Fredagen den 30 mars Sid (Riksdagens protokoll 1962:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

FÖRS TA K AMMAREN

30 mars—4 april

Debatter in. in.

Fredagen den 30 mars Sid.

Svar på fråga av herr Virgin ang. det nordiska samarbetsavtalet 5
Anslag under nionde huvudtiteln:

Lantbruksnämndernas avlöningsanslag ...................... 7

Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland m. m. 11

Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd ...... 13

Avlöningsanslaget till statens centrala frökontrollanstalt ...... 17

Lantbrukshögskolans avlöningsanslag ........................ 19

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisnings anstalter

................................................ 20

Avlöningsanslaget till veterinärinrättningen i Skara .......... 21

Bidrag till Svenska naturskyddsföreningen m. fl............. 22

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket ....................... - 23

Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. ersättning för
skador å 1961 års skörd .................................. 51

Tisdagen den 3 april

Interpellation av herr Isacson ang. möjligheterna att minska antalet
skador å gods vid transport med statens järnvägar ...... 55

Onsdagen den 4 april

Remissdebatt rörande Kungl. Maj ds proposition ang. försäljning

av obeskattade varor på tullflygplats, m. in................... 58

Gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m........ 60

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m..................... 78

Om upphävande av punktskatter ........... 91

Om restitution av fordonsskatt för bussar...................... 99

Tillfartslederna till Mälaren .................................. 106

Rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar .......... 109

Om statligt stöd till de fria kristna samfunden.................. 111

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 14

Sr 14

Innehåll

Sid.

Anslag under fjärde huvudtiteln:

Penningbidraget till värnpliktiga .......................... 113

Befattningen som stabspastor vid försvarsstabens personalvårdsbyrå
.................................................. 116

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Beräkningen av väganslagen .............................. 119

Vägunderhållet .......................................... 138

Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar .................. 138

Personal för eftergranskning av färdskrivardiagram .......... 140

Statens biltrafiknämnds omkostnadsanslag .................. 141

Trafiksäkerhetsforskning .................................. 142

Avlöningsanslaget till länsarkitektsorganisationen ............ 144

Driftbidrag till statens järnvägar ............................ 148

Om anslag till vissa flygsäkerhetsfrämjande åtgärder .......... 151

Bilavdrag vid taxeringen .................................... 153

Utredning angående oljehandeln .............................. 154

Föräldrabalkens bestämmelser rörande vårdnaden om barn .... 161

Rättslig prövning av administrativa beslut .................... 163

Om utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården ...... 164

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 30 mars

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde ........................ 7

— nr 5, ang. statligt stöd vid skada på eller förlust av fiskredskap 23

— nr 6, ang. anslag till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket .. 23

Onsdagen den 4 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. gift kvinnas förvärvsavdrag,
m. m............................................. 60

— nr 27, om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m........... 78

—■ nr 28, om upphävande av punktskatter, m. m............... 91

— nr 29, om restitution av fordonsskatt för bussar, m. m..... 99

—• nr 34, om avdrag vid beskattningen för kostnader för underhåll

av plantering ............................................ 106

Bankoutskottets utlåtande nr 9, ang. den samhälleliga lokaliseringspolitiken
................................................ 106

— nr 10, ang. särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m........................................... 106

— nr 11, om täckande av riksdagsledamöters kostnader i vissa mål 106

Andra lagutskottets utlåtande nr 17, ang. rätt till reseersättning
från den allmänna sjukförsäkringen efter hänvisning av barnmorska
till sjukvårdsinrättning ............................ 106

— nr 18, ang. familjebidrag till värnpliktiga som driver näring

eller rörelse ............................................ 106

Innehåll

Nr 14

Sid,

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 11, om införande av
tidsstudiesystem inom den allmänna förvaltningen .......... 106

— nr 12, ang. tillfartslederna till Mälaren .................... 106

— nr 13, om rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar 109

— nr 14, om utredning rörande sjukfrekvensen för män och

kvinnor ................................................ Hl

— nr 15, om statligt stöd till de fria kristna samfunden ........ 111

Statsutskottets utlåtande nr 4, ang. utgifterna inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde ............................ 113

— nr 6, ang. utgifterna å driftbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ........................ 119

— nr 47, ang. medelsbehovet under anslaget Flygförvaltningen:

Avlöningar m. .......................................... 153

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, om rätt att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för resor med bil till och från arbetsplatsen
.............................................. 153

Bankoutskottets utlåtande nr 7, om utredning angående oljehandeln 154

— nr 8, om stärkande av den svenska industriens konkurrenskraft

på utländska marknader .................................. 160

Första lagutskottets utlåtande nr 21, om utformningen av polisens
socialutredningar i mål angående administrativa frihetsberövanden
.................................................. 160

— nr 22, om utredning angående formerna för konkursförvaltning 160

— nr 23, om utvidgning av vigselrätten vid kyrklig vigsel...... 160

— nr 24, om förbud mot flerårsavtal vid försäkring .......... 160

—- nr 25, om översyn av ärvdabalkens bestämmelser rörande bouppteckning
............................................ 160

— nr 26, ang. adoptants och adoptivbarns rättsliga ställning .... 161

— nr 27, om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken ........ 161

— nr 29, om rättslig prövning av administrativa beslut ........ 163

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, om rätt till ersättning från den
allmänna sjukkassan för resa i samband med utbyte av ortopediskt
hjälpmedel ........................................ 164

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. minimimått på ål .... 164

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, om inrättande av
en statlig konsertbyrå .................................... 164

— nr 17, om totalisatorverksamhet i förbindelse med hundsport 164

— nr 18, om utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården 164

— nr 19, om hälsokontroll av den vuxna befolkningen ........ 165

— nr 20, om underlättande av kvinnors återinträde på arbetsmarknaden
.............................................. 165

— nr 21, om utredning av möjligheterna att bereda partiellt arbetsföra
anställning i statlig och statsunderstödd verksamhet.. 165

— nr 22, om förenkling och samordning av arbetsgivare åliggande

uppgifts- och uppbördsskyldigheter m. m................... 165

''■ h; -

rf jo f:nihUj ruyi i

. UX ''jyl: ^..r i;.;:; >} •/ i >f /;■ -1 <4 ■: i j;* , i «

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Fredagen den 30 mars

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhåller jag om befrielse
från riksdagsarbetet 30 mars—2 april
för att som rapportör till Europarådets
sociala kommitté kunna övervara överläggningarna
om huvuddragen i Europas
befolkningsfrågor och befolkningsförändring
i Paris 30 och 31 mars.

Stockholm den 29 mars 1962

Lisa Mattson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 138, till Konungen i anledning
av väckta motioner om upphävande
av den särskilda varuskatten å
gräddglas.

Ang. det nordiska samarbetsavtalet

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Virgin till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
framställt följande fråga: »Vill utrikesministern
giva kammaren en redogörelse
för de skäl, vilka föranlett, att
det nordiska samarbetsavtalet paraferats
utan att den viktiga frågan om konventionens
innehåll och utformning på
det sätt 54 § regeringsformen föreskriver
varit föremål för rådplägning i utrikesnämnden
före avgörandet?»

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid

detta sammanträde besvara nämnda fråga,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Virgin har till utrikesministern
riktat en fråga av följande
lydelse.

»Vill utrikesministern giva kammaren
en redogörelse för de skäl, vilka föranlett,
att det nordiska samarbetsavtalet
paraferats utan att den viktiga frågan
om konventionens innehåll och utformning
på det sätt 54 § regeringsformen
föreskriver varit föremål för rådplägning
i utrikesnämnden före avgörandet?» Då

beredningen av detta förslag'' till
samarbetsavtal inom regeringen har
handlagts av mig, torde det få ankomma
på mig att besvara herr Virgins fråga.

Mitt svar är, att utrikesnämnden vid
sitt sammanträde den 16 februari i år
erhöll en ingående redogörelse för avtalsförslagets
såväl innehåll som utformning.
För övrigt vill jag nämna, att utrikesutskottets
ledamöter, som ju är desamma
som utrikesnämndens, med det
snaraste kommer att få ta ställning till
förslaget i alla dess detaljer, eftersom
det genom beslut i dagens konselj nu
kommer att underställas riksdagen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att lå uttala mitt
tack till justitieministern för detta svar.

Jag hade ställt min fråga till utrikesministern
främst därför att jag närmast
avsåg att begära belysning av den utrikespolitiska
aspekten på problemet.

Det är riktigt som justitieministern säger,
att en redogörelse för traktatens innehåll
lämnades i utrikesnämnden. Traktatens
text hade däremot icke utlämnats
i förväg, och därför var möjligheterna
utomordentligt begränsade för utrikesnämndens
ledamöter att ta direkt ställning
till traktaten. Jag kan knappast betrakta
saken på annat sätt än att den

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. det nordiska samarbetsavtalet
behandling, som regeringsformen förutsätter
i fråga om utrikespolitiska ärenden
av större vikt, reellt icke har skett.

Jag finner denna underlåtenhet beklaglig,
eftersom den lätt ger intrycket
att frågan icke kan anses vara av större
vikt. Jag förstår att detta inte har varit
regeringens mening, men när det gäller
en fråga av denna art — alltså ett avtal
om samarbete mellan de nordiska länderna
— hade det varit angeläget att
behandlingen mera klart fått karaktären
av en manifestation, bakom vilken hela
opinionen står samlad, d. v. s. att även
oppositionen fått tillfälle att reellt deltaga
i ärendets behandling och alltså få
meddelaktighet och medansvar i avtalets
utformning.

Slutligen skall jag kanske säga, att jag
med min fråga inte har avsett att rikta
kritik mot avtalet som sådant, utan endast
mot ärendets handläggning.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Den åberopade 54 § regeringsformen
lyder i det avsnitt som
här är aktuellt: »Rådplägning med denna
utrikesnämnd bör i alla utrikesärenden
av större vikt äga rum före avgörandet.
Då ärende förekommer till behandling,
skola alla tillgängliga handlingar
och upplysningar meddelas.»

Herr talman! Detta visar väl först och
främst att regeringen ansåg att denna
fråga var av större vikt; tillfälle till rådplägning
har givits. Min föredragning
inför utrikesnämnden omfattar enligt
nämndens protokoll åtta sidor, och jag
tycker därför att det är en ganska utförlig
och ingående redogörelse som har
lämnats.

Jag tror inte heller att det är brukligt,
att en avtalstext i alla sammanhang delas
ut i förväg. Så skedde inte, såvitt jag
vet, under de förhandlingar som ledde
till EFTA-avtalet. I den frågan hölls utrikesnämnden
fortlöpande underrättad
om vad som förekom, och så skedde även
i detta fall. Utrikesnämnden fick en ingående
redogörelse för avtalets innehåll
och utformning, och några dagar senare
utsändes texten till nämndens samtliga

ledamöter; det skedde så fort texten blivit
tryckt. Därefter hade de, som så önskade,
mycket goda tillfällen att framställa
ändringsförslag till Nordiska rådet;
sådana kunde framläggas ända till den
18 mars, och det parti herr Virgin tillhör
är ju företrätt i rådets svenska delegation.

För övrigt kommer ju utrikesutskottet
och riksdagen att ingående få behandla
förslaget till avtal. Frågan underställes
riksdagen för godkännande i den ordning
som är vanlig när det gäller utrikesavtal
av större vikt, och riksdagen
har därvid full frihet att pröva förslaget.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Om utrikesnämndens
sammanträden verkligen skall fylla någon
betydelsefull funktion, måste väl ändå
de i sammanträdena deltagande ledamöterna
också ha en verklig möjlighet
att ta ställning till de föredragningar
som där äger rum. Det torde icke ha
varit möjligt att efter den föredragning,
som herr justitieministern själv säger
omfattar åtta sidors protokoll, direkt ta
ställning till denna fråga utan att ha
haft tillgång till avtalstexten i förväg.
Att man sedermera, sedan beslutet väl
är fattat och avtalet är paraferat, får
tillfälle att ta ställning till det, är en annan
sak, som jag inte vill beröra i detta
sammanhang.

Jag har närmare velat uttrycka ett
beklagande över att inte utrikesnämndens
ledamöter hade en reell möjlighet
att deltaga i utformningen av samarbetsavtalet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Som jag nyss nämnde,
utsändes texten in extenso till nämndens
ledamöter. Det skedde den 24 februari.
Fem av nämndens ordinarie ledamöter
och sju av suppleanterna är medlemmar
i Nordiska rådets svenska delegation.
Det fanns alltså goda möjligheter
att framföra ändringsyrkanden i
god tid, och det föreligger fortfarande

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

full frihet att framlägga ändringsyrkanden.
Konventionen är undertecknad under
förbehåll av riksdagens godkännande.
Det finns således fortfarande alla
möjligheter att diskutera detaljer i fråga
om utformningen av förslaget, om man
så önskar.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Utrikesnämndens funktion
är väl ändå att ge jämväl oppositionens
företrädare möjlighet att påverka
ett ärende innan Kungl. Maj:t har
fattat beslut. Därtill har i detta fall enligt
min uppfattning icke givits tillräckligt
tillfälle.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Kungl. Maj:ts beslut har
fattats i dag!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
propositioner:

nr 129, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag;

nr 130, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958
(nr 52) om förlängning av tid för
preskription av rätt till arv eller testamente;
och

nr 132, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23 mars
1956 (nr 73) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 627 till statsutskottet
samt

motionerna nr 628 och 629 till jordbruksutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.

Lantbruksnämndernas avlöningsanslag
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1962/63 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lantbruksnämndernas avlöningsanslag

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj ds i ämnet
gjorda framställning samt med avslag
å motionerna 1: 308, av herrar Eskilsson
och Isacson, samt 11:382, av herr
Hseggblom m. fl., såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för lantbruksnämnderna
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 12 907 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:308
och II: 382 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte 1) avslå
framställning om inrättande av fem
assistenttjänster i Ae 15 för skogliga
uppgifter i samband med jordbrukets
rationalisering, 2) besluta, att beloppet
för anlitande av skoglig expertis skulle
disponeras så, att skogsvårdsstyrelsernas
personal kunde av lantbruksnämnderna
anlitas för skogliga uppgifter, 3)
fastställa viss närmare angiven avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, innebärande
den ändringen i förhållande
till den av Kungl. Maj:t föreslagna avlöningsstaten,
att rätteligen anslagsposten
till avlöningar till övriga icke-ordinarie
tjänstemän nedräknades med
85 400 kronor, 4) till lantbruksnämndernas
avlöningsanslag anvisa ett förslagsanslag
av 12 821 600 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby, Isacson, Heeggblom och Stiernstedt,
vilka ansett, att utskottets ytt -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1902

Lantbruksnämndernas avlöningsanslag
rande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
1: 308 och II: 382, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för lantbruksnämnderna
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1902/63;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 12 821 600 kronor.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! De sex reservationer,
som finns fogade till jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, varav inte mindre
än fyra är blanka, visar ju tydligt att
nionde huvudtiteln har granskats och
behandlats i utskottet utan några större
uppslitande debatter. Med ett undantag
när — småbruksstödet, som redovisas i
ett särskilt utlåtande — utgör alltså
jordbruksfrågorna fortfarande inte någon
stor politisk stridsfråga. Därmed
inte sagt att åsiktsbrytningar inte skulle
ha förekommit, men dessa har ofta dess
bättre kunnat lösas med kompromisser
och eftergifter från båda hållen.

Den reservation, som vi nu skall behandla,
gäller lantbrukets rationalisering
och befrämjande av dess produktion.
Det är helt enkelt fråga om att
enligt utskottsmajoritetens uppfattning
vid lantbruksnämnderna skall inrättas
fem nya assistenttjänster i Ae 15 för att
biträda lantbruksnämnderna med värderingsuppgifter
vid byten och köp av
skogsmark.

Denna strukturrationalisering väntas
som bekant öka sedan riksdagen i fjol
påtalat önskvärdheten av en snabbare
omsättning av lantbruksnämndernas
skogsinnehav och för detta ändamål
också anslagit 4 miljoner kronor extra
till jordfonden. Att ökad aktivitet kommer
att uppstå med köp och byten av
skogsmark blir ännu mera uppenbart,
om man betänker att jordlagsutredningen
räknar med att skog för 70 å 80 mil -

joner kronor årligen kommer att salubjudas.

Nu är det emellertid så att 1960 års
jordbruksutredning har att granska alla
de statliga eller statsunderstödda organisationer
som har att göra med jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering.
Dessutom har i år föreslagits förstärkningar
vid lantmäteriets, kartverkets
och skogsvårdsstyrelsernas organisationer.

Med hänsyn till detta anser vi, som
står bakom reservationen, att någon ytterligare
skogsexpertis nu inte behöver
tillföras lantbruksnämnderna innan dessas
organisation och framtida uppgifter
slutgiltigt har utretts. Vi har den
uppfattningen att den skogliga expertis,
som nu finns knuten till skogsvårdsstyrelserna,
mycket väl kan anlitas av lantbruksnämnderna
när de behöver värderingshjälp,
detta inte minst med hänsyn
till den minskade arbetsbörda som
har kunnat konstateras hos skogsvårdsstyrelserna
och som till en del beror på
ett ständigt ökat antal skogsvårdsområden
med egna anställda skogsvaktare,
en verksamhet som alltså lättar skogsvårdsstyrelsernas
arbetsbörda.

Efter vad jag kan förstå gäller de här
föreslagna fem assistenttjänsterna närmast
skogvaktar- eller länsskogvaktartjänster.
Vid varje skogsvärdering, som
en lantbruksnämnd skall företaga, måste
ju dessa skogvaktare komma till elt
område som står under bevakning av
någon skogsvaktare vid vederbörande
skogsvårdsstyrelse. Om det skulle gälla
eu större affär med domänverket eller
ett bolag finns redan nu tre jägmästare
vid lantbruksstyrelsens skogliga sektion
att tillgå för lantbruksnämnderna.

Vår uppfattning är alltså att ett intimt
samarbete mellan lantbruksnämnderna
och skogsvårdsstyrelsernas personal
skulle vara ett både effektivare och
billigare sätt att erhålla skoglig sakkunskap
till lantbruksnämnderna än det
som departementschefen och utskottsmajoriteten
har föreslagit.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till reservationen.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Det är kanske nödvändigt
att först göra några begreppsbestämningar.

För ett par år sedan fattade riksdagen
på förslag av jordbruksutskottet ett beslut
om att skötseln av de skogar, som
lantbruksnämnderna har i sin hand, så
långt det är möjligt skulle skötas av
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän eller
av tjänstemän som kunde lånas från
skogsägarföreningarna — särskilt söderut
där det finns stora bruksskogar
och stora godsägarskogar borde man
kunna låna de skogvaktare som där kan
stå till förfogande.

Det är emellertid inte den saken som
frågan här gäller. Den gäller närmast
det som herr Ringaby var inne på, nämligen
värderingarna. Jag tycker att det
nog är väl mycket begärt, att skogsvårdsstyrelserna
skall släppa till sina tjänstemän
vid dessa värderingar, ty det är
ju ytterst delikata uppgifter. Vilka värderingar
av dem, som redan sker hos både
lantbruksstyrelserna och lantbruksnämnderna,
är det då som dessa assistenter
kommer att få göra? För det första
gäller om en lantbruksnämnd skall köpa
en fastighet, som ligger i en skogsbygd.
Då måste ju skogen värderas, ty
det värdet ingår ju med stor tyngd i de
ekonomiska överväganden som skall ske
rörande vilka utvecklingsmöjligheter
skogen har och vilka ekonomiska utfall
av den som man kan räkna med.

För det andra gäller det värderingar
vid byten. Man måste sålunda inte bara
värdera den skog man byter bort, utan
också den skog man skall byta till sig;
också detta är grannlaga värderingar.

För det tredje är det fråga om värderingar,
som lantbruksnämnderna i stor
utsträckning får lov att göra genom sina
skogstjänstemän vid framställningar om
lån för förvärv av kompletteringsfastigliet
av skog eller hel fastighet där skog
finns. Ganska ofta händer det att lantbruksnämnderna
— åtminstone inom
Gävleborgs län är så fallet — blir erbjudna
hemman, större eller mindre, där kanske
det största värdet — i varje fall när
det gäller bedömningen av bärigheten

Lantbruksnämndernas avlöningsanslag
hos ett sådant jordbruk — ligger på det
skogliga området. Det är därför synnerligen
värdefullt att man får en ordentlig
värdering av skogens avkastningsförmåga
och bärighet på längre sikt.

Jag vill även framhålla, att vi för ett
eller två år sedan fattade beslut i riksdagen
om att man mera skulle bygga ut
och skärpa kraven på ekonomiska kalkyler
vid beräkningen av ett jordbruks
lönsamhet. Det är då klart, att man i
skogstrakterna inte kan utelämna skogen
vid dessa värderingar.

Låt oss säga att en framställning om
ett lån göres. Lantbruksnämnden säger
att köpeskillingen är för hög och att den
inte kan lämna ut något lån. I vilken situation
tror ni att en skogsvårdsstyrelsens
tjänsteman skulle hamna vid ett sådant
läge? Säljaren kommer då ofta att
fråga skogsvårdsstyrelsen, vad den har
för tjänstemän som värderar på detta
sätt — säljaren har ju ofta en uppfattning
om att skogen har större värde än
den verkligen har. Jag skulle tro att jägmästare
Hansson — jag ser att herr
Hansson är här i kammaren nu — knappast
skulle vilja ha någon av sina tjänstemän
såsom ansvarig för en sådan värdering.
Det är mycket grannlaga uppgifter
det härvidlag fortlöpande är fråga
om.

Jag vill säga till herr Ringaby, att de
som skrivit under denna reservation nog
är alltför optimistiska vid bedömningen
av skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att
kunna släppa till tjänstemän i den omfattning
som här är fråga om. Jag har
den bestämda uppfattningen, herr talman,
att skall lantbruksnämnderna i
enlighet med riksdagens beslut kunna intensifiera
sitt arbete och efter mera
skärpta metoder företa ekonomiska värderingar
och planeringar av de fastigheter,
för vilka de har hand om förstärkningen
eller långivningen, är det nödvändigt
att riksdagen också tar konsekvenserna
av sitt uttalande och ger lantbruksnämnderna
de tjänstemän de behöver.

Jag vill framhålla att jag tycker att
jordbruksministern har handlat konsekvent
i detta hänseende, vilket också ut -

Ij- Första kammarens protokoll 1962. Nr 14

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1982

Lantbruksnämndernas avlöningsanslag
skottet med tacksamhet har noterat, och
jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr JONASSON (ep) :

Herr talman! Jag iskall i det här sammanhanget
be att få ge ett erkännande
till jordbruksministern för att han har
tagit initiativ som är till stor nytta för
den verksamhet som lantbruksnämnderna
bedriver och som också är till nytta
för hela vårt jordbruk i dess rationaliseringssträvanden,
speciellt i vad gäller
förstärkning med skog. Frågan om värderingen
av skog har varit en flaskhals,
och den vill jordbruksministern nu ta
bort, vilket är ett berömvärt initiativ.

Jag kan erinra kammaren om att när
vi behandlade lantbruksnämndernas omorganisation
1960 var jag med och väckte
en motion, nr 623 i denna kammare,
där vi begärde att de 23 assistenttjänster
i Ao 15, som skulle besättas, inte bara
skulle besättas med personal med
agrar eller teknisk utbildning utan även
med sådana som hade skoglig utbildning
—• detta för att man skulle få bort flaskhalsen.

Det är riktigt, som herr Jonsson här
sagt, att det är svårt för skogsvårdsstyrelserna
att lägga sig i dessa frågor; det
vore heller inte lyckligt att så skedde.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag vill bara ge ett kort
genmäle till herr Jonsson.

Jag fattade hans inlägg närmast som
om han skulle vara mest rädd för att
skogsvårdsstyrelserna skulle värdera
skogarna för högt i jämförelse med vad
lantbruksnämnderna i vanliga fall brukar
göra och att de här assistenttjänsterna
skulle vara till för att försöka få ner
priserna på skogarna. Jag vill då trycka
på att det kommer att bli konkurrens
om skogarna i framtiden. Vi vet att domänverket
är intresserat av skogsköp
och har fått ökade befogenheter att köpa
skog. Vi vet också att domänverket

har en markfond som ger resurser till
att köpa skog. Jag tycker att det vore
bra om lantbruksnämnderna kunde vara
med och konkurrera om skogarna,
så att dessa verkligen kommer att bidra
till jordbrukets rationalisering.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Det torde föreligga en
missuppfattning från herr Ringabys sida.
Jag har aldrig gjort något sådant
uttalande, som han antydde, om hur
olika tjänstemän kommer att göra sina
värderingar, utan jag förutsatte att värderingen
skulle göras objektivt.

Tyngdpunkten i vad jag ville säga är
att skogsvårdsstyrelserna ju är statliga
organ. Skall de då ge sig in på att göra
värderingar i fall där det gäller köpslagan
på skogsbrukets område?

Däremot är det alldeles riktigt, som
herr Ringaby sade, att det kan förekomma
uppjobbade priser, och det kan också
finnas personer som är hårda i sina
prispropåer, och på det sättet kommer
skogsvårdsstyrelserna mycket illa till.
Det är sådant jag vill skydda dem ifrån.
Jag tycker alltså inte att det är riktigt
att engagera skogsvårdsstyrelserna i det
här sammanhanget, utan de organ som
har att svara för värderingar, som skall
lämna ut lån och som också köper eller
säljer fastigheterna, nämligen lantbruksnämnderna,
skall själva förfoga över
tjänstemän som kan utföra värderingarna.

Sedan vill jag tillägga en sak som är
mycket viktig, och det är növändigheten
av att värderingarna görs efter samma
grunder överallt. Om man ena gången
anlitar en representant från skogsägarföreningen,
exempelvis en skogvaktare,
som har sina värderingsgrunder,
och en annan gång anlitar en länsskogvaktare
från ett annat område inom länet,
som gör värderingen efter sina grunder,
kan man komma fram till olika värderingsnormer.
På det viset trasslar man
till det hela.

Jag bär den bestämda uppfattningen
härvidlag, att om högern nu skall ta upp
en kollekt för att sänka skatten, så bör

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland

den gå till andra områden än att försöka
dra in på det antal tjänstemän som
behövs för att rationalisera det svenska
jordbruket.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Detta är faktiskt ingen
skattefråga, utan närmast en praktisk
fråga!

Reservanterna har den uppfattningen,
att de tjänstemän som finns i
skogsvårdsstyrelserna var och en känner
sitt område. När lantbruksnämnden
skall göra ett köp, kan den ta kontakt
med den skogsvårdstjänsteman som finns
inom det område det gäller. Han är förtrogen
med marken och kan göra en
rättvis och bra värdering.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag är själv anställd som
länsskogvaktare inom ett distrikt i
Sveg, och jag vill hålla med herr Jonsson
om både att länsskogvaktarna har
många andra arbetsuppgifter att fullgöra
och att vi kanske skulle komma i
en olidlig situation om vi skulle vara
tvingade att göra de värderingar det
här är fråga om. Jag tror att man inte
får ringakta de här arbetsuppgifterna.
Dessa värderingar är omfattande, och
de som skall sköta dem måste specialisera
sig. Vi har dessutom stora återväxtåtgärder,
och vi har andra skogsvårdande
arbeten, gallringar m. m.; för oss
finns alltså arbetsuppgifter utan att vi
behöver engagera oss i skogsvärderingar.

Jag tror att det är rätt att följa utskottets
och jordbruksministerns förslag.
Det är värdefullt att få till stånd en
verkligt objektiv och ingående värdering.
En sådan skulle man naturligtvis
även kunna få om skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän ålades uppgiften, men det är
nog viktigt att man skiljer på de här sakerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,

som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 8—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland

I förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Majrts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 308, av herrar
Eskilsson och Isacson, och II: 382,
av herr Haeggblom m. fl., såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
för budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 4 300 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 308
och II: 382 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. måtte anvisas ett reservationsanslag
av 3 300 000 kronor.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. bidrag till produktionsbefrämjande

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Carl Eskilsson, Ringaby
och Hseggblom, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, resei''vationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :t,s förslag samt
med bifall till motionerna 1:308 och
II: 382, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m. för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av 3 300 000
kronor.

Herr ESKILSSON (li):

Herr talman! Under den nu behandlade
punkten har vi ett anslag till s. k.
koncentrerade ralionaliseringsåtgärder,
vilka riksdagen beslöt 1960. Benämningen
på dessa åtgärder säger väl vad de
avser — man vill koncentrera insatserna
på bestämda och begränsade områden
och inom dessa vidta särskilda åtgärder
för jordbrukets rationalisering
och effektivisering.

Verksamheten har hittills inte haft så
stor omfattning. För budgetåret 1960/
61 redovisas det i huvudtiteln, att medelsåtgången
för samtliga åtgärder under
denna rubrik uppgick till styvt 1,2
miljoner kronor. Man kan alltså säga,
att verksamheten än så länge befinner
sig på experimentstadiet.

Vi har ifrån högerreservanternas sida
i utskottet ställt oss tveksamma inför
formerna för dessa stödåtgärder. Det är
inte bara fråga om att lämna bidrag till
direkta rationaliseringskostnader på
dessa områden, utan i huvudtiteln säges
det också, att man i rationaliseringskostnaderna
kan innefatta utgifterna för
att anskaffa djur, utsäde och maskiner.
Man kan få ända upp till 60 procent i
statsbidrag för att skaffa sådana produktionsmedel,
som egentligen borde täckas
på annat sätt, exempelvis genom
driftlån. En sådan användning av rationaMseringsmedlen
kan medföra irritation
bland jordbrukare, som bor utanför
dessa områden och som därför inte
kommer i åtnjutande av så rikliga bidrag,
som de som bor inom rationaliseringsområdena.

åtgärder i Norrland

I jämförelse med den återhållsamhet,
som man visar i andra sammanhang när
det gäller anslag på olika områden av
den statliga förvaltningen, tycker vi, att
jordbruksministern har visat en onödigt
stor generositet just under detta anslag.
Man borde kunna vänta med att
höja anslaget tills man fått större erfarenhet
av verksamheten och sett vad
man kan åstadkomma för de belopp, som
redan tidigare beviljats.

Med den motiveringen hav vi motionerat
om att anslaget skall begränsas till
samma belopp, som för innevarande
budgetår, och reservationen vid denna
punkt ansluter sig till denna motion.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det är egentligen bara
ett par punkter i hem Eskilssons anförande,
som jag skulle vilja beröra.

För det första säger han, att denna
verksamhet inte har haft så stor omfattning.
Det är ju så att den startade för
två år sedan, och det är klart att den
under de första åren inte kan få så stor
omfattning, beroende på att man måste
planera för de koncentrerade åtgärderna.
Planerna har väl numera fortskridit
rätt långt, verksamheten har kommit
i gång, och enligt de uppgifter som
utskottet fått från lantbruksstyrelsen anser
man där, att de pengar det nu är
fråga om behövs för den fortsatta verksamheten
på detta område. Det är därför
som utskottet har tillstyrkt vad
Kungl. Maj:t här föreslagit.

Den andra punkten är herr Eskilssons
påstående, att man på andra områden
iakttar återhållsamhet när det gäller
statens utgifter. Jag tror vi skall
spara den synpunkten tills vi kommer
till jordbruksutskottets utlåtande nr 6,
som finns på dagens föredragningslista.
Då skall vi diskutera återhållsamheten
när det gäller statens utgifter och kanske
t. o. m. diskutera den litet mera
ingående.

Avsikten med den verksamhet som
föreslås här är ju att ge möjlighet för

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

småbruket här i landet att komma fram
till och få i gång bärkraftiga enheter - -det ingår i rationaliseringsverksamheten.
Det är på grund av dessa synpunkter
som utskottet har ansett att man
skall fortsätta med denna verksamhet
och driva den i en omfattning som både
de personliga resurserna och ekonomien
tillåter.

Jag ber härmed, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 16—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang. kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd

Kungi. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 13 200 000 kronor. Som en följd
av förra årets riksdagsbeslut rörande
införandet av ett system för permanent
skördeskadeskydd hade äskats 10 miljoner
kronor för att täcka statens andel
av det belopp, som budgetåret 1962/63
skulle tillföras skördeskadefonden under
förutsättning att jordbrukarna av
egna medel tillskötc minst 20 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två till utskottet hänskjutna
motioner, nämligen de likalydande motionerna
1:493, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric,
samt 11:576, av herrar Svensson i Vä
och Elmivall, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte begära provning av
möjligheterna att hos jordbrukets egna
kreditinrättningar placera medel från
skördeskadefonden till minst den andel
som svarade mot av jordbrukarna till
fonden inbetalade avgifter.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 13 200 000 kronor;

2) avslå motionerna I: 493 och II: 576.

Reservation hade anmälts av herrar
Uno Olofsson, Hermansson, Ringaby,
Isacson, Åkesson, Hansson i Skegrie,
Antby, Hxggblom, Nilsson i Lönsboda
och Stiernstedt, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att i all korthet
få anknyta några små reflexioner till
utskottets yrkande på denna punkt.

Jag konstaterar att utskottet säger, att
några omständigheter, som föranleder
utskottet att frånträda sin förra året »uttalade
uppfattning» inte synes ha framkommit.
Jag blev intresserad av detta
och såg därför efter vad utskottet skrev
förra året, och det visade sig att utskottet
sade så här: »Likaså torde riksdagen
böra avslå yrkandet i samma motioner
att i varje fall så stor del av skördeskadefondens
medel som svarar mot jordbrukarnas
kollektiva avgifter skall vara
placerad i jordbrukets egna kreditinrättningar.
»

Jag frågar då: Varför skall man behöva
några särskilda omständigheter för
att ändra utskottets uppfattning i år,
när man inte åberopade några särskilda
omständigheter för det yrkande man
gjorde tidigare i denna sak? Såvitt jag
förstår är detta en problemställning som
inte är alldeles konsekvent. Om man
utan argumentation förra året kunde
avslå yrkandet, borde pretentionerna
vid behandlingen av ärendet i år inte
vara större än att man borde ha kun -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd

nät komma fram till ett bifall med en av skördeskadefondens medel. Vad jag
lika stark motivering som den man för- menar med »lämplig» framgår kanske av
ra gången anförde — dess värde kan vad jag sagt, och vad motionärerna meendast
betecknas med siffran noll. nade förra året och vad motionärerna

,Nu. det till på det sättet, att det menar i år, framgår också. Jag gör den

här är fråga om ett rimlighetskrav. Det djärva gissningen att även reservanterär
så att både förra året och i år har na med »lämplig placering» menar nåfrån
motionärshåll sagts att dessa peng- gonting i den stilen.

ar — i vart fall de som är satsade av
jordbrukarna själva —- rimligen bör placeras
i jordbrukarnas egna kreditanstalter,
i den män de infe behövs. Jag
vet att det har sagts att det skulle kunna
bli fråga om så stora uttag. Det som
tidningarna nu meddelar om skördeskadorna
lär emellertid inte bekräfta en sådan
uppfattning, ty möjligheten att få ersättning
av medel för skördeskador
tycks med nuvarande bestämmelser inte
vara så stora — i vart fall är det den
uppfattning vi har i Uppland. Jag förstår
inte varför det skulle möta hinder
för att jordbrukskassorna i varje fall nu
under den tid man väntar på ändrade
bestämmelser — ty dithän måste vi val
ändå komma — kan ha dessa jordbrukarnas
pengar placerade i jordbrukarnas
egna kreditorganisationer.

Sedan vill jag också ägna mig en smula
åt herrar reservanter. Den grupp som
»samlat sig» som reservanter är 10 man
stark, och reservanternas motivering
och även deras yrkande står till sitt sakliga
innehåll fullt i samklang med utskottets
framställning. Reservanterna har
samlat sig till en blank reservation, vilket
— såvitt jag kan bedöma -— innebär
att var och en har i sin fria hand att i
detta fall tycka ungefär vad som helst.
Men man bär väl någon avvikande mening
gentemot utskottet, och om utskottet
inte sagt någonting annat än detta
med »omständigheter», är det väl ordet
»omständigheter» som föranlett den
blanka reservationen av de 10 reservanterna.

Förra året fanns det i alla fall några
så att säga riktiga reservanter. Jag kan
inte påstå att de var lösmynta då heller,
men de sade ändå i sin reservation, att
de förutsatte att i anledning av motionerna
en lämplig fördelning mellan
kreditinstituten skedde vid placeringen

Jag ber i föreliggande situation att få
inskränka mig till att få yrka bifall till
de under punkten 27 behandlade motionerna.

I detta yttrande instämde herr Svanström
(ep) och herr Olsson, Ernst, (ep).

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Då jag är eu av de tio
reservanter, som här har avgivit en
blank reservation, vill jag ett kort ögonblick
ta kammarens tid i anspråk.

Det är naturligtvis på det sättet att
motionären herr Ferdinand Nilsson och
jag inte alls har några delade meningar
i detta fall om lämpligheten av att jordbrukarnas
egna pengar placeras i jordbrukarnas
egna kreditorganisationer. På
den punkten är vi säkerligen överens,
och jag vill också erinra i detta sammanhang
om att vi tidigare gjort ansträngningar
för att få över en del av
medlen i de clearingkassor, som vi bär
när det gäller jordbrukets prisreglering,
till jordbrukets kreditinrättningar, men
utan att lyckas. Det har sagts att det
är diskutabelt huruvida just dessa medel
är jordbrukarnas pengar. I det fall
vi nu behandlar råder det inte någon
sådan tvekan, och följaktligen kan vi
på denna punkt vara överens.

När det gäller det slutliga ställningstagandet
i denna fråga inom utskottet har
vi emellertid inte kunnat driva saken
längre än till denna blanka reservation,
kring vilken som sagt tio reservanter
slutit upp. Man kan raljera över det -—
som herr Ferdinand Nilsson gjorde —
men jag tror ändå att det kan vara av
ett visst värde att det är så många bakom
denna yttring — i varje fall för
framtiden.

Frågan är, varför det inte blivit mer
än en blank reservation. För egen de)

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. kostnader i s;

vill jag deklarera att omständigheterna
fortfarande är sådana, även om utfallet
i år sedan vi diskuterade detta i utskottet
kan peka på något ändrade förhållanden,
att vi av försiktighetsskäl har
ansett att saken inte bör drivas längre
än vi här har gjort. Vi vill och bör kanske
se saken på sikt, och vi räknar med
att ju mer fonden växer och ju större
den blir, desto mindre blir också riskerna
för att det i fortsättningen vid
katastroffall skall uppkomma svårigheter.
Vi tror att det om någon tid — jag
hoppas att det inte blir alltför långt avlägsen
tid — skall kunna bli stor enighet
om att placera just dessa medel från
skördeskadefonden åtminstone delvis i
jordbrukarnas egna kreditorgan. Vi har
alltså velat se detta försiktigt, men också
positivt, ur jordbrukarnas och deras
kreditorganiisationers synpunkt.

.lag har, herr talman, intet yrkande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i det missnöje, som herr Ferdinand Nilsson
egentligen hyser med reservanterna
på denna punkt. Jag kan som enda förklaring
säga att dessa antagligen tagit
intryck av den argumentation som anförts
— inte den skriftliga argumentation
som utskottet har i utlåtandet, utan
den muntliga som anförts vid förhandlingarna
inom utskottet. Det är kanske
ett plusvärde för reservanterna att ha
tagit intryck av det faktiska förhållande
som föreligger på denna punkt.

Denna fond är liksom alla andra regleringsfonder,
som sorterar under jordbruksdepartementet,
placerad i statens
bank, alltså Sveriges kreditbank. Den
är placerad på ett sådant sätt, att pengarna
kan tas ut när som helst, alltså
kortfristigt. Skulle de placeras i jordbrukskassorna,
måste detta ske under
precis samma villkor, nämligen att det
skall vara kortfristigt lån och att pengarna
skall kunna utbetalas när som
helst — det är egentligen inte några
småbelopp det kan röra sig om när det
gäller placering och en eventuell utbetalning.

mband med permanent skördeskadeskydd
Sedan är det ytterligare en sak att ta
hänsyn till. Rån man över huvud taget
placera ensidigt i jordbrukarnas egna
kassor utan hänsynstagande till de sparbanker,
som finns här i landet och där
jordbrukarna otvivelaktigt utgör eu stor
del av dem som har pengar insatta?

Det är under sådana förhållanden,
som utskottet inte ansett sig kunna bifalla
motionerna, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det var ju hugnesamt
att få veta, att rlet förekommit en något
utförligare argumentation inom utskottet
än som kommit till uttryck i dess utlåtande.
Det kan ju alltid vara till glädje
för kammaren att höra, att utskottet
dook mera ingående har diskuterat dessa
frågor. Det intrycket får man varken
av förra årets eller årets utlåtande. Nu
vet vi emellertid alltså att så har varit
fallet.

Utskottets värderade vice ordförande
anför, att reservanterna tagit djupt intryck
av de fakta som meddelats. Jag
fick emellertid inte det intrycket av
herr Hermanssons anförande, att han pa
något sätt hade ändrat den grunduppfattning,
som han och jag torde ha gemensamt.
Jag vill då ställa den lilla frågan:
Vad är det för slags märkvärdiga
argument, som bär gjort så djupt intryck
i utskottet, men som inte har
kunnat redovisas i utskottstrycket? Jag
har eu känsla av att man för mycket
försöker rädda sig med att utskottets
förhandlingar är enskilda etc. Jag tror
att det hade varit bättre om uppfattningarna
hade redovisats.

Herr Nilsson i Kramfors gör gällande,
att man här har att anlägga två synpunkter.
Den ena är likviditetssynpunkten.
Det kan bli så snabba uttag. Jordbrukarna
här i landet har dock inte den
uppfattningen, att det brukat hli någon
blixtaktion vid utbetalningar för att täcka
skördeskador, som uppstår på hösten,
utan ersättningarna brukar utgå på

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. kostnader i samband med permanent
vårsidan. Det finns sålunda möjlighet
till rådrum för vederbörande. Vidare får
vi komma ihåg, att jordbrukskassorna
inte är vilka småföretag som helst. De
utgör ett antal centralkassor, samordnade
i en egen bank med en mycket stor
omslutning. De belopp det här är fråga
om är inte av den storleksgraden att de
kan ha någon avgörande inverkan, exempelvis
om skördeutslaget skulle bli olika
i olika delar av landet, t. o. m. där
det inte är fråga om missväxt. Jordbrukskassornas
grundidé är ju att insättningarna
på de olika orterna skall
hjälpas åt att utjämna för varandra. Jag
tror knappast att herr Nilsson i Kramfors
är riktigt insatt i hur jordbrukskassorna
fungerar, tv då skulle han
svårligen ha argumenterat på det sätt
han gjorde.

Herr Hjalmar Nilsson försökte slutligen
spela ut sparbankerna. Jag behöver
inte göra mer, herr talman, än ställa
frågan: Varför skall man spela ut i
sammanhanget dessa banker, när man i
en kunglig proposition får veta, att sparbankerna
väsentligen placerar sina pengar
i bostadsbyggandet? Så har jag läst
denna proposition.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
bär frejdigt avbasat både utskottsmajoriteten
och reservanterna. Vi som
deltagit i behandlingen av ärendet i utskottet
kan dock intyga, att vi inte har
fuskat igenom ärendet utan verkligen
har realbeliandlat det. Den ståndpunkt
vi har intagit i dag överensstämmer med
den vi har haft tidigare. Det råder alltfort
ovisshet om skördeskadeförsäkringen
i dess helhet. Vi vet inte hur och när
den kommer att utfalla. Vi vet heller inte
vilka former den kommer att få. I den
situationen är det nog bättre att avvakta
något än att i dag låsa fast sig. Därför
bär vi tills vidare ansett oss böra intaga
en avvaktande ståndpunkt.

Det finns dock all anledning att återkomma
i frågan. Jag vill gärna understryka
vad herr Ferdinand Nilsson anförde,
nämligen att de medel det här

skördeskadeskydd

gäller borde kunna användas just i syfte
att hjälpa jordbrukarna att göra investeringar
i täckdikningar och andra åtgärder,
som bidrar till att förhindra skördeskador
på längre sikt. Det vore åtgärder,
som jordbruket verkligen skulle
vara betjänt av. Det finns, som sagt, afl
anledning för utskottet att återkomma
härtill vid eu senare behandling av ärendet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det kronvittne från
jordbruksutskottet, som nu uppträdde,
yttrade att reservanterna inom utskottet
fortfarande hyste den uppfattning, som
man haft tidigare. Det betyder således,
att den fruktansvärda argumentation,
varom kammaren inte vet någonting eftersom
den inte redovisats i utskottstrycket,
inte har förändrat deras uppfattning
i föreliggande fall.

Jag tar fasta på vad herr Isacson
framhöll om dessa penningmedel och
om jordbrukarnas rätt att kunna nyttiggöra
dem. Jag delar hans uppfattning
— jag får kanske tillfälle att senare
återkomma härtill — att det finns
mycket att göra -när det gäller skördeskadeförsäkringar.
Jag vill tillfoga, att
det visste departementschefen samt utskottets
reservanter och majoritet även
förra året. Vi står inför någonting ofullbordat,
och detta förstår jag kan motivera
en viss försiktighet. Denna försiktighet
borde dock vara av det andra slaget,
ty svårigheten med denna försök''
ring är inte a-tt pengarna tas ut och
kommer flygande till försäkringstagarna
hux flux, utan svårigheten tycks vara
att det inte går att få ut någonting.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) :

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
anser att vi ifrån utskottets sida har anfört
för litet motiveringar för avslag på
motionen. Jag skulle vilja säga på det
sättet, -att utskottet inte anser att motionen
och frågan är av den vikt och betydelse,
att det behövs någon större argumentation
för ett avslagsyrkande.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Avlöningsanslaget till statens centrala frökontrollanstalt

Vidare vill jag säga till herr Nilsson,
att jordbrukskassorna måste föra samma
ekonomiska politik som övriga banker
här i landet — affärsbanker, sparbanker
och andra. Det innebär att de
måste ha såväl långfristiga som kortfristiga
lån. Herr Isacssons förslag om att
använda pengarna till olika investeringar
innebär, att det då blir fråga om långfristiga
lån. Skall man använda pengarna
på det sättet kan man inte lösgöra
dem inom ett halvår.

Sådana motiveringar har gjort att jag
anser att man för närvarande icke kan
placera dessa pengar över till de kreditinrättningar
som här föreslås. De bör
vara så placerade att de på tämligen
kort tid kan lösgöras för utbetalning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Iierr talman! Utskottets ärade vice
ordförande sade nyss, att han inte ansåg
att den fråga som berördes av motionerna
var av den storleksgrad att det
krävdes någon nämnvärd motivering i
sammanhanget. Jag konstaterar att meningarna
inom utskottet dock varit så
pass delade, att det finns tio blanka reservationer.
Det tyder på att frågan inte
var av så ringa betydelse, ty då hade
inte så många antecknat en blank reservation.

Vidare vill jag säga att det finns ett
principiellt rättskrav. Detta är jordbrukarnas
pengar, inbetalda i premieform.
Under sådana förhållanden förefaller
det som om de lämpligen borde placeras
i jordbrukets företag.

Herr Nilsson i Kramfors säger, att
man måste räkna med att jordbrukskassorna
fungerar ungefärligen som andra
kreditföretag med blandade långfristiga
och kortfristiga krediter. Det ger jag
honom alldeles rätt i. Jag är glad över
att han har så pass reda på dem. För eu
jordbrukskasseorganisation med dess
mycket stora omsättning kan dock inte
ett belopp, som i år rör sig om 20 miljoner
kronor och för nästa år torde röra
sig om motsvarande belopp, innebära
någon större belastning, även om
pengarna skulle bli uppsagda med ett
halvt års varsel.

Herr Nilsson i Kramfors svarar till
detta, att det står i de nuvarande villkoren
att man skall kunna få pengarna
mycket fortare. Det imå vara riktigt,
men vi vet vilken stor apparat det är
och måste vara — jag säger alltså inte
detta som någon kritik — att över huvud
taget konstatera skördeskador. Just
detta gör att överraskningsmomentet, på
vilket utskottets vice ordförande tycks
leva högt, inte existerar för jordbrukarnas
del. Där föreligger i själva verket
snarast en otålighet över att saker och
ting inte blir färdiga trots att det för
länge sedan borde ha blivit klart hur
pass stora belopp det rör sig om.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! För min uppfattning
har jag stöd av den omständigheten, att
reservanterna reserverade sig blankt på
denna punkt utan att avgiva något som
helst förslag. Det innebär väl ändå att
de anser, att motionen i nuvarande läge
inte kan bifallas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 28

Avlöningsanslaget till statens centrala
frökontrollanstalt

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts i äm -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Avlöningsanslaget till statens centrala frökontrollanstalt

net framförda förslag samt med avslag
å motionerna I: 185, av herr Osvald,
samt 11:234, av herrar Nelander och
Stdernstedt,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens centrala frökontroilanstalt,
som föranleddes av vad som
föreslagits i punkten;

b) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för statens centrala frökontrollanstalt,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63;

c) till Statens centrala frökontrollanstalt:
Avlöningar för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 2 678 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:185
och 11:234 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för befattningshavarna
vid statens centrala frökontrollanstalt
fastställa vissa i motionerna specifikt
redovisade personalförstärkningar
och löneregleringar samt att för budgetåret
1962/63 anvisa härför erforderliga
medel.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Utskottet gör under denna
punkt gällande, att behovet av arbetskraft
vid statens centrala förkontrollanstalt
inte kan nöjaktigt bedömas. Det
kan ju låta säga sig, att man inte kan
exakt bestämma hur stort behovet av arbetskraft
kan komma att bli, men så
mycket är i varje fall säkert, att de arbetsuppgifter,
som redan nu föreligger,
är tillräckligt stora för att motivera den
ökning av arbetskraften, som anstaltens
styrelse har begärt. Sannolikt kommer
arbetskraftsbehovet att ytterligare ökas,
i den män ytterligare fröslag kommer
att obligatoriskt statsplomberas. Därför
hade det varit angeläget att man redan
nu hade fått en ordinarie arbetsstyrka i
stället för den tillfälliga arbetskraft som
man nu kan få.

Utskottet menar, att anstalten alltjämt
bör få bemyndigande att överskrida anslagsposten
för avlöning till icke ordinarie
personal. Kanske någon kan tycka
att det inte spelar så stor roll, om man

har ordinarie personal eller icke, när
man nu i alla fall får anslag av tillräcklig
storlek för att kunna avlöna den personal,
som behövs. Men så enkelt är det
i själva verket inte. När anstalten måste
anställa eu rätt stor del av personalen
på icke ordinarie stat, innebär detta
i själva verket stora svårigheter för
anstalten att rekrytera personal. De rekryteriingssvårigheter,
som frökontrollanstalten
har haft, är enligt min och
mångas uppfattning verkligt allvarliga.

Vi kan med tillfredsställelse säga här
i landet, att vårt frökontrollväsen åtnjuter
ett mycket stort internationellt anseende,
som så småningom har byggts
upp på grundval av en verkligt förnämlig
fr ökon troll. Jag tror också man kan
säga, att den framtida exporten av produkter
från jordbruket i ökad omfattning
kommer att ske i form av utsäde,
alltså att vi blir i stånd att exportera
utsäde i relativt sett större utsträckning
än hittills. Mien för att detta skall kunna
ske, fordras att vår frökontrollanstalt
alltjämt står på toppen av vad som kan
åstadkommas i frökontrollavseende, och
att vi alltså även framdeles kommer att
åtnjuta ett mycket gott anseende. Därför
är det angeläget, menar jag, att man
ser till att arbetskraftsbehovet tillfredsställs
på ett sådant sätt att anstalten
verkligen kan rekrytera den förstklassiga
personal, som behövs för verksamheten.

Jag har, herr talman, inte något yrkande,
men jag skulle gärna vilja uttala
den förhoppningen, att chefen för
jordbruksdepartementet, då han nästa
år går att granska personalstaten för
statens centrala frökontrollanstalt, kommer
till den uppfattningen, att det redan
nu föreligger ett så pass stort behov
av ytterligare arbetskraft, att en
mycket betydande del av den arbetskraft,
som nu går som icke ordinarie
eller som tillfällig arbetskraft, skall kunna
ersättas av arbetskraft på ordinarie
stat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Punkterna 29—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punlden 39

Lantbrukshögskolans avlöningsanslag

Kungl. Maj: t hade föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan, som föranleddes
av 1961 års riksdags beslut
med anledning av propositionen 1961:
69 och av vad departementschefen föreslagit,
ävensom att fastställa ny avlöningsstat
för lantbrukshögskolan. Till
Lantbrukshögskolan: Avlöningar hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen anvisa
ett förslagsanslag av 8 703 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande till utskottet remitterade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 79,
av herr Pettersson, Harald, in. fl., och
II: 109, av herr Grebäck m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:186,
av herr Osvald, och 11:235, av herr
Tobé in. fl., samt

3) de likalydande motionerna 1:378,
av herr Larsson, Thorsten, in. fl., och
II: 572, av herr Larsson i Borrby.

I motionerna 1:186 och 11:235 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att förstärka lantbrukshögskolans personalstat
med biblioteksbiträde i lönegrad
Ae 9 samt att anslå härför erforderliga
medel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 79 och II: 109, I: 186 och
11:235 samt 1:378 och 11:572,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan, som föranleddes
av 1961 års riksdags beslut
med anledning av propositionen 1961:
69 och av vad som föreslagits i punkten;

Lantbrukshögskolans avlöningsanslag

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantbrukshögskolan, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

c) till Lantbrukshögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 8 703 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I fråga om lantbrukshögskolans
personalstat har jag i motionen
I: 186 begärt ytterligare ett biblioteksbiträde.
Härom säger utskottet, att det
förutsätter att i motionerna åberopade
omständigheter om bibliotekets personalläge
närmare kommer att prövas i
samband med kommande budgetförslag.

Den personalförstärkning vid biblioteket
det här är fråga om upptogs i själva
verket redan av jordbrukshögskoleutredningen.
Av någon anledning kom
den dock inte att förverkligas på det sätt
som utredningen hade tänkt sig, och det
föreligger för närvarande ett mycket
stort behov av att få en förstärkning av
personalen i biblioteket.

På en senare punkt beträffande lantbrukshögskolan
säger departementschefen,
att man skall ge personalen ökade
möjligheter att anskaffa och underhålla
de för forskningens och försöksverksamhetens
bedrivande erforderliga materiella
resurserna.

När det gäller ett bibliotek måste man
alltid göra en avvägning mellan personalbehov
och materialbehov. När man
får ett mycket angeläget upprustningsanslag
till biblioteket är det nödvändigt
att man också får den personal, som behövs
för att underhålla bokbeståndet, så
att det ökade bokbeståndet skall kunna
komma till verklig användning. Det har
tyvärr vid lantbrukshögskolan under senare
år varit så att biblioteksexpeditionen
måst hållas stängd rätt ofta för att
ge personalen tid att underhålla bokbeståndet,
katalogisera det o. s. v. Det är
angeläget att biblioteket får ytterligare
arbetskraft så att man såvitt möjligt kan
utföra sådana arbeten utan att behöva
stänga låneexpeditionen under viss tid.
För forskningen är det av allra största
vikt att biblioteket hålls öppet under

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

hela den tid som personalen vid högskolan
arbetar och kan vara i behov av
biblioteket.

Jag har, herr talman, inget yrkande
men vill vädja till herr jordbruksministern
att nästa år vid uppgörandet av bibliotekets
personalstat beakta det mycket
stora och trängande behovet av ytterligare
en biblioteksbiträdestjänst, som
vi bär motionerat om och varom utskottet
uttalat sig mycket positivt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna hO—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Kungl. Maj :t hade — för att möjliggöra
en snabbare avveckling av de bidragsansökningar,
som gällde byggnadsarbeten,
till vilka bidrag skulle utgå
enligt 1939 års bestämmelser — föreslagit,
att det för Bidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för innevarande budgetår anvisade
beloppet för nästa budgetår skulle
uppräknas med 2 miljoner kronor till

4 miljoner kronor. För bidrag till sådana
byggnadsarbeten, på vilka de av 1961
års riksdag fastställda nya bidragsreglerna
skulle äga tillämpning, ansåges
liksom för innevarande budgetår böra
anvisas ett belopp av 1 miljon kronor.
Sålunda borde enligt Kungl. Maj:t för
nästa budgetår anslaget uppföras med

5 miljoner kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

a) motionen 1:316, av herr Svanström,

b) de likalydande motionerna I: 345,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
11:454, av herr Boo m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels till Bi -

drag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
enligt intill
den 1 april 1960 gällande bidragsordning
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett anslag av 5 000 000 kronor, dels ock
till Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter enligt
efter den 1 april 1960 gällande bidragsordning
anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 316 samt I: 345 och II: 454, till
Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter för budgetåret
1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Jonasson,
som dock ej antytt sin mening.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! överläggningen under
denna punkt i år kanske inte behöver bli
lika omfattande som vår debatt om denna
sak i fjol.

Statsrådet har ju i år föreslagit att anslaget
för avskrivning av statens skuld
till huvudmännen enligt 1939 års bestämmelser
skall uppräknas med 2 miljoner
kronor. Jag vill emellertid i detta sammanhang
erinra om de uttalanden som
gjorts av bl. a. 1955 års lantbruksundervisningskommitté,
som också haft sig
förelagd att bedöma denna avskrivning
av statens skuld till huvudmännen. Från
detta håll har man uttalat önskvärdheten
av att avvecklingen av statens åtaganden
icke skall ta längre tid än fem
år. Då vi motionärer nu föreslagit att
statens bidrag skall höjas med ytterligare
en miljon kronor, är detta inte ett utslag
av klåfingrighet från vår sida. Vi anser
att en förutsättning för att denna skuld
skall kunna avvecklas under avsedd tid
är att anslaget under de närmaste åren
utgår med ungefär 5 miljoner kronor.

Då det gäller bidragsgivningen efter
de nya bestämmelser som trädde i kraft
1961 bör man komma ihåg att lant -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Avlöningsanslaget till veterinärinrättningen i Skara

bruksstyrelsen gjort en beräkning av
kostnaderna för den erforderliga upprustningen
av lantbrukets undervisningsanstalter
fram till budgetåret 1970/
71 och därvid kommit fram till ett belopp
av omkring 30 miljoner kronor.
Statsrådet föreslår att för bidrag enligt
de nya bidragsreglerna skall anvisas
ett belopp av 1 miljon kronor. Motionärerna
föreslår 2,5 miljoner kronor,
alltså en höjning med 1,5 miljoner. Vi
anser att denna höjning är nödvändig
om den tänkta planen för utbyggnad och
upprustning av lantbrukets undervisningsanstalter
skall kunna förverkligas.

Jag har uppmärksammat att vissa medel
kunnat anvisas på beredskapsstat till
lantbrukets skolor. Detta är naturligtvis
tacknämligt. Förutsättningen för att pengar
skall kunna anvisas på beredskapsstat
är emellertid ett visst arbetsmarknadsläge.
Om man skall kunna förverkliga den
plan som finns, anser vi motionärer att
man under de närmaste åren måste anvisa
ett betydligt högre belopp än 1 miljon
kronor årligen till byggande och framför
allt förbättrande av lantbrukets nuvarande
skolor. Herr talman! Jag har
inget yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 63—86

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87

Avlöningsanslaget till veterinärinrättningen
i Skara

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj ds i ämnet
gjorda framställning samt med avslag å
motionerna I: 380, av herr Pettersson,
Harald, och 11:458, av herr Larsson i
Luttra m. fl.,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för veterinärinrättningen i
Skara, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

b) till Veterinärinrättningen i Skara:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 an -

visa ett förslagsanslag av 295 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:380
och 11:458 hade hemställts, att till Veterinärinrättningen
i Skara: Avlöningar
för nästa budgetår måtte anvisas 319 000
kronor, varav 24 000 kronor skulle användas
för att möjliggöra en personalför-stärkning
vid inrättningens klinik
med en assistent i lönegrad Ae 21.

Vid punkten hade reservation anmälts
av herrar Nord, Gunnar Pettersson, Jonasson
och Antby, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Vi har i motion nr 380

1 denna kammare och nr 458 i andra
kammaren föreslagit, att ytterligare en
assistenttjänst skall inrättas vid veterinärinrättningen
i Skara. Utskottet bar
såvitt jag förstår haft vissa sympatier
för förslaget och ansett att ett behov föreligger.

Jag skall nämna några få siffror som
belyser utvecklingen vid veterinärinrättningen
i Skara. År 1958/59 behandlades

2 200 djur, år 1960/61 2 675, och man
beräknar att 3 600 djur kommer att behandlas
under 1961/62. Redan när veterinärinrättndngens
frekvens var 2 200
djur, ansågs det föreligga behov av en
ytterligare tjänst. När nu antalet behandlade
djur kommer upp i 3 600, uppstår
såvitt vi motionärer kan förstå sådana
förhållanden, att det blir svårt
att uppehålla verksamheten på det sätt
som kliniken önskar.

Man kan fråga: Varför begränsar man
då inte verksamheten och tar emot så
många djur som man har möjlighet att
klara av? Denna klinik har karaktären
av ett djursjukhus. Dit kommer djurägare
inte bara från Skaraborgs län utan
från hela västra Sverige med sina sjuka
djur, och det är mycket svårt för klinikchefen
och hans assistent att säga
nej. Det händer inte sällan att klinikchefen
och hans assistent får arbeta 15, 18
eller 20 timmar om dygnet. De säger att
den veterinära etiketten i Skara är sådan
att de arbetar till dess att väntrummet
är tomt.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Bidrag till Svenska naturskyddsföreningen in. fl.

Vi måste vara mycket tacksamma för
att det finns befattningshavare som utvecklar
sådan energi och som med verklig
förståelse och nit går in för sin uppgift,
men det finns en, gräns för hur
långt man kan belasta befattningshavarna,
och den gränsen är redan nådd. Det
går inte att lägga ytterligare arbete på
dom.

Utskottet skriver att det har uppmärksammat,
att veterinärhögskoleutredningen
skall ta under övervägande
även förhållandena i fortsättningen vid
veterinärinrättningen i Skara. Jag vill
påminna om att verksamheten granskades
1948 av statens sakrevision, vilket
föranledde en. mindre omorganisation.
Också 1956 såg saltrevisionen på förhållandena
därute, och man var då överens
inom sakrevisionen om att det arbete
veterinärinrättningen i Skara utfört
var så betydelsefullt, att det borde
tas in i övervägandena om hela den veterinära
utbildningen här i landet. Detta
var skälet till att utredningen kom till
stånd.

Jag kan inte anse att denna omständighet,
att en utredning pågår, kan vara ett
skäl att inte gå med på personalförstärkningen,
när arbetsförhållandena har
ändrats så väsentligt. Det är väl först
och främst arbetsförhållandena man
skall fn hänsyn till, när man bedömer
vilken tillgång på personal som bör finnas.

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
ställa ett yrkande, att den föreslagna assistenttjänsten
måtte beviljas av riksdagen,
men jag vet att det är utsiktslöst.
Då jordbruksministern nu är i kammaren
vill jag emellertid begagna tillfället
att vädja till jordbruksministern att
ett kommande år ta under övervägande,
huruvida inte jordbruksdepartementets
chef kan tillmötesgå detta önskemål,
som inte bara kommer från klinikchefen
och de andra som arbetar vid
inrättningen, utan också från veterinärhögskolans
styrelse, som är närmast ansvarig.

Jag har inget yrkande, herr talman!

Häri instämde herr Nord (fp).

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Eftersom herr Pettersson
inte framställde något yrkande om
bifall till den motion som utskottet redovisar
under denna punkt i sitt utlåtande,
har jag ingen anledning att ta
upp en debatt angående den här frågan.

Jag är övertygad om att utskottet delar
motionärens syn på saken, men det
är ju mindre vanligt att ett utskott, som
har kännedom om att en utredning har
fått direktiv i en viss fråga, tar ställning
till motionsyrkanden i samma fråga.
Vi vet att veterinärhögskoleutredningen
även kommer att utreda, vilken
komplettering av personalen vid veterinärinrättningen
i Skara som är påkallad,
så att det är helt naturligt att jordbruksutskottet
vid sin bedömning av
frågan inte funnit anledning att fa ställning
till motionsyrkandet.

Som förhållandena nu är hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 88—113

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 114

Bidrag till Svenska naturskyddsföreningen
m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Svenska naturskyddsföreningen
m. fl. för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av 150 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två till utskottet hänskjutna,
likalydande motioner, 1:187, av herr
Osvald, och 11:228, av herr Hamrin i
Kalmar m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
naturskyddsanslaget — varmed torde
avses anslaget Naturskydd: Bidrag till
särskilda naturskyddsåtgärder — skulle
utnyttjas även för planeringsåtgärder i
den utsträckning allmänna intressen det
erfordrade.

Fredagen den 30 mars 1982

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. alt riksdagen måtte till Bidrag till
Svenska naturskyddsföreningen m. fl.
för budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag
av 150 000 kronor;

II. att motionerna 1:187 och 11:228
måtte, såvitt de ej besvarats i punkten,
lämnas utan riksdagens åtgärd.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag vill gärna i detta
sammanhang uttala min tillfredsställelse
över att utskottet så pass utförligt har
återgivit remissyttrandena angående
motionen nr 1:187, som gäller användningen
av naturskyddsanslaget, dvs. i
vad mån det skall användas till direkta
skyddsåtgärder eller till inventeringar.
Genom vad som har anförts i yttran
dena och genom utskottets eget uttalande
har frågan om i vad mån anslaget
kan användas för inventeringar blivit
belyst på ett förträffligt sätt. Jag kan
gott säga att jag delar utskottets uppfattning,
att inventeringsåtgärder i regel
bör ankomma på kommunerna men
att möjligheter dock bör finnas att i
särskilda fall begagna sig av naturskyddsanslaget
härför.

Vad som särskilt har givit anledning
till motionen är att de kommuner som
det är fråga om, nämligen kommunerna
på Öland, inte har den ekonomiska styrka
som behövs för en mycket snabb inventering
av naturskyddsåtgärder i ett
landskap, som för närvarande utsätts
för en mycket stark förslitning, vilken
ökar i mycket snabb takt. Med det uttalande,
som utskottet här har gjort, föreligger
det nu möjligheter för Kungl.
Maj:t att anvisa medel från naturskyddsanslaget
för inventeringsändamål,
och jag hoppas att Kungl. Maj:t
också kommer att anvisa medel för ifrågavarande
inventering, nämligen en inventering
av naturskyddsobjekt på
Öland.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 115—740

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 147

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :t-s proposition angående
statligt stöd vid skada på eller
förlust av fiskredskap jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. särskilt stöd åt det mindre
jordbruket

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1962/63 till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 31, föreslagit riksdagen att till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av -95 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:492,
av herr Carlsson, Georg, m. fl., och II:
574, av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att sådana kompletterande bestämmelser
må utfärdas, att arealtillägg
utginge även till brukare med en areal
av maximalt 15 hektar odlad jord, när
särskilda skäl därtill kunde anses föreligga; 2)

de likalydande motionerna 1:495,
av herr Jonasson och herr Bengtson,
samt 11: 578, av herr Wahrendorff, vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
skyndsam prövning av frågan om en

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

höjning av det extra mjölkpristillägget
för Värmlands län i enlighet med vad i
motionerna anförts;

3) de likalydande motionerna 1:496,
av herr Lundström m. fl., och II: 570,
av herr Hedlund m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av anslaget
till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket skulle dels godkänna de i
propositionen framlagda förslagen med
de ändringar och tillägg som angivits i
motionerna, dels å riksstaten för budgetåret
1962/63 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor, dels ock beakta vad
i motionerna i övrigt anförts;

4) de likalydande motionerna 1:499,
av herr Persson, Helmer, och herr
öhman, samt 11:571, av herr Holmberg
m. fl., vari hemställts, att leveranstillägg
för mjölk måtte utgå med 6 öre per kilogram
för leveranser mellan 1 000 och
9 000 kilogram per år, att maximibeloppet,
480 kronor, måtte utgå oförändrat
upp till en leveranskvantitet av
20 000 kilogram samt att för leveranser
överstigande 20 000 kilogram per år
måtte slce en avtrappning med 4 öre per
kilogram; att extra mjölkpristillägget i
norra Sverige måtte utgå med 250 öre
per kilogram mjölkfett i område I, med
230 öre i område II, med 180 öre i område
III, med 140 öre i område IV och
med 40 öre i område V; samt att det av
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 31, Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket, för budgetåret 1962/63 begärda
förslagsanslaget måtte uppräknas
med erforderligt belopp.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 492
och II: 574 samt I: 496 och II: 570, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att för utbetalande av arealtillägg
skulle gälla nuvarande skala;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 496 och

11:570, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att beträffande arealtillägg till nytillträdande
jordbrukare hittillsvarande bestämmelser
skulle gälla;

C. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 496
och II: 570 samt I: 499 och II: 571, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att leveranstillägget för mjölk
skulle utgå efter nu gällande regler;

D. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 495
och II: 578 samt I: 496 och II: 570 ävensom
1:499 och 11:571, sistnämnda båda
motionspar såvitt nu vore i fråga,
besluta, att extra mjölkpristillägget i
norra Sverige skulle utgå med nu gällande
belopp;

E. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
492 och 11:574, 1:496 och 11:570 samt
I: 499 och II: 571, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
95 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Nord, Carl Eskilsson,
Uno Olofsson, Jonasson, Isacson, Hansson
i Skegrie, Heeggblom, Nilsson i
Lönsboda, Östlund och Jönsson i Ingemarsgården,
vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

A. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
496 och 11:570 ävensom med avslag å
motionerna 1:492 och 11:574, samtliga
motioner såvitt nu vore d fråga, besluta,
att arealtillägg skulle utgå enligt i reservationen
angiven skala;

B. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
496 och II: 570, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att arealtillägg skulle utgå även
till nytillträdande jordbrukare i enlighet
med vad reservanterna anfört;

C. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

1:496 och 11:570 ävensom med avslag
å motionerna 1:499 och 11:571, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att leveranstillägg för mjölk skulle
utgå med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteterna
1 001—9 000 kilogram
per år och med 400 kronor per år för
leveranskvantiteterna 9 000—15 000 kilogram,
varefter för leveranser överstigande
15 000 kilogram per år en minskning
skulle ske med 4 öre per kilogram;

D. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 496 och II: 570, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I: 495
och II: 578 samt I: 499 och II: 571, sistnämnda
motionspar såvitt nu vore i
fråga,

1) besluta, att för det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige nu sammanlagt
utgående belopp skulle höjas med
4 000 000 kronor; samt

2) anhålla hos Kungl. Maj:t om fördelning
av det extra mjölkpristillägget
mellan de olika områdena i enlighet
med vad reservanterna anfört;

E. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:496 och 11:570 ävensom med avslag
å motionerna 1:492 och 11:574 samt
I: 499 och II: 571, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1962/63 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket anvisa ett förslagsanslag av
105 000 000 kronor;

2. av herr Jonasson, som dock ej antytt
sin mening.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
ser, är jordbruksutskottet i fråga
om detta utlåtande delat i två hälfter.
Lotten har emellertid gynnat regeringspartiet,
och till utlåtandet är fogad
en gemensam borgerlig reservation.

Många tycker kanske att denna fråga
är oväsentlig. För ett stort antal medborgare
är saken emellertid rätt så viktig,
även om de inkomstförbättringar
som avses är små.

Den nuvarande utformningen av stödet
till småbruket härleder sig ju från
1959 års riksdagsbeslut. En parlamentarisk
utredning hade före det beslutet
lagt fram ett förslag till stöd, vilket beräknades
kosta 133 miljoner kronor.
Om det förslaget blivit antaget, skulle
de nuvarande kostnaderna med hänsyn
till senare inträdda förändringar ha varit
cirka 115 miljoner kronor per år.
Årets förslagsanslag uppgår till 95 miljoner
kronor, vilket alltså i förhållande
till utredningens förslag innebär en försvagning
av stödet med cirka 20 procent.
Detta är knappast rimligt med
hänsyn till penningvärdets försämring
och människornas ökade krav under de
gångna åren; småbrukarna är väl den
grupp som har fått allra minst med av
standardhöjningen.

Från centerpartiets sida har vi aldrig
kunnat acceptera riksdagsbeslutet 1959.
Stödet var från början alltför knappt
tilltaget. Småbrukarna själva räknade
väl också med ett bättre stöd, åtminstone
ett stöd som låg i linje med vad utredningen
hade föreslagit. Inom centerpartiet
sökte vi uppnå rättelse på denna
punkt redan år 1959 och likadant år
1960, dock utan resultat. I fjol förelåg
en gemensam borgerlig motion i frågan,
men som vi alla vet blev den avslagen
med minsta möjliga röstmarginal. I år
föreligger på nytt en gemensam borgerlig
motion i frågan, nr 496 i denna kammare
och nr 570 i andra kammaren. Jag
skall i korthet relatera de ändringsförslag
som där framställes.

Leveranstillägget utgår för närvarande
med 5 öre per kg för en levererad
mjölkmängd som ligger mellan 1001
och 9 000 kg. Detta innebär att den som
bär levererat 9 000 kg mjölk får 400
kronor. Sedan sker ingen nedskärning
av bidraget förrän man kommer upp i
en leverans av 12 000 kg; då blir det en
avtrappning med 4 öre per kg.

Nu vill vi reservanter •— i överensstämmelse
med utredningens förslag,
om vilket alla partiers representanter
i utredningen var ense före 1959 års
riksdagsbeslut — att dessa 400 kronor
skall utgå oförändrade upp till en leve -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 19G2

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

rerad mjölkmängd av 15 000 kg per år
och att avtrappningen med 4 öre per kg
skall sätta in först därefter. Det innebär
alltså att enligt regeringsförslaget
upphör bidraget genom avtrappningen
vid 22 000 kg och enligt reservationen
vid 25 000 kg. I verkligheten blir det
något tidigare, eftersom belopp under
50 kronor icke utbetalas.

Arealtilläggen utgår nu med 200 kronor
för en areal mellan 2,1 och 3,0
hektar. Vi har föreslagit att gränsen
skulle sänkas till 2,0 hektar, alltså bara
med en tiondels hektar, och det har vi
gjort därför att det taxeringsmässigt
har skett en utjämning, som gjort att
många gått miste om bidraget av den
anledningen. Vi föreslår att de som har
mellan 2,0 och 3,0 hektar nu skall få
250 kronor, att de som har mellan 3,1
och 4,0 hektar och som nu får 300 kronor
i stället skall få 375 kronor och att
de som har 4,1—7,0 hektar och som för
närvarande får 400 kronor skall få 500
kronor. De som har 7,1 till 9 hektar
får nu 300 kronor. För 7,1—8,0 hektar
föreslår vi 375 kronor. De som har
9,1 till 10 hektar får för närvarande
200 kronor. För dem som har 8,1—10
hektar föreslår vi 250 kronor. Allt detta
gäller under förutsättning att de i övrigt
är berättigade att erhålla bidrag.
Det finns nämligen vissa föreskrifter
om vilka som har rätt att få arealbidrag.
För det första skall vederbörande ha
tillträtt fastigheten före den 1 juli 1959,
för det andra får han inte ha en inkomst
som överstiger den genomsnittliga
inkomsten för en basjordbrukare
under den senaste treårsperioden, och
för det tredje får han inte ha en förmögenhet
som överstiger 50 000 kronor.

Vi tycker för vår del att det är stötande
att göra skillnad mellan förutvarande
och nytillträdande jordbrukare.
Det är väl ändå så att de som har tillträtt
sitt jordbruk efter den 1 juli 1959
i regel befinner sig i en ännu sämre
situation, och utredningen ville i det
här sammanhanget inte heller göra någon
åtskillnad.

I den motion som nu föreligger och i

reservationen har det inte krävts någon
höjning av förmögenhetsgränsen, vilket
däremot gjordes i fjol. Vi har sagt att
den förmögenhetsgräns som för närvarande
gäller bör få gälla. Personligen
har jag samma principiella uppfattning
som förut, men eftersom det här var en
stötesten för många i fjol, har vi avstått
från det yrkandet i år, och jag hoppas
att det därigenom skall kunna bli betydligt
lättare för många att rösta för
vårt förslag. Vi accepterar således de
nu gällande inkomstreglerna och de nu
gällande förmögenhetsgränserna.

För norra Sverige utgår ett s. k. extra
mjölkpristillägg som varierar från 7,7
öre per kg mjölk i område I ner till 1,2
öre i område V. Härvidlag föreslår vi
att ytterligare 4 miljoner kronor skall
ställas till förfogande för att möjliggöra
en förstärkning av detta tillägg. Sedan
bör det få ankomma på Kungl. Maj:t att
liksom för närvarande fördela de här
pengarna efter förslag från jordbrukets
förhandlingsdelegation och jordbruksnämnden.

I motionerna I: 499 av herrar Helmer
Persson och Öhman och 11:571 av herr
Holmberg m. fl. har det föreslagits en
ännu kraftigare höjning av leveranstilllägget.
Vi vet att sådana förslag har
diskuterats i utredningen och vid flera
tillfällen, men med hänsyn till vår måttfullhet
har vi stannat för de summor
jag har relaterat. Enligt regeringsförslaget
uppgår de beräknade kostnader
na till 95 miljoner kronor. Reservanternas
förslag innebär ca 105 miljoner
kronor, d. v. s. en höjning med i runt
tal 10 miljoner kronor.

Kammarens ledamöter har kanske
observerat att jag har fogat en blank
reservation till detta utlåtande. Det beror
på att jag har väckt en motion nr
495 i denna kammare, i vilken jag har
begärt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam prövning av frågan om en
höjning av det extra mjölkpristillägget
för Värmlands län. Värmlands län ligger
för närvarande i område V, där endast
1,2 öre utgår i extra mjölkpristilllägg,
men med hänsyn till våra produk -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

tionsbetingelser anser vi att stödet är
alltför lågt. Jag har också pekat på möj -ligheten att man eventuellt kunde inrangera
en ny grupp mellan område IV
och område V i systemet. Varken utskottsmajoriteten
eller mina medreservanter
i huvudfrågan har ansett sig
böra göra något särskilt uttalande till
värmländsk favör på den punkten, men
skulle reservation 1 bifallas, betyder
det dock 4 miljoner kronor till förfogande
för extra mjölkpristillägg, och då
bör väl också Värmland kunna komma
i fråga.

Jag vill till sist beträffande huvudfrågan,
stödet till småbruket i allmänhet,
säga att den ökning med cirka 10
miljoner kronor, som vi har föreslagit
för att hjälpa småbruket, är berättigad.
Den som i likhet med mig umgås med
de människor det gäller och vet under
vilka betingelser de arbetar har också
klart för sig att ett ökat stöd är behövligt.
Den funktion dessa människor fyller
i vårt samhälle i beredskapshänseende
bör vi ha klart för oss vid det
här laget. Det har visat sig vid föregående
krisperioder att den här kategorien
har varit till nytta för landet
och folkförsörjningen. Det kan uppstå
en liknande situation, då det kan vara
bra att ha småbruket. Vi bör också tänka
på färskvaruförsörjningen i våra
glesbygder — där finns ju småbruken
i allmänhet.

Utskottets socialdemokratiska ledmöter
säger i utlåtandet att småbrukarstödet
skall vara ett övergångsbidrag och
att bidrag inte bör ges till småbrukare
som tillträtt sina gårdar efter den 1 juli
1959. Som jag tidigare sagt har val dessa
småbrukare ett lika stort behov av
bidrag, och då måste det väl ändå vara
felaktigt att här göra en åtskillnad. De
socialdemokratiska ledamöternas resonemang,
att detta skulle stimulera vissa
människor att skaffa sig sådana här småbruk,
måste väl ändå vara fel. Skaffar
man sig ett jordbruk eller en fastighet,
måste det val ändå finnas helt andra
skäl till detta. Det sker ju dessutom både
en inkomst- och förmögenhetsprövning,
och det är väl då inte så många av

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
de ny tillträdan de som kommer i åtnjutande
av detta stöd. Det blir i så fall ett
fåtal, men för dem kan det vara nödvändigt.
Småbrukets roll i vårt samhälle
skall vi inte förakta. Det hav, som tidi
gare sagts, sin stora uppgift att fylla, vilket
också framhållits vid den senaste
lantbruksveckan.

Jag vill ingalunda påstå att det som
här föreslås av reservanterna löser problemen,
men det kan ändå stimulera
vederbörande människor och vara en
hjälp för många. Med hänsyn till de berättigade
krav som framförs i reservationen
tycker jag det skulle hedra Sveriges
riksdag, om den kunde enas om
ett förbättrat stöd åt denna grupp av
människor som uppenbarligen har det
ekonomiskt svårast i vårt samhälle.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 1.

I detta anförande instämde herrar
Nils-Eric Gustafsson (ep), Axel Emanuel
Andersson (ep), Torsten Andersson
(ep) och Eric Carlsson (ep ).

Herr NORD (fp):

Herr talman! Den fråga som vi nu
diskuterar är ju inte precis ny. Den har
varit uppe under många år tillbaka i tiden.
Vi diskuterade den senast här i
denna kammare vid förra årets riksdag,
och med anledning därav tror jag att vi
kan avkorta debatten avsevärt.

Herr Jonasson har redan förut redogjort
för den tekniska utformningen av
småb rakar stö det, så jag har ingen anledning
att uppehålla mig vid den. Som
nämnt är har det vid utskottets utlåtande
fogats en reservation nr 1. Bifalles
denna reservation, innebär det att småbruket
får en viss förbättring. Att småbruket
mer än väl behöver denna förstärkning
därom kan det inte råda mer
än en mening.

Förre jordbruksministern Gösta Netzén
sade vid ett tillfälle förra året i denna
kammare, att han var medveten om
att småbrukarna kommer i kläm på
grund av prisregleringarna. Att så är förhållandet
har vi på småbrukarhåll oupphörligt
fäst uppmärksamheten på. Vi kan

Nr 14

Fredagen den 30 mars 19G2

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

t. ex. visa på småbruken ute i slättbygder,
t. ex. det län som jag är ifrån. Sådana
småbrukare är i de flesta fall hänvisade
till att försörja sig på sitt lilla
jordbruk, ty det finns ingen skog, som
de kan lita till. Hur bär sig då dessa
människor åt för att försörja sig? Jo, de
går i -många fall in för en intensiv animalisk
produktion. De producerar mjölk,
föder upp grisar och håller sig med
höns.

Nu bör även den som inte är jordbrukare
förstå, att det foder som produceras
på det lilla jordbruket inte förslår,
utan fodret måste till största delen köpas.
Då drabbas småbrukaren av höga
importavgifter, vilka är till för att stödja
spannmålsodlingen, och får på så sätt
köpa dyra fodermedel. När han sedan
skall sälja sina grisar, kalvar eller nötkreatur,
får han erlägga höga slaktdjursavgifter.
Småbrukaren får på så sätt
hjälpa till med att avlasta det överskott
som storproducenterna åstadkommer.
Småbrukarna får vara med om att betala
skördeskadeförsäkringen, fast de i
de flesta fall klarar sin skörd utan skador.

Ett bifall till reservationen innebär
även att nytillträdande småbrukare kommer
i samma ställning som övriga när
det gäller leverans- och arealbidrag. Det
förhållande som nu råder, att den ene
småbrukaren får dessa bidrag, medan
hans närmaste granne kanske är avstängd,
har vållat mycken bitterhet, vilket
man lätt kan förstå. Nu sägs det från
socialdemokratiskt håll att om även de
nytillträdande småbrukarna skulle erhålla
dessa bidrag, skulle det motverka
rationaliseringen. Det må tillgivas mig
att jag inte är fullt övertygad om att
det har någon större betydelse i den
riktningen. Det vill nog till mera än några
hundra kronor i bidrag för att få yngre
människor att slå sig ned på ett litet
småbruk.

Bortrationaliseringen av småbruk går
allt hastigare år från år. Den som känner
till förhållandet ute i bygderna vet,
att vid nästan alla mindre jordbruk är
innehavarna gamla människor. De har
jordbruken så länge de orkar — barnen

har flugit bort och det är ingen som
övertar efter dem. Skulle det undantagsvis
vara någon yngre, som stannar vid
jordbruket, gör han det av andra bevekelsegrunder
än åsyftade bidrag.

Jag fick för omkring 14 dagar sedan
sällskap på tåget med en ledamot av
lantbruksnämnden i det län, som jag är
ifrån. Han nämnde, att i vissa socknar
pågår en verklig flykt ifrån jordbruket
•— den ena jordbrukaren efter den andra
ringer till lantbruksnämnden och vill
sälja gården, men lantbruksnämnden vågar
inte köpa gårdarna, då man inte
tror, att det går att sälja dem. Med sådana
framtidsperspektiv bör man snarast,
förefaller det mig, hålla igen -något
med rationaliseringen. Det ständiga talet
om bort-rationalisering av småbruk
har blivit en svår belastning att bära
för småbrukarna. Så blir småbrukarna
en samhällsgrupp, som är utsatt för både
psykiskt och ekonomiskt tryck. Jag
tycker, att denna samhällsgrupp är värd
ett bättre öde än att utsättas för detta.

Jag nämnde, att frågan diskuterats
mycket under föregående år, och därför
vill jag inte ta så mycket tid i anspråk
med motiveringar. Jag har bara velat
säga dessa ord och ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 1 i
hela dess utsträckning.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det är riktigt, att denna
fråga diskuterats ingående i riksdagen
1959—60—61. Men det är också riktigt
att påpeka, att en del av jordbruksutskottet
fortfarande kämpar benhårt
mot en förbättring av det särskilda stödet
åt det mindre jordbruket. Detta har
emellertid inte hindrat utskottet från att
hänvisa till 1947 års principbeslut om
jordbruksbefolkningens inkomstlikställighet
med jämförliga grupper. Jag har
nog den känslan, att det fortfarande föreligger
en påtaglig skillnad mellan den
principiella deklarationen -och de praktiska
handlingarna. Inte minst kommer
detta till uttryck i föreliggande utskottsförslag
om småbruksstödet.

Man säger, att småbruksstödet tjänst -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

gör som ett instrument avsett att mildra
verkningarna under perioden då jordbruket
övergår till större enheter. Så var
nog i stort sett småbruksutredningens
tanke, när den lade fram sina förslag.
Men utvecklingen sedan 1959 visar uppenbart,
att det finns krafter, som använder
sin makt för att småbruksstödet
skall få en sådan utformning, att det blir
ett verksamt verktyg för jordbruksdöden
i vårt land. Med andra ord: Staten utformar
en jordbrukspolitik, som med
tämligen bryska medel tvingar brukarna
av jorden att upphöra med sin näring.
Jag tror inte alls, att detta är en
ur nationalekonomisk synpunkt försvarlig
politik. Givetvis finns det krafter,
närmast inom storfinansen, som av kända
skäl kräver en cynisk utformning av
jordbrukspolitiken. Men med den sammansättning
riksdagen har, borde man
ha rätt att kräva, att hänsynen till dem,
som brukar jorden, bör gå före dem,
som till varje pris vill förstöra produktionskrafterna.

Är det av statsfinansiella skäl nödvändigt
med denna småsnålhet när det gäller
stödet åt det mindre jordbruket?
Nej, det är inte alls nödvändigt. Jag vill
erinra om, att statens utgifter till småbruksstöd
har sjunkit med cirka 20 miljoner
per år under den senaste tiden.
Detta finner tydligen utskottsmajoriteten
vara en mycket bra sak, som liksom
skall ge stöd åt uppfattningen, att småbruksstödet
fungerar perfekt, naturligtvis
enligt uppfattningen hos de mest rigorösa
rationalisterna. Men är nu detta
eu rättfärdig attityd mot den befolkningsgrupp,
som man i inkomsthänseende
har lovat likställighet med andra
grupper? Nej, det är inte någon rättvis
politik man här utformar. De som ideligen
framför rationella synpunkter som
skäl för sitt handlande, bör komma ihåg
att det här är fråga om människor och
inte maskiner. Därtill vill jag foga den
meningen, att en riktig utformning av
småbruksstödet inte står i motsättning
till en sund rationalisering av jordbruksnäringen.
Men en småsnål inställning
när det gäller utformningen av reglerna
för stöd åt de mindre jordbrukarna

resulterar egentligen i den snedvridning
i rationaliseringstakten, som redan
har skapat problem av den art, som
riksdagen varje vecka konfronteras med.

1959 års riksdagsbeslut angående småbruksstödet
bildade utgångspunkten fölen
hastig försämring av detsamma. Vi
uttalade då den meningen, att det minsta
riksdagen borde göra var att åtminstone
acceptera småbruksutredningens
förslag beträffande inriktningen på det
totalbelopp, som årligen borde utgå till
småbruksstödet. Nu finner man emellertid
att jordbruksministern spinner av
belåtenhet över att reglerna för småbruksstödet
blev så utformade att stödet
automatiskt minskar för varje år
som går. Mot bakgrunden av att majoriteten
av jordbrukarna inte erhållit utlovad
inkomstlikställighet, borde det enligt
min mening ha varit på sin plats,
att jordbruksministern själv föreslagit
en annan konstruktion för småbruksbidragen.
Detta har nu inte skett, och det
tycker utskottsmajoriteten vara alldeles
riktigt handlat. Utskottet hänvisar som
vanligt till en pågående utredning, nämligen
1960 års jordbruksutredning.

Detta föranleder mig att fråga: Spelar
det för utskottsmajoriteten ingen roll,
vad de mindre jordbrukarna själva tycker?
Måste man nödvändigtvis fasthålla
vid att det som reglerar småbruksstödet
är det bästa tänkbara? När utvecklingen
sedan 1959 visat att den nuvarande
konstruktionen av småbruksstödet
är oriktigt, varför inte då företa nödvändiga
förändringar? Är det prestigeskälen
som är avgörande härvidlag? Är
det det statsfinansiella läget som är det
avgörande, eller är det här fråga om att
man tror sig ha funnit de vises sten för
utformningen av en politik, som utan att
beakta de sociala följderna sopar i väg
de mindre jordbrukarna? Jag måste nog
tyvärr konstatera, att den rationellt cyniska
linjen i alltför stor utsträckning
blivit vägledande för regeringens och
utskottsmajoritetens handläggning av
stödåtgärder till det mindre jordbruket.

Vi anser att utformningen av reglerna
för leveranstillägget på mjölk är i
högsta grad otidsenlig och inte svarar

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

mot den nuvarande situationens krav.
Tidigare år har vi föreslagit att den övre
gränsen för maximalt leveranstillägg
måste höjas. I år har vi föreslagit att
denna övre gräns höjes så att högsta
leveranstillägg utgår för årsleveranser
av 20 000 kilogram mjölk samt att tilllägget
höjes från 5 till 6 öre per liter.
Vi finner det nämligen orimligt att de
jordbrukare som i huvudsak sysslar med
sin näring skall placeras i strykklass.
Borde det inte vara angeläget med tanke
på den officiella målsättningen i fråga
om brukningsdelarnas storlek att i
positiv mening medverka härtill, bland
annat genom en annan utformning av bidragssystemet
på nämnda område? Enligt
min mening har de borgerliga motionärerna
här inte heller velat tillräckligt
beakta nödvändigheten av en mera
radikal omläggning av leveranstillägget
på mjölk. Som framgår av reservationen
har man nöjt sig med att föreslå en
höjning av den övre gränsen till 15 000
kilogram med högsta utgående bidrag
på 400 kronor.

När det gäller det extra mjölkpristilllägget
har vi föreslagit en uppräkning
för samtliga fem områden. Detta torde
i stort sett motsvara det belopp på 4
miljoner kronor som reservanterna föreslår.
Jag önskar här understryka hur
betydelsefullt det är, främst för jordbrukarna
i övre Norrland, att denna uppräkning
av det extra mjölkpristillägget
verkligen kommer till stånd. Besvikelsen
i Norrbotten efter fjolårets gemensamma
voteringsresultat var som bekant
mycket stort.

Emellertid tror jag det finns anledning
att i sammanhanget fästa uppmärksamhet
på nödvändigheten även av
en reformering av gällande föreskrifter
för det extra mjölkpristillägget. Jag har
nog den känslan, att det område som
exempelvis Värmland tillhör när det
gäller det extra mjölkpristilläggets storlek
i första hand bör bli föremål för en
uppräkning. För närvarande råder ju en
orimligt stor skillnad mellan främst
Värmland och andra områden, en skillnad
som inte alls kan motiveras med att
område V skulle ha så mycket mindre

produktionskostnader än de flesta andra
områden.

När det gäller arealbidraget har vi innevarande
år inte haft något yrkande i
vår motion, och skälen härför är flera.
Ett av dessa är — jag hänvisar till yrkandet
i vår motion — att vi lagt tyngdpunkten
vid att bidragen främst bör avse
mjölkproduktionen och därmed skapa
större rättvisa samt dessutom avlägsna
en del irritationsmoment mellan
jordbrukarna. Men vårt förslag till uppräkning
av främst leveranstillägget har
inte till fullo fått genklang ens hos reservanterna,
vilket gör att vi betraktar
oss oförhindrade att ge vårt stöd till förslaget
om eu annan bidragsskala när det
gäller arealbidraget.

Beträffande förslaget om att även nytillträdande
jordbrukare skulle erhålla
arealbidrag kan jag inte finna någon
anledning att gå emot det förslag som
finns återgivet i reservationen. Utskottets
farhågor beträffande konsekvenserna
anser jag helt obefogade. Jag kan
nämligen inte tänka mig att någon som
köper ett småbruk i spekulationssyfte
skulle ha några möjligheter att uppbära
arealbidrag. I så fall skulle vi ju ha att
göra med en upprörande slapphet hos
de myndigheter, som skall pröva fallen.

Men saken är ju den — och detta vill
jag understryka — att i många områden
av vårt land behövs stödjordbruken fortfarande.
Om nu exempelvis en skogsarbetare
vill förvärva ett dylikt, finns det
väl inga skäl att ställa honom i undantagsställning
när det gäller rätten till
arealbidrag.

Det skulle givetvis i sammanhang med
att vi behandlar småbruksstödet finnas
anledning att vidga diskussionen. Men
detta skulle föra för långt. Dock vill jag
i korthet framhålla, att det s. k. sexårsavtalet
för jordbruket innehåller en
råd bestämmelser, som dels skapar irritation
inom jordbrukarnas egna led, dels
på ett otillbörligt sätt överför stora penningsummor
från vissa områden av vårt
land till områden, som har gynnsammare
betingelser för jordbruksproduktion.
Jag vill peka på hur slaktdjursavgifterna
verkar samt det förhållandet att den s. k.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

mjölkclearingen överför en mängd miljoner
kronor från bl. a. Norrbotten till
andra delar av landet. Här bör nog centerpartiet,
folkpartiet och högern se sig
själva i spegeln och erkänna det huvudansvar
de bär till att jordbruksavtalet
kom att bli utformat till så stor nackdel
för de mindre jordbrukarna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motion nr 499 i denna
kammare och motion nr 571 i andra
kammaren.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det har ju varit en
ovanligt stillsam debatt om jordbrukets
huvudtitel i dag. Det är tydligen först
nu när vi kommer in på småbruksfrågan
som vi får ett ämne, som kan sätta
känslorna i livligare dallring. Vi hörde
ju av herr Helmer Persson att vi här
är inne på ett område, där det finns anledning
för riksdagen att vidta ändringar
i de förslag, som vi har fått oss
förelagda.

När vi diskuterade småbruksstödet
här i fjol i denna kammare riktade
jordbruksutskottets ärade vice ordförande
förebråelser mot den borgerliga
oppositionen för att vi enligt hans förmenande
såg alltför ensidigt på frågan.
Han menade att vi betraktade arealtilllägg
och andra kontanta bidrag som det
allena saliggörande när det gällde att
lösa småbrukarnas inkomstproblem. Jag
vet inte om vi som är reservanter inom
utskottet kommer att få samma förebråelser
i år, men i förebyggande syfte
vill jag börja med att deklarera att vi
ingalunda betraktar den föreslagna förbättringen
av småbruksstödet som något
slags universalmedicin. Det kontanta
stöd som vi nu diskuterar är bara
ett komplement till den allmänna prispolitiken
och till den drifts- och strukturrationalisering,
som pågår inom
jordbruket. Forsknings- och rådgivningsverksamhet
spelar en väsentlig
roll när det gäller att förbättra jordbrukets
och därmed också småbrukets
ställning på längre sikt. Jag vill peka
på den nyligen påbörjade specialråd -

givningen på jordbrukets område, som
syftar till att främja utvecklingen inom
det mindre jordbruket. För en kort
stund sedan har vi utan ett ords debatt
här i kammaren beslutat att denna specialrådgivning
skall utvidgas ytterliga
re just med tanke på småbrukets problem.
Men rationalisering och rådgivning
är, som sagt, långsiktiga åtgärder,
där verkningarna inte gör sig gällande
omedelbart. En förbättring av de nuvarande
kontanta stödformerna är därför
med hänsyn till småbrukargruppens
ekonomiska ställning en mycket angelägen
åtgärd.

I den gemensamma borgerliga motionen
i detta ämne, som är tryckt under
nr 570 i andra kammaren, anföres några
uppgifter om inkomstutvecklingen
inom de minsta storleksgrupperna vid
jordbruket under åren 1956—1959. Man
har en sammanställning över jordbrukets
samtliga nettointäkter i kronor per
brukningsenhet under angivna år. Materialet
är hämtat från statistiska centralbyråns
uppgifter. Av denna sammanställning
framgår att i storleksgruppen
2—5 ha var nettointäkten 1956
6 707, 1957 6 903, 1958 6 857 och 1959
6 901 kronor. I närmaste storleksgrupp,
5—10 ha, var siffrorna för 1956 8 071,
för 1957 8 124, för 1958 8 021 och för
1959-8 140.

Inkomsterna har alltså varit praktiskt
taget oförändrade under denna
tid. Det finns inte tillgång till uppgifter
för senare taxeringsår, men med
kännedom om inkomstutvecklingen vid
jordbruket under 1960 och 1961 antar
jag att inga större förändringar skett
sedan dess. Småbrukarna har alltså inte
haft möjlighet att följa med och öka
sina inkomster under denna tid, under
det att andra folkgrupper haft mycket
stora inkomstökningar. Småbrukarna
har stått och stampat på samma fläck,
och de har inte fått någon kompensation
t. ex. för de utgiftsökningar,
som den höjda omsättningsskatten medför.

För att i någon mån ge en sådan kompensation
tror jag att det vore önskvärt
med en viss justering av bidragsregler -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1902

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
na, så att småbruket finge en förstärkning
av det kontanta stödet. Man har
från tidigare talares sida pekat på att
utvecklingen emellertid gått i rakt motsatt
riktning. I stället för att höjas har
anslaget till småbruksstödet minskats
för varje år. För budgetåret 1960/61
var nettoutgiften drygt 100 miljoner
kronor. För innevarande budgetår är
motsvarande siffra beräknad till 98 miljoner
kronor, och för nästa budgetår
har jordbruksutskottets majoritet —
d. v. s. den hälft av utskottet som med
lottens hjälp vunnit majoritet — föreslagit
95 miljoner kronor. Jag tror att
det vore välbetänkt, om riksdagen i år
följde reservanternas förslag, som innebär
en höjning av anslaget till 105 miljoner
kronor.

Efter den genomgång av de olika
detaljerna, som herr Jonasson gjorde
i sitt anförande, skall jag inte upprepa
dessa. Jag skall nöja mig med att säga
några ord om förslaget att även ny tillträdande
jordbrukare skall kunna få
arealtillägg, om han uppfyller kraven
vid den behovsprövning, som sker för
detta bidrag. Det var som bekant småbruksutredningens
enhälliga förslag.
Det rör sig i själva verket om ett mycket
litet antal nytillträdare för varje år,
och man kan förutsätta, att många av
dem kommer att falla bort på grund av
inkomstprövningen. Ur rättvisesynpunkt
är emellertid den nuvarande kategoriklyvningen
en oformlighet. Småbruksstödet
bör utgå i de fall där det
föreligger ett behov och inte differentieras
efter några andra grunder.

Jag vill sluta mitt anförande med
några allmänna reflexioner. När man
har kontakt med det svenska jordbruket
kan man inte undgå att förnimma
den oro och förstämning, som för närvarande
råder inom jordbrukarleden.
Medan andra folkgrupper kräver nya
förmåner och förbättrar sin ställning,
kämpar jordbrukarna på många håll i
landet med större svårigheter än förr.
Det gäller inte minst inom de mindre
jordbruken. Där är man t. ex. bunden
av gårdens och djurens skötsel på ett
sätt, som en utomstående har svårt att

föreställa sig. Jag vet inte hur många av
kammarens ledamöter som lade märke
till en händelse vid årets lantbruksvecka.
Där fick en småbrukarfamilj en
förnämlig utmärkelse för god mjölkvård
under nästan 25 år — jag minns
inte exakt antalet år. Den som observerade
händelsen kanske helt förstrött
gladde sig åt att en gagnande samhällsinsats
blivit belönad på detta sätt, men
hur många tänkte på vad en sådan insats
har betytt i praktiken under alla
dessa år? Det har varit ett arbete år ut
och år in utan någon möjlighet till avlösning
eller ledighet. För den familjen
har det minsann inte varit något problem
med fria lördagar och söndagar
eller treveckorssemester under somrarna
eller andra förmåner, som kommer
andra folkgrupper till del.

Jag är väl medveten om att ett förbättrat
småbrukarstöd enligt reservanternas
förslag inte kan åstadkomma
några underverk ute i landet. Men på
samma gång som jag anser det som en
rättvisesak att besluta om en förbättring,
så kanske det också kan tjäna som
en uppmuntran för en folkrupp som
inte är bortskämd med sådana bevis
från riksdagens sida. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 1 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 6.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma med de företrädare
för reservanterna, som här har
ställt yrkande om bifall till reservationen.
Jag har emellertid begärt ordet för
att en stämma från de djupa leden skall
få göra sig hörd här i kammaren. Den
värderade förste vice talmannens definition
av de djupa leden i ett annat sammanhang
för någon tid sedan var »den
som utan att tillhöra det utskott som behandlat
ärendet yttrar sig här i kammaren».
Man kan emellertid också anse sig
tillhöra de djupa leden, om man har en
personlig kännedom om de människor
frågan gäller, deras sätt att leva och
verka i vårt moderna samhälle.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Det är ingen tvekan om att man kan
rubricera småbrukarna i dagens samhälle
som en typisk låglönegrupp. Yi är
också ense om att vi bland småbrukarna
ha en arbetskraftsreserv, som inte
minst för skogsbrukets vidkommande är
av mycket stor betydelse. När vi alltså
vill granska dessa problem, måste vi
bakom alla siffror och kalkyler se de
människor som finns där. Vi kommer
inte ifrån att dessa människor gör en
betydande arbetsinsats. Jag vill på den
punkten instämma i vad herr Eskilsson
i slutet av sitt anförande yttrade.

Jag tror för min del inte, att småbrukarstödet
— vare sig vi kan följa reservanternas
yrkande eller vi följer Kungl.
Maj :ts förslag — är av avgörande betydelse
för dessa människors utkomstmöjligheter,
men jag tror att om vi kan gå
på den mer generösa linjen, så skulle
detta bland småbrukarna uppfattas som
eu gärd av uppmuntran mot dem och
mot det arbete de utför, och det tycker
jag att dessa människor är innerligt val
värda. Det är eu fråga om rättvisa emot
en grupp som i många hänseenden är
sedd över axeln. Jag är medveten om att
man här i riksdagen inte har särskilt
mycket att vinna genom att sätta känslorna
i stället för de kalla siffrorna, men
i detta fall har jag svårt för att inte göra
det.

En sak som också är klar är väl beredskapssynpunkten.
Det är givet att det
svenska jordbruket måste rationaliseras.
Vi måste eftersträva större brukningsenheter,
bättre brukningsmetoder för att
därmed uppnå större skördar, men samtidigt
är vi på det klara med att vi tunnar
ut vår beredskap, ty det är ju alla
de små gårdarna, de många enheterna
som i ett eventuellt kommande avspärrningsläge
ger eu större tänjbarhet åt
produktionsmöjligheterna. Det är en
gammal erfarenhet att så är, och intet
nytt har hänt i det fallet.

Det vore mycket illa om vi i ett eventuellt
kommande avspärrningsläge på
nytt skulle bli tvingade att på allvar
ifrågasätta uppodlandet av våra parker
för att där sätta potatis, medan vi samtidigt
vet att många av de på sin tid

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 14

nog så bärkraftiga tegarna har fått växa
igen av brist på intresse från statsmakternas
sida.

Herr talman! Jag skall sluta med detta.
Jag skall inte gå in på några siffror
utan nöjer mig med att instämma i de
yttranden från reservanternas sida som
här tidigare har fällts. Jag ber med detta,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna punkt i nionde huvudtiteln har
det väckts motioner som överensstämmer
med liknande motioner väckta vid
1959, 1960 och 1961 års riksdagar. De
har i stort sett samma yrkanden och är
i stort sett likadant formulerade. Ämnet
inbjuder kanske inte motionärerna till
några större variationer, eller också har
kanske argumenten tagit slut; man har
i varje fall inte hittat några nya argument.
Efter att ha suttit och lyssnat på
de föregående ärade talarna här och deras
motiveringar för yrkande om bifall
till reservationen kan jag konstatera att
några nya argument utöver dem som anförts
vid de tre förflutna riksdagarna
under behandlingen av denna fråga inte
heller i dagens diskussion har kommit
fram.

Jag skall under sådana omständigheter,
herr talman, nöja mig med att ta upp
ett par punkter i denna fråga vilka har
berörts i utlåtandet.

Ett av reservanternas motiv är beloppet
som sådant. Reservanterna har åberopat
utredningen angående småbrukarstödet
och vad som av denna framförts
beträffande anslagsbehoven och anser att
samma belopp eller 133 miljoner kronor
skall anslås i dag som utredningen
föreslog för tre år sedan. Man tar inte
hänsyn till deu förändring som skett på
jordbrukets område beträffande den maskinella
och tekniska utrustningen, den
nedläggning av jordbruk som sker dagligen
och det ökade stöd som riksdagen
beslutat beträffande jordbrukets olika
områden. Man tar heller icke hänsyn till
det ursprungliga syftet med det speci -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

ella stödet till småbruket, nämligen att
det skulle utgå under en övergångstid.

Utredningen anför beträffande stödets
karaktär bl. a. följande: »Utredningen
vill framhålla att det särskilda stödet
icke kan lösa inkomstproblemet vid det
lägre inkomstskiktet av småbrukare.
Även efter en viss vidgning av särstödet
kommer en betydande inkomstspänning
att föreligga mellan ifrågavarande gårdar
och brukningsenheter i basjordbrukets
storleksgrupp, eftersom en mera påtaglig
utjämning av denna inkomstklyfta
skulle förutsätta en flerdubbling av
anslagsbeloppen till småbrukarstödet.»

Reservanterna föreslår vidare att
arealtillägget skall utgå jämväl till nytillträdande
jordbrukare, och man anför
som skäl att jordbrukets egna organisationer
på sin tid tillstyrkte småbrukarutredningens
förslag därom. Man underlåter
emellertid att nämna de remissmyndigheter
som bestämt avböjde förslaget
i denna del. Sålunda har statens
jordbruksnämnd, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
Landsorganisationen m. fj.
anfört betänkligheter mot att arealtilllägget
skulle följa med till den nye ägaren.
Enligt deras uppfattning skulle bidraget
i så fall få den effekten, att det
i princip skulle komma att kapitaliseras
och resultera i ett högre pris för
brukningsenheten vid dennas försäljning
eller ett högre arrende vid utarrendering.
Den nye ägaren kommer att lösa
bidraget med dess kapitaliserade värde
eller åtminstone en stor del därav. Arealtillägget
kommer för honom att i sådant
fall innebära intet eller ringa stöd.

Lantbruksstyrelsen anförde bl. a. följande:
»Den som inköper en sådan
brukningsenhet för förstärkningsändamål,
vare sig enskilt eller staten, måste
ävenledes betala ett högre pris, vilket
kommer att försvåra den yttre rationaliseringen
samt kan komma att medföra
att staten får betala ökade bidrag för
utjämningen av köpeskillingen. Vidare
kan man inte bortse från sådana följdverkningar,
som att de höjda fastighetspriserna
på denna kategori av brukningsenheter
kan medföra större kreditbehov
och ökad skuldsättning.» Lant -

bruksstyrelsen menar vidare att om
arealtillägget bindes vid brukningsenheten
kommer det sålunda på längre sikt
icke att bli något verkligt stöd för småbrukets
utövare.

Reservanterna kommer tillbaka med
samma förslag år efter år, och man kan
fråga sig om det verkligen är omtanken
om småbruket som ligger bakom
deras förslag. Kan man månne tänka sig
att det är valtaktiska spekulationer bakom? Det

var någon av reservanterna som
vid debatten i utskottet kallade stödet
för ett socialt stöd. Det får stå för reservantens
egen räkning, men om den
uppfattningen är riktig frågar jag mig
om man skall tillåta att ett socialt stöd
skall kunna köpas och säljas.

1960 års jordbruksutredning har fått
till uppgift att pröva nu utgående stöd,
även till småbruket, och den kommer
väl tämligen snart att lägga fram ett
förslag. Då kommer riksdagen att få ta
ställning till det.

.lag sade tidigare här i dag att jag
skulle återkomma till punkten 15 i huvudtiteln,
som gäller bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland.
Högern föreslog en prutning på beloppet
från 4,3 till 3,3 miljoner kronor under
motivering att det i nuvarande läge
icke behövdes så stort belopp. Är det
konsekvent? I ena fallet yrkar man alltså
på en höjning av de direkta bidragen,
medan man i det andra fallet yrkar
på en sänkning av stödet till rationaliseringsåtgärder.
Detta senare skall
utgå till inre och yttre rationalisering
för att skapa bärkraftiga jordbruk som
på lång sikt kan ge sina utövare en
dräglig inkomst. De beloppen är alltså
högerns representanter i utskottet beredda
att sänka för att sedan gå över
till direkta bidrag på ett område som
kan diskuteras. Jag frågar mig om det
är konsekvens i de uppfattningarna.
Skall man verkligen bedriva en sådan
politik här i landet? Enligt min åsikt
innebär detta helt enkelt att de som
företräder denna linje från högerns
sida icke har intresse för att driva fram
ett rationellt jordbruk och för att få

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

bärkraftiga brukningsenlieter bär i landet.

Herr Jonasson säger att denna grupp
av jordbrukare inte fått något nämnvärt
genom den utveckling som skett. I dagens
tidningar får man läsa om löneuppgörelsen
mellan Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen.
Den innebär konsekvenser inte bara
för löntagarna utan för alla människor
här i landet, ty enligt sexårsavtalet mellan
jordbruket och staten skall varje
lönelyftning leda till att även jordbrukarna
får en i stort sett motsvarande
höjning av sina inkomster, och det sker
genom att man höjer matpriserna. Sexårsavtalet
ger alltså en inkomstökning
till jordbruket, och den går även till
småbrukarna, för så vitt de producerar
jordbruksvaror till försäljning. De
småbrukare däremot som icke producerar
jordbruksvaror annat än för eget
behov kan inte komma i åtnjutande av
denna inkomstförbättring. Och då är
de borgerliga beredda att ge en inkomstförbättring
genom ett kontantbidrag.
Man skall alltså till dem som inte
driver jordbruket ge ett kontant bidrag,
därest de kommer under inkomststrecket,
som för närvarande ligger på
cirka 10 000 kronor.

Herr Nord tog upp frågan om regleringsavgiften.
Är det inte onödigt att
i riksdagen diskutera regleringsavgifterna?
De är i stort sett en inre organisatorisk
fråga för jordbrukarna,
som själva föreslår hur de olika regleringsavgifterna
skall utgå och hur man
skall fördela inkomsterna för jordbruket.

Herr Persson talade om en brysk
jordbrukspolitik här i landet, som drev
människorna från jordbruket. Till det
skall jag bara säga följande. I vårt land
har vi inte haft brist på livsmedel, och
vi har inte behövt lägga upp propaganda
för att få ytterligare arbetskraft till
jordbruket.

Herr Eskilsson sade att jag vid fjolårets
debatt hade sagt att de borgerliga
såg ensidigt på frågan. Nej, herr Eskilsson,
jag använde ett annat uttryck. Jag
sade: »Det tycks mig som om de bor -

gerliga i sitt ställningstagande i denna
fråga bevisat att de stelnat i formerna
och inte hinner följa med i den strukturförändring
som sker i samhället.»

Jag tilläde: »Småbrukarna själva ■—
denna grupp av duktiga och arbetssamma
människor — är säkerligen bäst betjänta
av positiva åtgärder för att förbättra
deras försörjning, åtgärder som
innebär att de genom sin egen arbetsinsats
kan förbättra lönsamheten och
sin egen inkomst. Med kontantbidraget
kommer man inte dit och löser inte heller
deras problem. Tvärtom, man försöker,
enligt utskottsmajoritetens förslag,
att permanenta kontantbidraget och
därmed även småbrukets problem.»

Jag har inte ändrat mening på denna
punkt och anser fortfarande att ingenting
har hänt som över huvud taget jävar
min ståndpunkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Jag ber till att börja
med att få uttala ett tack för den mycket
välvilliga behandling som kammaren
har givit huvudtiteln under den tidigare
debatten här i dag.

En anledning till att behandlingen av
nionde huvudtiteln har blivit så hovsam
är ju att den rymmer en hel rad av anslagsökningar
och förbättrade möjligheter
för jordbruket, inte minst för småbruket.
Det kan vara anledning att erinra
härom när man nu tar upp en stor
diskussion kring en fråga som trots
allt är en detalj i det stora sammanhanget.

Jag har roat mig med att läsa tidigare
debatter i denna fråga, och har med
stort intresse lyssnat till vad som sagts
i dag. Det är en reflexion som jag inte
kan underlåta att göra. Det ges de mest
skiftande motiveringar för de uppmjukningar
i bestämmelserna som man nu
vill ha. Man får oftast intrycket att det
här är fråga om ett socialbidrag som
måste uppjusteras för att det skall ge
en eftersatt folkgrupp en bättre utkomst.
Andra har betecknat stödet som

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
ett komplement till prisregleringen,
även om detta kanske inte skett här i
dag. Någon har sagt att småbruket måste
bevaras ur beredskapssynpunkt. Äter
ändra har talat om att småbrukarna
bör hindras från att alltför snabbt söka
sig över till sysselsättningar i städer
och tätorter. En av denna kammares
ledamöter framhöll, åtminstone i fjolårets
debatt, att det var särskilt värdefullt
att skogen fick behålla arbetskraften
och att man fördenskull borde
justera arealtilläggen.

Min uppräkning visar vart man kan
komma när man ger sig ut för att söka
argument av skiftande karaktär. Man
har ju kommit så långt att man faktiskt
framställer det som önskvärt att
försöka bevara den struktur som det
svenska jordbruket har i dag. Men då
har man, tycker jag, resonerat sig fram
till en fullständigt orimlig ståndpunkt.
Det måste nämligen framstå som angeläget
både för samhället och den enskilde
att brukarna av små och oräntabla
enheter antingen går över till andra
sysselsättningar som ger dem en bättre
utkomst eller också ges möjligheter att
öka sin inkomst vid sidan av jordbruket.

Tanken att man med ett mer eller
mindre socialt betingat bidrag exempelvis
skall trygga arbetskraftstillgången
för skogsnäringen är fullständigt absurd.
Kostnaderna för en sådan rekrytering
skall självfallet falla på skogen och
ingalunda på skattebetalarna. Likaså
bör man akta sig för att driva beredskapssynpunkterna
så långt att vi med hänsyn
till beredskapen skulle acceptera
att under djupaste fred ha kvar en felaktig
struktur för jordbruket.

Det mest betänkliga i den diskussion
som förts i dag är att man alltjämt
vill hävda att även de nytillträdande
småbrukarna skall få arealbidrag.
Som det erinrats om tidigare kan
man faktiskt på det sättet skapa möjligheter
att ropa in ett statsbidrag på
auktion. Det kan visserligen sägas att
ingen människa vet om hon kommer att
få bidrag, därför att det blir beroende
på den inkomst som vederbörande får

i framtiden. Vi får dock här inte undanskymma
de faktiska förhållandena
med diverse antaganden om hur det
kan bli för den enskilda människan.
Ingen vågar väl bestrida att det i åtskilliga
fall kan bli på det sätt som jag
har sagt.

När man här framhåller det som särskilt
angeläget att få stödet utvidgat
till att även gälla nytillträdande småbrukare
tror jag inte att argumenteringen
har någon nämnvärd slagkraft. Jag
har varje morgon en ganska dryg post
att gå igenom och det inträffar allt som
oftast att folk skriver och beklagar sig
över sin situation. Jag har under den
tid som jag suttit som jordbruksminister
— det är visserligen bara några månader
— inte en enda gång fått brev i
vilket brevskrivaren förklarat att han
är nytillträdande småbrukare och gärna
skulle vilja ha bidrag. Jag har frågat
mina medarbetare. De säger att inte
heller den föregående jordbruksministern
fått någon framställning om bidrag
från någon sådan brukare. Jag tror
att den som i dag köper ett småbruk
vet att han inte får något tillägg. Han
har detta klart för sig och rättar priset
därefter. Jag måste därför säga att jag
har större tilltro till de ekonomiska realiteterna
än till vad som här sagts från
oppositionens sida.

Ett bifall till yrkandet om utvidgning
av detta bidrag skulle utgöra en allvarlig
nackdel för den pågående strukturomvandlingen
inom jordbruket. Motivet
för att en tidsspärr införts är ju
att man vill att en sammanläggning av
småbruk med andra fastigheter och en
komplettering av befintliga småbruk
skall leda fram till att vi får bärkraftiga
brukningsenheter som möjliggör
för folk att försörja sig på sin arbetsinsats
inom en sådan produktionsenhet.
Det har framstått fullt klart att avsikten
är att detta stöd skall vara ett övergångsstöd.
Den saken har ju tidigare betonats
i diskussionen, och jag har därför
kanske inte någon anledning att ytterligare
understryka detta faktum. Vi
måste nog alla erkänna att småbrukarnas
ekonomiska problem icke på sikt

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

kan lösas med statliga bidrag på det
sätt som det här talas om. Den enda utvägen
är att ge småbrukarna bistånd i
deras strävan att erhålla ett bredare
produktionsunderlag och medel till yttre
rationalisering samt till inre rationalisering
i form av bättre dikning,
täckdikning, ekonomibyggnader och liknande.

Jag vill erinra om att den småbrukspolitik
regeringen för är av konstruktiv
art. Jag får kanske nämna några siffror
som kan vara värda uppmärksamhet
i det här sammanhanget.

De som har läst huvudtiteln med intresse
i år har märkt att den, liksom
andra huvudtitlar, inleds med en redogörelse
för vad som händer i stort. Det
visar sig där att till subventioner och
prisreglering anvisas en ökning på 5,8
miljoner kronor av de 46 miljoner som
utgör den totala ökningen. När det gäller
rationaliseringsinsatser är uppräkningen
27 miljoner. Beträffande forskning
och undervisning är ökningen 7 miljoner.
När det slutligen gäller service- och
kontrollverksamhet förekommer en uppräkning
med 6,2 miljoner.

Om vi omvandlar dessa siffror till
procenttal finner vi att direkta subventioner
ökar med 2,3 procent, l-ationaliseringsåtgärder
med 10 procent samt
forskning och undervisning med 7 procent.

Man har således valt att ge betydligt
ökade bidrag till jordbruket på sådana
områden som mera långsiktigt kan ge
det möjlighet att utvecklas och skänka
det större konkurrenskraft och ökad bärighet.

När det speciellt gäller småbruket vill
jag erinra om vissa anslagsökningar som
härvidlag är av särskild betydelse. Jordbrukets
Norrlandsanslag ökades för innevarande
budgetår med en miljon och
ökas under nästa med ytterligare en miljon.
Skogsbrukets rationaliseringsanslag
ökar med 1,7 miljon under innevarande
budgetår, och nu har riksdagen beslutat
om en ökning med ytterligare 1,5
miljon för nästa budgetår. Jordbrukets
rationaliseringsanslag ökades förra
året med 500 000 kronor, och det be -

loppet består alltjämt. Anslaget för rådgivning
på jordbrukets område ökades
för detta budgetår med 590 000 kronor
och höjs nu med ytterligare 75 000. Anslaget
för skogsodling på sämre jordbruksmark
har för innevarande budgetår
ökats med 700 000 kronor och höjs
för nästa med 1,7 miljon. Anslaget till
skoglig yrkesutbildning rörande småbruk
uppräknades för innevarande budgetår
med 400 000 kronor och uppräknas
med ytterligare 400 000 för nästa budgetår.

Om man lägger samman dessa anslag
finner man att insatserna under innevarande
och nästa budgetår sammantagna
representerar en förstärkning med 15—
16 miljoner kronor. Nog får vi säga att
de insatserna är bestående, och vi har
för avsikt att gå vidare och förelägga
riksdagen ytterligare förslag. Om jag sitter
kvar som jordbruksminister hoppas
jag också få tillfälle att till kommande
budgetår presentera vissa ytterligare
förstärkningar av anslagen. Anslagen bör
bli bestående och göra det möjligt för
oss att åstadkomma en strukturförändring
inom jordbruket vilken skapar värdiga
möjligheter även för småbrukarna
att leva på sin egen arbetsinsats.

I det här sammanhanget bör vi inte
glömma bort att småbrukarna liksom
alla andra medborgare är delaktiga i
den allmänna sociala lyftning som sker
i vårt land.

Brukarna av de verkligt små jordbruken,
från två upp till fem hektar, får
ungefär halva sin utkomst från jordbruket
och resten på andra vägar. Det är
naturligtvis svårt att säga, varifrån deras
övriga inkomster kommer, men jag
tror det var herr Nord som pekade på
att en hel del av småbrukarna är gamla.
Jag förmodar att de då har folkpension,
och genom att det sker en kraftig förstärkning
av folkpensionerna kommer
de ju att få del av den standardökning
som andra äldre medborgare får. I den
mån brukarna är yngre och har barh
blir de självfallet delaktiga av den ökning
av barnbidragen som riksdagen
ganska nyligen har beslutat om.

Jag skulle kunna fortsätta denna upp -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
räkning. Det kan finnas viss anledning
framhålla att småbrukarna inte är någon
särgrupp. De är medborgare i vårt
Samhälle, liksom alla andra, med rättighet
att få del av det som riksdagen beslutar
— det bör vi tänka på när vi
diskuterar de i det stora hela ganska bagatellartade
belopp det rör sig om i den
aktuella frågan.

Det må därför också förlåtas om jag
inte vill ta upp konkurrensen med herrar
Eskilsson och Svanström när det gäller
att framställa problemen känslomässigt.
Det ligger inte för mitt kynne att
diskutera vare sig den här frågan eller
andra utifrån känslomässiga aspekter.
Det vore märkvärdigt om inte alla som
sitter i den här församlingen skall kunna
uppskatta småbrukarnas insatser. Vi
bär väl allesamman småbrukare i vår
bekantskapskrets och vet att de är människor
som arbetar hårt och rejält för
att dra försorg om sig själva -— det är
en sak som vi inte behöver diskutera
mycket. Jag tycker att vi inte därför behöver
låta känslorna rusa i väg med förnuftet.
Om arealbidraget skall börja utgå
vid 2,1 eller 2,0 hektar är väl ändå inte
en fråga som kan ge anledning för den
ena parten att träda fram och liksom
slå sig för bröstet och säga: »Vi har
verkligen känsla för den här gruppen.»

I själva verket rör det sig ju om ganska
ringa justeringar, och därför anser jag
som sagt att det kan finnas anledning att
diskutera denna fråga utan alltför mycket
av känslomässigt engagemang.

Och jag vill understryka att det allvarligaste
i detta sammanhang skulle
vara om riksdagen eventuellt gjorde ett
avsteg från den princip som har varit
grundläggande för småbrukarstödet,
nämligen att det främst skall utgå till sådana
småbrukare som inte kan flytta
över till annan verksamhet. De människorna
bör ha ett stöd, men vi skall akta
oss för att konservera ett sådant förhållande
att vi måste dras med det under
lång tid framöver.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om jag får börja där
jordbruksministern slutade, alltså med

yttrandet att vi inte skall konservera ett
sådant här stöd, så vill jag säga att alla
som känner småbrukets förhållanden
vet att den frågan sköter sig absolut
själv. Man tycker faktiskt att det går litet
för hastigt när det gäller att skapa
hur dåliga förutsättningar som helst och
därmed minska intresset för småbruket.
Det är ju av den anledningen vi har
väckt frågan om stödet till småbruket.

Herr Hjalmar Nilsson sade att han
inte hört några nya argument i denna
debatt. Låt mig svara att jag absolut inte
heller hört någonting nytt från herr
Hjalmar Nilsson. Han har inte lagt fram
några nya förslag sedan i fjol; men jag
undrar om inte jordbruksutskottets ärade
vice ordförande har lagt märke till
den skillnaden, att vi har tolererat en
förmögenhetsgräns vid 50 000 kronor.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
med anledning av både jordbruksministerns
och herr Hjalmar Nilssons resonemang
om de nytillträdande småbrukarna.
Tror herr Hjalmar Nilsson att priset
på fastigheterna blir högre om vi
har det här kvar för de nytillträdande
och att man säljer och köper ett socialt
bidrag, då vill jag säga att ingen lär
veta hur hans inkomstförhållanden blir;
man kan stupa på en inkomstregel eller
en förmögenhetsregel. Det är ganska säkert
helt andra överväganden som ligger
till grund när man förvärvar en fastighet,
såsom jag förut sade.

Jag vill också framhålla, att centerpartiet
inte stöder högerns förslag till
nedprutning beträffande rationaliseringsåtgärderna.

Naturligtvis låter det bestickande när
jordbruksministern säger att det bär underordnad
betydelse om gränsen för
arealbidraget sätts vid 2,1 eller 2,0 hektar.
Det hade varit alldeles riktigt, hem
jordbruksminister, om inte många taxeringsnämnder
vid den senaste fastighetstaxeringen
hade jämnat ut arealgränsen
från 2,1, 2,2 eller 2,3 hektar till 2,0
hektar. Det är egentligen för att man
inte skall få så många irritationsmoment
på den punkten som denna lilla ändring
är föreslagen.

Men vad jag mest vänder mig mot är

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

talet om att denna grupp fått bättre stöd
genom sexårsavtalet och de variationer
som förändringarna i den allmänna inkomstnivån
där ger. Den som studerar
inkomst- och utgiftsindex för jordbruket
skall finna att jordbruket över lag
har fått ett rätt dåligt utfall men att
småbrukarna, om vi tänker på avtalets
konstruktion, inte ens bär fått sin andel
av denna höjning. Det vill jag gärna
trycka på här. Avtalet är ju så konstruerat
att eu basjordbrukare — som har
mellan 10 och 20 hektar, alltså mer än
vad det här rör sig om — skall få en
procentuell höjning som täcker förändringarna.
Även om så sker förstår vi att
den som har mindre areal än 10 hektar
inte får den procentuella höjning han
skulle vara berättigad till utan automatiskt
sackar efter. Detta förhållande gör
det mera nödvändigt än tidigare att detta
tillägg höjs. Det är en rätt väsentligt
punkt i sammanhanget.

Får jag till sist, herr talman, erinra
om att jordbruksutskottets vice ordförande
under diskussionen om jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 sade att när vi
kommer till småbrukarstödet skall vi ta
upp en allvarlig diskussion beträffande
-statens engagemang och utgifter. Skall
man verkligen göra det och hämnas
på den lilla gruppen av småbrukare? Då
måste jag säga att det förefaller mig vara
väldigt klent beställt med intresset
från riksdagens sida för de sämst ställda
i samhället.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
bestred mitt påstående att han i fjol
hade talat om ensidighet från vår sida.
Även jag, herr Hjalmar Nilsson, roade
mig i går kväll med att friska upp minnet
från vad som sades i fjol när vi diskuterade
denna fråga. Jag fann då ett
uttalande av herr Hjalmar Nilsson, att
vi stirrat oss blinda på detta bidrag som
det allena saliggörande, och det omsatte
jag till mitt påstående att han hade
talat om att vi betraktat denna fråga
något ensidigt.

Det är emellertid ganska ofruktbart

att diskutera den snö som föll i fjol. Jag
skall i stället göra några kommentarer
med anledning av herr Nilssons inlägg
gentemot oss reservanter för vår argumentering
i år, och jag kan inte hjälpa
att jag delvis kommer in på samma frågor
som herr Jonasson redan har varit
inne på.

Först vill jag ta upp frågan om den
kapitalisering av arealtillägget, som
herr Hjalmar Nilsson anser att en köpare
och en säljare gör i samband med en
fastighetsaffär. Herr Hjalmar Nilsson
refererade de farhågor, som olika myndigheter
hade givit uttryck åt när smäbruksutredningens
förslag diskuterades.
Men är detta någonting annat än teorier?
Finns det något faktiskt belägg för
alt ett småbruk har betalats högre därför
att det har utgått bidrag till småbruket.
Det finns ju även nu tillfällen
när arealbidraget överföres till en ny
köpare då fastigheten går i handeln inom
familjen. Men finns det något faktiskt
bevis för att försäljningsvärdena
på dessa småbruk därigenom har trissats
upp? Jag tror för min del inte det.
En köpare lägger säkert helt andra synpunkter
på en fastighetsaffär än den
omständigheten huruvida han i fortsättningen
skall ha möjlighet att få ut ett
arealbidrag på några hundra kronor.

Herr Hjalmar Nilsson kom sedan in
på någonting som han aviserade redan
när vi behandlade punkten 15 i huvudtiteln,
nämligen frågan om konsekvens
från vår sida när det gäller olika anslag
av statsmedel. Han förmenade att
vi inte handlade konsekvent när vi ville
vara med om att höja småbruksstödet
med 10 miljoner kronor men samtidigt
föreslog en minskning av rationaliseringsanslaget
för Norrland med 1 miljon
kronor. Jag försökte i inledningen till
mitt anförande nyss att slå undan argumenten
för ett sådant påstående när jag
sade att det stöd, som vi diskuterar nu,
gäller ett omedelbart verkande bidrag
till småbruket. De andra åtgärderna verkar
på längre sikt och kan inte få den
betydelse för dagens aktuella situation
som ett direkt bidrag i dag har.

Herr Hjalmar Nilsson berörde också

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

konsekvenserna av avtalsuppgörelsen
i förrgår natt och gjorde gällande att
jordbruket och småbruket därigenom
skulle tillföras den inkomstförstärkning
som är inbegripen i sexårsavtalet. Ja,
ytligt sett kan det förefalla så, men när
man ser på inkomstutvecklingen vid
småbruken — jag hänvisar till den sifferserie
som jag läste upp i mitt förra
anförande — kan vi konstatera att utvecklingen
inte riktigt följt teorierna.
All teori är grå, och inte heller jordbruksavtalet
fungerar i en del fall riktigt
som vi skulle önska; inkomstutvecklingen
för dem som skulle få en inkomstförstärkning
har inte enligt vår
mening fungerat tillfredsställande. När
det gäller småbruket visar de siffror,
som jag förut återgav, att det under
perioden från 1956 till 1959 praktiskt
taget inte har skett någon inkomstförbättring.
När det gäller det större jordbruket
—- om vi nu här i dag skall göra
en utvikelsc till det — ber jag herr
Hjalmar Nilsson betänka att mot de
eventuella höjningar i produktpriserna,
som kommer att bli resultatet av en regelutlösning
inom sexårsavtalets ram,
svarar betydligt ökade kostnader. Vi har
ännu inte fått något nytt lantarbetaravtal,
men vi kan vara förvissade om att
detta avtal, när det blir färdigt, kommer
att innebära en betydande utgiftsökning.
De lönehöjningar, som sker på
andra områden, kommer också i sin
tur att påverka kostnader som belastar
jordbruket. Det är inte säkert att regelutlösningen
i praktiken kommer att
medföra en inkomstförbättring för jordbruket,
även om vi får högre produktpriser.

Jordbruksministern torde ursäkta att
jag huvudsakligen har uppehållit mig
vid herr Hjalmar Nilsson.

Jag vill till sist endast säga att jag i
allmänhet inte brukar behandla jordbruksfrågorna
med känslomässigt engagemang,
men när det gäller denna fråga
är det svårt att undvika detta mot
bakgrunden av förhållandena ute i landet.
Om nu skillnaden är så liten som
mellan 2 hektar och 2,1 hektar i en detaljfråga,
finns det kanske anledning

även för herr jordbruksministern att
ansluta sig till den linje som reservanterna
har föreslagit. Skillnaden är ju
inte större i den ena riktningen än i
den motsatta.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
försökte att imponera på församlingen
genom att pompöst förklara att inga
nya argument har framkommit här i
dag. Om jag undantar den replik som
herr Hjalmar Nilsson hade till mig, kan
jag inte finna att han kom med något
nytt argument. När vi läser 1962 års
protokoll om denna debatt och jämför
med 1961 års protokoll, tror jag att vi
inte skall hitta något nytt argument
från herr Hjalmar Nilssons sida, inte
ens ett nytt kommatecken i protokollet.

Huvudargumentet från utskottets talesman
var detta, att motionärerna inte
tagit hänsyn till de förändringar som
ägt rum inom jordbruket. Jag tror att
herr Hjalmar Nilsson måste göra så att
han självkritiskt inser att den hållning,
som utskottets majoritet har intagit
både i år och i fjol, visar att den ser
mycket ensidigt på dessa förändringar.
Den enda förändring utskottsmajoriteten
upptäcker är att så och så många
jordbruk har lagts ned och att det
finns så och så många färre bidragsberättigade
jordbruk kvar. Men
nog måste vi väl vara överens om
att det, om man bara ser till denna förändring
inom det svenska jordbruket
vid utformningen av småbrukarstödet,
är uppenbart, att man måste hamna pst
den orimliga linje som utskottets majoritet
här företräder. Bland annat har ju
den förändringen inträffat att det
svenska jordbrukets produktionskostnader
har stigit så mycket, att den prishöjning
på jordbruksprodukter som ägt
rum inte har kunnat skapa den löneutveckling
som varit nödvändig. Detta
gäller givetvis för de mindre jordbruken,
och till de mindre jordbruken hänför
jag — åtminstone när det gäller
Norrland — de s. k. familjejordbruken.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Det sägs att småbruksstödet inte kan
ge inkomstlikställighet, och det tror
jag är riktigt. Men är det inte på det
sättet att småbruksstödet under vad man
betecknar som övergångsperioden väl
kan bidraga till att skapa en rimlig inkomstnivå?
När det gäller arealbidraget
sägs det att man inte skall kunna sälja
och köpa sociala bidrag. Men stämmer
nu detta med förhållandena i övrigt?
Jag tror att om en person köper ett
egnahem och blir godkänd som låntagare
och om detta egnahem är statsbelånat,
köper han inbakat i priset även
den statliga subvention som är förenad
med det statliga bostadslånet.

Jag fick det intrycket att jordbruksministern
mycket skarpt underströk
småbruksstödets betydelse som ett instrument
för åstadkommande av strukturförändring
inom jordbruket. Som jag
sade tidigare är det cyniskt att använda
småbruksstödet för detta. Med tanke på
hur inkomstläget är för småbrukarna
finns möjligheten att åtminstone komma
upp till beloppet 133 miljoner kronor
för småbruksstödet, vilket inte alls
motverkar den strukturförändring det
här pläderas för.

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
sade till mig att vi i vårt land inte har
haft brist på livsmedel och inte har behövt
göra propaganda för att skaffa arbetskraft.
Jaså, herr Hjalmar Nilsson!
Vi skulle hittills inte ha haft brist på
livsmedel! Det var en dålig historieskrivning,
herr Hjalmar Nilsson. Och
vi skulle inte ha behövt göra propaganda
för att skaffa arbetskraft! Jag vill
erinra om vilken väldig propaganda
man tidigare bedrev för att få arbetskraft
till betfälten i Skåne och den propaganda
som bedrevs för att få skogsarbetare
bland annat från Finland. Med
den nuvarande utvecklingen kommer
man säkert att få bedriva en väldig
propaganda för att skaffa arbetare till
skogsbruket. De mindre jordbrukarna
är i mycket stor utsträckning också
skogsarbetare, men med denna utveckling,
då småbrukarna i framtiden kommer
att befinna sig i Malmö, Västerås,
Stockholm och Oxelösund, tror jag vi

2f Första kammarens protokoll 1962. Nr 14

får bedriva stor propaganda för att
skaffa arbetskraft till skogen. Den historieskrivning
herr Hjalmar Nilsson använde
i sin polemik mot mig stämmer
inte alls, och den kommer inte att stämma
i framtiden med tanke på hur man
här utformar småbruksbidragen.

Herr NORD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett yttrande av
statsrådet Holmqvist som uppkallade
mdg. Han sade att de äldre småbrukarna
ju får pension. Visserligen är detta
sant, men han har dock missuppfattat
mig. Jag anförde det nämligen med den
avsikten att det skulle belysa att bortrationaliseringen
av småbruken kommer
att undan för undan gå allt hastigare
eftersom ett stort antal av småbrukarna
är så pass gamla att de inte kan hålla
på längre. Jag vill bara tillrättalägga
detta.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad för att jordbruksministern
lovade att inte konkurrera
med mig i fråga om känslomässigt
ställningstagande i dessa frågor. Jag
tror annars inte att jordbruksministern
saknar känslor. Jag förstod detta på
hans sätt att skildra hur han öppnade
sin morgonpost och hur han där fann
diverse klagomål som jag inbillar mig
att han tog all tillbörlig hänsyn till. Att
det inte fanns någon som var ledsen för
att han inte fått tillgodoräkna sig arealtillägg
om han var nytillträdare i jordbruket
måste vara en händelse. Ty säkert
är, herr talman, att det finns många
sådana som i varje fall till oss, som inte
har kommit så långt upp som till högsta
posten inom detta område, har framfört
önskemål om att det kunde ske en ändring
på denna punkt.

Även beredskapssynpunkterna kan
vara känslobetonade, det är klart, men
där har vi väl också ett kallt verklighetsunderlag.
Vi vet inte vilken dag vi
åter är i den belägenheten att vi måste
räkna med vad den egna svenska jorden
ger åt det svenska hushållet i form av

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
livsmedel. Vi kan råka in i en sådan situation.

Det var glädjande att vi fick det tipset
att småbrukarna kan tillgodoräkna
sig folkpension. Jag begrep inte riktigt
om detta skulle fattas som ett komplement
till småbruksstödet eller som en
ersättning. Det är val uppenbart att i
den män jordbrukare fortsätter att arbeta
efter 67-årsåldern kan de kanske
göra det på ett småbruk, men det är väl
rimligt att de vid den åldern lägger av
med sin yrkesverksamhet i likhet med
andra. Det har sagts att det skulle vara
ett angeläget önskemål att jordbrukarna
kunde syssla i skogen. Jag tror det vore
en utmärkt kombination. Det är en arbetskraftsreserv
som vi måste slå vakt
om.

Jag skulle nog, herr talman, gärna
önska, även om jag inte tror det, att vi
kunde lösa detta problem på ett känslomässigt
sätt. Vi måste ändå komma ihåg
att det bakom alla siffror finns ett antal
människor. Det är dessa synpunkter jag
har velat framföra här, ty mina meddebattörer
har redovisat siffrorna så förnämligt.
Tack, herr talman!

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det yttrande som jag
fällde om att motionärerna och reservanterna
inte hade kommit med några
nya argument tycks ha träffat mitt i
prick, eftersom alla som varit uppe har
tagit upp detta yttrande och sedan pådyvlat
mig att jag inte kommit med nya
argument. Eftersom jag inte har gjort
annat än godkänt vad Kungl. Maj:t har
föreslagit på denna punkt behöver jag
inte skaffa några nya argument utan endast
tillstyrka detta förslag. Men jag förstår
att herrar motionärer och reservanter
vill ha det så bekvämt att utskottsmajoriteten
skall skaffa argument
för att motivera deras motioner. Så bekvämt
har vi inte gjort det i jordbruksutskottet,
utan herrarna får försöka hitta
sina egna motiveringar, såväl i den
här debatten som i andra debatter.

Herr Jonasson sade att jag tog upp

punkt 15 i nionde huvudtiteln till särskild
diskussion här. Jag vill säga till
herr Jonasson att den punkten tog jag
upp med herr Eskilsson, därför att jag
inte anser det konsekvent att man när
det gäller en rationaliseringsåtgärd skall
försöka strypa anslagen med att gå över
till att ge direkta bidrag. Jag tror att
herr Jonasson är överens med mig på
denna punkt.

Till herr Helmer Persson sade jag att
vi här i landet inte bär lidit brist på
livsmedel eller arbetskraft. Vi har pratat
om det svenska jordbruket och inte om
skogen, om Oxelösund eller om betfälten.
Jag räknar inte betfälten till det
svenska jordbruket, och det kan hända
att betodlingen upphör, om inte avtalet
går ihop. Dessutom talade jag i förfluten
tid. Jag sade att vi hittills inte »har
haft» brist på livsmedel eller brist på
arbetskraft. Skall man börja anmärka på
kommatecken, skall jag även anmärka
på herr Persson, ty han talade om kommande
tid, medan jag talade om förfluten
tid. Jag tror att herr Helmer Persson
måste intyga att vi inte har haft brist
på livsmedel och att vi inte heller har
behövt bedriva propaganda för att skaffa
arbetskraft till jordbruket.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
sade att vi inte har framfört några nya
argument. De argument som har framförts
från vår sida i den här frågan tidigare
är så pass väsentliga att jag tror
att de räcker. Att vi inte nådde något
resultat i fjol kan ju inte vi reservanter
rå för, herr Hjalmar Nilsson, och därför
står behovet kvar. Vi tycker alltså
att en ändring är befogad.

Jordbruksministern sade att det här
var en detalj bland de stora jordbruksfrågorna.
Jag vill säga att det är en viktig
detalj och en detalj som vi inte får
försumma. Jag skulle önska att flera av
denna kammares ledamöter hade en
verklig kontakt med småbrukarna. Då
tror jag att vi skulle kunna lösa den här
frågan på ett helt annat sätt.

Om jag sedan, herr talman, har halv -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

annan minut kvar, vill jag till herr Helmer
Persson säga endast en liten sak.
Han sade att centerpartiet, högern och
folkpartiet hade ett visst ansvar för att
den här frågan inte kunde lösas 1959 i
samband med sexårsavtalets tillkomst.
Det var ju så den gången att avtalet godtogs,
ehuru med knapp majoritet, men
i det sammanhanget kunde inte småbruksstödet
avgöras, ty det skulle avgöras
på det politiska planet i riksdagen.
Man fick tydligt klart för sig att det förelåg
löften som gick rejält i stil med
vad småbruksutredningen hade föreslagit,
och då blev man ju besviken när de
resultat inte uppnåddes som man hade
hoppats, men därvidlag tror jag inte
att man kan beskylla de borgerliga för
någonting. Jag vill heller inte i sammanhanget
beskylla den nuvarande jordbruksministern
för detta, ty han var inte
i ledande ställning då.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! I anslutning till vad herr
Jonasson sade i sitt första anförande
skall jag kanske lämna ytterligare en
uppgift. Det är nog riktigt som han sade
att när man taxerar gör man ofta en
sammandragning kring hela tal eller
också mitt emellan dem. När herr Jonasson
säger att egendomar på låt oss säga
2,0, 2,1 och 2,2 hektar hänförts till kategorien
»2,0 hektar», kan det således
vara riktigt. Men då skall vi också uppmärksamma,
att det finns samma verkan
nedåt, så att de egendomar eller
brukningsdelar, som ligger på 1,9 eller
1,8 hektar kommer att redovisas som
brukningsdelar på 2 hektar. Det slår fel
åt båda hållen. Jag kan inte tro att man
når någon större rättvisa genom den
nämnda korrigeringen. Sedan vill jag
lämna den upplysningen att om någon
bidragssökande kan visa intyg på att
hans areal faktiskt är 2,1 hektar, bortser
vi ifrån vad som står i taxeringsuppgifterna.
I sådana fall rättar vi oss efter de
korrigerade uppgifter som inkommer.

Jag hade inte tänkt polemisera mot
herr Helmer Persson, men jag vill säga
att han för, förlåt att jag säger det, ett

reaktionärt resonemang i vissa avseenden.
Här har vi en fråga där kommunisterna
kunnat förena sig med de tre
borgerliga partierna, och när herr Persson
argumenterar säger han: »Hur skall
det den dag, när vi bär småbrukarna i
Stockholm, Malmö och Göteborg, gå med
arbetskraften?» Men kära herr Persson,
inte skall väl herr Persson ha det bekymret
i dag! Då får man öka lönerna så att
man får människor som vill ta anställning
i skogen eller på andra håll där
det behövs arbetskraft.

Herr Svanström säger att han känner
många som tycker att de borde ha fått
bidrag även på de små arealer som det
kan röra sig om. Jag vet inte om de har
2,0 hektar eller ännu mindre. Men de
är i vart fall nytillträdare. Är det nu så
konstigt, herr Svanström, om man säger
till dessa att stödet utgår till dem som
sitter som brukare i dag och som befinner
sig i en svår situation, människor som
kanske inte har möjlighet att få annat
arbete i trakten. Det är klart att vi skall
i någon män hjälpa dem. Men inte skall
vi säga till en frisk och arbetsför människa,
som kan klara sin försörjning på
arbetsmarknaden och kan finna arbetsmöjligheter
nu när det ropas efter arbetskraft,
att hon kan avstå ifrån att dra
full försorg om sig själv och ta det lilla
jordbruk, som inte kan bära sig, och att
vi skall hjälpa genom att ge understöd.
Det är en orimlig tanke. Jag tror inte
att herr Svanströms resonemang bär så
stor slagkraft.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort
genmäle:

Herr talman! Det är en besynnerlig
argumentation som utskottets talesman
här för. Han sade ju att det inte framförts
några nya argument, men han sade
också: »Själv har jag inte framfört några
nya argument», och det betyder alltså
att utskottets talesman herr Hjalmar
Nilsson vill riktigt starkt poängtera inför
kammaren, att han skall ha monopol
på att icke framföra några nya argument.
Jag är beredd att ge honom den
monopolställningen. .Tåg tror att ingen
kommer att neka honom den.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Vidare sade herr Hjalmar Nilsson att
vi i vårt land inte har haft brist på livsmedel
och arbetskraft. .lag hävdar att
detta är en falsk historieskrivning. Vi
har haft livsmedelsbrist i detta land.
Herr Hjalmar Nilsson själv tillhör ju en
sådan årgång, att han i Jesu namn borde
veta att vi haft livsmedelsbrist i det här
landet. Han bör veta att vi haft livsmedelsbrist
under kriget och att det många
gånger var skarpsillen som fick dominera
på matbordet, och nog är det väl
bekant att vi haft brist på arbetskraft
även inom jordbruket. Men här söker
han att förneka det intima sambandet
mellan att tillgodose skogsbruket med
arbetskraft och jordbruket. Jordbruksministern
nonchalerar också denna viktiga
omständighet och pådyvlar mig att
jag för ett reaktionärt resonemang, därför
att jag vill att man skall ställa dessa
frågor i intimt sammanhang med varandra.
Inte blir det så roligt att vara
jordbruksminister, det måste jag säga,
om de som skall vara bönder befinner
sig på de platser som vi här talat om och
om det svenska skogsbruket kommer att
sakna arbetskraft.

Till sist, herr Jonasson, ett missförstånd!
Jag sade att centerpartiet, folkpartiet
och högern må titta sig i spegeln
och känna huvudansvaret för utformningen
av sexårsavtalet, därför att
det på en rad punkter skapar orättvisa
mot småbrukarna. Jag nämnde den interna
uppgörelsen, clearingåtgärderna.
Som exempel anförde jag mjölken och
erinrade om hur bland andra Norrbotten
under dessa år fått leverera en
mängd miljoner kronor på grund av denna
orättvisa utformning av sexårsavtalet.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara säga till
herr Jonasson att även jag lever i trakter
där det finns småbrukare, och dessutom
andra små inkomsttagare, och jag
har god kontakt med alla parter. Man
skall inte här i kammaren göra gällande
att det är bara vissa personer som
når småbrukarna här i landet. Vi har

samma möjligheter, och jag utnyttjar
dessa möjligheter att komma i kontakt
med den arbetande befolkningen, oavsett
om den arbetar inom jordbruket, i
skogen eller i industrien. Härav har jag
nytta i min politiska verksamhet, i vilken
jag måste ta hänsyn till stora människogrupper
här i landet. Det förhållandet
har inte gjort, att jag på den här
punkten har intagit någon annan ståndpunkt
än hittills. Jag har inte blivit
övertygad om att vad de borgerliga föreslagit
på denna punkt är det enda riktiga.
Jag tror att ni har fel, och därför
kan jag inte godkänna ert förslag. Man
kan inte med detta försöka rätta till ett
missförhållande •— som ni tror att ni
gör — och därför kan jag för min del
inte tillstyrka ert förslag.

Vidare har herr Helmer Persson och
jag råkat in i en diskussion om livsmedelsbristen.
Jag skulle bara till herr
Helmer Persson vilja säga att han måste
gå mycket långt tillbaka i tiden för att
finna någon livsmedelsbrist — ända tillbaka
till första världskriget måste det
väl vara. Under senaste världskriget förelåg
väl inte någon livsmedelsbrist
även om det var litet knappt på något
håll? Jag kan t. o. m. hävda att herr
Helmer Persson bodde i en trakt där
uppe där ransoneringen inte ens slog
igenom.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få tacka
jordbruksministern för att han även här
sagt ifrån att man kan få rättelse, när
arealerna kanske i verkligheten inte
stämmer med vad som förekommer i
taxeringslängderna.

Jag har kanske sagt ett par ord med
en viss känsla för rättvisan just med
tanke på dessa som har 2,1 hektar, och
det sammanhänger, herr jordbruksminister,
framför allt med att när statsmakterna
ville främja egnahemsbebyggelsen
och småbrukarlånen föreskrevs
att småbrukarna skulle ha en jordareal
på cirka 2 hektar. Det var många som
kom i den storleksgruppen, och det är
människor som nu har kommit upp till

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

50—60-årsåldern och kanske har dåliga
inkomster i övrigt. Det är just den gruppen
som vi behöver hjälpa här, och därför
känner man lite varmare här än
eljest.

Jag skall inte ytterligare polemisera
med herr Hjalmar Nilsson. Han säger
att han har kontakt med dessa människor,
och det tror jag, men jag är också
säker på, herr Hjalmar Nilsson, att
dessa småbrukare som sitter illa till
och befinner sig i ett betydligt sämre
läge än de allra flesta, kommer att tacka
herr Hjalmar Nilsson om han röstar för
reservanternas förslag när ni eventuellt
träffas nästa gång.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag hoppas innerligt att
jordbruksministern inte går ut och säger
till dessa människor: Ta småbruket,
så ska vi understödja er, men det
högsta ni då kan få är 500 kronor om
året! Jag skulle inte tro att det har avgörande
betydelse, såvida de inte låter
känslan springa i väg med förnuftet,
vilket vi talade om nyss. Det tror jag
trots allt inte att dessa människor gör

1 allmänhet, allra helst som de vet att
det kanske inte minst i det parti som
bär majoriteten finns ett betydande
motstånd mot jordbruket över huvud
taget, vilket klart har kommit fram i
denna debatt.

Sedan, herr talman, skall jag försöka
bevisa att jag genomgått den grundläggande
räknekursen i folkskolan, och
därför skall jag be att få anmäla att
jag har den uppfattningen, att det har
en viss betydelse om man skall utgå
från 2 eller 2,1 hektar, ty även om man
sitter och räknar upp 1,9, 1,8 och 1,7 till

2 så blir det bara till 2 och inte till 2,1.

Herr OLOFSSON (fp):

Herr talman! När vi nu en längre tid
diskuterat denna för oss kända fråga
-— jag vill inte säga att den är välkänd,
men den är åtminstone känd — är det
med verklig tillfredsställelse man konstaterar
att debatten varit mycket lugn

och saklig. Den enda tendensen till en
skärpning av debatten har jordbruksministern
själv åstadkommit.

Det principbeslut som fattades 1947
om jordbrukets framtid byggde på
statsmakternas uppfattning att det var
nödvändigt att under en övergångstid
ge det mindre jordbruket ett visst stimulansbidrag
för att mildra svårigheterna.
Då tillkom det s. k. prooentbidraget och
allt vad det heter, och detta har sedan
fortsatt. 1955 tillkom en ny utredning
som avgav ett betänkande 1958, och vid
avlämnandet av detta betänkande föreslog
utredningen att den gamla bestämmelsen
om att nytillträdande inte skulle
åtnjuta arealbidrag skulle utgå och att
systemet alltså skulle tillämpas lika för
alla jordbrukare. När jordbruksministern
gjorde sin proposition i ärendet
utelämnade han denna detalj, med påföljd
att den gamla bestämmelsen om
att nytillträdande inte skulle komma i
åtnjutande av bidraget utelämnades.

Jag skall inte ta upp någon längre
diskussion om detta, men jag tvivlar på
att jordhungern skall vara så stor att
man skall lockas med dessa 500 kronor
för att köpa ny jord. Syftet med och
grundprincipen i 1947 års rationaliseringsförslag
var ju att man skulle åstadkomma
nya, större jordbruk, större rationalisering.
Jag måste säga, att avflyttningen
från landsbygden för närvarande
är så stor, att inga statsmakter
och inga myndigheter behöver ängslas
för att det inte skall bli tillräckligt få
människor kvar på vår landsbygd. Den
utveckling som vi nu genomlever kommer
att visa att så är förhållandet. Människorna
har flyttat och flyttar i mycket
stor utsträckning, och det kommer
förr eller senare att innebära vissa svårigheter
även för statsmakterna.

Varför jag, herr talman, begärde ordet
i denna fråga var endast för att
med några korta ord få peka på de speciella
svårigheter, som vi har just i övre
Norrland och i Lappmarken när det
gäller vår mjölkhantering. En av dessa
svårigheter är att driftenheterna är små.
Det står klart för alla, som försökt driva
mejerihantering, att det blir dyrt

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

med dessa små driftenheter. Våra omkostnader
är också osedvanligt höga.

Emellertid tillkommer för oss en annan
stor svårighet, nämligen intransporterna.
Alla vet vi, att vi lever i de
stora avståndens land. Vi intransporterar
mjölk ända upp till tio mil till ett
och samma mejeri. Detta innebär att
intransportkostnaden ökar för varje år.
Vi för en ständig kamp med postverket,
som är den störste intransportören. Vi
försöker förklara för postverket, att verket
också måste ta en viss förlust, men
man kan å andra sidan inte begära, att
verket skall driva sin trafikrörelse med
alltför stora förluster. Därför får vi finna
oss i att det varje år blir ökade intransportkostnader.
För närvarande är
vårt avtal med postverket uppsagt, och
ett nytt avtal kommer nog att medföra
ännu högre kostnader.

Jag har velat peka på detta, ty om
utvecklingen fortsätter i samma riktning,
kommer vi att råka i stora svårigheter.
Man kan invända, att det under
sådana förhållanden är bäst att lägga
ner mejerinäringen och över huvud taget
all jordbruksdrift. Men vi behöver
ju tillhandahålla färskvaror, inte minst
mjölk, till olika folkgrupper för att vi
skall kunna bibehålla vårt näringsliv
och våra handelsförbindelser. Vi ser det
därför som cn obetingad uppgift för oss
att fortsätta att driva mejerihantering
så långt det över huvud taget är möjligt.
Hur länge det går, vill jag dock
inte försöka profetera om.

Utskottets vice ordförande Hjalmar
Nilsson yttrade att det inte framkommit
några nya synpunkter i denna fråga,
som ju är gammal. Det är nog alldeles
riktigt att så inte har skett, åtminstone
inte i den debatt som har pågått här i
dag. Det gäller heller knappast här några
valtaktiska frågor. Jag tror inte, att vi
kan stimulera folk att starta nya jordbruksföretag
med hjälp av valtaktiska
spörsmål. Det är nog andra ting, som
måste till, om man skall starta ett jordbruk.

Herr Hjalmar Nilsson talade vidare
om den rationalisering, som pågår och
som vi alla är medvetna om. Jag är för

min del icke någon som helst motståndare
till denna rationalisering. Jag är
angelägen om att vi på allt sätt försöker
rationalisera vårt jordbruk, så att det
kan bli bärande och så att dess utövare
kan producera livsmedel till billigaste
pris och på bästa sätt. När jordbruksministern
här redovisar den långa katalog,
som de olika förslagen om förbättringar
i nionde huvudtiteln utgör,
så vill jag framhålla, att jag också känner
glädje och tillfredsställelse över dessa
förslag. Jag delar även jordbruksministerns
uppfattning om de vägar, som
vi bör försöka komma fram på.

Jag vill dock tillägga att en hel del
av de åtgärder, som jordbruksministern
nämnde, även berör skogen, som ju är
den näringsgren som är av mycket stor
betydelse för oss. Jordbruket kommer
sålunda inte i åtnjutande av hela det
tillskott, som huvudtiteln i år innebär.

Jag måste till sist framhålla, att jag
skulle med stor tillfredsställelse hälsa
en utveckling, som innebär att vi skulle
kunna enas om dessa jordbruksspörsmål
och över huvud taget om jordbrukets
framtid. Det utgör en detalj i vår
livsföring, och det är verkligen tråkigt
att vi varje år skall behöva diskutera
denna förhållandevis enkla detalj.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har lyssnat med stort
intresse till den debatt, som här har
förts. Jag hade till en början inte tänkt
delta i debatten, men när jag lyssnade till
de argument, som framförts från reservanternas
sida, måste jag säga, att jag
har funnit att de måste hänföras till
gruppen »överdimensionerade». Herrarna
har här framhållit betydelsen av detta
arealbidrag som ett komplement till och
som en betydelsefull inkomstökning för
mindre jordbrukare med låga inkomstnivåer.
Herrarna skall emellertid ingalunda
tro, att de vid ett bifall till reservationen
kommer att kunna konservera de
mindre jordbruken i detta land vid en så
låg inkomstnivå som de nu har. Stats -

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

makterna får nog göra helt andra insatser
för att skipa en ekonomisk rättvisa,
insatser som i de flesta fall kanske inte
kommer att ske via jordbruksdepartementets
huvudtitel.

Jag lyssnade för ett par dagar sedan
till debatten om bostadspolitiken och till
den argumentering, som då anfördes för
att man skulle öka bostadsytan. Jag tänkte
vid det tillfället: Här gäller det nu att
utveckla möjligheterna för de kanske
bäst situerade i detta samhälle att få utnyttja
statliga lån och subventioner när
det gäller bostadsytor, som är obegränsade.
Jag räknade ut att man därvid var inne
på den linjen att staten årligen skulle
subventionera rätt stora inkomsttagare
här i landet med årliga belopp på 1 000—

1 500 kronor, och det fanns en majoritet
inom statsutskottet för en sådan linje.

Jag kommer ingalunda att i detta fall
rösta för reservationen. Jag kommer att
stödja majoritetsförslaget. Men jag skulle
vilja vädja till dem, som diskuterar småbruksproblemet,
att se på frågan ur helt
andra synpunkter. Det finns människor
som är sysselsatta inom småbruket och
som blir tvångskonserverade därför att
de har svårigheter att sälja sina småbruk.
Det sker en stor anhopning av
hembud hos lantbruksnämnderna, i varje
fall i Norrland. Men jag tror ingalunda,
herr Helmer Persson, att det arealtilllägg,
som det här är fråga om, kommer
att spela en sådan roll att det kan sägas
att småbrukarna placeras i ett inkomstläge
som är tillfredsställande. Tvärtom
kommer man att låsa fast dem i ett lågt
inkomstläge.

Det finns emellertid områden här
i landet, där lantbruksnämnden inte
har möjlighet att komplettera småbruket.
Ett småbruk kan kanske omges
av stora skogsarealer, vilkas ägare är
stora skogsbolag. Småbrukaren har då
ingen möjlighet att flytta därifrån med
mindre än att han accepterar vad som
kan erbjudas för fastigheten.

Om man skall ta itu med småbruksproblemet
och reducera svårigheterna
för den stora grupp, som är hänvisad
till att ha sin utkomst av småbruk, tror
jag nog att den linje som riksdagen har

gått in för är den riktiga, nämligen kompletteringslinjen
och storleksrationaliseningen.
Denna linje är betydelsefull så
till vida att det finns förhoppningar för
dem, som bär möjligheter att komma i
åtnjutande av en sådan komplettering,
att se sin löneinkomst ökad. Det här är
en tillfällig hjälp som rekommenderas i
form av arealtillägg, som i och för sig
är välkommet för många, men jag tror
inte att det är riktigt som reservanterna
här bär påpekat, att detta stöd skulle
vara bestående även för den som köper
en fastighet, ty det innebär att han får
betala den kapitaliserade ökning, som
arealtillägget skulle innebära.

Jag kommer, herr talman, att rösta för
bifall till utskottets hemställan. Men jag
hoppas att regeringen tar itu med problemet
och kanske bedömer det från flera
utgångspunkter, inte minst när det
gäller att ge vederbörande en fullt beboelig
bostad. Kommunalnämnderna ute
i kommunerna, som har att ta ställning
till huruvida de skall rekommendera den
eller den att få ett statligt garantilån för
att rusta upp sin bostad, måste tyvärr i
många fall avstyrka att vederbörande får
ett sådant lån på grund av hans dåliga
inkomstläge, då han inte klarar de kostnader
som det här kan bli fråga om.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Det skall inte lyckas att
nu i diskussionens slutskede reducera
frågan om småbruksstödet till en diskussion
om arealtillägget. Jag måste säga att
frågan om arealtillägget inte är den viktigaste,
utan det är de andra två spörsmålen.

Jag måste säga till herr Lage Svedberg
att detta försök skall inte lyckas, ty en
ökning av det extra mjölkpristillägget
skulle för Norrbottens del betyda ett inkomsttillägg
på nära 2 miljoner kronor.
Och kom inte och säg att detta inte har
sin betydelse för småbrukarna där! Jag
skulle tro att det betyder för Västerbottens
del åtminstone 1 miljon kronor.
Konsekvenserna av herr Svedbergs resonemang
får han väl ta där uppe, när
han skall redogöra för förvaltningen av

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

sitt fögderi för det icke lilla antal småbrukare,
som röstar på honom i Västerbottens
län.

Sedan säger herr Hjalmar Nilsson, att
han har god kontakt med småbrukarna,
och han redovisas sina kontakter — jag
vet ju inte hurudana de är. Jag kan redovisa
mina kontakter, nämligen producentföreningen
i Norrbotten, som uttalat
som önskvärt att gränsen för leveranstillägg
för mjölk höjes till 30 000 kg per
år. Men dessa kontakter bryr sig utskottets
talesman inte om utan söker i stället
bevisa att vi inte har någon livsmedelsbrist
här i landet — och det kan man
ju diskutera hur länge man vill. Men
jag vill erinra om att folk en gång var
tvungna att förtära bl. a. träbiff.

I den mån vi inte hade livsmedelsbrist,
hade vi de svenska småbrukarna att tacka
för den saken. Men nu säger jordbruksministern
mycket klart i talarstolen:
»Det var bra att ni har gjort detta,
och ni skall ha tack! Men nu får ni vara
så goda och försvinna!»

Till sist vill jag säga att det sagts att
ransoneringen i min hemtrakt »inte slog
igenom» under krigsåren. Jag vet inte
varifrån man hämtat den uppgiften. Mig
veterligt var det bara björnkött som inte
var ransonerat i Norrbotten!

Herr OLOFSSON (fp):

Herr talman! Med en viss förvåning
bär jag lyssnat till vilka olika resonemang
som regeringens representanter för. Här
säger vice ordföranden i jordbruksutskottet
att arealbidraget kommer att
åstadkomma en så stor jordhunger, att
man skall köpa jord bara för att få del
av arealbidraget. Sedan kommer herr
Svedberg och säger att det inte finns
någon människa i Norrland över huvud
taget som vill köpa jord. Jag kan inte
förstå hur man skall förena dessa båda
ståndpunkter.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Svedberg säger att
argumenten är »överdimensionerade».
Jag tycker nog också att diskussionen

är överdimensionerad, eftersom herr
Svedberg säger att han själv röstar för
utskottet men vädjar till regeringen att
hjälpa reservanterna och småbruket.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Ja, herr Jonasson, det
tror jag faktiskt är alldeles riktigt, eftersom
jag inte anser att hjälpen är livsviktig
för småbruket över huvud taget.
Det måste bli mycket större insatser
ifrån statsmakternas sida om man skall
skipa rättvisa på detta område.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är alltid bättre att
få något än ingenting. Det verkar i rätt
riktning!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 61.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Nord
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 65;

Nej — 61.

Med avseende å punkten C, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Nord m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
motsvarande del; samt 3:o) att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:499
och 11:571 i förevarande del.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det förslag,
som innefattades i den av honom
m. fl. anförda reservationen i denna del,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 61.

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1902

Ang. särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Vidkommande punkten D yttrade, vi- vid utlåtandet avgivna reservationen i
dare herr talmannen, hade yrkats l:o) motsvarande del; samt 3:o) att kammaatt
utskottets hemställan skulle bifallas; ren skulle bifalla motionerna 1:499 och
2:o) att det förslag skulle antagas, som 11:571 i förevarande del. Emellertid,
innefattades i den av herr Nord m. fl. fortsatte herr talmannen, torde sistvid
utlåtandet avgivna reservationen i nämnda båda yrkanden hava förfallit
motsvarande del; samt 3:o) att kamma- genom kammarens redan fattade beslut,
ren skulle bifalla motionerna I: 499 och varför nu endast kvarstode yrkandet om
11:571 i förevarande del. bifall till utskottets hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i motsvarande
del.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 61.

I avseende å punkten E, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle Mfallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Nord m. fl.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten E hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till kammarens sammanträde
nästkommande onsdag.

Herr TALMANNEN yttrade:

I den stencilerade preliminära planen
för plena under vårsessionen har angivits
att arbetsplenum eventuellt kommer
att hållas fredagen den 6 april. Emellertid
har det nu visat sig möjligt att underlåta
att hålla arbetsplenum nämnda
dag. Fredagen den 6 april hålles därför
endast bordläggningsplenum, vilket börjar
kl. 14.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

126, om att avsätta området Padjelanta
i Norbottens län till nationalpark,
m. m.;

nr 134, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1955 (nr
416) om sparbanker, m. m.;

nr 135, med förslag till ändrad lydelse
av 8 § förordningen den 16 maj 1884
(nr 25) angående patent, m. m.; samt
nr 138, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§
förordningen den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.

Fredagen den 30 mars 1962

Nr 14

Interpellation ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. in.;

bevillningsutskottets betänkande nr 38,
i anledning av väckta motioner om rätt
att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag
för resor med bil till och från arbetsplatsen
;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om utredning angående oljehandeln;
samt

nr 8, i anledning av väckta motioner
om stärkande av den svenska industriens
konkurrenskraft på utländska marknader; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion om
utformningen av polisens socialutredningar
i mål angående administrativa
frihetsberö vanden;

nr 22, i anledning av väckt motion
om utredning angående formerna för
konkursförvaltning;

nr 23, i anledning av väckt motion
om utvidgning av vigselrätten vid kyrklig
vigsel;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om förbud mot flerårsavtal vid försäkring; nr

25, i anledning av väckt motion
om översyn av ärvdabalkens bestämmelser
rörande bouppteckning;

nr 26, i anledning av väckt motion
angående adoptants och adoptivbarns
rättsliga ställning;

nr 27, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken;
samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rättslig prövning av administrativa
beslut;

andra lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckt motion om rätt till
ersättning från den allmäna sjukkassan
för resa i samband med utbyte av ortopediskt
hjälpmedel;

tredje lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av motioner angående minimimått
på ål; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 16, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig konsertbyrå;

nr 17, i anledning av väckt motion
om totalisatorverksamhet i förbindelse
med hundsport;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården
;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om hälsokontroll av den vuxna befolkningen; nr

20, i anledning av väckta motioner
om underlättande av kvinnors återinträde
på arbetsmarknaden;

nr 21, i anledning av väckt motion
om utredning av möjligheterna att bereda
partiellt arbetsföra anställning i
statlig och statsunderstödd verksamhet;
samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om förenkling och samordning av arbetsgivare
åliggande uppgifts- och uppbördsskyldigheter
m. m.

Interpellation ang. ersättning för skador
å 1961 års skörd

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Vid föregående års riksdag
beslöt riksdagen i anledning av avgiven
proposition att godkänna grunder
för ett system med permanent skördeskadeskydd.
Det var fråga om regler på
ett nytt område, och de utredningar och
uppslag som föregått förslagets utform -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962

Interpellation ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

ning hade från olika synpunkter föranlett
skarp kritik. Man kan ingalunda heller
i dag säga att det beslutade systemet
från jordbrukarnas sida mötts med särdeles
högt ställda förhoppningar. Å andra
sidan var behovet av en skördeskadeförsäkring
— en försäkring mot oförvållad
förlust av lön för odlarnas mödor
trots hårt arbete, släp och slit — så stort
att man var glad att i alla fall en grund
blev lagd som efter vunna erfarenheter
kan bättre anpassas till behovet. Jämförelsen
med arbetslöshetsförsäkringen
mot oförvållad förlust av arbete och arbetsförtjänst
var enligt min uppfattning
ofrånkomlig. Å andra sidan erkänner vi
att vissa olikheter föreligger då det här
gäller egna företagare. Det är naturligt
att viss hänsyn tages härtill genom en
skälig avvägning av företagarrisk. Huruvida
avvägningen härav i det förra året
fattade beslutet är alldeles väl genomförd
torde kunna bli föremål för särskild
prövning.

Om sålunda den omständigheten att
ett beslut tillkom hälsades med tillfredsställelse
saknades icke heller kritiska
anmärkningar beträffande dels utformningen,
dels även angående behovet av
försäkringens komplettering i skilda avseenden.

Detta gällde framför allt tvenne punkter.
Dels framförde vi det av ett flertal
remissinstanser stödda kravet på att försäkringen
kompletteras med någon form
av skördeskadekrediter på skäliga villkor.
Dels befarades från jordbrukets sida
att själva systemet med indelning i
områden — s. k. strater — inom vilka
efter vissa grunder skulle prövas om försäkringen
skulle utfalla och huru detta
skulle ske. Jag gav då uttryck för uppfattningen
att det i många fall skulle
kunna inträffa att inom ett område försäkringen
icke utfaller men likväl enskilda
jordbrukare eller hela byar kunde
drabbas oskäligt hårt. Dessa jordbrukare
är liksom andra med och betalar kollektivt
för försäkringen genom avgifter
på produktionen. Men de erhåller inte
den hjälp de borde ha rätt att räkna
med. Visserligen kompletterades fjolårets
beslut med en bestämmelse att någon
liten del av inbetalade premier —

beloppet 100 000 kronor nämndes —
skall avsättas för sådana fall. Jag gjorde
redan då ett par erinringar som jag vågar
påminna om. Dels är, sade jag, beloppet
för sådana individuella utbetalningar
alldeles för litet — närmast av
symbolisk natur. Förslaget i propositionen
och riksdagens beslut erkänner behovet
men inskränker sig till vad som
närmast måste bedömas som en gest.
Dessutom är det berörda beloppet —
möjligen på grund av sin litenhet —
omgärdat med restriktiva bestämmelser,
bland annat, beträffande behovsprövning.
Detta framstår som orimligt e]
blott med hänsyn till att dessa premiebetalande
jordbrukare därigenom sätts
i en sämre ställning än andra, utan även
därför att i sådana fall en skälighetsbedömning
av individuella skördeskadefall
borde räcka till utan att också förknippas
med ekonomisk behovsprövning.
Social hjälp i renodlad form brukar
ju utgå av allmänna medel.

Låt oss, herr talman, konstatera att
farhågorna beträffande skördeskadeskyddets
utformning synes överträffade
av verkligheten. Enligt vad vi erfarit synes
det närmaste resultatet ha blivit att
över hela landet 480 lantbrukare av de
för försäkringsfonden avsedda medlen
— 10 miljoner kronor statsmedel och
20 miljoner kronor av de av jordbrukarna
inbetalade medlen — får sammanlagt
200 000 kronor.

Det bör ingå i bilden att 4 500 lantbrukare
i olika landsdelar inkommit
med ansökningar. För delar av Stockholms
och Uppsala län kan konstateras
att skadorna varit betydande och drabbat
hårt på flera håll. Om emellertid
skördeskadeförsäkringens utfallande utgjort
en pålitlig värdemätare, skulle allt
vara ganska väl beställt. Inom Stockholms
län har summa 5 lantbrukare erhållit
ersättning och med ett sammanlagt
belopp av kr. 4 300: —. För Uppsala
län är antalet av dem som erhållit ersättning
13, och deras sammanlagda ersättning
har bestämts till 16100 kronor.
Detta bör ses mot bakgrunden av att inkomna
ansökningar om behovsprövad
individuell ersättning för Uppsala län
den 29 mars uppgick till 113 med upp -

Nr 14

Fredagen den 30 mars 1962
Interpellation ang. ersättning för skador å 1961 års skörd

skattade skördeskador på sammanlagt
1,4 milj. kronor. I Stockholms län har
hittills inkommit 132 ansökningar. —
Ansökningstiden är emellertid nu ingalunda
utgången.

Inom andra landsdelar torde motsvarande
problem i större eller mindre omfattning
föreligga. Det är uppenbart att
ett sådant läge icke är tillfredsställande.
Jordbrukare landet runt frågar sig om
nyttan av gjorda inbetalningar. De
många på grund av systemets utformning
»enskilda» skördeskadefallen kräver
också avsevärda belopp för att en ur
rättvisesynpunkt tillfredsställande lösning
av deras problem skall kunna uppnås.

Under åberopande av de anförda synpunkterna
dels på systemet som sådant
dels också på resultatet av årets prövning
för ernående av skördeskadeersättning
vill jag, herr talman, utbedja mig
kammarens tillåtelse att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat huru
vid prövningen av 1961 års skördeskador
de tillämpade normerna fört till ett resultat
som icke är tillfredsställande liksom
att de belopp som avsetts för bidrag
i individuella fall är fullständigt otillräckliga? Vilka

åtgärder avser statsrådet att vidtaga
för att snarast åstadkomma ett bättre
läge i dessa avseenden?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr HAGBERG (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
106, angående vissa frågor rörande lärarutbildning,
måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen kom
kammaren till handa, d. v. s. första plenum
efter onsdagen den 11 nästkommande
april.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 630, av herr Ericsson, John, och
herr Andersson, Birger, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 113, angående
anslag till statistiska centralbyrån
för budgetåret 1962/63, m. m.;

nr 631, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
76, angående anslag för budgetåret 1962/
63 till vissa byggnadsarbeten vid statens
mentalsjukhus m. m.;

nr 632, av herr Augustsson m. fl, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m.;

nr 633, av herr Hermansson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 90, med förslag om allmän försäkring,
m. in.;

nr 634, av herr Larsson, Thorsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område;

nr 635, av herr Dahlberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
115, angående vissa frågor rörande yrkesutbildningen
på skogsbrukets område,
m. in.;

nr 636, av herr Jacobsson, Per, och
herr Olofsson, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 115, angående
vissa frågor rörande yrkesutbildningen
på skogsbrukets område, m. m.;

nr 637, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
115, angående vissa frågor rörande yrkesutbildningen
på skogsbrukets område,
m. m.; och

nr 638, av herr Wikner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
115, angående vissa frågor rörande yrkesutbildningen
på skogsbrukets område,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.32.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Tisdagen den 3 april 19G2

Tisdagen

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidne mars.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag vördsamt om befrielse från
riksdagsarbetet under tiden den 2/4-—
den 8/4 1962.

Örnsköldsvik den 2 april 1962

Axel Andersson

Härmed intygas att riksdagsman Axel
Andersson, Örnsköldsvik, på grund av
sjukdom är förhindrad att deltaga i
riksdagsarbete under tiden den 2/4—
den 8/4 1962.

Örnsköldsvik den 2 april 1962

Åke Forner

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; och
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd vid
skada på eller förlust av fiskredskap
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud -

den 3 april

getåret 1962/63 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; och
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Ester
Olsson m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 141, till Konungen
i anledning av väckta motioner angående
åtgärder i syfte att beakta de rörelsehindrades
problem.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 126, om att avsätta området
Padjelanta i Norrbottens län till nationalpark,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
134, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1955 (nr 416)
om sparbanker, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 135, med förslag till ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
138, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 4 §§ förordningen
den 11 december 1959 (nr
575) med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning
av bilar, m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 630 och 631 till statsutskottet,

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

Interpellation ang. möjligheterna att minska antalet skador å gods vid transport

med statens järnvägar

motionerna nr 632 och 633 till behandling
av lagutskott samt

motionerna nr 634—638 till jordbruksutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 4, 6 och 47, bevillningsutskottets
betänkande nr 38,
bankoutskottets utlåtanden nr 7 och 8,
första lagutskottets utlåtanden nr 21—
27 och 29, andra lagutskottets utlåtande
nr 20, tredje lagutskottets utlåtande nr
16 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 16—22.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

94, med förslag till sjötrafikförordning; nr

137, angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.;

nr 140, angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
in. in.; och

nr 142, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Interpellation ang. möjligheterna att minska
antalet skador å gods vid transport
med statens järnvägar

Herr ISACSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I berättelse rörande
granskning av statens järnvägars räkenskaper
och förvaltning under tiden juli
1960 till och med juni 1961 redovisar de
av Kungl. Maj:t förordnade överrevisorerna
vid SJ skadat och förkommet
gods.

Denna sammanställning ger vid handen
att under detta budgetår enligt inkomna
skaderedogörelser reglering i någon
form skett till ett belopp av

6 276 135 kronor; härav har SJ:s kostnader
belöpt sig på 4 128 855 kronor och
Europeiska Varu & Resgodsförsäkrings
AB utbetalt skadeersättning med
2 147 280 kronor. Därtill torde med säkerhet
kunna läggas ett belopp som aldrig
blivit rapporterat och ej heller skadereglerat.
Under samma tid belöpte sig
SJ :s inkomster för godstransport av den
art det här är fråga om till 817,8 miljoner
kronor. För SJ :s del belöper sig kostnaderna
för denna skadereglering till
ca 0,50 procent av SJ :s inkomster för
denna godsbefordran. Lägger man till
detta det belopp, som ersatts genom
försäkringar ävensom de belopp för
skadat och förkommet gods som varken
ersättes av SJ eller försäkringar,
blir summan av betydande storlek. Därtill
kommer att skadat eller förkommet
gods vållar besvär och ofta ekonomiska
förluster av annan art såsom väntetider
i produktionen m. m. Reservdelar som
snabbt måste ersättas kan i en sådan situation
vålla ekonomisk skada av en
omfattning som endast den drabbade
själv har möjlighet att något så när uppskatta.

Antalet skade- och förlustfall i
den sammanställning som redovisas av
överrevisorerna visar en ständigt stigande
tendens. År 1957 var sålunda antalet
skaderedogörelser 85 561 med en
total ersättning av 5,1 milj. kronor för
att 1960 ha stigit till 94 713 redogörelser.
Överrevisorerna har därför åter ansett
sig böra framhålla nödvändigheten av
att det på SJ transporterade godset
handhas med större omsorg och varsamhet.
Av denna anledning, anför man, bör
inom SJ vidtagas erforderliga åtgärder
för att nedbringa antalet skador på och
förluster av gods, som befinner sig i
SJ :s vård.

Det torde emellertid icke vara nog
vid belysande av detta problem att peka
på de direkta förluster SJ lider genom
skadeersättningen; denna är i och för
sig av betydande storlek. Frågan om
SJ :s rykte som godstransportör måste
också tagas med i bilden. Här kommer
ett konkurrensförhållande in som helt

Nr 14

Tisdagen den 3 april 1962

Interpellation ang. möjligheterna att min

med statens järnvägar

naturligt måste påverka SJ :s möjligheter
att hävda sig gentemot andra transportorgan.

Med hänvisning till vad jag här anfört
får jag anhålla att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande interpellation
:

Vilka åtgärder har man inom SJ vidtagit
för att studera dessa förhållanden
och vilka åtgärder är man här beredd
att vidtaga för att bryta denna mycket
ogynnsamma tendens beträffande skadeoch
förlustfall inom SJ?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 639, av herr Osvald, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 98, angående
omorganisation av byggnadsstyrelsen,
in. m.;

nr 640, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 100, angående svenskt utvecklingsbistånd; nr

641, av herr Kaijser in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
100, angående svenskt utvecklingsbistånd; nr

642, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 100, angående svenskt utvecklingsbistånd; nr

643, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
107, angående vidgad vuxenutbildning;

nr 644, av herrar Dahlberg och Wikner,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 111, angående ändrade
grunder för bidrag till skattelindring åt
synnerligt skattetyngda kommuner,
m. m.;

nr 645, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 117,
angående inrättande av en statlig sjuksköterskeskola
i Norrköping;

nr 646, av herr Svanström m. fl., i

ka antalet skador å gods vid transport

anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 117, angående inrättande av en statlig
sjuksköterskeskola i Norrköping;

nr 647, av herr Karlsson, Göran, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 121, angående uppförande av sammansättningsverkstad
för ammunition
m. m.;

nr 648, av herr Virgin, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 125, angående
inrättande av ett institut för exportkrediter,
m. m.;

nr 649, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
90, med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m.;

nr 650, av herr Birke, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 90, med
förslag till lag om allmän försäkring,
m. m.;

nr 651, av herr Birke, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 90, med
förslag till lag om allmän försäkring,
m. in.;

nr 652, av herr Geijer, Lennart, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. in.;

nr 653, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
90, med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m.;

nr 654, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
90, med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m.;

nr 655, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m.;

nr 656, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m.;

nr 657, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. in.;

nr 658, av fröken Nordström, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
90, med förslag till lag om allmän försäkring,
m. in.;

Tisdagen den 3 april 1962

Nr 14

nr 659, av fröken Nordström och fru
Hamrin-Thorell, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 90, med förslag
till lag om allmän försäkring, m. m.;

nr 660, av fröken Nordström och herr
Hanson, Per-Olof, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 90, med förslag
till lag om allmän försäkring, m. m.;

nr 661, av fru Svenson och herr Sundin,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 90, med förslag till lag om
allmän försäkring, m. in.;

nr 662, av fru Wallentheim m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 90, med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m.;

nr 663, av herr Widén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 90,
med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m.;

nr 664, av herr Wirmark m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
90, med förslag till lag om allmän försäkring,
m. m.;

nr 665, av herr Nord in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
99, angående yrkesutbildningen på träd -

gårdsområdet och stödet till trädgårdsnäringens
rationalisering, m. in.;

nr 666, av herr Carlsson, Eric, och
herr Jonasson, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område;

nr 667, av herr Lindahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
103, angående yrkesutbildningen på
jordbrukets område;

nr 668, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område; och
nr 669, av herr Pettersson, Harald,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 103, angående yrkesutbildningen
på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.19.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Onsdagen den 4 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till sjötrafikförordning.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, angående godkännande av
överenskommelse med Amerikas förenta
stater rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. m.

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition
ang. försäljning av obeskattade
varor på tullflygplats, m. in.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, angående viss ändring i gällande
bestämmelser rörande försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats,
m. m.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Den proposition nr 140,
som kammaren om något ögonblick går
att remittera till vederbörligt utskott,
torde formellt och innehållsmässigt utan
någon större överdrift kunna betecknas
som ett av de mera märkliga aktstycken,
som på åtskilliga år har presenterats den
svenska riksdagen. .Tåg skulle vilja be
de ärade kammarledamöter, som möjligen
på sina pulpeter har propositionen
till hands, att ta del av rubriken: »Kungl.
Maj ds proposition till riksdagen angående
viss ändring i gällande bestämmelser
rörande försäljning av obeskattade varor
på tullflygplats, in. in.; given Stockholms
slott den 2 mars 1962.»

Denna formulering rörande försäljning
av obeskattade varor å tullflygplats avser,
såsom kammarens ledamöter förstår,
de s. k. tax-free shops som finns
på tre av flygplatserna här i landet, näm -

ligen Arlanda, Torslanda och Bulltofta.
Förslaget i denna del utgör inte det
märkliga med denna proposition. Det är
bara en bagatell. Det märkliga är, ärade
kammarledamöter, vad som döljer
sig under bokstäverna »in. in.». I denna
proposition om tax-free shops föreslås
att riksdagen skall bemyndiga Kungl.
Maj:t att, »då riksdagens beslut inte utan
olägenhet kan avvaktas, provisoriskt
förordna om ändring av de skattesatser
som gäller enligt 1957 års förordning om
skatt på sprit och vin. Sådant förordnande
skall inom viss kortare tid underställas
riksdagen för godkännande.» Förslag
till bestämmelser i ämnet har intagits
i en särskild förordning med en begränsad
giltighetstid.

Här avses alltså ett ingrepp i en av
riksdagens fundamentala rättigheter,
nämligen den uteslutande rättighet att
besluta om beskattningen som riksdagen
har enligt regeringsformens bekanta
§ 57. Detta principiellt vittgående förslag
redovisas, som jag sade, under bokstäverna
m. m. i ingressen i propositionen.

Detta är inte rätta tillfället att ingå
på någon utförligare debatt rörande detta
aktstycke. Det är av ovanligt kontroversiell
karaktär. Vi på vårt håll menar,
att det berör direkt och indirekt en av
de hörnpelare, på vilka riksdagens konstitutionella
ställning vilar, nämligen
beskattningsmakten. Man avser i propositionen
att beskattningsmakten i visst
hänseende skall delegeras till regeringen.

Det är inte småsaker det gäller. Jag
vill erinra om att den sektor av statens
skatteinkomster som det här är fråga
om och över vilken departementschefen

— om nu riksdagen säger ja och amen

— ensam skulle ha bestämmanderätten,
uppgår till cirka 1 200 miljoner kronor.
Antar riksdagen propositionen, avsäger
sig därmed riksdagen rätten att besluta
tills vidare under de fem år, som rege -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Remissdebatt rörande Kungl. Maj:ts proposition ang. försäljning av obeskattade

varor på tullflygplats, m. m.

ringsförslaget avser. Nu kan man visserligen
säga, att riksdagen enligt propositionen
skulle i efterhand kunna göra
ett uttalande eller fatta ett beslut i
positiv eller negativ riktning om ett av
regeringen träffat avgörande, men varje
människa vet ju att detta praktiskt taget
är ogörligt. Om en förändring av skattfcrna
vidtagits av departementschefen i
aaislutning till denna fullmakt, är saken
därmed ordnad utan att riksdagen
därvid har varit i tillfälle att säga sin
mening.

Nu har jag observerat — liksom kanske
de kammarledamöter, som varit i
tillfälle att studera propositionen — att
departementschefen i sitt uttalande dragit
vissa paralleller med en tidigare fullmaktslagstiftning.
Det gäller bl. a. den
s. k. kamptullfullmakten. Departementschefen
säger: »Kungl. Maj:t har därför
av riksdagen fått bemyndigande dels för
viss tid att självständigt förordna om
uttagande av antidumping- och utjämningstullar
och dels att, där särskilda
skäl föreligger, under förutsättning av
riksdagens efterföljande prövning provisoriskt
förordna om förhöjd tull eller
särskild tullavgift.»

Enligt min mening är detta prejudikat
i och för sig riktigt, men det visar
hur farligt det är att ge Kungl. Maj:t —
oavsett vem Kungl. Maj :t råkar vara vid
det aktuella tillfället —• en sådan fullmakt.
Den kan alltid åberopas som ett
prejudikat.

Jag vill än en gång påpeka för kammarens
ledamöter, att en sådan fullmaktslag,
som det här är fråga om, gälter
en sektor av beskattningen som rör
sig kring ett belopp av cirka 1 200 miljoner
kronor. Med precis samma skäl
som här anförts, nämligen hamstringsfaran,
kan regeringen anhålla hos riksdagen
om fullmakt att bestämma om den
allmänna omsättningsskatten, en sektor
som gäller 2 700 miljoner kronor. Ger
riksdagen fullmakt i fråga om spritbeskattningen,
har riksdagen enligt min
uppfattning oerhört svårt att vägra
Kungl. Maj:t eu motsvarande fullmakt,
när det gäller andra sektorer av beskatt -

ningen. Därigenom undanskjutes riksdagen
på ett oförtydbart sätt ur hela detta
konstitutionellt och ekonomiskt utomordentligt
metydelsefulla sammanhang.

Jag skall vid detta tillfälle, herr talman,
inte ytterligare fördjupa mig i ämnet.
Vi på vårt håll har emellertid ansett
ärendet vara av så eminent principiell
betydelse, att vi inte velat låta detta
tillfälle gå förbi utan att göra detta
påpekande redan vid remissen av detsamma.

Jag vill till slut, herr talman, framhålla,
att presentationen av detta förslag
till fullmaktslagstiftning tydligen
även inom regeringspartiets egna led
väckt en ovanlig uppmärksamhet. Jag
bär här i min band en inflytelserik socialdemokratisk
tidning i en större stad
i västra Sverige. I sin ledare för i går,
tisdag, uttalade den sig på följande sätt
i denna angelägenhet (jag nöjer mig
med att återge avslutningsorden i denna
socialdemokratiska tidning, som inte
brukar offra åt sensationsskriverier):
»Regeringen bör inte ens få misstänkas
att hysa några planer på att tillvälla
sig makt över beskattningen. Därför hade
det varit bäst, om denna proposition
aldrig framlagts.»

Så slutar denna socialdemokratiska
lidning. Jag för min del har all anledning
att instämma i detta uttalande.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den fråga som nu diskuteras
i samband med remissen bär
varit föremål för behandling vid vissa
andra tillfällen, och riksdagen har alltid
ställt sig mycket kritisk till att på någon
som helst punkt frånhända sig
svenska folkets rätt att sig självt beskatta.
I samband med EFTA-frågorna gjordes
faktiskt ett undantag men med starkt
understrykande av att det var en engångssak,
som man var nödsakad göra
på grund av de särskilda förhandlingsvillkor
som förekom vid det tillfället.

Vid ett annat tillfälle var det också
diskussion om att det skulle bli ett visst
undantagande. Det var när sjömansskat -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
terna skulle bestämmas som definitiva.
Vid det tillfället gick dock riksdagen
icke med på att lämna en fullmakt, utan
skalorna var redan utarbetade och färdiga,
och om vi observerar hur det gick
då, så togs dessa skalor i sin helhet in i
utskottsutlåtandet, fastän de var ganska
omfattande, och så beslöt riksdagen hur
skalorna skulle se ut. Detta understryker
ytterligare, att man bör avvisa att
riksdagen skulle avhända sig svenska
folkets rätt att sig självt beskatta. Därför
ställer jag mig på samma sätt som
herr Hagberg mycket kritisk till ett sådant
förslag som det nu föreliggande.
Riksdagen bär behålla sin rätt att bestämma
om beskattningen.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till bevillningsutskottet, till vilket
utskott jämväl skulle överlämnas de i
anledning av propositionen inom kammaren
nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
142, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 21 juni
1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 639—647.

Vid föredragning av motionen nr 648
hänvisades densamma, såvitt avsåge anslag,
till statsutskottet samt i övrigt till
bankoutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 649
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
anslag, till statsutskottet, i vad
den avsåge särskild avdragsrätt vid
beskattningen för sjukförsäkringsavgift
m. in., till bevillningsutskottet samt i
övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 650 till behandling av
lagutskott,

motionen nr 651 till statsutskottet och
motionerna nr 652—656 till behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av motionen nr 657
hänvisades densamma, såvitt avsåge inrättande
av en tjänst som allmänt ombud
vid försäkringsdomstolen, till statsutskottet
samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 658—664 till behandling
av lagutskott och

motionerna nr 665—669 till jordbruksutskottet.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående gift kvinnas förvar
vsa vdrag, in. m.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följaftde
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:6$,
av fru Svenson m. fl., samt 11:99, av
herrar Johnsson i Skoglösa och Larsson
i Borrby, vari hemställts, att riksdagen
måtte

1. besluta, att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
såvitt gällde 1963 års och
kommande års taxeringar skulle erhålla
följande lydelse:

»3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse, vari
hon varit verksam i ej blott ringa omfattning,
eller inkomst av eget arbete;,
må hon åtnjuta avdrag med 300 kronor.,
eller, om hon haft hemmavarande barn
under 16 år, med 300 kronor jämte 20
procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och bär
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda
belopp. Har hustrun haft hemmavaråri -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

-de barn under 16 år och bär hon i ej
blott ringa omfattning deltagit i arbetet
i förvärvskällan, må mannen utöver
sagda belopp åtnjuta avdrag med
jämväl 20 procent av det belopp som
motsvarar femtedelen av hans inkomst
av förvärvskällan, dock så att det fasta
avdraget och kvotavdraget sammanlagt
uppgår till högst 1 000 kronor», samt

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att frågan rörande utformning och
förbättring av gift kvinnas förvärvsardrag
skyndsamt måtte utredas samt att
förslag måtte föreläggas 1963 års riksdag
i syfte att uppnå främst dels höjning
av nu gällande fasta avdrag, dels
sådana grunder i övrigt att rätt till relativt
högre förvärvsavdrag erhölles vid
lägre inkomster, dels högre maximalt
förvärvsavdrag, allt i enlighet med vad
i motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna 1:230,
av herr Schött in. fl., och 11:275, av
fru Gunne m. fl., vari bland annat anhållits,
att riksdagen måtte

dels besluta,

att förvärvsavdragets maximum skulle
höjas från 2 000 till 3 000 kronor med
rätt för hustru, som kunde styrka högre
kostnader för barnens omhänderhavande
än 3 000 kronor, att inom ramen
för 20 % av inkomsten få avdrag härför,
samt

att förvärvsavdraget för gift kvinna,
som haft inkomst av jordbruksfastighet,
liksom avdraget vid s. k. faktisk
samtaxering skulle, där hustrun haft
hemmavarande barn under 16 år och
•styrkta kostnader för barnens omhänderhavande
som överstege 300 kronor,
medgivas för de verkliga kostnaderna;
dock högst med 20 procent av det värde,
vartill hustruns arbete uppskattades,

dels ock hemställa om utredning avseende
möjligheterna att giva motsvarande
förbättringar åt ensamma barnförsörjare,
samt på grund härav

a) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 46 § 3

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte företaga
en skyndsam utredning rörande möjligheterna
att bereda ensam barnförsörjare
samma rätt som gift förvärvsarbetande
kvinna att åtnjuta skattelättnad
för sina kostnader för barnens omhänderhavande
samt förelägga riksdagen
förslag i anledning härav;

III) de likalydande motionerna I:
341, av herr Lundström m. fl., och II:
417, av herr Ohlin m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte

besluta, att förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande
barn under 16 år skulle —
utöver det fasta avdraget om 300 kronor
— förstärkas så, att det nuvarande
kvotavdraget, som vore 20 % av inkomsten,
höjdes till 25 % av inkomsten och
att avdragets maximibelopp, som nu
vore 2 000 kronor, höjdes till 4 000 kronor,
att gälla fr. o. m. 1962 års inkomster,
samt att ensamstående barnförsörjare
med hemmavarande barn under 16
år skulle hava rätt till samma förvärvsavdrag
som ovan angivits för förvärvsarbetande
gift kvinna, att likaledes gälla
fr. o. m. 1962 års inkomster, ävensom

i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
av och senare förslag till riksdagen
om en fortsatt reformering av
förvärvsavdragsreglerna, innefattande
en höjning av avdraget i syfte att bättre
tillgodose förvärvsarbetande gifta kvinnor
med låga inkomster, samt en höjning
av förvärvsavdraget, även i de fall
familjen icke hade barn under 16 år och
kvinnan hade förvärvsarbete utanför
hemmet, jämte översyn av reglerna beträffande
barnets ålder för rätt till förhöjt
förvärvsavdrag ävensom av förvärvsavdragsreglerna
i de fall gift kvinna
hade inkomst av jordbruk eller biträdde
maken i jordbruk eller rörelse
som bedreves av honom;

IV) de likalydande motionerna I: 453,
av fröken Andersson och herr Eskilsson,
samt II: 552, av herr Nordgren och
fröken Wetterström, vari föreslagits, att

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
riksdagen skulle i skrivelse till Rungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av de i motionerna anförda
synpunkterna låta företaga en
skyndsam utredning rörande förvärvsavdragets
utformning;

V) de likalydande motionerna 1:517,
av herr Mattsson m. fl., och 11:627, av
herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam prövning
och förslag angående möjligheterna att
underlätta de ensamstående barnförsörjarnas
situation genom särskild höjning
av barnbidragen, vidgning av rätten
till ortsavdrag och införande av rätt
till förvärvsavdrag i enlighet med vad
i motionerna anförts; ävensom

VI) motionen II: 189, av herrar Dickson
och Hammar, vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta att — i syfte
att råda någon bot på bristen på sjukvårdande
personal vid våra allmänna
sjukhus — försöksvis under en lämplig
begränsad tidsperiod, t. ex. fem år, sådan
åtgärd skulle vidtagas, att inkomst,
som styrktes vara förvärvad av gifta
f. d. sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden
genom hel- eller deltjänst vid allmänna
sjukvårdsinrättningar, skulle beskattas
särskilt (som om den varit den
enda inkomst vederbörande åtnjutit)
och vara undantagen sambeskattningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) beträffande ändrad lagstiftning rörande
förvärvsavdrag för gift kvinna
med inkomst av jordbruksfastighet, rörelse
eller eget arbete och för gift man,
vars hustru utförde arbete i mannens
jordbruk eller rörelse, ävensom för ensamstående
barnaförsörjare

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:66,
av fru Svenson m. fl., samt II: 99, av
herrar Johnsson i Skoglösa och Larsson
i Borrby,

2) de likalydande motionerna 1:230,
av herr Scliött in. fl., och II: 275, av
fru Gunne m. fl., ävensom

3) de likalydande motionerna I; 341,
av herr Lundström m. fl., och 11:417,
av herr Ohlin m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge fprevarande
frågor,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande utredning rörande förvärvsavdraget att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:66,
av fru Svenson m. fl., samt 11:99, ay
herrar Johnsson i Skoglösa och Larsson
i Borrby,

2) de likalydande motionerna 1:230,
av herr Schött m. fl., och 11:275, av
fru Gunne m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:341,
av herr Lundström m. fl., och 11:417,
av herr Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:453,
av fröken Andersson och herr Eskilsson,
samt II: 552, av herr Nordgren och
fröken Wetterström, ävensom

5) de likalydande motionerna I: 517,
av herr Mattsson m. fl., och II: 627, ay
herr Antonsson m. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge fjjrevarande
fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G) beträffande gift kvinnlig sjukvårdspersonals
inkomst

att motionen 11:189, av herrar Dickson
och Hammar, icke måtte föranledå
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gustaf Elofsson och
Eriksson i Bäckmora, vilka under åberopande
av inehållet i de likalydandfe
motionerna 1:66, av fru Svenson ra.
fl., samt 11:99, av herrar Johnsson S
Skoglösa och Larsson i Borrby, ansett,
att utskottet bort under A 1 hemställa,
att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner, såvitt nu vore i fråga, måtte
antaga i reservationen infört förslag till

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Björkman,
vilka under åberopande av innehållet i
de likalydande motionerna 1:230, av
herr Schött m. fl., och 11:275, av fru
Gunne in. fl., ansett, att utskottet bort
under A 2 hemställa, att riksdagen med
bifall till förenämnda motioner måtte
antaga det vid motionerna fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 46 §
3 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

III) av herrar Söderquist, Stefanson
och Rydén samt fru Nettelbrandt, vilka,
i vad anginge försvärvsavdrag för gift
kvinna och för ensamstående barnförsörjare,
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under A 3 hemställa, att
riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna I: 341, av herr
Lundström m. fl., och II: 417, av herr
Ohlin in. fl., i denna del — antaga i reservationen
infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

IV) av herrar Söderquist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv, Rydén och
Eriksson i Bäckmora, fru Nettelbrandt
samt herr Björkman, vilka beträffande
utredning rörande förvärvsavdraget dels
ansett, att utskottets yttrande i denna
fråga bort lyda så, som i reservationen
angivits, dels ock ansett, att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen —
med anledning av motionerna 1:66, av
fru Svenson m. fl., och II: 99, av herrar
Johnsson i Skoglösa och Larsson i Borrby,
1:230, av herr Schött m. fl., och II:
275, av fru Gunne in. fl., I: 341, av herr
Lundström in. fl., och 11:417, av herr
Ohlin m. fl., 1:453, av fröken Andersson
och herr Eskilsson, och 11:552, av herr
Nordgren och fröken Wetterström, samt
1:517, av herr Mattsson m. fl., och II:
627, av herr Antonsson m. fl. — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam översyn av förvärvsavdrags -

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
reglerna, varvid de i motionerna framförda
förslagen och synpunkterna måtte
upptagas till övervägande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Det nu gällande förvärvsavdraget
når sitt maximum, da
hustruns inkomst når upp till 8 500 kronor,
och utgör då 2 000 kronor. Nu är
det väl ingen som tror, att en förvärvsarbetande
hustru kan få den hjälp hon
behöver för barnens tillsyn och vård för
detta belopp, om hon har heltidsarbete.
Det blir naturligtvis mycket mera kostbart
än så. Man kan också fråga sig, om
vi är inne på rätt väg för att lösa detta
problem. Vi har emellertid inget annat
system i dag, och därför får vi använda
oss av det i avvaktan på ett bättre. Men
om vi konstaterar detta och kan vara
överens om att detta avdrag bör betraktas
som ett omkostnadsavdrag för inkomstens
förvärvande, då bör vi också
kunna ena oss om att söka oss fram på
andra vägar. Enda sättet att göra detta
är naturligtvis genom en utredning, där
hela problemet kan bli allsidigt belyst.
Jag tror inte att man löser denna fråga
med enbart schabloner, utan man måste
nog ta hänsyn till många fler faktorer
än man gör vid den nuvarande bedömningen
—■ t. ex. barnens ålder och antal.
Vidare bör reformen omfatta äveh
de ofullständiga familjerna. Rätten till
förvärvsavdrag bör alltså inte vara beroende
av huruvida den förvärvsarbetande
modern är gift eller ensam. Nu
gäller för den senare dubbelt ortsavdrag
och beskattning enligt skalan för gift
skattskyldig. Då barnet fyllt 16 år inträder
en försämring. De nämnda förmånerna
faller då bort, och läget kan bil
ganska bekymmersamt.

Herr talman! Reservation IV, som är
undertecknad av representanter för högerpartiet,
folkpartiet och centerpartiet
är avgiven till förmån för yrkande om
en utredning, och till den reservationen
ber jag att få yrka bifall.

I avvaktan på att ett utredningsförslag
skall kunna vinna beaktande har vi
ändå velat ställa yrkanden om förbättringar
av nu rådande bestämmelser. Vi

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, in. m.
har förordat en höjning av maximibeloppet
för avdrag utan särskild prövning
från 2 000 till 3 000 kronor. Vi föreslår
också att hustru, som kan styrka
att hon haft större kostnader än 3 000
kronor, skall få avdrag härför. Samma
begränsning skall emellertid gälla som
för underliggande inkomst, nämligen 20
procent av inkomstbeloppet.

Då det gäller den faktiska samtaxeringen
—• alltså i de fall då hustrun biträder
mannen i dennes rörelse eller
jordbruk — erhåller mannen ett avdrag
av 300 kronor, vilket icke blir större om
det finnes minderåriga barn. Vi föreslår
därför att förvärvsavdraget vid faktisk
samtaxering skall, där minderåriga
barn finns, kunna utgå med högre belopp
än 300 kronor. Villkoret bör dock
vara, att det kan styrkas att hustruns
kostnader för barnens omhänderhavande
överstiger nämnda belopp. Avdraget
bör då beviljas för de verkliga kostnaderna,
dock också här inom ramen för
20 procent av värdet för hustruns arbete.
Detta värde måste då uppskattas.
Samma förhållande anser vi bör råda
i de fall, då gift kvinna med minderåriga
barn haft inkomst av jordbruksfastighet.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall även till reservation II.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! Inte utan skäl torde man
om det föreliggande ärendet liksom om
så många andra riksdagsfrågor, som
framkommit motionsvägen, kunna säga
att det är en gammal bekant. Motioner i
denna fråga har väckts många gånger
och behandlades senast förra året.

Folkpartiets motion i år och den i fjol
har i stort sett lika innehåll, som jag här
endast i korthet skulle vilja antyda. Jag
följer därvid reservation III, som i stort
sett refererar motionen.

Man anser att det nuvarande allt för
låga förvärvsavdraget utgör ett hinder
för många kvinnor att ta förvärvsarbete
utanför hemmet, och man påpekar att en
relativt väsentlig höjning av förvärvsavdraget,
som nu föreslås, kan förväntas

underlätta att dessa kvinnors arbetskraft
och yrkeskunskaper kommer arbetsmarknaden
till godo. Motionärerna framhåller
vidare, att en reform av dessa
skatteregler ur samhällets synvinkel
skulle verksamt bidra till att lätta den
påtagliga arbetskraftsbristen på vissa
områden. Den föreslagna reformen bör
således kunna ses som ett undanröjande
eller i varje fall som en lindring av ett
produktionshämmande element i de nuvarande
skattereglerna. Denna synpunkt
bör, menar man också, beaktas vid bedömningen
av det skattebortfall, som reformen
skulle medföra för det allmänna.
Till viss del uppväges skattebortfallet
genom det tillskott i skatteunderlaget
som reformen kan förväntas medföra.

Det framhålles vidare att förvärvsavdraget
bör ses som ett omkostnadsavdrag
och vara avsett att täcka de särskilda
kostnader, som är förenade med
förvärvsarbetet utanför hemmet. De undersökningar
som under senare år gjorts
rörande kostnaderna för att ersätta husmoderns
arbetskraft med lejd arbetskraft
eller annorledes betalda tjänster för
hemmets skötsel (daghem, städhjälp och
liknande) visar att det nuvarande förvärvsavdraget,
som är maximerat till
2 000 kronor, vida understiger dessa
kostnader. En höjning bör ske såväl i
fråga om avdragets maximibelopp som
den del av avdraget som beräknas efter
en viss procent av kvinnans inkomst,
för närvarande 20 procent. Motionärerna
föreslår en höjning av avdragets maximum
till 4 000 kronor jämte en höjning
av den kvotberäknade delen av avdraget
från nuvarande 20 till 25 procent av
kvinnans inkomst.

Motionärerna framhåller slutligen, att
motsvarande extra kostnader genom
förvärvsarbete i allmänhet gäller de ensamstående
barnförsörjarna med hemmavarande
minderåriga barn. Det finns
därför starka skäl för att även dessa
skattskyldiga bör ha rätt till förvärvsavdrag.
Det föreslås därför att beslut nu
fattas om sådan ändring av skattereglerna
att ensamstående barnförsörjare med
hemmavarande minderåriga barn skall
erhålla rätt till samma förvärvsavdrag

Onsdagen den 4 april 1962 i''m.

Nr 14

som gift förvärvsarbetande kvinna med
hemmavarande barn under 16 år.

Efter de förbättringar av förvärvsavdraget,
som sålunda föreslås, kvarstår
emellertid behov av ytterligare reformering
av förvärvsavdragsreglerna. Sålunda
är en ytterligare höjning av avdraget vid
låga inkomster motiverad -— anser man
— liksom en omprövning av de nuvarande
reglerna beträffande barnets ålder,
nu 16 år. Den föregående talaren
har även berört dessa ting. Rätt till förhöjt
förvärvsavdrag synes motiverat
även då familjen inte har barn under
16 år. Det nuvarande förvärvsavdraget
i sådana fall, 300 kronor, är väl lågt och
bör överses. Likaså är en översyn motiverad
i de fall, där en gift kvinna har
inkomst av jordbruk eller biträder maken
i jordbruk eller rörelse, som innehas
av honom. Jag hänvisar i det sammanhanget
till vad den föregående talaren
anförde. Det föreslås därför att en
utredning tillsättes för översyn av förvärvsavdragsreglerna.
Man förutsätter
därvid, att de i motionerna framförda
synpunkterna på en fortsatt reformering
av dessa skatteregler kommer att bli beaktad
vid denna översyn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna III och IV i det
föredragna betänkandet.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag förmodar att kammarens
ledamöter så pass nyligen läst långtidsutredningens
betänkande, att jag inte
behöver citera alltför mycket ur detta.
Det är dock ett par synpunkter som utredningen
anlägger, som jag skulle vilja
inleda mitt anförande med. Enligt utredningen
måste den sjunkande yrkesverksamheten
bland de ogifta kvinnorna
och männen kompenseras av de gifta
kvinnorna. Vid slutet av 1960-talet måste
således omkring 50 procent av de gifta
kvinnorna under 65 år vara ute på arbetsmarknaden
mot 40 procent år 1960. Antalet
kvinnor på arbetsmarknaden stiger
med 33 procent. Det gäller uteslutande gifta
kvinnor, därför att antalet ogifta, som
kan tänkas delta i produktionen, minskar

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 14

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. in.
kraftigt. Om vi inte fick ut de gifta kvinnorna
i större antal på arbetsmarknaden
än som nu sker, skulle hela antalet kvinnor
på arbetsmarknaden minska med
30 000. Ökningen av den totala arbetskraften
skulle därmed endast öka med
20 000 eller en halv procent. Utredningen
slutar detta avsnitt med de tankeväckande
orden, att ökningen av arbetskraftstillgången
under 1960-talet är helt beroende
av möjligheterna att dels ta i anspråk
arbetskraftsresurser bland de gifta
kvinnorna, dels disponera utländsk
arbetskraft. Vi måste med andra ord stimulera
de gifta kvinnorna att ta ett förvärvsarbete
eller behålla det de bär.

Detta är i alla fall några nya synpunkter
i ett vad jag skulle vilja kalla uttragglat
ämne. Kanske man skulle kalla det
ett väl genomarbetat ämne här i kammaren.
Man tycker att utskottet, som har
förbehandlat frågan, skulle ha tagit något
intryck av dessa synpunkter. De gifta
kvinnornas förvärvsavdrag måste ju
komma in i bilden i detta sammanhang.
Inte ens bevillningsutskottet kan väl finna
det rimligt att just kvinnor skall
bortse från det ekonomiska värdet av ett
yrkesarbete. Det är väl ändå orealistiskt
att tro, att kvinnorna är så ekonomiskt
förvirrade, att de tar förvärvsarbete
uteslutande för att det är roligt
eller för att hjälpa upp produktionen.
De tar självfallet ett yrkesarbete av precis
samma skäl som andra yrkesarbetare,
i de flesta fall för att höja familjens
standard eller för att över huvud
taget klara en ansträngd och knapp familjeekonomi.
Allteftersom den ekonomiska
upplysningen stiger, kommer tyvärr
allt fler kvinnor att märka, att det
i många fall lönar sig mycket dåligt att
utbyta ett husmod ersarbete, som, märk
väl, är obeskattat, mot ett yrkesarbete,
som inte ger dem tillräckliga ekonomiska
möjligheter att skaffa en ersättare i hemmen,
därför att de inte i likhet med andra
inkomsttagare med lejd arbetskraft
eller andra utgifter för inkomsternas förvärvande
har rätt att göra motsvarande
eller ens rimliga avdrag i sin deklaration.

De 2 000 kronor, som förvärvsarbetan -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fin.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
de gifta kvinnor nu får maximalt dra
av, täcker ingalunda deras utgifter. Det
vill väl heller inte utskottets företrädare
här påstå. Eller gör man verkligen
det? Lägger man den måttstocken
på denna summa? Mig förefaller det som
om summan är slumpartat vald, därför
att vi svävar i okunnighet om det ekonomiska
värde vi bör åsätta det husliga
arbete, för vilket förvärvsavdraget skall
vara en kompensation. Att 2 000 kronor
är ett för lågt belopp, kan nog alla, som
har någon erfarenhet av hushållsarbete
och det arbete som fordras för att sköta
barn i hemmet, intyga. Det är naturligtvis
därför, som vi ständigt och jämt
återkommer med våra krav på dels en
höjning av förvärvsavdragen, dels en
översyn av avdragssystemet över huvud
taget.

I den motion som folkpartiet står för
har vi begärt en ökning av förvärvsavdraget
till maximum 4 000 kronor. Det
kan åtminstone vara ett steg på vägen
mot en utjämning. Enligt min uppfattning
skulle en sådan höjning locka ut
några fler gifta kvinnor på arbetsmarknaden.
Det är tydligen också vad vi behöver
under 1960- och 1970-talen.

Jag antar att utskottsmajoriteten och
riksdagen hade den förhoppningen att
den justering av sambeskattningsproblemet,
som vi gjorde i höstas, jämte höjningen
av förvärvsavdraget från 1 000 till
2 000 kronor skulle locka ut en del gifta
kvinnor på arbetsmarknaden. Framför
allt hoppades man, att en del gifta
sjuksköterskor skulle fylla den akuta
sjuksköterskebristen. Jag undrar om inte
detta var en felspekulation. Tyvärr hör
i synnerhet många sjuksköterskor till
den grupp av gifta förvärvsarbetande
kvinnor, som fortfarande lider under
sambeskattningen. Förvärvsavdraget anser
de tydligen vara för litet. Ingen kan
naturligtvis garantera att ens 4 000 kronor
räcker för deras del, men så mycket
är då säkert att chansen stiger att vi skall
få behovet av både sjuksköterskor och
andra kvinnliga yrkesutövare täckt i
större utsträckning.

Vårt nuvarande förvärvsavdrag är så
konstruerat att det missgynnar de lägre

inkomsttagarna genom att procentsatsen
är satt till 20. ökas procentsatsen skulle
de gifta kvinnor, som har mindre inkomster
men samma krav på ersättare
i hemmet för barnens vård som de med
de stora inkomsterna, få möjligheter till
rättvisare avdrag i förhållande till sin
inkomst. Av den anledningen har vi i
motionen begärt att procentsatsen höjs
till 25, och till detta krav har reservanterna
anslutit sig. Under dessa förhållanden
skulle förvärvsavdraget kunna utnyttjas
upp till en inkomst av 14 800
kronor.

Vad säger utskottet i år? Ja, inte precis
något nytt. Om vi motionärer kan
påstås vara säkra i tron på att ju mer
man förtjänar på ett arbete, desto hellre
tar man det, så tycks utskottet vara lika
trosvisst övertygat om att kvinnor tar
arbete, även om de nästan förlorar på
det. Utskottet uttalar sig visserligen något
försiktigt; det skriver så här: »Utskottet
anser sig i anslutning härtill böra
framhålla att förvärvsavdragets effekt
såsom pådrivande faktor då det gäller
gift kvinnas vilja att ta eller kvarstå i
förvärvsarbete inte bör överdrivas. Det
torde otvivelaktiga förhålla sig så att de
gifta kvinnornas val i detta hänseende
påverkas av en mångfald faktorer, därvid
beskattningen givetvis inte är utan
betydelse men inte sällan torde spela en
underordnad roll.»

»Tro lilla hjärta, tro!» skulle jag vilja
säga till herr Ericsson, som brukar vara
den främste företrädaren för den åsikten
här i kammaren under dessa debatter.

Jag kan däremot livligt instämma i
det uttalande som det LO närstående organet
Aftonbladet nyligen gjorde. Tidningen
beklagade att utskottet inte låter
sig omvändas och bättras. I samma
tidning läste jag att Socialdemokratiska
kvinnoförbundet också har gjort framstötar
i samma riktning. Då är det stor
skada att vi inte kan göra en gemensam
framstöt på denna linje. Jag är övertygad
om att en sådan framstöt skulle
ta bättre skruv. Det finns i riksdagen
flera framstående kvinnliga medlemmar
av Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Jag skulle vilja efterlysa deras positiva
insatser i denna fråga. De skulle föra
frågan åtminstone ett steg framåt mot
en rättvis lösning. Detta är inte alls menat
som en försmädlighet utan uteslutande
som en propå för att få den ekonomiska
situationen för de förvärvsarbetande
gifta kvinnorna förbättrad inom
en snar framtid.

Till sist skulle jag vilja säga några
ord om de ensamstående familjeförsörjarnas
skattesituation, vilken även herr
Söderquist berörde. Dessa bär fått en
lindring i och med att de har fått samma
ortsavdrag som gifta kvinnor och
beskattas efter samma lägre skatteskalor.
Men de får som bekant inte de
gifta kvinnornas förvärvsavdrag. Deras
utlägg för i synnerhet barnens vård måste
vara större än de gifta kvinnornas,
vilka dock har en man som hjälp i
hushållsarbetet i den mån han nu är
uppfostrad för att deltaga i detta arbete.
Enbart detta anser vi motivera att
även de ogifta kvinnorna får förvärvsavdraget,
varför jag, herr talman, yrkar
bifall till reservation III av herr Söderquist
m. fl.

Naturligtvis har jag också sympati för
andra av de yrkanden som framförts från
centern och även ifrån högerreservanterna,
även om jag är tveksam om det
lämpliga i att man skall styrka sina
kostnaderna, för att få ett visst förvärvsavdrag,
såsom föreslagits i högerreservationen.

Då reservation IV av herr Söderquist
m. fl. innehåller en begäran om översyn
av förvärvsavdragsreglerna, till vilken
vi samtliga har anslutit oss, så inskränker
jag mig till att yrka bifall även till
denna reservation.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Redan 1919 och många
gånger sedan dess har det framhållits,
att den gifta förvärvsarbetande kvinnan
har en hel del merkostnader i samband
med sitt förvärvsarbete. Hon kan
inte på samma sätt som den hemarbetande
hushållsplanera och dessutom har
hon naturligtvis de faktiska kostnaderna
för barnens omhändertagande. När

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
förvärvsavdraget så småningom kom
till, motiverades det huvudsakligen för
att lindra effekten av sambeskattningen.
I fjol framfördes förvärvsavdraget
både i propositionen och i utskottets
betänkande som ett rent omkostnadsavdrag.

De gifta kvinnorna har i en normal
familjesituation möjlighet att få hjälp
med arbetet i hemmet. Hon har hjälp
med barnens fostran och ansvaret för
barnen o. s. v. Familjens olika uppgifter
axlas av två personer. Den ensamstående
vårdnadshavanden är helt ensam
om allt detta, och man förutsätter
helt enkelt att den ensamstående mamman
skall ha ork att efter en hel arbetsdag
ha omsorg om barnen, ersätta också
pappan och naturligtvis ha ansvar
och förstånd nog till en god hushållning,
så att hon inte överskrider sina
tillgångar. Min mening är, med hänvisning
till detta klara faktum, att den ensamstående
vårdnadshavare^ merkostnader
för inkomstens förvärvande är
större än den giftas.

Förvärvsavdr agets karaktär av schablonavdrag
ger också en del konsekvenser,
som enligt min mening ensidigt
gynnar den gifta kvinnan. Den gifta
kvinnan får dna av hela beloppet, 2 000
kronor, även om hon inte haft inkomst
någon större del av året och alldeles
oavsett om hon haft några verkliga
kostnader för barnens tillsyn och vård
eller inte. Den ensamstående har inget
alternativ, hon måste arbeta hela
året och har följaktligen också merkostnader
under hela året. Att förvärvsavdraget
får göras av den gifta kvinnan
även om hon inte har några barn, understryker
ännu mera det orättvisa i
denna regel.

Förvärvsavdraget inräknas alltid i
första hand i det allmänna avdraget.
Om den gifta kvinnans inkomst är så
låg, att hon inte kan uttnyttja andra allmänna
avdrag, får dessa föras över på
mannens deklaration. Det är en regel
som ensidigt gynnar de gifta.

lag vet mycket väl att den ensamstående
kvinnan numera har att tillgodogöra
sig helt ortsavdrag och får utnytt -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. in.
ja de skatteskalor som gäller för gifta.
Denna glädjande justering är dock enligt
min mening helt motiverad av ett
skattemässigt rimligare hänsynstagande
till den mycket låga skattekraft, som
de allra flesta ensamstående vårdnadshavare
har som grupp, vilket bestyrkts
av många utredningar. Tar man hänsyn
till de större merkostnader som de ensamstående
har för inkomsternas förvärvande
och räknar bort dessa från
vad den nyssnämnda justeringen beloppsmässigt
innebär, blir det enligt min
mening inte mycket fog kvar för den
meningen, att samhället skulle ha beaktat
och vårdat sig speciellt om de ensamstående
vårdnadshavarnas svåra situation.
Enligt min mening är alltså de
vidtagna justeringarna i dessa avseenden
inte tillräckliga för att tillgodose de
ensamstående.

Man får ofta höra det sägas, att det
inte är mycket mening med förvärvsavdrag,
eftersom de ensamstående har så
låg inkomst, att de inte kan dra nytta
av det och att det alltså vore bättre att
hjälpa dessa människor på annat sätt.
Det är sant att en stor del av de ensamstående
har låg inkomst. 1958 hade
53 procent av dessa mellan 25 och 49
år en inkomst understigande 6 000 kronor
om året. A andra sidan slår lönejusteringarna
självfallet igenom även för
denna grupp. Även om inte alla kan utnyttja
en förmån på en gång har detta
inte i andra sammanhang, där riksdagen
vidtagit åtgärder, varit en motivering
för att man skulle avstå från åtgärder.

Med löneutvecklingen följer, därest
rätt till förvärvsavdrag till ensamstående
vårdnadshavare medgives, att den
får betydelse för allt flera.

Jag anser att samhället har det allra
största intresse av att slå vakt om de
ensamstående vårdnadshavarna och se
till att de utan en regelmässig nedslitning
har möjlighet att hålla ihop sin familj,
att även deras barn skall ha möjlighet
till utbildning o. s. v. Denna fråga
borde enligt min mening ha prioritet
framför många andra som vi sysslar
med.

Det har gjorts många framstötar i
denna fråga i riksdagen. Som sagts här
förut i dag är det eu många gånger diskuterad
och genomarbetad fråga. Det
vittnar om att här finns en opinion som
anser att det nuvarande läget inte är
tillfredsställande.

Med denna korta motivering, herr talman,
vill jag deklarera, att jag inte kan
stödja bevillningsutskottet i denna fråga.

Reservanterna och jag är eniga i sak
om att de ensamstående skall ha rätt
till förvärvsavdrag, men motionärerna
har bakat in i denna fråga en hel del
andra yrkanden, om beloppshöjningar,
om barnbidragen samt begäran om utredningar
av flera olika ting. Jag är inte
beredd att ställa mig bakom dessa yrkanden.
Jag har bara avsett att ta fram
den principiella frågan, och vad jag
önskar är en likställighet i fråga om
rätt till förvärvsavdrag mellan gifta förvärvsarbetande
kvinnor och ensamstående
vårdnadshavare. Med hänsyn till
detta, herr talman, begär jag att få ställa
ett säryrkande av följande innebörd:
att riksdagen måtte besluta att i anledning
av bevillningsutskottets betänkande
nr 24 avlåta skrivelse till Kungl.
Maj :t med hemställan om skyndsam utredning
av frågan att likställa ensamstående
vårdnadshavare med gifta förvärvsarbetande
kvinnor i fråga om förvärvsavdraget.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag vill först göra en
kommentar till reservation I av herrar
Gustaf Elofsson och Eriksson i Bäckmora.

Anledningen till den reservationen är
en motion från vårt håll, där vi begär
rätt till förvärvsavdrag för gifta kvinnor
som gör en arbetsinsats i familjens
företag. Det gäller alltså hustrur till
jordbrukare, butiksinnehavare m. fl. Vi
motionärer anser liksom reservanterna
att ett förvärvsavdrag är befogat även
för dessa kvinnor. Vi kan inte finna
att det är någon avgörande skillnad om
en gift kvinna gör arbetsinsatsen i familjens
företag eller om hon utför den

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

i annans tjänst. Utskottsmajoritetens skäl
för avstyrkandet av motionen är inte
heller övertygande.

Utskottsmajoriteten framhåller i sitt
utlåtande, »att förvärvsavdraget grundar
sig på en presumtion för att den gifta
kvinnan har särskilda kostnader för
vård av de minderåriga barnen. De
grupper, som nu avses, nämligen främst
hustrur till rörelseidkare och lantbrukare,
kan inte antas i regel utföra arbete
i förvärvskällan under sådana förhållanden
att merkostnader för barnens
vård uppkommer så generellt att de kan
motivera ett schablonmässigt beräknat
och medgivet avdrag för sådana kostnader».

Det skulle vara av intresse att veta
var grunden till detta påstående från
utskottets sida finns. För att i någon
mån belysa omfattningen av de arbetsinsatser
som ifrågavarande kvinnor gör
har vi till vår motion fogat en bilaga
som utvisar omfattningen av lantbrukarhustrurnas
arbetsinsatser. Uppgifterna
är hämtade ur den jordbruksekonomiska
undersökningen. Det framgår att i något
mer än 1 procent av totalantalet
gör hustrun heltidsinsats, i cirka 20
procent lialvtidsinsats eller mer, och i
25—35 procent en arbetsinsats som omfattar
mellan en fjärdedel och hälften av
heltid. Några motsvarande uppgifter
från andra näringar finns det tyvärr inte
tillgång till. Men det torde vara allom
bekant att det är åtskilliga gifta kvinnor
som arbetar i familjens företag, inte
minst tänker jag då på de gifta kvinnor
som står bakom butiksdisken hela
dagarna. Det kan alltså inte vara någon
som helst tvekan om att det ena kriteriet,
nämligen att kvinnan skall ha utfört
en relativt omfattande arbetsinsats,
i alla dessa fall är uppfyllt.

Nå, hur är det då med det andra kriteriet,
nämligen att kostnaderna i hemmet
skall ha ökat till följd av arbetsinsatsen?
Det är ju främst den frågan
som utskottet hänger upp sig på. Inte
heller bär finns någon avgörande skillnad
mellan kvinnor som utför förvärvsarbete
för annans räkning och sådan
som gör insatsen i familjens företag.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. nu

Det antas ju att den yrkesarbetande
kvinnans insats i förvärvslivet ökar kostnaderna
för hem och barn. Ett avdrag
vid taxeringen är därför motiverat. Yi
vet dock inte i de enskilda fallen hur
mycket kostnaden ökar. Den kan variera
avsevärt från t. ex. då flera små barn
finns till fall då ett barn i nedre tonåren
utgör grunden för förvärvsavdraget.
Vad vi allmänt vet är att kostnaden
i samtliga fall ökar och att kostnadsökningen
i hemmet motverkas om
den förvärvsarbetande kvinnan tar på
sig en mycket omfattande arbetsinsats,
först i förvärvsarbetet och sedan för
hemmets skötsel.

På precis samma sätt förhåller det sig
beträffande de kvinnor som gör sin arbetsinsats
i familjens företag. Jag medger
dock att en viss skillnad finns, emedan
deltidsarbetet i dessa fall är mera
dominant än bland de vanliga förvärvsarbetande.
Detta har vi dock tagit hänsyn
till när vi utformat vårt förslag.
För de vanliga förvärvsarbetande gifta
kvinnorna är maximiavdraget 2 000 kronor.
Vi har här nöjt oss med 1 000 kronor
såsom maximiavdrag tills vidare,
till dess att man genom tillämpning får
en säkrare grund att stå på.

Det är inte lätt att förstå utskottets
ställningstagande och argumentering på
denna punkt. Om en gift kvinna utför
arbete för annans räkning i sitt hem får
hon, vilket är fullt riktigt enligt min
mening, rätt till ett förvärvsavdrag på
högst 2 000 kronor. Om en gift kvinna
däremot gör en arbetsinsats i familjens
företag får hon, oavsett om företaget
är beläget i nära anslutning till hemmet
eller ej, inte något sådant avdrag.
Och när vi nu framför förslag som i någon
mån skulle rätta till en sådan orättvisa
säger bevillningsutskottets majoritet
blankt nej. Vad finns det för rim och
reson i ett sådant ställningstagande?

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till reservationen I av herrar Gustaf
Elofsson och Eriksson i Bäckmora.
Jag vill också med hänvisning till motiveringen
i motionerna 1:66 och 11:99
samt 1:517 och 11:627 yrka bifall till
reservation IV.

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag instämmer med herr
Söderquist i att det börjar bli litet tätt
mellan varven när det gäller behandlingen
av familjebeskattningen. När vi
1960 med rätt stora majoriteter beslutade
om väsentliga reformer på familjebeskattningens
område, drog säkert
många den slutsatsen, att den bär frågan
skulle bli avförd från dagordningen
någon tid, men faktiskt bär motsatsen
blivit fallet.

Redan året därefter — i fjol — fick
riksdagen efter motioner behandla frågekomplexet
både på våren och på hösten,
och nu har vi frågorna här igen.
Jag instämmer med fru Hamrin-Thorell
när hon säger att argumenten är ungefär
desamma nu. Argumenten i motioner
och reservationer är ganska lika
dem som bär anförts vid tidigare tillfällen,
och bevillningsutskottets majoritet
presterar heller inga nyheter i sin
plädering. Utskottsmajoriteten står nämligen
fast vid cllen allmänna uppfattningen,
att när riksdagen, såsom jag
nyss antydde, så sent som 1960 beslutade
genomgripande reformer, byggda
framför allt på ett enhälligt kommittébetänkande,
så borde man kunna invänta
de praktiska resultaten av reformerna
innan man beslutar sig för en ytterligare
förändring. Det är kanske en konservativ
tanke, men den är inte mer
konservativ än att jag tror mig kunna
bära den.

Innan jag övergår till att mera i detalj
diskutera innehållet i motioner och
reservationer har jag ett behov av att
använda ett citat, som en allmänt erkänd
skatteexpert anförde vid ett solent
tillfälle. Det gäller professor Leif
Mutén, som i sin installationsföreläsning
i Uppsala i höstas citerade följande:
»Sammanfattningsvis kan sägas, att sambeskattningsfrågan
vid skärskådan ingalunda
ter sig så enkel som den ofta
framställes utan som en högst sammansatt
fråga. På detta område förekommer
mycken missuppfattning och felsyn.
Det kan påvisas, att själva sarnbeskattningen
för det stora flertalet inte
medför skatteskärpning utan tvärtom en

lindrigare beskattning än om de beskattades
som ensamstående. Även vid inkomstkombinationer,
där en viss sambeskattningseffekt
uppkommer, torde föreställningen
om denna ofta vara överdriven.
Vidare förbises lätt de olika förmåner,
som sambeskattningsreglerna
medför för makar, genom rätt till kvittning
av underskott dem emellan, förhöjda
schablonavdrag o. s. v. Man skulle
härav kunna dra dem slutsatsen, att
vad som egentligen behövs är ytterligare
upplysning.»

Jag tror mig kunna helt instämma i
det citatet, och jag tror att åtskilligt
skulle kunna vinnas i den allmänna debatten
om upplysningen trängde ut litet
bättre. Kännedomen om frågornas
invecklade och principiella natur har
inte ems nått fram till motionärerna.
Jag tänker i första hand på motionen
nr 189 i andra kammaren. Visserligen
är det ingen här som har yrkat bifall till
den, men den vittnar i alla fall om hur
starkt okunnigheten i de här frågorna
är förankrad även i detta hus. Motionärerna
pläderar där för att man framför
allt när det gäller sjukvårdspersonal
skall se till att få beskattningsregler
som befrämjar personalens inträde eller
kvarstående i sjukvården, och de avslutar
pläderingen med att säga: »Kanske
är detta löst prat, men det kan lika väl
hända att man här gjort en observation
väl värd att begrunda.»

Detta är en verklig västgötaklimax, ty
motionens yrkande skulle medföra, om
riksdagen kom på idén att bifalla det,
att man försämrade för dem som man
nu vill försöka hjälpa. Det är ett bevis
för hur svårt det är att tränga in i den
här frågan.

Mängden av motioner vittnar inte heller
om någon större samstämmighet i
uppfattningen om hur förvärvsavdraget
bör utformas. Motionerna har emellertid
ett gemensamt, nämligen att där yrkas
en höjning av kvotavdraget. Även
motivet för denna höjning är gemensamt
och går ut på att om förvärvsavdraget
ses som ett omkostnadsavdrag,
vilket skall täcka den förvärvsarbetande
husmoderns kostnader för lejd ar -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

betskraft, är det nuvarande förvärvsavdraget
orimligt lågt. Fru Hamrin-Thorell
ställde också en direkt fråga, om bevillningsutskottets
majoritet verkligen tror
att maximibeloppet 2 000 kronor skulle
vara tillräckligt för att täcka kostnaderna
för lejd arbetskraft i hemmet.
Nej, det tror inte alls bevillningsutskottets
majoritet. Skall man söka åstadkomma
paritet med kostnaderna, måste
väl målsättningen bli skattefria hembiträden,
och sådana lär man icke få för
vare sig 3 000 eller 4 000 kronor.

Yad motionärerna och reservanterna
har gått helt förbi är att lagstiftarna gått
bet på uppgiften att lösa frågan via omkostnadsavdrag
för inkomstens förvärvande
och i stället tvingats över på schablonmetoden
med förvärvsavdrag. Det
innebär att även de som inte har några
kostnader för hemmets och barnens
skötsel när husmodern har förvärvsarbete
får en ersättning genom en väsentlig
skattelindring med den här metoden.

Vid fjolårets riksdag väcktes en motion
av herr Spetz, som vid behandlingen
av förvärvsavdraget framhöll följande:
»Principiellt är förvärvsavdraget för
gift kvinna med viss egen inkomst att
anse som avdrag för kostnader för inkomstens
förvärvande. Då en beräkning
av dessa kostnader i varje enskilt fall
inte bara skulle vara svår rent tekniskt,
utan framför allt ge ur rättvisesynpunkt
orimligt resultat, måste det utformas som
en schablon, behäftad med alla de nackdelar
och olägenheter, som utmärker en
dylik. Ju högre schablonen sättes, desto
fler skattskyldiga kommer i åtnjutande
av avdrag för en utgift som de aldrig
iiaft.»

Nu har jag inte citerat herr Spetz för
att använda honom som slagträ mot vare
sig motionären eller reservanten, men
det råkar vara så att jag har precis samma
uppfattning som herr Spetz, och eftersom
han har uttryckt saken betydligt
bättre än jag kan göra så har jag
föredragit att citera honom.

I motionerna framliålles — och det
har även sagts av mina företrädare i
talarstolen — att förvärvsavdraget skulle
ha en god effekt på den gifta kvin -

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. in.
nans vilja att stå kvar i eller gå tillbaka
till förvärvsarbete. Enligt min mening
är det ganska farligt att överdriva
förvärvsavdragets roll som pådrivande
faktor i sådant avseende. Jag tror att
det är många andra faktorer av mindre
subtil karaktär än skattefrågor som gör
att en gift kvinna föredrar hemarbetet
framför att gå ut i förvärvsarbete. På
den punkten skall jag, herr talman, be
att få komma med en liten rapport från
folkhemmet.

I Uppsala anordnade landstinget för
någon tid sedan en sammankomst, där
man skulle diskutera förutsättningarna
för och möjligheterna att engagera de
gifta sjuksköterskorna i sjukvårdsarbetet.
Rubriken var »Sjuksköterskornas reaktivering»,
och det är klart att även
skattefrågan kom in i bilden. Den som
nämnde skatterna som det väsentligaste
hindret för sjuksköterskorna att återgå
till sitt gamla yrke anförde ett konkret
exempel, som jag skall be att få återge.
Hon frågade: Hur stor blir nettobehållningen
efter skatt för familjen, om en
sjuksköterska med barn under 16 år har
halvtidsarbete i löneklass 8 (ca 5 900
kr.) och hennes make har en inkomst på
55 000 kr? Ja, en sjuksköterska som fått
tag på en man med inkomster i sådan
tungviktsklass är ju inte särskilt vanlottad,
men hur stor blir då nettobehållningen?
Jo, med det nuvarande förvärvsavdraget
300 kronor plus 20 procent av
de 5 900 kronorna skulle nettoinkomsten
för denna familj öka med 3 500 kronor.
Det är möjligt att dessa pengar inte
skulle räcka för att klara lejd arbetskraft
i hemmet, men det rör sig ändå
om ett inte oväsentligt bidrag till den
samlade familjeinkomsten.

Härtill kommer, ärade kammarledamöter,
att även om sjuksköterskorna är
söta och tilldragande så lyckas de väl
inte alla bli gifta med män som tjänar
55 000 kronor om året; även sjuksköterskorna
får nog nöja sig med män som
har betydligt lägre inkomster. Och då
blir situationen för de gifta sjuksköterskorna
en annan än i det nämnda exemplet.
I verkligheten ligger det kanske
så till att de flesta gifta sjuksköterskor

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, ni. in.
skattemässigt tjänar på att gå ut i förvärvsarbete.

Ett annat argument som framföres i
motionerna är att samhället skulle tjäna
på att genom skattelindring locka ut
de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden.
Fru Hamrin-Thorell pekade på att långtidsutredningen
varit inne på den frågan
och uttalat att den gifta kvinnliga
arbetskraften är en god arbetskraftsreserv.
Låt oss emellertid anta, fru Hamrin-Thorell,
att en gift kvinna tar ett
mer eller mindre kvalificerat kontorsarbete.
Förutsättningen är att hon får
lejd arbetskraft som sköter hemsysslorna,
och den arbetskraften måste ju tas
från något annat område av det produktiva
livet, om inte arbetet görs av
någon som går och väntar på just denna
typ av hemarbete. Låt oss säga att denna
arbetskraft tas från industrien, eller
för att ställa det hela på sin spets: att
arbetskraften tas från verkstaden på den
fabrik där den gifta kvinnan träder in
i kontorsarbete. Jag undrar om ett sådant
utbyte har någon som helst effekt
ur samhällets synpunkt. Det blir ju bara
ett utbyte av arbetskraft, eftersom jag
utgår från att den lejda hemhjälpen måste
få en ersättning som gör det lönande
för henne att ta den typen av arbete.

Jag kommer så, herr talman, över till
den ensamstående barnförsörjaren, som
enligt nuvarande regler inte kan erhålla
förvärvsavdrag. På den punkten är jag
kanske något mera lyhörd för de synpunkter,
som framför allt fru Wallentheim
har framfört. Har man en trivsam
bänkkamrat, skall man väl ibland
också lyssna på vad hon har att säga.

Visserligen har de ensamstående barnförsörjarnas
beskattningsmässiga situation
förbättrats högst väsentligt genom
de sista årens reformer — jag tänker då
i första hand på ortsavdragen och skatteskalorna
—• men eftersom den övervägande
delen av de ensamstående barnförsörjarna
ändå är kvinnor i låg inkomstklass,
är det möjligt att man borde
gå längre i fråga om skattelindring.
Det är kanske den enda vägen som står
öppen för att förbättra dessa kvinnors

inkomstsituation. Man måste, även om
man tillhör den cyniska och hårda majoriteten
inom bevillningsutskottet, medge
att t. ex. de ålderströsklar, som kan
uppstå, kan bli synnerligen kännbara
just för denna grupp av människor. Huruvida
man skall förbättra deras situation
genom att använda förvärvsavdraget
eller genom extra ortsavdrag eller
på något annat sätt, vet inte jag, men
jag tror inte att finansministern är ointresserad
av denna fråga. Jag skulle
därför kunna tänka mig att det kan
bli en översyn just för denna grupp av
skattebetalare utan att vi behöver upprätta
någon korrespondens mellan riksdagshuset
och kanslihuset.

Vad sedan angår den fråga, som fru
Gärda Svenson har tagit upp, nämligen
kravet på att förvärvsavdraget även
skulle tillämpas då gift kvinna biträder
mannen i dennes rörelse eller jordbruk,
ber jag att i stort sett endast få hänvisa
till vad bevillningsutskottet anförde på
den punkten i höstas. Den principiella
grunden för förvärvsavdraget är ju att
den gifta kvinnan skall ha haft särskilda
kostnader för vården av minderåriga
barn och för skötseln av hemmet genom
lejd arbetskraft, och de grupper av kvinnor,
som det här är fråga om, brukar
väl som regel inte ha dylika kostnader
vid de tillfällen då de biträder mannen
i hans förvärvsarbete. Även om reglerna
för förvärvsavdraget i sin praktiska
tillämpning medger rätt till avdrag
för vissa gifta kvinnor i förvärvsarbete
utan att de har haft några egentliga
kostnader för hemmets skötsel, bör ju
inte enbart det förhållandet motivera att
denna grupp ytterligare utökas.

Utskottet har också haft att ta ställning
till åtskilliga utredningskrav beträffande
förvärvsavdragets utformning.
I flertalet fall är det fråga om att utvidga
tillämpningsområdet för förvärvsavdraget
och att ompröva frågan om
barnens åldersgräns, förvärvsavdraget
vid faktisk sambeskattning o. s. v.

Utskottsmajoriteten erinrar härvidlag
om att den allmänna skatteberedningen
enligt sina direktiv har att pröva frågan

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

om skattebördans avvägning mellan gifta
och ensamstående skattskyldiga. Reservanterna
anser att den allmänna skatteberedningen
enligt sina direktiv har så
mycket annat att syssla med, att det nu
vore lämpligt att överföra dessa frågor
till en specialutredning, och den
motiveringen börjar vi på att känna
igen; i praktiskt taget alla frågor, som
bevillningsutskottet har att handlägga,
har det föreslagits tillsättande av särskilda
utredningar med motivering att
den allmänna skatteberedningen har alldeles
för mycket för händer. Man tycks
från reservanthåll i bevillningsutskottet
rent allmänt sett inte ha så stort förtroende
för den allmänna översynen
utan föredrar tydligen allt fortfarande
att operera med det gamla systemet av
en mängd specialutredningar, ett system
som ju har lett fram till många inadvertenser
i vår skattelagstiftning. Jag tror
emellertid att det är välbetänkt, i varje
fall för framtiden, att vi får denna allmänna
översyn, alltså ett nytt försök
att skapa en mera allmänt accepterad
avvägning mellan olika former av skatteuttag
och en bättre avvägning mellan
olika skattedragare. Jag tror att det är
en målsättning, som vi här i riksdagen
välvilligt borde stödja. Det är inget
råd till oppositionen att avstå från motionerandet
som sådant — det är självfallet
alldeles nödvändigt att ni har det
instrumentet kvar — men vi bör väl
alla vara intresserade av att inrikta oss
på en entydig målsättning när det gäller
skatteöversynen.

Innan jag slutar, kanske det bör understrykas
att de av reservanterna yrkade
reformerna inte heller är särskilt
billiga att genomföra. Utskottet har inte
gett sig på uppgiften att försöka beräkna
skattebortfallet. I folkpartiets motion
anges skattebortfallet bli ungefär 40 miljoner
kronor. Huruvida det beloppet är
riktigt, vet jag inte. Riktigt är det nog
inte, men det anger i varje fall den ungefärliga
storleken av den här frågan, i
pengar räknat.

Herr talman! Med denna plädering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

3t Första kammarens protokoll 1062. Nr 14

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Herr Eriksson i Uppsala
började sitt anförande med att tala om
den stora okunnighet som finns på skatteområdet,
inte bara hos den stora allmänheten
utan »långt inne i motionärernas
krets», som han uttryckte sig. Han
nämnde därvid den missuppfattning i
fråga om sambeskattningen som — det
kan medges — ofta har gjort sig gällande
bland den stora allmänheten och
kanske till och med i riksdagen någon
gång. Men jag tror att herr Eriksson var
den förste i dagens debatt, och hitintills
också den ende, som nämnde sambeskattningen
och okunnigheten om den,
så jag tror att den okunnigheten ändå
måste ha blåst bort. Förvärvsavdraget
har nog varit det genomgående temat
både för de talare som kom före herr
Eriksson och i herr Erikssons eget anförande
— vad det senare beträffar alltså
bortsett från sambeskattningen och
okunnigheten därom.

Det är förvärvsavdraget det gäller, och
jag skall inte gå närmare in på vad
herr Eriksson sade i det sammanhanget.
Jag tror att fru Hamrin-Thorell kan tala
för sig själv, och hon kommer nog
att säga någonting om den saken.

Herr Eriksson ägnade vidare en stor
del av sitt anförande åt att tala om en
motion, som ingen har tillstyrkt och
som utskottet inte har nämnt på annat
sätt än att det har avstyrkt den. Ingen
annan har heller nämnt den i kammaren,
men herr Eriksson tog väl också
den som ett tecken på hur okunnig man
kunde vara.

Slutligen — som vanligt, frestas jag
att säga — kom förstås herr Spetz in i
bilden. Han var en mycket skicklig man
på det här området, men han kunde någon
enstaka gång enligt somligas mening
ha en felaktig uppfattning på någon
punkt. Vi tyckte det någon gång,
och så tyckte vi på den här punkten.
I sammanhanget vill jag ju gärna ha
sagt att det var mycket sällan, om ens
någonsin, som bevillningsutskottets majoritet
och herr Eriksson röstade med
herr Spetz när han satt bland oss här
i riksdagen.

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. in.

Fri! HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Till att börja med måste
jag tillstå att jag inte riktigt fattade vad
herr Eriksson menade med »skattefria
hembiträden», men det kanske beror på
min oförmåga att följa med i den här
rätt roterande diskussionen kring sambeskattning
och förvärvsavdrag. Det är

— det måste herr Eriksson ändå inse —
inte några statligt avlönade hembiträden
vi begär! Men därifrån och till att få ett
rimligt förvärvsavdrag, som något så
när svarar mot kostnaderna för hjälp
till hemarbetet, är steget ganska långt.

Det gäller alltså kompensation för de
utgifter som en gift förvärvsarbetande
kvinna har i hemmet. En hel del människor
säger herr Eriksson får därmed
kompensation för utgifter som de aldrig
har haft. Ja, men varför har de inte
haft några utgifter? Jo, självfallet därför
att de har tagit på sig ett dubbelarbete.
Men kan det verkligen vara riksdagens
mening att vi skall sträva mot
målet, att de gifta förvärvsarbetande
kvinnorna på grund av begränsade ekonomiska
möjligheter icke skall få erforderlig
hjälp i en eller annan form för
skötseln av barnen, utan helst skall
sköta två heltidsarbeten, ett ute på arbetsmarknaden
och ett hemma? Man
kanske över huvud taget inte anser, att
den dagliga skötseln av minderåriga
barn i ett hem är ett heltidsarbete, utan
ansluter sig till den åsikten, att den
sysslan kan skötas mer eller mindre på
fritid — i så fall förstår jag utskottsrepresentanterna.
Men då tycker jag att
de skall säga sin mening rent ut! Här
förs ju det resonemanget, att eftersom
vi har så låga förvärvsavdrag, måste de
gifta förvärvsarbetande kvinnorna arbeta
över sin förmåga i hemmen för att
inte skaffa sig några omkostnader, och
eftersom de inte har några omkostnader,
får de inget höjt förvärvsavdrag.

Nog måste man säga, att det är att gå
kringelikrokar i resonemanget. Detta är

— ja, förlåt, herr Eriksson — ett söndagsskoleexempel
på att det krävs sådan
upplysning, som professor Leif
Mutén ansåg önskvärd i den här frågan.
Vi diskuterar för övrigt förvärvs -

avdragen och inte sambeskattningen.
Jag skulle vilja säga att det nog hade
varit väldigt nyttigt för kammarens ledamöter
att höra professorns installationsföreläsning
från början till slut, ty
vad han ville var just en reformering på
familj ebeskattningens område. Han
tyckte inte alls att det är så utomordentligt
bra som det nu är, och det kan
man nog lugnt understryka.

Sedan säger herr Eriksson, att när
den ena kvinnan går ut på arbetsmarknaden
och tar ett förvärvsarbete och
den andra går in i hennes hem och sköter
barnen, så kan det inte leda till någon
ökning av produktionen i allmänhet
genom tillskottet av den gifta kvinnans
arbete.

Nej, men det finns andra möjligheter
att ge de ogifta kvinnorna hjälp till att
sköta barnen, såsom daghem och kollektiva
anordningar —- alltså en gemensam
hjälp. Det är inte nödvändigt att en
person överallt sköter bara ett barn.
Även för denna kollektiva hjälp med
barnen har de dock kostnader, som
skulle berättiga dem till ett ordentligt
förvärvsavdrag.

Jag vet visst att samhället liar gjort
en del på detta område, men ingalunda
tillräckligt. Vi efterlyser sådan kollektiv
hjälp överallt i landet.

Det resonemanget håller inte, att det
uteslutande bör ges ersättning för det
fåtal hembiträden, som ett fåtal kvinnor
kan skaffa sig. Det är inte detta det
gäller, utan det gäller att över huvud
taget få ersättning för de omkostnader
man har.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Eriksson om han kan bevisa, att
de kvinnor som jag har talat om inte
har haft några extra kostnader för skötseln
av hem och barn. Jag är alldeles
övertygad om att de får extra omkostnader
genom att de många gånger måste
köpa färdiglagad mat, genom att de
måste köpa bröd i stället för att baka
det själva och en hel del andra saker,
som jag skulle kunna räkna upp men

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

avstår ifrån, vilket ovillkorligen fördyrar
kostnaderna för dem.

Jag skulle vilja fråga varför just de
kvinnor som arbetar i familjeföretag,
antingen det är jordbruk eller affärsrörelse,
skall ställas under särskild prövning.
Man måste väl utgå ifrån att alla
förvärvsarbetande kvinnor, vare sig de
arbetar i ett familjeföretag eller har annat
arbete, får extra kostnader. Det
kommer man inte ifrån. Principen vid
beskattningen måste väl vara en likvärdig
behandling av människorna. Det
tycker jag i alla fall är en grundförutsättning
för att man skall få förtroende
för beskattningen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Söderquist och nu
senast fru Hamrin-Thorell påpekade, att
jag hade använt termen »sambeskattning»
alltför mycket. Jag kanske skulle
ha använt termen »familjebeskattning».
Oavsett vilken term man använder ingår
dock förvärvsavdraget som en integrerande
del i den konstruktion, som
omfattas av denna term. Det är alltså
en anmärkning som man kan ta med
knusende ro.

Herr Söderquist har uppfattat mig
alldeles riktigt, ty den motion, som ingen
ville yrka bifall till i bevillningsutskottet
och som jag citerade, tog jag bara
som ett exempel på hur okunnigheten
på detta område är förankrad även i
detta hus — dess bättre inte i denna
kammare men på andra sidan. Så förhåller
det sig, i varje fall i denna fråga.

Fru Hamrin-Thorell kunde inte riktigt
följa med när jag talade om de
»skattefria hembiträdena». Om emellertid,
som motionärer och reservanter
framhåller, principen skall vara den,
att man skall ha täckning för kostnaderna
för lejd arbetskraft, måste det ju leda
fram till att man får förvärvsavdrag som
är så högt satta att de skulle kunna täcka
in även hembiträdeslönerna. Jag använde
mig då av det kanske mera skämtsamma
uttrycket »skattefria hembiträden»,
vilket är lättare att säga än att
trassla till det hela med andra ordvändningar.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.

Tala rent ut, säger fru Hamrin-Thorell.
Ja, det är möjligt att bevillningsutskottet
mumlar något i skägget, men det kan
också bero på att det inte är så lätt att
fånga upp precis varje mening som motionärerna
i detta sammanhang framför.
Om vi i vår plädering kanske hoppar
över ett eller annat, så må det väl vara
ursäktligt.

Sedan vill jag till fru Hamrin-Thorell
säga, att daghemsverksamheten — i den
mån man skall repliera på den -— ju i
betydande grad är subventionerad av
kommunerna. Följaktligen tjänar man
ju ytterligare på det, ty dels får man ett
höjt förvärvsavdrag, dels utnyttjar man
de kommunala anordningarna för omhändertagande
av barn. Det blir ju på
det sättet dubbel skattelindring.

Fru Gärda Svenson frågade mig, om
jag kunde bevisa att jordbrukar hustrur
inte har kostnader för lejd arbetskraft i
hemmet när de hjälper till i mannens
arbete. Ja, jag har inte gjort några husförhör,
så det vet jag inte. Jag utgår dock
ifrån såsom naturligt, att de inte för att
springa exempelvis från mangårdsbyggnaden
till ladugården behöver rusa ut
efter lejd arbetskraft som under tiden
sköter sysslorna i hemmet.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag skulle vilja råda herr
Eriksson att göra ett sådant husförhör.
Då kanske han kommer till en annan
uppfattning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propostioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande betänkande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o) av fru Svenson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Gustaf Elofsson och herr Eriks -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
son i Bäckmora vid betänkandet avgivna
reservationen;

3:o) av herr Nilsson, Yngve, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid betänkandet
anförda reservationen; samt

4:o), av herr Söderquist, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de under 2 och
3 här ovan upptagna yrkandena med
hemställan, huruvida kammaren ville antaga
detsamma till kontraproposition i
den sålunda begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen
(första förvoteringen); och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras åsikt, som ville till
kontraproposition antaga bifall till fri!
Svensons yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, begärde likväl
votering även om innehållet i depna
kontraproposition, på grund varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvud -

voteringen angående bevillningsutskottets
betänkande nr 24 punkten A antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Gustaf Elofsson
och herr Eriksson i Bäckmora vid betänkandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits den av
herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning fletalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 24;

Nej — 23.

Därjämte hade 92 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter uppsattes, upplästes och godkändes
för den första förvoteringen en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 24 punkten A antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av herr
Gustaf Elofsson och hem Eriksson i
Bäckmora vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en Bör -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 28;

Nej — 24.

Därjämte hade 91 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 32.

Därjämte hade 37 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten B, anförde nu
herr talmannen, komme propositioner
alt framställas först särskilt beträffande
utskottets hemställan såvitt avsåge en
allmän översyn av reglerna om förvärvsavdrag
samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i vad anginge
utredning om likställighet i fråga

Ang. gift kvinnas förvärvsavdrag, m. m.
om förvärvsavdrag mellan ensamstående
vårdnadshavare och gift förvärvsarbetande
kvinna.

Sedermera gjorde herr talmannen angående
utskottets hemställan i punkten
B, såvitt avsåge en allmän översyn av
reglerna om förvärvsavdrag, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna, med IV betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
punkten B, såvitt avser en allmän översyn
av reglerna om förvärvsavdrag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna, med IV
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 72;

Nej — 69.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets hemställan i
punkten B, såvitt gällde utredning om
likställighet i fråga om förvärvsavdrag
mellan ensamstående vårdnadshavare

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m.
och gift förvärsarbetande kvinna, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock, av fru Wallentheim, att
riksdagen skulle besluta att i anledning
av bevillningsutskottets betänkande nr
24 avlåta skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan om skyndsam utredning av
frågan att likställa ensamstående vårdnadshavare
med gifta förvärvsarbetande
kvinnor i fråga om förvärvsavdraget.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
24 punkten B, såvitt avser utredning
om likställighet i fråga om förvärvsavdrag
mellan ensamstående vårdnadshavare
och gift förvärvsarbetande kvinna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det av fru Wallentheim
under överläggningen framställda
yrkandet.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 51.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Lindahl anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt båda
voteringsknapparna.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Om sänkning av drivmedelsskatterna,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 27, i anledning av väckta
motioner om sänkning av drivmedelsskatterna,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:150,
av herr Ragnar Bergh, samt 11:201, av
herr Östlund och fru Boman, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte framlägga förslag till sådan differentiering
av bensinskatten, att utförsäljningspriset
på bensin kunde sättas
lika inom skilda delar av landet;

II) de likalydande motionerna 1:156,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
II: 197, av herr Jansson i Benestad m.
fl., vari föreslagits, att riksdagen skulle
besluta sänka bensinskatten med 5 öre
per liter;

III) de likalydande motionerna 1:335,
av herr Hagberg m. fl., och 11:413, av
herr Heckscher in. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte antaga i motionerna införda
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april 1961
(nr 372) om bensinskatt,

2) förordning om ändring av 5 § förordningen
den 15 december 1961 (nr
653) om brännoljeskatt,

vilka förslag avsågo att bensinskatten
skulle sänkas med fem öre och brännoljeskatten
med fyra öre per liter;

IV) de likalydande motionerna I: 341,
av herr Lundström in. fl., och 11:417,

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

av herr Ohlin in. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att sänka skatten på bensin med 5 öre
per liter och på motorbrännolja med 4
öre per liter från och med den 1 april
1962;

V) de likalydande motionerna 1:361,
av herr Nils-Eric Gustafsson, samt II:
437, av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tviirålund, vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om skyndsam utredning
samt förslag rörande åtgärder, förslagsvis
differentiering eller restitution av
bensinskatten, syftande till ett enhetligt
bensinpris för hela landet;

VI) de likalydande motionerna I: 457,
av herr Bengtson m. fl., och II: 542, av
herr Hedlund in. fl., vari anhållits, att
riksdagen med giltighet från den 1 juli
1962 måtte besluta

1) om sänkning av bensinskatten med
två öre per liter,

2) om sänkning av brännoljeskatten
med fyra öre per liter;

VID motionen I:4G7, av herrar Ferdinand
Nilsson och Georg Carlsson, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sänka skatten på brännolja för budgetåret
1962/63 med 4 öre; ävensom

VIII) motionen 11:545, av herrar
Larsson i Norderön och Börjesson i Falköping,
vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om skyndsam prövning och förslag
rörande differentiering av bensinskatten
antingen vid det direkta skatteuttaget
vid försäljningen eller genom restitutionsförfarande,
så att priset på
bensin kunde hållas enhetligt i hela landet,
i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

beträffande bensinskatten

I) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 156,
av herr Ferdinand Nilsson m. fl., och
It: 197, av herr Jansson i Benestad m. fl„

2) de likalydande motionerna I: 335,
av herr Hagberg m. fl., och 11:413, av
herr Heckscher m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:341,
av herr Lundström m. fl., och II: 417, av
herr Ohlin m. fl., samt

4) de likalydande motionerna 1:457,
av herr Bengtson m. fl., och 11:542, av
herr Hedlund in. fl.,

samtliga motioner i vad de avsåge bensinskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

beträffande brännoljeskatten

II) att riksdagen — i anledning av de
inbördes likalydande motionerna I: 335,
av herr Hagberg in. fl., och II: 413, av
herr Heckscher m. fl., 1:341, av herr
Lundström m. fl., och 11:417, av herr
Ohlin m. fl., samt I: 457, av herr Bengtson
m. fl., och II: 542, av herr Hedlund
m. fl., ävensom motionen 1:467, av herrar
Ferdinand Nilsson och Georg Carlsson,
samtliga motioner i vad de avsåge
brännoljeskatten — måtte antaga under
punkten infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 15 december 1961 (nr 653) om
brännoljeskatt;

beträffande ett enhetligt bensinpris för
hela landet

III) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 150,
av herr Ragnar Bergh, samt 11:201, av
herr östlund och fru Boman,

2) de likalydande motionerna 1:361,
av herr Nils-Eric Gustafsson, samt II:
437, av herrar Larsson i Hedenäset och
Nilsson i Tvärålund, samt

3) motionen II: 545, av herrar Larsson
i Norderön och Börjesson i Falköping,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Det under punkten II införda förordningsförslaget
innebar, att brännoljeskatten
skulle sänkas med fyra öre per
liter.

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Söderqnist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Yngve Nilsson, Nordenson,
Gustafson i Göteborg, Nilsson i Svalöv,
Christenson i Malmö och Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet
i de inbördes likalydande motionerna
I: 156, av herr Ferdinand Nilsson
m. fl., och II: 197, av herr Jansson i Benestad
m. fl., I: 335, av herr Hagberg
m. fl., och 11:413, av herr Heckscher
in. fl., samt 1:341, av herr Lundström
m. fl., och 11:417, av herr Ohlin in. fl.,
i vad de avsåge bensinskatten — ansett,
att utskottet under punkten I bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förenämnda
motioner och med avslag å de
likalydande motionerna 1:457, av herr
Bengtson in. fl., och II: 542, av herr
Hedlund in. fl., måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
7 april 1961 (nr 372) om bensinskatt;

H) av herr Vigelsbo, som ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna 1:457, av herr
Bengtson in. fl., och II: 542, av herr Hedlund
in. fl., samt med avslag å de inbördes
likalydande motionerna 1:156, av
herr Ferdinand Nilsson in. fl., och II:
197, av herr Jansson i Benestad in. fl., I:
335, av herr Hagberg in. fl., och 11:413,
av herr Heckscher in. fl., samt I: 341, av
herr Lundström in. fl., och 11:417, av
herr Ohlin m. fl„ samtliga motioner i vad
de avsåge bensinskatten, måtte antaga i
reservationen infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 7 april 1961 (nr 372) om
bensinskatt;

III) av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson och Erik Jansson, fröken Ranmark
samt herrar Wikner, Brandt i Aspabruk,
Altard, Kärriander, Wiklund i
Öjebyn och Engkvist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:335,
av herr Hagberg in. fl., och 11:413, av
herr Heckscher in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:341,
av herr Lundström in. fl., och II: 417,
av herr Ohlin in. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:457,
av herr Bengtson in. fl., och 11:542, av
herr Hedlund in. fl., samt

4) motionen 1:467, av herrar Ferdinand
Nilsson och Georg Carlsson,

samtliga motioner i vad de avsåge
brännoljeskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV) av herr Vigelsbo, som ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 150, av
herr Ragnar Bergh, samt II: 201, av herr
Östlund och fru Boman, de likalydande
motionerna 1:361, av herr Nils-Eric
Gustafsson, samt II: 437, av herrar Larsson
i Hedenäset och Nilsson i Tväråhind,
samt motionen II: 545, av herrar
Larsson i Norderön och Börjesson i Falköping,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam prövning och förslag
rörande differentiering av bensinskatten
antingen vid det direkta skatteuttaget
vid försäljningen eller genom restitutionsförfarande,
så att priset på bensin
kunde hållas enhetligt i hela landet,
i enlighet med vad reservanten anfört.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Vi har i motioner hemställt
att bensinskatten skall sänkas
med fem öre och brännoljeskatten med
fyra öre per liter, eller med andra ord:
drivmedelsskatterna skulle återställas
till de tal som gällde före beslutet vid
höstriksdagen år 1961. Den höjning, som
då beslöts av dessa skatter, leder nämligen
till en motsvarande höjning av
fraktkostnaderna och kostnaderna för
persontrafiken.

Argumentet att det skulle vara orimligt
att höja omsättningsskatten men in -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

te skatten på drivmedel, är ohållbart
då drivmedlen redarn var beskattade
mångdubbelt högre än andra varor. Jag
vill också framhålla att det framför allt
är landsbygden med sina större avstånd
som drabbas av de högre drivmedelsskatterna.
Jag vill också erinra om att
beskattningen av drivmedel har ingått
som ett led i skattesystemet för att från
bilismen utta dess skäliga andel i vägkostnaderna,
och det finns också en specialdestination
för dessa skatter.

Genom det beslut om höjning, som
fattades i höstas, blev det i själva verket
eu snedvridning av den balans riksdagen
bär sökt åstadkomma mellan å
ena sidan fordonsskatt och å andra sidan
drivmedelsskatt, och det gäller nu
att återställa det rätta förhållandet.

Nu säger utskottet att under budgetåret
1962/63 beräknas inflyta på automobilskattemedlens
specialbudget cirka
1 532 miljoner kronor och att utgiftsbeloppet,
som skall täckas, uppgår till
1 345 miljoner kronor, varefter återstår
187 miljoner kronor som skall tillföras
budgetutjämningsfonden. Vidare framhåller
utskottet att i årets budget har
det ordinarie väganslaget ökats med 140
miljoner kronor, vilket belopp skulle
motsvara de i höstas ökade skattesatserna.
Detta skulle alltså vara utskottsmajoritetens
motiv för att icke gå med
på den föreslagna sänkningen av drivmedelsskatterna.

För att komplettera bilden vill jag
emellertid framhålla att enligt tillgängliga
uppgifter skulle bilskattemedelsfonden
enligt gjorda beräkningar den 30
juni 1962 komma att uppgå till cirka 870
miljoner kronor och beviljade, men icke
använda anslag till 380 miljoner kronor.
Jag vill också nämna att bilskattemedelsfonden
den 30 juni 1961 uppgick
till 757,5 miljoner kronor. Efter vad jag
kan förstå, tyder dessa siffror på att vi
kan sänka drivmedelsskatterna i enlighet
med motionärernas förslag utan att
därför behöva äventyra vägväsendets
upprustning. Jag vill i detta sammanhang
erinra om afl bilparken beräknas
öka väsentligt även under det kommande
budgetåret.

När det gäller brännoljeskatten har
bevillningsutskottets ärade ordförande
med sin utskottshalva på grund av ödets
nyckfullhet nödgats skriva en reservation
för att förfäkta sill mening till förmån
för den högre skattesatsen, och han
bär därvid framhållit delvis samma argument
som för bensinskattens bibehållande.
Men därutöver framhålles i reservationen
att brännoljeskatten till
följd av omläggningen av skatteuppbörden
och i anslutning till denna en skattehöjning
av fyra öre för många förbrukare
endast betydde en höjning med ett
öre per liter. Det är möjligt att så är
fallet, men då har väl andra fått betala
så mycket mera, ty inkomstökningen
beräknades ju till 20 miljoner kronor. I
och för sig är detta inte ett så stort belopp,
men då det skall tas ut bland annat
av den del av nyttotrafiken, som
kämpar med ekonomiska svårigheter av
sådan omfattning att stöd lämnas av
myndigheterna med två miljoner kronor
om året, bör väl tiden vara inne att
sänka denna skatt i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
under avdelning II beträffande
brännoljeskatten och till reservatiön I
under avdelning I beträffande bensinskatten.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! I föreliggande betänkande
behandlas motioner om sänkning av
bensin- och brännoljeskatterna. I motionerna
341 i denna kammare och 417 i
andra kammaren har folkpartiet ■— liksom
högern i andra motioner — framfört
förslag om en sänkning av dessa
skatter till den nivå, som gällde före
den av höstriksdagen beslutade höjningen.
Det betyder sålunda sänkning
av bensinskatten med 5 öre och av skatten
på motorbrännolja med 4 öre.

Utskottet har, som herr Nilsson framhöll,
här fattat olika beslut i dessa båda
frågor. Utskottsmajoriteten har —
med lottens hjälp — yrkat bifall till föreslagen
sänkning av motorbrännolje -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1062 fm.

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m.

skatten men avslag på förslaget om sänkning
av bensinskatten.

I de nyss åberopade motionerna konstateras,
att de nya skattesatser, som
trätt i kraft vid årsskiftet, innebär en
sammanlagd höjning av drivmedelsskatten
med 140 miljoner kronor, varav cirka
120 miljoner kronor belöper på bensinskatten
och 20 miljoner kronor på
brännoljeskatten. Höjningen av skattesatserna
i höstas motiverades av finansministern
bl. a. med att de därigenom
ökade skatteinkomsterna skulle kompensera
det skattebortfall, som föranleddes
av lättnaderna i inkomstbeskattningen.
Folkpartiet kunde vid riksdagsbehandlingen
i höstas inte godtaga detta
skäl för höjningen utan ansåg, att
statsfinansiella skäl icke motiverade högre
drivmedelsskatter. Folkpartiet yrkade
därför även i den delen avslag på
skattepropositionen.

Folkpartiet intar samma ståndpunkt
i dag. Vi anser icke, att det nu föreligger
statsfinansiella skäl för att bibehålla
den höga beskattningen av drivmedel.

Ett annat skäl som anförts för höjningen
av drivmedelsskatterna, har varit
att bensin och motorbrännolja inte
borde förbilligas i förhållande till andra
varor, då omsättningsskatten höjdes. Jag
vill härtill bara anföra, att dessa drivmedel
— och därmed också bilismen —
ju redan förut är mycket hårt beskattade.
Skattesatserna motsvarade mellan 50
och 60 procent av å-priset redan före
höjningen. Vi anser det inte föreligga
något motiv för att behålla den skärpta
beskattningen på detta område, som redan
tidigare lämnar en betydande tribut
till statens inkomster.

Vi anser dessutom, att enär dessa drivmedel
beskattas i särskild ordning och
skattemedlen skall användas till vägväsendets
upprustning, så föreligger inte
tillräckligt motiv för alt en höjning
av den allmänna omsättningsskatten
också skall medföra en höjning av drivmedelsskattcrna.
Höjningen av drivmedelsskatterna
betyder en kostnadshöjning
både för de enskilda och för näringslivet.
De människor, som bor i glesbygderna,
får väsentligt högre resekost -

nader genom skattehöjningen. Det är
speciellt de långa avstånden, som blir
beskattade. Höjningen betyder dessutom
ökade transport- och distributionskostnader
för näringslivet, och därmed en
försämring av näringslivets kostnadsnivå.

Utskottsmajoriteten liksom tidigare
departementschefen framför som argument
för den höjda bensinskatten, att
inkomsten behövs för upprustning av
vägarna. Vi instämmer till fullo i önskemålet
om bättre vägar. Vi anser även,
att vägväsendet bör tillföras medel som
är erforderliga för denna upprustning.
Vi är emellertid av den uppfattningen,
att vägväsendet för det kommande budgetåret
tillföres tillräckliga medel även
om man sänker drivmedelsskatterna. I
statsverkspropositionen föreslås en höjning
av väganslaget med 140 miljoner
kronor. Med denna höjning uppstår det
ett överskott av cirka 187 miljoner kronor
på vägbudgeten. Den sänkning av
drivmedelsskatterna, som här föreslås,
skulle innebära en sänkning av inkomsterna
med 140 miljoner kronor. Man kan
således konstatera, att även om skattesänkningen
genomföres, så kommer det
att föreligga ett överskott på vägbudgeten
med cirka 50 miljoner kronor. Detta
belopp jämte de medel, som tidigare
finns disponibla för ändamålet, utgör en
tillräcklig beredskap även för kommande
investeringar i vägväsendet.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till reservationen I av
herr Söderquist in. fl. beträffande bensinskatten
och i övrigt till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Söderquist (fp).

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I fråga om brännoljeskatten
ber jag att få instämma med det
yrkande som utskottet har och som innebär
en sänkning med 4 öre. Jag gör
detta med den motivering som tidigare
har deklarerats från denna talarstol.

I fråga om bensinskatten har vi från
centerpartiets sida en motion, i vilken
vi vill sänka bensinskatten med 2 öre.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Om sänkning av drivmedelsskatterna, in. m.

Att vi här inte går på en sänkning av
5 öre beror bl. a. på vår inställning till
vägväsendet i dess helhet. Där har vi
först och främst i motioner krävt en ytterligare
utvidgad ram för byggandet av
vägar i vårt land, en ram som inte bara
skall baseras på riksvägarna, utan där
även läns- och bygdevägarna bör komma
i åtanke.

Vi har senare i dag att behandla statsutskottets
utlåtande nr 6, till vilket fogats
reservationer som i anledning av
motioner från centerpartiets sida kräver,
att betydligt mera pengar skall gå
till vägarna. Även detta utgör en motivering
för att företa en sänkning med
enbart 2 öre. Eftersom jag, herr talman,
är alldeles övertygad om att kammarens
ledamöter, när vi kommer över till statsutskottets
utlåtande nr 6, kommer att
följa centerpartiets reservation, är det
ju på sin plats att man bar ekonomisk
täckning för de krav, som ställs i reservationen.

Herr talman! Eftersom denna debatt
är en repetition från böstriksdagen skall
jag inte längre uppehålla kammaren med
mitt talande, utan jag ber att få yrka
bifall till reservation II av herr Vigelsbo.

I vad det sedan gäller frågan om ett
likartat bensinpris skall herr Nils-Eric
Gustafsson motivera den reservation som
föreligger i den delen av ärendet.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Låt mig anföra några få
synpunkter i anslutning till bevillningsutskottets
behandling av motionsparet
I: 361 och II: 437. .lag bar vid två tidigare
tillfällen för inte så länge sedan haft
anledning att från denna plats föra ett
meningsutbyte med bevillningsutskottets
talesmän angående den fråga jag bär
tänker på, nämligen vårt förslag angående
en prövning av åtgärder för att
uppnå ett för hela landet enhetligt bensinpris.
Den orättvisa mot framför allt
Norrland som den nuvarande ordningen
innebär måste, det är jag alldeles övertygad
om, förr eller senare komma bort.
Vi vill att detta skall ske med det snaraste,
och denna vår uppfattning har vi
utvecklat i motionerna.

Utskottet har sagt, att dessa problem
måste lösas i »annat och större sammanhang».
Ungefär detsamma har sagts i anledning
av herr Svedbergs i Burträsk
motion angående ett statligt oljemonopol,
som behandlas i bankoutskottets utlåtande
nr 7 — ett utlåtande som kommer
upp till behandling senare i dag.

Jag vill då fråga: Hur skall det »stora
sammanhang» vara beskaffat, som kan
tänkas finna nåd inför de riksdagsutskott
som har att behandla dessa ting?
.lag har en liten misstanke, att möjligheter
till lösningar nog finns, men att det
inte är riktigt så välbeställt med viljan
på alla håll. Vårt motionskrav framföres
i reservation IV av herr Vigelsbo, till
vilken reservation jag ber att få yrka
bifall. Hemställan i denna gäller skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om
skyndsam prövning och förslag rörande
differentiering av bensinskatten antingen
vid det direkta skatteuttaget vid försäljningen
eller genom restitutionsförfarande,
så att priset på bensin kan hållas
enhetligt i hela landet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De föregående talarna
har på ett föredömligt sätt koncentrerat
sina inlägg och jag skall försöka att göra
detsamma.

Vi befinner oss i det läget, att samtliga
motionärer försöker att föra tillbaka
dessa skattesatser till utgångsläget vid
tiden för det s. k. skattepaketets avlämnande.
Skattepaketets sammanlagda effekt
innebar en skattelättnad på omkring
300 miljoner kronor, men man skulle
ta in till statskassan vissa belopp, och
när det gällde drivmedelsskatten beslutade
riksdagen att böja densamma så att
den skulle ge en inkomstökning av 140
miljoner kronor.

Nu vill högern och folkpartiet ta bort
denna inkomstkälla. Centerpartiet nöjer
sig med ett något blygsammare belopp,
nämligen 50 miljoner kronor på bensinen
och 20 miljoner på brännoljorna —
herr Sundin motiverade denna skillnad
mellan oppositionspartierna med att
centerpartiet ville gå längre när det gäller
anslaget till vägväsendet.

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om sänkning av drivmedelsskatter^, m.

Hur man räknar innebär den sammanlagda
effekten av högerns och folkpartiets
ställningstagande en försämring
i budgeten med 280 miljoner kronor.
Jag utgår från samma förutsättning som
herr Sundin, nämligen att när vi kommer
längre fram i förhandlingarna i dag
kommer man att rösta för de utgifter
som krävs men här vägrar man att medverka
till att få in inkomsterna. Alla
säger vi, att det gärna skall erkännas
att vi behöver mera vägar. Ofta vill man
göra gällande, att man företräder en opinion
framför allt från bilismens sida.
Jag har inte märkt på något håll i landet,
att bilisternas företrädare har opponerat
sig emot att riksdagen har höjt
drivmedelsskatterna till ungefär i paritet
med de andra varuskatterna. Jag tycker
att det är ett alldeles huvudlöst resonemang
att säga, att eftersom drivmedelsskatten
samlas upp i en särskild
fond — vi kallar det vardagligen för en
specialdestination, enär medlen går in på
en speciell räkning för ett speciellt ändamål
— så behöver man inte höja drivmedelsskatten
bara därför att den allmänna
varuskatten höjs.

Rent principiellt är jag motståndare
till specialdestinationer av detta slag.
Jag anser att det finns allvarliga risker
för att man disponerar sådana pengar på
ett annat sätt än man gör med budgetmedlen
i allmänhet. Om det nu är så att
man skall bygga mera vägar, så måste
man skaffa fram pengar. Det går inte
att hänvisa till att vi har en stor fond,
ty den fonden tas ju i anspråk om vi
får ett sådant allmänt konjunkturläge
att vi kan disponera pengarna, d. v. s.
då vi har reella tillgångar disponibla i
fråga om arbetskraft och material. Den
lilla svacka vi hade i konjukturläget för
några år sedan medförde ju att praktiskt
taget hela fondbildningen strök med.

Om man sålunda vill hävda att det
finns tillräckligt med pengar, måste man
också resonera på så sätt, att vi inte
skall bygga vägar om vi får en lågkonjunktur
utan försöka få fram något annat.
Men vi måste också vara på det
klara med att de viktigaste behoven
skall tillgodoses. Om det nu är viktigt

att bygga ännu mera vägar bjuder väl
logiken att vi bör ta konsekvenserna av
detta och skaffa fram pengarna.

Beslutet fattades rörande drivmedelsskatten,
som sagt, i höstas. Nu tar oppositionen
tillfället i akt att försöka riva
upp detta beslut och komma tillbaka
till utgångsläget. Inga starka skäl talar
enligt vår mening för motionärernas
ståndpunkter, och därför yrkar utskottets
majoritet avslag på sänkning av bensinskatten.

Majoriteten har tyvärr genom lottning
blivit minoritet när det gäller brännoljeskatten,
och i den delen har vi avgivit
en reservation med yrkande om avslag
på motionerna.

Till slut ett ord om den särskilda
motionen beträffande utjämningen av
drivmedelspriserna i landet. Det frågades
när man kan tänka sig det »större
sammanhang» då den saken kan tas upp
till behandling. Vi har diskuterat frågan
tidigare i kammaren och då sagt som det
har sagts här, att det inte går att jämna
ut priset skattevägen. Vi kan inte dela
upp riket så att vi drar upp särskilda
skattegränser med allt vad det skulle
medföra. Men det är väl ingen hemlighet
att det parti jag företräder är berett
att diskutera andra och effektivare åtgärder
den dag som det kan samlas en
betryggande majoritet härför i detta hus.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan i punkterna I och III och
vidare bifall till den reservation som är
betecknad med III av undertecknad med
flera, som avser brännoljeskatten och
innebär avslag på förslaget om att sänka
densamma med 4 öre.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med utskottets
ärade ordförande om att detta börjar
bli en följetongsbetonad debatt, men
den där betryggande majoriteten och
viljan från det parti som herr Ericsson
i Kinna tillhör att verkligen göra några
krafttag på något annat område än skattedifferentieringens
kan man inte finna

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Om sänkning av drivmedeisskatterna, m. m.

vara så särskilt stark när man läser
bankoutskottets utlåtande nr 7.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Får jag ställa en enkel
fråga — det kan svaras ja eller nej på
den: Är ni intresserade av åtgärder av
mera långtgående karaktär?

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Den frågan skall jag inte
besvara nu. Den vill jag besvara den
dag då vi har fått den utredning som
vi begärt om möjligheterna till en skattedifferentiering.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att efter den debatt som varit gå in på
problemläget just nu. Det är bara på
ett par punkter jag skulle vilja göra några
små randanmärkningar.

Jag fäste mig vid ett uttalande av bevillningsutskottets
ärade ordförande,
där han underströk sambandet mellan
den reservation som föreligger i statsutskottet
och behovet av medel till vägändamål.
Jag fattade detta som ett löfte,
eller åtminstone en antydan, om att vi
från honom kunde räkna på mäktigt
stöd för vårt krav på förbättrade anslag
till vägändamål just nu. Jag vet inte
om jag misstolkade honom, men någon
innebörd måste hans yttrande haft, och
det blir begripligast på det viset. Annars
kan ju budgetläget knappast komma
att påverkas av reservationen.

Sedan var han inne på frågan om bilskattemedlen
och deras användning. Jag
förmodar att han och jag är fullständigt
överens om att bilskattemedel inte
bör användas till budgetöverbalansering,
utan till vad de är avsedda för,
nämligen budgetutjämning för vägändamål.
Jag konstaterar utan vidare att det
är riktigt som han sade, att man i vissa
situationer kan och måste använda dessa
pengar. Det fick man också göra

t. ex. 1952/53, då man tog ut 214 miljoner
kronor ur fonden, och 1953/54 —
koalitionsåret — då man ur fonden tog
88,5 miljoner kronor. Det är, tycker jag,
intressant att se att den andan från
koalitionens dagar levde kvar 1960/61,
då man tog därifrån inte fullt 19 miljoner
kronor.

Det där tyder ju på att vad vi här alla
vill är att dessa medel skall komma till
användning för sitt ändamål. Det är ur
den synpunkten som vi får bedöma
skatteavvägningen. Jag ingår inte på
några detaljer. Jag bara konstaterar, att
en hög beskattning av drivmedel i och
för sig inte kan vara så synnerligen mycket
lämpligare för att åstadkomma budgetens
överbalansering än en beskattning
av bröd, mjölk och potatis.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag undrar om jag vågar be bevillningsutskottets
ärade ordförande ursäkta,
att jag nog tycker att hans resonemang
om drivmedeisskatterna är en
aning begränsat.

När herr Ericsson nu motsätter sig en
återgång till de gamla skattesatserna,
är hans huvudsakliga argument, om jag
fattade honom rätt, att man därigenom
inte skulle åstadkomma den anpassning
till den allmänna varuskatten som anses
vara lämplig. Det efter min mening
begränsade i resonemanget ligger däri,
att man då det gäller drivmedelsskatter
såvitt jag förstår inte kan bortse från
hur dessa skatter verkar på näringslivets
utveckling. Detta är närmast bakgrunden
till att jag i år har upprepat
en motion som jag tror jag väckte första
gången år 1944 om att man skulle försöka
sig på en differentiering av bensinskatterna,
så att de längst bort från
produktionsorterna belägna delarna av
vårt land inte skulle missgynnas.

Om vi inte hade bensinskatter alls,
skulle jag som norrbottning inte ha ett
enda ord av klander att anföra mot att
en bilist i Karesuando får betala åtskilliga
ören mer för bensinen än en avnämare
här i stockholmstrakten behöver
göra. Men nu är det ju så att ben -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om sänkning av drivinedelsskatterna, m.
sinpriset inte bara består av produktionskostnaden,
fraktkostnaden och handelsvinsten,
utan den största komponenten
i priset är skatten.

Den höjning av drivmedelspriserna
som skatten på detta sätt medför har
onekligen en ogynnsam inverkan på
landsbygden och framför allt i glesbygder.
Den politik som förs när det gäller
drivmedelsskatten är något olik den
politik som t. ex. SJ tillämpar i sin taxesättning.
Ju längre någon reser på järnväg,
desto billigare blir det per kilometer,
men sådana transporter och sådan
personbefordran som måste gå på landsväg
med bil blir dyrare per mil ju längre
bort man kommer. Eftersom järnvägsnätet
i vissa delar av vårt land är så
glest att en hel del av transporter av
både människor och varor måste ske på
landsväg, måste detta vara till men inte
bara för befolkningen, utan även för
produktionen i dessa områden. Jag menar
alltså att man inte får se denna sak
så begränsat, utan också måste ta hänsyn
till konsekvenserna för näringslivet
i de orter som vi bör tänka på.

Jag fäste mig också vid ett annat uttalande
som herr Ericsson gjorde, nämligen
att det skulle vara principiellt felaktigt
och praktiskt omöjligt att åstadkomma
några geografiska skattegränser.
Är det så omöjligt? Om vi tänker oss
att bensinpriset i ett område är låt oss
säga tre öre högre per liter på grund av
frakterna, är det då alldeles omöjligt att
minska skatten med samma belopp i det
området? Man kan ju knappast tänka
sig att de som bor i gränsområdena
skulle ha något ekonomiskt intresse av
att köpa bensin på andra sidan gränsen.
Eftersom bensinfirmorna ändå vet hur
mycket de säljer i de olika orterna, borde
det inte vara omöjligt. Att här antyda,
såsom återigen har gjorts, att endast
ett bensinmonopol skulle kunna klara
det här tycker jag nog är att komma
med svepskäl. Jag tror inte man behöver
ett bensinmonopol för att åstadkomma
en sådan ordning.

Med all respekt för herr Ericsson kan
jag alltså inte känna mig övertygad av
hans resonemang. Jag biträder det yr -

kände om bifall till herr Vigelsbos reservation
som herr Gustafsson har framställt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
drog den slutsatsen av mitt anförande,
att jag kommer att stödja reservanterna
när vi skall behandla sjätte huvudtiteln.
Nej, det gick inte mitt resonemang ut
på. Jag sade att herr Sundin har talat
om att han då tänker rösta för reservanterna
och att han därför nu inte yrkar
mer än två öres sänkning av bensinpriset,
medan herr Ferdinand Nilsson
yrkar på fem öres sänkning. Det var
väl rätt uppfattat? Då centerpartiets ena
del säger, att man måste ta hänsyn till
utgifterna och bara vill sänka med två
öre, så tycker jag att det resonemanget
håller.

Herr Bergh ville i sitt senaste inlägg
göra gällande, att det vore tämligen enkelt
att åstadkomma en differentiering
av skatten på bensin och brännolja. Jag
tror inte det är så enkelt som han vill
göra gällande. Först och främst finns
det ju platser i Norrland där bensinen
inte är dyrare än här nere i södra Sverige.
Man kan alltså inte göra en sådan
gränsdragning, att skatten blir lägre
från och med ett visst län. Priset beror
på transportkostnaderna, och eftersom
sjötransporterna är de billigaste, kan
man komma långt upp i Norrbotten utan
att bensinen blir nämnvärt fördyrad.
Det högre priset gäller platserna inne
i landet.

Hänvisningen till att man differentierar
andra skatter håller inte alls streck. Om
skatten är en väsentlig del av bensinpriset
— jag medger att det är så — kan
det kanske bli lockande för många människor
att köpa sin bensin på en plats
där den är billigare och därmed också
komma undan med en lägre skatt. Det
är där som besvärligheten ligger. Det
kan vara möjligt att genomföra andra
differentieringar i skatteavseende då det
gäller fysiska personer eller företag. Eu
person kan t. ex. få vissa lättnader som
utgår på den ort där han är mantals -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

skriven. Någon sådan begränsning kan
ju inte dras upp i fråga om bensinskatten.

Även jag bär naturligtvis full förståelse
för angelägenheten att hålla nere
näringslivets kostnader, vilket är en
mycket viktig sak. I fråga om brännoljorna
måste man dock komma ihåg att
den nya skattesatsen endast med ett öre
överstiger tidigare gällande skattesats.
Det är visserligen formellt fyra öre, men
den samtidigt företagna omläggningen
av skatten leder fram till att den reella
höjningen stannar vid ett öre.

Sedan måste jag också, herr Bergh,
påpeka att det ju inte är så att bilar
som fyller näringslivets transportbehov
svarar för hela bensinförbrukningen
här i landet. Det finns också många andra
bilar, och de bilarnas antal ökar
faktiskt alltmer. Då vi nu lagt en allmän
varuskatt på praktiskt taget allting
här i landet kan det väl ändå inte vara
berättigat att hävda att vi inte också
skall ta ut en extra skatt på bensinen.
Det är tvärtom, tycker jag, ytterst berättigat
att ta ut denna skatt även på
bensinen.

Jag upprepar också än en gång att jag
inte hört någon av bilismens speciella
företrädare klaga över skattehöjningen.
Vad man betonar från det hållet är att
man önskar att vi skall bygga mer vägar,
och man vill ha pengar till vägar.
Såvitt jag vet har inkomsterna på drivmedelsskatterna
hitintills också gått till
vägbyggandet. Så torde också bli fallet
framöver, förmodar jag.

Jag står också fast vid vad jag sade
om att en specialdestination av vissa
skatteinkomster kan bli en fara. Det kan
faktiskt bli en fara för framtiden om
vi spaltar upp statens inkomster på det
sätt som vi gjort, ty det kan leda till
felaktiga beslut.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets
ordförande gjorde mig äran att en smula
beröra mitt motionerande.

Jag vill då för att komplettera bilden
nämna, att mitt namn återfinnes även
under den av herr Carlsson i Arla väckta
motionen om vägändamål som av
herr Sundin berördes.

Vår meningsskiljaktighet, herr Ericsson
— i den mån det nu finns någon
meningsskiljaktighet mellan oss — är
väl egentligen den att dels tillstyrker
herr Ericsson år efter år — det blir så
i år och kommer väl att bli så nästa
år också — överförandet av bilskattemedel
till en specialbudget, dels kritiserar
han samtidigt detta system.

Jag för min del tycker att det stora
felet med det kraftiga överskott av bilskattemedel,
som uppstår innevarande
år och som kommer att bli ännu större
under nästa år, är att omständigheterna
inte medger att dessa penagr används
för det ändamål för vilka de är avsedda.
Det fanns per den 1 juli 1961 icke mindre
än 740 miljoner kronor i fonden.
Detta överskott kommer sedan att ytterligare
öka med åtskilliga hundra miljoner.
Problemet måste då anses vara av
betydande räckvidd. När det nu finns
så mycket pengar, avsatta för ett speciellt
ändamål, förutsätter jag att bevillningsutskottets
ärade ordförande
även i framtiden kommer att säga att
pengarna är avsatta för vägar. Bevillningsutskottet
underströk i höstas att
dessa medel skall användas för vägändamål.
Därför är jag inte så oroad som
jag annars skulle bli av hans kritik av
specialbudgeter på detta område.

Herr NILSSON, YNGVE, (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara konstatera
att vi inom högerpartiet är lika intresserade
som andra av att vägväsendet
upprustas. Vi är dock övertygade om
att detta kan göras inom ramen för de
pengar som vi får in och utan att vi
därför behöver ha kvar den höga skatten
på bensin och brännolja.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
berörde den proposition som behandlades
i höstas, nämligen 114, som gällde
en omläggning av brännoljebeskattning -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m.
en. Det är riktigt att vid den omläggningen
av uppbördssystemet sänktes
skatten med 3 öre och blev 27 öre. Sedan
har ökad brännoljeskatt tillkommit
med 4 öre, varför skatten nu utgår med
31 öre. De blandade förbrukarna berörs
inte av denna omläggning, utan får fortfarande
betala efter den högre skattesatsen,
alltså 34 öre. Alla andra förbrukare
får köpa oljan i beskattat skick
så att säga, och de betalar 31 öre. Det
innebär att de som tidigare hade möjlighet
till avdrag för sina kostnader,
vilka finansministern uppskattade motsvarar
3 öre, nu har mist denna rätt.

Resultatet av omläggningen blir därför
inte för dessa förbrukare en skattelättnad.
Jag vill på den punkten citera
följande: Finansministern framhöll
att storleken av skatteintäkterna inte
synes i någon väsentlig mån påverkas av
omläggningens genomförande, bortsett
från eventuella bokföringsmässiga förskjutningar
som kan föranledas av det
nya systemet för beskattningsförfarandet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det gläder mig att bevillningsutskottets
ärade ordförande i
sitt sista inlägg visade sig inte våra
främmande för tanken att drivmedelspriserna
borde bedömas också med hänsyn
till deras inverkan på produktionen. Med
den utgångspunkten får man väl ändå
dra slutsatsen att där bensinpriset är
högst blir dess effekt på produktionskostnaderna
större; och är drivmedelspriserna
över huvud taget så pass höga
att de inverkar menligt, så blir effekten
menligast där priserna är högst.

Men sedan gjorde herr Ericsson det
riktiga påpekandet att inte bara lastbilar
utan även ett stort antal bilar av annat
slag rullar på vägarna i våra glesbygder.
.lag vet inte om han tänkte på lyxbilar i
det sammanhanget — jag har inte sett
många sådana hemma i Norrbotten, däremot
vet jag att åtskilliga människor där
uppe med ganska låga inkomster bor så
pass avlägset från sina arbetsställen att

in.

de betraktar bilen som en nödvändighetsartikel;
och även när det gäller den sortens
personbilar måste man nog ta in i
bilden vad bensinpriserna betyder i fråga
om fördyring av produktionen.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När utskottets ärade ordförande
med viss iver försökte bevisa
att det är omöjligt att åstadkomma en
skattedifferentiering sade han någonting
som uppkallade mig, nämligen att
man skulle komma att få gränser med
billig bensin på ena sidan och dyr bensin
på andra sidan. Det är ju sådana
gränser vi har i dag — det för närvarande
gällande priszonsystemet medför
just en sådan frestelse för köparna. Vårt
förslag innebär att man skulle undersöka
möjligheterna att genomföra en skattedifferentiering
för att få ett enhetligt
pris, och såvitt jag förstår måste det leda
till att den frestelsen helt skulle bortfalla.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets ärade
ordförande har vid ett par tillfällen
deklarerat att han är emot specialdestination
av skatter. I detta fall föreligger
emellertid en ren specialdestination, och
såväl bevillningsutskottets majoritet som
departementschefen har som argument
för bibehållande av skattesatserna sagt
att ifrågavarande medel är specialdestinerade
till vägväsendet. Det har vi också
tagit fasta på. Vi säger att vi är måna
om att vägväsendet upprustas. Jag skulle
anta att om bilisterna skulle få välja
mellan å ena sidan en något högre bensinskatt
jämte bättre vägar och å andra
sidan en lägre skatt och sämre möjligheter
att förbättra vägarna, skulle de
kanske välja det förra alternativet. När
vi nu emellertid befinner oss i den situationen
att de medel som inflyter genom
denna specialdestination räcker till för
en upprustning av vägväsendet i den omfattning
som föreslås i propositionen,
är nog de allra flesta bilister emot en

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

högre skatt. Jag har träffat många bilister
ute i landet som inte accepterar de
höjda drivmedelspriserna.

Till denna bild hör också att vi i rådande
konjunkturläge har en sådan brist
på arbetskraft att vi inte kan sätta igång
mera vägbyggande än vad propositionen
föreslår, och den omständigheten har vi
från folkpartiets sida beaktat. Jag konstaterar
ännu en gång att det även med
den sänkning av drivmedelsskatterna
som vi föreslår blir ett överskott för
vägbyggande på 50 miljoner kronor. Med
de medel som redan finns reserverade
är det möjligt att inom de närmaste åren
möta den eventuella ökning av vägbyggandet
som arbetskraftsresurserna medger.
Skulle situationen på arbetsmarknaden
försämras så avsevärt att vi i
mycket stor utsträckning skulle få lov
att använda vägbyggandet som en sysselsättningsfrämjande
faktor, finns det
ju andra medel att tillgripa.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmanen, hade yrkats 1 ro) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o), av
herr Nilsson, Yngve, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Söderquist in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o), av herr
Sundin„ att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av herr
Vigelsbo vid betänkandet avgivna, med 11
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontra -

proposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Yngve Nilssons yrkande.

Herr Sundin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 27, punkten I antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m.
fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
II av herr Vigelsbo.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 49;

Nej — 73.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 27
punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Vigelsbo vid be -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om sänkning av drivmedelsskatterna, m. m.

tänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 52.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagvit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten II framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
John Ericsson in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
27 punkten II, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
John Ericsson m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 76.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Vigelsbo vid
betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 27
punkten III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Vigelsbo vid
betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja - 104;

Nej — 28.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 4 april 1982 fm.

Nr 14

Om upphävande av punktskatter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 28, i anledning av väckta
motioner om upphävande av punktskatter,
rn. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 3, av
herr Stefanson m. fl., och II: 3, av herr
Nordgren m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte företaga
eu skyndsam utredning rörande vilka
punktskatter som borde avskaffas i och
med att omsättningsskatten erhållit sin
nuvarande höjd;

2) de likalydande motionerna 1:456,
av herr Bengtson m. fl., samt II: 551 av
herrar Nordgren och Larsson i Borrby,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta,
att med giltighet från den 1 juli
1962 försäljningsskatt icke skulle utgå
på grammofoner och grammofonverk,
tillbehör därtill samt grammofonskivor
i enlighet med vad i motionerna anförts;

3) motionen 11:440, av fru Sjövall
och herr Gustafsson i Stockholm, vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att olika i
motionen berörda problem i samband
med den svenska hjälpen till utvecklingsländerna
måtte hänvisas till någon
nu sittande utredning, vilken arbetade
med likartade frågeställningar, eller att,
om så ansåges lämpligare, en särskild utredning
måtte tillsättas; samt

4) motionen 11:606, av herr Hansson
i önnarp, vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta avskaffa den särskilda varuskatten
på socker och sirap med giltighet
från den 1 juli 1962.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 3, av
herr Stefanson m. fl., och 11:3, av herr
Nordgren m. fl., om utredning angående
avskaffande av punktskatter,

2) de likalydande motionerna 1:456,
av herr Bengtson m. fl., och II: 551, av
herrar Nordgren och Larsson i Borrby,
om slopande av försäljningsskatten på
grammofonskivor, m. m.,

3) motionen 11:440, av fru Sjövall och
herr Gustafsson i Stockholm, angående
vissa problem i samband med den
svenska hjälpen till utvecklingsländerna,
ävensom

4) motionen 11:606, av herr Hansson
i Önnarp, om avskaffande av den särskilda
varuskatten på socker och sirap,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

I) av herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:3, av herr Stefanson
m. fl., och 11:3, av herr Nordgren
m. fl., och i anledning av de likalydande
motionerna 1:456, av herr
Bengtson in. fl., samt 11:551, av herrar
Nordgren och Larsson i Borrby, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte med beaktande
av vad i motionerna anförts skyndsamt
företaga en utredning rörande vilka
punktskatter, som borde avskaffas, samt
för riksdagen framlägga de förslag utredningen
kunde föranleda;

2) att de likalydande motionerna I:
456, av herr Bengtson m. fl., samt II:
551, av herrar Nordgren och Larsson
i Borrby, måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
under punkten 1) hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

3) att motionen II: 440, av fru Sjövall
och herr Gustafsson i Stockholm, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

4) att riksdagen med bifall till motionen
11:606, av herr Hansson i önnarp,
måtte antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändring i

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om upphävande av punktskatter
förordningen den 25 maj 1941 (nr 251)
om särskild varuskatt;

II) av herrar Hagberg, Söderquist,
Stefanson, Gösta Jacobsson, Nilsson
i Svalöv, Christenson i Malmö, Magnusson
i Borås och Larsson i Umeå, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:3, av herr Stefanson
m. fl., och 11:3, av herr Nordgren
m. fl., samt i anledning av de likaly
dande motionerna 1:456, av herr
Bengtson in. fl., och 11:551, av herrar
Nordgren och Larsson i Borrby, ävensom
motionen 11:606, av herr Hansson
i Önnarp, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av vad i motionerna anförts
skyndsamt företaga en utredning
rörande vilka punktskatter som lämpligen
borde avskaffas samt för riksdagen
framlägga de förslag utredningen föranledde; 2)

att de likalydande motionerna I:
456, av herr Bengtson m. fl., samt II:
551, av herrar Nordgren och Larsson i
Borrby, måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
under punkten 1) hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

3) att motionen 11:440, av fru Sjövall
och herr Gustafsson i Stockholm,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

4) att motionen II: 606, av herr Hansson
i önnarp, måtte i den mån densamma
icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna under punkten
1) hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord rörande reservation nr II till
bevillningsutskottets betänkande nr 28.
Denna reservation är i väsentlig mån av
principiell karaktär. Den gäller den viktiga
frågan om man skall ha kvar ett system
med punktskatter när man har infört
en allmän omsättningsskatt av den

omfattning som vi numera har i vårt
land. Detta betydelsefulla spörsmål är
upptaget i de motioner som ligger till
grund för den av mig nämnda reservationen.

Motionerna liksom reservationen behandlar,
som jag sade, frågan utifrån en
principiell utgångspunkt. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om att 1952
års kommitté för indirekta skatter, som
avgav sitt betänkande 1957, betonade det
angelägna i att den indirekta beskattningen
gjordes likformig. Motionärerna
och även reservanterna har understrukit
detta i sitt allmänna resonemang. Motionärerna
och reservanterna erinrar desslikes
om ett annat uttalande av grundläggande
beskaffenhet som denna kommitté
gjorde, nämligen då den förordade
att en vara i princip icke borde beskattas
högre än en annan, varför särbeskattningen
av de varuslag som drabbas
av försäljningsskatt och varuskatt
borde avvecklas i ett läge med ipförd
allmän indirekt skatt. I detta uttalande
var 1952 års kommitté för indirekt beskattning
enhällig. Nu befinner vi oss i
detta läge sedan 1959, då vi införde omsen,
och efter införandet har denna skatt
som bekant redan höjts.

1952 års kommitté för indirekt beskattning
redovisade en omfattande katalog
över punktskatter på skiftande områden,
punktskatter som enligt kommittén
nu borde avvecklas. Kommittén pekade
på skatten på glass — den har
kammaren sagt sin mening om vid ett
sammanträde för kort tid sedan — och
den pekade på de något kuriösa skatterna
på tandkräm och munvatten, guldsmedsvaror,
grammofonskivor, pälsvaror
och mycket annat. Jag skall inte trötta
kammarens ledamöter med att föredraga
denna katalog, ehuru den i och för
sig är ganska intressant.

Motionärerna och reservanterna anser
att i och med att omsättningsskatten inte
bara införts utan även väsentligt höjts -—
den har som bekant höjts med 50 procent
— så är skälen för att slopa punktskatterna
nu tungt vägande. Motionärerna
anser därför att en omprövning bör
företagas beträffande området för punkt -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

skatter. I första hand bör de punktskatter
slopas som kommittén för den indirekta
beskattningen tagit med i den katalog
som jag redan har omnämnt.

Bevillningsutskottets majoritet vill inte
vara med om en sådan avveckling nu.
Man gör den traditionella hänvisningen
till allmänna skatteberedningen, och
ingalunda vill jag bestrida, att detta ämnesområde
faller inom ramen för allmänna
skatteberedningens verksamhet
— den har ju enligt sina direktiv att
överse bl. a. det nuvarande systemet med
indirekta skatter — men man kan fråga
sig om inte den speciella sektor av
vår indirekta beskattning, som vi just
nu sysslar med, är av så stor betydelse,
att den rimligen borde kunna brytas ut
och bli föremål för en särskild utredning.
Som var och en här i kammaren
förstår kan för övrigt allmänna skatteberedningen
inte väntas bli färdig ännu
på åtskilliga år.

Ytterligare ett skäl för majoriteten att
säga nej — också det skälet är av traditionell
karaktär — är det inkomstbortfall
för staten som ett bifall till
motionerna skulle medföra. Utskottet
har kommit fram till siffran 340 miljoner
kronor. Det framgår inte av utskottets
skrivning var denna siffra har hämtats,
men jag har undersökt saken närmare
och funnit, att den avser intäkterna
för budgetåret 1960/61 under en
rubrik som förekommer i statsverkspropositionen
och som lyder »Särskilda varuskatter».
Siffran är i och för sig riktig,
men jag vill påpeka, att motionerna
och reservationen inte går ut på ett
avskaffande av samtliga dessa punktskatter,
utan i motionerna liksom i reservationen
görs en hemställan till Konungen
om utredning rörande vilka punktskatter
som lämpligen bör avskaffas samt begärs
att för riksdagen framlägges de förslag,
utredningen föranleder. Det är detta
saken gäller och ingenting annat, alltså
en utredning om vilka punktskatter
som bör avskaffas.

Till slut, herr talman, vill jag säga ytterligare
ett par ord om vårt system med
punktskatter. De har många gånger kommit
till — jag tror nästan jag vågar säga

Om upphävande av punktskatter
så — på en sinkadus. Regeringen har
plötsligt i en statsfinansiellt besvärlig
situation behövt pengar och har då gjort
som man gör enligt ett känt kokboksrecept,
nämligen »man tar vad man har».
Den har klämt till med en punktskatt
här, eu annan där utan närmare sammanhang
dem emellan. Så har vi fått
detta system med ofta besynnerliga
punktskatter, ett system som närmast
har karaktären av ett lapptäcke. En sådan
ordning kan, anser vi, inte i något
hänseende vara tillfredsställande. Vi anser
det inte vara rimligt att på punktvis
och mer eller mindre godtyckligt utvalda
områden utöver den allmänna omsättningsskatten
ha en extra belastning, som
dels är ägnad att förrycka det fria konsumtionsvalet,
dels åstadkommer ett
extra administrativt besvär för såväl
de skattskyldiga som beskattnings- och
uppbördsmyndigheterna och som också
i övrigt har åtskilliga andra olägenheter.

Vi anser, att i den situation vi nu befinner
oss, borde tiden vara inne att
göra en utredning om huruvida det verkligen
är någon mening med att ha detta
skattesystem kvar, som ju fungerat ytterligt
ojämnt, som naturligtvis innebär
stora orättvisor i många sammanhang
och som därför strider mot principen
om jämlikhet och rättvisa vid beskattningen.

Jag nämnde för ett ögonblick sedan
att utskottets majoritet har avvisat detta
förslag med hänvisning till den allmänna
skatteberedningen. Jag vill bara till
slut ytterligare understryka vad jag tidigare
sade, nämligen att den allmänna
skatteberedningen har till uppgift att
göra en översyn av hela vårt skattesystem
och att det därför kan ifrågasättas
när den skall bli färdig. Vi reservanter
anser att skäl kan föreligga att bryta
ut detta komplex och göra det till
föremål för en särskild utredning. Naturligtvis
förutsätter vi att denna särskilda
kommitté, om den nu kommer till
stånd, i sitt arbete håller nödig kontakt
med den stora utredningen. Det är ett
ganska självklart påpekande.

Ja, herr talman, med dessa ord hem -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om upphävande av punktskatter
ställer jag om bifall till reservation nr
II, knuten till bevillningsutskottets betänkande
nr 28.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag har i denna kammare
väckt en motion i detta ärende,
nr 3, och en likalydande motion i andra
kammaren, nr 3, har väckts av herr
Nordgren. Jag vill säga några ord om
dem.

Herr Hagberg har alldeles nyss talat
om 1952 års kommitté för indirekta skatter,
som avgav sitt betänkande år 1957.
Denna kommitté behandlade dessa frågor
närmast ur teknisk synpunkt och
vägde därvid mot varandra olika alternativ
för beskattningens utformning.
Kommittén gjorde då, som herr Hagberg
också har refererat, ett mycket viktigt
principuttalande. Den betonade angelägenheten
av att den indirekta beskattningen
gjordes likformig. Fn vara borde
således inte beskattas högre än en
annan, om inte särskilda motiv för högre
beskattning förelåg.

Man kan konstatera, tycker jag, att
den nuvarande punktbeskattningen inte
alls följer de av kommittén uttalade principerna.
Den indirekta beskattningen är
inte likformigt utformad. Den drabbar
en del varuslag och en del branscher
väsentligt hårdare än andra, och det gör
den — efter vad jag kan förstå — utan
någon rimlig anledning. Den hindrar
därigenom det fria konsumtionsvalet.
Med skattesatserna kan man påverka allmänhetens
köpvanor, och branschernas
konkurrensmöjligheter blir snedvridna.
Vissa branscher diskrimineras genom
den indirekta beskattningen. Det kan
vara befogat med punktskatter på somliga
områden — det är väl ingen i denna
kammare som ifrågasätter det befogade
i att det finns en punktskatt på
t. ex. sprit — men för flertalet av de
punktbeskattade branscherna kan man
inte förstå motiven. Jag vill ta några
exempel för att belysa detta.

Varför skall grammofoner och grammofonskivor
vara hårdare beskattade än
radioapparater och TV-apparater?

Grammofonerna och grammofonskivorna
är i viss män kulturfrämjande. De används
för språkstudier, de används av
musikälskare, och de utgör för många
en värdefull hobby som ger en rikare
fritid. Varför skall de vara hårdare beskattade
än t. ex. ljudband, litteratur
och andra medel som verkar i samma
riktning?

Varför skall, om jag tar ett annat område,
guldsmedsvaror av ädla metaller,
av guld och silver, vara hårdare beskattade
än liknande varor av annat material?
De senare varorna är många gånger
lika kostsamma som de äkta varorna
och ofta mera lyxbetonade än dessa.
Det är inte att främja kvalitetsbegreppet
och kvalitetskänslan att belägga denna
del av en bransch med en punktbeskattning.

När det gäller guldsmedsvaruskatterna
vill jag också framhålla att det utövas
en rätt betydande konstnärlig verksamhet
i de branscher som arbetar med guld
och silver som material. Vi har t. ex. i
detta land många skickliga silversmeder
som på grund av att de använder silver
som material får sina alster belagda med
en hög indirekt skatt ovanpå den färdiga
varans pris. Dessa konstprodukter
beskattas alltså hårdare än konstnärliga
alster av annat material, även fast materialets
värde i sig självt utgör en mindre
del av värdet på den färdiga produkten.
Det är arbetsinsatsen och det konstnärliga
skapandet som i första hand är
avgörande för detta värde. Denna arbetsinsats,
detta konstnärliga skapande är
belagt med en punktskatt på 25 %.

Punktbeskattningen innebär inte bara,
som jag redan har sagt, en diskriminering
av många branscher i konkurrenshänseende,
den innebär dessutom
ett betydande merarbete för företagarna,
speciellt i de branscher där skatterna
tas ut i detaljistledet. De har två
skatter att handha, dels omsättningsskatten,
dels punktskatten. Skatterna tas ut
vid olika terminer, och de kräver två
olika redovisningssystem med ett omfattande
merarbete för företagarna, ett
merarbete som består i varulagerbokföring
och daglig registrering av sålda va -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

ror. Uppbörden av två olika skatter innebär
betydande kostnader såväl för
den enskilde som för de myndigheter
som handhar detta. Härtill kommer att
dessa skatter icke i någon väsentlig grad
bidrar till att förstärka statskassan.

Man skulle också kunna fråga sig varför
socker och sirap — konsumtionsartiklar
som är av särskild betydelse för
de stora familjerna — skall vara föremål
för en speciell beskattning i våra
dagar, men det området kommer säkerligen
andra talare att beröra.

Jag yrkar med det sagda, herr talman,
bifall till den av herr Hagberg m. fl. avgivna,
med II betecknade reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det stöter på mycket
stora svårigheter att utforma punktbeskattningen
så att man kan få ett någorlunda
tillfredsställande system. Det
blir alltid en del gränsdragningssvårigheter,
och över huvud taget är det inte
lätt att få en skatt som är riktigt motiverad
när den utformas som punktskatt.
Detta gäller inte skatt på sprit
och tobak och vissa andra klart avgränsade
varugrupper, men i övrigt är det
inte lätt att få punktskatterna något så
när rättvisa.

Bevillningsutskottet har i samma betänkande
sammanfört de olika yrkandena
om avskaffande av punktskatter. Det
kan diskuteras, om man skall sammanföra
skatterna på detta sätt, ty de har
införts med ganska olika motiveringar
och väl i många fall förenats med någon
antydan om att de vid lämpligt tillfälle
skall avskaffas, såsom herr Hagberg tidigare
antytt.

Det är särskilt en punkt jag vill beröra.
Det gäller musikens område, närmare
bestämt grammofonskivorna. Det
är glädjande att konstatera att intresset
för musiken ökat i vårt land, både då
det gäller undervisning i utövandet av
musik och då det gäller att lyssna på
musik.

1 ett annat utlåtande, som behandlas
i dag, allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 16, har denna fråga tagits

Om upphävande av punktskatter
upp. Eftersom detta utlåtande är enhälligt,
blir det sannolikt antaget. Jag vill
bara citera något av vad som står där
om musikintresset. Beredningsutskottet
skriver: »Utskottet hyser för egen del
den meningen att ökade möjligheter för
vårt folk att få höra god, levande musik
i olika former är ett betydelsefullt led
i den fostran till bättre förståelse för
musikaliska värden som väl alla finner
önskvärd. Det är också angeläget att de
som redan har vilja och förmåga att tillgodogöra
sig sådan musik får tillfälle
härtill. Såvitt utskottet kunnat bedöma
har utvecklingen efter det musikutredningen
avgivit sitt betänkande accentuerat
behovet av åtgärder för att tillgodose
dessa ändamål. Ett starkt ökat musikintresse
har kunnat iakttagas, bl. a. inom
folkbildningsorganisationerna.»

Detta vittnar om intresse för musik,
men det kan kanske anmärkas att det
står »levande musik» i detta utlåtande.
Det måste dock observeras att det finns
många människor som inte har möjlighet
att ta del av de större musikaliska
verken på någon annan väg än via tekniska
hjälpmedel såsom grammofonskivan.
Vi kan inte hålla större orkestrar
ute på hela den svenska landsbygden
och i de mindre städerna, utan det blir
de större platserna som blir reserverade
för sådan musik. Skall någon på annan
plats lyssna till större musikaliska verk
måste han använda grammofonskivor.

Därtill kommer att en av de stora orsakerna
till det stegrade musikintresset
är kanske just att musiken blivit tillgänglig
via grammofonen. Grammofonskivan
har blivit ett medel som gett envar
möjlighet att få del av samtidens
främsta musikprestationer. Grammofonskivor
används också i andra sammanhang.
De har fått sin givna plats bland
studiematerialet i skolorna vid sidan
av musikinstrument, sångböcker och noter,
och det finns i biblioteken rätt avsevärda
arkiv, som sätter folk i stånd
att låna skivor för att få del av musiken.
Grammofonskivan är alltså ett nästan
nödvändigt hjälpmedel för musikundervisningen,
för folkbildningen och
för kulturarbetet i vid bemärkelse.

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om upphävande av punktskatter

Grammofonskivorna kan knappast
jämställas med en del andra varor som
beläggs med lyxskatt, ty de är ett medel
för att ge människorna möjlighet att
ta del av musiken på ett enkelt och billigt
sätt.

Det är rätt besynnerligt att musiken i
andra former inte är beskattad. Vi har
t. ex. ljudband, TV, och radioapparater.
De är inte beskattade, men musiken via
grammofonskivan är beskattad. På liknande
sätt förhåller det sig med annan
litterär och konstnärlig produktion. Den
är inte heller beskattad, men i detta fall
lägger man på en avsevärd skatt. Det
finns vissa andra områden som man kan
hänvisa till med en undran varför de
inte är belagda med skatt. Jag tar t. ex.
veckotidningsförsäljningen, som enligt
en uppgift går till ca 240 miljoner kronor
om året men som är obeskattad,
medan däremot grammofonmusiken beskattas.

Jag skall ge ett exempel på vilken
skatt man får betala på grammofonskivor.
Som ett konkret fall tar jag Brahms
violinkonsert, inspelad av Isaac Stern
och Royal Philharmonic Orchestra. Den
köper en person nu i en musikhandel
för 16 kronor, och han betalar ytterligare
ungefär en krona i omsättningsskatt.
För denna grammofonskiva, som
jag vill beteckna som ett klassiskt mästerverk,
får han betala närmare 25 procent
i skatt, det är alltså närmare 25
procent i skatt på klassisk musik. Kan
man anse att detta vittnar om verkligt
intresse för musiken? Ytterligare kan
tilläggas att detta är ett riktpris på skivan.
Den säljs för lägre pris ibland, och
då blir skatten procentuellt sett ännu
högre. Om någon vill realisera grammofonskivor
får han det besvärligt, eftersom
skatten är en styckeskatt och fortfarande
utgår med tre kronor för varje
skiva. Man kan inte gärna påstå att det
är tecken på musikvänlighet att beskatta
grammofonskivor på ett sådant sätt.
Melodiradion är inte beskattad, och man
kan inte påstå att kvaliteten är hög på
det området. På böcker utgår det omsättningsskatt,
men i övrigt är de inte
beskattade. Det är inte bara lyxskatten

som läggs på priset på grammofonskivor,
utan omsättningsskatten läggs på
dessutom, och då kommer man upp till
de siffror jag nämnde.

När det skall göras inspelning av större
musikaliska verk är grammofonbolagen
ganska rädda för att göra investeringar.
Man vågar sig inte på det, ty
när skatten är så hög blir det givetvis
svårt att sälja klassisk musik. Man hindrar
alltså försäljningen av klassisk musik
genom att lägga skatt på det tekniska
hjälpmedel som grammofonskivan
är.

Herr talman! Det har också tillkommit
ännu en sak som gör att den klassiska
musiken har det besvärligt, nämligen
televisionens framryckning. Tendensen
märktes redan då radion började
förmedla musik, men TV har gjort det
mycket svårt. Skulle grammofonbolagen
i dag endast ta hänsyn till ekonomiska
faktorer så skulle de inte tillhandahålla
någon som helst klassisk musik. Men
de kan göra det därför att de kan sälja
en del lättare saker. Den klassiska musiken
skulle emellertid försvinna från
marknaden, om de skulle räkna endast
med ekonomiska faktorer.

Bevillningsutskottet har sagt att utskottet
inte finner att vad som anförts i
motionerna är av sådan angelägenhetsgrad,
att man vill ta upp denna fråga för
sig. Det kan ju råda delade meningar om
angelägenhetsgraden av att uppmuntra
musikintresset i vårt land. Men i andra
sammanhang har det framhållits så
bestämt att man är så musikintresserad,
och i samband med den motion som beredningsutskottet
nu tillstyrker har det
i tidningspressen betecknats som mycket
föredömligt att man är så intresserad
av musiken. Men det är man inte i
detta sammanhang. Jag är givetvis beredd
att stödja beredningsutskottets utlåtande
och alla åtgärder som kan vidtas
för att främja möjligheterna att utöva
musik i vårt land. Jag hoppas att
de rätt sorgliga förhållanden som råder
nu på detta område kommer att
förbättras, men jag vill också sluta detta
anförande med att understryka att
man i varje fall bör ge människor, som

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

inte kan komma till platser där de kan
lyssna på musik direkt, tillgång till
den genom det hjälpmedel som grammofonskivan
utgör. Detta har anförts i
reservation nr I.

Det finns ytterligare en punkt att
nämna, skatten på socker och sirap,
men denna fråga kommer att diskuteras
i annat sammanhang, och därför
skall jag inte syssla med den nu. Jag
yrkar bifall till reservationen nr I av
herrar Gustaf Elofsson och Vigelsbo.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När man införde de
olika punktskatterna i vårt land fanns
det ingen allmän varubeskattning. Sedan
har man ju infört en sådan, och då kan
man fråga sig om det är riktigt att bibehålla
punktbeskattningen.

Jag vill gärna medgiva att det måste
finnas punktskatter på vissa varuslag,
men när det gäller en hel del varor som
redan är underkastade den allmänna
varuskatten behöver man inte därutöver
ta ut någon extra skatt. Vi vet att det i
denna kammare har förts stora diskussioner
nästan varje år om att de viktigaste
livsmedlen inte bör punktbeskattas.
I år har ju kammaren gått med
på att avskaffa skatten på ett livsmedel,
nämligen glass. Vi har dock fortfarande
punktbeskattning kvar på vissa livsmedel,
nämligen socker och sirap. Man
kan ifrågasätta om det är av nöden påkallat
att behålla denna beskattning.

Att vi två centerpartister inte har
kunnat enas med övriga reservanter beror
inte på att vi inte i stort gillar den
gemensamma reservationen. Vi kunde
dock inte gå med på att frågan om avskaffande
av socker- och sirapsskatten
först skulle utredas. Vi anser att frågan
inte behöver utredas och att skatten kan
avskaffas omedelbart. Om man företalen
översyn av hela punktskattesystemet
kommer en sådan enligt min mening att
onödigt dra ut på tiden. Vi har således
avsett med vår reservation att man borde
kunna bifalla förslaget om att avskaffa
ifrågavarande skatt på socker och

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 11

Om upphävande av punktskatter
sirap utan att först avvakta en särskild
utredning.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den med I betecknade
reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara ägna några
ord åt den motion som gäller skatten
på socker. Nog vet jag att staten alltid
behöver pengar och därför söker efter
skatteobjekt. Jag föreställer mig dock
att när man för fyra år sedan behövde
pengar till försvarsplanen Adam, så måste
man tyvärr tillgripa så drastiska åtgärder
att man även införde punktskatt
på en sådan oumbärlig vara som socker.
Detta är ju ett så viktigt livsmedel i
alla familjer att kan vi undvika en
punktskatt, som eljest inte användes för
sådana kategorier av varor, så bör vi
givetvis göra det. En vara som socker
bör väl stå i förtur för en eventuell skatteavveckling
eller skattelindring.

Nu förefaller det knappast som om utskottsmajoriteten
ansåg att socker och
sirap utgör oumbärliga varor. Jag dömer
av utskottets skrivning. Man skriver
nämligen på ett ställe följande: »Liksom
beträffande skatten på grammofonvaror
anser utskottet, att frågan om ett
avskaffande av den särskilda varuskatten
på socker och sirap . . .» etc. Måhända
kan man ibland göra en viss sammankoppling
av en del grammofonschlagers
med sirap, och visst kan knattret
från jazzbanden låta som ett bombardemang
med sockerbitar i en mässingskastrull.
Visst kan sådana jämförelser
göras, och jag skall inte ifrågasätta jazzspisarnas
behov av dagligt bröd. Jag har
själv ett par pojkar i den åldern, då
man är mycket jazzintresserad. Jag
tycker emellertid ändå, herr talman,
att vi bör försöka se den skillnad som
verkligen föreligger. Socker och sirap
är dock oumbärliga varor.

Sockernäringen kämpar ju för övrigt
med stora svårigheter. Det kan som exempel
omtalas att den för odling tecknade
arealen i år av tidningsrapporter

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om upphävande av punktskatter
att döma gått ned med 4 000 hektar jämfört
med fjolårets areal.

Jag vill till sist, herr talman, framhålla
att det säkert är mycket välbetänkt
om riksdagen vill ta steget att undanröja
den skatt det här gäller, till
gagn för både producenter och konsumenter.
Jag ber därför att med det anförda
få yrka bifall till den av herrar
Gustaf Elofsson och Vigelsbo avgivna reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det har ju sötats och
sockrats av de föregående talarna här
i debatten. Jag vill gärna vitsorda att det
går att åberopa mycket goda skäl för att
avskaffa punktskatter, det må gälla socker
och sirap, och det må gälla grammofonskivor,
och detta med tanke på
att konkurrensförhållandena kan snedvridas.
Med alla dessa goda argument
går det att bygga upp en slutledning
som för fram till att det vore radikalt
och riktigt att slopa denna extra beskattning.
Rent personligen tror jag att den
kommande trenden i vår skattelagstiftning
kommer att ta hänsyn till sådana
här förhållanden; i varje fall är det
önskvärt om vi kunde göra det och om
vi kunde koncentrera vår skattelagstiftning
på att ta ut skatt på ett mindre antal
områden. Det blir därvid bättre
överblick, men då förutsattes naturligtvis
att man får ta ut så mycket större
belopp på de områden som blir föremål
för beskattning.

Det är klart att efter införandet av
den allmänna varuskatten, som redan nu
ger betydande belopp, framstår dessa
särskilda punktskatter såsom icke lämpliga.
Å andra sidan kan vi inte tänka
oss att ta bort all punktbeskattning.
Även om jag för dagen inte är överens
med herr Bengtson när det gäller skatten
på grammofonskivor, litar jag på att
herr Bengtson kommer att fasthålla vid
punktskatterna när det gäller sprit och
tobak. T detta fall har vi samma uppfattning.
Det går alltså inte att generalisera
och säga att vi skall sopa bort allt
detta. Men jag har ingenting att invän -

da mot att man kritiserar denna tingens
ordning på dessa speciellt antydda områden.

I detta sammanhang har väckts en
motion som har ett mera långtgående
syftemål. Man vill ha en undersökning
om vilka åtgärder som skulle företas
för att öka handelsutbytet med underutvecklade
länder. Jag tycker att tankegångarna
i denna motion är värda allt
beaktande, men jag tror inte att den
metod som motionärerna rekommenderat
leder fram till det mål man eftersträvar.
Utskottet har därför inte tillstyrkt
bifall till motionen utan hänvisar
till de utredningar som redan nu är
i gång på det internationella planet.

Jag sade tidigare att det går att motivera
dessa motionsyrkanden i allmänhet.
Men det gladde mig att herr Hagberg
i Malmö inte ställde ett yrkande
som innebar att dessa skatter skulle slopas
utan vidare, utan reservanterna har
ju i reservation nr II yrkat att det skulle
bli en utredning. Utskottets majoritet
säger att dessa frågor redan är under
utredning — genom allmänna skatteberedningen.
Reservanterna säger: Det går
för sakta, låt oss nu göra detta som ett
detaljarbete inom eu annan kommitté,
ty allmänna skatteberedningen kommer
att dröja för länge med sitt slutresultat.

Jag tycker att om man skall överväga
att avskaffa dessa extra punktskatter,
bör den avvägningen ske i det större
sammanhang i vilket allmänna skatteberedningen
måste se hela beskattningsfrågan.
Därför bör man vänta med att
göra specialutredningar beträffande detaljerna.
Jag tycker att utskottet där har
motiverat sin ståndpunkt på ett sådant
sätt, att jag vågar rekommendera kammaren
att bifalla utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av vad under
överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt beträffande
punkterna 1—3 av utskottets
i förevarande betänkande gjorda hem -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

ställan samt därefter särskilt angående
punkten 4.

I fråga om punkterna 1—3, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i de vid betänkandet
avgivna reservationerna I
och II i motsvarande delar.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
28 punkterna 1—3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i de vid betänkandet avgivna
reservationerna I och II i motsvarande
delar.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 67.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 4
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr

Om restitution av fordonsskatt för bussar
Gustaf Elofsson och herr Vigelsbo vid
betänkandet avgivna reservationen i förevarande
del; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
28 punkten 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Elofsson
och herr Vigelsbo vid betänkandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Ilerr förste
vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Elofsson, Gustaf,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 21.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om restitution av fordonsskatt för bussar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, i anledning av väckta
motioner om restitution av fordonsskatt
för bussar, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

100

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om restitution av fordonsskatt för bussar

1) de likalydande motionerna 1:149,
av herr Axel Johannes Andersson m. fl.,
och II: 195, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
som ett provisorium i avvaktan på pågående
utredningsarbete, måtte besluta,
att till stöd för busstrafiken på landsbygden
restitution skulle ske av hälften
av erlagd fordonsskatt i enlighet med
av 1953 års trafikutredning den 22 februari
1960 framlagt förslag, med de ändringar
som i motionerna angivits, aft
tillämpas från och med 1961 års fordonsskatt; 2)

de likalydande motionerna 1:305,
av herrar Ringaby och Isacson, samt II:
377, av herr Hedin m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsamma åtgärder
i syfte att åstadkomma en sådan utformning
av begreppet tjänstevikt i
vägtrafikförordningen, att detsamma
icke inkluderade emballagctankar, djurburar
och liknande monterings- och demonteringsbara
anordningar till lastbilar;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:473,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:547,
av herr Nordgren, vari föreslagits, att
riksdagen skulle med verkan från och
med den 1 januari 1963 besluta sänka
de för bussar utgående fordonsskatterna
med 40 procent.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 149,
av herr Axel Johannes Andersson in. fl.,
och II: 195, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., om restitution av fordonsskatt för
bussar,

2) de likalydande motionerna 1:473,
av herr Sveningsson m. fl., och 11:547,
av herr Nordgren, om sänkning av fordonsskatten
för bussar, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:305,
av herrar Ringaby och Isacson, samt II:
377, av herr Hedin m. fl., angående begreppet
tjänstevikt i vägtrafikförordningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Söderquist, Gösta Jacobsson,
Billman, Gustafson i Göteborg, Christenson
i Malmö, Magnusson i Borås och
Darlin, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:149 och II: 195
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t att — i
enlighet med i motionerna angivna
grunder — förordna om restitution för
år 1961 av hälften av erlagd fordonsskatt
för bussar;

2) att riksdagen måtte anse de likalydande
motionerna 1:473 och 11:547 besvarade
med vad reservanterna hemställt;
samt

3) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:305 och
11:377 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsamma åtgärder i syfte
att åstadkomma en sådan utformning
av begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen,
att densamma icke inkluderade
emballagetankar, djurburar och
liknande inoterings- och demonteringsbara
anordningar till lastbilar.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 29 rör angelägenheter som
knappast kan anses ha nyhetens behag
för kammarens ledamöter. Det gäller de
svåra förhållanden under vilka bussnäringen
har att leva här i landet. I
många herrans år har vi i motioner påpekat
dessa förhållanden. Denna aktivitet
gav faktiskt, hur otroligt det än kan
förefalla, så småningom ett resultat.
Riksdagen beslöt att på visst sätt lätta
trycket på denna näring, och för detta
ändamål ställdes till förfogande ett belopp
av två miljoner kronor. Sedermera
har man kommit tillbaka, och i år föreslår
Kungl. Maj:t ett oförändrat belopp
av två miljoner kronor till understöd åt
bussnäringen. Denna bidragsverksamhet
sker emllertid individuellt efter behovsprövning.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

101

Om restitution av fordonsskatt för bussar

Om man ser på den undersökning som
gjorts rörande den ekonomiska situationen
för dessa företag finner man, måhända
till sin överraskning, att drygt
300 bussföretag har fått ansökningar om
bidrag tillstyrkta och senare även beviljade
av statens biltrafiknämnd. Detta
innebär att 60 procent av samtliga enskilda
busslinjeföretag fått bidrag. Av
de återstående företagen har en del inte
karaktär av landsbygdsföretag och har
därför inte kunnat komma i fråga för
bidrag, andra har, trots att de varit
berättigade till bidrag, inte sökt sådana,
och det kan bero antingen på att de
inte haft tillräcklig kännedom om bidragsmöjligheterna
eller på att ansökningsförfarandet
varit så komplicerat,
att de ryggat för de svårigheter som det
i sig inkluderar.

Ett system med behovsprövning och ett
individuellt förfarande synes mig rätt
orimligt, i varje fall föga rationellt, när
praktiskt taget hela näringen, enligt vad
ojäviga undersökningar ger vid handen,
befinner sig i den situation jag här tecknat.
Vi menar, att ett generellt understöd
vore vida att föredraga framför
denna individuella prövning.

Vi har därför på basis av de väckta
motionerna föreslagit ett system med restitution
efter vissa linjer av den fordonsskatt,
som träffar dessa företag.

Eftersom den sittande trafikutredningen
väl så småningom kommer med ett
förslag till mera långsiktiga åtgärder på
trafikförsörjningens område, skall vårt
förslag fattas såsom ett provisorium i
avvaktan på en mera permanent och
tillfredsställande ordning. Vi föreslår i
reservationen att riksdagen skall bifalla
motionerna, vilket betyder förordnande
om restitution för år 1961 av hälften av
erlagd fordonsskatt för bussar. Detta innebär
alltså ett generellt förfarande i
stället för ett individuellt förfarande,
som naturligtvis leder till en viss orättvisa
genom att många som inte känner
till bestämmelserna och inte kan överskåda
bestämmelsernas innehåll avhåller
sig ifrån att ansöka om dessa bidrag.

Vi gör i reservationen ytterligare en
hemställan, och den gäller tjänstevikts -

beräkningen. Vi föreslår en sådan utformning
av begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen
att densamma icke
inkluderar emballagetankar, djurburar
och liknande monterings- och demonteringsbara
anordningar till lastbilar. Vi
vet alla hurusom en sådan omvandling
av bilarna i mycket stor utsträckning
numera äger rum och har blivit ett viktigt
led i transportapparaten.

Det är betydande ekonomiska frågor
för bussägarna, som vi här behandlar.
Man kan naturligtvis säga, att de dock
får två miljoner kronor om året för att
hålla det hela flytande. Det är ganska
riktigt, men jag vill erinra kammarens
ledamöter om att samtidigt som de har
fått dessa två miljoner har man lagt
på dem bördor på mer än sex miljoner
kronor. Den allmänna varuskatten ökar
nämligen bussföretagens kostnader med
mer än tre miljoner, och vidare har
riksdagen höjt drivmedelsbeskattningen,
vilket för bussägarnas del innebär en
ökad kostnad av några miljoner. Nettot
blir alltså ur bussföretagarnas synpunkt
inte särskilt tillfredsställande. Man hade
i deras fackliga medlemsblad för
några månader sedan en ledare i denna
angelägenhet, som man rubricerade på
följande sätt: »Två miljoner hit och sex
miljoner dit.» Man har gett dem två miljoner
för att klara sig och beskattar dem
med ytterligare sex miljoner, menar ledareförfattaren.
Det är måhända inte
så svårt att förstå den reaktion, som
har vuxit upp bland dessa människor.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
alltså att få hemställa om bifall till den
reservation som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 29.

I detta anförande instämde herr Södcrquist
(fp).

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Reservanterna yrkar
bl. a. bifall till ett motionspar 1:305
och II: 377, och jag skall bara ta kammarens
tid i anspråk ett par minuter för
att närmare redogöra för innehållet i
motion I: 305, som är väckt av mig och
herr Isacson.

102 Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om restitution av fordonsskatt för bussar

Den syftar helt enkelt till att försöka
få en ändring i begreppet tjänstevikt för
lastbilar i vägtrafikförordningen. Som
förordningen nu är utformad har den
faktiskt medfört ett skatteproblem av
mycket starkt progressiv art för lastbilsägarna,
och det blir en skattesats som
många gånger är helt orimlig och inte
överensstämmer med lastbilens verkliga
vikt.

Jag skall ge ett exempel på hur den
progressiva skalan kan verka när det
gäller lastbilar. På en lastbil som väger
3 000 kilo utgår en skatt på 887 kronor
t—• det är alltså både grundskatten och
tilläggsskatten. Sedan blir det en skatt
av 64 kronor för varje hundratal kilo
lastbilen väger över 3 ton ända upp till
7 ton. När lastbilen kommer upp till 7
tons vikt blir skatten 120 kronor på
varje hundratal kilo som överstiger denna
gräns. Det betyder alltså att det blir
en orimlig inverkan när en lastbilsägare
skaffar sig en utrustningsdetalj till
lastbilar med olika tjänstevikt.

Låt mig som exempel ta en lastkran av
den typ som numera finns på praktiskt
taget alla lastbilar. Den väger ungefär
500 kilo. Sätter man en sådan kran på en
lastbil som väger 6,5 ton, blir skatten
på kranen 320 kronor. Men om lastbilen
skulle ha vägt 500 kilo mera, blir
skatten på precis samma kran 600 kronor
om året. Vi måste då också komma
ihåg att denna utrustningsdetalj reducerar
lastförmågan med samma antal kilo
som den själv väger. Åkeriägaren får
alltså åka med mindre last på grund av
denna anordning. Dessa lastkranar beskattas
alltså mycket olika när de sätts
på olika lastbilar.

Kring tjiinstevikten, som den är utformad
i vägtrafikförordningen, råder
en stor oklarhet. Man menar med tjänstevikt
bilens vikt plus alla detaljer som
hör till den, och den har utformats så
i vägtrafikförordningen, att man menar
»tyngsta till fordonet hörande karosseri».
Denna formulering har skapat mycken
begreppsförvirring och en del rättsfall
av oklar natur. Jag skall här ge
ett exempel på bur denna beskattning
verkar.

En åkeriägare, som bar tio lastbilar
i rörelsen, anskaffar en tankanordning
till sina bilar. Av rationella skäl gör
han anordningen sådan att den passar
till samtliga tio lastbilar. Om han nu
använder denna tank en enda gång om
året på samtliga lastbilar, skall de enligt
vägtrafikförordningen upp i den
tjänstevikt som motsvarar deras vikt
med denna tankanordning. Det betyder
alltså att den bär åkeriidkaren får betala
den högre skatten för samtliga tio
lastbilar därför att han har en enda
tank som passar till alla bilarna. Det
kan bli en skatteskärpning på cirka
12 000 kronor om året bara för en enda
sådan tankanordning. Sedan är det också
en del åkeriidkare som har åtalats
därför att de på grund av okunnighet
inte bar låtit registrera upp lastbilarna
i den tyngre tjänstevikten när de haft
en sådan tankanordning påkopplad en
enda gång under hela året.

Utskottsmajoriteten kryper fortfarande
bakom 1953 års trafikutredning i den
bär frågan. Så gjorde man också 1959,
1960 och 1961. Nu har utredningen levererat
ett delbetänkande år 1960, men
den tiger still om det problem jag här
bär berört. Det borde väl inte vara alldeles
omöjligt att låta vederbörande departement
se på den här detaljen och
försöka få en rimligare och rättvisare
utformning av vägtrafikförordningen. Vi
kan ju inte bara låta åren gå medan
den förpuppade 1953 års trafikutredning
sover sin törnrosasömn och väntar på
den prinskyss som skall väcka den till
liv.

Herr WIRMARK (s):

De motionsyrkanden som vi i dag behandlar
är gamla bekanta som ånyo kommit
upp i den här kammaren. Frågan om
skattelättnader för bussar och frågan om
ändrade regler rörande tjänstevikt och
beskattning för lastbilar har behandlats
vid ett flertal tillfällen under de senaste
årens riksdagar.

I motionerna 149 i denna kammare och
195 i andra kammaren yrkas på att riksdagen
som en provisorisk stödåtgärd för

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

103

busstrafiken på landsbygden måtte besluta
om restitution av hälften av erlagd
fordonsskatt från och med år 1961. I
motionsparet 473 i denna kammare och
547 i andra kammaren yrkar motionärerna
på en sänkning av fordonsskatten för
bussar med 40 procent från och med
den 1 januari 1963. De yrkanden som
har framförts har motiverats med att
erfarenheten har visat, att de anslagna
beloppen för behovsprövade bidrag icke
varit tillräckliga att täcka det erforderliga
bidragsbehovet. Motionärerna säger
också, att ett generellt verkande bidragssystem
av olika skäl är att föredraga
framför ett system med hehovsprövning.

1953 års trafikutredning uttalade i en
framställning till chefen för kommunikationsdepartementet
år 1960, att stödåtgärder
från det allmännas sida var
nödvändiga för att en tillfredsställande
trafikförsörjning skulle kunna upprätthållas,
då åtskilliga av bussföretagen på
landsbygden befann sig i en brydsam
ekonomisk situation. Vid fjolårets riksdag
beslutades också om stödåtgärder för
landsbygdens linjetrafik, men man gick
därvid icke på linjen om restitution av
halva fordonsskatten, utan man följde
kommunikationsministerns förslag i proposition
nr 98, att bidragen borde utgå
efter en individuell prövning av behovet
och den ekonomiska bärigheten av linjetrafiken.
Bidraget maximerades i princip
till två kronor per vagnmil. I årets
statsverksproposition har för kommande
budgetår föreslagits ett anslag om två
miljoner kronor för detta ändamål eller
samma summa som anvisades förra året.

Av det undersökningsmaterial som
trafikutredningen framlagt framgår, att
minst hälften av alla bussföretag på
landsbygden kan betraktas som vinstgivande.
Utskottet anser därför inte att
det kan vara lämpligt att införa en generellt
verkande stödform. Skulle riksdagen
gå med på förslaget om restitution
av hälften av erlagd fordonsskatt för
bussar i landsbygdstrafik, skulle det betyda
en årlig utgift för statsverket på
5,7 miljoner kronor, däri inräknat 1,5
miljon kronor för statens järnvägars biltrafik
och 0,4 miljon för postverket.

Om restitution av fordonsskatt för bussar

Den nu tillämpade formen av behovsprövade
bidrag medför att den minst bärkraftiga
trafiken får ett väsentligt högre
belopp och alltså får ett bättre stöd än
om man skulle välja det generellt verkande
bidragssystem som föreslås i motionerna.
Principiellt torde det väl också
vara riktigt att stödåtgärder icke bör
vidtas i form av lättnader vid beskattningen,
utan genom direkta bidrag.

Bevillningsutskottet kan alltså inte ansluta
sig till de synpunkter som har framförts
i motionerna, utan anser att de bidrag
och det stöd, som skall lämnas för
upprätthållande av samhällsnödvändig
busstrafik, liksom hittills bör utgå efter
hehovsprövning i de enskilda fallen. Utskottet
hemställer alltså att motionerna
1:149 och 11:195 samt 1:473 och 11:547
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Sedan har vi ett motionspar, 1:305 och
11:377, vari föreslås en riksdagsskrivelse
med begäran om skyndsamma åtgärder
i syfte att åstadkomma en sådan utformning
av begreppet tjänstevikt i vägtrafikförordningen,
att detsamma icke innefattar
monteringsbara anordningar till
lastbilar, såsom emballagetankar, djurburar
och andra liknande anordningar.
Enligt nu gällande automobilskatteförordning
utgår för lastbilar fordonsskatt
med dels en enhetlig grundavgift och
dels en tilläggsavgift med efter tjänstevikten
stigande belopp. Med bilens tjänstevikt
förstås sammanlagda vikten av fordonet
i normalt, fullt driftfärdigt skick
vid användning av tyngsta till fordonet
hörande karosseri, verktyg och reservhjul,
bränsle o. d. samt föraren av fordonet.
Om sådana förändringar vidtages
å registrerat fordon, att vikten inte längre
överensstämmer med uppgifterna i
besiktningsinstrumentet, är ägaren skyldig
att låta fordonet undergå ny besiktning
för fastställande av tjänstevikten.
År 1954 ändrades avvägningen av motorfordonstrafikens
beskattning på så sätt
att de tyngre fordonen fick en högre
beskattning. Den högre beskattningen
ansågs motiverad av den större förslitning
som de tyngre fordonen förorsakade
på vägarna och dessa fordons krav på

104

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om restitution av fordonsskatt för bussar
bättre vägstandard. Något slutgiltigt
ståndpunktstagande i fråga om skattebördans
fördelning på olika motorfordonstyper
gjordes icke vid det tillfället,
utan dessa åtgärder var att betrakta såsom
av provisorisk karaktär. Man ansåg
att man borde avvakta resultatet av
ytterligare utredning rörande motorfordonstrafikens
beskattning.

Den inbördes fördelningen av skattebördan
olika fordonskategorier emellan
prövas för närvarande inom 1953 års
trafikutredning. Då det i motionerna behandlade
spörsmålet kommer att uppmärksammas
i samband med utredningens
ståndpunktstagande kan utskottet inte
dela motionärernas uppfattning, att
frågan bör bli föremål för särskild behandling.
Utskottet avstyrker alltså det
yrkande som framställts i motionerna
och hemställer att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande nr 29.

Herr SYENINGSSON (h):

Herr talman! Även om jag har avlämnat
en av de motioner, som redovisas i
förevarande utskottsbetänkande, kunde
jag kanske ha nöjt mig med att instämma
i det uttalande och det yrkande som
herr Hagberg här gjort. Jag kunde också
ha inskränkt mig till att hänvisa till den
debatt i denna fråga som vi hade här i
maj månad förra året. Kanske kan det
dock vara mig tillåtet att såsom landsbygdsrepresentant
anföra några synpunkter
därutöver.

Då vi återkommit med dessa förslag
— de må sedan gälla en sänkning av
fordonsskatten för bussar med 40 eller
50 procent — är orsaken härtill att vi
tror mera på ett sådant stöd för busstrafiken
än på det behovsprövade bidrag
som infördes vid förra årets riksdag. Vi
har all anledning att vidhålla vår uppfattning
att en skattesänkning är mer
värdefull i detta fall än ett svårhanterligt
statsbidrag. Det måste nämligen vara
mycket svårt att utforma statsbidraget
så att det används på bästa sätt. Ett

behovsprövat statsbidrag är, som herr
Hagberg redan sagt, orimligt. Jag kan
inte heller vara med om att den formen
för ett statsbidrag, såsom herr Wirmark
här framhållit, skulle utgöra ett bättre
stöd för busstrafiken. Ett annat argument,
som vi tycker väger tungt, är att
när för inte mer än ca 10 månader sedan
regeringen föreslog och riksdagen
beslutade att ställa två miljoner kronor
till förfogande för behovsprövade statsbidrag
till busstrafiken, hade 1953 års
trafikutredning i sin utredning av dessa
frågor föreslagit, att stödet till landsbygdens
trafiksvaga busslinjer skulle utgå
i form av skattesänkning och icke i
form av statsbidrag. Herr Wirmark
glömde att tala om att detta var vad
1953 års trafikutredning föreslog. Det
kan enligt vår uppfattning inte vara riktigt
att trafikföretag, som bedriver busstrafik
i glesbygderna med ett år efter år
minskat trafikunderlag och som upprätthåller
en verksamhet som på ett mycket
viktigt avsnitt betjänar bygden och allmänheten,
skall belastas med skatter på
sätt som hittills skett.

Utskottet framhåller — dess talesman
har ju omedelbart före mig understrukit
de synpunkterna — att minst hälften
av alla bussföretag på landsbygden kan
betraktas som vinstgivande, varför det
inte vore lämpligt med en generell stödform
för busstrafiken. Jag vill då fråga
om man i bevillningsutskottet tänkt på
att staten ju faktiskt på många olika områden
lämnar stöd i form av icke behovsprövade
bidrag. Ännu bär man inte
på alla avsnitt kunnat operera bort alla
vinstmöjligheter för skötsamma medborgare
och företagare.

Utskottet vill ändå inte vara med om
en skattelättnad. Det skall, säger man,
vara ett behovsprövat bidrag i stället.
För min del tror jag inte att man genom
ett sådant ställningstagande verkligen
gör landsbygden och glesbygderna en
tjänst; tvärtom är det befogat att tala
om en otjänst. Det må förhålla sig hur
som helst med statsbidrag i andra sammanhang,
men här kan man inte göra
gällande att statsbidrag är en naturlig
och bra stödform —• en skattelättnad

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

105

skulle ur alla synpunkter vara en bättre
och trevligare form för stödet.

Förslaget faller kanske även i år, men
säekrt kommer frågan tillbaka, och vill
man främja den sak det här gäller så
tror jag att en skattesänkning för busstrafiken
måste genomföras. Jag instämmer,
herr talman, i herr Hagbergs yrkande
om bifall till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag vill endast göra några
korta kommentarer till herr Wirmarks
anförande.

Han erinrade alldeles riktigt därom
att motionärerna och reservanterna vill,
att systemet med behovsprövade bidrag
skall upphöra och ersättas av en generellt
verkande anordning. För att inte
kammarens ärade ledamöter skall få den
uppfattningen, att denna stödform är ett
hugskott av motionärerna eller reservanterna,
vill jag framhålla, att det inte
är vi som hittat på detta utan att det är
1953 års trafikutrednings eget förslag,
som vi har tagit upp i motionen och sedermera
i reservationen.

Sedan skulle jag vilja komplettera de
av herr Wirmark nämnda siffrorna med
ytterligare några uppgifter. Det kan måhända
intressera kammarens ledamöter
att få veta att av landets omkring 550
linjetrafikföretag inte mindre än drygt
300 — den siffran nämnde jag tidigare
— givit in ansökningar om statligt bidrag
till underskottstrafik. Dessa företag
har alltså redovisat fullständiga bokföringsuppgifter
om sin rörelse och om
de underskott som uppstått. Av de övriga
företagen är en del sådana som
inte varit berättigade att söka bidrag,
då deras trafik fallit utanför den i bidragsförordningen
givna definitionen på
landsbygdsföretag; den gruppen faller
alltså helt bort ur resonemanget.

Men sedan tillkommer ytterligare en
grupp, nämligen de små företagen. Herr
Wirmark menade att det nu praktiserade
systemet med kontanta bidrag efter
behovsprövning skulle vara särskilt
ägnat att tillgodose småföretagarna, under
det att ett system med generella un 4f

Första kammarens protokoll 1962. Nr 44

Om restitution av fordonsskatt för bussar
derstöd även skulle komma sådana företag
till godo som går med vinst. Detta
är riktigt; så måste ett generellt system
verka, men om herr Wirmark och kanske
åtskilliga här i kammaren möjligen
anser, att särskilt de små företagarna
skulle vara gagnade av det nu praktiserade
systemet med direkta bidrag, tror
jag att detta är fel, helt enkelt av den
anledningen att dessa småföretagare,
som man nu ömmar för och som också
jag ömmar för, ofta inte har en bokföring,
som kan tillämpas i de formulär
som skall användas när man söker dessa
bidrag. Följaktligen kan de icke alltid
komma i åtnjutande av bidragen, och
alltså blir det de små företagen som
ställs utanför. Om man vill ömma för
just de små företagen, skall man naturligtvis
gå den väg, som här har föreslagits,
nämligen vägen med generella
bidrag utan detta komplicerade och invecklade
system, som nu tillämpas för
dem, som söker dessa individuella bidrag.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Jag kan gärna hålla med
om att det när denna förordning hade
trätt i kraft i början var vissa svårigheter
beträffande ansökningsförfarandet,
och de föranleddes naturligtvis
av att en del bussägare hade sin bokföring
upplagd på ett sådant sätt, att
det förelåg vissa svårigheter att få fram
begärda uppgifter. Det torde emellertid
varit frågan om en engångsföreteelse.
Dessa bokföringstekniska svårigheter är
säkerligen numera undanröjda, varlör
ansökningshandlingar i fortsättningen
inte behöver vålla några besvär för
mindre bussföretag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propo -

106

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. tillfartslederna till Mälaren
sitionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 54.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning
av väckt motion om avdrag vid
beskattningen för kostnader för underhåll
av plantering, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

9, i anledning av väckta motioner
angående den samhälleliga lokaliseringspolitiken; nr

10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om täckande av riksdagsledamöters
kostnader i vissa mål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
angående rätt till reseersättning från
den allmänna sjukförsäkringen efter
hänvisning av barnmorska till sjukvårdsinrättning;
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser om familjebidrag
till värnpliktiga som driver
näring eller rörelse.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av väckta motioner om införande
av tidsstudiesystem inom den
allmänna förvaltningen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. tillfartslederna till Mälaren

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner angående tillfartslederna
till Mälaren.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 191, av herrar Georg Carlsson och Ferdinand
Nilsson, samt 11:240, av herrar
Grebäck och Wahlund, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning
av frågan om tillfartslederna
till Mälaren och deras utbyggnad samt
frågan om anordnande av fasta broförbindelser
över farlederna, i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:191 och 11:240 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

107

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Alla torde vara överens
om att sjötransporter spelar en mycket
stor roll för näringslivets utveckling,
och det torde också vara allmänt bekant
att utvecklingen för närvarande
går i den riktningen, att fartygsenheterna
blir allt större och större och att
följaktligen tillfartslederna t. ex. till
Mälaren, som det i detta fall gäller,
måste ges sådana dimensioner, att hamnarna
kring Mälaren kan ta emot fartyg
av inte alltför ringa storlek. Vid Mälaren
ligger ju ett flertal industriorter
— jag tänker nu närmast på ett par av
städerna i Västmanlands län, nämligen
Köping och Västerås, där det bedrivs
en mycket viktig och ganska kraftigt
expanderande industriell verksamhet ■—
och jag anser att det är rätt egendomligt
att både allmänna beredningsutskottet
och flera av de remissinstanser
som beredningsutskottet anlitat har ådagalagt
ett så ringa intresse för frågan
om tillfartslederna till Mälaren. Stockholms
stad har heller inte visat något
större intresse för denna fråga, då staden
har lagt tunnelbanan under Liljeholmsviken
på ett sådant djup, att Hammarbyleden
inte kan passeras av större
fartyg. Stockholms stad har ju också
en hamn på Mälarsidan, som skulle
kunna vara till betydligt större nytta,
om större fartygsenheter kunde komma
in i Mälaren.

Utskottet hänvisar i första delen av
sitt utlåtande till den debatt, som tidigare
har förts om tunneln under Liljeholmsviken,
och säger att utskottet avstyrkte
de motioner, som väcktes vid
1960 års riksdag om ett större djupgående
i farleden. Anledningen var, säger
utskottet, att Österbygdens vattendomstol
hade givit tillstånd till tunnelbanans
placering, och sedan dess, fortsätter
utskottet, »synes intet ha inträffat,
som skulle kunna föranleda till ändrat
ståndpunktstagande till spörsmålet». Det
har emellertid inträffat något, nämligen
att sedan det beslutet fattades, har vattenlagen
ändrats på ett sådant sätt att
de städer, som är intresserade av större
vattendjup i farlederna kan vara sak -

Ang. tillfartslederna till Mälaren

ägare i vattenmål. Någon sådan möjlighet
fanns inte, då Österbygdens vattendomstol
fattade sitt beslut om farledsdjupet
i Liljeholmsviken.

Såsom också återges i utskottets utlåtande,
pågår en utredning rörande farledsdjupet
i Södertälje kanal, och därvid
är det framför allt två alternativ som
övervägs, nämligen dels 7,5 meters djup
och dels 9,5 meters djup. Sjöfartsstyrelsen
säger att 7,5 meters djup är det mest
realistiska alternativet. Jag för min del
skulle vilja säga, att även om kostnaderna
blir betydligt större för en kanal
med det större djupet, så är det i alla
fall med tanke på den framtida utvecklingen
ett betydligt mera realistiskt alternativ.
Jag skulle vilja säga att det vore
skäl i att man även undersökte möjligheterna
för att farledsdjup av 12 meter,
som motionärerna har föreslagit —
inte 16 meter, som det står i utskottsutlåtandet.

Det är angeläget, att man ser till att
tillfarterna till hamnarna kring Mälaren
verkligen utformas på ett sådant
sätt att de inte lägger onödiga hinder i
vägen för industriernas utveckling. I
utskottsutlåtandet hänvisas bl. a. till ett
uttalande av stadskollegiet i Stockholm,
där det sägs — stadskollegiet utgår ifrån
att motionärerna skulle ha begärt 16
meters djup — att djupet exempelvis i
Panamakanalen är 12,5 meter. Det skall
naturligtvis vara ett dräpande argument,
men jag skulle vilja erinra om
att när Panamakanalen byggdes under
åren före första världskriget, så hade
man inte fartyg av den storlek som man
nu har och som man måste räkna med
i framtiden.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande, men jag skulle vilja rikta
en enträgen vädjan till kommunikationsministern
att han vid detta ärendes
fortsatta handläggning och vid bearbetningen
av det betänkande som ju
snart kommer från utredningen ville
se till att man också prövade större
djup på tillfartslederna, så att det i
framtiden verkligen skulle kunna föras
in i Mälaren större fartyg än sådana
med 9 000 tons lastförmåga. Det är an -

108

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. tillfartslederna till Mälaren
geläget att det skapas möjligheter att
i Mälaren ta in fartyg av betydligt större
kapacitet än vad man nu räknar med.
Jag riktar alltså en vädjan till kommunikationsministern
att vid detta ärendes
fortsatta handläggning se till att
det bereds bättre möjligheter för den
framtida sjöfarten i Mälaren.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep) och herr Carlsson, Georg,
(ep).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag kan inte finna det
berättigat att säga att man har visat
denna fråga ringa intresse. Motsatsen
framgår klart av dokumenten och herr
Osvald själv underströk att det pågår
en utredning inom sjöfartsstyrelsen, vars
betänkande är att vänta om några månader,
beträffande Södertälje kanal. Jag
antar att inte heller herr Osvald innan
dess skulle finna det motiverat att tillstyrka
en ny utredning eller en skrivelse
till Kungl. Maj.-t.

Vad beträffar leden genom Liljeholmsviken
har beslut härom fattats av vattendomstol
och stadfästs av Kungl. Maj:t,
och den leden är inte särskilt aktuell
i den här debatten längre.

I övrigt måste jag säga att motionärerna
har hyst stor optimism när de talat
om att fartyg på 40 000 ton borde
kunna passera in i Mälaren. Sjöfartsstyrelsen
räknar med 7,5 meters djupgående
som det mest realistiska alternativet,
och detta skulle tillåta fartyg på
upp till 9 000 ton. Hur stort skulle djupet
vara för att möjliggöra trafik med
40 000-tonnare, och vilka kostnader skulle
detta innebära? Sjöfartsstyrelsen räknar
med att det skulle kosta 200 miljoner
kronor att gå ned till 9,5 meters
djup. För att komma längre och möjliggöra
passage av fartyg med den kapacitet
motionärerna åsyftar skulle man
tvingas till kostnader som måste röra
sig om ytterligare hundratals miljoner
kronor, eftersom man måste spränga ny
sluss med dimensioner som verkar föga
realistiska. Här har antytts en sluss
med 230 meters längd. Jag tror att man

kan avföra detta projekt från en realistisk
debatt. Tills vidare kan vi nöja
oss med att avvakta den utredning som
är att vänta från sjöfartsstyrelsen. Vi
får då ett nytt konkret material för att
fortsätta debatten.

Jag ber att med dessa ord få hemställa
om bifall till utskottets utlåtande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Hed anledning av vad
herr Möller nu har sagt vill jag bara
ytterligare betona, att när jag framhåller
att det skulle behövas ytterligare utredning,
gör jag detta, därför att sjöfartsstyrelsen
i sitt utlåtande har talat
om att de två huvudalternativen är 7,5
meters djup och 9,5 meters djup. Båda
dessa alternativ är dock för framtida
sjöfartsförhållanden otillräckliga. Sjöfartsstyrelsen
bedömer 7,5 meters djup
som det mest realistiska alternativet. Det
skulle möjliggöra passage för fartyg med
upp till 9 000 tons lastförmåga.

Jag vill nämna att en av de viktigaste
frakter, såvitt jag kan förstå, som kommer
att gå till Köping är olja till eu
fabrik som nu är under uppförande eller
kommer att uppföras och som skall
vara i full drift år 1964. Fabriken skall
bl. a. framställa ammoniak, varvid olja
är en viktig råvara. Jag kan då nämna,
att de oljetankers som för närvarande
byggs är på 40 000 ton eller däröver.
Mindre fartyg byggs för närvarande inte
för oljetransporter över haven. Skall
man föra in olja i Mälaren, krävs det
alltså i framtiden en omlastning till
mindre fartyg än dem, med vilka oljan
transporteras till vårt land.

Det är visserligen sant som herr Möller
sade, att frågan om farleden genom
Hammarbyleden inte är aktuell för närvarande,
men anledningen till att jag
nämnde den var utskottets påstående,
att det inte har inträffat någonting som
skulle kunna föranleda ett ändrat ställningstagande.
Det har nämligen beslutats
en ändring av vattenlagen.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Beträffande Hammarbyleden
är det att observera att utskot -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

109

Om rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar

tet haft tillgång till upplysningar, som
kanske inte har nämnts här, nämligen
att passagen genom Liljeholmsviken inte
är tillgänglig förrän efter det man
passerat ytterligare två vattentrösklar,
den vattengrav som finns under bron vid
Danvikstull och Skanstullstillfarten. Det
räcker således inte med att bara tala
om en fördjupning av farleden under
Liljeholmsbron, utan man måste också
ta dessa båda passager med i beräkningarna.
Liljeholmstunneln är placerad på
ett sådant djup att den medger tillfart
till Mälaren för de fartyg som kan gå
igenom de båda andra passagerna. Vill
man ha in större tonnage i Mälaren, måste
båda dessa passager fördjupas och
den ena breddas.

Vid Skanstullsslussen är dessutom bärpelarna
för den ovanpå belägna Skanstullsbron
så tätt placerade intill vattengraven,
att nya pelare måste byggas
längre tillbaka för att få plats med en
breddad sluss. Det är således inte bara
fråga om placeringen av tunneln under
Liljeholmsbron, utan det är också fråga
om de två andra passagerna. Vid en
prövning som skett av expertis har man
kommit fram till att utvidgningen skulle
medföra så enorma kostnader, att det
vore uteslutet att räkna med ett sådant
projekt i detta sammanhang.

Herr MÖLLER (s):

LIerr talman! Med anledning av att
herr Osvald påstår att utskottet missuppfattat
det av motionärerna önskade
farledsdjupet — motionärerna hade
tänkt sig 12 meters djup medan utskottet
har skrivit 16 meter — vill jag bara påpeka,
att motionärerna säger att målsättningen
bör vara att Södertälje kanal
bör vara minst 16 meter djup och att
kanalen dessutom bör förses med en 16
meter djup sluss. Jag vill framhålla att
detta är korrekt återgivet.

Om det är fråga om att införa olja till
hamn i Mälaren tror jag att det är billigare
att bygga pipelines från ostkusten
till hamnarna än att lägga ned hundratals
miljoner kronor för att spränga en
ny tillfart med djupare kanal och nya
slussar.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Här föreligger ett missförstånd
inom beredningsutskottet. Det
är inte frågan om en 16 meter djup kanal,
utan det är som herr Möller sade —
tillfarten till kanalen från östersjösidan
som skall vara 16 meter djup liksom
även slussen. Farleden blir emellertid
12 meter djup. Det har här helt enkelt
blivit ett missförstånd inom utskottet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad niskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om rabatter för studerande vid resor på
statens järnvägar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av väckta motioner om rabatter för studerande
vid resor på statens järnvägar.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande inom riksdagen
väckta, av utskottet till behandling i
ett sammanhang upptagna motioner:

1) motionen 11:244, av fru RenströmIngenås
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skulle hemställa
om utredning av möjligheterna till
och kostnaderna för statens medverkan
till reserabatter åt studerande under tider
då de av statens järnvägar på kommersiell
basis lämnade rabatterna icke
vore tillgängliga;

2) de likalydande motionerna 1:325,
av herr Svanström m. fl., och 11:392,
av herr Dahlgren m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om vidtagande av erforderliga
åtgärder för att tillförsäkra
studerande rätt till rabatt för resa med
SJ :s tåg och bussar mellan hemort och
Studieort vid termins början och slut i
enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 244 samt de likalydande
motionerna 1:325 och 11:392 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr It

Onsdagen den 4 april 19C2 fm.

Om rabatter för studerande vid resor på statens järnvägar

Fröken RANMARK (s):

Herr talman! Med anledning av motion
nr 244 i andra kammaren, vilken liar
behandlats i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, har jag begärt ordet.
I enlighet med riksdagsbeslut 1958
erhåller studerande biljettrabatter på
statens järnvägar under den tid då resandefrekvensen
är lägst, mellan den 15
januari och den 15 juni samt mellan den
15 augusti och den 15 december. Detta
underlättar ju i hög grad de studerandes
resor till och från hemorten. Biljettrabatterna
gäller således av kommersiella
skäl inte under sommaren, då ju resandefrekvensen
är hög. De ungdomar som
studerar under sommaren bär således inte
under sin studietid samma möjligheter
som andra studerande att komma i åtnjutande
av den förmån som billiga tågresor
utgör. Motionären nämner här en
grupp, vars utbildning även pågår under
sommaren, nämligen sjuksköterskeeleverna.
Dessa får ej samma möjligheter
att utnyttja den fritid som står till
buds under sommaren för besök i hemmet
utan stora kostnader, i synnerhet
när avståndet till hemorten är stort. Jag
delar motionärens uppfattning om önskvärdheten
av att reserabatter även bör
utgå till studerande som har sin studietid
förlagd till sommaren.

Ur social synpunkt torde det inte vara
orimligt att statsanslag ställs till förfogande
för biljettrabatter åt studerande
under tider då enligt SJ:s bestämmelser
sådana rabatter inte kan medges. För
närvarande utgår ett särskilt statsanslag
till ferieresor för skolbarn med vårdare
och till liusmoderssemesterresor. Av utskottets
skrivning framgår, att chefen
för finansdepartementet tillkallat en utredning
beträffande riktlinjerna för affärsverkens
pris- och taxepolitik och att
denna utredning även har att beakta de
sociala hänsyn som man kan ta i detta
sammanhang. Men av utskottets direktiv
framgår, såvitt jag kunnat utläsa, att
endast affärsmässiga synpunkter bör läggas
på affärsverkens pris- och taxepolitik.
Motionären hemställer om utredning
av möjligheterna att medge statsanslag
till reserabatter åt studerande un -

der de tider då statens järnvägar på
grund av kommersiella skäl ej kan lämna
reserabatter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion nr 244 i andra kammaren.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
utlåtande, vilket så tillvida är positivt
som vi från utskottets sida delar de
förhoppningar motionären har angående
ett fördelaktigare rabattsystem för studerande.
Det rabattsystem som finns har
varit i kraft mindre än två år. Järnvägsstyrelsen
har framhållit att man ännu har
för bristfälliga erfarenheter för att kunna
bedöma hur en uppläggning skall ske på
längre sikt. Man räknar med att i år få
fram ett material som tillåter uppläggning
av ett mera långsiktigt rahattsystem,
som kunde gälla alla de grupper som år
efter år brukar aktualiseras i riksdagen.
Vi har från utskottets sida förutsatt att
man borde tillvarata de möjligheter som
finns att inom ramen för den affärsmässiga
taxesättning riksdagen flera gånger
uttalat sig för tillgodose önskemålen
om förbättrade studeranderabatter. Att
nu följa motionärernas förslag att instifta
ett särskilt statsanslag för studeranderabatter
vid sidan om det nuvarande rabattsystemet
är en omväg som man inte
bör ge sig in på. Man kan med förtroende
avvakta den bedömning järnvägsstyrelsen
säger sig komma att göra senare i år
och sedan eventuellt ta upp frågan till
förnyat övervägande.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga vill jag framföra några synpunkter,
då frågan ändå föranlett debatt. Såvitt
jag funnit är det en mycket välvillig
skrivning, som utskottet här presenterat.
Där framhålles ju bland annat att SJ ej
ser några administrativa svårigheter utan
att man är beredd att så snart anpassningsåtgärder
kan göra det möjligt vidta
åtgärder för att de synpunkter som fram -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

111

Om statligt stöd till de fria kristna samfunden

förts av motionärerna skall bli tillgodosedda.

Jag hoppas innerligt att de utfästelser
som utskottet på detta sätt måste anses
ha gjort kommer att fullföljas. Utskottet
är, sägs det till sist, ense med motionärerna,
men det vill avvakta.

Med anledning av denna välvilliga
skrivning har jag, herr talman, inte något
yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
11:244, och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av väckt motion om utredning
rörande sjukfrekvensen för män
och kvinnor, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om statligt stöd till de fria kristna
samfunden

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om utredning rörande
statligt stöd till de fria kristna
samfunden.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:88, av herr Wirmark m. fl., och
11:116, av herr Svensson i Kungälv
m. fl, hade anhållits, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att i motionerna
anförda frågor om statligt stöd
till de fria kristna samfunden måtte bliva
föremål för en offentlig utredning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 88 och II: 116
i .skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhål -

la om en utredning beträffande frågan
om möjligheterna för de fria kristna
samfunden att erhålla statligt stöd till
byggande och underhåll av kyrkor och
samlingslokaler.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att framföra några synpunkter på den
fråga som upptagits i motion 88 i första
kammaren och motion 116 i andra kammaren.
Motionärerna önskar ju en utredning
om statligt stöd till de fria kristna
samfunden. Jag har ingenting emot
att man gör en sådan utredning, men
den motivering som anförts här tilltalar
mig inte.

De bestämmelser som i dag gäller för
statliga lån till allmänna samlingslokaler
ger även de fria kristna samfunden möjlighet
att låna. Man kan söka statsanslag
för detta ändamål, om man behöver
bygga, under förutsättning att man accepterar
de villkor som staten fastställt
för de statliga lånen. Såsom framgår av
sid. 3 i utskottets utlåtande gäller bl. a.
det villkoret, att lokalerna opartiskt, i
skälig omfattning och på skäliga villkor
upplåtes till envar på orten verksam organisation.
Genom dessa regler kan nu
statens nämnd för samlingslokaler bevilja
anslag till belopp som man prövar
i varje särskilt fall och som amorteras
under 25 år.

Motionärerna vill ha de allmänna bestämmelserna
så uppluckrade, att man
utan hinder av vad som i dag gäller
skall kunna söka anslag till frikyrkliga
lokaler som kan användas efter andra
grunder. Utskottet skriver: »I den mån
stöd anses böra lämnas inom ramen för
det nuvarande systemet med statligt stöd
till allmänna samlingslokaler blir ett
av de mest framträdande och svårlösta
problemen att åstadkomma en jämkning
i de lånevillkor som avser skyldighet att
upplåta lokalerna till utomstående organisationer.
» Jag tycker inte att det finns
någon anledning att ändra på de bestämmelser
som gäller i dag. Riksdagen
har anslagit 9 miljoner kronor för
detta ändamål. Det är i huvudsak tre
stora riksorganisationer som fått peng -

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Om statligt stöd till de fria kristna samfunden

ar från detta anslag: folketshusföreningarnas
riksorganisation, våra bygdegårdar
och nykterhetsorganisationerna.
Dessa tre huvudorganisationer har inte
haft denna fråga på remiss och har inte
kunnat framföra några synpunkter, men
jag skulle tro att om tillfälle hade yppat
sig, hade det framkommit ett material
som varit värdefullt. Eftersom så inte
är förhållandet, vill jag nämna något
om utvecklingen i fråga om de allmänna
samlingslokalerna.

Jag är chef för ett folketshusföretag i
min hemstad. Under sex år har mötesfrekvensen
sjunkit med 600 möten. Detta
har berott på en rationalisering inom
arbetarrörelsen. Våra fackföreningar
slår ihop många lokalavdelningar till eu
stor avdelning. Man rationaliserar vidare
på det sättet att man övergår från
månadsmöten till kvartalsmöten. Det har
alltså blivit en nedåtgående tendens i
mötesfrekvensen, vilket innebär en betydande
nedgång i inkomsterna för dem
som redan nu har statliga lån.

Dessa lokaler står ju till förfogande
för vem som helst. Flertalet av våra folkets
hus — och jag tror detsamma gäller
bygdegårdar och nykterhetsorganisationernas
fastigheter — har hyrts ut
till ett icke föraktligt antal frikyrkliga
samfund. Så är det även i min hemstad.
Vi har där hyresgäster från de frikyrkliga
samfunden som trivs mycket bra,
och jas kan inte förstå att man nu skulle
behöva utvidga denna krets och få byggnader
utöver dem som redan finns. Dessa
innehåller trivsamma samlingslokaler,
som kan användas för sitt ändamål
och där alla är välkomna.

Det är, som jag sagt, denna rationalisering
när det gäller mötesverksamheten
som tagit sig uttryck i en nedgång i
mötesfrekvensen. Detta innebär i sin tur
att det kan bli svårigheter att fullgöra
amorteringarna av de statliga lånen för
dessa lokaler. Om dessa förpliktelser inte
kan fullgöras, skall lånen enligt de
nuvarande reglerna återbetalas i sin helhet.

Jag har med mitt anförande i dag till
protokollet velat föra fram dessa synpunkter.
Jag anser att man, om det blir

en utredning, bör ta hänsyn till dessa
faktiska förhållanden, som råder i dag,
och inte utvidga kretsen av de allmänna
samlingslokalerna utöver dem som redan
finns.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! Jag kan här i dag inte
underlåta att uttrycka min tillfredsställelse
över den behandling, som de lilcalydande
motionerna nr 88 i första kammaren
och nr 116 i andra kammaren
erhållit inom allmänna beredningsutskottet.
De fria kristna samfunden bedriver
en mycket omfattande verksamhet,
som förutom arbetet i vårt land innesluter
en med stora kostnader förenad
missionsverksamhet i ett flertal länder.
Finansieringen har huvudsakligen skett
genom kollekter och gåvor. Den verksamhet
som bedrives har varit och är
ytterst värdefull för samhället, och därför
har olika förslag framkommit om
stödjande åtgärder.

Den stödform som i dag är aktuell
gäller huruvida staten skall lämna ekonomiskt
stöd till den omfattande byggnadsverksamhet,
som bedrives av de fria
kristna samfunden, och huruvida ekonomiskt
stöd kan ges till de samfund, vilka
icke har möjlighet eller förmåga att
helt bekosta byggandet av sådana kyrkor
eller samlingslokaler som motsvarar
de krav, som i dag kan ställas på dylika
lokaliteter. Förslaget innebär också
att ekonomiskt stöd skall lämnas för
dessa lokalers nödvändiga underhåll.

Vi har här i landet numera en sådan
omflyttning av befolkningen, att byggandet
av de lokaler det här är fråga
om utgör ett angeläget behov. Det är
inte alltid säkert att andra lämpliga lokaler
kan ställas till förfogande. Jag är
personligen övertygad om att den hjälp
med byggnadsfrågorna som åsyftas i
motionerna kommer att bli en mycket
stor tillgång och av utomordentlig betydelse
för samfundens kommande verksamhet.
Men givetvis måste stödet utformas
på ett sådant sätt att det lämnar
församlingarnas frihet obeskuren.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

113

Herr talman! Det är med glädje jag
tillstyrker allmänna beredningsutskottets
förslag om en utredning beträffande
frågan om möjligheterna för de fria
kristna samfunden att erhålla statligt
stöd till byggande och underhåll av kyrkor
och samlingslokaler.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det var närmast med
anledning av herr Axel Svenssons uttalande
som jag begärde ordet. Han förutsatte
att man i den utredning som
här tillstyrkes skulle ta hänsyn till de
praktiska synpunkter han anlade — det
gällde då närmast hänsyn till den eventuella
tillgång på övriga möteslokaler
som kunde finnas. Jag förutsätter också
att en sådan bedömning kommer att ske
i utredningen. Den bör — enligt vad som
här föreslås — bli förutsättningslös och
skall således inte ta sikte på att skapa
någon privilegierad ställning åt de frikyrkliga
lokalerna. Efter att ha tagit
del av materialet i fråga tror jag ändå
att det är rimligt att man försöker finna
en formel, efter vilken man kan ge ett
lämpligt stöd även åt denna kategori av
samlingslokaler.

Att det är ett problem att utforma
reglerna för detta är självfallet. Det
framgår klart av skrivningen att vi varit
medvetna om detta.

Vad vi pekat på är att man bör ta
hänsyn till organisationernas egenart,
och vi säger att detta också gäller andra
organisationer än de kristna samfunden.
Om ett Folkets hus ställs till disposition,
är det ganska osympatiskt att vem som
helst skall kunna komma in i Folkets
hus — även den som bekämpar de syften
som i övrigt representeras med Folkets
hus. Jag tycker t. ex. det är en
mycket osympatisk tanke, att en nazistorganisation
skall kunna få tillträde till
ett Folkets hus. Jag tycker att man bör
ta sådana hänsyn till den användning
som avses med upplåtelsen och äganderättsförhållandet,
att man slipper dylika
orimliga konflikter. Jag förutsätter att
även detta kan bli prövat i den kommande
utredningen.

Ang. penningbidraget till värnpliktiga

Med detta ber jag att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
vännen Möller att nuvarande bestämmelser
aldrig har verkat på det sättet att
det uppstått faktiska konflikter med olika
intresseorganisationer eller andra när
vi hyr ut våra lokaler i Folkets hus.
Verksamheten har förlöpt på ett förnämligt
sätt under de gångna åren. Jag
kan tillägga, att när vi en gång sökte
statligt lån och bestämmelserna för detta
meddelades oss, så befann vi oss i en
tid, då demokratien angreps mycket
hårt, inte minst från nazisthåll. Jag trodde
den gången optimistiskt nog att man
skulle kunna få ett litet kryphål, som
skulle göra det möjligt att hålla nazisterna
utanför. Detta vägrades dock av
statens nämnd för samlingslokaler. Det
står sålunda fritt för alla organisationer
att disponera lokalerna. Så kommer det
att förbli, och det har, som sagt, aldrig
varit förenat med någon olägenhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Ang. penningbidraget till värnpliktiga

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Armén: Avlöningar m. m. till

114

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. penningbidraget till värnpliktiga
värnpliktiga för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 57 550 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lars Larsson m. fl. (1:247) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Sandell m. fl. (11:305), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att penningbidraget till värnpliktiga,
som fullgjorde första tjänstgöring eller
repetitionsövning, skulle höjas från 2: 75
till 5 kronor per dygn, varav 1 krona
skulle avsättas till utryckningspremie
att utbetalas efter tjänstgöringens slut,
med motsvarande uppräkningar av nu
gällande belopp för övriga kategorier
värnpliktiga, samt att kostnaderna härför
skulle anvisas av medel inom den
för försvaret framlagda kostnadsramen,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sundin (1:401) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Wahrendorff
och Fälldin (11:483), i vilka anhållits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam prövning av frågan om de
värnpliktigas penningersättning och förmåner
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle in. fl. väckt motion
(II: 595).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:247 och 11:305 samt
11:595, till Armén: Avlöningar m. m.
till värnpliktiga för budgetåret 1962/63
anvisa ett förslagsanslag av 57 550 000
kronor;

II. att motionerna 1:401 och 11:483
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Vid de avvägningar, som
tid efter annan sker beträffande storleken
av kostnaderna för vårt försvar,
fästes naturligt nog stor vikt vid att
man inom de tillgängliga ekonomiska
resurserna skall nå största militära effekt.
Det finns ingen anledning för mig
att nu ta upp en debatt om de besvärligheter
en sådan avvägning mellan målsättning
och resurser medför för en liten
nation, som med sina begränsade
ekonomiska förutsättningar ändå valt
att stå fri och obunden från block- och
stormaktspolitik. Däremot synes det mig
besynnerligt att man gärna viker undan
från en debatt om hur den högsta
effekten skall kunna tas ut ur försvaret
i så måtto, att frågan om de värnpliktigas
ställning alltid beaktas i sista
hand. Frågan om effekt är alltid frågan
om tillräcklig tillgång till moderna
vapen, effektiva försvarsanläggningar
och hög standard på forskningen. Huruvida
de som utbildas att ta hand om
och sköta dessa materielresurser är positivt
inställda eller ej frågas det mindre
om, Nu kan naturligtvis göras den
invändningen, att själva tanken på att
det här gäller att slå vakt kring vår
frihet och vårt oberoende är en tillräckligt
positiv faktor för att de värnpliktiga
skall känna sig fullt till freds.
.lag vill nog emellertid påstå, att en
psykologiskt betingad situation av detta
slag inte föreligger ständigt. För den
enskilde värnpliktige ter sig dagens och
morgondagens egenekonomi betydelsefullare
än försvarspolitikens långsiktiga
målsättning. Därför måste enligt min
mening på allvar övervägas en väsentlig
förbättring av de värnpliktigas ekonomiska
och sociala villkor under utbildningstiden.
Det ligger något främmande
i tanken att de värnpliktiga utöver
förlusten av tiden för utbildningen
skall behöva åsamkas ekonomiska bekymmer
under fritiden eller tiden närmast
efter slutad första tjänstgöring.
Vad jag vill ha sagt är enkelt uttryckt,
att vid de fortsatta övervägandena om
frågan om effektiviteten i vårt lands
försvar de värnpliktigas ekonomiska

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

115

förmåner måste räknas som en mer betydelsefull
post är hittills.

Några av oss i denna kammare och
även i medkammaren har väckt motioner
— i denna kammare är det nr 247
-— om en höjning av värnpliktslönerna
till 5 kronor om dagen, varav 1 krona
skulle avsättas till en utryckningspremie.
Kostnaderna bör enligt vår mening
och med hänsyn till de motiv som jag
nyss anfört kunna inrymmas inom den
angivna kostnadsramen för försvaret.
Dessa motioner har statsutskottet avvisat
med hänvisning till att den sittande
försvarsberedningen har att vid övervägande
av frågan om kostnadsramen
för driftbudgeten upptaga frågan om de
värnpliktigas allmänna avlöningsförmåner
till översyn. Någon uppfattning om
åt vilket håll utredningen bör sikta ger
inte utskottet, vilket med tanke på de
tidigare erfarenheterna från behandlingen
av denna fråga är att beklaga.
Det är möjligt att vårt förslag kan synas
många sikta alltför högt och därför
vara omotiverat. Jag vill emellertid erinra
om att dagpenningen för de värnpliktiga
sedan år 1952 — d. v. s. under
10 år — höjts med 25 öre. Detta skedde
den 1 juli 1959, sedan först 1954 års
värnpliktsavlöningsutredning påvisat,
att redan den 1 juli 1957 erfordrades en
höjning med 42 öre för att återställa
köpkraften i 1952 års penningvärde,
och sedan riksdagen 1958 påpekat det
nödvändiga i att beloppen höjdes.

Det är sålunda ingen särskilt gynnad
grupp jag talar för. Den har helt enkelt
kommit bort ur bilden vid de allmänt
omfattade överenskommelser om kostnaderna
för vårt försvar, som partierna
träffat vid olika tider.

Ljuspunkten i dag skulle vara den,
att försvarsberedningen nu uttryckligen
bär att behandla denna fråga bland alla
andra. Vågar man hysa förhoppningen,
att man denna gång tillgodoser de rimliga
krav som finns på förbättringar av de
värnpliktigas avlöningsförmåner? Och
att man framför allt äntligen genomför
den s. k. utryckningspremien? De som
återvänder från sin första tjänstgöring
måste ges möjligheter att utan onödiga

Ang. penningbidraget till värnpliktiga
ekonomiska bekymmer återinträda på arbetsmarknaden.
»Det måste för den
värnpliktige — och samhället •— vara
genant, att den som offrat tio månader
för att utbilda sig till försvar för landet
så snart han slutat sin militära tjänst
tvingas begära förskott på sin lön av
arbetsgivaren eller be närstående om
lån för att klara de första civila veckorna»,
påpekade SSU i en uppvaktning
för försvarsministern 1960.

I denna skildring tecknas klart den
värnpliktiges situation i dag. Det bör
vara en angelägen uppgift för riksdagen
att snarast rätta till dessa missförhållanden.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
också två likalydande motioner,
i första kammaren av herr Sundin
och i andra kammaren av herrar Wahrendorff
och Fälldin, som syftar till en
skyndsam prövning av frågan om de
värnpliktigas penningersättning och förmåner
i enlighet med de förslag som
framställts i motionerna.

Jag skulle, herr talman, kunna nöja
mig med att i stort sett instämma i de
synpunkter som nyss anförts av herr
Larsson. Jag vill emellertid speciellt understryka
den synpunkten, att vi i det
stora sammanhang försvaret utgör inte
får glömma bort människorna, inte glömma
bort de värnpliktiga, som offrar en
betydande del utav sin tid i fosterlandets
tjänst.

Jag vill ytterligare utveckla denna
min tankegång därför att jag tillsammans
med ett par partikamrater i denna
kammare med anledning av ett ställningstagande
rörande fortsatta försök
med en något förkortad repetitionstid
blivit utsatt för en ganska markant uppmärksamhet
i vissa pressorgan, där man
ifrågasatt min och mina medmotionärers
försvarsvilja. Jag vill påstå, att
såvitt det gäller min ringa person är det
tvärtom på det viset, att jag är besjälad
av den allra största vilja att sluta
upp omkring ett starkt försvar. Men
förutsättningen är att vi har människor -

116 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. befattningen som stabspastor vid försvarsstabens

na med oss, att vi bär inte minst de
värnpliktiga med oss. Det räcker inte
att ställa en mer eller mindre avancerad
maskinpark till människornas förfogande.
Man får inte heller glömma
bort att vi måste hos människorna ingjuta
en rent personlig, fast försvarsvilja.

Åt! jag tar till orda i denna fråga kan
möjligen försvaras med att jag, tillsammans
med ett mindretal av kammarens
ledamöter, fortfarande själv är i värnpliktsåldern.
Jag har också varit i tillfälle
att personligen delta i de repetitionsövningar,
som under de senaste
åren liar genomförts i vårt land. I det
sammanhanget kommer man, liksom
när det gäller den första värnpliktstjänstgöringen,
självfallet att få den frågan
ställd till sig: Har det svenska försvarets
personal i form av värnpliktiga
den rätta inställningen till landets försvar? Jag

skulle vara glad om jag kunde
svara ett hundraprocentigt ja på den
frågan.

Jag tror, att om vi kunde villfara de
önskningar, som herr Larsson nyss anförde
i denna kammare, skulle vi ha
ökad anledning hoppas att man kunde
räkna med en mera odelad uppslutning
kring den fasta personliga försvarsviljan
ibland dessa våra värnpliktiga, som
dock är en så ytterst betydelsefull del
av det samlade försvaret.

Herr talman! Jag har med detta anförande
velat understryka de synpunkter,
som av herr Larsson framförts, och
jag uttalar den förhoppningen, att de
utredningar, till vilka utskottet nu hänvisar,
så småningom och helst mycket
skyndsamt skall komma fram till sådana
ställningstaganden som tillmötesgår
de mycket berättigade önskemålen ifrån
de värnpliktigas sida.

Jag vill i det sammanhanget understrj^ka,
att den ökade utbildningstiden
på skolor av olika slag självfallet medför,
att de blivande värnpliktiga inte
har någon praktisk möjlighet att av egna
inkomster spara pengar för att använda
under kommande värnpliktstjänstgöringstid.
Det blir ofta så som

personalvårdsbyrå
herr Larsson antydde, att man efter slutad
tjänstgöring måste låna av anhöriga,
vilket för övrigt många gånger också
måste ske under pågående tjänstgöring.
På det sättet kommer en ökad belastning
att falla på de värnpliktigas hem
och familjer, och det är väl knappast
rimligt att det skall vara så.

Sett i det stora sammanhanget är
kostnaderna för avlöning av värnpliktiga,
för närvarande 57 miljoner kronor,
en mycket liten kostnad i jämförelse
med den totala kostnaden för försvaret.
Det skulle därför vara mycket tacknämligt
om man så snabbt som möjligt
kunde få en ändring till stånd i det
hör berörda hänseendet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 31—444

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 145

Ang. befattningen som stabspastor vid

försvarsstabens personalvårdsbyrå

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga av departementschefen förordad
ändring i personalförteckningen för
försvarets personalvård, dels fastställa
av departementschefen förordad
avlöningsstat för försvarets personalvård,
att tillämpas till vidare från och
med budgetåret 1962/63, dels ock till
Försvarets personalvård: Avlöningar

för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 330 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Bengtson (I: 90) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (II: 127),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
besluta om utbyte av den nuvarande
halvtidstjänsten för stabspastor vid försvarsstabens
personalvårdsbyrå mot en
heltidstjänst samt i anledning därav

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

117

Ang. befattningen som stabspastor vid försvarsstabens personalvårdsbyrå

liöja avlöningsanslaget till försvarels
personalvård med 9 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:90 och II: 127,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för försvarets personalvård, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1962 föreslagit;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för försvarets personalvård,
alt tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

c) till Försvarets personalvård: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 1 330 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ivar Johansson, Ragnar
Bergh, Bengtson, Widén, Per-Olof Hanson,
Eric Peterson och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Svensson i Ljungskile,
Andersson i Knäred, Bohman och
Helander, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
90 och II: 127,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för försvarets personalvård, som
föranleddes av vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 3 januari 1962
och av reservanterna föreslagits.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Som kammaren torde ha
observerat finns endast en enda reservation
fogad till detta stora utlåtande
över fjärde huvudtiteln. Jag beklagar
att det har varit nödvändigt att framställa
denna lilla reservation. Jag tror
nämligen att det har sin betydelse och

att det skulle varit önskvärt om man
kunnat uppnå enighet även på denna
punkt, som gäller en förstärkning av
de uppgifter i försvarsstabens organisation
som hänför sig till en personalvårdande
angelägenhet.

Det gäller här tjänsten som stabspastor
vid försvarsstabens personalvårdsbyrå.
Det är en deltidstjänst som vi önskar
få utbytt mot en heltidstjänst. Tjänsten
har ursprungligen tillkommit på förslag
av försvarets personalvårdsutredning.
Innehavaren skall omhänderha en del
av den centrala själavårdande verksamhet,
som handhas av denna avdelning
i försvarsstaben. Befattningen tillkom
1959 som en halvtidstjänst i Ae 19.
Tjänsten har dock på grund av att den
är en halvtidstjänst och inte gärna kan
förenas med församlingstjänst blivit vakant
och uppehälles för närvarande av
en vikarie. Det har visat sig svårt att
besätta tjänsten på grund av att den, som
sagt, inte är lätt att förena med församlingstjänst
och givetvis också på grund
av arbetets art och arbetsmängd.

Stabspastorn vid personalvårdsbyrån,
som arbetar under fältprosten, skall svara
för en viktig del av den själavårdande
verksamheten, organisera och planlägga
densamma vid förbanden. Han skall
utöva utbildningsverksamhet, utarbeta
handböcker och studiematerial för denna
verksamhet, medverka vid lösandet
av olika problem som kan uppstå i samband
med soldathemsverksamheten
o. s. v. Han skall vidare medverka vid
kurser och informationsmöten. Med tanke
på denna arbetsbörda är det otänkbart
att kunna förena tjänsten med annan
tjänst.

Behovet att få denna heltidstjänst har
också styrkts av alla de remissorgan —
om jag inte missminner mig 26 stycken
— som tillfrågats i ärendet.

Den kostnadsökning som det här blir
fråga om uppgår till endast 9 000 kronor.
Kungl. Maj:t har inte ansett sig
kunna gå med på att förvandla tjänsten
till en heltidsbefattning. Reservanterna
anser dock liksom motionärerna, att det
här är fråga om en så värdefull verksamhet
att det är önskvärt att den nu -

118

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. befattningen som stabspastor vid försvarsstabens personalvårdsbyrå

varande deltidstjänsten utbytes mot en
heltidstjänst. De sammanlagda utgifterna
på försvarets huvudtitel uppgår till
3,4 miljarder kronor. Jag är övertygad
om att den lilla merkostnad som ett förverkligande
av vårt förslag skulle medföra
är väl motiverad. Riksdagen bör
därför enligt min mening beakta det
behov som här föreligger på personalvårdens
område. Jag anser att den befattning
som det här är fråga om fyller
en mycket viktig central uppgift som
får betydelse för trivseln bland många
människor som fullgör sin värnplikt och
under lång tid verkar i försvarets tjänst.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

Häri instämde herr Bergh, Ragnar,
(h).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Den lokala organisationen
av den militära själavården är under
omprövning, och avsikten är att den
militära själavården i likhet med själavården
vid våra sjukhus skall omhänderhas
av församlingarna. Det ligger väl
också i sakens natur att det här inte
bör finnas något monopol för statskyrkan,
utan de fria religiösa organisationerna
bör ha samma möjligheter att verka.

Den regionala organisationen är ordnad,
och vad det i dag gäller är närmast
stabspastorn vid personalvårdsbyrån.
Jag tror, herr talman, att herr andre vice
talmannen i allra högsta grad överdrev
vederbörandes betydelse för trivseln vid
förbanden. Det verkliga sakförhållandet
är det, alt denne stabspastors främsta
uppgift är att planera själavårdsorganisationen
vid de militära förbanden under
krigstid; det är det som han huvudsakligen
skall syssla med och som är
hans förnämsta uppgift.

I likhet med statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet anser utskottets
majoritet, att det inte finns något skäl
till att här ha en heltidstjänst, och därför,
herr talman, ber jag att kort och
gott få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Herr Söderberg ansåg
att jag hade överdrivit behovet av denna
tjänst, och han pekade på att den lokala
organisationen är under prövning
och ännu inte uppbyggd. Vi menar emellertid
att man behöver upprusta den
centrala organisationen, så att den får
alla möjligheter att medverka till och
leda uppbyggnaden av den lokala organisationen
när den blir aktuell. Härvid
måste en hel del krafter sättas i arbete,
men detta är väl knappast möjligt
om inte denne funktionär har tid till
sitt förfogande att ute i de lokala orterna
medverka till att utbilda folk för
vissa uppgifter och att där skaffa fram
organisatörer, som kan hjälpa till att fullfölja
dessa arbetsuppgifter.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag undrar om det ändå
inte vore skäl i att man först gjorde klart
för sig hur det skall vara med den här
verksamheten ute vid förbanden, innan
man låser sig för hur organisationen
skall utformas i toppen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
145, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 14

119

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr andre vice talmannen
Ivar Johansson begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 63.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 146—163

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 164

Lades till handlingarna.

Punkterna 165—168

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169

Lades till handlingarna.

Punkterna 170—198.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 199

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna å driftbudgeten
för budgetåret 1962/63 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. beräkningen av väganslagen

Under punkten 11 av sjätte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t före behandlingen av de
olika anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen m. m. Därvid
hade förordats bland annat, att medelsanvisningen
för det statliga vägunderhållet
skulle upptagas med ett belopp
av 415 miljoner kronor och att anslaget
till de statliga ordinarie väginvesteringarna
skulle upptagas till 440 miljoner
kronor.

Kungl. Maj:t hade förordat en total
anslagshöjning om 140 miljoner kronor
för den statliga, kommunala och enskilda
väghållningen. 60 miljoner kronor av
den totala ökningen av vägbudgeten
skulle enligt Kungl. Maj ds förslag disponeras
för en förstärkning av den eljest
möjliga medelstilldelningen till en ytterligare
vägupprustning i norrlandslänen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade
bland annat föreslagit, att en investeringsserie
skulle fastställas för de tre
närmaste budgetårens statliga vägbyggnadsarbeten,
varvid investeringarna förutsattes
öka med 60 miljoner kronor under
vart och ett av budgetåren 1962/63
—1964/65. Kungl. Maj:t hade förklarat
sig icke kunna biträda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om ett flerårigt
investeringsprogram.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boman m. fl. (1:144) och den andra inom
andra kammaren av herr Sundelin
m. fl. (II: 184), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
anslag till byggande av vägar och broar
måtte uttala sin anslutning till att den
investeringsserie som föreslagits av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen lades till
grund som ett minimiprogram för de tre
närmaste budgetårens statliga ordinarie
vägbyggnadsarbeten;

120

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson m. fl. (1:222) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (II: 269), vari anhållits, att
riksdagen måtte bevilja de föreslagna
anslagen till vägunderhållet och till byggande
av vägar och broar men uttala,
att den av departementschefen för särskilda
ändamål föreslagna dispositionen
av 60 miljoner kronor av berörda anslag
icke borde komma i fråga;

dels ock, såvitt nu vore i fråga, två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Bengtson
m. fl. (I: 439) och den andra inom andra
kammaren av herr Hedlund in. fl. (II:
519), vari hemställts, att till Vägunderhållet
(punkten 12) för budgetåret 1962/
63 måtte anvisas ett investeringsanslag
av 430 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen, samt att till Byggande
av vägar och broar (punkten 13)
för budgetåret 1962/63 måtte anvisas ett
mot automobilskattemedlen avräknat reservationsanslag
av 450 000 000 kronor,
att fördelas i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
departementschefens uttalande under
förevarande punkt samt med avslag å
motionerna I: 144 och II: 184, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört;

II. att motionerna 1:222 och 11:269
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Axel Johannes Andersson,
Per Jacobsson, Nils Theodor Larsson,
Sundin, Virgin, Staxäng, Svensson i Stenkyrka,
Svensson i Ljungskile, Gustafsson
i Kårby, Löfroth, Källenius och Anländer,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av departementsche -

fens uttalande under förevarande punkt
samt med bifall till motionerna 1:144
och II: 184 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

b) av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Källenius, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 222 och II:
269, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört beträffande
den av departementschefen
föreslagna specialdestinationen till norrlandslänen
av vissa byggnads- och underhållsmedel; c)

av herrar Nils Theodor Larsson,
Sundin, Svensson i Stenkyrka och Gustafsson
i Kårby, vilka i anledning av de
i motionerna 1:439 och 11:519 framställda
yrkandena ansett, att utskottets
yttrande i vissa delar bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits.

I det i reservationen c föreslagna yttrandet
hade bland annat anförts, att reservanterna,
vilka för nästa budgetår
funnit sig böra godtaga den föreslagna
specialdestinationen, icke kunde bortse
från de olägenheter detta medförde med
avseende å medelstilldelningen till de
övriga länen. I syfte att i någon mån
motverka dessa olägenheter samt låta de
genom den höjda drivmedelsbeskattningen
ökade bilskattemedlen i avsedd ordning
komma vägväsendet till godo hade
reservanterna — på sätt i motionerna
1:439 och 11:519 föreslagits — funnit
en höjning av den totala medelsanvisningen
till de ordinarie statliga vägbyggnaderna
samt vägunderhållet med 10
respektive 15 miljoner kronor böra ske.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Man behöver väl knappast
orda speciellt om den väldiga betydelse
goda vägar har för vårt transportväsen.
Det förhållandet har blivit allt
mer och mer markerat under senare år.
Då kan man hänvisa till den starka utvecklingen
av personbiltrafiken, men det
är inte den jag här fäster allra största

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

121

vikten vid, utan de goda vägarna har
ännu större betydelse för näringslivets
del.

Vi har inte kunnat helt acceptera de
riktlinjer som dragits upp för den fortsatta
utvecklingen när det gäller landets
vägar. Vi beklagar att det jämfört
med vägplanen blev en sänkning av väganslagen
förra året, och vi hälsar helt
naturligt med tillfredsställelse att själva
anslagsbeloppen blivit högre i år; givetvis
anser vi att kommunikationsministerns
förslag i det avseendet måste
noteras med tacksamhet, även om vi
inte är helt och fullt belåtna med den
form man har givit förslaget — den frågan
återkommer ju i ett annat sammanhang.
Vår reservation till denna punkt
i utskottets utlåtande gäller speciellt den
framtida inriktningen och utformningen
av väginvesteringarna, en fråga där
vi inte kunnat acceptera utskottsmajoritetens
motivering.

Ledmotivet i vår reservation är att
man måste gå in för en mera långsiktig
planering. Vi vet alla vilka väldiga olägenheter
förra årets anslagssänkning har
medfört; pågående stora arbeten har
måst avbrytas, med alla de besvärligheter
detta föranlett. Nu kan dessa arbeten
återupptas tack vare de större anslagen,
men självfallet måste också det vålla stora
olägenheter, och man kan inte heller
ta itu med att söka åstadkomma större
vägarbeten, något som dock har förklarats
vara önskvärt. En planering på längre
sikt blir knappast möjlig om anslagen
fluktuerar alltför mycket. I vår reservation
har vi önskat framhålla, att om man
vill möjliggöra en mera långsiktig arbetsplanering
så måste man i varje fall
ha en mera bestämd undre gräns för de
anslag som beviljas; det måste bli en
lägsta ram för investeringarnas storlek
under en flerårsperiod.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
också mycket starkt framhållit behovet
av en sådan lägsta ram.

Vi reservanter är naturligtvis medvetna
om att vägväsendet inte kan vara helt
undantaget från konjunkturpolitiska bedömningar,
men dylika hänsyn bör enligt
vår mening inte få påverka vägbyg -

Ang. beräkningen av väganslagen
gandet så starkt som fallet har varit under
den senaste tiden. Jag vet att beredskapsarbetena
i viss utsträckning bär
kommit vägväsendet till godo, men vi
anser för vår del att man bör fixera en
lägsta ram för investeringarnas storlek
under en flerårsperiod, och sedan får
beredskapsarbetena tillkomma.

Jag anser att dessa beredskapsarbeten
har givit ganska goda resultat, och man
bör säkert inte utdöma den formen heller,
men takten i vägbyggandet blir å
andra sidan ganska ojämn på detta sätt.
Man kan visserligen hänvisa till att samtliga
län fått någonting med av beredskapsarbetena,
men den tillgängliga statistiken
visar att övervägande delen av
dessa arbeten ägt rum i Norrland. I och
för sig har jag ingen anmärkning mot
detta, men förhållandet bör observeras
när man planerar på lång sikt.

Vi har inte heller kunnat helt och hållet
acceptera departementschefens specialdestination
i detta fall utan anser att
vissa kompletterande åtgärder behövs.
Liksom när det gäller beredskapsarbetena
måste man också här beakta de övriga
länens intresse av att bygga ut sina
vägar.

Jag bör kanske erinra om att 1959 års
långtidsutredning mycket starkt har understrukit
behovet av att hela vårt vägnät
blir snabbt utbyggt. Ur näringslivets
synpunkt är detta någonting som vi måste
ta all hänsyn till.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservationen av
herr Boman m. fl. och till reservationen
av herr Nils Theodor Larsson m. fl. vid
denna punkt.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i vad den föregående ärade talaren
sade om vikten av en fastare planering
i fråga om väginvesteringarna
och att det skulle vara högeligen önskvärt
att riksdagen gjorde ett klart uttalande
om den medelsram för de närmaste
åren, som inte skulle få underskridas,
om inte alldeles exceptionella skäl skulle
göra ett sådant underskridande ofrån -

122

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen
komligt. En sådan fast planering är en
av förutsättningarna för att anslagna medel
får största möjliga effekt.

En ytterligare förutsättning för en
maximal trafikekonomisk effekt är att
väginvesteringsmedlen fördelas mellan
olika delar av landet och mellan olika
vägprojekt efter en så objektiv bedömning
som över huvud taget går att
åstadkomma. En av viig- och vattenbyggnadsstyrelsens
viktigaste uppgifter är
just att göra en sådan fördelning och
att undan för undan anpassa den till
aktuella förhållanden och uppträdande
förändringar i trafikapparatens och näringslivets
struktur.

Departementschefen föreslår emellertid
i statsverkspropositionen en specialdestination
till Norrlandslänen av en betydande
del av vägbyggnadsanslaget vid
sidan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
fördelning. Som skäl härför åberopas
den utveckling mot allt tyngre virkestransporter
på landsväg, som numera
karakteriserar skogsbruket och då särskilt
i Norrland. Förhållandet är otvivelaktigt
riktigt redovisat i och för sig, men
det är sannolikt inte alldeles obekant för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen heller
och har säkerligen av denna redan med
vederbörlig styrka vägts in i de gällande
flerårsplanerna. Bärkraften i detta
argument för en specialdestination kan
därför i hög grad ifrågasättas.

Som ett ytterligare skäl för den särskilda
destinationen anför departementschefen,
att sysselsättningspolitiken kommer
att kräva en hög arbetsvolym inom
Norrlandslänens vägbyggande. Riksdagen
har emelllertid vid flera tillfällen
klart uttalat, att det skall göras skillnad
mellan ordinarie vägarbeten å ena sidan
och beredskapsarbeten å den andra. Det
är naturligtvis i och för sig värdefullt
att arbetslöshet bekämpas med så produktiva
arbeten som vägbyggnad är,
men detta får inte ha till följd ett eftersättande
av viktiga väganläggningsarbeten
i andra delar av landet. Man kan lätt
få en falsk föreställning om vad som i
verkligheten sker och om hur vägplanen
de facto fullföljes, om beredskapsarbeten
skall redovisas i det ordinarie vägbygg -

nadsprogrammet, i synnerhet som detta,
såvitt jag vet, inte har skett tidigare.

När man alltså kan konstatera att
höjningen av vägbyggnadsanslaget till
stor del består av medel, som tidigare
brukat redovisas som anslag till beredskapsarbeten,
får anslagshöjningen andra
proportioner. Man ställer sig då också
ännu mera frågande till det uttalande
som görs i finansplanen om ökningens
sammanhang med bensinskattens höjning.

I propositionen redovisas det faktiska
utfallet av vägbyggnadsverksamheten sedan
vägplanen antogs, och departementschefen
påvisar, att på landsbygden vägplanen
t. o. m. år 1962 har överskridits
med något över 500 miljoner kronor,
varvid dock inräknats beredskapsanslag
om cirka 850 miljoner kronor. Det påpekas
vidare att beredskapsarbetena i
stort sett har hållit sig inom femårsplanerna.
Av dessa uppgifter skulle man
alltså lätt kunna få den uppfattningen,
att vägbyggandet ligger ganska väl framme
i förhållande till vägplanen.

Det är dock några faktorer som härvidlag
måste observeras. För det första
är det beredskapsmiljonernas sämre effekt;
man brukar tala om 90 procent,
men det torde i detta fall vara i högsta
laget, dels därför att 90 procent endast
gäller vid optimalt utnyttjande, dels därför
att det var ett lägre värde som gällde
före år 1961 då huvuddelen av beredskapsmiljonerna
utanordnades. För det
andra medtages i utfallet de medel som
anslagits till »vissa vägbyggnadsarbeten»,
d. v. s. sådana vägförbättringar som skall
kompensera nedlagda järnvägslinjer. Det
har vid flera tillfällen uttalats, att dylika
arbeten skall läggas utanför vägplanen
och inte får minska de ordinarie vägutgifterna.
För det tredje har hänsyn inte
tagits till penningvärdets försämring,
vilket gör att alla vägplanens siffror för
dagen egentligen borde höjas med 18
procent. För det fjärde avser förhållandet
innevarande år, medan vad vi nu
har att behandla avser nästa år. Alla tecken
tyder på att förhållandet vid nästa
års slut kommer att vara betydligt ogynnsammare
än vad det nu är.

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

123

Vad jag nu har anfört visar enligt min
mening, att vägbyggnadsanslagen i varje
fall i södra och mellersta Sverige redan
nu ligger långt efter och vid nästa års
slut kommer att ligga ännu längre efter
vägplanen. Att norrlandslänen — då
främst på grund av de omfattande beredskapsarbetena
— ligger bra till är ju
bara glädjande. Det får emellertid inte
medföra att det verkliga läget i landets
övriga delar härigenom undanskymmes.
Man gör en sådan mörkläggning om man
låter beredskapsarbeten, som under alla
omständigheter och av helt andra skäl
måste komma till stånd, infogas i de ordinarie
planerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna a och b.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Med anledning av att det
bar väckts ett motionspar — nr 144 i
första kammaren och nr 184 i andra
kammaren — och jag råkar vara undertecknare
av motionen i denna kammare,
skall jag be att få säga ett par ord i
anslutning till punkten 11.

Jag vill då bara konstatera, att fjolårets
riksdag kraftigt framhöll vikten
av att det totala vägbyggandet även i
fortsättningen kunde hållas på en hög
nivå. När statsutskottet nu har behandlat
delta motionspar, har det av någon
anledning hamnat i två ungefär lika stora
läger, nämligen dels en majoritet och
dels en minoritet för reservation a.

För min del, herr talman, har jag litet
svårt att förstå varför inte statsutskottet
på denna punkt har kunnat skriva ihop
sig. Utskottets majoritet säger nämligen,
att den för sin del vill understryka angelägenheten
av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering och samordning
av vägbyggnadsverksamheten i görligaste
mån underlättas genom att riktlinjer
för vägpolitiken under ett begränsat
antal år uppdrages. Detta var just
syftet med det motionspar jag tidigare
refererade till. Utskottet anser oekså för
sin del, att den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknade ökningen av
väganslagen kan utgöra en utgångspunkt

Ang. beräkningen av väganslagen
för ställningstaganden under de närmaste
budgetåren i fråga om investeringsramar
och anslag till vägbyggande och
vägunderhåll.

I reservationen sägs efter en närmare
motivering och skrivning, att även om
ett uttalande av riksdagen »till förmån
för en flerårig investeringsserie inte
under alla förhållanden kan vara bindande,
är det dock ägnat att ge ökad
fasthet åt verksamhetens inriktning».

Ja, här sägs ju av reservanterna, att
ett bifall till reservationen i sak inte innebär
att man får fram de synpunkter
motionärerna närmast har åsyftat. Reservanterna
har emellertid för sin del
hemställt om ett bifall till motionerna
I: 144 och II: 184, och de säger i motiveringen
att motionernas syfte i allt
väsentligt skulle vara tillgodosett enligt
reservationen.

Herr talman! Som jag ser det hela
måste jag, trots att jag är motionär i denna
kammare, konstatera att den klyvning
som har skett mellan utskottets
majoritet och reservanterna egendomligt
nog har fått till resultat, att ett bifall
till vad utskottets majoritet föreslår utifrån
mina synpunkter är mera värdefullt
än ett bifall till reservationen. Det
kan nämligen uppstå lägen, som gör att
utskottsmajoritetens skrivning kan vara
förmånligare för vägbyggandet än vad ett
bifall till reservanternas yrkande skulle
komma att bli.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan under förevarande
punkt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Vägfrågorna och trafikfrågorna,
ja allt som över huvud taget
rör våra kommunikationer är alltid aktuella
frågor. Vid många tillfällen under
varje riksdag är de frågorna under debatt.
De är kanske ännu mera under debatt
ute i bygderna och ute i kommunerna.
Därifrån har nu de senaste åren,
sedan alla blivit så beroende av biltrafiken,
ropats mycket högljutt om att
vägarna måste byggas ut och förbätt -

124

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen
ras. Detta är ett ständigt återkommande
krav från kommunerna, länsstyrelserna,
näringslivet och bilisterna i allmänhet.
Jag anser för min del att den uppfattningen
är riktig, som förekommer överallt
ute i landet, nämligen att regering
och riksdag på detta område inte gör
vad de borde göra.

När det gäller vårt vägväsende och
bilismen finns det en instans som väl
känner sitt ansvar och vill uträtta betydligt
mer än riksdagens majoritet ger
sin tillåtelse till, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess generaldirektör.
För detta har man, som jag
har sagt vid något tidigare tillfälle, all
anledning att vara ytterst tacksam. De
friska tag med vilka vägfrågorna på det
hållet behandlas har man all anledning
att hoppas skall krönas med framgång i
det långa loppet. Den som år efter år
följer vad kommunikationsministern
föreslår och vad statsutskottet uttalar,
när det gäller vägfrågorna, måste beklaga
att inte väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
synpunkter och förslag blir
mer beaktade. Man kan nog säga att vägarna
inte blir utbyggda och förbättrade
genom trevliga uttalanden och intetsägande
löften vare sig från kommunikationsministern
eller från statsutskottets
majoritet. Vad som fordras är pengar
och en plan i arbetet på litet längre
sikt.

Kommunikationsministern vill så gärna
i många olika sammanhang tala om
att det har påbörjats en kraftig upprustning
av vägnätet och att denna upprustning
skall fortsätta, och därför har han
i år godtagit en uppräkning av anslaget
till det statliga, kommunala och enskilda
väghållningen med 140 miljoner kronor.
Men han gör inget försök att samtidigt
tala om hur mycket bilarnas antal
och trafiken ökar från det ena året
till det andra. Utskottet godtar dessa
kommunikationsministerns resonemang,
men när man finner att utskottet samtidigt
konstaterar att det även nästa
finansår torde bli ett överskott i automobilskattemedelsfonden
på 186,8 miljoner
kronor, kan man inte ta talet om
den stora upprustningen av vårt vägvä -

sen på allvar. Det talet används enligt
min mening mera för att dölja det verkliga
förhållandet, och — som jag har
sagt många gånger förr — det sker inte
en upprustning av vägarna i takt med
trafiken.

I en liten vägdebatt här i kammaren
tidigare i dag har det sagts, att skall
vi få bättre vägar så måste vi ha fram
pengar. Jag kan inte finna att detta är
aktuellt under nästkommande finansår,
eftersom man, som jag redan har sagt,
räknar med att det kommer att bli ett
överskott av bilskattemedel på cirka 187
miljoner.

Det är heller inte riktigt, som det sades
i det sammanhanget, att bilskattemedlen
hittills har gått till vägarna. Vi
vet hur det är med automobilskattemedelsfonden,
och vi behöver inte ta upp
den saken till debatt vid detta tillfälle.
I ett interpellationssvar i andra kammaren
i förra veckan erkände kommunikationsministern
att man inte har resurser
att göra en kartläggning och en
undersökning av länsvägarna i allmänhet.
Man kan bara fram till den 1 januari
1964 undersöka de viktigaste länsvägarna;
en för stora delar av landsbygden
mycket dyster upplysning, då
man där inte kan räkna med några
nämnvärda vägförbättringar. Borde man
inte ha råd till att försöka skaffa resurser,
så att myndigheterna fick en
samlad bild av länsvägarnas tillstånd?

Vad man ogärna vill redovisa i siffror
är hur mycket biltrafiken har ökat
t. ex. sedan mitten av 1950-talet. Om
man gjorde det, skulle man få, tycker
jag, ett lämpligt jämförelsematerial. Om
det tal man för om den stora upprustningen
av vägarna skulle vara riktigt, så
misstänker jag mycket starkt, att man
får göra jämförelser med den biltrafik
vi hade i början av och kanske framemot
mitten av 1950-talet.

Jag vill också helt allmänt efterlysa
vilken uppfattning man har om vägbyggandet
i förhållande till trafiksäkerheten.
Med den utveckling bilismen har
fått tycker jag att det är rätt underligt
att man vid vägbyggandet inte betydligt
mera uppmärksammar trafiksäker -

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

125

hetssynpunkterna. Förutom de ekonomiska
synpunkterna på en bättre trafikekonomi
så måste det alltmer läggas
trafiksäkerhetssynpunkter på vägbyggandet.
För några veckor sedan diskuterades
mycket friskt här i riksdagen
vilka skador boxningen förorsakar. Det
finns större anledning att tänka över
hur många människor som offrats och
hur många som skadats och vilka materiella
värden som går förlorade därför
att vägarna är dåligt utbyggda och
dåligt underhållna. Därvidlag har ofrånkomligt
regering och riksdag ett betydande
ansvar.

För min del tror jag'' inte att man ens
med en förnuftigt planerad hastighetsbegränsning
kan nå en större trafiksäkerhet.
Med en generell hastighetsbegränsning
blir det, så länge vägarna inte
är tillräckligt utbyggda, i många fall så
trångt på vägarna att vad man vinner
med hastighetsbegränsningen förlorar
man i de köbildningar som uppstår.
Man förlorar det till följd av de omkörningsrisker
som uppkommer i samband
med köbildningarna. I långa köer blir
trafikanterna irriterade och tar större
risker än de annars skulle ta.

När det gällde att förra året besluta
om väganslagen hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till byggandet av vägar
begärt 480 miljoner kronor, men regeringen
prutade, som det här redan
har sagts, 100 miljoner. I år tänkte det
ansvariga ämbetsverket: Får vi bara följa
en plan för några år framåt, så sträcker
vi inte vårt önskemål längre än till
en höjning på 60 miljoner. Regeringen
har gått med på dessa 60 miljoner men
har samtidigt reserverat detta belopp
för beredskapsarbete och andra arbeten
i Norrland, och ett flerårigt investeringsprogram
har inte kunnat godtagas.
Regeringen gör samma uttalande som
den har gjort tidigare under många år,
nämligen att hänsyn måste tagas till
samhällsekonomien och dess framtida
utveckling.

Man kan fråga: Har vi sådana bekymmer
med samhällsekonomien, att den vid
alla tillfällen skall vara den skyddsmur,
som skall hindra väg- och vattenbygg -

Ang. beräkningen av väganslagen
nadsstyrelsen från att göra den planering
rörande vägbyggandet som den vill
göra? Jag delar den uppfattning, som
herr Bengtson här gav uttryck för, att
konjunkturerna inte kan lägga alltför
stora hinder i vägen.

Framställningen av den 17 februari
från det för vägarna ansvariga ämbetsverket
om en ökning i budgeten de närmaste
tre åren med 60 miljoner kronor
per år anser man kunna användas som
riktpunkt för väginvesteringarna, som
vanligt för såvitt det samhällsekonomiska
läget ger förutsättningar härför.
Anledning finns att fråga, vad man väntar
skall inträffa med det samhällsekonomiska
läget. Är det verkligen på något
annat område och i något annat
sammanhang, som man gör så starka reservationer
som just här, när det gäller
att binda sig för kommande utgifter?

Gärna åberopas när så är lämpligt att
riksdagen 1959 antog den 1957 avlämnade
vägplanen, men man kan vara tveksam
om varför denna plan antogs, då
den inte följes. Jag efterlyste i årets remissdebatt
en redogörelse för skillnaden
i vägbyggandet i mil räknat vid
denna tidpunkt i förhållande till vad
planen innehöll och vad detta förslag innehöll
1957. Med den förändring'' i penningvärdet
som skett sedan 1957 är alla
jämförelser med vägplanen i kronor räknat
ytterst missvisande. Om vägplanens
enda uppgift blir att man med dess
hjälp skall kunna redovisa — beredskapsarbetena
inberäknade — att man
följt planen i kronor räknat, så har den
sannerligen ingen stor uppgift att fylla.
Om man i stället räknade ut vad som
åstadkommits i vägbyggande, skulle redovisningen
ge ett helt annat resultat.
På många andra områden kan man inte
hävda den uppfattningen, att vi här i
landet har en låg standard, utan måste
hävda att vi i stället väl följer med utvecklingen.

Vid senaste veckoskiftet var det stor
invigningsfest på två flygplatser, dels
storflygplatsen Arlanda, dels Rommehed
i Dalarna. En tidning har i detta sammanhang
räknat ut att Arlanda, fullt utbyggt,
i början av 1970-talet kommer att

126

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen
ha kostat 500 miljoner kronor. Jag har
visserligen varit med om beslut beträffande
denna storflygplats redan på
1940-talet och har kanske därför inte
rätt att komma med några kritiska synpunkter,
men jag vill ändå säga, att när
det gällt Arlanda har jag inte uppmärksammat,
att några samhällsekonomiska
synpunkter varit ett hinder för utvecklingen.
Jag är rädd för att man här gjort
och kommer att göra stora felinvesteringar,
och det är svårt att tro att det
för framtiden blir eu flygtrafik på Arlanda
av sådan omfattning att flygplatsen
ur den synpunkten kan kalias för
storflygplats.

Jag vill inte vara med om att hindra
en modern utveckling på flygets område,
men har det inte blivit något av en
modesak att så många små orter också
skall ha sitt eget flygfält? Man kan ifrågasätta,
om inte Sverige försöker leka
stormakt på flygets område, men när det
gäller landets alltjämt cirka 8 000 mil
grusvägar torde ingen kunna påstå något
annat än att vi är ett vad vägarna
beträffar underutvecklat land. Kanske
blir det bättre framöver, sedan statsutskottets
fjärde avdelning varit på besök
i Italien.

I sitt invigningstal på Arlanda i söndags
yttrade kommunikationsministern
att vi i dag inviger en ultramodern flygplats.
Jag frågar: När kan vi få en uppgift
om hur många mil eller hur många
procent av landets 9 500 vägmil som är
ultramoderna? Jag begär inte att få den
uppgiften i dag, men man kanske kan
få den framdeles. Att inte någon del av
de 8 000 milen grusvägar, de vägar som
inte är permanentbelagda, är moderna,
det är jag mycket väl medveten om.

I en motion som är redovisad under
denna punkt i utskottets utlåtande, har
jag varit med och föreslagit, att de 60
miljoner som kommunikationsministern
gör en specialdestination för och reserverar
för beredskapsarbeten och andra
vägarbeten i Norrland, borde ingå i de
ordinarie anslagen, men detta har inte
kunnat bifallas, trots att vårt förslag
sammanfaller med vad väg- och vattenbvggnadsstyrelsen
föreslagit. Bered -

skapsarbeten skulle helt naturligt, om
sådana behövs i Norrland, ligga utanför
den ramen.

Utskottets majoritet har inte kunnat
bifalla detta förslag, utan utskottet gör
i stället ett försök att enligt min mening
tala ett litet tröstens ord till de
län, som inte fått sitt vägnät förbättrat
genom beredskapsarbeten, som haft ett
bättre sysselsättningsläge och inte fått
en ur viigsynpunkt rättvis del av beredskapsmedlen.
Dessa län bör uppmärksammas
vid fördelningen av de ordinarie
anslagsmedlen, framhåller utskottet.
Detta uttalande kan nog betraktas som
ett tröstens ord men inte mycket mer.

När det gäller de borgerliga ledamöternas
gemensamma reservation under
denna punkt angående en plan för vägbyggandet
under längre tid än ett år,
vill jag bara uttala min tillfredsställelse
över att denna reservation tillkommit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna a och b under punkten
11.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skulle först vilja understryka,
att vi i både avdelningen och
statsutskottet har varit eniga i de viktigaste
av de frågor som behandlas i
denna punkt. För det första är vi ju alla
överens om att väginvesteringarna skall
hållas på en hög nivå. Det är nödvändigt
ur många olika synpunkter, anser
vi, bl. a. för att tillgodose näringslivets
vägtrafikbehov. Det är produktionsbefrämjande
investeringar som görs i vägarna.
För det andra är vi eniga om att
alltför stora variationer i anslagstilldelningen
bör undvikas för att både planeringen
och vägbyggandet skall kunna
bedrivas så effektivt som möjligt.
För det tredje är vi alla vägvänliga. Vi
har med tillfredsställelse konstaterat, att
om beredskapsarbetena medräknas har
investeringarna på ifrågavarande områden
åren 1958—1962 betydligt överstigit
de i vägplanen beräknade investeringarna.
Även om man tar hänsyn till
att beredskapsarbeten inte är fullt så

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

127

effektiva som ordinarie arbeten, får
man säga, att mellan 300 och 400 miljoner
kronor mer än som beräknats i
vägplanen har lagts ned på vägarna.

I detta sammanhang vill jag nämna,
att det kan vara möjligt, såsom herrar
Virgin och Sveningsson här sagt, att
penningvärdeförsämringen minskat det
reella beloppet. Å andra sidan har vi vid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens föredragningar
ofta frågat, om inte de stora
rationaliseringar, som inneburit att
man gått över från manuell arbetskraft
till maskiner av olika slag, har eliminerat
en hel del av denna penningvärdeförsämring.
Såvitt jag har funnit har vi
därvid fått jakande svar. När det nu anges
exakta procenttal, undrar jag därför,
om man kan sätta så stor tilltro
till dem.

Vi har också varit eniga med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen om att väginvesteringarna
utgör en så betydande del
av den offentliga sektorn, att de inte
kan vara opåverkade av konjunkturpolitiska
åtgärder.

I fråga om skrivningen när det gäller
den treåriga investeringsserie som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har föreslagit
har vi däremot inte kunnat helt
enas. Styrelsen har föreslagit, att man
till de statliga ordinarie vägarbetena
skulle under vart och ett av tre år anslå
ytterligare 60 miljoner kronor.

Nu skall man inte överdriva skillnaden
mellan utskottets skrivning och reservanternas
skrivning. Utskottsmajoriteten
har på sidan 16, såvitt jag begriper,
sökt så långt som möjligt tillmötesgå ■—
och det ansåg ju herr Sörlin ■— dem som
i detta sammanhang väckt motionerna
1:144 och II: 184.

Vi inom utskottet har först hänvisat
till vad departementschefen sagt när
han framhållit, att statsmakterna så
sent som förra året tagit ställning till
detta spörsmål. Utskottet och riksdagen
konstaterade då — vi var eniga i utskottet,
då liksom tidigare år — att det
skulle underlätta vägbyggnadsverlcsamhetens
rationella planering och genomförande,
om vägmyndigheterna fick följa
ett av statsmakterna fastställt fler -

Ang. beräkningen av väganslagen
årigt investeringsprogram. Å andra sidan
fann riksdagen, att statsmakterna
inte kunde frånhända sig möjligheterna
att ta hänsyn till samhällsekonomiens
framtida utveckling. Herr Sörlin har citerat
det stycke som kommer därnäst
och där vi understryker vikten av alt
man försöker ordna det så, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen kan planera
och samordna vägbyggnadsverksamheten
på bästa möjliga sätt.

Jag menar för min del, att vad utskottet
därefter skriver -— och som jag
tycker också kan citeras -— är så positivt
att reservanterna borde ha kunnat
gå med på det: »Enligt vad utskottet
inhämtat har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse den 17 februari
1962 framlagt beräkning beträffande
vägbudgetens ökning under budgetåren
1963/64, 1964/65 och 1965/66. I denna
beräkning angives vägbudgeten under
ett vart av dessa budgetår öka med ca
100 mkr. -— varav 60 mkr. avser det ordinarie
statliga vägbyggandet — mot
140 mkr. för budgetåret 1962/63. Utskottet
anser för sin del att den av vägooh
vattenbyggnadsstyrelsen beräknade
ökningen av väganslagen kan utgöra utgångspunkt
för ställningstagandena för
de närmaste budgetåren i fråga om investeringsramar
och anslag till vägbyggande
och vägunderhåll för så vitt det
samhällsekonomiska läget ger förutsättningar
härför.»

Här ger vi alltså regeringen vissa anvisningar
som innebär att vi rekommenderar
att man som utgångspunkt för
väginvesteringarna under de kommande
åren tar inte bara de 60 miljoner
kronor, som belöper på det ordinarie
statliga vägbyggandet, utan också andra
anslagsposter, -som avser vägunderhållet,
gatubyggandet, byggandet av enskilda
vägar m. m. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har angivit ökningen av
dessa kostnader till 106,5 miljoner kronor
1963/64, 100 miljoner kronor 1964/
65 och 99 miljoner kronor 1965/66. När
vi nu emellertid på detta sätt understrukit
vikten av att man får en så hög och
kontinuerlig investeringsverksamhet på
detta område som möjligt, har vi inte

128

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen
ansett oss med hänsyn till vad riksdagen
förut sagt kunna gå längre.

Jag har en liten anmärkning att göra
mot en av skrivningarna i reservationen.
Man säger där: »Bortsett från att
ett uttalande från riksdagens sida till
förmån för en flerårig investeringsserie
inte under alla förhållanden kan vara
bindande är det dock ägnat att giva
ökad fasthet åt verksamhetens inriktning.
» Jag tror för min del att denna
skrivning — vad betyder »inte under
alla förhållanden» •— kan ge anledning
till kontroverser, diskussioner och tolkningssvårigheter
i framtiden. Är det då
inte bättre att godta utskottets uttalande
i denna punkt? Vi bär i varje fall tyckt
att vi inte gärna kunde gå längre.

Sedan är det en annan sak. Utskottets
skrivning är kanske litet hårdare, och
vi har kanske sagt ifrån mera bestämt
än vad vi har gjort under de gångna
åren allt ifrån 1958, då vägplanen kom
till men den står i princip helt i överensstämmelse
med riksdagens förutvarande
uttalanden. Jag tycker därför att
den skrivningen skulle kunna godtas.

Vad gäller den specialdestination, som
här nämnts, vill jag för min del säga
att vi är litet kritiska mot specialdestinationer
i allmänhet, och detta har vi
också givit uttryck åt i utskottets utlåtande.
Vi har även kunnat enas på denna
punkt med undantag för högern,
som reserverat sig. För min del tycker
jag att det i detta fall är försvarligt med
en specialdestination, så att man i de
norra länen kan bedriva dessa vägbyggnadsarbeten
som ordinarie arbeten, ty
de ger ju större effekt. Vi hade annars
kanske varit tvungna att låta en hel del
arbeten utföras som beredskapsarbeten.

Jag skall inte i någon större utsträckning
gå in på vad herr Sveningsson sade.
Han yttrade emellertid bl. a. att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens krav borde
bli mer beaktade. Jag måste säga att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens krav
har blivit beaktade, ty den har fått igenom
en anslagshöjning som helt överensstämmer
med vad den begärt. Att vi
inte helt gått på styrelsens linje, när det
gäller investeringsserien, är kanske nå -

got som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
liksom vilket annat verk det kan
vara fråga om får nöja sig med.

Herr Sveningsson frågar om vi i alla
sammanhang skall ta hänsyn till det
samhällsekonomiska läget. Jag undrar om
bakom den frågan döljer sig en ny linje
från högerns sida. Inte kan vi bortse
ifrån det samhällsekonomiska läget när
vi beslutar oss för nya investeringar.
Hur skulle det se ut? Vi måste väl ta
hänsyn till konjunkturläget, till tillgången
på resurser för att kunna bygga men
också till de anslag, som riksdagen vill
bevilja för att vi skall kunna bygga vägar.
Sedan är det klart att herr Sveningssons
utsvävningar till Italien, som
skulle kunna lära oss så mycket, skall
vi inte bry oss om. Vi skulle vara ett underutvecklat
land, och Italien skulle vara
något slags föredöme. Jag skulle
egentligen inte bry mig om hans utsvävningar
i luften heller — han menar ju
att det inte är så lyckligt att man gynnar
flyget så mycket. Herr Sveningsson
mätte ha haft en annan uppfattning vid
riksdagssessionens början. Vi bär i fjärde
avdelningen och i riksdagen behandlat
en motion, nr 141 i första kammaren,
som undertecknats av bland andra
herr Ragnar Sveningsson. I den motionen
begärs anslag till påbörjande av
ett projekterat flygfält vid Viared i Borås.
Riksdagen biföll inte motionen, men
herr Sveningsson var då mera flygsinnad
än statsutskottet och riksdagen
kunde vara, och detta ställer frågan om
flyget och herr Sveningsson i något annan
belysning än han själv gjorde när
han stod här framme.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande på denna punkt.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall svara på den
fråga som sist togs upp av den föregående
talaren, nämligen om flygfältet i
Borås. Jag är medveten om att jag undertecknade
denna motion. Nu är det så
att det finns en viss solidaritet mellan
riksdagsmän på samma länsbänk, och

Onsdagen den 4 april 1902 fm.

Nr 11

129

när andrakammarledamöter med fru Gördis
Hörnlund i spetsen ville ha mitt
namn på motionen i första kammaren
kunde jag inte motstå deras begäran.
Men jag kan försäkra herr Fritz Persson
att jag aldrig mer skall skriva under
en motion om flygfält i Borås.

Herr Persson talade mycket om att
vi måste beakta konjunkturläget och
samhällsekonomien. Det är väl alldeles
riktigt att vi bör göra det. Men jag tycker
att man i detta sammanhang skriver
hårdare om samhällsekonomien och
konjunkturläget än man gör i andra
sammanhang, och jag kan inte tänka
mig att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte känner sitt ansvar också när
det gäller konjunkturerna och samhällsekonomien.
Det kan inte ha varit någon
fara i det avseendet, om man hade godtagit
den investeringsserie som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen här har föreslagit.

Man talar så gärna om de höjda anslagen,
och det är riktigt att anslagen
skrives upp år efter år. Men man talar
inte i samma utsträckning om hur biltrafiken
ökar. Jag bär för min del mycket
svårt att tro att konjunkturerna är
sådana att vi nödvändigtvis måste ha
kvar nämnda cirka 8 000 mil grusvägar
och att vägarna ovillkorligen på många
håll måste behållas i dåligt skick. Det
finns en betygsättning av riksvägarna
i en av dagens eftermiddagstidningar.
Den grundar sig på en undersökning
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har gjort. Enligt denna skulle 37 procent
av riksvägarna få ett helt underkänt
betyg. Jag anser för min del att vi
får större besvär med det framtida konjunkturläget
om inte vägarna följer med
i utvecklingen och vi inte ger möjlighet
att skapa billigare transporter för näringslivet.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Persson anmärkte
på alt jag i mitt första anförande talade
om den exakta procentsats med
vilken man borde räkna upp vägplanens
siffror för att få dem jämförbara med
5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 14

Ang. beräkningen av väganslagen
andra siffror i dagens läge Han yttrade
att man också måste ta hänsyn till de
ökade möjligheter till rationalisering
som utvecklingen liar givit. Jag kan hålla
med om att detta är en omständighet
som talar för att man kanske inte bör
ange exakta siffror i detta sammanhang.
Å andra sidan har det ju också försiggått
eu annan utveckling, som varit snabbare
än den man kunde beräkna vid vägplanens
antagande, nämligen trafikutveckligen.
Det är troligt att dessa båda faktorer
i viss mån kompenserar varandra.
Att jag angav en exakt siffra berodde
egentligen, herr Persson, på att jag citerade
vad chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anfört. Denne lämnade
en exakt siffra.

Herr Persson anförde vidare att en
specialdestination vore försvarlig, tv
man skulle annars behöva utföra motsvarande
arbeten såsom beredskapsarbete.
Det är just detta skäl som vi har
liaft principiella invändningar emot, eftersom
riksdagen ganska nyligen absolut
klart uttalat att den inte önskar att
man blandar ihop ordinarie vägarbeten
med beredskapsarbeten.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har både av herr
Sörlin och av herr Fritz Persson uttalats
önskemål om att man skulle kunnat
samman jämka utskottets och reservanternas
motiveringar. Det hade väl funnits
vissa möjligheter härtill, men man fäster
sig vid att det har gjorts gällande att
utskottets skrivning skulle vara så tillfredsställande.
Om man skall sammanjämka
någonting får man ta hänsyn till
önskemål från båda sidor. Det skulle
vara intressant att få ta del av de anmärkningar
som kan riktas mot den
skrivning som reservanterna har gjort.
Det har inte heller påståtts att den skrivningen
på något sätt skulle vara olämplig,
och man kan då fråga sig om inte
den skulle kunnat accepteras. Vi måste
även diskutera den skrivningen om en
sammanjämkning skulle kunnat ske.

Jag skall gärna erkänna att det föreligger
eu ganska positiv inställning i
följande uttalande av utskottet: »Ut -

130 Nr 14

Onsdagen den 4 april 19(52 l‘ni.

Ang. beräkningen av väganslagen
skottet vill för sin del understryka angelägenheten
av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering och samordning
av vägbyggnadsverksamheten i görligaste
mån underlättas genom att riktlinjer
för vägpolitiken under ett begränsat
antal år uppdrages.» Emellertid tillkommer
ju det ytterligare stycke i utlåtandet,
som herr Persson åberopade och
i vilket man hänvisar till en skrivelse
från väg- och vattenbyggandsstyrelsen.
Jag vill meddela att det här inte gäller
någonting annat än en rent rutinmässigt
expedierad skrivelse från styrelsen. Skrivelsen
gör inte anspråk på att ange en
avvägning av vilka investeringar som
skulle vara lämpliga för framtiden. Då
skrivelsen inte kan åberopas som en
investeringsplan har vi inte velat fästa
den vikt vid den som här har skett. Detta
är ett av skälen till att vi inte har
kunnat acceptera utskottsmajoritetens
skrivning i denna del.

Man har vidare frågat efter innebörden
i följande mening i reservationen:
»Bortsett från att ett uttalande från riksdagen
sida till förmån för en flerårig investeringsserie
inte under alla förhållanden
kan vara bindande ...» Uttalandet
är inte så besynnerligt. Vi menar givetvis
att det kan inträffa omständigheter
som nödvändiggör vissa ändringar, men
i ett sådant fall bör inte vägarna sättas
i särklass. Om man behöver vidtaga sådana
åtgärder på en rad andra områden
som medför begränsning av investeringarna,
bör enligt vår mening väginvesteringarna
beaktas på samma sätt som
andra investeringar. Väganslagen bör
däremot inte ensamma höjas och sänkas.
Det är innebörden av orden »inte under
alla förhållanden». Det bör inte vara så
svårt att förstå vad som menas därmed.

Beträffande specialdestinationen skall
jag bara tillägga att vi från vår sida inte
anslutit oss till högerreservationens avstyrkande,
utan vi har kunnat följa majoritetens
förslag med en restriktiv skrivning
under uttalande av att skall man
kunna tänkas acceptera en specialdestination
för denna gång bör man ge ett
högre anslag, så att man bättre tillgodoser
andra län.

Jag vidhåller det yrkande, som jag tidigare
har framställt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är en aning överraskad
över att man i år åstadkommer en
debatt i denna fråga av mycket större
omfattning än den som har ägt rum vid
tidigare tillfällen och att utskottsutlåtandet
försetts med en reservation just
i år då vi fått den absolut största ökningen
av väganslaget.

Jag har närmast begärt ordet för att
göra några kommentarer i anledning av
ett par av inläggen. Jag kan till en början
säga att jag är helt överens med exempelvis
herr Bengtson när han säger
att vi måste vara intresserade för goda
vägar inte minst med hänsyn till näringslivets
behov av sådana. Jag har säkerligen
åtskilliga gånger tidigare framfört
dessa synpunkter, så i det avseendet
är vi helt överens, men när herr Bengtson
talar om att man från kommunikationsdepartementets
sida har sänkt anslaget
kan jag inte följa honom längre.
Jag förstår att han menar att det är sänkt
i förhållande till vägplanen och i förhållande
till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tidigare har begärt, men inte
i år, herr Bengtson, ty i år har vi givit
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen precis
vad den har begärt. Det sätt varpå herr
Bengtson gör ut sin förkunnelse är så
förstucket att den lyssnande och protokolläsande
allmänheten lätt kan få det
intrycket att kommunikationsministern
här har satt sig på alla äskanden och
alla planer. Det riktiga är alltså att det
är en anslagssänkning i förhållande till
vägplanen — jag ser att herr Bengtson
nickar bifall till detta konstaterande —
men, herr Bengtson, vi är väl också överens
om att vi inte har fastlagt vägplanen
och sagt att vi skall följa den. När
den presenterades för riksdagen på sin
tid sades det att den var väl lämpad att
läggas till grund för prövning av väganslagen.
Jag tror att det är nödvändigt
att göra denna korrigering. I annat fall
kan folk fä en felaktig bild av det rätta
förhållandet, och jag är helt övertygad

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

131

om att herr Bengtson vill vara den förste
att lägga det hela till rätta, så att intet
missförstånd kan uppstå. Det är därför
jag liksom velat ge honom detta tillfälle
att göra det där tillrättaläggandet.

Herr Sveningsson var mera djärv i sin
utläggning, medan herr Bengtson ju påpekade
reservationens två reservationer,
nämligen att man inte under alla förhållanden
kan binda Kungl. Maj:t och vidare
att man bör ta hänsyn till statsfinansiella
och samhällsekonomiska synpunkter.
Därmed har herr Bengtson och
reservanterna mycket starkt understrukit
hur försiktig Kungl. Maj:t egentligen
hör vara, mycket mera försiktig än vad
Kungl. Maj:t behöver vara om kammaren
godtar utskottets skrivning. Vill herr
Bengtson det positiva, då har han valt
fel sida i denna match.

Herr Sveningsson var som sagt föga
bekymrad om samhällsekonomien, och
han går ju sin egen väg när det gäller
vägfrågorna och prövar inte precis några
andra argument än att det skall vara
vägar och därmed basta. Ja, det är givet
att det är bekvämt om man kan resonera
på det sättet, men man råkar lätt i svårigheter
om man argumenterar efter den
linjen. Herr Sveningsson kom omedelbart
in i bekymmer och trassligheter
med flygfältet i Viared. Han ville tidigare
ha ett flygfält där, men i dag stod
han och förklarade att de kommunala
ambitioner som finns ute i bygderna att
få flygfält måste man se till att förhindra.

Av herr Sveningsson fick jag också
det intrycket att det egentligen hänt väldigt
litet på vägbyggnadsområdet under
de senaste åren. Något hade det väl hänt,
men det var rasande litet. Ja, den historieskrivningen
är, herr Sveningsson,
inte helt riktig. Jag frågar: Vad tjänar
det till och vad vinner vi i våra gemensamma
strävanden på att ge felaktiga
skildringar av ett händelseförlopp? Inte
vinner vägbyggandet på det, herr Sveningsson.
Vi bör ändå vara medvetna
om att vi vid utgången av år 1962 ligger
410 miljoner kronor över vägplanen. På
landsbygdssidan ligger vi över med 547
miljoner och på stadssidan under med

Ang. beräkningen av väganslagen
137 miljoner, men det förhållandet kvarstår
alltså att vi kommer att ligga 410
miljoner över vägplanen som helhet.

Jag skall villigt erkänna att den omständigheten
har berott på att vi har använt
beredskapspengar och att det är
dessa som har medverkat till detta, men
varför skall man liksom gå förbi ett sådant
resultat? Varför kan man inte säga
att det är på det sättet men gärna också
säga att eftersom man har använt beredskapspengar
så har det hela naturligtvis
inte fallit ut precis som man skulle
ha önskat, eftersom man fått lov att
anvisa medlen till de orter där beredskapsarbetena
har måst sättas in för att
skapa sysselsättning. Jag tror emellertid
att man kan visa upp att inte bara de
norrländska länen utan också åtskilliga
mellan- och t. o. m. sydsvenska län har
fått del av beredskapspengarna men med
mindre belopp beroende på att sysselsättningssvårigheterna
inte där har varit
så stora och så omfattande.

Jag vill för min del understryka, herr
talman, att det naturligtvis i och för sig
ur skilda synpunkter är fördelaktigt om
man kan göra upp ett program för flera
år när det gäller väginvesteringarna,
men samtidigt är det dock av samhällsekonomiska
skäl svårt för statsmakterna
att för en längre tid reservationslöst
binda sig för investering i den omfattning
som det här gäller. Det har ju också
reservanterna givit uttryck för till och
med i dubbel måtto, de har nämligen i
den ena av reservationerna kursiverat
detta för att läsaren även optiskt skall
uppfatta det.

Om man lät en sådan princip slå igenom
på flera områden i vårt samhälle,
skulle ju statsmakternas möjlighet att
bedriva en aktiv konjunkturpolitik mycket
starkt begränsas. Det förefaller mig
som om utskottet i sin prövning och i
sina överväganden har funnit att de av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nyligen
gjorda beräkningarna beträffande
vägbudgeten för de närmaste åren bör
läggas till grund för en flerårsplanering
av väginvesteringsverksamheten, dock
under den förutsättningen att det samhällsekonomiska
läget medger det.

132

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1062 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen
På den punkten är man alltså överens,
men jag tror att herr Bengtson och de
andra reservanterna tryckt på det där
om försiktighet i fråga om de samhälls''
ekonomiska funktionerna litet mer än
vad utskottet faktiskt liar gjort.

Ifrån mina bedömningsgrunder kan
jag helt ansluta mig till den skrivning
som utskottet här presenterar, .lag har
läst reservationen och kontraläst utskottsutlåtandet,
och då har jag kommit
till den uppfattningen att den som vill
det positiva här faktiskt vinner mer genom
att stödja utskottet än genom att
gå på reservationen.

lag har, herr talman, inte kunnat helt
fria mig från det intrycket att reservanterna
här liksom velat söka sak för att
få i gång en diskussion som innehållsmässigt
är väldigt tunn, eftersom skillnaden
är hart när obefintlig. I den mån
skillnaden nu existerar i sinnevärlden
ligger det positiva i utskottets skrivning
och inte i reservationen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om nu reservationen till
och med skulle ge mindre och i alla avseenden
vara inte fullt så positiv och
man verkligen velat ha ett samarbete
här, hade det väl varit lätt att gå med
på den. Men det har ju förekommit
tongångar som antytt att reservationen
gick för långt. Vilket är det riktiga?
Det hade varit enkelt att skriva samman
dessa två ståndpunkter.

Herr statsrådet Skoglund sade till
att börja med att just i år, när anslaget
var högre, skulle det inte finnas anledning
till diskussion. Men denna har blivit
väckt med tanke på vad som hänt
tidigare, när man fick stoppa vissa arbeten.
Vi måste tänka oss att skriva för
framtiden, så att inte sådana svårigheter
upprepas.

Det är alldeles riktigt att man bör
tyda och tolka allt till det bästa, som
statsrådet Skoglund gjorde, när han litet
närmare förklarade vad jag menade. Ordet
förstucken passade inte riktigt i det
sammanhanget. Det är närmast så, att
när man arbetar ständigt med dessa frå -

gor, förutsätter man att andra skall vara
inne i varje liten detalj, och då ger
man sig inte ut i någon utförligare förklaring.
Jag vill dock betyga att den utförligare
redovisning statsrådet Skoglund
lämnade är korrekt och jag har
ingenting att anmärka emot den.

Beträffande uttrycket »inte under alla
omständigheter» förklarade jag redan tidigare
att vi inte från reservanternas
sida har någonting emot att det tas hänsyn
till de omständigheter som kommer
fram, om man nämligen gör det också
på andra områden. Men det skall inte
vara så att man speciellt endast för vägarnas
del tar hänsyn till arbetsmarknads-
och andra svårigheter som uppkommer.
Vägarna är en så viktig del av
vårt näringsliv och transportväsen att de
inte får användas som konjunkturreglerande
medel, om man inte handlar likadant
också på andra områden. Det var
närmast det vi så starkt ville understryka.
Så ville jag fråga kommunikationsministern:
Vad är meningen med det
hela? Är det meningen att vi skall kunna
bli utsatta för samma saker som förra
gången, då vi måste stoppa stora och
viktiga arbeten? Eller skall man sikta
till att undvika sådana stopp och väldiga
fluktuationer mellan det ena året
och det andra.

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att herr Sveningsson genom sina
något vårdslösa uttalanden i sitt förra
anförande nu har kommit i en mycket
svår situation. Han har skrivit på motionen
om det flygfält i Viared vid Borås
som han uttalade sig mycket vanvördigt
om. Det har han gjort, säger han, för att
hålla på solidariteten på länsbänken. Nu
har han övergivit den solidariteten och
sagt bestämt ifrån, att han aldrig mer
kommer att skriva på en sådan motion.
Det är, tycker jag, ett svårt val han har
fått göra, men gör man sådana uttalanden,
hamnar man i den situationen.

Sedan säger herr Sveningsson på
nytt att samhällsekonomien inte skulle

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

133

behöva fara illa på något sätt om man
fixerade investeringarna framöver i enlighet
med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har föreslagit. Han går
själv, såvitt jag förstår, längre än vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Det leder
emellertid inga säkra kunskapsvägar in
i framtiden, och jag kan inte bedöma
hur konjunkturläget och samhällsekonomien
i detta land kommer att se ut
1965—1966.

Herr Virgin angav väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
siffror. Herr Virgin
vet kanske att vi har påpekat att rationaliseringen
också har betytt en del
här och att det därför är svårt att komma
med exakta siffror.

•lag blev ledsen när jag hörde herr
Bengtson klaga på att vi icke varit samarbetsvilliga.
Jag skall inte dra upp
vad som hänt, men vi lyckades väl ändå,
därför att vi på vårt håll gjorde eftergifter,
bli eniga om specialdestinationen,
om jag bortser från högern — och högern
sände en representant att söka association
eller eventuellt fullt medlemskap,
fast det sedan inte blev någonting
av det.

•Tåg vill också säga att redan det här
har visat vilka tolkningssvårigheter som
uppstår om man följer reservationen.
Till och med herr statsrådet anser att
vår skrivning ur de synpunkter som representanterna
för vägintressena har att
företräda är bättre än den skrivning
som reservanterna har presterat. Det
tror jag också, och det beror på att man
har svårt att tolka vad som menas med
reservationen — den är litet dunkelt
skriven, och där finns inga klara, bestämda
uttalanden sådana som vi har
gjort.

Herr Bengtson anmärker på våra siffror,
som är tagna ur den skrivelse som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade
fram den 17 februari i år. Den
skrivelsen innehåller förslag om precis
samma ökning av de ordinarie väginvesteringarna,
nämligen med 60 miljoner
för de här åren framöver, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen själv i sina
petita har nämnt, men sedan har vi
sagt att vi också vill rekommendera

Ang. beräkningen av väganslagen
de omkring 40 miljoner som går till
vägunderhåll, vissa vägbyggnadsarbeten

O. S. V.

Jag blev som sagt litet ledsen när herr
Bengtson sade att vi inte varit samarbetsvilliga.
Det har vi varit, men det är
klart att man kan komma till en punkt
där ingen längre vill ge vika. Det har
dock gått bra att samarbeta i avdelningen,
åtminstone under hela den tid jag
suttit där, och jag hoppas det skall
gå bra i fortsättningen också.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Om herr Persson och
kommunikationsministern i fortsättningen
vill roa sig med att tala om den där
påskriften på motionen om flygfältet i
Borås, så unnar jag dem det så gärna.
Jag tyckte jag klarade ut saken i mitt
tidigare anförande, men är det så att de
vill fortsätta, så gärna för mig.

Jag kan erkänna att den där påskriften
var ett litet misstag ur min synpunkt,
men små misstag gör vi nog alla, och
det är inte så farligt att göra ett litet
misstag om man bara kan erkänna det
efteråt.

Jag har inte sagt att flygfältsbyggande
till varje pris bör förhindras som
kommunikationsministern uttalade. Vad
jag ville stryka under var att man bör
investera i flygfältsbyggen med litet
större försiktighet än man iakttar just
nu. Jag bär inte uppmärksammat att
det när det gäller de anslagen har talats
lika mycket om samhällsekonomi
som när det gäller väginvesteringarna.

Kommunikationsministern var överraskad
över att ställningstagandena till
väganslagen i år är litet annorlunda än
de var förra året. Ja, det beror väl på
att situationen på vägarna blir allt värre
år efter år.

Jag vill heller inte riktigt hålla med
om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har fått vad den har begärt, såsom
kommunikationsministern framhöll. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har inte begärt
någon specialdestination för Norrland
av de 60 miljonerna.

134

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen

Sedan fick jag en del förmaningar av
kommunikationsministern, och jag fick
höra att jag går min egen väg i de här
ärendena. Det var ju intressant att höra
dessa förmaningar. Jag vill säga att jag
inte tvivlar på att de siffror kommunikationsministern
anförde är riktiga när
han gör jämförelser med vägplanen från
1957, men vad jag har vädjat om i dag
liksom även under remissdebatten är
att vi skulle få en redovisning för vad
som har uträttats med dessa pengar och
få veta om man byggt och förbättrat vägarna
så mycket i mil räknat som det
förutsågs 1957 att man skulle ha gjort
vid den här tidpunkten.

När kommunikationsministern vill
lämna en sådan redovisning, kan vi kanske
träffas på något trevligt ställe ute
vid vägarna.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall gärna acceptera
herr Sveningssons inbjudan. Det
finns åtskilliga platser med trevliga vägar
att träffas på. Vi har nämligen byggt
så mycket vägar, herr Sveningsson, att
vi har många ställen att mötas på.

Jag har inte för ögonblicket till hands
siffror på det antal mil vägar, som har
ny- och ombyggts. Jag är, herr Sveningsson,
ledsen att jag inte har de siffrorna
här. Herr Sveningsson har ju för övrigt
sagt att han kunde få det svaret senare.
Han sade det redan i sitt första inlägg
och upprepade det i sitt andra anförande.
Jag förstår därför att han ursäktar
att jag inte har detta papper så att
säga i fickan.

Jag skall sedan, herr Sveningsson, inte
tala ytterligare om Viared, utan det
får vara en fråga för herr Sveningsson
ensam. Beträffande Arlanda vill jag
dock säga att om vi någonstädes prutat
och prövat kostnadssidan är det just
där. Vi har varit i hög grad kostnadsmedvetna
när det gäller investeringarna
vid Arlanda. Vi har visserligen inte
skrivit det uttryckligen i propositioner
eller andra handlingar. Jag förutsätter
dock att herr Sveningsson tror mig på
mitt ord när jag säger att där har vi

lagt ned mycken möda och mycket arbete
på att få så rimliga kostnader som
det över huvud taget är möjligt. Jag
tror också att herr Sveningsson vid ett
besök där skall kunna förvissa sig om
att detta även har varit fallet.

Till herr Bengtson, som förklarar att
man väl lika bra kunde ta reservationen
som utskottets utlåtande, vill jag bara
säga att så kan naturligtvis herr Bengtson
yttra sig. Jag har mött honom vid
många diskussionstillfällen och vet huthan
driver sitt spel. Men, herr Bengtson,
det finns ett ytterligare skäl som talar
mot reservationen, nämligen att det krävs
en speciell exegetik för att kunna tolka
de förutsättningar som man där lagt in.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är alldeles självklart
att jag tror kommunikationsministern
på hans ord då han säger att han
prövar det ena anslaget liksom det andra.
Jag'' tvivlar inte alls på den saken.
Jag erkänner också att visst har det
byggts en del vägar och även skett en
del vägförbättringar under de senaste
åren. Enligt min uppfattning har det
dock inte skett förbättringar och nybyggnader
i samma takt som vägtrafiken
ökat.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Som herr Sörlin redan
framhållit har det i denna fråga väckts
två likalydamde motioner. Den ena har
väckts inom första kammaren och har
undertecknats av mig och tre representanter
för övriga partier. I andra kammaren
har motsvarande motion framförts
av herr Sundelin och där undertecknats
av tre socialdemokrater och tre
borgerliga ledamöter. I motionen hemställs
att riksdagen vid behandlingen av
förevarande anslag till byggande av vägar
och broar måtte uttala sin anslutning
till att den investeringsserie som
föreslagits av väg- och vattenbyggnads -

Onsdagen den 4 april 1902 fm.

Nr 11

135

styrelsen lägges till grund som ett minimiprogram
för de tre närmaste budgetårens
statliga ordinarie vägbyggnadsarbeten.
Det är motionens kläm. Jag är
något förvånad över att man inom departementet
varit så ovillig att biträda
detta yrkande som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har ställt. Den som i någon
mån har haft möjlighet att följa vägarbetena
ute i de olika vägförvaltningarna
har icke kunnat undgå att konstatera
vilka bekymmer man hade förra
året med den nedskärning av anslagen
som då skedde. Det är helt naturligt att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om
möjligt vill säkra en klar investeringsnorm
efter vilken de kan arbeta. Det
förstår jag fuller val. Jag tror också att
detta är nödvändigt om inte en massa
onödiga kostnader skall åsamkas oss på
vägbyggnadsområdet. Om man saknar
den investeringsserie som är begärd
i mitt eget hemlän måste man t. ex. avbryta
arbetet på Vätternleden för att ta
upp det till hösten igen. Det kommer säkerligen
att medföra en merkostnad på
cirka två miljoner kronor enligt de upplysningar
jag fått av vägförvaltningen.

Sedan är jag liksom herr Sörlin något
förvånad över att man inom avdelningen
inte kunnat skriva sig tillsammans.
Skillnaden mellan reservanterna
och utskottet är nu dock den att utskottet
hemställer, »att riksdagen må, i
anledning av departementschefens uttalande
under förevarande punkt samt
med avslag å motionerna 1:144 och II:
184, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört». I reservationen
hemställes, »att riksdagen må, i
anledning av departementschefens uttalande
under förevarande punkt samt
med bifall till motionerna 1:144 och II:
184, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört». Hela frågan
gäller den investeringsserie som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hemställt
om.

Då enighet inte har kunnat uppnås om
eu gemensam skrivning i statsutskottet
ber jag, herr talman, att få hemställa om
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen a.

Ang. beräkningen av väganslagen

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag är uppkallad av herr
Sveiningssonis frejdiga avståndstagande
från den motion som han själv skrivit
på.

Jag är angelägen, herr statsråci, att
understryka att herr Sveningssons ställningstagande
icke innebär någon som
helst rubbning av den uppfattning som
övriga motionärer på älvsborgsbänken
har. Vi är alltjämt på det klara med att
Viaredsfältet måste byggas.

Jag vill, herr talman, gärna säga, att
eftersom herr Sveningsson nu har avgivit
ett bragelöfte att aldrig mer skriva
på en motion om flygfält, vill jag för
min de! högtidligen lova att aldrig be
herr Sveningsson att vara med om någon
mer motion.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Bomans yttrande vill jag bara säga att
jag här i min hand har statsutskottets
utlåtande nr 6 år 1961 »i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
å driftbudgeten för budgetåret 1961/
62 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner». Jag kan inte i detta utskottsutlåtande
hitta någon reservation
på den punkten som gäller anslag till
statliga ordinarie vägbyggnadsarbeten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
en flerårig plan för väginvesteringarna,
därefter särskilt rörande specialdestinationen
till norrlandslänen av
vissa byggnads- och underhållsmedel, vidare
särskilt i vad anginge motverkande
av olägenheter med specialdestinaiionen
genom höjning av den totala medelsanvisningen
samt slutligen särskilt i
fråga om utskottets hemställan i den
mån den ej förut besvarats.

I vad gällde utskottets hemställan såvitt
avsåge eu flerårig plan för väginves -

136

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Ang. beräkningen av väganslagen
teringarna, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i
den av lierr Boman m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottet hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
11, såvitt avser en flerårig plan för väginvesteringarna,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
gällde spec.ialdestinationen till norrlandslänen
av vissa byggnads- och underhållsmedel,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i

den av fröken Andersson in. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, punkten
11, såvitt avser specialdestinationen till
norrlandslänen av vissa byggnads- och
underhållsmedel, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Rörande utskottets hemställan i vad
anginge motverkande av olägenheter med
specialdestinationen genom höjning av
den totala medelsanvisningen, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, punkten

Onsdagen den 4 april 1962 fm.

Nr 14

137

11, såvitt avser motverkande av olägenheter
med specialdestinationen genom
höjning av den totala medelsanvisningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nils Theodor
Larsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 19.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls utskottets hemställan
i den män den ej kunde anses besvarad
genom kammarens redan fattade beslut.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagen första kammare

För deltagande i Europarådets sociala
kommittés sammanträde i Ankara anhålles
härmed om ledighet från riksdagsarbetet
under veckan 9—14 april
1962.

Stockholm den 4 april 1962

Per-Olof Hanson

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. beräkning av väganslagen
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

133, angående tillsyn över skogar
tillhörande allmänna inrättningar av
kyrklig natur m. m.;

nr 139, angående vissa ändringar i
statliga avlönings- och pensionsförfattningar,
m. m.; samt

nr 141, angående nya gränser för Stekenjokks
statsgruvefält m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från styrelsen
för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning angående ändring i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 670, av herr Andersson, Birger, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa anslag för budgetåret
1962/63 till stöd åt konstnärlig, litterär
och musikalisk verksamhet;

nr 671, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa anslag
för budgetåret 1962/63 till stöd åtkonstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet; nr

672, av herrar Aspling och Bergman,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 62, angående vissa anslag
för budgetåret 1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet; nr

673, av herr Johansson, Tage, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 62, angående vissa anslag för
budgetåret 1962/63 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet;
samt

nr 674, av herr Widén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 107,
angående vidgad vuxenutbildning.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Första kammarens protokoll 1962. Nr 11

138

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Onsdagen den 4 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
åt driftbudgeten för budgetåret 1962/
63 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 12

Anslag till vägunderhållet

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 439, av
herr Bengtson m. fl., och II: 519, av herr
Hedlund m. fl., nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Vägunderhållet för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
av 415 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Nils Theodor Larsson, Sundin,
Svensson i Stenkyrka och Gustafsson i
Kårby, vilka under förutsättning av bifall
till reservation c vid punkten 11 ansett,
att utskottets yttrande och hemställan
bort hava den lydelse, reservationen
visade.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag skall endast be att
få yrka bifall till reservationen vid
punkten 12.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Departementschefen
har föreslagit en höjning
från 375 miljoner kronor till 415 miljoner
kronor, d. v. s. med 40 miljoner kronor.
I den nämnda reservationen före -

slås en ytterligare höjning med 15 miljoner
kronor. Vi har i utskottet inte velat
gå längre än Kungl. Maj:t har gjort,
och jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Eftersom det är fråga
om en följdreservation till vad som tidigare
bär behandlats, ber jag att få ta
tillbaka yrkandet om bifall till denna
reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 13—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 55 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. (1:52) och den
andra inom andra kammaren av herr
Björkänge m. fl. (II: 94), vari hemställts,
att till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63 måtte
i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag anvisas ett till 60 miljoner
kronor förhöjt anslag samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära, att en plan för snar avveckling
av eftersläpningen beträffande bidrag
till anläggning av vatten och avlopp måtte
föreläggas innevarande års riksdag;

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

139

Ang. bidrag till vatten- och avloppsanläggningar

dels oek två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Åkesson och Eric Peterson (I:
272) samt den andra inom andra kammaren
av herr Tobé m. fl. (11:340), vari
anhållits, att riksdagen måtte till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett reservationsanslag
om 60 miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 52 och 11:94 samt motionerna
1:272 och 11:340, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
reservationsanslag av 55 000 000 kronor;

II. att motionerna I: 52 och II: 94, såvitt
de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Axel Johannes Andersson, Per
Jacobsson, Nils Theodor Larsson, Sundin,
Svensson i Stenkyrka, Svensson i
Ljungskile, Gustafsson i Kårby, Löfroth
och Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 52
och II: 94 samt I: 272 och II: 340, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett reservationsanslag av 60 000 000
kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det framgår av statsverkspropositionen
att väntetiden för beviljade
bidrag är ungefär 6 år, vilket är
tillräcklig motivering för eu höjning av
detta anslag. Vi föreslår också detta i
vår reservation, nämligen en höjning
med ytterligare 5 miljoner kronor. Vi
har också i eu motion föreslagit att man
skulle göra upp en plan för att få avbe -

ta denna långa väntetid. Det yrkandet
har vi inte fullföljt helt, men vi har dock
i reservationen utformat en sådan skrivning
att vi anser även det ändamålet
vara någorlunda tillgodosett, och därför
ber jag att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven vid denna punkt.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! U t skottsm a j or itc ten har
inte velat höja anslaget med större belopp
än vad Kungl. Maj:t har föreslagit,
nämligen med 10 miljoner kronor
från 45 till 55 miljoner. Jag vill erinra
om att det ändå har skett en ökning av
anslaget för detta ändamål från 1958 till
nu från 30 till 55 miljoner — det är
alltså nästan, en fördubbling.

Jag instämmer på ett sätt i herr Bengtsons
uttalande att eftersläpningen är alldeles
för stor, men vi har ju skrivit i
utskottsutlåtandet att vi vill erinra om
de uttalanden som utskottet har gjort i
den här frågan senast vid fjolårets riksdag,
då utskottet underströk vikten av
att utvecklingen på området noggrant
följes samt att i anledning härav eventuellt
erforderliga åtgärder vidtages.

Vi har inte velat rubba den avvägning
som skett i Kungl. Maj:ts proposition,
och därför yrkar jag bifall till utskottets
utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

140 Nr 14 Onsdagen den 4 april 1962 em.

Ang. personal för eftergranskning av färdskrivardiagram

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
22 mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 39.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 23—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Ang. personal för eftergranskning av
färdskrivardiagram

Kungl. Maj:t hade förslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statens
biltrafiknämnd, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1962/63, dels
ock till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag om 737 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att 75 000 kronor skulle ställas till
biltrafiknämndens förfogande för att tillfälligt
anställa personal för eftergranskning
av färdskrivardiagram.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herrar Sveningsson och
Enarsson (1:146), samt den andra inom
andra kammaren av herr Bohman (II:
175), vari bland annat yrkats, att riksdagen
skulle dels fastställa en i motionerna
föreslagen avlöningsstat för statens
biltrafiknämnd, dels till Statens biltrafiknämnd:
Avlöningar för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
662 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Motionärerna hade ej velat tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag om utökning av
personalen för eftergranskning av färdskrivardiagram.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:146 och 11:175, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

b) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 737 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Vid punkten hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxäng och Källenius, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
146 och II: 175, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för statens biltrafiknämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63;

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

141

b) till Statens biltrafiknämnd: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett
förslagsanslag av 662 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottsmajoriteten föreslagit att riksdagen
skall bifalla ett förslag av Kungl
Maj:t, innebärande att ett anslag skall
ställas till biltrafiknämndens förfogande
för att av denna användas för en utvidgad
granskning av färdskrivardiagram.
Samtidigt meddelar departementschefen
att han tillkallat sakkunniga för att utreda
möjligheterna att granska ifrågavarande
diagram maskinellt. Den granskning
av färdskrivardiagram som nu sker
i efterhand omfattar bara en mycket
ringa del av det totala antalet diagram.
Även om den av departementschefen föreslagna
ökningen kommer till stånd,
blir den granskade mängden ändå mycket
ringa, relativt sett. Jag skulle tro att
den knappast kommer att överstiga en
procent av det totala antalet producerade
diagram.

Man kan ifrågasätta om en sådan
granskning verkligen kan ha någon
nämnvärd trafiksäkerhetsfrämjande effekt.
Enligt min mening är det tvärtom
sannolikt att man skulle kunna nå bättre
resultat genom andra åtgärder för
samma kostnad. I varje fall borde förslaget
från den tillsatta utredningen inväntas,
innan man vidtar ytterligare åtgärder
för en utökad diagramgranskning.
Detta finner jag vara så mycket
angelägnare som man kan hysa viss
tveksamhet om värdet av metoden över
huvud taget.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Utskottets majoritet har
ansett att man bör ställa till förfogande
de medel som Kungl. Maj :t har föreslagit.
I den reservation, som herr Virgin
just nu har redogjort för, har det yrkats
på ett mindre belopp. Det är möjligt att
det, som herr Virgin sade, blir ett myc -

Statens biltrafiknämnds omkostnadsanslag
ket litet antal av dessa färdskrivardiagram
som kan granskas, men jag skulle
tro att frågan har en viss betydelse. Om
antalet granskade diagram ökas, kommer
det nämligen att ingå i medvetandet
att det företas ytterligare kontroll, och
det är ur den synpunkten man bör ge
ett större anslag.

.lag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 30

Statens biltrafiknämnds omkostnadsanslag I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:146, av
herrar Sveningsson och Enarsson, och
II: 175, av herr Bohman, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Statens
biltrafiknämnd: Omkostnader för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 85 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 146
och II: 175 hade, såvitt nu vore i fråga,
yrkats, att riksdagen skulle till Statens
biltrafiknämnd: Omkostnader för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 76 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Staxäng
och Källenius, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:146 och II:

142

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Anslag till trafiksäkerhetsforskning
175, nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga, till Statens biltrafiknämnd: Omkostnader
för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 76 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Denna reservation är
endast ett följdyrkande till reservationen
under föregående punkt. Eftersom
kammaren inte har velat bifalla den föregående
reservationen, har jag inte nu
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 31

Anslag till trafiksäkerhetsforskning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för statens trafiksäkerhetsråd
vidtaga i statsrådsprotokollet
angiven ändring, dels godkänna av
departementschefen förordad stat för
statens trafiksäkerhetsråd in. m., att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63, dels ock till Statens
trafiksäkerhetsråd m. m. för budgetåret
1962/63 anvisa ett förslagsanslag av
204 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Lundström in.
fl. (1:443) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Casset och Carlsson
i Stockholm (11:518), vari hemställts,
att riksdagen måtte till Statens
trafiksäkerhetsråd in. in. för budgetåret
1962/63 anvisa ett forskningsanslag av
318 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:443 och 11:518,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens trafiksäkerhetsråd
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 januari 1962 förordad ändring;

b) godkänna under punkten införd stat
för statens trafiksäkerhetsråd, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1962/63;

c) till Statens trafiksäkerhetsråd m. m.
för budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 204 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade anmälts av herr Nelander,
som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tillsammans med några
kamrater har herr Cassel i andra kammaren
och jag i denna kammare framlagt
ett motionspar. Det har visserligen
inte lyckats locka till mer än en blank
reservation, men då den fråga det här
gäller är så viktig, hoppas jag att kammaren
vill ge mig tillfälle att beröra den
under några få minuter.

Jag har under de senaste åren haft
anledning att intressera mig särskilt för
den trafiksäkerhetsforskning som bedrives
under ledning av statens trafiksäkerhetsråd,
och jag har i anslutning
härtill under några år motionerat om
vissa anslagsökningar. Detta har berott
på att jag allt mer och mer frapperats
av de ökade risker som trafiken medför
och som i grunden aldrig kan rätt angripas,
om man inte kan bygga på vetenskapligt
oantastliga grunder. Även om
man medräknar de belopp som på andra
titlar än trafiksäkerhetsrådets anslås
till trafiksäkerhetsforskning, blir det en
mycket blygsam summa i förhållande
till de väldiga värden som årligen går
till spillo i människoliv, invaliditet, sjukdomar
och materiel.

Nu har visserligen Kungl. Maj:t under
de senaste åren undan för undan ökat
anslagen till trafiksäkerhetsforskningen,
men jag förmodar att även kommunikationsministern
är ense med mig om att
beloppen inte är tillräckliga. I år har
anslaget under nästa punkt, alltså punk -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

143

ten 32, som heter Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning, ökats
med 150 000 kronor, vilket är exakt det
belopp som trafiksäkerhetsrådet bär begärt.
Den punkt, som vi nu behandlar,
punkten 31, och som handlar om trafiksäkerhetsrådets
egna kostnader, hänger
emellertid nära ihop med den kommande
punkten 32. På punkten 31 har Kungl.
Maj :t inte alls varit välvillig. Det är nämligen
så att den forskningspersonal som
arbetar inom trafiksäkerhetsrådets arbetsgrupp
TRAG har avlönats av anslag
under nästa punkt, punkten 32. Nu ville
trafiksäkerhetsrådet på särskilda tjänster
inom rådet anställa en del av denna
forskningspersonal och begärde därför
en anslagshöjning med 200 000 kronor i
runt tal. Hade man räknat med att inte
få dessa pengar, skulle man alltså ha begärt
350 000 kronor i stället för 150 000
kronor under punkten 32.

.lag förstår mycket väl den tveksamhet
som kan föreligga mot att inrätta
särskilda tjänster, allra helst som trafiksäkerhetsrådet
så sent som 1959 omorganiserades.
Då förutsattes att forskningen
skulle under rådets ledning bedrivas
av olika forskningsinstitutioner
ocli av fristående forskare. Det är vad
som skett hittills. Men vad som föreföll
möjligt 1959 är nu alltmer omöjligt.
Konkurrensen om akademiker har
under senare år ökat betydligt, särskilt
inom det tekniskt-naturvetenskapliga
området, där rådets forskningsarbete i
betydande utsträckning försiggår. Det
har visat sig svårt, ja mycket svårt att
med de rådande lösa anställningsförhållandena
förvärva och behålla de forskarkrafter
som är nödvändiga.

Enligt vad vi inhämtat innan vi skrev
vår motion har trafiksäkerhetsrådet gång
på gång förlorat eller icke lyckats engagera
dugande personer med lämplig
akademisk utbildning. Dessa har i stället
gått till andra institutioner, till universitet
och laboratorier, där särskilda
forskningstjänster inrättats. Det framgår
redan av statsverkspropositionen att den
forskningsgrupp som finns inom TRAG
är väl lämpad för det forsknings- och
undersökningsarbete som bedrives där,

Anslag till trafiksäkerhetsforskning
men det torde tyvärr vara ytterst osannolikt
att rådet under någon längre tid
kan behålla forskargruppen, om inte
möjlighet finns att knyta den fastare
till rådet än som nu är fallet.

Med hänsyn till den varsamhet som
bör iakttas vid inrättande av tjänster har
motionärerna inte yrkat bifall till den
framställning oförändrad, som trafiksäkerhetsrådet
gjort, utan nöjt sig med ungefär
hälften. Ett bifall till motionerna
skulle emellertid ha inneburit att man
kunnat skapa säkrare förhållanden för
fyra forskare och samtidigt avlasta kostnader
för motsvarande belopp från
punkt 32. Det skulle alltså ha betytt att
man hade gett forskningen ytterligare
i runt tal 100 000 kronor att röra sig
med. När man vet vilka väldiga uppgifter
det är fråga om, måste man djupt
beklaga att detta inte kunnat ske.

Häromdagen gick genom pressen ett
meddelande om att under 1961 dödats
1 000 personer i trafiken, medan cirka
4 000 blivit svårt skadade, därav ungefär
3 000 blivit invalider för livet. Härtill
kan läggas alla andra skador till person
och materiel. Man känner sig mot
den bakgrunden nästan generad över att
det centrala organet för den vetenskapliga
forskningen, som man skall bygga
sitt trafiksäkerhetsarbete på, vägras
100 000 kronor för att få en nödvändig
förstärkning och en fastare organisation
av forskningsarbetet, vilket också skulle
göra det möjligt att behålla de forskare
som skall utföra arbetet.

Jag upprepar, att om vi inte skapar
tillräckliga resurser för de grundläggande
vetenskapliga studierna av trafikolyckorna
och deras orsaker, så famlar
vi också mer eller mindre i mörker,
när vi söker efter lämpliga möjligheter
att hejda trafikdöden.

Eftersom här inte finns något reservationsyrkande,
är jag fullt på det klara
med att det är meningslöst att yrka
bifall till motionerna. Jag har därför,
herr talman, inte något yrkande. Men
jag vill tillägga att jag är fullständigt
övertygad om att frågan om att knyta
forskare på trafikens område fastare till
forskningsverksamheten än som nu är

144

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Avlöningsanslaget till länsarkitektsorganisationen

fallet kommer vi aldrig ifrån. Genom att
avslå motionerna i år har frågan uppskjutits
till nästa år, då den säkert kommer
att aktualiseras igen. Detta uppskov
sker till skada för trafiken själv och till
mycket liten ekonomisk förtjänst för
staten. Ser man det nationalekonomiskt
är det min övertygelse, att man genom
att spara dessa 100 000 kronor gör en
stor nationalekonomisk förlust.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att polemisera mot herr Lundströms
anförande. Utskottet har ju också
sagt att den trafiksäkerhetsfrämjande
forskningen för att förebygga trafikolyckor
förtjänar ett starkt stöd från det
allmännas sida och att en anslagsökning
därför i och för sig framstår som motiverad.
Men nu har det påvisats att det
pågått en viss utveckling på detta område,
och man kan förvänta att det kommer
att företagas ytterligare åtgärder.
Eftersom herr Lundström nu inte hade
något särskilt yrkande, nöjer jag mig
med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 32—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42

Avlöningsanslaget till länsarkitektsorganisationen Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för länsarkitektsorganisationen
vidtaga i statsrådsprotokollet
angiven ändring, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för länsarkitektsorganisationen
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1962/63, dels ock till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett förslagsanslag
av 5 974 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herrar Erik Jansson
och Bergman (I: 271) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Adamsson och Nilsson i Göteborg (II:
337), vari hemställts, att de av Kungl.
Maj:t nyinrättade tjänsterna som biträdande
länsarkitekter i Stockholms, Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län
måtte placeras i Be 1.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:271 och 11:337,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för länsarkitektsorganisationen
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1962 förordad ändring;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1962/63;

c) till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 5 974 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Bergman och Kållenius, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:271 och 11:337,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för länsarkitektsorganisationen
vidtaga av reservanterna
förordad ändring;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för länsarkitektsorganisationen,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1962/63;

c) till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1962/63 anvisa
ett förslagsanslag av 6 004 500 kronor.

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr I t

145

Avlöningsanslaget till länsarkitektsorganisationen

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag kan förstå om någon
tycker att det är ett uttryck för barnatro
på riksdagsarbetets sätt att fungera,
om jag gör mig till förespråkare för
ett yrkande som innebär en högre lönegradsplacering
av inrättade tjänster
än vad Kungl. Maj:t och statsutskottets
överväldigande majoritet förordat. Men
jag vill fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att detta inte är en traditionell
lönefråga, en reglering av löner för
tjänster som redan finns. Sådant är vi
litet vettskrämda för att ge oss in på,
och det kan ha sina i och för sig starka
skäl. Det gäller tre tjänster som skall inrättas
i tre mycket kraftigt expanderande
delar av landet. Det är fråga om länsstyrelserna
i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Vi vet alla att oavsett vad vi
tycker om den expansionen, så försiggår
den, och vi måste förutse att den
kommer att fortsätta i mycket rask takt
under överskådlig tid framöver. Redan
år 1950 framlades ett betänkande om
stadsplaneväsendets organisation, där
man då förutsåg det behov som vi nu
är överväldigade av och där man förordade
att det skall inrättas vad man
kallade för vice länsarkitekter vid dessa
länsstyrelser. Nu har utvecklingen under
dessa tio år klart dokumenterat att
organisationen i dessa län är helt överansträngd.
Jag är alldeles övertygad om
att om de ledamöter av denna kammare,
som är från dessa tre län, far hem
och undersöker förhållandena — det behövs
inte mycken fackkunskap härför —
skall de snart kunna konstatera, att det
allmänna saknar tillräckliga resurser för
att ge den service, som erfordras för att
samhällena skall kunna växa på ett anständigt
sätt. Det gäller såväl Skåne som
områdena kring denna stad och min
hembygd. Jag är ju på vintern göteborgare
— låt vara att jag beklagligtvis är
alltför mycket i Stockholm ■—• men på
somrarna vistas jag i Bohuslän. Jag har
min sommarstuga intill en mycket kraftigt
expanderande ort, Stenungsund. Som
vi alla känner till är det en landskommun,
som först fick en statlig anläggning,
ett kraftverk, och nu dränks i ol -

ja. Det går emellertid inte som smort i
kommunen, utan där är mycket gnissel.
Orten kommer att bli en stor kommun,
och då får man råd att själv lösa
sina problem, men under nuvarande
planläggningsperiod, då man egentligen
borde ha tillgång till erforderliga resurser,
saknar man sådana. Jag vet att länsarkitekten
i mitt län bär av rent fackintresse
påtagit sig en mycket stor arbetsbörda
för att hjälpa kommunen till
rätta. Det finns för övrigt också andra
områden inom länet, som brottas med
liknande problem, ehuru de kanske inte
är lika stora som i Stenungsund. Det
hade varit värdefullt om det nu funnits
en vice länsarkitekt, som hade kunnat
avlasta länsarkitekten rutingöromålen,
så att han sluppit att ha bekymmer för
dem och så att de hade kunnat ägnas
den omsorg de förtjänar.

Nu har Kungl. Maj:t emellertid äntligen
blivit på det klara med att åtgärder
måste vidtagas och har därför föreslagit
inrättande av tre tjänster i länen.
Förslaget stannar dock vid biträdande
länsarkitekter. Om inte minnet sviker
mig, föreslås tjänsterna placerade i lönegraden
Ae 26, medan lönegraden Be 1
var vad som ursprungligen förordades.
Löneskillnaden mellan dessa båda lönegrader
är ganska avsevärd, och det är
den löneskillnaden som avgör vilka sökande
man får till tjänsterna. Vi har redan
biträdande länsarkitekter inom länsarkitektorganisationen,
och Kungl. Maj:t
har följt lönegradsplaceringen för dessa
tjänster i det nu föreliggande förslaget.
Man vet vilken typ av sökande man får
till tjänster i denna lönegrad. Det är i
och för sig duktiga personer, men de är
inte kapabla att handlägga de arbetsuppgifter
det här gäller, som normalt
åvilar länsarkitekt.

Utskottet har vid sin, avstyrkan av
motionerna skrivit någonting, som jag
inte begriper. Utskottet anför att enligt
utskottets mening är frågan rörande lönegradsplaceringen
av nämnda tjänster
av natur att böra behandlas i ett vidare
lönepolitiskt sammanhang. Om vi här inrättar
nya tjänster, till vilka vi önskar
högt kvalificerade sökande, och vi vet

6f Första kammarens protokoll 1962. Nr lé

146

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Avlonmgsanslaget till länsarkitektsorganisationen

att sådana sökande kan man bara få om
man fixerar en viss lön, så är detta inte
en fråga, som skall lösas i ett vidare lönepolitiskt
sammanhang. Det berör ju inte
lönepolitiken på något sätt, om man
från början ger dessa tjänster en riktig
lönesättning.

Det är kanske alltför djärvt att begära,
att de som är närvarande här i kammaren
skall bli övertygade av de mycket
korta och rapsodiska synpunkter jag
anlagt i denna fråga, och det är väl alldeles
omöjligt att begära, att de som inte
är tillstädes skall hysa sådant förtroende
till herrar Källenius och Bergman att
de följer oss, eftersom vi är ensamma i
statsutskottet om vår mening. Jag dristar
mig likväl, herr talman, att hoppas
att det kan vara några, som ägnat denna
fråga någon omsorg, och yrkar därför
bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Elmgren
(s), fru Segerstedt Wiberg (fp)
samt herrar Dahl (s), Gustaf Henry
Hansson (h) och Boheman (fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det gäller ju här en typisk
lönefråga. Hade ärendet inte handlagts
på kommunikationsdepartementet,
så hade det handlagts på femte avdelningen,
men nu måste det alltså behandlas
på fjärde avdelningen, som ju svarar
för dessa frågor.

Det är mycket svårt att leda i bevis
att det är den högre lönegradsplaceringen
som bör gälla, innan man vet hur tillsättningarna
kommer att utfalla. Vilka
argument som är tyngst vägande i detta
sammanhang är ju en omdömesfråga,
men då Kungl. Maj :t föreslagit denna
placering och utskottet tillstyrkt den,
tror jag att vi måste avvakta hur resultatet
blir i fortsättningen. Får herr Bergman
rätt i sin förmodan, blir det väl
ingen annan råd än att vi får ta upp frågan
igen. I nuvarande läge har utskottet
emellertid inte ansett, att man bör göra
ändring i Kungl. Maj ds förslag och har
därför avstyrkt bifall till motionen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste upprepa mig, men jag nekar att
betrakta detta som eu typisk lönefråga.
Visst äir det fråga om lön, men det behöver
fördenskull inte vara en typisk
lönefråga, eftersom man vid lönens fixerande
avgör vilka som kommer att söka
de tjänster det gäller. Då kunde man ju
lika gärna börja med att ha samma lön
för länsarkitekten, ty då skulle det bli
samma slags arkitekter som sökte både
länsarkitekttjänster och biträdande länsarkitekttjänster.
Om man nu fixerar lönen
till den av oss och av byggnadsstyrelsen
föreslagna lönegraden, kan man
räkna med att arkitekter med höga kvalifikationer
söker de tjänster det här gäller,
och det är detta som vi eftersträvar.
Att efteråt ta upp frågan, är alldeles
för sent. Då har tjänsterna sökts och befattningshavarna
tillsatts. Ger man dem
sedan påökt, ökar man inte på något sätt
deras kvalifikationer.

Herr JANSSON, ERIK, (s):

Herr talman! För den som praktiskt
taget dagligen sysslar med planfrågor är
det inte utan att man blir litet ledsen
när man tagit del av Kungl. Maj :ts ställningstagande
framför allt i en sådan här
lönefråga. Det är byggnadsstyrelsen som
har ansett sig böra föreslå en nödvändig
förstärkning av länsarkitektorganisationen
i vissa län med en ny befattning,
och det är denna myndighet som föreslagit
en placering av befattningen i lönegrad
Be 1. Nu vet jag inte vem som är
mest kvalificerad att bedöma detta —
regeringen eller byggnadsstyrelsen —
men har regeringen bedömt detta i ett
lönepolitiskt sammanhang, lär väl också
byggnadsstyrelsen ha kunnat göra det.

Det råder väl inte någon som helst
tvekan om att ute i praktiskt taget alla
tätorter, framför allt i de orter som ligger
intill storstäderna, släpar stadsplanefrågorna
efter på ett alldeles oroväckande
sätt. De släpar efter på ett sådant
sätt, att detta över huvud taget äventyrar
det bostadspolitiska program som vi

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

147

Avlöningsanslaget till länsarkitektsorganisationen

allesammans godkänt, och detta beror
inte på någonting annat än bristen på
arbetskraft och en oerhörd konkurrens
om de befattningshavare som sysslar just
med dessa frågor. Vi har ju brist på arkitekter
i byggnadsnämnderna och i
länsstyrelserna, och vi har ett mycket
stort underskott på planeringsfolk ända
upp i byggnadsstyrelsen. Att under sådana
förhållanden blunda för faran på
detta område, tror jag att vi bör akta
oss för. Vi sitter i kommunerna i ett
hopplöst underläge i konkurrensen om
arbetskraft. Vi har en tungrodd och
många gånger fastlåst lönepolitik, där
kommunalmännen har mycket litet att
säga till om. Vi har alltså inte någon
möjlighet att hävda oss gentemot de privata
och fristående konsultföretag av
olika slag, som tar hand om den bästa
arbetskraften.

Här föreslås nu en placering av tjänsterna
i lönegraden Ae 26. Jag har själv
flera gånger varit med om att annonsera
ut tjänster i 26 lönegraden i en byggnadsnämnd.
Vad får vi för sökande?
Ja, vi får ibland inte något svar alls,
och om vi får någon ansökan, är det
från någon som är praktiskt taget nyutexaminerad
utan någon som helst
praktisk erfarenhet. Utskottet inbillar
sig tydligen att vi därigenom skali kunna
få någon kvalificerad kraft för
att förstärka länsarkitektorganisationen,
men vi kan inte tänka oss att detta är
möjligt. Vi bör samtidigt också komma
ihåg att länsstyrelserna sedan år 1959
har långt mer att göra med stadsplanefrågorna
än tidigare; de är ju i praktiskt
taget varenda planfråga sista instans.
Därmed har arbetsbalansen ökat
alldeles kolossalt, och bara detta medför
att vi måste ha en förstärkning av organisationen.

Jag undrar om inte kommunikationsministern
som högsta chef för byggnadsstyrelsen
bör ta sig en allvarlig funderare,
om det är riktigt att vi i kommunerna
och ute i länsstyrelserna skall arbeta
på detta sätt. Vi måste någon gång
även från de organ, som skall kallas
samhälleliga, på något sätt försöka att

hävda oss i konkurrensen med andra
företag om arbetskraften. Det är meningslöst
att över huvud taget tala om
byggnadsproduktion, om vi inte i kommunerna
kan planlägga på ett vettigt
sätt. Det kan vi inte göra i dag. Jag skulle
därför vilja vädja till kammaren att
på denna punkt, trots att det bara är två
reservanter, någon gång bryta mot den
slentrian som råder på löneområdet inte
minst när det gäller statstjänare och
kommunaltjänstemän.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, punkten
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

. Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 43—57

Vad utskottet hemställt bifölls.

148

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Punkten 58

Ang. driftbidrag till statens järnvägar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Driftbidrag till statens järnvägar
för budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag
av 80 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sveningsson och Ringaby (1:444)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren (11:522), vari hemställts,
att riksdagen måtte till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1962/63 anvisa ett anslag av
50 000 000 kronor samt uttala, att en särskild
nämnd borde inrättas för fullgörandet
av de uppgifter som framginge
av motionerna;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyman in. fl. (1:221) och den
andra inom andra kammaren av herr
Berglund m. fl. (11:268).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:444 och 11:522, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Driftbidrag till statens järnvägar för
budgetåret 1962/63 anvisa ett anslag av
80 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:444 och 11:522,
såvitt de avsåge ett uttalande från riksdagens
sida rörande en särskild nämnd
för avgörande av nedläggningsärenden,
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionerna 1:221 och 11:268
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av fröken Andersson samt herrar
Virgin, Staxång, Svensson i Stenkyrka
och Källenius, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angi -

vits, samt att utskottet bort under I och
II hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:444 och 11:522, såvitt
nu vore i fråga, till Driftbidrag till
statens järnvägar för budgetåret 1962/
63 anvisa ett anslag av 50 000 000 kronor,

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:444 och 11:522, såvitt nu
vore i fråga, uttala, att en särskild
nämnd borde inrättas för avgörande av
nedläggningsärenden.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottets majoritet tillstyrkt ett förslag
om att driftbidrag skall utgå till
statens järnvägar med 80 miljoner kronor,
d. v. s. med samma belopp som för
innevarande år. Reservationsvis bär yrkats
att beloppet måtte nedsättas till 50
miljoner kronor.

Den målsättning som statsmakterna
fastställt för statens järnvägar innebär
full täckning av kostnaderna och förräntning
av statskapitalet, i varje fall
i medeltal under litet längre tidsperioder.
Denna målsättning frångicks i någon
mån 1958, när riksdagen beviljade
ett driftbidrag på 100 miljoner kronor
för att i ett trängt läge över budgeten ersätta
vissa kostnader, som statens järnvägar
bedömdes ha för drift av linjer
som inte var bärkraftiga och inte heller
ansågs kunna nedläggas. Det sades emellertid
klart ifrån att bidraget skulle vara
att betrakta som ett utpräglat provisorium.

1958 års besparingsutredning föreslog
bestämda normer för bidragets avveckling.
Dessa normer har vi reservanter
ansett att man bör följa så länge någon
ändring i den gällande målsättningen
inte vidtagits.

I sitt för en tid sedan avgivna betänkande
har 1953 års trafikutredning behandlat
ifrågavarande spörsmål och har
föreslagit att ett driftbidrag skall utgå
även i framtiden. I statsverkspropositionen
meddelar Kungl. Maj:t sin avsikt att
senare framlägga proposition med an -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

149

ledning av detta betänkande. När så
skett har riksdagen givetvis att taga
ställning till frågan om en eventuellt
ändrad ekonomisk målsättning för statens
järnvägar, men innan dess måste
det enligt min uppfattning vara felaktigt
att anknyta bedömningen till tankegångar
som redovisas i utredningen och som
för övrigt, såvitt jag vet, ingalunda står
oemotsagda av remissinstansen.

Nu är visserligen statens järnvägars
ekonomiska ställning så pressad, att en
minskning av driftbidraget sannolikt
åtminstone delvis skulle uppvägas av ett
så mycket större driftunderskott, men
åtgärden skulle dock ge ökat eftertryck
åt det krav som riksdagen enligt min
mening och för övrigt alldeles oberoende
av vilken målsättning som gäller,
måste ställa, nämligen att alla rimliga
åtgärder vidtages för en sådan rationalisering
och effektivisering av driften
inom statens järnvägar att företaget inte
kommer ytterligare efter i den alltmera
hårdnande konkurrensen på trafikområdet
utan tvärtom knappar in på den nu
alltför stora marginalen.

Jag tror för min del fullt och fast att
statens järnvägar kommer att förbli en
vital del i den trafikapparat som nu mer
och mer får en nyckelställning i vårt
näringsliv och vars goda och billiga
funktion är av avgörande betydelse för
vår konkurrenskraft och vår ekonomiska
framgång över huvud taget. Jag tror
emellertid också att det inom statens
järnvägar liksom på så många andra
områden krävs och kommer att krävas
omfattande anpassningsåtgärder. Man
vinner föga genom att vänta; tvärtom
torde en tveksamhet i viljan till anpassning
bli utomordentligt kostsam utan
att därför inbringa fördelar som står i
proportion till dessa kostnader.

Bland alla de åtgärder som måste
vidtagas är nedläggandet av sådana banor
som har förlorat sin betydelse en
särskilt svår och känslig uppgift. Nu är
det ju så att nedläggningarna ofta kan
kompenseras genom andra åtgärder som
gynnar de berörda bygderna, t. ex. i
form av upprustning av vägarna. Yi har
ju för övrigt nyss beviljat anslag för så -

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
dant ändamål. Det samband som därvidlag
råder står emellertid inte alltid klart
för bygden ifråga, delvis kanske beroende
på att den inte fått så mycket deltaga
i överläggningen. Ur denna synpunkt
skulle måhända den av besparingsutredningen
föreslagna nedläggningsnämnden
kunna fylla en funktion
och förbättra kontakten med de orter
och befolkningsgrupper som närmast
berörs av nedläggningsprojekten.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av fröken Andersson m. fl., punkterna
I och IT.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! De senaste decenniernas
trafikutveckling har gjort att statens järnvägar
kommit i ett besvärligt läge. Detta
har man för ganska länge sedan blivit
medveten om, men å andra sidan kan
man ju inte i all hast omställa verksamheten
efter de krav vi har i våra dagar,
utan det kommer att ta en ganska lång
tid att göra denna omställning. Vi vet av
vad som skett, att statens järnvägar
har försökt och också lyckats genomföra
en rad åtgärder, som skall leda till
att driften blir ekonomiskt bärkraftig
igen, men under den tid detta pågår blir
det nödvändigt att ge ett visst tillskott.

Jag går gärna med på vad herr Virgin
sagt, att vi givetvis bör syfta till att så
småningom — om det finns någon möjlighet
— utforma statens järnvägars drift
på ett sådant sätt att den blir en bärkraftig
rörelse igen. För närvarande får
vi dock ta den låt oss säga obehagliga
uppgiften att ge ett belopp för att täcka
detta underskott. Det kan diskuteras
vilken storleksordning beloppet skall
ha, men det har påvisats från utskottets
sida, att en nedräkning'' av bidraget på
kort sikt snarast torde medföra en ökad
belastning på anslaget för täckning av
underskott på statens järnvägars fond
och således inte leda till någon finansiell
besparing. Man kan nog inte få absolut
klarhet i hur det skall vara; det
är väl mera en omdömesfråga hur stort
belopp man här vill ge. I varje fall får vi
tills vidare bekväma oss till att ge ett

150

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Ang. driftbidrag till statens järnvägar
tillskott vare sig det blir 50 eller 80 miljoner.
Från utskottsmajoriteten har vi
velat fortsätta med samma bidrag och
föreslagit, liksom Kungl. Maj:t, om igen
80 miljoner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag kanske skulle komplettera
vad jag sade nyss med att vi reservanter
ingalunda är övertygade om
att ens 50 miljoner är en väl avvägd
summa. Det är möjligt att beloppet borde
vara ännu lägre, men vi har för vår
del velat följa den norm besparingsutredningen
på sin tid föreslog och som
innebär en en successiv avveckling av
driftbidraget.

Man märker ofta i den allmänna debatten
om dessa åtgärder — och jag
tyckte mig kunna spåra något av det i
herr Bengtsons anförande också — att
man på något sätt betraktar denna subvention
som en garanti för möjligheten
att bibehålla förhållandena precis som
de är. Jag tror en sådan uppfattning är
alldeles felaktig. Rationalisering är absolut
nödvändigt, annars skulle vi snart
få kostnader för det allmänna, som skulle
få även högst hängivna subventionerare
att slå back.

Vad man vinner med subventionering
är i stort sett bara ett uppskjutande av
åtgärder som ändå måste vidtagas. Man
kan göra det tankeexperimentet, att
statens järnvägar för exempelvis tre år
sedan skulle haft den rationaliseringsgrad
som man har i dag. Hade så varit
fallet, tror jag att vi för tre år sedan
inte skulle haft minsta bekymmer med
vare sig driftunderskott eller driftbidrag.
Exemplet är kanske något förenklat,
men det ger i alla fall något perspektiv
på problemet. Det gäller alltså i
viss mån frågan om fördröjningen verkligen
är värd de kostnader som den
drar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara för att undanröja
missförstånd uttryckligen dekla -

rera att vi skall bedriva all verksamhet
så rationellt som det finns möjligheter
till. Detta bör vara syftet också med statens
järnvägar. I det fallet är det ingen
tvekan om det mål jag anser bör sättas.

Detta tar emellertid en viss tid, och vi
måste ta vissa sociala hänsyn. Där det
finns en bygd, som har brist på kommunikationer
och där vi inte kan få
vägfrågorna ordnade så att vi kan ordna
med bussförbindelser som ersätter
den nedlagda järnvägen, där måste man
ta hänsyn till detta, även om det kostar
pengar som vi inte gärna ger ut annars.

Det kan också hända att i en del
fall bör bedrivas sådan personalpolitik
från statens järnvägars sida, att man
inte kan gå så brådstörtat fram utan
även i det fallet måste ta vissa hänsyn
som kostar pengar. Det är sådana saker
som spelar in när man inte kommer
fram till den rationalisering som jag
tror både herr Virgin och jag är eniga
om.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Det är glädjande att
konstatera att herr Bengtson och jag
i stort sett tycks vara överens.

Jag vill endast ta upp en sak i herr
Bengtsons yttrande, nämligen nedläggningen
av banor. Statens järnvägar har
gjort upp ett rationaliseringsprogram
omfattande tio punkter. Av dessa är det
endast en som berör nedläggning av
banor. Man kan naturligtvis åtminstone
teoretiskt säga att ju bättre de nio övriga
punkterna blir tillgodosedda, desto
mindre kvarstår av kravet på nedläggning
av banor, ty desto mindre blir
då de totala kostnaderna över hela linjen.
Även ur denna synpunkt är det därför
ytterligt angeläget att rationaliseringen
bedrives så snabbt som möjligt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill endast påpeka
ett par saker för herr Virgin. För den
rationalisering som bedrivs inom statens
järnvägar och som har bedrivits

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

151

Om anslag till vissa flygsäkerhetsfrämjande åtgärder

under åtskilliga år har anvisats mellan
300 och 350 miljoner kronor per år som
använts praktiskt taget uteslutande för
att åstadkomma en rationalisering av
statens järnvägars drift och därigenom
också ett förbilligande av statens järnvägars
omkostnader. Å andra sidan har
vi också prövat frågan om nedläggning
av trafiksvaga bandelar, och på något
över två år har vi lagt ned 1 600 km
järnväg. Det motsvarar ungefär 10 procent
av hela det svenska järnvägsnätet.
Det är emellertid, som herr Bengtson här
nämnde, på det sättet, att vi inte kan gå
fram med järnvägsnedläggningar så där
utan vidare, utan vi måste i varje särskilt
fall se till att bygden får de kommunikationer
som den behöver innan
järnvägen försvinner.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag har på intet sätt
velat förneka att det drives och har bedrivits
eu högst omfattande rationaliseringsverksamhet
inom statens järnvägar.
Annars hade jag knappast kunnat göra
det uttalande som jag gjorde nyss, nämligen
att om rationaliseringen legat litet
längre fram, hade situationen varit bättre
ii dag.

Beträffande nedläggningen av banor
delar jag kommunikationsministerns
uppfattning, att man självfallet måste se
till att ersättningsmöjligheter ordnas.
Från den synpunkten får man väl säga
att det är litet egendomligt att i den
redovisning, som statsutskottet har fått
för väganslagen, de speciella anslag till
vägar som är avsedda för att ersätta
nedlagda banor bär räknats in under de
totala vägbyggnads-medlen utan att man,
såvitt jag kunnat se, gör någon skillnad
vid bedömningen av vägplanens utfall.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! De pengar som vi använder
för att bygga vägar i stället för
nedlagda järnvägar tas i huvudsak från
ett särskilt belopp, s. k. »Vissa vägmedel»,
som är upptaget med 20 miljoner
kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner lcomme att framställas
först särskilt beträffande mom. I och
II av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan samt därefter särskilt
beträffande mom. III.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. I och II framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. III hemställt.

Punkterna 59—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Om anslag till vissa flygsäkerhetsfrämjande
åtgärder

I förevarande punkt hade utskottet
på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte för Luftfartsfonden
å riksstaten för budgetåret 1962/
63 upptaga ett underskott av 15 000 000
kronor;

II. att motionerna 1:142, av herr Arvidson,
och II: 177, av herr Edlund
m. fl., icke måtte av riksdagen bifallas.

I de likalydande motionerna 1:142
och II: 177 hade hemställts, att riksdagen
måtte medgiva, att luftfartsstyrelsen
finge använda 15 000 kronor för vissa i
motionerna angivna flygsäkerhetsfrämjande
åtgärder.

Vid punkten hade reservation avgigits
av fröken Andersson samt herrar
Nils Theodor Larsson, Sundin, Virgin,
Staxäng och Källenius, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II

152

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Om anslag till vissa flygsäkerhetsfrämjande åtgärder

hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:142 och 11:177,
medgiva, att luftfartsstyrelsen finge använda
15 000 kronor för i motionerna
angivna flygsäkerhetsfrämjande åtgärder.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det gäller här inte ökade
anslag utan att 15 000 kronor må användas
till flygsäkerhetsfrämjande åtgärder.
Flygklubbarna har åtagit sig
vissa uppgifter. Man menar att de skulle
kunina göra ett bättre arbete t. ex. för
skogsbrandbevakning, om de fick detta
ytterligare bidrag. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag gärna framföra ett par synpunkter
på denna fråga.

Som i motionen framhålles befinner
sig luftfarten i en mycket kraftig expansion,
som enligt sakkunniga bedömare
ökar med 7—10 procent årligen. Att
denna ökade aktivitet inom luftfarten
och då särskilt inom privatflyget kommer
att medföra ökade risker är det väl
ingen som betvivlar. Liksom privatbilismen
numera utgör den dominerande
delen av biltrafiken kommer väl också
rätt snart privatflyget att utgöra den
större delen inom luftfarten. Att under
sådana förhållanden vara ute i god tid
och slå vakt om flygsäkerheten anser
jag vara i högsta grad nödvändigt. Detta
är också motionens syfte.

Inom flygvapnet liksom inom trafikflyget
genomföres en intensiv och omfattande
verksamhet för att eliminera
alla risker. Bland annat är all flygande
personal underkastad övervakning och
kontroll, och den genomgår en fortlöpande
vidareutbildning.

Hur är det då med den privata sektorn?
Jo, där saknar man någon institution
som bär det formella ansvaret i
dessa avseenden. Vore det då inte på
sin plats att dessa unga flygare, som i
regel inte är flygplansägare men är an -

slutna till flygklubbar, i dessa bleve
övervakade på ett liknande sätt just i
den ålder då ungdomen är mest mottaglig
för att fostras till goda förare med
vad man kanske skulle våga kalla flygvett?
Härtill behövs emellertid kvalificerad
personal, men tillgången härpå är
begränsad, och kompletterande utbildning
är av behovet påkallad. Nu fattas
medel för att en sådan utbildning skall
kunna bedrivas i önskad omfattning,
och det är främst mot bakgrunden av
detta förhållande som jag har framburit
denna motion här i kammaren, varuti
begäres en mycket blygsam summa för
flygsäkerhetsfrämjande åtgärder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de angående mom. II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Arvidson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
64 mom. II, röstar

Ja;

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

153

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Arvidson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 40.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 65

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående medelsbehovet
under anslaget Flygförvaltningen:
Avlöningar för budgetåret 1962/
63 m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. bilavdrag vid taxeringen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid inkomsttaxeringen
åtnjuta avdrag för resor med bil
till och från arbetsplatsen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 471, av herrar Sundin och
Mattsson, samt 11:535, av herr Fättdin,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om sådana
åtgärder genom riksskattenämnden,
att s. k. bilavdrag vid taxeringen
för resa till och från arbetet medgåves
med högre belopp per mil i de fyra nord -

Ang. bilavdrag vid taxeringen
ligaste länen, på sätt som skedde i fråga
om ersättning till statsanställd vid tjänsteresa
med egen bil.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
471, av herrar Sundin och Mattsson, samt
11:535, av herr Fälldin, om rätt att vid
taxering till skatt åtnjuta avdrag för resor
med bil till och från arbetsplatsen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson och Fålldin, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:471, av herrar Sundin och
Mattsson, samt II: 535, av herr Fälldin,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om sådan ändring i gällande anvisningar,
att vid taxering högre schablonavdrag
för kostnader vid resor till
och från arbetet med bil medgåves i de
fyra nordligaste länen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Med kännedom om kammarens
tidigare välvilliga inställning till
sakligt väl underbyggda motioner, stödda
av sakligt starka reservationer, finns
det ingen anledning att anföra någon
argumentering, utan jag ber endast att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

154

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Om utredning angående oljehandeln

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om utredning angående oljehandeln.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade, likalydande motioner,
nr 231 i första kammaren av
herr Lage Svedberg m. fl. samt nr 281
i andra kammaren av herr Lundmark
in. fl., hade föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om en skyndsam utredning för komplettering
och översyn av 1947 års utredningsförslag
om oljehandeln och för
riksdagen framlägga de förslag, som utredningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 231 och II:
281 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet eftersom
bankoutskottet i det nu föredragna
utlåtandet redovisar sin granskning
av de motioner som vi har avlämnat i
både första och andra kammaren och i
vilka vi har hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om en skyndsam utredning för översyn
och komplettering av 1947 års utredningsförslag
angående ett statligt oljemonopol
här i landet.

Jag är medveten om att det inte är
lätt att ta till orda i en fråga där ett enhälligt
utskott redovisar ett betänkande,
i vilket man hemställer om avslag på
motionen, men jag tror inte att frågan
om ett statligt oljemonopol kommer att
slutgiltigt avföras genom den begravningsakt
som bankoutskottet här rekommenderar.

Frågan om en statlig översyn av oljehandeln
i detta land har gamla anor i
riksdagens historia. Redan efter första
världskriget ansåg den dåvarande borgerliga
regeringen att det var nödvändigt
med en utredning om förutsättningarna
för en statlig insyn över handeln
med bränsle i vårt land. Även om motor -

bränsle vid den tidpunkten inte förbrukades
på långt när i samma omfattning
som nu, ansåg regeringen vid det tillfället
att åtgärder måste vidtagas. Kommerskollegium
hade dock en avvikande
uppfattning och gjorde gällande, att tidpunkten
inte var lämplig för att staten
skulle överta ansvaret för vare sig bränsleimporten
eller varuförmedlingen.

Frågan blev vilande till 1932, då den
vid tillfället sittande borgerliga regeringen
fann det nödvändigt att aktualisera
den. På förslag av andra lagutskottet
hemställde riksdagen om en utredning,
och regeringen tillsatte sakkunniga
år 1933. De avlämnade ganska snabbt
ett betänkande och gav enligt riksdagstrycket
till känna, att vid deras undersökning
hade blottats ett flertal anmärkningsvärda
missförhållanden på den
svenska bensinmarknaden. Sålunda anförde
man, att de utländska moderbolagen
debiterat sina härvarande dotterföretag
högre priser än som varit motiverade
av moderbolagens självkostnader.
Trots dessa sakkunnigas utlåtande blev
det inte något resultat.

Frågan om statlig översyn och kontroll
av såväl importen som detaljhandeln
fick därefter vila ända fram till tiden
efter andra världskriget. De ärade
ledamöter av kammaren som var med
år 1945 erinrar sig säkert den debatt
som då fördes mellan socialminister
Möller, professor Myrdal, herr Ekströmer
och herr Nordenson om nödvändigheten
av statlig insyn över den för vårt
land så viktiga importen av bensin och
brännoljor. Avstängningstiden under
andra världskriget hade gett de flesta
klarhet i att det är nödvändigt att samhället
i tid garderar sig mot riskerna för
avstängning, även om bilparken och därmed
konsumtionen av motorbränsle inte
alls hade samma storleksordning då
som vi kan notera i dag.

När vi väckt den föreliggande motionen,
har vi utgått från det förslag som
1947 års oljeutredning föreläde regeringen
och som legat på is sedan dess. Valutatillgången
var 1947 kanske inte tillräckligt
stor för att man skulle kunna ta
itu med denna organisationsuppgift. Vi
motionärer har emellertid ansett, att tid -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

155

punkten nu borde vara inne för att samhället
skall ta itu med denna fråga.

Vid varje riksdag från 1947 och till
dags dato har motioner haglat såväl i
denna kammare som i medkammaren.
Bevillningsutskottet och allmänna beredningsutskottet
har, på samma sätt som
bankoutskottet nu, rekommenderat avslag
på framställningarna därför att varken
bevillningutskottet eller allmänna
beredningsutskottet kunnat finna en väg
att lösa frågan om en rättvis kostnad
för bränn- och motoroljor här i landet.

Även om vi i motionen framhållit, att
Norrland haft ett handikapp därigenom
att hamnarna är isbelagda längre tid där
än i södra Sverige, har jag klart för mig
att detta inte enbart är ett norrlandsproblem
utan också ett inlandsproblem,
med en ganska avsevärd fördyring av
bränsleförsörjningen både för de mindre
företagen ute i bygderna och för konsumenterna
i allmänhet. Men uppenbarligen
har bankoutskottet inte reflekterat
något djupare över problemet, huruvida
samhället och staten skall ta hand om
denna viktiga varuimport och varuförmedling.

Tydligen har det ärade bankoutskottet
besjälats av den uppfattningen, att
oljekällorna i öst nu har öppnats och
att därmed förutsättningar har skapats
för en bättre import under alla omständigheter.
Tidigare var de stora oljeföretagen
i Amerika och deras dotterföretag
— det räcker snart inte att räkna dem
dussinvis — ensamma på marknaden.
Jag måste ställa den frågan till herrarna
i bankoutskottet, om det kan vara en
rimlig service i detta land när tre eller
fyra oljebolag på platser, där två genomfartsvägar
korsar varandra, ställer
upp sina mackar för att i reklamsyfte
konkurrera om försäljningen utan någon
som helst grund för att det kan ges
något ekonomiskt utbyte ens i så måtto,
att man vid varje försäljningsställe ger
personalen möjligheter till full arbetstid.
Ger månne inte detta en klar bild
av bolagens stora vinster? Man kan
knappt åka genom ett litet samhälle utan
att se tre eller fyra skyltar, där olika
oljebolag markerar sina försäljningsstäl -

Om utredning angående oljehandeln
len. Att sådant förekommer i städer och
på genomfartsorter med långa avstånd
till närmaste bensinmack är helt naturligt,
men den överdimensionering, som
man i dag nästan överallt kan notera,
är orimlig. Jag tycker att denna företeelse
i vår svenska bygd inte borde vara
främmande för bankoutskottet.

Hur går det, om vi skulle råka i samma
svårigheter som under det sista
världskriget, då vi hade gengaskolet att
lita till för att kunna upprätthålla en
någorlunda god trafikförmedling i vårt
land och då det inte fanns några lager
av bensin och brännoljor? Nu säger man
att de stora oljebolagen, som har hand
om varuförmedlingen, kommer att svara
för den saken. Är det så säkert? Är
lagerhållningen av den storleksordningen,
att samhället är garderat, om vi
skulle komma i samma situation som vi
befann oss i från år 1939 till år 1945?
Vi hade då en debatt här i kammaren,
som föranledde att kammarens majoritet
rekommenderade en snabbutredning
med förslag om ett statligt övertagande
av denna för landet livsviktiga varuimport.

Det är dessa omständigheter som har
legat till grund för den uppfattning, som
vi motionärer har hyst när vi bär hemställt
om en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om en översyn och komplettering
av den utredning, som var
färdig år 1947 och som icke har kunnat
verkställas därför att så mycket har
hänt sedan dess, som väsentligt har förändrat
den då aktuella kostnadsramen
för en sådan omvandling av oljehandeln
som ett statligt oljemonopol skulle komma
att utgöra.

Till dags dato är det endast högern,
som i sin politiska historia kan skriva
in att den har genomfört ett monopol i
detta land, även om man från borgerligt
håll i olika valrörelser har pådyvlat socialdemokratien
att vara det parti som
har marscherat främst när det gäller socialiseringsåtgärder.

Det partiet har nu vad vi skulle kunna
kalla en fifty-fiftymajoritet i riksdadagens
båda kamrar, men jag noterar att
riksdagens bankoutskott i dag rekom -

156

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Om utredning angående oljehandeln
menderar ett avslag på en sådan för landet
livsviktig sak som att samhället tar
hand om handeln med olja. Jag tycker
nog att avstängningstiden under det sista
världskriget borde mana samtliga i
riksdagen, oavsett politisk hemvist, att
i tid gardera sig för en sådan situation.
Då kan det hända att det blir en ny
värdering i en fråga som denna. Det är
i dag ingen som klandrar högern för tobaksmonopolet
— ingalunda! Det skapade
en rättvis fördelning med samma
priser över hela landet — om man köper
tobak i Karesuando eller i Ystad är ur
prissynpunkt precis likgiltigt. Det är en
utjämning, där hela samhället är medansvarigt.

Herr talman! Jag skall sluta med att
hemställa om bifall till de motioner som
vi har avlämnat, nr 231 i denna kammare
och 281 i andra kammaren.

I detta anförande instämde herrar
Einar Eriksson (s), Damström (s), Wikner
(s) och Dahlberg (s).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Då man läser herr Svedbergs
motion får man fullt klart för sig,
att det där menas att denna fråga år en
ren norrlandsfråga. Nu har herr Svedberg
här i sitt anförande själv medgivit,
att frågan ingalunda är en ren norrlandsfråga,
och det är riktigt.

När utskottet prövade dessa motioner
kom vi nog underfund med att frågan,
som herr Svedberg också har sagt,
är en inilandsfråga, en fråga som berörs
av frakterna från hamnarna in i
landet. Just de synpunkterna redovisas
också mycket klart i utskottsutlåtandet.

De olika frågeställningar som här berördes
av herr Svedberg — bl. a. frågan
om en utjämning av priset på flytande
bränslen i olika delar av landet — var
senast vid förra årets vårsession föremål
för riksdagens behandling. Det var
då två motioner vilka hänvisats till allmänna
beredningsutskottet som behandlade
just dessa saker, alltså en utjämning
av priserna på flytande drivmedel
mellan olika delar av landet. Efter behandlingen
av frågan i allmänna bered -

ningsutskottet sade man i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29 år
1961, att hela denna fråga om drivmedelspriseirna
kunde betraktas som ett lokaliseringsproblem
och att motionerna
därför skulle överlämnas till kommittén
för näringslivets lokalisering. Det var utskottets
förslag och det blev även riksdagens
beslut när det gäller detta särskilda
problem. Med hänsyn till just
dessa synpunkter har vi i år inom bankoutskottet,
då vi behandlat denna fråga,
ansett att det här berörda problemet
redan är föremål för behandling.
Utskottet anser därför att det just nu
inte har någon anledning att påkalla —
åtminstone för dagen — någon ytterligare
riksdagens åtgärd.

Vad sedan beträffar frågan om åtgärder
varigenom staten skulle komma att
svara för lagring och handel med flytande
bränslen vill utskottet erinra om
den utredning från år 1947, som behandlade
dessa spörsmål men som vid den
tidpunkten inte föranledde några särskilda
åtgärder. Vi vill från utskottets
sida redovisa att det har skett stora saker
under de senaste 15 åren, varigenom
oljan kommit att få en allt större betydelse
i samhället. I mycket stor omfattning
har man vid kraftalstring och uppvärmning
övergått från kol till olja.
Samtidigt har den totala bränsleförbrukningen
vuxit mycket starkt. På transportområdet
har förbrukningen av flytande
drivmedel stigit i takt med den
växande motorismen, och oljan börjar
också bli allt viktigare såsom råvara för
den kemiska industrien.

Med den roll, som oljan således har
kommit att spela i vårt samhällsliv, är
det väsentligt att våra importbehov kan
tillgodoses och att även distributionsapparaten
är rationell och ekonomiskt
välutformad. Inom utskottet anser vi,
att det f. n. inte föreligger några större
svårigheter att få vårt oljebehov tillgodosett.
Sedan 1947 har flera nya faktorer
tillkommit av betydelse för” prissättningen
på den svenska marknaden. Den
internationella konkurrensen har medverkat
till en stark — mycket stark —
press på priserna och genom pris- och

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

157

kartellnämndens medverkan bär förhållandena
på en rad områden åtskilligt
förbättrats. Det kan också förutsättas,
att pris- och kartellnämnden fortlöpande
följer utvecklingen på oljemarknaden
med avseende på pris- och konkurrensförhållanden.
Vi hoppas också att
de åtgärder vidtages som man där kan
finna erforderliga för att säkerställa
konsumenternas intressen.

I det här sammanhanget bör också noteras
tillkomsten av ett nytt konsumentägt
oljedistributionsföretag på den svenska
marknaden. Genom sina internationella
förbindelser och genom internationellt
samarbete söker företaget säkerställa
egna oljekällor och i övrigt genom
rationell distribution pressa ned distributionskostnaderna.
Utskottet erinrar
om att det i fjol behandlades en motion,
nr 601 i andra kammaren, som just gällde
distributionen och som överlämnades
till 1960 års vägsakkunniga. Även därvidlag
anser utskottet, att eftersom ärendet
är föremål för särskild beredning,
så bör man inte nu vidtaga några åtgärder.

Med hänsyn till denna motivering,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Ingen som tog del av
beräkningarna 1947 och 1948 kunde
tänka sig, att motorismen i det här landet
skulle komma att få den omfattning
som den i dag har. Inom jordbruket
fanns det då 18 000 traktorer, och i dag
noteras siffran 160 000 traktorer. Vid
den tidpunkten fanns inte en motorsåg
i skogsbruket, och nu är det knappast
en skogsarbetare som är utan motorsåg.
Virket flottades efter praktiskt taget
alla älvar i Norrland — ja, t. o. m. i bäckar.
För varje år minskar flottningen,
och i stället transporteras virket med
lastbilar.

Om denna tendens håller i sig under
en tioårsperiod, tror jag inte att det
hjälper att man säger att det kommer att
bli tillräcklig tillgång på motorbränsle,
att den privata sektorn säkerligen kom -

Om utredning angående oljehandeln
mer att sköta oljedistributionen på ett
tillfredsställande sätt, t. o. m. om vi
skulle få vara med om en avspärrningsperiod.
Jag tror nog att det enda riktiga
är att staten tar hand om denna väsentliga
sak, ty det gäller här en beredskap
som behövs med tanke på en krissituation.
Jag tror också att det är nödvändigt
att det skapas stora och rymliga
lagerutrymmen och att man ser till att
få dessa lager säkerställda i tid. Jag tror
inte att den privata handeln kan åtaga
sig den uppgiften.

Jag tror också att det finns stora förutsättningar
att förbilliga oljehandeln.
Den är överdimensionerad, och en översyn
torde vara nödvändig för att man
skall kunna vara förvissad om att oljehandeln
sköts på ett rättvist och rimligt
sätt, oavsett vilken ort i landet det gäller.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I anledning av herr
Svedbergs anförande skulle jag gärna
vilja stryka under några synpunkter.

Den första är att de stora internationella
oljebolagen i dag konkurrerar hårt
på den svenska marknaden, med påföljd
att de svenska priserna på petroleumprodukter
hör till de lägsta i Europa.
Oljeförsörjningen på den svenska marknaden
är tillfredsställande. Distributionsapparaten
är i stort sett rationellt
och ekonomiskt ordnad. Att det råder
en överdimensionering av distributionsapparaten
är nog en sanning med modifikation.
Ytligt sett kan det möjligen förefalla
så, men oljebolagen måste ta sikte
på en framtida konsumtionsökning,
när de bygger upp sin distributionsapparat.

Lagringen sker i samråd med statsmakterna.
Att ett oljemonopol skulle
kunna öka tillgången på lagringsutrymmen
bär jag svårt att tro. Jag anser
dessutom att det ur beredskapssynpunkt
är mycket värdefullt att de stora internationella
oljebolagen är positivt intresserade
av att sörja för den svenska marknadens
behov.

Slutligen, hem talman, tror jag att
ögonblicket för en monopolutredning på

158

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Om utredning angående oljehandeln
oljeområdet skulle vara mycket dåligt
valt just nu med hänsyn till vår ansökan
om associering med sexstatsmarknaden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Inom utskottet är vi fullt
överens med herr Svedberg vad beträffar
beredskapsåtgärderna, därest vi skulle
komma i ett spänt läge, och det är
också redovisat i utskottets motivering,
där det heter: »Samtliga svenska oljeföretag
har numera överenskommit om
att i händelse av krig eller kris samarbeta
med överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap genom branschens
gemensamma organ Drivmedelscentralen
AB, som i ett dylikt läge skulle övertaga
samtliga lager och distributionsanordningar.
»

I det avseendet måste man väl — åtminstone
har vi gjort det inom utskottet
■— bedöma frågan så, att det inte
finns några större problem ur säkerhetssynpunkt
i nuvarande läge.

Jag vidhåller herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, NILS TIIEODOR,
(ep):

Herr talman! De yrkanden som framkommer
i den nu behandlade motionen
är ju, såsom alla har lagt märke till,
uppdelade på två avsnitt.

Det första avsnittet innebär att man
går fram på en norrlandslinje och vill
ha en utjämning av transportkostnaderna.
Norrlandsintresset sammanfaller
emellertid med intresset i betydande delar
av landet i övrigt. Man kan säga att
ett inlandsintresse ställts mot ett kustintresse.
Men man får väl tänka sig för,
innan man på allvar genomför en utjämning
av transportkostnaderna. Vi
står nämligen inför en Europamarknad,
då industrien kommer att vara starkt
beroende av att alla kostnadsdetaljer
pressas så mycket som möjligt, så att
industrien kan hävda sig i konkurrensen
på en stor marknad. Därför är det

risker förbundna med sådana utjämningar.

Det andra avsnittet i motionen syftar
mera till ett generellt statsingripande
på oljehandelns område. Där har herr
Svedberg särskilt starkt framhållit beredskapssynpunkten.
Men ur beredskapssynpunkt
behövs det inte något
helt förstatligande av oljehandeln. Vi
har tidigare sysslat med beredskapsfrågan.
Det är en erkänt statlig uppgift,
och den är inte ny för statsmakterna.
Man är i färd med att lösa beredskapsproblemet.
Men när man just nu gör en
propå om ett allmänt förstatligande eller
förberedelser härför sker det vid
en överraskande tidpunkt, ty i vårt
lands korta industriella historia har situationen
på detta område aldrig varit
så gynnsam för konsumtionen som den
är i dag. Vi vet ju alla att det finns
rikligt med olja just nu i världen, att
oljebolagen på den internationella
marknaden liksom på den inhemska är
i hård konkurrens med varandra och
att priserna därför är mycket pressade.

Därtill kommer att vi just på oljemarknadsområdet
har en mycket stark
motsättning mellan öst och väst. Här i
Sverige kan vi dra fördel av en alltmer
markerad konkurrens mellan det
östliga och det västliga blocket.

Det är sannolikt för oss gynnsammast
att i dag avvakta på detta område.
Oljemarknaden utvecklar sig mycket
snabbt, och jag tror att vi har alla fördelar
att vinna genom att se tiden an.

Dessutom har vi — såsom framhållits
tidigare i debatten och i utskottets utlåtande
— två instrument som vi alla är
ense om. Jag skall inte säga mera om
pris- och kartellnämndens insatser på
detta område, men jag tänker särskilt
på oljekonsumenternas egen sammanslutning,
som redan i dag har en betydande
kontroll över prisutvecklingen
på svenska oljeprodukter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag anser mig förpliktigad
att vara med i denna diskussion.

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

159

ty med den sammansättning som kammaren
har är det ju inte så bra om
motståndarna till förstatligandet av oljehandeln
så till den milda grad kvantitativt
dominerar diskussionen.

När jag begärde ordet var det bl. a.
för att understryka de synpunkter som
herr Lage Svedberg har framfört. Jag
är inte förvånad över att han är besviken
över att socialdemokratien inte ens
har vågat ge sig i kast med uppgiften
att skapa ett statligt oljemonopol. Han
hänvisar bl. a. till den stämning som
fanns för den saken bär i riksdagen
när oljeutredningen tillsattes år 1945.

Dock är jag inte så överens med honom
när han vill skjuta i förgrunden, att
ett statligt oljemonopol skulle kunna
skapa lika priser över hela landet. Så
skulle givetvis bli fallet, men jag anser
inte detta vara den väsentliga synpunkten.
Och det är inte det väsentliga för
dem, som med näbbar och klor strider
mot ett statligt oljemonopol, utan det har
mera djupt liggande orsaker.

Jag är också överens med herr Lage
Svedberg när han säger, att det är en
orimlig distributionsapparat som dessa
oljebolag har byggt upp i detta land.
Det kan man säkert styrka på praktiskt
taget varje ort här i vårt land.

Men jag ser ett statligt oljemonopol
också från andra synpunkter. Saken ligger
så till, att det också skulle tillföra
svenska staten pengar. Nu är det ju på
det sättet, att det i de flesta fall är de
stora utländska oljekoncernerna som
äger distributionsföretagen här i vårt
land. Dessa är ju koncernernas dotterföretag,
och nog känner vi till hur man
kan ordna till det med dessa dotterbolags
vinster. Jag vågar hävda att här
försiggår en trafik, där vinsten för dessa
dotterbolag centras över till moderbolagen
på ett eller annat sätt. Detta är
alltså en stor ekonomisk fråga för svenska
staten, och det är en ekonomisk fråga
för de svenska oljekonsumenterna, ty
det är uppenbart att oljepriserna skulle
kunna sänkas om man skapade ett statligt
oljemonopol.

Men sedan kommer en annan synpunkt
beträffande oljehandeln. Det gäl -

Om utredning angående oljehandeln
ler frågan om utländska koncerner skall
ha hand om den i vårt land. Är det inte
på det sättet med den betydelse som
oljan har i vår tid, att man här faktiskt
tillåter utländskt kapital att behärska
viktiga, avgörande ekonomiska kommandohöjder
i vårt land, och den dag kan
komma när detta kan vara farligt, bl. a.
när det gäller vår neutralitet och vår
alliansfrihet. Jag vågar hävda i denna
kammare, att trycket från det utländska
oljekapitalet var mycket hårt, när det
gällde att skapa den första petrokemiska
industrien i vårt land. Det fanns nämligen
andra krafter, som ville bygga en
petrokemisk industri, men dessa mäktiga
utländska oljekoncerner utövade en
stark påtryckning, vilket ledde till att
oljeindustrien blev lagd där de ville,
och denna petrokemiska industri domineras
också av utländskt kapital. Det
är inte särskilt bra ur vår nations synpunkt.

Jag bär velat säga detta dels för att
tillföra debatten några nya argument och
dels för att majoriteten av dem som
yttrat sig mot motionskravet i denna
kammare inte skall vara så stor som
den hittills varit.

Jag ansluter mig, herr talman, till yrkandet
om bifall till motionen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Nils Theodor Larsson säga, att även om
det finns förutsättningar för en tillräckligt
stor lagerhållning för att gardera
sig för en avstängningsperiod, så kan
det ju inte vara den verkliga motiveringen
för ett avslag på motionen. Ty herr
Nils Theodor Larsson kan väl inte komma
ifrån att detaljhandeln med oljan är
överdimensionerad ute i landet. Det
finns ingen som inte måste erkänna, att
medan nu tre-fyra olika bensinbolag
har hand om servicen på en ort, skulle
ett bolag kunna klara den, och därmed
skulle man kunna dna av 75 procent
av omkostnaderna, plus den investeringskostnad
som stationerna medför
för varje bolag. Sedan torde man dessutom
kunna säga att det även i städer -

160

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Om utredning angående oljehandeln
na och tätorterna, där man förvärvar de
bästa centrala platserna och tomterna,
skulle finnas förutsättningar för att koncentrera
försäljningen på ett för konsumenten
billigare sätt.

Vidare vill jag bara säga till herr Helmer
Persson, att jag ingalunda är besviken
på det parti jag tillhör och de partivänner
jag har i bankoutskottet därför
att de intagit en annan ståndpunkt
än jag själv. Jag tillhör ett demokratiskt
parti. När herr Helmer Persson tillhör
ett parti, som inte fogar sig under demokratiens
principer, kan han möjligen
vara rädd för att jag är besviken.

Herr PERSSON, HELMER, (k) :

Herr talman! Jag vill bara till herr
Svedberg säga, att om han har rätt i
hela sin argumentering och får understöd
av mig — är det då nödvändigt att
be sina motståndare om ursäkt för att
jag finns till och för att jag här uppträtt
på samma demokratiska linje som
han har gjort? Jag tror att man avtrubbar
det hela, om man gör som Lage
Svedberg.

I hans första anförande kunde jag
dessutom tydligt spåra att han var mycket
besviken över att man inte ens törs
ta det utländska monopolet i kragen
utan krånglar årtionde efter årtionde,
med påföljd att det utländska oljemonopolet
behärskar utslagsgivande delar
av vårt lands ekonomi.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 31.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av
väckta motioner om stärkande av den
svenska industriens konkurrenskraft på
utländska marknader, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion om
utformningen av polisens socialutredningar
i mål angående administrativa
frihetsberövanden;

nr 22, i anledning av väckt motion om
utredning angående formerna för konkursförvaltning; nr

23, i anledning av väckt motion om
utvidgning av vigselrätten vid kyrklig
vigsel;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om förbud mot flerårsavtal vid försäkring; nr

25, i anledning av väckt motion om
översyn av ärvdabalkens bestämmelser
rörande bouppteckning; samt

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

161

Ang. föräldrabalkens bestämmelser rörande vårdnaden om barn

nr 26, i anledning av väckt motion angående
adoptants och adoptivbarns
rättsliga ställning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. föräldrabalkens bestämmelser rörande
vårdnaden om barn

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 6 kap. 7 § föräldrabalken.

Första lagutskottet hade behandlat en
i andra kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 51, av herr Martinsson.
I motionen hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära förslag till sådan
ändring i 6 kap. 7 § föräldrabalken, att
punkten 3 i första stycket ifrågavarande
lagrum utginge.

I 6 kap. 7 § föräldrabalken gåves bestämmelser
om vårdnaden av barn vid
makars särlevnad på grund av söndring
samt vid hemskillnad och äktenskapsskillnad.
Om föräldrarna icke kunde
enas i vårdnadsfrågan skulle rätten bestämma
efter vad med hänsyn främst till
barnens bästa funnes skäligt. Som kompletterande
regel stadgades i tredje punkten
av lagrummet, att om endera huvudsakligen
bar skulden till sammanlevnadens
hävande och båda voro lika skickade
att hava vårdnaden om barnen, den
andre vore närmast därtill.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, II: 51, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Alexanderson, fru Johansson samt herrar
Gustafsson i Borås och Martinsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motion, II: 51, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till så -

dan ändring i 6 kap. 7 § föräldrabalken,
att tredje punkten i första stycket ifrågavarande
lagrum utginge.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Utskottsutlåtandet gäller
en ändring av föräldrabalkens riktlinjer
för bedömande av frågan, vilken av föräldrarna
som bör tilldömas vårdnaden
om ett barn vid skilsmässa och andra
liknande situationer. Enligt gällande
lag skall vårdnaden tilldelas den av föräldrarna,
som finnes lämpligast med
hänsyn till barnets bästa. Om båda föräldrarna
är lika skickade, skall dock
hänsyn tas till om endera kan anses ha
den huvudsakliga skulden till skilsmässa,
och således barnet i sådant fall gå
till den oskyldiga parten.

Den motion, som utskottet här har behandlat,
avser dem sistnämnda punkten
om skuldfrågans betydelse och påyrkar,
att bestämmelsen skall utgå ur lagen. Det
räcker med att barnets bästa är avgörande,
menar motionären, herr Martinsson.

Min uppgift, som är att yrka bifall till
motionen och den i anslutning till utlåtandet
fogade reservationen, är i själva
verket mycket lätt. Samtliga remissinstanser
har nämligen tillstyrkt motionen.
Inom utskottet föreligger också
enighet om att ifrågavarande bestämmelse
egentligen inte bör stå kvar i lagen.
Skiljaktigheten mellan majoriteten
och reservanterna avser således endast
frågan huruvida det är så angeläget att
upphäva bestämmelsen, att man bör förorda
en separat lagändring. Även enligt
gällande lag är ju barnets bästa den avgörande
synpunkten. Det torde förekomma
mycket sällan, att den supplerande
regeln om skuldfrågans betydelse åberopas
av domstol vid avgörande av de
mål det här gäller. Det förhåller sig vidare
så att skuldfrågan alltid har en viss
betydelse för prövningen av lämplighetsfrågan.
Även om nu ifrågavarande
bestämmelse upphäves, kan man dock
inte komma ifrån att frågor om den
ena eller andra partens skuld tas upp
i processen.

Vi reservanter yrkar på att en ome -

162

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Ang. föräldrabalkens bestämmelser rörande vårdnaden om barn

delbar lagändring göres. Den är för övrigt
mycket enkel att företaga. Det beror
på de mycket sakkunniga remissinstansernas
inställning och särskilt på
vad en av dem, Advokatsamfundet, har
anfört.

Samfundet säger så här: »Med lagens
nuvarande utformning tvingas emellertid
inte sällan ett ombud att mot sin egen
övertygelse tillmötesgå huvudmannens
önskan att i sista hand som grund för
vårdnadsyrkandet åberopa skuldfrågan.
Detta gäller särskilt, om det är en fader,
som i bestämd övertygelse om att han
själv kan ge barnen den lämpligaste uppfostran
och uppväxtmiljön, yrkar vårdnaden
om barn under eller i förskoleåldern.
Utgången i vårdnadsfrågan är i
sådana mål i stort sett given, eftersom
domstolarna enligt stadgad praxis nästan
undantagslöst tillerkänner modern
vårdnaden om barnen. Fadern ser alltså
i den subsidiära regeln om skuldfrågans
betydelse vid lika lämplighet sin enda
möjlighet att vinna målet, och ombudet
har svårt att definitivt avråda sin huvudman
från att åberopa denna grund,
så länge den uttryckligen finns angiven
i lagtexten. Enligt styrelsens uppfattning
skulle därför den föreslagna ändringen
kunna medverka till att minska antalet
processer i vårdnadsfrågor.»

Om man som Advokatsamfundet tror,
att man med denna lagstiftningsåtgärd
kan minska antalet vårdnadsprocesser,
är det enligt reservanternas mening väl
värt att vidta den åtgärden.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Häri instämde herr Hilding (fp).

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Utskottet delar motionärens
och reservanternas uppfattning
om att onödiga processer bör undvikas.
När man emellertid säger att en sådan
ändring i föräldrabalken, som motionären
föreslår, skulle leda till ett minskat
antal processer i skilsmässoärenden, är
detta endast ett antagande. Utskottet har
emellertid den uppfattningen att i de
fall, där parterna i ett skilsmässoärende

icke kan enas om vilkendera som skall ha
vårdnaden om barnet eller inte kan enas
i ekonomiska frågor, utan det hela drives
till process, kommer en av parterna
— oavsett om denna bestämmelse finns
kvar i föräldrabalken eller ej -—■ att åberopa
den andra partens skuld i skilsmässofrågan
för att därmed söka leda i bevis,
vilken av parterna som är mest lämpad
att handha vårdnaden om barnet.

I själva sakfrågan, där det råder mycket
delade meningar, har utskottet icke
tagit någon ståndpunkt. Utskottet har
nämligen inte ansett detta vara en fråga
av den storleksordningen eller av den
angelägenhetsgraden, att det kan vara
motiverat att genomföra en sådan isolerad
ändring i föräldrabalken, som motionären
föreslår, utan utskottet menar
att frågan inte är större än att den kan
vila i avvaktan på en eventuell framtida
översyn av föräldrabalkens regler rörande
vårdnadsfrågorna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Vad gäller frågan, om
det vid en lagändring kommer att bli ett
minskat antal processer eller icke, tycker
jag nog att det är Advokatsamfundets
uttalande som man har största anledningen
att sätta tilltro till. Det är på
den grunden vi ställt vårt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägaande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

163

Om rättslig prövning av administrativa beslut

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar Ju; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 35.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rättslig prövning av administrativa
beslut

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om rättslig prövning av administrativa
beslut.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 290 i första kammaren
av herr Lundström m. fl. och nr
360 i andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t, efter företagen utredning,
ville förelägga riksdagen en
principplan för den administrativa rättskipningens
allmänna organisation så utformad,
att en allmän rättslig prövning
av administrativa beslut bleve möjlig.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

att förevarande motioner, I: 290 och II:
360, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade avgivits ett särskilt
yttrande av herrar Alexanderson
och Fröding.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Frågan om en förstärkning
av rättsskyddet vid administrativa
avgöranden har under en lång följd av
år aktualiserats ii riksidagen, framför
allt genom motioner från folkpartiet. I
motionerna har yrkats utredningar av
generell och förutsättningslös natur, i
första hand rörande införande av domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen. Särskilt har man tänkt
sig, att dylika frågor, liksom i våra
grannländer, i princip skulle prövas av
de allmänna domstolarna, men huvudsaken
har givetvis varit att på det ena
eller andra sättet garantera en prövningsmöjlighet
av motsvarande kvalitet
ur rättslig synpunkt.

Vissa nyanser har förelegat i motionernas
motivering och yrkanden, men
de har hittills alltid mött ett bestämt
motstånd från regeringspartiets och i de
flesta fall även från centerpartiets sida.
Från dessa håll har man dels velat göra
gällande, att något större behov av ändring
inte förelåg och dels att olika detaljfrågor
var föremål för utredning i
olika sammanhang.

Med hänsyn till denna kallsinniga behandling
är det så mycket mera glädjande
att justitieministern nu, sedan
årets motioner väckts, tillsatt en utredning
med uppdrag att utreda frågan om
den administrativa rättsskipningens omfattning
och organisation. Tack vare
denna utredning har man anledning att
hoppas att i sinom tid förslag skall framläggas,
som är ägnade att stärka det administrativa
rättsskyddet här i landet.

Utskottet har med anledning därav
funnit, att motionärernas önskemål i allt
väsentligt blivit tillgodosedda och föreslagit,
att motionerna inte skall föranleda
någon åtgärd. För egen del är jag
angelägen att, såsom jag även avsett att

164

Nr 14

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Om utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården

göra i ett till utlåtande fogat särskilt
yttrande, inlägga ett litet förbehåll mot
uttrycket »i allt väsentligt» tillgodosedda.
I varje fall vill vi från folkpartiet
vidhålla vår i tidigare års motioner mera
uttryckligt uttalade uppfattning, att
vid en sådan utredning även möjligheter
att generellt anförtro den rättsliga prövningen
till de allmänna domstolarna bör
övervägas. Detta är emellertid enligt utredningsdirektiven
ej avsett, liksom ej
heller att förskjuta gränsen mellan de
administrativa myndigheternas och domstolarnas
behörighet. Enligt vår mening
borde utredningen även i dessa avseenden
ha fått direktiv att förutsättningslöst
söka efter den bästa lösningen.

Oavsett detta tror jag emellertid, såsom
jag redan har sagt, att vi har anledning
hoppas att utredningen så småningom
skall ge resultat i form av en
förbättring av det administrativa rättsskyddet.
Jag utgår därför ifrån att stridsyxan
på detta område kommer att vara
nedgrävd någon tid framöver.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag skall inte på något
sätt försöka ta äran från herr Alexanderson
för att justitieministern har tillsatt
denna utredning. Att jag ändå har begärt
ordet sammanhänger med att herr
Alexandersons historieskrivning kanske
icke var helt fullständig. Det var nämligen
på det sättet, att när folkpartiet
först motionerade i denna fråga gällde
det domstolsmässig prövning av alla förvaltningsbeslut,
till och med regeringens
beslut. För varje år har man liksom
slagit av något på kraven, och i fjol hade
man kommit så långt ned att jag sade,
att vi närmar oss det plan är vi kan börja
diskutera. Och i år har man kommit
ned på det planet, där man kunnat vara
enig. I övrigt, herr talman, var det rätt!

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckt motion om rätt till ersättning
från den allmänna sjukkassan för resa
i samband med utbyte av ortopediskt
hjälpmedel, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av motioner angående minimimått
på ål, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckt motion
om inrättande av en statlig konsertbyrå;
och

nr 17, i anledning av väckt motion
om totalisatorverksamhet i förbindelse
med hundsport.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om utbyggnad och effektivisering av
industrihälsovården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner om utbyggnad och
effektivisering av industrihälsovården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 37, av herrar Öhman och Lager, samt
II: 65, av herr Hagberg m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen måtte besluta, att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag snarast om
en utbyggnad och effektivisering av industrihälsovården.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:37 och II:
65 ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att i all korthet
få yrka bifall till motionerna nr 37 i

Onsdagen den 4 april 1962 em.

Nr 14

165

Om utbyggnad
denna kammare och nr 65 i andra kammaren.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
om hälsokontroll av den vuxna befolkningen; -

och effektivisering av industrihälsovården
nr 20, i anledning av väckta motioner
om underlättande av kvinnors återinträde
på arbetsmarknaden;

nr 21, i anledning av väckt motion
om utredning av möjligheterna att bereda
partiellt arbetsföra anställning i
statlig och statsunderstödd verksamhet;
samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
om förenkling och samordning av arbetsgivare
åliggande uppgifts- och uppbördsskyldigheter
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw