottet förutsätter även, att,
sedan dessa frågor blivit föremål för de
överväganden, som här förordats, riksdagen
får tillfälle att efter en av Kungl.
Maj:t lämnad redogörelse ta ståndpunkt
till dessa betydelsefulla problem.»

Herr WOLGAST (bf) :

Herr talman! Jag har ansett att jag
borde ta till orda under denna punkt på
föredragningslistan, eftersom dessa mutskandaler
har väckt en föga smickrande
uppmärksamhet i landet. Det är tacknämligt
att denna motion blivit väckt,
så att ett klarläggande kan komma till
stånd. Samtliga remissinstanser bär också
uttalat sig för den motion som utskottet
behandlat.

Jag vill påpeka att motionen inte innehåller
något krav på en ändring av 25
kap. 2 § strafflagen, utan går ut på att
Kungl. Maj:t skulle utarbeta en särskild
norm, något slags hederskodex, för tjänstemännens
handlande. Det är väl inte
fritt, när vi tagit del av uppgifterna om
mutor och framför allt skriverierna omkring
dessa affärer, att hos en eller annan
kanske har insmugit sig ett tvivel
om våra tjänstemäns omutlighet och obesticklighet;
det har ibland nästan kunnat
verka, som om vi skulle riskera att
hamna i förhållanden, som brukar anses
kännetecknande för exotiska republiker.
Sådana farhågor torde dock inte

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Ang. offentliga tjänstemäns förhållande till leverantörer m. m.
vara grundade — vid diskussionerna nit annat än att detta också är den rätta
inom utskottet stod det fullt klart, att vägen.

man får betrakta det skedda såsom beklagliga
undantag. Men i och för sig är
det naturligtvis felaktigt och beklagligt,
att någonting dylikt över huvud taget har
förekommit.

Det har stått klart för utskottet, att en
norm för tjänstemännens handlande är
av stor vikt, och vi har inom utskottet
fått en föredragning av byråchefen i
sakrevisionen, som för utskottet framlade
ett synnerligen detaljerat förslag. Efter
vad jag kan förstå, behandlade det
alla områden där en tjänsteman kan ha
möjlighet att ta mutor i form av gåvor
eller rabatter, genom att bli bjuden på
resor etc. Allt detta behandlades, men
inte nog med det. Det är ju också angeläget
att i denna norm för tjänstemännens
handlande fastslå vad som är tillåtet,
vad som kan anses visserligen inte
straffbart men otillbörligt och, till sist,
vad som är straffbelagt. Byråchefens
framställning belystes yttermera av
exempel på domar som avkunnats i det
ena eller det andra fallet.

I den pågående debatten har sagts, att
det kan vara ganska lätt för en tjänsteman
att av ovetenhet överskrida gränsen
mellan det tillåtna och det otillbörliga.
Utskottet har naturligtvis ansett, att det
här inte så mycket kan bli fråga om att
dra upp endast gränsen mellan det
straffbelagda och det olämpliga; man får
väl tänka sig att en tjänsteman inte närmar
sig denna gräns utan håller sig
strikt inom det område, som kan sägas
vara tillåtet.

Sakrevisionen upplyste om att denna
norm eller hederskodex sedermera skulle
bli föremål för underhandlingar
med vederbörande personalorganisationer.
Jag kan meddela att underhandlingar
redan ägt rum och tycks ha lett till
ett ganska gynnsamt resultat. Vi kan därför
räkna med att en sådan norm kommer
att bli godkänd av alla parter. .lag
vid påpeka att arbetet har skett i intim
samverkan med Institutet för bekämpande
av mutor och bestickning. Här tycks
således vara i gång ett samarbete över
hela linjen, och utskottet bar icke fun -

I detta sammanhang skulle jag också
vilja framhålla, att dessa bestämmelser
skulle tjäna såsom ett rättesnöre inte bara
för tjänstemännen utan även för alla
leverantörer och entreprenörer, så att de
skulle förstå att de var ute på en oriktig
väg när de försökte att fresta en tjänsteman
att överskrida gränsen mellan det
tillåtna och det otillbörliga.

Reservanterna vill nu ha en skrivning,
som innebär att denna hederskodex skulle
föreläggas Kungl. Maj :t. Utskottet har
inte ansett det vara nödvändigt, ty det
arbete, som sakrevisionen nu gör, kommer
i sin tur att överlämnas till Kungl.
Maj:t och blir då naturligtvis också
granskat av Kungl. Maj:t. Det kommer
också att överlämnas till statsutskottet
och kommer således på det sättet även
under riksdagens granskning.

Det bestående värdet av dessa bestämmelser
blir att tjänstemännen får det
skydd som de behöver; de vet att om de
håller sig inom marginalen för det tillåtna
är de skyddade. Det kanske kan vara
bra att frågan löses på detta sätt, så att
man får bort den irritation, som måhända
finns på grund av vad som nu har
inträffat, och att allmänheten befästes i
tron på våra tjänstemäns oförvitlighet,
vilken tro jag tycker att vi alla har all
anledning att behålla.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att uttala någon annan mening
än den som framförts av utskottet och
som nu kommenterats av herr Wolgast.
Jag instämmer med vad han sagt, och
jag hoppas att de överväganden som pågår
skall ge sådana resultat, att de tendenser,
som på olika sätt förmärkts på
detta område, definitivt stoppas.

Jag begärde ordet för att beröra eu
fråga, som ligger vid sidan om detta
problem men som ändock hör samman
med det. Det gäller en sak som kammarens
ledamöter läst om i tidningarna,

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Ang. inrättande av en fångvårdsanstalt i Ulriksfors m. m.

nämligen fallet rörande det industriella
verk i Norrland, vars chef dömts för att
ha givit mutor.

Det finns i upphandlingsförordningen
en bestämmelse om att företagare, som
gör sig skyldig till bestickning, skall avstängas
från leveranser till statliga organ.
I detta speciella fall har sådan avstängning
skett. Numera har företagaren
dragit sig ur företaget; han är gammal
och dessutom nedbruten med hänsyn till
vad som förekommit. Verksamheten har
övertagits av ett kommanditbolag, som
icke ger den ursprunglige ägaren någon
oskälig vinst. Det är detta kommanditbolag
som nu är avstängt från leveranser.
Genom vad som har förekommit har
företaget hittills minskat sin verksamhet
till hälften, och inom de allra närmaste
dagarna tvingas företaget att helt
nedlägga driften.

Det är beläget i en landskommun vid
sidan om de stora vägarna, en landskommun
som inte har annan industriell företagsamhet
än just denna verksamhet.
Av skatteunderlaget i kommunen faller
15 å 20 procent på företaget och dess
anställda, ett underlag som helt försvinner
när verksamheten upphör, med
resultat att kommunens invånare får
motsvarande höjning av sina utdebiteringar.
Vid företaget har varit anställda
90 arbetare och tjänstemän. Ungefär
hälften finns där nu. De andra är skingrade
på olika sätt, och av dem som finns
kvar och som endera dagen tvingas att
lämna sin anställning är det åtskilliga
som byggt egnahem på platsen, i ett litet
samhälle omkring industrien. Det är
kommunen och de anställda som drabbas
av denna avstängning. Den dömde
slipper helt undan de konsekvenser, som
har följt på grund av denna bestämmelse
i upphandlingsförordningen.

Den allmänna opinionen reagerar med
rätta starkt emot vad som förekommit i
mutavseende, men det finns en mycket
rättsinnad allmän opinion, som också
reagerar mot att konsekvenserna av det
inträffade helt skall gå ut över oskyldiga
människor, kommunens invånare
och framför allt de anställda. Jag tror
att man vid de överläggningar, som nu

pågår genom sakrevisionens försorg, bör
ha uppmärksamheten riktad på att en
bestämmelse av denna art, som i och
för sig kan vara behövlig, får en sådan
ändrad utformning att den inte — såsom
skett i detta speciella fall — hårt
drabbar oskyldiga. Detta kan knappast
ha varit avsikten.

Jag har, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter. Jag bär intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Elmgren (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion om
skyndsam utredning angående åtgärder
mot spritmissbruk i samband med jakt;

nr 17, i anledning av väckt motion angående
prövning av frågan om förbilligande,
modernisering och större spridning
av det statliga utredningstrycket;
samt

nr 18, i anledning av väckt motion om
inrättande av ett förlag och en bokhandel
för det statliga, kommunala och internationella
trycket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Sveriges anslutning till
stadgan för det internationella atomenergiorganet,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. inrättande av en fångvårdsanstalt i
Ulriksfors m. ni.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt i
Ulriksfors, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Ang. inrättande av en fångvardsanstalt i Ulriksfors in. m.

1 en till riksdagen avlåten proposition,
nr 77, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över juslitiedepartementsärenden
för den 1 februari 1957, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att godkänna avtalsbestämmelser om förvärv
av en fabriksanläggning i Ulriksfors
av det innehåll som angivits i statsrådsprotokollet,
dels ock godkänna det
förslag att i Ulriksfors inrätta en fångvårdsanstalt,
som föredragande departementschefen
framlagt.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
kostnaderna för förvärvet av anläggningen
uppgå till 600 000 kronor och kostnaden
för byggnadsarbetena till 2 025 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
IIuss och Sunne (I: 411) och den andra
inom andra kammaren av herr Hamrin

1 Jönköping m. fl. (II: 526), hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 77 måtte dels bifalla
Kungl. Maj:ts hemställan om bemyndigande
att godkänna avtalsbestämmelser
om förvärv av fabriksanläggningen
i Ulriksfors, dels ock med avslag på
det förslag att i Ulriksfors inrätta en
fångvårdsanstalt, som departementschefen
framlagt,

a) besluta, att i Ulriksfors skulle anordnas
en fångvårdskoloni för 50 intagna
till en kostnad av högst 1 825 000 kronor; b)

besluta, att skillnaden mellan det
av departementschefen angivna beloppet,

2 625 000 kronor, och nyss angivna belopp,
1 825 000 kronor, eller 800 000 kronor,
skulle av Kungl. Maj:t få ställas till
fångvårdsstyrelsens förfogande för anskaffande
av välbelägna fångvårdsanstalter;
samt

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att av de
belopp, som i statsverkspropositionen
beräknats för Ulriksforsanstalten under
fångvårdsanstallernas avlönings-, omkostnads-
och utrustningsanslag, ställa
»ej erforderliga delar för en mindre Ulriksforsanstalt»
till fångvårdsstyrelsens

förfogande för under b avsedda fångvårdsanstalter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtalsbestämmelser om förvärv av
fabriksanläggningen i Ulriksfors av det
innehåll, som i statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 1
februari 1957 angivits;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 411 och
II: 526 godkänna det förslag att i Ulriksfors
inrätta en fångvårdsanstalt, som departementschefen
i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 1 februari 1957 framlagt.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende tar jag mig friheten anföra några
synpunkter, men jag vill redan inledningsvis
framhålla, att jag inte kommer
att framställa något yrkande.

Departementschefen säger att det i huvudsak
bara är fångvårdsstyrelsen, som
har gjort invändningar mot detta förslag,
vilket, såsom torde vara kammaren
bekant, innebär att man för statens räkning
inköper vissa fabriksbyggnader i
Ulriksfors i norra delen av Jämtlands
län, 11,5 mil norr om Östersund och några
kilometer från närmaste järnvägsstation,
för att inrätta dessa numera tomma
fabrikslokaler till en fångvårdsanläggning.
Denna anläggning skulle inte
bli provisorisk utan bestående för framtiden.

Det är emellertid inte bara fångvårdsstyrelsen
som har gjort invändningar
mot detta förslag. Fångvårdens byggnadskommitté
säger att det stora upptagningsområdet
kan komma att medföra
vissa olägenheter i fråga om fångtransporter,
de intagnas permissionsresor
och de anhörigas besöksresor m. m.
Statskontoret vill förorda förslaget under
förutsättning att någon annan rimlig
lösning icke står till buds och under
den ytterligare förutsättningen att det
inte borde bli fråga om en permanent

Nr 12

Fredagen den 5 april 1957

Ang. inrättande av en fångvårdsanstalt i Ulriksfors m. m.

utan om en provisorisk anläggning.
Även Sveriges fångvärdsmannaförbund
har yppat betänkligheter med hänsyn till
de nackdelar som anstaltens geografiska
läge kan komma att medföra.

Det är emellertid inte bara i denna
speciella förläggningsfråga, som det råder
oenighet. Man är inte heller fullt
enig om byggnadskommitténs förslag att
överlämna de nuvarande anstalterna i
Gävle, Falun och Älgberget till den s. k.
östra anstaltsgruppen. Statskontoret säger
på tal om detta, att kontoret vill ifrågasätta
lämpligheten av en sådan åtgärd
och att i avvaktan på inrättandet av den
s. k. inlandsgruppen synes med den ifrågasatta
överflyttningen tills vidare böra
anstå. Även byggnadskommittén är litet
tveksam när kommittén framhåller, att
om detta överlämnande till östra anstaltsgruppen
kommer till stånd, bör,
som fångvårdsstyrelsen också har hemställt,
inlandsgruppen provisoriskt inrättas
redan fr. o. m. nästa budgetår. I
denna fråga säger emellertid departementschefen,
att de problem, som kan
komma att uppstå, innan den planerade
delningen av östra räjongen slutligt genomförts,
torde böra närmare utredas,
och i avvaktan på en sådan utredning
vill departementschefen uppenbarligen
inte taga ställning till frågan nu, vilket
ju såvitt man förstår hade varit önskvärt.

Viktigast i detta ärende är måhända
principfrågan — eller rättare sagt om
man i denna fråga skall låta arbetsmarknadsskäl
helt överflygla de skäl som anmäler
sig med hänsyn till fångvårdens
s. k. räjongsystem. Förslaget innebär ju
att man minskar den norra anstaltsgruppens
förläggningsområde för anstalterna
genom att överflytta de tre sydligaste
till östra gruppen samtidigt som man inrättar
den nya förläggningen i Ulriksfors.
Emellertid blir uppenbarligen förvaltningsområdet
för denna norra anstaltsgrupp
fortfarande oförändrat, i det
att det otvivelaktigt är meningen att interner,
som är hemmahörande i Kopparbergs
och Gävleborgs län, även i fortsättningen
skall tillhöra norra anstaltsgruppen
och följaktligen inte längre få

vårdas i Gävle eller Falun utan skall
omhändertagas i anstalter längre norr
ut. Det är ju tydligt att om inte avsikten
vore just denna, så vore det meningslöst
att överföra de tre sydligaste anstalterna
till östra gruppen — det sker för
att därigenom avlasta den betydliga överbeläggningen
och det besvärliga läge
som östra gruppen f. n. befinner sig i.

Principfrågans kärna är alltså den,
att om man för ett relativt lågt engångsbelopp
kan för statens räkning anskaffa
byggnader för att därmed tillgodose ett
inte bara provisoriskt utan permanent
behov, skall detta då vara anledning till
att man bryter sönder en statlig organisation
och därjämte accepterar driftkostnader,
som inte är fullt utredda.
Statskontoret trycker särskilt på den
sistnämnda synpunkten, då statskontoret
säger att de av byggnadskommittén
förutsatta merkostnaderna för driften av
en anstalt i Ulriksfors inte har kunnat
närmare beräknas.

Motionärerna har ansett att det hade
inneburit en rimlig kompromisslösning
att begränsa anläggningens storlek till
cirka 50 platser och att använda de medel,
som härigenom skulle bli disponibla,
till att inrätta mer eller mindre provisoriska
anläggningar inom den östra
anstaltsgruppens egentliga förvaltningsområde.
Nu har en stor majoritet inom
statsutskottet ansett, att man bör följa
Kungl. Maj:ts förslag, och jag har, såsom
jag redan inledningsvis framhöll,
inte velat framställa något särskilt yrkande
utan endast velat framföra de betänkligheter,
som enligt vad jag nu uttalat
anmäler sig i samband med en principfråga
av denna betydande räckvidd.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Då herr Huss inte ställt
något yrkande, kunde det kanske anses
onödigt att säga någonting från statsutskottets
sida. Då herr Huss emellertid
framförde en del kritiska synpunkter
kan det vara angeläget att frågan något
litet belyses ur andra synpunkter än
dem herr Huss no anlagt.

Här har under åtskilliga år ropats efter
nya anstaltsplatser inom fångvården.

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

Ang. inrättande av en fångvårdsanstalt i Ulriksfors m. m.

Man har talat om fångvårdens kris, och
man har uppmanat myndigheterna alt
skyndsamt se till, att nya fångvårdsplatser
erhålles. Fångvårdsbyggnadskommittén
har med beaktande av den stora
överbeläggningen vid befintliga fångvårdsanstalter
undan för undan sökt att
få fram nya anstalter och när den kommit
dithän, att den kunnat presentera
Kungl. Maj:t ett förslag, har den också
gjort detta. Men det har visat sig vid nästan
varje tillfälle, då ett förslag har lagts
fram av kommittén, att kritiska synpunkter
framförts och att man sagt att man
vill ha något annat — men vad man vill
ha har man sällan sagt.

Nu fanns det en möjlighet att i Ulriksfors
i Jämtland förvärva en tom industribyggnad
med stora, nästan nya lokaler
till rimligt pris. Kommittén, liksom
sedermera Kungl. Maj:t och slutligen
statsutskottet, ansåg då att tanken på att
förlägga en fångvårdsanstalt dit inte
kunde avvisas. Meningen är ju att det
skall finnas plats för 132 interner, och
kostnaden per plats kommer att bli cirka
20 000 kronor. En del motionärer bär
i kamrarna i år framlagt vad herr Huss
kallat för ett kompromissförslag, som
innebär att man skulle nöja sig med 50
platser i stället för 132 platser, vilket
skulle betyda att varje plats skulle kosta
i det närmaste 37 000 kronor. Inom statsutskottet
liar vi inte ansett att det är en
klok hushållning att avvisa dessa 82 säkerligen
mycket behövliga platser och
bara nöja sig med 50 platser, som därtill
blir avsevärt mycket dyrare.

1 reservationen säges det, att om man
får de 800 000 kronor, som man skulle
spara om man skär ner antalet platser,
skulle för dessa pengar kunna ordnas en
del mindre, välbelägna anstalter. Men
den »goda cigarren» har vi inte fått presenterad
för oss! Vi har inte sett något
förslag om vad man skulle få lör de
800 000 kronorna. I varje fall tvivlar
fångvårdsbyggnadskommittén på att man
kan få så förfärligt mycket.

Nu har herr Huss resonerat utifrån
vad han kallar principiella synpunkter.
Han har sett på räjongindelningen och
menat att man inte skall bryta sönder

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 12

den genom att förlägga denna anstalt till
Norrland. Fångvårdsstyrelsen har sagt
att lägger man en fångvårdsanstalt i Ulriksfors
kommer internerna att känna
sig deporterade, eftersom de är skickade
så långt norrut. Vi har inte kunnat förstå
den synpunkten. Däremot har vi förstått
att det är angeläget att skaffa platser
när platsbristen är så stor. Här skall,
som jag redan har sagt, åstadkommas
132 platser. Samtidigt har man tänkt sig,
att de tre sydligaste anstalterna i den
norra räjongen, nämligen i Gävle, Falun
och Älgberget, skall tillföras den östra
räjongen. Det innebär, att den norra räjongen
förlorar exakt det antal platser
som nu skall komma till vid Ulriksfors.
Antalet platser i den norra räjongen
kommer alltså i fortsättningen att bli
detsamma, men den östra räjongen, till
vilken Storstockholm hör — där kriminaliteten
är störst —- skall få denna välbehövliga
utökning av platser. Detta
har varken fångvårdsbyggnadskommittén,
Kungl. Maj :t eller statsutskottet kunnat
avvisa. Vi liar ansett att det är rimligt
att inrätta denna anstalt, när man
kan få den för låga kostnader och det
blir en bra anstalt med möjligheter till
den produktion som man bör ha inom
fångvården, en produktion som kan bygga
på det trä som finns i Norrland och
en produktion som skall försiggå i de
stora rymliga, där befintliga fabrikslokalerna.
Det skulle enligt mitt enkla lekmannaförstånd
vara ansvarslöst att avvisa
detta.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
statsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Mannerskantz (h) och Pålsson (bf).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

(it), i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfonden tillfallen
kvarlåtenskap; och

18 Nr 12 Fredagen den 5 april 1957

Interpellation ang. fördelningen mellan
vägar

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution
av skatt å bensin, som användes vid drift
av skördetröskor, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville medgiva, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
146, angående folkhögskolans ställning
och uppgifter, som bordlagts vid kammarens
sammanträde tisdagen den 2 april,
må med hänsyn till infallande helg
utsträckas till det sammanträde, som infaller
näst efter 15 dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 151, med förslag till lag om fiskearrenden,
in. m.

Anmäldes och bordlädes riksdagens
revisorers berättelse rörande rikets indelning
i län.

Interpellation ang. fördelningen mellan
länen av byggnadsanslagen till allmänna
vägar

Ordet lämnades på begäran till herr
JOHANSSON, THEODOR, (bf), som anförde: Herr

talman! Det totala statliga byggnadsanslaget
till allmänna vägar 1957

länen av byggnadsanslagen till allmänna

utgjorde för Jönköpings län 8 miljoner
kronor. Anslaget motsvarar en summa
av 1 834 kronor per km allmänna vägar.
Motsvarande siffror var för Örebro
län 11 miljoner resp. 4 472 kronor, för
Älvsborgs län 21,2 miljoner resp. 4 165
kronor, för Gävleborgs län 10,8 miljoner
resp. 3 394 kronor samt för Hallands
län 7,5 miljoner resp. 3 141 kronor. De
anförda siffrorna ger sålunda vid banden
att byggnadsanslaget per km allmänna
vägar var väsentligt lägre för
Jönköpings läns vidkommande än för de
övriga nämnda länens. I fråga om detta
anslags storlek ligger Jönköpings län på
tjuguandra plats bland de tjugufyra länen.
Beträffande antalet inregistrerade
bilar ligger emellertid Jönköpings län
på sjätte plats, och dess vägnät torde
kunna betecknas som relativt starkt belastat
av såväl mera lokal som genomgående
motortrafik.

Det kan också nämnas att investeringsramarna
för väg- och brobyggnader
inom Jönköpings län har upptagit
successivt minskade belopp under perioden
1954—1957.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
fråga statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de grunder, efter vilka
de statliga byggnadsanslagen till allmänna
vägar fördelas mellan länen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner angående
föreskrifter till säkerställande av
allmänhetens obehindrade tillgång till
myndigheters offentliga handlingar;

Fredagen den 5 april 1957

Nr 12

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1956/57 till
Bidrag till uppförande av bombsäkra cisternanläggningar
för flytande bränslen; nr

63, i anledning av Kungl. Maj ds under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1957/58
till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58 i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 66, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa åtgärder
beträffande ungdomsvårdsskolorna;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Majds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående utlämnande av vissa lån utan
hinder av gällande kreditrestriktioner;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den i valutalagen
för Kungl. Majd givna fullmakten att
medgiva öppnande och granskning av
brev och andra försändelser för valutakontroll;
samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder i syfte att göra i
bank sparat kapital värdebeständigt;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om en snar översyn av nu gällande
abortindikationer;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagändringar i syfte att möjliggöra
för banker och andra kreditinstitut
att vid framtida övergång till fem
dagars arbetsvecka införa lördagsstängning; nr

19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående domstolarna
och rättegången vid krig eller
krigsfara m. in.; samt

nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om upphävande
av 24 kap. 3 § kyrkolagen,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av väckta motioner om viss
ändring av vattenlagens bestämmelser rörande
syneförrättning för torrläggning
av mark m. m.;

jordbruksutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av väckta motioner om utredning
angående införande av en allmän
fiskevårdsavgift; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

19, i anledning av väckta motioner
om en undersökning av fortutbildningsmöjligheterna
för olika personalgrupper
inom sjukvårdens område;

nr 20, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökade möjligheter till
kortidsanställning för kvinnor; samt
nr 21, i anledning av väckta motioner
om beredande av lättnad i husmödrarnas

Nr 12

Tisdagen den 9 april 1957

arbetsbörda genom samordning och intensifiering
av arbetet för en rationell
bostadsplanering.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hansson under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 485, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition an -

gående dispositionen av vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 9 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagen första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om fortsatt
ledighet t. o. m. den 30 april 1957.

Tranås den 5 april 1957

G. Heuman

Riksdagsman Gustaf Heuman, Jönköping,
är på grund av funktionell nervsjukdom
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
ytterligare under tiden 16—
30 april 1957, vilket härmed intygas.

Tranås den 5 april 1957

Lars Wrigstad
Bitr. överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet veckan 7—

13 april. Anledningen till denna anhållan
är deltagande i en internationell
konferens i Paris rörande automationen
inom industrien. Konferensen är anordnad
av det europeiska produktivitetsorganet
EPA.

Stockholm den 5 april 1957

Arne Gei jer

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
24/4—26/4 för sammanträden inom
Europarådets ekonomiska kommitté
samt under tiden 29/4—4/5 för Europarådets
ordinarie vårsammanträde i
Strasbourg.

Lesjöfors den 6 april 1957

Gerard De Geer

Även de av herrar Geijer och De Geer
sökta ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till folkskoleväsendet,
yrkesundervisningen och
gymnastiska centralinstitutet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition

Tisdagen den 9 april 1957

Nr 12

Ang. löneförhållandena för Skånska flygflottiljens personal

av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvå^dsanstalt
i Ulriksfors, m. m.;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfonden tillfallen
kvarlåtenskap; och

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 170, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändring av
villkoren för vinnande av mätningsmannakompetens; nr

176, i anledning av väckta motioner
om nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende å rätten till
fiske;

nr 177, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut
angående avstyckning för bostadsändamål
på landsbygden; och

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1957/58 till Bidrag
till sjukkassor m. in.; och

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag, m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 179, till Konungen i anledning av

Kungl. Maj :ts proposition med hemställan
om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att förordna om restitution av skatt å
bensin, som användes vid drift av skördetröskor.

Ang. löneförhållandena för Skånska flygflottiljens
personal

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINDHOLM, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Gustaf
Elofssons interpellation angående löneförhållandena
för Skånska flygflottiljens
personal, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Elofsson har frågat
mig om jag avser att medverka till
en rättvisare lönesättning mellan den
personal vid F 10, som är bosatt i Barkåkra,
och den personal vid flottiljen,
som har sin bostad i Ängelholm. Vidare
har herr Elofsson frågat om jag fortfarande
finner det motiverat med fria resor
till och från tjänstgöringsplatsen för
den personal vid F 10, som har sin bostad
på ett avstånd av 3—7 km från
tjänstgöringsplatsen.

I sin första fråga syftar herr Elofsson
på det förhållandet, att tjänsteman vid
F 10, som är bosatt i Ängelholm, kan
medgivas rätt att åtnjuta lön som om han
hade Ängelholm i stället för Barkåkra
som stationcringsort. Detta innebär f. n.
att tjänstemannen erhåller lön enligt
ortsgrupp 3 i stället för enligt ortsgrupp
2.

Jag får framhålla, att den här avsedda
möjligheten för personalen att få åtnjuta
lön enligt högre ortsgrupp än stationeringsortens
och att erhålla ersättning
för resor mellan bostadsorten och tjänstgöringsorten
icke är något unikt för
F 10. Dylika medgivanden har sedan
lång tid tillbaka enligt bemyndigande
av Kungl. Maj:t kunnat lämnas vid ett
relativt stort antal flygflottiljer och andra
militära förband och inrättningar.
Jag vill vidare betona, att det här inte
är fråga om förmåner, som utan vidare
tillkommer tjänstemän, som är bosatta på
annan ort än stationeringsorten. Medgi -

Nr 12

Tisdagen den 9 april 1957

Ang. löneförhållandena för Skånska flygflottiljens personal

vande kan sålunda endast lämnas efter
prövning i varje särskilt fall att tjänstemannen
ej kunnat erhålla tjänlig bostad
på stationeringsorten. Vad särskilt angår
F 10 har möjlighet att komma i åtnjutande
av förmånerna stått öppen sedan år
1945.

Mot bakgrunden härav vill jag svara
herr Elofsson, att jag inte finner anledning
att nu ta upp frågan om ett slopande
av de angivna förmånerna till prövning,
vare sig generellt eller särskilt för
F 10 i Barkåkra. Jag har vid detta ståndpunktstagande
givetvis bedömt frågeställningarna
från lönesynpunkt och icke
ur kommunalpolitisk synvinkel.

Jag vill emellertid erinra om att de i
Ängelholm stationerade statstjänstemännen
— och därmed även de förut berörda
tjänstemännen vid F 10, som är bosatta
i Ängelholm -— endast övergångsvis
åtnjuter högre lön än personalen i Barkåkra.
Både Ängelholm och Barkåkra tillhör
ju numera ortsgrupp 2. Jag kan upplysa
herr Elofsson om att efter genomförandet
av den av riksdagen nyligen
beslutade löneplansrevisionen olikheterna
i lönehänseende tjänstemännen i
Ängelholm och Barkåkra emellan kommer
att successivt elimineras.

Herr talman, härmed anser jag mig ha
besvarat herr Elofssons frågor.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
Lindholm framföra mitt tack för svaret.
När Skånska flygflottiljen, F 10, flyttades
till Ängelholm, tog man åtta stycken
av Barkåkras förnämsta jordbruk i besittning
för flygfältet. Det uttalades då
ifrån statsmakternas sida, att man inte
kunde garantera att flygflottiljen skulle
ligga kvar i Barkåkra under längre tid
än högst sex å sju år.

Vad som har skett är att flygflottiljen
stannat kvar. Barkåkra kommun förlorade
genom jordbrukets försvinnande
kommunala skatteinkomster, men räknade
naturligtvis med att i gengäld få personalen
bosatt inom kommunen. Så bär
inte skett. När F 10 flyttades till Barkåkra,
tillhörde Ängelholm dyrortsgrupp

3 och Barkåkra dyrortsgrupp 2. Det är
självklart, att personalen inte gjorde
några större ansträngningar för att bosätta
sig i Barkåkra, alldenstund den
kunde få en högre lön genom att bo i
Ängelholm, som ligger cirka tre till sju
kilometer ifrån förläggningen.

Det har sagts att Barkåkra kommun
inte har gjort något för att åstadkomma
bostäder. Det har sagts, att personalen
är villig att bo i Barkåkra, för den händelse
att bostäder kan anskaffas. Jag vill
bara säga, att av de bostadshus som
byggdes i Barkåkra med 37 bostadslägenheter
har endast 8 utnyttjats av flygets
personal. Resten har fått uthyras till andra
människor, som har anställningar på
annat håll. Detta visar att lönesättningen
och den uppgörelse som har träffats
medför, att det inte går att få folk att bo
på den plats, där de har sitt arbete förlagt.

Nu har emellertid Ängelholm flyttats
ned från 3-ort till 2-ort och tillhör samma
dyrort som Barkåkra kommun, men
trots detta åtnjuter såväl äldre som nyanställd
personal, som bor i Ängelholm,
lön efter 3-ort. Jag vänder mig inte i
ocli för sig emot den lön de har; det må
vara hänt att de skall ha lön efter 3-ort,
men i så fall bör alla anställda vid F 10
ha det och inte bara de som bor i Ängelholm.
Det kan inte vara rimligt att
fortsätta med det nuvarande systemet.
Jag tror inte att det i längden är hållbart
att människor, som har samma sysselsättning,
samma utbildning och samma
arbetsplats, skall vara begåvade med en
högre ersättning, därför att de flyttar
ett par tre kilometer och kommer inom
en stads område, än de som bor på den
plats där arbetet är beläget. Dessutom
får vederbörande fria resor. Jag har från
kommunen fått reda på att det för närvarande
rör sig om cirka 60 000 kronor,
som utgår i ersättning för resekostnader.
Vidare är en man anställd, som under
viss tid av dagen är sysselsatt med
att hålla reda på dessa resor och klara
av det hela.

Herr statsrådet säger visserligen här
att systemet successivt skall avvecklas.
Det vore tacknämligt om så bleve fallet,

Tisdagen den 9 april 1957

Nr 12

Ang. löneförhållandena för Skånska flygflottiljens personal

men innan så sker — och vi vet inte hur
länge det dröjer innan avvecklingen är
klar — måste det skapa irritation bland
de människor, som bor på den ort där
arbetsplatsen är belägen, att de får en
lägre lön för samma arbete än de som
reser in till staden på statens egen bekostnad.

Jag anser därför att en ändring snarast
möjligt bör komma till stånd. Jag
vill ännu eu gång påpeka att jag med
min interpellation icke avsett att säga
om det skall vara 3-ort eller 2-ort. Det
får bli en underhandlingsfråga. Jag anser
i alla fall att en övergång till allmänna
bestämmelser med lika ersättning för
lika arbete på samma arbetsplats fortast
möjligt bör komma till stånd. Då herr
statsrådet nämnde att det inte är endast
F 10 som är begåvat med en sådan uppgörelse
som det här är fråga om utan
även andra militära förband, vill jag säga
att det väl ändå måste vara en statens
skyldighet att fortast möjligt se till att
få sådana orättvisor ur världen.

När man från statsmakternas sida
jämt talar om att man bör göra allt för
att hålla folk kvar på landsbygden, skulle
jag vilja fråga herr statsrådet: År inte
detta ett led i den andra riktningen,
att fortast möjligt avfolka landsbygden?

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den omständigheten att
en del av tjänstemännen på F 10 är bosatta
i Ängelholm har ju samband med
att de icke kunnat få någon bostad i
Barkåkra — förutsättningen för att de
skall kunna vidta ett sådant arrangemang,
som man gjort där nere och som
tillämpas även på andra orter, är att
ifrågavarande tjänstemän icke kan erhålla
godtagbara bostäder. Jag förmodar att
herr Elofsson liksom jag anser, att tjänstemännen
bör få något så när godtagbara
bostäder. Finns det inte sådana vid det
ställe, där de har sitt arbete, måste det
bli sådana här konsekvenser.

Sedan var, såvitt jag kunde förstå, herr
Elofsson i någon mån inne på frågan om
prövningen av dessa spörsmål. Nu förhåller
det sig så alt det är flottiljchefen,

som har prövningsrätten, och om inte
jag är felaktigt underrättad har åtminstone
en organisation på flottiljen vid
Barkåkra erbjudit herr Elofsson att komma
dit för att närmare studera det system,
som tillämpas där.

Frågan om den successiva avvecklingen
av detta system vid Barkåkra har
samband med den senaste löneuppgörelsen.
Bortsett från de tjänstemän, som
står i högsta löneklassen, kommer hela
systemet att vara avvecklat inom högst
tre år.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När herr statsrådet säger,
att det inte finns bostäder i Ängelholm,
vill jag ännu en gång erinra om
att i den av kommunen nybyggda fastigheten
med 37 lägenheter har endast åtta
lägenheter tagits i anspråk av personal
tillhörande flygflottiljen. Tror verkligen
herr statsrådet att kommunen skulle ha
byggt dessa 37 bostäder på ett sådant
sätt, att de inte skulle kunna vara godtagbara
för personalen vid flygflottiljen?
Jag tror det icke.

Sedan nämnde herr statsrådet att jag
fått en inbjudan att besöka flottiljen vid
Barkåkra. Det är riktigt. Herr statsrådet
har säkerligen också fått samma brev
som jag, ty i brevet till mig omtalade
man att man även ämnade inbjuda herr
statsrådet. Jag skall också gärna resa dit
och se på förhållandena.

Jag vill alls inte försämra situationen
för de människor som det här gäller.
Jag kan emellertid inte anse det vara
rimligt att gå till väga som man gjort
här. Först hävdade man, att de anställda
måste ha lön efter dyrortsgrupp 3,
eftersom Ängelholm tillhörde den. Sedan
staden förts till dyrort 2, förklarar man
ändå, att lönen alltjämt skall utgå med
det högre beloppet för de anställda som
bor på denna plats. De människor däremot
som bor kanske en kilometer eller
bara 500 meter från gränsen skall emellertid
ha lön enligt dyrortsgrupp 2. Det
anser jag som sagt inte vara ett rimligt
resonemang.

I brevet till mig erkänner man också

Nr 12

Tisdagen den 9 april 1957

Ang. visst förfarande av åklagare
att man har förmåner framför andra
statsanställda, men man förklarar att
man tillvunnit sig dessa förmåner vid
den senaste löneuppgörelsen. Det må
vara hänt, om det nu är riktigt att förfara
på detta sätt, men då bör även den
del av personalen som bor i Barkåkra få
motsvarande förmåner.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Upplysningsvis vill jag
bara meddela, att denna fastighet med
de 37 lägenheterna icke var påtänkt vid
den tidpunkt, då en del av här ifrågavarande
tjänstemän flyttade in i Ängelholm.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Men de tjänstemän, som
har tagit anställning vid flygflottiljen de
senaste åren, borde väl ha kunnat använda
dessa lägenheter.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. visst förfarande av åklagare

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Osvald till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställt följande fråga: »Kan
det enligt herr statsrådets uppfattning
anses stå i överensstämmelse med god
åklagaresed, att åklagare, innan ett mål
varit föremål för domstols behandling,
i föredrag som kommer till allmän kännedom
agera för sin ståndpunkt?»

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet ZETTERBERG,
som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Osvalds berörda fråga, och nu yttrade: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Osvald, har frågat mig
om det enligt min mening kan anses stå
i överensstämmelse med god åklagarsed,
att åklagare, innan ett mål varit föremål
för domstols behandling, i föredrag, som

kommer till allmän kännedom, agerar
för sin ståndpunkt.

Till svar på herr Osvalds fråga vill
jag anföra följande.

Det av herr Osvald berörda spörsmålet
finns behandlat i en år 1952 utgiven
publikation — Brottets beivrande
—- vilken ingår som del i Kriminologisk
Handbok, utgiven av Karl Sclilyter.
Handboken är ett modernt, juridiskt
standardverk, sammanställt av några av
vårt lands främsta juridiska experter;
den användes såväl i den juridiska undervisningen
som av domstolar och andra
myndigheter, som verkar i rättskipningens
tjänst. I avsnittet »Åklagarens
uppgifter i kriminalprocessen», författat
av riksåklagaren Marths Heuman, yttrar
denne följande: »Att en åklagare före
meddelandet av beslutet i åtalsfrågan gör
några förhandsuttalanden i vilken riktning
hans beslut kan väntas komma att gå
måste ur flera synpunkter anses olämpligt.
Sedan åtal väckts bör åklagaren
självfallet underlåta att utanför rättssalen
göra några uttalanden om skuldfrågan
eller eljest plädera för sin sak. Sådana
uttalanden måste betraktas såsom
otillbörliga försök att påverka allmänhetens
inställning eller som ett föregripande
av rättens dom. Det sagda utesluter
icke att det ibland kan vara lämpligt
att åklagaren, när angrepp riktas mot
åklagarmyndigheten, bemöter desamma
eller när en brottmålssak eller ett åklagarbeslut
blivit framställt i oriktig dager,
på ett objektivt sätt klarlägger förhållandena.
Sådana klarlägganden, gjorda
på ett tidigt stadium, kunna vara av
betydelse för att förebygga uppkomsten
av en eljest svårutrotlig misstro till kriminalpolisens
eller åklagarmyndighetens
åtgöranden i saken.»

Vad sålunda uttalats finner jag väl
avvägt och jag kan för egen del helt ansluta
mig till de av riksåklagaren anförda
synpunkterna.

Herr OSVALD (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för det svar som jag har fått
på min enkla fråga.

Tisdagen den 9 april 1957

Nr 12

Interpellation ang. införande av prisstopp för konsumtionsvaror m. in.

Jag vill också gärna begagna tillfället
att tacka lierr statsrådet för att han så
klart och tydligt har ställt sig på den
ståndpunkt som angivits av riksåklagaren,
då han säger att uttalanden om
skuldfrågan måste betraktas såsom otillbörliga
försök att påverka allmänhetens
inställning eller som ett föregripande av
rättens dom.

Men jag skulle vilja ställa ytterligare
en fråga till herr statsrådet: Om nu t. ex.
en åklagare har gjort sig skyldig till ett
sådant otillbörligt försök att påverka allmänheten,
bör då inte herr statsrådet såsom
rättsväsendets högste företrädare i
landet se till, att del misstag, som har begåtts,
rättas till och att några liknande
otillbörliga försök att påverka allmänheten
inte göres i fortsättningen?

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! I anledning av herr Osvalds
sista fråga vill jag bara erinra om
att herr Osvald från början riktat en
principiell fråga till mig, och då måste
jag naturligtvis också ge ett principiellt
svar. Jag har, såsom kammarens ledamöter
nyss hörde, hänvisat till vissa generella
uttalanden i denna fråga. Om och
hur man i vissa fall bör förebygga uppträdanden,
som inte överensstämmer
med god åklagarsed, får ju bli något som
bedöms från fall till fall.

Vad angår det generella problem, som
herr Osvald sist berörde, nämligen hur
man i allmänhet skall förebygga olämpliga
uttalanden av en åklagarmyndighet,
vill jag bara erinra om att detta ju i
första hand sker genom den utbildning
som åklagarna får och vari för närvarande
ingår just det moderna standardverk
som jag citerade. Jag tror också att
den diskussion, som förts här i dag, måhända
kan tjäna till en viss ledning. I
övrigt får man kanske säga att det alltid
är svårt eller rent av omöjligt att lämna
generella svar — vilka ju alltid måste
förses med nyanser åt olika håll — om
man samtidigt tänker på enstaka fall.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Med anledning av benstatsrådets
senaste uttalande vill jag sä -

ga, att det skulle väl ändå inte skada, om
herr statsrådet också såge till att rättsvårdens,
om jag så får uttrycka mig,
oskrivna lagar bleve följda.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 151, med förslag till lag om
fiskearrenden, m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Hansson
in. fl. väckta motionen nr 485.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
riksdagens revisorers berättelse
rörande rikets indelning i län.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 4, 11 och G2—G5
samt memorial nr GG, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32 och 34, bankoutskottets
utlåtanden nr 8—10, första
lagutskottets utlåtanden nr 14 och 18—
20, tredje lagutskottets utlåtande nr 16,
jordbruksutskottets utlåtande nr 13 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 19—21.

Interpellation ang. införande av prisstopp
för konsumtionsvaror m. m.

Herr ÖHMAN (k) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Nästan varje dag noteras
prisstegringar på de mest skilda konsumtionsvaror.
Matpriserna stiger. Kläderna
blir dyrare. Telefontaxorna ökar.
Hyrorna pressas uppåt. Kort sagt: en ny
prisstegringsvåg har inletts över praktiskt
taget hela konsumtionsvaruområdet.
Men lönerna är låsta för två år framåt.
Läget innebär att stora grupper av löntagare
kommer att få sin levnadsstandard
sänkt, om inte den nu inledda utvecklingen
stoppas.

Från oktober 195G till januari i år öka -

Nr 12

Tisdagen den 9 april 1957

Interpellation ang. införande av prisstopp för konsumtionsvaror m. m.

de konsumentpriserna med nära 4 procent.
Landsorganisationens och Arbetsgivareföreningens
avtalsuppgörelse fastställde
endast 2 procents höjning av penninglönerna,
trots denna höjning av
prisnivån.

Missnöjet bland fackföreningsfolket är
därför berättigat. De förespeglingar som
av och till gjorts om stabilitet och till
och med sänkning av konsumentpriserna
har inte infriats. Vid priskontrollens
slopande den 1 januari i år uttalades
från regeringens sida och från andra
som önskade fria händer i prissättningen,
att den s. k. fria konkurrensen skulle
föra till lägre prisnivå. Allt detta har visat
sig vara falskt.

Det är endast de privata företagen,
monopolen och bolagen samt mellanhänderna
i handeln som dragit nytta av
priskontrollens avskaffande. Deras vinster
ökar, medan konsumenterna får allt
mindre för sina pengar.

Regeringen, vars huvudsakliga väljarunderlag
är arbetare, småbönder och
lägre tjänstemän, borde känna som sin
plikt att hålla prisnivån stabil och helst
pressa ned densamma.

Med hänvisning till denna motivering
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsministern få ställa följande
frågor:

Anser statsministern att tiden är mogen
för att sätta i kraft den beredskapslag,
som möjliggör införande av prisstopp? Om

så inte är fallet, hur stor prisstegring
anser statsministern nödvändig för
att sätta denna lag i kraft?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

145, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956 och
1957 vid dess åttonde ordinarie möte
fattade beslut;

nr 155, angående vissa ändringar i
personalförteckningen för domänverket,
m. m.

nr 156, med förslag till lag om utlämning
för brott;

nr 157, med förslag till lag om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m.;

nr 160, angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen m. m.; och
nr 165, angående nya riktlinjer för tilllämpningen
av kungörelsen den 5 juni
1953 (nr 475) om eftergift i vissa fall
av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 486, av herr Arrhén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande
verksamhet;

nr 487, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m.;

nr 488, av herr Grym m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m.;

nr 489, av herr Hagberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
teckning av ytterligare aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m.;

nr 490, av herr Persson, Helmer,

in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m.;

nr 491, av herr Persson, Helmer,

m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående rörelsemedel för domänverket; nr

492, av herrar Krugel och Grym,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i
rusdrycksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521), m. m.; samt
nr 493; av fru Gärde Widemar och
fru Hamrin-Thorell, i anledning av

Tisdagen den 9 april 1957

Nr 12

Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr
382), m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner angående
uppmjukning av stadgandet i § 28
regeringsformen om svenskt medborgarskap
såsom villkor för erhållande av offentlig
tjänst i Sverige;

statsutskottets utlåtanden:
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen

avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 70, i anledning av väckta motioner
om likställighet i princip mellan pensionärer
vid av staten övertagna enskilda
järnvägar och motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar; samt

bankoutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckta motioner om säsongutjämnande
åtgärder inom byggnadsfacken
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.35.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Onsdagen den 10

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. principerna för beviljande av lån

till alkoholfria restauranger m. ni.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Axel Anderssons
interpellation angående principerna
för beviljande av lån till alkoholfria
resturanger m. m., erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Axel Andersson har
i en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation frågat mig vilka
principer Kungl. Maj:t tillämpar vid
ställningstagande i frågor rörande beviljande
av lån av statsmedel för inrättande
av alkoholfria restauranger samt i
vilka fall dylika lån beviljats.

I anledning av dessa frågor vill jag
anföra följande.

Som ett led i strävandena alt främja
ett alkoholfritt umgängesliv beslöt riksdagen
år 1955 på förslag av Kungl. Maj:t
att ställa medel till Kungl. Maj:ts förfogande
för lån till alkoholfria restauranger.
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
angav närmare de förutsättningar, under
vilka lån borde kunna beviljas. De
riktlinjer för låneverksamheten, som sålunda
uppdrogs, mötte icke någon erinran
från riksdagens sida, och den kungörelse,
som med stöd av riksdagens beslut
utfärdades av Kungl. Maj:t, utformades
också i anslutning därtill.

Enligt sålunda beslutade grunder för
långivningen må lån beviljas för mindre
utvidgningar och moderniseringar av redan
förefintliga restauranglokaler men
icke för nybyggnad eller större ombyggnad
av dylika. Likaså må lån avse inredning
av samt inköp av inventarier
för matsal, sällskapsrum och ekonomiavdelning
eller täckande av behov av rö -

april förmiddagen

relsemedel. Vidare har förutsatts en
prövning av företagsledarens yrkesmässiga
egenskaper och personliga förutsättningar
i övrigt, av det kapital som rörelseidkaren
själv eller annan insatt i
rörelsen samt av rörelsens förutsättningar
ur ekonomisk synpunkt och för
att tillgodose syftet att främja ett alkoholfritt
umgängesliv. I sistnämnda hänseende
har närmast avsetts en bedömning
av de möjligheter, som restaurangen
kan ha att — med hänsyn till standard,
betjäning, geografiskt läge, allmän
inriktning och andra inverkande faktorer
— effektivt konkurrera med icke alkoholfria
restauranger. Härvidlag får
restaurangens allmänna standard särskild
betydelse. Vad man syftade till var
nämligen att stödja alkoholfria restauranger
av ungefär samma standard som
de nuvarande restaurangerna av god
klass med utskänkningsrättigheter.

Hittills har sex ansökningar om statslån
till alkoholfria restauranger avgjorts
av Kungl. Maj:t. Vid prövningen av dessa
ärenden har självfallet de nyss relaterade,
av riksdagen godkända riktlinjerna
följts. Av ansökningarna har därvid
en befunnits gälla en typ av kioskartade
försäljningsställen, som man icke
alls avsett att stödja med ifrågavarande
lån, medan två ansökningar ■— hänförliga
till samma projekt — gällt nybyggnad
eller större ombyggnad. Övriga tre ansökningar
har avsett företag, som icke
kunnat sägas äga erforderliga förutsättningar
att på sätt som åsyftats i den förut
nämnda propositionen i konkurrens
med icke alkoholfria restauranger främja
ett alkoholfritt umgängesliv. Av de hittills
prövade ansökningarna har således
icke någon kunnat bifallas av Kungl.
Maj :t. Härutöver vill jag tillägga, att i
dagarna ytterligare en låneansölcan inkommit,
vilken i huvudsak tillstyrkts av
kontrollstyrelsen.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
de framställda frågorna.

Onsdagen den 1(1 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. principerna för beviljande

llerr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag ber först att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret.

Beskedet om att hittills inte ett enda
öre av de medel riksdagen ställt till förfogande
för det här ändamålet utlånats
väcker knappast någon större förvåning.
Såsom kontrollstyrelsen tycks tolka kungörelsen
om lån för inrättande av alkoholfria
restauranger lär det knappast bli
tillfälle för finansministern att på detta
område göra någon större insats. Man
får närmast den uppfattningen att den
ende restaurangägare, som kan finna nåd
inför kontrollstyrelsens ögon och därmed
ha utsikt att få lån ur denna fond,
är den som inte behöver något sådant
lån.

Visserligen uttalade departementschefen
i den proposition det här gäller att
»vad som framkommit genom utredningen
och remissbehandlingen synes ägnat
att bekräfta att en fruktbärande nykterhetspolitisk
insats skulle kunna genomföras
på detta område», men hittills har
— som framgick av finansministerns
svar — insatsen inte varit av den arten
och den omfattningen, att den kunnat
bära några skimrande frukter.

I propositionen framhölls också, att
någon högsta eller lägsta gräns för lånesummans
storlek inte skulle sättas. Vad
som skulle krävas var att sökanden satsade
samma belopp som det sökta lånet.

I det fall, som föranledde min interpellation,
har sökanden satsat tre gånger
så stort belopp som det sökta lånets
summa. Lånet avsåg inredning och anskaffning
av inventarier, en duglig företagsledare
fanns, läget bedömdes av
sakkunniga i länet som gott ur ekonomisk
synpunkt, och såväl systembolagets
distriktschef som de rådgivande nämnderna
var eniga om att företaget skulle,
såsom de skrev, »verksamt bidraga till
förverkligandet av ungdomens sunda nöjes-
och kontaktbehov samt inrikta ungdomen
på en alkoholfri samvaro», alltså
just det man enligt propositionen krävde
och eftersträvade. Kontrollstyrelsen
kunde dock tydligen bättre än de lokala
myndigheterna bedöma belägenheten

av lån till alkoholfria restauranger m. m.
och konkurrenskraften. Den ansåg dem
ogynnsamma och då den dessutom fann
—- och detta tycks ha varit ett mycket
tungt vägande skäl —- att »dans och lättare
underhållning icke kommer att få
förekomma i restaurangen», avstyrkte
styrelsen, och Kungl. Maj:t följde den.

Medan enskilda och kommuner gör
stora ansträngningar och uppoffringar
för att motverka de vådliga följderna av
den s. k. »oktoberrevolutionen», låter
staten redan beviljade medel frysa inne.
Skall kontrollstyrelsens krav till punkt
och pricka följas, lär nämligen inte de
här pengarna behöva röras i första taget.
Skall dessutom rock’n’roll och framträdanden
av mer eller mindre lättklädda
Anita-modeller motsvara den lättare
underhållning, som kontrollstyrelsen
tycks betrakta som en oundgänglig faktor
i ungdomens fostran till alkoholfria
umgängesvanor, lär i varje fall inte
landsorten ha några större utsikter till
att erhålla lån.

Till sist endast ytterligare en reflexion.
Kontrollstyrelsen avslutar sitt avstyrkande
med orden: »Vid detta ståndpunktstagande
har styrelsen även beaktat att
ett eventuellt bifall till ansökningen kan
komma att ge upphov till framställningar
om lån från andra likartade institutioner
i landet.»

Ja, det hade ju varit förfärligt om också
andra institutioner, som tagit till sin
uppgift att leda ungdomen in på ett alkoholfritt
umgängessätt, låtit höra av
sig! Då kanske arbetet kommit i gång i
större omfattning och då kanske rent av
de pengar riksdagen ställt till förfogande
gått ut som lån.

Ilerr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Utan att ta upp tiden för
länge tror jag det är nödvändigt att något
reda ut begreppen i detta fall.

Kontrollstyrelsen bär ju att tolka författningen
efter dess ordalydelse, och
författningen är ett uttryck för vad riksdagen
ansett vara riktigt i fråga om hur
det här problemet skulle lösas. Självfallet
har ingen något emot att ungdomsvårdande
verksamhet får stöd och hjälp.
Frågan är bara, om en typisk ungdoms -

30 Nr 12 Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. principerna för beviljande av lån till alkoholfria restauranger m. m.

gård — det är ju det som ligger i botten
på det av herr Andersson aktualiserade
spörsmålet — är att betrakta som
en restaurang i konkurrens med andra
restauranger med utskänkningsrättigheter.

Om jag gör den deklarationen, att jag
självfallet är livligt intresserad av att
all vällovlig ungdomsverksamhet blir
understödd, så kanske jag också skall
omnämna att just den av herr Andersson
åsyftade ungdomsgården, som drivs av
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, för
närvarande har en framställning om understöd
inne hos allmänna arvsfonden.
För min personliga del tycker jag —
med de erfarenheter jag har beträffande
fördelningen av arvsfondsmedel under
mina fyra år i socialdepartementet — att
detta är en sådan sökande som bör erhålla
understöd, i den mån det finns
ekonomiska möjligheter och utrymme
för att lämna stöd; det är helt i överensstämmelse
med användningen av
arvsfondsmedel för ungdomsvårdande
verksamhet.

Jag tror knappast att man kan komma
fram till att denna Movikens ungdomsgård
— som ändå ligger några mil utanför
staden —- är att anse såsom ett med
de reguljära spritrestaurangerna konkurrerande
företag; och den frågan har ju
avgörande betydelse. Den utredning som
behandlade dessa spörsmål — den bestod
bl. a. av ledamöter av denna kammare
och representanter för Landsorganisationen
och hade alltså ett lekmannainslag
av den vanliga typen — angav målsättningen
för de restauranger, som avsågs
med dess förslag, sålunda: »Dessa
bör erbjuda sina gäster allt — exklusive
alkoholen — som utgör dragningskraften
hos spritrestaurangerna: god standard
i fråga om inredning, mathållning,
allmän service etc.» Sedan ifrågasätter
utredningen om man bör och kan stanna
vid denna punkt eller om man inte
skall »ställa frågan, vad det finns för
något speciellt och säreget, som de alkoholfria
ensamma kan tillhandahålla»,
något som kan verka lockande i konkurrensen
med spritrestaurangerna. I det
sammanhanget för man in »musik, dans

och annan, högklassig underhållning».
Huruvida interpellanten räknar in
rock’n’roll bland den högklassiga underhållningen
får han väl själv klara ut —
jag gör det inte. Det är just denna passus
i utredningens betänkande som har varit
fullt klar för riksdagen: det kan inte vara
enbart ungefär samma underhållning
som de vanliga spritrestaurangerna bjuder
på, utan det bör helst vara någonting
extra, som gör att dessa mat- och
bespisningsställen blir speciellt attraktiva
i konkurrensen med spritrestaurangerna.

Nu tror jag inte att Movikens ungdomsgård
hör till de ställen dit människor,
som brukar frekventera spritrestaurangerna,
till äventyrs skulle gå
för att äta lunch, middag eller supé. Jag
tror att det är andra kategorier som gästar
denna ungdomsgård. Det är förmodligen
Evangeliska fosterlandsstiftelsens
medlemmar i de yngre årgångarna, som
under fotvandringar och i sällskapsresor
eller på annat sätt reser ut för att där
ha samvaro i vanlig mening — kalla det
för klubbsamvaro eller för vanlig organiserad
ungdomssamvaro. Men denna
klubbsamvaro eller ungdomssamvaro har
man i allmänhet inte på spritrestaurangerna,
och här är det fråga om att stimulera
en typ av restauranger, som geografiskt
och i alla andra avseenden har
chansen att verkligen på allvar ta upp
konkurrensen med restauranger med utskänkningsrättigheter.
Då är det faktiskt
inte Movikens ungdomsvård man tänker
sig, utan man avser en restaurang som
är lokaliserad på ett sådant sätt, att den
har praktiska möjligheter att konkurrera
med spritrestaurangerna och att locka
över den publik, som frekventerar spritrestaurangerna,
till den alkoholfria restaurangen.

Detta är syftet med beviljandet av lån
till alkoholfria restauranger, och jag
tycker nog att den frågan borde klaras
ut litet närmare i denna debatt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det har tydligen uppstått
ett litet missförstånd också när det
gäller denna fråga.

Onsdagen den It) april 1957 fm.

Nr 12

Ang. principerna för beviljande av lån till alkoholfria restauranger m. m.

Man har inte sökt något lån för den
klubbverksamhet, som bedrives vid Movikens
ungdomsgård, utan för den restaurangrörelse,
som där bedrives, och
den är ju framför allt avsedd på sommaren
för turiststrafiken och på vintern för
olika organisationer, som man tänker
sig vilja förlägga sin kursverksamhet dit
och då utnyttja restaurangen. Det är inte
på det sättet i Norrland att vi där har
lyxrestauranger som ligger så förfärligt
tätt — och det kanske vi skall vara glada
åt —- utan vad vi här närmast anser
att konkurrensen bör gälla är de restauranger,
som finns ute i bygden och som
har rättighet att servera pilsner och vin.
Det är dessa restauranger, som den ifrågavarande
skulle konkurrera med, och
jag anser nog också att denna restaurang
gott kan konkurrera med de andra
i fråga om standarden. Det är inte så
litet folk som är i rörelse i denna bygd,
framför allt på sommaren. Jag vågar påstå
att denna kommun är Sveriges vackraste,
och detta förklarar väl varför den
blir livligt besökt av turister. I samband
med invigningen av ungdomsgården, då
jag också var med, var det inte mindre
än 13 000 personer församlade i närheten
av denna ungdomsgård.

Jag vill sedan anmärka, att det ju är
mycket bra att man som underhållning
här räknar klassisk musik, men jag citerade
faktiskt vad kontrollstyrelsen
skrivit, och den skrev om »lättare underhållning».
Jag har aldrig hört talas
om att klassisk musik kan räknas till
lättare underhållning utan jag fick för
min del helt andra föreställningar om
vad det var fråga om.

Till sist är jag naturligtvis synnerligen
glad över att herr statsrådet här, även
om han inte direkt kan utlova det, i varje
fall ställer i utsikt att denna ungdomsgård
måste anses ha goda möjligheter
att få bidrag ur allmänna arvsfonden.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela kammarens ledamöter,
att plenum i morgon kl. 13.00 endast
avser bordläggning.

Yi har i dag sannolikt att påräkna
kvällsplenum, och därefter fortsätter arbetsplenum
på fredag kl. 13.00.

Plenum på lördag kl. 10.00 beräknas
endast avse bordläggning.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
145, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1956 och 1957
vid dess åttonde ordinarie möte fattade
beslut.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 155, angående vissa ändringar i personalförteckningen
för domänverket,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 156, med förslag till lag om utlämning
för brott.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 157, med förslag till lag om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 160, angående omorganisation av
sjukgymnastutbildningen m. m.; och
nr 165, angående nya riktlinjer för
tillämpningen av kungörelsen den 5 juni
1953 (nr 475) om eftergift i vissa fall
av belopp, vilka lämnats såsom ekonomiskt
bistånd av utlandsmyndighet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 486, av herr Arrhén m. fl.;
nr 487, av herr Ohlon m. fl.;
nr 488, av herr Grym m. fl.;

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

nr 189, av herr Hagberg; och
nr 190, av herr Persson, Helmer, m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Persson, Helmer,
m. fl. väckta motionen nr 491.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herrar Kriigel och
Grym väckta motionen nr 492.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av fru Gärde Widemar
och fru Hamrin-Thorell väckta
motionen nr 493.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 67—70 samt
bankoutskottets utlåtande nr 11.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts skrivelse med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner angående
föreskrifter till säkerställande av allmänhetens
obehindrade tillgång till
myndigheters offentliga handlingar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan I

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Ewerlöf m. fl. (1:251) och den andra
inom andra kammaren av herr Cassel
in. fl. (II: 300), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta uttala, att enligt
dess mening pågående utredningsarbete
borde bedrivas i sådan takt, att förslag
kunde föreläggas 1958 års riksdag till
beslut om långsiktiga riktlinjer för ett
fortsatt effektivt försvar.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Utskottet vill erinra om att chefen
för försvarsdepartementet efter samråd
med 1955 års försvarsberedning och
med dess enhälliga tillstyrkan genom
skrivelse den 21 mars 1957 uppdragit åt
överbefälhavaren att verkställa överarbetning,
mot bakgrunden av det aktuella
läget och framtidsutsikterna i militärt,
tekniskt och ekonomiskt avseende, av de
av denne år 1954 framlagda förslagen
till riktlinjer för krigsmaktens fortsatta
utveckling. Enligt skrivelsen bör vid den
nya utredningen ÖB-förslagets grundprinciper
beträffande bland annat en efter
utvecklingen kontinuerligt anpassad
långsiktsplanering och vidmakthållande
av god kvalitet fasthållas. Vidare uttalas,
att utredningen bör grundas på den allmänna
förutsättningen, att någon avgörande
förändring i den gällande, av
statsmakterna år 1948 fastställda målsättningen
för det militära försvaret icke
ifrågasattes. Departementschefen har vidare
förutsatt, att resultaten av utredningen
framläggas utan dröjsmål.

Vid den sålunda förestående överarbetningen
av öB-planen torde de i de
föreliggande motionerna berörda problemen
komma under behandling. Med
hänsyn härtill finner utskottet motionerna
icke böra föranleda annan riksdagens
åtgärd än att riksdagen vill understryka
departementschefens i skrivelsen
till överbefälhavaren gjorda uttalanden,
att resultaten av utredningen
böra framläggas utan dröjsmål.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må, i
anledning av motionerna I: 251 och II:
300, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört.»

Onsdagen den 10 april 1957 fin.

Nr 12

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! De sammanlagda utgifterna
för militära ändamål uppgår enligt
försvarsministerns beräkningar till
omkring 2 500 miljoner kronor, om man
tar hänsyn till utgifterna på både driftbudgeten
och kapitalbudgeten. Det är en
oerhörd belastning på hela samhällsekonomien,
en belastning som framför allt
drabbar de stora löntagargrupperna och
andra med dem jämförbara mindre inkomsttagare.
Vi har kommit dithän, att
omkring 40 procent av alla direkta skatter
numera går till militären.

Det är väl uppenbart att sådana väldiga
utgifter för improduktiva ändamål
är en av de allra främsta orsakerna till
den fortgående inflationen och därmed
fortgående försämring av penningens
värde. I andra länder börjar man nu alltmer
inse, att man måste minska de militära
anslagen. Jag vill erinra om att i
England, där man ju har en konservativ
regering, nu vidtager åtgärder på detta
område, åtgärder som man beräknar
skall medföra en sänkning av de militära
kostnaderna med omkring 30 procent.
I andra länder, främst Sovjetunionen
och folkdemokratierna, har man redan
genomfört betydande nedskärningar
i utgifterna för krigsmakten.

Men här i vårt land tar regeringen tydligen
sikte på att ytterligare öka de militära
anslagssummorna. Jag tror mig
kunna säga, att högern här i landet, som
är den främsta drivkraften när det gällel
militariseringen, bör kunna känna sig
tämligen nöjd med detta läge. Den skrivelse
från försvarsministern till överbefälhavaren,
som refereras i detta utlåtande,
tillåter jag mig karakterisera som
ett knäfall för högern och de högre officerarna
och deras krav på en forcerad
upprustning, krav som också framförts
vid olika tillfällen i motioner från högerpartiet.
Det är väl också därför
det inte finns någon högerreservation
av betydelse i det föreliggande utlåtandet.
Annorlunda är ju högerns inställning
till andra frågor. När det gäller
anslag till socialvården eller anslag
till kulturpolitiken, då träder sparsamhctsvännerna
på högerkanten i mycket

3 Första kammarens protokoll 1957. Nr 12

livlig aktivitet. Jag erinrar om den serie
reservationer från högern som förelåg
i fråga om socialpolitiken och skolväsendet,
barnbidrag, husmoderssemestrar,
stipendier för studerande ungdom,
fria läroböcker in. m. — allt anslag som
högern ville pruta på. Det är för resten
karakteristiskt för detta parti och de intressen
det företräder, att deras sparsamhetspolitik
alltid går ut över de anslag
som riksdagen vill göra för att främja
den sociala och kulturella utbyggnaden.
Vi får ofta höra från högern om
nödvändigheten att spara på statens utgifter,
vi hör förmaningar från talarstolarna
och dess tidningspress att man
skall ha förtroende för den enskildes
förmåga att själv bestämma över sina
inkomster, att skatterna skall kunna sänkas
o. s. v. Men då det gäller utgifter,
som slukar 40 öre av varje krona i direkt
skatt, då lyser sparsamhetsnitet med
sin frånvaro.

Jag uppfattar de direktiv som regeringen
har utarbetat för den pågående
försvarsberedningen ungefärligen som
den linje för försvarsfrågans lösning,
som högerpartiet ''liar företrätt, och anser
därför att direktiven måste karakteriseras
som en kapitulation inför dess
krav. Det är ju tydligt att regeringen nu
har beslutat sig för att genomföra ÖBplanen,
en plan som väckt en mycket
stark och berättigad opinion ute i landet
inte minst från anhängarna av de
båda regeringspartierna. Nu skall emellertid
planen överarbetas, som det heter,
i militärt, tekniskt och ekonomiskt avseende.
Man skall lägga upp en plan, som
skall bibehålla det ursprungliga ÖB-förslagets
grundprinciper, och man förutsätter
att denna reviderade ÖB-plan skall
framläggas utan dröjsmål. Att det kommer
att innebära en ytterligare höjning
av militäranslagen tror jag man kan säga
utan varje som helst tvivel. Enligt
dessa direktiv skall man gå fram på den
linjen, att krigsmakten skall så att säga
få full kompensation för penningvärdeförsämringen.
De militära anslagen skall
alltså göras värdebeständiga. Men det
bär inte varit tal om någon värdebeständighet
när det gäller de sociala anslagen.

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

Barnbidragen är ingalunda värdebeständiga,
och riksdagen har för någon vecka
sedan också motsatt sig att göra dem
värdebeständiga. Detsamma gäller folkpensionen,
detsamma gäller över huvud
taget alla anslagsposter på social- och
kulturbudgeten. Men nu skall man som
sagt göra militärmiljarderna värdebeständiga.
Den ursprungliga ÖB-planens
slutsumma var ungefär tre miljarder kronor,
och när vi skall räkna om det till
nuvarande penningvärde, d. v. s. ta hänsyn
till den fortgående penningvärdeförsämringen,
får vi kanske räkna med att
slutsumman för den reviderade planen
kommer att ligga någonstans mellan tre
och en halv och fyra miljarder kronor.
Det är en alldeles orimlig militärbudget
för ett land som vårt, men det är den
plan för en forcerad upprustning, som
man nu begär att riksdagen skall sanktionera.

Hittills har regeringen avvisat kraven
på att atomvapen liksom kemiska
vapen och bakterievapen skulle införlivas
med den svenska försvarsmakten.
Denna regeringens ståndpunkt har hälsats
med tillfredsställelse av de allra
flesta svenskar, men jag fruktar att de
nya direktiven varslar om eftergifter
även på denna punkt. Om inte så är fallet,
varför skall man då sätta en ökänd
anhängare av atomvapnen att utreda
konsekvenserna av att införa dessa vapen
vid den svenska krigsmakten? Vad
är det för övrigt för utredning som behövs
på den punkten? Atom- och vätebombens
ohyggliga konsekvenser är alltför
välkända för att behöva utredas.

Jag vill säga detta från denna talarstol,
att ett fruktanvärt historiskt ansvar
faller på dem som emot en bestämd folkvilja
inför dessa barbariska massförintelsevapen
i vår försvarsmakt. Enligt vår
uppfattning har det svenska militärväsendet
endast en uppgift, nämligen att försvara
vårt lands neutralitet och nationella
frihet. Vi menar, i motsats mot inflytelserika
tidningar som företräder högern
och folkpartiet, att landet skall försvaras
oavsett varifrån ett eventuellt angrepp
sättes in. Utifrån en sådan målsättning
bör den militära organisationen

byggas upp. Det innebär att vi bör bygga
på den levande värnkraften hos folket,
en värnkraft som måhända bör vara
utrustad för gerillakrigets uppgifter. Det
kostnadskrävande flyget, som spelar en
ringa roll i försvaret av hemorten, kan
enligt vår mening skäras ned väsentligt
utan att man därmed eftersätter landets
faktiska värnkraft. Detsamma kan i viss
mån sägas om den dyrbara utbyggnaden
av stridsvagnsvapnet, som i vår
svenska terräng med dess särskilda betingelser
för markstrid inte ger valuta
för pengarna.

Herr talman! Utifrån dessa synpunkter
har jag tillsammans med andra motionärer
i denna kammare yrkat på en
nedskärning av de militära anslagen och
bemyndigandena. Vi önskar där en besparing
på omkring en halv miljard kronor.
Jag har, herr talman, för ögonblicket
inget yrkande, men jag har velat anföra
dessa synpunkter på de nya direktiven
för försvarsutredningen, och jag
återkommer med mina yrkanden vid behandlingen
av de olika punkterna.

Herr SVÄRD (h):

Herr öhmans utläggningar i försvarsfrågan
föranleder mig bara till tre konstateranden.

Vad försvarsberedningen har blivit
enig om är att låta expertisen göra en
undersökning om de lägsta kostnader,
till vilka man kan få fram ett svenskt
försvar, soin kan försvara hela landet
och som vid ett krigsfall kan göra det
möjligt för oss att icke uppgiva någon
del av landet utan segt motstånd. Herr
öhman accepterar inte denna målsättning,
och följaktligen kan herr Öhman
tala stora ord och många ord om möjligheterna
att begränsa försvarsutgifterna.

De svenska försvarskostnaderna är
vid en internationell jämförelse mycket
låga. De är även efter den begränsning
i försvarsutgifterna som engelsmännen
nu håller på alt genomföra icke ens hälften
av de engelska försvarsutgifterna,
räknat i förhållande till nationalinkomsten.
Vilka utgifter för militära ändamål

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

som Sovjetimperiet med ockuperade områden
har är det ingen som vet. Ingen
vet det inom Sovjetryssland, under alla
förhållanden icke någon vanlig medborgare.
Detta är nog för att karakterisera
vad som där händer. Alla tecken
tyder på att de samlade militärutgifterna
i dessa stater är långt högre än i några
andra europeiska stater, också i förhållande
till nationalinkomsten.

Herr öhman talade slutligen om den
levande värnkraften och använde detta
vackra uttryck som utgångspunkt för en
kritik av tanken att vi skulle utrusta vår
levande värnkraft med vapen, som ger
den en rimlig chans att möta en motståndare.
Vad herr Öhman vill är att
vår levande värnkraft skall möta en
motståndare, utrustad med atomvapen
och allt vad den moderna militärtekniken
kan prestera, utan att ha någon möjlighet
att försvara sig, utan att ha de motmedel
som nu är oundgängliga. Det är
innebörden av herr Öhmans ståndpunkt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr öhman märker nog,
att han hamnat i fel talarstol när han
höll sitt anförande. Då man skall tala
om avrustning, är det inte lämpligt att
ställa sig i den svenska riksdagen, utan
då bör man rimligen försöka tala med
dem som går i täten när det gäller rustningarna
här i världen och som använder
rustningarna för att hålla andra folk
nere i förtryck.

Vi kommer inte riktigt på jämställd
fot när det gäller att diskutera dessa saker,
herr öhman, förrän herr öhman
styr om att man i Ryssland får samma
möjligheter att tala för avrustning som
herr öhman har i det demokratiska Sverige
— så folkdemokratisk är man ju
nämligen inte vare sig i de s. k. folkdemokratierna
eller i Sovjetunionen. Innan
vi har kommit så långt, herr öhman,
vore det nog en gärd av anständighet
om herr öhman inte stod upp ocli talade
som han gjorde nyss.

Vi bör inte heller glömma, att en av
de stater, för vilkas skull den svenska
riksdagen måste bevilja så pass stora an -

slag till försvaret och som har vållat det
nuvarande läget i världen, är den stat
som herr öhman beundrar. Denna stat
nöjer sig som bekant inte bara med att
rusta hemma, utan den använder också
kommunistiska partier som femtekolonnare
i de stater som inte vill underkasta
sig den uppfattning som är förhärskande
i Moskva. Så länge det förhåller sig
på detta sätt, herr öhman, är det inte
värt att här plädera för nedrustning i
stället för att söka påverka den stat som
beter sig på detta sätt. Jag skulle därför
vilja rekommendera att herr Öhman, när
han nästa gång talar för avrustning,
skall sätta sig i förbindelse med ledarna
i Kreml och försöka komma till tals med
dem och det s. k. ryska parlamentet, så
att just femtekolonnarna avskaffas, även
om herr Öhman då kanhända fick litet
mindre än nu att sysselsätta sig med.

Med utgångspunkt från detta, herr talman,
skulle jag vilja yrka bifall till vad
som i detta sammanhang har föreslagits.
Jag utgår ifrån att man inte på något
håll i den svenska riksdagen faller för
den barnsliga tanken, att vi skulle kunna
skydda oss genom ett försvar som är
inställt på gerillakrig. Om de stora staterna,
exempelvis Sovjetunionen, använder
sådana maktmedel som atombomben
och vätebomben, får vi väl ta emot dem
med samma varma servetter som de serverar
oss, herr Öhman.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Herr Svärd yttrade i
början av sitt anförande, att en enhällig
försvarsberedning hade förordat de
direktiv som finns återgivna under
punkt 1. Jag har inte alls tvivlat på det,
herr Svärd. Jag har sagt, att beredningen
tydligen liar helt fallit på knä för
högerns krav, och det är också därför
helt i sin ordning att det är högerns
representant som här uppträder till försvar
för förslaget.

Sedan säger herr Svärd, att jag inte
vill, att hela landet skall försvaras och
att jag ifrån den utgångspunkten kan
kräva en begränsning av utgifterna. Jag
kan försäkra herr Svärd, att jag är eu

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

minst lika livlig anhängare som någon
annan av att hela landet skall försvaras.
Men nu visar den moderna krigstekniken
— senast från andra världskriget
— att inget land, inte ens stormakterna,
kan hindra invasion av fientliga
trupper. Om herr Svärd och högerpartiet
när den illusionen, att det svenska
folket skulle kunna skapa ett sådant
försvar vid våra långa sjö- och landgränser,
att ingen fiende i världen skulle
kunna ta sig över gränserna, beklagar
jag detta.

Jag har inte velat förorda att man
skall uppge någon del av landet som
går att försvara. Jag har förordat en
annan organisation av vår försvarsmakt.
Vi skall sluta med att leka stormakt, ty
vi har varken folkresurser eller ekonomiska
möjligheter till detta. Men så som
den svenska försvarsmakten nu är uppbyggd,
är den en miniatyrkopia av stormakternas
militära organisation, som
icke passar oss.

Låt mig göra ännu ett påpekande i
sakfrågorna. Herr Svärd säger, att om
vi skall ha levande värnkraft för att försvara
landet, måste vi utrusta denna med
moderna vapen, med andra ord atomvapen.
Men, herr Svärd, atomvapnet är
väl ändå inte ett försvarsvapen. Om en
del av Sverige invaderas av främmande
trupper, skall då den svenska försvarsmakten
använda atombomber emot detta
svenska område? Menar herr Svärd
det? Jag bara ställer frågan.

Atomvapnet är ett typiskt anfallsvapen,
och om Sverige vill utsätta sig för
risken att omedelbart dras in i händelse
av ett tredje världskrig, då bör vi införliva
atomvapnet med vår krigsmakt
— det tycker jag den senaste tidens erfarenheter
talat så tydligt språk om, att
man på den punkten inte ens behöver
argumentera vidare.

Så har vi de andra frågorna, som alltid
hör till när herr Svärd och herr
Elowsson diskuterar sådana här saker.
De vill så hjärtans gärna fly hemifrån,
emigrera till ett annat land och säga:
Se på det landet, se hur man har det
•där! Samtidigt erkänner herr Svärd, att
han inte vet ett dugg om hur mycket

Sovjetunionens rustningar belöper sig
till. I nästa andedrag är han dock helt
säker på att rustningskostnaderna där
är större än i något annat europeiskt
land.

Jag vet bara det som redovisas i Sovjetunionens
statsbudget. Den har publicerats,
så den är tillgänglig också för
herr Svärd. Jag vet inte om man kan få
något annat grepp om den svenska militärbudgeten
heller än genom att gå
igenom vad vi här anslår av statliga
medel. Det är nog klokast, herr Svärd, att
vi håller oss till dessa fakta, och detsamma
vill jag säga också till herr Elowsson.

Dessutom vill jag erinra om att Sovjetunionen
nyligen bär skurit ned sina
väpnade styrkor med omkring två miljoner
man, och att militäranslagen i
den senaste statsbudgeten sänktes med
ungefär 10 miljarder rubel.

Till sist vill jag bara tillfoga, att det
är en alltför haltande jämförelse man
försöker sig på om man jämför rustningarna
i Sovjetunionen å ena sidan
och Sverige å den andra. Sovjetunionen
genomled det andra världskriget med
ohyggliga förluster. Folken i Sovjetunionen
genomled också det första världskriget
och fyra års interventionskrig efter
det. Folken i Sovjetunionen kan inte
undgå att se hur vissa västmakter, framför
allt Amerikas förenta stater, bygger
upp ett nät av krigsbaser runt Sovjetunionens
territorium. Under sådana omständigheter
förstår jag att Sovjetunionen
vill se om sitt hus. Men man har
också från det hållet ställt hart när otaliga
förslag om att åstadkomma en internationell
överenskommelse om förbud
emot atomvapnet, om förbud mot vätebombsexperimenten
och om allmän nedrustning
och avspänning.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Herr öhman tycks ha
en mycket egendomlig uppfattning om
hur det går till i svenska utredningar
och beredningar. Han föreställer sig synbarligen,
att vi där ägnar oss åt att knäfalla
för varandra. Så är inte fallet,

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

herr Öhman. Det är inte i svensk poli- att alla västmakterna inte minst Engtik
vi knäfaller för varandra, det är i land och Frankrike, som är oerhört
en politik, som kanske står herr Öhman skuldsatta och har det besvärligt med
närmare än svensk politik, som färdig- sin ekonomi på grund av att de måste
het därvidlag är en förutsättning för ha stora militärstyrkor — med upprackframgång
och även för en något så när ta händer skulle ta fasta på verkliga
sorgfri ålderdom. fredsförslag som kom från Sovjetunio Herr

öhman lever i den tron, att det nen. Och i så fall skulle man kunna täntaktiska
atomvapnet är ett anfallsvapen, ka på att avrusta i alla länder, också i
En enhällig internationell expertis an- vårt land. När följaktligen herr öhman
ser däremot, att det taktiska atomvap- står här och talar för avrustning, säger
net främst är ett försvarsvapen, att det jag ännu en gång att han talar på fullfrämst
ger överlägsenhet åt den som komligt fel plats. Han borde tala i Ryssförsvarar
sig. Och det är med denna ut- land för den saken och försöka få rysgångspunkt
också naturligt, att herr Öh- sarna att förstå den västerländska uppman
är motståndare till ett taktiskt fattningen i den här saken. På det sät -

atomvapen.

Den sovjetryska avrustningen har vi
hört talas om i ganska många år nu. Vi
har inte sett några tecken på vart den
avrustningen leder, men det finns andra
som har gjort det, herr öhman. Det
ungerska folket har haft en upplevelse
och en erfarenhet av vad sovjetrysk avrustning
betyder i praktiken.

Till slut förmodar jag, att det varken
är herr Elowsson eller jag som har någon
vilja att emigrera till Sovjetryssland;
jag trodde den viljan var starkare i kretsar
där herr öhman rör sig än i kretsar
där vi rör oss.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Öhman ville göra
gällande att anledningen till att Sovjetunionen
rustade var, att exempelvis Förenta
staterna har lagt upp flottbaser runt
omkring Sovjetväldet. När herr Öhman
resonerar på del sättet vänder han bakfram
på historien. Han har inte märkt,
alt de där baserna runt Sovjetunionen
började byggas först sedan det blev klart,
att Sovjetunionen inte drog tillbaka sina
trupper från randstaterna, från Västtyskland,
Polen, Ungern och de andra
stater som är mer eller mindre besatta.
Man hade den bestämda känslan på västmaktshåll,
att ryssarna tänkte fortsätta
marschen fram över den europeiska
kontinenten. Det var då man började dra
öronen åt sig och bygga dessa baser.

Det råder inte det minsta tvivel om

tet skulle han kunna få en början till någonting,
som möjligen skulle kunna leda
till en avrustning i framtiden, i stället
för att göra som han gör nu, då han
hjälper herrarna i Kreml att hålla politiska
partier i andra stater •— politiska
partier, som vi nödvändigtvis måste räkna
som en del av Sovjetunionens krigspotential.
Så länge det är på det sättet
skall inte herr öhman inbilla sig att han
vinner några proselyter i vårt land när
det gäller avrustningsåtgärder av det
slag, som han här har pläderat för.

Jag skulle vilja komplettera det herr
Svärd sade beträffande atomstridskrafterna,
när herr Öhman sade att det väl
ändå inte är meningen att vi skall bombardera
våra egna områden med atomvapnen.
Ja, det beror minsann på det,
herr Öhman! Om en främmande makt
satt sig fast i en svensk hamnstad och
ifrån den hamnstaden matar in sina
sridsstyrkor i vårt land för att slå ihjäl
vårt folk, skulle jag inte ha det minsta
emot att fälla en atombomb mot den
hamnstaden, även om herr öhman råkade
bo där.

Herr ÖHMAN (k) :

Herr talman! Jag kan gå förbi vad
herr Svärd sade om knäfallet. Jag ber
om ursäkt, herr talman, men jag tyckte
att det var ett så enfaldigt resonemang
att det inte har med debatten att göra.

Det gällde här frågan om taktiska
atomvapen. Var går nu gränsen mellan

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

de taktiska atombomberna och de s. k.
strategiska? Kan herr Svärd eller den
senast uppträdande atombombexperten,
herr Elowsson, upplysa kammaren om
var gränsen går? Det man hrukar kalla
taktiska atombomber är i alla fall bomber,
som är betydligt starkare i sin
spräng- och förstörelseverkan än de
atombomber som fälldes över Hiroshima.

Jag frågade vidare herr Svärd om han
ville bomba svenskt territorium med
s. k. taktiska atombomber. Han undvek
att svara på den frågan, men i stället
svarade herr Elowsson. Jag vill notera
detta till kammarens protokoll; jag tycker
det är ruskigt och otrevligt att en
ledamot av denna kammare kan stå upp
och säga, att han icke skulle rygga tillbaka
för att fälla atombomber över
svenskt område. Så klart har icke ens
Herbert Tingsten i Dagens Nyheter eller
herr Oswald i denna kammare uttalat
sig som nu herr Elowsson gjort.

Så påstod herr Elowsson att jag vänder
historien bak och fram när jag talar
om att Sovjetunionen är inringad av amerikanska
baser. Han påstår att Sovjetunionen
inte drog tillbaka sina trupper efter
det andra världskriget. Herr Elowsson,
jag måste verkligen returnera beskyllningen
om att vända bak och fram på
historien. Kanske herr Elowsson erinrar
sig att det stod sovjetryska trupper
på ön Bornholm i Östersjön; de drogs
tillbaka omedelbart efter kriget. Kanske
herr Elowsson också erinrar sig att det
fanns sovjetryska trupper i Nordnorge;
de drogs tillbaka. Kanske herr Elowsson
kan erinra sig att det fanns en sovjetisk
flottbas på Porkala Udd; den drogs också
tillbaka.

Beträffande Tyskland, herr Elowsson,
ingicks det en gemensam överenskommelse
mellan de under kriget allierade
om vilka besättningszoner som skulle
finnas. Men vem är det där, som har ensidigt
slutit ockupationsavtal till år
2004? Jo, det är Amerika, som med den
västtyska regeringen har slutit ett sådant
avtal. Sedan Atlantpakten skapats
och sedan Västtyskland börjat remilitariseras
och helt enkelt anslutits till A -

pakten, ingick Sovjetunionen och folkdemokratierna
den s. k. Warszawapakten,
som innebär att Sovjet får ha vissa
truppstyrkor utplacerade i några av de
folkdemokratiska länderna. Men det är
åtskilliga tiotusentals amerikanska trupper
förlagda till Frankrike, till England,
till Västtyskland, till Holland och till
andra länder och nu bereder man sig
på att inrätta atombaser i Norge och
Danmark med åtföljande amerikanska
trupper. En debatt i dessa frågor i första
kammaren skulle nog vinna på om också
herr Elowsson försökte att se till fakta
och icke bara tala av bara farten, som
jag har intryck av att herr Elowsson ofta
gör.

Herr Elowsson påstår att jag inte har
någon resonans för mitt krav på nedskärning
av rustningarna. Jag tror att
det finns en väldigt stark resonans för
min synpunkt, vilket ofta kommit till
uttryck icke minst ifrån det parti, som
herr Elowsson representerar, och vidare
från den svenska fackföreningsrörelsen
och från andra befolkningslager.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag har en fråga att
ställa till herr öhman: När tror han att
de sovjetryska trupperna skall lämna
Estland, Lettland och Litauen?

De sovjetryska trupperna befinner sig
i Ungern i enlighet med Warszawapakten,
säger herr öhman. Är det, herr öhman,
också på det sättet, att de sovjetryska
truppernas massmord på civila
ungerska medborgare skedde i enlighet
med Warszawapakten?

Herr öhman ställde frågan var gränsen
går mellan ett taktiskt och ett strategiskt
atomvapen. Jo, den gränsen går
framför allt, herr öhman, i det sätt, på
vilket man har för avsikt att använda
atomvapnet. Det finns ingen människa i
detta land, som drömmer om att använda
ett atomvapen för massförstörelseändamål.
Men den sortens folk finns i andra
länder, herr öhman.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När herr öhman här
talar så ivrigt till försvar för Sovjetunio -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang.

nen, tänker han inte på att han avslöjar
sig inte så litet. Han träder i de makters
tjänst, som överallt där de uppträtt
har bekämpat demokratien — och ändå
sitter ju herr öhman här i kammaren
som resultatet av att vi har en demokrati.
Det kan hända att herr Öhman kommit
in i ett parlament även om vi haft
en diktatur, såsom exempelvis i Sovjetunionen
— det vet jag inte, men däremot
är det alldeles uppenbart, att herr
Öhmans strategiska utbildning, den
gången han undergick sådan i Sovjetunionen,
ligger något för långt tillbaka
i tiden. Det var tydligen före atomvapnens
tillkomst, och den utbildningen är
nu inte aktuell. Därför resonerar herr
Öhman också så som han gör.

Han ville också lägga i min mun ord,
som jag inte sade. Herr öhman påstod
att jag skulle ha sagt, att vi skulle använda
atomvapen till och med på svenskt
område. Men det kan vara skillnad också
på vad som är svenskt område — det
kan vara fråga om ett område i vårt
land, som är besatt av en fiende, som
använder detta område som bas för att
underkuva oss och våra hustrur och
barn. Då är det inte ett svenskt område
av samma karaktär som det var innan
den främmande makten trängde in i vårt
land och bemäktigade sig detta område.

Sedan ville herr Öhman ha reda på
verkningarna av atombomben. Jag tycker
att herr öhman, som har så goda förbindelser
med Ryssland, bör vända sig
dit för att få reda på framstegen i frågan
om atom- och vätevapnen. De har
ju hunnit långt i Ryssland på det området
och har säkerligen mycket större erfarenheter
än vi. Jag tycker verkligen att
det är underligt, att inte lierr öhman
vänder sig till sitt rätta hemvist för att
få reda på den saken. Det vore rätt naturligt
om han så gjorde. Då skulle herr
öhman säkerligen få upplysning om de
senaste framstegen på detta område, och
då vore det inte så mycket för oss att
tillägga i denna diskussion.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag vill säga bara ett par
ord till herr Svärd.

utredningsarbetet rörande försvarsfrågan
Han frågade när sovjettrupperna skall
dra sig tillbaka från Estland, Lettland
och Litauen. Såvitt jag vet är dessa länder
republiker inom Sovjetunionen, och
det är en åtgärd som genomförts med
folkens vilja och som den svenska regeringen
har godkänt. Jag kan därför inte
alls säga vilka trupper som finns i Baltikum.
Om herr Svärd vill ha reda på
vilka trupper som finns där och hur länge
de skall stanna, så riktar han frågan
till fel adress. Det är kanske bäst att herr
Svärd vänder sig till utrikesdepartementet
eller personligen till sovjetregeringen
för att ta reda på den saken.

Sedan påstod herr Svärd att de sovjetryska
trupperna i Ungern utfört massmord
på civilbefolkningen och frågade
om det också stod i överensstämmelse
med Warszawapakten.

Herr Svärd! Den ungerska tragedien är
så pass allvarlig, att man inte borde raljera
över den. Jag har personligen, i
motsats till herr Svärd, bekvämat mig att
fara dit ned för att tala med befolkningen.
De som utförde verkliga massmord
på befolkningen i Ungern var inte
sovjettrupperna, ulan det var band av
reaktionärer, fascister och gamla Horthygendarmer,
som opererade i Ungern
under de sista dagarna av oktober och
första dagarna av november. Sovjettruppernas
inskridande satte emellertid stopp
för dessa bestialiska massmord på den
ungerska civilbefolkningen.

Till sist vill jag bara säga ett par ord
om atomvapnen igen. Herr Svärd säger,
att man inte kan dra någon gräns mellan
ett taktiskt och ett strategiskt atomvapen.
Det ger jag honom rätt i. Det är
avsikten med dessa bomber, som avgör
om de är av taktisk eller strategisk art,
säger herr Svärd. Är herr Svärd alldeles
säker på den saken?

Herr Svärd försvarade sin inställning
till atomvapnen med att säga, att Sverige
aldrig skall använda atomvapen för
massförstörelse. Men vad skall vi då ha
atomvapen till? Så snart en atombomb
briserar, åstadkommer den massförstörelsc.
Man kan helt enkelt inte få en
atombomb att brisera utan att det blir
massförstörelse. Herr Svärd tycks glida

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. utredningsarbetet rörande försvarsfrågan

över till ståndpunkten, att vi skall ha
atomvapen och bara lagra dem utan att
använda dem. Herr Elowsson däremot
säger, att vi kan bli tvingade att använda
atombomber mot ett svenskt område
som blivit besatt av främmande trupper.
Herrarnas bud skiljer sig litet. Vi
liar här två representanter för atombombslinjen:
Den ene säger att vi inte
skall förstöra något med våra atombomber,
medan den andre förklarar att vi
kanske måste använda dem även mot
svenskt område. Jag tycker att herrarna,
som kanske umgås mera än jag i
försvarsberedningen och andra militära
kretsar, borde söka komma överens om
bur ni egentligen skall ha det, så att ni
åtminstone går fram på en enig linje i
denna fråga.

Till sist talade herr Elowsson om mina
förbindelser med Sovjetunionen. Jag
försäkrar herr Elowsson, att jag icke har
några andra förbindelser med Sovjetunionen
än vad vilken svensk medborgare
som helst kan få om han bara önskar
inhämta upplysningar därifrån.

Herr TALMANNEN anförde:

Utan hänsyftning på någon särskild
av de i debatten deltagande talarna vill
jag hemställa, att man i fortsättningen i
debatten väljer sina uttryck med den
omsorg som överensstämmer med reglerna
för svensk riksdagsdebatt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är, försäkrar jag,
påfrestande att följa herr talmannens
admonition, men jag skall inte desto
mindre göra det.

Det som föranledde mig att på nytt
begära ordet var när herr öhman talade
om förhållandena i Ungern. Han hade,
sade han, bekvämat sig att resa dit
för att ta reda på hur det i verkligheten
låg till och hur händelserna hade utspelat
sig i samband med revolten. Sedan
kommer herr öhman alltså hem till
Sverige igen och talar om för oss »precis
hur det är». Menar herr öhman att
vi tror på vad han berättar? Jag kan

försäkra honom att ingen människa i
detta land gör det — i varje fall är det
mycket få.

Rätta förhållandet är ju att det ungerska
folket alltid har velat bli kvitt det
kommunistiska väldet, vilket alltifrån
sin tillkomst endast har hållits uppe tack
vare den ryska militären.

Herr talmannen yttrade nu, att han
finge anmoda talaren att närmare hålla
sig till det ämne, som förelåge till behandling.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) fortsatte:

Det var, konstaterar jag, genom de
de ryska truppernas insättande som revolten
i Ungern slogs ner. Det är väl,
herr talman, ändå inte förbjudet att
här erinra om att det förekom ryska
stridsvagnar i Budapest. De arbetade på
det sättet, att de utanför staden hade en
etappstation. Från den etappstationen
körde stridsvagnarna in i Budapest och
krigade på förmiddagen. Sedan körde
de tillbaka till etappstationen, fyllde på
bensin och utspisade manskapet, varefter
man körde in i staden på nytt. På
det sättet gick det, kan man nästan säga,
som en form av industriell drift.

Det var på det sättet man slog ned
revolten i Budapest och över huvud taget
i Ungern.

Om man ifrån den ryska regeringens
sida vore så fredsvänlig, som herr
Öhman söker få oss att tro, vore det
väl den enklaste sak i världen att ryssarna
drog tillbaka sina trupper inte bara
från Ungern utan även från andra stater
och lät människorna där sköta sig
själva. Ryssarna vill ju för egen del sköta
sig själva, och de vill inte att någon
skall lägga sig i deras egna inre angelägenheter.
Varför kan då ryssarna inte
låta andra folk reda upp sina egna angelägenheter
själva?

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Med instämmande i herr
talmannens admonition till den siste talaren
om att hålla sig till ämnet för en
svensk försvarsdebatt ber jag att få av -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. arméns övningsanslag — Ang. arméns tygmaterielanslag

stå ifrån att i dag mera diskutera
Ungern.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 2—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Ang. arméns övningsanslag

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: övningar m. m. för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 31 500 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr öhman m. fl. (I: 258)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hagberg m. fl. (II: 305), hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
23 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 258 och II: 305, såvitt nu vore
i fråga, till Armén: övningar m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 31 500 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 258 och II: 305.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det förslag, som kommunisterna
här framlagt, gäller repetitionsövningarna,
som man vill slopa
detta år liksom närmast föregående.
Riksdagen beslöt i fjol, att den åtgärd
som då företogs skulle vara en engångsföreteelse.
Det är i konsekvens med detta
uttalande av riksdagen som repetitionsövningarna
nu återupptas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna

yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionerna 1:258 och II:
305, såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 36—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Ang. arméns tygmaterielanslag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 258 och
11:305, såvitt nu vore i fråga, samt I:
351 och II: 437,

a) medgiva, att ett belopp av högst
40 000 000 kronor av det till armétygförvaltningens
förfogande stående rörelsekapitalet
under budgetåret 1957/58 finge
utnyttjas i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den
3 januari 1957 angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å tygmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
215 000 000 kronor;

c) till Armén: Anskaffning av tygmateriel
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 305 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 258,
av herr Öhman m. fl., samt II: 305, av
herr Hagberg m. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 250 000 000 kronor
och det begärda beställningsbemyndigandet
med 105 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 258 i denna kammare.

Herr GILLSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. marinens ovningsanslag — Anslag till fartygsbyggnader m. m.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till motionen I: 258,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 43 och 44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Ang. marinens ovningsanslag

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I:
258 och II: 305, såvitt nu vore i fråga,
till Marinen: övningar m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 26 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 258, av
herr öhman m. fl., samt It: 305, av herr
Hagberg m. fl., hade hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 20 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 258.

Herr GILLSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på bifall
till motionen I: 258, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 74—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Anslag till fartygsbyggnader m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 258 och II:
305, såvitt nu vore i fråga,

a) besluta de fartygsbyggnader för
flottan, som i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 3 januari 1957
föreslagits;

b) godkänna de ändringar av tidigare
planer för verksamheten under förevarande
anslag, som i förenämnda statsrådsprotokoll
angivits;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med i samma statsrådsprotokoll
angivna grunder medgiva utläggande av
beställningar inom en kostnadsram av
100 000 000 kronor;

d) till Marinen: Fartygsbyggnader

in. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 107 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 258, av
herr Öhman m. fl., samt II: 305, av herr
Hagberg m. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, afl förevarande anslag
måtte uppföras med 87 000 000 kronor
och beställningsbemyndigandet med
85 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 258.

Herr GILLSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
motionen I: 258, såvitt nu vore i fråga;

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till anskaffning av vapenmateriel m. m. för marinen — Anslag till anskaffning

av flygmateriel m. m.

och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 80

Anslag till anskaffning av vapenmateriel
m. m. för marinen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram
av 85 000 000 kronor, dels ock till Marinen:
Anskaffning av vapenmateriel

m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 85 000 000 kronor.

Vidare hade i förberörda båda likalydande
motioner I: 258 av herr Öhman
m. fl. samt II: 305 av herr Hagberg
in. fl. hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 70 000 000 kronor och beställningsbemyndigandet
med 70 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 258 och II: 305, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
utläggande av beställningar å vapenmateriel
m. m. inom en kostnadsram av
85 000 000 kronor;

b) till Marinen: Anskaffning av vapenmateriel
m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av
85 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Jag yrkar bifall till motion nr 258.

Herr GILLSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1:258, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra

propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 81 och 82

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83

Lades till handlingarna.

Punkterna 84—101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Anslag till anskaffning av flygmateriel
m. m.

I denna punkt liade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna 1:254
och II: 301 samt I: 258 och II: 305, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet över
försvarsärenden för den 3 januari 1957
angivits medgiva utläggande av beställningar
å flygmateriel m. m. inom en kostnadsram
av 640 000 000 kronor;

b) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
490 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 258, av
herr Öhman m. fl., samt II: 305 av herr
Hagberg m. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 390 000 000 kronor
och beställningsbemyndigandet med
450 000 000 kronor.

Ilerr ÖHMAN (k):

Jag yrkar bifall till motion nr 258.

Herr GILLSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vi -

44 Nr 12 Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel m. m. — Anslag till försvarets forskningsanstalt -

dare på bifall till motionen I: 258, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 103

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10b

Anslag till drift och underhåll av flygmateriel
m. in.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I:
258 och II: 305, såvitt nu vore i fråga,
till Flygvapnet: Drift och underhåll av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
106 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 258, av
herr öhman m. fl., samt II: 305, av herr
Hagberg in. fl., hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 90 000 000 kronor.

Herr ÖHMAN (k):

Jag ber att få yrka bifall till motion
nr 258.

Herr GILLSTRÖM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt
vidare på bifall till motionen I: 258, såvitt
nu vore i fråga; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 105—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108

Lades till handlingarna.

Punkterna 109—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Anslag till försvarets forskningsanstalt

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av departementschefen enligt statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för
den 3 januari 1957 förordade ändringar
i personalförteckningen för försvarets
forskningsanstalt, dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Försvarets
forskningsanstalt: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 620 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Söderquist (I: 252)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Boija och Wedén (11:298), i
vilka hemställts, att riksdagen med ändring
av Kungl. Maj :ts förslag måtte besluta
om inrättande av sex tjänster för
forskardocenter i Ce 30 med placering
vid försvarets forskningsanstalt till en
sammanlagd kostnad av 142 128 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eskilsson och fröken Andersson
(I: 253) och den andra inom andra kammaren
av herr Munktell in. fl. (11:297),
i vilka hemställts, att riksdagen med
ändring av Kungl. Maj:ts förslag härutinnan
måtte besluta att inrätta sex nya
tjänster vid försvarets forskningsanstalt
för forskardocenter i lönegrad Ce 30
och att anvisa därför behövliga anslag
eller 142 128 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 252 och II: 298 samt I:
253 och II: 297,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

för försvarets forskningsanstalt, som
föranleddes av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1957 föreslagit;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 4 620 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors, Ileckscher
och Hjalmarson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I: 252 och
11:298 samt 1:253 och 11:297,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets forskningsanstalt, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärendcn
för den 3 januari 1957 och reservanterna
föreslagit;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för försvarets forskningsanstalt,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;

c) till Försvarets forskningsanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 4 762 UOO kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! År 1954 omorganiserades
försvarets forskningsanstalt. Sedan
dess har anstalten successivt byggts ut,
och försvarsforskningen har undan för
undan fått ökade framförallt personella
resurser. Departementschefen är angelägen
om att denna successiva utbyggnad
fortsätter, och det är också utskottet.
Det råder alltså inga delade meningar
i det avseendet. Det råder inte heller
några delade meningar om den betydelse,
en vetenskaplig underbyggd försvarsforskning
har både för att öka slagkraf -

Anslag till försvarets forskningsanstalt
ten i vårt försvar och för att åstadkomma
effektivast möjliga utnyttjande av de
anslag som ställs till försvarets förfogande.

I dessa grundläggande avseenden råder
alltså enighet, men vi skiljer oss
från varandra i någon mån, en mån som
dock icke skall överdrivas, när det gäller
den takt, i vilken forskningsanstaltens
utbyggnad skall ske. Vad reservanterna
här vill är att riksdagen nu skall
ställa medel till förfogande för sex tjänster
som forskardocenter vid anstalten.
Vi är medvetna om att man mot denna
tanke kan resa formella invändningar,
att dess omedelbara realiserande kanske
inte står alldeles i överensstämmelse
med riksdagspraxis, men vi reservanter
anser å andra sidan, att det är så utomordentligt
viktigt att försvarets forskningsanstalt
får möjligheter att till sig
knyta unga specialutbildade forskarbegåvningar,
som dels kan sättas in på särskilt
aktuella forskningsuppgifter, där
snabbhet i arbetet är särskilt angelägen,
och dels kan användas för den grundforskning
som är så väsentlig för att den
tillämpade forskningen skall ge bästa
möjliga resultat. Det är, herr talman, karakteristiskt
för utvecklingen i alla länder,
att man numera satsar alltmer på
den vetenskapliga och tekniska forskningen
när det gäller försvarsändamål.
På allra senaste tiden har ju denna inställning
fått ett klart uttryck i Storbritannien,
där man nu har vidtagit långtgående
åtgärder för att »ge vetenskapsmännen
och teknikerna deras chans att
uträtta någonting i försvarets tjänst».
Jag tror att detta är klokt, och jag tror
också att det är nödvändigt att även vi
på detta område gör vad vi kan.

Med den motiveringen, herr talman,
yrkar jag bifall till den vid punkten avgivna
reservationen av herr Ohlon m. fl.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt, att avdelningen
och utskottet i stort sett är ense
om utbyggandet av försvarets forskningsanstalt.
När riksdagen 1954 beslöt
en förstärkning av dess resurser, genom -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Om ökat bidrag till soldathemsverksamheten
fördes i samband med detta omorgani -

sationsbeslut även en stark upprustning.
Det bestämdes då att upprustningen av
forskningens resurser på detta område
skulle ske successivt. Sedan dess har år
1955 inrättats elva ledande forskartjänster,
1956 inrättades ytterligare fjorton ledande
forskartjänster och nu föreslås av
Kungl. Maj :t tretton nya ledande forskartjänster.
Det kan inte vara något tvivel
om att den successiva utbyggnad som
1954 års riksdag beslöt uppfylles genom
dessa steg för steg vidtagna nya utbyggnader.

Vad man inte kunnat enas om är förslaget
beträffande forskardocenter. Utskottets
majoritet har ansett att de steg,
som tas enligt vad jag nyss angivit, får
anses vara tillräckligt stora. Man kan
t. o. m. ifrågasätta, om anstalten under
sina liusbyggnadsbestyr har möjlighet
att svälja så mycket mer. Forskardocenterna
skulle bli någonting nytt, en institution
som saknar motsvarighet i den
nuvarande organisationen. Det är möjligt
att herr Svärd har rätt i att det kan
vara lämpligt att utnyttja forskardocenter
i detta sammanhang, men utskottet
menar att den frågan bör prövas närmare,
innan man rekommenderar riksdagen
att fatta beslut i saken. Ett beslut
i dag skulle dock kosta 142 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till det anförda få yrka bifall till
vad utskottet har hemställt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
116, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 94;

Nej —- 34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 117—146

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147

Om ökat bidrag till soldathemsverksamheten Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Personalvårdsverksamliet m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 277 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Weiland in. fl. (1:27)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m. fl. (II:
44), hemställts, att riksdagen måtte för
ökat bidrag till soldathemsverksamheten
utöver vad som av Kungl. Maj:t under
förevarande punkt föreslagits för budgetåret
1957/58 anvisa 50 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten anfört bland annat:

»Med hänsyn till den gagnande verksamhet,
som soldathemmen bedriva, ha -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

de enligt utskottets mening en ökad medelstilldelning
för detta ändamål varit
motiverad. I nuvarande ekonomiska läge
är utskottet emellertid icke berett förorda,
att anslaget uppräknas utöver
Kungl. Maj :ts förslag. Det motionsvis
gjorda yrkandet avstyrkes alltså.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:27 och II:
44, till Personalvårdsverksamhet m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 277 000 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Ivar Johansson,
Sundelin, Pålsson, Jacobsson, Malmborg
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Rubbestad, Nihlfors och Heckscher
ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort hava följande lydelse:

»Soldathemmen bedriva en omfattande
och för krigsmaktens manskapspersonal
betydelsefull verksamhet. Soldathemmens
ekonomiska läge är emellertid
i hög grad prekärt. För att denna verksamhet
skall kunna bedrivas med önskvärd
intensitet är en ökad bidragstilldelning
erforderlig. Erinras må, att det
nu utgående statsbidraget, 100 000 kronor,
varit oförändrat sedan år 1950. De
avsevärda prishöjningar på olika områden,
som sedan dess inträffat, ha alltså
icke återspeglats beträffande denna del
av den personalvårdande verksamheten.
Chefen för försvarsstaben har med hänsyn
härtill föreslagit, att ifrågavarande
bidrag höjes med 50 000 kronor. Samma
yrkande framställes i de föreliggande
motionerna. Även utskottet finner starka
skäl tala för detta förslag och vill därför
tillstyrka, att för beredande av ökat

bidrag till soldathemsverksamheten det
av Kungl. Maj:t under förevarande punkt
äskade anslaget liöjes med 50 000 kronor
till 327 000 kronor.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:27
och 11:44, till Personalvårdsverksamhet
m. in. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 327 000 kronor.»

ökat bidrag till soldathemsverksamheten

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en motion av mer än ett tjugotal ledamöter
av riksdagens båda kamrar. I
motionen föreslås höjning av anslaget
till soldathemsverksamheten med 50 000
kronor.

Utskottet har vid behandlingen av
denna fråga ställt sig välvilligt till motionen,
såvitt jag kan bedöma. Soldathemsverksamheten
betecknas t. o. m. av
utskottet såsom en gagnande verksamhet.
Man torde sålunda i och för sig inte
ha haft något emot att bevilja anslagshöjningen.
Men så är det någonting som
kommer emellan, här liksom så ofta annars
— utskottet talar om »nuvarande
ekonomiska läge». Det ekonomiska läget
här i landet skulle med andra ord
vara sådant, att vi för närvarande inte
har råd att öka vårt anslag till soldathemsverksamheten
med 50 000 kronor.
Är det verkligen så illa ställt i Sveriges
land just nu? Jag förbehåller mig rätt
att tvivla på den saken. Alltså måste det
väl också finnas andra orsaker till utskottets
ställningstagande — vilka dessa
är skall jag dock inte försöka utforska.

Emellertid vill jag poängtera att utskottet
säger, att soldathemsverksamheten
är verkligt gagnande. Alla vi, som i
någon mån varit i kontakt med denna
verksamhet, har också funnit att den är
synnerligen betydelsefull och behjärtansvärd
och att den bör understödjas.

Jag skulle inför utskottets ställningstagande
också vilja göra en annan reflexion.
Om man ger ut tio kronor och
får etthundra kronor igen, så menar jag
att det ur ekonomisk synpunkt är utomordentligt
klokt alt ge ut de tio kronorna.
Och jag tror mig kunna påstå, att staten
får mer än tio gånger, eller ungefär så
mycket, tillbaka om den ger ut det lilla
belopp som här är föreslaget. Går jag
igenom soldathemsverksamhetens årsredogörelser,
finner jag nämligen att man
på frivillighetens väg har insamlat i det
närmaste eu miljon kronor och ställt till
denna verksamhets förfogande. Jag tycker
nog att riksdagen borde vara så generös,
att den i handling visar sin upp -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Om ökat bidrag till soldathemsverksamheten

skattning av att människor vill offra
för detta arbete så som de gör.

När jag sålunda gått igenom dessa
handlingar och kommit till det resultat,
som jag här har redovisat, måste det leda
till att jag kommer att yrka bifall till
den reservation, som föreligger på denna
punkt, av herr Ohlon m. fl. Den reservationen
är, såsom jag redan antytt, inte
sådan att den skulle åstadkomma några
större svårigheter för staten.

Jag ber således, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Som en av reservanterna
på den punkt, vi nu behandlar, skall
jag be att få säga några ord. Det föreligger
ju här en reservation, som är avgiven
av elva av statsutskottets ledamöter.
Jag har på avdelningen deltagit i
behandlingen av detta ärende och redan
där reserverat mig.

Soldathemsverksamheten har enligt
min mening en mycket stor betydelse.
Som jag ser saken är väl ändå det väsentliga
på försvarsområdet i första
hand den mänskliga kraften som tages
i anspråk. Jag tänker på våra unga värnpliktiga,
och jag tänker också på de unga
stamanställda. De är utan tvivel i behov
av den personalvård, som soldathemmen
ger. Det är inte tillräckligt för
dem att bara besöka ett »fik», det må
nu ligga inom kasernområdet och kallas
marketenteri eller utanför och kallas kafé;
det ger kanske inte den trivsel som
dessa unga är i behov av.

Jag vill erinra kammaren om att det
är en icke liten del av våra unga värnpliktiga,
som under sin värnpliktstid
fortsätter sina studier och försöker förkovra
sig. Det ges inte möjlighet för dem
att idka dessa studier på de lokaler jag
nyss nämnde, medan däremot soldathemmen
ger dem en avskild vrå, där de
i lugn och ro — måhända med en kopp
kaffe eller annan förtäring — har möjlighet
att studera vidare på den utbildning
de strävar efter.

Det är klart alt det, såsom motionären
nyss sade, alltid kommer någonting

emellan vid behandlingen av ett ärende,
och rätt ofta göres det ju en hänvisning
till det ekonomiska läget. Som ledamot
av statsutskottet är jag klart medveten
om att det argumentet får lov att
användas och också får ha sin tyngd.
Men i detta fall, då det gäller ett så relativt
blygsamt belopp som 50 000 kronor,
verkar detta argument alldeles ovanligt
torftigt, och jag har följaktligen inte
kunnat ansluta mig till den argumentationen.

Jag vill också erinra om att bidraget
till soldathemmen har stått oförändrat
ända sedan år 1950. Med hänsyn till prishöjningar,
försämrat penningvärde eller
vad man nu vill kalla det vore det väl
ändå rimligt att i år ge en liten förstärkning,
synnerligast som det rör sig om en
förstärkning av så blygsamma mått som
50 000 kronor. Jag tror att de här pengarna
blir synnerligen väl använda, och jag
betonar än en gång att det mest väsentliga
inom försvarsbudgetens område väl
ändå är den mänskliga kraften, våra
värnpliktiga och våra stamanställda. Jag
vill inte hävda den meningen att detta
skulle vara den enda åtgärden, men jag
tror att det är en mycket betydelsefull åtgärd
i förhållande till den ringa penning
som det hela kostar.

Jag vill med det sagda, herr talman,
be att få ansluta mig till motionärens
yrkande, och jag yrkar alltså bifall till
den av herr Ohlon m. fl. vid denna
punkt avgivna reservationen.

I herr Pålssons yttrande instämde
herrar Bengtson (bf), Boman (fp), Anders
Johansson (fp), Arrhén (h), Nord
(fp), Uno Olofsson (fp), Ollén (fp),
Johan Persson (fp), Åkesson (fp), Hnss
(fp), Edström (fp), Gustafsson (bf) och
Sunne (fp).

Herr GILLSTRöM (s):

Herr talman! Det kan ju inte påstås
att utskottet ställt sig kallsinnigt till de
synpunkter på frågan som motionärerna
och reservanterna anlagt. Det finns säkert
anledning att tala vackert om denna
verksamhet. Men det som anfördes
kan också sägas om många, många punk -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

ter i budgeten, där alla önskemål inte
kan uppfyllas. Det rör sig här, som någon
av reservanterna yttrade, bara om
50 000 kronor. Men det skulle vara intressant
att räkna ut var det skulle sluta,
om man lägger 50 000 kronor till varje
punkt i budgeten där det behövs mera
pengar. Utskottet, som inte har något
emot soldathemmens verksamhet i och
för sig, anser dock att man kan klara
sig med det anslag som nu utgår. Utskottet
har inte kunnat vara så välvilligt
att det i detta speciella fall velat
frångå Kungl. Maj:ts förslag, eftersom
utskottet i många andra utgiftsfrågor
måst visa samma återhållsamhet, en återhållsamhet
som även alla de, vilka nyss
instämde med reservanterna, säkert brukar
tala om ibland.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en bör 4

Första kammarens protokoll 1.957. Nr 12

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 54.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 148—15 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 158

Lades till handlingarna.

Punkterna 159—168

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr It, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd,
att tilliimpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58, dels ock till Medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar för nämnda budget -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

år anvisa ett förslagsanslag av 418 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Simdelin och Lindblom (I: 71) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 77), hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta ökning av medelsanvisningen
under förevarande anslag med 29 970
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:71 och 11:77, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1957
/ 58;

b) till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 418 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Simdelin och Jacobsson, fröken
Elmén, herrar Widén och Helén samt
fröken Liljedahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 71 och II: 77, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1957
/58;

b) till Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd:
Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 448 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation, som närmast gäller
frågan om förvaltningen av sjukvårds -

beredskapsnämndens utrustning. Denna
utrustning beräknas ha ett värde av
minst 40 miljoner kronor. Det är alltså
ganska betydande värden som nämnden
har att utöva tillsyn över, och enligt
uppgifter som lämnats är de personella
resurser, som står till förfogande för att
utöva denna tillsyn, inte större än att
man endast kan inspektera en tredjedel
av förråden varje år. Det gäller ju här
en utrustning, som är mycket värdefull
och som det är angeläget att hålla vid
en sådan standard att den i varje läge
är fullt användbar. Det måste därför
också vara angeläget att man har möjlighet
att utöva den kontroll och tillsyn
av densamma, som kan anses erforderlig Med

anledning härav har vi reservanter
ansett det nödvändigt att föreslå en
uppräkning av anslaget till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal på
denna punkt med 30 000 kronor för att
därigenom bereda nämnden möjlighet
att utöva en mera effektiv och kontinuerlig
tillsyn av dessa förråd.

Jag ber, herr talman, med denna korta
motivering att få yrka bifall till den av
herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen,
som föreligger på denna punkt.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Såsom herr Jacobsson
redan framhållit, finns det för litet personal
tillgänglig för att utöva den tillsyn,
som det här är fråga om. Det är
inalles en byråintendent och tre assistenter,
som dels skall vaka över en utrustning
som är värd 40 miljoner kronor,
och dels — vilket nästan tar huvudparten
av deras arbetstid — verkställa
nya upphandlingar. Därtill kommer
visserligen lokala redogörare med
små arvoden på några hundra kronor.
Det är klart att den tillsyn, som de kan
utöva, inte kan bli så värst omfattande.
Följden av denna bristfälliga tillsyn har
blivit att bara en tredjedel av förråden
hinner inspekteras varje år. Nu är det
att märka att en stor del av denna materiel
är mindre hållbar eller blir snabbt
omodern och därför behöver omsättas
och ersättas med ny.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus

Motionärerna och reservanterna begär
nu tre extra-ordinarie tjänster för ökad
inspektion. Utskottet säger att beredskapsnämnden
redan från början har
fått en relativt stark kansliorganisation.
Detta kan vara sant, om man inte tar
hänsyn till att denna kansliorganisations
uppgift till större delen faller utanför
tillsynen av denna materiel och upphandlingen
av densamma. Dit hör nämligen
hela krigsplaceringsbyrån och
dessutom medicinalstyrelsens sjuksköterskeregister.

Utskottet menar vidare att den nuvarande
utrustningsetappen först borde
slutföras och det framtida personalbehovet
sålunda säkrare kunna bedömas, innan
man vidtar några ändringar. Nu är
att märka att härtill åtgår det, om man
utgår från den nya materiel, som departementschefen
föreslår för nästa budgetår,
tre till fyra år. Det synes uppenbart
att mycket av den ömtåliga materielen
på denna tid hinner förfaras på grund
av bristfällig tillsyn och att värden därigenom
skulle kunna gå till spillo som
vore mångfaldigt större än vad denna
extrapersonal kan komma att kosta.

Med hänsyn till att detta inte kan vara
någon riktig ekonomisk utgångspunkt för
tillsynen av dessa förråd, hemställer jag
liksom herr Jacobsson, om bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det gäller här en omplanering
av beredskapssjukhusorganisationen,
och det har väl aldrig rått full
enighet om hur denna organisation skall
se ut. Det har företagits utredningar, och
man har försökt att ordna det så att det
skulle bli så praktiskt som möjligt. Krigssjukhusen
skulle ju småningom överläs
av den civila sektorn, och såsom reservanterna
säger är det stora värden som
det gäller att väl förvalta. Men utskottet
har ansett, att det går att klara en tillsyn
över denna materiel med den förstärkning
som departementschefen nu
föreslår, nämligen tillfällig arbetskraft.
Departementschefen yrkar ju på en höjning
av anslaget med 53 000 kronor, varav
12 000 kronor för tillfällig arbetskraft i

form av experter och dylikt, och kommer
fram till ett anslagsbelopp på
418 000 kronor, under det att reservanterna
begär 448 000 kronor.

Utskottet har som sagt funnit, att man
kan tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, och
jag anhåller, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu förevarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Huss begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 0

Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus

samt med avslag å motionerna I: 71 och
II: 77, såvitt nu vore i fråga, till Utrustning
m. m. av beredskapssjukhus vid
krig eller krigsfara för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
4 800 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 71, av
herrar Sundelin och Lindblom, och II:
77, av herr Ohlin m. fl., hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta minskning av medelsanvisningen
under förevarande anslag med
1 493 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herrar Widén
''och Helén samt fröken Liljedahl ansett,
■att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 71 och It: 77, såvitt nu vore i fråga,
till Utrustning m. m. av beredskapssjukhus
vid krig eller krigsfara för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 3 307 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Den fråga som berörs i
denna punkt gäller materielanskaffning
till beredskapssjukhusen m. m. Departementschefen
föreslår anslag för att täcka
materielanskaffning för 2 800 vårdplatser.
Såsom vi anförde i den reservation,
som nyss behandlats under punkt
3, anser vi att det föreligger betydande
svårigheter när det gäller tillsynen av
den materiel som redan finns och att
man inte gärna borde anskaffa ytterligare
materiel i större mängd, så länge
man inte har möjlighet att utöva nödig
tillsyn över de förråd man redan har.
Enligt den plan som är upprättad för beredskapssjukhusen
räknar man med att
antalet vårdplatser skulle kunna begränsas
till 110 000. För närvarande har anskaffats
materiel för 101 000 vårdplatser.
Det saknas alltså utrustning för 9 000
vårdplatser. Man kan ju alltid diskutera,
i vilken takt den ursprungliga planen
skall fullföljas. Men när man nu

har kommit så nära, att man har anskaffat
materiel för 101 000 av planerade
110 000 vårdplatser, kan man väl våga
säga, att planen i stort sett fullföljts.
En diskussion om i vilken takt de återstående
platserna skall utrustas måste
gälla omdömesfrågor och kan inte ge så
mycket.

Såsom vi redan har påpekat är det
svårt att öva tillsyn över de förråd som
finns. Härtill kommer att man genom
den av reservanterna föreslagna begränsningen
av materielanskaffningen till att
avse 1 000 vårdplatser för kommande
budgetår skulle kunna göra en besparing
på i runt tal 1 490 000 kronor. Det
är, som vi ser det, en rätt avsevärd summa,
och jag vågar uttala den meningen,
att man kanske kan få bättre användning
för detta belopp under punkter
som behandlas senare i dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation av herr Ohlon
m. fl., som avgivits under denna punkt.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Såsom herr Jacobsson
har framhållit sammanhänger ju denna
fråga intimt med den nvss avgjorda frågan
om tillgången till personal hos medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd.

Vår motion var avgiven med den avsikten,
att även om man lyckades vinna
gehör för framställningen om ökad personal
för att få litet bättre tillsyn över
dessa jättelika förråd, skulle man göra
ett tillfälligt avbrott i nyanskaffningen
eller åtminstone en tillfällig minskning.
När nu vår hemställan om ökad personal
har avslagits, synes det mig vara
dubbelt viktigt att man gör ett uppehåll
i materielanskaffningen för att låta den
personal som finns försöka inhämta eftersläpningen
i fråga om tillsynen, så
att man åtminstone har någon garanti
för att materielen, som är värd så många
tiotal miljoner, skall kunna anses vara
någorlunda tillfredsställande.

Under punkt 3 underströk utskottet
vikten av en fortlöpande kontroll av förrådshållningen.
Såvitt jag kan förstå an -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjukhus

tyder utskottet härmed, att utskottet inte
tycker att kontrollen för närvarande
är tillräcklig. Nu heter det emellertid
under punkt 6, att utskottet inte finner
det styrkt, att tillsynen över befintliga
förråd är så bristfällig att materielanskaffningen
bör inskränkas. Konsekvensen
av ett sådant resonemang måste enligt
min mening bli den, att om förråden
redan nu är så stora, att tillsynen
inte kan bli fullgod, gör det ingenting
om man ytterligare ökar förråden utan
att skaffa mera personal. Motionärerna
menar att en sådan tankegång är ohållbar
och att den strider mot ekonomiska
principer. I stället borde man, såsom
jag inledningsvis antydde, först se till
att eftersläpningen inhämtas, innan man
på nytt börjar upphandlingarna i den
gamla skalan.

Med stöd av det anförda ber jag, herr
talman, att i likhet med herr Jacobsson
få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Kungl. Maj :ts förslag innebär, herr
talman, att man skulle upprusta 2 800
nya vårdplatser. Enligt reservanternas
förslag skulle detta antal minskas till
1 000 vårdplatser. Då vi inte funnit det
styrkt, att tillsynen är så bristfällig som
reservanterna vill göra gällande, har vi
ansett oss böra följa Kungl. Maj :ts förslag.
Förslaget innebär en väsentlig
minskning av vad sjukvårdsberedskapsnämnden
själv begärt i sina petita.
Nämnden begärde nämligen C 796 300
kronor, och detta belopp har Kungl.
Maj :t prutat till 4 800 000 kronor, d. v. s.
samma belopp som utgår under innevarande
budgetår.

Herr talman! Jag skall inte utveckla
dessa synpunkter ytterligare. Jag vill bara
tillägga, att utskottsmajoriteten finner
det underligt, att reservanterna kräver
mera folk ocli mindre materiel. Jag
tycker att man även i ett fall som detta
skall sträva efter så mycket materiel som
möjligt med så litet folk som möjligt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Herr Karlssons invändning
att man kräver mera folk och
mindre materiel har redan fått sin förklaring
i de anförande som herr Jacobsson
och jag hållit. Vi har sagt oss,
att om personalen för närvarande är för
liten — vilket herr Gustaf Karlsson och
utskottet åtminstone antydningsvis medger
■—■ vore det riktigt att först göra en
paus i upphandlingarna och under tiden
lära upp den personal, som behövs för
att få en fullgod tillsyn. Detta var alltså
skälet till denna skenbara motsägelse.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Huss begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 28.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 7—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus Under

punkten 29 av elfte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, som påkallades av
vad departementschefen enligt statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1957 föreslagit, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58, dels ock till Statens sinnessjukhus:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
116 975 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
titt behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Edström (1:73) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (11:93), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta nyanställning
av personal vid statens sinnessjukhus
i överensstämmelse med vad i dessa
motioner föreslagits samt att erforderligt
anslag härför måtte beviljas;

dels en inom första kammaren av herr
Snygg väckt motion (I: 72);

dels en inom första kammaren av herr
Thun väckt motion (I: 300), vari hemställts,
att riksdagen vid behandling av
förslag om personalstat vid sinnessjukhusen
dels måtte »beakta fördelningsfrå -

gan», dels att det vid Ulleråkers sjukhus
utöver förslaget måtte ske en tilldelning
av tvenne tjänster som avdelningssköterskor
för familjevården;

dels en inom andra kammaren av herr
Johanson i Västervik in. fl. väckt motion
(II: 358), vari hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen under elfte
huvudtiteln: Statens sinnessjukhus måtte
besluta, att ekonomipersonalen vid
statens sinnessjukhus i Ce 5 skulle utökas
med 35 mot av departementschefen
föreslagna 13 samt att erforderliga medel
skulle ställas till förfogande härför;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson in. fl. (I: 39) och
den andra inom andra kammaren av fru
Thorsson m. fl. (11:28), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen,
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
i proposition nr 1 under riksstatens
elfte huvudtitel, punkten 29, måtte besluta,
att i fråga om personal för befintliga
platser på de statliga sinnessjukhusen
skulle inrättas 251 nya tjänster som
egentlig vårdpersonal och 70 nya tjänster
som ekonomibiträden samt att anvisa
40 000 kronor för fortsatt försöksverksamhet
i fråga om psykologernas
medverkan i sinnessjukvården;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Sundelin och Lindblom (I:
75) och den andra inom andra kammaren
av herr Ohlin m. fl. (II: 76), i vilka
föreslagits, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
skulle besluta, att antalet nya befattningar
som ekonomibiträden för centralkök
och servering skulle höjas från
av departementschefen föreslagna 13 till
70 samt att vederbörande anslag skulle
uppräknas med erforderligt belopp.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 73 och II: 93, I: 72, I: 300,
11:358, 1:39 och 11:28 samt 1:75 och
II: 76, sistnämnda fem motioner såvitt
nu vore i fråga,

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
statens sinnessjukhus, som påkallades av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3
januari 1957 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 116 975 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 73 och II: 93, I: 72, I: 300,
11:358, 1:39 och 11:28 samt 1:75 och
11:76 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
den fortsatta utbyggnaden av personalorganisationen.

I motiveringen hade utskottet beträffande
de i ämnet väckta motionerna anfört
bland annat:

»Utskottet har funnit de till stöd för
yrkandena anförda skälen i huvudsak
bärande. Å andra sidan kan inte bortses
från att den planmässiga utbyggnaden
av personalorganisationen bör ske med
beaktande av andra angelägna behov
ävensom rekryteringssvårigheter och
svårigheter att anskaffa bostäder. Enligt
vad utskottet inhämtat är situationen i
rekryteringshänseende relativt gynnsam
utom i vad avser tillgången på läkare.
Medicinalstyrelsen räknar sålunda med
att kunna hesätta flertalet av de föreslagna
nya tjänsterna. En rundfråga från
styrelsen har å andra sidan visat, att vissa
sjukhus har svårigheter att anskaffa
bostäder åt sina anställda.

På grund av det anförda är utskottet
icke berett biträda förevarande motioner
i vidare mån än att utskottet förväntar
att Kungl. Maj :t i största möjliga utsträckning
beaktar motionärernas förevarande
yrkanden vid framläggande av
förslag till nästa års riksdag i fråga om
den fortsatta utbyggnaden av personalorganisationen.
»

till avlöningar vid statens sinnessjukhus

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Widén, fru
Thorsson, herr Helén, fru Sjövall samt
fröken Liljedahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
73 och 11:93, 11:358, 1:39 och 11:28,
med bifall till motionerna I: 75 och II:
76, sistnämnda fem motioner såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 72 och I: 300,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens sinnessjukhus, som påkallades
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 3 januari 1957 förordat;

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för statens sinnessjukhus, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens sinnessjukhus: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 118 861 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 73 och II: 93, I: 72, I: 300,
II: 358, I: 39 och II: 28 samt I: 75 och II:
76 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört rörande
den fortsatta utbyggnaden av personalorganisationen; b)

av herr Hesselbom, som likväl ej
antytt sin åsikt;

c) av herr Thun, likaledes utan angiven
mening.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! I departementschefens
uttalande på denna punkt heter det:
»Målet för mentalsjukvårdens upprustning
är att föra upp denna vårdgren till
samma standard och klass som kroppssjukvården.
De psykiskt sjuka liar självfallet
samma rätt till en fullgod, effektiv

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

och human vård som de kroppssjuka och
någon klyfta mellan mentalsjukvård och
kroppssjukvård bör i längden icke få
bestå.» Det är ett uttalande som jag tror
vi alla är villiga att skriva under, och
det är också med verklig tillfredsställelse
man konstaterar, att det på senare
tid även gjorts allvarliga ansträngningar
att så småningom nå fram till en sådan
jämställdhet.

Inom utskottet råder, det är jag angelägen
att framhålla, säkerligen också full
enighet om denna målsättning. På de
punkter där det råder delade meningar
gäller det mera frågan om utvecklingstakten
och hur långt man för dagen kan
sträcka sig beträffande de förbättringar,
som i olika avseenden bör komma i
fråga.

Det är dessa meningsskiljaktigheter
som föranlett den reservation som finns
på denna punkt, och jag ber att med
några ord få närmare utveckla reservanternas
synpunkter.

Frågan om på vilket sätt vården vid
våra sinnessjukhus främst skall kunna
förbättras är — därom är alla i stort sett
eniga, och det understryks också kraftigt
av medicinalstyrelsen -—- i främsta
rummet beroende av huruvida erforderlig
läkar- och vårdpersonal kan tillhandahållas.
Den rent personliga omvårdnad
och kontakt, som framför allt inom mentalsjukvården
är av så utomordentlig
betydelse, är på grund av rådande brist
på vårdpersonal icke möjlig i den utsträckning
som vore önskvärd.

Det är självfallet att med den storlek
våra mentalsjukhus i regel har är det
oundvikligt att de får en anstaltsprägel,
som väsentligt avviker från den hemmiljö
patienterna i allmänhet är vana
vid. Men när man dessutom, just på
grund av denna brist på personal för
vård och tillsyn, exempelvis måste tvinga
patienterna att gå till sängs klockan
18.00 och låser in dem i sina rum utan
nödig tillsyn och utan någon som helst
sysselsättning, då har man företagit ingrepp
i den enskilda människans normala
livsföring som är av den arten, att
man måste fråga sig —■ alldeles bortsett
från de medicinska och behandlings -

mässiga synpunkterna — om inte de rent
humanitära skälen är tillräckligt starka
för att snabbt söka åstadkomma en ändring
i detta avseende.

Från medicinalstyrelsens sida understryks
starkt de missförhållanden jag
här påtalat och som främst är rådande
vid de gamla sinnessjukhusen. Detta
poängterades ytterligare vid en föredragning
vi hade i tredje avdelningen i statsutskottet
med representanter från medicinalstyrelsen,
och på särskild fråga förklarade
också vederbörande, att de krav
på personalförstärkningar, som styrelsen
framställt, egenligen var minimikrav
och att alla de begärda tjänsterna måste
anses vara av utomordentlig angelägenhetsgrad,
detta beträffande såväl läkare
som vårdpersonal.

Nu gör man gärna den invändningen,
att om antalet tjänster ytterligare ökas
ges därmed inga garantier för att de blir
besatta, och man vet inte om det finns
bostäder åt befattningshavarna. Jag vill
invända, att man därom inte vet någonting
bestämt. Det är möjligt, kanske till
och med troligt, att man inte kommer
att lyckas helt. Men jag vill erinra om
att medicinalstyrelsen bedömer förutsättningarna
som relativt gynnsamma,
både när det gäller rekryteringen av personal
och i fråga om anskaffning av bostäder.

Jag är av den bestämda meningen, att
vi här är inne på ett område där vi måste
göra allt som med våra personella resurser
kan vara möjligt att göra, även om
det kostar något, och jag upprepar än en
gång: Jag tror att vi på denna punkt är
i stor sett ense, och jag tror också vi är
ense om att våra gamla sinnessjukhus
inte i första hand bör 1m karaktären av
förvaringsanstalter utan framför allt vara
vårdanstalter, rustade att i alla de fall
där det kan vara möjligt återföra människorna
till hälsa och välbefinnande
och till en plats i produktionslivet.

Jag ber också, herr talman, att få säga
några ord om den reservation som finns
under punkt 25, då dessa båda punkter
hör nära samman. Del gäller i denna
punkt kosthållet, ekonomipersonalen och
utrustningen vid sjukhusen.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar

När man studerar detta område finner
man att det råder en påfallande skillnad
i priset på kosten mellan mentalsjukhusen
och kroppssjukhusen. En undersökning
som medicinalstyrelsen verkställt
visar, att medan dagkostnaden vid de
statliga sinnessjukhusen under år 1955
i genomsnitt utgjorde kronor 2: 02, motsvarande
kostnad vid kroppssjukhusen
utgjorde kronor 2: 83. Att det råder en
viss skillnad kan vara fullt förklarligt.
Vid kroppssjukhusen hehöver man ju
mera dietkost och kanske också större
variationer i kosthållet av andra orsaker.
Men att det här också är fråga om
en viss standardskillnad torde vara otvivelaktigt.

Från vårt håll har vi motionsvis framfört
yrkande om en viss höjning av kostanslaget
per vårddag för att möjliggöra
tillhandahållandet av en mera differentierad
och fullvärdig kost. Vi har under
behandlingen inom avdelningen och utskottet
frånträtt detta yrkande, ehuru vi
i och för sig anser detsamma i hög grad
berättigat, och inskränker oss till att i
stället yrka på viss ökning av ekonomipersonalen
och ökat anslag till anskaffning
av inventarier och köksutrustning.
Vi finner det nämligen i första hand angeläget
att sjukhusens köksavdelningar
utrustas på ett sådant sätt, att de råvaror
som användes kan tillvaratagas och utnyttjas
på bästa sätt, att maten kan serveras
varm och i så aptitligt skick som
möjligt o. s. v.

Slutligen har vi också biträtt medicinalstyrelsens
förslag om att bereda den
del av personalen å sinnessjukhusen,
som ej haft tillfälle att genomgå grundutbildning
eller högre utbildning, möjlighet
att genom kursverksamhet vidga
sina kunskaper, något som vi tror skall
vara värdefullt för vården och samtidigt
också stimulera personalen i dess arbete.

Detta är några av de skäl, som vi reservanter
velat framföra. Vi tror att de
är ur praktiska och sakliga synpunkter
välgrundade. Vi tror också att de är hållbara
ur de humanitära och allmänmänskliga
synpunkter, som vi väl alla
torde vara överens om att man här bör
anlägga.

vid statens sinnessjukhus
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som under punkt
24 avgivits av herr Olilon in. fl.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till vad herr Jacobsson
här yttrade skulle jag vilja tillfoga några
ord.

Som de ärade riksdagsledamöterna säkerligen
observerat, har vår mentalsjukvård
väsentligt förändrats under senare
år. Det är främst de nya kemiska läkemedlen,
som givit läkekonsten nya vapen
i handen och omskapat sinnessjukvården.
Vid en undersökning, som nyligen
gjorts å staten New Yorks 27 mentalsjukhus,
har man kunnat konstatera att vårdtiden
på ett par år förkortats med icke
mindre än 23 procent, och enligt vad docent
Gunnar Lundquist meddelat mig,
har man även hos oss gjort jämförlig
iakttagelse. Dessutom är det väsentligt
lugnare på sjukavdelningarna, de s. k.
akuta fallen kan mycket snabbare utskrivas,
och en hel del patienter, som
man tidigare ansett vara kroniska och
opåverkbara, har kunnat utskrivas till
verksamt liv och arbete. Dessa lugnande
kemiska medel har dessutom gjort de
kirurgiska ingreppen, framför allt den
s. k. lobotomien, i många fall onödiga.

De nya medlen har även givit nya
uppslag till lösningen av problemet angående
de psykiska sjukdomarnas orsaker.
När människor haft kroniska psykiska
defekter, har man förr tänkt sig,
att det rört sig om organiska skador,
men när det nu visar sig att en rad kemiska
medel kan påverka symtomen,
måste man ta den inställningen under
omprövning. Kan ej felet i stället ligga
hos de kemiska processerna i kroppen?
Att de olika preparaten visat sig ha olika
verkningar på olika sjukdomstillstånd,
kan bli god hjälp på vägen. Man
kan på så sätt få en uppfattning om var
de griper in och följaktligen även om
var orsakerna är att söka.

Dessa nya medel gör emellertid nytta
ej blott vid ett flertal olika psykiska
sjukdomstillstånd, som är förenade med
spänning, oro eller ångest, t. ex. vissa

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

schizofrenier — vilka förr ansågs omöjliga
att påverka och förbättra — utan
de lindrar även besvär vid ett flertal
sjukdomstillstånd av växlande typ, såsom
vissa senila förändringar samt när
man vill avvänja från alkoholism och
andra narkomanier.

Även om vi ej bör glömma att det viktigaste
fortfarande inom psykiatrien är
den personliga psykiska behandlingen,
utgör allt det nu sagda något synnerligen
löftesrikt. Patienterna blir lugnare
och lättillgängligare, och sålunda lättare
att nå med denna behandling. Medlen
är ofta ren välsignelse när det gäller
att tillfälligt hjälpa människor under
särskilt pressande situationer, och
främst lovar de mycket i fråga om att
hjälpa oss att finna sjukdomarnas orsaker.
Först när vi så gjort, kan man säga,
att sinnessjukvården blivit verkligt
framgångsrik.

Det finns emellertid ett villkor för att
kunna utnyttja allt detta nya, allt detta
löftesrika, och det är personal och
utrustning.

Vad gör då departementschefen och
statsutskottets majoritet i denna situation?
Såsom herr Jacobsson nämnde, är
deras inställning välvillig, men de har
inte riktigt förstått, vad som erfordras
för att klara läget. Man sparar och man
avslår även, vill jag säga, mycket måttfulla
äskanden från medicinalstyrelsens
sida. Vad jag med min syn på denna
fråga särskilt vänder mig emot är, att
man inskränkt på forskningsläkartjänsterna
och på de internmedicinska konsulterna,
genom vilka tjänster dessa nya
rön särskilt skulle kunna föras framåt
och göras välsignelsebringande för ett
stort antal sjuka.

Man får med tacksamhet notera, att utskottet
använt mycket välvillig skrivning
beträffande motionerna I: 73 och II: 93
och funnit de till stöd för yrkandena i
motionerna framförda synpunkterna i
huvudsak bärande. Som motiv för avslagsyrkandet
har man bland annat åberopat
rekryteringssvårigheter beträffande
läkarna. Det kan ju vara riktigt beträffande
en del av de tjänster, som
skulle ha besatts med psykiatriker, men

det är helt oriktigt beträffande de internmedicinska
konsulttjänsterna, där det
finns gott om utbildat folk som vill söka,
och förefaller även oriktigt beträffande
forskningsläkartjänsterna, vilka
under senare tid varit betydligt lättare
att besätta med hänsyn till läkarnas nu
bättre framtidsmöjligheter på detta område.
Jag har hört att medicinalstyrelsen
just framhållit detta.

Det är personal för forskning och personal
för effektiv sjukvård som behövs
på våra mentalsjukhus. Jag vill understryka
vad herr Jacobsson nyss sade att
det går inte längre att sköta dem som
kronikeranstalter, vilket man fortfarande
i icke så liten utsträckning gör, åtminstone
beträffande de äldre anstalterna.

Vad jag nu sagt om läkarna gäller i
lika hög grad om den övriga såväl vårdsom
ekonomipersonalen. Den är absolut
otillräcklig. Vi vet att personalen på
vårdavdelningarna utgör för närvarande
vid landets statliga sinnessjukhus 3,6 patienter
per personalenhet, under det att
kroppssjukhusens motsvarande siffra ej
ens är hälften. Statens sjukhusutredning
hade mycket måttliga anspråk, då den
menade att vi åtminstone borde sträva
efter att komma till siffran 2,8 för mentalsjukhusen.

Vad leder detta till? Herr Jacobsson
belyste detta i olika avseenden. Jag vill
bara peka på en sak. Medicinalstyrelsens
utredning har visat att på grund av personalbrist
patienterna får gå till sängs
kl. 18 varje dag. Vi har nog svårt att
sätta oss in i den situationen att dagligen
i åratal tvångsvis gå till sängs kl. 18.
Enligt aktuell politisk nomenklatur kan
man ju säga att de har lagstadgad rätt
att gå till sängs kl. 18, med avvikelse
från normen otillåten.

Lika svåra är förhållandena beträffande
ekonomipersonalen, något som
med all tydlighet framgått av ekonomiföreståndarinnan
Kerstin Larssons utredning.
Patienterna kan i mycket ringa
utsträckning få dietmat, därför att personal
saknas. Jag tar detta som ett exempel.

Jag instämmer sålunda i vad reser -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar

vanterna anfört och yrkar här bifall till
reservationen av herr Ohlon m. fl. vid
punkt 24.

Eftersom vi, herr talman, i detta sammanhang
även skall behandla punkt 25
i utskottets utlåtande, tillåter jag mig
att säga ytterligare några ord.

De skäl, som medicinalstyrelsen framfört
i sitt förslag om kursverksamhet för
den del av sjukvårdspersonalen å sinnessjukhusen,
som icke fått tillfälle att
genomgå grundutbildning eller högre utbildning,
är utomordentligt starka. Det
skulle här gälla studieverksamhet på fritid
genom föreläsningar och diskussioner
under ledning av läkare, socialkuratorer,
psykologer m. fl. För detta ändamål
har medicinalstyrelsen äskat ett
årsanslag av 6 000 kronor.

Trots de anförda starka skälen har
departementschefen avstyrkt, och utskottets
majoritet har även gått på avslag.

För en landstingsman som vet, hur
mycket som i dessa dagar fordras av
sjukvårdens huvudmän för att, i den
mån det är möjligt, medverka till att
de sjukas skötsel handhas av så kunnig
och välutbildad sjukvårdspersonal som
möjligt, är detta rätt förvånande. Mentalsjukvårdens
utveckling är starkt progressiv,
såsom jag nyss sade. Det är nödvändigt
att hålla den personal, som sköter
de mentalt sjuka, underkunnig om
denna utveckling. Övrig sjukvårdspersonal
utbildas och skolas ju på motsvarande
sätt genom landstingens försorg.
Det är här alltså inte fråga om något
nytt, utan det gäller att även på mentalsjukvårdens
område tillämpa en praxis,
som har utvecklats genom landstingens
försorg då det gäller kroppssjukvården.
Personalen vid sinnessjukhusen bör även
den vara så kunnig och välutbildad som
möjligt.

Jag yrkar, herr talman, på denna
punkt bifall till reservationen av herr
Oldon in. f!., vari hemställes om bifall
till motionerna 1:74 och 11:94. Jag yrkar
även bifall till samma reservation
beträffande dess övriga punkter berörande
upprustningen av maskin- och inventariebeståndet
vid statens sinnessjukhus
jämte höjning av kostanslaget.

vid statens sinnessjukhus
Den utredning, som inom medicinalstyrelsen
verkställts av ekonomiföreståndarinnan
fru Kerstin Larsson, har ju visat,
hur undermåligt det nuvarande kosthållet
är och hur välmotiverad en förbättring
är av detsamma. Den tvivlande
bör sätta sig in i denna utredning. Maten
kan, såsom herr Jacobsson erinrade
om, i stor utsträckning ej serveras varm.
Kaffet, som är ett viktigt och uppskattat
inslag i dessa patienters enformiga tillvaro,
är fortfarande i viss utsträckning
uppblandat med kristidssurrogat. Fru
Larsson säger: »Säkerligen skulle en höjning
av kvaliteten på kaffet mötas med
glädje. Framför allt gäller detta om ransonen
på kaffe per patient (f. n. 15—20
gram per dag) kunde höjas något.»

Särskilt påpekar fru Larsson, att pengar
och personal ej finns för dietkost på
de undersökta sjukhusen, vilket medfört
att de mest handikappade av dessa patienter,
nämligen de som är både psykiskt
och fysiskt sjuka, får mindre god
behandling. Fru Larsson berättar hurusom
en sockersjuk patient år efter år
fått äta fläsk, varannan dag stekt, varannan
dag kokt, ett mycket litet sortiment
kål- och rotsaker samt surt äppelmos,
respektive sura lingon varannan
dag. Det är sannerligen ingen storartad
omväxling i kosthållet.

Ett annat exempel på skillnaden mellan
personal- och patientkosten är att
under det att personalen får ägg en eller
flera gånger i veckan, serverar tre
av de tio sjukhusen ägg till patienterna
endast vid påsk. Vi bör tänka på detta,
när vi nu i slutet på veckan reser hem
till påsk för att äta våra påskägg. Det
är nu till påsk som patienterna på sinnessjukhusen
får årets enda ägg. För
dem blir det ett verkligt påskägg, ett
minne för året.

Staten som ansvarig för denna sjukvård
kan omöjligt låta förhållandena i
fortsättningen förbli så otillfredsställande.
Jag noterar med tacksamhet att utskottet
i många avseenden sökt att komma
till rätta med problemet ocli att utskottet
gjort en mycket välvillig skrivning.
Det lyckligaste hade dock varit,
om utskottet hade velat gå ett steg ännu

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

längre och bifalla de väckta motionerna,
vilka enligt min uppfattning är ytterst
välmotiverade.

Jag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen även i fråga om
punkt 25.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
omfattar en rad punkter, och det
är över lag fråga om en mycket omfattande
och penningkrävande verksamhet.
De förslag, som Kungl. Maj:t här framlagt
för riksdagen, har grundligt övervägts
och penetrerats kanske under flera
månader i förväg. Det måste då naturligtvis
vara mycket svårt för enskilda
riksdagsmän att begära justeringar av
dessa förslag. Vi som suttit i utskottet
och arbetat med dessa frågor och därvid
som material haft både Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna, liar nog inte
kunnat undgå det intrycket att det är
litet svårt för oss att här göra några justeringar.
Motionerna må vara liur välformulerade
och välmotiverade som helst.
Faktum är dock att det finns många
andra behjärtansvärda punkter i utlåtandet,
som inte blivit föremål för motioner
men där det vore lika angeläget
att få till stånd en förbättring. Vi måste
hålla i minnet att även Kungl. Maj ds
utgångspunkt är att söka få till stånd en
förbättring av förhållandena inom sinnessjukvården,
men att man icke kan
göra allt på en gång. Vi har sagt upprepade
gånger förut från utskottets sida,
och jag har personligen framfört den
meningen, att vi får gå ett steg i taget
även när det gäller reformer på detta
område.

Jag skall bara nämna några siffror för
att kammarledamöterna skall förstå, att
det inte är så lätt att säga, om vi skall
ha några sköterskor här och några vårdare
där. Vi har 9 587 tjänster i sinnessjukvården
under innevarande år. Av
dessa är 220 läkare och 7 211 övrig vårdpersonal.
Det utbetalas löner på i runt
tal 101 137 000 kronor. Dessa siffror bör
vara en tankeställare för dem som tycker

att vi skall göra några justeringar här.
Jag skulle vilja utveckla detta ytterligare,
men jag anser mig göra kammaren
en tjänst genom att försöka begränsa
mig, fastän detta är rätt svårt och jag
kanske ändå blir litet långrandigare än
jag brukar vara.

Jag skulle vilja säga, att jag blir på
något sätt obehagligt berörd av att man
varje år kommer och gör påpekanden
om brister i sinnessjukvården som om
det ingenting hade gjorts under senare
år, som om Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
stode likgiltiga inför de
problem som föreligger. Så är det icke.
De olika meningar, som yppas på dessa
två punkter, innebär inte, att den ena
gruppen har mindre intresse för saken
än den andra. Samtliga i avdelningen
och i utskottet •—- och jag är alldeles
övertygad om att det gäller samtliga i
denna kammare — hyser ett allvarligt intresse
för att reformera sinnessjukvården
så att den kommer fram i nivå med
vår kroppssjukvård. Detta är innebörden
av den plan som riksdagen justerade så
sent som förra året, och om det råder ju
inga delade meningar. Men vi är på det
klara med att detta inte kan gå på en
gång, och då kommer man alltid fram
till en avvägningsfråga: Hur mycket kan
man anslå till sjukvård, hur mycket kan
man anslå till det ena och det andra ändamålet?
Det är ju banalt att dra fram
dessa avvägningsproblem, ty de förekommer
ju på varenda huvudtitel och
även i andra fall, och dem kan man alltid
diskutera. Jag vill inte påstå att
Kungl. Maj :ts avvägning är den allra riktigaste.
Jag skulle nästan våga tro att
inrikesministern själv skulle kunna säga,
att han inte är så alldeles säker på
att han har träffat på pricken rätt här,
men han har gjort efter bästa förstånd
och samvete. Det har vi gjort i utskottet
också, och vi har kommit fram till att
biträda Kungl. Maj :ts förslag, som ju ändå
innebär att höja sinnessjukvården till
ett högre plan.

Det har riktats den anmärkningen
från reservanternas sida, att Kungl.
Maj :t inte har föreslagit den personalförstärkning
som medicinalstyrelsen har

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

begärt, och mot utskottsmajoriteten har
man då sagt, som herr Edström nu sade,
att den inte har rätt fattat situationen.
Då herr Edström talade om den saken,
fick jag faktiskt det intrycket, att han
trodde att han talade till medicinarna i
Lund och inte till kammarens ledamöter,
ty här måste man ju göra dessa avväganden
av vad man kan sätta i gång med
i fråga om nybyggnader, och här har
ju sedan flera år tyngdpunkten lagts på
att bygga nya sjukhus och att rusta upp
från botten. Jag medger gärna att medicinalstyrelsens
krav på förstärkning av
personalen även på de gamla sjukhusen
därvid i viss mån har fått släpa efter,
men vi har nog kommit fram till att det
är viktigare att bygga upp detta från
botten och sedan förbättra på det gamla
i fråga om personalen, så mycket man
orkar med. Vi är ju från utskottsmajoritetens
sida inte heller okänsliga för
detta, vi bara förmenar, att reservanternas
förslag att nu direkt gå på ett beslut
i punkten 24 om förstärkning av
personalen, en förstärkning som skulle
kosta 1 886 000 kronor, inte kan ha så
stor betydelse, då hela kostnaden enligt
Kungl. Maj ds förslag går upp till
116 975 000 kronor. Tillsammans innehåller
dessa punkter ett anslagsbelopp
på 163 520 000 kronor, och det är alltså
inte småsaker det gäller. Jag väjer
inte undan därför att det kostar pengar
i och för sig, och det gör sannolikt inte
utskottsmajoriteten heller, men vi återkommer
till denna avvägning mot andra
nödvändiga verksamhetsgrenar, varom
jag nämnt tidigare.

Herr Jacobsson nämnde, att vi hade
representanter från medicinalstyrelsen
uppe i utskottet, och det är riktigt att
medicinalstyrelsens chef sade, att vad
styrelsen föreslagit är ett minimikrav,
om man skall rusta upp dessa sjukhus
till den nivå som vi anser behövlig för
den närmaste tiden, men även en medicinalstyrelses
förslag får vägas mot andra
styrelsers och verks förslag, och därför
liar vi funnit oss i att tillstyrka
Kungl. Maj ds förslag. Jag tillåter mig
emellertid all återge det stycke i utskottsutlåtandet,
som motiverar utskolts -

majoritetens ståndpunkt. Det återfinnes
på s. 37 i det utlåtande som vi nu behandlar.

Utskottet, som först refererar innehållet
i motionerna, säger därefter:
»Utskottet har funnit de till stöd för yrkandena
anförda skälen i huvudsak bärande.
Å andra sidan kan inte bortses
från att den planmässiga utbyggnaden av
personalorganisationen bör ske med beaktande
av andra angelägna behov ävensom
rekryteringssvårigheter och svårigheter
att anskaffa bostäder. Enligt vad
utskottet inhämtat är situationen i rekryteringshänseende
relativt gynnsam utom
i vad avser tillgången på läkare. Medicinalstyrelsen
räknar sålunda med att kunna
besätta flertalet av de föreslagna nya
tjänsterna. En rundfråga från styrelsen
har å andra sidan visat, att vissa sjukhus
har svårigheter att anskaffa bostäder
åt sina anställda. På grund av det
anförda är utskottet icke berett biträda
förevarande motioner i vidare mån än
att utskottet förväntar att Kungl. Maj:t i
största möjliga utsträckning beaktar motionärernas
förevarande yrkanden vid
framläggande av förslag till nästa års
riksdag i fråga om den fortsatta utbyggnaden
av personalorganisationen.»

Utskottet gör sålunda en beställning
och förutsätter att dessa yrkanden skall
beaktas vid den avvägning som varje år
måste göras. Vi förmenar att det i nuvarande
situation är nödvändigt att förfara
på det sättet, och vi hoppas att
Kungl. Maj:t, i första hand inrikesministern,
skall kunna uppfylla utskottsmajoritetens
bär uttalade önskan ungefär på
det sätt som har kunnat ske när det gäller
tidigare uttalade önskemål. Under ett
par tre års tid har det gjorts sådana
beställningar från riksdagens sida, och
i stort sett har de beställningarna kunnat
effektueras. Jag tror att detta är den
väg man måste gå. Om riksdagen vill
opincra, får den säga: »Så och så vill vi
ha det, men med hänsyn till den ekonomiska
situationen får vi respektera de
avvägningar Kungl. Maj:t har gjort i de
förslag som omedelbart skall avgöras.»

Jag skall inte här gå in på några detaljer
i fråga om de nya tjänsterna. Även

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

i år föreslår ju Kungl. Maj:t en betydande
förstärkning av antalet tjänster. Hela
antalet nya tjänster är i år 418, vilket
visserligen är mindre än som föreslogs
föregående år, nämligen 440. Det är klart
att de flesta av dessa nya tjänster hänför
sig till det nya sjukhuset i Gullberna
i Karlskrona. Men utskottet anser att detta
är en riktig anordning. Det har lett
till att behovet av nya tjänster på tle
äldre sjukhusen inte helt har kunnat
tillfredsställas — det är sant — men vi
hoppas som sagt att man nästa år skall
kunna genomföra en komplettering därvidlag.

Jag ber sedan, herr talman, att få säga
några ord om kosthållet; det gäller
punkt 25. Herr Jacobsson har refererat
departementschefens yttrande på ett alldeles
riktigt sätt. Man strävar efter en
förbättring av kosthållet som har varit
dåligt. Men, ärade kammarledamöter, det
blev inte dåligt i fjol eller i går, utan
det har varit så i alla tider. Det har varit
ännu sämre. Bara för några få år
sedan var det betydligt sämre än det är
nu. Man talar här också om att patienterna
låses in klockan 6. Ja, detta började
inte heller i fjol, utan så har det varit
i alla tider, kanske ännu värre. Men
nu har man fått syn därpå, och då vill
man ändra det ögonblickligen. Det måste
helt enkelt ändras, ty det är inhumant,
den saken står klar för alla. Men
vi måste försöka laga så, att vi får möjligheter
att planera litet för sådana ändringar.

Men nu gällde det, herr talman, frågan
om kosten. Utskottet säger som sagt att
den bör förbättras och att man strävar
efter en standardhöjning. Det är väl alldeles
självklart att allteftersom vi, som
är friska och arbetar, har fått en väsentlig
standardhöjning även på det området,
skall vi se till att också våra sjuka
medmänniskor får del av den. Om
det råder inte heller några delade meningar.
Men även här föreligger praktiska
svårigheter.

Med anledning av herr Edströms anförande,
i vilket han skildrade, hur det
förhöll sig med kosthållet, skulle jag

vilja göra en liten parentes, herr talman.
Han talade om att de sjuka på våra mentalsjukhus
nu till påsk skulle få årets
ägg och om en del andra matförhållanden
— lingonsylt, äppelmos och vad det
nu gällde. I det sammanhanget åberopade
herr Edström en utredning och
namngav till och med den som hade
gjort utredningen. Det skulle jag kanske
inte ha velat göra, men jag känner mig
förpliktad att återge det betyg som medicinalstyrelsens
chef gav utredningen.
Han medgav i och för sig det berättigade
i en kostförbättring på sinnessjukhusen,
men förklarade att utredningen ändå
kanske behövde korrigeras en liten
smula. Det är, tillåt mig säga det, tillräckligt
dåligt ändå utan att man behöver
framställa förhållandena på ett färgat
sätt.

När utskottet i punkt 25 förklarar sig
inte kunna gå med på de anslagshöjningar,
som är nödvändiga för att få till
stånd en omedelbar förbättring, beror
det återigen på att vi här har att göra
med en avvägningsfråga. Men även i detta
fall gör utskottet en beställning, som
innebär att man först och främst bör
förstärka anslaget till sådana inventarier
som erfordras för att en standardförbättring
skall kunna ske.

Herr Edström vände sig i sitt anförande
särskilt till landstingsmännen i kammaren,
och jag vill också göra det. Ni
som sysslar med kroppssjukhusens kosthåll
vet ju, hur svårt det egentligen är
på detta område. Det är inte bara pengar
det gäller, utan det gäller kanske än
mer förmågan hos de människor i ledningen
som har hand om dessa viktiga
ting. Detta är således inte bara en fråga
om pengar, men det är en sida av saken,
och beträffande angelägenheten av
ad nästa år åstadkomma en förstärkning
har inte utskottsmajoriteten svävat på
målet. Vi hoppas att inrikesministern vid
de avvägningar, som framdeles måste
göras, skall få de resurser som behövs
för att klara denna sak.

Jag vill inskränka mig till detta, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag under punkterna 24 och 25.

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

Herr THUN (s):

Herr talman! Under statsutskottets utlåtande,
punkt 24, som gäller anslaget till
Statens sinnessjukhus: Avlöningar, har
jag i motionen nr 300 i denna kammare
föreslagit, att riksdagen vid behandling
av förslag om personalstat vid sinnessjukhusen
dels måtte beakta fördelningsfrågan,
dels att det vid Ulleråkers sjukhus
utöver det föreliggande förslaget
måtte ske en tilldelning av tvenne tjänster
som avdelningssköterskor för familjevården.

Vid behandlingen av förevarande
punkt i statsutskottet anmälde jag en
blank reservation för att på så sätt beredas
tillfälle att något närmare utveckla
de synpunkter, som legat till grund
för omnämnda motion.

Först vill jag dock inför departementschefen
betyga min stora tillfredsställelse
över de krafttag som nu tages för att
bygga ut vår eftersatta mentalsjukvård.
Detta mitt erkännande förhindrar mig
dock inte att framhålla att vad som nu
föreslås ingalunda är till fyllest.

I min motion framhåller jag att fördelningen
av begärd personalförstärkning
till statens sinnessjukhus hittills
har skett mellan sjukhusen efter ett jämförelsetal,
som bygger på förhållandet
mellan personal och patienter på respektive
sjukhus. I samband med den nu pågående
upprustningen måste denna anordning
med ett odifferentierat kvotsystem
såsom utslagsgivande anses mycket
otillfredsställande. Det är en mängd olika
faktorer som man säkerligen måste
ta hänsyn till vid denna personalfördelning.
Fn mycket erfaren läkare vid
sinnessjukvården framhåller bl. a. om
vårdavdelningens storlek, att avdelningar
med hög omsättning kräver förhållandevis
mer personal än större avdelningar
med låg omsättning. Vidare framhålles
karaktären av kronisk avdelning eller
akut behandlingsavdelning; de medicinska
terapiformer, som för närvarande
håller på att arbeta sig fram, är
personalkrävande, oeli för ett rationellt
genomförande fordras tillräckligt med
sjukvårdspersonal. Det framhålles även

att förekomsten av undervisning och utbildning
av sjukvårdspersonal på en avdelning
inte medför någon lättnad i den
övriga personalens arbetsbörda, utan
snarare tvärtom. Elevantalet bör sålunda
ej schablonmässigt läggas till det faktiska
antalet av övrig personal, vilket
kommer att innebära en direkt sänkning
av kvoltilldelningen.

Till slut bör uttalas att utbyggandet
av olika former av arbetsterapi ur personalsynpunkt
bör bedömas efter lokala
förhållanden. I många fall kan behovet
av sjukvårdspersonal i samband med nyanlagda
terapiavdelningar visa en ökning.
Anläggandet av stora och dyrbara
terapiavdelningar förutsätter en genomgång
av personalbehovet, eftersom anläggningskostnaderna
blir meningslösa,
om ej avdelningarna kommer att utnyttjas.

En överarbetning av principen för
fördelning av personal vid statens sinnessjukhus
är sålunda påkallad för att
få fram en effektivare och rationellare
lösning på denna viktiga fråga än det
nuvarande schablonmässiga förfarandet
medger. Att en odifferentierad personalkvotering
kan leda till icke önskvärda
resultat, torde förhållandena på Ulleråkers
sjukhus utgöra ett bevis för. Avdelningen
för familjevård därstädes är
den största som förefinnes vid statligt
sinnessjukhus i landet. Den har ett platsantal
på omkring 240 med en omsättning
av cirka 500 patienter, av vilka 90 kunnat
försöksutskrivas från sjukhuset. Antalet
vårddagar under föregående år för
psykiskt sjuka människor, uppgick till
omkring 00 000. För bedrivande av denna
verksamhet finns tillgängliga, förutom
läkare, två föreståndarinnor jämte
en ekonomist för handhavandet av förrådet.
Förutom detta arbete handhar föreståndarinnorna
hjälpverksamheten vid
sjukhuset, som även blir synnerligen
omfattande, då sjukhuset kan uppvisa en
nyintagning av mer än 900 patienter.

Förstärkningen av sjukvårdspersonalen
inom familjevården vid Ulleråkers
sjukhus, såsom den föreslagits av medicinalstyrelsen,
har icke kunnat godtagas

Nr 12

Onsdagen den II) april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

av departementschefen, kanske närmast
beroende på att sjukhuset schablonmässigt
blivit bedömt som en enhet.

Jag noterar att statsutskottets skrivning
är synnerligen välvillig då det gäller
ett bättre tillgodoseende av sinnessjukvårdens
personalbehov, och jag uttalar
den förhoppningen att departementschefen
med beaktande därav skall, så
långt det är möjligt, ta hänsyn till de av
mig anförda synpunkterna.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Representanten för utskottet,
herr Karlsson i Munkedal, säger
att vi har så många anställda vid mentalsjukvården
— det är över 10 000. Jämför
man emellertid detta tal med antalet
anställda vid kroppssjukvården —- som
säkert är betydligt över 20 000 — kan
man inte bli så förvånad som herr Karlsson
tycktes vara när det gällde mentalsjukvården.
Allra minst var det väl herr
Karlssons mening, att detta påpekande
skulle vara ett argument för att sluta anställa
behövlig personal; hans mening
var sannolikt att ge oss en föreställning
om vilken storleksordning mentalsjukvårdens
personal har. Vid jämförelsen
mellan kropps- och mentalsjukvård bör
vi också komma ihåg, att omkring 40
procent av hela antalet vårdplatser vid
sjukhusen i landet torde disponeras av
mentalsjukvården men att kroppssjukvården
liar minst dubbelt så stor personal.

Vidare säger herr Karlsson att man
av kritiken får det intrycket, att ingenting
skulle ha gjorts för att avhjälpa
missförhållandena. Det tror jag nu inte
är riktigt. Visst erkänner vi att det har
gjorts en hel del, och vi instämmer även
i herr Karlssons mening, alt man inte
kan göra allt på en gång. Men eftersom
upprustningen av personalen vid befintliga
vårdplatser började redan 1953,
måste man ändå fråga sig när denna
upprustning äntligen skall kunna bli
fullständig.

Motionärernas och reservanternas kritiska
inställning beror inte minst på det

förhållandet, att medicinalstyrelsen har
begärt såsom oundgänglig en förstärkning
med cirka 750 anställda vid befintliga
vårdplatser, medan Kungl. Maj:t endast
går med på ungefär 400. Då är det
att märka, att medicinalstyrelsen ändock
har prutat 235 platser, om jag minns
rätt, på det antal som sjukhusdirektionerna
hade hemställt om. Det är inför
detta väldiga svalg mellan vad som begäres
såsom oundgängligt och vad som
beviljas, som man helt naturligt får intrycket
att upprustningen måhända inte
sker med den snabbhet som det skulle
kunna vara möjligt att mobilisera.

I detta sammanhang måste jag något
beröra argumentet om rekryteringssvårigheter,
även om utskottet självt avtrubbar
det genom att säga, att dessa svårigheter
inte förefaller att vara så särskilt
stora, om man undantar läkarna. Jag frågar
—■ och jag tror att jag har ställt
den frågan tidigare här i kammaren —
om det inte är så, att man just skapar
rekryteringssvårigheter genom att upprätthålla
en underbemanningspolitik.
Tror herr Karlsson att det skulle vara
möjligt att få sjöfolk till ett fartyg, som
normalt behöver 30 besättningsmän, om
man ville bemanna det med endast 20
besättningsmän? Jag bortser här alldeles
från de bemanningsbestämmelser som
kan finnas i vår sjölag. Jag tror inte att
det skulle bli möjligt för någon skeppare,
vare sig svensk eller av annan nationalitet,
att segla med en sådan underbemanning.
Men här begär man att personal
skall rekryteras till sjukhus, där
vederbörande vet att de kommer att få
arbeta mycket mer än som är skäligt,
därför alt det inte finns tillräckligt stor
personal på avdelningarna. Det är självklart
att rekryteringen försvåras just genom
att man anställer för fåtalig personal.
Naturligtvis finns det orter där man
av andra orsaker har svårt att rekrytera
personal — i vissa fall medverkar väl
bostadssvåriglieterna — men åtminstone
när det gäller ekonomipersonalen måste
nog herr Karlsson ge mig rätt i att det
på flertalet platser är möjligt att få tag
i all den personal, som man skulle behöva
inom detta område, eftersom den

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

kan rekryteras bland befolkningen på
respektive orter.

Slutligen har vi frågan om kosthållet.
Herr Karlsson säger att det i alla tider
har varit som nu, men att man plötsligt
fått syn på att missförhållanden föreligger;
och följaktligen måste dessa missförhållanden
avhjälpas omedelbart. Nej,
herr Karlsson, det är ingen som begär
att de skall avhjälpas omedelbart. Vi hade
tänkt oss en liten justering uppåt av
anslaget till själva kosten och vidare en
justering av antalet anställda i detta sammanhang,
speciellt ekonomipersonal.
Men vad är det som departementschefen
föreslår? Jo, av 79 begärda tjänstemän
— om jag minns rätt — tillhörande ekonomipersonalen
vid befintliga platser,
tillstyrker departementschefen två. Det
är ju alldeles självklart att dessa två nyanställda
inte på något sätt kan medverka
ens till att svårigheterna börjar bli
mindre än de förut varit.

Herr talman! Jag har med det anförda
velat lämna ett bidrag till debatten och
vill i likhet med föregående talare, herrar
Jacobsson och Edström, yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet, när
herr Huss yttrade sig beträffande antalet
anställda inom sinnessjukvården
och påstod att jag liksom skulle anse
att det inte behövdes någon mer personal.
Jag begriper inte var herr Huss
fick detta ifrån, ty jag tillhör utskottsmajoriteten,
och vi har ju beställt förslag
till nästa år om ytterligare utökning
av personalen. Man kan väl inte
dra sådana slutsatser, att jag skulle hysa
den meningen att det är tillräckligt med
personal inom sinnessjukvården.

Jag talade om, varför jag nämnde dessa
två siffror, som gällde antalet tjänster
och avlöningskostnaderna. Det var för
att framhålla organisationens storlek
och svårigheten inte minst för utskottets
ledamöter att göra justeringar när
det gäller detaljer. Här var alldeles nyss
en talare uppe, som visserligen inte

5 Första kammarens protokoll 1!)57. Nr 12

ställde något yrkande men som väckt
en motion som går ut på att det skall
anställas ytterligare två sköterskor på
sjukhuset vid Uppsala. Sådana detaljer
finns litet varstans i motionerna, och
det är detta pussel som det är så svårt
att få ihop, så att det blir riktigt och
rättvist, när det finns en så stor organisation.
Då får man lita på den slutliga
omprövningen i Kungl. Maj ds
kansli av dessa frågor.

Det var detta jag ville säga, herr talman,
och jag hoppas att det inte var någon
mer än herr Huss som fattat mitt
anförande så galet som han.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrar herr Karlsson
om att jag omedelbart efter det att
jag nämnde den siffra det här gäller
tilläde, att jag var övertygad om att herr
Karlsson inte hade den meningen att
den skulle vara en begränsningssiffra.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! På ett par punkter skulle
jag vilja instämma med herr Karlsson
i Munkedal. Den ena punkten är att
frågan, i vilken omfattning förstärkningsåtgärder
bör vidtas och takten i
dessa förstärkningar, är ett avvägningsproblem.
Den andra punkten är hans uttalande
att dessa förhållanden, sådana
vi nu har fått dem beskrivna, inte hänför
sig till närmaste gårdagen utan är
förhållanden som varit rådande vid våra
mentalsjukhus under en lång rad av år.
Jag tror att detta är riktiga konstateranden.
.lag tror också att det är riktigt att,
samtidigt som man säger detta, också
göra det konstaterandet, som herr Karlsson
för sin del snuddade vid, att vi är
på väg att söka oss ur det besvärliga
tillstånd som mentalsjukvården befinner
sig i. Vi söker ju att bygga nya sjukhus
— vi har särskilda organ för detta
— och de förslag riksdagen haft och
har att pröva har gällt och gäller årliga
anslag till nybyggnader och upprustning
av befintliga byggnader, på mellan 30
och 35 miljoner kronor.

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

Å andra sidan kan vi inte komma
ifrån, att riksdagens ledamöter i allmänhet
för litet känner till hur förhållandena
egentligen är vid våra mentalsjukhus.
Riksdagen har år efter år vid sin
prövning tagit emot vad medicinalstyrelsen
äskat via inrikesdepartementet
och som föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition
på detta område, och man har
gjort en bedömning på grundval av detta
material. Men när det sedan här i
riksdagen göres en beskrivning, där man
kanske tvingas att blotta vissa förhållanden,
som vi tycker är besvärande, är
det liksom vi vill slå ifrån oss med bägge
händerna. Vi kan naturligtvis fråga
oss, hur länge vi skall hålla på med
detta. Är det inte skäl i att vi någon
gång söker att få en kartläggning av läget
inom mentalsjukvården för att se det
som det är och att vi vid våra försök
att göra en avvägning med hänsyn till
våra ekonomiska resurser får ta vederbörlig
hänsyn till hur det i verkligheten
ser ur?

Den pågående utredningen — den som
mentalsjukvårdsdelegationen svarar för
— har för avsikt att söka göra en sådan
kartläggning. Jag tror att dess betänkande
kommer att framläggas under senare
delen av året. Det skulle annars kanske
ha varit av visst intresse att i denna debatt
lämna en liten redovisning för utredningsarbetet,
men jag skall inte göra
det nu. Det kunde ju göras gällande att
det vore ett försök att färga förhållandena.
Men de är, som herr Gustaf Karlsson
säger, så dåliga att man inte behöver färga
dem.

Jag tror, att om vi kan vara överens
på den här sista punkten, kan vi komma
till en fråga som jag tycker är ganska
viktig. För att belysa den vill jag
erinra om att det för något år sedan
förekom i den amerikanska televisionen
en redovisning av förhållandena vid de
statliga sinnessjukhusen i Amerika. Dessa
är sämre än vid sinnessjukhusen här,
och det vill inte säga litet. Denna redovisning
i televisionen föranledde emellertid
en mycket omfattande och livlig
diskussion bland den amerikanska allmänheten,
och denna diskussion kom att

medföra att man delade sig i två läger.
Det ena lägret menade ungefär så, att
det här är förskräckligt, så här kan det
inte få vara. Det andra lägret åter sade,
att det spelar ju egentligen inte så stor
roll, hur dessa människor har det, ty
de har inget medvetenhetsliv i vanlig
bemärkelse; de kan inte ta intryck av
sin omgivning och därför gör det inte
så mycket, om väggarna är kala eller
söndriga, möblerna är dåliga o. s. v.

Jag tror att det också här i vårt land
finns många som har den uppfattningen,
att det inte spelar så stor roll, hur man
ordnar det för dessa människor och att
man med utgångspunkt från en sådan
inställning inte kan finna anledning att
skyndsammare än som nu sker söka
åstadkomma en förbättring. Moderna
psykiatriker har emellertid påvisat att
en sådan uppfattning inte längre kan
anses riktig; att även de människor det
här gäller har ett medvetande, tar intryck
av sin omgivning och påverkas av
denna. Är omgivningen sådan, att den
påverkar dem negativt, så blir det inte
utan följder. Om man söker gestalta omgivningen
trivsamt och trevligt, påverkas
de gynnsamt härav. Jag tror att det
är med utgångspunkt från en sådan inställning,
som vi också måste handla
och som vi väl också i vissa fall söker
handla.

Därmed är vi egentligen framme vid
det som herr Gustaf Karlsson berörde
som en avvägningsfråga, varvid han gav
sig in på ett, som jag tyckte, principiellt
ganska intressant resonemang. Utskottet,
säger lian, prövar de föreliggande äskandena
i huvudsak med utgångspunkt
från de förslag som Kungl. Maj:t lägger
fram. Utskottet anser sig därvid icke
kunna gå utöver den ram, som Kungl.
Maj:t i sin proposition har föreslagit.
Men, herr Gustaf Karlsson, bakom Kungl.
Maj :ts förslag har man ju ändå medicinalstyrelsens
äskanden. Det är den för
sjukvården ansvariga medicinala myndighetens
äskanden som prövas av
Kungl. Maj:t. Jag kan inte finna att det
vid departementets prövning har kunnat
förebringas sådana skäl mot vad
medicinalstyrelsen anfört, att man utan

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag

vidare kan följa vad Kungl. Maj:t liär
föreslagit, ty vid denna prövning Öar
skett en ekonomisk avvägning. Men det
slutgiltiga avgörandet får väl ändå sägas
ligga hos riksdagen, och om riksdagen
vid en prövning av Kungl. Maj:ts och
de ansvariga medicinala myndigheternas
förslag finner anledning att gå på vad
de medicinala myndigheterna äskat, så
tycker jag att en sådan prövning inte
är oriktig utan ganska rimlig. Vid den
prövning, som måste ske på departementsplanet,
blir det en avvägning mellan
alla de olika ting som så småningom
kommer att föreläggas riksdagen. Där
får det ena behovet trängas med det
andra. Men jag undrar — jag skall inte
ställa någon samvetsfråga till herr inrikesministern
— om han är så förfärligt
glad och tillfredsställd över den avvägning
som skett och som i Kungl.
Maj:ts proposition gett till resultat, att
han inte kunnat föreslå erforderliga medel
för att tillmötesgå de medicinala
myndigheternas äskanden. Om man med
utgångspunkt från de bekymmersamma
förhållanden, som råder vid våra mentalsjukhus,
försöker sig på en bedömning,
som bör sträcka sig något längre
än till det plan som herr Gustaf Karlsson
själv kom fram till, nämligen till en
avvägning mellan hur vi som friska människor
ser på förhållandena och hur
mycket vi är beredda att avstå till dem
som är sjuka, så tror jag väl ändå att
vi vid en sådan avvägning har all anledning
att säga oss, att nog skulle vi
väl kunna vara med på att avstå något
litet av de förmåner, som vi har, för att
ge härav åt de sjuka.

När man kommer fram till denna fråga,
som närmast berör personaluppsättningen
vid våra mentalsjukhus, är det ett
litet bekymmer som jag tycker det finns
anledning att observera, nämligen att
den förstärkning av personalresurserna
som ändå föreslås, inte är helt och fullt
tillfredsställande. Den tar visserligen
sikte på att öka personalen och stoppa
in några här och där, men jag är inte
övertygad om att man så att säga haft
möjligheter att sätta in de nya och ökade
resurserna på de platser, där det
skulle vara lämpligast.

till avlöningar vid statens sinnessjukhus
Vid viigningen var de mest behövs,
väger man i allmänhet mot bakgrunden
av bristsituationer, och det är i och för
sig riktigt. Vi har emellertid konstaterat
att det vid våra mentalsjukhus råder en
tröghet och en inaktivitet som är ytterst
besvärande. Den grundar sig självfallet
på bristen på personal. Vi besökte för
någon tid sedan ett sjukhus, där det
fanns två läkare som skulle ha hand om
669 patienter. Det fanns naturligtvis
ingen möjlighet för dessa läkare att utöva
någon aktiv vård av sina patienter.
Det är självfallet inte heller möjligt för
personal vid sjukhus med en överbeläggning
upp till 50 procent att vårda patienterna,
utan personalen tvingas till
någon form av övervakning och ingenting
annat. Det är naturligtvis detta förhållande
som gör att vår mentalsjukvård
befinner sig i dagens bekymmersamma
läge.

Å andra sidan har man nu försökt i
anslutning till upprustningen ocli nybyggandet
att också påverka personalen
till en aktivare behandling av patienterna.
Visst försöker vi med arbetsterapi
och sysselsättning för våra patienter,
men när vi granskar den sysselsättningsterapi,
som förekommer, måste vi nog
konstatera att på det stora flertalet av
våra sjukhus är det inte mer än omkring
15 procent av patienterna som deltar
däri. Sporadiskt kan de ta del i städningsarbete,
i köksarbete osv., men någon
ordnad sysselsättning förekommer
inte. Det är klart att detta mycket menligt
påverkar patienterna. De har inga
möjligheter att ryckas upp, och det går
inte att nå några resultat av en sådan
vård.

När man alltså här på vissa sjukhus
försöker få i gång en aktivare verksamhet,
kräver detta självfallet ökade personalresurser,
men där blir ofta bedömningen
från de centrala myndigheternas
sida denna: här liar vi ett sjukhus där
man är aktiv, där man har aktiva läkare
och aktiv personal, och det finns ingen
anledning att sätta in ny personal där.
Följaktligen får man vid det sjukhuset
kämpa under ytterst besvärliga förhållanden
för att över huvud taget kunna
hålla den aktivitet uppe till vilken man

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

har nått, men man kan inte förbättra
den, man kan inte nå längre, därför att
man inte får tillräckligt med resurser.
Det blir naturligtvis så, att när man år
efter år har sökt efter förstärkningar,
försökt att åstadkomma någon form av
aktivitet men inte har fått någon hjälp
och någon förstärkning, då kommer besvikelsen,
då faller man lätt tillbaka i ett
tröghetsförliållande, och inaktiviteten
ligger så småningom snubblande nära
igen.

Därför tror jag att det är mycket viktigt
att vid en tidpunkt som denna, då
vi kan förmärka stegrad aktivitet på eu
rad av sjukhus, det också blir en signal
från de anslagsbeviljande myndigheternas
sida, som innebär att man observerar
detta och är beredd att ge stöd åt en
sådan fortsatt verksamhet. Därför måste
vi vara beredda att ställa de nödvändiga
resurserna till förfogande. Gör vi inte
detta, betyder det att vi också här hämmar
utvecklingen, och det tycker jag
skulle vara det sämsta som just nu kunde
inträffa. Jag tror därför att man vågar
säga, att när vi här skall väga mellan
det äskande som görs i Kungl. Maj:ts
proposition ocli det som de sinnessjukvårdande
myndigheterna på vällovliga
grunder har redovisat — och ytterst blir
det ju här ett försök till vägning mellan
vad vi är beredda att avstå i annat
sammanhang — så bör man svara ja till
vad som föreslås i de föreliggande reservationerna,
vilka jag ber att få yrka
bifall till.

Häri instämde herr Ohlon (fp), fru
Sjöström-Bengtsson (s) samt herrar
Sundelin (fp), Boman (fp), Branting
(s), Aastrup (fp), Olléti (fp) och Snygg
(s).

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord i anledning av herr Johanssons resonemang
att vi kanske inte vet så mycket
om hur det egentligen är inom sinnessjukvården.
Därmed avsåg han oss litet
var, och jag kan hålla med honom.
Statsutskottets tredje avdelning har dock,

så långt det har varit möjligt, sökt att
få insikt i den här organisationen. Vi
har besökt åtskilliga av dessa gamla sinnessjukhus.
Vi har tagit god tid på oss
och gått igenom de olika avdelningarna.
Jag måste säga att den tristess, som liksom
har strömmat igenom både kropp
och själ på en efter en dags studium vid
ett av våra gamla sinnessjukhus, släpper
inte på länge. Men denna stämning hos
människor, som skall handlägga dessa
problem, får ju ändå inte vara avgörande
när det gäller att bedöma vad som är
ekonomiskt möjligt.

Jag fattade faktiskt i långa stycken
herr Rune Johansson, som om vi egentligen
vore eniga i våra synpunkter, men
han slutade med att yrka bifall till reservationen,
därför att det skulle vara
en signal som skulle förmå dem, som
framlägger förslaget i kanslihuset, att
komma med bättre förslag nästa år. Jag
vill med all styrka hävda att utskottets
majoritet har givit en sådan signal i det
stycke av utlåtandet som jag tillät mig
att föredra här i kammaren. Det är enligt
min mening en tillräckligt stark signal.
Vi må vara hur bekajade som helst av intresse
för sinnessjukvården, så kommer
vi ändå inte förbi att i årets förslag har
gjorts ekonomiska avväganden. Jag vet
inte vilka andra förmåner vi har fått avstå
från därför att detta belopp har
ökats så väsentligt i år. Alla vet vi väl,
hur arbetet går till. Dessa ekonomiska
spörsmål dryftas månadsvis i kanslihuset,
och man kommer överens om att så
och så mycket kan man släppa till på
det och det området och så och så mycket
på det och det. Jag hävdar den meningen,
att har man träffat detta avgörande
under mycket svåra och ingående
överläggningar, kan inte riksdagen rubba
det på det sätt reservanterna föreslår.
Riksdagen skall självfallet vara fri och
obunden i sina prövningar — det kommer
aldrig på fråga att den inte är det
— men jag tror att riksdagen får ha så
pass mycken respekt för dessa ekonomiska
avgöranden, att riksdagens intresse
får knytas till vad som skall kunna
göras nästa år, och här har vi gett en
signal. Här har vi gett inrikesministern

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

oreserverat stöd och sagt ifrån, att nu
skall han se till, att han får pengar till
en väsentlig personell förstärkning här,
till en väsentlig förstärkning av servicen
vid våra sinnessjukhus. Det är den vägen
som riksdagen i nuvarande ekonomiska
läge ovillkorligt måste gå enligt min bestämda
mening.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
framställning.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är två frågor som
anmäler sig i anslutning till detta herr
Karlssons senaste inlägg. Den ena är:
Vilka garantier har vi för att avvägningen
hos Kungl. Maj:t har större förutsättningar
att nästa år resultera till förmån
för mentalsjukvården än vad vi har haft
i år? Jag har nogsamt läst vad utskottet
har skrivit, och har funnit att man skjuter
det hela på framtiden, man vill inte
vara med om att träffa det avgörande
som här önskas från riksdagens sida.

Den signal, som jag talade om, var
inte bara den signal som så att säga
skulle utgå till departementen. Jag har
inte försökt uppkalla herr inrikesministern,
men jag har ändå varit litet fundersam,
om hans innersta förhoppningar
blivit tillgodosedda i fråga om vad
som behövs för mentalsjukvårdens vidkommande.
Men den signal, som jag
skulle vilja ha avgiven, är en signal till
all den personal som finns vid våra
sjukhus och som under årtionden fått
arbeta under orimliga förhållanden.
Man har inte uppmärksammat dessa förhållanden
och gett denna personal de
resurser som är nödvändiga. Från riksdagens
sida borde man vid något tillfälle
ge till känna att man inser de besvärligheter
som mentalsjukvårdens personal
arbetar under, och att man är beredd
att försöka förstärka deras resurser.
— Självfallet inte så att man med
ens kan avbeta hela fältet och med ens
ge de förstärkningar som är nödvändiga.
[.åt mig bara erinra om att utbyggnadsplanen
för vår mentalsjukvård, för att
få upp den ur det tillstånd, där den nu

befinner sig, trots att vi årligen anslår
30 till 35 miljoner kronor, kommer att
ta 15 år. Därför tror jag, att när vi försöker
avväga här, bör vi vara på det klara
med att vad de sinnessjukvårdande
myndigheterna här har gjort är bara ett
litet försök att nå en förbättring, som
personalen har all anledning räkna med
att den skall få, men som Kungl. Maj:t
inte har funnit möjlig. Jag tycker att
riksdagen borde kunna ta steget fullt ut
och ge den förstärkning som i reservationerna
föreslås.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Det är egentligen personalen som det
här gäller. Antalet är 140 eller något sådant.
Det finns en synpunkt när det gäller
personalrekryteringen som inte har
berörts i debatten, och det är, att även
om det finns folk, bör rekryteringen ske
med viss urskilling. Det är inte enbart
kvantitetet det gäller utan kvalitet, och
det bör enligt min mening fästas litet
avseende vid detta. Man måste ha människor
att välja på, så att man får in de
bästa, de ambitiösaste i denna vård. Detta
tror jag är så pass allvarligt, att man
också av denna anledning borde nöja sig
med att ta det steg som utskottsmajoriteten
rekommenderar. Det skulle utifrån
dessa synpunkter vara till gagn för
sinnessjukvården själv, om man följde
utskottsmajoriteten.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr Karlsson om att detta är ett avvägningsproblem
och att vi har många
eftersatta områden. Men man behöver
blott tänka efter något, hur det varit i
samhällsdiskussionen under de senaste
åren för att få klart för sig, att mentalsjukvården
väl ändå är det allra mest
eftersatta. Om det inom detta område,
som herr Gustaf Karlsson nämnde, har
varit illa ställt så länge, kan jag inte finna,
att detta skulle vara någon motivering
för att inte nu påskynda förbättringarna.

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

Jag kan i allt väsentligt instämma i
vad herr Rune Johansson nyss sagt. Vi
måste ge en signal till personalen å mentalsjukhusen,
som är så utarbetad, så
otillräcklig och som arbetar under så
otillfredsställande förhållanden, som den
gör, ge dem ett löfte som innebär att det
ska bli bättre.

Jag vill blott tillägga med utgångspunkt
från mitt första anförande, att vetenskapens
framsteg på detta område
gjort problemen än mer aktuella än tidigare.
Sinnessjukvården i dag är något
helt annat än sinnessjukvården för tio
år sedan. Vi behöver höja vår sinnessjukvård
till lika god standard som vår
kroppssjukvård. Vi har nu större möjligheter
än tidigare att hjälpa dessa mentalt
sjuka, att hjälpa dem bli friska och
arbetsföra igen.

Om det från riksdagens sida manifesteras
en verklig önskan om upprustning
av vår sinnessjukvård, tror jag även, att
detta skulle väcka genklang inom departementet.
Vi bör komma ihåg att redan
medicinalstyrelsen i sitt anslagsäskande
hade nedbantat sjukhusens krav högst
väsentligt. Här har nu departementschefen
i sin tur sedan nedbantat medicinalstyrelsens
anslagskrav till cirka hälften.
Så har säkert ej gjorts utan påverkan
och hänsynstagande till statsfinansiella
skäl.

Det är olyckligt för staten, att det här
finns jämförelseobjekt. Vore det så, att
staten hade hand om all sinnessjukvård
inom landet, kunde man tro att det vore
omöjligt att sköta den på ett bättre
sätt. En stor del av sinnessjukvården i
landet lyder dock under andra sjukvårdshuvudmän
och står på betydligt
bättre standard.

Jag vill endast nämna en sak till. Det
har antytts, att den undersökning, som
fröken Kerstin Larsson gjort inom medicinalstyrelsen
beträffande kostförhållandena
o. dyl., eventuellt skulle kunna
misstänkas vara något för starkt färgad.
Jag har aldrig hört, att utredningar inom
kungliga styrelser skulle vara färgade,
då det gäller så allvarliga ting som här.
Då den utredning, som föreligger, gjorts
inom medicinalstyrelsen, anser jag, att

vi kan ha all orsak att tro på densamma.
Intet bär framkommit som tyder på att
den icke skulle vara riktig.

Jag tillåter mig, herr talman, att ännu
en gång yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag vill inte mycket förlänga
denna långa debatt. Jag begärde
ordet närmast i anledning av herr Gustaf
Karlssons första anförande, vari han
nämnde att det är svårt att göra justeringar
i departementschefens förslag och
att upprustningen av mentalsjukvården
måste ske i etapper. På den senare punkten
iir vi väl fullständigt eniga. Ingen
inbillar sig väl heller att vi menar att
de förstärkningar på vissa punkter, som
vi har föreslagit i reservationen, skulle
anses innebära någon verklig och slutgiltig
lösning av mentalsjukvårdens problem
här i landet.

När herr Gustaf Karlsson vidare säger
att han känner sig obehagligt berörd
över att man diskuterat frågan precis
som om man på detta område inte skulle
ha gjort något alls, kan jag inte underlåta
att säga att jag tycker att herr
Karlsson slår in öppna dörrar. Det är
väl ändå ingen som har diskuterat på
det sättet; allra minst har jag gjort det.

Jag nämnde i mitt första anförande,
att när det gäller målsättningen på detta
område är vi väl i stort sett eniga.
Jag har också den uppfattningen att inte
minst herr Gustaf Karlsson, utskottets
ärade talesman här, personligen är angelägen
att befrämja en god utveckling
på mentalsjukvårdens område. När vi
här föreslår förbättringar i vissa detaljfrågor,
så är det måhända i det stora
sammanhanget relativt obetydliga saker,
även om man ifrån vår synpunkt sett
tycker att det är något högst väsentligt.

Det har som ett huvudargument i debatten
emot reservanternas ståndpunkt
anförts, att man här måste avväga olika
intressen mot varandra och att det
egentligen i stort sett rör sig om en avvägningsfråga.
Jag tycker för min del
att det är ett argument, som i detta sammanhang
inte är alldeles hållbart. Det är

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

klart att vi rör oss med avvägningsfrågor,
inte bara på detta område utan på
snart sagt alla områden, men vi rör oss
här, i motsats till vad fallet är på många
andra områden, på ett fält där vi ändå
i stort sett är eniga om att det råder
missförhållanden, som behöver avhjälpas.
Jag har fått det intrycket, att utskottets
talesman också har den uppfattningen.
Under sådana förhållanden kan
jag inte se annat än att det här inte så
mycket gäller en fråga om en avvägning
av de ekonomiska resurserna som
fastmera en fråga om den reaktionstid
vi behöver för att besluta oss för vilka
åtgärder som skall vidtagas.

Jag konstaterar, att det inte är någon
i denna debatt som gjort invändningar
mot reservanternas ståndpunkt i sak.
Man tvärtom understryker att de missförhållanden,
som vi har påtalat, är för
handen, och man är angelägen att i den
mån det blir ekonomiskt möjligt också
vara med om att avhjälpa dem.

Jag vill med detta ha sagt, att den sakliga
motivering, som vi i reservationen
har anfört för vår ståndpunkt, alltjämt
kvarstår oemotsagd efter denna debatt.
Med den utgångspunkten ber jag, herr
talman, att fortfarande få yrka bifall till
reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Denna diskussion började
med punkterna 24 och 25 i utskottsutlåtandet.
Jämfört med hur debatten sedan
utvecklat sig innehåller dessa punkter
detaljfrågor om också i och för sig
viktiga sådana. Från att syssla med de
ting, som punkterna 24 och 25 avser,
har debatten utvecklats — framför allt
genom de inlägg som gjorts av herrar
Gustaf Karlsson och ltune Johansson —
till att bli en principdebatt, och som
rubrik på den skulle man möjligen kunna
sätta: Sjukvårdens andel av folkhushållets
samlade resurser.

Det har kommit in i sammanhanget
någonting, som man kallat ett avvägningsproblem.
Fn talesman för reservanterna
nyss ville bestrida att avvägningsproblemet
här skulle vara väsentligt och

menade, att det fastmer är fråga om olika
längd av en reaktionstid.

Jag tillåter mig hysa den meningen,
att vi i denna diskussion har en gemensam
utgångspunkt, nämligen den, att vi
är överens om att satsa allt vad vi lämpligen
kan på hälso- och sjukvården i
landet och därmed även på mentalsjukvården,
men att meningsskiljaktigheterna
närmast rör frågan om vad vi lämpligen
kan.

Det finns två synpunkter jag skulle
vilja anlägga på detta s. k. avvägningsproblem.

Vi har efter min mening för länge sedan
i vår utgiftspolitik passerat den
punkt där de samlade statliga utgifterna
börjat bli samhällsekonomiskt äventyrliga.
De flesta av oss medborgare vill
inte gärna dämpa konsumtionsönskemålen,
och de undan för undan stegrade
anspråken från statens sida på skatter
möts vid löneförhandlingarna med krav
på kompensation. Samtidigt har det visat
sig, att näringslivet utvecklas i en
numera dämpad takt och att den gemensamma
brödkakan alltså inte växer till
med samma hastighet som den nominella
köpkraften ökar. Det är alldeles uppenbart
att var och en som sysslar med
statsfinansiella avvägningsproblem måste
ha denna bakgrund för ögonen och följaktligen
fråga sig på praktiskt taget varje
punkt: År denna utgift så nödvändig,
att vi inte kan för tillfället undvika den?
Om den frågan skulle besvaras med nej
måste han ytterligare fråga: Är resurserna
i övrigt sådana, att vi med sikte på
de närmaste åren kan åtaga oss denna
utgift?

Det var den ena synpunkten. När man
ifrån den kommer till att vi inte har
obegränsade resurser, kommer avvägningsproblemet
att få en annan aspekt.
När det då blir fråga om sjukvården i
sin helhet, träder givetvis mentalsjukvården
in i bilden, främst på grund av att
vi här har att göra med ett eftersatt
vårdområde både när det gäller forskning,
undervisning och egentlig vård.
Det är naturligt att man när resurserna
är begränsade måste eftersträva att ge
en viss prioritet åt mentalsjukvården för

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

att så snart som möjligt inhämta den eftersläpning
som har uppkommit.

Här bör dock rättvisligen sägas, att det
på de senaste åren har gjorts verkliga
kraftansträngningar. De som jämför
kostnaderna, byggnadsbeståndet och personaltätheten
nu och för några år sedan
måste utan vidare erkänna att så är fallet.

Då blir frågan: Kan vi skynda mera
än vad vi gör? Där har vi den för ögonblicket
konkreta frågeställningen då det
gäller detta avvägningsproblem''. Här har
redan sagts, att om vi skall öka ut personalen
måste vi göra kapitalinvesteringar
för att få bostäder åt den nya personalen,
och när det gäller kosten, som vi
vill förbättra, måste vi också börja på
investeringssidan och skapa de rent lokalmässiga
förutsättningarna för de förbättringar,
som vi är ense om att försöka
åstadkomma.

Från reservanthåll sägs, att vi inte
gjort den riktiga avvägningen, och herr
Rune Johansson satte i fråga, huruvida
man också inom kanslihuset gjort
en rätt avvägning. Jag tillhör dem som
många gånger hyser den uppfattningen,
att kanslihuset icke gör riktiga avvägningar,
men det återstår för herr Johansson
och andra att bevisa, att man på
denna punkt förfarit felaktigt inom kanslihuset
med hänsyn till det samlade behovet
av utgifter på andra områden. Så
har icke skett. Och här måste jag ju
i likhet med herr Gustaf Karlsson säga,
att vi här i riksdagen befinner oss i ett
underläge när det gäller budgetära frågor.
Vi har nämligen inte den samlade
överblick, som vi åtminstone i mera optimistiska
stunder tror att man har inom
kanslihuset. Vi saknar i riksdagen en
central budgetbehandling. Vi bär visserligen
budgetbehandlingen rätt centraliserad
inom statsutskottet, men det finns
ju även ett annat budgetutskott. Såsom
frågorna för närvarande strömmar till
och behandlas har vi här i riksdagen
med nuvarande budgetteknik helt enkelt
inte möjlighet att få den totalbild över
hela läget, som erfordras för att vi från
riksdagens sida utan vidare skulle kunna
säga, att vår avvägning i en viss frå -

ga är bättre än den som kanslihuset
gjort. Vi måste vidare ha en föreställning
inte bara om utgifterna utan också
om resurserna.

Vi är, herr talman, i den angelägenhet,
som det nu gäller, överens om syftet,
men vi är litet oense om takten för att
åstadkomma de önskvärda förbättringarna.
Accepterar vi att det här är fråga
om ett avvägningsproblem, måste vi se
problemet just mot bakgrunden av att
det gäller att få till stånd den riktiga avvägningen
i utnyttjandet av våra tillgängliga
resurser. Om vi överanstränger
våra resurser, skadar vi mer än vad vi
gagnar. Den faran har vi löpt nu ganska
länge här i landet.. När det gäller avvägningen
på sjukvårdens område tror
jag att tidpunkten nu också är inne för
oss att fundera över, huruvida vi inte
rent av är tvungna att en smula dämpa
utvecklingstakten i fråga om kroppssjukvården,
kanske minst då det gäller forskning
och undervisning, men möjligen på
vårdsidan. Därigenom kunde vi kanske
få möjlighet att med de begränsade resurser
vi har koncentrera våra ansträngningar
på förbättringar inom sinnessjukvården,
som otvivelaktigt är det mest eftersatta
området inom vår sjukvård.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Tredje avdelningens ärade
ordförande har på ett mycket bra sätt
klargjort utskottets synpunkter på föreliggande
fråga. Även herr Bergli har
nyss gjort några ytterligare klarlägganden.
Eftersom jag har deltagit i tredje
avdelningens arbete vid handläggningen
av denna fråga vill jag ändock tilllägga
några ord, trots att denna debatt
redan håller på att bli ganska utdragen.

Jag vill först bestämt reagera mot vad
herr Rune Johansson här sade när han
halvt om halvt tycktes anse, att utskottet
inte visat den vidsyn som är nödvändig
inför behandlingen av en sådan
fråga som denna. Utskottsmajoriteten
har, ansåg herr Johansson, mest sett på
vad departementschefen har föreslagit

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

och har inte lyssnat på vad vederbörande
medicinska myndigheter anfört. Jag
vill då i likhet med herr Karlsson i Munkedal
erinra om att vi i utskottet såväl
i år som tidigare år, när dessa frågor varit
under behandling, haft föredragningar
i tredje avdelningen av representanter
för medicinalstyrelsen. Tredje avdelningen
har även årligen gjort resor till
olika sinnessjukhus ute i landet. Avdelningens
ledamöter har därvid skaffat
sig upplysningar och kännedom om förhållandena.
Vid avdelningens besök
inom det äldre sjukhusbeståndet har vi
fått en skrämmande bild av läget. Vid
besök på nyare sjukhus, exempelvis Sidsjön,
har vi däremot fått det intrycket,
att det vid dessa vårdanstalter är ganska
bra ordnat. Vid de äldre sjukhusen
är det framför allt den stora överbeläggningen
som verkat skrämmande.
Mot denna bakgrund hälsar vi med särskild
glädje den nybyggnad av sinnessjukhus
som nu skall komma till stånd.

Ytterst är det, såsom redan påpekats
i debatten, här fråga om ett avvägningsproblem.
Det är inte bara Kung], Maj:t,
som måste tänka på att det gäller att få
till stånd den lämpliga avvägningen mellan
olika utgifter, utan även utskottet
och riksdagen måste i hög grad ta hänsyn
till denna synpunkt.

Utvecklingen har ju för övrigt, såsom
också påpekats, ingalunda stått stilla när
det gäller sinnessjukvården. Jag behöver
bara erinra om att det i år föreslås
inrättande av 118 nya tjänster. Utskottet
säger även i sin skrivning, att det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget i
stort sett motsvarar de intentioner, åt
vilka utskottet gav uttryck i sitt föregående
år avgivna utlåtande. Diirför hoppas
vi också att vad utskottet skriver i
år, alltså att det bör bli en ytterligare
utbyggnad i motionernas syfte, skall ge
departementet råg i ryggen. Detta uttalande
av utskottet kommer helt säkert
att få till följd att riksdagen nästa år
från Kungl. Maj:t får förslag om den
ytterligare utbyggnad av sinnessjukvårdens
resurser som utskottet nu uttalar
önskemål om.

Med dessa ord ber även jag, herr tal -

man, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på de meningsmotsättningar, som
här kommit till uttryck mellan utskottsmajoritet
och reservanter, utan vill nöja
mig med att lämna några upplysningar
för att komplettera den bild som här givits.
De gäller inte sinnessjukvårdens
tillstånd, ty därvidlag är nog i stort sett
riktigt vad som sagts, sinnessjukvården
släpar våldsamt efter och har gjort det
i åtskilliga årtionden, men jag vill lämna
några siffror för att belysa den nuvarande
upprustningstakten.

Låt mig först säga något om storleken
av de medel, som anslagits för byggande
av nya sjukhus. Det är ju en stor överbeläggning
på sjukhusen. Byggnaderna
är nedslitna, och en mycket omfattande
upprustning är nödvändig. En sådan har
också pågått under ett antal år. Under
exempelvis perioden 1948/1949—1952/
1953 investerade staten i byggnader för
sinnessjukvården ungefär 61 miljoner
kronor. Under den därpå följande femårsperioden
—- alltså inklusive det budgetår,
som riksdagen i dag har att ta
ställning till — investerar staten i fasta
priser, alltså i samma penningvärde, 148
miljoner kronor. Under första delen av
upprustningsperioden investerades alltså
i sjukhusbyggnader 61 miljoner kronor
och under andra delen 148 miljoner kronor
i, märk väl, samma penningvärde
räknat. Som säkert kammarens ledamöter
känner till anvisar riksdagen för närvarande
ett belopp till byggande av sinnessjukhus,
som är tillräckligt för att få
fram ett nytt sjukhus varje år av låt mig
säga samma storlek som Gullberna, som
man anser har den storleken som ett sinnessjukhus
bör ha, d. v. s. för mellan
700 och 800 personer.

Detta om byggnaderna.

Det har naturligtvis inte heller stått
stilla beträffande personalförstärkningen.
Vi hörde nyss av herr Karlsson i Munkedal,
att vi inom sinnessjukvården har
ungefär 9 000 anställda. Det antalet ökas

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

årligen — under de senare åren bär det
varje år tillkommit så där en 400 personer.
Om vi tittar på utökningen under
den 1 O-årsperiod, som jag nyss talade
om när det gällde byggnaderna, kan vi
konstatera att vi under den första hälften,
d. v. s. perioden 1948/1949 — 1952/
1953, fick ungefär 900 tjänster ytterligare.
Under den därpå följande femårsperioden,
1953/1954 — 1957/1958, blir antalet
inemot 1 400 nya tjänster.

Det är klart att man kan säga att den
takten är otillfredsställande och att det
borde ha gjorts mer — mycket mer, reservanterna
anser också det. Deras yrkande
går visserigen inte ut på så mycket
mer för nästa budgetår, men till de
stora böjningar, som vi föreslagit, vill
de dock lägga ett par miljoner. Det kan
bända, att om jag hade kommit med dubbelt
så stora krav i år på riksdagen, så
hade man ändå från något håll i alla fall
föreslagit ytterligare ett par miljoner. Ett
stort behov finns nämligen, det är jag
den siste att vilja bestrida, och för min
del är jag angelägen att takten blir så
snabb som möjligt. Men man bar all anledning,
när man bedömer dessa frågor,
att göra klart för sig, att vi dock befinner
oss i en ganska intensiv upprustningsperiod
just nu — låt vara att man
kan säga, i likhet med reservanterna, att
det borde ha gjorts ännu litet mer i år.

Sedan vill jag säga några ord om läkartillgången.
Det är smått om läkare
vid sinnessjukhusen med många tjänster
vakanta. Jag känner inte till varifrån
herr Rune Johansson hämtat det exempel,
som han gav oss, där två läkare
skulle sköta ett uppenbarligen alltför
stort antal patienter, men jag sade mig
själv, att det vid just den sjukvårdsinrättningen
nog lär finnas flera tjänster
än två. Det är inte i fråga om antalet
tjänster som det brister, utan bär är det
fråga om omöjligheten att få läkare till
redan existerande befattningar. Och den
svårigheten avhjälper man inte genom
att riksdagen nu säger att vi skall ha ytterligare
några tjänster.

Beträffande läkartillgången vill jag
också säga ett par ord närmast i anslutning
till vad herr Edström nämnde om

angelägenheten av att få läkare till ett
specialområde, varvid han försvarade
sin ståndpunkt med att just den sortens
läkare går det att skaffa, även om det är
svårt att skaffa sinnessjukläkare i allmänhet.
Jag vill göra den invändningen att
vi har att göra med någonting som närmast
kan betraktas som kommunicerande
kärl när vi talar om läkare av olika
kategorier. Utökar man väsentligt läkarkåren
på sjukhusen, föreställer jag mig
att det blir åtskilligt mycket besvärligare
att få provinsialläkare o. s. v. Man
bar nog all anledning att ta hänsyn till
den totala läkartillgången, och det totala
läkarbehovet, när man bedömer dessa
frågor.

Jag har, som sagt, herr talman, inte i
vidare mån velat lägga mig i de meningsbrytningar,
som här kommit till uttryck,
än att jag velat försöka något komplettera
den bild som här givits.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! Det är egentligen bara
om byggnationen, som jag skulle vilja
säga ytterligare några ord. De siffror
som herr statsrådet anförde är ju alldeles
riktiga, men jag tror att det finns
anledning att klargöra, att de bör ses
mot bakgrunden av det behov som föreligger
och den generalplan, som vi fastställde
för några år sedan och som innefattar
en redovisning av uppbyggnadsbehovet
till i det närmaste 500 miljoner
kronor. Det om någonsin vittnar i vilket
uselt tillstånd vår mentalsjukvård
befinner sig.

Det är då också riktigt, som jag här
tidigare sagt, att om man kostar på 30
miljoner kronor om året för upprustning
och nybyggnader, är det visserligen
mycket pengar, men med den takten tar
det 15 år att realisera den generalplan
som vi bär bestämt oss för och som
ändå egentligen bara rent nödtorftigt
täcker det behov som vi utmätte för något
år sedan. Därför ställs man naturligtvis
inför frågan: Skall vi låta dessa
15 år gå, under vilken tid vi visserligen
bygger nya sjukhus och rustar upp en
del av de gamla, utan att det, såvitt jag

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till avlöningar vid statens sinnessjukhus

förstår, finns tillräckligt utrymme för att
underhålla de sjukhus vi nu har och
dem som vi bygger? Under dessa 15 år
kommer ju förslitningen av de nuvarande
sjukhusen och även av de nya att
fortsätta. Det är den frågan vi måste
ställa: Är vi beredda att säga, att det
tillstånd vi nu har visserligen är besvärligt,
men att det inte gör någonting, om
det tar 15 år innan vi avhjälpt det?

Är vi då inte medvetna om att mentalsjukhusens
nuvarande tillstånd inte
ger resurser att förbättra människorna
i den omfattning som borde vara möjlig?
Betyder inte detta, att man skall
gå rakt på sak, att vi låter tusentals
människoliv ödas i våra sjukhus därför
att vi inte är beredda att ställa tillräckliga
resurser till förfogande? Vid en
jämförelse mellan mentalsjukvården och
i ett par andra länder -— Danmark, Holland
— är skillnaden så stor, att den
gör ett bekymmersamt intryck.

Jag skall inte försöka redovisa hur
förhållandena ter sig just nu vid våra
sjukhus. Jag har sagt att det får komma
i det betänkande som kommer att publiceras
under höstens lopp.

Den sista punkten i mitt anförande
gällde ett faktiskt förhållande vid ett
sjukhus så sent som i vår. Det är riktigt,
som herr statsrådet säger, att där
finns flera tjänster inrättade — jag tror
det finns fyra tjänster. Med vad hjälper
tjänsterna, om man har fyra tjänster
men bara två av dem är besatta? Och
där finns två läkare, som skall ha vårdnaden
om 669 patienter. På den punkten
är herr statsrådet och jag överens,
men jag drog fram saken för att klargöra,
att vården av dessa patienter måste
bli i det närmaste obefintlig, eftersom
läkarna inte har möjligheter att
kunna sköta ett så stort antal. Sedan är
vi väl fullt överens om att bristen på
läkare är mest markant inom psykiatrien
ocli att detta är ytterst beklagligt. Vi
söker efter vägar för att komma till rätta
med problemet. Vi hoppas att de lasarettspsykiatriska
klinikerna skall bli utbildningscentra,
där man kan få fram
läkare. Vissa möjligheter har vi viil i
fråga om läkare inom invärtes medici -

nen, där man bör kunna få en viss förstärkning.

Vi befinner oss alltså i den situationen
att det är brist på läkare. Dessa
spelar naturligtvis den betydelsefullaste
rollen i sjukvården, men de kan ju ändå
i någon mån ersättas av den övriga
personalen, de som så att säga har den
omedelbara omvårdnaden av patienterna.
Då ett tillräckligt antal läkare inte
står till förfogande vid våra sjukhus,
måste man alltså öka kadern av den övriga
personalen, annars kommer det hela
att stå stilla. Jag tycker nog att det
är ett dåligt argument då man anför bostadsfrågan
som en av stötestenarna när
det gäller att utöka denna personal. För
några år sedan bestämde vi oss ju för
att staten inte längre skulle tillhandahålla
bostäder åt personalen vid statliga
inrättningar mer än i en mycket ringa
utsträckning. Vid Gullberna sjukhus
gjorde man det exempelvis endast till
15 procent av personalen. I övrigt får
personalens bostadsfråga ordnas på annat
sätt.

Om jag inte tolkat utskottsutlåtandet
fel, har utskottet inhämtat att situationen
i rekryteringshänseende är relativt
gynnsam då det gäller all personal utom
läkarna. Det är därför vi mycket hårt
håller på att man här bör inrikta sig
på att nu förstärka den övriga personalen.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tillfredsställelse över att herr Rune Johansson
visar ett så påfallande starkt
intresse för förhållandena på detta område;
det gör man när man har fått ta
del av hur det ligger till där. Jag har
gjort det, och herr Johansson har också
varit och tittat på en del håll hurudant
läget är.

Den internationella jämförelse han här
gjorde skall jag inte ge mig in på, men
jag tror att vad han sade kan behöva
underkastas en granskning.

Vad jag framför allt nu vill säga är
att jag tycker att herr Johansson i vissa
punkter slår in öppna dörrar. Att be -

76 Nr 12 Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till omkostnader vid statens sinnessjukhus

iiovet av en upprustning finns bär ingen
bestritt och att snabba åtgärder är angelägna
är vi också på det klara med.
Det har alla sagt.

Vad beträffar sjukhusbyggnadsfrågan
framhöll jag att vi anslår mellan 30 och
35 miljoner kronor om året, d. v. s.
ungefär tillräckligt med medel till ett
nytt sjukhus. Herr Johansson menade
att detta är otillfredsställande. Det är
möjligt. Men det är inte den saken det
är fråga om här just nu. Om takten för
sjukhusbyggandet är för långsam, får vi
diskutera när byggnadsfrågan kommer
upp. Jag för min del har på den punkten
inte gjort annat uttalande än ett konstaterande
av byggnadsvolymen i dag jämförd
med vissa tidigare år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr It punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 49.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 25

Anslag till omkostnader vid statens sinnessjukhus Under

punkten 30 av elfte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade KungL
Maj:t förslagit riksdagen att till Statens
sinnessjukhus: Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
40 545 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av herr
Johanson i Västervik m. fl. väckt motion
(11:358);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson m. fl. (I: 39) och
den andra inom andra kammaren av fru
Thorsson m. fl. (11:28);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom lörsta kammaren av herrar
Sundelin och Lindblom (1:75) och
den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 76);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Huss och Edström (I: 74) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Höjer och fru Thorsson (II: 94).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat:

»Av den av medicinalstyrelsen begärda
ökningen av förevarande anslag,

6 910 000 kronor, har departementschefen
tillstyrkt ett belopp av 5 070 000 kro -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Anslag till omkostnader vid statens sinnessjukhus

nor. Skillnaden hänför sig i det väsentliga
till delposterna Inventarier och Utspisning.
I motionerna II: 358 samt I: 75
och II: 76 har yrkats, att kostpriset vid
de 10 undersökta sjukhusen och vid övriga
sjukhus beräknas till i genomsnitt
2 kronor 50 öre respektive 2 kronor 30
öre mot av departementschefen föreslagna
2: 40 resp. 2:20. I sistnämnda båda
motioner ävensom i motionerna I: 39
och II: 28 har därjämte, i kostförbättrande
syfte, hemställts om en ytterligare
utökad inventarieanskaffning. I motionerna
I: 74 och II: 94 har understrukits
angelägenheten av den av medicinalstyrelsen
förordade fortbildningskursen för
sjukvårdspersonal.

Utskottet finner de till grund för nu
redovisade yrkanden liggande skälen i
huvudsak bärande. Vad särskilt angår
kosten är enligt utskottets mening disproportionen
mellan dagkostnaden vid
de statliga sinnesjukhusen och motsvarande
kostnad vid kroppssjukhusen fortfarande
alltför stor. För att sinnessjukvården
skall erhålla en med kroppssjukhusen
likvärdig koststandard synes i
första hand en upprustning av maskinocli
inventariebeståndet böra åstadkomkommas.
Fn sådan upprustning skulle
samtidigt innebära ökade möjligheter till
eu rationellare och därmed mindre personalkrävande
tillredning och tillagning.

Om utskottet sålunda allmänt sett ställer
sig positivt till här förevarande motionsyrkanden
finner sig utskottet ändock
icke heller i detta sammanhang böra
i vidare mån biträda motionerna, än
att utskottet — med godtagande av departementschefens
förslag som ett steg
mot ytterligare förbättring av standarden
— uttalar en förväntan, att de synpunkter
utskottet ovan anfört särskilt beaktas
vid bedömandet av medelsbehovet
för budgetåret 1958/59.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning
till särskilt yttrande i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:74 och 11:94, IT: 358,
1:39 och 11:28 samt 1:75 och 11:76,

sistnämnda fem motioner såvitt nu är i
fråga, till Statens sinnessjukhus: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 46 545 000 kronor;

II. att riksdagen må i anledning av
motionerna I: 74 och II: 94, II: 358, I: 39
och 11:28 samt 1:75 och 11:76 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört rörande koststandarden
och personalutbildningen vid sinnessjukhusen.
»

Reservationer hade anförts

a) av herrar Ohloti, Sundelin och Jacobsson,
fröken Elmén, herr Widén, fru
Thorsson, herr Helén, fru Sjövall samt
fröken Liljedahl, vilka ansett, att det
stycke i utskottets yttrande, som började
med orden »Om utskottet» och slutade
med »budgetåret 1958/59», bort hava
följande lydelse:

»Mot bakgrunden av det anförda förordar
utskottet, med tillstyrkande av
motionerna I: 39 och II: 28, såvitt nu är
i fråga, att delposten till inventarier uppräknas
med 200 000 kronor utöver vad
departementschefen föreslagit.

Utskottet anser vidare, att starka skäl
talar för ett bifall till medicinalstyrelsens
förslag om kursverksamhet för den
del av sjukvårdspersonalen å sinnessjuliusen,
som icke har tillfälle att genomgå
grundutbildning eller högre utbildning.
Fn sådan kursverksamhet skulle
enligt utskottets mening vara värdefull
för vården och samtidigt stimulera personalen
i dess arbete. Utskottet tillstyrker
sålunda motionerna I: 74 och II: 94.»

samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 75 och II: 76, såvitt nu vore i fråga,
med bifall till motionerna 1:74 och II:
94, 1:39 och 11:28 samt med avslag å
motionen 11:358, sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens
sinnesjukhus: Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
46 751 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 74 och II: 94, II: 358, 1: 39
och 11:28 samt 1:75 och 11:76 i skri -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. driftbidrag till vårdanstalter för psykiskt efterblivna

velse till Kungl. Maj:t giva till känna vad
under punkten anförts rörande koststandarden
vid sinnessjukhusen;

b) av herr Hesselbom, som dock ej antytt
sin mening.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
herr Ohlon m. fl.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11 punkten
25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 48.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 26—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Ang. driftbidrag till vårdanstalter för
psykiskt efterblivna

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 28 och
II: 32 till Bidrag till driften av vårdanstalter
för psykiskt efterblivna för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 8 465 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 28, av
herr Aastrup, och II: 32, av fröken Liljedahl
och herr Rimmerfors, hade hemställts,
att i enlighet med ett av medicinalstyrelsen
framlagt förslag 95 000 kronor
måtte anslås för halvöppen daghemsvård
för psykiskt efterblivna.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Elmén och fröken
Liljedahl ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:28 och 11:32 till Bidrag till
driften av vårdanstalter för psykiskt efterblivna
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 8 560 000 kronor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Mot bakgrunden av den
uttömmande och synnerligen givande debatt,
som alldeles nyss har förts om sinnessjukhusen,
kan det väl tyckas att vad
reservanterna begär under denna punkt
av utskottets utlåtande är åtminstone i
riksdagssammanhang av ganska liten betydelse,
men för familjer med psykiskt

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. driftbidrag till vårdanstalter för psykiskt efterblivna

efterblivna barn rör det sig om problem
som de möter dagligen och som vållar
dem mycken oro och synnerligen stora
besvärligheter.

Jag vill konstatera att departementschefen,
motionärerna och även utskottet
tycks vara eniga med medicinalstyrelsen
om nyttan av att skapa institutioner av
typen halvöppen barnavård för utvecklingshämmade
barn. Såväl departementschefen
som utskottsmajoriteten förebär
emellertid som skäl för sitt avslagsyrkande,
att statsbidragsgivningen till kommunerna
är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Då skulle jag vilja fråga: Har
denna Kungl. Maj:ts prövning av statsbidragsgivningen
till kommunerna utgjort
ett hinder för andra anslag, eller
är det bara i detta och några andra avseenden
som man anfört denna prövning
såsom skäl för ett avslagsyrkande? I senare
fallet förstår jag inte, varför en sådan
prövning skulle utgöra skäl för
riksdagen att avvisa just detta anslag,
som dock enligt min mening är ett av
de angelägnare, för att använda ett milt
uttryck.

Det rör sig här om utvecklingshämmade
barn, som föräldrarna föredrar att
under folkskoleåldern och — när det
gäller de djupast efterblivna — även senare
ha hemma i stället för att skicka
dem till en anstalt. Föräldrarna behöver
emellertid — främst kanske modern —
en del hjälp både i fråga om vården och
när det gäller uppfostran av dessa barn.
Det är tungt för en mor att ständigt sysselsätta
sig med och uppmärksamma ett
barn av den här typen. Den avkoppling,
som hon skulle kunna få genom att det
bleve möjligt för henne att lämna ifrån
sig barnet några få timmar dagligen, vore
därför ytterst värdefull för henne. Och
ändå är kanske inte den saken allra viktigast
— jag anser det också synnerligen
betydelsefullt, att modern får hjälp
och råd av sakkunniga — det vore kanske
rättare att använda ordet erfarna —
vid barnets uppfostran och vård.

Genom lekskolan kommer dessa mammor
också i kontakt med andra mödrar,
som befinner sig i samma svåra situation,
och även delta har enligt min me -

ning stor betydelse. Förut bar man ofta
sökt att så långt möjligt dölja, att man
har ett efterblivet barn i familjen. Modern
har därigenom kanske känt sig isolerad
och haft känslan av att stå ensam
med sina svårigheter, men genom kontakten
med andra mödrar i samma situation
blir hon helt befriad från denna
ensamhetskänsla.

Vad det sedan betyder för barnen att
få en del regelbundna vanor och komma
samman med andra barn, efter att
tidigare ofta ha varit helt utestängda
från yttervärlden, det behöver jag egentligen
inte orda om; det fordras inte så
värst mycken fantasi för att förstå den
saken.

Min erfarenhet hänför sig till Göteborg,
där vi har mycket goda erfarenheter
i de hänseenden, som jag nu talat
om, genom de två daghem eller rättare
lekskolor som vi bär för psykiskt efterblivna
barn.

Jag skall inte fortsätta så länge till.
Jag har endast med dessa ord velat ge
uttryck för att det här anslaget är angeläget
och behövs nu. Avslagslinjen innebär
ett uppskov på obestämd tid. Jag
yrkar därför bifall till den vid punkt 39
fogade, med 5 betecknade reservationen.

Jag vill bara tillägga en sak. Om riksdagens
ledamöter hade kommit i kontakt
med dessa problem och haft inte
bara den erfarenhet, de vunnit genom en
rundvandring på en anstalt, utan även
sett hur det kan te sig i ett hem där det
finns ett säreget barn, med de svårigheter
som är förenade därmed, tror jag att
riksdagen skulle vara villig att anslå de
medel, som reservanterna anser är behövliga
för att man på många fler ställen,
där behov uppstår, skall kunna inrätta
lekskolor av den typ jag har talat
om.

Herr IIUSS (fp):

Herr talman! Vad frågan här gäller är
om den verksamhet som vissa kommuner,
bl. a. Stockholm och Gävle, har satt
i gång med i form av daghem och andra
syssels-ittningsavdelningar för vård av
psykiskt efterblivna barn, skall ha stats -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till karolinska sjukhuset
bidrag eller inte. Bortsett från att alla
remissinstanserna, utom statskontoret,
bär tillstyrkt statsbidrag, är detta en fråga
av principiellt stor betydelse. Statsbidrag
utgår nämligen till alla andra
vårdgrenar, som avser psykiskt efterblivna
barn, och man kan fråga sig varför
just denna vårdgren skall bli utan
statsbidrag.

Statsutskottet hänvisar till att statsbidragsgivningen
är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning och att denna verksamhet
därför inte nu bör ges något stöd
från statligt håll.

Man frågar sig emellertid, om det
verkligen är möjligt att Kungl. Maj:t
tar upp till omprövning frågan om ett
statsbidrag, som inte finns, och om det
inte är en oundgänglig förutsättning för
att över huvud taget denna bidragsfråga
skall kunna komma till omprövning, att
riksdagen har intagit en positiv ståndpunkt
till att bidraget skall utgå.

Med denna motivering vill jag, herr
talman, i likhet med fru SjöströmBengtsson
yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om att det inte skulle vara motiverat
med ett statligt stöd till sådana
här lekskolor, eller vad man nu vill kalla
dessa små inrättningar för psykiskt
efterblivna barn.

Utskottet framhåller också i sitt utlåtande
önskvärdheten av att Kungl. Maj:t
ägnar särskilt beaktande åt möjligheterna
att i lämplig form bereda verksamheten
det stöd, som befinnes erforderligt.

Riksdagen kan emellertid inte alldeles
gå förbi formerna för bidragsgivningen.
Det ligger på Kungl. Maj:ts bord dels ett
förslag från sinnesslöutredningen, som
ännu inte är till alla delar klarlagt och
behandlat, och dels förslaget om förenklad
statsbidragsgivning till kommunerna.
Detta får man lov att ta hänsyn till, och
det är det som gjort att utskottsmajoriteten
här gått på en avstyrkande linje
men sagt att Kungl. Maj:t bör ägna uppmärksamhet
åt detta spörsmål och såvitt
möjligt komma med förslag om stöd till

denna verksamhet. Längre har utskottet
inte ansett sig kunna gå i nuvarande läge.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna W—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten k5

Anslag till karolinska sjukhuset

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1957 föreslagna ändringar i
personalförteckningen för karolinska
sjukhuset, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
karolinska sjukhuset, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels
ock till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 28 927 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. (1:202) och den andra
inom andra kammaren av herrar östlund
och Edlund (11:221), hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
för budgetåret 1957/58 under elfte huvudtiteln
till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
anvisa ett förslagsanslag av
28 617 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
202 och 11:221, i vad de berörde förevarande
anslag,

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat
i statsrådsprotokollet över inrikesiirenden
för den 3 januari 1957;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. bildåret
1957/58;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlö ningar

för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 28 827 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Ragnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 202 och II:
221, i vad de berörde förevarande anslag,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 28 627 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Avlöningsanslaget till
karolinska sjukhuset föreslås av utskottets
majoritet höjt med 3 757 000 kronor.
Av det slora beloppet är ungefär 1,4 miljoner
kronor automatiska utgiftsstcgringar.
Sedan har vi en del som kan sägas
vara beroende av tidigare fattade
beslut och som för den skull också kan
hänföras under rubriken automatiska
utgiftsstcgringar. No visar det sig emellertid
alt dessa beslut, som jag i detta
sammanhang tänker på, inte i sin helhet

(i Förslå kammarens protokoll 1957. Nr 12

Anslag till karolinska sjukhuset
har kunnat förverkligas. Lungkliniken
exempelvis kan således inte fullt tagas
i anspråk vid den tidpunkt man förutsatte
då propositionen skrevs. Det rör
sig här om mycket pengar; avlöningarna
för ett halvt år belöper sig enligt
uppgift i propositionen till 1 632 000
kronor. Vidare har vi att ta hänsvn till
en utökning av personal, som icke hänför
sig till tidigare fattade beslut e. d.,
på omkring 670 000 kronor.

I det läget har jag jämte ett antal andra
reservanter ansett att de pengar, som
utskottet har tillstyrkt, med ytterst stor
sannolikhet inte helt kommer att behöva
tagas i anspråk. Vår prutning begränsar
sig till allenast 200 000 kronor. Det
betyder att vi är med på en del nya
tjänster. Prutningen skulle otvivelaktigt
ha kunnat göras betydligt större utan att
några väsentliga intressen hade trätts för
nära. Här förhåller det sig nämligen så
att det ökade avlöningsanslaget i vad
det avser nya tjänster icke korresponderar
mot ett ökat antal vårdplatser o. s. v.
Enär vi måste spara i den mån vi kan,
tycker vi att en nedsättning med 200 000
kronor på denna punkt är ytterst väl
befogad. I det sammanhanget vill jag
också peka på att avlöningsanslaget för
karolinska sjukhuset sedan 1954 har stigit
från i runt tal 19 miljoner till 29 miljoner
enligt föreliggande förslag. Man
kan fråga sig: När skall den utvecklingen
sluta?

Jag vill knyta an till vad jag sade i
mitt anförande för en stund sedan, att
det är mycket sannolikt att vi bl. a. av
skäl, som har att göra med sinnessjukvårdens
behov, blir tvungna att något
dämpa på utvecklingstakten när det gäller
kroppssjukhusen.

Detta är, herr talman, en motivering
som principiellt även täcker de reservationer
som finns knutna till punkterna
47 och 54 — den första punkten gäller
serafimerlasarettet och den andra akademiska
sjukhuset. Även på dessa punkter
har man utöver täckning av automatiska
utgiftshöjningar föreslagit personalförstärkningar,
som i och för sig är
önskvärda, men som i nuvarande läge
såvitt reservanterna förstår utan oöver -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till serafimerlasarettet
komliga olägenheter kan anstå. Med den
motiveringen har vi på båda dessa punkter
yrkat nedsättningar med 50 000 kronor
på vartdera anslaget.

Jag ber, herr talman, att nu i första
hand få yrka bifall till den vid punkt
45 fogade reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Det var med visst intresse
som jag och jag antar andra av
kammarens ledamöter tog del av herr
Berghs förklaring tidigare under punkterna
24 och 25, att man inte hade möjlighet
att inom utskottet överblicka där
föreliggande frågor på samma sätt som
ett departement. Nu skulle jag vilja ställa
till herr Bergh den frågan: Hur anser
man sig på högerhåll kunna överblicka
de sannolikt ännu mycket mer invecklade
frågorna under punkterna 45, 47 och
54 på ett bättre sätt än departementet
har gjort?

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort gemälde: Herr

talman! Det är bäst att jag omedelbart
försöker ingå i svaromål.

När vi behandlade punkten 24 ville
reservanterna ha en höjning av anslaget
med i runt tal 1,9 miljoner kronor. Det
gick vi emot, även om det kunde anföras
skäl för höjningen, skälen därför har
redovisats. Nu har herr Huss i någon
mån, såvitt framgår av hans fråga, missförstått
frågeställningen. Här är det inte
fråga om en stor höjning av anslaget
trots våra knappa resurser, utan vad vi
föreslår är en liten minskning, som vi
motiverar med att man i det trängda läge,
vari vi befinner oss, inte utan starka
skäl skall utöka personal utan att samtidigt
öka antalet vårdplatser.

När vi alltså kan peka på dels att antalet
vårdplatser inte föreslås bli ökat i
motsvarande omfattning och dels att
lungkliniken icke kommer i bruk i den
omfattning och den tid som förutsattes
när propositionen skrevs anser vi oss ha
välgrundade skäl för att avvika från
den avvägning som gjorts i kanslihuset.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Kammaren har här att
ta ståndpunkt till ett par tre reservationer,
som är av helt annan karaktär än
de reservationer kammaren tidigare haft
att pröva. Här gäller det prutningar på
Kungl. Maj :ts förslag. Utskottsmajoriteten
har inte vågat sig på att göra dessa
prutningar, ehuru den är väl medveten
om att anslagshöjningarna och kostnadsökningarna
är väsentliga. Men vi har
måst ta i betraktande det förhållandet,
att karolinska sjukhuset är ett undervisningssjukhus,
som innefattar en kombination
av vård och undervisning. Allt
detta kräver mycket personal, och det
kan ibland också vara svårt att göra avvägningar
mellan vården, undervisningen
och forskningen.

Utskottet har som sagt godtagit Kungl.
Maj:ts förslag, och jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 46

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 47

Anslag till serafimerlasarettet

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:202 och 11:221, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för serafimerlasarettet, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957;

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till Akademiska sjukhuset i Uppsala

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för serafimerlasarettet, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Serafimerlasarettet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 7 901 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:202,
av herr Mannerskantz m. fl., och II:
221, av herrar östlund och Edlund, hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte för budgetåret 1957/58
under elfte huvudtiteln till Serafimerlasarettet:
Avlöningar anvisa ett för slagsanslag

av 7 851 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:202 och 11:221, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för serafimerlasarettet, vilka påkallades
av vad departementschefen förordat i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1957;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för serafimerlasarettet, alt
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Serafimerlasarettet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 7 851 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avgiven
vid denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med

de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ragnar Bergh m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 48—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Anslag till Akademiska sjukhuset i Uppsala I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:202
och 11:221, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Akademiska sjukhuset i Uppsala, vilka
påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 3 januari 1957;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Akademiska sjukhuset

1 Uppsala, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av

2 347 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:202,
av herr Mannerskantz m. fl., och II: 221,
av herrar östlund och Edlund, hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte för budgetåret 1957/58 under
elfte huvudtiteln till Akademiska
sjukhuset i Uppsala: Avlöningar till läkare
anvisa ett förslagsanslag av
2 297 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, re -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till utbildningskurser för instruktionssköterskor m

servationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 202 och
11:221, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för Akademiska sjukhuset i Uppsala, vilka
påkallades av vad departementschefen
förordat i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 3 januari 1957;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Akademiska sjukhuset

1 Uppsala, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58;

c) till Akademiska sjukhuset i Uppsala:
Avlöningar till läkare för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av

2 297 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 55—101

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 102

Anslag till utbildningskurser för instruktionssköterskor
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till utbildningskurser för
instruktionssköterskor och husmödrar
vid sjukvårdsanstalter m. fl. för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 140 000
kronor.

I en inom andra kammaren av fröken
Liljedahl m. fl. väckt motion (II: 142)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till bidrag till ordinarie utbildningskurser
för instruktionssköterskor
och husmödrar vid sjukvårdsanstalter
m. fl. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
i förhållande till departementschefens
förslag med 14 128 kronor förhöjt anslag.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen 11:142 till Bidrag till utbildningskurser
för instruktionssköterskor
och husmödrar vid sjukvårdsanstalter
m. fl. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 140 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Jacobsson,
fröken Elmén, herr Widén och
fröken Liljedahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionen II: 142 till Bidrag
till utbildningskurser för instruktionssköterskor
och husmödrar vid sjukvårdsanstalter
m. fl. för budgetåret 1957
/58 anvisa ett anslag av 154 100 kronor.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Motionärerna har här
hemställt om en mindre höjning av det
anslag, som Kungl. Maj:t och utskottet
har tänkt sig. Höjningen uppgår till ett
belopp av något över 14 000 kronor. Därmed
förhåller det sig på följande sätt.

Sedan 1917 anordnas det kurser av det
slag, som det här är fråga om, nämligen
vissa kompletteringskurser för avdelningssköterskor,
husmödrar in. fl. dels
vid sjukvårdsanstalterna och dels vid
sjuksköterskeskolorna. Sedan 1935 har
det utgått statsbidrag för detta ändamål.
Emellertid beslöt riksdagen 1955 att frågan
skulle tas upp till förnyad granskning,
och medicinalstyrelsen fick i uppdrag
att göra denna överarbetning. Det
har dock visat sig att medicinalstyrelsens
sjukhusbyrå, närmare bestämt den -

Onsdagen den 10 april 1957 fin.

Nr 12

na byrås sjuksköterskeavdelning, är så
belastad med arbete och har så otillräckligt
med sekreterarpersonal, att den
inte inom de närmaste åren kan hinna
med detta arbete.

Emellertid har Svensk sjuksköterskeförening
förklarat sig villig att övergångsvis
ordna med kurserna i fråga,
under förutsättning att staten betalar huvudparten
av de direkta kostnader, som
det här är fråga om. Man har hittills fått
endast två tredjedelar av dessa kostnader,
och medicinalstyrelsen har flera
gånger föreslagit att detta belopp skulle
ökas till tre fjärdedelar, allra helst som
man vid beräkningen av de direkta kostnaderna
har kommit till ett belopp som
nog torde ligga flera tiotusental kronor
under det verkliga. Emellertid har Kungl.
Maj:t inte funnit sig kunna gå med på
detta och inte heller utskottet.

Jag anser att denna ytterst modesta
framställning hade bort tillmötesgås i
högre grad än som skett, och jag får därför
yrka bifall till den vid punkten fogade
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det är inte mycket att
säga utöver vad utskottet redan har anfört
i sitt utlåtande såsom skäl till att
den motion det här gäller inte kunnat
tillstyrkas. Anledningen är således, att
det inom medicinalstyrelsen pågår en
översyn av den högre utbildningen för
sjuksköterskor och att det i avvaktan på
resultatet av denna översyn inte har ansetts
lämpligt att ändra någonting i fråga
om bidraget till sjuksköterskeföreningens
kursverksamhet.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vail utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Anslag till abortförebyggande åtgärder

Punkterna 103—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Anslag till abortförebyggande åtgärder

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen II: 7 till
Abortförebyggande åtgärder för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 284 000 kronor.

I motionen II: 7, av herr Gustafsson
i Borås m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte under elfte huvudtiteln Medicinalstyrelsen:
Abortförebyggande åtgärder
bevilja ett anslag av 340 000 kronor.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! På denna punkt har medicinalstyrelsen
hegärt en uppräkning av
anslaget till kuratorer för att avhjälpa
överhängande hjälpbehov hos de abortsökande.
Man har begärt en ökning med
26 000 kronor och hänvisat till att tre
nya byråer beräknas komma till under
1957 och att antalet abortsökande kommer
att öka. I samband med ett annat
ärende som återkommer längre ned på
föredragningslistan har vi i första lagutskottet
blivit upplysta om att medicinalstyrelsen
vid anvisning av dessa medel
till de olika byråerna utgår från ett
belopp av 20 kronor per nyinskriven
sökande. Det är sannerligen inte något
stort belopp, och det kan inte räcka till
att i någon större grad avhjälpa tryckande
svårigheter. Departementschefen har
inte ansett sig kunna medge större höjning
än 10 000 kronor, och det betyder,
såvitt jag förstår, att man är beredd att
minska detta blygsamma belopp av 20
kronor till dessa människor. Detta anser
jag orimligt och beklagar det djupt. Vid
behandling av abortmotioner underströk
första lagutskottet i sitt utlåtande 1955
mycket starkt nödvändigheten av att
statsmakterna här ställde erforderliga
medel till förfogande för den förebyggande
verksamheten, för kampen mot

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. personalindragning vid universitetsbiblioteket i Uppsala

aborterna. Denna mening har första lagutskottet
alltjämt, och i reservationen till
det ärende, som vi sedan får till behandling,
har också reservanterna givit uttryck
åt samma uppfattning.

Jag kan, herr talman, med hänsyn härtill
inte för min del vara med om att inte
gå medicinalstyrelsen till mötes i dess
begäran om 26 000 kronor, vilket innebär
att man fasthåller vid den avvägning
som man utifrån sparsamhetssynpunkter
i övrigt har stannat för. Jag ber
därför, herr talman, helt kort att få yrka
bifall under punkt 116 till det anslag
på 26 000 kronor som har begärts av medicinalstyrelsen
för ifrågavarande ändamål.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Detta är ju en svår fråga,
men även den är föremål för en viss
utredning. Vi har under dessa omständigheter
inte funnit att det finns skäl att
frångå Kungl. Maj :ts förslag. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu föredragna punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock av fru Wallentheim,
att riksdagen skulle i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 7 till Abortförebyggande åtgärder för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvaj
rad.

Punkterna 117—135

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 136 och 137

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föfredragning av statsutskottets
utlåtande nr 62, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budget -

året 1956/57 till Bidrag till uppförande
av bombsäkra cisternanläggningar för
flytande bränslen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds under
åttonde huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1957/
58 till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Ang. personalindragning vid universitetsbiblioteket
i Uppsala

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:32 och 11:72 ävensom I:
35 och II: 37, sistnämnda bägge motioner
såvitt här vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Majd att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
till statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3
januari 1957 anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 13 600 000 kronor;

II. med anledning av motionerna I:
117 och II: 133 i skrivelse till Kungl.
Majd giva till känna vad utskottet anfört
angående den virologiska avdelningen
av hygienisk-bakteriologiska institutionen
vid universitetet i Uppsala.

Kungl. Maj ds av utskottet tillstyrkta
förslag innebar bland annat att 2 1/2
arbetskrafter inom assistent- och biträdeskategorierna
vid universitetsbibliote -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. personalindragning
ket i Uppsala skulle indragas från och
med den 1 april 1958. Motsvarande förslag
hade framlagts beträffande universitetsbiblioteket
i Lund. Dessa personalbesparingar
hade av departementschefen
förordats i anledning av att nämnda
bibliotek skulle komma att betjänas av
den centraliserade katalogisering av det
svenska trycket, som enligt ett av Kungl.

Maj :t framlagt, av riksdagen numera tillstyrkt
förslag skulle genomföras genom
kungl. nibliotekets försorg.

I de likalydande motionerna I: 35, av
herr Osvald och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 37, av herr Lundberg m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i avvaktan
på resultatet av pågående organisationsundersökningar
måtte avslå Kungl.

Maj :ts förslag om personalindragningar
vid universitetsbiblioteken i Uppsala
och Lund från och med den 1 april
1958.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson och Arrhén,
fröken Elmén, herrar Widén, Nilsson i
Göingegården och Blidfors, fröken
Vinge samt herrar Ileckscher och Helén,
vilka ansett, att utskottets yttrande angående
motionerna 1:35 och 11:37 bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 32 och
II: 72 ävensom med bifall till motionerna
I: 35 och II: 37, såvitt här vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 13 60G 000 kronor;

vid universitetsbiblioteket i Uppsala

II. med anledning---(lika med

utskottet)----i Uppsala.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Såsom kammarens ledamöter
vet är universitetsbiblioteken i.
Uppsala och Lund landets största och
mångsidigaste bibliotek. På deras service
hänger inte bara forskningen utan även
en väsentlig del av undervisningen vid
universiteten, för att nu inte tala om att
dessa bibliotek har betydelse genom att
de lämnar service även för andra delar
av landet när det gäller forskning och
undervisning. Båda bibliotekens personalresurser
har länge varit otillräckliga,
och 1947 verkställde därför 1945 års universitetsberedning
en omsorgsfull prövning
av bibliotekens resurser. Resultatet
härav redovisades i december 1947. Då
yrkades också på en förstärkning av personalen
vid båda biblioteken. En del av
de önskemål, som 1945 års universitetsberedning
uttalade, förverkligades strax
efter det att förslagen framlagts. Men
1949, d. v. s. för 8 år sedan, upphörde
ökningen av universitetsbibliotekens personalstyrkor.
Uppsala universitetsbibliotek,
som det nu närmast är fråga om,
har sedan dess inte erhållit någon förstärkning
av sin biblioteksutbildade personal.
Samtidigt har en kraftig expansion
av universiteten ägt rum både beträffande
antalet universitetslärare och
antalet studenter. Statsmakterna har ju
också varit inriktade på att stimulera
tillströmningen till universiteten, för att
vi skulle få de utbildade personer på olika
områden, varav det föreligger stort behov.
Utvecklingen har resulterat i en eftersläpning
i fråga om väsentliga arbetsuppgifter
vid universitetsbiblioteken,
och på grund därav har deras funktionsduglighet
märkbart nedsatts. Var och en
som är förtrogen med universitetsverksamhet
vet ju, att om universitetsbiblioteken
inte snabbt kan fullgöra sina funktioner,
blir både undervisningen och
forskningen lidande.

I årets statsverksproposition har universitetsbiblioteken
i Uppsala och Lund
blivit synnerligen onådigt behandlade.
Jag skall inte gå in på frågan om ansla -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. personalindragning vid universitetsbiblioteket i Uppsala

gen för bokinköp — dessa anslag har
inte ökats trots prisstegringar och ständigt
höjda anspråk — utan jag skall hålla
mig till personalsidan.

För närvarande försiggår i Uppsala och
Lund en organisatorisk översyn av verksamheten
vid universitetsbiblioteken.
Utan att invänta resultatet av denna undersökning
har ecklesiastikministern i
sin proposition föreslagit en indragning
av två och en halv arbetskrafter från och
med den 1 april nästa år vid vart och
ett av universitetsbiblioteken. Motiveringen
är att det svenska trycket skall —
enligt vad riksdagen nyligen bär beslutat
— katalogiseras centralt vid kungl.
biblioteket i Stockholm. Ecklesiastikministern
menar tydligen att denna centralkatalogisering
skulle göra det möjligt
att dra in arbetskrafter vid universitetsbiblioteken.
På vilken utredning ecklesiastikministern
grundar sitt förslag är
obekant. Faktum är emellertid, att verkan
av centralkatalogiseringen inte kommer
att sätta in förrän någon gång på
hösten nästa år. Det svenska trycket
strömmar nämligen in med en viss eftersläpning,
och även efter det att centralkatalogiseringen
har satts i kraft kommer
universitetsbiblioteken att bli belastade
enligt den gamla ordningen.

Dagens situation är alltså den att ecklesiastikministern
i förbidan på en ny
anordning, varom man ännu inte vet någonting
med säkerhet, och i förbidan på
en organisatorisk översyn, som ännu inte
är avslutad, föreslår en minskning av
arbetskrafterna. Detta kan inte sägas vara
ett riktigt förfarande. Reservanterna
har därför yrkat att universitetsbiblioteken
såväl i Uppsala som i Lund skall
under hela nästa budgetår få behålla den
arbetskraft som för närvarande finns.
Sedan får vi nästa år se bur de nya anordningar,
som kan vidtas, kommer att
utfalla.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

Statsekonomiskt sett är detta ingen
stor fråga. Reservanternas förslag kostar
för nästa budgetår för vart och ett av
universitetsbiblioteken endast G 000 kronor
utöver vad Kungl. Maj:t äskat, mot -

svarande lönekostnaderna för ett kvartal
för de tjänster, som här är ifrågasatta
till indragning. Att förebringa statsekonomiska
skäl i detta sammanhang torde
därför vara ganska meningslöst.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att ett genomförande av centralkatalogiseringen
kan beräknas medföra en
besparing av arbetskraft vid vartdera av
universitetsbiblioteken i Uppsala och
Lund, uppskattad till 2,5 befattningshavare.
Att dessa befattningshavare kan indragas
är icke en bedömning som gjorts
av ecklesiastikdepartementet på egen
hand, som den föregående ärade talaren
tycktes mena, utan departementet stöder
sig härvid på en mycket noggrann undersökning,
som gjorts av statens organisationsnämnd.
Det är att märka, att
organisationsnämnden sedan en ganska
lång tid tillbaka är sysselsatt med mycket
ingående undersökningar beträffande
universitetsbibliotekens arbetssätt, något
som tydligen också är reservanterna
bekant. Avsikten med undersökningarna
är ju att organisationsnämnden skall
lägga fram förslag om en radikal rationalisering
av universitetsbibliotekens
verksamhet. Ett led i rationaliseringen
är den föreslagna centralkatalogiseringen.
Det är alldeles givet att centralkatalogiseringen
möjliggör personalbesparingar
på universitetsbiblioteken; det är
ju själva syftet med centralkatalogiseringen,
och annars skulle det inte vara
någon mening att göra den.

De pliktexemplar som bokförlagen enligt
gällande bestämmelser är skyldiga
att överlämna till kungl. biblioteket i
Stockholm, universitetsbiblioteken i Uppsala
och Lund samt stadsbiblioteken i
Göteborg och Umeå katalogiserar för
närvarande dessa bibliotek var för sig,
vilket naturligtvis inte kan vara rationellt.
Meningen är nu att kungl. biblioteket
från och med den 1 januari 1958
skall katalogisera detta tryck efter en
viss metod, som organisationsnämnden
i samråd med biblioteksteknisk expertis
låtit utarbeta. Kungl. biblioteket skall

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. personalindragning vid universitetsbiblioteket i Uppsala

därefter tillställa vart och ett av de
nämnda universitetsbiblioteken och
stadsbiblioteken exemplar av de katalogkort,
som uppgjorts och mångfaldigats
på kungl. biblioteket. Den katalogisering,
som man således i fortsättningen skall
utföra på kungl. biblioteket, slipper man
i framtiden att göra separat på varje
universitetsbibliotek.

Som jag nämnde tidigare är det givet
att man genom centralkatalogiseringcn
sparar arbetskraft på universitetsbiblioteken.
Om man inte skulle kunna göra
detta, vore ju hela reformen med centralkatalogisering
meninglös. Kan man
inte genom en centralkatalogisering spara
arbetskraft på universitetsbiblioteken,
skall man inte heller gå med på en
kraftig personalökning på kungl. biblioteket
just för att möjliggöra centralkatalogiseringen,
men det har riksdagen redan
beslutat om. För egen del tycker jag
att det är fullkomligt absurt att tänka
sig att centralkatalogiseringen inte skulle
möjliggöra personalbesparingar på
universitetsbiblioteken, och organisationsnämnden
har ju efter en ingående
och objektiv undersökning kommit fram
till att man genom centralkatalogiseringen
på vartdera universitetsbiblioteket
sparar arbetskraft motsvarande 2,5 befattningshavare.

Jag har ansett det angeläget, att detta
förhållande kom till uttryck i statsverkspropositionen
i samband med att förslag
framlades om en betydande personalförstärkning
på kungliga biblioteket för att
genomföra denna centralkatalogisering.
Jag anser det nämligen mycket viktigt
att man slår fast, att centralkatalogiseringcn
skall följas av en minskning av
universitetsbibliotekens katalogiseringspersonal.
Centralkatalogiseringen innebär
också att man går in för ett enhetligt
katalogiseringssystem. Enligt organisationsnämndens
uppfattning är det inte
meningen att den centrala katalogiseringen
i fortsättningen på varje universitetsbibliotek
skall utbyggas med en
mängd finesser. Det är alltså inte meningen,
att den arbetskraft, som genom
centralkatalogiseringen lösgöres på universitetsbiblioteken,
i stället skall använ -

das på dessa bibliotek för att differentiera
och individualisera katalogiseringen
i en utsträckning, som icke är förenlig
med den centrala katalogiseringens
syften. Det har synts mig angeläget att
detta klart slås fast.

Om det på grund av omständigheter,
som man inte kunde förutse i höstas och
inte heller nu med säkerhet kan förutse,
skulle visa sig att man på universitetsbiblioteken
inte hinner med att katalogisera
allt 1957 års tryck efter det gamla
systemet till den 1 april 1958, så får
man anlita extra arbeskraft härför.

Nu menar reservanten herr Ohlon att
man inte kommer fram så där snabbt
som det förmodas i propositionen att få
den nya katalogiseringen färdig för bruk
på universitetsbiblioteken. Men det är i
alla fall ett faktum, att man inte skall ha
någon löpande katalogisering för 1958
på universitetsbiblioteken. Därför tror
jag i alla fall att den här besparingen
skall kunna göras.

Jag vill också erinra om att Uppsala
och Lunds universitet har icke ordinarie
poster som överstiger 3,6 resp. 3,3
miljoner kronor. På dessa anslagsposter
finns det självfallet så mycket medel för
extra arbetskraft, att även biblioteken
kan få pengar till tillräcklig personal om
så skulle behövas. Det gäller ju här endast
ganska små summor — herr Ohlon
påpekade att det var endast ett kvartals
lönekostnader för de tjänster som skall
indragas — och därför kan de behövliga
medlen säkerligen ordnas inom de vida
ramar jag här har nämnt.

Man kan vänta sig att organisationsnämndens
undersökningar och förslag
skall vara avslutade resp. framlagda till
höstens budgetberedning, så att det kommer
att kunna göras ett mera definitivt
ståndpunktstagande i nästa års statsverksproposition.
I vilken riktning resultatet
kommer att gå, om det blir en
nettobesparing av arbetskraft eller inte,
undandrar sig bedömande nu. Den tid
som beröres av beslutet i dag, då det
eventuellt kan bli vissa svårigheter för
universitetsbiblioteken, är bara ett kvartal.

Med vad jag har anfört här är jag sä -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. personalindragning vid universitetsbiblioteket i Uppsala

ker på att universitetsbiblioteken inte
kommer i alltför stora svårigheter, alldeles
särskilt inte med katalogiseringen,
som vi kommer att få överlämnad till
det centrala organet, kungl. biblioteket.
Att man därför att det nya organisationsförslaget
inte föreligger skulle avstå
ifrån att under det närmaste året genomföra
centralkatalogiseringen, har jag inte
menat vara den rätta politiken. Vid
behandlingen av frågan om KB för någon
vecka sedan framkom inte heller att
opponenterna skulle velat göra detta.
Jag menar för min del, att centralkatalogiseringen
är en sådan verkligt önskvärd
reform, att man inte bör uppskjuta
den därför att det eventuellt kan visa sig
bli en eller annan svårighet av, märk
väl, icke så stor omfattning, under ett
kvartal.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr OHLON (fp) kort gemäle:

Herr talman! Jag är ense med ecklesiastikministern
om angelägenheten av
en centralkatalogisering av det svenska
trycket. Det är inte därom diskussionen
förts. Jag är också ense med honom därom,
att en sådan anordning bör medföra
en rationalisering av biblioteksverksamheten
i landet och en inbesparing
av arbetskraft. Men då det nu förhåller
sig på det sättet, att bägge de stora tongivande
universitetsbiblioteken här i
landet är underbemannade och har en
brist på arbetskraft, som överstiger den
besparing som centralkatalogiseringen i
och för sig innebär för biblioteken i
Uppsala och Lund, finner jag det vara
mindre rationellt att vidtaga en indragning
och göra sig av med folk.

Nu säger ecklesiastikministern, att om
det efter den 1 april nästa år skulle visa
sig, att universitetsbiblioteken inte
kan ordna sin verksamhet med de anslag
för personal, som här föreslås i propositionen,
då får de anlita extra arbetskraft.
Men, herr statsråd, det är väl ändå
ett olämpligt förfarande där man

handlar fram och åter, där den högra
handen inte vet riktigt vad den vänstra
handen vill. Det vore väl bättre att låta
verksamheten få fortlöpa kontinuerligt,
till dess man får full klarhet över situationen.

Ecklesiastikministern hänvisar också
till den rationaliseringsutredning som nu
försiggår i fråga om universitetsbiblioteken.
Denna översyn är anförtrodd åt
överbibliotekarierna vid respektive bibliotek,
som har att verkställa den i samråd
med organisationsnämnden. Redan i
dag vet man på grundval av denna översyn
att det föreligger en svår brist på
arbetskraft vid universitetsbiblioteken.
Det är inte meningen att den genom centralkatalogiseringen
ledigblivna personalen
skall användas för katalogiseringsarbete.
Den sålunda erhållna personalförstärkningen
behövs för att man vid
våra universitetsbibliotek skall få till
stånd en mera effektiv service. Som det
nu är ordnat blir det ofta långa väntetider
för professorer, forskare och studenter,
vilket innebär eu förlust av arbetstid
som måste sägas vara motsatsen
till en rationell ordning.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Ohlon tycks vara
bergfast övertygad om att universitetsbiblioteken
behöver ytterligare arbetskraft.
Jag vet inte vilka starka belägg
herr Ohlon anser sig ha för denna uppfattning.
Han nämnde, om jag uppfattade
honom rätt, i sitt sista anförande liksom
i förbigående att det pågår en undersökning
om behovet av arbetskraft.
Men, herr Ohlon, när man har startat
en sådan undersökning, som organisationsnämnden
håller på med, om bibliotekens
behov av arbetskraft och med det
uttryckliga syftet att söka få till stånd
en rationalisering, är det väl för det första
icke praktisk politik att föregripa den
undersökningen. När man samtidigt så
starkt understrukit behovet av en rationalisering
måste vi väl för det andra hysa
starka förhoppningar om att en rationalisering
också skall bli resultatet
av den pågående undersökningen. Ingen

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. personalindragning vid universitetsbiblioteket i Uppsala

kan i dag med säkerhet uttala sig om
behovet av arbetskraft vid universitetsbiblioteken,
om denna centralkatalogisering
inte hade kommit till stånd. Vad vi
absolut kan säga är däremot, att centralkatalogiseringen
i och för sig kommer
att spara arbetskraft. Jag har också i
dessa stycken utformat propositionen
med tanke på att för riksdagen klargöra,
att den utökning av personalen, som
nu skett vid kungl. biblioteket, skall motsvaras
av en inbesparing på andra håll.

Såsom jag sade i mitt föregående anförande
vet vi säkert, att den pågående
undersökningens resultat kommer att
föreligga vid nästa budgetberedning,
alltså för det budgetår som börjar den
1 juli 1958. Det är således endast ett
kvartal som det bär rör sig om.

Jag kan heller inte finna att vi har
behandlat universiteten alltför snävt.
Herr Ohlons uttalanden om det sätt, på
vilket vi behandlat bokanslagen, tyder
inte på att herr Ohlon skulle ha någon
alltför ingående kännedom om vad som
härvidlag är det verkliga förhållandet.
Faktum är ju att universitetsbibliotekens
bokanslag har uppräknats gång på gång
under senare år. Framför allt blev det
ju en uppräkning förra året av anslaget
till Lund för vissa speciella ändamål i
samband med färdigställandet av ombyggnaden
där. Denna uppräkning fortsätter
även i år och har bl. a. satt sina
spår i en viss ökning av anslaget till personal.
Kungl. Maj:t bar därför ingalunda
intagit en så negativ inställning över hela
linjen till dessa frågor som herr Ohlon
ville göra gällande.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
frågan om bokanslagen. Det är alldeles
riktigt att det under de senaste åren skett
en kraftig uppräkning av universitetsbibliotekens
bokanslag, inte minst för
inköp av utländsk litteratur. Denna uppräkning
bar emellertid samband med
den internationellt försiggående inflationen,
som fördyrar bokinköpen. Den
hänger också samman med att våra univedsitet
under senare år bar expande -

rat på ett tidigare fullkomligt okänt sätt.
Antalet professorer, forskare och studenter
bar kraftigt ökat, och i samma mån
växer naturligtvis också påfrestningarna
på universitetsbiblioteken.

Ecklesiastikministern frågade mig,
varifrån jag har mina kunskaper om universitetsbiblioteken
och deras förhållanden.
Jag bar för all del inte så särskilt
stor kunskap härom. Jag var dock år
1947 med i arbetet inom 1945 års universitetsberedning.
Vi gjorde en mycket
noggrann utredning om universitetsbibliotekens
organisation och kunde konstatera,
att det redan då, således 1947, förelåg
brist på arbetskraft. Denna brist
bar ännu icke fyllts ut. Var och en måste
väl inse, att eftersom universitetens verksamhet
under de år, som gått sedan dess,
kraftigt utvidgats, så måste påfrestningarna
på universitetsbiblioteken vara ännu
större i dag än vad de var år 1947.
Det var sannerligen inte fråga om brist
på 2,5 arbetskrafter år 1947, utan personalunderskottet
var ännu större.

Ecklesiastikministern hänvisar till den
utredning, som är i gång, och anteciperar
resultatet av utredningens verksamhet.
Jag är övertygad om att den kommer
att medföra rationaliseringsåtgärder,
men när man annars diskuterar sådana
bär ting i kammaren, brukar det
från statsrådets sida framhållas, att man
icke skall vidtaga några förändringar,
förrän den pågående utredningen är
klar. Nu är statsrådet färdig att gå händelserna
i förväg och verkställa indragningar,
innan resultatet av överbibliotekariernas
och organisationsnämndens
undersökningar är färdiga.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag kan förstå, om herr
Ohlon med sitt resonemang velat driva
det dithän, att vi inte skulle ha bifallit
personalutökningen vid KB för att genomföra
centralkatalogiseringen. År det
verkligen herr Ohlons mening, att detta
hade varit det riktiga i dagens läge?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är fasligt vad jag
måtte uttrycka mig otydligt. Jag bar ju

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. personalindragning vid universitetsbiblioteket i Uppsala

sagt ifrån, att jag anser att centralkatalogiseringen
är en riktig åtgärd, och om
icke den vidtagits — med påföljd att vi
inte fått fyra nya tjänster vid kungl. biblioteket
—- hade vi fått möta en ännu
större ökning vid de av rikets övriga
bibliotek, som får det svenska trycket,
alltså Stockholm, Uppsala, Lund, Göteborg
och Umeå.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det föreföll, när man
hörde statsrådets framställning här, som
om argumenteringen kunde vara hållbar
ganska långt, men i mitt tycke var
den inte hållbar i sin helhet.

Det förefaller, som om herr statsrådet
inskränker sig till att visa upp ett ögonblicksfotografi,
som alltså icke har sin
giltighet ens för den närmaste framtiden.
Men planläggningen bör väl här vara
så pass realistisk, att den håller över en
något längre tidrymd. Herr statsrådet
erinrar sig säkerligen formuleringarna i
1946 års skolkommissions betänkande,
där det med skärpa framhölls, att i den
nya skolan skulle biblioteket bli »skolans
hjärtpunkt». Det förhåller sig, såsom
herr Ohlon har framhållit, på samma
sätt med universiteten. Biblioteken
där tillhandahåller de verktyg, med vilka
de studerande och lärarna har att röra
sig, när de skall förkovra sina kunskaper
på olika områden. Om man till denna
allmänna reflexion lägger vad vi kan
förutse beträffande framtiden, ter sig
bilden ganska skrämmande. Herr siatsrådet
har säkerligen läst dagens tidningar
och har måhända därvid uppmärksammat,
att departementet erhållit brev
från skolöverstyrelsen, där den skisserar
gymnasiernas framtida utveckling i
detta land. För den närmaste tioårsperioden
har man räknat med ett 80-tal
nya gymnasier, och gymnasisternas antal
skall stegras från i nuvarande stund
34 000 till ungefär 65 000. Det innebär
för visso ett rätt fantastiskt perspektiv.
Reflexen av detta blir, att man inom en
mycket snar framtid har att påräkna ett
ökat tryck också på universitetsorganisationen.
Därigenom kommer universitetsbiblioteken
också in i bilden.

Herr Ohlon erinrar om att 1945 års
universitetsutredning hade den saken
fullt klar för sig och därför också begärde
nya tjänster för universitetsbiblioteken.
Men de kraven har tillgodosetts i
mycket ringa utsträckning. Herr statsrådet
har nu själv, underbart nog, i sitt
sista anförande påpekat, att det pågår
undersökningar av organisationsnämnden,
vilka kommer att bli avslutade under
detta år eller möjligen i början av
nästa. Då bör man väl i rimlighetens
namn invänta resultatet av dessa undersökningar.
Mot bakgrunden härav och
den utveckling i övrigt, som här angivits,
bör man väl inte rusa i väg och på
grundval av en liten delundersökning
beträffande vad denna centralkatalogisering
kan tänkas innebära i fråga om
personalförändringar dra in tjänster,
särskilt när det rör sig om så obetydliga
vinster, som man i detta sammanhang
tror sig kunna inhösta. Jag tycker, att
det är mycket orealistiskt att handla på
detta sätt. Det ter sig från mina utgångspunkter
fullkomligt meningslöst.

Detta har gjort, herr talman, att jag
har ställt mig bakom reservationen, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Arrhén tycker att
man här skulle ha planerat över en litet
längre tidrymd på en gång. Ja, herr
Arrhén, skulle vi göra som vi mest brukar
göra — jag erkänner att vi brukar
göra på annat sätt i andra fall — skulle
vi inte ha tagit den obestridliga fördel,
som centralkatalogiseringen medför, redan
från nästa budgetår och alltså med
början från årtalet 1958, utan vi skulle
ha skjutit på den ett år till för att kunna
se på organisationsnämndens undersökningar
om universitetsbiblioteken
samtidigt. Jag har ställt den frågan till
herr Ohlon, om han hade velat det, och
han säger att han, innan jag hann ställa
frågan, hade sagt att han inte vill det.
Nu är även herr Arrhén oklar på den
punkten. Han menar alt vi skulle se det
hela i ett sammanhang och planera på
längre tid. Jag var för min del så över -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

tygad om värdet av centralkatalogiseringen,
att jag menade att vi kan genomföra
den omedelbart, men förutsättningen
för att regeringen skulle kunna reflektera
på att göra det var att man presenterade
reformen som den rationaliseringsreform
den är. Man ökar arbetskraften
på ett håll och minskar arbetskraften
i något större utsträckning på ett
annat håll. Jag tyckte för min del att det
var angeläget att få saken genomförd så
fort som möjligt och menade att det
glapp på ett kvartal med vissa svårigheter
för universitetsbiblioteken, som det
här kan bli, skulle man kunna ta, och
dessa svårigheter skulle man kunna motverka
genom de reservmedel som i alla
fall står till förfogande vid universiteten
i en omfattning som ur denna synpunkt
är tillräcklig.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det verkar som om herr
statsrådet i sitt sista anförande gav en
interiör av sin Davidskamp med statsrådet
Sträng i finansdepartementet. För
att få igenom centralkatalogiseringen
måste ecklesiastikministern tydligen
kunna påvisa att detta medförde en besparing.
Det är visserligen bekant, att
våra statsmakter för närvarande kämpar
med en obegriplig pennnigknappliet,
men det är ju ändå märkligt att man är
så förnöjsam, att man med tacksamhet
mottager ett så obetydligt belopp som
12 000 kronor och sedan släpper igenom
förslaget.

Herr statsrådet PERSSON:

Om herr Arrhén hade suttit i min stol,
skulle herr Arrhén då ha låtit centralkalalogiseringcn
falla för ett år?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter den utförliga redogörelse,
som ecklesiastikministern har
lämnat för detta ärende, tror jag att
kammaren håller mig räkning för om jag
endast yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden

Anslag till Lunds universitet
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej — 34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 2—C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Anslag till Lunds universitet

I denna punkt hade utskottet hemställt,
alt riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
ävensom med avslag å motionerna 1:20

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till Lunds universitet
och 11:22 samt 1:35 och 11:37, sistnämnda
bägge motioner såvitt här vore
i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordade överenskommelser för inordnande
av vissa lärarbefattningar vid de
medicinska fakulteterna i Lund och Göteborg
i läkarorganisationen för vederbörande
undervisningssj ukhus;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Lunds
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Lunds universitet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

d) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 13 200 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:20, av
herrar Holmquist och Huss, samt II: 22,
av herrar Adamsson och Braconier, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att preceptoratet i ämnet ekonomisk
historia vid Lunds universitet måtte
omvandlas till professur från och med
den 1 juli 1957 samt att preceptorn O.
Bjurling därvid måtte, i enlighet med ett
av universitetskanslern tillstyrkt förslag,
utan professurens ledigförklarande utses
till innehavare av densamma.

På sätt under punkten 1 angivits hade
i de likalydande motionerna 1:35,
av herr Osvald och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 37, av herr Lundberg m. fl.,
hemställts, att riksdagen i avvaktan på
resultatet av pågående organisationsundersökningar
måtte avslå Kungl. Maj :ts
förslag om personalindragningar vid
universitetsbiblioteken i Uppsala och
Lund från och med den 1 april 1958.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson
och Arrhén, fröken Elmén, herrar Widén,
Nilsson i Göingegården och Blidfors,
fröken Vinge samt herrar Heckscher
och Helén, vilka ansett, att ut -

skottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
20 och II: 22 ävensom med bifall till
motionerna 1:35 och 11:37, såvitt här
vore i fråga,

c) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Lunds universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

d) till Lunds universitet: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 13 206 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare yttrade angående biblioteksanslaget
vid Uppsala universitet ber jag
att få yrka bifall till motsvarande reservation
för Lunds universitets vidkommande.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en motion av herr Ilolmqvist
och mig om att preceptoratet i ekonomisk
historia vid universitetet i Lund
måtte omvandlas till professur.

Det märkliga med denna fråga är att
motioner i samma riktning har väckts
vid alla riksdagar från och med år 1951
med undantag av år 1952 och att utskottet
alla dessa år gjort välvilliga uttalanden
i samband med motionerna, även
om utskottet inte velat yrka på att framställningen
skulle bifallas. Det är detta

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

egendomliga förhållande, som ger mig
anledning att här påtala saken utan att
framställa något direkt yrkande. Utskottet
säger beträffande samma fråga vid
Uppsala universitet, att spörsmålet för
närvarande är föremål för bedömande
inom 1955 års universitetsutredning och
att det därför torde komma att i ett större
sammanhang bli föremål för Kungl.
Maj :ts prövning.

Jag vill med hänvisning till vad jag
här framhållit om ärendets långa lidandeshistoria
hemställa att ecklesiastikministern
måtte ägna förslaget, som har tillstyrkts
av vederbörande myndigheter, en
välvillig uppmärksamhet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då den föregående ärade
talaren inte framställde något yrkande
kan jag inskränka mig till att hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 8—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till tandläkarhögskolan i Malmö

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för tandläkarhögskolan
i Malmö, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1957/58,
dels ock till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 2 798 000
kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kam -

Anslag till tandläkarhögskolan i Malmö

maren av herr Huss m. fl. (I: 34) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Karlsson in. fl. (II: 36), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att laboratorsbefattningen i barntandvård
vid tandläkarhögskolan i Malmö
skulle från och med den 1 juli 1957 omändras
till professur i ämnet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för tandläkarhögskolan i
Malmö, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;

b) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 2 798 000 kronor; c)

i anledning av motionerna 1:34
och 11:36 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet under
punkten anfört.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Utskottet får beträffande det i motionerna
1:34 och 11:36 gjorda yrkandet
framhålla följande. Vid både 1955
och 1956 års riksdagar har utskottet
haft att taga ställning till motionsvis
framställda förslag angående omändring
av laboratorsbefattningen i barntandvård
vid tandläkarhögskolan i Malmö till en
professur i ämnet, med den nuvarande
laboratorn i barntandvård vid högskolan
A. E. Syrrist — som av för ändamålet
särskilt tillkallade sakkunniga befunnits
kompetent till professur i barntandvård
— såsom förste innehavare av
den ifrågasatta professuren. I sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1956: 78,
punkten 35, anförde utskottet, att det
syntes utskottet angeläget, att omförmälda
laboratorsbefattning omändrades till
professur, varigenom Malmöliögskolan
skulle erhålla en önskvärd förstärkning
på det viktiga område, som barntandvården
representerade. Utskottet förutsatte,
att förslag i ämnet komme att föreläggas
1957 års riksdag. Riksdagen,
som godkände utskottets ifrågavarande

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Anslag till tandläkarhögskolan i Malmö
uttalande, beslöt i enlighet med utskottets
därom gjorda hemställan att i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört.

Ehuru utskottet i fjol så starkt underströk
önskvärdheten av att förslag om
inrättande av ifrågavarande professur
förelädes innevarande års riksdag, har
Kungl. Maj:t icke hos riksdagen gjort
framställning därom.

Utskottet, som vidhåller sin tidigare
i ärendet intagna ståndpunkt, vill betona
att förevarande fråga enligt utskottets
mening bör vinna sin lösning vid
nästa års riksdag. Vid sådant förhållande
torde motionerna 1:34 och 11:36
icke höra till någon annan riksdagens
åtgärd föranleda än att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna
vad utskottet i anledning av motionerna
anfört.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Arrhén och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén, herrar Widén och
Nilsson i Göingegården, fröken Vinge
samt herrar Heckscher och Ilelén ansett,
att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Utskottet,
som» och slutade med »motionerna anfört»,
hort hava följande lydelse:

»På grund av den ståndpunkt riksdadagen
tidigare intagit i detta ärende anser
utskottet sig böra förorda, att riksdagen
biträder det i motionerna I: 34
och II: 36 gjorda yrkandet på så sätt,
att principbeslut nu fattas angående omändring
från och med budgetåret 1958/
59 av ovannämnda laboratorsbefattning
i barntandvård till professur i ämnet
med laboratorn Syrrist som förste innehavare
av professuren» samt att utskottet
bort under c hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 34
och 11:36 besluta, att laboratorsbefattningen
i barntandvård vid tandläkarhögskolan
i Malmö skulle från och med
budgetåret 1958/59 omändras till professur
i ämnet med laboratorn A. E.
Syrrist som professurens förste innehavare.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tandrötan hör ju till våra
mest utbredda folksjukdomar, och
barn drabbas särskilt hårt av kariessjukdomens
skador, inte bara genom tandvärk
och därav orsakat lidande, utan i
mycket stor omfattning också genom
förlust av tänder under uppväxtåren,
med nedsatt tuggningsförmåga samt störningar
och hämningar i bettets tillväxt
och utveckling som följd.

De ekonomiska konsekvenserna av
tandsjukdomarna är betungande både
för den enskilde och för samhället. Dessa
sjukdomar belastar ju det svenska
folkhushållet med en totalutgift på nära
300 miljoner kronor om året.

Trots ökad examination av tandläkare
och en fortsatt utbyggnad av folktandvården
med stigande kostnader kan man
med de samlade resurser, som i dag står
till förfogande, ej tillfredsställa behovet
av tandvård. Sålunda kan förskolebarnen
i de flesta distrikt i Sverige icke erhålla
tandvård för annat än akuta åkommor.
I många distrikt lämnas också vissa
årsklasser av skolbarnen utanför den
organiserade tandvården, då de icke kan
medhinnas på grund av den utbredda
tandförstörelsen. Samtidigt föreligger
också stora svårigheter för ungdomen att
få vård inom rimlig tid, vilket kan äventyra
tidigare behandlingsresultat.

Det är särskilt olyckligt, att vården av
barnens och ungdomens tänder är eftersatt,
då den är av grundläggande betydelse
för individens framtida bettförhållande.
Tyvärr är det också så, att
tandrötefrekvensen i vårt land är bland
de högsta i världen och till och med förefaller
att vara i stigande bland barn
och ungdom.

Även om det är många olösta problem
vad beträffar kariessjukdomens orsakskomplex,
så har dock senare års forskningsresultat
gjort det möjligt att utforma
vissa förebyggande åtgärder.
Forskningen har visat, att en hög konsumtion
av socker och sötsaker under
vissa förutsättningar medför stora risker
för tandskador.

Då tandrötan ar en sjukdom, som har
sin starkaste spridning och mest destrue -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

rande verkan under barnaåren, är det
självklart, att det kariesprofylaktiska arbetet
i första hand blir en barntandvårdsfråga.

Statsmakterna har klart deklarerat sin
positiva inställning till den kariesförebyggande
linjen. I överensstämmelse
med denna inställning och med tanke på
vår prekära tandvårdssituation borde
det därför vara av största vikt, att en
förstärkning av forskningen och undervisningen
inom barntandvården snarast
genomfördes.

Som bekant har motioner väckts både
1955 och 1956 med syfte att ändra laboratorsbefattningen
vid avdelningen för
barntandvård vid tandläkarhögskolan i
Malmö till en professur, ökningen av
tjänstgöringstiden till följd av en sådan
ändring skulle komma barntandvården
till godo genom att det blir större möjligheter
för forskning och handledning
av befattningshavarna vid avdelningen i
deras utbildning och verksamhet inom
barntandvårdens forskningsområde.

De nämnda motionerna behandlades
också mycket välvilligt av statsutskottet,
som fann det angeläget att den ifrågavarande
laboratorsbefattningen omändrades
till professur, varigenom malmöhögskolan
skulle erhålla en önskvärd
förstärkning på detta ämnesområde.

I nu förevarande motioner, I: 34 och
II: 36, har samma yrkanden som i de
tidigare nämnda gjorts. Ehuru utskottet
i fjol så starkt underströk önskvärdheten
av att förslag om inrättande av ifrågavarande
professur förelädes innevarande
års riksdag, har Kungl. Maj:t icke
hos riksdagen gjort framställning därom.
Motionärerna hemställer under sådana
förhållanden, att riksdagen själv
måtte besluta i ärendet.

Vi finner av utskottets skrivning, atr
enighet synes råda inom utskottet beträffande
saken. Det är endast i fråga
om formen som man skiljer sig något åt.
Reservanterna har anslutit sig till motionärernas
synpunkt, vilkas talan jag
bär för, att riksdagen redan i år bör besluta
om denna angelägna professur.

Jag tillåter mig att med den anförda
motiveringen yrka bifall till denna av

7 Första hammarens protokoll 1957. Nr 12

Anslag till tandläkarhögskolan i Malmö
herr Ohlon m. fl. vid punkt 35 fogade
reservation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det skulle kanske vara
överflödigt att foga något till vad utskottet
har skrivit på denna punkt. Jag tror
att det är till fyllest. Vi har ju tidigare
i dag diskuterat avvägningsfrågor, och
denna punkt gäller i hög grad en avvägning.
Vad beträffar själva saken, kariesbekämpandet
och liknande ting, är vi
nog fullständigt överens, men jag vill
göra det tillägget till utskottets skrivning,
att vi redan i fjol skrev ganska positivt
på denna punkt, och jag hoppas
att det skall bli möjligt för Kungl. Maj:t
att utan något längre dröjsmål ordna
denna sak.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
mom. a och b av utskottets i den
nu förevarande punkten gjorda hemställan
och särskilt angående mom. c.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a och b hemställt.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. c förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 36—81

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd, av statsutskottets
utlåtande nr 64, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående an -

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

slag å kapitalbudgeten för budgetåret
1957/58, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punktenia 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 12 och 13

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 66, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
vissa åtgärder beträffande ungdomsvårdsskolorna,
bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 8 februari 1957 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 71, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om .statlig
förmögenhetsskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt; samt

4) förordning om ändrad lydelse av

22 § 1 mom. taxeringsförordningen den

23 november 1956 (nr 623).

I propositionen hade föreslagits fortsatt
successiv avveckling av fastighetsbeskattningen
samt vissa åtgärder för att
i beskattningshänseende neutralisera
verkningarna av den höjning av taxeringsvärdena,
som kunde förutses vid
1957 års allmänna fastighetstaxering.
Sålunda hade föreslagits, att det s. k.
repartitionstalet för fastighetsbeskattningen
skulle sänkas från nuvarande 4
till 2,5. I propositionen hade vidare föreslagits,
att intäkt av en- och tvåfamiljsfastighet,
som för närvarande beräknades
efter 3 procent av taxeringsvärdet,
skulle beräknas efter 2,5 procent
av det nya taxeringsvärdet. Därjämte
skulle för fastighet av nämnt slag, vilken
av ägaren nyttjades såsom bostad, medgivas
ett extra avdrag å 200 kronor.
Skattepliktsgränsen för byggnad på annans
mark, som enligt stadgandet i 5 §
4 mom. kommunalskattelagen utgjorde
500 kronor, hade föreslagits höjd till
3 000 kronor. I syfte att gynna sparandet
hade föreslagits, att det extra avdrag
om 100 kronor för ensamstående
och 200 kronor för äkta makar gemensamt,
som för närvarande medgåves vid
beräkning av inkomst av kapital, skulle
höjas till 300 kronor för ensamstående
och till 600 kronor för äkta makar gemensamt.
Slutligen hade föreslagits, att
beloppet för skattefri förmögenhet och
för skattefri kvarlåtenskap skulle höjas
från 50 000 kronor till 80 000 kronor.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna 1:409
av herr Werner m. fl. och 11:509 av
herr Onsjö m. fl.;

B) de likalydande motionerna 1:410
av herr Sörlin in. fl. och II: 510 av herr
Jacobson i Vilhelmina m. fl.;

C) de likalydande motionerna 1:412
av herr Spetz m. fl. och 11:522 av herr
Sjölin in. fl.;

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

D) de likalydande motionerna 1:413
av herr Spetz och II: 523 av herr Sjölin
m. fl.;

E) de likalydande motionerna 1:414
av herrar Hansson och Anders Johansson
samt II: 519 av herr Strandh m. fl.;

F) de likalydande motionerna 1:415
av herrar Birke och Arrhén samt II: 521
av herr Bengtsson i Göteborg m. fl.;

G) de likalydande motionerna I: 416
av herr Lindblom m. fl. och II: 520 av
herr Ahlsten in. fl.;

H) de likalydande motionerna 1:417
av herr Hagberg m. fl. och II: 525 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl.; samt

I) motionen 11:524 av herrar Larsson
i Hedenäset och Nilsson i Tvärålund.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna I: 209
av herr Ohlon m. fl. och II: 254 av herr
Ohlin in. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:215
av herrar Gustafsson och Sundin samt
11:259 av herr Nilsson i Tvärålund;

III) de likalydande motionerna 1:216
av herr Bengtson m. fl. samt 11:258 av
herrar Pettersson i Norregård och Andersson
i Björkäng;

IV) de likalydande motionerna I: 309
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 390 av
herr Cassel m. fl.; samt

V) de likalydande motionerna I: 371
av herr Aastrup och II: 459 av herr
Kollberg m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet under åberopande av vad
däri anförts hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklai
ande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 71 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga under punkten
infört förslag till lag om ändring i kom -

munalskattelagen den 28 september 1928
(nr 370);

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt; samt

4) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 22 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag om fastighetsskattens
slutliga avveckling måtte
föreläggas senast 1960 års riksdag samt
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
härför erforderlig utredning;

C) att riksdagen måtte, i anledning av
de likalydande motionerna I: 216 av
herr Bengtson m. fl. samt II: 258 av herrar
Pettersson i Norregård och Andersson
i Björkäng, de likalydande motionerna
I: 309 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 390
av herr Cassel m. fl., såvitt motionerna
avsåge bostadssparande, ävensom de likalydande
motionerna 1:371 av herr
Aastrup och 11:459 av herr Kollberg
m. fl., såvitt motionerna avsåge sparkonto
hos bank, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande åtgärder för
att stimulera sparandet; samt

D) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:209
av herr Ohlon m. fl. och II: 254 av herr
Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:215
av herrar Gustafsson och Sundin samt
11: 259 av herr Nilsson i Tvärålund,

3) de likalydande motionerna 1:210
av herr Bengtson in. fl. samt 11:258 av
herrar Pettersson i Norregård och Andersson
i Björkäng,

100

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen

4) de likalydande motionerna I: 309
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:390 av
herr Cassel m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 371
av herr Aastrup och 11:459 av herr
Kollberg m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 409
av herr Werner m. fl. och II: 509 av
herr Onsjö m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 410
av herr Sörlin m. fl. och II: 510 av herr
Jacobson i Vilhelmina m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 412
av herr Spetz in. fl. och II: 522 av herr
Sjölin m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 413
av herr Spetz och II: 523 av herr Sjölin
in. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:414
av herrar Hansson och Anders Johansson
samt II: 519 av herr Strandh,

11) de likalydande motionerna I: 415
av herrar Birke och Arrhén samt II: 521
av herr Bengtsson i Göteborg m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 416
av herr Lindblom m. fl. och II: 520 av
herr Ahlsten m. fl.,

13) de likalydande motionerna 1:417
av herr Hagberg m. fl. och II: 525 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl. samt

14) motionen II: 524 av herrar Larsson
i Hedenäset och Nilsson i Tvärålund,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Det av utskottet framställda lagförslaget
var i nedan angivna delar så lvdande: 5

§ 4 mom.

Därest värdet av byggnad eller med
varandra sammanhängande byggnader,
som äro uppförda å mark, för vilken garantibelopp
icke skall upptagas såsom
skattepliktig inkomst för byggnadsägaren,
understiger 3 000 kronor, föreligger
icke skatteplikt för byggnaden eller
byggnaderna.

m. m.

24 § 2 mom. forsla stycket

Är annan fastighet inrättad till bostad
åt en familj jämte personliga tjänare
(enfamiljsfastighet) eller två familjer
jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet)
och föreligger ej fall, som
avses nedan i sista stycket, skall såsom
intäkt av fastigheten upptagas ett belopp
motsvarande för helt år räknat två
och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året
näst före taxeringsåret, beräknas intäkten
på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som gällt
för åsättande av taxeringsvärde för året
näst före taxeringsåret.

25 § 3 mom. andra stycket

Utöver avdrag som i föregående stycke
sägs må dock fysisk person, som blivit
för året näst före taxeringsåret eller för
taxeringsåret mantalsskriven å honom
tillhörig fastighet, som avses i 24 § 2
mom., i fråga om nämnda fastighet åtnjuta
ett extra avdrag med, för helt år
räknat, 200 kronor, dock högst med det
belopp, som jämlikt sistnämnda lagrum
skall upptagas såsom intäkt av fastigheten.
Äger skattskyldig endast del av fastigheten,
skall avdraget i motsvarande
mån nedsättas. Vad i detta stycke stadgas
skall gälla jämväl beträffande oskift
dödsbo under förutsättning att någon
delägare i boet blivit mantalsskriven å
fastigheten.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Strandh,
vilka ansett,

a) att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten A 1 hemställa, att riksdagen
måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 71 icke kunnat
av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de likalydande motionerna
I: 412 av herr Spetz m. fl.
och II: 522 av herr Sjölin m. fl. för sin
del antaga i reservationen infört förslag

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

101

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

b) att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
1:209 av herr Ohlon in. fl. och
11:254 av herr Ohlin m. fl. — bort under
punkten A 3 hemställa, att riksdagen
måtte antaga följande

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt

Härigenom förordnas, att förordningen
den 26 juli 1947 om kvarlåtenskapsskatt
skall upphöra att gälla med utgången
av år 1957.

II) av herrar Hagberg och Nilsson i
Svalöv, vilka på anförda skäl

dels under punkten A 1 hemställt, att
riksdagen måtte — med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 71 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de
likalydande motionerna 1:417 av herr
Hagberg in. fl. och II: 525 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. — för sin del antaga
det av utskottet framställda förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med de
ändringar och tillägg, att 24 §, 25 § 1
inom., 45 §, 46 § 1 mom. samt anvisningarna
till 25 §, punkterna 2 och
3 av anvisningarna till 24 §, punkt 1
av anvisningarna till 36 §, punkt 2 av
anvisningarna till 38 § och punkt 1 av
anvisningarna till 54 § erhölle den i
nämnda motioner angivna lydelsen
ävensom att 25 § 3 och 4 mom., punkt
6 av anvisningarna till 24 § och punkt 3
av anvisningarna till 39 § skulle upphöra
att gälla;

dels ock ansett, att utskottet bort under
punkten G hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 216 av herr Bengtson m.
fl. samt 11:258 av herrar Pettersson i
Norregård och Andersson i Björkäng, de
likalydande motionerna 1:309 av herr
Kwerlöf in. fl. och 11:390 av herr Cas -

sel in. fl., såvitt motionerna avsåge bostads-
och ainorteringssparande, ävensom
de likalydande motionerna I: 371
av herr Aastrup och II: 459 av herr Kollberg
m. fl., såvitt motionerna avsåge
sparkonto hos bank, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och
förutsättningslös utredning rörande åtgärder
för att stimulera sparandet;

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Kollberg, Nilsson i Svalöv, Gustafson
i Göteborg och Strandh, vilka ansett,
att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
I: 309 av herr E-werlöf m. fl. och
II: 390 av herr Cassel m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 371 av herr
Aastrup och II: 459 av herr Kollberg m.
fl. — bort under punkterna D 4 och
D 5 hemställa, att riksdagen för sin del
måtte antaga i denna reservation infört
förslag till lag om ändrad lydelse av
46 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

IV) av herrar Niklasson, Bengtson och
Vigelsbo, vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet bort under punkten D
6 hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna
I: 409 av herr Werner m. fl. och II: 509
av herr Onsjö m. fl., i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
och förslag till sådana åtgärder
för stimulerande av nysparandet, att
sparande i form av amortering av skuld
skulle kunna premieras i samma utsträckning
som övrigt sparande.

I reservationen I av herr Spetz m. fl.
hade för 25 § 3 mom. andra stycket
kommunalskattelagen föreslagits följande
avfattning:

Utöver avdrag som i föregående stycke
sägs må dock fysisk person beträffande
honom tillhörig fastighet, som avses
i 24 § 2 inom., i fråga om nämnda
fastighet åtnjuta ett extra avdrag med,
för helt år räknat, 400 kronor, dock högst
med det belopp, som jämlikt sistnämnda
lagrum skall upptagas såsom intäkt av
fastigheten. Äger skattskyldig endast del
av fastigheten, skall avdraget i motsva -

102 Nr 12 Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

rande mån nedsättas. Vad i detta stycke
stadgas skall gälla jämväl beträffande
oskift dödsbo.

Den i reservationen II av herrar Hagberg
och Nilsson i Svalöv förordade lydelsen
av 24 och 25 §§ kommunalskattelagen
innebar bland annat, att den nuvarande
schablontaxeringen av en- och
tvåfamilj fastigheter skulle upphävas och
inkomstberäkningen i stället alltid ske
enligt de för t. ex. hyresfastigheter
gällande bestämmelserna, innebärande
skattskyldighet för verkligen åtnjutna
inkomster och avdragsrätt för utgivna
omkostnader.

I reservationen III av herr Hagberg
in. fl. hade för de i 46 § 2 inom. tredje
stycket kommunalskattelagen intagna bestämmelserna
om avdrag för premier för
kapitalförsäkringar in. in. föreslagits följande
avfattning:

Avdrag, som i första stycket 3) bär
ovan avses, skall beräknas till ett belopp
av minst 150 kronor eller, om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift eller
levt tillsammans med andra maken,
för dem båda gemensamt till ett belopp
av minst 300 kronor. Härjämte skall gälla,
att nu avsett avdrag ej må för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än
400 kronor; dock att, om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken, ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 800 kronor.
Avdrag med högst 800 kronor må vidare
åtnjutas om skattskyldig under beskattningsåret
varit ogift (varmed jämställes
änka, änkling eller frånskild) och haft
hemmavarande eller av den skattskyldige
helt eller delvis underhållet barn,
som stått under hans vårdnad och för
vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat.

Angående sättet för betänkandets föredragning
yttrade

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! 1 avseende å föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 32 hemställes;

att detsamma må företagas till avgö -

rande punktvis och punkten A 1 på det
sätt, att först föredrages det däri framställda
lagförslaget paragrafvis med anvisningar,
slutbestämmelser, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
i punkten A 1 föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta betänkandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten ,4

Het av utskottet framställda lagförslaget 5

§ 4 mom.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! När vi förra våren behandlade
frågan om ett uppskov med
fastighetstaxeringen yttrade finansministern
här i kammaren följande: »Men
jag ber reservanterna komma ihåg, att
det svenska folket inte bara består av
skogsägare och ägare av fast egendom.
Vi har kanske t. o. m. ett flertal, som
är löntagare och som saknar fast egendom.
För dem måste ett förskjutande
av en revidering av taxeringsvärdena
framstå som ett försök att gynna vissa
grupper på andra gruppers bekostnad.
Är man beredd att ta den konsekvensen
helt och fullt ut och ärligt tala om att
det är detta som ligger i bakgrunden,
då kan ingen neka reservanterna att
föra fram sina önskemål om att skjuta
på fastighetstaxeringen.» Och direkt till
mig sade finansministern: »Jag hoppas
inte bli misspådd i min uppfattning, att
när herr Spetz är ute och talar om att
han önskat skjuta på fastighetstaxeringen,
är han, som den ärlige man han är,
också beredd att tala om, att det har en
aspekt, om man ser det ur löntagarsynpunkt,
och en annan aspekt, om man ser
det ur skogsägarsynpunkt.» Jag kan
försäkra, herr talman, att det varit min
stående text under valrörelsen, och jag
har heller inte, som den ärlige man jag
är, underlåtit att tala om den beställ -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

103

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

ning, finansministerns utredningsman
fick, att presentera ett förslag, som eliminerade
den skattehöjning som de uppräknade
fastighetsvärdena kunde föranleda
för fastighetsägarna. Det hände att
någon åhörare häpet frågade, vad fastighetstaxeringen
i så fall skulle tjäna till
och om finansministern alldeles hade
glömt att folket inte består av enbart
fastighetsägare. Men det frågas ju så
mycket dumt på valmöten!

Den proposition, som kammaren nu
skall ta ställning till, är i huvudsak
byggd på utredningsmannens förslag.
Den avser inte endast att eliminera skattehöjning
för fastighetsägarna, utan därjämte
att vara ett led i en fortsatt successiv
avveckling av fastighetsbeskattningen.
Med det syftet för ögonen måste det
vara angeläget att under avvecklingstiden,
som enligt ett enhälligt utskotts
mening skall vara kort, t. o. m. mycket
kort, inte öka den särskilda skattebörda,
som åvilar vissa fastighetsägare.

Sänkningen av repartitionstalet från
4 till 2,5 eliminerar en skattehöjning vid
en 60-procentig höjning av taxeringsvärdena.
I den motion, I: 412, som jag
och några kamrater väckt, har anförts
exempel på höjningar som avsevärt
överstiger 60 procent. Det gäller just
sådana distrikt, där det övervägande
ligger sådana fastigheter som regelmässigt
betalar en effektiv fastighetsskatt.
De distrikt, som jag nämner i motionen,
är skärgårdsdistrikt. Det är i huvudsak
fiskare och sjömän, som har sina
egnahem inom dessa fastighetsdistrikt.
Det finns ingen anledning att tro,
att Göteborgs och Bohus län i detta avseende
skulle vara ett undantag i hela
landet. I dessa kommuner uppkommer
en ökning av den särskilda skattebördan,
en ökning som inte minst ur avvecklingssynpunlct
måste te sig föga
önskvärd i varje fall från statens sida.
.lag tänker nu närmast på de krav på
kompensation som kan komma att riktas
från kommunernas sida. Nu är det
ju så att en ytterligare sänkning av
repartitionsantalet kan vara katastrofal
för vissa kommuner, främst i Norrland.
.lag säger »kan», ty det finns ingen till -

räckligt ingående undersökning, inga
siffror som visar verkningarna av sänkningen
av repartitionstalet för dessa
kommuner. Jag har därför icke kunnat
ansluta mig till kravet på ytterligare
sänkning av repartitionstalet.

Hade man verkligen velat ta ett steg
mot avveckling av fastighetsbeskattningen
och därigenom minska övergångssvårigheterna,
hade det varit rimligt, om
utskottet gått på den linje som anvisats
i motioner av herr Sjölin i andra kammaren
och mig i denna kammare, nämligen
ett skattefritt bottenbelopp på
20 000 kronor. Nu skall jag emellertid
inte yrka bifall till detta förslag, då
vi i beredningsutskottet kommit överens
om att föreslå en skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om plan för
fastighetsskattens avveckling. Av samma
skäl skall jag inte heller yrka avslag
på propositionen i vad den föreslår
ändrad lydelse av 5 § 4 mom. kommunalskattelagen,
ehuru jag måste säga att
propositionen på denna punkt synes vara
föga genomtänkt. Det förslag det här
gäller har ju inte heller framlagts av
utredningsmannen, utan har framkommit
i ett remissyttrande och upptagits
av Kungl. Maj:t.

Jag skall bara ta ett exempel. Andersson,
Olsson och Svensson har var sin
sommarstuga belägna intill varandra.
Anderssons stuga ligger i hemortskommunen.
Den är en äldre stabil byggnad
på ofri grund. Tomten kan inte förvärvas
och huset får inte ombyggas på
grund av en fastställd byggnadsplan. Den
har på grund härav ett lågt taxeringsvärde.
Den är taxerad till 2 900 kronor,
fastän den i själva verket är kanske värd
det dubbla. Andersson blir nu helt .skattefri
för sin stuga, inte bara i fråga om
kommunalskatten utan även i fråga om
stals- och förmögenhetsskatten. Olssons
stuga iigger också i hemortskommunen.
Han äger en liten tomt på kanske 400
kvadratmeter, som är taxerad till 500
kronor. Hans stuga är mycket enkel och
taxerad till 1 900 kronor. Det sammanlagda
taxeringsvärdet är alltså 2 400
kronor. Olsson får betala både garantiskatt,
statsskatt och eventuellt förmö -

104

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. ni.

genhetsskatt. Svensson har en stor vacker
tomt, fem gånger så stor som Olssons.
Stugan är densamma som Olssons.
Taxeringsvärdet är 3 900 kronor. Men
Svensson är skriven i grannkommunen
och slipper därigenom betala skatt till
kommunen där stugan är belägen. Den
lägst taxerade fastigheten — den som
var taxerad till 2 400 kronor — iir den
enda av dessa fastigheter för vilken fastighetsskatt
kommer att utgå. Man kan
fråga sig: Var finns här jämlikhet och
rättvisa? Hade det inte varit riktigare,
om garantibeloppet alltid avjämnats till
jämna hundratalet kronor? Då hade också
Olsson sluppit betala skatt till kommunen
för sin lilla fastighet.

Utskottet har nu två invändningar.
Den ena skulle ligga i fastighetsägarens
intresse av att dela upp sin fastighet i
flera taxeringsenheter. Hur skall det gå
till? Skall fastighetsägaren muta ordföranden
i beredningsnämnden att i strid
med bestämmelserna i 8 § kommunalskattelagen
taxera andelar i en brukningsenhet
som taxeringsenheter? Jag
kan inte tro att utskottet menar det.
Den andra invändningen är, att om eu
fastighet ägs av flera ägare, skulle den
även med ett avsevärt taxeringsvärde
kunna bli fri från garantibelopp. Men
det är just vad som nu gäller. Om en
syskonkrets exempelvis äger en sommarvilla
eller ett litet jordbruk, är som regel
högst en av dem bosatt på fastigheten
eller inom kommunen. De övriga
har, om de är bosatta utom kommunen,

3 900 kronor fria från garantibelopp. Är
det då tio syskon, kan en fastighet med
ett taxeringsvärde av 39 900 kronor bli
skattefri redan nu. Jag har velat säga
detta som en tankeställare till finansdepartementet,
i händelse det skulle visa
sig att avvecklingen av fastighetsbeskattningen
skulle ta längre tid än bevillningsutskottet
förutsatt.

Fastighetsskatten är principiellt en
helt kommunal skatt. Men för ett speciellt
slag av fastigheter skulle man kunna
tala om en statlig fastighetsskatt,
nämligen i fråga om. schablontaxerade
en- och tvåfamiljsfastigheter och sommarvillor.
För alla andra fastigheter be -

skattas den verkliga inkomsten: fastigheter
i jordbruk, i rörelse eller hyresfastigheter.
Oavsett om det blir nettoinkomst
eller förlust, taxeras inkomsten efter
vanliga grunder; om det alltså blir
förlust, får man göra avdrag på annan
inkomst som man kan ha. Jag skall inte
gå in på motiveringen för schablontaxeringen.
Jag är i detta avseende ense med
utskottet, men jag tycker nog att vi också
skulle kunna vara ense om att en sådan
taxering kräver den allra största
försiktighet.

Kungl. Maj:t har nu föreslagit en sänkning
av procenttalet från 3 till 2,5, varigenom
sambandet med det allmänna ränteläget
har släppts. Från vår sida har vi
hävdat, att procenttalet redan från början
borde ha varit 2,5. Denna sänkning
kompenserar emellertid endast en höjning
med 20 procent av taxeringsvärdena.
Propositionen inför därför ett extra
avdrag av 200 kronor, vilket innebär ett
skattefritt bottenbelopp av 8 000 kronor,
och därmed har även i detta avseende i
viss mån accepterats taxeringsmetoden
med ett skattefritt bottenbelopp. Denna
kombination av dels sänkning av procenttalet
och dels tillkomsten av ett extra
avdrag medför, att det blir taxeringsvärdets
absoluta höjd i förening med
den procentuella höjningen av taxeringsvärdet
som avgör, huruvida sänkning eller
höjning av skattebördan i det särskilda
fallet uppkommer. Det finns en tabell
på s. 39 i utskottets betänkande som
visar gränsvärdena vid olika höjningar
av taxeringsvärdet. Jag har i min motion
visat att höjningar upp till 80 procent
förekommer i mitt hemlän — jag
fick i går en uppgift om att höjningen i
ett distrikt t. o. m. skulle ha varit 100
procent; men denna siffra kan jag inte
verifiera. Om höjningen är 80 procent,
ligger gränsen för skattehöjning i dag
vid ett taxeringsvärde av 13 000 kronor.
Redan när fastigheterna i dag har ett
taxeringsvärde överstigande 13 000 kronor,
uppstår alltså en höjd skatt till staten
— observera att det blir en skatt till
staten! Vi har yrkat att detta avdrag
skall höjas till 400 kronor. Endast därigenom
kan ju t. ex. tvåfamiljsvillorna,

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

105

Ang. vissa ändringar

som väl i dag har ett taxeringsvärde av
40 000, 60 000 eller 70 000 kronor, undgå
en höjning av statsbeskattningen. För
dessa fastigheter har det låsta hyresvärdet
och de starkt ökade kostnaderna för
reparationer och den kommunala servicen,
såsom sotning, renhållning, vatten
etc., försämrat den faktiska nettobehållningen,
samtidigt som saluvärdena på
grund av bostadsnöden har stigit.

Utskottet säger på s. 40 i betänkandet
att ett bifall till yrkandet om extra avdrag
å 400 kronor generellt sett skulle gå
utöver syftet att kompensera egnahemsägare
för den väntade höjningen av taxeringsvärdena.
.lag har visat att detta inte
blir fallet, och om så vore, skulle det
vara ett stort fel? Här är det ju fråga om
en avvägning. Höjningarna av taxeringsvärdena
är mycket skiftande såväl inom
ett beredningsdistrikt som mellan olika
distrikt, från rent av sänkning i ett taxeringsvärde
till höjningar av taxeringsvärdena
på 100 procent och däröver —•
jag har hört exempel, som visat att höjningarna
varit uppe t. o. m. i 300 procent.

Det är många faktorer, som inverkar
vid en taxering. Ingen vågar väl påstå,
att den nya taxeringen är riktigare än
t. ex. 1952 års. Fn genomsnittlig höjning
av t. ex. 50 procent innebär, att ungefär
hälften av antalet fastigheter inom distriktet
får en höjning, som överstiger
50 procent — det blir ungefär hälften av
antalet fastigheter som får en höjning
över 50 procent och hälften som får en
höjning med mindre än 50 procent. Detta
gäller i stort sett vilket procenttal man
än väljer.

Ett extra avdrag på 200 kronor kommer
att kompensera ett förhållandevis
mindre antal egnahemsägare, under det
att detta antal givetvis blir större vid ett
avdrag av 400 kronor — den saken är
uppenbar. Fortfarande kommer dock —
även med ett avdrag på 400 kronor —
ett icke ringa antal fastighetsägare att
få en höjd statsbeskattning. Och ofta
kommer detta att drabba just sådana,
som på grund av den starka höjningen
av taxeringsvärdet också får eu höjd effektiv
fastighetsskatt till kommunen.

i kommunalskattelagen m. m.

Vilka belopp kan det röra sig om? Avdraget
blir enligt vårt förslag 200 kronor
högre än enligt propositionen. I de
normala inkomstskikten blir det alltså
fråga om 34 eller kanske 46 kronor. Det
är belopp som kan betyda åtskilligt för
den enskilde fastighetsägaren men som
är utan större betydelse för staten. Att
som utskottet gör rubricera detta som
ett ensidigt gynnande av egnahemsägarna,
finner jag minst sagt överdrivet.
Tvärtom borde det vara en egnahemsägare
väl unnat.

Detta gäller alltså de egnahem, där
ägaren är mantalsskriven på fastigheten.
Propositionen vill nämligen inte att detta
avdrag skall gälla sommarstugorna.
Dessa kommer därigenom i en strykklass.
Sänkningen av procenttalet från 3
till 2,5 innebär ju att fastigheten kompenseras
för en 20-procentig höjning av
taxeringsvärdet, men i vilket distrikt
stannar höjningen vid 20 procent? Av
vilken anledning kan det nu anses lämpligt
att höja skatten just på denna form
av sommarvistelse? Om jag skaffar mig
exempelvis en husvagn, en större motorbåt
eller en havskryssare för att använda
under min semester, så faller det ingen
in att beskatta den kapitalinvesteringen.
Vilken logik ligger det då i en sådan
diskriminering av sommarstugeägarna?
Det står på s. 40 i utskottets betänkande:
»EU utsträckande av det extra avdraget
till sommarnöjesfastigheter o. dyl.--

— skulle medföra att en mycket stor del»

— det står »mycket stor del» — »av dessa
fastigheter skulle ge underskott med
därav följande komplikationer.» Jag har
svårt atl ta det på allvar. Avdraget får
ju icke överstiga bruttointäkten från fastigheten.
Förlust kan då uppkomma endast
om fastigheten är belånad, och min
erfarenhet — som synes bekräftad såväl
av de skattelagssakkunniga som av utredningsmannen
— säger mig att sommarstugorna
i regel icke är belånade.

Utskottet anför i detta sammanhang
avjämningsrcgeln som en faktor ägnad
att förhindra skattehöjning. Det står i
ultåtandet: »Framhållas må även, alt beträffande
sistnämnda slag av fastigheter
höjning av fastighctsinkomsten i regel

106

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

på grund av gällande avjämningsbestämmelser
kommer att föranleda ingen eller
blott liögst obetydlig skattehöjning.» Då
förstår jag ingenting alls. Här är det ju
fråga om skatt till staten, ocli där gäller
att inkomsten skall avjämnas till jämna
10-tal kronor. Det betyder alltså att ett
taxeringsvärde på högst 400 kronor kan
bli skattefritt, men det kan också gå så
olyckligt, att just inkomsten från fastigheten
gör att ett överskott, när den slutliga
avjämningen till fulla 100 kronor
skall ske, på låt oss säga, 90 kronor försvinner,
så att inkomsttagaren i själva
verket gör en förlust. Han får skatta mer,
därför att lian tvingas att ta upp denna
schabloninkomst från fastigheten.

Jag vet inte, om det kan vara någon
tankelapsus, eller vad jag skall kalla det,
så att man i utskottet kan ha tänkt på
avjämningen i fråga om garantibeloppet,
alltså till kommunen, där ju 3 900 kronor
kan bli skattefria, som jag har nämnt.
Det gäller endast kommunen. Det gäller
icke staten, och här resonerar vi om
statsskatten. Utskottet har enligt min
mening icke lämnat någon som helst
rimlig motivering för denna — jag upprepar
det — diskriminering av sommarstugeägarna.

Jag skall sedan här bara säga några
få ord om de övriga punkterna i betänkandet.
Beträffande storleken av försäkringsavdraget
har vi tidigare påpekat,
hurusom realvärdet har minskat på
grund av att avgifterna för den obligatoriska
sjukförsäkringen skall inräknas i
avdraget. Alla är vi ense om betydelsen
av ett ökat sparande även i försäkringsform.
Jag skall emellertid inte uppehålla
mig vidare härvid, då jag hoppas att
näste talare kommer att närmare motivera
vår reservation på den punkten.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten har
vi från vårt håll aldrig accepterat dess
principiella motivering. Den strider mot
vår rättsuppfattning och därför anser vi
att den skall bort. Vi kan inte finna någon
anledning att avvakta någon utredning
härom. Vi yrkar därför ett omedelbart
avskaffande av den skatten.

I övrigt vill jag uttala min tillfredsställelse
över att utskottet har kunnat

enas om skrivelsen till Kungl. Maj:t, såväl
om plan för fastighetsskattens avveckling
som om sparfrämjande åtgärder.

Herr talman! Beträffande den föredragna
punkten har jag intet yrkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det märkligaste inslaget
i det betänkande från bevillningsutskottet,
som vi här har framför oss, är nog
det enhälliga förslaget om att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om att proposition om fastighetsbeskattningens
slutliga avveckling förelägges
senast 1960 års riksdag samt att
Kungl. Maj:t låter verkställa härför erforderlig
utredning.

Inte minst för dem, som under rätt
många år har visat särskilt intresse för
denna tidigare så kontroversiella och besvärliga
skattefråga, är det naturligtvis
ganska fägnesamt att nu konstatera denna
omsider vunna enighet. För egen del
vill jag gärna understryka den villighet
att äntligen komma till en uppgörelse,
som visats från skilda håll inom utskottet.
Och varför skulle jag inte i detta
sammanhang också kunna räcka en liten
tacksamhetens vårblomma till utskottets
ärade ordförande för hans medlande
verksamhet härvidlag?

För Kungl. Maj:t bör bevillningsutskottets
enighet i denna väsentliga fråga
utgöra en maning att på allt sätt påskynda
de eventuellt ytterligare erforderliga
utredningarna, så att ett definitivt beslut
verkligen kan fattas i den ordning, som
utskottet förutsätter. Såsom kammarens
ärade ledamöter säkert har observerat,
skriver utskottet så utomordentligt bestämt
på denna punkt, att jag anser att
Kungl. Maj :t har all anledning att beakta
detta.

Även om det sålunda föreligger enighet
i denna dominerande fråga — frågan
om fastighetsbeskattningens avskaffande
— går ju meningarna isär i en del
detaljspörsmål. Herr Spetz har redan berört
några av dem. De avhandlas i de
fyra reservationer, som är knutna till
betänkandet. För egen del skall jag till -

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

107

Ang. vissa ändringar i konimunalskattelagen m. m.

låta mig att bär i all korthet säga några
ord om dessa särmeningar.

Vi har på högerhåll i motioner hemställt,
att den nuvarande schablontaxeringen
av en- och tvåfamiljsfastigheter
skall ersättas av sådan taxering som gäller
beträffande annan fastighet i övrigt.
Det är ju inte första gången vi har motionerat
i den riktningen. Vi har kommit
med sådana framställningar 1954,
1955 och 1956, och vi kommer nog att
fortsätta med vår aktion efter denna linje
tills vi, som vi hoppas, även i detta
hänseende så småningom vinner förståelse.
Vi menar nämligen, att det strider
mot jämlikheten och rättvisan i beskattningen,
att blott beräknad och inte verklig
inkomst skulle komma att beskattas.

Såsom motiv för att för en del år sedan
införa en sådan schablontaxering
har bland annat anförts, att villaägaren
inte borde anses åtnjuta lägre inkomst
från det kapital som han investerat i
fastigheten än den inkomst som han
skulle fått, om han t. ex. insatt samma
kapital i bank. Konsekvensen, herr talman,
av ett sådant resonemang måste,
såvitt jag förstår, bli ytterligt betänklig.
Hela inkomstbegreppet blir härigenom
fullständigt godtyckligt.

Schablontaxeringen har även motiverats
med önskemålet att få en förenklad
taxering. Vi anser inte en sådan argumentering
bärande, men vi vill framhålla,
att den största förenklingen naturligtvis
skulle uppkomma, om man helt
undantoge egnahem från vad som är att
räkna som förvärvskälla. Så länge detta
inte sker, bör emellertid samma principiella
avdragsrätt gälla beträffande egnahem
som i fråga om övriga förvärvskällor.
T vår reservation yrkar vi alltså
på avskaffande av schablontaxeringcn,
när det gäller eu- och tvåfamiljsfastigheter.
På den punkten skiljer sig vår mening
från den, som företrätts av den föregående
ärade talaren.

Så kommer jag till det avsnitt i betänkandet,
som har rubriken »Sparstimulerande
åtgärder».

Det är angenämt att kunna konstatera,
att bevillningsutskottet även i detta hänseende
omsider kommit till enighet —

med ett undantag som jag skall beröra
om ett ögonblick — om en skrivelse till
Kungl. Maj:t, vari anhålles om en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande
åtgärder för att stimulera sparandet.
Jag tror, att vi alla har anledning
att känna tillfredsställelse över detta
ståndpunktstagande. Jag skall inte gå in
på sparfrågan närmare — den ligger ju,
såsom kammarens ledamöter givetvis är
medvetna om, i luften på ett alldeles särskilt
sätt i dessa dagar. I ett par hänseenden
skulle jag emellertid vilja något
litet kommentera betänkandet i denna
del, samtidigt som jag gärna vill understryka
enigheten.

För att det skall gå att övertyga människorna
om att de bör spara, måste det
vara lönande att spara. Det måste både
framstå som och vara personligt fördelaktigt
att i den egna budgeten räkna
med största möjliga personliga sparkvot,
särskilt för medborgare med de nu allt
vanligare »mellaninkomsterna», men naturligtvis
även för andra medborgare.
En allmän skattesänkning, som verkligen
angriper marginalskatteproblemet, framför
allt i mellanskikten, medverkar uppenbarligen
härtill. Men jag vill alldeles
särskilt poiingtera, att sin fulla verkningskraft
får skattesänkningen först om
den kompletteras med sparstimulerande
reformer både av bestående art och sådana,
som är nödvändiga för att bryta
ett dödläge. Jag har det intrycket, att
det är sådana tänkesätt som nu allmänt
har omfattats i utskottet, då utskottet
enat sig om skrivelsen med begäran om
en allsidig och förutsättningslös utredning.

De omedelbart sparstimulerande insatserna
måste otvivelaktigt läggas på bred
front. Därtill kommer — och det vill
jag på förekommen anledning särskilt
understryka — att dessa åtgärder måste
utformas utan farhågor för att även äldre
sparande får del av dem. Vi har nog
tidigare, jag behöver knappast påminna
kammaren därom, i dessa hänseenden
offrat lätt mycket åt ett perfektionsraseri,
som har lett till att egentligen ganska
litet, när allt kommer omkring, har blivit
gjort på sparfronten. Som så ofta ti -

108

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

digare här i riksdagen har det bästa blivit
det godas fiende. Den väsentliga uppgiften
är visserligen att stimulera till nysparande,
men dels torde detta nysparande
inte kunna ske utan att sparandet
över huvud taget gynnas, dels har det
existerande sparandet under de år som
har gått, utsatts för sådana påfrestningar,
att inga invändningar kan resas emot
att det i någon mån nu får fördelar. Det
är — som vi från vårt håll ofta framhållit
— bildandet av sparvanor som är
det väsentliga målet för en sparfrämjande
politik. Kan man inte åstadkomma
dessa vanor, vinner man nog inte så
mycket med vilka åtgärder man än kan
komma överens om att konstruera.

En av de sparformer, som vi presenterat,
har dock inte funnit nåd inför
utskottets ögon och inte kommit med i
den stora potten. Det är egentligen den
enda skönhetsfläcken, tycker jag, på det
här betänkandet. Jag syftar på frågan om
premiering av amorteringssparande. Utskottet
anser visserligen, att denna form
av sparande i och för sig självfallet är
av största betydelse. Ingen vill väl bestrida
att utskottet har rätt när det uttrycker
sig på det sättet. Samtidigt förmenar
emellertid utskottet att detta
spörsmål är av, som det heter, »alltför
intrikat natur för att böra tas upp till
prövning i detta sammanhang». Ja, herr
talman, »intrikat» betyder invecklad,
krånglig, kinkig o. s. v. Inte är frågan om
amorteringssparande mer invecklad, mera
krånglig och mera kinkig än de övriga
sparformer, som det nu är meningen
att i ett stort svep undersöka och utreda!
Jag kan inte helt fria mig från misstanken
att denna formulering är en liten
undanmanöver.

Finns bara den goda viljan där, så kan
nog saken ordnas. I en särskild reservation
föreslår vi att även amorteringssparande
skall tas med i den stora utredningen.
Jag skulle nog ytterligare vilja
säga, att utskottets avvisande ståndpunktstagande
här har något av de obotfärdigas
förhinder över sig.

Tillsammans med folkpartiet har vi en
reservation, som gäller försäkringsavdraget
eller försäkringssparande!, om man

vill använda den termen. Alla vet, att
avdrag för vissa försäkringspremier nu
får göras upp till ett belopp av 300 kronor
för ensamstående samt 000 kronor
för gift skattskyldig och för ensam person
med minderårigt barn. Detta försäkringsavdrag
anser vi bör höjas till 400
resp. 800 kronor. Vi har den rätt allmänna
inställningen att försäkringssparande
är en av de bästa sparformer, man
kan tänka sig. Den är en av de enklaste:
den föranleder inte några administrativa
svårigheter eller något trassel med
kontroll och dylikt. Redan ur den synpunkten
anser vi, att försäkringssparande
bör stimuleras, men vi menar
också, att det nuvarande avdraget är
alltför lågt, då — som herr Spetz redan
antydde — avgiften för den obligatoriska
sjukförsäkringen skall inräknas i
avdraget. Av detta och många andra skäl,
som jag nu inte hinner gå in på, bl. a.
det minskade penningvärdet, erfordras
en viss höjning av detta avdrag för att
ytterligare stimulera denna, jag upprepar
det, synnerligen betydelsefulla sparform.

Så till sist ett par ord om kvarlåtenskapsskatten.
Ingen lärer väl kunna påstå,
att inte vi på vår kant under de
gångna åren har arbetat på avskaffandet
av denna olyckliga beskattningsform.
Kvarlåtenskapsskatten har utan
att äga någon egentlig statsfinansiell betydelse
— den är, om jag inte missminner
mig, i statförslaget för i år upptagen
till 17 miljoner kronor, vilket ju är
ett obetydligt belopp i de sammanhang,
i vilka vi numera rör oss — blivit —
jag tvekar inte att säga detta — något axen
symbol för bristande förståelse för
det långsiktiga sparandet. Därför måste
denna skatteform avskaffas. Men, ärade
kammarledamöter, jag vill mycket starkt
understryka, att denna kvarlåtenskapsskatt
måste avskaffas utan några motsvarande
skattehöjningar på andra håll.
Den skall avskaffas, den skall inte bara
döpas om. Då emellertid frågan om kvarlåtenskapsskatten
hänskjutits till en
kommitté, vilken enligt sina direktiv är
oförhindrad att föreslå kvarlåtenskapsskattens
avskaffande, och då anledning

Onsdagen den 10 april 1957 fm.

Nr 12

109

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

föreligger att antaga, att ett sådant förslag
skall föreläggas 1958 års riksdag,
har vi ansett oss kunna avstå från att
nu ställa ett särskilt yrkande på denna
punkt.

Jag har nu, herr talman, kommit till
slutet på de små reflexioner, jag velat
knyta till bevillningsutskottets betänkande.
Erforderliga yrkanden kommer jag
att framställa i anslutning till de olika
paragraferna.

På framställning av lierr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 4, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning ätt utskottets hemställan i
utlåtande nr 4 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

161, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
och

nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
in. in.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
jämlikt § 21 riksdagsstadgan gjorda
anmälningar, att till utskottet inkommit
framställningar

dels från fullmäktige i riksgäldskontoret
med förslag till dekorering av första
kammarens plenisal;

dels ock från fullmäktige i riksbanken
om medgivande för fullmäktige att av
riksbankens medel taga i anspråk visst
belopp för omläggning av värmesystemet
inom riksbankshuset i Stockholm.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.56.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Onsdagen den 10 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
5 § 4 mom. i det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 32 punkten A 1 framställda
förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! Jag vill närmast knyta
några reflexioner till den reservation,
som är betecknad med IV. Jag skall därför
bara i förbigående beröra de anföranden,
som tidigare har hållits här,
även om jag inte i allt delar den uppfattning
som kommit till uttryck i dessa
anföranden.

Det är framför allt två saker, som har
kommit fram i debatten, nämligen frågan
om taxeringen av bostadsfastigheter
och vissa sparfrämjande åtgärder. Omkring
själva huvudfrågan, fastighetstaxeringen,
har ju utskottet i rätt stor utsträckning
samlats, och det finns inte så
stor anledning att beröra den. Jag vill
emellertid beträffande taxering av bostadsfastigheter
enligt schablonmetoden
säga, att min personliga erfarenhet av
metoden är, att den har ställt sig ganska
fördelaktig jämfört med den gamla metoden.
Vilken metod som kan anses medföra
den största rättvisan är det mycket
svårt att uttala sig om. Man kan givetvis
säga att det är riktigt att ta inkomsten
som den är och därifrån göra de avdrag,
som kan göras, men speciellt beträffande
avdragen framträder vissa svårigheter.
Kostnader för underhåll är ju
avdragsgilla, men det är ganska svårt att
skilja på vad som är normalt underhåll
och vad som är förbättring på en bostadsfastighet.
Det är detta som medför
svårigheterna vid taxering enligt den
gamla metoden.

I allmänhet tror jag nog att schablontaxering
ger för de flesta ett gynnsammare
resultat. Men det är klart att om
man lägger ned mera avsevärda belopp
på reparationer av en bostadsfastighet
och får detta rubricerat som underhåll,
så kan man komma ned till ett ganska
lågt värde, kanske t. o. m. till ett negativt
värde. För de flesta är det emellertid
inte så. Beträffande bostadsfastigheter
sköter väl ofta ägaren själv om reparationerna
i viss utsträckning, och i dylika
fall tror jag nog att schablonmetoden
blir fördelaktigare.

Nu har det sagts att detta är det enda
fall, där man använder schablonmetoden
vid taxering. Det är väl ändå inte
riktigt. Man har sedan länge använt
schablontaxering vid taxering av jordbruk,
både när det gäller taxering av
bostadsförmåner och av andra naturaförmåner.
Dessa schabloner fastställs
dock inte av riksdagen utan av
taxeringsmyndigheterna i länet, och det
är nog inte alltid som dessa schabloner
är så särskilt fördelaktiga för den skattskyldige.
Jag har tidigare använt schablonen
för jordbruk, när jag deklarerat
för annan fastighet, men jag har funnit,
att den nuvarande schablontaxeringen
är fördelaktigare.

Det är klart att det förslag, som folkpartiet
här står bakom, nämligen att man
skulle öka avdraget från 200 kronor, vilket
föreslagits i propositionen och utskottsutlåtandet,
till 400 kronor, skulle
ställa sig ännu fördelaktigare. Frågan är
väl dock om vi inte då slår över åt det
andra hållet, vilket inte heller torde vara
riktigt.

Beträffande kvarlåtc-nskapsskatten kan
jag ansluta mig till det yttrande, som
herr Hagberg gjorde i denna fråga.

Det är, som jag nyss sade, beträffande
reservation IV som jag närmast ville säga
ett par ord. Där tar vi upp frågan om
det sparande, som sker genom amortering
av skulder. Herr Hagberg tog i viss
mån upp den saken i sitt anförande och

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen in. m.

lian har i en reservation också berört
den, men såvitt jag kan läsa ut åsyftar
han endast sparande genom amortering
på bostadslån. För egen del kan jag inte
riktigt vara med på att det finns någon
anledning att ställa den formen av amorteringssparande
i särklass.

Sparandet har i dagens debatt fått ett
allt mer framträdande rum. Anledningen
är givetvis att näringslivets expansion
och samhällslivet över huvud taget
kräver allt mer omfattande investeringar.
Det kanske också är på det sättet,
att vår tids socialvård inger många den
föreställningen, att det inte är så stor
mening att spara. Man kan väl inte heller
komma ifrån att skatterna har ett
visst inflytande på sparviljan.

Nu har utskottet samlats kring att begära
en förutsättningslös utredning beträffande
bl. a. sparande genom insättning
på konto och vissa andra sparformer.
Utskottet har emellertid inte velat
ge sin anslutning till förslaget att man
även skall söka premiera sådant sparande,
som sker genom amortering av skulder,
och vi har därför på denna punkt
tillåtit oss att anföra en reservation till
utskottets utlåtande.

För att genom premiering kunna
åstadkomma ett ökat sparande måste
man för att inte begå orättvisor mot vissa
kategorier av spararna söka bygga
upp ett system, där varje form av sparande
behandlas i görligaste mån lika.
Sedan länge medges avdrag vid taxeringen
för försäkringssparande. Man
premierar på olika sätt banksparande.
Vi söker uppmuntra till bostadssparande
och annat målsparande. Den sparform,
som berörs i vår reservation, är
ofta den enda möjlighet till sparande
som står skuldsatta företagare till buds,
i varje fall om det gäller småföretagare.
Det torde vara omöjligt att ange vilka
summor de olika formerna av sparande
kan uppgå till. Säkert torde dock vara
alt det sparande som sker genom skuldamortering
måste betraktas som en av
de betydelsefullaste formerna.

Allt sparande innebär ju eu begränsning
av dagens konsumtion. I fråga om
skuhlainortering, i all synnerhet när det

gäller bunden sådan, framträder detta
med särskild styrka. Amorteringarna
måste nämligen då erläggas i rätt tid för
att vederbörande skall få fortsätta sin
verksamhet och inte tvingas till en kanske
förlustbringande realisation av sina
tillgångar och en övergång till ett annat
näringsfång, för vilket han kanske inte
alls äger samma förutsättningar. Detta
tvingar ofta vederbörande till en begränsning
av sin privata konsumtion,
som han kanske inte skulle underkasta
sig om det endast gällde att få pengar
över för att sätta in på banken eller för
att kanske vidmakthålla en försäkring.
För en dylik sparare måste det synas
orättvist om hans sparande inte skulle
medföra samma favörer som andra former
av sparande.

Det har ofta anförts att tekniska svårigheter
möter att kontrollera amorteringssparande.
Svårigheterna härvidlag
kan dock knappast sägas vara större än
när det gäller sparande i andra former.
Om vi över huvud taget vill premiera
sparande genom skattelättnader måste vi
nog tillse, att olika sparformer sammanföras
i en gemensam grupp, och sedan
bygga upp ett system av gemensamma
avdrag vid taxering.

Ett punktsparande av den typ, som vi
nu slagit in på, betraktar jag för min
del som en övergångsform. Om vi för
framtiden skall kunna bibehålla ett system
med premierande av sparande genom
skattelättnader, som vi nu syftar
till, tror jag att vi måste söka komma
fram till ett mera enhetligt system.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få förorda bifall till den med IV betecknade
reservationen. Jag skall senare
återkomma med direkt yrkande härom
när vi kommer fram till voteringen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Någon av de föregående
talarna har djärvts ställa den frågan:
Vad skall egentligen fastighetstaxeringen
tjäna till? Han tänkte att när man
nu försöker motarbeta dess följder i vissa
avseenden, kunde hela fastighetstaxeringen
ha uppskjutits. Jag vill då hara
erinra om att vi har någonting som heter

112

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

förmögenhetsbeskattning, och det finns
väl ingen anledning, varför man inte
skulle söka uppskatta de förmögenheter
som ligger i fastigheter på ett riktigt och
rättvist sätt. Men samtidig vill jag säga,
att denna fastighetsskatt, som är huvudämnet
för dagens förhandlingar, vill vi
allmänt söka bringa ur världen snarast
möjligt. Under sådana omständigheter
bör man inte låta en upptaxering av fastigheterna
få till följd, att man får en
ökning av fastighetsskatten, åtminstone
inte genomsnittligt sett, och det är det
som gör att man kommit in på de föreslagna
ändringarna. Att detta tal om förmögenheterna
inte bara är ett tal ut i luften,
kan vem som helst försäkra sig om
genom ett noggrant studium av propositionen
eller bevillningsutskottets utlåtande,
där vi föreslår, att den undre
gränsen, där förmögenhetsskatten skall
sättas in, måtte höjas från 50 000 till
SO 000 kronor och ävenså när det gäller
kvarlåtenskapsskatten.

Jag sade, att vi allmänt vill avskaffa
fastighetsskatten. Den fick i grund och
botten sin dödsdom för några år sedan,
då man gjorde en undersökning för att
fä fram hur effektiv fastighetsskatten
var och då det visade sig, att den genomsnittligt
inte var särdeles effektiv
men var effektiv där man minst önskade
det. Den var inte effektiv för jordbrukare
i allmänhet under normala förhållanden,
men den kunde vara effektiv
för jordbrukare som befann sig i nödläge,
och som var hårt skuldsatta. För
egnahemsägare var den i allmänhet i
hög grad effektiv men på ett tokigt vis,
och den är fortfarande effektiv på så tokigt
sätt, att ju mer skuldsatt en egnahemsägare
är, desto mer effektiv är fastighetsskatten.
Den är tillika i hög grad
effektiv då det gäller hyresfastigheter.

Det är denna undersökning som öppnade
ögonen på många och bland annat
på mig. Jag fick klart för mig, att denna
fastighetsskatt i den form den har kan
vi inte bibehålla; den måste vi avlägsna.
Den stämmer inte med det rättsmedvetande
vi har, i den mån det är allmänt
på denna punkt, och här tror jag det
finns ett rätt allmänt rättsmedvetande.

Departementschefen föreslår därför i
sin proposition, att man skall fortsätta
»den successiva avvecklingen av fastighetsskatten».
Dessa ord om en fortsatt
successiv avveckling av fastighetsskatten
står alltså redan i propositionen. Det
är fråga om ett steg i den riktningen,
och man har också i propositionen sagt,
att det bör vara möjligt att avveckla den
inom en nära framtid.

På detta bygger utskottet vidare. Utskottet
har enhälligt ansett, att man
skall vidtaga denna nedsättning från 4
procent till 2,5 procent, och vidare lika
enhälligt att man skall söka avskaffa
skatten snarast, senast 1960.

Som utskottets ordförande känner jag
mig givetvis tacksam för att de olika politiska
partierna inte har drivit sina särineningar
så hårt, att man inte kunde
hålla ihop inför detta betydelsefulla ställningstagande
från bevillningsutskottets
sida, som jag hoppas snart skall bli riksdagens
ställningstagande, nämligen att
skatten bör avskaffas snarast möjligt
och senast år 1960. Men man kan fråga:
När man har den uppfattningen, som jag
här deklarerat för min personliga del
och för utskottets del, varför inte då avskaffa
fastighetsskatten omedelbart? Ja,
vi vet ju alla, att det är en hel råd av
kommuner, som då skulle sättas i en
mycket besvärlig situation. Det är kraftverkskommunerna,
som nu kommer i
blickfältet, det är sommarstugekommunerna,
som nog också skulle kunna få
det mycket besvärligt, och även en del
andra kommuner. Detta gör, att utskottet
också enhälligt menat, att vi inte kan
avskaffa fastighetsskatten omedelbart,
men vi ber riksdagen anmoda Kungl.
Maj :t att snarast möjligt tillsätta en utredning,
som arbetar skyndsamt, för att
överväga på vilka villkor och under vilka
förutsättningar fastighetsskatten kan
helt avskaffas. Nu får vi fastighetstaxeringen
färdig i år, och ett följande år bör
vi kunna se, hur pass effektiv denna nya
fastighetstaxering iir. Vi får därmed en
överblick av läget, och man kan sedermera
diskutera och överväga, vilket år
man skall ta til! utgångspunkt för sina
resonemang, om det bör vara 1956 eller

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

113

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

ett senare år. Det är ju en sak som får
prövas. Jag tycker inte det skulle vara
omöjligt att kunna få fram en utredning
och ett förslag redan till 1959 års riksdag,
men det kan ju tillstöta sådana svårigheter,
att man inte hinner till den tidpunkten,
och därför har utskottet skrivit,
att det förutsätter att ett förslag om
fastighetsskattens avskaffande skall kunna
ligga på riksdagens bord år 1900. Det
begär en skyndsam utredning och förslag
senast detta år.

Detta enhälliga ställningstagande från
de olika partiernas sida är jag personligen
glad för, tv detta är eu orättfärdig
skatt som vi nu ändå ser slutet på.

På andra punkter har inte utskottet
kunnat bli lika enigt, och det gäller
framför allt egnahemsvillorna. Dar föreslår
Kungl. Maj :t att man skall nedsätta
beräkningsprocenten från 3 procent till
2,5 procent, men för att särskilt de mindre
egna hemmen skulle undslippa en
skattehöjning skulle man därutöver ha
ett extra avdrag på 200 kronor.

Högern har ju här sin gamla ståndpunkt
kvar. Den har från början varit
motståndare till denna schablontaxering
och vill ha hort den. Därom är kanske
inte något att säga, om man bortser från
att man därmed motsätter sig den utomordentliga
förenkling för deklaranten
och för taxeringen, som ändå genom
denna schablontaxering åstadkommits,
och om man bortser också från det faktum,
som den förra utredningen visade,
att genomsnittligt har denna schablontaxering
inte visat sig vara en hårdare
beskattning än den gamla.

Folkpartiet har däremot gått på en annan
linje. Det har hela tiden varit anhängare
av schablontaxeringen, men
man vill öka avdraget på 200 kronor till
400 kronor.

Nu har regeringen ocli även utskottet
räknat med att för egnahemmen har man
att emotse en höjning av taxeringsvärdena
med en tredjedel eller ungefär 33
procent. Det var så man uppskattade det
då man satte i gång med fastighetstaxeringen.
Huruvida det blir på det sättet,
därom vet jag ingenting med bestämdhet.
Herr Spctz hade vissa erfarenheter

S Första kammarens protokoll 1957. Nr 12

från hans och mitt gemensamma län. Jag
har hört talas om en del erfarenheter
från annat håll, som pekat i annan riktning.
Vi har haft att räkna med att denna
genomsnittliga höjning med en tredjedel
i det stora hela skulle slå in. I en
del fall kan det bli mindre, i en del fall
högre, men genomsnittet är detta, och
man måste räkna med schabloner vid ett
ställningstagande i sådana fall.

Om det blir en genomsnittlig höjning
med en tredjedel innebär propositionen
ingen ökning utan i stället en minskning
av den beräknade bruttoinkomsten för
egnahem upp till ett fastighetsvärde av
för närvarande 60 000 kronor, vilket med
en tredjedels höjning skulle betyda ett
fastighetsvärde upp till 80 000 kronor.

Om man sätter gränsen till 60 000 kronor
kommer det att innesluta det stora
flertalet av egnahem här i landet. På den
punkten råder ingen tveksamhet. Och
om det blir en höjning med en tredjedel,
så blir det, jag upprepar det, trots detta
ingen skatteökning. Om det skulle bli en
ökning med mera än en tredjedel, t. ex.
med 50 procent, skulle det betyda inte
ökning utan minskning av skatten när
det gäller fastigheter upp till ungefär
27 000 kronor med nuvarande fastighetsvärde,
vilket alltså blir 40 000 kronor efter
den nya taxeringen.

Om dessa förutsättningar skulle visa
sig inte slå in och genomsnittet alltså inte
skulle stanna vid höjning med en tredjedel,
får man givetvis överväga huruvida
en omläggning skulle kunna bli erforderlig.
Med våra utgångspunkter skulle
det dock inte erfordras. De smärre fastigheterna
skulle kanske kunna drabbas
med en ökning av mer än den tredjedel,
som man räknat med, men genom 200-kronorsavdraget kommer de i så fall inte
att drabbas av någon höjning av fastighetsinkomsten.
Om fastigheter är
onormalt lågt taxerade och blir upptaxerade
långt över tredjedelen, kan det bli
en höjning av fastighetsinkomsten. Men
är det orimligt att för lågt taxerade fastigheter
blir taxerade efter vad som kan
betraktas som skäligt?

Utskottet har inte kunnat finna annat
än att propositionens liksom utskot -

114

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

tets gemensamma kalkyler på denna
punkt håller. Men vi får avvakta och se
tiden an. Propositionen har gjort ett undantag,
nämligen då det gäller sommarnöjesfastigheter.
Dessa får räkna sig till
godo den allmänna nedsättningen av fastighetsberäkningen
från 4 procent till 2,5
procent, det är uppenbart, ty den kommer
alla fastigheter till godo. De schablontaxeras
vidare efter 2,5 procent, men
de får inte det extra avdraget på 200
kronor.

Här vill folkpartiet inte bara ge sommarnöjesfastigheterna
det extra avdraget,
utan det vill dessutom ge dem ytterligare
ett avdrag på 200 kronor, sammanlagt
alltså 400 kronor. Varför skall
man beskatta dessa sommarnöjesfastigheter,
säger man. Lyxbåtar, husvagnar
o. s. v. inkomstbeskattas ju inte. Lyxbåtar
är ju i varje fall förmögenhetsbeskattade,
men det är ju ett uppslag, herr
Spetz, för finansministern att undersöka
huruvida han inte under en punktbeskattning
skulle kunna dra in lyxbåtar
och andra liknande föremål. Med den
aktning jag har för herr Spetz vill jag
inte undervärdera det uppslaget, fastän
jag var rätt benägen att göra det!

Men hur kommer beskattningen att
verka för sommarnöjena såsom den är
föreslagen av folkpartiets representanter?
Jo, det skulle verka så att en sommarvilla
på upp till 16 000 kronors värde
skulle inte anses ge ägaren ett öres
inkomst, ty de 400 kronor, som beräkningen
med 2,5 procent skulle ge, skulle
ju enligt folkpartiets förslag falla bort.
Och om man hade ett sommarnöje värderat
till 25 000 kronor, men med en liten
skuld av 5 000 kronor på det, så skulle
också detta bli skattefritt med ett avdrag
på 400 kronor. Eftersom de flesta
sommarnöjen är relativt lågt taxerade,
skulle det betyda att de blir skattefria,
och jag bär litet svårt att förstå att det
kan stämma med allmänt rättsmedvetande
att den, som har råd att skaffa sig en
fastighet till sådant värde — jag tänker
närmast på de högre beloppen — inte på
något sätt skall beskattas för den. Jag
kan inte finna något riktigt däri.

Därtill skulle komma den besvärlighe -

ten, att fastighetens ägare kan få underskott
på det hela, och detta skulle då tillgodoräknas
honom i den ort, där han
har sin övriga inkomst. Detta skulle betyda
en direkt och besvärlig komplikation
i hela taxeringsarbetet.

Jag skulle vilja nämna ytterligare några
siffror. Om sommarnöjets nuvarande
taxeringsvärde är 10 000 kronor, så kan
det genom denna ändring av skatteberäkningen
höjas ända upp till 14 000 kronor,
med 40 procent, utan att någon ökning
av den statliga skatten inträder. Eu
20 000-kronorsvilla skulle kunna höjas
upp till 26 000 kronor, med 30 procent,
utan någon som helst skatteökning. Och
om man skulle räkna med den totala
skatten — det blir ju en minskning på
fastighetsskattens område — så kunde
10 000-kronorsvillan höjas nära intill
16 000 kronor, med nära 60 procent, utan
någon som helst total skatteökning, medan
20 000-kronorsvillan kunde höjas nära
intill 30 000 kronor, ungefärligen 50
procent, utan någon som helst skatteökning.

Jag tror att den skicklige taxeringsman,
som herr Spetz är, vid närmare beseende
måste erkänna att han något har
överskattat de faror för sommarnöjesbehyggelsen,
som hotar i det föreliggande
förslaget, och kanske litet grand underskattat
den betydelse som hans eget förslag
har, då det kommer att befria sommarstugeägare
från skatt i vida större utsträckning
än jag tror att han velat räkna
med. Om man gör beräkningarna efter
folkpartiets förslag, så finner man
att det kommunalt sett inte betyder någonting,
därför att garantiskatten alltid
finns där. När vi nu avskaffar garantiskatten,
skall vi då införa nya beräkningsgrunder
och en ökad skatt för att
kommunerna inte skall bli helt utan inkomster
av de sommarstugor, som nu
översvämmar många delar av landet?

Jag vill inte medverka till att herr
Spetz skall få dessa bekymmer, och därför
avstyrker jag på det bestämdaste
hans förslag på denna punkt — av rent
personlig välvilja, jämte naturligtvis en
del ideologiska funderingar!

Sedan kommer jag över till de spar -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

115

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

stimulerande åtgärderna. Utskottet har
visserligen föreslagit en skrivelse om en
allsidig och förutsättningslös undersökning
på den punkten — och jag är glad
åt att den har samlat utskottet — men
vi är inom utskottet fullt på det klara
med vilken betydande hjälp åt sparandet
som finansministern har gått in för då
han föreslagit höjning av avdragen för
inkomst av kapital upp till G00 kronor
för gifta. Detta betyder dock att man
kan ha 14 000 kronor på sparbank utan
att behöva betala någon som helst skatt
för ränteinkomsten på dessa pengar. Vi
kan också vända på det och säga, att
spararna tack vare denna ändring får
mellan 5 och 6 procents ränta på sina
pengar i stället för de 4 eller 4 1/4 procent
som bankerna betalar. Detta innebär
ett utomordentligt värdefullt handtag,
som jag hoppas att man kommer att
utnyttja i sparpropagandan, även om
man kanske inte i de politiska motsatsernas
Sverige riktar tacket till den rätte
mannen — i detta fall icke utskottet,
som är ett kollektiv, utan finansministern.

Men trots denna stora hjälp till sparandet
har utskottet ändå velat föreslå
en skrivelse om allsidig och förutsättningslös
utredning av vägarna och sätten
för att hjälpa penningsparandet. Man
ingärdar det med åtskilliga reservationer,
då man skriver alt utredningen
skall vara allsidig och förutsättningslös.
Man hoppas att genom den komma fram
till åtgärder som kan vara både lämpliga
och möjliga att genomföra — ingen
vill väl att vi skall besluta åtgärder som
är vare sig olämpliga eller direkt omöjliga.
Därom är utskottet alltså fullt enigt.

Varför har utskottet föreslagit denna
skrivelse? Under de senaste åren har
som bekant en mångfald uppslag kommit
fram om hur man skall stödja sparandet.
Vi är alla djupt medvetna om
vad sparandet betyder för hela vårt land.
Även om det individuella sparandet efter
allt att döma är mycket stort i Sverige,
om man jämför med flertalet andra
länder, så skulle det ju vara lyckligt om
det vore ännu starkare, ännu större. Detta
har vi alla eu känsla av — och då

sitter var och en i sin kammare, ofta
med alltför tillslutna dörrar och nedrullade
gardiner för fönstren, och spekulerar
över vad man skall kunna föreslå.
Det ena förslaget har som sagt följt det
andra, förslagen har varit mer eller
mindre goda, mer eller mindre värdefulla
eller värdelösa. Under sådana omständigheter
har det lätt kunnat hända —
och det har hänt — att man vid en preliminär
omröstning, kanske med lottens
hjälp, har sagt att om det förslaget skall
vi göra eu skrivelse. Då kan det vara
bättre att göra en generalinventering
över olika framkomna förslag och se
vad som kan göras av dem. Det är möjligt
att man på det sättet skall kunna
finna en väg, som kan vara lämplig att
beträda.

Detta är inte en beställning av ett förslag
utan av en utredning om dessa ting
för att om möjligt få fram något vettigt
förslag. Jag ber att få betona detta, ty
när vi i bevillningsutskottet för något
år sedan skrev om de periodiska understöden
och studiehjälpen och begärde en
förutsättningslös utredning beträffande
dessa spörsmål, uppfattades det på en
hel del håll som en beställning. Det var
det ingalunda, utan det var en begäran
om utredning för att se vilka vägar som
var framkomliga i detta fall. Vissa av
dessa vägar ansåg jag för min del vara
framkomliga, andra vägar inte.

I detta fall är det också fråga om en
förutsättningslös utredning och icke en
beställning av bestämda förslag. Det är
en önskan om att man prövar alla vägar
för att komma fram till vettiga förslag.
Därvidlag har utskottet inte tagit med
försäkringssparande!, och det är av den
anledningen att vi ju nyligen prövat den
saken och höjt den avdragsfria försäkringspremien,
för gifta till G00 kronor
och för ogifta till 300 kronor. Kom ihåg
alt detta egentligen är ett avsteg från
våra skattcprinciper, ty vi gör ett avdrag
upp till 000 kronor, men det utfallna
beloppet beskattar vi inte. Eljest
är det ju så att man antingen beskattar
premien och inte det utfallna beloppet,
eller också undantar man premien och
beskattar det utfallna beloppet. Man har

116

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

gjort ett undantag beträffande detta sociala
avdrag för att premiera eller stimulera
försäkringssparandet och höjt avdragsbeloppet
till G00 kronor. Att beloppet
höjdes, berodde ju på att det kommit
till en del obligatoriska försäkringsavgifter,
och för att då ge åt det frivilliga
sparandet samma utrymme som förut
höjdes dessa belopp, varigenom det
för gifta blev ett svängrum för frivilliga
premier för försäkringssparande på 400
kronor. Utskottet har inte funnit någon
anledning att gå ifrån den linjen, i all
synnerhet som det i år är första gången
som den prövas, och innan detta år gått
till ända och vi har fått några erfarenheter
av hur systemet verkar, vet vi inte
hur det utfaller.

Det föreligger ju också en framställning,
som herr Niklasson nyss berörde,
om amortering av skulder. Förslaget är
rätt allmänt utformat i motionen. Under
debatten i utskottet och här i kammaren
bär det inte fått någon mera precis utformning,
men man talar om amortering
av skulder för företagare. Om en hantverkare
köper maskiner för så och så
mycket, kan han enligt vanliga regler
göra en avskrivning allt eftersom de förslites,
under vissa förutsättningar med
30 procent, varjämte han på fem år kan
få det hela avskrivet. Jag kan inte tro
att avsikten kan vara att man, förutom
denna avskrivningsrätt, varigenom hel
avskrivning kan göras på i vissa fall fem
år, skall ge en extra premie för amorteringen.
Men det är innebörden, då
man talar om ett amorteringssparande.
Utskottet anser att hela detta spörsmål
är synnerligen intrikat. Skall man nöja
sig med hantverkare, smärre företagare
inom olika näringsgrenar, eller skall
man gå högre upp, till de stora bolagen
och jätteföretagen, och även där medge
ett amorteringsavdrag? Var skall man
stanna? Det hela är, tycker jag, något
oklart tänkt. Utskottet har inte kunnat
ansluta sig till den linjen, samtidigt som
utskottet har den allra största respekt
för det utomordentligt viktiga sparande,
som sker här i landet genom att man
amorterar på skulder.

Till slut, herr talman, bara några ord

om kvarlåtenskapsskatten. Högern har
här inte gjort något yrkande, därför att
det pågår utredning om kvarlåtenskapsskattens
eventuella ersättande med andra
skatteformer — ja, det önskar ju inte
högern, men det är i alla fall det som
pågår. Jag tycker att i detta läge högerns
avhållande från att nu yrka upphävande
av kvarlåtenskapsskatten är en klar och
realistisk linje. Folkpartiet vill avskaffa
kvarlåtenskapsskatten omedelbart, trots
att folkpartiet alltid har sagt att det kunde
tänka sig en höjning av arvsskatten
såsom en viss ersättning för avskaffandet
av kvarlåtenskapsskatten. Nu stryker
folkpartiet emellertid helt sambandet
mellan dessa tvenne skatter och yrkar
kort och kallt på ett avlägsnande av
kvarlåtenskapsskatten — och blir därmed
i detta avseende ensamma på skansen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i förevarande punkt
och återkommer med yrkanden om bifall
till utskottets övriga förslag allt eftersom
de olika punkterna föredrages.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahl riktade en
fråga till mig hur jag skulle ställa mig
— när fastighetsskatten blir avskaffad —
till frågan om sommarvillorna då skall
betala någonting till kommunen eller om
vederbörande kommun skulle bli helt
utan inkomster ifrån dessa villor. Ja,
herr Sjödahl, det blir väl den utredning,
som vi har varit eniga om att begära
hos Kungl. Maj :t, som har att klarlägga
i vad mån man eventuellt skall ha
någon skatt på detta område. Den frågan
anser jag inte erfordra något svar i
dag.

När det gäller sommarvillorna skulle
jag vilja erinra om att när vi för inte så
länge sedan hade den gamla metoden,
om jag så får kalla det, d. v. s. innan
schablonmetoden infördes, lämnade
sommarvillorna praktiskt taget aldrig
någon nettointäkt. Ofta blev det förlust,
och det berodde helt enkelt på att dessa
hus, som bara beboddes en eller kanske
två månader om året, drog mycket

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

117

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

högre underhållskostnader än sådana
fastigheter, som beboddes hela året. Det
är väl rätt naturligt att ett hus som står
obebott under så stor del av året på
grund av kylan och andra orsaker kräver
ett större underhåll. Jag skall inte
sticka under stol med att många gånger
var kanske ägarna i sådana ekonomiska
omständigheter, att de lade ned ett extra
underhåll, om vi skall kalla det så. De
ville ha det mycket snyggt. Men det var
dock ett underhåll som taxeringsnämnderna
inte gärna kunde vägra godkänna,
och därför blev det tidigare inga inkomster
alls. Men nu kommer staten att
ta ut en stigande skatt av dessa sommarstugeägare.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Spetz skildrade de
förhållanden som rådde innan vi fick
schablontaxeringen, då dessa villor i
mycket stor utsträckning undantogs från
skatt. Sedan har herr Spetz varit med
om att införa schablontaxeringen så att
de blev beskattade. Jag förmodar att det
djupt nere i herr Spetz’ själ finns en
liten känsla att det där var nog inte alls
så orättvist!

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det är självfallet att man
på ett så känsligt område som skattelagstiftningens
bör eftersträva att utforma
lagbestämmelserna så, att de så långt det
är möjligt verkar lika för alla medborgare.
Så har nog skett på de flesta områden,
men i vissa fall tycker jag att
det har gjorts eller i varje fall föreslagits
undantagsregler, som avviker från
den goda regel jag här inledningsvis
nämnt.

Jag skall inte ingå på de punkter som
berör repartitionstalets sänkning, ty utskottets
ärade ordförande har redan behandlat
den frågan, och jag har ingen
anledning att ytterligare tala om den saken.
Men det är på en punkt som jag inte
helt delar de uppfattningar som förts
fram, och den gäller villaägarnas extra
avdrag på 200 kronor. Införandet av

schablontaxeringen var onekligen en betydelsefull
förenkling och jag är helt anhängare
av denna form för villataxering.
Men det är klart att den utformades på
ett sådant sätt, att man skulle nå en
schablonmässig rättvisa. Om det blir förändringar
på det ena eller andra sättet,
får man givetvis sänka det procenttal
som villaägarna får skatta efter. Det har
man också gjort i detta fall. Men när
man därutöver inför ett extra avdrag, då
underkänner man ju sin egen argumentering.
Nu säger man att det system man
införde genom schablontaxeringen inte
var rättvist, och vi bör därför införa ett
extra avdrag på 200 kronor. Rent principiellt
anser jag det inte riktigt att införa
detta tvåhundrakronors avdrag.
Därtill kommer, att vi genom schablontaxeringen
nådde en förenkling, men nu
går vi den andra vägen och gör det återigen
krångligare genom att införa detta
extraavdrag.

Vi hade frågan uppe motionsledes för
ett par år sedan, men då avslog riksdagen
förslaget om införandet av ett sådant
200-kronorsavdrag. Nu har man fått
en något starkare motivering till följd av
höjningen av taxeringsvärdena. Jag har
inte gått så långt att jag reserverat mig
mot 200-kronorsavdraget, men jag är
ingalunda nöjd med den utformning det
fått. Det är också en annan olägenhet
som man inte kan bortse från och som
också har berörts i ett par motioner.
Avdraget kommer inte att gälla för jordbruksfastigheter.
Visserligen är det så,
att liyresvärdena av jordbruksfastigheterna
inte knutits till taxeringsvärdena,
och därmed avfärdar man tanken på
200-kronorsavdraget för jordbruksfastigheter,
men skulle man följa den motivering
som herr Spetz framlade, nämligen
att man skulle införa ett skattefritt bottenavdrag
av 8 000 kronor, då bör man
fråga sig om det inte också borde gälla
för jordbruksfastigheter. Jag skulle vilja
fråga: Hur tror ni att skattebetalarna
ute i det praktiska livet kommer att se
på detta skatteavdrag? Tror ni att de
kommer att förstå det rättvisa i att ägarna
av villafastigheter får ett extra avdrag
på 200 kronor, medan sådant av -

118 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

drag inte medges för jordbruksfastigheter?
Hur vi än resonerar teoretiskt om
denna fråga, blir det oerhört svårt för
skattebetalarna att finna någon rättvisa
i att för den ena fastigheten medgives
ett avdrag av 200 kronor, men inte för
den andra.

I samband med repartitionstalets sänkning
och genomförandet av den nya fastighetstaxeringen
har det fria beloppet
på förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten
höjts från 50 000 till 80 000
kronor. Beträffande kvarlåtenskapsskattens
slopande pågår en utredning, och
jag vill bara när det gäller folkpartireservationen,
som går ut på ett avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten omedelbart,
göra den reflexionen, att det ibland
förefaller en smula inkonsekvent när
man i det ena avseendet så bestämt hänvisar
till att en fråga är under utredning,
men i ett annat avseende lika klart
säger att en fråga inte behöver utredas
ytterligare. Jag kan ge ett sådant enkelt
exempel som den fråga vi har debatterat
här i flera år och som väl kommer
att debatteras i år också, nämligen förslaget
om slopandet av skatten på glass,
vilket inte är någon särdeles stor fråga.
Men det har inte funnits någon möjlighet
att avskaffa den. Herr Spetz och hans
partikamrater har i det fallet hänvisat
till att frågan är under utredning, varför
man inte kunde tänka sig att skatten
skulle avskaffas. Men när det gäller denna
skattereform, som är av betydligt
större omfattning, yrkar man på att
skatten skall avskaffas direkt fastän frågan
är under utredning.

Om jag sedan skall säga några ord om
sparandet, råder det fullständig enighet
om önskvärdheten av att sparandet skall
öka. Diskussionen rör sig dock om hur
detta skall ske. Vi har försökt olika vägar;
vi har haft premiesparande, som
inte lett till det resultat vi hade hoppats,
vi har haft skatteåterbäringssparandet,
som inte heller ledde till önskvärt
resultat, och vi har sedan lång tid
tillbaka haft försäkringssparande!, vilket
är den mest lyckade formen av sparande
och ytterligare utbyggts under
årens lopp. Det måste dock sägas, att

andra former rättvisligen borde kunna
gynnas på samma sätt som försiikringssparandet.
Svårigheten är bara att man
inte vet, i vilka former detta skall kunna
ske. Man tänker här närmast på det
s. k. synliga sparandet, och då är det
banksparandet som ligger närmast till
hands. Antingen man sparar i form av
livförsäkring eller sätter in pengarna på
banken, skulle sparandet bli lika mycket
privilegierat. Jag är mycket tacksam
för det bifall, som min motion och den
av herr Kollberg m. fl. väckta motionen
om utredning om sparandet har fått.

Det finns emellertid två motioner, som
är medtagna i utskottets utlåtande och
som jag skulle vilja säga några ord om,
nämligen motionerna nr 309 i första
kammaren av herr Exverlöf m. fl. och nr
390 i andra kammaren av herr Cassel
in. fl. Jag skulle för min del ha önskat,
att dessa motioner icke tagits med i utredningskravet.
Att jag inte reserverat
mig mot detta beror på att jag ytterligare
vill understryka vad utskottets ordförande
här sade, nämligen att utredningen
skall bli allsidig och förutsättningslös.
Såsom dessa motioner är utformade,
önskar jag inte alls att de skall
beaktas under utredningen.

.lag vill till att börja med säga att det
målsparande, som det här gäller, över
huvud taget är mycket diskutabelt. Det
är mycket svårt att utforma ett målsparande
så, att det kan utnyttjas av alla
grupper och som blir så önskvärt, att
man vill premiera detta på något sätt.
Vad som nu framförts i dessa motioner
har fått en sådan utformning, att man
inte gärna kan acceptera tanken. Jag får
erinra om att vid ett tillfälle har en motion
av nära nog samma innehåll betecknats
i denna kammare såsom en »slarvig
motion», och jag skulle gärna vilja instämma
i detta yttrande också vid behandlingen
av årets motion. Det är förvånansvärt,
att högern varje år för fram
denna motion. I radion har förekommit
diskussioner, där högerns partiledare
sagt, att om det fanns något i förslaget
soin inte var tillfredsställande utformat,
skulle det säkerligen rättas till. Men jag
finner till min förvåning att det är sa -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

119

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

ker, som är högst anmärkningsvärda,
som återkommer i denna motion.

Vad först och främst beträffar själva
sparandet för bostad kan observeras, att
förslaget är så pass oklart utformat i
lagtexten, att jag faktiskt inte vet, i vilken
form jordbruket skall komma med.
Man har visserligen försökt att göra en
ändring på denna punkt, men jag kan
inte inse hur ändringen skulle komma
att verka. I varje fall har det tidigare
varit på det sättet, att man helt och hållet
uteslutit jordbruket från denna förmån.

Det är emellertid också andra omständigheter
som här inverkar. Förslaget
är orättvist utformat så till vida, att det
bara kan bli vissa grupper, som gynnas
med ett sådant sparande. De, som bar
fastighet eller bostadsrättslägenhet, kan
inte spara, ty detta skall vara förbehållet
en grupp som skall skaffa sig fastighet
eller bostadsrättslägenhet. Redan detta
gör att man får en skarp avgränsning av
de människor, som kan utnyttja detta
sparande och de människor, som inte
kan göra det. Detta sparande blir också
aktuellt, där bostadsbristen är störst,
nämligen i Stockholm och andra städer.
Däremot får man på landsbygden, även
om den enligt paragrafen skulle kunna
tas med, inte något intresse för förslaget.
Fn jordbrukare måste rimligen ha en bostad,
och han kan därför inte heller ha
något intresse av denna sparform.

Jag skulle dessutom vilja framhålla att
sparandet är knutet till skatten, och därigenom
får man återigen en gradering
på så sätt, att man kommer att ge de
större inkomsttagarna, som sparar på
detta sätt, mera förmåner än dem som
liar mindre inkomster. Det är av sådana
skäl som jag så bestämt anser, att detta
förslag inte bör beaktas i utredningen
om de olika formerna för sparande.

Sparandet kan ske i olika former, och
eu av de former som föreslagits är ett
amorteringssparande — herr Niklasson
har redan talat om detta och jag skall
därför inte ägna många ord däråt. .lag
vill påpeka att det är en smula anmärkningsvärt
när man vill främja sparandet,

att man skall lägga så stor vikt vid själva
utgångspunkten eller de olika former
i vilka man skall spara. Om en människa
avstår någonting och därigenom sparar,
får man väl rimligen säga att om han
använder besparingen till att ta eu försäkring
eller sätta in pengar på bank eller
betala av en skuld, så är sparandet i
och för sig lika viktigt för vederbörande.
Därför erkänner jag att frågan ojn
premiering av amorteringssparandet —
såsom utskottet sagt — är av intrikat natur.

När emellertid herr Sjödahl sade att
den motion det här gäller var allmänt
utformad och inte hade så klara linjer,
gjorde jag genast den reflexionen, att
herr Sjödahl beträffande de andra motionerna
starkt betonade att det var bra
att man inte gett några speciella direktiv,
utan endast fordrat en förutsättningslös
utredning. Detta skulle man också
kunna göra beträffande frågan om amorteringssparandet.
Jag vill bara framhålla
att jag är glad över att den högerreservation,
som herr Hagberg talade för,
inte vunnit något beaktande. Jag hoppas
att den inte vinner något beaktande vid
ytterligare tillfällen, därför att här har
man åter igen en uppenbar orättvisa mot
jordbruket. Det heter i lagförslagets 4G §
4 mom.: »Har skattskyldig, som är ägare
av annan fastighet inrättad till bostad åt
en familj jämte personliga tjänare»
o. s. v. Det gäller alltså den som är ägare
till »annan fastighet». Var och en vet
vad det betyder — det betyder ägare av
annan fastighet än jordbruksfastighet.
Följaktligen liar man här utan vidare
helt tagit bort jordbruket. Detta göre sig
inte besvär, om högerns amorteringsbesparande
skulle genomföras. Detta blir
nu inte fallet, men förslaget är i alla fall
så utformat. .lag hoppas att man inte ytterligare
skall behöva få se förslag, som
är utformade på ett så uppenbart orättvist
siitt mot en viss grupp.

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få ansluta mig till yrkandet om
bifall till utskottets förslag och i övrigt
till herr Niklassons reservation under
punkt IV.

120

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till herr
Niklassons anförande, kände jag stor
tillfredsställelse. Jag fann, att de uppfattningar
han framförde och de som jag
gav tillkänna i det spörsmål, han närmast
talade om, var ganska sammanfallande.

Jag är ledsen över att jag inte kan säga
riktigt detsamma om det anförande,
som hölls av den ärade talaren före mig
här i talarstolen. Herr Bengtson var inne
på de lagförslag, som i detta ämne är
framställda i en av högerns motioner,
och han tycktes mena, att de på något
sätt skulle vara riktade emot jordbruket.
Jag är överraskad över att herr Bengtson
vin göra detta gällande — ty kan man
för närvarande, herr Bengtson, skriva en
motion i denna angelägenhet på något
annat sätt? Eftersom jordbrukets byggnader
inte är åsatta ett särskilt taxeringsvärde
och följaktligen icke heller
kan intecknas, kan tekniskt sett inte det
amorteringsbelopp, maximerat till 700
kronor, som vi föreslår, framräknas.

Men, herr Bengtson, just med hänsyn
till de tekniska omständigheter, som jag
här har berört, vore det väl ganska rimligt
att ta upp amorteringssparandet i hela
dess vidd och låta även detta förvisso
mycket betydelsefulla sparproblem
ingå i den rekommenderade stora allmänna
utredningen om de sparstimulerande
åtgärderna, på samma sätt som
herr Niklasson här har framhållit. Jag
kan inte se, att det finns något som helst
motsatsförhållande mellan oss på denna
punkt, och det framgick ju inte heller av
herr Niklassons anförande, att ett sådant
motsatsförhållande skulle vara för handen.
Men är det så, att herr Bengtson
vill alt jordbrukets bostäder skall särskilt
taxeras, så må det så vara! Detta,
herr Bengtson, kommer emellertid med
säkerhet att leda till en väsentlig höjning
av jordbrukets samlade taxeringsvärde,
och det är väl en sak som vi
knappast har någon anledning att medverka
till.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Jag kan inte finna att

om jordbrukets bostadsfastigheter skulle
taxeras separat taxeringen skulle bli
högre för den skull. Det finns många bostadsfastigheter
på jordbruk, som det
knappast skulle bli något taxeringsvärde
på alls, om man skulle uppskatta efter
hyresvärdet. I fråga om hur högern utformar
sina motioner vill jag säga, att
denna motion har förekommit under åtskilliga
år och fått kritik vid varje tillfälle.
Högern brukar inte dra sig för att
skriva långa lagtexter och långtgående
förslag. Man kunde mycket väl ha utformat
motionen på ett sådant sätt att jordbruket
hade tagits med.

Herr Niklassons och mitt anförande
står helt i överensstämmelse med varandra.
Om herr Hagberg och hans partivänner
velat ha en allmän utredning om
amorteringssparandet, hade det varit
bäst att de anslutit sig till reservation IV.
Där har inte gjorts någon mannamån åt
något håll, utan där påyrkas en förutsättningslös
utredning om amorteringssparande.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Den proposition som ligger
till grund för bevillningsutskottets
föreliggande utlåtande är i viktiga avseenden
att betrakta såsom ett provisorium.
Nedsättningen av repartitionstalet
för fastighetsbeskattningen är ju, såsom
också utskottet skriver, endast att betrakta
som en etapp på vägen mot dess
avskaffande. Det är för oss inom bondeförbundet
i hög grad tillfredsställande
att utskottet har skrivit så bestämt på
denna punkt. Det är en sak som vi har
arbetat för under lång tid att fastighetsskatten,
som egentligen inte numera har
någon uppgift att fylla, så småningom
skall försvinna. Avkastningen från fastigheterna
är ju föremål för beskattning
i vanlig ordning liksom varje annan inkomst,
och sedan denna beskattning har
skett innehåller inte objektet något mystisk
inre skattekraft, som berättigar till
att man ur värdeobjektet tar ut ytterligare
något i form av beskattning. Jag tänker
då på de fall där fastighetsskatten
blir effektiv.

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

121

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen in. m.

Nu är ju problemet inte fullt så enkelt.
Det finns en rad av kommuner där de
stora fastighetsobjekten ägs av juridiska
personer eller andra med mantalsskrivningsort
i annan kommun och där ett
upphörande av fastighetsskatten skulle
medföra mycket stora besvär för dessa
kommuner. Jag avser närmast då de s. k.
vattenkraftskommunerna och bolagsskogskommunerna.
Med förhoppningen
att fastighetsskatten snarast avvecklas
förbinder vi även det bestämda kravet,
att dessa kommuner i en eller annan
ordning tillföres nödig ersättning för
det skatteunderlag som de på så sätt
mister. Det kan ju ske på olika vis. Det
kan ske genom att man på ett effektivare
sätt ordnar skatteutjämningen, så att
man ändrar spärrtalen i det nuvarande
skatteutjämningssystemet och tillskjuter
ett skatteunderlag, i den mån kommunens
skatteunderlag per invånare minskas
och blir otillfredsställande.

Vidare är ju höjningen av det s. k.
skattefria taket från 50 000 till 80 000
kronor vid förmögenhetsbeskattningen
att betrakta som ett provisorium. Vi är
inte alls tillfredsställda med denna höjning
och hoppas att den kommande utredningen
eller — vid den fortsatta behandlingen
— herr finansministern skall
finna det möjligt att höja detta skattefria
belopp från 80 000 kronor till ett värde,
som kompenserar verkan av den fortgående
inflationen.

En annan fråga, som vi väntar att få
löst, är avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten.
Vi har vid många tillfällen sagt,
att denna skatt saknar varje berättigande.
Man kan t. o. m. göra gällande att
staten förlorar på att kvarlåtenskapsskatten
finns, .lag kan belysa detta genom
några påpekanden.

Kvarlåtenskapsskatten är så konstruerad
att den konfiskerar det översta skiklet
av dödsboets odelade förmögenhetsmassa,
och på grund därav blir varje
arvslottsdel lägre beskattad. Men det
kanske mest allvarliga är att en förutseende
förmögenhetsägare i god tid slår
sönder sin förmögenhet, och till följd
därav går staten miste om ett avsevärt
belopp vid den årliga förmögenhetsbe -

skattningen. Den svåraste verkan av
skatten uppstår väl i de fall, då ägaren
av ett familjeföretag dör. Inte nog med
att företaget då mister sin ledare, det
mister också nödvändigt produktionskapital.
På grund därav blir det närmast
omöjligt för den familjemedlem, som är
närmast att överta företaget, att göra
detta. Det kan i mycket hög grad äventyra
en kontinuerlig drift och möjligheterna
för de anställda att få stanna kvar.
Denna omständighet utgör en allvarlig
störning av företagarverksamheten, särskilt
den i mindre format.

Några detaljer i propositionen som
har berörts av de föregående talarna
från bondeförbundet, bär föranlett oss
att väcka motionerna 409 i första kammaren
och 509 i andra kammaren. Vi
anser att den föreliggande propositionen
har avvikit från den grundläggande
principen för varje beskattning, nämligen
att de skattskyldiga eller grupperna
av skattskyldiga skall träffas likformigt
av beskattningen. Här har framför allt
påtalats, att ägaren av »annan fastighet»
får ett schablonavdrag på 200 kronor,
som ingalunda tillerkänns en motsvarande
ägare inom jordbruket. Jag tänker på
de tusentals och åter tusentals småjordbruk,
som till hela sin struktur är jämställda
med annan fastighet, där bostaden
utgör den väsentliga delen av värdet.
Denna grupp undantas nu fullständigt
från den förmån som skatteavdraget på
200 kronor dock innebär. Att märka är
att i den schablonuppskattning, som de
centrala taxeringsmyndigheterna varje
år gör, fastställs ett liyresvärde för jordbruksfastigheterna,
som oftast ligger på
en oskäligt hög nivå. Man tar nämligen
inte hänsyn till att fastigheten kan vara
obekvämt belägen, långt från allfarvägen,
och man tar inte heller hänsyn till
fastighetens standard. Det för dessa fastigheter
fastställda hyresvärdet gör tillsammans
med fastighetsskatten — som
ibland är effektiv — att ägaren kommer
i en särställning. Vi har inte kunnat underlåta
att påpeka detta och begära rättelse,
men det har inte visat sig möjligt
för utskottet att tillmötesgå vår framställning.
Jag uttalar dock den förhopp -

122

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen
ningen, att den rättviseprincip, som
framställningen bygger på, kommer att
tas under förnyat övervägande.

Vidare har motionärerna pekat på den
omständigheten att två äkta makar kominer
att från sin ränteavkastning av kapital
i bank få göra ett schablonavdrag
på 600 kronor. Detta motsvarar ju ett
kapital på cirka 14 000 kronor. Däremot
har man alldeles förbisett den form av
sparande, som ur samhällsekonomisk
synpunkt borde vara i allra högsta grad
önskvärd, ja även borde bli föremål för
omvårdnad och stimulans nämligen sparande
genom amortering av skuld. Herr
Sjödahl ansåg, att motionen var oklart
utformad och att man hade bort ge tydligare
direktiv. Han drog in frågan om
amortering av redan avdragsgilla verktyg
och maskiner i rörelse o. s. v. Jag
kan inte förstå hur dessa saker kan blandas
in i det här sammanhanget. Motionen
yrkar ju endast på en utredning om
sådana åtgärder, att »sparandet i form
av amortering av skuld kan premieras i
samma utsträckning som övrigt sparande».
Något annat kan man inte utläsa ur
motionen, och jag tycker nog att detta
yrkande kunde ha övervägts grundligare
eller åtminstone fått en mera tillmötesgående
prövning från utskottets sida än
vad som utskottet har givit till känna i
sitt majoritetsförslag.

Herr Bengtson sade, att det kommer
att bli mycket svårt att få folk, som för
att kunna avsätta medel för att betala
sina skulder kanske tvingas spara så att
de lever på bristlägets ytterkant, att förstå
att detta skall vara rättvist och riktigt,
när de jämför sig med den som har
förmånen att ha pengar i bank och finner
att på så sätt insatta pengar blir föremål
för en välvilligare behandling
från samhällets sida än den form av
sparande, som ligger i skuldamortering.
Denna olika behandling kan inte försvaras
med utgångspunkt från de jämlikhets-
och rättvisesynpunkter som jag anser
bör ligga som en grundprincip för
varje skattelagstiftning.

Detta, herr talman, var några synpunkter
jag har velat påpeka här, och jag
skall be att få ansluta mig till det yrkande
som gjordes av herr Niklasson.

m. m.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå vad herr Bengtson menar, när han
säger, alt, om vi från vårt håll hade särskilt
intresse för en utredning rörande
amorteringssparande i full utsträckning,
skulle enklaste vägen för oss vara att gå
på bondeförbundsreservationen, nr IV.
Jag är, som sagt, överraskad över detta
uttalande, tv jag förutsätter att herr
Bengtson läst innehållet i vår reservation,
där vi under bokstaven c hemställer
att motionerna om bostads- och
amorteringssparande måtte räknas in
bland de motioner, i anledning av vilka
det skall bli denna allsidiga och förutsättningslösa
utredning rörande åtgärder
för att stimulera sparandet, som vi kommer
att besluta om någon stund.

I bondeförbundsreservationen heter
det på de sista raderna, att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj:t »om
skyndsam utredning och förslag till sådana
åtgärder för stimulerande av nysparandet,
att sparande i form av amortering
av skuld kan premieras i samma
utsträckning som övrigt sparande». Jag
har svårt att finna någon diskrepans —
som det heter nu för tiden — emellan
dessa yttranden. Vi är väl på samma linje,
i varje fall har jag fattat det så, och,
såvitt jag kan förstå, har herr Niklasson
också fattat det på det sättet. Jag skulle
mycket beklaga, om herr Bengtson hade
en annan uppfattning i detta hänseende.
Vi vill, såvitt jag begriper, båda ha en
utredning rörande amorteringssparande
i full omfattning inkluderad i den allmänna
stora utredningen om de sparstimulerande
åtgärderna. Förhåller det
sig inte så, herr Bengtson?

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna för herr
Hagberg tala om, var diskrepansen finns
mellan dessa reservationer. I högerreservationen
av herrar Hagberg och Nilsson
står mycket riktigt, att utredningen
enligt deras uppfattning även bör omfatta
»amorteringssparande av samma
och liknande art som motionärerna angivit»,
men i det stycke som handlar om
detta har endast åberopats de likalydan -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

123

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

de motionerna I: 309 och II: 390, således
endast de motioner som innehåller
den enligt min mening felaktiga utformning
av ett amorteringssparande, som
anges i fjärde momentet av högermotionen.
Det är detta som gör, att jag inte
kan anse att våra reservationer handlar
om precis samma sak. Högerns reservation
har icke åberopat de motioner, som
bondeförbundsreservationen stöder sig
på.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Måhända kan det anses
förmätet att lägga sig i den inre uppgörelse,
som bevillningsutskottet haft nu
under några timmar, men om jag redan
från början säger att det inte är min avsikt
att spela över hela registret utan att
jag kommer att hålla mig till en enda
punkt, hoppas jag på tillgift. I varje fall
har jag inte velat låta detta ärende passera
utan att göra några reflexioner
kring en punkt.

Det gäller den punkt i utskottets utlåtande,
där utskottet skriver, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag om fastighetsskattens
slutliga avveckling måtte föreläggas senast
1960 års riksdag samt att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa härför erforderlig
utredning». Det är formuleringen
av den satsen, som inger mig vissa bekymmer.
Dessa bekymmer grundar sig
på att jag inför den citerade formuleringen
måste fråga mig, vad utskottet tänkt
sig för metod att effektivt kompensera
bolags- och kraftverkskommunerna. Jag
hörde av herr Werner alldeles nyss, att
han hoppades på statsbidrag, och en sådan
metod lär väl kunna vara möjlig,
men jag ifrågasätter om det är den rikliga
i det här sammanhanget.

.lag vill först säga att jag är väl medveten
om att just nu är fastighetsskatten
endast i begränsad omfattning effektiv.
Den omständigheten kan emellertid inte
föranleda mig att bagatellisera frågan.
Det är inte avsett som skryt, men jag
vågar säga att om man har fyrtio års
erfarenhet som kommunalman, så har
man skaffat sig en viss uppfattning om

vad fastighetsskatten betyder, i varje fall
för inlandskommunerna i Norrland. Har
man setat i en sådan kommun och mer
eller mindre, kanske mest mer, sysslat
med att hålla någon hyfs och ordning
på kommunfinanserna och vidare känner
till kommuner i omgivningen både
i samma län och utomläns, där svårigheterna
måhända har varit ändå större,
är man inte helt beredd att bagatellisera
fastighetsskattens betydelse för dessa
kommuner. Den tid jag nämnde är tillräckligt
lång för att man skall ha minnen
och erfarenheter från två högkonjunkturer
och en mycket lång mellanliggande
lågkonjunktur. Detta säger mig att
i vissa sammanhang är fastighetsskatten
ingalunda betydelselös, och den är i varje
fall i visst avseende ej heller orättvis.

Jag frågade vad utskottet hade tänkt
sig då det gäller bolags- och kraftverkskommunerna.
Jag vill erinra om att det
inte är enbart förmåner som dessa företag
lämnar till den bygd, där de verkar
så där mera periferiskt. Det är ju också
på det sättet, att vid inträdande lågkonjunkturer
lämnar de någonting annat
efter sig. Detta andra får i regel
kommunernas sociala åtgärder ordna
upp. Dylika ting kostar pengar. Det kan
enligt min mening inte vara vare sig
orättvist eller orimligt, om ägare till
fastigheter, de må nu vara juridiska personer
eller fysiska personer som bedriver
en verksamhet ute i kommunerna,
också skattevägen lämnar någonting till
kommunerna. Det blir alltid någonting
kvar efter deras verksamhet, som man
får dra försorg om.

Jag är beredd på den invändningen,
att dessa arbetsgivare numera har ett
större socialt ansvar än tidigare. Man
har menat, att kommunerna inte skulle
behöva befara atl bli tvungna ta hand om
arbetslösa eller lijälpbehövande människor.
Jag vill gärna hoppas och tro det,
men det iir så med mig, herr talman, att
jag alltid är mycket försiktig med alt
siilta tilltro till nyfrälsta människor.
Denna försiktighet finner jag nog lika
motiverad vare sig det gäller arbetsgivare
av typen bolag eller trävaruhandlare,
Man kan ha anledning att befara

124

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa andringar i kommunalskattelagen m. m.

—■ jag tror att det är lugnast att bedöma
saken så, i varje fall tills vidare — att
det sociala ansvaret på den kanten nog
är ganska direkt avhängit av rådande
konjunkturer. Det finns både hög- och
lågkonjunkturer, och det finns kanske en
motsvarande olikhet när det gäller det
sociala ansvaret.

Under en lågkonjunktur kan dessa
kommuner inte påräkna någon inkomstskatt
från bolag eller utsocknes trävaruhandlare.
Ett eventuellt skattepliktigt belopp
kommer att taxeras där bolaget
har sitt säte eller huvudkontor eller där
trävaruhandlaren är mantalsskriven. Jag
kan säga att jag är ense med utskottet
så långt, att jag kan medge att fastighetsskatten
i vissa fall iir orättvis. Den
är i varje fall onödig, i den mån den
drabbar ägare som bor och är mantalsskrivna
på fastigheten, men jag finner
den, enligt vad jag nyss sagt, ingalunda
orättvis då det gäller juridiska personer
eller fysiska personer, som inte iir boende
eller mantalsskrivna på fastigheten.

Jag bär sökt antyda vad varje något
erfaren kommunalman vet, i varje fall
uppe i våra bygder, nämligen att den
nämnda typen av fastighetsägare vid lågkonjunkturer
lämnar efter sig en del
ting som kommunerna får ta hand om.
Det kan under sådana förhållanden inte
var orimligt om kommunerna via fastighetsskatten
från vederbörande fastigheter
kan påräkna någon inkomst eller
kompensation för detta. Även om det i
gynnsamma fall skulle vara så att dessa
företag inte har lämnat slika uppgifter
efter sig, ifrågasätter jag om det är oriktigt
att ett företag, som hämtar råvaror
och stora inkomster från råvarukommunerna
— det må vara i den juridiska
personens form eller i trävaruliandlarens
skepnad — också lämnar en skatteintäkt
till denna kommun. Man kan peka
på att det för närvarande lämnas viss
inkomstskatt, men det torde vara omöjligt
att säkerställa den i en tid av lågkonjunktur.
Då blir det intet över för
den kommun, som är råvarubas för ett
sådant företag.

Jag har, herr talman, anledning förmoda,
att utskottets talesman är benägen

att underrätta mig om att de kommuner
jag här talar om kommer att kompenseras
genom ett på ett eller annat sätt
konstruerat statsbidrag. Jag har till en
sådan utväg ett par erinringar att göra.
Vid det här laget har vi börjat binda
oss för mycket stora statsbidrag till skilda
uppgifter, och vi är beredda att lämna
ytterligare medgivanden i detta avseende.
Det är åtgärder som jag betraktar
som betydelsefulla och nödvändiga, men
jag är inte tvärsäker om att det är lyckligt
att gå statsbidragsvägen i alla möjliga
avseenden. Jag tror att landets finansminister
har tillräckliga bekymmer
att skaffa skatteintäkter och andra medel
för att finansiera dels vad vi redan
har beslutat och dels vad vi kommer
att besluta. Det är saker som jag inte
har någonting att erinra emot, men jag
tycker att det i detta fall borde finnas
en annan utväg. Går man in på statsbidragslinjen,
blir det mycket lätt ett statsbidrag,
som jag vill kalla avvänjningsbidrag.
En och annan gång har vi fått
ett sådant med femårig livstid. I något
fall bar sedan sagts att det skall förlängas
någon tid. Ja, det är gott och väl,
men med dessa bidrag följer i regel en
rekommendation, att statsmakterna förväntar
att kommunerna under denna tid
skall anpassa sig till det nya läget, d. v. s.
till det lägre skatteunderlaget. Jag kan
för min del inte förstå, att det är någonting
att sträva efter i detta fall.

Jag har velat säga detta, därför att jag
tycker att det borde höjas en röst från
inlandskommunerna i Norrland. Jag tror
inte att jag är alldeles ensam om den
uppfattning, som jag här något ofullständigt
sökt ange.

Jag kommer, herr talman, när vi når
så långt, att ställa ett yrkande på denna
punkt, även om jag är medveten om att
det inte kommer att betraktas annat än
som en demonstration. Jag kommer ändå
att göra det, därför att jag anser, all
vad jag bär givit uttryck åt bör komma
till kammarens protokoll från denna debatt.
Jag kan redan nu, med talmannens
tillåtelse, tala om hur jag tänkt mig att
punkten borde skrivas. Det gäller alltså
punkt B i bevillningsutskottets utlåtande

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

125

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

nr 32, där det enligt min mening bör
stå: att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning rörande
frågan om fastighetsskattens slutliga
avveckling i vad avser sådana fastigheter,
som äges av fysiska personer, vilka
är boende och mantalsskrivna på fastigheten,
samt att förslag härom måtte föreläggas
1960 års riksdag.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Man kan mycket väl förstå
herr Pålssons betänkligheter med
den erfarenhet som han har såsom kommunalman
i en norrländsk inlandskommun.
Jag vill emellertid understryka att
besvärligheterna för dessa kommuner
vid en avveckling av fastighetsskatten
inte är så stora, att de inte bör kunna
lösas i samband med skattens avveckling.
Det kan inte vara riktigt att ett
system, som är orättvist och vars innehåll
därför utdömts, skall kvarhållas på
grund av vissa enstaka, isolerade förhållanden,
som mycket väl kan beaktas på
annat sätt.

.lag underströk i mitt första anförande
mycket bestämt, att vår målsättning,
fastighetsskattens avskaffande, förknippas
med krav på att dessa råvara- och
kraftverkskommuner, som skulle mista
en del av sitt skatteunderlag vid fastighetsskattens
avskaffande, skall kompenseras
i en eller annan form, antingen
genom att staten anvisar skatteutjämningsbidrag
eller också genom att till
dessa kommuner återföres eu viss del av
den beskattningsbara inkomst, som hämtas
från vissa objekt i vederbörande
kommuner och att denna återbäring sedan
får förstärka underlaget för kommunens
behov av uttaxering.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Om det kan bidra till afl
förkorta debatten, ber jag att få avstå
från ordet.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det var egentligen herr
Pålssons anförande som uppkallade mig
all begära ordet.

Jag vill börja med att på en punkt instämma
i herr Werners tankegång. Om
jag uppfattade honom rätt sade han, att
om vi nu är överens om att den hittillsvarande
fastighetsskatten måste betraktas
som orättvis och olämplig men dess
borttagande i ett visst, rätt begränsat
antal kommuner skulle leda till icke
önskvärda ekonomiska konsekvenser, så
kan vi fördenskull inte behålla denna
orättfärdiga skatt för alla andra kommuner,
som ju är det stora flertalet, utan
vi får i stället se till att särskilda åtgärder
vidtas för att undanröja de olämpliga
konsekvenserna i de kommuner där
sådana kan uppträda. Utskottet har härvidlag
anknutit till vad departementschefen
framhållit. Han är också inne på avvecklingsfrågan
och säger, att beträffande
vattenkraftskommunerna, således de
kommuner som herr Pålsson närmast talade
om, är frågan om fördelningen av
inkomsterna av vattenfallsfastighet redan
nu föremål för prövning av skattelagsakkunniga.
Utskottet bär anslutit sig
till detta uttalande och sagt, att hela
problemet med dessa komuner får
undersökas och prövas. Utskottet har
dock icke anvisat någon särskild väg för
frågans lösning. Om man i någon av dessa
kommuner efter fastighetsskattens
borttagande skulle få en kommunal skattesats,
som inte kommer att ligga över
genomsnittet bland kommunerna i landet,
kan jag för min personliga del inte
anse det särskilt angeläget att inskrida
hjälpande för att kommunen i fråga skulle
kunna hålla sin skattesats under genomsnittet
i landet i övrigt. Men i fråga
om de kommuner, som det här närmast
gäller och som både herr Pålsson och
jag liksom utskottet ömmar för, bör en
ordentlig undersökning göras för att se,
hur man skall kunna hjälpa dem. Jag
tror dock inte att den av herr Pålsson
rekommenderade utvägen, d. v. s. att
behålla fastighetsskatten för vissa grupper
skattebetalare, trävaruhandlare och
bolag, är en möjlig utväg. Det bör i stället
bli utredningens uppgift att söka finna
en lämplig utväg åt! lösa detta problem.

126

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, godkändes det nu ifrågavarande
momentet.

21 § 2 mom.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation II i denna del.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att det nu föredragna
momentet skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle, med godkännande
därutinnan av den vid betänkandet
fogade reservationen II av herrar
Hagberg och Nilsson i Svalöv, besluta
att antaga det förslag till ändrad lydelse
av 24 § kommunalskattelagen, som förordats
i motionerna I: 417 och II: 525.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av det föredragna momentet
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 24 g 2 mom. i
det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 32 punkten A 1 framställda lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, med
godkännande därutinnan av den vid betänkandet
fogade reservationen II av
herrar Hagberg och Nilsson i Svalöv,
att antaga det förslag till ändrad lydelse
av 24 § kommunalskattelagen, som
förordats i motionerna 1:417 och II:
525.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning

genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

25 g 3 mom.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I a.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av det nu förevarande
momentet samt vidare därpå
att nämnda moment skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på momentets godkännande enligt
utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 25 g 3 mom. i
det av bevillningsutskottet i betänkande
nr 32 punkten A 1 framställda lagförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment
med den lydelse, som förordats i
den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

127

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 95;

Nej — 30.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslaget.

Punkten A 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A 3

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1 b.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten A \

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! I anslutning till mitt anförande
hemställer jag att punkten får
följande lydelse: att riksdagen i .skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
rörande frågan om fastighetsskattens
slutliga avveckling i vad avser
sådana fastigheter, som äges av fysiska

personer, vilka är boende och mantalsskrivna
på fastigheten, samt att förslag
härom måtte föreläggas 1960 års riksdag.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Pålsson,
att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande frågan
om fastighetsskattens slutliga avveckling
i vad avsåge sådana fastigheter,
som ägdes av fysiska personer, vilka vore
boende och mantalsskrivna på fastigheten,
samt att förslag härom måtte föreläggas
1960 års riksdag.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkten C

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 i denna del.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herrar Hagberg och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

128

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Hagberg och Nilsson i S valöv vid
betänkandet avgivna reservationen.

Punkterna I) 1—D 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nu föredrogos i ett sammanhang

Punkterna D 4 och D 5

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i de nu förevarande punkterna hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32
punkterna D 4 och D 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten D 6

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 4.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Niklasson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse den -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 129

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt

na proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Niklasson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 32
punkten D 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Niklasson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Niklasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 42.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna D 7—D 14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av Kung].
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 25 januari 1957 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad propo 9

Första kammarens protokoll 1957. Nr 12

sition, nr 66, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Till utskottet hade därjämte hänvisats
ett flertal i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 66 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 407 av
herrar Bengtson och Alvar Andersson
samt II: 507 av herrar Rydén och Braconier
ävensom de likalydande motionerna
1:418 av herr Hjalmar Nilsson
m. fl. och II: 517 av herr Lundberg
m. fl., såvitt motionerna avsåge skattefrihet
för filmförevisningar, som anordnades
av filmstudios, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
med de ändringar av 13, 14 och
15 §§, som under punkten närmare angivits; B)

att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 419 av herr
Hjalmar Nilsson m. fl. och II: 516 av
herr Lundberg m. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
fortsatt stöd åt svensk filmproduktion; C)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:408
av herrar Kronstrand och Uno Olofsson
samt II: 508 av herr Jönsson i Jämtlands
Sikås m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 418
av herr Hjalmar Nilsson m. fl. och IT:
517 av herr Lundberg m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:419
av herr Hjälmar Nilsson m. fl. och II:
516 av herr Lundberg in. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:420
av herr Hansson m. fl. och II: 518 av
herr Gezelius m. fl.,

130 Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt

5) de likalydande motionerna I: 421
av herrar Wolgast och Nils Theodor
Larsson samt II: 514 av herr Wachtmeister,

6) motionen 1:422 av herr Sveningsson,

7) motionen 11:512 av herr Christenson
i Malmö,

8) motionen 11:513 av herrar Bengtsson
i Göteborg och Braconier samt

9) motionen 11:515 av herr Hamrin i
Jönköping,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Enligt utskottets förslag skulle 13 § i
förordningen om nöjesskatt avfattas sålunda: Vid

erläggande av nöjesskatt för biografföreställningar
må, därest utöver
barnmatinéer högst tre föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum
under veckan å samma visningsställe,
befrielse åtnjutas från skatten i vad den
avser sådant visningsställe till den del
densamma för den veckan icke överstiger
75 kronor.

I motionen 1: 422 av herr Sveningsson
hade för nämnda paragraf föreslagits
följande lydelse:

Vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställningar
må, om högst sex föreställningar,
barnmatinéer oräknade,
ägt rum under veckan å samma visningsställe,
befrielse åtnjutas från skatten i
vad den avser sådant visningsställe till
den del densamma för den veckan icke
överstiger 720 kronor.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! När det som i detta fall
gäller ett enhälligt utskottsutlåtande,
brukar det inte vara så vanligt att man
begär ordet och säger någonting, utan
det är mera vanligt att låta ärendet passera,
även om man inte är belåten och
tillfredsställd. Vad beräffar detta förslag
om nöjesskatt är det bara en enda punkt
som jag vill säga ett par ord om, och det

är den punkt där man bereder de allra
minsta biograferna en viss skattelättnad.
I en motion har jag föreslagit, att man
skulle ha sträckt sig litet längre i detta
avseende än Kung], Maj:ts förslag. Detta
innehöll, att en biograf som har högst
tre föreställningar per vecka skulle få
en skattelättnad eller en minskad nöjesskatt
med högst 60 kronor per vecka. Utskottet
har bättrat på förslaget, och beloppet
har höjts från 60 till 75 kronor
utan att man föreslagit någon ändring
på föreställningarnas antal. I min motion
föreslogs, att man borde tillåta en
sådan mindre biograf att ha högst sex
föreställningar och att man borde godkänna
ett skattefritt belopp per vecka på
högst 120 kronor.

De biografer, som får den skattelättnad
som utskottet har bestämt sig för,
blir de allra minsta, de som finns ute på
rena landsbygden. År det ett någorlunda
stort samhälle, låt oss säga på 1 000 eller
1 500 invånare, och man har en något
så när hygglig lokal med en tillfredsställande
biografutrustning och det hela
sköts som det bör skötas, så nöjer man
sig inte med en bioföreställning bara på
lördags- och söndagskvällen, utan man
vill ha bio någon mer kväll i veckan,
och då skall företaget straffas och icke
få denna skattelättnad. Detta kan inte
vara riktigt.

Vi har ute i landsbygdskommunerna
detta stora bekymmer att folket flyttar
till städerna och till de större kommunala
enheterna, så att landsbygdskommunerna
avfolkas i mycket stor utsträckning.
Man försöker lokalisera industri
och företag till landsbygden och
till de mindre tätorterna. Men en mycket
viktigt sak för att folk skall trivas
ute på landsbygden är att man ordnar
något för allmänhetens fritid. Att det
finns en biograf med en trevlig lokal
med modern utrustning i ett landsortssamhälle
är en mycket viktig faktor när
det gäller att hålla folkmängden och
skatteunderlaget i kommunen.

Även om utskottet aldrig så litet har
bättrat på Kungl. Maj:ts förslag — ja,
med hela 15 kronor per vecka — och
därmed, som jag hoppas, något velat

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

131

Ang. ändring i förordningen om nöjesskatt

gagna landsbygden, har man ändå sett
alldeles för snävt på detta problem. Den
skattelättnad, som, här föreslås, gagnar
icke i någon nämnvärd utsträckning
landsbygdskommunerna, vill jag påstå,
ty de småbiografer som bara visar film
på lördag och söndag är sådana, som
med största sannolikhet för en mycket
tynande tillvaro. Jag har svårt för att
tro att dessa i någon nämnvärd omfattning
kan hålla sig med en hygglig lokal;
att de icke kan hålla sig med en modern
bioutrustning, cinemascope och vad därtill
hör, är jag ganska säker på.

Har man här menat att man skulle
lämna ett litet handtag åt landsbygden,
hade man behövt sträcka sig litet längre,
så pass långt som jag har föreslagit i
min motion, således att även småsamhällen
med 1 000 å 1 500 invånare kunde
ha fått del av denna skattelättnad. Det
är samhällen av denna storleksordning
som betyder någonting i en landskommun,
men även på sådana platser har
man stora bekymmer när det gäller att
driva biografrörelse, tv filmhyrorna, nöjesskatten
och omkostnaderna tar alltför
mycket av de inkomster ett sådant företag
ger.

Jag hade en förhoppning, när jag lämnade
min motion, att man skulle kunnat
göra en så pass stor ändring i Kungl.
Maj:ts förslag, att man i verkligheten hade
gagnat landsbygdens intresse. När
delta icke har skett, kan jag, herr talman,
inte underlåta att yrka bifall till
min motion i denna kammare, nr 422.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Utskottet har behandlat
hela denna nöjesskatteproposition från
den synpunkten, att man med den goda
utgångspunkt, som angivits först av
nöjesskatteutredningen och sedermera
Kungl. Maj:t i propositionen, skulle försöka
att få ett såvitt möjligt enhälligt utskott.
Olika intressen har dragit åt olika
håll, men vi har lyckats, i varje fall till
utskottets belåtenhet, att åstadkomma ett
enhälligt yttrande. Om herr Sveningsson
hade tillhört utskottet, förstår jag att vi
inte bara skulle ha fått en blank reser -

vation utan också en reservation i själva
sakfrågan, en reservation som dock sakligt
varit mycket svagt motiverad. De representanter
från landsbygden, som motionerat
i frågan och suttit i utskottet,
har till slut enats om detta förslag, som
ändå ger de små biograferna en skattelättnad
på 75 kronor per vecka och 3 000
kronor per år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Även jag har väckt motioner
i denna fråga, och jag skall erkänna
att utskottets behandling av mina
motioner varit så välvillig, att jag egentligen
inte hade tänkt yttra mig, men efter
herr Sveningssons anförande kanske
det behövs ett litet klarläggande i denna
fråga.

Kungl. Maj:t har på grund av utredning
lagt fram ett förslag, som visserligen
inte helt följer utredningen men som
ändock gör det på de väsentliga punkterna.

Jag viil peka på att teatern blir nöjesskattefri
— det är ett betydelsefullt steg
— och att det föreslås av utskottet, med
bifall till motionerna, att barnfilmklubbarna,
filmstudios och även barnmatinéerna
med godkända filmer blir nöjesskaltefria,
att skatten — som tidigare varit
progressiv — nu blir proportionell,
vilket betyder att skatten i realiteten blir
något sänkt på biljetter som kostar över
2: 30. Jag vill även uttrycka min tacksamhet
till utskottet, som så till vida bifallit
min motion att man utsträckt befrielsen
från 60 till 75 kronor per vecka för de
biografer som kör tre föreställningar i
veckan. På landsbygden är dessa biografer
många, och de kommer på detta sätt
att få en skattelindring. Också de samlingslokalägande
föreningarna ute i landet,
som driver biografrörelse i sina egna
fastigheter, kommer att få det bättre
ställt; den ökade inkomsten av biografrörelsen
kommer alt göra det lättare för
dem att klara sina fastigheter iin tidigare.

Vad som hade varit önskvärt i detta

132

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Om översyn av gällande abortindikationer
sammanhang skulle ha varit ett förslag
beträffande stödet till filmproduktionen.
Som det nu är, blir produktionen av film
i viss mån snedvriden. Producenterna
lockas att spela in filmer som skall ge
mesta möjliga pengar, och det innebär
att kvalitetsfilmer över huvud taget icke
produceras i den omfattning som man
skulle önska. .lag tänker då på de rena
kvalitetsfilmerna, men framför allt
kanske på barnfilmerna, som under de
senaste tio åren inte torde uppgå till mer
än 7 å 8 stycken. Antalet barnfilmer är
alltså otillräckligt, och om man vill tänka
på ungdomens fostran och tillgodose
dess behov av sunda och värdefulla nöjen,
måste man göra en kraftigare insats
på detta område. Vi kan inte tillåta att
vår uppväxande ungdom bara skall se
de pang-pangfilmer, som importeras från
Amerika och andra länder och som drar
pengar ur landet när de visas här.

Jag tror som sagt att vi får vara överens
om att en kraftigare insats behöver
göras på detta område, och utskottet har
på grund av min motion hemställt om
en ytterligare översyn och ett förslag senast
till 1959 års riksdag, i samband
med att det nuvarande provisoriska stödet
upphör. Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att departementschefen så
fort som möjligt vidtar sådana åtgärder
på detta område, att ett förslag kan föreläggas
riksdagen helst tidigare än 1959.

När det gäller televisionen pågår en
utveckling, vars innebörd man inte nu
kan få ett klart begrepp om. Televisionen
kommer väl inte heller i vårt land
att kunna klara sig utan att visa film; i
Amerika visas ju film i TV i stor utsträckning,
och det går i samma riktning
i Danmark ocli andra länder. Man får
som sagt hoppas att ett förslag lägges
fram på den här punkten.

En tidningsredaktör har skrivit, att
det nu föreliggande förslaget är lika betydelsefullt
som stödet till samlingslokalerna
ocli tillkomsten av den statliga
nämnden 1942. Detta visar på sitt sätt
hur viktig och betydelsefull denna sak
är framför allt för samlingslokalerna i
vårt land, men även för verksamheten i
stort på filmens område.

Därför vill jag uttrycka min glädje och
tacksamhet över utskottets behandling
av de motioner jag väckt. Jag hoppas
även att utskottets skrivning skall resultera
i ett förslag till stöd åt svensk filmproduktion.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen I: 422; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankutskottets utlåtanden: nr

8, i anledning av väckta motioner
angående utlämnande av vissa lån utan
hinder av gällande kreditrestriktioner;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om upphävande av den i valutalagen
för Kungl. Maj :t givna fullmakten att
medgiva öppnande och granskning av
brev och andra försändelser för valutakontroll;
samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder i syfte att göra i bank
sparat kapital värdebeständigt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om översyn av gällande abortindikationer Föredrogs

ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om en snar översyn av nu gällande
abortindikationer.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 5 i
första kammaren av herr Ollén m. fl.
och nr 8 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa, att en översyn

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

133

måtte göras, snarast möjligt, av nu gällande
abortindikationer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:5 och 11:8,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Domö, Ollén och Gustafsson i Borås, fru
Boman samt fru Liclman-Frostenson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till förevarande
motioner I: 5 och II: 8, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att en översyn
snarast möjligt måtte göras av nu gällande
abortindikationer.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! Vi motionärer och reservanter
är tacksamma för att utskottsmajoriteten
delar den allvarliga syn på
abortproblemet, som bär upp motionen
och reservationen. Det heter nämligen
i utskottets utlåtande: »Den allvarliga
grundsyn på abortproblemet, som sålunda
uppbär motionärernas framställning,
delas fullt ut av utskottet. Det är utan
tvivel ett mycket betänkligt drag i samhällsbilden
om abortfrekvensen är hög
och allvarliga ansträngningar måste inriktas
på att hålla denna nere vid en tolerabel
nivå.» Vad som främst skiljer de
båda parterna åt är synbarligen omdömet
beträffande den social-medicinska
indikationen. I 194G års lagstiftning lyder
paragrafen: »när med hänsyn till
kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas, att
hennes kroppsliga eller själsliga krafter
skulle allvarligt nedsättas genom barnets
tillkomst och vården om barnet.»
Denna lagparagraf är så svävande och
svårtolkad, att jag för egen del ifrågasätter,
om det finns någon motsvarighet
i hela vår lagstiftning. Går den som vill
tolka lagen till den som skrivit lagen,
blir han av dennes motivering knappast
klokare. Justitieministern yttrade nämligen,
alt medan de medicinska bestämmelserna
bör något avtrubbas, bör sam -

Om översyn av gällande abortindikationer
tidigt det sociala momentet understrykas
starkare. Han säger: »I det förra
hänseendet har det synts mig lämpligt
att i den nya bestämmelsen undvika ett
uttryck, som kan anses innebära krav på
någon akut fara för kvinnan, och i stället
använda någon bestämning, som direkt
för tanken på en mera långsam
nedslitning av hennes krafter.» Han tilllägger:
»Vidare har jag ansett behövligt
utmärka, att man icke skall taga hänsyn
enbart till vad barnets födelse innebär
för kvinnan utan, minst lika mycket,
även till de omsorger och den arbetsbörda,
som barnet för framtiden kan antagas
vålla henne.» Man frågar sig: Till
vilka ges dessa anvisningar, vilka berörs
främst av dessa tolkningar? Jo, det gäller
naturligtvis i första hand de läkare,
de gynekologer, som har att utföra och
taga det yttersta ansvaret för de aborter
som det här rör sig om. Man frågar sig
då vidare: Hur skall en läkare, hur skall
över huvud taget någon människa kunna
profetera om vilken arbetsbörda, som
barnet för framtiden kan komma att vålla
modern? Man inser omedelbart att
många läkare rent instinktivt måste reagera
mot en dylik målsättning. Det ligger
helt utanför deras uppgift att ge sig
in i någon helt problematisk bedömning,
hur framtiden kan komma att te sig i
det ena eller det andra fallet. För dem
gäller däremot — som vi hävdar i motionen
— den internationellt gällande
codex ethicus som antagits av Sveriges
läkarförbund och som kungör för alla,
att läkaren slår vakt om livet, varhelst
det finnes. Jag tror att ingen av oss är
beredd att bagatellisera denna huvudregel,
att skjuta den åt sidan utan mycket
starka och hållbara motiveringar. Det är
ju också av mycket stort intresse att
kunna konstatera, att medicinalstyrelsen!
i sitt remissyttrande ger till känna, att
»något tvång för en läkare att utföra ett
abortingrepp icke kan anses föreligga».
Till detta mycket intressanta uttalande
fogar medicinalstyrelsen en enligt min
mening icke mindre intressant kommentar.
Det heter nämligen: »I detta sammanhang
får styrelsen åberopa, vad den
härom anfört i sitt utlåtande den 19

134

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Om översyn av gällande abortindikationer
december 1950 över betänkande med
förslag till sjukhuslag m. in. Styrelsen
anförde bl. a.: ''Syftet med förslaget om
obligatorisk intagning av kvinnor (som
erhållit tillstånd till legal abort) måste
anses förfelat i och med att skyldighet
för läkaren att utföra operationen icke
föreskrivits.’ Å andra sidan delar medicinalstyrelsen
kommitténs mening att en
sådan skyldighet ej må åläggas vederbörande
läkare, vare sig hans vägran att
utföra operationen grundar sig på medicinsk
kontraindikation, då vägran är
självfallen, eller på av ärlig övertygelse
grundade samvetsbetänkligheter beträffande
aborter över huvud taget.» Såvitt
jag förstår måste det av medicinalstyrelsen
skisserade läget — enbart det —
motivera en översyn av nu gällande
abortindikationer. Justitieministern förutsatte
synbarligen vid lagens tillkomst
skyldighet från läkarnas sida till abortingrepp,
sedan medicinalstyrelsen gett
sitt tillstånd. När nu hela läkarkåren
med medicinalstyrelsen i spetsen bestrider
en dylik skyldighet, står hela lagstiftningen
på denna punkt på vacklande
grund. Kanske kan det alltid uppbringas
tillräckligt antal beredvilliga läkare
i tveksamma fall, men enligt min
mening är det av utomordentlig vikt att
samförstånd kan uppnås i detta avsnitt
med läkarkåren i stort, icke bara med
enskilda läkare.

Jag deltog icke, herr talman, i den debatt,
som för två år sedan fördes i denna
kammare i samma ämne. Men jag
kunde då icke underlåta att göra några
reflexioner beträffande ett anförande,
som hölls av en högt aktad ledamot av
kammaren, fru Gärda Svenson, som yttrade
sig närmast som ledamot av medicinalstyrelsens
socialpsykiatriska nämnd.
Som exempel på när nämnden beviljar
ansökan om abort på indikationen »förutsedd
svaghet» nämnde hon tre fall.
Det första hade rena kriminella inslag.

De båda andra fallen kan däremot vara
förtjänta att återges.

I ett fall hade en kvinna fyra barn.
Vid hembesöket var alla barnen snoriga,
hade trasiga kläder och var bleka och
eländiga. Kvinnan själv var djupt depri -

merad. Hon visste sig ingen levande råd.
I detta fall tillstyrktes abort på indikationen
»förutsedd svaghet» . . .

Det var en annan mor med nio barn.
Hon var hårt sliten och mager, hon darrade
i hela kroppen och grät, Hon vädjade
om hjälp och sade, att hon inte orkade
längre. Det blev abort på samma indikation.

Så långt fru Svensons båda exempel.
Jag betvivlar ingalunda, herr talman, att
läget för de båda kvinnorna var svårt,
men man måste fråga sig, om det icke
var ekonomisk och social hjälp, social
omvårdnad i detta ords bästa betydelse
de behövde mer än ett abortingripande.
Jag tycker att det ligger något ganska
brutalt i att man från det svenska folkhemmets
sida, från det socialt högtstående
Sveriges sida, vill lösa en sådan här
nödsituation genom ett bryskt operativt
ingripande, genom att släcka ett spirande
liv, som säkerligen hade varit vidkommet
under gynnsammare yttre förhållanden.
I nästan samtliga remissyttranden
säges det, att läget på abortfronten
skulle vara vida bättre, om det ginge
lättare att få t. ex. bostäder. Men ligger
det icke något ganska upprörande i att
vår tyvärr i mycket misslyckade bostadspolitik
skall få sådana skrämmande
konsekvenser, att spirande liv måste
släckas?

Svenska samhället är väl ändå icke så
maktlöst, så totalt renons på medel, att
det icke i verkliga nödsituationer skall
kunna mobilisera fram positiva resurser
till hjälp för mor och väntade barn. Och
på mig verkar det närmast cyniskt, att
man i sådana fall väntar sig, att läkaren
skall stå bakom dörren, beredd till
tjänstgöring. Metoden är billig, men är
den värdig ett kultursamhälle? Mitt eget
svar blir ett bestämt nej. Och den innebär
ingen lösning på längre sikt. Riksförbundet
för sexuell upplysning pekar
i sitt remissutlåtande på den eviga kretsgång
det här ofta rör sig om och säger
följande: »De abortsökande, som får sitt
havandeskap avbrutet, kanske får en tillfällig
hjälp i en akut nödsituation, men
de återvänder oftast till samma dåliga
miljö, samma bekymmer och svåriglie -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

135

ter. Utredningar bär också visat, att åtskilliga
snart åter blir gravida och åter
önskar abort.»

Vad som gör att man ställer sig ytterst
betänksam till sådana bär kortsiktiga
hjälpåtgärder är givetvis förutom starka
etiska betänkligheter, att de visat sig
vara långt ifrån ofarliga för modern. I
motionen redogöres för professor Swanbergs
undersökningar, vilka visar att vid
abort efter tre månaders havandeskap i
tio å femton procent synnerligen plågsamma
och svårbotade fall av cystbildningar
uppstår bos kvinnan. Medicinalstyrelsen
säger i sitt remissvar, att komplikationer
av detta slag bör kunna undvikas,
om en annan operationsmetod följes.
Professor Swanberg replikerar i sin
tur, att medicinalstyrelsens metod är
oprövad, och hänvisar i detta sammanhang
till sista Nordiska kongressen för
gynekologer, där det av ordföranden efter
debatt sammanfattade omdömet löd:
»Det finns tydligen ingen metod, som är
säker.» För att undgå dessa svårigheter
skulle man starkt vilja understryka det
reformkrav, som Svensk kuratorsförening
i sitt i många avseenden intressanta
remissvar går in för, nämligen minskning
av den lagstadgade tiden, inom vilken
ett avbrytande av havandeskapet får
ske. Föreningen ställer sig frågande till
den långt utsträckta tiden 20—24 veckor
och hänvisar till motsvarande lagbestämmelser
i Danmark. Där har tidigare
gränsen gått vid 12 veckor men efter revidering
av lagen 1950 höjts till 10 veckor.
Man tycker att denna fråga — ensamt
den — är av den räckvidd och
storleksordning, att den borde kunna
motivera en översyn.

Beträffande tvåläkarintygen har ju vissa
långtifrån sympatiska tendenser framkommit,
skönjbara icke minst i den s. k.
stockholmsutredningen. Medicinalstyrelsen
medger att en utvidgad kontroll från
dess sida iir önskvärd och är beredd till
en sådan. Även denna fråga motiverar
en översyn.

Om de kriminella aborterna rör sig
om cirka 10 000 fall och de legala år
1956 uppgick till 3 850 fall, så har vi
en samlad abortsiffra på nära 14 000,

Om översyn av gällande abortindikationer
medan antalet levande födda under 1956
utgjorde 108 300. Siffrorna talar ett dyster
språk, hur man än tyder dem. År
1945 utgjorde antalet födda 135 573. Sedan
har siffrorna oavbrutet dalat, och
man frågar sig, om vårt folkfattiga land
har att emotse en ny nedgångsperiod,
en ny avtappning med allt vad därtill
hör. Medicinalstyrelsen har givetvis rätt
däri, att de kriminella aborterna bör
ägnas en långt större uppmärksamhet
än vad hittills varit fallet och icke utan
vidare betraktas som ofrånkomliga, men
jag är icke övertygad om att kampen
mot de kriminella aborterna kan föras
med moralisk och etisk kraft och skärpa,
om samtidigt gränserna för den legala
aborten görs så vida, att folket
självt förlorar respekten för livet som
sådant, även för det spirande livet i
fostrets gestalt. I utskottet gav man
ganska upprörande exempel på hur denna
respekt för livet och det levande börjat
trubbas av på ett skrämmande sätt.

Jag tror dock aldrig, herr talman, att
man kan komma till rätta med abortproblemet
i stort, den kriminella likaväl
som den legala aborten, med mindre
mannens ansvar för det väntade barnet
på ett helt annat sätt än nu fastställs
i lag. Man kan tyvärr icke lagstifta
fram kärlek, omvårdnad, trohet,
omtanke, men man kan i lag slå fast att
barnafadern har ett starkt ekonomiskt
ansvar för det barn han sätter till världen.
Den gamla bilden av den övergivna,
förtvivlade kvinnan i väntan på
barnet och mannen-barnafadern som
smiter från ansvaret hör allt fortfarande
till den vanligaste när det gäller själva
viljan till abort. Det bristande intresset
och ansvaret från barnafädernas sida
iir det mest skrämmande problemet
i hela abortfrågan. Det gäller både inom
äktenskapet och framför allt vid utomäktenskapliga
förbindelser. I dessa senare
hänseenden bör lagen åliigga den
manliga parten vida större ekonomiskt
ansvar med underhållsskyldighet, när
kvinnan bär fram sitt barn, samt ersättnings-
och underhållsskyldighet för såväl
sjukhusvård som utebliven inkomst
och eftervård. Denna underhållsskvl -

136

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Om översyn av gällande abortindikationer
dighet bör ha prioritetsrätt, och lagstiftning
om dessa ekonomiska skyldigheter
bör ingå som ett av de allra främsta
vapnen i kampen mot abortmentaliteten.
Vi lever fortfarande i det utpräglade
manssamhället, där moderns rätt
och barnets rätt icke är skyddade på
det sätt som är rimligt och rättfärdigt.

Jag har ett starkt intryck av att icke
blott ekonomiskt utan även rättsligt och
juridiskt en omvärdering bör ske i riktning
mot ökat ansvar för barnafadern
vid kriminell abort, speciellt i utomäktenskapliga
fall. Det har ofta på mig
gjort ett skrämmande intryck med den
ensamma, övergivna och utblottade modern
som den ensamt anklagande inför
domarskranket, trots att barnafaderns
delaktighet i brottet genom grov ansvarslöshet
träder så skarpt i blickpunkten.

Med denna motivering till kravet på
översyn ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Som en av motionärerna
i år skall jag be att få säga några ord.
Jag berörde den här frågan i någon mån
redan under remissdebatten, och jag
skall därför nu i dess rätta sammanhang
be att få anlägga ytterligare några
synpunkter på den.

Redan för elva år sedan, när den socialmedicinska
indikationen kom till,
fördes det ju här i kammaren en mycket
intensiv debatt, och det är rätt intressant
att jämföra resultatet av utvecklingen
under dessa elva år med de
farhågor som då uttalades. Då underströks
det från flera håll att med den
formulering av lagen, som herr Ollén
nyss återgav, blir det de facto en social
indikation, ehuru flertalet säger att man
inte vill ha en sådan. Sedan dess har
cirka 50 000 människoliv tagits med
stöd av denna indikation.

Detta är kanske en av de allvarligaste
frågor vi har. Det gäller dock ingenting
mindre än människoliv. Det är därför
beklagligt att ett sådant ärende kommer
upp så sent på kvällen, när alla är

uttröttade och därför inte anser sig kunna
vara inne här. Jag minns emellertid
att landshövding Linnér, som då hade
med denna fråga att göra, år 1946 sade
att man i själva verket inte kommer till
rätta med detta samhällsproblem genom
lagstiftning i den ena eller andra formen.
Sedan gick han in på hur svävande
lagen var på denna punkt och konstaterade
att det leder till något som man
icke vill, nämligen legal abort på de
facto sociala indikationer. Sådan har
utvecklingen också blivit.

Både de, som är för, och de, som är
emot de socialmedicinska indikationerna,
betonar emellertid vikten — och på
den punkten kan vi nog alla samlas
— av att hjälp lämnas från samhällets
och även från enskildas sida. Det är
väl ändå en förklaring av oförmåga från
samhällets sida att en blivande mor skall
behöva genomgå abort, under hänvisning
exempelvis till bostadsfrågan eller
till ekonomiska faktorer. Jag tror att
det på den här punkten behövs en djupgående
upplysningsverksamhet.

Jag skall be att i detta sammanhang
få citera vad Högerns kvinnoförbund
uttalade i sitt år 1953 avgivna yttrande
över 1950 års abortutrednings förslag.
Vi gick emot de socialmedicinska indikationerna.
Herr Ollén har gått in litet
djupare på den sidan av saken, och
jag skall därför inte uppliålla mig vid
den. Men vi betonade bland annat att
det var betydelsefullt med upplysning
för att visa, att frågan är komplicerad
ur medicinsk, social och psykologisk
synpunkt. Högerns kvinnoförbund skrev
så här: »Förbundet hoppas att legal
abort alltid kommer att betraktas som
en utväg som skall kunna tillgripas endast
i yttersta nödläge. Vi önskar därför
en upplysningsverksamhet med syfte
att få fram uppfattningen att varje
abort, där den sociala faktorn är den
dominerande, skall betraktas som ett
samhällets nederlag, ej som ett medel
att lösa en besvärlig situation.» Jag tror
att den satsen är ganska viktig i detta
sammanhang.

Nu säger man, att om indikationerna
är för snäva, så ökas risken för ille -

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

137

Om översyn av gällande abortindikationer

gala aborter. Det är man med all rätt
rädd för. Men vi har fått en biprodukt,
som kanske inte var väntad — i alla
händelser var den inte önskad från något
håll. Vi har nämligen fått ett helt
nytt abortklientel, ett klientel som aldrig
skulle ha drömt om att gå till illegala
abortörer. Jag minns inte, om herr
Ollen var inne på den saken, men det
är ganska intressant att konstatera, att
av de illegalt aborterande är cirka 70
procent ogifta, medan bland de legalt
aborterande cirka 70 procent är gifta.
Det är, såvitt jag förstår, en ganska hög
procent. Jag upprepar, att en hel del
av dessa gifta kvinnor inte alls skulle
ha tänkt på abort, om inte denna relativt
lätta utväg hade funnits.

Herr Ollén nämnde något om risken
för att aktningen för människoliv avtrubbades.
Man kan ju fråga: Var går
gränsen, när skall man gripa in? Skall
man över huvud gripa in när det gäller
ett människofoster, som ju iir ett
liv? Jag tycker att vi har ganska näraliggande
historiska exempel på vart
det bär hän, om man börjar luckra upp
känslan på detta utomordentligt viktiga
område.

Nu säger någon, att det där är överdrifter.
Det tror jag inte. Om man börjar
kompromissa på den här punkten,
kommer det fram social-etiska kedjereaktioner,
som kan bli mycket allvarliga.

I går stod i Morgon-Bladet en artikel av
direktorn vid Sigtunastifteisen Olov
Hartman. Artikeln hette just »Aborten
och människovärdet». Jag skall inte gå
in på alla de synpunkter som kom fram
där — jag bara ber att få hänvisa till
artikeln. För många, som kanske tycker
att den ena vägen är lika riktig som den
andra, vore det lämpligt att läsa artikeln.

Sedan säger man, att man inte vill ha
illegala aborter: de är riskfyllda. Det
är alldeles rikligt, men man får inte
glömma bort det faktum, som läkarna
har konstaterat, att även legala aborter
iir riskabla. De är ingalunda ofarliga,
kanske främst ur psykologisk synpunkt.
Sveriges läkarförbund uttalade senast
i december i fjol, att det under senare

år har klarlagts, att ingrepp åsamkat ett
betydande antal kvinnor för hela livet
bestående skador. Detta är allvarliga
ord.

Herr Ollén har redan varit inne på
det glädjande faktum, att utskottet delar
den allvarliga grundsyn som uppbär
framställningen i motionerna. Men det är
rätt egendomligt, när utskottet säger, att
man vill att frekvensen skall hållas nere
vid en »tolerabel nivå». Vilken är
denna nivå? Man framhåller vidare —
och det är likaledes ett glädjande faktum
— att de legala aborterna har minskat.
De är dock flera tusen om året,
och jag har redan nämnt att ett ökat antal
gifta kvinnor begär abort. I alla fall
kan jag instämma i utskottsmajoritetens
uttalande, att tendensen är hoppingivande.
Men jag har redan betonat vikten
av att man har en klar gräns. För min
del anser jag att inte ett enda fostermord
borde få förekomma av övervägande
sociala skäl.

Det är också betecknande att de medicinska
fakulteterna i Uppsala, Lund
samt karolinska institutets lärarkollegium
tillstyrker en översyn av indikationerna
bl. a. under hänvisning till behovet
av större klarhet. Sveriges läkarförbund
tillstyrker också, liksom Svensk
kuratorsförening, vilket också nämndes
nyss.

Den sistnämnda föreningen hänvisade
till en önskan att fostret skall vara färre
veckor gammalt, om abort skall kunna
beviljas. Jag förstår den tankegången.
Det kan ur allmänmänsklig föreställningssynpunkt
synas mindre upprörande,
om en abort sker tidigare, men principiellt
innebär aborten dock tagande av
liv, och det är ingen skillnad, om fostret
är tolv, tjugo eller tjugofyra veckor gammalt.
Jag hörde för ett par timmar sedan
en person, som varit i Kina i sex år, berätta
att man där firar barnets ettåriga
födelsedag tre månader efter födelsen.
I och med detta säger man ju klart ut,
att fostret bär liv, att det redan från
början är fråga om människoliv.

Det kan synas, som om jag står här
och hårdrar det hela, men jag förstår
inte, var man skall sätta gränserna, och

138

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Om översyn av gällande abortindikationer
jag hänvisar ännu en gång till Olov
Hartmans artikel. Där får man på ett
utomordentligt sätt frågeställningen klar
för sig.

Jag skall inte ta upp tiden längre, herr
talman. Jag vill bara understryka och
upprepa vad som står i reservationen:
»Bedömanden av vad som må vara praktiskt
eller te sig socialt eller ekonomiskt
ändamålsenligt få aldrig tillåtas undanskymma
det djupa allvaret i abortproblemet.
»

I detta anförande instämde herr Domö
(li).

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Denna fråga återkommer
i riksdagen med jämna mellanrum. Motionerna
duggar ganska tätt. Efter de något
utvidgade abortindikationer, som beslöts
av riksdagen år 1946, bar det motionerats
om ändringar i lagen gång efter
annan. Så var förhållandet vid riksdagarna
1948, 1953 och 1955. Och i år,
1957, träffar vi åter igen på denna sak,
som nu börjar förefalla oss vara en gammal
bekant. Argumenten för och emot
är inte och kan inte vara nya. Vad man
i reservationen i första hand vänder sig
mot är den nu gällande indikationen för
legal abort, som i lagen benämnes socialmedicinsk.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
är, som herr Ollén påpekade, eniga om
att en abort är en nödlösning i en förtvivlad
situation, och jag anser att den
socialmedicinska indikationen bör tilllämpas
först i allra yttersta nödfall. Detta
är en sak. Men att, som reservanterna
menar, helt avstå från en sådan lagbestämmelse,
kan jag och mina meningsfränder
i utskottet inte vara med om.
Däremot kan jag hålla med reservanterna
om att man bör söka undanröja abortönskningarna
hos dem det vederbör. Utskottets
majoritet anser emellertid, att
detta inte skall ske därigenom att man
söker hindra kvinnornas abortönskan att
ta legala vägar. Utskottsmajoriteten hoppas
liksom reservanterna på den familjerådgivning,
som vi också tror skall ta
hand om rådgivning i dessa frågor. Men

kvinnorna måste då komma i kontakt
med dessa byråer. Om en ovälkommen
graviditet bringar en kvinna till förtvivlan
och hon vet att det kan finnas vissa
möjligheter till legal abort, vore hon väl
underligt skapt, om hon inte skulle vända
sig dit, utan till en illegal abortör.
På en rådgivningsbyrå tänker hon kanske
bara få hjälp med ansökningshandlingar
och annat som kan komma i fråga
i sammanhanget, men jag har mig bekant,
att man i många fall under ärendets
gång, ofta med hjälp av en psykiater,
kunnat bena upp hennes problem, så att
de inte längre ter sig så fasansfulla,
och därigenom lyckats få henne att avstå
från att ansöka om den abort, som
hon dessförinnan funnit vara hennes
enda utväg.

Reservanternas förmodan — ty det är
och kan inte vara annat än en förmodan
— att de illegala aborterna inte
minskat under de år lagen verkat får
gälla för vad den kan. Däremot kan
man av tabellerna på s. 20 i ut,skottsutlåtandet
utläsa, att de legala arborterna
från och med 1951 minskat. År 1954
visade en obetydlig ökning, men i stort
sett kan vi notera en nedgång både i
fråga om ansökningar om abort och i
fråga om beviljade aborter. Detta kan
bero på att medicinalstyrelsens socialpsykiatriska
nämnd i dessa frågor kanske
har varit återhållsammare än förut
när det har gällt att bevilja abort, men
det minskade antalet ansökningar kan
också bero på rådgivningsbyråernas
verksamhet.

Reservanterna tycker att det är alldeles
särskilt olyckligt att 70 å 80 procent
av de abortsökande är gifta kvinnor.
Ja, det låter säga sig, och man frågar
sig vad det kan bero på. En hel del,
ja, de allra flesta av dessa gifta kvinnor,
som söker abort, lever under sådana
förhållanden, att ingen rådgivningsbyrå
i världen kan hjälpa dem. Här kommer
mannen med i bilden, som herr
Ollén så utomordentligt skisserat, ehuru
jag kommer med en annan manstyp
än vad han gjorde. Det är ofta så i dessa
hem, att mannen är alkoholist och utövar
ett skräckvälde i hemmet, som gör

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

139

att både hustru och barn går i ständig
ängslan för vad som skall hända, när
den s. k. maken och fadern kommer
hem. Det är nog ofta just mödrarna i
dessa hem, som tack vare de socialmedicinska
indikationerna kan få abort.
Är det då underligt att de fasar för att
under sådana förhållanden, som jag inte
här kunnat beskriva så färgrikt som jag
borde ha gjort, sätta ett nytt barn till
världen, ett barn som de vet inte kan
få växa upp ens under de allra mest elementära
krav på människovärdig uppfostran
och livsföring.

Egentligen skulle man ofta kunna
plocka in dessa fall som jag har nämnt
under de humanitära indikationerna, ty
— förlåt att jag säger det herr talman,
det är kanske inte opportunt — jag är
övertygad om och jag vet att det förekommer
våldtäkter också inom äktenskapen.
Som jag nyss nämnde, tycker
jag att det inte är så märkvärdigt att
den största procenten av de abortsökande
utgöres av gifta kvinnor. Detta måste
ju tyda på att frekvensen av abortsökande
ogifta mödrar nedgått ganska väsentligt.
Procenttalet för dem håller sig
vid omkring 20 å 30 f/f. Detta ser jag
med tillfredsställelse, ty det måste betyda
att människorna fått en annan syn
på dessa mödrar. Vanäran är inte längre
så utpräglad som tidigare. Men jag
vill ändå säga att när det gäller de mera
kvalificerade yrkena lever det kvar
en hel del fördomar på detta område.
Det fordras, herr talman, ett stort mod
av, låt oss säga, en sjuksköterska en lärarinna
eller varför inte en byråchef att
bära fram sitt barn, behålla det och saga
att »det här är mitt barn». Om modet
sviker, och det gör det ofta i de fall som
herr Ollén har talat om, nämligen då
mannen överger modern, så kan det finnas
anledning för eu abortansökan, som
dock inte, såvitt jag vet, kan eller bör
tillgodoses. .lag menar att vi alla bör se
på dessa med samma aktning som vi ser
på en gift moder. Gjorde vi det, skulle
helt säkert c/i anledning till abortansökan
elimineras. Aktningen för liv och
respekten för liv har vi nog alla, såsom
herr Ollén nyss nämnde. Jag tycker att

Om översyn av gällande abortindikationer

det är grymt att utsläcka ett liv, som
redan tänts, men det kan vara grymmare
att låta ett barn komma till världen,
vars liv åtminstone under barndomen
icke kan få en sådan gestaltning som det
borde ha, då det icke ens kan få leva
under något så när drägliga förhållanden.

I övrigt vill jag säga, att när man talar
om aktningen för människoliv, borde
konsekvenserna leda till förbud för
all abort. Aktningen för människoliv
borde ju vara lika stor beträffande alla
liv. Vi kommer då fram till att vi inte
heller kan medge abort på eugeniska
skäl. Argumenten är som sagt inte nya.

Till sist vill jag bekänna min tro. Den
är, att om vi skulle säga helt nej till de
socialmedicinska skälen för abort, skulle
vi driva en hel del av dessa mödrar
i armarna på illegala abortörer. Om det
medför fara för kvinnan, när aborter
utföres av läkare, en sakkunnig, som vet
hur det skall gå till, borde väl faran
vara ännu större, om hon måste vända
sig till en abortör, en amatör i gamet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Vi är nu återigen framme
vid en diskussion om abortproblemet.

I den föreliggande motionen och i den
allmänna debatten möter man ofta den
föreställningen, att Sverige intar en föga
smickrande tätplats i det här sammanhanget.
Det är angeläget, tycker jag, att
säga ifrån, att detta är fel och att Sverige
för närvarande har den lägsta abortfrekvensen
i Norden.

Man talar om att aborter medges nära
nog på löpande band och om slapphet i
tillståndsgivningen. Om man menar att
abort medges på otillräckliga indikationer,
vill jag verkligen efterlysa kritikens
adress. Riktar den sig mot intygsskrivarna,
läkarna eller kuratorerna, som skriver
sina intyg under tjänsteansvar? Avser
kritiken den socialpsykiatriska
nämnden i medicinalstyrelsen? Där sitter
tre erkända specialister, en gynekolog,
en psykiater och en eugeniker

140

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Om översyn av gällande abortindikationer
samt en socialt erlaren kvinna. Är det
möjligen på henne man skjuter? Även om
hennes inflytande inte är obefintligt —
vilket man tycks tro på en del håll —
ar det inte heller större än som motsvaras
av hennes röst.

Jag har suttit i några år i den nämnden
och vet en hel del om hur den arbetar.
Varje ärende läses av samtliga ledamöter
i nämnden var för sig. Det händer
ofta, när ärendet sedan föredrages
till avgörande, att det utspinner sig diskussioner,
att man kanske under sammanträdets
gång gör uppringningar åt
olika håll, för att skaffa kompletterande
upplysningar, eller att man remitterar
ärendet för förnyad utredning, kanske
till en specialist. Alla, som har haft någon
praktisk erfarenhet av handläggningen
av dessa ärenden — det må vara
en läkare eller präst eller annan person
avvisar bestämt påståendena om att ärendena
behandlas med slapphet och att
abort tillätes på ganska generösa och
osakliga grunder. Jag vill för min del
med stöd av den erfarenhet, som jag har,
bestämt tillbakavisa sådana påståenden.

Kritiken riktar sig i främsta hand mot
den social-medicinska indikationen, såsom
sagts här förut. Det är den, som
skulle vara anledningen till att vi har
kommit i ett, såsom motionärerna anser,
ohållbart läge. Herr Ollén föredrog förut
innehållet i denna indikation.

Är det då någonting alldeles speciellt,
som vi har i den svenska lagen? Nej,
det är det inte. Redan 1935 fick man en
lag på Island, där det heter att vid bedömande
av den fara, som kvinnan utsättes
för, kan hänsyn bl. a. las till om
kvinnan tidigare fött många barn med
kort mellanrum och det senaste barnet
nyligen samt om mycket dåliga förhållanden
råder i kvinnans hem på grund
av många oförsörjda barn, fattigdom eller
allvarlig sjukdom i hemmet.

I Finland bär man en lag sedan 1950,
vari det står, att vid bedömandet av
den allvarliga faran för kvinnan skall
jämväl hänsyn tas till synnerligen svåra
levnadsvillkor för kvinnan, och övriga
förhållanden, vilka inverkar på hennes
hälsa, skall beaktas.

Slutligen antog man en lag i Danmark
1950, där det heter att på grundval av
en värdering av samtliga omständigheter,
och däribland de förhållanden, under
vilka kvinnan lever, skall hänsyn tas
icke endast till fysisk och psykisk sjukdom
utan också till förhandenvarande
eller hotande fysiskt eller psykiskt svaghetstillstånd.
En än mer socialt betonad
indikation förekommer även, i det att
abort medges, när i särskilda fall allvarliga
fysiska och psykiska defekter eller
andra medicinskt grundade förhållanden
medför, att kvinnan inte anses vara
ägnad ta hand om sitt barn.

Denna lag antogs den 23 juni 1956. Är
det verkligen någon i denna kammare
som tror, att man i Danmark inte hade
reda på innehållet i den svenska lagen
och dess verkningar, eller att man var
obekant med den propaganda, som har
förts här i åtskillig tid? Det tror jag för
min del inte.

Graviditeten innebär ofta en fysisk
och psykisk påfrestning i sig själv för
många kvinnor. Kanske många av kammarens
ärade ledamöter tycker att det är
överdrift. Jag kan bara svara, att de
flesta av ledamöterna i denna kammare
inte kan komma i den situationen. Finns
sedan också .sociala svårigheter eller
emotionella spänningar i förhållandet
till barnafadern, och kvinnan kanske befinner
sig på gränsen av sin kapacitet,
blir en abort den allt annat undanträngande
tanken i syfte att komma ur den
olidliga situationen.

Personligen har jag den övertygelsen
att ingen frisk och normal kvinna, som
lever under något så när hyggliga förhållanden,
ställer sig i en abortkö med
oviss utgång och underkastar sig ett ganska
inträngande utfrågande om de mest
intima detaljer, om hon inte befinner
sig under stark press.

Abort tillätes inte på enbart sociala
indikationer. Men i motsats till mom. 1
i lagen kopplas här orsakssammanhangen
in, och detta gäller båda svaghetsindikationerna.
Det skall föreligga klart
uttalade medicinskt påvisbara rubbningar
i kvinnans hälsotillstånd. Det är
en missuppfattning, om någon tror att

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

141

enbart sociala förhållanden är tillräckliga
för att abort skall medges på förutsedd
svaghet.

Medicinalstyrelsen säger i sitt yttrande,
att sjukdom, kroppsfel eller svaghet
i och för sig icke kan vara avgörande
för om en kvinna skall få abort
eller inte. Det helt avgörande är kvinnans
tillstånd och hur mycket lidande
hon anses kunna utstå utan allvarlig fara
för liv och hälsa. Detta uttalande tycker
jag vittnar om en human och mänsklig
grundsyn, och det klarlägger på ett
enkelt sätt vad det hela egentligen rör
sig om.

Reservanterna anser, att den socialmedicinska
indikationen inte ger trygga
garantier för att lidandet är tillräckligt
stort för att legal abort skall
medges. Man vill ha en tydligare lagteknisk
utformning för att göra tilllämpningen
lättare och få en större
jämnhet i bedömningen. Jag är rädd för
att man här är rov för ett önsketänkande,
om man är ute efter en rättvisa som
kan avläsas i tabeller. Orsakerna bakom
kvinnornas abortönskan är skiftande både
till arten och graden. Men även människorna
är varandra olika, liksom också
deras motståndskraft. Man kan inte,
förefaller det mig, få en mera tillförlitlig
mätare på vad en människa tål utan
risk än en bedömning av ansvariga och
kvalificerade läkare i samarbete med en
socialt erfaren kvinna.

Alldeles särskilt olyckligt tycker reservanterna
det vara att så många gifta
kvinnor, som förr inte kunde få laglig
abort och som då inte heller kriminaliserade
sig genom att gå till illegala abortörer,
nu söker och beviljas abort. Vår
nuvarande lag har, menar motionärerna
och reservanterna, öppnat en dörr, vilket
medfört eu beklaglig ansvällning av
abortklientelet, och det känner man sig
högst oroad av. Jag måste erkänna att
jag inte delar den oron. Jag är här inne
på precis samma tankegång som fru
Sjöström-Rengtsson. Mycket lidande utstår
kvinnan i dag i många äktenskap,
precis som hon alltid gjort, i synnerhet i
sammanhang med den fråga som vi nu
diskuterar. Självklart var förhållandena

Om översyn av gällande abortindikationer

i många avseenden värre förr än de är
nu. Men själva lidandet som sådant tilllåter
jag mig icke gradera. Det betydliga
antal gifta kvinnor, som finns i abortklientelet,
säger oss i detta sammanhang
ingenting annat än att vi i dag i fråga
om de gifta kvinnornas läge inte längre
accepterar vad man förr fann tolerabelt.
Att så många gifta kvinnors abortansökningar
beviljas, betyder bara att, med
tillämpande av medicinalstyrelsens
grundsyn på frågan om vad en kvinna
rimligen kan utstå och orka med, de
gifta kvinnorna precis som de ogifta i
samma läge skall vara berättigade till
samma hjälp. Ett annat förhållande skulle
enligt min mening vara helt orimligt.

Att de gifta kvinnor, som får abort,
är så många ger kanske många en chock.
Det var det även för mig för några år
sedan. Trista och sorgliga hemförhållanden,
sviktande kvinnor — och män
med för resten — i äktenskapen finns i
mycket större utsträckning än jag någonsin
kunde föreställa mig. Den erfarenheten
leder mig fram till att säga.
att om de gifta kvinnorna inte hade
kommit till synes i abortklientelet, vore
det något fel på lagen.

Vår tillit knytes nu till den utveckling
som går ut på åtgärder i förebyggande
syfte, en bättre sexualupplysning,
effektivare hjälpåtgärder för kvinnor
i abortsituation. Vi hoppas på en
kommande familjerådgivning, som ser
den abortsökande kvinnans läge i belysning
av och i relation till familjegruppen
och som tar hela familjen som
utgångspunkt för sina stödjande insatser.
I Socialmedicinsk tidskrift häftet 2
för i år finns en artikel, där man talar
om aktivister i detta sammanhang och
kommer till att det finns de, som vill
tillåta och påbjuda rätt till abortering
utan omgång och på tämligen generösa
indikationer. Jag beklagar sådana skriverier.
.lag kan försäkra att jag inte alls
står här som någon apostel för aborter.
Aborter är eu nödlösning, och man bör
inte medverka till den, om det finns
några andra lösningar. Men tyvärr finns
det ofta inte några andra. Kvinnor, vilkas
aborlönskan utlöses och ökas genom

142

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Om översyn av gällande abortindikationer
ett redan nedsatt hälsotillstånd — kanske
rent av sjukdom — av social misär,
bostadselände, alkoholism i familjen
och mycket annat, dem skall samhället
ge resolut hjälp, säger motionärerna
och reservanterna, men vi skall
inte ge dem den hjälpen via en abort.
Ja, finns det någon här i kammaren, som
kan ge praktiska, konkreta och realiserbara
anvisningar på hur man exempelvis
skall skaffa fram en bostad till eu
förtvivlad mamma, som inte har någon
bostad eller som inte kan få ner en säng
till bland dem som hon har förut och
som av detta till andra besvär fått en svår
psykisk depression? Vilken konkret hjälp
skall vi ge eu utpinad alkoholisthustru
i det aktuella fallet? Jag försäkrar, att
det är ingen lätt uppgift att sitta och
handskas med dessa ärenden. Tyvärr är
hjälpmöjligheterna små, och oftast finns
de inte. Reservanterna måste vara medvetna
om att deras rekommendationer
är ord, bakom vilka det i många fall
inte finns täckning för de människor
som det gäller. Det vore alldeles utmärkt,
om det vore annorlunda. Här behövs
krafttag. Det har understrukits av
alla remissinstanser och inte minst av
första lagutskottet nu och för två år
sedan, men, ärade kammarledamöter,
viljan att få tillräckliga abortförebyggande
åtgärder av olika slag, den vill
man förfärligt gärna se, inte bara när
vi resonerar om abortlagen och dess tilllämpning,
utan också när det gäller att
genomföra de där åtgärderna och framför
allt när de skall betalas, och jag
måste säga, att jag inte alltid har funnit
att herr Ollén har varit så villig när det
gällt att släppa till de där pengarna.
När vi behandlade elfte huvudtiteln i
dag, märkte man ju vid punkt 116 senast,
att det här finns divergenser.

Men jag vill också säga, att många,
många gånger står man, särskilt när det
finns emotionella spänningar mellan
parterna, inför förhållanden som inte
går att påverka med några pengar i
världen och inte med några anordningar.
Alla önskvärda hjälpåtgärder kan inte
köpas för pengar. Motionärerna liksom
reservanterna och även andra, som i

abortfrågan har en avvikande mening,
återkommer ständigt och jämt till den
etiska sidan. Det är, som medicinalstyrelsen
uttryckt det, i väsentlig utsträckning
just en fråga om lidandets problem.
Jag kan inte heller för min del innehålla
några reflexioner.

Vi har talat om de ogifta kvinnorna,
som är övergivna och utlämnade och
som av en barnafader uppagiteras att
söka abort legalt. Om hon inte får det,
hjälper han henne ofta nog välvilligt
till en illegal abortör. Var kommer de
etiska synpunkterna in på hans roll i
dramat? Varken i motionerna eller hos
reservanterna skymtar en antydan om
vad vi skall göra för att avkräva honom
hans ansvar, sett ur etiska synpunkter.
Jag noterar med tillfredsställelse att herr
Ollén och jag är fullt samstämda i detta
stycke, över den gifta kvinnans person
har mannen, som fru Sjöström-Bengtsson
var inne på, i och med äktenskapet
en rätt, som han ofta tar, om den förvägras
honom. Blir kvinnan sedan gravid,
talar man med henne om etik, och
man ruskar om henne, skuldbelägger
henne med allt tal om mord o. s. v. Den
utsläpade kvinna, av olika anledningar
förtvivlad och driven till det yttersta,
som ber om .sterilisering för att orka
med att vara en mamma bland de barn
hon redan har, för att få rätt till en
tillvaro ntan att om och om igen vara
i s. k. omständigheter, får ofta inte
en sådan operation, även om den är aldrig
så motiverad, och mannen skall yttra
sig i saken oavsett om de lever tillsammans
eller inte. Även i det fallet
talar man om ansvar och moral och
etik. För min del tycker jag att det
finns fog för påståendet, att det ofta är
synd om kvinnorna.

Varje diskussion om hur man skall
bringa ned den legala abortfrekvensen
och vad man bör göra för att komma till
rätta med dessa allvarliga problem måste
tagas med de illegala aborterna i
blickfältet. Är de legala aborterna ett allvarligt
samhällsproblem, så är de illegala
det i ännu högre grad. Gång efter annan
ger tidningarna oss upplysningar om
vad som händer i skumrasket. Jag vill

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12

143

i det sammanhanget citera vad medicinalstyrelsen
skriver: »De kriminella

aborterna böra därför ägnas en långt
större uppmärksamhet än vad hittills
varit fallet.» — »Även om man utgår
ifrån det i och för sig osannolika antagandet,
att de kriminella aborterna icke
innebära större fysiska risker än de legala,
så måste de psykiska riskerna vara
avsevärt större. Det kan dock icke vara
likgiltigt för en kvinna, om hon vid en
abortprovokation, som hon i sin belägenhet
anser ofrånkomlig, samtidigt
också begår en kriminell handling. Ur
psykisk hygienisk synpunkt är detta ett
allvarligt problem.»

Varför sätter man inte in sina ansträngningar
mera på detta område?
Vore inte ett opinionsarbete och försök
att här komma fram till några lösningar
mer angeläget ur humanitära, medicinska
och etiska synpunkter än att gång efter
annan ta upp motioner i denna fråga
i kammaren och därigenom många
gånger bidra till att blåsa upp en allmän
diskussion, som tyvärr ofta i långa
stycken är ganska ovederhäftig.

Av tabellerna i utskottets utlåtande
kan man, som förut sagts, finna att utvecklingen
— såsom första lagutskottet
vågade förutsätta och hoppas för
två år sedan — har vänt sig och att
antalet aborter går ned. Det gör också
de aborter, som beviljas på indikationen
»förutsedd svaghet». De utgjorde 1955
8,2 procent av samtliga mot 9,6 procent
1950. överdriver man verkligen inte denna
indikations betydelse i sammanhanget? Fl

är skulle jag för övrigt också vilja
framhålla, att under denna rubrik för
man även sådana fall som för abort,
t. ex. därför att vederbörande haft röda
hund, som anses utgöra en oerhörd risk
för fostret. Sådana, som har blodgruppskomplikationcr,
och sådana, som har
uttalad sjukdom, för man även ofta under
denna rubrik, därför att man inte
vid bifallets meddelande skall ge vederbörande
en upplysning om att hon är
sjuk, eftersom det då kunde bli risk för
ytterligare psykisk pålagring.

I likhet med vad som anförts i remis -

Om översyn av gällande abortindikationer
serna anser också jag att tidpunkten att
begära en översyn av indikationerna
med hänsyn till den glädjande utvecklingen
är illa vald. Lagen har inte varit
i tillämpning så länge. Abortrådgivningsbyråer
har vi inte i mer än fjorton
län. Vi har ett utredningsarbete som
pågår för att söka finna former för en
familjerådgivning som tar sikte på hela
familjen och med sikte även på en effektivare
abortbekämpning. En översyn
av lagen skulle med hänsyn härtill enligt
min mening vara ett psykologiskt
missgrepp.

Över huvud taget tror jag, herr talman,
att man gjorde denna fråga en
verklig tjänst, om man lät utvecklingen
fortgå och inte rev upp agitationen omkring
detta allvarliga problem gång efter
annan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: FFerr

talman! Fru Wallentheims anförande
visar enligt min mening, hur
ohyggligt viktigt det är att gång på
gång, såsom fru Wallentheiin säger, riva
upp en diskussion om denna fråga.
Här gäller det ingenting mindre än
människoliv och jag hoppas att de, som
burit fram motionerna, inte kommer att
förtröttas, förrän vi nått fram till att
man inte under hänvisning till bostadsfrågans
läge och dylikt skall tilllåta
att liv tages i detta land. Var stannar
man, om man följer fru Wallentheims
motivering? Varför skall vi inte
också ta gamlas, sjukas och imbecillas
liv? De har också svårt få bostäder, de
har också svårigheter. Var går gränsen?
Finns det klara indikationer, hur
kan då den högsta medicinska sakkunskapen
i landet säga att det behövs
större klarhet på denna punkt.

Vidare talar man om kvinnans rätt.
Men man glömmer att tala om barnets
rätt. Bland det hemskaste, som jag kommer
ihåg sedan elva år tillbaka, var påståendet
att kvinnan skall råda över sin
kropp. Kvinnan har inte bara sin kropp

144

Nr 12

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Om översyn av gällande abortindikationer
att råda över i och med att lion bär ett
spirande liv inom sig. Man bär ställt
frågan: »Vad skall man svara en kvinna
i ett sådant nödläge som detta, om
inte legal abort finns?» Olof Hartmann
tar i en artikel upp den frågan och
undrar: Vad skall man svara kvinnan
efteråt? Då finns det också förtvivlan,
vilket intygas av läkare och andra.

Jag skall sluta med att citera vad
Olof Hartmann vidare säger i sammanhanget:
»Döda det som lever är lätt,
men den motsatta åtgärden finns inte.»

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag har i allt samma
uppfattning i denna fråga, som fru Sjöström-Bengtsson
och fru Wallentheim
på ett så vältaligt sätt uttryckt för kammaren
och jag skall därför inte tynga
debatten med något längre inlägg.

Jag vill närmast, till skillnad från
Ebon Andersson, beklaga att denna fråga
så snart kommit upp i riksdagen
igen. Jag anser att det är till skada för
saken, att frågan diskuteras på det här
sättet gång efter annan. Det väcker oro,
och blotta misstanken om en ändring
beträffande den social-medieinska indikationen
gör kanske, att fler och fler
kvinnor drivs över till de illegala abortörerna.
Detta är ju den stora risken,
som vi hela tiden har att räkna med. Vi
kan inte bortse från sambandet mellan
de legala och de illegala aborterna; varje
gång vi inskränker möjligheterna till
legal abort, utsätter vi oss för risken att
kvinnorna i ökat antal vänder sig till de
illegala abortörerna. Är det inte mer
inhumant och brutalt än att ta hand
om dem inom de legala former, som
samhället kan medge?

Jag kan inte nog understryka vikten
av att vi genom den legala abortmöjligheten
får kontakt med de abortsökande
kvinnorna och de många fall som
kan räddas från abort. Ty det mål vi
ser fram mot är att minska det totala
antalet aborter. Vi har ingen glädje av
att minska antalet legala aborter, om
man samtidigt får en ökning av de
illegala aborternas antal.

Vi hoppas och tror, att vi har fått

möjligheten att nedbringa det totala antalet
aborter just genom den rådgivningsverksamhet
och de abortförebyggande
åtgärder som nu är igångsatta.
Än så länge är de alltför litet utbyggda
och har inte kunnat visa några större
verkningar. Vi väntar på familjerådgivningskommitténs
betänkande om en utbyggd
rådgivningsverksamhet, ett betänkande
som enligt uppgift skall framläggas
under den närmaste tiden. Varför
skall vi inte avvakta och se vart
denna verksamhet kan leda, om den
kan medföra en minskning av aborternas
antal? Jag tror att det är på den
vägen vi måste gå fram, och det har väl
alla varit ense om. Jag anser att det
vore till skada för hela saken, om vi
ginge in för att beskära möjligheterna
till legal abort på socialmedicinska indikationer.

Vi har haft en minskning av antalet
legala aborter från år 1951, och det är
naturligtvis i och för sig glädjande, men
man kan ändå inte helt bortse från möjligheten
att det kanske beror på att ett
större antal kvinnor än tidigare har
gått över till de illegala abortörerna.
Därför tycker jag inte vi skall fästa alltför
stort avseende vid dessa siffror,
utan vi skall framför allt inrikta oss på
de abortförebyggande åtgärderna och
rådgivningsverksamheten.

Jag tycker det är ganska signifikativt
att i denna fråga — en fråga som
kanske mer än någon annan berör
kvinnorna — står under motionen 35
män och 3 kvinnor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
upp igen i denna fråga, men när fröken
Andersson ställer barnets rätt mot
kvinnans rätt, kan jag inte riktigt vara
med längre. Barnen har också en rätt
att få leva ett människovärdigt liv, och
när de inte kan få det, anser jag kanske
att det är lika bra att de inte kommer
till världen. Jag tycker inte det är
riktigt att ställa dessa frågor mot varandra.

Onsdagen den 10 april 1957 em.

Nr 12 145

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ollen begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen

Om översyn av gällande abortindikationer
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 29.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handlägningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.09.

In fidem
G. II. Berggren

10 Vörsla kammarens protokoll 1057. Nr 12