Fredagen den 30 april (Riksdagens protokoll 1948:17)

RIKSDAGENS

1948

PROTOKOLL

FORSTA KAMMAREN

Nr 17

30 april—5 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 30 april.

Sid.

Svar på interpellation av herr Schlyter om beredande av vårdplatser
för kvinnliga lösdrivare m. fl........................... 3

Tisdagen den 4 maj.

Minnesord över herr Söderdahl....................... q

Remissdebatt ang. Kungl. Maj:ts proposition nr 230, med förslag

till tryckfrihetsförordning in. m...................

Interpellation av herr Arrhén om utbyggande av skolmåltidsverksamheten
..............................

Onsdagen den 5 maj.

Svar på interpellation av fröken Andersson ang. återfående av

svenskt medborgarskap i visst fall .......................... 15

Svar på interpellation av herr Bergh ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
m. m............................... |()

Ang. ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. m..... 32

Om skattespärr i fråga om preliminär skatt ................ 37

Om ändring i semesterlagen ........................ 33

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 5 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. godkännande av en mellan
Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande varuutbytet
..........................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. införande av beslutande
folkomröstning ..................

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. anslag till läroboksnämnden . ''
nr 90, ang. anslag till den sociala hemhjälpsverksamheten

- nr 91, ang. anslag till lån till anordnande av kollektiva tvätte rier

...........................

- nr 92, ang. anslag till driften av centraldepån för blindas arbeten
........................

— nr 93, ang. anslag till ersättning för skador vållade av personer
som avvikit från vissa anstalter

Första kammarens protokoll 19i8. Nr 17.

Nr 17.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. organisation och finansiering

av svensk reguljär luftfart m. m........................... 37

—- nr 95, ang. vissa investeringar i statens järnvägars fond ...... 37

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, ang. tillämpning av skatte spärr

i fråga om preliminär skatt .......................... 37

—■ nr 39, ang. vissa ändringar i gällande tulltaxa, m. m......... 38

Bankoutskottets utlåtande nr 28, ang. viss omreglering av pensionerna
till f. d. kvinnliga befattningshavare inom den civila

statsförvaltningen ........................................ 38

—- nr 29, ang. höjning av maximiåldern för ingående av äktenskap

medförande rätt till familjepension.......................... 38

Första lagutskottets utlåtande nr 32, ang. godkännande av en mellan
Sverige, Danmark och Norge avslutad konvention om erkännande
och verkställighet av domar i brottmål m. m........... 38

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. utredning rörande kompetensfördelningen
inom sjukhusens ledning .................. 38

—- nr 25, ang. skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid
planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap ...... 38

— nr 26, ang. uppbörden av avgifter för försäkringar i riksförsäk ringsanstalten

............................................ 38

— nr 27, ang. viss ändring av 7 § andra stycket b) lagen om semester
.................................................... 38

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, ang. försäljning av de statliga
lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget .............. 39

— nr 13, ang. försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ................................................ 39

— nr 14, ang. försäljning av en Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet ............................................ 39

— nr 21, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 39

Fredagen den 30 april 1948.

Nr 17.

Fredagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 221, angående upprättande av en
medicinsk högskola i Göteborg;

nr 222, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48;

nr 225, med förslag till nya avlöningsreglementen
m m.;

nr 226, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 111 § byggnadslagen;

nr 228, angående pension åt vissa justerare
av mått och vikt m. fl.;

nr 229, angående godkännande av avtal
mellan Kungl. Maj:t och kronan samt
Stockholms stad angående mark inom
Kaknäsområdet och å Långholmen i
Stockholm;

nr 230, med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
mot skadegörelse av skogsinsekter;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lån och bidrag till
vissa skogsförbättringsåtgärdcr; samt
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till fiskredskapsförsäkring.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 176, i anledning av väckta motioner
om en översyn av lagen om allmänna
barnbidrag och lagen om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders m.
fl. barn;

nr 177, i anledning av väckta motioner
angående de särskilda barnbidragen
till änkors och invaliders m. fl. barn;
samt

nr 178, i anledning av väckta motioner
angående vidgad tillämpning av lagen
om särskilda barnbidrag till att
omfatta även änklingars barn.

Om beredande av vårdplatser för kvinnliga
lösdrivare m. fl.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Schlyters
interpellation om beredande av
vårdplatser för kvinnliga lösdrivare m.
fl., erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Schlyter frågat mig, om det icke vore
möjligt att omedelbart överflytta på
tvångsarbets- och alkoholistanstalten i
Växjö intagna kvinnor till vårdplats inom
den öppna socialvården.

Som svar får jag meddela följande.

De kvinnliga lösdrivarna och de av
staten omhändertagna kvinnliga alkoholisterna
vårdades t. o. m. juni 1940 på
statens tvångsarbets- och alkoholistanstalt
i Landskrona gamla fästning. Därefter
togs denna anstalt med tillhörande
byggnader och område med visst undantag
tills vidare i anspråk för krigsmaktens
behov. Samtidigt förordnades, att
allmän tvångsarbetsanstalt för kvinnor
skulle anordnas vid fångvårdsanstalten i
Växjö. För mottagande och vård av sådana
åt alkoholmissbruk hemfallna
kvinnor, som tidigare skulle ha intagits

Nr 17.

Fredagen den 30 april 1948.

Om beredande av vårdplatser för kvinnliga lösdrivare m. fl.

på alkoholistanstalten i Landskrona,
ordnades i anslutning till statens alkoholistantalt
å Venngarn en för kvinnliga
alkoholister avsedd särskild anstalt
på egendomen Haknäs. Fr. o. m. budgetåret
1941/42 inrättades vid fångvårdsanstalten
i Växjö även en alkoholistanstalt,
som avsågs för sådana kvinnliga
alkoholister, som skulle intagas på
Haknäsanstalten, men som av disciplinära
skäl måste vårdas på sluten anstalt.

Beträffande de kvinnliga lösdrivarna
förordnade Kungl. Maj:t den 28 juni
1941, att kvinnor, som intagits på vid
fångvårdsanstalt anordnad tvångsarbetsanstalt
— i den mån så lämpligen kunde
ske — tills vidare skulle få överföras
till något av arbetshemmen Emaus i
Stockholms län, Arrie i Malmöhus län
eller Herrljunga i Älvsborgs län. En sådan
anordning syntes ligga i linje med
den inriktning av lösdrivarvården, som
i allmänhet ansågs önskvärd. Vidare
skulle därigenom möjligheterna att
åstadkomma en differentiering av de
kvinnliga lösdrivarna kunna i någon
mån förbättras. Avsikten var, att Växjöanstalten
skulle tjänstgöra som upptagningsanstalt.
Därför lämpade interner
skulle därefter fördelas på tillgängliga
arbetshem. För varaktig vård på tvångsarbetsanstalten
skulle i princip endast
behållas det för inackordering i arbetshem
uppenbart olämpliga klientelet.

Den 22 mars i år funnos på tvångsarbetsantalten
i Växjö 6 kvinnliga
tvångsarbetare. Den av dessa kvinnor,
som varit där längst (sedan den 2 oktober
1947), vårdas på fångvårdsanstaltens
sinnessjukavdelning och kan icke
överflyttas till arbetshem. Beträffande
de övriga 5 — i allmänhet nykomna —
är frågan om deras överflyttande till arbetshem
föremål för anstaltsstyrelsens
uppmärksamhet.

I yttrande över förslaget om att inrätta
en sluten alkoholistanstalt i Växjö
uttalade socialstyrelsen bl. a., att indikation
för beslut om intagande på den
föreslagna anstalten syntes böra vara,
att vederbörande på grund av sitt för
anstaltsordningen störande uppförande

icke kunde åtnjuta fortsatt vård på
Haknäsanstalten, samt, då fråga vore
om direkt intagning, att vederbörande
på grund av ordningsstörande uppförande
under tidigare vistelse på alkoholist-
eller tvångsarbetsanstalt icke
lämpligen kunde beredas vård på Haknäs.
Enligt vad styrelsen nu upplyst
förekommer intagande på Växjöanstalten
endast i sådana fall, där det finnes
vara ogörligt att vårda vederbörande på
öppen anstalt.

I likhet med interpellanten anser
jag, att det icke är lämpligt att tvångsarbets-
och alkoholistanstalt är anordnad
vid fångvårdsinrättning. Förutom
att anstalten därigenom lätt kan komma
att erhålla en prägel av straffanstalt,
är en dylik anordning ägnad att
ingiva betänkligheter ur vårdsynpunkt.
Tvångsarbets- och alkoholistanstalten
för kvinnor i Växjö avsågs emellertid
från början och är alltjämt att betrakta
såsom ett provisorium.

Av min redogörelse framgår, att man
i fråga om de kvinnliga lösdrivarna
söker bereda dem vård vid anstalter
tillhörande den öppna socialvården
och att man beträffande de
kvinnliga alkoholisterna strävar efter
att i görligaste mån begränsa intagningen
på den slutna anstalten. Även om
därigenom olägenheterna av tvångsarbets-
och alkoholistanstaltens förläggning
till fångvårdsinrättningen minskas,
är det dock uppenbarligen önskvärt,
att provisoriet snarast möjligt avvecklas
och ersättes med lämpliga åtgärder.
Jag vill i detta sammanhang
erinra, att frågan huruvida behov föreligger
av särskild lösdriverilagstiftning
f. n. är under utredning inom inrikesdepartementet.
Interpellantens fråga
kan — i vad den avser alkoholister
— beröra en del av spörsmålet om omhändertagande
och vård av psykiskt
sjuka eller skadade alkoholmissbrukare.
Detta problem har behandlats såväl
av 1946 års alkoholistvårdsutredning,
vars betänkande väntas någon av
de närmaste dagarna, som av 1947 års
psykopatvårdsutredning. I direktiven
för den sistnämnda utredningen fram -

Fredagen den 30 april 1948.

Nr 17.

Om beredande av vårdplatser för kvinnliga lösdrivare m. fl.

hölls bl. a., att psykopatvårdsorganisationen
borde stå öppen även för psykopatklientelet
från socialvårdens områden,
bl. a. det nuvarande lösdrivarklientelet
och alkoholister. Hela frågan om
behandlingsmetoderna och anstaltsorganisationen
på detta område befinner
sig således f. n. under utredning. I avbidan
på att utredningsresultaten kunna
bli föremål för statsmakternas prövning
synas de betänkligheter, som kunna
anföras mot den provisoriskt inrättade
tvångsarbets- och alkoholistanstalten
i Växjö, böra få vika för det faktiska
behov, som inom den nuvarande
organisationen finnes av en sluten anstalt
för kvinnliga lösdrivare och kvinnliga
svårhanterliga alkoholister.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
ber att få framföra min tacksamhet för
det tillmötesgående och ur mina synpunkter
i alla avseenden tillfredsställande
svaret. Alldeles särskilt tacksam
är jag för statsrådets förklaring, att här
bara är fråga om ett provisorium, jämte
hans mycket positiva deklaration, att
han inte anser det vara lämpligt, att
tvångsarbets- och alkoholistanstalt anordnas
vid fångvårdsinrättning.

Jag hade nästan hoppats, att jag skulle
ha kunnat provocera statsrådet till att
avge den förklaringen, att riksdagen nästa
år hade att emotse förslag om lösdrivarlagens
upphävande. Nu känner jag till
de svårigheter, som statsrådet har att
bemästra, och jag har inte någon som
helst anmärkning att framställa i detta
avseende, men jag skulle våga ge uttryck
åt den förhoppningen, att det skall visa
sig möjligt att i administrativ väg se till,
att kandidaterna till tvångsarbete bli
omhändertagna av någon verklig socialvårdsform.
De äro ju genomgående i hög
grad förkomna individer. Vad de dömas
för är inte något brott. Det är inte en
domstol, som dömer, utan tvångsarbetet
skall ju vara en socialvårdsform, fastiin
den på grund av sin ålderdomlighet hör
till det mest unika vi i det avseendet ha.

Herr talman! Med dessa ord upprepar
jag min tacksamhet till herr statsrådet.

Herr GÖRANSSON: Det råder väl

ingen tvekan om att lösdrivarlagen är
så pass antik, att den borde ersättas med
en ny lagstiftning, men jag har fäst mig
vid att herr Schlyter i interpellationen
ger uttryck åt sin förvåning över att denna
lag alltjämt tillämpas. Jag kan inte
finna annat än att man, så länge vi inte
ha fått någon ersättning för lösdrivarlagen,
inte får förvåna sig över att polismyndigheten
i vissa fall använder den.
Tidigare tillämpades ju lagen i oerhörd
omfattning mot kvinnor, och den kritik,
som riktades mot lagen på den tiden,
tog sikte på det förhållandet, att
det var hundratals och ibland tusentals
kvinnor om året, som dömdes till tvångsarbete.
Nu har antalet gått ned, så att
man, som statsrådet påpekade, vid ett givet
tillfälle i mars månad hade sex fall.
Jag har gått igenom handlingarna beträffande
dessa kvinnor, och jag finner
— som också herr Schlyter påpekade
— att det är ett i kriminellt och
asocialt hänseende mycket avancerat
klientel. Vi måste ovillkorligen ha möjlighet
även i vårt samhälle att kunna
ingripa åtminstone mot de grövsta och
mest besvärande formerna av t. ex. gatuprostitutionen.

Jag har också fäst mig vid ett annat
uttalande i interpellationen. Herr Schlyter
frågar, om inte socialvården kan bereda
öppen vård åt de kvinnor, som nu
äro intagna på anstalten i Växjö. Herr
statsrådet har ju redan svarat därpå, så
till vida som herr statsrådet har pekat
på att man här laborerar med två olika
anstaltstvper, nämligen dels en sluten
anstalt, dels tre öppna arbetshem, som
skola kunna tas i anspråk i den mån
detta befinnes lämpligt och behövligt.
Men att lösa anstaltsfrågan för de kvinnliga
prostituerade genom att uteslutande
anlita öppna anstalter tror jag är omöjligt.
Man måste ovillkorligen på detta
område liksom när det gäller t. ex. de
kvinnliga alkoholisterna ha tillgång till
en anstalt av sluten typ för att där kun -

Nr 17.

Fredagen den 30 april 1948.

Om beredande av vårdplatser för kvinnliga lösdrivare m. fl.

na ta hand om de svåraste, de som ur
disciplinär synpunkt äro de besvärligaste
att komma till rätta med.

Styrelsen för tvångsarbetsanstalten i
Växjö har sin uppmärksamhet ständigt
riktad på möjligheten att överflytta individer
från den slutna anstalten till
ett av arbetshemmen. Det finns egentligen
ingen anledning att anta, att de, som
för närvarande äro intagna på anstalten,
skulle sitta där utan att det finns
skäl för det. Styrelsen har alldeles säkert
prövat den saken och kommit till
det resultatet, att man inte nu men måhända
senare, eller i vissa fall inte under
några förhållanden, kan tänka sig
att vårda dessa människor på öppen anstalt.

Jag har tillåtit mig att göra dessa reflexioner
med anledning av den interpellation,
som här har ställts till inrikesministern,
samtidigt som jag tackar interpellanten
för att han i sin interpellation
så starkt har understrukit, att
den vård, som beredes kvinnorna på den
slutna alkoholistanstalten vid fångvårdsanstalten
i Växjö, sannolikt är den bästa,
som över huvud taget kan komma till
stånd inom något vårdområde.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
har den uppfattningen, att de av ifrågavarande
kvinnor, som inte kunna
placeras på öppen anstalt, äro så förkomna,
att de äro fullt mogna för att
tas in på en verklig sjukvårdsanstalt,
till och med ett sinnessjukhus. Men det
förhåller sig med dessa kvinnor på samma
sätt som det under många år gjorde
med straffriförklarade personer,
som väntade på att plats skulle beredas
dem på sinnessjukhus. De fingo tillbringa
denna väntetid på fångvårdsanstalterna
— vilket man har ansett såsom
en av de olyckligaste verkningarna
av platsbristen på sinnessjukhusen.

Jag begärde ordet närmast därför att
jag nyss glömde att säga en sak. Med
anledning av den kungl. propositionen
nr 205 angående vissa anslag till alkoholistvården
väckte jag för ett par dagar
sedan en motion, som har remitte -

rats till statsutskottet. Jag hade redan
i propositionen praktiskt taget fått svar
av herr inrikesministern på min fråga;
där upplystes om förhållandena bl. a.
med avseende på Växjö. Jag tog mig emellertid
då anledning att undersöka, hur
många som just den dagen voro intagna
på tvångsarbetsanstalten i Växjö,
och det befanns vara icke mindre än
11. Antalet intagna tycks alltså vara i
stigande, och detta är för mig, herr talman,
endast ett ytterligare skäl att understryka
de förhoppningar, som jag
tillät mig ge uttryck åt i mitt förra anförande
och som så vitt jag förstår stå
i full överensstämmelse med herr statsrådets
syn på frågan.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag vill bara i anledning av herr
Schlyters sista anförande säga, att jag
inte tror, att den nämnda siffran 11
i och för sig behöver betyda, att tvångsarbetslagstiftningen
håller på att uppleva
en renässans i tillämpningen. Jag
vill gärna medge, att den erfarenhet,
som jag har hunnit förskaffa mig, är
relativt begränsad. Den har dock gett
mig det intrycket, att siffrorna fluktuera
mycket från tid till annan. Jag vill
bara som exempel nämna, att när vi
inom inrikesdepartementet höllo på att
utarbeta årets statsverksproposition,
uppmärksammade jag, att på Haknäsanstalten
fanns det på hösten 1947 bara
fyra kvinnliga alkoholister intagna.
Jag ansåg mig böra sätta i gång en utredning
om man inte med hänsyn till
detta borde dra in anstalten, ty den
kostar ju dock relativt stora summor,
och jag tyckte den var alldeles för dyr
för endast fyra alkoholister. Det visade
sig emellertid, att när vi bara hade hunnit
några månader framåt i tiden, var
anstalten fullbelagd, så att flera kvinnor
inte kunde tas in där.

Jag tar detta som ett tecken på att
siffrorna för beläggningen gå upp och
ned, och jag tror alltså inte, att man
av den — som jag förmodar — tillfälliga
stegring, som herr Schlyter hänvisade
till, kan dra en så vittgående slut -

Fredagen den 30 april 1948.

Nr 17.

Om beredande av vårdplatser för kvinnliga lösdrivare m. fl.

sats som att tvångsarbetslagstiftningen
börjar tillämpas i en större omfattning
än tidigare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 215, med förslag till förordning om
pappersskatt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
219, angående godkännande av avtal rörande
Stockholms och Göteborgs högskolors
framtida ställning m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 224, med förslag till lag om ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Heiding
m. fl. väckta motionen, nr 353, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 221—223, 225, 226 och 228—230.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige och Finland träffad överenskommelse
rörande varuutbytet;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av väckta motioner om
införande av beslutande folkomröstning; statsutskottets

utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till läroboksnämnden;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till den sociala hemhjälpsverksamheten
jämte i ämnet väckt
motion;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till lån till anordnande av
kollektiva tvätterier;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till driften av centralbyrån
för blindas arbeten;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition- angående anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador
vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisation och
finansiering av svensk reguljär luftfart
m. m.; och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av skattespärr i fråga
om preliminär skatt; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av väckt motion
angående viss omreglering av pensionerna
till f. d. kvinnliga befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen; och
nr 29, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximiåldern för
ingående av äktenskap medförande rätt
till familjepension;

första lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av en mellan
Sverige, Danmark och Norge den 8 mars
1948 avslutad konvention om erkännande
och verkställighet av domar i brottmål
m. m.;

Nr 17.

Fredagen den 30 april 1948.

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande kompetensfördelningen
inom sjukhusens ledning;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete; och

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 7 § andra
stycket b) lagen om semester; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av de

statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.22 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Ledamoten
av denna kammare Karl Söderdahl,
Visby, har slutat sina dagar. Han representerade
Kalmar och Gotlands län
och bevistade i år sin fjortonde riksdag.
De mångfaldiga och mångåriga
allmänna uppdrag, som blivit honom
anförtrodda, vittna om att han åtnjöt
stort förtroende från sin hembygd, och
jag tror mig våga uttala, att detsamma
var förhållandet här i riksdagen, där
hans uppträdande präglades av sans och
trygghet. Vi vilja minnas honom som
en gedigen människa och en god kamrat.
Må han vila i frid.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 227, angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;

nr 232, angående anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen; samt

nr 233, angående vissa anslag till civilförsvaret
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
bidrag till Svenska textilforskningsinstitutet; nr

154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret 1947/
48 till täckande av vissa kostnader för
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet; nr

155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/
47;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfiskalerna m. fl.:
avlöningar;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv, m. in., jämte i ämnet väckta motioner; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avskrivning av vissa
fordringar, redovisade såsom propriebalanser
i medicinalstyrelsens räkenskaper; nr

160, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående upptagande å riksstaten
för budgetåret 1948/49 av ett underskott
för luftfartsfonden;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande diverse
kapitalfonder gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser väg- och
vattenbyggnadsverkets förrådsfond;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
fonden för förlag till statsverket gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1948/49 till förskott till vissa
plankostnader m. m.;

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Kungl. proposition med förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
under järnvägsstyrelsens förvaltning
stående fastigheter;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att tillerkänna Luossavaara—Kirunavaara
aktiebolag, samt Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund
rätt till viss malmbrytning utöver i gällande
malmavtal medgivna kvantiteter,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 165, i anledning av väckt motion
angående ersättning till chauffören V.
Bjurman för bilskada vid motorplogning; nr

166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till metallografiska
institutet;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

168, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1948/49 m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. m., såvitt
propositionen angår befrielse för
Carl Gustav Högberg från viss återbetalningsskyldighet
till kronan;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till dövstumskolorna;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budget -

året 1948/49 till överstyrelsen för yrkesutbildning; nr

174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till konstfackskolan; samt

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till nybyggnad för statens
rättsläkarstation i Stockholm.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 221, angående upprättande av en
medicinsk högskola i Göteborg;

nr 222, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 223, angående vissa anslag under
åttonde huvudtiteln å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947/48; samt
nr 225, med förslag till nya avlöningsreglementen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 226, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 228,
angående pension åt vissa justerare av
mått och vikt in. fl.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
229, angående godkännande av avtal mellan
Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms
stad angående mark inom Kaknäsområdet
och å Långholmen i Stockholm.

Kungl. proposition med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 230, med förslag till tryckfrihetsförordning
m. m.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! För
min del hälsar jag med glädje, att re -

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

Kungl. proposition

geringen har beslutat sig för att trots
den sena tidpunkten under riksdagen
framlägga ett förslag till ny tryckfrihetsförordning.
Hade förslaget icke
framlagts, hade följden blivit, på grund
av tryckfrihetsförordningens karaktär
av grundlag, att detta viktiga lagstiftningsärende
hade skjutits undan ännu en
fyraårsperiod.

Propositionen avlämnades emellertid
här i kammaren i fredags. Den har utdelats
till kammarens ledamöter först
för en liten stund sedan, alltså på eftermiddagen
på fjärde dagen sedan den
avlämnades. Det betyder, att den motionstid
på tio dagar, som riksdagsordningen
garanterar åt riksdagsmännen,
till mer än en tredjedel praktiskt taget
icke har kunnat begagnas, därför att
vi icke ha haft lagförslaget och dess
motivering tillgängliga för oss. Det gäller
dock här ett lagförslag som utan
tvekan är det viktigaste som har förelagts
innevarande riksdag. Sedan 1880-talet har det över huvud taget icke förekommit,
att förslag till en hel grundlag
har framlagts för riksdagen, och
ända sedan 1860-talet har icke någon
ny grundlag antagits.

Jag hade för min del trots omfattningen
och vikten av det förslag, som framlägges
genom Kungl. Maj :ts proposition
om ny tryckfrihetsförordning, icke
tänkt att begära någon utsträckt motionstid,
då ju riksdagen är så långt
framskriden som fallet är. I nuvarande
läge anser jag mig emellertid tvungen
att göra det. Jag tror därvid, att det
vore lämpligt att anpassa den tid som
vi ha rätt att besluta som förlängning
av motionstiden, så, att motionstiden
blir ungefär lika lång räknad från att
vi ha fått propositionen utdelad till oss
som den skulle ha varit från utdelningen,
om utdelningen av propositionen
hade skett i samband med att propositionen
avlämnades. Jag tillåter mig
därför, herr talman, att föreslå, att kammaren
måtte besluta, att motionstiden
för Kungl. Maj :ts proposition nr 230
med förslag till ny tryckfrihetsförordning
måtte utsträckas till det samman -

med förslag till tryckfrihetsförordning m. m.

träde, som inträffar näst efter femton
dagar från propositionens avlämnande.

Må det, herr talman, tillåtas mig att
ytterligare säga, att frågan om motionstiden
beträffande propositioner, som utdelas
senare än de avlämnas, bör uppmärksammas
vid behandlingen av det
väntade förslaget om ändringar i riksdagens
arbetsformer Det är nämligen
icke första gången som en proposition
utdelas senare, och väsentligt senare än
den avlämnas.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag instämmer
i det yrkande, som herr Holmbäck
här framställde, och jag är till
stora delar förekommen av honom. Också
jag hade önskat begagna detta tillfälle
till att framhäva det utomordentligt
olämpliga däri, att propositioner på
detta sätt lämnas till kammaren fyra
dagar efter det de formellt ha »avlämnats».
På sätt som herr Holmbäck har
framhållit innebär ett sådant förfarande
en reell förkortning av motionstiden,
och det kunde därtill läggas, att
riksdagsordningens förutsättning är den,
att vid det tillfälle, då en proposition
remitteras till utskott — det är just detta
ögonblick ■— kammarens ledamöter
skola ha haft tillfälle att göra sig bekanta
med dess innehåll. Det är mycket
ofta vi råka ut för att inte vara
i det läget.

Jag vill emellertid också begagna detta
tillfälle, herr talman, till att uttala
det vid denna tidpunkt av riksdagen
sedvanliga beklagandet av att så stora
och så betydelsefulla propositioner som
i detta fall förslaget om tryckfrihetsförordning
framläggas vid denna sena
tidpunkt. Det kan tyckas vara ett enformigt
tjatande att komma med dessa
påpekanden, men så länge den praxis
fortfar, som föranleder dem, kan man
inte undgå att göra påpekanden i denna
riktning. Och man har alldeles särskild
anledning att göra det i det här
fallet. Herr Holmbäck har riktigt understrukit
det fullkomligt osedvanliga i
den uppgift som riksdagen nu har

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Interpellation om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

framför sig; en så omfattande grundlagsstiftningsuppgift
har riksdagen inte
haft på långliga tider.

En anledning att stryka under saken
ha vi också i följande förhållande. Det
hölls inte någon höstriksdag i fjol, och
det talades om för oss, att med anledning
därav skulle vi komma in i
den rätta arbetstakten; Kungl. Maj:ts
kansli skulle vara fritt från riksdagsbestyren
på hösten, och därigenom
skulle vi komma ifrån den långrotning
i riksdagsarbetet, som vi ha varit vana
vid under många år. Det skall slås fast,
att dessa förhoppningar beklagligtvis
på intet sätt ha blivit infriade.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
den nu föredragna kungl. propositionen
till konstitutionsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

På sedermera gjord proposition beslöt
kammaren, med bifall till herr Holmbäcks
därom framställda yrkande, medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, nr 230, utsträcktes
till det sammanträde, som infölle näst
efter femton dagar från propositionens
avlämnande.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 9, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, statsutskottets
utlåtanden nr 89—95, bevillningsutskottets
betänkanden nr 38 och
39, bankoutskottets utlåtanden nr 28 och
29, första lagutskottets utlåtande nr 32,
andra lagutskottets utlåtanden nr 24—27
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
12—14 och 21.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 227, 232 och 233.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 354, av herrar Holmbäck och Petersson,

nr 355, av herrar Hage och Johannesson,

nr 356, av herr Lindblom m. fl., samt
nr 357, av herr Ericsson, Carl Eric,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
HAGE, som anförde: Herr talman! Jag
ber att få föreslå, att tiden för avlämnande
av motioner i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 225, med
förslag till nya avlöningsreglementen
m. m., må utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

Herr ARRHÉN erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Beslutet
vid 1946 års riksdag om statsbidrag
efter nya bestämmelser till anordnande
av avgiftsfria skolmåltider vid landets
folk- och fortsättningsskolor samt vid
högre skolor och yrkesskolor med heldagsundervisning
genomfördes under
huvudsaklig enighet beträffande önskemålet
att vidtaga åtgärder, ägnade att
förstärka skolornas möjligheter att tjäna
som ett medel i den socialpedagogiska
verksamhetens tjänst. Meningsskiljaktigheterna
gjorde sig endast gällande,
när det gällde att redan vid denna
tidpunkt taga ståndpunkt till spörsmålet,
huruvida måltiderna i princip
borde vara avgiftsfria eller icke. Man
höll sålunda från vissa reservanters
sida i utskottet före, att avgiftsfriheten
skulle medföra en stockning med hänsyn
till den rådande personal- och iokalbristen
på området. Propositionen
vid 1946 års riksdag hade i viss mån
tagit hänsyn till dylika farhågor, då den

Tisdagen den 4 maj 1948.

Nr 17.

Interpellation om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

förordat en femårig övergångstid, med
möjlighet till förlängning, varunder bestämmelserna
i § 6 av gällande statsbidragskungörelse
skulle gälla.

Utvecklingen sedan beslutet fattades
vid 1946 års riksdag har i stort sett bestyrkt
den ståndpunkt, som intogs av
utskottets reservanter. Uppenbart är att
detta förhållande delvis sammanhänger
med att den nya kommunindelningen
icke ännu kommit i funktion, likaså med
att den nya skolorganisationen, där centralskoletanken
intar främsta platsen,
ännu ej genomförts och ännu kommer
att kräva lång tid för att förverkligas
samt till sist, men icke minst, även därmed
att förhållandena på byggnadsmarknaden
sedan länge och allt fortfarande
lägga avgörande hinder i vägen för den
utveckling, som man inom 1946 års riksdagsmajoritet
tog med i sin måhända
alltför optimistiska framtidskalkyl.

Man kan nu beträffande skolmåltidsverksamheten
konstatera, att rådande
materialbrist m. m. medfört en påtvungen
begränsning, när det gäller att få
fram de önskvärda måltidslokalerna, en
begränsning, som bl. a. förorsakat en
stockning, vilken utgör ett allvarligt hinder
för ett effektivt nyttiggörande av
den tilltänkta organisationen. Denna lokalbrist
har, med därav betingad begränsning
av hela skolmåltidsverksamheten,
blivit särskilt kännbar på landsbygden,
där deltagarfrekvensen, om
man bortser från de nordligaste länen
(Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten)
är mycket låg i jämförelse med
förhållandena i framförallt de större städerna,
där den i allmänhet högre standarden
på skollokalerna i varje fall
möjliggjort provisoriska lösningar av lokalfrågorna.
En av skolöverstyrelsen
verkställd undersökning visar sålunda
att (med uteslutande av de förut omnämnda
norrlandslänen) av 180 047
barn i städer 60 841 — eller omkring
33 % — åtnjöto skolmåltid, under det
att av 286 037 barn på landsbygden endast
50 561 — eller omkring 17 % —
ägde tillgång till samma förmån. Landsbygden
bar alltså härvidlag blivit missgynnad
på ett sätt, som icke kan sägas

stå i överensstämmelse med de socialreformatoriska
motiv, som lågo till grund
för 1946 års beslut. Befolkningsutredningen
förordade nämligen på sin tid reformen
med hänsyn tagen till såväl pedagogiska
som sociala och näringshygieniska
synpunkter. Bl. a. framhölls att
ett allmänt införande av skolmåltider
skulle innebära en väsentlig avlastning
för husmödrarna i hushållsarbetet, särskilt
för landsbygdens kvinnor, vilka
ställas inför svårbemästrade problem, då
det gäller att under arbetsdagen sköta
barnens kosthåll i hemmet.

Den av skolöverstyrelsen gjorda undersökningen
visar på ett uppenbart sätt
vilken disproportion, som för närvarande
råder i fråga om anslutningen till
skolmåltidsverksamheten mellan städer
och landsbygd och mellan de olika länen
inbördes. Påfallande låg är anslutningen
på landsbygden i Malmöhus, Östergötlands
och Kristianstads län, där
under vårterminen 1947 endast 32, resp.
78 och 450 barn av 20 553, resp. 16 427
och 20 294 elever deltogo i skolbespisningen.
Dessa siffror kunna naturligtvis
tolkas på olika sätt, men att de ha
samband med den påtvungna begränsningen
av byggnadsverksamheten är i
hög grad möjligt.

Om skolmåltidsverksamheten över huvud
taget skall kunna genomföras med
lika verkan för stad och landsbygd, vilket
riksdagen med visshet avsåg med
sitt beslut för nu två år sedan, kräves
att radikala åtgärder vidtagas av myndigheterna
för att få bukt med de lokalsvårigheter,
som för närvarande lägga
hinder i vägen för ett effektivt utbyggande
av verksamheten. Även om det i
nuvarande ekonomiska läge ter sig
vanskligt att öka byggnadsverksamheten
på olika områden, bör dock det här
antydda problemet påkalla statsmakternas
uppmärksamhet. Det kan icke vara
rimligt, att landbygdsbefolkningen försättes
i ett — som siffermaterialet bär
visat — missgynnat läge och att den berövas
möjligheten att för sig nyttiggöra
en socialreform, som bl. a. avsett att verksamt
bidraga till lättnad av dess redan
förut tunga arbetsbörda.

Nr 17.

Tisdagen den 4 maj 1948.

Interpellation om utbyggande av skolmåltidsverksamheten.

I detta sammanhang kan även erinras
om att liknande hinder även uppstått, då
det gällt att få skolmåltiden införd i läroverk
och andra högre skolor. Även här
talar siffermaterialet sitt tydliga språk.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få rikta
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet, att situationen
beträffande skolmåltidsverksamheten
nu svarar mot vad man kunnat vänta
— med hänsyn till eftersläpningen på
området, gällande främst landsbygden
men även de högre skolformerna?

2. Om så icke är fallet, har statsrådet
övervägt åtgärder för att motverka
här anförda svårigheter för ett önskvärt

utbyggande av skolmåltidsverksamheten? 3.

Vilka erfarenheter ha under de
gångna två åren kunnat göras beträffande
dels det allmänna behovet av en
avgiftsfri skolmåltid, efter fritt val öppen
för alla, dels den ökade frekvensen
av skolmåltider i städer och tätorter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Ang. återfående av svenskt medborgarskap
i visst fall.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fröken
Anderssons interpellation angående
återfående av svenskt medborgarskap i
visst fall, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har fröken Ebon Andersson till mig
riktat följande frågor:

1) Vid vilken tidpunkt kan det väntas,
att de sakkunniga för nordiskt samarbete
på medborgarskapsrättens område
slutfört sitt uppdrag?

2) Ämnar statsrådet verkställa en rent
svensk utredning i enlighet med den begäran,
som framförts av 1947 års riksdag
i skrivelse nr 90?

3) Är statsrådet för sin del villig medverka
till en uppmjukning av praxis
när det gäller beviljandet av svenskt
medborgarskap till svenskfödda kvinnor,
som förlorat sin utländske man
utan att detta kunnat visas, och efter
återkomst hit ansöka om medborgarskap? I

anledning av den första frågan kan
jag meddela, att ifrågavarande sakkunniga
nyligen fått ny ordförande, enär
den förre på grund av bristande tid
måst avsäga sig uppdraget; den nytillträdande
har hittills bara hunnit orientera
sig i ämnet. Han har inte heller ansett
sig kunna giva något bestämt svar
om när de sakkunniga beräknas ha slutfört
sitt uppdrag. Detta uppdrag är omfattande
och svårbemästrat, och det ligger
i sakens natur att det är vanskligt
att bedöma vilken tid det kan kräva.

Därtill kommer, att det här är fråga om
nordiskt samarbete, varför de svenska
deltagarna inte ensamma kunna bestämma
arbetstakten.

Den andra frågan avser, om det är
min mening att separat, sålunda oberoende
av det nordiska reformarbetet, sätta
i gång den utredning, som riksdagen
begärde i sin skrivelse nr 90 i fjol, nämligen
om gift kvinnas medborgarrättsliga
ställning. Svaret härpå är nej. Jag
finner det uppenbart, att denna utredning
bör ingå i det nyssnämnda nordiska
lagstiftningsarbetet på detta område.
Jag kan inte heller dela interpellantens
åsikt, att detta skulle strida mot
den mening, som riksdagen uttalat. I
konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
till vilket riksdagsskrivelsen hänvisar,
framhålles uttryckligen att just dessa
sakkunnigas direktiv borde utvidgas att
omfatta även denna fråga.

I detta sammanhang vill jag understryka
betydelsen av det nordiska samarbetet
på lagstiftningens område. Det
är nog i allmänhet inte tillräckligt känt,
att denna samverkan hör till de mest
resultatrika bland nu pågående internationella
strävanden. Den har redan medfört
en så långtgående rättsgemenskap
mellan de nordiska länderna, att inte
ens förhållandet mellan delstaterna i
USA lär kunna erbjuda ett motstycke.
Men utbyggandet av denna nordiska
rättsgemenskap förutsätter självfallet en
viss nationell återhållsamhet, så att inte
vart och ett av de nordiska länderna
utan tvingande skäl upptar till separat
behandling delar av sådana lagstiftningskomplex
som ligga under gemensam
utredning.

Interpellantcns tredje fråga gäller,
hur man i praxis skall bedöma följande
fall. En svenskfödd kvinna har gift sig
t. ex. med en tysk —- för att taga det i
praktiken vanligaste av dessa fall —

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. återfående av svenskt medborgarskap i visst fall.

och så flyttat till Tyskland samt därigenom
blivit tysk medborgare och förlorat
sitt svenska medborgarskap. Därefter
har mannen blivit borta i kriget
utan att det direkt kan bevisas att han
stupat, och hustrun har återvänt till
Sverige och vill åter bli svensk medborgare.
I princip bör en ansökan härom
endast bifallas, om hon blir fri från
sitt främmande medborgarskap genom
naturalisationen. Lagen bygger nämligen
på den ståndpunkten, att dubbelt
medborgarskap om möjligt bör undvikas.
Och så länge äktenskapet rättsligt
sett består, kan en hustru enligt tysk
lag icke erhålla befrielse från tyskt
medborgarskap. Att påvisa att det främmande
medborgarskapet upphört kan
tydligen vara svårt eller omöjligt av den
anledningen, att det är ovisst, om mannen
lever eller ej. Enligt lagen står dock
en möjlighet öppen för Kungl. Maj:t att
förläna svenskt medborgarskap, även
om sökanden icke kan styrka att hon
förlorar sitt utländska medborgarskap,
nämligen »om synnerliga skäl därtill
äro». Detta måste enligt min mening
stundom vara fallet, t. ex. då en man
försvunnit under kriget och sedan ej avhörts,
men rådande extraordinära förhållanden
göra det svårt att fastslå, om
han avlidit. Kungl. Maj:t har också redan,
med anlitande av undantagsbestämmelsen,
beviljat naturalisation i
några fall av den typ, som interpellanten
angivit. Och som svar på interpellantens
sista fråga vill jag betyga, att jag
även i fortsättningen anser mig kunna
och böra medverka till en sådan mera
generös praxis i naturalisationsärenden
av ifrågavarande beskaffenhet.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framföra
mitt tack för det här lämnade svaret.
I vissa delar är ju detta svar ganska
positivt, och jag ber att särskilt få framföra
mitt tack i de delarna.

Det är ju så, att hela den här frågan
om gift kvinnas medborgarskap under
en följd av år har varit föremål för

riksdagens behandling och, kan jag tilllägga,
allmänhetens intresse. Frågan har
ju nu för utredning överlämnats till de
sakkunniga för nordiskt samarbete på
medborgarskapsrättens område, och dessa
sakkunniga skola taga upp hela problemkomplexet.
Det är ju klart, att det
kommer att draga ut på tiden, och såsom
herr statsrådet nämnde, kommer
detta att ske i så mycket högre grad på
grund av ordförandeskiftet. Detta kan
man ju inte ha något att invända emot,
man kan bara beklaga det. Det är så
mycket mera beklagligt som jag — och
jag tror många andra också — när frågan
förra året överlämnades till dessa
sakkunniga, som ju tillsattes år 1946,
hade den känslan, att dessa redan voro
i fullt arbete och att det bara var att
koppla på denna del av problemkomplexet
också. Nu har det inte blivit på
det sättet, utan det tycks dra ut på tiden.
Jag skall villigt erkänna, att det möjligen
inte bara är lämpligt, utan kanske
rent av nödvändigt, att den nordiska utredningen
slutföres, innan man går vidare
på den här vägen, men, som sagt,
på grund av att utredningen tycks dra
ut på tiden tycker jag ändå att man allvarligt
borde kunna taga under övervägande,
om man inte kunde klippa loss
denna del av frågan. Jag förstår fuller
väl svårigheterna, men å andra sidan är
ju detta en aktuell och allvarlig sak,
främst för de människor det här gäller,
och som också herr statsrådet framhåller,
eftersom de svenska delegerade ju
icke ensamma kunna ange arbetstakten,
kan man ha en viss misstanke, att utredningen
kominer att draga ut på tiden.

Jag ber att helt få instämma i justitieministerns
åsikt, att det nordiska samarbetet
också på detta område är viktigt
och att man därför inte »utan tvingande
skäl», som det uttryckes, skall taga
upp vissa delar av den ifrågavarande
lagstiftningen separat i de olika länderna,
men frågan är vad som kan anses
vara »tvingande skäl». Det är ju så, som
jag nämnde förut, att en ganska stor
grupp av kvinnor här befinner sig i en
minst sagt prekär situation, och vidare
är ju läget ute i världen nu sannerligen

Onsdagen den 5 maj 1948. Nr 17.

Ang. återfående av svenskt medborgarskap i visst fall.

allt annat än lugnt och tryggt. Jag kan
ta ett sådant exempel som att det skulle
hända någonting. En kvinna, som så befinner
sig i utlandet och som tillhör någon
av de kategorier jag har talat om
kan icke, om hon inte är svensk medborgare,
få den hjälp från konsulat och
beskickningar, som hon skulle kunna
få, om hon hade svenskt medborgarskap.
Jag är fullt på det klara med att jag här
har gått en aning utanför den fråga som
jag har ställt till justitieministern, men
för mig hänger hela problemet ihop och
konstituerar en helhet. Anledningen till
att jag tog upp denna delfråga, som det
här rör sig om, var att den är den kanske
mest brännande av frågorna.

Emellertid, svaret på den tredje frågan
är ju det mest positiva. Det gäller,
såsom har nämnts här, tillämpning av
en mjukare praxis, och jag tror det vore
mycket tacknämligt, om det inte bara
tillämpades en sådan mjukare praxis när
det gäller den här delfrågan, som jag
kallar den, utan om detta också kunde
utvidgas till att gälla andra områden där
det är fråga om gift kvinnas medborgarskap.

Det är ganska intressant att erinra sig
ett uttalande, som majoriteten inom lagrådet
gjorde år 1923 i sitt utlåtande över
Kungl. Maj :ts proposition i ärendet då.
Där betonade denna majoritet inom lagrådet,
att Kungl. Maj:ts inställning knappast
vore förenlig med det kvinnor på
andra områden tillerkända rättsliga oberoendet,
och jag skulle vilja tillägga, att
jag tror, att det konstaterandet gäller
ännu i dag.

Nu har emellertid — och det är att
med tacksamhet notera — Kungl. Maj:t
möjlighet att genom en mjukare tillämpning
av lagen förläna svenskt medborgarskap,
men det beror återigen på hur
man tolkar satsen »om synnerliga skiil
därtill äro». Det nämndes i svaret, att
den här möjligheten har utnyttjats i några
fall, men jag kan tillägga, att mitt intryck
är att det inte har skett i önskvärd
utsträckning. Det är klart att den
saken kan diskuteras, och jag är den
siste att underskatta alla de svårighe 2

Första kammarens protokoll 1948. Nr 17.

ter som här kunna uppstå, men jag tror
ändå att lagens tillämpning kan mjukas
upp ytterligare. Det finns, som jag
nämnde, många fall där detta kunde
vara motiverat.

Under kriget och omedelbart därefter
var det ju lättare för dem, som då kommo
hit, att få tillbaka sitt svenska medborgarskap,
men jag skulle vilja tillägga,
att visserligen äro förhållandena nu
något annorlunda — kanske mycket annorlunda
— men jag anser dock att det
fortfarande gäller exceptionella förhållanden
på det här området.

Nu säger man — och det är klart att
det måste tagas hänsyn till detta —
att man om möjligt vill undvika dubbelt
medborgarskap. Sådant förekommer
emellertid, och jag skulle vilja ställa en
direkt fråga, om man har haft så mycket
besvärligheter på grund av existensen
av detta dubbla medborgarskap. Jag
känner inte till saken, så att det är inte
på något sätt en retorisk fråga, men det
vore kanske tacknämligt, om man kunde
få ett svar på den, ty även om det ligger
en svårighet i det dubbla medborgarskapet,
anser jag att denna svårighet bör
vägas emot alla de nackdelar som en
restriktiv lagtillämpning på detta område
medför för de kvinnor det här
gäller.

Det är mycket svårt för dem, som återvända
till Sverige, att förstå tillämpningen
av de här bestämmelserna, och
det är ju fullt mänskligt och naturligt.
Jag har på min bänk en hel rad exempel,
som jag dock icke skall ta upp tiden
med att dra här. Där är t. ex. en kvinna,
vilkens man år 1945 kom i rysk fångenskap;
han har icke hörts av sedan dess.
Hon kan icke visa, om mannen är i livet
eller ej. Hon iir nu hiir och har många
och mycket stora svårigheter att dras
med. Jag skall bara summariskt nämna
några sådana svårigheter.

Först och främst iir det svårigheten
att få arbete. Jag skall dock riittvisligen
erkänna, att denna svårighet helt naturligt
var störst strax efter kriget, ty
om det då kom en kvinna som var tyska,
som det hette, även om hon hade till -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. återfående av svenskt medborgarskap i visst fall.

bringat nästan hela sitt liv i Sverige, och
sökte arbete, gick det inte så enkelt. Fortfarande
är det ju så, att en kvinna, anställd
i statens tjänst, inte kan bli ordinarie
utan att vara svensk medborgare.
Jag har exempel på fall, där den saken
har haft betydelse också.

Vidare är det svårigheterna att skydda
de ägodelar, som vederbörande kan ha
kvar i utlandet. Det är fullt klart, att
detta är väsentligt lättare för dem, som
ha återfått sitt svenska medborgarskap.

Som exempel på andra svårigheter och
obehag kan jag nämna ett fall, där vederbörande
är född i Sverige, har levat här
i cirka trettio år, sedan har varit gift i
ett och ett halvt år i Tyskland och nu har
kommit tillbaka hit. Hon kan icke visa
att mannen är död och har därför icke
återfått sitt svenska medborgarskap. Hon
får inte personkort, hon måste gå och
förnya passet ideligen, och hon får inte
byta uppehållsort utan att polisen tillåter
det. Man kan förstå att lekmännen ha
litet svårt att fatta meningen med sådant.

Vidare ha vi barnens ställning; barnen
äro ju också utlänningar. De komma hit
och kunna inte begagna sig av de stipendier
och andra förmåner, som eljest
skulle tillkomma dem. Nu vet jag fuller
väl, att just spörsmålet om barnens medborgarskap
är ett av de mest invecklade
i hela denna fråga. Jag motionerade i
detta ärende, jag tror det var redan år
1941, och den motionen stupade — väsentligen,
tror jag att jag vågar säga —
just på frågan om barnens medborgarskap.

Det är, som sagt, en hel rad svårigheter
förknippade med lösandet av det bär
spörsmålet, men det är utomordentligt
svårt för dessa kvinnor att begripa det
rättvisa i det nuvarande systemet. De
träffa samman med andra kvinnor, som
kanske knappast kunna tala svenska men
som ha blivit svenska medborgare genom
att de ha gift sig med svenska män.
Jag skall inte dra det gamla tjatet om
skenäktenskap. Sådana ha förekommit,
men även om det icke är fråga om sådana,
måste det hela ändå förefalla dessa
människor ganska orättvist, om de, såsom
jag nämnde nyss som exempel, kan -

ske ha bott här i Sverige i hela sitt liv,
ha fått svensk uppfostran och av allt
sitt hjärta känna sig som svenskor.

Nåväl, jag skall inte driva saken längre,
men jag hoppas att frågan, trots de
svårigheter, som de sakkunniga ha, ändå
snarast möjligt bringas till sin lösning,
och under tiden få vi väl trösta oss med
att ta fasta på statsrådets löfte i den sista
meningen i svaret, nämligen att herr
statsrådet är villig att medverka till, som
det heter, en mera generös praxis i naturalisationsärenden
av ifrågavarande
beskaffenhet.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! I likhet
med fröken Andersson får jag uttrycka
min tillfredsställelse med herr
statsrådets svar i den del, där herr statsrådet
ställer i utsikt en mindre restriktiv
praxis beträffande upptagande till
svenska medborgare av kvinnor, som genom
äktenskap ha förlorat sitt svenska
medborgarskap.

Som kammarens ledamöter känna till,
är läget följande. Om en svensk kvinna
gifter sig med en utländsk man och därigenom
förvärvar utländskt medborgarskap,
förlorar hon sitt svenska medborgarskap,
såvida hon bosätter sig i utlandet.
Om hon sedermera skulle komma
tillbaka till Sverige, har hon enligt
lagstiftningen rätt att få tillbaka sitt
svenska medborgarskap, såvida hon visar
att hon har förlorat sitt utländska
medborgarskap. Men om hon inte kan
visa detta, har hon inte möjlighet att enligt
det stadgande i lagen, som jag syftat
på, få tillbaka sitt svenska medborgarskap.
Det är inte så sällan personer vända
sig till mig med förfrågan om möjligheterna
att få svenskt medborgarskap,
och jag känner ett fall som gäller en
kvinna, vars man är bosatt i, om jag inte
missminner mig, den ryska zonen i Tyskland.
Enligt intyg från generalpoststyrelsen
skulle denna kvinna kunna få en
befattning inom postverket i ganska hög
lönegrad, om hon kunde få svenskt medborgarskap,
men hon har inte rätt att få
sådant enligt den bestämmelse som jag
nyss har berört.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

Det finns emellertid möjligheter för
den svenska regeringen att upptaga en
sådan kvinna till svensk medborgare genom
vanlig naturalisation. Därvid förutsattes
emellertid också, att hon skall kunna
styrka att hon har förlorat sitt utländska
medborgarskap, men det ges en
möjlighet för regeringen att i särskilda
fall dispensera från detta. Denna kvinna
har, om jag inte missminner mig, av regeringen
fått avslag på en begäran om
erhållande av svenskt medborgarskap,
men jag tror att hon har sökt sådant
på nytt.

Om nu herr statsrådet ställer i utsikt
att en naturalisation av svenska kvinnor
skall kunna ske i huvudparten av de
fall, där vederbörande inte ha rätt att
genom lagen få svenskt medborgarskap
på grund av att de inte kunna styrka att
de ha förlorat sitt utländska medborgarskap,
så skulle man kunna tänka sig att
olägenheterna av att de inte ha denna
rätt skulle kunna upphävas. Efter vad
jag kan finna, borde herr statsrådet våga
tolka bestämmelserna om naturalisation
så vidsträckt under de förhållanden som
nu råda i Tyskland, att det icke skulle
behöva återstå några olägenheter av den
svenska lagstiftningens restriktiva utformning
på denna punkt.

Jag får också helt instämma i den tankegång,
som herr statsrådet gav uttryck
åt då det gällde betydelsen av det nordiska
samarbetet, och får betona att vi
så mycket som möjligt böra vara med
i detta. Men vad herr statsrådet där svarade
ingav mig en viss känsla av oro.
Det nordiska samarbetet betyder i lagstiftningsväg
naturligen ofta ett fördröjande
av behandlingen av vederbörande
frågor. Det måste betyda ett fördröjande,
ty i vanliga fali ha vi en svensk kommitté,
som arbetar uteslutande med hänsyn
till hur förhållandena här ställa sig
men gäller det en nordisk fråga, så betyder
det att själva utredningen skall äga
rum under samverkan med andra stater,
och det måste gå långsammare. Det nordiska
samarbetet kan därför fördröja angelägna
reformer, om man inte samtidigt
med att man går in för det nordiska samarbetet
dock alltid uppehåller den prin -

cipen, att vi icke genom detta samarbete
skola vara förhindrade att genomföra
smärre, men angelägna reformer.

När herr statsrådet nu poängterade det
nordiska samarbetets betydelse, så blev
jag orolig på grund av en sak. Tidigare
under innevarande riksdag har man beslutat
en skrivelse till Kungl. Maj :t om
förändrade medborgarrättsliga regler beträffande
äktenskapliga barn, vilka äro
födda i ett äktenskap mellan en statslös
far och en svensk mor. Dessa barn äro
icke svenska medborgare enligt den
svenska medborgarrättslagen, trots att de
kanske ständigt ha bott i Sverige. Om de
skulle vara födda i en fri förbindelse
emellan samma man och samma kvinna,
skulle de däremot vara svenska medborgare.
På den punkten premierar alltså
lagen den fria förbindelsen och ställer
barnet i en äktenskaplig förbindelse i en
sämre ställning än barnet i en fri förbindelse.
Efter en motion av mig bär
riksdagen i år hemställt om förändrad
lagstiftning i förevarande punkt. Skall
nu detta, att lagstiftningen om medborgarskapsärenden
går in under det nordiska
samarbetet, också betyda, att denna
angelägna och fullkomligt uppenbart
riktiga reform därigenom skall fördröjas?
Det tycker jag vore synnerligen
olyckligt. Vid föredragningen i konstitutionsutskottet
upplystes det från kansliets
sida, att Frankrike redan har beslutat
en lagstiftning motsvarande den som
jag påyrkade i min motion, som sedermera
riksdagen har ställt sig bakom. Jag
tycker därför, att man i denna fråga,
som man icke, eller i varje fall icke utan
utomordentliga svårigheter, kan reda
upp genom en förändrad praxis i naturalisationshänseende,
bör skrida till en
lagstiftning genast, oberoende av det
nordiska samarbetet.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
m. m.

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde be -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

svara även herr Berghs interpellation
angående åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
m. in., och nu yttrade: Herr

talman! Med kammarens tillstånd har
herr Bergh till chefen för inrikesdepartementet
riktat följande två frågor:

1) Är statsrådet villig att med det snaraste
vidtaga sådana åtgärder, som kunna
bidraga till att brottsligheten, och
därvid icke minst ungdomsbrottsligheten,
får minskad omfattning?

2) Är statsrådet beredd att snarast
medverka till att ersättning av statsmedel
i full utsträckning utdelas till enskilda,
som fått egendom förstörd eller
skadad av förrymda brottslingar?

Vad angår den senare frågan har i en
den 20 februari 1948 dagtecknad proposition,
nr 87, framlagts förslag om anslag
till ersättning för skador, vållade
av personer, som avvikit från vissa anstalter.
Jag utgår ifrån att den frågan
därmed tills vidare kan anses besvarad.

Den första av interpellantens frågor
berör flera olika spörsmål, som falla inom
verksamhetsområdet för skilda statsdepartement.
Framför allt synes dock
interpellanten åsyfta vissa problem inom
straffrätten, varför det närmast torde
ankomma på mig att besvara frågan.

Så allmänt som frågan blivit formulerad,
är det kanske skäl att till en början
framhålla, att strävandena att minska
brottsligheten och icke minst ungdomsbrottsligheten
självfallet stå i centrum
för allt arbete inom strafflagstiftning,
straffrättsskipning och fångvård.
Det iir den huvudfråga, som ständigt sysselsätter
alla dem som verka inom dessa
områden: lagstiftningsinstanser, dom stolar,

polismän, fångvårdspersonal, barnavårdsmyndigheter,
skyddskonsulenter
och socialarbetare av olika slag. Jag har
därför icke fattat interpellantens fråga
alldeles efter orden — i så fall vore
svaret självfallet — utan så, att den närmast
avser vissa speciella problem som
närmare beröras i interpellationen, och
att frågan alltså gäller, om det från regeringens
sida är anledning att förvänta
några nya åtgärder eller ändrade dispositioner
i fråga om dem.

Bland de många olikartade omstän -

m. m.

digheter, som kunna tänkas påverka
brottslighetens omfattning, har interpellanten
sålunda berört den nyligen genomförda
humaniseringen av straffverkställigheten,
vidare bestämmelserna
om villkorlig dom och om åtalseftergift
samt slutligen den relativt stora förekomsten
av brottslingar, som förklarats
otillräkneliga eller förminskat tillräkneliga.
Interpellanten ifrågasätter, om icke
dessa åtgärder eller förhållanden lett
till att respekten för lagen minskat.

Jag vill i anledning härav först framhålla,
att en dominerande fråga inom
straffrätten är just spörsmålet om vilka
faktorer, som komma brottsligheten att
öka eller minska. Ett av de problem
som därvid möta är, vilken verkan på
brottsfrekvensen som följer av ändringar
i bestämmelserna om straff och andra
påföljder, exempelvis av åtgärder för
att humanisera straffrätten och straffverkställigheten.
Det är med andra ord
frågan om vad man kallar straffets allmänpreventiva
verkan. Detta ämne är
så omfattande och svårbedömbart, att
det icke låter sig behandlas i korthet i
ett interpellationssvar. Jag måste därför
här inskränka mig till att framhålla, att
frågan om den allmänpreventiva verkan
av en viss åtgärd, t. ex. en lindring av
strafflagstiftningen, svårligen kan med
någon säkerhet bedömas förrän efter en
icke alltför kort tids förlopp. Även om
en lagändring kan få vissa omedelbara
verkningar, som också kunna avläsas i
statistiken, bör man sålunda undvika att
draga några bestämda slutsatser därav,
innan det visat sig, om effekten är bestående
eller övergående.

Jag skall med ett exempel belysa vad
jag sist anfört. Det har i pressen uppgivits
att ungdomar, som begått allvarliga
brott och blivit lagförda för dem,
tagit saken mycket lätt och begärt att få
åtalseftergift. De ha alltså inte förstått,
att detta institut ej är avsett för sådana
fall. Så småningom bör det emellertid
bli allmänt bekant, att åtalseftergift inte
tillämpas urskillningslöst, utan att denna
anordning är ett privilegium för
mindre svåra brottslingar som visa en
uppriktig vilja att bättra sig. Institutet

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

är med andra ord uttryck för en av den
nutida kriminalpolitikens huvudtankar,
nämligen den att fostra till självansvar
genom att visa förtroende.

Det synes mig icke kunna komma i
fråga att, med stöd enbart av förmodanden
om brottslighetens utveckling och
enstaka exempel, uppge de vinningar i
humanitärt avseende som de moderna
kriminalpolitiska åtgärderna innebiira.
För frågans bedömande är det, såsom
förut nämnts, nödvändigt att verkningarna
på något längre sikt avvaktas. Jag
vil! i detta sammanhang understryka,
att de åtgärder interpellanten pekat på
blivit genomförda ganska nyligen. Den
nya straffverkställighetslagen trädde i
kraft 1946, den nya lagen om villkorlig
dom 1944 och lagen om eftergift av
åtal mot vissa underåriga samma år,
1944. Ännu föreligga inte heller några
bearbetade statistiska uppgifter över
brottsligheten under de senaste åren. I
anledning av interpellantens hänvisning
till de s. k. otillräknelighetsbestämmelserna
vill jag påpeka att dessa år 1945
reviderats på ett sätt som innebär, att
antalet otillräknelighetsförklaringar torde
ha minskat betydligt. Lämpligheten
av denna lagändring är föremål för mycket
delade meningar, men den kan i
varje fall knappast ha medfört en försvagad
allmänpreventiv verkan. I detta
sammanhang vill jag också erinra om
att för vissa abnorma förbrytare och
återfallsförbrytare finnes möjlighet till
långvarigt omhändertagande genom s. k.
förvaring eller internering med sikte
framför allt på att oskadliggöra sådana
brottslingar.

Såsom en allmän slutsats beträffande
denna del av ämnet vill jag framhålla,
att vi, som ha ansvar för dessa mycket
allvarliga frågors behandling, naturligtvis
med den största uppmärksamhet måste
följa utvecklingen på ifrågavarande
områden och söka utröna, vilka verkningar
som kunna tillskrivas den ena
eller den andra åtgärden.

Utom de nu berörda straffrättsliga frågorna
har interpellanten angivit flera
andra omständigheter av betydelse för
sakens bedömande. Han gör sålunda gäl -

lande, att resurserna i fråga om anstalter
och personal icke äro tillräckliga för
att bemästra situationen, vare sig det
gäller polisens ingripande mot brottslingar
eller fångvårdens och socialvårdens
omhändertagande av dem. Svårigheten
att här fälla ett generellt omdöme
är uppenbar. Vad särskilt angår de nya
formerna för verkställighet av frihetsstraff,
har den nödtvungna återhållsamheten
i fråga om byggnadsverksamhet
varit mycket kännbar. Men detta förhållande
har naturligtvis inte kunnat medföra
någon uppmjukning i straffrepressionen.

I fråga om fångvårdsanstalterna är det
nog i den allmänna diskussionen de ofta
förekommande rymningarna, som väckt
uppmärksamhet och undran över hur
straffverkställigheten egentligen fungerar.
Jag vill därför begagna tillfället att
i korthet återge en del uppgifter som
jag inhämtat i denna sak. Ser man på
siffrorna för rymningarna, visar sig det
märkliga förhållandet, att flertalet fall
inte härrör från den öppna vården, där
möjligheterna att undkomma äro stora.
I stället är det så, att flertalet rymningar
företagas av sådana som äro intagna på
de gammaldags slutna anstalterna. Fastän
vi på senare tid inrättat en hel del
öppna anstalter och kolonier, är det alltså
en minoritet av rymmarna, som komma
från dessa anstalter, och då är det
mest fråga om ungdomar. Vad nu sagts
sammanhänger troligen därmed, att klientelet
på de slutna anstalterna märkbart
försämrats. Genom de nya bestämmelserna
om villkorlig dom ha nämligen allt
flera av de mest förhoppningsfulla av
de dömda aldrig kommit in på anstalt,
och av återstoden ha de mera lätthanterliga
intagits på öppna anstalter. Vidare
har genom de nya tillräknelighetsbestämmelserna
fångvården fått ett klientel som
förut gålt till sinnessjukhus eller andra
specialanstalter. Orosanledningarna, ha
härigenom blivit flera, vilket bl. a. visat
sig i ökat antal rymningar. Fångvårdsmyndighcterna
iiro emellertid sysselsatta
med att finna nya medel att förebygga
rymningar.

Under den nuvarande efterkrigstiden

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

finns det otvivelaktigt även i vårt land
vissa oroväckande symptom på asocialitet,
icke minst bland ungdomen. Men
jag vill som sagt varna för alltför snabba
generaliseringar och i stället peka på de
många positiva sidor, som vår tids ungdom
också uppvisar. Ser man på den
historiska utvecklingen i stort, är det ju
allmänt känt att i varje fall de grova
brotten betydligt minskat i antal och sederna
över huvud taget blivit mildare,
samtidigt som strafflag och strafftillämpning
alltmera humaniserats. Med andra
ord, de faktorer som verka i positiv riktning
i fråga om människors uppträdande
inbördes — främst det ökade välståndet,
den förbättrade folkbildningen, det
rikare organisationslivet — äro så starka,
att man efter hand ansett sig kunna
gå mindre strängt fram i fråga om straff
och straffverkställighet. De framsteg i
humaniserande riktning, som under olika
tider gjorts på detta område, ha ofta
i den allmänna diskussionen åtföljts av
pessimistiska uttalanden; man har spått
att följden därav skulle bli allvarlig och
bestående ökning av brottsligheten, sedernas
upplösning o. s. v. Men jag tror
man kan våga det påståendet, att dessa
dystra spådomar så gott som alltid kommit
på skam.

Herr BERGH: Herr talman! Jag ber
först att få tacka herr justitieministern
för att han har velat besvara denna interpellation,
som på grund av sin beskaffenhet
egentligen riktar sig till flera departementschefer
— de samhälleliga anordningar,
som röra ungdomens fostran
och vilsekommen ungdoms tillrättaförande,
sortera ju inte endast under justitiedepartementet,
utan även under inrikesoch
socialdepartementen och i icke oväsentlig
mån även under ecklesiastikdepartementet.

Jag har givetvis ingen invändning att
göra mot statsrådets konstaterande, att
frågan om vilka faktorer som komma
brottsligheten att öka eller minska är så
omfattande och svårbedömbar, att den
inte kan behandlas i korthet, och att det
följaktligen inte heller utan vidare kan
bevisas, att t. ex. en lindring i strafflag -

stiftningen skulle minska dess allmänpreventiva
verkan. Jag har i min interpellation
på den punkten ställt frågan
utan att göra annat än förmodanden. Eftersom
vi, såvitt jag vet, sakna en sammanfattande
statistik, som belyser hela
detta fält, kan man inte åstadkomma någon
siffermässig belysning av situationen
vare sig på denna punkt eller när
det gäller brottslighetens omfattning över
huvud taget. Vad man här har att hålla
sig till såsom underlag för sina omdömen
såväl när det gäller ungdomsbrottsligheten
som i fråga om brottsligheten i
övrigt äro de intryck, man får av diskussioner
i pressen och annorstädes, uttalanden
av åklagarmyndigheter och domare,
representanter för barnavårdsmyndigheter
och andra, som ha med hithörande
ting att göra.

Även om man, såsom statsrådet rekommenderar,
givetvis måste akta sig
för snabba generaliseringar, förefaller
det uppenbart, att situationen ter sig besvärlig.
Jag har här ett tidningsurklipp,
som visar att bara i Stockholm utgjorde
under 1947 antalet begångna brott 30 071
mot 2G 720 året förut och 12 827 år 1938.
Enligt vad en annan tidning uppgivit,
skulle under första kvartalet i år i Stockholm
ha anmälts inte mindre än 2 100
brott mera än motsvarande månader
1947, som dock tycks ha varit ett rekordår.
Att det råder viss oro ute i landet,
framgår av en uppgift i en sydsvensk
tidning, enligt vilken kommunalfullmäktige
i Örkelljunga beslutat att
vända sig till regeringen med en hemställan,
att man måtte tillse, att ordningen
på skyddshemmen i trakten blir sådan,
att allmänhetens berättigade intresse
av att få ha sin egendom i fred för
rymlingar blir tillgodosett o. s. v. Huruvida
de uppgifter, som jag anfört, ge
en fullständigt korrekt bild av läget, kan
ju som sagt inte bevisas, men det kan
inte heller motbevisas, eftersom vår statistik
på det området inte tycks vara
tillräckligt bearbetad.

Jag är emellertid villig att dela den
försiktiga optimism, åt vilken statsrådet
ger uttryck, när han hänvisar till de
många positiva krafter, som verka i vårt

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

samhällsliv när det gäller ungdomen och
ungdomsbrottsligheten. En förutsättning
för min optimistiska inställning är dock
givetvis att de destruktiva faktorer, som
otvivelaktigt också verka i vårt samhällsliv,
inte utvecklas i samma fart som
hittills. .lag vill i detta sammanhang också
säga, att eftersom det är en av statens
främsta uppgifter att sörja för rättssäkerhet,
betraktar jag som självfallen
statsrådets försäkran, att han för sin
del kommer att följa utvecklingen på
detta område med den allra största uppmärksamhet.
Om jag på grund av ämnets
vikt ber att få knyta några reflexioner
till detsamma, vill jag sålunda understryka,
att det för mitt vidkommande
sker utan någon pessimism och att
det sker i positivt syfte.

Herr statsrådet har själv i sitt svar
framhållit, att det otvivelaktigt finnas
vissa oroväckande symtom på asocialitet
inte minst bland ungdomen, och det
sammanhang, vari statsrådet gjorde detta
konstaterande, pekar på att statsrådet
räknar med möjligheten av att ungdomsbrottsligheten
har samband med
den förvildning, som följer i krigets
spår även i icke krigförande länder. Men
även om så skulle vara fallet och vi
alltså skulle ha att räkna med att situationen
skulle förbättras så att säga av
sig själv, om och när världen kommer i
normala gängor igen, så ha vi ändå inte
kommit ifrån det faktum, att laglydnaden
uppenbarligen är otillfredsställande
och att respekten för lagen uppenbarligen
inte är tillräckligt stor för att utgöra
en hjälp i frestelsens stunder. Detta
måste väl innebära, att man inte kan
ge sig till tåls med att konstatera en
periodicitet, som man kan betrakta som
förklarlig, utan själva problemet och
uppgiften att befrämja en sådan anda
bland folket, att lagarna kunna effektivt
uppehållas och genomföras, måste ständigt
kvarstå.

Det fanns en tid, då man betonade
strafflagstiftningens förebyggande uppgift
så starkt, att straffen fingo en prägel
av omänsklig hårdhet. Det är väl
ingen, som önskar den tiden tillbaka.
Men då uppkommer frågan, om vi nu i

all välmening i vår generation ha låtit
pendeln svänga för långt åt andra hållet.
Statsrådet anser för sin del, att frågan
är för tidigt väckt, och han har
dessutom i slutet av sitt svar framhållit,
att tidigare ha i regel dylika farhågor
icke bekräftats av utvecklingen. Jag har
som sagt i det avseendet inte heller vågat
göra ett bestämt påstående i min interpellation,
men jag har ansett, att frågan
bör hållas öppen. När statsrådet för
sin del uttalar, att han har för avsikt att
med största uppmärksamhet följa utvecklingen,
torde jag väl få tolka uttalandet
på det sättet, att även statsrådet
anser att frågan bör hållas öppen. Såvitt
jag förstår, är detta nödvändigt av
framför allt följande skäl.

Det är nu en gång så, att hur god en
lag än i sig själv är, uppehälles den inte
av sig själv, utan lagens efterlevnad förutsätter
också en yttre makt, som möter
var och en som försöker att sätta sig
upp emot lagens regler. Såvitt jag som
lekman förstår, är den makten av tvåfaldig
art. Det är dels fråga om samhällsmedlemmarnas
opinion och dels om
fysiska maktmedel. Opinionen måste innebära
ett ogillande av handlingen, och
det fysiska maktmedlet måste vara sådant,
att det skapar visshet om att en
allvarlig reaktion följer på en lagstridig
handling. Det är, skulle jag tro, nödvändigt
att en sådan visshet skapas. En sådan
visshet avhåller folk från att begå
brottsliga handlingar, och den lär väl
också minska frestelsernas styrka genom
de hämningar den skapar i vårt
undermedvetna själsliv.

Jag har det intrycket, att unga människor
i våra dagar behöva stödet av en
sådan visshet mera än förr. Det intrycket
har jag därför, att våra dagars uppväxande
släkte inte har samma stöd i
fasta sedvänjor och en enhetlig moralkodex
som tidigare generationer hade.
Förr var den etiska normbildningen enhetligare,
emedan den direkt anknöts
till gudomlig sedelag, och moralbildningen
utformades efter de grundsatser,
som återfinnas i tio Guds bud. Ingen bil''
väl vilja bestrida, att i det avseendet
har eu splittring inträtt, och jag tillhör

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1918.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

dem, som anse att den splittringen är
skadlig. Mångahanda omständigheter
medverkade till att sedvänjorna förr
blevo fastare. Både den enhetligare etiken
och de fastare sedvänjorna hjälptes
åt att hos de unga grundlägga en vana
att inordna sitt liv under vissa regler,
som blevo till ett rättesnöre för deras
handlande. Jag vet mycket väl, att det
även förr fanns mycken brottslighet och
mycken råhet, och jag vill inte ge någen
idealiserad bild. Men vad som för
mig ter sig som en väsentlig skillnad
mellan förr och nu i det avseendet är
att opinionen i varje fall förr reagerade
mera entydigt.

Man brukar i detta sammanhang peka
på att hemmen av flera skäl inte på
samma sätt som förr äro centrum i familjens
liv, och man brukar därvidlag
också framhålla, att nöjeslivets merkantilisering
har vissa vådor. Man hänvisar
också till de ständiga droppinjektioner
i mottagliga sinnen, som en del av vår
veckopress ger, och den verklighetsfrämmande
och förljugna romantik, som
den innehåller. Allt detta verkar splittrande.
Men det förefaller mig också,
som om folk i mera auktoritativ ställning
inte bidrar till att forma opinionen
på ett sådant sätt, att den är ett
stöd för ungdomen.

För en tid sedan förmedlades från
Stockholm en radiodebatt, som chockerade
och gjorde många föräldrar i det här
landet förbittrade. I den debatten uppträdde
en folkhögskollärarinna, som förmodligen
på grund av någon olyckshändelse
råkat bli placerad i två kungl.
kommittéer, vilka bägge ha med ungdomens
uppfostran och undervisning att
göra. Hon uttalade sig i debatten på ett
sådant sätt, att radiolyssnarna inte gärna
kunde få annan uppfattning än att
hon betraktade stölder bland ungdomen
som ganska naturliga och tolerabla ting,
eftersom hon ifrågasatte utfärdandet av
s. k. stöldlicenser. Jag tror inte, att den
damen den gången hjälpte föräldrarna
i det här landet att uppfostra barnen
till ärlighet.

Jag skall be att få nämna ett annat
exempel. Var och en av oss vet ju, att

m. m.

en mycket stor del av de flickor, som
tagas om hand för s. k. samhällsvård,
äro sådana som hemfallit åt sexuell lössläppthet.
I en här i Stockholm utkommande
kvällstidning kunde man för någon
tid sedan läsa, att en sjuttonårig
flicka, som hade en jämnårig pojke till
sällskap, frågade tidningens kvinnliga
rådgivare, hur hon skulle förhålla sig
till hans förslag om även sexuell samlevnad.
Den kvinnliga rådgivaren svarade,
att i fall hon tyckte om pojken och
hade lust till det, borde hon inte tveka.
Och vi ha en modern författare, som i
dessa sista dagar har rekommenderat
oss föräldrar att, som det formulerades,
»släppa till» våra flickor för samma ändamål.
Jag vet, att meningarna äro delade
i dessa ting, men jag nämner exemplen
för att påvisa, att sådana råd
inte bidraga till att forma en opinion,
som blir ett stöd för de flickor, som det
här gäller.

Jag har med det sagda velat göra gällande,
att ungdomen inte längre har
samma stöd i fasta sedvänjor och i en
enhetlig moralkodex. Men om den uppfattningen
är riktig, är det väl också
klart, att lagens moralbildande uppgift
inte har blivit mindre än förr, utan snarare
större.

Och här ber jag att få återknyta till
den synpunkt jag redan anlagt, nämligen
att en lag inte uppehälles av sig själv,
utan att den också måste uppehållas av
den makt, som sättes bakom lagen, och
den makten måste vara sådan, att den
skapar en visshet om att samhället inte
finner sig i lagöverträdelser. Ifall den föreställningen
får sprida sig, att man
ostraffat kan bryta mot samhällets lagar,
så har man berövat ungdomen ett värdefullt
och nödvändigt stöd.

Jag vill på det nu sagda inte bygga
upp en kritik av lagstiftningen i och för
sig, men jag har beträffande humaniseringen
av strafflagstiftningen ställt en
fråga, och jag skulle vilja ifrågasätta,
om tillämpningen genomgående är sådan,
att statsrådet för sin del riktigt kan
gilla den.

Jag skall först be att få peka på den,
såsom jag tror, väl stora benägenheten

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

att betrakta ungdomliga lagbrytare som
patienter. Jag har själv i mer än trettio
år haft hand om barn och ungdom, och
jag har sett åtskilliga fall, där jag inte
bara tyckt mig spåra tanklöshet, lättleddhet,
äventyrslusta och dylikt, utan miljöbetingelser
och kanske också konstitutionella
betingelser, som måst väcka ens
medömkan. Jag anser det därför riktigt,
att läkarna fått ett visst inflytande, när
det gäller att tillrättaföra vilsekommen
ungdom. Men jag tror man gör sig skyldig
till en ganska olycklig generalisering,
då man så att säga a priori betraktar en
ungdomlig lagbrytare såsom en blivande
patient på en vårdanstalt. Jag skall
illustrera vad jag menar. Jag läste för
någon tid sedan i Sociala meddelanden
en uppsats om verksamheten på våra
skyddshem — jag använder den äldre
termen för att var och en skall förstå
vad jag menar — tydligen skriven av
någon som har med våra skyddshem att
skaffa. Han kallade dem i rubriken för
läkepedagogiska behandlingscentraler.
Jag trodde att författaren av något slags
journalistisk ambition ville söka hitta en
klatschig rubrik, men sedan fann jag, att
innehållet faktiskt svarade mot rubriken.
Jag skall nu inte alls diskutera, huruvida
den bild han gav av skyddshemmen motsvarar
den man får, när man talar med
personalen på skyddshem eller med befolkningen
i närheten av ett skyddshem,
men jag vill framhålla, att ifall man på
detta sätt principiellt och genomgående
anormaliserar vårt skyddshemsklientel
och betraktar internerna såsom psykopater
eller eljest onormala individer, så berövar
man sig själv ett värdefullt uppfostringsstöd,
därför nämligen, att man
försvårar deras viljefostran. Hur skall
man kunna bygga upp en vilja till ett
hederligt liv hos en ung människa ulan
att appellera till vederbörandes viljeliv,
och hur skall man kunna bygga upp denna
vilja, om man samtidigt låter henne
förstå, att hon inte är frisk, utan ett offer
för övermäktiga impulser, som hon inte
kan behärska? Inte skapar man därigenom
hos den unge det självförtroende,
som föreställningen om alt han kan behärska
sina impulser innebär.

Jag tillåter mig också göra den reflexionen
beträffande våra skyddshem, att
de för att kunna fylla sin uppgift måste
vara utrustade med sådana befogenheter,
att disciplinen kan upprätthållas. Jag
tror inte på nyttan av kroppsaga på det
åldersstadiet. Det finns andra medel att
uppehålla respekten för givna föreskrifter.
Jag är rädd för att om inte de svårhanterligaste
få visshet om att det finns
en gräns, som de inte få överskrida, riskerar
man inte bara deras eget tillrättaförande
utan också att de fördärva de
andra. Var och en, som haft med ungdom
att göra, vet att det inte alltid är de goda
karaktärerna, som ta ledningen, utan de
starka viljorna.

Jag vill med det sagda göra gällande,
att det ur uppfostringssynpunkt är farligt
att överbetona patientsynpunkten
och att det är nödvändigt att skyddshemmen
utrustas med tillräckliga disciplinära
befogenheter, om de skola kunna
fylla sin uppgift. Det förekommer klagomål
från skyddshemshåll, att man saknar
tillräckliga sådana befogenheter.

I detta sammanhang kanske också bör
sägas någonting om skyddshemmens differentieringsmöjligheter.
När riksdagen i
fjol beslöt att lägga ned uppfostringsanstalten
på Bona, förutsattes det både i
propositionen och i första lagutskottets
utlåtande, att man skulle hänvisa det svårhanterligaste
skyddshemsklientelet till
särskilda anstalter. Man tänkte i det
sammanhanget på Långanäs, medan
Lövsta avsågs för psykopater och medicinska
fall. Utskottet framhöll dessutom,
att man med att nedlägga Bona inte avsåg
att minska effektiviteten i samhällets
reaktion mot den mera svårartade ungdomskriminaliteten.
Till detta vill jag
emellertid ha sagt, att Bona enligt erhållna
uppgifter inte kan utrymmas förrän
någon gång i sommar. Vidare har lag
inhämtat, att inga nya interner intagits
där sedan i fjoi. Detta betyder, att det,
såsom jag framhöll i min interpellation,
funnits alltför begränsade möjligheter att
differentiera klientelet. När statsrådet
i sitt svar pekar på att även om återhållsamheten
i fråga om byggnadstillstånd
varit mycket kännbar, detta förhållande

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

inte medfört någon uppmjukning i straffrepressionen,
så måste det omdömet, såsom
han framhåller, avse allenast de nya
formerna för verkställighet av frihetsstraff,
men kan inte fullt ut gälla skyddshemmen.

Jag tror dessutom inte, att de täta rymningarna
från skyddshemmen äro nyttiga
vare sig ur special- eller allmänpreventiv
synpunkt. Jag har inte särskilt
lagt mig vinn om att anteckna de fall,
som refererats i pressen, men under en
och samma månad har jag hittat följande
tre rymningsfall. Från ett skyddshem
i Halland rymde på en gång tjugutvå
interner i tre stulna bilar. Något senare
rymde tre stycken från Skenäs, bröto sig
in i sommarstugor, stulo en bil och därefter
var sin cykel. Nästan samtidigt
rymde interner från ett annat skyddshem,
bröto sig in i ett garage och stulo
en bil. Landsfiskalen i örkelljunga bär
uppgivit för en sydsvensk tidning, att ungefär
en tredjedel av alla efterlysningar
i Polisunderrättelser avser skyddshemselever.
Naturligtvis bli rymlingarna infångade
och få så småningom klart för
sig att det inte lönar sig att rymma, men
detta, att man får läsa gång på gång om
att det är möjligt att rymma, måste ju
minska denna vårdforms allmänpreventiva
effekt, och dessutom är det väl också
angeläget, att allmänhetens förtroende
för skyddshemmen upprätthålles.

Frågan om hur skyddshemmen skola
kunna fylla sina upgifter har, såvitt jag
förstår, fått en vidare innebörd också på
grund av de nya reglerna om åtalseftergift
och villkorlig dom, eftersom det i
sådana fall förutsättes, att den brottslige
blir föremål för åtgärd från barnavårdsnämnds
sida, i förekommande fall genom
hänvisning till skyddshem.

Vad åtalseftergiften beträffar, räknar
statsrådet med att det så småningom
skall bli bekant, att denna anordning är
ett privilegium för mindre svåra brottslingar,
som visa en uppriktig vilja att
bättra sig, och att därigenom den nuvarande
föreställningen hos en del unga
lagbrytare, att det första gången är riskfritt
att överträda lagen, så småningom

skall försvinna. Även jag hoppas detta
livligt, därför att en sådan föreställning
inte är ägnad att uppehålla respekten för
lagen. Men för att en sådan föreställning
skall kunna brytas är det uppenbarligen
nödvändigt, att åtalseftergift medgives
med stor urskillning. Detta ingår uppenbarligen
också i statsrådets intentioner.
Jag varken vill eller kan fälla några generella
omdömen om huruvida en sådan
regel iakttages, men jag skall be att få
relatera följande fall och underställa det
statsrådets omdöme.

Jag är ordförande i styrelsen för en
verkstadsskola, som är förenad med ett
stort elevinternat. För en tid sedan inträffade,
att en av pojkarna blev frånstulen
50 kronor. Det visade sig vara
omöjligt att genom skolans försorg få
gärningsmannen uppdagad, varför polisundersökning
begärdes. En av skolans
elever befanns vara skyldig. Det
framgick av polisrapporten, att denne
yngling under en följd av år stulit pengar
av grannarna i hans hembygd. Han
hade genom inbrott och genom falska
nycklar och genom att stjäla de rätta
nycklarna kommit åt pengar, jag vill
minnas i ett fall omkring 200 kronor.
Inom styrelsen fingo vi besked om att
det skulle bli åtalseftergift, och vi fingo
också veta, att intagning på skyddshem
inte skulle förekomma. I det läget hade
vi att besluta, om han skulle relegeras
eller ej. När i detta fall samhällets
åtgärd inskränktes till den övervakning,
som kunde ske genom barnavårdsnämnden,
kommo vi till den slutsatsen, att
vi inte borde beröva honom det stöd
som en ordnad skolgång skulle innebära,
helst som han därigenom skulle kunna
avsluta sin lärokurs efter några månader.
Jag hade själv ett samtal med honom
och fick inte alls något intryck av
att han kände sig skakad av vad han
gjort. Så gav fadern honom 50 kronor,
för att han skulle kunna betala den bestulne.
Så gott som omedelbart därefter
begick han inbrott i en skola och stal
skolbarnens pengar ur deras sparlåda.
Jag har undrat, om inte åtalseftergiften
var till skada för den pojken och om

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

lian inte skulle haft större nytta av att
omedelbart få veta, att överheten inte
bär svärdet förgäves.

När herr statsrådet nu säger, att han
vill följa utvecklingen på detta område
med största uppmärksamhet, ger mig
detta enstaka fall — jag vill inte göra
någon generalisering — anledning framhålla
angelägenheten av att man på vederbörligt
håll ger akt på hur praxis i
förevarande avseende utformas.

Jag hoppas, att ingen av vad jag har
sagt skall ha kunnat få den föreställningen,
att jag skulle vilja rekommendera
någon hårdhet i behandlingen av ungdomliga
lagbrytare. Det är i stället en
rekommendation att uppträda med den
fasthet och det allvar, som ibland kan
vara nödvändigt, när man vill hjälpa
en ung människa till rätta. Respekten
för lagen är ingenting medfött, utan någonting
som man måste lära sig. Lagen
i och för sig själv medför inte den respekten,
utan det är reaktionsmedlen
som skapa den. Utan att ta ställning till
frågan, huruvida humaniseringen, som i
och för sig är önskvärd, har gått för
långt eller inte, förefaller det mig, som
om även på detta område det bästa
ibland kan vara det godas fiende.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När jag hörde justitieministerns
redogörelse i anledning av interpellationen,
kom jag att tänka på den rymning,
som försiggick för en tid sedan
från straffängelset i Kristianstad. Jag
undrar, om det ändå inte daltas alltför
mycket med dessa lagbrytare. Man vidtar
ju alla möjliga åtgärder för att de
skola ha det bekvämt och trevligt på
alla sätt, när de sitta inne för sina brott.
Jag vill inte med detta ha sagt, att man
skall tillgripa stränga åtgärder, som kanske
skada individen. Han kanske kan
bättra sig för framtiden, om man behandlar
honom milt. Men jag kan inte
dela justitieministerns uppfattning, att
inte brottsligheten ökar på grund av denna
milda behandling. Om vi läsa tidningarna,
se vi ju att ungdomsbrottslig -

heten tilltar i rent oroväckande grad.
Detta beror till en del på att det kanske
är mycket som brister i hemmen, men
framför allt på att man inte i skolorna
får tillgripa åtgärder, som skulle behövas
för att fostra ungdomarna till goda
och sanna medborgare.

Dessa ungdomar, som en gång kommit
in på brottets bana, bli återfallsförbrytare
gång på gång, trots det straff
de fått första gången. Justitieministern
sade här, att återfallsförbrvtarna straffas
hårt. Jag skulle då vilja återknyta
till denna rymning för omkring fjorton
dagar sedan från straffängelset i Kristianstad,
då sju stycken fångar rymde.
Den person, som hade blivit bestulen på
sin bil, ringde till fängelsedirektören
och frågade, om de hade stulit bilar förr,
och fick då till svar, att så var förhållandet.
Men fängelsedirektören hade
också sagt, att detta inte var någonting
märkvärdigt, ty det fanns fångar på
fängelset, som hade över 120 bilstölder
på sitt samvete. Man frågar sig, om man
inte beträffande personer, som på detta
sätt bli straffade ett flertal gångar, borde
vidtaga åtgärder för att få dem internerade.
Jag tycker det borde stå klart
för alla, att det inte har någon nytta
med sig att behandla dessa personer med
den mildhet och försynthet som man
för närvarande gör, utan att man bör
tillgripa åtgärder för att förhindra dem
att för framtiden begå brott.

Jag skall här inte ta upp frågan om
ersättningsanspråken, ty den frågan
kommer ju upp senare i ett statsutskottsutlåtande.
Men om vi räkna samman de
skador dessa människor, som rymma
från anstalter och fängelser, förorsaka
samhället, måste det sägas, att det belopp,
som föreslagits, får betraktas såsom
ett minimum.

Jag har, herr talman, velat säga detta,
då jag, som sagt, tror att vi dalta för
mycket med och stifta alltför milda lagar
när det gäller dessa lagbrytare, som
inte vilja ta hänsyn till andras person
eller egendom. Vi måste se till, att vi
ha lagar, som fylla måttet även när det
gäller sådana individer.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Den
fråga, som är föremål för behandling
här i dag, brukar återkomma tämligen
periodiskt inom riksdagen. Sista gången
den var uppe var år 1941, då riksdagen
med anledning av en utredning av fångvårdsstyrelsen
angående brottslighetens
utveckling och omfattning gick in på ett
mycket allvarligt dryftande av detta
problem, föranlett också av den omständigheten,
att vårt land vid den tiden
befann sig i farozonen.

I anledning av vad den siste ärade
talaren sade skulle jag vilja framhålla,
att det väl inte har genomförts en enda
reform på straffverkställighetens eller
straffsystemets område, åtminstone inte
under de trettiotvå år som jag varit med
i fångvårdsarbetet utan att det varje
gång har sagts ifrån, att nu har man
gått för långt. Detta är, menar jag, icke
något bärande skäl för att säga, att man
icke kan ha gått för långt, men de allmänna
talesätten härvidlag äro inte sådana,
att man utan vidare kan anse
dem såsom riktiga. Jag skulle också, när
pressen åberopas i detta sammanhang,
vilja säga — utan att kränka pressen
— att man inte utan vidare kan betrakta
dess uppgifter om brottsligheten såsom
i allo tillförlitliga. Om man skall
grunda sitt omdöme om brottslighetens
utveckling och omfattning endast på det
man läser i tidningarna, kan det hända
att man får en fullständigt skev bild.

En sak, som bör hållas i minnet, är
att vårt land redan före kriget befann
sig i en utomordentligt gynnsam ställning
vad brottsligheten beträffar. Vi tillhörde
jämte England, Danmark och
Norge de länder, som hade den lägsta
brottslighetsnivån i hela världen — första
klassens stater som man kallar dem
på det rättsstatistiska språket. Efter kriget
har vårt läge blivit ännu mer förbättrat,
inte därför att brottsligheten
hos oss skulle ha avtagit — jag kommer
tillbaka till detta senare — utan därför
att de andra länderna, som varit utsatta
antingen för krig eller för ockupation,
ha kommit i ett betydligt försämrat
läge. Man kan säga att ställningen i
Europas länder efter kriget känneteck -

nas av sprängfyllda fängelser, läger och
korrektionsanstalter av allehanda slag.
Sverige står i den utomordentligt gynnsamma
ställningen, att under 150 år ha
undgått krig, och detta har bl. a. haft
den inverkan, att vi, såsom jag nämnde,
ha den gynnsammaste brottslighetssituation
som kanske något land har i hela
världen. Om det alltså vid en internationell
jämförelse visar sig, att vårt läge
i detta avseende är favoriserat, måste
jag å andra sidan säga, att det, om
man ser på den relativa utvecklingen
av brottsligheten inom Sverige under de
senaste decennierna, finns anledning
till oro. Brottsligheten över huvud taget
har under de senaste hundra åren befunnit
sig i en ständig ökning. Den
största delen av denna ökning faller på
sådana brott, som äro belagda med bötesstraff
och som på det hela taget kunna
anses tillhöra en mycket lindrig
brottskategori, men även om jag går till
de brott, som föranleda frihetsberövande,
har ökningen varit märkbar. Går jag
till ungdomsbrottslighetssiffrorna från
år 1921 och fram till år 1939, visar det
sig, att dessa befunnit sig i en ständig
stegring. År 1921 dömdes här i landet
333 ungdomar i åldern 15—18 år för
s. k. straffregisterbrott, d. v. s. sådana
brott, som i allmänhet leda till straffarbete
eller fängelse. År 1939 var siffran
uppe i 1 276. År 1921 dömdes 635
personer i åldern 18—25 år för straffregisterbrott,
och år 1939 var siffran
uppe i 1 133. Detta var alltså läget före
kriget. Under kriget ökade brottsligheten
häftigt, liksom under det förra
kriget, ehuru vi då icke hade någon
»mild» verkställighetslag, icke åtalseftergift
och icke villkorlig dom i den omfattning
som nu. Men det är intressant,
att ökningen under sista kriget avbröts
efter 1942—1943. De påståenden, som
här kastats ut att den nya lagen om
åtalseftergift, den nya lagen om villkorlig
dom och den nya lagen om straffverkställigheten
skulle ha föranlett en
»från dag till dag pågående ökning av
brottsligheten», sakna således underlag.
Man anför Stockholm såsom exempel,
men Stockholm är, såsom en numera

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

bortgången ledamot av andra kammaren
uttryckte det i en debatt, liksom andra
storstäder den stora förbränningscentralen.
Det är svårare att leva där, armbågarna
äro vassare, spriten flödar mera
och försörjningsmöjligheterna äro svårare.
Det är till Stockholm de kriminella
skikten söka sig, därför att det är
lättare att där hålla sig undan.

Jag har inte möjlighet att ge några bestämda
siffror på hur brottsligheten
minskat efter 1942 och 1943, därför att
rättsstatistiken ännu inte är bearbetad
på denna punkt, men en minskning bär
inträffat; därpå tyda bland annat vissa
uppgifter, som vi få in till fångvårdsstyrelsens
straffregister från domstolarna.
Allt vad som här sägs om att brottsligheten
skulle ha ökat efter den 1 juli
1944 _ detta datum måste vara ut gångspunkten

i resonemanget, ty del
var då åtalseftergiften infördes; först
därefter kom den villkorliga domen och
reformen om straffverkställigheten
hänga således i luften.

Vad vi skola ha uppmärksamheten riktad
på är att försöka finna en lösning
på frågan, hur det kan komma sig att
ungdomsbrottsligheten befinner sig i en
ständig och fortgående ökning från år
1921 och fram till nu. Ty ungdomsbrottsligheten
av i dag ligger uppenbarligen
högre än vad den gjorde också
1939.

Jag skall inte mycket uppehålla mig
vid den nya verkställighetslagen, helst
som justitieministern uttalat precis de
synpunkter som jag själv har i detta
ämne. Jag vill bara säga, att den på det
hela taget har utvecklats väl och att den
har berett oss stor tillfredsställelse,
hland annat därför att vi i denna tid
med brist på arbetskraft ha kunnat sätta
700 människor, som tidigare aldrig
sysselsatts med annat än papperspåsklistring
och dylikt, till nyttigare arbete.
Jag hinner emellertid inte gå närmare
in på den saken.

Det blir på något sätt dubbeltungat
språk, när man säger: »Det är dalt»,
och så omedelbart därefter: »men ingen
människa skall tänka sig, att jag för min
del skulle ha någon som helst benägen -

het att gå över på de och de linjerna.»
Sådant kan man inte säga i samma andedrag.
Ordet »dalt» bör utmönstras och
allt vad som sammanhänger med den
föreställningsvärlden. All uppfostran
måste kännetecknas av två saker: eu
varm stränghet eller en sträng värme.
Jag kommer tillbaka till detta senare.

Jag tror att vi tagit ett så stort steg
på vägen mot en reform beträffande
straffsystemet, att det är skäl med ett
andrum. Det kan vara farligt att på ett
så känsligt område som detta reformera
för fort. Människorna behöva smälta vad
som har genomförts, och de behöva sätta
sig in i de nya anordningar, som ha träffats.

På frågan, vad det är som kan göra
att brottsligheten bland ungdomen ökar
så kontinuerligt som jag beskrivit, skulle
jag vilja svara med att återge ett uttalande,
som gjordes vid sekelskiftet av en
av de internationellt mest erkända kriminologerna.
Han sade: Jag ser utvecklingen
inom de civiliserade staterna på
brottslighetens område på det sättet, att
brottsligheten kommer att oavlåtligen
tilltaga och att den kommer att gräva
sig ned i allt yngre och yngre åldersklasser.
Han har blivit sannspådd, inte
därför att människomaterialet har försämrats,
utan därför att livet har blivit
mycket svårare att leva och vi icke ha
förstått oss på konsten att skapa en uppfostran,
tillräckligt effektiv för att hjälpa
den ungdom till rätta, som nu står i
en svårare belägenhet än vi gjorde. Det
är flera faktorer, som kunna skapa ökad
brottslighet nu jämfört med tidigare. En
sådan är det komplicerade moderna samhället
med alla dess förbud, en annan
är fritiden — i och för sig en av de underbaraste
gåvor, som vår generation
har fått, men vars rätta utnyttjande har
skapat stora problem — en tredje är
rörligheten o. s. v.

En omständighet i ungdomsvärlden
förtjänar särskild uppmärksamhet, nämligen
den ökade hänsynslöshet, som otvivelaktigt
har kunnat förmärkas under
senare tid. Jag läste för inte länge sedan
en artikel i detta ämne av en norsk
lärarinna. Hon skrev att det är denna

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten

hänsynslöshet man tycker sig känha igen
såsom det arv, som nazisterna lämnade
efter sig till det befriade Norge. Nazismen
representerade, om man så vill, den
i system satta destruktionsdriften, och
det är möjligt att Europa under lång tid
kommer att få dragas med skadeverkningarna
härav. Det har på något sätt
hårdnat bland ungdomen, och detta är
en sak, som kräver den största uppmärksamhet.

År 1918 hölls här i Stockholm en konferens,
anordnad av Centralförbundet
för socialt arbete, angående den då våldsamt
stegrade ungdomsbrottsligheten.
Man frågade sig då vad som kunde göras
för att motverka ungdomsbrottsligheten,
och det var många som pekade
på de fortsättningsskolor, som till följd
av den beslutade skolreformen skulle
sättas i gång. »Bara vi få dessa fortsättningsskolor»
— sade man — »kommer
läget att bli förbättrat.» Jag tror, att man
i nuvarande läge ibland gör sig skyldig
till samma kortsiktiga resonemang som
då. Bara vi få de och de yttre anordningarna,
säger man, kommer läget alldeles
säkert att förbättras. Jag hyser för
min del ingen blind tilltro till verkningarna
av yttre anordningar. De hjälpa oss
enligt min uppfattning ett stycke framåt,
men de hjälpa oss inte hela vägen.

Jag tror att det kommer att bli en av
den närmaste framtidens allra mest brännande
frågor att försöka åstadkomma en
balans mellan å ena sidan den gamla
auktoritetslydnad, i vilken den nu medelålders
generationen uppfostrats, och
den fria fostran, som ibland har blivit
utsatt för en hårdhänt och många gånger
befogad kritik. Hur skall det över huvud
taget bli möjligt att ännu en gång få till
stånd ett enhetligt uppfostringsideal —
det är en fråga som vi nog måste ägna
mycket av våra bästa krafter. Varför
uppfostra vi våra barn, och vartill fostra
vi dem? Att få ett entydigt svar på
den frågan förefaller f. n. nästan omöjligt.

Jag får så gott som dagligdags ta emot
föräldrar, vilkas barn ha kommit på avvägar,
och jag får säga, att det i denna tid
egentligen inte finns någonting mera

m. m.

hjärtslitande än att vi faktiskt lämna
hem och föräldrar utan ledning, rådvilla
om hur de egentligen skola bete sig med
sina barn. »Skola vi aga eller skola vi
inte aga?», säger man och tror sig därmed
ha uppställt det enda tänkbara alternativet.
Föräldrarna ha vanligtvis hört
allt talet om att man skall akta sig för
att skapa hämningar hos barnen, ett tal
som naturligtvis är en vidskepelse. Först
och främst finns det goda hämningar,
som man skall eftersträva att skapa hos
barnen, för att de skola kunna motstå
impulserna till brottsliga och otillåtna
handlingar. Det finns också hämningar,
som visserligen inte äro så hälsosamma
men som inte behöva vålla några olyckor.
Och jag vill vidare säga att det barn,
som uppfostras fritt ulan att bindas vid
goda vanor och utan att formas av regler
och normer, på sitt sätt får neuroser
och hämningar.

Det låter gammaldags, men det måste
sägas på nytt: jag ser icke, att vi i grunden
kunna komma fram till ett ordentligt
grepp på detta ämne, om vi inte ha klart
för oss att det, som till slut konstituerar
samhället och all fostran, är tillgången
på goda hem. Man svarar kanske, att så
ha människorna sagt i alla tider men att
det bara är prat utan egentligt innehåll.
Då Erika Mann skrev ned sina iakttagelser
om vad som försiggick i Tyskland
under 1930-talet påpekade hon emellertid,
att något av det slugaste nazisterna
gjorde var att de upplöste hemmen. Männen
togos in i särskilda förband, kvinnorna
sprungo till kvinnotjänst, och barnen
enrollerades i olika grupper och
sammanslutningar. Familjemedlemmarna
sysselsattes på skilda håll, och på det
viset lossnade hembanden. Låt oss i allt
vara ytterligt aktsamma, så att icke vi
göra något som skadar hemmen, ty hemmen
äro det sista värnet och fästet för
all uppfostran!

Mot invändningen att jag här drar
fram förlegade tänkesätt kan jag anföra,
att när Norge ockuperades, skrevs på hösten
1940 i den sedermera indragna tidskriften
Kirke og Kultur en artikel som
hette »Hjemmenes enestående clianse»,
där författaren gav uttryck åt den me -

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. åtgärder mot ungdomsbrottsligheten m. m.

ningen, att när allt det krossats, som
man tidigare litat till — kommunstyre,
statsstyre, kyrkostyre o. s. v. — återstod
det en sak, nämligen att värna om den
vapenlösa, men utomordentligt effektiva
försvarsorganisation som består i att
man har väl sammanhållna och väl skötta
hem.

År 1941 diskuterade denna kammare,
såsom jag tidigare har nämnt, frågan
om ungdomsbrottsligheten. Sällan ha väl
här i kammaren fallit så tunga ord om
tidens allvar och om vårt ansvar för
ungdomen som den gången. Naturligtvis
fick denna debatt sin prägel av de
just då rådande tidsförhållandenas tryck,
men jag tror att det i dag finns samma
anledning som år 1941 att se allvarligt
på dessa frågor. Demokratien är icke en
lek, utan en ytterligt allvarlig sak. Demokrati
betyder icke självsvåld, utan en
frivillig lydnad. Nu som förr måste vi
hålla fast vid att målet för all vår uppfostran
skall vara att dana ungdomar,
som äro stålsatta mot frestelserna och
som kunna övervinna de hinder, som
möta dem i livet.

Vi måste bygga upp en auktoritet, som
inte är grundad på aga eller på prestigehänsyn
och andra liknande faktorer,
utan som grundar sig på förtroende. Och
låt oss komma ihåg — samtidigt som vi
genom yttre åtgärder försöka göra livet
lättare att leva för de unga människorna
■— att en nödvändig förutsättning för
ett balanserat samhälle är, att den moraliska
fostran håller jämna steg med
den intellektuella och tekniska utvecklingen.

Justerades protokollen för den 27
och den 28 nästlidne april.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 227, angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;

nr 232, angående anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga
arbetsförmedlingen; samt

nr 233, angående vissa anslag till civilförsvaret
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 354, av herrar Holmbäck och Petersson,

nr 355, av herrar Hage och Johannesson,

nr 356, av herr Lindblom m. fl., samt

nr 357, av herr Ericsson, Carl Eric,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland
träffad överenskommelse rörande
varuutbytet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
konstitutionsutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av väckta motioner om införande
av beslutande folkomröstning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till läroboksnämnden;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till den sociala liemhjälpsverksamheten
jämte i ämnet väckt motion; nr

91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till lån till anordnande av
kollektiva tvätterier; samt

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till driften av centraldepån
för blindas arbeten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. ersättning för skador vållade av

vissa rymlingar m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till ersättning för skador
vållade av personer, som avvikit
från vissa anstalter, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 87, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 20 februari 1948, föreslagit riksdagen
att till Ersättning för skador vållade
av personer, som avvikit från vissa
anstalter, för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 000 kronor.

I den kungl. propositionen hade bland
annat uttalats, att ersättningsmöjligheterna
syntes tills vidare böra i huvudsak
begränsas till rymningsfallen, medan
ersättning icke borde utgå i förevarande
ordning i fall, då skada vållats
av försöksutskriven person, eller i därmed
likartade fall, ävensom att det syntes
rimligt, att hänsyn i regel toges till
den skadelidandes ekonomiska ställning,
ehuru någon sträng begränsning
till ömmande fall icke för närvarande
syntes böra komma i fråga.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Niklasson m. fl. (I: 265) och den andra
inom andra kammaren av herr Vigetsbo
m. fl. (II: 418), vari hemställts att riksdagen
måtte beakta vissa i motionerna
anförda synpunkter,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bergh och Löthner (I: 266)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Sveningsson och Hagård
(II: 426), vari hemställts, att riksdagen
måtte såsom sin mening uttala, att staten
borde lämna full ersättning för skador,
vållade av personer, som avvikit
från i propositionen angivna anstalter
på sådant sätt, att direkt orsaks- och

tidssammanhang med skadegörelsen
kunde anses föreligga.

I förstnämnda två motioner hade förordats,
att alla ifrågavarande skador
skulle ersättas i förhållande till deras
värde och oberoende av ägarens ekonomiska
ställning samt att även sådana
skador skulle ersättas, som vållades av
försöksutskrivna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) beträffande ersättningsvillkor, som
avsåge skadegörarens person, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna I: 265 och II: 418
såvitt de berörde denna fråga besluta,
att ersättning i nu ifrågavarande ordning
ej skulle utgå i fall, då skada vållats
av försöksutskriven person, och ej
heller i andra, därmed likartade fall,

b) beträffande ersättningsvillkor, som
avsåge den skadelidandes ekonomiska
ställning, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionerna I: 265 och II:
418 samt I: 266 och II: 426 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva tillkänna vad utskottet
anfört,

c) beträffande Kungl. Maj:ts förslag i
övrigt, med bifall till förslaget, till Ersättning
för skador vållade av personer
som avvikit från vissa anstalter för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 5 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»I samtliga motioner har framhållits,
att full ersättning bör beviljas oberoende
av den skadelidandes ekonomi. Utskottet
vill icke förneka, att motionärerna
anfört vägande skäl för denna uppfattning
och att den — såsom framhållits
i propositionen — bäst ansluter sig
till motiveringen för ersättningen. Utskottet
delar departementschefens uppfattning,
att någon sträng begränsning
till ömmande fall icke bör komma i fråga.
Vid tillämpningen bör beaktas, att
införande av en ersättningsrätt utan
behovsprövning framstår såsom önskvärd,
och att hänsynen till den skadeli -

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. ersättnin;

dandes ekonomiska ställning därför ej
bör föranleda bortfall eller nedsättning
av en ifrågasatt ersättning.»

Reservation hade avgivits av herrar
Oscar Olsson, Lindström, Gustaf Karlsson,
Gustaf Iwar Anderson, Johan Eric
Ericson, Ohlon, Eriksson i Stockholm,
Lindholm, Petterson i Degerfors och
Persson i Vinberg, vilka ansett, att det
nyss återgivna stycket av utskottets motivering
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade. I den av reservanterna
föreslagna motiveringen hade orden
»ej bör föranleda bortfall eller
nedsättning av en ifrågasatt ersättning»
utbytts mot »i regel ej bör föranleda
bortfall eller nedsättning av en ifrågasatt
ersättning, där omständigheterna
äro sådana, att skadan kan förutses
komma att omfattas av en sådan blivande
rätt till ersättning».

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det gäller här ett anslag på ett relativt
ringa belopp — närmare bestämt
5 000 kronor — till ett helt nytt ändamål.
I likhet med vad som brukar vara
regel vid statsutskottets behandling av
äskanden om anslag till nya ändamål har
också denna anslagsfråga, som närmast
handlagts inom statsutskottets tredje avdelning,
blivit föremål för en ganska ingående
granskning.

Det råder inga delade meningar om
det begärda anslagsbeloppet. Skillnaden
mellan utskottets utlåtande och den reservation,
som är avgiven till utlåtandet,
är heller inte så stor. I utskottets utlåtande
ha två små ord strukits i anvisningarna
för hur detta anslag skall utdelas,
vilka ord reservanterna ansett
böra vara med. I sista stycket av utskottets
utlåtande står: »Vid tillämpningen
bör beaktas, att införande av en ersättningsrätt
utan behovsprövning framstår
såsom önskvärd, och att hänsynen till
den skadelidandes ekonomiska ställning
därför ej bör föranleda bortfall eller nedsättning
av en ifrågasatt ersättning.»
Reservanterna ha i likhet med Kungl.
Maj:t ansett att det bör stå, att den skadelidandes
ekonomiska ställning »därför

11 Första kammat ens protokoll 19\8. Nr 17.

för skador vållade av vissa rymlingar m. m.

i regel ej bör föranleda bortfall eller
nedsättning av en ifrågasatt ersättning».

Det kan synas som om detta vore hårklyverier,
men det är det inte. För att
något belysa reservationens innebörd
nödgas jag dröja ett ögonblick vid propositionens
tillkomsthistoria. Vid 1947 års
riksdag väcktes inte mindre än fem motioner
i denna fråga, där det till och
med krävdes att staten skulle ersätta
all skada som vållas genom brottslig
gärning. Detta tema återkommer för övrigt
också i motioner till årets riksdag,
vilka behandlats i anslutning till propositionen
och avstyrkts av utskottet. Några
av motionerna förra året inskränkte
sig till yrkandet att ersättning skulle
lämnas för skada, vållad av personer som
hade avvikit från sinnessjukhus eller
andra antsalter. I anledning av motionen
II: 279 skrev riksdagen förra året:
»Att ersättning skulle kunna utgå av
statsmedel för skada, som tillfogats genom
brottslig gärning, finner riksdagen
vara värt beaktande. Onekligen skulle införandet
av eu sådan ordning innebära
ett värdefullt komplement till det rättsskydd,
som samhället genom sina organ
giver den enskilde medborgaren.» Men i
fortsättningen säger riksdagen: »Emellertid
bilda dessa skador ur ersättningssynpunkt
en mycket heterogen grupp.
Detta gäller såväl skadornas art och det
sätt, varpå de uppkommit, som även frågan
om det sätt varpå de utan statens
ingripande i allmänhet må bliva reglerade.
En utredning i ämnet skulle ställas
inför åtskilliga svårlösta frågor och
måste befaras bli synnerligen omfattande
och tidskrävande.» I riksdagsskrivelsen
utvecklas detta fram till att man inte
anser sig beredd att påkalla en så vittfamnande
utredning som åsyftas i motionen.

Riksdagsskrivelsen tar i stället sikte
på de motioner, som ha begränsat sig iill
att yrka ersättning för skada, vållad av
personer som avvikit från sinnessjukhus
eller andra anstalter. I detta sammanhang
heter det:

»Enligt riksdagens mening bör en utredning
av dessa crsättningsspörsmål
omedelbart inledas. Förslag till åtminsto -

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. m.

ne provisoriska åtgärder för att utan anlitande
av den nödfallsutväg, som extra
utgiftsanslagen erbjuda, möjliggöra ersättning
av statsmedel i ömmande fall av
skador av här avsett slag bör om möjligt
föreläggas redan nästa års riksdag. Riksdagen
är ej beredd att, såsom påyrkats
i vissa motioner, redan nu besluta om
särskild medelsanvisning för skadornas
ersättande.»

Det är alltså tydligt att riksdagen förra
året, då denna utredning begärdes och
då man liksom beställde den proposition
som nu behandlas, hade den inställningen,
att man borde gå den försiktigare vägen
och ta hänsyn till den skadelidandes
ekonomiska ställning.

Statsutskottets majoritet har i år tillmötesgått
de motionärer, som påyrkat en
utvidgning så, att skadeståndsfrågorna
skulle bedömas utan hänsyn till den skadelidandes
ekonomiska ställning. Jag vill
då först säga, att det vid behandlingen i
avdelningen fanns förespråkare för såväl
linjen i förra årets riksdagsskrivelse
som motionärernas mera generösa inställning.
Vid avdelningsbehandlingen
sammanskrevos emellertid de olika ståndpunkterna.
Självfallet företedde skrivningen
en viss balansgång, och när avdelningens
förslag till utlåtande behandlades
i statsutskottets plenum, blev det
föremål för en ganska ingående kriagranskning
och fick i stort sett betyget
underkänt. En del avsnitt i förslaget opererades
praktiskt taget enhälligt bort.

Förespråkarna för den mera generösa
linjen fingo nytt livsmod genom den
framgång de haft i utskottets plenum och
yrkade därför även att de båda orden »i
regel» skulle slopas, ett yrkande som blev
utskottsmajoritetens beslut. Därmed har
utskottets utlåtande fått en sådan innebörd,
att man nog får säga, att ett bifall
skulle innebära att riksdagen är beredd
att omedelbart rekommendera Kungl.
Maj :t att gå in för en prövning utan hänsyn
till de skadelidandes ekonomiska
ställning.

Reservanternas ståndpunkt är att man
— då detta är ett nytt område, varom
vi veta ganska litet, och då konsekvenserna
kunna bli rätt vittfamnande — till

att börja med bör ta viss hänsyn till den
skadelidandes ekonomiska ställning,
men med en generös bedömning härav
för att utsäga, att det är ett önskemål
att man så småningom kan komma fram
till att — därest konsekvenserna inte bli
för vittfamnande utan kunna bemästras
— bedöma de här frågorna utan att ta
hänsyn till den skadelidandes ekonomiska
ställning. Vi reservanter rekommendera
alltså att man till en början
följer en försiktigare linje för att vinna
erfarenhet och siktar till att komma fram
till en ståndpunkt, där man skall kunna
bedöma dessa frågor utan att ta hänsyn
till vederbörandes ekonomiska ställning.

Varför ha då reservanterna rekommenderat
denna försiktigare linje? Jo,
bland annat därför att vi här i landet ha
ett försäkringsväsende, där det inte bara
teoretiskt utan också praktiskt finns möjlighet
för den skadelidande att få ersättning
genom försäkringsbolaget. Men om
staten utan vidare skulle träda in, blir
det en lättnad för det försäkringsbolag,
där den skadelidande har tagit försäkring.
Dessa problem böra enligt reservanternas
mening i någon mån redas
upp, så att man får litet klarare sikt, innan
man drar de yttersta konsekvenserna
i fråga om ersättningarna.

Detta är, herr talman, det väsentliga
i reservanternas ståndpunkt, och jag ber
alltså att få yrka bifall till utskottets hemställan
i vad det gäller anslagsbeloppet,
men till reservationen i fråga om motiveringen.

Herr LöTHNER: Herr talman! Med tillfredsställelse
kan man konstatera att både
Kungl. Maj :t, utskott och reservanter
äro ense i en punkt, nämligen därutinnan
att man har erkänt den allmänt
gällande grundsatsen att om någon har
vårdnadsskyldighet i förhållande till en
sak, ett djur eller en människa, med farliga
egenskaper, och brister i fullgörandet
av denna sin skyldighet, så blir den
vårdnadsskyldige pliktig ersätta den
skada, som därigenom vållats. Det är
som det skall vara i ett välordnat samhälle.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Ang. ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. m.

Men när det sedan gäller den skadelidandes
rätt till ersättning skiljer man
sig åt, och känslan av tillfredsställelse
förbyts i dess motsats. Departementschefen
säger att det synes rimligt, att hänsyn
i regel tages till den skadelidandes
ekonomiska ställning vid prövningen av
om det över huvud taget skall utgå något
skadestånd. Utskottet säger, att hänsynen
till den skadelidandes ekonomiska ställning
ej bör föranleda bortfall eller nedsättning
av en ifrågasatt ersättning. Man
vill med andra ord inte gå in på någon
behovsprövning. Vad reservanterna vilja
får jag erkänna att jag inte riktigt förstår.
Möjligen åsyftar man en mellanväg
mellan Kungl. Maj:ts och utskottets
linjer.

Jag måste säga att det för mig framstår
såsom någonting stötande att, sedan
man har fastslagit skadeståndsskyldighet
för den vårdnadsskyldige, man sedermera
när det gäller att ersätta skadan
skall taga hänsyn till den skadelidandes
ekonomiska ställning. Detta är en avvikelse
från den allmänna grundsatsen om
likhet inför lagen, som icke hör hemma
i ett välordnat samhälle.

I reservationen finns också ett tilllägg,
som jag inte hörde herr Karlsson
förklara, nämligen de två sista raderna,
som säga att hänsynen till den skadelidandes
ekonomiska ställning i regel ej bör
föranleda bortfall eller nedsättning av en
ifrågasatt ersättning, »där omständigheterna
äro sådana, att skadan kan förutses
komma att omfattas av en sådan blivande
rätt till ersättning». Möjligen avse
reservanterna att säga att man skall få
ersättning hos Kungl. Maj:t endast i de
fall, där man klart kan förutse, att domstol
skulle utdöma skadestånd, om frågan
bragtes under domstolsprövning. Jag
vill då säga att antagligen både Kungl.
Maj:t och utskottsmajoriteten äro av
samma mening, att om den skadelidande
själv t. ex. har provocerat ett angrep])
och alltså själv ytterst iir vållande till
skadan, skall han inte ha något skadestånd.
Men detta följer av allmänna rättsgrundsatser
— det behöver man inte säga
något om i detta sammanhang.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Andrén och fröken
Andersson.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Reservanterna
anse, att man här får vara
försiktig eftersom man ger sig in på ett
nytt område. Detta är i och för sig riktigt,
men vi få komma ihåg att det här
inte är fråga om ersättning för annan
skadegörelse än sådan som vållats av ett
visst klientel, som måst omhändertagas
av staten för vård i en eller annan form.
Jag anser för min del, att detta ställer
saken i ett annat läge. Ersättning för
skada, som möjliggjorts genom göranden
och låtanden vid den statliga vården
i ena eller andra formen, bör utgå oberoende
av den skadelidandes ekonomiska
ställning.

Det är en annan sak, som jag i motionen
har påpekat men som varken utskottet
eller reservanterna annat än i
förbigående velat ta upp. Den gäller
dessa som äro permitterade och placerade
på arbete ute i bygderna. Inom
vissa områden i vårt land äro dessa sinnessjuka
i mycket hög grad anlitade som
jordbruksarbetare, och i en del socknar
finns praktiskt taget inte någon annan
lejd arbetskraft att tillgå än just sådana
permitterade sinnessjuka. Detta medför
ju mycket stora risker för omgivningen,
men under trycket av förhållandena tar
man de riskerna och anställer dessa personer.
Utan tvivel är det av utomordentligt
stor betydelse just för dessa
sjuka att slippa vistas på en sluten anstalt
utan få gå i arbetslivet och göra
nytta för sig. I många fall äro dessa människor
verkligt goda arbetare, men klientelet
är som sagt opålitligt. Det för ju
risker med sig, och jag anser för min del,
att staten måste ikläda sig ansvaret för
dessa risker. På det hela taget kan det
vid inte gälla så stora belopp, men i det
enskilda fallet kan skadegörelsen dock
drabba ganska hårt.

Jag vet inte hur långt man får sträcka
detta begrepp, »rymlingar», som man nu

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Ang. ersättning för skador vållade av vissa rymlingar m. m.

först och främst har tänkt på; avser det
bara sådana, som rymma direkt från anstalterna,
eller gäller det också personer,
som äro utplacerade i bygderna och som
gå ifrån det ställe, där de just äro placerade,
och ge sig ut på strövtåg på egen
hand? Kunna även dessa räknas som
rymlingar och inrymmas under detta
begrepp, så har det ju en ganska vidsträckt
innebörd; i annat fall är det enligt
mitt förmenande alltför begränsat.

Emellertid har varken utskottet eller
reservanterna velat gå närmare in på
detta, och därför vill jag inte på detta
stadium ställa något yrkande. Det hela
har ju betecknats såsom ett provisorium;
vi komma väl så småningom fram till litet
fastare principer, och då kanske denna
fråga kan ånyo upptagas till prövning.
Som saken nu ligger till ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag har
redan tillkännagivit min anslutning till
det anförande herr Löthner har hållit
och därmed deklarerat mitt samförstånd
med den linje, som här förfäktas av statsutskottet.
Det behöver inte sägas något
till förmån för den gamla svenska rättsprincipen
om allas likhet inför lagen,
som bör gälla även i detta sammanhang.
Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på en punkt, som ännu inte blivit
berörd i denna debatt men som varit föremål
för någon diskussion i statsutskottet.

Jag påpekade i denna diskussion, att
den sista bisatsen i den avgivna reservationen
är praktiskt taget fullständigt innehållslös.
Jag kan inte förstå, vad herrar
reservanter mena med den satsen,
om de nu över huvud taget mena någonting
med den. Jag fick det intrycket av
voteringen och av diskussionen i utskottet,
att denna mening föll bort. Nu visar
det sig emellertid att den, precis som
grisen Särimner, har levt upp på nytt.
Då måste jag på nytt ställa min fråga:
Vad mena reservanterna, när de i den
sista satsen säga, att »där omständigheterna
äro sådana, att skadan kan förutses
komma att omfattas av en sådan bli -

vande rätt.till ersättning», skall man i allmänhet
icke taga hänsyn till den skadelidandes
ekonomiska ställning? Det skulle
vara ytterligt intressant att få reda på
vad reservanterna mena med delta, om
de över huvud taget mena någonting.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Andrén fortsatte med sin
kriagranskning i kammaren och ville ha
de satser, som statsutskottets tredje avdelning
har skrivit ihop, analyserade.
Det må vara hänt.

Det kanske har märkts, att jag inte är
pedagog, och jag är alltså inte beredd
att lämna någon sådan analys över satsernas
innehåll att herr professorn kan
förmodas bli belåten. Jag vill endast säga,
att innehållet i hela vår reservation
är, som jag redan har angivit, att vi
uttala som ett önskemål att man skall
komma fram till den ståndpunkten, att
ersättning för skada, förorsakad på detta
sätt, skall kunna lämnas utan att hänsyn
tages till den skadelidandes ekonomiska
ställning. Det är den principiella
ståndpunkten. Men jag upprepar att vi
röra oss på ett nytt område och inte
veta något om vart det hela leder hän.
Därför ha vi också den uppfattningen
att det är bättre att man tar ett steg i
taget och kan bemästra detta problem
än att ge sig ut i det ovissa för att kanske
så småningom inskränka på dessa
villkor. Sådant har också hänt, och det
har också vållat mycket stor irritation
och stora svårigheter.

Jag bryr mig alltså inte om att närmare
analysera den där meningen som
professorn har angripit. Det är en jurist
och lagklok, som har skrivit den,
och vi lekmän ha bedömt den och tyckt
att den något så när sammanfaller med
sunt förstånd och möjligheten att praktiskt
tillämpa bestämmelserna.

Jag vill vidare, herr talman, säga ett
ord till herr Niklasson, som var litet
ledsen över att utskottet icke kunnat
tillmötesgå motionärerna. Det står dock
i utskottets utlåtande, att när man vunnit
erfarenhet på detta område, skall
man taga upp ytterligare utredning för

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Om skattespärr i fråga om preliminär skatt.

att, om erfarenheterna gå i den riktningen,
bereda möjlighet att ge ersättning
även till dem som motionärerna
anse rimligen böra få ersättning av
statsmedel.

Jag skulle kanske också vilja säga ett
ord till herr Löthner, som talade om
hur vi skola ha det i ett välordnat samhälle.
Det är ju roligt att höra, att man
vill vara med om att ordna samhället
så synnerligen väl, men det är inte bara
på detta område, som vi få ta hänsyn
till vederbörandes ekonomiska ställning.
Visserligen har försök gjorts att komma
ifrån behovsprövningen men att det,
om vi behålla båda fotterna på marken,
åtminstone i närvarande stund är svårt
och kanske omöjligt att realisera den i
och för sig vackra tanken. Man får därför
också ta hänsyn till detta, när man
bedömer en sådan här detalj.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag skall
be att få konstatera, att jag icke fått
något svar på min enkla fråga. Jag har all
möjlig respekt för den föregående ärade
talarens sunda förnuft, men jag måste
framhålla, att den ärade talaren, som
varit reservanternas främste talesman i
denna fråga, i varje fall icke hittat något
sunt förnuft i den mening jag pekat
på, och jag frågar, om det är första
kammaren värdigt att i ett beslut taga
med en mening, som icke ens denna menings
främste talesman kan giva någon
förnuftig innebörd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 93, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

94, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation och
finansiering av svensk reguljär luftfart
in. m.; samt

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa investeringar
i statens järnvägars fond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om skattespärr i fråga om preliminär
skatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner om tillämpning av skattespärr
i fråga om preliminär skatt.

I detta betänkande hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I:
177 av herrar Carl Eric Ericsson och
Mannerskantz samt II: 366 av herr
Ljungqvist, om tillämpning av skattespärr
i fråga om preliminärskatt, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn av gällande lagstiftning om

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Om ändring i semesterlagen.

skattebegränsning i syfte att möjliggöra
den s. k. 80-procentspärrens tillämpning
redan i fråga om den preliminära skatten
samt för riksdagen framlägga det
förslag, till vilket utredningen kunde
föranleda.

Herr WISTRAND: Herr talman! Det
föreliggande förslaget från bevillningsutskottet
avser att undanröja ett missförhållande,
som för dem som drabbas av
det kan vara mycket allvarligt. Jag har
begärt ordet därför att jag skulle vilja
rikta en framställning till den tyvärr
frånvarande finansministern, att den utredning,
som utskottet förordat och som
jag hoppas att riksdagen kommer att
begära, också måtte ske mycket hastigt,
så att om möjligt förslag i saken kunde
föreläggas redan innevarande års riksdag.
Den utredning som kan komma i
fråga kan varken vara omfattande eller
svår och torde mycket lätt kunna presteras.
Därigenom skulle en råd medborgare
undvika rättsförluster. Som det nu
är tvingas en hel del personer att betala
skatt långt över sina inkomster och
få återbetalning först efter två år. Kunde
man få en reform i enlighet med utskottsyrkandets
syfte genomförd redan vid
årets riksdag, skulle detta förhållande
kunna undvikas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckt motion
angående viss omreglering av pensionerna
till f. d. kvinnliga befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen;
och

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximiåldern för
ingående av äktenskap medförande rätt
till familjepension.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av en mellan Sverige,
Danmark och Norge den 8 mars
1948 avslutad konvention om erkännande
och verkställighet av domar i brottmål
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande kompetensfördelningen
inom sjukhusens ledning;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap; samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av
avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändring i semesterlagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring av 7 §
andra stycket b) lagen om semester.

Med föranledande av tre inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 44 av herr Damström
samt motionerna i andra kammaren nr
69 av herr Hallberg och nr 113 av herr

Onsdagen den 5 maj 1948.

Nr 17.

Dahlgren, hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville verkställa utredning av frågan om
förbud för arbetsgivare att förlägga en
arbetstagares semester till tid, då arbetstagaren
vore sjuk, i samband varmed
även borde utredas frågan om att i semesterhänseende
i viss utsträckning med
arbetad tid jämställa frånvaro från arbetet
på grund av annat olycksfall än
olycksfall i arbetet eller annan sjukdom
än sådan i arbetet ådragen sjukdom, som
avsåges i lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar, samt att Kungl. Maj:t
ville för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; och

B. att motionerna 1:44, 11:69 och II:
113, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr DAMSTRÖM: Herr talman! Efter
utskottets synnerligen positiva ställningstagande
till min motion skulle visserligen
inte behöva mycket ordas om densamma.
Jag vill emellertid påpeka en
sak.

Motionen innehåller ett förslag till lagtext
och tillägg till 7 § lagen om semester.
Utskottet föreslår emellertid att utredning
skall ske, och jag vill understryka
vad utskottet i sin motivering har sagt.

Emellertid har, i synnerhet mellan parterna
på arbetsmarknaden, ofta diskuterats
frågan om trivseln på arbetsplatserna.
En hel del har gjorts för att öka
denna trivsel, men mycket återstår ännu
att göra. I den mån riksdagen kan medverka
till att eliminera de irritationsmoment
som faktiskt föreligga i den nuvarande
bestämmelsen, att arbetsgivarna ha
rätt att förlägga semestern till tid då arbetstagaren
är sjuk eller varit utsatt för
olycksfall utom arbetet, borde detta göras.
Jag förmodar också att kammaren
följer utskottets förslag.

Jag vill, herr talman, begagna detta
tillfälle att till statsrådet Möller uttala
min stora tillfredsställelse över det initiativ
han tagit i och med den nyss till -

Om ändring i semesterlagen.

satta utredningskommitté, som enligt direktiven
skall taga upp en hel del av det
problemkomplex som sammanhänger
med arbetskraftsfrågorna inorn den tunga
industrien, i synnerhet järnbruksindustrien.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av de
statliga lagerhusen till Svenska spannmålsaktiebolaget; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Punkten A.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B.

Lades till handlingarna.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 145, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse rörande varuutbytet.

Nr 17.

Onsdagen den 5 maj 1948.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 9 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 181, i anledning av väckta motioner
om tillämpning av skattespärr i fråga om
preliminär skatt; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr

181, att utskottets hemställan i betänkande
nr 38 samt, i fråga om förslaget nr

182, att utskottets hemställan i betänkande
nr 39 bifölles även av andra kammaren.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 358, av herr Heuman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande försvarets organisation; nr

359, av herr von Heland m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande försvarets
organisation; samt

nr 360, av herr von Heland m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.28 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 7 mai 1948.

Nr 17.

Fredagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till Elisabeth Kjellbing m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet;
och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa kostnader för
allmänt kyrkomöte.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 190, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark
och Norge den 8 mars 1948 avslutad
konvention om erkännande och
verkställighet av domar i brottmål m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda
vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 31 mars
1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete; samt

nr 193, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 7 § andra stycket
b) lagen om semester.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 358, av herr Heuman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande försvarets organisation,
och

nr 359, av herr von Heland m. fl., i
samma ämne.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr von Heland
m. fl. väckta motionen, nr 360, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 361, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa frågor rörande försvarets
organisation;

nr 362, av herr Bergh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande försvarets organisation; nr

363, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående vissa
frågor rörande försvarets organisation; nr

364, av herr Velander och herr

Sundberg, Carl, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa frågor
rörande försvarets organisation;

nr 365, av herr Lodenius in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

angående vissa frågor rörande försvarets
organisation;

nr 366, av herrar Uhlén och Sjö, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

angående vissa frågor rörande försvarets
organisation;

nr 367, av herrar Uhlén och Sjö, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

4 Förslå kammarens protokoll 1948. Nr 17.

Nr 17.

Fredagen den 7 maj 1948.

angående vissa frågor rörande försvarets
organisation;

nr 368, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
dels angående vissa frågor rörande försvarets
organisation, dels ock angående
vissa anslag till materielanskaffning för
försvaret för budgetåret 1948/49 m. m.;

nr 369, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga;

nr 370, av herr Anderson, Axel Ivar,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga;
samt

nr 371, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds propositioner
dels med förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga,
dels ock angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
22, i anledning av väckt motion angående
visst förtydligande av lagen om val
till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående dels anställnings-
och avlöningsförhållanden för
viss icke-ordinarie personal vid domstolarna,
dels ock anslag för budgetåret
1948/49 till hovrätterna: avlöningar;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens utlänningskommission;
samt

nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående granskningsrätt
för statens sakrevision i fråga om användningen
av statsunderstöd;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning angående det gällande
skattesystemets verkningar i vissa avseenden; nr

37, i anledning av väckta motioner
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
m. m.;

nr 40, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 12 § taxeringsårordningen;
samt

nr 41, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för försäkringspremier;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) jämte i ämnet väckta motioner; nr

31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 32, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 12 i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
pension åt framlidne italienske ministern
i Stockholm Alberto Bellardi Riccis
änka; samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt makarna Gustaf och
Ester Johansson med anledning av deras
son Sven Estbjörns förolyckande
under värnpliktstjänstgöring;

första lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av väckt motion om ökat
brandskydd för viktiga industrier och
varulager;

andra lagutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av väckta motioner om ändring
av bestämmelserna rörande folkpensionsförmånerna
till på statens sinnessjukhus
intagna personer;

Fredagen den 7 maj 1948.

Nr 17.

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 22, i anledning av väckta motioner
om förbud mot all jakt efter sjöfågel
under våren;

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående restitution av bensinskatt
till utövare av fiskerinäringen;

nr 24, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om inventarielån till innehavare
av kronotorp, m. m.;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för utrotande av den s. k.
nosmasken på Öland;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åtgärder för
underlättande av trålfisket på västkusten; nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
område m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående social jordbrukskreditgivning
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd åt fiskerinäringen,
m. m., jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 31, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om förläggning av
fiskeristyrelsen med statens fiskeförsök;

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 13, i anledning av
väckt motion angående omtryckning av
samtliga gällande författningar; ävensom första

kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att rationalisera och
förbilliga varudistributionen i landet;

nr 10, i anledning av väckt motion
om utredning rörande trafiksäkerheten
vid korsning mellan järnväg och väg;
samt

nr 11, i anledning av väckt motion om
åtgärder till undvikande av att polisförhör
anställes med person som utskrivits
från sinnessjukhus.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.