Fredagen den 30 maj Std (Riksdagens protokoll 1969:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30

FÖRSTA KAMMAREN

1969

30 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 30 maj Std.

Svar på interpellation av fru Ohlsson, Lilly, (s) ang. undervisning
för hörselskadade elever på grundskolans högstadium . . 3

Den ekonomiska politiken, m. in............................. 5

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Gösta, (m) ang. utvecklingen
på valutaområdet .................................. 09

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte.................. 70

Lokaliseringspolitiska åtgärder .............................. 81

Sysselsättningspolitiskt motiverade hyrestillskott m. m......... 85

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning .......... 89

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 30 maj

Konstitutionsutskottets memorial nr 20, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .............................. 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. beräkning av bevillningarna,
in. in........................................... 5

Bankoutskottets utlåtande nr 38, ang. den ekonomiska politiken.. 70

— nr 39, ang. komplettering av riksstatsförslaget, m. in......... 81

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. sysselsättningspolitiskt motiverade
hyrestillskott in. in................................. 85

— memorial nr 122, ang. tilläggsstat II och tilläggsstat III till riks staten

för budgetåret 1908/69 .............................. 87

— nr 123, ang. statsregleringen för budgetåret 1969/70 ........ 87

1 Första kammarens protokoll 1969. År 30

j f.y * * i

»- *.t.

V> ''t''

''■di-;; r:

i.. • Å) & t ''* } is i ^ ii #:I. j * c e.t.: ?

\*:;l. ^!ii^fioUli H1?&:

• j: •. . •• '':• »*><i *•: K i •

: ''

■ - • ..... : .:>!■■ ■

!'' i!'' •

. . ■ ■ ■ Ti-"1.

Fredagen den 30 maj 19ö9

Nr 30

Fredagen den 30 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 21
innevarande månad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 277, angående godkännande av

avtal om räddning och återsändande
av rymdfarare samt återlämnande av
föremål som sänts ut i yttre rymden;

nr 278, angående godkännande av

konvention om delgivning i utlandet
av handlingar i mål och ärenden av
civil eller kommersiell natur;

nr 279, angående redogörelse från

Nordiska rådets svenska delegation;
och

nr 280, angående godkännande av

vissa internationella överenskommelser
på den intellektuella äganderättens område.

Ang. undervisning för hörselskadade
elever på grundskolans högstadium

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fru
Lilly Ohlssons (s) interpellation angående
undervisning för hörselskadade
elever på grundskolans högstadium,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Lilly Ohlsson har
frågat mig om jag är beredd att pröva
nya vägar i syfte att underlätta hörselskadade
elevers undervisning på grundskolans
högstadium.

De kraftigt ökade insatser som gjorts

under 1960-talet i syfte att skapa mera
jämlika ekonomiska, sociala och kulturella
villkor för de handikappade har
till stor del gällt utbildningsmöjligheter
för dessa. Utbildning bidrar inte endast
till att förbättra de ekonomiska
och sociala villkoren utan utgör ocksä
ett viktigt led i strävan att rasera hindren
för de handikappade att utveckla
sin personlighet och att fullgöra eu
meningsfull uppgift i samhällsgemenskapen.
Målet för samhällets åtgärder på
denna del av utbildningsområdet har
fastställts bl. a. vid statsmakternas beslut
år 1965 om inrättande av specialskolan
för syn-, hörsel- och talskadade
och om vård och undervisning av rörelsehindrade.
Det innebär att de handikappade
skall ha samma rätt till utbildning
som icke-handikappade. Strävan
är att detta mål skall uppnås inom
ramen för det reguljära utbildningsväsendet
och att metoder som bidrar till
en isolering av de handikappade i samhället
skall undvikas.

De ökade och mer flexibla pedagogiska
resurser som specialundervisningen
erbjuder gör det möjligt att undervisa
allt fler handikappade elever i
vanliga skolor. Integrationen kan ske
genom att den handikappade undervisas
antingen i vanlig klass eller i specialklass
i vanlig skola.

Som villkor för inrättande av specialklass
gäller i fråga om hörselskadade
att antalet elever måste uppgå till
minst fem. Vid placering i vanlig klass
kan den hörselskadade få särskild specialundervisning,
bl. a. i klinikform,
samt stödundervisning. Vidare utgår
.statsbidrag till hörselteknisk utrustning
av lokaler avsedda för hörselklassundervisning.
Till hörselskadade elever i
gymnasiala skolor kan skolöverstyrelsen
i varje särskilt fall medge stats -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1909

Ang. undervisning för hörselskadade elever på grundskolans högstadium

bidrag för anskaffande av hörselteknisk
utrustning. De nu nämnda åtgärderna
inom det allmänna skolväsendet skapar
stora möjligheter att ge de hörselskadade
eleverna undervisning i vanliga
skolor tillsammans med icke-handikappade
ungdomar.

Innevarande läsår beräknas cirka 575
hörselskadade elever få undervisning i
specialklass, medan cirka 800 elever
undervisas i vanlig klass. Av de hörselskadade
elever som placerats i vanlig
klass får cirka 25 procent stödundervisning
eller specialundervisning. Vid
specialskolorna för hörselskadade undervisas
cirka 600 elever.

I interpellationen berörs svårigheter
som kan uppstå i vissa kommuner som
har för litet elevunderlag för att få inrätta
hörselklass på högstadiet. Eftersom
detta är främst ett glesbygdsproblem,
kommer det att förbli mycket
svårlöst. Tills vidare måste problemet
mötas huvudsakligen med undervisning
utanför elevens hemort. Övergången till
ett sammanhållet högstadium kommer
emellertid — som påpekas i interpellationen
— att avsevärt minska svårigheterna
att anordna högstadieundervisning
för hörselskadade elever.

Enligt gällande statsbidragsbestämmelser
utgår inte bidrag till hörselteknisk
utrustning i grundskolan för
elever i vanlig klass utan endast för
elever i hörselklass. Skolöverstyrelsen
har hos Kungl. Maj:t föreslagit att statsbidrag
skall utgå till utrustning även
för de elevers behov, vilka undervisas
i vanlig klass. Kungl. Maj:t har i går
fattat beslut i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag. Därigenom ges ytterligare
möjligheter att i vanlig klass
undervisa elever med hörselskador.
Det i interpellationen berörda behovet
av hörselklasser i de små kommunerna
torde därmed bli mindre.

Inom det pedagogiska utvecklingsarbetet
pågår verksamhet som syftar till
att utveckla självinstruerande metoder
i undervisningen av hörselskadade elever.
En högre grad av individualise -

rad undervisning innebär att behovet
av specialklasser minskar.

För närvarande bedriver skolöverstyrelsen
en försöksverksamhet med
specialundervisning av hörselskadade.
Försöket är upplagt så att en speciallärare
biträder läraren i den vanliga
klassen med undervisningen av hörselskadade
elever. Försöksverksamhetens
resultat bedöms vara goda. Enligt uppgift
överväger skolöverstyrelsen att införa
det i försöksverksamheten prövade
s. k. tvålärarsystemet som en form
för specialundervisning.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet Palme för det utförliga och
positiva svaret, som trots den sena tidpunkten
för interpellationen och den
hårda arbetsbelastningen i utbildningsdepartementet
och riksdagen innehåller
så mycket av värde och till och med
nyheter.

Barn med handikapp måste för sin
anpassning till ett aktivt liv i högre
grad än andra barn lita till samhälleliga
åtgärder. Först och främst måste
därvid skolutbildningen bli tillrättalagd
efter dessa barns egen förmåga
och förutsättning.

Statsrådet konstaterar i likhet med
mig i min interpellation att svårigheterna
att hjälpa de hörselskadade eleverna
till en adekvat undervisning är
särskilt stora i de små kommunerna,
främst i glesbygderna. Men jag vil!
framhålla att det under det nionde skolåret,
i varje fall med nuvarande läroplaner,
kan vara besvärligt nog även i
betydligt större kommuner, ett problem
som emellertid åtminstone delvis måste
få sin lösning vid övergången till den
nya läroplanen.

Jag är medveten om att det redan nu
är möjligt att undervisa allt fler handikappade
barn i vanliga skolor. Men eu
sak är vad som är formellt möjligt, en
annan är hur man ute i kommunerna
skall få de reella ekonomiska resurserna

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

till en sådan i alla avseenden önskvärd
integration. Därför finner jag beskedet
i interpellationssvaret, att statsbidrag
nu skall utgå till utrustning även för de
elevers behov vilka undervisas i vanlig
klass, mycket värdefullt. Det är ett
stort steg framåt.

Det hindrar inte att det finns åtskilliga
andra förbättringar att göra för
dessa barn. Jag syftar närmast på de
hörselskadades problem med språkutvecklingen.
Det behövs speciella förstärkningsanordningar
i form av särskilda
läroböcker för dessa barn, som
ofta har svårt att förstå texten i böcker
avsedda för deras åldersgrupp.
Jag för min del tror att även språkutvecklingen
gagnas bäst, om de hörselskadade
barnen ges möjlighet att gå i
skola tillsammans med normalhörande
barn. Under alla omständigheter blir
det en bättre träning för dem för den
verksamhet som sedan kan vänta dem
ute i arbetslivet, där bristande ordförråd
och språkförståelse kan bli ödesdigert
för arbetet bland enbart normalhörande.
En kvalificerad undervisning
och utbildning är en nödvändig förutsättning
för att kunna klara sig i vårt
komplicerade samhälle.

Med de beslut som fattats i riksdagen
under 1960-talet om en förbättrad utbildning
för dessa barn och med de förbättringar
som nu successivt sätts in
borde det kunna bli möjligt för handikappade
av skilda slag att kunna hävda
sig i konkurrensen, när det gäller både
tillgången till högre utbildning och till
kvalificerade arbeten. Det måste under
alla omständigheter vara målet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 114,
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Ang. den ekonomiska politiken, m. ni.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 26, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden, bifölls vad utskottet i
delta memorial hemställt.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1969/
70, in. in. jämte motioner.

I en den 25 april 1969 dagtecknad
proposition, nr 115, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1969/70 m. m., hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1969/70 med 100 procent av grundbeloppet.
Vidare hade föreslagits ny beräkning
av vissa inkomsttitlar.

Propositionen nr 115 hade i förstnämnda
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels följande med anledning av propositionen
nr 115 väckta motioner:

1) motionerna I: 1058, av herr Bengtson
in. fl., och II: 1219, av herr Hedlund
in. fl., i vilka hemställts bland annat,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om snabbutredning
och förslag till höstriksdagen angående
inrättande av fonder med lokaliseringspolitiskt
syfte för användning inom
begränsat geografiskt område enligt
vad som anförts i motionerna;

2) motionerna I: 1060, av herr Werner,
och II: 1220, av herr Hermansson
in. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
skulle besluta

a) att uttala sig för en snabbt genomförd
skattesänkning för låginkomstgrupperna
och att hos regeringen begära
förslag till höstriksdagen om ut -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

formningen av denna skattereform,

b) att tills vidare uttaga en extra bolagsskatt
på 10 procent av den beskattningsbara
inkomsten, samt

c) att i skrivelse till regeringen giva
till känna vad som anförts i motionerna; 3)

motionen II: 1218, av herr Enarsson,
i vilken föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära
förslag till höstriksdagen om en
sänkning av den statliga direkta beskattningen
för inkomståret 1970, antingen
i form av lägre skatteskalor över
hela linjen eller reducerad uttagningsprocent,
i enlighet med de principer
som angivits i motionerna I: 714 och
II: 796, ävensom förslag —• avpassade
till konjunkturläge och samhällsekonomi
— till en sterilisering av köpkraft
i form av sparstimulerande åtgärder
och en måttlig höjning av den indirekta
skatten,

dels ock följande vid riksdagens början
väckta motioner:

1) motionerna I: 74, av herr Jacobsson,
Gösta, m. fl., och 11:153, av herr
Magnusson i Borås in. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj:t göra framställning om
en förutsättningslös och allsidig utredning
rörande skattesystemets verkningar
i olika hänseenden, framför allt med
avseende på samhällsekonomin;

2) motionerna 1: 76, av fröken Stenberg
in. fl., samt 11:96, av herr Ringaby
och fröken Wetterström;

3) motionerna 1:206, av herr Augustsson
och fru Landberg, samt It:
233, av herr Leander m. fl.;

4) motionerna 1:333, av herr Virgin
in. fl., och II: 442, av herr Holmberg
in. fl., i vilka hemställts bland annat,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t! måtte begära, att Kungl. Maj :t,
i enlighet med de riktlinjer som angivits
i motionerna, för riksdagens godkännande
under innevarande vårriksdag
framlade förslag om en finanspolitisk
beredskapsplan, avsedd att snabbt

kunna sättas in i stimulerande syfte vid
konjunkturavmattning;

5) motionerna I: 381, av herr Dahlén
m. fl., och II: 439, av herr Weden m. fl.,
i vilka yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära översyn
av skattesystemet för åstadkommande
av en sammanhållen och planenligt genomförd
reform främst i syfte att inom
ramen för lättnader i den direkta inkomstskatten
och förskjutning mot ökad
andel för indirekt skatt

a) lätta det totala skattetrycket på
låginkomstgrupperna genom att i vidgad
omfattning befria de låga inkomsterna
från inkomstskatt, varvid särskilt
skulle beaktas den skattebelastning
som härrörde från den kommunala
skatten,

b) successivt genomföra övergång
till individuell beskattning i stället för
nuvarande sambeskattning,

c) genom inkomstöverföringar stärka
och skydda barnfamiljernas, pensionärernas
och andra socialt utsatta
gruppers ställning,

d) åstadkomma lättnader i skattebelastningen
på inkomstökningar och
extrainkomster (marginalskatten),

e) genom vidgad användning av
systemet för indirekt skatt, vilket borde
göras mera enhetligt och förenklas,
minska utrymmet för skatteflykt, varigenom
skattesystemet bleve effektivare
och mera rättvist;

6) motionerna 1:638, av herr Bengtson
in. fl., och II: 742, av herr Hedlund
m. fl., i vilka föreslagits bland annat,
att riksdagen i skrivelse till Kungi.
Maj:t skulle begära en skyndsam utredning
av beskattningen av låginkomstgrupperna
och inkomsttagare i
närmast angränsande skikt för att
främst genom förskjutning från direkt
till indirekt beskattning i en första
etapp

a) lätta det totala skattetrycket för
låginkomstgrupperna och inkomsttagarna
i angränsande skikt genom införande
av ett schablonavdrag vid den
kommunala beskattningen motsvarande

Fredagen den 30 maj 1909

Nr 30

kommunalskatteavdraget vid den statliga
beskattningen och samtidigt kompensera
kommunerna för skattebortfallet,

b) stärka barnfamiljernas, pensionärernas
och konsumentsvaga gruppers
ställning genom inkomstöverföringar,

c) skapa utrymme för ett skattefritt
bottenbelopp i statlig och kommunal
beskattning, samt att som en andra
etapp

d) överväga införande av minimiinkomst
samt närmare utreda dess konsekvenser
för den framtida socialpolitiken
och de befintliga sociala förmånerna; 7)

motionerna I: 703, av herr Sandin,
och II: 779, av herr Boo in. fl., i
vilka anhållits, att riksdagen måtte besluta a)

införa ett schablonavdrag vid den
kommunala beskattningen med 1 000
kronor för gifta och motsvarande samt
500 kronor för ensamstående,

b) att kommunerna skulle kompenseras
för skattebortfallet genom höjning
av kommunalskattebidraget med
sex enheter i respektive skattekraftsområde,
samt

c) att avdrag för erlagd kommunalskatt
vid den statliga beskattningen
skulle medgivas med maximalt 12 000
kronor, motsvarande en kommunalt
beskattningsbar inkomst på cirka 60 000
kronor;

.3) motionerna I: 710, av herr Werner,
och II: 79!i, av herr Hermansson
in. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
måtte

a) besluta om en höjning av arvsoch
gåvoskatten med i genomsnitt 50
procent, varvid vederbörande utskott
måtte utarbeta lämpliga skatteskalor,

b) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt, vilket
förslag avsåge en skärpning av förmögenhetsskatten; 9)

motionerna I: 711, av herr Werner,
och II: 795, av herr Hermansson

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

in. fl., i vilka yrkats, att riksdagen i
skrivelse till regeringen skulle begära
en allsidig utredning om företagsbeskattningen; 10)

motionerna I: 712, av herr Werner,
och II: 793, av herr Hermansson
m. fl., i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle besluta om sådan ändring av
gällande skattelag, att det s. k. schablonavdraget
för kommunal skatt höjdes
till 3 000 kronor för ensamstående
och 6 000 kronor för makar och s. k.
ofullständiga familjer;

11) motionerna I: 714, av herr Virgin
in. fl., och II: 796, av herr Holmberg
in. fl., i vilka anhållits, att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte med det
allra snaraste tillsätta en expertkommitté,
vari representanter för arbetsmarknadens
parter inginge, med uppdrag
att framlägga förslag om en genomgripande
omläggning av vårt skattesystem
i enlighet med vad i motionerna
anförts med så stor skyndsamhet,
att förslag om en sådan skatteform
kunde föreläggas 1970 års riksdag;

2) beakta, att statlig inkomstskatt
för 1970 skulle uttagas

beträffande beskattningsbara inkomster
intill 20 000 kronor med 5 procent
lägre belopp än enligt de i statsskatteförordningen
angivna grundbeloppen
och

beträffande beskattningsbara inkomster
överstigande 20 000 kronor med
1 000 kronor lägre belopp än enligt förordningens
grundbelopp;

3) besluta, att preliminärskattetabellerna
för 1970 skulle utarbetas enligt
de under 2) angivna grunderna; ävensom 12)

motionen II: 774, av herrar Ahlmark
och Mundebo.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 115,
såvitt densamma hänvisats till bevill -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1909

Ang. den ekonomiska politiken, ni. in.
ningsutskottet — besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
skulle för budgetåret 1969/
70 ingå i preliminär skatt med 100
procent av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 74 och II: 153,

2) I: 76 och II: 96,

3) I: 206 och II: 233,

4) 1:333 och 11:442, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

5) I: 381 och II: 439,

6) 1:638 och 11:742, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

7) I: 703 och II: 779,

8) I: 710 och II: 794,

9) I: 711 och II: 795,

10) I: 712 och II: 793,

11) I: 714 och II: 796,

12) I: 1058 och 11:1219, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

13) I: 1060 och II: 1220,

14) II: 774,

15) II: 1218,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt;

C) att bevillningarna för budgetåret
1969/70 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade avgivits

betr. uttagsprocenten och skatteskalorna 1)

av herrar Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson
i Borås (m), vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte

a 1) med bifall i denna del till motionerna
1:714, av herr Virgin m. fl.,
och II: 796, av herr Holmberg in. fl.,
besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldig, som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, skulle för budgetåret
1969/70 ingå i preliminär skatt
med 95 procent av grundbeloppet i

den mån detta understege 20 000 kronor
samt i övrigt med ett 1 000 kronor
lägre belopp än de i nämnda författningsrum
angivna grundbeloppen;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t till höstriksdagen
måtte framlägga förslag till lagstiftning
i syfte att främja sparandet
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som anförts i de vid riksdagens
början väckta motionerna I: 713, av
herr Virgin m. fl., och II: 797, av herr
Holmberg in. fl., ävensom förslag till
andra efterfrågedämpande åtgärder i
konjunkturstabiliserande syfte;

b), om yrkandet under a 1) icke vunne
bifall, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till höstriksdagen
till antingen en femprocentig'' sänkning
av grundbeloppen för statlig inkomstskatt
från och med den 1 januari 1970
i enlighet med vad som anförts i motionen
II: 1218, av herr Enarsson, eller
en jämförbar sänkning av den statliga
inkomstskatten genom ändring av skatteskalorna
ävensom om förslag till sådana
åtgärder som avsåges under a 2)
ovan;

betr. företagsbeskattningen

2) av herrar Sundin (ep), Eriksson
i Bäckmora (ep) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort under B 12
hemställa, att riksdagen måtte — med
bifall till motionerna I: 1058, av herr
Bengtson m. fl., och II: 1219, av herr
Hedlund m. fl., såvitt här vore i fråga
— i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om snabb utredning och förslag till
höstriksdagen angående inrättande av
fonder med lokaliseringspolitiskt syfte
för användning inom begränsat geografiskt
område med sysselsättningsproblem
i enlighet med vad som anförts
i motionerna;

betr. reformering av skattesystemet

3) av herrar Lundström (fp), Sundin
(ep) och Tistad (fp), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i
Bäckmora (ep) och Börjesson i Fal -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

köping (ep), vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under B 5, B 6
och B 7 hemställa, att riksdagen måtte
— med bifall i berörda delar till motionerna
1:381, av herr Dahlén m. fl.,
och II: 439, av herr Wedén m. fl., samt
motionerna I: 638, av herr Bengtson
m. fl., och 11:742, av herr Hedlund
m. fl., och med anledning av motionerna
1:703, av herr Sundin, och 11:779,
av herr Boo m. fl., angående reformering
av skattesystemet — i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en samlad
översyn av beskattningen för fysiska
personer och förslag med en tidsplan
för successivt genomförande av reformeringen
i enlighet med vad i reservationen
angivits;

4) av herrar Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (m) och Magnusson
i Borås (m), vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under B 4
och B It hemställa, att riksdagen måtte
— med bifall i denna del till motionerna
I: 714, av herr Virgin in. fl., och
II: 796, av herr Holmberg m. fl., ävensom
med anledning av motionerna I:
333, av herr Virgin in. fl., ocli 11:442,
av herr Holmberg in. fl., — i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte med det snaraste tillsätta
en expertkommitté, vari representanter
för arbetsmarknadens parter skulle ingå,
med uppdrag att utreda frågan om
en genomgripande omläggning av vårt
skattesystem i enlighet med vad i förstnämnda
motioner anförts med så stor
skyndsamhet, att proposition om en
sådan skattereform kunde föreläggas
1970 års riksdag.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
betänkande jämväl finge beröras
bankoutskottets utlåtanden nr 38
och 39; yrkanden vid sistnämnda två
utlåtanden skulle dock framställas först
efter det respektive utlåtande föredragits.

Vidare anförde herr förste vice talmannen,
att herr statsrådet och chefen

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
för finansdepartementet Sträng tillkännagivit,
att han i samband med den
ekonomiska debatten hade för avsikt
att besvara berr Gösta Jacobssons (m)
interpellation angående utvecklingen
på valutaområdet.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Regeringen har dåligt
grepp på den svenska ekonomin, den
har svag planläggningsförmåga och den
saknar framtidsvisioner. Detta är några
av de saker som jag vill beröra i
mitt anförande nu i riksdagens slutskede.

Konjunkturerna har varit gynsamma,
men ändå har vi, på grund av den dåliga
planeringen, en omfattande arbetslöshet
i Norrland, och den äldre arbetskraften
har svårigheter att få sysselsättning.
Lokaliseringspolitiken har
inte på långt när beaktats i tillräcklig
utsträckning, och därför har vi i vissa
delar av vårt land en arbetslöshet som
inte är försvarbar.

Jag skall beröra de inre politiska
förhållandena senare i mitt anförande,
men jag vill till att börja med peka på
att vårt land givetvis är starkt beroende
av ekonomiska och andra relationer
till andra länder. På längre sikt
är det vår förmåga att hävda oss i konkurrensen
på världsmarknaden som kan
ge sysselsättning och trygghet inom
vårt eget land. Vi exporterar cirka 25
procent av vår egen produktion, och
med den frihet som nu råder på handelns
område måste även hemmamarknaden
kunna hävda sig i konkurrensen
med de varor som strömmar in till vårt
land. Det gäller därför att bygga upp
vår produktionsapparat till högsta möjliga
effektivitet, men jag vill genast påpeka
att näringslivets investeringar förra
året minskade med 3 procent. Utvecklingen
har i synnerhet för industrins
investeringar varit ogynnsam
under flera år.

Under senare år har räntefrågan börjat
spela en större roll mellan länderna.
En del länder har av interna skäl

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
höjt diskontot. Länder med betalningssvårigheter
har sökt främja nettoinflödet
av kapital genom att förskjuta
räntedifferenserna till sin fördel. Andra
länder har svarat med diskontohöjningar
för att återställa de relativa
räntenivåerna och skydda sin egen valuta.
Om en sådan räntespiral fortsätter
följer givetvis en rad av olägenheter,
av vilka jag speciellt vill peka på
att det kan leda till dämpade investeringar.

.lag betraktar det som omöjligt att
en sådan utveckling kan fortsätta, att
länderna skall kunna spekulera och via
räntan försöka klara sina valutaproblem.
Det anser jag inte vara någon
riktig och framkomlig väg. Därför menar
jag att Sverige snarast bör ta initiativ
till en överenskommelse på ränteområdet.
Det höga svenska diskontot, det
ännu högre danska och många länders
diskontohöjningar för att skydda den
egna valutan motiverar i hög grad att
Sverige tar initiativ i denna betydelsefulla
fråga.

Även om Sverige är ett litet land är
vi ändå deltagande i de grupper där
detta spörsmål behandlas. Det finns
ingen anledning till att Sverige skulle
undandra sig denna som jag tycker
självklara uppgift att ta initiativ för
att få en överenskommelse till stånd.
Jag tror inte att vi kan låta det fortsätta
som hittills, utan vi måste få en
sådan överenskommelse.

Produktionsökningen, som är en av
de fundamentala betingelserna för ökat
välstånd, är i Sverige jämfört med andra
länder inte särskilt imponerande.
Självfallet är vi glada över att det är
goda konjunkturer nu och att allting
har utvecklats tämligen väl. Men å andra
sidan bör man jämföra med andra
länder för att se hur Sverige har kunnat
hävda sig i förhållande till dem.
Vid en sådan jämförelse finner jag att
medan produktionen i vårt land steg
med 3 procent i fjol var ökningen för
hela OECD-området 5,5 procent. I Danmark
och Finland var den 5—6 pro -

cent, i Nordamerika 5 procent och i
Japan 10 procent.

Det bör kanske också observeras att
just i Norge, som vi alltid haft anledning
att jämföra oss med, var produktionsökningen
nästan 1 procent större
än vad den är i Sverige. Norge har
spelat en roll i den svenska debatten,
därför att när den socialdemokratiska
regeringen i Norge fick gå förekom
olycksprofetior från de svenska socialdemokraterna
om hur illa det skulle
gå i Norge. Nu har det gått fyra år,
och vad kan man då konstatera? Jo,
att det i stort sett har gått bra. Det
finns en del faktorer som inte är så
lysande för Norges del. Men sådana
finns det i Sverige också. Det finns
även sådant som är mycket gynnsamt
i Norge. Vid utgången av 1968 var valutareserven
1 525 miljoner norska kronor
större än ett år tidigare. Det är en
utveckling som Norge kan se på med
allra största tacksamhet.

Jag skulle vilja visa på ytterligare
en faktor som naturligtvis har stor betydelse,
och det är den svenska exporten.
Utförseln av varor och tjänster
beräknas ha stigit med 7,3 procent i
volym och enbart varuexporten med 8
procent. Importen av varor och tjänster
har stigit i något snabbare takt än
exporten — med 8,2 procent —- och
bytesbalansen har försvagats med uppskattningsvis
450 miljoner kronor, sägs
det i den reviderade nationalbudgeten.
Försvagningen, säger man vidare, är
desto mera påfallande med tanke på
att den inträffade under ett år som
präglades av en rekordartat snabb tillväxt
av världshandeln med måttlig ökning
av den inhemska efterfrågan. Vidare
gör man en jämförelse som det
finns anledning att se på. Världshandelns
ökning 1967—1968 anges till 12
procent, och i jämförelse härmed ter
sig onekligen den svenska exportens
tillväxt med 8,3 procent i värde moderat.

Det är alltså inte heller i det avseendet
så att vi i Sverige har något ly -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

sande resultat, även om vi tycker att
det är ganska bra. Efter fem månaders
riksdag vill jag framföra att det ständiga
talet om att den socialdemokratiska
regeringen skulle ha skött den
ekonomiska politiken så väl att vi nära
nog skall överträffa andra länders resultat
är oriktigt. Det finns inget stöd
för detta när man gör internationella
jämförelser. Det är väl detta man menar
med att regeringen bör sättas ned
till det verkliga förhållandet.

Jag berörde tidigare en fråga som
naturligtvis alltid spelar en mycket
stor roll, och det är sysselsättningsläget.
Detta är en av de mest allvarliga
frågorna. Antalet registrerade arbetslösa,
säger man, uppgick vid arbetsförmedlingarna
i april i år till närmare
43 000, vilket är nästan dubbelt så
många som motsvarande månad 1965.
Vidare har det vid åtskilliga tillfällen
i debatten sagts att i april fanns i storstadslänen
tre obesatta platser på varje
registrerad arbetslös, medan det i skogslänen
fanns tre arbetslösa för varje obesatt
plats. Arbetslösheten i skogslänen
har hittills i år varit högre än för ett
är sedan, och i övriga län har den varit
lägre.

Det är dessa betydande ojämnheter
som man naturligtvis skulle försöka
rätta till. Även om det finns goda arbetstillfällen
i södra Sverige kan det
inte glädja den norrländska befolkningen.
Man kan inte flytta ned hela Norrland
till södra Sverige, utan svårigheterna
kvarstår. Detta är den ena gruppen
som har besvärligheter, men även
den äldre arbetskraften har drabbats
av hög arbetslöshet. Bland personer
över 60 år har den registrerade arbetslösheten
fortsatt att stiga även under
år 1969.

Jag ber kammarens ledamöter observera
utvecklingen på det här området.
Vi hade i januari 1968 en osedvanligt
hög arbetslöshetssiffra, 64 400. En förbättring
har inträtt 1969, men skall
man få en riktig blick över det hela får
man beakta vissa andra siffror också.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Jag vill ingalunda påstå att den som
är sysselsatt i beredskapsarbete eller
undergår arbetsmarknadsutbildning är
arbetslös, men det är självklart att om
vi ordnade på samma sätt för alla arbetslösa
så skulle någon arbetslöshet
inte redovisas. Därför måste även dessa
siffror beaktas, när man talar om arbetsmarknadsläget.

Sammanlagda antalet arbetslösa, personer
sysselsatta i beredskapsarbeten
och personer under arbetsmarknadsutbildning
uppgick i januari 1968 till
110 300. Motsvarande siffra för januari
1969 var 108 100. Vad dem beträffar
som borde komma ut i »ordinärt arbete»
var skillnaden bara ett par tusen
mellan januari 1968 och januari 1969.
Går man till siffrorna för april månad,
finner man för de här grupperna tillsammans
98 600 år 1968 och 92 100 år
1969. Det är visserligen en förbättring
som jag noterar med tillfredsställelse,
men man kan inte påstå att läget är
särskilt gott, utan vi har fortfarande på
vissa områden stora besvärligheter med
sysselsättningen, och det är väsentligt
att vi får dessa problem lösta.

Det är inte min mening att endast
anföra saker som inte är gynnsamma.
Jag vill också visa på en sådan sak
som att prisstegringarna stannade vid
två procent förra året, ett resultat som
man måste vara belåten med. Man får
emellertid se det mot bakgrunden av att
vi hade en splittrad och delvis dämpad
konjunktur, något som ju leder till att
prisstegringarna blir mindre. Jag konstaterar
vidare att bostadsbyggandet
visade gynnsamma siffror förra året.
106 000 lägenheter färdigställdes.

Vilka åtgärder kan man närmast tänka
sig för att få till stånd en bättre
ordning? Vi har haft intensiva diskussioner
om Norrland under de senaste
dagarna, och på den punkten finns
kanske inte så mycket att tillägga. Jag
vill bara framhålla att problemen givetvis
inte går att lösa på kort sikt,
utan detta är ju saker som det måste
ta åtskilliga år att ordna upp. Svårig -

Nr 30

Fredagen den 30 mai 1969

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
heterna i Norrland beror naturligtvis
på otillräckliga åtgärder och dålig planering
tidigare. Norrlands bekymmer
i dag är en följd av att regeringen inte
liar beaktat vad centern och andra partier
har påpekat. Det har skett allvarliga
försummelser i hela Norrland. Den
»sugning» som sker från andra delar
av landet har, som påpekats flera
gånger i debatterna, också medverkat
till svårigheterna i Norrland. Från vår
sida har anförts att man borde kunna
studera metoder för att begränsa investeringarna
i de tre storstadsregionerna
i syfte att dämpa den koncentrationsutveckling
som pågår och även planera
för en människovänligare miljö.

Jag vill också påpeka att investeringsfonderna
kan användas i lokaliseringspolitiskt
syfte. De nuvarande investeringsfonderna
är ju främst avsedda som
ett instrument för konjunkturpolitiken,
men de har under vissa perioder fått
användas i lokaliseringspolitiskt syfte,
t. ex. under tiden 1/1 1963—1/7 1965.
Enligt den reviderade finansplanen
skall ianspråktagande av medel ur de
»långa» investeringsfonderna medges,
om lämpliga lokaliseringsprojekt föreligger,
och det är att hälsa med tillfredsställelse.
Men det är även angivet
att den möjligheten står öppen i nuläget.
Det stämmer också väl med investeringsfondernas
konjunkturpolitiska
syfte, nämligen att medverka till en
utjämning av sysselsättningen mellan
olika regioner i landet. Enligt vår uppfattning
är det emellertid otillräckligt,
och därför bör frågan om fonder med
lokaliseringssyfte snabbutredas och
förslag framläggas för höstriksdagen
angående lokaliserings- och investeringsfonder,
vilka ger rätt till skattefri
avsättning för alla företag som är beredda
att investera inom ett bestämt
geografiskt avgränsat lokaliseringsområde,
oavsett om företaget tidigare är
etablerat inom området.

Jag omnämnde tidigare den äldre arbetskraften
som ett av de två svåra
fälten på arbetsmarknaden. Det gäller en

mycket yrkesskicklig kår, vars yrkesskicklighet
skulle kunna utnyttjas bättre
än som nu är fallet. Å andra sidan
får vi inte bortse från de förändrade
arbetsmetoderna. Arbetet har blivit betydligt
mera tempobetonat och kräver
kanske inte den gamla yrkesskickligheten.
I den hårda konkurrensen om
ackord och liknande saker har den äldre
arbetskraften råkat i vissa besvärligheter.

Vi har lagt fram ett förslag, som i
varje fall kan diskuteras och utredas,
nämligen att vi skulle göra en omfördelning
av ATP-avgifterna så att man
för anställda över 55 års ålder inte
betalade ATP-avgift men erlade så mycket
mera under de tidigare åren. Vi
kan inte utan vidare konstatera vilken
effekt detta skulle få, men vi är fullständigt
på det klara med att någonting
måste göras på detta område. Då
kan det väl vara anledning att också
undersöka eu sådan sak.

Jag vill vidare framhålla kravet på
eu jämnare inkomstfördelning. Glädjande
nog har det varit mycken debatt
härom. Under den tid som socialdemokraterna
har befunnit sig i maktställning
i vårt land bär dock deras politik
tyvärr resulterat i att inkomstklyftorna
har blivit större och större. Även
internationella undersökningar visar alt
politiken har bedrivits så. Jag vill inte
påstå att detta är något om vilket man
skall säga att det utan vidare skall gälla,
men det kan i alla fall vara rätt intressant
att ge ett exempel. Vi har en ständigt
återkommande metodfråga av stor
betydelse för avtalsförhandlingarnas resultat
från jämlikhetssynpunkt, nämligen
om man skall använda öreslinjen
eller procentlinjen. En undersökning
visar att ingen helårs- och heltidsanställd
löntagare skulle ha haft under
18 000 kronor i årslön 1966, om öreslinjen
hade tillämpats från 1952 till
1966. Jag vill inte utan vidare påstå att
vi konsekvent skulle ha fullföljt detta
och endast använt öreslinjen, men det
är i alla fall ett exempel som har sitt

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

intresse och visar att det inte längre
går att enbart använda de metoder som
vi nu har begagnat, alltså att bara göra
procenthöjningar. Vi kommer i så fall
aldrig fram till några rimliga resultat.

Jag vill tillägga att det i ett samhälle
med vårt ekonomiska system krävs en
konsekvent strävan att öka jämlikheten
vid inkomstfördelningen så att inte
konkurrentfaktorn tar överhanden och
tränger undan solidariteten mellan olika
grupper och individer. Jämlikhetsfrågorna
kräver en ständig bevakning,
och inkomstbildningen måste korrigeras
genom utjämnande åtgärder. Det
finns två vägar att gå utöver det som
kan ske på löneområdet. Jag har inte
påstått att vi skall ingripa i den fria
avtalsmarknaden, men det är inte uteslutet
att man kan göra vissa saker.
Antalet anställda inom den allmänna
sektorn är så stort att man måste beakta
att det liar en normgivande betydelse
vilken lönepolitik denna stora
sektor bedriver. Det gäller alltså både
de statsanställda och de kommunalanställda.
Man kan på det området säkerligen
åstadkomma i varje fall någonting.

Vi har ytterligare påvisat två metoder
att inverka på jämlikhetspolitiken.
Socialpolitiken utgör en sådan faktor.
Bara från år 1964 till år 1968 ökade
utgifterna för socialpolitiken totalt med
80 procent. För närvarande uppgår
kostnaderna sammanlagt til! 21 miljarder
kronor. Dessa utgiftsökningar spelar
självfallet en mycket stor roll när
det gäller inkomstutjämningen, och detta
är en faktor som vi direkt kan påverka.

Den andra faktorn av betydelse för
jämlikhetspolitiken är skattefrågan, och
även här har vi möjligheter att påverka
utvecklingen. Vi har mycket kraftigt
påyrkat att en utredning skall göras i
syfte att förändra vårt skattesystem på
ett sådant sätt att låginkomstgruppernas
problem i högre grad beaktas. Det kan
aldrig nog understrykas att det är ett
ensidigt och felaktigt betraktelsesätt att

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
i diskussionen om skattesystemet bara
uppehålla sig vid statsskatten. Det kan
vara lämpligt att göra den kommentaren
just nu när vi går att fastställa
budgeten. Man måste också beakta kommunalskatterna.

På de senaste tio åren har den genomsnittliga
kommunala utdebiteringen
ökat med 50 procent. Den har ökat från
kronor 13: 68 år 1958 till kronor 20: 25
år 1968. Prognoserna visar att den genomsnittliga
utdebiteringen år 1975
skulle uppgå till 25 kronor. Om vi ser
längre fram i tiden skulle med oförändrad
takt utdebiteringen år 1980 utgöra
30 kronor. Kommunalskatten är
ju inte progressiv, och därför blir det
de lägre inkomsttagarna som kommer
att få lida mest för den höjda kommunalskatten.
Därför måste den framtidsplanering,
som jag inledningsvis talade
om, beaktas så att vi inte kommer
i den ohållbara situationen att skatterna
vållar sådana väldiga problem.

Jag skall inte närmare gå in på
skattepolitiken, eftersom den kommer
att tas upp i ett bevillningsutskottsärende
som senare skall behandlas.

Beträffande budgeten vill jag bara
konstatera en sak. Det har i propositionen
sagts att det underskott på totalbudgeten,
som för innevarande budgetar
beräknats till 3 000 miljoner kronor
— eller ungefär lika mycket som föregående
års — för budgetåret 1969/70
kan väntas bli reducerat till cirka 1 600
miljoner kronor. Vid en jämförelse
med kalkylerna i statsverkspropositionen
innebär detta saldomässigt en statsfinansiell
förstärkning med cirka en
halv miljard kronor för innevarande
budgetår och närmare en miljard kronor
för nästa budgetår.

Jag vill göra den reflexionen: Varför
skall man då från regeringens sida alltid
i början av riksdagen huta åt oppositionen
för vartenda litet förslag till utgiftsökningar
som vi lägger fram? Vi
kan aldrig beräkna en budget så exakt
att vi kan säga att den till alla delar
stämmer. Detta bestyrkes i dag. Därför

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
hoppas jag att man från regeringens
sida inte ständigt skall anmärka på, om
oppositionen nu har andra uppfattningar
i fråga om anslag till olika ändamål.

.lag skall också ta upp en detaljfråga,
i varje fall gäller den ekonomiskt sett
en detalj. Politiskt kan den dock ha
sitt stora intresse. Den betyder inte
alls så mycket i fråga om pengar, men
den har diskuterats en hel del. Jag syftar
på frågan om statsägda företag,
och eftersom statsrådet Wickman, som
handlägger dessa ärenden, är närvarande
i kammaren kan det vara en särskild
anledning att ta upp den.

Det finns en post, av inte alltför stor
ekonomisk betydelse, i riksräkenskapsverkets
inkomstberäkning med titeln
Domänverket. Staten äger en fjärdedel
av Sveriges skogar. Inkomsten beräknas
till 5 miljoner kronor om året, men
efter de justeringar som nu har skett
anser man att en miljon kronor ytterligare
kan föras upp. Det betyder 6 miljoner
kronor i inkomster för staten,
utan skattebetalning, från en fjärdedel
av Sveriges skogar. Jag undrar om det
talar för att det skall bli ett större statsinflytande
och flera statsägda företag.
Jag skulle kunna tänka mig att om staten
sålde sina skogar till de priser som
man skulle kunna få ut — även om priserna
skulle bli mycket låga — så skulle
det vara en mycket bra affär för den
svenska .statens del. Skatteinkomsterna
skulle också därigenom bli mycket större.
Detta är heller inte någonting som
gäller enbart för det här året, utan vi
har under en lång följd av år haft mycket
låga inkomster från domänverket
och denna fjärdedel av statens skogar.

Herr talman! Jag skall slutligen säga
något om de olika åtgärder som föreslagits
från vår sida för att åstadkomma
en bättre situation. Yi har lagt fram
förslag vid åtskilliga tillfällen. Vi har
motionerat vid årets början, vi har i motioner
om den reviderade finansplanen
åter framfört centerpartiets åsikter, och
vi har också i reservationer fortsatt att
påvisa åtgärder som vi anser bör vid -

tagas. Vi har påpekat att man bör ha
en bättre planläggning över huvud taget
och att man bör se mer mot framtiden
och tänka på vad som kommer
att hända t. ex. för Norrlands del och
— vilket jag något berört ■— beträffande
den äldre arbetskraftens placering.

Åtskilliga problem borde tas upp och
diskuteras inte endast på kort sikt för
det närmaste året eller de närmaste
åren utan på betydligt längre sikt. De
överläggningar vi har begärt har inte
kommit tillstånd. Regeringen har inte
varit intresserad, och vi beklagar detta.
Vi har pekat på att vi anser det mycket
betydelsefullt att också en arbetskraftsbudget
kommer till stånd. Behovet därav
har bestyrkts genom den utveckling
som ägt rum under senare tid.

Jag skall inte gå in ytterligare på
dessa frågor. Slutligen vill jag säga att
vi naturligtvis befinner oss i en sådan
situation att vi har anledning vara mycket
uppmärksamma beträffande läget
på avtalsfronten. Förhandlingarna har
varit mycket segslitna. Vi har fått ytterligare
en svårighet på det området,
nämligen den räntestegring som ägde
rum — vilken säkerligen inverkat. Kommentarer
gjordes omedelbart när det
gällde uppgörelsen om jordbrukets priser
och den merutgift räntestegringen
medförde därvidlag. Jag tror att den
också spelar en betydande roll vad det
gäller att nå fram till avtalsförhandlingarnas
slutförande.

Herr talman! Yrkandena beträffande
de här aktuella utlåtandena kommer att
ställas vid resp. utlåtandes behandling.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Vi har vid olika tillfällen
under denna riksdag presenterat
huvudpunkterna i vår politik, både på
kort och på lång sikt. Vi har senast presenterat
vårt program för miljöpolitik
och lokalisering, tidigare för biståndet
till de fattiga folken, arbetsmarknadsfrågor,
utbildning, forskning, hela det
sociala fältet etc. I dag skall vi främst

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

behandla ekonomisk politik och skattepolitik.
Andra talare från folkpartiet
kommer att i detalj gå in på våra förslag
på dessa områden. Jag skall därför
i mitt anförande i stort sett begränsa
mig till några allmänpolitiska synpunkter.

Till att börja med vill jag dock erinra
om några väsentliga punkter i vårt
program för den ekonomiska politiken
och skattepolitiken. Det är av utomordentlig
vikt att statsmakterna planerar
sina åtgärder på lång sikt. Reformernas
angelägenhetsgrad och kostnaderna
för dem måste diskuteras i ett
vidare sammanhang än man nu gör.
Det är nödvändigt att, under olika konjunkturalternativ,
både från statsfinansiella
och samhällsekonomiska utgångspunkter
på ett mer ingående sätt än
nu — i kompletteringspropositionen —
behandla vad som kan hända, vad vi
kan råka ut för. Lika viktigt är det att
man, mot bakgrunden av sådana överväganden,
vidtar åtgärder för att stimulera
det enskilda sparandet och sparandet
i företagen. Det måste finnas
riklig tillgång på kapital, till så låga
räntor som möjligt, för att de investeringar
skall kunna göras som samhället
och näringslivet behöver när det
gäller att främja produktion, utveckling,
forskning och tekniska framsteg.

Det är intressant att se att den s. k.
EFO-gruppen med en representant från
vardera TCO, LO och Arbetsgivareföreningen
varnat för en ekonomisk politik
som allvarligt rubbar soliditeten
i näringslivet. Den skulle, säger man,
kunna leda till att investeringsinriktningen
i företagen i alltför stor utsträckning
blir sådan att den avser konventionella,
mindre riskfyllda projekt.
Därmed minskas givetvis tillväxteffekten
av en given, samlad investeringsvolym.
Jag instämmer i detta.

Våra resurser att skapa underlag för
nya produkter måste alltid vara begränsade
i jämförelse med de stora
nationernas möjligheter. Därför är det
angeläget att vi på ett ytterst ratio -

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.

nellt sätt tar till vara våra egna möjligheter.
Vi är övertygade om att nya
former för överläggningar mellan representanter
för forskning, näringsliv
och samhälle i detta sammanhang behöver
prövas.

Detta var alltså bara några exempel
på förslag som vi från folkpartiet har
fört fram för att förbättra förutsättningarna
för en gynnsam ekonomisk
utveckling i vårt land.

Så vill jag lika kortfattat säga något
om skattepolitiken. Jag vill understryka
angelägenheten av att skatteinstrumentet
utnyttjas så att man försöker
förbättra låginkomstgruppernas ställning.
Vi har fört fram en tanke på ett
generellt avdrag på skatten, vilket
främst skulle hjälpa de sämst ställda,
och vi tycker att det är någonting som
regeringen bör fundera på. Jag ser i
tidskriften Aktuellt att finansministern
talar om att ett par personer går omkring
och funderar på olika saker, och
jag hoppas att detta alternativ också
finns med i de funderingarna.

Jag vill tillägga att låginkomstgruppernas
problem inte kan lösas enbart
skattevägen. Det är ganska självklart för
oss som arbetar i detta hus, föreställer
jag mig. En rad andra metoder måste
tillgripas, och en del har gjorts. Socialpolitik,
vuxenutbildning, möjligheter
för snabbare rationalisering av låglönebranscher
måste till.

Det finns en hel del som talar för
att man bör pröva tanken med s. k.
negativ skatt. En sådan skulle möjliggöra
tryggad inkomst för alla. Det finns
dock många tekniska problem i detta
sammanhang. Jag vill för min del endast
understryka önskvärdheten av ett
ingående studium av dessa saker.

En alldeles speciell fråga är villabeskattningen,
som diskuterades i andra
kammaren i går. Jag vill anknyta till
den frågan och påpeka att om taxeringsvärdena
höjs på det sätt som tydligen
riksskattenämndens chef bär uttalat,
blir det svårigheter för en hel del villaägare.
Många av dem finns ofta i de

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

låginkomstgrupper som vi vill värna
om. Därför var jag'' något förvånad
över att finansminister Sträng i går inte
klart ville säga ifrån att han har för
avsikt att vidta åtgärder som skulle
mildra en del av dessa effekter. Eftersom
han inte sade det i går tycker jag
att man från regeringens sida i dag i
kammaren skall ge ett sådant besked. En
hel del människor, av vilka verkligen
inte alla har det särskilt bra ställt, svävar
i ovisshet, och jag tycker att det
är förvånande att man på socialdemokratiskt
håll vill vidmakthålla denna
ovisshet. Den slår ju över i oro. Vad
skall det tjäna till?

Herr Sträng har i olika sammanhang
talat om att det kanske nästa år är tid
för en skattereform. Jag begär inte att
regeringen i dag skall presentera skattereformen.
Men på en punkt vore det
värdefullt åt! få ett besked i dag, och
jag hoppas att statsrådet Wickman här
skall kunna ge det. Kommer finansministern
nästa år att lägga fram ett
förslag till riksdagen med beskedet att
vi skall »ta reformen eller låta bli»?
Eftersom han givetvis har tryggad majoritet
i sin egen riksdagsgrupp kommer
förslaget att genomföras. Någon
skatteutredning vill socialdemokraterna
inte ha. Men om det nu blir en stor
reform — vilket jag hoppas, eftersom
det finns så mycket på skatteområdet
som behöver rättas till —• vore det värdefullt
om finansministern i god tid
skickade ut detta förslag på remiss.

Jag hoppas att man på socialdemokratisk
sida inte tänker att det nog
inte spelar någon stor roll om vi får
samförstånd eller ej. Eäggs förslaget på
riksdagens bord utan föregående debatt
och då inga jämkningar är möjliga,
kommer det att bli ganska svårt
att värja sig för intrycket att det är så
man vill ha det. Jag tycker det vore
bra om vi fick besked från regeringen
— inte vad skattereformen skall innehålla
utan att man i varje fall, om man
nu avvisar tanken på en utredning,
kommer att skicka ut förslaget på re -

miss. När det gäller en debatt i en så
stor sak som en skattereform vore det
väl rimligt att flera skulle kunna få
deltaga än som är möjligt under den
korta tid som motionstiden i riksdagen
medger.

Så några ord om vårt konjunkturläge
och den internationella situationen.

Finansministern påpekar i den reviderade
finansplanen att det råder
osäkerhet beträffande konjunkturen
nästa år. Det finns all anledning att instämma
i detta omdöme. Vi vet ju inte
ens med absolut säkerhet hurdan konjunkturen
kommer att vara i slutet av
det här året. I både USA och Västtyskland
finns det grupper som kräver åtstramning
i den ekonomiska politiken.
Englands och Frankrikes besvär med
sina valutor gör det högst antagligt att
man därifrån kan vänta ytterligare åtstramning.
Bland de stora industriländerna
är det väl egentligen endast Italien
och Japan som inte direkt eitersträvar
en konjunkturdämpning. Skulle
åtstramningar i den ekonomiska politiken
komma till stånd i åtskilliga länder,
kan detta självfallet inte undgå att
påverka oss här i Sverige. Den interna
svenska konjunkturen har under den
senaste tiden klart gått uppåt. Det är
beklagligt, vilket jag konstaterat för
några dagar sedan här i kammaren, att
konjunkturuppgången icke bär spritt
sig till Norrland och till skogslänen.
Jag skall inte upprepa de förslag som
vi från vår sida lade fram för att förbättra
situationen, förslag som vi i
stor utsträckning lade fram också förra
året och vilkas genomförande skulle
ha lett till ett annat läge.

Åtskilliga av de svenska svårigheterna
ligger dock på det internationella
planet. Skulle kampen om valutorna
fortsätta, finns det uppenbara risker för
att centralbankerna i en del länder
fortsätter att höja sina räntor. Finansministern
påpekar ju att detta kan leda
till att räntespiralen allmänt sett kommer
att fortsätta uppåt. Redan nu har
vi ju i Sverige ovanligt höga räntor.

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

Jag skall inte diskutera om de nuvarande
räntesatserna är de absolut riktiga.
Jag vill endast konstatera att det ställer
sig dyrt för folk och företag som vill
läna pengar för närvarande. Enbart
konjunkturpolitiska skäl kan ju inte
motivera det höga ränteläget.

Den grundläggande orsaken till valutasvårigheterna
är givetvis att en del
länder har en i hög grad bristande intern
ekonomisk balans. Om en sådan
balans existerade i varje land, borde en
normal valutahandel kunna försiggå
utan alltför stora svårigheter, men det
är ju när stora länder uppvisar bristande
balans i sin utrikeshandel som
oron gör sig gällande. Nuvarande internationella
valutasystem klarar inte
sådana situationer. De speciella dragningsrätterna
som man i princip kommit
överens om kan bli ett värdefullt
bidrag till lösning av svårigheterna,
men metoden räcker inte. Det finns åtskilliga
förespråkare för att man skulle
ha rörliga växelkurser. Jag skall inte
avskriva tanken för min del, men jag
tror inte att den metoden kan tillämpas
i verkligt besvärliga situationer, därför
att rörliga växelkurser förutsätter att
det finns en viss intern balans. Det
kunde vara intressant att höra statsrådet
Wickmans synpunkter på detta
problem.

Det är mot bakgrunden av de svårigheter
och den osäkerhet som man finner
när man tittar ut över världen som
vi från folkpartiets sida upprepade
gånger under senare år hemställt att
Sverige skall begagna varje lämplig situation
för att försöka befordra det internationella
samarbetet på det ekonomiska
området. Det är nödvändigt att
åstadkomma en samordning av konjunktur-
och räntepolitiken i olika länder.
Jag är självfallet medveten om att
detta är en mycket stor och mycket
svår fråga, men det borde inte vara
omöjligt att på långt sikt uppnå överenskommelse,
därför att alla vet att en
sådan är det enda rimliga.

Statsrådet Wickman har nyligen in 2

Första kammarens protokoll 1969. Nr so

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
för Europarådet i samband med presentationen
av OECDrs årsrapport tagit
upp dessa problem, och enligt det
referat som jag har tillgängligt var det
i stort sett mycket bra saker herr Wickman
sade. Talet anknöt t. ex. också
mycket väl till vad OECD:s generalsekreterare
uttalade för någon månad sedan.

När jag i fjol under remissdebatten
frågade statsminister Erlander vad regeringen
har gjort för att försöka befrämja
det internationella samarbetet
på detta område hänvisade han till ett
tal av herr Wickman. Tal är givetvis
nödvändiga. De är till för att påverka
opinionen, och jag hoppas också att
de gör det. Men det är klart att vi alla
— även herr Wickman, föreställer jag
mig — är medvetna om att tal inte är
tillräckliga i dagens läge. De löser ju
inga problem.

Jag instämmer därför med vad herr
Bengtson sade att det verkligen är önskvärt
att den svenska regeringen inte
bara avvaktar vad som händer utomlands
utan också försöker begagna varje
möjlighet att ta egna initiativ. Jag
vill fråga regeringen om den har något
att hänvisa till i detta sammanhang utöver
det förhållandet att herr Wickman
har hållit ett i och för sig bra tal. Jag
är fullt medveten om att en del förhållanden
på detta område inte kan diskuteras
offentligt, därför att oron då
skulle öka. Men jag föreställer mig att
det ändå finns något regeringen skulle
kunna tala om, om det nu finns något
att säga.

Hur är t. ex. intresset för en gemensam
aktion inom de nordiska länderna?
Den saken antar jag regeringen i alla
fall satt sig in i.

Jag vill i det här sammanhanget erinra
om ett förslag att regeringen skulle
ta upp frågan om en samordning av
de exportfrämjande åtgärderna, vilket
jag lade fram för riksdagen i fjol och
som riksdagen accepterade. Nu skulle
jag gärna innan vårriksdagen är slut
vilja höra vilka åtgärder regeringen

Nr 30

Fredagen den 30 mai 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vidtagit på detta område. Att frågan om
vår export och dess möjligheter att öka
är en avgörande faktor i det sammanhang
vi nu bedriver diskussionen behöver
Jag inte erinra om.

Mot bakgrunden av den debatt som
förts under de senaste månaderna om
de ekonomiska systemen vill jag, herr
talman, ta upp en del spörsmål om dessa
system och om maktkoncentrationsfrågorna.

Man kan ställa många krav på ett
lands ekonomiska system. Jag skall
bara räkna upp några utan anspråk på
fullständighet: effektivitet, lönsamhet,
demokratisk anda inom företagen och
starkt ansvar för de anställda och för
den miljö i vilken företaget arbetar.
Vidare bör man eftersträva att undvika
maktkoncentration och monopolism,
både enskild och statlig.

Sedan många decennier har i de västerländska
demokratierna utbildats ett
nät av lagbestämmelser som skall hindra
olämpligt utnyttjande av enskild
maktkoncentration och monopolställning
för vissa företag. Utgångspunkten
har därvid varit att det endast är i
konkurrens på likvärdiga villkor mellan
olika företag och företagsformer
som ett balanserat ekonomiskt system
kan åstadkommas.

Med tanke på den debatt som förts
inom socialdemokratin den senaste tiden
finns det verkligen berättigad anledning
att undra om socialdemokratin
till fullo inser riskerna med en långt
gående statlig maktkoncentration. Från
vår sida säger vi klart ifrån att den
enskilda maktkoncentrationen måste
balanseras genom lagstiftning och ingripanden
av annat slag. Vill socialdemokratins
representanter lika klart
säga ifrån att man inser riskerna av
för mycket statlig makt? Det är verkligen
berättigat att ställa den frågan
till socialdemokratin i dag.

På ledande håll inom socialdemokratin
är man ju verkligen oroad av debattläget.
Eljest skulle regeringens
brandkårsutryckningar med tal om

solidaritet åt olika håll inte vara nödvändiga.
Bakom dessa ligger frågan om
det ekonomiska systemet. Statsministern
har ju till och med funnit det nödvändigt
att till ett häpet svenskt folk
lämna det sensationella meddelandet
att herr Palme är solidarisk med herr
Strängs budget och också med de andra
statsrådskollegerna. Det finns tydligen
just nu ingen socialdemokrat som
herr Palme inte är solidarisk med. Det
fanns en gång i världen en tidskrift
som hette Allt för Alla. Det är det namn
jag kommer att tänka på när jag ser på
herr Palmes agerande och vad som sägs
om honom.

Kritiken från vänsterflygeln inom
socialdemokratin mot vissa statsråd är
förmodligen inte avsedd som en personlig
kritik utan torde vara ett uttryck
för att man inte är nöjd med den
av regeringen förda politiken. En del
av denna kritik går ju ut på att det
förekommer alldeles för få statliga ingripanden.
Man vill ha en socialiseringsoffensiv.

Det kan då vara skäl att se litet närmare
på några av de skäl som förs
fram för en sådan socialiseringsoffensiv.
Jag skall bara ta några exempel.

Man säger att statliga företag i princip
är effektivare än enskilda. Det finns
de som påstår det, men det finns också
socialdemokrater som hävdar att vi inte
har så mycket bevis för det. Utbyggnadstakten
inom de statliga företagen
bär ju sjunkit, de har inte visat sig vara
effektivare än de enskilda. Staten har
inte förmått skapa nya arbetsuppgifter
åt sina företag i den takt som gamla
arbetsuppgifter försvunnit. Från en del
socialdemokrater är kritiken mycket
hård. Men jag skall inte gå in på den.

Det är samtidigt intressant att notera
att statsrådet Wickman har sagt att den
statliga företagsamheten inte fungerar
om den begränsas till de få uppgifter
den nu har. Aptiten har tydligen växt
betydligt, trots att man från det egna
hållet och från andra håll får kritik
för att man inte sköter det man redan

Fredagen den 30 maj 1969

Nr SO

har. Staten skall ändå enligt statsrådet
Wickman sköta väsentligt mer.

I förbigående vill jag nämna den utredning
om samordning av de statliga
företagen som företagsdelegationen lagt
fram. Enligt den skulle all statliga företagsamhet
samordnas på ett mycket
långtgående sätt. Man skulle få ett enda
förvaltningsbolag med enorma befogenheter.
Det är intressant att konstatera
att bankofullmäktige enhälligt har uttalat
att man verkligen kan befara att
det leder till ökad byråkratisering och
ökad administration för åtskilliga företag.
Om avsikten är att samordna alla
de statliga företagens investeringar
måste man ju bygga upp en stor statlig
byråkrati. Bankofullmäktige framhåller
också att om samordningssvårigheterna
och det administrativa krånglet
liksom principerna för ansvarstagande
är det nödvändigt att säga att
»delegationen i sitt betänkande över
huvud taget inte diskuterat dessa problem».
Splittringen på denna punkt är
således mycket tydlig när det gäller socialdemokratins
inställning. Åtminstone
majoriteten i den delegation som
letts av statssekreterare Olhede har tydligen
råkat in i den vänsterström som
väller in över socialdemokratin.

En sak är mycket anmärkningsvärd
i detta sammanhang, och den berör
riksdagen på ett alldeles särskilt sätt.
Man hade tänkt sig att få statliga företag,
t. ex. sprit- och tobaksmonopolen,
inrangerade i detta. Riksdagen som beslutar
om dessa som skatteobjekt har i
hög grad anledning att säga att tanken
är befängd. Jag föreställer mig att finansministern
inte heller har för avsikt
att släppa greppet om dessa företag.
Bara det att sådana tankar förs
fram av en del personer i denna företagsdelegation,
som kanske borde förstå
bättre än en del politiker gör, visar
att det är något fel på de slutsatser som
dras beträffande förhållandet mellan
statlig och enskild företagsamhet.

Jag skall ge ett annat exempel. Från
en del håll anförs att de statliga före -

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
tagen kan ta andra hänsyn än de enskilda
och det gäller, säger man, framför
allt i lokaliserings- och sysselsättningsfrågor.
Man kan undra hur detta
går ihop med att statsrådet Wickman
ofta uttalar att de statliga företagen
skall konkurrera på lika villkor med
de enskilda och uppvisa minst lika hög
effektivitet som jämförbara enskilda
företag. Nu har socialdemokraterna två
olika sätt att försöka komma ifrån detta
dilemma. Somliga använder metoden
att påstå att denna motsättning endast
är skenbar. Det kostar ingenting extra
att ta hänsyn till sysselsättnings- och
lokaliseringsspörsmål, hävdar man. En
annan riktning, som är representerad
av det socialdemokratiska näringsprogrammet,
säger att statliga företag måste
få ersättning för sådana särskilda
hänsynstaganden. Det skulle alltså bli
fråga om en subventionering i stor skala,
föreställer jag mig. År det detta
socialdemokraterna avser i sammanhanget?
Här lurar i så fall en uppenbar
risk, som en och annan socialdemokrat
understundom också erkänner. De som
arbetar i ett mycket subventionerat
statligt företag kan uppleva arbetet som
inte tillräckligt meningsfyllt. Moralen
kan gå ned om man vet att ersättning
lämnas även för den bristande effektiviteten.

LO:s program för »Samordnad näringspolitik»
betonar mycket starkt vikten
av att konkurrensen sker på lika
villkor.

Så här säger man i LO:s program:
»Statsmakterna får därför inte vidta
åtgärder, som snedvrider konkurrensen
vare sig genom att gynna sina företag
genom speciella kreditmöjligheter, skattelättnader
och andra förmåner när det
gäller den affärsekonomiska driften
eller — som nu i hög grad är fallet —
ställa dem i ett sämre konkurrensläge
genom att underkasta dem särskilda
kontroller och kräva att de skall utföra
uppgifter och ta speciella hänsyn
till frågor av t. ex. socialpolitisk, försvarsmässig
eller arbetsmarknadspoli -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
tisk art, utan att de erhåller skälig ersättning
för detta.»

Om man accepterar att statliga företag
kan få subventioner för sådana
uppgifter som inte är nödvändiga för
driften, frågar man sig hur man skall
ställa sig till enskilda företag i samma
situation. Kan socialdemokraterna
tänka sig att av sysselsättnings- eller
lokaliseringspolitiska skäl ge enskilda
företag subventioner av ny och omfattande
karaktär? Att det i detta sammanhang
försiggår en del som kan
betecknas som förmåner är vi alla
medvetna om, men tanken är ju från
socialdemokraternas sida att något helt
nytt skall åstadkommas. Huruvida det
är lämpligt att vidta en sådan åtgärd
är en helt annan sak. Här gäller det
principen. Uttalanden om att statliga
företag skall ha likvärdiga konkurrensmöjligheter
med de enskilda låter
mycket bra men när det kommer till
praktiken är det förvånande att konstatera
hur ofta staten gynnar sina egna
företag, vilket LO i det citerade yttrandet
markerade var felaktigt. Statliga
företag får dock ofta kreditförmåner,
som enskilda inte kan få. Sveriges Kreditbank
skall vi inte tala om — den
bör ju enligt regeringens direktiv gynnas
av den statliga verksamheten, inte
därför att den är bättre än andra affärsbanker
utan bara därför att den
är statlig. Jag tycker att kreditbanken
borde betacka sig för detta. Underförstått
måste ligga att Kreditbanken tydligen
inte är så effektiv när det gäller
att ge service att den kan klara sina
affärer, utan att regeringen måste ge
direktiv till statliga företag att göra
sina affärer med den.

Ett tredje skäl som framförs från
socialdemokraternas sida är att förstatligade
företag kan ta större hänsyn
till miljövården. Det har nyligen diskuterats
här i kammaren. Jag vill bara
erinra om att det socialdemokratiska
näringsprogrammet har en intressant
passus i detta sammanhang. Man säger
att »på längre sikt bör kostnaderna för

miljövården inräknas i företagens kalkyler».
Enligt min mening talar starka
skäl för att man här skall kunna få
bestämmelser som gör ett rimligt hänsynstagande
till miljöfrågorna naturligt.
Det är glädjande att socialdemokraterna
i någon mån vaknat upp för allvaret
i dessa problem.

Mot bakgrunden av uttalandet att
kostnaderna för miljövården skall räknas
in i kalkylerna undrar man onekligen
vilken summa för miljöförstöring
förespråkarna för utbyggnad av Vindelälven
kalkylerat med. De som sysslar
med miljöfrågor säger att de värden
som skulle gå förlorade är oersättliga.
Även om regeringen inte ännu har enats,
utan splittringen om Vindelälvens utbyggnad
fortsätter, föreställer jag mig
att det kunde vara av stort intresse för
kammarens ledamöter att få reda på vilken
miljöförstöringskostnad man räknat
med. Vilket meddelande har den
socialdemokratiska gruppen fått på
den punkten? Vi andra har ju inte fått
något besked.

På punkt efter punkt kan man gå
igenom de argument som förs fram från
socialdemokratiskt håll för en socialiseringsoffensiv.
Jag skall inte göra det
mera från principiell synpunkt utan
ta upp några konkreta socialiseringsframstötar,
som förts fram på senaste
tiden.

I det socialdemokratiska ungdomsförbundets
handlingsprogram krävs socialisering
av en rad näringsgrenar.
Ungdomsförbundet har dessutom nyligen
i en skrift krävt att affärsbankerna
skall förstatligas. Man skall inte
fästa någon helt avgörande vikt vid
vad de politiska ungdomsförbunden säger;
alla partier har erfarenhet av att
ungdomsförbunden ibland går egna
vägar, och det bör de ha rättighet att
göra. Saken blir emelletrid litet allvarligare,
då Sveriges största socialdemokratiska
förening — arbetarekommunen
i Stockholm — solidariserar sig med en
del av socialiseringsaktionen. Styrelsen
för Stockholms arbetarekommun av -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

visade en motion om krav på förstatligande
av affärsbankerna, men representantskapet
godkände motionen. Det
var så uppenbart att denna socialiseringsframstöt
hade representantskapets
gillande, att man inte ens behövde gripa
till rösträkning. Eftersom i Stockholms
arbetarekommun ingår — om
jag har räknat rätt — inte mindre än
15 statsråd, är det onekligen ett ganska
sensationellt beslut som har fattats av
representantskapet.

Uppenbarligen finns det dock andra
socialdemokrater som är betänksamma
inför denna nya socialistiska skördetid.
Statssekreterare Feldt skrev för en
tid sedan en i långa stycken mycket
bra artikel i Aftonbladet om dessa
spörsmål. Men det var några rader i artikeln
som gjorde att jag hajade till:

»Först när vi skapat förtroende för
att samhällsägande är ett bättre sätt att
förena effektivitet och trygghet och att
tillgodose väsentliga behov kan vi vänta
oss ett gensvar från människorna inför
våra ambitioner att gå vidare.»

Vi skriver väl alla saker som inte
är absolut välövervägda i varje detalj,
men det intryck man får av de citerade
orden är att det inte finns något principiellt
avståndstagande från tanken att
den statliga maktsfären kan växa hur
mycket som helst. Det är bara det att
man inte hunnit övertyga folk om att
detta är riktigt. Möjligen är detta en
felaktig tolkning av uttalandet, men
det blir något intressantare när man
ser vad Stockholms arbetarekommuns
styrelse säger. Den är något öppenhjärtigare
och förklarar, att de olika
partiinstanserna inte är »mogna» för
sådana drastiska omläggningar. Man
tvekar alltså inte i princip inför en
stor förstatligandeoffensiv utan talar
bara om att tiden inte är mogen härför.

Den stora frågan blir alltså vad socialdemokratins
uppfattning egentligen
är. Har talet om att man inte är mogen
varit så allvarligt menat? Tänker sig
socialdemokraterna i stort ett samhälle
ungefär som det vi nu har, säger man

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

så här bara för att lugna socialdemokratiska
ungdomsförbundet och Aftonbladet
och för att inte ge herr Hermansson
en chans att övervintra i det
för kommunistiska partiet så bistra klimatet? Det

finns en socialiseringsfråga av
alldeles speciell karaktär, nämligen de
socialdemokratiska framstötarna om
att staten skall lägga beslag på kyrkans
egendom.

Inledningen till den motion, som
Stockholms arbetarekommun behandlade
i denna fråga, förtjänar verkligen
att refereras. Där sägs att det nuvarande
systemet för .svenska kyrkan innebär,
att man konserverar den auktoritet som
byggts upp genom kapitalismen. Prästerna
påstås ge sig sken av att vara
Guds företrädare och skulle därför få
sina uttalanden accepterade till glädje
för kapitalismen. Med denna motivering
föreslår motionärerna att svenska
kyrkans egendomar skall beslagtas och
överföras till staten.

Vad händer nu i Sveriges största
socialdemokratiska förening? Styrelsen
kritiserar inte denna orimliga beskrivning
av svenska kyrkan utan föreslår
att motionen skall vidarebefordras till
partikongressen som arbetarekommunens
egen.

Man accepterar alltså denna grundfalska
beskrivning av grundvalen för
svenska kyrkans arbete i detta sammanhang.
Inte ens de medlemmar av
den socialdemokratiska Broderskapsrörelsen
som tillhör trossamfunden bar
avgivit några åtminstone för mig hörbara
protester. De har tydligen blivit
så modfällda inför splittringen inom
sitt parti att de föredrar att ligga lågt
i debatten.

Folkpartiet har inte tagit ställning
till frågan om förhållandet mellan stat
och kyrka, men en sak är alldeles klar.
Vi tänker inte gå med på det socialdemokratiska
förslaget att kyrkans
egendom skall beslagtas. Om det behövs
— jag vet inte hur situationen
kommer att gestalta sig — kommer jag

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1909

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
vid sammanträdet med kyrka-statutredningen
i nästa vecka att deklarera
detta.

Splittringen i det socialdemokratiska
partiet markeras ytterligare genom finansminister
Gunnar Strängs förstamajtal,
där han bl. a. uttalade att »socialiseringsaktioner
påfordras inte för att
det finns motiv för det utan mer för
dess egen skull». Det var ord och inga
visor.

Herr Sträng brukar ju vara den som
i många fall bestämmer var skåpet skall
stå. Det är alltså möjligt att detta från
regeringens sida skall vara slutordet i
den debatt som har pågått. I så fall,
herr talman, tycker jag att det är mycket
bra. En debatt är alltid nyttig. Den
kan rensa ut en hel del gamla fördomar.
Det såg vi när socialdemokraterna under
efterkrigstiden trodde att nu skulle
det komma en socialistisk skördetid.
När deras argument fördes fram och
debatterades — motkritiken kom —
försvann också det mesta av den skördetiden.

Det kan alltså hända att herr Strängs
ord på första maj var slutorden — det
blir ingen socialisering, det skall inte
vara mera här.

Detta har en alldeles avgörande betydelse
för vad vi diskuterar i dag. Det
gäller ju inte en debatt för debattens
skull, utan här är det fråga om den
grundläggande synpunkten på hur den
svenska ekonomin skall utformas. Skall
vi ha en ny socialistisk skördetid, eller
skall vi inte ha det?

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Den reviderade finansplanen
i kompletteringspropositionen
liknar i många stycken sin föregångare
i statsverkspropositionen. När vi i februari
diskuterade den i remissdebatten
framhöll jag att den i sina väsentliga
grunddrag gav uttryck för en ekonomisk
uppfattning och för en uppläggning
av den ekonomiska politiken som
vi i moderata samlingspartiet kunde
ställa oss bakom. Samma omdöme gäl -

ler den nu föreliggande planen. Den
har som huvudtema de krav som alltid
brukar utgöra huvudtemat i moderata
samlingspartiets krav på den ekonomisr
ka politikens utformning, och som innebär
att om en framgångsrik sysselsättningspolitik
och en fortsatt snabb
standardhöjning skall kunna realiseras
måste både konkurrenskraften i vårt
näringsliv och den samhällsekonomiska
stabiliteten bevaras. Den formuleringen
är direkt hämtad ur propositionen.
Vi instämmer oreserverat. I den
mån vi har en annan mening rör det
tolkningen av dessa krav och hur de
i den ekonomiska politiken bäst skall
kunna tillgodoses.

De ekonomiska framtidsutsikterna
ter sig nu ljusa. Alla bedömare är överens
om atl det råder en internationell
högkonjunktur och att också den svenska
ekonomin visar tecken på en snabb
uppgång. De försiktiga prognoserna
från finansplanen i januari har reviderats.
Såväl efterfrågan som produktion
har stigit snabbare än vad man då
trodde. Exportutvecklingen är gynnsam.
Handelsbalansen har förbättrats.
Industriinvesteringarna börjar äntligen,
efter en lång stagnation, visa en klart
expansiv tendens.

Den internationella konjunkturen började
vända för drygt ett år sedan. Den
slog igenom och drog med sig den
svenska med ungefär ett halvt års fördröjning.
Vi fick, liksom vi har fått
gång efter gång, ett nytt bevis på hur
intimt beroende vi är av omvärlden.
Det går inte att föra en självständig
ekonomisk politik här i Sverige. Vi kan
inte isolera oss från de länder som
uppträder på våra marknader och vilka
vi måste kunna konkurrera med. Vi
kan inte bortse från de villkor som
våra internationella handelspartners
skapar. Pris- och kostnadsutvecklingen
här i Sverige måste hela tiden ses i
sitt internationella sammanhang.

Konkurrenskraften i vårt näringsliv
är avgörande för välståndsökningen
och sysselsättningen. Om vi inte beva -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

kar det internationella ekonomiska händelseförloppet
och i tid vidtar de åtgärder
detta kan kräva, drabbas vi
obönhörligen av svårigheter och problem
som sätter vårt välstånd och vår
sysselsättning i fara.

Det är naturligtvis ingen lätt uppgift
att vara tillräckligt förutseende och att
utveckla tillräcklig politisk kraft för
att genomföra behövliga åtgärder i rätt
tid. Regeringen har hittills inte heller
lyckats särskilt väl i det avseendet. Ingreppen
har ofta gjorts för sent och
sedan bibehållits för länge. Man har
gasat på i nedförsbackarna och slagit
till bromsarna först när motlutet redan
har börjat. Resultatet har blivit en bristande
balans som lett till prisstegringar
och i viss grad till arbetslöshet.

Vi har ett typiskt exempel på denna
otakt mellan den ekonomiska politiken
och konjunktursvängningarna i den investeringsavgift
på 25 procent som infördes
1967 för att bromsa upp sådan
byggenskap som visserligen kanske var
nödvändig eller önskvärd men som
kunde uppskjutas något. Detta skedde
alltså i en situation där industriinvesteringarna
gick nedåt och en stimulans
hade varit mera naturlig.

1 höstas togs avgiften bort, samtidigt
som konjunkturen började vända på
allvar. Det uppdämda anläggningsbehovet
släppte loss på samma gång som
industrins investeringar visade tecken
pa att börja öka. Och det är inte småsaker
som det här rör sig om. År 1967
minskade den typ av investeringar som
drabbades av avgiften med 12 procent,
och den beräknas nu, när risken för
överhettning inom den svenska ekonomin
är påtaglig, komma att stiga med
19 procent.

Manövern med investeringsavgiften
är en spegelbild av det rätta sättet att
med budgetpolitikens hjälp jämna ut
konjunktursvängningarna. Det är nästan
så att man frågar sig om avsikten
med denna avgift var att göra det besvärligt
för en borgerlig regering som
socialdemokraterna efter 1966 års val

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
på allvar räknade med skulle kunna
komma att träda till efter ett par år.
Det vore i så fall inte det enda exemplet
på en socialdemokratisk partistrategi
som sätter partiets intressen framför
landets.

Nu bör man i rättvisans namn erkänna
att den genom avgiften åstadkomna
kraftiga konjunkturdämpningen
just i en lågkonjunktur hade det goda
med sig att det äntligen blev en uppbromsning''
i prisstegringarna, och det
var alldeles nödvändigt att så skedde.

Retydelsen även för den vanlige löntagaren
av att prishöjningarna hålls tillbaka
belyses på ett bra sätt av ett uttalande
i den reviderade finansplanen,
där finansministern säger: »Hushållens
disponibla realinkomster steg under
fjolåret betydligt snabbare än under
senare år trots att den nominella lönestegringen
var förhållandevis begränsad.
Denna för hushållen gynnsamma
utveckling hänger samman med den
låga takten i prisstegringarna.»

Detta alldeles riktiga uttalande är
skäl att fundera över inför löntagarnas
naturliga önskemål att i avtalsförhandlingarna
nu vinna en reallöneförbättring.
Prisstabiliteten har en avgörande
betydelse för det önskemålets tillgodoseende,
och detta gäller med särskild
styrka strävandena att förbättra låglönegruppernas
ställning. Dessa grupper
drabbas alltid och oundvikligen
hårdast när priserna skjuter i höjden.

En prisstabilisering var alltså högeligen
önskvärd, men den kunde ha uppnåtts
utan så drastiska verkningar i
fråga om arbetslöshet och annat, om
regeringen i alla konjunkturlägen hade
fört en mera återhållsam ekonomisk
politik — en politik av den typ som
vi i moderata samlingspartiet alltid har
förordat. Nu skedde uppstramningen
mera på en slump genom åtgärder som
hade och som motiverades med helt
andra syften. Den prisstabilisering som
vanns var inte desto mindre av vital
betydelse. Den vanns men den består
verkligen inte av sig själv.

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

Påfrestningarna på priserna är just
nu stora. Vi har fått en typisk högkonjunkturs
starka efterfrågetryck. Industriinvesteringarna
ökar och späds alltså
på med det tidigare genom investeringsavgiften
uppdämda men nu lössläppta
byggandet. Bostadsproduktionen
är tänkt att öka ytterligare någon
procent och de kommunala investeringarna
med 10 procent. Samtidigt är avtalsfrågan
öppen, och förhoppningarna
är stora på många håll att den skall få
en lösning som medger en betydande
höjning av den privata konsumtionen.

Priserna har i själva verket redan
börjat stiga. Som så ofta sker, går staten
i spetsen. SJ har annonserat betydande
taxeökningar. Men också byggnadsmaterialpriserna
har höjts kraftigt
på den senaste tiden. En ny allmän inflationsvåg
ligger snubblande nära.

Situationen ställer stora krav på den
ekonomiska politiken. Den kräver betydlig
återhållsamhet i fråga om de offentliga
utgifterna. Vi har från moderata
samlingspartiet alltid framhållit
vikten av att hålla dessa utgifter inom
ramen för samhällets normala produktionsökning.

Vi har i år liksom tidigare år anvisat
besparingar som skulle hålla utgiftsökningen
på en rimligare nivå.
Vi har också yrkat på en besparingsutredning,
som skulle undersöka vilka
besparingar som kunde tänkas ske för
att få en bättre balans i ekonomin. Vi
har krävt ökad stimulans åt det enskilda
sparandet. Vi vill genom olika
former av uppmuntran av sådant sparande
få medborgarna att direkt deltaga
i kapitalbildningen i samhället,
inte bara för att hålla tillbaka den privata
konsumtionen utan också och
främst för att sprida det enskilda ägandet
till så många som möjligt. Men
det fordras säkerligen ytterligare åtgärder
för att hålla inflationen stången,
åtgärder av kanske ganska drastisk
natur.

Det vapen som finansministern vif -

tar med och som han alltid viftar med
i alla typer av situationer, nämligen en
skattehöjning, är däremot inte lämpligt.
Dels verkar en skattehöjning inte
genast, och det är nu som åtgärderna
måste sättas in. Dels har den genom
missbruk totalt förlorat sin skärpa. Skattenivån
i vårt land är nu uppdriven så
högt att ytterligare höjningar åstadkommer
betydande skador alldeles oavsett
i vilken situation som de vidtas.

Vad tiden nu ropar efter är en helt
ny metod för beskattningen. Bristen på
initiativkraft och handlingsvilja hos regeringen
är påtaglig när det gäller den
reformering av skattesystemet som för
varje år framstår såsom allt nödvändigare.
Vårt skattesystem är otidsenligt,
kostnadsuppdrivande och arbetshämmande.
Det är otjänligt som instrument
för modern ekonomisk politik, och det
har genom en mångårig pålappning blivit
ologiskt och orättvist. Inte desto
mindre saknas i kompletteringspropositionen
varje uttalande om framtida
reformer på detta fält.

Både finansministern och andra socialdemokratiska
politiker har däremot
offentligen tagit upp skattefrågan till
diskussion nyligen i andra sammanhang,
men inte heller då har något
större intresse lagts i dagen för ett
modernt och effektivitetshöjande skattesystem.
De fördelningspolitiska aspekterna
har fått dominera debatten och
detta trots att verkligheten så klart har
visat att den tänkta utjämningen hittills
inte har uppnåtts och knappast
heller kan uppnås genom beskattning.
Långt viktigare är därför att söka utforma
skattelagstiftningen så att den
blir produktionsvänlig och stimulerar
den ekonomiska tillväxten. Ett modernt
samhälle borde inte frivilligt avstå från
att ställa det viktiga kravet på skattepolitiken
att den skall stimulera arbetsvilja
och sparsamhet.

Moderata samlingspartiet yrkar därför
på en total reformering av den direkta
statsbeskattningen och föreslår

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

ett system av ungefär den typ som den
norska regeringen nyligen har presenterat.

.Tåg sade nyss att skattehöjningsvapnet
genom missbruk har blivit helt avtrubbat.
Däremot skulle en skattesänkning
få en oerhörd genomslagskraft,
inte minst därför att en sådan i historisk
tid inte har företagits och därför
skulle få en psykologisk effekt långt
större än beloppen i sig skulle kunna
antyda. Moderata samlingspartiet vill
också kräva en sänkning av statsskatten
för nästa år genom att uttagningsprocenten
minskas med fem enheter och
fastställes till 95 i stället för 100. Sänkningen
skall dock bli högst 1 000 kronor
för enskild skattebetalare. Det finns
många skäl för att nu besluta en sådan
skattesänkning och kombinera den med
de åtgärder som vi också reservationsvis
yrkar på.

Herr talman! Den enda egentliga åtgärd
som har vidtagits för att neutralisera
det hotande övertrycket i svensk
ekonomi är införandet av en hård kreditåtstramning,
hårdare än någon gång
under efterkrigstiden. I den mån eu
sådan kan leda till en minskning av
konsumtionskrediterna fyller den ett
gott syfte. Men den är svår, för att inte
säga omöjlig, att förena med det av alla
parter erkända behovet av ökade industriinvesteringar.
Visserligen har stora
delar av industrin ett gott likviditetsläge,
som kan medge eu utbyggnad
alldeles oberoende av de penningpolitiska
åtgärder som vidtages. Men satsar
man på detta, så måste man räkna
med att investeringarna blir snedvridna
och alltså inte ger bästa effekt. En
sund investeringsverksamhet måste generellt
sett samtidigt kunna grunda sig
både på krediter och självfinansiering.

Industrins investeringar har under
de senaste tre till fyra åren legat på
en i stort sett oförändrad nivå. Detta
förhållande har framstått som ett av
de allvarligaste hindren för den ekonomiska
tillväxten.

Nu säger finansministern i den revi -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

derade finansplanen: »Under de senaste
årens konjunkturavmattning har
den ekonomiska politiken inriktat användningen
av våra resurser så att —
vid ett förbättrat världsmarknadsläge —
ökat utrymme snabbt skulle kunna beredas
för export och för investeringar i
utlandskonkurrerande näringar. Den
situation då ett sådant utrymme behöver
tas i anspråk har nu inträtt. Genom
att anlita kapacitctsreserver och ställa
om kortsiktigt bunda resurser bör en
anpassning till den ändrade efterfrågesituationen
kunna ske utan övertryck i
ekonomin.»

Jag förstår inte riktigt vad det uttalandet
stöder sig på. Även om det har
rått en dämpad konjunktur så har produktionen
årligen ökat, och det är ju
ett faktum att investeringarna inom inindustrin
har visat stagnation under
flera år. Några kapacitetsreserver kan
då inte rimligen ha byggts upp och reserverna
torde därför i regel inte vara
särskilt stora i dag. Finansministern säger
för övrigt till yttermera visso bara
några rader efter det nyss citerade,
att det utrymme som uppstått genom en
svag världskonjunktur har fyllts ut genom
att den offentliga sektorn tillåtits
expandera i ovanligt snabb takt och att
en minskad andel av resurserna använts
för uppbyggande av realkapital, främst
inom näringslivet.

Detta tyder verkligen inte heller på
några outnyttjade kapacitetsöverskott
av betydenhet. En investeringsökning
på de 5—6 procent som finansplanen
nu räknar med torde därför vara ett
absolut minimum, som restriktioner i
fråga om kredit och annat inte kan tilllåtas
få sänka.

Det är själva förutsättningen för en
fortsatt gynnsam utveckling inom
svenskt näringsliv och därmed inom
samhället över huvud taget, att den
planerade moderniseringen och utbyggnaden
av den svenska produktionsapparaten
kommer till stånd. Kreditåtstramningens
oundvikliga dämpning av investeringsmöjligheterna
inger oro.

Fredagen den 30 maj 1969

26 Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Men det finns andra och ännu betydelsefullare
orsaker till framtidsoro
inom svenskt näringsliv och samhälle.
Den oron gäller i dag inte bara de problem
som företagsamheten alltid står
inför i fråga om utvecklingen marknader,
konkurrensförhållanden och
lönsamhet. Det har tillkommit en ny
osäkerhetsfaktor, nämligen hur framtiden
kan komma att te sig rent politiskt.

Vad kan man vänta sig under åren
framöver? Kommer i spåren av den
systematiska vänsterindoktrineringen i
dagens politik motsättningarna att
skärpas i samhället? Kommer en ny
klasskamp att ersätta den Saltsjöbadsanda
av samarbete som har varit en
av grundvalarna för den snabba svenska
välståndsutvecklingen? Skall det bli
socialisering?

Det är naturligt att dessa frågor ställs
inte bara av dem som är direkt ansvariga
för företagandet utan av alla
andra som är beroende av den ekonomiska
utvecklingen och sysselsättningsmöjligheterna
i framtiden.

Vi har på senare tid fått höra allt
högljuddare krav på socialisering av
stora delar av vårt näringsliv. Det har
visst inte bara varit från utomparlamentariska
extremister och från vänsterpartiet
kommunisterna. Nej, kravet
har med lika stor kraft framförts från
olika grupper inom det socialdemokratiska
regeringspartiet, socialdemokratiska
ungdomsförbundet, socialdemokratiska
studentförbundet, socialdemokratiska
kvinnoföreningar och andra.

Det har krävts ett förstatligande av
läkemedelsindustrin, samhällets övertagande
av oljehandeln, socialisering av
stora delar av övrig privat företagsamhet,
överförandet av mark och bostäder
i det allmännas ägo, konfiskering
av kyrkans egendom m. in. Det senaste
och mycket energiskt framförda kravet
gäller socialisering av bankväsendet.

Tidigare har man med skäl kunnat
betrakta socialiseringstanken i svensk
socialdemokrati som en historisk kvar -

leva från partiets tidigare, mer marxistiskt
doktrinära period. Det var en programpunkt
som av pietetsskäl fått stå
kvar, men som ingen längre riktigt tog
på allvar.

Nu börjar socialiseringskraven på
nytt kasta en skrämmande skugga framför
sig. Finansministern har själv hänvisat
till dessa krav som en bidragande
orsak till den oro på valutamarknaden,
som tvingat fram åtgärder i förebyggande
syfte. Förslaget om banksocialisering
har enligt finansministerns egen
bedömning direkt medför1 en viss avtappning
i vår valutareserv. Nu är det
naturligtvis inte illa genomtänkta uppslag
från oansvarigt håll, som åstadkommer
sådana skadliga effekter. Det
är de ansvariga instansernas undfallenhet
inför sådana förslag som väcker
uppmärksamhet och undran både inom
och utom landet. Det finns faktiskt anledning
i dag att allvarligt fråga regeringen:
överväger regeringen en socialisering
av bankväsendet? Umgås regeringen
med tankar på andra socialiseringsexperiment? Jag

tror för min del inte att statsministern
är särskilt ivrig att genomföra
det socialdemokratiska partiprogrammets
krav på socialisering. Jag är säker
på att finansministern personligen
är en garanti mot obetänksamma experiment
på detta område. Jag anser det
till och med sannolikt att excellensen
Torsten Nilsson är föga tilltalad av en
äventyrlig näringspolitik.

Men vad skall man tro när herr Torsten
Nilsson, i egenskap av ordförande i
Stockholms arbetarekommun, bär fram
motioner till den socialdemokratiska
partikongressen i höst om socialisering
av bankväsendet, om samhällets övertagande
av privata hyreshus, om konfiskering
av kyrkans egendom m. in.?
Och vad vet man om framtiden och om
alla de nya socialdemokrater som nu
håller på att armbåga sig fram till partiets
ledning?

Det är angeläget att få ett besked om
hur statsministern —• och regeringen

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

över huvud taget — ser på socialiseringsfrågan.
Det är också angeläget att
få besked om hur denna fråga bedöms
av de nya som skall träda till.

Herr talman! Vi tycker att svenska
folket har rätt att få veta var socialdemokratin
står och kommer att stå i
detta avseende. Vi har rätt att få veta
om det är meningen att göra principiella
förändringar i den hittills förda
näringspolitiken och om välståndsutvecklingen
skall få äventyras genom
socialiseringsexperiment. Kan vi få ett
sådant besked?

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror att det kan
vara nyttigt att i dag något se tillbaka
på och tänka igenom vilken debatt vi
förde beträffande den ekonomiska politiken
för ungefär ett år sedan. Vad sade
man då från oppositionens sida? Jo,
man anklagade regeringen för att vara
likgiltig i sysselsättningsfrågan och för
att den passivt grundade sin politik på
en felaktig och överoptimistisk konjunkturprognos.
Oppositionen rekommenderade
i olika former och med olika
grad av bestämdhet en generell påspädning
av den ekonomiska politiken.

Mot detta hävdade vi under hela fjolåret
att en politik, som verkligen syftar
till full sysselsättning — och full sysselsättning
på sikt — endast kan föras om
vi hela tiden bevarar balansen i vår
ekonomi. Det betyder att de sysselsättningsfrämjande
åtgärderna måste vara
sådana att de snabbt kan dras tillbaka
när konjunkturuppgången kommer. Om
vi inte fört en sådan snabbt anpassningsbar
och därmed selektiv politik,
skulle vi ha bäddat för att komma in
i en period av allvarlig överhettning,
inflation och störningar i ekonomin,
som på lång sikt skulle ha undergrävt
vår handlingsfrihet och just den fulla
sysselsättningens bestånd.

Oppositionens företrädare sade också
i fjol att nedgången i industriinvesteringarna
var ett bevis för regeringens

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
felaktiga politik och att vi verkligen
hade undergrävt det svenska näringslivets
tro på sin framtida konkurrenskraft.
Man föreslog att omedelbara åtgärder
skulle insättas för att höja företagens
självfinansieringsförmåga.

Det var en annons som spelade en
viss roll i debatten för ett år sedan. Ni
kommer nog alla ihåg den; den förekom
också här i riksdagsdebatten. Finansministern
meddelade förtröstansfullt
svenska folket att vi kunde räkna
med en produktionssiegring på omkring
4 procent, en exportökning på 6,5 procent
och en prisstegring på 2,2 procent
samt att sysselsättningsläget stadigt förbättrades.
Finansministern fick rätt,
även han gjorde vissa felbedömningar.
Utvecklingen innebar nämligen att de
förväntningar som han hade uttryckt
infriades med god marginal. Vad som
hände var att varuexporten ökade med
8 procent och inte 6,5 — man hade
sagt att redan det var en överoptimistisk
prognos. Prisstegringen blev i verkligheten
knappt 2 procent i stället för
2,2. Jag tror att man i dag kan vara
rätt säker på att det kommer att visa
sig, när den definitiva statistiken föreligger,
att den totala produktionsökningen
under fjolåret har uppgått just
till de förutsedda 4 procenten.

Den konjunkturuppgång som vi diskuterade
för ett år sedan och hade delade
uppfattningar om har sedan dess
ökat i styrka. Det gäller både internationellt
och i vårt eget land. Den har
fortsatt också under det första halvåret
i år. Detta betyder att vi är inne
i en så pass expansiv period i vår ekonomi
att vi kan avläsa ökningstal som
är lika höga som de vilka uppnåddes
under de utpräglade högkonjunkturerna
1964 och 1965. Industriproduktionen
under det första kvartalet i år är
inte mindre än 8 procent högre än i
fjol.

Trots denna mycket kraftiga expansion
har vi hittills bevarat både den
inre och den yttre stabiliteten. Det är
resultatet av en politik som målmed -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

vetet har varit inriktad på att bevara
en allmän restriktivitet och som har
låtit stimulansen — det var den stora
diskussionsfrågan under fjolåret —• ta
formen av selektiva insatser i en skala
av större omfattning än någonsin tidigare.

Denna politik har lett till att den
svenska ekonomins internationella konkurrenskraft
förstärkts påtagligt under
de senaste åren. Det målet för politiken
är vi självfallet alla överens om
helt enkelt på grund av den — som
också sagts här av tidigare talare —
helt avgörande betydelse som näringslivets
konkurrenskraft måste ha i ett
litet och därmed utlandsberoende land
som vårt eget.

Däremot är vi inte alltid överens
om vilka medel vi skall använda för att
nå detta mål. Särskilt diskuterades ju
kravet på en ökad självfinansieringsförmåga
i näringslivet. Det kravet kommer
igen i dag från både herr Virgin
och herr Dahlén, fast av naturliga skäl
i rätt vaga och försiktiga ordalag. Jag
skall inte ta upp den frågan till en allmän
debatt. Men jag vill gärna understryka
att vi ständigt har lämnats i
ovisshet om hur man i verkligheten
tänker sig att denna ökade självfinansieringsförmåga
skall åstadkommas med
ekonomisk-politiska medel.

Det finns egentligen bara två sätt att
åstadkomma den på grundval av beslut
som vi kan fatta här i huset. Man kan
göra det genom en omläggning av skattepolitiken
och avgiftspolitiken eller
genom att medvetet framkalla en inflationistisk
vinstkonjunktur. Det förra
medlet, alltså en medveten omläggning
av skattepolitiken i syfte att öka företagens
vinstmarginaler, betraktar vi —
jag kommer tillbaka till detta senare
— som ur fördelningssynpunkt icke
acceptabelt under förutsättning att det
tillämpas i större omfattning. Det andra
medlet, en inflationistisk vinstkonjunktur,
tror jag vi alla är överens om
att avvisa som fullkomligt förödande
för vår ekonomiska balans.

Men det intressanta är att dessa krav,
som var huvudpunkten i oppositionens
näringspolitik under fjolåret, framställdes
under en period då företagens bruttosparande
i verkligheten redan var
starkt uppåtgående. Detta kan vi avläsa
nu, det fanns tecken som tydde på
det redan i fjol. Beviset för uppgången
finner vi i de bokslut som nu kommer
fram. Jag påminner mig knappast
något bokslut hittills i vår som inte visat
en betydande uppgång i det här avseendet
för år 1968. Den enkät som
redovisats i kompletteringspropositionen
och som utförts av riksrevisionsverket
om företagens förväntade taxerade
vinster för 1968 visar en 20-procentig uppgång.

Icke minst mot den bakgrunden
framstår oppositionens krav i fjol som
ur alla synpunkter oriktiga — felaktigt
medel insatt vid felaktig tidpunkt.

Ser man på den yttre balansen —
det är självklart att vi alltid måste diskutera
svensk ekonomi utifrån den yttre
balansen — finner man att vi nu
kan se fram mot ett mindre underskott
i handelsbalansen än vi haft på flera
år. Vi har anledning att vara glada
över den utvecklingen, men vi måste
samtidigt också vara medvetna om att
den förbättring av handelsbalansen som
vi hittills uppnått under senare år och
som fortsätter i år måste fortsätta även
framöver. Vi behöver nämligen kompensation
i vår handelsbalans för de
starkt stigande underskott som vi vet
kommer att belasta vår tjänstebalans
och vår kapitalbalans gentemot utlandet.
Det är bl. a. fråga om tjänster i allmänhet
och turisttjänster i synnerhet,
och det är nödvändigheten att med ökade
exportöverskott tjäna in de valutor
vi behöver för att finansiera vår växande
u-hjälp. För att få detta överskott
— och ett stigande överskott — måste
vi i växande utsträckning lita till utvecklingen
av vår färdigvaruexport.
Det betyder att den pågående strukturomvandlingen
med en minskad andel
för vår traditionella råvaruexport av

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

skogsprodukter och malm, som pågått
under 1950-talet och under 1960-talet,
måste fortsätta under 1970-talet. Utvecklingen
i år visar att vi genom den
förda politiken är ett gott stycke på
väg mot att klara dessa problem. Nu
säger man från borgerligt håll att detta
naturligtvis beror på den internationella
konjunkturuppgången. Det är kanske
inte helt förvånande att när det går
bra säger den borgerliga oppositionen
att det kan vi tacka den internationella
utvecklingen för, på samma sätt som
man anklagar oss för att försvara oss
när den svenska ekonomin har svårigheter
med att dessa svårigheter enbart
beror på den internationella utvecklingen.

Det är självklart att den internationella
utvecklingen på ett rätt avgörande
sätt bestämmer betingelserna för vår
egen utveckling. Den är grundförutsättningen
för den snabbare expansion
som vi upplever i år i vår ekonomi.
Utan den internationella konjunkturuppgången
hade ingen ekonomisk politik
kunnat varaktigt åstadkomma den
expansion som vi nu har. Men det betyder
självfallet inte — i så fall skulle
dessa debatter vara meningslösa — att
vår egen interna ekonomiska politik
inte är av grundläggande betydelse för
hur den internationella utvecklingen
påverkar vår ekonomi. Det gäller här
att utnyttja den stimulans som kommer
från marknaderna utomlands. Detta
förutsätter att vi här i landet har
haft en ekonomisk temperatur och en
beredskap i vår produktionsapparat
som gjort att vi kunnat utnyttja de
möjligheter den internationella konjunkturen
erbjudit. Jag är helt övertygad
om att hade vi följt de rekommendationer
som den borgerliga oppositionen
gav beträffande den ekonomiska
politiken under åren 1967 och
1968, skulle vi inte i dag ha fått den
gynnsamma handelsutveckling vi nu
har och inte heller den lugna prisutveckling
vi kan bevittna.

Vår export utvecklas för närvarande

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

på ett utomordentligt gynnsamt sätt.
Exportvärdet var under årets fyra första
månader inte mindre än 12 procent
högre än under motsvarande period i
fjol. Denna mycket kraftiga exportökning
bär framför allt uppstått genom
en mycket kraftig ökning av färdigvaruexporten,
eftersom skogsprodukter
och malm i genomsnitt stigit med bara
7—8 procent, vilket i och för sig inte
är »bara», men jag ser detta i förhållande
till den totala ökningen. Just det
förhållandet att den svenska färdig
varuexporten visar en sådan expansionskraft
utgör ett avgörande bevis
för att vi bevarat och förstärkt vår internationella
konkurrenskraft.

Det är framför allt den förbättrade
exportutvecklingen som är förklaringen
till att industrins investeringsaktivitet
nu skjuter fart. Redan i finansplanen
förutsågs en inte obetydlig ökning av
industriinvesteringarna i år. Den prognosen
var då delvis ett resultat av en
bedömning och en analys av utvecklingen
snarare än en registrering av
en redan pågående utveckling. Men det
visade sig att denna bedömning var
riktig, och den bedömning som vi nu
gör — och som såvitt jag kan förstå
av vad som sagts tidigare här i dag inte
bestrids —■ är att vi kan vänta en investeringsökning
i den svenska industrin
på omkring 6 procent, vilken framför
allt komer att koncentreras till maskininvesteringarna.

Det betyder att den föreställning som
oppositionen ville inge av en successivt
sjunkande investeringsvilja i det
svenska näringslivet, betingad av för
låg självfinansieringsförmåga och allmän
misstro mot regeringens politik
var felaktig och icke beroende av de
faktorer oppositionen gjorde gällande.
Den rådande situationen var i stället
som vid upprepade tillfällen hävdats
från regeringens sida ett uttryck för
en i och för sig naturlig reaktion från
industrins sida på det allmänna efterfrågeläge
som förelåg. När nu framför
allt exportefterfrågan stiger snabbt

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kommer också industriinvesteringarnas
expansion i gång och den kommer också
att prägla läget nästa år.

Prisutvecklingen har hittills i år varit
lugn. Den prognos med en prisstegring
på inte fullt tre procent som
redovisas i nationalbudgeten i kompletteringspropositionen
bör också komma
att hålla.

Jag behöver inte citera flera siffror
för att visa hur arbetsmarknadsläget
successivt har förbättrats med ett mycket
viktigt undantag. Jag tänker på
den regionala obalans som råder. Om
vi undantar skogslänen, ligger arbetslösheten
nu 15 procent lägre än under
fjolåret, och antalet lediga platser är
högre än någon gång tidigare under
hela den tid som redovisas i denna statistik,
alltså hela 1960-talet. Den ökningen
av antalet obesatta platser, som
så att säga uttrycker konjunkturuppgångens
styrka, gäller också för skogslänen,
vilket kanske kan finnas skäl att
påpeka.

Vi finner samma rätt dramatiska förändring
i arbetsmarknadsläget om vi
jämför uppgifterna beträffande varsel
om personalinskränkningar, som under
de fyra första månaderna i år ligger
på en nivå som är mindre än tredjedelen
av fjolårets — det rör sig om 3 500 i
år mot 11 000 i fjol.

Det skall inte döljas att denna utbildning
betyder — herr Virgin var inne
på det, och jag vill gärna understryka
vad han sade — att vi nu befinner oss
i den fas av konjunkturuppgången där
den ekonomiska politikens huvuduppgift
måste vara att upprätthålla en fortsatt
och skärpt bevakning av riskerna
för en överkonjunktur. Vi driver
därför för närvarande en hård kreditpolitik.
Också budgetpolitiken, som det
framgår av kompletteringspropositionen,
är utsatt för en åtstramning. Om
vi ser på det totala ianspråktagande av
varor och tjänster som budgeten representerar
innebär den jämfört med
fjolåret en åtstramning. Det är också
en åtstramning om vi ser på budget -

saldots förändring. Budgetunderskottet
sjunker från 3 miljarder kronor detta
budgetår till 1,5 miljard nästa budgetår,
enligt den redovisningsteknik
som presenteras i kompletteringspropositionen.
Jag säger enligt den redovisningsteknik
som användes, ty jag
vill inte dölja —• det framhålles också
mycket klart i kompletteringspropositionen
— att dessa 1,5 miljard
kronor innebär en underskattning av
budgetunderskottets storlek, eftersom
beräkningen är ofullständig på utgiftssidan.
Den är ofullständig när det gäller
kostnaden för den löneuppgörelse,
som vi hoppas inte skall dröja alltför
länge, och därför att man av naturliga
skäl i beräkningen inte har tagit med
de tilläggsstater som erfarenhetsmässigt
kommer.

Det sker således en allmän åtstramning
via budgeten och penningpolitiken.
Men åtstramningen måste också
ske med selektiva medel. En serie sådana
selektiva åtgärder har också som
bekant insatts denna vår. Både för politiken
under avmattningsperioder och
under den nu utpräglade högkonjunkturen
spelar de selektiva insatserna
via arbetsmarknadspolitiken en mycket
stor roll. Den stora fördelen med
arbetsmarknadspolitiken är just att
den gör det möjligt att åstadkomma
de snabba förändringar som är nödvändiga
för att vi utan risker för inflation
skall kunna hålla en hög sysselsättning.

Därför skärps nu politiken framför
allt inom byggarbetsmarknaden i de
utsatta delarna av landet. Det är ett
uttryck för de erfarenheter som vi
gjorde åren 1964 och 1965 och som
visade de risker som finns att en överkonjunktur
på byggnadssidan skall spridas
till pris- och kostnadsutvecklingen
över huvud taget.

När herr Virgin polemiserade mot
den 25-procentiga investeringsavgiften,
så uppfattade jag det som att han själv
egentligen hade en rätt kluven inställning
till den. Investeringsavgiften hade

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

bevisligen en välgörande effekt på prisoch
kostnadsutvecklingen — det var
också därför den infördes. Eftersom
det var en tidsbegränsad avgift, har
den samtidigt haft effekten att medföra
ett uppskov med vissa investeringar,
som kanske sedan kommer vid
den inte alltid lämpligaste tidpunkten.

Ser vi på den faktiska utvecklingen
så är, trots den expansion av tidigare
avgiftsbelagda investeringar som
nu äger rum, den totala byggaktiviteten
icke på den nivån att vi, om vi
upprätthåller den nuvarande nivån, behöver
räkna med ett upprepande av
den överhettning som ägde rum åren
1964 och 1965. Det betyder, herr Virgin,
att investeringsavgiften i sin totala
effekt och i sitt samband med andra
byggreglerande åtgärder inte har
fått den negativa effekt som herr Virgin
befarade.

Jag har uppehållit mig så här pass
utförligt vid det aktuella konjunkturläget
inte för att i första hand gräla
med oppositionen om det förflutna
utan framför allt för att understryka
vikten och nödvändigheten av att vi
inte låter oss förleda till några äventyrligheter
i den ekonomiska politiken.
Det är viktigare nu än det har varit
tidigare att bevara balansen i ekonomin
och verkligen ha den politiska kraften
att föra en härtill anpassad restriktiv
politik. Det är viktigare därför att kraven
på att vår ekonomi bevarar sin
balans gentemot utlandet under senare
år har vuxit mycket kraftigt. Det
understryks inte minst av den oro som
råder på de internationella valutamarknaderna
och som ju visar att balansrubbningar
i ett lands ekonomi kan utlösa
mycket drastiska effekter, vilka
kan skapa rätt farliga processer.

Jag skall inte gå in på valutafrågorna
mera allmänt. Herr Dahlén tog upp
dem. På flertalet punkter i herr Dahléns
anförande har jag rätt avvikande uppfattning
från herr Dahléns. Därför är
det desto angenämare att på en punkt
få ge herr Dahlén fullkomligt rätt, näm -

Ang. den ekonomiska politiken, ni. ni.

ligen att den grundläggande orsaken
till de upprepade valutakriser som vi
liar haft — jag tänker framför allt på
krisen i november och den vi hade
senast i maj -— icke ligger i valutasystemet
som sådant utan i den grundläggande
bristen på balans i ett par
viktiga länders utrikesbetalningar. Därför
är det också en illusion att tro att
man med någon reform av själva valutasystemet
skulle kunna nå fram till
någon garanti emot valutakriser. Det
finns bara en enda förutsättning för
att på sikt få lugnare förhållanden på
valutamarknaden, och det är att en
bättre balans uppnås emellan de för
valutamarknaden helt avgörande stora
länderna. Det är naturligtvis detta som
det ekonomiska samarbetet i världen
syftar till att uppnå. Samtidigt konstaterar
vi — inte minst mot bakgrund
av vad som har hänt både i november
och maj upprepade gånger tidigare —
hur långt det fortfarande är kvar till
ett tillstånd, där ländernas ekonomiska
politik bestäms också av den verkan
som den ekonomiska politiken har på
den internationella utvecklingen.

Vad man på kort sikt kan göra och
vad som också sker i en sådan här
situation är att de egna länderna skyddar
sina valutareserver genom en hård
penningpolitik och genom höjda räntenivåer.
Vad vi har upplevt är en eskalering
av räntenivåerna. De befinner
sig nu på en extremt hög nivå med
ett diskonto i Danmark på nio procent,
i England på åtta, i Kanada på
sju, i Sverige på sex och — vilket ur
historisk synpunkt är det mest uppseendeväckande
— i Förenta staterna på
sex procent. Dessa frågor har, såsom
herr Dahlén nämnde, diskuterats i
Europarådet, i OECD, och de diskuteras
självfallet i det successiva valutasamarbete
som äger rum.

Herr Dahlén säger nu att den svenska
regeringen bör göra något mer än
att delta i detta samarbete på det sätt
som vi hittills gjort, det vill säga att
i kraft av den auktoritet och den för -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 19G9

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
måga vi kan besitta driva kravet på
ökad samordning av de olika ländernas
politik. Sverige borde, säger herr
Dalilén, ta initiativ till särskilda konferenser
— jag bär uppfattat herr
Dahlén så. Herr Bengtson har också
talat om detta.

Nu är det dess värre inte sådana
spektakulära valutakonferenser som löser
problemen. Vi såg ett mycket dåligt
exempel på hur en spektakulär valutakonferens
snarare kan försämra läget
än förbättra det. Jag tänker på den
beryktade konferensen i Bonn i november.

Det har vid ett tillfälle förekommit
att man samlat finansministrarna
i de ledande länderna — det var verkligen
i bokstavlig mening de ledande
länderna, nämligen Förenta staterna,
Tyskland, England, Frankrike och Italien.
Däremot var Sverige inte inbjudet,
inte heller några andra småstater.
Ministrarna samlades på inbjudan av
den dåvarande engelska finansministern
Callaghan just för att söka nå en
överenskommelse av den typ som herr
Dahlén efterlyste och som även jag
har diskuterat i Europarådet. De misslyckades
fullständigt, som bekant. Jag
tror inte vi bör inbilla oss själva när
vi står och diskuterar i detta hus, att
ett svenskt initiativ i denna fråga skulle
ha någon utsikt till framgång eller
över huvud taget behandlas seriöst.
Initiativet — viljan att genomföra sådana
förändringar i politiken — som
gör sådana här överenskommelser möjliga,
kan bara komma från de ledande
länderna.

Om man ser på utvecklingen i Tyskland
kan man säga, att om inte den
socialdemokratiske koalitionspartnern
under trycket av den kommande valrörelsen
i Tyskland kan förmå sin koalitionsbroder
till en annan politik, så
torde det milt sagt innebära en överskattning
av den svenska regeringens
förmåga, om man tror att vi skulle kunna
utöva sådant inflytande som de stora
länderna — inklusive ett regeringsparti

i Västtyskland — alltså inte har visat
sig förmögna till.

Det betyder dess värre, att vi nog
måste räkna med att en viss valutaoro
kommer att fortsätta att prägla marknaderna
i varje fall under tiden fram till
det tyska valet.

Det mycket stora valutautflöde som
ägde rum till Tyskland under den kritiska
veckan i maj, uppgick enligt uppgift
till omkring 11 miljarder D-mark.
När det blev klart att regeringen i Bonn
inte skulle revalvera, strömmade en del
tillbaka, men ingalunda allt, det var
bara ungefär en fjärdedel av det tidigare
utflödet som gick tillbaka. Detta
drabbade ett flertal länder, framför allt
naturligtvis Storbritannien och Frankrike.
Det drabbade också småländer
som Danmark och Belgien, och det
drabbade som bekant också den svenska
valutareserven med omkring 450 miljoner
kronor. Något återinflöde att tala
om av dessa — för att vara exakt —
445 miljoner har icke inträffat.

Jag tror att man väsentligen skall
bedöma detta utflöde som uttryck för
ändrade betalningsterminer, framför
allt i D-mark. Vi kommer väl inte att få
tillbaka detta till vår valutareserv förrän
vid en tidpunkt då säkerheten om
valutakurserna har återställts och man
återgått till mera naturliga betalningsförhållanden.
Visserligen är det en belastning
för oss att ha förlorat en del av
vår valutareserv, men det är icke uttryck
för något misstroende mot den
svenska kronan, och det är icke heller
uttryck för misstroende mot vare sig
vår kortsiktiga eller vår långsiktiga konkurrensförmåga,
vilket framgår av de
uppgifter jag lämnat om den svenska
utrikeshandelns utveckling och som är
väl kända. Det är därför inte fråga om
en bestående förlust, utan snarare om
ett slags förskottsbetalningar som äger
rum. Jag tycker inte att vi bör vara förvånade
över om en importör betalar så
snabbt han kan, när han importerar
från Tyskland och skall göra upp affären
i D-mark, eftersom han kan göra

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

en förlust, om han väntar, samtidigt
som det kostar honom rätt litet att
skydda sig mot denna risk. Problemet
med den pågående valutaspekulationen
är, att riskerna är så ojämnt fördelade.
Man kan göra en vinst, medan den förlust
man gör genom spekulationen är
en begränsad ränteförlust. Det är klart
att vi med en sådan brist på balans när
det gäller fördelningen av riskerna får
uppleva sådana här ganska snabba omkastningar.
Finansministern kommer att
diskutera denna fråga senare med herr
Jacobsson i dag, och jag skall därför
inte vidare gå in på den. Låt mig bara
erinra om att i ett mycket välutvecklat
system av samarbete mellan centralbankerna
som gör att huvuddelen av
verkningarna på ländernas valutareserver
i betydande grad kan neutraliseras.
Detta system har ju i verkligheten fungerat.
Om vi gör en totalbedömning av
vårt valutasystems utveckling, finner
vi att systemet fungerat väl under efterkrigstiden.

Den allmänna slutsats som vi kan dra
av våra erfarenheter och som i hög grad
gäller för framtiden är att möjligheterna
att driva en ekonomisk expansionspolitik
genom att använda generella
stimulansåtgärder är i dag begränsade
och i framtiden också kommer att vara
begränsade. Detta betyder att vi — och
det är ett uttryck för en successiv utveckling
som vi är inne i och som vi
kommer att fortsätta — måste i växande
grad använda ekonomisk-politiska
medel som är alltmer selektiva och alltmer
skräddarsydda. Detta kommer att
ställa ökade krav på ett ordentligt beslutsunderlag,
och det ställer också krav
på samhällets resurser för att föra en
sådan politik.

Det stora steget mot en politik av den
inriktningen — kanske det betydelsefullaste
steg som hittills har tagits —
är naturligtvis uppbyggnaden av vår
arbetsmarknadspolitik, och den ställer,
vilket också är typiskt för den politik
jag här talar om, mycket betydande krav
på samhällets resurser. Vi kan i vår bud 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
get se hur anslagen för ändamålet har
vuxit från 500 miljoner kronor vid
1960-talets början till omkring 2 miljarder
kronor nu. Det är en politik som
nu är fullt accepterad, och det är inte
konstigt att så är fallet, eftersom den
har visat sin effektivitet. Däremot var
den i hög grad kontroversiell när den
infördes och var på en mycket lägre
nivå än den är i dag. Den var då uttryck
för vad man bedömde som en mycket
farlig maktkoncentration. Vi har här
återigen ett exempel på hur en förnyelse
av politiken som bedrivs av socialdemokratin,
när den introduceras upplevs
som en farlig maktkoncentration
och möter motstånd. Men när politiken
visat sin effektivitet beträffande sysselsättningen
och sin effektivitet för allt
fler grupper av människor, går det inte
längre att föra en ideologisk kamp mot
politiken och att försöka bekämpa den
med den typ av argumentering som herr
Dahlén i så hög grad använde i sitt anförande
genom att tala om maktkoncentration.
Man skrämmer helt enkelt
inte människorna med samhällets makt,
när de upptäcker att det är samhällets
makt som är förutsättningen för deras
egen frihet.

Men det är inte bara kraven utifrån,
de ändrade förutsättningarna i den internationella
ekonomin, som ökar kraven
på vår egen ekonomiska politik.
Medborgarnas krav på politiken har
också ökat i mycket hög grad. Vi menar
någonting annat med full sysselsättning
i dag än vad man allmänt menade
för tio å femton år sedan. Kravet
på full sysselsättning har vidgats till att
gälla sådana grupper som tidigare i
stor utsträckning stod utanför arbetsmarknaden.

Detsamma gäller kravet på hög tillväxttakt.
Det kravet ställs mycket högre
i dag än på 1950-talet. Vad vi på 1950-talet kallade en normal expansion betraktar
vi på 1960-talet som en avmattning.

Vi möter också — och det är den
tredje och väsentligaste skärpningen av

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kraven på den ekonomiska politiken —
ständigt växande krav på en ökad jämlikhet
i ekonomiskt avseende.

Skall samhället svara mot de krav
som ställs på oss utifrån och de krav
som medborgarna i detta land ställer
på politiken, måste samhället ha instrumenten
och resurserna att föra den
politik som är nödvändig. Och då är
det inte likgiltigt vilka medel vi väljer
för att stimulera den industriella utvecklingen.
Det är inte likgiltigt, framför
allt av den anledningen att olika
medel ju har mycket olika effekter, inte
bara på utvecklingen som sådan utan
också ur jämlikhetssypunkt. Det betyder
att de krav som vi står inför i den
ekonomiska politiken inte ställer oss
inför några lätta uppgifter. Det blir
bland annat fråga om en effektivare
planering, och det kommer att krävas
användande av en rad olika näringspolitiska
medel av det slag som vi nu
successivt tillskapar och om vilka —
precis som i fråga om arbetsmarknadspolitiken
— det naturligtvis i varje
fall till en början kommer att råda
strid. Det går ju inte att hävda alt samhället
måste motsvara mycket högt ställda
krav och sedan, som herr Dahlén
gjorde, av ideologiska skäl skygga för
konsekvenserna när det gäller att bygga
upp detta starkare samhälle.

Många av de stora näringspolitiska
problem som vi står inför är väsentliga
jämlikhetsfrågor. Inrikesministern sade
nyligen — jag tycker att det är en riktig
formulering — att regionpolitiken är
en av de stora jämlikhetsfrågorna. Ett
annat viktigt problem är att skapa industriorter
med ett differentierat näringsliv,
som blir motståndskraftigt mot
konjunkturförändringar, som ger möjlighet
till ökade strukturförändringar
och som ger större valfrihet för den enskilde
individen. Det betyder att vi
måste kräva en effektivare anpassning
av företags- och branschstrukturen, och
detta är också en av de centrala uppgifterna
när det gäller att komma till
rätta med låglöneproblematiken. Därför

måste vi satsa på en fortsatt snabb teknisk
och ekonomisk utveckling, men vi
måste samtidigt undvika att den satsningen
leder till ökad koncentration av
förmögenheter och inflytande för vissa
privata grupper. Det är den uppgiften
vi har ställt oss, och det betyder att
samhällets inflytande över de stora ekonomiska
besluten måste ökas, om vi
verkligen skall få en garanti för att resurserna
i vårt samhälle används på det
sätt som vi ur folkhushållets synpunkt
bedömer vara riktigt.

Vad det gäller är helt enkelt att förlägga
en större del av makten i vår ekonomi
till i sista hand detta hus. Det är
naturligtvis en process som tar tid, och
den kommer att ske i former som innebär
en gradvis fortgående förändring.
Jag kan försäkra herr Virgin och herr
Dahlén att det inte är fråga om — för
att använda era formuleringar —• några
äventyrligheter. Vår politik kommer
inte att präglas av någon lössläppthet
eller någon skördetidsinställning. Nej,
vad vi står inför är en långsiktig, målmedveten
och gradvis skeende förändring
av vårt samhälle. Det har varit så
tidigare. Från den synpunkten är politiken
inte alls ny. Inriktningen och
fastheten i inriktningen är avgörande
för politiken.

Låt mig få peka på en avgörande
förändring, som har skett i det svenska
samhället och som är central ur ekonomisk-demokratisk
synvinkel, nämligen
det betydande överflyttande av sparande
som har ägt rum från företagssektorn
till den offentliga sektorn. Med den
offentliga sektorn menar jag då naturligtvis
också AP-fonderna. Det betyder
att företagens vinstsparande, som herr
Dahlén och herr Virgin talade om, har
sjunkit i sin andel av det totala sparandet
från 40 till 36 procent under de senaste
tio åren. Då kan man naturligtvis
säga att eu förskjutning från 40 till 36
procent inte är mycket. Det har givetvis
varit en gradvis skedd förändring,
ty vår utveckling känner inga språng.
Denna utveckling har ställt Sverige i en

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

fullständigt unik situation vid jämförelse
med andra industriländer — för
alt citera en känd ekonom. Denna ekonom
— det var professor Erik Lundberg
— konstaterade också att denna överföring
av sparande har kunnat äga rum
utan att ha haft — vilket han tycker är
egendomligt — någon deprimerande effekt
på företagens investeringslust. Detta
är ett exempel på en metod med vilken
vi förverkligar en jämnare maktfördelning
i det svenska samhället. En
jämnare fördelning av makt, förmögenheter
och inkomster är en fundamental
uppgift för den svenska socialdemokratin.

i debatten har herr Dahlén, som tog
upp denna fråga, påstått att det är en
farlig statlig maktkoncentration. Det är
egendomligt att vi här åter upplever att
allt tal från ett borgerligt parti om maktkoncentration
gäller den statliga maktkoncentrationen
men aldrig den privata.
Herr Dahlén såg framför sig en socialiseringsoffensiv
och ställde en rad frågor
om de statliga företagen och regeringens
socialiseringsplaner. Jag skall
något kommentera dessa frågor.

Även herr Bengtson talade om ett
statligt företag, nämligen domänverket.
Det gör herr Bengtson ofta. Han hyser
en olycklig kärlek till domänverket. Jag
tror inte att det var av omtanke om de
svenska skattebetalarna som han ville
att domänverket skulle avyttra sina skogar
till det privata näringslivet. Herr
Bengtson påstår att domänverket ger så
ringa avkastning, nämligen 6 miljoner
kronor. Det vore bättre om enskilda
tog hand om skogarna. Jag tycker att
herr Bengtson något borde analysera
vad som är orsaken till denna låga avkastning.
Herr Bengtson sätter den inte
alls i samband — i alla fall gör han inte
det i debatten — med att det möjligen
kan ha något med skogens kvalitet att
göra. Att det är en mycket låg bonitet i
statens skogar beror inte på att staten
äger dem, utan det beror på att skogarna
ligger där de ligger.

Jag tycker att herr Bengtson borde

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
tänka igenom litet grand vilken effekt
det skulle få, om domänverket skulle
driva ett hårdare affärsmässigt skogsbruk
för att öka skattebetalarnas inkomster
som ägare av domänverket,
inte minst för alla de många småsågar
i Norrbotten som är beroende av leveranser
från domänverket. Herr Bengtson
har den föreställningen att domänverket
skulle vara ineffektivt, och det
vill han bevisa på ett bekvämt sätt genom
att nämna en avkastningssiffra. Jag
tycker att herr Bengtson i stället skulle
undersöka produktiviteten i domänverkets
skogsbruk. Han borde ta reda på
om dagsverksåtgången är högre eller
lägre än inom det enskilda skogsbruket.
Herr Bengtson bör själv lämna oss
uppgifter på den punkten.

Herr Dahlén var dock ännu mer intresserad
av statliga företag än herr
Bengtson. Herr Dahlén ställde en rad
frågor. Bland annat utgick han från de
förslag som företagsdelegationen har
lagt fram rörande den omorganisation
av de statliga företagens förvaltning som
är under förberedande. Det är kanske
bäst att vänta med den diskussionen
till dess regeringens proposition i frågan
har lagts fram, och det kommer
inte att dröja många veckor.

Herr Dahlén läste upp uttalanden ur
riksbanksfullmäktiges remissutlåtande.
Jag kan försäkra herr Dahlén, om han
som ledamot av bankofullmäktige är
orolig för att vi här kommer att skapa
ett byråkratiskt företag som kommer
att förstöra de statliga företagens expansionsmöjligheter,
att han kommer att
bli lugnad — om det nu är detta han
verkligen är oroad för. Det har verkligen
inte varit vår avsikt att skapa —
och vi kommer inte heller att göra det
— vad herr Dahlén kallar ett statligt
byråkratiskt företag när vi nu inrättar
ett förvaltningsbolag. Förvaltningsbolaget
kommer att vara helt inriktat på att
öka de i den statliga företagsgruppen
ingående företagens expansionsmöjligheter.
Vi är helt medvetna om att man
inte stimulerar expansionsmöjligheterna

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
genom byråkrati. Det är just för att
komma bort från byråkratiska band på
de statliga företagen som den omorganisation
görs som vi inom kort kommer
att föreslå.

Herr Dahlén säger att de statliga företagen
får vissa lokaliseringsuppgifter
och kommer att få subventioner för att
fullgöra dem. Det skulle betyda att vi
får massor av statliga förlustföretag som
kommer att få drivas på skattebetalarnas
bekostnad. Detta är verkligen att
helt och hållet vända upp och ned på
de resonemang som förs i företagsdelegationens
betänkande och som ligger
bakom hela vår syn på de statliga företagen.

Vårt tal om konkurrens på lika villkor
leder konsekvent till att om vi ålägger
ett statligt företag — och med vi menar
jag regering och riksdag — att av svsselsättningsskäl
driva en viss produktion,
såsom vi har gjort när det gäller
Norrbottens järnverk, så måste ju detta
företag, om det går med förlust, kompenseras
för förlusten därest det skall
ha någon möjlighet atl konkurrera på
lika villkor. Det är just den tanken
som har utvecklats närmare i företagsdelegationens
betänkande. Syftet med
den omorganisation som vi föreslår och
de förslag som vi successivt lägger fram
är således att få de statliga företagen
att arbeta under villkor som är jämförbara
med dem som gäller för privata
företag. Men på den punkten möter vi
hela tiden motstånd från de borgerliga
partiernas sida. Ni vill få till stånd begränsningar
i de statliga företagens konkurrensmöjligheter.
Ni har gjort det när
det gäller ASSI, när det gäller utvecklingsbolaget
och nyligen i riksdagsdebatterna
när det gällde Svetab. I verkligheten
är ni inte ute för att främja
de statliga företagens konkurrensförmåga
och konkurrensmöjligheter utan
tvärtom. På punkt efter punkt är det i
stället begränsning i deras konkurrensmöjligheter
ni är angelägna om att införa.

Man kritiserar att statliga företag i

första hand har Kreditbanken som sin
bank. Man säger att detta är upprörande
och att Kreditbanken bör få de statliga
företagen som kunder enbart på
grund av sin inneboende konkurrenskraft.
Det tror jag också att Kreditbanken
får, men det är ändå något av hyckleri,
när det gäller de statliga företagen,
att ställa det kravet att de inte borde
känna någon särskild kontakt med statens
egen bank, speciellt när vi vet hur
förhållandena är inom den privata sektorn.

Inte heller på denna punkt är det i
verkligheten omtanke om de statliga företagen
som sådana som dikterar folkpartiets
— och även centerpartiets och
moderata samlingspartiets — syn på de
statliga företagen. Nej, det är bara i
vissa fall — när oppositionens företrädare
upplever det konkreta behovet av
statligt företagande — som de blir positivt
inställda och till och med gör socialiseringsframstötar.
Det är inte endast
SSU som gör sådana socialiseringsframstötar,
herr Dahlén, utan även folkpartistiska
riksdagsmän gör det, bl. a.
när det gäller statligt företagande i Västerbotten.

Därefter vill jag beröra frågan om
banksocialiseringen. Jag tror att den
ståndpunkt som vårt parti och regeringen
intagit när det gäller socialisering
av affärsbankerna är välkänd. Den
finns inskriven i partiprogrammet och
bär upprepats flera gånger, bl. a. på
flera partikongresser. Den kommer helt
säkert att upprepas också på den partikongress
som kommer att äga rum i
höst. Vi har självfallet aldrig avvisat —■
och kommer inte heller i framtiden att
avvisa — krav på en socialisering av
affärsbankerna, om detta skulle visa sig
vara ett nödvändigt medel för att åstadkomma
att affärsbankerna fungerar i
överensstämmelse med vår ekonomiska
planering. Men å andra sidan har vi
sagt att vi i första hand skall pröva
andra medel, vilket vi också gjort successivt
hittills och kommer att fortsätta
att göra. Endast om det inte skulle

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

finnas andra möjligheter att få kreditväsendet
att fungera i överensstämmelse
med samhällsekonomins intressen,
kommer vi självfallet inte att avsvära
oss möjligheten att i ett sådant läge socialisera
bankerna. Men någon plan på
en socialisering av det svenska affärsbankssystemet
föreligger icke i dag —
och den ställda frågan var väl tämligen
onödig. Däremot kommer vi successivt
att ställa ökade krav på affärsbankernas
samverkan med samhället.

Jag tycker över huvud taget att det
intresse för den interna debatten i det
socialdemokratiska partiet, som visas
från oppositionspartiernas sida, någon
gång också hos oppositionspartierna
borde leda till en självkritisk fråga. Inser
ni inte vilket intryck det måste göra
på svenska folket att den svenska borgerligheten
i dag ägnar sig åt att följa
den politiska debatten inom regeringspartiet
och inte åt att angripa regeringen
eller lägga fram ett alternativ till
regeringens politik? Den borgerliga
oppositionens företrädare har placerat
sig helt vid sidan om och sitter som
åskådare till och iakttagare av vad regeringspartiet''
företar sig. Detta är i
verkligheten en impotensförklaring av
de egna partierna, vilket jag bedömer
som allvarligt ur svensk demokratisk
synpunkt. Inte heller i debatten i dag
står ett borgerligt regeringsalternativ
mot regeringens förslag. Det har egentligen
bara varit en upprepning av den
offentliga debatt som nu pågår i tidningarna
om regeringen och regeringspartiet.

Vilken oerhörd förskjutning av debatten
som har inträffat kan man se av
det säd på vilket skattedebatten förs. Vi
kan bland reservationerna till bevillningsutskottets
betänkande läsa följande
uttalande från mittenpartierna: »Frågan
om eu jämnare inkomst- och standardfördelning
är ett dominerande problem
i skattepolitiken.» Det är en intressant
formulering, och jag kan helt instämma
i den. Men jämför denna formulering
och vad herrar Dahlén, Bengtson och

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Virgin nu sagt i sina krav på en skattereform
med den skattedebatt som vi haft
tidigare, t. ex. förra året, då vi talade
om inkomstutjämning! Då talade ni om
risk för nivellering, om behovet att stimulera
de välståndsbildande krafterna,
om arbetsvilja och sparande.

Det är någonting som har hänt när
fördelningsfrågorna framförs som det
centrala skattepolitiska problemet också
av folkpartiet. Vad som har hänt vet
ju kammarens ledamöter. Det är vad
som hände den 15 september 1968. Vad
vi har fått uppleva under de gångna
månaderna är vad vi upplevt tidigare
i svensk politik, nämligen att den bästa
garantin för ett något så när progressivt
folkparti är att socialdemokratin är
stark. Vi är glada över att kraven på
ökad jämlikhet nu förs fram av samtliga
partier i riksdagen. Det är naturligtvis
konsekvensen av att samtliga partier
upplever att jämlikhetskravet hos
det svenska folket är så starkt att man
inte har råd att ignorera det.

.lag skall inte här gå in på en skattepolitisk
debatt — jag vet att finansministern
senare kommer till kammaren.
Låt mig bara säga att det är möjligt att
vi kommer att kunna genomföra en
skattereform i enighet. Om den skall
kunna genomföras med en bred uppslutning,
beror helt och hållet på styrkan
och omfattningen av den socialdemokratiska
majoriteten. Jag kan lova
både folkpartiet och centerpartiet att vi
kommer att göra allt för att ni skall stå
fast vid denna nu vid flera tillfällen
upprepade önskan att delta i arbetet på
att åstadkomma en jämnare fördelning
av inkomster, förmögenheter och inflytande.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! En känd världspolitiker,
vars namn jag inte skall nämna
nu, sade en gång litet skämtsamt: Mina

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
värsta fiender är mina tidigare tal. Jag
undrar om inte finansministern och
statsrådet Wickman i någon mån har
en sådan känsla när de läser förra
årets reviderade finansplan och gör
jämförelser. Det var en rätt stor oförsiktighet
av statsrådet Wickman att
hörja med att göra dessa jämförelser.

Man beräknade produktionsökningen
i förra årets reviderade finansplan
till 4 procent, och det blev 3 procent.
Skillanden är inte så liten; 25 procents
reducering betyder mycket för landets
ekonomi, statsrådet Wickman.

Exporten ökade från beräknade 6,5
procent till 8 procent, och det är ju
glädjande. Men när världshandeln ökar
med 12 procent skulle det väl, som jag
sade tidigare, vara rätt anmärkningsvärt
om vi i vårt land inte skulle kunna
uppvisa två tredjedelar av den ökningen.
Det är inte något särskilt imponerande.

I den reviderade finansplanen för
förra året skriver finansministern:
»Den efterfrågestimulerande politik
som skall bedrivas för att säkerställa
att våra resurser fullt utnyttjas bör
således avse investeringsområdet. Skäl
för en sådan inriktning av politiken
återfinns även i strävan att stimulera
näringslivets investeringar.» Vad blev
det? Jo, 3 procents minskning i näringslivets
investeringar.

Det är intressant att jämföra förra
årets reviderade finansplan och årets
reviderade finansplan. Det är sannerligen
mycket stora divergenser och
många felbedömningar som man då finner.
Den viktiga sysselsättningen, som
statsrådet Wickman talade om, är vi
eniga om att stödja. Statsrådet gjorde
vissa attacker mot oss, bland annat skulle
vi ha bedömt situationen felaktigt.
Men statistiska centralbyrån utförde en
arbetskraftsundersökning som publicerades
den 25 maj och som avsåg mätperioden
veckan 4—10 maj. Undersökningen
visade att antalet arbetslösa
uppgick till 75 000. Motsvarande vecka
i maj i fjol var det 76 000. Det är allt -

så det enda som har kunnat åstadkommas.
Det är inte något särskilt lysande,
herr Wickman, en skillnad på 1 000
personer.

När det gäller selektiva och generella
åtgärder har vi inte uttalat oss emot
att man skall vidta selektiva åtgärder.
Vi har ju föreslagit sådana, speciellt
för Norrlands del, men regeringen vill
inte lyssna till oss och vidta sådana
åtgärder. Räntefrågan, som nu har
behandlats, är ju en generell åtgärd.
Varför är socialdemokraterna så ivriga
att driva högräntepolitik, om de
generella metoderna inte skall användas?
Ja, jag har hört skälet till den senaste
räntehöjningen. Den höjningen
motiverade man med förhållandena
utomlands.

Därmed vill jag återkomma till mitt
förslag att Sverige skall ta initiativ
till en överenskommelse på ränteområdet.
Statsrådet Wickman sade att svårigheten
ligger i att det råder speciella
förhållanden i ett par länder. Men det
förändrar inte situationen. Vi får ju
ändå en ränteuppskruvning som nämnts
i finansplanen. Situationen är densamma.
Man kan förklara den, men det
löser inga problem att komma med en
förklaring. Vi måste också försöka göra
någonting åt det. Därför vidhåller
jag att man bör ta ett initiativ.

Det råder ett gott samarbete mellan
centralbankerna, säger herr Wickman,
och det vet jag. Men varför inte använda
det för att försöka få en överenskommelse?
Man kan väl inte bara
fortsätta att skruva upp räntan. Följden
blir ju att det kommer att ogynnsamt
påverka investeringarna.

Vad statsrådet Wickman säger om
talet om den tyska revalveringen är
riktigt. Det var 20 miljarder kronor
som då omsattes på en kort tid. Man
räknar med att en tredjedel härrörde
från affärstransaktioner och inte var
spekulation.

I fråga om maktkoncentreringen vill
jag bestämt bestrida att vi säger att
sådan förekommer bara när det gäl -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

ler staten. Yi inom centerpartiet menar
att maktkoncentration kan förekomma
både från statens sida och på den privata
sektorn. Den är olycklig i båda
fallen. Den bör inte alls få förekomma.

•lag måste också säga något om det
intressanta domänverket. Herr Wickman
talade om skogens kvalitet. Jag
vet mycket väl att många av de skogar
som domänverket äger har mycket
låg bonitet. Men domänverket har också
många bra skogar. Verket har utmärkta
skogar med hög bonitet i södra
Sverige. Men det finns revir i södra
Sverige som också visar underskott —
de går inte de heller.

Herr Wickman sade att herr Bengtson
bör redovisa hur det förhåller sig
med räntabiliteten när det gäller statens
skogar. Jag trodde ju att det var
industriministerns skyldighet att redovisa
det. Men för all del, herr Wickman,
jag kan redovisa något av det.
Det har gjorts en utredning för några
år sedan. Vid den tidpunkten redovisade
domänverket betydligt mera
pengar till staten, observera det. Det
var mer än 5 miljoner kronor då. Utredningen
visade att skogskapitalet förräntades
med 1,5 procent. Resultatet
var således föga lysande vid den tidpunkten.
Nu är det ännu sämre. Jag
vidhåller därför att det skulle vara
betydligt bättre affär för staten att
staten inte ägde den där fjärdedelen
av skogarna. Det skulle ge ett mycket
bättre resultat för landets del.

För att undvika missförstånd vill jag
bara understryka att vi från centerns
sida menar att statliga företag och andra
företag skall konkurrera på precis
lika villkor. Vi har inte något emot
att det finns statliga företag, om villkoren
är exakt desamma för andra
företag.

Om man däremot försöker göra ett
slags konglomerat av de statliga företagen
och tar med exemplvis Vin- &
Spritcentralen —- som ju tyvärr alltid
bär sig synnerligen bra — och med
dess hjälp försöker åstadkomma en ut -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
jämning av det samlade resultatet av
statlig företagsamhet så är detta en
metod man inte kan tillämpa och som
heller inte är tillämpbar i andra sammanhang.
Företag skall bära sig om
de skall få fortsätta sin verksamhet.
Om herr Wickman håller hårt på principen
att konkurrensen skall ske på
lika villkor mellan statliga och andra
företag så är vi fullkomligt med på
den linjen.

Till slut vill jag säga att jag känner
mig lätt förvånad över herr Wickmans
reflexioner om vad som föreslagits från
ena eller andra sidan och hans påstående
att oppositionen bara diskuterar
socialdemokratisk politik. Förvåningen
uppstår när man känner till regeringens
initiativlöshet och hur man bromsar
flera viktiga frågor.

För ett år sedan hade vi en mycket
livlig debatt om mittenpartiernas program,
som då lades fram. I den ekonomiska
debatten före valrörelsen var
det centern som drev fram diskussionen
om inkomstskillnaderna med den
tabell vi presenterade och som väckte
så stor förargelse hos socialdemokraterna.

När vi för åtskilliga år sedan tog upp
låginkomstgruppernas problem fick vi
svaret att det inte gick för sig att ingripa
på arbetsmarknaden för att
åstadkomma en förändring. Men hur
är det i dag? Nu finns det, som väl är,
ett glädjande intresse för låginkomstgruppernas
problem, men det fanns det
sannerligen inte till att börja med på
den socialdemokratiska sidan.

Jag kan också nämna pensionsfrågan
och pensionsåldern, som ju diskuterats
i denna riksdag. Vem företräder jämlikheten
där? Inte är det socialdemokratin.
Och vem tog initiativ till miljödiskussionen?
Hur kom lokaliseringsdebatten
i gång? Där var inte socialdemokratin
intresserad. Nej, man stod
på bromsen i det längsta, men i dag
har man insett att det var en riktig
politik som lanserades från centerns
sida.

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Det är den riktiga historieskrivningen,
herr Wickman, och därför måste
man beklaga att regeringen tar så få
initiativ. Mina första ord i mitt första
anförande ägnades åt det förhållandet
att regeringen tyvärr har så få framtidsvisioner
och ser så kortsiktigt på
problemen. Därför blir det en politik
som inte gett några goda resultat.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
var oförsiktig nog att ta upp den diskussion
vi förde för ett år sedan. Han
sade: Vi fick ju rätt!

Men vad diskuterade vi i fjol, statsrådet
Wickman? Jo, bl. a. de uppenbara
riskerna för att en konjunkturuppgång
— om den kom — med stor
sannolikhet inte skulle sprida sig till
Norrland och skogslänen. Vem fick
rätt, herr Wickman?

Herr Wickman sade vidare att fördelen
med arbetsmarknadspolitiken är
att arbetslösheten kan klaras av utan
risk för inflation. Försök att säga det
till de tusentals arbetslösa i de norra
delarna av vårt land! Dessa människor
torde bli synnerligen förtjusta
över att få höra om denna fina metod,
tv den har tydligen inte slagit
igenom där. I dagens läge är Norrland
och skogslänen helt enkelt Sveriges
u-land. Det råder inte någon tvekan
om den saken.

Herr Wickman sade vidare att vi
skyggar för att komma med förslag
om vad som skall göras i olika sammanhang
därför att vi inte vill att
staten skall ingripa. Och sådana ord
skall man få höra från herr Wickman.

Jag har en lång lista på förslag från
vår sida, som jag inte skall läsa upp
nu. Men den upptar förslag beträffande
Norrland som vi lade fram redan
i fjol och som socialdemokraterna
sade nej till. Det gällde konkreta åtgärder
som skulle ha lett till ett bättre
sysselsättningsläge i Norrland och
skogslänen. Det gick alltså inte med
den argumenteringen.

Herr Wickman sade något om att
jag påstått att de statliga företagen
skall vara förlustbringande och att de
därför måste få subventioner. Nej, jag
refererade den diskussion som pågår
inom det socialdemokratiska partiet om
att enskilda företag skall åta sig skyldigheter
som de statliga företagen hittills
inte har åtagit sig. Skall de statliga
företagen åta sig speciella skyldigheter
mot de anställda även ur miljösynpunkt,
så anser statsrådet Wickman att
det är riktigt att de får subventioner.
Då ställde jag frågan: Var är de lika
villkoren? Skall man gå in för en utvidgad
subventionspolitik och ha lika
villkor måste det också gälla för enskilda
företag. Det skall väl ligga någon
konsekvens i de vackra talen om
lika villkor. Om och hur mycket av
subventioner det skall vara är en annan
fråga som jag inte hinner ta upp
i den här repliken.

Med anledning av vad herr Wickman
anförde konstaterar jag att man inte
kan vänta sig något svenskt initiativ
om en framstöt för lösning av frågan
om större internationell ekonomisk
samverkan. Sverige är litet och kan inte
göra mycket, sade herr Wickman,
och det instämmer jag i. Redan i mitt
första anförande frågade jag därför
vilka kontakter Sverige har haft med
de övriga nordiska regeringarna. Det
har ändå visat sig att om Norden uppträder
gemensamt är vi inte så obetydliga.
Det är bland annat därför vi alla
är så ivriga att få til! stånd en bred
nordisk ekonomisk union.

Herr Wickman kom in på det verkligt
intressanta i sammanhanget, nämligen
hans förklaring att det inte skall
vara någon socialistisk skördetid, inga
äventyrligheter och lössläppthet. Det
var intressant att höra att han sammanställde
dessa tre begrepp. Med tanke
på den debatt som fördes närmast efter
kriget kan jag instämma i att det
är bra att sammanställa dessa tre begrepp.

Statsrådet Wickman anför nu att jag

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

vägrar att uttala mig om riskerna med
en för stor enskild maktkoncentration.
Han måste ha lyssnat dåligt på mitt
första anförande. Jag började det med
att säga alt man i hela västerlandet har
den gemensamma uppfattningen att det
verkligen är en fara i för stor enskild
maktkoncentration. Det är därför vi
har hela raden av bestämmelser, lagar
etc. i ett försök att stimulera till olika
former för motvikt mot monopolism.
Min fråga, herr Wickman, löd: Kan
man lika klart från socialdemokratin få
ett besked om huruvida det också finns
något som heter för stor statlig maktkoncentration?
Går den alltför långt
är det kanske det allra farligaste förmyndarsamhälle
man över huvud taget
kan åstadkomma. I stället säger herr
Wickman att man avvisar de socialiseringsframstötar
som nu kommer fram,
men att det principiellt mycket väl kan
hända att det blir nödvändigt att sätta
i gång en socialistisk skördetid. Det
intressanta i sammanhanget är att det
förslag som Stockholms arbetarkommun
har ställt sig bakom, det var tydligen
ballongen som sprack. Statsrådet Wickman
har torpederat det och deklarerat
att det förslaget inte kommer att bifallas
vid den socialdemokratiska partikongressen,
ty så har regeringens representanter
bestämt. Herr Torsten
Nilsson är visserligen ordförande i
Stockholms arbetarkommun och är medlem
av regeringen, men han har även
tidigare fått finna sig i att bli ställd
åt sidan. Det var, herr talman, ett mycket
intressant besked från statsrådet
Wickman — inga äventyrligheter, ingen
lössläppthet och inga bifall till socialiseringsmotioner
vid den socialdemokratiska
partikongressen.

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill börja med att
säga att det var ett i stort sett sakligt
och därför intressant anförande som
statsrådet Wickman höll för eu stund

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
sedan. Det innebär naturligtvis inte att
jag delar de meningar han framförde.
En stor del av hans anförande gick ut
på att visa hur väl allting hade varit
planerat från socialdemokratiskt håll i
fråga om den socialdemokratiska politiken
och hur väl och planenligt allting
hade utfallit.

Nu ligger det naturligtvis i sakens
natur att regeringen har en helt annan
möjlighet att genom tillgång till all
expertis som finns här i landet och genom
möjlighet att göra analyser och
överblickar, som är långt större än vad
oppositionen har, få underlag till den
ekonomiska politiken. Oppositionens insatser
kommer lätt litet i efterhand. Det
är ett helt naturligt fenomen, och oppositionen
måste därför främst ägna sig
åt att kritisera vad som verkligen blivit
resultaten. Gör vi det måste vi konstatera
att regeringens ekonomiska politik
icke fick det utfall som regeringen
rimligen borde ha siktat till i fjol. Det
var väl ändå inte avsikten att få de betydande
arbetslöshetskadrar som var ett
så stort bekymmer för oss alla för ett
år sedan. Man måste också säga att relingens
förtänksamhet varit ganska
måttlig, när den nu fått slå till starka
bromsar som gör det tveksamt om den
expansion i fråga om industriinvesteringar
kan komma till stånd, som vi alla
är överens om är nödvändig.

Statsrådet Wickman säger att politiken
skall skärpas i fråga om byggnadsverksamheten.
Jag tror att det är riktigt
om så sker, ty man vet ju att kostnadsstegringar,
löneglidningar m. m. alltid
har sin rot och sitt upphov inom byggnadsverksamheten
och alt överhettning
där leder till inflation. Det skulle vara
intressant att få veta vilka åtgärder som
planeras och när de kommer att insättas.

Sedan skall jag be att få anmäla en
totalt avvikande mening mot statsrådet
Wickman, när statsrådet säger att det är
bättre att samla sparandet hos det allmänna
iin hos de enskilda. Vi tycker
verkligen inte på det sättet i moderata

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
samlingspartiet. Vi anser att den enskilda
människans trygghet och hennes
möjligheter att få inflytande över sina
egna förhållanden bäst gagnas om hon
själv blir direkt delaktig i ägandet i
allt större utsträckning. Det kommer vi
att fortsätta att arbeta för i vår politik.

Statsrådet Wickman sade vidare att
bankerna kommer att socialiseras, om
det behövs för att genomföra den socialdemokratiska
politiken. Det var ett intressant
konstaterande, som bl. a. innebär
att den socialdemokratiska politiken
kommer att få en helt ny karaktär
och inriktning, eftersom en socialisering
av bankväsendet inte behövts hittills under
det socialdemokratiska maktinnehavet.

Det förefaller vidare som om socialdemokratin
börjar falla på eget grepp.
Regeringen har under åratal framställt
bankerna som syndabocken för nästan
alla ekonomiska besvärligheter. Regeringen
har alltid satt upp ett oskuldsfullt
ansikte vid misslyckanden i den
ekonomiska politiken och pekat på bankerna.
Därför är det kanske inte så underligt
att okunniga ungdomar och andra
får för sig att alla ekonomiska bekymmer
skulle vara mycket lättare att
komma till rätta med, om kontrollen
över bankväsendet bleve fullständig genom
ett förstatligande. Man ser kanske
inte riktigt faran för dem som man vill
stödja, att de skall bli avslöjade och
själva behöva ta sitt fulla ansvar. Man
ser heller inte den fara som ligger i ett
utplånande av den motvikt mot en total
maktkoncentration till regeringen, som
en något så när fri kreditmarknad innebär
och som möjliggör en viss balans
även vid en felinriktad och misslyckad
ekonomisk politik. Jag tror faktiskt att
den socialdemokratiska partiledningen
väl förstår att den skall be alla sina
skyddshelgon — vilka de nu kan vara
— bevara sig för att behöva utföra en
sådan beställning. Jag tycker också att
regeringen öppet kunde ha deklarerat
detta.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vill först ta upp
några detaljer i de tre nyss hållna anförandena.

Nya systembolagets inpassning i den
statliga företagsgruppen har nämnts
här. Jag vill inte på detta stadium säga
någonting om vilken ställning vi kommer
att ta i den proposition som är
under utarbetande. Jag vill emellertid
bestämt understryka att när utredningen,
dvs. företagsdelegationen, föreslog
en inordning under ett förvaltningsbolag
också av Nya systembolaget, liksom
av övriga monopolföretag, så var inte
avsikten att på ett osynligt sätt slussa
över vinster från detta företag för att
täcka förluster i andra statliga företag.
Jag tycker att det är rätt oanständigt av
herr Bengtson och herr Dahlén att insinuera
detta. Det är nämligen mycket
klart uttalat i betänkandet — och det
har upprepats flera gånger — att självfallet
skulle riksdagen behålla sin makt
över monopolvinsten precis på samma
sätt som i dag även efter en inordning
av dessa företag i ett förvaltningsbolag.
När detta har uttalats så klart så
tycker jag att man — avsiktligt eller
oavsiktligt — läser texten en smula
ofullständigt, när man inte låtsas om
att detta varit förutsättningen för förslaget.

Över huvud taget förekommer det en
märkvärdig oro över de underliga manipulationer
som staten skulle kunna
företa med sina egna företag — när i
verkligheten dessa företag är föremål
för en insyn, en redovisning och en offentlig
debatt, som av naturliga skäl —
det skall man inte beklaga i och för sig
— är oerhört mycket mer omfattande
än i fråga om några andra företag.

Jag kan också försäkra både herr
Bengtson och herr Dahlén om att statliga
företag fungerar inte på det sättet
att man kan ålägga ett företag att mot
det företagets påtagliga intresse ta på
sig förluster för andra företags verksamhet.
Det är inte så de företagen fungerar,
vare sig legalt eller personellt.

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

Vidare säger både herr Bengtson och
herr Dahlén: Det blir alltså inte några
svenska initiativ i räntefrågan — underförstått
att regeringen egentligen är likgiltig
och passiv. Vad jag har sagt är att
vi bedömer det så — och det är en bedömning
som jag tror att herr Dahlén
i grund och botten instämmer i; herr
Bengtson vet jag inte riktigt var jag har
— att ostentativa svenska initiativ för
inkallande av konferenser vore fullständigt
meningslösa, skulle motverka sitt
syfte och faktiskt försätta vårt land i en
uppriktigt sagt ganska genant position.
Det betyder inte alls att vi skulle vara
passiva i vår aktivitet. Jag tror att både
herr Dahlén och herr Bengtson känner
den svenske riksbankschefen rätt
väl och vet vilken linje han driver i
det centralbankssamarbete som han är
en mycket aktiv och — det kan jag väl
säga här i kammaren — en mycket högt
värderad medarbetare i.

Också i de andra organ, där vi har
tillfälle att verka, såsom i OECD och i
tio-gruppen som har rätt nära anknytning
till OECD, är det alldeles självklart
att vi för vår argumentering för ett
effektivare samarbete med den skärpa
och med de kontakter som är möjliga
för oss. Självfallet gör vi detta i nära
samarbete med våra nordiska grannar.
Det som efterlyses här är alltså en aktivitet
som redan är i gång. Jag vill dock
gärna upprepa vad jag sade förut att
vi inte skall tro att det är några stora
och avgörande resultat att hoppas på, i
varje fall inte inom en nära framtid.

Herr Dahlén brukar citera litet egendomligt,
och det är alltid svårt att känna
igen sina egna uttalanden i herr
Dahléns citatkonst. Jag märkte också
att herr Virgin hade tolkat vad
jag sade om banksocialiseringen på det
sättet att det såg ut som om det skulle
bli en banksocialisering medan herr
Dahlén sade att talet om banksocialisering
uppenbarligen endast varit uttryck
för en ungdomlig entusiasm och
att inte minst Stockholms arbetarekommun
mer eller mindre skulle ha satts

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
på plats av regeringen. Båda dessa mot
varandra stridande tolkningar av vad
jag skulle ha sagt är självfallet felaktiga.
Jag kan inte stå här och tala om
vad den socialdemokratiska partikongressen
kan komma att besluta. Men
jag har erinrat om hur denna fråga
har behandlats tidigare, och jag har
sagt vilken inställning regeringen har
till frågan i dag. Vilken ställning partikongressen
kommer att ta kommer
självfallet partikongressen med den suveränitet
den besitter att själv avgöra.

När jag sagt att vi inte kommer att
ge oss in på äventyrligheter eller lössläppthet,
eller hur orden nu föll sig,
är detta inte alls, herr Dahlén, uttryck
för att vi i och för sig avvisar de olika
förslag som lagts fram. Det är ännu
mindre något uttryck för att vi skulle
vara passiva. Det är uttryck för någonting
helt annat. Det är uttryck för
den övertygelse som vi har haft i det
socialdemokratiska partiet och som jag
personligen alltid haft, nämligen att
det är genom de successiva reformerna
som vi förändrar samhället. Jag sade
i mitt första anförande och upprepar
nu, att det är genom det målmedvetna
successiva fullföljandet av vår politik
som vi på sikt, och på sikt också i
grunden, kommer att förändra samhället.
Det är någonting annat än löften
om plötsliga radikala förändringar,
men det är de enda förändringar som
verkligen på ett bestående sätt förändrar
samhället. Det är självklart att hela
denna politik måste bedrivas under ett
ständigt aktgivande på stabiliteten i
sysselsättningen och stabiliteten i konkurrenskraften.
Ni kommer därför inte
att få se oss göra oss skyldiga till
vad ni kallar äventyrligheter, men ni
kommer att under loppet av detta år
och nästa år få bevittna en serie konkreta
resultat av den näringspolitik
som nu är under full uppbyggnad. Eftersom
dessa resultat successivt kommer
att innebära en utvidgning av det
samhälleliga inflytandet över utvecklingen,
kommer vi alldeles säkert på

Nr 30

Fredagen den 30 mai 1969

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
många punkter att få just en upprepning
av den debatt vi fört i dag. Vi
kommer att få möta varningar för statlig
maktkoncentration, ty vi kommer
på varje punkt i framtiden, liksom
skett i det förflutna, att kunna påvisa
att den framflyttning av samhällets positioner
som våra förslag innebär medför
en ökad frihet för medborgarna och
en ökad trygghet för medborgarna och
inte det hot mot friheten och tryggheten
som den borgerliga oppositionen
hela tiden vill skrämma svenska folket
med.

Herr Bengtson sade att centerpartiet
också ställt många krav på politiken
och tagit upp lokaliseringspolitiken.
Visst har centerpartiet gjort detta. Jag
vill gärna erkänna att centerpartiet har
gjort det tidigare och med större envishet
än något annat parti. Visst har
centerpartiet också aktualiserat låginkomstfrågorna.

Det räcker emellertid inte att enbart
aktualisera frågorna som önskemål för
politiken. Det är bara när man är beredd
att ge samhället de möjligheter
som samhället måste ha för att förverkliga
målen som politiken blir meningsfull.
Det är därför jag anser att
man inte kan å ena sidan ställa krav
på en aktivare lokaliseringspolitik och
en aktivare regionpolitik och å andra
sidan hela tiden varna för samhällsinflytande
och statlig maktkoncentration.
Om man verkligen vill nå målen,
måste man också vara beredd att acceptera
medlen.

Det finns inga enkla generella medel
som löser de svåra uppgifter vi
står inför — inkomstfördelningen, den
regionala sysselsättningsutvecklingen,
över huvud taget den strukturanpassning
som är nödvändig för vårt näringsliv.
Dessa uppgifter kommer inte
att kunna lösas enbart genom generella
medel; det var huvudtemat i mitt
första anförande, och det är också
grundläggande för vår politik. Detta
kommer att förutsätta ett successivt utvidgat
användande av olika selektiva

medel som i många fall kommer att
innebära ett ökat samarbete och samplanerande
mellan det offentliga och
privata intressen. Det kommer också
att innebära en klar ökning av statens
egen direkta aktivitet. Och varje
gång vi flyttar fram de positionerna,
möter vi det motstånd som vi haft en
svag återklang av i dag och som vi,
när ytterligare konkreta åtgärder föreslås,
säkerligen kommer att få möta
med större skärpa.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Diskussionen om de
statliga företagen förs från centerns
sida inte alls på det sättet att vi av
doktrinära skäl skulle motsätta oss statens
inflytande. Vi har emellertid den
praktiska erfarenheten att varken i
Sverige eller i andra länder har ett
stort statsägande av företag visat sig
ge goda resultat. Statliga företag har
inte kunnat bevisa sin effektivitet och
konkurrenskraft, och det viktiga är ju
att vi får företag som är effektiva, som
kan klara sig i konkurrensen på världsmarknaden
och som ger det mesta möjliga
åter till de svenska medborgarna.
Det är därför vi ställer oss så reserverade
mot att man skall gå långt på den
vägen.

Herr Wickman är pessimistisk i fråga
om räntan, men jag skymtade också
en viss optimism i hans anförande.
Herr Wickman vill inte direkt ta nya
initiativ, men han sade att regeringen
skall aktualisera frågan i de sammanhang
där så kan ske, och det noterar
jag med tillfredsställelse. När det blev
tal om initiativ tänkte jag på Heidenstams
ord: Det är skönare lyss till en
sträng som brast än att aldrig spänna
en båge! Saken är så viktig att den
vore värd ett försök. Det skulle väl
inte innebära någon prestigeförlust att
inte lyckas. Med tanke på danskarnas
besvärligheter med räntan vore det för
övrigt alldeles utmärkt att ta ett nordiskt
samråd för att få till stånd ep

Fredagen den 30 maj 19G9

Nr SO

starkare framstöt genom ett nordiskt
initiativ.

I fråga om öanksocialiseringen vill
jag säga att herr Wickman och jag har
varit överens om att det hör vara konkurrens
på lika villkor. Det finns två
statliga banker, och därmed är ju konkurrensen
tryggad. Då är det ju precis
som vi hade tänkt oss. Jag är gärna
med på att det råder konkurrens, men
om man däremot skapar ett monopol
och gör hela bankväsendet till statens
har vi ju inte längre någon konkurrens.

Beträffande de initiativ som tagits
från centerns sida sade herr Wickman
att det inte bara gäller att ställa krav
utan också att vidta åtgärder. Med åtgärder
menade herr Wickman huvudsakligen
statsingripanden i form av företagsetablering
och sådant. Men det
är ju inte nödvändigt, utan lokaliseringen
kan främjas genom att man bereder
enskilda företag sådana villkor
att de lokaliserar sin verksamhet till
de platser vi önskar. Det var på det
sättet jag menade att man skulle driva
lokaliseringen. Därmed kan man komma
fram till det som statsrådet Wickman
märkligt nog tog såsom en strävan
för socialdemokratin, nämligen det
som stod på en centerpolitisk affisch
vid ett val att vi skall söka nå fram
till ökad frihet, trygghet och trivsel.
Det vore utmärkt om socialdemokraterna
hade den uppfattningen. Det propagerade
vi mycket för inför ett tidigare
val.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en sak som jag
inte hann beröra i min föregående replik
men som jag nu helt kort vill omnämna.
Herr Wickman efterlyste konkreta
alternativ på en del av de punkter
som vi här i dag diskuterar. Jag ber
att få föreslå att herr Wickman stannar
kvar under den fortsatta debatten. Här
kommer en rad talare från oppositionen
att punkt efter punkt redovisa vårt program.
Stanna kvar och diskutera med

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
dem! Jag hoppas att herr Wickman då
kan bli relativt tillfredsställd.

Herr Wickman påstår att vi inte har
fört fram några förslag under denna
riksdag. Jag tycker att en så enkel sak
som antalet voteringar, som ju gäller
alternativ till regeringens förslag, väl
ändå visar att det finns en enorm mängd
punkter, där vi påstår att svenska folket
skulle ha nytta av en annan politik.

Jäg vill något kommentera herr Wickmans
försök att tala om vad som är
regeringens ståndpunkt beträffande socialiseringsframstötarna.
Han sade att
herr Virgin hade tolkat honom på ett
sätt och jag på ett annat samt att båda
sätten var felaktiga. Ja, det är mycket
möjligt att de var det. Om jag bortser
från att det finns förslag från Stockholms
arbetarkommun att staten skall
beslagta kyrkans egendomar — det har
herr Wickman inte uttalat sig emot, så
jag föreställer mig att det är även regeringens
ståndpunkt — så innebär ju allt
det andra socialiseringsframstötar. Herr
Wickman förklarar att om regeringens
linje fullföljes innebär det att det inte
blir några förändringar. De unga lejonen
kan alltså stanna i sin kulor. På den
socialdemokratiska partikongressen
kommer i varje fall regeringen att söka
se till att de inte vinner gehör. Det är
ju intressant.

I sitt första inlägg tog herr Wickman
upp frågan om det inte på sikt kan bli
ett annat läge. Om vi inte klarar av det
vi vill, sade han, är det klart att vi kan
ge oss in på socialisering. Herr Wickman,
skulle man alltså kunna formulera
er ståndpunkt i regeringen — jag talar
inte om dem som kommer fram med
socialiseringsförslag — på det sättet att
om socialdemokraterna misslyckas med
sin nuvarande politik kommer en socialistisk
skördetid. År det en riktig beskrivning? -

Herr VIRGIN (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman anmärkte
på även min citatkonst och be -

Nr 30

Fredagen den 30 mai 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
lyste detta med att förklara att herr
Dalilén och jag hade kommit till olika
resultat. Det är naturligtvis lätt att citera
fel vad man nyss har hört i en debatt.
.lag skulle därför gärna vilja bli korrigerad
om det som jag tog såsom utgångspunkt
för vad jag sade verkligen var
felciterat.

•lag fattade statsrådets Wickmans uttalande
så, att man från socialdemokratiskt
håll inte vill avvisa tanken på
en socialisering av bankerna, om detta
skulle behövas för den socialdemokratiska
politikens genomförande. Det var
detta citat jag hade såsom utgångspunkt.
Det antyder någonting helt annat än en
enkel och naturlig försäkran om att
någon socialisering inte är aktuell. Jag
begär naturligtvis inte att statsrådet
Wickman skall kunna ge någon garanti
för vilka beslut som den socialdemokratiska
partikongressen kan komma att
fatta. Det avsåg jag inte. Vad jag avsåg
var att begära ett besked om hur statsrådet
Wickman själv ser på denna sak.
Jag hade hoppats på ett svar som innebar
kort och gott ett nej till kravet på
socialisering av bankerna.

Jag vill till slut framhålla att jag inte
fått något svar på den fråga som jag
ställde till statsrådet om vad de begränsningar
i byggnadsverksamheten
kan innebära som statsrådet talade om
skulle bil aktuella.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I den jämlikhetsdebatt
som spelar en så stor roll i den politiska
debatten i vårt land är frågan om en
omfördelning mellan olika inkomstgrupper
och mellan löntagare och företag
en huvudfråga. Det fanns anledning
att vänta att årets statsverksproposition
skulle ge uttryck för en sådan politisk
vilja, att en omfördelning till förmån för
låginkomstgrupperna kunde börja äga
rum. I det avseendet var finansplanen
en besvikelse, eftersom den i långa stycken
i stället gav uttryck för andra målsättningar.
Vi har sedan fått dessa tan -

kegångar konkretiserade i form av bland
annat gynnsammare avskrivningsregler
vid inkomstbeskattningen för rörelseoch
hyresfastigheter. I finansplanen
varnade vidare finansministern för att
avtalsrörelsen skulle leda till löneökningar
som totalt överstiger, som han
sade, det samhällsekonomiska utrymmet.
Ja, på den punkten tycks finansministern
bli bönhörd över hövan.

I den reviderade finansplan för år
1969, som framlagts i proposition nr
115, framgår att den svenska ekonomin
befinner sig i en stark konjunkturuppgång.
Bruttonationalprodukten väntas
öka mer än under år 1968. Investeringskurvan
för det privata näringslivet har
vänt uppåt. Industriinvesteringarna förutsätts
öka. I betydande delar av landet
liar vi en efterfrågan på arbetskraft,
och den väntas stiga ytterligare. Underskottet
i handelsbalans och bytesbalans
beräknas minska.

Konjunkturbilden är alltså ganska
ljus. Men trots denna högkonjunktur
växer klyftorna mellan kapital och arbete,
vilket inte minst framgår av uppgifterna
om de starkt ökade bolagsvinsterna
och den starka uppgången på
fondbörsen. Samtidigt härmed kvarstår
eller förvärras löntagarnas och speciellt
låglönegruppernas svåra läge. Efterfrågan
på arbetskraft är inte lika hög
över hela landet. Därför växer också
klyftan mellan olika regioner, varvid
arbetslösheten i skogslänen spelar en
stor roll.

Vi kan alltså konstatera att trots högkonjunktur
minskar inte behovet av åtgärder
för att säkra sysselsättning och
inkomst åt alla, för att skapa en mera
jämlik fördelning i inkomster och förmögenheter.
I stället ökar behovet av
genomgripande åtgärder.

Vår riksdagsgrupp har redan vid riksdagens
början ställt förslag om åtgärder
för en bättre regionpolitik och för
en omfördelning av skattebördan till
förmån för de lägre inkomsttagarna.

När det gäller regionpolitiken har vi
ställt förslag om statliga initiativ för

Fredagen den 30 inaj 1969

Nr 30

utbyggnad av näringslivet i norrlandslänen,
i Bergslagen, i Värmland och i
sydöstra Sverige.

När det gäller skattepolitiken har vi
ställt förslag om höjd skatt på stora
förmögenheter, arv och gåvor, skärpt
beskattning av aktie- och markvärdevinster,
en allsidig utredning om företagsbeskattning,
ändrad kostnadsfördelning
så att staten i huvudsak övertar
kommunernas skolutgifter och landstingens
utgifter för övertagande av sjukvårdsuppgifter.
Vi har ställt förslag om
minskning av skattebördan för de lägre
inkomsttagarna genom en ökning av
schablonavdragen för kommunalskatt
och förbättrade skattebestämmelser för
ensamstående med barn.

Vi har bland annat vidare, med motivering
att avskrivningsreglerna för företagen
redan är mycket fördelaktiga, i
anledning av propositionen nr 100 yrkat
avslag på förslagen till ändrade
avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen
för rörelse- och hyresfastigheter.
Vi anser att det är en trängande
nödvändighet att genom skattelindringar
minska skattetrycket på framför
allt låginkomstgrupperna. Dessa grupper
har drabbats mycket hårt av den
starka ökningen av landstings- och
kommunalskatterna och den indirekta
beskattningens ökade tyngd.

I ett par motioner har vi, som jag
nämnt, föreslagit att schablonavdraget
för kommunalskatt skall höjas från nuvarande
2 250 kronor till 3 000 kronor
för ensamstående och från 4 500 till
6 000 kronor för makar och så kallade
ofullständiga familjer. En sådan höjning
av schablonavdraget skulle generellt
sett innebära skattelättnader för
låg- och mellaninkomsttagarna.

Utskottet har vid sin behandling av
dessa förslag sagt sig dela motionärernas
uppfattning att det är angeläget
att i första hand lindra beskattningen
för låginkomstgrupperna, men
det heter i utlåtandet: »Ett bifall till
de i motionerna framförda förslagen
skulle emellertid föranleda så stort

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
skattebortfall för stat och kommun, att
förslagen inte torde kunna genomföras
utan en omfördelning av skattebördan
i samband med en mera genomgripande
skattereform.»

Detta besked, att det kostar för mycket
att lindra skattetrycket för låginkomsttagarna
och att detta krav därför
måste avvisas, bör lämpligen sättas
i relation till det nyligen genomförda
förslaget om skattelindring för företagen
med cirka 300 miljoner kronor
om året med nuvarande avskrivningsunderlag.
När detta beslut fattades talades
det inte om att skattebortfallet
blev för stort för stat och kommun
och att vi därför måste vänta med
genomförandet i avvaktan på en mer
genomgripande skattereform. Jag kan
inte karakterisera det hela annat än
som ett svek mot låginkomsttagarna
och som ett uttryck för hur långt det
är mellan ord och handling från regeringens
sida i denna fråga.

Man kan på olika vägar lindra skattetrycket
för dessa grupper. Vi har
pekat på att man kan vidta lättnader i
den indirekta beskattningen, t. ex. genom
att vissa nödvändiga varor såsom
livsmedel undantas från mervärdeskatt,
eller genom att generellt sänka mervärdeskatten.
Den kommunala utdebiteringen
kan minskas genom att staten
övertar kommunal- och landstingsutgifter
eller genom ökade bidrag till
skatteutjämning. Den kommunala beskattningen
kan också reformeras på
så sätt att den görs progressiv. Vi har
pekat på ytterligare en väg, nämligen
metoden med s. k. negativ inkomstskatt.

Men oavsett möjligheterna att genom
de nu nämnda förslagen lindra
skattetrycket för dessa grupper anser
vi eu snabbt genomförd skattesänkning
för låginkomstgrupperna vara nödvändig,
och vi har därför i motioner föreslagit
att riksdagen av regeringen begär
förslag till höstriksdagen om eu
sådan skattereform.

Vi har vidare, i anslutning till kom -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
pletteringspropositionen, framställt ytterligare
ett konkret förslag, som gäller
bolagsbeskattningen. Vi har gjort
det mot bakgrund av den starka ökning
av aktiebolagens vinster som redovisas
i år och som enligt vår mening visar
att en skärpning av den statliga inkomstskatten
för svenska bolag m. m.
är befogad. Eftersom v'' tidigare i motioner
begärt att en allsidig utredning
skall tillsättas för företagsbeskattningen,
anser vi att den skärpningen lämpligen
kan ske genom uttagande av en
extra bolagsskatt på förslagsvis 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten.

Herr talman! Jag har i all korthet
velat anföra dessa synpunkter och jag
vill med stöd därav yrka bifall till
motionsparen 1:712 och 11:793, 1:710
och II: 794, I: 711 och II: 795 samt
slutligen 1:1060 och 11:1220.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet
uppvisar något delade meningar i fråga
om det direkta skattetrycket inom
olika inkomstskikt, och moderata samlingspartiet
har där ett säryrkande. Övriga
partier är eniga om uttaget av
skatteprocenten i den direkta skatten
för nästa år.

När utskottet avslutar sitt resonemang
kring uttagningsprocenten med
konstaterandet att utskottet i sin bedömning
av det samhällsekonomiska
läget ansluter sig till finansministerns
synpunkter, är detta onekligen en generalisering
som väl kan förefalla den
socialdemokratiska majoriteten önskvärd
men knappast tecknar dagens
verklighet. Å andra sidan är det klart
att man knappast kan uppdriva några
starkare indikationer för en annan konjunkturpolitisk
bedömning av avgörande
betydelse för dagens skattebeslut.
Frågetecken finns, som alla vet. Ingen
kan i dag avgöra vilka vändningar utvecklingen
på arbetsmarknaden tar och
vilka samhällsekonomiska konsekven -

ser den kan medföra, än mindre hur
världsutvecklingen kommer att te sig.
Med säkerhet kan vi emellertid, om
vi håller oss till det svenska budgetförslaget,
fastslå att finansministerns
siffror på både inkomst- och utgiftssidan
nu som tidigare inte är några
heliga tal som skall vara för varje angrepp
fredade.

Den väsentliga meningsdifferensen i
årets skattedebatt har dock gällt något
annat. Skall vi inte äntligen få den
översiktliga skattereform som under
lång tid har efterlysts? Allt sedan finansministern
spräckte allmänna skatteberedningens
förslag till en samlad
skattereform har år efter år motioner
i ämnet återkommit, och år efter år har
förhoppningar och förväntningar knutits
till olika uttalanden om initiativ
från regeringens sida. Men de reformer
på skatteområdet som förelagts riksdagen
har varit begränsade till speciella
avsnitt — ett »osystematiskt pålappande»,
som det heter i en av motionerna
till årets riksdag. Det mera
generella grepp som begärs har uteblivit.
Jag behöver bara erinra om de
förhoppningar som ställdes inför förslaget
om mervärdeskatt. Man hade
åtminstone väntat sig att ur floran av
punktskatter få några väsentliga utrensningar
gjorda, men förväntningarna
sveks även då. Det är just det totala
greppet, om jag så får säga, överskådligheten
och den samtidiga samordningen
med beskattningens olika avsnitt
som man saknar i delreformerna.
Det är inte minst detta som har föranlett
en partimotion, väckt av folkpartiet
i januari och återspeglad i en
reservation till utskottsbetänkande!.

Hur väsentlig en sammanhållen reform
är visas med all tydlighet av de
senaste årens debatter. Det är inte bara
fråga om beskattningens totala höjd,
även om den egentligen av förklarliga
skäl kunde sägas vara en överskuggande
huvudfråga. Vi kommer nämligen
inte ifrån att det svenska skattetrycket
intar en topplacering på världslistan,

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

ett faktum som på senare år tycks lämna
framför allt den svenska socialdemokratin
oberörd. Topplaceringen gäller
enligt tillgänglig internationell statistik
inte bara det totala skattetrycket
utan även nettoskattekvoten, alltså med
en justering gjord med hänsyn till
transfereringarna.

Den aktuella debatten sysslar mer
med andra ting.

Dit hör beskattningens avvägning mellan
olika inkomstgrupper, ett problem
som ju här varit föremål för meningsutbyten
tidigare i dag. Det är låginkomstgruppernas
och barnfamiljernas
problem som där alldeles speciellt bär
accentuerats. Det gäller också skatternas
marginella höjd, det gäller familjebeskattningens
framtida utformning.
Under det senaste året har framför allt
aktualiserats den starka stegringen av
kommunalskatterna och verkningarna
därav.

Hur kan man tro att det finns möjlighet
till en önskvärd avvägning mellan
dessa olika intresseområden om de inte
inordnas i en enhetlig plan? Det är en
oformlighet att fortsätta som hittills med
styckevis framlagda reformförslag som
icke är sammanhållna ens i så måtto att
man kan överväga och bedöma frågan
om behövliga prioriteringar och de
verkningar som dessa var för sig får
på ännu icke tillgodosedda fält. Redan
insikten om kommunalskattens starka
stegringseffekt och hur denna drabbar
skilda grupper av skattebetalare gör att
man inte lär komma helt till rätta med
den utan betydande verkningar som
sträcker sig vida omkring.

Dagens situation är i det avseendet
följden av att man under många år försummat
att intressera sig för hithörande
spörsmål. Även här har det nämligen
varit fråga om pålappningar -—
mer eller mindre omfattande, men ingalunda
om någon helhet. Den gamla regeln
att stat och kommun är två skilda
kärl har i princip bibehållits. Även om
en förändrad inställning efter hand har
trätt fram förefaller dock steget alltjämt

4 Första kammarens protokoll 1969. Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
långt till dess den principen har nåtts
att skatteuttaget måste ses i ett sammanhang,
oavsett om medlen år avsedda
för statens, landstingens eller primärkommunernas
verksamhet. Även den dag
då enighet har nåtts om den principen,
krävs flera steg innan dess praktiska
förverkligande har nåtts. Inledningsvis
lär det inte kunna bli mer än några
små jämkningar i rätt riktning.

Folkpartiet har i sin januarimotion
konkret angivit vissa åtgärder som
kunde vara tänkbara för att mildra den
kommunala beskattningen i ett inledningsskede.

Frågan är, som jag har nämnt, mycket
komplicerad. Skall staten rätt kunna
utöva sin centrala ledning på t. ex.
socialvårdens, utbildningens och sjukvårdens
område, måste de oavbrutet stigande
kostnaderna betalas på något annat
sätt än efter hittills hävdvunna principer.
För egen del tror jag att det är
nödvändigt att finansiera vissa åtgärder
på annat sätt än med skattemedel
i proportionsvis större grad än hittills.
I den mån stat, landsting och kommun
blir ekonomiskt kommunicerande kärl i
större omfattning än hittills kommer
kanske den kommunala självstyrelsen
att praktiskt få anpassas till de nya regler
som kan uppställas. På detta område
föreligger sålunda mycket svåra men
också mycket stora uppgifter att bemästra.

Att kommunalskattens häftiga stegring
kommit att så starkt påverka årets skattedebatt
beror på insikten om att höjningen
särskilt hårt drabbar låginkomsttagarna.
För dessa är som bekant
kommunalskatten i de flesta fall den
verkligt tunga bördan. För den som har
möjlighet att utnyttja det extra kommunalskatteavdraget
kan en lättnad nås,
men tyvärr finns inte den möjligheten
för dem som har den allra lägsta inkomstskatten
och alltså bäst skulle behöva
denna lättnad.

Folkpartiet och centerpartiet har tillsammans
avlämnat motioner och till utskottets
utlåtande fogat en reservation

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
om reformering'' av skattesystemet. Huvudyrkandet
är att få en samlad översyn
av beskattningen av fysiska personer
och ett därtill fogat förslag med en
tidsplan för successivt genomförande
av reformen. Översynen skall inriktas
på skattefrihet för lägre inkomster vid
såväl statlig som kommunal beskattning
och en samtidig reduktion av marginaleffekterna
i närliggande inkomstlägen
upp till medelinkomstlägena. Den totala
skattebelastningen av statlig och kommunal
inkomstskatt samt obligatoriska
.socialavgifter bör härigenom minskas
för låginkomsttagarna.

Andra fält som måste vidareutredas
gäller den individuella beskattningen —
med generösa övergångsbestämmelser —
ökat stöd åt barnförsörjare och frågan
om införandet av negativ skatt. Reformerna
skall enligt reservanternas mening
genomföras på så sätt att andelen
indirekt skatt ökas, med samtidig kompensation
till konsumentsvaga grupper.
Ett annat syfte med reformen är att
åstadkomma ett skattesystem som minskar
utrymmet för .skatteflykt. I samma
mån som mervärdeskatten kommer till
ökad användning bör sådana punktskatter
slopas som inte är motiverade av
sociala, medicinska eller vägpolitiska
skäl.

Bevillningsutskottet har avvisat reservanternas
yrkanden med att som vanligt
hänvisa till de utredningar som
pågår. Det är den stående invändningen
vid varje reformkrav att det finns
så och så många utredningar som är
under arbete, och resultaten av dessa
måste avvaktas. När ett utredningsresultat
är klart finns det andra som återstår.
Om reformer genomförs så kommer
de så att säga droppvis, men någon
sammanhållen reform åstadkommes
inte.

Nu har emellertid finansministern
förklarat att ett förslag till en .skattereform
skall framläggas nästa år. Vi har
alltså fått nytt hopp. Men kommer det
verkligen den här gången att bli fråga
om en sammanhållen reform av det slag

vi önskar i reservation 3? I så fall måste
en reell översyn på bred bas verkställas
av skattefrågorna och resultera i en på
sikt upplagd reformpolitik, där de olika
stegen fogas in i en verklig plan. Om så
kommer att ske, finns det också all anledning
att yrka bifall till de förslag
som framförs i reservation 3. När jag nu
gör detta yrkande, herr talman, sker det
i förhoppningen att fininsministern i
sitt förberedande arbete för 1970 års
skattereform beaktar synpunkterna i reservationen
och bakomliggande motioner.

Till sist vill jag säga några ord om
den i dagarna så omskrivna fastighetstaxeringen,
där speciellt villataxeringen
tilldragit sig uppmärksamhet.

Såvitt jag förstår är riksskattenämndens
anvisningar i och för sig inte avgivna
för att skärpa skatten för vissa
kategorier utan för att åstadkomma mer
realistiska värderingar som grund för
taxeringsarbetet. Men verkan av denna
åtgärd blir otvivelaktigt en skatteskärpning
om taxeringen höjs och skatteberäkningens
gällande procenttal består.

Det är därför mer än förklarligt om
villaägarna kände den allra största oro
mot bakgrunden av de första meddelandena
om de synpunkter som riksskattenämndens
ordförande gett uttryck
för. Såväl fastighetsskatten som det beskattningsbara
värdet av bostaden skulle
komma att starkt stiga och alltså innebära
en betydande stegring av skattebördan.

Nu har visserligen finansministern i
andra kammaren lämnat en mindre uppseendeväckande
statistik. Men om jag
förstår den här saken rätt är det egentligen
samma statistik finansministern
utgår från som den vilken riksskattenämnden
hade till utgångspunkt. Men
referaten från riksskattenämnden talade
om hur högt saluvärdet låg över nuvarande
taxeringsvärde. Herr Sträng talar
om det taxeringsvärde det kan bli fråga
om sedan man räknat bort 25 procent
från saluvärdena. I båda fallen lär skattestegringarna
dock bli kännbara.

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

Men beskattning är riksdagens oförvtterliga
rättighet, och det måste därför
förutsättas att det blir riksdagen som
får avgöra om skatten skall höjas bara
för att man äger sin bostad. Kännbart
rikare blir man ju i bästa fall först när
fastigheten säljs. Då betalar man skatt
på värdestegringen enligt de regler vi
kommit överens om i relativ endräkt.
Slutsalsen måste bli att riksdagen i god
tid innan de nya taxeringsvärdena påverkar
inkomst- och förmögenhetstaxeringen
skall kunna vidta de justeringar
nedåt av procenttalen som i sammanhanget
kan vara aktuella eller vidta
andra åtgärder av liknande verkan. Jag
är angelägen att klart uttrycka detta
krav. Det råder nog inte heller någon
tvekan om att skattedragare av här berörda
kategorier med mycket stort intresse
kommer att bevaka regeringens
initiativ och riksdagens åtgärder i denna
fråga.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (in):

Herr talman! Talarordningen och
ovissheten om när finansministern skall
göra sitt inhopp här i dag har i någon
mån rubbat mina cirklar. Jag känner
mig faktiskt som något av åsnan mellan
hötapparna om jag för mitt anförande
skall välja statsrådet Wickman, finansminister
Sträng eller bevillningsutskottet.
Jag tror att jag lämpligen bör ägna
mig åt bevillningsutskottet; med hänsyn
till omständigheterna blir det ett
relativt rapsodiskt anförande.

Vad först angår konjunkturbedömningen,
på vilken kompletteringspropositionen
bygger, har jag i huvudsak
inte så mycket att invända mot vad som
därom anförs. Vi har i vårt land en stor
fördel av den relativa inre och yttre
samhällsekonomiska balans, som vi efter
många års inflation och strid därom
uppnådde under förra året. Kostnadsoch
prisstabiliteten under fjolåret var
till fördel för oss alla, inte minst för
löntagarna, vilkas reallöneökning tack
vare densamma blev större än vad som
tidigare kunnat uppvisas. Denna stabi -

Ang. den ekonomiska politiken, m. ni.

litet får inte äventyras. Dagens ovisshet
om den kommande löneutvecklingen är
emellertid ett orosmoment för företagsamheten
och stabiliseringspolitiken.
När får vi den stora avtalsuppgörelsen?
Det är en fråga som vi alla ställer.

Att vi i dag lever i en starkt uppåtgående
konjunkturfas är uppenbart,
med de risker för temporär överhettning
som den kan innebära. Det är svårt
att göra en väl underbyggd prognos om
konjunkturens varaktighet, men med
tanke på den restriktiva politik som av
valutaskäl förs i vissa av våra handelspartnerländer
kan en försvagning av
konjunkturen förväntas under början
av nästa år. Emellertid borde uppgången
som sådan inte behöva föranleda några
egentliga betänkligheter ur balanssynpunkt,
eftersom en viss outnyttjad
kapacitet uppenbarligen är för handen.
Det är bara fråga om hur den skall
kunna utnyttjas.

Vad beträffar arbetskraftsbristen i tätorterna
borde denna rimligen kunna avhjälpas
om den stora reserv som finns i
Norrlands arbetslösa i ökad omfattning,
i varje fall tillfälligtvis, kan mobiliseras
för den arbetskraftsökande industrin i
mellersta och södra Sverige — speciellt
i storstadsregionerna. Kan man i
Schweiz och Tyskland anlita arbetskraft
från andra länder och skapa trivsel för
densamma, borde väl folk från Norrland
i varje fall under en kortare övergångstid,
tills en utbyggnad av företagsamheten
i Norrland kommit till stånd, kunna
arbeta utanför hemorten, givetvis under
den bestämda förutsättningen att
gynnsamma arbetsbetingelser erbjudes.

Det var enligt min mening ett illavarslande
tecken för den ekonomiska
politiken när statsrådet Wickman tidigare
i dag på tal om riktpunkterna för
densamma satte inkomstutjämningen i
förgrunden. I motsats till statsrådet
Wickman anser jag att jämvikten i betalningsbalansen
med utlandet borde ha
högsta prioritet inom vår ekonomiska
politik. I annat fal! hotas lält den fulla
sysselsättningen.

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Beträffande bevillningsutskottets betänkande
om beräkningen av bevillningarna
för budgetåret 1969/70 vill jag
börja med att fästa uppmärksamheten
på att bevillningarna i kompletteringspropositionerna
i jämförelse med statsverkspropositionen
uppräknats med
1 062 miljoner. I jämförelse med innevarande
budgetår har skatten på inkomst
och förmögenhet m. m. beräknats
öka med ej mindre än 2 800 miljoner.
Automobilskattemedlen har stigit med
200 miljoner, den allmänna arbetsgivaravgiften
har tillkommit och ger 750 miljoner;
ökningen blir här 465 miljoner.
Innebörden härav är att svenska folket

1 förhållande till det löpande budgetåret
kommer att få en automatisk skattehöjning
på låt oss säga 3 miljarder
kronor. Totalbudgeten för 1969/70 har
enligt de reviderade beräkningarna givit
ett minussaldo på 1 560 miljoner mot

2 490 miljoner i statsverkspropositionen,
därvid dock eventuella lönehöjningar
ej medräknats.

Jag har, herr talman, nämnt dessa
siffror för att visa att med en skattehöjning
i förhållande till löpande budgetår
på 3 å 3,5 miljarder borde det finnas
utrymme för den av moderata samlingspartiet
påyrkade sänkningen av uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten
från 100 till 95 procent,
dock med spärr uppåt för skattesänkningsbeloppet
1 000 kronor. Ingen skulle
alltså få en större skattesänkning än
1 000 kronor. Denna ändrade uttagningsprocent
skulle vara ägnad att motverka
de automatiska skatteskärpningar som
eljest äger rum i inflationens och reallöneökningarnas
släptåg. Ur fiskalisk
synpunkt skulle skattebortfallet enligt
vårt förslag komma att uppgå till 620
miljoner för helt budgetår, men då
ikratfträdandet tänkts ske först den 1
januari 1970, skulle bortfallet för budgetåret
1969/70 inskränka sig till 200
miljoner. Det är ett ringa belopp i jämförelse
med den automatiska skattehöjningen.
En sänkning av uttagningsprocenten
skulle dämpa marginalskatte -

skruvens verkningar på den enskildes
ekonomi. Särskilt skulle detta gälla mellangrupperna,
som ofta sitter i ett trångt
läge.

Den erforderliga stora skattereformen
skall jag inte beröra; våra tankar därom
har utvecklats av herr Virgin.

Jag skulle vilja ta upp ett annat skattespörsmål
som är viktigt för dem det
gäller. Jag tänker på de mindre och
medelstora företagens skatteproblem,
eller låt oss kalla det familjeföretagens
beskattning. Hit hör inte bara industri,
hantverk och serviceföretag av olika
slag utan även jordbruk och skogsbruk.
Genom den successiva höjning som skett
av värdet på aktier och av andra värden
i sådana företag har förmögenhetsbeskattningen
undan för undan skärpts.
Ytterligare höjningar av fastighetsvärdena
har aviserats med tv åtföljande
ytterligare skatteskärpningar.

Även arvsbeskattningen är redan nu
ytterst kännbar för familjeföretagen. En
gång varje generation sker här i varje
företag en betydande kapitalavtappning
för att vederbörande skall kunna betala
arvsskatten. Tanken på den blivande
arvsskatten är ofta en mara för äldre
företagare och hindrar dem från att
göra investeringar för rationaliseringsändamål,
något som givetvis är till
nackdel för företagens utveckling.

Arvsskatten hänger som ett hotande
svärd över familjeföretagarens huvud.
Den framtvingar i många fall försäljning
av företag till storkoncerner, därmed
främjande den s. k. maktkoncentrationen
i samhället. Jag menar, i likhet
med andra talare som har yttrat sig
i dag, att en sådan utveckling ofta inte
är önskvärd, ehuru talet därom många
gånger kanske är överdrivet.

På ett område, nämligen detaljhandeln,
sitter de små familjeförtagen särskilt
hårt i kläm. Den mindre detaljhandeln
diskrimineras på olika sätt,
t. ex. genom sämre butikslägen inom
kommunerna och inom nya stadsdelar,
där den ofta trängs tillbaka till de
ogynnsammaste butikslägena. Ännu vär -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

re är de ogynnsamma inköpsvillkoren.
Särskilt beklaglig är den utveckling
som ägt rum inom lanthandeln, där företagaren
mer eller mindre håller på att
do ut, till skada för bygden. Denna
fråga borde närmare uppmärksammas
av lokaliseringspolitiken.

I fråga om arvsskatten, som är föremål
för utredning, vill jag uttala den
förhoppningen att familjeföretagens
problem särskilt beaktas genom erforderliga
arrangemang. De uppgifter som
publicerats rörande det kommande betänkandets
utformning har tyvärr skapat
stor oro.

Jag skall inskränka mig till detta, då
jag som jag hoppas ännu en gång kommer
att ta kammarens tid i anspråk.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
reservationer som fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 50 av
herr Yngve Nilsson m. fl., dvs. reservationerna
1 och 4.

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Beträffande de reservationer,
som är fogade till bankoutskottets
utlåtanden nr 38 och 39, kan särskilt
anföras att de ger uttryck åt uppfattningar
rörande den ekonomiska politiken,
vilka behandlats vid en rad tidigare
riksdagar. Om det kanske inte
finns så många nya synpunkter att anlägga,
kan det ju sägas att problemen
heller inte undergått någon större förändring.
Den förda ekonomiska politiken
karakteriseras nu som tidigare av
inflationstendenser, otillräcklig stabilitet,
upprepade balansstörningar på inhemska
delmarknader, t. ex. bostadsmarknaden,
lika väl som i utrikeshandeln,
kvävning av företagsamhet, för
stor generositet med allmänna medel,
högskattepolitik och avskräckning av
sparande och ägande. Därtill har nu
kommit en högst omfattande arbetslöshet
för att vara i högkonjunktur samt
regionala befolkningsomflyttningar.

För att komma till rätta med en del
av bär nämnda problem förordar i det -

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

ta sammanhang vi som är reservanter
från alla de tre borgerliga partierna, att
stabiliseringskonferenser utnyttjas för
en frivillig samordning av arbetsavtal
och prispolitik samt tillrättaläggande
av den offentliga ekonomiska
politiken. Vi förordar alla tillsättande
av en parlamentarisk besparingsutredning
och önskar en utredning om verkningarna
av olika finanspolitiska åtgärder.
Vi pekar också på behovet av bättre
och långsiktigare budgetplanering,
uppmuntrande av arbetsamhet, sparsamhet
och företagsamhet samt smidigare
anpassning av finanspolitiken till
konjunkturerna. Vi är ense om att alla
lokaliseringspolitiska önskemål, t. ex.
också det om en prövning av storstädernas
expansion, bör tas upp av 1968
års lokaliseringsutredning, vilket vi
tycker att även socialdemokraterna
kunde ha gått med på, i betraktande av
den behandling som lokaliseringsfrågan
fått i övrigt.

Endast på en punkt har herr Brundin
och jag en annan uppfattning än
våra borgerliga medreservanter, och det
gäller angelägenhetsgraden i fråga om
inrättandet av ett ekonomiskt och socialt
råd. Vi anser att frågan inte bör
aktualiseras i detta sammanhang. Det
är bäst att man får komma i gång med
de av oss förordade stabiliseringskonferenserna
först, innan ytterligare steg
mot institutionalisering tages.

Med detta kommer jag, herr talman,
att yrka bifall till samtliga de reservationer,
där mitt namn förekommer, vid
den av herr talmannen angivna tidpunkten.

Den debatt som vi för i dag är avsedd
att vara en allomfattande ekonomisk
debatt, men förutsättningarna för
en sådan är dåliga, bl. a. till följd av att
löneavtalen — som herr Gösta Jacobsson
pekade på —• ännu inte är klara.
Vidare har nationalhudgeten inte, som
vi önskat, blivit utskottsbehandlad. Jag
bär tillåtit mig att anföra några allmänna
synpunkter på ekonomin vid
behandlingen förra torsdagen av den

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
penning- och valutapolitiska problematiken.
Jag avstår därför från att ge mig
in på den allmänna ekonomiska politiken
och delvis i så fall upprepa vad
jag redan sagt, utom beträffande en
punkt. Jag har noterat statsrådet Wickmans
meddelande till oss i kammaren
om ett budgetunderskott av större storleksordning
än det som är upptaget i
riksstatsförslaget och som i nationalbudgeten
är beräknat till ca 2,5 miljarder
i stället för cirka 1,5 miljard
kronor. Det betyder med andra ord att
staten nu måste låna pengar för att
kunna betala de lönehöjningar som
eventuellt kan bli resultatet av lönerörelsen.

På en punkt skall jag dock be att få
återkomma, nämligen till valutafrågan,
som jag utelämnade förra torsdagen
med anledning av det interpellationssvar
som herr Gösta Jacobsson i dag
skall få angående valutaoron i världen.
Jag har anmält mig till denna debatt.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill såsom reservant
i bankoutskottet vid behandlingen
av utlåtandena nr 38 och 39 använda
detta tillfälle för att motivera de
reservationer, till vilka jag har medverkat.

Jag vill, herr talman, börja med bankoutskottets
utlåtande nr 38, som tar
upp frågor angående den ekonomiska
politiken med anledning av två motionspar
—• det ena partimotioner från
mittenpartierna, 1:719 och 11:850, och
det andra partimotioner från moderata
samlingspartiet, 1:379 och 11:437. Jag
ber att få börja med reservation 1.

Vi har från folkpartiet och centerpartiet
i år liksom flera gånger tidigare
i en partimotion föreslagit, att regeringen
skall ta initiativ till stabiliseringskonferenser,
där representanter
för arbetsmarknadens parter, vissa
andra organisationer, regering och
riksdag samt erforderlig expertis skall
delta. Det framhålles i motionen, att

förutsättning därigenom skapas för en
frivillig samordning av arbetsavtal,
prispolitik och ett lämpligt tillrättaläggande
av den offentliga ekonomiska
politiken med ökad ekonomisk stabilitet
som följd.

Jag tror att man törs påstå att en av
orsakerna till att årets löneförhandlingar
blivit så utdragna är den olikartade
bedömning av konjunkturutvecklingen
som de på avtaismarknaden
agerande parterna har gjort. De har
bedömt den ekonomiska tillväxten och
den kaka som således finns att dela
olika. Konjunkturbilden har förändrats
under avtalsförhandlingarnas gång och
påverkat budgivningen, men uttolkningen
av det aktuella ekonomiska läget
har också liksom tidigare i år gjorts
från olika utgångspunkter, mycket beroende
på vid vilken sida av förhandlingsbordet
de agerande suttit. Årets
avtalsförhandlingar har också dragit ut
på tiden genom att olika parter på löntagarsidan
bedömt situationen olika.
Här skulle säkerligen en sådan stabiliseringskonferens
som mittenpartierna
föreslagit vara av stort värde. Alla parter
skulle där få tillfälle att göra jämförelser
mellan förutsättningen för sina
egna och andras inkomstutveckling.

Det är naturligtvis arbetsmarknadsparternas
uppgift att utforma lämpliga
metoder för avtalsförhandlingar och att
träffa avtal utan inblandning från statens
sida. Men i en demokrati som vår
är en offentlig debatt och samråd kring
viktiga ekonomiska frågor en självklar
sak. Därför är sådana överläggningar
som vi föreslår ett sätt att öka utsikterna
till goda lösningar på frivillig
grund.

Det verkar också som om ledande
personer inom arbetsmarknadsorganisationerna
under de senaste åren fått
större förståelse för betydelsen av sådana
överläggningar och samråd mellan
de olika parterna. I en intervju i
gårdagens Dagens Nyheter framhåller
t. ex. SAF-direktören Curt-Steffan Gicsecke
att man med nuvarande ordning

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

riskerar att uppgörelserna överstiger
de ekonomiska ramarna samtidigt som
förhandlingarna drar alltför långt ut på
tiden. Lösningen kan enligt herr Giesecke
ligga i att man tillsätter en offentlig
utredning som dels försöker
klarlägga de aktiva krafterna i inkomstbildningen,
bland andra marknadskrafternas
inverkan. Med det som bakgrund
kan parterna sedan diskutera
uppläggningen av nästa avtalsrörelse.

Jag kan inte förstå annat än att dessa
tankegångar starkt närmar sig vårt
förslag om ett förberedande ekonomiskt-socialt
råd och stabiliseringskonferenser.
Det är angeläget betona att rådet
och de konferenserna inte skall ingripa
i själva avtalsförhandlingarna.
Stabiliseringskonferenserna och det
ekonomisk-sociala rådet skulle ha sina
viktigaste uppgifter innan de egentliga
avtalsförhandlingarna startar. Deras
verksamhet skulle vara till för att skapa
bättre förutsättningar för en frivillig
samordning av arbetsavtalen och prispolitiken
och ett lämpligt tillrättaläggande
av den offentliga ekonomiska politiken.

I reservation 3 till detta utlåtande
vill ledamöterna från de borgerliga oppositionspartierna
att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall hemställa om tillsättande
av en parlamentarisk besparingsutredning.
Det påminns i reservationen,
liksom i de bakomliggande motionerna
från mittenpartierna och moderata
samlingspartiet, att i den besparingsutredning
som arbetade i slutet av 1950-talet uppnåddes enighet mellan representanter
för olika partier på en rad
punkter, som omfattade inte oväsentliga
belopp.

I en tid då statsutgifterna växer mycket
starkt på alla områden, finns det
all anledning att en parlamentarisk utredning
ser över dessa, och då bör särskild
uppmärksamhet ägnas möjligheterna
att genom rationalisering och
ökad effektivitet bringa ned kostnaderna
för olika statliga aktiviteter.

I mittenpartiernas motioner föreslås

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

att en utredning tillsättes, som under
medverkan av expertis får till uppgift
att belysa hur olika finanspolitiska åtgärder
inverkar på produktionsutveckling,
sysselsättning osv. Utskottet anför
i denna fråga att det är av stor betydelse
att den ekonomiska politiken grundar
sig på största möjliga kunskap om
samband av det slag motionärerna nämner
men finner inte anledning att tillstyrka
motionerna.

1 utlåtandet redogörs för en analys av
finanspolitikens verkningar vilken nyligen
har utförts av en arbetsgrupp
inom OECD. Dessa studier redovisar
hur finanspolitiken i ett antal länder,
bland dem Sverige, under perioden
1955—1965 har utnyttjats för att kontrollera
den totala efterfrågan och vilka
effekter den har haft bl. a. på produktionsutvecklingen.

Denna arbetsgrupp konstaterar också
att finanspolitiken numera är ett av de
viktigaste instrumenten för att påverka
den samhällsekonomiska balansen. Enligt
arbetsgruppens mening finns det
utrymme för förbättringar av metodiken
i flera hänseenden. Reservanterna
tar fasta på detta påstående att förbättringar
är möjliga. Till den problematik
som här bör belysas hör t. ex. skatternas
övervältringsproblem samt marginalskatternas
inverkan på sparvilja
och arbetsvilja. Bättre insikter om dessa
problem är enligt vår mening nödvändiga
bl. a. för reformeringen av vår
skattelagstiftning.

Samtidigt som den ekonomiska politiken
utvecklats i vissa hänseenden har
det samhälle och den miljö inom vilken
den statliga verksamheten bedrives
starkt förändrats. Det är önskvärt med
en översyn av dessa frågeställningar.

I reservation 5 vid bankoutskottets
utlåtande nr 38 behandlas en rad synpunkter
och förslag som folkpartiet och
centerpartiet har framlagt flera år i
rad. Bl. a. föreslås att budgetplaneringen
skall utbyggas med ett längre tidsperspektiv
framåt och att en översiktlig
nationalbudget i arbetskraftstermer

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
skall upprättas. I motionen understryks
även vikten av att det enskilda sparandet
stimuleras liksom värdet av fri
konkurrens. Förslag till sådana åtgärder
bär tagits upp i särskilda motioner
till årets riksdag, men reservanterna
vill även vid detta tillfälle understryka
vikten av att motionärernas synpunkter
beaktas vid utformningen av den
ekonomiska politiken.

Sedan ber jag, herr talman, att få ta
upp bankoutskottets utlåtande nr 39 till
behandling. Där vill jag säga några ord
om reservation 6 vid detta utlåtande.
Det höga ränteläge som vi för närvarande
bär i vårt land är från inånga
synpunkter oroande. Det ökar företagens
kapitalkostnader, vilket motverkar
investeringsviljan och pressar priserna
uppåt. Framför allt för de många mindre
och medelstora företagen, vilka har
relativt höga räntekostnader därför att
de låneformer som är tillgängliga för
dem på kreditmarknaden arbetar med
förhållandevis höga räntor, är diskontohöjningen
särskilt betungande. En räntehöjning
framkallar också en höjning
av byggnads- och boendekostnaderna,
som ur social synvinkel innebär en allvarlig
olägenhet. Nu har ju denna sak
diskuterats rätt ingående tidigare i dag
i gruppledardebatten med statsrådet
Wickman, och jag skall därför inte uppehålla
mig mera ingående vid den
frågan. Jag vill bara framhålla att jag
tror det bör vara möjligt för regeringen
att ta initiativet till internationella kontakter
och underhandlingar som kan
komma fram till internationella överenskommelser
för att motverka en ytterligare
uppskruvning av räntespiralen.

I reservation 4 har utskottets folkparti-
och centerpartiledamöter tagit
upp ett yrkande, om att investeringsfonderna,
så länge tendenser till överhettning
i ekonomin finns, skall kunna
tas i anspråk med ökad tonvikt på orter
och regioner med sysselsättningssvårigheter.

Det är inte min avsikt att här starta

en ny lokaliseringspolitisk debatt. Yi
har nu på kort tid haft tre sådana stora
debatter i kamrarna, och vi känner väl
till förhållandena i olika landsändar. Vi
har i de sammanhangen framfört synpunkter
på metoder och medel som
måste till för att avhjälpa de olikheter
i sysselsättning som råder olika regioner
emellan.

Vi hävdar att ett mera effektivt användande
av investeringsfonderna inom
stödområdena skulle vara av stor betydelse
för sysselsättningen. Finansministern
framhåller i kompletteringspropositionen
att det finns anledning att
bygga ut investeringsfondernas användning
som lokaliseringspolitiskt medel.
Jag vill understryka vad finansministern
här anfört. Vi förordar att så länge
vår ekonomi befinner sig i en starkt
uppåtgående konjunktur skall ianspråktagande
av investeringsfonderna ske
med större tonvikt än hittills på orter
och regioner med sysselsättningssvårigheter.
Vi förmenar att en sådan politik
kommer att medverka till ökade investeringar
i sysselsättningssvaga regioner.

Jag har också mitt namn under reservation
1 till bankoutskottets utlåtande
nr 39. Denna reservation tar upp
en hemställan i centerpartimotionen om
en parlamentarisk utredning för att
dämpa expansionen i storstadsområdena.

De borgerliga ledamöterna av utskottet
är positivt inställda till tankegångarna
i motionerna. Chefen för inrikesdepartementet
har i årets statsverksproposition
gjort uttalande till förmån för
vissa åtgärder i decentraliserande syfte,
avsedda att dämpa storstadstillväxten.
I de lokaliseringsdebatter som har ägt
rum i denna kammare under maj månad
har ju också dessa önskemål understrukits.

Reservanterna anser att detta är en
viktig utredningsuppgift som i första
hand bör kunna prövas inom ramen för
den utredningsverksamhet som redan
finns. En expertutredning för dessa frågor
har knutits till inrikesdepartemen -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

tet och till lokaliseringsberedningen.
Den Lemneska lokaliseringsutredningen
torde också syssla med dessa problem.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! De partimotioner om
den ekonomiska politiken som de borgerliga
partierna har väckt och som
bankoutskottet behandlar i utlåtande
nr 38 är till sin uppläggning och sina
slutsatser gamla bekanta. De inleds med
eu diskussion om den aktuella ekonomiska
situationen och om konjunkturutsikterna.
Denna diskussion leder sedan
fram till vissa på förhand bestämda
slutsatser och yrkanden. Konjunkturanalysen
har bankoutskottet inte gått
in på, och med hänsyn till den debatt
härom som vi redan fört finner jag ingen
anledning att göra det nu. Jag vill
begränsa mig till att konstatera att man
i år tycks vara tämligen ense med finansministern
om bedömningen av situationen.

De förslag som framlagts är väl kända
för kammarens ledamöter sedan gammalt.
Utskottet har avstyrkt dem och de
borgerliga partiernas företrädare har
rutinmässigt, med växlande grad av
enighet, reserverat sig till förmån för
dem. .lag tänker inte ta upp någon diskussion
om alla dessa olika förslag. Låt
mig bara, herr talman, i korthet beröra
några av dem. Ett par av förslagen avser
institutionella arrangemang i stabiliseringspolitiskt
syfte. Jag tänker i
detta sammanmang på förslagen om stabiliseringskonferenser
och om ett ekonomiskt-socialt
råd. Där skulle delta företrädare
för regering och riksdag, arbetsmarknadens
organisationer, näringslivet,
konsumenterna och fristående
ekonomisk expertis. Genom konferenserna
skulle, tänker man sig, skapas
förutsättningar för en frivillig samordning
av löner, prispolitik och allmän
ekonomisk politik.

Herr talman! Jag måste säga att jag
tycker att denna tankegång är ganska

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
naiv. Genom det enkla greppet att anordna
en konferens skulle man i ett slag
utjämna alla intressemotsättningar,
tycks man föreställa sig. Det verkar inte
särdeles realistiskt. De bästa förutsättningarna
för en balanserad ekonomisk
utveckling skapas enligt min mening
genom en från statsmakternas sida målmedvetet
bedriven stabiliseringspolitik.
Skulle de av oppositionen föreslagna
konferenserna verkligen kunna bli effektiva
måste det innebära att statsmakterna
mer eller mindre bestämt
fastställer utrymmet för lönestegringar.
Detta skulle i sin tur betyda att systemet
med fria överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter helt skulle sättas
ur spel. Ett sådant förslag kan jag
inte vara med om att tillstyrka. Enligt
min uppfattning bör organisationerna
även i fortsättningen ha sin frihet att
under ansvar för de samhällsekonomiska
konsekvenserna sluta avtal om löner
och andra anställningsförmåner.

Jag vill tillägga att olika möjligheter
till samråd om samhällsekonomiska
problem redan föreligger, t. ex. i det
ekonomiska planeringsrådet. De politiska
partiernas synpunkter på den ekonomiska
politiken bör, enligt min uppfattning,
även i fortsättningen komma
till uttryck i riksdagen. En överflyttning
av denna debatt till exempelvis ett
ekonomiskt-socialt råd kan knappast
tänkas öka möjligheterna till samförstånd.
Herr talman! Jag konstaterar att
oppositionens förslag på de punkter jag
nu behandlat inte blir bättre genom att
upprepas år från år.

I reservation 3 återkommer kravet på
en parlamentarisk besparingsutredning.
Denna utredning skulle söka få
fram uppslag dels till besparingar —
dvs. utgiftsminskningar — dels till åtgärder
för ökad effektivitet i den statliga
verksamheten. Utskottet har som
skäl för sitt avstyrkande av detta krav
bl. a. hänvisat till den besparingsutredning
som verkade i slutet av 1950-talet.
Erfarenheterna av denna visar att det
inte går att uppnå enighet annat än i

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
mycket begränsad utsträckning. Det är
dessutom fråga om besparingsförslag
som betyder att kostnaderna i llög grad
övervältras från staten till främst kommunerna.
Vill man uppnå väsentliga utgiftsminskningar
måste man angripa ett
fåtal större poster, t. ex. folkpensioner
och barnbidrag. Jag har svårt att tro
att det skulle gå att uppnå enighet om
nedskärningar av sådana förmåner.

När det sedan gäller problemet att
öka effektiviteten i den statliga verksamheten
görs fortlöpande insatser av
särskilda statliga organ, exempelvis
riksrevisionsverket, statskontoret och
försvarets rationaliseringsinstitut. Något
behov av en parlamentarisk utredning
härvidlag finns inte enligt utskottets
uppfattning.

Förslaget om en utredning av verkningarna
av finanspolitiska åtgärder är
enligt min uppfattning också omotiverat.
Detta i och för sig viktiga problem
ägnas redan uppmärksamhet både
inom den ekonomiska forskningen och
vid annan utredningsverksamhet. Utskottet
har både i det nu aktuella utlåtandet
och i tidigare sammanhang'' redovisat
något av vad som gjorts, och
jag kan hänvisa till dessa tidigare redogörelser.

De övriga förslag rom aktualiseras
från oppositionshåll och som rör t. ex.
budgetplaneringen och arbetskraftsplaneringen
har utskottet avstyrkt, och jag
har ingen anledning att här upprepa
utskottets motiveringar.

Herr talman! Jag tvingas slutligen
konstatera att något nytänkande från
oppositionens sida när det gäller den
ekonomiska politikens medel inte har
ägt rum sedan förra våren. Det är samma
förslag som upprepas, och utskottet
har liksom förra året avstyrkt dem.

Nu övergår jag, herr talman, till att
säga några ord i anslutning till bankoutskottets
utlåtande nr 39. Där behandlar
utskottet ett antal motioner som har
väckts från centerpartiet och folkpartiet
i anledning av kompletteringspropositionen.

Den hemställan som görs i kompletteringspropositionen
gäller i första
hand uttagsprocenten för den statliga
inkomstskatten och därutöver dels diverse
frågor om statliga kapitalinvesteringar,
dels beräkningen av driftbudgetens
inkomster. Med denna hemställan
har motionsyrkandena inte något
samband. Folkpartiets yrkande har åtminstone
med den ekonomiska politiken
att göra. Det kan man kanske bara
delvis säga om centerpartiets yrkande.

I den översikt över konjunkturutvecklingen
och den ekonomiska politiken
som ingår i den reviderade finansplanen
finns naturligt nog ett avsnitt
om sysselsättningspolitiken. Där nämns
också en del initiativ på lokaliseringsocli
regionalpolitikens område. Det omnämnandet
har tagits till intäkt för nya
yrkanden om åtgärder på detta område,
vilket ju är välbekant för kammaren
efter bl. a. de två långa lokaliseringsdebatter
som har hållits tidigare i veckan.
För mig ter det sig ganska överraskande
att vi på detta sätt får ett slags
ny allmän motionstid alldeles före sessionens
slut.

1 centerpartiets motion begärs först
en parlamentarisk utredning om åtgärder
för att dämpa expansionen i vårt
lands tre storstadsregioner. Det yrkandet
har framställts bara en vecka efter
det att bankoutskottet justerade sitt
väsentligen enhälliga utlåtande om lokaliserings-
och regionalpolitiken. Utskottet
begärde bl. a. vissa utredningen
utöver dem som redan pågår, och
utskottet var även inne på frågan om
åtgärder i decentraliserande syfte. Jag
kan inte erinra mig att centerpartiets
representanter under de långvariga
diskussioner som föregick vårt lokaliseringsutlåtande
aktualiserade något
förslag om en parlamentarisk utredning
rörande storstadstillväxten. Medan utlåtandet
trycktes har man tydligen
kommit på nya tankar.

Den borgerliga delen av utskottet
tycks i alla fall ha funnit det svårt att
flytta sina positioner så snabbt. Den

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

har nu nöjt sig med att föreslå att motionen
skall överlämnas till 1968 års lokaliseringsutredning
för beaktande. Detta
är enligt min och den övriga utskottsmajoritetens
uppfattning alldeles onödigt.
Den förestående utredningsverksamheten
täcker i tillräckligt hög grad
det problemkomplex som motionärerna
berör.

Ett uppmärksammat initiativ på lokaliseringspolitikens
område under de
senaste månaderna är det samarbete
som regeringen har inlett med Sveriges
industriförbund för att, som det heter,
främja en förbättrad regional balans i
sysselsättningsutvecklingen. Samarbetet
innefattar bl. a. att eu arbetsgrupp med
företrädare för staten och Industriförbundet
har tillsatts för att inventera
lämpliga lokaliseringsobjekt. Bakgrunden
är givetvis främst att man vill att
flera företag än hittills skall tänka på
att förlägga filialer till områden som
behöver sysselsättningsstimulans. Den
avsikten har gjort det naturligt med en
hänvändelse till Sveriges industriförbund.

Motionärerna tycks anse att regeringen
på det sättet har visat ringaktning
för de mindre och medelstora företagens
organisationer. När bankoutskottet
diskuterade lokaliseringspolitiken
och var inne på samarbetet med näringslivet
förde ingen fram den tanke
som motionärerna nu kommer med,
utan den har av allt att döma »runnit
upp» under de dagar då utskottsutlåtandet
om lokaliseringspolitiken trycktes.

Utskottsmajoriteten uttalar nu att den
tar för givet att det fortsatta samarbetet
mellan staten och näringslivet i lokaliseringsfrågor
kommer att innefatta kontakt
med de mindre och medelstora
företagens organisationer och konstaterar
att det inte finns något behov för
riksdagen att rikta en särskild framställning
i ämnet till Kungl. Maj:t. Bakom
det uttalandet står bl. a. ordföranden
i Sveriges Hantverks- och industriorganisation,
herr Stefanson, som ju
representerar folkpartiet på förstakam -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

marsidan i bankoutskottet. Centerpartiet
har inte nöjt sig med majoritetens
klara uttalande utan yrkar på en formell
framställning till Kungl. Maj:t.

Den som läser vad utskottet har skrivit
märker omedelbart att reservationen
sakligt sett är helt opåkallad. Jag
vill tillägga att man i detta sammanhang
kanske kunde ha väntat ett förslag från
centerpartiet om att regeringen också
skulle kontakta jordbrukets föreningsrörelse
för att få en inventering av möjligheten
att genom filialutläggning minska
den fortgående koncentrationen av
dess produktionsföretag till större tätorter.
Men det initiativet har uteblivit.

I översikten över sysselsättningspolitiken
nämner finansministern också
sina planer att i den utsträckning som
lämpliga lokaliseringsprojekt kommer
fram medge företag att ta i anspråk investeringsfondsmedel
för att nya varaktiga
arbetstillfällen skall skapas på
orter med svag sysselsättning.

Folkpartiet begär i sin partimotion
en skrivelse till Kungl. Maj:t av den innebörden
att sådana åtgärder som finansministern
nämner bör vidtas i ökad
utsträckning. I reservation 4 går centerpartiet
tillsammans med folkpartiet
om det yrkandet.

Vi är i utskottet eniga om att den
handlingslinje som finansministern drar
upp är lämplig och önskvärd. Att särskilt
understryka detta i en skrivelse
till Kungl. Maj:t har vi inom utskottets
majoritet inte funnit skäl för. De synpunkter
som reservanterna anfört till
stöd för sitt förslag är naturligtvis välbekanta
för finansministern och regeringen
i övrigt.

Slutligen begärs i båda partimotionerna
att regeringen skall ta initiativ till
särskilda internationella överläggningar
om de aktuella problem som gäller ränteutvecklingen
och valutamarknaden.
Valutaproblemen kommer att behandlas
längre fram i debatten när finansministern
lämnar sitt interpellationssvar till
herr Gösta Jacobsson. Jag begränsar
mig därför till att med utskottsmajorite -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ten nn fästa uppmärksamheten på att
det redan finns en utvecklad och beprövad
institutionell ram för sådant internationellt
samarbete som centerpartiet
och folkpartiet begär i motionerna och
i reservation 6. Något behov av att från
svensk sida försöka sätta i gång ett särskilt
internationellt samråd vid sidan
av det som redan kontinuerligt pågår
finns verkligen inte.

Vad jag nu har sagt gäller inte bara
valutaproblemen utan också ränteutvecklingen.
Där vill jag endast peka på
den differens som inte oväntat tycks
finnas mellan centerpartiets och folkpartiets
önskemål. Centerpartiet vill av
klämmen i sin motion att döma ha en
sänkning av räntenivån, medan folkpartiet
nöjer sig med att vilja dämpa tendenserna
till räntestegring. Är de båda
partier som vill att Sverige skall gå ut
mera aktivt i de internationella räntediskussionerna
eniga om vilken räntepolitik
de önskar föra?

Herr ÅKERLUND (in) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhle säger att
det är naivt av oppositionen att begära
konferenser om stabilisering av löner
och priser. Varför skulle detta nu vara
naivt?

Jo, säger herr Ståhle, det innebär att
statsmakterna skulle tvingas att fastställa
utrymmet för lönerörelserna.

Jag vet inte om herr Ståhle med begreppet
utrymme likställer det vi i andra
sammanhang kallar för lönepott. Men
är det inte egentligen statens uppgift att
fastställa en s. k. lönepott eller ett utrymme
för de lönehöjningar statens
egna anställda kommer att bli delaktiga
av? I varje fall går det till så i den delegation
som har till uppgift att handlägga
dessa frågor.

Vad herr Ståhle syftar på måste rimligen
vara att arbetsmarknadens parter
i övrigt — alltså inte bara den statliga
sektorn — skulle få sin frihet begränsad

om man börjar med sådana här stabiliseringskonferenser.

Men så ser inte vi saken. Vi anser att
stabiliseringskonferenserna skulle kunna
tjäna som ett forum för att vädra
synpunkter på frågan om hur man skall
kunna nå en stabilisering som omfattar
både löner och priser. Herr Ståhle menar
tydligen att alla avtal som träffas på
det här området, alltså på den allmänna
arbetsmarknaden, uppfyller de ospecificerade
krav på ansvar som han talade
om.

Men avtalen har ju inte tillkommit
för att beakta balansen i samhällsekonomin,
eftersom det inte är de avtalsslutande
parternas uppgift att ha detta huvudmål.
Där gäller det en kamp för den
egna penningbörsen och skall så vara
av självklara skäl. Men resultatet av
den kampen behöver ju inte nödvändigtvis
bli att man når ett resultat som
ger stabilitet i ekonomin. På den punkten
ställer vi oss tveksamma.

Låt mig, herr talman, avsluta med att
säga att jag har samma mening som herr
Ståhle när han hänvisar till att diskussionen
om den ekonomiska politiken
skall föras i riksdagen. Det önskar jag
också. Men oppositionen får ju inte
exempelvis nationalbudgeten utskottsbehandlad
och kan alltså inte ta upp denna
till diskussion i utskott.

Så ytterligare en synpunkt på de
viktiga frågorna om generella ekonomiska
åtgärder av ett slag som hör
hemma inom penning- och valutapolitiken.
I detta avseende har majoriteten
inte någon politik alls att presentera.
När vi kommer in på frågor — som i
förra veckan — om sedelutgivning,
guldpolitik, valutapolitik m. m. får vi
från herr Ståhle och andra representanter
för det socialdemokratiska partiet
bara den förklaringen, att man hyser
fullt förtroende för regeringen och
sina kamrater i riksbanksfullmäktige.
Sedan är det meningen att vi skall vara
nöjda med detta, även om vi inte har
samma uppfattning i sakfrågorna.

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i vad herr Åkerlund nyligen har anfört
om stabiliseringskonferensernas
uppgift. Det är naturligtvis inte så, herr
Ståhle —- Vi har upprepat det gång på
gång i debatten om dessa konferenser
— att de på något sätt skall lägga sig i
de fria krafternas spel på arbetsmarknaden.
De skall tvärtom vara förberedande
konferenser, där man fritt kan diskutera
utrymmet för löneökningar, utrymmet
för statens utgiftspolitik och
investeringar liksom också utrymmet
för de privata investeringarna. Deras
uppgift skall i första hand vara att ge
information om det utrymme som finns
för t. ex. löneökningar och investeringar.
För det andra bör genom sådant
samråd förtroende kunna skapas för
regeringens vilja att föra en effektiv
stabiliseringspolitik.

Än en gång vill jag ha sagt att det
icke är vår mening att dessa stabiliseringskonferenser
skall fatta beslut eller
ha ett avgörande inflytande på lönemarknaden.
Det ekonomiskt-sociala rådet
skall icke vara ett diskussionsforum
utan ett utredande organ som förser
stabiliseringskonferenserna och även
gärna oss politiker med stoff för den
ekonomiska debatten.

Herr Ståhle säger att våra förslag
inte blir bättre därför att de upprepas.
De blir inte heller sämre, herr Ståhle,
utan mer och mer angelägna för varje
år. Jag vill än en gång hänvisa till de
tankegångar som i årets lönerörelse har
förts fram från ledande håll inom arbetsmarknadsorganisationerna.

Jag skall sedan, herr talman, beröra
vad herr Ståhle anförde om regeringens
kontakter med de mindre företagen.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
regeringen har tagit kontakt med Industriförbundet
i avsikt att i samverkan
mellan stat och privat näringsliv inventera
lokaliseringsobjekt som kan
vara av värde för stödområdena. Det
är alldeles riktigt, som herr Ståhle sä -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

ger, att jag har anslutit mig till bankoutskottets
utlåtande. Men, herr Ståhle,
det har jag gjort på grund av utskottets
mycket positiva skrivning på denna
punkt, vilket herr Ståhle inte nämnde.
I utlåtandet står nämligen följande:
»Utskottet, som tar för givet att det
fortsatta samarbetet mellan staten och
näringslivet i lokaliseringsfrågor även
kommer att innefatta kontakt med de
mindre och medelstora företagens organisationer,
finner inte behov föreligga»
osv. Man förutsätter således här
en kontakt mellan regeringen och dessa
organisationer. Jag kan meddela att
den kontakten redan har tagits, i varje
fall med en av de ifrågavarande organisationerna,
nämligen Sveriges hantverks-
och industriorganisation.

Jag tycker det är bra att centerpartiet
aktualiserat denna fråga, men utskottsskrivningen
är så bra att jag kan
ansluta mig till densamma.

Herr Ståhle säger sig kunna utläsa
eu skillnad mellan centerpartiets och
folkpartiets motioner när det gäller
vårt förslag att den svenska regeringen
skail ta initiativ till internationella
överläggningar i räntefrågorna. Centerpartiet
anser att sådana överläggningar
skall ha till syfte att åstadkomma en
sänkt internationell räntenivå, och det
har inte vi någonting emot. Vi är fullt
på det klara med att vår räntenivå är
beroende av det internationella ränteläget.
Om man kan åstadkomma en allmän
internationell räntesänkning medför
det att också vi i vårt land kan
sänka räntenivån, och det har folkpartiet
och, antar jag, inte heller socialdemokraterna
någonting emot.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller vad jag
redan sagt till herr Åkerlund att jag anser
att de framställningar om stabiliseringskonferenser
som gjorts i reservationerna
är naiva. Jag stöder min uppfattning
på det faktum att jag har för -

Nr 30

Fredagen den 30 mai 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

troende för svensk fackföreningsrörelse
och den stabilitet som svensk fackföreningsrörelse
har i dag. Jag är övertjgad
om att de bedömningar som görs
inom rörelsen har lika stort värde som
de man möjligen skulle kunna tänkas
komma fram till vid överläggningar i
så kallade stabiliseringskonferenser.

Det är inte bara jag som anser att
framställningarna i reservationerna är
naiva; även utskottsmajoriteten ansluter
sig till uppfattningen att man genom
dessa konferenser säkerligen inte kan
komma fram till bättre bedömningar.

Herr Stefanson talade också om stabiliseringskonferenserna.
Det är, som
tidigare sagts, inga nyheter för i år,
utan det är samma sak som upprepas
varje år.

Jag tillät mig säga att herr Stefanson
anslutit sig till vår linje vad gäller
möjligheterna till kontakter mellan
regeringen och de mindre och de medelstora
företagen. Jag bedömer frågan
på det sättet genom att herr Stefanson
kanske är den mest sakkunnige inom
utskottet på den här punkten, och då
han anslutit sig till majoritetens linje
måste vi vara inne på rätt väg. Herr
Stefanson sade här att kontakter redan
tagits. Det var vi också inne på vid utskottsöverläggningarna,
där vi menade
att det är kortare väg att tala direkt
med departementschefen än att skriva
till Kungl. Maj :t och då behöva gå vägen
över en debatt i riksdagen. Det
anser jag vara en realistisk bedömning.

Vad sedan gäller räntan och internationella
kontakter i det avseendet
framgår det klart och tydligt av utskottets
skrivning vilka möjligheter till
kontakter med utlandet som redan
finns, och för vårt vidkommande ansåg
vi det onödigt att gå längre. Men
herr Stefanson måste väl hålla med om
att det är en skillnad i bedömningen i
centerpartiets skrivning och i folkpartiets
skrivning. Vi bedömer det i varje
fall på det sättet.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig först uttrycka
en förundran över herr Ståhles sätt att
argumentera i dessa frågor, då han bl. a.
för till torgs tanken att centerpartiet
skulle ha infört en ny fri motionstid i
och med den motion som vi här avlämnat.
Men det är bara så, herr Ståhle, att
det som framförs i centerpartiets motion
är fullständigt avhängigt av det
som har förts fram i kompletteringspropositionen.
I och med att motionen
blivit remitterad till berörda utskott,
förmodar jag att herr Ståhle inte bör
kritisera centerpartiet för dess motionsskrivning
utan i stället den institution
som har att remittera motioner.

När herr Ståhle dessutom påstår att
motionen är dåligt underbyggd, vill jag
säga att den är mycket bra underbyggd,
och att det väl är därför som herr
Ståhle påstår motsatsen. De frågor som
tas upp i motionen är av sådan betydelse
att de måste lösas. Socialdemokratin
har under årens lopp försummat att
lösa dessa frågor, även om socialdemokraterna
i kraft av sin storhet som
majoritetsparti skulle kunnat lösa dem.
Det är måhända bara så, herr Ståhle,
att när det bränns försöker man på
olika sätt göra gällande att även det
som är riktigt är i sammanhanget oriktigt.

Herr talman! Kompletteringspropositionen
som sådan kan jämföras med ett
företags bokslutshandling. Redovisningshandlingarna,
dvs. kompletteringspropositionen,
visar ett i förhållande
till tidigare gjorda beräkningar
bättre resultat. Även om inkomstökningarna
blivit bättre än beräknat är
väl läget ändå det att utgiftsökningarna,
de rent automatiska och andra, är
så stora att man måste bedöma slutredovisningen
som tämligen svag. Iläggs
härtill att man i kompletteringspropositionen
inte tagit med de lönehöjningar
som skall komma de statsanställda
till del, blir bilden inte ljusare.

Konjunkturen för nästa budgetår ter
sig enligt kompletteringspropositionen

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

i viss mån bättre än tidigare. Vi får
hoppas att den uppåtgående konjunkturkurvan
blir bestående. Det beräknade
underskottet för nästa budgetår är
dock fortfarande, med tanke på de av
riksdagen på skilda områden beslutade
åtagandena, av den storleken att önskvärda
reformer tyvärr måste anstå tills
inkomster och utgifter blir bättre balanserade
än de är i nuvarande budget.

Det betyder, som jag ser det, att sparsamhet
med statens utgifter för alla
partier måste vara en första gradens
angelägenhet.

I vad det gäller samhällets åtaganden
måste Däri ingå den enskilde medborgarens
trygghet och i ekonomiskt hänseende
större jämlikhet än vad som nu
är fallet.

Trygghetsfrågan är i mycket stor utsträckning
en lokaliseringsfråga. Investeringsfonderna
skulle ju vara ett konjunkturpolitiskt
instrument. Med de näringspolitiska
skillnader som vi har i
vårt land är det ingen överdrift att
saga att dessa fonder har använts som
ett instrument för utbyggnad av de s. k.
heta regionernas näringsliv.

För att skattemässigt utnyttja investeringsfonderna
har med finansministerns
goda minne de stora företagen använt
dessa fonder till investeringar i de
heta regionerna. Man har medelst en
mindre investering i ett näringspolitiskt
svagt område fått ett påvligt avlatsbrev
för att använda de stora pengarna
efter eget gottfinnande. Jag tror
vi kan vara överens om att man på
detta sätt icke skapar regional trygghet
för de enskilda människorna. Jag
tänker då inte minst på de nordliga
länen i vårt land.

Det är av den anledningen som centerpartiet
såväl i motionen som i en till
bevillningsutskottets betänkande fogad
reservation föreslagit en utredning för
att i konjunkturpolitiskt syfte och med
anknytning till näringslivets lokalisering
skapa större trygghet för de mänga
människorna.

I de nu pågående förhandlingarna

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
liar låginkomstproblemet mer än tidigare
kommit att dominera. Detta är enligt
vår mening helt riktigt. Vi kan
dock icke dela deras mening som förfäktar
att låginkomstföretagen — eller
lågvinstföretagen — medelst rationaliseringar
skall försvinna. I stora delar av
våra avfolkningsbygder har dessa företag
stor betydelse för såväl trivsel som
trygghet.

Jämlikheten kan man inte nå enbart
förhandlingsvägen, utan man måste använda
skatte-, social- och familjepolitiken
för att nå högsta möjliga grad av
rättvisa.

1 reservation nr 3 framför mittenpartierna
ett förslag om en samlad översyn
av skattesystemet som på basis av väckta
motioners yrkanden och motiveringar
skall tillgodose det krav på rättvisa
och jämlikhet som inte kan beaktas
genom löneförhandlingar. Vi är
medvetna om att det nuvarande skattetrycket
såväl i fråga om progressionen
som i fråga om de samlade skatterna —
de statliga och kommunala skatterna —
har förändrats stegvis i takt med nationalproduktens
tillväxt.

För att nå åsyftad verkan för de lägre
inkomsttagarna synes det vara nödvändigt
att använda flera beskattningsinstrument.
För att skapa större rättvisa
i den nuvarande kommunala beskattningen
— medelutdebiteringen ligger
för närvarande på över 20 kronor
per skattekrona — måste det till eu
annan syn på kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna. Om vi
antar att medelinkomsten i dag — och
det är väl riktigt — ligger vid 20 000
kronor om året betalar en sådan enskild
skattebetalare 1 000 kronor i statlig
skatt och cirka 3 000 i kommunalskatt.
Detta bevisar att vi inte bör se
beskattningen som isolerad till den
statliga sektorn — utan att vi måste se
skatterna i sin helhet.

Det införda schablonavdraget i den
statliga beskattningen ger större skatterättvisa
för de lägre inkomsttagarna när
det gäller den statliga beskattningen,

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
men det måste vara ett absolut krav att
liknande regler införs i den kommunala
beskattningen. Detta medför helt naturligt
att den kommunala skatteutjämningen
måste bil föremål för en snar översyn.
Jag finner det inte befogat, att det
kommunala skatteavdraget i den statliga
beskattningen skall verkställas efter
nuvarande regler. Man kan tänka sig
ett maximerat belopp. För att nå ett
skattefritt existensminimum synes det
vara nödvändigt att införa ett skattefritt
grundbelopp. Frågan om särbeskattning
aktualiseras mer och mer. Med
övergångsbestämmelser och särbestämmelser
innebärande ett avtrappat
grundbelopp — något som bör prövas i
en utredning —• finns det möjligheter
att nå en större skatterättvisa än den vi
för närvarande har.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationerna nr 2
och 3 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste svara herr
Sundin, eftersom han bedömde bankoutskottets
ställningstagande till centerpartiets
motioner med utgångspunkt
från att motionerna måste vara bra och
att vi av denna anledning måst avstyrka
dem.

Jag vill säga herr Sundin, att vi inte
behandlar frågorna i bankoutskottet
på detta sätt. Vi bedömer frågorna sakligt,
allteftersom de redovisas i utskottet.
Vi har funnit att centerpartiets motioner
med anledning av den statliga
kompletteringspropositionen inte är av
den arten att de bör bedömas i detta
sammanhang. Motionerna gäller nämligen
i stort sett lokaliseringsfrågor -—
alltså sådana frågor som vi har behandlat
många gånger tidigare under veckan.
Det är detta som är utgångsläget
för bankoutskottets bedömning och inte
något annat. Det är således fråga om en
saklig bedömning från vår sida.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga att
jag tolkar herr Ståhles yttrande på det
sättet att han anser att centerpartiets
motioner i detta sammanhang i och för
sig är mycket bra men att utskottet av
andra orsaker inte vill tillstyrka dem.

Jag upprepar vad jag tidigare sade,
att kritik inte bör riktas mot centerpartiet
för de motioner som vi väckt
i denna fråga —• motionerna berör det
som framförts i kompletteringspropositionen.
Om så inte hade varit fallet,
borde motionerna icke ha remitterats
till vederbörande utskott.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundins bedömning
av motionens värde får stå för
hans egen räkning. Utskottsmajoriteten
har bedömt motionens innehåll på det
sätt som vi har givit uttryck för i vår
skrivning i utlåtandet.

Herr NILSSON, YNGVE, (m):

Herr talman! Det har visat sig att det
finns ett visst samband mellan den
ganska låga utvecklingstakten i vårt
lands ekonomi och den skattepolitik
som vi för. Detta framgår av långtidsutredningens
prognoser som visar att
nationalinkomsten under den senaste
treårsperioden blivit betydligt lägre än
väntat och att det allmännas inkomster
reducerats därefter. Om den utvecklingen
kommer att fortsätta, så kan det
innebära att de statliga skatterna fram
till 1975 kommer att stiga med inemot
10 procent av bruttonationalprodukten
eller med nära en tredjedel.

I det sammanhanget kan också noteras
att den kommunala utdebiteringen
är i stigande och nu når oroande proportioner,
f. n. något över 20 kronor,
vilket ganska snart kan öka betydligt.
Detta senare beror inte så mycket på
kommunernas expansion, som på det
förhållandet att staten har övervältrat
en del utgifter på kommunerna, som

Fredagen den 30 mai 1969

Nr 30

inte har blivit i tillräcklig grad kompenserade,
samt på det stigande kostnadsläget
över huvud taget.

Det har under senare år också visat
sig att skatternas höjd och skattesystemets
konstruktion har kommit att spela
en allt större roll i löneförhandlingarna.
Löntagarna är nämligen i första
hand intresserade av om löneförbättringar
ger en reell löneökning, vilket
de senaste löneförhandlingarna torde
understryka. Vårt skattesystem är ju
så utformat att skatten inte behöver
höjas för att den enskilde individens
skatt skall stiga i höjden. Det hänger
ju samman med progressiviteten i våra
skatteskalor. Detta innebär att ju högre
marginalskatten är, desto större blir de
kompensationskrav som ställs från löntagarnas
sida vid avtalsförhandlingarna.

De löneökningar som på detta sätt
pressas fram leder till ökade kostnader
för företagarna, vilket resulterar i stigande
priser för varorna och naturligtvis
stora svårigheter för den del av
vårt näringsliv som sysslar med export.
Om vi får den utvecklingen har vi nått
in i den onda cirkel som innebär att
priser, löner och skatter jagar varandra,
och vi har endast att vänta på nästa
omgång då samma sak upprepas när
avtalsperioden har gått ut. Samma inverkan
får vi då det gäller landsting
och primärkommuner med den skillnaden
att den kommunala utdebiteringen
påverkas direkt, vilket resulterar i en
högre skattesats. Ingen, vare sig löntagare,
företagare eller stat och kommun,
kan tjäna på detta system, som
leder till penningvärdeförsämring och
inflation.

I många avseenden kan kritik riktas
mot skatternas utformning. Skattepolitiken
har inte anpassats till dagens
samhälle med dess ekonomiska struktur
och löneläge. Därför har vi fått de
effekter för skattebetalarna som jag tidigare
har redogjort för och som inte
var avsedda när skattesystemet en gång
utformades. När kritik har rests emot

5 Första kammarens protokoll 1969. ,Vr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
skattesystemet, har ingen rejäl reform
genomförts. Vi har endast lappat på det
gamla systemet, vilket har gjort att det
har blivit mycket svåröverskådligt. Låt
oss göra rent bord med det här systemet,
och låt oss få ett annat system
som bättre passar in i vår tid. Den politiska
situationen har väl inte varit sådan
att det har gått att genomföra, men
nu hoppas jag att den utredning som
vi begär, även om vårt yrkande i dag
inte vinner riksdagens bifall, ändå skall
kunna bli en faktor i det nya skatteförslag
som snarast måste komma.

Vi behöver alltså en genomgripande
skattereform som kan leda till ökade
resurser, balans i samhällsekonomin,
förbättrad handelsbalans, lägre och
rättvisare skatter samt minskade löneklyftor
mellan löntagarna. Skattesystemet
bör därför i enlighet med vad moderata
samlingspartiet föreslagit utformas
så att den samhällsekonomiska balansen
befordras, det svenska näringslivets
konkurrensförmåga stärks och
penningvärdeförsämringen motverkas.
Samtidigt skall skattesystemet stimulera
den enskilde till ett ökat sparande
och eu ökning av de produktiva insatserna.

De krav vi ställer på ett kommande
skattesystem är förvisso inte alldeles
lätta att uppfylla omgående, men genom
ett omsorgsfullt utredningsarbete
och en noggrant planerad övergångsperiod
bör svårigheterna kunna övervinnas.
Den utredning som enligt vårt
förmenande bör tillsättas omgående bör
arbeta efter de riktlinjer som vi dragit
upp i vår partimotion till årets riksdag''.
Detta innebär att den statliga inkomstskatten
skall sänkas, inte bara så
att penningvärdeförsämringen motverkas
utan så att en reell skattesänkning
på inkomstsidan sker. Denna skattesänkning
bör naturligtvis i första hand
omfatta låginkomsttagarna så att dessa
kan få ett värdefullt och nödvändigt
tillskott till sin levnadsstandard. Med
låginkomsttagare avser jag då de personer
som trots en fulltidstjänst inte

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

kommer upp till ett sådant löneläge att
de kan föra en dräglig tillvaro. Det är
alltså dessa personer — de verkliga
låginkomsttagarna — som i första hand
skall erhålla en kraftig skattesänkning,
men även andra grupper bör få del av
sänkningen av inkomstskatten. Jag tänker
därvid speciellt på mellaninkomsttagarna.

Den sänkning av den statliga inkomstskatten
som vi förordat bör givetvis
ges en sådan omfattning att den
eftersträvade stimulansen av arbetsvilja
och sparande verkligen kommer till
stånd. Den utredning som vi hoppas
skall arbeta med detta bör därför utgå
ifrån att gifta inkomsttagare med nettoinkomster
upp till 20 000 kronor inte
skall erlägga någon statlig inkomstskatt.
Motsvarande gräns för ensamstående
skulle utgöra 12 000 kronor. I
utredningens uppgift bör också ingå
att tillse att automatiska skatteskärpningar
inte kommer att inträffa på
grund av penningvärdeförsämring.

Denna vår strävan att reformera
skattesystemet har tungt vägande samhällsekonomiska
motiv. Men därutöver
eftersträvar vi att skapa ett samhälle
med ökad personlig frihet och ökat
personligt oberoende för den enskilda
människan, och det målel når vi säkrast
genom att skattepolitiken utformas
så att det blir möjligt för flera människor
att få behålla en större del av
resultatet av sina arbetsinsatser. Därmed
skapas också förutsättningar för
ett ökat enskilt sparande och ett personligt
ägande.

Som jag tidigare framhållit, kan vi
inte längre lappa på det gamla skattesystemet.
Något nytt måste ske som bättre
passar vår tid. En radikal omläggning
av skattesystemet måste till med en
överflyttning från direkt till indirekt
beskattning. Det initiativ som tidigare
tagits av finansministern var lovvärt,
men då momsen genomfördes stannade
han på halva vägen. Tiden bör nu vara
mogen att via den föreslagna utredningen
ta nästa steg, som enligt en enhällig

tidigare skatteutredning borde ha resulterat
i en sänkning av den direkta beskattningen.

I avvaktan på att den av oss förordade
utredningen skall komma till stånd
och avsluta sitt arbete föreslår vi att
uttagsprocenten skall fastställas till 95
i stället för 100 procent. Denna ändring
av uttagsprocenten innebär ingenting
annat än att skatteuttaget anpassas
till det penningvärde som rådde när de
nuvarande skalorna fastställdes år 1965.
För att sänkningen av uttagsprocenten
verkligen skall återspegla ökningen av
de direkta levnadskostnaderna föreslår
vi en begränsning av skattesänkningen
till 1 000 kronor, vilket motsvarar en
skatt på 20 000 kronor. I första hand avser
vi en sänkning av uttagsprocenten
för budgetåret 1969/70 och i andra
hand en sänkning av uttagsprocenten
eller annan justering av skalorna den 1
januari 1970. Desutom yrkar vi på att
förslag till lagstiftning om sparfrämjande
åtgärder så snart som möjligt måtte
föreläggas riksdagen.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till reservation
1, punkterna a 1 och 2, som gäller uttagsprocenten
och förslag till sparfrämjande
åtgärder. Om detta yrkande inte
vinner kammarens bifall hemställer jag
— i enlighet med yrkandet under punkten
b i reservationen — att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer
om förslag till antingen en femprocentig
sänkning av grundbeloppen för statlig
inkomstskatt från och med den 1 januari
1970 i enlighet med vad som anförts i
motionen II: 1218 av herr Enarsson eller
en jämförbar sänkning av den statliga
inkomstskatten genom ändring av
skatteskalorna kombinerad med förslag
om sparstimulerande åtgärder.

Jag ber också att få yrka bifall till
reservation 4 som utmynnar i en begäran
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om tillsättande av en
expertkommitté, vari representanter för
arbetsmarknadens parter ingår, med
uppdrag att utreda frågan om en genom -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

gripande omläggning av vårt skattesystem
med så stor skyndsamhet, att proposition
om en sådan skattereform kan
föreläggas 1970 års riksdag.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det är mig inte bekant
något om herr talmannens ungdom, och
jag vet därför inte om herr talmannen i
sin ungdom har upplevt svenskt jordbruk
och dess förhållanden på den tiden.
Men det finns åtskilliga i denna
kammare i det äldre åldersskiktet som
säkert erinrar sig potatisskörden i den
gamla tiden, under brittsommaren i slutet
av september och början av oktober,
med frostiga mornar och solvarma dagar.
När hackningen — med den långa
raden av människor som hackade —
var avslutad hade man någonting som
man kallade för efterplockning, då man
antingen harvade eller körde med det
urgamla redskapet årder, fåra efter fåra,
genom potatislandet. Och efter gick ett
eller två hjon — en kvinna eller ett barn
— och plockade i en korg eller i en
hink kvarlämnad småpotatis.

lag känner mig, herr talman, vara i
den situationen just nu. Efter en lång
dags ekonomisk debatt får man som
jumbotalare vara med om efterplockningen.
Jag accepterar, herr talman,
situationen. Och jag skall rätta mig därefter,
helst som jag tror att jag har kammarens
öra därvidlag med hänsyn till
tåg- och flygtider på kammarens sista
dag under vårterminen.

Under dagens många inlägg har en
så grundlig genomgång gjorts av de olika
frågorna, att jag inte behöver stanna
vid så många detaljer. Jag har för avsikt
att i första hand beröra bankoutskottets
utlåtanden nr 38 och nr 39. Jag hade
också tänkt uppehålla mig något vid
ämnet stabiliseringskonferenser som ju
är ett gammalt ämne och underlag för
meningsutbyte i vår krets. Det är synd
att inte finansministern och regeringen
har velat acceptera den av oppositionen

5j- Första kammarens protokoll Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

så länge och under så många år framförda
tanken på rundabordskonferenser,
som vi kallade det för tidigare — nu talas
det om stabiliseringskonferenser.
Under de avtalsförhandlingar som nu
pågår har vi fått erfara vad det betyder
att förberedselsearbeten och överläggningar
inte sker i god tid före den avgörande
avtalskampanjen.

Alla parter tycks uppfatta det såsom
en verklig brist att man inte tidigare
ordentligt har gjort klart för sig vilket
utrymme som finns för lönejusteringar.
Jag kan inte dela herr Ståhles uppfattning
att statsmakterna genom sådana
stabiliseringskonferenser som föreslagits
skulle komma att fastställa utrymmet
för löneökningar. Det behöver inte
bli fallet. Men om det funnits ett så
starkt verifierat underlag för bedömningen
som en stabiliseringskonferens
skulle kunnat ge — om den hade arbetat
tidigare under året, före själva
avtalskampanjens inledande — hade
parterna haft betydligt bättre klart för
sig vilket utrymme och vilka möjligheter
som finns. Det hade inte varit nödvändigt
att börja den sedvanliga överbuds-
och underbudsgivningen, som
tycks betraktas såsom en nödvändig ingrediens
i alla avtalsförhandlingar. Oppositionen
har också — såsom ett kontinuerligt
arbetande organ för dessa stabiliseringskonferenser
— föreslagit inrättandet
av ett ekonomiskt-socialt råd,
som skulle samla och bearbeta material.

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på detta, eftersom så mycket sagts
tidigare. Jag kommer att yrka bifall till
reservationerna 1 och 2 a vid bankoutskottets
utlåtande nr 38.

Jag kommer också att yrka bifall till
reservation 3, vari föreslås en parlamentarisk
besparingsutredning. Motiveringar
har lämnats tidigare under
debatten.

Dessutom kommer jag att yrka bifall
till reservation 4, vari föreslås en utredning
om finanspolitiska åtgärders
verkningar.

I reservation 5 finns ett ganska rik -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

haltigt sortiment av uppslag, som man
önskar skall tas med i en skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan om åtgärder
på den ekonomiska politikens område.
Även till den reservationen kommer
jag, herr talman, att yrka bifall.

1 reservation nr 1 vid bankoutskottets
utlåtande nr 39 föreslår de borgerliga
partierna att riksdagen hos Kungl. Maj :t
skall hemställa, att de motioner som berör
bl. a. åtgärder för att dämpa expansionen
i storstadsområdena, skall
överlämnas till 1968 års lokaliseringsutredning
för att beaktas vid utredningens
fortsatta arbete. Expansionen i storstadsområdena
är ett problem av en sådan
storleksordning att det är angeläget
att med största allvar stanna inför detsamma.
Den utveckling som vi befinner
oss i, och som regeringen hitintills
inte tillräckligt uppmärksammat nämligen
att storstadsräjongerna utvecklas
så snabbt och så kraftigt att utvecklingen
medför ett allvarligt hot för människornas
livsbetingelser och för hela
miljön över huvud taget, bör uppmärksammas
på ett helt annat sätt
än som hittills skett. Det är inte
möjligt att samla människorna, såsom
nu sker, i ett fåtal tättbebyggda och
mycket utbredda storstadsräjonger. Det
uppstår t. ex. stora svårigheter att bevara
vattnet omkring dessa räjonger. I
örestadsräjongen måste man nu ta vatten
långt uppifrån Småland för hushålls-
och industriförbrukning. Det är
inte rimligt, och det är inte heller rimligt
att förstöra de mellansvenska sjöarna
genom industriella och kommunala
utsläpp. Kommunikationer, människornas
omflyttning och därav följande infrastrukturella
åtgärder kostar oerhörda
summor. Vi vet egentligen inte tillräckligt
om dessa summors storleksordning,
men det borde vi få veta i tid, innan
katastrofen är för nära.

Jag ber därför, herr talman, att få
återkomma med yrkande om bifall till
reservation nr 1 vid bankoutskottets
utlåtande nr 39.

Reservation nr 2, bakom vilken står

centerpartisterna i bankoutskottet, avser
att tillskapa ett organ för kontakt
mellan staten och de mindre och medelstora
företagens organisationer — inte
bara som hittills med Sveriges industriförbund.
Vi vet ännu ingenting officiellt
om det kanske redan förekommit någon
sådan kontakt mellan mindre och medelstora
företags organisationer och
kanslihuset; kanske kan vi få en upplysning
därom. Nu kommer jag ändock
att yrka bifall till reservation 2, som
alltså hemställer att ett organ skal! skapas
för kontakt även med den mindre
och medelstora industrin.

I reservation 4 talas det om investeringsfondsmedel
och deras ianspråktagande
i lokaliseringspolitiskt syfte. Det
anses att tillstånd att använda sådana
medel i lokaliseringspolitiskt syfte hittills
lämnats i alltför begränsad utsträckning
och att ianspråktagande av
investeringsfonderna i ökad grad bör
»inriktas på att skapa arbetstillfällen i
regioner där sysselsättningssvårigheter
råder». Reservanterna föreslår därför
att riksdagen för Kungl. Maj:t ger till
känna vad man här har anfört om investeringsfondsmedels
användande i lokaliseringspolitiskt
syfte. Jag kommer,
herr talman, att yrka bifall även till
den reservationen.

Slutligen kommer jag att yrka bifall
till reservation 6, där vi hemställer att
initiativ tages till överläggningar rörande
ränteutveckling och valutaproblem
i enlighet med vad som anförts
i motionerna.

Vi vet nog alla att vi har en skicklig
riksbanksledning, som står i nära kontakt
med de valutavårdande myndigheterna
i andra länder. Genom reservation
6 har vi ändå velat understryka riksdagens
bekymmer med anledning av
den ränteskruv som hela den västliga
världen blivit utsatt för och som drabbat
även vårt land och detta av orsaker
som inte är inhemska, utan som — vilket
framhållits tidigare under dagens
debatt — ytterst sammanhänger med
vad som händer i ett fåtal av de ekono -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

miskt stora länderna i västvärlden. Reservanternas
avsikt har här varit att
genom en skrivelse från riksdagen markera
och understryka angelägenheten
av att allt göres som är möjligt.

Herr talman! Detta inlägg blev givetvis
ur min synpunkt alltför kortfattat,
men jag tror ändå att kammaren uppskattar
att jag inte tar kammarens tid
i anspråk längre.

Herr statsrådet Sträng, som, enligt
vad herr förste vice talmannen anfört
vid denna debatts början, meddelat, att
han i samband med den ekonomiska
debatten ämnade besvara herr Gösta
Jacobssons (m) interpellation angående
utvecklingen på valutaområdet, hade
senare — till följd av att han vore
upptagen i andra kammaren — anmält,
att svaret komme att lämnas av herr
statsrådet Wickman.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har i interpellation bett finansministern
lämna en analys av den senaste utvecklingen
på valutaområdet ur svenska och
internationella aspekter samt ställt den
konkreta frågan om snara åtgärder är
tänkbara för att genom ett ökat samarbete
länderna emellan inom Bretton
Woods-avtalets ram åvägabringa ett
bättre sakernas tillstånd. Då herr
Sträng är upptagen i andra kammaren
skall jag be att få besvara interpellationen.

Den internationella betalningssituationen
har under våren kännetecknats
av fortsatt jämviktsbrist. Den minskning
av det västtyska bytesbalansöverskottet,
som väntades efter åtgärderna
i november i fjol, har kommit till stånd
endast till viss mindre del. Underskottsländerna
har — delvis som en
följd härav — inte kunnat uppnå den
eftersträvade förstärkningen av sina
betalningsbalanser.

Oron på valutamarknaderna, som

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

haft de nämnda förhållandena som
grundläggande orsak, har medfört betydande
kapitalflöden över gränserna.
Som interpellanten anför bär inte heller
Sverige lämnats oberört härav. Valutamyndigheterna
i industriländerna
bar således återigen ställts inför uppgiften
att i samverkan moderera och
neutralisera verkningarna på valutareserverna
och på valutasystemet i stort.
Att detta samarbete, som vårt land deltar
aktivt i, fungerar väl, har bekräftats
även denna gång.

Händelserna i början av maj har föranlett
den västtyska regeringen att skärpa
sina åtgärder för att dämpa bytesbalansöverskottet
samt begränsa kapitaltillflödet.
Det är angeläget att dessa
åtgärder, liksom motsvarande ingrepp i
andra länder, får åsyftad effekt.

Det internationella betalningssystemet
har inom ramen för Bretton Woodsavtalet
utvecklats steg för steg. Jag räknar
med att denna utveckling fortsätter
och på sikt leder till att man undgår
det slags störningar som vi upplevt på
sistone.

En rad länder har nu ratificerat avtalet
om speciella dragningsrätter. Det
är min förhoppning att valutafondens
årsmöte denna höst skall kunna ge
startsignalen för systemets ikraftträdande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag ber statsrådet Wickman
att till statsrådet Sträng framföra
mitt hjärtliga tack för interpellationssvaret.
Uppriktigt sagt hade jag hoppats
att finansministern i sitt svar skulle ha
gått djupare in i problematiken för att
informera oss om de stora valutapolitiska
sammanhangen. Emellertid har
statsrådet Wickman tidigare i dag kompletterat
svaret med en del uppgifter
härom. Jag har också haft tillfälle att
höra ett anförande i denna fråga av
statsrådet Sträng i medkammaren.

Jag dristar mig ändå att göra några
egna lekmannamässiga funderingar

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kring den aktuella internationella valutamarknadssituationen,
som man måste
so ganska allvarligt på.

Eftersom valutasystemet fungerar
som ett slags kommunicerande kärl för
betalningarna och kapitalrörelserna
mellan olika länder får det internationella
händelseförloppet lätt vittgående
konsekvenser även för vårt eget land.
Det nuvarande valutasystemet med konvertibla
valutor och fasta växelkurser
anknyter som bekant till dollarn på basis
av ett värde av 35 dollar per ounce
rent guld. Systemet har varit av mycket
stor betydelse för världshandelns
utveckling och för den snabba ekonomiska
tillväxt som ägt rum under det
senaste årtiondet.

Det har emellertid på senare tid hänt
åtskilligt på detta område som måste
ge anledning till eftertanke. Jag vill erinra
om att vi under de senaste ett och
ett halvt åren bevittnat en hel serie av
mer eller mindre dramatiska valutakriser
—- närmare bestämt fem till antalet.
Den senaste krisen i början av maj
kring den väntade men uteblivna revalveringen
av den västtyska D-marken
var särskilt dramatisk genom den stora
omfattningen av och snabbheten i de
kapitalrörelser som ägde rum. Valutainflödet
till de västtyska bankerna uppgick
på tre dagar till ej mindre än 3,5
miljarder dollar eller ungefär It miljarder
D-marlc. Vår egen riksbank förlorade
i sin tur på en vecka 460 miljoner
kronor, vilket innebär att vår valutareserv
jämfört med samma tidpunkt
i fjol minskat med 1 366 miljoner kronor.
Detta är i och för sig kanske inte
så oroväckande, eftersom utflödet till
stor del utgjordes av förskottsbetalningar
av varulikvider. Det kan å andra
sidan inte bagatelliseras, och jag tror
inte någon gör det heller.

Jag delar finansministerns uppfattning
att den stora oron bottnar i en
fortsatt jämviktsbrist. Men jag skulle
vilja ställa frågan om inte denna jämviktsbrist
håller på att bli konstitutionell.
Jag är också medveten om att de

internationella och de nationella valutamyndigheterna
sökt moderera och neutralisera
verkningarna på valutareserverna,
bl. a. genom stand-by-krediter
och stödkrediter av olika slag.

Allt tyder emellertid på att världen
här kommit till — jag vill säga — en
kritisk punkt och att det uppstått något
grundläggande fel i systemet. Svagheterna
har blivit alltmera iögonenfallande.

Jag vill erinra om Bretton Woodsavtalets
mekanism för ändring av växelkurserna,
nämligen klausulen om fundamentala
jämviktsrubbningar, som
skulle berättiga till ändringar i valutapariteterna.
Denna klausul har visat sig
politiskt svårhanterlig — mycket svårhanterlig
till och med — vilket bl. a.
tagit sig uttryck i att den inte fungerat
under de senaste kriserna. Det är detta
som enligt min uppfattning är dagens
stora dilemma.

Jag skall inte överdramatisera, men
det förfaller mig som om valutasystemet
till följd av den bristande jämvikten
mer eller mindre har blivit en koloss
på lerfötter. Stabiliteten lämnar i
varje fall mycket övrigt att önska. Kolossen
tål inte alltför stora påfrestningar.
Världen lever i dag farligt i dess
skugga. Det har hänt olyckor förr, och
det kan hända på nytt.

Den fortsatta jämviktsbristen går
mycket djupare än till det västtyska
bytesbalansöverskottet. Den sammanhänger
ytterst med svårigheterna att
anpassa valutapariteterna efter de enskilda
ländernas olika grad av ekonomisk
utveckling. Medan valutapariteterna
i dag är fixa — endast begränsade
paritetsändringar har skett — företer
de enskilda länderna sinsemellan mycket
stora avvikelser i fråga om inflation
och ekonomisk tillväxt.

Redan detta förhållande är en mäktig
orosfaktor, som förstärkts av att den
totala volymen av de internationellt
gångbara valutorna och guldet av allt
att döma inte hållit jämna steg med
världshandelns utveckling. Jag är med -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

veten om att det kan finnas olika meningar
i frågan om likviditeten.

Härtill kommer en annan orsaksfaktor,
nämligen den märkliga företeelse
på området som utgörs av den s. k.
eurodollarn.

Eurodollarn är ingen nyhet, den har
existerat ett tiotal år men tidigare spelat
en mindre roll. Det är en form av
dollarvaluta som har sökt sig utanför
USA och i viss mån förlorat sitt sammanhang
med ursprungslandet. Köpoch
lånetransaktionerna sker mestadels
i Europa, därav namnet eurodollar. Dessa
förmedlas väl oftast genom banker
och bankirfirmor i London. Den aktuella
totala marknadsvolymen för eurodollarn
har uppskattats till den höga siffran
av mellan 24 och 30 miljarder dollar.
Det finns dock inga säkra beräkningar.

Eurodollarn har i stor utsträckning
på senare tid fått finansiera de amerikanska
dotterföretagen i Europa, sedan
genom de inhemska restriktionerna de
ordinarie kreditvägarna med hemmabankerna
stängts. I övrigt har den sökt
sig till användningsområden där högre
avkastning varit att påräkna. Till följd
av de amerikanska bankernas efterfrågan
har räntenivån över hela linjen drivits
upp, och den ligger i dag mellan
sju och tio procent, skulle jag tro.

Det är att anta att boven i räntedramat
egentligen är de amerikanska bankerna.
Räntespiralen har fortplantat
sig, och det har vi själva fått känning
av. Räntan har som väl alltid blivit ett
konkurrensmedel, men i detta fall ett
rationellt konkurrensmedel om kapitalet
länderna emellan. Eurodollarn är
på gott och ont. Den har en snabb omloppstid
och stora kedjereaktioner men
har uppenbarligen sina risker; den är
beroende av den svagaste länken i
kedjan. Men framför allt är den genom
sin stora rörlighet ägnad att sätta hela
valutamarknaden i gungning om det vill
sig illa. Man må sedan kalla det spekulation
eller inte.

Slutligen återstår måhända en tredje

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.

orsaks- och orosfaktor, nämligen sammansättningen
av en del länders valutareserver.
Här skulle jag närmast vilja
ställa en fråga, föranledd av uppgifter i
utländsk ekonomisk press. År inte vissa
reservtillgångar helt enkelt infrusna
fordringar, vilka rimligen inte borde
bokföras som likvida tillgångar? Jag
tänker inte så mycket på vår egen valutareserv,
som förfogar över mycket litet
pund, utan huvudsakligen på motsvarande
reserver i andra länder. Alla sitter
emellertid i samma båt, och därför
har frågan betydelse även för oss.

I blickfältet ligger framför allt de lån
som lämnats England, vilket land hittills
inte haft möjlighet att betala löpande
skulder annat än med pengar som
lånats på andra håll. Man lånar av Peter
för att betala Paul, säger engelsmännen
själva. England är uppenbarligen ett
bekymmersamt kapitel.

Nå, vad finns det då för vägar att
ordna upp de rådande jämviktsproblemen
som snarast tenderar att öka? Man
skall kanske inte göra sig alltför stora
illusioner om möjligheterna. Det finns
såvitt jag kan förstå närmast två vägar.
Den ena är ökad valutakontroll, vilken i
sin tur betyder ökad protektionism, isolering
och minskad ekonomisk tillväxt.
Den andra utvägen är anpassning eller
övergång till inom vissa gränser flexibla
valutor genom någon form av sliding
parity — glidande pariteter. Nixonadministrationen
i USA arbetar av allt att
döma på problemet utifrån sistnämnda
utgångspunkt. Men det är uppenbarligen
mycket svårlöst.

Det omfattande banktekniska samarbetet
mellan de ledande centralbankerna
och olika samarbetsorgan är givetvis
mycket värdefullt, och vi får hoppas att
detta samarbete fungerar så att varje
form av valutapolitiskt sammanbrott
kan undvikas. Solidariteten mellan länderna
är ett styrkebälte och ett stabiliseringselement.
Det gäller också ytterst
en vittgående koordinering av de enskilda
ländernas ekonomiska politik. Räcker
solidariteten härtill? Jag utgår från

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

att den svenska regeringen, om tillfälle
erbjuder sig, är beredd att medverka
till frågans lösning. Det ställer krav på
vårt eget lands ekonomiska politik. I
likhet med vad herr Wickman uttryckte
i förmiddags vill jag säga att initiativen
helst bör komma från de stora länderna.
Jag tror inte heller att det finns
möjligheter att med förhandlingar nå
någon överenskommelse om räntan.
Räntan är ju en reflex, och för att få
bukt med ränteproblemet får man nog
gå något djupare. Inget land har i dagens
läge möjligheter att utan efterräkningar
hoppa över skaklarna i fråga om
pris- och kostnadsutvecklingen eller
orsaka jämvilitsrubbningar i bytesbalansen.

Till sist, herr talman! Det är som jag
ser det en ytterst angelägen uppgift för
svensk politik av i dag att vårt eget
svenska kapital inte skrämmes bort
utan får utföra sin nyttiga uppgift i det
svenska näringslivets och i det svenska
samhällets tjänst.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,
(in):

Herr talman! Som nykomling i riksdagen
har jag funnit det intressant att
avlyssna den här ekonomiska debatten,
som nu har pågått i över fem timmar.
Det är intressant därför att debatten i
dag har spänt över så stora områden av
vårt samhällsliv. Vi hav fått tillfälle att
höra olika uppfattningar när det gäller
vårt näringsliv och dess dimensionering
och skötsel.

Också många andra problem har berörts
i denna debatt. Man har med intresse
kunnat konstatera att statsrådet
Wickman i dag i varje fall inte för sin
del är beredd att gå längre på vägen
mot ökat statsinflytande och ökad socialisering.
Som den försiktige man
statsrådet Wickman är har han klokt
nog hållit sig i bakgrunden och med
en injektionsspruta, denna dag laddad
med det statsdirigerade bankkapitalets
druvsocker, försökt att söva ned den
svenska opinionen på oppositionssidan.

Det är också intressant att konstatera
att regeringens representanter och företrädare
i dag inte är intresserade av
någon skattereform inom överskådlig
tid. Man tycks beträffande skatterna i
stort sett vilja fortsätta på den inslagna
vägen. Vad man inom oppositionen befarar
och som har framhållits av många
talare är en skärpning av skattetrycket
i olika avsnitt. Här har påtalats utvecklingen
för landstingens och kommunernas
del. Enligt nu tillgängliga prognoser
och beräkningar kommer skattetrycket
inom de närmaste fem åren att öka med
bortåt 5—6 kronor per skattekrona.

Även andra avsnitt har berörts i denna
debatt, t. ex. den väsentliga höjning
av taxeringsvärdena som har aviserats.
Man har här framhållit vad detta betyder
framför allt för egnahemsägarna
men även för fastighetsägare över huvud
taget. Jag tänker speciellt på vilken
inverkan denna höjning får för jordbrukare
och andra företagare av olika
slag ävensom för skogsägare. Det betyder
ofrånkomligen en ökning av skattetrycket.

Enär det också har förebådats en väsentlig
skärpning av uttagningsprocenten
i fråga om förmögenhetsskatten, förstår
man att allt pekar på en ytterligare
skärpning av skattetrycket.

De gångna åren har ju varit besvärliga
ur sysselsättningssynpunkt. Orsakerna
härtill har man tvistat om och
kommer förmodligen att tvista om under
många år. Vad man som åhörare
kunnat konstatera är att regeringspartiet
har dragit den gamla visan om att
Iiänder det något gott i detta land så
är det regeringens förtjänst, och händer
det något tråkigt och besvärligt så
är det oppositionens och näringslivets
fel. Jag missunnar inte alls socialdemokraterna
detta glädjeämne. Jag tror att
de väl behöver det efter de prövningar
partiet har genomgått under senare år.
Skulle det till äventyrs gå så illa att
högkonjunkturen inte håller sig över
nästa val, kan man ju ha den här gamla
visan om näringslivets och företagsam -

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

hetens ofullkomlighet och oförmåga i
bakfickan och ta fram den igen.

Om vi ser på förhållandena för dagen
kan vi väl vara överens om en sak,
nämligen att konjunkturen, såvitt vi nu
kan bedöma den, är på väg uppåt. Då
kommer de åtgärder som har satts in
och som eventuellt i framtiden kommer
att sättas in kanske inte för dagen att
ha så stor betydelse. Men när vi i bankoutskottet
har diskuterat de lokaliseringspolitiska
insatserna har vi dock
utgått ifrån de förhållanden som har
rått och de eventuella risker vi kan
löpa i framtiden. Det är därför som vi
inom oppositionen har en helt annan
uppfattning beträffande en del företeelser
än vad majoriteten i utskottet
har.

Man har här diskuterat hur insatserna
via investeringsfonderna skall planläggas.
Vi har i utskottet kommit fram
till den enhetliga linjen att medel från
dessa investeringsfonder skall sättas in
i områden där undersysselsättning råder.
Jag har vid bankoutskottets hemställan
under punkten C i utlåtandet
nr 39 avgivit en blank reservation, som
jag vill motivera med att dessa lokaliseringspolitiska
insatser inte gjorts på
ett fullt tillfredsställande sätt under del
senaste året. Jag är inte absolut övertygad
om att Volvos mycket stora satsning
på Göteborg var den enda riktiga,
även om man som västsvensk får vara
glad över att de västra delarna av landet
fått loss så mycket medel ur investeringsfonderna.
Jag tror att det
hade varit förnuftigt att lägga ut mer
medel i de undersysselsatta områdena,
framför allt i Västsverige och i Värmland,
om man på detta sätt hade kunnat
förebygga en förflyttning av människor
till göteborgsregionen som redan förut
är mycket trång och överbefolkad. Vi
får hoppas att statsmakterna i fortsättningen
med det uttalande som bankoutskottet
har gjort kommer att styra användningen
av dessa medel på ett kanske
något förnuftigare sätt, om det skul -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

le bli aktuellt med sådana här ingrepp
i fortsättningen.

Jag skall försöka fatta mig kort i
debatten — den har varit lång nog ändå
och mycket uttömmande. Jag kommer,
herr talman, att yrka bifall till reservationerna
1, 3 och 5 vid bankoutskottets
betänkande nr 38 och reservation 1 vid
bankoutskottets betänkande nr 39.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
uppläggning som denna debatt har fått
och som bryter mot den ordning som
tillämpats under tidigare år känner jag
inte anledning att delta i debatten. Jag
nöjer mig med att pliktskyldigast yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
ställas först särskilt angående de i reservationen
1 under a avsedda frågorna
beträffande uttagsprocenten m. m.
Om de reservationsvis framställda yrkandena
därvid icke vunne kammarens
bifall komme, anförde herr talmannen,
därefter att upptagas det i reservationen
1 under b gjorda andrahandsyrkandet
om viss skrivelse till Kungl.
Maj :t.

I vad gällde utskottets hemställan i
punkten A såvitt avsåge uttagsprocenten
in. m. gjorde herr talmannen härefter
propositioner, först på bifall till
vad utskottet härutinnan hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 1 betecknade

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
reservationen i denna del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan i förevarande
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkten A såvitt avser uttagsprocenten
m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen i denna del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 23.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande det i reservationen 1,
av herr Yngve Nilsson in. fl., under b
framställda yrkandet om viss skrivelse
till Kungl. Maj:t gjorde herr talmannen
sedermera propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å detsamma;
och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som avslår det vid bevillningsutskottets
betänkande nr 50 punkten A
reservationsvis framställda, med b betecknade
yrkandet av herr Yngve Nilsson
m. fl. om viss skrivelse till Kungl.
Maj:t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles ifrågavarande
yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes no
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Såvitt anginge punkten B, yttrade nu
herr talmannen, konmie propositioner
att framställas först särskilt beträffande
de frågor, som avsåges i de vid betänkandet
fogade reservationerna samt
angående de motionsyrkanden, till vilka
bifall yrkats under överläggningen,
varefter propositioner komnie att ställas
i ett sammanhang på utskottets
hemställan i övrigt under punkten B.

Med avseende å utskottets hemställan
i punkten B i vad anginge företagsbeskattningen,
fortsatte herr talmannen,
hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

2:o), av herr Siindin, att det förslag
skalle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 711 och
II: 795.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sandin begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstn ingsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkten B i vad avser företagsbeskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundin m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sandin begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —112;

Nej— 17.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde utskottets hemställan i
punkten B såvitt avsåge reformering av
skattesystemet, yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o). av herr Landström, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen;

3:o), av herr Jacobsson, Gösta, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Yngve
Nilsson in. fl. vid betänkandet anförda
reservationen 4; samt

4:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 1060 och
II: 1220.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av återstående yrkanden
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Lundströms yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav och sedan
till kontraproposition därvid antagits
bifall till det av herr Gösta Jacobsson
framställda yrkandet, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 50 punkten B
i vad avser reformering av skattesystemet
antager det förslag, som innefattas
i den av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Fredagen den 30 mai 1969

76 Nr 30
Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —39;

Nej — 26.

Därjämte hade 66 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50
punkten B i vad avser reformering av
skattesystemet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 39.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes med avseende å utskottets
hemställan i punkten B i vad
anginge höjning av förmögenhetsskatten
in. in. propositioner, först på bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt
samt därefter på bifall till motionerna
I: 710 och II: 794; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes såvitt gällde utskottets
hemställan i punkten B i vad avsåge
schablonavdraget för kommunal skatt
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle bifalla motionerna
I: 712 och II: 793; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan under punkten B
i de delar, beträffande vilka beslut icke
tidigare fattats.

Slutligen bifölls utskottets hemställan
i punkten C.

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt
syfte

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner
angående den ekonomiska politiken.

I detta utlåtande hade utskottet i ett
sammanhang behandlat

dels de likalydande motionerna I:
379, av herr Virgin m. fl., och II: 437, av
herr Holmberg m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kung].
Maj :t hemställa om tillsättande av en
parlamentarisk besparingsutredning
med uppgift att mot bakgrund av det
bekymmersamma framtidsperspektivet
för den offentliga utgiftsökningen verkställa
översyn av de offentliga åtagandena
i syfte att åstadkomma besparingar
i de offentliga utgifterna så att de

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

procentuellt icke stege snabbare än den
årliga produktionen,

dels ock de likalydande motionerna
1: 719, av herrar Bengtson och Dahlén,
samt II: 850, av herrar Wedén och Hedlund,
vari föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t

1. uttala, att den ekonomiska politiken
i ökad utsträckning borde beakta
de i motionerna framförda synpunkterna
och förslagen i avsikt att motverka
pris- och kostnadsstegringar samt trygga
full sysselsättning och främja produktionens
tillväxt;

2. särskilt framhålla att genom stabiliseringskonferenser,
där arbetsmarknadens
parter, vissa andra organisationer,
regering och riksdag samt erforderlig
expertis deltoge, förutsättningar
borde skapas för en frivillig samordning
av arbetsavtal, prispolitik och ett
lämpligt tillrättaläggande av den offentliga
ekonomiska politiken med ökad
ekonomisk stabilitet som följd;

3. anhålla, att utredning måtte ske om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd
med uppgift att diskutera och förbereda
en effektiv stabiliseringspolitik;

4. hemställa, att en parlamentarisk utredning
måtte tillsättas för en översyn
av statens uppgifter i syfte att främja
kostnadsbesparingar; samt

5. hemställa, att under medverkan av
ekonomisk expertis en utredning måtte
ske för belysning av olika finanspolitiska
åtgärders verkningar på produktion,
sysselsättning och inkomstfördelning
samt av förväntningsbilden inom
näringslivet för en bättre och snabbare
bedömning av konjunkturutvecklingen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 719 och II: 850, såvitt de avsåge
uttalande om stabiliseringskonferenser; B.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 719 och II: 850, såvitt de avså 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 30

utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

ge inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd;

C. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 379 och II: 437,

b) motionerna 1:719 och 11:850, såvitt
de avsåge tillsättande av en parlamentarisk
besparingsutredning;

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
T: 719 och 11:850, såvitt de avsåge
utredning av verkningarna av finanspolitiska
åtgärder;

E. att riksdagen måtte avslå motionerna
l: 719 och II: 850 i övrigt.

I sitt yttrande hade utskottet å sid. 5
i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande i fråga om föreslagna
stabiliseringskonferenser:

»De synpunkter utskottet ovan anfört
beträffande dessa konferenser torde i
allt väsentligt vara tillämpliga på förslaget
om ett ekonomisk-socialt råd. Utskottet
har tidigare år redogjort för sådana
råd i andra länder och därvid
konstaterat, att deras ställning, sammansättning,
uppgifter och arbetssätt är
starkt växlande. Motionärerna har inte
angivit några synpunkter på lösandet
av hithörande frågor och deras förslag
kan därför, som utskottet tidigare uttalat,
knappast uppfattas som ett realistiskt
försök att skapa institutionellt underlag
för strävanden att åstadkomma
samhällsekonomisk stabilitet.»

Reservationer hade anförts

1, beträffande utskottets hemställan
under A, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (in), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 719 och
II: 850 i ifrågavarande del som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om stabiliseringskonferenser; -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

2, beträffande utskottets hemställan
under B,

a) av herrar Stefanson (fp), Nils
Theodor Larsson (ep), Regnéll (m),
Börjesson i Glömminge (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande hort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 719 och
11:850 i ifrågavarande del hos Kungl.
Maj :t hemställa om utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd
i enlighet med vad reservanterna anfört; b)

av herrar Åkerlund (m) och Brundin
(in), vilka ansett, att det stycke på
sid. 5 i det tryckta utlåtandet, som började
med orden »De synpunkter utskottet»
och slutade med »åstadkomma
samhällsekonomisk stabilitet», bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:
»I avvaktan på ett informellt samråd
i form av stabiliseringskonferenser
prövas synes det inte finnas anledning
att aktualisera frågan om utredning om
inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd.»;

3, beträffande utskottets hemställan
under C, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (in), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av

a) motionerna I: 379 och II: 437,

b) motionerna 1:719 och 11:850 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj :t hemställa om tillsättande
av en parlamentarisk besparingsutredning
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

4, beträffande utskottets hemställan
under D, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Bör -

jesson i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del lyda så, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 719 och II: 850
i ifrågavarande del hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning av finanspolitiska
åtgärders verkningar i enlighet
med vad reservanterna anfört;

5, beträffande utskottets hemställan
under E, av herrar Stefanson (fp),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla i reservationen angiven lydelse
samt att utskottet bort under E
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:719 och 11:850
i övrigt hos Kungl. Maj:t hemställa om
åtgärder på den ekonomiska politikens
område i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 a, 3, 4 och 5.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till alla reservationer där mitt namn
finns med.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

Härefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först

Fredagen den 30 maj 1969 Nr 30 79

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 62.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, komme propositioner att
framställas först särskilt angående utskottets
hemställan samt därefter särskilt
avseende motiveringen.

I vad gällde utskottets hemställan i
punkten B gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till densamma
samt vidare därpå att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i

den av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 a betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 39.

Vidkommande motiveringen i punkten
B, anförde nu herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets motivering
skulle godkännas oförändrad, dels ock
att kammaren skulle godkänna utskottets
motivering med den ändring, som
föreslagits i den av herrar Åkerlund
och Brundin vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets mo -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Om utredningar i stabiliseringspolitiskt syfte

tivering oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner motiveringen i
bankoutskottets utlåtande nr 38 punkten
B oförändrad, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i den av herrar Åkerlund och Brundin
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja-- 104:

Nej— 22.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten C framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 7(1;

Nej — 62.

Med avseende å punkten D, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Hem
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

.la — 71;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten E förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
E, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Ang. lokaliseringspolitiska åtgärder
jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej —61.

Ang. lokaliseringspolitiska åtgärder

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av Kung).
Maj ds proposition angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1969/70, m. in.

I anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 115, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1969/70, m. m., hade bland annat väckts

dels de likalydande motionerna I:
1058, av herr Bengtson m. fl., och II:
1219, av herr Hedlund in. fl., vari yrkats,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle besluta bland
annat att

i skrivelse till Kungl. Maj d anhålla
om parlamentarisk utredning och förslag
angående åtgärder för att dämpa
expansionen i landets tre stortiitorter i
syfte att skapa en förbättrad regional
befolkningsbalans i landet som helhet,
tillgodose vitala samhällsekonomiska intressen
och giva ökade möjligheter till
en tillfredsställande miljöplanering i de
stora tätorterna,

i skrivelse till Kungl. Maj b anhålla,
att kontaktorgan måtte tillskapas mellan
staten och de mindre och medelstora
företagens organisationer i syfte att inventera
lämpliga lokaliseringsobjekt i
enlighet med vad som för närvarande
skedde tillsammans med de större företagen,
samt

i skrivelse till Kungl. Majd anhålla,
att den svenska regeringen måtte taga

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. lokaliseringspolitiska åtgärder
initiativ till internationella överläggningar
angående valutaproblemen och
den därav följande ränteutvecklingen i
syfte att åstadkomma en sänkt internationell
räntenivå,

dels ock de likalydande motionerna
1:1059, av herr Dahlén in. fl., och II:
1221, av herr Wedén in. fl., vari anhållits,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att ianspråktagande
av investeringsfonderna, så länge tendenser
till överhettning funnes i ekonomin,
borde ske med ökad tonvikt på
orter och regioner med sysselsättningssvårigheter,
samt

att riksdagen måtte uttala angelägenheten
av svenska initiativ för internationell
ekonomisk samverkan i syfte
att bland annat dämpa tendenserna till
räntestegring och motverka oron på den
internationella valutamarknaden.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1058 och II: 1219, såvitt de avsåge
en parlamentarisk utredning rörande
storstädernas expansion,

B) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1058 och II: 1219, såvitt de avsåge
tillskapande av ett organ för kontakt
mellan staten och de mindre och
medelstora företagen för inventering av
lokaliseringsprojekt,

C) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1059 och II: 1221, såvitt de avsåge
ianspråktagande av investeringsfonder,

D) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1058 och II: 1219 samt I: 1059
och 11:1221, såvitt de avsåge internationella
överläggningar om ränteutvecklingen
och valutaproblemen.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

1) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Thorsten Larsson (ep), Vilhelm
Erik Carlsson (m), Regnéll (m),
Börjesson i Glömminge (ep), Löfgren

(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att motionerna
I: 1058 och II: 1219, såvitt de avsåge
frågan om storstädernas expansion,
måtte överlämnas till 1968 års lokaliseringsutredning
för att beaktas vid
dess arbete;

vid utskottets hemställan under B

2) av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 1058 och II: 1219 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t hemställa om
åtgärder för att tillskapa ett organ för
kontakt mellan staten och de mindre
och medelstora företagens organisationer
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

3) av herrar Stefanson och Löfgren
(båda fp), vilka likväl ej antytt sin
åsikt;

vid utskottets hemställan under C

4) av herrar Stefanson (fp), Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den avfattning,
denna reservation visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 1059 och II: 1221 i ifrågavarande del
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört om ianspråktagande
av investeringsfondsmedel
i lokaliseringspolitiskt syfte;

5) av herr Vilhelm Erik Carlsson
(m), som dock ej antytt sin mening;

vid utskottets hemställan under D

6) av herrar Stefanson (fp), Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Stridsman (ep),

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
måtte med bifall i ifrågavarande hänseende
till motionerna I: 1058 och It:
1219 samt I: 1059 och II: 1221 hos
Kungl. Maj :t anhålla, att initiativ måtte
tagas till överläggningar rörande ränteutveckling
och valutaproblem i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 4 och 6.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan på samtliga punkter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. lokaliseringspolitiska åtgärder

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
A, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej —- 59.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Thorsten
Larsson in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. Iokaliseringspolitiska åtgärder

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 111;

Nej— 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkten C, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten D framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknad
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Fredagen den 30 maj 1909

Nr 30

Ang. sysselsättningspolitiskt motiverade hyrestillskott m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 36.

Ang. sysselsättningspolitiskt motiverade
hyrestillskott m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av motioner
angående sysselsättningspolitiskt motiverade
hyrestillskott in. m.

I de likalydande, i anslutning till
Kungl. Maj ds proposition nr 115 och
därvid redovisad reviderad finansplan
väckta motionerna 1: 1056, av herr Pettersson,
Karl, m. fl., och IT: 1217, av herr
Petersson i Gäddvik m. fl., hade yrkats,
att riksdagen skulle besluta,

a. att försöksverksamheten med hyrestillskott
skulle insättas som ett komplement
till bortavistelsebidraget vid
sysselsättning på annan ort än hemorten,

b. att införandet av hyrestillskott vid
sådan sysselsättning icke skulle användas
som instrument för att kunna styra
folkomflyttningen från vissa områden
av landet till ett annat område,

c. att samarbetet mellan industridepartementet
och Sveriges industriförbund
samt en snabb inventering av möjligheterna
att lokalisera företag till livskraftiga
orter i sysselsättningssvaga regioner
skulle forceras och följas av
snabba åtgärder för att uppfylla detta
mål, samt

d. att åtgärder i första hand skulle
vidtagas för att skaffa arbetstillfällen i

de sysselsättningssvaga regionerna och
att sådana åtgärder skulle prioriteras
före omflyttning av arbetskraft till andra
delar av landet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. beträffande inriktningen av försöksverksamheten
med hyrestillskott
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1056 och 11:1217, såvitt nu vore i
fråga,

2. beträffande kostnaderna för försöksverksamheten
med hyrestillskott att
riksdagen som sin mening måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört,

3. beträffande viss samverkan mellan
staten och Sveriges industriförbund att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
1056 och II: 1217, såvitt nu vore i fråga,

4. beträffande förstärkta sysselsättningsskapande
insatser i vissa regioner
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1056 och 11:1217, såvitt nu vore i
fråga.

Reservation hade anförts, beträffande
försöksverksamheten med hyrestillskott,
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Eric Peterson
(fp), Wallmark (m) och Strandberg
(m), fru Elvy Olsson (ep), samt
herrar Gustafson i Göteborg (fp), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nordstrandh
(in), Nilsson i Tvärålund (ep), Dahlgren
(ep) och Petersson i Gäddvik (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i vissa angivna delar hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, beträffande inriktningen
av försöksverksamheten med
hyrestillskott, att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört i anledning av
motionerna 1:1056 och 11:1217, såvitt
nu vore i fråga.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Det ärende vi nu skall
behandla är en eftersläntrare till de oli -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969

Ang. sysselsättningspolitiskt motiverade hyrestillskott m. m.

ka diskussioner som under våren förts
beträffande lokaliseringspolitiken. Man
snuddade i själva verket vid den här
frågan också i interpellationsdebatten i
tisdags liksom under onsdagens stora
lokaliseringsdebatt.

Att frågan kommer upp nu igen beror
på ett motionsyrkande som är upphängt
på ett yttrande i kompletteringspropositionen,
vilket i princip kan sägas innebära
att regeringen vill ha riksdagens
godkännande av vissa bemyndiganden
som gavs arbetsmarknadsstyrelsen i slutet
av april och gäller s. k. hyrestillskott,
som är ett nytt slag av rörelsebefordrande
åtgärder.

Hittills har flyttningsbidrag utgått till
personer som fått arbete på främmande
ort men inte kunnat ordna familjebostad
utan måst lämna familjen kvar i
hemorten. Detta bidrag avser att reducera
merkostnaderna för hushåll på
två orter. Det nu aktuella hyrestillskottet
avser bidrag under den första tiden
till den som fått familjebostad på den
nya orten och skall i princip utgå på
samma villkor och med samma begränsningar
som flyttningsbidrag.

Motionärerna motsätter sig inte införandet
av denna nya bidragsform men
är rädda för att hyrestillskott skall
kunna stimulera sådana personer till
avflyttning från hemorten, vilka skulle
kunna få arbete där i ett förbättrat
sysselsättningsläge som åstadkommits
genom arbetsmarknadspolitiska eller
andra åtgärder eller uppkommit på något
annat sätt. Man befarar sålunda att
detta bidrag kan medföra en på lång
sikt onödig avflyttning och finner det
angeläget att det inte skall användas
för styrning av arbetskraft bort från
avflyttningsområdet.

Reservanterna anser att motionärernas
farhågor inte är helt obefogade och
vill understryka att en på längre sikt
förväntad, bättre arbetsmarknadssituation
i hemorten måste beaktas i första
hand, även om man nu måste eftersträva
en utjämning av den geografiska arbetskraftsbalansen
för att öka förutsätt -

ningarna för en resursskapande produktion.

Herr talman! Det finns ingen anledning
att åter diskutera lokaliseringspolitiken.
Jag vill bara yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
som gäller en detalj i fråga om de
rörelseunderlättande åtgärderna och
som kan sägas innebära en önskan och
förhoppning att denna nya bidragsmetod
måtte användas med försiktighet
och omdöme, så att den icke medför ej
önskade bieffekter.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Så här inför vårsessionens
avslutning finns det ingen anledning
att hålla ett längre anförande. Men
när nu detta ärende har kommit upp är
det nödvändigt att något kommentera
såväl motionerna som reservationen.

Statsutskottet avstyrker i sitt utlåtande
de motioner som herr Kaijser berört.
Dessa är enligt rubriken väckta i anledning
av kompletteringspropositionen.
Utlåtandet börjar med konstaterandet
att motionerna är väckta i anslutning
till propositionen. Därmed markeras
åsikten att motionsrätten måste ha varit
högst tvivelaktig. Eftersom finansministerns
redovisning av den reviderade finansplanen
ju berör det mesta av statsbudgeten,
skulle en konsekvens av remissen
bli att vi får en ny allmän motionstid
i slutet av vårsessionen.

Nu är dock motionerna remitterade
till utskottet, och jag tänker inte här
kvälja dom, bara fästa uppmärksamheten
på den här svårigheten för framtiden.

En konsekvens har blivit att de två
sista punkterna i motionernas hemställan
rör frågor som riksdagen behandlat
tidigare i år. Redan detta är anledning
nog att inte offra kammarens tid på
ytterligare kommentarer i dessa delar.

Kvar står motionsyrkandena om de
hyrestillskott som Kungl. Maj:t fattat
beslut om. Först kan konstateras att
det i den delen inte är fråga om att ta
ställning för eller emot hyrestillskotten.

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

Ang. sysselsättningspolitiskt motiverade hyrestillskott in. m.

Motionerna och den treeniga borgerliga
reservationen föreslår inte att beslutet
skall upphävas eller inskränkas. I reservationen
föreslås riksdagen ge Kungl.
Maj:t till känna någonting. Vad då? Jo,
i översättning till klartext att det finns
en avvägning mellan rörlighetsfrämjande
och lokaliseringspolitiska åtgärder.
Jag är övertygad om att Kungl. Maj:t
har upptäckt detta utan att få brev från
riksdagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten 1 och därefter särskilt
avseende punkterna 2—4.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 121 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avsto de från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
2—4.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
122, angående tilläggsstat II och tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
123, angående statsregleringen för budgetåret
1969/70.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter memorialet företogs
till avgörande punktvis.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 30

Fredagen den 30 mai 1969

Punkterna 16 och 17
Lades till handlingarna.
Punkterna 18 och 19
Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 234, till
Konungen angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1909/70,
in. m. jämte motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 50 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

256, angående val av fullmäktige
i riksbanken med suppleanter; och
nr 261, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

257 och 258, för
herr Erik Gunnar Wärnberg
herr Per Valfrid Åsbrink
att vara fullmäktige i riksbanken;

nr 259 och 260, för
herr Villiam Evert Björk
herr Bengt Olof Norling
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksbanken;

nr 262 och 263, för
herr Axel Wilhelm Strand
herr Karl Torsten Fredriksson
att vara fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 264 och 265, för
herr Paul Gerhard Jansson
fru Anna Mary Sylvia Holmqvist
att vara suppleanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret;

nr 267, för

herr Per Sigurd Lindholm

att vara ordförande i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor;

nr 268 och 269, för
herr Lars Thorsten Larsson
herr Jonas Albert Gillis Augustsson
att vara ledamöter i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; samt

nr 270—272, för

herr Erik Selmer Johan Adamsson
herr John Erik Eriksson
herr Nils Erik Wååg
att vara styrelsesuppleanter i riksdagens
förvaltningskontor.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 284,
till Konungen angående val till styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

dels ock till riksdagens förordnanden
:

nr 285, för fröken Lisa Mattson att
vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket; nr

286, för herr Clas Eric Carlsson att
vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket; nr

287, för herr Nils Gunnar Erik
Richardson att vara suppleant för ledamot
av styrelsen över riksdagsbiblioteket;
och

nr 288, för herr Alf A:son Wennerfors
att vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 298, i anledning av motioner angående
sysselsättningspolitiskt motiverade
hyrestillskott in. in.;

nr 299, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1968/69;

nr 300, angående statsregleringen för
budgetåret 1969/70; och

nr 301, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1969/70.

Fredagen den 30 maj 1969

Nr 30

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

303, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt m. m.;

nr 305, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående ändring i
reglementet för Nordiska rådets svenska
delegation;

nr 306, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1969/70 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk m. m.;

nr 307, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 308, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående regleringen
för budgetåret 1969/70 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk m. m.;

nr 309, till Konungen angående lokaliserings-
och regionalpolitik m. m.;

nr 310, till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond angående
verkställd granskning av stiftelsens
verksamhet och förvaltning under år
1968; samt

nr 311, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor om ADR-teknikens
utnyttjande i riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 304, till Konungen
i anledning av motioner om inventering
av väderkvarnar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela att jag efter samråd
med andra kammarens talman beslutat
att höstsessionen skall ta sin början
torsdagen den 16 oktober kl. 11.00. Vidare
får jag meddela att vid vårsessionens
slut ojusterade protokoll framläggs
till godkännande onsdagen den 11 och
onsdagen den 25 juni 1969.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Ärade kammarledamöter! Jag har en
stark känsla av att ni i hög grad är
besjälade av en önskan att snarast försvinna
ut i det vårlika landskapet. Jag
skall därför inskränka mig till några få
ord.

Den session som vi nu genomlevat har
kanske varit något av en mellansession,
efter ett val och med ett val framför
oss som ännu inte kastat någon större
slagskugga över kammarens förhandlingar.
Den har kanske också i någon
mån varit mindre arbetsbelastad än de
senaste vårsessionerna. Sålunda har åtminstone
nattplena varit relativt sällsynta.

Jag vill begagna detta tillfälle att
rikta ett speciellt tack till kammarens
förste vice talman. Vi har nämligen under
den sista månaden endast varit två
talmän, vilket betytt en ökad arbetsbörda
för honom.

Jag tror att jag tolkar kammarens
känslor om jag uttalar en varm förhoppning
att kammarens andre vice
talman, som nu lyckligt utsluppit från
lasarettet, kommer att återvända till
kammarens höstsession med helt återvunna
krafter.

Jag ber också att som vanligt få rikta
ett varmt tack till våra medarbetare på
kansliet.

Jag önskar er alla en angenäm, trevlig
och valfri sommar och att ni måtte
återkomma till höstens arbete med förnyade
krafter.

Nr 30

Fredagen den 30 mai 1969

Detta tal besvarades av herr ERICSSON,
JOHN, i följande ordalag:

Herr talman! Kammarens ledamöter
framför sitt tack till herr talmannen
för de vänliga och erkännsamma ord
som han riktat till oss.

Kammarledamöterna tackar herr talmannen
och herr förste vice talmannen
för god ledning av arbetet som därmed
har ökat i effektivitet. Så här års brukar
det alltid klagas över att riksdagsmännen
inte är i stånd att planera sitt
arbete och att det blir långa och tröttsamma
kvällsplena. Vi kan inte instämma
i den missnöjeskören, åtminstone
inte i år, och jag hoppas att så inte
heller blir fallet nästa år. Detta tyder
på att vi kanske i större utsträckning
än andra kammarens ledamöter blir befriade
från den plåga som nattplena innebär.
Det hänger måhända samman
med att andra kammaren har fler leda -

möter än första kammaren, men det kan
också skilja på debatteknik. Hur som
helst är vi glada över den ordning som
har rått.

Kammarens ledamöter ber att få önska
herr talmannen och herr förste vice
talmannen en angenäm och trevlig sommar
med vila och vederkvickelse.

Vi tackar.

Herr talmannen förklarade härefter
årets vårsession för första kammarens
del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
16.41.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969