Fredagen den 4 maj. Sid

ProtokollRiksdagens protokoll 1951:17

ft-,

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 17

30 april—7 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 4 maj. Sid.

Svar på fråga av herr Cassel ang. ersättningen vid tjänsteresa
med egen bil ............................................ 10

Lördagen den 5 maj.

Förslag till elskatteförordning m. m......................... 14

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt ................ 64

Höjning av vissa postavgifter ................................ 73

Ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet .......... 77

Upphävande av kamrarnas paritetiska representation i de ständiga
utskotten .......................................... 101

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs förordnande såsom kabinettssekreterare
.......................................... 104

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd ... 110

Tillägg till sekretesslagen .................................... 120

Uppförande av bergverkstäder för krigsviktig produktion ...... 125

Anslag till Europarörelsens läroanstalt ........................ 126

Åtgärder för ökat sparande .................................. 127

Lagförslag om ekonomiska föreningar ........................ 131

Omorganisation av statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
m. m......................................... 139

Rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m........... 140

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 17.

2

Xr 17.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Lördagen den 5 maj. SM.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. förslag till elskatteförordning
in. m......................................... 14

—- nr 41, ang. förslag till förordning om tillfällig automobilskatt 64

— nr 42, ang. höjning av vissa postavgifter .................. 73

— nr 31, ang. ändring i kommunalskattelagen m. m............. 77

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien .......... 101

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. upphävande av kamrarnas
paritetiska representation i de ständiga utskotten ... 101

— nr 19, ang. sammanförande av kamrarnas allmänna beredningsutskott
till ett gemensamt beredningsutskott .......... 104

—- memorial nr 20, ang. granskning av de i statsrådet förda protokoll
.................................................. 104

—- utlåtande nr 21, ang. tillägg till sekretesslagen .............. 119

Statsutskottets utlåtande nr 104, ang. anslag till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m........... 124

— nr 105, ang. anslag till kostnader för företagsräkning ........ 124

— nr 106, ang. upprättande vid Stockholms högskola av en professur
i försäkringsrätt .................................. 124

— nr 107, ang. anvisande av medel dels för inköp av stenkol och
ved, dels ock för statens bränslekommissions verksamhet m. m. 124

— nr 108, ang. anslag till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m......................... 124

—- nr 109, ang. vissa byggnadsfrågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde .......................... 124

— nr 110, ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

in. m................................................... 124

— nr 111, ang. anslag till inredning och utrustning av nybyggnad
för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier . . 124

— nr 112, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag ........ 124

— nr 113, ang. förhöjd ersättning till f. d. borgmästaren i Ängelholm
G. V. Berg von Linde .............................. 124

— nr 114, ang. bidrag till viss semesterhemsverksamhet ...... 124

— nr 115, ang. höjning av radiolicensavgiften ................ 124

— nr 116, ang. försäljning av vissa fastigheter ................ 124

— nr 117, ang. redovisning av utestående reservationer ........ 124

— nr 118, ang. pension eller understöd åt vissa personer ...... 124

— memorial nr 119, om sammanjämkning av kamrarnas skiljak tiga

beslut ang. dispositionen av anslaget till understöd åt folkbiblioteksväsendet
........................................ 124

— nr 120, ang. gemensam votering i fråga om nykterhetsanslaget 124

— nr 121, ang. gemensam votering i fråga om anslag till fria resor
för barn m. m....................................... 124

— utlåtande nr 122, ang. vissa markförvärv för försvaret m. m. . 124

— nr 123, ang. tillfällig lotsavgift ............................ 125

Innehåll.

Nr 17.

o

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 124, ang. anslag till förstärkning av
landets ekonomiska försvarsberedskap ...................... 125

— nr 125, ang. anslag till Europarörelsens läroanstalt ........ 126

— nr 126, ang. anställnings- och avlöningsförhållanden för vissa

lärare vid skolor i försöksdistrikt m. m................... 127

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av gällande tulltaxa m. m. . . 127

— nr 38, om ändring i förordningen ang. stämpelavgiften ... 127

— nr 39, ang. överenskommelse med Österrike om provisorisk

tillämpning av vissa bestämmelser för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande inkomst och förmögenhet .......... 127

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. åtgärder för ökat sparande 127

— nr 13, ang. utredning rörande vetenskaplig forskning beträffande
arbetet och arbetsplatsens förhållanden .............. 131

— nr 14, om ändrad lydelse av § 4 förordningen ang. Sveriges

allmänna hypoteksbank m. m............................. 131

— nr 15, om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen ang.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m............ 131

—- nr 16, om fortsatt giltighet av lagen ang. rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m................................. 131

— nr 17, ang. fortsatt disposition av ett till riksdagsbiblioteket

anvisat reservationsanslag ................................ 131

Första lagutskottets utlåtande nr 25, ang. förslag till lag om ekonomiska
föreningar m. m................................. 131

—- nr 26, ang. ändring i aktiebolagslagen .................... 138

— nr 27, ang. ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen m. m. . . 138

— nr 28, ang. ändring i lagen med vissa bestämmelser till skydd

för försvaret m. m....................................... 138

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. ändring av 3 § 3 mom.
lagen om folkpensionering ................................ 138

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. omorganisation av statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader m. m.....139

— nr 15, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig

fast egendom m. m...................................... 140

— memorial nr 16, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom 140

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 7,
ang. en rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m. . . 140

— nr 11, ang. förminskande av hygieniska vådor i följd av bristfälliga
metoder vid renslakt m. m.................. ...... 141

Måndagen den 30 april 1951.

Nr 17.

5

Måndagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 1.30 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 21 och
den 24 innevarande månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1951 den 26 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1951—1954 efter herrar J. A.
Andersson och K. E. Böök, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige:

herr Andersson, Johannes Allan, ledamot
av riksdagen andra kammare
med 44 röster,
herr Böök, Klas Erik, f. d. envoyé

med 44 röster;

suppleant för herr Andersson:
herr Persson, Ragnar Valdemar, ledamot
av riksdagens första kammare
med 44 röster;

suppleant för herr Böök:
herr Sundén, Otto Ragnar, f. d. statssekreterare,
direktör

med 44 röster.
Gust. Mosesson. Axel Mannerskantz.
Hj. B. Nilson. Gottfrid Karlsson.

År 1951 den 26 april sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1951—1954 efter herrar E.
G. E. Eriksson och A. W. Strand, vilka
voro i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava
blivit utsedda till

fullmäktige:

herr Lindholm, Per Sigurd, ledamot av
riksdagens andra kammare

med 44 röster,
Herr Strand, Axel Wilhelm, ledamot av
riksdagens första kammare

med 44 röster;

suppleant för herr Lindholm:
herr Andersson, Gösta Ludvig, ledamot
av riksdagens andra kammare

med 44 röster;

suppleant för herr Strand:
herr Gillström, Anselm Konrad, ledamot
av riksdagens första kammare

med 44 röster.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.
Hj. R. Nilson. Axel Mannerskantz.

År 1951 den 26 april sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av val av en ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket efter herr F. F. Severin,
som avsagt sig, jämte en suppleant
för honom för tiden från valet, till
dess nytt val under år 1953 försiggått;
och utsågos därvid till

ledamot:

herr Wallentlieim, Adolf Valentin,
ledamot av riksdagens andra kammare; suppleant: herr

Håstad, Elis Wilhelm,

ledamot av riksdagens andra kammare.

Gust. Mosesson. Gottfrid Karlsson.
Axel Mannerskantz. Hj. R. Nilsson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrät -

6

Nr 17.

Måndagen den 30 april 1951.

tas om dessa val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

148, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

149, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1951/52, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till vissa handelshamnar;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastiglietsfond; -

nr 155, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

156, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till sjukkassor
m. m.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/
52 till Finansdepartementet: Avlö ningar; nr

158, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående provisoriskt tilllägg
å vissa från handelsflottans pensionsanstalt
utgående pensioner;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

ICO, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rörelsekapital åt
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet;

nr 161, i anledning av väckt motion
om årlig livränta åt värnpliktige K. Å.
E. Jacobsson; samt

nr 162, i anledning av väckt motion
om understöd åt arbetaren J. A. Forsberg.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 140, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
avveckling av statens sekunddärlånefond
för jordbrukare in. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 163, till Konungen i anledning
av väckta motioner om viss ändring av
bestämmelserna om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 165, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående

Måndagen den

godkännande av en den 2 februari 1951
avslutad överenskommelse mellan Konungariket
Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland angående förlängning
av prioritetsfrister på det industriella
rättsskyddets område, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 206, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1951/52, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick det procenttal av
grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga skall ingå i
preliminär skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet, varjämte
avdelningen VI av chefens för finansdepartementet
anförande till det
vid propositionen i utdrag fogade statsrådsprotokollet
över finansärenden den
20 april 1951 hänvisades till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 495, av herr Niklasson och herr
Elofsson, Gustaf, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896),
m. m.; samt

nr 496, av herr Bergh, i samma ämne.

Anmäldes och bordlädes följande av
bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar:

1) att fullmäktige i riksgäldskontoret
med skrivelse den 26 april 1951 överlämnat
av särskilt tillkallade sakkunniga
framlagt förslag angående avlöningsoch
anställningsvillkor för riksdagens
tjänstemän;

2) att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om bemyndigande att av
riksbankens medel få taga i anspråk det
belopp, som erfordras för anläggande
av ett beredskapstryckeri; samt

3) att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om att för utbyggnad av
pappersmaskinen vid Tumba bruk av
brukets medel få taga i anspråk förslagsvis
400 000 kronor.

30 april 1951. Nr 17. 7

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien; konstitutionsutskottets

utlåtanden och
memorial:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om upphävande av kamrarnas paritetiska
representation i de ständiga utskotten; nr

19, i anledning av väckta motioner
angående sådan ändring av § 36 riksdagsordningen,
att kamrarnas allmänna
beredningsutskott sammanföras till ett
för båda kamrarna gemensamt beredningsutskott; nr

20, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379) m. m.
i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet
;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

104, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens järnverk aktiebolag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kostnader
för företagsräkning;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättande av medel
från försäkringsinspektionens fond
för upprättande vid Stockholms högskola
av en professur i försäkringsrätt;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved,
dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
m. m.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnads -

8

Nr 17.

Måndagen den 30 april 1951.

frågor m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till inredning och utrustning
av nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm
Gustaf Viktor Berg von Linde;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av medel
ur postverkets understödskassa för
bidrag till viss semesterhemsverksamhet;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av radiolicensavgiften
jämte i ämnet väckt motion; nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 117, i anledning av väckta motioner
angående redovisning av utestående
reservationer;

nr 118, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa
personer;

nr 119, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående dispositionen av
anslaget för budgetåret 1951/52 till understöd
åt folkbiblioteksväsendet;

nr 120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet in. m.
för nykterhetens främjande;

nr 121, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn
in. m.;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfällig lotsavgift;
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa åtgärder för förstärkning
av landets ekonomiska försvarsberedskap
jämte i ämnet väckt motion; nr

125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1951/52 till Europarörelsens
läroanstalt; och

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anställnings- och
avlöningsförhållanden för vissa lärare
vid skolor i försöksdistrikt m. in.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 31. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighetstid
för viss provisorisk ändring av gällande
tulltaxa, m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk tillämpning
i förhållandet mellan Sverige och
Österrike av bestämmelserna i svensktyska
avtalet den 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
inkomst och förmögenhet;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
in. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt, jämte i ämnet
väckta motioner; och
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter, jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder till främjande av det

Måndagen den 30 april 1951.

Nr 17.

9

frivilliga och enskilda sparandet, dels
ock om framläggande för 1951 års riksdags
vårsession av förslag till åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga sparandet; nr

13, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens
förhållanden;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m.; och

nr 17, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
fortsatt disposition av ett reservationsanslag; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ekonomiska föreningar, in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

ring i lagen den 17 maj 1940 (nr 358)
med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av väckt motion om ändring
av 3 § 3 mom. lagen om folkpensionering; jordbruksutskottets

utlåtanden och memorial: nr

14, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation av
statens forskningskommitté för lanlmannabyggnader
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och

nr 16, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom;
samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion angående
en rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex
m. m.; och

nr 11, i anledning av väckt motion om
åtgärder till förminskande av hygieniska
vådor i följd av bristfälliga metoder vid
renslakt m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Europarådets rådgivande
församlings sammanträde i Strasbourg
beviljades herrar Elmgren, Fnhlander
och Näsgård, alla för tiden den 5—den
15 nästkommande maj.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.48 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

10

Nr 17.

Fredagen den 4 maj 1951.

Fredagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 25 nästlidne
april.

Ang. ersättningen vid tjänsteresa med
egen bil.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Cassel till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
framställt följande fråga: »Har herr
statsrådet för avsikt att vidtaga snara
åtgärder för att undanröja det missförhållande,
som ligger däri att vissa statliga
tjänstemän, bland dem tjänsteläkare
och praktiserande tjänsteveterinärer,
jämlikt övergångsbestämmelserna till
kungl. kungörelsen den 16 mars 1951 angående
resekostnadsersättning vid tjänsteresa
med egen bil, SFS 131, icke få
tillgodoräkna sig högre ersättning än
den för mindre bil stadgade —- 29 öre
per km —- trots att de ha större bilar,
och därmed tvingas att med ökade kostnader
för såväl det allmänna som enskilda
rekvirenter begagna personbilar i
yrkesmässig trafik?»

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll nu ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Cassel frågat mig om jag har för
avsikt att vidtaga snara åtgärder till undanröjande
av att statliga befattningshavare
vid tjänsteresor med egen bil inte
få högre ersättning än enligt den taxa
som gäller för mindre bil, ehuru större
bil använts.

Enligt gällande bestämmelser, som utfärdats
efter riksdagens hörande, råder i
ersättningshänseende en viss skillnad

mellan å ena sidan tjänstemän, som företaga
tjänsteresor med egen bil med
skyldighet att göra kostnadsjämförelse
med andra fortskaffningsmedel, och å
andra sidan sådana tjänstemän, som enligt
av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser
få företaga tjänsteresor med egen
bil utan skyldighet att göra dylik kostnadsjämförelse.
För den förra kategorien
gäller, att ersättning icke utgår annat
än för mindre bil. Den senare kategorien
åter kan av vederbörande myndighet
lämnas tillstånd att uppbära ersättning
enligt den taxa, som gäller för
större bil, om sådan bil använts.

Tjänsteresor med egen bil utan kostnadsjämförelse
äro närmast avsedda för
tjänstemän, som ha ett begränsat tjänstgöringsdistrikt,
såsom lantmätare, jägmästare
m. fl. Till denna kategori kunna
även hänföras distriktsveterinärer och
provinsialläkare, vilka närmast torde ha
åsyftats i herr Cassels fråga. Emellertid
ha läkarna och veterinärerna tidigare
inte haft sådana ersättningsbestämmelser,
och de ha tidigare inte heller velat
få de nya bestämmelserna om ersättning
till distriktstjänstemän tillämpliga å sina
resor. Anledning härtill har närmast varit
den, att de inte velat underteckna
sådan förbindelse, som enligt gällande
bestämmelser fordras av den som företager
tjänsteresor med egen bil utan kostnadsjämförelse.
Denna förbindelse skall
nämligen innehålla, att förrättningsmannen
förbinder sig att använda bilen för
resor i tjänsten, såvida hinder härför
inte möter på grund av omständigheter,
över vilka förrättningsmannen inte kan
råda.

Numera ha emellertid medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen fått bemyndigande
att medgiva provinsialläkare och
tjänsteveterinärer att företaga tjänsteresor
med egen bil utan kostnadsjämförelse.
Därvid har —- med hänsyn till de
särskilda förhållanden, som i vissa hän -

Fredagen den 4 maj 1951.

Nr 17.

11

Ang. ersättningen vid tjänsteresa med egen bil.

seenden gälla för dessa gruppers vidkommande
— gjorts det undantaget från
gällande bestämmelser, att vederbörande
skall vara skyldig att endast i regel
använda egen bil vid resor i tjänsten.
Härigenom har det liinder undanröjts,
som läkare och veterinärer tidigare ansett
föreligga för tillämpning av bestämmelserna
om resor utan kostnadsjämförelse,
och möjlighet har beretts de läkare
och veterinärer, som använda större bil,
att få ersättning enligt den för sådan
bil gällande taxan.

Jag vill slutligen framhålla, att i enlighet
med riksdagens uttalade önskan
utredning för närvarande pågår om andra
ersättningsnormer för ifrågavarande
personalkategorier. Denna utredning är
avsedd att slutföras i god tid före den
1 juli i år.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få rikta ett hjärtligt och
varmt tack för att han så snabbt har besvarat
min fråga. Jag vill också uttrycka
min glädje över att det varit möjligt för
statsrådet att så raskt förhindra vissa
konfliktsituationer, som höllo på att segla
upp.

Jag skall bara i all korthet beröra ett
enda problem som här har varit aktuellt:
Kan en tjänsteman, han må vara läkare,
veterinär, lantbrukskonsulent. lantmätare
eller jägmästare eller vad det vara
månde, när han efter den 31 mars 1951
företar en tjänsteresa med större bil
veta, om han kommer att få betalt efter
den för större bil stipulerade taxan eller
inte?

Vad som här har skett är i stora drag
följande. Med stöd av riksdagens beslut
har Kungl. Maj:t den 16 mars utfärdat
kungörelse om ändrad lydelse av 2 §
1 mom. och 4 § allmänna resereglemcnlet.
Ändringarna i 2 § 1 mom. innebära,
att resekostnadsersättning för färd med
egen bil skall utgå efter de bestämmelser
som utfärdats av Kungl. Maj:t.

Samma dag, alltså den 16 mars i år,
har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående
resekostnader med egen bil in. m.

Enligt denna kungörelse skall ersättningen
för de 500 första milen utgå med 29
öre för bil som väger mindre än 1 100
kg och med 38 öre för större bil, allt per
kilometer. I 3 § av denna kungörelse säges,
att myndighet som erhåller Kungl.
Maj ds tillstånd därtill må medge, att
till förrättningsman skall utgå ersättning
för egen bil, även om denne icke skulle
ha varit berättigad därtill enligt reglementet
4 § första stycket. För att sådant
medgivande skall få lämnas i fråga om
större bil fordras, att användande av
större bil anses oundgängligen nödvändigt
för fullgörande av förrättningsmannens
åligganden. Såvitt gäller bl. a. nu
angivna regler träder kungörelsen i kraft
den 1 april 1951.

Som övergångsbestämmelse stadgas, att
myndighet som fått Kungl. Maj ds bemyndigande
därtill skall få ge tillstånd
till förrättningsman att använda större
bil, även om detta icke skulle vara oundgängligen
nödvändigt för fullgörande av
hans åligganden. Ett sådant bemyndigande
får gälla längst till den 31 december
1952 och får ges, om det med hänsyn till
tidigare gällande bestämmelser kan anses
skäligt.

Såvitt jag har läst bestämmelserna riktigt
hade de tjänstemän som det här är
fråga om inte rätt till ersättning för större
bil efter den 1 april 1951, om inte deras
respektive chefsmyndigheter hade
gett dem särskilt tillstånd därtill. Men
det kunde inte chefsmyndigheterna göra,
förrän de i sin tur hade fått Kungl.
Maj:ts bemyndigande.

Hur verka då dessa regler i praktiken?
Låt mig som exempel ta hur del har gått
för veterinärerna. 75 å 80 procent av de
veterinärer det här är fråga om — som
alltså ha distrikt — hade den 31 mars
1951 bilar med en tjänstevikt av minst
1 100 kg. När de den 1 april och under
tiden därefter reste på förrättningar,
kunde de endast få ersättning med det
för mindre bil gällande beloppet, nämligen
29 öre per kilometer. Att köra en
stor bil med den ersättningen innebär
en direkt förlust. För att veterinärerna
skulle kunna debitera ersättning för
större bil fordrades veterinärstyrelsens

12

Nr 17.

Fredagen den 4 maj 1951.

Ang. ersättningen vid tjänsteresa med egen bil.

tillstånd. Men sådant tillstånd fick veterinärstyrelsen
icke ge utan Kungl. Maj :ts
bemyndigande. Veterinärstyrelsen ingav
redan den 4 april 1951 framställning till
Kungl. Maj :t om sådant bemyndigande
och begärde därvid att bemyndigandet
skulle gälla med retroaktiv verkan fr.

o. m. den 1 april 1951. Den 28 april kom
civildepartementets bemyndigande. Veterinärstyrelsen
skyndade sig att samma
dag utfärda en kungörelse. Denna kunde
dock icke ges retroaktiv verkan, utan
den skulle gälla först fr. o. m. den 30
april. Enligt kungörelsen skulle vissa
uppräknade kategorier av veterinärer
tills vidare intill utgången av år 1952
få ersättning enligt den för större bil
gällande taxan, 38 öre per kilometer.

Av det sagda framgår, att veterinärerna
icke fingo besked om de grunder,
enligt vilka de skulle få debitera ersättning
för sin bilkörning, förrän den 28
april 1951. Detta kan veterinärstyrelsen
icke lastas för. Under nära en månad
fingo alltså veterinärerna i landet köra
sina stora bilar efter den lägre taxan,
utan att veta om de senare skulle få ersättning
efter den högre taxan eller inte.
När till sist beslutet kom, hade det satts
att gälla först fr. o. m. den 30 april. Detta
har den enligt min mening egendomliga
konsekvensen, att en veterinär med
större bil t. o. m. den 31 mars 1951 fått
ersättning efter 40 öre per kilometer och
fr. o. m. den 30 april får debitera 38
öre per kilometer, men att han däremot
för sina resor fr. o. m. den 1 t. o. m. den
29 april icke fått fullt betalt, utan fått
bara 29 öre per kilometer.

Varför skall man just under april månad
ådagalägga en sådan särskilt framträdande
sparsamhet gentemot veterinärerna?
Det-är uppenbart, att många veterinärer,
som ha mycket långa tjänsteresor,
särskilt i Norrland, ha förlorat betydande
belopp på sina tjänsteresor under
april månad.

Ganska likartade förhållanden gälla
för provinsialläkarna. De funno situationen
så ohållbar, att de nära nog hundraprocentigt
ställde in sina bilar och
gingo över till taxi, och det föranledde
i sin tur en våldsam kostnadsökning

både för patienterna och — i andra
hand — för sjukkassorna. Resor, som
med anlitande av egen bil —- om man
hade räknat med en ersättning av 40
öre per km — skulle ha kostat 3,60,
ha med väntepengar gått upp till 13
kronor, och det finns resor, som skulle
ha kostat 2,70 och som nu kostade 11,25.
Dessa siffror äro hämtade från en statistik,
som har förts av provinsialläkaren
Castenfors i Stocksund.

Herr talman! Det är inte kverulans,
när tjänstemännen reagera mot det sätt
på vilket de ha blivit behandlade i
denna fråga. Det minsta en tjänsteman
liksom var och en annan människa, som
anlitas för ett uppdrag och därför behöver
företaga resor, kan begära är väl
att på förhand, innan han har gjort
sina utlägg, få klart besked av sin uppdragsgivare,
efter vilka grunder ersättningen
skall utgå. Att låta tjänstemännen
så att säga åka bil »i blindo» förefaller
mig lika orimligt som att säga
till dem: Åk tills vidare andra klass på
järnväg, så skola vi så småningom överväga,
om ni skola få betalt för tredje
eller andra klass biljett!

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag vill lämna några upplysningar,
som kanske delvis förklara det tillstånd
som under en mellanperiod har
uppstått. Omedelbart efter det riksdagen
fattat sitt beslut om ändringarna i
resereglementet, uppvaktades jag av representanter
för läkarnas organisationer,
och jag hade då tillfälle att göra dem
uppmärksamma på att de kunde få möjlighet
att erhålla ersättning för större
bil, om de gjorde framställning om att
få resa utan kostnadsjämförelse. Då kom
naturligtvis den skyldigheten att inträda,
att förrättningsmannen skulle förbinda
sig att använda bilen för resor i tjänsten,
såvida hinder härför inte mötte på
grund av omständigheter över vilka förrättningsmannen
inte kunde råda. Men
därmed voro inte de representanter som
jag talade med tillfredsställda. De gjorde
ingen framställning till myndigheterna,
utan de tillgrepo konflikten i stället.

Fredagen den 4 maj 1951.

Nr 17.

13

Ang. ersättningen vid tjänsteresa med egen bil.

Hade vi haft möjlighet att tala just om
den detaljen, som sedermera kom upp
genom en framställning från medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen, hade
denna mellanperiod inte inträffat. Har
det begåtts något fel eller någon försummelse,
tror jag att man kan fördela skulden
på de parter, som äro berörda av
det nya reglementet.

Att ersättningen nu blir lägre än den
tidigare var —• den har förr utgått med
40 öre per kilometer — sammanhänger
med att beloppet 40 öre fastställdes när
bensinskatten höjdes. Tidigare var ersättningen
lägre. Därför skulle en reducering
av dessa 40 öre faktiskt ha skett
då bensinskatten sänktes, alltså den 1
januari i år. Men med hänsyn till att
det nya resereglementet skulle komma
ut senare under året, underläto vi att
vidtaga denna sänkning, för att inte
behöva komma med flera ändringar.
Hade vi sänkt ersättningen den 1 januari,
hade inte sänkningen den 1 april
kommit att framstå så stor som den kom
att göra. Det kan hända att det var en
välvillig eftergift från Kungl. Maj :ts sida,
som man inte satte värde på, när Kungl.
Maj:t lät den högre taxan utgå längre
tid än som skulle varit motiverat med
hänsyn till de skäl som anfördes när den
kom till.

Herr CASSEL: Så vitt jag förstår bestämmelserna
rätt, bygga de i alla fall
på den förutsättningen, att Kungl. Maj :t
skulle lämna bemyndigande till en serie
olika chefsmyndigheter, och dessa i sin
tur skulle lämna tillstånd till vissa befattningshavare
att åka utan kostnadsjämförelse
och alt i vissa fall åka med
större vagnar. Hade det då inte varit
lyckligt, om man hade gett litet rådrum,
så att man hade kunnat utfärda dessa
bemyndiganden och ge dessa tillstånd
och så satt i gång det hela något senare,
exempelvis den 1 juli eller den 1 oktober,
när bemyndiganden och tillstånd
voro klara? Då hade man sluppit detta
interregnum, när vederbörande inte
visste vilken kostnadsersättning han
skulle få då han var ute och åkte.

Jag tycker det är olyckligt att en tjänsteman,
som ger sig ut på en färd, inte
har klart för sig, om han skall få fullt
betalt eller inte.

Herr statsrådet LINGMAN: Övriga

myndigheter ha fått detta bemyndigande
per omgående allt eftersom de ha begärt
det. Att det dröjde för medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen sammanhänger
med den kontrovers, som
uppstod med läkarna. Övriga myndigheter
ha däremot, som sagt, fått bemyndigandet
mycket snabbt, och det har inte
alls behövt ta så lång tid.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälningar:

1) att fullmäktige i riksgäldskontoret
med skrivelse den 26 april 1951 överlämnat
av särskilt tillkallade sakkunniga
framlagt förslag angående avlönings- och
anställningsvillkor för riksdagens tjänstemän; 2)

att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om bemyndigande att av
riksbankens medel få taga i anspråk det
belopp, som erfordras för anläggande av
ett beredskapstryckeri; samt

3) att fullmäktige i riksbanken gjort
framställning om att för utbyggnad av
pappersmaskinen vid Tumba bruk av
brukets medel få taga i anspråk förslagsvis
400 000 kronor.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 9, konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 18—21, statsutskottets utlåtanden och
memorial nr 104—126, bevillningsutskottets
betänkanden nr 31 och 37—42, bankoutskottets
utlåtanden nr 12—17, första
lagutskottets utlåtanden nr 25—28, andra
lagutskottets utlåtande nr 24, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14 och 15
samt memorial nr 16 ävensom första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 7 och 11.

14

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bevillningsutskottets betänkanden
nr 40, 41, 42 och 31 skulle i angiven
ordning uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren■

Lördagen den 5 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herrar Nordenson och Krtigel anmälde,
att de åter infunnit sig vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 164, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om
tillståndstvång för byggnadsarbete, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Förslag till elskatteförordning m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning),
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1951 dagtecknad proposition,
nr 143, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordning); samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1951/52 till kontrollstyrelsens
förfogande ställa medel för de utgifter,
som kunde bliva erforderliga för
bestridande av kostnaderna för kontrollen
av elskatten.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick bemyndigande för Kungl. Maj:t
att under budgetåret 1951/52 ställa vissa
medel till kontrollstyrelsens förfogande,
till statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Elskatten hade föreslagits skola utgå
med 10 procent av erlagda kraftavgifter,
såvitt avsåge högspänd kraft som huvudsakligen
förbrukades inom storindustrien
och för järnvägsdrift, samt med 1 öre
för kilowattimme, såvitt avsåge lågspänd
kraft för andra ändamål. Elskatten skulle
enligt förslaget inlevereras till statsverket
av kraftdistributörerna. Skatteintäkterna
hade uppskattats till — vid oförändrade
eltaxor — 65 å 70 miljoner kronor
för år. Beskattningen hade föreslagits
skola träda i kraft den 20 juni 1951.

Inom riksdagen hade väckts följande
motioner, vilka i detta sammanhang påkallade
uppmärksamhet, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:448
av herrar Andrén, Gränebo och Ohlon
samt II: 587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 143;

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

15

b) motionen I: 381 av herr Bergh, vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå förenämnda
proposition, åtminstone i vad
den avsåge uttagande av elskatt på kraftförbrukningen
i Norrbotten;

c) motionen I: 387 av herrar Ola Persson
och Öhman, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 143 med förslag till
förordning om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning); d)

motionen II: 500 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta 1.

att avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 143 med förslag till förordning om
skatt å elektrisk kraft m. m.,

2. att hos Kungl. Maj :t hemställa om
en skyndsam utredning och förslag om
införande av en värnskatt,

3. att hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till införande av en exportkonjunkturskatt
enligt de grunder, som anförts
i motionen, samt

4. att i avvaktan på dessa förslag i stället
för föreslagna punktskatter höja uttagningsprocenten
å den nuvarande statsskatten
på det sätt, att ökade inkomster
och en överbalansering av budgeten säkrades;
ävensom

e) motionen 11:511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 143 med förslag
till förordning om skatt å elektrisk kraft
samt proposition nr 144 med förslag till
förordning om tillfällig automobilskatt.

Motionen I: 381 hade i sin helhet hänvisats
till bevillningsutskottet. De likalydande
motionerna 1:448 och 11:587
samt motionen I: 387 hade hänvisats; såvitt
de anginge bemyndigande för Kungl.
Maj:t att under budgetåret 1951/52 ställa
vissa medel till kontrollstyrelsens förfogande,
till statsutskottet och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Motionen II: 500, som hänvisats till bevillningsutskottet,
hade i detta betänkande
behandlats utom i den del motionen
avsåg höjning av uttagningsprocenten.

Förslag till elskatteförordning m. ni.
Motionen 11:511 hade väckts i anledning
av såväl förevarande proposition
nr 143 som propositionen nr 144 med
förslag till förordning om tillfällig automobilskatt.
Sistnämnda motion hade, så
vitt densamma avsåg propositionen nr
143, behandlats i detta betänkande och
i övrigt i bevillningsutskottets betänkande
nr 41.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 448 av
herrar Andrén, Gränebo och Ohlon samt
11:587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, i vad motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet ■— avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 143, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet; samt

B) att följande motioner, nämligen
motionen 1:381 av herr Bergh,
motionen I: 387 av herrar Ola Persson

och Öhman, såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

motionen 11:500 av herr Lundberg, i
de delar motionen behandlades i detta
betänkande, ävensom

motionen 11:511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, i vad densamma
avsåge propositionen nr 143,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Olsson i Gävle, Sjödahl, Heiiman, Ramberg,
Einar Eriksson, Rune Johansson,
Björklund, Orgård, Nilsson i Kristinehamn
och Brandt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 143, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om skatt å elektrisk kraft (elskatteförordning)
; samt

16

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:448 av
herrar Andrén, Gränebo och Ohlon
samt 11:587 av herrar Hedlund i Rådom,
Ohlin och Hjalmarson, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

motionen I: 381 av herr Bergh,
motionen I: 387 av herrar Ola Persson
och Öhman, såvitt motionen hänvisats
till bevillningsutskottet,

motionen II: 500 av herr Lundberg, i
de delar motionen behandlades i detta
betänkande, ävensom
motionen 11:511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, i vad densamma
avsåge propositionen nr 143,
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det förslag
till förordning om skatt å elektrisk
kraft, som nu ligger på riksdagens
bord, har ju lika litet som bilskatten
eller vissa höjda taxor tillkommit för
att skaffa pengar till de egentliga löpande
utgifterna. Skatten är alltså inte
motiverad med att den skall bestrida
normala utgifter, utan den är uteslutande
avsedd som ett led i kampen mot
de starka inflationstendenser, som uppenbarligen
finnas i vårt samhälle just
nu. Vi veta att dessa inflationstendenser
i viss mån äro tillkomna inom landet,
men i stor utsträckning äro de importerade.
De äro importerade med de höga
priser på råvaror, som för närvarande
tinnas ute i världen — priserna ha ju
gått upp fantastiskt under en relativt
kort period. De äro dessutom påverkade
av de priser på våra exportprodukter,
som också ha gått upp, i vissa fall
även de fantastiskt, ute på den utländska
marknaden, och detta återverkar på
våra inhemska priser på dessa produkter.
Men vi veta att det är många andra
krafter, som skapa en viss fara för en
inflatorisk utveckling, och man har
ingen anledning att blunda för den faran.
Tvärtom har man all anledning att
försöka se den stint i ögonen.

Vi ha här haft en mycket stark ökning
av bankernas kreditgivning, som

uppenbart kan vara farlig både med
hänsyn till en ökad, kanske inte nödvändig
konsumtion, och inte minst på
grund av en ökad investering. Vi ha
ju sett dessa följder av bankernas kreditgivning
under det sistförflutna halvåret.
Vi få hoppas att de i någon mån
bromsats upp, men de finnas fortfarande
kvar såsom ett hot.

Vidare ha vi ju någonting som man
kanske i första ögonblicket ser på med
en viss tillfredsställelse, nämligen att
näringslivets vinstutveckling har varit
rent av lysande. Men det är uppenbart
att dessa tendenser till ökning av vinsterna
för företagen och för näringslivet
i stort också skapa på både konsumtionsvaror
och investeringsvaror en
betydande efterfrågan, som kan vara
farlig för utvecklingen av vårt penningvärde.
Vi få ju också erkänna att staten
i en icke obetydlig utsträckning har
medverkat till denna utveckling genom
den ökning av efterfrågan ifrån statens
sida som har skett. Det är en ökning av
utgifterna, som vi ju alla i det stora
hela äro ense om. Det är utgifter för
vårt försvar, det är utgifter för bättre
folkpensioner, det är fråga om löneökningar
för statsanställda — bara det en
affär på åtskilliga hundratal miljoner
kronor —• men allt detta betyder ju att
staten lämnar ut en efterfrågan på köpkraft
på varor, som inte är oväsentlig.
Allt detta i förening har ju skapat den
inflatoriska tendens, som vi ha här inom
samhället.

Nu säger utskottets majoritet, som
denna gång består av de tre borgerliga
partierna, vilka med lottens hjälp fått
majoritet inom bevillningsutskottet, att
man kan motverka dessa inflatoriska
tendenser på annat sätt än genom en
överbalansering av budgeten och att
man genom andra åtgärder kan effektivt
åstadkomma ett dämpande av inflationstrycket.
Utskottet säger, att det
har den uppfattningen, att man med en
kombination av åtgärder, som verka
återhållande på investering och konsumtion,
bättre bekämpar inflationen än
med de föreslagna skatterna.

Nu har det väl ändå inte förbigått

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

17

utskottets majoritet att denna fråga om
en överbalansering av budgeten bara är
en av de åtgärder som regeringen ocli
utskottsreservanterna ha tillstyrkt i detta
fall. Det gäller alltså en kombination
av åtgärder, och man har inte alls stirrat
sig blind enbart på frågan om en
överbalansering av budgeten, utan framlägger
en hel rad av andra åtgärder till
övervägande i syfte att driva inflationstrycket
tillbaka.

Vad överbalanseringen beträffar veta
vi att den kan vinnas genom en kombination
av två olika metoder. Den kan
vinnas genom att man är mycket återhållsam
när det gäller utgifterna. Denna
återhållsamhet i utgifterna tycker jag
man kan säga att regeringen och riksdagen
i det stora hela ha visat och utövat.
I varje fall kan man inte säga att
de borgerliga partierna ha visat någon
större återhållsamhet i fråga om utgifterna
än vad regeringspartiet har gjort.
Vi komma efter allt att döma rätt snart
att möta utgiftskrav ifrån statsutskottets
borgerliga ledamöter i samband med begäran
om anslag utöver vad regeringen
har föreslagit.

Den andra metoden består naturligtvis
i att öka inkomsterna. Dessa ökningar
skola enligt regeringens förslag ske
på olika sätt, genom höjning av taxor
och genom höjning av skatter. Det är
ingalunda några nöjsamma åtgärder, men
det är åtgärder, som erfordras för att
man skall kunna få den överbalansering
av budgeten, som kan finnas vara önskvärd.

Men jag vill erinra om de andra åtgärderna
i denna kombination av inflationsbekämpande
åtgärder. Vi veta ju,
att en begränsning av kassareserverna
för bankerna har genomförts. Vi veta
också, att man genom överenskommelse
med bankerna har försökt att få bankerna
att iakttaga en strängare restriktivitct
än vad de utan en sådan överenskommelse
tydligen skulle vara benägna
för. Detta är åtgärder, som måhända
måste skärpas — det är mycket sannolikt
och mycket möjligt — men det är
eu mycket viktig del av de åtgärder,
som man är inne på när det gäller att

2 Första kammarens protokoll Nr 17.

Förslag till elskatteförordning m. m.

begränsa det inflationshot, som vi onekligen
stå inför.

Jag vill också erinra om att kammaren
för några veckor sedan har beslutat
att införa en investeringsskatt, som närmast
är avsedd att begränsa den självfinansiering
av investeringsverksamheten,
som företagen i allmänhet och de
stora företagen i synnerhet ha gett sig
in på. Denna skatt genomfördes med ett
visst knorr ifrån åtminstone ett par av
de borgerliga partierna, men den får betraktas
såsom ett led i den kombination
av åtgärder, som regeringen härvidlag
rekommenderar. Jag vill också erinra
om den mycket kraftiga indragning av
betalningsmedel som riksdagen rätt snart
kommer att få ta ställning till. Det gäller
ju att indraga till riksgäldskontoret 700
miljoner — kanske det blir 1 000 miljoner
— av exportindustriens, särskilt
skogsindustriens vinster, och sedan komma
dessa belopp icke att släppas ut på
den allmänna penningmarknaden. Det
betyder ett undandragande av penningmedel
i så stor utsträckning, att dess
motverkande tendens mot inflationshotet
är och bör vara tämligen uppenbar.

Vidare är det ju inte tal om att minska
den reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten,
som redan är
genomförd. Snarare kan det kanske förefinnas
behov av att öka den. Även den
priskontroll, som vi ju ofta tänkt på att
vi här i landet skulle kunna komma undan
eller mildra, finns det i nuvarande
läge ingen chans att mildra; den måste
med all sannolikhet skärpas.

Det är alltså mot bakgrunden av en
kombination av skilda åtgärder som vi
få se detta speciella förslag om att överbalansera
budgeten i en mycket kraftig
utsträckning. Denna överbalansering av
budgeten får bedömas inte såsom en
fristående åtgärd utan såsom ett led i
hela denna kombination, som jag här
har talat om.

Härtill komma ju också de annonserade
överläggningarna mellan arbetsmarknadens
parter, som enligt vad finansministern
har tillkännagivit skola äga rum,
och vidare de överläggningar, som till
äventyrs komma att äga rum med de

18

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.
olika ekonomiska organisationerna. Man
har också talat om överläggningar mellan
de olika politiska partierna, men jag
får åtminstone uttrycka en viss tveksamhet
om nyttan härav -— hittills har man
ju närmast funnit att följden av dessa
överläggningar med de borgerliga partierna
bara har blivit ett utdraget käbbel.
Men man kan måhända vara optimistisk
på den punkten på grund av det
tryck vi nu alla leva under.

Detta är alltså den kombination av åtgärder,
som utskottsmajoriteten efterlyser
och som den inte tycks ha uppmärksammat
att regeringen med riksdagens
hjälp redan håller på att effektuera.

Vilken är då, kan man fråga, den borgerliga
utskottsmajoritetens linje? Ja,
studerar man utskottets yttrande, får
får man inte så vidare klara svar på den
frågan, om man över huvud taget får några
svar. Det enda svar härpå jag har kunnat
hitta i utskottets betänkande är följande
mening, som jag tycker nästan är
värd att införliva med kammarens protokoll.
Utskottsmajoriteten skriver nämligen,
att »bättre är att i fråga om sparande
genom en skattemässigt gynnsammare
behandling uppmuntra det frivilliga
sparandet, så att detta i samband
med en ekonomisk stabilisering varaktigt
bringas upp på en högre nivå». Att
uppmuntra sparandet här i landet är ett
gammalt kärt ämne, och det skulle naturligtvis
vara utomordentligt lyckligt,
om vi kunde få ett ökat sparande. Men
i en situation som denna, då det krävs
snabba och ögonblickliga åtgärder, undrar
jag vad man skulle uppnå med dessa
åtgärder i olika riktningar för att
uppmuntra sparandet, med verkningar
kanske i en relativt avlägsen framtid. Det
är klart att man med all sannolikhet
skulle kunna få ett rätt ögonblickligt
sparande, om man minskade de verkligt
stora inkomsttagarnas skatter med hälften.
Det är möjligt att en del av dessa
pengar härigenom skulle bli sparade.
Men det är väl ingen som tänker, att
några sådana funderingar, även om de
finnas — vilket jag inte alls håller för
otroligt — äro socialt försvarbara och
politiskt möjliga i nuvarande läge. Jag

måste sålunda beteckna utskottets skrivning
på denna punkt såsom ett försök
att bota ögonblickets behov med romantiska
skaltegriller. Man vinner ingenting
i nuvarande läge av snabbt verkande
åtgärder på den vägen.

Jag vill desslikes erinra om att de borgerliga
partiernas inriktning på att bagatellisera
frågan om budgetöverskottet
knappast är riktigt motiverad. Men därom
kunna vi ha olika meningar; man
kan naturligtvis lägga större eller mindre
vikt vid denna fråga. Jag tycker det är
omöjligt att komma ifrån resonemanget,
att en överbalansering av budgeten har
stor betydelse i innevarande läge. Jag
vill erinra om att en nationalekonomisk
vetenskapsman har i högerns ledande
tidning haft inne en artikel, där han erkände
att det var mycket önskvärt att
i nuvarande läge begränsa statens upplåning;
syftet med överbalansering av
budgeten är ju att det skall bli möjligt
att begränsa statens upplåning. Han säger
att det är klok politik att ytterligare
stärka vår statsfinansiella ställning och
att det nu är nödvändigt att, såsom han
säger, i likhet med andra västerländska
stater tillgripa skattehöjningar. Jag förmodar
att han därvidlag tänkte på
USA, där bolagsskatten har höjts, efter
vad jag såg, upp till 55 procent,
där inkomstskatten för närvarande är
uppe i ungefärligen vad den var under
kriget, där det har införts en omsättningsskatt
på bilar, som utgår med 20
procent av värdet, och där alltså en
hel rad av skatteåtgärder ha genomförts,
vilka äro utomordentligt långtgående.
Detsamma är förhållandet i England,
detsamma är förhållandet i Danmark,
och detsamma är förhållandet på
många andra håll.

I fortsättningen framhåller vederbörande
nationalekonom i Svenska Dagbladet,
att det på längre sikt visserligen
vore önskvärt med skattesänkningar —
det är ingen som vill bestrida detta —
men så säger han att det för ögonblicket
tyvärr är den motsatta uppgiften
som är aktuell. Nu stå vi just inför det
läget att vi skola öka skatterna på ett
par områden och höja taxorna på vissa

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

19

områden. Han säger att detta i nuvarande
läge är en nödvändig och klok politik.
Vad de borgerliga partierna enat sig
om är att avstyrka och säga nej. Den
kloka politiken är inte klok för vare sig
högern, folkpartiet eller bondeförbundet.

Jag vill också erinra om ett uttalande
av en ledande bankman, kanske den mest
ledande här i landet. Han säger sig kunna
acceptera en skärpt indirekt beskattning,
som leder till en överbalansering
av budgeten. Jag läste vidare i en tidning,
som kallar sig »Affärsvärlden»,
att man betraktade dessa föreslagna skatter
såsom nödvändiga i nuvarande ögonblick
— man betecknade dem visserligen
såsom de »minst olämpliga», och det
vill jag gärna vara med om. Jag är inte
förtjust i någondera av dessa skatter,
men i ett läge, då man måste överbalansera
budgeten, kan man nödgas tillgripa
mindre önskvärda åtgärder.

För dessa uttalanden från nationalekonomer,
från den så kallade affärsvärlden
som den nämnda tidningen representerar,
från ledande bankmän, slå de
borgerliga partierna dövörat till. De lyssna
icke på dem. Det är mycket möjligt
att det finns en mycket högre ekonomisk
visdom här samlad inom de borgerliga
partiernas ledande kretsar — det vågar
jag inte betvivla — men jag vill å andra
sidan säga att utanför politikusarnas
krets finnes det inom det borgerliga lägret
åtskilliga röster, som lvöja sig för
just den linje, som från socialdemokratiens
sida har anvisats.

Då är jag framme vid frågan om budgetläget
och om budgeten behöver ytterligare
överbalanseras. Man kan ju ha
haft sina tvivelsmål om hur läget där
är. Jag vill erinra om att efter den undersökning,
som nyligen liar gjorts i
fråga om budgetläget, jämfört med läget
då finansplanen framlades i början av
riksdagen, ha de statliga utgifterna måst
uppräknas med över 400 miljoner kronor.
Visserligen ha också inkomsterna
kunnat uppräknas, till och med avsevärt
mera, nämligen med 700 miljoner kronor,
men härvidlag iir nu alt erinra att
utgifterna efter allt att döma iiro rätt
knappt beräknade; man har inte tagit

Förslag till elskatteförordning m. m.

hänsyn till de återverkningar av höjda
priser och taxor, som också givetvis
komma att påverka statsverkets utgifter,
och beträffande inkomsterna har ju finansministern
gått åtskilligt utöver vad
riksräkenskapsverket har vågat räkna
med i höjda inkomster och på det sättet
kommit till en högre inkomstsiffra än
vad riksräkenskapsverket gjorde, överskottet
skulle betyda omkring 625 miljoner
kronor på driftbudgeten, och
detta kan man säga är ett synnerligen
gott överskott. Men nu få vi erinra oss
att det finns reservationsmedel, av vilka
man beräknar få en förbrukning på 200
miljoner kronor, något som skulle bringa
ned överskottet till 425 miljoner kronor.
Man kan ju säga att man inte behöver
ta hänsyn till denna reservationsmedelsförbrukning,
då man beräknar budgeten,
men om man vill ha ett överskott för att
därmed kunna bekämpa ett inflationshot,
måste man uppenbarligen räkna
med det statsekonomiska läget i stort.
Dessa 200 miljoner kronor, de må vara
uppförda på budgeten eller inte, komma
att utgå från statsverket under nästa
budgetår, vilket gör att det faktiska överskottet
inte blir 625 miljoner utan endast
425 miljoner kronor.

Om vi sedan se på kapitalbudgeten, har
den också ökats med ett hundratal miljoner
kronor. Det är närmast vissa lagringsköp,
som där ha kommit till. På
det sättet får man ett formellt lånebehov
från statsverkets sida på ungefär
675 miljoner kronor. Mot detta får ställas
ett överskott på 425 miljoner. Större
delen kunna vi alltså själva betala med
inneliggande medel. Man behöver från
statsverkets sida bara låna 250 miljoner
kronor på den allmänna marknaden.
Men förutsättningen härför är, att
riksdagen genomför elskatten och att
den genomför bilskatten, ty eljest måste
upplåningen utökas med minst 150 miljoner
kronor till. När finansplanen
gjordes upp, räknade man i dåvarande
läge med att man på den allmänna
marknaden skulle behöva låna ungefärligen
det belopp, som upplåningen kan
begränsas till, om riksdagen tar elskatten
och om den tar bilskatten. Vi ha ju

20

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

alla numera en klar uppfattning om att
vi inte rimligen kunna investera mer
inom samhället än vi ha i sparade medel,
och kan då staten inskränka sina
besök på den allmänna lånemarknaden
till att begära 250 miljoner, har den därmed
bidragit till att upprätthålla den
balans mellan sparande och investering,
som vi vilja åstadkomma här i landet.

Nu äro alla sådana budgetberäkningar,
som jag här talat om, rätt besvärliga.
Detta visa inte minst erfarenheterna
från de föregående åren, då vi hade
räknat med en relativt kraftig överbalansering
och detta slog slint. År 1949/
50 tror jag vi räknade med en icke obetydlig
överbalansering. Vad blev det,
när räkenskapsåret var slut? Jo, ett underskott
redan på driftbudgeten på 160
miljoner kronor. För innevarande budgetår,
1950/51, beräkna vi att få ett överskott,
men det är begränsat till 80 miljoner
kronor på driftbudgeten. Detta belopp
räcker inte långt för att täcka våra
behov på kapitalmarknaden. Men det är
80 miljoner kronor. Jag tänker med en
viss rysning på hur läget skulle ha blivit,
om riksdagen hade lyssnat på de
vise männen inom folkpartiets led. Om
så hade varit fallet, hade vi året 1949/
50 på driftbudgeten inte bara haft ett
underskott på 160 miljoner kronor, utan
på ytterligare något hundratal miljoner
kronor. Och om vi hade lyssnat på samma
vise män — jag säger vise män utan
citationstecken, tv det är den verkliga
visdomen här i landet ekonomiskt sett
som finns inom folkpartiet -—- skulle de
80 miljoner kronorna i överskott för
året 1950/51 ha förbytts i ett betydande
underskott. Jag tror det är all anledning
för riksdagen att vara försiktig när
det gäller att lyssna till ekonomiska råd
både från folkpartiet och från en borgerlig
allians, som tydligen folkpartiet
anser sig kunna leda.

Jag har, herr talman, uppehållit mig
så länge vid detta, därför att vi se hela
denna fråga om elskatten och bilskatten
såsom ett led i kampen mot inflationen.
Det är ur den synpunkten och
endast ur den synpunkten vi försvara
dessa skatter. Jag är fullt medveten om

att det kan göras åtskilliga invändningar
mot elskatten, som nu närmast är före.
Det är bristen på andra alternativ
som gjort att vi ha framlagt detta förslag
— regeringen bär gjort det med den
socialdemokratiska gruppens tillstyrkan,
varför jag gott kan säga »vi».

Nu säger utskottsmajoriteten gentemot
den här skatten att den kommer att hårt
drabba de enskilda hushållen. Det ligger
åtskillig överdrift i det. För en bostadsabonnent
i Stockholm betyder skatten,
enligt vad utskottet inhämtat, 6 kronor
per år. Även om man skulle tycka
att den utgiften är onödig, kan man väl
inte säga att den hårt drabbar de enskilda
hushållen i Stockholm. Vidare talas
det om att denna skatt kommer att
medföra besvärligheter för Norrland ur
åtskilliga synpunkter, men vi få komma
ihåg att den genom skatten ökade kostnaden
för den elektriska belysningen i
landet genomsnittligt sett blott kommer
att uppgå till 2 öre för kvadratmeter bostadsyta
per år. Jag vill desslikes erinra
om att kostnadsstegringen i de fall,
där man t. ex. vill använda elektrisk
kraft för värme, ändå ställer sig mindre
än den som ägt rum för andra bränslen.
Sedan år 1939 — om man för de dåvarande
priserna sätter siffran 100 —
har koksen stigit till något mindre än
300, kolet till nära 500 och veden till
nära 300. Jämförd med denna kostnadsstegring
är kostnadsstegringen för den
elektriska kraften mycket, mycket obetydlig.

Jag vill desslikes erinra om att där
sociala skäl och billighetsskäl kunna
tala mot att man lägger denna ettöring
till taxan — tv innebörden skulle ju bli
att taxan ökades från 11 öre till 12 öre
eller från 10 till 11 öre — har enligt en
paragraf i lagförslaget Kungl. Maj:t eller
kontrollstyrelsen med Kungl. Maj:ts
bemyndigande rätt att medgiva befrielse
eller återbäring. Det finns dessutom
en annan bestämmelse i lagförslaget som
går i samma riktning, och reservanterna
ha för sin del understrukit vad som
redan framhållits i propositionen, nämligen
att man bör taga hänsyn just till
de speciella behov som kunna förefin -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

21

nas inom glesbygderna i Norrland. Jag
tror därför inte att man behöver vara
rädd för skatten ur social synpunkt.
Vad beträffar levnadskostnadernas direkta
ökning genom elskatten, beräknades
det inom utskottet att den skulle
medföra en höjning av index med 0,065.
Det är ju en mycket ringa höjning. Totalt
skulle det, om man även räknar med
skattens inverkan på näringslivet, bli en
höjning av levnadskostnadsindex med
0,2 enheter, d. v. s. med 0,1 procent.
Om man nu över huvud taget måste tillgripa
skatteökningar, tror jag att för
de enskilda är detta en mycket mjuk
form av en skatteökning. Man säger att
det kan bli svårigheter för näringslivet,
men som jag redan nämnt har elkraftens
ställning i konkurrensen blivit förbättrad
i förhållande till kol, koks och
ved. Det gäller givetvis också näringslivet,
och här finns även den möjligheten,
att kontrollstyrelsen, eventuellt
Kungl. Maj:t, medgiver återbäring eller
nedsättning av skatten, i den mån det
kan förebringas skäl för att detta ur
allmänna ekonomiska synpunkter är
önskvärt. En eftergift på en del håll där
förhållandena kunna vara mycket ömmande,
t. ex. inom den elektrokemiska
industrien på sina håll, kan inte nämnvärt
påverka skatteutfallet i stort.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
också erinra om att den s. k.
centrala driftsledningen har ansett sig
böra i en promemoria för regeringen
påpeka, att man borde begränsa ökningen
av den elektriska kraftens användning
i landet, till dess vattenfallen hunnit
utbyggas i större utsträckning.
Driftsledningen säger, att eljest har man
att räkna med en underutbyggnad av
vattenkraftverken till fram mot slutet
av 1950-talet.

Detta är dock inte huvudmotivet för
oss, då vi gått in för denna skatt, utan det
är kampen mot inflationen. Skatten ger
oss ändå 45 miljoner kronor för nästa
budgetår, och normalt skulle den under
ett helt år ge oss ytterligare något tjugutal
miljoner kronor. Man kan fråga:
Vilket alternativ ha de borgerliga att
bjuda emot detta? Det där programmet,

Förslag till elskatteförordning m. m.
att man genom skattesänkningar skulle
åstadkomma en ökad sparsamhet och på
det sättet lösa hela spörsmålet, tro väl
knappast de borgerliga partierna själva
på. Det är väl en sådan där vacker sak
som de lufta vid högtidliga tillfällen,
men man kan inte gärna tro dem om en
sådan naivitet att de vilja komma till
rätta med det nuvarande prekära läget
på den vägen. Naiviteten är nog politiskt
spelad. Förutsättningen för en ökad
sparsamhet är nog först och sist att folk
får förtroende för penningvärdet. I och
med att det förtroendet kommer och vi
få ett stabilt penningvärde, kommer
också människornas lust att spara att
ökas. Jag tror det är den vägen man
skall gå.

Men nu ha vi det faktum, att de borgerliga
partierna ha marscherat upp
med sina partiledare i spetsen. Det märktes
först i trepartimotionerna. Jag kan
knappast erinra mig ha sett det förut i
riksdagen, att man marscherat upp med
motioner, demonstrativt underskrivna
av de borgerliga partiledarna i respektive
kammare. Är det början till en
allians, eller vad är det? En invit är
det i varje fall från något håll på den
borgerliga sidan — hänsynsfullheten
tillåter mig icke att ens antyda från vilket
parti denna invit kommer. Emellertid
ha vi nu dessa partiledarmotioner.
Det gäller inte bara att säga nej till dessa
skatter, utan man kräver också en hel
del utgifter, när det gäller försvaret.
Det är där man började. Å ena sidan kräver
man alltså utgifter, och å andra sidan
kräver man i dessa partiledarmotioner
minskade inkomster. Så hoppas
man att ekvationen skall gå i lås, även
om man inte gör någonting annat än att
man hoppas på den punkten.

De borgerliga partierna ha nu med
lottens hjälp vunnit utskottsmajoriteten,
och därmed ha de kunnat diktera utskottets
betänkande. Man kan fråga: Vad
ha de borgerliga partierna enats om?
När det gäller elskatten ha de enats om
ett nej, och när det giiller bilskatten om
ett nej till. Man liar alltså enats om två
nej. Det är en storartad plattform för
borgerlig politik här i riksdagen: »Vi

22

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

vilja inte.» Man kan göra det tankeexperimentet,
att det hade suttit en borgerlig
trepartiregering. Vad skulle den göra?
Efter vad jag förstår skulle den inte
kunna göra någonting annat än lägga
armarna i kors och hoppas att det hela
klarar sig. Man kunde inte vänta från
de tre borgerliga partierna i regeringsställning
ett kraftigare sparande, tv hur
skulle det gå till? På vilka punkter skulle
de tre borgerliga partierna ena sig
om ett sparande? Skulle det gå ut över
de sociala åtgärderna? Skulle man minska
försvarsutgifterna? På vilken punkt
skulle besparingarna kunna åstadkommas?
Jag tror, att de borgerliga partierna
snarare måste köpa varandras medverkan
genom ytterligare utgifter och
anslag på olika håll.

Man kan fråga sig, om de tre partierna
skulle kunna enas t. ex. om en allmän
varuskatt. Det är ju ingenting annat
än den allmänna omsättningsskatten,
som kommer igen — sillen i kapprock.
Jag vet ju att högern är rätt varm
för en sådan skatt, även om man nu
inte så ofta talar om den. Men hur blir
det med folkpartiets stöd för en sådan
tanke? Och vad bondeförbundet beträffar,
är jag mycket nyfiken på hur det
kommer att ställa sig.

Vad har man för övrigt för åtgärder
att vidtaga, om man inte kan få fram
pengar genom återhållsamhet på utgifter
eller genom eu allmän varuskatt för att
balansera budgeten? I kampen mot inflationen
bär man då knappast något annat
medel än räntehöjning. Den bankman,
som jag nyss citerade och som gav
sitt stöd åt tanken på indirekta skatter,
tänkte sig nog dessutom en räntehöjning
såsom ett nödvändigt medel. Vi veta ju
att det är det som högern vill ha, och det
är det som folkpartiet, om också motvilligt,
allt mer och mer närmar sig. Det
är en liten om, försiktigt brinnande låga,
och den flammar allt starkare och starkare
i hopp om att en allmän räntehöjning
skall kunna hjälpa oss fram. Men
här är jag verkligen nyfiken på om bondeförbundet
skulle vilja medverka i en
sådan sak. Ty om det skulle göra någon
nytta, kräves det en verkligt kraftig ränte -

förhöjning; i varje fall på några procent,
om den skulle få de resultat man åsyftar.
En sådan räntehöjning skulle påverka
hela vårt ekonomiska liv och höja produktionskostnaderna
på vissa håll mycket
starkt. Hur skulle den påverka hyrorna?
Det blir säkert helt andra belopp
än de där sex kronorna för en bostadslägenhet
i Stockholm. Hur en räntehöjning
med påföljande hyresökning skulle
påverka egnahemsbvggnadernas räntor,
det kunna egnahemsbyggare och egnahemsägare
själva bäst göra sig en föreställning
om.

Denna sammanslutning mellan de borgerliga
partierna verkar på mig som vad
fransmännen kalla mariage å trois, ett
äktenskap med tre parter. Det är som
bekant en rätt besvärlig historia, och det
tycks vara en rätt besvärlig historia även
politiskt sett, ty vid sidan av de tre borgerliga
partierna finns det, det får man
inte glömma, en liten vän, en liten friare
som är med och som så gärna vill träda
upp på de borgerligas sida, nämligen
kommunisterna. Vi ha inte bara en trippelallians
mellan de borgerliga partierna,
utan det är här fråga om en kvadruppelallians,
där kommunisterna modigt
och manhaftigt sluta upp på de borgerliga
partiernas sida. De gå efter den
gamla strategiska parollen: Vi marschera
åtskilda, men vi slåss förenade. Jag vet
inte vem som är minst trakterad av sällskapet,
de borgerliga eller kommunisterna.

Herr talman! Utskottets reservanter
vilja i detta läge överbalansera budgeten
så kraftigt som möjligt. Vi måste tyvärr
göra det med hjälp av nya skatter och
höjda taxor. Det finns intet annat alternativ.
Kampen för att bibehålla penningvärdet
och undgå inflation är värd sitt
pris. Det är beklagligt att man får tillgripa
dessa åtgärder, men det är nödvändigt.
Det är inte populärt. Det är väl
snarare impopulärt, men det skulle enligt
vår mening vara ansvarslöst att inte
göra allt vad göras kan för att i detta
läge värna köpkraften hos de pengar,
som finnas hos den svenske familjefadern
och hos husmodern.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

23

till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Som bakgrund
till debatten om de framlagda
skatteförslagen måste man ställa det ekonomiska
läget, även om nu debatten härom
inte kan gå på djupet. Ett värdefullt
material, konjunkturinstitutets meddelanden
rörande konjunkturläget våren
1951, har kommit först i dag på morgonen.
Det skulle naturligtvis ha varit värdefullt
att ha haft tillgång till detta material.

Vi befinna oss i en allvarlig ekonomisk
kris, en den mest utpräglade inflationskonjunktur.
Hur den har uppkommit har
stötts och blötts flera gånger tidigare under
denna riksdag. Jag vill därför gå
förbi orsakerna till inflationen med det
enkla konstaterandet, att den dels beror
på rustningskonjunkturen ute i världen
och dels är hemmagjord, sammanhängande
med den ekonomiska politik regeringen
har fört under de gångna åren.

Inflationen är i full gång. Under första
kvartalet i år stego levnadskostnaderna
med inte mindre än 10 procent, och fortsatta
prisstegringar på varor och tjänster
äro att vänta. Var det skall sluta är
omöjligt att säga i dag. Varken råvarupriser
eller löneökningar ha ännu hunnit
slå igenom i priserna på färdigfabrikat,
och prishöjningar på jordbrukets
produkter äro att vänta under hösten.

Det fallande penningvärdet drabbar
omedelbart och hårt spararna. De ha
bara på de första månaderna i år förlorat
miljardbelopp. Framför allt är det
de små spararna, som det går ut över. De
ha inte samma möjlighet som de stora
inkomsttagarna att placera sina pengar
i realvärden, över huvud taget kan man
säga, att det är de små inkomsttagarna
och de som ha det ekonomiskt sämst
ställt, som få sitta emellan vid en inflation.
De sociala förmånerna minska i
värde medan skatterna gå i höjden, med
de fasta ortsavdragen blir den skattefria
delen av inkomsten en allt mindre del.
På löneområdet uppstår det stora ojämn -

Förslag till elskatteförordning m. m.
heter. Stora grupper få en betydande
reallöneminskning, då inkomsthöjningarna
inte komma i fas med prisstegringarna.
Vi veta att i början av avtalsuppgörelserna
låg inkomsthöjningarnas storleksordning
vid 10 procent, och mot slutet
gick den upp mot 30 procent. Här ha
vi fått ojämnheter som komma att bereda
stora svårigheter vid framtida uppgörelser.
Inflationen har åstadkommit att
vi fått en allmän osäkerhet, förtroendet
till penningvärdet och statsmakternas
förmåga att behärska situationen har
rubbats, sparandet minskar och investeringsbenägenheten
ökar, ofta baserad på
spekulation i det fallande penningvärdet.

Det måste sättas in kraftåtgärder för
att stoppa inflationen. Finansministern
har formulerat det så, att omsorgen om
penningvärdet måste vara den främsta
angelägenheten för statsmakternas ekonomiska
politik.

Vilka nya åtgärder är det nu regeringen
föreslår inför den ogynnsamma
utvecklingen för att bekämpa inflationen?
Jo, det är nya skatter. Frågan är
nu: Komma dessa nya skatter på elektrisk
kraft och motorfordon att verka
hämmande på inflationen? Knappast!
Dessa skatter beröra ju nyttigheter
och komma att leda till prisstegringar.
Dessa komma att framkalla krav på
kompensation från löntagarnas håll, och
det är minst sagt ovisst om skatterna
kunna få någon som helst inflationshämde
effekt.

Ur statsfinansiell synpunkt äro skatterna
inte heller tillräckligt motiverade.
Driftbudgeten visar utan dessa skatter
ett överskott på ca 470 miljoner kronor,
vilket bör vara väl tillfredsställande.
Redan härmed täckes en mycket stor
del av medelsbehovet på kapitalbudgeten,
som normalt brukar finansieras
med lånemedel. Finansministern vill
bär gå ännu ett steg längre och med de
nya skatterna ytterligare minska lånebehovet.
Det kan inte, mot bakgrunden
av vårt stora skattetryck, vara motiverat
att nu frångå låneviigen, utan den
bör man kunna hålla fast vid.

För att bromsa inflationen kräves, att
man håller tillbaka efterfrågan, så att

24

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

prishöjande tendenser motverkas och
att den fria konkurrensen får göra sig
bättre gällande. Det gäller framför allt
att begränsa investeringarna och få
fram ett ökat sparande. Detta uppnås
lättare med en kombination av olika åtgärder
än med den nu föreslagna vägen
med ökade skatter. I första hand
gäller det att åstadkomma en ytterligare
åtstramning av penningmarknaden.
Regeringen var i höstas inne på detta
med kreditbegränsande åtgärder följd
av en räntehöjning, men den inslagna
vägen fullföljdes inte. I år har riksbanken
på nytt börjat köpa upp obligationer.
Under första kvartalet har obligationsinnehavet
ökat med inte mindre än
216 miljoner kronor, som sålunda
släppts ut i marknaden. Det behövs en
ytterligare åtstramning av penningmarknaden.
En räntehöjning blir tydligen en
följd därav, men denna olägenhet får
man ta. Det är klart att åtstramningen
av penningsmarknaden inte får gå så
långt, att vi komma in i arbetslöshetshållanden.
Ett brytande av den överfulla
sysselsättningen, som i många avseenden
är produktionshämmande, är därdäremot
icke till någon skada. Vi böra
sträva efter att komma fram till en
jämn och full sysselsättning, vilket ur
samhällsekonomisk synpunkt bör vara
det bästa. Vidare behövs ett stimulerande
av det enskilda sparandet. Ett
tvångssparande kan aldrig ersätta det
enskilda sparandet, åtminstone inte för
dem som i sin målsättning se ett vidgande,
ett breddande av det enskilda
ägandet. Tvångssparandet har i den föreslagna
formen med skatt på nyttigheter
den nackdelen, att det framkallar
krav på kompensation av lönerna.
Något motsvarande gäller ju inte det
enskilda sparandet.

Herr Sjödahl ironiserade över folkpartiets
intresse för att i det här läget
begära särskilda åtgärder för stimulerande
av sparandet. Det är givet
att det på lång sikt endast är en
stabilisering av penningvärdet, som kan
återuppväcka intresset för sparande i
vårt land, men man bör inte därför underskatta
värdet av vissa omedelbara

åtgärder för att stimulera sparandet.
Finansministern har inte föreslagit några
andra sådana åtgärder, och herr
Sjödahl har följaktligen inte gjort det,
men förhållandet är, att här är det ett
initiativ som finansministern har försuttit.
Redan 1947 förelåg ett konkret förslag
från 1944 års skattekommitté.
Kungl. Maj:t tog inte upp det. Vid riksdagarna
1947, 1948 och 1949 har bevillningsutskottet
vid behandling av motioner
från folkpartiet och även från andra
håll, som gällt ett stimulerande av
sparandet, uttalat att man förutsatte att
Kungl. Maj:t ägnade denna fråga uppmärksamhet.
Vi ha nu ett enhälligt bankoutskott
som förutsätter detsamma och
antyder önskvärdheten av att regeringen,
om möjligt redan vid höstsessionen
i år, kommer fram med något förslag.
Herr Sjödahls tal om romantiska griller
måste jag betrakta som mycket anmärkningsvärt
mot bakgrunden av detta
enhälliga uttalande från bankoutskottet,
som nu ligger på riksdagens bord
och som går i en helt annan anda.

Herr talman! Jag har försökt att ange
från vilka utgångspunkter jag har
kommit fram till den uppfattningen, att
de nya skatterna icke kunna tänkas ha
någon egentlig inflationsdämpande effekt.
Härtill kommer att skatterna drabba
mycket hårt och ojämnt och i vissa
fall få en direkt produktionshämmande
effekt. I många olika sammanhang, kanske
mest utanför riksdagen, har förts
fram tanken på en ökad indirekt beskattning.
Motivet har då såsom regel
varit att söka få till stånd en sänkning
av de direkta skatterna. Avvägningen
mellan den direkta och den indirekta beskattningen
är väl ännu en öppen fråga.
Detta spörsmål skall ju också belvsas
genom det arbete, som utföres av 1949
års skattekommitté. Ingen av dem, som
i olika sammanhang pläderat för en indirekt
beskattning, har väl någonsin
tänkt sig att förslag till en sådan skulle
framläggas utan en grundlig utredning
av hela denna fråga. Finansministern
har lagt fram sina förslag här utan
någon sådan allmän utredning. Det
minsta man kan begära, när dessa in -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

25

direkta skatteförslag nu icke föregåtts
av en dylik utredning, är att de hade
skickats ut på remiss innan de förelädes
riksdagen. Så har emellertid icke
skett med förslaget om fördubbling av
fordonsskatten. Förslaget om elskatt har
varit ute på remiss och nedkritiserats av
det övervägande antalet remissinstanser.

Jag vill sedan säga några ord om de
olägenheter, som vidlåda de olika skatter,
vilka finansministern här tänkt sig.
Elskatten är den som nu närmast är
under behandling.

Elskatten inger allvarliga betänkligheter,
kanske framför allt därför att denna
skatt berör en av grunderna för produktionslivets
rationalisering. Rationalisering
innebär ju icke någonting annat
än den mänskliga arbetskraftens ersättande
med naturens energikällor. Vi ha
endast en sådan energikälla av större
omfattning i vårt land, nämligen vattenkraften.
En fördyring av vattenkraften
genom en skatteläggning av den omfattning,
som det här gäller, kommer
otvivelaktigt att bromsa upp rationaliseringssträvandena
och därför på lång sikt
vara skadlig.

Skatten på elektricitet blir kännbar för
de flesta hushåll, mera känbar ju större
familjerna äro. Den blir mera kännbar
för jordbruksbefolkningen, där rationalisering
ofta har skett genom elektrifiering.
För industrien blir skatten mycket
ojämnt verkande. Den skall utgå
med tio procent, men vi ha industrier,
som ha elektrisk kraft icke bara såsom
drivkraft utan också såsom processkraft.
Utgiften för elektrisk kraft är en väsentlig
del av dessa industriers kostna der.

Detta gäller den elektrotermiska industrien,
den elektrokemiska industrien
och många andra. Det har inom utskottet
lämnats uppgifter om att för Fosfatbolagets
del elskatten kommer att innebära
en årlig utgift på 600 000 kronor,
vilket är ungefär 25 procent av detta
bolags totala skattebörda, och att för
Aluminiumkompaniet elskatten kommer
att uppgå till 80 000 kronor om året, innebärande
ungefär 30 procent av delta
företags totala skattebörda. Det är klart

Förslag till elskatteförordning m. m.

att dessa företags möjligheter att hävda
sig i konkurrensen i framtiden bli ovissa;
det är framför allt en utländsk konkurrens,
som de ha att möta. Jag vill belysa
detta med några ord om Aluminiumkompaniet.
Detta bolag har vid sin tillverkning
att räkna med konkurrens från länder,
som ha betydligt billigare elektrisk
kraft. Det gäller framför allt Kanada och
Norge. I vetskap om Aluminiumkompaniets
svårigheter härvidlag och denna
tillverknings betydelse för vår beredskap
beslöt riksdagen för några år sedan
att företaget skulle erhålla årliga
subventioner från staten. Då uppstår nu
det läget, att samtidigt som staten betalar
ut subventioner till detta företag föreslås
det att man skall ta in pengar i
form av extra skatt på elektrisk kraft.
Ändå utgjorde det redan relativt höga
kraftpris, som detta bolag måste betala
i jämförelse med kraftpriset i konkurrerande
länder, en väsentlig anledning
till att subventionerna tillkommo.

De exempel som redovisats inom utskottet
äro inga enstaka företeelser. Jag
kan nämna ett annat elektrotermiskt bolag,
nämligen Aktiebolaget Ferrolegering
i Trollhättan. För detta bolag kommer
elskatten att uppgå till 160 000 kronor,
vilket är ungefär 40 procent av företagets
skattebörda under 1950.

I propositionen redovisas för hur man
också i Norge har lagt fram ett förslag
om elskatt. Man får lätt den tanken att
uppslaget till den nya skatten har hämtats
från Norge. Det bör då nämnas att
elskatteförslaget i Norge ser helt annorlunda
ut. Enligt det svenska förslaget
skall för stora områden skatten utgöra
ett öre per kilowattimme, medan
den i Norge stannar vid 0,1 öre per kilowattimme.
1 Norge är uppbörden tänkt
att ske vid kraftverken, medan den här i
Sverige kommer att ske ute på distributionssidan,
ett förfarande som kommer
att dra mycket stora kostnader med sig.

Herr talman! De framlagda skatteförslagen
kunna icke godtagas, det är en
samfälld uppfattning inom den demokratiska
oppositionen. De tre partierna ha
låtit detta komma till uttryck i eu gemensam
motion. Av vårt gemensamma

''26

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.
uppträdande har herr Sjödahl dragit
vittgående slutsatser, som få stå för hans
egen räkning. Jag tror att de betänkligheter
och den olust, som finnas hos oss, gå
långt utanför oppositionspartiernas led
och in i herr Sjödahls eget parti. Mer
och mer måste man ha insett att de framlagda
skatteförslagen äro hastverk. Propositionen
om fordonsskatt är daterad
den 16 mars. Såsom ett särskilt skäl för
dubbel fordonsskatt åberopar finansministern
dess importbegränsande effekt.
Detta berör direkt handelsministerns område.
Enligt en uppgift i Aftonbladet den
16 februari förklarade emellertid handelsministern,
att det inte skulle bli någon
ny bilskatt; regeringen hade inga planer
i den vägen. Detta sades en månad
innan en proposition framlades, vari som
stöd för skatten åberopas dess importbegränsande
effekt. Allt tyder på att dessa
skatteförslag kommit fram som hastverk,
slumpartat framlagda, illa genomtänkta.
De äro till sina verkningar
ojämnt drabbande och enligt min mening
icke inflationsdämpande till sin effekt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan, d. v. s. avslag
på Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till elskatt.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
föregående ärade talaren och jag ha
inom utskottet befunnit oss på samma
linje. De tankegångar, som han här
framfört, äro också av det innehållet,
att de kunna av mig understrykas. Han
var ju inne på en del detaljspörsmål,
och det kan inte vara någon anledning
för mig att syssla med samma
spörsmål och frågeställningar. Jag skall
alltså söka begränsa mig till ett angivande
av min allmänna inställning till
de föreliggande skatteförslagen. Därtill
kommer jag väl att i det ena eller andra
sammanhanget något gå in på vad den
förste ärade talaren hade att säga oss.

Man understryker i olika sammanhang,
att syftet med den föreslagna elskatten
och den samtidigt därmed föreslagna
fördubblingen av fordonsskatten

är att åstadkomma en ökad överbalansering
av driftbudgeten och en minskning
av statens lånebehov, detta med
hänsyn till det samhällsekonomiska läget.
Om de angivna ändamålen kunde
betraktas isolerade för sig utan hänsyn
till de rubbningar i skilda hänseenden,
som kunna vara förenade med den ena
eller den andra i det särskilda fallet valda
formen för deras främjande, skulle
det kanske icke möta några större svårigheter
att i dagens läge komma överens,
alltså åvägabringa en allians, som även
kunde omfatta herr Sjödahls parti. Nu
ligger det emellertid icke till på det
sättet. Diskussionen rullas därför upp
rörande den föreslagna skatten i och för
sig — jag tänker nu på elskatten — dess
nödvändighet över huvud taget, huruvida
den är ägnad att fylla det med densamma
angivna ändamålet etc. På de
olika punkterna ges det utrymme för
tvivel eller i varje fall för erinringar.

Det är icke länge sedan vi i ett större
sammanhang än det nuvarande hade anledning
att behandla olika förslag angående
nya eller höjda indirekta skatter
för tillgodoseende av behov eller ändamål
av enahanda art som de nu åberopade.
I det sammanhanget voro vi alla
åtminstone i princip ense om att dylika
skatter inte fingo drabba oumbärliga
varor och tjänster. Den föreslagna
elskatten markerar emellertid i det hänseendet
inga hämningar. Att elkraften
är en oumbärlig konsumtionsvara för
flertalet av landets befolkning kan väl
icke på något håll bestridas. Den är därtill
på centrala avsnitt ett produktionsmedel
av grundläggande betydelse. Elkraften,
även dess relativa lätttillgänglighet
och prisbillighet, hör sålunda intimt
samman med förutsättningarna för
vår samhälleliga produktion och dess
utveckling. Det måste självfallet betecknas
såsom ett ytterst djärvt steg att inlåta
sig på en beskattning, som utgör
ett naggande på dessa förutsättningar,
och märk väl, skatten avses icke att vara
att tillfällig natur; den hör alltså enligt
propositionen och även enligt dem, som
anmäla sig såsom talesmän för densamma,
framtiden till. Men det aktar

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

27

man sig för att nämna. Man talar i stället
så mycket oftare om dess nödvändighet
i dagens läge. Det göra reservanterna
i sin till utskottsbetänkandet fogade
reservation. De tala om skatten såsom
en tillfällig anordning och motivera
den från sådana utgångspunkter.

Påståendet att skatten är nödvändig i
dagens läge men ock på längre sikt
aktiverar en mycket naturlig inställning,
att den föreslagna skatten måste ha föregåtts
av en sorgfällig utredning i syfte
att klarlägga dess betydelse och verkningar
i olika hänseenden. Men förhåller
det sig verkligen så? Det är tillräckligt
att ställa frågan. Alla äro ju på det
klara med att svaret måste bli nekande.

För finansministern synes det alltså
vara tillräckligt att konstatera, att den
elektriska kraften är billig i förhållande
till andra bränslen och att han från
sådan utgångspunkt kan trösta sig med
att den enskilda konsumtionen och den
av elkraften beroende produktionen nog
skall gå i land med även det på grund
av den tillämnade skatten förhöjda priset.

När vi, såsom jag nyss antydde, för
inte så länge sedan — det var år 1948
— diskuterade olika förslag till nya och
förhöjda indirekta skatter, var det en
skatteform som utlöste ett allmänt ogillande.
Det var pappersskatten. Även de,
som ansågo sig i det dåvarande läget
böra förorda en sådan skatteform, voro
på det klara med att den måste bli av
högst tillfällig natur. Det blev den också.
I direktiven till den utredning, som föregått
framläggandet av förslaget om elskatten,
faller man dock tillbaka på
pappersskatten såsom en förebild för
den nu föreslagna elskatten. Man menar
att elskatten icke kommer att drabba
punktvis, utan att den kommer att få
mera generella verkningar. Den kommer
att träffa såväl den enskilda konsumtionen
som produktionen. .lag undrar
dock, om det icke är ägnat att framkalla
olust, att man i ett sådant sammanhang
som detta har fallit tillbaka på eller
hänvisat till en sådan skatteform
som pappersskatten såsom precedensfall
till elskatten.

Förslag till elskatteförordning m. m.

När man här talar om att den elektriska
kraften är så billig i förhållande
till andra bränslen, vill jag invända, att
det väl ändå är ovisst, hur utvecklingen
kan komma att gestalta sig i det hänseendet.
Sedan propositionen framlades
har redan på ledande håll fattats beslut
om en prisstegring, som kommer att gå
ut företrädesvis över landsbygden.

Hur komma förresten verkningarna
för produktionen av den föreslagna skatten
att gestalta sig, trots elkraftens prisbillighet?
Den föregående ärade talaren
var inne på ett exempel i det hänseendet.
Han nämnde om ett företag, som skymtar
i bevillningsutskottets betänkande
och för vilket läget skulle vara det, att
om denna skatt hade existerat under år
1950, skulle den ha utgått med ett belopp
överstigande 600 000 kronor. Om man
räknar med en normal ökning av företagets
produktion, skulle elskatten för
företagets vidkommande inom några år
vara uppe i cirka en miljon kronor.

Jag förutsätter att finansministern och
med honom utskottsreservanterna äro beredda
att klarlägga för oss vilka som i
sista hand skola ha att utgöra denna
skatt, producenterna eller konsumenterna;
hur en eventuell övervältring av
skatten skall kunna genomföras, särskilt
i händelse produktionen sker för export;
huru under en väsentligt förändrad eller
försämrad konjunktur det skall bli möjligt
för ett företag att över huvud taget
utgöra skatten; huruvida den skärpning
av ett företags skattebörda i och för sig,
som elskatten i det antydda fallet innebär,
kan anses skälig och rimlig, samt
skattens inverkan på underlaget för den
direkta beskattningen statligt och kommunalt? Dessa

frågeställningar utgöra var för
sig erinringar mot den föreslagna skatten.
För att man skall kunna godtaga den,
borde det föreligga en motivering, som
urholkar eller eliminerar de sakliga skäl
mot densamma, som -dessa frågor inrymma.
Jag har exempelvis inte hört någon
inom utskottet eller bär i kammaren i
dag, som varit inne på frågan huruvida
grunderna för beräkningen av denna
skatts avkastning kunna anses bärande.

28

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.
Det är ju klart, att om ett företag drabbas
i större eller mindre utsträckning av
denna skatt, blir det en omkostnad för
företagets verksamhet, som inverkar på
dess vinst. Skulle skatten icke ha förekommit,
skulle vinsten, måste man förutsätta,
ha kommit att uppgå till ett belopp
så mycket högre som den erlagda skatten
utgör, såvitt man icke räknar med
att skatten av företaget kunnat övervältras
på annan. Men man talar dock i dessa
sammanhang icke om övervältring.
Jag vet följaktligen icke, om det är meningen
att någon sådan skall kunna ifrågakomma.
Jag bär självfallet icke heller
någon aning om hur priskontrollnämnden
kan komma att ställa sig, om det
med utgångspunkt från elskatten göres
framställning om höjning av priset på
varor, avsedda för den inhemska konsumtionen.
Är det fråga om export, finns
det ingen möjlighet — åtminstone kan
jag inte tänka mig någon sådan — att
övervältra skatten från producenten på
annan.

Jag menar således, att man från den
antydda utgångspunkten måste komma
till den slutsatsen, att skatten i tillämpningen
kommer att medföra det resultatet,
att den ordinarie inkomstskatten, den
statliga och den kommunala, undergår en
väsentlig minskning.

Jag berörde i början av mitt anförande
frågan om skattens nödvändighet. Jag
tänkte då närmast på huruvida skatten
var nödvändig för vinnande av balans i
budgeten för det stundande budgetåret.
Det har sagts en hel del på den punkten.
Jag skall icke fullfölja de resonemangen.
Det förefaller som om man kan yttra sig
mycket kortfattat i det hänseendet. Till
riksdagen liar nämligen för några dagar
sedan överlämnats en proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget
för det stundande budgetåret m. m. Ingenting
synes tala för att de däri gjorda
inkomstberäkningarna äro för optimistiskt
hållna. Intrycket är närmast att i betydelsefulla
hänseenden motsatsen är fallet.
Från den nyss antydda, mera begränsade
budgetära synpunkten kan skatten
sålunda icke med mitt sätt att se motiveras.

Herr Sjödahl nämnde, att budgetöverskottet,
när det gäller driftbudgeten, kunde
beräknas till cirka 600 miljoner kronor
inklusive de nu aktuella skatterna,
om jag fattade honom rätt. Jag skall inte
diskutera det beloppet i och för sig och
icke heller ingå på frågan om jag anser,
att det är för lågt eller för högt. Jag
skall blott konstatera, att när man rör
sig med ett beräknat budgetöverskott av
den antydda storleksordningen, är det
mycket svårt att påstå, att det är ofrånkomligt
att söka förstora det ytterligare.
Det är ju klart att vårt läge är mycket
ovisst, och att man kan vänta sig kastningar
av olika slag, som kunna föranleda
ökade utgiftsbehov. På denna ovisshet
kan man dock icke fota alltför bestämda
påståenden i olika riktningar
och ännu mindre förslag, som äro till
sina verkningar betänkliga.

Jag skall så, herr talman, övergå till
att med några ord beröra finansministerns
huvudsakliga motivering för den
föreslagna skatten, alltså önskvärdheten
eller nödvändigheten av en ökad överbalansering
av driftbudgeten och en
minskning av statens lånebehov, betingade
av det samhällsekonomiska läget
eller, om man så vill, angelägenheten
av att slå vakt om den samhällsekonomiska
balansen och därmed penningvärdet.
Därigenom skulle enligt finansministerns
mening en tendens (ill minskning
av köpkraften och varuefterfrågan
framkallas och inflationstrycket försvagas.

Tidigare har jag betonat, att skatten
på grund av sin karaktär skulle komma
att drabba oumbärlig konsumtion och
nödvändig ekonomisk verksamhet eller
produktion. Denna konsumtion och denna
produktion skulle alltså genom skatten
komma att fördyras. Det är icke uteslutet
utan tvärtom i hög grad sannolikt
att denna fördyring måste komma att
verka i prisstegrande riktning. Ytterligare
krav på nominella inkomsthöjningar
från olika folkgruppers sida skulle
därigenom kunna stimuleras. Det är därför
en öppen fråga, huruvida den med
elskatten åsyftade köpkraftsminskningen
kommer att bli större än den ökning

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

29

av inkomsterna och därmed av köpkraften
som skatten kan ge upphov till. Och
när det gäller skattens avkastning skall
man icke heller glömma bort, vad jag
nyss var inne på, nämligen dess inverkan
på skatteunderlaget för de direkta
skatterna och därmed den minskade avkastningen
av dessa direkta skatter, som
måste vara att förvänta. Om det nu förhåller
sig så, att man icke i förväg kan
säga, vilka verkningar i det nyss angivna
hänseendet, som den föreslagna
elskatten kan komma att få, alltså om
köpkraftsminskningen blir större än inkomstökningen,
kvarstår dock det faktum
att detta spörsmål i varje fall existerar,
och därför får man inte söka
motivera sina förslag med någon konstruktion
i det hänseendet.

Det har förefallit mig som om finansmistern
och reservanterna skulle ha
överskattat betydelsen av en överbalansering
av driftbudgeten genom skatter
för att på så sätt minska statens lånebehov
för kapitalbildande ändamål. Jag
har varit inne på den tanken tidigare
och är alltjämt av den meningen, att i
slort sett måste de samhällsekonomiska
verkningarna bli desamma, vare sig
dessa kapitalbildande ändamål, alltså de
statliga investeringarna av produktiv
karaktär, finansieras genom skatter eller
genom lån; jag förutsätter därvid, att
man är angelägen om att föra en sådan
politik, att man icke genom egna åtgärder
eller underlåtenhet att vidtaga sådana
stänger lånevägen för sig.

Jag skulle också i det sammanhanget
vilja ställa en direkt fråga. Man räknar
ju med att genom den föreslagna nya
skatten resp. skattehöjningen lå in i
runt tal 150 miljoner kronor för helt
budgetår. Om man i stället för upptagande
av dessa skatter lånade upp 150
miljoner kronor i den öppna marknaden,
i vilket hänseende skulle detta
medföra mindre gynnsamma verkningar
med hänsyn till den samhällsekonomiska
balansen och angelägenheten av att
upprätthålla penningvärdet? Jag tror att
det är nödvändigt att komma tillbaka till
denna problemställning. För alt kunna
verkställa en upplåning i öppna mark -

Förslag till elskatteförordning m. m.

naden är det ju angeläget att man har
ett tillräckligt stort sparande att tillgå.
Skatter av den art, som här föreslås,
äro naturligtvis icke ägnade att befordra
sparandet. Skatter i allmänhet minska
även möjligheterna för människorna,
även för dem som annars ha intresse
därför, att spara. En sådan skatt som
elskatten kommer enligt min uppfattning
att i alldeles särskild grad få dylika
verkningar. Den visar nämligen på
huru osäkra grunder människorna i allmänhet
söka bygga upp sin hushållning.
Rätt som det är anmäler sig det fiskaliska
intresset och förkunnar, att den
varan är så billig, att det är skäligt och
rimligt att den betalas med ett högre
pris. Vi skola alltså, menar det fiskaliska
intresset, beskära folks möjligheter
att spara något av sina inkomster
genom att kräva en skatt, som bl. a.
medför prisstegring. Det är uppenbart,
att människorna icke kunna känna sig
tillfredsställda över ett dylikt handlande.
Det måste skapa olust och motverka
ett stimulerande av intresset att
spara.

Herr Sjödahl skrattade åt en del reflexioner
i olika riktningar och var
bland annat inne på frågan om vilka som
hade intresse av en räntestegring. Det
var en synpunkt, som det kanske inte är
så stor anledning att ingå på i detta sammanhang.
Herr Sjödahl upprepade dock
vad som ofta har sagts, nämligen att det
skulle vara ett högerns intresse att nå
fram till eu högre ränta. Det har likväl
påvisats i många sammanhang, att det
inte är riktigt utan att högern menar
att på detta område liksom på de flesta
andra bör man sträva efter att åstadkomma
en friare anpassning till det rådande
läget, alltså, när det gäller räntan, läget
på penningmarknaden. Det vore synnerligen
önskvärt och därtill korrekt att
man försökte att icke ge sådana verklighetsfrämmande
och missvisande uttolkningar
av högerns inställning och syften,
som herr Sjödahl bär tillät sig beträffande
räntan.

När det här talas om att det är så svaga
skäl, som presterats från utskottets
sida, att det icke finns någon anledning

30

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

att fästa sig vid dem, går ju denna kritik
också ut över de många remissinstanser,
som ha yttrat sig över det föreliggande
förslaget. Majoriteten av dessa remissinstanser
har doek kommit fram till så
oförbehållsamma och expressiva utdömanden
av den föreslagna elskatten, att
det säkerligen har fordrats ett stort mod
från regeringens sida att det oaktat framlägga
förslaget därom.

Man har vidare efterlyst borgerlighetens
eget program i detta sammanhang.
Jag skall inte närmare inlåta mig på den
frågan, men om man uppställer anspråk
på att borgerligheten skall prestera ett
program, kan det väl också krävas, att
vad regeringen föreslår skall innefatta
något av ett verkligt handlingsprogram.
Från den utgångspunkten måste de framlagda
förslagen om elskatt och höjd fordonsskatt
betraktas såsom alltför magra
för att kunna betecknas såsom ett program
eller som led i ett sådant.

Herr Sjödahl konstaterade visserligen,
att när man inom regeringen förberedelsevis
övervägde dessa skatter, hade man
ingenting annat att tillgripa. Ville man
genom en ytterligare indirekt beskattning
tillföra statskassan pengar, var det
de båda nu föreslagna skatterna, som
man hade att tillgå. Men varför då inte
framlägga förslag därom?

Alla ha naturligtvis, såsom det också
tidigare har sagts, intresse av att söka
nå fram till åtgärder, ledande till att vi
med utsikt till framgång skola kunna bemästra
det ekonomiska läge och de svårigheter
av olika slag, som vi befinna oss
mitt uppe i eller ha att räkna med. Men
i första hand är det ändå regeringen som
har att prestera ett verkligt program i
det hänseendet. Vad som hittills presterats
kan icke betraktas såsom något program
alls. Det är ingen planläggning av
den art, som man bort kunna vänta sig
av ett parti, som dock har skattat åt
planhushållning i en omfattning, som vi
nu tyvärr i alltför hög grad nödgats vänja
oss vid.

Med dessa reflexioner, herr talman,
ansluter jag mig till det yrkande, som
ställts av den föregående ärade talaren,
alltså om bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
inte närmare uppehålla mig vad som
sägs i den demokratiska partimotionen
om den motsägelse, som finansministern
gör sig skyldig till genom att framlägga
dessa nya skatteförslag. Det gäller lika
mycket om den olycksaliga elskatten som
om den dubbla fordonsskatten. Han vill
motverka inflationen, motverka de ödesdigra
prisförhöjningarna. Och så kan
han inte hitta på något bättre än att pålägga
nya skatter, som i sin tur komma
att medföra nya prisstegringar. Finansministerns
uppslag påminner om vår för
länge sedan förgångna ungdoms indianhistorier,
som excellerade i att anlägga
moteldar såsom botemedel mot de förhärjande
präriebränderna. Många äventyrslystna
gossar ha råkat i olycka genom
att förläsa sig på dylika indianhistorier.

I taxeringsförordningen finns en
grundläggande bestämmelse, där beskattningsmyndigheterna
uppfordras att tillse,
att beskattningen göres likformig och
rättvis. Men vad som ålägges taxeringsoch
prövningsnämnder borde väl också
åvila Kungl. Maj:l och riksdagen, som ha
att utkräva nya skatter. Såsom framgår
av de utlåtanden, vilka inhämtats från
näringslivets organisationer och andra
organ, som beretts tillfälle att yttra sig
över den ifrågasatta elskatten, kommer
denna skatt att verka olikformigt och
orättvist. Den drabbar olika medborgargrupper
med likartade inkomst- och förmögenhetsvillkor
på högst olika sätt.
Denna de sakkunniga instansernas utsago
har icke kunnat bestridas i den
framlagda propositionen. Den ene medborgaren
tvingas av omständigheter, som
han långt ifrån alltid råder över, att använda
större mängd elektrisk energi, medan
den andre kan klara sig med mindre
förbrukning. Som det sagts förut under
debatten här i dag komma norrlänningarna
att drabbas hårdare än invånarna
inom andra landsändar, landsbygdsbefolkningen
hårdare än flertalet
bland tätorternas befolkning. Härtill
kommer, att priset för den elektriska
energien redan nu som regel ställer sig
dyrare för landsbygdens folk än för stä -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

31

dernas, oaktat landsbygdens folk för sin
näring har större behov av denna energiform.

Under de senaste decennierna har
med statens bistånd bedrivits en energisk
propaganda för att intensifiera den
elektriska energiens användning inom
industri, hantverk och jordbruksnäring.
Vad speciellt jordbruket beträffar, har
dettas fortgående elektrifiering kanske
mer än något annat bidragit till att göra
tillvaron på landsbygden behagligare
och att sålunda motverka flykten från
landsbygden till städer och tätorter. Jag
skall inte gå in på några detaljer, men på
snart sagt alla verksamhetsområden
inom jordbruket använder man numera
elektrisk energi. Slagordet framför andra
i de senaste årens politiska debatt har
varit, att man vill skapa jämvikt inom
olika områden av samhällslivet. Nu är
det inte fråga om jämvikt längre, snarare
om att rubba jämvikten mellan stad och
landsbygd. Landsbygdens näringsliv har
intet att vinna men en hel del att förlora
genom en punktbeskattning, som motverkar
dess ytterligare förkovran.

Herr Velander var inne på ett annat
problem som beröres i propositionen.
Där säges att den elektriska energien är
billig. Man får nästan det intrycket att
propositionsförfattaren har menat, att
den elektriska energien är alldeles för
billig. Tack vare elektroteknikens utveckling
och den ökade användningen
av elektrisk energi har kostnaden för
elektrisk kraft ej behövt följa med i prisfördyringen.
Kostnaden i kronor räknat
har till och med sänkts. Det tycker nu
finansministern är ett avvita förhållande,
som bör rättas till. Allt bör nämligen
bli, om inte lika dyrt, så dock dyrare.
Och kan man inte nå detta tillstånd
på annat sätt, så får man, resoneras det,
klämma till med skatteskruven. .lag tilllåter
mig, herr talman, att konstatera, att
skattetänkandet är till finnandes inte
bara bland gemene man. Det har nu
trängt in även i Kung], Maj ds kansli.

Prisförhöjningar på detta område inträffa
i alla fall, vår bön förutan. Såsom
herr Velander nyss nämnde, uttalas det
i vattenfallsstyrelsens yttrande, att på

Förslag till elskatteförordning m. in.

grund av kostnadsstegringar måste styrelsens
engrostaxor inom en nära framtid
höjas med 15 procent i Mellansverige
och 10 procent i Norrland. Till följd av
långtidskontrakt kan denna prisförhöjning
ej genomföras på en gång. Men den
kommer säkert som brevet på posten.
Lägges sedan den tioprocentiga skatten
på, blir det en prisförhöjning i Mellansverige
med 26,5 procent och i Norrland
med 21 procent.

När herr Sjödahl nyss talade om att
kostnaden för de enskilda hushållen inte
skulle belöpa sig till mer än i genomsnitt
6 kronor per hushåll och år, måste jag
konstatera, att den siffran är hållen betänkligt
i underkant, om man tar hänsyn
till prisförhöjningarna genom skatten
och även till de taxehöjningar som bli
en följd av ökade distributionskostnader,
vilka komma oberoende av skatten.

Jag vill också konstatera den bristande
överensstämmelse som råder mellan
uttalandena i dag om dessa 6 kronor —
som i själva verket komma att bli fler
— som man anser betyda så litet, och
det förfärande oväsen som förra veckan
sattes i gång över den då aktuella expeditionsavgiften
på 5 kronor för fria resor.

Den statliga enerigistvrelsen, d. v. s.
vattenfallsstyrelsen, gör i sitt yttrande
ett annat allvarligt påpekande. En taxeliöjning
kan, förklarar styrelsen, i motsats
till en beskattning •— denna må nu
utformas styckevis eller procentuellt —
differentieras på sådant sätt, att taxornas
progressiva verkan ej nämnvärt störes.
En beskattning däremot verkar blint
och följaktligen mera skadligt för produktionslivet.
Den sakkunniga styrelsen
slutar sin framställning på denna punkt
med alt säga, att den sammanlagda verkan
av taxehöjning och beskattning kommer
att överstiga summan av vad de
skulle åstadkomma var för sig. Till dessa
prishöjningar komma som sagt de
ökade kostnaderna för den elektriska
distributionen. Kort sagt: regeringen får
sitt lystmäte av prisstegring för den
elektriska energien utan dennas beskattning.

Sällan har ett skatteförslag varit ut -

32

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

satt för en så hård kritik som det föreliggande,
och detta inte bara från de
parter, som direkt beröras av beskattningen,
utan också från de myndigheter
som ej ha några egna intressen att bevaka
i detta sammanhang.

Kommerskollegium anför, att om skatten
ej kan undvikas, så bör frågan dessförinnan
ytterligare utredas och förordningen
överarbetas för att avlägsna eller
reducera de svårigheter som den medför
och som redovisats från olika håll.
Kommerskollegium tillhör den mildare
gruppen av kritiker. Men ändå kan inte
ämbetsverket uraktlåta att framhålla:
»För industriföretagen måste elkraften
anses vara ett av de viktigaste hjälpmedlen
för att höja produktionen. Dessutom
finnas många verksamhetsgrenar,
som äro helt beroende av att billig elkraft
står till förfogande. Även om hänsyn
i viss utsträckning tages till dessa
industrier vid avvägningen av skattesatserna,
torde dock en elskatt bli särskilt
kännbar för företagen på dessa områden.
»

Den statliga elkraftutredningen avstyrker
också med följande påpekanden:
»Vid tillämpningen erfordras i vissa avseenden
bedömningar och uppskattningar,
vilka på grund av sin osäkerhet måste
te sig som mer eller mindre godtyckliga.
Det får även anses otillfredsställande,
att vissa faktorer, såsom kraftprisets
olika höjd före beskattning, olika
långt driven utnyttjning av elkraften
m. m., kunna utöva ett betydande inflytande
på skattens storlek.»

Det gäller här alltså en skatt, som
måste tillyxas efter osäkra bedömningar
och uppskattningar och som utmätes
så, att den av naturförhållanden eller
andra skäl mera gynnade kategorien
skattebetalare beskattas gynnsammare
än den mindre gynnade. Detta sagt som
illustration till den föreskrivna likformigheten
och rättvisan inom beskattningsväsendet.

Vidare anför elkraftutredningen: »Tilllämpningen
av skatteförslaget blir svår
på grund av förekomsten av ett stort
antal ofta mycket små distributionsföretag
på landsbygden, för vilka deklara -

tion, indrivning och redovisning av elskatten
komme att medföra besvärligheter.
Detta kommer även att medföra svårigheter
för kontrollmyndigheten och
kräva stora ansträngningar om systemet
skall fungera något så när tillfredsställande.
»

Finansministern tar emellertid ingen
hänsyn till vad denna skatts indrivning
skall kosta distributionsföretagen, utan
inskränker sig till att nämna siffran
400 000 kronor per år i merutgift för
kontrollstyrelsens verksamhet, vilket ju,
såsom vi alla inse, blott är en ringa
bråkdel av indrivningskostnaden, som i
själva verket kommer att gå löst på miljoner
kronor.

Svenska vattenkraftföreningen framhåller:
»Tillgång till billig elkraft är en
grundförutsättning för produktiv verksamhet
i ett modernt samhälle. För industrien
är elkraften en fundamental
tillgång av lika stor betydelse som tillgången
till råvaror och arbetskraft. Elkraften
är därjämte i synnerligen hög
grad användbar för att avlasta den
mänskliga arbetskraften och höja dess effektivitet.
Skada åsamkas därför samhället
genom en beskattning av elkraften.»

Herr Sjödahl anförde för en stund sedan,
att den nya elskatten behövs om
inte för annat så för att garantera att
tillgången på elektrisk energi i den närmaste
framtiden täcker de oundgängliga
behoven av sådan energi.

Den mest sakkunniga myndigheten
här i landet på detta område, nämligen
vattenfallsstyrelsen, tycks icke hysa de
farhågor, som herr Sjödahl nyss gjorde
sig till tolk för. Enligt vattenfallsstyrelsen
har utbyggnaden av vår vattenkraft
varit tillräcklig och kommer den utbyggnad
av vattenkraft, som projekteras, att
vara tillräcklig för att tillgodose våra
behov.

I övrigt måste man konstatera, att vattenfallsstyrelsen,
statens eget verk, är det
verk som skarpast har uttalat sin kritik.
Styrelsen understryker, att en elskatt
»kommer att avsevärt begränsa utnyttjandet
av den inhemska vattenkraften för
produktionsökning och standardhöjning,
därvid till betydande del verkande på

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

33

sådan förbrukning, som icke kräver nya
investeringar. Den kommer att verka
godtyckligt och orättvist, orsaka åtskilligt
onödigt missnöje och spoliera den
good-will, som elkraften och elkraftföretagen
för närvarande åtnjuta. Sådana
skadeverkningar komma att kvarstå under
lång tid, även om skatten själv blir
tillfällig. Den kommer vidare att för
handhavandet kräva oproportionerligt
stora uppoffringar i form av improduktivt
arbete, besvärligheter och kostnader.
»

Det bar sagts, att elektriciteten skulle
vara ett lämpligt skatteobjekt, därför att
indrivningen skulle ställa sig relativt enkel
och konsekvenserna skulle vara lätta
att överblicka. Intet som sagts i diskussionen
kring den ifrågasatta skatten
torde så som detta ha förvånat den elektrotekniska
sakkunskapen. Såsom framhålles
i elverksföreningens yttrande utgör
den elektriska energien en nyttighet
av alldeles speciell art, eftersom den ej
kan lagras. Å andra sidan är konsumtionen
mycket ojämn med höga toppbelastningar,
omväxlande med perioder med
låg förbrukning. Tarifferna äro utformade
med hänsyn härtill och kännetecknade
av en långt driven differentiering
av prissättningen. Den som under
åtskilliga år deltagit i ett större elverks
ledning och varit med om övergången
från en primitiv energipristariff till en
mera differentierad tariffsättning måste
konstatera, alt här möta synnerligen
komplicerade spörsmål, som det för lekmannen
sannerligen inte är lätt att överskåda.
Även en måttlig skattesats kan
medföra en rubbning av tariffbalansen
på ett sätt, som av konsumenterna alldeles
riktigt kommer att uppfattas som
om de blivit lurade av myndigheterna.
Det torde vara tillräckligt att erinra om
den billiga energi, som utnyttjas för
uppvärmning av bostäder eller varmvattenberedning.
Vid en energileverans
till ett pris av 2 å 3 öre per kWh under
lågbelastningstimmar, vilket ofta förekommer,
skulle en höjning av priset med
1 öre per kWh medföra en clskatt inte
på 10 procent utan på 33 å 50 procent
för denna speciella energileverans.

3 Första kammarens protokoll 1051. Nr 17

Förslag till elskatteförordning m. m.

Det oaktat vill inte departementschefen
vara med om att i dylika fall utforma
skatten såsom en värdeskatt, utgående
procentuellt med 10 procent, eftersom
en sådan anordning skulle ålägga
distributören en meningslöst stor
börda. I sistnämnda avseende har departementschefen
otvivelaktigt rätt, men
exemplet visar samtidigt, hur ojämn
den nya skatten är till sina verkningar,
om den nu inte skulle specialiseras därhän,
att alla orättvisor undanröjdes. Ett
sådant undanröjande skulle emellertid
draga med sig så stora kostnader och så
stora anspråk på personal, att skatten
skulle få en dubblerad inflationsdrivande
effekt. Inte ens skenet av vad man
vill uppnå med den skulle sålunda
kunna behållas. Nu får man nöja sig
med skenet.

Exemplet visar också vilken underlig
metod det är att försöka hejda hotande
prisstegringar genom att målmedvetet
införa nya prisstegringar på oumbärliga
varor. Det är som att försöka
utdriva djävulen med hjälp av Belsebub.

Elverksföreningen och andra sammanslutningar
ha under de sista två decennierna
nedlagt ett mycket nyttigt arbete
för att få till stånd smidiga tariffformer
för olika slag av elektrisk distribution,
såsom jag nyss antydde. Det
har gällt att söka skapa jämvikt mellan
kostnaderna för energiens tillhandahållande
och abonnenternas värdesättning
av densamma. Huvudprincipen vid
taxornas utformning har varit, att energien
skall erhållas till lägre priser, då
tillgången är god och överförings- och
distributionsanläggningarna tillåta en
ökning av konsumtionen. På detta sätt
har det lyckats distributörerna att öka
användningen av den elektriska energien
för nya ändamål till nytta för
abonnenterna i deras dagliga verksamhet,
i det att de sålunda avlastats från
tungt och mödosamt arbete. Vad detta
betytt för landets bränsleförsörjning,
för att ta ett exempel, torde ej kunna
överdrivas. Elverksföreningen understryker
att det tariffsystem, som sålunda
med stod möda byggts upp, genom el -

34

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

skatten snedvrides. Jag skulle vilja tilllägga,
att det kanske rent av äventyras.
Samtidigt som denna utveckling försiggått
ha de inom elektrotekniken nedlagda
investeringarna bättre utnyttjats och
uppnått en gynnsammare förräntning
med sänkta eller bibehållna taxor såsom
följd, i trots av en alltjämt fortgående
penningvärdesförsämring.

Den föreslagna elskatten är avsedd
att vara en omsättningsskatt. Visserligen
är det sant, att 90 procent av energiproduktionen
förbrukas inom näringslivet,
medan endast 10 procent falla på
hushållen. Men på grund av skattens
konstruktion sägas hushållen få svara
för minst 30 procent av skatteintäkterna.
Av de omkring 70 procenten, som
belasta näringslivet, beräknas en ej uppgiven
del kunna uttagas på konsumenterna,
kanske så stor del av skatten, att
denna blir en verklig omsättningsskatt,
som till sist får betalas av allmänheten
i form av prisförhöjningar. Om nu till
sist konsumenterna skola kompenseras
härför genom stegrade lönekostnader,
äro vi tillbaka i utgångsläget, med den
skillnaden blott, att hela prisskruven
drivits i höjden, att inflationen påskyndats.

Grönköpings Veckoblad skildrade för
en tid sedan vad som försiggår i detta
gamla konungarike på följande sätt:
»Om alla priser stiga 10 procent och
alla löner 10 procent, så är det ju alldeles
som förut. Vad tjänar det då till att
bråka?» •—• Ja, vad tjänar det då till att
spararna och pensionärerna jämra sig?
Det är väl alldeles i sin ordning, att de
arbetsdugliga åldrarna sko sig på gamlingarnas
bekostnad. Ty, såsom Benjamin
Franklin en gång yttrade, när striden
stod som hetast mellan de nordamerikanska
kolonierna och det engelska
moderlandet angående koloniernas
självbeskattningsrätt: »Det enda man

kan lita på i detta osäkra liv är döden
och skatterna.»

När den engelske statsmannen Gladstone
för hundra år sedan och då i
egenskap av finansminister inträdde i
en engelsk regering, uppmanades han
att besöka sin store landsman fysikern

Michael Faraday på dennes laboratorium.
Kanske var det meningen att Faraday
skulle få ett statsanslag för sin
verksamhet. Faraday demonstrerade för
Gladstone sina då nyss avslutade försök
rörande induktionselektriciteten,
som i sinom tid skulle ge upphov till
elektrotekniken. Laboratoriet var torftigt
och illa utrustat. Gladstone, som var en
skönande, var inte alls imponerad och
till sist lät han undfalla sig: »Vad skall
nu det här tjäna till?» Faraday svarade:
»Vad det skall tjäna till? Jo, det skall
tjäna till att Ni, min herre, så småningom
skall få ett nytt objekt, som Ni kan
pålägga nya skatter.»

Gladstone kom aldrig i tillfälle att utnyttja
detta skatteobjekt. Den möjligheten
tillföll i stället en annan finansminister
i ett annat land, nämligen herr
Per Edvin Sköld. Finansministrar så
som regel sällan, de endast skörda.

Det är visserligen önskvärt med ett
så stort budgetöverskott som möjligt för
att dämpa överskottet på betalningsmedel
i förhållande till förrådet av tillgängliga
varor, men budgetöverskottet
får inte hämtas från sådana källor och
får inte konstrueras på ett sådant sätt,
att det motverkar produktionen och
dämpar framstegsviljan hän mot ett
bättre, lyckligare och behagligare samhälle.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det mest angelägna för att
åstadkomma en sund ekonomisk politik
och för återhållande av inflationen är
att söka få till stånd ett fastare penningvärde.
De principiella meningarna härom
torde inte skilja sig så mycket. Det
måste föras en återhållande ekonomisk
politik, som har till mål att uppehålla
samhällsekonomisk balans och som syftar
till att uppnå prisstabilisering.

Finansministern har icke lyckats att
begränsa den nu pågående inflationen
till en engångsinflation, såsom han åsyftade
att göra. Det har inträffat åtskilliga
ändrade förhållanden i världen, »om

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

35

man inte kunnat förutse och inte kunnat
bemästra vad vårt land beträffar. Det
främsta medlet för att motverka inflationen
bär nu blivit en överbalansering
av budgeten. Såväl driftbudgeten som
kapitalbudgeten söker man finansiera
med högre skatter.

De av finansministern nu föreslagna
skatterna, nämligen skatten på elektrisk
energi och den fördubblade motorfordonsskatten,
anses av stora lager av vårt
folk vara i hög grad motbjudande. De
komma, om de antagas, att till en betydande
del innebära en beskattning av
produktionen, som därigenom fördyras,
och de träffa dem som ha att betala
skatten mycket ojämnt och måste därför
betecknas som orättvisa. Den elektriska
kraften har nu en mångsidig användning
både inom produktionen, för alstrande
av ljus och värme, och för skapande
av bekvämlighet och trevnad. I
den mån den ytterligare kan komma till
användning främjar den utvecklingen.
En fördyring av den elektriska kraften
kommer att verka återhållande på denna
utveckling. Genom ökade kostnader
för utbyggande av vattenfallen, höjda
kolpriser och högre driftkostnader kommer
med all sannolikhet priset på den
elektriska kraften att stiga, och härtill
skulle då komma skatten å den förbrukade
energien.

Och vad kommer icke denna skatt att
betyda för jordbruket, som numera har
en mycket mångsidig användning för
den elektriska kraften, för jordbruksdriften,
för belysning och för värme.
Även indirekt kommer denna skatt att
drabba jordbruket. I utskottets betänkande
framhålles — vilket även tidigare
understrukits här i dag — att enbart
Fosfatbolaget under det första året skulle
komma att få betala en skatt på ungefär
600 000 kronor och att skatten om
några år skulle komma att uppgå till
omkring en miljon kronor. Detta kommer
naturligtvis att fördyra konstgödseln
och medföra ökade produktionskostnader
för jordbruket. Det kommer
vidare att ha återverkningar på livsmedelskostnaderna.
För den avlägsna
landsbygden, där abonnenterna ofta

Förslag till elskatteförordning m. m.

med stora kostnader fått draga fram
långa elektriska ledningar, måste denna
skatt bli särskilt betungande, och för
de många mindre abonnenterna blir det
en fördyring av eu för dem oundgänglig
nyttighet. Särskilt vad Norrland beträffar
med dess kyla och långa vintermörker
kommer skatten att drabba
befolkningen hårdare än i andra delar
av landet. Där uppe behöver man mera
elektrisk energi såväl för ljus som för
värme än i de södra delarna av landet.
Norrlänningarna måste också med en
viss grämelse tänka på att det dock är i
Norrland, som vi ha de stora vattenfallen
med deras rikliga tillgång på kraft.
Det är givet att denna skatt inte kan
annat än illa beröra denna befolkning.

lag kan inte inse, att det är lämpligt
att uttaga skatt på den elektriska energien.
Därtill är det en ny skatt, vars uttagande
genom bland annat fördyrade
administrationskostnader kommer att
kräva betydande belopp.

Om det betriiffande elskatten kan sägas,
att den skulle verka ojämnt och
produktionsfördyrande, är detta i ännu
högre grad fallet med den fördubblade
motorfordonsskatten. Bilskatten tillkom
ju för att tillgodose vägväsendets
behov av medel och till förbättring och
nybyggnad av vägarna. Men med den
långsamma takt, som denna förbättring
och denna nybyggnad under senare år
ha skett, äro de nuvarande bilskatterna
tillräckliga. Nu skulle denna skatt,
som dock tillkom för det speciella ändamålet
att tillgodose vägarna, användas
för en utjämning av budgeten.

Jag nämnde att skatten, om den införes,
kommer att bli i hög grad orättvis.
Den skattskyldige skulle icke betala
skatt i förhållande till hur mycket han
sliter vägarna eller efter det antal mil
som han med sitt fordon tillryggalägger,
utan efter vagnens tyngd. Fn uttagning
av skatt efter ett sådant system
måste bli i hög grad orättvis, vilket på
många siitt kan belysas. Tag t. ex. en
hantverkare eller en arbetare, som för
sitt yrke eller sin verksamhet skaffat sig
en hil, med vilken han blott kör några
hundra mil om året, men vagnen kanske

36

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

ar en ganska tung vagn av äldre modell,
som lian kunnat förvärva till ett
billigt pris. Han skulle efter det föreslagna
skattesystemet få betala en hög
bilskatt, som kanske kunde komma att
gå upp till närmare en krona milen. Och
det finns många jordbrukare, som bo
avlägset och som i likhet med denne
hantverkare eller arbetare skaffat sig en
bil, för vilken de i förhållande till den
väg som de trafikera skulle få betala en
mycket hög bilskatt. Statistiken visar,
att det är många personer i lägre inkomstställning,
som ansett sig ha behov
av och skaffat sig bilar.

Inte minst inom produktionens område
hyser man farhågor för den fördubblade
fordonsskatten. Den skulle fördyra
transporterna inom näringslivet i
allmänhet. Mjölktransporterna till mejerierna
och slaktdjurstransporterna till
slakterierna skulle därigenom fördyras,
vilket sannolikt skulle få ökade livsmedelspriser
som följd.

De många protestmöten, som hållits
mot införandet av denna skatt, visa vilket
mottagande den skulle komma att
få. Säkerligen är det inte endast bland
de borgerliga valmännen — och kanske
man vågar säga också riksdagsmännen,
även om man röstar annorlunda — som
det råder tveksamhet om nyttan och
lämpligheten av dessa skatter.

Äro då dessa skatter nödvändiga? I
propositionen nr 143 motiveras dessa
nya skatter med att man skulle söka nå
en överbalansering av budgeten. Men på
en budget på mellan 5 och 6 miljarder
kronor kan man inte så noga beräkna,
hur inkomster och utgifter komma att
balansera och om inkomsterna skola
vara tillräckliga att täcka utgifterna på
såväl driftbudgeten som kapitalbudgeten,
därest blott dessa skatteförslag bifallas.
Det beror ju även på hur stora utgifterna
för investeringsändamål bli. Utgifterna
ha ju stegrats avsevärt, inte minst när
det gäller försvaret, vilket ju alla partier
ansett vara nödvändigt, men även när
det gäller andra investeringsändamål.
Föredragningslistan i dag upptar ett utlåtande,
i vilket statsutskottet föreslår
anvisande till Norrbottens järnverk av

ett ungefär lika stort belopp som den
ökade fordonsskatten beräknas ge. Om
ytterligare ett par tre liknande anvisningar
skulle göras åt skilda håll, skulle
ju även denna skatteökning visa sig otillräcklig.
Steriliseringen av exportavgifterna
å trävaror och trämassa beräknas
till ett belopp av intill 700 miljoner kronor
— och ännu större belopp ha
nämnts här i dag — men en sterilisering
av så stora penningbelopp kan väl icke
bli utan verkningar, när det gäller den
allmänna ekonomien.

För finansiering av driftbudgeten behöva
icke de nu föreslagna skatterna uttagas,
eftersom driftbudgeten ger ett betydande
överskott. Inte heller behövas
de för finansiering av den del av kapitalbudgeten,
vars storlek man nu inte
kan beräkna och som inte kan täckas av
skattemedel, i synnerhet som man inte
har funnit en lämpligare skatteform än
de nu föreslagna skatterna å elkraft och
motorfordon.

För bekämpande av inflationen behövas
andra medel. Vi ha visst inte inom
det parti jag tillhör ställt oss ovilliga att
biträda förslag, som skulle ha detta syftemål.
Vi ha biträtt investeringsskatten.
Vi ha också biträtt förslaget om begränsning
av investeringarna, såväl de enskilda
som de allmänna, och vi ha även biträtt
förslaget om kreditåtstramning.
Dock ha vi inte i det läge, som nu är
rådande, ansett oss kunna föreslå någon
direkt räntehöjning. Vi anse det visserligen
nödvändigt, att riksbanken har
möjlighet att föra en rörlig räntepolitik,
men för att en höjning av räntan i nuvarande
läge skulle kunna verka återhållande
på inflationen skulle det fordras
en sådan avsevärd höjning, att skadeverkningarna
skulle bli större än det
gagn, som man menar sig få av en dylik
räntehöjning.

Utskottet yttrar beträffande elskatten,
att den icke kommer att verka inflationsdämpande,
att den kommer att motverka
rationaliserings- och effektivitetssträvanden
och därmed även produktionsökning
samt att den skulle verka godtyckligt
och orättvist. I sitt betänkande nr
41 yttrar utskottet beträffande bilskatten,

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

37

att metoden att genom skattehöjningar
av denna art åstadkomma en indragning
av köpkraften till statskassan icke med
framgång kan användas under rådande
ekonomiska förhållanden och med nuvarande
hårda skattetryck. Jag tror, att utskottets
uttalande i detta avseende är
riktigt.

Orsakerna till den nu rådande inflationen
äro flera, främst krigsrustningarna
och den på grund därav inträdda
krigskonjunkturen med höga världsmarknadspriser.
Men även åtskilliga åtgärder,
som tidigare vidtagits, såsom frilistningen
och den ökade importen samt
inte minst de höga skatterna, som icke
uppmuntra till sparsamhet, utan i stället
uppmuntra till slöseri. Krondevalveringen
hösten 1949 har ju på grund av
den ekonomiska utvecklingen även haft
sina verkningar i detta avseende, liksom
upphävandet av pris- och lönestoppet
vid årsskiftet samt avskaffandet av subventionerna
vid en tidpunkt, då det inträtt
en allmän varuprisstegring på
världsmarknaden. Regeringen hade räknat
med fallande priser. Man skall kanske
inte klandra regeringen för att den
inte kunde förutse Koreakriget, vilket
dock haft en stor inverkan på den ekonomiska
utvecklingen i världen och även
i vårt land. Hur man nu skall råda bot
på det onda finns det ju många recept
på. Därtill fordras flera samverkande åtgärder.
Ett gammalt ordspråk säger, att
man skall söka boten, där man erhållit
soten.

För att nå ett tillfredsställande resultat
för bekämpande av den nuvarande
krisen och för att över huvud taget råda
bot på det nuvarande tillståndet borde
en överläggning komma till stånd mellan
de demokratiska partierna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERNER: Herr talman! Jag har
vid olika tillfällen inte kunnat underlåta
att undra över att vårt land skall
behöva gastkramas av ekonomiska kriser,
inte bara så beskaffade att de för -

Förslag till elskatteförordning m. m.
svinna fjorton dagar före ett val, utan
tyvärr även så att de komma åter och
utgöra en mycket levande realitet sedan
valet är överstökat.

Vad kan egentligen detta bero på?
Om vi jämföra vårt land med våra kringliggande
grannländer, måste vi konstatera,
att vi i detta land äga en mycket
stark försörjningsbas, som skulle kunna
göra det möjligt att hålla hela vårt
folk på en mycket hög levnadsstandard.
Jag tror det bör vara ett riktmärke för
politisk ekonomisk verksamhet att söka
förverkliga detta mål. Det är väl ändå
så att vi, som haft fred i snart ett och
ett halvt sekel, med våra mycket stora
råvarutillgångar i vårt jordbruk, i våra
skogar, i våra malmer och i våra vattenfall,
med vår mycket högt industrialiserade
produktionsapparat och med ett
arbetsdugligt folk, genom en ökad produktion
skulle kunna undgå att gastkramas
av ekonomiska svårigheter.

Det måste finnas ett fel någonstans,
och det felet ligger väl däri, att vi ha
minskat den bas, som utgör grunden för
hela vårt ekonomiska liv, nämligen produktionen,
genom att dra arbetskraft
från denna med åtföljande improduktivitet.
Det måste ligga något i att de
produktiva krafterna krympa samman,
medan samhällets överbyggnad bara
växer i motsvarande grad och så småningom
blir av sådan tyngd, att antingen
produktionen inte förmår att bära
den eller också att det hela tar sig
uttryck i en oerhört ökad skattebörda.
Jag vill göra gällande, att skattetrycket,
när det börjar bli oskäligt, i och för sig
är någonting som skadar viljan till produktion
och viljan till sparsamhet i själva
roten. När individen inte kan eller
får behålla eu rättvis del av avkomsten
av sin produktiva verksamhet, kan det
tänkas att hans vilja att sätta in sin
arbetskraft i en effektiv och värdeskapande
produktion minskas.

Här göres gällande att de skatteförslag,
som vi i dag debattera, äro behövliga
såväl ur budgetär synpunkt som ur
synpunkten att stabilisera den ekonomiska
balansen i landet och därmed även
penningvärdet. Dessa skatter skulle allt -

38

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.
så vara ett verksamt medel till förhindrande
av en fortsatt inflation. Jag har i
ett tidigare anförande för en månad sedan
vid remissen av dessa propositioner
gjort gällande, att denna slitna sats
— som jag då kanske hellre ville kalla
för en fras -— i varje fall inte leder
till det resultat som man åsyftar. Det är
väl ändå så, att ett ökat skattetryck utgör
en omkostnadsfaktor i produktionen
och att inte någon företagsledare kan
underlåta att räkna med skatten såsom
en dylik omkostnadsfaktor och lägga
dess effekt på den slutliga varans eller
tjänstens pris. Det blir således till sist
konsumenten som får betala priset med
ett ökat antal mer eller mindre urholkade
inflationskronor för ett mindre realvärde.
Det är denna sats jag med mycket
stor bestämdhet vänder mig mot,
att en sterilisering av köpkraftsöverskottet
och en stabilisering av den ekonomiska
balansen genom ökade skatter
skulle leda till det mål, som framför allt
talesmannen för reservanterna och även
finansministern vilja göra gällande. Vi
ha nu prövat denna tes i några år, men
det resultat, som har uppnåtts, har sannerligen
inte givit belägg för att den
är riktig. Jag vågar göra gällande att
den statsbudget, som i år skall fastställas,
är så pass stark och överbalanserad
att de nya skatterna icke äro behövliga
ur budgetär synpunkt.

I det anförande, som jag höll för en
månad sedan här i kammaren, tillät jag
mig påvisa att januaribudgeten redan
då täckt omkostnadsökningar på över
400 miljoner kronor — därav i ökade
försvarskostnader 209 miljoner, i ökade
löner 100 miljoner och i diverse andra
omkostnader under femte huvudtiteln
m. m. 100 miljoner kronor — samt dessutom
var överbalanserad med 342 miljoner
kronor.

Under årets första månader ha vi
sett alla lönerörelser för anställda i såväl
statlig som enskild tjänst. För de
enskilda inkomsttagarna blir resultatet
enligt konjunkturinstitutets beräkningar
en inkomstökning på 15 procent, varav
följer att statens direkta skatteintäkter
komma att stiga avsevärt. National -

inkomsten, som nu rör sig om ungefär
28 å 30 miljarder kronor, kommer givetvis
att ökas till följd av de inflationistiska
strömningarna, men om man inte
räknar med hela detta belopp utan gör
ett antagande om 15 procents ökning av
ett inkomstbelopp på 20 miljarder eller
12 procents ökning av ett inkomstbelopp
på 25 miljarder, får man fram en
siffermässig inkomstökning på minst 3
miljarder kronor. Eftersom dessa pengar
läggas på toppen av de skattskyldigas
övriga inkomster, komma de att bli
föremål för de progressiva skatteskalornas
mycket hårda tryck i det direkta
statliga skattesystemet. Av hela denna
inkomstökning kommer därför en fjärdedel,
en tredjedel och ibland kanske
hälften att sugas tillbaka till statskassan
i direkta skatter. Om skatten antages
utgöra 25 procent av den nämnda
inkomstökningen på 3 miljarder kronor,
kommer man fram till en ökning
av de direkta skatterna med cirka 700
eller 750 miljoner kronor. Finansministern
har räknat med 300 miljoner
kronor i ökade direkta skatter, men då
vi inom bevillningsutskottet fingo en
redogörelse av statssekreteraren Lange,
medgav han att beloppet borde kunna
uppräknas med 100 miljoner kronor ■—
därmed skulle inkomsten av den direkta
beskattningen stiga från 2,6 till jämnt 3
miljarder kronor — och möjligen med
ytterligare 100 miljoner kronor. Härav
framgår att marginalen är mycket svävande,
och för min del anser jag, att ytterligare
inkomstökningar än de av finansministern
angivna via de direkta
skatterna böra vara att påräkna.

Sedan januaribudgeten framlades bär
också investeringsskatten tillkommit som
ett nytt led i investeringsbegränsningen.
Finansministern beräknar att dess
direkta verkan kommer att bli ökade
skatteintäkter med 200 miljoner kronor.
De indirekta verkningarna kunna inte
för dagen överskådas. Näringslivet har
nämligen inte samma möjligheter som
tidigare att utnyttja den fria avskrivningen,
och därför kan man motse en
redovisning av inkomster till mycket betydande
belopp, varav 40 procent en -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

39

ligt den proportionella beskattningen
torde komma att inflyta till staten.

Det är vidare klart att lönestegringarna
inom statens affärsdrivande verk
komma att till fullo kompenseras genom
taxehöjningarna. När det gäller postverket
ligger i dag på kammarens bord ett
betänkande av bevillningsutskottet, som
i huvudsak tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag
om taxehöjningar, innebärande en
inkomstökning av 43 miljoner kronor
och en direkt vinst av, om jag inte misstar
mig, 27 miljoner kronor.

Exportavgifterna äro visserligen inte
någon inkomstpost utan avsedda att steriliseras,
men talesmannen för reservanterna
har medgivit att det här kan röra
sig om en miljard. Jag konstaterar att
dessa pengar icke äro och icke få betraktas
såsom en statsinkomst, men som
likväl indragas till statskassan för deposition
under åtta år, och man måste ju
fråga sig hur dessa pengar komma att
placeras. Staten kan inte gärna låsa in
så stora belopp, lika litet som en bank
kan låsa in de pengar den inlånar, utan
pengarna komma på ett eller annat sätt
att cirkulera. Därför vore det väl naturligt
om man, i stället för att pressa medborgarna
på ytterligare skatter, kunde
använda en del av dessa pengar för en
tillfällig upplåning till täckande av statens
kapitalinvesteringsbehov.

Till komplettering av dessa synpunkter
på det statsfinansiella läget kan jag
referera till konjunkturinstitutets senaste
rapport, som just i dag utlagts på våra
bänkar här i kammaren. Inkomsterna på
driftbudgeten för 1950/51 äro beräknade
att stiga med 575 miljoner kronor i förhållande
till riksstaten. överrskottet under
nästa budgetår kan man naturligtvis
inte med bestämdhet yttra sig om, men
den liitttills gångna delen av innevarande
år har ju i särskilt hög grad präglats
av inflation och mer eller mindre skenbart
växande inkomster, och det synes
därför troligt att man här kan räkna
med en miljardökning, som blir tillgänglig
för att täcka statens olika behov.

Jag vill alltså göra gällande, att intet
som helst budgetärt behov ligger bakom
de nu föreslagna bägge skatterna. Ute i

Förslag till elskatteförordning m. m.

landet ha dessa skatteförslag i hög grad
väckt en opposition, som inte bådar riktigt
gott för regeringens ställning bland
väljarna. I den rådande samhällsekonomiska
situationen synes det mig som om
avgörandet inte borde träffas enbart av
företrädarna för en viss politisk meningsriktning,
som har att utöva förvaltningsansvaret.
Avgörandet borde nog
träffas med understöd av bredare folkskikt
för att bilda basen i ett program,
som kunde vara lämpat att med gemensamma
ansträngningar från skilda håll
övervinna de kriser och besvärligheter,
som gång efter annan dyka upp.

Man kan inte underlåta att efterlysa
något av den samarbetsvilja, som i alldeles
särskilt hög grad präglade den
förre regeringschefen Per Albin Hansson.
Jag vill hoppas att inte den samarbetsvilja,
som gick liksom en röd tråd genom
hela hans gärning, har gått i graven
med honom. Det skulle enligt min
mening vara olyckligt för landet om en
mycket knapp majoritet i riksdagen, som
inte motsvaras av en majoritet ute bland
väljarna, ensidigt och självständigt för
en politik mot den andra hälften av landets
invånare, som kanske i det långa
loppet visar sig vara till skada både för
landets ekonomiska liv och dess inre
sammanhållning.

Jag minns från mina första riksdagsår
hur den förre socialdemokratiske regeringschefen,
som då befann sig i den
knappa minoritetsställning inom riksdagen,
som de borgerliga nu intaga, ständigt
återkom till den maningen, att majoriteten
borde visa hänsyn till minoriteten.
Jag tror att det vore lämpligt att
i någon mån returnera den maningen
till regeringen av i dag.

Här har talats om de föreslagna skatternas
verkningar. Jag skall avstå från
att mera ingående syssla med den sidan
av problemet, men jag vill fastslå att
skatten på den elektriska energien dock
drabbar ett produktionsmedel, som är
utomordentligt viktigt för utvecklingen
av den produktiva verksamheten här i
landet. Om man angriper de grundläggande
faktorerna för värdeskapande
verksamhet, är det frågan om inte fi -

40

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

nansministern i dubbel bemärkelse sågar
av den gren på vilken lian själv sitter.
Såsom herr Velander framhöll, avses ju
elskatten ingalunda bli tillfällig utan
kommer att låsas fast såsom en permanent
skatt på en energitillgång, som i
och för sig är oundgängligen nödvändig
för hela vårt produktiva liv. Därtill
kommer att skatten drabbar mycket
ojämnt.

Jag tror att förslagen om elskatt och
fordonsskatt äro alltför illa genomtänkta
för att vinna riksdagens bifall. Det vore
enligt min mening lyckligt om bägge förslagen
avvisades av riksdagen. Finansministern
har icke förebragt övertygande
bevisning om att ett behov föreligger,
men om ett tvingande behov verkligen
skulle vara för handen, kunde ju olika
vägar för att täcka det dryftas vid en
konferens mellan de demokratiska partierna.
För min del måste jag bestämt avråda
från att tillgripa en punktbeskattning,
som följer minsta motståndets lag,
som slår ojämnt — för att inte säga blint
— och som drabbar skatteföremål, som
kanske ha den minsta bärkraften, och
därvid måste skada själva det värdeskapande
produktionslivet.

Jag skall med dessa ord, herr talman,
be att få yrka bifall till utskottets hemställan
beträffande elskatten. Då frågan
om fordonsskatten föredras, får jag kanske
lov att återkomma.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Varje år riksdagen samlas möts
man av förslag om nya skatter, och motiveringen
är alltid att överflödig köpkraft
måste uppsamlas för att man skall
kunna hämma den utveckling i det finansiella
läget, som varit förhärskande
under en lång tid. Det är ju en gammal
grundsats, att skattetrycket skall avvägas
med hänsyn till vars och ens förmåga
att bära pålagorna, men den nu
ifrågavarande nya punktbeskattningen
bortser alldeles från denna regel. Den
föreslagna elskatten, som beräknats ge
en inkomst av mellan 60 och 70 miljoner
kronor, skulle komma att drabba
näringslivet ganska orättvist.

Jag blev litet förvånad när jag i reservanternas
utlåtande läste, att merkostnaden
för en bostadsabonnent i
Stockholm inte skulle bli mer än 6 kronor
för år. Jag vågar säga att det hade
varit ganska intressant, om reservanterna
angivit hur stor merkostnaden blir
för ett hushåll ute på den svenska landsbygden.
Där har den elektriska energien
varit till oerhört stor nytta och utnyttjats
i synnerligen hög grad, och jag är
övertygad om att merkostnaden per hushåll
där blir väsentligt högre än 6 kronor.
Vi på landsbygden få själva bekosta
dragning och underhåll av kraftledningarna,
vilket medför avsevärt högre
taxor för abonnenterna. När reservanterna
ange siffror för den årliga genomsnittliga
elskattekostnaden, skulle jag
vilja fråga varför man inte medtagit
skattekostnaden för elspisar och varmvattenberedare.
Det hade ju varit av intresse
för riksdagens ledamöter att få besked
om hur höga dessa kostnader kunna
beräknas bli per hushåll och år.

Stora anspråk på statsutgifter äro
självfallet ofrånkomliga i nuvarande läge,
och det är klart att man måste skaffa
pengar för att tillgodose alla krav.
Å andra sidan talas det om att man får
akta sig att släppa ut för mycket pengar
i allmänna marknaden, tv eljest blir
det inte möjligt att stoppa det ofta omtalade
köpkraftsöverskottet. Men hur
ställa sig förhållandena? Vi ha måst anslå
cirka 40 miljoner kronor som subvention
till täckande av kostnaderna för
redan uppförda byggnader, därför att
beviljade medel inte räckt till. Och nyss
hörde vi herr förste vice talmannen erinra
om de stora anslag som begäras till
Norrbottens järnverk. Pengarna släppas
med andra ord ut i allmänna marknaden
lika fort som de dragas in till statsverket.

Den föreslagna elskatten skulle säkerligen
avsevärt öka utgifterna för den
svenska landsbygdens befolkning såväl
som för hela vår industri och vårt näringsliv
över huvud taget. Jag tror att
det skulle vara möjligt att på andra vägar
än just via denna punktbeskattning
nå det resultat man åsyftar. Om man nu

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

41

anser att ytterligare skatter äro nödvändiga,
varför kan man då inte gå in
för en allmän omsättningsskatt? Herr
Sjödahl frågade i sitt anförande, hur
folkpartiet skulle ställa sig till ett sådant
förslag, och efterlyste till slut också
bondeförbundets inställning. Jag
skulle för min del vilja svara herr Sjödahl,
att jag gärna skulle biträda ett
förslag om en måttlig allmän omsättningsskatt.
En sådan skatt träffar alla
kategorier av svenska medborgare och
inte bara en och annan eller vissa grupper.

De sociala utgifterna i vårt land ha
ju stigit år från år och därmed statens
utgifter, och skall man något så när
kunna behärska den nuvarande krissituationen,
tror jag att man från statsmakternas
sida bör vara försiktig även
då det gäller att bevilja anslag till många
sociala ändamål. Här har vid flera tillfällen
den frågan framkastats, var man
i så fall skall söka spara. Skall man
minska folkpensionerna eller barnbidragen,
eller var skall man göra inskränkningarna? Jag

skulle, herr talman, vilja säga att
man nog bör överväga vilka vägar man
skall gå, men att en hel del besparingar
borde kunna göras när det gäller
subventionerna på bostadsområdet. Jag
tror för min del knappast att vi i fortsättningen
kunna ge samma anslag till
bostadsbyggandet som vi nu ha gjort
under en lång följd av år. Även på det
området bör man så vitt jag förstår gå
fram med en viss försiktighet.

Det finns även på det sociala området
punkter, där man skulle kunna tänka
sig en besparing. Om det visar sig
nödvändigt att gå längre i besparing än
man hittills gått, kanske man får tänka
på att minska något på barnbidragen,
antingen för det första barnet, eller
minska åldersgränsen till exempel till
14 år; därefter skulle intet barnbidrag
utgå. Jag tror att statsmakterna böra noga
överväga alla möjligheter till besparingar
på det ena eller andra området,
om vi skola kunna nå det mål vi syfta
till.

Herr Sjödahl sade, att det hade blivit

Förslag till elskatteförordning m. m.

en allians mellan de tre borgerliga partierna,
då högern, folkpartiet och bondeförbundet
samlats omkring en reservation
med yrkande om avslag på denna
skatt. Därtill får jag säga, herr talman,
att det väl inte är så underligt, om man
ifrån de borgerliga partiernas sida måste
säga ifrån, att man inte alltid kan gilla
de förslag som framläggas ifrån regeringens
sida, eftersom regeringen inte
tar någon hänsyn till vad dessa partier
anse vara det rätta, vilket regeringen
borde göra, när det gäller anslag till olika
utgifter.

Jag tror också, att det kanske kan
sägas att en räntehöjning skulle kunna
vara påkallad, men jag tror att man får
vara försiktig på det området. En räntehöjning
skulle medföra avsevärt ökade
utgifter för alla fastighetsägare, och detta
skulle i sin tur dra med sig ökade
hyror och dylikt, som kanske komme att
ha ganska obehagliga konsekvenser.
Man kan nog nå resultat på andra vägar
än just på räntehöjningens.

Jag tror att man genom den föreslagna
elskatten skadar näringslivet mer än
man gagnar det genom de miljoner som
man får in, och jag ber därför, herr talman,
att få som avslutning yrka bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Herr HEDMAN: Herr talman! Herr Sjödahl
har ju tidigare angivit orsakerna
till att vi reservanter ansett oss böra
ansluta oss till Kungl. Maj :ts förslag,
och jag skall därför inte uppehålla mig
vid den saken. Jag skall i stället taga
upp några av de frågor, som de senare
talarna berört, och jag skall då först
iigna mig åt vad herr Petrén hade att
säga.

Herr Petrén underströk, att vi befinna
oss i en mycket allvarlig kris med
en inflation som var i fidl gång, och
herr Petrén sade att det fordrades
verkliga krafttag för att kunna hejda
denna inflationistiska utveckling. Men
herr Petrén glömde en sak. Han glömde
att tala om, vilka krafttag man skulle
använda. Det kunde ha varit mycket
intressant att höra hans uppfatt -

42

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

ning i fråga om den sidan av saken.
Emellertid sade han, att de föreliggande
skatteförslagen icke skulle ha någon
inflationshämmande verkan, emedan
dessa skatter skulle komma att slå igenom
i priserna. Ja, detta är väl alldeles
riktigt, och det är väl också kanske
meningen, att de skola göra det. Men
jag skulle vilja fråga: Vilka alternativ
finns det till det kungl. förslaget, som
skulle kunna få en inflationshämmande
effekt, men som inte skulle medföra
ekonomiska åtgärder, som i sin tur i
sista hand skulle drabba konsumenterna? Herr

Petrén var också inne på frågan
om sparandet, och han sade att
man inte skall förringa värdet av omedelbara
åtgärder i syfte att främja detta.
Ja, jag skall inte förneka, att sparandet
har sin stora betydelse och att det
hänger samman med den ekonomiska
politik som förs. Såvitt jag kan förstå
måste det dock vara oppositionens mening,
att omedelbara åtgärder för att ge
sparandet en annan inriktning måste
ske just skattevägen. Detta framgår
bland annat av de motioner som under
senare tid väckts på detta område.
Men skall man kunna genomföra ett
ökat sparande genom stimulans skattevägen,
måste detta i alla fall betyda
omedelbart minskade inkomster för
statsverket. För min del vet jag ingen
annan lämplig väg, som omedelbart kan
användas för att öka sparandet, men
det kanske kan finnas andra.

Herr Petrén säger också, att dessa
skatter komma att hämma rationaliseringen
inom vårt näringsliv, och det är
ju mycket möjligt, att detta kan bli fallet
på vissa områden. I stort sett tror
jag dock inte att faran är så stor på
det området, ty vårt näringsliv lever i
övrigt under ganska gynnsamma förhållanden
för närvarande liksom det
har gjort under de senaste åren.

Herr Velander kom in på frågan om
skattens natur av tillfällig eller obligatorisk.
För min del har jag uppfattat
saken så — och jag tror också det är
Konungens mening — att skatten skall
vara av tillfällig karaktär, så att när

den fyllt sitt ändamål och det blir möjligt
att avveckla den, detta också skall
ske.

Herr Velander var också inne på frågan
om övervältring av de nya skatterna.
På den punkten vill jag säga, att
utskottet har varit på det klara med att
en övervältring på konsumenterna skulle
ske, och det är ju på grund härav
som man menar, att dessa skatter icke
skulle ha någon inflationshämmande karaktär.

Herr Velander var också inne på högerns
ställning till räntan. Ja, det kan
inte hjälpas: jag har fått den uppfattningen
av vad som förekommit under
den senare tiden, att högern är ganska
sympatiskt inställd till tanken på att gå
räntevägen för att behärska de ekonomiska
problemen i stället för bland annat
den väg som nu är föreslagen. Herr
Velander menade, att om man ginge
räntans väg, skulle man inte behöva gå
så långt, utan man skulle kunna hålla
sig inom en viss ram; dock borde man,
sade han, anpassa räntenivån efter läget
och förhållandet för dagen. Då skulle
jag vilja ställa den frågan: Vad tror
herr Velander att vi skulle behöva för
räntehöjd, om man enligt högerns uppfattning
skulle kunna behärska den ekonomiska
situationen så gott som uteslutande
på den vägen?

Herr Velander var också inne på frågan
om regeringens ekonomiska politik
över huvud taget, och han sade att regeringen
icke hade velat lägga fram
något ekonomiskt program. Jag skulle
vilja säga, att regeringen har tillämpat
ett ekonomiskt program under en ganska
lång tid — jag kan säga åtminstone
från hösten förra året. De åtgärder som
regeringen i detta avseende vidtagit ha
ju först i dag deklarerats av herr Sjödahl
i denna kammare, och jag skall
inte beröra dem vidare. Jag vill bara
säga, att de nu föreliggande förslagen
såvitt jag kan förstå äro en ytterligare
komplettering av de åtgärder, som man
tidigare vidtagit, och att man hoppas
genom denna kombination av åtgärder
kunna behärska problemet.

Herr Olilon sade i sitt anförande, ätt

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

43

dessa skatter drabba ytterst orättfärdigt,
emedan de träffa olika samhällsgrupper
i förhållande till deras konsumtion. Ja,
det är ju riktigt, men, herr Ohlon, den
invändningen gäller ju inte bara dessa
skatter. Herr Ohlon var ju i höstas själv
med om att besluta en höjning av skatterna
på sprit och tobak för att täcka
försvarskostnaderna, och han måste väl
erkänna, att även dessa skatter utgå i
förhållande till konsumtionen och därigenom
drabba olika grupper ganska
orättvist. Detta gäller över huvud taget
alla konsumtionsskatter.

Herr Ohlon menade, att finansministern
hade låtit förstå, att den elektriska
energien var så billig, att den till och
med skulle vara för billig, och att det
var därför som finansministern föreslagit
en skatt på detta område. Så är nog
inte finansministerns mening, herr
Ohlon! Finansministern har påpekat priserna
på den elektriska energien i förhållande
till priserna på andra områden,
bland annat då på bränsleområdet, och
han har sagt, att i förhållande till priserna
på de andra områdena är priset
på den elektrisk energien ganska lågt.
Detta kunna vi konstatera, om vi titta på
en tabell, som finnes intagen i propositionen.
Jag skall bara nämna, att konsumtionspriset
på koks sedan 1945 har
stigit från 90 kr. till 123 kr. per ton, kolpriset
från 08 till 145 kr., eldningsolja
från 105 till 170 kr., björkved från 12: 50
kr. till 28 kr., barrved från 10: 50 kr. till
23 kr. och pannved från 9 till 18 kr. Det
är med dessa oerhörda prisstegringar
som finansministern har dragit en parallell
när han talar om de låga priserna
på elektricitet.

Herr Ohlon sade också, att det enda
säkra för samhällsmedlemmarna nu för
tiden är döden och skatterna. Ja, det är
mycket möjligt att det är så — jag skall
inte förneka det. Men om så skulle vara
förhållandet i fråga om skatterna, så
kanske det är eu ofrånkomlig sak, och
jag tror att även stockholmarna i dagens
läge borde taga sig en funderare över
hur mycket sanning det kan ligga i herr
Ohlons uttalande på denna punkt.

Så sade herr Ohlon, alt budgetöver -

Förslag till elskatteförordning m. m.

skottet inte får hämtas hem genom de
föreslagna skatterna. Han slutade med
att säga detta, men han glömde att säga,
på vilket annat sätt vi skola hämta hem
detta budgetöverskott. Jag förmodar
nämligen, att man även på folkpartihåll
anser, att man behöver ett budgetöverskott
av den storleksordning som regeringen
föreslagit, ty det är ju inte mer
än några månader sedan professor Ohlin
väckte en motion här i riksdagen, som
stod i samband med åtgärder på sparverksamhetens
område, och där talar
herr Ohlin om det föreliggande ekonomiska
läget i följande ordalag: »Ett budgetöverskott
av ej alltför ringa dimensioner
utgör utan tvivel ett medel att i ett
sådant läge minska efterfrågan och bryta
de inflationistiska krafterna. Vi vilja
därför inte motsätta oss att under nästkommande
budgetår finanspolitiken eftersträvar
ett sådant budgetöverskott.»

Herr Ohlin menade således, att vi skola
eftersträva ett icke alltför ringa budgetöverskott
i 1951/52 års budget, och
jag tror inte att läget förändrat sig, åtminstone
inte i den riktningen, att herr
Ohlin skulle behöva ändra uppfattning
på detta område från januari till dags
datum. Herr Ohlin säger också, att från
den utgångspunkt han accepterar, är det
uppenbart, att så snart prisutvecklingen
kommit under kontroll, föreligger inte
längre samma anledning till detta budgetöverskott
som nu, och att en skattesänkning
då bör genomföras. Det är alldeles
riktigt resonerat, men nu är det ju
så, att vi ännu inte ha övervunnit fluktuationerna
på prismarknaden, och därför
kvarstår herr Ohlins uppfattning om
ett betydande budgetöverskott och dess
inflytande på de ekonomiska förhållandena
fortfarande.

Även herr Werner gick i sitt anförande
in på beräkningar av budgeten, framför
allt i fråga om budgetens inkomstsida.
Det är klart att vi allesammans på
detta område kunna spekulera över att
inkomsterna kunna bli större medan utgifterna
däremot inte skulle behöva bli
större än förut. Men det är svårt att säga,
hur utvecklingen kommer att gestalta
sig. .lag menar därför, att vi icke kunna

44

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

taga herr Werners privata spekulationer
på detta område till utgångspunkt för
vårt handlande i det föreliggande fallet,
utan jag tror man är på den säkra sidan,
om man håller sig till de beräkningar
som Kungl. Maj :t har gjort. De äro dock
utförda av den förnämsta sakkunskap på
området som vi ha att tillgå.

Herr Werner talade också något om
den brist på samarbetsvilja, som skulle
föreligga på socialdemokratiskt håll och
särskilt på regeringshåll. Jag tror inte,
herr Werner, att det är så farligt i fråga
om brist på samarbetsvilja på socialdemokratiskt
håll — en sådan vilja har säkerligen
visats både under de tidigare
kriser som vi genomlevat och under denna.
Men om man kräver samarbetsvilja
på socialdemokratiskt håll, bör man nog
också visa en sådan vilja för egen del.
Och jag vill bara be att få erinra om
hur långt samarbetsviljan från borgerligt
håll sträckte sig endast för några få dagar
sedan.

Det är ganska märkligt att göra jämförelser
mellan vad som framhålles från
borgerligt håll vid olika tidpunkter. Det
är inte så länge sedan man särskilt från
högerns sida här i kammaren lät förstå,
att den socialdemokratiska regeringen
inte förde en tillräckligt kärv ekonomisk
politik. Då efterlyste man den kärvare
linjen i den ekonomiska politiken. Om
man nu kan beteckna regeringens ekonomiska
politik som kärv — vilket den
ju kan vara ur vissa samhällsmedborgares
synpunkt — så tycker jag att man
borde vara nöjd på det hållet! Då har
ju regeringen tillmötesgått vad man önskar.
Men det tycks ju vara så, att vilken
väg regeringen än går, så faller dess
handlande aldrig den borgerliga oppositionen
i smaken, och därför tycks det
vara ganska hopplöst för regeringen att
kunna handla på ett sätt som tillfredsställer
oppositionen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Heiiman gjorde gällande,
att jag kritiserade regeringens förslag att
försöka hämma inflationen genom nya

skatter och utan att anvisa några andra
framgångsvägar. Jag måste då erinra om
att jag starkt betonade nödvändigheten
av en stram penningpolitik, stramare än
den som nu förts, vilket skulle leda till
minskad efterfrågan, verka återhållande
på prisstegringar och därmed ge den
fria konkurrensen möjlighet att göra sig
gällande och minska risken för den ökade
detaljreglering som annars kan komma.

Jag visade också på en annan väg,
nämligen att man skulle stimulera sparandet.
Herr Heiiman hade den uppfattningen,
att en stimulering av sparandet
genom skattelindring för spararna närmast
skulle ha en motsatt effekt i nuvarande
läge genom den minskning i
skatteintäkter för staten, som därigenom
skulle uppstå. Jag vill då endast hänvisa
till vad Svenska sparbanksföreningen säger
i ett yttrande, som är redovisat i
bankoutskottets utlåtande nr 12. »Den
nuvarande statsfinansiella situationen»,
säger föreningen, »då man arbetar med
budgetöverskottet såsom ett slags tvångssparande,
synes erbjuda gynnsamma förutsättningar
för åtgärder av här förordad
innebörd, eftersom en därav föranledd
ökning av det frivilliga sparandet
skulle få mycket större dimensioner
än den reducering av budgetöverskottet,
som de minskade skatteintäkterna skulle
ge till resultat».

Vilket resultat man uppnår med sådana
här åtgärder, det sammanhänger naturligtvis
med hur pass tidigt de sättas
in, och i det avseendet ha enligt min mening
goda tillfällen försuttits av regeringen.
Här ha förelegat förslag från 1944
års skattekommitté och även anvisningar
i bevillningsutskottets tidigare utlåtanden.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Frågan om hur staten skall skaffa pengar
att bestrida sina utgifter synes vara
mycket problematisk, enär det tydligen
är så att regeringen icke följer någon
fast linje med perspektiv, som kunna
accepteras. Regeringens förslag att bemästra
den ekonomiska situationen ha,
såvitt jag kan bedöma, karaktären av

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

45

uppdykande hugskott: konsumenternas
köpkraft skall minskas, statens lånebehov
skall minskas, budgeten skall överbalanseras
med så och så många hundratals
miljoner kronor. Detta skall vid
varje tillfälle ske genom den indirekta
beskattningen som botemedel. Det hela
har karaktären av ett hoppande hit och
dit. Vid varje tillfälle då åtgärder skola
vidtagas är det tydligt, att dessa skola
drabba det stora flertalet konsumenter
och därmed även de lägre inkomsttagarna,
medan det s. k. näringslivet och
de större inkomsttagarna relativt sett
komma undan mycket lindrigt, fastän de
för närvarande tjäna mera pengar än
någonsin tidigare.

De nya skatter som nu föras fram till
avgörande, elskatten, motorfordonsskatten
och taxehöjningen för postavgifterna,
äro avsedda att ge statsverket ökade
inkomster i så stor utsträckning, att med
den överbalansering av bydgeten som på
detta sätt sker ett beräknat lånebehov för
kapitalbudgeten på 400 miljoner kronor
skulle kunna inskränkas till 250 miljoner
kronor. De nya utgiftsbehov, som
framträtt sedan statsverkspropositionen
framlades, anses kunna täckas av cn nettoökning
på statsinkomsterna, som beräknas
ge 300 miljoner kronor mera än
i statsverkspropositionen beräknats. Finansministern
synes icke ha någon tanke
på att täcka statens ökade behov av
inkomster genom en höjning av den direkta
statliga beskattningen.

Vi kommunister ha gått emot indirekta
skatter och konsumtionsskatter här i
riksdagen, och vi gå även emot de nu
föreslagna skatterna. Att ta ut skatt på
elström, dubblera skatten på motorfordon
och höja postavgifterna är en utpressning
av dryga skattepålagor, avsedd
att träffa flertalet människor här
i landet. Dessa skatter äro ägnade att
verka prishöjande på de allmänna levnadskostnaderna
och sålunda befordra
prisstegringarna.

Varför inriktar sig inte regeringen på
att dra in exportvinsterna till statskassan
för att därmed utjämna importkostnaderna
och sålunda hålla konsumtionsprisen
på en lägre nivå? Frågan är hur

Förslag till elskatteförordning m. m.

länge det kan gå, innan regeringen och
riksdagen på nytt måste införa subventioner
för att hålla priserna på jordbrukets
produkter nere och därigenom kunna
uppnå någon prisstabilitet. Till detta
fordras det att priskontrollen effektiviseras
och utrustas med vidsträckta befogenheter.
Beskattningen av företagsvinsterna
under denna exceptionella högkonjunktur
bör skärpas och taxeringsarbetet
förbättras för att uppnå en effektivare
förmögenhetsbeskattning. Vi borde
inställa upprustningen och avbryta
de extra inkallelserna. Om vårt land utträdde
ur Marshallblocket, skulle regeringen
och landet få en mera självständig
ställning i ekonomiska avgöranden.
Sveriges handel bör även i större utsträckning
inrikta sig på öststaterna.

Detta borde vara ett program, som gör
det möjligt att få ett mera fast grepp
över prisstegringarna. Huvudfrågan för
regeringen och för hela vårt folk är nu
att kunna stoppa prisstegringarna.

Vi gå emot elskatten därför att den
är en konsumtionsskatt på den nödvändighetsvara
som elströmmen utgör, en
skatt som även drabbar inkomsttagare
med mycket små inkomster. Fattiga människor,
som ha en elkokplatta och elektriskt
ljus i sina bostäder, måste sålunda
betala skatt till staten i samma mån
som de förbruka elkraft. Kraftbolagen
begagna sig också som bekant av situationen
för att höja taxorna på elström.
Fn sådan ökning av utgifterna för konsumenter
med låga inkomster är enligt
vår mening en orimlig åtgärd, och vi yrka
därför direkt avslag på förslaget om
införande av elskatt.

Jag vill, lierr talman, yttra några ord
även om den extra fordonsskatt, som vi
betrakta som en lika obillig historia
som elskatten. Nyttotrafiken skulle i
hög grad komma att drabbas av denna
skatt, som så snart tillfälle därtill gives
skulle komma att därifrån i sin tur övervältras
på trafikanter och allmänhet. Att
nu helt bryta (lön principiella inställning,
som hittills tillämpats, att motorfordons-
och drivmedelsskatterna endast
finge användas för vägväsendets behov,
vore i hög grad oklokt enligt min mening.

46

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

Ett allt större antal arbetare, som inte
kunna erhålla bostäder i närheten av
sina arbetsplatser, nödgas färdas långa
vägsträckor till och från sitt arbete. I
den mån det är dem möjligt göra de
stora uppoffringar för att kunna byta ut
cykeln mot bil. Vi anse, att fordonsskatten
är utmanande mot vederbörande befolkningskategori
och gå därför emot
denna skatt och yrka avslag på förslaget
därom.

Höjningen av postavgifterna, som behandlas
i bevillningsutskottets utlåtande
nr 42, hänger intimt samman med frågan
om statsfinanserna. Denna höjning
blir emellertid en kännbar pålaga, som
kommer att medföra ökade omkostnader
och verka prisstegrande. För tidningsrörelsen
vore det välbetänkt, om
inte någon ökning alls av postavgifterna
behövde komma till stånd. I fråga om
papperspriserna och allt annat, som tillhör
framställningen av tidningar, ha betydande
kostnadsstegringar ägt rum,
och en prisstegring även beträffande
distributionen skulle göra, att det uppstod
risk att den tidningsläsande allmänheten
nödgades avstå från att hålla
sig med dagliga tidningar. Vi yrka
på att förslaget om höjning av portot
på utgivarkorsband, kommissionärskorband
och postabonnerade tidningar avslås.
Till denna fråga återkomma vi ju
senare under detta plenum.

Alla dessa tre förslag om elskatt, om
dubbel motorfordonsskatt och om höjning
av postavgifterna, på vilka regeringen
beräknar ta in cirka 200 miljoner
kronor, böra sålunda avvisas.

Herr Sjödahl ställde i slutet av sitt
anförande frågan vem som skulle kunna
tänkas vara mest generad av sällskapet,
då kommunisterna sannolikt skulle sluta
upp på de borgerligas sida i de kommande
voteringarna. Jag får säga, att vi
för vår del inte känna oss generade alls!
Vi ha nämligen tidigare här i riksdagen
konsekvent gått emot förslag om införandet
av indirekta skatter, konsumtionsskatter.
Nu har en situation uppstått,
där också de borgerliga kommit
över på denna linje, och det må då vara
hänt. Att de borgerliga inte heller äro

så värst generade av sällskapet, som
herr Sjödahl trodde, det ha vi bland
annat sett i tidningarna. Där har det
framgått, hur pass ängslig man är för
att redaktör Lager händelsevis är sjuk
och inte kan vara med i riksdagen i
dag.

I fråga om det nu föredragna bevillningsutskottets
betänkande nr 40 yrkar
jag sålunda, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr STEN: Herr talman! Jag nödgas
skjuta in en speciell synpunkt i denna
debatt. Som bekant ha under det senaste
årtiondet kraftverksanläggningar utförts
och vattenregleringar pågått i stor skala
i Norrland. Vi äro nu för Norrlands del
på väg emellan omkring två tredjedelar
och fyra femtedelar av den utbyggda
svenska vattenkraften.

På grund av kiinda förhållanden, som
jag här inte behöver rekapitulera, uppstod
i början av 1940-talet en norrländsk
opinion för ett bättre tillgodoseende av
allmänna och enskilda intressen i samband
med framför allt de stora sjöregleringarna.
I den mån de framförda
önskemålen rörde sig på bvgdekraftens
och regleringsavgifternas område ha ju
också dessa strävanden vunnit stöd här
i riksdagen, när frågan då eller senare
har förevarit.

Denna opinionsrörelse förde också
fram en annan tanke, nämligen tanken
på någon form av accis eller avgift
på den i Norrland producerade elkraften,
vars avkastning borde användas till
det norrländska näringslivets utveckling
och förkovran. Men mot den tanken
ställde man sig i allmänhet kallsinnig.
Anledningen var åtminstone för mitt
vidkommande en instinktiv känsla av
eller en medveten uppfattning om att
elkraft är en nyttighet, som bör ställas
till folkhushållets och näringslivets förfogande
till självkostnadspris.

Det är nu inte utan att den som är
intresserad för det norrländska näringslivets
utveckling och förkovran i dag
känner sig i viss mån ångerköpt, ty när
elkraften anses kunna bli föremål för en
särskild beskattning i det av finansmi -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

47

nistern angivna syftet — jag tillhör själv
dem, som acceptera hans motivering och
hans förslag — så hade ju onekligen
också så kunnat bli fallet till förmån för
de norrländska ändamål, som jag nyss
angivit.

Jag skall ta endast ett par exempel på
vad det kan röra sig om.

Norrlandskommittén framlade förslag
om ett taxesvstem för frakterna på statens
järnvägar, vilket skulle verka fördelaktigt
och rättvist med hänsyn till den
industri, som vi redan ha i Norrland och
den som där behöver tillkomma. Någon
gång under vinterns lopp har det framgått
i tidningarna, att statens järnvägar
ha yttrat sig över förslaget och då räknat
ut hur stor förlusten, d. v. s. den
minskade inkomsten, skulle bli enligt
detta förslag. Men det har inte framgått,
att förslaget beaktats vid de utredningar,
som samtidigt pågått om aktuella, nu genomförda
taxehöjningar. Genom den moderna
metod, som man nu hör talas om
i olika sammanhang, nämligen clearingen,
hade ju på ett sådant område intäkter
från ett håll inom det norrländska
näringslivet kunnat tagas i anspråk till
att utveckla och förkovra samma näringsliv,
alltså Norrlands näringsliv, på
andra områden.

Eller låt oss ta ett annat exempel, som
kan bli aktuellt i riksdagen när som
helst.

Det har med stigande styrka framgått,
att Norrlands ekonomiska och sociala
utveckling kräver en komplettering
av järnvägsnätet, både på längden
och på tvären. Jag erinrar om planerna
på ostkustbanans förlängning och på
sammanknytandet av tvärbanorna Hälsingland—Härjedalen.

Statsutskottet och riksdagens kamrar
ha tagit en positiv ställning till de utredningar
härom som sedan igångsatts.
Men vi veta ingenting om, hur det ekonomiska
läget ser ut, när dessa frågor
återkomma hit. Det kan vara smått om
pengar i största allmänhet, det kan behövas
ett räntefritt kapital att lägga i
bottnen. Vi ha ju tidigare haft någonting
som man har kallat för kulturbanor,
vilkas tillkomst nu ingen ångrar.

Förslag till elskatteförordning m. m.

Min första tanke, när denna proposition
framlades, var att väcka en motion,
gående ut därpå, att de pengar som inflyta
genom en elskatt, om den beslutas,
i den mån de komma från norrländska
kraftverk och vattenregleringar skulle,
även om de nu i första hand användas
på det sätt finansministern föreslagit,
så att säga föras upp på Norrlands konto
och tagas i betraktande, då angelägna
norrländska ändamål bli aktuella.

Men då jag inte kunnat förvänta, att
bevillningsutskottet, som ju är ett inkomstutskott,
skulle vara villigt att ens
i sin motivering göra ett uttalande om
den framtida användningen av dessa
pengar i den anda, åt vilken statsutskottet
som sagt vid upprepade tillfällen givit
uttryck, så har jag stannat för att på
detta sätt göra en »protokollsanteckning»,
som det brukar heta vid uppgörelser
mellan arbetsmarknadens parter.
Då jag önskar göra den i sådan form,
att den skall kunna tolkas som en enhällig
uppfattning både hos dem, som rösta
för, och dem, som rösta emot denna elskatt
i dag på norrlandsbänkarna, så slutar
jag, så mycket mer som min egen
uppfattning framgått av det anförda,
utan att framställa något yrkande, men
med en förväntan, att dessa synpunkter
i sinom tid beaktas.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Det
har från talesmän för kraftverken och
kraftdistributörerna rests mycket starka
invändningar emot det föreliggande förslaget
till skatt på elektrisk kraft. Jag
vill inte förneka, att det ligger en hel del
i dessa invändningar, som man inte kan
gå förbi utan vidare, och jag kan ännu
mindre helt nonchalera dessa invändningar,
då jag ju själv är engagerad i
kraftindustri och kraftdistribution. Jag
skall inte här ta upp till behandling alla
de invändningar, som ha gjorts från det
hållet, men det är ett par av dem, som
jag skulle vilja säga några ord om.

En av de invändningar, som ha gjorts
gentemot de olika av utredningsmannen
framlagda alternativen och som alltjämt
kvarstår även med den utformning, som

48

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

skatteförslaget har fått i den kungliga
propositionen, är den invändning, som
säger, att det blir oerhört svårt att på ett
rättvist sätt dra gränserna emellan vad
som skall anses vara kraftleverans till
storindustrien och till s. k. borgerlig förbrukning.

Det är inte tu tal om att det kan uppstå
stora svårigheter att här få ett rättvist
avgörande. Med den utformning,
som sista stycket i 3 § i det föreliggande
förslaget har fått, tror jag emellertid,
att det skall bli möjligt för de myndigheter,
främst kontrollstyrelsen, som skola
tillämpa denna skattelag, att klara
dessa gränsfall på ett för konsumenterna
tillfredsställande sätt. Jag vill i detta
sammanhang, herr talman, särskilt understryka
vad reservanterna säga på s.
26 i utskottets utlåtande, där det heter,
att reservanterna vilja »framhålla att de
befogenheter att göra avvikelser från
författningens bestämmelser, som sålunda
skulle tillkomma Kungl. Maj:t och kontrollstyrelsen,
kunna möjliggöra en smidig
tillämpning, varigenom vissa eljest
oundvikliga ojämnheter kunna elimineras».

Om det här föreliggande förslaget
skulle bli upphöjt till lag, vill jag uttala
den förhoppningen, att vederbörande
myndigheter komma att noga beakta vad
som här har anförts från reservanternas
sida.

Från kraftdistributörernas sida har vidare
anförts, att det skulle uppstå mycket
stora svårigheter och kostnader för
att klara uppbörd och deklaration för
den tilltänkta skatten. Jag tror nog att
man har väsentligt överdrivit dessa svårigheter.
Det skall villigt erkännas, att
det kanske blir besvärligt för de allra
minsta distributionsföretagen — och inom
parentes sagt ha vi enligt min mening
alltför många små sådana enheter
här i landet — för dessa så att säga lekmän
på området att lösa dessa problem.
Men den som bara något litet känner till,
vilka distributionsuppgifter och objekt
dessa små eldistributörer ha, inser nog
att problemen för dem bli tämligen enkla.
De tillämpa i regel endast en eller ett
par taxor, och de kunna nog på ett gans -

ka enkelt sätt klara uppgiften. Betydligt
svårare blir det för de större kraftdistributörerna,
som ha rikt differentierade
taxor och många abonnenter, som kanske
stå på gränsen i de olika abonnentkategorierna,
att avgöra, om det skall vara
fråga om en värdeskatt eller en styckeskatt.
Men med hänsyn tagen till att
dessa kraftdistributörer ha tillgång till
kvalificerad personal, tror jag nog, att
man även på den punkten har betydligt
överdrivit svårigheterna.

Den kanske väsentligaste invändningen,
som har gjorts, är att införandet av
styckeskatten för den så kallade borgerliga
förbrukningen skulle komma att innebära
en förskjutning mellan grundavgifterna
och energiavgifterna. De moderna
taxorna äro ju utbyggda på det sättet,
att abonnenten får erlägga dels en
viss fast grundavgift, beräknad på ett
eller annat sätt, dels en relativt låg energiavgift.
Det är klart, att om man nu genom
en skatt höjer energiavgiften med
ett öre, kommer en förskjutning mellan
dessa avgifter, som tidigare äro avvägda
med hänsynstagande både till kraftföretagens
självkostnader och till vad konsumenterna
kunna eller vilja betala för
kraft till olika ändamål, att i viss mån
kunna rubba den tidigare avvägningen
mellan de olika avgifterna. Men detta
måste enligt min mening i regel komma
att få den inverkan, att konsumenterna
komma att begränsa sin kraftuttagning.
Frågan blir då: Kan det vara av intresse,
sett ur det allmännas synpunkt, att en
sådan begränsning kommer till stånd,
även om man härigenom kommer att i
viss mån motverka en eljest önskvärd
rationalisering genom att ytterligare ta
elkraften i anspråk för olika ändamål?
Och då kommer man osökt in på en annan
fråga, nämligen huruvida våra krafttillgångar
komma att räcka till under de
närmaste åren för att tillgodose det alltjämt
ökade kraftbehovet.

Herr Olilon sade här tidigare, att han
ansåg att våra krafttillgångar skulle komma
att räcka till, och han stödde sig därvid
på ett uttalande av vattenfallsstyrelsen,
som numera bedömer läget ganska
gynnsamt.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

49

Ja, herr talman, vattenfallsstyrelsen
säger i sitt yttrande över det föreliggande
förslaget, att den bedömer utsikterna
relativt goda för att de tillkommande
kraftbehoven skola kunna tillgodoses
utan inskränkning. Går man emellertid
till årets statsverksproposition och i kapitalbudgeten
tar del av de prognoser,
som vattenfallsstyrelsen där har gjort
över den kommande utvecklingen för
tillgodoseende av vårt kraftbehov, finner
man att styrelsen har räknat med en
ökning av cirka 1 000 MkWh per år under
de närmaste åren, och då skulle de
hittills planerade eller beslutade stationsutbyggnaderna
vara tillräckliga för
att fylla detta ökade kraftbehov.

Av vattenfallsstyrelsens redogörelse
framgår emellertid, att man under åren
1946—1952 kan räkna med en genomsnittlig
årlig ökning av icke 1 000 MkWh
utan 1 200 MkWh per år. Och man har
nog anledning antaga, att det såsom
konjunkturerna hittills ha utvecklat sig
snarare bör räknas med en ökning i
minst samma takt, som förekommit under
den senaste femårsperioden, än i
den något lägre takt, som vattenfallsstyrelsen
räknat med.

Men sedan vattenfallsstyrelsen gjort
upp dessa prognoser har något ganska
väsentligt inträffat — jag avser de mycket
kraftiga ökningar i fråga om prisen
på det fossila bränslet. Det är ingen
tvekan om att de mycket stegrade kolpriserna
snart komma att leda till en
allt kraftigare övergång till elektrisk
kraft även för rena uppvärmningsändamål,
och under innevarande år ha mycket
starka tendenser i denna riktning
visat sig. I varje fall har jag gjort den
erfarenheten vid det elverk, där jag har
min verksamhet, att man kunnat inregistrera
en mycket stark ökning under
den hittills tilländalupna delen av innevarande
år. Inför dessa tendenser liar
man anledning fråga sig, om vi här i
landet ha möjlighet att klara den därav
föranledda ökade efterfrågan på elektrisk
kraft. Skulle vi ha möjlighet att
bygga tillräckligt många kraftstationer,
och skulle vi ha möjlighet att bygga tillräckligt
många nya överföringsledning 4

Första kammarens protokoll 1951. Nr 17.

Förslag till elskatteförordning m. m.
ar, så är det inte alls säkert, att vi
skulle ha möjlighet att klara detaljdistributionen
genom den nödvändiga
utökning av distributionsanläggningarna,
som måste bli en följd av en alltför
kraftig ökning av elkonsumtionen. Man
har också anledning ställa sig den frågan,
om vi i dagens läge ha möjlighet
att klara dessa ökade investeringsbehov
utan att åstadkomma allvarliga faror för
vår ekonomiska balans.

Härvid inverkar inte bara det förhållandet,
att det på världsmarknaden råder
en mycket stor brist på sådana för
distributionsanläggningar viktiga råvaror
som koppar och bly, en brist som
tagit sig uttryck i mycket kraftiga prisstegringar
på dessa varor, utan det är
ju också fråga om att skaffa fram det
kapital, som fordras för att klara dessa
ökade investeringsbehov.

När jag för min del har sökt ta ställning
till det föreliggande förslaget, har
ändå det för mig avgörande varit, att
jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att en ekonomisk politik från
statens sida, som syftar till en kraftig
överbalansering av budgeten, är nödvändig
för att klara den ekonomiska
utvecklingen under den närmaste tiden.
Av de alternativ, som hittills presterats
i den allmänna diskussionen gentemot
de nu föreliggande förslagen till införande
av en elskatt och en fördubbling
av fordonsskatten, kan man väl säga, att
alternativet om en höjning av den direkta
skatten måste anses vara avfört
från dagordningen, eftersom ju inte något
politiskt parti för sin del velat aktualisera
en sådan lösning. Åtminstone
tidigare har väl på borgerligt håll lekts
med tanken på ett återinförande av en
allmän omsättningsskatt av en eller annan
typ. Men jag vill säga, att om man
är tveksam i fråga om att införa elskatten,
måste man bli ännu mera tveksam,
när det gäller att återinföra en allmän
omsättningsskatt, som ju enligt erfarenheterna
från den tidigare omsättningsskattens
dagar visade sig beträffande
uppbörd och redovisning medföra problem,
som voro hart när omöjliga att lösa
på ett för staten tillfredsställande sätt.

50

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

Jag har därför, herr talman, trots att
mycket starka invändningar kunna göras
emot den föreslagna eiskatten, dock
kommit till den slutsatsen, att i jämförelse
med andra härvidlag tänkbara alternativ
eiskatten måste tillsammans med
den ökade fordonsskatten ur olika synpunkter
vara att föredraga för att få
ut det erforderliga skattebeloppet. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till den vid detta utlåtande fogade
reservationen.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Tvåkammarsystemet
har sina olägenheter. En av dessa
är, att finansministern skulle behöva
vara i bägge kamrarna samtidigt. Han
står just nu i andra kammaren och försvarar
regeringens proposition. Därför
får jag vikariera för honom och framlägga
regeringens synpunkter på de ekonomiska
frågor, som här ha diskuterats.

Den debatt, som här hittills har förts,
har visat, att den ekonomiska diskussionen
har ventilerat dessa problem så ingående,
att det inte är mycket att utvinna
ur en fortsatt diskussion.

Vi äro alla överens om att vad som
har inträffat framför allt under det senaste
året har skapat en betydande oro
inom vida kretsar hos vårt folk. Vi äro
väl också överens om att svårigheterna
drabba olika befolkningsgrupper
olika. För pensionärer, vare sig de äro
enskilda pensionärer eller folkpensionärer,
ter sig väl läget än mer bekymmersamt
än för dem, som äro sysselsatta
i produktionen. Så länge vi ha full
sysselsättning, ha ju alltid de i produktionen
arbetande betydande möjligheter
att vid förhandlingsbordet utvinna kompensation
för de prisstegringar som komma.
Dessa möjligheter ha inte de stora
grupper som av olika anledningar icke
äro sysselsatta i produktionen. Men själva
långvarigheten i prisstegringsprocessen
har gjort, att det även bland dem,
som tack vare den fulla sysselsättningen
rent förhandlingsmässigt ha ett gott ut -

gångsläge, finns betydande grupper,
som med allt fog kunna känna sig missgynnade
och orättfärdigt behandlade.
Vi ha haft en genomsnittlig lönestegring
på omkring 16 procent, men lönestegringarna
för vissa grupper, som slöto
avtalen tidigt, röra sig inte om mer än
cirka 10 procent. Det gör, att vi redan
nu även bland de i produktionen sysselsatta
ha befolkningsgrupper, som måste
konstatera en sänkning av standarden.
Och om vi inte få ett slut på prisstegringarna,
komma självfallet många flera
i slutet av året att befinna sig i ett
läge, där deras standard har sänkts,
jämfört med år 1950. Det behövs inga orationer
för att klargöra, att ett sådant
läge är otillfredsställande och att det
skapar en betydande olust och oro i landet.

Men det kan hända, att det finns en
annan omfördelningsprocess, som på sitt
vis är allvarligare och som kanske skapar
en ännu större oro. Avtalsförhandlingarnas
parter mötas ju igen vid nästa
årsskifte, och då finns det möjligheter
att åstadkomma nödvändiga justeringar.
Men vi skola inte vara blinda för att de
stora prisstegringarna ha medfört en omfördelning
av förmögenheterna i landet,
vilken enligt min mening är det allvarligaste
i inflationsprocessen, eftersom
den är så svår att rätta till, en nyfördelning,
slumpvis skedd, som i korthet kan
karakteriseras så, att de stora exportföretagen
befinna sig på den vinnande
sidan, under det att praktiskt taget alla
som arbeta på hemmamarknaden och
löntagare och pensionärer befinna sig
på den förlorande sidan. Jag skall inte
fortsätta analysen av detta. Det måste
emellertid enligt vår mening bli en av
huvudfrågorna vid de resonemang, som
regeringen inom den närmaste tiden skall
föra med de stora intresseorganisationernas
representanter, lag vill för dagen
nöja mig med konstaterandet av att vi
där ha en av inflationsprocessens allvarligaste
sidor.

Såvitt jag har kunnat fatta dagens diskussion
— jag får medge, att jag huvudsakligast
följt den i andra kammaren •—
äro vi väl åtminstone något så när över -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

51

ens om historieskrivningen om vad som
har inträffat. Vi äro i stort sett överens
om att 1950 års utgångsläge var
gynnsamt: den ekonomiska jämvikten

var återställd, full sysselsättning rådde,
priserna höllos stilla — man kan gott
säga, att vi hade en nära nog oförändrad
prisnivå fram till mitten av sommaren.
Vad som därefter har inträffat äro
vi väl också överens om. I Koreakrigets
spår har följt en upprustning, som visserligen
kan sägas vara måttlig för Sveriges
vidkommande, men som i de stora
länderna är av sådan storleksordning, att
man tar sig för pannan och frågar sig,
om det är möjligt att så våldsamt belasta
världens ekonomi, utan att man
åstadkommer ännu större skadeverkningar
än dem vi hittills ha kunnat konstatera.
Vi äro väl också överens om att
devalveringssubventionernas borttagande
varit ett annat moment i prisstegringsprocessen
och att lönestegringarna
vid årsskiftet och därefter spelat sin
roll, även om det kan diskuteras, hur
stark deras inflationsdrivande verkan
har varit.

Jag kan nästan säga, att vi också äro
överens om framtiden så till vida, att vi
också se att det nuvarande läget inom
sig rymmer möjligheter till mycket olikartade
utvecklingar. Under den debatt,
som jag har lyssnat till, ha vi sluppit
ifrån den tvärsäkerhet, som ibland präglat
den svenska riksdagens ekonomiska
debatter. Ingen talare vågar i dag med
säkerhet säga någonting om den ekonomiska
utvecklingen i framtiden. Det beror
naturligtvis i första hand på att det
utrikespolitiska läget är den stora oroskällan,
som vi inte veta någonting om.
Vi veta inte ens vad som händer, om
det nuvarande utrikespolitiska läget förblir
oförändrat men upprustningen fortsätter.
Vi kunna inte ens därvidlag med
säkerhet säga, vilken inverkan detta bär
på en redan spänd världsekonomi.

Men det intressanta är, att alldeles oavsett
vad som händer utomlands är osäkerheten
om den framtida utvecklingen
så betydande, att åtminstone hittills alla
talare i debatten ha undvikit att dra några
självklara slutsatser. Det finns näm -

Förslag till elskatteförordning m. m.

ligen inom den svenska ekonomien både
depressiva och inflatoriska tendenser.
Det är alldeles uppenbart, att här finnas
mera närliggande risker för en deflatorisk
utveckling än man i första ögonblicket
tror. Köpmotståndet kan bli betydande.
Det kan bli så, att man t. ex.
inom byggnadsindustrien kan få svårigheter
att hålla produktionen i gång, beroende
på de högt uppdrivna byggnadskostnaderna.
Ingen kan säga, att en sådan
utveckling är orimlig, men ingen
kan heller säga, att den är mera sannolik
än den rakt motsatta, nämligen en
inflatorisk utveckling.

Jag tror att det är ett framsteg, att
man närmar sig de ekonomiska problemen
med större ödmjukhet än man har
gjort tidigare. Det är ett framsteg, att
man i dagens debatt konstaterar, att den
svenska ekonomien för närvarande är
utsatt för påfrestningar som icke inbjuda
till några tvärsäkra påståenden om
hur utvecklingen kommer att gestalta
sig.^

Under sådana förhållanden säger sig
regeringen, att vi måste föra en försiktig
ekonomisk politik, som ger oss marginaler.
Om del går bra, om de hälsobringande
tendenserna inom det ekonomiska
livet äro starkare än de andra,
komma dessa marginaler bara att betyda
reserver, och om det går illa, måste
vi ha dem i vår hand för att icke kastas
ut i äventyrligheter. Den synen tror jag
det vore klokt, om riksdagsmajoriteten
och helst hela riksdagen tillägnade
sig. I ett läge, då framtiden ter sig så
oviss, att ingen vågar ha en tvärsäker
mening om vad som kommer att hända,
är det tillrådligt att skaffa sig relativt
stora marginaler och inte balansera så,
att man av en ogynnsam utveckling kastas
ut i en inflation.

Det var detta som var regeringens linje,
när regeringen lade fram statsverkspropositionen
i januari. Det var samma
mening som förfäktades av regeringen
vid debatten den 1 april, och det är
samma mening som präglar de förslag
som nu ligga på riksdagens bord. Det är
så populärt att i punkter sammanfatta
sitt program. .lag vill erinra om att vi

52

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.
också ha gjort det. Vi lia kanske till och
med prioritet därvidlag. Vi voro de
första som i enkla punkter framlade vår
syn på den ekonomiska utvecklingen,
och det kan ju inte annat än glädja oss
att oppositionen i det avseendet har börjat
apa efter oss.

Den politik, som vi nu företräda, har
finansministern sammanfattat i sex
punkter i Kungl. Majrts proposition nr
20G. Som första punkt tar han där upp
kravet på en överbalansering för att
minska trycket på kreditmarknaden.
Andra punkten är kreditbegränsning och
den tredje investeringskontroll, skärpt
genom en investeringsskatt, som vi hoppas
skall ge ett par hundra miljoner kronor
av bolagens vinster. Den fjärde
punkten gäller prisutjämningsavgift vid
export av skogsindustriprodukterna, den
femte en fortsatt reglering av byggnadsoch
anläggningsverksamheten och den
sjätte en effektiv priskontroll.

Jag tillåter mig säga, att detta program
fyller kravet på att vara ett försiktigt
program, anpassat efter det nuvarande
osäkra läget. I detta program ingår överbalanseringen
av budgeten inte såsom
någon dekoration, utan såsom en i högsta
grad väsentlig punkt. Herrarna och damerna
veta precis varför. Men det kanske
förtjänar påpekas, att för det parti, som
jag representerar, är bostadspolitiken en
väsentlig del av partiets politik. Det socialdemokratiska
partiet avvisar därför
en finanspolitik, som skulle uppfattas
som ett hot emot en billig bostadspolitik,
och vi veta, att de borgerligas linje måste
leda till en räntehöjning. En sådan
är oförenlig med vår allmänna inställning.
Med hänsyn till vad en räntestegring
betyder för hyrorna tro vi, att det
är riktigare att söka undvika en sådan,
så länge det finns möjlighet därtill. Därför
tro vi, att det är nödvändigt att begränsa
den statliga upplåningen på kreditmarknaden.
Men hur skall man kunna
undvika en statlig upplåning på kreditmarknaden,
om man inte av skattebetalarna
tar ut de pengar som man i annat
fall skulle nödgas låna?

Allt detta känner kammaren väl till.
Jag har bara velat begagna tillfället att

understryka, att i varje fall för regeringspartiet
— med den vikt vi fästa
vid bostadspolitiken — står valet emellan
en överbalansering av budgeten och
en räntestegring. Detta val är lätt att
göra, även om skatterna kännas obehagliga
— det finns väl inga skatter som
någon människa betraktar som i och för
sig trevliga. Jag tror för min del, att
om de många, som nu ha protesterat mot
bilskatten, hade klart för sig vilket alternativ
den borgerlig-kommunistiska fronten
erbjuder, skulle de säga sig: »Inte är
bilskatt trevlig, inte är elskatt trevlig,
men hellre dessa skatter än en räntestegring,
som blir tämligen oundviklig, om
riksdagen skulle komma att följa den
borgerlig-kommunistiska linjen!» Jag
skall nöja mig med detta på denna
punkt. I diskussionen har det också resonerats
litet om allmänna ekonomiska
ting, och det gör, att jag kanske får lov,
herr talman, att säga ett par ord om
dem.

Vi ha ju varit i den egendomliga situationen
tidigare, att vi ha haft cn regeringspolitik
och en borgerlig opposition,
men icke ett alternativ till regeringens
politik. Oppositionen har nöjt sig
med att kritisera. När vi ha bett, att
kritiken skulle preciseras i ett alternativ,
har man sagt, att det är regeringens
uppgift att regera och oppositionens uppgift
att kritisera. Det kan jag ju i viss
utsträckning ha förståelse för. Men när
man vänder sig till folket i val, iir det
mycket magert att inte ha ett alternativ
till den politik som regeringen företräder.

Nu är den saken delvis avhjälpt. Den
4 april i år dök för första gången upp
ett alternativ till regeringens politik.
Det är självklart, att vi hälsa detta med
tillfredsställelse, ty det blir ju ändå någon
ordning på den politiska debatten.
om väljarna ha olika möjligheter att välja
mellan. Emellertid, herr talman, är
man tydligen ännu ute och trevar sig
fram. Man har för dagen kommit med
ett program på elva punkter, och det
skulle vara lockande att se vad det blir
av denna hittills ganska späda och ömtåliga
planta, när den får växa sig litet

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

53

starkare, så att den tål valvindarna år
1952. Detta program i elva punkter är
nämligen än så länge i det allra ömtåligaste
laget. Det innehåller egentligen
ingenting annat än att man undviker alla
impopulära åtgärder.

I punkt 1 säger man, att man inte
vill vara med om tvångssparande. Det
är tydligen för impopulärt. Man vill inte
vara med om — säger man i punkt 2
— de skatter som vi diskutera i dag.
Det är för impopulärt. I punkt 3 förekommer
en formulering, som verkligen
är klassisk. Man säger, att det skall sättas
i gång en undersökning om sänkning
av skatterna, men denna sänkning
skall vidtagas först så snart de statliga
utgifterna begränsats. Det är ju inte så
farligt, herr talman, att säga det, när
man samtidigt röstar för varje utgiftsstegring
som man kan lukta upp, när
man samtidigt arbetar för höjning av
militärutgifterna och när man inte alls
visar något särskilt intresse för att sänka
statsutgifterna. Under sådana förhållanden
är det klart, att man kan säga
till en okunnig allmänhet, som inte känner
till någonting om de ekonomisk-politiska
debatterna i riksdagen: »Vi skola
sänka skatterna, när statsutgifterna begränsats.
» Jag ansluter mig hundraprocentigt
till denna utmärkta teori och anser,
att vi böra hjälpas åt att begränsa
statsutgifterna. Vi få snart fjärde huvudtiteln
på kamrarnas bord, och då
hoppas jag, att vi skola vara överens
om att i varje fall inte bevilja den förstärkning
av jaktflyget, som man har
föreslagit från borgerligt håll. Jag föreställer
mig då, att vi i anslutning till
punkt 3 i borgerlighetens antiinflationsprogram
kunna få en allmän samling
omkring regeringens sparsamhetspolitik.

Punkt 4 är eu rekommendation till
de avtalsslutande parterna DO och TCO
om något slags indexreglerade avtal. Den
saken får väl ändå herrar Strand och
Åman ta hand om; den skall inte Sveriges
riksdag besluta om, föreställer jag
mig. Denna punkt är väl därför mera
avsedd som en rekommendation till de
avtalsslutande parterna. Inte ens den

Förslag till elskatteförordning m. m.

borgerliga oppositionen vill väl gå så
långt i centraldirigering, att den önskar,
att riksdagen skall lägga sig i och
binda avtalsrörelserna.

Punkt 5 utgör en allmän rekommendation
om ett halvpermanent standardråd
som skall se till, att jordbrukets
standard bibehålies eller helst förbättras.
Jag har intet emot den saken, men
jag förstår inte, att den passar som ett
led i kampen mot inflationen.

Punkt 6 innehåller en mycket lam bekännelse
till priskontrollens nödvändighet.
Vi ha intet emot att att skärpa priskontrollen.
Vi kräva priskontroll också
i vårt program, men den förordas däri
inte så halvhjärtat som oppositionen gör.

Sedan finns det en punkt 8, som säger,
att skattebestämmelserna skola utformas
så, att man inte uppmuntrar till
ombyggnads-, reparations- och investeringsarbeten.
Det kan tänkas, att det
ligger någonting i detta. Det får väl
skattekommittén undersöka. Men jag föreställer
mig, att man på den borgerliga
sidan inte ens är beredd att diskutera
den avgörande saken, den fria avskrivningsrätten,
utan punkten innehåller
väl åtskilligt mindre.

Punkt 9 innehåller krav på sträng
sparsamhet med kreditgivning till utlandet.
Det är en utmärkt punkt i och
för sig. Men betyder det, att man är beredd
att inställa fartygsleveranserna till
Norge — de utländska krediter som väl
under nästa år komma i fråga? Om man
på den borgerliga sidan betraktar detta
som ett lämpligt alternativ, vill jag säga,
att jag inte tror det vara särskilt
lyckat.

Punkt 10 innehåller en mycket försiktig
deklaration om valutaspörsmålet.
Att döma av formuleringen tror jag, att
regeringspartiet vid många tillfällen
deklarerat samma villighet att resonera
om dessa ting.

Punkt 11 är enligt, min mening en
sämre formulering av det socialdemokratiska
kravet på kontroll över att det
icke uppstår monopoiistiska prisbildningar.

Den som eventuellt har hört på detta

54

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

referat upptäcker, att jag har hoppat
över punkt 7. Denna punkt är den enda,
som innehåller något som inte är vare
sig sämre formuleringar av redan tidigare
offentliggjorda punkter eller relativt
ofarliga plattityder. Punkt 7 innehåller
nämligen kravet på en kreditåtstramning,
även om detta medför räntestegring.
Jag föreställer mig, att punkt
7 är det egentliga borgerliga alternativet
och att de andra punkterna iiro mera
avsedda som dekorationer omkring
denna punkt. Därmed är det klart: det
finns ett borgerligt alternativ. De, som
stödja det borgerliga alternativet, förklara
sig alltså villiga att hellre än bilskatten
och elskatten ta en räntestegring.
Mot bakgrunden av vad som har
sagts och mot bakgrunden av det s. k.
programmet lär det icke finnas någon
som helst tveksamhet på den punkten.
Det är omöjligt för oss att förstå, att
det kan vara en klok ekonomisk politik
att i nuvarande ovissa läge införa den
höjda räntan såsom ett väsentligt medel
i kampen mot inflationen.

En ärad talare här har beklagat att
den fråga, som vi nu diskutera, skall avgöras
med majoritetens utslagsröst och
att man inte har försökt att åstadkomma
en samförståndslösning. Herr talman,
det är väl inte mot regeringspartiet,
som denna anklagelse skall riktas.
Om jag'' inte är fel underättad, har bevillningsutskottets
ordförande försökt att
åstadkomma en lösning på bredare basis
än ett beslut genom en voteringsmajoritet
erbjuder. Såvitt jag kan bedöma,
finns det på den borgerliga sidan
icke ett spår av intresse för att få
till stånd allvarliga förhandlingar på
denna punkt. När man då har den uppfattningen,
att det, som skiljer oss åt,
inte är någon i och för sig obetydlig
sak, utan en fråga om räntans roll i
konjunkturförloppet, och man på den
andra sidan icke visar något intresse
för att komma fram till en samförståndslösning,
är det väl ganska naturligt, att
regeringschefen icke utsätter sig för
risken att —■ som det har gått många
gånger förut — sammankalla parterna
bara för att konstatera, att det på

den andra sidan icke finns någon förhandlingsviija.

Jag tror vi böra ha detta historiska
förlopp klart för oss. Vi hade mycket
väl kunnat diskutera dessa ting. Men det
borde, herr talman, ha varit ännu mera
angeläget för den borgerliga minoriteten
att försöka åstadkomma en kompromisslösning,
ty den borgerliga minoritetens
enda chans att få igenom sin linje är
stödet från kommunisterna. Utan de
elva kommunistiska rösterna finns det
icke någon möjlighet för den borgerliga
ekonomiska politiken att göra sig gällande.
Därför borde man väl ändå på
borgerlighetens sida ha försökt undvika
den förödmjukelsen att vara beroende
av kommunisternas röster och hellre ha
tagit kontakt med regeringspartiet och
undersökt, vilka möjligheter det hade
funnits till en kompromisslösning. Jag
tror det kan vara ganska nyttigt att
också detta konstateras.

Låt mig sedan, herr talman, sluta med
att säga, att regeringen nu tar upp förhandlingar
med de stora intresseorganisationerna.
Vi skola försöka åstadkomma
en lösning som tar hänsyn till berättigade
intressen hos de olika grupper,
som äro representerade genom sina
organisationer. Vi tro, att det skall
bli möjligt att på denna grundval utarbeta
ett program, som bygger ut de sex
punkterna, så att vi — om inga störningar
utifrån inträffa — få ett ganska
säkert grepp om den ekonomiska utvecklingen.
Vi skola gärna fortsätta dessa
diskussioner genom att resonera även
med de borgerliga partierna. Det är
självklart, att det är ett intresse för regeringen
att i dessa tider ha en så bred
grund som möjligt att stå på. Men jag
vill gärna säga, att den diskussion om
dessa ting, som här har förts, och den
Inristande vilja till samförståndslösning,
som har kommit till uttryck, ju inte båda
särskilt gott när det gäller regeringens
möjligheter att samla de olika politiska
partierna kring en lösning.

Jag tror, herr talman, att kammaren
med ganska stort lugn kan följa regeringen
i de frågor som vi nu ha diskuterat.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

55

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens herr statsministern
sade, att det finns ett enda alternativ
till den statliga budgetens överbalansering,
och det är räntestegring. Det är
val ändå, herr statsminister, att alltför
mycket förenkla problemställningen.

Herr statsministern pekade i det sammanhanget
på den bostadspolitik som
har förts men gav den en alldeles för
elak beskrivning, när han karakteriserade
den såsom en »billig bostadspolitik».
Så långt vilja inte vi opponenter gå i
vår kritiska inställning.

Nu förstår jag, att det hela skall läggas
upp på det sättet, att det skall bli
en fråga om högre eller lägre ränta. Även
detta är en förenkling av problemställningen.
Vad det gäller är att få till stånd
en kreditåtstramning på det ena eller
andra sättet för att förhindra överflödet
av betalningsmedel i förhållande till tillgången
på varor. Om denna kreditåtstramning
medför en räntestegring, är
det icke en önskvärd följdföreteelse,
men det är ingenting annat än en följdföreteelse.
Det är inte det som är det primära.
Vi få komma ihåg, att tack vare
den ekonomiska politik, som har förts
och som har haft i sikte att förhindra en
stegring av hyresnivån, ha vi kanske
vunnit att hyrorna kunnat hållas nere
med 10 procent, och svenska folket har
besparats utgifter på 150 miljoner kronor
om året. Samtidigt har en prisstegring
fått äga rum på alla andra varor,
motsvarande en prisstegring för det svenska
folket på kanske en och en halv miljard.
Vad vi ha vunnit i form av sänkta
hyror ha vi fått betala många gånger om
i form av högre priser på andra varor.

Det går inte alt på detta sätt ta ut en
enda detalj i den ekonomiska politiken
och stirra sig blind på den. Var står det
för övrigt skrivet i stjärnorna, att den
statliga överbalanseringen skall vara just
422 miljoner? T januari månad nöjde sig
regeringen med ett belopp på 300 miljoner.
Genom det förslag, som nu föreligger
från utskottet, blir överbalanseringen
närmare 300 miljoner eller ungefär
samma belopp som i januari proponerades
från regeringshåll.

Förslag till elskatteförordning m. m.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av statsministerns
anförande. Jag fann det mycket
naturligt, att han förde in resonemangen
på den allmänna ekonomiska politiken,
tv det är ju i själva verket den, som utgör
bakgrunden till ställningstagandena
i fråga om de båda skatter, som nu närmast
diskuteras. På grund av ärendenas
fördelning mellan olika utskott kunna vi
tyvärr inte undvika en splittrad behandling
av frågor, som ingå i ett större ekonomiskt
sammanhang. Det är ju inte obekant
för kammaren att vi inom den närmaste
tiden komma att få en diskussion
om den allmänna ekonomiska politiken,
på grundval av det utlåtande, som bankoutskottet
efter vanligheten skall avge
i det ämnet. Då blir det anledning att
mera ingående uppehålla sig vid detta
tema. Men statsministern har funnit det
nödvändigt att ge eu viss bakgrund till
dessa skatteförslag, och det förstår jag.

Han började med att uttala sin tillfredsställelse
över den större ödmjukhet
— orden föllo på det sättet — med vilken
man nu hade nalkats de ekonomiska
problemen och förutsägelserna om den
framtida utvecklingen. Uppenbarligen
stödde han sig på vad som har förekommit
i andra kammaren. Jag blev inte
riktigt på det klara med huruvida i denna
tillfredsställelse över konstaterad
större ödmjukhet låg ett erkännande åt
oppositionen eller om det innebar ett
konstaterande även för regeringens och
majoritetens räkning, att man nu nalkas
dessa frågor med litet större ödmjukhet
än man tidigare gjort. Det hälsa vi med
tillfredsställelse, när vi tänka på de
svängar, som vår politik på detta område
har beskrivit under efterkrigstiden.
Där ha vi fått sota för felaktiga bedömningar
undan för undan genom åren. Låt
oss då åtminstone vara ödmjuka allesammans
och erkänna vår begränsning, när
det gäller att förutse saker och ting.

Det är alldeles riktigt, när statsministern
slutligen kommer fram till att dessa

56

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

skatter skola vägas mot vad oppositionen
har velat åstadkomma med sitt yrkande
på kreditbegränsning. Det är det enda,
som till sist står kvar som motivering för
dessa skatter, att man med hjälp av dem
skulle lätta på trycket på lånemarknaden
och därigenom också undvika den
höjning av räntan, som tydligen alltjämt
betraktas såsom det väsentligaste i dagens
läge i fråga om den ekonomiska politiken.
Har man den inställningen, måste
det framstå som önskvärt att få dessa
skatter, tv de skulle då i någon mån
minska det lånebehov, som eljest skulle
framträda för statens del. Men då har
man ju alldeles tappat bort, att man på
något sätt skulle bekämpa inflationen,
och det är ju därvidlag som vi ha satt
in vår kritik mot skatterna. Vi mena, att
dessa skatter så långt ifrån skulle motarbeta
inflationen, att de fastmera skulle
vara ägnade att öka den, därigenom att
de i sin tur skulle leda till prishöjningar
och nya kompensationskrav. Det är ju
ändå orimligt att när det gäller en budget,
som går lös på sex miljarder, anse,
att ett lånebehov av 150—200 miljoner
kronor mer eller mindre skulle bli avgörande
för om vi skola kunna klara inflationssituationen
eller inte. Men jag erkänner,
att har man den uppfattningen,
att man till vad pris som helst bör undvika
en räntestegring, så är detta en av
alla de olika åtgärder, som måste vidtagas
för att åstadkomma det resultatet.
Vi å vår sida ha så långt ifrån den uppfattningen,
att detta bör ställas i förgrunden
i vår ekonomiska politik, att
vi fastmer utgå från att det icke är möjligt
att ge effekt åt snart sagt någon åtgärd
i inflationsbekämpande syfte, såvida
vi icke dessutom ha att räkna med
en kraftig kreditåtstramning på penningmarknaden.
Det primära är kreditåtstramningen.
Vi äro också medvetna om
att i det läge, vi nu befinna oss i, kommer
det att innebära en stegring av räntan.
Vi äro beredda att ta det priset. Vi
anse det inte önskvärt med högre räntor
i och för sig, men vi anse, att i detta
läge skulle den ekvation, man kan ställa
upp om vad som skulle åstadkommas genom
att följa regeringens linje eller vår

linje, visa att hela folket skulle ha mest
att vinna av en politik, som går fram på
kreditåtstramningens väg.

Då möta vi ständigt talet om hyrorna.
Jag har tidigare under vår diskussion
här i dessa frågor haft anledning
att framhålla, att hyrorna för närvarande
inte representera mer än 10 procent
i indexfamiljens budget, och den
höjning som en räntestegring skulle innebära
på denna tiondel av totaliteten
väger lätt, mena vi, i jämförelse med
den åtstramning av prisläget, som skulle
åstadkommas på de återstående 90 procenten,
därest man ginge kreditåtstramningens
väg. Om vi kunde räkna ut vad
denna politik, som har gjort bibehållandet
av den låga räntan till huvudsak,
kostat det svenska samhället, är jag
säker på att alla skulle bli övertygade
om att nu är det i alla händelser hög
tid att inte knyta upp hela vår ekonomiska
politik vid ett fortsatt konserverande
av detta låga ränteläge. Bland
annat skulle åtskilliga av de miljarder,
som landets sparare ha fått bidraga med
för att hålla ruljangsen i gång under den
pågående inflationen, ha kunnat sparas
in jämte mycket annat.

Jag återkommer till att enligt vår
uppfattning finns det ingen möjlighet
att komma till rätta med situationen,
vilka andra åtgärder vi än vilja tillgripa,
än kreditåtstramningen och den därav
följande räntehöjningen. Vi mena
inte, att den är tillräcklig i och för sig,
utan det behövs kompletterande åtgärder
även på det finanspolitiska planet,
men det räcker inte att tillgripa dessa
åtgärder ensamma, och det är ju det som
är regeringens linje. Det står i reservationen
att det är på finanspolitikens
område som lösningen av frågan nu
skall finnas. Vi mena att det skall vara
både på finanspolitikens och på penningpolitikens
område som lösningen
skall finnas. Lika väl som jag inser, att
statsministern och regeringen från sin
utgångspunkt anse dessa skatter önskvärda,
därför att de skulle kunna medverka
till att bibehålla ett oförändrat
ränteläge, lika väl hoppas jag att statsministern
förstår att den, som utgår från

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

57

att detta måste rubbas i nuvarande läge,
inte kan tillmäta dessa skatter den betydelse
i det ekonomiska sammanhanget
som man från regeringens sida tillägger
dem.

Herr statsministern kom på slutet in
på vissa allmänpolitiska resonemang om
vem som skulle ha tagit initiativet till
att försöka få en uppgörelse till stånd
i dessa frågor. Det är väl ändå rätt orkeslöst
att diskutera från vems sida initiativet
skulle ha utgått. Om det över
huvud taget funnits en vilja till samförståndslösning,
och då närmast hos
regeringen, hade det bara gällt att låta
förstå att en sådan vilja fanns. Får jag
fråga statsministern: Har man i de interna
överläggningar, som ju ändå kontinuerligt
pågå mellan partiledningarna,
tagit någon som helst känning med oppositionen
före framläggandet av dessa
förslag till indirekta skatter, både elskatt
och fordonsskatt? Har man gjort
någonting för att i förväg bli underrättad
om hur de andra partierna skulle
se på detta problem, och har man gjort
någonting för att, om man då eventuellt
hade mött invändningar, resonera sig
fram till en gemensam linje? Jag vågar
inte uttala mig bestämt därom, eftersom
jag inte har äran att kontinuerligt
tillhöra denna krets, men jag tror mig
veta, att det inte förekommit någon som
helst förhandskontakt i dessa frågor.
Det förefaller mig, som om det hade varit
ett minimum, som man kunnat fordra,
av åtgärder från regeringens sida
för att undersöka i vad mån vi hade
kunnat komma till en gemensam lösning.

Vidare förde statsministern ett resonemang
om kommunisterna, vilket jag
inte alls förstod. Skall jag fatta honom
på det sättet, att det faktum, att vi riskera
att i detta fall få kommunisterna
på samma linje som vi följa, skulle vara
skäl nog för oss att överge en ståndpunkt,
som vi av sakliga skäl anse vara
den enda rikliga och som vi måste urgera?
Skulle vi, därför att vi veta att
kommunisterna i detta fall komma att
rösta med oss, säga: »Nej, då måste vi
naturligtvis hitta på någonting annat,

Förslag till elskatteförordning m. m.

då få vi överge denna linje.» Det är väl
ändå ett orimligt resonemang. Här betonar
statsministern med stor emfas, att
det inte finns några möjligheter för de
borgerliga att åstadkomma någonting,
annat än med kommunisternas hjälp.
Nå, herr statsminister, hur är det med
er egen starka regeringsställning? För
att vara säker om att kunna taga hem
spelet skulle regeringen uppenbarligen
önska att få över kommuniströsterna på
sin sida. Jag tycker, att dessa resonemang
falla rätt betydligt utanför saklighetens
råmärken. ,

Det skulle vara anledning att tillägga
mycket i denna sak, herr talman, men
då vi veta, att vi skola upprepa en sådan
här allmän ekonomisk diskussion
inom den närmaste tiden, tycker jag
inte, att det i detta sammanhang är anledning
att gå längre än till detta konstaterande
av vad som innerst inne gör,
att man å ena sidan från regeringens
sida anser dessa skatter nödvändiga för
att bemästra situationen, under det att
vi anse dem värdelösa såsom inflationsbekämpande
åtgärd och icke påkallade
för att konservera ett ränteläge, vilket
vi anse i denna situation ohållbart. Däri
ligger grundskillnaden, och vi ha ännu
inte lyckats övertyga varandra, utan
diskussionen får väl fortsätta. Jag misströstar
inte fullständigt, ty jag har förut
kunnat konstatera, att även om de
politiska kvarnarna mala långsamt, så
mala de i alla fall, och man kan då måhända
förutse den stund, då vi kunna
se litet mera likartat på läget än vi göra
just i dag.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Jag
uppkallades av ett uttalande från lians
excellens statsministern. Han hävdade
mycket energiskt att på den borgerliga
sidan hade inte visats något spår av förhandlingsvilja.
Av sammanhanget framgick,
att han närmast syftade på vad
som hade förekommit i bevillningsutskottet.
Herr Ewerlöf har ju här klarlagt,
att när det gäller de skatter, som
vi i dag diskutera, det från regeringens
sida inte sökts någon förhandskontakt

53

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

med de borgerliga partierna. Veckan innan
det inom bevillningsutskottet resonerades
om en hänvändelse till partiledarna
hade under den ekonomiska debatten
särskilt i andra kammaren från
oppositionens sida i olika sammanhang
deklarerats en beredvillighet att samråda
med regeringen om den ekonomiska politiken.
När alltså ordföranden i bevillningsutskottet
föreslog, att utskottet
skulle ena sig om en direkt hänvändelse
till de olika partiernas ledare — det
syftades då på de parlamentariska partiernas
ledare, och då stod givetvis statsministern
i förgrunden — föreföll det,
som om en sådan åtgärd skulle vara något
egendomlig. Det framstod också såsom
något förmätet att fullfölja en sådan
tankegång. Men eftersom denna sak
nu har bragts på tal, skall jag be att till
kammarens protokoll få redovisa innehållet
av det svar, som lämnades av de
borgerliga partiernas representapter i utskottet
— det lämnades efter det dessa
hade varit i tillfälle att samråda därom.
Det svarades på följande sätt: »De borgerliga
partiernas representanter inom
utskottet dela visserligen ordförandens
mening, att det måste anses såsom mindre
tillfredsställande, om viktiga avgöranden
skola träffas av en ringa majoritet
eller med lottens hjälp. De äro dock enhälliga
i den uppfattningen att från utskottets
sida något initiativ till sammanförande
av de olika partiernas ledare för
överläggningar i det av utskottets ordförande
angivna syftet icke kan eller bör
ifrågakomma. Ett eventuellt initiativ i
sådant hänseende måste nämligen med
deras sätt att se tillkomma statsministern.
» Jag utgår från att hans excellens
omedelbart erhöll besked om svarets innehåll.
Det hade då varit en ytterligare
anledning för hans excellens att söka
kontakt med de borgerliga partiernas ledare.

Jag skall efter herr Ewerlöfs anförande
inte fördjupa mig i vad hans excellens
vidare yttrade. Jag skall dock ta
upp ett par punkter. Han talade om den
omfördelning av förmögenheterna i landet,
som den senaste utvecklingen hade
medfört. Den hade inneburit en av in -

flationsprocessens allvarligaste sidor.
Det är klart, att en sådan omfördelning
har skett, och det ligger även så till, att
man utan överdrift kan säga, att denna
utveckling har medfört medelklassens
och de små spararnas utarmning ekonomiskt
sett, men det är väl ingen lätt
sak att åstadkomma en återgång därutinnan.
Jag måste tänka mig, att det i
statsministerns anförande inte låg någon
förebråelse för det sätt, varpå exportindustrierna
hade sökt att tillvarata sina
och därmed, det vågar jag också hävda,
landets intressen. Jag behöver bara rikta
uppmärksamheten på våra valutaförhållanden
och vårt behov av intäkter
allmänt taget. Det är väl i alla fall så,
att om våra exportnäringars bemödanden
och det internationella läget lett till
goda vinstresultat, så har inte det allmänna
blivit lottlöst i det sammanhanget,
utan av dessa vinster har först
ungefär hälften gått till stat och kommun.
I den mån vinsterna utdelats, har
ytterligare så stor del av dem gått till
det allmänna, att man kan säga, att den
sammanlagda beskattningen rört sig om
60, 70 och 80 procent. Därtill kommer,
att det läge, som nu råder för exportindustrien,
väl inte kan bli permanent.
Om vi tänka oss, att vi råka i ett annat
läge — ett ur konjunktursynpunkt mycket
försämrat läge — kan det, även om
exportindustrierna kunnat konsolidera
sin ställning i avsevärd grad, dock bli
fråga om sådana påfrestningar för deras
vidkommande, att de kunna fa mycket
svårt att få debet och kredit att gå
ihop.

Jag förstår, att det icke var statsministerns
mening, att man utan vidare
skulle kunna vara klar med någon ståndpunkt
i det av honom antydda hänseendet.
Jag vill också understryka, att det
härför krävs mycket ingående och klarläggande
överväganden.

Statsministern förklarade, att om riksdagen
inte accepterar den föreslagna elskatten
och höjningen av fordonsskatten,
är alternativet en ökad statlig upplåning
med en räntestegring som ofrånkomlig
följd, detta på grund av det penningpolitiska
läget. Ligger det inte någon över -

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

59

drift i detta? Skatternas avkastning för
det närmaste budgetåret blir kanske 150
miljoner kronor. Skulle verkligen en
statlig upplåning av den blygsamma omfattningen
betyda en höjd ränta, kanske
en avsevärt höjd sådan? Jag tror inte
det. Jag anser också, att man inte bör
yttra sig så bestämt som hans excellens
gjorde på den punkten — vi böra väl
alla vara angelägna om att i dagens
läge, som är så ovisst, yttra oss med någon
försiktighet. Jag förstod därför inte
hans excellens, när han dekreterade sin
inställning på sätt här skedde.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Det är klart, att det kan låta
plausibelt att säga, att en inkomst på
150 miljoner kronor kan staten vara av
med eller ha; det påverkar inte kreditmarknaden
så allvarligt som regeringens
talesmän ha försökt göra gällande.
Men när herr Veländer resonerar så,
kommer han i polemik med herr Ewerlöf,
som i huvuddelen av sitt anförande
medgav riktigheten av min tes, att vad
vi diskuterade här var de av regeringen
föreslagna indirekta skatterna emot en
räntehöjning. Men även herr Ewerlöf
snuddade ett ögonblick vid herr Velanders
tankegång. Han sade så här: »I
en budget på sex miljarder kunna väl
de här 150 miljonerna varken göra till
eller från när det gäller räntestegringen.
» Det är inte detta, herr talman, som
skall jämföras, utan det är det statliga
lånebehovet det gäller. Om vi se efter,
hur stort detta blir, om vi få de 150
miljonerna eller inte, så finna vi, att
det inte är fråga om någon liten struntsumma
som man kan ha eller mista,
utan en högst väsentlig andel av vad
staten behöver låna.

Under mitt första studieår i Lund
lyssnade jag till en vältalare, som hette
Thyrén. Han tjusade en gång andra kammaren,
då han höll sitt stora nykterhetstal.
Han sade till oss unga studenter
någonting som jag tycker högern skulle
tänka på: »Andersson har 25 kronor i
veckan i underhåll från sin pappa. Han
gör av med 24 kronor och 50 öre i

Förslag till elskatteförordning m. m.

veckan. Han har alltid välokdnade affärer.
Pettersson har också 25 kronor i
veckan i underhåll av sin pappa, men
han gör av med 25 kronor och 25 öre.
Det är 75 öre, som skiljer, men Pettersson
är i konstant penningnöd, på jakt
efter den felande 25-öringen.» Det förhåller
sig så. Det är marginalen det gäller.
Man skall jämföra dessa 150 miljoner
med vad staten behöver låna, och då
äro 150 miljoner en stor summa — det
tror jag att riksgäldskontoret kan vitsorda,
som vet, hur pass svårt det är att på
nuvarande penningmarknad ens täcka
in sig för de nu löpande lånen, när de
skola konverteras.

Jag delar herr Ewerlöfs mening i huvudsak,
när han ställer problemet på
det riktiga sättet — sammanställningen
med de sex miljarderna var en tillfällig
förvirring, antar jag. I stort sett anslöt
han sig helt till min uppfattning
av vad diskussionen här gäller: ränteocli
hyreshöjning å ena sidan och indirekta
skatter å den andra. Låt mig
gärna göra det medgivandet, att jag
mycket väl förstår högerns ståndpunkt.
Högern har hela tiden oavbrutet arbeta!
för att vi som instrument för kreditpolitiken
skulle använda räntan, även
med risk att det skulle leda till en
räntestegring. Det är klart, att herr
Ewerlöf har rätt i att det ser ut, som
om det skulle ljusna för högerns linje
nu, ty för första gången intar en borgerlig
front den ståndpunkt, som herr
Domö år 1948 fick så mycket obehag
för, när herr Domö praktiskt taget ensam
bland partiledarna gick in för det
krav, kring vilket nu hela den borgerliga
oppositionen och det kommunistiska
partiet tyckas stå samlade.

Jag vill ännu en gång fästa uppmärksamheten
på vad det är som gör oss betänksamma.
Vi äro överens om — och
det råder inga meningsskiljaktigheter
mellan herr Ewerlöf och mig på den
punkten — att kreditåtstramning är ett
mycket viktigt instrument. Det har ingått
i regeringens politik i varje fall
ända sedan i fjol sommar att pressa på
krediterna, men vi vilja inte försvåra
en sådan kreditåtstramning genom att

60

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning in. m.

göra räntehöjningen till ett absolut nödvändigt
komplement, och om man skall
undvika detta, får icke staten gå ut på
lånemarknaden och belasta den i onödan.

Vi äro överens om — ja, herr Ewerlöf
är kanske inte överens med mig därom,
men herr Ohlon och jag äro överens
på den punkten — att räntehöjnings
en är icke i och för sig önskvärd. Men,
herr Ohlon, kunna vi då inte också vara
överens om, eftersom vi tvingas använda
kreditåtstramning såsom ett instrument
för den ekonomiska politiken, att
minska riskerna för en räntehöjning till
det minsta möjliga? Om herr Ohlon menar,
att räntehöjningen är en tyvärr nödvändig
följd av kreditåtstramningen —•
och icke heller herr Ohlon torde vara
blind för de risker, som räntehöjningen
i nuvarande labila läge för med sig
— då borde det inte vara svårt för herr
Ohlon att ansluta sig till regeringslinjen
och säga: »Vi vilja också ha kreditåtstramning,
men vi vilja inte belasta
kreditåtstramningen med en politik
som nödvändiggör räntestegring såsom
en konsekvens av kreditåtstramningen.»

Jag skulle, om tiden medgivit det,
gärna ytterligare ha velat uppehålla mig
vid den ekonomiska politik, som presidenten
Truman för närvarande kämpar
för i Amerikas förenta staters kongress.
Däri ingår såsom första led en skärpt
beskattning, och i hans resonemang om
behovet av en skärpt beskattning finnas
många synpunkter, som jag tror att
våra borgerliga motståndare i dag borde
tillägna sig. Jag tror nämligen inte
att det är klokt att inge folk den föreställningen,
att ett högt skattetryck endast
framkallats på grund av ett visst
politiskt partis önskemål att ta ut högre
skatter.

Nåväl, diskusionen har i varje fall
här klarnat så till vida, att varje enskild
kammarledamot ändå ganska väl
vet vad det är fråga om: en kreditåtstramning
med räntehöjning eller en
kreditåtstramning med överbalansering
av budgeten — det är alternativen, och
det borde inte vara svårt att ta ställning
till dem.

Herr Velander och även herr Ewerlöf
kommo här in på resonemanget om
samförståndet och kompromissviljan.
Jag undrar ändå, om inte kammarens ledamöter
fingo det intrycket av det svar,
som herr Velander läste upp och som
jag tidigare tagit del av, att intresset för
att komma fram till en samlande lösning
var synnerligen svagt trots bevillningsutskottets
borgerliga ledamöter. Det är väl
ändå inte någonting konstigt, att diskussioner
om samlande lösningar föras i utskotten.
Vi äro stolta över vårt utskottsväsende,
men vi skola inte låta utskotten
deklinera till att bara bli expediter, herr
Velander. Böra inte ledamöterna i utskotten
ha en möjlighet att pröva, om
diskussionen inom utskottet om ett regeringsförslag
kan föras så, att man kommer
fram till en kompromisslösning? Jag
tycker för min del, att det inte skulle ha
legat någonting besynnerligt i om man
från den borgerliga sidan hade sagt: »Vi
kunna inte acceptera dessa linjer, men
vi äro villiga att ta upp diskussioner
omkring dessa ting.» Det svar herr Velander
läste upp visade att det inte fanns
något nämnvärt sådant intresse.

Herr Ewerlöf undrade, om jag eller
finansministern i förväg hade frågat partiledarna,
innan vi lade fram de förslag,
som nu diskuteras. Nej, det ha vi inte
gjort. Jag kan berätta för herr Ewerlöf,
att vi gjort det vid ett par tillfällen, och
vad blev svaret? Svaret blev alltid: »Regeringen
skall lägga fram sina förslag;
därefter få vi pröva, hurudana förslagen
äro.»

Den kompromiss, som eventuellt kunnat
träffas, borde ha träffats i utskottet,
men efter den diskussion, som förts
här i dag, kunna väl kammarens ledamöter
finna att oppositionen har en annan
uppfattning än regeringen. Ett försök
till kompromiss hade därför sannolikt
misslyckats.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens vidhöll sin förut
uttalade mening att alternativen vore
ett accepterande av elskatten eller också
en stegrad ränta på grund av statens

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

61

upplåning. Jag har sagt, att jag inte förstår
den meningen, och längre kunna vi
förmodligen då inte komma på den punkten.

Hans excellens ställde ett exempel,
som han särskilt rekommenderade högern
att beakta. Det gällde Andersson,
som sparade, och Pettersson, som inte
sparade. Eftersom hans excellens rekommenderar
åt andra att beakta den historien,
ligger det i sakens natur, att han
för egen del har accepterat sens moralen
i den. Han menar alltså, att regeringen
hitintills har sökt att spara och hädanefter
kommer ännu mer energiskt att
spara för att klara den närvarande svåra
situationen. Jag vill hoppas, att så
kommer att ske!

Jag kan inte inlägga den tolkningen i
det uttalande, som gjordes från den borgerliga
sidan inom bevillningsutskottet,
att det skulle markera en bristande förhandlingsvilja.
Men skulle det inte ha
varit något underligt över huvud taget
att söka införa en sådan praxis, som
den här ifrågasatta för utskottens vidkommande,
den nämligen att taga initiativ
till kompromiss via regering och
partiledare i olika frågor? Och hur skulle
kompromissen, om den gällt bevillningsutskottet,
i detta fall ha gått till? Skulle
man ha accepterat elskatten och avvisat
förhöjningen av fordonsskatten eller vice
versa? Jag misstänker, att man inte skulle
ha kunnat komma till något resultat,
med mindre än att man givit sig in på
de större sammanhangen, där det bl. a.
hade gällt, om man rent principiellt skulle
följa punktbeskattningens väg eller slå
in på någon annan. Det kanske rentav
i sådant sammanhang hade blivit anledning
att ta upp den i propositionen avvisade
tanken på en allmän varuskatt.
Men inte var det väl bevillningsutskottet
som skulle sammanföra partiledarna till
sådana överläggningar?

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Herr statsministern talade om den
med 25 kr i veckan subventionerade kamraten
Andersson, som gjorde av med
24: 50 i veckan, och den likaledes sub -

Förslag till elskatteförordning m. m.

ventionerade Pettersson, som gjorde av
med 25: 25. Tyvärr fanns en tredje representant
i laget, Lundström. Han har
gjort av med 27: 50 i veckan, och Lundström
representerar svenska staten.

Herr statsministern sade vidare, att
här föreligga två alternativ. Det ena
alternativet skulle utgöra en kreditåtstramning
med räntestegring, och det
andra alternativet en kreditåtstramning
med överbalansering. Men, herr statsminister,
förhåller det sig inte på det sättet,
att även en kreditåtstramning med
ty åtföljande överbalansering innebär
i och för sig risk för en stegrad ränta?
När räntan i höstas höjdes från 3 till
3 V, procent, fick inte detta några så
förfärande följder för Sveriges ekonomiska
liv. Om vi nu skulle ta ett kliv
vidare till 3 */» procent, tror då statsministern
att den ytterligare stegringen
skulle medföra några katastrofala konsekvenser?
Jag tror det inte. När vi på
vår sida överväga det ena eller det andra
alternativet, säga vi oss, att en s. k.
kreditåtstramning med överbalansering
i och för sig innebär en mycket stor
risk. Den är nämligen åtföljd av en beskattning,
som vi anse vara orättvis,
godtycklig, oberäknelig och hindrande
den naturliga ekonomiska utvecklingen
i detta land.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall fatta mig mycket kort.

Jag tyckte att statsministern citerade
mig litet väl knapphändigt, när han sade,
att mot regeringens kloka och välbetänkta
förslag stod herr Ewerlöfs förslag
om höjd ränta med tv åtföljande hyreshöjning.
Jag vill ännu en gång för
statsministern betona, att jag, när jag
talade om hyreshöjningen, menade att eftersom
den berör bara en tiondel av indexfamiljens
budget, utgör den ett mindre
belopp i jämförelse med de prisåterhållande
verkningar, som enligt vår uppfattning
en restriktiv politik med ty åtföljande
räntehöjning skulle komma att
ha för återstående nittio procent. Det
är vår absoluta övertygelse att man på
den vägen skulle kunna stoppa inflatio -

62

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förslag till elskatteförordning m. m.

nen och verkligen göra allvar av vad finansministern
i statsverkspropositionen
uttalar såsom vår främsta uppgift, nämligen
att bevara penningvärdet. Någon
annan väg för penningvärdets bevarande
finns inte.

Vidare talar statsministern mycket behändigt
om att lian vill ha kreditåtstramning
utan räntestegring, under det att
vi vilja ha kreditåtstramning med ränlestegring.
Detta låter utmärkt, om man i
båda fallen menar detsamma med kreditåtstramning.
Men tror statsministern,
att det är möjligt att åstadkomma samma
kreditåtstramning med bibehållande
av ränteläget, som den man skulle kunna
åstadkomma, om man tilläte eu höjning
av räntan? Det läge vi för närvarande
befinna oss i utmärker sig för
allt annat än kreditåtstramning. Därtill
kommer, att ett bibehållande av ränteläget
tvingar riksbanken att till nu gällande
ränta köpa upp alla obligationer, som
bjudas ut på marknaden, i den mån det
icke finnes köpare till dem till oförändrad
ränta, och man förklarar uttryckligen
från riksbankens sida, att man är beredd
att fortsätta den politiken. Detta är en
åtgärd, som står direkt i strid mot den
åtgärd, som statsministern talar om: kreditåtstramning
utan räntehöjning. Det
är en tulipanaros, som det inte går att
göra i detta läge, alltså att åstadkomma
kreditåtstramning utan böjning av räntan.
Det måste man ha klart för sig, och
bäri ligger till sist den stora motsättningen
mellan oss. Det är själva huvudproblemet.

Statsministern uppehöll sig här vid
ett vidlyftigt program med elva punkter,
som jag inte känner till såsom varande
något gemensamt oppositionens program
— det är olika uppslag, som ju väl kunna
diskuteras, men det är inte att fatta
som ett program, som oppositionen i
detta sammanhang serverar såsom motalternativ.
.Tåg inskränker mig till att
såsom motalternativ i detta sammanhang
ställa upp kreditåtstramning i sådan omfattning,
att man måste förutse en räntehöjning
såsom följd, emot ett ökat uttagande
av skatter, något som i och
för sig inte har någon inflationsbekäm -

pande karaktär och icke har något annat
raison d’étre än att minska statens
lånebehov. För detta ändamål behövas
inte dessa skatter, därest man går den
andra vägen.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag föranleddes
att begära ordet för en kort replik,
när statsministern vid ett par tillfällen
upprepade påståendet om att här
finns ett borgerligt-kommunistiskt block
och att kommunisterna stödja de borgerliga
i denna fråga. Först och främst
vill jag konstatera, att det är ganska
egendomligt att statsministern riktade
dessa beskyllningar emot det kommunistiska
partiet, samtidigt som han själv å
sitt partis vägnar formligen bönföll högern
och folkpartiet om samförstånd i
de frågor, som nu diskuteras.

Vidare vill jag notera, att statsministern
fällde detta yttrande i samband med
hans i och för sig riktiga konstaterande,
att de borgerligas alternativ till regeringens
nuvarande ekonomiska politik
egentligen inte är någonting annat än en
räntehöjning.

I detta sammanhang framställas från
statsministerns sida kommunisterna såsom
varande anhängare av den borgerliga
politiken och av det borgerliga alternativet.
Jag skulle inte ha tagit upp
detta spörsmål, om jag inte vet att statsministern
fäller detta yttrande självklart
med den baktanken, att han därigenom
skall kunna stimulera den socialdemokratiska
buskagitationen, där man inte
är så värst nogräknad och framför allt
inte är så värst saklig när det gäller att
ta upp diskussion med det kommunistiska
partiet om vår politik.

Jag vill därför till kammarens protokoll
notera ett par fakta. Det första är,
att dagens debatt och dagens avgörande
inte gälla frågan om räntehöjning eller
inte räntehöjning, det andra, att kommunisterna
äro motståndare till räntestegring,
och det tredje, att frågan i dag gäller,
om vi genom nya indirekta skatter
skola stegra prisnivån här i landet och
därigenom främja den inflation, som alla
partier påstå sig vara motståndare till.
Det är därom dagens debatt står, och vi

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

GS

kommunister ha hela tiden varit motståndare
till att bekämpa inflationen
med inflationsdrivande medel. Vi ha gått
emot de punktskatter och de indirekta
skatter i övrigt, som regeringen nu under
flera år har förordat. Om då högern
i detta sammanhang i den konkreta fråga,
som det här gäller att ta ståndpunkt
till, för tillfället råkat hamna på den
väg, som kommunisterna sedan länge anvisat,
kunna vi verkligen inte hjälpa det.

Jag vill till sist bara tillfoga, att vi i
vår politik inte endast ha kritiserat regeringens
och de borgerligas försök att
lösa de krissvårigheter, som vårt land
befinner sig i. Vi ha också •— och vi
gjorde det senast i den ekonomiska debatt,
som här hölls den 4 april — framlagt
vårt alternativ till lösningen av svårigheterna.
Jag skall inte här uppta kammarens
tid med att upprepa vad jag vid
det tillfället anförde, utan jag skall bara
hänvisa till ett par punkter, nämligen att
man kan bekämpa den inflationsvåg,
som kommer utifrån, med andra metoder
än att införa elskatt, fördubbla motorfordonsskatten
eller andra skatter, som
här föreslås. Vi kommunister äro härvidlag
överens med Landsorganisationens
ordförande, när han senast i debatten
den 4 april som sin mening anförde,
att man bör överföra exportkapitalisternas
extravinster till statskassan och använda
dem för att hålla prisnivån på importvaror
nere.

Jag vill i detta sammanhang rikta
kammarens uppmärksamhet på att de
beräkningar, som vi i dag på morgonen
ha fått oss tilldelade från konjunkturinstitutet,
visa att exportprisindex från
juni 1950 till februari 1951 stigit med
icke mindre än 85 procent, under det att
importprisindex under samma tid endast
har stigit med 35 procent. Det är uppenbart
att här finns det väldiga reserver
att tillgripa när det gäller att hålla prisnivån
nere på importprodukterna och
därigenom komma ur den prisstegringskurva,
som vi för närvarande befinna
oss i. Det handlar bara om viljan att
göra någonting i denna riktning. Jag är
övertygad om att möjligheterna iiro för
handen.

Förslag till elskatteförordning m. m.

Vi ha vidare föreslagit att man skall
se till, att priskontrollen blir ett organ,
som skall användas i syfte att förhindra
prisstegringar, och att vi förvandla priskontrollen
till vad den bör vara, så att
den inte längre får fortsätta att spela
komedi, såsom den nu i många fall gör,
exempelvis när häromdagen meddelades
att priskontroll införts på begagnade bilar
och att riktpunkten därvidlag för
priskontrollens handlande var, att man
inte skulle få ta mer betalt för en gammal
bil än för en ny bil av samma märke.
Det är ju att göra en parodi på priskontroll
och icke alt använda detta organ
så som det skall användas, nämligen
i syfte att hålla efter framför allt monopolens
uppskörtande priser.

Vi ha för det tredje föreslagit att man
bör skärpa beskattningen av de stora
kapitalägarnas vinster och att man bör
sluta upp kring förslaget att ompröva
den fria avskrivningsrätten.

Vi ha alltså, herr statsminister, ett annat
alternativ att lösa dagens ekonomiska
problem än det som rekommenderas
av högern och av folkpartiet. Detta hindrar
oss emellertid inte att i den konkreta
fråga, det här gäller, nämligen införandet
av elskatt och en fördubblad motorfordonsskatt,
rösta emot det förslag,
som regeringen här framlägger. Jag är
också ganska övertygad om att en politik
efter de linjer, som vi ha rekommenderat,
skulle skapa fram de reserver och
de marginaler, som statsministern här så
varmt talade för och som han ansåg vara
en nödvändig förutsättning för statsmakterna.
Dessa marginaler böra enligt vår
mening icke erhållas genom att man
plockar pengarna ur de fattigas fickor,
utan de böra tas från de besuttna, som
verkligen ha resurser och som ha möjligheter
och också borde ha skyldigheter
att se till, att det nuvarande läget
förändras och att man kan hålla priserna
inom landet på en för de breda konsumentlagren
rimligare nivå.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad ut -

64

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

skottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Olsson i Gävle m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Olsson i Gävle
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 77.

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 mars 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 144, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid proposi -

tionen fogat förslag till förordning om
tillfällig automobilskatt.

Förordningsförslaget innebar, att en
tillfällig automobilskatt skulle uttagas
på personbilar, tyngre motorcyklar, lastbilar
och bussar ävensom släpvagnar.
Skattesatserna hade föreslagits skola bli
desamma som för den ordinarie automobilskatten,
vilket innebar, att fordonsskatten
fördubblades. Den nya skatten
var avsedd att utgöras i första hand
för nästa budgetår; skatteplikt skulle
åvila fordon, som voro registrerade den
1 juli 1951 eller som registrerades under
budgetåret. Skatten hade beräknats tillföra
statskassan omkring 105 miljoner
kronor.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 450
av herrar Ohlon, Andrén och Gränebo
samt 11:582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj ds
proposition nr 144;

b) motionen I: 449 av herrar Ola Persson
och Helmer Persson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj ds proposition nr 144 angående
tillfällig automobilskatt;

c) motionen II: 501 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj ds proposition
nr 144 med förslag till förordning
om tillfällig automobilskatt;

d) motionen II: 514 av herr Hall, vari
hemställts, att riksdagen måtte, utom
annat, med avslag å Kungl. Maj ds proposition
nr 144, antaga i motionen intagna
förslag till förordningar om tillläggssatt
å bensin samt om tilläggsskatt
å vissa för drivande av automobil använda
brännoljor;

e) motionen II: 581 av herr Hagberg
i Luleå in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj ds
förslag i proposition nr 144 om tillfällig
automobilskatt.

Till utskottet hade hänvisats jämväl
motionen II: 511 av herrar Pettersson

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

65

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

i Ersbacken och Vigelsbo, vari hemställts
om avslag å den föreliggande
propositionen ävensom å propositionen
nr 143 med förslag till elskatteförordning.
Utskottet hade tagit ställning till
motionen, såvitt densamma avsåg propositionen
nr 143, i sitt betänkande nr
40 och hade behandlat motionen i övrigt
i förevarande betänkande.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 450 av
herrar Ohlon, Andrén och Gränebo samt
II: 582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin — avslå Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 144;
samt

B) att följande motioner, nämligen
motionen I: 449 av herrar Ola Persson
och Helmer Persson,

motionen II: 501 av herr Lundberg,
motionen II: 511 av herrar Pettersson

i Ersbacken och Vigelsbo, i vad densamma
avsåge propositionen nr 144,
motionen II: 514 av herr Hall samt
motionen II: 581 av herr Hagberg i
Luleå m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Olsson i Gävle, Sjödahl, Heäman, Ramberg,
Einar Eriksson, Rune Johansson,
Björklund, Orgård, Nilsson i Kristinehamn
och Brandt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, „

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 144 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om tillfällig automobilskatt
med den ändring, att 6 § erhölle följande
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Tillfällig automobilskatt utgår för helt
budgetår med samma belopp som
automobilskatt för helt kalenderår enligt
vad i 5 § förordningen om automobilskatt
för varje motsvarande fall angives.

Trehjuligt motorfordon skall, oavsett
vad om sådant fordon eljest må bliva
stadgat, vid tillämpning av denna paragraf
anses såsom personautomobil respektive
lastautomobil.

samt

B) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 450 av
herrar Ohlon, Andrén och Gränebo samt
11:582 av herrar Hjalmarson, Hedlund
i Rådom och Ohlin,

motionen I: 449 av herrar Ola Persson
och Helmer Persson,

motionen II: 501 av herr Lundberg,
motionen II: 511 av herrar Pettersson
i Ersbacken och Vigelsbo, i vad densamma
avsåge propositionen nr 144,

5 Första kammarens protokoll 1951. Nr 17.

(Utskottets förslag:)

Tillfällig automobilskatt utgår för helt
budgetår med samma belopp som
automobilskatt för helt kalenderår enligt
vad i 5 § förordningen om automobilskatt
för varje motsvarande fall angives.

motionen II: 514 av herr Hall samt
motionen II: 581 av herr Hagberg i
Luleå m. fl.,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr SJÖDAHL: Det är väl knappast
anledning att här ge sig in på en mera
principiell debatt, eftersom en sådan redan
har varit knuten till det föregående
ärendet. Av samma skäl som när det
gällde den nyss behandlade punkten har

66

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

bevillningsutskottets minoritet yrkat bifall
till förslaget om en tillfällig automobilskatt.

Utskottsmajoriteten har i utlåtandet
betonat, att bilskatter uteslutande skola
användas till förmån för vägväsendet.
Det är nog så riktigt i allmänhet. Men
det kan naturligtvis finnas omständigheter,
som göra det nödvändigt att använda
en sådan extra skatt för andra
ändamål, och det är med den motiveringen
som regeringen har föreslagit och
bevillningsutskottets minoritet har tillstyrkt,
att man som en inflationshämmande
åtgärd inför en tillfällig automobilskatt.
Jag vill erinra om att den bara
är avsedd att existera under ett år, från
den 1 juli i år till den sista juni nästföljande
år.

Utskottsmajoriteten har framhållit,
att denna skatt föregriper den utredning
om bilbeskattning, som för närvarande
pågår. Det har inte varit avsikten,
och det är alldeles uppenbart att
regeringen inte rimligen kan framlägga
förslag om en skatt, samtidigt som den
tillsätter en beredning, med den tanken
att man därigenom skulle föregripa utredningen.
Just på grund av det ganska
grova sätt, varpå skatten är tillyxad, i
det att den innebär en fördubbling av
fordonsskatten, är den mindre ägnad
att föregripa en omändring av bilbeskattningen,
om detta blir ett resultat
av utredningen.

Det skulle nog ha varit önskvärt, att
man när det gällt denna beskattning
hade kunnat göra skillnad på den mera
nöjesbetonade bilåkningen och nyttotrafiken.
Men det har gång på gång visat
sig, när det problemet tagits upp, hur
svårt det är att göra en sådan skillnad.
För att få in ett tillräckligt stort belopp
och nå den åsyftade verkan med skatten,
har man måst gå fram över hela
linjen och låta alla motorfordon, olika
slag av bussar, lastbilar och personbilar,
drabbas av den föreslagna beskattningen.
Eftersom det här gäller en fordonsbeskattning,
blir den dock mindre betungande
för den rena nyttotrafiken, efter
vad jag kan finna, än om det hade
varit fråga om en bensinbeskattning. En

bensinbeskattning hade ju drabbat de
bilar, som köra ständigt och jämt i nyttotrafik,
på ett helt annat sätt än en bilbeskattning
som är lagd på fordonen.
Fordonsskatten måste naturligtvis drabba
de fordon, som väsentligen användas
mera för nöjes skull, t. ex. för utflykter
om söndagarna eller om somrarna,
eller som användas för att bekvämligen
köra direktören till och från
hans arbetsplats, hårdare än om skatten
hade lagts på bensinen.

När vi på sin tid införde den tillfälliga
bensinbeskattningen, visade det sig
vid de utredningar som gjordes, hur litet
den egentligen kom att fördyra omkostnaderna
för folk i allmänhet, både
i stad och på landsbygd. Det var utomordentligt
små siffror som man kom
fram till. När det gäller fordonsbeskattningen,
måste den bli ännu mycket
mindre kännbar än den tillfälliga bensinskatten
på sin tid var. Jag tror därför
att det inte finns anledning att överdriva
farhågorna för den verkan dessa
höjningar kunna ha på levnadsomkostnader
och priser över huvud taget här i
landet.

Jag vill tillika erinra om att utöver de
investeringsbekämpande åtgärder, som
vi ha vidtagit och äro i färd med att vidtaga,
skulle också denna bilbeskattning
i någon mån kunna verka begränsande
på efterfrågan. Importen under 1950 av
personbilar här i landet representerade
ett värde av 230 miljoner kronor och
försäljningen till konsumenterna 400
miljoner kronor. Dessutom tillverkas
här i landet privatbilar för sammanlagt
160 miljoner kronor, vilket tillhopa
gör en summa av över en halv miljard.
Det är att förmoda att fordonsskatten
kommer att kunna verka i viss mån
dämpande på efterfrågan när det gäller
detta bestånd.

Jag vill i detta sammanhang också erinra
om att en ärad ledamot av denna
kammare, som på värmlandsbänken representerar
folkpartiet, då han vid ett
tillfälle yttrade sig om det svenska folkets
överdåd i fråga om bilanskaffning,
bl. a. sade, att självsvåldet på bilismens
område bäst stävjas skattevägen, vare

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

67

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

sig nit ökade skatter skall läggas på bilen,
bensinen, gummit eller på alla tre
objekten. Jag beklagar, att vi inte ha något
förslag om skatt på alla dessa tre
objekt, men det finns ju nu chanser för
honom att i varje fall lägga en ökad
skatt på bilen för att dämpa den starka
lusten att köpa personbilar, som han
menar för närvarande råder.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
den reservation som är avgiven till bevillningsutskottets
betänkande på denna
punkt. Motiveringen är, som jag har
sagt, att i viss mån söka dämpa efterfrågan,
men det väsentliga syftet med
fordonsskatten är den inflationshämmande
verkan som den enligt regeringens
och enligt utskottsminoritetens mening
kan få. Herr talman! Jag yrkar som
sagt bifall till reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Frågan
om fördubblingen av motorfordonsbeskattningen
kommo vi in på redan vid
debatten om elskatten. Av samma skäl,
som jag där redovisade, gällande elskatten,
kan jag icke anse att fordonsskatten
bar någon inflationshämmande verkan.
En skatt på ett så viktigt transportmedel
som motorfordon kommer att direkt
verka prisstegrande på varor och
tjänster, och den inflationsdämpande
effekten uppnås inte.

Det är mycket som tvder på — jag
nämnde det i mitt tidigare anförande
— att detta skatteförslag kommit fram
som ett hastverk. Endast någon månad,
innan propositionen lades fram, gjordes
från regeringshåll uttalande om att några
planer på ytterligare bilskatt inte förelågo.
En annan omständighet, som tyder
därpå, är att finansministern några
veckor före propositionens avlämnande
tillsatte en utredning, som skulle bl. a.
behandla frågan om avvägningen mellan
motorfordonsskatten och bensinskatten.
Ett förslag om fördubbling av fordonsskatten
kommer att innebära att denna
utredning föregripes. En fördyring av
motorfordonstrafiken genom en fördubbling
av fordonsskatten kommer att alldeles
speciellt hårt drabba folket å

landsbygden, där man bär de stora avstånden.

Het har uppstått en mycket stark
reaktion ute i landet mot detta skatteförslag,
och jag anser att denna reaktion
är i hög grad berättigad. Bilägare,
som för året redan ha betalat sin fordonsskatt,
få nu än en gång betala den.
Det är en skatt som för bilägaren, när
det gäller större fordon, kan uppgå till
1 000 kronor eller mera. De berörda organisationerna
ha inte haft tillfälle att
yttra sig över skatteförslaget, och de
pengar, som flyta in, komma inte att
användas enligt av riksdagen tidigare
fastslagna principer. Riksdagen har tidigare
enhälligt uttalat, att bilskatt endast
får användas till finansiering av
vägkostnaderna. Nu skall skatten i stället
gå till andra ändamål inom kapitalbudgeten.
Bilismen har mer än väl i
tidigare kritiska ekonomiska lägen lämnat
sitt bidrag, och det kan inte vara
riktigt att nu låta den bli en alldeles särskild
strykpojke. I den mån det behövs
ytterligare medel för vägkostnaderna är
bilismen, det är jag övertygad om, beredd
att bära sin del av bördan. Av
proposition nummer 286, som delades
ut för någon vecka sedan, framgår det
emellertid, att inkomsterna av motorfordonsskatten
och bensinskatten närmast
äro att förvänta att bli större än
i statsverkspropositionen beräknats. Det
är alltså i år inte aktuellt att tänka sig
något behov av ökad beskattning av motortrafiken
för höjning av väganslaget.

Som ett särskilt skäl för skatten åberopas
behovet av importbegränsning av
bilarna. Det är en väg som det, enligt
min mening, inte är nödvändigt att gå
för att få en begränsning av bilimporten.
Denna iir ju redan begränsad genom
en kvotering, och någon ytterligare
effekt kan man väl inte förvänta av
denna fordonsskatt. En jämförelse med
andra länder tyder inte heller på att vi
här hemma ha något särskilt stort antal
bilar i förhållande till vår levnadsstandard.
Importen av bilar har inte heller
anmärkningsvärt ökat. Bilimporten utgör
ungefär 5,4 procent av de totala importvärdena,
och åren före kriget, 1937,

68

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

1938 och 1939, var den 4,0 procent, och
det är att märka att större delen av bilparken
är av förkrigsmodell, varför här
föreligger ett stort ersättningsbehov. Det
har inte denna gång som förr, när det
har varit tal om beskattning av motorfordonstrafiken,
gjorts gällande, att bilen
är en lyxartikel. De uppgifter, som
ha lämnats utskottet, ha också klart
visat att så inte är förhållandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan och därmed
yrka avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
skall bli mycket kortfattad. Jag vill i
huvudsak säga, att varken den förste
ärade talaren eller herr Petrén framförde,
så långt jag kunde följa med, den
synpunkt, som bör träda i förgrunden,
när man ventilerar förevarande spörsmål,
nämligen vad som bär varit avsikten
med motorismens särbeskattning
alltifrån dess första genomförande. I alla
sammanhang har man varit angelägen
betona att motorismen inte skall belastas
med några extra pålagor i vidare mån
än som är betingat av den vägslitning
som följer med detta kommunikationsmedels
utnyttjande. Det gjordes ett undantag
1948, när man införde en tillfällig
skärpning av bensinbeskattningen.
Nu kommer man tillbaka och motiverar
den avsedda skatteskärpningen med
hänvisning till det budgetära läget. Man
frångår alltså vad man under tidigare
skeden åtminstone på borgerligt håll
städse hävdat, nämligen att beskattningen
av motorismen aldrig får utnyttjas
såsom någon budgetregulator. Det
är emellertid vad som sker i detta sammanhang.
Detta framstår för mig såsom
mycket oroande, och jag måste säga,
att jag hyser stor förståelse för de stämningar,
som göra sig gällande just hos
dem som företräda motorismen, när de
i det som nu sker inte kunna undgå att
finna vad man måste beteckna som ett
löftesbrott. Det har inte gjorts gällande
på något sätt, att en ökad belastning av
motorismen är påkallad i nuvarande
läge med hänsyn till vägväsendet. Då

frågar man sig: Varför skall den då genomföras? Vissa

tankegångar, som fått uttryck i
den till utskottsbetänkandet fogade reservationen,
vill jag inte helt förbigå. Det
talas t. ex. om den skattehöjning, som
skulle vara motiverad på grund av det
ändrade pris- och inkomstlägef sedan år
1945. Om det skall vara någon mening
med detta, måste det betyda, att reservanterna
vilja åstadkomma en motivering,
gällande på något längre sikt. Det
finnes också andra uttalanden, som peka
i samma riktning. Jag anser det beklagligt,
att reservanterna ha funnit sig böra
gå fram på den avsedda linjen och att
deras motivering har utformats på sätt
skett.

Herr Petrén var inne på att förslaget
kunde vara betingat av att det råder en
alltför stark efterfrågan på bilar. Ja, är
det verklighetsbetonat att resonera på
det sättet? Kan man räkna med, även om
en fördubbling av fordonsskatten är
ganska kännbar, att skatten som sådan,
med hänsyn till den faktiska penningtillgången,
kommer att minska efterfrågan
på bilarna? För övrigt ligger det ju
så till, som herr Petrén också var inne
på, att man redan infört kvotering av
bilimporten, och man kommer väl att
fullfölja den linjen.

Jag vill för min del beträffande såväl
motorfordonen som elskatten, som vi
diskuterat under den föregående punkten
på föredragningslistan, säga det, att
vill man åstadkomma en begränsning av
konsumtionen i det ena fallet av underlaget
för bilismen, i det andra fallet av
tillgången på varor av avgörande betydelse
för produktionen och dess utveckling,
då får man icke gå till väga så som
man bär gjort i detta sammanhang. Man
måste då klarlägga sina avsikter; man
måste angiva, hur långt man vill komma
och vilka medel man är beredd att använda.
Och skall man över huvud taget
tala om begränsningar av konsumtionen
på viktiga områden, förutsätter det ingående
objektiva utredningar därom.

Jag vill, herr talman, i likhet med herr
Petrén yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

69

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Bara för att diskussionen inte
skall fortsätta på en punkt som herr Velander
kom in på, vill jag erinra om att
denna skatt skall gälla blott ett år. Frågan
om den måste alltså, om skatten
skall förnyas, återigen bringas på riksdagens
bord, varför riksdagen om ett år
på nytt får taga ställning till frågan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När det gäller den extra fordonsskatten,
kan man fråga sig, om det är
den rätta vägen att gå, att på ett av de
viktigaste trafikmedel vi ha i vårt land
införa denna extra belastning. Vi ha alla
klart för oss, att det svenska bilväsendets
utveckling har haft en mycket stor
andel i det framåtskridande i vårt land
som har skett på både det ena och det
andra området. Belastningen av bilarna
med denna dubbla fordonsskatt kommer
ju att medföra avsevärda kostnader för
en hel del bilägare, som ingalunda höra
till de mest köpkraftiga i vårt land. När
man från regeringens sida säger, att man
måste tillgripa denna skatt för att på
något sätt begränsa importen, vill jag påpeka,
att man, herr talman, väl ändå har
en annan utväg: man kan utfärda importförbud
åtminstone i någon utsträckning,
då import av bilar kanske inte
behöver ske i den omfattning som hittills
skett. Men man tycks från regeringens
sida resonera som så, att få vi bara
denna extra fordonsskatt genomförd, må
man sedan gärna importera bilar. Jag
tror inte att det är lyckligt att slå in på
den vägen.

Jag skulle också bär vilja ställa en fråga.
När vi införde extra bilskatt i form
av höjd bensinskatt, försäkrades det från
regeringens sida, att dessa pengar uteslutande
skulle användas till vägväsendets
fromma. Jag skulle därför vilja fråga
handelsministern, som är närvarande i
kammaren, om dessa pengar verkligen
gått till vägväsendet eller vart alla dessa
pengar eljest tagit vägen.

.Tåg tycker för min del att det är orätt
att beskatta en viss grupp människor för
att de kanske ha eu gammal bil. Sam -

färdseln i vårt land är av så stor betydelse
för närvarande, att man inte kan
säga, att det är en lyx att ha en bil att
köra med. Särskilt ute på landsbygden
är en bil mycket behövlig. De jordbrukare,
som ha lång väg till en järnvägsstation
eller till en stad eller ett annat
samhälle som de behöva kunna komma
till, ha verklig nytta av en bil. Särskilt
i de södra delarna av vårt land, där den
största bilparken ju finnes, utnyttjas bilen
i mycket stor utsträckning, speciellt
under somrarna, i det mindre jordbruket,
där den användes vid hemkörning
av mjölk och dylikt. Jag kan inte finna,
att det kan vara någon lyxåkning,
som där förekommer och som därför
bör belastas med extra bilskatt.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
mig längre vid detta, utan jag skall
be att i likhet med herrar Ewerlöf och
Petrén få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman''.
När jag bär suttit och lyssnat till dagens
skattedebatt, har jag inte kunnat undgå
att få det intrycket, att oppositionen
onekligen handskas litet vårdslöst med
statens angelägenheter. Ty om man tänker
sig dra ut konsekvenserna av oppositionens
handlingssätt och dess resonemang,
skulle det leda till att regeringen
borde avgå för den bär saken. Man måste
då fråga sig: Hur skulle det program
se ut, som den nya regeringen skulle bildas
på? Högern är med på omsättningsskatt
och vill samtidigt också ha högre
ränta, folkpartiet vill ha högre ränta
men det vill för sitt liv inte böra talas
om en allmän omsättningsskatt. Däremot
överraskade min namne, herr
Elofsson. på förmiddagen med att tala
om att bondeförbundet skulle vilja ha
en omsättningsskatt. Det kommunistiska
partiet vill förmodligen inte heller ha
någon omsättningsskatt. Då undrar jag:
Hur skall man kunna föra ihop dessa olika
ståndpunkter till ett regeringsprogram?
Det förefaller åtminstone mig
vara fullkomligt uteslutet. Även för eu
sådan regering återstår naturligtvis frå -

70

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

gan på vilket sätt den skall kunna bekämpa
inflationen. Då kommer man till
det resultatet, att den måste gå fram
skattevägen, ty det är väl ändå ingen
som tror, att man genom att höja räntan
litet grand skall kunna avvärja inflationshotet.
Skall man lvekas därmed
utan att vidtaga några andra åtgärder,
får man höja räntan mycket, men då
vet man inte vilka resultat det leder till
när det gäller företagsamheten. Det kan
mycket väl tänkas att en sådan kraftig
räntehöjning, som verkligen skulle kunna
hjälpa oss i dag, kunde resultera i
att vi döko ned i en arbetslöshetsperiod.
Jag tror inte att ens en borgerlig regering
skulle vilja vara med om detta.

Jag kommer följaktligen till den slutsatsen,
att även en borgerlig regering
skulle nödgas antingen införa en allmän
omsättningsskatt eller också fortsätta
med punktbeskattningen liksom den nuvarande
regeringen gjort. Men beträffande
den allmänna omsättningsskatten
får man väl ändå säga, att den drabbar
i ännu högre grad och mera ojämnt och
orättvist de mindre inkomsttagarna. Om
man gör en jämförelse med de skatter
som nu äro på tal, måste man säga att
fordonsskatten inte på långt när drabbar
lika ojämnt; den drabbar framför allt
inte dem, som ha det allra sämst ställt
i ekonomiskt hänseende. Det är klart att
den skatt, som det nu är fråga om, kan
drabba vissa, som äro nödsakade att ha
en personbil för att komma till och från
sitt arbete exempelvis. Men när det gäller
omnibusar, lastbilar och taxibilar
har det ju här vittnats om att den förhöjda
fordonsskatten kommer att slås ut
på taxorna, varför ägarna inte själva
komma att få bära denna förhöjning. Vad
de enskilda bilägarna eller de s. k. privatbilisterna
beträffar — jag kan väl använda
den beteckningen utan att bli
missförstådd — kan väl ändå en person
som har råd att hålla sig med en bil, mer
eller mindre för nöjes skull, inte anses
befinna sig i ett så pressat ekonomiskt
läge, att han kan sägas höra till den
grupp som man i första hand bör tänka
på, om man vill lätta skatterna. Även om
den höjda fordonsskatten som så många

andra skatter är en obehaglig skatt, kan
det väl ändå inte vara motiverat att föra
ett sådant förfärligt liv om den som man
här har gjort.

Jag ber därför, herr talman, att få
sluta med att yrka bifall till reservationen.

Herr WERNER: Herr talman! Jag bär
begärt ordet för att till kammarens protokoll
helt kort anteckna min och mitt
partis bestämda gensaga emot att bilismen
skall användas såsom ett skatteinstrument
för att täcka statens allmänna
utgifter. Det är någonting som är i
hög grad oriktigt, ty bilen utgör ett
oumbärligt transportmedel och ett medel
att bryta landsbygdens isolering.
Särskilt i trakter med stora avstånd
tjänar den i hög grad såsom ett kommunikationsmedel.
Det kan inte anses
riktigt, att detta kommunikationsmedel
skall fördyras genom en skatt, som
kommer att speciellt drabba befolkningen
ute på landsbygden, där man har
gott om mil och tunga frakter.

Jag vill uttrycka den förhoppningen
att det för en gångs skull skall ligga någon
sanning bakom den beteckning,
som återfinnes i lagförslagets rubrik,
nämligen att skatten skall vara tillfällig.
Vi ha eljest erfarenheter av hur skatter,
vilka betecknats såsom tillfälliga, haft
förmåga att bita sig fast och stå kvar
för framtiden, och man har med dessa
erfarenheter mycket svårt att tro, att
den nu föreslagna tillfälliga skatten
verkligen skall försvinna inom rimlig
tid.

Jag skall inte, herr talman, utveckla
de synpunkter, som här skulle kunna
anläggas, särskilt då det gäller transportförhållandena
ute på landsbygden,
där transporterna av nödvändiga produkter
komma att försvåras och fördyras
och där antingen konsumenterna eller
producenterna få vidkännas följderna
av denna skatt.

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till utskottets avstyrkande
hemställan.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

Nr 17.

71

Förordningsförslag om tillfällig automobilskatt.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
bara erinra om vad jag sade i mitt förra
anförande, nämligen att eftersom denna
bilskatt uteslutande är lagd på fordonen,
måste detta betyda att den i mindre
utsträckning kommer att drabba nyttotrafiken
än den mera nöjesbetonade
trafiken. Ur den synpunkten tror jag att
den nu föreslagna skatten är mycket
lindrigare, både när man tänker på
skattens omfattning och uppläggning, än
vad den extra bilskatten för några år
sedan var.

Jag vill, herr talman, dessutom blott
säga, att i ett så ömtåligt ekonomiskt
läge som det nuvarande, då man tillgriper
skatter som man kanske eljest inte
hade velat gå med på, t. ex. elskatten,
kunna motorfordonen inte anses som så
heliga ting, att man inte kan beskatta
även dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifali till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Olsson i Gävle m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sjödahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Olsson i Gävle
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda;

Ja — 68;

Nej — 77.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att fullmäktige i riksbanken
i skrivelse den 4 maj 1951 hemställt
om bemyndigande att av riksbankens
medel taga i anspråk de belopp, som erfordrades
för anläggande av skyddsrum
för riksbankens avdelningskontor.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om uppsägning av det s. k. Marshallavtalet
mellan Sverige och Amerikas
förenta stater;

nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 165 om godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådets
konvention angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, dels ock i ämnet
väckt motion 1:459; samt

nr 12, i anledning av väckta motioner
om en instruktion för den svenska
representationen hos Förenta Nationerna
i enlighet med andra världsfredskongressens
budskap;

statsutskottets utlåtanden:
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1951/52 till de tekniska högskolorna
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

72

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 fm.

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönerevision för
vissa chefstjänstemän m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för lärare vid vissa statsunderstödda
privata läroanstalter m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionreglering
för lärarpersonal vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av traktamentsersättning,
utgående enligt allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m.; samt
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till en dyrortsundersökning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts propo -

sition med förslag till lag om skyldighet
för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions-
och beredskapsövningar m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom första

kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
angående tillgodoräknande i merithänseende
för civil tjänst av tid, under vilken
värnpliktig genomgått officers- och
underofficersutbildning; samt

nr 13, i anledning av väckt motion
om allmän översyn av administrationen
och förvaltningen av den civila hälsooch
sjukvården i landet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

73

Lördagen den 5 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. höjning av vissa postavgifter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående höjning av
vissa postavgifter, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 16 mars 1951 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 153, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att besluta, att befordringsavgifterna
för brev, brevkort, affärshandlingar,
paket, postanvisningar,
utbetalningskort i postgirorörelsen, utgivarkorsband,
postabonnerade tidningar
och tidningsbilagor samt avgifterna
för postförskott, rekommendation och
assurans skulle utgå med belopp och
från tidpunkter, som av föredragande
departementschefen vid ärendets föredragning
inför Kungl. Maj :t förordats.

Kungl. Maj:ts förslag upptog, förutom
vissa av generalpoststyrelsen föreslagna
avgiftshöjningar, jämväl höjning med 5
öre av riksportot för brev, portot
för inrikes brevkort och minimiavgiften
för riksförsändelse, innehållande affärshandlingar.
I enlighet härmed och som
följd av att det särskilda lokalportot
föreslagits skola borttagas skulle, lika
för hela riket, avgifterna för brev utgå
med 25 öre vid en vikt av högst 20
gram, med 45 öre vid en vikt över 20
till och med 125 gram och med 65 öre
vid en vikt över 125 till och med 500
gram. Vidare skulle avgifterna för enkelt
och dubbelt brevkort utgå med 20
resp. 40 öre samt minimiavgiften för
korsband, innehållande affärshandlingar,
fastställas till 25 öre.

Till utskottet hade överlämnats följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:451
av herr Ohlon in. fl. och II: 583 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 153 måtte beträffande befordringsavgifterna
för brev, brevkort och affärshandlingar
besluta i enlighet med generalpoststyrelsens
förslag;

2) de likalydande motionerna I: 452
av herrar Wehtje och Cassel samt II:
586 av herr Hagberg i Malmö m. fl., vari
hemställts, att riksdagen med avslag å
Kungl. Maj :ts proposition nr 153 måtte
besluta, att postverkets taxor skulle höjas
i enlighet med generalpoststy-relsens
förslag såsom det redovisas i propositionen; 3)

de likalydande motionerna I: 453
av herr Holmbäck in. fl. och II: 584 av
herr Hedlund i Rådom in. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 153 ville
besluta, att höjningen av postavgiften
för utgivarkorsband och postabonnerade
tidningar skulle fastställas till 30 procent
; samt

4) motionen II: 585 av herr Karlsson
i Stuvsta, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj:ts förslag
om höjning av porto på utgivarkorsband,
kommissionärskorsband och
postabonnerade tidningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 153 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas ■— i anledning
av de likalydande motionerna I:
453 av herr Holmbäck in. fl. och 11:584
av herr Hedlund i Rådom in. fl. bifalla
Kungl. Maj:ts förslag med den ändring,
att befordringsavgifterna för utgivar -

74

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter,
korsband och postabonnerade tidningar
skulle utgå med vissa under punkten
närmare angivna belopp;

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 451 av
herr Ohlon m. fl. och II: 583 av herr
Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna I: 452 av
herrar Wehtje och Cassel samt II: 586
av herr Hagberg i Malmö m. fl., samt

motionen II: 585 av herr Karlsson i
Stuvsta

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herrar Petrén, Wehtje, Ebbe
Ohlsson, Sandberg, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö och Persson i Svensköp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 153 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — i anledning av
de likalydande motionerna 1:451 av
herr Ohlon in. fl. och 11:583 av herr
Ohlin m. fl., de likalydande motionerna
I: 452 av herrar Wehtje och Cassel samt
11:586 av herr Hagberg i Malmö in. fl.
ävensom de likalydande motionerna I:
453 av herr Ilolmbäck m. fl. och 11:584
av herr Hedlund i Rådom m. fl.
bifalla Kungl. Maj ds förslag med den
ändring, att befordringsavgifterna för
brev, brevkort, affärshandlingar, utgivarkorsband
och postabonnerade tidningar
skulle utgå med vissa under
punkten angivna belopp;

B) att motionen II: 585 av herr Karlsson
i Stuvsta måtte, i den mån motionen
icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservanternas förslag innebar ett avstyrkande
av den kungl. propositionen,
i vad densamma avsåg höjning av riksportot.

Herr PETRÉN: Herr talman! Alla äro
eniga om att postverkets av det fallande
penningvärdet vållade omkostnadsstegringar
nödvändiggöra höjda postavgifter.
En förlust på 5 miljoner kronor per
år skulle uppstå, därest nuvarande postavgifter
tillämpades även i fortsättningen.

Generalpoststyrelsen har därför framlagt
ett förslag till taxehöjningar, som
beräknas resultera i ett överskott på rörelsen
av 16 miljoner kronor per år (för
nästa budgetår 13,5 miljoner), motsvarande
normal förräntning och en skälig
vinstmarginal. Förslaget innebär bland
annat, att lokalportot höjes med 5 öre,
varigenom ett gemensamt riksporto på
20 öre skapas. Någon nyhet är inte detta
enhetliga riksporto — vi hade ett sådant
fram till år 1920.

Priskontrollnämnden uttalar i sitt remissyttrande,
att de sålunda föreslagna
prishöjningarna äro väl avvägda och
motsvara målsättningen, d. v. s. en normal
förräntning och skälig vinstmarginal.

Departementschefen går emellertid
med stöd av riksräkenskapsverket in för
en ännu mer omfattande höjning av postavgifterna,
som beräknas tillföra postverket
ytterligare omkring 27 miljoner
kronor. Innebörden härav blir så vitt
jag förstår, att man medvetet inför en
skatt på postbefordran. Det kan i dagens
konjunktur — av samma skäl som åberopats
beträffande el- och fordonsskatterna
— inte vara motiverat att på detta
sätt uttaga en kostnadsfördyrande indirekt
skatt.

Departementschefens förslag innebär
att riksportot skulle höjas till 25 öre och
enhetsporto införas. Lokalportot skulle
alltså höjas med 10 öre, något som för
många skulle betyda en väl kraftig påkänning
— jag tänker då inte bara på
enskilda och företag, utan kanske framför
allt på de ideella, kulturella och politiska
organisationerna. Det är inte
ovanligt att till och med en liten lokalförening
skickar upp till 5 000 försändelser
om året, och merkostnaden skulle
för en sådan förening uppgå till 500 kronor
per år.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

75

Reservanterna följa generalpoststyrelsens
förslag, dock ej när det gäller avgiften
för tidningsbefordran -—• och i detta
senare hänseende råder enighet mellan
utskoltsinajoritet och reservanter. Den
av generalpoststyrelsen ursprungligen
förslagna höjningen har visserligen nedprutats
till 50 procent av nuvarande avgift,
men det är endast tre år sedan en
20-procentig höjning för tidningarnas
vidkommande genomfördes. Fördyringen
av tidningarnas postbefordran skulle
därför komma att uppgå till ungefär 70
procent under de tre senaste åren.
Många tidningar kunna helt enkelt inte
få täckning för dessa stegrade kostnader.
Särskilt landsortspressen kommer därvid
i farozonen, och konsekvenserna kunna
för många tidningar bli allvarliga. IJtskottsmajoriteten
och reservanterna ha
därför stannat vid att föreslå en höjning
med 30 procent av befordringsavgiften
för tidningarna.

Reservanternas förslag, som är generalpoststyrelsens
med denna ändring, innebär
då att överskottet för nästa budgetår
inte blir 13,5 miljoner utan 11,4 miljoner
kronor, d. v. s. 2,i miljoner lägre
än vad generalpoststyrelsen ansett lämpligt.
Det förefaller kanske oegentligt alt
man på detta sätt kommer fram till ett
mindre överskott än generalpoststyrelsen
funnit vara det riktiga, men då portot
knappast kan höjas annat än med
jämna 5 öre får man finna sig i denna
olägenhet. Om inflationen rullar vidare
—- vilket den säkerligen gör i synnerhet
om man inte vill genomföra en åtstramning
av penningmarknaden — kunna
ytterligare höjningar av postavgifterna
i en framtid bli aktuella. Och kommer
man i ett sådant läge, skulle jag för min
del inte sörja över om resultatet bleve att
man hamnade ungefär 2 miljoner över
vad generalpoststyrelsen då skulle anse
lämpligt. Denna skillnad på 2 miljoner
är dock något helt annat än att direkt
och medvetet pålägga postbefordringen
en skatt, uppgående till ungefär
27 miljoner kronor per år, som nu departementschefen
föreslagit.

•lag yrkar, herr talman, bifall till den
av mig m. fl. avgivna reservationen, som

Ang. höjning av vissa postavgifter,
innebär ett tillstyrkande av generalpoststyrelsens
förslag med en viss jämkning
rörande tidningsportot.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Beträffande
tidningarnas porton äro ju utskottsmajoritet
och reservanter ense, och
jag behöver därför inte spilla några ord
på den frågan.

Vad som skiljer är, såsom herr Petrén
redan utvecklat, frågan om det gemensamma
rilcsportot skall höjas eller inte.
Reservanterna och generalpoststyrelsen
ha ansett, att en årsvinst på ungefär 16
miljoner kronor skulle kunna utgöra både
normal förräntning och skälig vinstmarginal.
Ur postverkets synpunkter
finns säkerligen ingenting att invända
häremot, men jag vill erinra om att man
av gammalt faktiskt använt postverket
för en indirekt beskattning. År 1945 var
postverkets överskott 43 miljoner kronor,
och budgetåret 1946/47 utgjorde
det 35 miljoner kronor. Dessa siffror visa
— om man utgår från att 16 miljoner
kronor nu räknas som en normal förräntning
— att man faktiskt har använt
postverket för en viss indirekt beskattning.
I nuvarande läge behövs ju en överbalansering
av budgeten. Jag och mina
meningsfränder anse därför en något
större inkomst än de 16 miljonerna berättigad
— enligt reservanternas förslag
skulle ju vinsten bara bli något över 11
miljoner kronor. Riksräkenskapsverket
har som bekant anfört, att en höjning av
vinsten upp till 30—40 miljoner nu skulle
erfordras för att bibehålla överskottet
vid förkrigsnivåns storlek.

Med hänsyn dels till behovet att överbalansera
budgeten och dels till att det
inte är någon ny metod utan en gammal
sådan att använda postverket för en viss
indirekt beskattning skulle jag för min
del vilja förorda regeringens förslag med
den ändring rörande tidningarna, som
har vidtagits av utskottets majoritet.
Statskassan för därigenom en i dessa tider
säkert välbehövlig förstärkning, och
gammal sed när det gäller postverkets
avgifter bibchålles.

.lag ber därför, herr talman, att få yr -

76

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. höjning av vissa postavgifter,
ka bifall till utskottets förslag i ärendet.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag yttrade i
principdebatten vid behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 40, ber
jag nu kort och gott få yrka bifall till
motion nr 585 i andra kammaren av
herr Karlsson i Stuvsta. I fråga om portot
sammanfaller motionens yrkande
med utskottets, men beträffande tidningarna
hemställes i motionen om avslag å
förslaget om höjd taxa för postbefordran
av tidningar.

Skulle emellertid vårt yrkande inte
vinna beaktande, komma vi att förena
oss med reservanterna.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
skall, utan att blanda mig i debatten om
det föreliggande betänkandet i övrigt,
tilåta mig något av en principdeklaration.

Herr Sjödahl fann det naturligt, att
man utnyttjar statens affärsdrivande
verk — i detta fall postverket — även
såsom budgetregulator. Överskott, som
kännetecknat verksamhetsresultatet i det
förflutna, gåvo enligt hans mening vid
handen, att detta varit avsikten.

Jag delar inte denna av herr Sjödahl
uttalade mening. Därvid utgår jag från
att den omständigheten, att postverket
tidigare lämnat betydande överskott, har
hängt samman med utvecklingen kommersiellt
och i andra hänseenden. Men
tanken har icke vid avgifternas fastställande
varit att erhålla en vinst, kanske
liggande väsentligt över förräntningen
av det i postverket nedlagda kapitalet.
Om staten monopoliserar en verksamhet
och därmed hindrar enskilda
medborgare från att bedriva den, så bör
denna verksamhet principiellt sett inte
bli ett beskattningsinstrument i statens
hand.

Även praktiska synpunkter kunna anföras
mot en beskattning via postverket;
den kommer inte att verka likformigt
utan — såsom här sagts i andra sam -

manhang — klumpvis och slumpartat
samt medföra konsekvenser, som man
inte bör tolerera.

Jag har alltså velat säga, herr talman,
att jag principiellt har den uppfattningen,
att statens affärsdrivande
verk inte få utnyttjas såsom beskattningsobjekt
i budgetreglerande syfte.
Det är å andra sidan klart, att taxor
och avgifter även enligt min mening
skola fixeras på sådant sätt, att verksamheten
så långt möjligt bär sig.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Petrén m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Persson, Ola, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 585.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i den
av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 42,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Petrén m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

77

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pelrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering
av skogsfastighet.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

1 en den 19 januari 1951 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 39, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928
(nr 379); samt

3) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Den kungl. propositionen innehöll förslag
till normer för taxering av skogsfastighet,
avsedda att tillämpas vid 1952
års allmänna fastighetstaxering. Till
grund för nämnda års taxering skulle
enligt förslaget läggas nettopriserna under
perioden 1946—1950.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 324
av herr Mannerskantz m. fl. och II: 434
av herr Hceggblom in. fl., vari hem -

ställts, att riksdagen måtte besluta att
dels avslå propositionen nr 39 med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
m. m., dels uttala, att nu
gällande regler för värdering av skogsmark
och växande skog vid allmän fastighetstaxering
borde, efter överarbetningy
tillämpas även vid nästkommande
taxering, dels ock i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte,
med beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna, låta företaga en
skyndsam överarbetning av nämnda regler: 2)

de likalydande motionerna I: 325
av herr Gränebo m. fl. och II: 435 av
herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen dels med avslag
på Kungl. Maj:ts proposition nr 39 måtte
uttala, att den hittills gällande metoden
för beräkning av värdet av skogsmark
och växande skog vid fastighetstaxeringar
borde, med de förbättringar
av metoden som vore möjliga att genomföra,
tillämpas även vid nästkommande
fastighetstaxering, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om ytterligare
överarbetning och provtaxeringar
enligt den i propositionen nr 39
föreslagna nya metoden för beräkning av
värdet av skogsmark och växande skog,
så att metodens användbarhet vid fastighetstaxeringar
kunde utrönas, dels i
övrigt beakta vad som i motionerna anförts; 3)

de likalydande motionerna I: 326
av herr Spetz m. fl. och II: 436 av herr
Widén m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 39; samt

4) de likalydande motionerna 1:327
av herr Hjalmar Nilsson och II: 437
av herr Nilsson i Svalöv, vari hemställts,
att riksdagen ville avslå propositionen nr
39 eller, om detta ej bifölles, att riksdagen
ville besluta sådan ändring i propositionens
taxeringsregler, att dels rotkubikmeterns
värde grundades på årsserien
1945—1949, dels avdraget för allmänna
omkostnader höjdes och dels värderingsgrunderna
för den ädla lövskogen
modifierades, så att de bättre motsvarade
denna skogsskötsels särskilda art.

78

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 39 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379); samt

3) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
med instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog vid taxering av
fastighet (skogsvärderingsinstruktion)
med den ändring, att bestämmelserna om
ikraftträdandet erhölle följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen skall första gången tilllämpas
i avseende å 1952 års allmänna
fastighetstaxering under iakttagande att
vid denna taxering skola såsom bruttopriser
enligt femårsregeln anses medelhöstpriserna
för åren 1946—1950 efter
reduktion med 25 procent därav.

(Utskottets förslag:)

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.
Förordningen skall första gången tilllämpas
i avseende å 1952 års allmänna
fastighetstaxering under iakttagande att
vid denna taxering skola såsom bruttopriser
enligt femårsregeln anses medelhöstpriserna
för åren 1945—1949 efter
reduktion med 25 procent därav.

ävensom

B) att följande motioner, nämligen
de likalydande motionerna I: 324 av
herr Mannerskantz m. fl. och II: 434 av
herr Haeggblom m. fl.,

de likalydande motionerna 1:325 av
herr Gränebo m. fl. och 11:435 av herr
Hedlund i Rådoin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:326 av
herr Spetz m. fl. och 11:436 av herr
Widén in. fl. samt

de likalydande motionerna I: 327 av
herr Hjalmar Nilsson och II: 437 av herr
Nilsson i Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Velander, Niklasson,
Wehtje, Werner, Spetz, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Persson i Svensköp,
Gunnarsson och Nilsson i Svalöv
på anförda skäl hemställt, att riksdagen

måtte — i anledning av de likalydande
motionerna I: 324 (av herr Mannerskantz
m. fl.) och 11:434 (av herr Hseggblom
m. fl.), de likalydande motionerna
1:325 (av herr Gränebo m. fl.) och II:
435 (av herr Hedlund i Rådom m. fl.),
de likalydande motionerna I: 326 (av
herr Spetz m. fl.) och 11:436 (av herr
Widén in. fl.) samt de likalydande motionerna
I: 327 (av herr Hjalmar Nilsson)
och II: 437 (av herr Nilsson i Svalöv)
— avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 39 samt för sin del antaga
i reservationen införda förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning med instruktion för
värdering av skogsmark och växande
skog vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Herr WERNER: Herr talman! Jag tror
att det skulle vara en föga fruktbärande
uppgift att efter förmiddagens långvari -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

79

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

ga debatter söka bibringa kammaren
några mera djupgående insikter i de
skattegrunder för taxering av skog, som
nu erbjudas riksdagen till antagande.

Jag kan inte underlåta att uttrycka
någon förvåning över .att ett statsråd,
trots avstyrkande från de hörda myndigheterna,
speciellt på det skogliga området,
fullföljer ett förslag som ej kunde
antagas av riksdagen år 1944, då reglerna
för taxering av skog förra gången
behandlades.

De nu förordade grunderna för beräkning
av skogens taxeringsvärde och kubikmassa
äro så pass invecklade och teoretiskt
utformade, att det är fråga om
de kunna praktiskt tillämpas. Nödigt
primärmaterial saknas nämligen i stor
utsträckning beträffande de olika taxeringsenheter,
som komma att bli föremål
för denna värdesättning. De nya
grunderna innehålla ju sådana bestämmelser,
att en taxeringsnämnd, särskilt
då det gäller uppskattningen av virkesförrådet,
först och främst måste mera
gissningsvis fastställa virkesförrådets volym
eller storlek. Därefter har nämnden
att verkställa en skönsmässig uppskattning,
beräknad i procent, av virkesförrådets
fördelning på olika sortiment. Efter
denna procedur skola sortimenten
uppdelas i grovleksklasser. Beträffande
barrskogen upptagas tre särskilda förrådsgrupper,
av vilka den första och
viktigaste är träd med en diameter vid
brösthöjd av 25 centimeter och däröver,
s. k. grov barrskog. Denna grovleksgrupp
blir nämligen i hög grad värdebestämmande
för sortimentet, då de klenare
dimensionerna med utgångspunkt
från den och efter vissa reduktionstal
åsättas sitt särskilda värde.

.Tåg ifrågasätter om det blir möjligt
för en taxeringsnämnd att utan tillgång
till en stamriikningsnota, en skogshushållningsplan
eller åtminstone en preliminär
uppskattning på marken av virkesförrådet
åstadkomma en sådan uppdelning
av virkesförrådet för att därigenom
komma fram till en något så när
riktig taxering. Med en travestering av
ett känt uttryck skulle man kunna säga,
att en orättvisa i beskattningen någor -

lunda väl kan bäras med jämnmod, om
den delas lika av alla. Men vad som
aldrig kommer att tolereras är om taxeringen
lämnar uppenbart ojämna och
oriktiga resultat de skattskyldiga emellan,
och det är någonting som vi i hög
grad befara skall bli följden så snart
dessa teoretiska skattegrunder tillämpas
i verkligheten.

Innan jag går vidare, vill jag konstatera
att vi reservanter äro eniga med utskottet
i en del för taxeringen mycket
viktiga hänseenden. Vi äro ense med utskottet
beträffande räntefoten eller kapitaliseringsfaktorn,
som departementschefen
föreslagit till 5 procent. Enighet råder
också om att prisnivån skall grundas
på medeltalet av 1945—1949 års
bruttopriser med den av departementschefen
föreslagna och av utskottet bibehållna
särskilda reduktionsregeln om 25
procent. Avdragen för allmänna omkostnader
ha vi också liksom utskottet satt
till 33 procent.

Däremot skilja sig reservanterna och
utskottet åt när det gäller reglerna för
virkesförrådets beräkning. Såsom jag
nyss framhållit, ha de föreslagna nya
reglerna sådant innehåll att de aldrig
kunna lämna jämna och riktiga taxeringsresultat
utan måste leda till slumpartade
och i hög grad godtyckliga taxeringar.
Det är från dessa utgångspunkter
vi icke kunna godtaga propositionens
uppläggning och icke heller det förslag
som utskottsmajoritetens tio ledamöter
här erbjuda till antagande.

Vi reservanter ha när det gäller virkesförrådets
beräkning förordat det
gamla systemet med en enda bestämningsfaktor,
nämligen den relativa
skogstillgången. Taxeringsmyndigheterna
ha under ett flertal taxeringsperioder
vunnit erfarenheter om detta system,
som göra att man lärt sig att vid taxeringen
komma fram till allt mer och
mer tillfredsställande resultat.

Vad beträffar förrådstabellerna ha vi
dock inte ansett oss kunna bibehålla den
s. k. norinalförrådstabellen eller tabell
11, som vilar på numera ej fullt riktiga
grunder. Resultaten vid ett flertal riksskogstaxeringar
göra alt vi funnit denna

80

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

tabell vara i behov av någon revision.
Vi reservanter hemställa därför att
Kungl. Maj:t får riksdagens fullmakt att
fastställa en ny tabell efter förslag av
domänverket, skogsforskningsinstitutet
och skogsstyrelsen, alltså de statliga
myndigheter och organ som få anses besitta
den mest ingående kännedomen om
dessa frågor. Jag hoppas att detta förslag
om en fullmakt för Kungl. Maj:t
inte skall behöva föranleda någon särskild
diskussion, då även utskottet i sitt
förslag överlämnar visst spörsmål till
Kungl. Maj:t för närmare bearbetning.

Jag skulle kanske våga mig på den
mer eller mindre tacksamma uppgiften
att vädja till kammarledamöterna att
försöka tillmötesgå reservanterna i den
praktiska angelägenhet det här gäller.
Jag gör det med kännedom om det praktiska
förstånd och förnuft, som jag tror
skall finnas förankrat i den förnämliga
representation, som finns i denna kammare.
Det är här inte fråga om något
politiskt spörsmål på något sätt, utan
endast fråga om ett praktiskt system,
som taxeringsnämnderna lärt sig tilllämpa
i allt större utsträckning och som
också lämnat allt riktigare resultat vid
de taxeringar som tidigare ägt rum.

Jag vill understryka, att det inte har
varit reservanternas avsikt att försöka
komma till ett lägre taxeringsresultat än
det som med samma primärmaterial och
samma grunder skulle bli resultatet av
de båda systemen, men på grund av
omöjligheten att tillämpa Kungl. Maj:ts
förslag utan det primärmaterial, som jag
här angivit, måste jag med mycket stort
bekymmer motse det ojämna och felaktiga
taxeringsresultat, som måste bli
en följd av taxeringsnämndens gissningsverksamhet
med inte mindre än tolv,
tretton gissningsfaktorer. Det är här
man möter de praktiska omöjligheterna
att ernå ett riktigt och jämnt taxeringsresultat.

Jag vill också erinra om att skogens
avkastning beskattas på ett mycket
hårdhänt sätt. På grund av att uttagen
måste ske med vissa intervaller bli de
föremål för progressionsskalans hela
tryck i det statliga skattesystemet. Fas -

tighetsskatten, som är en följd av de vid
en taxering framkomna värdeberäkningarna,
läggs ofta såsom en ytterligare
belastning på skogen under de år, då
skogens avkastning inte kan uttagas. Jag
tycker inte att man på det sätt som
regeringen föreslår skall driva ett värderingssystem
till bristningsgränsen, ett
system som jag misstänker måste leda
till mycket ojämna och föga tillfredsställande
resultat.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid dessa svårbedömliga frågor, som
ligga på ett alldeles speciellt område
och som jag tror det är rätt lönlöst att
söka närmare utreda inför kammaren.
Men jag skulle vara mycket tillfredsställd,
om det åtminstone funnes någon i
denna kammare, som ville sätta tilltro
till mitt och reservanternas omdöme,
när vi säga, att de gamla grunderna,
med den revision som reservanterna
föreslå, komma att lämna ett bättre och
riktigare taxeringsresultat än den nya
metoden vid en kommande fastighetstaxering.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av hem Velander
in. fl. vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr VELANDER: Herr talman! Anledningen
till att jag tillåtit mig begära
ordet i denna fråga är att jag anser den
vara av en utomordentlig vikt. Jag har
också, med min inställning, en känsla
av att den på sitt sätt håller på att snedvridas.

Det är klart, att man kan vara av
olika meningar, men de omständigheter,
som tala för eller mot den ena eller den
andra ståndpunkten, böra i alla fall så
långt möjligt klarläggas, och jag är inte
säker på att det var det som skedde,
när frågan var uppe till behandling i
riksdagen förra gången, alltså vid 1944
års riksdag. Då beslöt riksdagen, med
frångående av den framlagda propositionen,
att den gamla ordningen skulle
tillämpas vid 1945 års fastighetstaxering,
men riksdagen fogade därtill ett
principuttalande till förmån för att den

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

81

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

metod, som jag bär i fortsättningen
kommer att kalla för den nya, skulle tilllämpas
vid den närmast därpå följande
taxeringen. För egen del biträdde jag
inte denna ståndpunkt. Jag fogade också
en reservation till utskottets betänkande,
och innebörden av denna reservation
sökte jag närmare utveckla här
i kammaren.

Beträffande utskottsmajoritetens ståndpunkt
vid detta tillfälle vill jag säga,
att den dock inte innebar något anammande
av den nya metoden utan vidare.
Man tog sikte på att den nya metoden
behövde förenklas och förbättras.
Det är också anledningen till att den
nu har varit föremål för en viss överarbetning
av särskilda sakkunniga inom
finansdepartementet. Vad man avsåg
med denna förenkling och förbättring
var bland annat, att sättet för markvärdets
beräkning, korrektionsfaktorerna
och även andra ting skulle bli föremål
för närmare överväganden. Det har
emellertid visat sig, att förenklingen
och förbättringen inte samtidigt kunnat
effektueras. Metoden bygger nämligen
på eller arbetar med medeltalsvärden
och schabloniseringar i stor utsträckning.
En förenkling måste därför
innebära ett förgrovande av schablonerna,
en förbättring åter måste medföra
en längre driven differentiering av materialet
och därmed en ytterligare komplicering
av metoden och ett alltmer
ohanterligt eller svårgenomträngbart tabellverk,
avsett för den praktiska tilllämpningen.
Det utgör förmodligen inte
någon felaktig slutsats, om jag säger, att
departementschefen har följt de sakkunniga
och därmed sökt sig fram på
den senare av de antydda vägarna.

Det kan inte falla mig in att hävda,
att den nya metoden saknar förtjänster.
•Tåg vill i stället medge, att den så långt
jag bär trott mig kunna förslå — men
ens förstånd sträcker sig inte så långt,
när det gäller att genomtränga en så
komplicerad fråga som den förevarande
— har betydande förtjänster. Jag
har emellertid inte kunnat inse, att metodens
eventuella omsättande i praktiskt
taxeringsarbete kommer att inne (>

Första kammarens protokoll 1951. Nr 17.

fatta någon som helst garanti för ett
rättvisande och i övrigt tillfredsställande
resultat i de enskilda fallen. Det
måste nämligen sägas, utan att man
skattar åt överdrifter, att metoden i
vissa hänseenden grundas på rena antaganden
samt arbetar med så grova
medeltalsvärden och schabloner, att
det framstår såsom mer än vanskligt
att söka bedöma, hur den kommer att
verka i tillämpningen. Trots det underliggande
statistiska materialets vidlyftighet
nödgas man också lita till subjektiva
bedömanden i kanske inte mindre
omfattning än enligt den gamla metoden.
Därtill kommer, att den nya metoden
på grund av de invecklade och
svårtillgängliga matematisk-vetenskapliga
tankegångar, varpå den bygger,
icke kommer att förstås av vare sig
ägarna till de fastigheter, som skola
taxeras, eller dem som skola verkställa
taxeringarna.

Vid 1944 års riksdag tillät jag mig såsom
reservant till bevillningsutskottets
då framlagda betänkande i ämnet att här
i kammaren till belysande av metodens
verkningar framhålla, att vid provtaxering
av ett av våra län med tillhjälp av
från tabell A hämtade korrektionsfaktorer
följande diskonteringsvärden erhållits,
nämligen för barrtimmerskog
kronor 5:46, för massavedskog kronor
4: 43, för barrvedsskog kronor 5: 86 och
för lövskog kronor 4:30. I fråga om
barrskogen skulle sålunda i kubikmeter
räknat brännveden i värde ha överstigit
sågtimmer med 40 öre och massaveden
med kronor 1:43, och vanlig
brännved således blivit det värdefullaste
sortimentet. Jag är inte på det klara
med huruvida med tillämpning av metoden
i dess nuvarande skick sådana
åtminstone ur min synpunkt överraskande
— för att icke säga orimliga —
resultat som det antydda iiro uteslutna.
.Tåg hoppas, att så är fallet, men det är
fördolt för åtminstone mig, om det faktiskt
är på det sättet.

Såsom i den till utskottets betänkande
fogade reservationen närmare utvecklats,
måsto det befaras, att den nya metoden
i tillämpningen kommer att mot -

82

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

verka strävandena till en bättre skogsvård
samt en höjning av avkastningen
av våra skogar. Och dock är för svenskt
skogsvårdsarbete den kanske mest angelägna
uppgiften just nu att åstadkomma
en bättre bestockning av dess skogar.
Det kan inte vara tillrådligt att
övergå till en ny ordning, som med hänsyn
till konsekvenserna beträffande tilllämpningen
måste anses innebära betydande
risker för en diskriminering i beskattningshänseende
av de välbestockade
och virkesrika skogarna samt kanske
de bästa av våra ungskogar av beskaffenhet
att böra sparas åt framtiden.

Jag har i det föregående begagnat orden
medcltalsberäkningar och schabloniseringar.
Låt mig anföra ett exempel
härpå. Riket skall enligt instruktionen
indelas i sex tillväxtområden, som på
grund av sina förment likartade förhållanden
i skogligt hänseende skola vara
grundläggande för bearbetningen av
riksskogstaxeringsmaterialet. Denna indelning
bygger alltså på fastställda, förmodade
eller antagna likheter i skogsmarkens
produktionsförmåga och sättet
för skogsbrukets bedrivande i rikets
olika delar. Det första tillväxtområdet
exempelvis omfattar Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker, Jämtlands
län samt Särna och Idre socknar
av Kopparbergs län. Jag undrar, om
icke våra vänner jämtarna sätta upp ett
något förvånat ansikte, när de erfara,
att Jämtlands jordbruks- och skogsområden
i det antydda sammanhanget likställas
med Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker. Att beträffande
det andra tillväxtområdet vi skogslappar
vid nedre Indalsälven och nedre
Ljungan samt våra grannar i söder,
hälsingarna, sammanföras med Norrbottens
och Västerbottens läns kustland är
måhända mindre ägnat att överraska,
men nog frågar man sig, om det kan
vara motiverat.

Dessa tillväxtområden överspänna
dock väldiga arealer under skilda breddgrader
och skiftande höjdlägen. Tillväxten
inom desamma, som förutsattes
vara ensartad, varierar i verkligheten
inom vida gränser. De statistiska medel -

tal, varmed sålunda kalkylerats och som
utmynnat i det tabellverk, som skall
användas vid det praktiska taxeringsarbetet,
kunna därför bli rättvisande
endast i de fall, då de individuella fastigheternas
skogliga förhållanden sammanfalla
med eller ligga i närheten av
berörda medeltal. I de talrika fall, då de
skogliga förhållandena på de olika fastigheterna
mer eller mindre starkt avvika
från tillväxtområdets statistiska
medeltal, leder metoden automatiskt till
felaktigt resultat, vilket näppeligen kan
förebyggas. Dylika exempel, som föranleda
en kritisk eller negativ inställning
gentemot den nya metoden, kunna mångfaldigas.
Jag skall dock icke trötta därmed.

Såsom ett av de starkaste skälen för
den nya metoden åberopas i olika sammanhang,
att de, som medverkat vid de
verkställda provtaxeringarna, förklarat
sig anse denna metod vara lättare att
tillämpa än den gamla. Det är för en
utomstående icke så lätt att avgöra, vad
som ligger bakom sådana omdömen eller
uttalanden. Jag skall därför icke
tillåta mig någon annan erinran i anledning
därav än att jag fastslår, att
dessa omdömen och uttalanden icke
stått i någon som helst relation till
eller avsett själva taxeringsresultatet såsom
sådant. De ha inte med frågan att
göra, huruvida det taxeringsresultat,
som man kommit till med tillämpning
av den nya metoden, har varit materiellt
riktigt eller oriktigt.

När man frågar, varför det är på det
sättet och varför man inte har sökt att
komma till några slutsatser även beträffande
resultatets riktighet, säger man,
att det skulle ha förutsatt en så vidlyftig
apparat! Man hade i så fall måst verkställa
en särskild taxering av skogen, en
linjetaxering eller någon annan därmed
jämförlig taxering, för att söka nå fram
till skogens faktiska avkastningsvärde.
Jag medger, att det kan vara vissa svårigheter
förenade därmed, men såvida
man inte söker att på något sätt kontrollera,
hur det resultat, som man kommit
till vid de verkställda provtaxeringarna,
förhåller sig till vad som kan anses va -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

83

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

ra ett skäligt avkastningsvärde, finns det
inte mycket av bevisvärde bakom dessa
uttalanden från dem som lia deltagit i
provtaxeringarna. De betyda knappast
någonting annat än att det har gått lättare
att slå i de tabeller, som ställts till
taxeringsmännens förfogande, än det har
varit att tillämpa den gamla metoden och
det material som på grund av den ställts
till förfogande.

Jag uppmärksammade under gårdagen
en tidskriftsartikel av en framstående
skogsman, en man som är på samma
gång vetenskapsman och praktiker och
som ådagalagt djupgående insikter, när
det gäller hithörande spörsmål. Jag syftar
på professorn L. Mattsson Mårn. Han
är också inne på bland annat den fråga,
som jag just nu har tangerat, eller vad
det innebär, att de som medverkat vid
dessa provtaxeringar, ha kommit till det
resultatet, att den nya metoden varit lättare
att tillämpa än den nu gällande.

Med utgångspunkt från skogsforskningsinstitutets
remissyttrande, där det
heter, att »den nya metoden anses grunda
sig på en principiellt riktig uppläggning
av värderingsproblemet och torde
i hög grad förena objektivitet med enkelhet
i tillämpningen», anför Mattsson
Mårn: »Man torde observera, att här
talas icke om enkelhet i uppläggning
utan endast om enkelhet i tillämpning.
Här föreligger en tydlig reservation
emot den minst sagt tilltrasslade uppläggningen
av de principiella metoderna.
Denna reservation förstärkes i fortsättningen.
''Möjligen hade andra vägar
kunnat leda till bättre resultat. En utveckling
av begreppet relativ skogstillgång,
genom kombination av rotvärdesprincipen
med uppskattning jämväl av
åldersfördelningen, borde varit både
möjlig och lämplig.’» Detta uttalande
ådagalägger vad som kan anses ligga i
det vittnesbörd, som taxeringsmännen
avgivit i anslutning till provtaxeringarna
inom de fjorton socknarna i olika
delar av landet.

Jag vill också säga, att när jag här
uppträder såsom lekman kan det näppeligen
förutsättas, att jag skall kunna
ta upp en djupgående diskussion med

dem som såsom skogsmän behärska detta
ämnesområde. Jag har sökt att tränga
igenom metoden och grunderna för den,
men jag måste säga, att jag på intet sätt
känner mig behärska densamma. Jag har
intet fast grepp om den, men jag har
dock kommit så långt, att jag inte kan
anse, att den utgör något instrument,
som kan sättas i händerna på våra berednings-
och taxeringsnämnder, i förhoppning
att man skall komma fram till
ett rättvisande och i övrigt så långt möjligt
tillfredsställande resultat.

När jag vågat dra dessa slutsatser, har
jag emellertid fått stöd av den skogliga
sakkunskapen i mycket stor utsträckning.
Jag behöver i detta sammanhang
endast 1 hänvisa till de olika remissinstanserna.
I den mån remissyttrandena
uppbäras av speciell sakkunskap på
det skogliga eller forstliga området, visa
de som regel, att man på det hållet
ställer sig mycket tveksam till denna nya
metod. Det är också anmärkningsvärt,
att domänstyrelsen -— som stod såsom
förslagsställare till metoden, när den
framlades vid 1944 års riksdag — numera
backat ur och inte ansett sig kunna
vara med om ett förordande av densamma
i förevarande sammanhang.

Nu kan någon säga: Vad vilja då reservanterna?
Inte heller den gamla metoden
kan anses i alla hänseenden tillfredsställande.
Ja, vi kunna dock inte
falla tillbaka på någonting annat än just
den gamla metoden, och då mena vi, att
den metoden undan för undan skall
överarbetas och förbättras. Det är ganska
klart, att man kan ha åtskilliga anmärkningar
att göra mot resultatet av
jordbruks- och skogsfastigheternas taxe
ring i det förflutna, men detta resultat
har dock blivit allt bättre och bättre.
Den mest svårbestämbara faktorn är härvidlag
vad vi kalla den relativa skogstillgången,
men också i det avseendet
tror jag man vågar säga, att systemet,
även om det haft sina brister, alltifrån
år 1921 och till den sista fastighetstaxeringen
dock blivit allt bättre och bättre.
Ett uttryck härför är ju exempelvis den
starka stegring av taxeringsvärdena, som
inträdde vid 1945 års taxering. Jag

84

Nr 17.

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

skulle tänka mig, att skogsvärdena i mitt
liemlän då ökade med cirka 50 procent.
Båda metoderna, den gamla och den
nya, skola ju, rätt tillämpade, egentligen
ge samma resultat. Det gäller alltså att
kunna behärska det instrument, som
man har att arbeta med vid taxeringarnas
fastställande, och man skall väl inte
misströsta beträffande möjligheterna att
även i fortsättningen nå fram till allt
bättre och bättre resultat med tillämpning
av den gamla metoden i anslutning
till den utveckling, som man faktiskt
kan bygga på i detta avseende.

Jag skall tillåta mig att i sammanhanget
återvända till den förut åberopade
tidskriftsartikeln av professorn
Mattsson Mårn. Han är ju av den meningen,
att man inte bör gå in för den
nya metoden. Han säger: »Från anhängarna
av den gamla metoden har vid alla
resonemang i frågan samma synpunkt
framhållits. Den gamla metoden har ej
fått erforderliga hjälpmedel. Man ansåg
det emellertid vara förnuftigare att avvakta
resultaten av de stora produktionsforskningsundersökningarna
från
forskningsinstitutet, innan man skred
till en grundligare utformning av hjälpmedlen.
Dessa länge väntade resultat
från den svenska produktionsforskningen
ha just nu börjat kunna tagas i bruk.
De äro, dessa resultat, rent unika inom
hela den skogliga världen. De ha framarbetats
under långa års tålmodigt arbete
under nedläggande av betydande kostnader.
Här ha metoder tagits i bruk, som
icke tillämpats i sådan utsträckning på
något annat håll, metoder, som måste betraktas
som absolut banbrytande.» I
fortsättningen utvecklar författaren vidare,
hur man med den gamla metoden
skall komma fram till ett effektivt utnyttjande
av de antydda resultaten på
skogsforskningens område.

Slutligen har i artikeln tagits upp en
annan synpunkt, som måste vara mycket
tungt vägande i detta sammanhang.
Professorn Mattsson Mårn anför sålunda:
»Den nya skogslagen kommer givetvis
att vid sin tillämpning knytas mycket
nära till den av statens skogsforskningsinstitut
nyss avslutade produk -

tionsforskningens resultat. Det måste betraktas
som ytterligt önskvärt, att samma
material och samma synpunkter
kunde läggas bakom även de regler, som
skola gälla för den framtida fastighetstaxeringens
värden. Bevillningsutskottet
1944 ansåg ingenting nytt ha inträffat av
sådan art, att frågan borde upptagas till
ny prövning. Då hade man endast vaga
löften om att inom osäker framtid produktionsforskningen
skulle ge resultat.
Nu har detta arbete just börjat bära
frukt. — Det förefaller alldeles klart,
att här framkommit just ett sådant nytt
skäl, som bevillningsutskottet efterlyst.»

Jag vill, herr talman, i anslutning till
det anförda yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
med all den reservation, som en lekman
bör göra vid bedömandet av detta
ytterst invecklade taxeringsspörsmål,
framföra några av de synpunkter, som
gjort att utskottsmajoriteten ställt sig på
regeringens linje och förordat den nya
metoden för taxering av skog.

Jag vill först erinra om att när denna
fråga var före för sju år sedan ställde
sig 1944 års bevillningsutskott och med
det riksdagen mycket välvilliga till den
nya metoden. Man ansåg att den skulle
leda fram till ett riktigare resultat, men
man ansåg å andra sidan att den i vissa
avseenden måste överarbetas och vidare
att det var vissa förutsättningar för genomförandet
av den nya metoden, som
då inte förelågo. Dessa förutsättningar
synas nu föreligga.

Man sade nämligen då, att det saknades
fullständiga riksskogstaxeringar i de
18 länen söder om Dalälven; i varje
fall voro de, som funnos sedan någon
gång på 1920-talet, för gamla, och man
borde ha färskare sådana. Nu ha sådana
riksskogstaxeringar skett. Man sade vidare,
att skogsvårdsstyrelserna, som
måste göra en hel del förundersökningar,
inte kunde vid den tidpunkten frigöras
för det nödvändiga förberedande
arbetet. Nu ha de fått dessa möjligheter,
och detta arbete kan sättas i gång.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

85

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

De tvenne förutsättningar, som alltså
då saknades, de föreligga nu.

När jag nu talar om riksskogstaxeringarna
och för att inte någon skall invända
det emot mig, vill jag erkänna, att
uti tre län saknas sådana taxeringar ännu,
nämligen i Östergötlands och i Örebro
län. Men där har man å andra sidan
vedskogstaxeringar, vilkas resultat av
sakkunskapen anses kunna användas i
tillbörlig och tillräcklig mån för detta
ändamål. Riksskogstaxering saknas också
i Gotlands län, men Gotland har inte
heller skog i nämnvärd utsträckning.

Bevillningsutskottet framförde också
vissa andra anmärkningar. Först ansåg
utskottet, att när man skulle ge sig på
denna nya metod, så borde man kanske
vara litet försiktigare vid räntefotens bestämmande.
Jag vill minnas, att denna
då föreslogs till 33/< procent. Nu har finansministern
föreslagit 5 procent i stället,
vilket innebär att man kommer fram
till lägre värden än man eljest skulle ha
gjort. Där är det alltså ett bättre läge
för skogsägarna än vad som förutsattes
i 1944 års förslag.

Det framfördes också en del betänkligheter
på vissa andra punkter. Man
ansåg risk föreligga för att mindre produktiva
skogsmarker skulle taxeras för
högt. Bland annat ha regler nu föreslagits,
varigenom detta värde skulle kunna
nedsättas, i vissa fall till hälften, och en
hel del andra regler finnas i det avseendet,
varför den risken väl måste vara
borttagen. Det ansågs också, att man
skulle komma fram till för höga värden
på mark, bevuxen av ädel lövskog. Därvid
har nu en viss omläggning skett i
fråga om metoden, och därtill har kommit
höjningen av räntesatsen till fem
procent, vilket anses, beroende på den
lägre diskonteringstiden för marken,
skola på sina håll nedpressa värdena
för marken med ända till 40 procent.
Även därvidlag skulle alltså ligga gynnsammare
till för skogsägarna nu än det
låg till då.

Det klagades då också över att övergångarna
skulle vara för tvära inellan de
olika tillväxtområdena i skogen. I det
avseendet ha nu införts en del bestäm -

melser, varigenom övergångarna ha uppmjukats.
Vidare klagade man då som nu
över att det kanske skulle vara nödvändigt
att göra arbetet enklare, i varje fall
för taxeringsnämnderna. När man läser
instruktionen, förefaller det nog en lekman
som om metoden just för taxeringsnämndernas
ledamöter, även om den för
övrigt kan vara invecklad nog, inte bör
vara så besvärlig.

De anmärkningar, som man alltså då
framförde, kunna inte resas mot det nu
gällande förslaget, och de förutsättningar,
som man då ansåg saknas för den
nya metoden, föreligga nu. Men man har
ändå på en hel del håll blivit betänksam
emot åtskilliga delar i den nya metodens
uppläggning. Det är också klart,
att den liksom den gamla metoden är invecklad.
Jag undrar dock, om inte skillnaden
mellan de båda metoderna närmast
är den, att man tror sig begripa
den gamla metoden, därför att man har
vant sig vid den. Men inför den nya metoden,
som man inte vant sig vid, står
man litet tveksam.

En anmärkning, som naturligtvis är
av en viss vikt och som skapar en viss
oro bland skogsägarna, är att man med
denna nya metod skulle komma fram
till för höga taxeringsvärden. Jag tror
att det är riktigt som utskottet säger,
att det som bestämmer värdena är värdefaktorerna,
och det beror alltså inte
alls på metoden utan på dem. Beträffande
värdefaktorerna, för att nu tala
om dem, har man först höjt räntefoten
upp till 5 procent — vilket gör att höjningarna
vid taxeringen bli lägre — och
vidare har man föreslagit att medelpriserna
åren 1945—1949 skola ligga till
grund för taxeringsberäkningen. Man
har alltså uteslutit året 1950 med dess
höga värden.

Man har tillika här insatt en reduktion
av bruttopriserna med icke mindre
än 25 procent, vilket man nog kan stå
åtskilligt tveksam inför med tanke på
att det senaste året också plockats bort.
Men utskottet, som har verkställt denna
jämkning till åren 1945—1949, har ändå
låtit reduktionen av bruttopriserna på
25 procent kvarstå.

86

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

Man har desslikes att räkna med avdraget
för allmänna omkostnader, som
är höjt till 33 procent.

Om man räknar med alla dessa värdefaktorer,
tror jag inte man behöver vara
ängslig för att för höga värden skola
framkomma. Vad jag tror att man kan
utgå från, det är att mera riktiga värden
än de, som hittills framkommit, skulle
uppnås enligt förslaget, men jag tror
inte man kan påstå, att de bli för höga.

Reservanterna ha gjort vissa anmärkningar.
En som de ha gjort ett mycket
stort nummer av skulle innebära, att
särskilt de skogsägare, som ha skogsbruk
med stora förråd och långa omloppstider,
skulle kunna bli missgynnade
vid taxeringen.

Jag får uppriktigt säga, att den saken
hör till dem som jag för min del inte
kan riktigt bedöma. Men när jag har
lyssnat på föredragningen inför utskottet
och talat med skogsfolk, har jag förstått,
att det är två olika uppfattningar,
som här stå emot varandra. Och vid valet
mellan den ena eller den andra har
det i varje fall förefallit utskottet som
om den bedömning skulle vara riktig,
som menar, att en enhetlig avverkningsberäkning
härvidlag inte är bara principiellt
riktig ulan nödvändig att fastställa,
om man över huvud taget skall kunna
få en riktig värdering av skogen.

Det har också sagts, att det skulle vara
för tidigt att nu införa denna nya metod,
tv det är endast få fastigheter, som
ha uppskattningsuppgifter om virkesförrådet.
Men det har sagts mig från norrländskt
håll, att det är förenat med rätt
små kostnader att få en husliållningsplan
uppgjord. Med hjälp av en sådan
hade det ju gått lättare att bedöma värdet
av skogen. Men i de andra fallen, då
man inte har hushållningsplaner, är det
en hel rad av gissningar, som ifrågakomma
vid bedömandet av skogen. Å ena
sidan bedömer man då vissa viktiga faktorer,
närmast grovleksförhållanden och
dylikt, och kommer med ledning därav
direkt fram till värdet. Å andra sidan
skulle man enligt den gamla metoden
gå där och gissa på den relativa skogstillgången,
och det har förefallit mig

vara ett mysterium, hur man på det sättet
kunde komma fram till en riktig bedömning.
Skulle man vilja använda något
slags fasta normer för att komma
lättare fram till ett resultat vid bedömandet
av den s. k. relativa skogstillgången
■—- ja, då får man använda de
möjligheter som den nya metoden öppnar,
och när man sedan skall göra gissningen
om den relativa skogstillgången,
så får man se till att den inte skiljer sig
för mycket från det värde, som man
rent matematiskt kommer fram till vid
bedömandet av vissa grundfaktorer. Det
verkar alltså att vara så, att om man
skall komplettera den gamla metoden
med bestämmelser för beräkning av den
relativa skogstillgången, så hamnar man
helt enkelt i den nya metoden. Frågan
är då, om man inte lika så gärna kan
gå direkt på denna.

Det har här talats om att detta system
är invecklat. Ja, vår skogsbeskattning är
invecklad. Det är besvärligt när det gäller
beräkningen av korrektionsfaktorerna
— de invecklade diskonteringsberäkningar,
som här erfordras, äro inte lätta
att genomskåda för envar. Men liknande
invecklade bestämmelser krävas också,
om man skall komma fram till en bättre
bestämning av den relativa skogstillgången,
och då har man hela matematiken
och hela tabellverket på nytt. Om
man skall nöja sig med det nuvarande
gissningsförfarandet för att bedöma den
relativa skogstillgången, så leder det till
de konstiga resultat, vilka bestyrkts genom
utredningen.

Så långt utskottet har haft möjlighet
att sätta sig in i denna stora, omfattande
och svåra fråga, har utskottet måst säga
sig, att de frågetecken, som vi ställde år
1944, numera äro i det stora hela avlägsnade.
Under sådana omständigheter och
då man principiellt uttalat sig för och
förordat systemet efter en viss överarbetning,
är det rätt naturligt, att man nu
är benägen att ta det. Även om man har
lyssnat på de invändningar, som nu ha
gjorts, har man tyckt sig finna, att de ha
varit väl överdrivna och kanske ha bottnat
i en ovilja mot att ge sig på något
nytt. Då man vid resonemangen dock

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Nr 17.

87

Ang. ändrade

kommit fram till den uppfattningen, att
när man bättrar på det gamla systemet
kommer man i själva verket fram till det
nya, då är väl frågan den, om man inte
lika väl kan ta steget fullt ut till det nya.

Vad beskattningsnämndernas arbete
beträffar vill jag bara påpeka, att de
enda som egentligen kunnat göra några
erfarenheter rörande det nya systemet
äro de provtaxeringsnämnder, som varit
tillsatta. Och de mena, att den nya metoden
enligt deras erfarenhet är lättare
att tillämpa än den gamla. Jag tror därför
att beskattningsnämnderna, när de
kommit litet mera in i arbetet efter de
nya linjerna, skola göra samma erfarenhet
och komma till samma resultat som
provtaxeringsnämnderna ha gjort.

Jag vill med det nu anförda, herr talman,
yrka bifall till det förslag, som ligger
på riksdagens bord och som riksdagen
praktiskt taget begärde år 1944.
Det föreligger nu i överarbetat skick.
Förhållandena äro nu så tillrättalagda,
att det föreslagna systemet kan träda i
funktion vid den taxering, som nu stundar.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag
i ämnet.

Herr WERNER (kort genmäle): Herr
talman! När herr Sjödahl vill göra gällande,
att resultatet av de senare årens
riksskogstaxeringar skulle göra det möjligt
för taxeringsnämnderna att tillämpa
den nya metoden och att därmed nå
jämnare och riktigare taxeringsresultat,
måste han vara offer för ett mycket stort
felslut. Kvar står dock, att för bestämmandet
av virkesförråd, sortiment och
dimensionssammansättning på de olika
taxeringsenheterna måste alltid nämnden,
beredningsnämnden eller taxeringsnämnden,
äga tillgång till en stamräkningsnota,
en specifikation över virkesförrådets
sammansättning, grovlek och
innehåll. Det måste ändå vara lättare att
efter den gamla metoden göra ett antagande
rörande allenast en bestämmande
faktor, nämligen den relativa skogstillgångcn,
varvid man har möjlighet att
med få decimaler göra de avvägningar i
fråga om virkesförrådets bestämmande,

bestämmelser om taxering av skogsfastighet.
som man har lärt sig på grund av tilllämpningen
under många år. Det måste
vara svårare att enligt den nya metoden
tvingas att gissa först och främst hur
stor procentuell del av virkesförrådet,
som utgöres av lövskog och barrskog,
och vidare hur dessa sortiment skola
uppdelas på grovleksgrupper, där exempelvis
barrskogen skall delas på tre olika
grupper, en över 25 cm, en mellan 15
och 25 cm och en under 15 cm. Jag undrar
hur det ens skall vara möjligt att
påstå, att man enligt denna nya metod
just beträffande virkesförrådets bestämning
skall kunna komma till ett riktigt
och jämnt taxeringsresultat.

Det har inte sagts från min sida, att
man genom den nya metoden skulle komma
till allt för höga taxeringsresultat.
Men vad jag fruktar — och det vidhåller
jag — är att man kommer till mycket
ojämna och godtyckliga taxeringsresultat.
Och det är något som de skattskyldiga
aldrig kunna tolerera.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är ju så att vi ha en skogslagstiftning,
som förhindrar den enskilde skogsägaren
att disponera över sin växande
skog hur han vill. Principiellt sett säger
staten åt skogsägaren, att han skall driva
ett uthålligt skogsbruk. Det är detta
som lett till att när det gällt att fastställa
taxeringsvärden på skogsmark och
växande skog, har man inte kunnat följa
de normala reglerna och taxera efter det
pris, som en förståndig köpare skulle
vilja betala för skogen, utan i stället
måst söka sig fram till ett avkastningsvärde.
Man får försöka ta reda på hur
stor virkesavkastningen varje år är av
skogen, vad denna avkastning är värd
i pengar, hur skogen kommer att avverkas
och hur, beroende av detta, det kapitaliserade
värdet skall te sig.

Det ligger i sakens natur, att det skall
vara mycket svårt att utforma en sådan
taxeringsmetod. Det är svårt att lägga
upp den principiellt, och det är svårt
alt skapa en förståndig tillämpning. Vi
få utgå ifrån att vi inte här kunna komma
fram till någonting, som är enkelt

88

Nr 17.

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

och lättfattligt. Vi lia att välja: antingen
skola vi grunda skogstaxeringen på ett
uthålligt skogsbruk — och då blir den
invecklad — eller också skola vi gå på
saluvärdet.

Vi genomförde 1921 principen med
taxering av skog efter det uthålliga avkastningvärdet.
Det var första gången
vi gjorde ett sådant försök. Det är klart
att jag kände mig ofantligt smickrad när
herr Werner sade, att han tyckte att den
gamla metoden var så bra. Jag var nämligen
en av de fem, som sutto i den
kommitté som utarbetade förslaget om
den metoden, och jag är den ende av
dessa fem, som nu lever. Om det alltså
finns någon nu levande, som skulle vara
stolt över den gamla metoden och hålla
på den, borde det egentligen vara jag!

Jag får nog medge, att när jag på nytt
kom i kontakt med detta problem och
hade att bestämma mig, om jag skulle
förelägga riksdagen ett förslag till ny
ordning på detta område eller om jag
skulle hålla fast vid det gamla, så var jag
naturligtvis egentligen mycket motsträvig
att gå över till något nytt. Men när
jag försökte att tränga in i denna svåra
materia, blev jag så småningom övertygad
om att det nya systemet var riktigare
och att det måste leda till bättre
och jämnare resultat än det gamla.

Det är visserligen sant, att den gamla,
nu gällande metoden är teoretiskt lätt att
fatta. Den är ju så enkel som så: en
hektar mark med jord av den eller den
konsistensen skapar en årlig tillväxt med
så och så många kubikmeter. Jag multiplicerar
denna kubikmassa med ett rotvärde,
som jag grundar på ett genomsnitt
av virkespriser från vissa år. Då får jag
årsavkastningen i pengar. Så drar jag
ifrån vissa allmänna kostnader, och då
får jag nettoavkastningen i pengar. Denna
kapitaliseras efter en räntefot, som
jag väljer, och så får jag värdet av skogsmarken
och den växande skogen, alltså
det uthålliga värdet.

Men detta gäller under förutsättning
att det är fråga om idealskog. En skog,
som är normalt sluten och innehåller
träd av allehanda dimensioner från
plantor till det avverkningsmogna trä -

det — ja, sådan är ju som bekant ingen
skog. För att bestämma skogsvärdet
måste jag då söka komma fram till verkligheten,
och jag har då detta begrepp
om »relativ skogstillgång».

Den relativa skogstillgången uttrycker
alltså förhållandet mellan det ideala virkesförrådet
och det verkliga. Ja, detta
förstå vi allesammans, det är ingen konst
att begripa det. Men, ärade kammarledamöter,
låt oss gå ett steg vidare; låt
oss fråga: Vad innehåller detta begrepp
»relativ skogstillgång»?

På den frågan kan praktiskt taget ingen
svara, därför att detta problem aldrig
systematiskt genomträngts förrän kanske
nu, när man gjorde upp den nya metoden.
Det är inte bara det att man
skall bedöma slutenheten och att man
skall bedöma virkesförrådets sammansättning,
utan man skall ju också bedöma
trädslagen, grovleken och många
andra ting för att verkligen kunna komma
fram till sanningen.

Det har faktiskt varit så, att ingen
egentligen har på rak arm kunnat säga,
vad den relativa skogstillgången är. Man
försökte klara det hela med att fastställa
en tabell, den s. k. normalförrådstabellen.
Jag lyssnade nyss med stort intresse
på herr Velanders beskrivning av den
nya metodens schablonmässighet, om
hur den rörde sig med genomsnittsvärden
och om hur den rörde sig med schabloner.
Herr Velander! Den nya metodens
schablon är inte tillnärmelsevis så
grov som den schablon, som finnes nedlagd
i denna normalförrådstabell. Ty
kom ihåg att den bygger för hela landet
på omloppstiderna och massatillväxten,
och den blir faktiskt gällande för hela
landet. Det finns ju också andra omständigheter
som inverka. Det är en
grov schablon, ofantligt mycket grövre
än det nya systemet rör sig med.

Nå, vad har detta lett till? Jag har
haft tillfälle under yngre dagar att syssla
med detta ämne både i praktisk taxering
och såsom författare av en handbok
i skogstaxering. Jag vet ju därför
vilka vanskligheter man möter. Alla, som
äro insatta i detta ämne, veta att den
nuvarande metoden leder till den gräs -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

89

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

ligaste orättvisa och ojämnhet. Inom en
socken kan det t. ex. finnas en och annan
skogsägare, som har ur beskattningssynpunkt
varit så enfaldig att han gjort
en hushållningsplan eller skaffat sig
uppskattningshandlingar. Ni kunna vara
säkra på att hans skogstaxering är bra
mycket högre än den skogsägares, som
inte har sådana handlingar! Jag tillhör
själv den förra kategorien, och jag har
haft grannar runt omkring mig, och jag
har aldrig upphört att förvånas över att
de över huvud taget kunnat ha så dålig
skog som taxeringslängden sagt att de
ha. Men över huvud taget är det klart,
att eftersom det är en så dålig grund att
stå på, blir det ofantligt många ojämnheter
från ort till ort och även från
taxeringsnämnd till taxeringsnämnd,
även om man skulle försöka att rätta
till felen så långt man kan.

»Man skall inte misströsta», var det
någon av de föregående talarna som
sade, »utan man skall väl kunna förbättra
den nuvarande metoden så att
den blir bra». Ja, det kan man. Men det
är alldeles rätt som herr Sjödahl sade,
att då kommer man till ett system, som
är ganska likt det som här föreslås. Ty
se, man kan inte upphäva naturlagarna!
Man kan inte få jämnhet och rättvisa i
taxeringen i detta vidsträckta land och
samtidigt ha en enkel formel. Nej, man
måste lösa upp de grova schablonerna.
Man kan inte gå hur långt som helst,
utan man måste såsom här i detta nya
förslag nöja sig med ett visst antal differenser,
så att säga, så att man kan få
fram de större skiljaktigheterna mellan
olika skogsförhållanden. Det kan inte gå
till så, att man kan individuellt taxera
varje skog; det är praktiskt omöjligt.
Utan man måste ha en schablon, och
man får sedan differentiera den så långt
det går med hänsyn till metodens praktiska
tillämpning.

Detta nya förslag är ett försök att
skapa en sådan differentiering. Det är
nog alldeles riktigt, att det nya systemet
är svårförståeligt. Det är svårt att teoretiskt
fatta. Det kanske beror på upphovsmännen,
av vilka någon sitter här
bakom mig. De ha kantänka inte varit

tillräckligt förståndiga att ta hänsyn till
psykologien — att tänka på hur viktigt
det är att åtminstone ge riksdagsledamöterna
den föreställningen att de
förstå det!

Jag är alldeles övertygad om att det
mycket väl skulle gå för sig att göra
det. Man skulle behålla den relativa
skogstillgången och låta ledamöterna
förstå saken så långt, och sedan skulle
man lösa upp denna relativa skogstillgång
så som här i verkligheten har skett.
Då kanske man hade tyckt att det hade
varit betydligt mycket enklare, men naturligtvis
är det samma sak.

Man säger nu här, att folk inte förstår
detta system. Det argumentet gjorde intryck
även på mig, när jag mötte systemet
första gången. Jag sade, att det var
bedrövligt, att vanligt folk inte kunde
förstå det. Men jag fick en annan inställning,
när jag läste det omdöme som en
provtaxeringsnämnd i Värmland hade
uttalat. Det omdömet var, att den nya
metoden är lättare att tillämpa än den
gamla.

— Ja, men är den inte svårare att
förstå? frågade man.

—- Nej, vi förstodo aldrig den gamla
heller!

Det är alldeles riktigt, som herr Werner
säger, att den nya metoden är svår
att förstå, men den är lättare att tilllämpa.
Den är lättare att tillämpa helt
enkelt därför att den är så utarbetad, att
de lokala taxeringsmyndigheterna kunna
i det väsentliga finna svaret på sina
frågor i tabeller. De kunna därför tilllämpa
den.

Det är klart, att tillämpningen går
mycket lättare, när det finns skogsuppskattningshandlingar,
och att det är
mycket svårare, när inga sådana finnas.
Då får man, som herr Werner sade,
gissa sig till tio faktorer. Ja, kanske det
är tio faktorer — men, herr Werner,
är det lättare att gissa på en sak, som
man inte vet vad det är, än att gissa på
tio saker, som man vet vad det är? Tv
det är faktiskt så, att med den metod
som nu gäller skickar man ut en beredni
ngsnämnd i skogen för att titta på
träden och för att gissa på den relativa

90

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

skogstillgången utan att de veta vad det
är. Enligt det nya systemet däremot
skola de avgöra: Hur stor procent gran
finns det i denna skog och hur stor procent
tall? Finns det eventuellt lövskog
till en viss procent, och är det ädel lövskog?
Hur stor procent av träden har
ett bröstmått av 15 centimeter och därutöver,
och hur stor procent har över
25 centimeter? Folk vet ju ändå vad
detta är.

Det är klart att man inte kan få dessa
uppgifter fullt exakta, men man kan
ändå få resultatet mera exakt än när
man skall gissa på den relativa skogstillgången.
Ty se, herr Werner, om vi
båda gå ut för att gissa på den relativa
skogstillgången och börja resonera, så
kommer det att visa sig, att ingen av
oss riktigt vet vad han gissar på. Och
det vet taxeringsnämnden ännu mindre.

Det är klart, att det är ofantligt bra
om man kan veta, hur en sak hänger
samman, men jag undrar om vi inte
ändå få lov att i det levande livet
många gånger röra oss med ting som vi
inte förstå. Jag vet sedan jag gick i skolan,
att summan av kvadraterna på kateterna
är lika med kvadraten på hypotenusan,
och jag kan till och med tillämpa
det —• jag kan fortfarande räkna ut
en andragradsekvation. Men jag vet inte
ett dugg, varför summan av kvadraterna
på kateterna är lika med kvadraten på
hypotenusan! Jag kan också räkna ut
cirkelns yta genom att ta radien gånger
radien gånger tv, men jag kan inte säga,
varför det blir cirkelns yta, om jag tar
radien gånger radien gånger tv. Det vet
jag alltså inte, men det besvärar mig
inte ett dugg, och det stör mig inte det
minsta. Och så är det på många av livets
områden. Jag tror därför inte att vi få
tillmäta den där omständigheten något
alltför stort värde.

Ja, detta gällde tekniken. Nu skall
jag säga några ord om de sakliga invändningarna
mot det nya systemet —
ty det finns andra än tekniska invändningar.

När jag sökt sätta mig in i saken, har
jag närmast funnit, att själva grundanmärkningen
kommer från skogsvårds -

männen, och jag förstod mycket väl deras
resonemang. De säga: Här kommer
värdet att bli ett genomsnitt inom ett
visst område. De skogar som till sitt utseende
och sin kultur likna genomsnittet,
bli rätt taxerade, men ju längre bort
man kommer från genomsnittet, desto
osäkrare bli värdena. Det kan jag också
gå med på. Men det beror helt enkelt
därpå, att man inte kan taxera individuellt
utan måste ta varje grupp för sig.
Då kommer genomsnittet att gälla dåliga
och glesa skogar, emedan de flesta
skogar i landet äro sådana, och om en
skog är väl bestockad med grov skog, får
den kanske ett relativt högt taxeringsvärde
i förhållande till genomsnittet. Jag
uttrycker detta litet enkelt och lättfattligt,
och det finns många skarpsinnigheter
här som jag förbigår, ty jag tänker
inte disputera på ämnet; jag bara
söker göra tankegången förståelig. De
skogssakkunniga mena då, att om man
får ett relativt högt taxeringsvärde på
den grova skogen, är det inte säkert att
folk vill vänta på skogen så länge som
det skogligt sett skulle vara riktigt. Man
vill kanske inte följa den avverkningsplan
som ligger till grund för taxeringen
och som ligger bakom tabellen, man vill
inte låta skogen bli så gammal, man vill
inte låta den bli väl bestockad, utan man
vill hålla taxeringsvärdet nere. På det
sättet, säger man, skulle metoden motarbeta
en god skogsvård.

Jag undrar ändå, även om man skulle
ge de goda skogsvårdsmännen rätt i
detta, om de inte överskatta skogsägarnas
inställning till skattefrågan. Jag förutsätter
nämligen att skogsägarna ha litet
sunt förnuft i huvudet. För det första
skola vi komma ihåg, att fastighetsskatten
i vår tid inte är någon egentlig börda
vare sig för jordbrukaren eller för
skogsbrukaren, tv den är en garantiskatt,
och om den vanliga inkomsten av skogen
är tillräckligt stor för att motsvara
fem procent av taxeringsvärdet, blir det
ingen fastighetsskatt. Med de moderna
metoderna och sedan skogsägarföreningarna
ha utbrett sig så att även de små
skogsägarna kunna sälja sitt gagnvirke
i mycket små poster, blir det ju i all -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

91

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

mänhet kontinuerliga avverkningar, och
fastighetsskatten blir därför inte egentligen
någon tunga — inte i nuvarande
konjunkturläge i varje fall; då skall det
bli en våldsam förändring.

Ja, vad återstår då? Förmögenhetsskatten?
Man får för hög förmögenhetsskatt?
Ärade kammarledamöter! Det får
man inte, ty detta taxeringssystem leder
aldrig fram till saluvärdena. Den som
har sin förmögenhet placerad i skog har
alltid fördelen att få den för lågt beräknad
vid taxeringen, och om han låter
locka sig att avverka i förtid och
sätta pengarna på bank, då har han hoppat
i galen tunna ur förmögenlietsskattesynpunkt.

Jag menar därför, att man kanske inte
skall överdriva detta resonemang. Jag
tror att det finns förutsättningar för att
det nya systemet skall leda till en jämnare
taxering än den nuvarande. Jag vill
inte säga, att den leder till en jämn taxering,
ty jag betvivlar att vi någonsin
lyckas införa en så utpräglad teknik, att
vi kunna få detta, om vi taxera efter
avkastningsvärdet. Men jag skulle vilja
säga, att det nya .systemet leder till bättre
resultat än det gamla, och det är dessa
system vi ha att välja emellan. Det
gamla systemet kan icke förbättras, så
att det blir så bra som det nya, om man
inte gör det ungefär lika invecklat. Därför
tror jag i alla fall, att det är ett betydande
framsteg att acceptera det nya
systemet.

Jag vill säga en sak till, innan jag slutar:
Det är inte systemen som avgöra
värdena; systemen som sådana bestämma
inte, om värdena skola bli höga eller
låga. Värdena kan man bestämma genom
att trycka på olika knappar i de olika
systemen. När jag förberedde den proposition,
som nu behandlas här, ställde
jag mig den frågan: Vilken höjning av
skogstaxeringsvärdena kan nu vara rimlig?
Och så tryckte jag på de knappar
som finnas tillgängliga för att skapa den
nivå på taxeringsvärdena som jag ansåg
kunde vara rimlig. Det gjorde jag
därigenom att jag föreslog en medelprisperiod.
Utskottet liar skjutit tillbaka den
perioden ett år, så att det blir ännu läg -

re värden än jag hade tänkt mig. Jag
gick in för en kapitaliseringsprocent av
5, som herr Sjödahl sagt, och jag föreslog
dessutom ett krisavdrag på 25 procent
på grund av de som jag tror onormala
skogskonjunkturer som vi nu ha.
På det sättet kom jag fram till ett skogsvärde,
som jag trodde skulle kunna vara
rimligt och acceptabelt för både samhället,
skogsägarna och de andra skattebetalarna,
som ju få betala den skatt som
skogsägarna inte betala, om inte de få
en något så när rättvis taxering.

Nu ha inte reservanterna, som representera
de tre borgerliga partierna, velat
acceptera det nya systemet. De vilja ha
kvar det gamla systemet, men de våga
inte bibehålla det oförändrat, emedan
det genom utredningen blivit konstaterat,
att den gällande normalförrådstabellen
är absolut oriktig och orimlig. Den
kan icke läggas till grund för de nya
taxeringarna. Vad göra nu reservanterna?
Jo, utan att veta någonting om saken
ta de mina värdefaktorer, som jag
hade föreslagit mod hänsyn till vad det
nya systemet kunde fordra, och applicera
dem utan vidare på det gamla systemet.

Vad leder det till för värden, herr
Werner? Det kan herr Werner inte svara
på! Herr Werner vet inte ett dugg, vad
hans förslag innebär. Hade man använt
den gamla tabellen och reservanternas
förslag hade genomförts, så är jag övertygad
om att det hade blivit en skandal.
Det hade blivit så låga skogsvärden, att
det svenska folket liade sett till, att det
åtminstone hade blivit mindre skogsägare
i första kammaren.

Men jag kan ändå inte rikta den anklagelsen
mot reservanterna, att deras förslag
leder till orimliga värden. Och varför
kan jag inte göra det? Jo, jag kan
inte göra det därför att reservanterna
föreslå något som jag tycker i sak är
inkonstitutionellt. De föreslå, att Kungl.
Maj:t skall fastställa en ny normalförrådstabell
och via denna bestämma värdenas
höjd. Alltså: det är den svenska
riksdagens rättighet att utöva beskattningen,
riksdagens allena, men reservanterna
föreslå, att riksdagen nu skall

92

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

delegera sin beskattningsrätt i denna
fråga till Kungl. Maj:t. Jag är inte riktigt
säker på att grundlagsstiftarna menade,
att riksdagen fick lov att göra det,
men det göra reservanterna. De föreslå
att regeringen skall få fullmakt att framställa
en ny normalförrådstabell. Jag
kan då föreslå Kungl. Maj:t att ge den
ett sådant innehåll, att det kan bli praktiskt
taget vilka värden som helst, och
jag får väl se till — om det går så olyckligt,
att reservanterna vinna •—- att tabellen
blir så avfattad, att den leder till
i genomsnitt samma värdenivå som den
propositionen innehåller. Men därmed
har jag inte sagt, att det kommer att bli
ett lika jämnt resultat, ty det blir det
inte. Det är bara det grova genomsnittet
som man kan komma fram till.

Jag skulle därför, ärade kammarledamöter,
vilja säga, att när jag har kunnat
övervinna min faderskärlek till det nu
gällande systemet och den konservatism,
som alltid följer med åren, skulle väl
kammaren också kunna övervinna reservanternas
konservatism och rösta
med utskottet.

Herr WERNER: (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet har nu en viss fallenhet
för att ibland bygga ut sakligt svaga
argument med starka oratoriska effekter.
Det anförande vi nyss åhörde
utgör inget undantag •— utom det att
framställningssättet kanske var något
trevligare än vi äro vana vid, när statsrådet
Sköld bemöter sina vedersakare.

Har man matematiska faktorer klara,
kan man komma till riktiga resultat,
men det är det som fattas i det nya
systemet. Pythagoras’ gamla sats och beräkningen
av cirkelns yta grunda sig
på matematiska lagar, och det gör även
statsrådet Skölds nya taxeringssystem,
men det är den skillnaden, att vi sakna
just det primärmaterial, de faktorer, på
vilka beräkningen skall fotas, om den
skall kunna bli riktig.

Taxeringsresultatet i Värmland känner
jag nog till. När den där provtaxeringen
verkställdes, lär det ha gått till

så, att man först var ute i skogen och
gjorde beräkningarna medan man hade
virkesförrådet framför sig. Kanslirådet
Sterner nämnde under föredragningen i
bevillningsutskottet, att man det oaktat,
när man började gissa på virkesförrådet,
kom till oerhört felaktiga resultat. Men
jag tror inte att statsrådet menar, att
vi skola ge oss ut i skogen för att taxera
varje taxeringsenhet, vilket vore nödvändigt
för att över huvud taget kunna uppnå
något riktigare resultat. Förutsättningen
är väl i stället att man har det
matematiska underlaget, nämligen skogsräkningsnotan,
som ger ett begrepp om
virkesförrådets sammansättning och grovlek,
men det kunna vi inte få, och följaktligen
är denna gissningshistoria på
tio å tolv olika faktorer en konstruktion,
som kommer att medföra mycket ojämna
resultat. Jag tror det är riktigt, som herr
Velander säger, att där det gäller taxering
av grov, mogen skog, kommer man
till resultat, som komma att skada skogsvården
eller produktionen av kvalitativt
liögvärdigt virke. Jag har dock kanske
inte sett så mycket på den punkten, utan
för mig har det avgörande varit, att
man med den enda faktorn, den relativa
skogstillgången, som man inom
nämnderna lärt sig tillämpa och vunnit
en viss erfarenhet av, kommer till jämnare
resultat än om man skall börja
gissa på allt möjligt ogripbart och dimmigt
och som ingenting annat blir än en
teoretisk konstruktion.

Herr VELANDER (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsrådet uttryckte sin
glädje över den aktning, som den gamla
metoden syntes åtnjuta, särskilt från reservanternas
sida. Jag får säga, att jag
inte varit alldeles på det klara med att
statsrådet var så att säga pappa till den
metoden, men jag har anat mig till att
det var någonting som statsrådet sysslat
med under tidigare skeden och att jag
därför borde kunna förlita mig på den
•—- metoden alltså! Nu har statsrådet givit
sin välsignelse åt den nya metoden,
men jag är inte van vid alltför snabba
kastningar. Min konservatism är kanske

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

93

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

för starkt utpräglad, så att jag väl inte
kommer att i dag följa statsrådets anvisningar
att rösta för den nya metoden!

Jag inkasserar statsrådets yttrande,
att det är mycket svårt att komma fram
till något enkelt och lättfattligt system,
men statsrådet tycktes ändå mena, att
den nya metoden inte erbjöd några särskilda
svårigheter och att den skulle
komma att lämna ett jämnare taxeringsresultat
än den gamla metoden. Ja,
tacka för det, när man utgår från riksskogstaxeringens
medeltal alldeles bortsett
från hur de individuella fastigheterna
se ut! Då måste man ju komma till
jämna resultat. Men med den gamla metoden
har man ju eftersträvat att nå
fram till värden, som motsvarade de individuella
fastigheternas faktiska beskaffenhet
och avkastning.

Sedan var statsrådet inne på ett spörsmål,
vars av reservanterna förordade
lösning han betecknade som inkonstitutionell.
Ja, jag har också tänkt på den
saken. Jag tänkte också på den tidigare
i dag, när vi behandlade elskatten. Där
finns en bestämmelse, att Kungl. Maj:t
respektive kontrollstyrelsen skall kunna
helt eller delvis efterskänka den elskatt,
som eljest enligt förslaget skall utgå. Jag
menade, att det knappast är ett riktigt
uttryck för svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta, att man överlämnade åt
Kungl. Maj:t och till och med åt kontrollstyrelsen
att efterskänka elskatten,
och den kan gälla mycket betydande belopp.
Huru var det emellertid med statsrådets
konstitutionella betänkligheter i
det sammanhanget?

När statsrådet säger, att det är en hel
del olägenheter som följa med den gamla
metoden, så är det ju omöjligt för mig
att här taga upp frågorna därom till ingående
diskussion. Jag har tidigare sagt,
att jag åtminstone i viss utsträckning
nödgas förlita mig på uttalanden ifrån
domänstyrelsen, skogsstyrelsen, skogshögskolans
lärarråd och en hel del andra
myndigheter och institutioner. Jag
tycker nog, alt det i och för sig är mycket
tilltalande att få höra glada och liitta
toner från statsrådsbänken, men de
glada och lätta tonerna kullkasta eller

rubba inte tillförlitligheten av dessa
sakkunniga uttalanden.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag skall
inte gå in på några skogspolitiska funderingar,
ty den saken förstår jag inte,
utan jag skall ägna denna fråga en liten
stunds uppmärksamhet uteslutande ur
taxeringsmässiga synpunkter.

Vi kunna väl vara överens om att
taxeringsvärdena på skogen skola sättas
på riktigt sätt. Vi kunna säga, att den
nuvarande metoden, som ju herr finansministern
beskrev på ett mycket klargörande
sätt, är byggd på en riktig princip.
Detta erkänner även utskottet, som
säger att skillnaden i princip mellan de
olika metoderna är mycket liten. Vi kunna
också vara överens om att frågan om
taxeringsvärdenas allmänna höjd icke
hör till denna diskussion, därför att det
är länsstyrelserna som ha ansvaret för
att fastighetstaxeringarna komma upp i
den nivå, där de böra ligga. Vi kunna
också vara överens om, skulle jag tro,
att den nya metoden kommer att vålla
kanske i första hand de centrala myndigheterna
men även de lokala beskattningsmyndigheterna
en mycket större
arbetsbörda än den gamla metoden har
gjort och att följaktligen en taxering efter
den nya metoden kommer att kosta
mer än den gamla metoden har gjort.
Jag tycker det skulle vara ett skäl, som i
varje fall borde intressera finansministern.

Varför vill man nu ha en ny skogsvärderingsmetod?
Jo, av utskottets utlåtande
och av vad finansministern har sagt
här framgår, att det huvudsakligen är
därför att den gamla metoden anses icke
ha lett till ett rättvist resultat inom de
olika taxeringsdistrikten. Finansministern
sade, att den i hans hemkommun
hade lett till de allra gräsligaste orättvi -

94 Nr 17. Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

sor — jag antecknade ordet — och särskilt
hade finansministerns skog tydligen
blivit mycket högt taxerad — ja, jag
fick den uppfattningen. Jag får säga, att
om påståendena äro riktiga, måste ju
dessa beredningsnämnder ha handlat i
strid med de bestämmelser som finnas
i taxeringsförordningen, nämligen att
taxeringen skall vara i möjligaste måtto
jämlik och rättvis. Nu är det ju inte så,
att beredningsnämnderna ha tillfälle att
gå ut i skogarna och se på varenda fastighet
— det är helt enkelt omöjligt —
utan de sitta inne i taxeringslokalen och
försöka, i den mån de ha en minnesbild
av de skogar som de sett på, att skapa
rättvisa genom en skälighetsbedömning.

Det har, såvitt jag kan se, bara gjorts
ett enda försök att bevisa, att den nu
gällande metoden har verkat orättvis.
Det är en tabell, som visar en viss spridning
av grovskogen i förhållande till
de siffror som äro satta för den relativa
skogstillgången. Men när man tittar närmare
efter, så finner man att dessa siffror
på den grova skogen ha framkommit
genom en bedömning. De ha alltså icke
framkommit genom en uppmätning av
skogarna, utan det är en bedömning
inne i taxeringslokalerna, och jag får
för min del säga, att då blir ju inte bevisvärdet
i en sådan tabell särskilt stort.

Sedan anför man ju som skäl för det
nya systemet, att det är riksdagen, som
på bevillningsutskottets förslag 1944 har
så att säga beställt denna nya metod. Det
förefaller i varje fall som om det var
detta skäl, som var det verkligt avgörande
inom utskottet. Jag måste säga, att
utskottsutlåtandet ger precis på samma
sätt som den i förslaget ingående skogsvärderingsinstruktionen
ett skenbart intryck
av saklighet, liksom de noggranna
tabeller, som äro utarbetade, ge ett skenbart
intryck av noggrannhet.

Yad är egentligen skillnaden mellan
de båda metoderna? Herr finansministern
har ju talat om hur värderingen
går till. Den sker genom en multiplikation
av bonitet, rotvärde och relativ
skogstillgång. Sedan sade han, och det
var särskilt riktat till herr Werner, att
ingen kan säga vad som menas med

den relativa skogstillgången. Finansministern
anförde en del exempel från
geometrien och menade, att lika litet
som man kan ge en logisk förklaring
till beräkningen av cirkelytan, lika litet
kan man ge en logisk förklaring till den
relativa skogstillgången. Jag får säga,
att jag verkligen trodde att finansministern
hade större kunskaper på den
punkten. Jag tror faktiskt, att finansministern
gjorde sig okunnigare än han
är, när han sade, att han inte förstod
detta begrepp. Jag vågar inte påstå att
jag för min del förstår begreppet relativ
skogstillgång, trots att jag har handskats
med det i åtskilliga år som ordförande
i beredningsnämnd, men jag
skulle väl tro, att i länsanvisningarna i
de allra flesta län finnas regler för hur
den relativa skogstillgången bör jämkas
i förhållande till det virkesförråd, som
man anser finnas i skogen.

Enligt den gällande metoden måste
man ju göra en bedömning av det virkesförråd
som finns i skogen på fastigheten,
och precis samma bedömning
måste man göra enligt den nya metoden.
Sedan ställer man denna skogstillgång
i förhållande till en normalskog,
som ju är en schablon, och får på det
sättet fram en relativ skogstillgång som
sedan, i händelse skogen har en sådan
sammansättning, omedelbart användes
som relativ skogstillgång och i annat
fall får jämkas uppåt eller nedåt. Men
enligt den nya metoden skall man fortsätta
att gissa. Då skall man gissa hur
virkesförrådet är uppdelat på olika trädslagsklasser.
Man skall gissa hur många
kubikmeter det finns av gran, hur
många kubikmeter det finns av tall, hur
många kubikmeter det finns av vanlig
lövskog och hur många kubikmeter det
eventuellt finns av ädel lövskog. Och
det är inte slut med det, utan man skall
fortsätta att gissa. Man skall gissa hur
mycket av tall som är klen skog och
grov skog, hur mycket av gran som är
klen skog och grov skog, hur mycket av
lövträd som är klen och grov skog o. s.
v. När man har fått fram ett mycket diferentierat
material, suggererar man sig
själv att tro, att nu är detta matematiskt

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Nr 17.

95

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

riktigt. Har jag den relativa skogstillgången,
gissar jag, men när jag har
gjort den här uppdelningen skall jag gå
till tabellerna och multiplicera de olika
förrådsklassernas kubikmetertal med de
belopp i kronor och ören, 2:55, 4:63 och
vad som nu står i tabellen. Sedan lägger
man ihop dessa tal och får så fram en
siffra på skogsvärdet per hektar. Då är
detta »matematiskt riktigt». Ja, mina
damer och herrar, jag säger än en gång:
Självsuggestionens makt är stor.

Det bär gjorts ett stort nummer av
vad provtaxeringsnämnderna ha sagt.
Utskottet säger, att de ha funnit att arbetet
är lättare efter den nya metoden.
Hur skedde nu denna provtaxering?
Den tillgick bland annat på det sättet,
att för varje provtaxeringskommuns
räkning anställdes ett räknebiträde,
vanligen en landskontorist eller en kontorsanställd
på orten. Nu ha vi tyvärr
inte så många landskontorister, att alla
beredningsnämnder kunna få en sådan,
och jag skulle förmoda att det i många
distrikt blir så, att de över huvud taget
inte kunna få tag i någon kontorsanställd,
som kan hjälpa dem med räknemaskinerna
för att i något så när rimlig
tid hinna göra i ordning resultatet
av taxeringarna. Men det är ju uppenbart,
att en beredningsnämndsordförande,
som har ett skrivbiträde vid sin sida
och som alltså slipper att göra detta
arbete, tycker det är mycket bekvämt.
Det är jag fullt på det klara med. Jag
har som beredningsnämndsordförande
fått lov att göra allt räknearbetet själv
i samma ögonblick som vi ha taxerat
fastigheterna, ty det har varit ett av de
allra bästa hjälpmedlen för att få en
riktig taxering att man omedelbart i
kontrollängden har kunnat se för fastighet
efter fastighet vilket taxeringsvärde
de ha fått.

Men vad säga provtaxeringsnämnderde?
Den i Karbenning säger exempelvis,
att svårigheterna ej äro nämnvärt större
än vid senaste allmänna fastighetstaxering.
»Inte nämnvärt större» — det
är ju ett litet annat ordval än att det
skulle vara lättare. I Västerlövsta och
Lövånger säger man att den nya meto -

den »ej syntes medföra större svårigheter
än den gamla». I Södra Finnskoga i
Värmland, som finansministern nämnde,
säger man att man »trodde sig finna
att den nya metoden ej komme att
innebära större svårigheter» än den
gamla. Jag kan i det sammanhanget säga
att vid dessa provtaxeringar visade
det sig att avvikelsen för Södra Finnskoga,
som är bland de allra minsta områdena,
rörde sig endast om någonting
på 14 procent. Det är en avvikelse som
är så pass låg, att man kan säga att den
nära nog ligger inom en normal felmarginal.
Det är uppenbart att beredningsnämnden
i Finnskoga bär förstått
sig på den relativa skogstillgången rätt
bra, när den har kunnat komma till ett
så pass gott resultat.

Jag skulle, herr talman, kunna fortsätta
att läsa upp vad den ena provtaxeringsnämnden
efter den andra har
sagt, men jag skall bara ta några punkter.
Provtaxeringsnämnden i Dingtuna
säger, att den föreslagna metoden är lättare
att tillämpa än den gamla, men den
fortsätter: »Huruvida den föreslagna

metoden också är ägnad att leda till en
riktigare taxering kan enligt nämndens
åsikt icke säkert bedömas på grundval
av erfarenheterna från provtaxeringen.»
Och det är väl det viktigaste, att det
blir en riktig taxering och inte att det
kanske går lättvindigare på ett eller annat
sätt.

Det finns till och med en provtaxeringsnämnd,
den i Backaryd, som ansåg
sig kunna påvisa fall inom Backaryds
socken där den nu erhållna summan av
skogsmark och skogsvärde överstege den
vid representativa köp under senare år
erlagda köpeskillingen för hela fastigheten
med jord och hus.

Av tabeller beträffande resultatet av
provtaxeringarna, som äro bifogade den
kungl. propositionen, framgår exempelvis
att — jag tar bara ett par exempel
— i Jokkmokk, där vid 1945 års taxering
skogsvärdet var någonting över 5
kronor per hektar eller höll sig omkring
detta, skulle markvärdet enligt den nya
metoden sjunka med 75 procent; alltså
skulle tre fjärdedelar av detta värde för -

96

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

svinna. Det vill med andra ord säga, att
hektarvärdet skulle gå ned till omkring
1,25. Jag har frågat personer, som jag
tror äro rätt hemma i värderingen där
uppe, och de ha förklarat, att ett sådant
hektarvärde på produktiv skog helt
enkelt är orimligt.

Ett annat sådant exempel är Hejde på
Gotland. Där visar en taxering enligt den
nya metoden att taxeringsvärdena skulle
sänkas. Jag har frågat gotlänningar om
det är möjligt att skogsmarken i Hejde
var så kolossalt högt taxerad 1945, att
den skulle behöva sänkas 1952, med de
priser som nu gälla på virkesmarknaden.
De förklara: Nej, det är orimligt.

Går jag exempelvis till den undersökning
av taxeringsutfallet på landsbygden
vid 1945 års taxering, som är gjord av
sakkunniga, finner jag, att när det gäller
Gotlands län säga de, att det förefaller
som om taxeringsvärdena där vore
för låga för skogsmarken.

Herr talman! Under sådana omständigheter
måste jag säga, att jag inte tror
på den nya metoden. Jag tror inte på
dess riktighet. Jag tillhör kanhända dem,
som helst vilja förstå en sak innan de
ha med den att göra. Jag vill under inga
omständigheter svära på magisterns ord.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Jag skall, herr talman, be att få tillfoga
ett ord. Finansministern kom in
på den konstitutionella sidan av saken.
Den var på tal i utskottet och bland reservanterna.
Skulden, om jag så får säga,
till att man inte kunde skaffa fram material
till en tabell ligger hos finansministern,
som kom med propositionen så
sent, att det helt enkelt inte var möjligt
att få fram tabellen. Hade det varit möjligt,
hade den förelegat nu. Skall man
nu använda det som ett argument mot
reservanterna, då, herr talman, vet jag
inte vilket ord jag skall använda om ett
sådant tillvägagångssätt.

Herr FALK: Herr talman! Under den
ganska långa tid som debatten i denna
fråga pågått inom utskottet har jag inte
kunnat undgå att få den uppfattningen

att motståndet mot det nya förslaget i
själva verket grundar sig på den föreställningen
att den nya metoden skulle
medföra alltför höga taxeringsvärden.
Det har inte sagts i debatten här i riksdagen
rent ut, men det har dock skymtat
litet mellan raderna också här.

Jag vill understryka vad här förut är
sagt, att taxeringsvärdena icke skola vara
beroende av vilken metod man använder.
Vad som är utslagsgivande är
ju dels den räntefot man använder, dels
skogens belägenhet ur prissynpunkt,
dels den allmänna omkostnadsprocent
som man får dra av.

De som nu kritisera det nya förslaget
kunna väl, skulle jag tro, inte förneka
att den gamla metoden i de flesta fall
inte har grundat sig på en verklig uppskattning
av skogsmark och skogsvärden.
I själva verket ha beredningsnämnderna
vid sitt taxeringsarbete siktat på en
viss summa för den och den fastigheten,
och sedan den summan är ungefärligen
fastställd, bestämmer man de olika faktorerna
för att komma just dit man vill.
Det har lett till mycket stora ojämnheter.
Den nya metoden skiljer sig från den
gamla bara då det gäller att fördela virkesförrådet
på sortiment och trädslag.

Det har sagts, att det blir många gissningsfaktorer.
Nåväl, men det finns ju
ingen lekman och ingen skogsman, som
klarade gissningen enligt den gamla metoden
om relativ skogstillgång i förhållande
till normalskogen. Om det blev en
felgissning, vägde den ganska tungt i
slutresultatet. Det går heller inte på det
gamla sättet att rättvist fördela värdena
på närliggande fastigheter med betydligt
olika skogsbestånd av lövskog och barrskog,
klen skog eller grov skog. Den nya
metoden tvingar kanske beredningsnämnderna
att ägna litet mer arbete åt
själva taxeringsarbetet, men även om det
medför litet mer arbete, menar jag att
det bör man kosta på om man därmed
kan vinna en mera jämn taxering mellan
olika fastigheter.

Alla de argument som kunna åberopas
äro redan nämnda. Jag har närmast på
grund av min erfarenhet från taxeringsarbetet
i fråga om skog och jordbruk

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

97

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

alltid känt en olust inför detta schablonmässiga
förfarande och dessa gissningsmoment
då det gäller den relativa skogstillgången.
Jag har kommit till den uppfattningen,
att här skall det finnas möjligheter
för taxeringsnämnderna att
komma till bättre resultat, och jag har
fått denna min uppfattning betydligt
stärkt av vad provtaxeringsnämnderna
ha yttrat i dessa fall. Det är dock nämnder,
som företagit taxeringar enligt den
nya metoden, och det finns ingen berättigad
anledning att säga, att de ha tagit
sin uppgift alldeles för lätt eller talat
utan verklig mening. Jag tror att det är
deras bestämda uppfattning, att här föreligger
en metod att nå ett bättre resultat,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det var ett uttalande av herr Spetz,
som föranledde mig att begära ordet.
Han förklarade här, att det var egentligen
mitt fel att reservanterna icke hade
kunnat presentera en uträknad ny normalförrådstabell.
Jag undrar om herr
Spetz kan stå för det yttrandet. Nu ge
reservanterna Kungl. Maj :t en månads
tid för att uträkna den tabellen — det
är väl den tid som vi få på oss. Men
denna proposition har varit hos riksdagen
i över två månader. Det bör väl
då inte ha mött något hinder för reservanterna
att begära att få en sådan tabell
uträknad, lika lätt som det skulle
vara för oss att få det gjort i kansliet.

Herr DOMÖ: Herr talman! Den här
frågan tycks ju vara ganska invecklad,
och även om jag har haft åtskilligt med
skog att göra, så var jag som lekman
ganska oviss om jag skulle våga mig upp
i denna debatt, men när jag hörde talesmannen
för bevillningsutskottet med
frejdigt mod ge sig in på att dryfta
dessa frågor med den säkerhet, som är
honom egen, så dristade även jag mig,
herr talman, att yttra mig i frågan.

Tngen förnekar väl att vissa brister
vidlåda det nuvarande beräkningssyste 7

Första kammarens protokoll 1951. AV 17.

met för skogstaxeringar. Alla ha vi väl
haft på känn, att man borde försöka
komma till större säkerhet därvidlag.
Allteftersom erfarenheten har blivit
större, har man också lyckats behärska
den — om jag så får säga — något osäkra
metoden bättre och bättre. I alla fall
hälsades tanken på att genom en ny metod
få säkrare siffror med stor tillfredsställelse.
Jag tillhörde dem som voro
mycket glada över detta, eftersom jag
hade varit med om att kämpa med de besvärligheter,
som vidlådde det system vi
ha. När professor Hagberg tog ut en del
intresserade människor för att titta på
det nya systemet i praktiken, hade jag
äran att vara med en gång. Jag tyckte
att det föreföll att vara en god metod
och räknade med att efter vidare bearbetning
och finslipning skulle den bli
ett mycket värdefullt instrument.

När jag säger, att jag trodde att det
nya systemet skulle bli ett värdefullt
instrument, så menar jag inte därmed
att dessa mina förhoppningar bara höra
till det förflutna. Men det förefaller mig,
som om de skickliga människor som
syssla med saken ha råkat in i ett slags
fångenskap i teorierna. Jag hoppas, att
den inte skall bli lika långvarig som
den babyloniska. I varje fall ser det
tyvärr ut, som om de hade trasslat in
sig litet för mycket. Att säga, att den
nya metoden nu föreligger i färdigt
skick, tror jag är för djärvt, och jag
tycker därför att det verkar som om finansministern,
fastän han är så sakkunnig
på området — jag vet hur intresserad
han är för skog och hur kunnig i
vad som hör samman med taxeringar
och skogsskötsel — likväl har låtit sig
förledas att söka få den här metoden i
tillämpning något för tidigt. Och varför?
Helt enkelt därför att man inte har det
underlag i fråga om primärmaterialet
som behövs, nämligen den enskilda
skogsfastighetens bestånd. Man har det
grova medeltalet från riksskogstaxeringen,
och det är inte, om jag bedömer det
på mitt sätt, tillräckligt fint för att man
därifrån skulle kunna fastställa den enskilda
fastighetens. När man bär kommit
mycket längre än nu och fått de en -

98

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

skilda skogsägarna till att mäta upp sina
skogar, då har man ett säkrare underlag,
och då kan den nya metoden sannolikt
med stort förtroende komma till användning,
men att nu gå den väg som
bär förordas, så att man skall kunna
ange dimensioner och dylikt på de enskilda
skogsfastigheterna, förstår jag
kommer att bli mycket svårt. De flesta
skogsmän, tror jag, kunna lättare bedöma
hur många skogskubikmeter de ha
per hektar än vilka dimensioner och sortiment
detta innehåll per hektar består
av. Det visar sig i praktiken när man går
tillsammans med skogsfolk, att de ha
väldigt svårt att ange just det individuella
innehållet och värdet på de enskilda
träden. Därför blir det så, att då man
skall taxera efter den nya metoden, får
man beräkningarna tidigt fastlåsta. När
man sedan gjort den där översikten,
vilket naturligtvis i stor utsträckning
måste ske inomhus — det går inte i
praktiken att hinna göra det ute i skogarna
— skickas materialet till länsstyrelserna
för uträkning. Nämnderna ha
då, som de tycka, lagt ned ett gott arbete,
men de veta inte så mycket, hur
det kommer att ställa sig, när de skola
jämföra de enskilda objekten.

Den gamla metoden ger såvitt jag förstår
större jämkningsmöjligheter, när
man kommer till slutet, och man kan få
fram ett värde som är skäligt i förhållande
till de andra fastigheternas värden.
Jag har själv fått det intrycket, när
jag har haft med skogstaxeringar att
göra, och detta har mycket bestämt sagts
mig av dem som ha mera än jag hunnit
tränga in i den nya metoden. Alltså synes
det mig, herr talman, vara försiktigast
att stanna vid att tillämpa den gamla
metoden, tills man har fått större material
om de enskilda skogsobjektens
skogsinnehåll — tills de enskilda fastigheterna
i stort ha skogsuppskattningshandlingar.

Nu säger finansministern, att riksdagen
skjuter ifrån sig denna sak och överlämnar
till Kungl. Maj :t att fastställa
den tabell som skall ange skogstillgången.
Men vad är det som sker? Brukar
inte domänstyrelsen vara den myndig -

het som vanligen har mycket stort inflytande
i sådana fall? Vi ha skogsforskningsinstitutet
och skogsstyrelsen, och
reservanterna begära att dessa myndigheter
skola göra en översyn och komma
med förslag till Kungl. Maj :t, som då får
fatta beslut. Detta ar ett bevis på förtroende,
herr finansminister, inte någonting
annat. Jag trodde inte, att finansministern
skulle känna det så besvärande.
Han brukar ju inte vara rädd
för att överta ansvar. Det kan hända
att tiden är kort — jag vill inte yttra
mig om det — men finns det någon
möjlighet att gå i land med uppgiften,
nog göra dessa myndigheter och Kungl.
Maj :t det.

Finansministern har sagt, att förhistorien
i fråga om vissa beräkningar är rätt
likgiltig, bara man vet hur det är och
sedan bygger på det. Men frågan gäller
här, om man riktigt vet att primärmaterialet
för det beräknade skogsinnehållet
stämmer med verkligheten. Här har
man inga gamla säkra matematiska
formler, hämtade från Euklides, utan
man rör sig i stort sett med antaganden.
Så länge jag nöjer mig med att säga, att
två gånger två är fyra, rör jag mig på
säker mark. Men om jag kommer därhän,
att jag säger, att två gånger två är
fem, är jag på osäker mark, och då
stämmer inte det hela. Vad jag därmed
vill säga är, att det inte räcker med en
viss bestämd uppfattning, utan den måste
också stämma med realiteterna.

Jag tror det var herr Falk som sade,
att man är rädd för att komma upp i
för höga skogstaxeringar. Finansministern
ville reducera denna farhåga, som
kanske finns hos en del. Han sade, att
det inte spelar någon roll vilken metod
man i detta fall använder, ty man kan
komma till ungefär samma resultat. Vidare
sade han, att fastighetsbeskattningen
numera inte är så besvärande, att
man behöver frukta för den; det var en
obefogad skattefruktan som skulle ligga
under rädslan för den nya metoden.
Jag vet inte det, herr finansminister. Jag
tycker folk börjar bli allt mer rädda för
nya skattesystem och högre skattebelastningar.
Det är därför ganska förklarligt

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

99

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

att det finns en viss fruktan — säkerligen
icke ogrundad — för att få ökning
i skattepålagan.

Av mina överväganden drar jag den
slutsatsen, herr talman, att det är klokast
att tills vidare stanna vid den gamla
metoden. Jag yrkar därför bifall till
reservationen.

Herr STEN: Herr talman! Om jag
skulle i allra största korthet inledningsvis
och antydningsvis ange min utgångspunkt,
skulle jag kunna göra det på det
sättet, att jag ingalunda — såsom här talats
om — eftersträvar någon högre taxering
av skogen. Jag skulle i stället, om
det vore möjligt, vilja komma fram till
en lägre taxering, detta av ungefär samma
skäl som jag angav tidigare i dag när
det gällde elkraften, nämligen att råvaror
och nyttigheter böra ställas till folkhushållets
förfogande till självkostnadspris.
Pappers- och trävarupriserna på
vår hemmamarknad illustrera ju för närvarande,
att de kunna bli ett problem vid
högkonjunktur på denna marknad, och
tider kunna komma, då vår konkurrensförmåga
på världsmarknaden skulle
främjas av att man beaktade den synpunkt
som jag har antytt.

Men jag förstår, att detta inte är praktisk
politik och kanske aldrig blir det
på grund av skogens roll som förmögenhetsobjekt
och som underlag till den
fasta krediten. I varje fall äro vi hänvisade
till att väga för och emot i den situation
som just nu föreligger här i kammaren.

Låt mig då till att börja med redovisa
de skäl som enligt min mening kunna
anses tala emot ett beslut i överensstämmelse
med propositionen och utskottsutlåtandet.
Först ett psykologiskt skäl.
Det måste onekligen vara en nackdel, att
meningarna äro så delade och att flertalet
skogsägare och skogsmän gå emot
förändringen. När vi diskuterade investeringsskatten
för någon tid sedan, sade
visserligen finansministern, att det iir
klart, att de som äro berörda av den gå
emot den. Men denna fråga ligger ju på
ett annat plan, och jag måste därför

medge, att enighet om taxeringsmetoden
hade varit en tillgång.

Ett politiskt skäl emot ett beslut i
överensstämmelse med propositionen
och utskottets förslag kan i korthet anges
på det sättet, att taxeringsvärdena
komma att stiga vid nästa taxering, oavsett
vilken metod man använder. Därför
hade det varit lika bra, att herrar Werner
och Velander fått sin vilja igenom
och att upptaxeringen hade skett enligt
den gamla metoden. Eljest kommer man
ju att skylla på finansministern och på
den nya metoden och på oss som komma
att rösta för den i dag.

Om man å andra sidan rent sakligt
väger de skäl som kunna anföras till förmån
för propositionen och utskottets
förslag, kommer man till ett annat resultat.
Efter finansministerns anförande
här är det onödigt att ingå på någon
jämförelse mellan de bägge metoderna
eller att upprepa argumenteringen för
den nya.

Jag var häromdagen av en ren händelse
i tillfälle att tala med en på detta område
erfaren taxeringsman, som har varit
med om att tillämpa det gamla systemet
under de 30 år som departementschefen
talat om och som också har varit
med om att göra en proxtaxering enligt
det nya systemet. Jag var övertygad
om att han skulle varna mig för att rösta
för propositionen och utskottets förslag.
Men av denne man, som kanske är
mera sakkunnig på detta område än någon
i denna sal, fick jag i stället höra
ett omdöme, som helt och hållet överensstämde
med det som statsrådet här
refererade. Han sade bland annat, att
den relativa skogstillgången alltid har
varit mer eller mindre grekiska för taxeringsnämnderna,
men alla — båda de
som skola taxera och de som skola bli
taxerade — förstå det nya systemets begrepp,
som översatta till vardagsspråk
betyda timmer, sulfat och sulfit.

Jag torde inte här i kammaren vara
känd för att vara så värst auktoritetstroende
eller auktoritetstrogen, men jag
säger ungefär som herr Ewerlöf sade i
dag. Han kunde inte ändra ståndpunkt
därför att han kommit på samma linje

100

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. ändrade bestämmelser om taxering av skogsfastighet.

som kommunisterna, och jag kan ju inte
gärna andra mitt votum, därför att det
råkar överensstämma med det som finansministern
och mina meningsfränder
i bevillningsutskottet ha stannat för.

Om man för några årtionden sedan
antog en metod på grundval av den tidens
skogsvetenskapsmäns och utredningsmäns
goda namn och rykte, kan
man göra på samma sätt i dag och bygga
på professor Hagbergs och hans kamraters
goda namn och rykte. Man kan
enligt min mening också bygga därpå,
att statsrådet inte endast är en finansminister
som eftersträvar en rättvis uppskattning
av skatteobjekt, utan också på
att han är såväl taxeringsexpert som
skogsägare. Han skulle inte ha lagt fram
detta förslag, om det inte hade inneburit
ett framsteg på detta område.

Man kan ju hålla med om att det hade
varit önskvärt, att förslaget varit
enklare. Men det alternativ som herr
Werner och herr Velander ha framlagt
har påmint mig om en fråga och ett svar
i den kommitté som hade att utreda frågan
om att införa den proportionella
valmetoden i Sverige. När professor
Phragmén hade redogjort för den nya
metoden, frågade man honom, om den
inte kunde göras enklare. Jovisst, svarade
professor Phragmén, men då blir
den mera invecklad. Jag har nog fått det
intrycket, att så skulle bli fallet, om man
skulle följa herr Werner och herr Velander.

Vad statsrådet anförde om grundlagen
erinrade mig om en episod som jag har
upplevat första gången jag som ny riksdagsman
skulle väcka en motion, som
skulle hänvisas till bevillningsutskottet.
Jag tror det var vid införandet av omsättningsskatten.
Jag var angelägen om
att fria vissa varor av stor betydelse för
mina kommittenter, som ju också ha anknytning
till skogen, och jag hade i motionen
skrivit, att Kungl. Maj:t skulle utforma
de närmare riktlinjerna, i den
händelse utskottet behjärtade själva saken.
Men jag blev då undervisad av fader
Bärg, bevillningsutskottets dåvarande
ordförande, om att man inte skriver
så, när man väcker en motion, som skall

remitteras till bevillningsutskottet. Enligt
grundlagen är nämligen endast riksdagen
beslutmässig även när det gäller
detaljerna — det hör till svenska folkets
urgamla rätt att sig självt beskatta.

När slutligen herr Domö här anförde,
att skogsägarna i många fall icke ha den
kännedom om sina skogar som skulle
behövas vid en tillämpning av den nya
metoden, vill jag därtill endast foga den
reflexionen: Bli då inte de nya grunderna
en anledning för de svenska
skogsägarna att skaffa sig denna kännedom?
Det förefaller, som om den gamla
metoden icke har varit pådrivande i
denna riktning.

Det är på dessa i korthet anförda skäl
som jag anser mig kunna följa utskottets
hemställan i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Velander m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Nr 17.

101

Om upphävande av kamrarnas paritetiska representation i de ständiga utskotten.

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsöverenskommelse mellan
Sverige och Indonesien, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om upphävande av kamrarnas paritetiska
representation i de ständiga utskotten.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
väckta motioner om upphävande av
kamrarnas paritetiska representation i
de ständiga utskotten.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 15 i
första kammaren av fru Lindström och
nr 25 i andra kammaren av herr Edberg
m. fl. hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till regeringen måtte hemställa
om utredning med förslag om sådan
ändring av riksdagsordningen § 36, att
de ständiga utskotten sammansattes proportionellt
i överensstämmelse med kamrarnas
olika numerär.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar von Friesen, Hammar och
Edberg, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka motionerna nr 15 i första kammaren
och nr 25 i andra kammaren
och sålunda föreslå riksdagen att i skrivelse
till regeringen hemställa om ut -

redning med förslag om sådan ändring
av riksdagsordningen § 36, att de ständiga
utskotten sammansattes proportionellt
i överensstämmelse med kamrarnas
olika numerär.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! När
denna av konstitutionsutskottet avstyrkta
Rolf Edbergska motionen kom till någon
gång i början av året, fruktade motionärerna
i andra kammaren, att det
inte skulle bli någon diskussion om motionen
i första kammaren därför att
ingen ledamot av senaten skulle vilja låna
sig till att skriva på den och deltaga i
— vad somliga skulle anse vara — ett
attentat mot första kammarens i grundlag
fastställda likställighet. Nu lånade
jag mig emellertid till detta — rent av
beredvilligt — säker på att mina kammarkolleger
här inte skulle känna sig
illa berörda av att kammarens uråldriga
privilegier åtminstone sattes under
debatt.

Vad motionärerna skjutit in sin kritik
på är ju kamrarnas paritetiska representation
i de ständiga utskotten,
närmast därför alt denna representation
skapar ett undersysselsättningsproblem
för andra kammaren och ett fullsysselsättningsproblem
för första kammaren,
vars 150 ledamöter skola räcka till samma
arbetsmängd som den andra kammaren
fördelar på sina 230 klipska huvuden.
Frågan bär dock en större och
intressantare aspekt, som också beröres
i motionen, nämligen huruvida principen
om de båda kamrarnas likställighet
skulle bli nämnvärt naggad i kanten
av en proportionell utskottsrepresentation
i stället. Motionärerna anse det inte.
Men konstitutionsutskottet försvarar status
quo med hänvisning till den tidigare
behandlingen av denna fråga under
1930- och 1940-talen, varvid ju den meningen
segrade, att en omläggning av
utskottsrepresentationen på här föreslaget
sätt skulle strida mot likställighetsprincipen.

Tanken på en utskottsrepresentation i
förhållande till kamrarnas medlemsantal
är inte ny. I motionen följas rottrådarna
tillbaka till 1915 och 1916 års

102

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Om upphävande av kamrarnas paritetiska
riksdagar, medan konstitutionsutskottet
för sin del stannar bakåt i tiden vid
1930 års sakkunniga för riksdagens arbetsformer.
Faktum är, att det redan år
1909, samma år som den Lindmanska
rösträttsreformen antogs, väcktes en motion
av ett tjugutal vänstermän om upphävande
av den paritetiska representationen
i utskotten. Även då avstyrkte
konstitutionsutskottet under hänvisning
till att båda kamrarna skola äga samma
behörighet och myndighet enligt det hos
oss gällande tvåkammarsystemet. Om
motionen antoges, skulle det kunna leda
till en »avsevärd förskjutning av maktfördelningen
mellan kamrarna». Ja, den
gången var det nog avsikten att uppnå
en viss maktförskjutning. Liberalen
Staaff uttryckte saken på följande sätt
i sin reservation till konstitutionsutskottets
yttrande: »Ur rättvisans syn punkt

kan icke vara något att invända
mot att den till medlemsantalet större
och genom sitt omedelbara förhållande
till det väljande folket politiskt betydelsefullare
kammaren också erhåller en
något talrikare representation i utskotten
än medkammaren.» Han fick också
90 av dåvarande andra kammarens ledamöter
— bland dem Hjalmar Branting
— att rösta för motionen och reservationen.
Vad 1909 års vänstermän siktade
till var att något förminska inflytandet
för den då konservativa första
kammaren. Men såsom påpekas i den
motion som vi behandla här i dag —
40 år efteråt — har utvecklingen gått
därhän, att första kammaren numera
föga skiljer sig från andra kammaren
till sin allmänna karaktär. Ingen kan
påstå att första kammaren —- fastän den
har längre mandatperioder, olika elektorat
och några års högre genomsnittsålder
för sina ledamöter — är mera
konservativ i sina attityder än andra
kammaren. Själv har jag nog det intrycket,
att det snarare är tvärtom. Det progressiva
parti jag tillhör har i varje fall
ett proportionsvis något större inflytande
i denna kammare än i medkammaren.
Inte heller tror jag, att någon av oss
har den känslan, när vi sitta i utskotten,
att vi äro två kammarhalvor, som

representation i de ständiga utskotten.

reagera olika, och att vi därvid känna
ett större ideologiskt samband med vår
egen kammare. Snarare är det väl så,
att motsättningarna äro partipolitiska
och att man i utskotten håller mera
samman med partivännerna mitt emot
vid utskottsbordet är med kammarkollegerna
på samma sida om bordet, om de
ha sitt hemvist i ett annat politiskt
parti.

Detta gör, att det numera knappast
skulle innebära någon maktförskjutning
mellan kamrarna, om första kammaren
avstode en del av sina utskottsplatser
åt mera arbetslösa riksdagskolleger på
andra sidan sammanbindningsbanan.
Kamrarna skulle under alla omständigheter
behålla proportionsvis samma inflytande
som nu vid frågornas slutliga
avgörande i plena och då bli två likställda
storheter. 1946 års utredning om
riksdagens arbetsformer uttryckte saken
så, att »ett upphävande av den paritetiska
utskottsrepresentationen inte
nödvändigtvis skulle behöva medföra någon
påtaglig rubbning av första kammarens
inflytande och därför icke heller
måste anses vara oförenligt med
vårt riksdagsskicks grundprinciper».

Det praktiska skälet varför man skulle
ändra den paritetiska representationen
till en proportionell sådan har jag redan
i förbigående pekat på. Det är önskligt,
att så många som möjligt av riksdagens
ledamöter få deltaga i det betydelsefulla
förberedelsearbete som äger
rum i de gemensamma utskotten. Medan
för närvarande närmast två tredjedelar
av första kammarens ledamöter ha fått
ordinarie platser i utskott, liar andra
kammaren bara kunnat placera cirka 45
procent av sina ledamöter på ordinarie
platser. Det är inte ovanligt, att andra
kammarens nya ledamöter få vänta någon
period, innan de kunna få en plats
som sista suppleant i ett utskott.

Från första kammarens sida borde vi
kunna vara generösa nog att åtminstone
tillstyrka en utredning av denna fråga
om kamrarnas utskottsrepresentation,
och det är vad motionärerna önskat. Jag
har därför djärvheten, herr talman, att
ställa yrkande om bifall till motionen,

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

103

Om upphävande av kamrarnas paritetiska representation i de ständiga utskotten.

d. v. s. till reservation nr 2 av herrar
von Friesen, Hammar och Edberg.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Huvudsyftet för motionärerna är
ju afl hereda ökad sysselsättning för
andrakammarledamöterna. Det torde
dock vara tvivel underkastat om man
gagnar den saken genom att revidera
fördelningen av utskottsplatserna i stil
med vad motionärerna här avse.

Låiom oss först göra en kort rekapitulation
över de reformer som genomförts
på detta område på senare tid. Det
är ju allom känt och uppenbart, att vi
ha tillskapat ett tredje lagutskott med
10 ordinarie ledamöter och 28 suppleanter
samtidigt som antalet ledamöter i
statsutskottet har höjts från 24 till 30
och i jordbruksutskottet från 16 till 20.
Dessutom har man ju inrättat ett allmänt
beredningsutskott för vardera
kammaren. Andra kammarens sysselsättningsproblem
har ju genom dessa arrangemang
nått en ganska nöjaktig lösning.
Man kan ju med siffror bevisa, att
antalet »sysslolösa» — jag använder ordet
med citationstecken — numera har
minskat så väsentligt, att »sysslolösheten»
knappast bereder några som helst
olägenheter. Vi få ju även räkna med •—
och det borde väl inte vara fru Lindström
obekant — att dessa få s. k. sysslolösa,
som i allmänhet äro nykomlingar,
ha full sysselsättning med att läsa in
sina stycken o. s. v. Jag tror inte, att
det kommer att saknas arbete för dem.
För övrigt behöver det väl inte dröja så
förfärligt länge, innan de undan för undan
få åtminstone sina suppleantplatser.
Det kommer sannerligen inte att bereda
vederbörande alltför stora olägenheter i
sysselsättningsavseende.

Slutligen måste man väl även poängtelera,
att ett upphävande av kamrarnas
paritetiska representation i utskotten
skulle innebära en så genomgripande
förändring av kamrarnas jämbördighetsförhållanden
att den näppeligen bör genomföras
isolerad. Den hör uppenbarligen
samman med en eventuell omprövning
av hela vårt tvåkammarsystem. På
detia fiilt är ju allting intimt samman -

bundet, det ena betingar eller förutsätter
det andra i ett oupplösligt sammanhang.

Jag menar kort och gott, herr talman,
att olägenheterna av den nu rådande
ordning, som motionärerna önska få
ändrad, inte äro av den natur att vi här
höra gå in för några åtgärder i det syfte
fru Ulla Lindström och hennes medmotionärer
avse.

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Då frågan om de nya arbetsformerna
behandlades av riksdagen, diskuterades
även detta spörsmål inom det
särskilda utskott som var tillsatt. Jag
uttalade då att jag ansåg det vara en
praktisk och lämplig åtgärd att företa
en reform enligt de riktlinjer, som antytts
i de här föreliggande motionerna.

Jag vill nu, herr talman, deklarera att
jag inte ändrat uppfattning sedan dess.

Detta är enligt min mening en praktisk
fråga, som bör kunna lösas utan
alltför mycket ordande om någon ändrad
maktfördelning mellan riksdagens
kamrar. Frågan om maktfördelningen
kamrarna emellan avgöres inte genom
den nu ifrågasatta ändringen utan genom
bestämmelserna om i vilka fall
kamrarnas beslut skola vara samstämmiga
och i vilka fall gemensam votering
kan förekomma.

Blotta misstanken om att första kammarens
ledamöter inte skulle kunna rösta
rätt, därest andra kammaren skulle
råka få flera representanter i utskotten,
anser jag vara en förolämpning mot ledamöterna
i fråga. Sådana argument behöva
enligt min mening inte tillmätas
någon avgörande betydelse.

Nu finns det emellertid ett skäl, som
i dag väger ganska tungt. Det är inte så
länge sedan vi beslöto de nya arbetsformerna,
och det kan därför anses vara
för tidigt att nu ge sig in på någon längde
debatt om denna sak; den kan så vitt
jag förstår gott vila under någon tid.

Jag inskränker mig därför, herr talman,
lill att uttala min sympati för motionen.

104

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs förordnande såsom kabinettssekreterare.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående
sådan ändring av § 36 riksdagsordningen,
alt kamrarnas allmänna beredningsutskott
sammanföras till ett för båda
kamrarna gemensamt beredningsutskott,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 20, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden
från och med den 10 januari 1950
till och med den 9 januari 1951 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjorda
framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande efter den 9
januari 1951 i statsrådet förda protokoll,
i vad de avsåge

dels ärende nr 2 i protokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 6
februari 1951 angående vikariatslöneförordnande
såsom kabinettssekreterare
i utrikesdepartementet;

dels ock ärende nr 93 i protokollet
över försvarsärenden för den 9 februari
1951 angående repetitionsövningar vid
armén jämte därtill hörande handlingar.

I anledning av framställning från utskottet
om överlämnande av det eller
de statsrådsprotokoll över utrikesdepartementsärenden,
som kunde föreligga i
fråga om direktiv för Sveriges ombud i
Förenta Nationerna vid votering den 31
januari 1951 om resolutionsförslag i
Koreafrågan jämte till sådant protokoll

hörande handlingar hade till utskottet,
med förmälan att något statsrådsprotokoll
i berörda ärende icke förelåge,
överlämnats avskrift av viss telegrafisk
instruktion för nämnda ombud.

Till utskottet hade jämlikt § 57 riksdagsordningen
från första kammaren remitterats
en av herr Lundqvist gjord anmälan
om anledning till anmärkning
mot ministern för utrikes ärendena
Undén.

Utskottets nu föreliggande memorial
upptog fyra särskilda, med A—D betecknade
punkter.

I punkten A hade utskottet för riksdagen
anmält, att vid den granskning av
ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med
grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
anledning icke förekommit att
mot någon ledamot av statsrådet tillämpa
§ 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet vidare anmält,
att granskningen ej heller givit utskottet
anledning till anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot ledamot av
statsrådet.

I punkten C hade utskottet anfört, att
utskottet uppmärksammat vissa under 1
och 2 närmare angivna förhållanden,
som utskottet ansett sig böra för riksdagen
omförmäla.

I punkten D slutligen hade utskottet
behandlat herr Lundqvists nyssnämnda
anmälan om anledning till anmärkning
mot ministern för utrikes ärendena
Undén.

På framställning av herr talmannen
beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkterna A—C.

Lades till handlingarna.

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs
förordnande såsom kabinettssekreterare.

Punkten D.

Herr Lundqvists ovannämnda anmälan
åsyftade ett av Kungl. Maj:t den 6

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

105

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs förordnande såsom kabinettssekreterare.

februari 1951 på föredragning och hemställan
av ministern för utrikes ärendena
Undén fattat beslut att för statssekreteraren
Arne Sören Lundberg meddela
vikariatslöneförordnande från och med
den 1 mars 1951 såsom kabinettssekreterare
i utrikesdepartementet. I berörda
anmälan hade erinrats, att enligt gällande
instruktion för utrikesdepartementet
såsom kabinettssekreterare skulle tjänstgöra
ett sändebud, samt uttalats, att den
förordnade kabinettssekreteraren icke
uppfyllde de kvalifikationer, som enligt
denna instruktion förutsattes för ämbetet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten lämnat en redogörelse för tillkomsten
av den åberopade instruktionen,
varefter utskottet yttrat:

»Då av ovanstående redogörelse framgår,
att tidigare innehav av ställning som
sändebud icke uppställts såsom förutsättning
för utnämning till kabinettssekreterare,
har utskottet beslutat, att den
väckta anmärkningsanledningen icke
skall föranleda någon utskottets vidare
åtgärd.»

Vid punkten hade reservationer anmälts 1)

av herr Herlitz mot utskottets motivering; 2)

av herrar Bergh och Braconier,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Till
stöd för den anmärkning jag dristat mig
framställa gent emot ministern för utrikes
ärendena har jag anfört, att enligt
instruktionen för UD skall såsom kabinettssekreterare
tjänstgöra ett sändebud,
men att den nu senast förordnade innehavaren
av tjänsten, statssekreterare
Arne Lundberg, icke uppfyller de kvalifikationer
som enligt instruktionen
förutsättas för ämbetet.

Konstitutionsutskottets utlåtande bestyrker
riktigheten av mina uppgifter
om instruktionens innebörd; å s. 8 finns
sålunda utsagt, att 7 § första stycket i
den av Kungl. Maj:t år 1919 utfärdade
instruktionen har följande lydelse: »I

departementet tjänstgöra en envoyé såsom
kabinettssekreterare» etc. I följande
stycke säges vidare, att ordet envoyé
sedermera ändrats till sändebud.

Vad jag i denna del av min anmärkning
uttalat torde alltså få anses vara
erkänt fullt korrekt. Att statssekreterare
Arne Lundberg icke varit eller är sändebud
får väl också utan vidare anses
fastslaget.

Såvitt jag förstår bör därför den framställda
anmärkningen anses vara fullt
befogad. Att konstitutionsutskottet icke
desto mindre beslutat, att denna anmärkning
icke skall föranleda någon utskottets
vidare åtgärd, måste jag helt naturligt
finna överraskande.

Det berättigade i anmärkningen blir
än mer uppenbart, om man tar närmare
del av den motivering, som de särskilda
sakkunniga anförde i sitt den 1 februari
1919 avgivna betänkande rörande omorganisation
av UD.

I detta betänkande erinras till en början
om att redan civilministern Schotte
i sitt i februari 1917 avgivna betänkande
rörande statsdepartementens verksamhetsområden
m. m. hade rörande kabinettssekreterartjänsten
inom UD direkt
uttalat sig mot att kabinettssekreteraren
skulle beredas en ställning motsvarande
statssekreterarnas inom övriga
departement och till stöd därför framhållit
bland annat följande: »I detta departement
(UD) som har få riksdagspropositioner
och andra riksdagsärenden är
det en tydlig fördel, att utrikesministerns
närmaste man ej alltför ofta ombytes;
på denne ankommer i särskilt
hög grad att bevaka och upprätthålla
formerna i kommunikationen med främmande
makter samt kontinuitet och tradition.
»

I samma 1919 års betänkande förklara
de sakkunniga vidare, att även de för
egen del finna de skäl, som föranlett inrättandet
av särskilda statssekreterarebefattningar
värda allt beaktande men
att de det oaktat — i likhet med herr
Schotte år 1917 — med hänsyn till de
särskilda arbetsuppgifter, som åligga
UD, ej kunna förorda att en statssekreterarpost
inrättas i detta departement.

106

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs förordnande såsom kabinettssekreterare.

I sammanhanget framhålles också önskvärdheten
av att vid utrikesministerns
sida ställes en tjänsteman, »som fullt behärskar
den ämbetsmässiga rutinen. De
inom ett lands utrikesrepresentation vid
förbindelserna med främmande makter
rådande förhållanden tala starkt för en
sådan anordning».

Samma 1919 års sakkunniga understryka
slutligen starkt, att någon likställighet
icke kan anses föreligga mellan
tjänstemannagraderna inom å ena
sidan UD och å andra sidan övriga departement.
Särskilda skäl talade för högre
avlöningsförmåner inom UD än inom
andra departement. Jag uppehåller mig,
herr talman, i detta sammanhang endast
vid kabinettssekreterartjänsten. Om denna
säga de sakkunniga (s. 79) bl. a.:
»Då det enligt kommitterades mening
bör tillkomma kabinettssekreteraren att
representera den kontinuitet, som inom
utrikesförvaltningen är av särskild vikt,
måste sådana löneförmåner tillerkännas
honom, att för befattningen kan förvärvas
fullt kvalificerad person, vilken under
ej alltför kort tid kvarstår i densamma.
»

Den principiella uppfattning, som de
sakkunniga sålunda år 1919 uttalat rörande
kabinettssekreterartjänsten, vann
sedermera såväl Kungl. Maj :ts som statsutskottets
och riksdagens gillande. Att
det därvid också allmänt räknades med
att kabinettssekreteraren ingalunda enbart
skulle ha samma lön som envoyé
eller sändebud utan även borde ha särskilda
kvalifikationer, bl. a. den rutin
och den erfarenhet på det diplomatiska
verksamhetsfältet, som gjorde honom
fullt skickad för uppdraget, synes mig
av tillgängliga handlingar obestridligt.
Att han därtill, i händelse detta kunde
komma att bli ändamålsenligt, borde
kunna utbyta kabinettssekreterartjänsten
mot sändebudspost utomlands och
inom UD ersättas av annat sändebud var
uppenbarligen likaledes då den allmänna
meningen.

Kabinettssekreterartjänsten bygger
alltså på två väsentliga förutsättningar:
dels att kabinettssekreteraren icke skall
vara på något sätt likställd med de poli -

tiska statssekreterarna inom andra departement,
dels att han i stället i såväl
löne- som kvalifikationshänseende bör
vara jämställd med sändebud.

Hur man än, herr talman, söker bortförklara
instruktionens tydliga ordalag,
lär det dock icke vara möjligt för någon
att med framgång förneka riktigheten av
denna min uppfattning, lika litet som
att den påtalade utnämningen står i uppenbar
strid åtminstone mot de klara
och uttrycksfulla motiv, som på sin tid
anförts för utformningen av instruktionens
bestämmelser.

Såväl år 1917 som år 1919, de enda
gånger under senare tid då frågan varit
aktuell, har riksdagen själv hävdat samma
uppfattning. Att konstitutionsutskottet
under sådana förhållanden ansett sig
ha anledning att helt avvisa den gjorda
anmärkningen förefaller mig mycket
förvånansvärt.

Jag behöver väl knappast säga, herr
talman, att det enligt min mening är en
felaktig väg regeringen här slagit in på
och att det alltså är en olycklig ny praxis,
som inaugurerats med denna partipolitisering
av kabinettssekreterartjänsten.

Denna min uppfattning har inte på
något sätt rubbats genom den i mina
ögon uppseendeväckande deklaration,
som utrikesministern hade införd i Morgon-Tidningen
den 13 februari — alltså
kort efter det jag framställde min anmärkning.

Vad som i detta ärende ter sig särskilt
anmärkningsvärt i mina ögon är att, om
nu regeringen anser en ändring av hittills
tillämpad praxis erforderlig, denna
ändring utan vidare genomföres, alltså
utan att riksdagens mening först inhämtas.
Detta förefaller mig så mycket mera
anmärkningsvärt som riksdagen vid de
tvenne tillfällen, då denna fråga varit
under behandling, gått emot tanken på
den partipolitisering av kabinettssekreterartjänsten
som nu ägt rum. Nog borde
det väl åtminstone under sådana förhållanden
få anses ha varit ett minimikrav,
att riksdagens godkännande inhämtas,
innan tidigare tillämpad praxis
radikalt frångås. Inte ens mot denna re -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

107

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs förordnande såsom kabinettssekreterare.

geringens underlåtenhet att lämna riksdagen
tillfälle att säga sin mening har
konstitutionsutskottet emellertid på något
vis ansett sig böra reagera!

Jag beklagar, herr talman, att utskottet
i sin historik -— avsiktligt eller oavsiktligt,
skall jag tills vidare lämna därhän
— helt utelämnat de uttalanden i
sakkunnigbetänkandet av år 1919, som
jag nyss tillåtit mig att citera. Det är
just dessa uttalanden som för den föreliggande
frågan ha det allra största intresse.
Av dem framgår nämligen otvetydigt,
att såväl 1917 som 1919 års särskilda
sakkunniga liksom 1919 års riksdag
avvisat tanken just på den partipolitisering
av kabinettssekreterartjänsten,
som nu ägt rum.

Jag vill, herr talman, sluta med att än
en gång uttrycka min förvåning över
att utskottet tagit så lätt på denna fråga,
vilken dock har stor reell och principiell
betydelse. Att motiveringen för
utskottets ställningstagande är den svagast
tänkbara behöver jag väl knappast
säga.

Häri instämde herr Mannerskantz.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag hade inte tänkt ta ordet rörande
denna punkt i dechargebetänkandet —
jag får medge att jag egentligen satt kvar
på min bänk därför att jag väntade att
få höra herr Lundqvists syndabekännelse,
att han sprungit i väg litet väl hastigt
med sin uppseendeväckande anmälan
enligt § 57 riksdagsordningen och
att han inte haft tid att tänka sig riktigt
för innan anmärkningen framställ des.

I stället finner jag nu till min överraskning,
att herr Lundqvist i sin tur
känner sig överraskad av att konstitutionsutskottet
inte gett honom rätt då
han utvecklat sina argument.

Nu vill jag säga att huvuddelen av
herr Lundqvists argumentation här vilade
på andra grunder än *dem han
framställt i sin anmärkningsskrivelse,
som ju är återgiven i utskottets utlåtande.
Herr Lundqvist hade helt enkelt stu -

derat frågan alltför litet, innan han gjorde
sin uppseendeväckande anmälan.

Och hade han — även utan närmare
studier — reflekterat något mera över
frågan, skulle han troligen ha kommit
till klarhet om att det är en alldeles
orimlig tanke, att för en kabinettssekreterare
det kvalifikationsvillkoret skulle
vara uppställt, att han tjänstgjort såsom
envoyé. Det skulle ju innebära, att man
exempelvis inte kunde befordra en avdelningschef
inom utrikesdepartementet
till kabinettssekreterare, om han inte tidigare
varit ute som envoyé. Det finns
för övrigt exempel på kabinettssekreterare
som inte varit envoyéer. Vi ha också
i många fall haft avdelningschefer
som inte varit generalkonsuler, ehuru
det tidigare var föreskrivet att avdelningschefer
skulle ha samma ställning
som generalkonsuler.

Och om herr Lundqvist ser sig om i
andra ämbetsverk, skall han finna att
man kan ha en chef för skolöverstyrelsen,
som inte är skolman, en chef för
patentverket, som inte är ingenjör, och
till och med en chef för järnvägsstyrelsen,
som inte är järnvägsman.

Jag skall emellertid inte närmare utveckla
denna sak utan hänvisar till den
överväldigande majoritet i konstitutionsutskottet,
som liksom jag har funnit att
herr Lundqvist handlat alldeles för hastigt
i detta fall.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Herr Lundqvist klandrar utskottet
för att det inte velat understryka det
berättigade i den anmärkning han framställt
enligt § 57 riksdagsordningen och
säger, att det är överraskande att konstitutionsutskottet
kommit till detta resultat.

Utskottet har mycket ingående diskuterat
denna fråga och har kommit till
den uppfattningen att den instruktion,
som i brottstycken återges i utlåtandet
och som herr Lundqvist stöder sig på,
närmast gäller avlöningsfrågan. Särskilt
tydligt framgår detta av den passus, som
återges på s. 8 i utlåtandet, där det
heter att därest kabinettssekreteraren in -

108

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs förordnande såsom kabinettssekreterare.

nehaft envoyés ställning, tillkommer ett
avlöningstillägg av 3 000 kronor. Detta
torde väl visa för vem som helst som
vill läsa vad utskottet skrivit, att det inte
behöver vara ett behörighetsvillkor
för att bli utnämnd till kabinettssekreterare
— såsom herr Lundqvist vill göra
gällande — att man tidigare skall ha
tjänstgjort som envoyé; om en dylik utnämnes
till kabinettssekreterare, skall
ju ett särskilt avlöningstillägg utgå.

Herr Lundqvist siiger, att kabinettssekreteraren
skall vara en kvalificerad
person som har den ämbetsmässiga rutinen.
Här skulle det tydligen bli fråga
om att ge sig in på ett personligt bedömande
av den utnämndes kvalifikationer
för kabinettssekreterarposten, men
jag har ingen anledning att i detta hänseende
göra något som helt uttalande,
och jag skulle förmoda att saken ligger
till på samma vis för herr Lundqvists del

Det säger väl också något att utskottet,
såsom hans excellens herr utrikesministern
anförde, med mycket stor majoritet
har ansett att den gjorda anmälan
inte skulle till någon åtgärd föranleda.

Herr Lundqvist säger att han är överraskad.
Jag är för min del minst lika
överraskad av att han över huvud taget
gjorde denna anmälan till konstitutionsutskottet.
Om det fanns någon anledning
till anmärkning på en punkt sådan som
den nu förevarande, skall inte herr
Lundqvist tro annat än att det inom
konstitutionsutskottet finns ledamöter
som vaka över dessa angelägenheter och
framställa anmärkningsyrkanden då skäl
därtill föreligga. Men det hade ju inte
blivit riktigt samma sensation omkring
en sådan sak som när en anmälan göres
enligt § 57 riksdagsordningen.

Herr Lundqvist påstår, att man här
har brutit mot en tradition som alltid
tidigare varit rådande. Emellertid har
det funnits kabinettssekreterare som inte
innehaft sändebudstjänst såsom beskickningschefer
— detta har förekommit
i ett par fall efter år 1919. Visserligen
kan man säga, att vederbörande redan
utnämnts till sändebud, och det
skulle i så fall kunna betyda att rege -

ringen hade uppfyllt allan rättfärdighet,
om den innan förordnandet av kabinettssekreterare
i detta fall skedde utnämnt
vederbörande till sändebud. Herr
Lundqvists resonemang i detta ärende
måste ju föra fram till den ståndpunkten,
och då finns det anledning att fråga:
Vad finns det för reson i en dylik
ståndpunkt?

Jag tror, herr talman, att konstitutionsutskottets
majoritet haft mycket goda
skäl för sitt ställningstagande i detta
ärende.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
är ledsen att jag inte kunde bereda herr
utrikesministern glädien att här få se
mig stå upp som den botfärdige syndaren.
För mig är det angeläget att få ge
uttryck åt den uppfattning jag har, även
om jag råkat stöta på patrull.

Och om nu den framställda anmärkningen
verkligen skulle sakna all reson,
får jag å min sida tacka för den stora
nåd som vederfarits mig i det att t. o. m.
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena dock fann anledning att
begära ordet här i kammaren för att bemöta
mig. Jag tackar naturligtvis också
utskottets ärade talesman därför att han
mobiliserade sina väldiga röstresurser
för att slå ihjäl en sådan bagatell som
denna anmärkning.

Men fullt så enkelt ligger nog inte
saken till — jag får be så mycket om
ursäkt om jag vågar hävda den uppfattningen
ännu en gång. Jag känner ganska
väl till instruktioner inom statsförvaltningen
och förmodar att man gör det
också inom konstitutionsutskottet, och
det skulle roa mig mycket att höra om
någon här kunde anföra ett enda exempel
på en instruktion som skrivits i analogi
med den nu ifrågavarande, nämligen
att en envoyé skall upprätthålla kabinettssekreterartjänsten
och att det rätt
och slätt betyder — enligt herr utrikesministern
och konstitutionsutskottets talesman
— att han skall ha samma lön
som en envoyé, ingenting vidare. Nog
måste man säga, att det under alla förhållanden
är ett ganska konstigt sätt att
uttrycka vad man menar.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

109

Ang. statssekreteraren A. S. Lundbergs förordnande såsom kabinettssekreterare.

Tills vidare har jag nog den uppfattningen
att min tolkning — att det skall
vara en envoyé på denna post — ligger
sanningen närmare, och jag gör den
uppfattningen gällande med så mycket
större styrka sedan jag läst de sakkunnigbetänkanden,
som avgåvos åren 1917
och 1919 och som ligga till grund för
den här ifrågavarande formuleringen.

Det väsentliga i denna sak är emellertid
att riksdagen genom att godtaga dessa
betänkanden både år 1917 och år
1919 sagt ifrån att kabinettssekreterartjänsten
icke bör jämställas med och få
samma karaktär som statssekreterarposterna.
Och nu ber jag — eftersom excellensen
är vänlig att stanna kvar här
— att få citera några ord ur det uttalande
i Morgon-Tidningen, som jag förut
betecknat såsom och fortfarande vill
kalla uppseendeväckande. Excellensen
säger där att det enligt hans mening
måste anses rimligt och mänskligt, att
denna kabinettssekreterarpost finge ungefär
samma karaktär som statssekreterarposterna
inom andra departement.
Utrikesministern har därmed lämnat en
alldeles otvetydig förklaring om vad utnämningsbeslutet
i princip innebär.

Jag tillåter mig att beteckna denna
deklaration som uppseendeväckande
dels därför att den strider mot den
ståndpunkt riksdagen intagit vid de båda
tillfällen då frågan tidigare varit aktuell,
nämligen år 1917 och år 1919, och
dels på grund av att utrikesminister Undéns
nu gjorda uttalande uppenbart strider
även mot den uppfattning som kommittéledamoten
Undén själv uttalade år
1919.

Hur konstitutionsutskottet — efter utrikesministerns
tidningsdeklaration om
den reella förändring av kabinettssekreterartjänstcns
karaktär, som statssekreterare
Lundbergs förordnande innebär,
och därmed också om förordnandets
principiellt viktiga innebörd — kunnat
underlåta att påtala detta uppenbara
avsteg från av statsmakterna tidigare
uppdragna och godkända riktlinjer synes
i varje fall mig alltjämt vara i hög
grad svårförståeligt och ganska anmärkningsvärt.

Jag känner mig alltså inte ännu i behov
att avge någon syndabekännelse utan
hävdar, herr talman, frimodigt den uppfattning
jag tidigare givit uttryck åt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Till förebyggande av nya missförstånd
vill jag omtala att den kommittéledamot
Undén, som sysslade med frågan år
1919, inte var jag utan en bror till mig.

Herr HERLITZ: Herr talman! Då jag
här står antecknad som reservant i så
måtto, att jag inte velat ansluta mig till
utskottets motivering, har jag känt ett
behov att deklarera min syn på detta
spörsmål.

Den första fråga som här uppställer
sig är: Skall kabinettssekreteraren ha varit
envoyé? Och den andra frågan är:
Skall kabinettssekreteraren vara diplomat,
eller kan tjänsten rekryteras på
samma sätt som statssekreterarbefattningarna? Vad

beträffar den första frågan har
jag kommit till den övertygelsen att gällande
instruktion icke innefattar något
krav att vederbörande förut skall ha
varit envoyé.

När det gäller den andra frågan har
herr Lundqvist här åberopat uttalanden
som gjordes den gång för 30 år sedan,
då denna tjänst reorganiserades, om att
posten borde innehas av en diplomat
och icke rekryteras på sätt som gäller
i fråga om statssekreterarbefattningarna.
Jag vill uttala, herr talman, att jag
finner denna uppfattning ännu i (lag
bärande: jag anser det på varjehanda
grunder, som jag inte här skall utveckla,
vara riktigt att kabinettssekreterartjänsten
med hänsyn till sin alldeles
särskilda natur rekryteras bland dem
som ha erfarenhet, vunnen inom karriären.

En första avvikelse från denna princip
har nu skett. Jag vill för min del
beteckna den som ett beklagligt avsteg
från en sund praxis. Men jag måste å
andra sidan säga mig, att vad som i det -

no

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

ta hänseende uttalades för 30 år sedan
inte fick karaktären av några bindande
bestämmelser. Det kan sålunda inte göras
gällande att denna utnämning är formellt
felaktig. Och då jag alltid hyst
starka betänkligheter mot att resa frågor
om utnämningsärenden i konstitutionsutskottet
— även då utnämningarna kunnat
kritiseras ur principiella synpunkter
—• har jag sett mig föranlåten att vidbliva
min ståndpunkt också i detta fall.

Jag har sålunda — med allt erkännande
av en del bland de av herr Lundqvist
anförda synpunkterna -— icke kunnat
rösta för bifall till hans anmärkning.

Herr LUNDQUIST: Herr talman! Så ha
vi i alla fall, herr utrikesminister, kommit
till en punkt, där jag får ta till bönboken
och be om ursäkt! Jag gör också
detta med samma öppna ärlighet: Jag
levde verkligen i den tron, att kommittéledamoten
och den nuvarande utrikesexcellensen
var samma person. Jag är
tacksam för att jag blivit tagen ur den
villfarelsen, och jag begagnar tillfället
att bereda utrikesministern den glädjen,
att jag åtminstone i något fall bekänner
mig som syndare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades den nu föredragna punkten
till handlingarna.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar
mot vissa statsråd.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga
reservationer, avseende avslagna yrkanden
om anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Enligt en av dessa reservationer, betecknad
med II, hade herrar Bergh, Arrhén,
Nolin och Nordkvist ansett, att utskottet
bort besluta anmälan jämlikt §
107 regeringsformen mot chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg,
med anledning av ett av Kungl.
Maj:t den 14 och den 21 april 1950 fattat
beslut att till expropriationstekniker
för tiden från och med den 1 april 1950
till och med den 31 mars 1956 förord -

na vissa lantbruksdirektörer och länsbostadsdirektörer.

Enligt en annan, med III betecknad
reservation hade herrar Björck, Gustav
Emil Andersson, Arrhén, von Friesen,
Swedberg, Nolin och Löfroth yrkat anmälan
jämlikt § 107 regeringsformen
mot chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Nilsson, med anledning
av ett av Kungl. Maj:t den 26 maj
1950 fattat beslut, varigenom järnvägsstyrelsen
bemyndigats att för anläggande
av en linbana i Åre taga i anspråk
högst 700 000 kronor av statens järnvägars
dispositionsanslag.

Enligt en tredje reservation, betecknad
med IV, hade herrar Jones Erik Andersson,
Herlitz, Björck, Arrhén, Pettersson
i Norregård, Swedberg, Nolin,
Olsson i Mora och Nordkvist yrkat anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot
chefen för finansdepartementet, statsrådet
Sköld, med anledning av ett av
Kungl. Maj:t den 29 september 1950 fattat
beslut att avslå en av »Lifaco» Livsmedelsfabrikations
Co Aktiebolag gjord
framställning om restitution av viss bolaget
påförd varuskatt.

I dessa ämnen anförde nu

Herr BERGH: Herr talman: I likhet
med några andra ledamöter av konstitutionsutskottet
har jag ansett, att utskottet
hade bort besluta anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot statsrådet
Zetterberg.

På hans föredragning har Kungl. Maj :t
i april förra året utnämnt ett antal expropriationstekniker
i varje län och
dessutom i Stockholms stad. Vår anmärkning
har naturligtvis inte avseende
på de personer han utnämnt, utan riktar
sig emot att statsrådet har i väsentlig
omfattning sökt expropriationstekniker
bland två yrkesgrupper, som enligt
min mening icke hade bort representeras
i expropriationsdomstolen. Han har
utnämnt inom tio län lantbruksdirektörer
och inom nio län länsbostadsdirektörer
till sådana expropriationstekniker.
Jag hyser den meningen, att den tjäns -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

111

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

teställning, som dessa befattningshavare
inneha, och de tjänsteuppgifter, som de
följaktligen ha sig anförtrodda, äro av
den beskaffenheten, att de icke gärna
kunna anses inta den fria ställning gentemot
parterna, som en ledamot av domstol
bör göra.

Dessa expropriationstekniker skola
som bekant vara ledamöter i expropriationsdomstolar,
och som sådana skola de
väga parternas intressen mot varandra.
Det är följaktligen nödvändigt, att de i
förevarande avseende inta en fullständigt
fri och obunden ställning. Att deras
tjänsteuppgifter innebära ett hinder skall
jag visa genom att tala om vad en lantbruksnämnd
bl. a. har för uppgifter och
vad en lantbruksdirektör har för uppgifter
och sedan vad han har för uppgifter
såsom ledamot i en expropriationsdomstol.
På grund av den långt framskridna
tiden inskränker jag mig alltså till
att göra en exemplifiering endast beträffande
lantbruksdirektörer och lantbruksnämnder.

Det åligger ju som bekant en lantbruksnämnd
att handha de statliga åtgärder
för jordbrukets yttre rationalisering,
som riksdagen har fastställt vissa grunder
för, och i denna lantbruksnämndens
uppgift ingår det också att förbereda
och åstadkomma förvärv och försäljning
av fast egendom, även förvärv
genom expropriation, att utöva kronans
förköpsrätt o. s. v. Lantbruksdirektören
är chefstjänsteman inom en lantbruksnämnd.
Det åligger honom att ta initiativ
till de åtgärder, som en lantbruksnämnd
har att vidta. Han skall föredra
dessa ärenden inför lantbruksnämnden,
och han skall företräda lantbruksnämnden
gentemot allmänheten. Han skall
också företräda lantbruksnämnden inför
domstol.

Det är väl ganska självklart, att en
lantbruksdirektör på det sättet kommer
ait i det allmänna rättsmedvetandet betraktas
såsom en part gentemot den jordägare,
vars egendom blir föremål för
t. ex. expropriation. Detta intryck förstärkes
om man gör klart för sig, att endast
en lantbruksnämnd kan göra framställning
om expropriation.

En expropriationstekniker är ledamot
i en expropriationsdomstol. Han skall
som sådan delta i värderingen, han skall
väga jordägarnas intressen mot det allmännas
intressen. Men eftersom en lantbruksdirektör
i sin tjänst företräder det
allmännas intressen, förefaller det naturligt
att man kan säga, att han icke intar
den fria ställning i förhållande till parterna
som en domare bör äga. Redan på
den grund måste en utnämning av den
sortens yrkesmän anses olämplig.

Emot detta resonemang har emellertid
den invändningen gjorts, att gällande
jävsregler äro sådana, att en lantbruksdirektör
i ärenden, som han i tjänsten
har handlagt, icke kan tjänstgöra som
domare. I en interpellationsdebatt, som
förekom för några månader sedan här i
kammaren, anförde justitieministern såsom
ett skäl för att dessa utnämningar
voro försvarliga bl. a. just jävsbestämmelserna.
Men nu förhåller det sig i själva
verket på det sättet, att just dessa
jävsbestämmelser sannolikt komma att få
det resultatet, att en lantbruksdirektör
över huvud taget inte kommer att kunna
tjänstgöra i en expropriationsdomstol
inom det egna länet, om lian också
skall fullgöra sina tjänsteåligganden.
Rättegångsbalkens bestämmelser om domarjäv
gör detta omöjligt för honom i
ett flertal fall, och dessutom kan ju också
en sådan expropriationstekniker betraktas
som jävig ur vidare synpunkter.

Den omständigheten skall emellertid
också förknippas med ett uttalande angående
den ställning, som man avsett att
ge dessa expropriationstekniker. Enligt
föreskrifterna i expropriationslagen är
det inte meningen, att dessa tekniker
skola tjänstgöra såsom tillfälligt inkallade
sakkunniga, utan de skola inom sitt
verksamhetsområde och inom sitt kompetensområde
delta i varje förekommande
expropriationsmål.

Om man nu påminner sig, att endast
eu lantbruksnämnd kan göra framställning
om expropriation och att det åligger
lantbruksdirektören alt i tjänsten företräda
lantbruksnämnden inför domstol,
förefaller det mig alltså sannolikt,
att han inom det egna länet inte gärna

112

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

kan fungera såsom expropriationstekniker
inom sitt kompetensområde. Även
den omständigheten förefaller mig utgöra
ett bevis på hur olämpligt det var
att välja personer ur denna yrkesgrupp
till expropriationstekniker.

Nu har som ett slags förmildrande omständighet
åberopats, att det var ont om
folk och att det var svårt att få tag på
fullt opartiska kvalificerade personer.
Härtill vill jag säga, att jag har i statsrådsprotokollen
och dithörande handlingar
plockat fram samtliga förslag, som
länsstyrelserna ingivit, och jag har icke
i något län funnit, att det har varit nödvändigt
att välja bland de personer det
här gäller.

Jag kan alltså inte komma till annan
slutsats än att både de här personernas
tjänsteuppgifter och gällande jävsbestämmelser
tillsammans göra det olämpligt,
att de över huvud taget ha blivit utnämnda.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr

talman! Jag vill bara med några ord
förklara, varför utskottets majoritet, när
utskottet har diskuterat denna fråga,
inte har kunnat ansluta sig till den uppfattning,
som herr Bergh här gjort sig
till tolk för.

Expropriationsdomstol skall ju enligt
bestämmelserna bestå av ordförande
och fyra ledamöter, och enligt 16 §
expropriationslagen förordnar Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer,
för en tid av sex år i sänder
för varje län lämpligt antal expropriationstekniker,
av vilka hälften skall ha
erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering
inom tätorter och hälften beträffande
dylik värdering å landet. Enligt
17 § samma lag kallar expropriationsdomstolens
ordförande till tjänstgöring
i domstolen den eller de expropriationstekniker,
som han med hänsyn till
erforderlig sakkunskap och övriga förhållanden
finner lämpligast.

Det är ju helt naturligt enligt min
mening, att ordföranden i domstolen till
tjänstgöring inte kallar någon sådan ledamot,
som kan ha haft att syssla med

ärendet tidigare och alltså är jävig. Det
finns för övrigt också bestämmelser om
jäv enligt 4 kap. 13 § rättegångsbalken,
och då har naturligtvis den, som haft
att i annat sammanhang handlägga ett
sådant ärende, som skall komma under
domstolens prövning, att anmäla jäv.
Han deltar då inte i handläggningen av
ärendet, utan ordföranden i domstolen
har att kalla någon annan av de utsedda
ledamöter, som finnas inom varje
län.

Nu har herr Bergh särskilt gjort anmärkning
mot att ett antal lantbruksdirektörer
och länsbostadsdirektörer ha
blivit tagna i anspråk för uppgiften såsom
expropriationstekniker. Men i de
fall, då de inte förut haft att handlägga
samma ärenden i sin tjänst, är det väl
klart, att de måste vara synnerligen
lämpliga och sakkunniga på detta område.
Även länsstyrelsens förslag upptar
ju i vissa fall sådana personer, som herr
Bergh vänder sig emot att de ha blivit
utsedda.

Jag tror inte, att det finns tillräckligt
fog för den anmälan, som herr Bergh
ville att utskottet skulle besluta, och det
är anledningen till att vi inte ha velat
biträda honom på denna punkt.

Herr HERLITZ: Herr talman! Under
punkt IV ha nio ledamöter av utskottet
framfört ett skatteärende, som har tilldragit
sig åtskillig uppmärksamhet redan
tidigare i riksdagen och dessutom
också i pressen. Det gäller den varuskatt,
som AB Lifaco har blivit ålagd
att betala.

Denna fråga har flera olika aspekter.
Man har sålunda först och främst kritiserat
kontrollstyrelsens behandling av
bolagets beskattning; man har kritiserat
det förfaringssätt, som har tillämpats,
och man har anfört att de metoder, som
ha tillämpats, icke ha varit riktiga. Det
spörsmålet är det inte meningen att ta
upp i dag, men jag tillåter mig erinra
kammarens ledamöter om att en motion,
berörande just förfarandet i sådana
skattemål som detta, ligger under bevillningsutskottets
behandling och snart
nog kommer på kammarens bord.

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Nr 17.

113

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Man har också kritiserat själva det
avgörande, som har träffats i skattefrågan,
först av kontrollstyrelsen och
sedan i överensstämmelse med kontrollstyrelsens
mening av regeringsrätten.
Man har kritiserat avgörandet såsom
oriktigt, och ett särskilt stöd har den
kritiken fått i det förhållandet, att sedan
bolaget vänt sig till allmän domstol
för att få restitution för erlagd
skatt, ha både rådsturätten och Svea
hovrätt givit bolaget rätt, d. v. s. intagit
en annan ståndpunkt än regeringsrätten.
Men inte heller denna fråga —
huruvida beskattningsåtgärden stod i
överensstämmelse med förordningens
föreskrifter eller inte — skall jag ta
upp här. Den frågan är nu slutligt avgjord
av regeringsrätten, och genom
högsta domstolens utslag på bolagets talan
inför allmän domstol är fastslaget,
vad jag också för min del anser vara
riktigt, att det är regeringsrätten som
har det avgörande ordet härvidlag. Vi
ha sålunda i våra resonemang att utgå
från dess ståndpunkt.

Nu uppkommer emellertid här en
tredje fråga. Det är spörsmålet om bolagets
anspråk på restitution av erlagd
varuskatt. Jag ber kammarens ledamöter
erinra sig vad det här är fråga om.
Det gäller en s. k. övervältringsskatt,
som en producent betalar till statsverket
men som är avsedd att drabba hans
kunder. Skatten kominer att drabba
hans kunder på det sättet, att han sätter
ett med hänsyn till skatten beräknat
pris, då han säljer sin vara, och så betalar
han sedan in skatten till staten.
Förhållandet var nu det, att bolaget ansåg
sig icke skattskyldigt för vissa av
bolaget producerade varor. En tid efteråt
kommo kontrollstyrelsens och
slutligen regeringsrättens utslag, i vilka
förklarades, att bolaget hade tagit miste
och var skyldigt att betala varuskatt,
alltså betala varuskatt för varor, som redan
voro sålda under den förutsättningen,
att de inte voro skattepliktiga, och
som sålunda åsatts ett pris med hänsyn
därtill. Annorlunda uttryckt: Att betala
skatt i detta fall betydde, att skatten

S Första kammarens protokoll 1951. Nr 17.

drabbade icke konsumenterna, som förordningens
mening är, utan företaget
självt.

Låt oss sätta oss in i vad detta innebär!
Sådana här anordningar innebära
ju i själva verket att staten anlitar enskilda
företagare såsom en sorts skatteindrivare,
men — märk väl — skatteindrivare,
som inte på förhand få ett klart
besked om vad de skola indriva och
som få skylla sig själva, ifall de ha försummat
att indriva skatt. Ha de inte indrivit
den, få de betala beloppet ur egen
kassa. Det är naturligt, att man i sådant
läge får skylla sig själv, ifall man verkligen
begått en tabbe, ifall man missförstått
en förordnings klara innehåll; då
bör en sådan skatteindrivare ju bära
den av försumligheten vållade förlusten
själv. Men nu var sannerligen inte
denna skatteförordning klar, långt därifrån!
I själva verket stod AB Lifaco,
då det skulle tolka förordningen, inför
ett mycket, mycket kinkigt spörsmål.

Nå, bolaget kom nu till det resultatet,
att det inte var skattepliktigt. Hur skall
man bedöma detta misstag? Ja, man får
bedöma sådana misstag så, att man frågar:
Har lagen varit så klar, att misstaget
var oursäktligt? Eller måste vi medge,
att misstaget var ursäktligt?

Jag sade mig redan på sin tid för fem
år sedan, när bolaget första gången sökte
restitution, att det var i hög grad ursäktligt,
att företaget inte kunde bedöma
saken på förhand så som regeringsrättens
utslag föll. Man kunde dock möjligen
tveka något i detta hänseende då.
Men genom det nya, som har inträffat,
har det till fullo klargjorts, hur i högsta
grad ursäktligt, för att inte säga helt naturligt,
bolagets siitt att tolka författningen
var. Ty vad är det som har
hänt? Jo, det har ju visat sig, att bolaget
har fått medhåll av rådsturätt och hovrätt
— eller för att uttrycka det tydligare:
hovrätten har i fråga om vissa varor
förklarat, alt den delar bolagets mening,
icke regeringsrättens; i fråga om
andra varor har den sagt, att det visserligen
var så att regeringsrätten hade
rätt, men att misstaget med avseende å

114

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

dessa varor var så ursäktligt, att skatt
i själva verket icke borde ha uttagits.

Härmed tycker jag situationen för
denna skatteindrivare har blivit fullt
klarlagd. Det är en orimligt hård hörda,
som har lagts på bolaget, då det sålunda
har fått sona för ett misstag ■—
tv så få vi ju i belysning av regeringsrättens
utslag kalla det — men ett misstag,
som är så fullkomligt naturligt, att
man kan säga, att det inte kunde ha
undvikits. Under sådana förhållanden
har det förvånat mig att Kungl. Maj:t,
då bolaget begärde att det skulle få det
felande beloppet restituerat -— bolaget
fick år 1945 endast ut 35 000 kronor av
det ifrågavarande beloppet, som uppgick
till mellan 80 000 och 90 000 kronor
— icke vidtog någon åtgärd utan
tyckte att det fick vara som det var. Jag
kan inte se saken på det sättet. Jag vill
understryka att fastän lagen uttryckligen
stadgar att Kungl. Maj:t »äger, då
synnerliga skäl därtill äro», bevilja restitution
och fastän det sålunda kan se
ut, som om det berodde på Kungl. Maj ds
skön, om ersättning skall utgå eller inte,
kan jag inte se detta som ämne för
rent skönsmässig bedömning. Jag ser det
som ett klart och enkelt rättskrav, att
då statsmakterna konstruera författningar
på ett sådant sätt som här och
ställa en företagare i en sådan situation,
skola de också vara beredda att bära
konsekvenserna därav.

Det har förvånat mig, att det yrkande,
som jag har framställt i utskottet om en
anmärkning jämlikt 107 § regeringsformen,
inte har vunnit allmän anslutning.
Jag vet inte, om jag röjer några hemligheter,
om jag säger att jag hade ett intryck
av att man i stort sett på alla kanter
delade min syn på vad som hade
hänt; man ville ändå inte vara med om
en anmärkning. Jag har svårt att förstå
den ståndpunkten, men jag gläder mig
åt att saken, åt vilken nu i detta sammanhang
inte något vidare kan göras,
kommer tillbaka till riksdagens behandling,
då riksdagen tar under omprövning
den motion, vari har yrkats just
den restitution, som Kungl. Maj:t bär
förvägrat bolaget.

Herr LINDÉN: Herr talman! Jag vill
gärna betyga att majoriteten inom utskottet
och i varje fall jag har haft den
meningen, att i den mån herr Herlitz
kritiserade varuskatteförordningen, har
lians kritik varit berättigad. Jag skulle
för min del vilja uttrycka saken på det
sättet, att jag betraktar det såsom i hög
grad otillfredsställande, att staten genom
illa skrivna författningar skapar
risker för enskilda. Lag skall nu en
gång kunna läsas och kunna läsas av
envar. Den saken ha vi i verkligheten
icke heller diskuterat, och det är väl
tydligen detta, som herr Herlitz hänvisade
till i sitt anförande, då han sade
att vi på den punkten kommit överens.

Här ha vi således en författning om
varuskatt, och här sitta nu en gång i tiden
herrarna i Lifaco och studera med
sina advokater denna lagtext. De komma
till en viss bestämd slutsats och ta
en risk. Sedan prövas deras ärende av
kontrollstyrelsen, som har en annan
uppfattning. Kontrollstyrelsens mening
får stöd av regeringsrätten. Därefter läses
samma författning i belysning avvad
som skett ytterligare av rådhusrätten,
som kommer fram till en annan
tolkning än regeringsrätten, och av hovrätten,
som ställer sig på rådhusrättens
sida.

Det är alldeles tydligt, att när olika
myndigheter och olika jurister kunna
läsa samma sak på så olika sätt, är det
i och för sig icke lätt för en enskild
man eller för ett bolag att ta bestämd
ställning i en fråga som denna.

Så långt, herr talman, är jag alltså ense
med herr Herlitz. Men därefter skilja
sig våra vägar. Jag resonerar på följande
sätt: Vad vi nu ha att behandla är
en dechargefråga. Jag har verkligen
mycket svårt att begripa, hur man ur
denna fråga om Lifaco kan få fram en
tillräcklig grund för en anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen. Vad har
nämligen hänt? I författningen om varuskatt
står det bl. a.: »Den, som ämnar
bedriva tillverkning, som i 1 § första
stycket avses, skall därom göra skriftlig
anmälan till kontrollstyrelsen minst 14
dagar före tillverkningens påbörjande

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

115

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

med angivande av företagets namn och
belägenhet, tillverkarens fullständiga
namn och postadress, det eller de varuslag,
tillverkningen är avsedd att omfatta,
samt dagen för dess påbörjande.»

Skattskyldigheten avgöres — såsom ju
också herr Ilerlitz i en skrivelse i annat
sammanhang påpekat —- i efterhand av
kontrollmyndigheten. Om jag suttit med
i detta bolag, tänker jag mig att det kan
ha gått till på följande sätt: Jag laser
denna usla författning. Jag får inte klart
för mig vad den innehåller. Jag vet inte
hur den stämmer med min tillverkning.
En del advokater säga mig, att jag inte
behöver betala någon varuskatt — arbeta
alltså bara på! Gör jag då inte såsom
de flesta producenter, nämligen:
Jag tar en risk? Jag chansar, kanske därför
att jag önsketänker, kanske därför
att jag är i god tro. Ordet spekulation
ligger nära till hands i detta sammanhang.

Men när nu bedömningen på detta
sätt var osäker — borde inte firman i
alla fall då ha tagit det säkra för det
osäkra och gjort anmälan i relativt god
tid? Ärendets gång har visat, att det varit
klokt. Producenten hade en mening,
kontrollstyrelsen hade en annan. Kontrollstyrelsens
mening fick stöd av regeringsrätten.
Producenten drev frågan vidare
över rådhusrätt och hovrätt, där
man godkände en annan tolkning, som
emellertid i och för sig blev betydelselös,
därför att högsta domstolen förklarade,
att ärendet icke var ett sådant
ärende, som skulle ligga under rådhusrätts
och hovrätts prövning.

Efter denna redogörelse, herr talman,
är jag framme vid min slutsats, .lag hävdar
således fortfarande, att det är högst
otillfredsställande att en författning
skall vara så illa skriven och så svårbegriplig
att människor, som exempelvis
i en affärsrörelse ta en risk, kunna råka
ut för det som herr Herlitz skildrade,
d. v. s. förlora en hel del pengar. Det är
bedrövligt. Men när firman går till
Kungl. Maj:t och begär att få detta belopp
restituerat, så har ju Kungl. Maj:t
att stödja sig på olika uttalanden. Kungl.
Maj:t kan väl, såvitt jag begriper, välja

rådhusrättens och hovrättens utslag som
basis för sitt beslut, men Kungl. Maj:t
bör vara lika oförhindrad att ta hänsyn
till den slutsats, som dragits av de myndigheter,
vilka skola handlägga dessa
ärenden, nämligen kontrollstyrelsen och,
vid klagan, regeringsrätten.

När jag kommit så långt frågade jag
mig i utskottet, och jag gör det fortfarande:
Föreligger här tillräcklig anledning
att resa anmärkning emot det föredragande
statsrådet? Skulle man inte —
men det är kanske litet halsbrytande —
lika väl kunna tänka sig, att om Kungl.
Maj:t restituerat hela beloppet emot kontrollstyrelsens
och regeringsrättens meningar,
skulle några andra — eller kanske
t. o. m. samma — ledamöter av utskottet
ha kunnat rikta en anmärkning
mot Kungl. Maj:t för att Kungl. Maj:t
slarvat bort pengar och icke använt det
stöd, som Kungl. Maj:t hade hos kontrollstyrelsen
och regeringsrätten.

En svaghet synes ligga däri att Kungl.
Maj :t beslutat restituera en del av beloppet.
Däri kan anses ligga ett medgivande.
Efter en interpellation, som herr Herlitz
väckte och fick svar på utav dåvarande
statsrådet Wigforss, anförde emellertid
statsrådet Wigforss i en av Kungl.
Maj:t till riksdagen hänskjuten fråga om
ändring av varuskatteförordningen bl. a.
följande: »I övrigt torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att från fall till fall bedöma
huruvida ''synnerliga skäl’ skola
anses vara för handen. Jag förutsätter
emellertid, att med hänsyn till stadgandets
karaktär detsamma erhåller en restriktiv
tolkning. Jag förutsätter även
att, därest Kungl. Maj:t i visst fall skulle
anse återbäring av varuskatt böra medgivas,
återbäringen skall kunna begränsas
till skälig del av det erlagda skattebeloppet.
»

Bevillningsutskottet fann ingen anledning
till erinran emot detta Kungl.
Maj :ts förslag, och riksdagens båda kamrar
biföllo den 4 maj 1945 förslaget.

Jag tänker, herr talman, att detta är
tillräcklig förklaring till varför Kungl.
Maj:t sedermera vid prövning av restitutionsiirendet
fann skiiligt, med hänsyn
bl. a. till myndigheternas olika stånd -

116

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd,
punkter och vanskligheten i bedömning- säktligt — och på den punkten har jag
en av lagtexten, att tillerkänna bolaget förmånen att herr Linden är fullt ense
en del av beloppet eller 35 000 kronor, med mig.

Jag har inte svårt att förstå att Kungl. Vad slutligen gäller bevillningsutskotMaj
:t här ansett det ligga i sitt skön att tets uttalande i anslutning till Kungl.
pröva ärendet på det sättet. Jag kan så- Maj:ts proposition 1945, att skatt skall
ledes icke finna att Kungl. Maj ds med- utmätas »med hänsyn till vad som är
givande om restitution av 35 000 kro- skäligt», så är det intet argument emot
nor måste innebära ett ståndpunktsta- kravet, att i ett fall sådant som det här
gande, som borde ha föranlett beslut förevarande full ersättning borde utgå.
om restitution av hela beloppet.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill göra några få erinringar.

Låt mig till en början påpeka, att det
inte fanns någon möjlighet för bolaget
att få klarhet om hur det skulle förhålla
sig. Kammarens ledamöter erinra sig att
vi beslutat om inrättandet av en riksskattenämnd,
som på andra skatteområden
skall tillgodose behovet för den enskilde
att få veta på förhand hur det
ställer sig i beskattningshänseende. Den
möjligheten fanns icke i detta ärende.
Visshet kunde icke fås, förrän ärendet
gått upp till regeringsrätten.

Då säger herr Linden, att i ett sådant
läge skulle han ha »chansat», d. v. s. han
skulle ha spekulerat på det ena eller
andra sättet, tagit risken att sälja till för
lågt pris i stället för ett pris som inkluderade
skatten. Är det inte, herr Lindén,
ett orimligt krav, som staten ställer på
sina skatteindrivare, om den fordrar av
dem, att de antingen skola ta risken av
en klar förlust av hela skattebeloppet eller
också prissätta sina varor på ett
sätt, som är orimligt, om ingen skatt
skall utgå, och som gör att varorna faktiskt
bli osäljbara på marknaden?

Herr Lindén sade vidare, att det var
svårt för Kungl. Maj:t att veta vilken
mening, som Kungl. Maj:t skulle hålla
sig till, regeringsrättens eller de allmänna
domstolarnas. Så stod icke problemet
för Kungl. Maj:t. Här var icke fråga om
vilken mening som skulle följas, utan
det gällde uteslutande, såvitt jag förstår,
att bedöma huruvida det var skäligt
att ersättning utgick med hänsyn till
att misstaget var mer eller mindre ur -

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag är
suppleant i konstitutionsutskottet, och
vid några tillfällen har jag också haft
möjlighet att delta i utskottets behandling
av ärenden. Så har icke varit fallet
beträffande detta ärende, men jag har
rätt så ingående följt det under de gångna
åren.

Jag tror att herr Lindén på en punkt
tecknade saken alldeles riktigt, nämligen
då han sade att frågan om ersättning till
Lifaco kanske icke lämpligen bort tas
upp som en dechargefråga. Jag tror
knappast, om jag hade varit med i konstitutionsutskottet,
att jag skulle ha yrkat
anmärkning mot föredragande statsrå det.

Men jag vill uttala här, att det enligt
min uppfattning finns utomordentligt
starka skäl för statsmakterna att
tillfredsställa Lifaco, ty den lagstiftning,
som Lifaco blivit dömd efter, är enligt
vad jag kan finna fullständigt obegriplig.
Man förstår icke vid läsningen av
denna lagstiftning, att den skall kunna
föra till sådana konsekvenser, som fallet
har varit.

Nu är klockan en kvart i tolv på natten,
och därför skall jag inte på detta
stadium gå in på frågan närmare •— det
vore dock ganska frestande, ty det är
mycket intressant att se hur man i det
här landet kan skriva lag på ett sådant
sätt, att det är omöjligt att förstå att lagen
kan leda till det resultat, som den
ansetts böra leda till.

Herr Lindén säger att detta bolag och
dess advokater ha tagit en risk. Jag har
inte stått i förbindelse med bolaget och
känner inte till det på något sätt men
anser att man icke får utgå från, som herr
Lindén gjorde nyss, att bolaget haft ad -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

117

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

vokater. Det bör i stället bevisas att bolaget
liaft det. Vi ha här en annan sak
att också tänka på. På fackspråket innebär
ordet »choklad» att det skall vara
en massa, i vilken det förekommer kakao
till 25 å 30 procent. Ännu så sent
som 1949 ansåg en livsmedelskommitté,
vars betänkande har lett till en proposition,
som för närvarande ligger på
riksdagens bord, att för att en vara skall
få kallas för choklad den skall bestå av
kakao till 30 procent. Nu tillverkar detta
företag en vara, som innehåller kakao
till, om jag inte missminner mig, mindre
än 4 procent. Det var alltså fråga om en
utomordentligt mycket lägre siffra. Jag
anser inte att beträffande den produkt,
varom här är fråga, man kan kalla det
att företaget tog en risk, när det underlät
att göra anmälan för kontrollstyrelsen,
då den produkt som det tillverkar
innehåller bara en sjundedel av den
kvantitet kakao, som skall behövas för
att en vara på fackspråket skall kunna
benämnas choklad. Jag tycker därför
inte att man kan säga, att bolaget borde
ha förstått, att det skulle göra anmälan.
Det står i hovrättens dom, att de anvisningar
som utfärdats icke giva anledning
till antagande, att i dem beteckningen
choklad skulle använts i annan
betydelse än den i fack- och språkbruket
gängse.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla
tiden längre. Jag vill bara upprepa
vad jag sade förut, att vad man än
har för uppfattning om denna fråga såsom
en dechargefråga så vore det bra
— det skulle i alla händelser tillfredsställa
mitt rättsmedvetande — om saken
ordnades.

Herr LINDÉN: Herr talman! Jag gläder
mig åt att professor Holmbäck åtminstone
för sin del avsågade från detta
ärende vad som hänger samman med
dechargen. I övrigt skall jag yttra mig
mycket kortfattat.

Denna firma, som det är tal om, startar
tillverkning av en rad ersättningsprodukter
med namn sådana som »Li -

facomassa», »Lifacogarneringsbär», »Lifaco
garneringspäron», »Lifaco pikerings-
och garneringsgelé», »Lifaco glaseringsgelé»
o. s. v. Jag utgår fortfarande
från att det kunde råda tvekan om
varuskatt skulle utgå. 1 företaget sitter
emellertid klokt folk, skickliga affärsmän.
De ville sannolikt gardera sig på
alla sätt men voro tydligen ändock beredda
att ta en viss affärsrisk. De hade
säkert läst, vad jag nyss föredrog, 5 §
av denna förordning, där det står:
»Den, som ämnar bedriva tillverkning»,
o. s. v., »skall därom göra skriftlig anmälan
till kontrollstyrelsen minst 14 dagar
före» etc.

Om man skall starta en sådan här
tillverkning, föreställer jag mig att den
icke kan komma i gång på en förmiddag.
Man behöver veckor och åter veckor
för att förbereda tillverkningen.
Kan det då vara så besynnerligt om en
lekman, som inte sysslar så värst mycket
med affärer, anser att nog måtte
väl företaget ändå ha kunnat gå till
kontrollstyrelsen och höra efter vad kontrollstyrelsen
hade för mening. Bolaget
kunde anmält ärendet och fått saken
så att säga undersökt i förväg.

Sedan måste jag säga, att jag är litet
grand påverkad av innehållet i den föredragningspromemoria,
som ingavs då
bolaget stämt kronan till Stockholms
rådhusrätt. Däri står nämligen bl. a.:
»Den omständigheten att allmänheten
köper och förtär en viss surrogatvara
utan vetskap om varans beskaffenhet
torde icke utgöra skäl för att den sämre
varan undandrages skatt eller i skattehänseende
ställes fördelaktigare än den
äkta.» Det är en sak, som också har sin
lilla betydelse i en kristid!

Till slut vill jag, herr talman, gärna
understryka vad herr Holmbäck sade,
nämligen att här finnas starka skäl för
att tillmötesgå Lifaco i dess önskemål
på grund av vad som förekommit. Men
det är ju inte därom dagens debatt rör
sig, ulan dagens debatt rör sig om huruvida
det kan finnas skäl till anmärkning
emot Kungl. Maj:t för att Kung].
Maj:t rättat sig efter och tagit stöd av
de uppgifter, som här iiro redovisade.

118

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! När
man förebrår detta bolag, att det icke
vänt sig till kontrollstyrelsen, får man
icke glömma att här är fråga om några
konditorer, som kanske icke ens kände
till kontrollstyrelsens existens eller någon
förordning om varuskatt. Jag tror
icke att man kan begära, att de skola
göra sådan anmälan. Dessutom var det
så, herr talman, att de på sin tid ställdes
under åtal för att de icke anmält
sin tillverkning men blevo frikända.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
göra bara en kort replik.

Om jag inte missminner mig, förekom
det vid något tillfälle, att Lifaco vände
sig till kontrollstyrelsen och fick ett besked,
som icke överensstämde med det
som sedermera låg till grund för kontrollstyrelsens
beslut. I vart fall få vi
lov att fasthålla vid det grundläggande
faktum, att man kan icke få något bindande
förhandsbesked från något håll.
Man får ett avgörande först genom regeringsrättens
utslag.

Det skulle till sist vara mycket intressant
att få veta vad som låg bakom herr
Lindens antydningar om att det här
gällde någon sorts sämre varor. Jag vet
icke om däri låg någon antydan om att
den hårdhänta behandlingen i skattehänseende
skulle vara betingad av det
förhållandet och att alltså vid ärendets
avgörande på något vis skulle ha kommit
in ett bedömande av hur dessa varor
voro beskaffade. Men jag vågar knappast
tänka mig, att herr Lindén menade
någonting så uppseendeväckande.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Under
punkt III i det föreliggande memorialet
redovisas ett kommunikationsärende,
som jag skall be att få säga några ord
om.

Vi ha under de senaste månaderna,
särskilt från regeringen, i tal och skrift
erinrats om att det statsfinansiella läget
är sådant att sträng sparsamhet måste
iakttagas när det gäller nya anslag eller
investeringar av statsmedel. När
man t. ex. läser de olika huvudtitlarna

i årets statsverksproposition, ser man
att departementscheferna vid ett flertal
punkter beklaga, att de ej kunnat gå
med på vissa nya eller förhöjda anslag,
hur behjärtansvärda dessa än vore, enär
det statsfinansiella läget ej tillåter detta.
Man kan därför ej undgå att bli förvånad
när man finner att regeringen på
hemställan av statsrådet ocli chefen för
kommunikationsdepartementet den 26
maj 1950 anvisat 700 000 kronor av statens
järnvägars medel till anläggande av
en linbana i Are.

Nu har ju järnvägsstyrelsen den 17
maj 1950 gjort framställning till Kungl.
Maj :t om att få ta i anspråk denna summa
av statens järnvägars dispositionsanslag.
Detta anslag, som järnvägsstyrelsen
äger disponera för, som det heter,
»oförutsedda och mindre arbeten» får
dock endast användas för sådana företag
som draga en kostnad av högst
100 000 kronor, överstiger kostnaden
100 000 kronor, måste styrelsen ansöka
härom hos Kungl. Maj:t, men då bör
ärendet föregås av »en noggrann angelägenlietsprövning»,
enligt departementschefens
uttalande i 1945 års statsverksproposition.

Då en så stor summa som den som
här tagits i anspråk för linbanan i Åre
icke någon gång tidigare utgått från detta
dispositionsanslag och knappast kan
anses vara avsedd att utgå utan riksdagens
hörande, måste man ställa sig frågan,
varför detta ärende ej underställts
riksdagen. I sin första skrivelse i ärendet
till Kungl. Maj:t den 4 februari
1950 hemställde järnvägsstyrelsen, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
till anläggande av en linbana i Åre anvisa
700 000 kronor. Järnvägsstyrelsen
ansåg tydligen, att en så stor summa ej
gärna kunde tas i anspråk utan att riksdagen
först hördes. Då ärendet dessutom
ej var särskilt brådskande hade
riksdagens medgivande, enligt vårt förmenande,
först bort inhämtas när den
summa det gällde var av denna storleksordning.
Av denna anledning ha reservanterna
yrkat anmälan mot föredragande
departementschefen, statsrådet
Nilsson.

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Nr 17.

119

Herr LINDÉN: Herr talman! Det är
givet att konstitutionsutskottet med all
makt bör värna om riksdagens rättigheter.
Om det hade funnits verkliga skäl
till anmärkning mot vederbörande statsråd,
hade jag utan tvivel anslutit mig
till en sådan anmärkning. Men jag har
än svårare än under föregående punkt
att kunna förstå, hur man här skulle
kunna framställa ett berättigat anmärkliingsyrkande.
Jag skall, herr talman,
tillåta mig att helt kort summera vad
som har skett.

I ärendet redovisas ett dispositionsanslag.
Departementschefen framlade för
1945 års riksdag förslag om att dispositionsanslaget
skall kunna användas till
mindre arbeten, vilka var för sig beräknas
dra en kostnad av högst 100 000
kronor. Om man nu menar att departementschefen
har överskridit sin befogenhet
därigenom att han utanordnat
dessa 700 000 kronor och att han
kränkt riksdagens rätt, kan detta icke
vara riktigt, eftersom riksdagen vid
samma tillfälle godtog ett uttalande, enligt
vilket departementschefen äger rätt
att från detta anslag utanordna belopp
som överstiga 100 000 kronor. Jag ser
saken på det sättet, herr talman, att
klandret i det här fallet väl då icke borde
riktas mot departementschefen, som
har använt en fullmakt som riksdagen
har meddelat, utan mot riksdagen som
så lättsinnigt lämnat departementschefen
denna fullmakt. Under sådana förhållanden
har jag svårt att se, hur riksdagen
skulle ha kunnat acceptera ett anmärkningsvrkande
som i verkligheten
inte riktar sig mot departementschefen
utan mot riksdagen själv, eftersom departementschefen
blott har använt den
fullmakt som riksdagen gett honom.

Herr BJÖRCK: Herr talman! När man
läser igenom handlingarna, får man den
bestämda uppfattningen, att riksdagen
aldrig tänkt sig att det skulle kunna bli
fråga om så stora belopp som 700 000
kronor. Det säges i direktiven för anslaget,
att om järnvägsstyrelsen behöver
ta i anspråk belopp överstigande 100 000

Ang. visst tillägg till sekretesslagen,
kronor, måste regeringens tillstånd först
inhämtas. Riksdagen har säkerligen aldrig
tänkt sig att den fullmakt, som herr
Lindén nämnde, skulle gälla ett så stort
belopp som det ifrågavarande. Reservanterna
anse att ärendet först borde
ha underställts riksdagen, ty mer brådskande
var det inte. Vi böra hålla på
riksdagens rätt att själv pröva saken
när det gäller så stora anslagsbelopp
som det som här utgått.

Ang. visst tillägg till sekretesslagen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379) m. m. i vad propositionen
hänvisats till konstitutionsutskottet.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 28 februari
1951 såvitt anginge förslag till
ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar
hänvisat en av Kungl. Maj :t till riksdagen
avlåten proposition, nr 64, däri
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen, bland
annat, att antaga vid propositionen fogade
förslag till 1) förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379); 2) förordning
om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor;
samt 3) lag angående ändrad lydelse av
17 § sekretesslagen.

I propositionen hade föreslagits,
bland annat, att ett centralt administrativt
organ benämnt riksskattenämnden
skulle inrättas från och med den 1 juli
1951. Bland nämndens uppgifter märktes
befogenhet att på begäran meddela skattskyldig
bindande förhandsbesked i frågor,
som avsåge sökandens taxering till
kommunal och statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt
eller ersättningsskatt, samt i frågor, som
avsåge taxering av fastighet. I proposi -

120

Nr 17.

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Ang. visst tillägg till sekretesslagen.

tionen hade vidare föreslagits ett tillägg
till 17 § sekretesslagen av innehåll, att
handlingar i ärenden om förhandsbesked
skulle omgivas med sekretesskydd.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

riksdagen, med förklarande att Kungi.
Maj ds förevarande proposition, nr 64, i
vad den hänvisats till konstitutionsutskottet,
icke kunnat i oförändrat skick
bifallas, i anledning av samma proposition
måtte antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Till myndighet —--uppgiftens datum.

Förmögenhetslängd ävensom — — — längdens datum.

Handlingar i ärenden, som avses i
förordningen om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor,
må ej utan samtycke av den
som sökt beskedet utlämnas till annan
tidigare än tjugu år från handlingens
datum.

Handlingar i ärenden, som avses i
förordningen om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxtringsfrågor,
må ej utan samtycke av den
som sökt beskedet utlämnas till annan
tidigare än tjugu år från handlingens
datum. Vad nu sagts skall dock beträffande
myndighets beslut i dylikt ärende
gälla endast om myndigheten i beslutet
förordnat därom. Sådant förordnande
skall myndigheten meddela, om den finner,
att beslutets offentliggörande, med
hänsyn till däri förekommande upplysningar
om affärs- eller driftförhållanden,
kan lända sökanden eller annan till men.
Beslut i ärende om förhandsbesked må i
intet fall hemlighållas, sedan det åberopats
vid taxering.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

Reservation hade avgivits av herrar
Gottfrid Karlsson, Fritjof Thun, Damström,
Hedenby, Fast, Norén och Spångberg
samt fru Svedberg och fru Wallin,
som ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till förevarande
proposition, nr 64, såvitt den hänvisats
till konstitutionsutskottet, måtte antaga

det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 17 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Den fråga som behandlas i föreliggande
utlåtande gäller, i vilken omfattning
handlingar som handläggas av

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

121

riksskattenämnden skola vara skyddade
av sekretess. Författningen innebär att
riksskattenämnden, som herr Herlitz
nyss anförde i annat sammanhang, skall
kunna ge förhandsbesked om på vilket
sätt och under vilka förhållanden skattskyldighet
föreligger. Men för att riksskattenämnden
skall kunna ge dylikt
förhandsbesked är det nödvändigt att
den som önskar få ett sådant besked
till nämnden inger framställning härom
och även motiverar sin fråga med mer
eller mindre utförliga handlingar.

Inom parentes vill jag nämna att det
var lotten som kom att avgöra vilken
grupp som skulle bilda majoritet eller
minoritet vid denna frågas behandling
i utskottet. Vi blevo tio mot tio. Det har
sedan inte blivit mer än nio som reserverat
sig, men vid beslutets fattande
delade sig utskottet, som sagt, i två lika
stora hälfter.

Kungl. Maj:t föreslog i propositionen,
att »handlingar i ärenden, som avses i
förordningen om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor,
må ej utan samtycke av den
som sökt beskedet utlämnas till annan
tidigare än tjugu år från handlingens
datum». Utskottets majoritet har tillstyrkt
införandet av detta stadgande i
lagen, vilket även reservanterna göra.
Utskottets majoritet vill emellertid härutöver
göra följande tillägg: »Vad nu
sagts skall dock beträffande myndighets
beslut i dylikt ärende gälla endast om
myndigheten i beslutet förordnat därom.
Sådant förordnande skall myndigheten
meddela, om den finner, att beslutets
offentliggörande, med hänsyn till
däri förekommande upplysningar om affärs-
eller driftförhållanden, kan lända
sökanden eller annan till men. Beslut i
ärende om förhandsbesked må i intet
fall hemlighållas, sedan det åberopats
vid taxering.»

Vi som ha reserverat oss till förmån
för Kungl. Maj ds förslag förmena, att
om det skall bli beroende av riksskattenämndens
beslut, huruvida sådant förhandsbesked,
som det här är fråga om,
skall offentliggöras eller inte, kan det
komma att få den konsekvensen att

Ang. visst tillägg till sekretesslagen,
riksskattenämnden inte kommer att fylla
den uppgift som den är avsedd att
fylla. Man riskerar nämligen då att en
stor del av dem som kanske annars hade
begärt dylikt förhandsbesked dra sig
härför emedan de riskera, att de uppgifter
och upplysningar som de lämna
i samband med anhållan om förhandsbesked
kunna komma att offentliggöras.
Om de riskera att deras upplysningar
till nämnden bli offentliga, komma de
säkerligen att underlåta att vända sig
till detta nya organ, som riksdagen på
förslag av bevillningsutskottet beslutat
inrätta.

Herr talman! På grund av den sena
timmen skall jag inte ytterligare upptaga
kammarens tid. Vi reservanter anse
på de skäl som jag här anfört att riksdagen
bör följa Kungl. Maj:ts förslag.
Jag hemställer därför, lierr talman, om
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen, vilken är lika med
Kungl. Maj :ts förslag i ärendet.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vädjar
särskilt till kammarens socialdemokrater
att uppmärksamma, hur besynnerligt
detta ärende ligger till. Det ligger
besynnerligt till i så måtto att om
t. ex. en politiskt intresserad och orienterad
socialdemokrat finge framför sig
å ena sidan utskottets utlåtande och å
andra sidan reservationen inte finge
reda på vilka som stå bakom respektive
förslag, skulle det, om jag bad honom
gissa vilket förslag i detta ärende som
härrör från socialdemokratiskt håll och
vilket som kommer från borgerligt håll,
hos honom inte råda någon tvekan om
att det naturligtvis är de borgerliga som
ha varit ängsliga för att skattehemligheter
skola röjas, medan det väl är socialdemokraterna
som ha fört offentlighetens
talan. Nej, det råkar förhålla sig
alldeles tvärtom. Jag begriper inte, hur
det kunnat bil på det viset, men det är
ett faktum som här bör framhållas.

För mig har denna sak legat så till —
jag tror att jag därutinnan haft en allmän
anslutning också från socialdemokratiskt
håll — att det här, liksom på
alla andra områden, är ytterst angeläget

122

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. visst tillägg till sekretesslagen,
att hävda den för hela vår förvaltning
och hela vårt statsliv väsentliga offentligheten.
Det är angeläget att hävda den
principen att allmänna handlingar skola
vara tillgängliga för envar och kunna
bilda underlag för diskussion om och
kritik av myndigheternas åtgöranden.
Tillämpat på detta fall betyder det, att
offentlighetsintresset innebär att det är
möjligt för intresserade att följa riksskattenämndens
verksamhet, att studera
de besked som ges, sammanställa dem,
dra sina slutsatser, kritisera somligt, kritisera
kanske för bristande konsekvens
o. s. v. Det innebär att man lägger riksskattenämnden
liksom allt annat under
offentlig insyn. I förbigående sagt vill
jag anmärka med anledning av vad som
skrives i reservationen, att detta intresse
av offentlighet ingalunda tillgodoses
därigenom att man säger till riksskattenämnden,
att den själv skall publicera
valda meddelanden om sin verksamhet,
och än mindre av det självklara och i
detta sammanhang likgiltiga förhållande,
som reservanterna ansett nödvändigt att
påpeka, nämligen att en sökande hos
nämnden givetvis själv kan publicera det
besked som han har fått.

Offentligheten är utgångspunkten. Men
här som på alla andra områden få vi naturligtvis
mot offentlighetskravet väga
berättigade sekretesskrav, och i detta fall
finns det berättigade sådana, vilket jag
strax skall återkomma till.

Jag har sett saken på det siittet att
det är en tarvlig och billig lösning, om
man löser frågan så att man utan vidare
stryker ett streck över den ena eller
andra synpunkten och t. ex. säger,
att här är det så gott att vi tillgodose
sekretessbehovet helt och hållet, och
det får sedan gå med offentligheten hur
det vill. Det är det som propositionen
har gjort. Den har velat att handlingar,
som inkomma till riksskattenämnden,
skola vara hemliga liksom även riksskattenämndens
egna beslut och detta
också på det stadium då riksskattenämndens
beslut åberopas av en skattskyldig
i en taxeringsprocess. Efter vårt
sätt att se kan man icke lösa saken så,
utan man får söka sig fram till en för -

nuftig kompromiss mellan de olika kraven
som ger vartdera av dem sitt.

Vi som ha råkat bli majoritet ha utan
vidare helt accepterat sekretess med
avseende på de handlingar som en sökande
inger till riksskattenämnden. Det
ligger fullkomligt i linje med den välbekanta
regeln att deklarationer och
liknande uppgifter för taxering äro
hemliga. Den saken äro alltså alla ense
om. Vi ha för resten gått därhän att vi
accepterat, att övriga handlingar, som
komma in, yttranden och besvär o. s. v.,
till skillnad från taxeringsprocessen bli
hemlighållna.

Men vi ha velat göra undantag i fråga
om besluten. Vi ha emellertid även på
den punkten gått Kungl. Maj:t ett litet
stycke till mötes. Vi ha räknat med
möjligheten att ett beslut kan bli så beskaffat
att det ger upplysningar om vederbörandes
affärs- och driftförhållanden,
som kunna lända honom till skada.
Detta kan nämligen inträffa. Vi ha t. ex.
det konkreta fallet att en företagare,
som funderar på en investering eller
dylikt, vill veta, hur den ställer sig i
skattehänseende, och därför vänder sig
till nämnden med begäran om förhandsbesked.
Han kan ju vara i en sådan situation
att det är till hans skada, om
det genom beslutets innehåll röjes för
offentligheten, vilka planer han går och
bär på. Med hänsyn härtill vilja vi att
riksskattenämnden under denna förutsättning
skall kunna förklara beslut
hemliga. Men det blir bara en del av
besluten, som det på denna grund kan
bli fråga om. Det finns många andra
beslut som inte alls ur denna synpunkt
kunna vara ömtåliga, och i sådana fall
mena vi att beslutet bör lyda under de
vanliga reglerna om allmänna handlingars
offentlighet. Vi tillägga att beslut i
intet fall må hemlighållas sedan det
åberopats vid en process.

Reservanterna ha gjort erinringar mot
vår linje ur två synpunkter.

De ha, såsom också utvecklades av
herr Gottfrid Karlsson, sagt att risken
för att upplysningar kunna offentliggöras
genom att besluten bli tillgängliga
kan avhålla folk från att vända sig till

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

123

riksskattenämnden. Ja, nu tror jag att
om man påpekar för riksskattenämnden
att ärendet är ömtåligt med hänsyn till
affärs- eller driftförhållanden, blir riksskattenämnden
förnuftig nog att tillse
att inga uppgifter sippra ut. Men om
det i något hänseende därutinnan skulle
slå fel, skulle jag vilja framhålla, att
det finns otaliga områden inom vår sekretesslagstiftning
där förhållandena äro
precis desamma. Jag kunde räkna upp
det ena fältet efter det andra, där
man kan påvisa att just risken för att
det som man upplyser i handlingar till
en myndighet blir offentliggjort kan
föranleda folk att dra sig för förbindelser
med det allmänna. Låt mig peka
på det klassiska exemplet. Det är välbekant
att staten i sina affärsförbindelser,
med avseende på leveranser
o. s. v., har en drawback i det förhållandet,
att handlingar rörande dylika
ärenden i viss utsträckning bli offentliga,
varför folk drar sig från att engagera
sig med det allmänna. Detta är sålunda
ett problem som inte alls är något
särskilt att leta fram på detta område
utan som gör sig gällande på alla
möjliga områden.

Vidare anföra reservanterna, att ett
beslut kan delvis komma att innehålla
precis samma upplysningar som de ingivna
handlingarna; därför är det, säga
reservanterna med ett som jag tycker
mycket förenklat resonemang, »följdriktigast»
att sätta den röda stämpeln
på allt. Men tillåt mig påpeka, att vi
på åtskilliga håll i gällande lagstiftning
märka just en skillnad mellan inkomna
handlingar och beslut. Jag skulle kunna
räkna upp flera exempel härpå, men jag
vill bara peka på det i detta sammanhang
avgörande. Vi ha regeln om deklarationshemligheten,
men änskönt att i
en taxeringsnämnds eller skattedomstols
beslut kunna komma att inflyta uppgifter
hämtade ur deklarationerna, så äro
icke dessa beslut hemliga utan offentliga.
Vi åstadkomma icke några större
besvärligheter genom att på nu förevarande
område hålla besluten offentliga
än vad vi göra på taxeringsväsendets
område i övrigt.

Ang. visst tillägg till sekretesslagen.

Herr talman! Med åberopande av vad
jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Då jag såsom ensam socialdemokrat
anslutit mig till utskottets
förslag, vill jag bara meddela, varför
jag röstat för majoritetens förslag, att
den motivering, som herr Herlitz framförde
i utskottet, var för mig så övertygande,
att jag för den skull anslöt
mig till utskottsmajoritetens förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gottfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

124

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Ang. visst tillägg till sekretesslagen.

Ja — 69;

Nej — 52.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till ytterligare aktieteckning
i Norbottens järnverk aktiebolag
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kostnader
för företagsräkning;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättande av medel
från försäkringsinspektionens fond
för upprättande vid Stockholms högskola
av en professur i försäkringsrätt;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anvisande av medel
dels för inköp av stenkol och ved,
dels ock för statens bränslekommissions
verksamhet under budgetåret 1951/52
in. m.;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar
i Malå socken m. m.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1951/52 till inredning och utrustning
av nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förhöjd ersättning
till f. d. borgmästaren i Ängelholm Gustaf
Viktor Berg von Linde;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användning av medel
ur postverkets understödskassa för

bidrag till viss semesterhemsverksamhet; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av radiolicensavgiften
jämte i ämnet väckt motion; nr

116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
fastigheter;

nr 117, i anledning av väckta motioner
angående redovisning av utestående
reservationer;

nr 118, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt
vissa personer; samt

nr 119, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående dispositionen
av anslaget för budgetåret 1951/52
till understöd åt folkbiblioteksväsendet.

Vad utskottet i dessa betämkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

120, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1951/52 till bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande; samt
nr 121, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1951/52 till fria resor för barn
m. m.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa markförvärv för
försvaret m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

125

Om uppförande av bergverkstäder för krigsviktig produktion.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 123, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig lotsavgift, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för hudgetåret
1951/52 till vissa åtgärder för förstärkning
av landets ekonomiska försvarsberedskap
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om'' uppförande av bergverkstäder för
krigsviktig produktion.

Punkten 6.

I en inom andra kammaren av herrar
Ståhl och Wedén väckt motion (II: 545)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till uppförande av bergverkstäder
för krigsviktig produktion för
budgetåret 1951/52 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 545 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz, Ohlon,
Sundelin, Lundgren, Malmborg i Skövde,
Svensson i Ljungskile, Ståhl, Kyling,
Birke och Wedén ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, och avslutas med
en hemställan, att riksdagen måtte med
bifall till motionen II: 545 till Uppförande
av bergverkstäder för krigsviktig
produktion för budgetåret 1951/52 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Herr OHLON: Herr talman! I en skrivelse
förra sommaren begärde riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
ett reservationsanslag å 1 miljon kronor

för att möjliggöra att vissa krigsviktiga
industrianläggningar skulle komma till
stånd i skyddade bergverkstäder. Detta
anslagskrav har inte upptagits av Kungl.
Maj:t vare sig i detta sammanhang eller
under tionde huvudtiteln.

Det torde vara allmänt erkänt att
detta är en för landets försörjning i
krigstid mycket viktig angelägenhet,
och riksnämnden har sagt ifrån, att ett
anslag är nödvändigt för att man skall
kunna intressera företagen att anordna
dylika bergverkstäder. Anläggningar av
detta slag kan man ju inte improvisera
i en handvändning, utan de måste ordnas
i tid.

Jag skall inte närmare diskutera frågan,
så långt framskriden som tiden nu
är, utan nöjer mig( herr talman, med att
på grund av det anförda yrka bifall till
reservationen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Denna fråga har tidigare
varit anmäld för innevarande års riksdag.
I tionde huvudtiteln meddelar nämligen
departementschefen å s. 141, att
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
anhållit om ett anslag å 1 000 000
kronor till statsbidrag till bombskyddade
verkstäder o. d. Statsrådet ansåg sig
emellertid på grund av det rådande
ekonomiska läget icke kunna biträda
anslagskravet. Departementschefens
ställningstagande i frågan föranledde
ingen erinran från riksdagens sida.

Statsutskottet har vid behandlingen av
den föreliggande motionen beaktat de
skäl statsrådet anfört. Det gäller här
ett relativt stort anslag, och man har
inga medel direkt disponibla för ändamålet.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är bara så, herr förste vice talman,
att om man verkligen behöver använda
dessa bergverkstäder, så måste de stå
färdiga, ty i ett kritiskt läge bär man
varken tid eller möjlighet att utföra den
sortens arbeten. Detta hör just till det
som måste ordnas i god tid, antingen

126

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Om anslag till Europarörelsens läroanstalt.

man tycker sig ha råd till det eller inte.
Det är knappast troligt att vår ekonomi
kan förbättras på ett avgörande sätt,
innan faran kanske en dag är över oss.
Här måste man se sig före. Det gäller
livsviktiga saker, och en försummelse
kan inte repareras senare.

Med hänsyn till detta ansluter jag
mig, herr talman, till det av herr Ohlon
ställda yrkandet.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 124 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om anslag till Europarörelsens läroanstalt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1951/52 till
Europarörelsens läroanstalt.

1 två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Wistrand och Elmgren (I: 8) och den
andra inom andra kammaren av herr Edberg
(II: 12), hade hemställts, att riksdagen
ville besluta att till College d’Europe
i Bruges lämna ett anslag av 13 000 kronor,
varav 5 000 kronor till stipendium
för en svensk student vid detsamma.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 8 och II: 12 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundgren, Ståhl och Wedén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att . utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 8 och II:
12 till College d’Europe i Bruges för budgetåret
1951/52 under tredje huvudtiteln
anvisa ett anslag av 13 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Även
vid detta utlåtande finnes fogad en reservation,
i detta fall undertecknad av
tre utskottsledamöter. Den går ut på bifall
till en av herr Wistrand och Elmgren
i denna kammare väckt motion
om anslag till den av Europarådet anordnade
läroanstalten i Bruges i Belgien.

Europarörelsen har ju till uppgift att
i olika former främja europeiskt samarbete
på demokratisk grundval och
under samverkan mellan företrädare för
olika parlamentariska meningsriktningar.
En av de verksamhetsformer man
valt är just att starta och driva det nu
ifrågavarande College d’Europe, där det
är meningen att sammanföra studenter
från olika länder för studier av den
europeiska gemensamhetens problem.
Läroanstalten kan mottaga ett 40-tal studenter,
vilka genom sina studier rusta
sig till arbete för Europarörelsen i sina
respektive hemländer.

Kostnaderna för anstalten ha huvudsakligen
bestritts av medel från belgiska
staten och den kommun, där anstalten
är belägen. Nu har man räknat med att
få anslag även från de till Europarö -

Lördagen den 5 mai 1951 em.

Nr 17.

127

relsen anslutna länderna, för Sveriges
del 13 000 kronor, varav 5 000 kronor
avse uppehållskostnaderna för en svensk
student och 8 000 kronor kostnaderna
för undervisningen.

Med hänsyn till det europeiska samarbetets
betydelse ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till statsutskottets ifrågavarande
utlåtande nr 125.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Utskottet har icke ansett
de i motionerna lämnade upplysningarna
tillräckliga för att bedöma det föreliggande
förslaget. Någon framställning
från Europarådets ministerkommitté om
bidrag till läroanstalten har ej gjorts,
och kommittén har ej heller tillstyrkt
förslaget i fråga. Utskottet, som haft
att handlägga frågan, har därför ej funnit
den tillräckligt utredd och således
ej ansett sig böra tillstyrka bifall till
motionerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 126, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anställnings-
och avlöningsförhållanden för
vissa lärare vid skolor i försöksdistrikt
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkandcn:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängd giltighets -

Om åtgärder för ökat sparande.

tid för viss provisorisk ändring av gällande
tulltaxa, m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att ingå överenskommelse
med Österrike om provisorisk tillämpning
i förhållandet mellan Sverige och
Österrike av bestämmelserna i svensktyska
avtalet den» 25 april 1928 för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
inkomst och förmögenhet.

Vad utskottet i dessa betänkandcn
hemställt bifölls.

Om åtgärder för ökat sparande.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder till främjande av
det frivilliga och enskilda sparandet,
dels ock om framläggande för 1951 års
riksdags vårsession av förslag till åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga sparandet.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nr 186 i första kammaren av herr
Andrén m. fl. och nr 284 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl. samt nr
279 i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. och nr 367 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 186 och 11:284, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala att den — med beaktande
av vad i motionerna anförts —■ fäste
avgörande vikt vid att sådana betingelser
för det frivilliga och enskilda sparandet
skapades, att detta framstode som
lönande ur spararnas synpunkt och därigenom
främjades, och anhålla att Kungl.
Maj:t täcktes erinra den i utsikt ställda
utredning, som angivits skola få till uppgift
att undersöka möjligheten att förena

128

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Om åtgärder för ökat sparande.

»full sysselsättning» med ett fast penningvärde,
om sparproblemets centrala
plats i dessa sammanhang och påfordra
att detta vid utredningens arbete ägnades
tillbörlig uppmärksamhet.

Motionerna 1:279 och II: 367, vilka
även voro likalydande, utmynnade i en
hemställan, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t begära, att till innevarande
vårsession måtte utan avvaktan av förslag
till nya skattelagar framläggas förslag
till åtgärder för uppmuntran av det
frivilliga sparandet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, i anledning av motionerna
1:186 och 11:284, likalydande,
och I: 279 och II: 367, likalydande, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
möjligheterna att genomföra åtgärder
för uppmuntran av det frivilliga och enskilda
sparandet och för riksdagen —
om möjligt redan under innevarande
riksdags höstsession —• framlägga de förslag,
vartill dessa överväganden kunde
föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Sundvik, som dock ej antytt sin mening.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Detta utlåtande
från bankoutskottet är ju föranlett
av motioner, som väckts av biand
andra högerns partiledare i bägge kamrarna
och folkpartiets ledare i andra
kammaren.

Då jag till detta utlåtande fogat en
blank reservation, vill jag förklara orsaken
härtill. Jag är fullt enig med utskottet
om sparandets stora betydelse i samhällsekonomien.
Jag är också ense med
utskottet om att allt bör göras för att
uppmuntra det enskilda sparandet.

Under senare delen av år 1950 nedgick
det frivilliga sparandet högst betydligt,
och nedgången har fortsatt även
under detta år. Om det är en årligen
återkommande företeelse, att insättningarna
minska under sista kvartalet, så
strider det däremot mot vunnen erfarenhet,
att under årets första kvartal ut -

tagen från sparbankerna äro större än
insättningarna. Så har det dock varit i
år, och detta är en fara för den samhällsekonomiska
utvecklingen. Svårigheten
att hos bankerna få byggnadskreditiv
och att placera de statliga garanterade
lånen, när byggnaderna väl stå
färdiga, blir undan för undan större på
grund av att bankerna sakna de penningmedel
som behövas.

När utvecklingen hitintills varit denna,
får man förutsätta att situationen inom
den närmaste framtiden blir ännu
svårare på grund av de prisstegringar
som skett.

Om sparandet ej ökar, är det alltså
fara för att bostadsbyggandet kan komma
att hindras, dels på grund av kostnadshöjningar
och dels därför att lånemedel
ej finnas för att fullfölja byggandet.
Sparbankerna ha ju hittills svarat
för större delen av kreditgivningen till
bostadsbyggandet, men det förefaller,
som om de i fortsättningen skulle nödgas
specialisera sig på att förse endast
egnahemsbyggandet med byggnadskreditiv.

Detta läge har synts mig så bekymmersamt,
att det vore på sin plats att
rikta en allvarlig maning till allmänheten
att frivilligt begränsa konsumtionen
och att på det sättet öka sparandet.
Kunde man vinna förståelse hos allmänheten
härför, skulle säkerligen en förändring
i samhällsekonomien komma
till stånd.

Jag är också enig med utskottet om
att det enskilda sparandets tillbakagång
i hög grad beror på penningvärdesförsämringen.
Den senaste tidens prisstegringar
torde även ha medverkat till sparandets
nedgång. Nu finns det en hel
del människor som spara under alla förhållanden.
De resonera tydligen som så,
att den som spar han har. Många se kanske
ibland med medlidsamma blickar på
dessa personer, men man kan nog ej
komma ifrån att de spela en stor roll
för samhällsutvecklingen särskilt i situationer
sådana som den nu på kreditmarknaden
rådande.

Enligt min uppfattning har även utvecklingen
på det sociala området un -

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

129

der senare är snarare motverkat än befrämjat
sparandet. De nytillkomna .sociala
förmånerna ha minskat svårigheterna
att klara sig vid sjukdom och ålderdom.
Tidigare måste de flesta av
dem, som nu ha sin ålderdom tryggad,
själva spara för ålderns dagar. Antalet
statsanställda, som ha dessa förmåner
vid sjukdom och ålderdom, har ökat,
och de i kommunal tjänst anställda ha
lätt motsvarande förmåner. Samma är
förhållandet med stora grupper av i enskild
tjänst anställda. Därtill kan man
lägga, att säsongutjämningen av arbetstillgången
inom byggnadsbranschen har
medverkat till att byggnadsarbetarna ej
längre behöva spara för att säkerställa
sig mot arbetslöshet under vintermånaderna.
Alla dessa förhållanden torde ha
medverkat till att sparandet under de
senaste åren ej ökat i önskvärd utsträckning.

Man borde även kunna räkna med att
den nu unga generationen har en annan
inställning till livet och samhällsförhållandena
än vi hade, som nu kommit upp
i 50—GO-årsåldern eller däröver. När
vi voro unga, trodde vi på framtiden, vi
voro intresserade och grepo in för att
skapa bättre förhållanden, något som vi
ju även anse att vi lyckats med. Men vi
voro även påverkbara när det gällde
uppoffringar för att nå resultat. Nu däremot
kan man fråga sig, om den uppväxande
generationen har samma förhoppningar
och samma inställning. Kan
man inte hysa farhågor för att stora delar
av den generation, som nu växer
upp, inte tror på framtiden utan synes
mera leva för dagen?

Vi ha ju många former för det frivilliga
sparandet. Äldst och mest använd
är ju sparkasseriikningen. För denna
sparform ökades som bekant räntan den
1 december 1950 med en halv procent,
men detta tycks ej ha gynnsamt inverkat
på sparandet. Effekten tycks snarare
ha blivit den motsatta, trots det myckna
talet om räntans betydelse. Vidare Ita
vi sparobligationer, som syfta till ett
tidsbundet sparande med högre ränteavkastning.
Sparobligationerna voro ursprungligen
skattefria i fråga om avil
Första kammarens protokoll 1951. AV 17.

Om åtgärder för ökat sparande,
kastningen, men denna förmån borttogs
av riksdagen från och med år 194G.
Det ligger ju nära till hands att förvåna
sig över att motionärerna ej påyrkat att
denna skattefrihet skulle återinföras,
när de i andra sammanhang ha så stora
förhoppningar på skattefrihetens sparfrämjande
betydelse. Nyligen har lönsparandet
tillkommit, förenat med vinstutlottning.
För spekulativt anlagda borde
slutligen premieobligationerna erbjuda
en lämplig form för sparandet.

Utöver dessa sparformer ha motionärerna
föreslagit en hd del åtgärder för
att befrämja sparandet. Det är mot utskottets
sätt att behandla dessa åtgärder
som jag har reserverat mig. Utskottet
har gjort en sammanställning av dessa
förslag — en katalog — och föreslår
riksdagen att besluta översända den till
Kungl. Maj it med hemställan att något
av dessa förslag skall utväljas och närmare
utredas samt föreläggas höstriksdagen.
Jag anser att utskottet bort säga
sin mening om de olika förslagen och
förorda utredning av något visst alternativ,
om det visat sig möjligt att finna
något som det skulle gå att göra någonting
av.

Gemensamt för alla dessa sparförslag
är ju, att man icke kan fastställa vad
som representerar ett verkligt nysparande.
Man kan aldrig bestämt bedöma åtgärdernas
effekt, eftersom man icke kan
utesluta att det .sparande, som man vill
främja genom de siirskilda åtgärderna,
skulle kunna komma till stånd ändå. Ökat
sparande på ett håll till följd av någon
.särskild åtgärd kan ju motsvaras av
minskat sparande på annat håll.

De föreslagna åtgärderna innebära
dessutom i många fall ökat krångel, icke
minst vad beträffar skattereglernas utformning.

Yttranden över de framlagda motionerna
ha ju avgivits av en hel del institutioner.
Svenska bankföreningen har i
sitt yttrande inte tillmätt dylika speciella
åtgärder någon större sparfrämjande
betydelse, utan har uttalat att vad det
gäller är att skapa förtroende för penningvärdet.
Lyckas man därvidlag, kom1
mer också sparandet att av sig självt ut -

130

Nr IT.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Om åtgärder för ökat sparande.

vecklas på ett gynnsamt sätt. Bankföreningen
framhåller vidare önskemålet om
en restriktiv utgiftspolitik från statens
sida och en fast och stram penningpolitik
från riksbankens sida. Dessa båda
element, utgiftspolitiken och penningpolitiken,
iiro enligt Bankföreningens mening
de verksammaste faktorer som stå
till buds för att återställa stabiliteten hos
vårt penningvärde och därmed allmänhetens
benägenhet till penningsparande.

Folkpartiet har i sin motion pekat på
1944 års skattekommittés förslag till skatteplanering
av frivilligt banksparande.
Förslaget innebär uppenbara risker för
missbruk genom att redan befintliga
sparmedel kunna överföras till denna
sparform. 1944 års skattekommitté konstaterade
i sitt förslag att dylika risker
finnas, men uttalade att man fick lov att
acceptera dem. Riskerna för missbruk
måste dock vara skiilet till att regeringen
inte framlagt något förslag i detta
hänseende, och jag tror att ju mera man
tänker sig in i denna sak, desto klarare
inser man det omöjliga i att göra någonting
av förslaget.

Förslaget att det allmänna skulle främja
nya folkgruppers medverkan i aktiesparandet
synes vanskligt, då staten därigenom
skulle påtaga sig ett moraliskt
ansvar för skyddandet av dessa sparmedel.
Vid konjunkturnedgång och kursfall
på aktierna skulle dessa folkgruppers
sparmedel till större eller mindre del gå
förlorade, och krav på kompensation för
lidna förluster skulle i ett sådant läge
säkerligen komma att riktas mot det allmänna,
då ju staten uppmuntrat till detta
.sparande.

Frågan om att kombinera försäkringssparande
med realekonomiskt säkrare
placeringar samt att försäkringsbolag i
detta syfte skulle få vidgade placeringsmöjligheter
är ju ett mycket vidlyftigt
och svåröverskådligt spörsmål. Man måste
i första hand beakta intresset av att
försäkringsbolagens placeringsmöjligheter
hållas inom en så pass snäv ram, att
försäkringstagarnas trygghet är garanterad.
Vidare synes denna fråga äga samband
med det allmänna spörsmålet om
införande av »indexreglering» på olika

områden av det ekonomiska livet, exempelvis
genom den av professor Ohlin
framförda tanken på s. k. värdefasta
obligationer. Fn isolerad lösning av motionärernas
förslag på denna punkt torde
därför knappast kunna tänkas.

Förslaget att sparande för eget hem
skulle ge rätt att bygga ett sådant trots
byggnadsregleringcn synes såväl ur principiell
synpunkt som med hänsyn till
risken för missbruk tvivelaktigt. Risken
för missbruk ligger däri, att vederbörande
spekulant på egnahemsbygge kan ha
möjligheter att på ett eller annat sätt
uppvisa ett sparkapital, som lian kan påstå
utgöra verkliga sparmedel, åstadkommet
i syfte att bygga ett eget hem. Svårigheterna
att motbevisa ett sådant påstående
äro uppenbara. Förslagets genomförande
betyder vidare ur principiell
synpunkt, att man upphäver regleringen
på byggnadsområdet för en grupp
av personer, vilkas ekonomiska ställning
är sådan, att de själva kunna finansiera
sitt bygge. Om man utgår från att den
totala byggnadsverksamhetens omfång är
fixerat genom att tillgången på byggnadsarbetare
och material är fullt utnyttjad,
betyder det i sin lur att för de personer,
som icke ha dessa ekonomiska
förutsättningar, i motsvarande grad en
beskärning av utrymmet för byggnadsverksamheten
måste vidtagas.

Vidare har det föreslagits, att löntagare
skulle få lägre skatt på övertidsarbete.
Det är en komplicerad skattefråga. Bevillningsutskottet
har icke velat tillstyrka
motioner i ämnet vid årets riksdag.
1949 års skatteutrednings förslag torde
i första hand böra avvaktas.

De i folkpartimotionerna omnämnda
förslagen till skattepremiering i Danmark
ha ej genomförts. I Danmark har
man i stället ansett sig tvungen att slå in
på tvångssparandets väg. Beträffande de
danska förslagen föreligga samma risker
för missbruk som antytts beträffande
1944 års skattekommittés förslag.

Svenska bankföreningens förslag till
skärpning av amorteringskraven för de
statliga bostads- och jordbrukslånen innebär
ökade hyreskostnader i nuvarande
läge för dem som erhållit dylika lån.

Lördagen den o maj 1951 em.

Nr 17.

131

Sparbanksföreningen liar i sitt yttrande
föreslagit, att skattebefrielse för sparandet
skulle ske omedelbart i samband
med kiillskatteavdraget på lön. Detta synes
vanskligt ur skatteteknisk synpunkt
och ur kontrollsynpunkt. En sådan anordning
skulle förutsätta att sparmedlen
sattes in på spärrkonto, så att de ej kunde
tagas i anspråk vidare. Särskild tilllåtelse
skulle behöva utverkas för att
medlen skulle få disponeras. Därvid
måste källskatteavdraget på nytt justeras
med hänsyn till ianspråktagandet av
sparmedlen. Systemet torde leda till
mycket krångliga skatteregler och ökat
besvär för arbetsgivarna i samband med
källskattens uppbärande.

Försäkringsbolagens riksförbunds förslag
om samordning av livförsäkringssparande
och lönsparande torde däremot
vara förtjänt av övervägande.

Anledningen till min reservation har
varit, att jag ansett, att utskottet hade
bort göra en liknande värdering av de
olika förslagen, som jag här har gjort,
och avstyrkt förslag, som kunde anses
omöjliga att realisera, men tillstyrkt förslag,
som kunde anses realiserbara. Jag
anser för min del att utskottet behandlat
de olika förslagen alltför lättvindigt i
och med sitt ställningstagande i denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få hänvisa till
det anförda och till min reservation. Jag
har intet yrkande.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Eftersom
den föregående ärade talaren inte
ställde något yrkande, finns det inte någon
anledning för mig att mera ingående
uppehålla mig vid de invändningar, som
han gjorde mot utskottets utlåtande.

Vi ha inom utskottet valt den vägen
att lämna en redogörelse för de olika
uppslag, som under utredningen av detta
ärende inom utskottet kommit fram.
Vi ha funnit många av dessa uppslag
vara av den beskaffenheten, att de förtjäna
att närmare undersökas, men den
närmare undersökningen har inte utskottet
ansett sig kunna göra i egen regi, och
därför hemställer utskottet om en skynd -

Lagförslag om ekonomiska föreningar,
sam utredning i denna fråga. Utskottet
hyser därvid den förhoppningen, att det
med hänsyn till frågans utomordentliga
vikt skall vara möjligt för Kungl. Maj:t
att framlägga ett förslag för riksdagen
redan vid dess kommande höstsession.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande vetenskaplig
forskning beträffande arbetet och arbetsplatsens
förhållanden;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 4 förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående
Sveriges allmänna liypoteksbank, m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj;ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
in. m.; och

nr 17, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning angående
fortsatt disposition av ett reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om ekonomiska föreningar.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ekonomiska föreningar, in. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

132

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Lagförslag om ekonomiska föreningar.

Genom en den 26 januari 1951 dagtecknad
proposition, nr 34, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1. lag om ekonomiska föreningar;

2. lag angående införande av nya lagen
om ekonomiska föreningar;

3. lag angående ändring i lagen den 25
april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar; 4.

lag om ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117);

5. lag angående ändring av 54 § lagen
den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs; samt

6. förordning angående ändrad lydelse
av 69 § Kungl. Maj:ts förordning den
5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 328 av herrar Näslund och Speiz,
nr 329 av herr Mannerskant: m. fl.
och

nr 330 av herr Lindblom m. fl., samt
inom andra kammaren
nr 438 av herr Norup m. fl., likalydande
med motionen nr 329 i första kammaren,

nr 439 av herr Ahlsten m. fl., likalydande
med motionen nr 328 i första
kammaren, och

nr 440 av fru Gärde Widemar m. fl.,
likalydande med motionen nr 330 i
första kammaren.

Propositionen samt motionerna hade
hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
på grund av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
i Kungl. Maj :ts förslag vidtagas — måtte
för sin del antaga sex under punkten införda,
med 1—6 betecknade förslag till
författningar i nu ifrågavarande ämnen;

B) att motionerna 1:328, 329 och 330
samt II: 438, 439 och 440, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom utskottets
hemställan under A), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande de i propositionen
framlagda lagförslagen, av herrar Cassel
och Lindblom samt fru Gärde Widemar,
vilka ansett, att utskottets utlåtande i
denna del hort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen med förklarande, att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i Kungl. Maj ds förslag och med
bifall till motionerna 1:330 och 11:440
måtte för sin del antaga de av Kungl.
Maj :t framlagda lagförslagen med vissa
i reservationen närmare angivna ändringar; II.

att motionerna I: 328 och 329 samt
II: 438 och 439, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets hemställan
under I, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

B. beträffande frågan om koncernredovisning,
av herr Cassel och fru Gärde
Widemar ävensom — med instämmande
i vad förenämnda reservanter anfört under
A beträffande motiveringen till 42
och 43 §§ i förslaget till lag om ekonomiska
föreningar —■ av herr Ivar Nilzon,
vilka på anförda skäl hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning rörande redovisning
och revision för koncerner bestående
av föreningar eller av aktiebolag
eller av både föreningar och aktiebolag.

Herr CASSEL: Herr talman! Under depressionen
i början av 30-talet var det
en liten snickerifabrik i Ingatorp i Småland
som fick lov att slå igen. För att
inte arbetarna skulle bli helt utan sysselsättning
— jag tror att det var åtta
arbetare i företaget — bildade de en ekonomisk
förening och fortsatte att driva
rörelsen. Så som departementschefens
förslag till ny lag om ekonomiska föreningar
nu har blivit utformat, hade det

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

133

inte varit möjligt för dessa arbetare att
driva rörelsen i föreningsform, utan då
hade de fått lov att bilda ett aktiebolag,
om de inte hade velat stå risken att
själva vara personligen ansvariga för
rörelsens alla förbindelser, en risk som
uppenbarligen hade varit alltför stor för
dem att taga. Aktiebolagsformen passar
emellertid mycket dåligt för de små företagarna.
Särskilt efter den omarbetning
av aktiebolagslagen, som skedde år
1944, har lagen blivit så invecklad och
krånglig, alt den egentligen bara är lämpad
för de stora företagen. Det är så
många formaliteter och så mycket besvär
förknippade med skötseln av ett
aktiebolag, att vanliga människor inte
kunna klara upp den saken själva utan
måste vända sig till jurister, som speciellt
syssla med aktiebolagsfrågor. Bara
att starta ett aktiebolag är en mycket
dyr historia. Det lär för närvarande kosta
ungefär 800 kronor. Det minsta aktiekapital,
som ett bolag får ha, är ju
5 000 kronor. Om vi säga, att detta lilla
företag i Ingatorp behövde ett kapital
på 5 000 kronor och att arbetarna i företaget
kunde skrapa ihop dessa pengar,
förefaller det åtminstone mig orimligt
att de av dessa 5 000 kronor skulle
använda 800 kronor bara för att få till
stånd den formella organisationen. Dessa
pengar hade de mycket väl behövt
för att skaffa sig verktyg och virke för
sin verksamhet.

Vi sakna här i landet en lättskött, billig
och enkel bolagsform, som verkligen
passar för småföretagen. Det är därför
naturligt att dessa små företag söka sig
till föreningsformen. Vi reservanter förstå
ju vad departementschefen menar,
när han från föreningsformen vill skilja
hort alla sådana föreningar, som inte
arbeta på kooperativ grund och med
s. k. accessorisk verksamhet. Det är naturligtvis
det logiskt riktiga, men vi anse
att frågan är för tidigt väckt. Om man
har konstruerat aktiebolagsformen och
gjort den så invecklad ocli dyrbar, att
småföretagen inte ha råd att bo i dess
byggnad, har man inte rätt alt driva
bort småföretagen från den enklare föreningsformen,
innan man skaffat eu

Lagförslag om ekonomiska föreningar.

egen organisationsform för de små företagen.

Både Sveriges köpmannaförbund, Advokatsamfundet
och två ledamöter av
lagrådet ha understrukit, att den riktiga
gången vore att först bereda småföretagen
en lämplig arbetsform och, när
det skett, inskränka föreningsbegreppet.
Om man går till väga på det sätt, som
departementschefen föreslår, riskerar
man att vålla kostnader och besvär för
folk, som vill försöka göra en insats
på det ekonomiska området och som
man tvärtom borde hjälpa och stödja.

Utskottsmajoriteten har behjärtat vära
synpunkter så till vida att den också
velat vidga föreningsbegreppet, så att
däri skulle rymmas även sådana sammanslutningar,
där medlemmarna deltaga
med sin egen arbetsinsats. På det
sättet skulle det här lilla företaget från
Ingatorp ha rymts inom föreningsformen.
Vi reservanter äro ändå inte riktigt
belåtna, tv det blir i alla fall kvar
en hel del småföretag, som inte få någon
plats i föreningsfållan. Vi tänka
t. ex. på ett sådant fall, som inte är så
sällan förekommande, att en änka vil!
fortsätta sin avlidne makes rörelse -— låt
oss säga att det varit en mekanisk verkstad
— tillsammans med de i företaget
anställda. Med utskottsmajoritetens skrivning
skulle denna änka inte kunna bilda
en förening tillsammans med arbetarna
för att fortsätta rörelsen, om hon inte
är så arbetsför, att hon kan deltaga med
sin egen arbetsinsats i företaget. I stället
tvingas hon att välja den dyrbara och
besvärliga aktiebolagsformen eller också
att stå personligt ansvar för rörelsens
förbindelser.

Reservanterna vilja alltså, att föreningsbegreppet,
sådant det är utformat
i gällande lag, skall bibehållas oförändrat
till dess att problemet om en lämplig
företagsform för de små företagen har
vunnit sin lösning.

Vi ha i detta sammanhang även velat
ta upp frågan om de ideella föreningarna.
Dessa ha hittills kunnat bli registrerade,
om de ha drivit en verksamhet,
med vilken följer skyldighet att föra
handclsböcker. Denna möjlighet har ut -

Nr 17.

I.ördagen den 5 mai 1951 em.

134

Lagförslag om ekonomiska föreningar.

nyttjats av åtskilliga föreningar, såsom
idrottsföreningar, som haft idrottshus,
folketshusföreningar och liknande för
eningar, som drivit viss rörelse i samband
med sin verksamhet i övrigt. Ibland
liar man till och med gått längre än lagstiftaren
egentligen tänkt sig och hos
länsstyrelsen lyckats få rena välgörenhetsföreningar
registrerade. Nu har departementschefen
medgivit, och det är
naturligtvis riktigt, att det är en brist
hos vår lagstiftning, att den saknar alla
bestämmelser angående ideella föreningar.
Utredningsmannen, vilkens utredning
ligger till grund för departementschefens
proposition, hade föreslagit att de ideella
föreningar, som så ville, skulle få rätt
att låta registrera sig mot att de underkastade
sig föreningslagens regler. Rån
ansåg att man på det sättet skulle göra
det lättare för de ideella föreningarna att
styrka, att de hade rättskapacitet. Del
skulle också bli lättare för dem, när de
trädde i förbindelse med tredje man, alltså
leverantörer och kunder, att visa vem
som hade rätt att företräda föreningen.
De skulle då bara kunna förete ett registreringsbevis.
Denna registrering av
de ideella föreningarna skulle vara en
fullkomligt frivillig åtgärd.

Enligt reservanternas mening är denna
uppläggning tilltalande. Man låter de
ideella föreningar, som vilja bli registrerade,
registrera sig, men man tvingar
inte några föreningar att göra det. Vi
kunna inte finna, att det finns någon
som helst anledning att vägra registrering
av en förening, som vill bli registrerad,
som vill betala registreringskostnaderna
och som dessutom vill underkasta
sig föreningslagens regler. Utskottsmajoriteten
har varit inne på den tankegången,
att föreningar i rent oförstånd
skulle låta registrera sig bara därför att
de inte kände till vad som står i föreningslagen
och alla dess formaliteter.
Jag tror att det är att underskatta föreningsledningarnas
kapacitet. De ha nog
så mycket förstånd i dessa ting, att man
inte behöver skydda dem med några särskilda
åtgärder.

Även för de ideella föreningarnas del
skulle den nya lagstiftningen innebära

en inskränkning av deras handlingsfrihet
så till vida att de ideella föreningarna
enligt den gamla lagen kunde låta registrera
sig, om de driva bokföringspliktig
rörelse, men enligt nya lagen berövas
denna möjlighet. Vi anse inte att denna
inskränkning i handlingsfriheten är motiverad
av sakliga skäl.

Reservanternas huvudyrkande är alltså,
att det ekonomiska föreningsbegreppet
tills vidare skall behållas oförändrat
från gällande lag och att de ideella föreningarna,
om de så vilja, skola ha rätt
att registrera sig.

Denna grundinställning till föreningslagens
problem gör att vi måste föreslå
ändringar i några paragrafer i lagen. Jag
skall inte uppta tiden med några detaljer
utan endast nämna, att vi i fråga
om It § sagt, att principen om föreningarnas
öppenhet blivit alltför kraftigt
uttryckt i den föreslagna lagtexten.
Öppenhet passar bra, när det gäller en
konsumtionsförening, en mejeriförening
eller en centralförening, men beträffande
en förening, där medlemmarna skola
deltaga med sin arbetsinsats — jag tänker
på en förening, som driver ett åkeri
eller en verkstadsrörelse — kan man inte
hävda principen att föreningen skall stå
öppen för vem som helst.

I 18 § stadgas, att utdelningen skall begränsas
till 5 procent av det insatta kapitalet,
om denna beräknas annorlunda iin
på grundval av den omfattning, vari föreningens
verksamhet tagits i anspråk.
Vi kunna inte se att det finns någon som
helst anledning att beskära medlemmarnas
möjligheter att få utdelning, när det
är fråga om dylika producentföreningar,
alltså sådana föreningar, där medlemmarna
deltaga med sin egen arbetsinsats.
Varför skall man beskära deras möjligheter
till utdelning, när man inte gör
det i aktiebolagslagen? Det ena året kanske
rörelsen går bra, så att utdelningen
kan bli både 7 och 8 procent, men
andra år kan rörelsen gå dåligt, så att
det inte blir någon utdelning alls, utan
medlemmarna i stället kanske få satsa
pengar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den under punkten A avgivna

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

135

reservationen med den lagtext, som diiri
närmare preciseras.

Under punkten B ha reservanterna
framhållit, att tiden nu är mogen att utreda
frågan om redovisning och revision
av koncerner, som bestå av ett antal föreningar
eller av föreningar och bolag.
Departementschefen sade den 13 juni
1947, då bemyndigande utverkades att
tillkalla sakkunniga för utredning angående
insyn i företag, att insyn i största
möjliga mån bör öppnas i företagens
ekonomiska förhållanden och att ett
bättre klarläggande av den ekonomiska
situationen är av stort värde, inte minst
för företagens egna delägare och borgenärer.
Även för det allmänna och konsumenterna
skulle den fria insynen vara
betydelsefull. Bland annat skulle man
kunna uppspåra vissa konkurrensbegränsande
åtgärder, som det vore angeläget
att komma åt. Reservanterna äro
förvånade över att varken departementschefen
eller utskottsmajoriteten velat
dra konsekvenserna av den enligt vår
mening fullt riktiga princip, som departementschefen
gav uttryck åt år 1947, Vi
nöja oss, herr talman, med detta uttalande
och framställa på denna punkt
intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Lindblom.

Herr BRANTING: Herr talman! Vid
denna tid på natten kan det självfallet
inte bli fråga om att gå in på någon
närmare behandling av detta stora och
viktiga lagverks olika bestämmelser. Jag
vill dock beröra några punkter, som ha
upptagits till diskussion av herr Cassel.

Får jag kanske börja med att framhålla,
att den föreliggande lagen om
ekonomiska föreningar är en konsekvens
av den starka utveckling på det ekonomiska
föreningslivets område, som ägt
rum under de sista decennierna. Med
den mängd ekonomiska föreningar, som
i dag äro i verksamhet, är det naturligt
att lagstiftningen från 1895 och 1911
inte visat sig tillfyllcstgörandc, utan alt
det varit ett verkligt trängande behov
av nya bestämmelser på detta område.

Lagförslag om ekonomiska föreningar.

Det ekonomiska föreningslivet spelar
en så betydande roll inom samhällslivet,
att det har blivit nödvändigt att precisera
reglerna t. ex. angående redovisning
och kapitalbildning inom föreningslivet.
Men när man konstaterat, att någonting
måste göras på grund av den
utveckling som ägt rum, har man ju också
ställts inför kravet att på detta ganska
vildvuxna område och i denna rika flora
av olika företagsformer ta principiell
ståndpunkt och göra klart för sig, på
vad sätt man egentligen vill se denna
ekonomiska verksamhet utveckla sig, för
att på samma gång rättssäkerhetens och
den ekonomiska rörelsefrihetens intressen
skola bli tillgodosedda. Det är naturligtvis
på det sättet, att för en del
av oss här i kammaren — ganska många
kanske — och för en del medborgargrupper,
som inte ha kontakt med hithörande
spörsmål och med det ekonomiska
föreningslivet över huvud taget,
allt detta är ganska främmande. För
andra däremot är det mycket välkända
och vardagliga ting, som det här gäller.

.lag vågar påstå, att det inom första
lagutskottet tillfälligtvis har varit på det
sättet, att vi haft förmånen att bland oss
ha ett flertal ledamöter, som i praktiken
äro mycket väl hemmastadda på detta
speciella område, så att vi vid utskottets
mycket sorgfälliga genomgång av den
kungl. propositionen kunnat ventilera
densamma inte bara ur rent juridiska
synpunkter utan också med hänsyn till
erfarenheterna och behoven i det praktiska
livet. Vi ha, tror jag, inom utskottet
— trots vad herr Cassel här nyss anförde
— varit ense om den principen, att
det i alla fall är önskvärt med en klar
gränsdragning, också i praktiken, mellan
å ena sidan de ekonomiska föreningarna
och å andra sidan aktiebolagen.

Bolagen ha sin speciella verksamlietstyp.
De åsyfta vid i främsta rummet att
för aktieägarna bereda möjlighet att få
eu avkastning på det kapital, som investerats
i bolaget. Aktieägarna i ett bolag
kunna naturligtvis hysa intresse också
för bolagets verksamhet, men det karakteristiska
för aktiebolagsformen är vid

13(5

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 ein.

Lagförslag om ekonomiska föreningar,
iindå just detta, att kapitalägarna vilja
anförtro förvaltningen av sitt kapital till
en företagsledning, så att resultatet blir
en viss utdelning; de teckna sina aktier,
och sedan ha de inte så mycket mer med
saken att göra.

Det karakteristiska för en ekonomisk
förenings verksamhet iir däremot, att föreningens
rörelse på ett eller annat sätt
ansluter sig till föreningsmedlemmarnas
egen verksamhet; alla föreningsmedlemmar
förutsättas på ett eller annat sätt
personligen deltaga i föreningen, och
ilet är just detta, som skapar själva föreningsbegreppet.

Den här sålunda principiellt angivna
skillnaden mellan aktiebolagen och de
ekonomiska föreningarna ha vi under
diskussionerna i utskottet, såsom jag nyss
sade, varit ganska ense om att upprätthålla.
Härav har då också följt, att vi
ansett det riktigt att, såsom skett i den
kungl. propositionen, i lagens första paragraf
definiera vad som menas med ekonomisk
förening, på så sätt att denna
skillnad verkligen upprätthålles.

Herr Cassel och ett par andra reservanter
ha ju, som vi nyss hörde, velat
helt enkelt definiera den ekonomiska föreningen
på det sättet, att varje förening,
som utan närmare precisering har till
»ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom ekonomisk
verksamhet», skall kunna registreras som
ekonomisk förening. Utskottet har däremot
ansett det viktigt, att denna verksamhet
beskrives närmare så att den
riktiga ekonomiska föreningen är den,
som främjar »medlemmarnas ekonomiska
intressen genom sådan ekonomisk verksamhet,
i vilken medlemmarna deltaga
som avnämare eller leverantörer eller
med egen arbetsinsats eller genom begagnande
av föreningens tjänster eller
på annat dylikt sätt».

Utskottet har här alltså följt propositionen
och i eu viss punkt även något
förtydligat den genom eu ytterligare
exemplifiering av den ekonomiska
verksamhet, som det kan vara fråga om.
Vi ha menat, att de ekonomiska föreningarna
böra vara uppbyggda på kooperativa
grundsatser. Däremot anser ut -

skottets majoritet principiellt, i likhet
med Kungl. Maj:t, att företag, som arbeta
i vanligt vinstsyfte utan att föreningsmedlemmarna
själva på något sätt
deltaga i verksamheten, böra för framtiden
välja aktiebolagsformen.

Redan nu finnes emellertid ett ganska
stort antal föreningar, som bedriva rent
affärsmässig verksamhet utan någon
egentlig föreningskaraktär. Så är t. ex.
fallet med ett stort antal fastighetsföreningar,
som lika väl hade kunnat vara
aktiebolag. Man fick kanske det intrycket
av herr Cassels anförande — men
det är ju inte alls meningen, och det
framgår av övergångsbestämmelserna —
att i och med den nya lagens ikraftträdande
alla dessa nu existerande ekonomiska
föreningar av affärskaraktär skola
på något sätt förhindras att existera
i fortsättningen. Så är det icke; enligt
den nya lagen skola tvärtom de gamla
föreningarna av affärstyp bestå, fastän
de måste vara underkastade den nya
lagens regler om en starkare kontroll
över den ekonomiska förvaltningen.

När reservanterna önska konstruera
den ekonomiska föreningen så, att den
också kan tjäna som ett praktiskt instrument
för viss sorts enklare ekonomisk
verksamhet av kanske mindre omfattning,
ha de visserligen — också enligt
mitt sätt att se, herr Cassel — ett
ganska gott skäl för denna ståndpunkt
däri, att aktiebolagsformen, i synnerhet
efter den nya aktiebolagslagens införande,
kan betraktas såsom alltför tungrodd.
Jag medger gärna, att det alltså
behövs ett smidigare och mera lätthanterligt
instrument än det vanliga aktiebolaget
för dylik verksamhet av enklare
och anspråkslösare karaktär. Däri
ger jag alltså herr Cassel och hans medreservanter
rätt.

Nu mena emellertid reservanterna, att
den ekonomiska föreningen just skall
tjäna som ett sådant instrument. Det är
där som varken jag eller de andra ledamöter,
som bilda utskottets majoritet,
kunna följa reservanterna. Vi tycka
att en sådan konstruktion skulle fullkomligt
förstöra den ekonomiska föreningens
karaktär. Vi anse i stället, att

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

137

när nu de ekonomiska föreningarna genom
denna nya lag få sin specifika och
ganska klart begränsade karaktär, så
aktualiseras förvisso — det har också
utskottet understrukit — ytterligare de
krav, som förut ha blivit framställda,
nämligen att vi i svensk rätt böra få —
liksom är fallet i utländsk rätt — en
möjlighet att bilda ett slags enklare,
mindre komplicerade aktiebolag, som
kunna bedriva sin verksamhet utan att
till den grad betungas av gällande aktiebolagslagstiftning,
som nu måste bli
fallet.

Utskottet har ju också framhållit den
synpunkten och förväntar sig från justitiedepartementet
en fortsättning på
denna lag om ekonomiska föreningar.
•lag vill också gärna medge, alt det hade
varit bra, ifall denna lag om enklare
aktiebolag redan nu hade legat här på
hordet, såsom herr Cassel önskade och
såsom för övrigt ett par lagrådsledamöter
ha framhållit. Men jag vill understryka,
att det dock inte här är fråga
om annat än ett provisorium, så till
vida att endast under något år eller
några år kanske nya företag av nyssnämnda
affärsmässigt sätt enkla beskaffenhet,
vilka förut ha iklätt sig den
ekonomiska föreningens dräkt, icke
kunna nybildas, utan man får vänta litet
grand därmed, tills denna lagstiftning
om de enklare bolagen kommer
till stånd.

Jag vill för övrigt gärna bekänna, att
jag, när jag först kom i kontakt med
den föreliggande lagen, blev en smula
förskräckt på grund av dess längd och
vidlyftighet. Jag undrade, om man verkligen
inte kunde ha kommit till ett resultat
på ett enklare siitt. Men under
genomgången av lagförslaget i utskottet
har det dels företagits vissa förenklingar
och förkortningar av lagtexten och
dels under diskussionens lopp verkligen
befunnits, att den påfallande utförligheten
av denna nya lag sakligt sett har
sitt berättigande på grund av tillståndet
på den ifrågavarande föreningsfronten.
.lag tror dock, att om inte den nya
aktiebolagslagen hade blivit så tungrodd
och stor som den blev, hade säkerli -

Lagförslag om ekonomiska föreningar.

gen också denna lag om ekonomiska
föreningar blivit litet mera lätthanterlig.
Det har varit naturligt nog, att de,
som ha skrivit denna lag, haft aktiebolagslagen
framför sig och tagit den som
ett föredöme, och då har det blivit både
på gott och ont.

Beträffande vad herr Cassel anförde
om att den första paragrafen i lagen
borde skrivas på så sätt, att också s. k.
ideella föreningar skulle kunna registreras
såsom de ekonomiska föreningarna
och alltså komma in under denna vidlyftiga
lag om ekonomiska föreningar,
måste jag säga att det varit alldeles
omöjligt att på den punkten följa reservanterna,
även om de härvidlag ha
kunnat åberopa sig på utredningsmännens
förslag. Såsom departementschefen
framhållit kunna mycket starka invändningar
resas mot eu sådan anordning
beträffande de ideella föreningarna som
här föreslagits. Det skulle utan tvivel
leda till stor förvirring, om man finge
ett sådant tillstånd, att somliga ideella
föreningar vore registrerade, medan
andra inte skulle vara det. En följd därav
skulle bli, att man finge liksom olika
klasser av ideella föreningar, vilket så
småningom skulle driva den ena ideella
föreningen efter den andra att söka registrering
enligt denna lag, fastän det i
själva verket, sakligen sett, vore alldeles
onödigt.

Jag kan för min del gärna medge, att
det mången gång skulle vara praktiskt
att ha ett enkelt register ordnat på så
sätt, att man med hjälp därav kunde
konstatera, att en viss ideell förening
har rättskapacitet, att den har stadgar
och styrelse och att den över huvud taget
kan handla och vandla i rättsligt avsendc,
så som nu sker. Men det är ju
någonting helt annat som man därvidlag
kan önska sig än att de ideella föreningarna
stuvas in under denna vidlyftiga
lag om ekonomiska föreningar; det är
på denna grund, som utskottet här har
följt propositionen och inte kunnat ansluta
sig till reservanternas synpunkter.

Herr talman! Jag ber alt med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

138

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Lagförslag om ekonomiska föreningar.

Herr CASSEL: Herr talman! I anledning
av herr Brantings anförande vill
jag erinra om att det egentligen inte är
så stora skiljaktigheter mellan majoritetens
ställning och vår ställning. Vi
tycka också att det kan vara riktigt att
dra en ordentlig gränslinje mellan aktiebolagen
med deras verksamhetsformer
och de ekonomiska föreningarna, men
vi anse inte att tiden är väl vald. Vi anse
att man först bör ha klarat ut frågan
om de små företagens organisationsformer
och likaså de ideella föreningarnas.
Vi anse att de ideella förepingarna, om
de vilja, gärna kunna få fortsätta att
registrera sig, såsom de hittills fått, tills
man skapat en lagstiftning för dom. Nu
ha vi ingen lagstiftning vare sig för de
små, enkla företagen eller för de ideella
föreningarna. Varför skall det vara så
förfärligt bråttom med att snöra till begreppet
ekonomiska föreningar, så att
varken de ideella föreningarna eller de
små företagen längre kunna få plats
där? Låt oss ta frågorna i ordning och
se praktiskt på problemet i stället för
att stirra oss blinda på lusten att göra
fina och knivskarpa gränsdragningar
mellan olika rättssubjekt!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Cassel in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med A betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Cassel begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Cassel m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med A betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Cassel begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 33.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 536), m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 17 maj 1940 (nr 358)
med vissa bestämmelser till skydd för
försvaret in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av väckt motion om ändring av
3 § 3 mom. lagen om folkpensionering,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Lörilagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

139

Ang. omorganisation av statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående omorganisation
av statens forskningskommitté för
lantmannabyggnader m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

1 en till riksdagen den 12 januari 1951
avlåten, till utskottet hänvisad proposition,
nr 21, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att

1) besluta, att statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader skulle
från och med den 1 juli 1951 omorganiseras
till.en statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen
förordats;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
i propositionen angiven personalförteckning
för statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1951/52;

3) godkänna i propositionen angiven
avlöningsstat för samma tid; samt

4) å riksstaten för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader: Avlöningar ett förslagsanslag
av 101 500 kronor; och

b) till Statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader: Omkostnader ett
förslagsanslag av 41 500 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att den åsyftade forskningsverksamheten
skulle bedrivas vid en självständig
anstalt med staden Lund såsom
förläggningsort.

1 detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

1:298 av herr Sundelin in. fl. och
11:397, likalydande, av herr Stjiirne
in. fl., i vilka motioner hemställts, alt
riksdagen med bifall i huvudsak till propositionen
måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning om
den föreslagna verksamhetens anknytning
till lantbrukshögskolan;

2) I: 299 av herrar Eskilsson och Ebbe
Ohlsson, samt II: 396, likalydande, av
herrar Hwggblom och Larsson i Karlstad,
i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta att förlägga ifrågavarande
anstalt till Uppsala eller dess
närhet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:299 och 11:396 besluta, att statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
från och med den 1 juli 1951 skulle
omorganiseras till en statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
som förordats i propositionen;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att för statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader
fastställa i utlåtandet införd
personalförteckning, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1951/52;

3) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1951/52;

4) å riksstaten för budgetåret 1951/52
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader: Avlöningar ett förslagsanslag
av 101 500 kronor,

b) till Statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader: Omkostnader ett
förslagsanslag av 41 500 kronor;

B. att motionerna 1:298 och 11:397
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Bror Nilsson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag har låtit anteckna en blank reservation
till detta utlåtande, och jag bär därmed
velat markera en smula missnöje
med förläggningen av denna annars
mycket välbehövliga och välkomna anstalt.
Den har nämligen förlagts till

140

Nr 17.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Om rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex ni. m.

Lund. Vi, som äro litet till åren komna,
minnas det ganska besvärliga arbete vi
hade med att samla våra anstalter på
jordbruksforskningens område till lantbrukshögskolan.
Det var ganska smärtsamt
att flytta dit Experimentalfältets
olika institutioner, liksom Mosskulturföreningen
samt Betes- och vallföreningen,
och det skedde under mycket stora
besvärligheter och strider. Att nu ånyo
börja splittra vår forskningsverksamhet
på jordbrukets område genom att förlägga
denna anstalt till Lund, anser jag
vara en misslyckad och olämplig politik.

Det finns också andra skäl, som tala
för att en sådan anstalt icke bör ligga så
långt i söder. Vårt land har ju mycket
växlande klimatiska förhållanden på
grund av sin stora utsträckning i norr
och söder, och dessa klimatiska förhållanden
inverka på byggnadernas hållbarhet
och byggnadskostnaderna. Det
blir dyrare och besvärligare att bygga
längre norrut, där klimatet är hårdare.
Därför borde cn sådan anstalt ligga
mitt i riket, så att man lättare kunde
undersöka förhållandena i Norrland. En
institution i Lund ligger ganska olägligt
till för forskningar när det gäller Norrland.

Samtliga de myndigheter och institutioner,
som hörts i ärendet, ha också
avrått från att lägga denna anstalt i
Lund. Visserligen säger utskottet, att
anstalten inte bör utvidgas där, utan att
man, om det blir fråga om en utvidgning,
på nytt bör överväga, om anstalten
skall flyttas till högskolan eller förläggas
i närheten av Stockholm eller Uppsala.
Men man vet väl, hur det är, när en
anstalt blir rotad på en plats, när folk
blivit bosatta där och man skaffat sig
lokaler och till och med en jordbruksfastighet.
Det är inte lätt att rubba på en
sådan anstalt.

Likaså anser jag det vara fel, att man
givit föreståndaren en så hög löneställning,
högre än professors, ty även därigenom
uppkomma svårigheter att inrangera
anstalten i samband med lantbrukshögskolan.

Det är bara detta, jag har velat ha

sagt nu, herr talman. Jag har intet yrkande.

I herr Bror Nilssons yttrande instämde
herrar Sundelin, Osvald och Andrén Efter

härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss
kronan tillhörig fast egendom, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 16, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
in. m. av viss kronan tillhörig fast egendom.

Om rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex
m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
7, i anledning av väckt motion angående
eu rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex
m. in.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 291, hade herrar Öhman
och Norlinij föreslagit, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj it skulle begära
dels vidtagande av åtgärder för att få
levnadskostnadsindex beräknad på ett
mer vcrklighetsbetonat och betryggande
sätt än vad hittills skett, dels att de direkta
skatterna måtte ingå i den index,
som konime till användning vid beräkning
och fastställande av de statsanställdas
löner, dels att nu gällande indexsiffra
måtte justeras uppåt, så att de
menliga följderna för tjänstemän och arbetare
av socialstyrelsens felberäkning
bleve eliminerade för framtiden, och
dels att statstjänarna måtte erhålla kompensation
för den ekonomiska förlust,
som de av samma orsaker lidit under år
1950.

Lördagen den 5 maj 1951 em.

Nr 17.

141

Om rättvisare beräkning av levnadskostnadsindex m. m.

Utskottet hade d det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motion nr 291 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr NORLING: Herr talman! Den tidiga
morgontimmen till trots kan jag
inte underlåta att säga några ord i anledning
av utskottets avstyrkande av den
motion som luir framlagts. Det är nämligen
inte bara inom vårt parti, som man
bär misstro mot det index som publiceras,
särskilt nu, sedan den översyn som
gjorts har visat, att det fanns en missvisning
på 3,4 procent, så att det officiella
indexet understeg den verkliga
prisnivån. Även om det är riktigt, som
socialstyrelsen framhåller, att specialundersökningen
inte kan betraktas som helt
korrekt, är det nog ganska säkert, att index
låg närmare 11,4 än 8 procent, som
då ansågs vara det riktiga.

f vår motion ha vi hemställt om en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om åtgärder för att få levnadskostnadsindex
beräknat på ett mera verklighetsbetonat
och betryggande sätt än hittills.
Utskottet har ju avstyrkt vår motion,
trots att socialstyrelsen erkänner, att indexberäkningen,
så som den nu utföres,
icke visar ett riktigt resultat, utan en
underskattning av prisstegringen. Socialstyrelsen
erkänner således, att vissa beräkningsgrunder
icke hålla streck. Utan
att göra något påstående om att man år
1950 avsiktligt sökt hålla indexet under
1(59 måste jag påpeka, att följden blivit,
att en löneförmån för industriarbetare
på 10 öre i timmen bortföll under 8 månader,
vilket för dessa arbetare medförde
en förlust av omkring 100 kronor per
arbetare för 1950.

Vad beträffar motionens sista yrkanden
ha ju de statliga befattningshavarna
träffat uppgörelse, sedan motionen avlämnades,
och dessa tre yrkanden äro
därför icke aktuella.

.lag vill således, herr talman, kort och
gott hemställa om bifall till det första
yrkandet i motionen.

Herr SANDBERG: Herr talman! Det är
klart, att det iir ytterligt svårt att få till -

räckligt säkra metoder för att kunna
fixera den ekonomiska situationen och
därav draga de slutsatser som äro nödvändiga
när det gäller löneplaceringar
och sådant. Detta har ju också socialstyrelsen
erkänt, men utskottet har tyckt
sig förstå, att den hade allt intresse för
att åstadkomma de förbättringar i dessa
metoder som äro önskvärda och möjliga.
Jag tror nog att herr Norling måste erkänna,
att det aldrig går att åstadkomma
någonting som är fullkomligt på detta
område, och jag tror att jag vågar påstå,
att utskottet har framfört de synpunkter
som ha varit möjliga att framlägga på
grund av denna motion.

Med hänvisning till vad utskottet yttrat
ber jag, herr talman, att få hemställa
om bifall till utskottets yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats dels att vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Norling,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära vidtagande av åtgärder
för att få levnadskostnadsindex beräknad
på ett mer verklighetsbetonat
och betryggande sätt än vad hittills skett.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 11, i anledning av väckt motion
om åtgärder till förminskande av
hygieniska vådor i följd av bristfälliga
metoder vid renslakt m. rm, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt;

och skulle jämlikt § 03 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 på natten.

In fidem
(i. II. Berggren.

142

Nr 17.

Måndagen den 7 maj 1951.

Måndagen

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 166, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden;

nr 167, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garantipris å bruna
bönor av 1951 års skörd;

nr 168, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

169, med anledning av Kungl.'' Maj :ts
proposition angående ändring i villkoren
för vissa tomtupplåtelser i staden Kiruna;
och

nr 170, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1950/51 jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 172,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 173, för herr Allan Andersson att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 174, för herr Klas Böök att vara
fullmäktig i riksbanken;

nr 175, för herr Ragnar Persson att
vara suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken; och

nr 176, för herr Ragnar Sundén att
vara suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken.

den 7 maj.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 177,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter; dels

ock till riksdagens förordnanden:
nr 178, för herr Sigurd Lindholm att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 179, för herr Axel Strand att vara
fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 180, för herr Gösta Andersson i
Mölndal att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 181, för herr Anselm Gillström att
vara suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter, jämte i
ämnet väckta motioner.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet gjorda anmälan,
att fullmäktige i riksbanken i skrivelse
den 4 maj 1951 hemställt om bemyndigande
att av riksbankens medel taga i anspråk
de belopp, som erfordrades för
anläggande av skyddsrum för riksbankens
avdelningskontor.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 10—12, statsutskottets
utlåtanden nr 127—132, andra
lagutskottets utlåtande nr 25 samt första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 12 och 13.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
memorial:

nr 48, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets

Måndagen den 7 maj 1951.

Nr 17. 143

betänkande nr 40 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 143 med förslag
till förordning om skatt å elektrisk kraft
(elskatteförordning), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 49, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 41 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 144 med förslag
till förordning om tillfällig automobilskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att delegerade för riksdagens
verk gjort framställning om ändrad
löneställning för vissa chefstjänstemän
vid riksdagens verk, m. m.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats Kungl.
Maj:ts proposition nr 207, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Ohlon under sammanträdet till hemförste
vice talmannen avlämnad motion,
nr 497, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1951/
52, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde

avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

*

In fidem
G. H. Berggren.