Fredagen den 3 februari (Riksdagens protokoll 1961:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

ANDRA KAMMAREN

19<

3—7 februari

Debatter in. m.

Fredagen den 3 februari

Sid.

Svar på interpellation av herr Senander ang. sjövärdighets- och sjö säkerhetslöreskrifterna.

...................................

Interpellation av herr Björkänge ang. garantilånen för skördeskador ..

Tisdagen den 7 februari

Svar på fråga av herr Gustafson i Göteborg ang. viss formulering i

årets deklarationsblankett ................................

Remiss av motioner ang. upplåtande av kyrka för annat ändamål än

gudstjänst..............................................

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. frågan om riksdagsledamots immunitet ......

herr Nilsson i Östersund ang. ändrade grunder för statsbidrag till

skolmåltider..........................................

herr Andersson i Storfors ang. sommarstugeägares rättsställning----

herr Hedin ang. anstånd med avlämnande av självdeklaration ----

Andra kammarens protokoll 1961. Nr 5

5 .

'' • • V...... . ...... , , 1 '' f f - 11

1 • ■ ■ ''■ ■ <>•

■'' " '' :i • ■ • ol-Hi. i

Fredagen den 3 februari 1961

Nr 5

Fredagen den 3 februari

Kl. 16.00

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad vid protokollet.

§ 1

Justerades protokollen för den 26
nästlidne januari.

§ 2

Svar på interpellation ang. sjövärdighets-
och sjösäkerhetsföreskrifterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Med anledning av den
sjöolycka, som under pråmbogsering
inträffade i Gryts skärgård den 12
januari i år, varvid bogserbåten Torsvik
I gick under med sin besättning på
sex man, har herr Senander frågat mig,
om jag anser att denna katastrof blottat
brister i gällande sjövärdighets- och sjöfartssäkerhetsföreskrifter
samt — om så
skulle vara fallet — vilka åtgärder som
kan väntas för att avhjälpa bristerna.

Med anledning av interpellationen
vill jag till en början erinra om att
olika bestämmelser om fartygs byggnad
och utrustning gäller för bogserbåtar
— liksom för andra fartyg — alltefter
den fart, i vilken fartyget är avsett att
nyttjas. Det kan därvid vara fråga om
inre fart, kustfart (d. v. s. fart utomskärs
på ett avstånd av högst 15 distansminuter
från skyddat vattenområde), östersjöfart
och även vidsträcktare fart. Därjämte
är bestämmelserna olika utformade
alltefter fartygens storlek.

Den förolyckade bogserbåten, som
var byggd år 1900, var avsedd för kustfart
och hade en bruttodräktighet av
ca 68 ton.

Enligt lagen om tillsyn å fartyg skall
sjövärdighetsbesiktning med vissa tidsmellanrum
verkställas på passagerarfartyg
och å andra fartyg om minst 100
bruttoton. Sjöfartsstyrelsen äger dock
för visst fall, där särskild anledning anses
föreligga, förordna om sjövärdighetsbesiktning
på fartyg, som eljest inte
skulle ha undergått sådan besiktning.
Fartygsinspektionen äger vidare rätt
att, närhelst så anses påkallat och lämpligt,
inspektera fartyg för att utröna,
huruvida det är i behörigt skick.

Torsvik I hade således en sådan storlek,
att den inte var underkastad bestämmelsen
om regelbunden sjövärdighetsbesiktning.
Fartygsinspektionen hade
emellertid under de senaste åren
inspekterat fartyget upprepade gånger.
Enligt tillsynsmyndighetens bedömande
framkom det vid dessa inspektioner
inte några brister som var av beskaffenhet
att de påkallade förordnande om
sjövärdighetsbesiktning. Den sista inspektionen
av fartyget företogs under
hösten 1960. Enligt de vid denna förrättning
upprättade rapporterna, dagtecknade
den 22 december 1960, förklarades
emellertid fartyget inte vara i
behörigt skick för kustfart. Enligt meddelande
samma dag till fartygets befälhavare
var gällande föreskrifter icke
iakttagna i vissa närmare angivna avseenden.
Bristerna skulle jämlikt åläggande
i meddelandet avhjälpas omedelbart,
d. v. s. innan fartyget ånyo fick
nyttjas i kustfart. Föreläggandet hindrade
icke nyttjande av fartyget i inre
fart. Jag vill i detta sammanhang tilllägga,
att gällande bestämmelser i ett
dylikt fall icke förpliktar redaren eller
befälhavaren att anmäla fartyget till förnyad
inspektion för kontroll av huruvida
påtalade brister avhjälpts. Far -

Nr 5

Fredagen den 3 februari 1961

Svar på interpellation ang. sjövärdighets tygsinspektionen

utövar dock i efterhand
sådan kontroll.

Omständigheterna kring katastrofen
med Torsvik I är ännu ej klarlagda.
Sannolikt kan säkrare underlag för bedömningen
av olycksorsaken framkomma
vid ett blivande sjöförhör i anledning
av olyckan. Det ligger i sakens natur,
att sjöfartsstyrelsen kommer att
följa ärendet om katastrofen med särskild
uppmärksamhet, och jag utgår från
att styrelsen kommer att delge mig resultatet
av sjöförhöret och sina bedömanden
i anledning därav samt därvid
framlägga de förslag som eventuellt kan
anses erforderliga. Jag vill även erinra
om att en utredning rörande översyn
av bestämmelserna om tillsyn å fartyg
sedan flera år pågår genom särskilda
sakkunniga. De sakkunniga har uppgivit,
att deras utredning beräknas bli
slutförd i år. Enligt vad jag inhämtat
överväges bl. a. särskilt behovet av
skärpt tillsyn å äldre fartyg. Det är i
hög grad angeläget, att varje ytterligare
fördröjning av utredningsarbetet undvikes.
Jag räknar därför med att inom
en nära framtid få tillfälle att pröva
frågan om de åtgärder, som för att
minska riskerna för fartygsolyckor kan
vara påkallade beträffande inspektionsoch
kontrollverksamheten och därmed
sammanhängande förhållanden.

Vad angår herr Senanders fråga, om
det kan anses vara tillrådligt att bogserbåtar
av så hög ålder som den Torsvik
I hade tillåts att vintertid gå utomskärs
vid längre bogseringar, har denna
nära samband med de mera allmänna
spörsmålen om åtgärder för att förebygga
nedisning och om ett fartygs stabilitet
och bärighet. Jag kan för dagen
icke göra annat uttalande än att hela
detta problemkomplex sedan några år
är föremål för sjöfartsstyrelsens särskilda
uppmärksamhet och åtgärder.

Beträffande den i interpellationen berörda
frågan om smärre fartygs utrustning
för alarmering vid nödtiilfällen
förhåller det sig så, att lastfartyg under

och sjösäkerhetsföreskrifterna

500 bruttoton enligt svenska och internationella
bestämmelser för närvarande
inte är skyldiga att vara utrustade med
radioanläggning av något slag. Enligt
den nya internationella sjöfartssäkerhetskonventionen
av år 1960 skall denna
gräns sänkas till 300 bruttoton. Huruvida
vid den fortsatta behandlingen av
frågan om en svensk ratificering av konventionen
en ytterligare sänkning av
denna gräns kan få aktualitet för svenska
fartyg kan jag för dagen inte uttala
mig om. Vad angår den av herr Senander
önskade utvidgningen av systemet
med Dianasändare bör framhållas, att
sjöfartsstyrelsen beslutat att utrusta tills
vidare fem bemannade fyrar med permanenta
mottagare för signaler från
Dianasändare. Kommer sändare av denna
typ att vinna utbredning hos de sjöfarande
och erfarenheterna i övrigt av
systemet att visa sig tillfredsställande
torde ett större antal fyrar runt kusten
komma att förses med mottagare.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Senanders interpellation.

Härpå anförde

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet för svaret på min
interpellation. Jag bedömer svaret som
positivt, och min förhoppning är att de
pågående utredningarna för att höja
sjösäkerheten snarast möjligt skall slutföras
och ge ett resultat som motsvarar
förväntningarna.

Svaret innehåller vissa sensationella
uppgifter rörande det aktuella fallet. I
min interpellation förklarade jag, att
man inte utan vidare kunde godtaga
nedisningsteorien som enda förklaringen
till den fruktansvärda katastrofen.
Fartygsinspektionen har, enligt vad som
synes framgå av interpellationssvaret,
tydligen haft vissa tvivel om den åldriga
bogserbåtens sjövärdighet. Vad

Fredagen den 3 februari 1961

Nr 5

Svar på interpellation ang. sjövärdighets- och sjösäkerhetsföreskrifterna

som därvid yppats utesluter inte att
även andra förklaringar än nedisning
kan tänkas. Det uppges nämligen att
fartygsinspektionen upprepade gånger
under de senaste åren inspekterat fartyget,
och det måste ju ha sin särskilda
betydelse. Den sista inspektionen företogs
under hösten 1960, och därvid framkom
synnerligen anmärkningsvärda
ting. Enligt de vid denna inspektion
upprättade rapporterna, som daterats
så sent som den 22 december förra året
— således endast tre veckor innan katastrofen
inträffade — förklarades fartyget
inte vara i behörigt skick för kustfart.
Samma dag meddelades fartygets
befälhavare, att gällande föreskrifter i
vissa närmare angivna avseenden icke
var iakttagna. Samtidigt meddelades
åläggande att bristerna skulle avhjälpas
omedelbart eller innan fartyget ånyo
fick nyttjas i kustfart.

.lag måste hålla handelsministern räkning
för att han utan omsvep och i tydliga
ordalag blottar dessa förhållanden.
Tyvärr lär det vara svårt att sedan fartyget
gått under med man och allt få
ett otvetydigt svar på frågan, huruvida
fartygsinspektionens åläggande har respekterats
eller ej. Handelsministern uppger
att gällande bestämmelser i ett dylikt
fall inte förpliktar redaren eller befälhavaren
att anmäla fartyget till förnyad
inspektion för kontroll av huruvida
påtalade brister avhjälpts.

Här blottas en upprörande brist i
sjösäkerhetsföreskrifterna. Men även om
redaren inte lagligen kan ställas till ansvar,
måste man påfordra en grundlig
undersökning för att utröna, om likgiltighet
från redarens sida beträffande
de av fartygsinspektionen påtalade bristerna
förelegat och överträdelse därmed
skett av förbudet att gå i kustfart.
Även om man inte kan förutsätta, att en
eventuell kallsinnighet från rederiets
sida i detta avseende varit orsak till
katastrofen, innebär den ändå en så
upprörande nonchalans för människoliv
att den bör, efter vad som konsta -

terats vid en undersökning, offentligen
brännmärkas.

Jag tar fasta på handelsministerns uttalande
att »det är i hög grad angeläget,
att varje ytterligare fördröjning av
utredningsarbetet undvikes». Handelsministern
syftar därvid på sakkunnigutredningen
rörande översyn av bestämmelserna
om tillsyn å fartyg, varvid
frågan om skärpt tillsyn å äldre
fartyg särskilt överväges. Utredningen,
som har pågått i flera år, beräknas bli
färdig innevarande år. Jag instämmer
livligt i handelsministerns förklaring.
Det ligger verklig fara i dröjsmål med
denna sak.

Titan- och Torsvikskatastroferna är
alarmsignaler, som visar på behovet av
skärpta säkerhetsbestämmelser, kanske
i första rummet för det mindre tonnaget.
Naturligtvis kan inte olyckor av detta
slag helt undvikas, men särskilt Torsvikskatastrofen
fäster uppmärksamheten
vid behovet av att rederiernas förpliktelser
och ansvar för sina anställdas
liv och säkerhet uttryckligen fastställes
i lag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och remitterades därvid till

bevillningsutskottet propositionen
nr 11, med förslag till förordning om
försäljning av obeskattade varor på
tullflygplats; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

28, med förslag till lag om ändring
i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr
313), och

nr 29, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

Nr 5

Fredagen den 3 februari 1961

Interpellation ang. garantilånen för skördeskador

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts på bordet liggande
skrivelse nr 30, med redogörelse för
behandlingen hos Kungl. Maj:t av riksdagens
skrivelser.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 32, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

§ 6

Föredrogos var efter annan och remitterades
till behandling av lagutskott
de å bordet vilande motionerna nr 640—
642.

§ 7

Föredrogs den av herr Lindahl vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående Aktiebolaget
Tipstjänsts omsättning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs herr Rimmerfors’ vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående åtgärder till skydd
för missionärer och andra svenska civilpersoner
i Kongo.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Carlsson i
Huskvarna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa

interpellation till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
beskattningen av folkpensionärers
arbetsinkomster.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs herr Eliassons i Sundborn
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående tillsättande
av en parlamentarisk försvarsutredning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av fru Kristensson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
tillämpningen av remissinstitutet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Interpellation ang. garantilånen för
skördeskador

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr BJÖRKÄNGE (ep), som anförde:

Herr talman! Riksdagen beslutade vid
höstsessionen i fjol, att statliga garantier
skulle få lämnas intill ett sammanlagt
belopp av 25 miljoner kronor för
skördeskadelån, som upptagits på den
allmänna marknaden. Sådan garanti får
enligt Kungl. Maj :ts kungörelse i ärendet
lämnas endast åt den, som gjort vad
på honom ankommit för att motverka
skördeskadorna och deras följder samt
bedöms kunna med hjälp av kreditstödet
fortsätta sin näring. Från den pågående
prövningen av ansökningarna om lånegarantier
får man emellertid det in -

Fredagen den 3 februari 1961

Nr 5

Interpellation ang. garantilånen för skördeskador

trycket, att på vissa håll många jordbrukare
och trädgårdsodlare, som är i
verkligt behov av skördeskadelån för att
kunna fortsätta med näringen, inte kan
få det erforderliga kreditstödet till följd
av en restriktiv tillämpning av bestämmelserna.

I riksdagsdebatten i höstas om skördeskadelånen
anförde jordbruksministern
i fråga om möjligheten att i undantagsfall
medge lånegaranti för högre
belopp än 20 000 kronor, »att det är
självklart, att handläggning av sådana
ömtåliga ärenden kan bli olika i olika
nämnder, om man inte får en samlad
bedömning av de ömmande undantagsfallen,
där man går utöver de 20 000
kronorna». Man torde ha anledning att
befara, att en sådan olikhet i bedömningen
framträder i behandlingen av
ansökningarna även i andra väsentliga
avseenden.

Framför allt synes kravet på säkerhet
för garantien vara föremål för olika
bedömning. Enligt riksdagsbeslutet och
kungörelsen skall lånegaranti beviljas
endast om sökanden för garantien ställer
säkerhet, som finnes tillfredsställande
ur det allmännas synpunkt. I en
del lantbruksnämnder synes inteckningar,
som uppgår till eller t. o. m. överstiger
taxeringsvärdet, godtagas som
tillfredsställande säkerheter, medan i
andra lantbruksnämnder krav ställes
på säkerheter i betydligt bättre och
förmånligare läge. Särskilt beträffande
inventarieinteckningar torde bedömningen
variera. En del lantbruksnämnder
godtager — såvitt mig är bekant —
inventarieinteckningar som säkerheter,
medan andra synes tillämpa den bedömningen,
att sådana inteckningar regelmässigt
icke kan accepteras som säkerheter,
icke ens då de innefattar
kreatursbesättningen. Det sistnämnda
synes mig anmärkningsvärt med hänsyn
till att inteckning i jordbruksinventarier
upptagits som en form av lånesäkerhet
på det av lantbruksstyrelsen uppgjorda
formuläret för ansökan.

Lånegaranti skall — såsom framhållits
— icke kunna komma i fråga, om
sökandens ekonomi befinnes vara så
svag, att lån endast skulle uppskjuta ett
frånträdande av jordbruket. I och för sig
bör det ju vara självklart, att lån icke bör
utgå, om syftet med detsamma befinnes
icke kunna uppnås. Bedömningen härav
i de individuella fallen är naturligtvis
vansklig och kan lända till olika resultat
i olika lantbruksnämnder. Enligt
min mening bör härvid särskild hänsyn
tagas till om sökandens ekonomiska
svårigheter föranletts av under flera år
upprepade skördeskador. Om så är fallet
bör det kunna förväntas, att kommande
normala skördeår ger förutsättningar
för återbetalning av lånet.

Enligt vad mig är bekant har i varje
fall i vissa lantbruksnämnder ett anmärkningsvärt
stort antal garantiansökningar
avslagits eller bordlagts. Anledningen
synes i huvudsak ha varit, dels
att sökandens ekonomi bedömts som
alltför svag för fortsatt upprätthållande
av jordbruket, dels att erbjuden lånesäkerhet
ansetts otillfredsställande ur
det allmännas synpunkt. Såsom framhållits
torde emellertid de tillämpade
bedömningsgrunderna vara olika hos
olika lantbruksnämnder. Det finns enligt
min mening skäl för uppfattningen,
att restriktiviteten i tillämpningen på
vissa håll varit så hård, att syftet med
den statliga garantiverksamheten hotar
att förfelas. Det framstår som angeläget,
att såvitt möjligt enhetliga bedömningsgrunder
tillämpas över hela landet
och att härvid bedömningen blir
så generös, att syftet med de statliga
garantierna verkligen kan uppnås på
ett tillfredsställande sätt. För ett klargörande
av läget ur dessa synpunkter
skulle det vara av värde, om jordbruksministern
efter undersökning ville lämna
en redogörelse för i vilken utsträckning
lånegarantiansökningar avslagits
eller bordlagts i olika län samt för orsakerna
härtill. På grundval av ett sådant
material bör det vara möjligt att uppnå

Nr 5

Fredagen den 3 februari 1961

Interpellation ang. garantilånen för skördeskador

enhetlighet i tillämpningen och att generellt
medge en sådan generositet i
bedömningen, att alla de, som behöver
skördeskadelån för fortsatt upprätthållande
av jordbruket och vid normala
skördeår kan förutsättas kunna återbetala
lånen, också kan få sådana lån.
Vid en sådan bedömning bör enligt min
mening inventarieinteckningar godtagas
som tillfredsställande lånesäkerheter.

Med anledning av vad jag här har anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet efter undersökning
lämna kammaren en redogörelse
för i vilken utsträckning ansökningar
om statlig garanti för skördeskadelån
avslagits eller bordlagts av de olika
lantbruksnämnderna samt för de skäl
som angivits härför?

2. Är herr statsrådet beredd att på
grundval av ett sådant material vidta
åtgärder i syfte att uppnå en såvitt
möjligt enhetlig tillämpning över hela
landet och härvid söka möjliggöra en
sådan generositet i bedömningen, att
alla jordbrukare och trädgårdsodlare,
som behöver skördeskadelån för upprätthållande
av näringen och vid normala
skördeår kan förutsättas kunna
återbetala lånen, också kan få sådana
lån, särskilt med beaktande av att inventarieinteckningar
regelmässigt bör
kunna godtagas som tillfredsställande
lånesäkerheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
memorial nr 1, i anledning
av första kammarens remiss av
motionen nr 111 av herrar Einar Persson
och Birger Andersson angående
upplåtande av kyrka för annat ändamål
än gudstjänst samt andra kammarens
remiss av den likalydande motionen
nr 139 av herr Persson i Tandö.

§ 14

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen, angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet; dels

ock till riksdagens förordnanden
:

nr 17, för herr Axel Strand att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 18, för herr Rickard Sandler att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 19, för herr Birger Andersson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 20, för herr Hugo Osvald att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 21, för herr Anselm Gillström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 22, för herr Knut Ewerlöf att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 23, för herr John Ericsson att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 24, för herr Sven Sundin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 25, för herr Birger Lundström att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 26, för herr Bertil Ohlin att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 27, för herr Lars Eliasson i Sundborn
att vara medlem i Nordiska rådet;

nr 28, för herr Sigfrid Jonsson i
Strömsund att vara medlem i Nordiska
rådet;

nr 29, för fru Sigrid Ekendahl att
vara medlem i Nordiska rådet;

nr 30, för herr Hans Gustafsson i
Stockholm att vara medlem i Nordiska
rådet;

nr 31, för herr Leif Cassel att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 32, för herr Gunnar Helén att vara
medlem i Nordiska rådet;

nr 33, för herr Axel Johannes Andersson
att vara suppleant i Nordiska rådet; nr

34, för herr Emil Ahlkvist att vara
suppleant i Nordiska rådet;

Tisdagen den 7 februari 1961

Nr 5

nr 35, för herr Georg Pettersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 36, för herr Arne Geijer att vara
suppleant i Nordiska rådet;

nr 37, för fröken Ebon Andersson att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 38, för fröken Dagmar Ranmark
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 39, för fru Ingrid Segerstedt
Wiberg att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 40, för herr Fridolf Thapper att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 41, för fru Ingrid Gärde Widemar
att vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 42, för herr Jan-Ivan Nilsson i
Tvärålund att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 43, för herr Arvid Andersson i
Ryggestad att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 44, för herr Jean Braconier att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 45, för herr Sven Mellqvist att
vara suppleant i Nordiska rådet;

nr 46, för herr Henning Gustafsson i
Skellefteå att vara suppleant i Nordiska
rådet;

nr 47, för herr Stig Alemyr att vara
suppleant i Nordiska rådet; och
nr 48, för herr Einar Gustafsson i
Kårby att vara suppleant i Nordiska
rådet.

§ 15

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 16

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

nr 643, av herr Engkvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
8, med förslag till ny ölförsäljningsförordning,
m. m., och

nr 644, av herr Rimmerfors m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 8.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.18.

In fidem
Åke Gustafsson

Tisdagen den 7 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 31
nästlidne januari.

§ 2

Svar på fråga ang. viss formulering i
årets deklarationsblankett

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har frågat mig vilka åtgärder jag
ämnar vidtaga för att hindra att en
otydlig formulering i årets deklarationsblankett
kan ge anledning till att de,
som haft pengar på premiesparkonton,
deklarerar för hög inkomst och därige -

Nr 5

Tisdagen den 7 februari 1961

Svar på fråga ang. viss formulering i årets deklarationsblankett

nom antingen får betala för hög skatt
eller förorsakar tidskrävande extraarbete
för taxeringsmyndigheterna.

Den åsyftade formuleringen har inte
angivits närmare, men jag antar att herr
Gustafson avser den rad i förmögenhetsbilagan
där det står att såväl upplupen
ränta som gottskriven sparpremie
skall redovisas. Även om missförstånd
kan uppstå tror jag att riskerna
härför är små. Att sparpremien är fri
från inkomstskatt torde vara allmänt
bekant bland kontoinnehavarna. Det
var ju den skattefria sparpremien som
förmådde dem att sätta in pengar på
premiesparkonto och att inte ta ut pengarna.
Motböckerna för premiesparkonton
torde, enligt vad jag inhämtat, i regel
innehålla erinran om skattefriheten.
Vidare har flera banker i cirkulärskrivelser
till kontoinnehavarna strax före
årsskiftet påmint om samma sak.

Skulle någon felaktigt deklarera sparpremien
som inkomst, är felet lätt att
upptäcka och korrigera vid deklarationsgranskningen.

Herr Gustafsons fråga framställdes
den 27 januari i år, alltså vid en tidpunkt
då deklarationsblanketterna sedan
länge var färdigtryckta och många
skattskyldiga redan lämnat in sina deklarationer.
Det var därför för sent att
ändra blanketten. Vid nästa års taxering
blir frågan över huvud inte aktuell.

Av det sagda torde framgå att någon
särskild åtgärd på området inte är påkallad.

Härefter anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min fråga.

Den framställdes därför att årets deklarationsblankett
är klart missvisande
på en punkt. Det gäller alla dem
som haft pengar insatta på premiesparkonto.
När de nu skall deklarera för
dessa premiesparkonton, läser de på

blanketten: »Premiesparkonto (såväl
upplupen ränta som gottskriven sparpremie
skall medräknas).» Till höger
om denna upplysning finns två kolumner,
varav den ena avser inkomst av
ränta och utdelning och den andra avser
kapitalbehållningen. Var och en
som läser detta måste få intrycket, att
såväl räntan som sparpremien skall
medräknas i båda kolumnerna. Gör man
det, så deklarerar man för hög inkomst
och får betala för mycket i skatt.

Finansministern erkänner nu i sitt
svar, att det kan uppstå missförstånd.
Men finansministern tröstar sig med att
folk vet om att denna sparpremie inte
är skattepliktig. Han hänvisar dessutom
till att detta står angivet i motböckerna.

Det är klart att folk, när de satte in
pengar på premiesparkonto 1955 och
1956, lockades av vetskapen om att det
gällde en skattefri premie. Men när de
nu fem till sex år senare skall deklarera,
finner de att på blanketten står
angivet att de skall ta upp såväl ränta
som gottskriven sparpremie. Då måste
de komma att tro, att den uppgift, som
finns på blanketten de helt nyligen fått,
är den riktiga. Om sedan motboken,
som banken lämnat ut, innehåller någon
anvisning med fin stil, så tror jag att
de läser den lika litet som de läser alla
andra anvisningar med fin stil i motboken.

En anledning till att de får denna
missuppfattning är att när det gäller
allmänna avdrag så står det — i den
mån avdraget inte får göras i båda kolumnerna
— antingen ett streck i den
ena kolumnen eller en upplysning att
avdrag i vissa fall bara kan utnyttjas
för ena kolumnen. När det däremot är
risk för att den skattskyldige skall deklarera
för hög inkomst och betala för
mycket skatt, då finns det ingen sådan
anvisning.

Nu säger statsrådet vidare att det vid
deklarationsgranskningen är lätt att
upptäcka, om vederbörande har upptagit
för hög inkomst. Ja, man får väl förut -

Tisdagen den 7 februari 1961

Nr 5

Remiss av motioner ang. upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst —
Interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

sätta att taxeringsnämnderna kommer
att se efter, om inkomstkolumnen upptar
för högt belopp, men detta kommer
i varje fall att förorsaka extra besvär
för taxeringsnämnderna. Det var ju inte
så få människor, som satte in pengar
på premiesparkonton.

Finansministern verkar, herr talman,
inte särskilt intresserad av att sprida
upplysning på detta område. Jag hoppas
emellertid att vad som nu förekommit
under denna debatt skall klargöra
för alla dem, som haft pengar insatta
på premiesparkonton, att sparpremie
inte cir skattepliktig inkomst.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition nr 33, angående
fortsatt disposition av visst äldre
reservationsanslag, avseende justitiedepartementets
verksamhetsområde.

§ 4

Föredrogos var efter annan och remitterades
till bevillningsutskottet de
på bordet liggande motionerna nr 643
och 644.

§ 5

Remiss av motioner ang. upplåtande av
kyrka för annat ändamål än gudstjänst

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 1, i anledning av första
kammarens remiss av motionen nr 111
av herrar Einar Persson och Birger
Andersson angående upplåtande av kyrka
för annat ändamål än gudstjänst
samt andra kammarens remiss av den
likalydande motionen nr 139 av herr
Persson i Tandö.

Efter föredragning av utskottets i
memorialet gjorda anmälan yttrade

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! I de likalydande motio -

nerna nr 1:111 och II: 139 har hemställts
»att riksdagen måtte besluta att
upplåtelse av kyrka för annat ändamål
än gudstjänst överlåtes på församlingens
kyrkoråd samt att vederbörande
riksdagsutskott måtte utarbeta härför
erforderlig lagtext».

Frågan om upplåtande av kyrka för
annat ändamål än gudstjänst upptogs
till behandling i samband med förarbetena
till den lag om församlingsstyrelse,
varom proposition avses skola föreläggas
riksdagen under innevarande vårsession.
Vid inom ecklesiastikdepartementet
företagen prövning har detta
spörsmål emellertid befunnits vara av
kyrkolags natur, och det kommer därför
icke att upptagas i den nu under utarbetande
varande propositionen utan
först i ett senare sammanhang. Sedan
konstitutionsutskottet genom sitt memorial
nr 1 återlämnat de i ämnet väckta
motionerna, får jag hemställa att kammaren
måtte besluta lägga memorialet
till handlingarna och hänvisa motionen
11:139 till behandling av lagutskott.

Vidare anfördes ej.

Vad herr Lundberg sålunda hemställt
bifölls.

§ 6

Föredrogs den av herr Björkänge vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående garantilånen
för skördeskador.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. frågan om riksdagsledamots
immunitet

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr LUNDBERG (s), som anförde:

Nr 5

Tisdagen den 7 februari 1961

Interpellation ang. frågan om riksdagsledamots immunitet

Herr talman! Regeringsformens § 110
har av statsvetare ansetts vara ett verkligt
skydd för att riksdagens ledamöter
skall kunna tala fritt i riksdagsarbetet
utan att i oträngt mål behöva riskera
åtal eller skadeståndstalan vare sig från
det allmännas eller från enskildas sida.
I en demokrati måste detta grundskydd
för en riksdagsman vara både en förutsättning
och en nödvändighet för att
han skall kunna fylla sin arbetsuppgift
att granska, pröva, reformera, kritisera
och ta de initiativ ett dynamiskt samhälle
förutsätter. En motsatt tolkning
av grundlagen kan innebära att om någon
så vill kan denne direkt hindra
riksdagsledamoten från att utöva sitt
riksdagsuppdrag genom att tvinga honom
till att syssla med ett tidsödande
och dyrt rättsförfarande. Detta måste
strida mot det samhällsintresse riksdagsledamoten
i grundlagens anda och
bokstav av valmanskåren är satt att
handha och företräda.

Utvecklingen går även i rask takt hän
mot att samhällets såväl som enskildas
intressen och funktioner i allt större
omfattning handhas av anställda tjänsteoch
ämbetsmän. Åt denna utveckling synes
inget vara att göra. Men detta medför
att det blir än mera angeläget för
riksdagen att kunna hävda och bevara
sin suveränitet och behålla en arbetsform
där ledamöterna fritt kan utöva
sitt arbete enligt de regler riksdagen
genom sina talmän själv prövar och bestämmer
i enlighet med tolkning av
grundlagens bokstav och anda. Ett annat
förfarande kan innebära risk för att
riksdagen i vitala frågor och intressen
kan bli en nullitet och komma i beroendeställning
till dem riksdagen måste
anse underordnade densamma.

Ett aktuellt rättsfall angående lagförklaring
av § 110 regeringsformen har
medfört att riksdagen snarast möjligt,
om ändring skall kunna vinnas, måste
aktualisera frågan om att själv pröva
tolkningen av dess lagförklaring till
nämnda paragraf. I motion till 1960 års

riksdag aktualiserades denna fråga, men
konstitutionsutskottet bordläde frågan
till höstriksdagen i avvaktan på högsta
domstolens beslut. Högsta domstolens
lagförklaring kom den 5 december, och
på grund av tidsnöd avgav utskottet
sitt utlåtande redan den 7 december
1960. Detta i sin tur medförde att riksdagen
även av tidsnöd icke kunde ge
frågan den ingående behandling man
kunde förväntat i en för riksdagens arbete
så väsentlig fråga. Om högsta domstolens
lagförklaring skall kunna ändras
av riksdagen utan tidsspillan, måste
riksdagen under 1961 få ta ställning
till denna fråga, annars kommer det att
dröja fram till 1965.

I det aktuella fallet innebär lagförldaringen
att den berörda ledamoten
tvingas att ägna huvuddelen av sin tid
och sitt intresse åt ett rättsförfarande,
som lian i enlighet med statsvetarnas
deklarationer måste anse vara uteslutet,
samtidigt som han åsamkas ekonomisk
skada av stor omfattning. Även om
riksdagen måtte anse det som en självklar
sak att hålla ledamoten ekonomiskt
skadeslös i föreliggande fall, kan detta
icke förringa den skada ledamoten och
hans valmanskår åsamkas genom att
han hindras från att på det sätt grundlagen
även förutsätter utöva sitt riksdagsarbete.
Under dessa förhållanden
är det angeläget att Kungl. Maj :t medverkar
till att årets riksdag genom proposition
ges tillfälle till att rätta till vad
som brustit i denna fråga.

Högsta domstolens handläggning av
frågan om tolkning av § 110 regeringsformen
kan icke uppfattas som dom
utan endast som en lagförklaring som
gäller till dess att riksdagen fattat beslut
i frågan. Grundlagsskrivarna har
enligt beskrivning i bokverket Sveriges
Riksdag bl. a. framhållit, att en högsta
domstolens lagförklaring skall tillämpas
i enlighet med vad högsta domstolen
dekreterat, men grundlagsstiftaren
har velat betrakta förklaringen såsom
i viss mån ofullbordad såsom saknande

Tisdagen den 7 februari 1961 Nr 5 13

Interpellation ang. ändrade grunder för statsbidrag till skolmåltider

riksdagens samtycke. »Därför är den
icke med hänsyn till sitt upphävande
likställd med vanlig förklaring. En dylik
kan icke till sin verkan hävas annat
än genom en ny lagstiftningsakt,
tillkommen genom samfällt beslut av
konung och riksdag. Högsta domstolens
lagförklaring försättes däremot ur kraft
genom beslut av riksdagen ensam. Den
är visserligen icke provisorisk i den meningen,
att den eo ipso förlorar sin giltighet,
om ej riksdagens godkännande
inom viss tid följer, men det står riksdagen
fritt att utan någon medverkan
från konungens sida annullera densamma.
» Grundlagen förutsätter att förklaringen
kan ogillas av »först därefter
sammanträdande riksdag».

Av denna framställning torde framgå
att riksdagen genom proposition eller
genom riksdagens eget initiativ genom
konstitutionsutskottet kan upphäva
högsta domstolens lagförklaring. För
enskild riksdagsman återstår f. n. endast
möjligheten att vid höstriksdagens
första sammanträde motionera. Då frågan
av olika skäl bör prövas i god tid
torde ett initiativ från Kungl. Maj:t i
denna fråga hälsas med tillfredsställelse
av alla parter.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

Kan man förvänta att Kungl. Maj:t
-till årets riksdag kommer att framlägga
proposition om att undanröja högsta
domstolens lagförklaring och föreslå att
riksdagen måtte besluta om att § 110
regeringsformen ges en lagförklaring
av det innehållet att den blir ett verkligt
grundskvdd för att riksdagens ledamöter
skall kunna tala fritt i riksdagsarbetet
utan att i oträngt mål behöva
riskera åtal eller skadestånd vare sig
från det allmännas eller från enskildas
sida, och kan man förvänta att Kungl.
Maj :t i det aktuella fallet kommer att ta
ett initiativ för att ledamoten av denna

kammare skall hållas ekonomiskt skadeslös
för de kostnader han åsamkats
i samband med åtalet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. ändrade grunder för
statsbidrag till skolmåltider

Herr NILSSON i Östersund (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! När de fria skolmåltiderna
infördes, var detta en av de
största och betydelsefullaste reformerna
inom skolans område. De allra flesta
kommuner har också, med hjälp av
statsbidrag, infört sådan bespisning, där
eleverna på fastställda tider får ett ur
näringssynpunlct väl sammansatt mål
mat om dagen, oftast utan kostnad för
föräldrarna. Genom de fria skolmåltiderna
avlastas familjerna en del av utbildningskostnaderna,
samtidigt som
ökade möjligheter ges för husmödrar
med barn att ta förvärvsarbete utom
hemmet.

Statsbidrag till anordnande av skolmåltider
utgår med en viss procent av
ett bidragsunderlag. Procentsatsen utgör
0,2 procent för varje tiotal skatteören,
varmed kommunens skatteunderlag
för redovisningsåret understiger 50
skattekronor per invånare. Många kommuner
— även en hel del sådana med
hög kommunalskatt — har under senare
år överskridit eller kommit i närheten
av statsbidragstaket, med påföljd att de
får svara för hela eller större delen av
kostnaderna för skolbarnsbespisningen.
Det har i sådana situationer legat frestande
nära till hands för kommunerna
att i besparingssyfte inskränka eller avgiftsbelägga
måltiderna. Skolöverstyrelsen
redovisar också i sin framställning
i årets statsverksproposition, att ett flertal
kommuner av besparingsskäl upphört
med utspisningen på lördagarna.
Det är vidare känt att kommuner som
mist sitt statsbidrag i något fall beslutat
ta ut avgifter för skolmåltiderna eller

Nr 5

Tisdagen den 7 februari 1961

Interpellation ang. sommarstugeägares rättsställning

begränsa dessa till vissa kategorier. Risk
föreligger alltså att denna värdefulla
och i alla läger uppskattade reform genom
sådana beslut urholkas och försämras,
vilket icke torde ha varit statsmakternas
mening från början.

En förbättring av statsbidragsgivningen
på detta område synes mig därför
påkallad. De sakkunniga för översyn av
vissa statsbidrag på skolväsendets område
framlade i detta syfte år 1958 ett
betänkande »Statsbidrag till anordnande
av skolmåltider» (SOU 1958:37).
Där föreslogs olika åtgärder för att förstärka
de statliga bidragen till skolmåltidsverksamheten.
Skolöverstyrelsen har
också vid upprepade tillfällen understrukit
vikten av att förslag till ändrade
statsbidragsbestämmelser förelädes riksdagen,
vilket emellertid avvisats av departementschefen.
Det torde dock vara
påkallat av ovan angivna skäl, att förslag
om förbättrade statsbidrag på detta
område snarast bringas under riksdagens
prövning.

Med hänvisning till vad som anförts
i min interpellation anhåller jag om
kammarens tillstånd att få ställa följande
frågor till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet:

Har statsrådet för avsikt att, i anledning
av nämnda utredning, förelägga
riksdagen förslag till ändrade grunder
för statsbidrag till anordnande av skolmåltider? Om

så är fallet, kan statsrådet närmare
ange den tidpunkt då förslaget
kan väntas föreligga inför riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. sommarstugeägares
rättsställning

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
anförde:

Herr talman! Fritidens betydelse är
att den för oss alla skapar möjligheter

till ett stärkande frilufts- och lägerliv.
Många av oss har tagit som mål att om
möjligt bygga en sommarstuga vid den
svenska öst- eller västkusten eller vid
någon svensk insjö. Målet har hägrat,
och vi har sökt lämplig tomtmark för
att placera vår stuga, där familjen skulle
ha möjligheter att leva ett lugnt och
stärkande friluftsliv.

Men när det gäller byggande av sommarstugor
uppstår emellertid svåra problem,
vilket framgår av mottagen skrivelse
som härmed citeras:

»Sommaren 1956 fick jag genom bekanta
veta att en lantbrukare i närheten
av en kuststad hade fått rättighet att
hyra ut ett antal tomter för sommarstugebebyggelse
vid kanten av ett gärde
som tillhörde honom. Vid besök fick
jag veta, att en viss tomt ännu ej var
uthyrd, och det bestämdes, att den
skulle reserveras för min del. Arrendekontraktet
undertecknades i början av
februari 1957. Kontraktet skulle gälla
för en tid av fem år, och årlig arrendesumma
var 75 kronor. Jag ville haft det
på längre tid men markägaren ville inte,
och det var heller inte brukligt för andra
sommarstugeägare i trakten. Priset
var ungefär det vanliga där, många betalade
endast 50 kr., men då var tomten
mindre. Området ligger inom stadens
byggnadsplaneområde, och det visade
sig vara mycket svårt att få byggnadstillstånd.
Anledningen var närmast, att
markägaren under tidigare år lovat personer
sätta upp små byschor utan att
byggnadsnämnden fått anvisa plats. Nu
ville man först få bort dessa för att kunna
planera området, och då borde ägarna
till dessa små sommarstugor i första
hand erbjudas de nya tomterna och bebygga
dem med stugor på ca 50 kvm enligt
byggnadsnämndens föreskrifter och
att taga bort sina gamla stugor. Därför
måste vi ''nytillkomna’ först invänta hur
denna fråga skulle lösas. I väntan på att
frågan så småningom skulle lösas, betalade
jag regelbundet mitt arrende, som
ju ej var så stor summa, trots att jag

Nr 5

Tisdagen den 7 februari 1961
Interpellation ang. anstånd med avlämnande av självdeklaration

inte kunde använda tomten, som var besådd
av markägaren. Jag visste hur svårt
det var att hitta annan lämplig tomt och
tyckte om läget. Först under andra kvartalet
1959 fick jag tillstånd av länsstyrelsen
’att utan hinder av bestämmelserna
i 79 § byggnadsstadgan och i huvudsaklig
överensstämmelse med till
ärendet hörande ritningar’ uppföra stugan.
Byggnadslov beviljades påföljande
månad. Till saken hörde, att det egentligen
rådde byggnadsförbud, enär byggnadsplanen
inte var definitivt fastställd
— och är det nog inte ännu — därför
blev det så omständligt, innan jag fick
klara papper. Ritningarna skulle granskas
av stadsarkitekten, och jag fick dem
omgjorda, stugan måste vara stor, ca 50
kvm, och jag fick inte arrendera mindre
än 1 000 kvm. Detta därför att de inte
ville ha tätt med småkåkar, som på en
del andra ställen. Sedan fick jag inte
stugan klar förrän försommaren 1960.
Markägaren hade flera gånger antytt
för mig, att arrendet var alldeles för
lågt, och jag svarade, att jag ju betalt
i flera år utan att kunna använda tomten.
När jag skulle betala för arrendeåret
1960—1961 meddelade markägaren
att nu blir det 300 kr. per år, men jag
vägrade betala mer än vad kontraktet
föreskrev. Några veckor därefter sade
markägaren skriftligt upp kontraktet.
Efter kontakt med advokat har denne
meddelat mig att jag är helt rättslös.
Markägaren kan ålägga mig att riva stugan
och avflytta, om han icke får arrendebeloppet,
som han behagar taga ut.
Till saken hör vidare att markägaren
inte ordnar med vägar och dylikt, som
den närbelägna staden gör åt sina hyresgäster.
Jag har också frågat markägaren
vad priset skulle bli vid köp av tomten.
För tre år sedan ville han inte ge något
bestämt besked men nämnde att andra
markägare fått 6 kr. kvm. Jag hade därför
väntat mig så där en 8 kr. sommaren
1960, men fick i stället beskedet, att han
var villig sälja för 15 kr. per kvm. Genom
att staden tvingat mig ta tomten

så stor skulle jag alltså få betala 15 000
kr. bara för marken utan några åtaganden
från markägarens sida. Då jag lånat
pengar för att bygga, finns ingen möjlighet
för mig att betala så högt. Vi kan
ju inte få lagfart innan byggnadsplanen
är fastställd, men det är ju inget som
hindrar att priset är 30 kr. när vi får
tillstånd att köpa.»

Av det anförda framgår att sommarstugeägarna
i dagens situation befinner
sig i ett bekymmersamt läge.

Med hänvisning till det i interpellationen
anförda anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

Har den under fjolåret tillsatta arrendeutredningen
anmodats att inkomma
med delbetänkande gällande sommarstugeägarnas
rättsställning?

Är statsrådet beredd att snarast handlägga
denna fråga så att rättssäkerhet
skapas för sommarstugeägare och likställda? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. anstånd med avlämnande
av självdeklaration

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt taxeringsförordningen
skall självdeklaration avlämnas
senast den 15 februari. Den som är skyldig
att föra räkenskaper kan dock åtnjuta
anstånd till den 31 mars, därest
räkenskapsåret gått till ända senare än
den 31 oktober året näst före taxeringsåret.
Enligt 34 § 2 mom. nämnda förordning
kan taxeringsintendenten på ansökan
av skattskyldig medge anstånd med
avlämnande av självdeklaration om den
deklarationsskyldige visar, att i följd av
hans förvärvskällors särskilda beskaffenhet
eller verksamhetens mera betydande
omfattning eller annan omstän -

16 Nr 5 Tisdagen den 7 februari 1961

Interpellation ang. anstånd med avlämnande av självdeklaration

dighet av säregen beskaffenhet hinder
möter att avlämna självdeklarationen
inom föreskriven tid.

Under årens lopp har upprättandet av
deklaration blivit mer och mer komplicerat,
och allt fler uppgifter fordras i
samband med dess upprättande. Detta
har lett till att ett stort antal skattskyldiga
inte själva kan upprätta sina deklarationer
utan måste anlita bokföringsbyråer
och andra sakkunniga på
området. Att experter anlitas bör underlätta
taxeringsmyndigheternas arbete,
då felaktigheterna i deklarationerna
härigenom borde bli färre och mindre.
Genom den korta tid som står till buds
uppstår emellertid en sådan arbetsanhopning
för byråerna att det även för
dessa kan vara svårt att hinna med att
deklarera på ett helt tillfredsställande
sätt. I år torde svårigheterna att inom
föreskriven tid hinna med deklarationerna
vara ännu större än tidigare med
hänsyn till den uppgiftsskyldighet som
förelegat beträffande ATP och omsättningsskatten.

Som ovan nämnts kan taxeringsintendent
på särskild ansökan av deklarationsskyldig
bevilja uppskov med avlämnande
av deklaration. Att viss restriktivitet
måste iakttagas vid meddelande
av uppskov är uppenbart för att taxeringsmyndigheterna
skall ha möjlighet
att fullgöra sina uppgifter. Det kan dock
ifrågasättas om man behöver vara så
återhållsam som nu är fallet på vissa
håll. Ett generösare beviljande av uppskov
är enligt min mening möjligt utan
att detta skulle ogynnsamt påverka taxeringsmyndigheternas
verksamhet.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
till taxeringsintendenterna utfärdas rekommendationen
att inkomna ansökningar
om anstånd med avlämnande av
självdeklaration inte måtte behandlas
alltför restriktivt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 35, med förslag till viss
ändring av lagen om fiskevårdsområden,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet tiden 7/2
—16/2 för enskilda angelägenheters
ordnande.

Askersund den 5 februari 1961

M. Berglund

Denna anhållan bifölls.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.14.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61
102392