Fredagen den 3 maj Sid (Riksdagens protokoll 1957:15)

IUKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 15

2-8 maj

Debatter m. in.

Fredagen den 3 maj Sid.

Avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål in, m............. 8

Ökad möjlighet för partiellt arbetsföra att erhålla trafikkort...... 20

Ändring i lagen om folkpensionering .......................... 22

Anordnande av en ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m. . . 25

Ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m............... 32

Viss ändring av allmänna läkarinstruktionen in. m............... 50

Åtgärder till främjande av ett bostadssparande.................. 51

Interpellation av herr Bengtson ang. arbetet inom 1954 års bryggeriutredning
................................................ 53

Tisdagen den 7 maj

Svar på interpellation av herr öhrnan ang. införande av prisstopp
för konsumtionsvaror m. m................................. 56

Onsdagen den 8 maj

Svar på fråga av herr Edström om rätt att använda biologiskt material
för botande av sjukdom................................ 62

Anslag under tionde huvudtiteln:

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning .......... 64

Säkerhetsanstalter för sjöfarten .............................. 66

Statsbidrag till installation av radiotelefon å mindre handelsfartyg
.................................................... 76

Viss utrustning för statlig sjöräddningsverksamliet ............ 77

Statliga farledsarbcten ...................................... 78

Byggande och underhåll av mindre hamnar in. m............. 80

Bidrag till handelshögskolan i Göteborg ...................... 84

Tillsynen över vissa understödsföreningar m. in............... 86

Fonden för idrottens främjande.............................. 88

Statsbidrag till Riksorganisationernas campingkommitté in. in. . . 96

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Sid.

Investeringsanslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten............ 99

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. ...... 100

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m................... 107

Förenklad statsbidragsgivning till primärkommunerna .......... 116

Ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott .................. 117

Ändrade bestämmelser rörande skyddskoppympning ............ 153

Anslag till understöd åt fiskare ................................ 155

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Skolöverstyrelsen .......................................... 160

Refordringskurser för folkskollärare ........................ 161

Göteborgs skolköksseminarium .............................. 163

Studiebidrag och stipendier ................................ 167

Folk- och skolbibliotek .................................... 178

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet...................... 179

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m..................... 180

Konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader................ 182

Ecklesiastikdepartementets kommittéanslag.................... 183

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. avdragsrätt för gåvor
till humanitära ändamål m. m............................... 8

Andra lagutskottets utlåtande nr 15, ang. dispensmöjlighet för erhållande
av trafikkort trots nedsatt fysisk lämplighet.......... 20

— nr 16, ang. ändring av bestämmelserna rörande den yrkesmässiga
beställningstrafiken.................................... 22

— nr 17, ang. förbud mot användandet av utskjutande dekoration

å bilarnas fronter.......................................... 22

— nr 18, ang. ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen om folkpensionering
.................................................. 22

— nr 19, ang. ändringar i lagen om socialhjälp.................. 24

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, om skyndsam utredning
ang. gengasberedskapen ............................ 25

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. åtgärder för att förhindra
sexualförbrytelser mot kvinnor och barn .................... 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. reglering av priserna på
fisk in. m................................................. 25

-— nr 15, ang. anslag till fiskeriintendenter m. m............... 25

— nr 16, ang. anslag till fiskeristyrelsen ...................... 25

— nr 17, ang. anslag till stipendier vid lantbrukshögskolan m. m. 25

Innehåll

Nr 15

Siu.

Statsutskottets utlåtande nr 82, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark m. .......................................... ^5

— nr 83, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet 25

_ nr 84, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet 25

— nr 85, ang. anordnande av en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. .......................................... “,r>

— nr 86, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m....... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. avdragsrätt för belopp,
som tillförts Föreningen Ostkustfisk 32

— nr 38, ang. höjning av vissa postavgifter m. m. 32

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. återbetalningsskyldighet i

visst avlöningsärende ...................................... 32

Andra lagutskottets utlåtande nr 14, ang. ändring i lagen om arbetstidens
begränsning m. .................................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, om ändrad lydelse av 7 §
förordningen ang. stämpelavgiften .......................... 49

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. enhetliga körriktningsvisare
på bilar .......................................... • 49

— nr 21, om ändring av 25 § 1 mom. förordningen ang. yrkesmässig
automobiltrafik m. m................................... 49

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, ang. snabb översyn
av folktandvården m. .................................... 50

— nr 24, ang. effektivisering av barnens trafikfostran 50

— nr 25, ang. snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande

verksamheten m. m....................................... 50

_ memorial nr 26, om överlämnande till annat utskott av motioner

ang. kostnaderna för användning av elenergi till hushållmaskiner
på landsbygden ...................................... 50

— utlåtande nr 27, ang. viss ändring av allmänna läkarinstruktio nen

in. in................................................. 50

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. obligatoriskt ungdomssparande
...................................................... 51

— nr 13, ang. åtgärder till främjande av ett bostadssparande 51

Onsdagen den 8 maj

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) .............................. 54

— nr 80, ang. anslag å tilläggsstat II till Atomenergiverksamhet

inom Aktiebolaget Atomenergi ......................... 98

— nr 81, ang. investeringsanslag till Säkerhetsanstalter för sjöfarten
m. .................................................. 99

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ändrad lydelse av 292 §
lagen om försäkringsrörelse m. m........................... 400

Statsutskottets utlåtande nr 87, ang. understöd åt båttrafiken i
Stockholms skärgård ................................. 400

— nr 88, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnes sjukhus

in. in............................................ luu

Nr 15

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. övertagande av staden Västerviks
förpliktelser gentemot vissa befattningshavare .......... 107

— nr 90, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. in....... 107

— nr 91, ang. förenklad statsbidragsgivning till primärkommunerna
...................................................... no

Bankoutskottets utlåtande nr 16, ang. ersättning åt ledamot av allmänt
kyrkomöte .......................................... 117

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i lagen om straff
för vissa trafikbrott........................................ 117

— nr 21, ang. översyn av åtalsreglerna ........................ 153

— nr 23, ang. åtgärder för popularisering och spridning av aktie ägandet

.................................................. 153

— nr 24, ang. översyn av riksåklagarämbetets instruktion........ 153

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen
om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus m. m.. . 153

—- nr 27, ang. fondering jämlikt 39 § lagen om allmän sjukförsäkring
153

— nr 28, ang. ändrade bestämmelser rörande skyddskoppympning 153

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17, ang. ändrade bestämmelser
rörande torrläggning av mark m. in......................... 154

— nr 18, ang. ändrad lydelse av 7 § lagen om ersättning för mistad

fiskerätt m. m............................................. 154

nr 19, ang. ändrade bestämmelser till motverkande av spridning

av flyghavre .............................................. I54

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, ang. försäljning av vissa kronoegendomar
m. m......................................... 155

— nr 19, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: jordbruksärenden 155

— nr 20, ang. lån från fiskerilånefonden ...................... 159

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna under åttonde huvudtiteln
(ecklesiastikdepartementet) .......................... 159

Torsdagen den 2 maj 1957

Nr 15

Torsdagen den 2 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
april.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om fortsatt
ledighet t. o. m. den 15 maj 1957.

Tranås den 26 april 1957

G. Heiiman

Riksdagsman Gustaf Hetiman, Jönköping,
är på grund av funktionell nervsjukdom
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
ytterligare under tiden 1—
15 maj 1957, vilket härmed intygas.

Tranås den 26 april 1957

Lars Wrigstad
Bitr. överläkare

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
1—-15 maj.

Sjuntorp den 30 april 1957

Otto Niklasson

Att riksdagsmannen Otto Severin Niklusson,
f. den 28/5 1894, på grund av
sjukdom är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
under tiden den 1/5 t. o. in.
den 15/5 1957 intygas härmed.

Vänersborg den 29/4 1957

Albert Grönberg

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
nordiskt institut för teoretisk atomfysik;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till statens rättskemiska laboratorium
m. in.; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
epileptikervården för budgetåret 1957/
58 m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 204, angående skyndsamma åtgärder
i syfte att åstadkomma klargörande
normer för vad offentliga tjänstemän har
att iaktta i sina förbindelser i tjänsten
och privat med leverantörer och andra
företag;

nr 205, angående skyndsam utredning
angående åtgärder mot spritmissbruk i
samband med jakt; och

nr 206, angående beredande av ökade
möjligheter till korttidsanställning för
kvinnor.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), 5:o),
11 :o), 14:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

Nr 15

Torsdagen den 2 maj 1957

nr 519, av herr Johansson, Theodor,
och frn Svenson; samt

nr 520, av herr Mannerskantz m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 521, av herr Huss m. fl.;
nr 522, av fru Gärde Widemar in. fl.;
nr 523, av fru Gärde Widemar och
herr Lundström;

nr 524, av herr Arrhén m. fl.;
nr 525, av herr Lundström; samt
nr 526, av herr Gustafsson m. fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtanden nr 12 och 13
samt första lagutskottets utlåtande nr
22.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden nr
10, 80 och 81 samt första lagutskottets
utlåtande nr 22 skulle i nu angiven ordning
sättas sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde ävensom
att bevillningsutskottets betänkande
nr 39 skulle på samma föredragningslista
uppföras näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 14.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

173, angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958 m. in.;
samt

nr 176, med förslag till viss för krigsförhållanden
avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställningar angående pension

dels åt bankofullmäktigcn David Halls
änka Helga Hall,

dels ock åt städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård jämte i
ämnet väckt motion;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående övertagande av
staden Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster in. in. jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för en
förenklad statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 16, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning åt ledamot av
allmänt kyrkomöte, dels ock i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 2 mom. lagen den 28
september 1951 (nr 649) om straff för
vissa trafikbrott, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av åtalsreglerna;

nr 23, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för en popularisering
och ökad spridning av aktieägandet;
samt

nr 24, i anledning av väckt motion angående
framställning till Kungl. Maj:t om
översyn av riksåklagarämbetets instruktion; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av

Torsdagen den 2 maj 1957

Nr 15

landsting eller kommun drivna sjukhus
m. m.;

nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckt motion; samt

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående ändring av gällande bestämmelser
rörande skyddskoppympning;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande torrläggning av mark
jämte därtill anslutande statsbidragsoch
låneförfattningar;

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in., såvitt avser
kronoparken Bogesund i Stockholms län
m. fl. fastigheter;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande Fiskerilånefonden jämte
i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Fredagen

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen

Med anmälan att ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gösta Skoglund,
som den 14 maj 1954 utsetts till
suppleant för fullmäktig i riksbanken
för valperioden 1954—1957, den 26 april
1957 utnämnts till statsråd och chef för
Kungi. Kommunikationsdepartementet,
få fullmäktige härigenom hemställa att
val av en suppleant för fullmäktig efter
herr Skoglund måtte jämlikt § 70 mom.

1. riksdagsordningen verkställas för
återstående delen av sagda valperiod.

Stockholm den 2 maj 1957

Å fullmäktiges vägnar:

Per Eckerberg

Karin Winberg

På gjord proposition beslöt kammaren
bifalla fullmäktiges berörda hemställan.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 173,
angående statstjänstemannens löner under
åren 1957 och 1958 m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 176, med förslag till viss för
krigsförhållanden avsedd beredskapslagstiftning
inom finansdepartementets
verksamhetsområde, hänvisades propositionen,
såvitt angick förslaget till förordning
om taxeringsväsendet under
krigsförhållanden m. m., till bevillningsutskottet
samt i övrigt till bankoutskottet.

den 3 maj

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställningar angående pension dels

åt bankofullmäktigen David Halls
änka Helga Hall,

dels ock åt städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 87—91, bankoutskottets
utlåtande nr 16, första lagutskottets
utlåtanden nr 16, 21, 23 och 24,
andra lagutskottets utlåtanden nr 26—28,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 17—19
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
18—20.

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära
ändamål m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner om rätt till skatteavdrag för
gåvor till humanitära och vissa andra
samhällsnyttiga ändamål samt till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:45 av
herr Weiland m. fl. och 11:50 av herr
Carlsson i Tibro m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt
av förslagsvis belopp upp till 10
procent av den taxerade inkomsten med
ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål;

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Om avdragsrätt

II) de likalydande motionerna I: 131
av fröken Andersson in. fl. och II: 173 av
herr Munktell in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte medgiva skattskyldig,
som under beskattningsår, för vilket
taxering verkställdes år 1958 eller år
1959, lämnat penninggåva till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar,
att vid taxering till statlig inkomstskatt
utöver eljest medgivna avdrag åtnjuta
avdrag med belopp, motsvarande vad
den skattskyldige enligt från auktoriserad
hjälporganisation utfärdat kvitto visat
sig ha under beskattningsåret utgivit
såsom sådan gåva, dock högst tio procent
av den beskattningsbara inkomsten,
samt att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att bestämma till vilka organisationer
gåvorna skulle lämnas för
att avdragsrätt skulle få åtnjutas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 45
av herr Weiland in. fl. och II: 50 av herr
Carlsson i Tibro in. fl. om rätt att vid
taxering till skatt åtnjuta avdrag för gåvor
till humanitära och vissa andra samliällsnyttiga
ändamål icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna I:
134 av fröken Andersson m. fl. och II:
173 av herr Munktell m. fl. om rätt att
vid taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta
avdrag för penninggåva till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Söderquist, Kronstrand
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottets yttrande hort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet hort hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 45 av herr Weiland
in. fl. och II: 50 av herr Carlsson i
Tibro in. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning rörande rätt
till avdrag vid taxering (ill statlig in -

för gåvor till humanitära ändamål m. m.
komstskatt av förslagsvis belopp upp till
10 procent av den taxerade inkomsten
med högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskvldige
skänkt beloppet till humanitära, litterära,
religiösa elier vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål,
samt

2) att de likalydande motionerna I:
134 av fröken Andersson m. fl. och II:
173 av herr Munktell in. fl. om rätt att vid
taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta
avdrag för penninggåva till internationell
hjälpverksamhet bland flyktingar måtte
anses besvarade med vad i reservationen
anförts;

II) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv,
Persson i Svensköp och Anderson i
Sundsvall, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottet avstyrker
motionerna av herr Weiland
m. fl. och herr Carlsson i Tibro in. fl.,
vari har hemställts om en utredning beträffande
avdragsrätt vid taxering för
gåvor till vissa ändamål. Utskottet säger
att den begärda utredningen redan har
gjorts i och med att de skattelagssakkunniga
övervägt frågan i samband med att
de utrett möjligheterna till avdrag för
andra ändamål. Utskottet säger också, att
de sakkunnigas betänkande nu är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning och att
det därför inte finns anledning för riksdagen
att fatta något beslut i frågan.

Från motionärernas och reservanternas
sida anser vi nog att de skäl, som
utskottet förebragt för sitt avstyrkande,
inte är alldeles övertygande. Vi vet allesamman
att det är mycket stora och vidlyftiga
frågor, som de skattelagssakkunniga
har att behandla, och den lilla fråga,
som det här gäller, torde ha tett sig
som en bisak för dem. Därför är det
kanske förlåtligt och förståeligt, om de
bara liksom snuddat vid denna detalj.
För övrigt är deras betänkande i denna
del inte enbart avstyrkande. Man säger
bland annat, att om det skulle vara önskvärt
med en viss avdragsrätt så kunde
den saken kanske ordnas, men det bör

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

då helst ske under andra former än motionärerna
föreslagit. Detta tyder ju på
att fortsatt utredning kan anses påkallad.

Utskottet säger vidare, att från både
utskottets och riksdagens sida har hävdats
den principen, att man hellre än
att medge avdragsrätt för gåvor för att
på så sätt få fram mera medel till allmännyttiga
ändamål skall ge direkta
statsbidrag, eftersom man därigenom har
bättre kontroll över bidragens storlek
och säkerhet för att de går till rätt ändamål.
Jag frågar mig då: Är det en
helig princip, som utskottet och riksdagen
under alla förhållanden har hävdat?
Man kan knappast säga, att så är
förhållandet. Utskottet pekar självt på
en del fall, då man har medgivit avdragsrätt
för gåvor, och jag skulle kunna tilllägga
att riksdagen helt nyligen har antagit
en ny förordning angående nöjesskatten,
där man har gjort ganska betydande
avsteg från den nämnda principen
genom att tillerkänna bland annat
idrottssammanslutningar ganska betydande
avdragsrätt. Motiveringen måste
väl ha varit, att man ansett att idrotten
är ett behjärtansvärt ändamål som man
vill främja, och man har då hellre velat
göra detta genom att medge skattebefrielse
än genom att lämna statsbidrag.
I samma förordning har landsbygdsbiograferna
fått ett stimulansbidrag, om jag
får kalla det så, och resonemanget har
väl i det fallet varit likartat. Jag kan
vidare peka på att man i andra länders
skattelagstiftning redan har genomfört
vad motionärerna här syftar till
och att man efter prövning har funnit
det vara ganska bra. Åtminstone i vissa
länder har man till och med kunnat betydligt
utöka avdragsbeloppens storlek.
Detta tyder på att det bör vara möjligt
att genomföra en liknande ordning i
vårt land.

För min de! sätter jag ett ganska stort
frågetecken i kanten för utskottets yttrande,
att ett bifall till motionärernas
förslag skulle innebära stora olägenheter
för taxeringsarbetet. Man har i detta
arbete mycket stora svårigheter av annat
slag, och jag tror knappast att den

här ifrågavarande avdragsrätten skulle
medföra några direkta olägenheter. Den
enda konsekvensen skulle väl bli en viss
ökning av granskningsarbctet, men om
lagstiftningen utformas på ett förnuftigt
sätt behöver det inte bli några större
svårigheter för taxeringsarbetet.

Jag skulle kunna tänka mig den invändningen
från bevillningsutskottets
majoritet, att vi här i landet har en betydande
humanitär och .social verksamhet,
som bekostas med statsbidrag och
skattemedel över huvud taget. Detta är
alldeles riktigt, särskilt om man jämför
med många andra länder. Men ställer
man frågan, om anslagen till sådan
verksamhet är tillräckliga, så har vi väl
inte minst här i riksdagen klart för oss,
att svaret ingalunda blir ja. Vi tvingas
gång efter annan avslå även ganska ringa
anslagsäskanden, därför att vi anser det
nuvarande budgetära läget vara sådant,
att det inte är möjligt att bevilja pengar
för ändamålet. Vi fick ett ganska starkt
bevis för detta, då en vetenskapsman i
samband med förstamajdemonstrationerna
just påtalade vetenskapens stora behov
av medel och de anslagsgivande
myndigheternas njugghet. Här krävs
tydligen att de enskilda också träder till
med bidrag. Nog vore det väl värt försöket
att stimulera bidragen genom att
ge cn skattelindring för dessa gåvor, åtminstone
i viss utsträckning. Detta borde
betyda — om stödet skall uppgå till
samma belopp — att i stället för ett
hundraprocentigt bidrag skulle statens
andel bli en tredjedel eller en fjärdedel.

Jag tycker, herr talman, att detta är
ett ganska bestickande resonemang, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr I.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Såsom eu av motionärerna
i detta ärende ber jag att få säga
några ord.

Jag skall börja med att ställa samma
fråga i år som föregående år: Skall välgörenhet
och idealitet beskattas? Och
jag gör det om möjligt med ännu större
frimodighet i år, då jag finner att ut -

Fredagen den 3 mai 1907

Nr 15

Om avdragsrätt

skottets majoritet gått på ungefär samma
avslagslinje som då. Erfarenheterna
från ett flertal andra länder, där en sådan
skattereform som den av motionärerna
föreslagna genomförts, har av utskottets
majoritet icke tillmätts någon
betydelse. Inte ens exemplet från USA,
där man funnit att denna avdragsrätt
haft så värdefulla verkningar ur samhällets
synpunkt att man ansett sig böra i
betydande grad öka avdragsmöjligheten,
har kunnat påverka utskottets majoritet
till ett annat ställningstagande i frågan
än det man tidigare bundit sig för. Man
rider fortfarande, och här citerar jag
en tidning från utskottsordförandens
egen hemstad, sin käpphäst, den fiskaliska
gnidigheten, och om den vet man
att den inte har med förnuft att göra
utan tvärt om gärna bedrar visheten
med den minsta av summor.

En annan synpunkt, som skymtar fram
i utskottets betänkande, är den att staten
icke får vara med om att bestämma
hur stora gåvor den enskilde skall få
ge till olika ändamål, och det kan enligt
utskottets mening ej heller vara riktigt
att statens representanter icke får
utöva något inflytande på vilken organisation
som skail bli ihågkommen. Kanske
den dagen icke är långt borta då
vederbörande, som vill ge en gåva till
en viss ideell organisation, först måste
begära tillstånd hos staten för att få
överlämna gåvan. Det är staten och absolut
ingen annan som skall bestämma
vad som är värt att stödja. Har svenska
folket klart för sig vart det slutligen
bär hän, om en sådan idéinriktning får
göra sig alltför bred? Hur ofta framhålles
det inte i olika sammanhang att
statens resurser inte räcker till för alla
behov som det är högst legitimt och
rimligt att tillmötesgå. Varför skall man
icke då mobilisera den enskilda oftervilja
som finns, och varför skall denna
offervilja motarbetas och bestraffas
skattevägen? Något acceptabelt skäl för
detta envisa motstånd kan helt enkelt
icke framläggas. Det är endast de obotfiirdigas
principiella förhinder som här
står i vägen. Reella förhinder finns absolut
inte.

för gåvor till humanitära ändamål m. m.
Helt nyligen har Riksföreningen för
kräftsjukdomarnas bekämpande utgivit
sin första årsbok. Där framhåller professor
Hilding Bergstrand i den historik,
som inleder boken, att enskilt stöd åt
medicinsk forskning är med vår nuvarande
samhällsorganisation av synnerligen
stor betydelse, och liknande uttalanden
finner man även i andra sammanhang.
Det måste vara av stor betydelse
att landet äger tillgång på unga
forskare, utbildade inom olika områden.
Att ge dem möjligheter till arbete,
så att de kan bevaras åt landet, är som
var och en torde förstå utomordentligt
betydelsefullt. Talet om eventuella möjligheter
till skatteflykt blir i detta sammanhang
så småskuret, att man helst
borde låta det utebli.

Ett annat motiv för avslag på framställningen
är att även samhällsskadliga
syften skulle kunna komma i åtnjutande
av den avdragsstödda hjälpen. Detta påstående
har effektivt slagits ihjäl av förslaget
att myndigheterna skulle göra upp
en förteckning på de organisationer och
institutioner, till vilka gåvor skulle få
ges med skatteavdrag för givaren, skriver
en av Stockholms aftontidningar och
fortsätter: »Det finns mot denna bakgrund
inte den ringaste risk för några
äventyrligheter. Att en dylik förteckning
skulle trotsa myndigheternas förmåga
att åstadkomma är naturligtvis ett alldeles
orimligt påstående.» Ett system, som
med framgång prövats i Förenta staterna
och ett flertal andra länder, kan icke
vara tekniskt ogenomförbart i vårt
land.

Till slut vill jag i korthet något redogöra
för gällande bestämmelser rörande
avdragsrätt enligt amerikansk lagstiftning.
Enligt den amerikanska inkomstskattelagen
medgives vid inkomsttaxering
avdrag för gåvor till vissa sammanslutningar
och organisationer. De amerikanska
sammanslutningar som avses är
sådana, som är inriktade på välgörenhet
eller på att stödja undervisning, uppfostran,
vetenskaplig forskning, skönlitteratur
och djurskydd. Därtill kommer
kyrkliga samfund och veteransammanslutningar.
En förutsättning för avdrags -

12 Nr 15 Fredagen den

Om avdragsrätt för gåvor till humanitär;
rätten är att mottagaren icke bedriver
vinstgivande verksamhet. Gåvorna kan
bestå antingen av kontanter eller av andra
tillgångar såsom varor etc., dock ej
tjänster. Såsom exempel på sammanslutningar
kan nämnas Amerikanska röda
korset, Frälsningsarmén, scoutförbund,
Rotary och liknande klubbar och stiftelser
för välgörande ändamål. Avdraget är
maximerat till viss procent av den skattskyldiges
nettoinkomst. För fysiska personer
gäller, att avdrag icke medgives
för mer än 20 procent av den sammanlagda
nettoinkomsten, dock att ytterligare
avdrag med upp till 10 procent
av inkomsten medgives, därest gåvorna
motsvarande detta högre avdrag utgår
till kyrkliga samfund, sjukhus eller till
dem knutna medicinska forskningsanstalter
samt för uppfostringsändamål.
Detta innebär att gåvor till dessa mera
kvalificerade mottagare är avdragsgilla
för utgivaren med upp till 30 procent av
hans nettoinkomst. För juridiska personer
är avdragsrätten begränsad till 5
procent av en på visst sätt beräknad nettoinkomst.

Herr talman! Jag tar mig friheten alt
vädja till kammarens ärade ledamöter att
nu i år inte gå in för samma aggressivitet
mot den enskilda hjälpen som tidigare,
då denna fråga behandlats i riksdagen.
Jag gör det så mycket mer som
jag är fast övertygad om att litet större
generositet på detta område i framtiden
skulle visa sig vara till stort gagn för
landet i dess helhet. För att verifiera detta
påstående ber jag att få citera ett
yttrande av landets dåvarande statsminister
under 1943 års riksdag. Han uttalar
sig på följande sätt: »Man glömmer
bort, att genom denna metod mobiliseras
också en betydande enskild hjälp.
Här ställes man i valet mellan om staten
ensam skall överta hela kostnaden
för hjälpen eller om man samtidigt genom
en statlig åtgärd skall uppmuntra
till enskilda insatser. Det är nämligen
inte utan vidare klart, att man, därest
avdrag inte kan medges, kan mobilisera
den enskilda hjälpen i samma omfattning.
Jag skulle tro, att den svenska
riksdagen och den svenska regeringen

3 maj 1957

ändamål m. m.

under de närmaste åren kommer att
ställas inför uppgifter av humanitär natur,
som medför ganska stora anspråk
på statskassan, men jag tror inte, att det
vore lyckligt, om man förfor på det sättet,
att den svenska allmänheten slutligen
fick den uppfattningen, att allt sådant
stöd skall lämnas genom staten
och att den enskilde egentligen inte liar

någon uppgift att fylla därvidlag.--—

Vad jag tycker skulle vara betänkligast
är, om genom riksdagens ståndpunktstagande
skapades den föreställningen, att
den statliga hjälpen skall bli den väsentliga,
kanske den enda, och att statsmakterna
saknar intresse för att uppmuntra
den enskilda hjälpverksamheten.
»

Så talades det då från ansvarigt håll,
och jag förmodar att man även nu har i
stort sett ungefär samma uppfattning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till <len föreliggande reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det förslag det här gäller
har behandlats vid olika tillfällen i
kamrarna och motiverats på samma sätt
som i dag och avstyrkts med ungefär
samma motiv, som jag nu kommer att
anföra.

Man begär först och främst en utredning.
Fn sådan utredning har verkställts
i samband med den översyn, som 1950
års skattelagssakkunniga gjort. Skattelagssakkunniga
har kommit till den uppfattningen,
att man inte bör medge sådan
avdragsrätt, som det här är fråga
om. De sakkunniga har motiverat sin
ståndpunkt med att man här i landet
får göra avdrag på sin inkomst för de
mest nödvändiga levnadskostnaderna —
som vi kallar för existensminimum och
som uppgår till 4 000 kronor för gifta;
enligt ett förslag, som ligger på riksdagens
bord och som inom kort kommer
att tillämpas, skall detta avdrag
även få ske i kommunalskatten. Men
därutöver är avdragsrätten klart avgränsad.
Man har satt eu viss gräns vid
t. ex. försäkringssparande och vid viss
inkomst av sparande. Sådana ting är lät -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

la alt kontrollera. Här kommer man
nu och yrkar på rätt att få göra avdrag
för humanitära, litterära, religiösa och
vetenskapliga ändamål samt för undervisningsändamål,
alltså en hel rad av
ändamål. Det är alldeles uppenbart att
det är utomordentligt svårt att avgränsa
alla dessa fall. Hur skall man avgränsa
de humanitära ändamålen? Vad menas
med »humanitärt ändamål»? I den
exempelsamling som den siste talaren
lämnade nämndes också djurskyddsföreningar.
De avser bevars väl inte att
skydda människor utan djuren, men låt
oss för all del kalla det för ett humanitärt
ändamål. Men bara detta visar hur
svårt det är att dra gränserna. De är
omöjliga att bestämma i skattelagstiftningen,
och man måste överlämna dessa
frågor åt praxis att lösa. På hela detta
stora fält skulle växa upp en snårskog
av framställningar med överklaganden
av taxeringsmyndigheternas beslut, och
en mångfald skattetvister skulle bli följden.

Det finns vidare en del sammanslutningar
med verksamhetsgrenar av mycket
olika slag. Hur skall man bedöma
dem? Vilken verksamhet skall räknas
som huvudsaklig? Hur stor skall skattelättnaden
bli för institutioner och sammanslutningar
som driver verksamhet av
olikartad natur?

Fn hel del bidrag samlas upp kollektivt.
Hur skall det gå med änkans skärv
som läggs i kollektbössan? Antagligen
blir det inte något avdrag alls. Men prasslar
man med hundralappar eller tusenlappar,
då kan man säkert räkna med avdragsrätt,
medan änkan säkert inte får
något avdrag för sin skärv.

En hel del bidrag lämnas i form av
medlemsavgifter till olika sammanslutningar.
Hur skall man avgränsa dessa
sammanslutningar med humanitära, religiösa
och vetenskapliga ändamål från
alla andra föreningar, som också upptar
medlemsavgifter. Det blir uppenbarligen
så, att är vår lagstiftning nu krånglig,
blir den ännu krångligare, är vårt
taxeringsförfarande besvärligt, blir det
ännu besvärligare, har vi nu massor av
tvister på skatteområdet, så kommer des -

sa tvister att öka i utomordentlig utsträckning.

Reservanterna har emellertid hittat på
ett par nya skäl. De har hittat på att det
för närvarande är mycket svårt att få
tillräckliga statsanslag för trängande allmännyttiga
ändamål. Eftersom det är
svårt, beroende på att staten har svårt
att få sina pengar att räcka till allt i
tillräcklig mängd, så vill man försöka
ge bidrag genom en bakväg, nämligen
den bakvägen att i stället låta vederbörande
få skatteavdrag, varigenom staten
ändå får bidraga genom en minskad
skatt. Vad alltså staten inte kan ge med
öppna ögon, därför att man hur mycket
man än önskar det inte har råd till det
för närvarande, skall staten ge med förbundna
ögon. Denna blindbockslek vill
reservanterna locka riksdagen in på. Staten
skall inte veta hur mycket man ger,
staten skall inte heller veta vart man
ger bidragen. Det skall vara fördolt, det
skall vara en skattepolitisk blindbockslek.
Då är det riktigare, öppnare och
ärligare att gå fram med en begäran om
anslag till de ändamål man vill främja.

Men så kommer man också till ett annat
argument. Man frågar: Är det ett
allmänt intresse att allt ekonomiskt stöd
lämnas genom riksdagen? Nej, det är
visst inte något allmänt intresse, och jag
för min del beaktar fullständigt den synpunkt
som reservanterna framför, då de
säger att det bör finnas en bred marginal
för enskilt stöd. Ja, visst måste
det finnas och visst finns det. Det är väl
ingen som vägrar någon att ge av sitt
goda hjärta för ändamål han vill främja
så mycket han över huvud taget vill.
Men han skall inte begära att staten skall
premiera detta med skatteavdrag, då staten
inte kan veta hur mycket som ges
och vart det ges.

Herr Weiland gjorde väl sig skyldig
till en tankeutsvävning — det kan knappast
kallas något annat — när han yttrade,
att vi kan komma därhän alt den
enskilde måste begära tillstånd hos slaten
för att få ge eu gåva. Herr Wcilands
fantasi var då otyglad på sådant
sätt att jag inte vet hur man skall se på
herr Weiland när han framför eu sådan

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

tanke offentligen i denna kammare, såvida
herr Weiland inte gripits av en
förblindning, som i varje fall närmar
sig oförnuftet, för att använda ett milt
ord. Här är det alls inte fråga om att
staten skall begränsa den enskildes givmildhet.
Men samma tankegång som herr
Weilands kom till uttryck i en herr
Weiland närstående tidning, som skrev
någonting om att den enskilda vardagsmänniskan
inte får själv välja och ge
direkt. Visst får vardagsmänniskan och
andra välja och ge till vilket ändamål
de vill. Det är väl ingen som hindrar
detta. Men man kan inte begära att staten
skall premiera dem som ger något
till det eller det ändamålet utan att staten
får veta vad det egentligen gäller.
Det föreligger ju inga hinder att ge.

Men vad herr Weiland väl menar är
att man inte ger utan att få någon belöning,
en belöning i form av skattelättnad.
Det rimmar inte alls med de tankar
som jag gjorde bekantskap med i
min barndom och som jag ännu har den
största respekt för, nämligen att man
skall ge idan all tanke på belöning. Att
ge med tanke på belöning blir strax någonting
misstänkt. Belöningen kan vara
det offentliga framträdandet. Här är det
fråga om en krass belöning bestående
däri att man får en skattelättnad. Herr
Weiland tycks vara alldeles obekant
med den vackra tanke som ligger i att
man skall ge för sitt goda hjärtas skull
utan tanke på någon belöning. Denna får
komma inifrån, och den behöver inte
komma i form av någon skattelättnad.
Jag tycker att herr Weiland har något
vansläktats från den moraliska uppfostran
som han säkerligen liksom jag fick
beröring med i ungdomen och som jag
ännu bär intryck av i mitt hjärta — men
den tycks vara borta från herr Weiland,
åtminstone i vissa ögonblick.

Jag vill desslikes erinra om att denna
belöning kommer att verka mycket
olika. Det är ju på statsskatten som man
här tänker, och den är progressiv. Det
betyder att för änkan blir det ingen belöning,
ty det är inte sannolikt att, när
hon ger av sin skärv, det blir någon som

helst avdragsmöjlighet. För de många
kan det bli ett avdrag upp till 11 procent,
och ju större inkomst man har
desto större avdrag blir det. Kommer
man upp till den högsta inkomstklassen
blir det ett avdrag på 65 procent. Ju
högre inkomst man har, ju större blir
den belöning man får. Änkan får ingenting,
men den mindre inkomsttagaren
får något, den store för mera och den
störste får mycket.

I det sammanhanget talade herr Weiland
också om offer. Man skulle offra.
För den som offrar låt oss säga 100 kronor
blir det en skattelättnad på 11 kronor,
men det kan också bli en på 65. Ju
större inkomsttagare man är, ju mindre
blir det s. k. offret, men ju mindre inkomster
man har ju större blir offret.
Det är nog inte detta som herr Weiland
åsyftar, men jag vill säga, att det
ofta är så i mänskligt liv att de som har
minsta möjlighet att ge, ger mest, offrar
mest. Men jag tror inte att det är det
som herr Weiland vill komma fram till.

Här har vidare väckts en motion om
att man skulle hjälpa flyktingar. Jag vill
erinra om att staten under innevarande
budgetår först har gett 7 miljoner kronor
i engångsbidrag till Förenta Nationernas
flyktinghjälp och sedan 10 miljoner
åt de ungerska flyktingarna i landet,
alltså sammanlagt 17 miljoner kronor.
Vill man gå vidare på den vägen
skall man begära ökade bidrag för dessa
ändamål. Jag kan för övrigt säga att
det inte har varit några svårigheter för
dem som samlat in pengar till flyktingar,
inte minst ungerska, att också få pengar.
De har fått pengar trots att man inte
viftat med någon belöning i form av
skatteavdrag. När det gäller sådana ändamål,
som ligger det svenska folket så
varmt om hjärtat, blir det gåvor även
utan skattelättnader.

Herr talman! Jag hoppas att det fortfarande
skall vara så att de mindre inkomsttagarna
ger av sin knapphet och
de större av sitt överflöd och att alla
låter sig nöja med den belöningen, att
de medverkar till en god sak, utan att
man kommer och försöker stimulera el -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamal m. m.

ler belöna dem genom skatteavdrag. Det
är mänskligare och mänskligt vackrare.
Låt det vara så!

Herr talman! Jag yrkar avslag på motionerna
och bifall till utskottets förslag.

Herr WEILAND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var många ting som
herr Sjödahl kom med. Det är omöjligt
att åstadkomma någonting i den här vägen,
menade han. Det är en snårskog,
och det blir skattetvister. Slutligen tog
han också fram änkans skärv och skulle
försöka bevisa med den att detta var
omöjligt. Han ville även påstå att vad
jag sade var bara oförnuftigt, och det
skulle vara milt uttryckt. Det kan hända
att det var ett milt uttryck, jag skall inte
protestera mot det. Men han vände också
på saken så att han gjorde det till
omoraliskt, som av många anses för att
vara moraliskt. Jag tror inte att det ligger
så till att vederbörande ger eller offrar
— för att använda det uttryck som
herr Sjödahl begagnade — för att de
skall tjäna på det, utan de önskar att
den organisation eller vem det är som
får motta gåvor skall få så mycket mer,
och de kan ju ge mer om de får göra
avdrag vid beskattningen. Man har råd
att ge mer under sådana förhållanden,
och man vill ge mer.

Om vi, såsom vi har gjort i detta land
under de senaste åren, ökar våra uttag
i form av skatter från den enskilde
oupphörligt det ena året efter det andra,
så blir det inte så särskilt lätt för
den enskilde att sedan komma ut med
några gåvor. Det finns människor som
under gången tid har offrat så mycket
att de åstadkommit storverk — jag får
väl använda det uttrycket. De liar inte
offrat för att bli belönade, utan de har
drivits av sitt hjärtas innersta, och det
bär varit en glädje för dem att få vara
med att offra. Jag hoppas att herr Sjödahl
också varit med om att offra på
det sättet ocli känt sig tacksam i sitt
inre för att han har kunnat vara med
om att ge en skärv till dem som behöver
det.

Jag tror att denna sak kommer åter
oupphörligt. Varför skulle det vara
omöjligt för oss här i Sverige? Jag tror
inte att vi är till den grad inskränkta,
att vi inte förmår att åstadkomma vad
man åstadkommit i Amerika. Där har
man fortsatt på den väg, som man beträdde
när man började ge skatteavdrag,
och har ökat skatteavdragen.

Jag hoppas sålunda att den dagen
skall komma, då den svenska riksdagen
har ändrat mening i detta hänseende
och kommer att ge skatteavdrag för gåvor
till olika ändamål.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag lovar att inte bli
så poetisk som de båda föregående talarna,
utan jag skall bara rent allmänt
knyta an till vad herr Sjödahl var inne
på i slutet av sitt anförande, nämligen
att det också finns ett par motioner
som begränsar avdragsrätten till att
avse gåvor till den internationella hjälpverksamheten.
Dessa motioner har
framkommit närmast med tanke på förhållandena
i Ungern men också med
tanke på hjälpbehov på andra håll. Där
åsyftas speciella förhållanden och begränsad
tid. I den delen har alltså herr
Sjödahls önskan om klara gränser i viss
mån tillmötesgåtts.

Nu säger utskottet — och det har betonats
från annat håll —• att staten utöver
de direkta bidragen inte bör ge
indirekta bidrag i form av skattelättnader.
Herr Sjödahl nämnde hur mycket
staten har gett — det var visst 17 miljoner.
Men man kan också stimulera
till ökad enskild hjälpverksamhet —
vilket år 1943 som bekant framfördes av
dåvarande statsministern — och i och
med det kan man i viss mån avlyfta
dessa kostnader från staten. Man har ju
tidigare haft sådana här avdragsbestämmelser.

Jag måste erkänna att jag sympatiserar
med den motiverade reservation som
är fogad till utskottets betänkande. Men
jag är på det klara med att det — såsom
herr Sjödahl också framfört — är
ganska svårt att dra gränserna. Enligt

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

reservationen förekommer så vitt jag
förstår ingen klar begränsning varken
beträffande tiden eller området.

Jag begärde närmast ordet, herr talman,
för att säga att jag helst ville yrka
bifall till motionerna av herr Munktell
och mig m. fl. Men av formella skäl kan
jag inte framställa ett sådant yrkande.
Därför kommer jag att vid en eventuell
votering lägga ned min röst.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten så mycket, men jag anser, att
frågan även bör belysas från en annan
synpunkt än den, som under debatten
hittills mest anlagts, den humanitära.
Vi bör även tänka på den andra sidan,
nämligen vetenskapens eftersatta läge
här i Sverige, varför vi bör använda alla
möjligheter för att ge vetenskapen
bättre och effektivare understöd.

De av ledamöterna, som var i tillfälle
att höra professor Åke Gustafsson i förrgår,
måste väl ha fått en tankeställare,
om hur det ligger till på detta område.
Jag skulle vilja formulera det kort och
gott så, att morgondagens samhälle utformas
helt av dagens vetenskap. Om
vår regering hade den sanningen lika
aktuell som många av vårt lands invånare,
vilka med tanke på kommande
släkten på allt sätt vill understödja vetenskapens
strävanden men hindras därifrån
genom höga skatter, skulle denna
diskussion vara obehövlig. Då skulle det
inte finnas någon motivering för den
önskade skattefriheten för gåvor till
samhällsnyttigt vetenskapligt, kulturellt
och humanitärt ändamål.

Jag tror att vi inte till vardags tänker
på vad vetenskapen betyder. Det är de
vetenskapliga framstegen inom hygien
och medicin, som skapat den höga genomsnittliga
levnadsåldern, och som gör
att vi i dag med stort intresse diskuterar
folkpension och tjänstepension; hade
vi inte denna höga levnadsålder, vore
inte heller den diskussionen så intresseväckande
för så många. Det är
den tekniska forskningen som gett oss
möjlighet att diskutera 45-timmarsvec -

kan samt stora fritidsproblem. Det är
den agrikulturella forskningen, som har
skänkt oss så billig föda och så låga
levnadsomkostnader i övrigt och som
främst skapat lantbrukets goda standard.

Intet samhälle är så rikt som det som
har en god folkhälsa, har man sagt. Men
intet samhälle är heller så lyckligt som
det som har hög kultur med dess korrelarier:
god etik och moral, humanitet,
laglydnad och levnadsvisdom.

Jag är övertygad om att regeringen i
stor utsträckning beaktar dessa synpunkter.
Men vilken ecklesiastikminister
vi än har och får blir det ogörligt för
honom att ge vetenskapen vad den borde
få med hänsyn till framtiden.

De tidigare donationerna från olika
håll har här varit ett verksamt stöd för
vetenskapen utöver vad som har kunnat
lämnas från ecklesiastikdepartementet.
De rigorösa skatterna har emellertid
gjort att det f. n. praktiskt taget inte
längre blir några sådana donationer.
Andra länder har därför infört den av
motionärerna önskade skattefriheten —
det har redan herr Weiland påpekat.
Framför allt i USA och Canada har så
skett, och det har medfört mycket stora
donationer just för vetenskapliga ändamål.
Avgränsningen har där inte varit
svår, och jag förstår inte herr Sjödahl,
när han vill göra gällande, att vi svenskar
skulle vara så dumma att vi inte
skulle kunna klara avgränsningsfrågan
lika bra som man klarat den i andra
länder.

Bevillningsutskottets ordförande talade
här om tankeutsvävning och otyglad
fantasi hos herr Weiland. Jag får ju lov
att säga, att den fantasi, som bevillningsutskottets
ordförande uppvisar då det
gäller att försvara regeringens intentioner
om beskattning och disponering av
skatt, även kan betecknas som otyglad.
Jag hoppas innerligt han får den belöning
han förtjänar, inte bara från regeringshåll,
utan även från det håll han
själv efterlyste, nämligen inifrån.

Den väg regeringen nu har valt, att
genom miljonbelopp stödja viss forskning
— jag tänker t. ex. på de tio miljoner
som för ett par år sedan bevilja -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Om avdragsrätt
des cancerbekämpandet — synes mig
relativt ojämn ocli slumpartad och verkar
minst av allt rättvis. Visst bär vi en
klok och vis regering — däri instämmer
jag med herr Sjödahl — men den
representerar dock knappast den största
visheten på alla områden. Det synes mig
därför, som om utskottets skrivning kunde
ha varit litet lyckligare.

En lagstiftning av här önskad art
skulle göra det möjligt för livserfarna
och omdömesgilla män och kvinnor att
ta egna initiativ för att förhjälpa vetenskap
och humanistiska strävanden till
bättre arbetsförhållanden och på så sätt
även verka för ett bättre framtida Sverige
för våra barn och barnbarn.

Jag vill bo att få yrka bifall till den
av herr Söderquist in. fl. avgivna reservationen
I.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det låter i förstone som
en paradox, men är vi inte alla medvetna
om att den svenska riksdagen är
en ganska konservativ församling? Den
svenska riksdagen vill inte gärna rucka
på en princip, som den en gång har
knäsatt. Det är så och kommer väl alltid
att bli så med det kynne, som vi har
i detta hus.

Å andra sidan kan man väl ifrågasätta,
om den princip det här gäller, nämligen
principen att främjandet av behjärtansvärda
eller eljest allmännyttiga
ändamål inte bör ske i form av lättnader
vid beskattningen utan i förekommande
fall genom direkt bidrag från
statens sida, verkligen bör så dragas ut
i dess yttersta konsekvenser, som utskottet
här gör. Bevillningsutskottets aktade
ordförande talade om svårigheterna
afl göra avgränsningar. Det är klart,
alt sådana svårigheter föreligger, men
är det i alla sammanhang nödvändigt alt
offra åt det perfcktionsraseri, som spelar
en så dominerande roll i vår skattelagstiftning?
Händer där verkligen någon
olycka, om man lämnar ett eller annat
område en smula fritt? .lag tror det
k nappast.

.lag skall emellertid inte fördjupa mig

2 Första kammarens protokoll 1957. Nr 15

för gåvor till humanitära ändamål m. m.
i den sidan av saken. Jag har tillsammans
med några kamrater fogat en
blank reservation till det föreliggande
betänkandet. Därmed har jag velat ge
till känna, att jag inte kan godtaga det
reservationsvis framställda yrkandet om
utredning, som tre andra reservanter
presenterat. Jag menar nämligen, att en
fråga av denna karaktär, när allt kommer
till allt, nog inte bör lösas isolerat.

Alla är vi, antar jag, överens om att
sådan gåvo-, understöds- och hjälpverksamhet,
som den som nu diskuteras, är
ur alla möjliga synpunkter tacknämlig
och bör, såvitt möjligt, inte bara få fortsätta,
utan helst ytterligare utvecklas till
samhällets båtnad. Men jag tror inte det
vara riktigt eller ändamålsenligt att gå
den isolerade åtgärdens väg. Såsom
från vårt håll givits till känna i olika
sammanhang, anser vi, att den säkraste
vägen är den generella skattesänkningens
väg.

När kammarens ledamöter närmare
studerat bevillningsutskottets betänkande,
har de säkert lagt märke till att skattelagssakkunniga,
som har något litet,
om jag så får säga »luktat» på denna
sak — de har inte haft tillfälle att närmare
penetrera den — givit uttryck ^t
sin sympati för de tankegångar, som bär
upp de motioner, som här är för handen.
De vill visserligen inte vara med
om de åtgärder, som motionärer och reservanter
ifrågasätter, men har i stället
framkastat tanken, att det nuvarande sociala
avdraget för vissa försäkringsavgifter
skulle vidgas att omfatta även avgifter
och bidrag till andra ändamål än
försäkringar. Där har vi, tycker jag,
en anvisning om eu väg, som man skulle
kunna gå. Det är i varje fall en väg av
i viss mån allmän natur, en väg som vi
redan är inne på genom försäkringsavdraget,
som vi undan för undan de senare
åren har höjt med betydande enighet
här i riksdagen.

Men, som jag sade för en stund sedan,
herr talman, är enligt min åsikt den bästa
lösningen på problemet dock den generella
skattesänkningens väg, ty därmed
skapar man bestående utrymme för
denna verksamhet för det godas egen

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamål m. m.

skull, som herr Sjödahl här talade om
och som vi väl i alla fall allesammans
sympatiserar med.

Nu förhåller det sig faktiskt på det
sättet — det kan allra minst bevillningsutskottets
ordförande vara okunnig om
—• att den gåvoverksamhet, understödsverksamhet
och filantropiska verksamhet,
som under årtionden och mera bedrivits
av enskilda medborgare, av institutioner,
sammanslutningar och företag,
med varje år i många fall reduceras
av den anledningen, att möjligheterna
att ge blir mindre och mindre därigenom
att beskattningen blivit hårdare
och hårdare. Det finns nu i vårt land
många institutioner av vetenskaplig, humanitär
och social art, som väsentligen
har varit beroende av dessa enskilda gåvor,
om jag så får kalla dem. Dessa institutioner
måste nu tyvärr mången gång
med bitterhet konstatera, att dessa gåvor
krymper och hotar att så småningom
helt försvinna av den anledningen,
att vederbörande givare är så hårt skattetyngda,
att de inte kan fullgöra de
prestanda, som de dock gärna vill fullgöra
och traditionellt fullgjort under
långa tider. Vill man främja de syften,
som vi nu diskuterar, tror jag, som sagt,
den säkraste och bästa vägen är att gå
skattesänkningens väg. Då slipper man
också alla taxeringsbesvär, alla gränsfall
och alla andra svårigheter, som naturligtvis
uppkommer, om man gör en
begränsad och isolerad lagstiftning av
den art, som nu diskuteras.

De skattelagssakkunnigas förslag är
för närvarande föremål för Kungl.
Maj ds prövning. Jag har givetvis ingen
kännedom om hur denna prövning kommer
att utfalla, men vi brukar ju i riksdagen
i sådana fall avvakta vad Kungl.
Majd kommer fram till. Sedan får man
se vad man kan göra.

Innan jag slutar, skulle jag ännu en
gång vilja framhålla angelägenheten av
att de, som verkligen är intresserade av
dessa ting — och det är såvitt jag kan
förstå kammarens ledamöter tämligen i
gemen — i sinom tid medverkar till den
bästa lösningen, nämligen en rimlig och
generell justering av de skattebördor,

som för närvarande ligger på enskilda
och inte minst på företagen här i landet.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Låt mig endast erinra
om att vad reservanterna syftar till och
har begärt är en utredning. Det är inte
alls fråga om att nu ofördröjligen och i
ett sammanhang införa skatteavdrag på
alla möjliga gåvor, som man skulle tro
när man liört herr Sjödahl. Det gäller,
herr talman, och jag upprepar det, en
utredning om detta svåra problem. Vi
har ingenting att erinra mot herr Sjödahls
uppfattning att det är ett svårt
problem.

När herr Sjödahl i sitt anförande underkänner
intelligensen och moralen
hos motionärerna och oss reservanter,
bör herr Sjödahl komma ihåg, att han
samtidigt och på samma hårda sätt dömer
de beslutande församlingarna i
Amerikas förenta stater, Canada och
Västtyskland m. fl. länder. Jag tycker
nog, att herr Sjödahl borde tänka sig
för en aning, innan han använder så
hårda ord.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Edström klankade
på regeringen, och det är varje
svensk mans rätt att få föra fram vilken
opposition han vill mot vem som
helst, även mot regeringen — den sitter
inte skyddad för kritik, tvärtom. Men
herr Edström tycks ha glömt, att även
om herr Edström inte tillhör regeringen,
tillhör han i alla fall riksdagen. Såsom
riksdagsman har han alla möjligheter
till initiativ. Kom med förslag om
att man skall öka anslaget för det och
det ändamålet och låt oss pröva saken.
Det är det sätt, varpå herr Edström kan
kämpa för sina uppfattningar och sina
krav på ökade anslag. Men att komma
med detta förslag och stödja det, varigenom
man lämnar åt enskilda att var för
sig bestämma varthän, för vilka ändamål
och till vilka belopp man skall ge

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Om avdragsrätt för gåvor till humanitära ändamal m. m.

statliga bidrag, det är, herr Edström,
individualism, driven till ytterlighet och
absurditet.

Herr Edström hade inte några vidare
smickrande uppfattningar om mig som
förkämpe för de synpunkter bevillningsutskottet
anfört då det gällt att behandla
regeringens propositioner. Efter
herr Edströms anförande skulle jag
känna mig rätt orolig, om herr Edström
hade berömt mig, men nu klandrade
han mig lyckligtvis. Men herr Edström,
kom gärna med klander mot mig för
mitt uppträdande i dessa frågor, men
låt oss diskutera realiteter. När jag försvarar
propositioner — detta är ingen
proposition, utan ett förslag från bevillningsutskottet
— vilket jag emellanåt
gör i denna kammare, kom då med anmärkningar
emot dem, framhåll brister
på logik eller intelligens, övermått på
fantasi eller vad herr Edström vill.
Framför detta då, så kan vi ta upp en
diskussion, men att diskutera så här allmänt
tjänar ingenting till.

Jag vet att herr Edström är en förtjänstfull
vetenskapsman, men som sådan
diskuterar man sakerna, och man diskuterar
de speciella frågor det gäller.
Låt oss mötas i den diskussionen, herr
Edström — jag ställer upp! Men låt oss
undvika insinuationer, ty det är til syvende
og sidst herr Edströms enda bidrag
till denna diskussion.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag förstår att de, för
att använda herr Sjödahls uttryck, individualistiska
strävanden, som jag gjorde
mig till tolk för, inte hos honom
väckte så stor genklang. Men det var
inte jag som började diskutera otyglad
fantasi och tankeutsvävningar, det var
herr Sjödahl själv. Det var därför jag
tillät mig replikera, att uttrycken föll
tillbaka på den som fällde dem.

Jag är helt beredd att diskutera sakligt.
Jag sökte nyss kort och gott att i
sak klarlägga vilka oerhört viktiga problem
för vetenskapen och för landets
framtid det här gäller, hur hela vårt
framtida samhälle utformas och omge -

staltas just av dagens vetenskap och att
vi därför har all anledning att på allt
sätt slå vakt om densamma. Det är tacknämligt
att regering och riksdag på allt
sätt hjälper till, men därtill även nödvändigt
att alla individualister, för att
använda detta uttryck, i landet förlijälpes
i sina strävanden att även bistå.
Det är så vi ser saken. Den utredning
som här begärts bör därför bifallas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Söderquist m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kronstrand begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkän.des en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kronstrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej - 22.

''20 Nr 15 Fredagen den 3 maj 1957

Om ökad möjlighet för partiellt arbetsföra att erhålla trafikkort
Därjämte hade 16 ledamöter tillkänna- På grund av vad sålunda anförts får
givit, att de avstode från att rösta. utskottet hemställa, att förevarande mo -

tion I: 6 icke måtte föranleda någon riks Orn

ökad möjlighet för partiellt arbets- hagens åtgärd.»
föra att erhålla trafikkort

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående stadgande av dispensmöjlighet
för erhållande i vissa fall av trafikkort
trots nedsatt fysisk lämplighet.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 6, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
herrar Huss och Edström hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att kungl. förordningen
den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig auton.obiltrafik måtte ändras
på sätt som i motionen föreslagits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»Såsom ett led i strävandena att underlätta
för de partiellt arbetsföra att erhålla
anställning i offentlig och enskild
tjänst förordar motionärerna att förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik
kompletteras med bestämmelser om dispens
från de i förordningen angivna
medicinska kraven för erhållande av trafikkort.
Motionärerna anser, att dessa
bestämmelser bör ges i princip samma
innehåll som motsvarande föreskrifter
när det gäller erhållande av vanligt körkort.
Dispens meddelas för sistnämnda
fall av länsstyrelse.

I motionen avsedd dispens för erhållande
av trafikkort meddelas för närvarande
av Kungl. Maj:t. Enligt vad utskottet
inhämtat uppgår antalet dispensärenden
av förevarande slag till allenast ett
fåtal om året, och någon mera fast praxis
rörande grunderna för medgivande av
dispens torde icke kunna sägas ha utvecklat
sig ännu. I betraktande härav
finner utskottet det för närvarande icke
motiverat att dispensgivningen överflyttas
från Kungl. Maj :t till annan myndighet.
Vid sådant förhållande saknas skäl
för införande av särskilda bestämmelser
i berörda avseende i förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik.

Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, fru Ilamrin-Thorell och
herr Edström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med anledning
av motion nr 1:6 måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t förorda sådan
ändring i bestämmelserna om utfärdande
av trafikkort, att dispensärenden
vid nedsatt fysisk lämplighet i vissa fall
skulle avgöras av länsstyrelse på sätt i
reservationen föreslagits.

Det av reservanterna föreslagna yttrandet
innehöll bland annat följande uttalande: »Enligt

utskottets mening vore det av
tekniska och administrativa skäl lämpligt,
att länsstyrelserna, som alltså redan
nu omhänderhar dispensärenden i fråga
om hinder för erhållande av vanligt körkort,
även avgöra, efter inhämtande av
medicinalstyrelsens yttrande, motsvarande
dispensärenden i fråga om trafikkort.
Framför allt torde anledning saknas att
försätta utövarna av yrkesmässig lastbilstrafik
i ett ogynnsammare läge än
förarna av lastbil i enskild regi hos
skogsbolag in. fl., vilka sistnämnda förare
endast är skyldiga ha vanligt körkort.

Utskottet anser sålunda, att motionen
i så måtto bör bifallas, att ett lagenligt
dispensförfarande tillskapas för utfärdande
av trafikkort och föreslår sålunda,
att riksdagen måtte uttala att i vägtrafikkungörelsen
den 7 december 1951 67 §
sista meningen »Sådant körkort får ej
utgöra grund för utfärdande av trafikkort»
bör utgå samt att i KF 25 oktober
1940 ang. yrkesmässig trafik 27 § och
KK 14 december 1951 ang. läkarintyg för
erhållande av trafikkort bör införas en
bestämmelse om att trafikkort för sökande,
som ej uppfyller uppställda fordringar,
må utfärdas av länsstyrelse efter
medicinalstyrelsens tillstyrkan, dock att
sådant trafikkort icke berättigar till förande
av omnibus i yrkesmässig trafik.*

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Om ökad möjlighet för

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som alla vet finns det
tre olika former för tillstånd att föra
motorfordon, nämligen körkort, vanligt
trafikkort och trafikkort, påstämplat för
förande av omnibus. Enligt författningen
skall tillståndsgivningen i samtliga
fall föregås av omsorgsfull medicinsk
och social prövning av den sökande —
detta med hänsyn till trafiksäkerhetens
främjande. Här liksom alltid kan det
emellertid föreligga viss skillnad mellan
det formella och det reella. Ur trafiksäkerhetens
synpunkt kan det vara betydelselöst
om viss sjukdom eller visst
lyte föreligger, om denna eller detta är
kompenserat genom protes eller annan
pålitlig hjälpapparat. En sådan sökande
utgör ingen fara ur trafiksäkerhetssynpunkt.

För sådana fall är skapat visst dispensförfarande,
då det gäller körkorten.
Efter hörande av medicinalstyrelsen kan
länsstyrelserna i sådana fall utfärda körkort.

För trafikkorten får enligt nu gällande
bestämmelser sådant lagligt dispensförfarande
ej användas. I stället användes
här nådeinstitutet av Kungl. Maj:t.
Fallen har ej varit så talrika som motsvarande
fall beträffande körkort, men
har dock visat tendens till ökning och
uppgår senare år till närmare 20 om
året. Det gäller emellertid i regel blott
Irafikkort av vanlig typ, ej för förande
av omnibus, och motionärerna har därför
begränsat sitt ändringsförslag till
denna grupp.

Er trafiksäkerhetens synpunkt innebär
den av motionärerna föreslagna
ändringen ingen förskjutning. Prövningen
skall som nu lika omsorgsfullt göras
av medicinalstyrelsen med hänsyn
till sjukdomens eller lytets betydelse för
den sökandes funktionskapacitet och arbetsförmåga.
Ändringen skulle blott innebära
att det nuvarande nådeinstitutet,
som är helt oreglerat i lag, ersattes av
lagligt dispensförfarande av länsstyrelserna,
som redan nu omhänderhar dispensärendena
i fråga om hinder, då det
gäller vanligt körkort.

Vi skall ej glömma alt den nu giillan -

partiellt arbetsföra att erhålla trafikkort
de utformningen av bestämmelserna för
tillstånd att föra motorfordon givits efter
en utredning, gjord år 1944. Sedan
dess har mycket förändrats beträffande
våra möjligheter alt öka funktionskapacitet
och arbetsförmåga hos handikappade.
Vi har erhållit bättre proteser och
bättre hjälpmedel för både höjande av
syn och hörsel. Det är ju individens
funktionskapacitet i trafiken, som bör
vara det väsentliga vid bedömandet huruvida
den sökande skall erhålla tillstånd
att föra motorfordon, detta lika
mycket då det gäller trafikkort som körkort.

Genom ett lagligt dispensförfarande
även då det gäller trafikkorten blir det
lättare och smidigare att följa utvecklingen
på området samt anpassa tillståndsgivningen
bättre efter de framkomna
bättre hjälpmedlen. Vi strävar ju
efter att underlätta möjligheterna för de
partiellt arbetsföra att finna lämpliga
arbetsfält, där de helt kan försörja sig
— här kan sådant stundom finnas, utan
att trafiksäkerheten på minsta sätt eftersattes,
tack vare användningen av dessa
nyvunna tekniska hjälpmedel.

Såväl tekniska och administrativa
skäl som hänsynen till de partiellt arbetsföra
synas därför tala för bifall till
motionen, och jag yrkar med hänvisning
till vad jag sålunda anfört bifall till den
av herr Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den föreliggande motionen
är, som alla inser, till sitt syfte
mycket behjärtansvärd. Man kan ju inte
göra tillräckligt mycket för att hjälpa
de partiellt arbetsföra till sysselsättning,
och alla möjligheter diirtill bör
naturligtvis tillvaratas. Såsom alla känner
till måste vi emellertid gång på
gång vidta åtgärder för att söka begränsa
trafikolyckornas omfattning.
Hur behjärtansvärt motionens syfte iin
är får vi inte glömma detta faktum. Utskottet
har därför inte kunnat bifalla
motionen. Vi har haft så mycket mindre
anledning att göra det som det ju finns
ett dispensförfarande som gör det möj -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om folkpensionerin:
ligt för partiellt arbetsföra att få tillstånd
att föra motorfordon.

När man på läkarhåll vill underlätta
för partiellt arbetsföra att få sysselsättning
bör man nog inte i första hand
inrikta sig på att sätta in dessa människor
i trafiken, annat än där så är
oundgängligen nödvändigt. Riskerna att
råka i olycka i trafiken måste ovillkorligen
vara större för den som är fysiskt
handikappad än för andra förare.
Därmed ökas ju också de allmänna
olycksfallsriskerna i trafiken. Av den
anledningen har utskottet som sagt ansett
sig böra avstyrka motionen.

Herr Edström säger att de nuvarande
bestämmelserna om dispensförfarandet
tillkom år 1944. Det är riktigt så till
vida att det var 1944 års trafikutredning
som framlade förslaget, men beslutet
fattades inte förrän år 1951. Det
är inte så länge sedan. Antalet dispensfall
har inte heller varit så stort att vi
ännu har tillräckliga erfarenheter av
den gällande lagstiftningen för att redan
nu ändra på den. Av den anledningen,
herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagandet av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.''

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga beställningstrafiken;
och

nr 17, i anledning av väckt motion angående
förbud mot användandet av utskjutande
dekoration å bilarnas fronter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 22 februari 1957 dagtecknad
proposition, nr 96, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom.

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 §.

2 mom. Där inkomst — — — av Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets Vid uppskattningen av förmögenhets
avkastning skall denna höjas med 10 avkastning skall denna höjas med 20
procent av det belopp, varmed förmö- procent av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för gift pensions- genheten må överstiga för gift pcnsionsberättigad
7 500 kronor och för annan berättigad 15 000 kronor och för annan
pensionsberättigad 10 000 kronor. pensionsberättigad 20 000 kronor.

Fredagen den 3 mai 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om folkpensionering
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

Pensionsförmån, som utgår vid lagens
ikraftträdande, må dock minskas endast
såvitt följer av lagrummets tidigare lydelse.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat

dels två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen de likalydande
motionerna I: 444 av herr Andersson,
Torsten, m. fl. samt II: 551 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl.,

dels ock fyra före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 133 av
herr Persson, Einar, m. fl. samt II: 178
av fru Lindskog m. fl. ävensom

de likalydande motionerna I: 327 av
herr Jansson, Erik, samt II: 390 av herrar
Johansson i Södertälje och Sköldin.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:444 och 11:551, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 96;

B. att motionerna I: 327 och II: 396, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att motionerna I: 133 och II: 178
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Svenson
och herr Larsson i Hedenäset, vilka
ansett, att utskottets yttrande hort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte med bifall
till motionerna I: 444 och II: 551 för
sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § 2 mom.

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om
folkpensionering

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

13 §.

2 mom. Där inkomst — — — av
Konungen.

Vid uppskattningen av förmögenhets
avkastning skall denna höjas med 10
procent av det belopp, varmed förmögenheten
må överstiga för gift pensionsberättigad
15 000 kronor och för annan
pensionsberiittigad 20 000 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A

Fru SVENSON (hf):

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
har herr Larsson i Hedenäset i
andra kammaren och jag fogat en reservation,
vari vi tillkännager att vi inte
har samma uppfattning som utskottsmajoriteten
i fråga om skärpningsprocenten.
Vi anser att skärpningsprocenten
bör bibehållas vid 10 procent. Om,
såsom utskottsmajoriteten förordar,
skärpningsprocenten höjes till det dubbla,
d. v. s. till 20 procent, kommer nämligen
många innehavare av egnahem och
jordbruksfastigheter att få försämrade
villkor.

Genom den nu fastställda fastighets -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om folkpensionering

taxeringen har, som bekant, taxeringsvärdena
höjts med ungefär 35 procent
för egnahem och med minst 50 procent
för jordbruksfastigheter. De förmögenhetsberäkningar
som grundas på de nya
taxeringsvärdena är helt föranledda av
penningvärdets fall och ger icke åt vederbörande
någon förbättrad inkomst i
motsats till vad läget är när det rör sig
om kapital i form av pengar, där ju den
höjda räntan ger ökad avkastning. Inlåningsräntan
har, såsom vi alla känner
till, varit nere i 2 procent men är nu i
de flesta fall uppe i 4 procent.

Med hänsyn till att ingen bör få försämrade
villkor och även i samklang
med förbättringarna i den som vi hoppas,
snart förestående stora pensionsreformen
anser vi, att det inte kan vara
riktigt att nu höja skärpningsprocenten
och därigenom åstadkomma en kategoriklyvning
när det gäller nytillkommande
folkpensionärer, som är innehavare
av fastigheter.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Föreliggande proposition
har ju framlagts huvudsakligen för
att gardera folkpensionärerna mot att
få en minskning i de behovsprövade delarna
av folkpensionerna på grund av
höjda taxeringsvärden på fastigheter.

Propositionen har emellertid utformats
så, att även annan förmögenhet
än förmögenhet placerad i fastighet
kommer att bedömas mildare än tidigare,
om propositionen antas. Det förslag,
som här föreligger, innebär nämligen
att de tidigare beloppen fördubblas,
för ensamstående från 10 000 till
20 000 kronor och för gifta från 15 000
till 30 000 kronor. Förmögenhet utöver
de nämnda beloppen har tidigare varit
utsatt för en särskild skärpning, genom
att till inkomsten lagts 10 procent av
den överskjutande förmögenheten. I
och med den fördubbling av de fria
beloppen som nu sker, har departementschefen
ansett, att man skulle kunna
öka skiirpningsprocenten från 10 till

20 i samband med den förändring i
förmögenhetsberäkningen, som sker.

Nu har vissa motionärer varit ängsliga
för att detta skulle kunna innebära
vissa försämringar för folkpensionärerna.
I synnerhet har nämnts jordbrukare
med fastighet, som kan bli föremål för
större procentuell höjning, varför vederbörande
ställes i ett ogynnsammare
läge vid beräkning av de behovsprövade
delarna av folkpensionen.

Nu sägs det emellertid i förslaget, att
de redan beviljade folkpensionerna inte
skall undergå någon omprövning enbart
med hänsyn till förändring i förmögenhetsförhållandena
på grund av
taxeringsändringen. Däremot kan det
naturligtvis för den, som blir berättigad
till folkpension efter den 1 juli,
inträffa att skärpningsreglerna kan verka
något hårdare än tidigare. Emellertid
har såväl socialstyrelsen som också
flertalet remissmyndigheter inte funnit
anledning till anmärkning mot denna
skärpning av avdragsregeln i samband
med höjning av de avdragsfria förruögenhetsbeloppen,
och utskottet har funnit
sig kunna acceptera förslaget även
i denna del.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckta motioner angående vissa
ändringar i lagen om socialhjälp, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. anordnande av en ny
Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
22, i anledning av väckta motioner om
en skyndsam utredning angående gengasberedskapen,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 17, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för att
förhindra sexualförbrytelser mot kvinnor
och barn, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1957/58
in. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående anslag för budgetåret
1957/58 till Fiskeristyrelsen med
statens 1''iskeriförsök: Undersökningar

inom sötvattenslaboratoriet samt Fiskeriintendenter
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag för budgetåret 1957/58
till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Avlöningar och Omkostnader

jämte i ämnena väckta motioner; samt
nr 17, i anledning av vissa utav Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier jämte i
ämnena väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställts
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 82, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark m. in. jämte i ämnet väckt
motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande

vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Ang. anordnande av en ny vårdanstalt
för alkoholmissbrukare m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av en
ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte

a) besluta att i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 1 mars 1957 förordade förslag
skulle anordnas vid Gudhems kungsgård
en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
samt i Fagersta en ny statlig
vårdavdelning för alkoholmissbrukare,
anknuten till vårdanstalten å Vcnngarn;

b) med bifall till Kungl. Maj ds i proposition
nr 98 framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 437, av herr

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. anordnande av en ny vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

Sveningsson, och 11: 553, av herr Magnusson
i Borås in. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Vissa byggnadsarbeten vid statens
vårdanstalt å Gudhem för alkoholmissbrukare
under statens allmänna fastighetsfond,
socialdepartementet, anvisa
dels å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 ett investeringsanslag
av 500 000 kronor och dels för budgetåret
1957/58 ett investeringsanslag av
4 215 000 kronor;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

samt med avslag å motionerna I: 437 och
11:553, såvitt nu vore i fråga, till Statens
vårdanstalt å Gudhem för alkoholmissbrukare:
Inventarier för budgetåret

1957/58 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 400 000 kronor;

d) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 432, av
herrar Huss och Edström, och II: 540, av
herr von Friesen in. fl., bemyndiga
Kungl. Maj :t att i överensstämmelse med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 1
mars 1957 förordat fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt å
Gudhem för alkoholmissbrukare;

e) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare, att tillämpas
under budgetåret 1957/58;

f) till Statens vårdanstalt å Gudhem
för alkoholmissbrukare: Avlöningar för
hudgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 305 000
kronor;

g) till Statens vårdanstalt å Gudhem

för alkoholmissbrukare: Omkostnader

för hudgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
30 000 kronor;

h) till Statens vårdanstalt å Venngarn
för alkoholmissbrukare: Vissa byggnadsarbeten
m. m. vid vårdavdelning i Fagersta
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
160 000 kronor;

i) till Statens vårdanstalt å Venngarn
för alkoholmissbrukare: Vårdavdelning

i Fagersta för budgetåret 1957/58 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 254 000 kronor;

j) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 1 mars 1957 förordade riktlinjer
för utnyttjande av Hessleby sanatorium
såsom specialanstalt för tuberkulossjuka
alkoholmissbrukare.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Cassel och Gerhard Nilsson
i Gävle, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under b och c hemställa, att riksdagen
måtte

b) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:437
och II: 553, såvitt nu vore i fråga, till
Vissa byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt
å Gudhem för alkoholmissbrukare
under statens allmänna fastighetsfond,
socialdepartementet, anvisa dels å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57 ett investeringsanslag av
500 000 kronor och dels för budgetåret
1957/58 ett investeringsanslag av
3 755 000 kronor;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts för slag

samt med bifall till motionerna I:
437 och 11:553, såvitt nu vore i fråga,
till Statens vårdanstalt å Gudhem för
alkoholmissbrukare: Inventarier för

budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
360 000 kronor;

2) av herrar Ohlon, Malmborg och
Ståhl, fröken Elmén, herr Gerhard Nilsson
i Gävle, fru Sjövall samt fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade lydelse, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under d) hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 432 och II: 540 bemyndiga Kungl.
Maj:t att i överensstämmelse med vad
i reservationen förordats fastställa personalförteckning
för statens vårdanstalt
å Gudhem för alkoholmissbrukare;

Fredagen den 3 mai 1957

Nr 15

Ang. anordnande av en ny
3) av herr Jacobsson, som dock ej antytt
sin mening.

Den i reservationen 2 förordade personalförteckningen
upptog bland annat
såsom chef en överläkare med psykiatrisk
kompetens, placerad i lönegrad 37,
samt en biträdande läkare i lönegrad 29.
Den av utskottet under d förordade personalförteckningen
upptog däremot
bland annat såsom chef en direktör i
lönegrad 31 och en läkare i samma lönegrad.

Herr IIUSS (fp):

Herr talman! I fråga om vårdanstalten
Gudhem råder delade meningar om
hur man skall ordna läkarfrågan. Nykterhetsvårdsuiredningens
majoritet har
förordat, att en läkare skulle vara chef
för anstalten. Alla vänner av en effektivare
alkoholistvård ansåg detta vara
ett ypperligt förslag och en ljusglimt i
de otillfredsställande förhållanden, som
utmärker den nuvarande alkoholistvården.

Så mycket större blev besvikelsen,
när först departementschefen och nu utskottet
ansluter sig till de förslag, som
minoriteten i utredningen hade framlagt,
och låter allt bli vid det gamla
systemet med en administrativ chef och
en biträdande läkare. Som Sveriges
fångvårdsmannaförbund uttrycker det,
betyder detta en fast kontinuerlig ledning
av ungefär den typ, som förekommer
på våra fångvårdsanstalter.

Uppenbarligen har man ännu inte till
fullo insett, att det här i första hand
inte är fråga om ett frihetsberövande
— eller bör vara fråga om det •— utan
om vård av sjuka människor. Denna
synpunkt får så mycket större betydelse
genom att en inte ringa del av klientelet
utgöres av psykopater, som på
grund av brist på vårdplatser för själsligt
abnorma på våra sinnesjukhus måste
tas in på alkoholistanstalt.

Nu måste det erkännas, att inte heller
ulredningsmajoritetens förslag var sådant,
alt det kunde anses utgöra en god
grundval för en övergång till verklig
sjukvård från hittillsvarande ordning.

vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.
Efter mönstret av övriga statliga alkoholistanstalter
skall den nya anstalten
läggas under socialstyrelsen, som bestämmer
över intagningen, ha egen styrelse
som beslutar om utskrivningen efter
hörande av hemortens nykterhetsnämnd
o. s. v. Läkarchefen finge därigenom
inte den ställning, som överläkaren
vid ett vanligt sjukhus har. Han
skulle uppenbarligen komma att bli belastad
med administrativa uppgifter i
en sådan utsträckning, att det måste
kännas som en ofrihet för honom, och
detta skulle givetvis inte vara ägnat att
förbättra rekryteringsmöjligheterna.

Går man till en granskning av alternativen
i fråga om läkarvården, så innebär
alternativ I — som nu har övergivits
av både departementschefen och
utskottet — att en läkare skulle vara
chef med lön enligt 37 lönegraden. Vid
sin sida skulle han ha en biträdande läkare
med lön enligt 29 lönegraden. Den
sistnämnda lönen är i och för sig icke
lämpligt avvägd, eftersom alla biträdande
läkare vid fångvårdsstyrelsens läkarstyrda
anstalter har lön enligt 31 lönegraden.
Alternativ II innebär att läkaren
skulle erhålla lön enligt 31 lönegraden
och vara underställd den administrative
chefen. Det framgår härav
att svårigheterna att rekrytera läkartjänsterna
sannolikt kommer att bli betydande,
vilket alternativ man än väljer.

I och för sig kan naturligtvis utskottets
inställning godtagas, att man tills
vidare får nöja sig med en direktör av
administrativ typ, med tanke på den rådande
läkarbristen, särskilt som utskottet
tillägger, att man så småningom på
nytt skall kunna ta upp frågan om att
ersätta denne chef med en läkarchef.
För alla som känner till hur svårt det
är att rucka på ett system, som redan
blivit infört, och som inser omöjligheten
att förflytta eu person som redan
satts till chef, måste naturligtvis detta
förslag innebära, att tillsättandet av en
läkarchef uppskjutes till en mycket avlägsen
framtid.

Med hänsyn härtill kan det anses föreligga
vissa skäl för att i likhet med

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. anordnande av en ny vårdanstalt för
utskottet acceptera alternativ II, men
då läkaren även i detta fall blir om
möjligt ännu mer ofri än i första fallet
— han kommer nämligen att sortera
inte bara under den administrative chefen
utan också under en med arvode
avlönad överläkare, som besöker anstalten
varannan dag — så måste jag för
min del anse, att ett bifall till alternativ
I synes vara den lämpligaste lösningen,
om man nämligen därvid säger sig, att
därest det skulle visa sig omöjligt att
tillsätta befattningen som överläkare, så
kunde man såsom en temporär åtgärd
tillsätta en chef av administrativ typ.

Herr talman! Med stöd av det anförda
får jag yrka bifall till den vid detta
utlåtande fogade, såsom nr 2) betecknade
reservationen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Alkoholistanstalten vid
Gudhem har av byggnadsstyrelsen kostnadsberäknats
till 5,2 miljoner, men till
detta belopp skulle komma kostnader
för en verkstadsbyggnad och desutom
omkring 300 000 kronor för att ställa
några befintliga personalbostäder i ordning.
Andra personalbostäder har kommunen
där nere förbundit sig att sörja
för.

I de 5,2 miljonerna ingår 525 000 kronor
för en fritidsbyggnad. Departementschefen
har ansett den vara väl dyr och
fördenskull menat, att byggnadsstyrelsen
borde göra en förnyad kostnadsberäkning
i syfte att försöka nedbringa
kostnaderna. I propositionen upptas
alltså inte anslag för denna fritidsbyggnad
i år, men i övrigt har departementschefen
godtagit byggnadsstyrelsens
kostnadsberäkning.

Utskottet bär anslutit sig till departementschefen
i fråga om fritidsbyggnaden,
men dessutom har utskottet rekommenderat
alt man i all den utsträckning,
som behörigt hänsynstagande till
vårdsynpunkterna medger, skall försöka
skära ned byggr.adskostnaderna både
genom byggnadsteknisk rationalisering
och genom en bedömning av vad som
behövs i fråga om lokalernas art och

alkoholmissbrukare m. m.

storlek. Sedan har emellertid utskottets
majoritet tillstyrkt det av Kungl. Maj:t
begärda anslaget.

Jag kan inte finna utskottsmajoritetens
slutsats alldeles riktig. Man skriver
å ena sidan, att bl. a. de till 1,15
miljoner beräknade kostnaderna för vägar,
planteringar och idrottsplats skulle
kunna nedbringas avsevärt genom att
vårdtagarna sattes i arbete på en del
av dessa projekt, men å andra sidan menar
man, att eftersom inte några pengar
nu har begärts till fritidsbyggnaden,
som också är ifrågasatt, så skulle eventuella
besparingar komma att åtgå där.
Utskottet räknar alltså med möjligheten
av besparingar, men föreslår att det begärda
beloppet anvisas, och det är den
slutsatsen som jag inte kan finna riktig.

Innan jag närmare ger mig in på bevisningen
för den satsen skulle jag vilja
erinra om att vi för någon tid sedan
fick ett betänkande av förre generaldirektören
i krigsmaterielverket, som ansåg
att man utan några olägenheter
skulle kunna nedbringa byggnadskostnaderna
när det gäller offentliga byggnader
med cirka 10 procent. Kungl.
Maj:t har i ett annat sammanhang dragit
en slutsats av detta uttalande — det
gäller statsbidrag till folkskolebyggnader
— men därvidlag har Kungl. Maj:t
inte nöjt sig med att pressa ned bidragsunderlaget
med bara 10 procent utan
lagt på ytterligare 9 procent, alltså sammanlagt
19 procent. Det har motiverats
med att man på det sättet vill animera
intresset att pressa ned byggnadskostnaderna.
Samma resonemang möter man
från Kungl. Maj:ts sida då det gäller
bostadspolitiken; här har konstruerats
ett tak för det belopp, som lägges till
grund för beräkningarna av subventioner.

Jag kommer alltså till den slutsatsen,
lier talman, att det resonemang, som
man från kanslihusets sida fört beträffande
statsbidrag till bostadsbyggande
och till skolbyggnader, har tappats bort
i detta sammanhang.

Nu återstår emellertid att fråga sig,
huruvida det är möjligt att i detta fall
bringa ned byggnadskostnaderna. Till

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. anordnande av en ny
den ändan har tredje avdelningen |i
statsutskottet haft en konferens med
den arkitekt, som ritat denna anläggning,
och i varje fall min hågkomst av
denna konferens är, att sådana möjligheter
skulle föreligga. På den punkten
har utskottet skrivit att man får väga
anläggningskostnaderna mot vårdsynpunkterna
och driftkostnadssynpunkterna.
Det är ju en riktig ståndpunkt,
men å andra sidan har utskottet — såsom
jag redan nämnt — pekat på ett
konkret fall, där kostnaderna skall nedbringas.

.Tåg anser alltså, att den riktiga slutsatsen
av utskottets eget resonemang
borde ha varit att uppfattningen om att
anläggningskostnaderna utan olägenhet
kan nedbringas fått avspegla sig när det
gäller utskottets förslag i anslagsfrågan.

Jag tror inte att det argumentet är
hållbart, att pengar, som eventuellt blir
över, kommer att gå åt till fritidsbyggnaden.
Om man vill ge eftertryck åt
sin uppfattning att kostnaderna kan och
bör nedbringas, bör man enligt min mening
åstadkomma det genom att pruta
på anslaget. Då har man betydligt större
garantier för att den nödiga sparsamheten
iakttages än om man skriver
aldrig så mycket men ändå ger vederbörande
de pengar de vill ha.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
nr 1, som är fogad till detta utlåtande.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är närmast när det
gäller den planerade alkoholistanstalten
på Gudhem utanför Falköping som det
varit olika meningar inom statsutskottet.
Här föreligger dels den reservation,
som herr Bergh talade för och som gäller
kostnaderna, och dels den reservation,
som herr IIuss har förordat och
som gäller chefskapet för anstalten. I
fråga om anstaltens anläggning och utformning
har ju statsutskottets majoritet
följt Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet
har inte ansett att det finns några anledningar
att frångå detta förslag på
sätt motionärerna önskat.

vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.

Herr Bergh har här argumenterat för
högerns sparsamhetsmotion och ansett
att man i enlighet med vad en utredningsman
någon gång sagt skulle kunna
göra en besparing på 10 å 15 procent.
Herr Bergh åberopade även den arkitekt,
som har ritat anläggningen, och sade,
att även denne hade ansett att vissa
besparingar skulle kunna ske. Ja, de
skulle kunna ske på bekostnad av anläggningens
värde: hela området skulle
krympa samman, och de olika paviljongerna
skulle läggas närmare varandra.
Detta bär ur vårdsynpunkt ansetts
förkastligt, och alla, som sysslat aldrig
så litet med dessa saker, inser att den
föreslagna planeringen av anstalten är
den riktiga och rimliga.

Att, såsom herr Bergh gjorde, göra
jämförelser mellan byggandet av denna
anstalt och bostadsbyggandet är fullkomligt
orimligt. Det råder ju en väsentlig
skillnad mellan bostadshus och
en anstalt, som skall ta emot ett svårskött
klientel av alkoholister. När det
gäller att söka återföra dessa människor
till ett normalt och sunt liv inom en anstalt
får man anlägga andra synpunkter
än då det är fråga om byggandet av
bostäder och skolor.

De besparingssynpunkter, som herr
Bergh här anlagt, har vi inte kunnat acceptera.
Här är det emellertid inte fråga
om någonting annat än beräknade siffror,
och det är ju ingen som vill att anstalten
skall bli onödigt dyr. Men vi vill
i varje fall få en anstalt som är tidsenlig
och som fyller sin uppgift.

Vad sedan gäller frågan om chefskapet
för anstalten har herr IIuss liksom
motionärerna och de reservanter, bland
vilka herr Ohlon står som första namn,
framhållit att anstalten borde ha en läkare
som chef. Utskottsmajoriteten har
inte heller något emot detta, men vi är
rädda för att det inte går att få tag i
en lämplig läkare som chef. När man
vet, hur svårt det är att få för ändamålet
lämpliga läkare, har vi ansett att det
är bättre att nu ha en administrativ
kraft som chef för att verksamheten
skall komma i gång på denna anstalt.
Därmed är inte sagt att det för alla ti -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. anordnande av en ny vårdanstalt för
der skall vara en icke-läkare som chef,
utan det blir ju möjligheter att vid ett
kommande tillfälle besätta befattningen
som chef för denna anstalt med en läkare.
De, som befarar att tjänsten som
chef för alla tider skall vara förbehållen
en administrativ arbetskraft, om
riksdagen nu beslutar detta, tror kanske
alltför mycket på det goda klimatet på
Falbygden. Även där åldras människor
och blir pensionerade, och då blir det
tillfälle att byta chef, vilket kanske även
kan ske dessförinnan. Organisatoriska
förändringar är alltid möjliga att göra.

Med detta mycket korta inlägg, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (b):

Herr talman! Herr Birger Andersson
försökte göra gällande att om den reservation,
vari yrkas på en minskning
av anslaget med 10 procent, skulle bifallas
av riksdagen, skulle vårdmöjligheterna
bli försämrade. Jag undrar om inte
detta är för mycket sagt. Jag kan nöja
mig med att i detta sammanhang citera
vad utskottet självt skriver, nämligen att
den beräknade kostnadssumman av tillhopa
1,15 miljon kronor för vägar,
planteringar och idrottsplats icke obetydligt
kan reduceras. På den reflexionen
kan väl ändå inte vårdsynpunkter
anläggas.

Däremot kan det råda delade meningar,
om så är fallet när det gäller planlösningen
av anläggningen i övrigt. Jag
kan meddela, att man ritat denna anläggning
i ett plan; t. o. in. administrationsbyggnaden
bar man ritat i ett plan.
Det bar visat sig att om man för upp en
byggnad i två plan, kan man under i
övrigt lika förhållanden göra en kostnadsbesparing
på ca 15 procent. I varje
fall är det uppenbart att vårdsynpunkter
inte kan anföras till förmån för att
man avstår från att pruta på beloppet
1,15 miljon kronor.

Herr Birger Andersson säger sedan
med full rätt, att ingen önskar att de
byggnader det här gäller skall bli onödigt
dyra. Men jag måste fråga: Hur

alkoholmissbrukare m. m.

skall man från riksdagens sida skaffa
sig största möjliga garantier för att inte
så blir fallet? Det är på denna punkt
som jag anser att hur vackert man än
skriver om nödvändigheten att iakttaga
sparsamhet, leder detta uttalande till avsevärt
mindre effekt än om man låter
den uppfattningen ta sig uttryck i ett
minskat anslag.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När herr Bergh anför
att man skulle kunna göra dessa besparingar
på anläggningskostnaderna för
vägar, idrottsplats och annat och utskottet
också övervägt dessa möjligheter, vill
jag medge, att det är riktigt. Men när
vi resonerade om detta inom statsutskottets
tredje avdelning, fick vi även det
beskedet, att det inte alls är säkert att
de på anstalten intagna kan utföra de
arbeten det här är fråga om. Därom vet
man intet. Det är inte friska och arbetsföra
människor som kommer till er.
sådan här anstalt, utan människor som
i stor utsträckning är deprimerade. Detta
medför ju att man inte vet, om de är
lämpade att utföra de grovarbeten som
det här gäller.

Jag vill än en gång erinra om att de
siffror, som här presenterats, är mycket
ungefärliga. Byggnadsstyrelsen har
rekommenderat att man skall acceptera
de beräkningar som här gjorts. Det är givet
att vi är lika angelägna inom utskottets
majoritet som herr Bergh är att få
en anläggning som inte blir för dyr.
Men vi vill inte vara med om några
onödiga förändringar som försämrar det
hela. Herr Bergh säger att de besparingar
han vill få till stånd inte på något
sätt skall kunna försämra vårdmöjligheterna.
Jag erinrar mig emellertid från
resonemangen inom utskottet, att då han
föreslog, att man skulle draga paviljongerna
närmare varandra för att få kortare
ledningar o. s. v., invände de, som
hade att beakta vårdsynpunkterna, att
det ur vårdsynpunkt vore olämpligt att
låta klientelet bo i paviljonger som lig -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. anordnande av en ny
ger för nära varandra. Man borde sprida
ut de intagna på ett något större område
för att lättare kunna handskas
med dem. Det är ett besvärligt klientel
det här är fråga om. Det gäller här ett
nytt slags anstalt, en anstalt för de svårast
alkoholskadade. Man skall här tilllämpa
behandlingsmetoder, olika dem
som användes vid andra alkoholistanstalter
här i landet. Detta innebär att
det är ganska svårt att gå emot de förslag,
som lagts fram av utredningsmännen
och Kungl. Maj :t och som statsutskottets
majoritet har accepterat.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Herr Birger Andersson
har ifrågasatt att det klientel det här
gäller skulle i nämndvärd utsträckning
kunna deltaga i arbetet på vägar, planteringar
och idrottsplats. Det ifrågasättandet
strider emot utskottets eget uttalande.
Utskottet skriver nämligen: »Då
enligt utskottets mening vårdtagarna i
största möjliga utsträckning bör användas
för dylika arbeten, skulle den angivna
kostnadssumman icke obetydligt
kunna reduceras.» Kan kostnadssumman
reduceras icke obetydligt, så ligger ju
bakom detta, att det är en hel del av
de intagna som kan utföra ett nyttigt
arbete. Jag har nyss inhämtat en uppgift
om att utredningen räknat med att
på Gudhem skulle 60 procent av de intagna
vara arbetsföra. Följaktligen kvarstår
att en icke obetydlig besparing kan
göras på den 1,15 miljonen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt angående
punkten a av utskottets i det
nu ifrågavarande utlåtandet gjorda hemställan,
vidare rörande punkterna b och
c, därefter särskilt beträffande punkten
d och slutligen särskilt angående punkterna
e—j.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten a hemställt.

I fråga om punkterna h och c, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels

vårdanstalt för alkoholmissbrukare m. m.
att vad utskottet i nämnda punkter hemställt
skulle bifallas, dels ock det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 85 punkterna
b och c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten d
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Olilon
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Unss begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställer i sitt utlåtande nr 85 punkten
cl, röstar

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna e—j hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 86, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angåeende vissa anslag för budgetåret
1957/58 till universitetssjukhusen
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71) om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för belopp, som tillförts vissa för
prisreglering bildade stiftelser, m. m.;
och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående böjning av vissa
postavgifter m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
delegerades för riksdagens verk framställning
angående återbetalningsskyldighet
i visst avlöningsärende, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändring i lagen om arbetstidens
begränsning m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1957 dagtecknad
proposition, nr 80, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning;

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen
den 4 juni 1948 (nr 281);

3) lag om ändring i arbetstidslagen för
detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652);
samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen
den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger
och kaféer.

I propositionen hade föreslagits sådana
ändringar i allmänna arbetstidslagen,
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen
för detaljhandeln och arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer, att nuvarande
maximum för den ordinarie arbetstiden
per vecka eller, i fall då begränsningsperioden
vore längre än en
vecka, i genomsnitt för vecka nedsattes
från 48 till 45 timmar. Beträffande lantarbetstidslagen
innebar förslaget viss
möjlighet till säsongvariation av den ordinarie
arbetstidens längd. Arbetstiden
skulle sålunda få utsträckas till 47 timmar
för arbetsvecka, under förutsättning
att genomsnittet för viss tidrymd, högst
12 månader, stannade vid 45 timmar i
veckan. Lagändringarna skulle träda i
kraft den 1 januari 1958. Övergången till
45-timmarsvecka skulle dock enligt förslaget
ske successivt, så att den ordinarie
veckoarbetstiden minskades med en
timme från och med den 1 januari 1958,
med ytterligare en timme från och med
den 1 januari 1959 och med ännu en timme
från och med den 1 januari 1960, då
45-timmarsveckan således skulle vara genomförd.

Fredagen den 3 mai 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
dels motionen nr 528 i andra kammaren
av herrar Rnbbestad och Onsjö, dels ock
motionen nr 529 i andra kammaren av
herrar Larsson i Hedenäset och Gustafsson
i Mem.

I motionen II: 528 hade hemställts, att
riksdagen med ändring av Kungl. Maj:ts
förslag

1) i princip måtte besluta, att maximum
för den ordinarie arbetstiden per
vecka skulle nedsättas från 48 till 45
timmar, samt i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om framläggande av förslag till
ikraftträdande härav, när detsamma kunde
bedömas lämpligt ur samhällsekonomisk
synpunkt;

2) i anslutning härtill måtte besluta,
att lantarbetstidslagen skulle få sådan utformning,
att arbetstiden inom jordbruket
skulle kunna utsträckas till 50 timmar
för arbetsvecka, såframt arbetstiden
under en tidrymd, som ej finge överstiga
12 månader, uppginge till i genomsnitt
högst 45 timmar för arbetsvecka.

I motionen II: 529 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam prövning av
frågan hur småföretagarna skulle kunna
beredas möjlighet till önskvärd förkortning
av arbetstiden.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen med avslag å motionen
II: 528 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 80; samt

B. alt motionen II: 529 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts
1) av herrar Nils Theodor Larsson
och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen — med förklaring all riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas
i de genom propositionen fram 8

Första kammarens protokoll i:957. Nr 1,5

lagda lagförslagen — måtte med bifall
till motionen II: 528, såvitt gällde ikraftträdandet,
och med avslag å densamma,
i vad avsåge ändrad lydelse av 4 § förslaget
till lag om ändring i lantarbetstidslagen,
dels för sin del antaga de vid
propositionen fogade lagförslagen med
de ändringarna, att ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna ersattes av så
lydande stadganden: »Om denna lags

ikraftträdande förordnar Konungen med
riksdagen», dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t
vid tidpunkt, då genomförandet av den
beslutade arbetstidsförkortningen kunde
bedömas ur samhällsekonomisk synpunkt
lämpligt, ville för riksdagen framlägga
förslag angående lagarnas ikraftträdande; 2)

av herr Mannerskantz, som likväl
ej antytt sin åsikt.

På framställning av hem talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten A

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Utredningen om kortare
arbetstid, som år 1956 avlämnade det
betänkande, på vilket föreliggande proposition
är uppbyggd, säger i sina slutsatser
om de ekonomiska övervägandena:
»En förkortning av arbetstiden innebär,
att vi väljer ökad fritid i stället
för de varor och tjänster, som annars
skulle ha kunnat produceras. Ökad fritid
väljes sålunda på bekostnad av annan
konsumtion, antingen dagens konsumtion
eller — via minskade investeringar
— framtidens konsumtion.» Utredningen
säger vidare, att jämförelsen
med andra användningsmöjligheter tillkommer
närmast 1955 års långtidsutredning,
och avvägningen blir därför en
fråga för den ekonomiska politiken.

I propositionen nr 80 har socialministern
framhållit, att han finner det särskilt
betydelsefullt, att övergången inte
förbindes med en inflationistisk utveckling.

Statsrådet understryker också löneutvecklingens
betydelse vid övergången

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

till den kortare arbetstiden och framhåller,
att om arbetstagarna inte samtidigt
får vidkännas en däremot svarande
inkomstminskning, den ökade fritiden
ekonomiskt sett får samma innebörd
som en löneförbättring.

Sedan statsrådet konstaterat att arbetstidsförkortningen
— eftersom den
tar en del av vårt annars möjliga produktionsresultat
i anspråk — givetvis
minskar utrymmet för annan konsumtion
och för investeringar, framhåller
han, att han ändå ansett en arbetstidsförkortning
vara så angelägen och bland
de enskilda individerna vara ett så
starkt önskemål, att den bör få prioritet
vid en avvägning som gäller fördelningen
av våra resurser.

Långtidsutredningen har förutsett den
politiska händelseutvecklingen och i sina
prognoser räknat med arbetstidsförkortningen
som en realitet. Att detta
skett under bekymmer från ekonomernas
sida kan man gott förstå. Jag ber
att få citera några rader från långtidsutredningen:
»Inriktningen av de stigande
privata och offentliga konsumtionsutgifterna
har varit sådan att kapitalutrustningen
inte har hunnit anpassas.
Stora sociala och kulturella reformer
är endast till hälften fullgångna, och
deras avrundning kräver ytterligare investeringar.
ökade inkomster åt åldringar
och åt barnfamiljer och andra socialt
motiverade bidrag har utlovats.
Skall då inte investeringar i kraftverk,
annan varuproduktion, transportväsende
och distribution, som är nödvändiga
för att hålla uppe stegringen i produktionseffektivitet,
försummas, måste löntagarnas
privata utgiftsökning relativt
snabbt begränsas.»

I långtidsutredningens betänkande redovisas
vissa alternativa beräkningar av
produktionsutvecklingen fram till och
med år 1960. ökningen av vår nationalprodukt
under den närmaste femårsperioden
uppskattas till i sämsta fall
2,8 och i bästa fall 3,7 procent per år.
Därvid har man bortsett från verkningarna
av arbetstidsförkortningen. I båda
alternativen räknar utvecklingen med att
0,7 procentenheter sammanhänger med

tillskottet av arbetskraft, alltså de stora
kullarnas inträde i produktionslivet.

Ltredningen har emellertid ansett sig
böra räkna med att arbetstidsförkortningen
fram till 1960 ungefär uppväger
arbetsstyrkans tillväxt. På grund härav
och med hänsyn till viss annan mindre
reducering kommer långtidsutredningen
slutligen fram till att under andra hälften
av 1950-talet produktionsresursernas
stegring kan förväntas stanna vid, i det
sämsta fallet 1,6 och i det bästa fallet
2,8 procent per år eller någonstans däremellan.

Långtidsutredningen bär funnit att
vid det mindre gynnsamma av de två
produktionsalternativen — vid den av
utredningen förutsatta investeringsvolymen
— lönestopp skulle erfordras för
den yrkesverksamma befolkningen. Vid
det gynnsammare alternativet skulle utrymmet
för reallöneökningen begränsa
sig till 1 procent per år.

Om man nu med långtidsutredningens
konstateranden som bakgrund tar
in i blickfanget arets lönerörelse som
ju ändock ansetts vara försiktig och
måttfull, vad finer man då? Jo, att redan
denna lönerörelse skulle komma att
innebära ett fortsatt inflationstryck, tyvärr
just vad socialministern i proposition
nr 80 betecknar såsom olyckligt,
nämligen en inflationistisk utveckling
i samband med övergången till kortare
arbetstid.

Men har vi, om vi ärligt sökt bedöma
problemställningarna, egentligen väntat
oss något annat? Under hela efterkrigstiden
har ju avvägningen mellan konsumtion
och investeringar varit den
ekonomiska politikens centrala fråga.
Har vi lyckats lösa det problemet? Har
vi lyckats åstadkomma det jämviktsläge
mellan tillgång och efterfrågan på varor
och tjänster, som i grunden ensamt
garanterar ett fast och oföränderligt
Penningvärde, så ytterst värdefullt för
de ekonomiska och sociala förhållandena
i landet? Tyvärr har vi inte lyckats.
Anspråken på resurserna har nästan
ständigt tenderat att överstiga tillgängen.
Och nu kommer den förkortade
arbetstiden att ytterligare lägga

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. ni.

sin tyngd i efterfrågans vågskål, medan
på tillgångssidan i den balanserade samhällsekonomien
vi kommer att vara beroende
av att resurser avstås, sparas för
investeringar i form av rationaliseringar
inom näringslivet som framöver skall
ge oss den rikligare tillgång på varor
och tjänster som skall svara mot vår
ökade köpkraft, vår ökade efterfrågan.

Med det beslut, som riksdagen sannolikt
kommer att stanna för i dag, blir
det efterfrågesidan i vår ekonomi som
får ytterligare försprång, medan tillgångssidan
blir ytterligare på efterkälken.
Hinner vi inte att fylla på i tillgångens
vågskål, så vet vi att vi bar att
välja emellan nya konsumtionsbegränsande
åtgärder eller att avstå därifrån,
men då vet vi också att prismekanismen
obönhörligt kommer att sätta in
och låta oss med högre priser på vår
övriga konsumtion betala för den ökade
fritidens välsignelse.

Jag vill gärna här understryka att
även vi reservanter betraktar den ökade
fritiden såsom något ytterst värdefullt,
något för de i produktionsprocessen
arbetande människorna väl värt att
eftersträva. Men vi vill nog också understryka
att i motsats mot förut utredningen
denna gång inte funnit sig kunna
ta skyddsinotivet, d. v. s. arbetarnas
behov av skydd mot att utnyttjas alltför
hårt i arbetet, till utgångspunkt för
en allmän förkortning av arbetstiden.
Detta har inte utredningen ansett sig
kunna göra, och det gör inte heller
statsrådet. Utredningen konstaterar däremot
att fritiden är en beståndsdel i
den materiella levnadsnivån som i valet
mellan olika former av konsumtion
principiellt intar samma ställning för
konsumenterna som livsmedel, som kläder
eller vilka varor eller tjänster som
helst. Utredningen har också framhållit
att på samma sätt har ökad fritid
även sitt pris. För den enskilde utgöres
detta pris av den inkomst eller inkomstökning
han måste avstå från vid en förkortning
av arbetstiden. Samhällsekonomiskt
iii'' priset på ökad fritid lika med
det produktionsresultat som man går

miste om genom alt arbetstiden förkortas.

Mot denna bakgrund av vad som uttalats
i såväl utredningens betänkande
som i Kungl. Maj:ts proposition nr 80,
vilket vi reservanter också velat godta,
har vi ändå inte ställt oss avvisande till
principfrågan och dess avgörande nu.
Däremot har vi velat ställa frågan huruvida
det föreligger samhällsekonomiska
förutsättningar för reformens genomförande
under förhandenvarande
förhållanden. Den frågan har vi velat
ställa. Vi har efter våra enkla möjligheter
att bedöma situationen kommit
fram till att de önskvärda förutsättningarna
beklagligtvis inte nu föreligger.
Vi har därför i den reservation,
till vilken jag ämnar yrka bifall, föreslagit
att principavgörande företas nu,
men att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställes,
att förslag angående lagarnas
ikraftträdande föreläggs riksdagen vid
tidpunkt, då reformen kan bedömas ur
samhällsekonomisk synpunkt lämplig
att genomföra.

Jag skulle härtill vilja anföra ytterligare
följande. Eftersträvar vi en balanserad
ekonomi, kan det inte betvivlas,
att ett beslut om nedskärning av arbetstiden
fram till 1900 med tre timmar
per vecka är en svår belastning. Utrymmet
för ökade investeringar och för
ökad konsumtion, som kan förväntas
under de närmaste åren, är mycket begränsat
jämfört med de anspråk, som
på senare tid stiillts. Det kan vara tillräckligt
alt bär erinra om de enorma
kostnader, det svenska samhället kommer
att få vidkännas vid ett genomförande
av förhöjd folkpension och därtill
knuten tilläggs- eller tjänstepension
samt om de kostnader, som följer med
de stora barn- och ungdomskullarnas
utbildning, speciellt då med tanke på
den yrkesutbildning som vi ännu i stora
delar saknar. Samtidigt är vi i färd
med att omforma hela vårt undervisningsväsende
till, försiktigt uttryckt,
icke oväsentliga kostnader.

Härutöver vill jag erinra om den högre
utbildningen, då främst av tekniker,

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

som dagens och morgondagens samhälle
formligen ropar efter. Men även utbildningen
av läkare, lärare och andra
kategorier kräver snabbt växande anslag
— krav som vi redan nu har mycket
svårt att tillfredsställa.

Jag vill vidare erinra om vad herr
Edström omnämnde i ett tidigare debattavsnitt
angående forskningen, vilken
våra ekonomiska framsteg är så intimt
beroende av. Forskningen i vårt
land har länge befunnit sig i ett beträngt
läge och är i stort behov av väsentligt
ökade resurser.

Vidare finns det anledning att erinra
om utbyggandet av nya energikällor. Behovet
av atom- och vattenkraft har
starkt betonats särskilt i den senaste
månadens debatt. Här möter vi en flaskhals,
där vår ekonomiska utveckling
snabbt kan bromsas upp, om inte resurser
avdelas för det ändamålet.

Jag vill också erinra om våra kommunikationer,
såväl landsvägar som
järnvägar och teleförbindelser. De lider
alla sedan många år av den eftersläpning,
som ytterst bottnar i samhällets
oförmåga att tillhandahålla de resurser
av kapital och arbetskraft, som varit
nödvändiga för utveckling och för upprustning.
Jag vill också erinra om att
beträffande sjukhus och andra sociala
välfärdsanordningar, såsom fångvård,
alkoholistvård och annat återstår alltjämt
mycket stora önskemål att realisera.

Ett annat område förtjänar också att
uppmärksammas i detta sammanhang.
Den gemensamma marknaden är ett aktuellt
inslag i den ekonomiska debatten.
Vi kan inte stå likgiltiga inför vad som
tydligen håller på att snabbt växa fram
i Europa: tullunion, frihandelsområde
eller vad det kan bli. Antingen vi föredrar
att bli utanför eller ansluta oss
därtill, kommer vad som sker på den
europeiska kontinenten inte att bli utan
återverkan på svenskt näringsliv och
svensk ekonomi. Vi vet att den svenska
lönenivån sannolikt är den högsta i
Europa, och vår sociala nivå torde också
vara bland de högsta.

Jag vill också framhålla att välsig -

nelsen av den reform angående förkortad
arbetstid, vilken är att vänta, inte
kommer alla till nytta och glädje. För
den stora kretsen av småföretagare i
vårt land — och till den får räknas landets
jordbrukare — kommer den förkortade
arbetstiden att i stor utsträckning
innebära en kanske motsvarande
förlängning av arbetstiden. Detta gäller
särskilt jordbrukarna men även en
mängd hantverks- och industriföretagare
i liten skala, vilka med egna ansträngningar
kommer att få ersätta anställdas
arbetstid.

Herr talman! Vi står inom det svenska
samhället inför en rad av ställningstaganden,
vilka kommer att få mycket
stora återverkningar på den samhällsekonomiska
balansen. Ett sådant avgörande
rörande förkortad arbetstid går
vi att träffa i dag. Vi reservanter har
ansett, att man bort vänta med reformens
ikraftträdande. Vi har inte kunnat
övertygas om att det i dag finns utrymme
för den inom samhällsekonomien.
Vi har också ansett, att samhället alltjämt
har en rad av stora uppgifter olösta,
vilka för oss framstått såsom angelägnare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den i utlåtandet fogade reservationen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Beträffande det förslag
till arbetstidsförkortning, som här föreligger,
kan man fråga sig: Är tiden verkligen
inne att införa en arbetstidsförkortning
i landets nuvarande läge?

Jag skall inte upprepa vad herr Ivarsson
sade, utan vill bara till fullo instämma
i hans påpekande att vi anstränger
landets resurser på ett sätt, som gör att
jag tror att vi i fortsättningen får mycket
svårt att hävda oss gentemot andra
länder, därför att våra produktionskostnader
blir så dyra, att vi inte har någon
möjlighet att konkurrera.

Nu säger man: »Vi delar upp denna
minskning med tre arbetstimmar i veckan,
som det gäller, på tre år — då
känns det inte så hårt och då skall det

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i

gå lättare att klara av saken.» Men låt
oss titta ett litet tag på vad det hela
kostar! Av den statistik, som finns tillgänglig
över arbetskraften, finner vi, att
en timma i veckan gör IG 144 700 timmar
per år, och då har man bara räknat
med eu av de tre timmar vi skulle förkorta
med. Räknat med den allra lägsta
avlöningen, 3: 50 per timme, kommer vi
upp i en merkostnad för produktionen
av 56 miljoner kronor per år. Detta gör
under tre år cirka 170 miljoner kronor.
Jag undrar, om vårt näringsliv kan tåla
en sådan åderlåtning utan att den kommer
att verka på alla andra områden.

Hur skall det svenska jordbruket ställa
sig? Vi är fastlåsta när det gäller
prisbildningen under dessa tre år. Vi
vet hur det ligger till för närvarande.
Priserna ligger under mittlinjen. Hur
kommer det att se ut, om vi får ändå
högre omkostnader? Vi har ingen möjlighet
att få höjda priser på jordbruksprodukter,
och av den kostnadsökning
på 170 miljoner kronor, som jag nyss
nämnde, drabbar ungefär en tredjedel
jordbruket.

Jag vill påpeka att det inte är fråga
om att missunna människorna den kortare
arbetstiden om det finns nödvändiga
resurser för att genomföra den. Jag
har emellertid talat med många anställda,
sedan detta förslag framlagts. De är
inte alls förtjusta i denna förkortade arbetstid.
De tycker att den arbetstid de
har är bra, och de har ingenting emot
att fortsätta med den. Men det är väl
så, att man i valtider har givit löften,
och dessa måste nu infrias. Jag undrar i
alla fall, om inte sådana löften blir dyra
att infria i framtiden, och jag bara beklagar
att vårt partis representanter i
regeringen ansluter sig till detta förslag,
vilket måste medföra ganska starka fördyringar
inom hela det svenska näringslivet.

Inom industrien och även annorstädes
har man möjligheter att ta igen fördyringen
genom att man kan sälja sina
produkter till högre pris, men det svenska
jordbruket får sitta emellan.

Det är av den anledningen, herr talman,
som jag anser att man inte nu hor -

lagen om arbetstidens begränsning m. m.
de gå in för en förkortad arbetsvecka.
Vi står säkert nu inför samma situation,
som när man skulle införa sjukförsäkringen.
Man hade utlovat den i valrörelsen,
och därför var det angeläget att
den skulle införas, men så kom situationen
att bli sådan, att man hos riksdagen
måste begära anstånd med att sätta
beslutet i verkställighet. Jag skulle
tro att vi för vårt lands vidkommande
snart står vid en punkt, då vi får begära
anstånd med att sätta en hel del av de
välfärdsåtgärder i verkställighet, som
man så gärna skulle önska genomförda,
men som våra resurser inte räcker till
för.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman. Jag har bara velat säga,
att vi för vårt lands vidkommande inte
har råd att genomföra en förkortad arbetstid
för närvarande, och därför vill
jag ansluta mig till den reservation, som
herrar Larsson och Carlsson avgivit, där
man vill överlämna åt Kungl. Maj:t att
för riksdagen framlägga förslag, när man
anser att våra ekonomiska resurser medger
en förkortad arbetstid.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag tror nog det ligger
mycket riktigt i vad den siste ärade
taiaren sade, när han påpekade, att det
sannolikt inte finns en sådan där het
önskan hos arbetstagarna att få arbetstiden
avkortad ytterligare. Det råder i
varje fall inte alls samma känsloläge nu
som säkerligen fanns då det gällde åttatimmarsdagens
införande. Jag förmodar,
att det kan finnas rätt delade meningar
bland människorna ute på de
olika arbetsplatserna.

Men nu iir det faktiskt så — jag vill
börja med att anföra detta som motivering
till att jag för min del kan ansluta
mig till förslaget — att den utredning,
vars förslag ligger till grund för proposition
och utskottsutlåtande, har varit
sammansatt så, att parterna på arbetsmarknaden
varit väl representerade.
Man måste utgå ifrån att allt som kommit
fram i denna utredning har varit i
säck, innan det kommit i påse — jag

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

vet för resten, herr talman, att så är fallet.
Det betyder med andra ord, att parterna
inom arbetsområdet i vårt näringsliv
har träffat sitt val. De har bestämt
sig för denna avvägning mellan löner
och arbetstid, och fullkomligt säkert är,
att de haft blicken öppen för att det
gällt ett val just mellan dessa alternativ.
När nu de, som saken närmast berör,
alltså företagarna å ena sidan och de anställda
å den andra, har samsats om denna
avvägning, vilket man kan konstatera
är fallet, då tycker jag att vi här inte bör
inta en annan ställning, i varje fall inte
ur arbetsmarknadsparternas synpunkt.
Sedan kan man lägga samhällsekonomiska
eller nationalekonomiska synpunkter
på frågan dessutom. Den förste
ärade talaren bär i kammaren i detta
ärende har lagt huvudvikten vid
dessa synpunkter, och jag skall strax
komma till den saken också, men skulle
det i praktiken vid en successiv övergång
till kortare arbetstid bli svårt att
hålla lönenivån, får det väl bli parternas
sak att klara upp den frågan. De är
ju inga barnungar utan har gjort detta
med öppen blick, och om det skulle visa
sig att en kortare arbetstid leder till
sämre möjligheter att betala ut löner,
får de klara ut detta på det sätt, som
arbetsavtal brukar klaras ut i detta
land.

Jag tycker det är glädjande att vi
bär nått så långt i vårt land, att en uppgörelse
av det här slaget kunnat träffas.
Den gör det lättare för de politiska
instanserna att ta ställning. Jag gläder
mig alltså åt detta lika mycket som en
av Landsorganisationen ägd kvällstidning
här i Stockholm, vilken i går skrev
att den gladde sig åt arbetstidsförkortningen
och att det bara skulle bli några
bondeförbundare som opponerade sig
och så herr Mannerskantz, som skulle
stå upp och komma med någon sorts
mummel. Jag vill ta kammaren till vittne
på alt jag inte brukar stå här och
mumla i talarstolen, och jag skulle vilja
rekommendera Landsorganisationen att
skaffa tillräckligt kunniga journalister
för att skriva i sina tidningar.

Det är i stort sett av två skäl som jag

har antecknat en blank reservation till
utskottets utlåtande. Det första gäller
utskottets skrivning på en punkt, där jag
redan inom utskottet hävdade, att man
inte borde göra som strutsen, d. v. s.
köra huvudet ned i sanden och tro att
faran är borta bara för att man inte ser
den. Jag vill att man skulle påvisa den
och inte skriva som utskottet gör strax
nedanför mitten på s. 51, att en arbetstidsförkortning
av detta slag måste
bedömas möjlig att genomföra »utan att
den svenska samhällsekonomien med
hänsyn till den väntade produktionsutvecklingen
härigenom utsättes för påfrestningar,
som icke kan bemästras».

Ja, det beror på hur utvecklingen
kommer att bli här i landet. Jag håller
med både herr Nils Larsson och herr
Elofsson att såsom det ser ut i dag ser
det inte bra ut. Näringslivet och hela
produktionslivet hämmas av en mängd
pålagor av olika slag. Vi har icke bara
en mycket pressande och hög beskattning
utan även andra pålagor, och dessutom
har den ekonomiska politiken
fört oss fram till ett läge, som innebär

att rationaliseringsverksamheten direkt
och systematiskt hejdas. Under sådana
förhållanden är det inte lätt att räkna
med att näringslivet skall kunna genom
fortsatta rationaliseringar neutralisera
bortfallet av så och så många miljoner
arbetstimmar.

För egen del hade jag velat att man
här skulle klart skriva ut, att en förutsättning
för att en arbetstidsförkortning
skall kunna genomföras utan ogynnsamma
verkningar är att näringslivet och
produktionen ges möjligheter att investera
vad som behövs för att ytterligare
modernisera produktionsapparaten. Tv
kommer den utvecklingen att fortsätta,
som vi haft under de sista åren, då investeringarna
i sådant som har med rationaliseringen
och med mekaniseringen
alt göra har upphört åt! öka, så är
framtidsutsikterna mörka. Jag tycker
alltså att man borde ha sagt ifrån, att
en förutsättning för en arbetstidsförkortning
är att den ekonomiska politiken
skötes så, att näringslivet, som det
självt vill, kan gå en gynnsam utveck -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

ling till mötes. Då tror jag inte att det
kommer att bli några svåra verkningar.

Sedan är det en annan sak, herr talman,
nämligen att vi kommer aldrig att
få veta vad effekten av denna reform
blir. Det får man aldrig vid omläggningar
av detta slag. Vi kan aldrig veta, hur
utvecklingen skulle ha gestaltat sig, om
icke denna lag hade blivit införd, utan
det får man gissa sig till. Det finns ingen
säker metodik för att få reda på det, ty
det skulle förutsätta att icke också en
mängd andra faktorer påverkade utvecklingen.

Utskottet säger på s. 52 strax ovanför
mitten, att det ansluter sig till departementschefens
mening, att det nuvarande
konjunkturläget icke inger någon
allvarlig oro för att övergångsproblemen
inte skulle kunna bemästras. Det
tycker jag är litet för mycket sagt. Jag
tycker att just det nuvarande läget är
föga inbjudande. Därom håller jag med
reservanterna. Det är bara det att jag
inte präglas av samma svarta pessimism
som reservanterna här låtit komma till
uttryck. Jag ser nämligen fram mot den
tid, då det blir en annan politik i detta
land. Jag tycker att med den synen borde
herrar reservanter ha försökt att
bryta sig ut ur de nuvarande förhållandena
och i stället hjälpa till att föra in
en politik, som gav en ljusare framtidsbild
än denna svarta syn, som ni nu
anser er förpliktade att redovisa och
som ju inte kan vara någonting annat
än resultatet av alla dessa års regerande.
Jag delar inte denna pessimism. Jag
tror tvärtom att det skall bli möjligt
för oss att komma fram till en annan
politik, som åter ger näringslivet och
produktionen luft under vingarna. Vi
bör räkna med att kunna få till stånd
en förbättring av förhållandena och alltså
inte bara utgå ifrån att den försämring
av förhållandena för produktionslivet,
som vi för ögonblicket måste konstatera
och som pågått under det sista
året, skall fortsätta under all framtid.

Jag har, herr talman, också eu annan
invändning att göra mot utskottets uttalande.
Det gäller vad utskottet skriver
i utlåtandet på s. 52 strax nedan -

för mitten angående möjligheterna att
efter denna reforms genomförande mer
allmänt än nu är fallet kunna få till
stånd femdagarsvecka. Utskottet skriver,
att det icke torde vara möjligt att för
närvarande allmänt organisera en arbetsvecka
om 45 timmar som femdagarsvecka.
Jag tror för min del att det
kommer att visa sig möjligt att göra det
inom en mängd fack. Jag tycker därför
att det hade varit bättre att skriva, att
där så är möjligt är de.t ur andra synpunkter
önskvärt att arbetstiden förlägges
till fem dagar. Min motivering är
här framför allt att söndagarna här i
Sverige inte används på ett vare sig
lämpligt eller trevligt sätt. I katekesen
finns ett bud om att man skall helga
vilodagen. Om femdagarsvecka genomförs
kan lördagarna användas för idrott
och allehanda sådana evenemang, som
ju måste finnas till. Söndagarna skulle
då kunna hållas mera fria för sådant
som de ursprungligen är avsedda för,
nämligen vila och helgd. Man skulle då
inte behöva belamra söndagarna med
alla möjliga evenemang, som i stället
kunde förläggas till lördagarna. Visserligen
kommer det säkerligen att ta rätt
många år, innan vi kan ändra vanorna
i Sverige i den riktningen, men det
hindrar inte att det kan vara klokt att
visa på denna möjlighet i samband med
att arbetstidens förkortning möjliggör
införande av femdagarsvecka.

Den nu föreslagna arbetstidsförkortningen
kominer utan tvivel att medföra
vissa besvärligheter för jordbruksnäringen
och en mängd småföretag över
huvud taget här i landet, där resultatet
väl kommer att bli att företagens innehavare
i stället själva får arbeta mer.
Man löser inte deras problem genom
att motsätta sig denna reform. Den nya
lagen ger arbetsmarknadens parter möjlighet
att i ett avtal överenskomma om
annan arbetstid än den i lagen stadgade.
Om sådant avtal träffas, skall det
äga giltighet, även om den avtalade arbetstiden
är längre än vad lagen bestämmer.
.lag är ganska siiker på att om inte
denna lag nu hade kommit till, skulle
man ändå inom många branscher, lik -

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

som redan nu är fallet, avtalsvägen ha
kommit fram till en kortare arbetstid
än 48 timmar. De stora företagen kan
säkerligen klara arbetstidsminskningen
bättre än de många småföretagen. Följden
av en dylik avtalsmässig uppgörelse
inom vissa branscher om kortare arbetstid
skulle troligen ha blivit en ganska
naturlig dragning av arbetskraft
från jordbruket och de mindre företagen
till de stora företagen med avtalsmässigt
reglerad kortare arbetstid. Därigenom
hade man säkerligen skapat en
ännu värre situation än vad som nu
kommer att uppstå. Man bör därför inte
medvetet begära särbestämmelser för
jordbruket och de mindre företagen, för
vilka den nu föreslagna reformen kan
medföra vissa olägenheter. Dessa olägenheter
av en arbetstidsförkortning kommer
nämligen under alla förhållanden
av sig själva, och det blir i varje fall
lättare att komma till rätta med svårigheterna,
om den nya lagen får gälla
för hela arbetslivet. Då undviker man
nämligen denna ytterligare dragning av
arbetskraft bort från jordbruket och
småföretagen. Såsom utskottet påpekar
kommer det säkerligen att bli särskilda
svårigheter inom vissa verksamhetsgrenar,
t. ex. serviceyrkena. Inom småföretagen
med en eller ett par anställda
kommer arbetstidens förkortning troligen
att medföra att ägarna själva får arbeta
desto längre. Jag tror dock inte att
det är möjligt att bemästra dessa svårigheter
på annat sätt än att låta denna
reform gälla över hela fältet.

Herr talman! Detta är några av de
motiv som legat till grund för min anslutning
till själva förslaget om arbetstidens
förkortning men också till att
jag inte velat vara medansvarig till allt
vad utskottet skrivit. Jag kan förstå reservanternas
ståndpunkt men anser det
inte förståndigt att hävda en sådan svart
pessimism. Har man en sådan pessimistisk
uppfattning som reservanterna, bör
man i stället vidtaga åtgärder för att få
till stånd en ändring av det som nu är
galet. Hur det lämpligen bör ske, har jag
tillåtit mig ge en anvisning om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Mannerskantz säga att
det var arbetsmarknadens parter som
träffat denna överenskommelse och att
då skall man inte blanda sig i det. Han
hade mycket stora förhoppningar på
att det skulle kunna lyckas, om det bara
blev en annan regering. Jag skulle då
vilja fråga herr Mannerskantz: Menar
herr Mannerskantz att vi, om det blir
en annan regering, skulle ytterligare
förkorta tiden, eller vad skulle denna
regering åstadkomma? Jag har ingenting
emot att det blir en annan regering,
men jag tror att vilken regering som än
kommer får vara ganska försiktig i fortsättningen
vid hanteringen av statsverkets
ekonomi, ty jag tror inte att det
går att fortsätta i samma takt som hittills,
herr talman! Jag tror att vi alla
här i kammaren snart är på det klara
med att så inte är fallet.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill först inför kammaren
understryka, att det väl inte är
ofta kammaren har tillfälle att ta ställning
till ett förslag som har så starkt
underlag som just förslaget om kortare
arbetstid. Här föreligger en utredning
om kortare arbetstid, som enhälligt tillstyrker
det förslag, vilket huvudsakligen
ligger till grund för propositionen, sedan
man kommit överens om att ge lagen
dispositiv karaktär. Remissinstanserna
har också genomgående tillstyrkt
förkortningen, naturligtvis med vissa påpekanden
i än den ena och än den andra
riktningen, men ändå skulle jag tro
att man utan vidare kan säga att departementschefen
har haft ett mycket starkt
underlag för propositionen.

Det är klart att det kan finnas betänkligheter
av rent ekonomisk art om möjligheterna
att genomföra den förkortning
som det här är fråga om. Ur dessa
synpunkter kan jag följaktligen förstå
reservanternas talesmän här i dag,
men däremot har jag svårt att förstå deras
yrkande, som innebär en hemstäl -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

lan till Kungl. Maj:t att ta ställning till
frågan om när tidpunkten är lämplig
för att genomföra lagen. Det måste väl
ändå fattas ett ord i denna hemställan.
Det måste väl vara en annan Kungl.
Maj:t, som skall ta ställning till tidpunkten,
eftersom den som nu sitter redan
liar gjort det och framlagt förslaget. Såvitt
jag förstår saken rätt är det en enhällig
regering bakom föreliggande förslag.
Följaktligen har väl ställning redan
tagits till möjligheterna att genomföra
arbetstidsförkortningen och de har
bedömts sådana att förslaget har lagts
inför riksdagen.

Frågan har ju inte uppkommit så där
plötsligt. Det har suttit en utredning om
kortare arbetstid under väl snart tio
år. Den har kommit med olika förslag,
de första uteslutande inriktade på en
arbetstidsförkortning för arbetare med
mera pressande arbete. Under tiden som
utredningen har arbetat med sina förslag
har det träffats överenskommelser
på arbetsmarknaden om en kortare arbetstid
för sådana arbetare. Bland annat
har man för arbetare under jord
träffat överenskommelse om 40 timmars
arbetsvecka. För arbetare med kontinuerligt
skiftarbete har likaledes överenskommelse
träffats om en förkortning av
arbetstiden ned till 42 timmar. Det har
också träffats en överenskommelse om
förkortning för dem som har treskiftsarbete
med söndagsledighet. Det är en
förkortning ned till 45 1/4 timmar i
veckan. Det har blivit så ojämnt därför
att man har tagit bort ett åttatimmarsskift
var tredje vecka. Därutöver har det
emellertid inte varit möjligt att komma
fram till en överenskommelse, därför
att det har varit så svårt att särskilja de
grupper bland arbetarna i övrigt, som
skulle ha ett sådant pressande arbete att
det vore tillrådligt med en överenskommelse
om kortare arbetstid. Det är klart
alt många har ett pressande arbete. Det
behöver ju inte vara fysiskt pressande
för att man skall diskutera behovet av
kortare arbetstid jämfört med andra
grupper. Det kan också vara pressande
ur andra synpunkter. Arbetets förläggning,
arbetets art och allting sådant kan

vara av den beskaffenheten att det är
svårt att särskilja den ena gruppen från
den andra, såvida det inte finns en definition
som klart särskiljer dem, och det
gör det beträffande underjordsarbetare
och skiftarbetare, vid både kontinuerligt
arbete och arbete i tre skift under vardagarna.

Däremot har det varit mycket svårt,
det vill jag också understryka, att träffa
överenskommelse om en generell arbetstidsförkortning.
Det har inte varit
undantagslöst omöjligt att träffa sådana
överenskommelser. Det finns vissa grupper
som har kortare arbetstid än 48 timmar,
men det är inte många. Detta har
berott på att såväl vi själva som arbetsgivarna
har fastnat för att arbetstiden
bör regleras lagstiftningsvägen. Därför
har det rests motstånd på arbetsgivarsidan
mot att avtalsvägen träffa överenskommelse
om kortare arbetstid.

Nu säger herr Elofsson, att när han
ställt frågan till anställda — jag förmodar
att det är inom hans eget verksamhetsområde
— har han fått den uppfattningen,
att de inte är särskilt angelägna
om den reform som en förkortning
av arbetstiden innebär. Ja, det är
antagligen beroende på vem som frågar,
vad man får för ett svar. Jag kan
mycket väl tänka mig, att om herr
Elofsson har patriarkaliska förhållanden
på sin gård, så har de anställda
samma uppfattning som herr Elofsson
själv när frågan ställes, men det kan
mycket väl tänkas, att de har en annan
uppfattning på fackföreningsmötet.

Det finns en enhällig opinion inom
fackföreningsrörelsen för en arbetstidsförkortning,
viiket inte är detsamma
som att jag kan svara för att LO:s
1 300 000 medlemmar enhälligt står bakom
kravet. Det kan mycket vid hända
att det finns de som vill behålla 48-timmarsveckan därför att de räknar
med att den kanske kommer att ge högre
förtjänster. Lagen tar nämligen inte
ståndpunkt till frågan om kompensation
för arbetstidsförkortningen. Det är
en sak som de avtalsslutande parterna
skall träffa överenskommelse om själva.
Och även om det träffas uppgörelse om

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

en sådan förkortning, kan det val finnas
de som är så ekonomiskt inställda
i sitt tänkande, alt de räknar med att
»hade vi fått fortsätta med 48 timmar,
hade vi haft hetalt efter den nya timlönen
för en timme ytterligare i veckan».
Men allmänt råder inte den uppfattningen
inom arbetarnas led.

Det är inte fysisk påfrestning ute på arbetsplatsen,
som särskilt aktualiserat arbetstidsförkortningen.
Jag skulle tro, att
det mera är arbetets karaktär och jäktet
på arbetsplatserna främst på grund av rationalisering,
som gör att arbetarna i
varje fall inom industrien tvingas att
följa maskinernas takt under hela den
tid arbetet pågår. Det är sannolikt
många sådana faktorer, som inverkar
långt mera på behovet av en kortare
arbetstid än den rent fysiska påfrestningen
i arbetet, ty denna har inom
flertalet fack minskats. Genom att maskinerna
i större utsträckning utför det
tyngre arbetet får man förutsätta att
det maskinella arbetet kan spara det
fysiska, medan arbetarna däremot måste
vara mer uppmärksamma med hänsyn
både till arbetets karaktär och till olycksfallsriskerna.

Herr Elofsson sade också att det var
många miljoner timmar, som genom arbetstidsförkortningen
föll bort i arbetsprocessen.
Jag vågar inte ha någon uppfattning
om huruvida det angivna timantalet
är riktigt. Jag har inte någon
anledning att ifrågasätta något annat.
Däremot ifrågasätter jag mycket starkt,
huruvida jordbruket representerar 1/3
av den arbetstiden. Det kan knappast
vara möjligt. Jordbruket sysselsätter väl
i bästa fall för närvarande 400 000 man,
medan däremot det antal som berörts
av arbetstidsförkortningen förmodligen
kommer att uppgå till bortåt 2 miljoner.
Jag tror att herr Elofsson kan minska
sina betänkligheter, om lian reducerar
siffran 1/3 till 1/5 av det totala antal
timmar han här nämnde, men det kan
naturligtvis ändå ur hans synpunkt finnas
anledning till betänkligheter.

I motion 528, som ställt yrkandet om
uppskjutande av ikraftträdandet, föres
också resonemang om lämplig tidpunkt

för ikraftträdandet av en sådan reform
som den nu ifrågasatta. Det sägs i motionen,
att när vi har mer än full sysselsättning
kan det knappast vara en
lämplig tid att låta reformen träda i
kraft. Detta får väl tolkas så, att det
skulle vara bättre under en tid, då sysselsättningen
vore mindre. Vi bär haft
samma uppfattning en gång i tiden. På
1930-talet var den uppfattningen genomgående,
kanske inte så påtagligt
inom den svenska fackföreningsrörelsen
som inom den internationella, att
man skulle kunna klara arbetslöshetsproblemen
genom att fördela arbetstillfällena
på ett större antal arbetare och
på det sättet genomföra en kortare arbetstid.
Jag tror att resonemanget ur
rent ekonomisk synpunkt var felaktigt.
Visserligen kunde arbetstillfällena fördelas
på ett större antal arbetare. Det
skulle sannolikt medföra att de fick lägre
inkomster, men det var flera som
fick den lägre inkomsten. Detta skulle
emellertid sannolikt utgöra ett dåligt
underlag för den rationalisering, som
erfordras för att ersätta ett produktionsbortfall.
Är det full sysselsättning,
råder större optimism hos företagarna
för att rationalisera och ta igen den
tid, som går förlorad genom en kortare
arbetstid. Jag tror att man i mycket
stor utsträckning kan våga satsa på att
så blir förhållandet, att man inom mycket
stora delar av vårt produktionsliv
kan ta igen den förlorade tiden genom
rationalisering. Detta kan emellertid
inte ske inom arbetslivet i dess helhet.
Det finns arbetsuppgifter, där passtjänst
måste upprätthållas under hela
dygnet, och där kan man inte ta igen
någonting. Där behövs ett större antal
arbetare för att fylla ut luckorna. Genomgående
kan man alltså inte säga att
arbetstidsförkortningen överallt kommer
att arbetas in, men inom stora delar
av produktionslivet kommer sannolikt
så att ske. Det tror jag är ett faktum,
som man inte skall bortse ifrån.

Herr Mannerskantz sade, att vi aldrig
kommer att få veta resultatet av en sådan
inarbetning och att vi följaktligen
aldrig heller blir i tillfälle att bedöma,

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

om arbetstidsförkortningen betytt något
i negativ eller positiv riktning. Det
finns nämligen också de som tror att
arbetstidsförkortningen kommer att
verka i positiv riktning. Åttatimmarslagen
genomfördes i början på 1920-talet.
Omedelbart efter reformens genomförande
inträffade den stora arbetslösheten.
Vi har följaktligen ingen erfarenhet
från den tiden att bygga på, när vi
försöker bedöma vad som kan bli konsekvenserna
av en arbetstidsförkortning
i ett fullsysselsättningssamhälle. Bedömes
frågan om konsekvenserna endast
ur synpunkten av tillgänglig arbetskraft
så skulle väl förmodligen motionären
herr Rubbestad ha rätt i att det vore
en lämpligare tidpunkt att genomföra
arbetstidsförkortning när det var gott
om arbetskraft, ty då kan man fylla
luckorna. Vill man bedöma frågan ur
större och mera vittgående synpunkter,
tror jag emellertid att den andra
bedömningsgrunden är riktigare, nämligen
att i fullsvsselsättningssamhället
kan man räkna med att åtgärder kommer
att vidtagas för att kompensera
bortfallet och att följaktligen produktionen
skall kunna hållas uppe på hög
nivå även efter det arbetstidsförkortningen
genomförts.

Herr Mannerskantz tyckte, att herr
Elofsson och herr Larsson var litet för
pessimistiska när de bedömde våra möjligheter
att klara en arbetstidsförkortning
med en timme i veckan under tre
år i följd. Det tycker nog jag också.
Till och med om man bedömer situalionen
ur jordbrukets synpunkt är det
för pessimistiskt. För närvarande är
väl arbetskraftssituationen inom jordbruket
den, alt jordbruket har svårigheter
att bereda sysselsättning åt årsanställda.
Tidigare var det ju så att när
vi drogs med arbetslöshet inom industrien,
så kunde de anställda inom jordbruket
som kompensation för den lägre
lönen ändå alltid räkna med en jämnare
sysselsättning. Just nu är det faktiskt
så, att jordbruket inte bereder sina
anställda en jämnare sysselsättning,
utan arbetslöshetsriskerna inom jord -

bruket är minst lika stora som inom
industrien.

Nu förstår jag att herr Elofsson kan
göra den invändningen, att det är brist
på arbetskraft under den tid, då sysselsättningen
inom jordbruket har sin högkonjunktur,
och att de arbetsuppgifter,
som då skall utföras, inte kan uppskjutas
till den del av året då det finns överskott
på arbetskraft. I motion 528 finns
också ett yrkande på den punkten, som
innebär att jordbruket under sommarmånaderna
skulle ha rätt att använda
arbetskraften 50 timmar i veckan, alltså
under lika lång tid som för närvarande.
Såvitt jag förstått reservanterna rätt, har
de inte yrkat bifall till motionen i den
delen. Nu har ju lagen dispositiv karaktär,
och om arbetsmarknadsparterna
inom jordbrukets område är överens om
att de i lagen angivna 47 timmarna inte
räcker till, utan att man därutöver under
sommarmånaderna behöver en utsträckt
arbetstid, så lägger inte lagen
hinder i vägen för att överenskommelse
träffas om längre arbetstid under sommaren,
exempelvis de 50 timmarna, under
förutsättning att man kan ta igen
detta under den övriga delen av året.
Jag förmodar att det är den synpunkten,
som har föranlett reservanterna att inte
understödja motionen i denna del.

Betraktar nu herr Mannerskantz herrar
Elofsson och Larsson såsom alltför
pessimistiska, så vill jag till herr Mannerskantz
säga, att jag tycker att hans
tillstyrkande av förslaget är bundet vid
alltför många betänkligheter och uttalanden.
Vad skulle vi inom utskottet ha
vunnit, om vi särskilt understrukit riskerna
med ett genomförande men ändå
stannat vid det förslag vi kommit till,
nämligen att tillstyrka propositionen?
Med hänsyn till det resultat vi kommit
till tycker jag att det är riktigare att i
utskottets utlåtande säga, att vi inte finner
riskerna större än att vi har all anledning
räkna med att de skall kunna
bemästras under den tid då arbetstidsförkortningen
kommer att genomföras.
Ur den synpunkten förstår jag följaktligen
inte lierr Mannerskantz’ anförande.

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Vad som skall motiveras är väl ändå
den ståndpunkt man kommer fram till,
och eftersom herr Mannerskantz har
kommit till samma resultat som vi, tycker
jag att det hade varit riktigare, om
också han hade understrukit den del i
utskottets utlåtande, som enligt hans mening
borde ha haft en annan formulering.

Herr Mannerskantz vände sig mot ytterligare
ett avsnitt i utskottets utlåtande
och förmenade, att utskottet borde
ha understrukit önskvärdheten av att
femdagarsveckan genomföres på alla
områden där det är möjligt. I utskottet
har jag framhållit, att jag inte tror att
det är nödvändigt att riksdagen understryker
någonting i den vägen. Kravet
på femdagarsvecka kommer förmodligen
att ställas även inom sådana områden,
där det i varje fall ur allmänhetens
synpunkt är förenat med stora olägenheter
att den genomföres. Men bortsett
från detta förhållande har ju lagen dispositiv
karaktär, och det vore väl då
inte riktigt på sin plats att riksdagen
skulle komma med rekommendationer.
Dispositiviteten betyder ju att arbetsmarknadens
parter själva får förhandla
om arbetstidens förläggning, och varför
skall vi då ge en rekommendation om
femdagarsveckan? I så fall kunde vi ju
lika väl rekommendera andra ting, som
hör samman med arbetstidens förläggning.

I den delen synes det alltså, som om
herr Mannerskantz’ erinran inte har något
större fog för sig. Jag tror att utskottet
har rätt, när det konstaterar att
någon rekommendation i fråga om arbetstidens
förläggning inte erfordras i
detta avseende. Femdagarsveckan blir
sannolikt så populär, att både arbetsgivare
och arbetare kommer att sörja för
att den genomföres överallt där den kan
genomföras. Jag är inte alldeles säker
på att femdagarsveckan kommer att föra
med sig sådana konsekvenser som
herr Mannerskantz tydligen räknade
med, men det får väl framtiden utvisa.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
vände sig mot reservanternas hemställan,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag
angående lagarnas ikraftträdande,
när den lämpliga tidpunkten är inne.
Han sade att Kungl. Maj:ts regering ju
är densamma som förut och att han därför
inte visste vad denna skrivning skulle
kunna leda till. Då vill jag bara fråga
herr förste vice talmannen om anledningen
till att man, då det gällde den
allmänna sjukförsäkringen, först beslutade
om införande av allmän, fri sjukvård
men sedan framlade en proposition,
som gick ut på att läget för vårt
lands vidkommande var sådant, att beslutet
inte då kunde träda i kraft. Jag
skulle också vilja ställa den frågan: Anser
herr förste vice talmannen, att det
ekonomiska läget i vårt land för närvarande
är så gynnsamt, att vi kan tåla
den åderlåtning som ett genomförande
redan nu av en begränsad arbetstid måste
innebära?

Herr förste vice talmannen sade också,
att det beror på hur man frågar folk
när det gäller den förkortade arbetstiden.
Jag ställde inte alls någon fråga,
utan det var en arbetare som själv sade
till mig: »Är det klokt att nu förkorta
arbetstiden ytterligare? Allting är så
dyrt att köpa, att vi gott behöver ha den
inkomst vi kan få, om inte arbetstiden
förkortas.» Jag tror därför att många
arbetare inte alls önskar arbetstidsförkortningen
nu.

Jag vill poängtera att jag inte har någonting
emot att en arbetstidsförkortning
genomföres, när våra ekonomiska
resurser det medger, observera det! Jag
bär ingenting emot att införa 45-timmarsveckan,
men jag anser att man inte
skall framföra det förslaget, när man
från regeringens sida den ena dagen säger:
Nu har vi en balanserad budget;
men finansministern eu månad därefter
säger: Nu måste vi ta ut extra skatter,
ty nu klarar vi oss inte längre. Så går
det till, och det är det jag reagerar mot.

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i

Låt oss först se till att vår ekonomi är
ordnad; sedan har jag ingenting alls
emot att folket kan få en bättre standard
och bättre förhållanden.

Mina beräkningar av arbetstiden ville
herr förste vice talmannen inte bestrida,
men lian ansåg att jag tagit till i
överkant beträffande jordbrukets andel
i tiden. Jag vill då framhålla att jag räknade
in också de egna företagarna. Jag
kommer inte riktigt ihåg hur många de
är, men jag skulle tro att det rör sig om
mer än 300 000. De får ju inte bara, som
nu är fallet, tio timmars arbetsdag utan
får kanske lov att öka den till elva, om
de skall kunna klara det liela, därför
att man har fastlåst en mycket viktig
del av det svenska näringslivet genom
en lag som skall gälla i tre år. Jag vill
erinra om att man den gången sade:
Detta är inget hastverk, och det är ingen
fara, ty lagen gäller bara i tre år.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
sade att frågan om förkortad arbetstid
inte kommit hastigt på. Han
erinrade om att en utredning suttit i tio
år, och det är riktigt. Denna utredning
skulle särskilt undersöka behovet av förkortad
arbetstid för dem som var i särskilt
trängande behov av en sådan, således
folk med arbete under jord o. s. v.
Frågan om en generell arbetstidsförkortning
har dock avancerat mycket raskt.
Jag vill erinra om att det under 40-talets
slut och 50-talets början gjordes den
ena kommunistframstöten efter den
andra, som emellertid avböjdes av riksdagen
på förslag av andra lagutskottet
så sent som år 1952. År 1953 kom socialdemokratiska
ledamöter med motioner
om utredning rörande en generell
arbetstidsförkortning. Även den avböjdes
av andra lagutskottet, därvid även
socialdemokrater i utskottet biträdde
avböjandet. Kamrarna stannade emellertid
år 1953 vid olika beslut. Här i första
kammaren följde vi andra lagutskottet,
medan i andra kammaren från folkpartihåll
en viss överlöpning ägde rum,

lagen om arbetstidens begränsning m. m.
om jag så får uttrycka mig, så att det
där fattades ett beslut i enlighet med
motionerna. Då tog regeringen år 1954
initiativet att tillsätta en utredning, som
arbetade mycket snabbt och som var
färdig år 1956. Propositionen kom ju
också ganska snart därefter och därmed
är vi klara med historieskrivningen.

Jag anser nog, herr förste vice talman,
att vi beträffande frågan om generell
arbetstidsförkortning har avancerat
mycket snabbt. Jag har för min personliga
del ingenting att erinra mot det,
utom så till vida att jag — såsom jag
redan har framhållit — hyser bekymmer
för att samhällsekonomien i längden
inte skall hålla inför alla de påfrestningar
som kommer från olika håll.

Jag vill bekräfta herr förste vice talmannens
förmodan att vi reservanter
inte biträtt yrkandet i motionen om 50-timmarsstatuten just därför att vi beaktat
lagens dispositiva karaktär och det
förhållandet att de avtalsslutande parterna
kan ordna denna fråga, om så
skulle behövas.

Herr förste vice talmannen sade att
remissinstanserna i huvudsak tillstyrkt
förslaget. Ja visst har de gjort det, men
jag vill erinra om att det finns undantag.
Jordbrukets organisationer, såväl
Lantbruksförbundets styrelse som RLF :s
centralstyrelse och jordbrukets utredningsinstitut
har icke tillstyrkt. Det är
klart att jordbruket kommer att drabbas
av svårigheter, och det är särskilt
lantarbetsgivare med en ä två anställda
— i synnerhet om vi avancerar rätt
snabbt fram till femdagarsveckan —
som får ta det arbete som behöver utföras
under den fria dagen för de anställda.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag för min del har fattat
det föreliggande förslaget så att regeringen
ur ekonomisk synpunkt bedömt
situationen så optimistiskt, att det
skulle finnas möjlighet att genomföra
den föreslagna arbetstidsförkortningen.
Eljest skulle väl förslaget inte ha kom -

46 Nr 15 Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

mit på riksdagens bord. När då motionärerna
och reservanterna begär att
Kungl. Maj:t skall få bestämma en lämplig
tidpunkt för genomförandet, fattas
det väl ändå någonting. Motionärerna
har själva bedömt situationen som
olämplig, och följaktligen borde väl yrkandet
ha varit formulerat så att det
antingen skulle vara en annan regering,
som skulle lägga fram ett förslag
om en lämplig tidpunkt, eller också att
regeringen skulle överväga en lämpligare
tidpunkt för genomförandet än den
föreslagna.

Sedan ville herr Elofsson göra en
jämförelse med sjukförsäkringen. Det
gamla förslaget — om jag skall använda
det uttrycket — till sjukförsäkring,
som antogs 1946, skulle genomföras
först några år senare, 1950 eller 1951
— jag kommer inte så noga ihåg det nu.
Vid den tidpunkten bedömde emellertid
regeringen det såsom omöjligt att
genomföra det förslag till sjukförsäkring
som riksdagen redan antagit. Man framlade
följaktligen en proposition om
framflyttande av tidpunkten för sjukförsäkringslagens
ikraftträdande. Detta resulterade
så småningom i en annan och
bättre sjukförsäkring. Jag kan alltså inte
finna jämförelsen så alldeles näraliggande.
Här föreligger ett förslag, där
regeringen har bedömt situationen ur
ekonomisk synpunkt som så god i varje
fall, att den föreslagna arbetstidsförkortningen
skall kunna genomföras. Det var
det jag ville framhålla, och jag vill ytterligare
understryka att jag tycker att
det ligger en viss inkonsekvens i yrkandena
såväl från reservanterna som i motionen
nr 528.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz började
sitt anförande med att uttala sitt
missnöje med tidningen Aftonbladet,
som skulle vara så okunnig att den gjorde
gällande att herr Mannerskantz skulle
motsätta sig detta förslag. Jag tror vi
kan förlåta Aftonbladet detta. Jag vill
tillägga att herr Mannerskantz lurat även
mig. Tåg har faktiskt trott detsamma.
Vad skulle man annars tro?

Herr Mannerskantz yttrade också att
känsloläget nu inte var detsamma som
1919. Nej, det är nog riktigt, men känsloläget
bland de löneanställda skulle
nog ha varit annorlunda än vad som
kommit till uttryck, om det inte gått att
omkring frågan om arbetstidsförkortningen
samla den enighet som skett
inom utredningen och vid behandlingen
här i riksdagen. Det går inte att göra
en jämförelse med 1919. Känslorna var
betydligt mer upprörda då, och det var
också därför man tvingades vidta sådana
åtgärder för att få lagen om arbetstidsförkortning
genomförd som -— om
jag inte minns fel — en riksdagsupplösning.

Men att det hos de löneanställda finns
en utpräglad önskan om kortare arbetstid
behöver icke råda någon tvekan om.
Om herr Elofsson i Vä gör gällande att
många anställda har annan mening, så
kan det i det enskilda fallet vara riktigt
— jag bestrider inte det — men
bland det övervägande flertalet är enigheten
fullständig om att man vill ha en
kortare arbetstid och att man behöver
det. Den intensivare arbetstakten, över
huvud taget det intensivare arbetslivet
kräver en ökad fritid. Det är också
inom många industrier nödvändig ur
ren skyddssynpunkt med den utveckling
som svensk industri har haft, alltjämt
har ock kommer att få i ännu högre
grad i fortsättningen. Man kan inte skjuta
hur långt som helst på en förkortning
av arbetstiden, och jag vill säga att Sverige
tillhör de länder som har den längsta
ordinarie arbetstiden. I våra främsta
konkurrentländer är man nu nere i 45
timmar och därunder. I Västtyskland
har man 45-timmarsvecka genomförd. I
Storbritannien är arbetstiden 44—45
timmar och i Belgien 45 timmar. I dag
har meddelats från Norge, att man där
lagt fram ett förslag om 45-timmarsvecka,
som ganska nära ansluter sig till det
förslag vi har att taga ställning till i
dag. Vårt land är alltså inte föregångare
på detta område, och tiden är mogen för
ett beslut i den riktning som också utskottet
har föreslagit.

Man kan säga att nuvarande läge in -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

te är lämpligt. Vilket konjunkturläge,
vilket ekonomiskt läge vi än befinner
oss i, kan man resa argument mot realiserandet
av en arbetstidsförkortning av
ekonomiska skäl, ty det är självklart och
har också sagts vid riksdagsbehandlingen
för flera år sedan, att förbrukar
man sina resurser på andra ändamål
i den takt resurserna växer fram,
blir det aldrig något över för realiserandet
av en arbetstidsförkortning. Jag
menar för min del, att finns det skäl och
är det nödvändigt att genomföra en förkortning,
då får man fatta beslut härom
och sedan ta konsekvenserna av det i
efterhand också på det ekonomiska området.
På löntagarnas sida är vi fullt på
det klara med att en förkortning medför
konsekvenser för förhandlingsutrymmet
i fråga om löneökningar efter
genomförandet av denna lagstiftning
jämfört med om man hade 48-timmarsveckan
även i fortsättningen. Vi är alltså
inte främmande för alla de frågeställningar
som kommit upp i samband med
behandlingen av denna fråga. Men vi är
fullt på det klara med nödvändigheten
av att lagförslaget nu går igenom vid behandlingen.

Jag finner inte anledning att ytterligare
argumentera för utskottets förslag.
Jag anser utskottets förslag vara sådant,
alt riksdagen kommer att godkänna detsamma
och att frågan därmed blir ordnad.
Jag vill bara, herr talman, allra sist
uttrycka löntagarnas stora tillfredsställelse
över att arbetstiden nu inte bara
får en förkortning för vissa grupper
i hårt och svårt arbete utan att här
är fråga om en generell förkortning. Tiden
är mogen för detta. Mycket lång
tid har förflutit sedan den nuvarande
arbetstiden genomfördes 1920. Från löntagarnas
sida hälsar vi riksdagsbeslutet
med tillfredsställelse.

Herr MOSSI5ERGEU (s):

Herr talman! Det var ett par uttalanden
av herr Nils Theodor Larsson och
herr Flofsson som jag närmast fiiste
mig vid.

Herr Nils Theodor Larsson sade att

förslaget om en begränsning av arbetstiden
kommer för småhantverkare och
jordbrukare att innebära, att de får en
längre arbetstid. Det är klart att detta
resonemang inte är nytt, i varje fall
inte för mig. Jag har själv arbetat som
lantarbetare i många år, och när vi
hade en arbetstid på 60 timmar i veckan,
lyckades vi genom ett avtal i början
på 1930-talet få denna arbetstid
minskad till 58 timmar i veckan. Då
sade genast arbetsgivaren och inspektören,
som jag hade ett resonemang med,
att jordbruket inte skulle kunna bära
detta och att detta skulle betyda — såsom
herr Larsson här sade — att de
skulle få arbeta längre. Men jag vill,
herr talman, säga att glädjande nog liar
jag inte sett den arbetsgivaren eller inspektören
gå en halv minut längre i arbete
än som bestämts i lag och avtal,
och de har inte heller behövt göra det.

Då herr Elofsson säger att det blir
svårt för jordbruket att konkurrera med
andra länder, skulle jag vilja fråga, om
det var lättare för jordbruket att konkurrera,
när vi hade en arbetstid av
00 timmar per vecka. Jag tror tvärtom
att konkurrensmöjligheterna då var
mycket sämre.

Herr Elofsson säger vidare att ett genomförande
av förslaget skulle kosta 50
å 60 miljoner kronor, att detta under
de kommande tre åren skulle bli ungefär
170 miljoner kronor och att jordbruket
skulle bära en tredjedel av dessa
utgifter. Herr Elofsson räknade då också
med de egna företagarna. De egna
företagarna såsom småhantverkare m. fl.
har väl ofta, såvitt jag kan förstå, inte
några anställda, och i så fall betyder
ju den förkortade arbetstiden ingenting
för dem.

Om man emellertid skulle räkna med
att jordbruket skulle bära eu tredjedel
av kostnaderna, tror jag att det skulle
röra sig om mellan 50 och 60 miljoner
kronor. Är detta belopp på ungefär 50
miljoner kronor egentligen någon stor
summa, om man t. ex. jämför med jordbrukskalkylen,
som under dessa tre år
belöper sig till 16 eller 17 miljarder
kronor?

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Jag tror inte att man behöver måla
hin på väggen av denna anledning, ty
ännu så länge gäller 4-procentsregeln.
Det skulle inte förvåna mig, om den
kommer att gälla även nästa år. Därom
vet jag ingenting, men blir man inte
klar med skördeskadeförsäkringen,
kommer regeln med all sannolikhet att
gälla, och då får vi förutsätta att kostnaderna
kan täckas på den vägen. I annat
fall är jag övertygad om att det,
när vi kommit fram till år 1959 och det
visat sig att utgifterna inte kunnat täckas
genom en produktivitetsökning, säkert
kommer att begäras täckning för
detta.

Sedan vill jag rent allmänt säga att
jag vill hålla med herr Geijer, när han
säger att vi ur arbetstagarsynpunkt hälsar
förslaget med glädje. Jag skulle dock
ha hälsat förslaget med större glädje,
om det inte gjorts något undantag för
lantarbetarna. Detta undantag innebär
att arbetstiden för dem får utsträckas
till 47 timmar i veckan. Jag skulle vilja
rekommendera både herr Larsson och
herr Elofsson att de vid kommande förhandlingar,
där arbetsgivarna givetvis
kommer att yrka på en arbetstid av 47
timmar i veckan under sommarmånaderna
för de anställda, i stället hävdar
att det inte är nödvändigt för jordbruket
att genomföra denna skillnad i arbetstiden
utan framhåller, att det går
bra att klara sig med 45 timmars arbetsvecka.
Då tror jag att resonemanget
om att behålla folket kvar vid jordbruket
och på landsbygden också blir en
realitet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Jag kan säga till herr
Mossberger att jag förstår honom ganska
väl. Det hörs ju på honom att han
inte arbetar vid något litet jordbruk,
och Föllinge gods är väl ganska stort.
Herr Mossberger kunde också av herr
Mannerskantz höra, att man inom storjordbruket
inte är så rädd för den förkortade
arbetstiden.

Herr Mossberger sade att han inte
sett någon inspektor eller förvaltare,

som arbetat någon timme extra. Nej,
det går ju att ordna dessa saker lättare
vid de stora jordbruken, men jag ber
kammarens ledamöter erinra sig att jag
talade om arbetsgivare med en eller två
anställda. Det är för dem som svårigheterna
inställer sig, vare sig det gäller
jordbrukare eller andra småföretagare
i landet.

Herr Geijer sade att arbetstiden i Sverige
var den längsta ordinarie arbetstiden
i världen —■ om jag fattade honom
rätt. Det var mycket försiktigt av
herr Geijer att betona att det gällde den
ordinarie arbetstiden, ty det finns antagligen
i flertalet länder kortare arbetstid
än vår, men det finns också
tämligen obegränsade möjligheter för
uttag av övertid. Därför arbetas i de
stora industriländerna i stor utsträckning
inte efter denna kortare arbetstid
utan efter en längre arbetstid, fastän
den uttas i form av övertid.

I fråga om jordbruket i de skandinaviska
länderna har arbetstiden i Danmark
hittills i medeltal legat vid 51
timmar i veckan. I Finland och Norge
går djurskötarnas arbetstid upp till 54
timmar i veckan och övriga lantarbetares
till 48 timmar. I Holland är genomsnittet
52—58 timmar i veckan,
och djurskötarna arbetar 65 timmar i
veckan. Om man fortsätter uppräkningen,
kan man nämna USA och Australien
med liknande arbetstidsförhållanden.
Nu skall kammarens ledamöter
inte tro att jag nämnt dessa uppgifter
för att argumentera för en längre arbetstid
än nödigt. Jag återkommer till
vad jag tidigare har sagt i debatten,
att det är uteslutande på grund av svårigheterna
att i det nuvarande ekonomiska
läget genomföra denna reform,
som vi har avgivit vår reservation.

Herr Geijer talade om intensiteten
och arbetstakten och sade att skyddstanken
låg bakom strävandena att få en
kortare arbetstid. Men utredningen och
Ivungl. Maj:t säger att detta inte längre
är den springande punkten, utan här
vill man få ökad fritid, en konsumtionsvara
som får vägas mot andra konsumtionsvaror.

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Ang. ändring i lagen om arbetstidens begränsning m. m.

Jag tvivlar inte heller på att det är
så som LO-ordföranden har sagt, att
det inom arbetstagarvärlden råder en
allmän belåtenhet över att reformen nu
genomföres. Det förstår jag mycket väl.
Men vi reservanter har haft den tanken,
att löntagarna inte är helt på det klara
med att de själva får i längden betala
den längre fritiden och att de därför
inte haft svårt att taga ställning.

Till slut, herr talman, måste jag säga
ett par ord till min vän herr Mannerskantz,
herren till Värnanäs. Under utvecklande
av all förbindlighet måste
jag framföra ett varmt tack för hans
inbjudan att bryta upp och komma
över, men jag måste samtidigt avböja
inviten. När han anklagar oss för svart
pessimism, är detta en överdrift. Jag
kan inte tänka mig att jag gjorde mig
saker till överdrifter i mitt bedömande
av det ekonomiska läget. Jag vill också
säga, att det inte är enbart regeringens
fel, att läget är så bekymmersamt i landet
med ett ständigt inflationstryck.
Herr Mannerskantz hade ett så stort
förtroende för de avtalsslutande parterna
på arbetsmarknaden, men ingen
kan väl ändå frånkänna dessa parter
ett mycket betydande ansvar för dagens
situation, vare sig parterna heter SAF,
LO, TCO eller SACO eller någonting annat.
De fackliga organisationerna har
nämligen i vår tid en sådan styrka och
sådana möjligheter att föreskriva arbetsvillkoren,
att de av nationalprodukten
kan ta ut vad de finner lämpligt och
sedan överlämna åt statsmakterna, regering
och riksdag, att ta de ekonomiska
konsekvenserna. Det är minsann
inte lätt för statsmakterna att upprätthålla
ett stabilt penningvärde, när detta
ständigt bli utsatt för sådana påfrestningar
från de avtalsslutande parterna
på arbetsmarknaden.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag skall inte ta lång tid
i anspråk. Jag skulle bara vilja fråga de
tre talare som uppträtt för arbetstidsförkortningen,
herr förste vice talmannen,
herr Geijer och herr Mossberger:

4 Första hammarens protokoll 1057. Nr 15

Är herrarna beredda att genomföra ett
allmänt pris- och lönestopp på alla områden?
I så fall är jag också beredd att
stödja en förkortning av arbetstiden,
men så länge man vill låsa fast en enda
kategori människor i vårt land i fråga
om priserna och låta alla andra få röra
sig hur de vill, så länge, herr talman,
finns det ingen möjlighet för dem som
representerar det svenska jordbruket att
följa med i galoppen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herrar Nils Theodor
Larsson och Carlsson i Bakeröd vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 7 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av väckt motion
angående enhetliga körriktningsvisare
på bilar; och

nr 21, i anledning av väckt motion om
ändring av 25 § 1 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957
Ang. viss ändring av allmänna läkarinstruktionen m. m.

nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om en snabb översyn av folktandvården
och dels om rätt för viss ungdom
till förtursbehandling vid folktandvården; nr

24, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av barnens trafikfostran;
samt

nr 25, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning av den trafiksäkerhetsfrämjande
verksamheten och stödet
åt forskningen om trafikolyckornas
orsaker.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr 26,
angående remitterande till annat utskott
av motioner angående minskning av
kostnaderna för användning av elenergi
till hushållsmaskiner på landsbygden,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. viss ändring av allmänna läkarinstruktionen
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av väckt motion angående viss ändring
av allmänna läkarinstruktionen och visst
tillägg till allmänna tandläkarinstruktionen.

I en inom andra kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, II: 433, hade herr Spångberg
hemställt, att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring
av allmänna läkarinstruktionen och
sådant tillägg i allmänna tandläkarinstruktionen,
att skyldighet komme att föreligga
för läkare respektive tandläkare
att lämna kvitto å mottagna arvodesbelopp
utan särskild framställning härom.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 11:433 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr WOLGAST (bf):

Jag har naturligtvis inget annat yrkande
bifall till utskottets hemställan.
Jag tar till orda på grund av en under
riksdagen timad händelse. Det står nämligen
i tidningen i dag, att läkarförbundet
bär skrivit ut en varning till sina
medlemmar. Det är en ganska allvarlig
historia som de påtalar, och det kan synas
egendomligt att utskottet har ställt
sig likgiltigt till de krav som har framförts
här i motionen. Så har utskottet
emellertid inte gjort. Redan 1943 skrev
riksdagen till Kungl. Maj:t och begärde
en utredning om hithörande frågor. Detta
togs sedermera 1952 upp av statens
revisorer och hänsköts då till 1950 års
skattelagssakkunniga. Dessa förklarade
1953 att de skulle avge ett utlåtande i
frågan, men när deras utredning kom
1954, fanns detta inte omförmält. Av det
skälet tyckte vi i utskottet att vi inte
nu ville yrka på en ny skrivelse till
Kungl. Maj :t. Utskottet har emellertid
här på det bestämdaste tagit avstånd
från vad som nu synnerligen ofta sker,
nämligen att läkarna skriver oriktiga
kvitton, att de t. ex. skriver kvitto på
ett belopp som är lika med sjukkasseavgiften
men tar ut en högre avgift, att de
övertalar vederbörande att avstå från
kvitto o. s. v. Jag syftar på hela denna
långa rad av oriktigheter som läkarförbundet
nu har inskridit emot. Det står
i dagens tidningar en uppmaning till läkarna
att följa de förordningar som
finns pa området och att icke skriva
kvitton på andra belopp än de verkligen
mottar. När detta nu står påtalat i tidningarna
och när läkarförbundet inskridit,
tyckte jag det var riktigast att säga
ifrån att utskottet inte på något sätt har
velat gå förbi och stryka över detta med
liartassen. Vi har sagt att om förhållandena
blir betänkliga, förutsätter vi att
Kungl. Maj :t ingriper och själv gör en
sådan komplettering av läkarinstruktionen.

Jag har velat säga detta för att därmed
påvisa, att varken utskottet eller
riksdagen har behandlat detta beklagliga
förhållande med likgiltighet. Jag ber
att få tillstyrka utskottets förslag.

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Om åtgärder till främjande av ett bostadssparande

Häri instämde herr Näsström (s) och
herr Andersson, Gustaf, (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av
väckta motioner angående ett obligatoriskt
ungdomssparande, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om åtgärder till främjande av ett
bostadssparande

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion
angående vissa åtgärder till främjande
av ett bostadssparande.

I en inom andra kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 4G4,
av herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,

dels att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta
en vägledning för bostadssparande av i
motionen angivet slag och söka intressera
kommunerna för att tillämpa ett sådant
i större utsträckning;

dels ock att Kungl. Maj :t måtte utfärda
direktiv, att den statliga bostadslånegivningen
skulle utformas på ett sådant
sätt, att inom kommuner med utpräglad
bostadsbrist och inom vilka ett bostadssparande
komme till stånd en större bostadsproduktion
kunde ske.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 464 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Danmans, Schmidt, Strandh
och Regnéll, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava följande
lydelse:

»Enligt vail som anföres i motionen
kan en lämplig form för stimulans av
bostadssparande vara att ge viss förtursrätt
för (len som fullgjort bostads -

sparande till erhållande av lagenhet, naturligtvis
med aktgivande på att familjer
med trängande bostadsbehov men
små sparmöjligheter icke får ställas i
efterhand.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra
om att bevillningsutskottet i sitt
betänkande nr 32 till innevarande års
riksdag hemställt om en allsidig och förutsättningslös
utredning i avsikt att utröna
huruvida det är lämpligt och möjligt
att skattevägen stimulera nysparande
och vilka former som därvid bör
komma i fråga. Avsikten är att utredningen
skall behandla frågan om stimulans
åt olika former av målsparande,
däribland bostadssparande. Med hänsyn
härtill finner utskottet att vad som anförts
i motionen bör komma under övervägande
vid det utredningsarbete, som
enligt vad bevillningsutskottet föreslagit
skall komma till stånd rörande åtgärder
för att stimulera sparandet.

Oavsett den uppmuntran av bostadssparandet
som förenämnda utredning
kan komma att föreslå vill utskottet slutligen
framhålla vikten av att bostadsspararna
icke utsättes för risken att det
sparande de presterar icke skall leda
till det åsyftade ändamålet, att få en
bostad på rimlig tid. Med hänsyn härtill
förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t tillser
att vid de statliga bostadslånens fördelning
skälig hänsyn tages till orter
där utpräglad bostadsbrist råder och där
ett mera betydande bostadssparande
presteras.

Utskottet hemställer, att riksdagen, i
anledning av motionen 11:464, må inför
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
ovan anfört.»

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Motionen i detta ärende
tar sikte på vissa åtgärder till främjande
av bostadssparande, och alldeles siirskilt
uppehåller man sig vid att en förutsättning
för framgång i strävandena att
åstadkomma ett bostadssparande torde
vara att man finner en eller annan form
för garanti åt bostadsspararen att verkligen
få en bostad, när han kan prestera
det sparande som kräves för ändamålet.

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Om åtgärder till främjande av ett bostadssparande

Utskottet har emellertid på anförda skäl
avstyrkt motionen. Men nu har riksdagen
nyligen på hemställan av bevillningsutskottet
beslutat hemställa hos
Kungl. Maj :t om utredning angående stimulans
åt olika former av målsparande,
däribland också bostadssparandet. Vi
reservanter till utskottsbetänkandet har
då ansett, att vad som diskuteras i denna
motion är av den beskaffenhet, att
det väl skulle förtjäna att komma under
övervägande i sammanhang med den utredning,
som riksdagen nu har begärt
att få till stånd. Vi har inte tagit ställning
till uppslagen i och för sig, men
vi har tyckt, att det varit en rimlig åtgärd
att överlämna denna motion till
övervägande i den kommande utredningen.
Det är detta reservationen går
ut på.

Jag ber för min del att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BOO (s):

Herr talman! Hela utskottet är överens
om att ett målsparande för bostad
är värt att uppmuntra från samhällets
sida. Däremot är vi oense om hur samhällets
insatser skall ske på detta område.
Motionärerna och reservanterna
vill, att Kungl. Maj :t skall ingripa reglerande
och dirigerande, medan utskottsmajoriteten,
liksom bostadspolitiska utredningen
och socialministern i bostadspropositionen
till årets riksdag, vill att
man skall avvakta hur utvecklingen blir
med hänsyn till vad som just pågår på
frivillighetens väg på detta område. Det
håller nämligen på att ske någonting när
det gäller utvecklingen av ett bostadssparande.
Vi ser överallt i landet att
kommunerna, sparinstituten och andra
institutioner tar initiativ och att dessa
utvecklas. Därför har vi tagit den ställningen,
liksom man har gjort i bostadspropositionen,
att dessa initiativ bör få
utveckla sig i frihet tills vidare.

Vi är alltså i den säregna situationen,
att vi, som med jämna mellanrum beskylls
för att vilja reglera och dirigera,
här håller på friheten, medan reservanterna,
som representerar oppositionen,
vill ha reglering och dirigering.

Vi säger vidare, att ett bostadssparande
kan vara lämpligt, när det gäller egnahem
och bostadsrättslägenheter, men är
olämpligt, när det gäller hyreslägenheter.
Motionärerna och även reservanterna
intar en annan ståndpunkt. De säger,
att även hyreslägenheter borde komina
in under ett bostadssparande. Vi för vår
del förmenar, att hyreslägenheterna inte
kan vara lämpliga sparmål, då det för
närvarande inte erfordras några insatser
för att få en vanlig hyreslägenhet.

Vidare är det så, att just hyreslägenheterna
efterfrågas i första hand av de
människor, som av ekonomiska skäl inte
har möjligheter att deltaga i ett bostadssparande.
Även reservanterna säger i
någon vändning, att de inte vill gå dessa
bostadssökandes rätt för när. Om
man emellertid låter ett bostadssparande
omfatta även hyreslägenheter, blir det
på bostadsförmedlingarna ganska svårt
att göra en avvägning mellan det företräde
i bostadskön, som dessa bostadssparare
skall ha, och de sociala synpunkter
som bör ge de mindre bemedlade
bostadslösa företräde i bostadskön.
Det måste bli en skönsmässig avvägning
för myndigheterna, och utskottets majoritet
anser, att det nog är bäst att man
avstår ifrån att ge sig in på den saken.

I bevillningsutskottets betänkande nr
32 till årets riksdag, vilket godkänts av
riksdagen, föreslås utredning om ett
skattepremierat bostadssparande. I den
förevarande folkpartimotionen tar man
emellertid avstånd ifrån ett sådant sparande.
Man säger där: »Det är emellertid
inte sannolikt att ungdom kan stimuleras
till målsparande för bostäder i mera
betydande utsträckning genom sparpremier
eller genom skattebefrielse. Fn
verkligt effektiv stimulans till sparande
torde uppnås endast om det allmänna
förbinder sig att ställa lägenhet till
förfogande när det uppställda kravet på
sparande fullgjorts.»

Nu vill alltså även folkpartireservanterna,
att denna motion skall övervägas
vid den utredning riksdagen har begärt
på bevillningsutskottets hemställan. Den
avser ju ett skattepremierat bostadssparande.
Motionen, som jag här har re -

Fredagen den 3 maj 1957

Nr 15

Interpellation ang.

dovisat, tar däremot avstånd från ett sådant
sparande. Det är väl litet svårt att
förklara det dubbla ställningstagande,
som här har gjorts av folkpartirepresentanterna.

Motionärerna och reservanterna anser,
att Kungl. Maj :t skall ge ökade resurser
för bostadsbyggande på orter, där
man har en större bostadsbrist och där
man kan redovisa ett betydande bostadssparande.
Då måste man fråga: Är det
ändå inte meningen, om man nu skall
satsa på ett bostadssparande, att det skall
gälla hela landet, och att alla de som
sparar för en bostad också skall få möjlighet
att bygga denna bostad inom de
låneramar, som vi fastställer här i riksdagen?
Om man skall få någon rättvisa
och riktig effekt av ett bostadssparande,
kan man inte göra en sådan begränsning.
Vi har för vår del inte heller velat
vara med om en sådan. Vi tror att myndigheterna
bör medverka vid allt bostadssparande
genom att i mån av möjligheter
ställa tomter och lån till förfogande.
Det måste ske på lika villkor
över hela landet. Vi vill alltså, herr talman,
att bostadssparandet, såsom det nu
pågår, skall få utveckla sig fritt i samverkan
mellan kommuner och sparinstitut,
i varje fall tills det finns någon befogad
anledning för staten att ingripa.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

arbetet inom 1954 års bryggeriutredning
nr 212, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av vissa
postavgifter m. m.; och

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 177, med förslag till lag om folkomröstning
i pensionsfrågan m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln, avseende
anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner m. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckt motion om
en allmän utredning rörande lokaliseringen
av statliga ämbetsverk; och
nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående införande
av nytt värmesystem i riksbanksliuset
i Stockholm.

Interpellation ang. arbetet inom 1954 års
brygger i utred ning

Herr BENGTSON (bf) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Nr 15

Fredagen den 3 maj 1957

Interpellation ang. arbetet inom 1954 års bryggeriutredning

Herr talman! Vid genomförandet av
den nya nykterhetslagstiftningen, som
trädde i kraft den 1 okt. 1955, kunde det
förutsättas, att kompletteringar i form
av nykterhetsfrämjande åtgärder måste
vidtagas. I detta syfte igångsattes ett flertal
utredningar, av vilka en del redan
slutförts och även föranlett propositioner
och beslut i riksdagen. Vid årets
riksdag framlägges ytterligare förslag
om förändringar i nykterhetslagstiftningen.

Flertalet utredningar inom detta område
har slutförts med berömvärd snabbhet.
Trots angelägenheten av att nykterhetsfrämjande
åtgärder vidtages inom
olika områden, har en av de mest betydelsefulla
utredningarna ännu inte
slutförts nämligen utredningen om desintressering
av vinstintresset inom bryggerihanteringen.
Även om denna utredning
måste bli ganska omfattande, är
den dock så betydelsefull, att den borde

slutföras, så att åtgärder kunde vidtagas
snarast möjligt.

Med anledning av vad som sålunda
anförts anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framställa
följande interpellation.

Med vilken skyndsamhet bedrives utredningen
om desintressering av det privata
vinstintresset inom bryggerihanteringen
och när beräknas utredningen ha
slutfört sitt arbete?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.58.

In fidem
G. H. Berggren

Lördagen den 4 maj 1957

Nr 15

Lördagen den 4 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Åberopande bifogat läkarintyg anhålles
härmed vördsamt om ledighet från
riksdagsarbetet under den tid intyget
avser.

Sala lasarett den 3 maj 1957

Johan Persson

Riksdagsman Johan Persson, Stärte,
vårdas sedan den 30/4 1957 å Sala lasarett
för gallstenssjukdom och kan ej beräknas
deltaga i riksdagsarbetet under
maj 1957.

Intygar

Svante Annersten

Med. dr,
lasarettsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 177, med förslag till lag
om folkomröstning i pensionsfrågan
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick anslag för budgetåret 1957/58 till
statsutskottet samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 8 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 17 och 18.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 175, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1957/58,
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 93, i anledning av riksdagens år
1956 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.; och

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1957/58; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckt motion
angående viss utredning rörande storstädernas
begränsning; och

nr 29, i anledning av väckta motioner
om åstadkommande av en arbetsduglig
administrativ enhet för det s. k. storstockholmsområdet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Tisdagen den 7 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, m. m.;

nr 220, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
den yrkesmässiga beställningstrafiken;

nr 221, i anledning av väckt motion
angående förbud mot användandet av
utskjutande dekoration å bilarnas fronter; nr

222, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering; nr

223, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen om
socialhjälp; och

nr 224, i anledning av väckt motion
om ändring av 25 § 1 mom. förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Ang. införande av prisstopp för konsumtionsvaror
m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara lierr Öhmans
interpellation angående införande av
prisstopp för konsumtionsvaror m. m.,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en till statsministern
ställd interpellation har herr öhman
frågat, huruvida tiden icke är mogen att
sätta i kraft den beredskapslag, som
möjliggör införandet av prisstopp, eller,
om så inte är fallet, hur stor prisstegring
som anses nödvändig för att sätta denna
lag i kraft. I anledning av interpellatio -

nen, som överlämnats till mig för besvarande,
får jag anföra följande.

Räknat från oktober 1956 till mars
1957 har konsumentpriserna enligt socialstyrelsens
index stigit med drygt 3
procent (3,1 procent). Detta måste i och
för sig betecknas som en betydande prisstegring
för en så begränsad period. Av
prisuppgången hänför sig 1,1 procent
till posten alkoholhaltiga drycker, 0,2
procent till bostad och 0,5 procent till
bränsle och lyse. Vidare har livsmedelsposten
medfört en indexuppgång med
0,3 procent, inventarier och husgeråd
med 0,2 procent samt diverseposten med
0,7 procent.

Av dessa uppgifter framgår omedelbart
att den inträffade prisstegringen väsentligen
varit av sådan karaktär, att den
skulle ha inträffat även om vi hade haft
prisreglering. En sådan reglering skulle
givetvis inte ha kunnat hindra prisstegringen
på spritdrycker, den skulle inte
ha inneburit någon förändring i fråga
om bostadsposten och den skulle inte
heller, i varje fall icke till någon större
del, ha kunnat förebygga prisstegringen
på importerade bränslen. De framtida
återverkningarna på prisnivån av taxehöjningar
vid de statliga affärsverken
samt av ny indirekt beskattning kan givetvis
inte heller elimineras av någon
priskontroll.

Jag vill vidare erinra om att prishöjningar
i huvudsak inträffade under perioden
oktober 1956—januari 1957.
Mellan januari och februari stannade
höjningen av konsumentpriserna
vid mindre än ett par tiondels procent,
och i mars hade vi en mindre nedgång
i konsumentprisindex. Samtidigt
har partiprisindex sjunkit med 2 enheter
mellan januari och februari och med
ytterligare 3 enheter mellan februari och
mars. Herr Öhmans tal om en ny prisstegringsvåg
över hela konsumtionsvaruområdet
svarar alltså dåligt mot den faktiska
prisutvecklingen.

Härmed har jag inte velat göra gällan -

Tisdagen den 7 mai 1957

Nr 15

Ang. införande

de att det inte alls förekommit sådana
prisstegringar, vilkas lämplighet eller
ofrånkomlighet skulle kunna ifrågasättas
ur samhällsekonomiska synpunkter. Under
alla omständigheter föreligger behov
av en aktiv prisövervakning. Med avseende
på den av interpellanten ställda frågan,
om tiden nu vore mogen för att sätta
allmänna prisregleringslagen i kraft,
vill jag i detta sammanhang endast hänvisa
till de villkor som skall vara uppfyllda
för att denna lag skall kunna sättas
i kraft, om man bortser från det fall
att landet indrages i krig eller att riket
befinner sig i krigsfara. Enligt lagens bestämmelser
skall faran för prisstegring
vara betydande, den befarade prisstegringen
skall vara allvarlig och densamma
skall avse det allmänna prisläget inom
riket, alltså inte endast någon eller några
enskilda varor eller varugrupper. Det
framgår av vad jag tidigare anfört att
dessa villkor för närvarande inte är uppfyllda.

En annan sak är att man givetvis måste
hålla en viss beredskap för att snabbt
kunna vidtaga erforderliga åtgärder, om
den »prisstegringsvåg», som hittills huvudsakligen
existerar i herr öhmans
fantasi, skulle bli verklighet. Åtgärder i
detta syfte vidtogs inom handelsdepartementet''
i höstas, då suezkrisen ledde till
kraftiga stegringar på de internationella
råvara- och fraktmarknaderna. Även inom
pris- och kartcllnämnden har förberedelser
vidtagits för att nämnden vid
behov snabbt skall kunna gripa sig an
med de prisreglerande uppgifter, som regeringen
i en sådan situation kan komma
att uppdraga åt nämnden.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation,
men jag måste samtidigt tillägga, att
jag är ganska förvånad över åtskilligt i
detta svar. Statsrådet erkänner att konsumentpriserna
har stigit med över 3
procent under loppet av fem månader,
och han konstaterar riktigt att detta måste
betecknas som en betydande prisstegring.
Men i nästa andedrag förnekas alt

av prisstopp för konsumtionsvaror m. m.
en ny prisstegringsvåg har inletts, vilket
jag hävdade i min interpellation. Jag vet
inte, hur höga prisstegringarna skall vara,
innan handelsministern vill karakterisera
dem som inledning till en prisstegringsvåg.
Det vore av värde, om han
själv ville närmare precisera sin ståndpunkt
på detta område.

Nu hävdar statsrådet att prisstegringsvågen
endast existerar i min fantasi.
Hur skulle det vara, om statsrådet frågade
husmödrarna i arbetarhemmen eller
fackföreningsfolket, som under de senaste
månaderna vid en mängd möten hemställt
till regeringen att vidtaga åtgärder
mot de ständiga prisstegringarna? De vet
att det nästan dagligen förekommer höjda
priser på än den ena, än den andra
konsumtionsvaran. De vet att prisstegringarna
inte är någon fantasiprodukt
utan en högst kännbar och beklaglig
verklighet. Det är inte min fantasi som
skenat i väg, men jag undrar hur det är
med statsrådets, när han söker förneka
fakta i en sak som varje människa i
detta land praktiskt taget dagligen tvingas
att konstatera.

De nya prisstegringarna, som inte tenderar
att avta utan snarare att öka, inger
så mycket större bekymmer i arbetarhemmen,
som löntagarna bundits för två
år framåt vid avtal som inte ger mer än
i genomsnitt 2 procent i löneförhöjning.
Jag vill erinra om att enbart under den
tid då avtalsförhandlingarna i huvudsak
pågick — från november i fjol till januari
i år — steg konsumentpriserna
med inte mindre än 3,6 procent. Det är
väl alldeles klart, att om inte statsmakterna
vidtar åtgärder för att stoppa denna
utveckling på pris- och löneområdet,
får stora delar av landets löntagare sänkt
standard mitt under den enastående högkonjunktur
som vi för närvarande har.
Vinsterna av denna politik hopar sig i
allt större mängder hos kapitalisterna.
Den bruttovinst som de tog in per arbetare
och år uppgick till 5 600 kronor år
1952, men den hade stigit till 7 200 kronor
år 1955. Borde inte denna utveckling
ge anledning åtminstone för socialdemokratiska
statsråd till en grundlig
omprövning av den ekonomiska politi -

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

Ang. införande av prisstopp för konsumtionsvaror m

ken? Så tycker jag, och så tror jag också
att de flesta av de löntagare, som vanligen
ger socialdemokratien sina röster
vid valen, börjar tycka.

Det är ju inte bara bland löntagarna
som olusten över den nuvarande ekonomiska
politiken sprider sig. I det andra
regeringspartiets främsta tidning, Skånska
Dagbladet, kunde vi häromdagen läsa
följande, som jag ber att få citera: »Sockerpriset
har stigit. Livsmedelsbutikerna
i Stockholm har höjt priserna på pilsner,
mjölk och ost. .. Man befarar att detaljhandeln
även på andra håll kommer att
följa Stockholms exempel . .. Det finns
över huvud en stor risk för att handelsmarginalerna
ökar igen . . . Telefonavgifterna
skall höjas och likaså portot» —
sedan detta skrevs har ju dessa höjningar
beslutats. »Genom energiskatten kommer
eltaxor, bränsletillägg och bensinpriser
att höjas. Buss- och spårvägsavgifter
kommer med största sannolikhet att stiga
... I höst följer en hyresstegring i
statsbelanade hus till följd av omläggningen
av bostadsstödet... Det kommer
att svida för hyresgäster och egnahemsägare.
»

Så långt Skånska Dagbladet. Jag tycker
att detta är en i allt väsentligt riktig
karakteristik av situationen och perspektivet.
Men handelsministern vill kanske
också avvisa denna skildring i koalitionspartiets
huvudorgan som en fantasiprodukt! Regeringen

avvisar nu genom handelsministern
tanken på att sätta allmänna
prisregleringslagen i kraft. Motiveringen
är, såsom kammarens ledamöter hörde,
att faran för prisstegring inte är allvarlig
och betydande. Ja, vad regeringen inlägger
i orden allvarlig och betydande
prisstegring kan jag inte bedöma. Men
enligt min mening är läget nu sådant, att
fullt tillräckliga skäl föreligger för att
införa prisstopp.

Men det är väl ändå så, att det verkliga
skälet för regeringens hållning i prisfrågorna
är det, att staten ofta går i spetsen
när det gäller prishöjningar. Den föreslagna
energiskatten, som om någon
vecka kommer på kammarens bord, de
planerade taxehöjningarna, räntehöj -

ningarna, raserandet av den sociala linjen
i fråga om bostadsbyggandet och
mycket annat är väl om något klara belägg
för att regeringen eftersträvar höjda
levnadskostnader och därmed minskad
konsumtion för folkmajoriteten. Resultatet
av en sådan politik kan inte bli
bevarat penningvärde, utan motsatsen.
Det är enligt mitt sätt att se en olycklig
politik, som regeringen för på detta viktiga
område.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det framgick klart av
mitt interpellationssvar att jag inte vill
bestrida att en ganska avsevärd prisstegring
har ägt ram. Men man kan inte,
herr öhman, ta den omständigheten till
utgångspunkt för krav på prisregleringens
återinförande.

Av mitt svar, som herr öhman har
haft tillfälle att studera ganska länge,
framgick det också att av den sammanlagda
prisstegring på 3 procent, som inträffat
sedan oktober 1956, hänförde sig
1,1 procent till spriten, 0,7 procent till
bostad, bränsle och lyse och 0,3 procent
till livsmedel. I intet av dessa fall skulle
man genom prisreglering ha kunnat undvika
prishöjningar. Om herr öhman hade
velat diskutera den allmänna ekonomiska
politiken eller velat framföra invändningar
mot dessa prisstegringar i
höstas, hade det varit en sak för sig,
men den har ingenting med frågan om
priskontroll eller prisreglering att göra,
och det är det jag har velat framhålla
här, herr öhman.

Sedan råkar herr öhman ha en smula
otur. Mitt svar på hans interpellation
kommer vid en tidpunkt, då priserna på
många områden, som väl är, på nytt är
på väg nedåt. I detta ögonblick kan man
alltså sannerligen inte tala om en ny
prisstegringsvåg.

Beträffande Skånska Dagbladet, som
herr öhman betecknade såsom det förnämsta
språkröret för det andra regeringspartiet,
vill jag säga att även den
tidningen ibland kan råka vara sent
ute. I varje fall var herr öhman det, när
han nu citerade tidningen och bland an -

Tisdagen den 7 mai 1957

Nr 15

Ang. införande av prisstopp för konsumtionsvaror m. m.
nät nämnde höjningen av sockerpriset, inte genom en prisreglering kommer till
Det tillkännagavs härom dagen i pres- rätta med de prisstegringar, som i husen,
att sockerpriset skulle sänkas med vudsak ligger bakom den prisstegrings 2

öre, och det får vi väl hoppas att våg han talar om i sin interpellation. Det

Sveriges konsumenter får glädje av. är det som är innebörden av mitt svar,

Jag tycker det är betecknande att och på den punkten tycks jag i varje

bakom herr öhmans interpellation nog fall ha uppnått det resultatet, att jag

döljer sig andra ting än bara omtanken övertygat herr öliman.

om konsumenterna. Det finns, herr Öh- överläggningen förklarades härmed

man, tillfälle att här i riksdagen föra sk]tad

en allmän diskussion kring den ekono- '' __

miska politiken, och därvidlag kan man
ha delade meningar, men på de punkter,
där prishöjningarna är en direkt följd
av på olika områden vidtagna åtgärder,
borde också herr öhman inse att en
prisreglering inte kan ge någon moteffekt.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag har verkligen i min
kommentar till statsrådets svar sökt ställa
det hela i samband med den allmänna
ekonomiska politik, som regeringen har
bedrivit och fortfarande bedriver. Om
regeringen och statsmakterna går i spetsen
när det gäller prishöjningar, då har
statsrådet alldeles uppenbart rätt i att
man inte kan hindra dem genom en prisreglering.
Men jag utgick från den förutsättningen,
att regeringen verkligen
vill hålla prisnivån här i landet nere
och att statsmakterna då inte går i spetsen
med skattepolitiska åtgärder, taxehöjningar
och annat, när det gäller att
höja den allmänna konsumtionsprisnivån
i landet. Det är alltså klart att vad
som här måste skjutas i förgrunden är
regeringens allmänna ekonomiska politik.

Jag betvivlar inte alls att det är statsrådets
och handelsdepartementets uppfattning,
att prisnivån nu är på väg nedåt,
men jag är ganska övertygad om att
ingen enda konsument här i landet ännu
har märkt de tendenser i den riktningen,
som handelsministern nu framhäver.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är herr öhman tacksam
för att han nu erkänner att man

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 175, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1957/58, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick dels de tre författningsförslagen,
dels ock det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslagits
skola ingå i preliminär skatt, till
bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 92—94 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 28 och 29.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan gjorda
anmälningar, att till utskottet inkommit dels

från fullmäktige i riksbanken tre
framställningar angående

1) bemyndigande för fullmäktige att
för ombyggnads- och ändringsarbeten i
riksbankens fastighet i Nyköping taga
i anspråk av riksbankens medel ett belopp
av förslagsvis 540 000 kronor;

2) vissa ändringar i bankoreglementet;
samt

3) vissa ändringar i personalförteckningen
för riksbanken m. m., därest riksdagen
godkänner av Kungl. Maj:t i proposition
nr 142 framlagt förslag om överflyttning
av valutaärendena till riksbanken; dels

från fullmäktige i riksgäldskontoret
framställning med förslag till änd -

Nr 15

Tisdagen den 7 maj 1957

ringar i reglementet för riksgäldskontoret; dels

oek från delegerade för riksdagens
verk två framställningar angående

1) tillämpning av statens löneförordning
vid riksdagens verk m. m., därest
riksdagen bifaller vad Kungl. Maj:t föreslagit
i proposition nr 173;

2) ändrade tjänste- och personalförteckningar
för ombudsmännens expeditioner
m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 7, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående uppskov med beslut
över vilande förslag till ändrad lydelse
av 22 § 2 mom. och 49 § 2 mom. regeringsformen
samt 1 § 2 mom., 38 § 2
mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen ävensom i ämnet
väckt motion;

nr 8, med uppgift å vilande förslag till
ändrad lydelse av 50 och 54 §§, 55 § 1
mom. samt 58 § riksdagsordningen;

nr 9, med förslag till ändrad lydelse
av 7 § riksdagsstadgan;

nr 10, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 24 § riksdagsordningen; nr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;

nr 12, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av G § 1 och 4 mom.
riksdagsordningen och till ändrad lydelse
av 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
;

nr 13, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av 96 och 99—101 §§
regeringsformen; samt

nr 14, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om en förutsättningslös
utredning angående resningsinstitutet
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) m. m., såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1957/
58 till valutakontoret och till bidrag till
skattetyngda kommuner, m. in., jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående riktlinjer för förfarandet
vid tillsättning av vissa lärartjänster
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 40, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 41, i anledning av väckta motioner
angående ändring i skatteskalorna för
statlig inkomstskatt;

nr 42, i anledning av väckta motioner
om viss utredning angående jordbrukets
kapitalförsörjning; samt

nr 43, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition angående ekonomiska
villkor för rusdrycksutskänkningen, m.
m., dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26
maj 1954 (nr 521), m. m., dels ock i dessa
ämnen väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag;

nr 26, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 18 juni
1954 (nr 444) om personundersökning
i brottmål, dels ock väckt motion angående
en årlig redogörelse för nådeinstitutets
liandhavande; samt

Tisdagen den 7 maj 1957

Nr 15

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt att i brottmål fullfölja
talan till högsta domstolen m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckt motion angående
visst förtydligande av semesterlagen; nr

24, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning om ökad insyn och
verklig medbestämmanderätt för de anställda
i företagen;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om skydd för arbetstagare mot obefogade
uppsägningar; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
om lagändring i syfte att bidraga till en
vederhäftig konsumentupplysning m. m.;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut: Avlöningar
och Omkostnader; samt

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 527, av herr Osvald,

nr 528, av herr Sveningsson m. fl., och

nr 529, av herr Sveningsson m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring
av olja.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.22.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Onsdagen den 8 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 2 innevarande
månad.

Om rätt att använda biologiskt material
för botande av sjukdom

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Edström till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framställt en så lydande fråga: »Är
herr statsrådet i tillfälle att meddela, när
förslag är att förvänta till riksdagen i
anledning av medicinalstyrelsens förslag
till lag om rätt för läkare att anskaffa
och för botande av sjukdom använda
biologiskt material?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Edströms
berörda fråga, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Edström, har frågat justitieministern
om han är i tillfälle att
meddela när förslag är att förvänta till
riksdagen i anledning av medicinalstyrelsens
förslag till lag om rätt för läkare
att anskaffa och för botande av sjukdom
använda biologiskt material. Då det
framställda spörsmålet främst berör inrikesdepartementet
torde jag efter överenskommelse
med justitieministern få
besvara frågan.

Den 13 mars i år överlämnade medicinalstyrelsen
till Kungl. Maj :t en inom
styrelsen verkställd utredning angående
transplantation jämte förslag till lag i
ämnet. Medicinalstyrelsens utredning och
lagförslag har därefter i vanlig ordning
utsänts på remiss till olika myndigheter
och organisationer, och remisstiden utgår
den 1 augusti 1957. Sedan remisstiden
utgått, kommer förslaget att uppta -

gas till närmare övervägande inom inrikesdepartementet.
Uppenbarligen kan en
eventuell proposition i ämnet dock icke
föreläggas riksdagen förrän tidigast våren
1958.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för det erhållna
svaret. Orsaken till att jag ställt min
fråga är den, att det framför allt inom
intresserade läkarkretsar under den senaste
tiden förelegat uttalad önskan, att
vi även i vårt land måtte erhålla en lag
om homolog transplantation, innehållande
medgivande att tillvarataga biologiskt
material för botande av sjukdom och helande
av skada. Denna önskan grundar
sig på trängande behov av sådant material
vid flera olika sjukdomar och skadetillstånd.

Läkekonsten har på detta område under
senare tid gått starkt framåt, många
tidigare hopplösa fall kan nu räddas till
liv eller från invaliditet tack vare dessa
transplantationer. Jag kan som exempel
nämna hornhinnetransplantation för att
återge syn, som professor Sven Larsson
i Lund nyligen visade exempel på i television.
Injektioner av linsinnehåll är en
ännu senare operationsmöjlighet, som
gör att man vid vissa former av starr
även kan rädda synen. Båda dessa operationer
är mycket viktiga för att förhindra
invaliditet. Vi har s. k. Carreltransplanteringar,
d. v. s. transplantation
av kärlsegment, vid medfödda hjärtfel
och förträngningar av stora kroppspulsådern,
ben- och brosktransplantation
vid invalidiserande ledsjukdomar och efter
tumöroperationer samt transplantationer
av hud vid svåra brännskador —
oftast direkt livsräddande operationer,
utan vilka livet eljest icke kunnat räddas.

På sjukhusen i Sverige har sedan åt -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Om rätt att använda biologiskt material för botande av sjukdom

skilliga år förekommit tillvaratagande av
biologiskt material från avlidna eller
från levande människor, vilka på grund
av skilda skäl kunnat lämna sådant. Omfattningen
av denna verksamhet bär
emellertid varit otillräcklig för en målsättning,
som går ut på, att alla sjuka
med behov av transplantationer skulle
kunna erhålla erforderlig hjälp. Det är
därför i vårt land liksom i flera andra
länder ett framträdande intresse att möjligheterna
vidgas för ett tillvaratagande
av biologiskt material från avlidna.

Det är givet, att det kan finnas människor,
som anser, att den här frågan
strider mot deras religiösa eller etiska
uppfattning. Den allmänt humanitära
synpunkten, att genom uttagning av biologiskt
material från avlidna hjälp kan
lämnas till botande av levande människors
sjukdomar och defekter, mången
gång rädda dem till livet, måste dock anses
vara avgörande för framläggande av
förslag om författningsbestämmelser i
ämnet även i vårt land såsom skett t. ex.
i Storbritannien, Frankrike och Tjeckoslovakiet.

Frankrike var det första land, som införde
bestämmelser härom. Det skedde
1947 — framför allt tack vare den store
vetenskapsmannen och Nobelpristagaren
Carrels verksamhet; efter honom kallas
transplantation av kärlsegment ofta Carrel-operation.
Sedan kom Storbritannien
1952 med sin The corneal grafting act,
som väckte stor uppmärksamhet och visat
sig vara av stor betydelse för att rädda
synen på hundratals blinda.

Vad som gör ämnet nu så aktuellt är,
att dessa operationer för varje månad
vinner i frekvens och betydelse — nya
fält tillkommer ständigt — och att allt
fler människor tack vare denna teknik
kan räddas till liv eller arbetsförhet,
t. ex. från blindhet.

Senast har denna fråga blivit föremål
för behandling vid Nordiska rådets session
i Helsingfors i februari månad detta
år och rådets socialpolitiska utskott har
därvid gjort följande uttalande: »Utskottet
vill starkt understryka betydelsen av
den viktiga medicinska verksamhet, som
homolog transplantation utgör, och vill

därför uttrycka önskvärdheten av att
man i de olika länderna stöder den verksamhet
som transplantation innebär genom
att vidtaga de åtgärder, som vid
varje tidpunkt kan anses erforderliga för
att säkra tillgången på nödvändigt biologiskt
material. Det är enligt utskottets
mening angeläget att regeringarna inom
varje land för sig med uppmärksamhet
följer denna fråga.»

Det är nu tre månader sedan dess och
två månader sedan medicinalstyrelsen
slutligt framlade sin mycket grundliga
och omfattande utredning i ärendet, som
även innefattade förslag till lagtext. Jag
hade haft den djärva förhoppningen, att
det i Sverige inte skulle ta längre tid att
få fram sådant förslag på riksdagens
bord än det tog att få fram motsvarande
förslag till engelska parlamentet. Det tog
där nämligen totalt, inberäknat den förberedande
behandlingen inom medicinalstyrelsen,
fem månader.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret och uttrycker förhoppningen, att
lagförslaget kommer på riksdagens bord
så snart det är möjligt.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag är överens med herr
Edström om att detta är en synnerligen
viktig fråga, och jag beklagar att vi inte
har kunnat ta ställning till den tidigare.
Som jag nämnde, kom medicinalstyrelsens
förslag först i mars månad, och sådana
här förslag skall som bekant remissbehandlas.
Jag vill emellertid ta tillfället
i akt och säga — naturligtvis utan
att på något sätt föregripa den kommande
behandlingen — att jag är positivt
inställd till denna angelägenhet.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälningar:

A. att till utskottet från fullmäktige i
riksbanken inkommit tre framställningar
angående

1) bemyndigande för fullmäktige att
för ombyggnads- och ändringsarbeten i

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

riksbankens fastighet i Nyköping taga i
anspråk av riksbankens medel ett belopp
av förslagsvis 540 000 kronor;

2) vissa ändringar i bankoreglementet;
och

3) vissa ändringar i personalförteckningen
för riksbanken m. m., därest
riksdagen godkänner av Kungl. Maj:t i
proposition nr 142 framlagt förslag om
överflyttning av valutaärendena till riksbanken; B.

att till utskottet från fullmäktige i
riksgäldskontoret inkommit framställning
med förslag till ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret;

C. att till utskottet från delegerade för
riksdagens verk inkommit två framställningar
angående

1) tillämpning av statens löneförordning
vid riksdagens verk m. m., därest
riksdagen bifaller vad Kungl. Maj:t föreslagit
i proposition nr 173; samt

2) ändrade tjänste- och personalförteckningar
för ombudsmännens expeditioner
m. m.

Föredrogos nedannämnda motioner:

nr 527, av herr Osvald,

nr 528, av herr Sveningsson m. fl.,
och

nr 529, av herr Sveningsson m. fl.

Motionerna hänvisades, i vad de kunde
avse de delar av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring
av olja, som hänvisats till
bevillningsutskottet, till detta utskott
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 7—14, sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, statsutskottets utlåtanden nr 95—
97, bevillningsutskottets betänkanden nr
40—43, första lagutskottets utlåtanden
nr 25—27, andra lagutskottets utlåtanden
nr 23—25 och 29 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21 och 22.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Anslag till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning

Kungl. Maj:t liade föreslagit riksdagen
att till Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hamrin-Thorell (I: 13) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nihlfors och fröken Elmén (II: 10),
hemställts, att riksdagen måtte till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 600 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 13 och II: 10, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ståht, fröken Elmén samt herrar Nihlfors
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
13 och II: 10, till Konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Förra året ungefär vid
den här tiden diskuterade vi livligt här
i riksdagen ett förslag från Kungl. Maj:t
om att inrätta ett statligt konsumentråd
och att omorganisera Hemmens forskningsinstitut
till statens institut för
konsumentfrågor. Det ansågs ju allmänt
att behovet av konsumentupplysning
och konsumentvaruforskning var
mycket trängande och att denna verksamhet
nu borde sättas i gång så snabbt
som möjligt.

Riksdagen beviljade då de begärda
anslagen. Inte minst från regeringens
sida — då representerad av statsrådet
Lindström — framhölls starkt, att vi
måste starta dessa nya statliga institutioner
och arbeta på allvar efter de
riktlinjer, som hon därvid drog upp.
Jag vill minnas att hon ansåg att det
var ett mycket blygsamt belopp hon begärde
av riksdagen för ändamålet.
Statsrådet sade bland annat att hon bara
lirkade en liten mager kamel genom
det nålsöga som hon tyckte att hon
hade framför sig. Kamelen fick inte
vara för fet, ty då skulle den inte komma
fram, men statsrådet skulle se till,
att kamelen lade på hullet så snart som
den lyckats smita igenom. Jag tycker
nog att exemplet med kamelen i detta
fall var mycket val valt, tv kamelen
tillhör ju de djur, som kan leva ganska
länge på upplagsnäring, och det är tydligen
vad den fått göra i detta fall
också. I varje fal) blir den inte fetare
genom de anslagsäskanden som föreläggs
riksdagen i år i den här frågan.
Gången av ärendet är ju följande.

Den 1 januari 1957 startade det nya
konsumentrådet sin verksamhet. I årets
statsverksproposition är upptaget ett
anslag på 400 000 kronor för nästa budgetår.
För innevarande år har beviljats
ett anslag på 300 000 kronor. Det kan
alltså vid en hastig bedömning synas
som om anslaget höjts, men så är inte
fallet. Det senast nämnda beloppet gäller
nämligen bara halva budgetåret. Det
ligger helt enkelt till så, att anslaget har
sänkts nästan innan konsumentrådet
fått börja sin verksamhet. Skulle sam f»

Första kammarens protokoll 1957. Nr 1!>

ma belopp ha beviljats båda åren —
vilket man verkligen med fog skulle
kunna begära för en nystartad verksamhet
— skulle summan ha lytt på
600 000 kronor. Det är också denna
summa som vi begärt i en motion, som
behandlats under punkt 40 i statsutskottets
utlåtande.

Statsrådet faller i statsverkspropositionen
tillbaka på att det finns clearingmedel
tillgängliga. Men detta förefaller
egendomligt, när det framhölls
vid förra årets riksdag att clearingmedlen
inte borde komma till användning
annat än som engångsbidrag och inte
skulle användas i budgetutjämnande
syfte för löpande utgifter, som det här
är fråga om. Det fmns ju en lång ko av
expektanter som vill ha clearingmedel.
Dessutom finns det nu mindre i kassan
än förra året, då man alltså inte ansåg
det vara lämpligt att utnyttja clearingmedel
för detta ändamål.

I utskottsutlåtandet vill jag också sätta
ett par frågetecken. Majoriteten förklarar,
att det aldrig varit tal om att
bevilja samma anslag som man utlovade
vid starten av konsumentrådet. Detta
förefaller litet svårt att förstå, om man
går tillbaka till förra årets riksdagsprotokoll.
Dessutom säger utskottet, att
det inte är övertygat om att, »därest anslaget
uppräknas i enlighet med yrkandet
i motionerna, den sålunda till förfogande
stående medelstilldelningen
skall kunna på ett ändamålsenligt sätt
komma till användning under nästa
budgetår». Det vore intressant att veta
vad som ligger bakom detta uttalande.
Det låter i mina öron som om det fattades
arbetsuppgifter för konsumentrådet,
vilket ändå vore högst besynnerligt
i en tid, då konsumenterna ropar
efter upplysning och en hel del ting
behöver utforskas. Eller har man inte
folk att sätta in i denna verksamhet?

Vad konsumenti ådet behöver, precis
som andra institutioner, än en stabil
ekonomisk grund att stå på. Det kan
inte vara tillfredsställande för rådet att
redan innan verksamheten kommit i
gång få en känsla av att det inte riktigt
kan lita på de givna löftena. Det borde

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

vara rimligt att inte sänka anslaget
utan behålla det vid samma belopp som
för närvarande. Jag tycker att det är
alldeles nödvändigt att äntligen få il
gång denna viktiga konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till punkt 40 i det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Detta är ju en fråga
som diskuteras varje år vid denna tid,
vilket fru Hamrin-Thorell nyss påpekade.
Den har förekommit sedan åtskilliga
år. Det äi alldeles riktigt som
fru Hamrin-Thorell erinrade om att anslaget
för innevarande budgetår är upptaget
till 300 000 kronor och att det
endast avser halva budgetåret. Vill man
behålla ett oförändrat anslag skulle det
alltså bli 600 000 kronor för hela budgetåret.
Emellertid har statsrådet mycket
riktigt påpekat att det finns medel
till förfogande för detta ändamål i handels-
och sjöfartsfonden. Där finns för
det här syftet ungefär en miljon kronor.
Då har statsrådet ansett att en höjning
av anslaget med 100 000 kronor kunde
vara till fyllest. Utskottet delar denna
uppfattning. Det synes inte råda någon
brist på penningmedel för konsumentrådets
verksamhet.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Jag skulle bara vilja upprepa min
fråga till utskottsmajoriteten: Vad menas
egentligen med att rådet inte skulle
kunna använda de medel som skulle
ställas till dess förfogande i händelse
man höjde anslaget till 600 000 kronor?
Det måste väl ligga något bakom detta
påpekande i utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, försi
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som in -

nefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Tliorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina piatser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid.
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna tf—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Anslag till säkerhetsanstalter för
sjöfarten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Säkerhetsanstalter för sjöfarten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

! detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson m. fl. (I: 128) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö m. fl. (II: 145), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till
Säkerhetsanstalter för sjöfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

Axel Andersson in. fl. (I: 129) och den
andra inom andra kammaren av herr Johansson
i öekerö m. fl. (II: 146), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Hedström och Grym (I: 130) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wiklund m. fl. (11:154), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
2 550 000 kronor samt därvid uttala, att
vid anslagets fördelning seglationsförhållandena
i Bottenviken borde ägnas
särskild uppmärksamhet,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hermansson och Karl Andersson
(1:296) och den andra inom andra
kammaren av herr Johansson i öekerö
m. fl. (11:302), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte för budgetåret 1957/58
besluta ett engångsanslag av 40 000 kronor
för uppförandet av en riktad radiofyr
på norra udden av Marstrandsön.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Oaktat att en betydligt ökad medelsanvisning
i förhållande till Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag vore motiverad, särskilt
med hänsyn till förhållandena på
norrlandskusten, anser utskottet sig med
hänsyn till nödvändigheten av att i möjligaste
mån begränsa investeringsverksamheten
icke berett frångå detsamma.
Detta innebär, att anslagen på drift- och
kapitalbudgeterna för ifrågavarande ändamål
höjas med 130 000 respektive
400 000 kronor till 1 700 000 respektive
800 000 kronor. Utskottet vill tillstyrka,
att Kungl. Maj:t meddelas befogenhet att
fatta beslut om påbörjande av företag,
även om de medel, som under nästa budgetår
stå till förfogande, icke förslå att
täcka hela kostnaden.

Av det anförda följer, att utskottet avstyrker
motionerna I: 128 och II: 145, I:
129 och II: 146 samt I: 130 och II: 154,

sistnämnda båda motioner såvitt avser
medelsanvisningen.

Beträffande anslaget på kapitalbudgeten
till säkerhetsanstalter för sjöfarten
samt de i anledning av detta anslag väckta,
under förevarande punkt behandlade
motionerna I: 129 och II: 146 gör utskottet
hemställan i sitt denna dag avgivna
utlåtande nr 81.

Med avseende å nu förevarande anslag
hemställer utskottet,

a) att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 128 och II: 145, I: 130 och
II: 154, sistnämnda båda motioner såvitt
avser medelsanvisningen, samt I: 296
och 11:302, till Säkerhetsanstalter för
sjöfarten för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 1 700 000 kronor; b)

att motionerna I: 130 och II: 154, i
vad de icke behandlats under a), icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Karl Andersson, Ivar
Johansson, Sundelin, Pålsson, Jacobsson,
Ståhl, Jansson i Kalix och Staxäng, fröken
Elmén samt herrar Rubbestad, Nihlfors
och Löfroth ansett, att den del av
utskottets yttrande, som började med orden
»Oaktat att» och slutade med »avser
medelsanvisningen», bort hava följande
lydelse:

»Med hänsyn till vad utskottet i det
föregående anfört och då den av Kungl.
Maj :t äskade medelsanvisningen långt
ifrån förslår för att tillgodose ens de av
sjöfartsstyrelsen som mest angelägna betecknade
behoven, vill utskottet i anledning
av motionerna I: 128 och It: 145,
I: 129 och II: 146 samt 1: 130 och II: 154
föreslå en uppräkning av de av Kungl.
Maj :t till säkerhetsanstalter för sjöfarten
under drift- och kapitalbudgeterna
begärda anslagen. Till följd av angelägenheten
av att i nuvarande läge i möjligaste
mån begränsa investeringsverksamheten
finner utskottet sig böra inskränka
sig till att föreslå, att anslagen på
driftbudgeten och på kapitalbudgeten för

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

ifrågavarande ändamål för budgetåret
1957/58 i förhållande till Kungl. Maj ds
förslag liöjas med tillhopa 350 000 kronor
till 2 850 000 kronor. Av nämnda belopp
höra 1 950 000 kronor anvisas på
driftbudgeten och återstoden, 900 000
kronor, på kapitalbudgeten. Den av utskottet
alltså föreslagna höjningen bör
ställas till sjöfartsstyrelsens förfogande
för att användas för ändamål, som enligt
styrelsens mening äro av hög angelägenhetsgrad.
Av beloppet böra dock enligt
utskottets mening 100 000 kronor användas
för det i hög grad påkallade igångsättandet
av en fast fyranläggning på
Dittmansgrund i stället för det därstädes
befintliga fyrskeppet Grundkallen. Utskottet
vill tillstyrka, att Kungl. Majd
meddelas befogenhet att fatta beslut om
påbörjande av företag, även om de medel,
som under nästa budgetår stå till
förfogande, icke förslå att täcka hela
kostnaden.»

samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 128 och II: 145, I: 130 och II: 154, sistnämnda
båda motioner såvitt avsåge medelsanvisningen,
samt I: 290 och II: 302,
till Säkerhetsanstalter för sjöfarten för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 950 000 kronor.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Den punkt i det föreliggande
utlåtandet som kammaren nu har
att behandla gäller säkerhetsanstalter för
sjöfarten. Det är sålunda ett mycket viktigt
och betydelsefullt ärende som nu
behandlas. Såväl departementschefen
som utskottet har genom sin skrivning
tydligt understrukit ärendets vikt, vilket
jag för min del skall tacksamt erkänna.

Om man ser på behovet, sådant det
har tagit sig uttryck i sjöfartsstyrelsens
äskanden, och gör en jämförelse med departementschefens
och utskottets hemställan
om anslag, blir man emellertid
tveksam om möjligheten att inom ramen
för dessa anslag kunna tillgodose ens de
mest trängande behoven. Sedan jag i utskottsavdelningen
avlyssnat föredrag -

ningen i ärendet från sjöfartsstyrelsen
och från ansvarigt håll inom isbrytarverksamheten
har denna min tveksamhet
ytterligare ökats. Detta ledde till att
redan vid första avdelningens behandling
av ärendet anmälde herr Stålil i
andra kammaren och jag en avvikande
mening. Denna utformades vid utskottsbehandlingen
till en reservation som stödes
av tolv av utskottets ledamöter.

Om man ser litet på hur detta ställer
sig rent penningmässigt vill jag först
erinra om att anslaget för innevarandeår
är sammanlagt 1 970 000 kronor. Departementschefen
har som jag nyss
nämnde understrukit vikten av att här
görs vad som är möjligt för att öka
tryggheten och snabbheten inom sjötransportväsendet.
Ett effektivt och tillförlitligt
system av säkerhetsanordningar,
säger departementschefen, är mycket
angeläget, i synnerhet om man beaktar
den snabba tekniska utveckling som ägt
rum på sjöfartens område. Efter att ha
anfört detta och liknande ting föreslår
departementschefen att anslaget skall höjas
med 530 000 kronor till 2 500 000
kronor. Av nämnda belopp skall enligt
propositionens förslag 1 700 000 kronor
anvisas på driftbudgeten och återstoden,
800 000 kronor, på kapitalbudgeten.

Departementschefen konstaterade vidare
att trots höjningen räcker inte dessa
pengar till för att uppföra någon av
föreslagna fyranläggningar eller för att
anskaffa ett nytt lotsdistriktsfartyg och
ytterligare ett arbetsfartyg, vilka lian anser
måste anstå tills vidare.

Låt mig sedan gå över till utskottets
förslag. Utskottsmajoriteten följer helt
Kungl. Maj :ts förslag men understryker
eu del saker som det är värt att ta fasta
på: »Utskottet vill erinra om att sjöfartsstyrelsen
i sina anslagsäskanden för nästa
budgetår understrukit vikten av att
en utbyggnad av säkerhetsanordningarna
i de nordliga farvattnen, där eftersläpningen
är störst, kommer till stånd.»
Jag vill erinra om att utskottet vid sin
behandling av motsvarande anslag föregående
år framhöll angelägenheten av
dessa åtgärder. Utskottet slutar med att
säga, att det ankommer på sjöfartsstv -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

relsen att disponera anslaget, och tror
sig ha anledning utgå ifrån »att behovet
av en förbättring av säkerhetsanstalterna
utefter norrlandskusten blir inom ramen
för tillgängliga medel i möjligaste
mån tillgodosett utan särskild åtgärd
från riksdagens sida».

Det är den slutsatsen som vi reservanter
inte har känt oss riktigt till freds
med. Det är klart att vi lika väl som utskottsmajoriteten
är medvetna om att
man måste anlägga restriktiva synpunkter
på alla anslag, men vi ställer oss den
frågan, om det är riktigt att anlägga en
så sträng restriktivitet, som här har ifrågasatts.
Vi tycker detta inte bara därför
att det här gäller ett väsentligt trafikmedel,
utan framför allt därför att det
här gäller människoliv. Jag undrar om
man verkligen i sådant fall med gott
samvete kan anlägga alltför snäva synpunkter
på möjligheten av en upprustning.

Jag skall inte vid detta tillfälle mera

1 detalj redovisa våra synpunkter. Jag
hoppas var och en av kammarens ledamöter
förstår det allvar som ligger bakom,
och jag vill erinra om att både departementschef
och utskott har poängterat
detta allvar. Vi reservanter vill
emellertid poängtera det något hårdare
genom att föreslå en höjning av dessa
anslag från 2 500 000 kronor till

2 850 000, alltså en höjning med 350 000
kronor.

I detta sammanhang kan det vara värt
att erinra om att sjöfartsstyrelsens äskanden
belöpte sig till 5 004 000 kronor.
Då sjöfartsstyrelsens och isbrytarverksamhetens
representanter hade sin föredragning
på avdelningen, bibringades
jag den uppfattningen att deras äskanden
inte var tilltagna oskäligt högt, utan
utgjorde nätt och jämnt vad som ur säkerhetssynpunkt
bedömdes som det
oundgängligen angelägna för deras del,
om de skulle komma någon vart med
förbättringarna. Det framhölls hurusom
fyrskeppen är gamla och nedslitna och
drar ett onormalt underhåll. Det framhölls
också hur speciellt fyrskeppet
(irundkallen i Bottenhavet är i behov av
att ersättas med en fast fyranläggning

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten
på Dittmansgrund. Vidare framgick att
sjömätningsverksamheten på grund av
brist på medel fick lov att inskränkas i
mycket hög grad, så att den lämpliga
säsongen härför inte kunde helt utnyttjas.

Det är på grund av dessa synpunkter
vi reservanter, sammanlagt tolv stycken
med herr Karl Andersson som första
namn, tillåter oss föreslå en ökning med
350 000 kronor, av vilka vi i första hand
liar siktat på att 250 000 kronor skulle
disponeras av sjöfartsstyrelsen. Reservanterna
tänker sig att en utökning
av sjömätningsverksamheten därigenom
skulle möjliggöras och att i andra hand
100 000 kronor skulle avsättas för ett
påbörjande av det i hög grad angelägna
arbetet med en fast fyranläggning på
Dittmansgrund.

Kammarens ledamöter finner måhända
100 000 kronor ganska obetydliga i
det sammanhanget, men därigenom kunde
ändå en början ske, och riksdagen
skulle genom ett bifall till reservationen
ha markerat sin önskan och sin bestämda
vilja om en förbättring av sjöfartsförhållandena,
speciellt efter norrlandskusten,
längs vilken också utskottsmajoriteten
har erkänt att eftersläpningen är
störst och säkerhetsmarginalen sålunda
minst.

Jag kommer framdeles vid statsutskottets
utlåtande nr 81 att yrka bifall till
den reservation som där finnes; jag
nämner det i förbifarten.

Nu skall jag inte förlänga mitt debattinlägg
ytterligare, utan jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av herr Karl Andersson
m. fl.

Herr GRYM (s):

Herr talman! På denna punkt har vir
några norrlänningar, väckt motioner i
båda kamrarna. Vi har föreslagit att riksdagen
anvisar ett reservationsanslag av
2 550 000 kronor i stället för av Kungl.
Maj :t iiskade 1 700 000. Vi har vidare föreslagit
att riksdagen uttalar att vid anslagsfördelningen
seglationsförhållandena

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten
i Bottenviken bör ägnas särskild uppmärksamhet.
Enligt vårt förmenande har
vi haft mycket starka skäl att föreslå en
höjning av anslaget. Vi har ansett det
erforderligt, rent av nödvändigt, med
hänsyn till möjligheterna att någorlunda
tillfredsställande kunna trygga en önskad
sjöfart, framför allt i Bottenviken.

För dem som är någorlunda insatta i
de frågor, som vi nu behandlar, är det
väl känt, att de nordligaste farvattnen
är eftersatta på ett sätt, som varken av
ekonomiska skäl eller säkerhetsskäl
knappast kan försvaras. Sjöfartsstyrelsen
vitsordar att en betydande eftersläpning
finns i norr. Denna mening understrvkes
ytterligare av chefen för marinen,
som framhåller vikten av att utbyggnaden
av säkcrlietsanstalterna i
första hand bör avse just de nordliga,
hittills eftersatta farvattnen.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att utskottet är av samma mening som
sjöfartsstyrelsen, nämligen att en utbyggnad
av säkerhetsanordningarna i
de nordliga farvattnen, där eftersläpningen
är störst, kommer till stånd.

Vad anslagets storlek beträffar har utskottet
följt Kungl. Maj :t till alla delar.
Själva ordalydelsen i motiveringen till
detta utskottets ställningstagande är den
numera vanliga, och jag skulle vilja tilllägga
tämligen utslitna frasen: »med
hänsyn till nödvändigheten av att i möjligaste
mån begränsa investeringsverksamheten».
Jag vill givetvis inte påstå
att det helt saknas fog för detta uttalande
från utskottet. Det är en sida av saken.
Men å andra sidan synes det mig
att den av oss motionärer föreslagna höjningen
av anslaget är väl motiverad ur
statsfinansiella synpunkter, då förbättrade
säkerhetsanordningar —■ för att nu
inte tala om förbättrad isbrytarberedskap
— kan betydligt förlänga seglationssäsongen,
och att en förlängd seglation
medför i sin tur ökad sysselsättning
för olika grupper av arbetare är
en självklar sak.

1 Norrbottens kustland är sysselsättningssvårigheferna
mycket besvärande
just på grund av inställd seglation. Man
är tvungen att ofta anordna beredskaps -

arbeten med allmänna medel, och det
blir inte billigt för vare sig staten eller
någon annan.

Fn annan sak, som vi inte heller bör
glömma bort i detta sammanhang, är att
om Norrbottens industri, såväl den statliga
som den privata, skall kunna hävda
sig i konkurrensen med andra företag,
som ur klimatologisk synpunkt har bättre
lägen, måste all kraft sättas in för att
eliminera svårigheterna. Från företagarhåll
har starkt framhållits betydelsen av
att seglationssäsongen i norr blir så lång
som möjligt med hänsyn till att varje
vecka betyder så mycket för företagens
sysselsättning och ekonomi i den mån
dessa förhållanden har samband med
sjöfarten.

Jag skall inte gå in på alla de svårigheter
för sjötrafiken, som uppstod hösten
1955 på grund av en överraskande
hastig och svår isläggning i bl. a. Bottenviken
och Bottenhavet. Jag vill endast
återge länsstyrelsens i Norrbottens
län uppgifter om vilka kostnader det
norrländska näringslivet fått vidkännas,
då gods i avsedd omfattning icke kunnat
utskeppas från länet ifrågavarande höst.
Länsstyrelsen skriver bl. a. att infruset
gods utgjordes av 5 451 standards sågade
trävaror, 16 400 ton massa, 1 000 ton
papper och 11 000 ton järn. Länsstyrelsen
beräknar det sammanlagda värdet
av godset till 22 200 000 kronor. Länsstyrelsen
har vidare beräknat att i merfrakter
samt i ränte- och lagringskostnader
för angivna gods näringslivet
åsamkats merutgifter på 1 127 000 kronor.

De åberopade siffrorna belyser utomordentligt
väl de stora ekonomiska sammanhang
i vilka säkerhetsanstalterna
och helt naturligt isbrytarberedskapen
måste betraktas.

Som jag redan nämnt har statsutskottet
avstyrkt våra motioner såväl när det
gäller medelsanvisningen som i övrigt.
Ingen skall tro att jag är tillfredsställd
med reservationen på denna punkt, men
den är dock något mer tilltalande än
utskottets utlåtande. Jag kommer därför,
herr talman, att ge min röst åt reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Såsom de båda föregående
talarna erinrat om har departementschefen
till säkerhetsanstalter för sjöfarten
föreslagit sammanlagt 2,5 miljoner
kronor, därav under förevarande punkt
1 700 000 kronor, samt på kapitalbudgeten
800 000 kronor. Det innebär en höjning
från innevarande budgetår med
530 000 kronor. Sjöfartsstyrelsen har i
sina petita äskat ungefär det dubbla beloppet,
eller sammanlagt 5 004 000 kronor.

Det råder väl ingen tvekan om önskvärdheten
av en betydligt större medelsanvisning
för detta ändamål än vad
Kungl. Maj :t föreslagit. Departementschefen
har starkt understrukit att det är
ett samhällsintresse av stor vikt att säkerhetsanstalterna
för sjöfarten underhålles
och utbygges i sådan omfattning
att transporterna till sjöss vid våra kuster
kan fortgå med all möjlig trygghet
och snabbhet. Ett effektivt och tillförlitligt
system av säkerhetsanordningar
framstår som än mer angeläget, då man
beaktar den snabba tekniska utveckling,
som äger rum på sjöfartens område och
som innebär övergång till allt större,
snabbare och mera djupgående fartyg.
Det är därför önskvärt, framhåller departementschefen,
att sjöfartsverket -—
så långt de ekonomiska möjligheterna
det tillåter — erhåller resurser för att
tillgodose behovet av säkerhetsanstalter.

Utskottet vill gärna understryka vad
departementschefen bär anfört och har
mot denna bakgrund också ansett sig
böra tillstyrka en så pass kraftig höjning
under nuvarande ekonomiska förhållanden
som förslaget innebär.

En rad motionärer bar emellertid yrkat
på ett betydligt ökat belopp, även
om ingen sträckt sig så långt som till
vad sjöfartsstyrelsen äskat. Utskottet har
emellertid inte i nuvarande ekonomiska
läge ansett sig kunna tillstyrka ett högre
belopp än vad som upptagits i propositionen.
Herr Grym ansåg visserligen att
denna hänvisning till det ekonomiska
biget var en något sliten fras, som används
i så många olika sammanhang,

men han medgav att utskottet inte saknade
visst fog för sitt uttalande.

Utskottets ställningstagande är inte
bara betingat av önskvärdheten att begränsa
anslaget, utan i detta fall gäller
det ju i hög grad tillgången på arbetskraft,
material in. m. Våra möjligheter
till investeringar är begränsade, och det
måste här bli en avvägning mellan olika
områden. Utskottet bär funnit att det
med hänsyn till dessa faktorer inte är
möjligt att gå längre än vad Kungl. Maj:t
föreslagit. Utskottet tillstyrker emellertid,
att Kungl. Maj:t meddelas befogenhet
att fatta beslut om påbörjande av
företag, även om de medel, som under
nästa budgetår står till förfogande, icke
förslår att täcka hela kostnaden. Detta
uttalande bör väl vara välkommet för
motionärerna och reservanterna.

Angående det ifrågasatta anslaget på
40 000 kronor till radiofyr på norra delen
av Marstrandsön vill jag erinra om
att någon framställning därom icke
gjorts hos sjöfartsstyrelsen, vilket utskottet
anser bör ske innan riksdagen tar
ställning till frågan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Sedan nu både herr Pålsson
och herr Grym framfört de norrländska
synpunkterna på denna fråga
och så starkt understrukit den eftersläpning,
som råder när det gäller de norrländska
farvattnen, finns det väl egentligen
inte så mycket för mig att tillägga.
Jag skall därför inskränka mig till en
vädjan till kammarens ledamöter att följa
reservanterna.

Det måste väl ändå vara på det sättet
att man inte i onödan skall utsätta människor
och egendom för risker. Det måste
också vara en mycket dålig affär att
kanske spara ett eller annat hundratusental
kronor och samtidigt riskera att
värden för tiotals miljoner kronor går
till spillo. Den som liksom jag bar varit
i tillfälle att blott för något år sedan se

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

ett stort fartyg, värt många miljoner,
brytas sönder på ett av de norrländska
skären beklagar, att man inte har möjlighet
att bär sträcka sig längre än till
att yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Egentligen har jag inte
mycket att tillägga till vad utskottets talesman,
herr Gustaf Andersson, anfört
i frågan. Men när jag lyssnade till den
siste talaren, herr Axel Andersson, blev
jag en smula betänksam. Jag undrar om
han inte skapade ett intryck av att åtgärderna
på detta område innebär en
klar försämring, jämfört med innevarande
budgetår. Det är ju inte fallet.

Som här påpekats har onekligen de
anslagskrav, som förts fram, mycket
starka skäl bakom sig. Det är ju också
av den anledningen, som jag i propositionen
föreslagit en höjning av anslagen
i jämförelse med föregående år med
530 000 kronor. Jag skall villigt erkänna,
herr talman, att visst kan starka motiv
anföras för ett längre tillmötesgående av
de önskemål, som fackmyndigheten på
detta område i sina petita framfört. Men
trots att herr Grym känner sig rätt litet
övertygad av talet om nödvändigheten
att hushålla med resurserna, tvingas man
ändå vid uppgörandet av budgeten för
varje huvudtitel att väga mellan olika
anslagsändamål. Bara på sjöfartens område
har vi att räkna med ett ökat medelsbehov,
utöver vad som kommer fram
under denna speciella anslagspunkt. Låt
mig erinra om att utbetalningarna för
den i Finland under byggnad varande
statsisbrytaren Oden också skall äga rum
under det kommande budgetåret. Den
drar för nästa budgetår en kostnad av
15,6 miljoner kronor. Motsvarande belopp
för innevarande budgetår var 4
miljoner kronor. Allt som allt har för
detta ändamål hittills anvisats 12 miljoner
kronor. Genom att detta fartyg beräknas
vara iordningställt i god tid för
vintersäsongen 1957—58 bör också verksamheten
på detta område kunna ombesörjas
på ett bättre sätt än tidigare varit
fallet.

Det finns också andra områden inom
tionde huvudtiteln än sjöfarten, vilka i
år krävt ökade anslag. Jag vill bara erinra
om det förslag, som nu också behandlas
av riksdagen, om anslag till utvecklingsarbeten
på atomenergiområdet. Jag
vill vidare peka på behovet av en kraftig
upprustning av vår beredskap för
bränsleförsörjningen. Allt detta kostar
pengar och gör att i och för sig angelägna
önskemål på olika områden icke
kan samtidigt tillgodoses.

Jag framhöll redan i ingressen till huvudtiteln
följande, som jag tillåter mig
återge: »Anslagen till fromma för sjöfarten
och för övriga näringar har kunnat
ökas i en utsträckning, som väsentligt
underskrider vad som vid en isolerad
bedömning framstår som önskvärd.»
Det betyder naturligtvis att till ett annat
år kanske möjligheten att tillgodose de
önskemål, som här framförts, är större,
när inte samma stora anslagskrav gör sig
gällande på de områden, som i dagens
läge anses böra gå före.

Herr talman! Jag har bara med det
anförda velat understryka vad utskottets
talesman redan framhållit, att om man
icke ser isolerat på sjöfarten utan betraktar
hela den verksamhet, över vilken
handelsdepartementet spänner, kanske
man kommer till en annan slutsats än
reservanterna i detta fall har gjort.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet uppkallades
av att mitt uttalande hade gjort honom
betänksam. Jag vill emellertid betona
att jag inte med ett ord sagt, att det
skulle ha ägt rum någon försämring
sedan i fjol. Vad jag ville understryka
var endast att del under årens lopp har
skett en bestämd försämring och eftersläpning
och att t. o. m. reservanternas
förslag innebär att man lämnar efter
sig ett halvgjort arbete. Så mycket mer
gäller detta naturligtvis Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr ANDERSSON, KARL, (s) :

Herr talman! Det är ju så att även
reservanternas förslag är mycket blyg -

Onsdagen den 8 mai 1957 fm.

Nr 15

samt i förhållande till vad sjöfartsstyrelsen
äskat. Även reservanterna har
sålunda fått ta stor hänsyn till den avvägning,
som nu senast statsrådet Lange
talade om och som vi jämt och ständigt
får upprepad för oss, när det gäller
att anvisa pengar.

Jag blev nog ändå litet nedstämd och
betänksam, när jag hörde handelsministern
yttra sig, därför att jag tyckte att
undertonen i hans anförande var att
sjöfartsstyrelsen nog egentligen hade
fått större anslag för kommande budgetår
än vad den vid en annan avvägning
och vid en isolerad bedömning
skulle vara berättigad till. Är det fallet,
måste jag säga att då förstår jag inte,
varför detta nya sjöfartsverk på det
hela taget har inrättats. Varför skall
man sätta till ett nytt ämbetsverk, som
ändå kostar omkring 5 miljoner kronor
årligen i löner och omkostnader, om
det inte skall kunna uträtta någonting?
Det är väl ändå en förutsättning för
ämbetsverkets tillvaro att så sker.

Här har sjöfartsstyrelsen på punkt
efter punkt gjort äskanden om anslag
för att bedriva den verksamhet som
styrelsen anser sin plikt likmätigt att
göra, och på varje punkt har Kungl.
Maj:t och utskottets majoritet skurit
ned dessa anslag, i vissa fall till hälften
och i många fall ännu mera. Jag förstår
således inte, hur sjöfartsstyrelsen under
sådana förhållanden skall kunna
fylla sina uppgifter, och särskilt det
område som vi nu är inne på •— säkerhetstjänsten
— får väl ändå sägas
vara en synnerligen viktig angelägenhet
för den svenska sjöfarten. Det är vi väl
alla överens om. Här har sjöfartsstyrelsen
begärt 5 miljoner kronor och utskottet
har tillstyrkt 2,5 miljoner, alltså
hälften. Sjöfartsstyrelsen har räknat
med att kunna bygga ut fasta fyranläggningar
som ersättning för de nuvarande
gamla och delvis föråldrade
fyrskeppen, och man hade räknat med
att kunna få göra en sådan utbyggnad
med en fyranläggning vart fjärde år.
Då skulle man omkring 1990 endast behöva
behålla tre av de yngsta och bästa
fyrskeppen i tjänst, men dessa skulle

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten
vid den tidpunkten ändå ha en ålder
av över 50 år — ja, i ett fall skulle fyrskeppet
redan då vara 68 år gammalt.
Det är klart, att skall utbyggnaden gå
i saktare tempo, skall den gå enligt utskottets
förslag och Kungl. Maj:ts nu
föreslagna medelstilldelning, så tar den
ju dubbelt så lång tid. Det innebär, att
man måste bygga nya fyrskepp, och
det är inte heller billiga saker. Ett fyrskepp
kan inte flyta hur länge som
helst. Vi måste alltså bygga nya fyrskepp
under den tid, då vi inte anser
oss ha råd att bygga fasta fyranläggningar.
Det blir också en avvägningsfråga
— vilket är billigare?

Ett fyrskepp, som har legat i sjön
och stampat i 70 år, tror jag är färdigt
att huggas upp, och sker inte det, så
sjunker det en vacker dag. Vi borde
även litet grand tänka på de människor,
som skall ligga i dessa fyrskepp och
tjänstgöra för sjöfartens säkerhet ute i
öppet hav. Jag vet inte, om det är så
många av kammarens ledamöter, som
har haft tillfälle att besöka fyrar och
fyrskepp, men jag har verkligen gjort
det vid flera tillfällen. Jag har besökt
bl. a. Holmögadd, och då — det är nu
tio, tolv år sedan —- var jag den förste
riksdagsman, som hade stigit i land
på Holmön och på Gadden. Inte ens
Västernorrlands läns representanter
hade varit i land där, påstod befolkningen.
De hade inte sett någon riksdagsman
förut — det var ett mycket
underligt djur, tyckte de. På denna fyrplats,
Holmögadd, som ligger oerhört
ödsligt och isolerat ute i Kvarken, och
där man i god sikt nätt och jämnt kan
se land med blotta ögat — svenska landet
på ena sidan och finska landet på
den andra — bodde vid fyren tre familjer.
Jag frågade fyrmästaren: »Hur
går det egentligen att leva här ute på
en sådan enslig plats? Kan ni hålla ut?»
— »Ja», sade fyrmästaren, som var en
medelålders man, »när man som jag
bär legat i fyrskepp i 18 år, då är man
glad, att man har fast mark under fotterna,
och då trivs man också på Gadden.
» Man bör nog tänka på människorna,
som skall ligga ute på dessa fyr -

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fin.

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

skepp och kämpa. De gör det för att
säkra den svenska sjöfarten.

Det har sagts — det nämndes i utskottet,
och departementschefen var
inne på det — att årets anslag, som nu
tillstyrkts, ingalunda innebär någon
minskning jämfört med föregående års.
Det är riktigt, om man nöjer sig med
att jämföra med närmast föregående år.
Jämfört med närmast föregående år innebär
anslaget någon ökning. Förra
året var anslaget 1 970 000 kronor, men
under de fem föregående åren var anslaget
i medeltal 2 920 000 kronor årligen,
och i jämförelse därmed innebär
således det nu föreslagna anslaget en
minskning med 420 000 kronor. Dessutom
måste man ju också ta någon hänsyn
till penningvärdeförändringen och
de därav följande prisskillnaderna.
Även på detta område har naturligtvis
inträtt automatiska kostnadsökningar.
Man måste alltså slå fast att Kungl.
Maj:ts förslag faktiskt innebär en
minskning av anslaget i jämförelse med
de fem senaste åren.

Nu är som sagt reservanterna så återhållsamma
och måttfulla i sina krav,
att även om riksdagen skulle biträda
reservationen, kommer det ändå att
dröja mycket längre tid än sjöfartsstyrelsen
räknat med för att genomföra det
program som styrelsen har haft som
rättesnöre för sin verksamhet. Men ett
bifall till reservationen skulle dock vara
en liten uppmuntran och ett bevis på
att styrelsens verksamhet i någon mån
uppskattas. Och framför allt skulle riksdagen
därigenom visa en uppskattning
av sjöfarten, som har att fullgöra sitt
viktiga värv i alla väder, i storm och
kyla, natt och dag. Det är eu oerhört
viktig uppgift att trygga liv och egendom
på haven och utefter våra kuster.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt, herr Andersson, velat dra i tvivelsmål
att det finns goda inotiv bakom
sjöfartsstyrelsens anslagsäskanden. Det

trodde jag ganska klart framgick redan
av mitt tidigare anförande, och detsamma
har tydligt utsagts i huvudtiteln.
Vad det här gäller är ju frågan om i
vilken takt de förbättringar skall kunna
genomföras, som dessa anslag av engångsnatur
skall möjliggöra. I och för
sig skulle det vara önskvärt att man
hade tagit ett större steg på vägen mot
en förbättring på detta område, det kan
jag ge herr Andersson i Rixö och de
andra reservanterna i utskottet rätt i.
Men det steget tas kanske inte lämpligen
samtidigt med att kostnaderna för
anskaffningen av isbrytaren medför ett
ökat medelsbehov i jämförelse med fjolåret
om drygt 11 miljoner kronor och
samtidigt som betydande anslagsökningar
måste ske på andra verksamhetsområden
under tionde huvudtiteln.

Jag hoppas emellertid, såsom jag har
sagt, också för människornas skull att
mera betydande åtgärder till förbättringar
skall kunna vidtas under kommande
år. Men det är alltid en fråga
om i vilken takt sådant kan genomföras.
Det må vara hänt, herr Andersson,
att 250 000 kronor — det belopp med
vilket reservanterna vill öka det av
Kungl. Maj:t föreslagna anslaget — inte
ter sig som någon särskilt stor summa.
Men det argumentet kan ju anföras för
nästan varje önskemål om anslagsökning
utöver vad som bär begärts. Under
sådana omständigheter tror jag nog att
kammaren skulle göra klokt i att biträda
utskottsmajoritetens ställningstagande.

Herr ANDERSSON, KARL, (s) kort
genmäle:

Jag uppskattar givetvis departementschefens
vackra ord om det behjärtansvärda
i de olika anslagsäskandena, men
jag kan inte hjälpa att jag med all möjlig
aktning för de vackra orden skulle
sätta större värde på goda handlingar.
Om de vackra orden sålunda hade följts
av handling i form av litet större tillmötesgående
i fråga om anslagen, hade
jag varit ännu mera tacksam mot chefen
för handelsdepartementet.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

Statsrådet talade om nödvändigheten uppfattning, att sjöfarten och de anslag
av att man gör avvägningar. Ja, det är som vi nu diskuterar bör sättas i främklart
att man måste göra sådana. Men sta rummet. Det skulle vara av stor bejag
skulle kunna anföra exempel just tydelse för mig, därest jag kommer att
ur tionde huvudtiteln, inför vilka man ha något att göra med handläggningen
kan sätta ett frågetecken. Är det t. ex. av nästa års äskanden från sjöfartsstyangelägnare
att öka anslaget till idrotts- relsen, att nu få veta, huruvida herr
verksamheten än att ge litet mer medel Hansson också delar herr Anderssons
åt sådana uppgifter som sjösäkerheten? i Rixö uppfattning, att det kan lfragaMan
kan ju göra sig den frågan. Jag sättas om inte denna anslagsökning kan
hade inte tänkt blanda in sådana syn- gå ut över anslagen till idrottens frampunkter
i resonemanget, men när man jande. Det vore intressant om herr
jämt och ständigt får höra det här talet Hansson ville klarlägga sm angelagenom
avvägningar, kan man ju också ha lietsgradering härvidlag — det kan marätt
att göra sig sådana frågor. hända vara till nytta för mig i min

fortsatta verksamhet.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag vill inte påstå att
jag är särskilt väl insatt i denna fråga,
men inför dagens debatt har jag med
intresse tagit del av ärendet. När man
nu här talar om behovet av en avvägning,
så tycker jag att det är två upplysningar
som borde ha kommit fram
beträffande sjöfarten. Den första är den,
att av den svenska exporten 95 procent
går över haven, och den andra är att
sjöfartsnettot uppgår till jag vill minnas
ungefär 1,2 miljarder kronor per
år.

Sedan vill jag tillägga, att det ju pågår
en revolution inom sjöfarten som
kräver ökade säkerhetsanstalter. Det är
konstaterat att en eftersläpning föreligger,
och när vi talar om avvägningsfrågor
mot bakgrunden av de siffror,
som jag här nyss anförde, förefaller det
mig alldeles givet att säkerhetsanstalterna
måste sättas i främsta rummet.
Därvidlag befinner jag mig på samma
linje som t. ex. herr Karl Andersson.

Jag kanske också bör säga att de initierade,
som givit mig upplysningar,
förklarar att förhållandena i Östersjön
och speciellt när det gäller norrlandshamnarna
är långt ifrån tillfredsställande.

Med dessa ord, herr talman, ber även
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hansson framhöll
att han delade herr Anderssons i Rixö

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Vi kommer väl till idrottens
främjande om. en liten stund, heri
statsrådet, och då får jag kanske besvara
den frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
kornme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Karl Andersson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pälsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
64 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

76 Nr 15 Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Om statsbidrag till installation av radiotelefon å mindre handelsfartyg

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pälsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 62.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkten 65

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 66

Om statsbidrag till installation av radiotelefon
å mindre handelsfartyg

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Rikard
Svensson m. fl. (I; 24) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i öckerö m. fl. (II: 11), hade
hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret
1957/58 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor, att användas såsom bidrag för
installation av radiotelefon å handelsfartyg
under 300 ton.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten yttrat bland annat:

»Såsom av motionerna framgår har
hos sjöfartsstyrelsen gjorts framställning
om lämpliga åtgärder till förbättring av
de rådande förhållandena beträffande
de smärre handelsfartygens utrustning
med radiotelefon. Utskottet har under

hand inhämtat, att i anslutning till denna
framställning pågå inom styrelsen
överväganden rörande utvidgad skyldighet
för såväl handels- som fiskefartyg
att vara utrustade med radiotelefon. Erinras
må, att den undre gränsen för
denna skyldighet för närvarande ligger
vid 500 ton. Det synes utskottet lämpligt,
att i samband med dessa överväganden
även frågan om statsbidrag för
radiotelefoninstallation upptages till behandling,
helst som en dylik installation
utgör ett led i den säkerhetstjänst
till sjöss, beträffande vilken staten har
huvudansvaret. Med hänsyn till det anförda
bär utskottet anledning förutsätta,
att Kungl. Maj:t liksom sjöfartsstyrelsen
ägnar den i motionerna berörda frågan
särskild uppmärksamhet.

Av det anförda följer, att utskottet
icke nu är berett tillstyrka, att anslag
anvisas för här ifrågavarande ändamål.

Utskottet hemställer, att motionerna
I: 24 och II: 11 icke må av riksdagen bifallas.
»

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar Kart Andersson, Rikard
Svensson, Staxäng och Löfroth, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:24 och 11:11, till Bidrag för installation
av radiotelefon å mindre handelsfartyg
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 30 000 kronor.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! I denna punkt har utskottet
haft att behandla två motioner,
nr 11 i andra kammaren och nr 24 i
denna kammare. Motionärerna har begärt,
att man genom statsbidrag skulle
hjälpa den mindre sjöfarten i avseende
på säkerhetsanordningarna, så att handelsfartyg
under 300 ton skulle kunna
i likhet med fiskebåtarna få hjälp att
installera radiotelefon. Motionärerna
har pekat på de fall, där man nära nog
med säkerhet anser sig ha kunnat rädda
människoliv, om man haft tillgång
till denna säkerhetsanordning. För kommande
budgetår har motionärerna be -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag till viss utrustning för statlig sjöräddningsverksainhet

gärt ett reservationsanslag av 30 000
kronor till sådana bidrag.

Utskottet har vid sin behandling av
frågan, såvitt jag kan förstå, varit inne
])å samma linje som motionärerna. Motiveringen
innebär nära nog ett tillstyrkande
av förslaget, men i klämmen hemställer
utskottet att motionerna icke må
av riksdagen bifallas.

Vi är några ledamöter av utskottet
som har avgivit en reservation, då vi
anser att ett bifall till motionerna skulle
leda till att man redan under nästa
budgetår kunde komma i gång med
denna verksamhet. Enligt vår mening är
den begärda summan så liten, att den
inte kan ha någon betydelse ur statsfinansiell
synpunkt, även om man av
principiella skäl inte direkt vill förorda
ett anslag. Men det lilla beloppet
kan lia betydelse för den enskilda människan,
kanske medverka till att avvärja
en katastrof och en tragedi för
enskilda. Därför har vi från reservanternas
sida ansett denna fråga vara så
angelägen, att vi har yrkat bifall till
motionerna.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få hemställa om bifall till den av
herr Karl Andersson m. fl. vid denna
punkt avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det gäller ju här en
motion om anslag med 30 000 kronor
att användas till bidrag för installation
av radiotelefon på handelsfartyg under
300 ton. Ur säkerhetssynpunkt är det
givetvis av stor betydelse, att även de
mindre fartygen utrustas med radiotelefon.
Inom sjöf artsstyr elsen pågår
emellertid vissa överväganden om vidgad
skyldighet för de små fartygen att
ha sådan utrustning. I avvaktan på ett
slutförande av dessa överväganden och
då utskottet föreställer sig att även frågan
om statsbidrag därvid kommer att
prövas, har idskottet inte kunnat tillstyrka
motionerna.

Jag ber alt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Karl Andersson m. fl. vid''
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 67

Anslag till viss utrustning för statlig
sjöräddningsverksainhet

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Viss utrustning för statlig
sjöräddningsverksainhet för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Karl
Andersson, som dock ej antytt sin mening.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Denna punkt gäller sjöräddningsverksamheten.
Här har jag
nöjt mig med att anteckna en blank
reservation. I denna fråga har inte
väckts någon motion, och jag har följaktligen
inte kunnat ställa något yrkande
om anslagshöjning, men jag vill
ändå inte låta denna punkt passera utan
att säga några ord.

Även här har handelsministern uttalat
sin stora förståelse och sagt: »Mot
sjöfartstyrelsens förslag angående organisationen
av den statliga sjöräddningsverksamheten
har jag i princip
icke något att erinra. Det torde få ankomma
på styrelsen att vidtaga de åtgärder,
som erfordras för planens genomförande.
» Ja, planen innebär ju att
sjöfartsstyrelsen med anledning av riksdagens
beslut hösten 1956, då riksdagen
beslöt eu omorganisation av denna
verksamhet, skulle överta vad man kan

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till statliga farledsarbeten
kalla den inre sjöräddningen, d. v. s.
sjöräddningen närmast kusten, under
det att de hittillsvarande sjöräddningssällskapen
skulle ombesörja sjöräddningen
längre ut till havs.

Sjöfartsstyrelsen har emellertid ingen
organisation för denna uppgift och inte
heller den materiel som är erforderlig.
Därför har styrelsen uppgjort en plan
att under loppet av fem år organisera
upp verksamheten. Planen omfattar 21
sjöräddningsbåtar för drygt 3,7 miljoner
kronor, 24 radarapparater för
620 000 kronor, radiotelefoner för
65 000 kronor och raketmateriel för
125 000 kronor, eller sammanlagt
4 545 000 kronor, varav för budgetåret
1957/58 äskas 910 000 kronor. Med ett
årligt anslag av 910 000 kronor skulle
sjöfartsstyrelsen således inom loppet av
fem år kunna organisera upp denna
livräddningsverksamhet, som riksdagen
har beslutat skall genomföras.

På detta svarar departementschefen
att han i princip inte har någonting att
invända mot planen, men han anvisar
för innevarande år 50 000 kronor i anslag.
Om planen skall realiseras i det
tempot, betyder det att i stället för fem
år kommer det att ta nittio år. Det blir
således gången av denna verksamhet,
som riksdagen redan har fattat principbeslut
om. Jag kan inte underlåta att
påpeka, hur fullständigt omöjligt det
blir för sjöfartsstyrelsen att med en sådan
medelstilldelning kunna genomföra
den verksamhet som den är ålagd enligt
riksdagens beslut. Här måste därför
göras en rättelse.

Att jag har måst reservera mig mot
utskottets beslut och yttrande beror inte
minst därpå att utskottet har nöjt sig
med att säga, att utskottet ansluter sig
till vad departementschefen i övrigt
anfört under denna punkt. Jag kan inte
på några villkor vara med om det. Jag
har inte kunnat sätta mitt namn under
ett uttalande att vi i likhet med departementschefen
i princip godtager sjöfartsstyrelsens
plan men lämnar ett anslag
som inte tillnärmelsevis -—- inte till
mer än 5—6 procent -— tillgodoser det
behov som föreligger. Jag menar att

man väl ändå får ha något sinne för ordens
valör. Man kan inte bara tala om
principer och hur bra allt är i princip,
man måste också något se till realiteterna.

Jag har, herr talman, inget yrkande
på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 63—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Anslag till statliga farledsarbeten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statliga farledsarbeten för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Hermansson och Kort
Andersson (1:295) och den andra inom
andra kammaren av herr Johansson i
Torp in. fl. (II: 205), hemställts, att riksdagen
måtte till .statliga farledsarbeten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört: »På förslag av sjöfartsstyrelsen
har departementschefen räknat
med oförändrad medelsanvisning
för nästa budgetår. Motionsvis har emellertid
yrkats, att anslaget höjes med
450 000 kronor för fördjupning av Toftösund.

Utskottet vill erinra om att såväl 1955
som 1956 års riksdagar avslagit motioner
av samma innehåll som de nu föreliggande.
Vid sin behandling av motsvarande
motioner föregående år framhöll
utskottet, att utskottet icke ville bestrida,
att det i motionerna förordade
projektet skulle bliva till nytta för kusttrafiken
i Bohuslän. I en tid, då allvarliga
ansträngningar måste göras för att
på alla områden inom samhällslivet i
möjligaste mån begränsa investeringsverksamheten,
kunde utskottet emeller -

Onsdagen den 8 mai 1957 fm.

Nr 15

tid icke finna, att ifrågavarande projekt
borde ha företräde framför många viktiga
arbeten, som av angivna skäl måst
eftersättas.

Under hänvisning till utskottets föregående
år sålunda gjorda uttalande finner
utskottet sig med avstyrkande av de
föreliggande motionerna böra biträda
Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning.

Utskottet hemställer, att riksdagen må,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:295 och
II: 205, till Statliga farledsarbeten för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Karlsson, Karl Andersson, Jansson
i Kalix och Staxäng, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:295 och 11:205, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Det rör sig här om ett
ganska blygsamt anslagsbelopp. Det är
fråga om inomskärsfarleden utefter den
bohuslänska kusten. Det upprättades
redan 1918 ett förslag till inomskärsfarled
från Marstrand till Strömstad. Det
enda resultatet av detta förslag blev att
i början av 1930-talet utfördes som nödhjälpsarbete
ett kanalbygge, den s. k.
Sotenkanalen, som blev färdig 1935. Detta
var alltså det enda synliga resultatet
av den år 1918 upprättade planen för
denna verksamhet.

1919 beslöt riksdagen att göra en förnyad
utredning om inomskärsfarleden
utefter samma kuststräcka. Det hade tillkommit
en hel del faktorer, som gjorde
att 1918 års plan blivit föråldrad. Den
räknade inte med det fartygsdjup som
nu råder. I någon liten mån har väl också
landhöjningen bidragit till att denna
plan inte längre kan ligga till grund för
fortsatta arbeten. Sedan bar denna undersökning
pågått år efter år, och riksdagen
har beviljat ett årligt anslag av

Anslag till statliga farledsarbeten

50 000 kronor för ändamålet -— det har
även gällt vissa andra undersökningar,
men i huvudsak har anslaget tillgodosett
denna undersökning. Under tiden har
inte mer än ett enda arbete utförts, och
det är farleden genom Hamburgsund,
som i dagarna färdigställts och som har
dragit en kostnad av cirka 2 miljoner
kronor. Det är det enda som hittills blivit
utfört i anledning av 1949 års riksdagsbeslut.

I dagarna räknar sjöfartsstyrelsen med
att styrelsen snart skall ha denna plan
färdig. Därmed ligger hela farleden projekterad
och klar, men då är frågan:
När kan man våga påräkna att någonting
skall bli gjort? Här skulle jag närmast
vilja fråga handelsministern vad
han själv tror om saken. När vågar man
räkna med att någonting skall bli utfört
med anledning av de undersökningar
och planer som utförts i anledning av
1949 års riksdagsbeslut? Den lilla anslagshöjning
som några motionärer från
västkusten motionerat om — en höjning
till 450 000 kronor — är endast ett litet
försök att hålla arbetsorganisationen
kvar och hålla arbetena i gång i minsta
möjliga utsträckning. Det gäller ett helt
fristående arbete som kan utföras oberoende
av om det sedan blir någon fortsättning
eller om arbetena kommer att
bedrivas på helt annat håll. Det är fråga
om eu fristående uppmuddring av ett
sund som nu inte kan befaras därför att
vattendjupet är för ringa. Blir det några
möjligheter att fortsätta utbyggandet av
denna farled nu när sjöfartsstyrelsen
kan framlägga hela sin plan? Det är en
fråga som jag är mycket intresserad av
att få besvarad. Jag räknar med att i varje
fall nästa års riksdag måste taga ställning
till denna plan, om det över huvud
taget skall göras någonting alls. I annat
fall har vi ju kastat ut 50 000 kronor om
året under åtta års tid för en plan som
kanske kommer att dela samma öde som
1918 års plan, nämligen alt bli föråldrad
och inte leda till någonting.

Jag skall inte här försöka motivera,
varför man vill ha den upprensning det
bär iir fråga om utförd just nu, och jag
skall inte nu på något sätt tala om sä -

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till byggande och underhåll av mindre hamnar m. m.

kerheten för sjöfarten o. s. v. Visst kan
det inträffa och inträffar rätt ofta, att
Hjärtöfjorden, som ligger utanför Toftösund,
sätter kustfartygen ur balans och i
rullning, men inte tror jag att den lilla
anslagsökningen med 450 000 kronor
skall kunna rubba den samhällsekonomiska
balansen. Jag tror således mycket
väl att man skulle kunna utföra detta
lilla arbete utan förfång för något annat
arbete men till nytta för den kustfart,
som bedrivs i dessa farvatten närmast
vid Marstrand.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Anslaget till statliga farledsarbeten
har under de senaste åren
varit uppfört med 50 000 kronor för budgetår.
Sjöfartsstyrelsen har hemställt om
samma belopp för budgetåret 1957/58
till i huvudsak fortsatta projekteringsarbeten
och mindre utbyggnader av statliga
farleder. I den motion som väckts
i denna fråga hemställes om ytterligare
450 000 kronor för fördjupning av farleden
genom Toftösund. Denna framställning
har motionsvis gjorts under både
1955 och 1956, men riksdagen har vid
båda tillfällena avslagit motionerna. Utskottet
bar inte heller i år kunna tillstyrka
motionen med hänsyn till den
återhållsamhet med statens utgifter som
måste iakttagas på alla områden.

Herr Karl Andersson bar hela tiden i
dag, när vi talat om de saker det här gäller,
klagat över att departementschefen
bar prutat på sjöfartsstyrelsens anslagsframställningar
och sagt att detta inte
borde ske. Här har departementschefen
emellertid tillstyrkt samma belopp som
sjöfartsstyrelsen begärt, men lierr Andersson
är inte nöjd då heller utan vill
ha ytterligare medel för ändamålet. Jag
anser att riksdagen med hänsyn till vad
vi här tidigare i dag talat om, nämligen
nödvändigheten att iakttaga sparsamhet,
även i denna fråga bör följa utskottet.

Jag och även utskottet vill naturligtvis
därmed inte ha sagt, att det arbete
det här gäller inte skulle vara till nytta

för kusttrafiken i Bohuslän, men arbetet
får väl anstå till dess att sjöfartsstyrelsen
lägger fram ett förslag om den
saken.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 77 och 7S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Anslag till byggande och underhåll av
mindre hamnar m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 66
och II: 71, till Bidrag till byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 700 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 66, av
herr Hesselbom m. fl., och II: 71, av herr
Andreasson m. fl., hade hemställts, att
förevarande anslag måtte för nästa budgetår
uppföras med 1 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Karl Andersson, Rikard
Svensson, Jansson i Kalix, Staxäng och
Löfroth, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 66 och II: 71, till
Bidrag till byggande och underhåll av
mindre hamnar och farleder för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag till byggande och underhåll av mindre hamnar m. m.

b) av herr Thim, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Riksdagen har tidigare
uttalat att sådan bensinskatt, som erlägges
för bensinförbrukning för ändamål
som inte har med vägtrafiken att göra,
skall återbäras. Det gäller jordbruket
och fisket och även den s. k. mindre
sjöfarten, d. v. s. motorbåtar som drivs
med bensin och för vilken förbrukarna
får erlägga bensinskatt. Sistnämnda återbäring
sker alltså kollektivt över detta
anslag, som användes för byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder
och som väl i huvudsak tas i anspråk
för byggande av s. k. motorbåtshamnar.

Det finns inga verkliga uppgifter om
hur stor återbäring motorbåtsägarna rätteligen
borde ha, då det inte varit möjligt
att avgöra hur stor deras förbrukning
av bensin är. Frågan har, på statsutskottets
förslag för två år sedan, varit
föremål för utredning, men tyvärr har
denna utredning blivit fördröjd, och ännu
föreligger inte något definitivt resultat.
Vissa beräkningar som har utförts
tyder på att den skatt som inlevereras
av dessa bensinförbrukare uppgår till
minst 2,3 miljoner kronor, men vissa
andra uppskattningar tyder på att man
skulle komma upp till omkring 3 miljoner
kronor per år.

Den återbäring, som sker innevarande
år och som statsutskottet nu har tillstyrkt
för nästkommande budgetår, begränsas
till 700 000 kronor för ett år. Det har
här anförts, att rådande investeringsbegränsningar
på andra områden också
måste slå igenom på detta område. Man
har då anledning att göra en jämförelse
med den största posten i fråga om bensinskattemedel,
nämligen vägarna, där
det ju inte byggs eller underhålls vägar
för hela det belopp som flyter in i bilskattemedel,
och se hur vägarna har behandlats
och hur den mindre båttrafiken
bar behandlats.

Från de drygt 1 000 miljoner kronor,
som nästa budgetår beräknas inflyta i
bensinskattemedel, går cirka 80 miljoner

(! Första kammarens protokoll IS57. Nr 15

kronor till administration och återbäring
till därtill berättigade konsumentgrupper.
Av de återstående 930 miljonerna
har riksdagen redan anvisat cirka
430 miljoner kronor till vägunderhåll
och till bidrag till kommunal och enskild
väghållning. Därjämte har förutsatts
— och det har riksdagen anslutit
sig till — att under kalenderåret 1958
skall företas väginvesteringar för 295
miljoner kronor. Lägger man tillsammans
dessa summor, får man för nästa
budgetår respektive nästa kalenderår ett
totalbelopp på cirka 725 miljoner kronor
för vägändamål. Det motsvarar ungefär
78 procent av de 930 miljoner,
som egentligen borde användas till vägarna.

Om man nu undersöker, hur stor andel
motorbåtsägarna får tillbaka av den
bensinskatt de erlagt, finner man att de
av utskottet föreslagna 700 000 kronorna
motsvarar ungefär 30 procent av skattebeloppet
2,3 miljoner kronor. Om motorbåtsägarna
skulle få återbäring med
samma procenttal som går till vägarna,
borde de rätteligen få 1,8 miljoner kronor.
Motionärerna har dock med hänsyn
till nödvändigheten att hålla tillbaka
investeringarna begränsat sig till
att begära en miljon kronor eller ungefär
43 procent av vad som rätteligen skulle
ha anvisats under detta anslag.

Från motortrafikanternas och vägintressenternas
sida har skapats en mycket
kraftig opinion mot det sätt varpå
statsmakterna har begränsat användningen
av bilskattemedel, en opinion
som även kommit till uttryck i denna
kammare. Mot bakgrunden av dessa
kraftiga opinionsyttringar kan det kanske
därför, herr talman, vara tillåtet
med ett stillsamt »kvirr» även från dem
som söker skaffa sig rekreation och avkoppling
genom att fara på sjön i stället
för att trängas på våra vägar. Det
vore rimligt, om man tillgodosåge dessa
stillsammare medborgare i samhället litet
mera än vad statsutskottet har förutsatt
och ginge med på den föreliggande
reservationen, som ansluter sig till
motionen.

•lag vill med dessa ord, herr talman,

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till byggande och underhåll av mindre hamnar m. m

yrka bifall till reservation nr 6 a av
herr Karl Andersson m. fl.

Herr THUN (s):

Herr talman! Då jag är medmotionär
till herr Hesselbom, när det gäller att
få ökat bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder,
skulle det kanske te sig naturligt,
om även jag hade undertecknat reservationen.
Så har inte skett. Jag har endast
avgivit en blank reservation.

Även om jag är fullt medveten om
det berättigade i alla de synpunkter
som har framförts beträffande behovet
att tillgodose förevarande ändamål, har
jag på grund av de stora ekonomiska
svårigheterna och med anledning av
den för närvarande pågående utredningen
ansett mig kunna stanna vid det
förslag som Kungl. Maj:t har kommit
fram till, nämligen 700 000 kronor. Jag
utgår från att Kungl. Maj:t, när utredningen
avslutats, skall bättre än hittills
beakta vad som kan anses skäligt
i fråga om anslag för detta ändamål.

Jag vill dock erinra om att riksdagen
redan år 1937 beviljade ett restitutionsanslag
på 750 000 kronor för byggande
och underhåll av mindre hamnar och
att bensinskatten då var betydligt lägre.
Den var då 10 öre, och i dag kan man
säga att den är 32 öre per liter. Om
man dessutom tar hänsyn till penningvärdets
fall, borde därför det förslag
som nu ligger på riksdagens bord ha
avsett ett högre belopp.

Jag ber dock att med hänvisning till
vad jag har anfört få ansluta mig till
utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det är ju inte vanligt,
att riksdagen under pågående utredning
ändrar utgående anslagsbelopp.
Enligt utskottets mening bör man inte
heller i detta fall göra så. Visserligen
har sjöfartsstyrelsen, trots att utredningen
inte är slutförd, hemställt om
en höjning med 300 000 kronor till en
miljon kronor, men departementsche -

fen har inte ansett sig kunna tillstyrka
högre belopp än de 700 000 kronor som
utgått under de senaste åren.

Nu vädjade herr Hesselbom på de
stillsamma medborgarnas vägnar, att
riksdagen skulle gå med på denna miljon.
Jag är övertygad om att de stillsamma
medborgarna kommer att vara
till freds med det av Kungl. Maj:t föreslagna
anslaget till dess utredningen är
slutförd ■— då får man se hur beloppet
skall avvägas.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Utskottets ärade talesman,
herr Gustaf Andersson, har ju hänvisat
till pågående utredning. Det är
en stående motivering, att så länge en
utredning pågår, kan ingenting ske.
Han hänger upp sig på detta formella
betraktelsesätt.

Men, herr Gustaf Andersson, för två
år sedan tillstyrkte dock statsutskottet
en höjning av anslaget, samtidigt som
utskottet begärde den nu pågående utredningen.
Höjningen motiverades av
att man utan utredning kunde konstatera,
att bensinskatten för denna förbrukning
uppgick till väsentligt högre
belopp än som motsvarades av vad
Kungl. Maj:t hade äskat för bidrag till
småhamnar. Om därför kammaren skulle
bifalla reservationen, har kammaren
därmed inte infört någon ny princip.

Med anledning av herr Thuns anförande
måste jag beklaga, herr talman,
att herr Thun med sin motivering inte
kom fram till ett yrkande om bifall till
reservationen, .lag vidhåller i varje fall
mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Bara några ord med anledning
av herr Gustaf Anderssons inlägg.
Han skyller här på en utredning.
Det är nästan lika vanligt som att skylla
på avvägningen mellan olika utgifter.
Det är två ord som vi nu börjar känna
till. Men jag skulle mycket väl kunna

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag'' till byggande och underhåll av mindre hamnar in. m.

hänvisa till statsutskottets eget yrkande
vid årets riksdag beträffande civilförsvaret:
trots pågående utredning tillstyrkte
utskottet Kungl. Maj:ts förslag
om en betydande höjning. Så går det
till när man vill höja ett anslag, men
när man inte vill, är det alltid bra att
ha en utredning att skylla på.

Såsom herr Hesselbom sade har anslaget
höjts samtidigt som utredningen
begärdes. Det var för resten herr Hesselbom,
som i en motion föreslog denna
utredning och samtidigt begärde höjt
anslag. Riksdagen godkände både utredningen
och anslagshöjningen. Sjöfartsstyrelsen
föi klarar, att alldeles
oavsett vad utredningen kommer att
visa är styrelsen fullkomligt på det klara
med att beloppet inte kommer att
bli mindre än en miljon kronor, med
vilket belopp återbäring bör ske enligt
riksdagens tidigare fattade beslut —
här föreligger nämligen ett beslut om
återbäring.

Jag skall inte uppehålla mig vid hur
denna anslagsfråga tidigare har behandlats
här i riksdagen — det är en ganska
sorglig historia, .lag vill bara säga, att
det eu gång till och med hände, att
man minskade anslaget med 450 000
kronor med anledning av förslag från
en besparingskommitté. Det skedde sannolikt
för att täcka kommitténs arbetskostnader
— något annat resultat blev
det inte.

Jag vill erinra om att 1952 års bilskatteutredning
förklarade, att återbäringen
borde ligga mellan 1,5 och 2
miljoner kronor och var •—• liksom sjöfartsstyrelsen
nu — fullkomligt övertygad
om att beloppet inte kom att understiga
en miljon kronor. Då är det
väl bara rimligt och rättvist att de människor,
som betalar besinskatt på grund
av att man inte kan finna någon annan
form för bilskatten och som skall ha
en kollektiv återbäring, också får denna
återbäring. Det är lika rättvist som
att jordbrukarna får återbäring för den
skatt som de erlägger för sina bensindrivna
traktorer. ( det senare fallet får
man återbäring mot uppvisande av kvitto,
men i det förra fallet får man inte

den återbäring man är berättigad till.
Det är skillnaden, herr Andersson.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det har i olika sammanhang
talats om återbäringen. Man
säger, att den sannolikt är 2,3 miljoner
kronor. Herr Hesselbom nämnde siffran
3 miljoner kronor, och sjöfartsstyrelsen
sade att återbäringen blir minst
en miljon kronor. När det föreligger så
olika uppgifter om återbäringens belopp,
är det då inte vettigt att man väntar
med att höja återbäringen tills utredningen
är färdig och man kan se,
till vilket belopp man skall bestämma
anslaget för framtiden?

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Karl Andersson in. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt votcringspropositionen

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till bidrag till handelshögskolan i
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 105;

Nej — 26.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna SO—92

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93

Anslag till bidrag till handelshögskolan i
Göteborg

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte

a) godkänna under punkten införd
huvudstat för handelshögskolan i Göteborg,
att tillämpas tills vidare under budgetåret
1957/58;

b) till Bidrag till handelshögskolan i
Göteborg för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 583 100 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Ohlon
och fröken Elmén, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Handelshögskolan i Göteborg
omfattar 529 studenter. För dessa
529 studerande finns det endast fem ordinarie
lärare, samtliga professorer, varav
en tjänstgör som rektor. Dessutom
har högskolan en docent — tidigare
fanns det två, men den ene har gett sig
i väg — fem biträdande lärare med hel
eller delvis tjänstgöring samt timlärare.

Som framgår av dessa uppgifter måste
arbetsbördan för professorerna i form
av undervisning och examination vara

Göteborg

orimlig. Därför liar styrelsen för högskolan
bl. a. hemställt, att Kungl. Maj:t
ville föreslå anslag till fem fasta lärarbefattningar,
benämnda lektorat, utöver
nu befintliga från den 1 juli 1957.

Departementschefen har i tionde huvudtiteln
utförligt refererat högskolans
krav, men trots sin välvilliga inställning
kommer han till den slutsatsen, att slutlig
ståndpunkt i ärendet ej bör tagas
förrän resultatet föreligger av det pågående
arbetet inom 1955 års universitetsutredning.
Styrelsen understryker emellertid
den fara, som ligger i ett dröjsmål
med ärendets behandling. Den har också
kunnat stödja sig på vad statsrådet
Persson yttrade i samband med tillsättandet
av universitetsutredningen, då
han bl. a. nämnde: »Jag är angelägen
framhålla, att den av mig nu förordade
utredningen icke bör få hindra prövning
under tiden av universitetens och
högskolornas framställningar mot bakgrunden
av den dagsaktuella situationen.
»

Den lättnad av professorernas undervisnings-
och examinationsbörda, som
till gagn för forskningen skulle ernås
genom lektoratens inrättande, borde icke
ha uppskjutits. Professorerna vid handelshögskolan
åligger för närvarande en
undervisningsskyldighet, som med 50
procent överstiger den som gäller för
univerisiteten. De ifrågasatta lektorerna
skulle övertaga en del av professorernas
undervisning och därjämte nuvarande
biträdande lärares hela undervisning,
varigenom professorernas undervisningsskyldighet
skulle kunna reduceras till
den sedvanliga. Lektorerna skulle även
övertaga en del av examinationen. Jag
nämnde nyss att högskolan bär inte
mindre än 529 studenter, vilket gör tydligt
att examinationsbördan är ganska
avsevärd. Men det viktigaste är att inrättandet
av lektoraten skulle främja
samordningen av undervisningen i huvudämnena,
som för handelshögskolorna
är nationalekonomi, olika grenar av
företagsekonomi, rättsvetenskap och
ekonomisk geografi.

Handelshögskolornas uppgift är att
genom vetenskaplig undervisning och

Onsdagen den 8 mai 1957 fm.

Nr 15

Anslag till bidrag till handelshögskolan i Göteborg

forskning'' främja vårt lands handel och
näringsliv. Detta mål har satt sin prägel
på både forskningen och undervisningen.
Det är handelshögskolorna som gjort
företagsekonomien till ett vetenskapligt
studieområde i vårt land, och omkring
detta ämne har övriga huvudämnen
grupperats på sådant sätt, att för studenterna
det samlade studieresultatet
kommit att innebära en allsidig inblick
i vårt lands ekonomiska liv. Förslaget
om de nya lektorsbefattningarna syftar
just till att genom dessa befattningar befordra
den samordning av undervisningsämnena,
som framstår såsom grundväsentlig
vid denna form av undervisning
och utbildning. Därför har också
uppställts de kraven på de föreslagna
lektorerna, att de visserligen i princip
endast skall behöva ha avlagt licentiatexamen
i ett huvudämne men att de
därutöver skall äga sådana examensmeriter
i ett annat huvudämne, att de skall
kunna undervisa även i detta. Kompetenskraven
inskränker sig alltså icke till
fordran enbart på licentiatexamen. Jag
vill understryka det senare på grund av
universitetskanslerns yttrande. Det synes
mig som om universitetskanslern i
viss mån missuppfattat situationen.

Härtill kommer, att uppskov med inrättande
av fasta lärabefattningar i högre
lönegrad innebär risk för att de biträdande
lärare, som redan finns vid
handelshögskolan, ger sig i väg. De biträdande
lärare, som står närmast till
för befordran och som för närvarande
gör en nödvändig och högt skattad men
underbetald insats i undervisningsarbetet
vid handelshögskolan i Göteborg, kan
inte förväntas kvarstå i sin nuvarande
osäkra ställning under obestämd tid. 1
styrelsens framställning har det erinrats
om att i ett fall den biträdande läraren
i ett ämne — det skedde den 1 januari
1956 — övergått till annan, bättre avlönad
tjänst utanför högskolan, och att
man ännu i denna dag, efter mer än ett
år, inte har kunnat finna någon ny kompetent
kraft i stället. Resultatet har blivit
att docenten i ämnet har måst åtaga
sig en undervisningsskyldighct under
sistförflutna hösttermin, som är mer än

dubbelt mot vad han är skyldig att åtaga
sig. Under innevarande vårtermin
har både professorn och docenten i ämnet
anmält sig komma att meddela dubbel
undervisning. Skulle en liknande situation
återkomma inom något eller några
av övriga huvudämnen, kommer högskolans
hela verksamhet i farozonen.

1 sina direktiv för universitetsberedningen
framhåller ecklesiastikministern,
att det är nödvändigt att utforma universitets-
och högskoleorganisationen så,
att därinom kan inrymmas ett väsentligt
ökat antal studerande. Studentkullarna
blir, som vi vet, större och större
för varje år under de närmaste åren. Säkerligen
kommer även på handelshögskolorna
att ställas krav på medverkan
i samma riktning. Det är därför angeläget
att statsmakterna icke i denna situation
undandrar handelshögskolan i Göteborg
det stöd, som framstår som nödvändigt
redan för bibehållande av verksamhetens
nuvarande omfattning och
standard.

Enligt förslaget skulle, samtidigt som
de fem lektoraten inrättas, en docentbefattning
och fyra arvodesavlönade biträdande
lärartjänster indras, varigenom
kostnadsökningen skulle inskränka sig
till omkring 40 000 kronor per år. Det
är alltså en ganska överkomlig summa
det här är fråga om.

Kanske borde jag vid riksdagens början
ha väckt en motion i detta ärende,
eftersom det var aktuellt redan då, men
man vet ju hurudan utgången hade blivit.
I bästa fall hade resultatet blivit en
s. k. välvillig skrivning ocli ingenting
mer. Jag hoppas och förväntar, att man
genom att i dag till handelsministern eller
den som företräder honom rikta en
allvarlig vädjan om alt här måste verkställas
krafttag ernår samma mål som
genom eu motion.

Det ligger fara i dröjsmål. Samhället
har behov av den arbetskraft, som handelshögskolorna
utbildar, vilket de facto
utvisas av att civilekonomerna omedelbart
efter sin examen absorberas av arbetsmarknaden.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
men jag liar velat få dessa mina syn -

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. tillsynen över vissa understödsföreningar m. m.

punkter fogade till kammarens protokoll
till den verkan det hava kan.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 94—102

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 103

Ang. tillsynen över vissa understödsföreningar
m. m.

Kungl. Maj:t hade, under åberopande
av statsrådsprotokollet över handelsärcnden
för den 3 januari 1957, föreslagit
riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad stat för försäkringsinspektionen,
att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1957/58,
dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i personalförteckningen
för försäkringsinspektionen, dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva det
överskridande av anslagsposten för avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal,
som kunde erfordras i samband med
överflyttande till försäkringsinspektionen
av tillsynen över vissa understödsföreningar
in. m., dels ock till Avsättning
till försäkringsinspektionens fond
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 049 700 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar hland
annat, att tillsynen över vissa understödsföreningar
och stiftelser, som nu
handhades av en under ledning av en
byrådirektör stående särskild avdelning
inom riksförsäkringsanstaltens andra
sjukkassebyrå, skulle med ingången av
år 1958 överflyttas till försäkringsinspektionen.
Därvid skulle i princip den
personal, som för närvarande fullgjorde
de med tillsynen sammanhängande arbetsuppgifterna
inom riksförsäkringsanstalten,
överföras till inspektionen.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kamma -

ren av herrar Söderquist och Boman (I:
294) och den andra inom andra kammaren
av herrar Sjölin och Gustafsson i
Borås (II: 346), hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att för tillsynen över andra
understödsföreningar än erkända arbetslöshetskassor
samt över aktiebolags
pensions- och andra personalstiftelser,
som inrättats enligt lagen den 18 juni
1937 om sådana stiftelser, skulle inrättas
en särskild byrå under ledning av en
byråchef, varvid den föreslagna byrådirektörstjänsten
syntes bliva överflödig,
samt att härför erforderliga medel måtte
anslås.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 294 och II: 346,

a) godkänna under punkten införd
stat för försäkringsinspektionen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
försäkringsinspektionen, som angivits i
statsrådsprotokollet över liandelsärenden
för den 3 januari 1957;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva
det överskridande av anslagsposten
för avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal, som kunde erfordras i samband
med överflyttande till försäkringsinspektionen
av tillsynen över vissa understödsföreningar
m. m.;

d) till Avsättning till försäkringsinspektionens
fond för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 1 049 700
kronor.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I samband med punkt
103 i utlåtandet behandlar statsutskottet
eu motion, som väckts här i kammaren
av herr Boman och mig. Den avser inrättandet
av en särskild byrå hos försäkringsinspektionen
för handhavande
av tillsynen över vissa understödsföreningar
och stiftelser.

I propositionen föreslås att uppgiften

Onsdagen den 8 maj 1957 fm. Nr 15 87

Ang. tillsynen över vissa understödsföreningar m. m.

att vara tillsynsmyndighet över ifrågavarande
föreningar och stiftelser överflyttas
från riksförsäkringsanstalten till
försäkringsinspektionen, där arbetet
skulle omhänderhas av en särskild avdelning,
anknuten till lämplig hyrå
inom inspektionen. I riksförsäkringsanstaltcn
har detta arbete åvilat en avdelning
inom en av anstaltens byråer, vilken
anordning alltså föreslås fortsätta
hos den nya tillsynsmyndigheten.

Då vi motionärer yrkar på en särskild
byrå med en byråchef som ledare för
det viktiga arbetet att utöva tillsyn över
och i övrigt biträda de understödsföreningar
och stiftelser, varom här är fråga,
med råd och hjälp, så är det, herr
talman, för vårt vidkommande inte fråga
om ett löneproblem, alltså endast att en
byrådirektör skulle bli byråchef. Det
finns betydligt mer vägande skäl.

I den utredning, som ligger till grund
för propositionen, anföres bland annat
följande: »Då tillsynen över understödsföreningar
och bundna stiftelser förlägges
till försäkringsinspektionen, är det
angeläget att den nya verksamheten
inom inspektionen organiseras på sådant
sätt, att å ena sidan tillsynen över
försäkringsbolagen icke försämras och
å andra sidan tillsynen över understödsföreningarna
och stiftelserna icke löper
risken att bli försummad. Den bästa garantien
härför synes vara, att tillsynen
över understödsföreningar och stiftelser
förlägges till en särskild byrå inom inspektionen.
För en sådan lösning talar
också förhållandet, att även om på den
försäkringstekniska sidan släktskap föreligger,
särskilt mellan försäkringsbolag
och understödsföreningar, lagstiftning
beträffande sistnämnda föreningar och
beträffande stiftelser dock i mycket hög
grad avviker från lagstiftningen rörande
försäkringsbolag. Understödsföreningsoch
stiftelseärendena kräver i många avseenden
specialkunskaper och speciell
erfarenhet av förhållandena hos ifrågavarande
rättsbildningar . . .»

Oavsett till vilken av försiikringsinspektionens
tre byråer tillsynsverksamheten
kan komma att hänföras, kan det
befaras -- framhålles i anslutning till

detta i motionen — att vederbörande byråchef
icke skulle bli i tillfälle att utan
eftersättande av redan förefintliga arbetsuppgifter
ägna erforderlig arbetskraft
åt den nya avdelningen, som kommer
att bestå av 17 befattningshavare
därav 11 i högre lönegrader eller i reg
lerad befordringsgång.

I den förut nämnda utredningen anföres
i detta avseende bl. a.: »Till följd av
inspektionens begränsade personalresurser
har enligt vad utredningen inhämtat
tillsynen över försäkringsbolagen icke
kunnat göras så fullständig och mångsidig
som av inspektionen ansetts önskvärt.
Flera viktiga arbetsuppgifter, bl. a.
följande av skälighetsprincipens tillämpning
inom skadeförsäkringen, har hittills
icke mycket mer än påbörjats och
inspektionerna i form av besök hos bolagen
har under långa tider delvis måst
sättas i efterhand.»

Jag har mig vidare bekant, herr talman,
att åtskilliga av de understödsföreningar
som tillsynen avser och särskilt
de större bland dem, vilka sammanslutit
sig i Livförsiikringsföreningarnas riksförbund,
sedan lång tid ansett detta arbetsområde
vara eftersatt. Man har och
har haft förtroende för sin tillsynsmyndighet,
och man har ingenting att anmärka
på dess goda vilja. Det är allenast,
anser man på det hållet, bristande tid
och brist på arbetskraft, som varit orsaken
till den icke alldeles tillfredsställande
ordning, som varit rådande.

Nu skulle man önska att den nya tillsynsmyndigheten
icke redan från början
komme i samma situation som sina närmaste
föregångare, som varit socialstyrelsen,
pcnsionsstyrelsen och nu senast
riksförsäkringsanstalten. Man menar att
eu särskild byrå med eu byråchef i
spetsen skulle vara en garanti för att arbetsområdet
skall bli väl omsett och löpa
mindre risk att bli satt på undantag. Fn
byråchef anses ha större möjligheter att
göra sig hörd än en byrådirektör, eftersom
han slår närmare verkschefen.

Det är alltså så alt de som är föremål
för tillsynen och omvårdnaden själva
önskar få en annan ordning än förut.
Och de kan måhända inte klandras, om

88 Nr 15 Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande

de menar sig ha en viss rätt att kräva
detta, då föreningarna för framtiden till
väsentlig del själva skall bekosta tillsynsmyndighetens
verksamhet med avseende
på dem. Propositionen innehåller nämligen
förslag härom, som statsutskottet
tillstyrker.

Under sådana förhållanden, herr talman,
synes det mig ganska rimligt att
riksdagen bifaller vår motion. Naturligtvis
vet jag att möjligheterna att få en av
statsutskottet enhälligt avstyrkt motion
bifallen i kamrarna inte är särskilt stor.
Då jag emellertid har den känslan, att
utskottet uppfattat vårt förslag som enbart
en fråga om lön och måhända inte
tagit den hänsyn till de synpunkter på
den här saken, som jag nu sökt framhålla,
dristar jag mig, herr talman, att yrka
bifall till motionerna 1:294 och 11:346.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Statsrådet har velat att
man här skulle pröva sig fram en smula,
innan man vidtar en sådan åtgärd som
att inrätta en särskild byrå med en byråchef.
Det är riktigt, som herr Söderquist
anmärkte, att understödsföreningarna
själva får bekosta denna tillsyn, om
förslaget härom bifalles av riksdagen.
Men det kan inte hjälpas ändå, att man
måste pröva sig fram till den lämpligaste
organisationen. Utskottet har i likhet
med departementschefen ansett att detta
lämpligen kan ske genom att vi nöjer oss
med att låta en byrådirektör vara chef
för den tillsyn det här gäller. Om det
skulle visa sig att detta inte är en bra
organisation, möter det intet hinder att
ett kommande år vidta erforderlig ändring.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Eftersom det inte finns
något anslag preciserat i utskottets utlåtande
eller i motionen kan jag, enligt
vad jag efter mitt förra anförande blivit
uppmärksamgjord på, inte yrka bifall till
motionen. Jag nöjer mig därför, herr
talman, med att vädja till vederbörande

att för framtiden ha ögonen öppna för
denna fråga. Jag tror, att det vore skäl i
att observera och att ta all möjlig hänsyn
till de tankar, som ligger bakom motionen.
De stiftelser och särskilt föreningar,
som det här gäller, har nämligen
högst allvarliga och som jag tycker berättigade
cnskemål i detta sammanhang.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna lOi—116

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Anslag till fonden för idrottens främjande

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 10 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliafi

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hansson m. fl. (1:38) och den andra
inom andra kammaren av herr Allard
in. fl. (11:42), i vilka hemställts, att
riksdagen vid beslut om avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1957/58 ville höja det av Kungl.
Maj :t föreslagna beloppt å 10 000 000
kronor dels med 500 000 kronor, speciellt
avsedda för stöd åt föreningsarbete och
ungdomsidrott, dels med 1 200 000 kronor
avsedda att bestrida på budgetåret
1957/58 kommande del av kostnaderna
för om- och tillbyggnad av Stadion i
Stockholm;

dels en inom andra kammaren av herrar
Hamrin i Jönköping och Swedberg
väckt motion (II: 148), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att ingen del
av förevarande anslag skulle få disponeras
för stöd åt boxningssporten;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt
motion (II: 243), vari hemställts, att förevarande
anslag måtte uppföras med

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

14 383 600 kronor och att härutöver ett
belopp, som motsvarade ett anslag av
tio kronor per år och medlem, måtte
ställas till de lokala idrottsföreningarnas
förfogande.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten anfört bland annat:

»De av departementschefen redovisade
äskandena om bidrag från fonden för
idrottens främjande för nästa budgetår
överstiger avsevärt det för innevarande
budgetår anvisade avsättningsanslaget
till fonden. Härtill kommer, att för bestridande
av kostnaderna för om- och
tillbyggnad av Stadion avses skola av
idrottsanslaget för nästa budgetår tagas
i anspråk 1 400 000 kronor och för därpå
följande budgetår än ytterligare 625 000
kronor. Av innevarande budgetårs anslag
ha för samma ändamål disponerats
375 000 kronor. Denna extra belastning
av anslaget torde medföra, att möjligheterna
att inom övriga delar av landet
ur fonden erhålla bidrag till olika slags
anläggningar för idrottsändamål komma
att avsevärt minskas. Detta är icke
tillfredsställande, helst som av inkomna
ansökningar att döma bidragsbehovet
härvidlag är betydande. En uppräkning
av förevarande anslag i förhållande till
departementschefens förslag vore alltså
motiverad.

Med hänsyn emellertid till rådande
ekonomiska läge anser utskottet sig böra
biträda vad departementschefen förordat
beträffande medelsanvisningen. Hiirav
följer, att utskottet avstyrker motionerna
1:38 och 11:42 samt 11:243. Utskottet
vill dock med anledning av vad i
förstnämnda både motioner anförts
framhålla, att utskottet förutsätter, att
det föreslagna sättet för bestridande av
kostnaderna för Stadions om- och tillbyggnad
begränsas till att gälla nästa
budgetår. Då Stadion i viss utsträckning
torde vara att betrakta som ett självförsörjande
företag, bör det enligt utskottets
mening undersökas, om icke Stadion
i annan ordning än medelst ianspråktagandc
av idrottsanslaget skall kunna
finansiera återstoden av ifrågavarande
kostnader.

Anslag till fonden för idrottens främjande
Med anledning av vad i de förberörda
motionerna 1:38 och 11:42 anförts rörande
ökat stöd åt föreningsarbete och
ungdomsidrott utgår utskottet från att
behovet härav beaktas vid fördelningen
av anslaget.

Då enligt utskottets mening riksdagen
icke lämpligen bör uttala sig för vilka
idrottsgrenar som böra ifrågakomma för
erhållande av bidrag från anslaget, kan
utskottet icke tillstyrka yrkandet i motionen
II: 148, att boxningssporten bör
undantagas från bidragstilldelning ur
anslaget. Det må i samband härmed erinras
om att 1955 års riksdag begärt utredning
i syfte att klarlägga boxningssportens
skadeverkningar m. m.
Utskottet hemställer,

a) att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 38 och II: 42 samt II: 243,
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 10 000 000 kronor;

b) att motionen II: 148 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Ståhl, fröken Elmén
samt lierar Nihlfors och Löfroth ansett,
att det andra av de nyss återgivna styckena
av utskottets yttrande bort hava
följande lydelse:

»Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts
förslag till medelsanvisning, vill dock
med anledning av vad i motionerna I: 38
och II: 42 anförts framhålla, att vad beträffar
nästkommande budgetår förevarande
anslag endast belastas med hälften
av de till 1 400 000 kronor för nämnda
budgetår beräknade kostnaderna för
Stadions om- och tillbyggnad, d. v. s.
med 700 000 kronor, och att stadionledningen
i annan ordning har att finansiera
återstående del av de för ändamålet
erforderliga kostnaderna. Utskottet
förutsätter vidare, att Kungl. Maj:t i samband
med anslagsberäkningarna för det
därpå följande budgetåret överväger
möjligheterna av att ställa erforderliga
medel för angivna ändamål till förfogande
annorledes ii ii medelst ianspråktagande
av idrottsanslaget.»

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Vid upprepade tillfällen
och senast föregående år har jag tillåtit
mig att vid behandlingen av frågan om
anslag till avsättning till fonden för
idrottens främjande belysa idrottens betydelse
för samhället och speciellt för
ungdomens fostran. Jag skall i det avseendet
inte upprepa mig. Men jag måste
tyvärr konstatera, att de instämmanden
som jag har fått och de uppskattande
ord om idrotten som fällts här i riksdagen
bara synes ha varit en läpparnas bekännelse.
Något bevis i handling för den
i utskott och kamrar deklarerade tron
på idrotten har vi inte fått.

Från regeringen och statsutskottet
kommer i år ett bud som har väckt förstämning
— för att inte säga förtrytelse
— i idrottskretsar landet över.

Läget i dag är ju i korthet det, att

ungdomskullarna växer — antalet 13_

18-åringar ökar under de närmaste två
åren med ungefär 25 procent. Behovet
av lämpligt avvägd idrottsutövning i alla
dess former ökar i takt med samhällets
industrialisering och tätorternas
tillväxt. Ungdomsorganisationerna, vilkas
ytterst betydelsefulla roll i samhällslivet
jag inte anser mig behöva understryka,
måste räkna med att under
de närmaste åren kunna ta hand om ett
väsentligt större antal medlemmar än
för närvarande, om de skall fylla sin
llPPgift som hittills, men idrottens resurser
växer inte i härför erforderlig
takt. Vi har tvärtom en högst betydande
eftersläpning. Jag skall här endast tilllåta
mig att peka på bristen på gymnastiksalar
och inomhuslokaler. Läget härvidlag
i vårt land är ju som bekant närmast
bedrövligt.

Om någon studerar Svensk skoltidning,
jag tänker närmast på nr 14 och
18 för innevarande år, finner man där
att läget i Stockholm ansetts kräva en
upprustning av betydande mått. Man
har tillsatt en kommitté med borgarrådet
Tomson i spetsen för att se vad som
är att göra. Det konstateras att bristen
på gymnastiksalar i huvudstaden successivt
har ökat under de 15 sista åren.
För närvarande saknas det inte mindre

än 114 gymnastiksalar enbart i Stockholm.
I huvudstaden var antalet beslutade
men icke uppförda salar 94 samtidigt
som 43 provisorier var i bruk. För
hela landet liar jag med bestämdhet hört
bristen uppges vara 700 gymnastiksalar.
EU faktum är att en stor del av vår
ungdom lämnar skolan utan att ha fått
någon ordentlig undervisning i gymnastik.

När jag läste dessa siffror gick mina
tankar osökt till Danmark. Om man
skall bygga en skola i vårt södra grannland,
börjar man med att anlägga en
idrottsplats så att den står klar att tas i
bruk när skolan är färdig. Jämsides med
skolbygget i övrigt uppför man erforderligt
antal gymnastiksalar, ibland också
ett speciellt idrottshus och i lyckligaste
fall därutöver en simhall.

Vad jag nu sagt om eftersläpningen i
fråga om gymnastiksalar gäller även i
fråga om idrottsanläggningar och lekplatser.
Vårt land har i många sammanhang
kommit att framstå som en förebild
för samhällelig hjälp till självhjälp,
men i fråga om stödet till idrotten visar
staten en restriktivitet nästan utan motsvarighet
i något europeiskt land. Och
detta trots att tipsmiljonerna nu stigit
till över 100. De pengarna skulle ju som
bekant en gång staten och idrotten broderligt
dela.

Jag har ägnat idrottsanläggningarna
särskild uppmärksamhet, därför att det
är om anslaget till dem som striden närmast
står. Riksidrottsförbundet redovisar
ett angeläget medelsbehov av i sin
helhet drygt 13 miljoner kronor. Andra
organisationer begär sina summor, och
sammanlagt uppgår anslagsäskandena
till i runt tal 14,4 miljoner kronor. Departementschefen
erbjuder 10 miljoner.

Ytligt sett förefaller dessa 10 miljoner
kronor vara rätt generöst tilltagna — anslaget
innebär en ökning med 150 000
kronor jämfört med innevarande budgetår
— helst som årets anslag till olympiskt
deltagande, 350 000 kronor, inte erfordras
för nästa budgetår. Det skulle
alltså föreligga en ökning på 0,5 miljon
kronor. Det vore ingenting att säga om
detta, om idrotten som sådan verkligen

Onsdagen den 8 mai 1957 fm.

Nr 15

fick disponera dessa 10 miljoner för avsedda
ändamål. Men så är inte fallet.
Helt överraskande liar staten redan under
innevarande år använt 375 000 kronor
till ombyggnad av Stockholms Stadion
— man får väl anse att beloppet
har tagits ur delanslaget till större
idrottsanläggningar. Och under nästa
budgetår skall 1,4 miljoner kronor disponeras
för Stadions räkning.

Stadion i Stockholm är statens enda egna
idrottsanläggning; den sorterar för övrigt
under ecklesiastikdepartementet. Stadion
byggdes 1911—1912 för lotterimedel
under föreskrift att det efter Olympiska
spelen skulle överlämnas till statsverket.
Så skedde också efter besiktning
år 1916, då Kungl. Maj:t förordnade en
särskild Stadionstyrelse för förvaltningen
enligt givna direktiv. Stadion ägs
alltså av svenska staten och sorterar som
sagt under ecklesiastikdepartementet.
När nu Stadion behöver om- och tillbyggas,
så tar detta departement och belastar
fonden för idrottens främjande med
hela byggnadskostnaden; den rör sig,
vill jag minnas, om sammanlagt 2,4 miljoner
kronor. Att 375 000 kronor sålunda
nu helt oväntat tagits ur fonden innevarande
budgetår, betyder givetvis ett
kännbart avbräck och leder till att andra
anläggningar, som man trott stod i
tur att få anslag, blir utan medel. Situationen
förvärras naturligtvis i högsta
grad, när staten för nästa budgetår enligt
det framlagda förslaget skall för
Stadion ta i anspråk hela 1,4 miljoner
kronor, d. v. s. mer än två tredjedelar
av de medel som avsetts för större
idrottsanläggningar i hela landet.

Statsutskottet redogör som synes på
s. 78 för dessa förhållanden och konstaterar
»att möjligheterna att inom övriga
delar av landet ur fonden erhålla
bidrag till olika slags anläggningar för
idrottsändamål komma att avsevärt
minskas». Utskottet tillägger, vilket jag
vågar betyga att hela den svenska
idrottsrörelsen med kraft instämmer i:
»Detta är icke tillfredsställande, helst
som av inkomna ansökningar att döma
bidragsbeliovet härvidlag är betydande.
Un uppräkning av förevarande anslag i

Anslag till fonden för idrottens främjande

förhållande till departementschefens förslag
vore alltså motiverad.» Det torde
man nog kunna instämma i.

Men tyvärr slår statsutskottet efter
detta rätt hurtiga uttalande — trots de
allt rikligare flödande tipsmiljonerna —
till reträtt av hänsyn till rådande ekonomiska
läge. Det förefaller emellertid,
som om denna undfallenhet hade vållat
utskottet en viss samvetsnöd. Utskottet
tillägger nämligen att det förutsätter »att
det föreslagna sättet för bestridande av
kostnaderna för Stadions om- och tillbyggnad
begränsas till att gälla nästa
budgetår. Då Stadion i viss utsträckning
torde vara att betrakta som ett självförsörjande
företag, bör det enligt utskottets
mening undersökas, om icke Stadion
i annan ordning än medelst ianspråktagande
av idrottsanslaget skall
kunna finansiera återstoden av ifrågavarande
kostnader».

Nå, det citerade innebär ju ett litet
tillrättaläggande. Men hade det inte varit
mera rakryggat av utskottet att efter
underkännandet av detta rov ur
idrottsanslaget se till, att en rättelse kom
till stånd redan under nästa budgetår?
De 375 000 kronor för innevarande budgetår,
som väl redan är förlorade, borde
enligt min mening vara offer nog. Idrotten
är med rätta upprörd. Det vittnar ju
den enhälliga protest om som Riksidrottsförbundets
överstyrelse har avgivit.

Jag vill gärna ge en eloge till de reservanter
som har reagerat mot utskottets
beslut och velat åtminstone till hälften
undanröja fondens belastning med
anslaget till Stadion. Skulle situationen
här i kammaren visa sig mindre gynnsam
än jag hoppas att den är, vill jag
göra ett andrahandsyrkande om bifall
till reservationen.

Men läget är ju det, att skall idrotten
kunna ta hand om tillskotten av ungdom
och leda den så som den bör ledas, behövs
ovillkorligen ett ökat anslag till
föreningsarbete och ungdomsidrott. Bidragen
härför utgår nu med i runt tal
750 000 kronor. Det redovisade behovet
är drygt 2,6 miljoner kronor, och föreningarna
ute i landet är beredda att
själva satsa lika mycket som statsbidra -

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande

get. Det är mot bakgrunden av dessa
siffror som vi i motionerna nr 38 i denna
kammare och nr 42 i andra kammaren
har yrkat ett till 10,5 miljoner förhöjt
anslag. Jag understryker att ökningen
avser stöd åt föreningsarbete ocli
ungdomsidrott.

Så återkommer jag till anslaget till
Stadion i Stockholm. Enligt såväl statsutskottets
som motionärernas mening
bör kostnaden för Stadions om- och tillbyggnad
inte inkräkta på anslaget för
idrottens främjande. Statsutskottet har
ju klart understrukit detta. Men skulle
det av anslagstekniska skäl anses lämpligt
att bidraget till Stadion utgår från
fonden, så bör fonden för år, som tillbyggnaden
avser, givetvis höjas med erforderligt
belopp. Motionärerna föreslår
1,2 miljoner. Vi trodde inte, att det skulle
kosta mera, när vi motionerade, och
detta var alltså det belopp, som vi hade
anledning att räkna med då.

Jag yrkar alltså, herr talman, med det
sagda i första hand bifall till motionerna
nr 38 i denna kammare och 42 i andra
kammaren, i andra hand till den vid
utskotlsutlåtandet under förevarande
punkt fogade reservationen.

Herr THUN (s):

Herr talman! Först framhåller herr
Hansson, att han vid olika tillfällen i
denna kammare starkt pläderat för ökade
anslag till idrottsändamål. Samtidigt
pekar han på att man från olika håll,
från olika partier och från departementschefens
sida också har uttalat önskemål
och förhoppningar om att det
skulle vara möjligt att tillgodose idrottsorganisationerna
på ett bättre sätt än
hittills har skett, men med hänsyn till
att det inte har lämnats mera pengar
till idrottsrörelsen, så anser han det vara
ett slags läpparnas bekännelse, och
det kan kanske ligga något i det, om
man ser det ur herr Hanssons synpunkt
i dag. Jag är själv gammal idrottsman
och vill helt instämma med herr Hansson
då det gäller att tillgodose idrottens
behov ekonomiskt så långt som det är

möjligt. Men vi har tidigare i dag diskuterat,
var gränsen egentligen går för våra
möjligheter att tillmötesgå alla äskanden
från olika motionärer. Skulle riksdagen
tillmötesgå alla dessa behov, så
vore det nog ganska svårt att hålla den
ekonomiska balans som man eftersträvar
att hålla.

Herr Hansson framhåller, att ungdomskullarnas
storlek ökas undan för
undan, och vi är på det klara med att
detta kommer att medföra ökade behov
av pengar för idrottsligt ändamål. Utan
tvekan kan man säga, att statsrådet
Lange, som haft att handlägga detta ärende,
säkerligen är lika varmt idrottsintresserad
som herr Hansson och jag är,
men han har ändå haft klart för sig, att
det inte går att nu ställa mera medel till
förfogande. Det är just när man skall
portionera ut pengar för olika ändamål
som man måste göra en avvägning, och
den avvägningen medför alltid att somliga
önskemål inte helt blir tillgodosedda.
Hur skulle det se ut, om man skulle
tillmötesgå alla äskanden som görs? Man
får ändå säga att det idrottsanslag, som
riksdagen har att ta ställning till i dag,
innebär en rätt avsevärd justering. Då
för ett tidigare år 350 000 kronor kom
till användning för olympiaden — medel
som nu kan användas på annat sätt
— kan man säga att den föreslagna anslagshöjningen
på 150 000 kronor i realiteten
medför en total förbättring på
500 000 kronor.

Det iir givet, att när man sedan finner,
att för nästa budgetår 1 400 000
kronor av idrottsanslaget skall användas
till Stadions om- och tillbyggnad då
mörknar bilden betydligt — det vill jag
gärna erkänna — men det ljusnar väl
något för herr Hansson, när han finner
vad utskottet har sagt beträffande anskaffande
av återstoden av det anslag
som behövs för denna om- och tillbyggnad,
som vill jag minnas uppgår till
totalt 2 400 000 kronor. Utskottet har inte
velat vara med om att de pengar, som
nästpåföljande budgetår behövs för detta
ändamål, tas av idrottsanslaget utan har
sagt, att utskottet utgår ifrån att medel
bör anvisas på annat sätt, med liänvis -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Anslag till fonden för idrottens främjande

ning till att Stadion bör betraktas som
ett självförsörjande företag. Utskottet
liar inte klart uttalat på vilket sätt de
erforderliga medlen skall anskaffas, men
det ankommer på vederbörande myndighet
att när tiden är inne pröva den
frågan. I vilket fall som helst anser utskottet
att man inte bör bestrida dessa
kostnader över idrottsanslagei, och det
är ju ett betydande plus.

Herr Hansson sade, att det väl hade
varit mera rakryggat, om utskottet, sedan
det konstaterat att det föreligger betydande
brister när det gäller idrottsverksamheten
— man har inte möjligheter
att bygga ut idrottsanläggningarna
i den takt som är önskvärd — utan vidare
hade följt vad motionärerna och
Riksidrottsförbundet föreslagit. Såsom
jag tidigare sagt, föreligger inte dessa
möjligheter. Även om det finns många
varma anhängare till idrotten inom
statsutskottet, har utskottet på grund av
de ekonomiska förhållandena inte kunnat
sträcka sig längre i detta avseende.
•lag tror nog att man här får lugna sig.
Därest det efter hand skulle visa sig föreligga
bättre ekonomiska förutsättningar
för att tillgodose idrottens behov, är
jag tämligen övertygad om att man på
ett bättre sätt än herr Hansson tror kommer
att tillfredsställa det föreliggande
behovet. Att det råder irritation bland
idrottsfolket är alldeles klart, när man
där ser att man inte får alla de pengar
man önskar. Det är emellertid ingenting
att göra åt i dagens ekonomiska läge.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NOKLING (k):

Herr talman! Även i år har representanter
i kamrarna för det kommunistiska
partiet föreslagit ett höjt statligt bidrag
till idrottsrörelsen. Det förhöjda bidraget
bygger på den av Riksidrottsförbundet
begärda summan av 14 383 G00
kronor.

Att idrottsrörelsen har en ungdomsfostrande
betydelse kan väl ingen förneka.
Ungdomens aktivitet ledes genom
idrottsrörelsen in på sunda vägar, och

denna rörelse verkar såväl fostrande
som karaktärsdanande. Ungdomen får
genom idrotten utlopp för sin inneboende
aktivitet, och dess fritidssysselsättning
löses genom idrotten på ett bra
sätt. Därmed är inte sagt att idrottsrörelsen
löser alla ungdomsfrågor och
ungdomsproblem, men den är ett viktigt
led när det gäller att lösa dessa frågor.

Man bör i detta sammanhang ännu en
gång påminna om riksdagens principbeslut
år 1939, att 70 procent av nettot
från AB Tipstjänst skulle anslås för
idrottens och friluftslivets främjande.
Tyvärr har detta beslut aldrig kommit
längre än på papperet. Även om innevarande
års anslag utgår med högre belopp
än tidigare, är det otillräckligt med
hänsyn till idrottsförbundets äskanden.
Därtill kommer, såsom herr Hansson redan
har anfört, att av nästa budgetårs
anslag skall utgå 1,4 miljoner kronor till
om- och utbyggnad av Stadion i Stockholm.
Utskottet har, såsom herr Thun
nyss framhöll, gjort ett särskilt uttalande
i denna fråga, men samtidigt framhåller
utskottet, att eftersom ett så pass
stort belopp beräknas för om- och tillbyggnad
av Stadion kommer möjligheterna
att tillgodose övriga anläggningar
för idrottsändamål i landet att avsevärt
försämras.

Departementschefen säger i propositionen
att en väsentlig höjning av anslaget
i och för sig vore önskvärd. Utskottets
yttrande har, såsom herr Thun
nyss påpekade, på denna punkt blivit ett
eko av departementschefens uttalande då
det säges, att en uppräkning av förevarande
anslag i förhållande till departementschefens
förslag vore motiverad.
Men därvid stannar också välviljan från
såväl departementschefens som utskottets
sida.

I den kommunistiska motionen har vi
även i år yrkat på ett särskilt stöd till
de lokala idrottsföreningarna. Hela den
svenska idrottsrörelsen har sin grundval
i de tusentals lokala idrottsföreningarna,
och dessa föreningar arbetar un.»er svåra
ekonomiska förhållanden. Vi föreslår
därför att till dessa lokala föreningar
skall utgå ett belopp av It) kronor per

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till fonden för idrottens främjande

år och aktiv medlem. I motionen sägs
det att till varje medlem skulle utgå ett
belopp av 10 kronor. Andemeningen i
motionen är att dessa 10 kronor endast
skulle utgå till dem, som är aktiva medlemmar
i idrottsrörelsen. Följaktligen
skulle den summa, som faller utanför
det av idrottsförbundet äskade anslaget,
inte ökas så värst mycket. Yi föreslår att
även dessa medel skulle tagas ur vinsten
från AB Tipstjänst. Man kan nämligen
påpeka att enligt den redogörelse, som
lämnats för bolagets verksamhet, ökade
vinsten redan under föregående år med
ungefär lika mycket som nu begäres i
anslag till hela idrottsrörelsen. Det tyder
på att det finns goda möjligheter att
av dessa medel stödja idrottsrörelsen på
ett effektivare sätt än som föreslås av
utskottet.

Jag vill därför, herr talman, i första
band yrka bifall till motionen nr 243 i
andra kammaren, och i andra hand vill
jag, liksom herr Hansson, yrka bifall till
reservationen under denna punkt.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Gentemot herr Thun vill
jag säga, att jag visst inte varje år yrkat
på ökade anslag. Det var inte det jag
underströk i början av mitt första anförande,
utan jag sade att jag har försökt
övertyga kammaren om idrottens
betydelse för samhället och för ungdomens
fostran. Att idrotten har en betydelse,
som kanske inte kan värderas för
högt, vidhåller jag. Jag undrar, hur vårt
samhälle i dag skulle se ut, om vi inte
hade alla dessa frivilligt arbetande
idrottsföreningar.

Men vad anslaget beträffar, så är ju
den springande punkten i år frågan om
de pengar som skali bekosta om- och
tillbyggnad av Stockholms Stadion. När
jag för ett par månader sedan hörde att
375 000 kronor av årets anslag skulle gå
till Stadion, uppfattade jag det som ett
dåligt skämt. Stockholms Stadion är
svenska statens egendom. Det bör väl
drivas som ett självförsörjande företag,
och att pengarna för dess om- och tillbyggnad
skulle tas ur fonden för idrot -

tens främjande, det hade väl knappast
någon inom den svenska idrottsvärlden
tänkt sig. Detta kom som en fullständig
kalldusch.

Statsutskottet har därvidlag samma
uppfattning som idrottsledningen — det
är bara det att utskottet ger för lätt efter.
Jag tycker att tillvägagångssättet i
detta fall är så anmärkningsvärt och att
följderna blir så pass allvarliga, att man
här måste påpeka tillvägagångssättet och
med fullt fog kunna kräva, att anslaget
till idrottens främjande inte minskas på
detta sätt. I realiteten innebär det ju, att
den svenska idrotten under kommande
budgetår får sitt anslag minskat med ca
en miljon, trots att vi klart kan visa att
behovet ökar.

Vi bör kanske inte blanda in tipsmiljonerna,
men de är ju faktiskt uppe i
Ilo miljoner, och att idrotten skulle få
10 procent av dessa pengar är väl inte
orimligt.

Jag vet inte riktigt, hur Stadions affärer
ligger till, men jag skulle tro att de
är goda och att Stadion bara i nöjesskatt
har betalt in vida mer under årens lopp
än vad denna ombyggnad kostar.

Jag måste nog konstatera, herr talman,
att vi här i landet inte gör vad som
är tillbörligt för ungdomens fysiska fostran
— jag pekade ju på gymnastiksalarna
som ett klart exempel — och jag vidhåller
mina yrkanden i ärendet.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att här deklarera mitt idrottsliga
intresse — det har jag tillfälle att manifestera
i andra sammanhang än vid
första kammarens debatt omkring tionde
huvudtiteln — utan för att lämna
några upplysningar, som jag tror kan
vara av värde, innan kammaren går till
beslut i denna fråga.

Ombyggnaden av Stockholms Stadion
och behovet därav mötte jag under hösten
såsom ett starkt idrottsligt önskemål;
det underströks såväl av representanter
för Riksidrottsförbundet som av representanter
för stadionstyrelsen. Jag vill
gärna erkänna, att jag för egen del var

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

i hög grad tveksam. I varje fall sade jag
mig att de ursprungliga planerna för en
ombyggnad, som då företeddes, knappast
ens kunde läggas till grund för en
seriös diskussion om möjligheterna att
bifalla detta önskemål. Som följd därav
vidtogs också en nedprutning för att ett
belopp skulle framkomma, som kunde
utgöra en grundval för överläggningarna
i fortsättningen.

Det stod också klart för mig vid detta
tillfälle, att om man skulle tillmötesgå
önskemålet från idrottsligt håll beträffande
Stadion, så kunde det befaras
medföra att mindre pengar skulle bli
över för andra viktiga och betydelsefulla
idrottsliga ändamål. Emellertid framhöll
representanter för idrotten och stadionstyrelsen
— vissa av dem, men inte
alla, satt med både i stadionstyrelsen
och i Riksidrottsförbundets förvaltningsutskott
— att det var nödvändigt att en
ombyggnad av Stadion kom till stånd,
eftersom vårt land hade åtagit sig värdskapet
för europamästerskapen i fri
idrott 1958. Jag framhöll då, att det var
en betydande risk för att om man tillmötesgick
detta önskemål, så skulle följden
bli stora svårigheter att tillgodose
anslagsbehoven när det gäller andra
idrottsplatser i landet. Jag frågade dessa
representanter, om de ansåg önskemålen
att få en ombyggnad av Stadion så starka,
att de var beredda att ta även dessa
konsekvenser. De som därvid talade med
mig — det skedde, sedan Riksidrottsförbundet
avgivit sitt remissyttrande i ärendet
— framhöll, att detta i så fall vore
en beklaglig följd, men att man väl finge
vara beredd att ta även den, om det visade
sig oundvikligt.

Det var detta besked som gjorde att
jag till slut med stor tvekan förklarade
mig villig att anslå de pengar, som erfordrades
för att arbetena på Stadions
ombyggnad skulle kunna påbörjas, planerna
uppgöras och intet dröjsmål behöva
inträda eller befaras. Riskerna var
eljest betydande, framhöll man från
idrottsligt håll, för att Sverige inte skulle
kunna fullgöra sin uppgift som värd
för europamästerskapen. Och när jag
ändå klargjort vilka konsekvenser ett

Anslag till fonden för idrottens främjande

medgivande på denna punkt kunde få,
ville jag inte ta på mitt ansvar att fördröja
ombyggnaden av Stadionborgen.
Därför lämnades i höstas det anslag, som
herr Hansson nu så starkt beklagar.

Det är klart att man har alla skäl att
ifrågasätta lämpligheten av att staten
står för Stadions verksamhet. Eljest har
ju sådan verksamhet här i landet ansetts
vara i huvudsak en kommunal angelägenhet.
Jag är medveten om de historiska
skäl som gjort att staten fått ta ansvaret
för Stadion, men jag tycker ändå att
det kan finnas allvarliga skäl att överväga,
huruvida den ordningen skall bestå
i framtiden. Om jag vid mitt övervägande
kommer fram till att en annan
ordning för Stadion bör prövas i fortsättningen,
kommer jag att tillsätta en
utredning härom, och det är väl inte
helt uteslutet att en del av de pengar,
som staten i så fall skulle kunna tillgodogöra
sig av de medel som nu användes
för att bestrida stadionombyggnaden,
också bör kunna tillföras idrottsfonden.

.lag anser att delta är vissa upplysningar
som kan vara av värde för kammarens
ledamöter innan beslutet i denna
kammare fattas.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag skall inte upprepa
vad jag sagt i mitt första anförande, men
jag skulle vilja belysa statsrådets anförande
här genom ett påpekande. Själv
tillhör jag inte Riksidrottsförbundets
överstyrelses förvaltningsutskott, men
jag vill framhålla att motionärerna är
personer, placerade såväl i Riksidrottsförbundets
överstyrelse som i stadionstyrelsen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord! En av
motionärerna har, såvitt jag vet, inträtt
i stadionstyrelsen under innevarande
kalenderår, alltså sedan det beslut, varom
jag här talat, har fattats.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Kanske jag för att ytterligare
belysa frågan bör säga, att Riks -

96 Nr 15 Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. statsbidrag till Riksorganisationernas campingkommitté m. m.

idrottsförbundets överstyrelses protest
mot detta tillvägagångssätt var enhällig
och att i överstyrelsen ingår både äldre
och yngre ledamöter i såväl stadionstyrelsen
som Riksidrottsförbundets överstyrelses
förvaltningsutskott.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är den förste att beklaga
att idrottens folk då och då ändrar
mening.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan och
särskilt rörande utskottets motivering.

I fråga om mom. a, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats 1 ro) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av
herr Hansson, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 38
och 11:42; samt 3:o) av herr Norling,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen II: 148.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hansson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
117 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna I: 38 och II: 42.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 26.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr förste vice talmannen,
hade yrkats dels att utskottets yttrande
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna den av herr Ståhl m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 118

Ang. statsbidrag till Riksorganisationernas
campingkommitté m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1957/58
anvisa ett anslag av 1 250 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likaiydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Axel Andersson och Danmans (I:
114) och den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Stockholm m. fl.
(II: 141), i vilka hemställts, att riksdagen

Onsdagen den 8 maj 1957 fin.

Nr 15

Ang. statsbidrag till Riksorganisationernas campingkommitté m. m.

måtte för budgetåret 1957/58 anslå 25 000
kronor till stöd för den verksamhet, som
bedreves av Riksorganisationernas campingkommitté; dels

en inom första kammaren av herr
Hansson väckt motion (I: 37), vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
rörande behovet av åtgärder till främjandet
av ett ordnat friluftsliv och därmed
campingväsendets sanering samt
den lagstiftning på området, som utvecklingen
nödvändiggjort;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Levin väckt motion (11:149), vari
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t hemställa om beredande av
bättre möjligheter för kommuner och
sammanslutningar att utfå bidrag till anläggande
av campingplatser med parkeringsmöjligheter
för motorfordon.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 114 och II: 141, till Avsättning
till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 1 250 000 kronor;

b) att motionen I: 37 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

c) att motionen II: 149 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr
Ståhl, fröken Elmén och herr Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under a hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 114 och II:
141, till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 1 275 000
kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) :

Herr talman! Jag skall bara med eif
par ord be att få yrka bifall till den reservation
som finnes fogad till denna
punkt.

7 Första kammarens protokoll 1957. Nr lö

Jag och en annan ledamot i kammaren
har väckt en motion, där vi menar
att riksdagen borde ge riksorganisationernas
campingkommitté litet hjälp i
dess arbete. Förhållandena på detta område
är ju ganska bedrövliga i vårt land.
Det är inte på många håll man har några
ordnade campingplatser, där de sanitära
angelägenheterna tillgodosetts,
utan camparna får klara sig lite hipp
som happ. De stökar till ganska mycket
ute i naturen, helt enkelt därför att det
inte ställts några anordningar till deras
förfogande På en del håll har ju kommunerna
insett detta, och på vissa håll
har man redan fått fram riktigt förnämliga
campingplatser, och på andra håll
är man ganska angelägen att ordna sådana.
Men då vill man gärna ha hjälp
med planeringen, och det är då som
man kan få biträde av denna campingkommitté.
Men för att kunna hjälpa kommunerna
och därmed också camparna,
som ju numera är ett mycket stort släkte,
måste kommittén naturligtvis ha vissa
medel till sitt förfogande. Därför har
vi motionerat om detta anslag. Jag tror
att det ändå till sist blir nödvändigt att
vi verkligen får någon ordning på detta
område, och det vore ju väl, om man
satte i gång så fort som möjligt.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen i
denna punkt.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Den campingkommitté,
som det här gäller och som motionärerna
yrkar statsbidrag till, startade sin
verksamhet i början av år 1956 på initiativ
av bland andra MHF, Motormännens
riksförbund, Skid- och friluftsfrämjandet
och Svenska turistföreningen. Det
är en kommitté som knappast kan ha
hunnit verka ett helt år, när motionen
skrevs, och det är rätt underligt, när
motionärerna i sin framställning säger
att frågan redan uppkommit, om man i
fortsättningen kan bära den ökade ekonomiska
bördan och om man inte blir
tvungen att nedlägga verksamheten. Det
förhåller sig emellertid på det sättet, alt

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. statsbidrag till Riksorganisationernas campingkommitté m. m.

de organisationer, som svarar för campingkommittén,
är väl beprövade i organisationsfrågor
och startar väl inte
utan vidare en kommitté på så lösa boliner,
att verksamheten redan efter ett
år måste nedläggas.

Det är också att märka att kommittén
som sådan inte begärt något anslag av
Kungl. Maj :t till sin verksamhet, utan
framställningen har kommit från motionärerna.

Såsom utskottet i sitt utlåtande anför,
torde det vara möjligt för Kungl. Maj:t
att av det anslag, som ställts till förfogande
för fritidsverksamheten, också
lämna bidrag till campingkommittén
som alltså inte, om utskottets förslag följes,
lämnas utan möjlighet att erhålla
statsbidrag. Statsutskottet anser alltså,
att denna utväg bör i första hand prövas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Av statsutskottets utlåtande
vid denna punkt framgår, att även
en av mig väckt motion, nr 37, i första
kammaren, har behandlats av utskottet.
Jag får säga att det för mig innebär en
överraskning att återfinna motionen i
statsutskottets utlåtande; jag hade nämligen
trott att tredje lagutskottet skulle
vara rätt forum, eftersom motionen väsentligen
syftar till en översyn av campingväsendets
relation till de rättsgrundsatser
som gäller för allemansrätten.

Jag skall nu inte gå närmare in på
motionens behandling i utskottet. Jag inser
att jag måste gå en annan väg i ärendet,
men jag är angelägen att understryka
att motionen inte grundar sig på
något lösligt infall från min sida utan
på en omfattande praktisk erfarenhet.
Jag vill även åberopa dels ett oreserverat
stöd från min länsstyrelse, som gjort
en liknande aktion på andra vägar, dels
stöd från en mängd initierade personer,
vilka understrukit det angelägna i att en
översyn av lagstiftningen på ifrågavarande
område kommer till stånd.

Jag vill vidare, herr talman, endast säga
att när motionen nu kommit under

utskottets behandling, borde utskottet
inte ha nöjt sig med att förutsätta att
Kungl. Maj :t ägnar berörda frågor sin
uppmärksamhet. Jag tror tvärtom att
ärendet är av sådan vikt, att Kungl.
Maj:t behöver ett energiskt påpekande
av de missförhållanden, som råder, och
att snabba åtgärder är av nöden samt
att det inte går att få utvecklingen inom
campingväsendet under kontroll på annat
sätt än genom en lagstiftning, som
bl. a. preciserade allemansrättens innehåll.

Herr talman! För dagen nöjer jag mig
med det sagda och ställer inte något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt angående mom. a av
utskottets i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan samt särskilt rörande
mom. b och c.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. a förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna b och c hemställt.

Punkterna 119—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 80, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57 till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 8 mai 1957 fm.

Nr 15

Investeringsanslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten och till Fonden
för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Investeringsanslag till säkerhetsanstalter
för sjöfarten

Under hänvisning till vad utskottet under
punkten 64 i sitt utlåtande nr 10
anfört hade utskottet i denna punkt hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 129 och
II: 146, till Säkerhetsanstalter för sjöfarten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
investeringsanslag av 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Ivar Johansson, Sundelin,
Pålsson, Jacobsson, Ståhl och Staxång,
fröken Elmén samt herrar Nihlfors
och Löfroth, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 129 och II: 146, till Säkerhetsanstalter
för sjöfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
900 000 kronor.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Vid detta utlåtande finns
en reservation som går ut på att anslaget
skall höjas till 900 000 kronor. Reservationen
hör samman med den punkt
64 i statsutskottets utlåtande nr 10 som
vi debatterade för någon timme sedan.
I)å framfördes väl argumenten även för
den här reservationen av däri engagerade
parter. När jag nu skall yrka bifall
till denna reservation, har jag därför
ingenting annat att tillägga än att jag
vill göra kammaren uppmärksam på att
utgången i medkammaren blivit en annan
beträffande punkt 64 i statsutskottets
utlåtande nr 10. Där har reservatio -

nen segrat över utskottsförslaget. Med
anledning därav kommer jag att begära
votering även i den här frågan.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till
reservationen.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Med hänvisning till vad
som anfördes i debatten om punkt 64 i
utskottets utlåtande nr 10 och det beslut,
som kammaren då fattade, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 81 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

100

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 52.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av
292 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 87, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd åt båttrafiken i Stockholms
skärgård jämte i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till byggnadsarbeten vid statens
sinnessjukhus m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58 jämte
i ämnet väckta motioner.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 103 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte

I. fatta beslut på sätt under punkten
i särskilda med a—x betecknade moment
närmare angivits;

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtal med

a) Växjö stad angående villkoren för
anslutning av S:t Sigfrids sjukhus till
stadens avloppssystem m. m.;

b) Örebro stad om överlåtelse till
Kungl. Maj :t och Kronan av markområde
för nytt sinnessjukhus m. m.;

c) Bollnäs landskommun och Bollnäs
stad om överlåtelse till Kungl. Maj:t och
Kronan av markområde för nytt sinnessjukhus
m. m.;

d) Sala stad eller Köpings stad om
överlåtelse till Kungl. Maj:t och Kronan
av markområde för nytt sjukhus för
vård av höggradigt psykiskt efterblivna
m. m.;

III. medgiva, att Långasjö sekundäravdelning
finge på de villkor, som funnes
angivna i ett i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 1 mars 1957 redovisat
avtal, försäljas för en köpeskilling
av 75 700 kronor;

IV. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionen 11:557 till Vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 33 050 000 kronor; V.

till Utrustning av nya sinnessjukhus
för budgetåret 1957/58 under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 060 000 kronor;

VI. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionen 11:556
till Lån till Föreningen Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium för vissa ombyggnadsarbeten
för budgetåret 1957/58
under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 950 000 kronor.

Vid utlåtandet hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts, utom av
andra, dels av herr Gustaf Andersson,
dels ock av herr Söderberg.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
jag fogat en blank reservation. Detta
har jag inte gjort, därför att jag vill
uppta någon process med statsutskottets
majoritet, utan närmast för att få
understryka vad utskottet har anfört i
ett särskilt fall.

Beträffande sinnessjukvårdens ordnande
i Mälarlänen föreligger ju förslag
för Stockholms och Västmanlands
län, men Södermanlands län har undantagits
från denna planläggning.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

101

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

Statsrådet säger att det hade varit önskvärt,
om även Södermanlands län varit
med i denna plan, och utskottet understryker
det. Jag får också göra så,
och jag skulle kanske kunna skärpa det
till att säga att jag beklagar, att inte
en planläggning har skett även för Södermanlands
län, då nu frågan skulle
ordnas för Mälarlänen.

Jag vill erinra om att vi i Södermanlands
län har två sinnessjukhus, nämligen
Sundby, som ligger utanför
Strängnäs, och S:ta Anna i Nyköping.
Båda sjukhusen är gamla och omoderna.
Jag skulle vilja säga om S:ta Anna
att detta sjukhus är färdigt att nedläggas,
om man inte vidtar en mycket kostsam
ombyggnad och renovering. Detsamma
gäller Sundby sjukhus. Om det
skall moderniseras, kommer detta att
dra betydande kostnader. Jag tror att
när man räknade på den saken förra
gången, fann man att det rörde sig om
16 å 17 miljoner kronor, och jag tror
att en modernisering nu skulle dra en
kostnad av inemot 20 miljoner kronor.

Man kan då fråga sig, om man i avvaktan
på ett användande av Sundby
sjukhus för annat ändamål inte skall
planlägga för sinnessjukvårdens ordnande
i övrigt. Även om man här vidtar
en mycket kcstsam modernisering,
kommer sjukhuset ändå att ligga mycket
illa till. Man utgår ju numera från
att ett sinnessjukhus bör ligga intill ett
stort kroppssjukhus, helst intill ett centrallasarett.
Sundby sjukhus kommer att
ligga ungefär tre och en halv mil från
centrallasarettet.

Jag anser att det under sådana förhållanden
borde övervägas, om man
inte här bör bygga ett nytt sinnessjukhus.

Man frågar då: Vad skall Sundby användas
till? Detta sjukhus kommer, såvitt
jag kan förstå, att under så många
år framåt — jag skulle kanske säga årtionden
— behövas för sinnesjukvården
i landet, att man inte bör hysa alltför
stora bekymmer för dess användning.
.lag vet att denna uppfattning också
delas av medicinalstyrelsen.

Såvitt man nu kan bedöma, kommer

sinnesjukvården under de närmaste 10
å 20 åren att gå en utomordentlig utveckling
till mötes. Det kommer sannolikt
att ske i eu takt, som vi kanske
inte nu har en aning om. Jag tror att
utvecklingen på detta område kommer
att ske ofantligt snabbt. Vi må försöka
göra vad vi vill, men opinionen kommer
att kräva att man vidtager alla de
anordningar, som vetenskapen och utvecklingen
har gett oss. Det är då också
nödvändigt att man i god tid planlägger
sinnesjukvårdens utbyggande på
ett sådant sätt, att man kan motta en
sådan utveckling utan att det uppstår
några stora besvärligheter.

Jag skall inte försöka att ge någon
anvisning om hur sinnessjukvården bör
ordnas för Södermanlands län. Vi har
för den kommitlé, som sysslar med denna
fråga, från landstingets sida påpekat,
hur vi vill ha det ordnat. Jag är
också angelägen att framhålla, att landstingets
förvaltningsutskott och dess hälso-
och sjukvårdsstyrelse är öppna för
diskussioner om på vilket sätt man
lämpligen bör ordna denna sak.

Vad jag här liar velat framhålla är att
jag vädjar till departementschefen och
till dem det vederbör, ifrågavarande
kommitté o. s. v., att ta en allvarlig funderare
på denna fråga och ge anvisningar
om hur man skall ordna med
sinnessjukvården. Det är detta jag har
velat anföra vid det här tillfället, herr
talman.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! I motsats till den föregående
talaren kan jag som representant
för det landsting jag företräder säga,
att vi är tillfredsställda med det förslag
som har kommit fram, sedan planerna
reviderats beträffande Mälarlänen, eftersom
Västmanlands län inte längre skall
behöva bli hänvisat till Ulleråkers sjukhus,
som enligt tidigare förslag skulle
byggas ut till omkring 1 400 vårdplatser,
utan i stället föreslås få ett eget sinnessjukhus.
Det är utomordentligt tillfredsställande,
om så kommer att ske. Jag
förstår i mycket hög grad de synpunkter,
som herr Gustaf Andersson fram -

102

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

fört beträffande nödvändigheten av att
också Södermanlands län får sin sjukhusfråga
ordnad på samma sätt som de
övriga Mälarlänen.

Jag skulle också vilja säga några ord
beträffande ett par andra frågor i detta
utlåtande. Det är naturligtvis ingenting
att säga om att frågan om ett nytt sinnessjukhus
i Stockholms län får sin lösning,
och landstinget har där varit överens
om att detta sinnessjukhus bör placeras
i Upplands Väsby. Jag vill endast
erinra om att när vi i fjol diskuterade
frågan om sinnessjukhus i Gävleborgs
län, underströks det ganska kraftigt från
olika håll här att det var absolut nödvändigt
att ett sinnessjukhus förlädes vid
ett centrallasarett. Detta är tydligen inte
längre nödvändigt. Nu har man modifierat
sin ståndpunkt i det avseendet,
och medicinalstyrelsen uttalar också beträffande
förläggningen av sinnessjukhusen
att de om möjligt bör förläggas
vid centrallasarett.

Upplands Väsby är ju ett normallasarett.
Genom att säga att det skall ökas
ut med en gynekologisk avdelning och
att det där skall anställas en narkosläkare
vill man låta påskina att det skulle
bli av väsentligen samma klass som ett
centrallasarett, men jag vill då i det
fallet säga att detta väl är ungefär den
utveckling, som över huvud taget sker
vid de större normallasaretten inom våra
landstingsområden. Gynekologien är en
av de specialiteter som utvecklas snabbt,
och vi hoppas också att vi så småningom
skall få narkosläkare även vid normallasaretten.

Som bekant råder det i dag en mycket
stor brist på narkosläkare. Det finns
inte sådana ens vid alla centrallasarett,
men jag kan också erinra om att det åtminstone
när det gäller vårt landstingsområde
inte är mer än tio år sedan vi
vid våra tre länslasarett, som i dag är
normallasarett, inte hade röntgenläkare.
I dag finns det vid samtliga dessa tre
länslasarett både överläkare ocli underläkare,
och jag tror för min personliga
del att vi kommer att gå samma utveckling
till mötes även när det gäller narkosläkare.

Beträffande Upplands Väsby skulle jag
vilja påpeka frågan om eventuella bullerstörningar,
för den händelse Halmsjön
skulle komma att användas som storflygplats.
Det finns viss risk för att det i
Upplands Väsby kommer att bli vissa
bullerstörningar i sådant fall. I samband
med att vi utrett frågan om platsen för
ett sinnessjukhus har vi just kommit i
beröring med problemet. Åtminstone när
det gäller ett visst område i Västerås har
institutet för folkhälsan absolut sagt
ifrån, att det ifrågasatta området icke
är användbart för sinnessjukhus med
hänsyn till de bullerstörningar man kan
räkna med från F 1 :s flygfält. Jag tror
därför att det är en sak som man bör
uppmärksamma, när nu frågan om en
storflygplats kommer att avgöras.

Jag skulle, herr talman, också vilja
säga några ord om det blivande sjukhuset
i Sala. Beträffande förläggningen
har man bland annat hänvisat till Västmanlands
läns landstings yttrande. Men
förvaltningsutskottet där har ansett, att
dess yttrande endast skulle gälla den
rent medicinska synpunkten, alltså frågan
om vilka möjligheter det finns till
samarbete med kroppssjukhusen. I det
avseendet är Sala och Köping fullt likställda,
vilket också har kommit fram
i förvaltningsutskottets yttrande. I övriga
avseenden har förvaltningsutskottet
inte ansett sig ha anledning ta ståndpunkt,
ty när del gäller lokaliseringsoch
arbetsmarknadsfrågor är det andra
myndigheter som har att yttra sig.

Vid ett närmare studium av det föreliggande
förslaget kan jag för min del
inte komma till det resultatet, att det
skulle finnas några övervägande skäl
för att detta sjukhus skulle förläggas
till Sala. Man har kommit fram till att
Sala och Köping i många avseenden är
jämställda. När det gäller att få kvinnlig
arbetskraft är det emellertid utan
tvekan betydligt svårare i Sala än vad
det skulle vara i Köping, vilket också
framhållits av en av industricheferna
för en industri i Sala, som säger att han
har mycket svårt att där få kvinnlig
arbetskraft.

Kommittén för sinnessjukvårdens ut -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

103

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

byggande har anfört ett skäl, som jag
tycker är mycket väsentligt. Man framhåller
att det av psykologiska skäl kan
vara oklokt att förlägga så många sinnessjukhus,
som det här blir fråga om,
till salatrakten. Vi får komma ihåg, att
förutom Salberga bär landstinget ett
hem för lättskötta sinnessjuka — det
har visserligen i dag bara 52 vårdplatser,
men det är avsett att öka antalet
till 104 — samt Salbohedsanstalten i
närheten av Sala, och jag kan för min
del inte komma ifrån, att det blir en
alltför stark anhopning av sådana anstalter
inom området.

Självklart har statens arbetsmarknadsstyrelse
rätt när den säger, att av
lokaliseringsskäl är det den östra länsdelen
av Västmanlands län som bäst
behöver tillskott, men jag undrar för
min del, om det inte kommer att motverka
möjligheten för den länsdelen att
dra till sig lämpliga industrier, om man
på en enda plats får denna mycket starka
anhopning av anstalter för sinnessjukvård
och sinnesslövård.

I fråga om sinnessjukhusets placering
i Gävleborgs län anförde departementschefen
ett skäl, som jag för min del
tycker skulle vara mycket bärande även
när det gäller Västmanlands län. Han
säger nämligen, att det enbart är lämpligt
med en spridning av den psykiatriska
sakkunskapen. Han menade då
att i Gävle och Hudiksvall skulle det
komma att finnas psykiatriska lasarettskliniker
och därmed tillgång till psykiatrisk
sakkunskap, och att det vore
en fördel, om sådan också kom att finnas
i Bollnäs.

Precis samma skäl kunde han ha anfört
för att föreslå Köping i stället för
Sala. I Västerås finns nämligen en psykiatrisk
lasarettsklinik, och i Sala har
vi Salberga sjukhus, där det finns tillgång
till psykiater. Genom att förlägga
det nya sjukhuset till Köping skulle vi
fått en spridning av den psykiatriska
sakkunskapen, men det har departementschefen
i detta sammanhang inte
funnit skiil alt hänvisa till.

Vad som varit avgörande är tydligen
Sala stads erbjudande att kostnadsfritt

ställa mark och ledningar till förfogande.
För min del tvivlar jag på att
det är riktigt av statsmakterna att på
detta sätt utlysa någon form av auktion.
Jag måste säga att jag delar Köpings
stads kommunalmäns åsikt, när
de förklarar, att de inte är beredda att
deltaga i en sådan köpslagan och därför
inte längre är intresserade av att få
sjukhuset till Köping.

Enligt min uppfattning talar de flesta
skälen för att förlägga detta sjukhus till
Köping, men stadens ställningstagande
omöjliggör för mig att här framställa
ett yrkande om förläggning av sjukhuset
dit. Då finns det inte något annat
alternativ än Sala-alternativet.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
säga några ord om sinnessjukhusens
storlek. I generalplanen för 1955 föreslås
sjukhus på upp till 1 400 vårdplatser,
Gullberna, Falköping, Örebro, Bollnäs
och nu senast Upplands Väsby föreslås
få sjukhus med mellan 700 och
800 vårdplatser.

Man hör det emellertid rätt ofta pläderas
för sjukhus på endast 400 vårdplatser.
Jag tycker det är en fråga, som
bör ordentligt klarläggas. Skulle den
nya uppfattningen om vårdplatsantalet
vara riktig, innebär det att de sjukhus,
som nu byggs eller planeras, blir alltför
stora.

På våren 1954 kallades bl. a. representanterna
för landets landsting och
en hel del andra för sjukvården intresserade
till en stor konferens på Konserthuset
här i Stockholm, där man
skulle diskutera de allvarliga problem
som sjukvården stod inför. Den konferensen
resulterade i att vi fick den
kommitté för översyn av hälso- och
sjukvården, som tillsattes den 17 maj
1954 och bl. a. skulle titta på tjänsteläkarorganisationen
och mentalsjukvården,
och vi fick en mentalsjukvårdsdelegation
inom den kommittén den 25
november 1955. Det har vid ett tillfälle
sagts, att under senare hälften av första
halvåret 1957 skulle mentalvårdsdelegationen
vara beredd att avlämna sitt
betänkande. I ett yttrande i denna kammare
den 10 april 1957 sade delega -

104 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

tionens ordförande, herr Rune Johansson,
att han trodde att betänkandet skulle
komma att framläggas under senare
delen av detta år. Det har alltså blivit
en förskjutning, och jag frågar mig om
vi ens kan räkna med att vid denna
senare tidpunkt få fram betänkandet.
Det är mycket viktigt att icke bara denna
fråga utan också frågan om huvudmannaskapet
för den öppna sjukvården
snarast blir föremål för avgörande.

Jag vill därför, herr talman, sluta
med en hemställan till departementschefen
att söka skynda på dessa utredningar,
så att vi snarast möjligt kommer
till resultat. Ty om landstingen på
ett ändamålsenligt sätt skall kunna planera
hälso- och sjukvården, är det nödvändigt
att dessa frågor snarast löses.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag är delvis förekommen
av den föregående talaren. Även
jag har tänkt belysa, att lösningen av
frågan om ett sinnessjukhus i Stockholms
län kanske inte blivit så lycklig som
man hade kunnat hoppas, när nu sjukhuset
föreslås bli uppfört i nära anslutning
till Löwenströmska lasarettet i
Upplands-Väsby.

Vad som är märkligt med detta byggnadsprojekt
är att vi här för första gången
har möjlighet att förlägga ett sinnessjukhus
i omedelbar anslutning till ett
lasarett. Man har med rätta anfört, att
en sådan förläggning skulle vara ägnad
att överbrygga de motsättningar, som i
allmänhetens uppfattning råder mellan
kroppssjukvård och sinnessjukvård. Medicinalstyrelsen
har för sin del antytt,
att inom det landstingsområde, där man
skulle pröva denna sjukhustyp, borde
man bygga ett relativt litet sinnessjukhus
med 350—400 bäddar, kombinerat
med ett kroppssjukhus, om möjligt centrallasarett.
Man vill att kroppssj ukhuset
skulle bli det dominerande i kombinationen.

Nu förfar man emellertid tvärt om.
Man föreslår ett sinnessjukhus med 780
sängar i anslutning till ett litet kroppssjukhus
med för närvarande 126 sängar,

vilken siffra så småningom genom utbyggnad
kommer att stiga till 250. Om
man betänker att vid detta lilla lasarett
dessutom finns en särskola för psykiskt
efterblivna barn med plats för 190 elever,
vilken särskola får anses vara av
ungefär samma typ, som det nu föreslagna
sinnessjukhuset, så blir uppenbarligen
resultatet att vi här får ett mycket
stort sinnessjukhus förenat med ett
mycket litet kroppssjukhus. Det är, såvitt
jag förstår, en mycket olycklig lösning,
ty detta lilla kroppssjukhus kommer
bara att framstå som sinnessjukhusets
kroppssjukhus, i stället för att
kroppssjukhuset borde dominera bilden.

Nu finns det naturligtvis en förklaring
till att man förfar på detta sätt,
nämligen att det icke visat sig möjligt
att finna ett för ett sinnessjukhus erforderligt
markområde i närheten av
Stockholms läns enda norr om Stockholm
befintliga centrallasarett i Stocksund.
Man har därför nödgats att förlägga
det nya sinnessjukhuset i anslutning
till ett mindre lasarett. Denna förklaring
har varit anledningen till att
jag icke motionerat om någon ändring
i förslaget.

Herr talman! Jag har icke något yrkande
att ställa utan vill endast vädja
om att när denna kombination av
kroppssjukhus och sinnessjukhus nästa
gång föreslås, man om möjligt ser till
att kroppssjukhuset blir det dominerande
i bilden.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner har till detta utlåtande fogats
icke mindre än fem reservationer.
Ingen av reservanterna har emellertid
kunnat ställa något yrkande, utan alla
har nöjt sig med att anteckna blanka reservationer.
Ej heller har någon av de
tre talarna i debatten här ställt något
annat yrkande än vad utskottet har föreslagit.
Det skulle väl med hänsyn härtill
inte ha varit nödvändigt att från utskottets
sida anföra några synpunkter.

Jag uppkallades emellertid, herr tal -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 105

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

man, av herr Söderberg, som i sitt anförande
gav till känna att det beslut,
som riksdagen här kommer att fatta, är
felaktigt — om jag nu fattade herr Söderberg
rätt. Herr Söderberg sade nämligen
att Köping är en bättre plats för
detta sinnessjukhus än Sala. Det hade
naturligtvis varit tacknämligt om herr
Söderberg motionsledes velat ange sina
synpunkter, men de har inte kommit
fram den vägen. De antyddes vid utskottets
behandling av frågan in pleno,
men inte heller där ställde herr Söderberg
något yrkande. Av vad herr Söderberg
anfört här i dag får man emellertid
den uppfattningen, att Kungl.
Maj:t har kommit med ett felaktigt förslag
och att kamrarna nu kommer att
fatta ett beslut, som inte är det bästa.
Det tycker jag är ganska anmärkningsvärt.

För utskottets del har det varit rätt
svårt att fatta ståndpunkt till och ge någon
mening till känna om problemet Sala—Köping.
Vi har därvidlag faktiskt
fått lita på vad Västmanlands läns landstings
förvaltningsutskott förklarat, då
det sagt att ur vårdsynpunkt är Sala och
Köping likvärdiga. Den saken har ju
även herr Söderberg här sedan bekräftat.
Men av herr Söderbergs anförande
framgick att anhopningen av anstalter
skulle vara till nackdel för trakten däruppe
och att denna anhopning, något
som jag dock inte fick fullt klart för
mig, kanske också skulle medföra vissa
olägenheter när det gäller vården.

Ingen som har den grundinställningen,
att det här gäller att försöka göra
det hela så billigt som möjligt, kan komma
förbi det förhållandet att Sala stad
erbjuder staten 300 000 kronor om sjukvårdsinrättningen
förläggs dit. Utskottet
har inte kunnat gå förbi detta faktum,
sedan man fått bekräftelse på att
de båda platserna ur vårdsynpunkt är
likvärdiga.

Jag vill också deklarera vad som redan
har antytts här av någon talare,
nämligen att jag icke är tilltalad av detta
köpslående kommuner och städer
emellan om att erhålla den ena eller andra
institutionen eller företaget. Men riks -

dagen kan faktiskt inte göra någonting åt
detta köpslående, och sannolikt inte heller
Kungl. Maj :t. Här föreligger nu som
sagt det faktum att staten får 300 000
kronor av Sala köping, om sjukhuset förlägges
dit. Då de båda platserna ur
vårdsynpunkt är likvärdiga, kan de som
har att företräda statens intressen knappast
komma förbi detta faktum. Det är
så vi har sett denna fråga i utskottet,
och det är också anledningen till att vi
ansett oss böra förorda Kungl. Maj:ts
förslag även i denna punkt.

I fråga om det nya sjukhuset i Stockholms
län och de kritiska synpunkter
som därvid har framförts vill jag bara
erinra om att, såsom också framgår av
handlingarna, man faktiskt har valt den
plats som Stockholms läns landsting ansett
vara den bästa. Då är inte mycket
att göra åt saken, även om det mycket
väl kan sägas att det hade varit bättre
om sjukhuset kunnat förläggas intill
centrallasarettet i Stocksund. Jag har i
denna fråga precis samma synpunkter
i år som jag förfäktade förra året, men
i fjol var det riksdagens majoritet som
genomdrev en ändring, och jag tillhörde
den gången minoriteten. Nu har man
emellertid som sagt beslutat sig för att
lägga detta sinnessjukhus i omedelbar
anslutning till ett s. k. normalsjukhus.
Har man växlat in på denna linje får
man följa det och göra det bästa möjliga
av situationen, även om jag betonar
att jag i denna fråga alltjämt har samma
uppfattning som i fjol.

Herr talman! Jag har bara velat klargöra
utskottets uppfattning i dessa två
punkter och yrkar bifall till utskottets
framställning.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Gustaf Karlsson om att jag vid utskottets
behandling av detta ärende klart
sade ifrån att jag egentligen hade velat
väcka en motion om att detta sjukhus
skulle förläggas till Köping. Jag hade
dock ansett mig förhindrad att väcka
eu sådan motion med anledning av att
det inte finns någon tomt till förfogan -

106

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Anslag till byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m.

de där, eftersom Köpings stad inte längre
är intresserad att få dit detta sjukhus,
med anledning av det auktionerande
som skett i fråga om sjukhusets förläggning.
Herr Gustaf Karlsson begriper
säkerligen att det under sådana förhållanden
inte var möjligt för mig att
med utsikt till framgång väcka en motion.

Jag vill också erinra om att det uttalande
som Västmanlands läns landsting
gjort om att de båda platserna ur
vårdsynpunkt kan anses likvärdiga endast
avser kroppssjukvården. Det är ur
Sala stads synpunkter som jag anser det
vara mindre lyckligt att dit få en sådan
anhopning av sjukhus av denna karaktär
som man nu får.

För min del kan jag inte riktigt dela
herr Gustaf Karlssons uppfattning, att
det faktum, att staten här får en dusör
av Sala stad på 300 000 kronor, kan få
vara det avgörande vid valet av förläggningsort
för det nya sjukhuset. Det är
helt andra synpunkter som i det avseendet
bör vara avgörande.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Dessa pengar, herr talman, får inte
vara avgörande i annat fall än när placeringen
är likvärdig ur vårdsynpunkt.
Det har ju herr Söderberg bekräftat,
och då måste naturligtvis pengarna spela
en viss roll.

Herr JOHANSSON, RUNE, (s):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt yttra mig i denna debatt. För
att emellertid inte det intrycket skall
stå kvar, att det avgörande vid valet av
förläggningsort för sjukhuset för psykiskt
efterblivna varit en auktionering
mellan de två platserna, vill jag säga att
vid detta ärendes förberedande framfördes
från medicinalstyrelsen, universitetskanslern
och de medicinska fakulteterna
förslag om att förlägga sjukhuset
till Uppsala. Man föreslog detta av
medicinska skäl och inte minst med tanke
på forskningen. Vid de undersökningar
som gjordes i Uppsala visade det

sig emellertid att man ur arbetsmarknadssynpunkt
och även ur andra synpunkter
inte kunde få till stånd en förläggning
till Uppsala. Det togs då upp
en diskussion huruvida man inte skulle
kunna åstadkomma en mindre enhet för
forskningen som skulle förläggas till
Uppsala. Förslaget har sedan av byggnadskommittén
utformats så, att man
räknar med att få en avdelning på 80
platser för äldre och 130 platser för
barn förlagd till Uppsala och att denna
avdelning skall tjäna forskningsändamål.
Vi anser det vara mycket viktigt
att denna enhet kommer till stånd. Jag
vill därför hemställa att byggnadskommittén
skall ägna stor uppmärksamhet
åt denna sak och försöka få fram ett
förslag till departementet så snabbt som
möjligt, så att riksdagen sedan kan få
ta ställning till frågan. Det har visserligen
skrivits att forskning kan bedrivas
vid Vipeholm i Lund, men jag anser
inte den möjligheten tillräcklig. Den human-genetiska
forskningen sker ju i
Uppsala, och dit bör då även forskningen
på detta område förläggas. Men samtidigt
som man har sagt att den medicinska
forskningen skulle vara betjänt
av att en del av sjukhuset förlädes till
Uppsala, har det från departementschefens
sida också framhållits att om denna
mindre enhet inrättas i Uppsala så
är Sala den bästa förläggningsorten för
den övriga delen. Jag anser att detta är
så viktigt och så bärande att det bör
ses såsom det avgörande skälet för förläggningen
till Sala. Jag tycker att departementschefen
på ett fullt tillfredsställande
sätt har redovisat orsakerna
till att han slutgiltigt stannat för att
sjukhuset för höggradigt psykiskt efterblivna
skall ligga i Sala, varigenom man
möjliggör den önskade samverkan mellan
sjukhuset och den förväntade forskningsavdelningen
i Uppsala. Jag kan
inte finna, att man på den punkten har
anledning att göra någon erinran, och
ber därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Medan jag har ordet vill jag också
säga att jag har hört att herr Söderberg
har diskuterat mentalsjukvårdsdelega -

Nr 15

107

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

tionens arbete, och vi är ju tacksamma
för att det ägnas uppmärksamhet åt detta.
Jag vill bara säga honom att delegationen
räknar med att det skall avslutas
under året. Vi har tidigare sagt att vi
hoppats att redan under våren kunna
lägga fram förslag. Men jag vill erinra
om att departementet sedan dess har pålagt
utredningen ett nytt uppdrag, nämligen
frågan om den psykiska barna- och
ungdomsvården som ansågs ha förtursrätt,
ett utredningsarbete som kommer
att vara klart under sommaren. Det är
ju inte möjligt att bedriva utredningsarbete
i hur skyndsam takt som helst.
När arbetet blir färdigt måste vara beroende
på omfattningen av de arbetsuppgifter
som läggs på en utredning.
Men klart är att utredningens förslag
kommer att framläggas under året.

I detta anförande instämde herr Edström
(fp).

Herr SÖDERBERG (s):

Medicinalstyrelsen säger, att den icke
funnit någon av orterna Sala eller Köping
kunna ges obetingat företräde, och
föreslår att avgörandet göres beroende
av i vilken stad sjukhuset med minsta
tidsutdräkt kan komma till utförande.
Och mentalsjukvårdsdelegationen — alltså
den delegation som herr Johansson är
ordförande i — framhåller att valet av
förläggningsort icke är av någon avgörande
betydelse, sedan kommittén föreslagit
uppförande av en forskningsavdelning
i Uppsala. Delegationen anser, att
kommitténs motivering för en placering
av sjukhuset i Köping innesluter många
tungt vägande synpunkter. Men även en
förläggning till Sala erbjuder vissa fördelar,
förklarar delegationen.

Det väger alltså, herr Johansson, ganska
jämnt, och tydligen är det de 300 000
kronorna som varit avgörande.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Johanssons yttrande vill jag bara fästa
kammarens uppmärksamhet på att därest
kammaren biträder utskottets uttalan -

de, vilket jag hoppas att den gör, så har
den i princip uttalat sig för inrättande
av en mindre avdelning för forskningsändamål
i Uppsala.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
övertagande av staden Västerviks förpliktelser
gentemot vissa befattningshavare,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 120, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 15
mars 1957, föreslagit riksdagen att dels
godkänna i bilaga till statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 15 mars
1957 upptagna förslag om placering i
lönegrad av vissa tjänster m. in., dels
godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för förslagens genomförande fr. o. m.
den 1 juli 1957, dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i vederbörliga personalförteckningar,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att för budgetåret 1957/58 medge de
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad sålunda föreslagits, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga av förslagen
betingade ändringar i med stöd
av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfattningar, dels
godkänna framlagda grunder för en fri -

108

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

are lönesättning för högskoleutbildad
teknikerpersonal, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda de närmare föreskrifter,
som kunde finnas erforderliga
för ett genomförande härav.

De i den kungl. propositionen framlagda
förslagen till ändrad lönegradsplacering
av tjänster grundade sig på
överenskommelser, som efter förhandlingar
träffats med personalens huvudorganisationer.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels en vid riksdagens början av fröken
Elmén m. fl. väckt motion (II: 151),
vari hemställts att riksdagen måtte fatta
beslut om inplacering av manliga och
kvinnliga yrkeslärare vid statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården i
lönegrad 21;

dels ock följande i anledning av förevarande
proposition väckta motioner,
nämligen

motionerna I: 463 av herr Bengtson
m. fl. och II: 587 av fröken Elmén m. fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 120 måtte
besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t vid kommande
förhandlingar med vederbörande personalorganisationer
rörande löneställningen
för vaktfruar vid fångvårdsanstalterna
och sköterskor vid sinnessjukhusen
måtte pröva löneställningen med utgångspunkt
från likalönsprincipen;

motionerna I: 480 av herr Arrhén och
fru Sjöström-Bengtsson samt II: 601 av
fröken Karlsson m. fl., i vilka hemställts,
dels att riksdagen i samband med behandling
av propositionen nr 120 måtte
uttala, att det förhållandet, att Kungl.
Maj:t nu tillsatt en utredning om ett
modifierat klasslärarsystem i folkskolans
och enhetsskolans högre klasser, ej finge
påverka vare sig de förutsättningar i lönehänseende,
som angivits i propositionen
1954: 149, eller de krav på högre
kompensation för berörda lärarkategori,
som senare rests, vid den framtida utformningen
av lönesättningen för redan
vidareutbildade folkskollärare eller för

folkskollärare, som på 1954 års villkor i
år eller i fortsättningen visade sig beredda
att genomgå erbjuden vidareutbildning
enligt 1954 års bestämmelser, dels
ock att riksdagen måtte uttala sig för att
en framtida lönesättning för omnämnda
lärarkategori borde göras retroaktiv
från 1 januari 1957;

motionen I: 481 av herr Sigfrid Larsson,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att de elva tjänsterna såsom
överkonstapel vid fångvårdens jordbruksdrift
skulle erhålla placering såsom jordbruksföreståndare
(10) respektive trädgårdsmästare
(1) i lönegrad A 11;

motionen 11:602 av herr Bengtsson i
Göteborg m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionen 1:481 icke måtte avriksdagen
bifallas;

B. att motionerna 1:480 och 11:601
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 602 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 151 godkänna de i bilagan
till statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 15 mars 1957 upptagna
förslagen om placering i lönegrad av
vissa tjänster m. m.;

2. godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens genomförande
fr. o. m. den 1 juli 1957;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i vederbörliga
personalförteckningar;

5. bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret
1957/58 medge de överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter,
som kunde föranledas av vad sålunda
föreslagits;

6. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 109

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

stöd av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfattningar;

7. godkänna de framlagda grunderna
för en friare lönesättning för högskolutbildad
teknikerpersonal;

8. bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de närmare föreskrifter, som kunde finnas
erforderliga för ett genomförande av
vad under 7 föreslagits;

9. i anledning av motionerna 1:463
och 11:587 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört beträffande
likalönsfrågan.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

»Beträffande fångvårdsanstalterna avser
Kungl. Maj:ts förevarande förslag
personal i arbetsdrift och i bevakning. I
fråga om arbetsdriften föreslås emellertid
lönegradsuppflyttning från lönegrad
14 (A 9) till lönegrad 16 (A 11) endast
för yrkesmästare i verkstadsdrift, medan
de i jordbruksdrift verksamma överkonstaplarna
i lönegrad 14 (A 9) skulle
kvarstå i oförändrad lönegrad ehuru
med tjänstebenämningen ändrad till
förste förman. I motionen 1:481 yrkas
att riksdagen måtte besluta, att 11 tjänster
som överkonstapel vid jordbruksdriften
placeras i lönegrad 16 (A 11) under
benämningen jordbruksföreståndare respektive
trädgårdsmästare. Yrkandet avser
11 i motionen särskilt angivna kolonier.

Enligt vad utskottet inhämtat har frågan
om löneställningen för överkonstaplarna
i jordbruksdriften ansetts inte äga
sådant samband med den speciella frågan
om löneställningen för befattningshavarna
i verkstadsdriften, att förslag
om förhöjd lönegradsplacering för den
förra kategorien ansetts böra framställas
i detta sammanhang. Då utskottet finner
tillräckliga skäl inte föreligga för avsteg
från förhandlingsöverenskommelsen
på denna punkt, får utskottet avstyrka
ifrågavarande motionsyrkande.»

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Pålsson, Jacobsson, Bengtson, Malmborg
och Staxäng, fröken Elinén samt

herrar Nilsson i Göingegården, Nelander
och Gustafsson i Mem, vilka ansett,

dels att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Enligt vad»
och slutade med »ifrågavarande motionsyrkande»,
bort hava följande lydelse: »Enligt

utskottets mening har i motionen
anförts vägande skäl för en förbättrad
lönegradsplacering för de ifrågavarande
överkonstaplarna vid fångvårdens
jordbruksdrift. Med hänsyn härtill
anser utskottet — som inte i detta
sammanhang finner sig kunna taga definitiv
ståndpunkt till frågan om lönegraden
och antalet ifrågakommande tjänster
— motiverat att ifrågavarande spörsmål
snarast möjligt upptages till förnyad
prövning genom Kungl. Maj:ts försorg.
Utskottet föreslår att riksdagen, i anledning
av motionen I: 481, i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet
sålunda anfört.»

samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionen I: 481, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
beträffande löneställningen för
överkonstaplar vid fångvårdens jordbruksdrift.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Vid detta utlåtande har
tolv reservanter uttalat sig i frågan rörande
lönegradsplaceringen för elva
överkonstaplar vid fångvårdens jordbruksdrift.
Det förefaller som om dessa
elva på något sätt hade blivit bortglömda,
eftersom övriga överkonstaplar har
flyttats upp men dessa elva fortfarande
befinner sig i den gamla lönegraden 14,
d. v. s. 9 i den nya lönegraden.

Det kan vara intressant att i förbifarten
påminna om att likartade tjänster vid
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
har placerats i den nya tolfte lönegraden.
Jag skall inte gå närmare in
på de motiveringar som återfinns i motionen
nr 481 — jag skulle tro att motionären
kommer att ta upp de frågorna.
.lag vill bara påminna om att där pekas
på hurusom också inom denna del av

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

jordbruket har genomförts rationaliseringar
vilka har lett till att det ställs
större krav på dessa tjänstemän. Det är
inte så små krav som ställs på dem. Det
framhålls i motionen att sökande skall
ha genomgått lantbruksskola, helst tvåårig,
ha väl vitsordad praktik i jordbruk
och erfarenhet som arbetsledare, lantbruksbefäl
alltså, samt ha intresse och
fallenhet för fångvårdsarbete.

Nu är det ju så, att statsutskottet och
kanske särskilt femte avdelningen inte
gärna föreslår ändringar i ett förhandlingsresultat
som ju detta utgör. Men
man kan, såsom jag nyss antydde, inte
frigöra sig från att den här gruppen på
ett eller annat sätt inte har kommit riktigt
fram vid förhandlingarna. Eftersom
jag själv naturligtvis inte är expert på
det arbetsområde det här gäller, har jag
vänt mig till ett par tjänstemän i fångvårdsstyrelsen
och bett att få höra deras
uppfattning om huruvida dessa överkonstaplar
har likvärdiga arbetsuppgifter
jämfört med övriga överkonstaplar, och
vederbörande intygade att så är förhållandet.

Reservanterna har emellertid inte velat
framställa ett direkt yrkande om bifall
till motionen, utan föreslår i stället
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära att frågan snarast möjligt
upptas till förnyad prövning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Ohlon m. fl.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag tror att det gäller
om alla förhandlingsresultat att det kan
finnas fall, som för de förhandlande parterna
och även för utomstående kan
uppfattas som kanske inte lämpligt avvägda
och där inte rättvisan blivit tillgodosedd.
Motionärerna och reservanterna
menar, att det skett en orättvisa
eller, som fröken Andersson säger, ett
förbiseende när det gäller överkonstaplarna
vid fångvårdens jordbruksdrift.
Det förhåller sig så, att dessa inte vid
förhandlingarna i mars månad flyttades
upp till lönegrad 16, d. v. s. till nya A

11. Det skedde däremot när det gällde
yrkesmästarna inom verkstadsdriften.
Jag har fått uppgift om att det vid förhandlingarna
skedde en värdering av arbetsuppgifterna
för dessa båda kategorier
av överkonstaplar, med andra ord
att frågan blev föremål för uppmärksamhet.
När fröken Andersson säger, att
fångvårdsstyrelsen hyser en annan uppfattning
om hur tjänsterna skulle placerats
är det för mig i viss mån en
överraskning.

Jag tycker för min del inte att det
är så anmärkningsvärt, att man när det
gäller tjänster av detta slag, således arbetsledare
inom verkstadsdrift och arbetsledare
inom jordbruksdrift, kan
komma till uppfattningen, att lönesättningen
skall vara olika. Det kan väl antagas,
att förhållandena på den enskilda
sektorn av arbetsmarknaden kan spela
in i detta sammanhang, ty det är alltjämt
så, att de som sysslar med jordbruk
har väsentligt lägre betalt än de
som är sysselsatta inom industrien — ett
förhållande som vi kan beklaga, men
som ändå är för handen. Jag har sett i
Statistisk årsbok — tyvärr är inte uppgifterna
dagsfärska — att en lantarbetare
1954 hade en timlön på 2:80, en
rättare, således en arbetsledare, kom
upp i 3: 27 och en trädgårdsarbetare hade
3: 12, men industriarbetarens lön låg
på 4: 29 eller, om vi enbart skall hålla
oss till lönen på lägsta dyrort, 3: 76. Det
är således en mycket tydlig skillnad, och
för mig är det faktiskt inte överraskande
om man vid värdering av de tjänster
vi nu diskuterat skulle komma till resultatet,
att det var motiverat med en
löneskillnad.

Nu har reservanterna, som fröken Andersson
sade, nöjt sig med att begära en
förnyad prövning av löneställningen och
har således därmed inte anslutit sig till
motionens yrkande, som gick ut på att
riksdagen skulle ta ställning i denna
fråga. Jag kan emellertid inte se någon
skillnad i sak när det gäller reservanternas
ståndpunktstagande. Skulle man
följa reservanterna, är det alldeles uppenbart
att det fick ske en justering på
detta område. Det är inte min, och jag

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

tror inte heller utskottsmajoritetens uppfattning,
att riksdagen bör korrigera
uppgörelser så här i efterhand. Det skulle
bli ohållbart för statens förhandlare,
om de skulle vara utsatta för risken att
riksdagen i efterhand komme att korrigera
de uppgörelser som kom till stånd.
Jag ifrågasätter också, om löntagarorganisationerna
kan vara betjänta av någonting
sådant.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Fröken Andersson
nämnde i sitt anförande, att den grupp
som man nu diskuterar om på något
sätt skulle ha kommit vid sidan, när
departementet gjorde den mästaröversyn
som nu behandlas av riksdagen.

Jag vill bara redogöra för hur frågorna
har handlagts. Vi har utnyttjat all
disponibel arbetskraft inom departementet.
Dessutom har vi haft särskilda
experter till vårt förfogande för att göra
ingående studier av de olika tjänstetyperna.
Vidare har det förekommit diskussioner
med vederbörande verksstyrelser
och med organisationerna.

I den mästaröversyn som gjorts är det
åtskilliga tjänster, som flyttats upp; en
del har också flyttats ned. Men de olika
instanserna har varit överens om att den
värdering som gjorts har varit riktigt
avvägd i förhållande till de olika gruppernas
arbetsuppgifter. Såvitt jag kunnat
finna har man inte i den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen
med någon större kraft velat göra gällande,
att de instanser som prövat detta
ärende skulle ha begått någon felbedömning
på den punkten. Jag tror inte heller
att fröken Andersson emot all den sakkunskap
som jag kan åberopa vid prövningen
kan mobilisera så särskilt mycken
sakkunskap på detta område, vilken
skulle kunna anföra synpunkter, som
väger tyngre än de man fått fram vid
den nämnda prövningen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det är svårt, för att inte säga

omöjligt, att få en ändring till stånd
av den lönesättning som man kommit
överens om vid förhandlingarna. Men
om riksdagen över huvud taget skall
syssla med lönerna till de statsanställda
och det skall vara någon mening
därmed, bör det väl vara skäl att ta upp
till diskussion när det i något fall har
skett en lönesättning som inte kan anses
rättvis, en lönesättning som i förhållande
till arbetsuppgifterna och i
jämförelse med lönerna för andra med
likartad ställning inte är riktigt avvägd.
Herr Holmqvist sade också i inledningen
till sitt anförande, att det naturligtvis
kan finnas detaljer i den här löneöverenskommelsen
som inte är fullt
tillfredsställande, och jag tycker att det
är just en sådan detalj som vi här har
att göra med.

Frågan gäller överkonstaplar i fångvården.
Titeln är ju litet egendomlig,
ty vilken arbetsuppgift har de? Jo, de
är föreståndare för de jordbruk fångvården
äger och driver i samband med
kolonierna. Det är naturligtvis ett allmänt
intresse, att dessa jordbruk skötes
så ekonomiskt som möjligt. Efter vad
jag gjort mig underrättad om pågår där
också en fortlöpande rationalisering i
takt med vad som sker inom enskild
jordbruksdrift. Men för att detta skall
kunna ske, måste man ha utbildat folk
som sköter jordbruken, och fröken Andersson
nämnde nyss vilka krav man
ställer på dem som skall inneha dessa
befattningar.

Sedan skall jag gärna medge att herr
Holmqvist har rätt i att lönerna är lägre
för de vid jordbruket anställda än
för industriens arbetare. Det är således
denna skillnad i löneläget som staten
bär skulle utnyttja. I fråga om utbildningstid
och arbetsuppgifter är dessa
överkonstaplar jämställda med en
del andra kategorier inom fångvården,
men just därför att de bar anknytning
till jordbruket, skall lönen vara mindre
till de förra än till de senare. Det
skulle föra alltför långt att här utveckla
orsakerna till det lägre löneläget för
vissa anställda med jordbruksutbildning,
men jag kan nämna att lika ont

112

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

om arbetskraft som vi haft på de flesta
områden vid jordbruket, lika gott har
det varit om befäl. Varför? Jo, det sammanhänger
med den starka rationaliseringen
av jordbruket, som lett till att
behovet av arbetsledare inom jordbruket
blivit mindre och mindre.

Herr Holmqvist sade att han var mycket
överraskad av fröken Anderssons
yttrande, att fångvårdsstyrelsen hade
en annan uppfattning än den som framgår
av löneförhandlingarnas resultat.
Då vill jag bara nämna, att fångvårdsstyrelsen
vid ett par tillfällen har framfört
önskemål om en bättre lönesättning
för dessa befattningshavare. Senast
i fångvårdsstyrelsens petita för
1957/58 föreslogs, att de skulle placeras
i dåvarande 18 lönegraden; de var
och är fortfarande placerade i 14 lönegraden.

Sedan är det inte att förundra sig
över att dessa överkonstaplar gör jämförelser
med yrkesmästarna, som beträffande
arbetsuppgifter och ställning i
övrigt är likvärdiga med överkonstaplarna.
Enligt förslaget skall åtta yrkesmästare,
för att ta ett exempel, flyttas
upp från den nya 9 till den nya 11 lönegraden,
medan dessa överkonstaplar
— som enligt förslaget skall kallas förste
förman — placeras i den nya 9 lönegraden
men inte får någon uppflyttning.

Som motionär hade jag naturligtvis
önskat att riksdagen skulle besluta en
ändring i detta fall, men jag förstår att
det inte är möjligt. Jag skulle kanske
till och med kunna medge, att det är
svårt att besluta en sådan ändring. Men
därför instämmer jag i reservanternas
önskemål, att frågan snarast möjligt
upptages till förnyad prövning. Jag har
den bestämda uppfattningen, att dessa
överkonstaplar är litet bortglömda. Herr
civilministern sade visserligen, att han
haft alla tillgängliga arbetskrafter mobiliserade
för att sköta dessa förhandlingar,
men faktum kvarstår, att denna
lilla grupp inte varit företrädd av någon
yrkesrcpresentant vid löneförhandlingarna.
Det är naturligtvis ganska
svårt för en liten grupp att göra sig gäl -

lande — det är de stora organisationerna
som förhandlar —• men på den sidan
om förhandlingsbordet har det uppenbarligen
inte funnits någon sakkunnig
på jordbruksområdet. Jag vill dock
inte betvivla civilministerns ord, att det
på andra sidan har funnits någon jordbrukssakkunnig,
som haft möjlighet att
bedöma dessa arbetsuppgifter.

Jag skall inte fortsätta längre, herr
talman. Jag är tacksam för att så många
av utskottets ledamöter i likhet med
mig har tyckt, att en orättvisa här blivit
begången och att den bör rättas till.
Jag hade självfallet varit ännu gladare,
därest en majoritet i utskottet kunnat
gå med på reservanternas förslag
om en förnyad prövning av lönesättningen
för denna lilla grupp, som har
anledning att känna sig missgynnad och
föga rätt behandlad.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall först beröra
vad herr Holmqvist sade om att jordbruket
genomgående ligger lägre i lönehänseende.
Det gäller dock bär en grupp av
överkonstaplar, som har exakt samma
ansvar för fångvårdsklientelet som övriga
överkonstaplar och som dessutom arbetar
under kanske särskilt svåra förhållanden.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
frågan om var den främsta expertisen
befinner sig. Det är möjligt att den finns
inom civildepartementet, men jag är så
naiv att jag tror, att också fångvårdsstyrelsen
har något begrepp om sina tjänstemäns
arbetsuppgifter och besitter den
sakkunskap inom sitt eget område, som
man väl ändå kan förvänta.

Sedan skulle jag vilja veta, varför motsvarande
tjänstemän, vad de nu kallas
för, inom skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården, som har samma arhetsuppgifter,
ligger i lönegrad 12. Är det
också en sådan där riittfärdig anordning,
som man inte på något sätt kan sätta i
fråga ?

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

113

Ang. lönegradsplaceringen for vissa tjänster m. m.

Jag upprepar vad herr Larsson nyss
sade; vi har inte direkt begärt en förändring,
utan vi har begärt att frågan
skall tagas under förnyad omprövning.
Så oangripligt är väl inte ens civildepartementet,
att man inte skulle kunna titta
på saken en gång till, med beaktande av
de synpunkter som kommit fram.

Herr IIOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte bara denna
lilla grupp som är missnöjd; det finns
säkert många små grupper som själva
tycker att deras intressen inte blivit tillgodosedda.
Det kan också finnas stora
grupper som är av samma mening, men
dessa grupper har kanske inte någon talesman
bär i riksdagen och är måhända
ännu sämre ställda än dessa konstaplar
som herr Larsson uppmärksammat.

När jag såsom jämförelse anförde lönesättningen
på den enskilda sektorn av
arbetsmarknaden, vill jag säga att det
var mina ytterst personliga funderingar,
och man kanske inte skall hårdra resonemanget.
Jag tycker emellertid att man
inte heller kan, såsom herr Larsson gjorde,
liksom moralisera och säga, att staten
här skall gå sin egen väg och göra en
lönesättning fullständigt oberoende av
vad som sker i övrigt i vårt samhälle. Jag
tycker för min del att det är ohållbart.

Det skulle säkert kunna ges många exempel
på att verkschefer har yrkat på
uppflyttning av olika personalkategorier,
men vi vet fuller väl att dessa önskemål
inte alltid kunnat beaktas. Det är nog
därför inte av någon avgörande betydelse,
om man från fångvårdsstyrelsens sida
vid något tidigare tillfälle kan ha uttalat
önskemål om att dessa grupper borde
flyttas upp.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Fröken Andersson lyssnade
tydligen inte tillräckligt på mitt
första inlägg. Jag nämnde att förutom
expertisen i civildepartementet, som under
elt par månaders tid inte har gjort
8 Första kammarens protokoll It)57. Nr lä

annat än sysslat med dessa lönefrågor,
har också respektive verksstyrelser varit
inkopplade på frågorna, och i begreppet
verksstyrelser ingår också fångvårdsstyrelsen,
som tillstyrkt det förslag som nu
ligger på riksdagens bord. Den omständigheten
att fångvårdsstyrelsen i ett tidigare
skede begärt högre lönegradsplacering,
inte bara för dessa tjänstemän
utan jämväl för en rad andra, kan ju inte
gärna bortta det förhållandet, att den
produkt som nu föreligger är tillstyrkt
av fångvårdsstyrelsen. Alltså är det jag,
och inte fröken Andersson, som har fångvårdsstyrelsen
bakom sig i denna fråga.

När herr Larsson talar om att denna
grupp icke varit representerad vid förhandlingarna,
kan jag givetvis inte med
bestämdhet säga vilka som tillhör de
olika förhandlingsdelegationerna, men
jag vet att representanter för det förbund,
som dessa tjänstemän tillhör, har
deltagit såsom representanter i kartellens
förhandlingsdelegation. De har således
haft möjlighet att via sitt förbund
göra sig gällande inom förhandlingsdelegationen.
Jag kan inte sitta och förhandla
med varje grupp bland tjänstemännen,
utan jag måste ju begränsa förhandlandet
till de representanter som för samtliga
gruppers talan. Det föreligger ändå
mycket ingående studier bakom denna
produkt, där man vägt de olika tjänsterna
mot varandra med hänsyn till arbetsuppgifter
men jämväl i viss utsträckning
med beaktande av den marknadslöneutveckling
som ägt rum.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr civilministern
vill jag säga, att det säkert är alldeles
riktigt att det förbund, som dessa överkonstaplar
tillhör, har haft representanter
vid förhandlingarna. Vad jag har
sagt är att det inte hade någon yrkesrepresentant.
Jag känner inte till alla detaljer,
men det är väl uppenbart att det
i detta sammanhang förekommer en rad
olika yrken, och varje yrke kan ju inte
få sill egen representant. Tjänstemännen
tillhör samma förbund — jag vet
inte heller vad det heter — och det är

114 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. lbnegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

klart att detta varit representerat vid
förhandlingarna.

Vidare sade civilministern, att fångvårdsstyrelsen
hade godkänt förslaget.
Ja, jag är visserligen rätt okunnig när
det gäller dessa ting, men jag antar att
det går till på det sättet, att man först
har löneförhandlingar mellan löntagarrepresentanterna
och civildepartementet,
och efter det att man kommit överens
läggs förslaget fram för respektive
verk. Då befinner sig dessa i ungefär
samma situation som vi i dag — man
får ta förslaget som det är.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara upplysningsvis
meddela, att fångvårdsstyrelsen
hade tillfälle att se vårt förslag, innan
förhandlingarna fördes med personalorganisationerna.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 120 har jag väckt
en motion, nr 480 i första kammaren,
som —• enligt vad som framgår av riksdagstrycket
— berör frågor om lönesättningen
för vissa tjänster vid undervisningsväsendet
m. m. Det gäller här löneställningen
för de vidareutbildade
folkskollärarna efter den höjda lönegradsplaceringen
för de ordinarie folkskollärarna
med en lönegrad.

Jag har emellertid, herr talman, inte
för avsikt att ta upp detta problem till
diskussion i samband med den nu föreliggande
frågan, då jag nämligen har
möjlighet att göra detta i samband med
behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 8, punkt 13. Jag skall därför tilllåta
mig att återkomma vid detta tillfälle.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr KRDGEL (s):

Herr talman! Jag kan säga att jag i
stort sett har samma synpunkter på
denna fråga som nyss kommit till uttryck
från herr Sigfrid Larssons sida,

även om jag syftar till andra lönegrupper
än dem han talade om.

Vi har inom landstingen ett betydande
antal befattningshavare inom 10 och
11 lönegraderna •— vi har assistentsköterskor,
vaktmästare och annan personal.
Dessa befattningshavare har, om
jag går efter den löneplan som riksdagen
fastställde för någon tid sedan och
som det för resten för dagen inte är
mycket att göra någonting åt, fått en
lönelyftning mellan 9 och 39 kronor per
månad. Denna är kanske i blygsammaste
laget. Lönehöjningen ter sig ännu
mindre, om man gör jämförelser med
de högst avlönade enligt den gamla löneplanen
nr 1. Tjänstemännen i 36 lönegraden
får ungefär 3 000 kronors löneförhöjning
per år, och jag vet att vissa
befattningshavare får en lönelyftning
med ungefär 4 600 kronor per år. Nu
förstår jag att det är mycket förtjänstfull
personal, som är avlönad på detta
sätt av staten, och så följer kommunerna
efter, men så duktiga är de väl inte
att det bör finnas en så väsentlig klyfta
mellan lönelyftningarna som mellan
4 600 kronor per år för dem och 9—39
kronor per månad för de befattningshavare
inom sjukvården som jag nämnde.

Det kan inte hjälpas att man, när
man har med dessa låglönegrupper att
göra, ofta ställs inför frågan: Hur har
ni kunnat behandla oss på detta sätt?
Och man står faktiskt svarslös, och man
får det så mycket mera besvärligt som
den grupp jag inom riksdagen tillhör
under alla tider velat kämpa för åtminstone
en relativ rättvisa för såväl
den ena som den andra befolkningsgruppen
i samhället. Men här förhåller
det sig faktiskt på det sättet, att vi har
glömt bort den gamla synpunkten och
ställt in oss på någonting annat. En
medlem av andra kammaren sade på tal
om nämnda högavlönade befattningshavare,
när löneplanen fastställdes, att
han ej trott att det någonsin varit svårt
att få sådana i tjänst. Jag skall uraktlåta
att nämna vilka anställda han syftade
till, men jag tror att jag kan ge honom
rätt. Jag har heller aldrig hört ta -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 115

Ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

med tanke på de besvärligheter vi bär
ute i landet, där det finns många som

las om att det är svårt att få befattningshavare
med 36 000, 37 000 och
38 000 kronor i lön. Däremot har jag
gång efter annan i mitt allmänna sysslande
inom landstinget och inom primärkommuner
och även på andra områden
råkat ut för besvärligheter, när
det gällt att rekrytera platser, avsedda
för de små inom samhället. Det förvånar
mig därför att vår civilminister inte
velat beakta dessa synpunkter — han
kanske har velat men i varje fall inte
kunnat bemästra svårigheterna på annat
sätt än som kommit till uttryck i
den löneplan, som härefter åtminstone
tills vidare kommer att bli gällande. Nu
säger utskottet på s. 5 i utlåtandet —
och det tycks ha haft precis samma
inställning som jag: »Vad först angår
det avsnitt av propositionen, som avser
lönegradsplaceringen för vissa tjänster
m. m., får utskottet framhålla, att de av
riksdagen numera godkända grunderna
för en löneplansrevision för statstjänstemän
m. fl. omedelbart aktualiserat
frågan om vissa jämkningar i lönegradsliänseende,
bl. a. på grund av den
sammanslagning av lönegrader som genomförts.
» Herr Holmqvist, som väl företräder
utskottet, sade nyss någonting
om att här finnes detaljer att peka på,
som inte är så lyckligt avvägda. Han
har så rasande rätt, den gode Holmqvist,
och jag är glad över att hans
namn står under det utlåtande, från vilket
jag har läst upp ett par satser och
som siktar till, inte en attack men i alla
fall en åtgärd mot den nu fastställda
löneplanen i riktning mot bättre villkor
för dem som blivit sämst ställda.

Jag tyckte mig förnimma ur civilministerns
anförande nyss, att lian också
lutade åt det hållet, att det inte var bra
på alla punkter, men att han vid det
här tillfället inte kunnat åstadkomma
en bättre avvägning. Det är att hoppas
att både civilministern och utskottet,
när frågan om lönelyftning för dessa i
lönehänseende små grupper åter blir
aktuell, ville beakta deras synpunkter
mera tillfredsställande än vad som skett
i detta fall.

Jag har velat nämna detta särskilt

är verkligt missnöjda med den lönesattning
de blivit föremål för.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I herr Kriigels yttrande instämde herr
Svedberg, Lage, (s).

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets i det
nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten A
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 90 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

116 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. förenklad statsbidragsgivning till primärkommunerna

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej -— 55.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B—D
hemställt.

Ang. förenklad statsbidragsgivning till
primärkommunerna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunder för en
förenklad statsbidragsgivning, avseende
driftbidragen till primärkommunerna,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 112, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 8 mars 1957, föreslagit riksdagen att
godkänna i nämnda statsrådsprotokoll
förordade grunder för en förenklad
statsbidragsgivning, avseende driftbidragen
till primärkommunerna.

I anledning av förevarande proposition
hade utskottet till behandling förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Huss (I: 478) och den andra inom andra
kammaren av fröken Höjer (11:596);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Anderberg m. fl. (1:479) och
den andra inom andra kammaren av
herr Jacobson i Vilhelmina m. fl. (II:
597).

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 478 och II: 596 samt I: 479 och
II: 597, godkänna i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 8 mars 1957
förordade grunder för en förenklad

statsbidragsgivning, avseende driftbidragen
till primärkommunerna.

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herr Näsström, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kommer inte att
ställa något yrkande här, men det är ett
par ting som jag skulle vilja framföra.
Vi är väl ganska belåtna allesamman
med denna förenklade statsbidragsgivning,
men fråga är om i varje fall kommunalmännen
är så säkra på hur detta
kommer att verka. På s. 16 har utskottet
t. ex. skrivit: »Vidare skall kostnader
för vikarier i regel inte medräknas,
vilket medför att statsbidrag för
en tjänstgöring av viss omfattning inte
kan erhållas för mer än en befattningshavare.
» Alla som är insatta i detta vet,
att dessa tjänster kan vara upp till tio
procent av de ordinarie. Det kommer således
att betyda, att man inte får statsbidrag
för dem under förutsättning att
den ordinarie innehavaren har sin lön
på ett eller annat sätt.

Jag skulle bara vilja framhålla att
jag helst hade sett om man hade kunnat
få en tidsbegränsad lag på detta
område, så att man efter ett visst antal
år, t. ex. tre eller fem, hade kunnat
ta upp frågan igen, men jag skall inte
ställa något yrkande. Jag hoppas att
de som har med detta att göra kommer
att följa med hur verkningarna
blir, och jag hoppas att det blir kompletteringar
om sådana visar sig nödvändiga.

Häri instämde herr Olsson, Erik, (s)
och herr Werner (bf).

Herr HOLMQVIST (s):

Herr Näsström framställde inget yrkande,
och jag har inte för avsikt att
förlänga debatten utan ber kort och gott
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 117

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte,
dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa
trafikbrott

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 2 mom. lagen
den 28 september 1951 (nr 649) om

straff för vissa trafikbrott dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 februari 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 72, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade förslag till

Lag om ändrad lydelse av 4 § 2 mom.
lagen den 28 september 1951 (nr 649) om
straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom.
lagen den 28 september 1951 om straff
för vissa trafikbrott skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av
bil eller motorcykel eller av traktor med
släpfordon var så påverkad, som i 1
mom. första stycket sägs, men uppgick
alkoholkoncentrationen i hans blod till
0,8 men ej till 1,5 promille, skall han
straffas med dagsböter, lägst tio, eller
fängelse i högst sex månader.

(Föreslagen lydelse:)

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av
bil eller motorcykel eller av traktor med
släpfordon var så påverkad, som i 1
mom. första stycket sägs, men uppgick
alkoholkoncentrationen i hans blod till
0,5 men ej till 1,5 promille, skall han
straffas med dagsböter, lägst tio, eller
fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1957.

På sätt statsrådsprotokollet utvisade
hade föredragande departementschefen
bland annat anfört, att ett genomförande
av det framlagda lagförslaget borde föranleda
sådan jämkning av den nuvarande
bestämmelsen i 35 § andra stycket
vägtrafikförordningen, att körkort, tillhörande
en för trafiknykterhetsbrott
misstänkt förare av motorfordon eller
traktor med släpfordon, skulle omhändertagas
genom åklagarmyndighets försorg
i de fall, där undersökning visade,
att föraren under färden haft en alkoholkoncentration
i blodet av 0,5 promille.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling föreliaft fem i an -

ledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 404, av herrar Huss och Edström;

nr 405, av herr Werner; och

nr 406, av herr Englund m. fl.; samt

inom andra kammaren:
nr 505, av fru Sjövall och herr von
Frie sen; samt

nr 506, av herr Engkvist m. fl.

I motionerna 1:404 och 11:505, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte — i första hand — under
uttalande att reviderat förslag om
trafiknykterhetslagstiftningen borde föreläggas
1958 års riksdag, avstå Kungl.

118

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

Maj :ts proposition nr 72 samt — i andra
hand i händelse av bifall till propositionen
— uttala dels att påföljden enligt 33 §
vägtrafikförordningen för förseelse mot
trafikbrottslagen vid alkoholpåverkan
mellan 0,5 och 0,8 promille icke borde
vara återkallande av körkort annat än
när särskilda omständigheter så påkallade,
utan att i stället varning i första
hand borde meddelas, dels att någon
ändring i 35 § vägtrafikförordningen
angående interimistiskt återkallande av
körkort icke kunde anses påkallad.

I de likalydande motionerna 1:406
och II: 506 hade hemställts,

att riksdagen för sin del ville besluta
att med bifall till vad Kungl. Maj :t föreslagit
beträffande 4 § till nämnda paragraf
foga två ytterligare moment av följande
lydelse:

3 mom. För någon eljest motorfordon
vid sådan tidpunkt efter föregående alkoholförtäring,
att blodalkoholhalten
måste antagas till följd av förtäringen
vara förhöjd, straffas med dagsböter
högst 20.

4 mom. Befinnes förare hava varit påverkad
av starka drycker eller framgår
eljest av blodundersökning, att han förtärt
sådana drycker, skall förtäringen
anses hava ägt rum före eller under färden,
såvida han ej visar, att förtäringen
i dess helhet skett efter färden. Vad nu
sagts skall dock icke gälla sådan förtäring
efter färden, som ägt rum utan att
föraren därvid insett eller bort inse, att
färden kunde giva anledning till undersökning
om brott mot denna lag.

att riksdagen ville förorda, att 74 §
vägtrafikförordningen erhölle följande
ändrade lydelse:

Polisman äger för kontroll av nykterhetstillståndet
hos förare av motordrivet
fordon taga prov å förarens utandningsluft.
Då anledning därtill föreligger, må
dylikt prov tagas även å cyklist eller
förare av fordon förspänt med dragare.

Polisman, så ock---under färd.

samt att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om omprövning, huruvida

de nu vid blodalkoholhaltberäkningen
tillämpade säkerhetsmarginalerna alltjämt
borde bibehållas.

I motionen I: 405 hade hemställts, att
i lagen den 28 september 1951 (nr 649)
om straff för vissa trafikbrott måtte -—
möjligen såsom ett 3 mom. i 4 § — införas
en bestämmelse av innehåll, att
jämte villkorlig dom eller fängelse, som
ådömdes för brott enligt 4 § 1 eller 2
inom., finge, när skäl vore därtill, dömas
till dagsböter.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å det i
motionerna I: 404 och II: 505 framställda
yrkandet om avslag å propositionen
ävensom med avslag å motionerna I: 405
samt I: 406 och II: 506, de båda sistnämnda
i vad de avsåge 4 § lagen den
28 september 1951 (nr 649) om straff
för vissa trafikbrott — måtte antaga det
vid propositionen fogade lagförslaget;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 404 och II: 505 i vad de berörde
ändringar i 33, 34 och 35 §§ vägtrafikförordningen,
måtte som sin mening
giva till känna vad utskottet härom
i utlåtandet angivit;

C. att motionerna I: 406 och II: 506,
i vad de avsåge ändring i 74 § vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
och omprövning av de vid blodalkoholhaltberäkningen
tillämpade säkerhetsmarginalerna,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vid genomförande av propositionens
förslag blir, såsom departementschefen
påpekat, föreskriften i 33 § 1 mom.
första stycket 1. vägtrafikförordningen
om återkallelse av körkort vid trafiknykterhetsbrott,
utan att författningsrummet
ändras, tillämplig å förare som
vid färden haft en alkoholkoncentration
i blodet av 0,5 promille. Enligt detta
stadgande är återkallelse av körkort obligatoriskt
vid trafiknykterhetsbrott. För
andra fall kan i stället för återkallelse

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

119

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

meddelas varning enligt 34 § samma förordning.
Såsom anförts i motionerna
1:404 och 11:505 drabbar körkortsindragning
ofta mycket ojämnt. För sådana
personer som i sin yrkesutövning
är beroende av sitt körkort kan en indragning
naturligen komma att betyda
vida mera —■ t. ex. arbetslöshet eller
byte av yrke —- än för andra kategorier.
För en person av den förstnämnda kategorien
vilken ådömes ansvar för trafiknykterhet
inom området 0,5—0,8
promille — enligt departementschefen
en förseelse för vilken i praktiken annat
straff än böter är uteslutet — skulle
det måhända mången gång kunna te sig
onödigt hårt med obligatorisk körkortsindragning.
Utskottet anser sig därför
böra förorda en sådan ändring av bestämmelserna
på detta område att möjlighet
ges att, om särskilda skäl så påkallar,
stanna vid varning i sådana fall
där det rör sig om en förstagångsförseelse
av förhållandevis lindrigt slag. I
konsekvens härmed bör enligt utskottets
mening den av departementschefen förutsatta
ändringen av 35 § vägtrafikförordningen,
enligt vilket stadgande i dess
nuvarande lydelse åklagarmyndigheten
kan interimistiskt omhändertaga körkort
från den som uppvisat en blodalkoholhalt
av 0,8 promille, ske sålunda att
gränsen sänkes till 0,5 promille, men att
vid brott av lindrigare slag omhändertagande
icke må äga rum med mindre
det rör sig om upprepad förseelse.»

Reservationer hade avgivits

1) av herr Ahlkvist, fru Gärde Widemar
samt herrar Arrhén och Gezelius,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen — i anledning
av motionerna I: 404 och II: 505
ävensom med avslag å motionerna I: 405
samt I: 400 och II: 506 — icke måtte bifalla
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 4 §
2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr
649) om straff för vissa trafikbrott;

2) av herrar Lodenius, Englund och
Gustafsson i Borås, vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet bort under
A och C hemställa,

A. att riksdagen -— med avslag å det
i motionerna I: 404 och II: 505 framställda
yrkandet om avslag å propositionen
ävensom med avslag å motionen
1:405 — måtte i anledning av motionerna
I: 406 och II: 506, i vad de avsåge
ändring i 4 § lagen den 28 september
1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott,
för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § lagen den 28 september 1951 (nr
649) om straff för vissa trafikbrott;

C. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 406 och II: 506 i den mån de
icke besvarats genom vad reservanterna
under A hemställt, måtte förorda, att i
74 § vägtrafikförordningen den 28 september
1951 intoges föreskrift i enlighet
med vad i reservationen angivits;

3) av herr Erik Svedberg, vilken ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa
angivna delar hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B och G hemställa,

B. att motionerna I: 404 och II: 505 i
vad de berörde ändringar i 33, 34 och
35 §§ vägtrafikförordningen den 28 september
1951 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen, i anledning av motionerna
1:406 och 11:506, måtte förorda,
att i 74 § vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 intoges föreskrift
i enlighet med vad i reservationen angivits.

Det i herr Lodenius’ in. fl. reservation
framlagda förslaget till ändrad lydelse
av 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott
innebar, att till nämnda paragraf
skulle fogas två nya moment av det innehåll,
som föreslagits i motionerna
1:406 och 11:506. I samma reservation
hade beträffande det motionsvis framlagda
förslaget om ändring i 74 § vägtrafikförordningen
anförts bland annat,
att reservanterna förordade, alt i nämnda
paragraf intoges en regel av innebörd,
att polisman erhölle befogenhet att
för kontroll av nykterhetstillståndet hos
förare av motordrivet fordon taga prov
å förarens utandningsluft.

120

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

I det i herr Erik Svedbergs reservation
föreslagna yttrandet hade likaledes
förordats, att i 74 § vägtrafikförordningen
skulle intagas en regel av innebörd,
att polisman erhölle befogenhet
att för kontroll av nykterhetstillståndet
hos förare av motordrivet fordon taga
prov å förarens utandningsluft.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Det är ett ovanligt
oenigt första lagutskott som står bakom
det nu föredragna utlåtandet. Inte mindre
än hälften av utskottets ledamöter är
reservanter, och inte mindre än fyra
olika yrkanden förekommer. Den reservantgrupp
jag anslutit mig till kan väsentligen
dela den motivering som utskottsmajoriteten
anfört. Att vi det oaktat
icke kunnat ansluta oss till utskottsmajoritetens
hemställan beror på att vi
inte anser att majoriteten dragit konsekvensen
av sin motivering. Utskottet säger
självt att i betraktande av det väntade
reformarbetet på trafiknykterhetens
område kan det synas tveksamt huruvida
det i propositionen framlagda begränsade
förslaget nu bör genomföras.
Vi reservanter anser att detta är det
minsta man kan säga, och vi menar att
den motivering utskottsmajoriteten anfört
bort leda fram till ett avstyrkande
av propositionen.

När jag har tagit del av vissa i samband
med propositionen väckta motioner
har jag inte kunnat uraktlåta att
ställa mig frågan: År det ärende vi har
behandlar en trafiksäkerhetsfråga, eller
är det en nykterhetsfråga? Varför har vi
egentligen en trafiknykterhetslagstiftning?
Betraktar man det som en nykterhetsfråga,
blir väl svaret att det är
därför att folk icke bör förtära sprit i
samband med förande av motorfordonen.
Ingen sprit vid ratten — och så
stannar väl tankeverksamheten där. Om
det däremot betraktas som en trafiksäkerhetsfråga
måste väl svaret bli att orsaken
är att man inte bör förtära spritdrycker
i samband med förande av motorfordon,
varigenom trafiksäkerheten
minskas, körförmågan nedsättes och

man kan medverka till vållande av trafikolyckor.

Av departementschefsuttalandet till
lagrådet vid remissen dit tycks framgå
att departementschefen betraktar det föreliggande
ärendet som en trafiksäkerhetsfråga.
Han nämner att antalet trafikolyckor
och därmed antalet i trafik
dödade och skadade personer har ökat
i ungefär samma takt som trafiken och
fordonsbeståndet. Vidare erinras om att
statsmakterna icke stått overksamma inför
denna utveckling. Departementschefen
nämner förstärkningen av ordningsstatspolisen
samt skärpningen av trafikförordningens
trafiksäkerhetsföreskrifter,
som trätt i kraft den 1 juli
1955. Mot bakgrunden av det ständigt
ökade antalet trafikolyckor måste man
säkerligen säga att de nu nämnda åtgärderna
varit väl berättigade, och jag ifrågasätter
om de varit tillräckliga.

I de år 1955 polisundersökta cirka
45 800 motortrafikolyckorna ingick inemot
1 400 fall där föraren var alkoholpåverkad.
Det var alltså mindre än 3
procent av samtliga polisundersökta och
beivrade fall. Nu infångar ju inte denna
statistik alla fall, eftersom inte alla
trafikolyckor kommer till polisens kännedom,
men detta gäller ju såväl olyckor
som förorsakas av förare vilka varit
påverkade som förare vilka icke varit
det.

Nu vet jag ju att inte alla godtar dessa
statistiska uppgifter. Under utskottsbehandlingen
gjorde exempelvis herr
Englund bl. a. gällande att det måtte
vara betydligt fler trafikolyckor där föraren
är alkoholpåverkad. Om inte mitt
minne sviker, nämnde herr Englund att
av förare som varit inblandade i motortrafikolyckor
hade bortåt 40 procent varit
mer eller mindre påverkade av alkohol.
Detta är emellertid närmast ett
önsketänkande — det är antaganden
som icke kan bestyrkas.

Även om jag inte vill bestrida, att ett
större antal motorfordonsförare varit alkoholpåverkade
än som framgår av de
polisundersökta fallen, förändrar detta
ingenting i sak. Kvar står det faktum,

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

121

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

att av de polisundersökta och beivrade
fallen är det endast en bråkdel som bedömes
enligt trafiknykterhetsförordningen.
Betraktar man trafiknykterhetslagstiftningen
som förebyggande åtgärd
för att motverka vårdslöshet i trafiken
och därav följande trafikolyckor, kan
man inte se bort från samhällets reaktion
mot vårdslöshet i trafiken, brott
mot trafikförordningen och därav följande
trafikolyckor.

Hur är då samhällets reaktion mot å
ena sidan trafiknykterhetsbrott och å
andra sidan vårdslöshet i trafiken? Jämför
man straffskalorna, finner man att
skillnaden är obetydlig. För de lindrigare
brotten, vårdslöshet i trafik, är normalstraffet
böter eller fängelse i högst
sex månader, och för rattonykterhet är
likaledes normalstraffet böter eller fängelse
i högst sex månader. Vid de grövre
brotten, grov vårldslöshet i trafik, är
normalstraffet fängelse. Vid rattfylleri är
likaledes normalstraffet fängelse. Medför
olyckan vållande av annans död, kommer
konkurrensen med strafflagens bestämmelser
om vållande av annans död
in i bilden. Här är också normalstraffet
fängelse, i lindrigare fall böter.

Till detta kommer att vid trafikonykterhet
är körkortsindragning obligatorisk,
medan det vid vårdslöshet i trafik
kan räcka med varning. Då körkortsindragningen
i många fall är den strängare
delen av påföljden, blir alltså straffet
strängare, om någon genom alkoholförtäring
försätter sig i ett tillstånd, där
risk för vårdslöshet föreligger, än om
någon verkligen kör vårdslöst. Det borde
ju vara tvärtom.

Om den praktiska tillämpningen helt
hade följt straffskalornas uppbyggnad,
vore kanske ändå inte så mycket att
säga om detta. De fasta promillegränserna
har emellertid fört med sig en
straffutmätning som inte verkar tilltalande.
Den förare, som har en viss alkoholkoncentration
i blodet utan att något
annat händer, straffas oftast hårdare än
den, som utan att ha förtärt alkohol kör
vårdslöst och vållar trafikolycka, kanske
med dödlig utgång.

På samma sätt är det inom gruppen

alkoliolpåverkade förare. Två förare har
ungefär samma alkoholkoncentration i
blodet. Den ena har bedömning och ansvarskänsla
kvar och kör försiktigt, så
att ingen olycka händer. Den andra kör
vårdslöst och vållar trafikolycka. Straffutmätningen
blir med vissa undantag
ungefär lika sträng. Orsaken är de fasta
promillegränserna. Straffet för alkoholförtäring,
jämfört med straffet för
vårdslöshet, är så hårt, att domstolarna
inte anser sig kunna utöver straffet utdöma
ytterligare påföljd för vårdslösheten.
Resultatet har blivit, att alkoholförtäringen
och icke vårdslösheten bestraffas.

Ledamoten av denna kammare härradshövding
Alexanderson lämnade vid
utskottsbehandlingen av detta ärende
från sin erfarenhet som domare några
uppgifter som bestyrker detta. Tyvärr är
herr Alexanderson i dag sjukskriven,
och han kan därför inte delge kammaren
sina synpunkter.

Jag kan vidare nämna följande. I trafiknykterhetsutredningens
material, som
omfattar cirka 2 000 trafiknykterhetsbrott,
har registrerats endast 10 dödsolyckor
av de omkring 500 dödsfall i
trafiken som inträffade under motsvarande
tid. Det överväldigande flertalet
har alltså förorsakats av förare som icke
varit alkoholpåverkade.

Uppskattningsvis torde påföljden
stanna vid dagsböter i tre fjärdedelar av
de fall, då ansvar ådömes för vållande
av annans död. I återstoden av fallen,
där sålunda frihetsstraff utdömes, torde
villkorlig dom förekomma i minst hälften.
Härmed bör jämföras den gängse
straffutmätningen i rattfyllerimålen. Enligt
eu utredning, som gjorts för trafiknykterhetskommitténs
räkning och som
avsåg alla som under ett år dömts för
rattfylleri eller rattonykterhet, hade i 73
procent av fallen ingen olycka inträffat.
I 8 procent av fallen inträffade personskada,
och i 19 procent av fallen medförde
olyckan enbart egendomsskada.

Ett senare men begränsat material, avseende
endast en domsaga, visar att i 87
procent av fallen ingen olycka inträffat,
i ca 5 procent förekom sammanstötning

122

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa
med annan trafikant, och i 8 procent förekom
utan inblandning av annan trafikant
dikeskörning eller dylikt. De angivna
siffrorna visar, att det helt övervägande
antalet trafiknykterhetsbrott beivras
utan att ha givit anledning till någon
olyckshändelse. Vid rattfylleri döms regelmässigt
till fängelsestraff i en eller
flera månader, vartill kommer indragning
av körkortet. Det visar sig sålunda
vid ifrågavarande fall, att framkallande
av risk för skada, som emellertid ej realiserats,
straffas avsevärt mycket hårdare
än motsvarande fall utan spritpåverkan,
där befarad skada uppkommit. Det är
inga rimliga proportioner.

Visst bör allt göras som kan göras för
att minska det ständigt ökade antalet trafikolyckor.
I den föreliggande propositionen
föreslås emellertid intet annat än
en sänkning av den nedre promillegränsen
från 0,8 till 0,5 promille, utan att
det är lett i bevis att det är just denna
grupp av förare som utgör en fara i trafiken.

Det har sagts att när man lyssnar till
radio eller läser i tidningarna om måndagarna
om alla trafikolyckor, står det
klart att någonting måste göras, och så
kräver man med anledning därav absolut
förbud för alkoholförtäring i samband
med förande av motorfordon, en sänkning
av det straffbara området ned till
nolläget. När man för det resonemanget,
reflekterar man då över vilka faktorer
det är som förorsakar olyckorna i trafiken?
Det är väl ändå så, att när olyckor
i trafiken förorsakats av alkoholpåverkade
förare, bar förarna som regel en alkoholkoncentration
på 1,5 promille eller
väsentligt mera, men i de fallen föreslås
inga skärpta åtgärder.

I trafiknykterhetsutredningens betänkande
redovisas bl. a. en kurva, som anger
påverkan och nedsättning av körförmågan.
Den visar en obetydlig stegring
fram till en promille, mellan 0,5—0,8
promille nästan ingen stegring alls, men
efter en promille stiger kurvan brant.
För mig vore det naturligare att vidtaga
skärpta åtgärder i lägen, där påverkan
är så hög, att det är uppenbart att körförmågan
är nedsatt.

trafikbrott

I de av herr Englund i denna kammare
och herr Engkvist i medkammaren
väckta motionerna reagerar man emellertid
på motsatt sätt. I likhet med propositionen
yrkas i dessa motioner ingen
skärpning vid hög påverkan; däremot
yrkas i dessa motioner en utvidgning av
det straffbara området ned till nolläget,
alltså en kriminalisering även där ingen
nedsatt körförmåga föreligger.

Det bar bedrivits vetenskapliga undersökningar
för att leda i bevis att även
vid låga promillegränser påverkan och
nedsatt körskicklighet föreligger, utan
att resultatet av dessa undersökningar
verkar alltför övertygande. Utredningen
redovisar även utfallet av praktiska körprov,
bland annat de s. k. Gärdesproven.
Det sägs att resultaten här visar en klar
försämring av körförmågan redan vid en
genomsnittlig alkoholhalt i blodet av 0,5
promille. Man bör nog inte ha alltför stora
anspråk på klarhet när man drar en
dylik slutsats.

Vid proven utfördes först samtliga
prov utan alkohol i kroppen. Samtliga
förare betraktades som skickliga bilister.
Tiden för de olika proven, vilken utgjorde
ett mått på körskickligheten, varierade
för de olika deltagarna mellan 3,25
och 18, 80 minuter, en skillnad på över
500 procent. Därefter uppdelades deltagarna
i två grupper, av vilken den ena
fick förtära alkohol, 10—13 centiliter
brännvin eller 3—4 flaskor Öl, under det
att den andra gruppen fortfarande var
alkoholfri. Därefter upprepades proven.
Den alkoholfria gruppen förbättrade sin
tid från första körningen med ca 20
procent. Detta bör ses i samband med
den stora skillnaden mellan skickliga förare
på 500 procent. Den andra gruppen,
den som hade förtärt alkohol, körde på
ungefär samma tid vid båda proven. Om
resultatet av proven säger Svea hovrätt
bland annat, att för att över huvud taget
kunna påvisa någon verkan av alkohol i
så små mängder, varom det här är fråga,
var man uppenbarligen tvungen att ge
proven en synnerligen krävande karaktär,
och att liknande anhopningar av svårigheter
icke förekommer i vanlig körning.

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 123

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

Inte mindre än 21 remissinstanser har
avstyrkt propositionens förslag om utvidgning
av den straffbara gränsen till
0,5 promille, nämligen Svea hovrätt, socialstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
trafiksäkerhetsrådet, försäkringsinspektionen,
en rad länsstyrelser,
KAK, M, Kungl. motorklubben, häradshövdingeföreningen,
stadsdomarföreningen,
advokatsamfundet, läkarsällskapet
och läkarförbundet. Samtliga läkare
i riksdagen har motionerat i första hand
om avslag på propositionen i avvaktan
på mera definitivt förslag till ändringar

i trafiknykterhetslagstiftningen.

Med detta vill jag inte rekommendera
någon att förtära alkohol i samband med
förande av motorfordon, men jag menar
att det måste vara rimliga proportioner
i reaktionen, om vårdslöshet förekommer
eller ej. Jag vill inte medverka till en ensidig
skärpning av lagstiftningen på det
område där det är minst motiverat.

Jag nämnde inledningsvis, att den reservationsgrupp
jag anslutit mig till i
stort sett accepterar utskottsmajoritetens
motivering. Vi kan sålunda dela utskottets
synpunkter på inriktningen av
det kommande reformarbetet. För att understryka
önskvärdheten av att alkoholförtäring
undviks i samband med förande
av motorfordon kan vi sålunda tänka
oss att för lindrigare fall tillskapa en
brottstyp av karaktären ordningsförseelse.
Det kan tänkas att den där stadgade
promilleregeln upptar en viss nedre
gräns, vid vilken det kan sägas att regelmässigt
nedsatt körförmåga föreligger.
Vid mera kvalificerade brott bör däremot
den direkta anknytningen till blodalkoholhalterna
ersättas av fri bevisprövning
från domstolarnas sida under
hänsynstagande till samtliga i de enskilda
fallen föreliggande omständigheter.

Vi ansluter oss också till utskottsmajoritetens
uppfattning, att vid den kommande
översynen det kan bli nödvändigt
att straffskalan upptas till övervägande
med beaktande av alla trafikbrott. I samband
härmed kan lämpligen den av herr
Werner väckta motionen om dagsböter i
samband med villkorligt frihetsstraff —

för vilket yrkande jag har sympati —
upptas till övervägande.

Vi delar också utskottsmajoritetens
uppfattning, att körkortsindragning är
en så kännbar påföljd, att den bör beslutas
i samband med domstolsbehandlingen.

Med stöd av det anförda, herr talman,
ber jag få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade, med 1 betecknade
reservationen, vilket innebär avslag
på Kungl. Maj :ts proposition i avvaktan
på en översyn av hela det föreliggande
området.

I herr Alilkvists yttrande instämde
herrar Eriksson (s), Krugel (s), Ivar
Johansson (bf) och Yngve Nilsson (h).

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det är med anledning
av den lilla reservation, som har beteckningen
3, som jag skall få be att
få säga några ord.

När det gäller punkt A vill jag för
min del ansluta mig till utskottets yrkande,
vilket innebär ett bifall till departementschefens
förslag, alltså en
sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen
när det gäller trafikonykterhet
från 0,8 till 0,5 promille.

Under denna punkt yrkar utskottet
även avslag på de motioner, som vill
gå längre och sänka straffbarhetsgränsen
ytterligare. På den punkten bar jag
velat ändra utskottets motivering, så att
man skulle säga, att man räknar med
att under den kommande översynen av
trafiknykterhetslagen efter vetenskapliga
metoder klarläggs sambandet mellan
alkobolpåverkan och trafikolycksrisk
också för blodalkoholvärden under
0,5 promille.

Jag tycker att såväl utskottet som de
reservanter som bar undertecknat reservation
nr 2 borde ha kunnat enas
med mig om en sådan skrivning, ty utskottet
fastslår ändå att det är oegentligt
att det skall förekomma alkoholbruk
i trafiken, och herr Englund har
i utskottet deklarerat, att vi här i landet
inte bar haft någon undersökning

124

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa
i stil med den Holeombska i Amerika
och att det skulle vara angeläget att
även här få en sådan, som man kunde
bygga en kommande lagstiftning på.

Vad sedan gäller punkt B i utskottets
utlåtande har jag yrkat på att departementschefens
intentioner skulle
godtas ocli att körkortsindragning skulle
bli obligatorisk även i området 0,5—
0,8 promille. Utskottsmajoriteten har
därvidlag gått till mötes motionerna
I: 404 och II: 505 på det sättet att utskottet
anser att det bör räcka med
varning vid förstagångsförseelser. De
reservanter som herr Ahlkvist nyss talade
för menar att man bör gå ännu
längre och över lag endast räkna med
varning vid förseelser inom den angivna
promillegränsen. Jag tycker att detta
inte är riktigt logiskt, då vi ju här
i alla fall siktar till en skärpning av
lagstiftningen. Man bör enligt min mening
då ta steget fullt ut och stadga
obligatorisk indragning av körkortet
även vid förseelser inom nämnda promillegränser.

Punkt C i utskottsutlåtandet avhandlar
frågan om drunkometern. Där har
jag en uppfattning som överensstämmer
med vad som anföres i reservation
2, således att polisen bör kunna få använda
denna apparat när det gäller att
spåra upp dem scm bryter mot trafiknykterhetslagstiftningen.
Utskottsmajoriteten
anser att det skulle vara någonting
ganska förskräckligt, om polisen
i större utsträckning än som för närvarande
är fallet skulle få använda apparaten
i fråga. En hel del av kammarens
ledamöter har säkerligen råkat ut för
trafikkontroll av polisen. Vid sådana
kontroller blir man ju anmanad att uppvisa
sitt körkort och bilens skattekvitto,
varjämte polisen ibland tittar närmare
på bilens utrustning. Det vore väl
inte så förskräckligt om polisen vid en
sådan kontroll använde drunkometern
på var tionde eller tjugonde trafikant.
Genom ett dylikt andningsprov på förarna
kan man bland annat få en statistisk
upplysning om förekomsten av
alkoholbruk i trafiken. Jag tycker att
man med den motiveringen bör kunna

trafikbrott

godta trafiknykterhetsutredningens förslag
ifråga om drunkometern och inte
ytterligare dröja med ett beslut på denna
punkt.

Sedan har jag även föreslagit en ändrad
motivering när det gäller indragning
av körkort. Utskottet har skrivit,
att det kanske vore lämpligt att domstolarna
finge avgöra den saken. Eftersom
frågan om körkorts återkallande
är föremål för utredning är det enligt
min uppfattning inte på sin plats att
nu göra ett uttalande i detta hänseende.
Riksdagen bör, anser jag, avstå från att
skriva så positivt i detta hänseende när
det gäller vilka myndigheter som skall
äga att återkalla eller för viss tid indra
körkort eller vilket förfarande som därvidlag
över huvud taget skall tillämpas.

Jag har med stort intresse lyssnat
till herr Ahlkvists synpunkter. Jag kan
ändå inte freda mig för det intrycket
att herr Ahlkvist och hans medreservanter
här har en helt negativ inställning.
Jag noterar dock med tillfredsställelse
att även herr Ahlkvist anförde
att allt bör göras för att nedbringa antalet
trafikolyckor. Jag kan dock inte
finna att detta uttalande riktigt rimmar
med herr Ahlkvists yrkande om att den
föreslagna skärpningen av trafiknykterhetslagen
bör anstå.

Herr Ahlkvist förklarade vidare, att
det har visat sig att av samtliga polisundersökta
trafikolyckor under ett visst
år var det bara 3 procent som orsakats
av rattfylleri. Olyckor i trafiken vållas
naturligtvis av många olika orsaker,
men om spritförtäring orsakar 3 procent,
är detta enligt min uppfattning
3 procent för mycket. Det finns för övrigt
försäkringsbolag här i landet som
medger väsentligt lägre premier för motorfordonsförsäkring
för lielnyktra förare.
Detta faktum måste ju på sitt sätt
komplettera den kanske något ofullständiga
statistik som herr Ahlkvist redogjorde
för.

Herr Ahlkvist sade också, att det
kanske skulle vara mera logiskt, om
man hade föreslagit en lagskärpning
vid grövre trafikbrott som vållats av
alkoholpåverkan, alltså vid en alkohol -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

125

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

påverkan över en promille. Under motbokens
tid fick vi ju fram den statistiken,
att om det var ett ökat antal människor
som var skötsamma och hyggliga
alkoliolbrukaie, så blev det samtidigt
relativt sett en ökning av antalet
missbrukare. Om vi nu får till stånd
denna skärpning av trafiknykterhetslagen,
så att inte heller mindre alkoholpåverkan
får förekomma i trafiken,
kommer detta säkerligen att föra med
sig, att vi även får ett mindre antal
grövre rattfyllerister. Det är ett logiskt
resonemang. En dylik skärpning av lagen
skulle med all säkerhet komma att
verka mera i rätt riktning än om vi
skulle öka straffskärpningen vid grövre
rattfylleriförseelser.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation 3.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Riksdagens läkare, däribland
undertecknad, har i ett motionspar
satt i fråga lämpligheten av att nu
lösa bara en mindre del av de komplicerade
problem som här föreligger. Enligt
vår uppfattning hade det varit riktigare,
som herr Ahlkvist nyss underströk,
att sänka övre gränsen från 1,5
till 1,0, än att sänka den undre gränsen.
Det är nämligen just i skiktet ovanför
1,0 promille, som den starka stegringen
av kurvan i fråga om påverkan på föraren
börjar.

Emellertid anser vi frågan om denna
övre gräns och även frågan om den nu
aktuella undre gränsen vara av mindre
vikt i jämförelse med de fortsatta reformer
av trafiknykterhetslagstiftningen
som förutsatts komma till stånd under
de närmaste åren, detta dock endast under
en förutsättning, nämligen att man
vid accepterande av det föreliggande
lagförslaget samtidigt gör klart, att sänkningen
av den undre gränsen icke kommer
att obligatoriskt medföra indragning
av körkortet. Detta yrkande i mo -

tionerna bär också tillgodosetts av utskottet,
som föreslår att ett brott mot
lagen skall, om alkoholhalten ligger mellan
0,5 och 0,8 promille, i regel endast
medföra böter och varning vid första
överträdelsen men däremot körkortsindragning
vid upprepad förseelse.

Vad vi emellertid med särskilt styrka
velat understryka är behovet av vidare
utredning av experter när det gäller dessa
problem. Det finns nämligen en hel
del för denna lagstiftning ytterst viktiga
frågor, som ännu är mycket ofullständigt
kända och utredda. Departementschefen
har pekat på en mycket
omfattande sådan, nämligen hela problemkomplexet
om alkoholens omsättning
i människokroppen, och utskottet
har i sin tur framhållit oklarheten om
blodalkoliolkurvans förlopp i det enskilda
fallet. Denna sista fråga spelar en
mycket stor roll, när det gäller tillbakaräkningen,
d. v. s. uppgiften att ur analysen
av blodprovet, som ofta tas en å
en och en halv timme efter förseelsen,
kunna dra säkra slutsatser angående
blodalkoliolhalten vid tidpunkten för
själva förseelsen.

För att belysa hur vi ännu i många
viktiga frågor saknar t. o. m. elementära
kunskaper vill jag framhålla, att vi i
dag icke kan lämna klart besked till en
person, som kommer fram till oss och
omtalar att han har druckit så och så
många centiliter sprit och ätit så och så
mycket mat och frågar, när han kan anses
kompetent att på nytt, utan att bli
lagöverträdare, sätta sig vid ratten i en
bil. Enligt den senaste undersökningen
av professor Goldberg har det t. o. m.
visat sig att rubbningarna kan vara större
dagen efter än under själva alkoholförgiftningen
och att alltså faran ur trafiksynpunkt
skulle vara större i förra
fallet än under själva ruset. Detta faktum
— om det nu kan betraktas som ett
faktum — ställer hela denna fråga på
huvudet, ty det innebär ju att tillståndet
dagen efter, då alkoholhalten är betydligt
under 0,5, icke är brottsligt, medan
den i vissa fall mindre farliga berusningen
kviillen före skulle kunna bli
föremål för bestraffning.

126 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

Det är många frågor av detta slag, som
behöver få en grundligare och mera
adekvat utredning. Enligt vår uppfattning
är det ytterligt önskvärt att den
av departementschefen i utsikt ställda
utredningen med kompletterande expertundersökningar
snarast möjligt kommer
till stånd.

När det gäller lagstiftningen i övrigt
och dess rent juridiska sida tror jag att
de allmänna riktlinjer, som utskottet
uppdragit för en kommande trafiklagstiftning,
med en speciell brottstyp av
karaktären ordningsförseelse för de
lindrigaste fallen, skulle vara en lämplig
väg att gå fram på.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.
För de motionärer, vilkas talan
jag för, saknar det större betydelse, om
kammaren antar utskottets förslag eller
reservationen nr 1. Däremot måste vi
avstyrka bifall till reservationerna nr 2
och 3.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! På herr Ahlkvists fråga,
huruvida det lagförslag vi nu behandlar
är en trafiksäkerhetsfråga eller
en nykterlietsfråga, vill jag svara att
utskottsmajoriteten har ansett det vara
en trafiksäkerhetsfråga, även om diskussionerna
då och då förts i den riktningen,
att man haft anledning misstänka
att det var en nykterlietsfråga.

Det finns säkert inte några meningsskiljaktigheter
om att vårt lands trafiknykterhetslagstiftning
är i behov av reformering.
Orsakerna till det ökade antalet
trafikolyckor är mångahanda, och
man kan därvid inte bortse från den
enorma utveckling motortrafiken tagit,
sedan den nu gällande regleringen tillkom
år 1941.

Även om det, som herr Ahlkvist framförde,
inte synes vara så, att spritpåverkan
är en dominerande faktor vid trafikolyckorna,
måste man ändå konstatera,
att onykterhet vid ratten i många
fall spelar en avgörande roll och får
olycksdigra följder. Man kan, som jag
sade, inte bortse från att det här föreligger
ett ganska betydande orsakssam -

manhang. Det säger sig självt, att dylika
olyckor i jämförelse med andra tett
sig på ett särskilt sätt skrämmande och
i många fall helt onödiga. Det totala antalet
olyckor, där spriten medverkat,
har också — även om trafikolyckorna
alltjämt är förhållandevis ringa — ökats
på ett sätt, som man inte längre kan
stå likgiltig inför. Då ställer man sig
naturligtvis osökt den frågan: Vad kan
göras för att förbättra situationen på
detta område?

Under ärendets behandling i utskottet
har meningarna, som framgår av de
olika reservationerna, divergerat. Frågan
huruvida och i vilken omfattning
reformer redan nu är möjliga har varit
föremål för många och långa utläggningar.
Det förslag som framlägges i
propositionen tar sikte på att något
sänka den nedre straffbarhetsgränsen,
från 0,8 till 0,5 promille. Andra reformförslag
på detta område från trafiknykterhetskommittén,
vilka av utskottet biträtts,
har av departementschefen ansetts
beaktansvärda, men han har inte
varit beredd att nu ta ställning till dem.
Det har nämligen ansetts angeläget, att
vissa vetenskapliga undersökningar göres
rörande bl. a. alkoholens omsättning
i människokroppen. Jag behöver inte
gå in på det; herr Huss har tydligt och
klart framhållit vad som ännu återstår
på detta område, och herr Ahlkvist bär
också omnämnt det. Departementschefen
har därför stannat vid, höll jag på
att säga, denna lilla del av trafiknykterhetsutredningens
betänkande, som
går ut på att vi skulle få en straffbarhetsgräns
redan vid 0,5 promille.

Vid sitt ställningstagande till propositionens
förslag har utskottet också
haft att beakta en hel del i olika motioner
framställda förslag. I några motioner
göres sålunda gällande, som redan
omnämnts, att vi i nuvarande läge
inte har behov av någon reform över
huvud taget och att någon sådan inte
bör genomföras, därför att den skulle
föregripa den kommande stora översynen.
Det var herr Ahlkvists inställning.
Andra motionärer har menat, att vi borde
införa ytterligare en form av trafik -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

127

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

nykterhetsbrott i lagstiftningen. Denna
nya form, som brukar karakteriseras
som O-linjen, innebär i stort sett ett
lagstadgat förbud mot all användning
av alkohol i samband med förande av
motorfordon. Detta yrkas i en reservation,
som undertecknats av bl. a. herr
Englund.

De förslag som framförts vid utskottsbehandlingen
bar i varje fall, vill jag
påstå, ägnats mycket ingående överväganden.
Utskottets majoritet har funnit
sig böra stanna inför att förorda propositionens
förslag och vill alltså inte
ge sin anslutning till den s. k. O-linjen,
Vid bedömningen av de olika "förslagen
har utskottet utgått från följande resonemang.

Någon sänkning av straffbarhetsgränsen
neråt bar synts vara ur flera synpunkter
önskvärd. Här bör i främsta
rummet beaktas utvecklingen av olvcksfrekvensen.
Kan man med åtgärder, om
än aldrig så begränsade, göra något för
att förbättra trafiksäkerheten, bör det
ske. Även om man kan förvänta att dessa
åtgärder inte har så stora förutsättningar
att påverka den kategori det gäller,
bör de ändå vidtas. En krympning
av den straffria sektorn bör vara ägnad
att mana till större försiktighet hos massan
av motortrafikanter. Det behöver
inte heller befaras, att en sådan utveckling
skulle komma att strida mot grunderna
för en kommande reformering.
Det finns nämligen anledning anta,
att trafiknykterhetslagstiftningen även
i framtiden måste använda sig av något
slag av promilleregler för att ange
det straffbara området nedåt. Utskottet
anser därför också, att den nu föreslagna
reformen kan betecknas som en
etapp i reformarbetet.

Till stöd för en dylik reform kan också
anföras vad som i nordiskt samarbete,
bl. a. i Nordiska rådet, förekommit för
åstadkommande av större likformighet på
detta område i de nordiska ländernas
lagstiftningar. Så sent som år 1950 bar
rådet antagit en resolution som tar sikte
på en sådan utveckling. Det bar därvid
uttalats att det borde efterstriivas att
finna en viss lägre promillegräns som

grund för straffbarbeten. Vid bedömandet
av i vilken mån en sänkning av
straffbarbetsgränsen bör ske bar utskottet
ansett att det väsentliga är trafiksäkerhetsintresset.
I konsekvens härmed
vill utskottet nu gå med på departementschefens
uppfattning, att 0,5 promille
skulle vara den lägsta gränsen och att
man därmed skulle vinna en del ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Men utskottet bar
också ansett att vilka små alkoholvärden
som helst inte rimligen kan motivera ingripande
med straffsanktion. Av de i utredningens
betänkande och i propositionen
redovisade undersökningarna av förare
med alkoholpåverkan kan icke med
någon större grad av säkerhet dras slutsatsen,
att för trafiksäkerheten betydelsefull
påverkan regelmässigt inträder vid
blodalkoholvärden som understiger 0,5
promille, över huvud synes det med hänsyn
till vad som framkommit under remissbehandlingen
tveksamt, i vad mån
mera säkra slutsatser kan dragas av dessa
undersökningar. Departementschefen
tycks också ha ansett att det inte går
att i större utsträckning bygga på dem.
Han har i stället utgått ifrån att allmän
erfarenhet ger vid banden att alkoholförtäring,
även om den inte är större än
att blodalkoholhalten stannar vid 0,5—•
0,8 promille, likväl skapar förutsättningar
för att motorförarna alltför lätt underskattar
riskerna i trafiken. Enligt departementschefens
mening ligger redan
häri ett faromoment som motiverar den
sänkning av gränsen som lian bar föreslagit.
Utskottet bar anslutit sig till dessa
departementschefens synpunkter.

Utskottet har också ansett, att mot den
s. k. 0-linjen talar en del andra vägande
skäl. Inte bara så att en sådan regel kan
befaras försvåra att lagstiftningen erhåller
önskvärd förankring i breda folklager,
utan även så att praktiska svårigheter
säkert skulle uppstå vid tillämpningen.
Sannolikt skulle brott av denna
kategori mycket sällan eller kanske aldrig
komma att beivras.

Bland övriga motionsvis framförda ytterligare
förslag i detta ärende kan jag
nämna, att i motionerna 1:406 och
11:506 begärs att man med den nu ifrå -

128 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa
gavarande lagstiftningen skulle införliva
en regel som, i det fall att misstänkt motorförare
påstår att spritförtäringen helt
eller delvis skett efter färden, stadgar
att han skulle vara bevisskyldig för att
hela spritförtäringen ägt rum sedan färden
avslutats. Utskottet har inte kunnat
gå med på detta förslag. I vårt lands
brottmålsprocess gäller nämligen som en
grundläggande regel att det i brottmål
skall ankomma på åklagaren att styrka
sina ansvarspåståenden. Det kan inte bli
fråga om, anser utskottet, att göra avvikelser
härifrån annat än om exceptionella
omständigheter skulle göra detta
oundgängligen nödvändigt. Motionärerna
har den uppfattningen att betänkliga
olägenheter och brister uppkommer i
rättstillämpningen genom dylika påståenden
från den tilltalades sida. Denna
uppfattning är nog betydligt överdriven,
och i varje fall kan svårigheterna inte
vara av den betydenhet att de motiverar
avsteg från vad som allmänt gäller i sådana
saker.

I samma motioner föreslår man att
riksdagen skulle uttala sig för en sådan
ändring i vägtrafikförordningen, att polisen
skulle få rätt att kontrollera nykterhetstillståndet
på vägarna genom att
ta prov på förarens utandningsluft medelst
en därför avsedd apparat, en s. k.
drunkometer. Sådant prov skulle få tas
utan vidare och alltså utan att anledning
till misstanke föreligger. För närvarande
förhåller det sig så, att provtagning
kan ske endast med stöd av rättegångsbalkens
regler om kroppsbesiktning,
därest föraren skäligen kan misstänkas
för trafiknykterlietsbrott. Hos polisen
har också på senare tid denna metod
börjat användas, men detta sker alltjämt
inte i större utsträckning än rättegångsbalken
medger. Utskottet har inte
ansett att anledning föreligger att ytterligare
utsträcka användningen av denna
prövningsmetod. Avgörande härför har
främst varit att åtskillig irritation skulle
uppkomma, därest vem som helst kunde
utsättas för en dylik provtagning. En
absolut förutsättning för införande av
den föreslagna anordningen måste vara
att den kan beräknas vinna stöd hos de

trafikbrott

lojala motorförarna. Det tror jag icke nu
är fallet. Utskottet har därför inte kunnat
gå med på förslaget i denna del.

Utskottet har även haft till behandling
en motion av herr Werner, vilken innehåller
förslag som skulle möjliggöra en
i förhållande till nuvarande praxis mera
nyanserad bedömning av trafiknykterhetsbrotten,
då det gäller bestämmandet
av den straffrättsliga påföljden. Sålunda
skulle det öppnas möjlighet, anser herr
Werner, att döma till böter i förening
med antingen fängelse eller villkorlig
dom. En av vinsterna med en sådan anordning
skulle bli, att den belastning på
fångvården som rattfylleristerna ständigt
utgör skulle i någon mån kunna
elimineras. Från fångvårdsstyrelsen har
i dag lämnats den uppgiften, att under
år 1956 vid fångvårdsanstalterna intogs
omkring 10 000 nykomlingar, varav
3 300 utgjordes av trafikbrottslingar, i
huvudsak rattfyllerister. Detta ger ju belägg
för herr Werners motion, som jag
för övrigt tycker är ganska välmotiverad.
Men detta spörsmål ingår i det komplex
av frågor, som utretts av strafflagberedningen
och som utmynnat i omfattande
reformförslag berörande hela
det straffrättsliga reaktionssystemet. Beredningens
betänkande är för närvarande
under behandling i vederbörande departement.
Motionärens förslag har rönt
stort intresse inom utskottet, men utskottet
har inte ansett det möjligt att för
närvarande realisera förslaget, främst
därför att frågans upptagande redan nu
skulle föregripa prövningen av den stora
reformen rörande det straffrättsliga reaktionssystemet.
Utskottet har emellertid
förklarat sig ha en positiv inställning
till reformer i den av motionären
angivna riktningen.

Sedan några ord om den förordade
lagändringens inverkan på förutsättningarna
för indragning av motorförares
körkort. För närvarande gäller enligt
vägtrafikförordningen, att körkortet
alltid skall indragas då körkortsinnehavaren
dömes för trafiknykterlietsbrott,
alltså även det lindrigare brottet med
0,8 promille som straffbarhetsgräns.
Varning kan alltså icke ifrågakomma i

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

129

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

dylika fall. Däremot kan varning i regel
ges vid vanlig vårdslöshet i trafik. Om
nu straffbarhetsgränsen sänkes till 0,5
promille, medför detta automatiskt att
vid förseelse även inom det allra lägsta
området körkortsindragning blir obligatorisk.
Utskottet har inte funnit denna
konsekvens helt tillfredsställande. Särskilt
när det gäller personer, som för sitt
yrke är beroende av körkortet, skulle en
förhållandevis lindrig förseelse medföra
ofta orimligt hårda följder genom en
körkortsindragning som kanske varar 7
å 8 månader; C månader är minimum.
Utskottet har därför velat förorda en
uppmjukning av körkortsreglerna, som
ger möjlighet att i stället för indragning
av körkortet meddela varning, då körkortsinnehavaren
förbrutit sig på detta
lindrigare sätt.

En annan regel i vägtrafikförordningen
röner också inverkan av förevarande
lagändring. Enligt gällande bestämmelser
i denna förordning kan åklagarmyndighet
interimistiskt ta ifrån motorförare
hans körkort, om han enligt blodanalysen
har 0,8 promille eller mera.
Departementschefen har förutsatt att
detta stadgande ändras så, att gränsen i
konsekvens med lagändringen anges till
0,0 promille. Omhändertagande av körkortet
skulle alltså kunna ske även vid
denna lägre promillehalt. Utskottet har
på denna punkt i likhet med den föregående
inte funnit anledning att gå fram
alltför strängt. I stället har utskottet förordat
att regeln ändras till att avse 0,5
promille men att omhändertagande av
körkortet inte skall få äga rum i lindrigare
fall, om det inte rör sig om en
sådan person som tidigare ådömts straff
för trafiknykterhetsbrott. Utskottet har
vid bedömningen av detta ärende utgått
från att Kungl. Maj:t kommer att vidtaga
dessa ändringar i körkortsreglerna.
Att så verkligen kommer att ske har numera
blivit särskilt garanterat genom
att den nuvarande kommunikationsministern
återfinnes bland utskottets majoritet
på denna punkt.

Utskottet har också, såsom kammarens
ledamöter kanske har observerat, i
sitt utlåtande angivit några allmänna

M Förslå kammarens protokoll 1957. Nrlö

synpunkter på hur det kommande reformarbetet
bör inriktas. Jag kan inte
finna någon anledning att uppta kammarens
tid med att ingå härpå, i synnerhet
som dessa synpunkter vunnit anslutning
även från reservanthåll. I reservationerna
nr 1 och 3 har man således
i huvudsak instämt i vad utskottet uttalat
i detta hänseende.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Det problem som vi här
har att behandla hör inte till de lättaste.
Det kräver en kombination av fysiologiska,
matematisk-statistiska och juridiska
överväganden. Den som försummar
någotdera ledet i kombinationen
råkar lätt vilse, och det tycker jag nog
att debatten i dag redan har gett belägg
på.

Herr Ahlkvist började med en kuriositet.
Han frågade om detta är en nykterhetsfråga
eller en trafiksäkerlietsfråga.
Tydligen är han mycket okunnig om
den svenska nykterhetsrörelsens sätt att
se på alkoholproblemet. Det finns ingen
modern nykterist, som är nykterist av
något annat skäl än att han därigenom
vill förebygga en alkoholskada på det
ena eller det andra området. Han är
nykterist helt enkelt därför att själva
hans avhållsamhet från att begagna rusdrycker
är ett instrument i sedvanebildningen
för att i en slutetapp nå en
begränsning av en alkoholskada. Och
om nykterhetsrörelsen och nykteristerna
i (letta fall har begärt en skärpt lagstiftning,
så är det inte för att dokumentera
någon abstrakt vilja att utan
konkret förankring driva någon nykterhetstanke
utan därför att detta är ett
medel att begränsa alkoholskadorna i
trafiken. Det är således som en ren trafiksäkerlictsåtgärd
som denna motion
och de yrkanden, som föreligger i reservationen,
har kommit fram.

Om jag kort får gå över det material,
som man här har att bedöma, så är ju
grundföreteelsen en blodalkoholkurva.
Dess egenskaper har spelat en viktig

130 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

roll i strävandena att uppskjuta avgörandet
till en senare tidpunkt. Denna
kurva stiger under någon timme efter
förtäringen och börjar sedan sjunka.
Stigningen är en smula krokig medan
den sjunkande deien företer en nästan
matematiskt rät linje. Nu finns det variationer
i blodalkoholkurvans fall för
enskilda individer. Det genomsnittliga
är att alkoholhalten sjunker med 0,15
promille i timmen, men professor Goldberg
och andra har visat att det finns
en del personer som företer avvikelser
från detta mönster. Professor Goldberg
har också visat, att alkoholpåverkan är
större i det stigande skedet än i det
sjunkande, om man med alkoholpåverkan
i detta fall menar avvikelse från det
normala beteendet.

Vad jag inte förstår i denna debatt
och i utskottets utlåtande är kravet på
ökad forskning för att ytterligare klarlägga
dessa förhållanden. De är tillräckligt
klarlagda för att man skall kunna
lagstifta på grundval av vad man vet,
och fortsatt forskning kan inte modifiera
den omständigheten, att den ena
människan förbränner alkohol litet
långsammare än den andra. Detta vet
man redan, och vi kommer inte ifrån
denna variation, som konstaterats i undersökning
efter undersökning. Detta
är en mänsklig egenskap, som lagstiftaren
måste utgå ifrån, och då gäller det
att skriva lagbestämmelserna med utgångspunkt
från genomsnittet eller också
hitta på någon annan åtgärd. Men
grundmaterialet för lagstiftning finns
redan tillgängligt i sina väsentliga delar.

Sedan gäller det den alkoholpåverkan,
som är knuten till blodalkoholkurvan.
Där finns nu ett visst lägsta värde,
vid vilket forskningen hittills inte kunnat
iaktta någon verkan alls. När sedan
blodalkoholhalten överstiger detta tröskelvärde,
växer alkoholpåverkan, men
inte proportionellt utan exponentiellt,
som det heter på tekniskt språk. Om
jag skall ge en konkret förklaring av
vad detta innebär, så kan jag säga att
det är ett slags tillväxt med ränta på
ränta. Vi har alla hört den uppbyggliga

anekdoten om hur mycket pengar det
blir, när man sätter in en ettöring på
ett sparbankskonto och avvaktar kapitalets
tillväxt under tidernas lopp. På
samma sätt tillväxer försämringen i beteendet
med blodalkoholhalten. Det är
detta och ingenting annat som ligger
bakom den omständighet herr Huss påpekade,
att verkan är mycket starkare
vid en blodalkoholhalt över 1,5 promille
än under. Frågan är här bara, hur
stor alkoholverkan är i det lägre avsnittet.
Man har gjort en serie undersökningar,
men man har bara kunnat få
tag i de rent elementära fysiologiska
symptomen. Professor Goldberg har
gjort försök med att blåsa en luftström
i ögat och se hur fort man blinkar. Han
har också undersökt, hur förmågan att
särskilja olika ljusimpulser med en viss
tidsintervall växlar med alkoholverkan.
Genom dessa undersökningar får man
en så låg tröskel för alkoholverkan som
0,2 promille. Redan vid denna gräns
inträffar sålunda försämringen. Och det
är att observera att förmågan att blinka,
när man får en luftström i ögat, är
ju inte en komplicerad mänsklig funktion,
utan en funktion som kan antas
föreligga även hos djur i hela serien,
ryggradsdjur så långt ned som de över
huvud taget har ögonlock. Om man
skall få en verklig föreställning om var
påverkan börjar på de centrala mänskliga
funktionerna, alltså exempelvis omdömesförmågan,
räcker det naturligtvis
inte med att undersöka dessa enkla fysiologiska
funktioner, utan då är det
nödvändigt att iaktta andra funktioner.
Några sådana experiment har över huvud
taget inte gjorts av vare sig professor
Goldberg eller någon annan. Fn
sådan experimentalteknik är ännu inte
uppfunnen, och om den någonsin kommer
att uppfinnas är, såvitt jag förstår,
ganska ovisst. Men för att ge kammaren
en föreställning om vad de lägre blodalkoholhalter
som det här gäller har
för inverkan, kanske jag kan anföra
några fakta som kommit fram vid eu
undersökning av en av Amerikas tidigaste
alkoholforskare. Han talar i vanliga
termer om hur en person i säll -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 131

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

skap beter sig med olika blodalkoholhalter.
Han säger således vid en alkoholhalt
i blodet av 0,2 promille: »Fyllda
och lätt dunkande blodkärl i bakhuvudet.
En aning dimmighet. Känsla av
värme och kroppsligt välbefinnande.
Smärtor, värk och trötthetsförnimmelsen
dövas. Inte sur över vädret eller
bekymrad över sitt yttre uppträdande.
Mycket pratsam i sällskap. En känsla
av allmän tillfredsställelse.»

Vid en alkoholhalt av 0,4 promille
förhåller det sig på följande sätt: »Har
mängder av energi för vad lian önskar
göra. Talar mycket och ganska högljutt.
Händerna darra lätt. Griprörelser och
andra handlingar göras en smula klumpigt.
Skrattar högt vid minsta skämt.
Fäster sig inte vid små missöden. ’Du
tror väl inte att jag är full, vad? Man
har ju inte druckit någonting än.’ Gör
slippriga och plumpa anmärkningar.
Minnena tyckas så rika och levande.»
Detta är således vid en alkoholhalt av
0,4 promille, som ligger under den
gräns som herr statsrådet vill lagfästa
såsom den under straffbarhetsgränsen
för att trygga trafiknykterheten.

Nu är det emellertid så, att ett laboratorieexperiment
ger inte annat än en effekt,
knuten till de särskilda betingelser
som finns i ett laboratorium. Man kan ju
inte därav dra någon slutsats hur det
kommer att gå i praktiken. Det finns maskiner,
med vilka sådana här experiment
kan göras. Man kan variera försöksbetingelserna,
och det finns en maskin,
med vilken man kan variera dem så att
förhållandena blir så svåra, att det inte
spelar någon roll, om vederbörande har
alkohol i blodet eller är fullständigt nykter;
han misslyckas ändå fullständigt.
Sedan kan man modifiera maskinen i
den andra riktningen och göra experimentvilkorcn
sådana, att även den som
är full inte kan råka ut för någon olycka.
Då är frågan: Var mellan dessa två experimentbetingelser
ligger den körning,
som en svensk bilist har på vägen? Detta
är den avgörande frågeställningen,
och jag framhöll gång på gång såsom ledamot
av trafiknykterhetsu t redningen,
hur väsentligt det var att vi skulle kun -

na få en svensk undersökning, som verkligen
tog upp spörsmålet om denna effekt
på vägen. Detta beslöts då också av utredningen
men bann tyvärr inte bli genomfört,
innan betänkandet avgavs. Jag
beklagar detta. Det är en brist att så
inte har skett, och om det i framtiden
skall göras ytterligare undersökningar
på detta område, finns det ingenting som
är viktigare än att få till stånd en sådan
undersökning på vägen, där man parallelliserar
den allmänna trafikströmmens
genomsnittliga bestånd av förare med
olika blodalkoholhalter med olycksfallsfrekvensens
fördelning på olika blodalkoholhalter.
Nu finns det emellertid eu
amerikansk undersökning, som jag redogjort
för i reservationen och som belyser
viktiga sidor av detta problem. Undersökningen,
som återges på sidan 24 i utlåtandet,
är verkställd på det sättet att
man dels med hjälp av drunkometer fått
fram hur trafikströmmen i en förort till
Chikago är fördelad på olika blodalkoholhalter,
dels under lång tid undersökt,
hur de fall på sjukhusen som skadats
vid trafikolyckor är fördelade i fråga
om blodalkoholhalten. Man har då
funnit, att de förare som hade 1,5 promille
eller mera var 54 gånger farligare
än de som inte hade någon alkoholhalt i
blodet. Men det finns också en annan detalj
i tabellen som är värd att titta på.
Det visar sig nämligen, att de trafikanter,
som hade en så hög alkoholhalt i blodet
som 1,5 promille eller mer, var ofantligt
få. De utgjorde bara 0,4 procent. Däremot
var förarna med lägre blodalkoholhalter
mycket vanliga. När man såg efter
hur dessa förares överslcottsrisk förhöll
sig till dem som hade höga blodalkoholhalter,
visade det sig att de som hade
upp till 0,9, d. v. s. den blodalkoholhalt
vi har i den svenska lagstiftningen, var
större på grund av att de var så många
jämfört med dem som hade de högsta alkoholhalterna.

Det är från denna undersökning man
också har belägg för att av trafikolyckorna
niira 40 procent berodde på de alkoholpåvcrkades
överskott. Det är den
siffran jag anfört i utskottet. Jag har icke
sagt något om svenska förhållanden i det

132 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

sammanhanget, men eftersom vi inte
haft några svenska undersökningar, har
man inte haft någonting svenskt att bygga
på. Det är emellertid trafiknykterhetsutredningens
enhälliga mening att man
är berättigad dra den slutsatsen, att de
svenska siffrorna, 3 procent, är alldeles
för låga.

Det finns dock faktiskt eu svensk undersökning,
som är gjord på Maria sjukhus,
där man under ett år har tagit blodprov
på alla i trafiken skadade. Det visade
sig att man fick nästan exakt samma
procent som i denna amerikanska
undersökning. Det visade sig också något
annat, som är mycket intressant i
detta sammanhang och som ger en förklaring
till, herr Ahlkvist, att polisens
siffror är så låga jämfört med de här
amerikanska siffrorna. Av dessa 45 procent
av de skadade med blodalkoholhalt,
som intogs på Maria sjukhus under
den tid som här avses, hade polisen bara
upptäckt några enstaka fall. De allra
flesta av de intagna hade undgått polisens
uppmärksamhet.

Denna kurva från den amerikanska
undersökningen gör vid lämplig matematisk
kombination — jag skall inte trötta
kammaren med det — antagligt, att
även låga blodalkoholhalter kan medföra
risker inte bara i laboratoriet utan också
praktiskt i trafiken på vägen.

Nå, hur skall man nu lagstifta i sådana
här fall? Ja, när jag läser propositionen,
förefaller det mig som om statsrådet
hade tyckt det vara en rimlig regel,
att man inte inför något straff förrän
man är fullständigt säker på att alkoholhalten
är så hög, att varje förare vid
denna blodalkoholhalt är tydligt påverkad.
Det vore naturligtvis ett rimligt sätt
att avväga, om man mot alkoholskadan
vid lägre blodalkoholhalt hade att väga
andra sociala värden som kräver beaktande
av lagstiftaren.

Om jag får ta ett exempel från ett annat
område, så vill jag erinra om att vi
ju har en ganska sträng vapenkungörelse,
men den kan inte bli ännu strängare,
därför att man där har att beakta skytteföreningsmedlemmarnas
intresse av att
få ha vapen. Hemvärnsmännen skall ock -

så få ha vapen för att kunna fylla de
funktioner som samhället tillägger dem.
Man har således där ett avvägningsproblem
som gör, att man inte kan dra
gränserna för hårt. Men hur är det här?
Finns det något legitimt intresse som
rimligen bör hindra att vi drar till ganska
hårt? Jag har ännu aldrig hört någon
i debatten anföra ett sådant legitimt intresse
för att man inte skulle kunna här
gå ned till mycket låga promilletal. Man
kan ur riittspolitisk synpunkt diskutera
ändamålsenligheten av att gå ned, men
att det över huvud taget skulle finnas något
värde på den andra sidan som man
måste beakta, när man utformar lagstiftningen,
har jag inte mött någon som har
gjort gällande. Och är det fallet, är det
ju rimligt att man inte drar gränsen vid
en punkt där man är säker på att alla är
påverkade, utan sätter den så lågt, att
man är säker på att det under den gränsen
knappast finns någon eller bara få
som är påverkade.

När jag för fram denna mening, befinner
jag mig i lyckligt sällskap med
presidenten Schlyter. I en festskrift för
presidenten Marks von Wiirtemberg begagnade
herr Schlyter tillfället att utveckla
sina synpunkter på gränsdragningen
här. Detta skedde vid en tid, då
vi ännu inte hade någon promillegräns
alls i den svenska lagstiftningen. Han
sade: »Skulle i författningsväg det förbindas
med ansvar för bilförare att förete
en viss alkoholhalt i blodet, borde
gränsen i varje fall sättas så låg, att det
praktiskt taget måste betecknas som
ofarligt att förete en lägre alkoholkoncentration
än den fastställda.» En
gränsdragning med hänsyn till nuvarande
material ger vid handen, att den gränsen
icke får sättas högre än vid 0,2 promille.

Då kommer lagstiftaren till en sekundär
frågeställning. Skall nu lagstiftaren
säga att det är straffbart att ha mer
än 0,2 promille i blodet? Om man har
mindre än 0,2 — inte 0,5 utan 0,2 ■—
fyller man det rekvisit som statsrådet
har uppställt i propositionen, att alkoholhalten
är praktiskt betydelselös för föraren.
Men skall man försöka fastställa

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

133

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

en sådan gräns? Det finns två argument
mot detta. Han har nämligen en annan
egenskap: han är ett föredöme för andra
i allmänt umgängesliv, och på den
grunden behåller dessa sin egen alkoholsedvänja
men håller sig inte inom
lians stränga ram. På det sättet är han
i den samhälleliga sedvänjans orsakssammanhang
en faktor till bevarande
av en sedvänja med skadliga verkningar.

Det är ur denna allmänna synpunkt
som man betraktar det som naturligt att
man av rent profylaktiska skäl inte skall
nöja sig med en sådan där gränsdragning,
utan helt enkelt skall fastslå att
det över huvud taget icke skall förekomma
något alkoholbruk i samband
med trafik. En sådan regel har dels denna
profylaktiska överlägsenhet, dels också
en folkpsvkologisk överlägsenhet.
Folk i allmänhet befrias samtidigt från
alla överväganden om hur man skall
bete sig för att hålla sig under en viss
gräns. Sådana här absoluta summariska
normer har vi ofta inom rätten.

Detta är den springande punkten. Jag
medger gärna att det är en mycket besvärlig
frågeställning. Vi har knappast
någon forskning på detta område, och
man måste göra enkla överväganden.
Detta har inte bara de fördelar som jag
redovisat, utan också den fördelen att
lagen kan bli efterlevd och till sin innebörd
omfattad av det allmänna rättsmedvetandet.
På den punkten har det
gjorts en gallupundersökning som visar
att det finns en stark folkmening för
skärpning av den .svenska lagstiftningen.

Vidare har vi ju erfarenhet om förbudslagar.
Jag vill exempelvis säga, att
inte ens den förkättrade förbudslagen i
Amerika kan objektivt utdömas med sådan
säkerhet som vanligen sker. Efter
det att lagen upphävts och man fått fram
statistikmaterial från den tiden visar det
sig, att hur mycket gangsterbesvär man
iin hade under förbudstiden, så förmådde
gangsterna ändå inte motverka det allmänna
trycket från förbudslagen. Alkoholsedvänjorna
i Amerika pressades tillhaka
så mycket, all de grova alkoholskadorna,
som man kan registrera, sjönk

avsevärt. De nådde ett minimum under
förbudstiden och började sedan stiga
när förbudet upphävdes.

Men här är det ju inte detta vidare
problem som är å bane, utan det gäller
en begränsning till ett särskilt område.
Därvidlag har man erfarenhet från
Norge. Norrmännen, som alltid varit
före på detta område, införde redan före
första världskriget en lagstiftning av innebörd
att vissa yrkesgrupper dömdes
att vara lielnyktra minst åtta timmar före
tjänstgöring. Man har fått större möjligheter
att beivra brott mot denna lag
efter det att blodprovet införts.

Trafiknykterhetsutredningen var i
Norge och diskuterade just detta problem.
Det var mycket intressant. Vi träffade
företrädare för dessa olika till absolut
nykterhet i tjänst dömda yrkesgrupper.
De var nästan uteslutande ickeabsolutister.
När vi frågade, om de ville
att lagen skulle avskaffas, svarade de:
»Nej, det vill vi inte. Den har i själva
verket en moralbildande funktion, som
vi betraktar det som angeläget att upprätthålla.
» Det var inte bara jag som
blev övertygad av denna argumentering.
Det framgår av trafiknykterhetsutredningens
betänkande att de fyra övriga
ledamöterna — statsrådet Lindell, professorerna
Segerstedt och Goldberg och
herr Cassel i andra kammaren — var
lika övertygade om riktigheten av den
norska bedömningen, att lagen var en
moralisk faktor i folkmedvetandet.

Om lagstiftningen inriktar sig på ett
sådant förbud på en begränsad punkt,
där anslutningen från folkmeningen är
så stark — indignationen är mycket utpräglad
inför alla de trafikolyckor som
vållas av berusade — tror jag att lagen
skulle få eu stark förankring i folkmedvetandet.
Om det sedan skulle inträffa,
all praktiskt taget betydelselösa alkoholmängder
skulle förtäras utan att detta
blev beivrat, så är det ju ingenting
annat iin vad vi upplever på alla andra
rättsområden. Hur många snatteriförseelscr
— om jag tar eu blyertspenna,
är det ju enligt strafflagens bestämmelser
ett snatteri — blir verkligen beivrade?
Det iii'' i själva verket så, alt om

134 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

juristerna tänkte litet mera på vad de
gör, skulle de ha skäl att här införa ytterligare
en allmän rättsregel, motsvarande
den gamla regeln om »inget straff
utan strafflag». Det är helt enkelt så, att
i varje lags tillämpning finns en marginal
som medför att obetydliga förseelser,
även om de formellt fångas av lagbudet,
aldrig rättsligt beivras. Det är detta problem
vi möter här. Jag tror att de vanskligheter
man hänvisar till — att det begås
brott som inte blir beivrade — kommer
att klaras tack vare denna allmänna,
faktiskt föreliggande rättsgrundsats.

Detta, herr talman, om det allmänna
problemet. Jag skulle dessutom vilja ta
upp ett par detaljproblem ur utskottsutlåtandet.

Här bär — och det är en huvudpunkt
i majoritetsutlåtandet — föreslagits, att
vi skall införa fri bevisprövning i stället
för att hålla oss, som det heter, schablonmässigt
till blodalkoholhalten. Men
blir det objektivare då? Det är en fullkomlig
övertro på domstolens förmåga
att fälla ett objektivt omdöme, som ligger
bakom majoritetsyttrandet.

Om eu människa har en viss blodalkoholhalt,
varierar hans påverkan visserligen
inom vissa gränser — det finns
en spridning omkring ett genomsnitt,
men skall domstolen försöka bedöma
denna påverkan och rätta sig efter de
tvivelaktiga vittnesmål den ofta får,
kommer spridningen och godtycket att
bli ännu mycket större.

När jag läste detta yttrande, kom jag
att tänka på, hur det var när man exercerade
i sin ungdom: då fick man i
uppgift att med ögonmått bedöma avståndet
över en sjö; jag måste säga att
mätningen av avståndet med en vanlig
meterstock är väsentligt överlägsen detta
ögonmått. På samma sätt är blodalkoholhalten
— även om det för samma
blodalkoholhalt finns spridning när det
gäller graden av påverkan — väsentligt
överlägsen försöket att komma fram till
ett riktigare resultat vid domstolarna genom
fri bevisningsprövning.

Det är dessutom en illusion att tro,
att man kan avgöra den enskilda människans
farlighet; det är ett teoretiskt

problem av sådan svårighetsgrad, att
det förmodligen aldrig kommer att lösas.
Därför är det riktiga för en lagstiftning
på detta område att låta straffet
knytas till den abstrakta faran, den
fara som demonstreras av blodalkoholhalten
och som icke tar hänsyn till de
individuella skiftningarna.

Det finns ett par särskilda problem
som tagits upp av trafiknykterhetsutredningen
och som jag fört fram, då de
icke beaktats av propositionen. Det är
den omkastade bevisbördan och drunkometern.

Den omkastade bevisbördan har föreslagits
av en enhällig trafiknykterhetskommitté.
Den föreslogs efter att
man övervägt olika möjligheter att förebygga
det stötande i att någon inför
domstol skall kunna säga, att han drack,
sedan färden var avslutad, och att den
blodalkoholhalt han uppvisar är effekten
därav. Trafiknykterhetsutredningen
under herr statsrådet Lindell som
ordförande övervägde den invändning
som gjorts, att en vettig domare med
stöd av den fria bevisprövningen kunde
förebygga sådant, men kom till det
resultatet, att det i en del fall skulle
vara omöjligt att på grundval av en dylik
bevisprövning hindra ett sådant
missbruk av rättsreglerna.

Det har över huvud taget inte bara
i Sverige, utan i massor av länder, och
inte bara i länder med sträng alkohollagstiftning,
utan även i länder med
mycket fri alkohollagstiftning, varit
av vikt att införa legal presumption eller
andra former för omkastning av bevisbördan.
Det har helt enkelt varit
nödvändigt om inte hela lagstiftningen
skulle slås i spillror. Den, som har
sysslat med denna lagstiftning under
många år, har funnit, att om man vill
ha effektiv lagstiftning på detta område
är det helt enkelt nödvändigt att i detta
hänseende avvika från de allmänna
rättsreglerna.

Slutligen, herr talman, några ord om
drunkometern! Här har vi också ett enhälligt
förslag från trafiknykterhetsutredningen,
trots att alla de invändningar,
som vi återfinner i utskottsutlåtan -

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15

135

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

det, restes redan i utredningen. Varför
har då trafiknykterhetsutredningen tagit
upp kravet på en drunkometer? Jo,
helt enkelt därför att de lägre blodalkoholhalter,
som man här vill straffbelägga,
inte avslöjar sig i vederbörandes
beteende. Han ser vid direkt och ytlig
iakttagelse precis likadan ut som andra.
Man vet helt enkelt inte, att lian är
farlig, annat än genom de fina vetenskapliga
metoder genom vilka man har
konstaterat sådan farlighet. Och polisnäsan,
som hittills varit det enda som
avgjort, om alkoholhalten skall undersökas,
räcker inte för halter under en
promille. Vill man över huvud taget få
till stånd ett verkligt ingripande mot
blodalkoholhalter under en promille
och inte bara ha det i lagstiftningen,
då måste man ha ett. instrument som
kan avslöja dem som har sådana alkoholkoncentrationer.
Man kan således
inte säga att polisen får använda drunkometern
endast om det finns misstanke.
tv han har ingen misstanke under
eu promille, utan det är nödvändigt att
han får andra möjligheter.

Vill man någon gång komma fram
till en uppfattning om vad alkoholen
har för betydelse i svensk trafik •— en
uppfattning som bygger på den Holcombska
undersökningstypen och övertygar
även dem som nu är tveksamma
om farligheten av de lägre blodalkoholhalterna
— finns det ingen annan
metod än att undersöka den vanliga trafikströmmen,
förare som man inte har
någon direkt anledning att misstänka,
för att man skall få ett statistiskt jämförelsematerial.
Det har vid dessa amerikanska
undersökningar visat sig att
folk gärna underkastat sig dem, och det
finns ingen anledning att antaga att inte
de svenska bilförarna skulle lära sig
förstå att detta är ett nödvändigt led
i den kontroll, som de i övrigt är underkastade.

Herr talman! Jag tror således att de
invändningar, som bär bar rests mot
att införa en s. k. nollgräns, de invändningar,
som har rests mot trafiknykterhetsutrcdningens
enhälliga förslag att
införa en omkastad bevisbörda i vissa

fall och att vidare införa en vidsträcktare
användning av drunkometern än
för närvarande är tillåten enligt rättegångsbalken,
enligt mitt sätt att se inte
är hållbara.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Lodenius och mig
till detta utskottsutlåtande fogade reservationen
i alla dess delar, och jag
önskar, herr talman, ha särskilda propositioner
på de olika leden i reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Efter det långa och
skräckinjagande anförande, som herr
Englund har hållit, skulle jag nästan
kunna tro att kammaren skulle vara redo
att godtaga reservation nr 1, som
herr Ahlkvist m. fl. har avgivit. Det
hade varit lyckligt, om man hade kunnat
se på denna fråga så, som herr Ahlkvist
har gjort, så att vi hade diskuterat
den som en trafiksäkerhetsfråga, men
vi finner ju i dag att den framför allt
ses som en nykterhetspolitisk fråga. Det
framgår av vad herr Englund här sagt
att det främst gäller nykterheten och i
andra hand trafiksäkerheten.

Jag liar, herr talman, varit bilförare
till yrket under många år, och jag får
säga att det inte är lätt att vara bilförare
i dagens Sverige. Jag har en liten
bok här, där samtliga statliga föreskrifter
och lagar är inbundna, på 118 tätt
tryckta sidor, och därtill kommer alla lokala
föreskrifter, som polismyndigheter
i olika delar av landet utfärdat. Om man
tror att en bilförare har möjlighet att
hålla reda på detta utan att någon gång
komma i konflikt med lagen, tar man
fel — det vill jag säga kammaren.

Det förslag, som ligger här på bordet,
berör framför allt en paragraf i vägtrafikförordningen,
nämligen 35 §, och
jag tillåter mig att i all korthet föredraga
vad den innehåller. Där säges bl. a.:
»Misstänkes förare för att vid färd med
motorfordon eller med traktor, till vilken
släpfordon kopplats, hava brutit
mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott,
och visar blodundersökning, alt

136 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

föraren under färden haft en alkoholkoncentration
i blodet av 0,8 promille
eller däröver, skall den myndighet, som
har att förbereda talan mot föraren,
skyndsamt efter erhållandet av analysbeviset
besluta om körkortets omhändertagande.
»

Promillesiffran 0,8 föreslås nu bli
sänkt till 0,5. Det är just formuleringen
»misstänkes förare» etc., som enligt bilförarnas
uppfattning är den verkliga faran.
Vi har läst i tidningspressen, hurusom
vilken medborgare som helst kan
kalla på polis, därför att han tycker att
en bilförare ser något egendomlig ut.
Han kan gå litet egendomligt, och det
kan inträffa andra saker, som gör att
den enskilde medborgaren tycker att
han bör påkalla polisundersökning, vilket
medför att denne bilförare utsättes
för de olika prov, som det kan vara
tal om.

Jag vill endast nämna ett litet exempel
på vad som kan hända. Det är inte
så länge sedan händelsen inträffade. Det
stod i tidningarna att en bilförare och
en kamrat till honom stannade på en
gata för att föraren skulle göra uppköp
i en affär. Medan förarens kamrat, en
snickare, satt och väntade på chauffören,
rullade bilen framåt ett par meter,
och med detsamma var det ett par poliser
som fick syn på honom. Snickaren
åtalades för rattfylleri vid ett av våra
ting. Sedan man gjort en verkligt grannlaga
undersökning, visade det sig att
han över huvud taget aldrig kört en
bil och att han inte hade startat bilen.
Av den anledningen frikändes mannen
inför rätten. Vi ser alltså av detta exempel
vad en bilörare eller hans passagerare
kan bli utsatt för på blotta misstanken.

Den sänkning av den nedre gränsen,
som det här är fråga om, godkännes nu
inte av bland andra motionärerna Englund
och Engkvist, som anser att gränsen
0,5 iir för hög. Det sägs till och
med i motionen att det innebär att man
på fastande mage kan förtära 10 å 15
centiliter sprit utan att tangera denna
gräns. Jag vet inte, varifrån herrar Englund
och Engkvist har fått denna mått -

enhet. Jag vill bara nämna att den nuvarande
undre gränsen, 0y8 promille,
tillåter icke mer än en starköl och 5
centiliter sprit. Om man menar att det
svenska folket skall ta del av denna
motion och vill ge det den föreställningen,
att en person tål upp till 15 cl
sprit, sedan man sänkt gränsen till 0,5,
då har jag svårt att förstå den propaganda
för nykterhet i detta land, som
herr Englund för. Det skulle bli en verkligt
allvarlig fara, om folk trodde på
dessa uppgifter.

Denna gräns på 0,5 innebär praktiskt
taget att en bilförare icke kan dricka
mer än starköl. Jag vill erinra om att
starkölet i dag innehåller två centiliter
sprit. Det blir alltså fråga om ett totalförbud
för 1 miljon bilförare, som
har varit skötsamma, utom 3 511, vilken
siffra framgår av propositionen.
Propositionen nämner att under 195(5
3 511 förare bar dömts på basis av promillegränsen.

Vi har hört här i dag av herr Ahlkvist
att proportionen mellan de allvarliga
fallen, eller rättare sagt de kvalificerade
brotten, och de lindriga brotten, är
den att i cirka 25 procent av fallen har
skada åstadkommits, medan i 75 procent
av fallen aldrig någon skada skett.
Nu frågar jag de rättslärda — eller Jill
vem nu denna fråga skall ställas: Var
någon annanstans än i denna lag finns
en bestämmelse, som stadgar att folk
skall dömas, innan de gjort någon skada
på person eller egendom? Jag kan ta
som exempel alla dessa unga pojkar och
flickor, som stryker omkring på våra
parkeringsplatser i syfte att stjäla en
bil. Finns det någon möjlighet att ingripa
mot dessa ungdomar blott på själva
misstanken att de skall stjäla en bil ?
Nej, först skall de stjäla bilen och förstöra
den, innan rättsskipningen över
huvud laget kan gripa in. Men de skötsamma
bilförare, som på våra vägar icke
åstadkommer någon skada på egen
eller annans egendom eller på person,
kan man ingripa emot och, som herr
Ahlkvist säger, döma till lägst 7 månaders
mistning av körkort plus böter, om
förarens alkoholhalt ligger inom den

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Nr 15 137

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

lägre gränsen, och till högre straff om
den går upp mot 1,5 promille.

Jag tycker det är underligt att icke
någon av alla dessa, som kämpar för en
lägre promillegräns, någon gång har ägnat
en vacker tanke åt alla skötsamma
bilförare, vilkas antal i dag uppgår till
omkring 1 miljon. Häremot står 3 511
icke skötsamma bilförare. Man har
aldrig ägnat de skötsamma bilförarna en
tacksamhetens tanke för det arbete, som
de utför i trafikens tjänst. Nej, man tror
i stället att alla är alkoholister, att alla
är storsupare och har en alkoholhalt på
1,5 promille. Det är den inställningen
som jag anser bör komma bort. Alla
vi skötsamma bilförare har rätt att pretendera
på riksdagens stora uppmärksamhet
och tacksamhet för det sätt, på
vilket vi sköter trafiken.

Om vi tar 25 procent av 3 511, så blir
det 877. Så många bilförare ligger på
den gräns, som läkarmotioncn pekar på,
nämligen 1,5 promille och därutöver.
Det är dessa bilförare, som utgör den
verkliga faran i trafiken, inte de som
ligger under gränsen 1,0. Dem händer i
allmänhet ingenting, utan det är de, som
ligger i det översta skiktet, som utgör
den verkliga faran på våra landsvägar
och i våra städer. Det är här vi skall
sätta in hela vår kraft, enligt mitt sätt
att se. Där kan riksdagen påräkna alla
skötsamma bilförares medverkan, tv vi
har icke någon anledning att medverka
till att någon under bilkörning super i
sådan utsträckning, att han utgör en fara
för trafiken.

Nu liar man vänt på problemet, såsom
herr Ahlkvist här påpekat, och sänker
gränsen 0,8 till 0,5. Men ingen av de
bilförare, som blivit dömda för att de
haft eu promillehalt på mellan 0,8 och
1,0, har åstadkommit någon olycka eller
skada. Propositionens förslag innebär
därför att man vänder upp och ned på
detta mycket allvarliga problem, .lag
tycker att man tar alldeles för lätt på
problemet. Alla vi, som sköter vårt arbete
ute på vägarna, hjälper nykterhetsfolket
att öka nykterheten bland dem
som råsuper samtidigt som de kör bil.
Det är den medverkan, som man bör

skapa underlag för, i stället för att pricka
hela denna miljonhövdade bilförarkår
som alkoholister.

Det är detta som har gjort att jag för
min personliga del med den erfarenhet,
som jag har som mångårig bilförare,
kommit till den slutsatsen, att vad som
här behövs är en verklig översyn av
lagstiftningen.

Även utskottsmajoriteten borde enligt
min uppfattning ha kommit fram
till denna slutsats och stannat för samma
yrkande som framställs i reservation
1. Vid en noggrann genomläsning
av utskottets utlåtande finner man också
att utskottet inte på någon enda
punkt helhjärtat kunnat ansluta sig till
förslaget att sänka promillegränsen till
0,5 utan att samtidigt förklara, att man
måste undersöka saken litet närmare i
framtiden.

Jag har också svårt att förstå att det
statsråd, som handlagt frågan, kunnat
komma fram till den slutsatsen att promillegränsen
bör sänkas till 0,5, särskilt
som ju, enligt vad reservanterna påpekar,
21 institutioner har avstyrkt denna
ändring av promillegränsen. Det är här
fråga om institutioner, vilkas yttrande
man aldrig annars skulle förbigå i ett
sådant sammanhang som detta. Det är
läkare, jurister, domstolar, länsstyrelser
och över huvud taget ett antal sakkunniga
institutioner, till vilka man alltid
brukar lyssna när de har något att säga.
Denna gång har man emellertid inte velat
höra på vad dessa sakkunniga institutioner
haft att anföra, vilket jag djupt
beklagar.

Herr talman! Det har i dag redan
anförts så mycket i denna sak, att jag
inte ytterligare skall förlänga debatten.
Jag har dock här velat ge min mening
till känna, och den är grundad på en
mångårig erfarenhet.

Herr Englund säger att nykterhctsfolket
här syftar till att förebygga alkoholskador.
Han lalar då samtidigt om en
promillegräns av 0,5. Jag vill då fråga
herr Englund, om han tyckter att jag
ser alkoholskadad ut. Jag är en av dem
som herr Englund tydligen vill söka
rädda. Jag har hela mitt liv, herr Eng -

138 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 fm.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa
lund, hållit en maximigräns av 5 centilitcr
sprit och en pilsner. Jag tänker
göra det i fortsättningen också, herr
Englund, även med risk för att herr
Englund betraktar mig som en alkoholskadad
individ.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till reservation 1.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag her att få instämma
i vad herr Svensson sade i sitt bemötande
av herr Englunds anförande. Jag
bär i stort sett samma uppfattning som
den herr Svensson här deklarerat. Herr
Englund åsyftar inte att genomföra en
trafiksäkerhetsåtgärd, utan en nykterhetspolitisk
åtgärd, nämligen att lägga
om levnadsvanorna för de bilförare som
är måttliga förbrukare av sprit.

Jag skall i övrigt inte närmare ingå
på att bemöta den föreläsning som vi
hörde av herr Englund, utan där får
väl kammarens protokoll tala för sig
självt. Det förvånar mig dock att herr
Englund inte förstår kravet på ökad
forskning. Vi andra, som har satt oss
in i denna fråga, är ense om att det
behövs mycken forskning på det här
området. Vi har ännu inte några klara
uppgifter om i vad mån olycksfallsfrekvenscn
är beroende av bilförarnas
alkoholförtäring. Det erkänner ju också
herr Englund själv, då han säger att vi
inte har någon sådan utredning, men
att det gjorts en dylik utredning i Amerika
på en landsväg någonstans borta
vid Chicago.

Herr Englund efterlyser alltså själv
eu undersökning om olycksfallsfrekvensen.
Vad vi vet av den officiella
statistiken är att det är knappt 5 procent
spritpåverkade bilförare som är
inblandade i de olyckor som sker på
Sveriges landsvägar.

Jag har emellertid, herr talman,
egentligen inte begärt ordet för att bemöta
herr Englund utan för att uttala
min anslutning till reservation 1, för
vilken herr Ahlkvist här talat. Vad som
skiljer denna reservation ifrån utskottsmajoritetens
förslag är att reservanter -

trafikbrott

na anser att hela frågan om trafiknykterheten
och därmed sammanhängande
spörsmål hör tas upp i ett sammanhang
och att således inte, såsom nu föreslås,
en liten del därav bör brytas ut för separat
behandling. Vi anser att man har
större garantier för att få hela frågan
prövad och för att få de ytterligare utredningar
gjorda, som behövs, om man
skjuter på frågan.

I övrigt har utskottsmajoriteten och
vi reservanter ungefär samma uppfattning,
vilket också framgår av utskottets
argumentering. Vi reservanter önskar
lika mycket som utskottsmajoriteten
att få till ståiid en förbättring av
trafiksäkerheten på vägarna — det vill
jag säga till fru Sjöström-Bengtsson. Det
är bara i fråga om metoderna vi är
oense. Att komma fram till en minskning
av antalet trafikolyckor ar ett gemensamt
mål för oss alla. Men det finns
ingen utredning som visar, att trafikolyckorna
orsakas av de trafikanter
som har mellan 0,5 och 0,8 promille
alkohol i blodet, så att vi för deras skull
skulle behöva genomföra en speciallagstiftning.

Flertalet fall av rattonykterhet — som
benämningen är för denna grupp —
upptäcks inte i samband med olyckor
utan vid rutinkontroller på vägarna. Dessa
förare har alltså inte vållat någon
olycka. Trots detta ådöms de en påföljd,
som om de hade inneburit en verklig
fara för trafiken och som om de hade
åstadkommit en olycka. Straffet är helt
oberoende av om det inträffat någon
olycka eller ej. Det förutsättes inte ens
att vederbörande har framfört sitt fordon
på vårdslöst sätt, utan det räcker
med att blodprovet visar en viss alkoholhalt.

Den brottsliga effekten är, att han
anses ha framkallat en fara för att en
trafikolycka skall inträffa. Som herr
Ahlkvist påpekade, då det gällde annan
vårdslöshet i trafiken, bedöms den ofta
lindrigare, fast vederbörande kan ha förorsakat
en svår skada, än om personen
har varit helt ofarlig för trafiken men
visat sig ha en alkoholhalt i blodet, vilken
överstiger den straffbara gränsen.

Onsdagen den 8 mai 1957 fm.

Nr 15 139

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

Det har t. o. m. förekommit ett fall, då en
person backat in sin bil på sin trädgårdsgång
och inte haft möjlighet att
utgöra en trafikfara för någon. Han backade
in bilen i garaget, vilket i och för
sig visade en viss försiktighet och ett
visst omdöme. Polisen kom efteråt och
tog blodprov på honom. Det visade sig
att han hade en straffbar blodalkoholhalt.
Jag kommer inte nu ihåg, om han
blev dömd till böter och mistning av
körkort, eller om det blev fängelsestraff.

Å andra sidan finns det fall, då vederbörande
utan att vara alkoholpåverkad
orsakat dödsolyckor genom vårdslös och
brutal körning och bara fått böter och
villkorlig dom.

Det finns inte någon rim och reson i
att bedöma brott på det sättet. Vi måste
i alla fall se till, att det är den verkliga
faran — jag vill säga den konkreta faran
och inte den abstrakta, som herr
Englund talade om —- som vi skall bedöma.

Våra fängelser är överbelagda och har
inte plats för det klientel, som de är avsedda
för, på grund av att vi har en
lagstiftning för rattfyllerister, vilken dömer
dem efter schablon utan utrymme
för någon som helst fri bevisprövning.

Vad vi önskar är bland annat, att det
skall bli en fri bevisprövning även för
rattfylleri och för rattonykterhet och
inte som nu, att straffet är bundet vid
dessa fasta promillegränser.

Jag tror, att om man tog upp hela det
här komplexet till en omprövning, där
alla hittills vunna erfarenheter beaktades
men där man också hade en delvis
ny målsättning och tog sikte på att befordra
trafiksäkerhet och inte bara trafiknykterhet,
så skulle vi komma till
ett bättre resultat. Det är den motiveringen
som ligger bakom reservation nr
1. vilken går ut på att riksdagen nu inte
bör gå med på att godtaga propositionens
förslag om en sänkning av promillegränsen
till 0,5.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till reservation nr 1.

Häri instämde herrar Domö (Ii) oeli
Arrhén (It).

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Gärde Widemar har
lyckats grundligt missförstå mitt uttalande
om forskningen. Vad jag sade här
var, att det icke kunde väntas att fortsatt
forskning på den särskilda punkt,
som utskottet har fastnat för, nämligen
om alkoholomsättningen i blodet, skulle
kunna bidra till en sådan ökad klarhet
att lagstiftarna därigenom fick större
möjligheter än de redan har att på
ett riktigt sätt utforma lagen.

Att det på andra punkter föreligger
ett stort behov av fortsatt forskning, att
det är ett grundläggande behov av forskning
rörande förhållandet mellan trafikströmmens
fördelning på olika blodalkoholhalter
och det skadade materialets
fördelning på olika blodalkoliolhalter,
hade jag ju, herr talman, anledning att
betona i mitt anförande, och fru Gärde
Widemars inlägg ger mig anledning att
ännu en gång understryka det fundamentala
behovet av denna form av forskning.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 225, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställan i
utlåtande nr 90 bifölles även av andra
kammaren.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
forsta kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit nlsed -

140 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

da att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
7 maj 1957.

Sedan redaktören Rune Söderström,
som den 15 januari 1957 antagits till reservstenograf
hos riksdagen, anställts såsom
stenograf hos andra kammaren, beslöto
herrar deputerade att till reservstenograf
efter Söderström antaga studeranden
Rolf Lindborg, vilken anmält sig
såsom sökande till en reservstenografbefattning
och som vid anställda prov

visat sig äga företräde framför övriga
anmälda sökande.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.07.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 8 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19,30.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 226, angående dels en snabb översyn
av folktandvården och dels rätt för
viss ungdom till förtursbehandling vid
folktandvården; samt

nr 227, angående effektivisering av
barnens trafikfostran.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa
trafikbrott (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
första lagutskottets utlåtande nr 16.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! I sitt debattinlägg för ett
par timmar sedan ställde herr Svensson
i denna kammare den mycket intressanta
frågan: Kan någon enligt svensk lag
straffas utan att först ha begått ett brott
eller vållat en skada? Svaret på denna
fråga ger sig självt: Nej, herr Svensson,
ingen kan straffas förrän han begått ett
brott. Frågeställningen är emellertid inte
riktigt så enkel. Enligt svensk rättsuppfattning
har det alltmer fastslagits

såsom ett klart faktum att den som sätter
sig bakom en bilratt med sprit i blodet i
avsikt att föra bil har begått ett brott.
Det är väl ändå så att bilen med en av
sprit påverkad förare kan förvandlas till
ett fruktansvärt mordverktyg, som kan
framkalla oerhörda skador till liv och
egendom för både föraren själv och för
den trafikerande allmänheten. Det bör
alltså vara ett samhällsintresse att med
alla lagliga medel söka förhindra att ett
sådant faromoment får uppstå. Jag vill
komplettera detta med att framhålla, att
lagstiftningen inte enbart avser att straffa
den som begått ett brott utan även avser
att söka avhålla och förhindra någon
från att begå brott.

Det är alltså uppenbart att onykterhet
vid bilkörning måste betraktas såsom en
brottslig handling och följaktligen bli
underkastad straff.

Herr Ahlkvist ställde på förmiddagen
frågan, huruvida frågan om onykterhet
vid bilkörning är en nykterhetsfråga eller
en trafiksäkerhetsfråga. Jag måste
anse den i allra högsta grad vara en trafiksäkerhetsfråga,
gärna en trafiknykterhetsfråga,
men även en strafflagsfråga.
Den starkt stegrade kurvan av rattfylleribrott,
som leder till fängelse, inger ju
allvarliga betänkligheter och utgör inte

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 141

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

bara ett kriminalvårdsproblem utan även
en betydande samhällsekonomisk fråga,
som innebär en mycket kännbar belastning
för samhället. Vi har ju här på förmiddagen
fått höra en del statistiska
uppgifter, och i min motion nr 405 har
jag berört just denna fråga. Jag återger
där en del statistik, som var tillgänglig
vid tidpunkten för motionens avgivande,
och av den framgår att de för rattfylleri
till fängelse straffade år 195G utgjorde
inte mindre än över 3 100. Den senaste
statistiken lär visa att de till fängelseförvar
intagna uppgår till cirka 3 500 eller
över 40 procent av alla fängelsefångar.
Frågan är om man kan fortsätta att ensidigt
tillämpa denna schablonartade
straffutmätning som hittills har skett.
Jag tror att man måste överväga en differentiering
av strafformerna, som utan
att brista i effektivitet även tillgodoser
allmänpreventiva syften.

Jag har i min motion ifrågasatt huruvida
inte en av detaljerna i det förslag
som avgavs av strafflagberedningen förliden
höst, nämligen att för vissa brott
skulle kunna stadgas en kombination av
villkorlig dom och böter, i alldeles särskilt
hög grad skulle vara ägnad att tilllämpa
i ett fall där det gäller onykterhet
vid ratten eller, såsom det populärt kallas,
rattfylleri.

Utskottet har yttrat sig mycket välvilligt
om motionen, men av formella skäl
har man inte velat bryta ut denna detalj
i straffreaktionerna för att tillämpas i
dessa speciella hänseenden. Jag kan inte
förstå logiken i utskottets resonemang,
när utskottet i samband med att det
förordar en översyn av lagstiftningen
även förordar att just innehållet i min
motion i hög grad skulle vara lämpligt
att komma till användning, sedan utskottet
först avslagit motionen.

Jag har egentligen begärt ordet för att
understryka vikten av att vederbörande
departementschef — om det nu blir
justitieministern, som jag förmodar kommer
att vidarebehandla strafflagberedningens
förslag, eller om denna detaljfråga
tillhör kommunikationsministerns område
— i den fortsatta handläggningen
mycket snart tar under övervägande att

försöka differentiera strafformerna för
rattfylleriet, som i nuvarande utveckling
och med de aspekter, som man kan
lägga på denna fråga, när man nu sänker
straffbarhetsgränsen, kan väntas medföra
en ytterligare belastning på fängelserna.
Jag tror inte att det går för sig, att
vi fortsätter på samma sätt som hittills.
Annars kommer vi att undergräva den
rättsuppfattning på detta område, som
ur samhällsskyddets synpunkt egentligen
inte bör och inte får undergrävas, nämligen
att spritbruk i samband med förande
av bil är ett brott; man har ju
börjat betrakta det fängelsestraff på en
månad, vilket nu utmätes som ovillkorlig
påföljd vid rattfylleri, såsom någon form
av semester, något som inte uppfattas
såsom en allvarlig samhällsreaktion mot
ett otillåtet handlingssätt.

Jag skulle kanske vilja uttrycka en
viss tvekan om lämpligheten av att riksdagen
nu godkänner den föreliggande
propositionen, men med hänsyn till nödvändigheten
av att det här verkligen
dras en effektiv gräns mellan spritbruk i
samband med bilkörning och fullständig
avhållsamhet är jag villig att medverka
till alla de åtgärder, som kan bidraga till
att en dylik effektiv gräns verkligen
kommer till stånd. Det är angeläget att
vi gör allt för att förebygga det faromoment,
som utan tvekan ligger hos den
som är påverkad av sprit och därvid
framför bil.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vid varje tillfälle, då vi
här i riksdagen behandlat trafikordningsfrågor,
har det i regel varit någon
som sagt att just den angelägenhet, som
vi för tillfället sysselsätter oss med, inte
spelar så stor roll i fråga om trafikolyckorna,
att vi just på den punkten behöver
tillgripa några särskilt effektiva
åtgärder. Det iir likadant i dag, när vi
resonerar om huruvida man kan åstadkomma
större säkerhet i trafiken genom
att minska bruket av sprit i samband
med förande av motorfordon. Man

142 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

säger att antalet trafikolyckor som beror
på rattfylleri är förhållandevis litet
och att det därför inte har så stor betydelse,
om vi gör någonting åt rattfylleriet
eller inte.

Men eftersom nu antalet trafikolyckor
är summan av alla de många omständigheter
som förorsakar de särskilda
olyckorna, så kan vi naturligtvis inte
räkna med att antalet trafikolyckor
skall nedbringas med mindre än att vi
angriper varje omständighet för sig. Då
måste vi givetvis göra det från område
till område. Frågan blir sedan dels hur
pass långt vi vill gå, dels vilket resultat
vi når och dels vilket resultat vi anser
att man bör nå.

Jag för min del hyser den meningen,
att vi bör göra vad vi över huvud taget
mäktar för att bringa ned antalet trafikolyckor.
Men om vi skall lyckas med
åtgärder i den riktningen, så måste vi
göra vår insats så effektiv som det någonsin
är möjligt på vart ocli ett av de
områden där en insats kan göras. Detta
gäller i fråga om reglerna för trafiken,
bestämmelserna om högsta tillåtna hastighet,
körkortsålder, straffen för förseelser
i trafiken — över huvud taget allt
detta som hör samman med trafikordning.

I dag behandlar vi frågan huruvida
vi bör medge en så eller så hög alkohohalt
i blodet, förorsakad av alkoholförtäring
lagom tid innan man skall
köra bil. Och nu föreslås det — på fullt
allvar, som om man hade gjort en verkligt
stor insats — att promillegränsen
skall sänkas med 0,3 enheter, från 0,8
till 0,5 promille. Jag har mycket svårt
att förstå hur detta kan uppfattas såsom
en verkligt stor och betydande insats.
Jag kan inte tro att dessa 0,3 promille
skulle ha någon avsevärd betydelse
för trafiksäkerheten; men det är
ju andra som tror annorlunda, och då
får de göra det.

Vad jag vill rikta mig mot är detta
promilletänkande i allmänhet, där man
utgår från att en viss grad av missbruk
kan tolereras och inte innebär någon
större risk, emedan antalet trafikolyckor
inte iir så stort upp till en promil -

legräns av 0,5. Hela detta tänkande är
enligt min mening oriktigt. Riskmomentet
inställer sig nämligen i och med att
vederbörande första gången förtär sprit
i en eller annan form. Det allvarliga i
hela detta problem är just, att vederbörande
över huvud tar någon sprit alls.
Börjar man inte ta sprit, så kan det ju
inte bli fråga om någon fortsättning.
Detta att det blir en fortsättning ocli
att denna fortsättning gärna går över
både 0,5 och 0,8 och mycket mer ibland,
gör att det är just denna början man
skall försöka hejda. Jag menar nu att
det kan man inte göra om man tolererar
en gräns av 0,5, utan man borde
som herr Englund föreslår straffbelägga
varje spritförtäring i samband med
förande av exempelvis motorfordon. På
det viset skulle vi kunna göra en verklig
insats, och därmed har man inriktat
sig på själva roten och upphovet till
det hela. Gör man inte det, kan man
säga att man i detta fall som i så många
andra inleder motorförarna i frestelse,
ty man kommer inte ifrån detta, att
vare sig de är på kalas, på restaurang
eller över huvud taget är med vid ett
tillfälle där de blir bjudna sprit, säger
de sig att litet grand kan de ta. Men
det är känt att folk reagerer så oerhört
olika, inte bara på grund av kroppskonstitutionen
utan också beroende på
i vilket fysiskt tillstånd de befinner sig.
Är vederbörande låt oss säga trött eller
har han baksmälla, är han självfallet
mer känslig för påverkan av spritdrycker
än om han är verkligt frisk ocli
färdig. Det är detta som också komplicerar
problemet. Eftersom man också
på läkarhåll är tveksam om hur pass
mycket sprit som påverkar vederbörandes
omdömesförmåga i sådan grad att
han inte längre på samma sätt kan anses
ansvarig för sina handlingar som
om lian inte tagit sprit, är det ganska
naturligt att komma fram till den slutsatsen,
att om man vill skapa garantier
så långt man kan mot trafikolyckor som
vållats av spritförtäring, då skall man
inte ha någon gräns vid 0,5, utan då
skall man inte tolerera någon annan
gräns än nollgränsen.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 143

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

Det finns emellertid en annan sak
som kanske ännu mer talar för att man
skall inrikta sig på nollgränsen. Det är
svårigheten att bedöma hur den ene eller
andre blir påverkad av sprit. Den
svårigheten är så stor att man nog kan
säga, att när domstolarna skall döma,
så dömer de inte alldeles rättvist, därför
att de inte kan träffa rättvisan i detta
fall. Om man hade nollgränsen, bleve
alla likställda. Då blev det så att
man inte tolererade spritförtäring hos
någon, och då uppstod inte dessa svårigheter
vare sig för åklagarna, som
skall fastställa huruvida en person skall
åtalas för spritförtäring i sådant sammanhang
det här gäller, eller för domstolarna
då de skall döma. Det är svårt
för dem att avgöra om den ene eller
andre har passerat den tillåtna gränsen
eller ej, eller om det varit något annat
som förorsakat att vederbörande
haft så pass stor alkoholmängd som han
haft vid ett visst tillfälle. Det skulle med
andra ord i hög grad underlätta för
både polis, åklagare och domstolar, om
man kunde sätta en gräns som gällde
för alla på sådant sätt att det inte behövde
uppstå någon tvekan om huruvida
vederbörande är förfallen till straff
eller inte.

Liksom herr Englund fäste jag mig
vid herr Ahlkvists yttrande att det föreföll
som om man i utskottet gjort denna
fråga inte till en trafikordningsfråga
utan i stället till en nvkterhetsfråga.
Men jag måste nog liksom herr Englund
säga, att det ändå här är fråga om bägge
delarna. Det är ju dock så att vi har
detta problem därför att vi liar ett alkoholproblem.
Hade vi inte haft ett alkoholproblem,
skulle vi inte haft denna
typ av trafikordningsfrågor. Följaktligen
kan man väl inte skilja dessa saker
från varandra, tv de har eu gång för
alla ett inbördes sammanhang, och det
kan man alltså inte göra någonting åt.

Däremot är jag helt och hållet på
herr Ahlkvists linje när det gäller
brottsbedömningen, ty det är nog inget
tvivel om att man under en mycket lång
tid — kanhända under hela den tid vi
haft att bedöma detta trafikbrott -— i

allmänhet har dömt för lindrigt. Det
har inte med tillräcklig skärpa trängt
in i det allmänna medvetandet att man
inte får köra bil i onyktert tillstånd, att
man inte får köra bil när man är i sådant
tillstånd att man inte kan bedöma
de vådor som är förenade med bilkörningen.
Det borde naturligtvis både lagstiftaren
och domstolarna ta allvarligare
på än man tycker de har gjort
hittills. I det avseendet är jag alltså helt
på herr Ahlkvists linje.

Men när det sedan gäller körkortsindragningarna
är jag inte riktigt på det
klara med vilken mening vi lägger in
i dem. Men jag har svårt att tänka mig
att man inte skulle kunna ta hand om
ett körkort i väntan på att frågan om
körkortets indragning avgjordes, ty det
förekommer inte så sällan att folk är
ute och kör och vållar skador, och om
man då inte tar körkortet ifrån dem,
hinner de begå nya försyndelser innan
de blir dömda. Sådana motorförare
finns det ingen anledning att vara mjuk
emot.

Slutligen sade herr Svensson att riksdagen
också borde tänka på de mer än
en miljon ordentliga motorförarna här
i landet och inte misskreditera dem genom
att sänka prcmillelialten, som nu
ifrågasatts. Men det förhåller sig väl
ändå så, att vi inte enbart bör tänka
på dessa motorförare, utan vi bör tänka
på över huvud taget alla som befinner
sig i trafik. Vi vill skydda även de ordentliga
motorförarna från att råka ut
för olyckor, som är vållade av spritpåverkade
motorförare. Jag vågar därför
hålla före att vi tänker såväl på de
ordentliga motorförarna som på de motorförare,
som misbrukar sprit.

Herr talman! Jag skulle med dessa
ord vilja motivera min anslutning till
den med 2 betecknade reservationen,
men jag måste säga att jag inte nu är
beredd att ta ställning till den motivering,
som i denna reservation anförs
beträffande användningen av drunkometer.
Jag är nämligen ytterst angelägen
om att man inte skall förfara på
ett sådant sätt, att man i onödan väcker
irritation och ovilja mot åtgärder, som

144 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

vidtas för att öka säkerheten. Men jag
är å andra sidan fullt på det klara med
att vi så småningom kan få en sådan
trafikintensitet här i landet, att vi är
tvingade att slå in på en sådan väg.

Jag yrkar alltså bifall till den med
2 betecknade reservationen.

I detta anförande instämde herr Jonsson,
Jon, (s).

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Då herr Elowsson säger
att han instämmer i mitt anförande när
det gäller brottspåföljderna, måste jag
säga att jag inte kan instämma i herr
Elowssons tolkning av mitt anförande.

Herr KRtiGEL (s):

Herr talman! Jag har bara några ord
att säga. Det har sagts tillräckligt nog
redan i kammaren i denna fråga, tycker
jag, men ändå känner jag mig nödgad
att be om tillgift, ty jag har redan tidigare
i dag besvärat kammaren med ett
anförande och det skulle därför kanske
kunna räcka med det som hållits.

Jag har under många år varit polisman
och åklagare, och under den tiden
har jag naturligtvis sysslat mycket med
de problem, som rör trafiklagstiftning
och även rusdryckslagstiftning. Men jag
har också deltagit i den utredning, som
ligger till grund för den proposition,
som vi nu har att ta ställning till. Jag
var inte med så lång tid, eftersom jag
blev sjuk och därmed entledigades från
uppgiften, men jag var i varje fall med
så länge, att jag fick en del inblickar i
saker och ting, som jag tror är av betydelse
i detta fall.

Man har här i kammaren resonerat
som om man var alldeles på det klara
med att blodprovsgivningen är avgörande
för bedömningen av förseelserna av
en människa, som kommer i kontakt
med rättskipningen på grund av att hon
förgått sig mer eller mindre i det avseende
det här gäller. Under den tid,
då jag som sagt sysslade med trafikutredningen
lärde jag mig en sak — och
det hade jag också gjort under min

praktiska verksamhet — och det var att
man inte så absolut säkert kunde lita till
utfallet av analysen av till vederbörande
inskickade prov. Den mänskliga faktorn
spelar in i detta sammanhang liksom i
många andra fall; man begår misstag
— och det är förlåtligt — men det är
beklämmande när man konstaterar att
misstag begås och resultatet ändå läggs
till grund för ett dömande — låt vara att
det kanske inte rör sig om så stora saker,
men för den det gäller nog så besvärande.

Vad jag alltså sade mig, när vi inom
utredningen sysslade med dessa ting,
var — och det visste jag också förut —
alt det behövdes någonting som kompletterade
denna blodprovsundersökning.
Och jag kom från dessa mina utgångspunkter
inte till någon annan lösning
än att det gamla medlet, som föregick
blodprovsundersökningen, nämligen
den kliniska undersökningen, skulle
kunna komplettera blodprovsundersökningen
och därmed större säkerhet vinnas.
Men även om vi skulle stanna för
ett sådant komplement når vi kanske ändå
inte absolut säkerhet, ty även yttre
iakttagelser och kontroll är behäftade
med felaktigheter. En eller flera personer,
som är misstänkta för att ha
druckit litet för mycket av den våta
varan — som det brukar sägas — bedömes
rätt olika. Det har jag konstaterat,
och personer som är föremål för
bedömande skiftar också mycket. Den
ene reagerar på ett sätt och den andre
på ett annat.

Jag vet därför, jag måste erkänna det,
herr talman, för närvarande inget tillvägagångssätt
som absolut garanterar ett
riktigt bedömande av en människa vilken
man vill på ett eller annat sätt kontrollera
beträffande hennes förhållande
till spriten i sammanhang med att hon
för ett motorfordon. När jag har försökt
att bedöma saken har jag därför
kommit till samma slutsats som herr
Ahlkvist i klämmen av sitt anförande,
nämligen att det vore riktigt att låta
frågan bero en tid framåt och få en ny
utredning på hela detta område. Om
kammaren vill vara med om en sådan

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 145

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

sak kommer väl att visa sig så småningom
vid (len votering som jag tänker blir
en följd av den diskussion som har
förts. Jag skulle emellertid önska att en
sådan utgång finge antecknas som resultat
av denna debatt. Vi är inte färdiga
i dag med att ta slutlig ställning i
den bär frågan. Det är i varje fall den
uppfattning jag har kommit till.

Fru Sjöström-Bengtsson, som försvarade
utskottets ställningstagande här, redovisade
mycket bra vad som har förekommit
inom utskottet, men jag måste
säga att det inte är något sammanhang,
fru Sjöström-Bengtsson, mellan motiveringen
i utskottsutlåtandet och den
kläm som utskottet har kommit till. Utskottet
förordar ett bifall till Kungl.
Maj :ts proposition men bär en hel rad
reservationer att göra, och därför hänger
klämmen i luften, såsom jag ser saken.
Man talar här om att straffskalorna
bör göras till föremål för en översyn.
Det förekommer såvitt jag vet inte någonting
om den saken i propositionen,
i varje fall inte i så bestämda ordlag
som i utskottsutlåtandet. Vidare säges
här om blodprovstagningen att det är angeläget
att cn översyn göres av dessa undersökningar,
och det förklaras att man
skall komma fram till en förbättring av
metoderna, som man uttrycker det i utskottets
motivering. Ytterligare säger
man här någonting om att domstolen
bör vara den enda som har att ta ställning
till körkortsindragningar. Detta är
min uppfattning också, herr talman. Jag
är rädd för att det administrativa förfarandet
vid körkortsindragningar gärna
blir cn smula summariskt, även om man
är aldrig så samvetsgrann. Jag är angelägen
om att denna uppgift överförs till
domstolarna också därför att det är en
så utomordentligt viktig sak för den det
gäller. Det träffar så ytterligt olika för
olika personer som kommer i kontakt
med lagstiftningen. För en vanlig söndagskörare,
vilken är ute och förgår sig
på något säl! samt lagföres och blir föremal
för körkortsindragning, spelar det
inte så rasande stor roll. Men i elt annat
fall är det eu yrkeschaufför som mister
sina möjligheter till utkomst för sig och

10 Första kammarens protokoll 1957. Nr 1.

sin familj. Det blir för honom en straffpåföljd
som är fantastiskt svår och som
kanske många gånger är hårdare och besvärligare
än själva straffet. Jag vet att
detta kan ha sina sidor, och jag vet också
att det har varit föremål för överläggning
både inom utredningen, och, gissar
jag, också inom departementet, men kanske
kunde man slutligen komma fram
till en lösning som skapade likställighet
mellan den ene och den andre. Jag kan
inte för min del säga att det för närvarande
finns en sådan såsom förordningen
nu är utformad.

Herr Englund höll som vanligt ett
mycket intressant anförande. Herr Axel
Svensson var nog ovänlig att använda
ett något hårt ord om det. Jag skall kanske
inte vara lika hård, men jag måste
erkänna att för mig var det mycket otillgängligt.
De flesta här i kammaren är ju
rätt vanliga människor, och jag tyckte
att anförandet låg en smula för mycket
på det akademiska planet. Det var inte
tillgängligt så som jag skulle ha önskat
det, och jag tror att många andra har
samma uppfattning. Herr Englund får
inte ställa så stora fordringar på oss här
som han gör när han håller föreläsning
för doktorer och klerker och studenter.
Vi är, som jag sade, bara vanliga människor
här, och det är inte så lätt för
oss att förstå vad herr Englund menar
när han säger att den ena eller andra
promillegraden kan ha det ena eller
andra inflytandet på de »centrala
mänskliga funktionerna». Jag tror att
det är litet för svårt för oss att tillägna
oss ett sådant språk. Det skulle ha varit
önskvärt om det hade sagts på ett annat
sätt.

Men, intressant var det, som sagt, även
om jag för min del inte kunde tillägna
mig det helt och hållet och inte heller
— i de stycken där jag kunde det ■—
är färdig att sluta upp vid herr Englunds
sida.

Herr Englund sade något undervisande
till herr Ahlkvist, att denne inte förstod
denna sak eller var inne på fel spår.
Herr Englund menade, att detta inte var
någon fråga om nyktcrhetslagstiftning,
utan det var eu trafikfråga. Det är myc -

146 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

ket möjligt. Men sedan talade herr Englund
sig varm om rusdrycker och vad
som hör samman med dem. Jag kunde
inte förstå att detta på något sätt hängde
samman med deklarationen om att det
gällde en trafikfråga. Men det var kanske
herr Englunds mening att det skulle vara
på det sättet, även om det inte kom
till uttryck.

Jag skall tillåta mig att säga ett par
ord till på denna punkt. Vi har i dessa
dagar litet var här i kammaren uppvaktats
med propåer från olika nykterhetsorganisationer
inom landet. Jag har sex,
sju stycken i min portfölj, bland annat
från logen Verdandi. I denna broschyr
säger man, att vår rusdryckslagstiftning
är fullkomligt missriktad. Den har inte
utfallit så som man spådde den gången
vi antog lagstiftningen. Samma sak återkommer
i upprop efter upprop, där man
appellerar till oss att rösta mot den där
fjärde ölsorten, som vi skall ta ställning
till om några dagar. Jag vet inte om det
resonemang, som herr Englund har fört
i dag angående rusdryckslagstiftningen
och vad därmed sammanhänger, är så
intimt förenat med trafikfrågorna som
han gjorde gällande i sin replik till herr
Ahlkvist, men därmed må vara hur som
helst. Jag kan inte dela den uppfattning
som herr Englund deklarerade, utan jag
kommer att följa appellen från herr Ahlkvist.

Men innan jag slutar skulle jag vilja
säga ett par ord också till herr Erik
Svedberg, som talade om förfarandet att
kontrollera trafikanterna ute på vägarna
med den där nya pjäsen, som man
kallar drunkometer. Jag hoppas innerligt
— och därvidlag har herr Englund slutit
upp på min sida — att vi inte skall
anamma detta förslag. Vi skall väl inte
göra om vårt trevliga, gemytliga och
behagliga samhälle till en polisstat. Detta
säger jag, fastän jag varit polis och
kunde misstänkas för att sträva efter
maktfullkomlighet och möjligheter att
ingripa. Men det skulle bjuda mig emot
att tillämpa sådana metoder. Herr Svedberg
sade också, att man mycket väl kan
använda drunkometer, när man kan begära
att få se på körkortet och andra

tingestar som hör samman med säkerheten
i biltrafiken. Men det är inte riktigt
detsamma, herr Svedberg, att tala
om körkort och bromsar och sådant som
att ge sig in på rent personliga förhållanden
och be en människa sätta sig och
blåsa i en sådan där ballong, som sedan
skall undersökas av polisen. Jag tycker
i varje fall att det smakar för mycket
av polisstat och kan för min del inte
vara med om detta.

Herr talman! Detta var några synpunkter
i all enkelhet som jag har velat
lägga på denna fråga. Jag kommer för
min del att rösta för herr Ahlkvists reservation.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Detta är ingen fråga,
som tillhör försvarsdepartementet, men
jag tar till orda eftersom jag tidigare
har satt mitt namn under den här propositionen.

Jag har följt hela debatten i kammaren,
en debatt som förts med mycket
gott humör men där meningarna ju
tycks vara mycket delade. Någonting
annat var inte att vänta när propositionen
framlades. Meningarna har varit
mycket delade i alla instanser, och
även i de utredningar, som ligger bakom,
har ju kommit fram olika vägar att
gå. Om en sak har väl ändå alla varit
eniga, nämligen att det är mycket farligt
att förtära sprit i samband med bilkörning.
Jag antar att alla i kammaren
delar denna mening. Vår erfarenhet visar
det, liksom de många utredningar
som i vårt land och i andra länder har
behandlat denna fråga. Det skulle vara
mycket allvarligt om man med en så
enormt växande trafik som här i Sverige
förnekade detta, något som jag tyckte
att herr Svensson i Malmö delvis
gjorde — i varje fall underskattade han
spritförtäringens betydelse. Det är ju
så många människor redan, som fått
släppa livet till därför att andra i berusat
tillstånd framfört ett fordon. Vederbörande
har kanske inte druckit så
mycket sprit utan ansett sig vara en
mycket skötsam bilist men har tyvärr

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 147

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

inte räknat med effekten av den lilla
spritförtäring, som föregick bilkörningen.

Detta är som sagt ett mycket stort
problem — de trafikolyckor, som har
sin bakgrund i trafikonykterhet. De
ökar, som väl är, inte relativt i förhållande
till den snabbt växande motortrafiken,
men i absoluta tal sker en ökning
varje år. Varför gör vi inte då som
doktor Englund föreslår och som herr
Nils Elowsson pläderat för, nämligen
förbjuder all spritförtäring i samband
med förande av bil, alltså bestraffar var
och en, som en viss tid innan han sätter
sig vid ratten har förtärt alkohol i
någon form? Det är ju det längsta man
kan gå. Varför har vi inte gått så långt?
Ja, det beror på många orsaker. De flesta
är naturligtvis praktiska och bygger
på våra erfarenheter, men det är också
sådana som bygger på vetenskapliga
undersökningar.

Tyvärr är det ju så, som många sagt
här förut, att vi vet inte allt om spriten.
Vi vet t. ex. inte hur lång tid det tar,
innan alkohol, som man har förtärt, försvinner
ur blodet. Det råder mycket delade
meningar om det bland läkarna i
Sverige, oeii detta har även framförts
här i kammaren och i medkammaren.
Det är en av de omständigheter, som
gör att man inte utan vidare kan gå ned
till en nollställning, utan man måste ha
en liten marginal att röra sig med. Det
är frågan om hur stor denna marginal
i botten skall vara, som diskussionen i
första hand kommit att röra sig om här.
Vi har för närvarande 0,8 promille som
lägre gräns för straffansvar, och när
den bestämmelsen tillkom i början på
1940-talet genom beslut i riksdagen, var
meningarna lika delade som i dag. Mot
varandra stod då 0,5 promille och 1
promille och vid behandlingen av frågan
i regering och riksdag blev det en
kompromiss till 0,8 promille. Riksdagen
uttalade emellertid då, om jag inte
minns fel, all denna gräns, 0,8, successivt
skulle sänkas, och det har framförts
många krav härpå i riksdagen.
När jag var kommunikationsminister
skulle jag tro att jag hade tre interpel -

lationsdebatter bara i denna kammare,
där jag fick försöka förklara, varför vi
inte tidigare framlagt proposition till
riksdagen om den sänkning, som man
hade begärt.

Det har pågått utredningar härom,
och detta var anledningen till att propositionen
inte kunde komma, förrän
utredningen var färdig. Trafiknykterhetsutredningen
föreslog ju 0,5 promille
som lägre gräns, och det är även vad
propositionen här föreslagit. Jag anser
att både de utredningar och vetenskapliga
undersökningar, som gjordes genom
trafiknvkterhetsutredningens försorg,
och de erfarenheter vi har visar att detta
är en lämplig gräns.

Propositionen föreslår ju inte bara
denna lägre gräns. Det finns även en
övre gräns, och det finns straffbestämmelser,
som utredningen uttalat sig om
men som vi inte tagit upp i denna proposition,
emedan även i propositionen
rekommenderas en fortsatt översyn av
lagstiftningen och fortsatta vetenskapliga
undersökningar framför allt om alkoholomsältningen
i blodet.

Nu har utskottet på denna punkt följt
Kungl. Maj:t. Reservanterna med herr
Ahlkvist i spetsen menar, att det är
otillfredsställande att göra denna dellösning.
Man bör fortsätta utredningarna
och lösa hela frågan i ett enda sammanhang,
och därför bör man inte nu
röra vid den lägre promillegränsen.

Jag skall vidare säga några ord om
varför jag har medverkat till att det här
förslaget om sänkning av promillegränsen
kommit till. För det första beror det
på, som jag redan sagt, att de trafikolyckor,
som har sin orsak i onykterhet
vid ratten, har ökat. Många av dessa
är våra allvarligaste olyckor med
många dödsoffer. Efter den 1 oktober
1955, då vi släppte fri spriten, har man
märkt eu påtaglig försämring. Detta gör
att man måste ställa om möjligt större
krav än tidigare på nykterhet vid ratten.
Varje gång — och det är ganska
ofta — som det händer en olycka där
en spritpåverkad förare bär skulden, så
kräver nästan alla landets tidningar
denna skärpning av vår lagstiftning.

148 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

Det finns ytterligare en omständighet
som påverkar mig starkt, nämligen den
att när vår nuvarande justitieombudsman
undersökte vissa förhållanden vid
statens rättskemiska anstalt kom han
som, bekant fram till det resultatet, att
vårt nuvarande system för att undersöka
alkoholomsättningen i hlodet och mäta
alkoholhalten i blodet inte var alldeles
tillfredsställande. Hans utredning har
för övrigt tillställts våra domstolar och
åklagare i landet för att de skall observera
dessa omständigheter. Dessa i utredningen
berörda svårigheter, framför
allt att beräkna alkoholhalten, kan väntas
medföra — det kan man vara nästan
säker på — att domstolarna nödgas låta
alkoholpåverkade motorförare i viss
ökad omfattning gå antingen fria från
ansvar eller låta dem få lägre straff.
Bexelius’ utredning kommer, säger erfarna
åklagare och jurister, med andra
ord förmodligen att medverka till en mildare
bedömning ifrån domstolarnas sida.
Inför denna risk av en lindrigare bedömning
av dessa brott från domstolarnas
sida på grund av omständigheter,
som jag talat om här, menade vi, att denna
sänkning från 0,8 till 0,5 promille
skulle kunna korrigera utvecklingen, så
att det i verkligheten icke blir någon
sådan lindring. Det är med andra ord
troligen i praktiken här alltså endast
fråga om status quo.

Vad sker, om riksdagen skulle följa reservationen
nr 1? Ja, risken är ju att allmänheten
får den uppfattningen, att
riksdagen, den lagstiftande församlingen,
inte ser så allvarligt på läget. Det vore
ytterst farligt om allmänheten skulle tro,
att den lagstiftande församlingen vacklar
i fråga om övervakningen och bestraffningen
av det som vi måste anse
vara ett mycket allvarligt brott i bilismens
tidevarv.

Jag vill endast tillägga, att avsikten
med den skärpning, som det nu är fråga
om, är ju att försöka få alla som använder
bil att helt avhålla sig från spritförtäring.
Ingen skall vara säker. Vi skall
genom denna skärpning ytterligare understryka
detta, att man inte sätter sig på
en moped eller motorcykel eller i en bil

sedan man förtärt sprit — inte någon
sprit skall förtäras innan. Det är meningen,
och det är, så långt jag förstår, också
nödvändigt med hänsyn till att det ju
gäller allas vår säkerhet, så enormt som
trafiken ökar och kommer att öka t. ex.
nu i sommar.

För min del kan jag acceptera utskottsmajoritetens
uppläggning. Utskottsmajoriteten
har gjort modifikationer i Kungl.
Maj:ts förslag, men dessa kan jag acceptera.
Det som det har stått mest strid om,
indragning av körkorten, kan jag också
acceptera, även om jag är rädd för att
utskottet har skrivit på ett sådant sätt
att det kan medföra en mildring av påföljderna
i förhållande till vad som nu
gäller. Jag vet inte om detta är utskottsmajoritetens
mening, men jag kan acceptera
skrivningen, eftersom vi är eniga
om att nya utredningar skall komma till
stånd. Sådana har ju Kungl. Maj:t anmält,
och de måste komma till stånd.
Men tro inte att detta är en fråga, som
man mycket snabbt kan få utredd. Vi har
haft mångåriga utredningar, och vi har
haft olika slag av forskare och vetenskapsmän
engagerade. Vi har vidare tagit
del av motsvarande undersökningar
i utlandet. Jag vet inte vad man nu skall
sätta in för utredningar, men det är
klart att när det finns svagheter i vårt
nuvarande system måste vi ju försöka
att komma fram till ett bättre system,
och om behovet av ökad klarhet på den
punkten har jag samma mening som utskottet
och naturligtvis också reservanterna.

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar, att herr
statsrådet i sitt anförande lika litet som
i propositionen sökt leda i bevis att det
ges lägen mellan 0,5 och 0,8 promille,
där vi har att finna de förare som medverkat
till de ökade olyckorna i trafiken.
Jag vill framhålla detta, då statsrådet
försöker att argumentera på det
sättet, att om riksdagen här skulle följa
reservationen skulle svenska folket kunna
uppfatta det som att riksdagen inte
vill vidtaga några åtgärder för att reagera
mot den ökade olycksfrekvensen.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 149

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

I detta sammanhang vill jag ställa frågan:
Hur tror statsrådet att svenska folket
reagerar, om det blir klart att inga
åtgärder vidtages vare sig från regeringens
eller riksdagens sida för att skärpa
påföljderna i det läge, där verklig
påverkan föreligger och där otvivelaktigt
de största riskerna för olyckshändelser
med dödlig utgång föreligger? Hur
tror herr statsrådet att svenska folket
skall reagera när det får veta, att det
överväldigande antalet olyckor med dödlig
utgång förorsakas av förare som inte
är alkoholpåverkade och att påföljden
i flertalet av dessa fall endast blir dagsböter? -

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det förhållandet att det
i förslaget inte finns med någon straffskärpning
från 0,8 och uppåt beror dels
på att vi i propositionen begränsar oss
till denna sänkning av promillegränsen,
dels på att det i den utredning, som förevarit,
i och för sig inte föreslås någon
egentlig skärpning. Man hänvisar bara
till att det inom ramen för nuvarande
lagstiftning finns möjlighet att vid tilllämpning
av lagen skärpa straffet. Det
är alltså inte säkert att man behöver gå
vägen med särskild straffskärpning. Men
herr Alilkvist kommer inte ifrån, att om
riksdagen avvisar förslaget om sänkning
från 0,8 till 0,5 promille, vilket ju innebär
en skärpning av lagen, måste det ändå
utåt uppfattas som så, att riksdagen
avvisar ett försök från regeringens sida
att få större allmän förståelse för absolut
nykterhet vid ratten, tv i princip är
det detta som gränsen 0,5 innebär.

Jag tror inte att det i praktiken är
lämpligt att gå så långt som herr Englund
och andra föreslår. Vi måste säkerligen
ha en liten marginal, som lämpligen
bör sättas vid 0,5 promille. Sätter vi
den gränsen, slår vi därmed också fast
att en förare icke får förtära sprit innan
han sätter sig vid ratten. Detta har säkerligen
i nuvarande situation stor psykologisk
betydelse. Herr Alilkvist bör
kanske tänka sig för med hänsyn till sitt
intresse för ökad trafiksäkerhet, innan

han pläderar för att bara skjuta upp hela
frågan.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle
:

Herr talman! När herr statsrådet ifrågasätter
mitt intresse för ökad nykterhet,
vill jag endast säga att det måste
grunda sig på bristande kännedom om
min person.

Herr statsrådet säger att det viktiga
här är att vi är eniga om absolut spritförbud
vid ratten. Det kan jag vara
med om, herr statsråd, under förutsättning''
att statsmakterna och riksdagen
drar konsekvenserna härav och förbjuder
all brännvinstillverkning här i landet.
Det är nämligen konsekvensen om
vi ställer detta anspråk på medborgarna.

Men har inte herr statsrådet vid något
tillfälle funderat över vad som händer
med de förare som åker fast, trots
att de inte åstadkommit någon skada i
trafiken, och som ändå mister sitt körkort
upp till sju månader. Därigenom
berövas de ju möjligheten att försörja
sin familj och prickas för framtiden,
utan att det som sagt hänt något. Det
iir däri som det allvarliga ligger, herr
statsråd. Deras familjer berövas sin försörjning
under många månader, vederbörande
kanske mister sin anställning
och har stora svårigheter att få en ny.

Det är på den punkten vi måste tänka
oss litet för, när man nu föreslår denna
sänkning till 0,5 promille. Det kanske
inte kommer att innebära vad lierr
statsrådet och jag båda måhända är intresserade
av, nämligen ett absolut spritförbud,
utan alt det blir ett ökat antal
förare som så att säga ramlar in under
promillegränsen, 0,5. Därom vet vi faktiskt
ingenting.

Herr statsrådet säger att det har blivit
flera fall som avslöjats sedan spriten
blev fri i landet. Jag vill då erinra om
att polismyndigheterna i sitt remissvar
sagt, att detta i hög grad beror på den
ökade övervakningen och kontrollen på
våra vägar. Det innebär således inte att
motorförarnas spritförtäring har ökat,
utan helt enkelt alt man satt fast flera
som kört på vägarna än vad som kanske

150 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

varit nödvändigt, eftersom flertalet inte
vållat någon skada alls. Det är på den
punkten som jag inte är ense med herr
statsrådet. Jag tycker att man bör gå
något mjukare fram vid lägre promillehalt
och hårdare när man kommer upp
i det verkliga fylleriet, vilket ligger vid
1—1,5 promille och däröver.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Svensson att straffet för rattfylleri
mellan 0,5 och 0,8 promille, som diskuterats
här, icke är fängelse utan böter,
som skall utgöra en varning för vederbörande.
Om kammaren följer utskottets
förslag, blir det inte heller någon påföljd
i fråga om körkortet. Det är bara
som jag säger en bestämd varning från
statsmakternas sida till alla som kör motorfordon
att inte begagna sprit med
hänsyn till att detta är livsfarligt i trafiken.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Axel Svensson
uppkallade mig att på nytt begära ordet.
Jag hade annars inte tänkt förlänga
debatten.

När herr Svensson resonerar på det
sätt som han gjorde är det otvivelaktigt
tid att här i kammaren inlägga en bestämd
gensaga. Det gäller dem som han
närmast tänker på, nämligen de trafikförare
som har till levebröd att köra
i trafiken. De måste genomgå särskild
prövning innan de får trafikkort. Anledningen
till att man bestämt om denna
särskilda prövning är att man hos
vederbörande vill inskärpa vikten av
att när de kör i trafiken med tunga
fordon, ibland med släpvagnar, måste
de ha klart för sig att de utgör ett sådant
riskmoment att man av dem har
rätt att kräva att de över huvud taget
inte super. Det är, som herr statsrådet
mycket riktigt säger, angeläget för riksdagen
att inskärpa detta. Det gör emellertid
inte riksdagen genom att yrka
att opåkallad hänsyn skall tas till dessa

förare vid handläggningen av dessa frågor.
De som skall handla här är just
dessa personer som har trafikkort och
som kör i trafiken. Det är de som skall
ta ansvaret och avstå från sprit.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara fråga: Vad
skall vi göra med nykterister som förorsakar
kollision?

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! De skall naturligtvis underkastas
domstolsprövning i vanlig
ordning, men det kan ju inte bli fråga
om straffskärpning på grund av rattfylleri.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Det har redan talats tillräckligt
mycket i föreliggande fråga, och
jag skall bara helt kort söka motivera
varför jag anslutit mig till den med 2
betecknade reservationen. Jag har inte
tillnärmelsevis de kunskaper på detta
område som exempelvis herr Englund
och skall därför inte gå närmare in på
detaljerna i den föreliggande lagstiftningsfrågan.

Departementschefen framhåller bl. a.
följande i propositionen, som jag skall
be att få citera. Det heter där: »Tiden
synes sålunda nu vara mogen för att i
lagstiftningen giva uttryck åt att alkoholförtäring
och förande av motorfordon i
princip är oförenliga med varandra.»

Statsrådet har understrukit detta ytterligare
nu i sina anföranden, och jag
skulle tro att vi alla kan ansluta oss till
detta uttalande, i varje fall så länge det
gäller principerna.

Departementschefen har i anslutning
till den uttalade principen satt straffbarhetsgränsen
för den tillåtna alkoholhalten
i blodet vid 0,5 promille, alltså en
sänkning från nuvarande med 0,3 promille.
Fyra reservanter i utskottet har
inte ens velat gå så långt — i varje fall

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 151

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

inte för närvarande — utan föreslår bibehållande
av den nuvarande gränsen
0.8 promille.

Det kan kanske förtjäna nämnas, att
redan vid tillkomsten av 1941 års lagstiftning
i ämnet förordade första lagutskottet
att straffbarlietsgränsen skulle
sättas vid 0,5 promille. Riksdagen stannade
som bekant vid 0,8 promille.

För min del, herr talman, ser jag sakan
så, att vill man söka få motorförarna
i gemen att inse att alkoholförtäring och
förande av motorfordon inte går att förena
ur trafiksäkerhetssynpunkt, så förefaller
det mig vara en tvivelaktig, för att
inte säga en felaktig, pedagogik att så att
säga tillåta en viss alkoholförtäring, motsvarande
en alkoholhalt i blodet av 0,5
eller 0,8 promille. Är det inte mera rätlinjigt
och pedagogiskt riktigare att göra
klart för allmänheten, att någon som
helst alkoholförtäring inte kan tillåtas ur
trafiksäkerhetssynpunkt för den som
står i begrepp att föra motorfordon. Jag
iir tacksam mot statsrådet för att han
underströk detta i sitt anförande, att
man syftar till total avhållsamhet från
alkohol i samband med förande av motorfordon.
Det är väl inte heller alltid så
lätt att avväga förtäringen av alkohol så,
att alkoholhalten håller sig under den
stipulerade straffbarlietsgränsen, oavsett
om denna är satt vid 0,5 eller 0,8 promille.
Det totala förbudet, alltså 0-gränsen,
förefaller mig därför vara riktigare
i förevarande sammanhang.

Till herr Axel Svensson skulle jag med
anledning av hans anförande vilja säga:
Är det för mycket begärt att de motorförare,
som liksom herr Svensson har förmåga
att sköta spriten så att den inte utgör
någon fara för trafiken, vid förande
av motorfordon helt avstår från alkohol,
så att andra motorförare, som inte
har samma förmåga att begränsa alkoholförtäringen,
genom en strängare lagstiftning
kanske kan fås att helt avstå
från alkohol i samband med förande av
motorfordon? Jag har framkastat denna
fråga, därför att jag vet att del för många
är de första centilitrarna sprit, som inbjuder
till flera, och då blir det lätt för
mycket av det slaget.

Inga trafikolyckor ter sig så skrämmande
och onödiga som de, vilka föranledes
av alkoholpåverkan hos föraren. I
dagens läge med en väsentligt ökad trafikintensitet
på gator och vägar och med
en ökning av frekvensen av trafiknykterhetsbrotten,
sedan spriten blev fri, synes
det mig angelägnare än någonsin att
radikalt söka motverka spritförtäring i
anslutning till förande av motorfordon.
Härvid tror jag för min del att total avhållsamhet
från alkohol i samband med
motorföring är för många människor det
enda möjliga.

Med den inställning jag har till detta
problem har det för mig, herr talman,
varit mest logiskt att ansluta mig till den
vid utlåtandet fogade med 2 betecknade
reservationen.

Jag ber därför, herr talman, att få förena
mig med herr Englund i hans yrkande
om bifall till nämnda reservation.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Kriigel höll sitt anförande. Han var
i ett avsnitt av sin framställning även inne
på drunkometern. Han lyckades därvid
nästan övertyga kammarens ledamöter
om att denna apparat närmast liknade
något av inkvisitionens värsta pinoredskap.
I utskottet förekom en demonstration
av denna apparat. Jag kan
inte förstå att den skulle vara så märkvärdig.
Detta andningsprov är ju gjort
i en handvändning. Den användes redan
nu av polisen, när en motorförare är
misstänkt för att ha inmundigat sprit.
Nu föreslås den utvidgningen, att polisen
exempelvis vid trafikkontroller skall
kunna ta prov med denna apparat stickprovsvis,
alltså för var tionde eller tjugonde
bil. På samma sätt som förarna nu
får visa körkort och skattekvitto, skulle
de få undergå detta lilla andningsprov.

Vi har ju hört hur statsrådet Andersson
här har klarlagt, att syftet med sänkningen
av promillegränsen till 0,5 är att
man skall försöka få bort spriten från
trafiken. Ingen som druckit sprit och sedan
kört bil skall känna sig säker, sade
herr statsrådel. Jag tror för min del, att
om vi ger polisen den ytterligare befo -

152 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Ang. ändring i lagen om straff för vissa trafikbrott

genheten att använda denna lilla apparat,
skall detta bli ytterligare ett medel
att få bort spriten ur trafiken. Därigenom
skulle osäkerbeten för dem som
dricker sprit och kör bil bli ännu större.
Även om herr Kriigels anförande som
sagt var mycket roligt och bestickande,
tycker jag inte att det för den skull finns
någon anledning att frångå det yrkande
som framställts här i reservationen om
att polisen bör få dessa utvidgade möjligheter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt rörande varje punkt
av utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i motsvarande punkt i den av herr
Lodenius m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna herr Alilkvists m. fl.
vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av herr Ahlkvists
m. fl. reservation.

Herr Englund äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A i
första lagutskottets utlåtande nr 16 antager
godkännande av den av herr Ahlkvist
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i motsvarande
punkt i den av herr Lodenius
m. fl. vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej — 52.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ahlkvist in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ahlkvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 153

Om ändrade
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 38,

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter gjordes i enlighet med de
beträffande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på godkännande av
motsvarande punkt i den av herr Erik
Svedberg vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten C, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Englund, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i motsvarande
punkt i den av herr Lodenius
in. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
att det förslag skulle godkännas, som innehölles
i motsvarande punkt i herr
Erik Svedbergs reservation. Herr talmannen
anförde vidare, att enär yrkandet
i punkten C i herr Lodenius m. fl.
reservation förutsatte bifall till punkten
A i samma reservation, herr Englunds
yrkande torde få anses hava förfallit genom
kammarens redan fattade beslut.

Därpå gjordes propositioner enligt de
återstående, under l:o) och 3:o) här
ovan upptagna yrkandena; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckta motioner
om en översyn av åtalsreglerna;

nr 23, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för en popularisering
och ökad spridning av aktieägandet;
samt

nr 24, i anledning av väckt motion
angående framställning till Kungl. Maj:t

bestämmelser rörande skyddskoppy mpning
om översyn av riksåklagarämbetets instruktion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus
in. m.; samt

nr 27, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändrade bestämmelser rörande
skyddskoppy mpning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående ändring av gällande bestämmelser
rörande skyddskoppympning.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 7
i första kammaren av herrar Huss och
Edström samt nr 6 i andra kammaren
av herr von Friesen in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhålla såsom sin uppfattning, att bestämmelserna
om skyddskoppympning
borde omarbetas, bl. a. i syfte att ersätta
den för närvarande obligatoriska
ympningen av barn med en frivillig sådan,
samt anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
framlägga förslag till riksdagen i detta
syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:7 och 11:6,

154 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Om ändrade bestämmelser rörande skyddskoppympning

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att helt kort motivera tillkomsten av
den motion som det här är fråga om
och även för att motivera, att jag vid
utlåtandet icke har fäst någon reservation.

Det är ju inte första gången, som det
i riksdagen diskuteras ett förslag om
att göra skyddskoppympningen frivillig.
Denna fråga har varit uppe vid flera
tillfällen. Senaste gången frågan var
aktuell var 1937, då 1934 års vaccinationsutredning
föreslog en anordning,
som i huvudsak skulle komma att göra
barnvaccinationen frivillig. Det förslag
som den gången framlades för riksdagen
blev emellertid icke antaget. Anledningen
till att frågan nu på nytt har av
tre läkare här i riksdagen ansetts böra
aktualiseras, är den, att vi sedan den
tid, då smittkoppsympningen tidigare
diskuterats i riksdagen, har fått ett stort
antal andra ympningsformer, som alla
till sin karaktär är frivilliga. Det har också
visat sig, att dessa ympningar, nu senast
polioympningen, i stort sett har kunnat
uppnå samma frekvens som den obligatoriska
skyddskoppympningen. Under
sådana förhållanden kan man ju
diskutera nödvändigheten av att nuvarande
bestämmelser bibehålies.

Härtill kommer, att det skydd som
erhålles mot smittkoppor genom den
nuvarande vaccineringen icke är fullgott.
Skyddet beräknas vara komplett
under cirka fem år, avtar sedan i pålitlighet
och antas vara så gott som helt
försvunnet efter cirka tjugo år. Eftersom
vi här i iandet inte —■ i likhet med
vad fallet är t. ex. i Frankrike -— har
bestämmelser om förnyade ympningar,
s. k. revaccinationer, bortsett från de
bestämmelser som gäller de värnpliktiga,
så är skyddet mot smittkoppor trots
den lagstadgade barnvaccinationen mycket
bristfälligt hos en stor del av befolkningen.

Vi hade tänkt oss, att man i stället
för detta bristande skydd skulle förbätt -

ra övervakningen av smittas införande
i landet. Ett mycket stort antal länder,
för närvarande omkring 30, tillåter inte
besök i landet utan att den besökande
under något av de närmast föregående
åren vaccinerats mot smittkoppor. Någon
liknande bestämmelse har vi inte
hos oss. Vi ansåg alltså att det bristande
skydd, som vi för närvarande har,
inte skulle väsentligt minskas, om vi
upphävde vaccinationens obligatoriska
karaktär, men att det skulle stärkas, om
till detta skydd fogades en bättre övervakning
gentemot smittas införande i
landet.

Efter det att denna motion hade väckts
framlade medicinalstyrelsen i mars detta
år ett förslag till ny vaccinationslag.
Ärendet kom då i ett helt nytt läge. Jag
och de övriga motionärerna ansåg då,
eftersom riksdagen inom kort skulle få
att göra med ett nytt förslag till lag om
skyddskoppympning, att det inte fanns
någon anledning att för närvarande vidhålla
det förslag om frivillig ympning,
som vi hade framlagt i motionen.

Detta, herr talman, är anledningen till
att jag icke har reserverat mig mot utskottets
beslut, som jag anser vara riktigt
i det nuvarande läget.

Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av vattenlagens bestämmelser
rörande torrläggning av
mark jämte därtill anslutande statsbidrags-
och låneförfattningar;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 155

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m., såvitt avser kronoparken
Bogesund i Stockholms län
in. fl. fastigheter, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till understöd åt fiskare

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 125, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, utom annat, till Understöd
åt fiskare å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:476 av herr Jonsson,
Jon, och herr Svedberg, Erik, samt II:
608 av herrar Asp och Eriksson i Bäckmora,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
måtte för ifrågavarande ändamål
anvisa ett reservationsanslag av 150 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt med
bifall till motionerna 1:476 och 11:608,
till Understöd åt fiskare å tilläggsstat It
till riksstaten för budgetåret 1950/57

Anslag till understöd åt fiskare
anvisa ett reservationsanslag av 150 000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Bertil Andersson,
Sigfrid Larsson, Mossberger, Kristiansson,
Yngve Nilsson, Gustafson i Dadesjö,
Johanson i Västervik och Franzén
i Motala samt fru Jäderberg ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:476 och 11:608, till Understöd åt fiskare
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Anledningen till att
Kungl. Maj d har yrkat på ett anslag av
100 000 kronor under denna punkt är
ju att strömmingsfisket vid norrlandskusten
slagit fel och att det därför finns
skäl att hjälpa de mest hårt drabbade
fiskarna med bidrag.

I en motion i ärendet föreslås att anslaget
skall höjas med 50 procent, alltså
till 150 000 kronor. Motionärerna säger,
att med den utvidgning som skett av det
område, där understöd åt fiskare bör
förekomma, är det anslag som Kungl.
Majd föreslagit för lågt. Det verkar som
om motionärerna levde i den föreställningen
att Kungl. Majd först beräknat
ett belopp av 100 000 kronor för ett
mindre område och sedan betänkt sig
och sagt att beloppet inte skall räcka
bara för Gävleborgs och Västernorrlands
läns kusttrakter utan för ett större
område. Det måste emellertid vara
ett missförstånd. Kungl. Majd har ju
tydligt angivit vilket område det är fråga
om, nämligen hela norrlandskusten
och viss del av ostkusten i övrigt. Det
står ju tydligt i propositionen, och
Kungl. Maj d har beräknat att det skulle
behövas ett belopp av 100 000 kronor
för att tillgodose de mest trängande behoven
inom det området.

Beträffande områdets slorlek är således
motionärerna överens med departe -

156 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till understöd åt fiskare
mentschefen, men de vill ändå höja anslaget
med 50 procent. Man hade ju
väntat sig att motionärerna på något
sätt skulle motivera denna begäran om
höjning av anslaget. Har man gjort det?
Nej, man hänvisar till utvidgningen av
området, men någon sådan utvidgning
är det som sagt inte tal om. Den motiveringen
saknar alltså all relevans. Motionärerna
och departementschefen är
överens beträffande områdets storlek.
Motionärerna har inte med ett ord antytt
att de anser Kungl. Maj:ts beräkning
av anslagsbehovet felaktig.

I utskottsutlåtandet hänvisas ånyo till
att utvidgningen av området motiverar
en uppräkning av anslaget med 50 procent.
Hur tveksam utskottsmajoriteten
emellertid varit, framgår av en passus
i utlåtandet, där utskottet ifrågasätter,
om det av Kungl. Maj:t beräknade beloppet
är tillräckligt för att tillgodose
de mest angelägna behoven. Några fakta
för att belysa att Kungl. Maj:t räknat
för lågt har man inte ansett sig böra
eller kanske rent av inte kunnat
framlägga.

Utskottsmajoriteten bygger således sitt
ställningstagande närmast på en allmän
känsla av att det föreslagna anslaget är
för lågt. Det är möjligt att detta är riktigt
— med intuitionens hjälp kan man
som bekant ibland råka rätt ■— men jag
ifrågasätter om ett riksdagsbeslut skall
ske på så lösa boliner.

Det bar inte vi reservanter velat. Vi
tillstyrker således vad departementschefen
föreslagit på denna punkt, ett anslag
på 100 000 kronor, men hemställer samtidigt
— och det vill jag särskilt understryka
— att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
skall följa utvecklingen på detta
område och vidtaga de åtgärder, som
med hänsyn till förhållandena kan anses
påkallade.

Det väsentliga är ju att de nödlidaude
fiskarna får hjälp, och man frågar sig då
om utskottsmajoritetens eller reservanternas
förslag ur den synpunkten är
bäst. Jag tror för min del inte att utskottsmajoritetens
förslag innebär större
hjälp. Utskottsmajoriteten säger kort
och gott, att 150 000 kronor skall ställas

till förfogande. Vi går med på Kungl.
Maj :ts förslag om 100 000 kronor men
bär också klart för oss att det kan inträffa
omständigheter som gör att detta
anslag inte räcker till, och därför anhåller
vi att Kungl. Maj :t skall vidtaga de
åtgärder som kan anses påkallade. I dagens
läge är det naturligtvis svårt att
säga precis hur mycket pengar som går
åt, och vår mening är självfallet att man
skall hjälpa där det är oundgängligen
behövligt.

Herr talman! Jag har med dessa ord
sökt belysa den ståndpunkt vi reservanter
intagit, och jag yrkar således bifall
till den med a) betecknade reservationen
av herr Bertil Andersson in. fl., som
återfinnes vid denna punkt.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag skall först bemöta
vad herr Sigfrid Larsson yttrat om att
vi inte angivit några särskilda motiv i
den motion vi väckt. Anledningen är att
vi har utgått från att såväl utskottets
ledamöter som riksdagens medlemmar i
övrigt har läst propositionen, och där
finns ju tillräckliga motiv anförda även
för användning av den större summan.

Nu säger herr Larsson mot vårt förslag
om en höjning från 100 000 till
150 000 kronor, att reservanterna anser
att det skulle vara Kungl. Maj:ts uppgift
att med intresse följa dessa frågor
och vidtaga de åtgärder som är nödvändiga.
Jag litar faktiskt så mycket på
Kungl. Maj:t, att jag förutsätter att
Kungl. Maj.-t gö»r detta utan ett särskilt
påpekande av riksdagen. För min del
tror jag att så kommer att ske. Men om
nu Kungl. Maj:t kommer till den uppfattningen,
att det behövs mer pengar,
så måste ju Kungl. Maj :t begära dem hos
riksdagen. Då förefaller det riktigare
att riksdagen nu ställer en högre summa
till förfogande, och därest Kungl. Maj :t
vid sin prövning av anslagskraven finner,
att det kan behövas mer pengar än
100 000 kronor, så har man redan medel
disponibla och slipper den proceduren
att vi kanske till hösten får en
ytterligare framställning om medel på
tilläggsstat.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 15 7

Jag vill säga att denna fond, som skapades
för åtskilliga år sedan, nu har
blivit tömd. Vi känner alla till de stora
issvårigheter, som rådde under hösten
1955 och som hade till resultat att fonden
då tömdes genom att bidrag utlämnades.
Jag kanske också får säga — så
att jag inte liksom de övriga motionärerna
beskylles för att inte frambära
några motiv — att det har skett en väsentlig
försämring i fisket, särskilt när
det gäller strömmingsfisket, utefter hela
ostkusten. Det har skett en försämring
under de sista åren, men fisket var under
år 1956 alldeles särskilt dåligt. Det
har framhållits i den skrivelse, som fiskarna
har inlämnat, att försämringen
kan liknas vid en missväxt inom jordbruket.

Det torde också vara skäl att erinra
om att det på såväl fiskets som jordbrukets
område sker en stark avflyttning.
Under de sista tio åren har antalet fiskare
i Gävleborgs län minskats med 60
procent. Jag anser att det är en ganska
stor minskning med hänsyn till den betydelse
som fisket och framför allt strömmingsfisket
av ålder haft i Gävleborgs
län. Jag tror att den fisk som där fiskas
har stor betydelse för folkhushållet.

Jag vill också här anföra några siffror
för att belysa inkomstutvecklingen
bland dessa fiskare. Jag vill först säga att
nettoinkomsten av fisket 1956 var i Gävleborgs
län per fiskare 1 421 kronor,
1955 var den 3 389 kronor. Nettoinkomsten
av annan verksamhet, som huvudsakligast
utgörs av skogsarbete, var 1956
1 392 kronor och 1955 2 122 kronor.
Detta innebär, att även inkomsten utanför
fisket var mindre under år 1956, beroende
på de stora snömängder som då
kom under jultiden och i stor utsträckning
lade hinder i vägc>n för skogsarbetet
i de trakter, där fiskarna har denna
inkomst vid sidan av fisket. Den omständigheten
att två av de inkomstmöjligheter,
som fiskarna har alltså, var dåliga,
har försatt fiskarna i denna mycket
besvärliga situation.

Jag vill också säga att jag tror att det
ligger mycket i det resonemang som fiskarna
för när de erinrar om att vi här

Anslag till understöd åt fiskare
i riksdagen, när det uppstår skördeskador
på grund av svartrost eller när höskörden
under den mycket regniga hösten
1954, fick ruttna bort i stora delar
av Norrland och man alltså befann sig
i en mycket besvärlig situation, voterade
för ett bidrag på 2,5 miljoner kronor,
vill jag minnas, utöver vad vi tidigare
anslagit som hjälp till de jordbrukare,
särskilt i Norrland, som fick en dålig
skörd. Med hänsyn till denna omständighet
och inte minst med hänsyn till att
fiskarna även under normala förhållanden
utgör en låglönegrupp och arbetar
under samma förhållanden som jordbrukarna
— alltså är beroende av väder
och vind, om de skall få skälig inkomst
— anser jag att riksdagen när det gäller
att lämna stöd åt fiskare, som råkat
i en besvärlig situation på grund av omständigheter,
varöver de lika litet som
jordbrukarna kan råda, bör behandla
dessa båda grupper på samma sätt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Jon Jonssons yttrande instämde
herr Spe.tz (fp) och herr Berg, Gunnar,
(s).

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Först och främst vill
jag nämna, att herr Jonsson och jag
liksom säkerligen övriga ledamöter i utskottet
är överens om att fiskarna i ett
nödläge bör hjälpas. På den punkten
råder det alltså inte någon skillnad. Men
vi reservanter anser att det är egendomligt
att man motionerat om en höjning
av anslaget med en motivering
som inte är bärande. Det står nämligen
i motionerna, herr Jonsson, att man
med hänsyn till utvidgningen av det
område, för vilket pengarna skall användas,
anser att beloppet är för lågt.
Men i detta avseende är ju motionärerna
överens med Kungl. Maj :t, så att där råder
det inte någon skillnad.

Herr Jonsson säger vidare att vi inte
litar på Kungl. Maj:t, eftersom vi gjort
det tillägget, alt vi förutsätter att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet skall följa utvecklingen
och vidta de åtgärder som

158 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till understöd åt fiskare
behövs. Det kan väl ändå sägas, att det
är motionärerna, som inte litar på
Kungl. Maj:t. De menar ju att Kungl.
Maj:t inte räknat rätt. Det förhåller sig
väl i alla fall på det sättet, att om förhållandena
skulle visa att det behövs
mer pengar än det föreslagna beloppet
av 100 000 kronor eller kanske mer än
150 000 kronor, har regeringen möjlighet
att lämna ut ytterligare medel och
få detta beviljat i efterhand av riksdagen.
lag tror inte att det skulle höjas
någon röst i riksdagen mot detta. Jag
tycker att det var en fullkomligt onödig
åtgärd att komma med denna, jag får
säga ytterligt svagt motiverade motion.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Vad som är en stark
eller en dålig motivering är väl ganska
svårt att fälla ett omdöme om. De siffror
jag här anfört har jag också anfört
i utskottet, där Sigfrid Larsson var med,
men han kanske tycker att om man visar
i siffror att fiskarna har en låg inkomst,
en inkomst som är så låg att den
ligger under det som man kan anse skäligt,
så är den motiveringen svag. Jag
kan inte hjälpa det, men jag kan för tillfället
inte åstadkomma någon starkare
motivering.

Sedan vill jag också påminna om att
fonden visst tidigare var uppe i 150 000
kronor, men därefter har det undan för
undan tagits medel ur den. Visar det sig
att dessa 150 000 kronor inte behövs, att
Kungl. Maj:t finner att det går med
mindre, då är ju pengarna kvar, men
det kan komma liknande situationer
längre fram, och då kan man göra som
hittills ta av disponibla medel ur fonden.

Till sist vill jag understryka att motionärerna
varit fullt medvetna om att
Kungl. Maj :ts förslag gällde hela kusten,
men med hänsyn till den kännedom vi
hade om behovet hos fiskarna av stöd,
tyckte vi att beloppet var för litet, och
därför fann vi att det var bättre att
ställa tillräckliga medel till Kungl.
Maj :ts förfogande än att först göra utbetalningar
och sedan, när det visar sig

att behoven är större än medelstillgången,
göra ytterligare framställningar
om medel. Det tycker vi är en onödig
omgång.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag tror nog man kan
säga att denna motion är grundad på
ett ganska dåligt material, ty visserligen
kan man som herr Jonsson göra gällande
att fiskarna haft dåliga inkomster —
och jag tror att reservanterna vill vara
med om att hjälpa dem lika mycket som
utskottsmajoriteten — men när herr
Jonsson framlägger sina uppgifter om fiskarnas
dåliga inkomster, så är det kanske
samma siffror som Kungl. Maj:t
grundat sitt ställningstagande på, när
Kungl. Maj:t bedömt att 100 000 kronor
skulle räcka, ty Kungl. Maj:t har ju infordrat
uppgifter från samtliga länsstyrelser
i denna sak. Kungl. Maj:t har sedan
med ledning av dessa uppgifter beräknat
att ett anslag på 100 000 kronor
kanske rentav skulle räcka. Vi har inte
fått bevisat att 100 000 kronor är för
litet, och därför är det ganska egendomligt
att man vill öka beloppet med
50 000 kronor. Jag tror att man kanske
gör fiskarna en otjänst genom en ökning
med 50 000 kronor, därför att kanske
inte ens ett anslag på 150 000 kronor är
tillräckligt. Det vet vi inte. Jag tror att
genom vad reservanterna här skrivit om
att de anser att Kungl. Maj:t skall ha
denna fråga i sin hand och vidta de ytterligare
åtgärder som behövs blir fiskarna
hjälpta bra mycket bättre, och
därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Mossberger, att på samma sätt som han
tar hänsyn till förhållandena inom den
låglönegrupp som han företräder, så
får man väl pröva de omständigheter
som motiverar ett bifall till motionen.
Om man bor i den bygd det rör och vet
hur besvärligt människorna där har det,
måste det väl vara förklarligt, om man

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 159

kommer med ett högre bild. Det brukar
ju ske på andra områden.

Vad sedan gäller frågan om Kungl.
Maj:t haft tillgång till samma statistik
som motionärerna eller inte, vill jag
nämna, att i varje fall landshövdingarna
inom håde Gävleborgs och Västernorrlands
län gjort uppvaktningar hos Kungl.
Majd och framlagt skälen för de framställningar
de velat göra. Jag håller med
om att det är en bedömningsfråga, om
dessa pengar bör anses väl snålt tilltagna,
men vi har tagit till 150 000 kronor
för att de som verkligen behöver
hjälp skall kunna få hjälp, och det inte
bara skall bli en halvmesyr som inte är
tillfredsställande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag sade nyss att jag är
en lika stor anhängare som utskottsmajoriteten
av att man bör hjälpa fiskarna,
så att man kan inte säga att jag är motståndare
till det, men jag vill understyrka,
att det inte är säkert att det blir
tillräcklig hjälp genom att man höjer
beloppet till utskottets siffra.

Jag vill också fästa herr Jonssons
uppmärksamhet på att om man skall
följa de kungörelser som finns och som
det hänvisats till här, så är detta i första
hand en kommunal fråga och endast
i andra hand en statlig fråga. Det är
kommunernas sak att betala ut bidragen,
varefter de har att begära statsbidrag
i efterhand. Jag förmodar att den
kommun som herr Jonsson företräder
inte har vidtagit någon åtgärd alls i
denna fråga.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Bertil Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till understöd åt fiskare

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ei vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bertil Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Jonsson, Jon, begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 68.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
Fiskerilånefonden jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom

160 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till skolöverstyrelsen
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Anslag till skolöverstyrelsen

Under punkten 181 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Skolöverstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 853 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och Ragnar
Bergh (1:276) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Krokstorp (11:307), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte under punkten 181 till Skolöverstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
833 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:276 och 11:307, såvitt här
vore i fråga, till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 853 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh och Staxäng, fröken Karlsson
samt herr Gerhard Nilsson i Gävle,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 276 och II: 307, såvitt här
vore i fråga, till Skolöverstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 833 000 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! På denna punkt föreligger
en reservation, som är avgiven av

herr Bergh i denna kammare m. fl.
och som kräver en nedskrivning av anslaget
med 20 000 kronor. Detta motiveras
därav att skolöverstyrelsen i sina petita
i höstas begärde 42 tjänster, vilket i
pengar är lika med, om de automatiska
uppräkningarna medtas, en utgiftsökning
av 830 000 kronor. Emellertid gick
Kungl. Maj :t vid behandlingen av dessa
petita i departementet bara med på 16
nya tjänster, vilket då representerade
jämte de automatiska korrigeringarna
en höjning av 467 000 kronor. Skolöverstyrelsen
hade i sina petita begärt en
uppräkning av posten övriga expenser
med 50 000 kronor, och Kungl. Maj :t
gav där 30 000 kronor. Nu är det emellertid
att märka, att denna begäran om
50 000 kronor i huvudsak var motiverad
av de 42 nya tjänster, som skolöverstyrelsen
äskat. Eftersom tjänsternas antal
sedermera inskränktes till 16 har det
synts oss, som om Kungl. Maj :t på denna
punkt varit onödigt generös. Vi har
därför i likhet med statskontoret funnit,
att det kunde ha räckt med ett anslag
som varit 20 000 kronor mindre.

Detta är innebörden i reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det är en ganska intressant
analys — eller jag skulle hellre vilja
säga försök till analys — av ett budgetspörsmål,
som den ärade talesmannen
för reservationen här har gjort. Det är
ju alldeles riktigt att skolöverstyrelsen
inte fick det stora antal nya tjänster
som begärdes, men därmed är inte sagt
att skolöverstyrelsens faktiska arbetskraft
kommer att bli just av den storlek
som framgår därav. Man har ju i ett så
stort verk som skolöverstyrelsen alltid
viss tillfällig personal, och det är inte
omöjligt att denna för nästa budgetår
kan bli av den omfattningen, att den
tillsammans med den fasta personalen
ändå motiverar en åtskilligt större uppräkning
än reservanterna har menat vara
den riktiga.

Därtill kommer emellertid, att en uppräkning
av denna expenspost ingalunda

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 161

Anslag till befordringskurser för folkskollärare

har motiverats uteslutande av behovet
av nya tjänster. I varje fall har vi i
ecklesiastikdepartementet haft fullt klart
för oss att denna expenspost under flera
år varit beräknad i snålaste laget, ja
så pass i underkant att vi har måst under
flera år medgiva överskridanden till
icke obetydliga belopp. När vi därför i
ecklesiastikdepartementet har avvägt
denna post så att 30 000 kronor av begärda
50 000 har föreslagits anvisade, så
har detta ingalunda varit någon generositet
i övermått, utan jag räknar för min
del med att detta belopp behövs, och jag
liar inte kunnat finna att reservanterna
kunnat leda i bevis att en sådan nedskärning
som de här har föreslagit skulle
vara rimlig.

Jag hoppas för min del att kammaren
bifaller utskottets förslag, som sammanfaller
med Kungl. Maj:ts.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Efter departementschefens
redogörelse på denna punkt kan
jag fatta mig mycket kort. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 9—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Anslag till befordringskurser för folkskollärare I

enlighet med Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag hade utskottet i denna
punkt hemställt, att riksdagen måtte till
Befordringskurser för folkskollärare för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 425 000 kronor.

II rörsia kammarens protokoll 1957. Nr 15

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Punkt 13 handlar om
befordringskurserna för folkskollärare.
Jag har haft anledning att uppmärksamma
denna fråga vid ett tidigare tillfälle
här i kammaren. Jag interpellerade bl. a.
den 30 januari i år och fick svar den 27
februari. Min fråga gällde då, huruvida
man i departementet hade uppmärksammat
den situation, som för de s. k. 23-ornas del hade inträtt såsom ett resultat
av löneförhandlingarna i höstas. Statsrådets
svar innebar, såsom kammarens
ledamöter behagade erinra sig, att han
hade för avsikt att tillsätta en utredning,
som skulle ta sikte på behovet av en ny
lärarkategori inom den blivande enhetsskolan,
och det lämnades vissa antydningar
om de direktiv, som statsrådet
var beredd att i samband därmed utfärda.

Nu torde det emellertid vara klart, att
farhågorna beträffande möjligheterna att
få till stånd en fortsatt utbildning av 23-orna fortfarande kvarstår. Dessa farhågor
kommer på ett försiktigt sätt till uttryck
också i utskottets skrivning.

Propositionen har emellertid skrivits
någon gång i höstas, innan man kände
resultatet av löneförhandlingarna, och
det vill jag beakta, när jag nu drar upp
denna fråga igen. Man måste hålla detta
i minnet, då man läser propositionen
med dess — om jag så får skämtsamt
uttrycka mig — hurtfriska uppläggning
av hela problemet under punkt 13. Man
skall ta nya, friska initiativ på området.
Man skall starta brevkurser, man resonerar
om att man skall lägga upp en utbildning
med syftning till lönegrad 23
för lärare i merkantila ämnen in. in.
Man konstaterar i propositionen, att den
av utredningen föreslagna praktikanttiden
på fem månader som tillägg till befordringskursens
år antagligen är för
kort, och det är en förmodan, i vilken
utskottet för övrigt instämmer.

Hela detta resonemang blir emellertid,
när man betänker mot vilken horisont
det för ögonblicket avtecknar sig, ett tal
i tomma luften. Den bakgrund, mot vilken
man började föra dessa resonemang,
är inte densamma i dag. I dagens läge

162 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till befordringskurser för folkskollärare

förhåller det sig på det sätt, som vid
flera tillfällen anförts i Lärartidningen,
vilken tidning som bekant är organ för
folkskollärarna, att man över huvud taget
varnar sina medlemmar för denna
utbildning.

Klockan har nu blivit så mycket, att
jag inte skall gå in på en massa detaljer
beträffande detta problem, vilket jag
möjligen skulle ha gjort, om detta ärende
kommit upp tidigare på dagen. Jag
vill endast säga, att jag hoppas, att man,
när denna utredning nu tar upp hela
detta problem, därvid uppmärksammar
de olika komponenterna och i all synnerhet
inte glömmer de intressen, som
folkskollärarna här företräder.

Jag tycker mig ha märkt av referatet
av andra redan avslutade eller pågående
utredningar, att man undervärderar den
långa utbildningstid för 23-grads tjänsterna,
som man begär, att folkskollärarna
skall underkasta sig, och att man synes
se problemen på ett annat sätt, när
man vänder sig till andra tänkbara kategorier.
Bara för att dessa senare företräder
tidens magiska ämnen, de naturvetenskapliga,
ställer man kraven väsentligt
lägre. Jag kan, som sagt, inte gå in på
detaljerna; jag bara vill understryka, att
de farhågor som jag uttryckte genom
min interpellation den 30 januari tyvärr
i allra högsta grad bekräftats. Det förhöll
sig nämligen på det sättet, att ansökningstiden
till årets befordringskurser
gick ut den 15 april. 21 kurser var utannonserade.
Man har fått en enda kurs
fulltecknad. Det är hela resultatet. Det
är för övrigt en kurs i geografi i Karlstad.
Det är naturligtvis tacknämligt, att
man får de 13 anmälda geograferna,
men, som jag sagt vid otaliga tillfällen,
det är inte precis denna kategori, vi i
första hand är ute efter.

Vidare har man fått en kurs i historia
i Karlstad och en i samhällslära i Stockholm,
vardera med 11 anmälda deltagare.
Dessutom har man fått en kurs i merkantila
ämnen i Stockholm med 9 deltagare
och en i biologi i Linköping med
lika många anmälda. Man kan alltså möjligen
tänka sig att dispensvägen få dessa
kurser till stånd med 11 respektive 9 an -

mälda deltagare. På så sätt får man 3—
4 kurser allt som allt.

Man bör här även lägga märke till, att
i ämnena matematik, fysik och kemi har
man fått anmälningar från endast 37 deltagare,
vilka dock är fördelade på 8 olika
kursställen. I enbart matematik är för
övrigt 23 anmälda, i fysik och kemi endast
8. Inalles rör det sig om 129 antecknade,
som representerar ungefär 51 procent
av optimum, om man räknar 21
gånger 12, vilket blir 252. Detta resultat,
som jag här bara konstaterar, är beklagligt
och värt att uppmärksamma. Som
jag tidigare framhållit beträffande de
här frågorna hänger det hela utan tvivel
samman med lönesättningen.

Jag har funnit det högst önskvärt att
vid detta tillfälle anföra dessa synpunkter,
att göra dessa anteckningar i marginalen,
som en erinran i samband med
behandlingen av denna punkt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det torde knappast vara
lönande att här fortsätta den interpellationsdebatt,
som vi hade för någon
tid sedan, och det undandrar sig mitt bedömande,
om herr Arrhén är till freds
med att det förefaller att bli mindre intresse
för befordringskurserna eller inte.
Faktum är emellertid att herr Arrhén
och jag är överens om att vi fortfarande
har stort behov av lärare av ungefär
denna kompetens, och därför menar jag
att vi väl också borde kunna vara överens
om att vi bör ha medel tillgängliga
för att göra vad som kan göras för att
få fram dylika lärare under den närmaste
tiden. Oavsett att vi nu har en utredning
om en eventuellt på ett annat
sätt utbildad lärarkategori, som skall ha
undervisning av liknande art, är vi på
det klara med att vi ännu inte har denna
kategori och inte får den så snabbt
som det givetvis skulle ha varit önskvärt.
Därför skall vi inte överge den
typ av tilläggsutbildning, som vi hittills
har haft, och jag är för min del
till freds med att utskottet har beaktat de
synpunkter, som jag i propositionen har
lagt på denna fråga.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 163

Jag vill erinra om att det ju är meningen
att söka mer än hittills utnyttja
brevskolemetoden i de ämnen, där vi
har den största bristen. Det är emellertid
fråga om en viss engångsinvestering, när
man sätter i gång dylika brevskolekurser,
och det är därför önskvärt att ha ett
icke alltför snålt tilltaget belopp därvidlag.
Även för kurser i övrigt, som
kan komma till stånd, måste man ju kunna
disponera pengar.

Jag vill erinra om att detta är ett reservationsanslag.
Om inte hela summan
kommer till användning har vi sålunda
intet förlorat genom att vi haft medlen
disponibla. Jag vill också än en
gång understryka, att det är svårt att
här beräkna vad som verkligen kan
komma att gå åt, varför det skulle vara
olyckligt, om man skure ned anslaget
för hårt.

Jag hoppas för min del att kammaren
kommer att följa utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet går ifrån
kärnpunkten här. Jag har inte vänt mig
emot anslaget för brevskolan och vad
därmed sammanhänger, utan jag har
sagt, att dessa anslag och liknande åtgärder
skulle ha tett sig riktigare, om
de hade avtecknat sig mot en ljusare
bakgrund än dagens läge erbjuder. Herr
statsrådet kan konstatera, att han får endast
50 procent av elevantalet till de nuvarande
kurserna. Jag har frågat efter
anledningen till detta. Det är den frågan
som är den centrala och som man måste
försöka komma till rätta med på det
ena eller andra sättet. Om man inte gör
det, blir det endast, att man krafsar i
grenarna på det sjuka trädet men inte
bryr sig om rötterna, där sjukdomen sitter.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När herr Arrhén så
frankt talar om 50 procent, vill jag endast
säga att detta inte är anmälningsresultatet
till kurserna för hela budgetåret.
Vi vet iinnu ju inte vilken siffra

Anslag till Göteborgs skolköksseminarium
vi får för hela året. Jag anser fortfarande
att en av kärnpunkterna i detta resonemang
är att man bör ställa medel till
förfogande för att kunna ordna så
många kurser på detta område, som över
huvud taget kan ordnas, ty de som går
igenom dessa kurser behövs otvivelaktigt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att vi
på denna punkt har varken reservationer
eller motioner, och då utskottet skrivit
rätt utförligt, kan jag nöja mig med att
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Några motioner har inte
kunnat avlämnas på detta område. Det
mest alarmerande då det gäller denna
fråga är nämligen det dåliga resultatet
av anmälningarna till dessa kurser och
anledningarna till detta. Det resultatet visade
sig emellertid först, när anmälningstiden
gick ut den 15 april.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna —17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Anslag till Göteborgs skolköksseminarium Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Göteborgs skolköksseminarium
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 99 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Hamrin-Thorell m. fl. (I:
290) och den andra inom andra kammaren
av fröken Elrnén in. fl. (11:315), i
vilka hemställts, att riksdagen till Bidrag
till Göteborgs skolköksseminarium för
budgetåret 1957/58 utöver tidigare äskade
medel måtte anvisa elt med 20 300
kronor förhöjt statsbidrag.

164 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till Göteborgs skolköksseminarium

Det i motionerna framförda yrkandet
överensstämde med ett förslag av skolöverstyrelsen,
syftande till en utökning
av elevantalet vid lärarinnekursen vid
Göteborgs skolköksseminarium från och
med höstterminen 1957 med 8 elever.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 290 och II: 315, till Bidrag till
Göteborgs skolköksseminarium för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 99 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne och Widén, fröken Karlsson, fröken
Vinge och fröken Liljedahl, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 290 och II: 315, till Bidrag till
Göteborgs skolköksseminarium för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 119 300 kronor.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Också under de här sista
punkterna gäller det utbildning av
en kategori lärare och lärarinnor, som
kanske inte tillhör de mest betydelselösa.
Jag syftar på utbildning av skolkökslärarinnor,
och jag skulle vid anslagsäskandet
till Göteborgs skolköksseminarium
vilja knyta några reflexioner till
utbildningen av skolkökslärarinnorna.

Bristen på deesa lärarinnor är nu
fullständigt katastrofal. Det arbetar i
vartenda skoldistrikt en eller flera
oexaminerade lärarinnor i olika skolor,
och jag tror inte att detta ämne är så
lättvindigt att sköta, att det kan göras
utan någon vidare pedagogisk träning,
varför resultatet av de oexaminerade lärarinnornas
undervisning otvivelaktigt
inte lär bli så förstklassigt, som man
skulle önska.

Över huvud taget har förhållandena
på detta utbildningsområde under de
senaste decennierna varit ganska oefterrättliga.
Däremot har vi haft mer än

nog av utredningar. Först hade vi befolkningsutredningen
som sysslade med
denna fråga. Sedan hade vi den s. k.
Osvaldska utredningen, en enmansutredning
som kom med sitt betänkande
år 1950. Nu sitter en ny utredning. Den
har arbetat sedan 1954. Det är säkert
många med mig som undrar, när resultatet
av den utredningen kommer. Man
kan kanske inte säga att utredningen
har suttit en så häpnadsväckande lång
tid. Men om man tar i betraktande att
den enligt direktiven skall arbeta på
grundval av den Osvaldska utredningen,
tycker man nog att vi snart borde
kunna få se resultatet av utredningens
arbete. Det skulle vara mycket värdefullt,
om det kunde komma ganska snart,
ty utredningen bromsar tydligen upp
alla framsteg på den husliga utbildningens
område. Det ser man tydligt
just när det gäller anslaget till Göteborgs
seminarium.

Vad detta seminarium beträffar har
skolöverstyrelsen i en tilläggsskrivelse
till sina petita begärt, att man fr. o. in.
hösten skall få ta in ytterligare åtta elever.
Det är ju ett mycket litet antal och
lär inte på något vis kunna fylla den
brist som finns, men det är i alla fall
något. Seminariet har förklarat att man
skulle kunna ordna denna undervisning.
Herr statsrådet har dock inte tagit upp
det begärda anslaget för denna utvidgning
i statsverkspropositionen. Med anledning
därav har vi motionerat om ett
anslag.

Tyvärr har också utskottet ställt sig
avvisande. Kostnaden är i alla fall inte
mer än 20 300 kronor, varför avslaget
knappast kan motiveras med hänsyn till
det statsfinansiella läget, vilket inte heller
skett. I stället har utskottet motiverat
sitt ställningstagande just med hänvisning
till den utredning som jag
nämnt. Utskottet säger att när utredningen
kommit med sitt förslag, så löses
denna fråga av sig själv. Ja, kanske
det, men även om utredningen skulle
bli färdig i så god tid, att vi kunde få
ett förslag till 1958 års riksdag och detta
förslag antoges, måste det väl ändå
dröja åtskilliga år, innan man får en

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 165

enda ny läroanstalt färdig eller innan
någon av de gamla har hunnit utbyggas.
Man kan varken bygga ett nytt seminarium
eller utbygga ett gammalt på
några månader. Det finns heller inga
provisoriska lokaler att tillgå. Jag vågar
därför påstå, att det kommer att
dröja ett bra stycke in på 1960-talet —
för att inte göra sig skyldig till någon
överdrift — innan en enda ny lärarinna
är utexaminerad, på grund av den
här utredningens åtgärder.

Jag vill passa på tillfället att fråga
statsrådet Persson, hur man egentligen
tänkt sig ordna utbildningen för de här
lärarinnorna, framför allt skolkökslärarinnorna,
som det här närmast gäller,
under mellantiden. Man kan ju inte låta
det gå ytterligare fem å sex år på
samma sätt som hittills nu när framför
allt enhetsskolan och den utvidgade yrkesutbildningen
för flickor fordrar nya
lärarkrafter och dessutom årskullarna
blir större. Då måste helt enkelt ett provisorium
genomföras för att man skall
komma till rätta med problemet.

Jag förstår då inte, varför man inte
har velat utnyttja den möjlighet som
man faktiskt bär i Göteborg och som
kan utnyttjas till så rimlig kostnad.
Man kan naturligtvis invända att det
skulle medföra en ganska liten ökning
av kadern, men en liten ökning är i
varje fall bättre än ingen ökning alls.

Det skulle heller inte innebära något
märkligt avsteg från den av riksdagen
alltid hävdade principen att låta allting
vila, så snart en utredning sitter. Utskottsmajoriteten
fastslår i sitt utlåtande,
att man under de senare åren i alla
fall på sina håll ökat ut elevantalet och
lagit in nya elever, medan alltså denna
utredning sitter. Ett sådant avsteg från
den annars tillämpade principen har
därför redan gjorts. Det finns också
utan tvekan massor av flickor som är
formellt kompetenta och som nu bara
väntar på att få komma in på seminarium
men som inte kan tas emot, därför
att det inte finns någon plats för
dem.

Jag tror att man här utan överdrift
kan säga atl man gör sig skyldig till en

Anslag till Göteborgs skolköksseminarium
nationalekonomisk misshushållning av
stora mått som kommer att få svåra konsekvenser
under en följd av år, om man
inte nu söker få till stånd en ökad utbildning
av dessa elever. Vi måste helt
enkelt söka ordna en provisorisk utbildning.
Det förvånar mig därför, att man
inte har tagit denna chans i Göteborg,
när i alla fall kostnaden för statsverket
skulle bli så ringa.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag kan nöja mig med
att instämma i de synpunkter, som fru
Hamrin-Thorell framfört. I likhet med
henne ber jag att få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag har kommit bort i
hanteringen. Mitt namn skulle egentligen
ha stått under denna reservation, men
det har av någon anledning fallit bort.

Jag skulle vilja understryka vad fru
Hamrin-Thorell nyss sade, att för det
ringa belopp av 20 000 kronor, som det
här gäller, kommer vederlaget för det
allmännas räkning att bli betydande.
Skolkökslärarinneutbildningen är underförsörjd
f. n., och det är angeläget att
vi snarast möjligt får en åtminstone provisorisk
utökning av kapaciteten. När
utredningen blir färdig med sitt anmärkningsvärt
kostnadskrävande förslag och
remissinstanserna hunnit avge sina yttranden
däröver, vet vi ju inte.

Jag ber att få instämma i fru HamrinThorells
yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att fru HamrinThorell
måste erkänna, alt det är inte
ofta som motionärer får en så välvillig
behandling, som utskottet gett dessa motionärer.

På s. 37 redogör vi först för de åtgärder
som vidtagits. Sedan erinrar vi

166 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till Göteborgs skolköksseminarium
om att det pågår en utredning på detta
område. Det är inte ofta riksdagen vidtar
åtgärder mitt under en pågående
utredning. Trots detta bär vi skrivit, att
skulle inte denna utredning komma
fram med sitt förslag i god tid till höstens
petitaarbete, borde man likväl inom
ecklesiastikdepartementet undersöka vilka
möjligheter som finns att på ett mer
eller mindre provisoriskt sätt ordna en
ökad utbildning.

Jag kan intyga att alla på avdelningen
— jag tror även i hela utskottet — är
mycket intresserade för denna sak. Vi
vet att det föreligger brist på skolkökslärarinnor.
Det är alltså mera fråga om
det lämpligaste sättet att avhjälpa denna
brist. I sak tror jag nog att vi alla är
överens, och kan utredningen få sitt förslag
färdigt före hösten, tror jag att departementschefen
också kommer att beakta
det. Han vet säkert lika väl som vi
andra, att det föreligger ett stort behov
av ett ökat antal skolkökslärarinnor.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Eftersom man här i olika
sammanhang har efterlyst utredningen,
kan jag meddela att utredningen i dag
har slutjusterat de sju första kapitlen,
vilka kommer att lämnas till sättning
under morgondagen, om tryckningstillstånd
lämnas. Vi kommer sedan att forcera
arbetet så långt det är möjligt. Om
intet oförutsett inträffar, hoppas jag att
utredningen skall föreligga klar någon
gång i början av juli månad.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag skall be att få tilllägga
bara några få ord.

Den tilläggsskrivelse till petita från
skolöverstyrelsen, som motionärerna
stöder sig på, är visserligen dagtecknad
den 9 november, men på vanligt sätt,
kommer dylika skrivelser renskrivna
och expedierade icke departementet till
handa förrän litet senare, och i detta
sammanhang var det åtskilligt senare.
Det fanns därför inte möjlighet för oss

att få skrivelsen med i petitabeliandlingen.

Vad sedan själva sakfrågan beträffar
förhåller det sig i alla fall på det sättet,
att vi har icke suttit med armarna i kors
under den tid utredningen pågått, utan
vi har inom departementet år efter år
sökt efter möjligheter att öka kapaciteten
vid skolköksseminarierna. I intimt
samarbete med utredningen har vi också
lagt fram förslag, så att denna utan tvekan
synnerligen betydelsefulla utbildning
kunnat ökas under senare år,
t. o. m. så väsentligt som inemot en fördubbling.

Här har alltså gjorts vad som kunnat
göras under den tid som har gått. Det
är också min förhoppning att, på grundval
av utredningen, förslag skall kunna
föreläggas nästa års riksdag. Under sådana
förhållanden blir det bara fråga
om ett års uppskov beträffande detta
lilla tillägg, som motionärerna och reservanterna
har yrkat på. Jag kan inte
finna att det skulle vara så farligt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag sade också i mitt
anförande att det har gjorts avsteg från
principen att icke vidta åtgärder under
den tid en utredning sitter. Om utredningen
kommer till hösten, och vi kan
förvänta förslag till 1958 års riksdag,
kvarstår likväl det faktum, herr statsråd,
att vi icke kan på lång tid få några lärarinnor
utexaminerade på grundval av
det förslag, som utredningen kommit
fram till, utan vi måste ordna provisorier
i fortsättningen också, åtminstone
fem, sex år framåt. Då förstår jag inte
varför man skall stoppa dessa provisorier,
när man nu bär chansen att fölen
mycket liten summa få dessa åtta lärarinnor
utbildade.

Jag vet att skrivelsen kom sent in till
departementet, men med litet god vilja
från departementets sida hade det väl
ändå gått att ordna det hela. Jag betvivlar
inte statsrådets vilja att över huvud
taget utöka utbildningen, men jag förstår
inte, varför han inte velat ta denna
billiga chans, när vi ändå måste räkna
med provisorier flera år framåt.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 167

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 19—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Anslag till studiebidrag och stipendier

Under punkten 223 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändrade grunder för studiehjälpen,
dels ock till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 49 250 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar vidgad
rätt till studiehjälp från och med nästa
budgetår för ickc-svenska elever (kostnadsökning
400 000 kronor), införande

Anslag till studiebidrag och stipendier
från och med den 1 januari 1958 av icke
behovsprövade grundstipendier av barnbidragets
storlek för elevgrupperna i 16-och 17-årsåldern (kostnadsökning 9 miljoner
kronor) samt uppräkning från och
med den 1 januari 1958 av nu utgående
stipendie-, studiebidrags- och utbildningsbidragsbelopp,
såvitt gällde studietiden
från och med första månaden i
kvartalet efter det, varunder eleven uppnått
18 års ålder (kostnadsökning
1 370 000 kronor). Slutligen hade föreslagits
en uppräkning till följd av automatiska
kostnadsökningar med 2 565 000
kronor. Totalt hade sålunda föreslagits
en höjning av anslaget med 13 335 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Mannerskantz och Ragnar Bergh (I:
276) och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Krokstorp (II:
307), i vilka hemställts, såvitt här var i
fråga, att riksdagen vid behandlingen av
punkten 223 under åttonde huvudtiteln
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag, såvitt
avsåge införandet av grundstipendier,
samt till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 40 250 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar m. fl. (I: 359) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (II: 445), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen måtte
dels godkänna av Kungl. Maj:t förordade
ändrade grunder för studiehjälpen
med viss i motionen förordad ändring
i fråga om den övre åldersgränsen för
erhållande av grundstipendium, dels ock
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
en översyn av gällande regler för behovs-
och studielämplighetsprövningen i
samband med stipendieringen;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Onsjö väckt motion (11:442), vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av statsverkspropositionen, åttonde hu -

168 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till studiebidrag och stipendier
vudtiteln, punkt 223, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag beträffande införande av
generella grundstipendier måtte besluta
att till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1957/58 anvisa 46 500 000
kronor att disponeras i överensstämmelse
med vad studiehjälpsmyndigheterna
förordat.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionen II: 442 samt motionerna
I: 276 och II: 307, såvitt här vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen
förordade ändrade grunder för studiehjälpen; b)

till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 49 250 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 359 och II: 445, såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
en översyn av gällande regler för
behovsprövningen i samband med stipendieringen,
samt i övrigt giva till känna
vad utskottet i anledning av motionerna
anfört.

Reservationer hade anmälts

a) av herrar Ragnar Bergh, Staxäng
och Rubbestad, fröken Karlsson samt
herr Gerhard Kilsson i Gävle, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionen II: 442 ävensom i anledning av
motionerna I: 276 och II: 307,

a) godkänna av studiehjälpsmyndigheterna
förordade grunder för studiehjälpen; b)

till Studiebidrag och stipendier för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 46 500 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 359 och II: 445, såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa
en förutsättningslös översyn av

gällande regler för behovsprövningen i
samband med stipendieringen;

b) av herr Ohlon, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! På denna punkt behandlas
en motion, som jag har väckt och
som vänder sig mot de nya bidrag, som
ecklesiastikministern föreslår till inrättande
och som skall utgå med barnbidragens
belopp, uppdelat per månad.
Detta innebär, att man skarvar vid barnbidragen
ovanför 16-årsåldern och upp
till 18-årsåldern — ett dyrbart förslag,
som har beräknats kosta 9 miljoner kronor
för ett halvt budgetår, alltså ungefär
18 miljoner per år.

Jag undrar, om det är välbetänkt att
föreslå nya bidragsformer av denna storleksordning
i ett läge, där — som vi vet
— statens affärer är hårt ansträngda. Det
är svårt att skaffa pengar, och finansministern
skrapar ihop vad han kan och
försöker leta rätt på inkomster, ibland
på ganska krystade vägar. Är det inte
bättre att försöka begränsa utgifterna
även på sådana områden, där det kanske
kan kännas, ty gör man inte detta, faller
man in i automatiken med ständigt
stegrade statsutgifter, en företeelse som
har pågått under flera år i en skala, som
måste föranleda, att herrarna i riksgälden
och riksbanken får allt mer ökade
bekymmer? Jag har inte kunnat godta
denna nya bidragsform och har därför
yrkat avslag på den och samtidigt yrkat
att anslaget skall begränsas till 40 250 000
kronor.

Nu föreligger en reservation under
denna punkt, men den kommer jag inte
att yrka bifall till, herr talman, utan jag
kommer att yrka bifall till den av mig
väckta motionen, därför att den här reservationen
hänför sig till fel motion.
Reservationen har inte fogats till den
motion, som jag har väckt. Reservanterna
har också tagit avstånd från ecklesiastikministerns
förslag. En av ecklesiastikministerns
partivänner, som man
brukar säga, har motionerat om avslag
på ecklesiastikministerns förslag och i

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 169

stället föreslagit, att man skall höja de
gamla bidragen och stipendierna med
20 procent i enlighet med vad diverse
myndigheter har förordat. Om detta förslag
skulle jag vilja säga, att det förefaller
vara vettigare än ecklesiastikministerns,
om man över huvud taget anser
att man vill öka utgifterna just nu i denna
sak. Men även detta förslag kostar
mycket pengar och det anslag, som erfordras
enligt den reservationen, understiger
Kungl. Maj :ts förslag med endast
1,5 miljon kronor på ett halvt budgetår
eller 3 miljoner på ett budgetår. Detta
förslag innebär alltså en betydande ökning
av de nu utgående anslagen under
denna rubrik. Vad jag avser är, att man
bör försöka förhindra, att vi får en ständig
tillväxt av statsbidrag. Är det inte
bättre att försöka ordna det så, att det
sätts ett stopp för statsutgifternas ständiga
ökning, så att man kan få möjlighet
att på olika sätt sänka skatterna? På
det viset får man säkerligen ett automatiskt
ökande skatteunderlag och kan säkrare
hålla statens affärer i balans. Som
det nu är har vi en circulus vitiosus,
eller en spiral, där utgifterna automatiskt
stegras. Gör man inte ordentliga engångskraftansträngningar
för att få slut
på detta, kör vi mer och mer fast.

Det är möjligt att detta anslag inte är
den fråga som bör tas till utgångspunkt
för en sådan principiell diskussion, men
storleksordningen av det anslag, som nu
begärs av Kungl. Maj:t — det -gäller så
mycket som 18 miljoner kronor — är
dock sådan att jag tycker att det i någon
mån kan vara befogat att i sammanhanget
åtminstone nämna några ord av
denna principiella natur. Vi får senare
under denna riksdag tillfälle att föra en
mer ingående debatt om de förhållanden
som berör statsutgifterna i stort.

Jag vill också framhålla att de här
ifrågavarande studiebidragen höjdes så
sent som vid förra årets riksdag. De borde
väl alltså inte behöva höjas nu på
nytt, ty vi skall väl inte lägga på index
varje år! Det är väl inte meningen att
varje gång statens järnvägar höjer sina
taxor eller riksdagen, såsom skedde nu
i fredags, höjer brevportot, allting an -

Anslag till studiebidrag och stipendier
nät också skall höjas genast. Då blir den
där spiralrörelscn uppåt för hastig.

Man vill nu höja stipendierna ytterligare.
Men jag undrar, om det inte vore
bättre att skaffa ett underlag för att införa
skattefria avdrag för studiekostnader
för barn och likaså för amorteringar
av studieskulder. Ökar man bara utgifterna
hela tiden, kommer man aldrig fram
till det stadiet, att något sådant kan
åstadkommas utan att man stör balansen
i statens finanser. Det måste vara en
riktigare princip att underlåta att ta in
så mycket pengar och sedan slippa betala
ut dem i form av bidrag, än att först
ta in pengarna och sedan ge ut dem igen.
Det är riktigare, bland annat därför att
det är så stort spill på vägen.

Vad jag här anfört, herr talman, skulle
vara en motivering för det yrkande som
jag vill ställa, nämligen om bifall till
vad som under denna punkt yrkas i motionen
nr 276 och som innebär avslag på
Kungl. Maj :ts förslag om nya grundstipendier.
Enligt motionen skall anslaget
under denna rubrik utgå med 40 250 000
kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det är ett helt komplex
av frågor som här föreligger under rubriken
studiebidrag och stipendier. I
likhet med herr Mannerskantz skall jag
inskränka mig till att yttra mig om de
föreslagna nya grundstipendierna.

Det är klart att det är mycket pengar
det här gäller. Nu menade herr Mannerskantz
att det skulle bli billigare för
statsverket, ifall man införde avdragsrätt
vid taxeringen för föräldrarna eller
rätt till avdrag för amorteringar av studieskulder.
Då är emellertid att märka
att vad beträffar de åldersstadier, som
det här gäller, torde väl i regel inga
studieskulder föreligga. Skulle föräldrarna
medges rätt till avdrag för underhåll
för sina barn, är det fråga om det
inte skulle bli betydligt dyrare för statsverket
än vad som nu föreslås av Kungl.
Maj :t.

De nya grundstipendierna har ju
kommit till på förslag av familjebered -

170 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till studiebidrag och stipendier
ningen. Det har varit klagomål över att
de allmänna barnbidragen upphör vid
It) års ålder och att de föräldrar, som
vill ge sina barn en ökad utbildning utöver
lG-årsåldern, är mycket hårt ekonomiskt
belastade, jämfört med de föräldrar,
vilkas barn ger sig ut i förvärvsarbetet.
Vi vet ju för övrigt att nu för
tiden ungdomarna, som går ut i förvärvsarbete,
redan tidigt får ganska bra
ersättning för sitt arbete. Det är alltså
närmast av familjesociala skäl som denna
nya stipendieform bär kommit till.

Då jag avgivit en blank reservation
under denna punkt, är det inte därför
att jag motsätter mig själva stipendieformen
som sådan, utan därför, att jag
ställer mig skeptisk mot det administrativa
förfarande för stipendiernas utbetalning
som har ifrågasatts. Rätt till
grundstipendium skall nämligen föreligga
för studerande från och med första
månaden i kvartalet efter det, varunder
eleven uppnår IG års ålder, till
och med utgången av det kvartal, varunder
han eller hon uppnår 18 års ålder.
Grundstipendiet skall beräknas till visst
belopp för månad av kurstiden. Här kan
också komma i fråga studiehjälp, beräknad
efter vecka. Det föreslås att för månad
skall utgå ett belopp av 34 kronor.

Ecklesiastikministern säger att hän
saknat anledning att i detta sammanhang
gå in på frågan om hur utbetalning
av grundstipendierna skall ske,
och han fortsätter med att säga, att det
ankommer på Kungl. Maj:t att meddela
närmare bestämmelser härom. Beträffande
ordningen för utbetalningn framhåller
han, att det inte torde kunna undvikas
att skolledarexpeditionerna pålägges
vissa uppgifter i samband härmed.

Utskottet har, såsom framgår av dess
utlåtande på s. 70 längst ned, varit
ganska betänksamt när det har gällt det
administrativa förfarandet vid utbetalningen
av stipendierna, och utskottet understryker
att det är nödvändigt att man
tillser att utbetalningen sker så smidigt
som över huvud taget är möjligt.

I en motion, som har avgivits av herr
Onsjö och som jag för övrigt inte har
någon anledning att ansluta mig till, ut -

målas hur utbetalningen kommer att
ske. Som ett komplement till dessa
grundstipendier skall nämligen inackorderingsbidragen
och de allmänna stipendierna
ökas efter det att eleven har
fyllt 18 år. Således kommer följande att
kunna inträffa: Under nästa budgetårs
första hälft skall beräknas stipendiebidrag
och stipendier enligt nu gällande
grunder. Under andra hälften skall man
omräkna stipendiebidragen och stipendierna
för de elever, som fyllt 18 år tidigare
eller under vårterminen fyller
18 år. Härtill kommer grundstipendierna.
Redan under nästa budgetår kommer
alltså handläggningen av dessa
ärenden på rektorsexpeditionerna att
bli mycket besvärlig. I fortsättningen
kommer det med hänsyn till elevernas
uppnådda IG år och 18 år att bli talrika
omräkningar av studiebidragen och
stipendierna såväl under höst- som vårterminen.

Nu vet vi ju att rektorsexpeditionerna
redan är belastade inte bara till bristningsgränsen
utan över bristningsgränsen,
och jag kan för min del inte förstå,
hur de utan extra hjälp skall kunna klara
dessa uppgifter. För närvarande pågår,
som bekant en allmän flykt från
rektorstjänsterna, särskilt vid de högre
allmänna läroverken, och vi vet ju också
att antalet sökande till dessa tjänster
åtminstone lämpliga sökande —- är
otillräckligt. Man har kunnat inregistrera
åtskilliga fall av överansträngning
inom rektorskåren. I Göteborg finns det
fyra högre allmänna statsläroverk. I maj
månad i fjol dog en av rektorerna, och
i september dog en annan, i båda fallen
under inverkan av överansträngning.
Vid höstterminens början fick en
tredje rektor ta tjänstledighet på grund
av överansträngning. Situationen är sådan,
att någon ytterligare belastning av
rektorsexpeditionerna inte kan ifrågakomma.

Jag skulle därför vilja hemställa till
ecklesiastikministern att han i samråd
med studiehjälpsnämnden skapar en sådan
organisation, att rektorsexpeditionerna
icke ytterligare belastas med sociala
uppgifter. De är inte konstruera -

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 171

de för den vidgade form, som dessa uppgifter
liar fått under de senaste åren.

Det var dessa synpunkter jag i detta
sammanhang ville ha framförda, eftersom
jag anser att utskottet i sitt yttrande
inte tillräckligt kraftigt har strukit
under denna verkligt allvarliga företeelse.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Det torde vara allmänt
bekant, att vårt nuvarande studiehjälpssystem
består dels av de s. k. stipendierna,
som är behovsprövade och utgår
med 75 kronor i månaden, dels av de
s. k. studiebidragen, som utgår med 60
kronor i månaden och är av annan
karaktär, då de ges för att utjämna skillnaden
mellan stadsbygd och landsbygd,
kan man väl kort säga. Systemet innesluter
också ett flertal andra stipendiemöjligheter,
som det dock inte finns
anledning att närmare beröra i detta
sammanhang. Det finns även vissa utbildningsbidrag
för de praktiska yrkena
o. s. v., något som det kanske inte
heller är anledning att gå närmare in på
i kväll.

Det är också värt att lägga märke till,
när det gäller de åtgärder, som anses
vara ägnade att förbättra situationen på
detta område, att studiehjälpen över huvud
taget har stått praktiskt taget orubbad,
i varje fall sedan år 1953, om jag
undantar vissa åtgärder, som beslöts av
riksdagen år 1956 och som närmast gällde
de bidrag, som ges till frukostmål
och resor. Just denna omständighet leder
hastigt tanken till önskemålet, att man
skall få upp stipendiebidragens konkreta
belopp till summor, som svarar mot dagens
reella penningvärde.

Studiehjälpsmyndigheterna — en benämning
som man möter i handlingarna
och som sammanfattande betecknar skolöverstyrelsen,
yrkesskolöverstyrelsen och
studiehjälpsnämnden; inom parentes sagt
avser man i vissa sammanhang därmed
också lantbruksstyrelsen — har begärt en
höjning av det nu utgående anslaget till
studiehjälpsåtgärder med 10 585 000 kronor,
varav 2 565 000 kronor skulle gå till

Anslag till studiebidrag och stipendier
den automatiska ökningen av medelsbeloppet
till följd av det större antal elever,
vi nu har att räkna med, 410 000
kronor till merkostnader för vidgad rätt
till studiehjälp åt icke svenska elever
.— de är också med i bilden här — och
7 610 000 kronor till merkostnader för
uppräkning av studielijälpsbeloppen. En
uppräkning har också gjorts av bidraget
för korrespondensundervisning. På stipendiesidan
skulle detta förslag möjliggöra
en uppräkning av månadsbidraget
från 75 till 100 kronor och av inackorderingsbidraget
från 60 kronor till 75
kronor. Vissa uppräkningar har gjorts
också på de övriga poster, som det här
gäller, men det är kanske onödigt att i
detalj ange dem.

Nu har som bekant familjeberedningen
tillstyrkt generella grundstipendier för
elever mellan 16 och 18 års ålder med
ett belopp av 34 kronor per barn och
månad från den 1 januari 1958. Per år
och barn i detta åldersläge skulle det
röra sig om 306 kronor pr år. Såsom här
redan bär påpekats, skulle den ökade utgiften
för just detta arrangemang med
s. k. grundstipendier under andra hälften
av det budgetår, som börjar den 1
juli i år, bli 9 miljoner kronor, och för
budgetåret 1958/59 skulle utgiftsökningen
alltså komma att röra sig om 18 miljoner
kronor. Stipendierna skall utan bchovsprövning
utgå till all ungdom, som
fortsätter sin utbildning, där undervisningen
omfattar minst fyramånaderskurser
och där eleven nu är berättigad till
studiehjälp.

Herr Ohlon har här påtalat en detalj,
som gör, att man på ett särskilt sätt blir
betänksam, nämligen att administrationen
av det hela förtroendefullt överlämnats
till redan fruktansvärt arbetstyngda
rektorsexpeditioner. I det sammanhanget
bär departementschefen dock
skrivit: »Enligt min mening bör emellertid
alla utvägar tillvaratagas för att
så långt möjligt begränsa detta merarbete.
» Man får däremot inte klart för sig,
hur detta skall ske. Några anvisningar i
den vägen ges inte. Sedan är det också
att lägga märke till, att departementschefens
förslag i övrigt innebär ett accep -

372

Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till studiebidrag och stipendier
terande av den uppräkning beträffande
stipendierna och studiebidragen, som tidigare
föreslagits av studiehjälpsmyndigheterna,
dock endast gällande för ålderslägen
över 18 år. Detta gör, att den
anslagssumma, som Kungl. Maj :t får att
röra sig med, blir högre än de 9 miljoner
kronor, jag nyss nämnde; det hela
kommer att röra sig omkring 13,3 miljoner
kronor.

Den motion, som här redan har antytts,
nr 442 i andra kammaren, och som
väckts av herr Onsjö, har i detta sammanhang
ett ganska stort intresse, därför
att de synpunkter, som där förs fram,
ar ungefär samma, som man möter hos
studiehjälpsmyndigheterna. Bakom denna
motion står, skulle man kunna säga,
de meningsriktningar, som tidigare kommit
till uttryck hos skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och
studiehjälpsnämnden. I motionen framhålles,
att om förslaget om grundstipendier
genomförs, skulle riksdagen ha godtagit
en studiehjälpsform, som inte kan
förenas med det syfte en studiehjälp bör
ha. Alla, både de som har behov av hjälp
och de som inte har behov därav, skall
få ett månatligt bidrag, och detta skall
utgå, även om eleven missköter sin utbildning
eller gör sig skyldig till allvarligare
förseelser. Motionären säger, att
de nya stipendierna i själva verket skulle
bli lön för studier och riksdagen skulle
utan utredning fatta ett sådant vågsamt
beslut. Därvidlag tycker jag nog,
att motionen överdriver en smula, ty något
principbeslut av den arten kan knappast
anses vara fattat, även om kammaren
i dag kommer att godta utskottsförslaget.

Många elever, som verkligen behöver
förstärkt studiestöd, skulle dessutom genom
de i propositionen framlagda förslagen
få sämre studiehjälp än om studiehjälpsmyndigheternas
förslag hade
antagits, och detta är det väsentliga. För
de många eleverna med studiebidrag för
inackordering och stipendier blir hjälpen
enligt Kungl. Maj ds förslag 34 kronor
för månad, men, framhåller motionären,
enligt studiehjälpsmyndigheternas
förslag 40 kronor. Kungl. Maj ds för -

slag är alltså för de studiebidragsbehövande
sämre, och elever från landsbygdden
skulle — vilket med skärpa framhålles
i motionen; den kommer ju från bondeförbundshåll
— genom studielijälpsmyndigheternas
förslag få bättre hjälp
än genom Kungl. Maj ds förslag.

Det administrativa förfarandet berördes
här nyss av herr Ohlon, och jag behöver
därför inte gå in på det. Men det
är alldeles uppenbart, att hela detta förslag
är ett administrativt monstrum, som
framställes till beskådande i en tid, som
i övrigt kännetecknas av allvarliga försök
inom förvaltningen att förenkla och
schablonisera procedurer av administrativ
natur.

Stipendiemyndiglieterna har föreslagit
höjningar av studiehjälpen, som skulle
komma alla de elever till godo, som
verkligen har behov av hjälp, redan från
början av budgetåret 1957/58. Trots att
hjälpen skulle sättas in ett halvår tidigare
än Kungl. Majd föreslagit beträffande
stipendier, bidrag och grundstipendier,
skulle statsverkets ökade kostnader
för studiehjälpen bli lägre än vad
som föreslås i propositionen, i vilken
räknas med kostnaderna för ett halvår.
Det syfte, som man skulle nå, är åtminstone
enligt mitt nyktra bedömande,
mera värdefullt än det mål, som i propositionen
uppställts.

Studiehjälpsmyndigheternas förslag
innebär, såsom jag redan sagt, en höjning
med i ett för allt 10 585 000 kronor,
medan i propositionen räknas med
en höjning av stipendier och bidrag samt
grundstipendier med 13,3 miljoner kronor
i jämförelse med anslagen för budgetåret
1956/57. Därför är situationen
den, att även de statsfinansiella skäl, som
vi ibland brukar åberopa med vibration
på rösten, här föreligger och talar för
att Kungl. Maj ds förslag icke borde godtas.

Den kommentar till propositionen
som givits i utskottets utlåtande, innehåller
emellertid i vissa avseenden också
positiva synpunkter. Det väsentliga
är dock, att den sväljer förslaget om
grundstipendier. Det enda man vågat
sig på är att döpa om benämningen

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15

173

»grundstipendier» till »allmänna studiebidrag».
Men inom utskottet har man
likväl med bekymmer iakttagit, att
Kungl. Maj :t inte utrett det administrativa
förfarandet till alla delar. Man känner
inför det förhållandet en viss oro.
Kungl. Maj :t har emellertid — som jag
nyss citerat — uttalat att alla utvägar
bör tillvaratas för att så långt möjligt
begränsa merarbetet för rektorsexpeditionerna.
Det eko, som i allmänhet talar
från utskottsmajoritetens mun upprepar,
såsom ekon för sed hava, dessa
formuleringar i propositionen. Utskottet
anser emellertid därutöver, att det
torde böra undersökas, huruvida icke
annat organ än rektorsexpeditionerna
skall kunna ombesörja dessa utbetalningar.
Men vilka? Nu förhåller det sig
emellertid även så, att utskottet känt
sig skakat av att en elev skulle kunna
få grundstipendier, hurudant hans uppförande
än varit. Kungl. Majrt bör, säger
verkligen utskottet •— och mången
kanske blir förvånad över det men man
ger faktiskt denna rekommendation —
bedöma, om inte samma villkor med
avseende på uppförande och ordning
samt med avseende på elevers rätt till
förnyad genomgång av samma klass eller
ring, som nu gäller för åtnjutande
av annan studiehjälp vid icke obligatorisk
skola, åven måtte gälla i fråga
om grundstipendium. Enklare själar
kommer naturligtvis att säga, att detta
är dock självklart. Nej, det är icke
självklart, utan man skall överlämna
denna angelägenhet till Kungl. Maj:ts,
till herr statsrådet Perssons bedömande.
Det finns all anledning att med intresse
avvakta de slutsatser, som herr Persson
och departementet kommer att dra
av denna utskottets försiktiga anmodan.

Ja, herr talman, därmed vill jag sluta.
För mig har det varit allmänna synpunkter
på uppfostringsproblem över
huvud taget, hänsynen till att studiehjälp
bör ges dem, som i första hand
har behov därav, samt i sista hand det
ekonomiska förnuftet, som gjort, att jag
här måste tala emot det förslag, som
Kungl. Maj :t framlagt. Jag yrkar bifall
till det förslag, som framlagts av studie -

Anslag till studiebidrag'' och stipendier
hjälpsmyndigheterna, d. v. s. studiehjälpsnämnden,
skolöverstyrelsen och
yrkesskolöverstyrelsen, och som har sin
närmaste motsvarighet i reservationen
5 a.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! När propositionen i
denna punkt skulle utarbetas, stod det
fullkomligt klart för mig att det fanns
anledning att företaga en icke obetydlig
uppräkning av dessa bidrag. Det var
inte så, som herr Mannerskantz tydligen
trodde — herr Arrhén har redan tillrättalagt
det — att man helt nyligen
hade gjort en uppräkning över hela linjen.
Det var bara resorna och frukostbidragen
som räknades upp i fjol.

När det så gällde att välja mellan de
olika förslag, som var framlagda, eller
att eventuellt försöka konstruera en
kompromiss på något sätt, så kom vi
snart inom departementet till det resultatet,
att det fanns fördelar och nackdelar
med båda huvudlinjerna. Jag menade
emellertid att man hade anledning
att ansluta sig till den allmänna familjepolitiken,
d. v. s. att det förslag, som
familjeberedningen hade lagt fram,
borde utsträckas på det sätt som här
föreslagits, nämligen att 16—18-åringarna
skulle få generella stipendier. Om
så inte hade gjorts i samband med att
barnbidragen höjts, är jag övertygad
om att det hade varit svårt att senare
komma med ett sådant förslag, under
det att anpassningar till penningvärdet
av stipendierna i övrigt säkert kan göras
vid olika tidpunkter. Jag menade
att det fanns så starka skäl att låta dessa
stipendier av barnbidragslyp utdelas
fram till 18-årsåldern, att jag inte
ville försumma att utnyttja den möjligheten.
Att därmed de, som är under 16
år, inte har fått den ökning som man
gärna skulle ha önskat, anser jag inte
vara av utslagsgivande betydelse, då ju
dessa nu automatiskt fått del av de höjda
barnbidragen.

För eleverna i de högsta skolåldrarna
tror jag däremot att de ökningar, som
här är föreslagna, är synnerligen ange -

174 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till studiebidrag och stipendier
lägna. Att de har blivit olika konstruerade
före och efter 18 års ålder komplicerar
naturligtvis systemet — det skall
jag visst erkänna — men jag tycker
ändå att det är en riktig linje. Genom
att stramare bestämmelser träder i
kraft efter 18 års ålder får man just
fram att de, som är klart lämpade för
den studiegång de har valt — vare sig
denna är teoretisk eller praktisk — skall
i första hand ha rätt till del av dessa
uppräkningar. Det tycker jag också är
alldeles i sin ordning.

Jag kan inte finna att herr Mannerskantz’
funderingar att man här måste
stoppa en ökad statsbidragsgivning är
annat än ett fullföljande av de linjer,
som högern för några veckor sedan lanserade
här i riksdagens båda kamrar
och som betyder att man låter barnfamiljerna
själva stå för de kostnader,
som vi under en tid har varit vana vid
att det allmänna skulle hjälpa till med,
varvid det allmänna givetvis då har anledning
att öka bidragen i takt med
behoven. Jag förutsätter att herr Mannerskantz
inte har någonting emot, att
när vi nu får fler ungdomar som studerar
både på de teoretiska linjerna
och på de praktiska, det satsas större
summor av i första hand staten. Något
annat kan ju inte vara rimligt.

Emellertid har flera av de föregående
talarna vänt sig emot att det skulle bli
ökat arbete särskilt på rcktorsexpeditionerna.
Herr Arrhén har ju pekat på
att propositionen även har uppmärksammat
detta, vilket herr Ohlon tycktes
vilja förbise. Jag vill då erinra om att
jag har skrivit följande mening i propositionen:
»Enligt min mening bör

emellertid alla utvägar tillvaratagas för
att så långt möjligt begränsa detta merarbete.
» Jag tycker därför inte att det
är riktigt honnett av herr Ohlon att
här framställa del hela, som om departementet
hade förbisett eu sak av väsentlig
betydelse och som om det med
de svårigheter, som många rektorer har
att klara av sin arbetsbörda, skulle vara
hart när en väldig olycka. Jag tror att
herr Ohlon bär förbisett åtskilligt i det -

ta sammanhang, och senare talare har
för övrigt också gjort det. Fakta i målet
är ju ändå bland annat att vi har
föreslagit en icke obetydlig uppräkning
av anslagen till hjälpkrafter på rektorsexpeditionerna.
Vidare skapar den nya
skolstyrelselagen förutsättningar för att,
sedan en undersökning om ändrade bestämmelser
beträffande redogöraransvar,
som nu pågår och som biand annat
gäller våra rektorer, har blivit färdig,
det skall bli möjligt att låta de nya
skolstyrelsernas expeditioner överta en
så väsentlig del av de nuvarande rektorsexpeditionernas
arbete, att vi inte
kan med säkerhet säga att detta arbete
kommer att växa. Nej, jag vågar för min
del bestämt säga att det finns stora förutsättningar
för att det rent skrivmässiga
och administrativa arbetet på rektorsexpeditionerna
skall komma att
minskas.

Jag menar sålunda för min del att
här har Kungl. Maj:t redan i propositionen
uppmärksammat de saker som
man nu vill anmärka på. Men givetvis
skall Kungl. Maj:t låta sig angeläget vara
att även ytterligare upmärksamma de
önskemål som utskottet här bär framfört.

Under sådana förhållanden tror jag
att kammaren med fullt förtroende kan
följa utskottsmajoriteten.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr statsrådet säger att
jag har yttrat någonting oriktigt bär,
men det är inte så. Jag har hänvisat till
vad som står nederst på s. 60 i utskottets
utlåtande, och jag har sagt att
det har blivit en justering av bidragen.
Detta kallar han för stipendier. Dessutom
har herr statsrådet sagt att det var
en ändring bara av bidraget till frukostmål,
men det är också fråga om
ändring av grunderna för bidraget till
de dagliga resorna. Alltså har herr statsrådet
gjort två fel, dels inte hört upp,
dels inte lämnat riktig uppgift här i
kammaren.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 175

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag hoppas att jag sade,
såsom jag har antecknat här, att det i
fjol företogs ändring i fråga om frukostbidrag
och resor. På de två punkterna
skedde ändring i fjol.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Det var just det jag sade.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord med anledning
av statsrådets anförande nyss!

Jag tyckte, att han behandlade just
den viktiga administrativa detaljen på
ett mycket lättvindigt sätt. Frågan är
föremål för intresse över hela landet för
närvarande. På hundratals rektorsexpeditioner
frågar man sig vad herr statsrådet
egentligen haft att säga om denna
sak. Jag finner nu, att han i dimmiga ordalag
hänvisar till skolstyrelseexpeditioner.
Yi har ännu inte fattat beslut om de
administrativa problem, som sammanhänger
med förhållandet mellan den nya
skolstyrelseorganisationen och den gamla
organisationen. När det gällde redogöraransvaret
och de administrativa frågorna
uttalade riksdagen i samband med
sitt beslut i fjol, att man väntade ett nytt
förslag från Kungl. Maj:t för att senare
kunna ta ståndpunkt till dessa viktiga
problem. Därför kan man inte nu vifta
bort svårigheterna med en hänvisning
till en lag, som de facto inte existerar.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! När jag här tillåter mig
att säga några ord som adjutant till
ecklesiastikministern, är det på grund
av att vi tillsammans har berett denna
fråga, som ju sammanhänger med familjepolitiken,
vilket ecklesiastikministern
redan påpekat. Jag skall inte upprepa
vad han har sagt om den sociala motiveringen
till de generella grundstipendierna,
som utskottet med visst fog föredrar
att kalla »allmänna studiebidrag», utan
jag vill bara siiga några ord om de ad -

Anslag till studiebidrag och stipendier
ministrativa svårigheterna, som senast
herr Arrhén pekat på igen. Jag tror, att
man inte skall oroa sig så mycket för
den saken. Min förtröstan härvidlag bottnar
inte bara i de alltigenom positiva erfarenheterna
av de allmänna barnbidragens
utbetalning — som ju går enkelt
och smärtfritt — utan även i de privata
inblickar, som jag har fått i den nuvarande
administrationen av studiehjälp
och studiestipendier i egenskap av gift
med rektorn för landets största skola
med över 2 000 heldagselever. Där har
man sannerligen inte haft någon administrativt
enkel syssla med registreringen
av elevernas uppförande- och ordningsbetyg,
föräldrarnas inkomster och
dylika ting, fastän differentieringen av
stipendiebeloppen i de åtta behovsklasser
från 10 kronor upp till 75 kronor,
som förekommer enligt de nuvarande
stipendiegrunderna, sedan ombesörjes
av det centrala ämbetsverket. Arbetet
med dessa småbelopp och gränsdragningen
mellan dem medför nog ofta större
kostnader för samhället än själva stipendiebeloppen.

Nu förordar Kungl. Maj:t på familjeberedningens
förslag en minskning av
antalet stipendieklasser och en viss förändring
också av studiehjälpsmyndigheternas
nuvarande något tungrodda system.
I den administrativa översyn, som
detta medför, ingår som en naturlig ingrediens
även frågan, hur man enklast
skall ordna utbetalningen av de nya generella
grundstipendierna. Här förutsättes
ju alls inte någon pappersexercis med
beliovsprövning och olika stipendiebelopp,
utan det behövs bara att rektorerna
meddelar vilka elever, som befinner
sig i den bidragsberättigade åldern och
som följer skolans undervisning under
den stipulerade tiden. Jag skulle tro att
det totalt knappast blir något mcrarbete.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av fru
Lindströms anförande vill jag säga, att
hon nog har tagit en smula lättsinnigt på
den här saken. Utskottet har ägnat mycken
uppmärksamhet åt det administra -

176 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till studiebidrag och stipendier
tiva förfarandet. Större delen av vårt arbete
med denna fråga i utskottet bär ägnats
åt den detaljen. Trots detta har utskottet
icke blivit tillfredsställt med de
underrättelser som lämnats av de föredragande.
Utskottet skriver ju också nederst
på s. 70: »Utskottet har emellertid
vid prövningen av de framlagda förslagen
funnit att vissa svårigheter torde
komma att uppstå vid tillämpningen av
de nya grunderna för studiehjälpen. Detta
gäller ej minst det administrativa förfarandet,
vilket — såvitt utskottet kan
finna — icke hittills närmare utretts.»
Det var den sista punkten som jag skulle
vilja stryka under. Problemet är naturligtvis
inte olösligt, men det får inte ske
den här gången som så många gånger
förr, alt man släpper ut ett ärende till
rektorsexpeditionerna utan att saken
närmare övervägs centralt och tänker:
»Det kan de alltid klara av.»

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! För att belysa den enkla
administration, som statsrådet Lindström
nyss talade om, har jag anledning
understryka, att det tydligen är meningen,
att varje skolexpedition skall bli något
slags expedition för inregistrering
av elevernas födelsedagar. Det är visserligen
inte fråga om att framföra hjärtliga
gratulationer utan om ett underlag
för vissa förändringar beträffande stipendiebeloppen.
Om en elev låt oss säga
är född den 2 april och alltså fyller
18 år detta datum 1958, skall detta förvisso
intressanta förhållande uppmärksammas
på rektorsexpeditionerna. Han
är då född på det nya kvartalet och har
rätt att behålla sitt grundstipendium
fram till den 30 juni. Detta måste observeras,
ty efter den 30 juni skall hans
grundstipendium inte vidare utgå. Då
skall emellertid i stället förändringar inträffa
beträffande övrig studiehjälp, som
skall utgå till honom. Är han i stället
född låt oss säga den 15 mars blir det
enklare för rektorn, ty då vet han, att
eleven skall ha grundstipendium till den
1 april, 34 + 34 + 34. I förra fallet skall
han ha 34 + 34 + 8: 50, och dessutom

blir det, som sagt, förändringar i den
andra skalan.

Man bör vidare betänka, att denna
ordning kommer att innebära ett fantastiskt
merarbete för rektorerna, som oftast
har en mycket blygsam expedition.
Det finns antagligen högst få medlemmar
i denna kammare, som presterar en
sådan arbetsmängd, som läroverksrektorerna
måste prestera. Jag kan därvid
tänka på min egen rektor hemma, som
har 1 200 elever att tänka på. Det fordras
till en början en minutiös uppläggning
av klientelet på något slags kortregister,
kan jag föreställa mig. Det kommer att
bli mycket svårt att undgå att göra fel,
och riksräkenskapsverket får lysande
tillfällen till gloriösa insatser. Det är ju
dess uppgift här i världen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Till herr Arrhén vill jag
säga, att de exempel han nämnde om
elever födda på våren 1958 knappast är
aktuella ens för barnbidrag och ännu
mindre för generella grundstipendier
ännu ett bra tag framöver.

Jag måste säga att jag tror att herr
Arrhén överdriver, när han talar om det
förfärliga krånglet på hans rektors expedition
hemma. Rektorn för Stockholms
stads yrkesskolor sade, när jag
frågade honom om vilken tid han beräknade
för en sådan här sak, att han för
2 000 elever räknade med cirka två dagar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att kammaren
anser att det är tillräckligt ordat på denna
punkt, och jag ber därför endast att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Jag vill bara erinra herrar
Arrhén och Olilon om att vi nu behandlar
anslaget för budgetåret 1957/
58, varav dessa nya grundstipendier
skall utgå bara under senare hälften av
budgetåret, och att vi har höjt anslaget

Onsdagen den 8 maj 1957 era.

Nr 15

177

till rcktorsexpeditionerna med 20 procent.
Det kan väl ändå inte bli fråga om
att rektorsexpeditionerna får mera arbete
för detta budgetår än som motsvarar
nämnda anslagshöjning. Man har ju
för resten möjlighet att lära av erfarenheten,
och när herr Arrhén vill bortse
från vad jag sagt om att den nya skolstyrelselagen
erbjuder vissa förutsättningar
för en omläggning av arbetet på
rektorsexpeditionerna betyder det väl
inte att herr Arrhén menar, att vi inte
skulle försöka att utnyttja dessa förutsättningar.

Jag erkänner gärna, att detaljerna inte
är färdiga ännu. Bland annat skall utredningen
om redogöraransvaret vara
färdig först. Jag kan emellertid inte tänka
mig annat än att det skall föreligga
ett förslag med anledning härav före
budgetåret efter det, för vilket vi nu
beviljar anslag.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! Jag tror att man har anledning
att med tacksamhet notera det
anförande, som herr statsrådet nu senast
höll. Han nämnde, att vi till nästa
budgetår skulle kunna tänka oss, att dessa
anordningar vidtagits.

Vad jag ytterligare skulle vilja framhålla,
innan debatten slutar, är det märkliga
förhållandet, att studiehjälpsmyndigheternas
förslag inte här har kommenterats
eller blivit föremål för någon
uppmärksamhet av någon av Kungl.
Maj :ts talesmän i detta meningsutbyte.
Ja, det har t. o. m. förekommit, att exempelvis
medlemmar av studiehjälpsnämnden,
som har underskrivit studiehjälpsnämndens
yttrande, befinner sig bland
undertecknarna av det aktstycke, som
godtar Kungl. Maj ds proposition i detta
sammanhang.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Arrhén, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; samt

12 Första kammarens protokoll 1957. Nr li

Anslag till studiebidrag och stipendier
3:o), av herr Mannerskantz, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionen 1:276, såvitt här vore i fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Arrliéns yrkande.

Herr Mannerskantz äskade emellertid
votering även om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 8 punkten 46 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Ragnar Bergh m. fl. vid
punkten avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Mannerskantz’ yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

178 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till folk- och skolbibliotek

Ja — 13;

Nej — 30.

Därjämte hade 81 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
bifall till motionen I: 276, såvitt här är
i fråga.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 9.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 47 och 48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Anslag till folk- och skolbibliotek

Kungi. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till folk- och skolbibliotek
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 9 847 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fröken
Vinge väckt motion (11:331), i vilken
hemställts, att riksdagen ville besluta,
dels att tilläggsbidrag till skolbibliotek

enligt samma grunder som gällde för
folkhögskola skulle kunna utgå jämväl
till annan skola, därest statsbidraget eljest
ej skulle uppgå till 300 kronor, dels
att anslaget till Bidrag till folk- och skolbibliotek
för budgetåret 1957/58 skulle
utgå med ett i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag med 13 000 kronor förhöjt
belopp;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås in. fl. väckt motion
(II: 168), i vilken hemställts, att
riksdagen måtte under åttonde huvudtiteln
anslå 10 000 kronor för budgetåret
1957/58 till den s. k. Seriekommitténs
verksamhet för upplysningsarbete om
goda och underhållande böcker och tidskrifter
för barn och ungdom.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionen II: 168 ävensom motionen II:
331, till Bidrag till folk- och skolbibliotek
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 9 847 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Sunne och Widén,
fröken Vinge samt herr Helén ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen II:
168 och med bifall till motionen II: 331,

a) besluta, att tilläggsbidrag till skolbibliotek
enligt samma grunder som
gällde för folkhögskola skulle kunna utgå
jämväl till annan skola, därest statsbidraget
eljest ej skulle uppgå till 300
kronor;

b) till Bidrag till folk- och skolbibliotek
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 9 860 000 kronor.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Eftersom jag på denna
punkt har biträtt en reservation ber jag
att få säga några ord, men jag lovar att
inte hålla någon föreläsning.

Det gäller här bidrag till folk- och
skolbibliotek. Den skolbiblioteksreform,
som genomfördes genom beslut av 1955

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 179

Anslag till

års riksdag, medförde väsentligt förbättrade
statsbidrag för ett stort antal skolbibliotek.
På grund av bidragsreglernas
utformning har emellertid några av de
minsta biblioteken fått lägre bidrag än
förut. Enligt de bidragsregler, som gällde
före 1955 års beslut, utgick statsunderstöd
för skolbiblioteksverksamheten till
andra skolor än folk- och småskolor
med lägst 15 och högst 300 kronor per
år, förutsatt att tillskott av andra medel
än statsmedel lämnades för verksamheten
till minst samma belopp som det
sökta statsunderstödet. De ändrade grunder
för statsbidragsgivningen, som genomfördes
vid 1955 års riksdag, innebär
att statsbidrag utgår med samma belopp
som ortsbidraget, dock högst 5 kronor
per elev.

För folkhögskolor gäller emellertid
den särskilda bestämmelsen, att om
statsbidraget, uträknat efter elevantalet,
skulle understiga 300 kronor, erliålles ett
tilläggsbidrag av sådan storlek, att bidraget
sammanlagt uppgår till 300 kronor
eller, då ortsbidraget är lägre, till belopp
som motsvarar ortsbidraget.

Genom dessa nya bestämmelser har
andra skolor än folkhögskolor fått försämrade
statsbidragsvillkor i de fall, då
elevantalet icke uppgår till 00. De skolor,
som det här gäller, är företrädesvis
yrkesskolor och skolor under lantbruksstyrelsens
inseende. Det är ju så att
kostnaden för att vidmakthålla ett elevbibliotek
måste ställa sig dyrare per elev
vid dessa mindre skolor än vid skolor
med högre elevantal. Därför är det önskvärt
att dessa mindre skolor i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag får tillläggsbidrag
av samma typ, som nu utgår
till bibliotek vid folkhögskolor.

Det har i år också i statsverkspropositionen
upptagits bestämmelser om
statsbidrag till särskolor. Jag anser det
mycket glädjande att så har skett. Men
även för dessa skolbibliotek är denna
reform föga värd för de minsta skolorna.
Därför anser jag att även dessa skolor
bör få tilläggsbidrag i de fall, där statsbidraget
eljest inte skulle uppgå till 300
kronor. Det skulle i detta fall kanske
dra med sig en kostnad på 5 000 kronor

bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
och i det förra fallet en kostnad på 8 000
kronor. Tillsammans blir alltså kostnaderna
13 000 kronor.

Med hänsyn till att det är önskvärt att
det blir likformighet mellan dessa skolors
bibliotek och folkhögskolornas
bibliotek har i en med 6 betecknad reservation
yrkats, att riksdagen måtte besluta,
att tilläggsbidrag till skolbibliotek
enligt samma grunder som gäller för
folkhögskola må kunna utgå jämväl till
annan skola, därest statsbidraget eljest
ej skulle uppgå till 300 kronor.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 50—58

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 59

Anslag till bidrag till ungdomens fritidsverksamhet I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 270 och
II: 307, såvitt här vore i fråga, samt motionerna
1:198 och 11:207, till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1 800 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 270, av
herrar Mannerskantz och llagnar Bergh,
samt 11:307, av herr Svensson i Krokstorp,
hade hemställts, såvitt här var i
fråga, att riksdagen vid behandlingen

180 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

av åttonde huvudtiteln måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1957/
58 till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
av 1 800 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh och Staxäng, fröken Karlsson
samt herr Gerhard Nilsson i Gävle,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:198
och 11:207, bifalla motionerna 1:276
och II: 307, såvitt här vore i fråga, och
till följd därav besluta, att förslagsanslaget
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
icke skulle uppföras å riksstaten
för budgetåret 1957/58.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Under denna punkt finns
en reservation av herr Bergh m. fl., som
bygger på den omständigheten, att särskilda
utskottet 1954 betonade detta anslags
karaktär av stimulansbidrag. Det
har vid behandlingen av detta ärende
i fjol upplysts, att man inom skolöverstyrelsen
skulle sätta i gång en utredning
om till vilka dessa anslag gick och
vilka ändamål de tjänade. Man skulle,
då denna utredning var fullföljd, ta ny
ställning till anslagens storlek och vad
därmed sammanhänger. Detta finner vi
fortfarande, liksom jag hade tillfälle att
säga i fjol, vara välbetänkt. Vi vill avvakta
denna utredning och de nya förslag,
vartill denna utredning kan ge anledning.

Under sådana förhållanden vidhåller
vi den inställning, som vi hade till detta
anslag i fjol, och föreslår, att det icke
skall utgå för nästa budgetår.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punk -

ten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 60

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 61

Anslag till bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 1 360 100
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sunne m. fl. (I: 68) och den andra inom
andra kammaren av herr Hammar m. fl.
(II: 82), i vilka hemställts, att anslagsposten
till grundbidrag till nykterhetsorganisationer
m. fl. måtte höjas från i
propositionen föreslagna 306 000 kronor
till 500 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon m. fl. (1:293) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 340), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte godkänna viss i motionerna
förordad omfördelning inom
ramen för anslaget till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 68
och 11:82, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett reservationsanslag av
1 360100 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:293
och 11:340 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet under punkten
anfört.

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Nr 15 181

Anslag till bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Sunne och Widén, fröken
Vinge, herr Helén samt fröken Liljedaht,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 68 och II: 82, till
Bidrag till nykterhetsorganisationer
in. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 1 391 100 kronor;

b) i anledning av motionerna 1:293
och 11:340 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i reservationen anförts.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Denna punkt gäller frågan
om en höjning av grundbidraget
till nykterhetsorganisationerna.

Ecklesiastikministern har i statsverkspropositionen
betonat angelägenheten
av en intensifierad upplysningsverksamhet
i alkoholfrågan och ansett det
motiverat med en höjning av anslagsposten
till speciella bidrag till nykterhetsorganisationer.

Av de undersökningar som på sin tid
gjordes av 1944 års nykterhetskommitté
framgick det, att förekomsten av en
stark nykterhetsrörelse inom ett land
var en faktor som sänkte alkoholkonsumtionen
och alkoholskadorna inom
landet. Kommittén förordade därför ett
belopp som direkt understöd till nykterhetsorganisationerna
att fördelas på
dessa efter en med organisationernas
medlemsantal stigande skala. Enligt förslag
av 1953 års utredning om stödet
till nykterhetsrörelsen utformades emellertid
statsbidraget 1954 så, att eu mindre
del av anslaget utgår till organisationerna
på detta sätt, alltså i form av
grundbidrag, medan större delen fördelas
såsom speciella bidrag på sammanslutningar
inom eller utom nykterhetsrörelsen
för vissa särskilda slag av arbetsinsatser,
vilka måsle kunna hänföras
till någon av fem huvudrubriker.
Organisationerna måste av egna medel

tillskjuta lika mycket som statsanslaget.
Vissa former av understöd har helt undantagits.

Nu föreslås i statsverkspropositionen
en höjning av det speciella bidraget
med 125 000 kronor. Skolöverstyrelsen
har dessutom föreslagit en höjning av
anslagsposten till grundbidragen med
10 procent. Detta skulle utgöra ett belopp
av 31 000 kronor. Det är ett mycket
blygsamt belopp och utgör egentligen
endast täckning av penningvärdeförsämringen.

Jag har i en motion nämnt ett helt
annat belopp, som jag anser skulle vara
det lämpliga, men jag har nöjt mig med
att yrka bifall till det belopp som skolöverstyrelsen
har föreslagit.

Utskottet skriver i sitt utlåtande:
»Den aktuella situationen när det gäller
folknykterheten och därmed sammanhängande
problem påkallar emellertid
enligt utskottets mening en ytterligare
förstärkning av statsanslagen på detta
område. En sådan förstärkning bör också
enligt utskottets mening vara statsekonomiskt
motiverad med hänsyn till
de avsevärt ökade intäkter, som alkoholhanteringen
de senaste åren tillfört
statsverket.» Men sedan skjuter utskottsmajoriteten
det hela ifrån sig och förutsätter
alt frågan kommer upp vid nästa
års riksdag.

Reservanterna anser emellertid att
den förstärkning av anslagstilldelningen
som skolöverstyrelsen förordat, när
det gäller grundbidragen till nykterhetsorganisationerna,
bör komma till
stånd redan från och med nästa budgetår,
vilket alltså skulle medföra en anslagsökning
av 31 000 kronor.

Särskilt för de mindre nykterhetsorganisationerna
skulle eu förstärkning
av grund bidraget vara av betydelse då
deras egna ekonomiska resurser inte är
av den storleksordningen att de har förutsättning
att med 50 procent egen insats
få ut något av de speciella bidragen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

182 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

Anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
synnerligen positiva skrivning
på denna punkt ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
61, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 62—94

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 95

Anslag till konstnärlig utsmyckning av
statliga byggnader

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 200 000
kronor.

Statens konstråd hade hemställt om
utverkande av riksdagens tillstånd att av
förevarande anslag få använda 15 000
kronor såsom ytterligare arvode till
skulptören Bror Marklund för den konstnärliga
utsmyckningen av kanslihusets
runda gård. Departementschefen hade
förklarat sig icke hava något att erinra
mot att inom ramen för anslaget ett belopp
av angivna storleksordning finge
disponeras för nämnda ändamål.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Rubbestad m. fl. väckt
motion (11:321), vari hemställts, att
riksdagen måtte dels avslå Kungl. Maj :ts
förslag att till Bror Marklund utbetala
ett tilläggsbelopp av 15 000 kronor, dels
ock till Konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader för budgetåret 1957/58
anvisa ett reservationsanslag av 185 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionen
II: 321, till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Staxäng och Rubbestad
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionen
II: 321, till Konstnärlig utsmyckning
av statliga byggnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
185 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 8 mai 1957 em.

Nr 15 183

Ang. ecklesiastikdepartementets kommittéanslag

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 96—108

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109

Ang. ecklesiastikdepartementets kommittéanslag Under

punkten 379 av åttonde huvudtiteln
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
750 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Mannerskantz och Ragnar
Bergh (1:276) och den andra inom
andra kammaren av herr Svensson i
Krokstorp (11:307), i vilka hemställts,
såvitt här var i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av åttonde huvudtiteln
måtte under punkten 379 till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:276 och II:
307, såvitt här vore i fråga, till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 750 000 kronor.

motionerna I: 276 och II: 307, såvitt här
vore i fråga, till Kommittéer och utredningar
genom sakkunniga för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägade ja besvarad.

Punkterna 110 och 111

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 112 och 113

Lades till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande den ordning, vari föreliggande
ärenden lämpligen bör behandlas,
hemställer jag, att kammaren måtte besluta,

dels att konstitutionsutskottets memorial
nr 13 skall uppföras på föredragningslistan
för det kammarens sammanträde,
som infaller näst efter det första
lagutskottets utlåtande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 127, med
förslag till instruktion för riksdagens
ombudsmän, blivit andra gången bordlagt,

184 Nr 15

Onsdagen den 8 maj 1957 em.

dels ock att övriga ärenden skall på
föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras i följande ordning:

konstitutionsutskottets memorial nr 14,
bevillningsutskottets betänkande nr
40,

statsutskottets utlåtanden nr 95—97,
bevillningsutskottets betänkanden nr
41 och 42,

samtliga de ärenden, som på dagens
föredragningslista står uppförda såsom
två gånger bordlagda men som icke hunnit
behandlas vid dagens sammanträde.

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 1,
första lagutskottets utlåtanden nr 27,
25 och 20 i nu angiven ordning,

andra lagutskottets utlåtanden nr 23—
25 och 29,

jordbruksutskottets utlåtanden nr 21
och 22,

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial nr 7—12 samt, sist,

bevillningsutskottets betänkande nr
43.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.50.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570790