Fredagen den 4 mars Sid (Riksdagens protokoll 1955:8)

RIKSDAGENS

lön* PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 8

4—9 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 4 mars Sid.

Ändrade bestämmelser ang. prisnedsatta läkemedel ............ 4

Minderårigs användande till arbete under jord .................. 6

Ändring i den s. k. ensittarlagen ................................ 9

Ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m..... 10

Tisdagen den 8 mars

Interpellation av herr Lundström ang. postutbäringen i Stockholm 22
Onsdagen den 9 mars

Remissdebatt ang. Kungl. Maj:ts skrivelse med redogörelser från

Nordiska rådet ............................................ 23

Försegling av valsedelspaket .................................. 62

Partibeteckningen å valsedlar .................................. 63

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 4 mars

Statsutskottets memorial nr 36, angående överlämnande till lagutskott
av två till statsutskottet hänvisade motioner ............ 3

— utlåtande nr 37, ang. dispositionen av kolclearingkassans överskottsmedel
.............................................. 3

— nr 38, ang. ersättning till H. K. Almkvist m. fl............... 4

— nr 39, ang. livränta till A. Magnusson ........................ 4

— nr 40, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m............................................. 4

•—- nr 41, ang. ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom .................................... 4

— nr 42, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde ...................... 4

I Första kammarens protokoll 1955. Nr 8

•2

Xr 8

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, om ändrad lydelse av 16 och
18 §§ förordningen ang. tillverkning av brännvin m. m....... 4

— nr 10, om ändring i förordningen ang. omsättnings- och utskänk ningsskatt

å rusdrycker m. m............................... 4

Andra lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändring i bestämmelserna
rörande kostnadsfria läkemedel ............................ 4

— nr 11, ang. ändring i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel ........................................ 6

— nr 12, ang. ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen ........ 6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. vissa anslag ur kyrkofonden
m. m................................................. 9

— nr 6, ang. vidgad rätt för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område .............................. 9

— nr 7, ang. ändring i 18 § lagen om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. . 10

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, om ökad upplysning
ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m................. 10

Onsdagen den 9 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. förseglingen av valsedelspaket
................................................ 62

— nr 7, ang. partibeteckningen å valsedlar .................... 63

— nr 8, ang. ändrad ordning för poströstning i vissa fall ........ 67

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln
(utrikesdepartementet) .............................. 67

Bevillningsutskottets betänkande nr 11, ang. förhöjning av tilldelningen
av spritdrycker för motboksinnehavare .............. 67

— nr 12, ang. upphävande av varuskatten för marmelad och ersättningsmedel
härför ...................................... 67

— nr 13, ang. ändring av nöjesskatten för biografföreställningar

m. m..................................................... 67

— nr 14, ang. beskattningen av traktamentsersättningar ........ 67

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. tilläggspension åt materialförvaltaren
M. Karlsson ...................................... 67

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, ang. viss ändring av näringsfrihetsförordningen
........................................ 67

— nr 14 ang. ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser 67

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring i folkbokföringsförordningen
.............................................. 67

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, ang. inventering av
privata arkiv i landet m. m................................. 67

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Fredagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

111, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under försvarets fonder
m. m.; och

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 115, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§
lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr
207), dels ock i ämnet väckt motion;
samt

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av två
provisoriska europeiska överenskommelser
om social trygghet och en europeisk

konvention om social och medicinsk
hjälp samt tilläggsprotokoll till dessa avtal.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 117, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340),
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 91, angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret 1955/
56 m. m.;

nr 92, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.; och
nr 94, angående vissa anslag till epileptikervården.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, med förslag till förordning
angående tillfälligt upphävande av viss
i vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 36, angående överlämnande
till lagutskott av två till statsutskottet
hänvisade motioner, som äger
samband med frågan om fortsatt giltighet
av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete,
bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
kolclearingkassans överskottsmedel;

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Om ändrade bestämmelser ang. prisnedsatta läkemedel

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till H.
K. Almkvist m. fl.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till A.
Magnusson;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73)
angående tillverkning av brännvin, m.m.,
jämte en i ämnet väckt motion; samt
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 72) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å rusdrycker,
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om ändrade bestämmelser ang. prisnedsatta
läkemedel

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion om viss ändring i bestämmelserna
rörande kostnadsfria läkemedel.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 209, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Johanson i Västervik och
Almgren hemställt, att riksdagen måtte

besluta sådan ändring av läkemedelsförordningen,
att karensbeloppet slopades
för de läkemedel, som rabatterades med
50 % sedan karensbeloppet på 3 kronor
erlagts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, 11:209, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Den sjukförsäkringsreform,
som nyligen genomförts, innebär
otvivelaktigt för den största delen av det
svenska folket stora förbättringar, och
man kan nog tryggt påstå, att den utgör
ett förnämligt bidrag till det sociala uppbyggnadsarbetet
i vårt land. Men även
den bästa reform har, hur väl genomtänkt
den än kan vara, självfallet sina
små skönhetsfel, som kanske särskilt
kommer till synes vid övergången till
den nya ordningen och då medför en
del irritation. Man kan nog påstå att så
i viss mån är fallet med den i samband
med sjukförsäkringsreformen genomförda
läkemedelsreformen. De som tidigare
tillhört sjukkassor, som i viss utsträckning
lämnat ersättning för läkemedel,
har på den punkten fått en försämring.

Jag tillhör själv en sjukkassa, som tidigare
lämnade ersättning med 50 procent
på läkemedel utan att något karensbelopp
uttogs. Därför har jag på nära
håll kunnat iaktta, hur särskilt de mindre
inkomsttagare, folkpensionärer och
likställda, som tillhörde kassan före årsskiftet,
blivit i viss mån besvikna över
reformens verkan på denna punkt.

Jag kan ta ett exempel. För ett par
veckor sedan träffade jag en folkpensionär,
som hade varit på apoteket och
tillhandlat sig medicin för 10 kronor 30
öre. Han hade köpt en sort, som kostade
3:80, en som kostade 3:50 och en
som kostade 3 kronor. På detta fick han
nu en rabatt av 65 öre, varemot han före
årsskiftet av samma sjukkassa skulle ha
fått 5 kronor 15 öre. Det är klart att
man skulle kunna anföra en rad liknande
exempel.

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Om ändrade

För min del har jag den uppfattningen,
att det skulle innebära en betydande
fördel, särskilt för de mindre inkomsttagarna,
om karensbeloppet slopades,
och därför tycker jag att motionärernas
framställning borde kunna bifallas.

Mot ett sådant bifall har bland annat
anförts statsfinansiella skäl. Det är något
som måste respekteras, ty det är
klart att staten inte kan påta sig hur
stora utgifter som helst ens för mycket
värdefulla reformer. Men varför då inte
utta de vid ett bifall till motionärernas
yrkande uppkomna kostnadsökningarna
genom en avgift av medlemmarna? Jag
tror att en avgiftshöjning skulle kunna
stanna vid en femma, och det tror jag
är någonting som medlemmarna gärna
skulle betala för att få denna förmån.
Det skulle ju innebära att de, som är
sjuka, skulle få en fördel, medan de, som
inte behöver köpa läkemedel, självfallet
skulle slippa betala någonting, och följaktligen
skulle man i likhet med vad
som gäller för vår socialpolitik i övrigt
solidariskt hjälpa de svaga.

Till försvar för ett bibehållande av de
bestämmelser, som nu gäller, anför man
att det är så kort tid sedan denna reform
fördes ut i livet och att det därför
kan vara en smula för tidigt att ändra
på dem. Jag förstår dessa synpunkter,
ty det är självfallet inte så roligt att
ändra på ett förslag, som så nyligen
trängt ut i livet. Men å andra sidan tror
jag att man redan nu har fått tillräcklig
erfarenhet för att säga, att den irritation,
som uppstått, skulle kunna minskas
eller borttas, om vi gick på det förslag,
som motionärerna här har framlagt.

Herr talman! Jag ber med detta inlägg
att få föreslå, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring av läkemedelsförordningen
att karensbeloppet slopas för de läkemedel
som rabatteras med 50 procent
sedan karensbeloppet på 3 kronor erlagts.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! De önskemål, som behandlats
såväl i förevarande utlåtande

bestämmelser ang. prisnedsatta läkemedel
nr 10 som i utlåtande nr 11, var föremål
för riksdagens övervägande i fjol,
när denna reform beslutades. Utskottet
har redogjort för de slutsatser och den
ståndpunkt, som utskottet då kom till,
och anser nu att läget är precis detsamma
som då. Av den anledningen kan jag
med hänvisning till vad utskottet i denna
fråga anfört hemställa om bifall till
utskottets utlåtande.

Jag kanske bara skall tillägga en sak,
när det gäller frågan, om det skall vara
ett karensbelopp eller inte, och frågan
om dess storlek. I överensstämmelse med
riksdagens beslut redan 1953 innebar
förslaget i fjol en viss begränsning av
de kostnader det här är fråga om. Riksdagen
hade nämligen 1953 uttalat sig
för att kostnaderna för reformen borde
hållas inom en viss ram. Skulle vi nu
lika väl som 1954 få hålla oss till det
principbeslut, som fattades 1953, måste
vi här ta hänsyn inte bara till frågan
om karensbeloppets storlek utan också
till frågan om rabatternas storlek.

Sänker vi karensbeloppet, får vi alltså
överväga, om vi inte också bör sänka
rabattens storlek. Det är inte alls säkert
att man kan hålla sig till en rabatt av
50 procent under sådana förhållanden,
och det var bland annat den synpunkten
som motiverade riksdagens beslut i fjol.
Riksdagen hade den uppfattningen att
man genom att bibehålla systemet med
karensbelopp skulle få möjlighet att inom
den kostnadsram, som man räknat
med, ge effektivare hjälp åt sådana sjuklingar
som måste kosta på sig dyrbarare
läkemedel.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Jag vill bara säga det att man ju ändå
har möjligheten att bygga på avgifter
från de sjukförsäkrade. Då kan man ju
i varje fall hålla sig inom den uppgjorda
kostnadsramen —- det skulle bli
do sjuka själva som genom sina bidrag
täckte kostnaderna för den nu föreslagna
reformen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtan -

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ang. minderårigs användande till arbete under jord

det yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Karlsson, Göran, att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
sådan ändring av läkemedelsförordningen,
att karensbeloppet slopades för de
läkemedel, som rabatterades med 50 °7o
sedan karensbeloppet på 3 kronor erlagts.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om viss ändring i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. minderårigs användande till arbete
under jord

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1), dels
ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 28 januari 1955 dagtecknad
proposition, nr 58, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad
lydelse av 25 § arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1).

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att dispens från gällande
förbud mot användning av minderårig
till arbete under jord i gruva, i stenbrott
eller å annan därmed jämförlig arbetsplats
skulle kunna meddelas — i
stället för som hittills yngling som fyllt
16 år — den som fyllt eller under kalenderåret
fyllde 15 år, där så funnes
påkallat med hänsyn till vederbörandes
yrkesutbildning.

I samband med propositionen hade
utskottet förehaft en i anledning av densamma
inom första kammaren väckt
motion, nr 393, av herrar Norling och
Öhman, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med avslag å motionen 1:393
måtte bifalla propositionen nr 58.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I det här föreliggande
ärendet har jag tillsammans med min
partikamrat herr Öhman yrkat avslag på
den uppmjukning av arbetarskyddslagens
25 § som föreslagits av Kungl. Maj :t.

I gruvföretagens hemställan anföres
som motivering för lagens uppmjukning,
att pojkarna redan vid 14 år slutar skolan
och att de sedan skulle få gå i två
år och vänta på att få börja sin utbildning
till gruvarbetare. Även med nuvarande
arbetarskyddslag kan ju dispens
erhållas för arbete under jord vid 16
års ålder, och det pågår för närvarande
utbildning av gruvarbetare. I Kiruna
finns en gruvlinje vid Kiruna praktiska
ungdomsskola. Deltagare i varje årskurs
är 12 till antalet, och linjen är tvåårig
i metallskolan. Sedan överförs eleverna
till den egentliga gruvskolan, och då
har eleverna uppnått 16 års ålder, som
nu gäller vid dispens för arbete under
jord. Det tredje året får eleven arbeta 24
timmar i veckan delvis under jord, och
i övrigt blir utbildningen teoretisk. Under
det fjärde året blir arbetstimmarna
32 i veckan, och då börjar de få gå med
i arbetslagen. Under hela utbildningstiden
får allt arbete endast ske mot timlön.
Vid utbildningstidens slut har således
eleven fyllt 18 år och är då utbildad
för att inträda i produktionen.

Den av Grängesbergs gruvföretag planlagda
utbildningen avviker väsentligt
från den i Kiruna tillämpade utbildningsformen.
I stället för en fyraårig utbildning
i Kiruna skall utbildningen i
Grängesberg förläggas till två år. Under
det första utbildningsåret skall eleverna
i den praktiska undervisningen cirkulera

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Ang. minderårigs användande till arbete under jord

mellan olika avdelningar och där deltaga
i olika sysselsättningar. Eleverna
kan välja på fyra utbildningslinjer, nämligen
gruv-, byggnads-, elektriska ocli
mekaniska linjen. Efter det första årets
utbildning kan eleven således välja vilket
yrke han vill utbilda sig till. Det
första årets utbildning kan således utan
upphävande av nuvarande skyddsbestämmelser
fortgå obehindrat. Det är
meningen, att eleverna under det första
året endast skall inhämta kunskap om
verktyg och maskiner och få handlag
med dessa. Först efter denna utbildning,
således andra året, avser man att de,
som då väljer gruvlinjen, skall kunna
få tillfälle att arbeta under jord.

Den praktiska utbildningen, som skall
pågå året runt med avbrott för semester,
skall utgöra 32 timmar i veckan även
under första året, vilket är samma arbetstid
som nu utgår under fjärde året
i skolan i Kiruna. Denna arbetstid för
praktisk utbildning stärker misstanken
att det inte är enbart de ungas intressen
man sett på utan också på ett visst produktionsresultat,
som man väntar att
dessa pojkar som lärlingar skall uppnå.
Även om såväl departementschefen som
utskottet hänvisar till att utbildningen
skall förläggas till särskilda orter under
jord, så utestänger man inte därför riskerna
för ohälsa eller olycksfall. Ur ren
skyddssynpunkt för de unga borde därför
den nuvarande skyddslagens 25 §
bibehållas. Jag har själv som ung arbetat
i gruva under jord, så jag vet vilken påfrestning
det innebar, särskilt för de
unga.

De gruvarbetare, som kommit upp i
mogen ålder och som själva börjat som
unga pojkar vid ungefär samma ålder
som den vid vilken man nu föreslår att
utbildningen skall börja, avråder bestämt
från att man nu på nytt skall sända
14—15-åringar ned i arbetet under
jord i gruvorna. Många arbetare som
börjat vid denna tid får nu gå med dåliga
ryggar eller är silikosskadade. De
kan nu i sina bästa år inte längre delta
i bergsbrytning utan får gå med annat
lättare arbete, vilket medför att deras
förtjänst blir mindre och deras standard

sänkt. Att det är svårt att rekrytera ungdom
för gruvarbete beror nog till stor
del på att detta yrke inte erbjuder sådana
ekonomiska och sociala fördelar,
att de kompenserar de olägenheter som
underjordiskt gruvarbete medför.

Endast på en punkt har utskottet behandlat
de nackdelar som den sänkta
åldersgränsen medför, och det gäller
dagersättning vid inträffat olycksfall.
Här säger utskottet att de unga arbetarna
i gruvorna inte blir sämre ställda
än ungdom som arbetar ovan jord i annat
arbete, som inte får någon ersättning
för den förlorade inkomsten. Detta
är riktigt, men riskerna för olycksfall
och yrkessjukdom är betydligt större i
arbete under jord än i vanligt arbete
ovan jord. I denna fråga kommer väl
snart ett nytt utlåtande från utskottet, ty
jag och flera andra har inlämnat en
motion, i vilken vi föreslagit ändringar
just beträffande denna fråga.

Vår motion syftar således inte till att
försvåra yrkesutbildningen för gruvarbete,
men vi anser att åldersgränsen för
utbildning under jord i detta yrke bör
bibehållas vid nuvarande 18 år, men
med rätt till dispens vid fyllda 16 år.
Den fyraåriga utbildningslinje för gruvarbete,
som nu tillämpas i Kiruna praktiska
ungdomsskola, bestyrker riktigheten
av att även med nuvarande åldersgräns
kan utbildning ske i anslutning till
enhetsskolans klass 9 y. Då blir eleven
färdigutbildad för att träda in i det produktiva
arbetet i gruvan vid fyllda 18
år. I den nu föreslagna tvååriga utbildningen
för gruvarbete skulle eleven vara
färdig för produktivt arbete under jord
redan vid 16—17-årsåldern, och en allmän
dispens måste då utfärdas för alla
som blivit utbildade, om de skall kunna
utnyttja ,sin utbildning. Åldersgränsen
för det produktiva arbetet sänkes således
med ett år, och det är väl detta som är
själva huvudorsaken till den gjorda
framställningen om sänkt åldersgräns
från gruvföretagens sida.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka Difall till motionen och avslag
på Kungl. Maj:ts proposition.

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Ang. minderårigs användande till arbete under jord

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det var ju hårt sagt av
herr Norling att motivet för den föreslagna
ändringen skulle vara att man
ville få billigare arbetskraft genom att
utnyttja minderåriga. Jag tror nog att vi
lugnt kan hålla oss till det motiv som
han först var inne på, nämligen att man
vill anpassa lagstiftningen med hänsyn
till möjligheterna att på lämpligaste sätt
ordna den praktiska utbildningen i det
här yrket.

I det avseendet menade herr Norling
att utbildningen är tillfredsställande ordnad
i Kiruna utan att man där behövt
börja undervisningen före 16-årsåldern,
och att det skulle gå bra även i Grängesberg,
om man lade om utbildningsprogrammet
på visst sätt. Han glömde emellertid
att resonera om en annan synpunkt
som här måste beaktas, nämligen
sammanhanget mellan denna yrkesutbildning
och undervisningen i folkskolan.
Det har påpekats att elever i folkskolan,
som tillhör 9 y-avdelningen och
som är inställda på att utbilda sig till
gruvarbetare, får en glappa mellan den
tidpunkt då de slutar i folkskolan och
den tidpunkt när de kan fortsätta sin
utbildning vid gruvan. Den omständigheten
har varit en av de mera avgörande
när utskottet har tillstyrkt det föreliggande
förslaget.

Det är fråga om en vidgad dispensmöjlighet.
Utskottet har kommit till den
uppfattningen att den dispensmöjlighet,
som här skulle öppnas, är kringgärdad
av så många bestämmelser och att dispens
beviljas under så speciella förutsättningar,
att några större risker inte
behöver uppstå. Meningen är ju också
att organisationerna skall ha ett stort
medinflytande, och framställningen om
en ändring av lagstiftningen har gjorts
från såväl arbetsgivar- som arbetarhåll.
Det är klart att det kanske är större risker
för en 15-åring att arbeta under jord
i en gruva även under de största försiktighetsåtgärder
än på andra arbetsplatser.
I vissa fall kan det vara så, men
iakttas alla de försiktighetsmått, som är
föreslagna, tror jag inte riskerna blir så
stora.

Herr Norling var också inne på ett
spörsmål som kanske endast mera indirekt
sammanhänger med denna fråga,
nämligen om gruvarbetets karaktär, om
den ersättning man får för detta arbete
och den mindre trivsel som själva arbetsplatsen
för med sig. Om detta kan
man ju ha olika uppfattningar. Jag har
en gammal god vän som i sin ungdom
var gruvarbetare. Han blev sedan järnbruksarbetare
och så småningom skolvaktmästare
och koin i mångt och mycket
att ägna sig åt kommunalt arbete. VI
har haft många angenäma pratstunder
tillsammans när vi har varit ute i skog
och mark eller på sjön som vi ofta har
varit, och han har berättat om sitt gruvarbetarliv.
Han arbetade i en mycket dålig
gruva — jag tror inte att den skulle
tillåtas som arbetsplats nu — och ramlade
en gång ned tillsammans med två
kamrater som dödades i fallet, medan
han själv klarade sig. Men han sade:
»Jag har aldrig trivts så bra som när
jag arbetade i gruvan.» Det kan alltså
råda litet olika uppfattningar om den saken.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Det är klart att allting
kan motiveras, och detta gäller också
förslaget att sänka åldersgränsen för de
pojkar man vill få in i gruvarbetet. Men
man måste väl erkänna att det förslag
som nu föreligger till och med är sämre
än den skyddslag som infördes 1912 när
arbetarskyddslagen första gången antogs.
Där fanns nämligen en bestämmelse
att en yngling inte fick arbeta under
jord innan han fyllt 15 år, men i det nu
framlagda förslaget bestäms att en yngling
kan få arbeta till och med under
hela den tid han är 14 år. Låt oss anta
att en yngling fyller 15 år i december
månad. Enligt lagförslaget skall han då
kunna anställas som lärling och få arbeta
under jord hela det år han är 14 år.
Det är en mycket stor försämring.

År 1931 ändrades åldersgränsen och
höjdes till 18 år för arbete under jord i

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

gruva men med möjlighet till dispens
vid 16 år. Det märkvärdiga är att denna
lagändring, varigenom man höjde såväl
åldersgränsen för arbete under jord
i gruva som dispensgränsen, motiverades
med att man skulle underlätta rekryteringen
till gruvorna. Precis samma motivering
anför man nu för att sänka åldersgränsen
till 14 år, ty det är i realiteten
en sådan sänkning.

Man måste väl trots allt betrakta det
som ett stort steg bakåt, om riksdagen
nu bifaller Kungl. Maj :ts framställning,
som den naturligtvis gör. Jag anser detta
vara att återinföra barnarbetet under
jord i de yrken det här gäller.

Herr NORMAN (s):

Jag vill bara framhålla att det där uttalandet
om 14-årsåldern kanske utgör
en liten överdrift av herr Norling. Det
står i lagtexten att detta skall gälla dem
som fyllt 15 år eller under kalenderåret
uppnår 15 års ålder. En sådan yngling
bör alltså ha hunnit ett gott stycke på
väg mot de 15 åren, om denna lagtext
skall kunna tillämpas på honom. Vidare
finns det ju särskilda garantier, det talas
om läkarundersökning, om iakttagande
av olika försiktighetsåtgärder, om sakkunnig
ledning i utbildningen o. s. v.
Utan någon tvekan tror jag att jag kan
säga att det är en överdrift när herr
Norling uttalar att detta syftar till att
återinföra barnarbetet. Framför allt blir
det en överdrift om man anknyter till
vad herr Norling förut sade, att här skall
man ge arbetsgivaren möjlighet att utnyttja
barnarbetskraften för att det skall
bli billigare för honom.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena proposi*
tioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning

Om ändring i den s. k. ensittarlagen
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m. bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ändring i den s. k. ensittarlagen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om vidgad rätt för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Tredje lagutskottet hade behandlat de
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 365 i första
kammaren av herr Mossberger och herr
Persson, Ragnar, samt nr 444 i andra
kammaren av fru Löfqvist m. fl.

I motionerna, vilka innehöllo likalydande
yrkanden, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 1 § i ensittarlagen
skulle erhålla den ändrade
lydelse, som i motionerna angivits. Den
av motionärerna föreslagna ändringen
innebar, att den i nämnda paragraf angivna
förutsättningen för nyttjanderättshavares
lösningsrätt, att nyttjanderättshavaren
tillhörigt boningshus, som lämnade
nöjaktig bostad åt honom och hans
familj, skulle ha funnits uppfört den 1
januari 1919 å den av honom innehavda
marken, skulle ändras därhän, att sådant
hus skulle ha funnits uppfört den 1 januari
1930.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:365
och II: 444, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag har inte tänkt framställa
något annat yrkande här än det
som utskottet kommit till. Jag vill endast
skicka en hemställan till fastighetsbildningskoinmittén
att den om möjligt
tar upp detta spörsmål och når
fram till en lösning av detsamma så
fort den kan. Det finns ju trots allt
ännu en hel del människor som hor un -

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

der dessa, jag vågar säga det, osäkra
förhållanden. De får svårt, om de vill
reparera sin bostad, att klara ekonomien,
därest de inte har pengarna själva.
De kan ju inte reparera för statliga
lån eller bidrag, och de har inte möjlighet
att låna pengar mot inteckning
i fastigheten. Därför är det angeläget
att denna fråga blir löst så fort som
möjligt. Det är min förhoppning att
kommittén inte dröjer så länge som tidigare
fastighetsbildningssakkunniga
gjorde, nämligen i sex år, innan den
tar ställning till frågan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion om viss ändring i 18 §
lagen om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ökad upplysning ang. äktenskapets
juridik och ekonomi m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckta motioner om åtgärder i syfte att
bringa upplysning angående äktenskapets
juridik och ekonomi m. m.

I de inom riksdagen väckta, till allmänna
beredningsutskottet hänvisade,
likalydande motionerna I: 211 av fru
Gärde Widemar m. fl. och II: 242 av
fröken Elmén m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om uppdrag åt lämplig
myndighet att verkställa utredning om
bästa sättet att bringa upplysning till
såväl män som kvinnor i äktenskapets
juridik och ekonomi samt föräldrarnas
ansvar och barnets rättsliga ställning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 211 och

II: 242 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson och Johan Persson, fru
Hamrin-Thorell, fru Nilsson, fru Sjöstrand
och fru Svedberg samt herrar
Nilsson i Bästekille, Nestrup och Braconier,
vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om uppdrag åt
lämplig myndighet att verkställa utredning
om bästa sättet att bringa upplysning
till såväl män som kvinnor i äktenskapets
juridik och ekonomi samt
föräldrarnas ansvar och barnets rättsliga
ställning.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Frågan om hur unga
människor som står i begrepp att gifta
sig skall få bästa möjliga upplysning om
konsekvenserna av det steg de tar har
ju redan förut varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Det framgår tydligt
av protokollen, att de som yttrat sig
i frågan i stort sett varit ense om att en
sådan upplysning är ytterst viktig för
samhället och för den enskilda individens
trivsel och lycka. Det framgår också
med största tydlighet av bland annat
allmänna beredningsutskottets utlåtanden,
både det som har avgivits i år och
framför allt det som avgavs år 1953, att
utskottet har samma uppfattning. Det är
utan tvekan en stor vinst för unga människor,
om de går in i äktenskapet med
kunskaper om de skyldigheter som de
åtar sig emot varandra och framför allt
de skyldigheter som de åtar sig emot
sina barn.

Så långt är vi säkert alla ense, men i
detta fall som i så många andra är vi
inte lika eniga om på vilka vägar man
bäst skall komma närmare målet, även
om man inte kommer ända fram. Det
allmänna beredningsutskott, som nu behandlat
denna motion — vilken avser
en hemställan att riksdagen skall anhålla
hos Kungl. Maj:t om att uppdraga
åt lämplig myndighet att verkställa ut -

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

redning för att på bästa sätt tillgodose
den upplysning jag här talar om — har
visat sig ganska tvehågset. En gång har
utskottet avstyrkt motionen, en annan
gång — det var år 1953 — har det tillstyrkt
den, och nu har utskottet åter
avstyrkt den. Något måste väl ändå ha
hänt, som kommit utskottets majoritet
att ändra ståndpunkt. Man frågar sig
naturligtvis vad det är.

Då visar det sig, att utskottets majoritet
anser, att ungdomen i skolorna numera
får en så utvidgad undervisning
i just familjekunskap, att det borde räcka
till inte bara för stunden utan också
för livet. Det finns nya och fina böcker
i medborgarkunskap, ur vilka också lärarna
kan hämta sina kunskaper, och
det finns nya och fina böcker, där barnen
kan läsa sig till en hel del om giftermålsbalken,
föräldrarnas ansvar inför
barnen, testamente o. s. v. Detta är
naturligtvis alldeles riktigt, och det är
enbart att vara glad och tacksam för, tv
något korn borde ändå falla i den goda
jorden och bära frukt fem till tio år senare,
när ungdomarna själva står inför
att bilda familj. Men bläddrar man i de
elva böcker som utskottet hänvisar till,
visar det sig förstås att det inte finns
så mycket kött på de magra ben, som
kallas balk. Det vill till ovanligt god pedagogisk
förmåga för att göra detta ämne,
familjekunskap, något så när levande
för pojkar och flickor i 14—15-årsåldern.
De måste med naturnödvändighet
ha en känsla av att det angår dem
ganska litet, hur deras barn ärver och
vad som händer dem själva juridiskt när
de gifter sig. En del av böckerna upptar
endast 4, 5 sidor, en bara 2 sidor
och den mest fylliga 8 sidor. Man ger
dock gärna ett varmt erkännande åt den
moderna bok som ligger till grund för
seminarieutbildningen.

Vidare anser utskottet, att det frivilliga
folkbildningsarbetet alltmer tar upp
denna fråga på sitt program. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, men det hindrar
inte att något mera behöver göras.
Vi motionärer och utskottsreservanter
har nämligen frågat oss, om detta är tillräckligt.
Vi kan faktiskt inte instämma

i utskottets mening, att dessa förbättringar
är så betydande, att kunskaperna
i större utsträckning än tidigare är
levande för eleverna ännu när de ingår
äktenskap. Vi styrks i vår uppfattning
av att skolöverstyrelsen och de samverkande
bildningsförbunden på ett tidigt
stadium sagt ifrån, att varken skolundervisningen
eller det frivilliga bildningsarbetet
räcker till.

Anledningen härtill tycker jag ligger
i klar dager. Barnen — man får väl ändå
kalla fjorton—femtonåringar för barn
— är inte mogna för att ta emot dessa
kunskaper. De har inga erfarenheter att
knyta an till, de frågar inte efter vad
som kan hända om fem eller tio år, de
drömmer om framtiden, men sannerligen
om de drömmer om juridiska och ekonomiska
konsekvenser av att gifta sig.

Det är först när de står inför äktenskapet,
som de tacksamt tar emot kunskaperna
och också besinnar dem. Ty
då behöver de dem. Det är en erfarenhet
som alla lärare gör. Man kan t. ex.
ta undervisningen i barnavård. Den rinner
av en tös i femtonårsåldern som vatten
på en gås. Men när hon står inför
att få sitt första barn, lär man henne
att sköta det på ett helt annat och mycket
snabbare sätt.

Det är alltså för de mognare ungdomarna
den upplysning är avsedd, som
vi efterlyser. Denna uppfattning delas
av alla kvinnoorganisationerna, vilka
utan undantag tillstyrkt motionen en
gång. Och den delas av alla dem som nu
är ute och håller föredrag i ämnet liksom
av den familjerådgivning, som redan
finns påbörjad och som nu är föreslagen
att utvidgas. Vid en rad olika
tillfällen skulle det vara bra att ha en
broschyr att lämna efter sig vid det talade
ordet. Folk glömmer så lätt fakta,
och många människor är skrämmande
okunniga om sin rättsliga ställning i detta
hänseende. Denna okunnighet går
främst ut över barnen. Är det inte då
statens sak att upplysa ungdomarna om
de skyldigheter den ålägger dem som
äkta makar och föräldrar och de rättigheter
som de båda makarna har gentemot
varandra? Den upplysningen är de

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

mottagliga för, inte vid fjorton, femton
års ålder, utan senare. Ingen människa
tror, att enbart upplysning om det ena
och det andra skapar lyckliga äktenskap
och förhindrar konflikter. En broschyr
verkar det visserligen icke. Men det är
den enda väg — upplysningens alltså —
som vi kan gå för att hjälpa ungdomarna
i detta fall.

Statsrådet Lindström har i flera fall
visat sitt intresse för just hem- och familjefrågor,
och jag skulle vilja vädja
till statsrådet att även lägga denna fråga
till sin intressesfär och bidraga till
eu positiv lösning. Jag tycker det skulle
gå helt i linje med hennes strävanden.

Allmänna beredningsutskottet slutade
sitt utlåtande 1953 med följande sammanfattning
i denna fråga: »Utskottet
finner, att frågan är av stor samhällelig
betydelse och att det som kan göras
också bör göras.» Jag tycker att denna
slutsats står sig också i dag, och därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Motioner av samma lydelse
som den nu föreliggande väcktes
vid både 1951 och 1953 års riksdagar,
och båda gångerna avslogs de av riksdagen.
Den föreliggande motionen är i
huvudsak likadan som den som behandlades
vid 1953 års riksdag. Den enda
skillnad man kan spåra i den nu föreliggande
motionen är att motionärerna i
sista stycket säger, att de ifrågasätter
om det inte för rättshjälpsanstalter och
skilsmässoadvokater vore en hjälp att
ha en framställning i lättfattlig och populär
form som de kunde använda.

Jag vill ifrågasätta om riksdagen verkligen
skall uppdra åt Kungl. Maj:t att
göra en utredning om denna fråga för
att få fram en lättfattlig broschyr, som
sedan skall överlämnas till rättshjälpsadvokater
och andra på sätt som denna
motion föreslår. Jag undrar, om inte dessa
advokater, som ju kan läsa de nuvarande
lagarna, är kapabla att vidarebefordra
deras innehåll i populär form

till sådana, som besöker dem, utan att
man skall behöva sticka en populärt
skriven broschyr eller bok i deras händer.

Vid behandlingen av motionen i utskottet
kunde vi konstatera, att det på
detta område har skett en mycket kraftig
utveckling jämfört med tidigare. Fru
Hamrin-Thorell var inne på den frågan,
men jag skall tillåta mig att ta upp några
av de punkter som finns i utskottsutlåtandet.

För skolundervisningen finns det för
närvarande elva läroböcker som behandlar
denna fråga. Även om en del av dessa
bara ägnar frågan en eller ett par sidor,
finns det också böcker som har upp
till sex å sju sidor om just dessa spörsmål.
Dessa böcker skall användas i folkskolans
högre klasser, fortsättningsskolan,
realskolans och flickskolans fortsättningsklasser,
enhetsskolan, gymnasiet
och folkskoleseminariet samt ungdomsskolorna.
Det betyder att inte bara fjorton-
och femtonåringarna får undervisning
i detta ämne, ty de måtte väl vara
något äldre, som går i folkskoleseminarier
och gymnasier.

Under hösten utkom ett annat arbete
som heter »Samhällskunskap för seminarieundervisningen,
annan högre undervisning
och det fria bildningsarbetet».
Däri lämnas en fyllig framställning
av de hithörande frågorna i form av
uppsatser av framstående fackmän. I
den boken behandlas således familjerättsliga
frågor, familjens ställning, familjesociala
åtgärder samt barn- och
ungdomsfrågor.

Bildningsförbunden har även kurser
på detta område, och dessa har utökats
under de senare åren.

Radion har ingenting för närvarande,
men man har uttalat att man har detta
område under ständig bevakning och
att det är möjligt att man kommer att
anordna program även i dessa frågor.

Slutligen vill jag även hänvisa till
»Medborgarboken», som utges av Landskommunernas
förbund och som överlämnas
gratis till medborgarna på deras
myndighetsdag. Den har hittills distribuerats
i 50 000 exemplar, och den bör

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

väl ha gjort någon nytta. Landskommunernas
förbund har förklarat, att man
håller på att planera en ny upplaga av
denna bok.

Man kan alltså här spåra en mycket
stark utveckling på detta område framför
allt under de senaste två åren, och
det var med anledning härav som utskottet
icke kunde tillstyrka motionen.
Den gäller i viss mån ett begränsat område.
Det finns många områden i vårt
samhällsliv som skulle kunna behöva
belysas av lättfattligt skrivna broschyrer,
men utskottet anser inte att man bör
tillsätta en statlig utredning för detta begränsade
område, allra helst som det
redan finns så många böcker skrivna
om just dessa problem.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! »I äktenskapet äger familjen
sin grund, och på familjen vilar
samhällsorganisationen.» Orden är lagberedningens
och fälldes vid tillkomsten
av giftermålsbalken 1920. Intet har
hänt som rubbat giltigheten av denna
sats. Det är bara det att grunden vacklar
för flera familjer. Familjerna kläms
mellan sköldarna hårdare nu än förr.
Skilsmässorna visar en stadigt stigande
kurva. Detta kan knappast vara riksdagen
likgiltigt. Verkningarna av skilsmässorna
är ödesdigra. I stat och kommun
ställs vi inför dem varje dag. Det
gäller allvarliga barn- och ungdomsproblem,
ensamma och trasiga människor,
som skall stöttas och hjälpas.

Reservanterna har i sin reservation
sagt att många äktenskap ingås tanklöst
och utan att man egentligen tar något
ansvar för vare sig hemmet eller barnen.
Jag är inte för min del beredd att
stryka under detta. Jag tror att de allra
flesta människor är uppfyllda av de bästa
föresatser när de gifter sig. Men under
äktenskapets gång möter de många
nya och svåra problem. Svårigheterna
kan komma senare, de har svårt förstå,
att de måste lära sig anpassningens svåra
konst om det skall kunna gå bra. Att
den äktenskapliga seglatsen går illa och

ofta slutar med haveri kan ha många
orsaker. Bakom skilsmässorna ligger
mycket som vi inte kan komma åt och
som vi inte kan påverka, men en hel
del kan skrivas på okunnighetens konto,
okunnighet om de mest elementära
förutsättningar som fordras för att inte
längtans blåa blomma, så underbar i
äktenskapets förgård, skall slockna och
förfrysa sedan, en ren och skär okunnighet
om den andra partens sätt att se
på saker och ting, motpartens krav och
behov. Att ta reda på vad lagen säger,
nämligen att båda makarna skall leva
under samma villkor, att båda i samråd
skall sträva efter familjens gemensamma
bästa, att hustrun har rätt till bestämda
hushållspengar och pengar för egna
personliga utgifter, pengar som hon kan
nyttja eller spara vilket hon vill, tror
jag inte faller en enda människa in. Jag
tror inte vi behöver tvivla på att just
tvister om familjeekonomien, den enes
och andres vilja och rätt i detta sammanhang,
har stjälpt många lass. Sparbankernas
budgetrådgivare, socialarbetare,
advokater och äktenskapsförmedlare
är fullständigt eniga om den saken.

Befolkningsutrcdningen gjorde 1947
en rundfråga till dessa. De exemplifierade
sina erfarenheter på många sätt,
och jag skall tillåta mig, herr talman,
att citera bara ett par korta uttalanden.
En tjänsteman vid en av sparbankernas
budgetbyråer skrev följande: »Det förekommer,
alt vi säger till en hustru, som
kommer till oss med sina bekymmer:
Ni måste tala med er man! — men får
till svar: Jag törs inte, han blir så ond,
då jag talar om pengar!» Många hustrur
vet inte ett dugg vad mannen har
för inkomst, och det förekommer att
hon letar i fickorna för att få en föreställning
om tillgångarna. Det finns naturligtvis
också fall, där det hela går
sönder därför att hustrun lever ansvarslöst,
köper dyrbara kläder, sätter sig i
skuld och över huvud taget ställer sådana
krav på mannen och hans ekonomiska
möjligheter att de är omöjliga att
uppfylla.

En advokat slutligen yttrade sig på
följande sätt: »Det är upprörande att eu

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi in. m.

människa, som arbetar kanske 16 timmar
om dygnei, skall anses försörjd.
Männen har ofta den felaktiga uppfattningen
att vad de förtjänar är deras
eget och att om de blott lämnar litet till
hushållspengar, kan de göra vad de vill
med resten.»

För min del tycker jag inte alls att
det är förvånande att det med en skev
inbördes inställning till de ekonomiska
frågorna blir irritation, som kan fördjupas
och leda till en äktenskaplig
katastrof. Man ställer sig ovillkorligt
den frågan: Kan man inte finna några
vägar för att förebygga dessa äktenskapliga
misslyckanden som måste bero på
okunnighet, på att man inte har talats
vid om sakerna? Kan man inte komma
fram genom att pröva olika vägar för
upplysningen? Det tror motionärerna
och många med dem. Motionärerna vill
ha utrett hur man på bästa sätt skall
kunna sprida en sådan upplysning och
nå både män och kvinnor. Jag håller
med herr Nilsson om att det inte kan
vara en statlig uppgift att sammanställa
en broschyr, som motsvarar alla rimliga
krav. Det som avses är väl närmast
att få den ekonomiska sidan garanterad
och finna de vägar, på vilka denna upplysning
skall spridas.

Kravet på en utvidgad upplysning på
detta område är inte nytt. 1941 års befolkningsutredning
framställde förslag
om att det skulle utarbetas en broschyr
som skulle utlämnas vid lysningens uttagande.
Som fru Hamrin-Thorell redan
har sagt är frågan nu för tredje gången
på riksdagens bord. År 1953 uttalade sig
en kompakt kvinnoopinion omslutande
alla politiska partier för att en sådan
utredning skulle komma till stånd. Även
Sveriges husmodersföreningars riksförbund,
vid sidan om de politiska organisationerna
och Landskommunernas förbund,
yttrade sig tillstyrkande. Men
trots detta blev inte medkammaren övertygad.
I år har inte motionen varit föremål
för remiss. Jag drar därav den slutsatsen,
att beredningsutskottet räknar
med att inställningen hos de tidigare
hörda remissinstanserna är densamma
nu som förra gången.

I sakfrågan är utskottet helt överens
med reservanterna, nämligen att upplysning
behövs. Det är om vägarna som
meningarna delar sig. Jag kan helt instämma
i vad fru Hamrin-Thorell sade
om undervisningen på skolstadiet. Vi är
alla glada över att skolan lämnar mera
utrymme för hem och familjefrågor över
huvud taget. Det är också sant, som herr
Hjalmar Nilsson säger, att det finns
många ungdomar i högre åldrar, som
får denna undervisning. Men är det inte
så att en stor del av våra ungdomar går
direkt från folkskolan ut i förvärvslivet?
Även när enhetsskolan är genomförd
— vilket för övrigt kommer att dröja
en bra tid —■ kommer ungdomar att vid
relativt tidig ålder gå direkt ut i förvärvslivet.
De som får denna undervisning
vid seminarier och andra likvärdiga
skolformer utgör inte en så stor
procent av alla ungdomar i landet

Man har här talat om radion. Jag måste
säga att jag inte heller tror på det
argumentet. Det är trångt om sändningstiderna
och över huvud taget väldigt
många anspråk, som ställs på radion,
särskilt på att få goda lyssnartider. Jag
tror inte att det kommer att bli någon
nämnvärd skillnad, när dubbelprogrammet
kommer. Jag kan inte heller föreställa
mig att radion skall kunna ha ett
upplysningsprogram rörande dessa frågor,
vilket återkommer årligen, och det
är ju det som är det viktiga, att vi på
detta område får en kontinuerlig upplysningsverksamhet,
som når årsklass
efter årsklass vid den tid, då ungdomarna
verkligen är lyhörda för upplysning
i dessa frågor.

Man har också talat om Medborgarboken.
Jag tror visst att den kan vara både
värdefull och bra. Jag vill dock påpeka
att Landskommunernas förbund har
framhållit, att det visat sig ytterligt svårt
att samla ungdomar i 20-årsåldern till
dessa medborgardagar. Även om 50 000
exemplar är en aktningsvärd upplaga,
kan Medborgarboken inte anses fylla det
behov som förefinns.

Utskottet talar slutligen om folkbildningsarbetets
betydelse. Jag är villig att
understryka, att det fria folkbildnings -

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Om ökad upplysning ang.
arbetet har en enorm betydelse. Det
finns många som deltar i cirklar och
kurser i äktenskapsfrågor men det år
inte flertalet som är med i folkbildningsarbetet
och alla andra, de når man ju
inte den vägen. Det är precis som utskottet
självt säger: »Kunskaper i dessa
ting torde dock endast eftersträvas
av sådana som är intresserade härför.»
Ja, det är alldeles riktigt, och det är det
som enligt vårt sätt att se motiverar, att
man verkligen på ett helt annat sätt än
nu vänder sig till de grupper, som man
vill påverka. Jag tror att man kan slå
fast, att klarhet och vetande på denna
punkt inte eftersträvas av flertalet människor,
helt enkelt därför att många av
dem inte ägnar denna fråga en enda tanke.
Man tycker inte att man har behov
av att veta någonting. Uppfattningar och
attityder om vad som är mitt och ditt
och vem som skall bestämma om den
äktenskapliga penningpåsen tar man
med sig hemifrån och ägnar inte några
större funderingar däråt, när man står
i begrepp att gifta sig.

Jag tror därför, herr talman, att man
måste försöka finna vägar för att vid det
psykologiskt riktiga tillfället ge människorna
den för dem själva och samhället
så önskvärda upplysningen så att
säga i handom. Det tillfället tror jag för
min del är vid lysningens uttagande. Då
är de båda, tror jag åtminstone, uppfyllda
av något slags positiv nyfikenhet och
förväntan, de har diskussionslust inför
allt som skall förändras. Det är just
diskussionerna parterna emellan före äktenskapet
som vi vill ha.

Jag har inte någon övertro på att det
ekonomiska käbblet, all vantrivsel och
all tristess i hemmen kommer att försvinna,
om unga människor, innan de
gifter sig, får eu broschyr. Men vi har
inga andra vägar att gå, vi har inga andra
möjligheter att ta till än upplysning.
Kammaren har ju i andra sammanhang
dokumenterat sin tro på att starka upplysningsresurser
skall ge betydande resultat.
Jag syftar på de stora anslag som
anvisats för att möta vad jag kan kalla
dagen I), d. v. s. när starkspriten frisläppes.

äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

Jag ger visst reservanterna rätt i vad
de sade i fjol, att bakom skilsmässorna
finns flera djupt liggande faktorer, temperamentsskillnader,
sexuell missanpassning
och dylikt. Men jag är lika övertygad
om att konflikter, utlösta och manifesterade
på det ekonomiska planet,
leder till otillfredsställelse och känslokyla
och förstör även i andra äktenskapliga
sammanhang.

Den önskade utredningen kan näppeligen
bli vare sig dyrbar eller betungande
liksom inte heller de utgifter som det
eventuellt kan bli fråga om därefter. Det
är enligt mitt sätt att se en tvivelaktig
sparsamhet att inte här verkligen försöka
göra vad man kan. Jag vågar tro
att dessa pengar skulle bli räntabla. Vare
sig det gäller de svåra ungdomsproblemen,
abortfrågan eller andra ting som
har med människovärd att göra, kan vi
komma förbi kravet att hjälpen måste
sättas in så att säga inifrån och på ett
tidigt stadium. Vad vi här i dag avhandlar
är en detalj, gärna en mycket liten
detalj men ingalunda en obetydlig sådan.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Branting (s).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Då jag helt delar de synpunkter
som här har framförts av fru
Hamrin-Thorell och fru Wallentheim,
skall jag bli mycket kortfattad.

Jag begärde egentligen ordet för att
bemöta herr Hjalmar Nilsson, som påstod
att man inte gärna kan begära att
staten skall betala pengar för att underlätta
advokaternas arbete. Herr Nilsson
måtte helt ha missuppfattat den passus
i motionen som det här gäller. Vi begär
icke något för att underlätta advokaternas
arbete, utan vi vill ha en broschyr
för att kunna hjälpa våra klienter. Naturligtvis
kan vi tala om för klienterna,
hur det ligger till i deras ärende, men vi
har ingen garanti för att de kommer ihåg
vad vi sagt. Om vi hade en broschyr
skulle vi kunna sticka den i händerna
på dem. De skulle kunna ta broschyren
med sig hem, visa den för maken eller

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

makan och själva i lugn och ro läsa igenom
den och komma underfund med
vad som gäller för dem.

Folk uppsöker advokater vid många
tillfällen i livet, inte bara vid skilsmässor,
dödsfall, giftermål och testamentens
upprättande utan vid en mångfald andra
tillfällen. Då märker vi ofta hur gränslöst
okunniga människorna är om vad lagen
stadgar och vilka rättigheter de har
i det enskilda fallet.

Man kanske måste ha sett detta från
insidan så att säga för att förstå, huru
viktigt det är att folk redan från äktenskapets
början har en riktig kunskap
om vad lagen säger. Det är ofta en förutsättning
för att de skulle komma in på
rätt spår i äktenskapet. Jag tror att det
skulle ha stor betydelse om vi kunde
få till stånd denna form av upplysning.
Den upplysning som sker i skolorna kan
enligt min erfarenhet inte på något sätt
ersätta den upplysning som skulle ges
i denna broschyr, vilken skulle delas
ut vid lysning och andra tillfällen då
människor är i en sådan situation att det
är aktuellt för dem att få veta vad lagen
stadgar i olika avseenden.

Jag kan inte förstå utskottets inställning.
Alla myndigheter och andra som
sysslar med familjerådgivning är fullkomligt
eniga om att det finnes ett oerhört
stort behov av en sådan här broschyr.
Det är ganska egendomligt att utskottet
denna gång har frångått sin tidigare
ståndpunkt. Det material som har
tillkommit sedan frågan var uppe förra
gången kan knappast ge anledning till att
tro att broschyren nu skulle vara onödig.
Vi motionärer är liksom tidigare
motionärer i frågan övertygade om att
det här är fråga om ett verkligt stort
behov. Vi anser därför att riksdagen
bör medverka till en lösning, så att
vi får till stånd denna broschyr.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Det har här i dag skymtat
en viss övertro på möjligheterna att
från statens sida åstadkomma vad som

nu för tiden brister i den fostran, som
förr i världen på ett naturligt sätt ägde
ruin i människornas naturliga gemenskap,
genom umgänge mellan föräldrar
och barn och genom levande traditioner,
angående livets villkor i olika hänseenden.
Det har väl också skymtat en
viss övertro i avseende på möjligheterna
över huvud taget att genom upplysning
göra människorna goda och lyckliga.
Men ändock känner jag ett behov
att ge uttryck åt min varma sympati för
den strävan som ligger bakom motionen.

Det är över huvud taget en företeelse
som vi har anledning att bekymra oss
över nu för tiden att människorna står
i så hög grad okunniga, hjälplösa och
desorienterade inför det samhälle, i vilket
de lever, dess lagar och ordning och
de villkor, under vilka de bär att finna
sig till rätta i livet. Motionen är ett led
i en, som jag tycker, mycket erkännansvärd
strävan att binda människorna närmare
ihop med det samhälle i vilket de
lever. Dock kan jag inte säga annat än
att motionen här, sett ur den synpunkten,
har tagit upp bara ett litet detaljproblem.
Det är bara en liten del av den
orientering, som en medborgare behöver
i samhället, alltså om man ger upplysning
om äktenskapet, dess lagliga reglering
och vad därmed sammanhänger.
Det är så oändligt många andra ting,
som medborgarna nu för tiden är alltför
okunniga om. Jag har tidigare här i
riksdagen haft anledning att — bland
annat med herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet — tala om
hur illa beställt det är med ungdomens,
och för all del även de äldres, orientering
i samhällsförhållandena över huvud
taget, och i den bilden kommer också
in frågan om deras orientering i rättslivet.
Men det finns så många andra saker
än äktenskapslagstiftningen, som är
av betydelse. Den som går ut i livet behöver
en verklig förståelse för exempelvis
sociallagstiftningen, som är av så
djupt ingripande betydelse för alla. Den
som går ut i arbetslivet måste ha kännedom
om de arbetsrättsliga förhållandena.
Alla behöver vi en blick för vad

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

samhället tillåter och vad det inte tilllåter,
samhällets reaktioner mot det otilllåtna,
brott och straff. Det finns sålunda
så många andra ting, som jag skulle
vilja ha beaktade och det gör mig rätt
ovillig att medverka till åtgärder, som
siktar på ett så utomordentligt begränsat
område, som äktenskapslagstiftningen.
Man måste se alla dessa saker i sitt sammanhang.

Ehuru jag är medveten om att motionärerna
inte speciellt har tagit upp skolans
förhållanden — fastän utskottet har
gjort det — är jag angelägen att stryka
under, att alla önskemål om att där bereda
större utrymme för ifrågavarande
ämne stöter på stora svårigheter, då man
skall göra upp kursplanerna i skolorna
och där bereda plats för allting. Får jag
sluta med att berätta om en liten erfarenhet,
som jag har gjort i fråga om möjligheterna
att i skolornas undervisningsplaner
få utrymme för sådana här ting!
Jag har skrivit en lärobok, som numera
används ganska mycket på gymnasierna.
Den skrevs redan år 1928, och
redan då innehöll den ett kapitel, ett
tämligen rejält kapitel, om rättsväsendet
och då naturligtvis också några sidor
— jag har inte räknat ut hur
många — om föräldrar och barn och äktenskapet
och vad därmed sammanhänger.
Det roade mig en gång, då jag mottog
en kull av studenter till undervisning
vid Stockholms högskola, att fråga,
hur många som i gymnasieundervisningen
hade läst detta kapitel i min
samhällslära. Det räcktes icke upp en
enda hand från ett auditorium, som bestod
av 70—100 studenter. Det säger en
hel del.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det har från reservanternas
sida anförts, att det i denna fråga
egentligen är vägarna som skiljer,
och det är riktigt.

Vi inom utskottsmajoriteten har hävdat,
att den undervisning, som för närvarande
sker i skolorna på detta område,
bör vara till fyllest för att lämna
tillräckliga upplysningar i ämnet. Från

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr S

motionärernas och reservanternas sida
har framhållits — och det framskymtade
även i fru Wallentheims anförande
— att det är för tidigt att ge ungdomarna
denna undervisning på detta stadium.
I stället borde det ske, när de tar ut lysningen.
Utskottsmajoriteten har ifrågasatt,
om det är en lämplig tidpunkt att
sticka en broschyr i händerna på ungdomar,
när de tagit ut lysning för att
senast inom tre månader gifta sig. För
det första kommer de givetvis inte att
ha tid att läsa den, och för det andra
kommer de att placera den på en bokhylla
eller i en låda. När sedan kanske
den dagen kommer, då äktenskapet brister,
vet ingen av parterna var den där
broschyren finns. Vi tror därför att det
skulle vara lönlöst och föga vunnet med
att överlämna en broschyr vid den tidpunkten.
Vi tror mera på att man genom
skolundervisningen, särskilt på det högre
stadiet, har möjlighet att ge så mycket
till ungdomarna, att de på den vägen
kan få inblick i dessa frågor. Det
är däri skillnaden ligger.

Fru Wallentheim sade, att Medborgarboken
inte når ut till alla. Det är alldeles
riktigt, men om det finns ungdomar

som, när de blir myndiga, får en bok
gratis men inte har intresse nog att gå
och hämta ut den, måste man väl fråga
sig, om de verkligen läser en broschyr,
som man sticker i händerna på dem den
dag de begär lysning. Jag tror mera på
den bok, som överlämnas till dem vid
den tidpunkt, då de når myndig ålder.

Fru Wallentheim sade att det här var
fråga om ett tvivelaktigt sparsamhetsnit.
Beredningsutskottet behandlade i förrgår
en motion om inskränkningar i
kommittéväsendet och om önskvärdheten
att tänka på sparsamhetssynpunk ten,

då riksdagen begär nya utredningar.
Motionen kommer väl upp till behandling
i riksdagen om ett par veckor,
men jag undrar, om vi inte har anledning
att göra allvar av dessa strävanden
just när det gäller en utredning av
detta slag. Den nämnda motionen pekar
bl. a. på de rätt onöiliga utredningar
som ibland beslutas, och det är klart
alt man många gånger kan ifrågasätta

Nr 8

Fredagen den 4 mars 1955

Om ökad upplysning ang. äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

nödvändigheten av den ena och den
andra utredningen.

Jag skulle också vilja säga att jag har
en viss erfarenhet av ungdomen genom
mitt arbete i alla de organisationer, där
jag varit verksam. Min uppfattning är
den, att ungdomen för närvarande är
betydligt bättre än tidigare. Jag tror på
ungdomen i det här fallet — den har
betydligt större inblick i dessa frågor
än man hade för bara femton, tjugo år
sedan. Svårigheterna inom äktenskapen
kan många gånger ha sin grund i ekonomiska
förhållanden eller bostadsförhållanden,
och jag tror inte att man genom
en broschyr med upplysningar i
juridiska och ekonomiska frågor kan
upphäva de ekonomiska lagarna eller
råda bot på svårigheterna att få en ordentlig
bostad. Jag tror att man vinner
mer i dessa avseenden genom den politik,
framför allt den socialpolitik, som
har förts under de senaste åren och
som faktiskt ger ungdomarna bättre villkor
och större möjligheter att gemensamt
tillgodose sina intressen, när de
kommer upp i giftasåldern.

Jag ber, herr talman, att återigen få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! I fru Ruth HamrinTliorells
anförande skymtade det fram
att den återhållsamhet med statsutgifter,
åt vilken beredningsutskottets majoritet
med sitt ställningstagande givit uttryck,
var något diskutabel. Fru Wallentheim
betecknade denna sparsamhet rent ut
som tvivelaktig.

Jag kan inte erinra mig något under
de senaste riksdagarna framställt förslag
till återhållsamhet med statsutgifter, som
icke av någon betecknats såsom tvivelaktig
sparsamhet. Uppenbarligen är det
bara nya statsbidrag, som aldrig kan
vara tvivelaktiga.

Vad motionärerna konkret vill är ju
att Kungl. Maj:t, d. v. s. regeringen, skall
ålägga en myndighet att verkställa utredning
om en broschyr. Men det är
inte fråga om en broschyr vilken som

helst, herr talman, utan om en sjusärdeles
märklig broschyr. Den skall icke
endast leda till att unga människor upphör
att ingå äktenskap av tanklöshet
eller i tankspriddhet, utan också medföra
att längtans blåa blomma kommer
att leva och gnistra inte bara under förlovningstiden
utan även under äktenskapets
vardag. Broschyren skall hindra
många äktenskapliga skutor att gå i
kvav, och sist men icke minst: Den skall
hindra hustrurna från att söka pengar i
sina mäns fickor.

Jag måste, herr talman, i och för sig
uttala min beundran för blotta tanken
på möjligheten att skapa en sådan broschyr,
men är nog ändå tvungen att ställa
en fråga, den nämligen: Vilken är
den »lämpliga» myndighet, om vilken
reservanterna talar, som skall kunna genomföra
en utredning som ger dessa
mirakulösa resultat? Är det nationalbudgetdelegationen
man tänker på — den
gör ju anspråk på att åtminstone ett år
i förväg veta vad som kommer att hända
här i världen!

Innan jag fått svar på den frågan, nödgas
jag nog för min del yrka bifall till
utskottets förslag. Upplysning är utomordentlig
— den saken har det ju rätt
allmän enighet om under ett par, tre
hundra år — men upplysning för upplysningens
egen skull är kanske inte lika
motiverad. Det hoppas jag att vi blir
överens om, om inte förr, så inom de
närmaste 200 eller 300 åren.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Fredagen den 4 mars 1955

Nr 8

Om ökad upplysning ang.

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 20.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 och 18 §§ förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73)
angående tillverkning av brännvin,
m. m.; och

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 26 februari
1954 (nr 72) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å rusdrycker,
m. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 89, med förslag till lag om ändring i
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet.

äktenskapets juridik och ekonomi m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om ändrade
bestämmelser angående försegling
av s. k. valsedelspaket vid allmänna val;

nr 7, i anledning av motioner angående
viss ändring av bestämmelserna om
partibeteckning å valsedlar vid allmänna
val; och

nr 8, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för poströstning i vissa
fall vid politiska och kommunala val;

statsutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under tredje huvudtiteln, avseende
anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, i anledning av väckt motion om
förhöjning från och med den 1 april
(eventuellt 1 maj) av tilldelningen av
spritdrycker för motboksinnehavare;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för marmelad
och ersättningsmedel härför;

nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar
m. m.; och

nr 14, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av bestämmelserna
om beskattning av traktamentsersättningar; bankoutskottets

utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om tilläggspension
åt materialförvaltaren M. Karlsson; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion om
viss ändring av näringsfrihetsförordningen;
och

nr 14, i anledning av väckt motion om
viss ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser; tredje

lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i folkbokföringsförordningen den 28
juni 1946 (nr 469); samt

Nr 8

Tisdagen den 8 mars 1955

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om centrala åtgärder för inventering
av privata arkiv i landet m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Bergh under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av honom och herr
Alexanderson undertecknad motion, nr
411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning till vissa

beställningshavare i reserven m. fl. för
minskning i avlöningsförmåner till följd
av beslut vid 1940 års lagtima riksdag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.33.

In fidein
G. H. Berggren

Tisdagen den 8 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
enligt vidfogade läkarintyg.

Vimmerby sjukhus den 5 mars 1955

Lars V. Lindén

Härmed intygas, att riksdagsman Lars
V. Lindén, Vimmerby, som är intagen
på sjukhuset därstädes till följd av febersjukdom,
fortfarande är i behov av
ledighet från riksdagsarbetet minst t.
o. m. mars månads utgång.

Vimmerby den 5 mars 1955

S. Neij
Sjukstugeläkare

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bilagda läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och

med den 7 mars till och med den 23
april 1955.

Stockholm den 7 mars 1955

Georg Branting

Advokat Georg Branting är på grund
av blodtryckssjukdom oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet under tiden 9
mars t. o. m. 23 april 1955, vilket härmed
intygas på heder och samvete.

S:t Eriks sjukhus, Stockholm, den 7
mars 1955

Erik Sköld

överläkare
vid sjukhuset

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag anhålla om befrielse från riksdagsarbetet
till och med den 16 mars 1955

Örnsköldsvik den 7 mars 1955

Axel Andersson

Att riksdagsmannen Axel Andersson
från Örnsköldsvik är på grund av iråkad
neurasteni och överansträngning förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet under
tiden 7—17 mars, intygas.

Örnsköldsvik den 7 mars 1955

Gustaf Lindström
Med. doktor

De begärda ledigheterna beviljades.

Tisdagen den 8 mars 1955

Nr 8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
kolclearingkassans överskottsmedel;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till H.
K. Almkvist m. fl.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till A.
Magnusson;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. in.;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom; och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom finansdepartementets
verksamhetsområde.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 89, med förslag till lag om
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Bergh och Alexanderson
väckta motionen, nr 411, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ersättning till vissa beställningshavare
i reserven m. fl. för minskning
i avlöningsförmåner till följd av
beslut vid 1940 års lagtima riksdag.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—8,
statsutskottets utlåtande nr 3, bevillningsutskottets
betänkanden nr 11—14,
bankoutskottets utlåtande nr 6, andra
lagutskottets utlåtanden nr 13 och 14,
tredje lagutskottets utlåtande nr 8 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3.

Anmäldes och bordlädes

dels följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 96, angående hörselvårdens organisation
m. m.;

nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att meddela dispens från
vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation av
uppbörds- och indrivningsväsendet i vissa
städer, m. m.;

nr 98, angående vissa frågor rörande
tjänstebostäderna för folkskolans lärare;

nr 100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 101, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 102, angående stuteristatens organisation
m. m.;

nr 103, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 5 april
1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman;

nr 104, angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering;

nr 105, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1955/56
m. m.;

nr 106, angående anslag till Landsfogdarna
m. fl.: Avlöningar för budgetåret
1955/56;

nr 108, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

109, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m; samt

nr 115, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

dels ock Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 99, med överlämnande
av redogörelser från Nordiska
rådets svenska delegation.

Herr SÖDERQUIST (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 100, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
m. in., hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. proposition utsträckes till det
sammanträde som infaller näst efter

Nr 8

Tisdagen den 8 mars 1955

femton dagar från det propositionen kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1955/56 under statens allmänna fastighetsfond
in. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

44, i anledning av väckt motion om
rätt för instrumentmakaren Knut Ragnar
Östlund att för erhållande av pension
tillgodoräkna viss tjänstgöring; samt
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för dödsboet
efter fjärdingsmannen N. G. Linné
från viss ersättningsskyldighet till kronan; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av konvention rörande internationellt
erkännande av rätt till luftfartyg, dels
ock med förslag till lag om inskrivning
av rätt till luftfartyg, m. m.; samt

nr 17, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § lagen den 28 september 1951
(nr 649) om straff för vissa trafikbrott;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckt motion
om viss ändring i bestämmelserna rörande
kostnadsfria läkemedel;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder för effektivisering av
det statliga utredningsväsendet;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om anpassande av järnvägstågens avgångstider
till skolornas begynnelse- respektive
avslutningstider; samt

nr 7, i anledning av väckta motioner
om beredande av arbetsmöjligheter för
tidigare straffade personer m. fl.

Interpellation ang. postutbärningen i
Stockholm

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDSTRÖM (fp), som anförde:

I en skrivelse, som postdirektör Gunnar
Linden på lördagen lämnade till
generalpoststyrelsen ges en redogörelse
för den allvarliga brist på personal för
brevbäringen i Stor-Stockholm, som har
uppstått. Under februari har situationen
blivit allt svårare, påpekar postdirektör
Linden. En tillfällig lättnad blev det, när
ett fyrtiotal skolpojkar arbetade i postverket
under skollovet. Senast tillgängliga
uppgifter anger bristen till lägst 40
man. Utsikterna att hålla i gång brevbäringen
utan störningar anges som mörka,
och man överväger att inskränka antalet
brevbäringsturer, liksom att anställa
kvinnliga brevbärare. Det har
dessutom föreslagits att brevbäringen
skulle förenklas genom uppsättande av
postboxar, gemensamma för alla hyresgästerna
i samma fastighet.

Som förklaring till bristen på brevbärare
anges bl. a. postverkets underläge
i den allmänna konkurrensen om arbetskraft;
en följd av eftersläpningen i löneutvecklingen.

Redan förut har postverkets service i
Stockholm icke oväsentligt försämrats.
Det råder bland den allmänhet, som
skall av postverket betjänas, en betydande
oro, när nu ytterligare försämringar
ställes i utsikt. Inför de åtgärder som
planeras inställer sig frågan, om postverket
har överraskats av dessa svårigheter
eller om man har försummat att
i god tid möta dem genom en planering
på längre sikt. Den omständigheten, att
man tvingats anlita skolpojkar för att
klara också den normala utbäringen,
gör att man inte undgår intrycket av
en viss improvisation.

Med stöd av vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga: Är herr statsrådet villig
lämna en redogörelse för de åtgärder,
som planeras för att råda bot för svårigheterna
i fråga om postutbäringen i
Stockholm och för att säkerställa en fullgod
service?

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

På gjord proposition med,gav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Arrhén under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 412, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

angående anslag för budgetåret 1955/
56 till bidrag till vissa privatläroverk.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 9 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 126, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
25 § arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1), dels ock i ämnet väckt motion.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 96,
angående hörselvårdens organisation
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att meddela dispens från
vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra
en ändamålsenlig omorganisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet i
vissa städer, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 98,
angående vissa frågor rörande tjänstebostäderna
för folkskolans lärare.

Kungl. skrivelse med redogörelser från
Nordiska rådet

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
99, med överlämnande av redogörelser

från Nordiska rådets svenska delegation.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Efter överenskommelse
med herrar talmän och utrikesutskottet
har regeringen för avsikt att här lämna
en redogörelse för sin syn på det internationella
läget och därigenom ge möjlighet
till en debatt om de utrikespolitiska
angelägenheterna. Regeringens redogörelse
avlämnas just nu i andra kammaren
av utrikesministern, och jag skall
här i första kammaren på vissa punkter
uppläsa regeringsdeklarationen och
på andra hänvisa till den av utrikesministern
lämnade redogörelsen, som ju
blir tillgänglig för kammarens ledamöter.

Regeringsdeklarationen börjar med en
förklaring, att under året 1954 har den
utrikespolitiska debatten till stor del rört
sig kring den avspänning i det internationella
läget som kunde konstateras.
President Eisenhower har i sitt budskap
till kongressen den 6 januari i år berört
den internationella avspänningen i följande
ordalag: »Slutligen råder det nu
fred i världen. Det är visserligen en osäker
fred, men hela mänskligheten gläds
över det enkla faktum, att det under en
avsevärd tid inte har funnits något slagfält
på jorden, där strider rasat. Detta
faktum inspirerar oss att arbeta ännu
mera effektivt tillsammans med andra

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

nationer för varje människas välstånd,
frihet och värdighet.» Så långt presidenten
Eisenhower.

Mot slutet av året, påpekas det i regeringsförklaringen,
accentuerades det faromoment
som den internationella situationen
alltjämt innesluter. Därvid är det
framför allt förhållandet mellan väst
och öst i tysklandsfrågan, den tyska
upprustningen och formosafrågans aktualisering
som vi åsyftar.

Om vi först kastar en blick på vad som
hänt under året och som tyder på avspänning,
så är det åtskilligt som kan anföras.
I regeringsförklaringen påpekas
freden i Indokina, biläggandet av den
anglo-iranska oljekonflikten, överenskommelsen
om Suezkanalen mellan England
och Egypten, överenskommelsen
om Trieste, det faktum att stilleståndet i
Korea fortsätter och att Jugoslavien och
östblocket har fått ett mindre spänt förhållande
till varandra. Vidare påpekas
det att östblocket -— särskilt Sovjetunionen
— har demonstrerat önskemål om
förbättrade förbindelser med de demokratiska
länderna i väst. Ur politisk synpunkt
har därvidlag begreppet »coexistence»
— »samlevnad» eller »fredlig
samlevnad» — särskilt understrukits. På
det kulturella och sportliga området har
Sovjetunionen gått in för ett stort upplagt
utbyte med bland annat vårt land.
Någon ändring av dessa vänligare signaler
efter det regeringsskifte, som nyligen
ägde rum i Moskva, eller i samband
med de allvarligare tongångar,
som framkommit i samband med den förestående
västtyska upprustningen, synes
i varje fall än så länge inte ha skett.

Handelspolitiskt sett har man kunnat
notera en ökning av handeln mellan öst
och väst och vidare en viss modifiering
av västmakternas inställning till export
till östblocket.

I Förenta Nationerna har nedrustningskommissionen
kunnat ena sig om
att åter sammankalla den tidigare tillsatta
underkommittén för att söka nå
fram till en nedrustningsöverenskommelse.
Ett annat framsteg i Förenta Nationerna
är den på Förenta staternas initiativ
antagna resolutionen om fredligt

bruk av atomenergi. Som ett tecken på
sovjetrysk samarbetsvilja på det fredliga
atomområdet kan anföras meddelandet
den 15 januari om att Sovjetunionen
erbjudit sig att ställa tekniska rön
om sitt första atomkraftverk till Förenta
Nationernas förfogande. Det erbjudandet
har kommit just inför de första förberedelserna
till automkraftkonferensen i augusti
i år.

Emellertid har utvecklingen visat att
man utanför östblocket i stort sett icke
uppfattat de nya signaler, som sedan Stalins
död eller tiden däromkring kommit
från Sovjetunionen, såsom uttryck för
en varaktig eller djupgående ändring i
Moskvas politik. Under året har sålunda
systemet av pakter och västallierade
statsförbund knutits fastare, alla med en
syftning — front mot det kommunistiska
blocket både i dess europeiska och i
dess asiatiska form.

Regeringsförklaringen innehåller därefter
en uppräkning av de pakter av
denna karaktär som nu existerar.

Det råder knappast något tvivel om att
detta, och i all synnerhet Västtysklands
förestående upprustning och inträde i
NATO, åstadkommit stor oro både i
Moskva och i Peking.

Det är två problem som för ögonblicket
dominerar på det internationella planet.
Det ena gäller Tysklands anknytning
till västerns försvarssystem med därav
följande konsekvenser. Det andra avser
tvisten om Formosa.

Det lämnas sedan en utförlig redogörelse
för den tyska frågan i alla dess
utvecklingsfaser. Till slut anföres på den
punkten följande:

Det förtjänar nämnas, att Sovjetregeringen
i en förklaring publicerad den
15 januari detta år ytterligare understrukit
sitt närmande i den tyska frågan till
västmakternas program under berlinkonferensen,
den s. k. Edenplanen. Sålunda
accepteras bl. a., att fria val blir
första ledet i proceduren för en tysk
återförening. Internationell övervakning
över valfrihetens respekterande godtas.
För övrigt användes beträffande valfriheten
ordalag som ganska nära överensstämmer
med Edenplanens. Från brittisk

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

sida har anmärkts, att denna deklaration
icke framförts i en not till västmakternas
regeringar och att sovjetregeringen
ej svarat på den brittiska noten av den
29 november med dess precisa frågor.

Ehuru sålunda ett visst närmande mellan
ståndpunkterna i den tyska frågan
onekligen kan konstateras, är utsikterna
för en överenskommelse med Sovjetunionen
för närvarande icke stora. Sannolikt
kommer parisfördragen att inom
en nära framtid ratificeras av samtliga
signatärmakter. Föreställningen att därefter
vägen skulle vara banad för en
framgångsrik konferens om Tysklands
återförening synes tyvärr föga grundad.
Parisfördragens ratificering betyder inte
en lösning av den tyska frågan. Delningen
i två Tyskland blir beståndande.
Vad som sker är närmast en konsolidering
av ståndpunkterna på västsidan.

Då västmakterna så hårt engagerat sig
för planen att lotsa parisfördragen i
hamn innan nya förhandlingar med Sovjetunionen
upptas, torde ett viktigt motiv
ha varit, att Sovjetunionen befaras
eljest få möjlighet att utnyttja skiljaktigheter
i västmakternas inställning och
spela ut dessa makter mot varandra. Ratifikationen
av parisfördragen skall enligt
denna tankegång skapa den enhetliga
front som man anser nödvändig vid
upptagandet en gång i framtiden av nya
förhandlingar med Sovjetunionen i den
tyska frågan.

Den andra tvistefrågan, som under de
senaste månaderna inträtt i ett kritiskt
skede, var som jag nämnde formosafrågan.
Enligt amerikansk uppfattning utgör
Formosa en viktig länk USA:s försvarspositioner.
Det anses följaktligen
vara av betydelsefullt strategiskt intresse,
att ön är i »vänskapliga händer», så
som orden ofta fallit. Nationalistrcgeringen,
som i slutet av 1949 installerade
sig på ön med en betydande armé, åtnjuter
amerikanskt stöd och skydd. Pekingregeringen
åter anser ön vara kinesiskt
territorium och förklarar sig
ämna befria Formosa med våld. Nationalistarméns
kvarstannande på Formosa
betraktas av pekingregeringen som ett
latent hos mot fastlandet. Det betonas

också gärna av representanter för nationalistregeringen,
att denna har till
mål att befria fastlandet från kommunistväldet.

Därefter lämnas i regeringsförklaringen
en skildring precis som i den tyska
frågan av de olika faser som formosaaffären
har undergått under den senaste
tiden. Slutligen sammanfattas i regeringsförklaringen
regeringens syn på
dessa ting på följande sätt:

Angående Förenta Nationernas hållning
till hela problemet märks den regel
i stadgan att Förenta Nationerna är
oberättigat att ingripa i de frågor som
väsentligen faller inom vederbörande
stats egen behörighet. Bestämmelsen kan
dock ej anses förbjuda säkerhetsrådet
att uppta frågan, ifall pekingregeringen
accepterar dess medling. När frågan på
förslag av Nya Zeelands regering upptogs
i säkerhetsrådet inbjöds också pekingregeringen
att låta sig representeras.
Den vägrade dock, och detta initiativ
har tyvärr misslyckats. Av politiska
skäl brukar staterna ofta följa principen
att icke intervenera i inbördes
krig, med de är ur rättslig synpunkt
oförhindrade att ingripa på den legala
regeringens sida. När nu olika ståndpunkter
intas till frågan vilken av de
stridande regeringarna som är den legala,
följer därav att ingen allmängiltig regel
kan åberopas för utpekande av en
angripare. Det måste hälsas med tillfredsställelse,
att det från utomstående
regeringars sida görs ansträngningar att
få till stånd ett modus vivendi, som innebär
att krigshandlingar avlyses och
att en slutlig lösning av formosafrågan
får tills vidare anstå. Ifall dessa försök
misslyckas, är faran för komplikationer
betydande.

När Förenta Nationernas generalförsamling
började sitt årsmöte hösten 1954
kunde många talare i den inledande debatten
konstatera, att för första gången

- på samma sätt som Eisenhower gjorde
i det nyss anförda citatet från hans
tal — i Förenta Nationernas historia remissdebatten
försiggick utan att egentliga
krigshandlingar pågick någonstans
i viirlden. Årsmötet präglades otvivelak -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

tigt av en större saklighet och mindre
hetsighet i meningsskiftet än de närmast
föregående årsmötena. Helhetsintrycket
var, att atmosfären blir gynnsammare,
viljan till samverkan större.
Utan avsevärda meningsskiljaktigheter
kunde resolutioner antagas bland annat
i de tidigare högeligen kontroversiella
frågorna om nedrustningen och om
atomenergiens fredliga utnyttjande.

I nedrustningsfrågan gällde debatterna
väsentligen viktiga procedurspörsmål.
Den underkommitté av Förenta Nationernas
nedrustningskommission, som
tidigare under året hade sammanträtt i
London, erhöll genom samstämmigt beslut
nya direktiv. Sovjetunionen avstod
från kravet, att ett absolut förbud mot
massförstörelsevapen skulle utgöra det
första ledet i en nedrustning. I stället
skulle nedrustningsarbetet beträffande
atomvapen och konventionella vapen
fortgå parallellt och i etapper. Förbud
mot tillverkning av massförstörelsevapen
skulle inträda först i andra etappen.
Förslaget om åtagande att icke använda
massförstörelsevapen utom till försvar
mot angrepp — såsom första punkt i
programmet — skulle studeras. Vidare
kunde Sovjetunionens tidigare krav på
en reduktion med en tredjedel av alla
väpnade styrkor åtminstone tills vidare
utmönstras ur programmet. Beträffande
kontrollorganet och den omstridda frågan
i vad mån vetorätten kan göra kontroll
illusorisk, var man enig om att
vetorätt ej skulle gälla beträffande kontrollorganets
beslut. Men det yrkades
icke längre från västmakternas sida, att
kontrollorganet skulle ha befogenhet att
påbjuda sanktioner vid överträdelser av
nedrustningskonventionen. Endast säkerhetsrådet
skulle alltså vara behörigt
att besluta om sanktioner. Angående bestämmandet
av sanktionsbegreppet torde
dock meningsskiljaktigheter kvarstå.
Den antagna resolutionen rymmer utan
tvivel åtskilliga bestämmelser, som under
kommande överläggningar kan föranleda
olika tillämpningar. Den betyder
över huvud icke mera än att en gemensam
grundval för de fortsatta dis -

kussionerna i viss utsträckning föreligger.

Medan de destruktiva verkningarna av
atomkraften och möjligheten att förebygga
dessa utgör en väsentlig aspekt
av nedrustningsproblemet, har FN numera
som en motvikt också upptagit på
sitt program en positiv atompolitik, nämligen
främjandet av atomenergiens användning
för fredliga syften. Initiativet
härtill har tagits från USA:s sida. I december
1953 höll president Eisenhower
sitt stora tal i generalförsamlingen om
en »atombank». Efter förhandlingar
inom en mindre krets av stater framlade
sedermera utrikesminister Dulles
ett förslag i ämnet, som upptogs på församlingens
dagordning. Därvid framgick,
att den amerikanska regeringen frångått
planen på en »atombank» och ersatt
den med förslag om ett clearingeller
»mäklare»-organ för material, varav
atomenergi kan utvinnas. I en resolution,
som i väsentliga delar antogs
enhälligt, förordades upprättandet av ett
internationellt atomkraftsorgan med uppgift
att underlätta för hela världen användning
av atomenergi för fredliga
syften och att uppmuntra internationell
samverkan i arbetet härför. Det förutsattes,
att det nya organet skall på lämpligt
sätt anknytas till FN. I resolutionen
bestämmes också, att en internationell
teknisk regeringskonferens skall
sammankallas i FN:s regi i augusti detta
år, med uppgift att i olika hänseenden
främja atomenergiens fredliga utnyttjande
som kraftkälla, på biologiens och
medicinens områden etc.

Församlingen har vidhållit sin hållning
till Kinas representation i F''N. Att
formosaregeringen av ett stort antal
stater anses vara den legala regeringen
i Kina medför konsekvenser av skilda
slag och torde i hög grad försvåra F''N:s
behandling av frågor rörande Fjärran
östern. Genéve-konferensen om koreafrågan
kunde icke hållas i FN:s regi. 1
särskilda fall har det visat sig nödvändigt
för FN att ta direkt kontakt med
pekingregeringen, ehuru denna inte är
erkänd av församlingen eller säkerhets -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

rådet. Sålunda fick generalsekreteraren i
uppdrag att direkt förhandla med folkrepublikens
regering i frågan om de
elva amerikanska flygarna, som hade
dömts som spioner, och begav sig som
bekant för detta ändamål till Peking. Såsom
i annat sammanhang framhålles har
även FN:s handläggning av formosafrågan
försvårats genom att Kina i FN
företrädes av nationalistregeringen på
Formosa.

Under debatten i vederbörande utskott
om koreaf rågan gjordes från svensk
sida ett inlägg, vari den neutrala övervakningskommissionens
möjligheter att
utföra en effektiv kontroll närmare belystes.
I sammanhang härmed framhölls,
att svenska regeringen funne det föga
tillfredsställande att bemanna en omfångsrik
kontrollmaskin, när det i verkligheten
icke funnes någon möjlighet att
utföra den uppgift, som väntades av ett
sådant organ. Det antyddes, att Sverige
måhända nödgades ta sitt fortsatta deltagande
under omprövning.

Denna avsikt har sedermera fullföljts
på diplomatisk väg. Därvid har två möjligheter
nämnts: kommissionens upphörande
eller en väsentlig reduktion av
dess personal. Meningen är att fortsatta
överläggningar i denna sak skall äga
rum i en nära framtid.

Under det möte med generalförsamlingen,
som äger rum i höst, skall enligt
bestämmelse i stadgan övervägas, huruvida
anledning finnes att sammankalla
en konferens för revision av stadgan.
Ändringar kräver icke anslutning av
samtliga medlemsstater. Om två tredjedels
majoritet vid konferensen vinnes
för en ändring och tillika två tredjedelar
av medlemsstaterna ratificerar ändringen,
träder denna i kraft. Dock under
den viktiga förutsättningen, att samtliga
permanenta medlemmar av säkerhetsrådet
hör till den grupp, som röstar för
ändringsförslaget och ratificerar detsamma.
Stormakterna har in. a. o. vetorätt
beträffande alla ändringar av stadgan.

I den offentliga debatten i andra länder
och inom Förenta Nationerna har
framförts talrika önskemål om mer eller
mindre vittgående reformer av Förenta

Nationernas konstitution. I regeringsförklaringen
redogörs därför för en rad dylika
ändringsförslag i stadgan, och därefter
sammanfattas svenska regeringens
syn på dessa ting på följande sätt.

Eftersom man på förhand vet, att åtminstone
en av säkerhetsrådets permanenta
medlemmar, nämligen Sovjetunionen,
i princip motsätter sig alla ändringar
eller i varje fall sådana av någon större
vikt, har det ansetts lönlöst att ägna
tid och möda åt en omfattande undersökning
av framkomna uppslag om revision.
Därvid har även den synpunkten tillfogats,
att man endast framkallar besvikelser
hos en måhända utbredd opinion
genom att sätta i gång en stor apparat
för en revision som från början är dömd
att misslyckas.

Mot revisionstanken har också anförts,
att önskemålen i många punkter
är motstridande och att den nuvarande
stadgan utgör en rimlig kompromiss,
som är den under omständigheterna bästa
möjliga och därför är förtjänt att bibehållas.

Vad angår Sveriges medverkan i Europarådet
lämnas en utförlig redogörelse
för rådets verksamhet i den sedvanliga
blå boken härom.

Den diskussion som ägt rum först i
ministerkommittén, därefter i den rådgivande
församlingen om ett arbetsprogram
för organisationen, har varit ägnad
att understryka värdet av en planmässig
samverkan för behandling av konkreta
samarbetsuppgifter. Det nu uppgjorda
programmet omfattar sålunda de
områden som uppräknas i stadgan för
Europarådet: samarbete i ekonomiska,
sociala, kulturella, vetenskapliga och juridiska
frågor. De långt syftande konstitutionella
reformplanerna har hittills
skjutits åt sidan.

Från svensk sida har alltid hävdats,
att Europarådet enligt sin stadga saknar
behörighet att befatta sig med försvarsfrågor
ocli att Sverige fäster stor vikt
vid denna begränsning i Europarådets
program. Nu har det tillkommit eu ny
församling, bestående av de till Brysselpakten
anslutna makternas delegater i
Europarådet, som har till speciell upp -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

gift att syssla med kontroll över de deltagande
ländernas rustningar — främst
har helt visst Tysklands rustningar åsyftats.
Det synes ur svensk synpunkt vara
all anledning att även i fortsättningen
markera nödvändigheten av en bestämd
gräns mellan de bägge församlingarna
— Europarådets församling och den av
mig nu nämnda nya Brysselmakternas
församling — deras arbetsuppgifter och
deras personal.

På det ekonomiska området har det
internationella samarbetet, i vilket även
Sverige deltager, fortskridit.

Inom det regionala samarbetsorganet
OEEG har det sedan flera år tillbaka pågående
arbetet att frigöra handels- och
betalningsförbindelserna fullföljts genom
ytterligare åtgärder. Sålunda har
genom ett beslut av organisationens ministerråd
i januari i år frilistningsåtagandena
höjts till 90 procent. Principiell
överenskommelse har även nåtts att förlänga
den europeiska betalningsunionen
för en tolvmånadersperiod efter halvårsskiftet
1955. Samtidigt härmed pågår
inom OEEC ett utredningsarbete angående
de problem av handelspolitisk, finansiell
och organisatorisk art, som kan
väntas uppkomma i samband med en
övergång till valutakonvertibilitet.

Det allmänna tull- och handelsavtalet,
eller det s. k. GATT, vars medlemskrets
omfattar flertalet av världens viktigare
handelsnationer och som provisoriskt
fungerat som internationellt organ i
handels- och tullpolitiska frågor, har varit
föremål för översyn under de senaste
månaderna. Man har därvid strävat efter
att anpassa avtalets regler till aktuella
förhållanden och skapa grundvalen för
en permanent organisation för det internationella
samarbetet på handelns
område. Resultaten av denna revisionskonferens,
som avslutats i dagarna, kommer
nu att underställas medlemsstaterna
för ställningstagande.

Såväl inom GATT som inom OEEC
har från svensk sida i samarbete med
andra lågtulländer ansträngningar gjorts
för att påskynda arbetet på en utjämning
av tullnivåerna.

Dagens utrikesdebatt är knuten till

remissen av Kungl. Maj:ts skrivelse till
riksdagen med överlämnande av rapporter
från den svenska delegationen i Nordiska
rådet, avseende rådets sesssioner i
Oslo i augusti förra året och dess session
i Stockholm innevarande år. Rapporterna
blir föremål för utskottsbehandling,
och sålunda kommer ett utlåtande
från utrikesutskottet i sinom tid
på kammarens bord, men några korta
anmärkningar torde för dagen vara motiverade.

Först må nämnas att det är en konstitutionell
nyhet att den parlamentariska
delegationen avger rapporter, som av regeringen
vidarebefordras till riksdagen.
Denna form bär valts efter samråd med
utrikesutskottet.

Viktigast bland de talrika frågor, som
vid bägge sessionerna varit under behandling,
är otvivelaktigt den som avser
främjande av ekonomiskt samarbete
mellan våra länder. En koncentrerad
översikt över vad i detta ämne förekommit
återfinnes i den nyss utkomna publikationen
Utrikesfrågor, till vilken må
hänvisas.

Som bekant tillsattes 1948 det gemensamma
nordiska utskottet för ekonomiskt
samarbete, vars utredning till en början
gällde möjligheten av en tullunion. Sedan
det i en preliminär rapport från
utskottet i januari 1950 konstaterats att
förutsättningar för en sådan icke fanns,
inriktades den fortsatta utredningen på
vad man betecknat som ett nordiskt frihandelsområde
eller en partiellt gemensam
marknad.

I juni 1954 kom utskottets rapport.
Det hade ej lyckats medlemmarna att
bli eniga om slutsatserna. Frågan upptogs
till ingående diskussion vid Nordiska
rådets oslosession, och nu antogs
en kompromiss utformad i en rekommendation
till regeringarna.

Häri accepterades som målsättning
upprättandet av en gemensam nordisk
marknad på så stora områden som möjligt.
Men takten i åtgärderna måste vara
förenlig med de olika ländernas särskilda
förhållanden. Vidare rekommenderades
förhandlingar om konkreta samarbetsuppgifter
av betydelse för länder -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

nas produktivitet och levnadsstandard,
härunder samarbete om teknisk-naturvetenskaplig,
lantbruksvetenskaplig och annan
forskning, om kraftfrågorna och om
andra föreliggande produktivitets- och
investeringsfrågor.

Vid ett nordiskt ministermöte på Harpsund
i slutet av oktober enades man om
vissa verkställighetsåtgärder på grundvalen
av Nordiska rådets rekommendation.
Som exempel på branscher som borde
undersökas med hänsyn till en gemensam
nordisk marknad nämndes kemiska och
läkemedelsindustrierna, järn- och stålindustrien,
elektrometallurgiska och elektrotekniska
industrierna samt metall- och
metallhalvfabrikatsindustrien. Vidare borde
undersökas möjligheten att genom gemensamma
nordiska insatser starta ny
produktion eller samordna och utbygga
redan befintliga företag. Utredning borde
ske av de förhållanden som påverkar
den relativa konkurrensförmågan mellan
de tre ländernas industrier, t. ex. subventioner,
löne- och skatteförhållanden,
avskrivningsregler. Arbetet skall ledas av
en statsrådsgrupp, och under denna skall
finnas ett nordiskt samarbetsutskott. Varje
lands representanter i detta skall arbeta
i nära samråd med näringslivets och
arbetsmarknadens organisationer.

På den sålunda lagda grunden fortgår
nu arbetet. Det är uppenbart att de överenskomna
riktlinjerna präglas av stor
försiktighet. Men takten i ett samarbete
av denna art kan inte bestämmas av dem
som önskar skynda snabbast. Varje land
har sina särskilda intressen och hänsyn
att iaktta. Samarbetet måste, för att bli
fruktbart, uppfattas såsom ett nationellt
intresse av alla de deltagande länderna.

Svenska regeringen anser att rekommendationen
i Oslo och de mera preciserade
riktlinjer, som utformades vid mötet
i Harpsund, utgör en realistisk och
efter omständigheterna tillfredsställande
grundval för de fortsatta försöken att få
till stånd ett intimare ekonomiskt samarbete
i Norden.

Herr HERLITZ (b):

Herr talman! Efter statsministerns allmänna
utrikespolitiska exposé skall jag

hålla mig till det ämne, som står på föredragningslistan.
Redogörelserna från
Nordiska rådet skall visserligen remitteras
till utrikesutskottet, och det är ju
egentligen först då de kommer tillbaka
därifrån, som vi får tillfälle att på allvar
ta itu med dem. Men då nu Nordiska
rådets verksamhet för första gången presenteras
för riksdagen, har jag trott det
ändå vara på sin plats att det säges
någonting till orientering, särskilt som
handlingarna naturligt nog är mycket
knapphändiga. Jag ber kammaren på förhand
om ursäkt för att jag i denna situation
nödgas bli litet vidlyftigare än jag
brukar vara.

Jag vill först säga några ord om meningen
med detta rapporterande till riksdagen.
Nordiska rådet är ju ett riksdagarnas
organ. Det är inte tänkt att det
skall agera efter sina egna linjer. På den
vägen kommer det ingen vart. Det skall
så långt det är möjligt ge uttryck för
vad riksdagarna kan väntas vara med
om. Därför är en nära kontakt med riksdagarna
angelägen.

Den diskussion som fördes i höstas,
särskilt i andra kammaren, klargjorde
det i och för sig självklara förhållandet,
att denna kontakt inte kan åstadkommas
genom att man på förhand går till riksdagen
med de frågor som skall behandlas
i rådet. En annan sak är att det måste
förutsättas att rådets medlemmar, då de
går till sitt arbete, söker vara på det
klara med vad som går och vad som
inte går hos de meningsgrupper, vilka
de representerar; därest de känner sig
osäkra får de sondera terrängen.

Kan man sålunda inte komma i förväg
till riksdagen, är det dess angelägnare
att man kommer i efterhand. Först
och främst kommer det naturligtvis att
ske på det sättet, att rådets rekommendationer
i många fall leder till framställningar
hos riksdagen. Det har redan
skett i några enstaka fall, bl. a. i en fråga
som uppmärksammades ganska mycket i
andra kammaren häromdagen.

Jag får ärligen medge att jag i början
inte tänkte på någon annan form för
framställningar till riksdagen iin den
som innebär, att de särskilda frågorna

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

blir framlagda. Vår första session tycktes
göra så pass litet intryck hos allmänheten
och hos riksdagen, att ingen egentligen
kom på tanken, att riksdagen kunde
ha något intresse av att få besked om
rådets verksamhet. Annorlunda tedde det
sig i höstas under intryck av oslosessionen.
Och den svenska delegationen har
varit uppriktigt glad över att få så att
säga stå till svars för sitt fögderi inför
riksdagen. Tyvärr blev det inte möjligt
att komma med någon redogörelse till
höstriksdagen angående oslosessionen.
Därför har vi nu två redogörelser som
läggs fram på en gång. Meningen är att
detta rapporterande skall bli en fast
praxis.

Redogörelserna är mycket knappa,
men fullt uttömmande besked fås ju genom
de utförliga rådsprotokollen med
tillhörande handlingar. Riksdagens ledamöter
äger redan handlingarna från oslosessionen.
Inom någon eller några månader
föreligger handlingarna från
stockholmsmötet. Den intresserade kan
för övrigt redan nu skaffa sig protokoll
och separata handlingar i frågor som
han intresserar sig för.

Fördelarna med en rapportering till
riksdagen ligger, så vitt jag förstår, i öppen
dag. Det är för det första så, att
åtskilligt av vad rådet gör aldrig kan
komma under riksdagens bedömande.
Våra rekommendationer är delvis av den
beskaffenheten att de inte behöver föranleda
framställningar till riksdagen.
Andra rekommendationer leder kanske
över huvud inte till någon åtgärd av regeringen.
Och det är ju så, att om man
vill reagera mot att rådet varit för negativt
— i allmänhet eller på någon särskild
punkt — är rapporterna den enda
naturliga utgångspunkten för kritik. Men
framför allt är det så, att i de fall, då
rådets initiativ skall komma under riksdagens
bedömande, dröjer det i varje
fall förhållandevis länge innan detta kan
ske. Det är då av stort värde att så snart
som möjligt få redovisa arbetsresultatet.
Det kan visserligen inte bli fråga om
några beslut här i riksdagen, men riksdagens
synpunkter kan ändå komma till
uttryck vid utrikesutskottets bedömande

av vår verksamhet och i uttalanden från
skilda håll under debatterna i kamrarna.
Jag tillåter mig att rikta en vädjan
till kammarens ledamöter att studera de
olika frågorna, ta ståndpunkt och bringa
sina meningar, i allmänhet eller i särskilda
frågor, till uttryck. Det blir, om
man så vill, ett oorganiserat, formlöst
yttrande av meningar ifrån riksdagens
sida, men jag försäkrar att sådana meningsyttringar
blir av stort värde. Det
är av värde för rådet både att få stöd
inom riksdagen, där stöd står att få, och
att få kritik, vare sig den går ut på att
vi har varit för djärva, för försiktiga
eller eljest gått oriktiga vägar. Sådant
ger ledning för den fortsatta behandlingen
hos regeringen av våra rekommendationer,
och det ger framför allt
rådet för framtiden en vägledning om
vad man kan vara med om här i riksdagen,
var svårigheterna finns, var det tar
emot och var det så att säga lyser grönt
ljus.

På detta stadium skall jag inte alls
provocera en debatt med en sådan syftning.
Visserligen är väl kanske utrikesutskottet
tacksamt ifall det kommer
fram synpunkter redan i dag som kan bli
föremål för utskottets bedömande, men
huvudsakligen får vi tänka oss en debatt
om sakfrågorna då ärendet återkommer
till kamrarna. I varje fall skall jag
icke nu sysselsätta mig med de olika
sakfrågorna.

Däremot kan det vara anledning att
säga några allmänna ord om rådets ställning,
dess uppgifter, arbetsmetoder och
betydelse. Det är mig en glädje att göra
detta i anslutning till en utomordentligt
livlig tidningsdebatt som har utspunnit
sig särskilt i anknytning till stockholmssessionen,
en debatt om vilken i förbigående
sagt kamrarnas ledamöter kan
göra sig underrättade genom stencilerade
översikter som har utarbetats av delegationen
och som ligger tillgängliga i
vår tambur. Den diskussionen bär varit
av utomordentligt värde och av den allra
största betydelse. Givande och belysande
har den inte minst varit ur den
synpunkten att, såsom naturligt är, kritik
kommit ifrån många håll och från

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

många olika synpunkter. Man har kritiserat
att vi har talat för mycket och att
det har varit för litet diskussion. Man
har klagat över att vi har sysslat med
för mycket och att vi har gjort för litet.
Man har klagat över att rådet har varit
för djärvt och att rådet varit för försiktigt,
o. s. v.

Låt mig först erinra om att den senaste
sessionen, som hölls här i Stockholm,
är ett dåligt underlag för allmänna omdömen
om vad rådet är och kan vara.
Den sessionen måste nämligen hållas
mindre än ett halvt år efter den. föregående,
för att vi skulle komma in i
den rätta takten. Detta erbjöd särskilda
svårigheter, och vi kunde, som vi redan
på förhand förutsåg, inte uträtta vad
som under normala förhållanden hade
varit möjligt. Men detta steg med ett
kortare uppehåll än vanligt mellan två
sessioner måste ändå en gång tas.

I detta sammanhang har vi fått den
förmaningen i pressen att ånyo överväga
frågan om den lämpliga tidpunkten
på året för våra sessioner. Jag försäkrar
kammarens ledamöter, att den
frågan har stötts och blötts sedan tre år
tillbaka med det resultatet, att varje tidpunkt
på året erbjuder olägenheter, men
den nu valda tidpunkten, slutet av januari
och början av februari, de minsfa.
Olägenheterna av en session vid denna
tid på året har denna kammares ledamöter
fått särskild erfarenhet av. Jag
vill gärna begagna tillfället att uttala
min glädje över att jag trots mycket
energiska efterforskningar och förfrågningar
inte kunnat förspörja något missnöje
hos kammarens ledamöter över att
de under en veckas tid har trängts ut
ifrån sin plenisal och på andra sätt
störts i sitt arbete.

Det har sagts från ett och annat håll
att bankettalen i Nordiska rådet har spelat
större roll än det allvarliga arbetet.
För den som länge sysslat med nordiskt
samarbete är den klyschan välbekant.
Och naturligtvis träffar den i många fall
rätt. Men den gör det icke i fråga om
Nordiska rådet. I Köpenhamn hölls intet
bankettal. I Oslo hörde jag ett sådant
tal och höll själv ett. I Stockholm sträck -

te sig inget bordstal över en halv minut
med undantag för det anförande som
Hans Hedtoft vid en lunch i vår riksdagsrestaurang
riktade till vänner och
medarbetare i rådet och till Sveriges
riksdag — och det är intet minne som
vi behöver skämmas för. Nej, det arbetades
ordentligt under tio dagar i Oslo
och under sju dagar här i Stockholm,
däribland även söndagen.

Apropå rådets arbete skulle jag vilja
göra en liten utvikning. Det har naturligtvis
från en del håll sagts, vid detta
tillfälle liksom flera gånger förut, att
hela hemligheten med Nordiska rådet
egentligen är att det skall ge Danmark
och Norge, och bakom dem USA, möjlighet
att påverka den svenska utrikespolitiken
i av Förenta staterna önskad
riktning. Jag vill säga, att vi hade glädjen
att i den stora skaran av journalister
från in- och utlandet, som följde
våra förhandlingar, se en representant
också för Tass. Det var så ordnat för
tidningsmännen att de satt här i salen,
de umgicks fritt med rådets medlemmar
och rörde sig fritt i riksdagshuset. Varje
dag hade utskottsordförandena konferenser
med dem och informerade dem
om vad som hände. Fn journalist, som
hade den inställning jag antydde, måste
väl för det första ha hyst en väldig beundran
för den diplomatiska förfarenheten
hos det hundratal personer som här
verkade, den förfarenhet som gjorde att
de kunde låtsas hålla på med någonting
annat, fastän det i själva verket var djupa
och skumma saker som sysselsatte
dem. Han måste väl vidare ha gjort sig
den frågan, hur man egentligen skulle
hinna med sådana hemliga överläggningar.
Han kunde ju i detalj följa vårt
arbete, som var inrutat timme för timme.
Jag tycker att han borde ha kommit till
det resultatet, att om meningen varit att
påverka Sveriges utrikespolitik i den ena
eller andra riktningen, så hade det funnits
mera praktiska och ändamålsenliga
utvägar än att ordna ett möte med så
pass vidlyftigt program. — Men detta
var en parentes.

Var nu arbetet rationellt och fruktbringande? -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

Ja, ärendenas mängd både vid oslosessionen
och vid stockholmssessionen
bär chockerat många. Och visst var tiden
knapp, särskilt i Stockholm — det
förvånar inte mig, som från början räknade
med sessioner om två veckors
längd. Jag anser att en vecka är alldeles
för kort tid.

Man får emellertid skilja mellan olika
slags frågor. En stor del av ärendena
bestod i berättelser från nordiska samarbetsorgan
och anmälningar från regeringarna
om vidtagna åtgärder, anmälningar
som stadgan föreskriver skall
avlämnas. Dessa s. k. ärenden kan inte
i och för sig föranleda några beslut. De
innebär bara att rådet hålles underrättat,
och de lägges helt enkelt till handlingarna.
Men jag räknar det för min
del som mycket viktigt, att rådet följer
sina rekommendationers öden och inte
släpper dem ur sikte. Häri ligger ett incitament
för regeringarna att ta dem på
allvar och inte betrakta dem som vackra
resolutioner i det blå, som man lägger
ned i en skrivbordslåda. Men inte minst
viktigt är det att rådet verkligen blir informerat
om hur det går med rekommendationerna,
informerat framför allt
om svårigheter och hinder som möter.
Därigenom får rådet det fastare grepp
om problemen, som det alltid behöver,
och en maning att överväga om det finns
utvägar för att komma till rätta med svårigheterna.
Det är nu ett mycket stort
antal av rådet väckta frågor som ligger
hos regeringarna, och min tro är att rådet
i fortsättningen får en ständigt större
uppgift i att följa det arbete, som
redan på dess initiativ har satts i gång
på olika fronter.

Initiativen hos rådet har i första hand
kommit från regeringarna, men låt mig
upprepa vad jag sagt i rådet: initiativrätten
har blivit mycket litet begagnad.
Vi vet alla vilken särskild tyngd propositioner
har, med den arbetsapparat och
den erfarenhet som står till regeringars
förfogande. Jag tänkte mig aldrig, då arbetet
för rådets bildande pågick, att regeringsinitiativen
skulle bli så få. Man
får väl räkna med att åtskilliga av rådets
rekommendationer, ungefär på sam -

ma sätt som riksdagsskrivelser, skall
leda till framställningar från regeringarna
till rådet. Men skulle vi inte därutöver
kunna våga hoppas på att regeringens
och administrationens egna erfarenheter
skall leda till självständiga
initiativ?

Så som det nu är, har förslagen måst
komma från rådets enskilda medlemmar.
Och de har blivit många, så många att
man har börjat tala om önskvärdheten
av en viss begränsning. Det blir inte
möjligt att behandla alla förslag ordentligt,
har man sagt. Ja, detta är ett problem.
Det har bl. a. varit tal om att
ordna det så, att presidiet skulle få sovra
de framlagda förslagen, vraka somt
och acceptera annat till behandling. För
min del står jag främmande för en sådan
anordning, som väl också från våra
parlamentariska utgångspunkter över
huvud taget är litet svåracceptabel. Däremot
synes det mig helt naturligt att rådet
går vidare på samma väg som hittills
och uppskjuter vad som inte hinnes
med. Frågorna må väckas, men man har
utvägen att skjuta dem till en senare
rådssession. Nåja, i fortsättningen löser
sig kanske denna fråga om ärendenas
mängd av sig själv.

Beträffande frågornas art har meningarna
i hög grad skiftat. Man har på somliga
håll — närmast i Norge, men även
på andra håll — ivrat för den största
försiktighet. Man skall inte, har det
sagts, ta upp en fråga förrän den hunnit
bli riktigt mogen i de olika länderna.
Men lika ofta, och kanske oftare, har
man i pressdiskussionen hört sägas, att
det, som rådet sysselsätter sig med,
egentligen är struntsaker. Man frågar:
Vart har de stora frågorna tagit vägen?
Det sägs både av dem, som alltid med
skepsis har sett på rådet, och av dem,
som haft livliga förhoppningar beträffande
dess verksamhet och sett dem
svikna. Tyvärr har det i pressdiskussionen
givits mycket litet anvisningar om
vilka stora frågor som har blivit försummade.
Dock finns det några exempel.
Givetvis har en stor svensk huvudstadstidning
upprepat sin välkända synpunkt,
att så länge det inte blivit någonting av

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

ett militärt samarbete mellan Sverige
och Atlantpakten är det intet värde med
vad som i övrigt göres. En annan sorts
opposition är den man har hört från
exempelvis danskt håll. Man har där
varit bitter över att det går långsamt
med det ekonomiska samarbetet. Och då
har man sagt: Vad är allt det övriga
värt?

I sammanhang med den kritik, som
går ut på att frågorna inte har varit
stora, står att det har sagts, att rådet inte
har vågat ta upp de verkligt kontroversiella,
omstridda frågorna. Man har
ironiserat över den genomgående enhälligheten
i rådets beslut, som visat hur
oförargliga våra sysslor egentligen varit,
och man har bett om djärvare grepp,
friskare toner, även med risk för meningsbrytningar.
Det har sagts att vi inte
sysslat med sådant, som fängslar tanke
och fantasi. Jag skall återkomma till frågan
om försiktigheten och bristen på
meningsbrytningar i annat sammanhang
och nu bara säga någonting om stora
och små frågor.

Det är självfallet önskvärt, att Nordiska
rådet kan ta upp och lösa — eller
ge anvisningar till lösningen av — frågor
av verkligt stor betydelse. Men man
kan ju alltid tvista om vad som är stort
och smått; jag skulle kunna göra det med
avseende på frågor, som redan har behandlats.
Men låt gå för att vi nu har
sysslat med jämförelsevis mindre frågor.
Nu är det emellertid på det sättet, att
initiativen i rådet ju måste påverkas av
medlemmarnas insikter om vad som är
möjligt. Det är inte de snabbaste som
bestämmer takten, yttrade statsministern
nyss. De stora frågorna är i allmänhet
svåra, och en krets av parlamentariker
har naturligtvis blick för svårigheterna.
Man måste respektera att de
bidat sin tid till dess erfarenheterna av
rådets arbete givit klarare besked om vad
som är möjligt ocli omöjligt. Själv kom
jag vid första sessionen med ett uppslag
av ganska stora dimensioner, men jag
fick finna mig i att so det tämligen effektivt
begravt, och jag kan förstå att
det gick så.

[.åt mig på samma gång bryta eu

8 Forsla kammarens protokoll 1955. Nr 8

lans för de s. k. små frågorna. Liksom
i allt parlamentariskt arbete kan det
inte hjälpas, att man står inför både
stort och smått. Vad de nordiska samarbetsproblemen
angår presenterar de
sig efter mitt sätt att se sannerligen inte
bara som stora nyckelfrågor, utan det
är så att nordiska frågeställningar yppar
sig på snart sagt alla olika områden
av offentligt liv och verksamhet. Inga
stora grepp kan befria oss från den
enkla, kanske triviala uppgiften att ta
itu med en mängd smärre frågor. Och
man kan inte vara så säker, som flera
kritiker har varit, på att ett sådant där
detaljarbete kunnat skötas lika bra utan
rådet. Man kan peka på åtskilligt, som
sannerligen inte har drivits fram från
administrationens sida. Vi har fått förverkligat,
vad vi hoppades under förarbetena
till rådets inrättande, nämligen
att rådet så att säga skulle skapa en lättare
väg för idéer och uppslag än som
fanns förut.

Det är för övrigt min tro, att behandlingen
av s. k. små frågor kan få större
betydelse än man tänker sig. Låt oss
vänta och se vad de blir till, då de kommer
till departementen. Låt oss bland
annat avvakta vilka incitament de kan
ge till företag av större räckvidd, då regeringar
och myndigheter står inför
rådsinitiativen. Jag kan inte ha misstagit
mig i mitt intryck, att rådets verksamhet
ganska vida omkring i förvaltningen
har stimulerat till aktivitet och
självständiga uppslag. Och låt oss framför
allt se vilken vägledande betydelse
de små frågornas behandling kan ha
för rådets egna medlemmar vid bemästrandet
av större uppgifter.

Vad behandlingen av frågorna beträffar
skall jag be att få erinra om en
grundtanke i rådets arbete: man skall
arbeta grundligt och skaffa sig fast mark
under fotterna. Denna realism har varit
ett väsentligt inslag i den ideologi, ur
vilken Nordiska rådet har framsprungit.
Jag är angelägen att understryka detta,
ty det är klart att de nordiska frågorna
genomsnittligt sett är svåra. Man möter
praktiska svårigheter, och man möter
politiska betänkligheter på snart sagt

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

varje punkt. Ingen fråga, hur liten den
än är, är riktigt enkel. Därför har det
också gjorts mycket för att åstadkomma
att ledamöterna skall kunna på allvar
tränga in i spörsmålen. Man har sörjt
för utredningar på förhand och för överläggningar
inom delegationerna, man har
ordnat utskottsarbete under rådssessionerna
o. s. v.

Nu har det sagts från några håll, att
arbetet ändå inte har blivit så ingående
och grundligt som det borde. Ja, det kan
ju hända. Rådet har stått inför de stora
svårigheter, som parlamentariker allestädes
har då det gäller att bemästra stora
och komplicerade frågor på en kort tid.
Men ingen skulle mer än jag beklaga, om
det verkligen går i den riktningen, att
rådet tar lätt och ytligt på frågorna. Det
kan nog inte hjälpas, att det måste av
Nordiska rådets medlemmar i fortsättningen
krävas ett extra uppbåd av personlig
kraft och personligt intresse för
bemästrande av frågorna. Under alla omständigheter
är det en uppgift att i olika
hänseenden förbättra våra arbetsformer,
men jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med ett resonemang om vad som
därvidlag kan göras.

Ett ur arbetssynpunkt viktigt resultat
kan man emellertid peka på redan nu,
fastän det inte synes utåt. Rådets medlemmar
har redan, kan man säga, svetsats
ihop till en enhet, en arbetsgemenskap
av samma typ som ett svenskt ständigt
utskott. Särskilt gäller det om de
trängre kretsar, som bildas av rådets egna
utskott. Där har man hunnit bli förtrogen
med de nordiska aspekterna och
har man lärt känna varandra. Där har
man fått blick för politiska och sakliga
synpunkter av olika slag och därigenom
en år för år allt fastare orientering i de
frågor som man har att behandla.

Rådets resultat är det för tidigt att döma
om, därest man tar ordet resultat i djupare
mening. Att döma över resultat blir
möjligt först då det visat sig, om rådets
rekommendationer är sakligt väl grundade
och politiskt genomförbara och alltså
leder till de åsyftade åtgärderna av
regeringar och riksdagar. Den glädje att
peka på omedelbart färdiga resultat, som

en folkrepresentation kan ha, är alltid
rådet förmenad.

Jag avvaktar med spänning de öden
som rådets olika rekommendationer
kommer att genomgå. Utgången beror
naturligtvis till stor del av det allvar,
som rådets medlemmar lagt in i
sin röstning, och den kraft med vilken
de vill verka för förverkligande av
rådsinitiativen. Råkar rådet ut för allvarliga
bakslag, innebär det i varje fall
ett vittnesbörd om att rådet inte gått
fram med tillbörlig säkerhet, och sådana
bakslag blir äventyrliga för dess ställning
i framtiden.

Vi har alltså inga färdiga resultat att
redovisa, men man kan ändå göra några
allmänna reflexioner om rådets beslut
såsom åtminstone preliminära resultat av
dess arbete.

Man har sagt: »Varför har rådet inte
kunnat vara en riktigt aktiv kraft i det
nordiska samarbetet? Varför har inte
Nordiska rådet kunnat bli en pådrivande
grupp ungefär som den nordiska
samfärdskommittén har varit?» Detta är
till väsentlig del talat ur mitt eget hjärta.
Det är ytterligt angeläget, att rådet inte
fattar som sin uppgift att allenast lyssna
och registrera stämningarna på olika
håll. Det är nödvändigt att rådet går
före, och tanken har alltid varit den,
att rådet skall få möjlighet att gå före
genom den större behärskning av problemen,
som dess medlemmar kan tillvinna
sig, och den skarpare blick de kan vinna
för möjligheterna att komma till rätta
med svårigheter och hinder. Det framstår
därför för mig såsom naturligt, att
rådet mången gång skall kunna gå fram
utan att så att säga på förhand ha full
täckning för sina ståndpunktstaganden
i vederbörande riksdagar. Det måste någon
gång befinna sig ett par steg före.
Det får finna sig i ett och annat bakslag,
beroende på att tiden icke är mogen. Det
är utomordentligt angeläget, att rådets
medlemmar ständigt har detta krav på
deras aktivitet för ögonen och att de
sätter in all sin kraft på att finna de
nya vägarna och sedan få genomfört vad
rådet har verkat för.

Detta är emellertid en avvägningsfråga.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

Under alla omständigheter måste de som
verkar i rådet ha en tanke på de församlingar,
som har valt dem. Det vore
att missförstå uppgiften, om rådet så att
säga agerade som ett slags nordiskt parti
med eget program. Så är det inte tänkt.
Rådet är ett organ för riksdagarna. Har
vi inte kommit till stora resultat, får vi
bära en väsentlig del av ansvaret för
detta själva. Men inte hela ansvaret. Ansvaret
för hur långt vi kommer i nordisk
politik bäres dock väsentligen av de nordiska
riksdagarna själva.

En helt annan sak är att det kommit
så litet av meningsbrytningar till synes
i rådet, i utskott, debatter och voteringar,
Man har i stället samlat sig i jämförelsevis
urvattnade och försiktiga uttalanden
även i kontroversiella och ömtåliga
frågor. Kritiken har mycket ofta
gått efter den linjen. Från många håll
har man reagerat emot den stora försiktighet
och den stora rädsla, som man menar
sig ha funnit.

Jag får börja med att säga att vi måste
försöka att förstå, alt man på sina håll
-— inte bara i Norge utan även i Sverige
— har reagerat mot att göra uttalanden
som kan stöta stora meningsgrupper för
huvudet. Så pass osäker är ännu i denna
stund rådets ställning, att mången drar
sig för sådant. Och vi får aldrig glömma,
att man inom Nordiska rådet inte kommer
långt med majoritetsbeslut i strid
med en stark minoritet. I en riksdag avgör
vi många frågor på detta sätt, men
det skall inte stora meningsskiljaktigheter
till i rådet för att en rekommendations
öde skall vara beseglat.

Men med alla dessa reservationer vill
jag ändå för min del säga, att jag helt
och hållet delar önskemålet om att meningarna
skulle bryta sig friskare i Nordiska
rådet, i varje fall i debatterna men
gärna också i voteringar, i utskott och
råd. Jag skulle önska att man i sådana
lägen, då inte alla är beredda att ta ett
steg, åtminstone finge se dem, som är
beredda att göra det, framträda med öppet
visir. Jag har ofta sagt — och jag
har anledning att upprepa det — att det
är självklart att meningarna skall hryta
sig inom Nordiska rådet, som represen -

terar så många olika länder och så
många olika meningsriktningar. Drivs
arbetet ärligt och på djupet, måste sådana
meningsskiljaktigheter komma till
synes.

Pressen önskar alldeles särskilt och
ganska enhälligt en sådan större livaktighet,
och den representerar här —- det
viil jag stryka under —■ ett betydelsefullt
och stort allmänt intresse. Det är rådets
uppgift att verka stimulerande och inciterande
utåt, det skall sätta tankarna
i rörelse. Detta sker inte, mina damer
och herrar, om man fasthåller vid den
gamla goda riksdagsprincipen, att om
man inte har någonting att säga, bör
man tiga. Nej, i en institution i vardande,
sådan som Nordiska rådet är, är det
ytterst angeläget att olika meningar träder
fram inför offentligheten och därigenom
väcker intresse och sätter tankarna
i rörelse. Ingen skall inbilla sig,
att de nordiska frågorna eller Nordiska
rådet skadas av en sådan friskare debatt.
Tvärtom, den levande och öppna diskussionen
är all demokratis livsluft.
Man får inte heller vara alltför rädd för
bakslag. Jag kan förstå deim, som föredrar
en mager kompromiss någon gång,
men för en framtidstanke kan det vara
bättre att en gång falla i öppen kamp än
att begravas i ekumeniska samförståndsformler.

Har rådet hittills varit och åstadkommit
vad man hade hoppats? Det har åtminstone
från åtskilliga håll talats mycket
om att rådet i det och det hänseendet
varit en besvikelse. Ja, allting beror
på vad man från början har hoppats,
och för min del får jag säga att jag aldrig
hoppats på underverk. Jag har hela
tiden varit medveten om — och detta
har jag vid otaliga tillfällen sagt — att
det är ett mycket mödosamt arbete att
övervinna alla de svårigheter, som samarbetet
mellan fyra eller fem fria länder
utgör. Jag rycktes inte heller med av
den kritiklösa övervärdering av rådet,
som plötsligt inställde sig efter oslomötet,
utan jag visste — och alla i Nordiska
rådet visste — alt det bara var ett förberedande
steg som tagits. Med sådana
utgångspunkter kan jag inte säga annat

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

än att jag för min del inte upplevt någon
besvikelse, sam skulle ha hotat min
tro på rådets utvecklingsmöjligheter.

Herr talman! Jag har talat om arbetsformerna,
men föga om själva saken.
Kanske ändå några ord därom! En tidning,
vars chefredaktör är ledamot av
denna kammare, har efterlyst ett idéprogram
för rådets arbete, som sträcker
sig vida längre än det för dagen aktuella
och realiserbara. Jag ber att få understryka
detta önskemål, och jag ber
att få understryka angelägenheten av att
krafter utanför rådet hjälper till med
att lägga fram de stora linjer, efter vilka
detaljarbetet skall bedrivas. Jag vill också
framhålla det naturliga i att de många
av rådets egna medlemmar, som självklart
har sådana linjer och sådana tankar,
bär fram dem inför offentligheten.

Att lägga fram ett idéprogram fordrar
rätt många ord. Ingen skall begära, att
jag skall göra det på en sådan här kort
stund. Men tillåt mig ändå att jag säger
några få ord. Det blir inte ett program,
bara några ord om hur jag ser samarbetsproblemet
i stort och hur för mig de
många detaljfrågor vi sysselsätter oss
med ställer in sig i ett större sammanhang!
Och då jag härvid talar om Norden,
är Finland i varje steg med i mina
tankar, ty det hör till Norden.

Min utgångspunkt för allt arbete av
detta slag är naturligtvis ett starkt medvetande
om den fruktansvärda olycka
som har drabbat världen och oss alla
genom den fortskridande nationella isoleringen.
Den måste brytas. Jag är därför
en helhjärtad anhängare av strävandena
att återupprätta Europas gemenskap,
och jag känner en uppriktig glädje
över vad man kan åstadkomma i ännu
vidare kretsar. Men grundvalen för allt
internationellt samarbete måste för oss
ligga i den kulturkrets, som vi nu en
gång tillhör, i Norden.

Mottot för hela detta nordiska samarbete
är för mig först och sist inbördes
hjälp och bistånd, som gör livet lättare
och rikare för oss alla. Alla de stora
och små frågor, som Nordiska rådet
sysslat med, ser jag ytterst ur den synpunkten;
frågorna har för mig vikt och

betydelse i den mån de är av betydelse
för det syftet. Detta är den självklara
grundtanken i det ekonomiska samarbetet.
Sysslar vi med allsköns frågor om
lättnader för samfärdseln, så har de
tyngd och betydelse i den mån vi därmed
kan göra utbytet av varor och tjänster
lättare, flödet av tankar och erfarenheter
rikare. Gör vi det lättare för våra
medborgare att leva och verka överallt
i Norden, kan vi därigenom berika både
det folk, som dessa människor tillhör,
och det folk där de verkar. Därför har
det nordiska lagstiftningsarbetet sin betydelse
—- icke därför att det skapar likformighet,
ty likformigheten har i sig
intet värde, utan värdet ligger däri, att
likformigheten underlättar förbindelserna
och gör människorna hemmastadda
var i Norden de än lever och verkar.
Långt innan Nordiska rådet kom till,
ivrade jag i riksdagen och annorstädes
för vidgad rätt för nordiska medborgare
att verka i annat nordiskt land. Nordiska
rådet har sysselsatt sig med ett myller
av sådana frågor. De tycks ofta vara
mycket futila, och de hör nog till de
frågor som man på många håll har grinat
åt. Men de står i ett stort sammanhang,
i den mån man genom deras lösning
kan främja utbytet av levande krafter
och därmed verka berikande.

Högst av allt står för mig samarbetet,
det att människor verkligen arbetar tillsammans
för ett gemensamt syfte, större
eller mindre. Det finns mycket som kläder
sig i samarbetets vackra namn men
som är bara flärd och fåfänglighet. Men
inom det enskilda livet finns sedan årtionden
rika erfarenheter av allvarligt
och fruktbärande nordiskt samarbete.
Och på det statliga området som vi sysselsätter
oss med finns här de rikaste
möjligheterna. Myndigheterna i Sverige
är av regeringsformen ålagda att räcka
varandra handen till Konungens och rikets
tjänst. Myndigheterna kunde långt
mer än nu sker räcka varandra handen
över gränserna, utbyta erfarenheter och
upplysningar och i övrigt stå varandra
bi och därmed göra arbetet lättare och
bättre. Alldeles särskilt tror jag på det
så att säga institutionella samarbete,

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

som innebär, att människor från de olika
länderna stadigvarande förenas för
att gemensamt lösa gemensamma uppgifter.
Vi har SAS, vi har inom Nordiska
rådet ställts inför tanken på ett nordiskt
patentverk, en nordisk hälsovårdshögskola,
ett institut för journalistutbildning,
en nordisk folklig akademi, nordisk
television och åtskilligt annat. Det
är för mig en naturlig tanke att gå långt,
mycket långt vidare på denna väg.

Jag kan i detta sammanhang inte ärligen
fördölja att jag hör till dem, som
bittert sörjde över att vi 1949 ej nådde
fram till ett samarbete av större slag för
upprätthållande av själva grundvalarna
för vårt liv. Men vi har att arbeta i det
läge som då skapades — däråt är intet
att göra. Jag är anhängare av den alliansfria
linje, som vi följer, och jag skulle,
så som läget nu är, inte vilja medverka
till att Nordiska rådet försökte
sig på att rubba den linjen, ehuru —
som jag någon gång har sagt i ett intervjuuttalande,
som har slagits upp som en
stor märkvärdighet —- den, som läser
dess stadga, ju genast finner att formella
hinder för Nordiska rådet att sysselsätta
sig med militära och utrikespolitiska
frågor icke föreligger.

Jag är starkt medveten om att alla
anstalter av yttre slag är utan värde,
ifall det inte hos folken finns ett inre
medvetande om samhörighet. Men en sådan
kraft finns starkare än man tror i
de nordiska folken. Jag glömmer inte
statsminister Gerhardsens tal vid Hans
Hedtofts begravning, fastän jag inte har
ordalagen antecknade. Han hade hos
den bortgångne, som var en dansk in i
hjärterötterna, tagit fasta på den med
fosterlandskärlek besläktade känsla han
kunde hysa för ett annat nordiskt land.
Det är ett för allt nordiskt arbete grundläggande
faktum att det finns många,
många i Norden som känner det så. Vi
glömmer inte krigsåren, då vi i vårt
land starkt och allmänt erfor att ett annat
lands sak kunde vara vår. Det är en
bas för samarbetet i Norden, som icke
har sitt motstycke i annat internationellt
samarbete.

Medvetandet om samhörighet är na -

turligtvis av betydelse därför att det
underlättar lämnandet av hjälp och bistånd
i olika former. Det har betydelse
särskilt ur den synpunkten, att där detta
medvetande är för handen, man inte
är angelägen att så noga som eljest räkna
på fingrarna, om utbytet går jämnt
upp. Får det tillåtas mig att säga, att
som ett motto för allt nordiskt samarbete
står outplånligt i mitt minne min
första upplevelse av sådant samarbete:
det nordiska varuutbytet under första
världskriget. Principen för det samarbetet
var just att man inte skulle väga
ängsligt och noga, utan helt enkelt gripa
in på det viset, att folken hjälpte
varandra med varor där de behövdes
och där de fanns, utan att fråga efter
ömsesidighet och motprestationer.

Om medvetandet om samhörighet är
ett incitament till inbördes hjälp, så är
det också min tro, att anstalter för inbördes
hjälp kan påverka människors
sätt att tänka. Intet kan skapa en gemenskap
med djupa rötter så som samfällt
arbete för gemensamma uppgifter.
Visst kan växelverkan mellan gärningar
och folkstämningar gå i olika riktningar,
goda eller dåliga. Den kan bli en förhäxad
kretsgång till fördärvet, men också
en lyckosam kedjereaktion med verkningar
som vi nu inte kan överblicka.
Till sådana reaktioner knyter sig mina
förhoppningar om utvecklingen i Norden.

Men nu, herr talman, skall jag återvända
till saken. Då jag slutar med att
yrka att den kungliga skrivelsen remitteras
till utrikesutskottet, är detta inte
bara en traditionell slutfras utan också
ett expressivt uttryck för min livliga
förhoppning att det Nordiska rådets fögderi
skall bli ordentligt granskat och bedömt
från riksdagens sida.

Herr OIILON (fp):

Herr talman! 1 en artikel i Washington
Daily News strax före de svenska
kommunalvalen i höstas utlät sig en amerikansk
observatör om svensk politik.
Dess styrka skulle enligt skribenten ligga
i frånvaron av tendenser mot extre -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

mism av något som helst slag; dess svaghet
däremot skulle bottna i svenskens
obotliga okunnighet om utrikespolitik.
Vårt folk skulle vara okunnigt om det
mesta som sker ute i världen, förutsatt
att det inte inträffar något sensationellt,
något som har karaktären av explosion.
Då vaknar det upp för en tid, men när
verkningarna har bedarrat, sjunker det
tillbaka i sin likgiltighet gentemot vad
som händer på vårt klot utanför det egna
landet.

Jag föreställer mig, att den där skildringen
passar in på flertalet stater och
folk. Om den speciellt har sin tillämpning
på oss, beror det väl på att vi så
länge levat i lä för det världspolitiska
händelseförloppet och inbillar oss att vi
fortfarande gör det. Men nog har vaksamheten
i fråga om utrikespolitiken
skärpts även här hemma. Jag minns
hur det var under det första världskriget,
exempelvis då den ryska revolutionen
utbröt år 1917. Ledarna i en av
våra största och tongivande tidningar
handlade de närmaste dagarna om postbetjäntes
beklädnadsfråga samt om förbättrad
tandvård. Ännu mera hembygdsbetonad
var den svenska opinionen ändå
tidigare. Som klassiskt exempel brukar
anföras smålandsredaktören, vilken erinrade
om att han i sin tidning upprepade
gånger hade varnat Bismarck.

Vi lever i ett världsomfattande system
av allianser och internationella organisationer,
men Sverige liksom Schweiz
är alliansfritt. Huruvida vårt val är riktigt
eller ej, därför kan man endast anföra
sannolikhetsbevis. Men ett torde
stå fast: en politik, som medvetet strävade
efter att binda vårt folk vid någon
av dessa allianser, skulle i dagens läge
inte finna stöd hos den överväldigande
delen av väljarna. Mot detta kan man
invända, att valmanskåren är oupplyst
och inte förstår sitt eget bästa. Kanske
det? Ett folks inställning till de internationella
problemen bestäms dock väsentligen
av de sista generationernas erfarenheter,
och erfarenheterna hittills
har väl ändå inte varit ägnade att rubba
förtroendet i stort till den utrikespolitik
som förts.

Hurdan den framtida svenska utrikespolitiken
kommer att gestalta sig, därom
vet vi föga. Ett är dock säkert:
trots vår alliansfrihet känner vi intimt
samhörigheten med västerlandets länder,
dessa länder med vilka vi har ett fritt
och givande utbyte på alla områden av
mänsklig verksamhet. Åtminstone kan
inte jag föreställa mig en väpnad konflikt
med de fria västerländska staterna,
och jag tänker mig att detta gäller om
flertalet svenskar.

Sverige har inte dragit sig undan att
deltaga i de i fredens tjänst stadda internationella
organisationerna, i Förenta
Nationerna, i Internationella banken och
Världsfonden, i Europarådet, i den europeiska
ekonomiska samarbetsorganisationen,
i den europeiska betalningsunionen
och nu senast i Nordiska rådet,
varom statsministerns nyss lämnade redogörelse
bar vittnesbörd.

Av den redogörelsen framgår, att för
första gången sedan år 1937, då Japan
invaderade Kina, befinner sig världen i
relativ fred. Det är möjligt, att detta
tillstånd bara utgör ett interregnum. Ett
faktum är dock, att krig i verklig mening
inte någonstädes pågår, sedan avgörandet
träffades om Indokina. FN:s prestige
stod som högst, då organisationen
definitivt tog ståndpunkt i Koreakonflikten
och därmed demonstrerade sin
avsikt att motsätta sig alltför utmanande
former av aggression. För närvarande
tycks det som om FN skulle ha kommit
litet vid sidan av. De israelisk-arabiska
gränsproblemen står fortfarande olösta,
och någon varaktig fred råder inte i
Orienten. Detsamma gäller om Bortre Indien.
Nedrustningskommissionen, som
väl i själva verket inte är något annat än
säkerhetsrådet under annan benämning,
tycks inte ha kommit någon vart, allra
minst i fråga om kontrollen av atomenergien.
Resultaten är här långt ifrån
imponerande, och någon förbättring torde
inte vara att förvänta, förrän Sovjet
är mera tillmötesgående och medger sådana
kontrollåtgärder som västmakterna
för sin del är böjda att underkasta sig.

Under de sista dagarna har atomvapnen
diskuterats i all världens press.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

Anledningen var Churchills förra veckan
i brittiska underhuset framförda tal
om vätebombens fara för hela mänskligheten.
Talet och den diskussion, som
följt i dess spår, kan ge anledning till
vissa reflexioner. För det första, vad är
det för faktorer som dominerar den historiska
utvecklingen sedan hundra år
tillbaka i tiden? I en uppmärksammad
tidningsartikel nyligen gjorde en författare
gällande, att det fortfarande är, såsom
förr, utrikespolitiken och försvaret.
Om man begränsar frågeställningen till
att gälla staterna såsom sådana, är väl
uttalandet delvis sant. Men bara delvis.
Avgörande för det historiska förloppet
och även i stor utsträckning för de särskilda
staternas liv blir alltmer den
naturvetenskapliga forskningen och dess
tekniska tillämpningar. Det är dock förunderligt,
hur ogärna människorna vill
erkänna detta. När Churchill varnar för
den senaste fasen i den vapentekniska
utvecklingen med vätebomber, robotplan
m. m. sådant, då lyssnar människorna.
Men när de stora forskarna, som genom
sitt koxande in i naturens innersta hemligheter
gett militärerna och politikerna
vapen i deras händer, när dessa forskare,
som verkligen vet vad det gäller,
uttalar sig, då lyssnar man bara förstrött,
som om det vore fråga om kuriosa.

Harold Urey, väteisotopens och det
tunga vattnets upptäckare, utgav för
några år sedan en broschyr och uttalade
sig också i radio — jag vill minnas även
i den svenska radion —■ om den konventionella
atombomben under mottot »Jag
är rädd». Människorna lystrade ett tag,
och så var det hela glömt. Albert Einstein,
av vars relativitetsteori — nu femtio
år gammal — både den vanliga atombomben
och vätebomben är fallfrukter,
tillfrågades för ett par år sedan, hur det
tredje världskriget kommer att förlöpa.
»Det vet jag inte», svarade Einstein,
»men ett vet jag, och det är att det fjärde
världskriget kommer att föras med stenyxor
som vapen». Detta fann man vara
mycket lustigt sagt.

Den konventionella atombomben går
tillbaka på klyvning av uranatomerna,

upptäckt av Otto Halm i slutet av år
1938. När Otto Halm förra året tillfrågades
om den nuvarande krigstekniken,
gav han uttryck för sina allvarliga farhågor
inför de risker som mänskligheten
löpte. Otto Hahns uttalande mötte knappast
något intresse i den s. k. civiliserade
världen.

Allra kraftigast har nobelpristagaren
och fysikern prins Louis de Broglie och
hans skola uttalat sig. De har inte nöjt
sig med att, liksom Churchill, varna för
atomvapenkrigets fasor. De har gett appell
mot vätebombsexperimenten över
huvud taget och motiverar detta med
att man redan nått riskpunkten för planetens
växt- och djurvärld. Livet på jorden
har anpassat sig efter en mångfald
faktorer, och dess fortvaro är beroende
av jämvikten mellan samtliga dessa faktorer.
Varje vätebombsexplosion motsvarar
effekten av 1 000 å 2 500 samtidigt
exploderande Hiroshimabomber. Då bör
vi komma ihåg, att betydligt mer än
200 000 människor beräknas ha dödats
genom den enda bombfällningen över
Hiroshima. De fysiska fenomen, som har
utlösts av det hittills fällda tiotalet vätebomber,
förmenar de Broglie och hans
skola, har visat sig vara så invecklade,
att man åtminstone inte ännu lyckats i
detalj klargöra deras verkningar. Risk
föreligger för att ett mångfaldigt antal
vätebombsexplosioner rubbar jämvikten
i de naturvillkor, till vilka växt- och
djurlivet på vår jord har anpassat sig.

Jag har inte anledning att här ytterligare
referera den de Broglieska skolans
utläggningar. Inte heller vill jag ta
ställning till dessas riktighet. Av allt att
döma har nog fransmännen begått vissa
överdrifter i sin målning — jag kommer
senare till det. Den största faran, menar
de, härrör från radioaktiviteten,
Oräkneliga små radioaktiva partiklar
sprids genom de högre luftlagren runt
hela jorden och faller så småningom
med nederbörden ned till marken. Partiklarnas
genomträngande gammastrålning
förblir verksam i perioder från
några dagar till ett par år eller mera —
i det senare fallet är ju den radioaktiva
strålningen svag. De ruskigaste aspekter -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

na tycks koboltbomben erbjuda. Någon
sådan bomb har dock mig veterligen
ännu inte släppts. Gammastrålningen berör
inte bara den nuvarande generationen,
utan även kommande generationer,
i det att den kan förändra generna, de
ärftliga egenskaperna. Flertalet av de
mutationer som uppkommer är av degenerativ
karaktär. Detta gäller såväl växtsom
djurriket.

Ingen har bestritt riktigheten av
Churchills apokalyptiska skildring av ett
vätebomhkrigs fasor. Klyftan mellan
atombomben och vätebomben är enorm,
säger Churchill. Det är sant, men redan
den äldre atombomben har fört oss till
ett stadium där den mänskliga kontrollen
inte längre har fullt grepp om vad
som sker. Så länge man på grund av
Sovjets motstånd inte kan nå en tillförlitlig
eller åtminstone något så när tillförlitlig
och universell överenskommelse
om nedrustning och ett effektivt inspektionssystem,
finns, fortsätter Churchill,
endast en politik för den fria världen,
och det är vad vi kallar försvar
genom avskräckande medel. Försvar genom
avskräckande förutsätter fortsatta
experiment i allt större skala med vätebomben.
Här kommer de Broglies skildring
in i bilden. Många vederhäftiga vetenskapsmän
förmenar att den franska
forskargruppens farhågor är överdrivna.
En av den internationella politikens viktigaste
uppgifter borde vara att här få
klarhet. Vem har rätt, de Broglie och
hans lärjungar eller deras vedersakare?
Jag tror att detta är så mycket mera
angeläget som de olika forskargruppernas
utlåtanden börjat utnyttjas i den internationella
politiska propagandan.

Den 4 december 1954 antog FN:s generalförsamling
en resolution angående internationell
samverkan för fredligt utnyttjande
av atomenergien, såsom ju
också framgick av statsministerns nyss
lämnade redogörelse. Resolutionen innefattade
två huvuddelar. Den första gällde
upprättandet av ett atomkraftsorgan
med uppgift dels att underlätta användningen
i hela världen av atomenergien
för fredliga syften, dels att uppmuntra
internationell samverkan vid atomener -

giens exploatering till mänsklighetens
fromma. Den andra delen innefattade
beslut om en internationell konferens i
sommar rörande atomenergiens utnyttjande
för fredliga ändamål. Resolutionens
tyngdpunkt låg i det andra avsnittet,
om en internationell atomkonferens.

Diskussionen i generalförsamlingen
kring denna fråga verkade förvirrande.
Den amerikanske delegaten förklarade
att — jag citerar — »de flesta av deltagarna
i konferensen utan tvivel skulle
vara regeringsrepresentanter av vilka
många skulle vara experter på området».
Den brittiske delegaten däremot höll
före att — och nu citerar jag igen —
»det inte skulle vara någon skillnad mellan
dessa två typer av representanter»,
d. v. s. regeringsrepresentanter och vetenskapsmän.
Herr Sandler föredrog en
vetenskaplig och teknisk kongress med
begränsad dagordning. Enligt honom
verkade konferensprogrammet vagt och
obestämt och syntes därutöver bli alltför
omfattande.

Vad som slår en vid genomläsningen av
redogörelsen från detta avsnitt av generalförsamlingens
verksamhet förra året
är att man huvudsakligen tog sikte på
frågor rörande användningen av energialstrande
reaktorer men däremot inte alls
beaktade det långt mer allvarliga problemet,
nämligen frågan om vilka risker
som är förbundna med den pågående exploateringen
av atomfysikens landvinningar.
Den ifrågasatta konferensen torde
inte ha fullmakt att sysselsätta sig
med detta problem. Om så hade varit
fallet, borde konferensen ha givits en
vetenskaplig-teknisk karaktär, såsom ju
också herr Sandler föreslog, ehuru inte
heller han synes ha tagit fasta på vikten
av att vi verkligen får utrönt vem som
har rätt i skildringen av den lössläppta
atomenergiens risker. Under de senaste
av dessa dagar har Federation of American
Scientists, en sammanslutning av
omkring 2 000 vetenskapsmän och tekniker,
begärt tillsättande av en särskild
FN-kommission med uppgift att studera
och fastställa de risker som är förbundna
med pågående atom- och vätebombsexperiment.
Borde inte svenska re -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

geringen göra en framstöt hos FN i förslagsställarnas
syfte för att få utrönt var
sanningen finns i detta kontroversiella
spörsmål?

För att belysa risken vid dylika experiment
brukar man hänvisa till det
olycksaliga utfallet med vätebomben i
Stilla havet i mars förra året, då ett
antal japanska fiskare utsattes för farlig
strålning och en av dem efteråt avled av
sina skador — om det nu var på grund
av strålningen eller av andra orsaker låter
jag vara osagt. Olyckan torde ha vavit
en följd av en serie sammanträffande
omständigheter. Den amerikanska federationen
har ju också betalat ett skadestånd
på två miljoner dollar. Men om riskerna
vore så stora, borde väl inte amerikanarna
fortsätta med sina många försök
— nu på den amerikanska kontinenten
— och därmed utsätta sitt folk för
betydande faror. En internationell undersökning
i objektiva former vore säkerligen
nyttig, men den borde inte bara
omfatta bombexperimenten. Den borde
även ge sig i kast med de problem som
avfallsprodukterna från de fredliga atomkraftexperimenten
medför. Att sänka avfallet
i havet, såsom sker på vissa håll,
torde inte vara en idealisk lösning.
Kanske skulle en sådan undersökning ge
vid handen, att avklingningen av det radioaktiva
stoftets strålning sker så
snabbt, att några följder på längre sikt ej
inställer sig, vare sig det gäller experiment
med atombomber eller rent fredliga
atomkraftexperiment.

Herr Georg Branting har i en i viss mån
tendentiös motion, nr 84 i första kammaren
i år, hemställt om en skrivelse till
Kungl. Maj:t med framställning om en
svensk kommission för undersökning och
fortlöpande information beträffande
atomstridsmedlens verkningar. Atomkommittén
vitsordar behovet och erbjuder
sig själv att fungera såsom en dylik
kommission.

Man behöver inte alls ifrågasätta atomkommitténs
kompetens, om man betvivlar,
att varken atomkommittén eller någon
annan uteslutande svensk kommitté
skulle kunna gå i land med uppgiften.
De problem som bär möter är många och

så vittutseende, att endast ett internationellt
organ på högsta vetenskapliga nivå
och i FN :s regi kan bemästra dem alla.
Undersökningen bör vara vetenskapligt
förutsättningslös och frigjord från politiska
synpunkter.

Det alliansfria Sveriges regering bör
kunna bidra till att en dylik undersökning
sätts i gång. Det kan hända, yttrade
Churchill, att vi genom en den sublima
ironiens process nått det stadium
i världshistorien, då säkerheten blivit
skräckens livskraftiga avkomma och
överlevandet blivit utplånandets tvillingbroder.
Uttalandet gällde visserligen ett
vätebombskrig såsom sådant, men kanske
det rent av gäller det i allt större skala
pågående experimenterandet med atomenergien.

Hur skall nu vårt folk förhålla sig i
diet nya försvarspolitiska läget? Försvar
i form av avskräckande medel är
ingenting för oss. Men nog har man en
känsla av att vi i vår försvarsdebatt alltför
mycket bitit oss fast i föråldrade
synpunkter. Runt om i världen försiggår
en diskussion under de radikalt nya
betingelserna. Här hemma rör sig debatten
om huruvida atomvapen alls skall
godtagas. Förutsättningen är ju också oss
given: atomvapen finns med allt vad det
innebär, och däråt kan vi tyvärr ingenting
göra. Vår egen försvarsdiskussion
måste byggas på förutsättningen att en
eventuell fiende har vapnen till sitt förfogande.
Frågan gäller, om en försvarare
med någon utsikt till framgång kan
ta upp striden mot en atombeväpnad
motståndare utan att själv vara försedd
med dylika vapen. Vårt folk har anledning
att av regeringen kräva besked hur
den ser på dessa ting. Självklart är att
vårt försvar bör inrättas så, att utsikterna
att undgå angrepp och bevara freden
blir så stora som möjligt, men detta
bör även gälla i atomfysikens tidevarv.
Skulle man uttala en naiv förhoppning
inför det förändrade läget på vår planet,
skulle det vara att de motsatta lägren
på ömse sidor om järnridån besinnar
vilka okontrollerade krafter som skulle
släppas lösa i ett tredje världskrig.
Fn förhoppning befriar oss dock icke

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

från att se om vårt hus i enlighet med
den nya tidens krav.

Inför dagens debatt har en hel flora
skrifter rörande utrikesfrågor och Sveriges
deltagande i olika internationella organisationer
hamnat på kammarledamöternas
bord. Jag föreställer mig att våra
representanter i nämnda organisationer
kommer att delge kammaren sina erfarenheter,
såsom herr Herlitz redan gjort
beträffande Nordiska rådet, och jag skall
därför inte ingå härpå. I alldeles särskilt
hög grad knyter sig intresset, föreställer
jag mig, till den sista telningen i skaran
av nämnda organisationer, nämligen Nordiska
rådet. Till herr Herlitz’ redogörelse
har jag här ingenting väsentligt att
tillägga.

Nordiska rådet har i stort sett fått
ett gynnsamt mottagande och en god
press i samtliga berörda länder, men
kritik har inte heller saknats. Kritiken
har rört sig efter två motsata linjer. Å
ena sidan bär man förmenat att alltför
många spörsmål dragits inför rådets forum;
å andra sidan har man gjort gällande
att programmet varit magert. Vi
får komma ihåg att Nordiska rådet ännu
befinner sig på det lentativa stadiet och
prövar sin utformning. Många hinder
måste till en början övervinnas, och
det är nödvändigt att gå försiktigt fram.
Åtskilliga av de punkter som förekommit
under rådets rekommendationer må synas
små och oväsentliga, men det har
likväl varit frågor, som länge stått på det
nordiska samarbetets dagordning utan
att något gjorts -— först genom rådets
försorg har frågorna övergått från diskussions-
och önskestadiet till att bli
lösta.

Från Nordiska rådets belackare här
hemma brukar det hittills negativa utfallet
av underhandlingarna beträffande
Trondheims-leden framföras såsom ett
bevis för hur trögt det nordiska samarbetet
försiggår. Inte ens ett så närliggande
och för båda ländernas fredliga
ekonomi betydelsefullt projekt som detta
har rådet lyckats föra närmare till lösning.
Det skulle vara värdefullt, om hans
excellens herr statsministern i dag
kunde lämna kammaren en redogörel -

se för hur detta spörsmål verkligen ligger
till.

Utrikesminister Lange, en av Nordens
mest erfarna kännare av internationellt
samarbete, har förra året i publikationen
»International Affairs» uttalat sig
om Nordiska rådets verksamhet. Han understyrker,
att de rekommendationer,
som är understödda av en stor majoritet
bland delegaterna, säkerligen kommer
att väga tungt i de enskilda regeringarna
och parlamenten. Såsom ett
påtryckningsmedel på de skandinaviska
länderna föredrar herr Lange Nordiska
rådet framför Europarådet i fråga om
effektivitet. De förelagda uppgifterna är
emellertid också lättare att lösa. Inom
Nordiska rådet har vi att göra med en
påtryckningsgrupp av begränsat och homogent
medlemsantal i intimt samarbete
med de berörda regeringarna.

Den danske generalsekreteraren i rådet,
direktör Wendt, en av det nordiska
samarbetets mest hängivna medarbetare,
har nyligen givit till känna den meningen,
att Nordiska rådet utgör en ofrånkomlig
clearingcentral och överinstans
för samverkan i Norden. I den uppfattningen
kan säkerligen flertalet av rådets
ledamöter instämma.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Under en lång följd av
år har världens folk levt i spänning under
trycket av oförsonliga motsättningar
mellan stormaktsgrupperna eller under
s. k. kallt krig, vilket alltemellanåt hotat
att slå ut i en ny världsbrand. Det är
med tillfredsställelse vi tror oss i dag
kunna konstatera vissa tecken, som tyder
på en, om än temporär, avspänning
mellan öst och väst eller, som utrikesministern
antyder i sin redogörelse,
»vissa vänligare signaler».

Kvar står dock stora frågor olösta,
som för framtiden inger oro. Främst
bland dem torde vara det efter världskriget
ännu delade Tyskland, som, så
länge denna delning består, alltid kommer
att utgöra ett inflammerat sår i den
europeiska statskroppen. En av världspolitikens
förnämsta uppgifter är att bringa

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

detta farliga sår till läkning. Detta synes
kunna ske endast på det sättet att
den tyska statskroppen åter får bilda en
enhet. Hur detta skall ske, blir en statsmännens
uppgift, men låt oss hoppas att
det sker under fred och på ett sätt som
även tryggar framtida fred.

Andra, mera avlägsna oroshärdar,
finns som gör att vi fortfarande tvingas
leva under ett otrygghetstillstånd. Vi är
medvetna om att detta otrygghetstillstånd
i hög grad berör Sverige med dess
militärgeografiskt utsatta läge, men
ingenting har inträffat som rubbar vår
uppfattning att vi i vår alliansfria neutralitetspolitik
valt en riktig väg. Denna
har inneburit en självständighetslinje
av oskattbart värde och hittills ett skydd
emot att utan vårt eget förvållande dras
in i de storpolitiska förvecklingarna.
Stänkröster, som tidigare trevande rekommenderat
en annan linje, har alltmera
tystnat, och det kan nu konstateras
att den alldeles övervägande delen
av nationen är enig i fråga om vår utrikespolitik.
Med denna vår neutralitetspolitik
följer dock ofrånkomligt att
vi efter måttet av våra krafter får uppehålla
ett effektivt försvar. I de tunga
bördor, som vi härigenom åtager oss,
har även glädjande nog kunnat konstateras
en stor nationell enighet.

Hur nu detta försvar i detalj skall utformas,
därom kan råda delade meningar,
men låt oss i det längsta hoppas att
det inte även för oss skall bli nödvändigt
att tillgripa den förödade atomkraften
som ett avvärjningsmedel eller
ett medel i förstörelsens tjänst. De fruktansvärda
perspektiv, som atombomben
öppnar genom dess möjlighet att utsläcka
allt mänskligt och organiskt liv, gör
det till en plikt för oss och vår utrikesledning
att medverka till att denna våldsamma
naturkraft såvitt möjligt tämjes i
den fredliga nyttans tjänst.

Genom vårt medlemskap i Förenta
Nationerna har vi ej kunnat undgå att
ikläda oss vissa förpliktelser. Såsom en
liten nation, vilken mår bäst av att få
leva något i skymundan, framstår det
såsom eftersträvansvärt att vi undviker
att engageras i internationella konflik -

ter. Därav följer icke att vi skulle undandra
oss att i mån av vår förmåga
lämna vårt bidrag till internationell
hjälp åt hjälpbehövande folk.

Som en följd av vårt medlemskap i FN
uppehåller vi nu jämte Schweiz och ett
par andra länder sedan över ett år en
s. k. övervakningskommission i Korea.
Denna anordning var från början klart
utsagd att vara av kortvarig karaktär.
Av olika anledningar och mot vår vilja
har bevakningstiden gång på gång utsträckts.
De ansträngningar, som gjorts
från utrikesledningens sida att få ett
slut för Sveriges del på denna bevakningsuppgift,
bör energiskt upprepas
och påskyndas för att leda till resultat.

Det formella ämnet för dagens utrikesdebatt
är egentligen Kungl. Maj :ts
skrivelse med redogörelse till riksdagen
från Nordiska rådets svenska delegation
över ärenden från rådets två senaste
sammanträden. Herr Herlitz har i ett uttömmande
anförande behandlat rådets
uppgifter, dess arbetsmetoder och arbete.
Jag skall tillåta mig att till hans uttömande
anförande foga några egna reflexioner.

Med Nordiska rådet har tillkommit ett
nytt, intressant och måhända ännu bräckligt
instrument i det nordiska samarbetet.
Vad som är intressant i dess konstruktion
är att det är sammansatt av
valda representanter ur de deltagande
nationernas parlament. Detta har givit
anledning till vissa teoretiska funderingar,
vilka ofta förirrat sig långt utöver
verklighetens gränsmarker. Sålunda har
man, särskilt från norskt håll, velat göra
gällande att de olika ländernas delegaters
ställningstagande till frågor som
behandlats inom rådet skulle i viss mån
binda respektive parlament i deras slutliga
ställningstagande. Man synes härvid
ha bortsett från att Nordiska rådets
uppgifter aldrig kan bli andra än att i
dess stadgar angiven form dryfta kulturella,
sociala, ekonomiska eller juridiska
frågor och, om dessa är värda att
vidare övervägas, rekommendera dem
till fortsatt behandling hos respektive
länders regeringar, vilka i sin tur har
att gemensamt eller var för sig vidta

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

erforderliga åtgärder och bringa dem
till något avgörande. Rådets uppgifter
är härvid strängt begränsade till civila
inrikesförhållanden. När man trots rådets
öppna förhandlingar från vissa
språkrör inom Sovjetunionen fortsätter
att göra gällande att Nordiska rådet
skulle vara ett förtäckt organ för militärpolitiska
intressen och ett västmaktsförsök
att förmå Sverige att överge sin
neutrala linje, så kan dylika påståenden
endast väcka löje.

Nordiska rådet är ännu ett ömtåligt
instrument, vars handhava^nde kräver
stor varsamhet. Det är viktigt att rådet
känner sin begränsning och att det ej
famnar över för mycket samt ger sig tid
att grundligt pröva ärendena och låta
dem mogna. Framför allt synes det
oundgängligt att visa respekt för framförda
betänkligheter från respektive länders
representanter, vilka givetvis äger
en bättre inblick i de speciella svårigheter,
som måste beaktas, och att därvid
noga undvika vad som för en nation
kan framstå såsom ett tvång. Det kan
inte döljas att Nordiska rådet har mötts
med en viss misstro från vida kretsar
inom Norge. Särskilt är detta förhållandet,
när det gäller det ekonomiska samarbetet,
eller vad vi vant oss att kalla en
gemensam nordisk marknad.

Dessa norska bekymmer är fullt begripliga,
men det vore mycket vunnet,
om man kunde övertyga norrmännen om
att ingen av brodernationerna går till
verket med avsikten att profitera och
själviskt bereda sig ekonomisk vinning
på den andra nationens bekostnad. Det
tilltänkta ekonomiska samarbetet måste
från början och till hela sin grundidé
vara så funtat att det såsom helhet betraktat
i det långa loppet tillför varje
deltagande nation givna fördelar.

Man kan fråga sig: Är detta idealiska
mål möjligt att uppnå? All erfarenhet
synes hittills ge vid handen att svaret
måste bli ja. Allt stort framstegsarbete,
som sker på det ekonomiska och kommersiella
området, sker numera oftast i
samverkan mellan näringsutövare, produktionsområden
och folkgrupper. Vad
är det som säger att inte de nordiska

länderna och deras folk med sina varandra
kompletterande resurser, genom
att pröva sig fram i en förtroendefull
samverkan, skulle gemensamt och vart
för sig härigenom undergå en ekonomisk
lyftning. Men det är just i detta
arbete, som det gäller att visa ytterlig
hänsyn till varandra, urskilja vissa
lämpliga verksamhetsområden och försiktigt
söka sig fram. Det arbetsprogram,
som utarbetades vid det s. k. Harpsundsmötet,
synes härvid vara en användbar
framgångslinje.

En episod i det nordiska samarbetet,
som icke gjorde ett enbart sympatiskt
intryck, var svenska regeringens uppsägning
av luftfartsavtalet med Island
alldeles omedelbart före Nordiska rådets
sammanträde i Stockholm. Nu må vara
att saken behöver klarläggas och regleras,
men det bör också vara klart att
den svenska regeringen i sitt handlande
icke får ge ens skymten av att biträda
konkurrensbegränsande eller nationalegoistiska
intressen. I den mån ärendet
gäller Island och för denna lilla ö vitala
intressen, är det viktigt att detta folk
på 150 000 personer vid behov erhåller
stöd och hjälp i sin beundransvärda
kamp för att uppehålla nationell och
ekonomisk självständighet.

Herr talman! Tillåt mig slutligen att
tro att i Nordiska rådet och den personliga
kontakt, som detta skapar mellan
de nordiska parlamenten och dess
regeringar, ändock ligger ett för framtiden
värdefullt och användbart organ
för ett fruktbärande mellanfolktligt samarbete
i Norden.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Ohlon riktade en
direkt fråga till mig, som jag finner det
vara angeläget att genast hesvara.

Han frågade, om inte ens det lilla begränsade
ekonomiska samarbete som har
planerats för öppnande av bättre förbindelselinjer
västerut via Trondheim
skulle kunna leda till ett positivt resultat
inom den närmaste tiden. Jag erinrar
kammarens ledamöter om att de

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

svenska och norska regeringarna i mars
1954 tillsatte en gemensam kommitté av
sakkunniga för att undersöka möjligheten
att realisera det av herr Ohlon antydda
syftemålet. Det är kanske angeläget
att konstatera, att ortsbefolkningen på
båda sidor av gränsen förklarat sig betrakta
bättre förbindelser mellan Trondheim
och i första hand Östersund som
något i och för sig eftersträvansvärt och
som något som man, alldeles oberoende
av utvecklingen i framtiden, gärna önskade
realiserat. Men därtill kom en helt
naturlig önskan från vårt land och
vårt näringsliv att i tider av avspärrning
ha tillgång till en hamn som kunde
tänkas bli av stor betydelse, kanske
framför allt i en krigssituation men även
i fredstid under en avspärrningsperiod
som vållats av andra skäl, t. ex. av en
mycket svår isvinter. Dessa skäl gjorde
att vi betraktade denna fråga som ett
allvarligt problem. De sakkunniga har nu
praktiskt taget avslutat sitt arbete. Jag
kan lämna kammarens ledamöter den
upplysningen, att deras betänkande i
dag kommer att överlämnas till handelsministern.
Av det förhandsreferat, som
de sakkunniga lämnat handelsministern,
förfaller det, som om man hade kommit
ett bra stycke på väg och som om det
funnes möjligheter att på grundval av
de sakkunnigas arbete förelägga 1955
års riksdag en proposition i ärendet.
Denna prövning från regeringens sida
är av helt naturliga skäl än så länge preliminär,
då den rapport, som vi har
fått, ju också har preliminär karaktär.
Såvitt vi nu kan bedöma, ligger det dock
till så som jag här antytt.

När jag nu, herr talman, ändå har tagit
till orda ännu en gång, kanske jag
får göra ett par reflexioner i anslutning
till den hittills förda debatten, i vilken
representanter för alla de demokratiska
partierna har yttrat sig.

Jag noterar med glädje den enighet,
som markerats omkring huvudlinjerna i
regeringens utrikespolitiska kurs. Det är
självfallet alltjämt en ovärderlig tillgång
för regeringen att, när den uppträder
på landets vägnar utåt, veta att den re -

presenterar den alldeles övervägande delen
av Sveriges riksdag och, därom är
jag övertygad, också den övervägande
delen av Sveriges folk.

Jag kan utan att göra några reservationer
instämma i vad de föregående
talarna sagt om önskvärdheten av närmare
nordiskt samarbete och i de förhoppningar
som de har tillåtit sig att
knyta till Nordiska rådets arbete. Vi får
väl tillfälle att begrunda de erfarenheter,
som dess verksamhet hittills givit,
och se till, om det kanske inte kan tänkas
att vissa reformer därvidlag kan behövas.
Men för dagen kan vi säkert samsas
om de avgivna allmänna deklarationerna,
som jag tror är en god grund
att bygga det fortsatta arbetet på.

Herr Ohlon ägnade i sitt anförande
stor uppmärksamhet åt de konsekvenser
för vårt försvar och hela mänskligheten
som kärnfysikens senaste landvinningar
medför. Han uttryckte något som jag
många gånger funderat över. Jag var
själv förvånad över hur litet allmänheten
reagerade, när för fem år sedan forskare,
som verkligen kunde dessa ting,
klargjorde vad som skulle komma att
hända. De har sannerligen icke uttryckt
sig på ett invecklat vetenskapligt språk,
så att detta kunde vara en ursäkt för oss
att inte ta deras ord på allvar. Jag hänvisar
exempelvis till den danske nobelpristagaren
Bohrs öppna brev till världens
statsmän, som han offentliggjorde
1947, tror jag, och vari han nästan på
dagen förutspådde, hur lång tid mänskligheten
hade på sig, innan även den
ryska sidan hade tillgång till en atombomb.
Om jag inte misstar mig står där,
att fem år härefter är den hemlighet,
som Förenta staterna så noggrant bevakar,
en egendom som även opponenter
till denna politik har i sin besittning.
Och det var ju nästan på dagen fem år
senare som meddelandet om de första
stora atomskrällarna på andra sidan
bringades till allmänhetens kännedom.

Men det är väl så, att folken har vant
sig att lita till vad politikerna och statsmännen
— eller vad de tror vara statsmän
— säger när det gäller de allmän -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

na angelägenheterna, och detta gör att
politikernas ansvar för människornas
upplysning är stort. Det har vi här ett
strålande exempel på. Varningar i den
mest utrerade form från dem, som vetat,
har tagits såsom kuriosa, så länge
icke de ansvariga politikerna ställt sig
bakom dessa varningar.

Den svenska regeringen har gjort så
gott den kunnat för att tillmötesgå det
av herr Ohlon framställda kravet på
öppenhet och klarhet i dessa för oss alla
livsviktiga angelägenheter. Det har i den
utländska pressen sagts, att i intet annat
parlament en så öppen redogörelse
har lämnats som den, som statsministern
för ungefär ett år sedan gav såsom svar
på den Elfvingska interpellationen. Vi
försökte där att, så gott vi då visste,
klargöra både de risker och de möjligheter
för mänskligheten, som den nya
situationen bär på.

Det är klart att vi med stor uppmärksamhet
har studerat Churchills bägge senaste
tal, liksom att den vältalighet, som
där möter, har gjort ett synnerligen
starkt intryck på oss alla. Men å andra
sidan är ju ämnet i sig självt synnerligen
dramatiskt, ärade kammarledamöter.
Dramatiken i den situation vi står
inför — med å ena sidan risken för civilisationens
totala undergång och å
andra sidan möjligheterna till en välståndsutveckling
av hittills fullständigt
oanade mått — behöver inte utvecklas
med den Churchillska vältaligheten för
att gripa tag i oss och i ena stunden skapa
en ångest för framtiden, i andra stunden
en stark optimism, för det fall att
man tror på mänsklighetens förmåga till
förnuftig handling.

Jag upplevde för inte så länge sedan
ett möte i Stockholms konserthus, där
två av världens främsta experter på detta
område med torra och nyktra ord, naturligtvis
formellt elegant men ändå kyligt
och realistiskt, klargjorde den situation
vi befinner oss i. Det var nobelpristagaren
Svedberg som vetenskapsman
och kammarledamoten Rickard
Sandler såsom en av de politiker i världen,
som ägnat sig mest åt ett studium
av denna fråga. Det fanns i deras anfö -

randen ingen fascinerande vältalighet,
inga orddraperier, men jag tror att mötespubliken
var mera djupt skakad och
gripen av vad de hade att säga än kanske
någon gång tidigare publiken vid ett
konserthusmöte varit.

Det är givet att vi inte bara försöker
att på detta sätt skapa klarhet om den
situation mänskligheten befinner sig i,
utan att vi också söker att efter måttet
av våra krafter dra slutsatserna för vårt
eget vidkommande. Men det är kanske
för mycket begärt att vi, innan man
runt om i världen kunnat ta definitiv
ställning när det gäller atomvapnets konsekvenser
för det militära försvaret,
skulle kunna våga oss på en radikal nedbrytning
av de konventionella vapnen,
något som jag tyckte mig märka att herr
Ohlon ändå ett ögonblick funderade på.
Jag tror att vi alla måste försöka sätta
oss in i den nya situation som uppstått,
fordra av våra experter att de gör det
och noggrant begrunda vad ett litet land
som vårt i den nuvarande sitautionen
har att göra.

Det fanns mycket i Churchills tal som
kan ge anledning till reflexioner utöver
dem jag här har antytt. Det gladde mig
att herr Ohlon drog en slutsats som
även jag tillåtit mig att dra av Winston
Churchills tal, den nämligen, att om stormakterna
ger sig in på en kapplöpning,
där atomvapnets användning blir en fråga
om repressaliepolitik genom terrorangrepp
av den ena mot den andra, och
om upprustningens kärnfråga skulle förskjutas
i den riktningen, ja, då har vi
kanske inte mycken anledning att deltaga
i den allmänna konkurrensen.

Som sagt, vi har anledning att försöka
följa med vad som sker, men vi
har säkerligen också anledning att inte
förhasta oss. Det finns dock endast tre
länder i världen, Förenta staterna, Sovjetunionen
och England, som för närvarande
har tillgång till dessa vapen.
Det kanske är en smula för mycket begärt,
att den svenska försvarsledningen
och den svenska regeringen i dag skall
vara beredd att ta en mera definitiv
ställning.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Den regeringsdeklaration,
som statsministern föredrog vid debattens
början, var ju en habilt utformad
exposé över vad som tilldragit sig
i den internationella politiken under det
år som gått. Jag skulle dock ha önskat,
att regeringen i sin deklaration klarare
hade uttryckt var Sverige står i de kontroversiella
frågor, som förefinns, och
vad regeringen anser att vi kan göra för
att bidraga till avspänning och stabilisering
av den internationella freden. Men
några antydningar härom fanns inte i deklarationen,
vilket jag vill beklaga.

När utrikesdebatten fördes förra året
— det var den 3 mars — kunde utrikesministern
i sin redogörelse fastslå, att
en avspänning hade inträtt i de internationella
relationerna. Vapenstillestånd
hade uppnåtts i Korea. För första gången
på fem år hade fyra av stormakterna
samlats till konferens i Berlin rörande
den tyska frågan och andra aktuella problem,
bland de senare kriget i Indokina,
som sedan vid konferensen i Geneve
bringades till ett slut. Därigenom
uppnåddes för första gången på årtionden
att inget krig pågår mellan skilda
stater. Det var en utveckling, som
ingav förhoppningar om en normalisering
av de mellanfolkliga relationerna.

Tyvärr måste vi i dagens utrikesdebatt
konstatera, att det aktuella läget inte
ger anledning till liknande förhoppningar
som för ett år sedan. Vi måste konstatera,
att en mycket allvarlig skärpning
ägt rum och att faran för ett nytt krig
blivit betydligt mera allvarlig under de
allra senaste månaderna. Jag vill därvidlag
bara rikta uppmärksamheten på ett
par omständigheter, som fört till denna
skärpning.

Det mest allvarliga för läget i Europa
är väl västmakternas beslut om Västtysklands
militarisering och det beslut,
som atlantpaktsrådet fattade i december
1954, nämligen att atomvapnet skall
komma till användning redan från första
början i ett kommande krig. Beslutet om
Viisttysklands militarisering, som samtidigt
innebär att nazismen kommer till
maklen med atomvapen i sin utrustning,

är utomordentlig allvarlig för freden i
hela världen och för alla folk. Och beslutet
om Västtysklands upprustning, liksom
beslutet om att inrikta Atlantpaktens
krigsorganisation för atomvapnens bruk,
har inte tillkommit efter fria överväganden
bland folken i Västeuropa. Jag vågar
påstå att inte heller de parlament, som
tagit ställning till Västtysklands upprustning,
har gjort det av fri vilja. Det är
Atlantpaktens överkommando som i stor
utsträckning dikterat besluten. Jag erinrar
om att det i det engelska parlamentet
endast var en minoritet, som röstade för.
Hela labourgruppen nedlade som bekant
sina röster. Ett antal konservativa gjorde
på samma sätt eller var frånvarande vid
omröstningen. Ungefär 42 procent av
parlamentets medlemmar röstade för Paris-
och Londonfördragen. I det franska
parlamentet var det endast omkring 40
procent av ledamöterna som röstade för.
Frågan är för övrigt, såsom också anfördes
i regeringsdeklarationen, ännu inte
avgjord i Frankrike, då även republikens
råd måste ta ställning, och det kanske
kan finnas vissa förutsättningar för att
en majoritet där säger nej. Då återstår
att se, huruvida den amerikanska regeringen
och dess militärapparat, som är
i färd med att organisera denna allvarliga
sammansvärjning mot freden, respekterar
en sådan utgång i Frankrike.
Det finns anledning befara, att en sådan
utgång icke blir respekterad.

Härtill kan jag foga att beslutet även
i Västtyskland drivits igenom mot folkmajoritetens
vilja. Socialdemokratiska
partiet, kommunistiska partiet, fackföreningsrörelsen,
den evangeliska kyrkan,
en rad framstegsvänliga sammanslutningar
och enskilda människor motsätter sig
bestämt denna ödesdigra utveckling, som
innebär att Tysklands delning permanentas
för lång tid, en utveckling som
innebär att nazisterna återinsiittes på
konimandopostcrna i krigsmakten och i
statsapparaten och som innebär att frågan
om ett atomkrig föres upp på dagordningen.
Det är uppenbart att besluten
i dessa parlament, beslut av så ödesdiger
och avgörande betydelse, icke motsvarar,
vare sig i Västtyskland, i Frank -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

rike eller i England, vad folkets stora
flertal vill. Men folkviljan vinner allt
mindre respekt framför allt kanske i dagens
Västtyskland, där Hitlergeneralerna
tillsammans med atlantpaktsgeneraler
har den faktiska makten. Att en nazifieringsprocess
pågår i Västtyskland, därom
råder inget tvivel. Vi vet vad nazismen
var tidigare. Den utgjorde den största
faran för krig och utlöste det andra
världskriget. Tills vidare tar sig nazifieringsprocessen
i Västtyskland uttryck
däri, att man på avgörande kommandoposter
i krigsorganisationen sätter de
gamla krigsförbrytarna, Hitlers gamla
Kampfgenossen,

Om nazifieringen vittnar de olika processer,
som satts i gång mot organisationer
och enskilda, som verkar för fred
och demokrati. En process mot det kommunistiska
partiet har pågått i flera månader,
och det är allmänt bekant, att
liknande processer förberedes emot det
socialdemokratiska partiet. Vad som där
utspelas är nästan en exakt upprepning
av vad som skedde vid Hitlers maktövertagande
i början på 1930-talet. Även då
riktades slaget först mot kommunismen,
sedan mot socialdemokratien och fackföreningarna
och därefter emot antinazister
ur borgerliga kretsar. Det är samma
utveckling, som nu har påbörjats i
Västtyskland, och det är ett led i förberedelserna
för krig. Den som inte inser
detta eller vägrar att dra lärdom av den
historiska erfarenheten kommer att bli
grymt överraskad av händelsernas gång.

Nu är det alldeles klart, att den utveckling
i Västeuropa och framför allt
i Tyskland, som jag har erinrat om, har
den största internationella betydelse och
i synnerlig grad påverkar läget för vårt
land. Man kan redan peka på mycket
påtagliga konsekvenser av västmakternas
beslut att upprusta Tyskland, införliva
landet med Atlantpakten och sätta
atomvapen i händerna på revanschpolitikerna
och Hitlergeneralerna. De
länder, som främst känner sig hotade
av de nya upprustningsbesluten, kan naturligtvis
inte sitta med armarna i kors
och lugnt invänta de första vätebomberna.
De har öppet deklarerat, att det är

nödvändigt för dem att se om sitt hus
och vidta åtgärder för att stärka sitt
försvar mot det hot, som uppstått genom
Västtysklands militarisering och nazifiering.
Det beslut, som fattades av deltagarstaterna
på konferensen i Moskva i
slutet av november förra året, är ett led
i självförsvaret för de länder, som
främst är utpekade som anfallsmål i det
atomkrig, som förberedes. Samordningen
av försvarsresurserna och uppsättandet
av en gemensam försvarsledning,
vilket nu förberedes, är en direkt följd
av beslutet om Västtysklands återupprustning.
Jag vill inte påstå, att det bidrar
till att minska spänningen i världen.

Om det nu går, som man har anledning
att befara, på det sättet, att London-
och Parisfördragen pressas igenom,
måste vi räkna med att Europa praktiskt
taget blir uppdelat i två block, och endast
några mindre stater, däribland Sverige,
kommer att stå utanför dessa block.
Det är ju på sitt sätt en ny situation, som
ställer mycket större anspråk på vår utrikespolitik
och som också innebär ökade
faror för vårt lands fred.

Vi intar en alliansfri kurs i utrikespolitiken,
och det parti, som jag representerar
här i riksdagen, är helt och
fullt anhängare av en konsekvent alliansfri
politik. Men denna vår alliansfria
linje får väl ändå inte medföra, att
vi ställer oss som passiva åskådare till
vad som sker. Ett atomkrig i Europa
gäller oss alla. Ett anfall med vätebomber
mot Berlin, mot hamnar och centra
vid tyska östersjökusten eller mot Balticum
eller Leningrad kan få de mest
förödande verkningar för vårt folk —•
för att nu inte tala om hur det skulle
bli, om de amerikanska baserna i Norge
och Danmark göres till utgångspunkter
för anfall med atomvapnen. Jag tycker
därför att om vi ser situationen på det
sättet, borde det vara ganska självklart,
att den svenska riksdagen och regeringen,
som vet att den överväldigande majoriteten
av vårt folk vill fred, sluter upp
bland de parlament och regeringar i
världen, som kräver att de nya förintelsevapnen
skall förbjudas som inledning

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

till en allmän nedrustning och avspänning.

Statsministern gjorde i fjol under en
interpellationsdebatt ett uttalande i denna
riktning. Det skulle ha varit av stor
betydelse, om en regeringsdeklaration
av samma innebörd gjordes i nuvarande
läge, så att hela världen fick besked
om att Sveriges folk och regering kräver
att dessa ohyggliga massförintelsevapen
skall bannlysas. Ett sådant uttalande
från regeringshåll skulle vara särskilt
värdefullt också därför att vår militära
ledning på fullt allvar och sedan
rätt lång tid tillbaka kräver, att atomvapnen
skall införlivas med den svenska
försvarsmaktens arsenal. Jag kan inte
karakterisera detta uttalande och detta
krav från den högsta militära ledningens
sida på annat sätt än som utmanande
och provocerande. Ett genomförande
av den upprustningsplan, som
överbefälhavaren framlagt och som bl. a.
innebär att Sverige skulle importera
atomvapen, måste jag karakterisera som
ett grundskott mot den alliansfria utrikespolitiken.
Ett sådant steg skulle innebära
att vårt land sluter upp på Apaktens
sida och att Sverige redan från
första början av ett storkrig förvandlas
till ett atomvapnens inferno.

Det tal, som föres i militärpolitiska
skrifter och i en betydande del av den
tidningspress, som företräder högern
och folkpartiet, om att Sverige skulle
kunna importera atomvapen och behålla
sin alliansfrihet, är ett cyniskt lurendrejeri.
Hur kan man föreställa sig, att
Sverige som alliansfritt land, ett land
som håller på sin rätt till neutralitet i
händelse av krig, skulle få köpa atomvapen
från USA utan att vi uppger vår
oavhängighet och rörelsefrihet? England,
Frankrike, våra skandinaviska broderländer
och andra USA-allierade förvägras
att få köpa sådana vapnen, fastän
de är anslutna till Atlantpakten. Men
däremot lagrar USA atomvapnen i sådana
länder och tillväller sig bestämmanderätten
över deras krigsmakt och
utrikespolitik. Ingen vettig människa
tror väl att Sverige skulle ställas i nå 4

Första kammarens protokoll 1955. Nr 8

gon undantagsställning och med bibehållen
alliansfrihet och med bibehållen rörelsefrihet
få del av de amerikanska
atomkrigslagren. Därtill kommer ju, att
ett sådant steg i händelse av ett krigsutbrott
skulle innebära att vi råkade mitt
i skottlinjen redan från början. Men
atombombsaktivisterna vill försätta vårt
land i ett sådant läge. De uppträder numera
inte så högljutt här i kammaren,
men de uppträder i den svenska pressen
och de representerar också därigenom
vissa partier. De vill avhända oss bestämmanderätten
i livsavgörande frågor.
De vill överlämna bestämmanderätten
till utländsk makt och ställa vår militära
organisation under utländska generalers
befäl. En verksamhet, som har sådana
syften, kan endast benämnas på
ett sätt, nämligen som förberedelse till
landsförräderi.

Det är typiskt, att de människor som
sysslar med denna verksamhet har sin
politiska förankring i storfinansens partier
— högern och folkpartiet. På nytt
bekräftas den gamla erfarenheten, som
vi tydligt lärt känna från de krigshärjande
länderna under det andra världskriget,
att storfinansen är fosterlandslös.
Dess intressen kan inte -— som man
försöker att göra — identifieras med
Sveriges, utan med de internationella
monopolsammanslutningarnas. Därför
kommer dess politiska företrädare inom
högern och folkpartiet i motsättning till
den alliansfria utrikespolitik, som majoriteten
av svenska folket vill ha. Det är
ett av uttrycken för hur klassmotsättningarna
också kommer till synes i utrikespolitiken.

Jag vill därför från denna tribun passa
på att säga att de, som i dag bildar
kärnan i vår nation och vilkas sociala
och ekonomiska intressen, liksom strävandena
att bevara freden och oavhängigheten,
sammanfaller med landets intressen,
är främst arbetarklassen, som
vid sin sida har böndernas och tjänstemännens
stora majoritet. Jag har för mig
att det är rätt viktigt att dessa frågor
klaras ut just i samband med vår utrikespolitiska
debatt, så att vi vet var vi

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

har varandra och så att folket ser skillnaden
mellan dem, som följdriktigt företräder
nationens intressen och dem som
höljer fosterlandslösa gärningar i fosterländska
fraser. Det är på tiden att riksdagen
och det svenska folket får ett klart
och otvetydigt besked om var ledningarna
för högern och folkpartiet står i
dessa frågor. Jag måste fråga er: Vill ni
ha en verklig alliansfrihet, byggd på
förutsättningen att de två systemen i
världen kan leva fredligt vid varandras
sida? Eller vill ni ha en alliansfrihet i
ord och i praktiken militärpolitisk samverkan
med A-paktsblocket? En klar deklaration
på dessa punkter skulle vara
till en viss nytta för den utrikespolitiska
debatten här i landet.

Låt mig i förbigående ta upp ett par
andra frågor.

Till frågan om vår utrikespolitik hör
spörsmålet om Sveriges principiella och
praktiska inställning till den kollektiva
säkerheten. Genom anslutningen till Förenta
Nationerna har vårt land accepterat
principen om kollektiv säkerhet och
därmed förklarat att denna inte strider
mot grundvalen för vår alliansfrihet och
vår föresats att inta en neutral ställning
i händelse av ett krigsutbrott. Nu förhåller
det sig emellertid så, att Förenta Nationerna
är en stympad organisation.
Den är först och främst inte universell,
och den är stympad också därför att
dess stadga är satt ur kraft. Förenta Nationerna
kan inte fylla sin uppgift så
länge Kina inte tillerkännes sin givna
plats i säkerhetsrådet bland de andra
fyra stormakterna. Sverige är ju principiellt
för att Kina skall få sin plats,
och detta är alltså ingen stridsfråga mellan
det parti jag företräder och regeringen,
men jag vill bara ställa den frågan:
När förhållandena är sådana, vore
det då inte naturligt att söka bidra till
att åtminstone partiellt lösa frågan om
ett kollektivt säkerhetssystem, exempelvis
för Europa? Ett sådant förslag har
ju varit aktuellt, och frågan blir förmodligen
aktuell även framdeles. Ett konkret
förslag därom framställdes vid fyrmaktsförhandlingarna
i Berlin i februari
månad i fjol av Sovjetunionens utrikes -

minister. Tanken framfördes på nytt av
Sovjetregeringen den 13 novembsr förra
året, då samtliga europeiska länder
inbjöds till en konferens för att dryfta
frågan om ett kollektivt säkerhetssystem
i Europa. Amerika var också inbjudet
liksom observatörer från Kina. Detta var
enligt mitt sätt att se ett försök att undersöka,
om det ändå inte skulle kunna
gå att ersätta den alltmer förhärskande
maktpolitiken med en kollektiv säkerhetspolitik.

Den svenska regeringen svarade —
noten är ju dels publicerad, dels återgiven
i det material, som ligger till grund
för denna debatt — på ett mycket hovsamt
och diplomatiskt sätt, och svaret
kunde närmast karakteriseras som ett
»jaså». Regeringen uttalade tvivel, om
det av praktiska skäl var möjligt att
hålla konferensen på föreslagen tid, och
förklarade att den ville uppskjuta sitt
slutgiltiga ställningstagande tills det blev
klart hur stor anslutning konferensen
kom att få. Man tog alltså inte principiellt
avstånd från konferensen, och jag
skulle därför gärna vilja draga den slutsatsen
att regeringen är principiellt fölen
sådan kollektiv säkerhetspolitik; den
behövde, som tidigare framhållits, inte
strida mot den vedertagna alliansfria
grundlinjen för Sveriges utrikespolitik.
Skulle min slutsats vara felaktig, hoppas
jag att regeringen upplyser härom.

Så ett par ord om Nordiska rådets
verksamhet, som vi här bär fått så utförligt
beskrivet av professor Herlitz.

Jag vill bara säga det, att vårt parti
intog en avvisande hållning redan då rådet
bildades. Vi ansåg att rådet var komprometterande
för den svenska alliansfriheten,
då tre av de länder, som ingår
i Nordiska rådet, tillhör A-pakten och
därigenom på väsentliga områden har
förlorat sin nationella självständighet
och sin handlingsfrihet. Jag måste i dag
tillfoga att det inte funnits någon anledning
för oss att ändra denna vår hållning.
Erfarenheten bär också visat —
det skymtade även fram i diskussionen
bär i dag — att motsättningarna mellan
de deltagande länderna i en rad frågor
är betydande. De kommunikéer om det

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

goda nordiska samarbetet, som av och
till publiceras, kan inte överskyla det
förhållandet.

Vad som emellertid framför allt gör att
vi intar en avvisande hållning är inte
att vi skulle vara motståndare till ett
samarbete på samhällslivets olika områden
mellan de nordiska folken, utan det
förhållandet att det finns åtskilligt som
tyder på att Nordiska rådet tillkom och
av vissa kretsar alltjämt är avsett att
fungera som ett instrument med uppgift
att på en bakväg draga Sverige med i
A-paktens konspirationer mot freden. En
dylik är planerna på den s. k. Trondheimsleden,
vars militärstrategiska syfte
man ändå inte kan dölja. Att reducera
hela detta projekt till, som statsministern
gjorde i utrikesdebatten i fjol, »en
vanlig beredskapsfråga» för att trygga
oljetillförseln vid en eventuell avspärrning,
d. v. s. vid krig, kan inte övertyga
någon människa. I dag tillfogade han att
denna avspärrning också kan tänkas under
en sträng isvinter, då Trondheimsleden
vore utomordentligt bra att ha. Vi
skall inte glömma bort, att Trondheim
utbygges till en av Amerikas stora krigsbaser,
och man kan väl ändå inte förutsätta
att USA skall vara vänligt och fylla
på vår oljeledning under ett krig utan
särskilda insatser från svenskt håll. Vi
anser därför att det vore en klok politik
av regeringen att dra sig bort från
detta samarbetsorgan, vilket inte behöver
innebära att vi inte på en rad områden
under olika förhållanden kan samverka
i fredligt och kulturellt syfte med
våra grannländer.

Herr talman! Låt mig till sist sammanfatta
vad vi anser vara det viktigaste:
1. Vi anser att Sverige bör vidmakthålla
den alliansfria linjen i utrikespolitiken
och med större konsekvens tillämpa den
i praktiken. 2. Vi anser att Sverige i
Förenta Nationerna ocli andra forum för
internationella överläggningar bör stödja
de krafter, som motsätter sig Västtysklands
demilitarisering och verkar
för Tysklands enande på fredlig och
demokratisk grund. 3. Vi anser att Sverige
bör la ståndpunkt mot atomvapnen,
för deras förbjudande och för allmän

nedrustning och avspänning mellan länderna.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att knyta några reflexioner till
vad hans excellens statsministern yttrade
i fråga om Europarådet och i synnerhet
då till det som han sade i fråga
om det praktiska arbetsprogram, som
föreligger inom rådet.

Jag tror jag kan börja med att säga,
att man har anledning att känna stor
tillfredsställelse gentemot Europarådets
ministerkommitté för de ansträngningar
som nedlagts såväl på ställföreträdarplanet,
som på det egentliga ministerplanet
för att utforma detta arbetsprogram,
och gentemot de skilda regeringar,
vilka givit värdefulla bidrag i diskussionen
om arbetsprogrammet. Låt
mig också beträffande de svenska insatserna
säga att på samma gång som den
svenska regeringen mycket bestämt har
ställt sig på den nuvarande stadgans
ståndpunkt, då det gäller behandlingen
av militärfrågor, så har den svenska regeringen
också vid flera tillfällen tagit
betydelsefulla initiativ då det gällt att
inom denna stadgas ram stärka samarbetet
inom Europarådet. Jag behöver
bara peka på de förslag som på sin tid
framlades och som på lång sikt väl syftade
till en sammanslagning mellan
OEEC och Europarådet. Detta förslag
har ju stött på motstånd hos flera regeringar.
Man har pekat på att det inte
är samma medlemmar i de båda organisationerna,
men jag tillåter mig tro
att det kanske är andra orsaker som
varit avgörande. Man har måhända inte
önskat, att dessa frågor föras ut så på
det parlamentariska planet, som skulle
ha blivit fallet om en sammanslagning
organisationerna emellan kommit till
stånd. Jag vill peka på att den svenska
regeringen sålunda tagit ett initiativ till
att försöka ge Europarådet en mycket
viktig roll på det ekonomiska området,
och i detta sammanhang vill jag också
hänvisa till professor Ohlins förslag om
»lågtariffklubben». Detta förslag liar inte
heller mötts med någon större entu -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kung], skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

siasm från många länders sida, men om
man mera helhjärtat hade accepterat de
svenska synpunkterna på detta område,
skulle utan tvivel Europarådet kunnat
spela en ännu viktigare roll på det ekonomiska
fältet än det för närvarande
gör.

Vad andra svenska förslag i fråga om
detta arbetsprogram beträffar vill jag
peka på den propå, som ställts, att en
permanent juristkommission skulle inrättas,
vilken skulle stå vid regeringarnas
sida och lämna dem råd, då man
fann att ett samarbete i lagstiftningsfrågor
skulle vara till nytta för de anslutna
länderna, ett förslag som bygger
på de erfarenheter man redan haft inom
Norden efter 1946, där som bekant
en sådan juristkommission sedan dess
existerar. Det kanske mest radikala förslag,
som ställts från den svenska regeringens
sida, är förslaget om en omarbetning
av tredje kapitlet av konventionen
beträffande en fredlig lösning av
tvister medlemsstaterna emellan. Här
bar man ju sträckt sig till att föreslå
att detta samarbete även skulle omfatta
rena intresselvister, vilket naturligtvis
skulle åt denna konvention ge en mycket
större betydelse än den har. Man
har också tänkt sig, att Europarådets
ministerkommitté här skulle kunna spela
en betydelsefull roll. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att när nu en del
regeringar av skilda skäl har ställt sig
ganska kallsinniga till det svenska förslaget,
församlingen med större entusiasm
skall motta detta initiativ.

Herr talman! Under de år som Europarådet
nu har arbetat har rådet stått
som idégivare till många saker, som sedan
har kommit till stånd utanför rådets
egen ram. Jag pekar bara på en
sådan sak som transportministerkommittén
och en sådan sak som den gröna
poolen, vilken ser ut att förverkligas inom
OEEC:s ram.

Men det kanske viktigaste som har
hänt i detta avseende är stål- och kolunionens
tillkomst, den union, som först
signalerades genom Schumans stora anförande
inför Europarådet, men som sedan,
såsom vi alla vet, kom till stånd

utanför rådets ram. Jag har tillåtit mig
att vid ett par tillfällen fästa uppmärksamheten
på de svårigheter som från
svensk sida kan komma att möta då det
gäller stål- och kolunionen. Alltsedan
tillkomsten av den gemensamma marknaden
för kvalitetsstål påträffar vi ju
en hårdnande konkurrens, och vi har
väl också rätt att säga, att man inte
bara från den ansvariga delegationens
sida utan även från riksdagens och den
allmänna opinionens sida har anledning
att observera den politik, som stål- och
kolunionen tillämpar gentemot tredje
makt. Det lär väl inte vara något tvivel
underkastat, att vi i en hårdnande konjunktur
kan få större besvärligheter än
vi har nu. Men, ärade kammarledamöter,
även om man gör dessa anmärkningar,
måste man säga sig, att stål- och
kolunionens tillkomst får hälsas med
stor tillfredsställelse från svensk sida,
därför att den inom de berörda länderna
skapar tillfällen att rationalisera den
tunga industrien och skapar möjligheter
till högre levnadsstandard för folken
där, men kanske framför allt därför att
den tunga industrien i dessa länder kommer
under gemensam ledning och man
får ömsesidig insyn i den. Detta är en
fredsfaktor av rang i Europa. Jag vill
bara peka på en av de traditionella
orosanledningarna i Europa, nämligen
den tidigare ständiga spänningen mellan
franskt och tyskt. Det är utan vidare
klart, att man inom stål- och koluriionen
genom insynen i den tunga industrien
har en möjlighet att förhindra en
okontrollerad upprustning, och det är
väl också sant att man, genom att parlamentariker
från Frankrike och Tyskland
träffas inom Europarådets ram,
kan få till stånd ett ökat samförstånd
mellan dessa länder.

Hans excellens herr statsministern
har i sitt andra anförande här redan
påmint om ett tal, som jag ju måst bekänna,
herr talman, på mig har gjort
ett utomordentligt starkt intryck. Jag
menar det tal som herr Rickard Sandler
höll den 14 februari i konserthuset
i Stockholm och i vilket han klart visade
hur mänskligheten står inför en

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

skiljeväg — antingen till förintelse eller
till fortsatt framåtskridande. I detta
sammanhang, då han också uttryckte en
viss optimism, kan man väl få tillägga,
att den omständigheten att ett Europaråd
arbetar är en av de positiva faktorer
som man har att räkna med. Det
faktum att det finns en organisation,
som på det ekonomiska, det kulturella
och det sociala området kan föra nationerna
närmare varandra, och den omständigheten,
att man har en chans att
utjämna de gamla motsättningarna mellan
Frankrike och Tyskland, hör väl
också till det positiva i bilden. Ingen
kan förneka, att lösningen av den tyska
frågan är av utomordentlig betydelse för
Europas och världens framtid. Det är
helt enkelt, herr talman, en av ödesfrågorna
i politiken för närvarande.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Jag tar inte till orda för
att göra några erinringar i anledning
av regeringsdeklarationen. Därtill har
jag ingen som helst orsak. Läget är ju
också sådant inom riksdagen, att några
verkliga meningsbrytningar inte har
varit att förvänta i anledning av den
exposé som här har getts från regeringens
sida. Såsom utrikespolitiska ärenden
nu handläggs i den .svenska riksdagen
blir det lätt så, att efter en sådan exposé
kommer inte några debattinlägg,
ty det finns inte någon egentlig anledning
därtill, utan en serie monologer,
och vad jag har att säga är intet undantag
i det avseendet. Vi bortser då från att
det ju också varje gång måste förekomma
en översättning från ett främmande
språk, men det hör ju också till tingens
ordning.

För denna utrikesdebatt har man ju
tagit till utgångspunkt, eller kanske det
vore rättare att säga till förevändning,
den rapport som den svenska delegationen
för Nordiska rådet har avgivit. Nu
finner jag det vara alldeles i sin ordning,
att denna rapport på detta sätt underkastas
riksdagsbehandling och remitteras
i vanlig ordning till vederbörande
utskott. Men jag undrar, om det inte
har fallit i ögonen på kammarens leda -

möter, att det förefinnes en tråkig brist
beträffande det papper som nu ligger på
riksdagens bord. Vi får veta, att Nordiska
rådet har avgivit så och så många
rekommendationer i så och så många
ärenden, men det redovisas inte, vilka
åtgärder som har vidtagits i anledning
av dessa rekommendationer. Jag hade
verkligen föreställt mig, att den naturliga
arbetsfördelningen skulle bli, att rådets
svenska delegation rapporterade
vad den har gjort och den svenska regeringen
rapporterade vad den har gjort
i anledning av vad rådet har rekommenderat.
Det har nu inte blivit så denna
gång, och det är skäl att i fortsättningen
se till att riksdagen på det ena eller andra
sättet får en verklig redovisning av
vilka åtgärder som har blivit följden av
Nordiska rådets olika rekommendationer.

I denna remissdebatt rörande Nordiska
rådet har det ju redan sagts av
herr Herlitz vad det är för skiljaktiga
uppfattningar som har kommit fram
om Nordiska rådets värde och betydelse.
Det behöver jag inte gå närmare
in på. Men det är särskilt en sak, som
det kanske är skäl att något ytterligare
uppehålla sig vid. Det är den misstanke
om farligheter i kulissen som ständigt
och jämnt fortfarande kommer fram från
den kommunistiska sidan. Jag kan ge
ett litet exempel härpå från de sista dagarna.
Novoje Vremja skriver följande:
»Nordiska rådet har under de tre år som
gått sedan det bildades blivit känt som
ett medel för att indraga Nordens länder
i den amerikanska aggressiva politikens
sfär. Rådets verkliga karaktär illustrerades
av det faktum att det nyligen
avslutade mötet försiggått i tecknet av
utfall mot Sovjetunionens utrikespolitik.
» Är det någon av de närvarande
som kan erinra sig någonting i den vägen?
Jag fortsätter: »Till bevis härför
citeras ett konstaterande i Svenska Dagbladet
den 29 januari, att attacker mot
Sovjetunionen karakteriserade början av
debatterna vid Nordiska rådets möte.»
För att få se vad det var för bevis i
Svenska Dagbladet skaffade jag mig numret
för den 29 januari. Vad där står är

54:

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

ett referat av Ole Björn Krafts anförande,
i vilket han försöker att lägga till
rätta den sovjetryska misstron mot Nordiska
rådet. Det kallas sedan för ett angrepp
emot Sovjetunionens utrikespolitik! Vi

var naturligtvis alla tillfredsställda
med att det visades rådet den uppmärksamheten
att Tass skickade hit pressrepresentanter
för att följa förhandlingarna.
Resultatet av Tasskorrespondenternas
verksamhet föreligger i följande
meddelande, det enda som över huvud
taget har lämnats från Nordiska rådets
sammankomst i Stockholm: »Tasstelegram
publicerat i Izvestija den 4 februari.
Nordiska rådets session avslutades
i dag med ett slutsammanträde. Rådet
har av de framförda rekommendationerna
godtagit sexton stycken. Många
frågor lämnades odiskuterade, och de
skall behandlas vid följande session,
som man beslutat sammankalla till Köpenhamn
i januari 1956. Nordiska rådets
ordförande herr Herlitz erkände i
sitt avslutningsanförande, att det bland
mötesdeltagarna yppat sig allvarliga meningsskiljaktigheter
beträffande grundfrågorna
i det ekonomiska samarbetet.»
Detta är nu allt som över huvud taget
har meddelats genom Tasskorrespondenternas
verksamhet här. Herr Herlitz
kanske inte riktigt känner igen sig i detta
avslutningsanförande. Men, kammarledamöter,
det är en rent negativ sak
som är av intresse i detta korta meddelande.
Tassrepresentanterna har uppenbarligen
icke uppdagat den amerikanska
aggressionens förekomst under det Nordiska
rådets sammankomst. Detta negativa
är ett litet symptom, som inte är
utan sitt intresse.

I regeringsdeklarationen ägnas det
helt naturligt stort utrymme åt vad som
har förekommit vid Förenta Nationernas
senaste generalförsamling. Jag vill bara
tillägga såsom ett personligt intryck, att
den församling som hölls i fjol nog måste
anses vara den i fråga om resultat
mest givande som har ägt rum sedan
Förenta Nationernas tillkomst, detta
främst tack vare de två enhälliga beslut
som är refererade i regeringsdeklaratio -

nen och som har givit en ny upptakt i
nedrustningsdiskussionen och som innebär
det första steget för att på det internationella
planet befrämja atomenergiens
fredliga användning. Men man kunde mot
slutet i denna assemblé förmärka hårdare
tongångar från sovjetsidan, och jag
fäster uppmärksamheten på att detta
skedde långt före den ommöblering i Sovjets
högsta ledning som sedermera har
ägt rum. Nu är det ju närmast frågan om
tillämpningen av dessa två i och för sig
viktiga enhälliga beslut. När det gäller
den fredliga användningen av atomenergi
är det en fråga som särskilt tilldrar
sig intresset, nämligen frågan huruvida
det nya atomkraftsorganet skall bli bara
en donatorernas klubb, alltså endast representerad
av dem som har atombränsle
eller erfarenheter att donera ut, eller
om det, såsom man tycker rimligen borde
ske, skall bli ett organ för samverkan
mellan dem som kan donera och
dem som behöver få någonting donerat
åt sig. Den andra frågan är hur man
skall få den lämpliga och nödvändiga anslutningen
till Förenta Nationernas huvudorgan.
Fn förberedelse därtill äger
ju rum i Geneve i augusti genom den vetenskapliga
konferens som hålls där. I
anledning av herr Ohlons anförande, i
vilket han beklagade att det på detta
konferensprogram inte hade upptagits
frågor om de radioaktiva verkningarna,
vill jag upplysa om att detta mycket omfattande
och vidlyftiga program visserligen
innehåller också dessa punkter, men
jag ger herr Ohlon rätt därutinnan att
det icke är fråga om att göra någon
sammanställning av vad man kan känna
beträffande exempelvis vätebombprovets
verkningar. Denna vetenskapliga konferens
är ju anordnad såsom ett led i arbetet
på det fredliga utnyttjandet av atomkraften,
varför det är ganska naturligt
att man på detta program inte har tagit
upp den plan, som herr Ohlon bär talade
om, nämligen en särskild undersökning
beträffande vätebomstestningarnas
olika farliga verkningar. Vad herr Ohlon
i det avseendet har haft att säga anser
jag för min del vara värt allt möjligt beaktande
i fortsättningen.

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

Den andra tillämpningsfrågan gäller
den fortsatta nedrustningsdiskussionen.
Den har påbörjats nu i de intima förhandlingarna
i London, men tyvärr har
denna diskussion föregåtts av en regeringsdeklaration
ifrån högsta Sovjets sida,
och denna deklaration är ett ganska
illavarslande förebud till vad man har
att vänta av den fortsatta diskussionen.
Om det bekräftas att det blir dessa linjer
som kommer att förfäktas till slut ifrån
sovjetsidan, innebär nog detta att den
kompromissvänliga linje, som accepterades
från Sovjets sida i höstas i New
York, numera icke längre anses vara den
rätta linjen. Det händer ju att linjen
kan förändras i Sovjets politik, och det
är flera punkter som tyder på en återgång
till en äldre position. Det sägs exempelvis
i Sovjets regeringsdeklaration
att det nu gäller frågan om det omedelbara
atomvapenförbudet, under det att
det överraskande i Sovjets framträdande
i höstas genom Vysjinski var det klara
medgivandet att det omedelbara atomvapenförbudet
icke längre vidhölls såsom
det första ledet i en nedrustningsplan
utan skulle kunna komma etappvis
på ett senare stadium.

Det talas också i denna regeringsdeklaration
om att förstöra alla lager. Nu
vet man inte riktigt vad detta innebär,
men skulle det innebära förstörande av
allt klyvbart material, som man nu åstadkommit
med biljoners uppoffringar, då
innebär det inte bara i och för sig någonting
ganska oförnuftigt, utan kommer
att direkt motsäga ett uttalande av Stalin,
gjort för fyra år sedan. Han sade då
att det är oförnuftigt att förstöra det som
man med sådana ansträngningar har
åstadkommit. Om det däremot är meningen
att man skall oskadliggöra den
mekanism, varigenom detta material kan
få militär användning, så är det en annan
sak, men man vet, som sagt, inte
riktigt vad meningen är med den linje,
som i förväg har offentligt annonserats,
innan man har satt sig till de förtroliga
förhandlingarna vid konferensbordet i
London. I varje fall menar jag att det
är bättre att vänta litet i stället för att,
såsom skett, göra spekulationer angå -

ende innebörden av Sovjets nuvarande
politik. Det resultat som man kommer
till vid de nya londonförhandlingarna
kan komma att ge en mycket hållbarare
grund för att bedöma huruvida det i
verkligheten är fråga om en ny skärpning
av Sovjets allmänna politiska riktlinjer
eller icke.

Regeringsdeklarationen sysslar ju helt
naturligt med åtskilliga utrikesföreteelser,
som kännetecknar det allmänna läget,
och det framgår utav deklarationen
att dessa i hög grad bestämts av faktorer
utanför Förenta Nationernas ram.
Där är ju talat om de riskzoner som för
närvarande finns, dels i Europas mitt
och dels i Fjärran östern, och det hela
är tecknat på vanligt sätt som en motsättning
mellan öst och väst.

Får jag i förbigående göra en liten
terminologisk utflykt. Det där med öst
och Väst kan för det första aldrig vara
uttömmande, eftersom det finns ett antal
stater representerande någonting mellan
en fjärdedel och en femtedel av mänskligheten,
som inte passar in vare sig på
den ena eller andra sidan och för vilka
man inte kan finna något väderstreck
såsom karakteristik. Men därtill kommer
att uttrycket geografiskt är så fullständigt
orimligt som någonting kan vara.
Man erinrar sig detta särskilt i det nuvarande
läget, eftersom en av riskzonerna
befinner sig i Formosasundet — ifall
man är i Formosasundet betyder ju
Väst Kommunist-Kina och därbakom
Sovjetunionen, medan däremot öst betyder
Chiang Kai-sheks Formosa och där
bakom Förenta staterna. Det kan ju vara
på tiden att man i den utrikespolitiska
terminologien börjar komma ihåg
att jorden är rund.

Detta alltså bara i förbigående. Jag
förstår mycket väl att terminologien inte
i sak kan ändra någonting i de politiska
konstellationerna.

Till det allmänna lägets karakteristik
hör talet om den s. k. coexistenscn. Den
är det moderna slagordet. Om därmed
inte menas någonting annat än att vi
har bara ett enda jordklot att bo på och
att vi måste finna oss till rätta på detta
jordklot sida vid sida, då är ingenting

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

annat att säga om detta konstaterande
än att vi måste inrätta oss därefter och
ta konsekvenserna därav. Men om det
bakom propagandatalet om coexistensen
skulle ligga någon hemlig önskan att man
på denna sida av järnridån skulle bete
sig med coexistensen som om den vore
stavad med k, d. v. s. att vi på denna
sida skulle ha som vårt beteendemönster
att vara beskedliga kräk, då tror jag att
inför den propagandan både vaksamhet
och varsamhet behövs.

För övrigt är det väl så — efter allt
vad som här sagts, särskilt från herr
Ohlons sida, behöver jag inte närmare
gå inpå den saken — att vi står inte bara
inför coexistensens problem utan inför
existensens problem i vätevapnets tidevarv.
Det nyaste symptomet på lägets
utveckling är att England nu tillverkar
sin egen vätebomb, och det icke minst
anmärkningsvärda är, att det ändringsförslag
till resolution, som arbetarpartiet
framlade i underhuset, icke innehöll
någon opposition mot detta regeringens
beslut att tillverka en egen vätebomb.
Labourpartiets kritik var inriktad
inte på den saken utan på de
många uttalanden som har gjorts om att
varje angrepp i Europa, hurudant det
än är beskaffat, skall besvaras med användning
av atomvapnen. Till det sade
labourmännen i diskussionen, att det är
detsamma som risken att släppa loss
det totala förintelsekriget.

Det har redan talats om atombombens
och vätebombens verkan i olika
stycken, och jag skall inte gå mera in
på den saken. Men det är ett problem
som man står inför i de länder, där man
nu sysslar med dessa tingestar. Det är
en ganska besvärlig fråga, och den blir
värre och värre att besvara, nämligen
frågan: Var på denna planet skall man
testa dessa vätebomber? Pacific, Norra
ishavet, Antarktis — vad är det för möjligheter
man har? Ifrån Förenta staterna
har utfärdaats det meddelandet, att
inga vätebombsprov kommer att äga
rum under detta år, och bakom detta
uttalande torde ligga en tvekan hur man
nu över huvud taget skall utföra dessa
prov för att inte åstadkomma verkning -

ar som ingen vågar ha på sitt ansvar.
Hur det blir i fortsättningen, därom är
ingenting sagt. Det kan också vara av
intresse att höra att då de amerikanska
journalisterna nyligen var i Moskva
med tidningskungen Hearst i spetsen
och talade med Bulganin, tog de upp
frågan om vätebombsproven, om man
skulle göra upp en överenskommelse att
stoppa dem eller begränsa dem. På det
svarade Bulganin undvikande, först att
det inte tjänade någonting till, och sedan
när frågan upprepades sade han att
från Sovjets sida kommer man att överväga
allt som har det allvarliga syftet
att göra slut på massutrotningsvapnen.
I sak var svaret från den sidan undvikande.
Om det nu beror på att Churchill
hade rätt i engelska underhuset,
då han sade, att Sovjet ännu icke har
kommit fram till att tekniskt utföra experimentet
med en vätebomb, fälld från
ett flygplan, därom vågar jag inte yttra
mig. Det är mycket anmärkningsvärt att
Churehill fällt det yttrande som han
fällde i underhuset. Men skulle det vara
så, att Sovjet inte kommit fram till den
punkten, är det inte säkert — även om
man i londonförhandlingarna på allvar
upptar frågan om att stoppa de fortsatta
vätebombsproven genom en överenskommelse
— att man får ett jakande svar
på en sådan propå.

Men det är uppenbart att situationen
blivit sådan, att man måste på allvar fråga
sig hur det skall bli över huvud taget
möjligt att finna plats för vätebombstestningar
i fortsättningen. Vid Eisenhowers
senaste presskonferens frågade
New York Times’ representant Laurence
direkt: »Ligger det någon sanning i att
den amerikanska expeditionen till Antarktis
håller på att söka ut nya platser
för vätebombsförsök?» På det svarade
Eisenhower: »Det finns icke minsta

grund för denna förmodan; expeditionen
är uteslutande avsedd för det kommande
geofysiska året.»

Men det är klart att därmed har man
inte kommit ifrån problemet, var på
denna planet man skall finna något ställe,
där man vågar fortsätta med vätebombsprov.
Det har dock nu konstate -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

rats officiellt i Amerika, att det radioaktivt
nedsmittade området i Stilla Havet
omfattar en areal av 18 000 kvadratkilometer.
Det är en ganska stor del av
Sverige, som ryms inom 18 000 kvadratkilometer.
Det kan vara tillräckligt med
en sådan upplysning.

Det har talats mycket om Churchills
anförande i underhuset. I mitten av anförandet
lutade han sig framåt och fattade
tag i den box, som stod framför
honom på bordet — den kallas dispatch
box — och sade till underhusets ledamöter,
som lyssnade andäktigt och tyst:
»Om den här boxen vore full med plutonium,
skulle det vara tillräckligt för
världslierradömet, om en enda makt vore
i besittning av den mängden plutonium.
» Ärade kammarledamöter, storleken
på den box som Churcliill talade
om motsvarar en kub, vars sidor är lika
stora som bredden på den skolbarnspulpet,
som ledamöterna här i kammaren
har framför sig. Tänk er bara att en
kub av den storleken kan rymma den
mängd plutonium, som är tillräcklig för
att utöva världsherraväldet, därest en
enda makt förfogade över den. Nu är det
ju emellertid inte längre så. Det finns
inget monopol på förintelsekraften. Avskräckningsmedlet
finns på båda sidorna
och verkar följaktligen dubbelsidigt.
Det ges ingen ideologisk immunitet emot
verkningarna. Det är nog därför så —
herr öhman — att kapitalister, socialister
och kommunister är omslutna av en
och samma ödesgemenskap. Blir medvetandet
därom utbrett, så att alla är klart
medvetna därom, kanske den dag gryr,
då man får skriva om slutorden i det
gamla kommunistiska manifestet till parollen:
»Människor i alla länder, förenen
eder.»

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Sveriges alliansfria linje
i utrikespolitiken utesluter icke att
vårt land deltager i internationellt samarbete
på skilda områden och inom olika
organ. Fastän vi inte vill engagera
oss i militärallianser med andra makter,
varken vill eller kan vi ställa oss

vid sidan av den utrikespolitiska utvecklingen
i världen. Vi vill efter måttet
av våra krafter medverka till att
föra folken närmare till varandra och
avlägsna orsakerna till spänning och
stridigheter. Sverige har som ett litet
land kanske icke så stora möjligheter
att här göra några insatser av betydelse,
men vårt land åtnjuter dock, i viss mån
på grund av vår alliansfria ställning, en
goodwill vars värde icke bör underskattas.

Samtliga demokratiska politiska partier
i vårt land är eniga om att vår utrikespolitik
bör vara alliansfri. Ingenting har
förekommit under dagens debatt, som
motsäger detta. Om vår skyldighet att
delta i internationellt samarbete råder
heller inga meningsskiljaktigheter. I Förenta
Nationernas generalförsamling, i
Europarådets församling och i Nordiska
rådet är de demokratiska partierna företrädda
genom delegater. Man kan konstatera,
att dessa delegater ingalunda
känner sig som partirepresentanter i
första hand, utan som representanter för
det gemensamma fosterlandet. De samarbetar
i det stora hela friktionsfritt,
och några meningsskiljaktigheter av
rent partipolitisk natur har inte framträtt.
Deras olika politiska uppfattningar
har icke utgjort något hinder för en
saklig och lidelsefri bedömning av de
internationella problem, som de haft att
handlägga eller ta ställning till under
sin verksamhet inom mellanfolkliga organ.
Denna enighet och detta goda samarbete
skattar jag för min del mycket
högt, ty genom detta goda samarbete
mellan företrädare för olika partier
ökas väsentligt vårt lands möjligheter
att kunna göra insatser av värde vid
försöken att lösa de internationella problemen.

Som .statsministern framhöll, har den
världspolitiska utvecklingen under fjolåret
blivit något gynnsammare än vad
man haft anledning att tro, men detta
betyder ingalunda att det icke alltjämt
skulle finnas allvarliga faromoment, som
kan siitta världsfreden i fara. I Europa
utgör Tysklands uppdelning i två olika
statsbildningar ett latent hot mot fre -

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

den, och utsikterna för att landet genom
fredliga förhandlingar skall kunna återförenas
är mörka. Sannolikheten talar
för att delningen kommer att bestå under
den tid, som nu kan överblickas.
I Asien utgör formosaproblemet den
mest allvarliga faran, men på längre sikt
kan en råd asiatiska problem utgöra lika
allvarliga faromoment. Den kommunistiska
infiltrationen i Sydöstasiens stater
är ett sådant, över huvud taget är
de politiska förhållandena instabila på
många håll i Asien. Detta gäller även i
viss mån Afrika, där för ögonblicket
självständighetsrörelserna i de franska
besittningarna i Nordafrika står i blickpunkten
för intresset. Låt oss ta en sådan
sak som tunisienfrågan, som var
uppe vid Förenta Nationernas nionde
generalförsamling. Den blev föremål för
en dags debatt, men i avvaktan på vad
som skulle göras från Frankrikes sida
inskränkte man sig till att antaga en resolution,
som uttalade önskemålet om
att frågan skulle lösas på fredlig väg.
Det finns även en del andra olösta internationella
frågor, som kanske inte i
dagens situation tilldrar sig den uppmärksamhet
som de rätteligen förtjänar,
men som kan dyka upp i allvarligare
sammanhang inom en snar framtid. Vi
har till exempel frågan om Cypern, där
Grekland vid FN:s senaste generalförsamling
framförde vissa aspirationer. Vi
har vidare problemet västra Nya Guinea,
i fråga om vilket område den nya republiken
Indonesien gör vissa krav gällande.
Det kan hända att dessa och andra
frågor i framtiden kan bli besvärliga
problem.

I den världspolitiska bilden av i dag
utgör atomkraftens användning ett väsentligt
drag. Atomfrågan har kommenterats
ganska mycket i de olika anföranden
som hållits här i dag. Genom
konstruktionen av atombomben skapades
ett nytt vapen med fruktansvärd förstörelsekraft,
men dess destruktionsförmåga
överträffas på ett knappast fattbart
sätt av dess efterföljare vätebomben.
Herr Sandler har här nyss hållit
ett mycket intressant anförande om vätebomben
och dess förstörelseverkan,

varför jag inte nu skall ytterligare uppehålla
mig vid den frågan. Jag nöjer
mig med att konstatera att en enda vätebomb
genom sin direkta skadeverkan
kan utplåna allt liv inom ett område som
är lika stort som ett medelstort svenskt
landskap. Om vätebombens indirekta
verkningar har vi i dag knappast ens
en aning. Mot sådana förstörelseredskap
som vätebomber torde knappast något
försvar i egentlig mening vara tänkbart.
Den enda räddningen för mänskligheten
är att dylika bomber aldrig kommer till
användning. Man måste därför uttala den
livliga förhoppningen, att de nya försök,
som nu görs inom Förenta Nationernas
ram att få till stånd nedrustning
och kontroll av atomkraften samt dennas
inriktning på produktion för fredliga
ändamål, också kommer att lyckas.

Frågan om krig eller fred är emellertid
inte bara beroende av politiska beslut
om nedrustning eller gränsregleringar
mellan olika stater och dylikt.
Den är också i hög grad beroende av
hur levnadsförhållandena för människorna
i olika delar av världen utvecklas.
Särskilt gäller det i fråga om de
folk som med en missvisande term kallas
de underutvecklade. Kan man icke
bereda dessa folk en tillvaro som förtjänar
namnet människovärdig, kan man
icke vänta sig en fredlig utveckling i
Asien och Afrika.

För att hjälpa dessa folk att höja sig
ur sin nuvarande fattigdom, att ge dem
arbete och bröd och möjlighet till en
rikare personlighetsutveckling över huvud
taget, har Förenta Nationerna, liksom
även de enskilda staterna i Västerlandet,
satt i gång ett omfattande arbete.
Kapital exporteras till dessa länder, och
teknisk hjälp lämnas dem av utsända experter
i syfte att utveckla och höja deras
näringsliv, framför allt genom ökad industrialisering.
Hjälp lämnas också för
att skapa ett modernt skolväsende samt
för hälso- och sjukvård, varav det endast
finns obetydliga ansatser eller måhända
ingenting alls i stora områden.
Denna sida av Förenta Nationernas
verksamhet är mycket mindre uppmärksammad
än dess politiska arbete men

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

ingalunda mindre betydelsefull, utan
måhända på längre sikt ännu väsentligare.
Goda resultat har redan vunnits,
men det arbete, som återstår att utföra,
är ett jätteverk. Denna sida av Förenta
Nationernas verksamhet har som sagt
kanske inte uppmärksammats såsom den
förtjänar. Under det att det ofta kan
vara mycket svårt att få till stånd överenskommelser
i politiska frågor, finns
det oftast större förutsättningar för att
nå samförstånd i fråga om dessa andra
arbetsuppgifter inom Förenta Nationerna.
Förenta Nationernas verksamhet i
fråga om t. ex. tekniskt bistånd har en
moralisk betydelse för världssolidariteten
som vida överstiger dess omfattning
i pengar räknat.

Det bär på senare tid beslutats en hel
del åtgärder för att främja de underutvecklade
ländernas utveckling. Jag vill
erinra om vad som gjorts på kapitalområdet.
Man har sökt få till stånd ett
kapitalflöde till de underutvecklade länderna.
Överläggningar härom har ägt
rum inom Förenta Nationerna, och vissa
resultat har redan nåtts. Man har till
exempel tänkt sig en fondbildning för
att hjälpa de underutvecklade länderna.
Redan nu kan de underutvecklade länderna
få hjälp via Internationella banken,
men man har överlagt om att vid
sidan av dess verksamhet bilda en internationell
finanskorporation, till vilken
olika stater skall tillskjuta kapital.
Ur denna fond skall sedan enskilda företag
och industrier i dessa områden
kunna få låna pengar på rent affärsmässiga
grunder. Något slutgiltigt resultat
har ännu inte uppnåtts, men jag tror att
förutsättningarna är ganska goda för att
man skall kunna bilda en sådan internationell
finanskorporation. Från svensk
sida framfördes också i Förenta Nationernas
ekonomiska kommitté, att Sverige
för sin del var intresserat av att en
sådan fond skulle komma till stånd, fastän
man inte just i det ögonblicket kunde
ange i vilken omfattning kapital skulle
kunna ställas till förfogande från
svensk sida.

Jag skall tillåta mig att nämna ett par
exempel på den verksamhet, som För -

enta Nationerna bedriver mera på humanitär
sida. När beslutet om fortsättande
av barnfondens verksamhet fattades
vid generalförsamlingens åttonde möte,
uttalades de mest ampla lovord över vad
Förenta Nationerna kunnat uträtta genom
denna fonds verksamhet. I flyktingfrågorna
har det ibland varit svårare att
nå överenskommelser, men ett berömvärt
arbete har dock utförts även på
detta område. Flera exempel kunde anföras,
men min avsikt är inte att utförligt
belysa denna fråga. Jag har endast
ansett att det kanske skulle vara önskvärt,
att man också i någon mån fäste
uppmärksamheten vid denna sida av
Förenta Nationernas arbete, där det i
många fall, såsom jag nämnde, är lättare
att nå resultat och där man inte möter
så starka motsättningar som när det
blir fråga om att försöka lösa de politiska
problemen. Jag tror att det är nyttigt
att framhålla denna verksamhet, därför
att den inte torde vara så väl känd
av menige man. Den är säkerligen en
ganska viktig fredsfrämjande faktor.

Slutligen vill jag, herr talman, återknyta
till vad jag inledningsvis sade, att
vårt land efter måttet av våra krafter bör
medverka till mellanfolkligt samarbete i
avsikt att nå fram till för människorna
gagnerika praktiska resultat och till vad
vi alla främst strävar efter: fred och
säkerhet i världen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Den allvarliga bakgrunden
till all utrikespolitik i våra dagar
skulle i korthet kunna anges så här:
»Fn värld eller ingen». •— Det är, kan
man säga, utrikespolitik i vätebombens
skugga.

Fn framstående brittisk atomfysiker
och nobelpristagare, dr Powell, yttrade
nyligen att det i Förenta staterna och
Sovjetunionen fanns eller inom kort
skulle finnas tillräckligt mycket vätebomber
för att dessa länder skulle vara
i stånd att helt förstöra varandras kulturoch
befolkningscentra. Han uppskattade
antalet atombomber i Förenta staterna
till 4 000 och i Sovjetunionen till 1 000.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

I händelse av krig kan dessa s. k. vanliga
atombomber användas som sprängladdningar
i vätebomber, och det finns
praktiskt taget ingen gräns för hur stor
och ödeläggande en vätebomb kan göras.

Man kan förstå dem som säger •— och
dr Powell uttalade sig på liknande sätt
— att det vore en ringa tröst för resterna
av vårt land, om vi lyckades ödelägga
andra länder i samma grad som
vår eget land blivit ödelagt. Däremot har
jag svårt att förstå dem, som härav vill
dra slutsatsen, att man själv icke bör
skaffa sig atomvapen.

Här har ju talats mycket om vätebomben,
och det har sagts både i dag och
många gånger tidigare, att man med den
skulle ha kommit fram till det absoluta
vapnet, om jag så får säga, till ett slags
slutpunkt. Det vore emellertid felaktigt
att tro, att vätebomben skulle vara slutfasen
i den utveckling som vi bevittnar.
Jag vill erinra om vad en framstående
amerikansk atomfysiker, dr Teller, en av
vätebombens upphovsmän, för någon tid
sedan yttrade. Han framhöll bl. a. att
vätebomben icke är något slutgiltigt vapen.
Nästa steg behöver inte vara en
större och mera ödeläggande bomb, det
kan vara någonting helt annat. Världen
är full av överraskningar, säger han,
och stora framsteg göres sällan efter
räta linjer. Det är inte lätt att säga var
nästa steg kommer att tas, men att det
kommer att tas är enligt hans mening
tämligen givet. Han har själv tidigare i
andra sammanhang hänvisat till sådana
saker som radioaktiva moln, som skulle
kunna spridas över vissa områden, och
till något kanske ännu mera fruktansvärt:
vätebomber med ett hölje av kobolt.
Denne vetenskapsman slutar med att säga,
att vi kommer att gå under, om vi
vilar på våra lagrar och nöjer oss med
de nu uppnådda resultaten.

I samma anda uttalar sig också ordföranden
i den amerikanska atomenergikommissionen
Lewis L. Strauss. Han sade
för någon tid sedan, att arbetena med
termo-nukleära vapen, såsom atomvapnen,
kommer att fortsätta intill dess möjligheten
av ett anfall med atomvapen har

eliminerats genom en hållbar internationell
plan för allmän avrustning.

Frågorna om avrustning har ju också
diskuterats här i dag och diskuteras på
många håll. Jag tror att man vågar påstå,
att den uppfattningen allt mer och
mer sprider sig, att det för hela vår civilisation
innebär ett ständigt hot med
världen uppdelad i två block, vart och
ett utrustat med sådana vapen, att de på
kort tid kan förinta varandra och även
vad som finns utanför de båda blocken.
Avrustningen är därför för båda
den enda möjligheten att överleva.

Det vore emellertid farligt att tro, att
avrustningen skulle kunna begränsas till
atomvapnen. Om de s. k. traditionella
vapnen finns kvar, så skulle det i händelse
av en väpnad konflikt sannolikt
inte dröja länge förrän även atomvapen
skulle komma till användning, alla
överenskommelser till trots.

Enligt min och mångas mening kan
en varaktig fred inte åstadkommas utan
en rättsordning, som reglerar sammanlevnaden
mellan världens folk och en
överstatlig myndighet, utrustad med sådana
maktmedel att den kan övervaka
avrustningsarbetet och upprätthålla en
fredlig ordning i världen. En sådan
världsmyndighet kan tillskapas genom
att steg för steg omskapa Förenta Nationerna.
Det är därför angeläget att vårt
lands representanter i Förenta Nationerna
stöder förslag till ett dylikt reformarbete.

Det brukar ofta invändas, att strävanden
i den nu antydda riktningen, alltså
att så att säga skapa en enad värld,
inte kan leda till något resultat därför
att man inte kan komma till tals med
ryssarna. Det skall gärna medges att möjligheterna
för närvarande synes små och
kanske just nu mindre än för någon tid
sedan. Jag tror emellertid att man kan
våga räkna med att även ryssarna så
småningom skall komma till insikt om
hur vanvettigt det skulle vara att för
all framtid fortsätta med att offra väldiga
belopp på förintelsevapen, när det
finns så många fredliga, nödvändiga arbetsuppgifter,
som kräver enorma kapital
men som, om de löses, skulle kunna

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

Kungl. skrivelse med redogörelser från Nordiska rådet

stilla världshungern och höja levnadsstandarden
hos alla världens folk, såsom
herr Bengtson här nyss talade om.

Jag tror emellertid att en förutsättning
för att framgångsrika förhandlingar med
östblocket skall kunna komma till stånd
är att västblocket står starkt och enigt.
Det är därför, menar jag, viktigt att
även vårt land ansluter sig till det militära
samarbetet mellan Västeuropas länder
och Amerika, d. v. s. till Atlantpakten.
Ett sådant intimt samarbete med
västerns demokratier även i militära angelägenheter
synes mig också nödvändigt
för att vårt land för rimliga kostnader
skall kunna följa den moderna utvecklingen
på det vapentekniska området. Jag
menar alltså, att även vi måste skaffa
oss de moderna vapen, som vetenskapen
för närvarande ställer till förfogande.

Föreställningen om att vi genom vår
alliansfrihet skulle kunna undvika fasorna
av ett kommande atomkrig måste betecknas
som helt föråldrade och verklighetsfrämmande.
Lika verklighetsfrämmande
är den uppfattningen, att vår
alliansfrihet skulle kunna verka avspännande
inom världspolitiken.

Utan en universell och samtidig avrustning,
omfattande alla slag av rustningar,
kommer vår civilisation att leva
på toppen av en vulkan, som när som
helst kan förinta oss alla. Det är därför
jag ännu en gång vill uttala den förhoppningen,
att vårt land skall ge sin fulla
och helhjärtade anslutning till strävandena
att skapa förutsättningar för en sådan
världsordning, att vetenskap och teknik
skall kunna inriktas på fredliga värv i
stället för på ytterligare utveckling av
förintelsevapnen.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att avge en liten deklaration i
anledning av herr Osvalds anförande.
Anförandet var till 95 procent alldeles
utmärkt, men jag vill inte att den siste
talaren i denna debatt, såsom det annars
ser ut att bli, skall vara en anhängare
av Sveriges anslutning till Atlantpakten.
Vi behöver ju inte ge Pravda en så di -

rekt invit att citera avslutningen på den
svenska riksdagens utrikesdebatt.

Jag vill, herr talman, nöja mig med
att för bondeförbundets räkning konstatera,
att vi helt och hållet står kvar på
den gamla svenska alliansfria grunden
och inte har den ringaste avsikt att ändra
på den politiken.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. skrivelse
till utrikesutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av den kungl. skrivelsen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 101,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag under fjärde
huvudtiteln m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 102, angående stuteristatens organisation
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den
5 april 1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

104, angående statligt stöd till trädgårdsnäringens
rationalisering; och
nr 105, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1955/56
in. m.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Ang. förseglingen av valsedelspaket
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 106, angående anslag till Landsfogdarna
m. fl.: Avlöningar för budgetåret
1955/56;

nr 108, angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

109, angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.; och

nr 115, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Arrhéns motion, nr 412, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1955/
56 till bidrag till vissa privatläroverk.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 43—45, första
lagutskottets utlåtanden nr 15 och 17
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 4—7.

Ang. förseglingen av valsedelspaket

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av motioner
om ändrade bestämmelser angående
försegling av s. k. valsedelspaket
vid allmänna val.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 63 i
första kammaren av herr Söderquist och
nr 83 i andra kammaren av herr Åhman
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och därav föranlett
förslag till ändrade bestämmelser angående
försegling av så kallade valsedelspaket
i syfte att minska riskerna för
kassation, utan att berättigade säkerhetskrav
uppgåves.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:63 och 11:83 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Naturligtvis är jag inte
okunnig om det lönlösa i att tala för
och yrka bifall till en av konstitutionsutskottet
enhälligt avstyrkt motion.
Många ord skall jag inte heller säga.

Jag vill emellertid ge uttryck för min
besvikelse över det dåliga resultatet —
hittills i varje fall — av mitt ärligt menade
försök att få till stånd åtminstone
en undersökning av möjligheterna till
ändring av förhållanden, som alla —
även konstitutionsutskottet — finner
otillfredsställande.

Jag har, herr talman, tidigare faktiskt
inte haft alldeles klart för mig, att
en motionär, som begär utredning i en
viss fråga, visar en alldeles särskild
svaghet genom att inte ge anvisning om
i vilken riktning utredningen bör gå.
Tydligen är det emellertid så. Inom utskottet
lär man ha fäst stor vikt vid att
motionen saknar sådana anvisningar.
Det framgår för övrigt av utlåtandet.
Och detta är kanske huvudanledningen
till avstyrkandet.

De bestämmelser, som nu gäller beträffande
valsedlars förvaring under tiden
mellan valtillfället och den definitiva
sammanräkningen, anses vara synnerligen
enkla och lätta att följa. Om
den saken råder väl inte heller olika
meningar. Det är så. Men ändå blir de
i åtskilliga fall inte åtlydda med de resultat,
som jag nämnt i motionen. Det
blir ibland omval, medförande mycket
besvär och stora kostnader o. s. v.

Nu hade jag för min del inte räknat
med att eventuellt ändrade bestämmelser
med nödvändighet skulle vara enklare
än de nuvarande eller ens lika enkla.
Det är nämligen, skulle jag tro, inte
alltid så, att de allra enklaste reglerna
blir riktigast följda eller de enklaste
uppgifterna med säkerhet rätt utförda.
Vad jag hade hoppats på var ett efter
utredning åstadkommet förslag om sådana
bestämmelser, som, även om de inte
var enklare eller ens alldeles så enkla
som de nuvarande, skulle i större utsträckning
än dessa förhindra omval.
Jag föreställer mig, att frågan om ett
sigill i stället för två skulle kunna över -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

vägas. Det har väl för övrigt skett i utskottet.
Jag tänker mig, att man kunde
fundera på om icke resultatet av den
preliminära sammanräkningen av valet,
som ju offentliggöres, kunde på ett effektivt
sätt bestyrkas och att detta möjligen
kunde göra de två sigillen mindre
nödvändiga. Kanske kunde man tänka
på en anordning med dubbla kuvert,
vart och ett med bestyrkt uppgift om
innehållet. Och möjligen — rent av troligen
— kunde det finnas än flera tänkbara
eller åtminstone undersökningsvärda
uppslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min motion, och jag beklagar att jag,
om yrkandet avslås, måhända nödgas
återkomma till frågan vid ett senare tillfälle.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Söderquist gav uttryck
för en viss besvikelse över utskottsbehandlingen
av hans motion. Jag måste
emellertid säga att man väl i alla fall
kan fordra, att motionären ger åtminstone
några antydningar om hur han tänker
sig en sak löst när han kommer
med en propå. Nu kom herr Söderquist
i sitt inlägg med uppslag, som vid första
påseende inte alls verkade så enkla,
varför jag tror att det i hög grad finnes
fog för utskottets påpekande, att den ordning,
som gäller, är inarbetad och att
det inte föreligger några svårigheter för
valförrättarna att följa de angivna föreskrifterna.
Jag anser därför att det finns
skäl för kammaren att avslå den motion,
som herr Söderquist här väckt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. partibeteckningen å valsedlar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av motioner
angående viss ändring av bestämmelserna
om partibeteckning å valsedlar
vid allmänna val.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 81 i
första kammaren av herr Lundström
och nr 108 i andra kammaren av fröken
Vinge m. fl. hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att vid den översyn, som skulle
föregå ny lagstiftning om val till riksdagens
andra kammare liksom om kommunalval,
sådan ändring i nu gällande
bestämmelser måtte utarbetas, som möjliggjorde
att partibeteckningen skulle
betraktas som en enhet, oavsett om den
bestode av ett eller flera ord och upptoge
en eller flera rader.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 81 och II: 108 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr
Lundström, som yrkat, att utskottet måtte
tillstyrka de föreliggande motionerna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den motion, som konstitutionsutskottet
för närvarande inte vill
göra något åt, har en högst realistisk
bakgrund. Efter höstens val kasserades i
några kommuner alla eller de flesta valsedlarna
för i ett par fall ett parti och
i ett par fall ett annat parti, så att dessa
partier blev utan —- eller så gott som
utan -—- representanter i kommunalfullmäktige
under hela fyraårsperioden.

Lagen säger ju, att om valsedeln upptar
mer än en partibeteckning, är den
ogill. De fall som inträffat gäller dels
socialdemokraterna, dels bondeförbundet.
Partibeteckningarna »Arbetarpartiet
Socialdemokraterna» och »Landsbygdspartiet
Bondeförbundet» har i förevarande
fall placerats på två rader, och
när partibeteckningen varit placerad på

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Ang. partibeteckningen å valsedlar

två rader har det ansetts vara fråga om
två beteckningar.

I fyra fall, som gått till regeringsrätten,
har sådana valsedlar ogillats. Ändå
torde det val inte vara någon enda människa
i dessa kommuner, som har svävat
i ovisshet om att beteckningen i varje
särskilt fall avsåg endast ett parti och
inte heller om vilket parti det var fråga.
Jag tycker att formalismen bär har firat
en triumf. Resultatet har alltså blivit,
att berörda partier nu ställes utanför
den kommunala förvaltningen under
valperioden. Det är naturligtvis en stor
olycka för de partier, som drabbats, men
jag vill säga att det inte heller varit till
någon större glädje för övriga partier,
som säkerligen inte önskat en större representation
än de har röster till och
som anser att kommunerna bör styras
genom samarbete mellan representanter
för alla grupper i kommunen.

En bortkoppling av ett parti under en
fyraårsperiod är således ur flera synpunkter
en bedrövlig historia. Det är
denna oformlighet som jag med min motion
har försökt att rätta till. Vad säger
då konstitutionsutskottet om den saken?
Jo, säger utskottet, eftersom nuvarande
lagstiftning är provisorisk, bör denna
fråga behandlas av författningsutredningen
i samband med utarbetande av
ett förslag till definitivt valsystem i Sverige.
Förmodligen för att visa, att det
här inte är fråga om någon längre väntetid,
åberopar utskottet riksdagens skrivelse
år 1953 till Kungl. Maj:t med hemställan
om förslag redan under innevarande
mandatperiod för andra kammaren
till definitiv reglering av valsystemet.
Vidare åberopar utskottet uttalandet
i direktiven till författningsutredningen,
att det nuvarande provisoriet på
förevarande område snarast möjligt bör
ersättas med en definitiv ordning.

När man läser dessa citerade uttalanden
får man nog den samlade uppfattningen,
att före 1956 års val kommer vi
att ha en definitiv valordning. Och i så
fall kan ju riksdagen gott vänta på utredningens
förslag. Någon skada sker inte
under tiden. Vore det så, skulle jag
inte heller ha tagit till orda i dag, men

jag tror att det nog är alldeles klart, att
något förslag till nytt valsystem inte
kommer så snart.

Såsom konstitutionsutskottet mycket
riktigt konstaterar, skall författningsutredningen
studera frågan om valsättet »i
hela dess vidd». Det har uppgivits för
mig, att författningsutredningen avser
att skaffa sig en total överblick över demokratiens
funktioner, innan den griper
sig an med frågan om ett förslag till
ny valordning. Detta är ett långsiktsprogram
— varken mer eller mindre —- och
lär inte möjliggöra någon valreform under
innevarande andrakammarperiod
och med all säkerhet ej heller under
innevarande kommunalvalsperiod. Resultatet
blir då, att den nuvarande provisoriska
lagstiftningen måste förlängas
för åtminstone ytterligare en valperiod,
kanske för flera.

Det är av detta skäl, herr talman, som
jag inte har velat snällt finna mig i konstitutionsutskottets
avslagsyrkande.

Föreligger det verkligen, har jag frågat
mig, grundad anledning att låta risken
för sådana här masskasseringar bestå
även vid ett kommande val? Vore
det inte rimligt, att denna sak rättades
till i nästa proposition om valsystemet,
inte bara om propositionen gäller en
definitiv valordning utan även om den
gäller en förlängning av provisoriet? På
den frågan svarar jag ja, men konstitutionsutskottet
säger nej. Utskottet tycker
tydligen att det inte spelar någon roll,
om ett eller annat parti även vid nästa
val blir helt eller delvis utan representation
under hela valperioden av sådana
här formella orsaker.

Av de skäl jag anfört anser jag, herr
talman, att riksdagen redan nu bör besluta
i frågan och inte nöja sig med att
skjuta den till en utredning, som med
största sannolikhet leder fram till riksdagsbeslut
först om flera år.

Vad själva sakfrågan angår skall jag
bara helt kort tillägga några synpunkter
utöver dem som jag har redovisat i motionen.
Nuvarande lagstiftning stadgar,
att endast en väljarbeteckning får förekomma
på valsedeln. Huruvida beteckningen
består av ett eller flera ord tyc -

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

ker jag med den utgångspunkten är betydelselöst.
När det bara får finnas en
beteckning, bör orden tillsammantagna
rimligtvis betraktas som en enda partibeteckning.
Däremot förefaller det mig
vara av stort vikt, att man inte genom
typografiska åtgärder får möjlighet att
vilseleda väljarna i fråga om väljarbeteckningen.
I det syftet stadgas för närvarande,
att de olika leden i partibeteckningar,
som består av mera en ett ord
eller ett led, skall vara »jämställda».

En sådan bestämmelse anser jag bör
bibehållas, men det bör klarare än nu
sägas ut vad som menas med ett sådant
uttryck. I vissa fall har det tolkats så,
att de i beteckningen ingående orden
skall vara tryckta med samma stil och
stilstorlek, i andra fall har tydligen ansetts
att orden bör stå på en och samma
rad.

Att binda lagligheten av en partibeteckning
till bestämmelsen att beteckningen
endast får upptaga en rad, torde
vara onödigt. Redan nu finns ju politiska
riksorganisationer med så långa
sammansatta partinamn att det är naturligt,
om vederbörande valorganisation
frestas att placera partibeteckningen
på två rader. Det visar ju också de
fall vid det senaste kommunalvalet som
jag nyss har omnämnt.

Däremot bör givetvis de olika orden
ha samma stilsort och stilstorlek. Här i
riksdagen finns ju till exempel två partier
vilkas väljarbeteckning börjar med
samma ord, »Arbetarpartiet». Om man
gör tankeexperimentet att det ena av
dessa partier sätter »Arbetarpartiet»
med stora bokstäver på ena raden och
resten av namnet med små bokstäver på
andra raden, så kan man med skäl säga
att beteckningen är vilseledande. Det
kan komma att bero på väljarens goda
ögon eller — om han inte ser noga efter
— på vad han normalt innesluter i beteckningen
»Arbetarpartiet», huruvida
han kommer att ta den rätta sedeln eller
ej. Därför bör alla orden i en partibeteckning
vara »jämställda» i betydelsen
»lika stora och med samma stil»,
vare sig sedeln är tryckt eller skriven.
Om detta klargöres i lagen tror jag inte

5 Försitt kammarens protokoll 1955. Nr 8

Ang. partibeteckningen å valsedlar
att någon blir mer vilseförd, om partibeteckningen
står på två rader än om
den står på en rad.

Jag vill i det sammanhanget erinra om
att jag i motionen har gjort antagandet
att partibeteckningen placerats på två
rader inte bara i de här omnämnda upphävda
fallen. Det har visat sig att så
har skett även i andra fall, fall där sammanräkningsmyndigheten
har godkänt
förfarandet eller sett genom fingrarna
därmed. Ingen har klagat, och så har något
upphävande aldrig kommit att ske.
På det sättet gick det till vid ett val i
en stad som jag känner till. Det skulle
säkerligen ha varit mycket obehagligt
för ifrågavarande parti, om detta totalt
kommit att sakna representanter i stadsfullmäktige
under de fyra åren till nästa
kommunalval, och detta hade blivit fallet
därest anmärkning hade gjorts vid
sammanräkningen. Om bestämmelsen
får stå kvar oförändrad och man vid
val i framtiden kommer att vara litet
strängare än hittills, kan det leda till
att ännu flera kassationer kommer till
stånd än som förekom vid det senaste
valet. Även detta talar för att man utan
dröjsmål bör försöka få till stånd en
ändring redan vid en eventuell förlängning
av den provisoriska lagstiftningen.
Naturligtvis bör inte denna fälla för
mindre erfarna valledare finnas kvar,
när den definitiva valordningen en gång
genomföres.

Med hänvisning till vad jag här anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till min motion.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Det är givetvis ytterst
beklagligt när den kalamiteten inträffar,
att ett parti, som eljest skulle ha varit
representerat i en fullmäktigeförsamling.
på grund av ett formellt fel vid valet
blir utan representanter där. Ett sådant
fall har inträffat i mitt hemlän, men där
förfor man i alla fall på det sättet att
det drabbade partiet inte blev alldeles
utan kommunal representation, då partiet
ändå fick sätta in representanter i
nämnder och styrelser.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Ang. partibeteckningen å valsedlar

Jag måste emellertid säga att herr
Lundström har råkat ut för ett hårt öde
i detta fall. Herr Lundström argumenterar
här med utgångspunkt ifrån att socialdemokraterna
och bondeförbundet
skulle ha svårigheter med sina partibeteckningar,
och han vill hjälpa oss ur de
svårigheterna. Men ingen av dessa partiers
representanter i utskottet har velat
ta emot den hjälp, som han erbjuder,
och inte ens hans egna meningsfränder
i utskottet har stött honom.

Det är väl i alla fall på det sättet att
om man har en provisorisk lagstiftning,
så bör man, såsom utskottet påpekar,
inte ändra den eller göra den till föremål
för en separat utredning, när det redan
finns en utredning som arbetar. Det
finns väl ingenting som säger att en sådan
utredning som författningsutredningen
nödvändigtvis måste följa ett
visst schema i sitt arbete. Uppenbarar
sig ett behov av en lagändring, kan naturligtvis
en sådan sak tas upp till behandling,
och det gäller enligt min mening
även den här debatterade frågan.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda
har skrivit, måste jag därför, herr talman,
rekommendera kammaren att följa
utskottet och ber att få yrka avslag
på herr Lundströms motion.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har inte tagit upp
denna fråga för att hjälpa socialdemokrater
och bondeförbundare utan därför
att jag har mött detta problem som valmakare
och finner att det kan leda till
orimliga resultat. Det kan en annan gång
mycket väl hända folkpartiet att det dyker
upp en grupp som kallar sig t. ex.
Folkpartiet och lägger till några ord på
en annan råd. Här är således inte fråga
om någon partisak, utan det är en klar
ordningsfråga, där vi alla borde ha ett
gemensamt intresse och där jag faktiskt
inte kan förstå konstitutionsutskottet,
vare sig dess socialdemokrater, bondeförbundare
och högermän eller mina
egna partivänner, som jag tycker borde
ha slutit upp kring detta krav.

Det är klart att man skulle invända

att det pågår en utredning. Det är ju en
vanlig invändning, och snart finns det
alltid någon utredning, som man kan
hänga upp ett avslagsyrkande på. Om
det vore så att författningsutredningen
toge upp detta problem alldeles frigjort
från dess övriga arbete och föresloge en
ändring, skulle ju saken kunna ordnas
på det sättet. Men jag tror inte att utredningen
gör det. Och i varje fall tycker
jag det vore rimligt, att kammaren
sade ifrån att den önskar en ändring.
Vad jag begär är ju att man skall skriva
till Konungen och begära, att när det
kommer en proposition om en ny vallag,
vare sig en definitiv vallag eller en
förlängning av provisoriet, så skall man
vidtaga den justering som föreslagits.

Jag vill tillägga, att jag framställer
detta yrkande desto hellre som jag tycker
att lagen är oklar på denna punkt.
I lagen står nämligen, att det skall finnas
en partibeteckning och att partibeteckningen
skall stå ovanför namnen, och
så står det att partibeteckningen är ett
partinamn eller en annan beteckning i
ord för viss grupp av väljare eller för
viss meningsriktning. Att partibeteckningen
skall stå på en rad kan jag inte
hitta någonstans i lagtexten, inte heller
att de olika leden skall vara jämställda.
Detta står i förarbetena. En partiombudsman
kan ju hålla sig med både lagen
och förarbetena så att han vet hur
partibeteckningen skall se ut, och därför
sker det inte sådana här kalamiteter vid
riksdagsval. Men vid kommunalval, då
det är fråga om bortåt tusen olika kommuner
eller valkretsar som går till val
och då ett oerhört stort antal valmakare
gör upp sina listor för kommunen eller
valkretsen, då tycker jag det är mycket
begärt, att de alla skall skaffa sig extra
tillbehör till lagen för att se hur valbeteckningen
skall vara konstruerad. Särskilt
tycker jag att det redan i själva
lagen borde klart sägas ifrån, om partibeteckningen
skall stå på en rad och
om den skall vara angiven med samma
stil. Varför skall man behöva gå tillbaka
till departementschefens uttalanden för
att en sådan sak skall bli klar? Det gör
inte folk i allmänhet i kommunerna. De

Onsdagen den 9 mars 1955

Nr 8

flesta kanske skickar listorna till sin
partiombudsman och frågar om det är
rätt, men det finns åtskilliga som inte
gör det, och då kan en olycka lätt inträffa.

Jag tycker att en lag som skall användas
av ett så stort antal människor borde
vara tydligare på en sådan här punkt
än den nuvarande lagen är. Detta är också
ett skäl för att man inte ens i ett provisorium
bör bibehålla dessa otydliga
bestämmelser.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till min reservation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om ändrad ordning
för poströstning i vissa fall vid politiska
och kommunala val, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 11, i anledning av väckt motion om
förhöjning från och med den 1 april
(eventuellt 1 maj) av tilldelningen av
spritdrycker för motboksinnchavare;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för marmelad
och ersättningsmedel härför;

Ang. partibeteckningen å valsedlar
nr 13, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av nöjesskatten för biografföreställningar
m. m.; och

nr 14, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av bestämmelserna
om beskattning av traktamentsersättningar.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion om tilläggspension åt materialförvaltaren
M. Karlsson, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion
om viss ändring av näringsfrihetsförordningen;
och

nr 14, i anledning av väckt motion om
viss ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med
förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni
1946 (nr 469), bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner om
centrala åtgärder för inventering av privata
arkiv i landet m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 118, till Konungen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till stödlån till jordbrukare, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 8

Onsdagen den 9 mars 1955

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 119, angående vissa anslag för budgetåret
1955/56 till lärarhögskolan i
Stockholm.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning med förslag angående inrättande
av en postanstalt i riksdagshuset
m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Alexanderson under sammanträdet till

herr talmannen avlämnad, av honom och
herr Lundström undertecknad motion,
nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
tillfälligt upphävande av viss i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648) föreskriven besiktningsskyldighet,
m. m. samt till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.35.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

55057i