Fredagen den 4 februari (Riksdagens protokoll 1955:4)

1955

ANDRA KAMMAREN

Nr 4

4—9 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 4 februari

Interpellationer av: sid herr

Nihlfors ang. delning av Brännkyrka och Enskede församlingar
i Stockholm .................................... 3

herr Nilsson i Göingegården ang. åtgärder för främjande av svensk

fruktodling .......................................... 4

herr Nilsson i Göingegården ang. svårigheter för landsbygdens skoldistrikt
till följd av folkskollärarnas tjänstledigheter för studier 6

Tisdagen den 8 februari

Interpellation av herr Fröding ang. rätt för vissa befattningshavare
att komma i åtnjutande av författningsenlig avlöning under tjänstledighet
för militärtjänstgöring ............................ 10

Onsdagen den 9 februari fm.

Investeringsavgift ........................................ 12

Onsdagen den 9 februari em.

Investeringsavgift (forts.) .................................. 87

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 februari fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. ändring i förordningen om

särskild skatt å bensin och motorsprit, m. m................. 12

— nr 2, om fortsatt giltighet av förordningen angående rätt för

Konungen att åsätta särskild tullavgift, m. m............... 12

— nr 3, ang. tilläggsöverenskommelse till avtalet med Frankrike mot

dubbelbeskattning och ang. handräckning beträffande direkta
skatter, m. ......................................... 12

— nr 4, om ändrad lydelse av 126 § 2 mom. taxeringsförordningen 12

Onsdagen den 9 februari em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, om investeringsavgift för år

1955 in. ............................................. 12

1 —- Andra kammarens protokoll 1955. Nr 4

Fredagen den 4 februari 1955

Nr 4

Fredagen den 4 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 25,
den 26 och den 29 nästlidna januari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan och läkarintyg:

Till riksdagens andra kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg får
undertecknad härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 31 januari—28 februari 1955.

Tumhult, Målaskog den 31 januari
1955

Erik Magnusson

Växjö den 31/1 1955

Att ledamoten av riksdagens andra
kammare Erik Magnusson i Tumhult på
grund av sjukdom (hjärtbesvär) är i
behov av tjänstledighet under tiden
31/1—28/2 1955, intygas härmed på
heder och samvete.

I tjänsten
Bengt Törnberg
leg. läkare
2:e underläkare

Ledamoten av riksdagens andra kammare
chefredaktör Gösta Netzén skall
på grund av överansträngning hålla sig
i stillhet fr. o. m. 30/1 t. o. m. 6/2 1955,
vilket härmed intygas.

Malmö 30.1.55

G. Biörek
leg. läk.

Härmed intygas att riksdagsman KarlJohan
Andersson f. 1894 varit intagen
å Serafimerlasarettct sedan den 20/1-55
och fortfarande kvarligger för utredning.

Stockholm 27/1-55

T. Garlind
leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Magnusson från och med
den 31 nästlidna januari till och med
den 28 februari, herr Netzén från och
med den 30 januari till och med den
6 februari samt herr Andersson i Alfredshem
från och med den 20 januari
1955 tills vidare.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr 24,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 16 och 18 §§ förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73) angående
tillverkning av brännvin, m. m.

§ 4

Föredrogos var efter annan och remitterades
till behandling av lagutskott
följande på bordet liggande motioner,
nämligen

nr 484 av herr Hjalmarson in. fl.
samt

nr 485 av herrar Munktell och Nygren.

§ 5

Interpellation ang. delning av Brännkyrka
och Enskede församlingar i Stockholm Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NIIILFORS (fp), som anförde:

Herr talman! I ett interpellationssvar
i första kammaren hösten 1954 meddelade
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att föreliggande förslag
till delning av Brännkyrka och Enskede
församlingar då var under be -

Nr 4

Fredagen den 4 februari 1955

Interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

redning i departementet. Statsrådet uttalade
den förhoppningen, att han inom
kort skulle kunna för Kungl. Maj :t framlägga
dessa indelningsfrågor för avgörande.
I en replik under debatten förklarade
dessutom statsrådet, att enär
ett ikraftträdande vid nästa årsskifte
ändå var uteslutet kunde ytterligare något
litet dröjsmål inte ha avgörande betydelse.

Till detta vill jag såsom enskedebo
sedan 14 år — dvs. ungefär den tidrymd,
under vilken frågan om delning
av denna församling stått på dagordningen
— knyta några reflexioner. Under
nämnda år har invånarantalet femdubblats
och torde nu uppgå till omkring
120 000. Den nya bebyggelsen har
skett på olika områden, ofta avgränsade
från varandra och med dåliga kommunikationsmöjligheter
sinsemellan. Utvecklingen
har alltså gjort det klart, att
en uppdelning i flera församlingar är
angelägen såväl för Enskede som för
Brännkyrkas del; det står utom all diskussion.
Även om ett ikraftträdande
av en sådan nyindelning förskjutes,
måste emellertid varje ytterligare dröjsmål
med själva beslutet om de nya församlingarna
och deras gränser vara
synnerligen olyckligt, ty därmed hindras
vidtagande av en hel del praktiska
åtgärder, som är nödvändiga vid en
planering för framtiden. Det säger sig
självt, att ovissheten om de nya församlingsgränsernas
sträckning betyder, att
församlingarna ej kan ta ställning till
olika förslag att få disponera utrymmen
för t. ex. församlingssalar och pastorsexpeditioner
i planerade stadsdelscentra.
Skulle ställningstaganden i sådana
frågor ske innan regeringsbeslut om
delningarna fattats, kan felaktig placering
av lokaler äga rum till förfång för
allmänheten och verksamheten. Även
vissa av den borgerliga kommunens organ
är beroende av en ny församlingsindelning.
Fattigvårdsstyrelsen i Enskede
har nu den största verksamheten i
Stockholm och därmed väl i hela lan -

det. Det nödtvungna dröjsmålet med
uppdelningen av detta viktiga organ är
till stor nackdel för de av sociavården
beroende.

På grund av det anförda får jag
hemställa om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
fråga:

När kan beslut om delning av Brännkyrka
och Enskede församlingar förväntas? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. åtgärder för främjande
av svensk fruktodling

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Göingegården (h),
som yttrade:

Herr talman! 1954 års svenska fruktskörd
har varit synnerligen stor och
motsvarar till fullo det inhemska konsumtionsbehovet
av bl. a. äpplen. Importstopp
för äpplen har varit rådande
till den 1 januari. Vid årsskiftet återstod
inom den yrkesmässiga fruktodlingen
cirka 11 000 ton äpplen av utmärkta
sorter och kvaliteter. Priserna
har under hela hösten genomgående varit
synnerligen låga, och i genomsnitt
har odlarna erhållit omkring 25 öre
per kg, vilket icke täcker mer än halva
produktionskostnaderna. Många odlare
har fördenskull för närvarande stora
ekonomiska svårigheter. Jag vill erinra
om att den förvärvsmässiga fruktodlingen
inom vissa områden, speciellt i
Kristianstads län, utgör den dominerande
näringsgrenen och frukten den
viktigaste jordbruksgrödan. Till övervägande
del är det småbrukare som övergått
till denna produktionsgren, varigenom
sysselsättning och utkomst kunnat
beredas å brukningsdelar, vilka vid
traditionell jordbruksdrift skulle ha
måst betraktas såsom icke bärkraftiga.
Jag vill fästa statsrådets uppmärksam -

Fredagen den 4 februari 1955

Nr 4

Interpellation ang. åtgärder för främjande av svensk fruktodling

het på att efter årsskiftet närmare 2,5
milj. kg äpplen importerats, medan vi
samtidigt har cirka 11 milj. kg svenska
äpplen kvar som genom importen
icke går att sälja. Det är att märka
att priset här icke spelar någon roll,
då importen av allt att döma äger rum
på konsignationsbasis. Huvudparten av
de äpplen som nu importerats kommer
från Italien, och av dessa äpplen har
vissa partier varit av uppenbart mycket
svag kvalitet. Den italienska äppelexporten
sker också i viss mån under
falsk varubeteckning i det man synes
sälja en rad olika, lågvärdiga sorter under
beteckningen Jonathan. Såväl handeln
som allmänheten har hittills förgäves
protesterat mot dessa förhållanden.
Man kan starkt ifrågasätta det rimliga
i en ohämmad äppelimport och i
synnerhet en import av enklare sorter
och kvaliteter, när vi samtidigt inom
landet har sådana betydande kvantiteter
frukt av god kvalitet. Jag vill i detta
sammanhang fästa statsrådets uppmärksamhet
på att praktiskt taget samtliga
stora importländer av frukt i Europa
har någon form av begränsning av äppelimporten
för att skydda den inhemska
odlingen. Västtyskland har sålunda
f. n. importstopp för italienska äpplen,
Schweiz, Danmark m. fl. länder har
likaledes importstopp. England tillämpar
global kvotering av äppel- och päronimporten
från europeiska kontinenten.

Det göres alltid gällande att Sveriges
förpliktelser enligt GATT-avtalet skulle
tvinga oss att utlämna fruktodlingen.
Sådana länder som Västtyskland,
Schweiz m. fl. kan knappst åberopa
GATT-avtalets bestämmelser om otillräcklig
valutareserv såsom motiv för en
begränsning av fruktimporten. Våra internationella
åtaganden torde därför
icke utgöra något absolut hinder för
oss att vidtaga åtgärder i syfte att förhindra
eu utarmning av den grupp som
har sin bärgning av fruktodlingen.

Dä frukten realiter är en jordbruks -

gröda förefaller det orimligt att behandla
denna odling annorlunda än
jordbruket i övrigt. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att den yrkesmässiga
fruktodlingen upptager eh areal
av cirka 6 000 hektar, att odlingen är
koncentrerad till mindre brukningsdelar
och att näringen ur sysselsättningsoch
kommunal skattesynpunkt är av avgörande
betydelse inom stora delar av
framför allt Kristianstads, Malmöhus
och Kronobergs län. Några oöverstigliga
svårigheter torde icke föreligga att inrangera
fruktodlingen inom ramen för
jordbrukspolitiken eller i varje fall
applicera vissa delar av densamma på
fruktodlingen. Vid de förhandlingar,
som detta år kommer att föras angående
eu förnyad GATT-överenskommelse,
är det angeläget att fruktodlingen icke,
som fallet var 1950, ensidigt offras utan
att möjligheter skapas för den svenska
fruktodlingen att i likhet med fruktodlingen
i flertalet andra importländer
erhålla skydd mot förödande import
under de tider av året då den inhemska
odlingen kan fylla konsumtionsbehovet.

EU inrangerande av fruktodlingen
helt eller delvis inom ramen för den allmänna
jordbrukspolitiken kräver mera
fullständiga statistiska data angående
näringens omfattning och struktur.
Krav på bättre och oftare återkommande
statistiska undersökningar har tidigare
framförts av bl. a. 1951 års trädgårdsutredning
och av statistiska centralbyrån.

För att öka fruktodlingens konkurrenskraft
är det angeläget att rationaliseringsverksamheten
inom näringen
kan intensifieras. Härför erfordras utökade
såväl ekonomiska som personella
resurser. Odlingen är här i största behov
av en specialkonsulent för teknisk
rådgivning. I utlandet — Danmark, Holland
in. fl. länder — har man sedan
många år haft specialkonsulenter för
den yrkesmässiga fruktodlingen, vilket
i hög grad ökat näringens konkurrenskraft.

Nr 4

Fredagen den 4 februari 1955

Interpellation ang. svårigheter för landsbygdens skoldistrikt till följd av folkskol lärarnas

tjänstledigheter för studier

Med stöd av vad ovan anförts hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande
frågor:

1) Är herr statsrådet beredd att nu
vidtaga några åtgärder för att låta den
svenska frukten i första hand avsättas
på den svenska marknaden och förhindra
dumpingartad äppelexport till
Sverige ?

2) Vilka åtgärder kan från svensk
sida vidtagas för att hindra italiensk
äppelexport under falsk varubeteckning? 3)

Är lierr statsrådet beredd medverka
till sådana åtgärder, att fruktodlingen
på längre sikt erhåller ett mera tillfredsställande
avvägt gränsskydd?

4) Ämnar herr statsrådet framlägga
förslag om en förbättrad statistik på
fruktodlingens område?

5) Har herr statsrådet för avsikt att
deha år framlägga förslag om en speciell-onsulent
för yrkesfruktodiingen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. svårigheter för landsbygdens
skoldistrikt till följd av folkskollärarnas
tjänstledigheter för studier.

Herr NILSSON i Göingegården (h)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Den tjänstledighet med
B-avdrag för studier vid universitet,
högskolor och särskilda befordringskurser,
som kan beviljas folkskollärare,
har till syfte att underlätta rekryteringen
av ämneslärare till enhetsskolans
högstadium och realskolor. Behovet är
stort. Vid en fullt uppbyggd enhetsskola
beräknas antalet tjänster för folkskollärare
med två betygsenheter i filosofie
ämbetsexainen till 6 000 å 7 000. Emellertid
har dessa — i förhållande till
andra kategorier studerande — gene -

rösa villkor för folkskollärarna medfört
svårigheter för skoldistrikten.

Någon statistik över hur många tjänster,
som på grund av ovannämnda
tjänstledighet måste besättas med vikarie,
finns inte, men det är känt att höstterminen
1954 sökte 335 folkskollärare,
varav 133 antogs, inträde enbart till de
av skolöverstyrelsen anordnade särskilda
befordringskurserna.

Landsbygdens avlägset belägna skoldistrikt
har svårigheter att få kompetenta
lärare. För att underlätta rekryteringen
av lärare till skolor av B 2- och
B 3-formerna medgavs i kungl. kungörelse
den 6/6 1952 nr 422 undantag från
vissa villkor för beredande av ordinarie
eller extra ordinarie anställning åt
folkskolans lärare. Här föreligger, synes
det mig, viss risk för att fördelarna av
denna dispens i många fall ej kommer
skoldistrikten till godo och att därmed
avsikten med dispensen kan förfelas.

De praktiska verkningarna har redan
åstadkommit stora bekymmer för skolstyrelserna.
I Harrsele t. ex. har på
grund av befattningshavarens tjänstledighet
för studier en tjänst besatts med
en lantbrukare utan pedagogisk utbildning.
I andra skoldistrikt har en tjänst
undan för undan tillsatts med flera lärare,
som antagits till fortbildningskurser
och akademiska studier. Det är att
märka att det är de yngsta och mest
kompetenta lärarna, som skoldistrikten
på detta sätt mister. Till detta kommer
extra kostnader, bostadssvårigheter
m. m.

I detta sammanhang vill jag ej underlåta
att framhålla bristen på villkor förenade
med denna tjänstledighet med
B-avdrag angående tjänstgöringsskyldighet
efter studiernas fullbordande så
som fallet är t. ex. med de s. k. finnbygdsstipendierna.
Som det nu är har
man ej någon garanti för att folkskollärare
efter stipendietidens utgång kommer
att upptaga undervisning i någon

Fredagen den 4 februari 1955

Nr 4

Interpellation ang. svårigheter för landsbygdens skoldistrikt till följd av folkskol

lärarnas tjänstledigheter för studier

form, eftersom de är fria att ägna sig
åt annan verksamhet.

Med hänvisning till det ovan anförda
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
rikta följande interpellation:

Har statsrådet uppmärksammat de
svårigheter som förordningen om tjänstledighet
för studier för blivande s. k.
23-or medfört för skoldistrikten särskilt
på landsbygden och i så fall vilka
åtgärder ämnar statsrådet vidtaga; samt
har statsrådet uppmärksammat att de
lärare som erhåller dessa förmåner enligt
förordningen ej har någon skyldighet
att fullgöra avsedd tjänst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till
kungl. hov- och slottsstaterna,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1955/56 till oförutsedda utgifter,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser

ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1955/56,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från viss
ersättningsskyldighet till kronan;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning,

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars
1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret,

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
forisatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet in. in., och
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av

Nr 4

Måndagen den 7 februari 1955

viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.; samt,

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1954/55,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

§ 9

Anmäldes, att följande Kungl. Maj ds
propositioner tillställts kammaren:

nr 55, angående statsgaranti för lån

till hantverks- och småindustriföretag
under budgetåret 1955/56, och

nr 58, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 25 § arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.

In fidem
Gunnar Britth

Måndagen den 7 februari

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen nr
55, angående statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag under
budgetåret 1955/56; och
till behandling av lagutskott propositionen
nr 58, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 25 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1).

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1, 13, 16, 17, 19,
21 och 24—26, första lagutskottets utlåtanden
nr 1—6 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 2.

§ 3

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående delning av
Brännkyrka och Enskede församlingar
i Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs den av herr Nilsson i
Göingegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
åtgärder för främjande av
svensk fruktodling.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Nilsson i
Göingegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
svårigheter för landsbygdens

Måndagen den 7 februari 1955

Nr 4

skoldistrikt till följd av folkskollärar nas

tjänstledigheter för studier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt
å bensin och motorsprit, in. m.,

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift,
m. m.,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsöverenskommelse till avtalet den
24 december 1936 mellan Sverige och
Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande direkta skatter,
in. m.,

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 126 § 2 inom.
taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379), och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1955, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 1 § och 30 kap.
6 § rättegångsbalken, och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 65 § utsökningslagen
m. m.; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i lagen om rätt till fiske in. in., och
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

§ 7

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
skrivelse och propositioner tillställts
kammaren:

nr 56, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling,

nr 57, angående anslag till stödlån
till jordbrukare, m. m., och

nr 60, angående anslag till förvärv
av aktierna i Törefors aktiebolag, m. m.

Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl, 16.04.

In fidem
Gunnar Britth

Nr 4

Tisdagen den 8 februari 1955

Tisdagen den 8 februari

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse, nr
56, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att vid plenum onsdagen
den 16 februari utse ledamöter och
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

§ 2

Föredrogos var för sig och hänvisades
till jordbruksutskottet följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner:

nr 57, angående anslag till stödlån
till jordbrukare, m. m.; och

nr 60, angående anslag till förvärv
av aktierna i Törefors aktiebolag, m. m.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 15 och 20, bevillningsutskottets
betänkanden nr 1—5,
första lagutskottets utlåtanden nr 7—9
samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
1 och 2.

§ 4

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkanden
nr 1—5 skulle i nu nämnda
ordning uppföras främst på morgondagens
föredragningslista bland två
gånger bordlagda ärenden.

§ 5

Interpellation ang. rätt för vissa befattningshavare
att komma i åtnjutande av
författningsenlig avlöning under tjänstledighet
för militärtjänstgöring

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRÖDING (h), som anförde:

Herr talman! Enligt 13 § 2 mom.
civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 skulle under tjänstledighet för
militär tjänstgöring ordinarie tjänsteman
vidkännas B-avdrag för tid, under
vilken han fullgjorde honom såsom
beställningshavare i reserven, å reservstat
eller å övergångsstat eller såsom
officer i väg- och vattenbyggnadskåren
åliggande tjänstgöring.

Vid militär tjänstgöring under semester
eller ferier förekom givetvis inte
löneavdrag.

I Kungl. Maj :ts kungörelser den 24
maj 1940, nr 470, och den 21 juni 1940,
nr 611, båda utfärdade med stöd av
riksdagens beslut, meddelades emellertid
vissa bestämmelser av innebörd att
begränsa de ovan omnämnda förmånerna.
Sålunda förordnades i den förstnämnda
kungörelsen, som trädde i kraft
den 1 juni 1940 bl. a., att i civila avlöningsreglementet
avsedd ordinarie
tjänsteman, vilken åtnjöt tjänstledighet
för fullgörande i anledning av anbefalld
förstärkt försvarsberedskap eller partiell
mobilisering av honom åliggande militär
tjänstgöring såsom beställningshavare
i reserven, skulle, utan hinder av

Tisdagen den 8 februari 1955

Nr 4

Interpellation ang. rätt för vissa befattningshavare att komma i åtnjutande av
författningsenlig avlöning under tjänstledighet för militärtjänstgöring

vad som funnes stadgat däremot stridande,
å den civila befattningen avstå
samtliga på tjänstledigheten belöpande
avlöningsförmåner; dock att han ägde,
därest den honom jämlikt försvarsväsendet
gällande bestämmelserna tillkommande
månadslönen understege den
avlöning för månad som han vid tjänstgöring
i den civila befattningen skulle
ha ägt åtnjuta, å denna befattning uppbära
skillnaden. Vidare förordnades i
den sistnämnda kungörelsen, som trädde
i kraft den 1 juli 1940, att befattningshavare
i statens tjänst icke finge
beviljas semester för tid, varunder han
vore inkallad till militär tjänstgöring i
anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap
eller partiell mobilisering,
ävensom att sådan tid i fråga om
ferieberättigade tjänstemän ej finge betraktas
såsom ferietid.

Ett stort antal civila statstjänstemän,
som redan före den 1 juni 1940 vunnit
ordinarie tjänst, har hos vederbörande
myndigheter i och för preskriptionsavbrott
väckt krav om utbekommande av
de avlöningsförmåner, som under den
förstärkta försvarsberedskapen undanhållits
dem på grund av nyssnämnda
kungörelser under tid då de fullgjort
dem åvilande tjänstgöring såsom beställningsliavare
i reserven.

Sedan två av dessa tjänstemän låtit
sina krav gå till process, har högsta
domstolen, efter beslut in pleno, den
23 december 1954 meddelat tvennc domar,
varigenom kraven bifallits. Högsta
domstolen har nämligen på anförda
grunder funnit, att de genom nyssnämnde
kungörelser vidtagna minskningarna
av förmåner icke låtit sig förenas med
den rätt som genom avlöningsrcglementet
tillförsäkrats tjänstemännen i
fråga.

Högsta domstolen hade emellertid i
två tidigare mål efter beslut å avdelning
genom domar den 3 augusti 1949
ogillat ett par andra tjänstemäns motsvarande
anspråk.

Det synes icke otroligt, att högsta
domstolens ståndpunktstagande i domarna
den 3 augusti 1949 kan ha förorsakat
att åtskilliga tjänstemän låtit
sina anspråk i förevarande hänseenden
preskiberas.

Då det nu genom avgörande av högsta
domstolen in pleno är definitivt fastslaget,
att ett undanhållande av avlöningsförmåner
med stöd av ovannämnda
två kungörelser av 1940 icke varit rättsenligt,
synes det angeläget, att de tjänstemän
som sålunda oberättigat fått vidkännas
lönebortfall snarast erhåller
gottgörelse härför. Detta synes böra —
i vart fall i viss utsträckning ■— bliva
fallet även beträffande de tjänstemän,
som låtit sina anspråk preskriberas, därvid
dock en viss skälig tid för anspråkens
anmälande torde böra föreskrivas.

Under åberopande av det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
civildepartementet få rikta följande interpellation: 1.

Ämnar herr statsrådet vidtaga några
åtgärder för att de tjänstemän som
enligt vad ovan anförts felaktigt berövats
dem tillkommande avlöningsförmåner
snarast må komma i åtnjutande
av vad som sålunda blivit dem undanhållet? 2.

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
i så fall vidtaga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 59, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;

nr 61, angående vissa anslag ur kyrkofonden
in. in.; och

nr 02, angående statsbidrag till inrättande
av vissa bakteriologiska laboratorier
i Norrland.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.09.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 9 februari

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på kammarens bord liggande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 59, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 septemmer
1928 (nr 370), m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 61, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 62,
angående statsbidrag till inrättande av
vissa bakteriologiska laboratorier i
Norrland.

§ 2

Föredrogs den av herr Fröding vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående rätt för vissa befattningshavare
att komma i åtnjutande av
författningsenlig avlöning under tjänstledighet
för militärtjänstgöring.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

3 maj 1929 (nr 62) om särskild skatt
å bensin och motorsprit, m. m.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift,
m. m.;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 126 § 2 mom.
taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 4

Investeringsavgift

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1955, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 7 januari 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 36, hade Kungl. Maj:t, un -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

der åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om investeringsavgift
för år 1955; samt

2) förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift).

De i propositionen framlagda förslagen
inneburo i huvudsak att investeringar
inom rörelse och jordbruk under
år 1955 skulle beläggas med en avgift,
motsvarande 12 procent av kostnaderna
för investeringarna. Denna avgift skulle
avse även investeringar i bussar och
lastbilar, varjämte för personbilar och
motorcyklar, oavsett om dessa användes
i rörelse eller jordbruk eller för
privat bruk, som ett komplement till
nyssnämnda investeringsavgift föreslagits
en särskild investeringsavgift att
uttagas vid registrering av dylika motorfordon.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett flertal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 36 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1955;

2) antaga av utskottet framlagt förslag
till förordning om avgift vid investering
i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 73
av herr Axel Andersson och II: 92 av
herr Carlsson i Tibro,

2) de likalydande motionerna I: 107
av herrar öhman och Helmer Persson
samt 11:139 av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 122

Investeringsavgift

av herr Osvald och II: 164 av herr Johansson
i öckerö m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 123
av herr Theodor Johansson m. fl. samt
II: 167 av herrar Svensson i Vä och
Persson i Norrby,

5) de likalydande motionerna I: 124
av herr Arrhén och II: 171 av herr Nilsson
i Bästekille,

6) de likalydande motionerna I: 125
av herr Nyström m. fl. samt II: 161 av
herrar Gavelin och Jansson i Kalix,

7) de likalydande motionerna 1:126
av herr Herbert Hermansson och II: 166
av herr Carlsson i Bakeröd,

8) de likalydande motionerna I: 128
av herr Magnusson m. fl. och II: 163
av herr Boija m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 129
av herr Magnusson m. fl. och II: 155
av herr Carlsson i Stockholm m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 130
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 160 av herr Munktell in. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 131
av herrar Björnberg och Ebbe Ohlsson
samt II: 165 av herr Staxäng in. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 380
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 469 av
herr Hjalmarson m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 381
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:468 av
herr Hjalmarson m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 382
av herr Wehtje m. fl. och II: 475 av
herr Nilsson i Svalöv in. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 383
av herr Svärd och II: 476 av herr Nygren,

16) de likalydande motionerna I: 384
av herr Svärd och II: 471 av herr von
Scth in. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 385
av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 478
av herr Kollberg m. fl.,

18) de likalydande motionerna I: 386
av herrar Ohlon och Svärd samt II: 474
av herr Hagberg i Malmö in. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 387

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

av herr Ohlon m. fl. och II: 477 av herr
Ohlin m. fl.,

20) de likalydande motionerna I: 388
av herr Karl Persson m. fl. och II: 481
av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 389
av herr Georg Carlsson m. fl. och
II: 482 av herr Persson i Norrby m. fl.,

22) motionen I: 127 av herrar Näsgård
och Lodenius,

23) motionen I: 351 av herr Gustaf
Elofsson,

24) motionen 11:162 av herrar Asp
och Persson i Appuna,

25) motionen II: 467 av herr Lundberg,

26) motionen II: 470 av herrar Nygren
och Carlsson i Stockholm,

27) motionen II: 472 av herrar
Munktell och Nygren,

28) motionen 11:473 av herrar Edström
och Nygren,

29) motionen II: 479 av herrar Carlsson
i Stockholm och Schmidt,

30) motionen II: 480 av herr Strandh
m. fl. ävensom

31) motionen 11:483 av herr Andersson
i Dunker,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby, Hagberg
i Malmö, Sjölin och Kollberg, vilka
vid punkterna A 1) och A 2) hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
vissa i reservationen omnämnda motioner,

1) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1955; samt

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift
vid investering i motorfordon år 1955
(särskild investeringsavgift);

II) av herr Gustaf Elofsson, som vid
punkten A) 2) hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen 1:351

av herr Gustaf Elofsson i förevarande
del, avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om avgift vid
investering i motorfordon år 1955 (särskild
investeringsavgift) samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder
för begränsning under år 1955 av
importen av sådana motorfordon, som
avsåges i nämnda förslag, på så sätt, att
valuta intill ett belopp av högst 400 miljoner
kronor ställdes till förfogande för
sådan import;

III) av herrar Spetz, Velander, Anders
Johansson, Kristensson i Osby,
Hagberg i Malmö, Sjölin och Kollberg,
vilka, under förutsättning att riksdagen
ej skulle bifalla de av dem framställda
yrkandena om avslag å Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 36, yrkat
vissa närmare angivna ändringar i
de framlagda författningsförslagen.

I Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1955 var 1 § första stycket så
lydande:

Fysisk eller juridisk person, som under
det beskattningsår för vilket taxering
till statlig inkomstskatt äger rum
i första instans år 1956 verkställt investering
av nedan angivet slag inom någon
av förvärvskällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse och
som icke är frikallad från skyldighet
att erlägga sådan skatt för inkomst av
samma förvärvskälla, skall i enlighet
med vad i denna förordning sägs till
staten erlägga investeringsavgift.

I den av herr Spetz in. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen hade
beträffande detta författningsrum föreslagits
den ändringen, att avgiftsplikt
ej skulle föreligga för investeringar i
förvärvskällan jordbruksfastighet.

I 5 § förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1955 hade upptagits
vissa undantag från avgiftsplikten.
Den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen innefattade
yrkande om att till nämnda

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

paragraf i förslaget skulle fogas följande
tillägg:

Investering, som tillkommit på direkt
föranstaltande av offentlig myndighet,
skall ej anses som avgiftspliktig
investering.

Från avgiftsplikt skola vidare undantagas
investeringar i motorfordon,
som äro registrerade eller registreras
för yrkesmässig trafik enligt förordningen
den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. (nr
910).

Likaså skola investeringar i enskild
järnvägsdrift fritagas från avgiftsplikt.

Ej heller skall investeringsavgift utgå
vid investeringar i fartyg.

Investeringar, som uteslutande tillkommit
i syfte att tillvarataga klenvirke,
skola likaledes vara befriade från
avgiftsplikt.

Riksskattenämnden äger att efter
framställning från skattskyldig, när
synnerliga skäl därtill äro, medgiva befrielse
från skyldighet att erlägga investeringsavgift
enligt denna förordning.

7 § andra stycket förutnämnda förordning
skulle enligt Kungl. Maj :ts och
utskottets förslag lyda på följande sätt:

Har vid sådant förvärv av tillgång,
som utgör avgiftspliktig investering, såsom
likvid eller delliltvid lämnats annan
likartad tillgång, skall såsom investeringskostnad
anses allenast mellanskillnaden.

1 den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen hade
föreslagits följande lydelse av förf
attningsrummet:

Har vid---allenast mellanskill naden.

Likaså skall vid beräkning av
investeringskostnad för ersättningsanskaffning
avdrag göras för den utrangerade
tillgångens ursprungliga anskaffningsvärde
eller, om detta ej kan visas,
för det belopp som erhålles vid försäljningen
av tillgången.

För 8 § hade utskottet föreslagit denna
avfattning:

Investeringsavgift

Från uppskattad investeringskostnad
avdrages ett belopp av 20 000 kronor.
Vad härefter återstår utgör avgiftsbelagd
investeringskostnad, vilken utföres
i fulla hundratal kronor så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt
hundratal kronor, bortfaller.

I nyssberörda reservation hade föreslagits
den ändringen av förevarande
paragraf, att avdragsbeloppet skulle bestämmas
till 30 000 kronor.

10 § var i Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag av följande lydelse:

Investeringsavgiften utgör tolv procent
av den avgiftsbelagda investeringskostnaden.

Investeringsavgift skall anses som
sådan speciell skatt, för vilken avdrag
må åtnjutas vid inkomsttaxeringen; och
skall i följd härav restituerad, avkortad
eller avskriven sådan avgift, för vilken
avdrag medgivits vid inkomsttaxeringen,
utgöra skattepliktig intäkt.

I den med III) betecknade reservationen
hade yrkats, att till denna paragraf
skulle fogas följande tillägg:

Företagare, som erlagt investeringsavgift
men vars rörelse under året visat
förlust eller så ringa överskott, att
han vid beräkning av nettointäkten av
rörelsen ej kunnat utnyttja avdragsrätten,
må tillgodogöra sig det resterande
avdraget intill tre år efter det investeringsavgiften
erlagts.

I de av utskottet föreslagna övergångsbestämmelserna
till förordningen
om investeringsavgift för år 1955 hade
bl. a. upptagits följande regel:

Till avgiftspliktig investering hänföres
icke förvärv av byggnad, därest
kontrakt om köpet undertecknats senast
den 15 januari 1955, ocli ej heller
sådan investering i fastighet, för vilkens
utförande byggnadstillstånd meddelats
senast nämnda dag, därvid med
byggnadstillstånd i förevarande sammanhang
avses annat tillstånd än sådant
som lämnats för fortlöpande reparations-
och underhållsarbeten. Vidare
skall icke som avgiftspliktig investe -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ring anses inventarieförvärv, därest leverans
skett eller skriftligt avtal om
leverans träffats senast den 15 januari
1955.

I den med III) betecknade reservationen
hade hemställts om följande tillägg
till denna övergångsregel:

Ej heller skall som avgiftspliktig investering
anses förvärv av inventarier
för fastighet, för vilkens utförande
byggnadstillstånd meddelats senast
nämnda dag.

1 § första stycket i förordningen om
avgift vid investering i motorfordon år
1955 (särskild investeringsavgift) skulle
enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
erhålla denna lydelse:

För förvärv av personbil, av sådan
med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens
tjänstevikt ej överstiger 1 800 kilogram
eller av motorcykel skall under tid, som
angives i 2 §, till staten erläggas särskild
investeringsavgift i enlighet med
vad nedan sägs.

1 den med III) betecknade reservationen
hade föreslagits, att författningsrummet
skulle avfattas sålunda:

2 och 3 § § i samma förordning skulle
enligt det av utskottet framlagda förslaget
avfattas på följande sätt:

2 §

Särskild investeringsavgift skall utgå,

a) då ansökan om fordonets upptagande
i eller överförande till bilregister
inkommit till länsstyrelsen efter den
31 januari 1955 men före utgången av
samma år; och

b) då anmälan till bilregister om

övergång till ny ägare av i registret
upptaget fordon i annat fall än i 17 §
3 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
sägs från den nye ägaren inkommit
till länsstyrelsen inom tid som
nyss angivits.

Har ansökan eller anmälan, som
ovan sagts, enligt vägtrafikförordningen
bort göras senast före utgången av
år 1955, men har den icke verkställts
eller verkställts först efter utgången av
nämnda år, föreligger ock skyldighet
att erlägga avgift.

3 §

Oaktat vad i 2 § sägs skall särskild
investeringsavgift ej utgå,

a) därest anmälan om övergång till
ny ägare av i bilregister upptaget fordon
föranletts av att äganderätten till
fordonet övergått genom arv eller testamente; b)

därest anmälan om övergång till
ny ägare av i bilregister upptaget fordon
göres inom i vägtrafikförordningen
föreskriven tid samt åtföljes av sådan
i 19 § samma förordning omförmäld
anmälan, vilken föranleder fordonets
överförande från bilregistret till bilreservregistret
eller fordonets avförande
ur bilregistret;

c) därest ansökan avser överförande
till bilregister av reservregistrerat fordon,
som den 31 januari 1955 fanns intaget
i bilreservregistret och vars ägare
är antingen densamme som nämnda
dag fanns antecknad såsom fordonets
ägare eller ock någon som genom arv
eller testamente bekommit fordonet efter
denne;

d) därest ansökan avser överförande
till bilregister av reservregistrerat fordon,
som efter den 31 januari 1955 upptagits
i bilreservregister utan att fråga
därvid varit om fall som vid b) sägs
och vars ägare är antingen densamme
som omedelbart före fordonets upptagande
i bilreservregistret fanns antecknad
såsom fordonets ägare eller ock
någon som genom arv eller testamente
bekommit fordonet efter denne; eller

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

e) diirest ansökan avser införande i
annat läns bilregister av registrerat fordon,
vars ägare är antingen densamme
som finnes antecknad såsom fordonets
ägare i det bilregister, där fordonet är
registrerat, eller ock någon som genom
arv eller testamente bekommit fordonet
efter denne.

Har någon förvärvat fordon och har
detta därefter övergått till ny ägare,
som antingen den 31 januari 1955 fanns
såsom sådan antecknad i bilregister eller
bilreservregister eller ock enligt
övergångsbestämmelse till denna förordning
icke är skyldig erlägga avgift,
vare ej heller den förre ägaren skyldig
erlägga avgift, även om han underlåtit
att om sitt förvärv göra vederbörlig
anmälan.

Vidare skall från denna förordnings
tillämpning sådant fordon vara undantaget,
som är frikallat från skatteplikt
enligt 2 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt eller enligt
övergångsbestämmelsen till förordningen
den 28 september 1951 (nr 654) angående
ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§
nyssnämnda förordning den 2 juni
1922, nr 260.

Enligt den med III) betecknade reservationen
skulle 3 § erhålla följande
lydelse:

3 §

Oaktat vad i 2 § sägs skall särskild
investeringsavgift ej utgå, där ägare till
motorfordon i samband med ansökan
om dess registrering styrker att bindande
avtal om förvärv av fordonet slutits
senast den 31 januari 1955.

Vidare skall — — — 1922, nr 260.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
lämnades, beträffande förcdragsordningen,
på begäran ordet till

Herr OLSSON i Gävle (s), som yttrade
:

Herr talman! I avseende å_föredragningen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 5 hemställes,

att detsamma må företagas till avgö -

Investeringsa vgift

rande punktvis samt de av utskottet i
punkten A framställda förordningsförslagen
föredragas vart för sig paragrafvis,
och, där så erfordras, moment- eller
styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingresser och rubriker sist;

att vid föredragningen av paragraferna
i förslaget till förordning om investeringsavgift
för år 1955 först behandlas
3 § och därefter de övriga paragraferna
i nummerföljd;

att vid föredragningen av paragraferna
i förslaget till förordning om särskild
investeringsavgift först behandlas
6 § och därefter de övriga paragraferna
i nummerföljd;

att sedan båda förordningsförslagen
blivit genomgångna, utskottets hemställan
i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den del av
betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammares ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed föredrogs nu först
punkten A).

1) Utskottets förslag till förordning
om investeringsavgift för är 1955.

Sedan 3 § föredragits, anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Då riksdagen hösten
1951 beslöt att införa en investeringsavgift
pågick i vårt land en oerhörd
inflation. Partipriserna hade från september
1950 till september 1951 stigit
med hela 32 procent. Vi levde då i en
extrem högkonjunktur. I det läget gick
också oppositionspartierna i princip
med på införandet av en investeringsavgift.
De långa diskussionerna gällde
då utformningen av denna avgift. Det
var med olust vi den gången gick in för
investeringsavgiften, och jag vet mycket
väl att denna olust fanns även långt
inne i regeringspartiernas egna led. Det

2 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ekonomiska läget är nu annorlunda än
1951. År 1954 har prisstegring inte ägt
rum, och de löneavtal som hittills är
träffade har i stort sett hållit sig inom
ramen för produktionsökningen och ger
inte anledning till oro. Det är givet att
vi ingenting bestämt vet om de framtida
konjunkturerna. Finansministern tycks
vid propositionens skrivande ha räknat
med att inflationen fanns bakom hörnet
och drog så ut i sin kamp som S:t
Göran mot draken. Men fanns denna
drake? Om man får döma av finansministerns
uttalande i ett föredrag i
denna vecka tycks han numera ha fått
den uppfattningen, att inflationstrycket
inte är så hårt. Slutsatsen av detta
borde väl då för finansministerns del
ha varit, att dessa nya skatter är onödiga.
Vi har en högkonjunktur med
vissa inflationstendenser. Jag medger
att det är klokt att i nuvarande läge
något dämpa den ekonomiska aktiviteten
och minska efterfrågan. Det är ju
alldeles uppenbart att det är angeläget
att hålla penningvärdet och förhindra
en ny inflation. Men den centrala frågan
är ju denna: Behövs så drastiska
åtgärder som de finansministern och
regeringen föreslagit? Jag kan inte
finna annat än att dessa åtgärder innebär
större våld än nöden kräver och
att man i nuvarande läge huvudsakligen
kan klara inflationstrycket genom kreditåtstramning,
möjliggjord genom en
rörlig ränta. Investeringsavgiften är ett
klumpigt vapen. Penningpolitiken däremot
är smidig, den kan ändras från
vecka till vecka. Investeringsavgiften
är nu skriven som en ettårig historia,
men 1951 menade finansministern att
den måste vara tvåårig. När vi från
vårt håll då föreslog, att den endast
skulle vara ettårig, svarade finansministern
i debatten på följande sätt:

»Jag vill bara på detta svara, att om
inan gör investeringsavgiften ettårig,
kommer den inte att fylla sitt syfte,
nämligen att förmå folk att i realiteten
avstå från investeringar. Ty då kom -

mer folk att finna många utvägar för
att göra sina utbetalningar och sina bokföringstransaktioner
på ett sådant sätt,
att de kan göra en investeringsökning
utan att den kommer att falla under
denna förordning. Därför är det nödvändigt
med två år, om avgiften skall
kunna få någon verkan. Å andra sidan
är det lika nödvändigt att med styrka
fastslå, att den inte får bli äldre än
två år.»

Så talade finansminister Sköld på
hösten 1951. Då var två år högsta visdom.
Nu är ett år högsta visdom. Finansministern
är i sanning en överraskningarnas
man. Trots att investeringsavgiften
nu är skriven som en
ettårig historia vill jag ändå rikta den
frågan till finansministern och regeringen,
om man här i dag vill förklara
att investeringsavgiften denna gång endast
skall bli ettårig.

Det är klart att vi inte vet mycket
om den framtida konjunkturutvecklingen.
En investeringsavgift kan därför
komma att verka i ett helt annat konjunkturläge
än man tänkt sig. Den kan
komma att medföra risk för minskad
sysselsättning. Vad vet vi nu om konjunkturerna
till hösten? Vi kan då befinna
oss i ett annat läge, där det kan
visa sig att investeringsavgiften är en
olycka. Den är ett klumpigt vapen.

I propositionen åberopar finansministern
ett uttalande från reservanterna
i företagsbeskattningskommittén, vilka
uttalat sig om möjligheterna att använda
investeringsavgiften som ett konjunkturpolitiskt
medel. Men reservanterna
skriver endast att den kan insättas
jämte en restriktiv penningpolitik
i en extrem överkonjunktur, och vi är
väl alla överens om att vi för närvarande
inte har en sådan. Jag finner det
då oriktigt att man åberopar detta uttalande
av reservanterna i motiveringen
till investeringsavgiften i nuvarande
läge. Men i propositionen har finansministern
inte alls åberopat vad majoriteten
i företagsbeskattningskommittén

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

har att säga om investeringsavgiften.
De skriver bl. a. att erfarenheten utvisar,
att det är nästan ogörligt att med
tillräcklig säkerhet avgöra när läget
är sådant, att dylika tillfälliga åtgärder
bör tillgripas. Majoriteten underströk
också, att denna avgift verkar ojämnt.

För min del anser jag att investeringsavgiften
i nuvarande läge är ett
onödigt vapen, och dessutom vill jag
framhålla, att den har stora nackdelar.
Jag skall peka på några av dessa.

Investeringsavgiften verkar produktionshämmande.
Vi har i nuvarande läge
att konkurrera med länder, som ofta
har en lägre lönenivå än vi och som
kan lägga upp serietillverkningar i större
skala. Att vi trots detta kunnat stå
oss i konkurrensen och hålla exporten
uppe så väl som har skett beror till stor
del på den rationalisering som ägt rum.
Det är alltså denna som har möjliggjort
högre reallöner, något som är en glädjande
företeelse. Men denna rationalisering
behövs också för framtiden för
att vi skall nå fram till ökad produktivitet
och kunna fortsätta standardhöjningen.
Men hur skall denna rationalisering
kunna äga rum, om man inte får
investera? Det är vanskligt att bromsa
investeringarna, och skall det ske så
bör det ske på ett smidigt sätt.

Investeringsavgiften hindrar planeringen.
Den skapar ovisshet och otrygghet
för näringslivet. Investeringsavgiften
1952 och 1953 medförde i vissa fall
uppskov med investeringarna till 1954.
Det året ökade investeringarna. Då
greps regeringen av oro, och så inför
man en investeringsavgift igen.

Nu vill jag fråga regeringen, om man
tänker fortsätta denna tröstlösa vandring,
denna växling mellan investeringsskattebelagda
år och andra. Är det regeringens
mening att fortsätta den politiken?
Jag vore tacksam för ett svar
på den frågan.

Denna regeringens ryckighet har också
kritiserats från socialdemokratiskt
håll. Aftontidningen skrev för någon tid

Investeringsavgift

sedan, att de ogynnsamma verkningarna
på längre sikt förstärkes när avgiften
periodvis upphör och plötsligt
återinföres. Man kan väl förstå, att en
sådan ryckighet i regeringens åtgärder
stör näringslivets planeringar och att
protester kommer från detta håll.

Investeringsavgiften föder krångel,
den verkar godtyckligt. Den slår till
vänster och höger, den slår blint. Den
drabbar särskilt hårt de företagare, som
inte har tillräcklig vinst för att kunna
dra av avgiften i sin deklaration. Inte
ens på den punkten har utskottsmajoriteten
velat vara med om en uppmjukning.
Investeringsavgiften träffar investeringar,
som inte kan uppskjutas.
De kan vara föranledda av ålägganden
från statlig myndighet, men det hjälper
inte. Det kan också vara andra omständigheter
som gör att investeringarna
inte går att uppskjuta. I de fallen är
inte investeringsavgiften konjunkturdämpande,
utan då har den endast fiskalisk
karaktär: den drar in pengar till
staten; och det var ju inte meningen.

Investeringsavgiften, både den allmänna
och den särskilda, är den negativa
utvägen när det gäller att skapa balans
mellan sparande och investeringar.
Det finns en positiv utväg — den heter
en sparfrämjande politik. Jag vill med
några ord belysa, hur investeringsskattelagstiftningen
verkar just ur denna
synpunkt. Om en person bygger en fabrik
och köper maskiner och samtidigt
har statsgaranti eller också statslån till
detta, så går han fri från investeringsavgift
på den del, för vilken statligt lån
eller garanti utgår. Men om en person
bygger en fabrik och köper maskiner
för egna sparmedel, så tages investeringsavgift
ut på den investeringen i
dess helhet under förutsättning att den
faller under lagen. På det sättet bestraffar
man det personliga sparandet ■— det
personliga sparandet får också på detta
område en örfil.

Jag har sagt alt investeringsavgiften
inte är nödvändig och att den liar stora

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

In vesteringsa vgift

nackdelar, och vi inom folkpartiet går
in för att förslaget om investeringsavgift
skall avslås. Men också där man
varit helt inne på avslagslinjen har det
framförts förslag om ändringar, och det
har varit en rik flod av motioner i den
riktningen. Folkpartiets grundsyn —
jag ber att få betona detta — är avslag.
Men i andra hand vill vi medverka till
att frita de områden, som av praktiska
eller andra skäl bör undantagas för att
denna beskattning skall bli så litet tyngande
som möjligt och ha så små skadeverkningar
som möjligt. För den händelse
riksdagen inte vill biträda avslagsyrkandet,
har vi reservanter velat
bereda riksdagen tillfälle att göra ändringar,
och därför har vi även i detta
avseende avgivit en reservation; den
är i tolv punkter.

Då det i dag är en lång rad talare anmälda
skall jag inte gå in på dessa ändringsyrkanden.
Däremot skall jag, herr
talman, säga något om bilaccisen, som
nu dyker upp under ett nytt namn —
den kallas särskild investeringsavgift

— men som fördenskull inte är mer
smaklig än tidigare. Den dyker upp i
ny utformning, den skärpes.

Också här bjuder finansministern på
en överraskning. I en socialdemokratisk
valbroschyr — den hette »Bra för dig»

— fanns under valrörelsen följande att

läsa under rubriken »Vi som har bil
eller tänker köpa». Det står så här: »Jag
vill ha bil därför att det gör mig oberoende
—• oberoende av att ha långt
till arbetsplatsen, oberoende när jag vill
ge mig ut med familjen i veckohelgerna
och på semestern. Men bilen får inte
bli för dyr, vare sig i inköp eller i omkostnader.
---Vi har ett bilvän ligt

samhälle och det tycker jag vi har
råd till.» Så läste man i september —
och nu bilaccis!

Hur ser denna »bilvänlighet» från
socialdemokratiskt håll ut i praktiken?
Det är höga skatter på motortrafiken,
och ovanpå dessa lägger man nu som
lök på laxen en accis på bilar och mo -

torcyklar, nya såväl som begagnade.
Många satte kanske sin tillit till denna
bilvänliga hållning och sparade ihop
en slant för att köpa en bil, måhända
i år. Man planerade efter detta, och det
är klart att för dem kommer förslaget
om bilaccis som en kalldusch.

Regeringens motivering för bilaccisen
är den starka ökning av bilköpen
som ägt rum under 1954. Denna ökning
beror till en del på att bilaccisen 1952
och 1953 ledde till uppskov med bilköp
till 1954, men den beror också till en
del på den allmänna standardhöjning
som har ägt rum. I den mån man finner
att denna utveckling gått för snabbt
kan man bromsa den med kreditpolitiska
medel. Jag vill alltså göra gällande
att även på detta område tillgriper
regeringen större våld än nöden kräver,
och jag vill framhålla att också den
särskilda investeringsavgiften har stora
nackdelar.

Den verkar godtyckligt. Det är en
tillfälligheternas lek många gånger om
denna accis utgår eller inte. På våren
1951 framlade finansministern en proposition
om dubbel fordonsskatt. I denna
diskuterade han möjligheten att lägga
en skatt på till marknaden nytillförda
vagnar. Han säger vid detta tillfälle
att vid en sådan beskattning kunde det
ofta bero på rena tillfälligheter, om ett
fordon inköpts före eller efter det att
den nya skatten börjat verka. Alldeles
riktigt. Han säger också att jämförelsevis
högt kommer en sådan beskattning
att verka för den enskilde. Och bevillningsutskottets
socialdemokratiska ledamöter
var då av samma mening.

Redan på hösten 1951 blev det emellertid
annat ljud i skällan. Då framförde
koalitionsregeringen som en av sina
första åtgärder förslaget om bilaccis.
Man är nästan frestad att fråga: Var
detta ett resultat av de fyra bondeförbundsdrabanternas
inträde i regeringen?
En sådan accis delar upp människorna
i två grupper: de som har bil
eller motorcykel och de som vill för -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

värva bil eller motorcykel. Man sätter
de senare i strykklass. Under höstens
remissdebatt i första kammaren liade
finansminister Sköld en replik till herr
Elofsson av följande innehåll:

»Vill det svenska folket använda sin
ökade levnadsstandard till att resa mera
och åka bil mera får vi låta det ske, ty
det önskemålet är naturligtvis lika legitimt
som människornas lust att köpa
kläder och att skaffa sig bostad. Människorna
själva får avgöra vilket de betraktar
som det viktigaste. Därför menar
jag att vi skall ta den ståndpunkten
nu, att frågan om bilköpen skall behandlas
på precis samma sätt som alla
andra ting.» Så talade finansministern
i första kammaren i höstas. Dessa synpunkter
finner jag riktiga, men jag finner
också att finansministern inte har
tillämpat dem i sitt handlande i år.

För övrigt är det väl så, att om man
trycker efterfrågan tillbaka på ett håll
genom en punktbeskattning, så kan
samma efterfrågan dyka upp på ett annat
håll. I stället för köp av bil eller
motorcykel kan det bli en utlandsresa,
och vad vinner man då? Beträffande
motorcyklarna måste man ju säga, att
det pågår och har en tid pågått en
minskning av efterfrågan på dessa. Det
råder ingen expansion i fråga om köp
av motorcyklar. Varför skall man då
bromsa utvecklingen?

Detsamma är förhållandet också beträffande
busstrafiken, som för närvarande
kämpar med svårigheter. Jag finner
det särskilt orättvist, att man lägger
accisen även på de bilar, som bär
köpts före den IG januari, alltså innan
denna förordning blev känd, och som
inte hunnit levereras och inregistreras
före den tidpunkt, som blir bestämd
här i dag. I de fallen får bilaccisen bara
en fiskalisk innebörd. Den drar pengar
till staten men påverkar inte konjunkturutvecklingen.
Bevillningsutskottets
ärade ordförande brukar inte vilja ha
en retroaktiv beskattning — det betyget
vill jag gärna ge herr Adolv Olsson

Investeringsavgift

— men jag måste fråga honom, varför
han går med på en retroaktiv beskattning
i dessa fall, då sådana som köpt
bilar före den 16 januari drabbas av
beskattningen.

Jag nämnde nyss, att bilaccisen nu
stått upp i en ny och skärpt utformning.
Man har lagt den också på begagnade
bilar och motorcyklar. Flera
motionärer har här yrkat på en ändring,
bl. a. herr Pettersson i Dahl, och
jag hoppas, att han kommer att senare
utveckla motiveringen därför. Det är
väl alldeles uppenbart, att de begagnade
bilarna och motorcyklarna många
gånger köps av personer, som har små
resurser men har stort gagn av dessa
fordon. Inom folkpartiet går vi på avslagslinjen
när det gäller både bilaccisen
och investeringsavgiften, men vi
har också beträffande bilaccisen i andra
hand, om avslagslinjen inte segrar, velat
bereda kammaren tillfälle att göra
en justering angående dels bilköp bevisligen
gjorda före den 16 januari, och
dels ett fritagande av begagnade bilar
och motorcyklar.

Bilen och motorcykeln utgör i regel
en nödvändighetsvara. De är av stor betydelse
för resor till och från arbetsplatsen,
särskilt på landsbygden med
dess långa avstånd. Det är med en känsla
av ansvar som folkpartiet, det största
oppositionspartiet, yrkar på avslag avhela
den kungl. propositionen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till det
avslagsyrkande, som är framfört i herr
Spetz’ reservation, som bär nr 1. Den
syftar till avslag på både den allmänna
investeringsavgiften och bilaccisen.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Det är, såvitt jag kan
förstå, ganska länge sedan intresset fölen
riksdagsfråga varit så livligt inom
vår annars politiskt sett tämligen trögflytande
allmänna opinion som det är
för vad som i dag diskuteras. Bevillningsutskottet
har de senaste veckorna,
som kammarens ledamöter antag -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ligen rätt väl känner till, legat — om
jag så får säga — halvt insnöat under
de många skriftliga framställningar,
som ingått från institutioner, organisationer
och enskilda. Alla dessa framställningar
innehåller mer eller mindre
temperamentsfulla erinringar mot investeringsavgiften
och mot bilaccisen.
Man kanske här skulle kunna våga tala
om ett den stora allmänhetens eget,
spontana remissförfarande. Att remisssvaren
över lag blivit ogynnsamma det
vet vi. Härtill kommer de i riksdagen
väckta motionerna. Jag antar, att kammarens
ledamöter funnit, att dessa till
antalet är 31. Bland de 31 motionerna
finns ju flera, som är framförda av representanter
för regeringspartierna.
Motionerna har råkat ut för skiftande
öden. Till jämförelse kanhända jag
skulle kunna få lov att nämna, att antalet
motioner, när vi för första gången
år 1951 skulle införa investeringsavgiften
— den kallades då investeringsskatt
— utgjorde 14 stycken. Om
man till äventyrs skulle våga dra någon
konklusion av denna siffersammanställning,
skulle den ■—■ föreställer
jag mig — gå ut därpå, att enigheten
i riksdagen om investeringsavgiften
som ett effektivt vapen i inflationskampen
i varje fall näppeligen kan anses
ha ökat under de senaste åren. Man
kan ju, tycker jag nog, rätt väl förstå
den allmänna reaktionen. En massa
omständigheter har medverkat. Näringslivet,
som bekymrat gått och räknat
på hur det skall försöka klara sig
inför den i utsikt ställda skärpta företagsbeskattningen,
har känt sig illa berört
inför den plötsliga pålagan, för att
nu inte tala om de hundratusentals bilägarna
— nya, gamla och presumtiva
— en grupp »med försänkningar allt
längre ned i folkdjupet», för att citera
ett något patetiskt uttalande i MorgonTidningen.

Den mycket omtalade ryckigheten i
den ekonomiska politiken bär givetvis
också irriterat många människor. De

frågar sig: »Skall vi ha investeringsavgift
i det här landet vartannat år? Skall
vi hoppa ur den ena investeringsavgiften
i den andra?» Man kommer på något
sätt att tänka på skolbarnen när de
hoppar hage om våren — under vederbörlig
uppsikt!

Till reaktionen har väl också bidragit
de, skall vi säga ovanliga formerna
för lagförslagens presenterande. Kungl.
Maj:ts proposition nr 36 avlämnades
som bekant till AB Radiotjänst söndagen
den 16 januari samt till Sveriges
riksdag påföljande dag, måndagen den
17 i samma månad, ett tillvägagångssätt
som våra vördade grundlagsfäder
förmodligen skulle känt sig helt främmande
inför.

Detta om detta. I ett par hänseenden
förmodar jag dock att tämligen
stor enighet råder. För det första är
vi — det kommer, hoppas jag, debatten
att visa — överens om att den
samhällsekonomiska situationen för
närvarande innehåller vissa spänningsmoment
eller att med andra ord risker
för penningvärdet åter har yppat
sig. Att dessa risker, herr talman, uppenbarat
sig så pass snart efter det
att kronan »räddats» i förra sommarens
valrörelse, skulle måhända vara
ägnat att förvåna, om man inte, ärade
kammarledamöter, erinrade sig att engångsinflationen
år 1951 kom strax
efter det att socialdemokraterna inför
valet 1950 hade »klarat krisen».

Jag skall inte försöka mig på någon
värdering av inflationstryckets aktuella
styrka annat än så till vida att jag vill
säga, att en del av uttalandena på det
bekanta mötet i Västerås i höstas nog
var tilltagna en smula i överkant. Jag
inskränker mig alltså till att fasthålla
vid synpunkten att här föreligger ett
hot mot vår samhällsekonomi.

För det andra är vi nog tämligen
överens om att hotet denna gång icke
kommer utifrån. Förra gången, när vi
fick den s. k. engångsinflationen, ansågs
det ju vara koreanerna som bar

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

skulden för eländet. För ögonblicket
pågår det inte, i varje fall inte såvitt
man vet, krig någonstädes i världen, en
i och för sig egendomlig situation. Vi
har alltså att söka orsakerna inom landet.
Inflationsfaran är denna gång, såsom
det sagts, hemlagad.

För det tredje är vi nog också överens
— jag behöver knappast säga »nog»,
ty på denna punkt är jag övertygad om
att vi är ense — om att bevarandet av
penningvärdet är en angelägenhet av
alldeles dominerande betydelse.

Att riskmomenten är att finna inom
landet är vi, som sagt, överens om. Men
sedan går meningarna isär, när det gäller
att placera dessa riskmoment. Finansministern
för sin del menar, att
farorna kommer från en överdriven investeringsverksamhet,
dock inte så
mycket från den offentliga sektorn —
stat och kommun -— som fastmera från
den privata sektorn, och han rättar
sina åtgärder efter denna uppfattning.

Men, herr talman, hur förhåller det
sig egentligen med den saken? Om kammarens
ledamöter ville göra sig besväret
att ta fram nationalbudget^! och
där studera bruttoinvesteringarnas fördelning,
skall de finna att skillnaden
i förhållande till läget på hösten 1951
är särdeles påfallande. Från 1949 till

1951 skedde en ökning av de privata
bruttoinvesteringarna, exklusive bostäder,
med icke mindre än 46 procent.
Ökningen av de offentliga investeringarna
jämte bostadsinvesieringarna utgjorde
samtidigt 32 procent. Nu har
under motsvarande tidsperiod från

1952 till 1954 ökningen av de privata
investeringarna, exklusive bostäderna,
stannat vid 14 procent, vilket för en
tvåårsperiod måste anses vara tämligen
normalt och måttligt. Däremot har de
offentliga investeringarna och investeringarna
i bostäder sammanlagt ökat
med 21 procent, allt enligt de uppgifter
som återfinns i nationalbudgeten.

Det finns sålunda, menar jag, fog för
uttalandena i vår partimotion i denna

Investeringsavgift

fråga om att det är den offentliga investeringsverksamheten
som stigit »i en
takt som endast med svårighet låtit sig
förena med det ansträngda ekonomiska
läget». Jag tror också, att det är riktigt,
när det i samma motion sägs, att
den offentliga investeringsverksamheten
i betydande grad givits tillfälle
att »bortse från de kreditransonerande
åtgärder, som ingår i regeringens ekonomiska
politik».

Jag vill emellertid inte för min del
nedvärdera de risker, som kan komma
från investeringssidan, men jag undrar
dock, om inte den verkliga faran hotar
från ett helt annat håll, nämligen
från konsumtionssidan. Jag hänvisar
återigen till finansplanen och de uppgifter,
som där kan inhämtas. Redan i
fjol skedde en mycket kraftig ökning
av allmänhetens konsumtion. Den privata
konsumtionen steg sålunda under
1954 med ca 1 miljard kronor. För
innevarande år räknar man i finansplanen
med en ytterligare ökning på
Vl> miljard kronor. Men nu kommer det
märkliga. Denna kalkyl, som alltså går
ut på att man räknar med en ökning
av konsumtionen med en halv miljard,
har uppseendeväckande nog gjorts upp
under den förutsättningen, att lönenivån
skulle bli oförändrad. Jag hänvisatkammarens
ledamöter till finansplanen
och departementschefens yttrande där.
Men är ett dylikt resonemang realistiskt?
Tror verkligen någon enda ledamot
av denna kammare, att lönenivån
i år kommer att ligga oförändrad? Naturligtvis
finns det ingen här i salen,
som kan stå upp och säga, att detta
skall inträffa. Alla är inställda på en
höjning av lönenivån. De avtal, som
hittills har gjorts upp, stipulerar i allmänhet
omkring tre procents löneökning,
det vet vi alla. Men vi vet också,
att denna siffra på det hela taget blott
har rent teoretiskt intresse, ty ovanpå
denna avtalsmässiga löneökning kommer
ju den allbekanta löneglidningen,
som betyder eu lyftning av annat mått

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

än dessa tre procent. För övrigt har
här slutits avtal i dessa dagar med en
löneökning på upp till tretton procent.
Jag syftar på stuvareavtalet, som jag
dock kan medge är en historia för sig.

En annan angelägenhet, som jag kan
förstå pinar och plågar finansministern,
är de förestående uppgörelserna
exempelvis med statstjänstemannen. Av
allmänt kända skäl måste man för dessa
grupper räkna med löneökningar,
som i procent ligger över treprocentsnivån.

Jag menar alltså, att den siffra som
i finansplanen nämnts för ökningen av
den privata konsumtionen med fullkomlig
visshet kommer att behöva justeras
uppåt. Jag har ett bestämt intryck
av att finansministern själv numera
i grund och botten hyser precis
samma åsikt och räknar med samma
utveckling. Jag tycker, att detta framgick
ganska klart exempelvis av finansministerns
uttalande vid mötet i Nationalekonomiska
föreningen häromkvällen.
Och var det inte liknande tankegångar,
som finansministern gav uttryck
åt i sitt intressanta tal inför Fackliga
central i Göteborg i förrgår? I ett
samhälle med full sysselsättning är arbetsmarknaden
en avgörande faktor i
konjunkturutvecklingen, sade han. Den
fulla sysselsättningen stärker löntagarnas
ställning och försvagar motparten.
Knappheten på arbetskraft skapar en
naturlig tendens till löneökning, tilläde
han. Starka löntagarorganisationer har
därför i sin makt, ansåg han, att öka
löntagarnas inkomster så mycket, att
den därigenom ökade efterfrågan går
över ramen för samhällets samlade resurser.
Detta är nog riktigt.

Så lämnade finansministern en redogörelse
för de åtgärder, som regeringen
hittills vidtagit, däribland investeringsavgiften.
Han tilläde enligt det, jag förmodar
auktoriserade referatet: »Allt
detta utövar säkert ett tryck nedåt på
konjunkturen.» — »Men», fortsatte han,
»inte naggas den fulla sysselsättningen

i kanten och inte kastas rollerna om på
arbetsmarknaden.» Nej, ärade kammarledamöter,
det tror inte jag heller.

Men, herr talman, om det förhåller
sig så, att den väsentliga pressen på
penningvärdet kan väntas från konsumtionssidan,
varför väljer man då
försvarsmedel som i huvudsak tar sikte
på investeringssidan och dessutom direkt
måste driva över pengar till den
stigande konsumtion, som för ögonblicket
ter sig så föga önskvärd och för
vilken finansministern med full rätt så
slarkt varnar? Ty de medel, som man
på grund av investeringsavgiften eventuellt
låter bli att investera, spar man
ju tyvärr inte alltid.

Finansministern var inne på sparandet
också i sitt anförande i Nationalekonomiska
föreningen. Varför folk
inte vill spara i tillräcklig omfattning
nu för tiden är en komplicerad fråga.
Jag skall inte här närmare gå in på den
utan inskränker mig till att än en gång
understryka, att investeringsavgiften är
så långt ifrån att verka sparfrämjande
att den i stället mången gång verkar
sparhämmande och direkt konsumtionsdrivande.

Jag återvänder ytterligare ett ögonblick
till finansministerns som jag tycker
mycket intressanta uttalande på
Nationalekonomiska föreningen. Finansministern
betecknade där investeringsavgiften
som ett generellt verkande
medel. Men så inträffade det märkliga,
att han samtidigt lovordade densamma
för att den, som han sade, »kan
inriktas på de områden, som man vill
hålla tillbaka». Jag måste uppriktigt
säga, herr talman, att jag känner mig
konsternerad inför detta resonemang.
Är investeringsavgiften ett generellt
verkande medel, kan den väl inte samtidigt
medge isolerade ingripanden.
Sanningen är naturligtvis den, att investeringsavgiften
inte är ett generellt
verkande medel, i varje fall inte i den
utformning den bär har fått. I stället
utgör den ett karakteristiskt redskap i

Onsdagen den !) februari 1955 fin

Nr 4

den centraldirigerade hushållning, som
praktiseras här i landet och vars mest
utmärkande princip synes vara att man
under alla omständigheter och i varje
tänkbar situation bättre förstår i kanslihuset
hur de enskilda människornas
ekonomi i detalj skall skötas än vad
dessa själva gör.

Finansministern konstaterar i finansplanen
— och gör det enligt min uppfattning
med fullständig rätt — i högeligen
ogillande, för att inte säga barska
ordalag investeringsexpansionen hos
kommunerna. .lag anser, att finansministern
har alldeles rätt i sin karakteristik
av denna investeringsexpansion
hos kommunerna. Han beklagar, att han
i stor utsträckning saknar resurser att
dämpa denna expansion. Men förhåller
det sig verkligen så? Saknar finansministern
medel att komma åt kommunerna
och deras mycket starka investeringsvilja?
Nej, visst inte. Han saknar
dessa medel, så länge han håller fast
vid sin investeringsavgift, men han kan
skaffa sig dessa medel, om han vill
använda sig av en rörlig räntepolitik.

I debatten i Nationalekonomiska föreningen
vädjade KF-chefen Albin Johansson
till finansministern att låta
räntan få verka — »detta det finaste
av alla instrument, som får människorna
att tänka ekonomiskt samtidigt i
Mockjärv och Trelleborg». Jag skall
inte försöka svinga mig upp till dylika
lyriska höjder, men i sak måste jag
säga att Albin Johansson har rätt beträffande
den rörliga räntan.

Jag återkommer ännu en gång till
finansministerns tal om investeringsavgiften
som ett generellt verkande medel.
Låt oss ta ytterligare ett lättfattligt
exempel. Om en skolpojke skaffar sig
en moped -— han gör det väl praktiskt
taget alltid för sitt nöjes skull — så går
han fri från investeringsavgift. Men
om eu jordbrukare, som kanske bor
alldeles intill, skaffar sig en moped att
använda i sill rörelse, då skall han betala
investeringsavgift för den. .lag kan

Investeringsavgift

medge, att exemplet är en smula tillspetsat,
men vem bestrider att det är
autentiskt? Man kan plocka fram massor
av sådana exempel ur propositionen.
Hur kan man mot bakgrunden av
dylika fakta tala om investeringsavgiften
som ett generellt verkande medel?

I propositionen gör man inga bestämda
uttalanden om att investeringsavgiften
endast skall utgå ett år. Tvärtom
får man det intrycket, när man läser
kommentarerna till § 6, att departementschefen
håller dörren på glänt för
avgiftens permanentning. Jag måste
dock säga, att utskottet i viss mån har
intagit en annan ståndpunkt. Utskottet
menar, att bestämmelser av det här slaget
bör — om de skall ha avsedd effekt
— vara klart tidsbegränsade. Den omedelbara
effekten blir, säger utskottet,
starkare ju kortare tid bestämmelserna
avses gälla. Vem skall vi nu tro på, departementschefen
eller utskottet? Då
oklarheten i denna viktiga detalj är påfallande,
vore det naturligtvis tacknämligt
om finansministern i detta hänseende
här i kammaren ville göra en
deklaration, så att vi får denna viktiga
sak uppklarad.

.lag talade om de 31 motionerna. Jag
skall inte här gå närmare in på dem.
Andra kommer väl alt syssla med dem.
Talarlistan är ju lång. Jag skall inskränka
mig till ett par korta reflexioner.

Till en början beklagar jag, alt det
icke har gått att få jordbruket befriat.
Inte ens en så, som man tycker, given
sak som frågan om klenvirkets tillvaratagande
och utnyttjande i produktionen
gick det att få beaktad. Jag skall inte
närmare gå in på detta, eftersom jag
observerat, att herr Pettersson i Dahl
i sin motion varit intresserad av klenvirket.
Jag utgår ifrån att han kommer
att tala för ett undantag på denna
punkt. Jag skall inte heller tala så
mycket om småtonnaget, som bokstavligt
talat kämpar för sitt liv. Jag tror
inte, att det innebär någon som helst

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

överdrift att använda denna term. Jag
vill fråga kamraterna på bohusbänken,
om det är någon överdrift att använda
det talesättet att småtonnaget kämpar
för sitt liv. Man har inte ens på denna
punkt velat göra något som helst undantag.

Vilka följder blir det av detta? Följden
blir, herr talman, att de tyska och
holländska flaggorna kommer att dominera
över vårt tonnage i de svenska
hamnarna och farlederna. Dominansen
kommer att bli ännu mer markerad än
hittills. Utskottet skriver visserligen
mycket vänligt på denna punkt, men
smårederierna och fiskerinäringen är
inte hjälpta med bara vackra ord.

Om motorismen skall jag inte säga så
mycket. Andra kommer att syssla med
denna angelägenhet. Alla känner vi till
den långa serie ryckvis företagna ingripanden,
som ägt rum de senare åren.
Kommer ni ihåg, mina damer och herrar,
en kuplett av Karl-Gerhard en gång
i världen? Han sjöng på sitt elaka sätt
en kuplett med refrängen »Vad blåser
det för vind i dag?» — »Vad kommer
det för skatt i kväll?» kan motorfolket
fråga sig när de vrider på radion till
19-nyheterna — om söndagarna.

Jag vänder mig bestämt emot denna
nya pålaga på motorismen. Bilismens
expansion under senare år betraktar
jag såsom grundad på en bestående förändring
av själva sättet att leva här i
landet. Den föreslagna särskilda investeringsavgiften
på motorfordon måste
komma att verka hämmande på denna
naturliga och önskvärda utveckling.

Bestämmelsen i lagen om accis på
begagnade bilar är i varje fall för mig
— jag måste erkänna det — helt obegriplig.
Någon samhällsekonomisk motivering
för bestämmelsen förekommer
inte. Jag skulle vilja fråga kammarens
ledamöter, om någon här kan visa någonstans
i handlingarna, att det finns
en sådan samhällsekonomisk motivering
till att även begagnade bilar skall ligga
under accis. Sådan förekommer inte

och kan naturligtvis inte heller presteras.
Kanske finansministern här skulle
vilja förklara på vilket sätt affärerna
med begagnade bilar kan äventyra den
svenska kronan eller utöva någon press
på valutareserven.

Jag sammanfattar, herr talman! Inom
den meningsriktning, jag tillhör, delar
vi regeringens uppfattning, att det aktuella
samhällsekonomiska läget innefattar
vissa riskmoment. Dessa måste i
landets och penningvärdets intresse bemästras.

Vi delar dock icke regeringens uppfattning,
att den föreslagna investeringsavgiften
skulle vara ett tjänligt medel
för den stabiliseringspolitik som är
nödvändig i det nu rådande läget. Investeringsavgiften
är osmidig och kan
inte varieras efter lägets kortsiktiga
förändringar. Den drabbar slumpartat.
Sparandet befordras icke genom investeringsavgiften.
I stället leder den genom
sina följdverkningar till rikligare
penningtillgång och stegrad konsumtion.
Generellt verkande, kreditåtstramande
åtgärder, däribland en rörlig
ränta, är det program vi konsekvent
drivit, och det håller vi fast vid.

Nu kommer någon kanske att invända,
att regeringen ju numera i princip
förklarat sig icke vara motståndare till
en rörlig ränta, och regeringen hänvisar
därvid till höstens obligationslån, som
emitterades till en ränta som låg en halv
procent över gällande nivå. Detta är
alldeles riktigt. Finansministern har
själv förklarat sig i princip icke vara
motståndare till en rörlig ränta. Vi hälsade
för vår del med tillfredsställelse
regeringens åtgärd att emittera detta
obligationslån, men vi måste beklaga
att regeringen icke gick vidare. Man
lät den nya politiken stanna vid en
halvmesyr.

Den ärade talare, som hade ordet
närmast före mig, citerade här ett yttrande
av finansministern i den ekonomiska
debatten i första kammaren den
27 oktober 1954. .lag skall inte säga så

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

mycket om detta, men när jag hörde
herr Kristensson i Osby läsa upp detta
yttrande fick jag en tanke, som kanske
var en smula hädisk. Finansministerns
uttalande löd: »Vill det svenska folket
använda sin ökade levnadsstandard till
att resa mer och till att åka bil mer,
får vi låta det ske, ty det önskemålet
är naturligtvis lika legitimt som människornas
lust att köpa kläder eller att
skaffa sig bostad. Människorna själva
får avgöra vilket de betraktar som det
viktigaste. Därför menar jag, att vi
skall ta den ståndpunkten nu, att frågan
om bilköpen skall behandlas på precis
samma sätt som alla andra ting.»

När herr Kristensson i Osby föredrog
detta som ett citat ur ett anförande av
finansministern, undrade jag, om han
hade rätt, ty för mig lät det, som om
det varit icke finansministern utan herr
Hjalmarson som sagt detta.

Man säger ofta, att vintervädret nu
för tiden är så obeständigt. Vecka efter
vecka har man blidväder. Så plötsligt
kommer det en köldvåg, som helt
förändrar bilden. Är det inte egendomligt,
mina damer och herrar, att precis
samma förhållande tycks råda i fråga
om det ekonomiska klimatet. Rätt som
det är och när man minst anar det,
kommer där en Sköldvåg. Man förstår
människorna, om de har en smula svårt
att finna sig till rätta med denna ryckigliet
i tillvaron.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört hemställer jag om avslag
på förslaget om investeringsavgift,
d. v. s. om bifall till den vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen nr I.
Om detta mitt yrkande inte skulle av
kammaren bifallas, kommer jag sedermera
att i vederbörlig ordning hemställa
om bifall till yrkandena i reservationen
nr III.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Den som såsom ordförande
i bevillningsutskottet bär tvungits
alt följa den allmänna debatten i de

Investeringsavgift

spörsmål, som vi i dag går att slutligt
avgöra i riksdagen, har blivit en liten
smula förvånad över att i denna allmänna
debatt bilen varit det centrala
problemet i hela spörsmålet. Det är den
som har ältats fram och tillbaka. Näringslivet
i övrigt, d. v. s. dem som skapar
möjligheterna för människorna att
över huvud taget köpa bil, har man
talat mycket litet om i detta sammanhang.

Jag har under dessa veckor fått
många brev, både anonyma och icke
anonyma, där man gett vänliga råd åt
alla håll. Breven har alla varit av den
karaktären, att om vi undantar det och
det, och det och det, så har brevskrivarna
ingenting att erinra. Jag har gång
på gång frågat mig hur det skulle gå
om vi undantoge allt detta och sökte
täckning på något annat sätt. I breven
har det alltid stått ungefär: »Det här
kan de stora industriföretagen ta på
sig.» Skulle man gå folk till mötes i
detta avseende, komme det enligt min
mening att innebära en mycket långtgående
avgiftsbefrielse — därom vittnar
ju motionernas antal. Jag ger herr
Hagberg i Malmö rätt i att tveksamheten
kanske i dag är större än den var år
1951, om man dömer av motionerna,
men har inte detta sin orsak i att var
och en i det längsta söker skydda sitt
område? Hur det går för de andra är
det i detta fall inte så noga med. Om
bevillningsutskottet hade handlat efter
den normen, skulle praktiskt taget alla
investeringar ha undantagits utom de
stora industriföretagens, och avgiften
skulle ha varit uppräknad till 20 procent.
Jag anser att hela denna debatt
som har förts utanför riksdagen, och i
någon mån också inom riksdagen, har
varit en smula förvirrad.

Jag skulle i det här sammanhanget
också vilja säga ett par ord om all den
vänlighet som har kostats på riksdagen,
särskilt nu det senaste talet om att man
skall lyfta ut alla riksdagsmän som i
dag kommer att stödja det förslag som

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

föreligger. Den tanken har sin intressanta
psykologiska bakgrund. För allt i
världen, visst kan man lyfta ut riksdagsmännen,
men när man utslungar
sådana hotelser bör man också tala om
vilka försänkningar man har i de olika
partierna. Annars kan det gå som det
— kanske beroende på tillfälligheter —
gjorde vid annat tillfälle då vi behandlade
ett liknande spörsmål. En ledamot
av denna kammare stod i Göteborg —
han var inte göteborgare men kom från
en annan storstad i riket — och hotade
med att alla som röstade för den höjda
fordonsskatten och bensinskatten skulle
lyftas ur riksdagen. Resultatet blev vid
1948 års val, att de som lyftes ut var
just de som hade kämpat mest emot en
höjning. Det var kanske en ödets skickelse,
det vet jag ingenting om. Man
bör emellertid vara försiktig när man
talar med mycket stora bokstäver, och
framför allt gör man klokt i att, då man
hotar riksdagsmän, använda litet mindre
bokstäver än i den här örebroskriften.

I denna debatt har det inte så mycket
varit fråga om att övertyga sina
motståndare. Jag har närmast, herr talman,
den känslan, att den allmänna debatten
i detta spörsmål snarare har haft
till syfte att tilltyga än övertyga motståndarna.
Vill man nu använda den
metoden för framtiden, må det vara
hänt, och jag önskar lycka till. Jag tror
emellertid att om den metoden vinner
genklang i det här huset, kommer varje
möjlighet till samarbete att vara utesluten.
Det har enligt min uppfattning
varit en styrka att man på det förberedande
planet i utskottsarbetet o. s. v.
har kunnat, innan det slutliga utlåtandet
blivit klart, fritt uttala sig utan alltför
vidlyftiga konsekvenser.

För bevillningsutskottet, som haft att
ta ställning till den kungl. propositionen,
har frågan framför allt gällt om
den ekonomiska balansen är i fara, om
det föreligger risker för att balansen
äventyras och om vi bör sätta in åt -

gärder av den karaktär som Kungl.
Maj :t har föreslagit. Om det finns tecken
som tyder på att vi håller på att
överskrida ramen för våra resurser, synes
det bevillningsutskottet vara klokare
att handla nu än att vänta till dess
inflationen är över oss, som vi gjorde
1950/51. Praktiskt taget hela utskottet
är överens om att vi befinner oss i en
sådan situation -— det framgår av såväl
utskottets betänkande som av reservationerna.
Herrar Hagberg och
Kristensson har i reservationen citerat
ett uttalande på sidan 81, som ger klart
belägg för att även de har den känslan,
att det föreligger tecken på att vi överskrider
ramen för de resurser som står
till vårt förfogande. Det var för övrigt,
herr talman, en mening som i höstas
hävdades av många tidningar här i landet.
Då var man inte så splittrad som
man är i dag, då ju somliga till och med
blankt förnekar att det finns någon
som helst anledning att ta sig till vara.

Naturligtvis kan man tänka sig andra
alternativ. Det alternativ som har
diskuterats i bevillningsutskottet är en
räntehöjning, eller som man säger en
rörlig ränta. Ett annat alternativ, som
inte diskuterats så mycket men som det
har viskats så mycket mera om, är ett
återuppväckande av den en gång avskaffade
omsättningsskatten, men ingen,
herr talman, i något av de olika
partierna har velat stå för ett sådant
förslag.

Man må ha vilken mening som helst
om en allmän konsumtionsskatt; vi kan
ändå vara överens om en sak, nämligen
att det alternativet i dag är praktiskt
ogenomförbart, eftersom, såvitt jag kan
se, inte något av de politiska partierna
vill slå in på den vägen. Det är således
ett förslag som inte kan komma i dag —
jag skall inte yttra mig om när det kan
komma.

Jag tror således det är riktigare att,
såsom reservanterna gör, räkna med
den rörliga räntan som det enda alternativet
till investeringsavgiften. Jag har

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

ingenting emot en rörlig ränta och är
heller inte rädd för att låta räntan variera
mellan vissa låga belopp. Men
hjälper en räntehöjning på en kvarts,
en halv eller rent av en procent i det
läge där vi befinner oss? Med en räntehöjning
kommer man inte heller åt
alla dem som har tillräckligt med medel
till sitt förfogande för att göra som
de vill med investeringar. En ledamot
av bevillningsutskottet -— inom parentes
en man som sedermera har upphöjts
till en karlakarl, men det varar
väl inte så länge — anförde som motiv
för att han inte ville vara med om reservationen,
att han ännu hemma i sin
byrålåda i Skåne hade kvar gamla inteckningar
som visade, att han fått betala
åtta procent för den första inteckningen
i ett stort skånskt jordbruk. Han
sade att han skulle avstå från att följa
reservanterna, om det var den räntesatsen
eller någonting i närheten därav
som reservanterna ville ha. Jag tror
nog att man bör hålla en sådan sak i
sinnet, när man tar ställning till detta
problem.

Om vi skulle följa den väg som reservanterna
nu förordar, skulle det för
övrigt, herr talman, betyda att även
andra investeringsobjekt skulle drabbas
av räntehöjningen än de som nu drabbas
av investeringsavgiften. Om en allmän
räntehöjning genomförs, kan man
ju inte dra ned en ridå och säga, att
den skall gälla bara för investeringar
som företas därefter, utan räntehöjningen
drabbar alla dem som inte har en
bunden ränta på de lån de har placerade
i sina ägodelar.

Det är många ting att ta hänsyn till
i detta sammanhang. Jag har vid mer
än ett tillfälle diskuterat frågorna med
de uppvaktande parterna, och jag har
med stort intresse lyssnat på representanterna
för de av herr Hagberg omnämnda
småvarven och fiskarena i
Bohuslän. Jag erkänner att många skäl
talar för den ståndpunkt som de har
intagit, men jag frågar å andra sidan,

In vesteringsa vgift

om det skulle göras ett särskilt undantag
för dem vid en allmän räntehöjning.
Kan de gå till banken och säga, att de
tillhör en näring som inte lönar sig så
bra nu och att de därför måste undantas
från räntehöjningen?

Jag kan försäkra herrarna att bevillningsutskottet
ingående har prövat
alla de uppslag som har givits i de
många, många skrivelserna och i de
många, många, många motioner som
väckts i detta ärende. Vi har inte kunnat
komma till någon annan uppfattning
än att det föreligger allvarliga
tendenser till att vi inom vårt ekonomiska
liv håller på att överskrida
ramen för de reella resurser, som står
till vårt förfogande, och att det därför
är nödvändigt att sätta en spärr, som
dämpar hetsen i företagarvärlden.

Den investeringsavgift, som här föreslås,
har den fördelen att den verkar
generellt. Det är detta, herr talman,
som bevillningsutskottet vill ställa i
förgrunden såsom det mest betydelsefulla
i detta sammanhang. Den verkar
generellt och kan inte få verka på annat
sätt, tv börjar man plocka ut det
ena undantaget efter det andra, den
ena näringen efter den andra, är det
lika bra att följa avslagslinjen, eftersom
det hela då blir verkningslöst. Vi
har ansett oss kunna tillstyrka denna
proposition även ur den synpunkten att
den måste få en kort existenstid. Ju
längre den blir, desto verkningslösare
blir den; den erfarenheten är vi väl alla
på det klara med. Vi har tillstyrkt den
på det sättet, att inga dispenser skall
kunna ges. Om vi inför undantag på
skilda områden och om vi inför en allmän
dispensrätt, då synes det mig vara
ganska självklart att man inte vinner
vad man vill vinna i det här avseendet.
Det är därför, herr talman, som utskottet
finner alla de projekt, som är
upptagna här om en allmän dispensrätt
och om undantag på skilda områden,
vara orimliga och att avslag på
hela denna lag är bättre än att plocka

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ut det ena företaget efter det andra.
Skall vi undantaga jordbruket, skall vi
undantaga rederierna, fisket, klenvirket
och allt annat som begärts, då måste jag
för min del säga att avslagsståndpunkten
är rimligare. Om man bara lägger
denna avgift på storindustrien och sedan
undantager allting annat, då kommer
den inte att fylla ändamålet: att
begränsa hetsen i verksamheten.

Vi har gjort åtskilliga ändringar i det
kungl. förslaget. Inom parentes, herr
talman, vill jag säga att vi har gjort dem
på utskottsmajoritetens initiativ och således
inte under någon påtryckning från
oppositionen. När det gäller retroaktiviteten,
herr Ohlin, har jag så många
gånger i denna kammare uttalat min
uppfattning att jag inte behöver göra
det nu. Redan 1951 tror jag det var så,
att jag inte ville ha någon retroaktivitet
och därför gick på snabbehandling, när
t. o. m. herr Ohlin och flera andra av
den dåvarande oppositionen menade,
att man ju alltid kunde ta en liten retroaktivitet.
Nu har bevillningsutskottet i
detta sammanhang flyttat ikraftträdandet
av den allmänna författningen om
investeringsavgiften till den 15 januari
och av bilinvesteringsavgiften till den
31 januari. Att utskottet i stort sett är
enigt på dessa punkter vågar jag väl
förutsätta.

Vi har också föreslagit en höjning av
avdragsbeloppet. Vi har plockat bort
den dubbla avgiften för den som inte
inregistrerar i tid, och vi har gjort det
med den motiveringen, att det här är
fråga om en straffrättslig åtgärd, som
måste lösas på annat sätt än i denna
författning. Jag hoppas för min del att
såväl denna kammare som Kungl. Maj :t
skall kunna godta de förändringar som
utskottet i detta sammanhang har gjort.

Herr talman! Låt mig till sist säga,
att jag förstår lika väl som någon annan,
att de, som drabbas av de författningar
som nu ligger på riksdagens
bord, kan bli obehagligt berörda, precis
som när det gäller andra författning -

ar som kan slå slint i olika sammanhang.
Men kammaren och riksdagen
slipper inte ifrån att ta ställning till
betydelsefulla ting därför att de kan
vara obehagliga och impopulära. Vi har
under efterkrigstiden fått lära oss
många ting i det här avseendet. Det
finns väl en och annan i detta hus som
ännu hänger kvar vid 1800-talets politiska
uppfattning, men de kan väl inte
vara så förfärligt många när det gäller
aktuella spörsmål.

Om vi blir tvingade till att vidtaga
åtgärder, så är det enligt min uppfattning
riksdagens plikt att göra vad göras
kan. Jag är alldeles övertygad om
att om riksdagen underlåter detta, så
skall samma människor, som i dag är
upprörda över vad som sker, vara de
första att anklaga riksdagen för bristande
handlingskraft, när följderna av
tveksamheten slutligen kommer att gå
ut över vårt folk. Det är så vanligt, att
man anser sig icke böra handla, och
vi har ju mer än en gång upplevt, att
när följderna av tveksamheten har kommit
till synes, så har just de varit de
första att anklaga, som inte ville handla
i den situation som förelåg.

Herr talman! I förvissning om att
andra kammarens majoritet i dag skall
känna samma ansvar som den har gjort
vid föregående tillfällen, när vi stått
inför impopulära åtgärders vidtagande,
hemställer jag om bifall till bevillningsutskottets
betänkande i dessa spörsmål.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det centrala i denna
fråga är, herr Olsson i Gävle, icke, om
det finns inflationstendenser för närvarande,
utan det centrala är, om inflationstrycket
är så hårt, att dessa drastiska
åtgärder behövs, och det är på
denna fråga vi svarar nej. Herr Olsson
i Gävle talar om att det finns allvarliga
tendenser till inflation i nuvarande
läge. Det vore mycket värdefullt, om

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

herr Olsson med fakta i målet ville belysa
dessa allvarliga tendenser och inte
bara fälla ett sådant omdöme. Herr Olsson
snuddade vid olika alternativ. Han
snuddade vid omsättningsskatten och
sade, att det hade viskats om en omsättningsskatt.
Det gäller inte folkpartiet.
Vi vill inte ha någon ny omsättningsskatt.

Det andra alternativ som herr Olsson
i Gävle antydde var räntan. Man kan
tala om räntan som ett medel att begränsa
kreditvolymen, och då menar
jag, herr Olsson, att en rörlig ränta har
stor betydelse, när det gäller att minska
kreditvolymen och därmed också
dämpa inflationstendenserna. Det är,
herr Olsson, inte någon behaglig väg;
det är också en obehaglig väg. Men jag
anser, att läget är sådant, att den vägen
bör man gå. Man kan också tala
om räntan som kostnadsfaktor. Det var
det herr Olsson gjorde. Därvid tog han
till i övermått. Herr Olsson fällde det
omdömet, att självfinansierande företag
inte påverkas av en kreditåtstramning.
Jag har därvid en annan mening.
Jag anser, att s. k. självfinansierande
företag påverkas av en allmän kreditåtstramning
dels på det sättet, att deras
kunder blir trögare att betala, dels även
rent psykologiskt på det sättet, att de
måste spara mer medel för framtiden
att ha i reserv med hänsyn till ovissheten
om framtida lånemöjligheter.

Vill herr Olsson medge, att penningpolitik
är ett smidigare vapen än dessa
skatter? Vill herr Olsson medge, att investeringsavgiften
och bilaccisen drabbar
godtyckligt? Jag frågade herr Olsson
i Gävle, som har intresse för att
beskattningen inte skall bli retroaktiv,
varför han inte velat medverka till att
inköp av bilar och motorcyklar, som
bevisligen är gjorda före den 16 januari,
då detta beskattningsförslag blev
känt, fritagits av utskottet. Jag fick inte
något svar på denna fråga. Jag upprepar
den på nytt, och jag hoppas, att
herr Olsson vill motivera detta.

Investeringsavgift

Herr HAGBERG i Malmö (li) kort
genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets aktade
ordförande lämnade här en relation
av ett samtal han sade sig ha haft
med en person, som hade beklagat sig
över den 8-procentiga ränta, denne en
gång i världen fick betala på ett inteckningslån
och som hade hoppats att vi
aldrig måtte återvända till dessa tider.

Jag blev något förbryllad över detta
uttalande, ty, herr Olsson i Gävle, vad
menas egentligen med denna 12-procentiga
investeringsavgift? Den är väl också
ett slags ränta! Men det är ingen
8-procentig ränta, utan det är, såvitt jag
förstår, en 16-procentig ränta! Först
måste man nämligen betala 4 procent
på de pengar, man investerar, och sedan
12 procent i skatt på denna investering.
Det blir väl minst 16 procent?

Jag har försökt visa, att investeringsavgiften
är ett klumpigt instrument. Inför
man den, har man den kvar för
minst ett år. Jag vill i detta sammanhang
erinra om ett uttalande av professor
Erik Lundberg häromdagen. Han
framhöll särskilt räntevapnets smidighet.
Han sade — och det tycker jag är
ganska illustrativt: Riksbanken kan månad
för månad, ja, vecka för vecka avläsa
temperaturen inom näringslivet.
Har man tagit till en aning för mycket
eller för litet, går det att ändra
kreditmängden och ränteläget, men att
plötsligt höja eller sänka en investeringsskatt
är inte på samma sätt möjligt.
Jag kan icke se någon möjlighet
att motbevisa riktigheten av detta uttalande.

Jag skall försöka att med några konkreta
exempel ytterligare belysa, hur
osmidigt denna investeringsavgift verkar
och hur begränsade resultat, man
kan vänta av den. Låt oss applicera resonemanget
på bilarna. Låt oss anta, att
en person sparat ihop pengar till en bil.
Han köper en sådan bil trots bilaccisen.
Då har uppenbarligen det syfte,
som finansministern haft med accisen,

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

inte blivit tillgodosett, även om finansministern
kan trösta sig med att han
fått pengar till statskassan. Men där
skulle ju inte läggas någon fiskalisk
synpunkt på detta problem!

Sedan har vi en massa människor —
jag skulle tro, att det är det övervägande
antalet — som har för avsikt att
köpa bil 1955 men för vilka bilaccisen
verkar så avskräckande att de låter bli
att köpa bil i år. Hur blir det för dessa?
En del kommer att säga sig, att de försöker
få någon annan användning för
pengarna. De företar en resa till utlandet,
till Paris, som skall vara en så
angenäm stad, och gör av med pengarna
på en dyrbar främmande valuta.
Eller också kanske de köper en televisionsapparat,
en motorbåt eller något
annat, som de har glädje av. I varje
fall blir syftet med bilaccisen i detta
avseende förfelat.

Slutligen har vi de människor, som
låter pengarna stå kvar på sin bankbok
och skjuter upp bilköpet till 1956,
och det är den mest intressanta aspekten
på hela problemet. Men 1956 kommer
det fram en hel del nya spekulanter
på bilar, nämligen de som skulle
uppträda på bilmarknaden, även om vi
inte haft någon bilaccis. Det blir 1956
en ny köprusch i fråga om bilar. Det
kan till och med hända, att en del personer,
som inte skulle köpt bil förrän
1957, försäkrar sig om bil redan 1956,
därför att de är rädda för att vi skall få
en ny bilaccis 1957 på samma sätt som
vi tidigare fått bilacciser så att säga
varvtals.

Jag skall inte inlåta mig på någon
gissning om hur många bilbeställningar,
vi får 1956, men jag är övertygad om
att det blir många tiotusental flera, än
om vi inte haft någon bilaccis i år. Och
så är vi väl där igen! Efter valet 1956
eller i början av 1957 kommer finansministern
och påvisar, att det köpts alldeles
för mycket bilar under 1956, liksom
man nu gjort beträffande år 1954,
och så får vi då en ny bilaccis 1957. I

stället för den lugna utveckling, som
finansministern säger sig eftersträva,
får vi alltså en av statsmakternas åtgärder
framtvingad ryckighet, som inte ur
någon synpunkt kan vara önskvärd.

Jag talade i mitt förra anförande om
att enligt min mening är det från konsumtionssidan,
som de allvarligaste riskerna
nu möter. Jag såg statsrådet
Lange här i kammaren för ett ögonblick
sedan. Jag skulle vilja rikta en
fråga till honom, som han eller finansministern
måhända vill besvara. Statsrådet
Lange talade i min hemstad
häromdagen i dessa angelägenheter och
förklarade då, att »regeringen har varit
fullständigt klar över att den primära
orsaken till den nuvarande överkonjunkturen
måste sökas i företagens
vinstutveckling och på investeringsområdet».
Finansministern har i måndags
i Göteborg intagit en helt annan ståndpunkt.
Han menade där, att risken möter
från löntagarsidan på grund av det
överläge, i vilket löntagarna för närvarande
befinner sig.

Det skulle vara intressant för kammarens
ledamöter att få veta, vem som
är den auktoritative talesmannen för regeringens
ståndpunkt i denna fråga,
finansministern eller statsrådet Lange.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga till herr Kristensson i Osby, att
jag inte ett ögonblick tror på att den
lilla räntehöjning, som han här talar
om, kommer att få någon verkan, då
vi så att säga lever på kanten av ett
stup, där alla människor talar om inflation.
Tror herrarna, att det går spårlöst
förbi människorna ute i landet, alla
dem som vill spekulera på ett eller annat
sätt? Man måste ha klart för sig,
hur människor reagerar i sådana här
sammanhang.

Låt mig sedan, herr talman, säga följande.
I flera år talades det om att regeringen
alltid kom för sent med alla

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

ekonomiska åtgärder. Det blev alltid
för sent. Nu har man slutat härmed,
och nu tycks det vara så, att när regeringen
kommer i tid, är det onödigt. Ja,
mina herrar, det är ju roligt när folk
växlar skiva, men det är inte precis så
intressant som man inbillar sig själv.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag frågade herr Olsson
i Gävle i mitt första anförande:
Varför denna restriktiva beskattning av
bilköp gjorda före den 16 januari? Man
har gjort ett undantag för inventarieköp,
ty man menar, att dem kan man
släppa fria, men inte så med bilköpen.
Men, herr Olsson i Gävle, det ligger
så till vid försäljning av inventarier
och bilar att man förfar på samma sätt.
Man skriver brev eller ordersedlar. Men
inte heller inventarieköp ingår i ett slutet
bokföringssystem. Varför behandlar
man inte dessa ting lika? Det har inte
herr Olsson i Gävle och majoriteten i
utskottet velat.

Så talade herr Olsson i Gävle om att
vi lever på kanten av ett stup, en avgrund.
Är detta det verkliga förhållandet,
herr Olsson i Gävle? Om jag
fattade finansministerns anförande i
veckan rätt, har finansministern slutat
upp med att måla inflationsspöket i
bjärta färger. Vore det inte på tiden att
herr Olsson i Gävle också slutade med
sin färgläggning? Det gäller ju att få
fram det reella tillståndet, det gäller att
se hurudant läget är. Hur visar sig tendenserna
till inflation? Det brukar visa
sig i stigande priser och tendens till
lagerminskning. Det är en oklok politik
som herr Olsson i Gävle här för, då
han överdriver inflationsrisken. Jag
kritiserar inte regeringen för viljan att
bekämpa inflationen, långt därifrån,
men jag kritiserar regeringen och regeringsunderlaget
i bevillningsutskottet
för att man vill tillgripa dessa drastiska
åtgärder i en situation, som inte är sådan
att åtgärderna behövs. Det har ta -

Investeringsavgift

lats om en mindre ränterörlighet i sådan
form att man därigenom understödjer
en minskning av kreditvolymen.
Jag kan, herr Olsson i Gävle, inte
finna annat än att en sådan väg är farbar
och en väg, som är betydligt smidigare
att gå än ett tillgripande av
dessa mycket hårda och drastiska
punktskatter.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Herr

talman! När herr Kristensson i
Osby riktar förebråelser mot mig för
att jag skulle ha börjat skrämma med
inflationen, är den kritiken riktad åt
fel håll. Jag har sagt att när alla talar
om inflation — även reservanterna, herr
Kristensson — så kommer folk ute i
landet att förstå att fara är å färde, och
då tror jag inte att lU eller 1/2 procents
räntehöjning räcker till för att klara
detta problem. Jag skulle i detta sammanhang
också vilja säga, att något
samband därmed har väl också valutareservens
sjunkande.

På tal om kontrakten skall jag inte
säga mera än att alltför många bevis från
tider som gått i fråga om dessa ting gör
att jag icke för min del, och jag tror
inte heller utskottsmajoriteten, är beredd
att följa reservanterna ut på detta
gungfly.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Hur underligt det än
låter tycks det ändå vara på det sättet,
att man tvivlar på huruvida det föreligger
någon nämnvärd risk för inflation
i dag. En annan tvistefråga är, vad
man skall göra för att möta den inflation,
som eventuellt kan stå för dörren.

Under mer än två år har vi haft en
stabil prisnivå här i landet. Vi har
visserligen haft vissa prisstegringar,
men dessa har motvägts av prissänkningar
på andra håll, och alltjämt kan
man säga alt prisnivån är tämligen stabil.
Man kan dock inte bortse från att

3 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

det finns vissa tecken på en annalkande
inflation. Detta betyder att risk faktiskt
föreligger för en allmän prisstegring,
för såvitt man inte motar Olle i
grind.

Enligt min mening är det inte ägnat
att förvåna, att det nu föreligger en inflationsrisk.
För det första var det så,
att företagen investerade, d. v. s. byggde
och förvärvade maskiner, för mycket
större summor än vad industriförbundet
hade förutsett. Förbundet uppgav
nämligen på hösten 1953, att investeringarna
för 1954 kunde beräknas
bli bortåt 15 procent mindre än de var
1953. Resultatet blev emellertid ett helt
annat. Investeringarna blev faktiskt 10
å 15 procent större än de varit under
1953. Den ekonomiska politiken kom
följaktligen att bygga på uppgifter, som
inte höll.

För det andra blev bankernas kreditgivning
väsentligt större än vad som
svarade mot den kreditvolym, som bankerna
vid överläggningar med riksbanken
ställde i utsikt att hålla. Här
föreligger sålunda också ett förhållande,
som regeringen inte kunde förutse och
i tid vidtaga åtgärder mot. Dessa tvenne
förhållanden nämner jag utan att rikta
klander åt något håll. Jag tar över huvud
taget inte ställning till frågan, huruvida
industriförbundets uppgifter vid
denna tidpunkt hade kunnat vara annorlunda,
vilket jag knappast tror, eller
om bankerna kan åberopa skäl för sin
liberalare kreditgivning. Jag har endast
konstaterat, att de uppgifter statsmakterna
haft att gå efter inte hållit streck.

Man kan också som inflationsunderbyggande
faktor nämna företagens höjningar
av aktieutdelningarna i stället
för en sänkning av priserna. Jag stryker
i detta sammanhang under ett uttalande
av herr Ohlins partivän herr
De Geer i första kammaren under remissdebatten,
där han påpekade att företagen
bort driva en försiktig utdelningspolitik
med hänsyn till den psykologiska
verkan en ökad utdelning på

aktierna kunde komma att få vid kommande
löneförhandlingar.

När man slutligen talar om anledningarna
till, inte inflationen — ty någon
sådan har vi inte — men till inflationsfaran
så vill jag jämte de tre nämnda
faktorerna, företagens investeringar
över vad som förutsetts, bankernas liberalare
kreditgivning och företagens ökade
utdelningar, peka på de av dessa
förhållanden underbyggda anspråken
och förväntningarna på lönestegringar
utöver vad som svarar mot våra reella
resurser. Vad realiserandet av sådana
anspråk betyder, känner vi alla till, det
finns ingen anledning att uppehålla sig
vid det. Det betyder kort och gott, att
en väsentlig del av de väntade löneökningarna
blir luft. De äts upp av prisstegringar.

Man synes emellertid nu allmänt ha
den uppfattningen, att riskerna för en
inflation är ganska betydande. Konjunkturinstitutet
tycks bedöma saken på
det sättet. Arbetsmarknadens parter synes
också mena att sådan risk föreligger,
det gäller både arbetsgivare och
löntagare. Jag tänker här på herr Kugelberg
i Arbetsgivareföreningen och
herr Adamsson i TCO men även på herr
Strand i LO. Tidskrifter av olika slag
som stå oppositionen nära: Finanstidningen
och Sunt Förnuft, grossistförbundets
organ Svensk Handel, Skandinaviska
bankens kvartalskrift, tidskriften
Balans o. s. v., de gör sig alla till
tolk för den meningen, att inflationsrisken
är betydande. Herr Ohlin och hans
partivänner tycks praktiskt taget vara
de enda som rycker på axlarna och
menar, att det inte är så farligt. Det må
ursäktas mig att jag tycker, att det påminner
allt för mycket om strutsen, som
gömmer huvudet. Även herr Ohlin lyfter
emellertid omsider huvudet något
ur busken, när han i remissdebatten i
januari säger: »Naturligtvis kan man
tala om en inflationsrisk, såsom man
har gjort på alla håll, även, ser jag i
dag, på bankhåll, om inte erforderliga

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

åtgärder vidtas, om statsmakten förblir
helt passiv. Ja, naturligtvis finns
risken då.»

Ja, så sade herr Ohlin för 14 dagar
sedan. Till det uttalandet vill jag här
knyta den reflexionen, att det är just
det som det är fråga om, nämligen huruvida
statsmakten skall förbli passiv och
vad statsmakten skall göra för att icke
betraktas som passiv i detta sammanhang.
Vi anser att läget kräver effektiva
åtgärder för att bevara penningvärdet.

Oppositionen synes vara delad i dag,
så till vida som herr Hjalmarson anser
riskerna för inflation vara allvarliga,
medan herr Ohlin bagatelliserar dem.
Oftast har emellertid oppositionen varit
överens i sin bedömning av utsikterna
och riskerna, men framgångsrik har
den inte alltid varit. När vi i januari
1953 här i riksdagen diskuterade utsikterna
för samma år, helte det från oppositionen,
att produktionen kunde väntas
minska och exporten likaså, och detta i
så hög grad att sysselsättningen ansågs
vara i fara. Den gången kunde oppositionsledarna
knappast vara att räkna
till de mindre profeterna ens, ty deras
spådomar slog slint.

I ett flertal länder i Västeuropa har
under 1954 faktiskt en glidning uppåt
skett av konsumentprisnivån, i England
med 3 å 4 procent, i Italien, Nederländerna
och Norge med 3 å 6 procent.

Man har från oppositionens sida talat
om ryckigheten i den ekonomiska politiken
samt om chockverkan i anslutning
till investeringsavgifterna. Men skulle
inte detsamma kunna sägas, om alla
icke bundna räntor i morgon hade höjts
med låt oss säga 2 procent?

Jag nämnde nyss att de uppgifter regeringen
haft att bygga på i fråga om
industriens investeringar och bankernas
utlåningar under 1954 icke hållit
streck, och det må vara en förklaring
till ryckigheten. Hur som helst borde
det stå klart för alla, att om man skall
kunna komma till rätta med inflationsfaran,
så fordras det effektiva medel

Investeringsavgift

och medel med snabb verkan. I annat
fall kan det t. o. m. hända, att medlen
mot inflationen — i varje fall i början
— får en rakt motsatt effekt. Folk som
befarar inflation skyndar sig att köpa
eller beställa varor, byggnader o. s. v.,
och herr Ohlin uttalade ju i remissdebatten
farhågor för att allmänheten
av debatten om en hotande inflation
skulle uppmuntras till att gardera sig
mot en sådan. Men är den risken stor,
om åtgärderna verkar snabbt och effektivt?
Jag tror inte det. Är det däremot
valhänta åtgärder av skilda slag som
presenteras, tror jag att den risk som
herr Ohlin talade om är mycket påtaglig.
Det viktiga är enligt mitt sätt att
se att allmänheten får klart för sig, att
de styrande är benägna att med kraft
försöka se till att inflationsimpulserna
hindras att slå ut.

Så gott som alla bedömare menar,
som jag nyss framhållit, att något måste
man göra för att hindra en inflation.
Men vad skall göras? Härom står tvisten.
Oppositionen och andra med den
talar om generella medel. Kreditåtstramning
har vi som bekant, herr Kristensson,
så för den saken behövs ingen
räntehöjning, i varje fall inte om man
tror att bankerna kommer att strama
åt så, som de vid de överläggningar som
förts med riksbanken har sagt att de
har för avsikt att göra.

Vilka generella medel utom räntehöjning
vill man då ha? Tala om det! Säg
vad det är för åtgärder som oppositionen
vill ha genomförda! Fortsätt inte
att år ut och år in leka kurra gömma
med svenska folket genom att säga: Vi
vill ha generellt verkande medel! Utan
precisera vad det är för något ni egentligen
innesluter i fraserna om »generellt
verkande medel»!

För egen del tror jag inte alls på att
en räntehöjning, även om den vore rätt
kännbar, skulle leda till den begränsning
som nu behöves. När det gäller
bilköpen, herr Ohlin, fick jag nog den
uppfattningen under remissdebatten

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

att inte heller herr Ohlin ville göra gällande,
att man kunde komma till rätta
med dem genom att höja räntan. Herr
Ohlin talade om några åtgärder med
avbetalningshandeln. Jag fick inte närmare
klart för mig vad det kunde vara
fråga om, men den slutsatsen drog jag
av hans yttrande att när det gäller bilarna
är herr Ohlin liksom jag på det
klara med att räntehöjning inte hjälper
för att strama åt tillräckligt. Därför vill
jag veta: Vad är det herr Ohlin tänker
sig?

Över huvud taget tror jag inte man kan
välja mellan investeringsavgift och höjd
ränta, utan höjer man räntan måste man
ändå ta investeringsavgiften. Alternativet
till investeringsavgift heter alltså
inte höjd ränta, utan höjd ränta och
därtill en investeringsavgift. Men hur
verkar den räntehöjningen? Bevillningsutskottets
ärade talesman här har
ju ganska vältaligt beskrivit detta när
han framhöll, att en räntehöjning drabbar
inte bara lån som tas upp för blivande
investeringar utan även sådana
som redan har gjorts. Räntehöjningen
slår blint på både redan gjorda och
blivande investeringar.

Investeringsavgiftens lämplighet som
medel mot inflationen har berörts i en
reservation till företagsbeskattningskommitténs
betänkande. Där har herrar
Wehtje och Gustafson, som här framhållits
tidigare, pekat just på investeringsavgiften
som lämpligt medel att
i vissa lägen mota en inflation. Om dessa
herrars uppfattning är representativ
för högern, respektive folkpartiet
föreligger alltså ingen principiell skillnad
mellan oss och dessa partier. Tvisten
inskränker sig då till frågan, huruvida
läget just nu är så besvärligt
att detta medel behövs? Eller hur, herr
Gustafson?

Har man emellertid den uppfattningen
att investeringsbegränsningar måste
tillämpas ibland, ligger naturligtvis däri
ett underkännande från dessa två partier
av räntehöjningen såsom ett medel

som alltid räcker till. Inom bondeförbundet
har vi den bestämda uppfattningen
att läget nu är sådant, att avgifter
måste tillgripas. Det ligger fara
i dröjsmål och fara i att vara alltför
valhänt och tveksam i valet av medel.

För spärrar av investeringsavgiftens
beskaffenhet är det ofrånkomligt att de
blir gällande endast för en kortare tid.
Jag stryker under detta såsom varande
min egen uppfattning, i anledning av
ett uttalande av herr Hagberg i Malmö.
Klargörs inte detta blir effekten säkerligen
tämligen ringa. Det gäller att uppmuntra
folk att skjuta upp investeringar,
som inte ovillkorligen behöver göras
genast eller inom den närmaste
tiden.

Uppenbarligen är det angeläget att ur
praktisk synpunkt söka begränsa antalet
av dem som blir skyldiga att betala
investeringsavgift. Ett fritt grundbelopp
tjänar det syftet, men det avdragsfria
beloppet är också motiverat av att småföretagsamhetens
bärkraft är mindre.
Detta gäller inte minst jordbruk men
är naturligtvis av betydelse för främjande
av all småföretagsamhet, en sak
av största vikt i en tid då man allt mer
och mer börjar inse nödvändigheten av
att försöka få ut småföretag på landsbygden.

Flertalet reservationer till utskottsbetänkande!
ger faktiskt uttryck för den
tanken att dessa avgifter skulle tillsammantagna
vara till ett hinder för
vårt näringsliv. Ja, ur dessa reservationer
läser man faktikst ut denna besynnerliga
tankegång. Verkliga förhållandet
är det motsatta. Genom att man
begränsar investeringarna till vad som
är möjligt med hänsyn till våra resurser
i arbetskraft och material, undviker
man det kaos i näringslivet som skulle
följa av ett allas krig mot alla för att
komma över arbetskraft och material.
Det är lika tokigt att säga, att en trafikfyr
skulle vara till hinder för trafikanterna.
Dess uppgift är ju att hjälpa
trafikanterna fram genom att förhindra

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

att det blir kaos i trafiken. Detsamma
kan sägas om en investeringsavgift, som
anpassas till att hålla investeringarna
vid den omfattning, som svarar mot just
tillgången på arbetskraft och material.
Den är inte, herr Hagberg i Malmö, något
utslag av tanken, att staten bättre
begriper hur varje enskild skall ordna
sitt. Den är heller inte någon manifestation
av en vilja att försöka styra och
ställa för den enskilde. Vad staten vill
är bara att begränsa totalvolymen, så
att den håller sig inom det möjligas
ram.

Vad bilarna beträffar borde det vara
klart för varje människa som tänker
sig in i frågan det allra minsta, att vi
inte kan fortsätta att importera bilar i
så stor omfattning, att vi varje år måste
tära på våra utländska valutor. Valutareserven
är inte större än att den bör
ökas i stället för att minskas. Detta bör
man kunna inse och erkänna, även om
man i likhet med mig är intresserad av
att så många som möjligt av de svenska
medborgarna skall få tillfälle att skaffa
sig en bil.

Jordbruket — en näringsgren, vars
rationaliseringsbehov reservanterna av
genomskinliga skäl ordar mycket om
— är för de allra flesta fall tillgodosett
genom det skattefria beloppet på 20 000
kronor. Om förslaget att ställa jordbruket
vid sidan om all annan företagsamhet
— i en särställning alltså — vill
jag säga, att jordbrukarna eftersträvar
ingen sådan särställning. Allra minst
vill de åka med den snålskjuts, som
högern har velat bjuda dem. Den kroken
är alltför grov, sannolikt så grov,
att den kommer att skrämma bort fisken
från dem som håller i metspöt.

Till sist, herr talman! Bondeförhundet
vill möta inflationsfaran med effektiva
motåtgärder. Oppositionen vill däremot
slippa ifrån både inflationen och
motåtgärderna. Man begär att regeringen
som en annan underdoktor skall
bota patienten utan att göra någonting
åt honom. Någon effektiv medicin får

Investeringsavgift

inte ordineras, ty den kan smaka illa!
Jag skulle vilja ta mig friheten att hemställa
till oppositionen att faktiskt känna
sitt ansvar och hjälpa till att mota
inflationen i stället för att försöka bekämpa
de åtgärder, som regeringen förordar
för att vi skall slippa undan en
hotande inflation.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern hade
vänligheten att apostrofera mig i min
egenskap av reservant i företagsbeskattningskommittén.
Han byggde då tydligen
på ett referat, som givits i propositionen
om investeringsavgift. Det referatet
är alltför kortfattat, och det är
missvisande. Det finns i den reservation,
vi avgivit i företagsbeskattningskommittén
ingenting, som motiverar en
investeringsavgift i dagens läge. ■— Jag
står, herr talman, på den ordinarie talarlistan,
och jag skall utveckla saken
så snart min tur kommer.

Statsrådet Hedlund säger, att oppositionen
vill inte ge någon medicin
alls. Hur hänger det ihop med allt detta
tal om räntan och dess förödande
verkningar, som man så ofta får höra?

Och så liknade herr inrikesministern
investeringsavgiften vid en trafikfyr,
som reglerar konjunkturerna. Var det
nu en lämplig bild? I en trafikfyr betyder
rött och grönt fortfarande olika
ting, men här i riksdagen är rött och
grönt det samma.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Några av de frågor, som
herr Hedlund ställde till oss, skall jag
be att få återkomma till något senare.
Jag begagnar detta tillfälle till att säga
bara några ord dels om jordbruket, dels
om penningpolitiken.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

När det gäller jordbruket har jag för
min del sett saken så: Jordbrukets priser
är till största delen ersättning för
arbete, som utförs av jordbrukarna och
deras familjemedlemmar. Dessa priser
fastställs för ett år i taget i ett särskilt
avtal efter förhandlingar mellan staten
och jordbrukets organisationer. Avtalet
bygger på en beräkning av den
totalinkomst, som jordbruket skall ha
under den fastställda tidsperioden. Avtalet
förutsätter vidare, att rationaliseringsarbetet
skall fortgå inom jordbruket,
dels för att bevara den gynnsamma
ställning, som vi intar i jämförelse
med flertalet andra länder i fråga om
livsmedelspriserna, dels för att åt dem
som arbetar i jordbruket trygga likvärdiga
villkor i förhållande till andra
folkgrupper.

Allt detta, herr talman, har det ju
rått nästan fullständig enighet om här
i riksdagen. Men ingen människa kan
väl ändå på allvar påstå, att en tolvprocentig
investeringsavgift, som plötsligt
införes, över huvud taget är vare
sig logiskt eller praktiskt förenlig med
dessa allmänt omfattade grunder för
jordbrukspolitiken. Därför är också
jordbruket ett av de områden, som vi
har velat undantaga från regeringens
nya pålaga.

Så var det penningpolitiken. Både
herr Hedlund och herr Adolv Olsson
menar tydligen att den penningpolitik,
som vi förordar, skulle vara ineffektiv
utan kraftiga förändringar i räntenivån.
Nog är det, herr talman, ändå
ganska märkligt, att detta påstående
alltjämt skall behöva upprepas, ett påstående,
som så nyligen eftertryckligen
dementerats av statsminister Erlander.
— Inte sant, herr Erlander? — Det var
ju bara ett år sedan, som herr Erlander
och jag hade en diskussion på Vinterpalatset
i Stockholm, varvid vi kom in
på frågan om räntan som en kostnad.
Jag frågade statsministern: Om man nu
i dagens läge uppfattar räntan som en
stor kostnad, varför sänker man den

inte med låt oss säga en halv procent?
Tänk, vilka väldiga besparingar man
skulle kunna göra, till exempel i statsbudgeten!
Statsministern svarade ungefär
så här: Det skall vara en representant
för den lättsinniga och ansvarslösa
oppositionen, som kan ställa en
sådan fråga. Borde inte till och med
herr Hjalmarson begripa, att även en
helt obetydlig sänkning av räntan i dåvarande
läge skulle medföra risk för
inflation och arbetslöshet?

Jo, herr statsminister, det tycker jag
också, och jag drar av statsministerns
besked två slutsatser, som jag tror är
i hög grad tillämpliga i dag. Den första
är, att om redan en obetydlig sänkning
av räntan skulle få en sådan verkan,
då lär det väl inte behövas någon större
höjning för att nå önskat resultat.
Den andra slutsatsen är den, att om en
liten sänkning skulle medföra risk för
inflation och arbetslöshet, då lär väl
en måttlig höjning leda till ett stärkande
av penningvärdet och ett tryggande
av sysselsättningen, ty ingen i
denna kammare vill väl göra gällande,
att både en sänkning och en höjning
av räntan skulle ha samma effekt?

Herr Hedlund sade, att konsumentpriserna
har stigit med några procent
i vissa andra länder. Det är möjligt,
dock inte i Förenta staterna. Men, herr
Hedlund, i vilket annat land har man
ifrågasatt tillgripandet av investeringsskatt
och bilaccis?

Då herr Hedlund liknar investeringsavgiften
vid en trafikfyr i en gatukorsning,
skulle jag vilja fråga min ärade
vän herr inrikesministern: Var har inrikesministern
förr träffat på en trafikfyr,
som stått på rött ljus i två år? Det
måste vara något fel på den trafikfyren.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag har ingalunda påstått,
att det i herr Gustafsons i Göteborg
reservation står något om dagens

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

läge. Jag har bara sagt, att det i hans
reservation — den har jag inte hämtat
ur bevillningsutskottets utlåtande utan
läst i original — görs klart, att man i
vissa lägen även ifrån herr Gustafsons
sida kan tänka sig en investeringsavgift
som konjunkturåtstramande medel.
Sedan sade jag, att det därmed är uppenbart,
att någon principiell skillnad
inte föreligger mellan oss i detta sammanhang,
utan frågan begränsar sig till
huruvida läget nu är så allvarligt, att
man bör ta till investeringsavgiften.

Herr Hjalmarson talade mycket om
jordbruket och det intresse man allmänt
hyser för detta i riksdagen. Han
syntes därav vilja dra den slutsatsen
att jordbrukarna borde åka snålskjuts i
högerns kärra, d. v. s. helt ställas utanför
i detta sammanhang. Jag tror inte,
att jordbrukarna har den mentaliteten
att de vill bli satta i särställning. Min
uppfattning är vidare den, att investeringsavgiften
för det alldeles övervägande
antalet jordbrukare ingalunda är
någon belastning.

Herr Hjalmarson talade också om bilaccisen
i England. Tyvärr är jag för
ögonblicket inte i tillfälle att presentera
siffrorna, men avgifterna vid bilköp
är mycket höga där. Jag skulle
tro, att det inte räcker att multiplicera
våra 12 procent med talet två. Jag
hoppas emellertid att senare bli i tillfälle
att meddela, hur det ligger till i
detta sammanhang. Herr Hjalmarson
har säkert behov av uppgifterna för
den fortsatta diskussion, han kommer
att föra ute i landet. Tåg tror, att det
skulle vara nyttigt, om han då ville
upplysa sina åhörare om hur stor accisen
är i England.

Herr Gustafson i Göteborg talade om
att rött och grönt är detsamma här i
riksdagen. Ja, rött och grönt är detsamma
för alla som är färgblinda, vare
sig här eller på annat håll.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet där -

Investeringsa vgift

för att inrikesministern igen körde
med det ofta tillbakavisade och helt
oriktiga påståendet att det i början av
år 1953 från vårt håll skulle ha sagts
att vi här i Sverige gick emot dåliga
tider. Men, herr inrikesminister, Ni
vet ju att vad vi då sade var någonting
helt annat, nämligen att man här i Sverige
måste vara beredd på olika slag
av konjunkturutveckling. Därvidlag
kunde vi bl. a. stödja oss på nationalbudgetdelegationens
betänkande, varom
finansministern bl. a. säger följande:
»Trots den måttliga internationella konjunkturuppgång
som nu kan konstateras
och som jag tidigare berört, synes
det nämligen icke uteslutet, att ett försämrat
avsättningsläge såväl för den
svenska exporten som för den med importen
konkurrerande hemmamarknadsindustrien
kan komma att medföra
en fortsatt intern konjunktur dämpning
och avsaktning i expansionstakten för
den svenska ekonomien som helhet.»

När vi för vår del givit uttryck åt
samma mening som finansministern, är
det egendomligt att finna att man på
regeringsbänken inte har något annat
att komma med än de påståenden som
herr Hedlund här framfört.

Inrikesministern gjorde gällande att
frågan nu var, om man skall inskrida
mot inflationsriskerna eller inte. Nej,
herr inrikesminister, frågan är: På vad
sätt skall man inskrida? Herr Hedlund
framhöll att även inom oppositionen
kunde man, såsom herr Gustafson och
herr Wethje sagt, tänka sig att använda
en investeringsavgift, men herr
Hedlund förteg att detta uttalande gällde
en extraordinär Överkonjunktur.
Herr Hedlund sade bara att vi var principiellt
ense om att man skulle kunna
tänka sig att använda en investeringsavgift.

Vi lyckades inte, herr Hedlund, i remissdebatten
få Er att erkänna att
detta uttalande, som Ni åberopade, var
begränsat till en extraordinär överkonjunktur.
Jag vill nu be Er svara på

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

frågan: Råder det i dag en extraordinär
överkonjunktur här i landet?

Nej, det gör det uppenbarligen inte.
Den rätta halten av hela detta tal om
att vi principiellt är överens skulle jag
viija belysa genom att ta en liten jämförelse.
Låt oss tänka oss att en läkare
om en patient säger på följande sätt:
»Denne man är sjuk och jag föreslår
en radikal operation.» Så kommer en
annan läkare och säger: »Men patienten
har ju influensa och bör i stället ha
lämplig influensamedicin.» Då svarar
den förste läkaren: »Om ni erkänner
att det kan tänkas lägen, där operation
är nödvändig, så är vi i alla fall i stort
sett överens.»

Nej, herr Hedlund, vi är inte överens
om att den influensasjuke mannen
bör behandlas med operation. Envar
förstår att det finns en praktisk-politiskt
mycket bestämd motsättning både
i fråga om vårt sätt att se på dessa
saker och i fråga om de praktiska konklusionerna.

Inrikesministern sade vidare att för
dem, som var färgblinda, gjorde det
ungefär detsamma, om trafikfyrarna
visade rött eller grönt ljus. Jag undrar,
om det inte inom bondeförbundet finns
många, som är färgblinda och som
handlar därefter i situationer, då de
borde se skillnad på rött och grönt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! När jag talade om herr
Gustafsons reservation sade jag, att
herr Gustafson ansåg att man i vissa
lägen kunde använda en investeringsavgift,
och jag utgick givetvis ifrån att
detta skulle vara i svåra lägen. Jag
fortsatte med att framhålla att det alltså
inte förelåg någon principiell skillnad
mellan oss då det gäller frågan om
när en investeringsavgift kan komma
i fråga, och vad saken nu gäller, sade
jag, är, om situationen i dag kan betraktas
som så besvärlig att man bör
tillgripa en investeringsavgift.

Herr Ohlin ansåg att jag hade missförstått
vad han sade i remissdebatten
1953, där han uttalade sig om konjunkturläget.
Enligt protokollet sade herr
Ohlin då följande: »Jag riktar mot regeringen
den allvarliga kritiken att den
genom den av oförstånd eller envishet
fasthållna investeringsavgiften väsentligen
försämrar sysselsättningsmöjligheterna
i dag och ökar riskerna för
framtiden.» Därav drar jag den slutsatsen
att herr Ohlin då ansåg att läget
var besvärligt.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag skall inte för ögonblicket
ytterligare belysa de föreliggande
frågorna ur allmän ekonomisk
synpunkt. Jag vill i stället börja med
ett konstaterande av att vi nu uppenbarligen
har kommit därhän, att man
måste lyssna till kvällsnyheterna i radio
för att veta vad som i morgon är
lag och rätt här i landet. Det är med
utgångspunkt därifrån som jag vill
yttra några ord, d. v. s. jag vill uppehålla
mig vid vissa i samband med de
föreliggande ärendena uppkommande
rättssäkerhetsproblem.

I första hand kommer jag givetvis
att ansluta mig till reservanternas avslagsyrkande,
men i andra hand vill
jag framhålla de ur principiell synpunkt
mycket allvarliga konsekvenserna
av den retroaktivitet som på detta
område inträder. Det är glädjande att
utskottets majoritet beträffande inventarieförvärv
har framflyttat dagen för
den allmänna investeringsskattens
ikraftträdande från den 1 till den 15
januari. Jag ser tyvärr inte herr Adolv
Olsson närvarande just nu, men vad jag
säger kan kanske bli framfört till honom.
Herr Adolv Olsson har här framhållit
att majoriteten själv gjort dessa
förändringar utan påtryckning från
minoriteten. Man kan alltså dels konstatera
att än så länge får vi åtminstone
vara med och motionera om sådana
ändringar som genomföres, dels bör

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

man kanske erinra herr Adolv Olsson
om en av de stora socialistiska lärofädernas,
nämligen Bernstcins, grundsats,
nämligen att kompromissen är demokratiens
högskola.

Det är också glädjande i viss mån
att särskild investeringsavgift inte skall
utgå, då registreringsansökan har inkommit
till länsstyrelsen före den 31
januari. Likväl föreligger här en mycket
farlig tendens. Man har icke velat
gå med på att helt stryka bort retroaktiviteten,
och det är till detta jag vill
anknyta några reflexioner.

Om man mera allmänt ser på nutida
förvaltning och lagstiftning finner man
en stark tendens att låta effektivitetsvärderingar
tränga åt sidan de allmänt
mänskliga värderingar, på vilka vår
civilisation ytterst bygger. Detta är
givetvis en följd av det oavlåtliga trycket
från den tekniska utvecklingen, där
effektiviteten är högsta lag. Denna inställning
börjar mer och mer prägla
hela samhället. Människorna vänjer sig
omärkligt vid att uteslutande använda
effektiviteten som måttstock. En konsekvens
härav är att man börjar uppfatta
t. o. m. ett sådant centralt värde som
rättssäkerheten såsom även den ytterst
motiverad av effektivitetshänsyn. Rättssäkerheten
måste bestå, säger man, därför
att människorna eljest inte kan
överskåda följderna av sina handlingar,
d. v. s. de kan inte handla planmässigt,
vilket är olyckligt främst ur
ekonomisk effektivitetssynpunkt. Det
enskilda rättssäkerhetsintresset framstår
då helt enkelt och uteslutande som
ett allmänt effektivitetsintresse på samma
bas som t. ex. statens inresse av att
snabbt och konsekvent kunna genomföra
en viss politik. Enligt ett sådant
resonemang skulle alltså rättssäkerhetsintresset
och effektivitetsintresset kvalitativt
vara helt jämförhara. Skulle dessa
båda intressen kollidera, då kommer
rättssäkerhetsintresset lätt i underläge.
Statsmakterna kan nästan alltid åberopa
att man befinner sig i en kris -

Investeringsavgift

situation av det ena eller det andra
slaget, vilken motiverar att ett visst
statligt effektivitetsintresse och icke
rättssäkerhetsintresset måste bli utslagsgivande.
Varje maktmedveten
statsledning — sålunda också den nuvarande
socialistiska regimen i Sverige
— tillägnar sig gärna dylika betraktelsesätt,
eftersom de därigenom
kan ge nödtorftiga rättfärdiganden åt
även mycket långt gående intrång i
den enskildes rättssäkerhet. »I den här
frågan måste man skjuta rättvise- och
rättssäkerhetssynpunkterna åt sidan»,
säger man, eller »här gäller det att se
praktiskt på problemen».

För konservativ uppfattning framstår
ett dylikt betraktelsesätt som både
motbjudande och farligt. Utgångspunkten
för oss är att rättssäkerheten är ett
allmänt humanitärt värde, som man
icke kan behandla på detta sätt. Ett
övergrepp på detta värde innebär en
kränkning av den enskilda människans
anspråk på respekt för sin personliga
trygghetssfär. Rättssäkerheten står för
oss inte på samma linje som vilket
statligt effektivitetsintresse eller effektivitetskrav
som helst. Rättssäkerheten
står i stället på samma linje som t. ex.
frihetskravet. Upprepade och allvarliga
sådana övergrepp innebär att man
gradvis bryter ner ett allmänt mänskligt
värde, som skapats genom årtusendens
ansträngningar. Utgår man — som
vi gör — från uppfattningen om rättssäkerheten
som ett allmänt humanitärt
värde, måste det vara ytterligt tvingande
skäl — t. ex. hänsynen till rikets
säkerhet i ett hotande utrikesläge —
som skall kunna motivera intrång i
rättssäkerheten. Det är det jag åsyftar
då jag i en motion i denna fråga sagt
att alldeles särskilda omständigheter
fordras för att en retroaktiv lagstiftning
skall kunna godtas. Några sådana
skäl har — i varje fall enligt min mening
—■ inte alls förelegat vid de tillfällen
då den nuvarande regimen
kränkt rättssäkerheten genom retroak -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

tivt verkande lagstiftning i olika avseenden
— jag kan ta olika exempel
härpå — och några sådana skäl finns
inte heller nu.

Det är synd att herr Adolv Olsson inte
är här. Han ironiserade något om att
det centrala problemet i denna debatt
varit bilen. Jag tycker att ett mycket
starkt skäl för att denna fråga kommit
i centrum just är det, att rättssäkerheten
i detta fall trätts för nära. Vad
bilaccisen beträffar föreligger det också
alldeles särskilda skäl för att inte
låta den bli retroaktiv. Jag vill här
bl. a. understryka något som både herr
Kristensson i Osby och herr Hagberg
i Malmö var inne på, nämligen att det
genom de uttalanden som vi fick i
höstas klart sades ifrån, att det inte
skulle komma någon ny bilaccis. Detta
framgick inte bara av broschyren »Bra
för Dig», som herr Kristensson i Osby
citerade. Jag har antecknat ett par
andra sådana där yttranden av finansministern
förutom dem som herr Hagberg
citerade. Jag skulle kunna nämna,
att herr Sköld på en fråga av Svenska
Dagbladet, om en ny bilaccis var påtänkt,
svarade nej. Någon som helst
dementi av tidningens framställning
har icke förekommit. Jag kan också
nämna att herr Sköld i statsverkspropositionen
förra året sade, att ytterligare
skattehöjningar kommer att kunna
undvikas under de närmaste åren —
alltså pluralis.

För att i förbigående även nämna
en av de s. k. koalitionsbröderna —
jag ser att även han avlägsnat sig, men
jag vill nämna det i alla fall — så
sade herr Hedlund i slutet av oktober
förra året: »För att på denna punkt
undvika varje missförstånd vill jag tilllägga,
att jag för min del inte önskar
bilaccisen tillbaka.»

Mot bakgrunden av allt detta blir
retroaktiviteten så mycket allvarligare,
ty det är inte underligt om allmänheten
efter herr Skölds auktoritativa
uttalanden — även bortsett från vad

herr Hedlund sade — var fast övertygad
om att en sådan accis inte skulle
komma. Från de synpunkter jag här
anlägger är det då särskilt betänkligt,
att beskattningen i realiteten erhåller
retroaktiv verkan. Jag erinrar om att
avgiften enligt propositionen föreslogs
utgå även i de fall, då kontrakt eller
bindande avtal om köp av bil eller motorcykel
slutits före förslagets offentliggörande.

Nu är ju saken den att bilaccisen är
avsedd att bromsa inköpen av bilar.
Uttryckligen har sagts ifrån att det
här icke är frågan om att tillföra statskassan
mera pengar. Det ter sig då
synnerligen egendomligt, att ett stort
antal personer, som ingått avtal om
motorfordonsförvärv t. o. m. före den
dag förslaget offentliggjordes, d. v. s.
före den 15 januari, eller rent av fått
bilen levererad före denna dag men
icke fått sin registrering klar, skall
träffas av den särskilda investeringsavgiften.
Jag erinrar om att många märken
har lång leveranstid och att det är
mycket vanligt att man under hösten
kontrakterar om leverans av ny årsmodell
under våren. Det är icke tvivel om
att tillvaron av en investeringsavgift
eller förväntan om en dylik i många
fall skulle ha gjort att ett sådant kontrakt
icke hade ingåtts. Men nu hade
man inte någon aning om att accisen
skulle komma. Man hade tvärtom grundad
anledning att tro att den icke skulle
komma. Och likväl skall den utgå,
trots att den i alla dessa fall icke fyller
det uppgivna syftet, nämligen att bromsa
bilköpen.

Jag beklagar än en gång, att herr
Adolv Olsson inte är här. Herr Kristensson
i Osby ställde utan att få något
som helst svar två eller t. o. m. tre
gånger en fråga till herr Olsson om
dennes inställning till denna retroaktivitet.
Jag upprepar herr Kristenssons
fråga och hoppas att herr Olsson i
debattens fortsättning kommer att yttra
sig på denna centrala punkt.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

För de stora grupper av arbetare,
tjänstemän och jordbrukare, som numera
utgör den stora massan bilköpare,
är den föreslagna investeringsavgiften
en mycket väsentlig faktor i deras
budget. Endast i undantagsfall kan de
emellertid häva avtalet, då de som regel
är bundna genom s. k. beskattningsklausul
i de normalkontrakt, som används
av det stora flertalet yrkesmässiga
bilhandlare. Dessa är sålunda tryggade
vid en statlig beskattningsåtgärd,
men icke köparna.

Rent formellt kan man då naturligtvis
säga, att eftersom köparna har
accepterat ett kontrakt med en dylik
klausul, så får de skylla sig själva.
Men då hänvisar jag än en gång till
alla de uttalanden i höstas, som talade
emot införandet av en bilaccis. Därför
får beskattningsåtgärden för köparna
i realiteten en retroaktiv verkan, som
strider mot allmänt vedertagna rättsgrundsatser
i vårt samhälle.

Utskottet ansluter sig emellertid till
propositionens uppfattning att, om man
såsom avgörande för beskattningsskyldighetens
inträdande skulle räkna dagen
för köpeavtalet, skulle man få räkna
med ett stort antal antedaterade
kontrakt och avtal. Utskottet säger att
»mindre nogräknade bilförsäljare skulle
på de lojalas bekostnad kraftigt öka
sina försäljningar». En sådan ståndpunkt
kan vara förklarlig som uttryck
för fiskaliska effektivitetssynpunkter,
men den innebär en djupt beklaglig
passivitet inför den alltid angelägna
uppgiften att hävda rättssäkerhetsintresset.
Och dessutom framträder i uttalandet
på ett mycket klart sätt överhetsstatens
misstro mot medborgarna.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få ansluta mig till herr Kristenssons
i Osby och herr Hagbergs i Malmö
yrkande.

Ilerr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Den som uppmärksamt
har läst motionerna ocli reservationer -

Investeringsavgift

na kan inte ha undgått att iakttaga, att
själva bakgrunden till de åtgärder som
föreslås har tecknats ganska olika i
motionerna och i huvudreservationen.

I motionerna görs det aktningsvärda
försök att förringa behovet av särskilda
åtgärder att dämpa överkonjunkturen,
men i avslagsreservationen sträcker
man sig så långt att man säger
följande: »Att det för närvarande föreligger
vissa risker för en utveckling i
inflationistisk riktning torde i och för
sig icke kunna bestridas.» Man gör
visserligen medgivandet att läget nu
inte är så allvarligt som 1951, men likväl
konstaterar man att det förklaras
föreligga en viss fara på taket och att
skydd mot inflationstendenserna måste
skapas.

Detta medgivande anser jag i stort
sett vara en frukt av utskottsarbetet.
Att man från folkpartiets sida också
övergivit skönmålningen från remissdebatten
och anslutit sig till högerns
mera realistiska bedömning av läget
är enligt mitt förmenande ett framsteg.

På grund av de anförda yttrandena
anser jag mig kunna konstatera enighet
därom, att läget innesluter så
många riskmoment, att det är uteslutet
att statsmakterna skulle lägga armarna
i kors i förhoppning att allting till sist
ordnar sig. Jag måste emellertid djupt
beklaga att denna enighet om nödvändigheten
att handla inte sträcker sig
till enighet om de medel som skall
tillgripas för att topphugga överkonjunkturen
och skydda penningvärdet.
Det är ju i alla fall detta som är sakens
kärna, och det är därför vi måste vidtaga
åtgärder.

Reservanternas universalmedel, som
gör anspråk på att vara både effektiva
och generellt verkande, kan i korthet
angivas som kreditåtstramning i förening
med rörlig ränta. I motsats därtill
förklaras investeringsavgiften och
bilaccisen vara ett icke lämpligt instrument
för att uppnå det angivna syftet.

Begreppet »generellt verkande» bör -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

jar bli ganska mångtydigt, och trots
herr Hagbergs i Malmö aktningsvärda
försök att underkänna investeringsavgiften
och bilaccisen som generellt verkande
medel tillåter jag mig dock för
min del säga, att jag har rätt svårt att
förstå att en investeringsavgift, som
utan behovsprövning utgår på investeringar
utöver ett bestämt grundbelopp,
icke skulle kunna betecknas som generellt
verkande. Jag medger att om utskottet
tillmötesgått inte bara den flod
av motioner, som herr Kristensson i
Osby talade om, utan också den störtsjö
av ändringsförslag, som framförts
i reservationerna, skulle investeringsavgiften
ha fått karaktären av en helt
godtycklig övervältring av bördor på
dem, som inte haft tillgång till ivriga
motionärer, och de föreslagna åtgärderna
skulle sålunda ha förlorat karaktären
av generellt verkande medel. I
utskottets utformning är emellertid enligt
min ringa mening investeringsavgiften
till sin verkan principiellt lika
generell som en ränteförändring.

Att utskottsmajoriteten avvisat reservanternas
alternativ grundar sig dock
inte på några doktrinära överväganden
utan allenast därpå, att majoriteten
anser de av oppositionen föreslagna
medlen vara otillräckliga. Vad först
beträffar kreditåtstramningen tror jag
inte denna kan drivas avsevärt längre
än vad överenskommelsen mellan riksbanken
och Bankföreningen anger. Kan
denna kreditåtstramning genomföras i
anda och sanning, och förmår bankerna
hålla den kassareserv som överenskommits,
då har man enligt min mening
kommit så långt som över huvud
taget är möjligt i nuvarande läge. Det
finns vissa gränser även för kreditåtstramningen.
Också den kan få mycket
obehagliga verkningar om den drivs
för långt. Jag skulle i viss mån vilja
jämföra kreditåtstramningen med prissättningen
på brännvin. Om brännvinspriserna
är för höga riskeras smuggling
och hembränning, och drivs kre -

ditåtstramningen in absurdum kan man
befara kreditmanipulationer utanför de
reguljära kreditanstalterna i en omfattning
som kan bli förödande för
bankernas inlåningsverksamhet. Tecken
på låneverksamhet över bankernas
huvud har inte saknats trots att vid
dessa lån tillämpats räntesatser som
ingen inom oppositionen skulle kunna
anse rekommendabla.

Den lilla erfarenhet jag har på detta
område säger mig sålunda två ting. Det
ena är att kreditåtstramningen inte
kan bli hur hård som helst. Ännu tror
jag dock inte att det är någon anledning
till oro. Det andra är att en räntestegring
på exempelvis en halv eller
en procent enligt min uppfattning absolut
inte skulle minska efterfrågan
på kredit i sådan omfattning att den
samlade kreditvolymen på denna väg
skulle märkbart minskas och investeringarna
dämpas.

Men detta är inte de avgörande argumenten
mot oppositionens alternativ.
Den investeringsvilja som vi alla kan
iaktta och som inte hålls i strama tyglar
av några andra restriktioner, såsom
byggnadsregleringen, är ju som känt
så viril att den förvisso inte låter sig
dämpa genom en om också ganska betydande
räntehöjning.

Effekten skulle enligt mitt ringa förstånd
bli den, att en räntehöjning inte
nämnvärt skulle kunna minska investeringarna
men i stället skulle medföra
alla de olägenheter som en räntehöjning
ändå måste ha.

Vi skall nämligen också komma ihåg
att den överväldigande delen av de enskilda
investeringarna, som totalt uppgår
till mycket stora belopp, i den
mån de är självfinansierade, är tämligen
okänsliga för en ränteförändring.
Jag tror sålunda att en räntehöjning
inte skulle ha tillräckligt dämpande
verkan i nuvarande situation. Här måste
man ovillkorligen säga sig att en
investeringsavgift och en bilaccis måste
ha större effekt.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

Herr Ohlin frågade nyss om någon
kan påstå att det nu råder en extrem
överkonjunktur. Nej, jag tror inte att
någon gör gällande något sådant. Ty
om så hade varit fallet är jag förvissad
om att de åtgärder som nu föreslås
icke skulle ha ansetts tillräckliga, men
jag vågar bestämt hävda att läget ändå
innesluter så många faror att det är
väl motiverat att vi stämmer i bäcken
i stället för i ån.

Ingenting är lättare än att anföra
beklaganden över att inskränkningar i
investeringarna måste göras. Herr Hagberg
har alldeles nyss talat om hur de
offentliga investeringarna — statens
och kommunernas — kanske skulle ha
kunnat inskränkas, så att de enskilda
investeringarna skulle ha fått större
utrymme. Ja, det går ju an att fråga
kommunalmännen och landstingsmännen
om de verkligen anser att det är
möjligt att inskränka mera på de kommunala
investeringarna. Jag tror också
att de nedprutningar i investeringarna,
som faktiskt har gjorts i statsverkspropositionen
i år, befinner sig vid den
gräns där det inte är tillrådligt att inskränka
dem ytterligare.

Herr Kristensson frågar också hur
man skall kunna konkurrera när man
inte får investera. Ja, det kan man
fråga sig, men, ärade kammarledamöter,
det är ju inte fråga om att sätta
en spärr för investeringar. Vi skall ju
ändå investera lika mycket som under
fjolåret, och enligt budgetdelegationens
antagande skall vi investera sju procent
därutöver. Jag tror sålunda inte
att de föreslagna åtgärderna kommer
att i någon överväldigande utsträckning
inskränka investeringarna, utan vad
man kan hoppas är ju att de hålls inom
ramen för vad vi orkar med, och den
ramen gäller vare sig man har räntevapnet
som medel att hålla dem inom
ramen eller man vidtar andra åtgärder.
På den punkten tror jag inte att det är
någon avgörande skillnad emellan vad
vi föreslår och vad oppositionen anser

Investeringsavgift

vara till fyllest. Det gäller sålunda att
finna de medel som vi anser vara tillräckliga
för att hålla investeringarna
inom möjligheternas ram.

När det gäller att ta ställning till
dessa spörsmål har jag för min del
nödgats acceptera utskottsmajoritetens
ståndpunkt och inte reservanternas.

Herr talman! Jag skall därefter tilllåta
mig att också säga några ord om
bilaccisen. Den demonstration som vi i
dag bevittnat är ju uttryck för den oro
som förvisso finns bland bilismens
folk. Men den ger ju också anledning
till en viss reflexion. Förra gången det
var en stor demonstration här framför
riksdagshuset gällde det att folk tågade
upp och demonstrerade för att få bröd.
I dag tågar man upp och demonstrerar
för att kunna få köpa mera bilar. Det
är inom parentes sagt en ganska god
illustration till de framsteg som ändå
har ägt rum här i landet sedan 1918.

Emellertid, hur denna oro i bilisternas
läger har uppkommit skall jag inte
yttra mig om i vidare mån än att jag
skall säga, att om alla, vare sig de
gillar investeringsavgiften och bilaccisen
eller inte, hade nedlagt ett enda uns
av möda på att förklara att en investeringsavgift
utan en bilaccis är omöjlig,
då skulle måhända denna demonstration
inte ha kommit till stånd.

Jag hoppas nämligen att det inte
finns någon i denna kammare, som
skulle kunna tänka sig att man lägger
investeringsavgift på alla inventarier i
jordbruk och rörelse, inklusive tyngre
motorfordon, och lämnar de lättare motorfordonen
utan avgift. Bilaccisen har
sålunda ett oupplösligt samband med
investeringsavgiften. Man kan inte tänka
sig att jordbruk och rörelse skall
beläggas med investeringsavgift medan
bilismen i övrigt slipper undan. Alla
tre är i detta fall i lika mån och efter
samma grunder drabbade. Om motorismens
företrädare satte sig ned ett
ögonblick ocli tänkte igenom dessa
problem skulle de måhända se, att bi -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

lismen i detta sammanhang inte har
behandlats annorlunda än alla andra,
som också drabbas av en pålaga.

Men det skulle kanske också vara
anledning för bilismen att begrunda
vilka konsekvenser det kan föra med
sig att bilismen expanderar på sätt
som skett under de sista åren. Antalet
nyinregistrerade personbilar var år
1952 51 000, år 1953 76 000 och år 1954
125 000. Det betyder att antalet hade
ökat med 65 procent från år 1953 till
år 1954. Och det finns ingenting som
tyder på att ökningen inte skulle kunna
bli lika stor under innevarande år.

Om importen av bilar, reservdelar
och bränsle till dessa nya bilar — inte
till de bilar som redan går, men till de
nya — ytterligare skulle belasta importen
under detta år med halvannan
miljard, vilket enligt vissa beräkningar
skulle kunna bli fallet, förstår ju alla,
åtminstone alla i denna kammare, att
det skulle utgöra en sådan påfrestning
på valutareserven, att vi kanske skulle
komma därhän, att herr Elofssons bud,
att vi skall bevilja 400 miljoner kronor
till import av bilar och därmed punkt,
skulle kunna anses som ett generöst
bud.

Jag hoppas, när jag säger detta, att
det inte på något sätt skall uppfattas
såsom något hot, och ett hot framställt
från min sida skulle ju också vara föga
imposant, men jag vill bestämt säga, att
det måste vara ett bilismens eget intresse
att expansionstakten blir något långsammare.
Om man inte kan lyckas
åstadkomma en sådan retardering, ja,
då föreligger onekligen fara för att vi
måste tillgripa kvantitativa importbegränsningar,
som vi nu har kommitt
ifrån och på intet sätt önskar utan som
vi måste beteckna som den olyckligaste
av alla lösningar.

Beträffande registreringen och bilaccisens
erläggande har herr Munktell
nu utvecklat att den metod, som vi
föreslår, inte kan vara tillfredsställande
ur rättssäkerhetens synpunkt. Till detta

vill jag bara säga, att vi konsekvent
har gått in för den ordningen, att bilaccisen
skall erläggas vid registreringen.
Det är ur praktisk synpunkt, ur
ordningens synpunkt och jag tror också
ur rättvisesynpunkt det enda möjliga.
Om vi skulle gå på den av herr
Munktell förordade linjen, att man
skulle låta alla ingångna överenskommelser,
även om de inte har lett till
registrering, bli befriade, så skapar
man bara nya tröskelproblem, och det
kan inte förnekas — även om jag inte
vill kasta den minsta skugga av misstanke
på bilhandeln -— att en sådan
ordning skulle vara en frestelse att
manipulera med kontrakten på ett sätt,
som för bilhandeln i dess helhet inte
skulle vara tillfredsställande.

Beträffande reservationerna nödgas
jag säga att dessa knappast kan vara
allvarligt menade. Att gå i detalj skulle
vara ganska meningslöst. Jag tror inte
att de har framförts, herr Kristensson,
i syfte att kunna bifallas. Oppositionen
måste ju inse, att ett bifall till alla
dessa ändringsförslag skulle göra hela
lagstiftningen meningslös och illusorisk.
Det smärtar mig mycket att nödgas
säga till mina högt värderade kamrater
i utskottet på oppositionens sida,
att de denna gång har framställt en
sådan mångfald av yrkanden, att en
gallring är totalt omöjlig. Alla dessa
yrkanden måste därför drabbas av ett
avslagsyrkande.

Herr talman! Jag ber med åberopande
av vad jag här har anfört att få på
alla punkter yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundström gick
här in på min fråga till utskottets ärade
ordförande, herr Adolv Olsson, varför
man inte från utskottsmajoritetens
sida kunde gå med på att bilköp, som
bevisligen var gjorda före den 16

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

januari då dessa nya planer blev kända,
kunde frisläppas. Till det säger herr
Sundström, att det skulle betyda nya
tröskelproblem. Men utskottets majoritet
har varit villig att biträda detta i
fråga om inventarier, herr Sundström.
Vad är det då för skillnad mellan inventarieköp
och bilköp? Varför medger
man i det ena fallet detta undantag
men inte i det andra? Det är min
första fråga till herr Sundström.

När jag talade om vikten av rationaliseringar
och frågade hur man skall
kunna rationalisera när man inte får
investera, så säger herr Sundström, att
det inte är meningen att dessa avgifter
skall rida spärr mot investeringar, ty
investeringarna i år skall bli lika stora
som i fjol plus 7 procent. Då är min
andra fråga till herr Sundström: Hur
vet herr Sundström detta? Penningpolitiken
kan anpassas på ett helt annat
sätt efter lägets krav, men dessa avgifter,
som man binder till minst ett
år, utgör en trögrörlig regulator och
kan slå för hårt.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande inventarier
har den ändringen ägt rum, att inventarier
som var kontrakterade den 15
januari blir fria, och att de bilregistreringar
som ägt rum från den 16 januari
till den 31 januari likaledes blir
fria. Jag anser sålunda att man här har
vidtagit åtgärder för att i görligaste
mån undvika en retroaktiv verkan av
de föreslagna åtgärderna.

Vad beträffar påståendet att räntepolitiken
innebär mera automatiskt verkande
åtgärder, skall jag inte bestrida
den saken. Men nu gäller det, herr
Kristensson, att åstadkomma en plötslig
stoppsignal, en eftertankens signal
för alla som vill investera, och jag tror
att i en sådan situation är en investeringsavgift
ett kraftigare memento till
återhållsamhet än en räntestegring.

Jag skulle kunna ge exempel som

Investeringsavgift

tydligt visar att en räntestegring här
nog är ganska meningslös. Jag skall
anföra ett fall. En person vill investera
100 000 kronor i en ny rörelse. Han
skaffar sig en bankmässigt fullgod säkerhet.
Bankerna är litet betänksamma
på grund av att kreditrestriktionerna
möjligen skulle säga, att han inte borde
låna dessa 100 000 kronor. Men efter
överväganden kanske han får tillstånd
att låna beloppet. Jag bestrider att den
som vill låna dessa 100 000 efter alla
dessa överväganden ett ögonblick fäster
sig vid huruvida han skall betala
4, 41/2 eller 5 procents ränta på det
sålunda beviljade lånet. För honom
är det i dagens situation på grund av
den konjunktur som råder fullkomligt
avgörande, om han kan få låna pengar
och sätta i gång. Däremot är det naturligt,
att en investeringsavgift på 12
procent kan verka återhållande i så
måtto, att han dröjer ännu ett år med
att utvidga sin rörelse.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! När det gäller denna
retroaktiva beskattning på bilköp säger
herr Sundström förvånande nog, att
utskottet föreslår likabehandling beträffande
inventarier och bilar. Nej,
herr Sundström, det är olika behandling
eftersom bilarna anknyter till inregistreringsdatum
men inventarierna
till datum för köpet, och den skillnaden
har inte herr Sundström kunnat
motivera hittills. Den skillnaden går
inte att motivera, herr Sundström, ty
när man säljer bilar eller säljer inventarier
förfar man ungefär likadant.
Man skriver ordersedel eller brev, men
man för inte in det i ett slutet bokföringssystem.

Den 10 januari, när vi samlades hit,
anade varken herr Sundström eller jag,
att regeringen ansåg att vi levde i ett
katastrofläge, så att vi behövde en
chockmedicin. Den kom och den kom

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

i ett läge då den inte var motiverad,
ty det var inte något katastrofläge.
Jag menar, att det kan vara riskabelt
med sådana kraftåtgärder som herr
Sundström här förordar.

Så till sist, ärade kammarledamöter:
Att ensidigt bromsa investeringarna är
inte bra. Man bör gå en mera positiv
väg. Man bör se till att man för en
sparvänlig politik. Detta har vi från
vårt håll velat betona.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande inventarier
vill jag så till vida korrigera vad jag
sade, att det är befrielse till den 15 januari
för sådana som levererats till den
15 januari.

Det är nog i alla fall så, att det går
inte att helt jämföra leverans av inventarier
med kontrakt om bilar. Det
råder nämligen på bilmarknaden inte
på långa vägar så enhetliga förhållanden
som när det gäller t. ex. leveranser
av maskiner. Det är en erfarenhet från
tidigare tillfällen, att antedatering faktiskt
förekommit i mycket stor utsträckning.
Ett bifall till reservanternas förslag
på denna punkt skulle kunna leda
till att de mindre nogräknade bilhandlarna
skulle utnyttja den möjlighet som
härigenom lämnas öppen, och detta
skulle bli till avgjort förfång för den
lojala och mera regelrätt bedrivna bilhandeln.
En anordning som skulle gynna
de mindre nogräknade och illojala
på de lojalas bekostnad har utskottsmajoriteten
inte ansett sig böra medverka
till. Det är den väsentliga motiveringen
för att man här har gått på
den stränga linjen, att registrering eller
anmälan om registrering skall vara avgörande
för om bilaccis skall utgå eller
inte.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Årsskiftet 1952/53 tillsatte
finansministern en kommitté för

att utreda på vilket sätt statliga åtgärder
lämpligen borde vidtas för att stimulera
produktion, avsättning och sysselsättning
inom näringslivet. I direktiven
uttalade finansministern att det förelåg
»vissa risker för en förstärkning
av tendenserna till konjunkturnedgång
med därav följande sysselsättningssvårigheter».
Han sade bl. a. vidare:

»Tyngdpunkten i samhällets insatser
i produktionsstimulerande syfte bör
läggas vid olika former för stöd åt företagsrationalisering.
Sålunda bör stöd
kunna lämnas till genomförandet av
rationaliseringsfrämjande och kostnadssänkande
investeringar som gör det
möjligt för företag att hålla sin normala
verksamhet i gång och kan förbättra
deras konkurrensläge på exportmarknaden.
»

Sedan säger statsrådet Lange i Malmö
i januari i år bl. a.:

»Regeringen har varit fullständigt
klar över att den primära orsaken till
den nuvarande överkonjunkturen måste
sökas i företagens vinstutveckling och
på investeringsområdet. De åtgärder,
som hittills vidtagits för att bibehålla
balansen i ekonomien, har också riktat
sig mot detta område.»

Men dessförinnan har finansministern
så sent som förra året i ett tal i
Hälsingborg yttrat:

»Det är otvivelaktigt ur demokratisk
synpunkt bättre att kapitalet samlas i
bolagen än direkt hos kapitalägaren.
Större garanti skapas för att det används
för en sund ekonomisk utveckling.
Dessutom ger det de anställda en
bättre bakgrund för sina krav på delaktighet
i produktionsresultatet.»

Nu får man givetvis betänka att finansministerns
i och för sig riktiga uttalande
gjordes, då man befarade konjunkturnedgång.
Men att relativt kort
tid därefter en god vinstutveckling, som
är att hänföra till ett eller flera års
vinstgivande verksamhet, och en förhållandevis
måttligt stegrad investeringsverksamhet
på detta sätt, av en an -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

nan regeringsledamot skall skjutas fram
i rampljuset synes mig mera politiskt
dimbildande än ägnat att klara upp de
ekonomiska problemen.

Den proposition som i dag är föremål
för debatt synes väl knappast hfeller
bidraga till klarheten. Vad är det
man nu vill och min fråga begränsas
då närmast till de industriella investeringarna.

Jo, man vill å ena sidan bromsa och
fördyra investeringarna och å den andra
höja produktiviteten och öka produktionen
— som motverkar inflation.
Man vill å ena sidan bromsa och fördyra
investeringarna och å den andra
sänka priserna, stärka vår konkurrenskraft
och öka vår export för att kunna
öka vår valutareserv och skapa underlag
för en import — som också verkar
inflationshämmande.

Man vill bromsa investeringarna och
genom samverkan av de förut häremot
ställda målsättningarna bereda utrymme
för en allmän höjning av vår kulturella
och ekonomiska standard.

När man söker reda ut allt vad som
här sagts och skrivits kommer man
att tänka på Kraka, som av Ragnar
Lodbrok beordrades att i och för eventuellt
giftermål inställa sig, varken
klädd eller oklädd, varken mätt eller''
fastande, varken ensam eller i människors
sällskap. Som bekant löste Kraka
problemet så, att hon åt en lök, kom i
sällskap med en hund och klädde sig
i ett fisknät, över vilket hon lät sitt
långa hår falla. Ja, i det här sammanhanget
får var och en tänka sig resten
själv.

För fullständighetens skull bör vi
också erinra oss att finansministern
sagt, att han inte eftertraktar investeringsavgifterna
ur statsfinansiell synpunkt.

Den förvirring av begreppen — varom
bevillningsutskottets ärade ordförande
nyss talade — som här åstadkommes
och soin bevisas av den rika
motionsfloran och behovet av många

Investeringsavgift

tids- och övergångsbestämmelser skulle
i hög grad skingras och problemlösningarna
underlättas, om man anlade
ett positivt betraktelsesätt i stället för
att huvudsakligen lita till begränsande
och på vissa områden reglerande åtgärder,
tillämpa en sådan politik som
använder sig av generella medel, medel
som på samma gång de utgöra en
varningssignal också stimulera till utvidgande
av den finansiella grunden
för investeringarna, d. v. s. stimulera
sparandet. Att jag här syftar på en
kreditpolitik med rörlig ränta torde
vara klart. Med framgång fördes en sådan
politik i höstas, och man frågar
sig, om man på något sätt blivit förskräckt
över verkningarna av denna
politik. Om nu läget, så som regeringen
bedömer det, är så allvarligt ur inflationssynpunkt,
varför då inte fortsätta
med att långfristigt binda kapital?

Nu säger finansministern att »kreditpolitikens
effektivitet» har sin begränsning.
Visst har den det, men jag måste
tillåta mig att justera finansministerns
argument härvidlag. Finansministern
säger på s. 14 i en mening: »Kreditpolitikens
betydelse blir självfallet
mindre för företag, som är helt eller
delvis oberoende av kredit för att kunna
genomföra sina investeringar.»

Bevillningsutskottets ärade ordförande
har uttryckt det så, att man inte
kan komma åt de människor, som har
medel till sitt förfogande. Jag menar
att de självfinansierande företagen, vilka
i allmänhet är företag som visat att
de kan sköta pengar, tar ut sina pengar
trots en investeringsavgift, om de t. ex.
kalkylerat med att en ny maskin avsevärt
höjer produktiviteten, ger en god
räntabilitet och tillåter amortering på
relativt kort tid. Nu bör klargöras att
inom ett visst antal år, beroende på
räntefoten, blir det lägre kapitalkostnader
utan investeringsavgift men med
en högre ränta, liksom det blir lägre
kapitalkostnader efter ett visst antal år
med investeringsavgift och en bibe -

4 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

hällen ränta. Detta skulle leda till antagandet,
att räntemetoden medför större
incitament till investering och kapitalutlägg
än investeringsavgiftsmetoden.
Men då glömmer man en viktig omständighet:
en förändring av räntan i
höjande riktning inger respekt och utgör
en varning om dämpning av konjunkturen.
I ett sådant läge uppskjuter
man kanske investeringen, därför att
räntabilitetskalkylen får ett negativt
inslag: omsättningen blir kanske inte
den önskade. En investeringsavgift verkar
endast kostnadshöjande. Dess psykologiska
verkan kan ej jämföras med
vetskapen om att riksbanken alltid tilllämpar
en kreditpolitik med rörlig
ränta.

Finansministern säger vidare: »Om
en tillräcklig verkan av en kreditåtstramning
likväl skall kunna åstadkommas,
innebär detta att åtstramningen
för de mera kreditberoende företagen
måste bli så mycket hårdare, varvid
snedvridningar lätt kan uppkomma.
» Om nu de självfinansierande företagen
tar ut pengar ur affärsbankerna,
så kan detta naturligtvis inkräkta
på möjligheterna för de kreditbehövande
företagen att få krediter. Får emellertid
ett sådant företag av olika skäl
en kredit, så blir det antingen mot en
högre ränta eller mot nuvarande ränta
plus investeringsavgift. I övrigt gäller
i tillämpliga delar för dessa företag
detsamma som jag nyss sagt beträffande
de självfinansierande företagen.

När finansministern på s. 15 säger,
att en investeringsavgift av den typ,
som användes de nyssnämnda båda
åren, drabbar företagens investeringar
i princip på samma sätt som en räntehöjning,
d. v. s. genom att öka de med
en investering förenade kostnaderna,
så är detta just finansministerns princip;
han vill »drabba företagens investeringar»
och »öka de med en investering
förenade kostnaderna». Men finansministern
borde ha tillagt, att så
till vida är det en annan och mycket

stor principiell skillnad mellan metoden
investeringsavgift och kreditpolitik
med rörlig ränta; medelst en kreditpolitik
med rörlig ränta åstadkommes
ej blott en kostnadshöjning och utfärdas
en varning, utan man åsätter också
penningen ett högre värde. Marknaden,
särskilt penningspararna, får klart
för sig att riksdagen med riksbanken
och regeringen har föresatt sig bevara
penningvärdet. En räntehöjning har
dubbelverkan •—- det är därför som
den oftast ej behöver vara så stor.

Är det verkligen förnuftigt att besluta
om en avgift, som har karaktären
av en speciell skatt och som finansministern
ej eftertraktar? Är det förnuftigt
att införa en avgift om vars
åsyftade verkan det råder minst sagt
delade meningar, men om vilken avgift,
i det fall att den inte gör verkan,
d. v. s. när en investering i alla
fall kommer till stånd, det kan påstås
att den verkar långt mer fördyrande
och kostnadsdrivande än det tillägg till
kapitalkostnaden som blir följden av
en högre låneränta? Den sistnämnda
har därtill det försonande draget, att
den endast tillämpas så länge som konjunkturen
det tillåter och den samhällsekonomiska
balansen så påfordrar.

Herr talman! Jag skall inskränka
mig till det anförda, fastän jag har
mera att säga bl. a. beträffande de motioner
till vilka jag medverkat, men
jag vet att mina kamrater kommer att
behandla dem. Dock skulle jag vilja
fråga en sak beträffande bilarna. Vad
är det för begränsningar man åstadkommer
i fråga om investeringarna,
när man på detta sätt belastar begagnade
bilar?

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få instämma i herr Kristenssons i
Osbv yrkande.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Finanstidningen hade
strax efter remissdebatten en artikel

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

rubricerad Fasthet och Folkgunst. Tidningen
uttryckte däri den meningen,
att oppositionens häftiga kritik mot investeringsavgifterna
egentligen var en
kritik för kritikens egen skull, att det
var »brösttoner utan verklig resonansbotten»,
såsom Finanstidningen skrev.
Ja, herr talman, jag måste säga, att om
man lyssnat till dagens debatt såsom
den hittills förts har det från oppositionens
sida inte på något sätt varit annorlunda
i fråga om kritiken av och
motståndet mot de investeringsavgifter,
om vilka i dag beslut skall fattas. Reservanternas
argument är alldeles desamma
som vi hört så många gånger förut i
liknande sammanhang. Man erkänner —
med en viss motvilja visserligen — att
det ekonomiska läget är sådant, att vissa
riskmoment för en inflationistisk prisutveckling
föreligger, men säger man,
dessa riskmoment kan bemästras med
andra mera generellt verkande åtgärder.
Här kommer alla de kända argumenten
om en rörlig ränta och ett ökat
sparande, åtgärder, menar man, som
skulle medföra en ökad åtstramning och
därmed göra det överflödigt att införa
de nu föreslagna investeringsavgifterna.

För folkpartiets vidkommande har
man som vanligt med detta allmänna
talesätt om generellt verkande medel i
första hand velat vädja till folkgunsten
och alldeles glömt nödvändigheten av
att visa någon fasthet i sin politik. Även
högern har nog sneglat åt samma håll
fast den något mera markerat understrukit,
att det råder ett påtagligt inflationsttryck.
Här föreligger den skillnaden
att högern anser, att detta tryck i
första hand härrör från de offentliga
investeringarna och konsumtionen. Herr
Hagberg i Malmö ville skaffa sig bevis
härför genom att hänvisa till årets finansplan,
ur vilken han anförde några
siffror av vilka skulle framgå, att det
är där trycket ligger, bl. a. från kommunernas
stora investeringar -— jag
skall inte beröra dessa i detalj, det har
gjorts förut — och från konsumtionen.

Investeringsa vgift

Men, herr Hagberg i Malmö, jag vill
bara konstatera, att det finns lika många
argument för den uppfattning bevillningsutskottet
gjort sig till tolk för,
nämligen att det är de privata investeringarna
som i mycket stor utsträckning
hotar den ekonomiska balansen.
Jag vill här bara erinra om att de planerade
investeringarna för den egentliga
industriens vidkommande för år
1955 är 50 procent högre än de var
1954. Det är ju ett bevis lika gott som
det herr Hagberg i Malmö anförde.

Botemedlet från såväl högern som
folkpartiet, alltså från reservanternas
sida, emot dels de offentliga investeringarna
och kanske investeringarna
över huvud taget och dels konsumtionen
är vad man i vanliga fall brukar
kalla den rörliga räntan. Jag måste
dock, herr talman, erkänna att man är
något ärligare i dag när man som t. ex.
herr Schmidt gjorde, framhöll att man
med talet om rörlig ränta menar höjd
ränta. Jag skulle vilja fråga kanske
främst högern, om den menar att man
skall kunna pressa ner konsumtionen
enbart genom en rörlig ränta, eller —
jag frågar nu alldeles direkt — vill högern
reflektera på att man för att slå
tillbaka inflationen skall införa en allmän
omsättningsskatt eller vill högern
— det är det andra alternativet; jag
vet inte om det finns flera — styra konjunkturen
på det sättet, att man naggar
den fulla sysselsättningen något i kanten
för att den vägen pressa ner konsumtionen.
Vill man inte ge ett klart
och direkt svar på dessa frågor, så nödgas
jag konstatera att reservanterna på
detta område icke har kunnat prestera
något konkret utformat alternativ utom
kravet på en höjd ränta såsom stöd för
avslagsyrkandet.

Helst vill man att de föreslagna åtgärderna
icke bifalles. Herr Kristensson
i Osby sade att folkpartiets grundsyn
är avslag och i andra hand, om
riksdagen ändå skulle besluta investeringsavgifter,
att man skall införa en

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

hel del undantag. Jag skall inte uppehålla
mig vid detaljerna därvidlag. Men
om man bifaller alla de motionsyrkanden
om undantag som framställts, om
en allmän dispensregel, om undantag
för jordbruk, vissa delar av rederinäringen,
småindustri, hantverk, mindre
räntabla företag och sådana som fått
offentlig myndighets föreläggande o. s. v.,
vill någon då göra gällande att det som
eventuellt är kvar av förslaget skulle få
någon som helst dämpande effekt? Enligt
min mening är det i så fall lika
bra att avstyrka hela förslaget. Vill vi
behålla någonting av effekten, är det
omöjligt att göra alla dessa undantag.
Åtgärderna måste vidtagas generellt,
och då tvingas man avslå alla förslag
om undantag och dispensregler.

Vad investeringsavgiften för bilar beträffar
har den frågan, som utskottets
ärade ordförande framhållit, ägnats det
största intresset. Man har gjort gällande
att bevillningsutskottet och alla de, som
vill vara med om att återinföra investeringsavgift
för motorfordon, skulle vara
fientligt inställda mot motorismen. Detta
är naturligtvis ett alldeles orimligt
tal. Men det vore enligt min mening ett
orimligt handlande att besluta om en
investeringsavgift, som skulle omfatta
praktiskt taget hela näringslivet, men
samtidigt göra undantag för motorfordon
som användes i privat bruk. Jag
vill erinra om att investeringarna är av
sådan storleksordning, att de i allra
högsta grad påverkar det ekonomiska
läget och inte minst vår valutasituation.
Importen av bilar, bildelar och motorcyklar
på nära 750 miljoner kronor under
1954 innebar en avsevärd ökning.
Man har vidare räknat med att investeringarna
i vägar, gator, garage och
verkstäder uppgår till uppskattningsvis
en miljard kronor, och jag tror inte att
någon vill stiga upp här och göra gällande,
att man kan bortse från en investering
av sådan storleksordning.

Sedan kommer jag till frågan om de
begagnade bilarna. Herr Hagberg i Mal -

mö och flera med honom har frågat,
om det verkligen betyder någonting att
man lägger en accis på begagnade bilar.
Det är givet att det inte inverkar någonting,
om herr Hagberg i Malmö och
jag byter bilar. Detta inverkar givetvis
inte på det ekonomiska läget. Men det
tillhör undantagen att bilbyten sker på
det sättet mellan två privatpersoner.
Bytena sker i stället med bilhandlarna,
med vilka man byter till sig nya bilar
mot de gamla. Vi har erfarenheter därvidlag
från förra gången vi hade investeringsavgift
på bilar. Då steg dessa
bilar i pris inte bara med investeringsavgiftens
10 procent utan med åtskilligt
mera. Det är nämligen mycket lättare
för många människor att skaffa sig en
begagnad bil än att köpa en ny till det
högre priset. Det föreligger alltså ett
direkt samband mellan investeringen i
nya och begagnade bilar, ett samband
som påverkar den bromsande effekten.
Tar man undan de begagnade bilarna,
så minskar man därmed den bromsande
effekten avsevärt. Den saken tror jag
inte det behöver råda några delade meningar
om.

Sedan har bl. a. herr Munktell berört
frågan om retroaktiviteten, och han
sade att det är en mycket känslig fråga
bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt. Jag
kan hålla med herr Munktell om att
man i allra högsta grad bör försöka
undvika en lagstiftning med retroaktiv
verkan. Ett bevis för att detta är en allmän
uppfattning inom bevillningsutskottet
är också, att man flyttat fram
ikraftträdandet av bilköpsbestämmelserna
så långt, som det över huvud taget
varit möjligt, d. v. s. till den dag då
utskottet fattade sitt principbeslut. Jag
skulle kunna tillägga, även om det kanske
är sagt förut, att de erfarenheter
man har då det gäller antedateringar
inte är så särskilt goda. Jag skulle också
kunna exemplifiera hur man gått till
väga för att undgå att drabbas av de
bestämmelser som har införts förut.

Man är rädd för att vidta åtgärder

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

som verkar retroaktivt, men hur blir
det om man genomför en räntehöjning?
Det har utskottets ordförande redan
varit inne på. En räntehöjning har i
många fall en mycket långt tillbaka
gående retroaktivitet. Har det gjorts investeringar
i en rörelse, som även omfattar
fastigheter, och man inte har
bundna lån — jag tror det är många av
oss som har personliga erfarenheter av
detta — så kommer en räntehöjning
som ett brev på posten för lån, som man
kan ha haft under många år. Det är
ingen tvekan om att det härvidlag blir
en retroaktiv verkan, eftersom man får
högre kostnader än man räknade med
då investeringen gjordes.

De uppmjukningar, som nar vidtagits
av bevillningsutskottet för att om möjligt
tillmötesgå sakliga framställningar
och påpekanden, är ju också ett bevis
för att man inte velat åstadkomma
några svårigheter, där sådana kunnat
undvikas. Dessa ändringar har inte
framkommit på grund av oppositionens
starka vilja, utan de har gjorts av utskottet
självt.

Herr talman! Reservanterna har inte
kunnat föra fram några så bärande
skäl, att det skulle finnas anledning till
en annan ståndpunkt än den bevillningsutskottet
har intagit. Jag nöjer
mig därför med dessa reflexioner och
yrkar bifall till vad utskottet har föreslagit.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Högerpartiets allmänna
synpunkter på det förslag om investeringsavgift
och bilaccis, som vi nu behandlar,
har klart framgått både av
den motion, som herr Hjalmarson in. fl.
väckt i anslutning till Kungl. Maj:ts
proposition nr 36, och av det anförande,
som herr Hagberg i Malmö hållit
här tidigare i dag. Med hänsyn till det
stora antalet anmälda talare skall jag
därför inte på nytt ingå på de allmänna
problemen rörande den eko -

Investeringsa vgift

nomiska politiken, utan jag ansluter
mig helt till de synpunkter, som framförts
av herr Hagberg i Malmö.

Att jag begärt ordet, herr talman,
beror på att jag i denna kammare står
som huvudmotionär för en motion, vari
yrkas att förvärvskällan jordbruk skall
undantas från investeringsavgift. Jag
vill med några ord beröra, hur vi inom
högerpartiet ser på detta problem.

Såsom framhålles i vår motion försiggår
inom jordbruket en vittomfattande
rationalisering, som tar sig uttryck
i anskaffande av maskiner och
redskap, i modernisering av ekonomibyggnader,
i uppförande av tork- och
siloanläggningar etc. Dessa investeringar
uppgår enligt nationalbudgeten till
cirka 900 miljoner kronor per år. Man
frågar sig nu: Är denna investeringsvolym
inom jordbruket för stor och
måste den i sådant fall hållas tillbaka?

Det är kanske svårt att direkt besvara
frågan med ett ja eller ett nej — problemet
är komplicerat. Ett är dock säkert,
nämligen att från alla håll kräves
att jordbruksproduktionen skall effektiviseras
och förbilligas för att icke
prisskyddet på våra inhemska jordbruksprodukter
skall bli för stort och
för kostsamt för konsumenterna. Lika
säkert är det, att alla är ense om att
en effektivisering och ett förbilligande
av jordbruksproduktionen måste gå via
en rationalisering, både en yttre och
en inre sådan.

Största kostnaden för rationaliseringen
utgöres just av sådana investeringar
i maskiner, byggnader m. m., som jag
nyss talade om. Statsmakterna stöder
denna rationalisering och dessa investeringar
på olika sätt. I nionde huvudtiteln,
som statsrådet Norup svarar för,
har vi flera exempel på detta. Men så
kommer plötsligt en söndagskväll herr
finansministern och säger: »Stopp! Ta
det lugnt med jordbrukets rationalisering.
Skall ni fortsätta därmed, så måste
vi åtminstone göra det dyrare, även
med risk för stegrade livsmedelspri -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ser.» Detta blir nämligen följden av
den föreslagna investeringsavgiften,
och utskottsmajoriteten bestrider inte
heller helt, att investeringsavgiften
kommer att fördyra livsmedelsproduktionen.
Man får, säger majoriteten, söka
tillse, så långt detta genom priskontrollnämndens
och andra myndigheters
verksamhet är möjligt, att den kostnad
som investeringsavgiften medför, inte
slår igenom i konsumentpriser, i taxor
etc. Samma sak framhålles på s. 51 i
betänkandet, där utskottsmajoriteten
behandlar investeringsavgiften för jordbruket
och bemöter motionärernas påpekande,
att en investeringsavgift måste
leda till högre livsmedelspriser. Med
utskottets hänvisning, jag citerar, »till
vad utskottet tidigare framhållit angående
angelägenheten av att investeringsavgiften
såvitt möjligt inte tillätes
slå igenom i priserna» syftar man naturligtvis
på att priserna på jordbruksprodukter
inte får höjas.

Av dessa utskottets uttalanden, som
bland andra herr Vigelsbo svarar för,
måste man väl dra den slutsatsen, att
bondeförbundet, som ju till sist gick
med på en investeringsavgift för jordbruket,
är villigt acceptera en kostnadsfördyring
för jordbruket utan att
jordbrukarna får kompensation därför.
Själv kan jag inte acceptera detta.
Jordbrukarna bör enligt min uppfattning
ha täckning för sina kostnader.
Vad som härvidlag främst är av vikt
att se till, icke minst ur lönekravs- och
antiinflationistisk synpunkt, är att
jordbrukets kostnader förbilligas så
långt sig göra låter, så att jordbruksprodukterna
icke blir dyrare än som
är nödvändigt. Skall ett sådant förbilligande
kunna ske, måste investeringar
göras i jordbruket.

Vissa myndigheter trycker mycket
hårt på detta just nu, och i vår motion
har vi särskilt pekat på sockerbetsodlingen,
som jag för min del känner
ganska väl till, eftersom den huvudsakligen
är förlagd till Skåne. I fråga

om den betonar myndigheterna att priset
på sockerbetorna måste sänkas redan
i år, bland annat för att man skall
kunna pressa fram en rationalisering.
Här får alltså jordbrukarna å ena sidan
en direkt uppmaning att omgående
sätta i gång investeringar i sockerbetsupptagare,
betlastare in. m. Men så, å
andra sidan, kommer regeringen och
bevillningsutskottets majoritet och vill
förhindra en sådan rationalisering genom
att införa en investeringsavgift.
Jag förstår om herr Vigelsbo, som är
en praktisk man och som från början
hade klart för sig att en investeringsavgift
blir till stor nackdel för vår modernärings
utövare, nu känner det
svårt att nödgas tillhöra den skara,
som vill införa en investeringsavgift
för jordbruket.

Investeringsavgiftens inverkan på
livsmedelspriserna ger sig inte bara
till känna genom en direkt ökning av
produktionskostnaderna, utan avgiften
påverkar även kostnaderna för de sektorer
av vårt näringsliv, där jordbrukets
produkter vidare bearbetas och
distribueras. Jag tänker härvid på våra
centralföreningar, slakteriföreningar,
mejeriföreningar etc. För deras vidkommande
ger vissa beräkningar vid
handen, att investeringsavgiften kommer
att uppgå till åtskilliga miljoner
kronor. Ledningen för våra ekonomiska
föreningar har också i regel starkt
reagerat mot investeringsavgiftens återinförande.
Jag tycker att det borde ha
legat i bondeförbundets intresse att
lyssna på vad dessa föreningsmän säger
ute i bygderna.

När jag talar om livsmedelsprisernas
fördyring vill jag knyta an till vad
herr Hedlund yttrade i sitt anförande
tidigare i dag. Han sade, att den övervägande
delen av de svenska jordbrukarna
beröres ej av avgiften. Jag har
tvärtom den uppfattningen, att de allra
flesta jordbrukare indirekt via sina
ekonomiska föreningar kommer att bli
berörda av avgiften. De blir även be -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

rörda av den genom ökade kostnader
för transporter m. m.

Såsom här tidigare framhållits från
denna plats i dag är det näringslivet,
som i första hand direkt drabbas av
den föreslagna investeringsavgiften,
även om det kanske trots allt till sist
blir konsumenterna och samhället som
får bära följderna därav. Finansministern
och utskottsmajoriteten har icke
kunnat förneka eller bortförklara detta,
och det är väl på grund därav man har
föreslagit ett avgiftsfritt belopp. Utskottet
säger exempelvis: »För att lindra
verkningarna av avgiften i de fall
densamma drabbar nödvändiga och
från samhällets synpunkt önskvärda investeringar
vill utskottet tillstyrka att
det avgiftsfria beloppet fastställes till
20 000 kronor.»

Ja, ärade kammarledamöter, vem
garanterar att de önskvärda investeringarna
skulle uppgå till högst 15 000
eller 20 000 kronor? Är det inte så, att
nödvändigheten och önskvärdheten av
en investering kan vara lika stor för
ett stort företag som för ett litet? Så
som förordningen nu föreslås lyda blir
det en ren slump, om en önskvärd eller
icke önskvärd investering drabbas
av avgiften. Jag skall ta ett exempel
från jordbruket.

Om jag med en tio hektars gård köper
en Fergusontraktor med redskap
för 12 000 kronor, där man tidigare har
ett lämpligt antal hästar och hästredskap,
då blir investeringen avgiftsfri.
Men om jag med en 200 hektars gård
ersätter en i detta jordbruk redan befintlig
men utsliten traktor med en ny
lämplig sådan och vissa redskap för
exempelvis 30 000 kronor, så blir investeringen
delvis avgiftsbelagd. Ur
produktionsförbilligande synpunkt är
säkerligen den senare traktorn med sina
redskap minst lika önskvärd för
den stora gården som den lilla traktorn
för den lilla gården, ja, kanske t. o. m.
mer önskvärd.

Herr Hagberg i Malmö har starkt un -

Investeringsa vgift

derstrukit att investeringsavgiften icke
är ett generellt verkande medel, utan
ett medel som drabbar slumpartat. Jag
vill instämma i detta. Det exempel, som
jag här anfört, torde ge ytterligare belägg
för att investeringsavgiften ingalunda
är generellt verkande. Avgiften
är dessutom konstruerad så, att många
gånger kommer ur samhällelig synpunkt
önskvärda investeringar att bli
avgiftsbelagda, medan mindre önskvärda
investeringar kan gå fria. Investeringsavgiften
är ett konstlat medel i
kampen mot inflationen och den kommer
att förorsaka stor ryckighet i utvecklingen.
Vi kommer inte att få den
lugna utveckling som finansministern
säger sig eftersträva. Redan nu resonerar
man ute i bygderna som så, att
man får passa på och göra investeringar
vartannat år, d. v. s. valåren, ty då
plockar regeringen bort investeringsavgiften
för att sedan åter införa den.

En detaljbestämmelse, som jag fäst
mig vid och mot vilken jag redan år
1951 vände mig, är att avgiftsplikten
till viss del är beroende av sättet för
investeringens finansiering. Enligt lagförslagets
5 § skall avgift inte utgå, om
bl. a. statligt bidrag eller lån erhållits
för den gjorda investeringen. Inte heller
utgår avgift, om statlig lånegaranti
föreligger. Detta innebär i praktiken
en direkt bestraffning av den som med
egna sparade medel bestrider kostnaderna
för en investering och en premiering
av den som bestrider dessa
kostnader med skattemedel eller med
vad andra sparat, d. v. s. får statligt
bidrag eller lån med statens hjälp. Härigenom
får sparandet en törn i stället
för en uppmuntran, men så sker mycket
ofta i vårt land. Leder icke detta
till att vi hos det uppväxande släktet
skapar mentaliteten att sparandet icke
är till någon nytta? Jag tror att så blir
förhållandet, och jag har ofta fått det
bekräftat genom det sätt, varpå ungdomar
har uttalat sig.

Investeringsavgiften i och för sig

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

kommer enligt min uppfattning inte att
i någon större omfattning medföra ett
sparande. Uppskjutes en investering
som är avgiftsbelagd, kommer nog ofta
motsvarande belopp att användas för
inköp av någon annan konsumtionsvara
som inte är avgiftsbelagd.

En annan detaljbestämmelse, som
också visar att förslaget till investeringsavgift
har yxats till utan att hänsyn
tagits till alla dess praktiska följder,
är bestämmelsen i 10 § rörande
avdragsrätten för investering vid inkomsttaxering.
Här heter det, att investeringsavgiften
skall anses som en
speciell skatt, vilken på en gång avdrages
vid inkomsttaxeringen. Detta
kan få till följd att avdragsrätten många
gånger inte kan utnyttjas. Såsom statsrådet
Norup säkerligen väl känner till,
visar deklarationerna för många jordbrukare
inom de områden, där skördeskador
förefunnits, i år underskott.
Dessa jordbrukare kan sålunda inte
vid årets taxering utnyttja rätten till
avdrag för de investeringar som de
gjorde under det förra valfria året, år
1953. På samma sätt är det ofta med
dem som startat nya företag, jordbruk
eller rörelser av olika slag. Dessa personer
har det största investeringsbehovet
under det första året av verksamheten
och då har de också i regel de
lägsta inkomsterna — ofta har de inte
större intäkter än som motsvarar deras
ortsavdrag. Dessa jordbrukare och företagare
med det sämsta resultatet av
verksamheten och i regel också med
den sämsta ekonomien drabbas sålunda
dubbelt så hårt av investeringsavgiften
som andra, vilka fullt ut kan
utnyttja sin avdragsrätt. Är det meningen
att det skall vara på detta sätt,
eller vad säger utskottets representanter
om denna sak?

Själv är jag av den uppfattningen att
därest Kungl. Maj:ts proposition nr 36
inte avslås, bör man åtminstone rörande
avdragsrätten för investering antaga
det förslag, som föreligger i reser -

vation III. Detta innebär att om avdragsrätten
för investeringsavgift, som
jordbrukare och andra företagare erlagt,
icke kan utnyttjas för det år avgiften
är erlagd, skall ifrågavarande
belopp få avdragas intill tre år efter
det avgiften erlagts.

Såsom jag nyss sagt går de föreslagna
åtgärderna ut över näringslivets eller
man kanske bör säga produktionslivets
investeringar, medan konsumtionen endast
indirekt drabbas av den. Det är
bara i ett avseende som även konsumtionen
kan sägas bli direkt berörd av
investeringsavgiften. Jag tänker på förslaget
om en särskild investeringsavgift
för motorfordon, d. v. s. bilaccisen.
Denna fördyrar anskaffandet av
bil eller motorcykel, oavsett om fordonet
användes i förvärvsverksamhet
eller inte. Jag har fullt klart för mig
att nyanskaffningen av bilar slagit rekord
under år 1954, men å andra sidan
har det under 1954 förelegat ett sedan
länge uppdämt behov av en sådan nyanskaffning.
Så länge vi hade kvar
den på hösten 1951 beslutade bilaccisen,
var det många som drog sig för
att skaffa sig den bil de gått och tänkt
på. Oavsett om anledningen var någon
känsla av lojalitet gentemot statsmakternas
uttalade strävanden eller om
man helt enkelt icke ville vara med
om att betala en extra avgift för en
ny bil, hade många människor både
år 1952 och år 1953 skjutit upp bilanskaffningen
till det avgiftsfria året
1954. Förekomsten av en bilaccis under
de två förstnämnda åren har alltså en
mycket stor del i den efterfrågesituation,
som uppkom år 1954. Följaktligen
kan inte heller vare sig finansministern
eller riksdagen frita sig från
det ansvar för denna stora efterfrågan,
som påvilar dem. Jag kan inte tänka
mig, att inte finansministern funnit
detta vara resultatet av de åtgärder,
som han själv föreslagit. Därför tycker
jag nog, att herr Sköld inte har anledning
att anklaga svenska folket för

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

att det köpt för många bilar under år
1954. Över huvud taget menar jag, att
det ligger för mycket av förmyndarmentalitet
i förslaget om bilaccis. Jag
skall emellertid på den punkten nöja
mig med att understryka vad herr
Hagberg i Malmö har sagt.

Då jag framhöll, att bilen eller motorcykeln
ibland kunde betraktas som
en konsumtionsvara, innebar detta inte,
att jag för min del ville rikta något
som helst klander mot den som skaffade
en bil för att få rekreation och
omväxling. Även om bilköparen bara
tänkte på sin egen bekvämlighet, är
hans syfte fullt legitimt. Det är just
detta, som ligger i den höjda levnadsstandarden,
att människorna får större
möjligheter att tillfredsställa även sådana
behov, som inte tillhör de allra
mest elementära. Särskilt i ett land
som Sverige med de synnerligen stora
avstånden och de långa vägarna är det
mer eller mindre nödvändigt att ha
tillgång till automobil såväl för egna
resor som för transport av gods. Det
är väl i och för sig inte min sak att
tala om Norrland, men ingen kan, vare
sig han är norrlänning eller som jag
tillhör den sydligaste landsändans befolkning,
bortse från de svåra kommunikationsproblem,
som föreligger i
Norrland. Särskilt i de nordligaste länen
är bebyggelsen mycket gles och
avstånden till tätorter oerhört stora.
Jag behöver bara nämna den situationen,
att någon ute i obygden behöver
söka läkare eller tandläkare eller behöver
uppsöka bank eller ha tillgång
till en specialaffär med litet rikhaltigare
sortiment, för att alla skall förstå
de speciella svårigheter, som här föreligger.
En bil, som används för sådana
ändamål, ingår i allmänhet inte i någon
förvärvsverksamhet, men jag tror
ändå, att det inte finns någon i denna
kammaren som vill påstå att bilen i
dessa fall utgör en lyxartikel.

Då vi talar om bilaccisen får vi inte
glömma bort. att den faktiskt drabbar

Investeringsavgift

hårdare än investeringsavgifter i övrigt.
I fråga om personbilarna och de
kombinerade vagnar, som kan användas
även för viss godstransport, finns
det nämligen inte något avgiftsfritt bottenbelopp.
Konstruktionen är visserligen
här en annan än då det gäller den
vanliga investeringsavgiften, om jag får
uttrycka mig så, men detta hindrar
inte, att man kunnat undanta ett visst
bottenbelopp från accis. Man hade till
exempel kunnat lägga bilaccisen endast
på den del av en bils tjänstevikt, som
överstiger ett visst antal kilogram. Särskilt
för de mindre bilarna skulle detta
ha haft sin stora betydelse.

De kostnadsfördyrande verkningarna
av bilaccisen får till största delen bäras
av landsbygdens folk. Det är de
människor, som bor på landet, som
har störst behov av en bil. De använder
den mest och kör de längsta sträckorna.
Eventuella taxehöjningar och
de ökade kostnaderna för egna bilar
drabbar därför landsbygdsbefolkningen
hårdast. Det är också många landsbvgdsbor,
jordbrukare, tjänstemän, arbetare,
etc., som nu ser sina möjligheter
att skaffa bil under innevarande
år bli omintetgjorda. Besvikelse över
detta blir säkerligen en och annan
gång en av anledningarna till en bortflyttning
från landsbygden till staden.
Där har vi fått ett bevis på hur bland
annat bondeförbundet i verkligheten
handlar, när det gäller att arbeta för
trivseln på landsbygden.

Ja, herr talman, bilaccisen kunde bli
föremål för en mycket lång utläggning
från min sida vad den avser både nya
och begagnade fordon, men andra talare
har redan tagit upp problemet,
och jag är övertygad om att även flera
kommer att göra det. Jag ber därför
att i anslutning till vad jag anfört få
instämma i de yrkanden, som framställts
av herrar Kristensson i Osby
och Hagberg i Malmö. Skulle deras
yrkanden om avslag på Kungl. Maj:ts
proposition nummer 36 icke bifallas

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsa vgift

av kammaren, kommer yrkanden sedermera
att framställas, som bland annat
innebär, att förvärvskällan jordbruk
skall undantas från investeringsavgift.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Den siste ärade talaren
har ju i mycket hög grad uppehållit sig
vid frågan huru investeringsavgiften
kommer att inverka på jordbruket. Jag
blev ganska förvånad, när jag hörde
herr Nilsson i Svalöv. Jag hade inte
tänkt, att han skulle göra sig skyldig
till sådana överdrifter vid försvaret av
sin ställning. Det är mig därför angeläget
att klargöra hur man från jordbrukets
sida egentligen har anledning
att betrakta de avgifter som föreslås.

Det allmänna ekonomiska läget skall
jag icke säga många ord om. Jag vill
dock konstatera att prognosen, som
gällde för sista delen av 1954 och framöver
1955, gjorde det ganska klart för
de flesta medborgare i detta land att
vi stod inför en inflationsfara. Herr
Kristensson i Osby, som representant
för folkpartiet, svävade på målet när
det gällde den saken. Det är inte ovanligt
att folkpartiet svävar på målet.
Det kan ju hända att det inte blir någon
större inflation, och då har folkpartiet
sett rätt, men det kan också hända att
det blir en inflation, och då har folkpartiet
ändå spått rätt. Följaktligen
går folkpartiet en balansgång, så att
man efteråt skall kunna säga att det som
har inträffat var ungefär vad som folkpartiet
hade sagt.

De övriga partierna har väl varit av
den meningen att läget är så pass allvarligt,
att något måste göras. Det är
sedan vad vi skall göra som vi har olika
meningar om. Herr Kristensson började
sitt anförande med att säga, att
regeringen föreslagit hårdare åtgärder
än nöden krävde. Jag får säga att om
de åtgärder som här föreslagits kan hej -

da inflationen har Sveriges folk ändå
kommit ganska billigt undan. Regeringen
har valt att föreslå kreditbegränsning
och avgifter på olika förnödenheter
och bilar. Vad vill man då egentligen
med dessa åtgärder? Man vill ju
bekämpa inflation. Är nu inflationen en
fara inte bara för vårt näringsliv och
för producenterna utan också i mycket
hög grad för konsumenterna, bör vi
nog inte ta för lätt på den faran. Oppositionen
har ofta anklagat regeringspartierna
för att de inte vidtagit några
åtgärder mot inflationen. När nu regeringen
vidtar åtgärder, är man redan
färdig att kritisera detta.

Om jag skall gå in på hur man från
jordbrukets sida har anledning att betrakta
den ekonomiska utvecklingen,
vill jag först framhålla att det enligt
min mening är få samhällsgrupper i
vårt land som har större anledning att
vilja bevara ett fast penningvärde än
jordbrukarna. Jordbrukets investeringar
görs i regel på ganska lång sikt. En
jordbrukare kan väl i viss utsträckning
planera sin produktion för året, men
de hjälpmedel som jordbruket har måste
anskaffas med planering för längre
tid, och produktionsinriktningen måste
också uppläggas på ganska lång sikt.
Följaktligen har vi från bondeförbundets
sida varit av den meningen, att en
väsentlig uppgift för vår medverkan i
regeringsansvaret är att försöka bidraga
till stabilisering av penningvärdet.
Jag tror inte någon som yttrar sig under
ansvar kan ta det ifrån oss, att vi
under den tid vi varit i regeringsställning
i någon mån har kunnat hjälpa
till att stabilisera penningvärdet.

Vad beträffar frågan vilka medel som
skall tillgripas mot inflationen, vill nu
oppositionen inte gå med på de förslag
som regeringen kommer med, utan säger
att andra ting verkar snabbare och
bättre. Man talar i det sammanhanget
om den rörliga räntan. Vad blir då
resultatet av de olika förslagen? Det är
angeläget att klarlägga detta inför Sve -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

riges jordbrukare. Jag önskar att min
framställning skulle kunna gå till de
många, ty vi har tyvärr inte en press
som är stor nog att möta alla de
demagogiska utläggningar som i dag
görs i våväl höger- som folkpartipressen.
Regeringens förslag till investeringsavgift
för rörelse och jordbruk beräknas
medföra att mellan 75 och 100
miljoner kronor inbetalas i investeringsavgift,
om företagarna inte är mera
återhållsamma i sina investeringar än
eljest. Men nu vidtas ju dessa åtgärder
för att företagarna skall tänka sig för
och överväga om de inte kan skjuta på
dessa investeringar ett år till. Jag tror
inte, herr Nilsson i Svalöv, att man behöver
mörkmåla läget så som herr Nilsson
har gjort, om det är så att jordbrukarna
och andra företagare genom
att skjuta på en investering ett år kan
hjälpa till att i någon mån motarbeta
den inflation som då och då har visat
sig. Jag tror att vi politiker — även
riksdagsmännen — inte bara har intresse
av att behandla det som är populärt
inför våra eventuella valmän. Vi är
väl dock ansvariga för vad som händer
och sker.

Man har beräknat att investeringsavgiften
på bilar skulle gå på något över
100 miljoner kronor. Om vi ser på jordbrukets
investeringar så tror jag man
räknar ganska högt om man uppskattar
summan till ungefär 15 procent av de
75—100 miljonerna. Detta skulle motsvara
en investeringsavgift för jordbruket
på mellan 11 och 15 miljoner kronor.
Till detta kommer de eventuella
investeringsavgifter som jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse får betala.
Detta kommer icke att betyda, som herr
Nilsson i Svalöv sade, åtskilliga miljoner.
De pengar som är anslagna till
jordbrukets byggnadskvot är begränsade.
Med den byggnadsreglering vi har
kan väl ändå inte en investeringsavgift
för de ekonomiska föreningarna — om
dessa får utnyttja hela sin byggnadskvot
— uppgå Ull mer än två eller kanske

Investeringsavgift

högst tre miljoner kronor. Vi kan då
säga, att jordbruket här kan komma att
få betala mellan 15 och 20 miljoner
kronor — det är dock mycket högt
räknat.

Om man då skulle gå den väg som
oppositionen föreslår och höja räntan
— man har sagt att det är det medel
som är det allra smidigaste och som
kommer att påverka investeringarna
allra snabbast — vad kommer det att
kosta jordbruket? Skulle vi höja räntan
med en procent skulle detta betyda
35 ä 40 miljoner kronor i räntekostnader
per år för jordbruket enligt
kalkylsakkunniga inom jordbruksnämnden
— om vi nu skall använda deras
metodik vid denna ränteberäkning. Då
är det väl ändå ganska klart att det förslag
som regeringen kommit med inte
på långt när pressar jordbruket så mycket
som oppositionens förslag. Följaktligen
behöver man inte mörkmåla så
mycket som herr Nilsson i Svalöv
gjorde.

Man har även från regeringens sida
föreslagit att jordbruk och rörelse inte
skulle behöva betala någon investeringsavgift
för ett visst grundbelopp. Denna
gräns bär man senare höjt i utskottet.
Regeringen har föreslagit 15 000 kronor
för jordbruk och för rörelse. För
jordbruket skulle dessutom komma en
procent på jordbruksvärdet. Nu har
man i utskottet höjt de 15 000 kronorna
till 20 000. Det är klart att detta förslag
kommer att medföra en fördel för
jordbruket när det gäller investeringsavgiften
i jämförelse med regeringens
förslag.

Herr Hjalmarson sade att man från
högerhåll var mycket angelägen om att
man inom jordbruket skall kunna få
till stånd den rationalisering och effektivisering
som statsmakterna har påbjudit.
Jag skulle tro att varken jordbrukets
rationalisering eller effektiviseringcn
av jordbruksdriften kommer
att lida någon skada till följd av den föreslagna
avgiften. Jag skall senare kom -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ma med några siffror, som måhända
klarlägger hur det ligger till.

Vi har inom regeringen ansett det
vara berättigat att rörelse och jordbruk
blir befriade från avgift för investering
till ett visst belopp. I det fallet har man
satt likhetstecken mellan jordbruk och
rörelse. För min del anser jag att det
är angeläget att man inte undantar
jordbruket, ty i den mån jordbruket får
likställighet med andra grupper i fråga
om inkomster har man enligt min mening
inte rätt att begära att jordbruket
skall ställas i särklass.

Nu är det mycket riktigt som här
sagts att man har en jordbruksreglering
som givit jordbruket vissa möjligheter,
men om det skall komma upp till den
inkomst, som man har räknat med,
måste en del rationaliseringar vidtas.
Dessa har ju också regeringen i sitt förslag
skapat utrymme för. Detta får vi
tänka på när man talar om hur många
jordbrukare det är i vårt land som
kommer att bli så förfärligt lidande på
denna investeringsavgift. Jag använder
mig av de siffror som anförts i högermotionen
och förmodar att de är tillförlitliga.
Därav framgår att investeringarna
för gårdar mellan 5 och 50
ha inte är större än att de mycket väl
ryms inom den avgiftsfria delen av investeringskostnaden.
Antalet jordbruk
av denna storlek uppgår till cirka
178 000. Jordbruken mellan 50 och 100
ha är 5 420, och för dem skulle enligt
högermotionen investeringsbeloppet genomsnittligt
utgöra cirka 12 000 kronor
per år, och även dessa investeringar
skulle alltså rymmas inom den avgiftsfria
delen. Sedan har vi en del
stora jordbrukare, och de är så många
som 2 325. Av dem kan inte mer än
låt oss säga 10 procent, d. v. s. ungefär
230, anse sig absolut behöva företaga
investeringar i år. Jag tycker det är en
onödig mörkmålning när man talar om
vilka oerhörda svårigheter det föreliggande
förslaget skulle medföra för
dessa stora jordbrukare. Jag vet nog

att det på en gård kan inträffa att en
traktor blir utsliten och nödvändigt
måste bytas, men det kan inte vara i så
förfärligt många fall man inte kan jämka
och genom reparation klara sig ett
år till. Jag bestrider inte att det kan
vara ekonomiskt att på ett tidigt stadium
byta traktor, men nog sker väl
många traktorbyten inte på grund av
nödvändighet utan därför att man på
ett stort jordbruk, där läget beträffande
traktorer är mycket ansträngt, inte
vågar ha en gammal traktor, som kanske
kan behöva bli föremål för reparation,
utan företar ett byte i ganska
god tid. Ingen skall emellertid få mig
att tro annat än att det i många av
dessa fall, där det skulle kunna vara
aktuellt med ett byte, är möjligt att
skjuta på den saken ett år till.

För dessa 2 325 jordbrukare med gårdar
över 100 ha växlar enligt högermotionen
de årliga investeringarna
mellan 15 000 och 37 000 kronor. Då
20 000 kronor är avgiftsfria, skulle det
i denna grupp kanske vara några som,
om de absolut inte kan vänta, för investeringar
på 17 000 kronor får betala
en avgift av 1 700 kronor. Av egen erfarenhet
vågar jag emellertid säga att
den som har en egendom på över 200
ha inte bringas på knä av en avgift på
1 700 kronor i det läge jordbruket nu
befinner sig, och en sådan jordbrukare
behöver inte heller anse sig vara så
förfärligt trängd. Om den löneaktion,
som gör sig gällande på olika områden,
skulle slå igenom på produktionen, tror
jag detta för ett sådant jordbruk ganska
snart skulle kunna medföra en ökad
kostnad av 1 700 kronor. De åtgärder
vi här vidtar kan kanske stoppa en
sådan löneaktion.

Vi har sedan en grupp som helt och
hållet glömts bort. Det är de 200 000
jordbrukarna med gårdar under 5 ha.
De går under alla omständigheter fria,
om man följer regeringens förslag om
investeringsavgiften. Men hur går det
med dem om man skulle gå oppositio -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

nens väg och höja räntan? Nej, herrar
i oppositionen, ni har glömt bort småbrukarna,
men var säkra på att om man
går er väg och höjer räntan, kommer
bankerna att påminna även dessa småbrukare
om att de har lån som förfallit
och att räntan nu stigit. Bankerna
glömmer inte bort småbrukarna, men
i ert resonemang har man fullkomligt
dragit ett streck över dem. Jag skall
senare återkomma till folkpartiet och
småbrukarna; det är i detta fall ganska
intressant.

Härefter skall jag uppehålla mig litet
vid den reservation som fogats till utskottets
betänkande. Bakom denna reservation
står högern och folkpartiet,
och i densamma begärs att jordbruket
skall helt befrias från investeringsavgiften.
Jag måste säga att jag blev mycket
förvånad både när detta förslag
kom fram i motionen och då vissa utskottsledamöter
reserverade sig till förmån
för förslaget. Kan det verkligen
vara allvarligt menat? Som jordbrukare
kan jag inte förstå att jordbrukarna,
om vi för en jordbrukspolitik som ger
möjligheter för jordbrukarna att bli likställda
med andra samhällsklasser i
fråga om inkomsterna, skall befrias
från en avgift som hela samhällsgemenskapen
— kanske inte hela, oppositionen
vill ju inte vara med om det, men
i varje fall en stor del — anser vara
nödvändig. Vi har haft en jordbruksprisutredning
som lagt fram förslag rörande
den kommande jordbrukspolitiken
och därvid konstaterat, att man beträffande
jordbruk mellan 10 och 20
ha nått fram till den målsättning man
uppställde år 1947. Jag skall inte fördjupa
mig i detta, man kanske kan ha
olika meningar om denna sak, men om
det kommit därhän också för dem som
har gårdar över 20 ha, skall man enligt
min mening inte tillämpa några
undantagsbestämmelser för dem. De
200 000 jordbrukare som har mindre
än 5 ha och således också mindre
än 10 In» har ingalunda fått vad

Investeringsa vgift

som var målsättningen år 1947. Egentligen
hade man ingen direkt målsättning
för dem då, utan den kom till i
ett senare tillägg, där man genom olika
bidrag från statsmakterna har försökt
att ge dem en någorlunda skälig inkomst
men där enligt min mening dessa
möjligheter har varit alldeles för små.

Om man nu tänker sig att gå den väg
som oppositionen föreslår — räntehöjningens
väg — skulle jag vilja ställa en
fråga till högerpartiet: Skulle högern i
ett sådant fall ha kommit fram med
förslag om att jordbruket skulle befrias
ifrån en höjd ränta? Det hade väl ändå
varit konsekvent om man skulle göra
detta. Det skulle vara rätt intressant att
höra vad det ges för svar på den
frågan.

Nej, jag ser det nog så, att detta förslag
om befrielse för jordbruket är ett
ganska fult trick. Ty jag kan inte tänka
annat än att jordbrukarna, när de får
höra och se vad det här förslaget egentligen
innebär, inte har någon anledning
att säga sig att jordbruket i regeringens
förslag har blivit särskilt styvmoderligt
behandlat.

Jag kan inte tänka mig att, om man
skulle gå den väg som reservanterna
här föreslår, detta skulle ge förbättrade
möjligheter när vi nu om några månader
går att skapa underlag för den
framtida jordbrukspolitiken. Detta ställningstagande
kommer inte att beröra
enbart jordbrukare, utan det berör även
andra samhällsgrupper, och det är
ingalunda jordbrukarna ensamma som
kommer att ta ställning i den frågan.

Högern har reserverat sig, och folkpartiet
instämmer med högern. Folkpartiet
har alltså begärt befrielse från
investeringsavgiften för jordbruket. Det
rimmar inte riktigt vid med det resonemang
som folkpartiet har fört här
under flera år, att jordbruket, och i
synnerhet det större jordbruket, har
fått alldeles för mycket i jordbruksregleringcn.
Hur är det enligt de siffror
som finns i högermotionen? Om man

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

tar de 200 000 småbrukarna med så är
det inte mindre än 370 000 jordbrukares
investeringsbekymmer som täcks
genom det förslag som utskottet nu har
tillstyrkt. Det är storbönderna som är
kvar. Det är dessa vilkas ärenden folkpartiet
alltid har beskyllt mig för att
gå. Och tänk, att nu går folkpartiet och
föreslår att dessa storbönder skall befrias
ifrån investeringsavgift! Man frågar
sig hur mycket ärlighet det egentligen
är när det ifrån det hållet talas
om skydd för småbruket. Nej, det är
nog upplagt så, att folkpartiet skyddar
dem som man tror att man skall kunna
ha mest hjälp av när det är valtider.

Jag är inte säker på att småbrukarna
kommer att bli så väldigt tacksamma
för denna reservation, och jag skulle
tro att grundmeningen inom folkpartiet
inte är att hjälpa vare sig den ene eller
den andre inom jordbruket, utan det
gäller att försöka att vid varje tillfälle
komina åt koalitionen, och om man
bara kan det, ja, då offrar folkpartiet
gärna småbruket.

Det skall vara rätt intressant att se
den reaktion som med anledning av
folkpartiets reservation kan komma
ifrån konsumenterna, och det skall vara
rätt intressant att se Dagens Nyheters
reaktion. Dagens Nyheter har ju tagit
mig i örat litet grand då och då och
sagt att jag endast går in för att skaffa
förmåner åt storjordbruket. Nej, det
verkar något bluffartat, och jag tror att
det är anledning inte minst för småjordbruket
att ha ögonen öppna och se
vad som nu händer och sker.

Man har också ibland sagt: Vad är
anledningen till att bondeförbundet
över huvud taget kan gå med på sådant
här? Jo, det är medlöperi, säger man,
bondeförbundsstatsråden är medlöpare
till socialdemokraterna i regeringen!
Jag får ju säga, att både i denna fråga
och i andra frågor försöker jag att
bilda mig den åsikt som jag anser
är riktig, och vad jag då kommer fram

till försöker jag genomföra i så stor utsträckning
som möjligt. När det gäller
den här frågan är det min fulla övertygelse
att det förslag som här föreligger
är det för jordbruket lindrigaste
som man kan tänka sig, och jag menar
att det även för hela vårt samhälle, är
det bästa om vi kan bidra till att stoppa
inflationen på detta sätt, som väl ändå
må vara ett ganska billigt sätt.

Jag har härmed, herr talman, försökt
redogöra för den inställning som
bondeförbundet har tagit till frågan om
att genomföra åtgärder i syfte att bekämpa
inflationen. De åtgärder som
måste vidtas är inte enbart populära,
nu lika litet som 1951 och 1952, men i
jämförelse med andra länder skulle jag
dock tro att vårt land är lyckligt lottat
även om dessa åtgärder vidtas.

Man har sökt göra gällande, att bondeförbundet
genom att bidra till införande
av bilaccis skulle ha visat, att
partiet inte har något intresse för bilarna
och landsbygden utan är bilfientligt.
Det är ingalunda så, och jag tycker
nog att man överdriver betydligt
när man för det resonemanget. Här är
det fråga om att under ett år försöka
åstadkomma någon dämpning, och kan
det inte vara värt en del åtgärder som
inte enbart är populära? Vi har ändå
så mycket i vårt land som vi har anledning
att känna oss både tillfredsställda
och belåtna med. Det är väl få
länder i världen som har möjlighet att
uppvisa bättre förhållanden för sina
medborgare än vad vårt land kan göra.
Men vi har det kanske så bra att vi
börjar bli bortskämda, och när man då
försöker dra åt svångremmen litet, uppstår
den situation som vi befinner oss
i i dag.

Jag vill som avslutning säga, herr talman,
att jag för min del tror, att denna
fråga borde kunna lösas betydligt mer
i samförståndets tecken och att man
inte borde ha försökt svartmåla så
mycket.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Statsrådet Norups anförande
gick till stor del ut på att försöka
få oss att tro, att investeringsavgiften
har mycket liten betydelse för
jordbruket: det skulle inte drabba jordbruket
i någon högre grad, och kostnadsfördyringen
skulle därför också
bli obetydlig. Men om nu detta är statsrådet
Norups verkliga uppfattning, varför
vill då inte bondeförbundet gå med
på att helt slopa avgiften? Herr Norup
gav en förklaring till detta liksom herr
Hedlund har gjort tidigare i dag. Båda
har sagt att man önskar likställdhet
och därför skall inte jordbruket undantas.
Men sker inte detta då och då, herr
Norup? Hur många gånger har vi inte
här i kammaren diskuterat restitution
av bensinskatt till jordbruket. Bondeförbundet
anser därvidlag att jordbruket
skall inta en särställning och ej
beskattas för den bensin som användes
inom jordbruksdriften. Högern har
instämt i detta med samma motivering
som vi nu anför, nämligen att vi behöver
så billiga jordbruksprodukter som
möjligt och jordbruksproduktionen skall
ej fördyras genom skatter. Här har vi
ett parallellfall.

Huruvida sedan verkningarna av investeringsavgiften
blir så stora som jag
har sagt eller så små som statsrådet Norup
har sagt tror jag att framtiden får
utvisa. Vi behöver nog inte vänta så
länge på beräkningar rörande den saken.
Redan någon gång i vår, då vi skall diskutera
prissättningen på jordbrukets
produkter, kommer den frågan nog att
på nytt tas upp till behandling. Då tror
jag att det blir klarlagt om jag eller
herr Norup har rätt i denna fråga.

Sedan vill jag fråga herr statsrådet
Norup, om han har observerat att investeringsavgiften
inom vissa områden
drabbar jordbruket hårdare än andra
näringar. Så är det exempelvis med
jordbrukets ekonomibyggnader. Inom

Investeringsavgift

förvärvskällan rörelse är det som regel
så, att man redan under 1954 har fått
byggnadstillstånd för de byggnader som
skall uppföras under 1955, och då slipper
man helt från investeringsavgiften.
Men hur är det med jordbruket i detta
fall? Jo, de byggnationer inom jordbruket
som redan nu är i gång och skall
slutföras under året blir avgiftsbelagda.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Beträffande vad herr
Nilsson i Svalöv nu sist yttrade vill jag
säga, att man väl i de flesta fall kan
skjuta på byggnationen till 1956. Om det
har inträffat en eldsvåda eller annan
olycka, finns ju möjligheter att bli befriad
från investeringsavgift, så i det
fallet kan jag inte tänka mig att förslaget
skall ha någon större inverkan.

Jag har också svårt att tro att investeringsavgiften
skall kunna fördyra
livsmedlen så mycket på några få månader
tills vi här skall diskutera prisbildningen
inom jordbruket.

Denna avgift tillkommer ju för att investeringarna
skall minskas. Om man
håller på att investera som om ingenting
hänt och bara betalar pengarna, blir
det givetvis en omkostnad, men den
ansvarskännande kan hjälpa till att
hålla tillbaka inflationen genom att i
någon mån vänta med investeringar.

Herr Nilsson i Svalöv glömde att svara
på den allra viktigaste frågan, nämligen
hur det går med jordbruket om
vi följer högerns linje och höjer räntan.

Herr Nilsson i Svalöv säger, att vi
inom bondeförbundet är ensidiga därför
att vi inte vill ha någon undantagsställning
för jordbruket, och han pekar
på att bensin som används för jordbrukets
traktorer är befriad från skatt. Ja,
herr Nilsson, det är så rätt, men det
beror inte på att vi vill ha en särställning
för jordbruket utan på att dessa
traktorer huvudsakligen inte går på vä -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsa vgift

garna, och bensinskatten är ju tillkommen
för att man skall kunna betala vägunderhållet.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Norup sade att
man mycket väl kan skjuta på en byggnad
till kommande år. Det kan man göra
om den inte är planerad, men är den
planerad och därtill påbörjad är det
mycket svårt att låta den stå där exemempelvis
utan tak eller golv. Vi har
många silos och torkanläggningar inom
jordbruket, som påbörjats under 1954
och som nu skall färdigställas under
1955. Dessa kommer att bli belagda med
investeringsavgift så som investeringsavgiften
nu är utformad. Jag tror inte
att herr Norup kan få dessa jordbrukare
till att låta byggnaderna stå kvar
halvfärdiga. Jag vill nämna ännu ett
exempel. Vi har i bevillningsutskottet
haft en skrivelse från Sveriges lantbruksförbund
och Kooperativa förbundet,
där man talar om hur nödvändigt
det är för jordbrukets vidkommande
att Köpings salpeterfabrik blir iordningställd
under allra närmaste tiden.

Beträffande befrielse från bensinskatt
sade herr Norup att det gällde den bensin
som inte användes för vägtransporter.
Men vi har precis samma problem
med truckar och dylikt inom industriområden.
Dessa vill näringslivets utövare
ha fria, men där har det icke
blivit likställighet mellan jordbruket
och andra näringar.

Sedan kom herr Norup in på högern
och räntan. Jag hinner inte på mina
tre minuter ta upp detta problem. Jag
är övertygad om att det kommer att
ske vid ett senare anförande här i dag
från högerhåll. Jag vill bara nämna, att
det inte är som herr Hedlund sade här
i dag: »Hur skall det bli om vi vaknar
i morgon och räntan har höjts med en
procent? Det skulle slå igenom på alla

lån.» Nej, ingalunda. En mycket stor
del av jordbrukets lån är s. k. bundna
lån i hypoteksföreningar och dylikt. Där
skulle en räntestegring inte slå igenom.
Det är ju detta som herr Norup mycket
riktigt har vetskap om, ty han nämnde
att kalkylsakkunniga hade sagt så och
så, och den siffran är alldeles riktig,
det medger jag men man har då räknat
med oförändrade fastighetsvärden etc.
medan vi från högerhåll räknar med att
rörlig ränta skulle göra folk mera försiktiga
och bl. a. sänka fastighetsvärdena,
varvid ränteutgifterna blir mindre.
När herr Hedlund i dag sade att
en räntehöjning skulle slå igenom på
en gång över hela fältet, då anser jag att
statsrådet var inne på alldeles fel väg.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på frågan om räntan och jordbruket;
den saken blir nog belyst i fortsättningen
i dag. Om det är fråga om att behandla
alla näringar lika så vill jag
säga att det är just vad vi vill göra, ty
vi vill inte ha någon investeringsskatt
alls. Men om det skulle vara så, att detta
vårt yrkande avslås, tror vi det är riktigt
att ta med de uppmjukningar som
möjligtvis är rimliga att genomföra.

Jag förmodar att det är riktigt vad
som har stått i tidningarna om bondeförbundets
piruetter i bevillningsutskottet,
och i så fall tror jag inte jordbruksministern
har någon större anledning
att ta upp debatt om konsekvens och
reda i ståndpunkterna.

Men jag skulle särskilt vilja säga, att
det finns väl ingen, herr statsråd, som
under de tre sista åren har försummat
så många tillfällen att lägga till rätta
för de medelstora och mindre jordbruken
som jordbruksminister Norup. Och
nu kommer han och tror att han skall
rätta till den saken med en ettårig investeringsavgift.
Jag ber att få gratulera.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Nej, jag kan försäkra
herr Svensson i Ljungskile, att det tänker
jag inte alls göra på endast ett år.
Jag tänker fortsätta även under år som
kommer, om jag har något med detta att
göra. Men det är inte meningen att man
enbart skall rätta till förhållandena mellan
stora och små jordbrukare. Det är
inte enbart de större och medelstora
jordbrukens skyldighet att hjälpa de
många små jordbruken, utan där vill vi
att hela samhället skall hjälpa till. Där
har kanske herr Svensson och jag en
litet olika mening. Herr Svensson anser
att det skall utjämnas jordbrukarna
emellan. Herr Svensson har ju sitt största
underlag hos konsumenterna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Det är tråkigt att man
skall behöva uppta kammarens tid med
att bemöta kommentarer till vad man
inte har sagt men påstås ha sagt. Jag
har endast sagt att om räntan skulle
stiga — jag sade inte en utan två procent,
men det kan vara likgiltigt — i
morgon bitti, kommer det att drabba
alla som inte har bundna lån. Jag rekommenderar
herr Nilsson i Svalöv att
läsa protokollet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om jag har största underlaget
hemma i Bohuslän hos konsumenter
eller producenter har jag verkligen
inte räknat ut. Däremot har jag
mycket större underlag än bondeförbundet,
det kan jag försäkra herr Norup,
om man får tro röstsiffrorna från
Bohuslän.

Att över huvud taget dra in i detta
sammanhang diskussionen om stora
och små jordbruk är löjligt. Det visar
bristen på argument från bondeförbundets
sida.

In vesteringsa vgift

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det tycker jag inte är
större brist än att herr Svensson i
Ljungskile lägger sig i debatten mellan
herr Nilsson i Svalöv och mig.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag suttit här i dag
och åhört diskussionen och tagit del
av ledarskribenters och andras utgjutelser
både i utskottet och annorstädes,
har jag gjort mig den hädiska frågan:
Hur skulle det ha varit, därest finansministern
den 16 januari hade stigit
upp och talat om, att bilaccis och investeringsavgift
är farliga för den svenska
industrien och det svenska näringslivet?
När man gör en sådan fråga inser
man lätt propagandans vidunderliga
makt, och människans anpassningsbarhet
förefaller nästan obegränsad.
Det politiska steget mellan två motsatta
åskådningar är mycket kort tack vare
propagandans modernisering. Man påminde
sig även, när herr Sundström talade,
just orden: Han kysste och slog
ihjäl med samma varma själ.

När jag gör dessa konstateranden vill
jag bara säga ifrån, att jag i min motion
uttryckligen betonat att regeringen
har både rätt och skyldighet att ingripa
för att styra det ekonomiska livet
och skydda penningvärdet, men att
det är olika meningar om åtgärdernas
lämplighet.

Herr Olsson i Gävle talade om att debatten
var förvirrad och att olika personer
sökte skydda de områden, som
han eller hon var intresserad av. Jag
tror det var en förenkling av frågan.
Här gäller det en viktig fråga, där man
skall försöka komma till rätta med vad
man anser vara en begynnande inflation
i vårt land.

Att jag i fråga om investeringsavgiften
har en mot finansministern och utskottet
avvikande mening är ganska
naturligt och en logisk följd av mina
yrkanden, när vi diskuterade investe -

Andra kammarens protokoll 1955. Nr 4

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ringsavgiften förra gången och när vi
diskuterade spritskatten. Till herr
Sköld skulle jag vilja säga, att jag icke
följt hans råd och tömt några litrar i
slasktratten — jag vill icke betala skatt
på det sättet. Men jag är medveten om
att både herr Sköld och jag, såväl nu
som förra gången, skyddar oss mot att
träffas av de åtgärder som han föreslagit.

Jag har sagt ifrån — och jag vidhåller
den uppfattningen — att punktskatter
i denna form är skadliga och en
fara för svensk industri och handel
och för den fulla sysselsättningen. Jag
får ärligt säga, att jag hoppades efter
spritskatten, att finansministern skulle
se mera nyktert på dessa frågor och
att han hade lärt sig att punktåtgärder
för att styra en konjunktur är olämpliga,
i varje fall om de upprepas.

Herr Norup sade alldeles nyss: Om
vi kan stoppa inflationen! Ja, det där
»om» är ju alltid med i detta sammanhang.
Varför har jag protesterat emot
dessa åtgärder? Jo, därför att om man
skall styra en konjunktur i inflationistisk
eller deflationistisk riktning, så
måste åtgärder vidtagas som träffar
samtliga grupper i det landet och inte
bara ett fåtal.

Jag har också sagt ifrån, att jag anser
att räntan —- och man tänker då
främst på en hög ränta —• i dagens
samhälle, där stat och kommun så väsentligt
gått in på lånemarknaden och
ingripit i samhällets ekonomi, är omöjlig
att nyttja som ett styrande medel,
ty varje åtgärd för att höja räntan träffar
ytterst samhället självt. Jag trodde
att åtminstone våra nationalekonomer
hade uppmärksammat Brismans utredning,
som något bankföretag för några
år sedan uppdrog åt denne att göra. I
denna säger han mycket tydligt ifrån,
vilket även andra både i Amerika och
på andra håll kommit underfund med,
att räntan som styrande medel inte är
möjlig sedan samhällsinflytandet nått
en viss punkt. Men finansministern har

också givit uttryck åt den uppfattningen
att han inte accepterar högräntan.
Samtidigt som han gör detta föreslår
han emellertid en investeringsavgift och
bilaccis. Jag måste säga att det förefaller
mig som om finansministern försöker
införa en högränta eller en ränteförändring
på samma finurliga sätt som
sagan förtäljer om kejsarens nya kläder.
Jag kan inte tänka mig någon annan
tolkning av denna förändring än
att finansministern har resignerat inför
uppgiften att finna andra medel att
styra vårt ekonomiska liv och att han
såväl som de flesta stannat i nationalekonomiens
trosläror, som ju bygger
på ett gammalt samhälle, helt olika det
nuvarande. Jag tycker därför att vi
borde mer än för närvarande är fallet
lära oss inse, att det ekonomiska livet
inte har stått stilla, utan att vi får tillgripa
andra åtgärder, om vi skall kunna
styra konjunkturerna.

Emellertid har jag både i min motion
och i remissdebatten understrukit att
jag anser, att det finns ett sammanhang
mellan den fulla sysselsättningen
och ett starkt och konkurrenskraftigt
näringsliv. Det är två ting som inte
kan åtskiljas. Om vi i dagens situation
vidtar åtgärder som kan förorsaka allvarliga
störningar och skador på det
svenska näringslivet, så skall ingen tro
att det är möjligt för oss att upprätthålla
den fulla sysselsättningen. Därför
tycker jag att vi borde kunna acceptera,
att industrialismen och tekniken
har skapat ett nytt samhälle, där vi
måste försöka både i vårt teoretiska
och i vårt praktiska handlande vidtaga
de förändringar som läget kräver.

När jag har åhört debatten här och
tagit del av tidningsresonemangen, har
jag erinrat mig några ord av Georg
Brändes på 1890-talet. Han läste Thorilds
sentens över ingången till aulan
i Uppsala universitet, vilken som ni
kanske vet lyder: »Att tänka fritt är
stort, att tänka rätt är större.» Han
studsade inför det där mycket högtid -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

liga uttalandet och vände sig till den
unge studentciceronen och frågade:
»Hur tolkar den svenske Danteöversättaren
orden ovanför helvetets port»,
och han fick till svar: »I som här inträden,
låten hoppet fara.» När Brändes
hörde det, gjorde han en föraktfull
gest med tummen åt den Thorildska
inskriptionen och tilläde: »Det
var skada att han inte observerat den
där tolkningen.»

Jag må säga, att när det gäller ekonomiska
ting, speciellt skatter, synes
riksdagen ha accepterat Danteinskriptionen.
Man har resignerat i stället för
att realistiskt pröva olika medel för
att komma till rätta med det nya ekonomiska
samhälle, som vi står inför.
Vi skall också komma ihåg, att om riksdagen
själv inte vill realistiskt pröva
våra ekonomiska resurser och se till
att på grundval av våra ekonomiska
möjligheter skapa ett underlag för vårt
kulturella och sociala liv, så är det
också omöjligt att över huvud taget
göra något. Den diskussion som här
i dag har förts utgör en beklämmande
bild. Man har mera velat syssla med
detaljproblem, och man har en övertro
på att detalj åtgärder skulle kunna styra
eller förändra väsentliga värden i
vårt näringsliv.

Här har också påtalats ett intermezzo
i bevillningsutskottet, där det en
natt skapades en sinnesändring, och
det har skadeglatt nyttjats som något
sensationellt. Jag vill emellertid samtidigt
påpeka, att högern och folkpartiet
ju har kastat ut det fläskben, som
man tyvärr nappade på. Men bara det
att i en allvarlig ekonomisk diskussion
kasta ut detta om undantag för
jordbruket visar, att partipolitisk taktik,
ekonomiskt lättsinne och tanklöshet
har varit mera avgörande för folkpartiet
och högern än andra åtgärder.
Jag måste beklaga att man förfar på
det sättet.

Jag vill också beklaga en annan händelse
i dag, som vi kanske i morse fick

Investeringsavgift

ta del av. Det är tillkomsten av det s. k.
motorpartiet, där t. o. m. bilhandlarna
släppts med i styrelsen. Vi bilister
måste ju öppet deklarera, att om bilhandlarna
skall sitta med i motorpartiets
styrelse, så borde väl finansminister
Sköld minst vara president och hedersledamot
i det nya partiet. Ty herr
Sköld har aldrig skinnat motorfolket
så mycket som bilhandlarna gjorde innan
priskontroll etc. grep in. Jag hoppas
därför att. motorpartiet skall städa
rent med skräphögarna fortast möjligt.
Sedan borde ett sunt uppvaknande
komma. Dagens demonstration har skadat
bilägarna i det här landet oerhört
mycket, och det är otillständigt, att
ansvarslöst folk skall ta på sig den
samhällsuppgiften att handla på bilägarnas
vägnar när de inte begriper
hur medel skall brukas för att få ett
resultat.

Med det anförda har jag bara velat
visa hur flyktigt och lättsinnigt man
tar på allvarliga problem när propagandan
får verka.

Jag skulle emellertid också vilja motivera
mitt avslagsyrkande beträffande
bilaccisen och investeringsavgiften.
Till herr Adolv Olsson vill jag säga
ifrån, att när han menar att frågan om
bilaccisen varit den dominerande, så
är det felaktigt, ty för mig framstår
investeringsavgiften som det allvarligaste
problemet, emedan den träffar
vårt lands nyckelindustri och omöjliggör
dess planering på lång sikt.

Jag har vidare den uppfattningen,
att vi borde se litet mera nyktert på
våra transportmedel och deras förhållanden.
Man har i utskottet motiverat
de föreslagna åtgärderna med bland
annat, att under år 1954 hade vi en
alltmera svällande bilimport, bilköp
in. m. Ja, men, ärade kammarledamöter,
var det någon som den gången, då vi
tog bort bilaccisen och investeringsavgifterna,
drömde om att just 1954 skulle
vi få en återhållsam köpkraft här i
landet. Den som sysslat något med eko -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

nomiska ting vet, att investeringsavgifterna
och bilaccisen är ingrepp, som
betyder uppskjuten köpkraft och att
denna måste komma till uttryck året
efter det spärren försvinner. Därför
måste jag säga att det är ett sent uppvaknande,
när man nu 1955 visar upp
ett förvånat ansikte över den utveckling
som ägt rum.

På tal om bilar och motorcyklar tycker
jag verkligen, att riksdagen år 1955
måste anse dem vara nyttiga, nödvändiga
och praktiska fortskaffningsmedel.
Efter mitt sätt att se är det i dagens
situation lyckligare och mera naturligt,
att en arbetare eller en ung man
eller kvinna köper ett motorfordon, än
det för några årtionden sedan var att
han eller hon köpte sig en trampcykel.
Om en sådan person sparat för att kunna
köpa sig en begagnad bil eller en
motorcykel, måste man nog betrakta
detta köp såsom lika legitimt som något
annat. I vart fall måste jag nog för
min del säga att om lusten att skaffa
sig en motorhoj avhåller vederbörande
från bruket av sprit, så är det en god
sak. En bil som används för färd till
och från arbetsplatsen eller dylikt är
enligt min mening något så pass viktigt,
att jag inte kan finna det vara
anledning för riksdagen att vartannat
år straffa en köpare, som det året kommit
i den förbättrade ekonomiska situationen
att han kan förverkliga en
sådan dröm. Jag anser därför att samhället
inte skall gå fram på det nu
föreslagna sättet men samtidigt låta
ungdomarna och andra resa upp pengarna
utomlands, köpa pälsar för dem
eller supa upp dem. En extra skatt på
bilisterna anser jag lika oberättigad
och felaktig som att exempelvis en
extra skatt skulle läggas på herr Sköld
eller mig eller andra nykterister därför
att vi är nykterister. Det finns ingenting
som säger att vi skall göra avkall
på en sådan uppfattning. Det är också
därför, herr talman, som jag vidhåller
mitt avslagsyrkande, beträffande bil -

accisen och investeringsavgifterna, som
utskottet nu anser bör återkomma vartannat
år. En gång kan åtgärden möjligen
brukas, men skall det ske oupphörligen,
måste det hela förlora sin
verkan och mista sin reglerande förmåga.

Jag ville i detta sammanhang påpeka
att utskottet uttryckligen sagt ifrån, att
denna investeringsavgift skall gälla för
ett år och att den, om den skulle gälla
längre tid, skulle mista sin bromsande
verkan. Jag måste ju ändå säga att för
samhället som sådant, kooperationen
och övrig handel samt industrien är
planekonomi något självklart. Jag vet
att politiska motståndare ibland talar
om vår vilja att planhushålla, men
finansministern får ursäkta att jag säger,
att denna investeringsavgift är en
direkt motsats till planekonomi. Som
samhällsmedborgare och enskild och
som anhängare av den kooperativa rörelsen
kan jag därför inte acceptera
densamma, ty alla behöver vi planera
på längre sikt, om investeringarna skall
få någon betydelse för vårt lands näringsliv.
Oavsett vilken inställning jag
har till de olika företagsformerna,
måste jag räkna med att dessa i detta
land, så länge vi accepterar dem, skall
skapa underlaget för det samhällsliv
vi har.

Med hänsyn härtill kan jag för min
del inte vara med om att vidta åtgärder,
som jag innerst anser ur olika
synpunkter skadliga. Jag kan nämligen
inte skilja på vad jag har att göra
som enskild person och som medlem
av det kollektiv som vårt samhälle utgör.
Jag har velat ge uttryck åt denna
min uppfattning, ty för mig framstår
den fulla sysselsättningens värde såsom
något så väsentligt, att jag inte vill vara
med om att vidta åtgärder, som kan
äventyra densamma.

Jag är medveten om inflationsfaran,
och jag anser ovillkorligen att vi skall
vidta åtgärder för att komma till rätta
med densamma. Men investeringsavgif -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

ten har ingen förmåga att hindra en
investering — de verkliga investeringarna
kan man inte hindra — utan den
medför endast fördyringar och försvagar
vår konkurrenskraft.

Om man anser att köpkraften här i
landet nu är för stark, så får kammarens
ledamöter ursäkta att jag inte kan
finna något annat medel häremot, som
kan verka hämmande på bredden, än
den direkta skatten. För såväl industrien
som för den enskilde är den direkta
skatten -— i varje fall den statliga
-— så avvägd, att den träffar efter
bärighet. När jag däremot ser på de
punktskatter, som tillkommit under senare
år, finner jag att ingen av dem
träffar mig personligen men väl de
folkgrupper, vars talan jag här skall
föra, och jag kan därför inte vara med
om de åtgärder, som föreslagits. Om vi
i stället kunde på något förnuftigt sätt
använda den direkta beskattningen och
finna någon form för att under löpande
budgetår höja eller sänka densamma
och av influtna medel skapa en konjunkturutjämningsfond,
så är jag förvissad
om att vi skulle få möjligheter
att både stimulera och bromsa vårt näringsliv
på ett effektivare sätt än med
punktåtgärder som de föreslagna. Enligt
min mening har vi nu en köparnas
marknad här i landet. Vi har överfulla
lager, och priserna går ned på många
varor. Då är det orimligt att bryta utvecklingen
och föra den in på andra
vägar.

Herr talman! Med det anförda har
jag bara velat motivera min uppfattning
i dessa frågor. Det är ibland obekvämt
att ha en bestämd uppfattning,
ty då blir man så lätt missförstådd.
Jag tror emellertid att vi i ekonomiska
ting av utslagsgivande betydelse måste
se bort ifrån de partitaktiska synpunkterna
ocli ena oss om åtgärder, som är
till gagn för svenska folket. Jag anser
att investeringsavgiften och bilaccisen
icke kan åstadkomma den avsedda effekten,
och därför ber jag, herr tal -

Investeringsavgift

man, att få yrka bifall till min i detta
ärende väckta motion, 11:467, vilket
innebär avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 36.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Två dagar innan regeringspartiernas
gruppledare och vi
andra genom radion fick det oväntade
beskedet om de nya investeringsavgifterna,
hade några kamrater och jag tillfälle
att i televisionen diskutera med
finansministern om den ekonomiska
politiken. Vid det tillfället var jag betänkt
att fråga, om finansministern
ändå inte ansåg att bilismen hade fått
vara strykpojke länge nog i den ekonomiska
politiken och att den därför
inte borde påläggas några extra bördor,
för den händelse herr Sköld skulle förverkliga
sina allmänna hotelser i
finansplanen. Jag gjorde emellertid inte
detta. Vi hade fått klara försäkringar
om att vi nu har en bilvänlig regering,
och jag ville inte riskera någon ny
ryktesflod genom det enkla faktum att
frågan fördes på tal. I stället kom jag
med en mera allmänt hållen fråga, nämligen
om finansministern hade någon
annan metod än regleringar för att
under en högkonjunktur få till stånd
en lämplig avvägning mellan konsumtion
och investeringar. Svaret blev inte
alltför upplysande, men två dagar efteråt
kom som sagt det verkliga svaret i
radionyheterna.

Finansministern har för närvarande
ingen annan metod än regleringar, när
det gäller att under en högkonjunktur
få en lämplig avvägning till stånd mellan
konsumtion och investeringar. Jag
har hört att finansministern inte tycker
om ordet reglering i detta sammanhang.
Han menar att en investeringsavgift
av här ifrågavarande slag inte
är någon reglering. Ja, vi skall inte
strida om ord, låt oss säga att finans -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

ministern inte har någon annan metod
än investeringsavgifter och bilacciser
och liknande åtgärder för att åstadkomma
den önskade avvägningen. Nu
har finansministern emellertid lovat att
redan i år tillsätta den utredning, som
på grundval av penningvärdesundersökningen
skall försöka föreslå konkreta
åtgärder i syfte att förena den fulla
sysselsättningen med ett stabilt penningvärde,
och vi hoppas att den utredningen
skall ge resultat. Tills vidare
får vi tydligen vara inställda på att
under en socialdemokratisk regim ha
regleringar, investeringsavgifter och
bilacciser inte bara i bristsituationer
under kristider, inte bara i extrema
inflationslägen, utan också under mera
normala högkonjunkturer med vissa
inflationistiska tendenser.

Herr Lundberg sade i sitt anförande
alldeles nyss, att debatten här huvudsakligen
hade rört sig om detaljproblem,
men det problem som jag nu
försöker dra fram är inte något detaljspörsmål,
utan det är ett verkligt nyckelproblem
i den ekonomiska politiken.
Visar inte utvecklingen, att regeringen
inte lyckats lösa frågan hur man genom
ett frivilligt sparande skall kunna
få tillräckligt med pengar till de investeringar,
som är nödvändiga för att
vi skall kunna få en fortsatt produktionsökning
och en höjd standard? Det
är ju en känd sak att man i längden
inte kan investera mera i ett land än
som samtidigt sparas av medborgarna.
Får vi inte tillräckligt stort sparande,
har vi inte utrymme för investeringar,
och det är då som allehanda åtgärder
måste tillgripas.

En diskussion om den ekonomiska
politiken blir ofta av mycket teknisk
natur och uppfylld av invecklade räntedebatter,
som verkar enformiga och
obegripliga för lekmannen, men här
kan vi visa på ett faktum som står klart
för varje människa. Vi har goda tider
inom näringslivet, produktionen ökar,
exporten har gått bra. Trots detta min -

skar vår valutareserv, som vi så väl behöver
för sämre tider. Köerna av dem
som i månader väntat på att få ny telefon
har aldrig varit så långa som just
nu. Vi kan inte tillgodose mycket angelägna
behov när det gäller bostadsbyggande
och sjukvård, framför allt sinnessjukhusvården,
etc. Så kommer då detta
förslag om bilaccis och investeringsavgift.
Och nya plågor hotar vid horisonten
— det har finansministern lovat —
om löntagarna i den pågående lönerörelsen
skall kunna få några väsentliga
löneförhöjningar.

Varför är det då så? Jo, därför att
sparandet är otillräckligt. Jag vet att
regeringen kan komma med tabeller
och jämförelser för att visa, att vi i
alla fall har ett högt sparande här i
landet. Ja, visst sparas det, men inga
tabeller eller siffror kan trolla bort det
faktum, att sparandet är otillräckligt.
Finansministern har själv erkänt detta
genom sina nya åtgärder. Ty vad är de
nya investeringsavgifterna annat än ett
tvångssparande, ett sparande som svenska
folket tvingas göra, och medlen får
man inte ens disponera själv utan måste
lämna till staten.

Från folkpartiets sida har vi år efter
år påyrkat en mer sparvänlig politik.
Som svar har vi fått allmänna uttalanden
om sparandets stora betydelse. I
år har vi begärt att man verkligen skall
vidta konkreta åtgärder på detta område.
Det är här vi har nyckeln till problemet
för närvarande i vårt ekonomiska
liv, och därför borde man lägga
ned mycket mer arbete än hittills på
den saken.

Nu vet jag att finansministern säger,
att det går inte på annat sätt att på kort
tid få fram ett ökat sparande, men exempel
från andra länder visar att det
går. Detta är nämligen i första hand en
förtroendefråga. Får folk förtroende för
myndigheternas möjligheter att hålla
ett stabilt penningvärde och ser man
att det lönar sig att spara, kommer sparandet
fram. Men tyvärr är det så, att

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

de nya tvångsåtgärder som finansministern
nu föreslår jämte hotet om nya indragningar
försämrar sparklimatet ytterligare.

Av det som jag här uttalat framgår
att jag anser att de nya investeringsavgifterna,
både i fråga om rörelse och
bilar —■ är onödiga och olämpliga i
dagens läge. Jag vill inte här upprepa
alla de argument som redan framförts
från oppositionens sida i detta sammanhang.
Jag är för övrigt förvissad om att
olusten inför de föreslagna åtgärderna
är stor långt inne i regeringspartiernas
led.

För att emellertid mildra intrycket
ute bland folket har man från regeringspartiernas
sida — vi hörde nyss
statsrådet Hedlund säga detsamma —
framhållit att oppositionens representanter
i företagsbeskattningskommittén,
nämligen herr Wehtje i första kammaren
och jag, särskilt understrukit möjligheten
att använda investeringsavgiften
som ett konjunkturpolitiskt medel.
Så står det nämligen i propositionen.
Det skulle då röra sig om investeringsavgiften
inom näringslivet — någon avgift
i fråga om personbilar har aldrig
varit diskuterad i utredningen.

Det är klart att en proposition, som
skall läggas fram med så kort varsel
som propositionen om investeringsavgift,
måste bli ett hastverk. Den medhjälpare
i finansdepartementet som fört
pennan i detta avsnitt har haft bråttom,
och därför blev referatet av vår ståndpunkt
missvisande. Finansministern
själv har naturligtvis annat att göra än
att kontrollera, huruvida referatet var
riktigt. Därför förutsätter jag inte någon
avsiktlig misstolkning. Hela saken
borde ha varit utagerad, eftersom finansministern
i remissdebatten klart
sade ifrån, att han icke solidariserade
herr Wehtje och mig med sin ståndpunkt
i denna fråga.

Men sedan dess har en del saker
hänt. Dels har vi hört statsrådet Hedlunds
anförande i kammaren i dag, dels

Investeringsa vgift

har ämnet diskuterats i regeringspressen.
Särskilt förvånad blev jag när jag
i en artikel i Aftontidningen, som var
författad av en tjänsteman inom ett av
departementen, kunde läsa att herr
Wehtje och jag på ett övertygande sätt
argumenterat för en investeringsavgift
men att modet nu håller på att svika
oss, när förslaget skall omsättas i praktiken
— vilket var fatalt men inte helt
överraskande! Jag förutsätter att denna
beskyllning beror på okunnighet om
företagsbeskattningskommitténs förslag.
Vi får ju tillfälle att återkomma mera
utförligt till den frågan när propositionen
lägges fram, men för att förhindra
en mytbildning vill jag mycket kort redogöra
för min syn på saken.

Majoriteten inom företagsbeskattningskommittén
har velat söka förhindra
överinvesteringar under en inflationstid
genom att införa en begränsning
av avskrivningsrätten och andra
värderingsregler, en begränsning som
skulle gälla under såväl goda som dåliga
tider. Mot detta har vi reservanter
anfört att alla är överens om en sak,
nämligen att våra liberala värderingsregler
under lågkonjunkturer och normala
tider varit kraftigt produktionsfrämjande,
medverkat till en allmän
standardhöjning och stärkt företagens
möjlighet att uppehålla sysselsättningen.
I stället för ett avskaffande av den
fria avskrivningsrätten har vi därför
rekommenderat allmänt verkande finans-
och penningpolitiska medel. I den
mån det skulle visa sig, att dessa medel
inte förslår i en extrem högkonjunktur,
så kan man som ett komplement
till penningpolitiken ta en investeringsavgift
i stället för eu begränsning
av avskrivningsrätten.

Jag tror att de flesta förstår detta
sammanhang, men jag skall ta en bild
för att illustrera vårt ståndpunktstagande.

Låt oss anta, att man har en diskussion
om hur eu trälastad skuta skall
bete sig, om den kominer i sjönöd. Man

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

anser givetvis, att befälet skall klara av
situationen genom lämpliga manövrer.
Då är det någon som säger: »Kommer
skutan i en katastrofsituation, så måste
vi låta däckslasten gå för att rädda skutan.
» Så kommer skutan ut på sjön,
och det börjar blåsa litet grand — inte
alls farligt, tycker den som är van vid
att det blåser. Men någon bland befälet
rusar fram och ger order: »Hyva hela
däckslasten över bord, vi är ute i farligt
väder!» Sedan blir han ställd till
ansvar, och man frågar honom: »Hur
kunde ni låta däckslasten gå över bord?
Det blåste ju inte så farligt.» — »Men
ni har ju sagt att man kan hyva däckslasten
under speciella förhållanden?»
— »Men det rådde ju inte sådana förhållanden
nu; det var ingen verklig
nödsituation.» — »Ja, men ni kan inte
förneka, att ni har sagt att man verkligen
i vissa lägen kan hyva lasten över
bord.»

Så kan man inte argumentera, inte
heller när det gäller den ståndpunkt,
som reservanterna i företagsbeskattningskommittén
har intagit. Denna bild
gäller givetvis utifrån våra synpunkter.
Herr Sköld har ju andra synpunkter på
saken, och jag har velat ta denna bild
för att illustrera, hur löjligt det är att
komma med dessa beskyllningar mot
oss.

Vi har inte som 1951 en stormflod av
inflationsimpulser. Däremot har vi redan
den begränsning av avskrivningsrätten,
till vilken en investeringsavgift
enligt vår åsikt under vissa omständigheter
skulle kunna vara ett alternativ.

Sådant är alltså läget. Det finns ingenting
i vår reservation, som utifrån de
utgångspunkter vi klart angivit motiverar
en investeringsavgift i dagens
läge, än mindre en bilaccis, som aldrig
varit föremål för någon som helst diskussion.
Känner jag finansministern
rätt, står han för sina förslag utan att
försöka krypa bakom ryggen på uttalanden,
som klart angivits gälla under
andra förutsättningar. Det är endast att

hoppas, att detta gäller även de övriga
inom regeringspartierna.

Herr talman! Med vad jag nu sagt
vill jag ansluta mig till det yrkande,
som går ut på klart avslag såväl på investeringsavgiften
som på bilaccisen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! En av de i debatten ofta
återkommande synpunkterna, nu senast
framförd av herr Gustafson i Göteborg,
är att det ekonomiska läget för närvarande
inte är sådant, att det motiverar
en enligt oppositionen så drastisk åtgärd
som införande av investeringsavgifter.
Man hänvisar i det sammanhanget
till att läget inte är lika allvarligt nu
som 1951, då investeringsavgifter förra
gången beslutades.

Det kan väl gå an att säga, att det är
en rätt avsevärd skillnad mellan våra
förhållanden som de är nu och sådana
de tedde sig på hösten 1951. Vi har väl
också anledning att säga tack och lov
för att det förhåller sig på det sättet.
Hösten 1951 stod vi mitt uppe i en inflationsprocess,
där det hade skett mycket
kraftiga prisstegringar och där det
närmast gällde att lindra verkningarna
av inflationens fortskridande, att söka
komma fram till ett läge, där de fortgående
prisstegringarna stoppades. Men
det förhållandet, att läget på nyåret
1955 ter sig annorlunda än läget på
hösten 1951, kan väl ändå inte hindra,
att man nu vidtar kraftiga åtgärder för
att på allvar söka förebygga, att vi råkar
in i en akut inflationssituation. Vill
man undvika eu skärpning av den aktuella
situationen och söka återvinna en
balanserad ekonomi, så kan ju detta
inte gärna ske annat än genom en
dämpning av konjunkturerna. För egen
del tror jag inte bara att de åtgärder
är nödvändiga, som hittills vidtagits av
regeringen på olika fält och som nu på
speciella områden föreslagits av rege -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

ringen och tillstyrkts av bevillningsutskottet,
utan också att de inte är mera
drastiska än situationen verkligen kräver.

Det har sagts framför allt från folkpartiet,
att läget inte är så allvarligt.
Inflationspsvkosen har lagt sig, säger
man, och avtalsrörelserna har utvecklat
sig mera godartat än vad man möjligen
tidigare haft anledning att tro. Jag vill
för min del säga, att det är väl bra, att
inflationsspöket förts något åt sidan,
att talet om inflationen såsom någonting
oundvikligt blivit mera dämpat.
Men det är i alla fall tydligt att begränsande
åtgärder behövs under detta år,
om vi inte skall komma i en situation,
där utvecklingen blir mer och mer kritisk.
Det är klart att viljan till en ökning
av de enskilda investeringarna är
mycket stark. Det är vidare klart att vi
har att vänta en utveckling på inkomstsidan,
som kommer att leda till en kraftig
efterfrågeökning, jämfört med förhållandena
under 1954.

De avtal, som hittills har slutförts,
har i betydande utsträckning kommit
att röra sig om relativt små redovisade
ökningar. Jag vill understryka redovisade
ökningar, ty man kommer sannolikt
inom kort att finna, att ökningarna
inte står sig, utan att de i verkligheten
uppgår till högre belopp. Då har
man ändå att notera, att det som hittills
skett är att överenskommelser har
träffats på sådana områden av arbetsmarknaden,
där dels det varit en god
inkomstutveckling under de två senaste
åren och där dels man har att räkna
med rörliga löner också under året.

Vi skall notera, att det som har skett
i avtalsrörelserna ännu så länge begränsar
sig till uppgörelser för ungefärligen
en tredjedel av hela arbetsmarknaden,
i runt tal 550 000 personer.
Vi har vidare att notera, att uppgörelserna
under senare tid, när de
kommit in på grupper med andra förhållanden
än jag nyss nämnde, som
exempelvis skogsarbetarna och stuveri -

Investeringsavgift

arbetarna, uppvisar kraftigare inkomstökningar
än dem, som kom fram vid de
första överenskommelserna. Jag tror,
att man, när man så småningom får
möjligheter att lägga ihop vad som
sker i avtalsrörelserna, får till resultat
ett högre tal för löneökningen än de
formella tre procenten, som nu på stora
områden har redovisats.

När man vet, att detta är situationen,
när man vidare vet, att det finns en
stark vilja till ökade investeringar
inom den enskilda sektorn, kan man
väl inte gärna komma ifrån, att det är
nödvändigt att vidta åtgärder, som
verkligen kan bli effektiva för att förhindra,
att vi senare under detta år
skall råka in i en ännu besvärligare
ekonomisk situation än den vi nu befinner
oss i. Man kan ju fråga sig, vad
folkpartiet skulle säga, om vi till hösten
hade ett läge, där de enskilda investeringarna
fått utvecklas i frihet på
det sätt som nu önskas, där vidare lönerna
glidit upp undan för undan ute
på den öppna arbetsmarknaden och där
man alltså hade förutsättningar för en
inflationspsykos, som vore mycket allvarligare
än den under förra hösten.
Skulle man då fortfarande från folkpartiets
sida hävda, att detta inte var
någon allvarlig situation utan bara vad
man räknat med, eller skulle man då
inte på sätt som skett vid tidigare tillfällen
anklaga regeringen och regeringspartierna
för att de inte i tid vidtagit
de åtgärder, som kunde vara nödvändiga
för att bibehålla ett stabilt penningvärde? När

herr Gustafson i Göteborg här
talar om sparandet som en betydande
förutsättning för en lugn utveckling
framöver, säger han ju också, att en
av de främsta förutsättningarna för ett
ökat sparande är att det finns förtroende
för penningvärdet. Jag viil fråga herr
Gustafson, om det inte förhåller sig
på det sättet, att just den regeringspolitik,
som nu förs, har betydligt större
förutsättningar att skapa ett förtroende

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsa vgift

för penningvärdet än den låtgåpolitik,
som folkpartiet tycks vara företrädare
för. Påståenden om att de åtgärder,
som här vidtas för att dämpa konjunkturen,
är alldeles för drastiska, att regeringen
går för långt och att det räcker
med en mild dosis i form av en så
obetydlig räntehöjning, att den inte på
något sätt verkar kostnadshöjande —
och väl då också så obetydlig, att den
den har mycket små möjligheter att
påverka konjunkturen i dämpande riktning,
är uttryck för en låtgåpolitik.

Herr talman! Jag vill för min del
klart säga ifrån, att jag finner det nödvändigt,
att de åtgärder, som här är
föreslagna när det gäller den allmänna
investeringsavgiften, kommer till stånd,
för att vi skall undvika att råka in i
större svårigheter längre fram i år och
för att vi verkligen skall få ökade möjligheter
att genomföra vad som ändå
är målsättningen: att förena den fulla
sysselsättningen med ett stabilt penningvärde.

Jag vill vidare inom parentes erinra
gentemot dem, som här sagt, att regeringen
bara går ut och beskär de enskilda
investeringarna, att detta endast
är en del av de åtgärder, som på olika
områden vidtagits, bland annat om genomförande
av en tämligen långtgående
nedskärning av de offentliga investeringarna
exempelvis inom vattenfallsverket,
statens järnvägar och televerket.

Herr talman! För att mitt anförande
inte skall bli alltför långt vill jag nu
bara få yttra några ord dels om de undantag,
som alternativt har föreslagits
i en reservation från oppositionens sida,
och dels om investeringsavgiften på
bilarna.

Låt mig först då säga, att om man
nu skall införa en investeringsavgift,
måste det vara rimligt, att den får eu
generell verkan, att man inte gör undantag
för stora delar av näringslivet
och därmed låter avgiften minska i effekt.
Redan detta, att man tillåter ett
bottenavdrag på 20 000 kronor, är en -

ligt min mening en allvarlig inskränkning.
Ännu värre skulle det bli, om
riksdagen följde reservanterna när det
gäller undantag för olika näringsgrenar.
Jag har med en viss tillfredsställelse
noterat, att bondeförbundets representanter
i denna debatt har understrukit,
att de inte är angelägna att undanta
jordbruket. Det kan då te sig litet förvånande,
att folkpartiets representanter,
inklusive dess storstadsrepresentanter,
nu tillhör den grupp, som vill ge jordbruket
en favoriserad ställning och menar,
att detta inte skall drabbas av investeringsavgiften,
medan andra näringsgrenar,
småindustri och hantverk,
skall omfattas av denna. När man ser
den undantagslista, som oppositionen
för fram, finner man, att den utöver
jordbruket upptar den yrkesmässiga
biltrafiken och de enskilda järnvägarna,
investeringar i fartyg och investeringar
för tillgodogörande av klenvirke.
Yad är det för grundlig bedömning,
som ligger bakom just dessa undantag?
Finns det något samband mellan dessa
undantag och, låt oss säga folkpartiets
uppfattning, att ingripanden av dessa
slag skall vara generella? Är det inte i
stället så, att dessa undantag innebär
ett mycket långtgående godtycke, något
som vi tidigare varit befriade ifrån när
det gällt regleringar? önskar man verkligen
att tillgodogörandet av klenvirke
skall undantagas från investeringsavgift
just därför att detta är en av de
mest angelägna investeringar som kommer
att ske inom näringslivet? Eller
har detta förslag om undantag kommit
till mera slumpvis, beroende på att det
framförts en motion i saken?

Om man gjorde alla dessa undantag,
som föreslagits från reservanternas sida,
skulle investeringsavgiften komma
att medföra mycket framträdande orättvisor.
Det skulle bli fråga om ett godtycke
inte bara från riksdagens sida,
utan också från deras sida som enligt
dispensregeln hade att pröva vilka investeringar
som skulle medgivas eller

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

inte. Såsom bevillningsutskottets ordförande
här redan framhållit, är det enda
rimliga, att riksdagen bifaller eller avslår
förslaget om investeringsavgift i
dess helhet. Det förvånar mig att man
från oppositionspartiernas sida över
huvud taget har velat, på sätt som här
skett, ge sig in på en detaljgranskning
av vilka investeringar som skall vara
belagda med investeringsavgift och vilka
investeringar som skall undantagas
därifrån.

Herr talman! Det har både inom och
utom riksdagen redan talats så mycket
om förslaget till investeringsavgift på
bilar att det kanske vore tillräckligt.
Jag vill emellertid säga några ord med
anledning av att man från oppositionspartiernas
sida både här och annorstädes
förklarat, att det i vårt land föres
en bilfientlig politik. Orimligheten i
detta påstående framträder inte minst
med full tydlighet, om vi ser på utvecklingen
under de senaste åren. Eftersom
det sedan första efterkrigsåret skett en
tredubbling av bilarnas antal, är det
välsvårt att göra gällande att den politik,
som under denna tid förts från
statsmakternas sida, skulle vara direkt
inriktad på att hindra utvecklingen av
bilismen i vårt land.

När det vidare från oppositionens
sida säges att bilismen i vårt land
skulle vara särskilt hårt skattetyngd,
tyder detta på att man saknat möjligheter
till utblickar över förhållandena i
andra länder. I varje fall har det inte
i debatten här påvisats att bilismen i
något annat, med vårt jämförligt land
i Europa befinner sig i väsentligt bättre
läge än bilismen här i Sverige.

När det gäller den speciella åtgärd
i form av investeringsavgift på bilar,
som här föreslås, har jag svårt att förstå
att den kan ha någon egentlig betydelse
för dem som redan är bilägare.
Om dessa under året behåller den bil,
som de redan har, så kommer de ju inte
att behöva vidkännas några extra kostnader.
över huvud taget blir investe -

Investeringsavgift

ringsavgiften en sak som de inte har
någon anledning att fundera över. Vad
som kommer att ske är, att de, som tänker
köpa en bil, måste välja mellan att
betala den föreslagna investeringsavgiften
eller att ett tag framöver lägga
sina bilplaner på hyllan. Herr Hagberg
i Malmö trodde att de, som i år tänkt
köpa en bil, i stället skulle använda
pengarna till exempelvis en Parisresa.
Herr Hagberg känner nog i så fall dåligt
de bilägare in spe som det här kan
vara fråga om — i varje fall de bilägare
in spe som kommer från de lägre inkomstgrupperna,
och enligt den propaganda,
som förts, skulle ju bilägarna huvudsakligen
komma därifrån. Jag tror
för min del att man inte har någon
anledning att på allvar räkna med det
alternativ för användning av pengarna
som herr Hagberg talade om. Alternativet
är nog i stället det, att folk skjuter
upp sitt bilköp till nästa år. Jag tror
också att när det har gått en tid, skall
litet var upptäcka att investeringsavgiften
inte har varit till någon större olägenhet
för den enskilde men att den har
betytt en del för att förbättra vår samhällsekonomiska
ställning.

Herr Hagberg i Malmö kunde inte förstå
att investeringsavgiften på begagnade
bilar skulle ha någon större betydelse
såsom inflationshämmande faktor.
Jag tror för min del inte att man
kan frånkänna investeringsavgiften en
viss betydelse därvidlag. Det finns ungefär
en halv miljon begagnade bilar
här i landet, och det är väl sannolikt
att investeringsavgiften kommer att
medföra, att dessa inte byter ägare i
så stor utsträckning. Detta kommer i sin
tur att inenbära en minskad efterfrågan
på de olika reparations- och servicearbeten,
som ofta är en nödvändig förutsättning
för handeln med begagnade
bilar. Vidare kommer det att ha eu
dämpande effekt även när det gäller
handeln med nya bilar och på hela
verksamheten inom bilismen. Och detta
är ju det resultat som man ville uppnå.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsa vgift

Sedan må det så vara, att många protesterar
mot en sådan dämpande effekt.
Oavsett hur en dämpning av konjunkturen
än åstadkommes, måste det uppstå
en del olägenheter för den enskilde.
Men den samlade vinsten av en konjunkturdämpning,
d. v. s. möjligheten
att bibehålla ett stahilt penningvärde,
måste alltid väga tyngre än de olägenheter
som sålunda kan uppstå.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson får
inte glömma att folkpartiet och högern
har yrkat klart avslag såväl på investeringsavgiften
som på bilaccisen.

Sedan kom herr Henriksson tillbaka
till talet om att oppositionen så ofta
har sagt att regeringen har kommit
för sent, men oppositionen anklagar nu
ändå regeringen, när denna kommer
i tid. Det är intressant att se, att vår
kritik har haft så stort inflytande, att
regeringen nu rusar i väg utan att närmare
tänka sig för. Det är ett litet besvärligt
läge regeringens talesmän har
kommit i. Jag vill nu inte åberopa den
motvilja som majoriteten i företagsbeskattningskommittén
har visat mot en
investeringsavgift, ty dess förslag har
ju ännu inte genomförts. Men jag vill
dra fram ett uttalande där denna majoritet
säger »att erfarenheten utvisar,
att det är nästan ogörligt att med tillräcklig
säkerhet avgöra när läget är
sådant, att tillfälläga åtgärder bör tillgripas».
Detta säger majoriteten, alltså
socialdemokraterna, om en investeringsavgift.
Jag kan förstå att det är en viss
osäkerhet hos dem som nu rekommenderar
denna hårda pålaga, när de inte
med säkerhet kan säga, om den är nödvändig
ens från deras egna utgångspunkter.

Sedan frågar herr Henriksson mig om

inte den av regeringen förda politiken
har större förutsättningar att skapa förtroende
för penningvärdet än den som
oppositionen rekommenderar. Jag vill
svara ett klart nej på den frågan. Det
har svenska folket redan svarat. Tänk
bara på ekonomistämman i Västerås,
där en prominent företrädare för herr
Henrikssons eget parti var mycket pessimistisk
när det gällde möjligheterna
att undgå en inflation. Även sådana som
fortfarande röstar med socialdemokraterna
har i praktiken underkänt den
ekonomiska politiken, därigenom att de
inte sparar tillräckligt för att möjliggöra
nödvändiga investeringar. Vi har
rekommenderat en annan väg. Man började
följa den i höstas, då vi fick en
mycket hård kreditåtstramning men
man vågade inte fullfölja politiken.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson erinrade
om att majoriteten i företagsbeskattningskommittén
har sagt att det är
ogörligt att bedöma när rätta tidpunkten
är att insätta investeringsavgift. Om
jag förstod saken rätt skulle inte reservanterna
i kommittén ha samma uppfattning.
Herr Gustafson och herr
Wehtje skulle alltså kunna bedöma detta,
eftersom de anser att åtgärder som
dessa i princip kan ifrågakomma. Om
herr Gustafson och herr Wethje har
möjlighet till en sådan bedömning, tycker
jag inte de skall frånhända andra
denna möjlighet.

Mot vad jag framhållit, nämligen att
den politik, som regeringen nu för, har
större förutsättningar att medföra att
folk får förtroende för penningvärdet
än den låt-gå-politik, som folkpartiet
hävdar, när folkpartiet säger att det
inte behövs några särskilda åtgärder
utöver dem som är vidtagna, för att
hålla tillbaka överkonjunkturen, sade
herr Gustafson, att svenska folket skulle
ha bestritt att ytterligare åtgärder var
nödvändiga. När har svenska folket

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

sagt det? Det har ju ändå inte sagt det
i något av de val som vi har bakom oss.
Om jag rätt känner till dessa var förtroendet
större för regeringspolitiken
än för folkpartipolitiken. Vi kan väl
ändå inte upphöja ekonomistämman i
Västerås till ett entydigt uttryck för vad
svenska folket tycker i detta sammanhang.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Wehtje och jag
har sagt att i en nödsituation kan man
tänka sig en sådan avgift som komplement
till penningpolitiken och i stället
för den begränsade avskrivningsrätten
som vi redan har. För övrigt citerade
jag bara majoritetens egna representanter,
när de säger att det är nästan ogörligt
att avgöra den lämpliga tidpunkten
för sådana åtgärder. När man har en
socialdemokratisk politik får man bereda
sig på sådana pålagor, även om det
inte med säkerhet kan avgöras att de
är nödvändiga.

Jag har inte uppfattat det så att regeringen
i valrörelsen talade om att den
skulle komma med investeringsavgift
och bilaccis. I så fall är jag, herr Henriksson,
inte säker på att valet skulle ha
utfallit som det har gjort. För övrigt
sade jag att även de, som röstar med
socialdemokraterna, till mycket stor
del, när de har tagit ställning till om
det lönar sig att spara för att därmed
möjliggöra investeringar, har sagt ifrån
att de misstror regeringspolitiken.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Vi har till svenska folket
i val sagt att vår politik är att söka
förena den fulla sysselsättningen med
ett stabilt penningvärde. Det har inte
någon gång — vare sig i valrörelsen
eller vid något annat tillfälle — förtigits,
att detta nödvändiggör att man vid
olika tillfällen kan få vidtaga åtgärder
som kan vara besvärliga och inte är

Investeringsavgift

populära men som leder till bättre
möjligheter att fullfölja den stora linjen
för full sysselsättning och stabilt penningvärde
än om man följer folkpartiet
och högern, som säger, att de aldrig
vill vidta åtgärder som är impopulära.
De vill bara vidta populära åtgärder,
men då kommer man i en situation
där det inte är möjligt att behålla det
stabila penningvärdet.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! När man skall diskutera
den fråga som i dag föreligger till behandling
är det nog en sak som alla är
överens om utan avseende till partitillhörigheten,
nämligen att detta förslag
har kommit mycket överraskande.
Många människor på olika håll inom
näringslivet har på ett bittert och kanske
hårdhänt sätt blivit erinrade om
att mycket stora överraskningar kan
möta även i dagens ekonomiska samhälle.
Lika överraskande och lika oförmodat
som att bankräntan tidigare
kunnat stiga under loppet av en natt
och därmed bereda hårt skuldsatta
människor nya besvärligheter — utöver
tidigare bekymmer —- att skaffa mera
pengar, för att likvidera sina stigande
räntekostnader, lika snabbt har denna
investeringsskatt slagit ned och därmed
satt käppar i hjulet för kanske redan
planlagda eller påtänkta investeringskrävande
företag. Alla sådana
överraskningar är givetvis obehagliga
för dem som drabbas, oavsett om överraskningarna
kommer i form av investeringsskalt
eller räntehöjning.

När räntan tidigare — t. ex. under
1930-talets första år — gång på gång
höjdes, blev det inga ramaskrin. De som
den gången drabbades hårdast — de
mest skuldsatta — hade inga stora och
mäktiga intresseorganisationer. De hade
ingen organiserad tidningspress och
över huvud taget inget samlat försvar.
De var med andra ord helt prisgivna
åt en utveckling, varöver de själva inte
hade någon möjlighet att öva inflytande.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

Även om investeringsskatten kom
överraskande — jag medger att den slår
blint och kanske i många fall hårdhänt
— så kan jag dock aldrig erkänna att
den till sina verkningar är mera hårdhänt
än gångna tiders räntepolitiska
överraskningar.

När man tar ställning till dagens förslag
om investeringsskatten synes man
också vara frestad att något närmare
granska vad som har hänt, se ett slag
på den utveckling som ägt rum under
de senaste två årtiondena. Om vi ännu
en gång går tillbaka till 1930-talets
första år, då räntan var upp i 6,7 och
8 procent för att inte säga väsentligt
högre procentsatser, då arbetslösheten
låg som ett förlamande spöke över vårt
ekonomiska samhälle och då tusen och
åter tusen jordbrukare på grund av
ekonomiskt armod nödgades lämna sina
hem, var inte inflationsfaran överhängande.
Så länge endast ett fåtal människor
ägde eller behärskade de stora
kapitalen och på grund av de höga
räntesatserna även de stora inkomsterna
var inte inflationsfaran aktuell. Den
stora massan jordbrukare, som då fick
en mycket blygsam ersättning för sitt
arbete och sina produkter samtidigt
som de nödgades betala skyhöga räntor
på sina lån, utgjorde i investeringshänseende
inget påtagligt hot mot penningvärdet.
Samma var förhållandet med de
hundratusentals arbetare som gick utan
betald sysselsättning. Även dessa saknade
möjligheter att köpa sådana varor
som vanligtvis brukar anses såsom absolut
nödvändiga för livets nödtorft.
Två av vårt samhälles största realvärdeskapande
grupper befann sig i ekonomisk
misär utan köpkraft. I ett sådant
samhälle existerar inga inflationsproblem
och inte heller några andra problem,
för såvitt inte de grupper som då
blir lidande med gemensamma krafter
söker förbättra sina förhållanden.

Den politiska oppositionen i denna
riksdag söker att utåt kasta skugga över
de politiska kombinationer som tillkom

på grund av den tidens ekonomiska
misär och som sedan dess verkat samt,
som man påstår, medverkat till den
situation i vilken vi i dag befinner oss.
Det vare mig fjärran att påstå att inga
misstag har begåtts. Misstag och felkalkyleringar
kan drabba vem som helst.
En sak anser jag mig dock med bestämdhet
kunna fastslå, och det är, att
trots det inflationshot, som nu synes
ligga på lur, är dagens samhälle både
ekonomiskt och socialt, både utåt och
inåt, väsentligt starkare än det som
tidigare skisserats. Om jag skulle befinna
mig i det läget att få välja mellan
ett samhälle ute på inflationens gränsmarker
men där alla människor har
arbete, utkomst och ekonomisk trygghet,
eller ett deflationens samhälle, där
stora medborgargrupper saknar alla
dessa för oss människor väsentliga ting,
då väljer jag obetingat det förstnämnda.
Jag gör det även inför risken att kanhända
i vissa fall drabbas av sådana
överraskningar som här inträffat. Det
torde nämligen inte vara möjligt att i
ett samhälle med vårt numera erkända
allmänna välstånd så balansera konsumtion
och investeringar att de precis
väger jämnt med ett ökat realvärdeskapande.
Att avpassa och gradera utvecklingen
mellan dessa parallellfaktorer
så att de alltid harmonierar med varandra
torde inte stå i mänsklig makt
att förverkliga. Vad man kan göra är
att söka med olika medel bemästra de
problem som kan uppkomma i gränsområdena
mellan konsumtion och investeringar
å ena sidan samt ett ökat
och fortskridande realvärdeskapande å
den andra.

Det är alldeles klart att andra alternativ
än investeringsskatten kan vara
tänkbara. Oppositionens alternativ är
den rörliga räntan. Jag skall inte ge
mig in på ett resonemang om den saken,
men nog syns det mig egendomligt
om man på den vägen skulle uppnå
önskad effekt. Det är emellertid möjligt
att jag tar fel i det fallet.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

Med den automatik som föreligger
kan det väl emellertid ändå inte hindras,
därest räntan höjs, att även bostadshyrorna
höjs, lönerna höjs och varupriserna
stiger. Finns det någon sektor
i detta ekonomiska utvecklingssammanhang
där man skulle kunna bryta detta
nu föreliggande samband? Räntor, hyror,
löner och varupriser syns mig i
den stora utvecklingskedjan vara så intimt
förknippade med varann, att så
fort man endast tangerar de förstnämnda
träder hela systemet av hyres- och
levnadskostnadsindex automatiskt i
funktion.

Från oppositionens sida vill man tillmäta
även investeringsskatten samma
effekt. Huruvida så kommer att bli fallet
under den begränsade tid varunder
den avses att gälla är jag inte mannen
att bedöma. Situationer kanske en gång
kan uppstå där det blir nödvändigt att
använda både investeringsskatten och
räntan; jag utesluter inte heller den
möjligheten.

När man ser på bevillningsutskottets
behandling av ärendet torde man med
tacksamhet kunna notera att icke oväsentliga
förbättringar skett. Det investeringsskattefria
beloppet har höjts från
15 000 kronor till 20 000 kronor. Det
mindre och medelstora jordbruket torde,
i den mån inte ekonomibyggnation
äger rum, ha klarat sig kanske till och
med på 15 000 kronor. För småindustri,
hantverk, lastbilsköpare och sådana
jordbrukare som har för avsikt att bygga
torde dock den företagna höjningen
ha sin stora betydelse.

Herr Nilsson i Svalöv var inne på
frågan om jordbruket och nämnde några
siffror. Jag vill då återge vad som
har anförts i hans egen motion angående
det investeringsbehov som enligt
motionärernas mening genomsnittligt
skulle föreligga för den närmaste tiden.
Man har i motionen angivit att det
genomsnittliga investeringsbeloppet för
ersättningsköp och nyuppsättning av
maskiner och redskap samt för mellan -

Investeringsa vgift

gift vid direkt utbyte vid gårdar mellan
50 och 100 hektar kan beräknas till
cirka 12 000 kronor. Redan i nästa storleksgrupp,
mellan 100 och 200 hektar,
är den beräknade investeringen i maskiner
i genomsnitt 15 000 kronor, och
för gårdar över 200 hektar -—• alltså
mycket stora gårdar — har man sagt
att investeringarna genomsnittligt belöper
sig till 37 000 kronor. Följaktligen
måste man utgå ifrån att det avdragsfria
belopp på 20 000 kronor, som nu
föreslås, täcker investeringsbehovet för
gårdar upp till 300 å 400 hektar.

Då det gäller betodlingen har det i
motionen sagts — och det har understrukits
i debatten här — att denna
näringsgren kommer i ett mycket bekymmersamt
läge på grund av investeringsskatten.
Men i samma motion har
man på tal om behovet av höjd takt i
rationaliseringen av betodlingen sagt:
»För odlarna betyder detta att vidgade
behov av maskinell utrustning för sådd,
gallring och upptagning samt av lastnings-
och transportmaskiner uppstår.
Icke i något fall torde den behövliga
nyuppsättningen kunna erhållas under
ett belopp av cirka 20 000 kronor. Denna
näring drabbas följaktligen onormalt
hårt, vilket kan komma att innebära
att dess av utländsk konkurrens
redan nu hårt pressade läge ytterligare
förvärras.» Men nu har ju beloppet
höjts till 20 000 kronor, och följaktligen
utgår jag ifrån att de väldiga bekymmer
som man har haft beträffande betodlingens
möjligheter till framtida rationalisering
också har undanröjts.

Men hur man än vänder sig förefaller
det som om oppositionen ändå måste
vara ett pinnhål värre. Oppositionen
har reserverat sig för att hela jordbruket
skall vara undantaget från skyldigheten
att erlägga investeringsskalt. Detta
påminner i någon mån om de allmosor
som förr erbjöds för att vederbörande
i större sammanhang inte alltför
hårt skulle hålla på sin rätt. Jag tror
att det är mycket få jordbrukare som

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

kräver en undantagsställning i detta fall.
Vi kräver att få vår rätt, vi kräver ekonomisk
likställighet med andra. Mer
har vi aldrig begärt. Sedan har jordbrukets
utövare i sina organisationer
under de senast gångna 20 åren kämpat
sig fram mot detta mål, många gånger,
måste man säga, i bitter kamp mot intressen
som står dagens politiska opposition
mycket nära.

Den stora frågan är den: Skall vi ha
en investeringsskatt eller inte? Beslutar
riksdagen i dag att en sådan skall komma
till stånd torde ingen vilja undandraga
sig ansvaret för att i återhållande
syfte lämna sin medverkan.

Vid många tidigare tillfällen, då såväl
inre som yttre faror hotat, har bönderna
alltid varit det ankare vartill
samhället i första hand litat. Jag beklagar
den dag då Sveriges bönder på
grund av en förespeglad tillfällig vinning
skulle förirra sig bort från denna
väg. Då de obrottsligt kunnat följa den
under för oss väsentligt sämre tidslägen
skulle det för mig vara obegripligt
om man nu, under kraftigt förbättrade
förhållanden, skulle överge den.

I fråga om den särskilda investeringsavgiften
har tiden för registreringsansökans
inlämnande förlängts till
den 31 januari. Om denna tidsfrist
kunde ytterligare förlängas skulle jag
inte ha något däremot, för så vitt inte
kontrollmöjligheterna därmed försvårades,
men det är ju det skäl som anförts
för denna begränsning av tiden.

Vad slutligen gäller skatten på gamla
bilar utgör den en nyhet i förhållande
till vad som förut tillämpats. I tidigare
liknande skatteförslag har dessa bilar
inte varit medtagna. Man skulle givetvis
med tillfredsställelse ha sett att de
varit undantagna även denna gång,
men om en sådan undantagsregel skulle
ha kommit att äventyra hela denna
investeringsskatts effekt vore följaktligen
därmed också hela investeringsskattearrangemanget
en helt onödig omgång.
Hur det än förhåller sig med den -

na sak förefaller det mig emellertid
som om det skulle föreligga delade
meningar även på andra håll. Bankdirektör
Jacob Wallenberg har tidigare
åberopats i denna debatt, och jag förutsätter
därför att också jag får åberopa
honom. Han sade häromkvällen
på Nationalekonomiska föreningen att
bilaccisen var bra. Det enda felet var
att den någon gång slopades. Han tycktes
också göra anspråk på att begripa
denna sak bättre än politikerna — han
gjorde antydningar i den riktningen
— och det är möjligt att detta påstående
var riktigt.

Även om vi med tvekan accepterat
detta punktbeskattningsförslag som ett
nödvändigt ont, som ett nödvändigt ingrepp
till förebyggande av en befarad
inflation, vore det likväl för framtiden
önskvärt om andra utvägar kunde anvisas.
Man kan ändå inte komma ifrån
att visst fog föreligger för anmärkningen
att åtgärderna får karaktären
av en ryckighet, vilket innebär att de
minskar i avsedd effekt. Punktbeskattningar,
i varje fall sådana som är taxeringsmässigt
avdragbara, förlorar mycket
snart sin betydelse av denna anledning
och kan inte bibehållas under
någon längre tid. Detta innebär att de
med korta mellanrum måste både inrättas
och avskaffas. De intervaller,
som således uppkommer mellan de
tidrymder då skatten tillämpas, ger
till resultat att mycket kraftiga investeringsökningar
då uppstår. Det ackumulerade
investeringsbehov som uppkommer
under ett år med investeringsskatt
kommer att mycket kraftigt påverka
investeringsvolymen under en
tidsperiod utan skatt och därmed automatiskt
framdriva behovet av att åter
införa skatten. Denna växelverkan måste,
som nog framhållits tidigare i denna
debatt, ur både näringslivets och samhällets
synpunkt vara mindre önskvärd.

De nya avskrivningsregler som föreslås
i det föreliggande förslaget till ny

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

företagsbeskattning, har angivits kunna
komma till tillämpning i konjunkturutjämnande
syfte. Jag hoppas att finansministern
i denna nya lagstiftning
anvisar utvägar och möjligheter som
för framtiden skapar förutsättningar
för undvikande av sådana s. k. blixtattacker
som här ägt rum. I dagens
situation synes emellertid investeringsskatten,
sådant läget från finansiellt
sakkunnigt håll bedöms, vara det enda
instrument som står till buds. Av denna
anledning kan jag, herr talman, inte
annat än yrka bifall till den i det föreliggande
utskottsbetänkandet gjorda
hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade egentligen
inte tänkt att jag skulle ta kammarens
tid i anspråk mer i dag, men eftersom
herr Vigelsbo direkt vände sig till mig
och frågade om inte vi högermotionärer
nu kunde vara nöjda och belåtna,
åtminstone för sockerbetodlingens vidkommande,
då det avgiftsfria beloppet
höjts till 20 000 kronor. Jag vill till
detta säga att de jordbrukare som odlar
sockerbetor också har andra investeringsbehov
än just för maskiner och
redskap som behövs för sockerbetsodling.
De drabbas därför ändå av avgiften
trots att det avgiftsfria beloppet
höjts till 20 000 kronor.

Herr Vigelsbo har också framhållit
att förslaget om investeringsavgift inte
medför svårigheter för de mindre jordbrukarna.
Ja, det blir inte så svårt för
dem om man bara ser till de direkta
kostnaderna, men det mindre jordbruket
drabbas indirekt via ekonomiska
föreningar och dylikt. Efterlikviderna
blir mindre och därmed får jordbrukarna
mindre betalt för sina produkter.

Jag har just i dag fått ett exempel,
som visar vilken betydelse investeringsavgiften
kan få för mejerirörelsen.
Vi har ett mejeri här i vårt land,
som redan föregående år sökt att få
C — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Investeringsavgift

bygga för 6 miljoner kronor. Man har
icke fått byggnadstillstånd än men hoppas
få det nu. Man har gjort en beräkning,
att investeringsavgiften för
mejeriets del kommer att betyda att
man får 1 öres höjning på konsumtionsmjölken
under 7 år om konsumenterna
skall betala avgiften eller 0,3 öres
lägre mjölkpris under 7 år om jordbrukarna
skall betala avgiften.

Herr VIGELSBO (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga, att
här har herr Nilsson i Svalöv påpekat
att den ekonomiska föreningsrörelsen
beträffande sina anläggningar kan
komma att råka ut för investeringsavgifter.
Och det är alldeles uppenbart
att de i detta sammanhang inte kan
jämföras med andra än just de övriga
företagen i samhället, och de får givetvis
finna sig i samma lagliga bestämmelser
som det ekonomiska livet över
huvud taget. Det är en uppfattning som
jag också hört uttalas från ledande
håll inom den ekonomiska föreningsrörelsen,
att man inte kan begära någon
undantagsställning.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Det är ganska intressant
att höra på debatten här i dag,
och jag tror att man redan nu kan
konstatera att det huvudsakligaste försvaret
här i denna kammare för finansministerns
åtgärder när det gäller investeringsavgift
och bilaccis kommer
från bondeförbundet. Här kommer inrikesministern,
jordbruksministern och
herr Vigelsbo, här kommer efter mig
herr Pettersson i Dahl m. fl. från bondeförbundet
och försvarar dessa åtgärder
mer eller mindre entusiastiskt. Om
jag då något skulle vilja skärskåda hur
det sker, måste man från början konstatera
att herr inrikesministern och
ledaren för bondeförbundet tycks vara
ganska belåten. Herr Norup, som är
mer försiktig och jag skulle också vilja
säga saklig, sade efter de ordagranna
anteckningar jag gjorde, »att det nuvah -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsavgift

rande förslaget är det lindrigaste man
kan tänka sig för jordbruket». Så kommer
nu herr Vigelsbo med sitt anförande,
jag skulle vilja säga försvarstal för
sina åtgärder, och om man hörde på
herr Pettersson i Dahl i remissdebatten
så var han ganska kritiskt inställd mot
investeringsavgiften över huvud taget.

Det var emellertid ett par saker som
både herr Norup, herr Hedlund och
herr Vigelsbo har förbigått, och det är
de ytterst besvärliga verkningar som
kan uppstå för de enskilda personerna.
Här har av herr Norup och nu senast
av herr Vigelsbo dragits fram statistik,
där det visas att medelinvesteringsbehovet
för jordbruk, som inte kommer
upp i alltför hög storleksordning, stannar
vid 15 000 kronor, och när nu minimigränsen
höjts till 20 000 kronor
förmenar de att jordbruket kommer att
drabbas i mycket ringa utsträckning.
Det är klart, att om man slår ut det på
alla skall det villigt erkännas att många
jordbrukare —- om de slipper bygga
och slipper skaffa nya traktorer eller
andra dyrbara maskiner — inte drabbas
av denna investeringsavgift och
bilaccis. Men för de större och medelstora
jordbrukarna, som nödgas ha
någon byggnation och inköpa nya redskap,
blir det ett mycket hårt slag.

Bondeförbundet kallar sig ju ibland
landsbygdspartiet. I årets riksdagskatalog
står det »bf», men jag vill erinra
om att man under valrörelsen talade
om att man vill landsbygdens väl. Vad
säger man i dag ute på landsbygden
när det gäller exempelvis kritiken mot
bilaccisen? Där har vi nu som väl är
kommit till den standarden att lantarbetare
och kanske inte minst skogsarbetare
kan skaffa sig bilar. De har
givetvis inte de ekonomiska förutsättningarna
för att köpa nya bilar utan
köper äldre begagnade bilar. Hantverkare,
som vi använder på landsbygden,
snickare, murare, elektriker och andra,
kommer i sina egna begagnade bilar
och kan därmed tillgodose servicen för

jordbrukarna i större utsträckning.
Därigenom att de har kunnat köpa
dessa bilar relativt billigt, mycket billigt
många gånger, har det inte blivit
så stort pålägg. Nu kommer denna bilaccis
att drabba just inköpen av begagnade
bilar procentuellt alldeles oerhört
hårt.

Tiden är framskriden och jag skall
därför inte närmare gå in på dessa
frågor, men jag skulle till herr Norup
vilja rikta en erinran om att just de
som är i behov av att köpa begagnade
bilar, lant- och skogsarbetare och hantverkare
på landsbygden, blir oerhört
hårt träffade av bilaccisen. Jag har här
i min hand ett uttalande av en — som
han kallar sig — småbrukare och bondeförbundare,
där han säger: »Den begagnade
bilen är i hög grad landsbygdens
folkvagn, när den kommit ned till
ett pris som är överkomligt för folk
med små kontantresurser, medan den
alltjämt har stort bruksvärde och kan
hålla lång tid för resorna vid en mindre
gård eller till arbetsplatsen (industri,
byggen, dikning, skogsarbete).»

Så är det en annan sak som herr Norup
förbigick, nämligen maskinstationerna.
Mejerier och slakterier kommer
att drabbas, det tog ju herr Nilsson i
Svalöv upp i en replik till herr Vigelsbo.
Men jag skulle till protokollet vilja
understryka, att många jordbrukare
och småbrukare hyr maskiner från
maskinstationer, som ideligen behöver
komplettera sin maskinella utrustning.
Där kommer givetvis högre avgifter att
debiteras jordbrukarna för de maskiner,
som de hyr på maskinstationer.

Vi kommer så till de investeringar
som mejerier, skogsägarföreningar och
slakterier måste göra. Där måste investeringsavgiften
betalas antingen av
konsumenterna eller också av producenterna,
i detta fall jordbrukarna och
skogsägarna.

Herr Norup säger, som jag yttrade
nyss, att jordbrukarna kommer lindrigt
undan, men slår man upp herr Pet -

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

terssons i Dahl motion, som avlämnades
den 29 januari, finner man en helt
annan uppfattning än den herr Norup
gav uttryck åt. Herr Pettersson i Dahl
säger: »Om avgiftsskyldigheten utformas
på sådant sätt, att den alltför hårt
träffar sådana investeringar, som under
alla förhållanden är nödvändiga, kan
inte det avsedda syftet nås. Ett resultat
av åtgärderna måste då bli onödiga och
orättvisa kostnadsfördyringar inom
vissa delar av näringslivet. Dessa synpunkter
synes oss särskilt gälla beträffande
jordbruket. Byggnadskostnaderna
och maskinpriserna är i dag så höga,
att de investeringar, som är absolut
nödvändiga för jordbrukets upprätthållande,
oftast inte synes kunna rymmas
inom det belopp, som i propositionen
föreslagits som avgiftsfritt.»

Nu kan givetvis den repliken omedelbart
ges, att beloppet är höjt från
15 000 till 20 000 kronor. Det är riktigt,
men herr Pettersson i Dahl nämner
något senare i motionen, att det avgiftsfria
beloppet allra minst måste
vara 25 000 kronor.

Herr talman! Jag har begärt ordet
emedan jag tillhör motionärerna. Jag
har bl. a. motionerat om att, därest
propositionen skulle godtagas, investeringar
som avser ett bättre tillvaratagande
och utnyttjande av vårt klenvirke
skulle undantagas från avgift.

Det är ganska egendomligt att statsmakterna
på andra vägar genom handelsdepartementet
försöker stimulera
till åtgärder för tillvaratagande av klenvirket.
Inom vissa skogsägarföreningar
har man igångsatt dyrbara försök
dels för att tillgodogöra sig klenvirket
inom sulfatindustrien och dels använda
flis som bränsle. Ett bättre utnyttjande
av klenvirket är givetvis av stor betydelse
för värt lands produktion. Tillgången
på klenvirke är för närvarande
mycket stor, men det har hittills saknats
möjligheter alt rationellt tillvarataga
klenvirket.

Södra Sveriges skogsindustriutred -

Investeringsa vgift

ning, som tillsatts inom handelsdepartementet,
har, såsom utredningen själv
skriver, ansett frågan vara så brännande,
att man omedelbart bör gå från
forskningsverksamheten till direkta försök.
Sådana försök kostar pengar och
det måste investeras i maskiner och
anläggningar. Det vore därför högst
olämpligt om staten nu genom finansministerns
åtgärder skulle direkt motverka
de av handelsdepartementet stimulerade
rationaliseringssträvandena.
Därest det blir undantagsbestämmelser,
såsom man har yrkat på många områden,
synes det vara på sin plats att investeringar
som syftar till ett bättre
tillvaratagande av klenvirket bör befrias
från investeringsavgift.

Det är många företag och industrier,
inte minst de mindre, som skulle drabbas
hårt av en investeringsavgift. Hantverk
och småindustri arbetar nu ingalunda
under gynnsamma omständigheter.
Jag skall inte fördjupa mig i svårigheterna,
men jag vill säga att statsmakterna
har vidtagit en serie av åtgärder
som försvårar hantverkets och
småindustriens verksamhet. Det gäller
den nya företagsbeskattningen, de
skärpta kreditrestriktionerna och byggnadsregleringen.
Ovanpå detta vill man
nu införa en investeringsavgift. Den
svenska småindustrien, som för övrigt
svarar för cirka 30 procent av landets
industriproduktion, har inte samma
kapitalresurser som de större företagen
och drabbas därför hårdare än dessa.
Många har redan nu kommit i svårigheter
på grund av den skärpta konkurrensen
från Tyskland, Japan och andra
länder som kan arbeta med lägre kostnader
och inte minst lägre lönekostnader.
Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation
har därför uppvaktat
bevillningsutskottet med en begäran,
att man skall ta hänsyn till de svårigheter
som redan nu finns och som säkerligen
kommer att skärpas i den alltmer
hårdnande konkurrensen från de
länder jag nyss nämnde.

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

In vesteringsa vgift

Hantverk och småindustri över huvud
taget intresserar oss smålänningar
mycket, och särskilt nära ligger oss
den mindre träförädlingsindustrien,
som omfattar byggnadssnickerier, möbelindustri
och trähustillverkning. Dessa
företag är ganska många i vårt land
och flertalet av dem är små. Årsproduktionen
per arbetare uppgår till
ungefär 25 000 kronor. Denna näringsgren
har nu kommit i ett ganska särpräglat
nödläge i förhållande till de
större industrierna. En småindustri
behöver rationalisera oftare än en
större industri, och för denna bransch
har därför regeringens ingripande nit
kommit synnerligen hindrande.

Under dagens debatt har man talat
som om det skulle vara ett axiom att investeringsavgiften
och bilaccisen skulle
vara en engångsföreteelse som endast
gäller från den 15 respektive 31 januari
och till årets utgång. Vad har vi, herr
talman, för garanti för att den, med
den ekonomiskt felaktiga politik som
från regeringens sida föres, kommer att
vara slut den 1 januari 1956? Vi har
ingen garanti för detta! Tvärtom har
det varje gång finansministern kommit
med en ny pålaga talats vackert om att
detta är en tillfällig företeelse, som så
småningom kommer att avskaffas. Den
nu föreslagna skatten kommer säkerligen
att bli kvar längre än de flesta här
anar, och det finns under inga förhållanden
någon garanti för att denna
skatt kommer att ha en varaktighet av
bara elva eller tolv månader. Det enda
som man med säkerhet kan säga är att
i god tid före valet 1956, kanske i juli
eller augusti månad, kommer man att
slopa denna förordning och sedan låta
den komma tillbaka, när 1957 års riksdag
samlas.

För att återgå till träindustrien skulle
jag vilja understryka att ungefär 25
procent av träförädlingsindustriens utförsäljningspriser
motsvarar anskaffningskostnader
för virke. Det är konkurrens
om virke, och därför är det av

särskild vikt för skogsägarna att utvecklingen
inom träförädlingsindustrien,
som vid sidan av skogsägarföreningarna
köper upp virket, blir sådan
att skogsägarna får betalt för sitt virke.
Det är därför ett skogsägarintresse oberoende
av politiska åsikter att investeringsavgiften
icke kommer att drabba
vare sig träförädlingsindustrien, hantverket
eller småindustrien.

Herr talman! Det närmar sig nu middagsrasten,
och jag brukar inte hålla
på mer än cirka 2Ö minuter. Jag skulle
vilja sluta med att säga att beträffande
de spörsmål som är upptagna i reservationen
III förbehåller jag mig rätt
att senare komma med de yrkanden
som jag anser nödvändiga.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! I årets finansplan fick
vi av finansministern lära oss, att det
är en villfarelse att tro, att en hämsko
på tendenserna till produktionsökning,
kapacitetsutvidgning och rationalisering
skulle undergräva möjligheterna
till framåtskridande och standardhöjning.
Det praktiska livets män tar sig
för pannan och undrar om de läst rätt.
All deras erfarenhet säger ju tvärtom,
att rationalisering är det rätta och
nära nog enda sättet att skapa förutsättning
för en ökad produktivitet,
d. v. s. en ökad produktion per arbetstimma
och därmed ökat välstånd. En
ökad produktion per individ har ju
alltid framstått som mycket eftersträvansvärd
och det bästa tecknet på ett
företags sunda utveckling. Att t. ex.
kunna tillverka en maskinenhet på allt
kortare tid är alltid en stark och sund
ambition hos alla som arbetar med dylika
ting. Många hjärnor sysslar med
problemet att komma fram till allt bättre
tillverkningsmetoder med hjälp av
speciella arbetsmaskiner och specialverktyg
av skilda slag. Arbetarna uppmuntras
med premier för varje uppslag
som medför en ökad rationalisering.

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Nr 4

Man kan säga att rationalisering är
tidens lösen, och detta därför att alla
inom industrien har fullt klart för sig,
att utan en fortgående rationalisering
är konkurrensen med utlandet hopplös.
Det är väl att märka att det inte
bara gäller vid svenskarnas konkurrens
i utlandet, utan det gäller också
att kunna konkurrera med utlandet
inom vårt eget land. Och märkligt nog
gäller detta inte minst när det är fråga
om svenska statens egna beställningar.
Svenska staten beställer turbiner i Italien,
broar i Tyskland, lok i England
och rullande materiel av olika slag i
Tyskland. Intet av dessa länder skulle
ett ögonblick kunna tänka sig beställa
motsvarande industrialster i Sverige. I
Finland har vi beställt den senaste
statsisbrytaren, och i Danmark tillverkar
man för närvarande en öresundsfärja
för statens järnvägar. Jag vill erinra
om hur mycket om och men som
förekom i Danmark, innan det blev
möjligt för de danska statsbanorna att
i Sverige beställa en del diesellok, som
det ändå inte fanns möjlighet för danskarna
att tillverka.

Låt mig, herr talman, begagna tillfället
berätta, att det, när man sökt
sälja svenska lok i utlandet, förekommit
att vederbörande frågat: Om ni nu
i Sverige verkligen kan tillverka så fina
lok, varför beställer ni då själva lok i
Tyskland? Den svenska statens beställningar
i utlandet bär sålunda ganska
vida aspekter. Jag har angivit några
för att påvisa under vilka svårigheter
i varje fall en del av den svenska industrien
arbetar. Och nu skall dessa
svårigheter ökas genom att man avsiktligt
förhindrar möjligheterna att skapa
ökade förutsättningar för en framgångsrik
konkurrens.

Utlandets exportindustri understödjes
ofta av respektive stat. I vårt land
förekommer inte det, och ingen begär
det, men man önskar, att staten inte
heller skall lägga hinder i vägen. Vi
har inriittat exportkreditnämnden för

Investeringsavgift

att företagen i viss mån skall kunna
gardera sig för förluster på exportaffärer.
Det är så dyrt att få åtnjuta ett
dylikt skydd, att riian ofta måste avstå.
Och de som dock anser sig böra anlita
exportkrediten bidrar till det stora
överskott, som exportkreditnämnden
uppvisar. Det är flera faktorer som
samverkar till utlandets lägre priser:
lägre löner, större serier, långt driven
rationalisering.

Finansministern har emellertid tydligen
den meningen tvärtemot alla som
arbetar inom industrien, att en rationalisering
inte alls är nödvändig under
nuvarande förhållanden. Han föreslår
nämligen nu åtgärder för att förhindra
rationaliseringssträvandena. De som
vill skaffa sig en bättre och effektivare
produktionsapparat skall förhindras
göra det, genom den investeringsavgift
som finansministern föreslår riksdagen
att pålägga var och en som gör en investering
utöver ett värde av 15 000
kronor.

Vare sig den eventuella avgiften kommer
ätt få den verkan att eljest planerade
investeringar uppskjutes eller att
kostnadsökningen av 12 procent för investeringen
väljes, kommer den att ur
rationaliseringssynpunkt framstå som
lika oklok. Med hänsyn härtill ber jag,
herr talman, få yrka avslag på den
kungl. propositionen och utskottsförslaget
och bifall till reservation I.

Då det emellertid tydligen inte finns
någon förhoppning om att detta yrkande
kommer att bifallas, har vi som
tillhör oppositionen i utskottet reservationsvis
framfört vissa förslag till detaljändringar,
som avser att minska de
skadliga verkningarna av förordningen
om investeringsavgift. Jag skall beröra
några av dessa.

Till en början vil! jag då framhålla,
att det syrtes reservanterna synnerligen
obilligt och orättvist, att de olika trafikföretagen
inte skall få konkurrera på
lika villkor. Statliga och kommunala
bussföretag liksom statens järnvägar

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 fm

Investeringsa vgift

skall vara fritagna från investeringsavgiften,
under det att enskilda företag
måste erlägga dylik avgift. Det kan bli
ganska betungande pålagor för det enskilda
näringslivet och försämrar dettas
möjlighet till konkurrens med de
allmänna företagen.

Jag vill nämna ett konkret exempel
på hur obilligt investeringsavgiften för
järnvägarna kommer att träffa. I samband
med riksdagsbeslutet för ett par
år sedan, att Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
järnvägar icke
skulle förstatligas, träffades överenskommelse
med TGOJ, att dess järnvägar
skulle drivas på samma villkor som
statens järnvägar: samma taxor, samma
löner, samma pensioner. Man hade därför
haft anledning vänta, att det också
skulle vara angeläget att järnvägarna
inte skulle behöva betala investeringsavgiften
med hänsyn till föreskriven
likformighet i övrigt.

Att investeringsavgift skall utgå för
de investeringar, som företages på
grund av myndighets föreskrift, synes
vara fullständigt ologiskt, eftersom avgiftens
uppgift skall vara att hämma
investeringslusten samt ifrågavarande
investering måste göras, utan att den
enskilde på något sätt kan förhindra
denna. Om det t. ex. skulle visa sig nödvändigt
att efter en besiktning av yrkesinspektionen
byta ut en ångpanna, vilket
inte utan våda kan uppskjutas,
måste det vara fel, om inte pannbytet
skall kunna ske utan att investeringsavgift
skall erläggas. Det är ju inte
företagarens önskan att denna investering
skall göras. Det beror närmast på
force majeure.

Enligt utskottets förslag skall avgift
utgå bl. a. för maskiner och inventarier
som erfordras för utnyttjande av byggnad
i rörelse, för vilken byggnadstillstånd
erhållits före den 15 januari 1955,
såvida icke leverans skett eller skriftligt
avtal om leverans träffats före den
1 januari 1955. Reservanterna kan inte
medverka till ett beslut härom. Det fö -

refaller absurt, att en företagare inte
skall få fullborda sin produktionsapparat
i enlighet med tillstånd han fått
utan att behöva erlägga en straffavgift.
I detta fall kan det väl knappast under
vanliga förhållanden bli fråga om annat.
Ett andra alternativ vore visserligen
att låta den färdiga byggnaden stå
där som ett tomt skal. Man måste nog
räkna med att dylika fall skulle kunna
inträffa, även med risk för arbetslöshet
och utebliven produktion. Kan det vara
klokt att antaga en förordning, som kan
medföra dylik effekt?

Det avgiftsfria beloppet föreslås i propositionen
bli 15 000 kronor. Från bondeförbundshåll
föreligger motion om
25 000 kronor. Genom en kompromiss
har utskottets förslag kommit att bli
20 000 kronor. Reservanterna anser
emellertid att ifrågavarande belopp är
för lågt och menar att ett belopp av
30 000 kronor är bättre avvägt. Eu sådan
åtgärd skulle väsentligt underlätta
småindustriens mycket önskvärda rationalisering.

Herr talman! Till slut vill jag bara
säga att det förefaller mig dåligt motiverat,
när man som skett här i dag säger,
att fördelen med investeringsavgiften
är, att den verkar generellt. Det
är väl i stället så, att den verkar synnerligen
slumpartat och därför också
orättvist.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen beträffande
detta betänkande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
konmie att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

Onsdagen den 9 februari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Investeringsavgift (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1955, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner nu komme att fortsättas;
och lämnades, vid fortsatt föredragning
av punkten A) i) utskottets
förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1955, 3 §, enligt förut
skedd anteckning ordet till

Herr PETTERSSON i Dahl (bf), som
yttrade:

Herr talman! Med tanke på den långa
debatt som förts här tidigare i dag och
med hänsyn till de många talare som
ännu återstår skall jag försöka fatta
mig kort, och jag hoppas att jag åtminstone
i det fallet har hela kammaren
med mig.

Det är en egendomlig upptakt vi haft
till debatten i dag. Bevillningsutskottets
ärade ordförande, herr Adolv Olsson,
har redan framhållit att tidningarna
gjort stort väsen av de frågor vi nu
diskuterar, och jag skall inte nu gå närmare
in på den saken. Däremot är det
en annan sak, som jag inte kan undgå
att med några ord beröra, nämligen
uppvaktningen för riksdagen på förmiddagen.
Med det demokratiska system
vi har här i landet är det klart,
att alla har sin fulla rätt att göra sin
uppfattning gällande och att anordna
demonstrationer och uppvaktningar i
vilken utsträckning man vill, men jag

ställer ändå frågan: Vart skall det bära
hän i fortsättningen, om alla intresseorganisationer
gör på samma sätt som
bilisterna gjort i dag? Vart bär det hän,
om alla med direkt intresse av någon
fråga, som behandlas i riksdagen, före
debatten möter upp på riksdagshusets
plan och högljutt ger sin mening till
känna och säger åt riksdagsmännen hur
de skall rösta? Det kan komma löntagare,
jordbrukare, skogsägare, lärare —
praktiskt taget alla kategorier. Jag vill
upprepa att de har sin fulla frihet att
göra det, men jag tror inte att det är en
utveckling, som vi vill ha.

Sedan en annan reflexion. Det har
här i debatten förekommit något, som
gjort mig ganska förvånad. Ända sedan
koalitionsregeringen kom till har vi
hört från oppositionen, att vårt land är
vanstyrt på många sätt, men i dag har
oppositionen faktiskt försökt att tala
om hur bra allting är och hur stabilt
det ekonomiska läget egentligen är.
Herr Kristensson i Osby i synnerhet
lade ned mycken möda på att bevisa
detta. Det är tacknämligt att läget är så
bra, och det bevisar såvitt jag förstår
att regeringen har lyckats i sina strävanden
därvidlag.

Vad sedan beträffar den fråga, som
vi här diskuterar, så är vi väl alla ense
om att det är en tämligen besk medicin
som föreslagits med investeringsavgift
och bilaccis, och klart är att man grimaserar
mer eller mindre, innan man
sväljer den. Men om man vet att kuren
är nödvändig, får man ju underkasta
sig dess obehag. Jag tycker nog, som
jag också framhöll i remissdebatten, att
finansministern här har ordinerat en
väl kraftig dos. I det recept, som vi nu
fått från bevillningsutskottet, vill jag
nog fortfarande helst ha en och annan
ändring. Jag kommer till den saken se -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

nare. I utskottet har man godtagit en
kompromiss, och det utmärkande för
en sådan är ju att ingen av parterna
är nöjd.

För bara några år sedan hade vi en
inflation, som satte hela vår ekonomi
i gungning. Koalitionsregeringen förde
en intensiv kamp mot den inflationen,
vilken kamp även då mötte häftig kritik
från oppositionens sida. Men nu har
vi faktiskt fått svart på vitt på åtgärdernas
lämplighet, och oppositionens
betyg i dag är, att vi lyckats återvinna
stabiliteten i samhällsekonomien. Vi
underströk då från bondeförbundets
sida, att allt måste göras för att hindra
inflationen. Men trots vår nuvarande
stabilitet föreligger givetvis risker för
en ny inflation. Den alltför kraftiga investeringsaktiviteten
inom industrien
och de alltför kraftiga löneökningskraven
i avtalsrörelserna innebär en allvarlig
risk för att vårt samhälles resurser
skall överansträngas. Stabiliteten
måste bevaras och den fulla sysselsättningen
upprätthållas; de är säkerligen
hörnstenar i vår samhällsekonomi.

Näringslivets utveckling har varit
mycket gynnsam, men vi kan inte
driva framåtskridandet snabbare än resurserna
tillåter. I nuvarande läge är
en viss återhållsamhet absolut nödvändig.
Jag vill återigen, liksom jag gjorde
i remissdebatten, ge uttryck åt min
tillfredsställelse över att staten i det
fallet går före med gott exempel. Det
är en sträng restriktivitet, som präglar
den budget finansministern lagt fram
för årets riksdag. Den statliga upplåningen
reduceras synnerligen kraftigt.
Det var också välgörande att finansministern
på ett så kraftfullt sätt sade
ifrån i finansplanen, att utrymmet för
en allmän höjning av lönenivån är mycket
begränsat. Man torde redan nu
kunna säga, att detta klara besked haft
åsyftad effekt. Jag vill hoppas att samma
återhållsamhet som hittills kommer
att prägla avtalsrörelserna i fortsättningen.
Detta gäller inte minst den väsent -

liga sektor, där staten själv är arbetsgivarpart.

Jag har tidigare hört här i debatten
av herr Hagberg i Malmö, att han inte
trodde att detta skulle lyckas, och såvitt
jag hörde rätt nämnde han, att i de
500 miljoner kronor finansministern
beräknat för konsumtionsökning måste
det bli en väsentlig höjning till följd av
en väsentlig justering av lönerna uppåt.

Den återhållsamhet som präglar den
statliga verksamheten och den måttfullhet
som hittills kunnat visas i avtalsrörelserna
hoppas jag emellertid fortsätter.
Det är naturligtvis nödvändiga
murstenar i försvaret mot en hotande
inflation. Den skärpta kreditpolitik
varom överenskommelse träffats är
också ett nödvändigt led i detta syfte.
Men det är också nödvändigt för oss
att hålla tillbaka de privata investeringarna
något. Därför måste vi åtminstone
för en kort tid acceptera investeringsavgiften.
Vi tycker ju alla att det är
tråkigt att vi skall behöva slå till denna
broms, men det går inte att säga, att
de privata investeringarna inte skulle
utöva något farligt tryck på samhällsekonomien.
Industriens investeringar
ökade under fjolåret med inte mindre
än 15 procent, och i år har man räknat
med en ytterligare ökning på 7 procent,
om vi inte nu sätter till denna broms.
Det är självklart att en sådan ökning
av industriens investeringar skulle innebära
ett allvarligt hot mot stabiliteten
i vår samhällsekonomi.

Det talas från oppositionens sida så
mycket om att industriens tidtabell för
investeringarna rubbas genom investeringsavgiften.
Det är ju självklart att
industrierna måste ha sina tidtabeller,
men om en tidtabell inte passar för
tåget, får man ju göra en ny tidtabell.
Så har man fått göra förut. Under
hösten 1953 gjorde Sveriges industriförbund
en undersökning bland industriföretagen
rörande det då aktuella
investeringsläget och investeringsplanerna,
varav framgick att under 1954

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

investeringsvolymen i byggnader och
anläggningar inom industrien enligt
beräkningarna skulle nedgå med cirka
10 procent och investeringsutgifterna
för maskiner och dylikt skulle minska
med närmare cirka 20 procent. I verkligheten
ökades emellertid investeringarna
under 1954 med inte mindre än
15 procent, alltså en utveckling i alldeles
motsatt riktning till den av Industriförbundet
beräknade. Det är inte
minst den tidtabellsändringen som är
orsaken till att vi nu med investeringsavgiftens
hjälp plus bilaccisen tillfälligtvis
måste företa en justering åt
andra hållet i tidtabellen.

Det förslag, som bevillningsutskottet
här presenterat riksdagen, är en kompromiss.
En kompromiss blir som jag
nämnde inte precis vad man skulle ha
önskat; det är aldrig någon som blir
helt nöjd. Det anses ju i så fall vara en
bra kompromiss, nämligen när ingen
blir nöjd; det är ingen som får vad han
vill ha. Men man måste ju ändå säga
att en kompromiss ger mera än en demonstrationspolitik
i ena eller andra
riktningen. Som jag nämnde innebär
utskottets förslag väsentliga förbättringar
i propositionen. Genom de ändringar
som företagits beaktas i väsentliga
avseenden de syften, som vi genom
vår motion gjort oss till tolk för. Vi
hade i vår motion förslagsvis begärt,
att det avgiftsfria bottenbeloppet skulle
fastställas till 25 000 kronor. Jag tycker
med all rätt fortfarande, att utskottet
kunnat gå med på detta förslag. Nu har
utskottet föreslagit att det skattefria
bottenavdraget skall höjas från 15 000
till 20 000 kronor. Även om man alltså
inte är riktigt nöjd måste man dock
säga att det är en framgång. Med denna
gränsdragning blir investeringsavgiften
inget stort problem i egentlig mening
för jordbruket. För småindustri och
hantverk och för annan mindre företagsamhet
måste det också vara av
allra största betydelse, att det avgiftsfria
beloppet höjs til! 20 000 kronor.

Investeringsavgift

Över huvud taget måste kompromissen
hälsas med tillfredsställelse ur landsbygdens
synpunkt.

Jag nämnde i remissdebatten, och
jag ber att få upprepa det här, att för
att detta skall göra nödig effekt måste
investeringsavgiften och bilaccisen inte
vara för länge, vilket ju också utlovats.
Jag hoppas att det hela inte kommer
att vara längre än under innevarande
år.

Utskottets kompromiss innebär även
i övrigt väsentliga förbättringar i Kungl.
Maj :ts förslag. Detta gäller till exempel
den ändrade tiden för bilaccisens ikraftträdande,
och även den smidigare utformning
som nåtts för bilhandeln är
värdefull. Oppositionen vill ju inte ha
någon bilaccis, och det vill ju ingen
annan heller. Kunde man slippa den
vore det ju önskvärt.

Finansministern har här sagt att han
egentligen inte sätter värde på pengarna,
men det som måste vara klart
är ju att något måste göras för att begränsa
bilimporten. Enligt de siffror
som nu föreligger kostade bilimporten
i fjol åtskilligt över 700 miljoner kronor.
I fjol nyinregistrerades cirka
130 000 personbilar, 65 procent mer än
föregående år. Inom automobilhandlarförbundet
räknade man med att inte
mindre än 142 000 bilar skulle ha nyregistrerats
i år om inte bilaccisen infördes.
Det säger sig självt att en sådan
utveckling skulle medföra en överansträngning
av vår valutareserv. Om man
skall föra en bilvänlig politik måste
man se till, att vi inte köper flera bilar
än vi har resurser till. Vi måste naturligtvis
också se till att vi har vägar och
broar för att ta emot hela denna stora
bilpark, och det tror jag knappast att
vi har för närvarande. Därför måste vi
acceptera bilaccisen, även om vi tycker
att medicinen är besk.

Men jag måste vidhålla vad jag strukit
under i motionen, nämligen att det
varit önskvärt att man kunnat komma
fram till ett förslag, som undantagit de

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

gamla bilarna från accisen. Jag kan
inte tro att handeln med begagnade bilar
innebär någon allvarlig fara ur samhällsekonomisk
synpunkt. De var ju
inte med förra gången vi hade bilaccis.
Utskottet framhåller — och det framhölls
också under debatten i första
kammaren, när jag var inne och lyssnade
på den — att det skulle bli en
spekulation i gamla bilar. Men jag vill
särskilt påpeka, att om två bilägare byter
bil med varandra, så kan detta
omöjligen ha någon inflationistisk inverkan.
Jag vill inte helt bortse från
det framförda argumentet om spekulation,
men jag tror inte att faran är av
den storleksordningen, att det är alldeles
nödvändigt att i detta fall ta till
det starka vapen, som detta innebär.

Herr talman! Jag finner oppositionens
ställningstagande i denna investeringsdebatt
mycket förbryllande. Efter
remissdebatten skrev tidskriften Affärsvärlden,
att oppositionen varit matt och
grådaskig. Jag skall inte alls försöka ge
något betyg åt talarna i dagens debatt,
men jag måste säga att jag inte alltid
kan följa professor Ohlin i hans argumentering.
Detta beror inte på att herr
Ohlin är professor i nationalekonomi
utan snarare på att han många gånger
tycks glömma bort att han är det. När
han framträder här i kammaren och i
andra politiska sammanhang säger han
alltid, att det föreligger ingen allvarlig
risk för inflation i landet, och jag kan
förstå att detta är folkpartiets mening,
tv det har ju hur kraftigt som helst
understrukits av herr Kristensson i
Osby tidigare i dag. Men herr Ohlin
har ju fått sina piskrapp i Finanstidningen
för de uttalanden han gjort;
Finanstidningen finner det riskabelt att
satsa på denna häst. Det är partiledaren
Ohlin och inte nationalekonomen
Ohlin som talat, säger Finanstidningen.
Det är nog så riktigt. Hans yrkeskolleger,
nationalekonomerna, har varnat
för inflation. Professor Carsten Welinder
konstaterade t. ex. i nr 5 av tid -

skriften Balans i höstas, att vi riskerade
att få en öppen kostnadsinflation.

Men jag tror, att det kan finnas en
taktisk förklaring till herr Ohlins manöver.
När vi för några år sedan hade en
så besvärlig inflation förklarade ju oppositionen,
att regeringen skulle misslyckas
i strävandena att bemästra krisen.
Men det lyckades ju för regeringen
att hejda inflationen, och det är måhända
förargligt. Nu säger man alltså
att vi har stabilitet och att det inte
finns någon risk för inflation, så att
man sedan inte skall behöva medge, att
regeringen ännu en gång räddat oss
från inflationen. Det är tydligt att folkpartiet
i högsta grad litar på regeringen.

Oppositionen säger i sin reservation,
att den inte vill ha investeringsavgifter.
Den vill i stället ha andra, generellt
verkande kreditåtstramande åtgärder,
däribland en rörlig ränta. Oppositionen
anser tydligen inte att vi haft en rörlig
ränta, vilket också framgår av att högräntepolitiken
fortfarande är oppositionens
patentmedicin — den har ju rekommenderats
även i dag. Investeringsavgiften
medför ryckighet i utvecklingen,
säger oppositionen. Men det måste
ju också gälla om räntepolitiken, om
den skall ha någon effekt.

Investeringsavgiften är kostnadsförhöjande,
säger oppositionen vidare. Ja,
det kan väl inte undvikas, att den i viss
mån måste vara det, men det gäller i
betydligt större utsträckning om den
räntepolitik som oppositionen rekommenderar.
En räntehöjning betyder en
allmän prishöjning. Den drabbar också
orättvist när det gäller investeringsbegränsningen.
De företag, som måste
låna för investeringarna, kommer i ett
betydligt sämre läge. Det är ju inte de
mest stabila företagen som måste låna
pengar utan tvärtom de ekonomiskt
svaga, åtminstone om man tänker på de
dyra pengarna.

För jordbruket kommer investeringsavgiften
kanske att betyda en kostnadsökning
på cirka 10 miljoner kronor. En

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

räntehöjning på en procent — ocii det
är väl det minsta man kan tänka sig —
skulle för jordbruket betyda ökade utgifter
med 35—40 miljoner kronor. Jag
kan inte förstå att det inför sådana perspektiv
kan vara svårt att välja. I remissdebatten
framhöll jag, att i valet
mellan en räntehöjning och en investeringsavgift
föredrar jag utan att tveka
investeringsavgiften, och jag har, herr
talman, sedan dess inte på något sätt
ändrat uppfattning.

Oppositionen framhåller vidare, att
vi måste ha en räntehöjning för att stimulera
det enskilda sparandet. Det är
klart att vi bör försöka stimulera det
enskilda sparandet, men det finns ingenting
som säger att det skulle ske genom
en räntehöjning. Professor Lundberg,
konjunkturinstitutets avgående
chef, förklarade i Nationalekonomiska
föreningen häromdagen, då han diskuterade
med finansministern, att man
ingenstädes i världen kunnat påvisa ett
samband mellan enskilt sparande och
höjd ränta — och det har förstås oppositionen
inte kunnat göra heller.

Jag tillåter mig nämna, att i vårt nordiska
grannland Finland har man försökt
sig på en mycket hög ränta. För
några år sedan hade man så hög ränta
som 11 procent, men man övergav snart
det systemet, och såvitt jag är riktigt
underrättad är ränteläget i Finland för
närvarande 6 å 7 procent. Jag har nyligen
frågat ledande politiker från Finland,
vilken inverkan enligt deras uppfattning
detta höga ränteläge hade på
det enskilda sparandet, och fick då ett
bestämt besked om att i detta avseende
spelar den höga räntan egentligen inte
någon roll. Den medför inte något ökat
sparande, och man förklarade uttryckligen
att åsikten om en sådan effekt endast
var en fiktion.

Investeringsavgiften är att föredra
framför oppositionens ständiga homeopatpiller:
räntehöjning. Jag tillåter mig
påminna om att oppositionens ställningstagande
inte befinner sig i bästa

In vesteringsa vgift

överensstämmelse med den ståndpunkt,
som dess representanter i företagsbeskattningskommittén,
herrar Gustafson
i Göteborg och Wehtje, intagit i sin reservation.
Detta har, herr talman, varit
påtalat förut, och jag skall inte fördjupa
mig däri.

Herr Gustafson förklarar bestämt att
ett sådant läge inte nu är för handen,
då en investeringsavgift skulle tillgripas.
Det är klart att det är en bedömningsfråga
när ett dylikt läge inträder.
Folkpartiet menar att detta läge inte
är för handen nu. Å andra sidan anser
regeringen att det föreligger risk för
uppkomsten av ett sådant läge. Herr
Gustafson behöver inte upprepa vad han
tidigare har sagt. Givetvis kan man
tvista om hurdant läget är, och man kan
också tvista om huruvida en bedömning
av detsamma är riktig eller inte.
Kanske är här ingen, vare sig finansministern
eller någon annan, som absolut
säkert kan påstå att den eller den
bedömningen nu är riktig, men jag
skulle i varje fall tro, att det är riktigt
att man försöker förekomma ett läge
som man vill undvika. Då oppositionen
har erkänt att investeringsavgiften är
ett konjunkturpolitiskt medel med gynnsamma
resultat i vissa lagen, finner
jag det egendomligt att oppositionen
inte vill vara med om att införa denna
avgift i syfte att förhindra en kommande
inflation.

Jag kan förstå folkpartiet, om det anser
att det inte skulle finnas den ringaste
risk för någon inflation. Men finns här
inte någon risk för inflation finns det väl
inte heller någon anledning för den räntehöjningspolitik
som man vill införa.
Skulle det vara någon mening med en
räntehöjning måste den för övrigt, såvitt
jag kan bedöma något på det ekonomiska
området, tagas till så pass, att
den får en fördyrande, en hämmande
verkan. Då lönar det sig inte med exempelvis
bara en halv procent.

Jordbrukets problem har diskuterats
mycket här på förmiddagen, och det är

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

In vesteringsa vgift

självklart, att jordbrukets berättigade
intressen måste tillgodoses. Detta har
vi också understrukit i vår motion, men
jag kan inte förstå annat än att dessa
intressen åtminstone delvis är tillgodosedda
genom den kompromiss som nu
är uppnådd. Såvitt jag kan se av den
högermotion, som det talats om så mycket
här, har denna kompromiss också
tillgodosett de där framförda kraven.
Det påpekas i denna motion att det genomsnittliga
investeringsbehovet i maskiner
och i jordbruk om ända upp till
400 tunnland uppgår till 15 000 kronor
under 1955. I högermotionen framhålles
vidare att medelinvesteringen för byggnader
är 18 000 kronor. Det är klart att
investeringen i fråga om nybyggnader
dock kan bli större.

Meningen med denna aktion är ju att
man skall försöka vara återhållsam, man
skall uppskjuta investeringar till ett annat
år, man skall försöka begränsa sig
så mycket som möjligt. Det har sagts
mig att någon motionär här i riksdagen
har köpt en ganska stor gård och att
den har mycket dåliga ekonomibyggnader.
Blir det då fråga om att upprusta
dessa ekonomibyggnader — kanske under
innevarande år — medför investeringsavgiften
självfallet en ganska stor
fördyring. Men det kan man väl inte
ta så mycket hänsyn till.

Den kompromiss som nu uppnåtts
innebär, att det avgiftsfria beloppet
skall höjas till 20 000 kronor, och då
borde det vara självklart att bondeförbundet
skulle medverka. Därigenom tillgodosågs
jordbrukets intressen tämligen
väl. Denna kompromiss bör också
vara av allra största betydelse för hantverk
och småindustri och annan mindre
företagsamhet, ja, över huvud taget för
den företagsamhet som finns på landsbygden.

Den utformning av investeringsavgiften
och bilaccisen som bevillningsutskottet
föreslagit är, såsom jag här framhållit,
inte helt sådan som man skulle
ha önskat. Den är en kompromiss, men

det är sannerligen inte oppositionens
förtjänst att denna kompromiss har
kunnat uppnås. Oppositionens politik
har återigen visat sig inte vara någonting
annat än en demonstrationspolitik,
som inte leder till praktiska resultat.
Det förekommer en viss skottlossning
från oppositionens sida, men den är
inte så skräckinjagande, ty man skjuter
bara med knallpulver. Det smäller, men
det blir inte mer än en smäll. Praktisk
politik måste i varje fall bedrivas på
ett annat sätt än oppositionen här gör.

I en av folkpartiets största tidningar,
Stockholms-Tidningen, läste jag för den
2 februari ett uttalande om att jordbrukets
intressen i bevillningsutskottet
hade av hondeförbundet bevakats på ett
utomordentligt sätt genom den kompromiss
som träffats om de 20 000
kronorna. Dagen efter, den 3 februari,
förklarade samma tidning, att bondeförbundet
slätt intet haft att bestämma
i bevillningsutskottet, utan att bondeförbundet
fått kapitulera för finansminister
Sköld. Men det är ju inte så ovanligt,
att en folkpartitidning på detta sätt
polemiserar mot vad den själv skrivit
föregående dag.

Jag skall inte, herr talman, gå in på
ytterligare detaljer i detta sammanhang.
Jag vill sluta med att understryka, att
förslaget om investeringsavgift och bilaccis
inte är vad man själv skulle ha
önskat, liksom inte heller det resultat,
som bevillningsutskottet kommit till,
är sådant som man helst skulle velat
ha det. Men den, som verkligen vill vara
saklig och medverka till en praktiskt
genomförbar politik, måste också vara
beredd att godta en kompromiss.

Vidare anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra kammaren
om att herr Pettersson i Dahl själv
motionerat om att begagnade motorfordon
skall gå fria från den föreslagna

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

bilaccisen. I samma motion har han
också givit uttryck för den bestämda
uppfattningen, att bilköp gjorda före
den 15 januari skall befrias från denna
accis.

Jag vill nu bara fästa herr Petterssons
i Dahl uppmärksamhet på att dessa ändringsförslag
har framförts i vår andrahandsreservation,
som kammaren får
tillfälle att ta ställning till under förutsättning
att kammaren inte beslutar
avslå förslaget om bilaccis. Herr Pettersson
i Dahl har alltså då ett tillfälle
att fullfölja de linjer, som han dragit
upp i sin motion, genom att stödja
våra yrkanden på dessa punkter, och
jag hoppas också att han kommer att
göra det.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Såsom vi redan blivit
påminta om, förkunnade bondeförbundet
under valrörelsen att kronan var
räddad, och så tilläde man: »Skatten
skall sänkas.» Det är verkligen en något
egendomlig skattesänkningsmetod
som man här uppfunnit, när man sänker
skatten genom att höja den.

Då man inser vilken olust investeringsavgiften
väcker ute i landet, försöker
man krypa bakom de uttalanden
från oppositionens sida, vilka gjorts
i reservationen till företagsbeskattningskommitténs
betänkande. Det har i dag
från regeringshåll sagts, att det för närvarande
råder en viss stabilitet på det
ekonomiska området, men att det finns
inflationsrisker. Vad vi representanter
för oppositionen sade i vår reservation
till företagsbeskattningskommitténs betänkande
var emellertid, att vid en extrem
högkonjunktur skulle vi kunna
tänka oss att man, i den mån de penningpolitiska
medlen inte förslår, i
inflationsbekämpande syfte införde en
investeringsavgift i stället för eu begränsning
av den fria avskrivningsrätten.
Jag tror att alla är överens om att

Investeringsavgift

det nu inte råder någon sådan extrem
överkonjunktur som år 1951 års högkonjunktur
med dess inflationsvåg från
utlandet. Vi har också redan en begränsning
av den fria avskrivningsrätten,
och vi angav investeringsavgiften såsom
ett alternativ till denna under de
förutsättningar som jag angivit.

Det går därför inte, herr Pettersson
i Dahl, att försvara den nya investeringsavgiften
genom att krypa bakom
de uttalanden, som gjorts från vår sida
och som klart preciserats att avse andra
förutsättningar. Givetvis kan man ha en
annan uppfattning än vi om hurudant
läget är och hur inflationstendensen
skall bekämpas, men då skall man själv
stå för denna och inte pådyvla andra
ledamöter av denna kammare åsikter
som de inte har.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kristensson i
Osby påminde mig om att han avgivit
en reservation, som i viss mån sammanfaller
med den motion som vi på
vårt håll väckt, och han framhöll att
jag nu hade tillfälle att rösta för denna
reservation. Jag hade nästan väntat
mig denna replik av herr Kristensson,
men såsom jag här redan sagt vill vi
för vår del inte föra någon demonstrationspolitik,
och vi vill därför inte
ställa yrkanden som inte har någon
möjlighet att gå igenom och på så sätt
äventyra det hela. Vi anser att då det
nu kommit till stånd en tämligen bra
kompromiss, så bör man, även om man
inte är helt nöjd med denna kompromiss,
i saklighetens intresse godta den.

Herr Gustafson i Göteborg erinrade
här om att det från bondeförbundets
sida hade sagts att kronan var räddad.
Ja, under hela denna långa debatt har
ju av folkpartiets representanter understrukits
just detta att kronan år
räddad och att det råder stabilitet i
fråga om penningvärdet. Herr Gustaf -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

son sade själv, att det var en väsentlig
skillnad mellan läget för närvarande
och år 1951, då det inte fanns någon
sådan stabilitet. Jag är tacksam för
detta herr Gustafsons uttalande och
för alla andra uttalanden, som här givit
oss belägg för att kronan verkligen
är räddad.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Om den motion, som
herr Pettersson i Dahl varit med om
att avge, inte är demonstrationspolitik,
så har ju herr Pettersson i Dahl tillfälle
att rösta efter sin övertygelse genom
att biträda den reservation som
jag tidigare talat om. Därest denna reservation
inte bifalles, får ju herr Pettersson
i Dahl ändå igenom det som
han kallar för en kompromiss.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kristensson i
Osby har framfört en inbjudan till
herr Pettersson i Dahl. Denne har ledsamt
nog avvisat den. Jag får se, om
jag har bättre tur. Jag skall också be att
få framföra en inbjudan till herr Pettersson.
I den av herr Pettersson väckta
motionen hemställs bland mycket annat,
att riksdagen måtte »bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela dispens från
avgiftsskyldighet för ur näringspolitisk
synpunkt synnerligen angelägna investeringar
i överensstämmelse med vad
i motionen anförts».

Jag vill fästa herr Petterssons uppmärksamhet
på att han kan få detta
krav tillgodosett, därest han vill rösta
för vår reservation, när den tiden kommer.

Till slut vill jag bara uttrycka min
glädje över den milda ton, som herr
Pettersson lagt i dagen i sitt anförande.
Vi erinrar oss alla, hurusom herr Pettersson
i remissdebatten förklarade, att

han fick en chock, när han i radion
försporde budskapet om den ifrågasatta
investeringsavgiften. Vi har i dag
anledning att med glädje konstatera,
att den chockskadade återvänt och intagit
sin plats i rotekolonnen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
sade att kronan är räddad. Det har vi
fått bevis för här i dag, sade han. Man
måste då fråga sig, varför herr Pettersson
nödvändigtvis skall rädda den
en gång till.

Jag vill vidare säga, att vi från vårt
håll inte har förnekat att det kan finnas
inflationstendenser, men vi har påpekat,
att de vapen, som regeringen
föreslagit, är olämpliga och onödiga,
och vi har även angivit de alternativ,
som vi har till denna politik.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först vända mig
till herr Hagberg i Malmö angående
klenvirket och de investeringar, som
är synnerligen angelägna. Beträffande
dem har utskottet fört en tämligen lång
argumentering, som jag inte skall bry
mig om att upprepa. Utskottet talar
där om att det inte kan vara riktigt
att i föreliggande fall lämna dispens
och att det, om sådan dispens ändå
lämnades, skulle ta mycket lång tid
från det den blev sökt till dess den
gavs. Jag kan inte se annat än att det
ligger något i utskottets argumentering.
Jag tycker fortfarande, att det varit
önskvärt med en dylik dispens, men
det förhåller sig ju så, att man får finna
sig i en del. — När kammaren har
skrattat färdigt, vill jag säga, att det
har nog oppositionen också fått finna
sig i många gånger. Den ibland skrattar
bäst som skrattar sist. Det är inte
säkert, att oppositionen får göra det.

Det frågades också, huruvida min
motion var en demonstration. Det var

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

den inte. Jag tror — jag vet inte om
det är för mycket sagt — att motionen
har gjort nytta. Jag vet inte om jag
vågar påstå — jag har inte belägg för
det — att det utan motionen inte hade
blivit någon kompromiss, men min
åsikt är nog ändå — liksom folkpartiet
brukar säga, när något beslutats i
rätt riktning — att det var jag, som
kom med förslaget här. Jag tillåter mig
att en gång säga den saken, och om
utskottets förslag blir bifallet, tycker
jag, att jag har skött mig bra.

Herr Gustafson i Göteborg frågade
om kronan skall räddas en gång till.
Nej, det behöver den inte. Det har understrukits
så kraftigt från hans och
folkpartiets sida, att den är räddad, så
den behöver inte räddas ännu en gång,
om inte folkpartiet ställer till så att
kronan råkar i fara igen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! De flesta argument,
som kan framföras i denna sak, har
redan vältaligt utvecklats, och jag skall
inte försöka att göra någon sammanfattning
eller någonting i den stilen.
Jag nöjer mig med att konstatera, att
vi i folkpartiet är motståndare till de
föreslagna skatterna. Om någon frågar,
ifall det då inte finns någon inflationsrisk,
vill jag svara, att vi har varnat för
att om man för en mycket tokig politik,
kan det bli risk för en inflation, men
om regeringen gör vad som bör göras
och — har vi tillagt — om arbetsmarknadens
parter är realistiska, vilket
man har anledning att vänta, tror jag
inte, att det är riktigt att här stå och
skrämma svenska folket med några
fruktansvärda inflationsfaror i dagens
läge. Det gladde mig verkligen att se,
att finansminister Sköld, när han var i
Göteborg och talade häromdagen, i
stort sett tycks ha kommit till samma
slutsats.

Detta hindrar emellertid inte bevillningsutskottets
ärade ordförande, herr
Olsson i Gävle, från att tala om lägen

Investeringsavgift

vid avgrundens brant — eller vad det
var han sade — där det inte kan hjälpa
med stram kreditpolitik och dylikt.
När det talas om ansvar får jag lov att
säga, att jag finner uttryck sådana som
herr Olssons vara ansvarslöst tal, som
är ägnat att skapa inflationsförväntningar
och försvåra kampen mot inflationep
i stället för tvärtom.

Får jag göra en utvikning, herr talman,
med anledning av vad herr Pettersson
i Dahl nyss sade, nämligen att
regeringen räddat oss från inflation år
1952. Herr Pettersson har verkligen
inte mycket respekt för de fakta och
siffror, som framförs av hans motståndare
i debatterna. Vi har här gång efter
gång de sista två åren påvisat, att Sverige
tillhörde de länder — inom den
grupp, vilka vi brukar jämföra oss
med — där inflationen upphörde sist,
nämligen under år 1952. På många håll
slutade den år 1951 och prisstegringarna
på de stora varumarknaderna i
utlandet upphörde till största delen
våren 1951. Ändå säger herr Pettersson
nu, att det var vår utmärkta regering,
som räddade oss från inflationen.
Man frågar sig, vem som räddade de
andra länderna från inflation långt
tidigare. De måste ha haft ännu bättre
regeringar, som varit ännu duktigare
att rädda dem från inflation. Jag undrar
för min del vad sådana troskyldiga
anmärkningar som herr Petterssons
egentligen har för syfte. Att de
bygger på ett suveränt förakt för fakta
är i alla fall obestridligt.

Nu sade statsrådet Hedlund för en
stund sedan här i kammaren, att frågan
var om man skulle ingripa eller inte
mot inflationsrisken. Jag vill än en
gång understryka, att det inte alls är
det saken gäller. Saken gäller om vi
skall tillgripa lämpliga medel eller
sådana olämpliga medel som regeringen
nu föreslår.

Det har här från olika talare från
oppositionen i dag påvisats, att denna
skattepolitik är ryckig, är oriittvis, är

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

klumpig och inte kan anpassas efter
lägets förändringar på samma sätt som
kreditpolitiken. Det är av dessa och
andra skäl som vi inom folkpartiet är
motståndare till den politiken och rekommenderar
en annan. När herr Henriksson
i Stockholm för en stund sedan
uttalade, att man får räkna med sådana
impopulära åtgärder om man vill ha
ett fast penningvärde, kastade detta
onekligen ett blixtljus över vad det
svenska folket kan vänta. Det blir tydligen
inte bara en engångspolitik, som
för andra gången genomföres av regeringen,
utan vi kan vänta oss upprepanden
litet då och då i framtiden. Vi
får tacka herr Henriksson för detta avslöjande
av hur man på socialdemokratiskt
håll ser på saken. Frågan är bara
om pauserna mellan sådana ingripanden
skall vara så korta som de har
varit på sista tiden eller om det skall
vara litet längre perioder. Hur dessa
perioder infaller i förhållande till de
offentliga valen, kan kanske vara ett
intressant studium för den ekonomiska
historien i framtiden.

Finansministern har sagt i första
kammaren i dag — jag brukar annars
inte gå in på vad som har sagts i en
annan kammare men skall göra det på
denna enda punkt — att regeringen
väl nu ändå slipper höra, att den har
ingripit för sent, eftersom oppositionen
tycker ingripandet är närmast
överflödigt. Nej, herr finansminister,
det slipper ni visst inte. Vi har kritiserat
och kommer att fortsätta att kritisera
att ni alldeles för sent eller rättare
sagt ännu inte tillgripit den smidiga
kreditpolitik med rörlig ränta, som
oppositionen har rekommenderat. Ni
tillgriper i stället medel, som enligt vår
mening inte motsvarar lägets krav.

Får jag, herr talman, lov att försöka
utveckla den syn jag har på denna
kreditpolitik, som förefaller mig vara
så karikerad av regeringspartiernas talesmän
här i dag. Det är riktigt att en
räntehöjning i ett läge, en räntesänk -

ning i ett annat läge har betydelse som
kostnadsfaktor direkt på produktionskostnaden
även vid kortvariga krediter,
men när det är tal om relativt måttliga
ränteförändringar, inte många procent
utan 1—1 V2 procent frän bottenläget,
är verkan som kostnadsfaktor enligt
internationella erfarenheter från de relativt
välställda länderna begränsad.

Jag tillåter mig emellertid att understryka,
att om man skapar ovisshet om
hur länge en något höjd ränta kommer
att bestå, har höjningen mycket större
effekt än om man gör som regeringen
gjorde i höstas, talar om att man nu
genomför en viss räntehöjning men att
räntan snart skall ned igen. Om man
höjer räntan med V2 procent och
marknaden måste räkna med att den
högre räntan tills vidare skall bli bestående,
kommer obligationskurserna
att falla, ty att räntan på de långfristiga
lånen höjs med Vs procent är samma
sak som att obligationskurserna sänks
så mycket att avkastningen blir Vs procent
högre.

Många accepterar inte denna värdering.
Fn person har t. ex. köpt 3Vs procents
obligationer till pari, och nu noteras
dessa obligationer t. ex. till 90 procent.
Skulle han sälja dem för att göra
den investering han tänkt förlorar han
10 procent. Det finns vissa utsikter,
säger denne man, att värdet om några
år kan vara tillbaka vid det gamla. Han
föredrar därför att vänta och se. Höjningen
av räntan verkar genom själva
kapitalförlusten på de långfristiga värdepapperen,
en sak som verkligen för
en del av investerarna har ganska stor
betydelse. Många människor och kreditinstitut
har, vilket inte är obegripligt,
en viss aversion mot att göra kapitalförluster
på sina placeringar.

Den rörliga räntan bär betydelse när
det gäller finansieringen av investeringar
även av andra skäl. En mindre
räntehöjning betyder, om man inte sköter
saken så som regeringen gjorde i
höstas, att även aktiekurserna blir nå -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

got lägre under i övrigt lika omständigheter
— det kan ju också vara andra
faktorer som inverkar. Detta gör människor
mindre benägna att sälja aktier
för investeringar i t. ex. nybyggda fabriksfastigheter.

Men även de affärsmän och andra
som har likvida medel kommer, när de
finner att det är relativt trångt på kapitalmarknaden
och ont om finansieringsmöjligheter,
att säga att det är bäst att
hålla på sina likvida medel, ty de vet
inte hur det går i framtiden och kunderna
kommer kanske att avbetala sämre
på sina skulder än de brukar göra.

Det är alltså oriktigt att påstå, att de
som har likvida medel inte påverkas
av en räntehöjning och en kreditåtstramning.

Det är klart att ränteutvecklingen i
hög grad påverkar kreditgivningen. När
riksbanken köper obligationer för att
hålla räntan V2 procent lägre än den
annars skulle vara, kan man säga att
detta väl inte inverkar så mycket. Men
det inverkar mycket — det har vi sett
även här i Sverige — ty pengar strömmar
ut från riksbanken och gör marknaden
mera likvid. Detta leder till ökad
kreditgivning på många olika punkter
i det ekonomiska livet.

Man får en mera effektiv kreditåtstramning
från kreditinstitutets sida
när räntesituationen är sådan, att det
inte framstår som lönande för kreditinstituten
att avhända sig några värdepapper,
än man får när man uteslutande
kommenderar kreditinstituten till en
viss kvantitativ kreditbegränsning. Även
kredittransaktionerna utanför kreditinstituten,
som i vissa lägen inte helt
saknar betydelse, påverkas av om man
har en rörlig ränta och därigenom får
en naturlig kreditknapphet på grund
av förväntningarna om att räntan sannolikt
på längre sikt kommer att vara
något lägre.

Räntevapnet kan vidare med framgång
användas som en varningssignal
till affärslivet. Detta behöver jag väl
7 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr

Investeringsavgift

inte närmare utveckla, det vet alla som
studerat förhållandena särskilt i andra
länder. Det är klart att om marknaden
inte vet hur långt ränteförändringen
kommer att gå, så stämmer det till betänksamhet.
Om man däremot i förväg
— som regeringen gjorde i höstas —
talar om att räntan nu snart skall ner
igen till ungefär det gamla läget, då
försvinner denna effekt av varningssignal.

Från oppositionens sida har det
många gånger framhållits, att man inte
får bedöma denna kreditpolitik — hur
viktig den än är — som en isolerad
företeelse. Den skall ingå som ett led i
en allmän ekonomisk politik, som syftar
till att vinna förtroende och till att
öka sparandet, så att man skapar en
annan atmosfär och därigenom en del
psykologiska förändringar, som många
gånger visat sig vara av stor betydelse.
Tanken att man genom att använda
kreditpolitiken skulle få ofullständig
sysselsättning har man inte kunnat stödja
med några fakta eller argument.

Om jag mycket kort får hänvisa till
erfarenheterna från utlandet under senare
år — jag kan peka på till exempel
Schweiz och Storbritannien men även
andra länder — skulle jag vilja sammanfatta
dessa erfarenheter i fem
punkter.

Räntepolitiken och kreditpolitiken
har för det första visat sig vara verkningsfull
och medfört att man kunnat
försvara penningvärdet — inte helt och
hållet ty det har varit stora påfrestningar,
men på många håll har man
kunnat försvara penningvärdet bättre
än i Sverige. Det förhåller sig inte så
som man säger, att man för att få någon
verkan måste vidta väldiga räntehöjningar.
Erfarenheterna visar, herr
talman, att även måttliga räntehöjningar
varit verkningsfulla. Man kan inte
häremot invända, att det kan hända att
de verkat i andra länder, men att i
några av dem har sysselsättningsgraden
varit lägre än i Sverige. Om de argu4 -

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

ment som framförts från regeringspartiernas
sida här i dag — såvitt jag kunnat
uppfatta dem — varit riktiga, skulle
det innebära att kreditpolitiken inte
skulle vara effektiv vare sig i ett läge
med 96 procents sysselsättning eller i
ett läge med 98 procents sysselsättning.
Argumenten är av sådan art att är de
riktiga borde de gälla för båda dessa
lägen, men de är inte riktiga. Erfarenheterna
från en lång rad länder bekräftar
att de inte är riktiga.

För det andra behövs det inte några
stora stegringar av den långa räntan.
Jag upprepar att den internationella
erfarenheten tyder på att i de länder,
som inte drabbats av speciella kriser,
rör det sig om 1—1V2 procent över bottenläget.
Dessa erfarenheter framför jag
gentemot de våldsamma spekulationer
som här kommit fram från herr Vigelsbo
m. fl.

För det tredje ligger det till så, att
inom ett år efter det att man höjt räntan
såsom ett led i en politik av den
art som jag här antytt har den börjat
sjunka igen — och ganska väsentligt.
Detta har varit det normala. I Schweiz
till exempel nåddes maximum år 1948.
Där ingrep man verkligen i tid med en
ränta på 3,4 procent. Under 1953—54
har man haft ungefär 2,6 procent. I
Storbritannien var man senare ute. Där
fasthöll arbetarregeringen länge vid en
politik likartad med den svenska. 1953
höjdes dock den långa räntan — jag tar
årsgenomsnittet — till 4V4 procent. Under
1954 har under större delen av året
räntan varit ungefär 3SU procent. Det
har således varit en räntesänkning med
ungefär V2 procent.

För det fjärde behöver inte investeringsvolymen
och sparandet hårt skäras
ned för att åstadkomma balans.
Man säger att detta skulle inte en måttlig
räntehöjning som ett led i en klok
kreditpolitik kunna göra. Erfarenheten
visar tvärtom, att föres en kreditpolitik
av denna art får man en förbluffande
snabb ökning av det enskilda sparan -

det. Jag nämnde under remissdebatten
siffror på hur det personliga sparandet
i England undergått den mest förbluffande
ökning under senare år. Jag behöver
inte upprepa dessa siffror nu.
Finansministern kan ta fram dem och
jag skall hjälpa honom om han så önskar.
Det vore intressant att höra vad
finansministern säger om den mycket
stora ökning av det enskilda sparandet,
som där ägt rum under senare år.
Det är naturligtvis inte som en direkt
följd av räntehöjningen. Jag håller med
professor Lundberg om att man inte
kan statistiskt bevisa att räntestimulansen
som sådan har någon väsentlig betydelse.
Det är möjligt att den har det,
det är möjligt att den inte har det, därom
vågar jag inte uttala mig. Men själva
ändringen av det ekonomiska läget och
förtroendet till penningvärdet och vetskapen
att regeringen för en ekonomisk
politik som inger människorna tillit till
framtiden, alla dessa ting framkallar
ett ökat sparande. Därför blir det också
efter en rätt kort övergångstid möjligt
att öka investeringarna. Det är inte så
exempelvis i England att man där fått
minska bostadsbyggandet, utan det har
ökat med ungefär 60 procent sedan
denna politik började. Det är inte så,
att man fått minska investeringarna i
Schweiz. Det är, om jag tar ett mera
kristräffat land som Österrike, inte så,
att man där fått minska investeringarna,
utan det har visat sig att investeringsvolymen
mycket snabbt kunde
ökas i stället för att minskas när man
genomförde denna kreditpolitik. Det
skedde under precis samma kritik som
framförts från socialdemokratiskt håll
i Sverige. Jag vill påpeka, att de österrikiska
socialdemokraterna hämtade
mycken inspiration från de svenska
socialdemokraterna och sade: Om ni
överger investeringskontrollen och allt
detta blir det en fruktansvärd investeringsbegränsning
genom våldsam räntehöjning
o. s. v.

Nu måste jag, herr talman, jag är

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

ledsen att säga det, skjuta in en parentes
och påpeka att när jag hänvisar till
dessa länder betyder det inte att jag
anser dem vara »idealländer». Det är
för tröttsamt att varje gång man pekar
på någon erfarenhet från utlandet och
säger: »Kan vi inte lära något på den
punkten?» får man i åratal höra att
Schweiz eller Österrike eller Belgien är
herr Ohlins idealland. Jag väntar bara
på att få höra att eftersom Schweiz inte
har kvinnlig rösträtt vill herr Ohlin
taga ifrån kvinnorna rösträtten här
hemma. Om man hänvisar till Schweiz’
räntepolitik får man väl snart höra något
sådant. I den sakliga debattens intresse
borde vi väl emellertid kunna
komma därhän att vi sade: År det något
att lära på vissa punkter hos dessa
länder skall vi diskutera detta och inte
tala om att det finns andra saker, t. ex.
i av kriget drabbade länder, som kanske
är mycket besvärligare än det vi
har här hemma.

För det femte, herr talman, har det
inte blivit någon ökad arbetslöshet i
dessa länder, om jag tar erfarenheterna
i stort. Detta tal om att ränte- och kreditpolitiken
måste vara så hårdhänt att
den skapar arbetslöshet, annars har
den ingen verkan alls — det kan ingalunda
bestyrkas med erfarenheter.
Tvärtom har arbetslösheten snarare
minskat i dessa länder, i många fall till
och med väsentligt. Om jag tar exempelvis
Storbritannien är arbetslösheten
där mycket låg, likaså i Schweiz. I
Storbritannien är den mindre än 2 procent
i genomsnitt per år. I Schweiz redovisas
4 000—5 000 arbetslösa personer.
Nu tror jag man skall vara mycket
försiktig med dessa internationella jämförelser,
bl. a. därför att de länder som
liar obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
exempelvis Belgien, alltid har
högre siffror än de länder som har frivillig
arbetslöshetsförsäkring, det vet
alla experter. Jag nämnde dessa siffror
från Storbritannien endast för att påpeka
att erfarenheten icke stöder på -

Investeringsavgift

ståendena att man måste tillgripa en så
hård politik att det uppstår arbetslöshet.
Jag hoppas att den ballongen skall
vara definitivt sprucken vid det här
laget.

Detta om erfarenheterna, herr talman!
Nu säger finansministern och
hans talesmän här i kammaren i olika
sammanhang att räntehöjningar leder
till prisstegringar. Får jag be finansministern
att ge några exempel på detta?
Tala om för mig vilken prisstegring
finansministern vill påstå vara ett resultat
av en räntehöjning! Det är klart
att det i något land kan förekomma en
prishöjning samtidigt med en viss räntehöjning,
men finansministern skall
göra sannolikt att räntehöjningen har
lett till prisstegringen. Jag tror jag vågar
säga, att det visserligen finns mycket
delade meningar bland nationalekonomer
om många ting, men såvitt
jag vet råder enighet om att kreditåtstramning
alltid har varit ett vapen mot
prisstegringar och inte ett medel att
framkalla prisstegringar. Jag väntar nu
med spänning på att finansministern
skall komma med exempel på att räntestegringar
har framkallat prisstegringar.
Finansministern kanske då också
skulle kunna passa på att ge några exempel
på att en räntestegring efter ett
år eller två lett till minskade investeringar.
Jag har påvisat grunder för uppfattningen
att en räntestegring som led
i en klok politik leder till ökade investeringar,
som exempelvis i England
under de senaste åren. Finansministern
tycks ha en annan uppfattning, och jag
frågar på vilken grund han stöder denna
sin uppfattning.

Om jag nu övergår till förhållandena
i Sverige säger finansministern ibland:
Men vi har ju höjt räntan i höstas. Ja,
man hade en fastspikad 3,5-procentsränta
men släppte ut ett 4-procentslån
och talade om att räntan nu snart skulle
ner igen. För närvarande förhåller det
sig så, att ränteläget för staten anses
ligga omkring 3,0 procent. Det är myc -

100 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

ket begränsade möjligheter att låna; för
kommuner och landsting är ränteläget
3,7 i stället för tidigare 3,6 procent.
Detta sätt att sköta räntepolitiken, att
på det viset tala om vad som skall ske
och så bringa ned räntan igen och spika
den, låsa den, det är sannerligen
motsatsen till en rörlig kreditpolitik av
den art som jag tror att den internationella
expertisen är tämligen enig om
att förorda.

Det som här har skett under höstmånaderna
är ett skolexempel på hur
man inte bör sköta räntepolitiken. Jag
vet inte om detta är oskicklighet eller
ett mer eller mindre omedvetet försök
att fördärva räntevapnet, att visa att det
inte är något bevänt med det. Säkert
är, att bakom den politiken har inte
legat en strävan att verkligen pröva
räntevapnet, utan man har satt sig
emellan två stolar, och det är där, tyvärr,
som inte bara finansministern,
utan hela den statliga finanspolitiken
nu sitter.

Herr talman! Får jag lov att ännu en
gång, eftersom detta tycks vara huvudämnet
i dagens debatt från regeringspartiernas
sida, belysa den svenska utvecklingen
med ett enkelt exempel. Antag
att vi år 1946 hade slutat med att
ha treprocentsräntan fastspikad och att
vi då hade gått över till en politik med
rörlig ränta och elastisk kreditpolitik.
Hur skulle det ha verkat? Ja, då hade
riksbanken inte behövt köpa så mycket
obligationer som den köpte. Då hade
det inte blivit så gott om pengar. Det
hade inte blivit så mycket kredit för
import och för andra ändamål. Vi hade
bevarat mer av vår valutareserv. Det
hade blivit en del kursfall på obligationer,
och en del människor hade av den
anledningen också blivit mindre benägna
att låna ut pengar. Rent momentant
hade det blivit, tror jag, en något
minskad investering, men ganska snart
hade det säkerligen blivit en ökad investering.
Man hade under tvåårsperioden
1946—1948 fått en mindre pris -

stegring, därom råder väl i dag intet
tvivel, än man nu fick, när riksbanken
för att försvara den spikade treprocentsräntan
måste köpa obligationer
och fylla marknaden med pengar. Folk
hade fått större förtroende för penningvärdet,
och vi hade med säkerhet fått
ett större sparande. Den goda effekten
därav hade kunnat vara många år framåt.
Jag är övertygad om att vi hade
kunnat ha ett större bostadsbyggande
år 1948 under dessa omständigheter än
vi nu fick, när regeringen fann sig föranlåten
att med uteslutande investeringsransonerande
metoder begränsa
byggnadsverksamheten. Man skulle alltså
år 1948 faktiskt även i det avseendet
ha haft ett gynnsammare läge än
som nu rådde.

Mot bakgrunden av jämförelser från
utlandet och sådana studier av den
svenska utvecklingen med en annan politik
— så gott det nu går att bilda sig
en uppfattning om vad som skulle ha
skett under tänkta förutsättningar —
verkar det på mig en smula beklämmande
att höra hur en del talare här,
i detta fall särskilt bondeförbundstalare
men kanske även herr Olsson i
Gävle, talar om 1930-talets åttaprocentsränta
ungefär som om den hade någon
aktualitet i det här sammanhanget och
hur man målar 1930-talets av världskris
och internationell jordbrukskris
präglade svenska läge såsom framkallat
av de höga räntorna. Jag tycker visst
att det var ett misstag med den räntepolitik
som då fördes, men inte kan
man väl ändå göra gällande att hela
världskrisen, hela den internationella
jordbrukskrisen berodde på detta. Att
tala om hur det svenska jordbruket
hade det i början av 1930-talet och säga
att detta är ett argument i räntediskussionen
därför att det visar hur besvärligt
det är med en hög ränta, det tycker
jag är ett ganska orkeslöst sätt att
debattera.

Det kan ju inte vara så, att man antingen
måste tillgripa så våldsamma

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

101

kreditvariationer, att de har sådana
verkningar, eller också inte får någon
verkan alls av en rörlighet i räntan och
kreditpolitiken. Hela denna dubbelhet
i positionerna på regeringssidan är
orimlig. Ibland säger man att ränteförändringar
inte verkar alls om de inte
är häftiga och sedan säger man att en
kraftig ränteförändring ger upphov till
våldsamma effekter. Det är ett påstående
gripet ur luften. Det finns mycket
större möjligheter att från vecka till
vecka variera kreditåtstramningen och
räntepolitiken än det finns att variera
investeringsavgifter och bilacciser.

När herr Sköld i Nationalekonomiska
föreningen fick frågan, om han tänkte
att för framtiden hoppa i och ur bilacciser
och dylikt, svarade finansministern
efter referatet att döma så här:
Skall man hoppa i och ur räntehöjningar?
Herr finansminister, där behöver
man inte hoppa. Man behöver inte
de där våldsamma sprången, som finansministern
behöver göra när det
gäller investeringsavgiften. Där kan
man i de flesta lägen nöja sig med de
små justeringarna. Det är när man vill
ha den stora psykologiska verkan som
man vidtar en kraftig engångsåtgärd.
Sedan, visar erfarenheten, är små, smidiga
förändringar den rätta politiken.
Finansministern kan smyga på tå när
det gäller kreditpolitiken men måste
hoppa med stav när det gäller skattepolitiken.

Herr talman! Jag tänkte nu til! sist
övergå till ett par mera allmänna anmärkningar
av annan art. Jag skall
motstå frestelsen att polemisera mot
bevillningsutskottets ärade ordförande
herr Adolv Olsson på de flesta punkterna.
Men får jag bara göra en enda
reflexion. Herr Adolv Olsson sade, att
det väl inte är många som står kvar på
1880-talets uppfattning, men så tilläde
han: när det gäller aktuella spörsmål.
Det var ett intressant yttrande. Se, det
var väl så, att herr Olsson först hade
sagt att det inte är många som står

Investeringsavgift

kvar på 80-talets uppfattning, men så
tänkte han kanske, att socialisterna har
egentligen samma socialistiska åskådning
kvar, så det är bäst att tillägga
detta om de aktuella spörsmålen. Och
socialismen är ju inte aktuell, så det
var så till vida ett träffande tillägg.
Men jag får ändå lov att säga att herr
Olsson går litet väl långt tillbaka i tiden
när han går ända till 1880-talet.

Jag vill inte påstå att några står kvar
där. Men nog har det väl något av skall
jag säga 1920-tal över sig, det som allt
emellanåt framförs på regeringshåll
när det gäller t. ex. bilismen. Här frågar
ett regeringsorgan, Aftontidningen
i Stockholm, om det kan vara så ogrundat
att bromsa anskaffningen av bilar.
Det finns så mycket bilar att man inte
kan komma fram på Stockholms gator.
Observera detta! Gatorna är trånga.
Finansministern vill att staden inte
skall låna så mycket pengar för att bygga
om dem alltför fort. Och så skall
man hejda bilismen med bilaccisen.
Det är inte så farligt, tv nu när gatorna
ändå är så trånga behövs det inte
så mycket bilar. Jag undrar om bondeförbundet
tycker att detta är ett bra
argument för att bromsa biltrafiken på
landsbygden, andra exempel att förtiga.
Det finns i argumenteringen hos
regeringspartierna då och då ett drag
av att bilen är en lyxartikel. Men varken
bilen eller motorcykeln är lyxartiklar;
till allra största delen är de
bruksföremål.

Det är klart att man kan tycka både
det ena och det andra om huruvida anskaffningen
av bilar borde ske med
litet större hastighet eller litet mindre.
Men om man tror på det fria konsumtionsvalet
och menar att människorna
kan få använda sina pengar som de
vill, när det inte kan påvisas leda till
några katastrofala verkningar, då finns
det väl en stark presumtion för alt man
bör låta dem själva bestämma om de
vill använda pengarna till att köpa
motorcykel eller bil eller använda

102

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

pengarna t. ex. till en utlandsresa i
stället. Jag tror att finansministern
själv talade om det fria konsumtionsvalet
i höstas. Det är bra synd att han
inte fäster så stor vikt vid den synpunkten
nu.

Herr talman! Det har många gånger
givits ett löfte till motorfolket att det
skall betala sin skäliga andel av vägkostnaderna,
inte mer. Läget i dag är
det, att det finns överskott av bilskattemedel,
och prognoserna tycks visa att
detta överskott, som är flera hundra
miljoner i dag, kommer att växa med
flera hundra miljoner under de närmaste
fyra åren — och då är ändå inte
accismedlen inräknade. Dessa skattemedel
behövs alltså inte för att täcka
den andel av vägkostnaderna, som motorismen
skall betala. Att då i alla fall
pålägga dessa skatter är ju att bryta
det löfte, som givits till motorfolket,
utan att man kan åberopa någon force
majeure av den art som en våldsam inflation
eller omedelbar risk för en sådan
skulle innebära.

För det andra: Finansminister Sköld
förklarade i fjol, att nu skulle det vara
slut på skattehöjningarna — jag tror
jag citerade det förra månaden — om
han ännu hade jobbet kvar som finansminister.
När det påpekas för honom
att han nu i alla fall höjer skatterna,
säger finansministern: »Ja, men jag
tänkte då på att jag inte skulle höja
skatterna för att balansera statens inkomster
och utgifter, och nu vill jag
höja dem av andra skäl. Mitt löfte gällde
bara att jag inte skall höja skatterna
för att täcka statens utgifter.» Till
detta vill jag svara ännu en gång: Herr
finansminister! Varför talade Ni inte
om det i våras, i somras och före valet
i fjol och sade: »Jag förbehåller mig
att höja skatterna men inte av de och
de skälen»? Då hade ju allmänheten
vetat var man stod.

För det tredje: Herr Kristensson i
Osby har redan i ett ovanligt belysande
anförande hänvisat till en annons,

som socialdemokraterna spred. Herr
Sköld skrattar. Herr Sköld hörde visst
inte herr Kristensson. Läs protokollet,
så kommer säkerligen finansministern
till samma uppfattning som jag, att det
var ett mycket belysande anförande.
Det är i alla fall bättre att läsa det
först. Herr Kristensson hänvisar till
ett uttalande i en socialdemokratisk
valbroschyr om att vi skall ha ett bilvänligt
samhälle. Jag behöver inte läsa
upp det en gång till. Icke desto mindre
kommer regeringen nu några månader
efteråt med bilskattehöjningar, som
fördyrar biltrafiken.

Här är alltså tre exempel på ganska
bestämt givna löften, som regeringen
sedan vid lämplig tidpunkt bryter i det
man säger: »Ja, men vi höjer nu bilskatten
i alla fall.» När statsministern
nästa gång återkommer till det talesätt
som han ofta använder och säger att
»vi socialdemokrater håller våra vallöften»,
hoppas jag att han i sanningens
intresse tillägger: »Vi socialdemokrater
håller våra vallöften när det passar
oss, men vi bryter dem när vi tycker
det passar oss.» Det har man gjort här
vid flera tillfällen.

Kommunikationsministern, som ju
onekligen borde vara auktoritet på
detta område — det gäller ju kommunikationer
— har försökt rädda finansministern
genom att säga att finansministern
är mycket motorvänlig. Finansministern
vill inte alls att någon
skall betala den bär bilaccisen. Det
kan man ju också undgå genom att låta
bli att köpa bilar. Ja, det är verkligen
ett bra sätt att undgå beskattning. Vi
kan undgå nöjesskatt genom att inte
gå på teater och bio, vi kan kanske
undgå inkomstskatt genom att sluta arbeta
så att vi ingenting förtjänar. Ja,
även arvs- och kvarlåtenskapsskatten
kan man ju undgå genom att skynda
sig att leva upp det man möjligen sparat.
Men jag undrar om det i alla fall
är ett bevis för finansministerns motorvänliga
inställning att säga, att en -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

103

var slipper betala om han inte köper
motorcyklar eller bilar eller lastbilar
eller bussar. Yi vet att många människor
är i det läget att de måste köpa
dem och köpa dem innevarande år.

Jag skall, herr talman, inte säga någonting
om de många reservationer för
undantag från skatten som föreligger.
Jag nöjer mig med att konstatera, att
när man som vi på vårt håll gör anser,
att dessa skatter är olämpliga och omotiverade,
skadliga och orättvisa och
därför om möjligt vill undvika dem, är
det ganska naturligt att säga, att om det
inte går att helt undvika dem, vill man
begränsa deras verkan genom att rösta
för sådana undantagsbestämmelser. Jag
erkänner gärna att undantagsbestämmelserna
åtminstone i flera fall blir besvärliga
att tillämpa och kommer att
verka en smula godtyckligt, men de
kommer, om de skulle gå igenom, förmodligen
att bidra till att båda de här
skatterna blir kortvarigare, och då har
de sannerligen gjort god nytta.

Jag vill, herr talman, sammanfatta
att vi i folkpartiet är motståndare till
dessa skatter därför att de verkar orättvist
och slumpartat, därför att de försvårar
effektivitetsökning och standardhöjning,
därför att de bygger på en
oriktig och föråldrad inställning till
motortrafiken, därför att de förbiser
de skadliga psykologiska verkningar på
människorna som uppkommer när folk
känner sig orättvist behandlade, därför
att de innebär ett svikande av vid
upprepade tillfällen givna löften. Kanske
är detta sista det allvarligaste,
ännu allvarligare än en felaktig ekonomisk
politik, ty demokratien tar
skada när en regering under månaderna
före ett val ger väljarna ett intryck
och sedan efter valet handlar på ett
motsatt sätt. Vi i folkpartiet vill inte
vara med om en sådan politik. Här har
från regeringspartiernas sida talats om
ansvar. Ja, ansvaret faller i sanning
tungt på en regering och en riksdagsmajoritet
som sätter sig över hänsyn,

Investeringsavgift

vilka varje sann demokrati borde
respektera.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! När jag under middagspausen
försökte samla mina intryck
från debatten här i dag, var det en sak
som särskilt slog mig: ingen enda av
regeringsblockets talesmän har visat
något intresse för den såvitt jag förstår
alldeles avgörande frågan. Avgörande
måste väl ändå vara hur regeringspolitiken
inverkar på människorna själva.
Manar den fram deras lust att göra en
egen insats för att stärka ekonomien?
Engagerar den människorna aktivt i
strävandena för säkra pengar och ett
säkert framåtskridande?

Vi vet vad regeringens paket innehåller:
skärpt byggnadsreglering, begränsning
av egnahemsbyggandet, uppskov
på obestämd tid med en allmän
skattelättnad, skärpt kreditransonering
och så investeringsavgift och bilaccis,
tvånget att två år av tre betala en särskild
skatt till staten för att rationalisera
arbetet ute på arbetsplatserna och
åläggandet för var och en som köpt en
bil att gå till länsstyrelsen och betala
staten någonting mellan 500 och 1 000
kronor för att få sätta sig i sin egen bil.

Det finns i hela denna politik inte ett
enda drag av tilltro till gemene man,
inte något som helst tecken på att de
styrande skulle vara beredda att rucka
på sin överhetsmentalitet, att se på
människorna som ansvariga medborgare
och behandla dem som sådana.
Man tycks i stället utgå från den underliga
föreställningen, att effektiv ekonomisk
politik är detsamma som åtgärder
mot människorna, detsamma
som order, förbud, hotelser och kontroll.
Vad är t. ex., herr talman, bilavgiften
annat än böter som bilköparna
skall betala därför att koalitionsregeringens
ekonomiska politik inte har
lyckats? Ändå måste det väl vara så,
att den enda ekonomi som håller i

104 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

längden är en ekonomi där människorna
själva känner sig ha naturliga, spontana
skäl att handla förnuftigt.

Låt oss titta ett litet ögonblick på
bilpriser och bilköp! Rationaliseringar
och skärpt konkurrens, särskilt under
det senaste året, inom och utom vårt
land har gjort bilarna billigare, vilket
betyder att pengarna har blivit mer
värda för bilköparna och dem som i
åratal har sparat till en bil. Priskontrollnämnden,
som mer och mer tycks
utveckla sig till en auktoriserad annonsbyrå
för regeringens ekonomiska
politik, lägger sig i saken och påstår
mer eller mindre öppet, att den sänkt
bilpriserna. Som bekant tillverkar priskontrollnämnden
väldiga mängder billiga
bilar förutom semlor, mandelsmassa
och matpotatis.

Alltså, herr talman: bilpriserna går
ned, och allt fler säger sig att de nu
också har råd till en bil eller motorcykel.
Detta är såvitt jag förstår ett av de
naturligaste uttrycken för det man brukar
kalla höjd levnadsstandard. Höjd
levnadsstandard måste väl ändå betyda
ökade möjligheter för allt större grupper
människor att skaffa sig vad de vill
ha, inte bara ökade skyldigheter att
betala skatt?

Nej, säger regeringen, det här bilköpandet
kan inte få fortsätta. Det hotar
på något mystiskt sätt den samhällsekonomiska
balansen, just bilköpandet. Så
fyller man ut det utrymme som prissänkningarna
har skapat genom en
skatt, vilken handelsministern betecknar
som ett minimum. Var ligger då,
herr talman, regeringens maximum för
extraskatter på motorismen? I går fick
alltså folk höra, att prissänkningarna
var ett led i regeringens strävanden att
skydda penningvärdet. I dag får de
höra att prishöjningarna är ett led i
samma strävanden. Genom att göra
pengarna mindre värda för människorna
tror man sig kunna göra dem mera
värda för människorna.

En sådan politik tas inte på allvar.

Människorna förstår den inte, kan inte
förstå den. Det finns en s. k. samhällsekonomisk
motivering för skatterna,
svaras det. Ja visst, men den avgörande
frågan är väl ändå en annan. Det är
denna: Griper denna abstrakta och

schematiska motivering tag i folks naturliga
intressen, skapar den personliga
handlingsmotiv i människornas sinnen?
Är det inte så att alla ingripanden bara
tornar upp sig som ett hinder på människornas
väg? Vilket värde får då hela
politiken?

I september 1954 deklarerade socialdemokraterna
högtidligt, inte bara som
här har citerats ett par gånger: Vi har
ett bilvänligt samhälle. Det tillädes: Det
har vi råd till! Regeringen påstår sig
dessutom enbart på ett år med hjälp
av priskontrollnämnden och genom att
avskaffa den gamla bilaccisen ha sparat
över tusenlappen för den som köper en
mindre personvagn. Man kan, herr talman,
onekligen inte låta bli att undra:
Är det den tusenlappen koalitionsregeringen
nu gör anspråk på i bilaccis?
I så fall kan man för en gångs skull tala
om en självfinansierad socialdemokratisk
skattepålaga -— om man nu tror på
valbroschyrer.

Eller tag frågan om investeringsavgiften!
Mängder av näringsidkare håller
på med anskaffning av maskiner och
anläggningar. Naturligtvis kan man uppskjuta
något och skaffa annat i långsammare
tempo. Men det mesta måste
fullföljas planenligt, om inte hela verksamheten
skall förryckas. Även regeringen
är säkert medveten härom. Säg
att företagen har haft att räkna med en
förräntning av sitt kapital efter minst
4 procent. Ännu så sent som för knappt
en månad sedan har de fått höra att
regeringen var anhängare av s. k. lågräntepolitik.
Oppositionens krav på rörlig
ränta har just avvisats med det felaktiga
påståendet, att den för att bli
effektiv måste medföra en alldeles för
kraftig räntehöjning. Plötsligt, oförmedlat,
ställs så näringsidkarna genom ett

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 105

regeringsingripande inför en extra
överränta, som skall gå till staten, på
12 procent. Är det verkligen någon som
kan tro att en sådan politik skapar det
förtroende och den samarbetsanda, som
väl även en socialdemokratisk regering
behöver i ett besvärligt läge — hur
maktfullkomlig den än må vara.

Varför har investeringsavgiften för
övrigt bestämts till just 12 procent? Det
kan ju inte gärna bero på att den förra
gången var 12 procent? Då tillgreps den
efter koreakrisen, och inte menar väl
regeringen, att dess politik av egen kraft
redan skulle ha utlöst samma verkningar
som ett krig, där nära nog hela världen
var engagerad. I propositionen eller
utskottsutlåtandet får man leta förgäves
efter någon analys som leder fram till
12 procents skatteplikt. På vilket annat
område skulle man kunna gå till väga på
samma sätt? Ett förslag om en ny skattesats,
vilken som helst, föregås av ingående
beräkningar. Skall vi bygga
vägar eller bestämma, med vilken fart
de får trafikeras, anses det självklart
att man planerar i stort och i detalj.
Det faller ingen in att bara utan vidare
dekretera att 30 km eller 40 km i timmen
skall vara den tillåtna hastigheten.
Men när det gäller villkoren för hela
vår produktion, själva grundbetingelserna
för arbetslivet, då höftar man
till helt enkelt. Inte ens en snabbremiss
anses nödvändig.

Nå, men alternativet, frågas det. Vad
vill högerpartiet göra i stället?

Frågas det, som t. ex. herr Kärrlander
gjorde här på förmiddagen, vilka
extraskatter vi vill sätta i stället för
koalitionsregeringens är svaret: Inga! Vi
känner inget ansvar för den regeringspolitik
vi från dess begynnelse motsatt
oss. Därför tar vi ingen del av ansvaret
för extraskatterna. Vi kan inte so att den
rätta vägen ut ur regeringens kris är
produktionsfördyrande .skatter eller skatter
som flyttar över ännu mer av människornas
rätt att använda sina egna
pengar till finansdepartementet. Vi tror

Investeringsavgift

över huvud taget inte på att man gör
människornas slantar mer värda genom
att låta staten ta hand om dem. Därför
röstar vi emot dessa skatter som en
man. Vi vet att investeringsavgift och
bilaccis i dag lägger grunden för investeringsavgift
och bilaccis i framtiden,
kanske efter gammalt känt recept
under andra namn. Därför tar vi principiellt
avstånd från dem. Därför kommer
vi att, om vårt krav på rent avslag
röstas ned — och den saken har väl
herr Sköld och herr Hedlund redan
ordnat — att kämpa för uppmjukningar
och undantag på särskilt ömtåliga områden,
t. ex. jordbrukets.

Här skall jag, herr talman, be att få
besvara herr Norups fråga till mig.
Den löd så här: Vill högerpartiet undanta
jordbruket från följderna av en
rörlig ränta? Nej, varför skulle vi vilja
det? En rörlig ränta skulle på någon
sikt bidra till att utöva ett tryck nedåt
på kostnadsnivån, även på jordbrukets
kostnader, men en investeringsavgift
har en rakt motsatt verkan. Det är väl
ändå ingen som tror, att en skatt till
staten är detsamma som en ersättning
till spararna, herr Norup!

Investeringsavgiftens indirekta följder
drabbar alla jordbrukare i minst
lika hög grad som övriga medborgare.
Det är fel att tro att investeringsavgiften
direkt endast skulle råka storjordbruken.
Alla de småbruk i jordbruk
och skogsdrift, som samverkar i olika
former för att utnyttja moderna maskiner,
blir ju skattepliktiga. Jordbrukets
ekonomiska föreningar, där majoriteten
bland delägarna är småbrukare, får
ofrånkomliga både direkta och indirekta
kostnader.

Dessutom är jordbruket, som herr
Pettersson i Dahl var ärlig nog alt medge,
i själva verket sämre ställt än andra
näringar så till vida, att all byggnadsverksamhet
för rörelsen under 1955 blir
skattebelagd. Jordbruket har inga tidigare
beviljade byggnadstillstånd att falla
tillbaka på. Till allt detta kommer ju,

106 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

att investeringsavgiftens tvillingskatt,
bilaccisen, hårdast träffar landsbygdens
folk.

Det är möjligt att den efterfrågan,
som regeringens politik under ett antal
år dämt upp, plötsligt bryter sig fram
med en kraft som skapar svårigheter.
Denna följd av regeringspolitiken skall
inte förnekas. Man kunde både ha förutsett
den och förberett den. Förberett
den genom en förebyggande penningpolitik,
genom åtgärder, som givit sparandet,
det enskilda och frivilliga sparandet,
en större chans. Att köpa en bil
är ett sätt att använda den del av den
personliga inkomsten, som inte går till
absolut ofrånkomliga utgifter. Varje inkomsttagare
väger detta sätt mot andra
— mot insatsen för ett eget hem eller
för en sommarstuga, mot behovet av en
sparslant för kommande tider. Den ekonomiska
politikens uppgift är att göra
det val förnuftigt ur enskild synpunkt,
som är förnuftigt ur gemensam. I nuvarande
läge betyder det att göra det frivilliga
sparandet mer lockande, att ge
sparbanksboken eller förbättringar i
den egna verkstaden eller på den egna
gården eller grundplåten till det egna
hemmet större vikt vid människornas
fria värderingar. Det gör man inte med
regeringens politik, men man gör det
med högerpartiets.

Herr Hedlund bad mig förut här i
dag på förmiddagen att åtminstone i
korthet precisera högerpartiets program,
och jag skall gärna göra det i
några korta punkter: Aktiv penningpolitik
med rörlig ränta, konkreta och
omedelbara åtgärder till sparandets
främjande, skattesänkningar, byggda i
första hand på verkliga minskningar i
statens utgifter, hård kostnadskontroll
och frigjord omprövning av de offentliga
anläggningsutgifterna, stärkt äganderättsskydd
och systematiska åtgärder
för äganderättens spridning — detta är
högerpartiets program. Det är ett praktiskt
program för att mobilisera männi -

skorna i det säkra framåtskridandets
tjänst.

Allmänna talesätt — säger regeringen.
Det säger den om allt som inte passar
in på dess millimeterpapper. Sedan
1948 har regeringen förklarat varje förslag
till spararnas fromma för omöjligt.
Sedan 1951 har den röstat mot varje
förslag till systematiskt planerad återhållsamhet
med skattebetalarnas pengar.
Allt är omöjligt — allt utom den omöjliga
politik regeringen driver. Nu ligger
högeralternativet på riksdagens bord,
utformat i en rad partimotioner. Vad
tänker regeringspartierna göra mer än
att avslå dessa motioner, mer än att
pressa nya extraskatter igenom i en
allt ovilligare riksdag, mer än att vänta
på nästa kris?

Regeringen kan inte själv tro att en
ekonomisk politik i vår tid kan byggas
på dess tvångssparande och högskatteteknik.
Den måste vara medveten om
att även i dess bild spararna måste
stå i centrum. Den måste vara medveten
om att i vårt samhälle sparandet inte
är en uppgift för de rikaste få men för
de många och små. Den måste snart
bli klar över att tiden att handla är
inne.

Vad vi i högerpartiet tänker, vad vi
vill, vet regeringen. Nu frågar jag: Vad
tänker sig de båda regeringspartierna
för praktiska åtgärder för att ge småspararna
vilja, mod och förtroende? Vad
har de båda regeringspartierna för planer
för att komma denna avgörande
samhällsfråga in på livet? Investeringsavgifter
och bilacciser är inget svar.
De är kortsiktiga undanflykter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig nu att
efter herr Hjalmarsons anförande återvända
till dagens diskussionsämne. I
den reservation som är fogad till det
föreliggande utskottsbetänkande! uttalas
det, att det finns risker för en utveckling
i inflationistisk riktning. Det före -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 107

faller alltså soin om alla i utskottet,
både dess majoritet och dess reservanter,
vore eniga om detta. Herr Ohlin
tycks ju inte ha riktigt samma uppfattning,
fast det är svårt att veta vad
han egentligen menar. Han säger att
det behöver inte finnas några sådana
risker under två villkor. Det ena är
att regeringen för en riktig politik, och
det andra är att arbetsmarknadens
parter beaktar det föreliggande läget.
Även denna herr Ohlins formulering
förutsätter emellertid, att någonting
skall göras, därför att regeringen kan
ju inte föra en politik utan att den innefattar
någonting av handling. Det är
därför som nästa steg i vårt resonemang
väl skall bli detta: Vad bör man vidta
för åtgärder? Herr Ohlin säger att de
skall vara lämpliga och inte olämpliga,
och det är nog ett ord som är sant och
riktigt, det är bara fråga om vad man
menar med lämplig. Från regeringens
sida har det sagts vad vi anser bör göras.
Vi anser att det bör vara en återhållsam
politik över hela linjen. I den
del av den ekonomiska verksamheten
som är offentlig, och det är ju en stor
del av det hela, är förslag framlagda i
statsverkspropositionen. Det föreslås en
åtstramning av statens investeringar,
det föreslås en återhållsamhet beträffande
statens utgifter. Den som inte
tycker att de offentliga investeringarna
tillräckligt trängs tillbaka, såsom till
exempel herr Hagberg i Malmö här i
dag givit till känna, har ju möjlighet att
på vanligt sätt föreslå riksdagen de ändringar
som därvidlag kan tänkas, om
man alltså kan gå längre. Och om herr
Hjalmarson anser, att det utrymme som
i statsverkspropositionen är tillmätt
egnahemsbyggandet är för litet, då har
ju högern full frihet att föreslå, att man
skall öka på den punkten, vilket ju
innebär att indirekt de statliga investeringarna
där kommer att ökas. Regeringen
liar varit ense med riksbanken
när den genomfört en allmän kreditåtstramning
för alt därigenom få

Investeringsavgifl

en lägre puls i det ekonomiska livet.
Men då säger vi vidare: Det finns
två områden där det råder en alldeles
särskild tendens till expansion, där
expansionen är mera påtaglig än inom
andra områden. Det gäller den enskilda
sektorns investeringar, och det gäller
bilkonsumtionen. Vi menar alltså att
det är riktigt att man ökar trycket särskilt
mot dessa båda områden, där det
är påtagligt att expansionstendenserna
är de starkaste.

I detta sammanhang skall jag yttra
några få ord om bilismen och bilfrågan.
Jag liyser den uppfattningen att det
är en naturlig och riktig utveckling att
med stigande välstånd antalet motorfordon
ökas. Inte kan jag se någon
gräns för hur långt den ökningen skall
gå. Det är inte detta tvisten gäller i dag.
Tvisten gäller hur snabbt denna utveckling
skall ske. Det är ju ett faktum att
vi intar en alldeles enastående ställning
i Europa i fråga om antalet bilar i förhållande
till folkmängden. Det har därvidlag
skett en mycket hastig utveckling,
och det är klart att denna utveckling
medför en stor påfrestning
för vår ekonomi och vårt samhälle; inte
bara det att det betyder att vi får svårigheter
att betala alla bilar som man
vill importera från utlandet, det ställer
ju fordringar på vägarna, det ställer
fordringar på nya genomfartsleder genom
tätorterna, det ställer anspråk, som
det inte är möjligt för samhället att på
en gång genomföra. Nu talar herr Ohlin
om brutna löften från min sida — han
har dem i punkter, 1 och 2 o. s. v. Det
är märkvärdigt att när det från min
sida eller från någon annan som tillhör
regeringspartierna uttalats en mening
om något detta genast från oppositionen
betecknas som ett löfte till valmännen.
Om vi skulle ta oss före att
plocka fram ur riksdagsprotokoll och
tidningsreferat alla de meningar herr
Ohlin under årens lopp strött omkring
sig och förvandla dem till löften, skulle
vi få en lustig och rolig provkarta.

108 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

In ves ter ingsa vgift

Jag yttrade förra hösten vid den ekonomiska
debatten några ord i första
kammaren, som var en deklaration mot
ett krav på att bilimporten skulle regleras.
Jag uttalade mig däremot och mot
att vi skulle återgå till den gamla formen
av regleringar och att människorna
själva skall få bestämma vad de vill
köpa. Jag frågar: Är det verkligen så
att förslaget till bilavgift i dag hindrar
människor från att köpa bilar? De får
väl själva fortfarande bestämma vad de
vill använda sina pengar till. Men det
är klart att man kan säga, att den gången
sade finansministern också något
om bilaccisen. Ja, det är tyvärr på det
sättet, när det gäller åtgärder som bilavgifter
eller när det gäller investeringsavgifter
eller räntehöjningar, att
det är nödvändigt att förhindra ryktesspridning.
Det är nödvändigt att försöka
förhindra att en sådan åtgärd
kommer till allmänhetens kännedom.
En sådan kännedom kommer att utlösa
en spekulation, som om en dylik åtgärd
vidtoges skulle skapa ett försvårat läge
och leda till att somliga gjorde onödiga
vinster och andra onödiga förluster. Jag
vill också säga här att när man påpekar,
att jag 1951 förklarade att bilaccisen
var en varuskatt, och att den
liksom andra varuskatter skall gå till
budgeten, det är klart att man kan säga,
att jag intagit en annan ståndpunkt i år.
Men det är inte så att jag släppt min
principiella inställning. Jag håller fortfarande
hårt på att varuskatter är varuskatter,
och om en viss vara drabbas av
sådan skatt, skall inte inkomsten därav
med nödvändighet gå till ett bestämt
ändamål. Jag kan därför inte gå med
på att det är en självklar sak att en
skatt på bilar nödvändigtvis skall gå
till automobilskattefonden. Men trots
att jag har denna uppfattning, har jag
ändå i år föreslagit att pengarna från
bilaccisen skall gå till bilskattefonden.
Varför har jag gjort det? Jo, därför att
jag ser att det trots överskottet i automobilskattefonden
i en ganska nära

framtid kommer att ställas så stora krav
på medel ur densamma, att det inte är
ur vägen att förstärka den. När jag no
gjort detta avsteg från mina åsikter,
trodde jag att jag samtidigt tillmötesgick
opinionen inom vissa motorkretsar.
Jag har inte haft något emot att
göra denna eftergift, men om t. ex. herr
Kristensson i Osby nu tycker att jag
skall stå för mina ord 1951, så får han
gärna föreslå att pengarna skall gå till
budgeten. Jag kommer inte att kämpa
emot honom då. Inte alls! De får gå till
budgeten, om herr Kristensson i Osby
så vill.

Sedan sade herr Ohlin, att Stockholms
stad inte kan göra vad som behöver
göras för bilismen därför att finansministern
inte vill att Stockholms
stad skall låna pengar. Men vad är det
för mening i att Stockholms stad lånar
pengar — vilket jag inte motsätter mig,
ty jag avslår aldrig framställningar om
lån, om det är krav från kommunerna,
som faller inom den kommunala kompetensen
— till arbeten som det inte
går att skaffa arbetskraft till? Det är
det som gör det omöjligt för oss att
investera hur mycket som helst. Vi har
inte arbetskraft till det.

Vidare vill jag säga några ord om de
begagnade bilarna, vilka har spelat en
stor roll här i diskussionen. Jag medger
gärna, att det principiellt sett är
riktigt, att försäljningen av begagnade
bilar inte innebär någon investering i
egentlig bemärkelse och inte heller utgör
något direkt tryck på vår ekonomi.
Men alla vet, att om man lägger en avgift
på nya bilar men inte på begagnade,
så stiger priserna automatiskt på
de begagnade bilarna. Men mer än hälften
av alla de begagnade bilar, som går
i handeln, bytes mot nya bilar. Detta
innebär, att om man inte lägger avgift
på de begagnade bilarna, så slipper en
person med utbytesbil vid köp av en
ny bil i verkligheten undan med en
mycket lägre avgift än den person, som
icke har någon begagnad bil att lämna

Onsdagen den 9 februari 1955 era

Nr 4

109

i utbyte. Och vill man draga konsekvensen
av detta, så måste man väl
ändå medge att verkan av investeringsavgiften
då icke blir den avsedda, utan
då bör man i själva verket höja avgiften
för att nå den avsedda effekten.

När jag nu går över till att diskutera
de medel som kan tillgripas, har jag
alltså pekat på vår utgångspunkt, nämligen
att vi har en tendens till expansion
beträffande investeringarna i den
enskilda sektorn och när det gäller bilkonsumtionen.
Först vill jag emellertid
taga upp en annan fråga, som herr Hagberg
i Malmö här var inne på. Han
ställde den frågan till mig: »Är det investeringarna
eller är det lönekraven,
som är de drivande krafterna i den utveckling,
som nu medför inflationsrisk?
Ja, alla vet hurudan utvecklingen har
varit. Under hösten 1953 och hela våren
1954 rådde det stark pessimism
inom företagarvärlden. Men så småningom
upptäckte man att den amerikanska
konjunkturdämpningen höll på att försvinna,
och man fann att det var lätt att
sälja svenska exportvaror. Det började
hägra ökade vinster, vilket ledde till att
man försköt tidtabellen för sina planerade
investeringar, naturligtvis för att
få ännu större vinster. Detta skapade
förväntningar, som gjorde att det inom
det ekonomiska livet under det senaste
halvåret har rått en stämning, som pekat
på överkonjunktur. Det är inte så
förunderligt om löntagarorganisationerna
i den stämningen, när de övervägde
sin inställning till avtalsrörelsen, sade
sig, att om det blir ökade vinster, så
skall vi vara med och dela. Därför är
vinstutvecklingen inom industrien och
handeln det primära. Det är det som
har skapat investeringstrycket, och lönekraven
kommer som en ganska sekundär
företeelse. Med de utgångspunkter,
som vi från regeringens sida intar,
har vi därför stannat för att föreslå de
avgifter, som nu föreligger till behandling.
Vi har alltså med dessa velat ska -

Investeringsavgift

pa en dämpning just på de två områden,
där expansionen är som starkast.

Reservanterna har ett annat alternativ.
Jag vet inte om det är herr
Hjalmarsons alternativ också, ty herr
Hjalmarson säger sig ju intet ansvar ha,
och när han föredrog sitt anförande verkade
han mera vara nihilist än ledare
för ett borgerligt parti. Men i reservationen,
och när man diskuterar med
herr Hjalmarsons partivänner åtminstone
i första kammaren, så får man
uppfattningen att de känner ansvar för
utvecklingen och har sin mening om
vad som bör ske, och man kan diskutera
de olika tingen sakligt. Det av reservanterna
framlagda alternativet är ju
generellt verkande kreditåtstramning
med rörlig ränta. Det är ett mångordigt
medel — det behövs i alla fall flera ord
för att uttrycka det. Men det ger samtidigt
intryck av att innefatta mer än vad
det verkligen gör, ty det är i själva verket
på det sättet, att riksbanken har tilllämpat
en rörlig ränta för att stödja
sina marknadsoperationer ända sedan
oktober månad i fjol. Den gör det allt
fortfarande, och jag föreställer mig att
den kommer att göra det även i fortsättningen.

Det tillämpas alltså nu både kreditåtstramning,
som jag förut har sagt,
och en rörlig räntesättning som stöd
för marknadsoperationerna. Vad är det
då som är kvar i detta oppositionens
räntebegrepp? Jo, det är — som herr
Ohlin också mycket riktigt var inne på
— en räntehöjning, som skall verka som
en kostnadsfaktor och åstadkomma en
dämpning genom att skapa kostnader
för näringslivet.

Nu är det klart — det har jag förstått
på resonemangen — att man från
oppositionens sida inte godkänner vår
utgångspunkt, att den privata sektorns
investeringar och bilkonsumtionen är
det som behöver hållas tillbaka. Herr
Hagberg i Malmö har ju mycket klart
sagt ut, att vad det är fråga om är konsumtionen
och de offentliga investe -

Ilo Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

ringarna. Det kan hända att våra meningar
skiljer sig på det sättet, att reservanterna
anser att det är de offentliga
investeringarna och konsumtionen
som man måste hålla tillbaka. Vad de
offentliga investeringarna beträffar har
man möjlighet att demonstrera sin vilja
genom förslag i riksdagen, och det är
väl så att man anser sig kunna verka
återhållande på konsumtionen med tillhjälp
av en höjd ränta, som skall vara
en kostnadsfaktor.

Jag tycker i alla fall att vi rent principiellt
har kommit varandra en bit
närmare, särskilt om man från reservanternas
och oppositionens sida skulle
vilja erkänna, att det som är kvar av
deras alternativ är den höjda räntan
som kostnadsfaktor. Ty vad man än
säger, herr Gustafson i Göteborg och
andra som har känt sig illa berörda,
är det dock så att man på reservanternas
sida erkänner, att investeringsavgiften
är ett av de medel, som kan användas
för att hålla tillbaka en överkonjunktur.
Det är bara det att man
på reservanternas sida förmenar, att
den höjda räntan skall komma först i
de lindrigare fallen och avgiften komma
i mera extrema konjunkturlägen.
Jag kan för min del mycket väl erkänna,
att en höjd ränta kan vara en
dämpande kostnadsfaktor, och jag
skulle inte vilja säga, att en höjd ränta
kan jag aldrig vara med om. Men jag
säger tvärtom mot reservanterna. Jag
säger att investeringsavgiften är det
medel, som man kan använda när man
vill nå en begränsad effekt; den stora
klubban är att gripa till dessa kraftiga
räntehöjningar, och det får man
spara med till allvarligare tillfällen.

Jag kände mig ganska rörd, när jag
hörde herr Ohlin tala. Han är ju Saulus
som har blivit Paulus, ty det är inte
så många år sedan herr Ohlin befann
sig på samma linje som jag och mina
meningsfränder gör i räntefrågan, men
i dag är han absolut en ivrigare och
skickligare försvarare av den höga rän -

tans politik än den ursprungliga bäraren
av förslaget, nämligen högerpartiet.

När reservanterna skall redovisa sitt
motstånd mot investeringsavgiften,
kommer de med en hel lista på nackdelar,
som avgiften skulle föra med sig.
Det är mycket enkelt och lättfattligt,
och jag är mycket tacksam därför. Reservationen
omfattar bara en sida text
och den utgör egentligen en lista över
dessa nackdelar; därför får man lätt
tag i dem, kan lätt studera dem och kan
lätt skaffa sig en mening om dem. Jag
har sagt många gånger förr och jag säger
fortfarande: Det finns inga generella
medel — och till dem hör investeringsavgiften
— som icke har
nackdelar. De måste slå mer eller
mindre blint, det är naturligt. Därför
kan jag visst gå med på att det ligger
något i dessa anmärkningar.

Men när jag överväger, huruvida dessa
nackdelar icke skulle finnas om man
i stället ginge den andra linjen med en
räntehöjning såsom medel att dämpa
konjunkturen, kommer jag till det resultatet
att det faktiskt förhåller sig
så, att dessa nackdelar finns där då
också. Den omfattning i vilken dessa
nackdelar kommer att verka blir emellertid
beroende på den verkan som den
höjda räntan över huvud taget har. Och
har den inte någon särskild eller någon
åsyftad verkan, då har den naturligtvis
inte några större nackdelar heller. —
Inte heller jag skall tala om vad som
förekommit i första kammaren, men så
mycket kan jag säga att ett argument
som där framfördes för räntehöjning
var, att det i så fall blir billigare för
näringslivet. Om det blir billigare kommer
räntan självfallet också att få betydligt
mindre verkan.

Den rörliga räntan har så många fördelar,
säger man. Den är ju så smidig.
Jag vill säga en sak till herr Hagberg
i Malmö. Herr Hagberg har här påstått
att professor Lundberg skulle ha sagt
att räntevapnet är så hanterligt, det kan
ändras från månad till månad, från

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

vecka till vecka. Herr Hagberg är ju
gammal tidningsman och vet att sanningar
som står att läsa i tidningar alltid
är relativa. Jag föreställer mig att
herr Hagberg fått denna uppgift i en
ledare i Dagens Nyheter härförleden,
där man påstod att professor Lundberg
hade sagt detta i Nationalekonomiska
föreningen. Men det sade han inte. Det
var jag som citerade en icke namngiven
professor. Här kan jag emellertid
tala om vem den professorn var. Han
heter Bertil Ohlin. De ord som herr
Hagberg citerade står att läsa i riksdagens
protokoll, ty de ingick i herr
Ohlins anförande vid remissdebatten.
Vi kom alltså tillbaka till herr Ohlin
som källan — och det blev inte någon
förstärkning av argumenten.

Herr Ohlin har också på annat sätt
bidragit till den här »smidigheten».
När man använder investeringsavgift
får man hoppa, jag tror han sade stavhopp,
men med den höga räntan kan
man smyga så nätt. Ja, det är alldeles
rätt. När räntan skall ned igen, då
smyger den så nätt, men om man skall
tillgripa den och höja den i en akut
sitution, då får den också ta ett hopp.
Det kanske räcker med ett höjdhopp,
men det blir i alla fall ett hopp.

Nu har herr Ohlin försökt att omvända
oss med sitt stora tal om erfarenheter
från andra länder. Han lämnade
bl. a. en uppgift om att det engelska
sparandet hade ökat så kolossalt
sedan man började med den s. k. rörliga
räntan, d. v. s. med räntehöjningen.
Jag kan inte ge något omdöme om
den saken, ty jag har faktiskt inte haft
tid att lära mig den engelska utvecklingen,
men det är i varje fall så, att
det personliga sparandet ökat mycket
kraftigt här i Sverige också efter kriget.
Konjunkturinstitutet har räknat ut
att det varit en sådan stegring på tre
miljarder från 1946 till 1954. Räknar
man bort försäkringssparandet, står det
iindå kvar en å två miljarder. Man får
nog säga att det är en ganska kraftig

Investeringsavgift

stegring som vi har fått, trots att vi icke
har tillämpat den höjda räntans
politik.

I övrigt skall jag inte gå in på dessa
jämförelser med främmande länder, ty
det är ju, som herr Ohlin säger, så
svårt att avgöra det ena och det andra
och det blir aldrig något resultat av
jämförelserna. Det var emellertid en
sak som intresserade mig särskilt i
herr Ohlins anförande. När herr Ohlin
hållit på att räkna upp de länder som
haft så utmärkta resultat av räntehöjningen
passade han på att säga: Och
så har vi Belgien, men därvidlag får
man akta sig för jämförelser, tv Belgien
har ju en arbetslöshetsförsäkring
som gör att man kanske redovisar en
felaktigt hög arbetslöshetssiffra. Jag
förstår avsikten, herr Ohlin. Belgien
var inte något lämpligt exempel, och
därför var det bäst att få bort det ur
bilden snarast möjligt. Jag skall inte
heller ge något omdöme om Belgien.
Jag vet emellertid, att man inom OEEC
gång på gång under den förra belgiska
regimens tid riktade uppmaningar till
Belgien att icke föra en sådan deflationspolitik,
som landet då gjorde, att
icke ha denna stora arbetslöshet och
skaffa sig dessa stora valutaöverskott,
som fallet var, på bekostnad av investeringarna
i näringslivet. Jag skulle
också kunna nämna, att arbetslösheten
i England under åren 1951—1953 ökade,
samtidigt med att man hade den
högre räntan. Jag skall inte för min
del påstå, att den höjda räntan hade
någon skuld till detta. Problemet är
emellertid alldeles för invecklat för att
vi skall kunna gå in på det här. Det är
inte mycket mening med att hålla på
med sådana jämförelser.

Sedan försökte herr Ohlin lära oss
vissa ting om hur utomordentligt en
räntehöjning verkar. Del var framför
allt en sak, som han förde fram, och
det var att det inte är rätt att säga, att
eu räntehöjning inte har någon inverkan
på den, som har möjlighet till egen

112

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

finansiering, ty, sade herr Ohlin, den
som har obligationer eller aktier säljer
inte dessa för att skaffa pengar till investeringar
när räntan stiger. Han behåller
dem, ty han räknar med att räntan
sedan skall falla, och i så fall skulle
han göra en förlust, om han sålde dem
tidigare. Så kan man ju säga, herr
Ohlin, men är det så alldeles säkert,
att personen i fråga räknar med att
räntan faller? Han kanske räknar med
att den tar ett nytt steg uppåt, och
vad säger han då? Jo, antagligen att
det väl i alla fall är bäst att sälja omedelbart
och ta den förlust, som redan
uppkommit, för att skaffa pengar till
investering.

Detta var det ena. Det andra, som
jag skulle vilja dröja vid, är ett litet
citat ur professor Welinders artikel i
tidskriften Balans, där det står: »Däremot
är det tvivelaktigt om en räntehöjning
har nämnvärd betydelse för
industriföretagens investeringar. Dessa
torde främst bestämmas av avsättningsmöjligheterna,
förväntningarna om den
kommande utvecklingen av byggnädskostnader,
maskinpriser o. d. samt av
likviditet- och kreditmöjligheter. Kan
ett företag avsätta en ökad mängd produkter
till gällande pris, är en investering
i regel så lönande, att en halv eller
en procents räntehöjning ej påverkar
vinstkalkylen, vilken aldrig kan vara
exakt.»

Jag har inte alls tänkt vara någon
skiljedomare i denna fråga mellan professor
Bertil Ohlin och professor Carsten
Welinder. Jag har bara velat anföra
ett exempel på att den alldeles
självklara erfarenhet, som herr Ohlin
här serverade oss och som han ville,
att vi utan vidare skulle svälja, inte är
enstämmig bland människor, som sysslar
med dessa ting. För min del ger jag
inte så mycket för de fördelar av én
räntehöjning, som här har anförts.
Däremot måste jag säga, att investeringsavgiften
nog har vissa mycket bastanta
fördelar. Vi har ju t. ex. före -

slagit att investeringsavgiften skall
sättas in mot den privata sektorns investeringar,
där vi anser att en för
hög expansionstendens föreligger. Man
kan visserligen påstå, att det alltid är
nyttigt med investering och rationalisering,
men, som jag uttryckt det i finansplanen,
alla försök att göra nya
investeringar och rationaliseringar,
som skulle behöva ta i anspråk mer än
de resurser vi har, är ju inte till nytta
utan till skada.

Vi kan alltså sätta in investeringsavgiften
just mot denna sektor av näringslivet
och ta till den kraftigt, så
att den skapar en förväntning om att
den skall upphöra, att det alltså finns
något att tjäna på att vänta. Detta är
väl en fördel, och alldeles på samma
sätt är det med den föreslagna bilaccisen.
Det tilltalar emellertid inte oppositionen
att man väljer ett område, där
man tycker att åtgärden bäst behövs.
Oppositionen vill ha en allmänt verkande
åtgärd, såsom räntehöjningen.
Jag måste för min del ställa den frågan:
Vad kan det vara för intresse för oppositionen
att med en räntehöjning stegra
inteckningslåneräntan för alla jordbrukare
och höja driftkrediterna för
dem och för alla andra företagare? I
vems intresse kan det ligga att höja
räntekostnaderna för bostadshusen,
som hyrs ut, eller att fördyra bostadsbyggandet?
Sådant leder väl bara till
att vi får ytterligare svårigheter att
subventionera bort det hela. Vad har
vi för intresse av att höja räntan för
statens upplåning? Det har ju inte
någon större statsfinansiell betydelse.
Varken Kungl. Maj:t eller riksdagen
kommer att fatta sina beslut om åtgärder
beträffande de statliga investeringarna
efter ränteläget. Möjligen skulle
detta kunna gälla kommunerna, men
jag frågar, om det verkligen är någon
som tror att det blir så mycket av det
hela, då ju även kommunerna är beskattande
myndigheter.

Det är underligt att man inom oppo -

Onsdagen den 9 februari 1955 cm

Nr 4

113

sitionen ömmar så kraftigt för jordbruket
när det gäller dess investeringar.
Jordbrukarna har ju på grund
av bottenavdraget stora möjligheter att
slippa betala investeringsavgift, och de
allra flesta kan säkert vänta med sådana
investeringar som uppgår till större
belopp än 20 000 kronor. Däremot ömmar
man inte för jordbrukarna när det
gäller deras fastighetskrediter. En höjning
av räntan skulle ju i det avseendet
medföra stora utgifter för jordbrukarna.
Man ömmar inte heller när det gäller
den saken för de fastighetsägare
som har uthyrningsfastigheter. Man
kanske gör den invändningen, att jordbrukarna
i det senare fallet får sina
ökade kostnader täckta genom jordbruksregleringen,
och att fastighetsägarna
får sina täckta genom hyresregleringen.
Ja, det är en sak som jag
strax skall återkomma till.

Herr Ohlins funderingar om hur det
skulle ha gått, därest räntan höjts år
1946, lämnar jag åt sitt öde. Det är
allra bäst, herr Ohlin, att vi överlåter
åt historikerna att i sinom tid utreda
den frågan, ty de har helt andra möjligheter
att se objektivt på denna period
än vad herr Ohlin och jag har.

I diskussionen om investeringsavgiften
har jag gång på gång mött det argumentet,
att investeringsavgiften kan
övervältras på priserna och därför
verkar kostnadsstegrande, vilket inte
en räntehöjning gör — den verkar i
stället kostnadsnedpressande. Till stöd
för detta rgument har herr Ohlin här
åberopat vissa erfarenheter, som inte
på något sätt är vitsordade av alla utan
beträffande vilka det råder ganska delade
meningar. Låt oss emellertid försöka
tänka oss in i, hur investeringsavgiften
i praktiken skulle komma att
verka. Om det införes en investeringsavgift,
som kanske inom en grupp på
200 företagare i själva verket inte betalas
av mer än 20 företagare, eftersom
alla de andra väntar med sina investeringar,
så är det ganska självklart alt

Investeringsavgift

det inte finns någon möjlighet för dessa
20 företagare att övervältra sina ökade
kostnader på priserna, i varje fall inte
om det råder konkurrens inom branschen.
Är det så, att det trots gällande
lagstiftning kan på något sätt mellan
alla dessa 200 företagare inom branschen
träffas en överenskommelse om
att man skall höja priserna för att tillgodose
de 20 företagare, som drabbats
av investeringsavgiften, så sker det naturligtvis
en övervältring av kostnaderna
på priserna. Men så får det inte vara,
och följaktligen har vi inte någon anledning
att räkna med denna möjlighet.

En räntehöjning måste däremot, herr
Ohlin, leda till prisstegringar, ty den
drabbar alla, och åtminstone inom
en bransch, där man inte har någon
utländsk konkurrens över sig, är det
väl inte så svårt att övervältra räntehöjningen
på priserna.

Herr Ohlin har här frågat mig, vilka
priser som har höjts eller kommer att
höjas på grund av en räntehöjning. Jag
kan utan vidare säga att om det här i
Sverige sker en räntehöjning på en
procent, så kommer det att bli prisstegringar
på livsmedel och hyrorna kommer
att stiga. I det långa loppet kommer
denna höjning av hyrorna att uppgå
till 14 procent, men hur stor prisstegringen
blir för livsmedlen vill jag
inte åta mig att på rak arm räkna ut.

Man kommer alltså inte ifrån att en
räntehöjning medför prisstegringar,
och det var väl detta herr Hagberg i
Malmö avsåg, när han talade om att
konsumtionen borde begränsas. Kommer
det till stånd en räntehöjning och
därmed prisstegringar, tvingas människorna
att konsumera mindre. En
räntehöjning kan inte strama åt konsumtionen
och samtidigt verka prissänkande,
och det är väl inte tal om
annat än att det i praktiken skulle
uppstå prisstegringar till följd av en
räntehöjning.

Jag antar att när herr Iljalmarson
här talade om att man skulle skydda

8 — Andra kammarens protokoll 19''>.~). Nr 4

114 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

den samhällsekonomiska balansen genom
att höja priserna, så menade han
att högerns alternativ med en räntehöjning
och de prisstegringar, som
måste bli en följd därav, skulle få
denna effekt.

Vad beträffar talet om de där böterna,
som människorna genom den nya
investeringsavgiften skulle få betala
för att de gjorde investeringar eller
skaffade sig en bil, så medför ju även en
räntehöjning att människorna får betala
böter, nämligen för att de har en
bostad, för att de äter mat o. s. v. I det
ena fallet betalar man böter till staten
och i det andra fallet till dem som har
pengar att låna ut, vilket ju även är,
såsom har sagts i första kammaren,
hela svenska folket, ehuru det i verkligheten
inte gäller proportionellt.

Vidare vill jag säga några ord om
vad herr Kristensson i Osby här yttrat.
Jag log för mig själv, när herr Ohlin
talade om herr Kristenssons mycket
belysande anförande.

Varför log jag? Jo därför att herr
Ohlin brukar säga om herr Kristenssons
anföranden att de är belysande.
Jag gjorde en stilla reflexion: År detta
verkligen sant, kan då inte herr Kristenssons
anförande få tala för sig
självt?

Herr Kristensson har frågat om investeringsavgiften
skall bli tvåårig, i
enlighet med den motivering som jag
hade 1951, eller om den skall bli ettårig
som utskottet har antytt. Jag sade
1951 att den behövde vara tvåårig för
att bli effektiv. Utskottet säger att ju
kortare tid den gäller, desto lättare
får den folk att vänta. Bägge dessa synpunkter
har sitt berättigande. För en
tvåårig investeringsavgift talar det tekniska
skälet, att de som drabbas av avgiften
genom åtskilliga bokföringstransaktioner
i många fall slipper undan, om
avgiften avser ett enda år, men att detta
är svårare om avgiften gäller för två
år. Å andra sidan är det rätt som utskottet
säger, att ju kortare tid avgif -

ten gäller desto flera människor vill
vänta, vilket också är nyttigt.

Hur vi skall göra nu, vill jag inte
göra något uttalande om. Jag har i
propositionen antytt en medelväg, nämligen
den, att avgiften skall gälla för
1955 års investeringar men inte bara
skall tillämpas vid 1956 års taxering
utan också vid 1957 års taxering. Men
detta blir något som den kommande
höstriksdagen — om det blir en sådan
och det blir det väl, tror jag — får
ta ståndpunkt till. Även om vi väntar
till dess har ju intet ont skett, ty avgiften
får sin verkan, fastän på olika
sätt vare sig den gäller ett eller två år.

Jag fick faktiskt genom reservationens
ordalydelse den uppfattningen, att
man inom oppositionspartierna numera
ansåg att investeringsavgiften är en
generell metod och icke en reglering.
Men nu har jag märkt på herr Hagbergs
anförande, att det inte går att få bort
det missbruk av språket som det faktiskt
är att kalla investeringsavgiften
för en reglering. Det är en generell åtgärd.
Herr Hagberg säger att den inte
är generell, ty den drabbar bara ett
speciellt område. Men, herr Hagberg,
om man vill dra ut konsekvenserna av
detta resonemang, måste man ju säga,
att en räntehöjning inte heller är en
generell åtgärd, ty den drabbar ju inte
dem som inte lånar pengar. Det kan
hända att det är skillnad till graden
men absolut inte till arten. Investeringsavgiften
är en generell åtgärd och har
sina nackdelar. Den slår blint liksom
den höga räntan gör, men den är möjlig
att administrera.

Högern och folkpartiet, som i sin dagliga
propaganda framställer sig som regeringsfientliga
partier, som är mot regleringskrångel,
kommer nu och försöker
genom inbjudan till herr Pettersson
i Dahl och andra att, om de inte lyckas
få avslag på hela saken, driva igenom
eu hel rad undantag och en allmän
dispensregel. Skulle de lyckas med det,
har de skapat en verklig reglering. Hur

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

115

skall taxeringsnämnder över huvud taget
i många fall kunna avgöra om en
investering faller inom det område där
avgift skall utgå? Hur skall det t. ex.
kunna klaras ut om lastbilar, som inköpts
för Cellulosabolaget, Uddeholm
eller Billerud, skall användas i rörelsen
eller i skogsbruket? Exemplen kan
mångfaldigas. Det blir en hopplös uppgift
för taxeringsväsendet.

Dispens skulle lämnas, när särskilda
skäl förelåg. Vilka särskilda skäl? Somliga
säger att det är särskilda skäl när
investeringen sker för att tillvarataga
klenvirke, somliga talar om särskilda
skäl när textilindustrien har svårigheter.
Det blir en sådan oändlig mängd
försök från olika håll att hävda att särskilda
skäl föreligger, att det är ett
fullkomligt orimligt förslag att bara besluta
en sådan lagparagraf och sedan
låta det bli riksskattenämndens uppgift
alt klara ut saken. Det borde vara reservanternas
skyldighet att här föreslå
det jättebesvärsverk som skulle skapas
för att rå med den uppgiften.

Man säger på olika håll, att det ännu
inte finns någon prisstegring och att
det därför inte finns någon anledning
att tillgripa så hårda åtgärder som de
föreslagna. Herr Ohlin tyckte visserligen
att vi inte borde säga, att vi för eu
gångs skull inte kommit för sent. Herr
Ohlin har ju velat göra gällande att han
har sagt så mycket om dessa ting tidigare.
Åja, herr Ohlin har varit ganska
tyst ända fram till sista tiden, och han
vet ju fortfarande inte vilken ståndpunkt
han skall ta i denna fråga.

Men ingen kan väl bestrida att det
för några månader sedan växte fram
en sådan stämning i vårt land att alla
människor trodde att det skulle bli en
överkonjunktur och att det skulle komma
tendenser till kraftiga prisstegringar
och att den samhällsekonomiska balansen
skulle sättas ur spel. Det är
inte så i dag. Stämningen är mycket
lugnare. Detta frestar naturligtvis till
åt! intaga den attityd som folkpartiet

Investeringsavgift

intar, nämligen att säga att läget egentligen
är ganska lugnt. Men varför är
det ganska lugnt? Jo, denna tid på
året är det inte någon mera framträdande
ekonomisk aktivitet i vårt samhälle.
Ingen kan väl ändå blunda för
att de åtgärder som genomförts och som
föreslagits i mycket hög grad har bidragit
till att skapa det lugn som nu
råder. Jag skulle vilja säga till alla som
känner ansvar för samhällsutvecklingen,
att det inte går att släppa taget nu,
ty då kan man skapa en återuppblomstring
av dessa stämningar. Det är nog
bäst att fullfölja politiken, och jag tror
att det är mycket klokt handlat av kammaren,
om den nu bifaller utskottets
förslag. Redan som förslag har det visat
sig ha en god verkan, och förslaget
kommer säkert inte att förfelas, när det
sedan förs ut i det levande livet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var mycket som
herr Sköld lämnade åt sitt öde i sitt
anförande. Herr Sköld gav icke något
som helst svar på den centrala frågan
om möjligheten att öka sparandet. Oppositionen
har ett program, herr Sköld
och hans regering står tomhänta. Finansministern
gick till och med så
långt, att han betraktade räntan enbart
som en kostnad men ersättningarna till
spararna som en straffskatt.

Tycker högerpartiet att egnahemsbygget
blir för litet, så har vi möjlighet
att lägga fram ett annat förslag,
sade finansministern. Det har vi redan
gjort. Det är ett förslag som skulle
möjliggöra just det egnahemsbygge som
bostadsstyrelsen ansett erforderligt
men, herr finansminister, utan att vi
behöver ta mer offentliga investeringsmedel
i anspråk än regeringen tänkt
sig.

Vad är mest inflationsdrivande i nuvarande
läge, frågade finansministern.
Jag konstaterar att regeringen har va -

116 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsa vgift

rierat konfekten åtskilligt. Nyss var det
vinstkonjunkturen och kreditexpansionen,
som fick bära skulden; nu är det
bilismen och de privata investeringarna,
märk väl de privata investeringarna.
Ju mer man följer denna diskussion,
desto starkare känsla får man av
att den präglas av något slags metafysisk
inställning, i varje fall när den
aktuella situationen är den att vi och
norrmännen är ensamma om inflationsrisken
i världen. Allt ekonomiskt handlande
hänger ändå ihop, och att då diskutera
problemet på det sätt som regeringen
gör blir till sist detsamma som
att diskutera om hönan är upphov till
ägget eller om ägget är upphov till hönan.
Hur än ansvaret skall fördelas,
herr talman, kan vi ändå vara säkra
på en sak: att i vårt inflationsdrama
finns det alltid en ljusgestalt, det är
herr Sköld — kanske också en stjärngosse
— herr Hedlund.

Varför, herr finansminister, är just
de investeringar, som tämligen omedelbart
leder till ökad produktion, syndabocken?
De har relativt sett minskat
under senare år. Varför hotar just den
människa, som använder sina pengar
för att köpa en liten bil, jämvikten i
samhället? Hade hon inte köpt en bil,
så hade hon väl köpt någonting annat
— så som regeringspolitiken behandlar
spararna.

I tidskriften Tiden har en författare
sagt, att det måhända är bostadsbristen
som är orsaken till den ökade bilkonsumtionen.
Om han har rätt, skulle vi
öka bostadsproduktionen för att få
bättre jämvikt. Vi tror inte, herr talman,
på myten om de fördärvliga investeringarna
och inte heller på hotet
från bilköparna. Finansministern hävdade
att. bilismens utveckling gått för
fort. Antalet bilar per hundra personer
i vårt land är i dag ungefär detsamma
som det var år 1919 i Amerika — således
för 35 år sedan.

Jag kan mycket väl i och för sig förstå
finansministern, när han säger att

han är i den ställningen, att han inte i
förväg talar om att han tänker lägga
fram förslag om en bilaccis. Men, herr
finansminister, behöver regeringspartiet
verkligen gå så långt i att vilseleda
allmänheten, att man till och med ger
ut valbroschyrer, i vilka bilaccisens
avskaffande framställs som en framgång
för regeringspolitiken?

I botten av vår politik ligger en aktiv
penningpolitik med en rörlig ränta plus
en rad andra åtgärder. Med en rörlig
ränta menar vi inte, som herr Sköld
tycks tro, att de olika räntesatserna
rör sig i förhållande till varandra. Vi
menar i stället, att man godtar den
räntehöjd som möjliggör den eftersträvade
graden av restriktivitet på marknaden.
Hela det resonemang som finansministern
för om ränteförändringarnas
följder är så schematiskt, att det
blir verklighetsfrämmande.

En rörlig ränta skulle fördyra våra
bostäder, säger herr finansministern.
Vad har, herr finansminister, inträffat
under den tid då vi har haft en låst
ränta? Byggnadskostnaderna har stigit
som aldrig förr, och vi har förmodligen
i vårt land bland de högsta bostadskostnaderna
i hela världen.

Vad innebär ränteförändringar i en
penningpolitik av vår typ? Som vi ser
saken innebär ett tryck uppåt på räntenivån
helt enkelt människornas eget
sätt att signalera, att nu är det tid att
hushålla strängare, nu är det tid att
sänka kostnaderna. Att trycket lättar är
å andra sidan människornas eget sätt
att signalera, att nu är det tid att vara
frikostigare med användningen av våra
resurser, nu kan vi vara beredda att
ta på oss vissa kostnadsökningar eller
vissa nya kostnader.

Finansministern formulerade i dag
på förmiddagen — har det sagts mig —
oppositionens inställning till regeringspolitiken
så här — han snuddade vid
det även i sitt inlägg i kväll — att det
oppositionen vill ha, det kommer för
sent, och det den inte vill ha, det kom -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

117

mer för tidigt; jag tror det var så finansministerns
ord föll. Jag skulle nog
för min del vilja formulera om satsen
så här: det man vill ha, det kommer
aldrig, och det man inte vill ha, det
kommer alltid med regeringens politik.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag gjorde ett försök,
så gott jag kunde, att förklara varför
det är oriktigt att säga att det bara är
räntan såsom kostnadsfaktor som vi
fäster vikt vid. Jag talade om likviditeten,
kreditvolymen, finansieringsmöjligheterna,
den psykologiska verkan
och allt detta. Det har tydligen — jag
höll på att säga att det har varit som
att hälla vatten, men det får jag ta tillbaka
— inte gjort intryck på finansministern.
Han säger att vi ser här, att det
är räntan som kostnadsfaktor det rör
sig om.

Jag konstaterar att finansministern
avböjer diskussion av det mera realistiska
och nyanserade slag, som jag verkligen
tror vore mycket nyttig.

Finansministern säger att jag nu vill
försvara en hög ränta. Herr finansminister!
Jag har gjort mig möda att
nämna siffror från utlandet för att bevisa
att jag menar att vi här behöver,
inte vad många skulle kalla en hög ränta,
men en rörlig ränta, som till en tid
innebär en höjd ränta, som jag emellertid
tror mycket snart skulle ersättas
av en ränta med sjunkande tendens, så
att man efter ett eller annat år skulle
komma till en lägre räntesats än den
man har, om man fortsätter med en
mera restriktionsbetonad politik.

Nu vill jag emellertid erkänna, att
när regeringen har släppt fram två engångsinflationer,
varav den ena, koreainflationen,
troligen hade varit svår att
helt undvika — det erkänner jag giirna
— och har släppt fram dem i onödigt
förstorad skala, är det klart att det be -

Investeringsa vgift

hövs starkare, hårdare ingripande nu
än vi skulle behövt för några år sedan.
När jag på hösten 1946 påyrkade, att
man skulle begränsa investeringarna
och ha en viss uppmjukning av räntepolitiken,
får detta ses mot den bakgrunden.
Jag tror att min ståndpunkt
där har utvecklats ungefär i takt med
det ändrade ekonomiska läget.

Men, herr finansminister, om vi skulle
tala om det där med åsiktsförändringar,
vad Er beträffar och mig, så kanske
det kan intressera Er, herr statsråd,
i första rummet, men kammarens ledamöter
i övrigt kanske inte mindre, och
alldeles särskilt herrarna från bondeförbundet,
när jag påpekar att finansminister
Sköld här i denna kammare för
23 år sedan, år 1932 -— och det mitt
under brinnande kris och arbetslöshet
— var en varm försvarare av en mycket
hög ränta, en mycket högre ränta än
någon här är talesman för.

Socialdemokraterna talar så många
gånger om trettiotalet. Yi är ytterst
återhållsamma med att göra det på vår
kant, men det må vara tillåtet för oss
att göra det någon gång. Tiden tillåter
mig inte att läsa upp herr Skölds vältaliga
försvar för den höga räntans politik,
som framfördes, märk väl, i en
tid av deflation och arbetslöshet. Vad
skall man säga om en sådan ståndpunkt?
Vill finansministern säga, att
nu begriper han bättre, så kan han kanske
säga det, men det skulle vara intressant
att höra just herr Sköld säga de
orden.

När finansministern säger att det
personliga sparandet har ökat starkt
också i Sverige — frånsett försäkringarna
har det ökat med en å två miljarder
kronor på sju år — vill jag säga
att det är en mycket obetydlig ökning
i jämförelse med den som har ägt rum
i England de senaste åren. Med hänsyn
till den realinkomstutveckling, som
här har skett efter kriget, finner jag
denna ökning i det enskilda sparandet
vara klart otillfredsställande, och det

118 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsa vgift

tror jag beror inte minst på den förda
ekonomiska politiken och på inflationsutvecklingen.

Jag citerade inte Belgien, herr statsråd.
Jag förstår inte vad statsrådet kan
finna för tröst i om Belgien har gjort
ett misstag genom att föra en deflationspolitik,
vilket jag i en kommitté
i Strasbourg har varit med om att kritisera.
Men, herr statsråd, Belgien har
varit med om att sluta ett stort avtal
med Holland — Beneluxunionen — och
i den unionen är det Belgien som har
haft den högsta kostnadsnivån. Om Belgien
i detta läge bedriver en sådan politik
kan man kritisera detta, men man
har i så fall skyldighet att upplysa om
att denna politik har förts mot bakgrunden
av att Holland har haft en lägre
kostnadsnivå än Belgien och att man
måste åstadkomma en utjämning. Hur
detta kan vara en tröst för socialdemokraterna
i Sverige begriper jag inte.

I England är arbetslösheten så låg,
att försöket att så där i förbigående
åberopa England måste misslyckas.
Dess arbetslöshet på föga mer än en
och en halv procent som årsgenomsnitt
vittnar inte om att en rörlig räntepolitik
framkallar arbetslöshet.

Sedan säger finansministern: Är det
säkert att en låntagare som har obligationer
räknar med att räntan kommer
att falla, han kan räkna med att den stiger
och skyndar sig att sälja? Men, herr
finansminister, det är ju just detta som
är en central uppgift för riksbankspolitiken
i varje land, att skapa ett sådant
läge att man får i huvudsak de
rätta förväntningarna. Det är detta som
är konsten i att använda kreditpolitiken
som styrande medel. Finansministern
försöker ge intrycket att professor Welinder,
särskilt känd som skatteexpert
liksom herr Sköld, skulle ha en annan
uppfattning än jag på denna punkt. Jag
kan inte här diskutera denna artikel i
detalj, men jag vill säga att finansministern
gav kammaren ett tämligen vilseledande
intryck av vad professor We -

linder verkligen menat, ty han betonade
just att räntan som kostnadsfaktor betyder
relativt litet men att likviditeten
och de psykologiska verkningarna, som
beror på hur kreditpolitiken sköts, är
det avgörande och enligt Welinders mening
mycket viktiga. På den punkten
ber jag att få ansluta mig till Welinders
uppfattning som är en annan än finansmininsterns.

När finansministern frågar varför vi
skulle höja räntan vill jag säga: Varför
har regeringen höjt räntan med 1U procent,
så att man fått nackdelarna men
inte fördelarna av en ränteförändring?

Vad utvecklingen under åren 1946—
1948 beträffar hänvisar herr Sköld till
historikerna. Det är mycket bekvämt
att, när det begärs att man skall lära av
begångna misstag, säga att detta skall
överlåtas åt historikerna, och då det
hänvisas till att det finns lärdomar att
hämta i utlandet, skjuter finansministern
också den saken åt sidan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern har
inte hört mitt anförande här i förmiddags.
Jag vill därför säga att jag i dag
inte berört frågan om fonderingen till
vägkostnaderna. Jag har emellertid,
herr finansminister, bl. a. citerat något
ur den socialdemokratiska valbroschyr
som kom ut i höstas och heter »Bra för
dig». Jag har där citerat bl. a. dessa
ord: »Bilen får inte bli för dyr i inköp
eller omkostnader.» Så lät det
1954. Så lydde det i löftenas värld i
den socialdemokratiska valbroschyren,
men hur är det i praktiken? Ett högt
skattetryck för motortrafiken och dessutom
nu denna accis.

Jag har ställt två frågor till regeringen
tidigare i dag, och på en av dessa
frågor har jag nu fått ett visst svar av
finansministern. Den gällde accisens
varaktighet. Jag ställde frågan med anledning
av att finansministern i pole -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

119

mik mot folkpartiet hösten 1951 gjorde
gällande att avgiften måste vara tvåårig
och inte ettårig för att göra någon
verkan. Herr finansministern svarade
inte klart på min fråga. Jag beklagar
att vi inte kan få veta livslängden på
denna investeringsavgift, den allmänna
och den särskilda, ty folk bör enligt
mitt förmenande ha rättighet att fordra
att få veta livslängden för att kunna
planera just efter detta. De vet annars
inte hur länge de skall uppskjuta en
investering för att gå fria från denna
avgift. Svaret var oklart. Menade herr
finansministern möjligen att varaktigheten
skulle bli ett och ett halvt år så
att avgiften skulle försvinna till nästa
val? Jag vet inte om jag har tolkat svaret
rätt. Jag vore tacksam för en mera
bestämd precisering.

Jag skulle också vilja fråga regeringen
som jag tidigare gjort: Ämnar
regeringen fortsätta med denna ryckiga
politik? Det har varit investeringsavgift
och bilaccis 1952 och 1953, ett fritt
år 1954 och nu 1955 bilaccis och investeringsavgift
igen. Ämnar regeringen
fortsätta denna politik, denna tröstlösa
vandring mellan investeringsskattebelagda
år och fria år? Jag vore tacksam
för ett svar på den frågan.

Herr HAGBERG i Malmö (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig i mitt
anförande i förmiddags citera ett uttalande
som angavs vara gjort av professor
Erik Lundberg. Jag följde ett
referat i Dagens Nyheter, som uppgav
professor Lundberg som den, som
gjort detta uttalande. Nu säger finansministern:
Det är inte professor Erik
Lundberg som gjort detta uttalande,
det är professor Bertil Ohlin. Han har
gjort uttalandet här i riksdagen och
det finns i kammarens protokoll. Detta
säger finansministern inte utan triumf
i rösten. Men, herr finansminister, inte
blir väl en sak oriktig, inte ens för

Investeringsavgift

finansministern, bara därför att det är
professor Bertil Ohlin som säger den?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Nej, herr talman, jag går visst med
på att en sak inte blir oriktig därför
att professor Ohlin säger den, men jag
hade den föreställningen att herr Hagberg
i Malmö, när han tog upp denna
uppgift, menade sig få ett ännu starkare
stöd genom att få även professor
Lundberg bakom uppgiften. Dessutom
är det väl riktigt att jag rättar en felaktig
uppgift. Det kan inte vara till
någon nytta att professor Lundberg
tillskrives ett yttrande som han aldrig
fällt.

Till herr Kristensson i Osby skulle
jag vilja säga att jag inte tillhör de
människor som bestämmer sina förslag
efter vad som skall hända till nästa
val. Jag tror att herr Kristensson är
alldeles för mycket uppfostrad i det
taktiska folkpartiet och därigenom har
lätt att få den uppfattningen, att alla
handlar som man där gör, men det gör
man inte hos oss.

Herr Kristensson frågade om vi ämnade
fortsätta med den ryckiga politiken.
Jag kan för min del inte ha någon
mening om huruvida regeringen kommer
att flera gånger föreslå investeringsavgifter
och bilacciser. Däremot
är jag säker på att varje regering får
föra en politik som förändrar sig med
konjunkturväxlingarna. Är konjunkturen
ryckig, så kommer politiken också
att bli ryckig.

Och så skulle jag vilja säga några ord
till herr Ohlin. Det skall inte bli så
mycket. Jag har inte här givit något
felaktigt uttryck för vad professor Welinder
har skrivit. Jag läste upp det
ordagrant, och det kan inte betvivlas
att vad han där har sagt står i rak
motsats till vad herr Ohlin anser. Jag
har inte därmed sagt att professor Welinder
har rätt, jag har bara velat säga

120

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investering-sa vgift

att åsikten om saken inte är enstämmig.
Därför är det ingen mening med
att herr Ohlin gör gällande att det finns
en objektiv uppfattning, som ser ut
på det eller det sättet.

Herr Ohlin säger att man väl kan
lära av erfarenheterna. När nu herr
Ohlin har varit så snäll att han velat
hjälpa mig att lära av erfarenheterna
från den gångna tiden, så säger jag
att jag inte betraktar professor Ohlin
som en objektiv läromästare där. Han
har alltför mycket med den tidens historia
att göra för att man skall ta för
kontant vad herr Ohlin säger. Det är
ju ofta så, att historien skrivs av motståndarna.
Det går bra i början, men
med tiden blir det rättat. Herr Ohlin
får gärna fortsätta, men jag tycker inte
att herr Ohlin är den rätte läromästaren.

Och så kommer vi till åsiktsförändringarna.
Jag skall inte gå in på någon
större polemik mot herr Ohlin.
Han vill här göra gällande att hans
omvändelse till den rörliga högräntans
politik skedde någon gång efter 1946.
Jag vill i alla fall slå fast att det har
skett sedan jag blev finansminister och
därför också efter Korea, och då blir
det svårare att förklara.

Sedan är det ju allmänt bekant —
och herr Svensson i Ljungskile är ju
en ivrig sanningssägare på möten och
i artiklar — att jag har ändrat mening
alldeles kolossalt sedan början
av 30-talet. Men jag skulle bara vilja se
den människa som inte radikalt har förändrat
sin mening i ekonomiska ting
under den tidrymden. Den som inte har
gjort det är absolut förbenad, ty det har
blivit en fullständigt ny syn på samhällsekonomien
under den tidsperiod
som herr Ohlin talade om. Jag skäms
faktiskt inte ett dugg för att jag också
har radikalt förändrat mina uppfattningar
under denna långa tidrymd.

Till slut bara ett ord till herr Ohlin.
Han vände sig emot att jag hade velat
slå fast att han hade talat varmt för

en hög ränta. Herr Ohlin nämnde —
jag kan inte ha hört fel — att man
fick räkna med en höjning från bottenläget
på 1 å 114 procent. Jag tycker
det är en hög ränta. Sedan kan herr Ohlin
så mycket han vill tro på att räntan
kommer att sjunka. Det är bara en tro.

Så några ord till herr Hjalmarson.
Vi har de högsta byggnadskostnaderna
i världen, det kanske herr Hjalmarson
har rätt i. Men jag skulle vilja ställa
den frågan: Har det inte varit så alltid
så länge vi kan minnas? Det har väl
inte i det avseendet inträtt någon förändring
på senare tid, inte vad jag vet
åtminstone.

Herr Hjalmarson fick inte något svar
på den centrala frågan om sparandet.
Det svarade jag på i remissdebatten.
Det finns ingen anledning för mig att
upprepa vad jag där sade. Det är bara
att gå och läsa i protokollet. Är det
också inte litet konstigt att säga, att vi
på vår sida har en metafysisk inställning
därför, att Sverige och Norge är
ensamma om att ha inflationsrisker?
Hur var det häromdagen? Höjde inte
Bank of England diskontot med 14 procent?
Varför? Var det inte därför att
man också där kände att det var inflationsrisk
i luften? Sedan kan jag till
sist gärna medge att det nog är så, att
vad högern vill kommer aldrig och vad
högern inte vill det kommer alltid.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! En å en och eu halv
procent från bottenläget var det jag
sade, herr finansminister, inte från dagens
läge, glöm inte det!

Finansministern säger att jag inte
kan komma med några definitiva historiska
sanningar. Nej, det är så riktigt.
Men att därför, herr finansminister,
dra den slutsatsen att man skall
skjuta åt sidan diskussionen om våra
och utlandets erfarenheter och säga att
vi inte kan lära oss någonting därav,
det är en tämligen överlägsen attityd,

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

121

som dessutom, vill jag säga, är mycket
teoretisk, ty man kan väl ändå försöka
lära av erfarenheten.

Sedan säger finansministern att han
läste ordagrant vad Welinder hade
skrivit. Ja, tacka för det, läsa innantill
kan finansministern. Men, herr finansminister,
ni utelämnade de saker som
gav ett helt annat intryck, där Welinder
uttryckligen betonar betydelsen av likviditetsförändringar
och psykologiska
förändringar, vilka jag också starkt betonade
när jag framhöll att den direkta
kostnadshöjande verkan var endast en
del av problemet.

Eftersom finansministern var vänlig
att citera mig — jag är mycket smickrad
över detta — skall jag be att få citera
professor Lundberg. Han skrev för
inte så länge sedan en mycket central
mening: »Man kan också uttrycka förhållandet
så, att vi inte frivilligt velat
betala för det snabba framåtskridandet
genom att prestera erforderligt sparande.
» Sedan kommer längre fram: »Följden
av knappheten på sparande har
blivit relativt höga och ofta stigande
priser med stora företagsvinster som
resultat.» Nog kan detta citat åberopas
både av herr Hagberg i Malmö och av
oss andra som stöd för vår uppfattning.

Finansministern säger att lian har
ändrat sin mening sedan 1930-talet. Det
gläder mig att han till och med kunnat
övervinna sin motvilja mot att uttala
det. Men tänk hur den svenska socialdemokratien
har kritiserat oss i oppositionen
för att vi i dag på vissa punkter
liar en annan mening, inte än vad
vi själva ansåg utan vad våra föregångare
på 1930-talet ansåg. Delta har
använts som ett politiskt vapen många
gånger, men efter finansministerns deklaration
i dag är det väl slut med den
vapenfejden, och del vore ändå ett
framsteg.

Finansministern säger att så snart finansministern
gör ett uttalande, kallar
Ohlin det för ett löfte. Men när landets

In vest evingsa vgift

egen finansminister har sagt, att det
inte skall bli några skattehöjningar,
när riksdag och regering har fastslagit
vissa principer för bilskatterna och
när det socialdemokratiska partiet har
givit ut valtryck, men sedan politiken
står i strid däremot, då säger finansministern
att det inte varit att betrakta
som några löften. Nu vet vi alltså att
vi inte kan ta för gott ens vad landets
finansminister säger i skattefrågor.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Finansministern frågade
mig om inte byggnadskostnaderna
i Sverige alltid har varit bland de
högsta i världen. Den frågan är jag
inte beredd att svara på, herr finansminister,
men såvitt jag vet har vi aldrig
någonsin haft en sådan stegring av
våra byggnadskostnader som under
den tid då den låsta räntan tillämpats.
I själva verket har stegringen av byggnadskostnaderna
varit större än kostnadsstegringen
inom andra områden
av näringslivet.

Finansministern pekade på den åtgärd
som Bank of England nyligen har
vidtagit eller kommer att vidtaga, nämligen
en höjning av räntan med en halv
procent. Ja, herr finansminister, vi är
för vår del anhängare av den rörliga
räntepolitik som man framgångsrikt
använder i England. Där behöver man
inte tillgripa sådana åtgärder som investeringsavgifter
för att komma till
rätta med eventuella överdrivna expansionstendenser
inom näringslivet. Men
även från herr finansministerns synpunkt
måste det väl vara väsentligt att
kunna konstatera, att även om räntan
höjs med en halv procent i England, så
kommer räntenivån i England att förbli
icke oväsentligt lägre än vad den
är i Sverige inom ramen för den s. k.
lågräntepolitik som regeringen för.

När det gällde frågan, hur det frivilliga
personliga sparandet skall förbättras,
hänvisade finansministern mig på

122

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investering^ vgift

det där litet överlägsna sättet som lian
ibland har till att läsa vad han sade i
remissdebatten. Jag behöver inte göra
det ty jag hörde vad finansministern
sade, men jag har verkligen läst om
hans inlägg i remissdebatten. Finansministern
sade där egentligen mycket
litet, han sade att för att man skall få
bättre förhållanden på sparfronten
måste man trygga penningvärdet. Men
det är ju inte hela sanningen. Allt beror
på hur man tryggar penningvärdet. Ett
personligt sparande måste ju ändå till
sist alltid vara en akt av frivillighet
och spontaneitet. En politik som vill
stabilisera penningvärdet helt enkelt
genom att hindra människorna från att
göra vad de själva anser gagneligt och
som i all synnerhet bygger på tvångsåtgärder,
riktade mot spararna, en sådan
politik får sannerligen inte någon
gynnsam inverkan på folks sparvilja
-— det vet vi redan nu efter snart tioårig
erfarenhet av socialdemokratisk
regeringspolitik.

Nej, herr talman, stabiliseringspolitiken
måste få eu rakt motsatt innebörd,
den måste stegra och frigöra människornas
krafter, den måste ta i anspråk
människornas egna naturliga intressen
i att vara med om att bygga
upp ett starkt skydd för penningvärdet.
Endast då kan vi få bestående resultat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! För någon stund sedan
var herr Hjalmarson vänlig nog att svara
mig på den fråga jag framställde om
hur högern skulle ställa sig till eu
räntehöjning och huruvida jordbruket
möjligen skulle befrias från verkningarna
av en sådan höjning. .lag vill tacka
herr Hjalmarson för svaret — jag fick
just det svar jag väntade mig när jag
framställde frågan. Ret visar tydligt att
högerns tal om att en räntehöjning
skulle vara bättre för jordbruket än investeringsavgiften
är felaktigt. I mitt
tidigare anförande visade jag att ök -

ningen av jordbrukskostnaderna med
de av regeringen föreslagna åtgärderna
kommer att bli mellan 30 och 40 procent
av vad den skulle bli om vi följde
högerns väg.

Herr Hjalmarson säger att det skulle
uppstå besvärligheter för de jordbrukare
som köper maskiner för samägande.
Ja, den saken har inte slagit
igenom något vidare i vårt land, och
jag tror inte det kommer att medföra
så stora kostnader. Hur det ligger till
för jordbrukets ekonomiska föreningar
tillät jag mig säga tidigare.

Det har sagts att jordbruket drabbas
särskilt hårt av investeringsavgiften
emedan det inte krävs byggnadstillstånd
för byggnader inom jordbruket.
I det fallet hjälper det skattefria investeringsbeloppet
på 20 000 kronor ett
gott stycke, och i den mån man tillämpar
kontantprincipen kan väl rätt mycket
av betalningarna skjutas på. Jag
förstår att herr Nilsson i Svalöv är
litet nervös, ty han har ju animerat
många jordbrukare att gå över till att
deklarera efter bokföringsmässiga principer.
Det är klart att för de jordbrukare
som efter byggnadstillståndens
borttagande börjat bygga och nu får
betala investeringsavgift kan det bli
besvärligt.

Jag är angelägen att framhålla, att
den väg som bondeförbundet har gått,
att försöka att i fortsättningen bibehålla
låg ränta, är för jordbruket och
för flera andra grupper i vårt land den
bästa. Om man skall bekämpa inflationen
är regeringens väg betydligt bättre,
men jag skulle tro att den har samma
verkan som oppositionens förslag har.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jordbruksministern
gjorde gällande, om jag inte missuppfattade
honom, att en räntehöjning med
en procent skulle medföra en kostnadsökning
för jordbruket på mellan 30 och
40 miljoner kronor, medan investe -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 123

ringsavgiften kanske skulle stanna vid
halva beloppet.

Låt mig svara: För det första, jag
vet inte vem det är som talat om en
procents räntehöjning. För det andra,
finns det inte några sparare bland jordbrukarna,
herr Norup, som får den ersättning
som andra sparare får? För
det tredje, av vilken anledning skulle
icke den press nedåt på den allmänna
kostnadsnivån, som en rörlig ränta
medför, slå igenom även i jordbruket?

Att priset på pengarna stiger betyder
ju i och för sig att pengarna blir mera
värda, och detta i sin tur betyder just
ett tryck nedåt på kostnadsnivån. Det
är ju det som är själva meningen med
vår politik, medan ingen har kunnat
göra gällande att investeringsavgifter
skulle leda till motsvarande resultat.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! När det gäller principfrågan,
om investeringsavgifter över
huvud taget kan godtagas som medel
för att motverka expansiva tendenser i
vårt ekonomiska liv, så ansluter jag mig
i allt väsentligt till de synpunkter och
resonemang, som framförts förut i dag
från oppositionens sida. Jag skulle nu
här i kväll vilja i korthet begränsa mig
till att peka på ett par förhållanden,
som enligt min mening visar att investeringsavgifterna
även verkar i strid
mot aktuella strävanden, som statsmakterna
i andra sammanhang har gjort
till sina.

Det sägs i propositionen, att avgifternas
ändamål är att begränsa investeringarna,
men strängt taget är det ju
inte detta som är det yttersta syftet
med förslaget. Ingen gör ju gällande
att ökade investeringar i och för sig är
av ondo, utan tvärtom är vi alla överens
om att ökade investeringar är något
nyttigt och nödvändigt. Det sägs
också i propositionen, att investeringsökningar
innebär en förbättring av
förutsättningarna för del fortsatta eko -

Investeringsavgift

nomiska framåtskridandet. Dämpning
av expansionstakten måste ske, heter
det, då gränsen för utnyttjandet avvåra
resurser nu nåtts.

Detta resonemang innebär omvänt,
att i den mån som resurserna kan utnyttjas
ytterligare är de investeringsbegränsande
åtgärderna överflödiga,
och kvar står endast skadeverkningarna.

Det förefaller mig som om man i
ivern att begränsa investeringarna inte
tillräckligt beaktat investeringsverksamhetens
positiva betydelse. Och inte
nog med detta, den föreslagna investeringsavgiften
är så konstruerad, att den
med särskild tyngd skulle drabba just
de investeringsbehov som ur framstegssynpunkt
är mest betydelsefulla. De
konsoliderade och bärkraftiga företagen
träffas i mindre mån av investeringsavgiften.
I stor utsträckning är
deras verksamhet troligen redan nu så
väl rationaliserad att nya investeringar
just för dagen kan betraktas som
mindre aktuella. Och vill dessa företag
investera, kan de kanske klara investeringsavgiften,
som, säga vad man vill,
säkerligen i det långa loppet kommer
att tas ut i priserna på produkterna.
Om finansministern varit inne i kammaren,
skulle jag med några exempel
visat, att hans resonemang på den
punkten var mindre hållbart.

De som i realiteten drabbas av investeringsavgiften
är de icke konsoliderade,
de nystartade och de mindre
bärkraftiga företagen. Det är just dessa
företag som har det störsla behovet att
göra rationaliseringar, vilket i stort sett
icke kan ske utan en viss investering.
Vanligen är det lokaler ocli ökad mekanisering
som behövs, och dess syfte
är ju att möjliggöra besparingar, särskilt
i fråga om arbetskraft. Med andra
ord, att med oförändrad arbetsinsats
åstadkomma ett större utbyte.

Det gäller för de mindre bärkraftiga
företagen att fortlöpande vidtaga åtgärder
för att ytterligare kunna utnvtt -

124

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

In vesteringsa vgift

ja resurserna. För att ta ett praktiskt
exempel, handeln befinner sig just nu
mitt uppe i en omdaningsprocess, som
direkt går ut på att bringa ned distributionskostnaderna.
Det rör sig här
i stor utsträckning just om sådana
mindre bärkraftiga företag som skulle
särskilt hårt drabbas av investeringsavgiften
och därför nödgas inhibera eller
uppskjuta sådana åtgärder som skulle
göra det möjligt för dem att på sitt område,
för att anknyta till propositionens
uttryckssätt, flytta fram gränsen
för utnyttjandet av resurserna.

Jag kan inte underlåta att erinra om
att statsmakterna föst sådan vikt vid
detta sammanhang, att en pågående offentlig
utredning kan sägas ha till uppgift
att på Kungl. Maj:ts uppdrag undersöka,
huruvida och på vad sätt
distributionsapparaten genom rationaliseringsåtgärder
skall kunna sänka
kostnaderna till båtnad för priserna.

I den allmänna debatten riktas obefogade
angrepp mot handeln på grund
av distributionskostnaderna, och man
efterlyser rationaliseringar. Emellertid
kan man inte gärna klanka på handeln
för bristande rationaliseringsvilja. Under
de senaste åren har omfattande åtgärder
vidtagits för begränsning av
distributionskostnaderna, men nu omöjliggörs
rationaliseringar för det närmaste
året.

Med vad jag sagt har jag i korthet
velat belysa, att investeringsavgiften
drabbar icke bara blint utan även
framför allt de företag, som den inte
borde drabba, nämligen de nya under
utveckling varande och ännu icke bärkraftiga
företagen. Jag känner till svaret:
En investeringsavgift måste göras
generell och drabba både angelägna
och mindre angelägna investeringar;
problemet kan inte gärna lösas på annat
sätt. Detta svar är avslöjande. Det
visar, att investeringsavgiften är ett
felaktigt vapen. Ändå har jag endast
talat om dess nackdelar under den tid
det användes.

Investeringsavgiften verkar på längre
sikt som Döbelns medicin. Om den
hjälper honom i dag på sina ben, gör
den honom i morgon sjufalt värre. Den
som på grund av investeringsavgiften
uppskjuter sina investeringar kommer
igen den dag investeringsavgiften upphör,
vi får förutsätta den 1 januari
1956. Då kommer han tillbaka med
friska krafter och ökade investeringsbehov.
Vilket trollslag skall till dess
ha förändrat det ekonomiska läget i
vårt land så, att man då kan anse all
fara över och att man då skall kunna
bära även den ackumulerade investeringsefterfrågan?
Den dagen är investeringsavgiften
inte längre endast ett
missriktat utan tillika ett definitivt utslitet
vapen.

Finansministern antydde att han
måste återkomma till denna fråga vid
höstriksdagen. Jag är också övertygad,
att om riksdagen godtar investeringsavgiften
med den konstruktion som
den här förordningen har, så måste
finansministern göra det. Men då tror
jag nog, att han måste söka nya vägar
för de övergångsbestämmelser som
kan bli nödvändiga.

Jag skall inte uppta kammarens tid
med att diskutera de föreliggande reservationerna
till utskottsutlåtandet.
Det är en sak som jag dock vill peka
på. Vi ser av bevillningsutskottets betänkande,
och vi hörde nyss av finansministern
att man inte ens vill göra näringslivet
den rättvisan, att en dispensmöjlighet
införes för investeringar, som
på grund av träffade dispositioner före
bekantgörandet av propositionen ej kan
inhiberas eller uppskjutas. Att en sådan
dispensregel ej införes i en eventuell
förordning, anser jag vara eu betydande
brist.

Finansministern frågade: Vilka särskilda
skäl skall finnas för att få dispens?
Tyvärr måste jag med anledning
av denna fråga konstatera, att finansministern
inte har läst reservationen.
Där står nämligen uttryckligen, att det

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

125

är fråga om sådana efter den 15 januari
1955 gjorda investeringar, som på
grund av före nämnda dag träffade dispositioner
icke kan uppskjutas eller inliiberas.
Dispensregeln, sådan den är
föreslagen i reservationen, avser alltså
inte ett skönsmässigt bedömande av
olika investeringars nödvändighet, utan
den är begränsad till direkt påvisbara
fall, där det före den 16 januari vidtagits
åtgärder vilka man får bevisa,
att man inte kan uppskjuta.

Det var en grov överdrift, när finansministern
sade, att det skulle behöva
skapas ett helt ämbetsverk för
detta. Jag vill erinra om att det fanns
i flera av de regleringsförfattningar,
som var gällande under krigstiden, sådana
dispensregler, som var betydligt
svårare att kontrollera än vad den här
dispensregeln skulle bli. Det skulle
nämligen bli så, att det bleve företagen
som hade bevisskyldigheten inför dispensmyndigheten,
och det skulle underlätta
tillämpningen högst avsevärt.
Därför vill jag på det bestämdaste bestrida,
att här föreligger — såsom jag
också hört, att finansministern i första
kammaren har sagt — något slags överdrivet
önskemål. Tvärtom föreligger det
ett fullt realiserbart förslag, genom den
klara begränsning som jag här har läst
upp och som står angiven i reservationen,
vilken finansministern tydligen
inte hade läst, eftersom finansministern
måste framställa frågan vad man avsåg.

Vad sedan angår den särskilda investeringsavgiften
på motorfordon skall
jag inte gå in på alla de skäl som talar
mot en sådan avgift. De har redan blivit
redovisade på ett sådant övertygande
sätt av ett flertal talare.

Jag skall, herr talman, på grund av
den sena timmen inskränka mig till att
meddela, att jag kommer att rösta för
avslag på den föreliggande propositionen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Investeringsa vgift

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och jag skall därför inte uppta
den länge.

För våra svenska näringar kommer
den föreslagna investeringsavgiften att
få olyckliga verkningar. Jag ber att
bland dessa näringar särskilt få peka
på havsfisket och den mindre sjöfarten.
Det rör sig ju här närmast om näringar
som drivs i hård konkurrens
med motsvarande näringar i främmande
länder och detta under synnerligen
hårda påfrestningar för både människor
och materiel. När det svenska fladenfisket
började på allvar 1946 och vi
hunnit skaffa oss en del erfarenheter
av detsamma visade det sig klart och
tydligt, att de båtar och motorer vi
hade inte fyllde de fordringar som påfrestningarna
ställde på dem. Båtarna
var för små och motorerna för svaga.
Det torde inte vara okänt för någon
här i kammaren att detta fiske bedrives
i västra delen av Nordsjön och börjar
tvärs för Shetlandsöarna 100 sjömil
från kusten och fortsätter och slutar i
oktober eller november i närheten av
Doggers bank. När vi nu förstod att
våra dittillsvarande båtar var för små
för sitt nya ändamål började vi bygga
nya, låt vara i sakta tempo, och då
detta fiske snart visade sig bli ryggraden
i det svenska västkustfisket ökades
åren 1948—1950 beställningarna
på nya båtar. Det är att märka att
vid samma tid låg det stora beställningar
inne på varven från utländska
rederier, vilket hindrade våra fiskare
att få båtar i den utsträckning de
behövde. Från och med 1952 infördes
en investeringsavgift i detta avseende,
och verkningarna av densamma stod för
vårt vidkommande ganska snart klara.
Under åren 1952 och 1953 beställdes
endast en sådan båt på ett västsvenskt
varv, vilket klart och tydligt visar att
de svenska fiskarna till följd av investeringsavgiften
inte hade råd att beställa
några nya båtar utan nödgades avvakta

126 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

den tidpunkt härför, då investeringsavgiften
skulle vara avvecklad. När så
skett började 1954 nya beställningar
komma, men vad hade resultatet av det
hela blivit? Jo, att en modern fiskebåt
från 1951 till 1954 gått upp i pris med
45 000 å 50 000 kronor. I detta sammanhang
måste man betänka de stora påfrestningar
som det hårda vädret i
Nordsjön betyder för såväl båtar som
motorer. När nu åter nya beställningar
är påtänkta föreligger den risken att
dessa uppskjuts om den nya investeringsavgift,
som vi diskuterar här i dag,
beslutas. Följden av densamma vågar
jag påstå blir precis densamma som
förra gången. Det blir stopp med båtbyggandet,
och vi står där utan de båtar,
som vi så innerligt väl behöver.

Det har vid åtskilliga tillfällen från
myndigheternas sida framhållits att vi
måste rationalisera vårt fiske särskilt
med tanke på det som bedrives i utländska
farvatten. Med moderna båtar
följer betydligt större fångster än förut
i dessa mera avlägsna fiskevatten. Av
stor betydelse är i det här sammanhanget
givetvis också att vi vinner avsättning
för våra fångster i utländska
hamnar. 1954 exporterade vi fisk till
ett värde av 54 miljoner kronor, varav
värdet av den i utländska hamnar direktlandade
fisken uppgick till 12 miljoner
kronor. Plats bör sålunda finnas
för ytterligare avsättning av fisk på den
svenska hemmamarknaden. Medan vi
exporterade fisk till ett värde av 54
miljoner kronor, importerade vi emellertid
sådan för 65 miljoner kronor,
och medan vi 1948 hade ett exportöverskott
på 10 miljoner kronor hade
vi vid 1954 års utgång ett importöverskott
på 11 miljoner kronor.

Det torde vara alldeles klart att den
svenska fiskerinäringen med den nu
föreslagna investeringsavgiften står på
gränsen till vad den kan klara. Det talas
i detta sammanhang om accis på
bilar, men man bör då också beakta
att dessa båtar byggs å svenska varv

av svenskt virke och för svenska
pengar, som sålunda stannar inom
landet.

Om vi skall kunna bedriva detta
fiske, måste vi ha stora, moderna båtar.
Tdigare förde vi hem fångsterna
i färskt tillstånd för behandling och
vidare export, men 1949 och 1950 började
vi i stället salta fångsterna ombord.
Det visade sig nämligen, att den
sill som saltades ned ombord fick en
mycket högre kvalitet än den, som fördes
hem och behandlades där. Även
detta har bidragit till att våra båtar
byggts allt större och starkare.

Sedan tillkommer frågan om säkerheten
till liv och lem. Ingen, som inte
varit med om det, vet vad det betyder
att rida ut en storm på Nordsjön och
vilka oerhörda påfrestningar den innebär
för de många gånger tungt lastade
båtarna. När man ligger ute till havs,
finns det ingen möjlighet att söka hamn,
när stormen kommer, och därför måste
man rida ut den ute på havet. Om man
då till de fysiska ansträngningarna hyser
oro för att båten är gammal, omodern
och osäker och undrar med ängslan
om båten skall hålla och om det
hela skall gå lyckligt, så förstår alla att
detta betyder en ytterligare påfrestning.

Hur gärna vi än vill kan vi inte helt
undvika de olyckor, som den stora allmänheten
genom radion och pressen
många gånger får kännedom om. Det
kommer alltid att inträffa olyckor ute
på sjön. Men vi vill förebygga dem så
långt som möjligt, och det kan vi göra
endast genom att skaffa oss starkare
och bättre båtar och mera driftsäkra
motorer.

Jag har här uppehållit mig vid förhållandena
på västkusten, men det är
likadant på sydkusten. Där har det förutvarande
fisket närmare land flyttats
ut i Östersjön eller till närheten av
polska kusten.

Sedan vill jag också säga några ord
om fraktfarten. Vi känner alla till, inte

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 127

minst genom statliga utredningar som
gjorts, att den mindre skeppsfarten befinner
sig i ett ganska betryckt läge och
att det har föreslagits ganska stora
summor till hjälp åt densamma. Denna
fraktfart har fått vidkännas hård konkurrens
av holländska och tyska fartyg,
och en del av våra svårigheter
där beror på vårt båtbestånd, som
inte har blivit moderniserat och förnyat
i tillräcklig utsträckning. Man har
fått använda det gamla beståndet så
länge som möjligt, och detta har fått
till följd att vi har halkat efter i konkurrensen
med de utländska, moderna
fartygen. Situationen är mycket besvärlig
för denna näring, speciellt för de
båtar som nu ligger vid norska västkusten
•— vilken är en av de allra sämsta
kusterna vid denna tid på året —-och fraktar sill under den norska sillfiskesäsongen.

En tredje kategori, som kommer att
mycket starkt beröras av den föreslagna
investeringsavgiften, är båtbyggarna.
När investeringsavgift utgick förra
gången, 1952 och 1953, gjordes det som
jag nämnde bara en enda båtbeställning
på västkusten, och de mindre varven
var därför beredda att slå igen. Det
vore ytterligt beklagligt, om så skulle
behöva ske nu, eftersom man på dessa
små varv har en kår av skickliga båtbyggare,
som är specialutbildade för
sitt arbete.

Jag skall inte närmare ingå på dessa
saker utan noterar bara med tacksamhet
vad bevillningsutskottets ärade ordförande
i dag sagt här i kammaren,
nämligen att många skäl talar för att
fiskarena bör fritagas från investeringsavgiften.
.Tåg vill hoppas att dessa
skäl skall bli utslagsgivande för många
i den kommande voteringen.

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag här anfört får jag yrka bifall
till motionerna nr 164 och 165 i denna
kammare (nr 122 och 131 i första
kammaren) och hemställa att riksdagen
måtte bifalla den till förevarande ut -

Investeringsa vgift

skottsutlåtande fogade reservationen
nr III av herr Spetz m. fl., med den
ändringen att 5 §, åttonde stycket,
måtte erhålla följande lydelse:

»Ej heller skall investeringsavgift utgå
vid investeringar i fartyg med dräktighet
av högst 500 bruttoregisterton,
liksom ej heller vid investeringar i motorer
och annan maskinell och teknisk
utrustning för sådana fartyg.»

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Eftersom jag och mina
åsiktsfränder motionerat i detta spörsmål
skall jag be att få säga några ord.

Detta regeringsförslag känns utmanande
för många svenskar, och sett ur
en viss synpunkt utmanar det även
löjet. Jag tänker därvid på förslaget
som medel att lösa s. k. inflationsproblem.
Eller tror verkligen utskottet och
finansministern och regeringen, att en
total ökning av investeringskostnaderna
med en procent avhåller någon kapitalist
från någon investering, som han
anser påkallad? Eller tror samma människor,
att en bilaccis, som sammanlagt
motsvarar en tusendedel av bruttonationalprodukten,
kan ha någon praktisk
betydelse för att påverka relationerna
mellan tillgång och efterfrågan på varor
och tjänster i samhället?

Jag ställer dessa spörsmål med ledning
av finansministerns egna beräkningar
av de faktiskt möjliga resultaten
av förslaget och skall senare återkomma
till dem. Men redan dessa retoriska
frågor visar, hur bluffartat förslaget är
utifrån de officiellt angivna grundsatserna.

Som ett medel att brandskatta svagare
bilköpare och småföretagare är
förslaget däremot raffinerat och förtjänar
helt Jacob Wallenbergs bekanta instämmanden.
För rikets skattmästare
är det naturligtvis angenämt.

Vari beslår då skillnaden mellan regeringen
och den borgerliga oppositionen
i dessa frågor? Båda parterna säger

128

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsa vgift

sig vilja dämpa konjunkturen. Båda
parterna vill för att uppnå detta hindra
investeringar, som ökar konkurrensen
om arbetskraften. Båda parterna vill
hindra löntagarna från att pressa ut
vad som är möjligt ur vinstkonjunkturen,
och de försöker också inbilla folk
att inflationsproblemet är så överhängande,
att det nu måste bemästras. Slutligen
har de ju mer eller mindre enigt
i dag klargjort, att inflation inte föreligger.
Såvitt jag har kunnat förstå gäller
deras meningsskiljaktigheter närmast
vilka medel och metoder som bör
tillgripas för att möta en förment framtida
inflationsfara. Mot regeringens bilaccis
och investeringsskatt ställer högern
och folkpartiet räntehöjningen och
attackerar delvis den kommunala investeringen.

Vi anser för vår del, att både regeringens
och den borgerliga oppositionens
gemensamma utgångspunkt är felaktig.
Det föreligger för närvarande
inte en verklig inflationsfara. Det föreligger
inte ens en aktuell fara för generella
prisstegringar, såvida inte åtgärder
organiseras för att provocera
sådana.

Vi anser att högkonjunkturen är till
nytta för det svenska folket, som därigenom
finner arbete, utkomst och möjlighet
att höja sin standard. Vi anser
därför att politiken bör inriktas på att
bevara högkonjunkturen i stället för
att, som man här säger, topphugga densamma.
De som är mot högkonjunkturen
med dess goda sysselsättningsmöjligheter
eftersträvar, som vi ser saken,
med eller mot sin vilja en konjunktur
med arbetslöshet. Hur folk, som säger
sig representera arbetarklassen, med
öppna ögon vill befordra åtgärder för
att skapa arbetslöshet är svårt att förklara.
Det är naturligtvis inte heller
vår sak. Om de verkligen skulle lyckas
i sitt uttalade uppsåt att minska sysselsättningen
genom att topphugga konjunkturen,
kommer de senare att få
ännu svårare att förklara detta.

Regeringen försöker göra gällande
att all arbetskraft nu är sysselsatt och
att nyinvesteringar leder till konkurrens
om befintlig arbetskraft, vilket i
sin tur leder till lönestegringar. Vi anser
inte detta vara någon olycka, snarare
tvärtom. Men vi bestrider att tillgången
på arbetskraft börjat sina. Vi
anser att det fortfarande finns en stor
outnyttjad arbetskraftsreserv. Dessutom
innebär den starka produktivitetsökningen
genom mekanisering och rationalisering
ett icke föraktligt tillskott av
arbetskraft varje år. Det finns sålunda
utrymme för en ytterligare produktionsökning
detta år, och det finns även
behov därav. Vi anser det rimligt och
nödvändigt att öka tillgången på bostäder
i snabbare tempo än vad regeringen
kalkylerar med. Man kan säkert
öka bostadsbyggandet från beräknade
58 000 bostäder till 70 000 utan att
detta skulle behöva skapa knapphet på
arbetskraft för andra ändamål.

Vi anser även i motsats till regeringen
en expansion önskvärd ur andra
synpunkter. Behoven är stora inom
landet. Flertalet löntagare har en otillfredsställande
låg standard genom att
produktionsökningen under många år
inriktats på investeringarna. Jag har
redan förut påtalat denna tendens.

Det som har inträffat här i landet på
detta område sedan devalveringen,
d. v. s. under åren 1950—1954, kan
jag belysa med några fakta ur finansplanen.
Under dessa fem år har följande
inträffat:

Den s. k. bruttonationalprodukten
har ökat 45,5 procent.

Beskattningen har ökat 39,2 procent.

Däremot har den privata konsumtionen
i pengar räknat ökat endast 30
procent.

Dessa siffror belyser, att produktionsökningen
i pengar räknat under
dessa fem år är en halv gång större än
motsvarande ökning av konsumtionen,
även denna i pengar räknad. Medan
produktionen gjort ett jättesprång upp -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 129

åt, står konsumtionen stilla eller har
måhända pressats tillbaka. I remissdebatten
erinrade jag om att detta kunde
förklara, att livsmedelsindustriens
index i oktober förra året låg 10 procent
lägre än motsvarande månad 1953
samt att jämförliga siffror för textilrespektive
sömnadsindustrien samt för
sko- och läderindustrien var —• 7 och
—-13 procent. Detta är väl också en
del av den överkonjunktur, som man
nu skall bromsa.

Den slutsats som vi drar därav är att
det är önskvärt och nödvändigt att
konsumtionen ökar. Eftersom regeringsförslaget
liksom dess allmänna
linje motverkar eller avses motverka
en sådan strävan och ytterligare syfta
till att inskränka konsumtionens andel
av nationalinkomsten, kan vi följaktligen
inte godkänna detsamma.

Regeringen har använt uttryck som
konjunkturdämpning för att karakterisera
den nuvarande politiken. Uttrycket
är missvisande, eftersom det handlar
om konsumtionsbegränsning. Den
nya konsumtionsbegränsningen sätter
in i en situation med ökad varutillgång,
och jag vill erinra om några fakta
härvidlag. 1) Produktionen ökade 1954
med 7 procent här i landet, importen
ökade 13 procent, medan exporten ökade
9 procent. Trots importöverskottet
är valutafonden starkare, om man räknar
på befintliga valutors s. k. kvalitativa
värde. 2) Samtidigt som denna
väldiga ökning av produktion och varutillgångar
ägde rum ökade konsumtionen
i pengar räknat endast 4 procent.

1 propositionen trycker regeringen
särskilt på att det denna gång gäller
att attackera investeringarna, att nedbringa
dessa. Är då detta möjligt genom
de av regeringen föreslagna åtgärderna?
Kreditåtstramningen med bankernas
hjälp kan naturligtvis hindra en
del mindre företag från att genomföra
nödvändiga nyinvesteringar, men med
största säkerhet kommer detta inte att
påverka investeringarnas totala belopp.

Investeringsavgift

Det kommer väl snarast, såsom också
indirekt erkännes i propositionen, att
leda till en ytterligare ökning av storföretagens
investeringsmöjligheter.

Riksdagen anvisar stora belopp till
stöd åt hantverk och småindustri. Vore
det inte konsekvent att då vidta åtgärder,
som inte på en omväg försämrar
konkurrensmöjligheterna för småföretagen?
Är då investeringsavgiften ett
effektivt medel ur angiven synpunkt?
Propositionen uppskattar att investeringsavgiften
kan ge 75 miljoner kronor
på ett beräknat privat investeringsbelopp
av 5 630 miljoner kronor.
Det blir 1,3 procent. Lägger man därtill
att investeringsavgiften får avdragas
vid taxeringarna, kommer man ned
till ungefär 1 procent.

Tror verkligen någon människa i
detta land att de svenska kapitalisterna
skulle avstå från att genomföra nyinvesteringar
i byggnader och maskiner
med hänsyn till att utgifterna därför
ökar med 1 procent, därest de kan
räkna med avsättning för en ökad produktion
eller med ökade vinster genom
den högre produktiviteten? De som tror
så gör sig skyldiga till ett självbedrägeri.

Det finns också ett erfarenhetsmaterial
som bestrider påståendena att investeringsavgiften
skulle bromsa investeringar.
Exempelvis under åttaårsperioden
1939—1946 uppgick den årliga
ökningen av de privata investeringarna
till 115 miljoner kronor. Motsvarande
ökning var under femårsperioden
1946—1950 280 miljoner kronor
ocli för femårsperioden 1950—1954
348 miljoner kronor. Då bör man hålla
i minnet att under den sista femårsperioden
uttogs samma investeringsavgift,
som nu förordas, under två av de
fem åren.

I fjol uppgick bilimporten till cirka
100 000 vagnar som kostade 660 miljoner
kronor. I år skulle på grund av
priskriget ett betydligt större antal bilar
kunna köpas för samma belopp som

9 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 4

130 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

i fjol. Skulle bilavgiften leda till att
importen hålles på fjolårets nivå medan
folk övergår till de billigare märkena,
skulle inkomsterna på bilarna nedgå
till en tusendel av hela bruttonationalprodukten.
Slutsatsen av detta mitt resonemang
är att bilavgiften med hänsyn
till de samlade resurserna spelar
en ringa roll. Men för de små bilköparna
är den naturligtvis mycket kännbar.
Skulle avgiften kraftigt begränsa bilimporten,
finge den svenska exporten
säkerligen känning därav med hänsyn
till utbyteskaraktären i vår utrikeshandel.

Utom att denna bilavgift blir kännbar
för bilköparna och verkar synnerligen
orättvist, föreligger risken att
regeringsförslaget kommer att påverka
taxorna och öka allmänhetens utgifter
för bussresor och frakter i största allmänhet.
Därigenom påverkar det inte
bara bilköparnas levnadsstandard och
konsumtion utan kan få en viss bromsande
inverkan på konsumtionen över
huvud taget.

Som vanligt har man vid detta årsskifte
talat en massa om risken för inflation.
Regeringens eget material utgör
emellertid en kraftig polemik mot
detta panikmakeri. Den bevisar sålunda
i finansplanen 1) att den internationella
pristendensen varit fallande
och 2) att vi har överflöd på alla
varor utom bostäder, att det följaktligen
råder en köparnas marknad och
att detta snarast kan pressa priserna
nedåt.

I den mån som regeringen menar att
en prispåverkan uppåt kan komma utifrån,
talar den om »en närmast svagt
stigande tendens internationellt». Med
hänsyn härtill måste man säga att talet
om inflationsfaran i samband med lönepolitiken
är konstruerat och dåligt
konstruerat. Detta tal har nu förts under
många år. Med motiveringen att en
inflationsfara genom höga löner föreligger
har regeringen under åtta av tio

efterkrigsår rekommenderat arbetarna
återhållsamhet i lönekraven.

Detta resonemang står nu även den
fackliga ledningen upp i halsen, och det
förklarar även LO-ledaren herr Strands
motattack i årets remissdebatt. Han
godkände som bekant varken påståendena
om en möjlig inflationsfara eller om
att det är arbetslönerna som skapar inflationshot.
Han påvisade samtidigt att
en återhållsam lönepolitik bara ökar
kapitalisternas vinster. Det var inte
utan att något av denna uppfattning
också kom fram i finansministerns anförande
här i dag.

Detta angrepp mot regeringspolitiken
från LO-ledarens sida föranledde statsrådet
Lange att den 29 januari förklara,
att regeringen aldrig gjort gällande att
arbetslönerna skapar inflationshot. Den
gången bevisade herr Lange för mycket,
vilket bl. a. framgår av statsverkspropositionen.
Det framgår också av LOledarens
inlägg i första kammaren och
hans retoriska fråga: »Hur kan det
komma sig att inflationsfaran alltid
blir aktuell i samband med förhandlingarna
om nya avtal och arbetarnas
krav på löneförhöjningar?»

Innan jag sätter punkt vill jag, herr
talman, med utgångspunkt från ett uttalande
av herr Strand erinra om en sak.

I remissdebatten sade herr Strand att
man syntes »även i kanslihuset ha
fångats av den systematiskt drivna propagandan
att inflationen härrör från
en bacill eller ett virus, som har sin
egentliga näring och utvecklingsmöjlighet
i arbetarnas oförnöjsamhet». I ett
annat sammanhang framhöll han att
»inflationens möjlighet att ånyo breda
ut sig står och faller med arbetarnas
vilja till återhållsamhet och arbetsgivarnas
förmåga att hålla igen».

Regeringen har inte kunnat bevisa
att någon inflationsfara föreligger, och
åtminstone herr Lange har, såsom jag
här erinrat om, erkänt att det inte kommer
något inflationshot från lönerna.
Men naturligtvis kan det uppstå infla -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 131

tionshot. Regeringen har i sin hand
medel både för att utlösa en inflation
och för att befrämja en motsatt utveckling.
Det avslöjades exempelvis i
fredags, att den amerikanska regeringen
år 1949 hade lovat den brittiska regeringen
att normalisera relationerna till
den kinesiska folkrepubliken, därest den
brittiska regeringen devalverade pundet.
Den brittiska regeringen gick med
därpå, men den amerikanska regeringen
ryggade sitt löfte. Den svenska regeringen
har väl inte avgett något sådant
löfte — åtminstone inte efter vad
vi vet — men den skyndade sig i alla
fall att försämra den svenska kronans
utlandsvärde med 40 procent. Detta
inflationsbefrämjande beslut, bakom vilket
stod samtliga partier i denna kammare
utom kommunisterna, hindrade
emellertid inte regeringen från att vid
avtalsförhandlingarna tre månader senare
återigen gentemot arbetarna framföra
kravet på återhållsamhet och samtidigt
understödja kapitalisternas strävanden
att hålla tillbaka löneförbättringarna.

I finansplanen säger finansministern
på s. 15 följande: »Skulle emellertid i
det aktuella läget dessa synpunkter icke
beaktas utan löntagarna genomdriva
och företagarna bevilja lönehöjningar
utöver den mycket begränsade ram jag
antytt vara möjlig, måste den ekonomiska
politiken inriktas på att neutralisera
den efterfrågestegring som en
löneökning ger upphov till. Innebörden
härav blir, att investeringarna får
minskas och konsumtionsefterfrågan
trängas tillbaka, så att de totala anspråken
icke överstiger den totala tillgången
av varor och tjänster.»

Den 19 januari, i årets remissdebatt,
förklarade statsministern att han ansåg
det fullt rimligt att löntagarna naggade
de stora företagsvinsterna i kanten.
Samtidigt förklarade finansministern
i denna kammare, att de löneförhöjningar,
som dittills beslutats i nya
avtal, höll sig inom den ram som han

Investeringsa vgift

själv räknat med. Detta finansministerns
uttalande bekräftades av honom
själv i ett föredrag så sent som den 5
februari.

Om stats- och finansministrarna menat
allvar med dessa förklaringar, borde
de ha dragit tillbaka sin proposition om
bilaccis och investeringsskatt, ty denna
proposition utgår från ett angivet läge,
som enligt vederbörandes egna förklaringar
inte existerar. Är det därför
obefogat att om själva propositionen
säga, att den ger intryck av vimsighet
eller svekfullhet eller båda dessa karaktärsdrag
i förening?

Propositionens motståndare har karakteriserat
densamma som ett uttryck
för ryckighet, planlöshet, feldisponering,
fientlighet mot bilismen och oförståelse
för nödvändigheten av att effektivisera
näringslivet. Jag tycker att det
mest karakteristiska för propositionen
är den belysning av problemet »löfte
och gärning» som den ger.

När regeringen, för att maskera att
det är lönerna man tänker på, sagt att
propositionens syfte skall vara att hålla
investeringarna inom ramen för tillgängliga
resurser, så måste man fastslå
att regeringen inte ens gjort ett försök
att visa upp, hur vid denna ram i
verkligheten är. Det material regeringen
framlagt visar emellertid att ramen
är mycket vid och inte kan tangeras
av nuvarande konsumtion eller produktion.
När regeringen exempelvis talar
om faran av en för stor investeringsökning,
nämner man siffran 7 procent såsom
måttet på denna fara. Eftersom
fjolårets investeringsökning var 15 procent,
måste siffran 7 procent te sig relativt
obetydlig även ur regeringens
synpunkt.

Herr talman! Vi har för vår del yrkat
avslag på förslagen om bilaccis och
investeringsskatt. Vi har dock ingenting
emot en begränsning av bilimporten
när del gäller de dyrare märkena, liksom
inte heller av den import som inte
sker på utbytesbasis. Vi har ställt för -

132 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsa vgift

slag i sådan riktning och konstaterar
med beklagande att utskottet finner åtgärder
på detta område överflödiga. Att
med så stort lugn finna sig däri, att
värdefulla valutor rinner ut ur landet,
tyder inte på något djupare ansvar för
den sak man säger,sig vilja tjäna.

När vi vänt oss mot avgiften för nyinvesteringar,
har det inte skett av
omtanke om kapitalisternas profiter.
Dessa är så stora, att det allmänna mycket
väl kan ta ut mer av företagen i
form av skatt än vad som för närvarande
sker eller vad investeringsskatten
skulle möjliggöra. Det är mot formen
för beskattningen vi vänder oss. Vi kan
inte vara med om åtgärder, som syftar
till att minska sysselsättningen och därmed
pressar ned arbetslönerna.

Vi har därför i en särskild motion
med anslutning till propositionen föreslagit,
att riksdagen skall höja skatten
för aktiebolag från 40 till 50 procent.
Detta kommer att ge det allmänna åtskilligt
större inkomster än vad investeringsavgiften
medför utan att man behöver
vidkännas investeringsavgiftens
negativa följdverkningar.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att i förevarande punkt få yrka avslag
på utskottets hemställan, vilket är detsamma
som det yrkande som framställts
i den av mig och andra inom vårt parti
väckta motionen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Tillåt mig bara säga,
att investeringsavgiften och bilaccisen
synes mig så orimliga, både principiellt
och i det praktiska genomförandet, att
jag måste taga avstånd från förslaget
i dess helhet. Skatter av detta slag verkar
godtyckligt och därför också upprörande
orättvist för den enskilde medborgaren.
Hela vår skattelagstiftning
förlorar i anseende genom att förslag
av denna art kastas fram, fastän man
från regeringshåll gång efter annan lovat
och försäkrat, att några skattehöjningar
icke var aktuella.

Det skulle alltså vara mycket att
säga i denna rent principiella fråga,
men med hänsyn till tiden och till att
frågan nu diskuterats en hel dag och
en hel kväll skall jag bara uppehålla
mig vid en enda detalj, nämligen de
begagnade bilarna, om vilka jag har
avgivit en motion förutom en del andra
motioner, som jag emellertid skall förbigå
då dessa av andra motiverats tillräckligt.

Jag har förgäves sökt efter en bärande
motivering för att begagnade bilar
tagits med i förslaget om accis. Den enda
motiveringen jag har fått i propositionen
och även i dagens diskussion
är att man befarar, att de kommer att
stiga i pris, om accisen inte skulle utgå
också för dem. Herr Kärrlander säger
i dagens debatt bland annat, att direktbyten
inte påverkas men däremot
byten, som sker genom bilhandlarna.
Det är alldeles riktigt, att kanske så är
fallet, men jag kan inte förstå, att det
vore någon större skada skedd med
hänsyn till de synpunkter, som förslaget
avser att tillgodose, om priserna på
begagnade bilar skulle visa en viss tendens
att stiga. Vad är det som i så fall
sker? Jo, denna förbrukningsvara, som
redan finns inom landet, blir efterfrågad
och kommer till användning. Detta
orsakar intet valutautflöde och påverkar
knappast inflationen, vilket också
finansministern här i kväll har bekräftat.
Det är heller inte fråga om några
nya investeringar. De befintliga resurserna
utnyttjas bara, och detta orsakar
i stället att efterfrågan på nya bilar
minskas. Ingen skall få mig att tro, att
stegringen blir lika stor som skatten
eller att den påverkar lusten att göra
byten.

Jag finner hela detta förslag om att
begagnade bilar också skall påläggas
accis mycket orättvist, och det skapar
den största irritation för handeln, för
allmänheten, för alla som är beroende
av detta. Om man lägger skatt på begagnade
bilar kan man exempelvis be -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

133

fara, att under den tid som skatten bibehålls
bilar, som annars är färdiga för
nedskrotning, fortfarande kommer att
användas och därigenom vara ett hot
mot trafiksäkerheten. Inom bilhandeln
vill man göra gällande, att under år
1954 ungefär 200 000 försäljningar ägde
rum, varav enligt de uppgifter jag
fått endast ca 50 000 rörde byten. Man
frågar sig då, om inte förhållandet blir
det, att många som tänkt köpa gamla
bilar i stället kommer att köpa nya, om
skatten blir alltför avsevärd på de
gamla. Följden skulle därigenom bli
den rakt motsatta mot vad man syftar
till, alltså ökat valutautflöde i stället för
minskat. Man brukar räkna med att en
bil under sin livstid byter ägare fyra
å fem gånger. Det kan näppeligen vara
rimligt, att man i sådana fall låter avgiftsbelägga
samma fordon lika många
gånger. Det är väl inte heller avsikten
att accisen skall bli så långvarig, att
detta skall behöva komma i fråga. Men
härtill kommer att för en icke oväsentlig
del av de begagnade fordon som nu
går i handeln en gång har erlagts den
tidigare bilaccisen. Därmed uppstår
redan en dubbelbeskattning.

Avgiftssystemets anknytning till fordonens
tjänstevikt och årsmodell leder
vidare till särskilt stötande konsekvenser
när det gäller just de begagnade
bilarna. Försäljningsvärdet är ju mera
beroende av bilens tekniska kondition
och utseende än av dess årsmodell och
tjänstevikt. Det kan därför uppkomma
fall där skatten går upp till 30 procent
eller mer. Följden av detta blir, synes
det mig, att eu mängd begagnade bilar
inte skulle gå att sälja. Därmed skulle
en del av den nationaltillgång som ändå
ligger i detta bilbestånd bli oanvändbar
och värdelös. Man kan ta ett sådant
exempel som eu bil av en sen årsmodell,
som varit utsatt för kollision och
fått svårare skador. Det kommer att bli
en orimligt hög accis på den, och den
blir säkert omöjlig att sälja.

Genom att fri ta de begagnade bilarna

In vesteringsa vgift

från denna accis skapas inga problem
av det slag som finansministern var
inne på i sitt anförande här i kväll.
Men accisen på dessa bilar skapar däremot
en förfärlig massa krångel för
handeln och för allmänheten. Skatten
skall ju betalas vid registreringen, och
det blir många, får man väl förutsätta,
som vid dylika byten helt enkelt kommer
att låta bli att omregistrera bilarna.
Det blir på det sättet kaos i
äganderättsförhållandena och i försäkringsförhållandena.
Det blir en ny norrabantorgshandel
som kommer att
blomstra. Bilhandlarna har ju betydligt
värre att engagera sig i sådana affärer.

Bilhandlarna kommer kanske, som
det görs gällande i bevillningsutskottets
utlåtande, att uppmana den gamle ägaren
att anmäla bilen till bilreservregistret.
Sedan anmäls där den nye ägaren,
och därigenom slipper man den första
accisavgiften. Men då uppstår det förhållandet,
att bilen måste ombesiktigas
när den tages ur reservregistret. Vi vet
ju redan hur överhopade besiktningsmyndigheterna
är av arbete och att det
tar lång tid att få en bil besiktigad.
Därför skulle vi komma i den situationen
att antingen besiktningsmyndigheterna
får öka sin tjänstemannakår så
att proceduren kan gå fortare eller också
ait den som vill köpa en bil på detta
sätt får vänta åtskilliga månader. Jag
väckte ju en motion i fjol i denna fråga
med förslag om att sådana bilar, som
avregistreras på hösten och sedan skall
inregistreras på våren, just för att vi
skulle slippa dessa orimliga väntetider
inte skulle behöva ombesiktigas. Men
motionen avslogs av riksdagen med en
välvillig skrivning. Nu verkar det på ett
uttalande i bevillningsutskottets utlåtande,
som om man skulle kunna räkna
med att den anordning jag föreslog
skulle kunna genomföras. Därigenom
skulle de värsta väntetiderna försvinna.

Sedan frågar man sig naturligtvis
vilka som köper begagnade bilar och
vartill de används. På landsbygden säljs

134 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsa vgift

mycket begagnade bilar. De användes
för transporter och dylikt. Vidare är
det folk ur de lägre inkomstklasserna,
som i första hand köper begagnade bilar.
Jag vill ifrågasätta om det är riktigt
att beskatta dessa på det sätt man
här föreslår. Jag tycker att vi här i
kammaren åtminstone borde gå med på
yrkandet, att de begagnade bilarna fritas
ifrån accisen.

Jag finner, herr talman, hela det föreliggande
förslaget så orimligt att jag
måste ta avstånd ifrån detsamma. Jag
ber därför i första hand att få yrka
bifall till reservation nr I.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Trots den sena timmen
tycker jag att jag bör framföra en del
synpunkter, som kanske inte tidigare
under den långa debatten har anförts.

Herr Carlsson i Stockholm sade att
hela detta förslag är alldeles orimligt
och kommer att leda till kaos inom bilhandeln.
Det är många andra från oppositionens
sida, som anser att denna
proposition kommer att hindra investeringar
och därmed rationalisering
och på så sätt kommer att leda till en
försämring av vår allmänna konkurrenskraft.
De menar att hela förslaget
därför är av ondo. För någon tid sedan
publicerades en beräkning i dagspressen
över produktionsutvecklingen i
olika länder. Man hade kommit fram
till att vi här i Sverige per invånare
sedan förkrigstiden hade ökat produktionen
i lika stor omfattning som Förenta
staterna. För min del finner jag
den utredningens besked mycket upplysande.
Den visade att vi hade en
mycket glädjande produktivitetsutveckling.
Denna har möjliggjort mycket omfattande
investeringar under hela efterkrigsperioden,
och detta har varit en
förutsättning för en produktionsökning.

Vi har emellertid under efterkrigsåren
haft vissa perioder, som innebu -

rit påfrestningar för vår interna balans.
Dessa har tvingat fram åtgärder
för en avvägning mellan olika behov.
Om man skulle släppa alla dessa behov
att konkurrera med varandra skulle vi
otvivelaktigt råka ut för en bristande
jämvikt i vår ekonomi. Den omsvängning
i konjunkturförväntningarna, som
inträffade under förra året, tog sig i
första hand uttryck i en stark expansion
när det gäller investeringsönskemål.
Sedan har följt en ökad efterfrågan
även på konsumtionsvaror. Trots
den starka produktionsökning som vi
haft finns det risker för att efterfrågesidan
kommer att utvecklas snabbare
och att den överstiger våra resurser.

Hur ter sig då denna efterfrågan i
dagsläget? Så långt jag kan förstå är
det i första hand investeringsändamål
som denna efterfrågan syftar till att
tillgodose. Nu har det sagts, att vi inte
har några bevis för att det finns en för
stark efterfrågan. Vi har ju stabila priser
och det finns tillgång på varor. Det
är riktigt att det finns tillgång på varor.
Jag har emellertid känt ett behov
att inför kammaren erinra om det faktum,
att under sista kvartalet föregående
år hade vi en icke tillfredsställande
utveckling i vår utrikeshandel. Om
det blir för stark efterfrågan på varor
och tjänster i den marknad som vi nu
har, så leder detta inte i första hand
till varuknapphet utan till en ökning
av importen. Denna ökning av importen
är ju precis samma sak som att vi
får en press på valutareserven.

Normalt brukar vi under fjärde kvartalet
varje år kunna få ett överskott,
d. v. s. en påfyllning av valutareserven.
Denna gång blev det inte så. Vi fick ett
underskott i betalningarna i vår handelsbalans
under fjärde kvartalet, och
det var detta jag tillät mig framhålla
som föga tillfredsställande.

Vad är det då som i första hand efterfrågas,
och var finner vi ökningen? Jo,
det är typiska investeringsvaror det
gäller. Det är järn och stål, det är me -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

135

taller, maskiner och bilar, ökningen
där är utomordentligt kraftig. Om vi
då har ökat exporten relativt tillfredsställande
— eller vågar man säga bra
— men importen ökat ännu mer, så tror
jag att det kan vara ett bevis för att vi
måste vidta åtgärder för att få en
bättre balans.

Det borde således inte finnas några
delade meningar om nödvändigheten
av att bromsa efterfrågan och tendenserna
till en överkonjunktur. Det är
klart att vi måste ha investeringar; de
är nödvändiga för fortsatta framsteg.
Men om man driver investeringstakten
så långt, att de nya investeringarna
inte kan utnyttjas, då får vi ingen
produktionsökning, utan alldeles tvärtom
kan det leda till att vi får en lägre
produktion.

Nu vänder man sig mot denna investeringsavgift
på investeringar i allmänhet.
Jag kan ju förstå detta, men
denna kritik förbleknar ju inför det
skall, som man här hört beträffande
registreringsavgiften på bilar. Man talar
ju här om fientligheten från myndigheternas
sida mot bilismen. Man
talar om brutna löften och mycket annat.
Hur skall man då bedöma myndigheternas
inställning till bilismen? Uppenbarligen
i samband med att man
tar reda på hur det är i andra länder,
där man inte är bilfientlig. Vi har ju
ett rikt utvecklat organisationsväsen
inom bilismen i Sverige. Man får de
allra flesta uppgifter som man önskar
från dess informationsavdelning. Det
finns emellertid vissa uppgifter som
man saknar i de meddelade upplysningarna,
och det är just skatteförhållandena
och belastningen på bilismen
i andra länder. En talare i första
kammaren stod i dag och räknade upp
en lång lista på fattade beslut som skulle
belasta bilismen. Om denna framställning
vore riktig skulle den innebära
en väldig belastning på bilisterna
och det skulle leda till att folk inte hade
råd att köpa bil, eller hur?

In vesteringsa vgift

Nu är det fråga om en registreringsavgift
på ungefär 10 procent på bilens
försäljningssumma. En sådan omsättningsskatt
finns i de flesta länder.
Dessutom finns det andra ting, som jag
tycker det kan vara ett visst intresse
att delge kammarens ledamöter.

I ett sådant land som England, där
man har en stor inhemsk bilproduktion
och där man importerar relativt få
bilar — förra året 14 000 vagnar — har
man en tull på 33 1/3 procent av cifpriset.
Man har samtidigt en accis på
50 procent. När jag hörde herr Hjalmarson
tänkte jag för mig själv, att
hans partivänner i England inte har
varit så snabba att ta bort denna jag
måste säga mycket höga accis på 50
procent.

I ett närliggande land som Danmark
har man en tull på mellan 10 och 15
procent. Vi har ju en tull på sammansättningsdelar
av 12 procent och på
färdiga bilar av 15 procent. I Danmark
har man 10—15 procent och en omsättningsskatt
på mellan 40 och 50 procent.
Man har där kvoterat bilimporten och
tillämpat denna kvotering mycket restriktivt.
Danskarna har emellertid ett
system, enligt vilket man kan få valuta
för att köpa en bil. I Danmark har man
uppmuntrat dollarexporten och genomfört
dollarpremiering på så sätt, att
man får betala en överkurs på dollarvalutor,
och denna överkurs går delvis
till statskassan, överkursen på dollar
i Danmark för bilköp utgör för närvarande
80 procent. Till dessa 80 procent
skall alltså läggas tullarna och omsättningsskatten.

Tullarna i Belgien, i Norge, i Västtyskland,
i Holland, i Frankrike, i Italien
är alla högre iin våra. I de flesta
av dessa länder har man dessutom bilaccis,
och det gör att vi, även om denna
invcsteringsavgift införes, ingalunda
kan bli det land som visat sig lägga
de största pålagorna på bilarna, utan
det finns länder som har mycket större
pålagor.

136 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

Det faktum, att vi för en mycket generös
politik mot bilismen, framgår
för övrigt av det enkla förhållandet, att
vi är den största bilimportören i hela
Europa i absoluta tal. Vi importerade
förra året 85 000 färdiga bilar och
sammansättningsdelar till 15 000 bilar,
och vi hade en egen produktion på
mellan 25 000 och 30 000 personbilar.
Vid en jämförelse med andra länder
får man fram att motsvarande siffror
är för Holland 36 000, Danmark 26 006,
Belgien 35 000, England 14 000, Frankrike
7 000, Västtyskland 4 500 och Italien
1 700.

Vi importerade alltså 100 000 vagnar
under år 1954. År 1953 importerade vi
44 000 vagnar, och vår bilimport har
alltså mer än fördubblats under förra
året. Nu kan det ju sägas, som man tidigare
gjort, att det finns länder som redan
på 1920-talet hade fler bilar per
invånare räknat än vi, och man hänvisar
då till Förenta staterna. Jag vill
inte bestrida att detta är riktigt, men
Förenta staterna är en kontinent för
sig som har en stor egen bilproduktion.
Förutsättningarna är där helt annorlunda
än i de flesta andra länder.
Om man emellertid tar länder i Europa,
som har en omfattande egen produktion
av bilar, klarar vi oss mycket bra.
I början av år 1954 hade vi i Sverige
en personbil på var sextonde invånare.
England hade en på var adertonde,
Frankrike, som också har egen produktion
av bilar, hade en på var tjugoförsta.
Detsamma var förhållandet i
Belgien och Schweiz. I Danmark var
det en på var tjugosjunde, i Holland en
på var femtioförsta, i Västtyskland likaså,
i Italien en på var åttionde. I
början av år 1954 hade vi alltså den
största biltätheten av alla dessa europeiska
länder. År 1954 ökade vi vår
personbilpark mycket starkare än något
annat land i Europa. Det finns i
detta nu inget annat land att jämföra
oss med än Förenta staterna. Jag tycker
detta är i allra högsta grad smick -

rande, och vi finner det inte onaturligt
att vi uppnått en så förnämlig placering.

Jag kan kanske fullständiga bilden
genom att säga att vi från år 1950 fram
till detta års början ökat vår personbilpark
från 196 000 till 545 000 vagnar.
Jag frågar: Vilket land i världen har
proportionellt sett haft en liknande
ökning av fordonsparken som vi haft
i Sverige? Jag tror inte det går att visa
upp många exempel på det.

Här sades att arbetarpartiet i sin välpropaganda
sagt, att bilen inte får bli
för dyr i inköp och inte för dyr i drift.
Det är nog riktigt att vi sagt detta, och
det är också så, att bilen tack vare den
politik som förts i stort sett inte blir
dyrare i år, inklusive denna nya inveseringsavgift,
än den var förra året vid
denna tid. Det är klart att en mångfald
faktorer har inverkat, inte minst den
fria bilimporten. Den har pressat ned
priserna och alltså varit till fördel för
bilköparna. Priskontrollnämndens insatser
skall heller inte förglömmas; de
har haft ett betydande värde för de
människor, som nu sägs i första hand
drabbas av dessa avgifter.

I fråga om driftkostnaderna för bilen
skall jag med hänsyn till den långt
framskridna tiden inte gå in på några
detaljer. Tillåt mig endast att säga, att
det inte finns mer än ett par länder i
Europa, som har ett bensinpris som är
jämförbart med Sveriges. Allt detta tal
om pålagorna på bilismen ser alltså ut
på det här sättet, och det är enda möjligheten
att förklara den verklighet vi
står inför, nämligen att bilägarnas antal
kommer att öka mycket snabbt,
vilket i och för sig är glädjande. Finansministern
har redan sagt, att det
är fråga om hur snabbt vi orkar förverkliga
det önskemål som finns hos
alla, att allt fler och fler människor
skall ha möjlighet att skaffa sig bil.

Det är klart att man kan säga som
herr Ohlin sade, att om folk inte köper
bilar köper de något annat. Jag vill

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 137

emellertid påpeka, att följ dinvesteringar
till bilinvesteringarna blir av betydande
storleksordning i ett land som Sverige.
Det gäller inte bara vägbyggande,
utan det gäller också reparationsverkstäder
och inte minst ianspråktagande
av yrkeskunnig arbetskraft, byggande
av garage och allt vad det nu är. Vi kan
ju inte använda arbetskraften mer än
på ett håll, och vi är alla överens om
att vi måste hålla uppe vad vi kallar
den nödvändiga produktionen, nyttoproduktionen,
i allra första hand.

Det har rekommenderats av en reservant
i bevillningsutskottet, att vi skulle
kvotera bilimporten i stället för att tilllåta
fri import. Jag är utomordentligt
tacksam emot bevillningsutskottet för
den bestämda och konsekventa skrivning,
som man har använt på den punkten.
Det vore en olycka att nu få tillbaka
den gamla metoden att reglera
importen. Vi har lång erfarenhet av en
sådan reglering. Den erfarenheten är
inte gynnsam. Det finns länder som
tvingas att underförsörja marknaden
med bilar, och där har det alltid visat
sig en benägenhet till svartabörspriser,
spekulation och andra otrevligheter,
som vi skall försöka undvika. Det mest
extrema exempel jag har i det avseendet
är från en sydamerikansk stat, där
man i detta nu för en amerikansk bil
av standardmodell får betala ungefär
100 000 svenska kronor. Vi skall alltså
akta oss för att komma i en sådan situation,
att vi måste kvotera denna import,
men i och med att man vill bevara
den frihet som vi nu har uppnått
i vår handel och därmed skaffa förmåner
åt konsumenterna, d. v. s. bilköparna,
är det klart att vi får ge akt
på de risker som kan föreligga.

Man har kritiserat regeringen och enskilda
ledamöter för att dessa gjort uttalanden
om en bilaccis, och man har
funnit deras sätt att uttrycka sig mycket
klandervärt. Jag tror att en av bilorganisationerna
rentav har krävt, att
vi skulle be om ursäkt för vad vi har

Investeringsavgift

sagt. Jag tänker inte göra det, ty vilka
intressen skulle man gagna om man
gjorde uttalanden i förväg, som underlättade
för enskilda människor att företa
sina dispositioner? Jo, man skulle
underlätta spekulationerna. Det vore
lika orimligt som om vi skulle tänka
oss att vi, om vi stode inför en förändring
i våra växelkurser, skulle tala om
för allmänheten att vi tänkte genomföra
den förändringen vid den eller den
tidpunkten. Därför måste det ibland inträffa,
att man får säga ting som man
efteråt måste bedöma så, att det inte
var sanning. Det är lika orimligt att nu
svara på vissa av de frågor som ställts
och säga hur det kommer att gå. Det
skulle naturligtvis vara bra för en del
att ha reda på det. Jag tror att det i
allra högsta grad vore klandervärt om
man lät avpressa sig besked i sådana
stycken. Det vore inte till gagn för det
allmänna, utan det skulle gagna helt
andra intressen.

Jag vill sluta med att säga att jag inte
hör till dem som tror, att registreringsavgiften
nämnvärt kommer att påverka
anskaffningen av bilar. Men även om
det är så, måste den verka i bromsande
riktning. Den kanske kan dra ur marknaden
ett hundratal miljoner kronor,
och det är köpkraft som då inte kommer
till användning, om inte staten ger
ut dessa pengar, och det är inte avsikten
att göra det. Detta är i och för sig
gynnsamt.

Vidare finns det naturligtvis anledning
att säga, att en sådan åtgärd inte
alls är orimlig, som herr Carlsson i
Stockholm ville göra gällande att den
är. Det vore däremot orimligt att vägra
att vidta åtgärder, om vi med en sådan
vägran skulle underlåta att se om det
skydd som vi har i en hygglig valutareserv.
Vi har för närvarande inga svårigheter
att sälja våra exportprodukter.
Det kan komma tider när vi får sådana
svårigheter. Då är det skönt att ha en
buffert att falla tillbaka på. Det tror
jag alla är ense om, och att bilimporten

138 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

liksom annan import för investeringsändamål
intar en mycket framträdande
plats vill val ingen förneka.

Det vore naturligtvis önskvärt att
kunna tillgodose alla dessa önskemål,
som man har förväntningar om att tillgodose.
Det går inte att göra det på en
gång och i ett sammanhang, men får vi
förmånen att kunna bevara stabiliteten
i vår ekonomi och ungefär den produktivitetsutveckling
som vi har haft hittills,
så tyder åtskilligt på att vi skall
kunna förverkliga både dessa önskemål
och en hel del till. Då är det skäl i att
bringa tillfälliga offer, ty som ett sådant
får man helt naturligt betrakta
detta, att man skall belasta en sådan
vara som bilarna.

Jag har tillåtit mig säga, att det är
en minimiåtgärd. Ögonblickligen frågar
man vad det skall innebära. Jag använde
uttrycket gentemot dem som säger,
att det är onödigt att göra någonting.
Jag anser detta vara en minimiåtgärd
och en välbetänkt åtgärd, som riksdagen
bör besluta.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Ja, det kan ju råda delade
meningar om vad som är rimligt
och icke rimligt, men jag måste nog
säga att jag betraktar det som ganska
orimligt med en punktskatt av detta
slag, som drabbar enbart en viss kategori
av medborgare.

När jag använde ordet kaos om bilhandeln,
som handelsministern påtalade,
gällde detta de begagnade bilarna,
och jag vidhåller, som närmare framgår
av mitt förra anförande, att det
kommer att bli kaos när det gäller denna
detalj.

Handelsministern sade vidare, att vi
under 1954 ökade vagnparken mer än
något annat land gjorde. Varför gjorde
vi det? Jo, delvis därför att bilaccisen
togs bort 1953 och att en hel del folk,
som kanske tidigare skulle ha skaffat
sig bil, som för många framför andra

förnödenheter representerar den materiella
friheten, väntade med att göra det
till 1954. Detta orsakade en anhopning
inom bilhandeln med kostnadsfördyringar
och försämring av servicen, som
det måste bli när en dylik anhopning
kommer på en enda gång. Ur denna
synpunkt anser jag det önskvärt att vi
slipper en skatt av sådan kortvarig karaktär,
som den skatten hade och som
det tydligen också nu är fråga om.

När det talas om att ökningen av bilparken
har gått så hastigt här i landet,
vill jag påpeka att exempelvis Kanada
och Australien, där genomsnittsinkomsten
är lika stor som i vårt land, har
dubbelt så många bilar per invånare
som vi har i Sverige. Jag anser det
önskvärt att även vi så småningom kommer
dithän, men det bör inte ske med
den ryckiga takt som nu varit fallet,
delvis beroende på dessa tillfälliga skatter.
Vi måste undvika skatterna, så att
vi får en jämnare utveckling.

Herr BIRKE (h):

Herr talman! Motorismens kraftiga
ansvällning grundar sig såvitt jag kan
förstå på en bestående förändring av
våra levnadsförhållanden. Bristen på
bostäder och svårigheten att få bygga
sådana har hindrat människorna från
att lägga ned sina pengar på dessa ändamål.
Nybebyggelsen i städerna har
kommit ute i periferien, och här har
bilen blivit ett nödvändigt transportmedel.
Allt tal om att bilen skulle vara
en lyxartikel tycker jag är verklighetsfrämmande.
Bilen används av många
personer med små inkomster. På landsbygden
är bilen ett ofrånkomligt medel
att bryta isoleringen och en förutsättning
för att landsbygden inte skall
avfolkas onödigt mycket. Därest man
önskar ett differentierat näringsliv på
landsbygden, är det också nödvändigt
att stimulera motorismen i stället för att
upprepade gånger lägga hinder för dess
utveckling.

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 139

I proposition nr 3G har föreslagits
bilaccis inte bara på nya bilar utan
också på begagnade. Det är väl uppenbart
att de som använder bil i yrkesutövningen
kommer att få sina omkostnader
täckta genom ökade löner och
taxor, men om sådana höjningar måste
ske, förlorar såvitt jag kan se bilaccisen
den effekt som man säger sig skola
1''å ut med den.

I synnerhet den tunga trafiken kommer
att få ganska stora accisbelopp och
drabbas av ökade kostnader. Det ligger
nära till hands att anta, att avsikten
med bilaccisen när det gäller den tunga
trafiken är att försvåra de enskilda trafikföretagens
verksamhet. De får inte
konkurrera med de statliga på samma
villkor, ty de statliga trafikföretagen
slipper undan bilaccisen, medan däremot
de enskilda företagen drabbas av
ökade kostnader. Konkurrens på lika
villkor vill man inte tillåta. Högerpartiet
kan inte acceptera ett sådant system,
där de enskilda trafikföretagen
blir de som får sitta emellan.

Nu bär vi begåvats med ett särskilt
statsråd, som enligt förhandsreklamen
skulle särskilt bevaka konsumenternas
intressen, men vi kan nu konstatera,
att statsrådet Ulla Lindström var frånvarande
när detta ärende behandlades
i konselj. Varför fick inte hon vara med
när en för konsumenterna så viktig
fråga föredrogs?

I samband med den sista höjningen
av sprit- och tobaksskatterna uttalade
finansministern, att några ytterligare
skattehöjningar inte skulle komma i
fråga, och i valrörelsen hördes ungefär
samma tongångar. Det är ganska
intressant att se efter i handlingarna
vad som har sagts i denna fråga.

Statsrådet Sköld sade i debatten efter
middagen, att han i första kammaren på
sin tid hade uttalat den meningen, att
man inte i onödan borde reglera människornas
konsumtionsvanor och att det
svenska folket skulle få använda sina
pengar där det helst ville. Om man tyek -

Investeringsavgift

te mest om att åka bil, skulle man få
göra det. Finansministern har också
sagt här, att bilaccisen inte förbjuder
människorna att köpa bil. Det uttalandet
skall väl närmast tolkas så, att finansministern
är välvilligt inställd till bilismen,
men det är väl en ganska stor
skillnad på att köpa bilar när de är
belagda med accis och när de inte är
det. Meningen med bilaccisen är väl
att man inte skall köpa bilar i samma
utsträckning som förut.

Sedan tog handelsministern upp debatten
om de brutna löftena, och såsom
skäl för att man från regeringspartierna
gått ifrån de givna löftena om att skattehöjningar
inte skulle komma i fråga
talade han om att skatterna i andra
länder är avsevärt mycket högre. Han
nämnde bland annat England men
glömde att tala om att den allmänna
omsättningsskatten där blivit betydligt
sänkt. Den skatten omfattade också bilar.
Det förhållandet, att skatten på bilar
i utlandet var högre tidigare, kände
väl regeringen till när man lovade att
det inte skulle bli skattehöjningar?

Sedan är det så att bilimporten, som
handelsministern talade om, väl inte
bara är av ondo. Om jag inte är fel
underrättad, bär bilimporten från Västtyskland
haft en viss betydelse för avsättningen
av bland annat jordbruksprodukter
dit.

Det är därför ganska naturligt, att
motoristerna tycker att denna beskattning
är ganska oförklarlig och att den
har mött motstånd. Förslaget om extra
skatt på begagnade bilar tycker jag
personligen är ganska orimligt. Den omständigheten,
att två personer byter begagnade
bilar med varandra, kan väl
inte öka efterfrågan och ge inflationstendenser.

Man kan också fråga sig varför just
bilen skall vara det objekt, som alltid
kommer i skottgluggen för höjda skatter.

Vid tidigare tillfällen, herr talman,
när det varit fråga om höjda skatter för

140

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

bilismen, har jag yrkat avslag, och jag
gör det också på denna proposition.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I många av dagens anföranden
har mycket starka anmärkningar
anförts emot denna investeringsavgift
över huvud taget. Från flera
håll har ju också framhållits hur ifrågavarande
förslag kom som en överraskning.
Men det är en annan sak i
samband med detta nya förslag om investeringsavgift,
som särskilt har förvånat
mig. När vi sist under 1952 och
1953 hade investeringsavgift, hade man
ju möjlighet att konstatera hur den verkade
inom olika områden av vårt näringsliv.
Det framgick då ganska tydligt,
att för fiskerinäringen och den
mindre skeppsfarten, särskilt när det
gällde dess fartygsbyggen och även de
därav beroende småvarven, blev det
mycket menliga verkningar av den dåvarande
investeringsavgiften. Ja, det
blev ju också en ganska allvarlig sysselsättningskris
inom dessa verksamhetsområden.
Jag tror jag vågar påstå,
att knappast något område drabbades
så hårt av den dåvarande investeringsavgiften
som de här nämnda.

Det var därför som jag blev ganska
förvånad över att Kungl. Maj :t, då en
så tydlig erfarenhet här finns, ej i sitt
förslag hade undantagit fiskerinäringen
och den mindi’e skeppsfarten. När så
inte blev fallet har man därför motionsledes
fört fram begäran om att såväl
fiskerinäringen som den mindre
skeppsfarten skulle undantagas. Bevillningsutskottets
ordförande har ju också
i ett anförande här i dag vitsordat, att
såväl den mindre skeppsfarten som
fisket har att kämpa med betydande
svårigheter.

Jag vill vädja till kammarens ledamöter
att, om införandet av den föreslagna
investeringsavgiften av denna
kammare nu kommer att bifallas, noga
överväga hur allvarlig denna investe -

ringsavgift är för de nämnda näringsgrenarna.

Jag skall i korthet, herr talman, här
anföra några skäl, som starkt talar för
att dessa näringsgrenar i denna fråga
borde ges en särställning. Vårt svenska
fiske, särskilt på västkusten, som alltmer
tvingas förlägga sin verksamhet till
alltmer avlägsna farvatten, måste på
grund av de större påfrestningarna för
dess fartygstonnage förnya och förstora
detsamma. Den mindre skeppsfarten är
utsatt för en förödande konkurrens
från utländskt fartygstonnage, och skall
den inte helt duka under måste en förnyelse
av dess fartygstonnage också
ske i ganska rask takt. Denna förnyelse
pågår nu. Ett stillastående i denna
rationaliseringsprocess, t. o. m. under
en kortare tid, kan bli ödesdigert för
denna näringsgren.

Även ur försvarssynpunkt har det
starkt omvittnats, att det är angeläget
att dessa mindre fartygstyper finns
kvar.

Genom att anskaffningssummorna för
dessa båtar går upp till över 300 000
kronor och för fraktbåtar långt över
detta belopp, utgör det föreslagna fria
beloppet på 20 000 kronor icke samma
lindring för fisket och den mindre
skeppsfarten som för andra områden.
Jag vill också tillägga att de lånebelopp,
som utlämnas från de statliga
lånefonderna, under senare tid starkt
nedskurits, och därigenom blir också
det avgiftsbelagda beloppet när det
gäller denna investeringsavgift betydligt
större. Det mindre tonnagets kortare
byggnadstid gentemot det störres
innebär också att det mindre tonnaget
drabbas hårdare av denna investeringsavgift.

Jag vill också här framhålla den
synpunkten, att våra småvarv, som uteslutande
är beroende av att få bygga
dessa mindre fartyg, inte på nytt får
kastas ut i samma sysselsättningssvårigheter
som senaste investeringsavgiftsperiod
åsamkade dem. Det var i hög grad

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 141

dess arbetsfolk som då hårdast fick
sitta emellan. Förra gången miste småvarven
en hel del yrkesvant, värdefullt
arbetsfolk, som när byggnadsverksamheten
måste läggas ner sökte sig säkrare
utkomst på annat håll.

Jag har, herr talman, så kortfattat
och koncist som möjligt sökt framhålla
de skäl, som enligt mitt förmenande
starkt talar för att såväl fisket som den
mindre sjöfarten här ställs i en särställning
och som ger klar motivering
för att kammarens ledamöter här borde
kunna rätta till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag vill också slutligen framhålla,
vilket också nämnts förut i dag, att
finansministern nyligen gjort ett uttalande,
där han har framhållit, att genom
investeringsavgiften kan man rikta
minskning av investeringarna bör ske.
åtgärden direkt åt det håll, där en
Detta måste ju också kunna innebära,
att man även skall kunna undvika investeringsavgift
för de områden, där en
påtaglig skadeverkan kan befaras. Då
detta särskilt är att befara beträffande
fisket och den mindre skeppsfarten ber
jag, herr talman, att få ansluta mig till
det yrkande, som här framställts för
en stund sedan av herr Johansson i
öckerö.

I detta anförande instämde herrar
Carlsson i Bakeröd (bf) och Svensson
i Krokstorp (h).

Herr IvöNIGSON (fp):

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga några ord om bilaccisen. Jag vill
göra det av det skälet, att den huvudsakligast
riktar sig mot arbetarna.

När det gäller bilägarna i landet är ju
läget det, att de som vi brukar kalla
för de ekonomiskt bättre situerade redan
har bilar, och på samma sätt är
det med jordbrukarna. För dessa grupper
kan bilaccisen möjligen komma att
verka så, att de uppskjuter ett byte av
sina gamla bilar mot nya under ett år.
Det är inte på samma sätt med arbetare.

Investeringsavgift

Det är en grupp som nu håller på att
skaffa sig bil och därigenom nå en viss
jämlikhet med övriga grupper i samhället
även på denna punkt. Därför kan
man med full rätt säga, att bilaccisen
riktar sig så gott som uteslutande emot
arbetarna här i landet. Intrycket härav
förstärktes av att man nu tar med de
begagnade bilarna. Det är ju klart visat
att den speciella arbetarbilen här i landet
är andrahandsbilen. Det är de begagnade
bilarna som arbetarna köper.

Därjämte lägger man en hård accis
på motorcyklarna. Det är inga andra
än småfolket som köper motorcyklar.
Många av mina arbetskamrater skaffar
sig nu sommarställen som är så belägna
att de knappast har möjlighet att begagna
andra kommunikationer än en
motorcykel, som de tänkt köpa.

Vi får sålunda bevittna att kammaren
nu i natt går att besluta en skatt,
som så gott som uteslutande riktar sin
spets mot arbetarna i landet.

Sedan skulle jag vilja säga ett par
ord om fisket och den mindre sjöfarten.
Det har sagts rätt mycket om den saken,
men jag skulle vilja göra ett påpekande
till. Herr Johansson i öckerö talade om
fiskets svårigheter. Han nämnde att
denna investeringsavgift kommer att
försvåra fiskarnas möjlighet att skaffa
sig nya båtar. Jag vill framhålla ytterligare
en sak. Investeringsavgiften kommer
också att läggas på gamla båtar.
Det förekommer rätt omfattande köp
mellan fiskare av gamla båtar, och även
dessa gamla båtar skall nu beläggas med
investeringsavgift. Jag kan inte se annat
än att detta är orimligt.

När det gäller den mindre skeppsfarten,
fraktfarten på kusterna, skulle jag
bara vilja påminna om en liten notis,
som stod i tidningarna förra veckan.
Den där lilla notisen innehöll, att en
skeppare i norra Bohuslän genom en
fartygsagentur i Göteborg hade begärt
att för 20 000 kronor få inköpa en båt
från Tyskland. Båten var byggd 1896
och moderniserad 1922—1923. Denna

142 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

In vesferingsa vgift

båt ville han nu köpa från Tyskland
för 20 000 kronor för att använda i
kustfart i konkurrens med moderna
holländska och tyska båtar. Det är på
en näring som arbetar med sådant material
och som vi alla är överens om
verkligen behöver upprustas, som man
nu skall lägga denna beskattning.

En statlig utredning lade nyligen fram
ett betänkande, där man klart sade ifrån
att det behövs ett statligt ingripande
för att upprusta denna näring. Nu handlar
man rakt emot detta. Man vill lägga
investeringsavgift på denna näring, som
arbetar med 50—60 år gamla båtar och
som med detta material skall konkurrera
med tyskar och holländare med deras
moderna båtar. Kan man inte sträcka
sig längre, borde man kunna sträcka
sig så långt, när man nu skall rösta här
i natt — ty jag förstår ju att man inte
kan vänta sig att man skall godta den
linjen att man skall avslå både den allmänna
och den särskilda investeringsavgiften,
trots att jag kommer att rösta
för detta -— att man undantog de begagnade
bilarna och även fisket och
den mindre skeppsfarten, alltså fartyg
under 500 bruttoton.

Herr BOIJA (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Det aktuella konkurrensläget
kräver alltfort investeringar, kanske
framför allt inom de industrier, där
lönsamheten är mindre god. Jag tänker
då närmast på sådana som textil-, beklädnads-,
sko- och läderindustrierna
m. fl., vilkas lönsamhet i dag faktiskt
är dålig. En investeringsavgift innebär
för dessa industrier en tolvprocentig
kostnadsökning på de investeringar,
som måste göras, och det kan väl under
inga förhållanden täcka syftet med
det här förslaget. För dessa industrier
är det i det närmaste stötande.

Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att det icke finns någon risk för
att här nämnda näringsgrenar kommer

att göra några mindre räntabla investeringar.
De investeringar som i dag sker
utförs efter mycket noggranna överväganden.
Endast kostnadsbesparande
åtgärder vidtas för att så långt möjligt
trygga sysselsättningen och för att man
skall kunna ta upp tävlan i den alltmer
hårdnande konkurrensen.

Det är ett för många känt faktum,
åtminstone för oss, som är bosatta i
textilorterna, att andra länders företagare
på detta område arbetar under väsentligt
gynnsammare produktionsförhållanden
än vi. Man har där lägre löner,
högre tullskvdd o. s. v. Man kan
alltså inte säga, att de arbetar under lika
villkor som vi. Än mindre blir ju det
förhållandet, när den här avgiften kommer
att belasta de investeringar, som
blir nödvändiga. Trots att den svenska
textilindustrien är i hög grad rationaliserad
är det nödvändigt att fortsätta
på rationaliseringens väg.

Handelsministern sade i remissdebatten
bl. a. följande när det gällde textilindustrien
och tullarna: »Det är betydligt
viktigare att vår textilindustri uppmärksamt
följer utvecklingen och försöker
tillgodogöra sig de tekniska och
andra framsteg på området som göres
för att på det sättet hävda sin ställning.
Det är den vägen som hittills gjort det
möjligt för oss att inte bara bygga upp
utan även behålla vår textilindustri.»

Jag vill för min del gärna instämma
i detta handelsministerns yttrande. Men
det rimmar dåligt med det förslag till
investeringsavgift som i dag föreligger.
Denna avgift kommer i hög grad att
försvåra maskininköp och investeringar
av den art, som handelsministern så
riktigt syftade till i remissdebatten.

Det har varit textilindustriens avsikt
och strävan att driva rationaliseringen
så, att samtidigt som större effektivitet
uppnås också möjlighet skapas att lyfta
textilarbetarnas löner i nivå med andra
yrkesgrupper.

Textilindustrien har förr haft ganska
stora svårigheter att övervinna. En del

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4

143

av dess företag har övervunnit svårigheterna
och lever alltfort och fyller i
dag en viktig funktion i vår försörjning
och har gjort det inte minst vid
avspärrning i kristider. Många företag
kommer troligtvis att överleva även de
här prövningarna och de bekymmer för
företag och anställda som den här avgiften
innebär. Men det är ganska sannolikt
att många företag också kommer
att stupa.

Visserligen kan man hävda den meningen
att den industri som inte är räntabel
bör nedläggas och arbetskraften
förflyttas. Det är många som hävdar
detta. Det är emellertid ett stort problem
dels för den enskilde och dels för
de kommuner som berörts. Det gäller
exempelvis Borås, Norrköping och
många andra platser som berörs av textilindustrien,
och det gäller orter med
andra tidigare nämnda industrier.

Det finns alltså näringsgrenar, herr
talman, för vilka denna investeringsavgift
kan vara direkt katastrofal. Det
kan icke vara riktigt att pålägga de delar
av vårt näringsliv, som just för dagen
är mindre räntabla, en direkt skatt
av den här storleksordningen. Den kommer
uteslutande att bidraga till att öka
förlusterna.

Vi hade — några motionärer — tänkt
oss ett dispensförfarande, som här tidigare
diskuterats, varför jag inte skall
gå in på det. Jag avstår från att yttra
mer i denna fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr I av herr Spetz
in. fl., och om den inte antages av kammaren
bifall till punkterna 6 och 7 i
reservationen nr I av herr Spetz m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till lydelse av 3 § dels ock på avslag
därå; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid votering, i

In vesteringsa vgift

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
3 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om investeringsavgift,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 123 ja och 89 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 3 §.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr III.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av paragrafen dels
ock på godkännande av den lydelse av
paragrafen, som föreslagits i den av
herr Spetz in. fl. avgivna, med III) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid

144

Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om investeringsavgift,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 12G ja och 87 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av förevarande
paragraf.

2 och 4 §§.

Godkändes.

Vid föredragning av 5 § anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservation III beträffande 5, 9 och 10
styckena.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservation III, styckena 6 och 7.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till det yrkande, som jag tidigare
ställde, vilket innebar bifall till reservationen
nr III av herr Spetz m. fl. med

den ändringen, att 5 §, åttonde stycket
måtte erhålla följande lydelse:

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Kammaren godkände till eu
början på därå av herr talmannen given
proposition de i utskottets förslag
upptagna fyra styckena av paragrafen.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande det förslag, som i
den av herr Spetz m. fl. avgivna, med

III) betecknade reservationen framlagts
därom, att till paragrafen skulle fogas
ett femte stycke om investeringar, som
tillkommit på föranstaltande av offentlig
myndighet, nämligen dels på avslag
å detta förslag i överensstämmelse med
bevillningsutskottets hemställan dels
ock på bifall till förslaget; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som i likhet med bevillningsutskottet
vill, att kammaren avslår förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande
författningsförslag av ett femte stycke
om investeringar, som tillkommit på
föranstaltande av offentlig myndighet,
i enlighet med vad som föreslagits i
den med III) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
ifrågavarande tillägg.

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 145

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 88 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit förslaget
om tillägg av ett nytt femte
stycke.

Vidare gav herr talmannen propositioner
i fråga om det i nyssberörda reservation
framlagda förslaget, att till
denna paragraf skulle fogas ett sjätte
stycke om investeringar i yrkesmässig
biltrafik nämligen dels på avslag å
detta förslag dels ock på bifall därtill;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som i likhet med bevillningsutskottet
vill, att kammaren avslår förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande
författningsförslag av ett sjätte stycke
om investeringar i yrkesmässig biltrafik
i enlighet med vad som föreslagits
i den med III) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
ifrågavarande tillägg.

Investeringsavgift

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 121 ja och 86 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit förslaget
om tillägg av ett nytt sjätte stycke
till 5 §.

Herr talmannen gav nu propositioner
beträffande förslaget om tillägg till paragrafen
av ett sjunde stycke om investeringar
i enskild järnvägsdrift, nämligen
dels på avslag å detta förslag dels
ock på bifall till förslaget; och beslöt
kammaren avslå ifrågavarande förslag.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande ifrågasatt tillägg av
ett åttonde stycke om investeringar i
fartyg, nämligen dels på avslag å det
härom framlagda förslaget dels ock på
bifall därtill i överensstämmelse med
det av herr Johansson i öckerö under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som i likhet med bevillningsutskottet
vill, att kammaren avslår förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande
författningsförslag av ett åttonde stycke
om investeringar i fartyg i enlighet med
det av herr Johansson i öckerö under
överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
det av herr Johansson i öckerö föreslagna
tillägget.

Sedan kammarens ledamöter härefter

10 — Andra kammarens protokoll 1955. Nr 4

146 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 112 ja och 96 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om tillägg av ett åttonde stycke.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande det yrkande, som
framlagts om tillägg av ett nionde stycke
om investeringar för tillgodogörande
av klenvirke, nämligen dels på avslag å
nämnda förslag dels ock på bifall därtill;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i Osby
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som i likhet med bevillningsutskottet
vill, att kammaren avslår förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande författningsförslag
av ett nionde stycke om
investeringar för tillgodogörande av
klenvirke i enlighet med vad som föreslagits
i den av herr Spetz m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
ifrågavarande tillägg.

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 124 ja och 84 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit förslaget
om tillägg av ett nionde stycke.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande tillägg av ett tionde
stycke, innefattande en allmän dispensregel,
nämligen dels på avslag å
det förslag, som framställts härom, dels
ock på bifall till detta förslag; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som i likhet med bevillningsutskottet
vill, att kammaren avslår förslaget
om tillägg till 5 § i förevarande författningsförslag
av ett tionde stycke om
en allmän dispensregel i enlighet med
vad som föreslagits i den med III) betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
ifrågavarande tillägg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 89 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om tillägg av ett tionde stycke.

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 147

C> § och 7 § första stycket.

Godkändes.

Efter föredragning av 7 § andra stycket
anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag ber att på denna
punkt få yrka bifall till reservation
nr III.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 7 § andra
stycket i utskottets förslag dels ock på
antagande av den lydelse av stycket,
som föreslagits i den av herr Spetz
m. fl. avgiyna med III) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hagberg i
Malmö begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes^
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
7 § andra stycket i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning
om investeringsavgift, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den med III) betecknade
reservationen.

Investeringsavgift

ring medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 88
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 7 §
andra stycket enligt utskottets förslag.

7 § tredje, fjärde och femte styckena.

Godkändes.

8 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse dels ock
på antagande av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr
Spetz m. fl. avgivna med III) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
8 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om investeringsavgift,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den med III) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

148 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 125 ja och 87 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 8 §.

9 §.

Godkändes.

10 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse dels
ock på antagande av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herr
Spetz m. fl. avgivna, med III) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
10 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om investeringsavgift,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den med III) betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 125 ja och 87 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av denna
paragraf.

11—22 §§.

Godkändes.

Övergångsbestämmelserna. föredrogos
härpå; och yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr III.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av det av utskottet
tillstyrkta förslaget till övergångsbestämmelser
dels ock på antagande
av den lydelse av övergångsbestämmelserna,
som föreslagits i den
av herr Spetz m. fl. avgivna, med
III) betecknade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
övergångsbestämmelserna i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till
förordning om investeringsavgift, röstar -

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 149

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i reservationen nr III.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-proposinen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 88 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till avfattning av övergångsbestämmelserna.

Ingress och rubrik.

Godkändes.

2) Utskottets förslag till förordning
om avgift vid investering i motorfordon
(särskild investeringsavgift).

Efter föredragning av 6 § anförde:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets
förslag beträffande denna
paragraf.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse dels
ock på avslag å förslaget; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

Investeringsavgift

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
6 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om avgift
vid investering i motorfordon, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren avslagit
paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-proposinen.
Herr Hagberg i Malmö begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 123 ja och 89 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

Vid härefter skedd föredragning av
1 § yttrade:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Jag yrkar bifall till reservation nr III
vad gäller fritagandet av begagnade motorfordon
från investeringsavgift.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse dels
ock på antagande av den lydelse av
paragrafen, som föreslagits i den av
herr Spetz m. fl. avgivna, med III) betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen

150 Nr 4

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Investeringsavgift

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om avgift
vid investering i motorfordon, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i reservationen nr III.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropopositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 117 ja och 95 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 1 §.

2 £.

Godkändes.

3 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! Med hänsyn till att
kammaren nu antagit bevillningsutskottets
förslag till lydelse av 1 § förordningen
om avgift vid investering i motorfordon
år 1955 (särskild investeringsavgift)
kan jag icke yrka bifall
till det i reservation III framlagda förslaget
om lydelse av 3 §. Jag hemställer
att kammaren måtte antaga utskottets
förslag till lydelse av 3 § med den änd -

ring att andra stycket erhåller följande
lydelse: Investeringsavgift skall icke i
något fall utgå därest ägare till motorfordon
i samband med ansökan om dess
registrering eller i samband med anmälan
om övergång till ny ägare av i bilregister
upptaget fordon styrker, att
bindande avtal om förvärv av fordonet
slutits senast den 31 januari 1955.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag ber att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens lydelse dels
ock på antagande av den lydelse av paragrafen,
som under överläggningen föreslagits
av herr Hagberg i Malmö; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagberg i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
3 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om avgift
vid investering i motorfordon, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner nej, liar kammaren godkänt
nämnda författningsrum i den lydelse,
som under överläggningen föreslagits
av herr Hagberg i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropopositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 122 ja och 89 nej, varjämte 6

Onsdagen den 9 februari 1955 em

Nr 4 151

av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

4, 5 och 7 §§, övergångsbestämmelserna
samt ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslagen.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

.lag får meddela kammaren, att nästa
sammanträde kommer att äga rum fredagen
den 11 februari kl. 14, då återstående
ärenden på föredragningslistan
kommer att behandlas.

§ 3

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 52, till Konungen, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift
för år 1955, m. m.

§ 4

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, med förslag till förordning

Investeringsavgift

om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 486, av herr Sjölin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
24, med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 16 och 18 §§ förordningen
den 26 februari 1954 (nr 73) angående
tillverkning av brännvin, m. in.;
och

nr 487, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 55, angående statsgaranti
för lån till hantverks- och
småindustriföretag under budgetåret
1955/56.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.38 på natten.

In fidem
Gunnar Britth