Fredagen den 3 december (Riksdagens protokoll 1965:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39

ANDRA KAMMAREN

1965

3—8 december

Debatter m. m.

Fredagen den 3 december

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Nilsson i Gävle ang. åtgärder mot kostnadsstegringen inom bostadssektorn
..............................................

herr Mundebo ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till
bostadsbyggandet och herr Bohman ang. fördelningen av bygg nadskrediter.

.............................................

Interpellationer av:

herr Ullsten ang. regeringens inställning till ekonomiska sanktioner

mot Sydafrika............................................

herr Wennerfors ang. musikhögskolans lokalresurser.............

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg ang. byggande av fler isbrytare..................

herr Berglund ang. prövningen av framställningar om medgivande

till adoption..............................................

herr Johansson i Växjö ang. de ändrade tiderna för morgonandakterna
i radio..............................................

herr Eliasson i Sundborn ang. åtgärder mot reexport av varor från

Rhodesia.................................................

herr Svensson i Kungälv ang. åtgärder mot narkotikamissbruket..
herr Elmstedt ang. verkningarna av nedläggningen av vissa järnvägslinjer
....................................................

herr Nilsson i Tvärålund ang. den svenska regeringens inställning till
internationella sanktioner mot den sydafrikanska raspolitiken...

— Andra kammarens protokoll 1965. Nr 39

41
41

Nr 39

Innehåll

Tisdagen den 7 december

Sid.

Meddelande ang. sammanträdestider..,.......................... 41

Svar på frågor av: 1

herr Jonasson ang. principerna för användande av investeringsmedel 41
herr Börjesson i Falköping ang. finansieringen av högertrafikreformen.
.......................___/................. 44

herr Sjönell ang. modernisering av vissa statliga blanketter....... 45

herr Sjöholm ang. kontroll av den slutliga debetsedelns uppgift om

erlagd preliminär skatt..................................... 45

herr Eliasson i Sundborn ang. åtgärder mot reexport av varor från

Rhodesia................................................ 4g

herr Ståhl ang. beläggningen på kriminalvårdsstyrelsens anstalter,

m- m.................................................... 50

herr Johansson i Norrköping ang. extra bostadskvot till kommuner

med experimentbyggen..................................... 52

herr Wikner ang. lokalisering av industrier till vissa orter i Norrland 52
herr Persson i Heden ang. verkningarna av betningsmedel och liknande
preparat............................................ 5g

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. linjevalet inom grundskolan........ 58

herr Lundberg ang. en professur i geriatrik vid Uppsala universitet 62

fröken Sandell ang. Dansmuseets utvecklingsmöjligheter.......... 64

herr Källstad ang. studier i Radiouniversitetets regi för två betyg i
statskunskap......................................... gg

herr Jonsson ang. folkpensionärsrabatt på de av statens järnvägar

och postverket ägda busslinjerna............................ 70

herr Hamrin i Jönköping ang. undersökning av orsakerna till trafikolyckor.
.................................................. 74

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg ang. förbättring av tågförbindelsernas tidtabellsenlighet.
................................................... 77

herr Nilsson i Agnäs ang. granskningen av läroböcker i ämnet kris tendomskunskap.

..................................... 77

herr Nelander ang. tilldelningen av nybörjarklasser i gymnasierna 77
herr Gustafsson i Borås ang. demonstration i TV av injektioner... 77

Onsdagen den 8 december fm.

Redogörelse för Nordiska rådets trettonde session (bevillningsutskottet) 78

Ändrad lydelse av 5 § kommunallagen............................ 84

Abortförebyggande åtgärder.................................... 86

Domänverkets fastighetsköp.................................... 88

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m............. 89

Innehål]

Nr 39

Sid.

Utbyggnaden av universitet och högskolor in. in.................. 119

Meddelande ang. 1966 års remissdebatt........................... 163

Onsdagen den 8 december em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor in. m. (forts.) ......... 164

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 december fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation.......................................... 78

Statsutskottets utlåtande nr 170, ang. redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation.......................................... 78

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. redogörelse för Nordiska

rådets trettonde session..................................... 78

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation..................................... 84

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation.................................... 84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29, ang. redogörelse från Nordiska

rådets svenska delegation.................................... 84

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 42, om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen.
............................................... 84

Statsutskottets utlåtande nr 169, i anledning av riksdagens revisorers

berättelse ang. verkställd granskning av statsverket............. 86

Första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av § 1 i riksdagens

revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverket.... 88

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning av §§ 12—14 i riksdagens
revisorers berättelse ang. verkställd granskning av statsverket
.................................................... 88

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, i anledning av riksdagens revisorers
berättelse ang. verkställd granskning av statsverket, m. m. .. 88

Statsutskottets utlåtande nr 171, ang. den svenska forskningsplancring ens

organisation m. ....................................... 89

— nr 172, ang. godkännande av visst markbyte m. m............. 118

<>:: tv

bi?

■M

■ I ‘ J-y, il.. !

.nit ladutvrtb Ji i!»l !*;*3nh«''i0

•. .(fl -.I i» 2« i

-llii ;S tvi. '' ivilif

■ i

/ i K ;< > I I ,>■■''■11'';. ) i

•1. .:■''■'' •.ni.iUiiVv’ \

* '' >(■■■> '' '' ■ :'' I ,.

. !•’ >('' ■ •; 11; J i >; ?,\ -(:■''■ \ ; i,»,"-. ■,

!•■:('' K;.1 -r‘i> ; (J | i■■, ,

■ >> ''■■ :’■ \ '' , ■■■ • ■•

''■ .L -i K. . =>■; ■

■ ■-■■•..■-. • - . . . >■; '' ''i !>>U <: • <; • rt i, i’.1 , ,

■>, ■'' n )>• • .-...IV-'',* • >, Vv

- . . . .....''it:l

f. i ■ >; .:,i >■> , >i >i.w, it .it, t v.v<Vi..,>v.y>«-V«1V''.

. - , . i'': h’i/t ! /■;>;,;(■ 1 3 )•!(,;.- :...,

• i ! * /(> !jii:is{ rutllS i .''(i. r<i T>t*Ur..h'':! *vnV. \ C- ,

V.M;.?. /*4 (•!(£,!:; . .»Till ''J''ll I! ."V/d '' <>"J(V''>i

: ! '' ■’ (- *r. >! ''t ■ ■ >i; i _■ ■ ■■ , , ->i( ■.. .

’ ■ ■jKHnl-Wi > >: ■>.■ , ■, - ,■■

..... . . .

■:;i i. ■■• .. ■: ''.wv''..'',

• -it ■ . >!•• ••!•.''- ’ !»>ir.i''-,i <•<■/ , •»« t ,■%*,;

, ''• ''■ tf. ''ti i.; .! " ! V! :1, .:. '' : , >''■

....... . . •l.-; it

. 1. i . ''■ •ii.'', j>?i 1 v . 1 i ■, .‘f ■■>-. .

Fredagen den 3 december 1905

Nr 39

Fredagen den 3 december

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20
nästlidne november.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
kostnadsstegringen inom bostadssektorn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat om regeringen överväger
samlade åtgärder med snabbt ikraftträdande
i syfte att bryta den fortgående
kostnadsstegringen inom bostadssektorn.

Byggnadskostnaderna har under de
senaste åren ökat kraftigt. Denna utveckling
är beklaglig inte minst med
hänsyn till dess återverkningar på bostadshyrorna.
Det är därför nödvändigt
att vidta åtgärder, som leder till en
lugnare kostnadsutveckling på bostadsområdet.

Frågan om byggnadskostnaderna berörs
av flera pågående utredningar.

Byggindustrialiseringsutredningen har
till uppgift att överväga åtgärder som
är ägnade att främja en snabbare industrialisering
av byggandet. Utredningen
har redan lagt fram vissa förslag,
vilka nu prövas inom regeringen. Huvudsyftet
med utredningsarbetet är
att få fram konkreta uppslag till sådana
åtgärder från samhällets sida som
kan påskynda den redan pågående industrialiseringsproccssen
inom byggandet.
Åtgärder för att främja en övergång
till industriellt byggande är i första
hand motiverade av den brist på balans
mellan kapacitet och behov som
med tilltagande skärpa gör sig gällande

inom byggnadsverksamheten. Man torde
emellertid kunna utgå ifrån att en
ökad industrialisering av byggnadsproduktionen
också kommer att medföra
förbättrade möjligheter att hålla kostnadsstegringen
tillbaka.

Inom pris- och kartellnämnden pågår
en undersökning rörande strukturförhållandena
inom byggnads- och anläggningsbranschen.
Denna undersökning
kan väntas ge nya utgångspunkter för
att angripa kostnads- och prisbildningsförhållandena
i byggnadsverksamhetens
olika led.

Slutligen må nämnas att markpolitiken
är föremål för utredning i olika
kommittéer och att även finansieringen
av bostadsbyggandet håller på att utredas.
Resultatet av detta utredningsarbete
kan i väsentliga delar väntas bli
framlagt under första halvåret 1960.

De pågående utredningarna om olika
mark-, byggnads- och bostadsproblem
är avsedda att ge underlag för ett samlat
mark- och bostadspolitiskt program.

I detta program kommer åtgärder för
att motverka en ogynnsam kostnadsutveckling
att ha en självskriven plats.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

Min fråga gällde huruvida regeringen
överväger samlade åtgärder med snabbt
ikraftträdande i syfte att bryta den
fortgående kostnadsstegringen inom bostadssektorn.
Det står naturligtvis ett
.statsråd fritt att bestämma såväl stil
som innehåll i sitt svar. Statsrådet Johansson
har för sin del valt att kort

Nr 39

Fredagen den 3 december 1963

Svar på interpellation ang. åtgärder mot kostnadsstegringen inom bostadssektorn

och gott meddela att vissa utredningsresultat
kommer att framläggas under
första halvåret 1966 samt att pågående
utredningar om olika mark-, byggnadsoch
bostadsproblem är avsedda att ge
underlag för ett samlat mark- och bostadspolitiskt
program. Det är naturligt
att vi med otålig spänning alla väntar
på detta program, herr statsråd.
Vad kan det programmet komma att
innehålla? Någon klarhet på den punkten
ger inte statsrådet. I den mån några
förslag lagts fram förklarar statsrådet
att dessa prövas av regeringen. Inte
ett enda konkret förslag vågar sig
statsrådet på att servera intresserade
riksdagsledamöter och en bred allmänhet.

Jag måste fråga vad denna blygsamhet
beror på.

Vad åtgärderna för att främja ett industrialiserat
bvggeri angår, så är den
saken ingen nyhet. Nyheten skulle möjligen
kunna bestå i att statsrådet anser
att det industrialiserade byggeriet i första
hand är motiverat av den brist på
balans som föreligger mellan kapacitet
och behov. I andra hand skulle man
kunna utgå från att ett industrialiserat
byggeri skulle förbättra möjligheterna
att hålla kostnadsstegringen tillbaka.

Detta är ett mycket intressant konstaterande.
Statsrådet säger sålunda att ett
industriellt byggande kommer att överbrygga
klyftan mellan kapacitet och behov,
d. v. s. att vi kommer att få balans
mellan tillgång och efterfrågan. Om
statsrådet menar allvar med detta —
och det hoppas jag — så måste väl det
sagda innebära att vi i fortsättningen
kommer att bygga flera hus och därigenom
få många fler lägenheter än hittills.
Skall målsättningen 1,5 miljon lägenheter
uppnås 1975, så vill det krafttag
till.

Eftersom statsrådets svar har givits
på en fråga om snabba åtgärder, kanske
jag i detta konstaterande får lägga in
den förhoppningen att det nu äntligen
skall vara slut med politiken att bo -

stadsbyggandet skall utgöra ett slags
regulator i konjunkturväxlingarna, tv
det är inte minst det och den ryckighet
som detta fört med sig som har fördyrat
byggkostnaderna. Jag hoppas också
att regeringen äntligen garanterar tillräckligt
med kapital, så att byggherrarna
slipper ränna i kanslihustrapporna
och tigga sig till de finansiella resurserna
för att kunna fullfölja ett bostadsbvggnadsprogram
som är ofrånkomligt.

Likaså hoppas jag att det blir slut
på tomtspekulationen och de ständiga
rån testegringarna.

Det finns emellertid i det industriella
byggandet en annan sida, som statsrådet
inte alls berör, nämligen vem eller
vilka som skall svara för det byggandet
i framtiden. Skall de enskilda företagarna
göra det? Vi har i annat fall rätt
att förvänta att staten, fackföreningarna
och kooperationen gemensamt skall åta
sig det huvudsakliga ansvaret. Den frågan
har också tidigare förts fram här
i riksdagen, och det är en mycket viktig
fråga, eftersom vi här i landet har
företag som länge har sysslat med industriell
fabrikation och industriellt
byggande. Dessa företag kan visa svart
på vitt på att det industriella byggandet
lönar sig. Men har hyrorna av den anledningen
blivit lägre?

Något entydigt svar på den frågan
kan inte ges, men i stort sett följer även
dessa företag den ständigt uppåtgående
prisskruven. Enligt uppgifter tvcks
byggentreprenörerna nu vara invecklade
i en ädel tävlan om att anlägga
mindre, stationära fabriker för tillverkning
av byggelement. Vi vet att det inte
råder någon helt fri konkurrens inom
byggområdet, och så länge det råder
brist på bostäder kommer också
de enskilda företagarna att sko sig ekonomiskt
på detta förhållande.

En positiv sak är att när det gäller
markpolitiken och bostadsbyggandets
finansiering kommer utredningarnas resultat
att framläggas under första halv -

Fredagen den .''i december 1905

Nr 39

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

året 1906. Beträffande det samlade
mark- och bostadspolitiska programmet
anger statsrådet dock ingen närmare
tidpunkt. Detta iir inte så bra.
Vi vet alla att det är lång väg från program
till verklighet. En stor mängd
utredningar har också varit eller är
på gång. Alla partier har under årens
lopp bidragit med synpunkter i ämnet,
och det borde därför ha varit möjligt
för regeringen att presentera även denna
del av regeringens initiativ, som utgör
en förutsättning för det samlade
greppet på mark- och bostadspolitiken.

Kostnadsstegringarna måste brytas.
Bostadskonsumenterna väntar på snabba
åtgärder och handling och kommer
inte att nöja sig med bara program,
hur bra dessa än blir.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag underskattar sannerligen
inte de problem som ligger i
kostnadsutvecklingen på byggnadsområdet.
Vi har ju under hela detta år
haft tillfälle att följa denna fråga och
också haft anledning föra den på tal i
åtskilliga sammanhang. Vi skulle givetvis
önska att det vore möjligt att snabbt
vidta åtgärder för att komma till rätta
med problemen, men vi måste nog alla
erkänna att de frågorna inte är lättlösta
och att det tar sin tid att komma till
rätta med dem.

Jag tror att det är nödvändigt att
man får ett längre gående industrialiserat
byggande. Det är ingen nyhet i och
för sig, men vi måste ge förutsättningar
för ett industrialiserat byggande. En
åtgärd som har vidtagits är ju att lånefonden
för maskinanskaffning har öppnats,
vilket medför att fabriker för elementtillverkning
och motsvarande kan
komma att realiseras snabbare.

Vi har också en utredning som jag
hänvisar till i svaret och som fått uppgiften
att överväga i vilka former man
skall ge ett stöd åt det industrialiserade
byggandet. Vi har också sagt till denna

kostnadsstegringen inom bostadssektorn

utredning att vi inte räknar med atl
den skall behöva lägga fram ett slutgiltigt,
omfattande betänkande, utan att
den under hand kan rekommendera
åtgärder som den finner vara lämpliga.
Detta sker också — utredningen
lämnar rekommendationer under hand.

Det är också denna utredning som
har att överväga formerna för samhällets
engagemang. Om det skulle komma
i fråga att samhället mera aktivt skulle
medverka till detta industrialiserade
byggande, får vi se vad utredningen
kommer att föreslå.

Herr Nilsson borde inte heller ha
kunnat undgå att uppmärksamma att vi
pa det markpolitiska området nästa
vecka skall behandla förslaget om att
tomträttsmark likställs med annan mark
i fråga om belåning i våra bostadslånefonder.
Det är ju ett av de första
stegen på detta område.

Över huvud taget spelar markfrågorna
en betydelsefull roll när man diskuterar
bostadsbyggandet och möjligheterna
att komma till rätta med kostnadsutvecklingen.
Tillgången på mark
som i tid kan planeras och projekteras
för omfattande bebyggelse, med möjligheter
till stordrift, till upphandling
i stor omfattning o. s. v., tror jag är en
av de förutsättningar man måste utgå
från när man skall diskutera kostnadsproblemen
och försöken att komma
till rätta med dem. De arbetande utredningarna
ägnar sig åt dessa frågor. Vi
har t. ex. markvärdestegringskommittén
soin även arbetar med frågan om
förköpsrätten för kommunerna. Vi får
avvakta till vilka resultat dessa utredningar
kommer. De uppgifter vi har
tyder på att de bör kunna vara färdiga
under våren. För våra ställningstaganden
är vi också beroende av andra utredningar.

Det kan inte heller ha undgått herr
Nilsson att vi under höstriksdagen har
att behandla ett förslag som rör byggregleringen,
nämligen en utvidgning av
prioritetslagstiftningen för att möjliggö -

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

ra ett industrialiserat byggande och för
att möjliggöra prioritering av industriinvesteringar
och bostadsbyggande. Utredningen
i denna fråga syftar till att i
någon mån hålla tillbaka byggverksamheten
för att därmed undvika ytterligare
kostnadsstegring.

Beträffande tidpunkten för ett markoch
bostadspolitiskt program har jag
visserligen inte angivit den direkt, men
det borde väl ändå framgå av mitt svar
att vi räknar med att kunna presentera
programmet under nästa år. Jag hoppas
också att det skall kunna presenteras
i så god tid att det kan tjäna som underlag
för den politiska debatten inför
valet nästa år.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det är ju alldeles riktigt
som statsrådet Johansson här säger,
att vi har en mängd utredningar
på gång sedan många år. Byggnadsbesparingsutredningen
startade 1953 och
avlämnade sitt sista betänkande i juni
1964, om jag minns rätt. Under tiden
har det bara blivit dyrare, men det ges
ju i byggnadsbesparingsutredningens
betänkande en hel del uppgifter och
tips som, om de tillvaratagits på bostadssektorn,
kanske skulle ha lett till
vissa kostnadsminskningar. Så har emellertid
icke varit fallet.

Det är klart att tomträttsinstitutet innebär
ett steg i rätt riktning — det har
jag tidigare sagt. Jag betvivlar att man
på den vägen löser frågan så snabbt
som nödvändigt är. Vi har ju många
gånger från vårt håll anfört att kommunerna
borde få förköpsrätt till tomtmark,
att den tomtmark som finns inom
stadsplanelagda och regionplanelagda
områden borde överföras i kommunernas
ägo och att tidigare markägare
skulle erhålla sin ersättning med
skälig ränta. Det vore ett radikalt grepp
som på ett betydligt hastigare sätt skulle
klara markproblemet.

Jag skulle vara tacksam om statsrådet
ville svara på en fråga som jag reste

kostnadsstegringen inom bostadssektorn

i min inledning —- huruvida bostadsproduktionen
i fortsättningen skall utgöra
regulatorn i konjunkturpolitiken.
De sakkunniga i byggnadsutredningen
påstår ju att så är fallet och att detta
medfört svåra störningar för produktionen
och fördyrat denna. Det gäller
alldeles särskilt, förklarar de, storstäderna
och i synnerhet Stockholm.

Detta är en väsentlig fråga, ty en
förutsättning för att man skall komma
till rätta med kostnadsstegringarna är
att man ser till att kreditiv och kapitalresurser
finns när de behövs för byggandet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag trodde att det framgick
av mitt tidigare inlägg, där jag talade
om bvggreglering, att man med
detta instrument har förutsättningar att
ge förtursrätt åt industriinvesteringar
och bostadsbyggande. Detta betyder att
investeringarna på andra områden får
hållas tillbaka, såsom nu sker.

Det meddelades i en redovisning från
arbetsmarknadsstyrelsen i oktober, att
man hade bordlagt företag, framför allt
i storstäderna, på ungefär 850 miljoner
kronor som innefattar kontorshus, bensinmackar,
kyrkor och en rad andra
projekt. Om man räknar om detta till
bostadslägenheter tror jag man har rätt
att säga att kapitalmarknaden i och med
detta tillförts ett belopp, som ger möjligheter
att bygga 13 000 lägenheter —
under alla omständigheter teoretiskt
sett. Detta visar att avsikten är att försöka
hålla ett så kontinuerligt bostadsbyggande
som möjligt. Men då får andra
sektorer som sagt hållas tillbaka.

Jag är medveten om att många utredningar
pågår, men det framgår ändå avvad
jag sagt att vi förväntar, att de
allra flesta av dessa utredningar blir
färdiga i sådan tid att de delvis kan
bilda underlag för bedömningar av vad
som kan vara ett realistiskt mark- och
bostadspolitiskt program. Vi räknar

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo -

Svar på interpellationer ang.

stadsbyggandet m. m.

med att få fram elt sådant underlagsmaterial
i huvudsak under vintern och
nästkommande vår.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. åtgärder
för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
chefen för finansdepartementet vilka
åtgärder regeringen avser att vidta
för att trygga kreditförsörjningen till
bostadsbyggandet. Intcrpellationen har
överlämnats till mig för besvarande.

Vidare har herr Bohman frågat på
vilka grunder jag stöder ett i pressen
återgivet påstående om att affärsbankerna
medvetet dirigerar kapital till
den privata sektorn av byggnadsmarknaden
och därigenom missgynnar de
allmännyttiga bostadsföretagen. Herr
Bohman ha dessutom frågat om jag
anser att det är riktigt att konkurrensförhållandena
på byggnadsmarknaden
påverkas genom särskilda fördelningsregler
i fråga om byggnadskrediter.

Jag anhåller att få besvara båda interpellationerna
i ett sammanhang.

De åtgärder som under innevarande
höst har vidtagits för att säkerställa
tillgången på bvggnadskreditiv för det
planerade bostadsbyggandet bör ses
mot bakgrund av utvecklingen på kreditivmarknaden
under andra halvåret
1965. Under tredje kvartalet i år nådde
igångsättningen av nya bostadsbyggen
inte upp till den planerade nivån. Av
flera tecken att döma föranleddes förseningen
i byggenskapen främst av svårigheter
att erhålla byggnadskreditiv.
Rapporter och klagomål i anledning av
sådana svårigheter inkom från olika
håll i landet. I sammanhanget förekom
1* — Andra kammarens

uppgifter om att kreditivsvårigheterna
var särskilt påtagliga i fråga om byggen,
som kommunerna hade turordnat
för statliga bostadslån. Det gjordes samtidigt
gällande att byggen som inte hade
bokats för statlig långivning var förhållandevis
bättre tillgodosedda i fråga
om kreditiv.

Utvecklingen syntes sålunda ha lett
till en på vissa punkter mindre god anpassning
mellan å ena sidan det av
statsmakterna uppställda målet för bostadsbyggandet
och å andra sidan tillgången
på kreditiv. Uppgiften för de
penningvårdande myndigheterna blev i
detta läge att söka avhjälpa den punktvis
bristande anpassningen utan att den
kreditpolitiska åtstramningen i stort
äventyrades.

Signalerna om fördröjning i igångsättningen
till följd av kreditivsvårigheter
gav mig anledning att under medverkan
från bostadsstyrelsens sida närmare
låta undersöka kreditivläget. Undersökningen
var slutförd i mitten av
augusti och gav följande resultat. Byggen
i allmännyttiga och kooperativa företags
regi svarade tillsammans för 80
procent av antalet lägenheter i de flerfamiljshus
som hade påbörjats under
perioden den 1 januari—den 15 augusti.
Återstående 20 procent föll på privata
byggherrar. Fördelningen svarar
rätt väl mot den proportion som under
senare år utvecklat sig inom produktionen
av flerfamiljshus. Igångsättningsstrukturen
under den angivna perioden
kan alltså betraktas som normal om
man ser till fördelningen på byggherrekategorier.

När det gällde de byggen som återstod
att sätta i gång under resten av
året var bilden en annan. Av de lägenheter
för vilka kreditiv var klara avsåg
73 procent allmännyttiga och kooperativa
företag och 27 procent privata
byggföretag. Kvar att igångsätta
fr. o. in. den 16 augusti till årets slut var
18 200 lägenheter för vilka några kre -

protokoll 1965. AV 39

10 Nr 39 Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
m. m.

ditivkontrakt inte hade erhållits. Av
dessa föll 91 procent på den kommunala
och kooperativa sektorn och endast
9 procent på den privata sektorn.

Eftersom herr Bohmans fråga går
tillbaka på en tidningsuppgift vill jag
gärna framhålla att jag redan den 30
oktober i ett tal i Malmö tog upp frågan
om kreditivläget. Jag ber att få citera
följande mening ur manuskriptet
till detta föredrag: »Det är svårt att
undgå slutsatsen att de privata byggarna
jämfört med de kommunala och kooperativa
hade en avsevärt gynnsammare
ställning i fråga om tillgången på kreditiv
än som svarade mot deras andel
av den planerade produktionen.» I ett
tal i Kristianstad den 21 november hade
jag samma underlag för mitt föredrag.
Jag gav vidare uttryck för den meningen
att kreditivgivningen hotade utveckla
sig därhän att bankernas åtgärder
kom att bli bestämmande för bostadsbyggandets
lokalisering och att
därför särskilda åtgärder från statsmakternas
sida var nödvändiga.

Sedan länge har i fråga om igångsättning
av byggnadsföretag inom den
statsbelånade sektorn gällt den ordningen,
att de ansvariga kommunala
organen har bestämt fördelningen av
tilldelad lånekvot på olika byggen. Det
läge som inträtt på kreditmarknaden
under sommaren 1965 såg ut att rubba
detta system genom att strömmen av
byggnadskreditiv i ökad omfattning
gått andra vägar än till de av kommunerna
turordnade byggena. Det framstod
som ofrånkomligt att verka för att
kreditiv säkerställdes till de byggen som
de kommunala instanserna i demokratisk
ordning hade bestämt sig för.

I september begärde jag detaljerade
uppgifter av bostadsstyrelsen angående
de byggen som var avsedda att tillkomma
med stöd av statliga lån och för
vilka byggnadskreditiv fortfarande inte
kunnat erhållas. En förteckning med
de begärda uppgifterna inkom till de -

partementet i början på oktober och
visade att byggnadskreditiv då alltjämt
saknades till ett belopp av cirka 750
miljoner kronor för flerfamiljshus, som
var avsedda att sättas i gång under
återstoden av året. Härtill kom ett
mindre belopp för småhus, planerade
att uppföras som gruppbyggen. Det
uppdämda kreditivbehovet avsåg till
alldeles övervägande del företag med
kooperativa eller allmännyttiga byggherrar.

Förteckningen överlämnades till riksbanken,
som förklarade sig beredd att
i samband med en förestående emission
av bostadslån verka för att byggnadskreditiv
i första hand erhölls till sådana
byggnadsföretag som fanns uppförda
på bostadsstyrelsens förteckning.
Som min åsikt uttalade jag att man —
i överensstämmelse med ett av riksdagen
i våras gjort uttalande angående
bostadsproduktionens regionala fördelning
— borde bereda särskild prioritet
för de tre storstadsregionerna samt vissa
andra expansiva områden. Vidare
lämnades från departementet information
angående vilka byggen på de skilda
orterna som hade den högsta startberedskapen
och som det därför fick
anses angeläget att i första hand trygga
kreditivförsörjningen åt. Enligt uppgift
från riksbanken har genom bankens
åtgärder kreditiv på sammanlagt
cirka 250 miljoner kronor destinerats
till de ifrågavarande byggena. Vid sidan
härav har enligt uppgift av riksbanken
under oktober tecknats nya
kontrakt på byggnadskreditiv till bostadsbyggen
om cirka 150 miljoner kronor.

I början av november påbörjades eu
förnyad genomgång av kreditivläget för
de bostadsbyggen som då kvarstod att
sätta i gång inom den statsbelånade sektorn.
Denna undersökning visade att
ett nytt ingripande från riksbankens
sida var erforderligt om årsprogrammet
88 000 lägenheters igångsättning

Fredagen den 3 december 1905 Nr 39

Svar på interpellationer ang. åtgärder fö
stadsbyggandet m. m.

sknlle fullföljas. Av kreditiveftersläpningen
i fråga om flerfamiljshus avsåg
inte mindre än 96 procent byggen i allmännyttiga
och kooperativa företags regi
och 4 procent enskilda byggen. Trots
att de förut vidtagna särskilda åtgärderna
inneburit att kreditivförsörjningen
tryggats för åtskilliga byggen i allmännyttiga
och kooperativa företags regi
hade det alltså sedan augusti ägt rum
en ytterligare relativ förskjutning av
kreditivförsörjningen till dessa företags
nackdel. Med riksbankens medverkan
har således cn ny aktion företagits i
syfte att trygga kreditivgivningen för de
återstående byggena inom statslånesektorn.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att spörsmålet om bostadsbyggandets
försörjning med kreditiv togs upp
till behandling av statsutskottet i dess
utlåtande om bostadsfrågorna vid innevarande
års riksdag. Utskottet påpekade
att det under år 1964 för åtskilliga
byggnadsföretag tidvis uppkommit betydande
svårigheter att anskaffa byggnadskreditiv
i sådan tid att bostadsproduktionen
kunnat fullföljas i överensstämmelse
med de planer som gjorts
upp i samråd med arbetsmarknads- och
bostadsmyndigheterna. Utskottet förklarade
sig väl inse svårigheterna att i
ett ansträngt kreditmarknadsläge skapa
förutsättningar för en kreditförsörjning
som är helt samordnad i tiden
med produktionsplaneringen men framhöll
att försörjningen med kreditiv för
bostadsbyggandet har avgörande betydelse
för en kontinuerlig och störningsfri
produktion och därmed indirekt
även för utvecklingen av produktionskostnaderna.
Utskottet fann därför skäl
föreligga att närmare undersöka möjligheterna
till en förbättring av förhållandena
i det berörda avseendet. Utskottets
utlåtande godkändes av riksdagen
och delgavs genom skrivelse från
riksdagen både regeringen ocli riksbanksfullmäktige.

att trygga kreditförsörjnincen till bo l)e

åtgärder som nu vjdtagits har utformats
så att man i praktiken så långt
möjligt sökt beakta riksdagens uttalande
om angelägenheten av en synkronisering
av igångsättning och kreditgivning.
Syftet har inte varit att bereda
särskilda förmåner åt kommunala och
kooperativa byggherrar. Att åtgärderna
främst kommit dessa kategorier till
godo beror på att just deras byggen
blivit särskilt lidande genom den skildrade
utvecklingen av kreditivgivningen.

Vilka åtgärder som i framtiden kan
bli erforderliga för att trygga bostadsbyggandets
kreditförsörjning kan jag
inte för dagen uttala mig om. Regeringen
kommer emellertid att kontinuerligt
och med största uppmärksamhet
följa utvecklingen i fråga om byggnadskreditivgivningen
till bostäder och även
framdeles hålla riksbanken underrättad
om utvecklingen för att riksbanken skall
bli i stånd att vidta de åtgärder som
från tid till annan kan bli erforderliga
för att säkra genomförandet av de bostadsbyggnadsprogram
som regeringen
och riksdagen fattar beslut om. Den av
riksbanken senast praktiserade metoden
kan vara en väg att säkerställa
fullföljandet av riksdagens intentioner.

Vad slutligen angår herr Bohmans
fråga om konkurrensförhållandena på
byggnadsmarknaden är det min uppfattning
att dessa bör bestämmas av
andra faktorer än de olika byggherrarnas
skiftande möjligheter att erhålla
byggnadskreditiv i bankerna. Såsom
torde ha framgått av min föregående
redogörelse har de nu aktuella kreditpolitiska
åtgärderna bl. a. avsett att
återställa en ordning som hållit på att
rubbas av att kreditgivningens inriktning
hotat att utöva ett obehörigt inflytande
på olika byggherrars förutsättningar
att hävda sig på byggnadsmarknaden.

Vidare anförde:

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

Ilerr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min interpellation.

Inrikesministern medger i svaret att
utvecklingen lett fram till en på vissa
punkter mindre god anpassning mellan
å ena sidan det av statsmakterna
uppställda målet för bostadsbyggandet
och å andra sidan tillgången på kreditiv.

Riksdagen fastställde i våras ett bostadsbyggnadsprogram
för år 1965 om
88 000 lägenheter. Det innebär om man
jämför med 1964 års program i dess
slutliga utformning, att målsättningen
reducerades från 90 000 till 88 000 lägenheter.
Den faktiska igångsättningen
år 1964 uppgick emellertid till 94 000,
och det poängterades mycket starkt under
riksdagsbehandlingen, inte minst
av inrikesministern, att 1965 års program
om 88 000 lägenheter var ett minimiprogram.
Programmet skulle, om
det vore möjligt, utvidgas inom ramen
för tillgängliga resurser. Såvitt nu kan
bedömas, kommer vi nätt och jämnt
att kunna förverkliga detta minimiprogram.
Om vi lyckas göra det, beror det
delvis på statistikens utformning. Som
påbörjad lägenhet bokförs hela det antal
lägeheter som en etapp omfattar,
oavsett när varje enskilt hus inom etappen
påbörjas. Det blir, hur man än räknar,
en betydande minskning av bostadsbyggandet
i år jämfört med år
1964. Vi kommer i varje fall inte annat
än partiellt att kunna förverkliga målet
att förskjuta tyngdpunkten i byggandet
till storstadsregionerna. Den totala
igångsättningen i storstockholmsområdet
kommer att bli avsevärt mindre än
vad man räknat med. Det huvudsakliga
skälet härtill är kreditsvårigheterna.
Det har sagts att en planerad produktion
på över 1 000 lägenheter hade kunnat
fullföljas, om den inte stoppats pa
grund av bristen på kapital eller försenade
besked om bvggnadskrediter.

Det är åtskilliga flaskhalsar som förhindrar
ett omfattande bostadsbyggande.
Det kan vara försenade stadsplaner,
brist på arbetskraft, material eller pengar.
Den väsentliga anledningen till att
det just i år är svårt att fullfölja programmet
är svårigheterna att få byggnadskreditiv.
Detta medger också inrikesministern
i interpellationssvaret.

Jag är väl medveten om att det samhällsekonomiska
läget motiverar en fast
ekonomisk politik och att det finns
många angelägna investeringsbehov att
tillgodose. Under sådana förhållanden
kan det också bli knappt om utrymmet
för bostadsinvesteringarna. Men med
hänsyn till den betydande bostadsbristen
är det emellertid angeläget att bostadsbyggnadsprogrammets
målsättning
fullföljes. Har statsmakterna fastställt
ett bostadsbyggnadsprogram, måste det
vara en angelägen uppgift att se till att
detta program genomförs. Statsmakterna
får självfallet inte vidta åtgärder som
försvårar genomförandet av programmet
och de målsättningar i övrigt som
ligger bakom bostadspolitiken.

Vägande kritik kan emellertid riktas
mot regeringens bostadspolitik i detta
avseende. Den bristande samordningen
mellan kreditpolitiken och bostadspolitiken
i övrigt medför en besvärande
ryckighet i bostadsproduktionen, eu
ryckighet som bl. a. medför sämre planering
och högre byggnadskostnader
och därmed mindre god boendemiljö
och högre hyror. Det är en ödets ironi,
att den socialdemokratiska regeringen
— en planhushållningsregering — ständigt
misslyckas med uppgiften att planera
och samordna.

Vi måste få en bättre samordning mellan
igångsättning och kreditgivning. En
väg vore att införa en mera långsiktig
planering av hela bostadspolitiken.
Vi kunde t. ex. göra rullande femårsplaner
för bostadsbyggandet. En sådan
långsiktig planering skulle underlätta
den kommunala planeringen och miljö -

Nr 39

Fredagen (lön

Svar på interpellationer ang. åtgärder
stadsbyggandet m. m.

politiken liksom kreditinstitutionernas,
arbetsmarknadsmyndigheternas och bostadsmyndigheternas
handlande. Men,
kommer invändningen, vi kan och vill
inte binda oss för en så lång period
framåt. En icke önskvärd fastlåsning
kunde man emellertid undvika dels genom
att låta det bli en rullande planering,
alltså en årlig omprövning av planerna,
dels genom att man låter varje
plan få en konjunkturbuffert på låt oss
säga högst 10 procent. På så sätt skulle
vi åstadkomma en långsiktig planering,
vilket skulle vara av värde för åstadkommande
av en jämnare bostadsproduktion.

Då det gäller riksbankens ingripande
de senaste veckorna skall jag i detta
inlägg fatta mig kort; det må ankomma
på Gösta Bohman att först kommentera
inrikesministerns svar på den punkten.
Jag vill emellertid medge att inrikesministerns
svar är skickligt formulerat
— men det är ingalunda övertygande.

I min interpellation använde jag ett av
de hovsamma men samtidigt bestämda
uttryck som förekommer i riksdagssvenskan
—jag betecknade riksbankens
åtgärd som »anmärkningsvärd». Redan
när detta skrevs framstod mitt omdöme
som ett understatement — om jag
får använda ett uttryck som finansministern
fört in i riksdagssvenskan. Detta
gäller i än högre grad sedan jag fått
del av inrikesministerns svar.

Inrikesministern går bl. a. förbi den
väsentliga frågan: Är det riksbankens
uppgift att fördela byggnadskreditiv
med hänsyn till vem som är byggherre?
Har riksbanken över huvud taget
rätt att göra det? Enligt min mening
kan det inte vara riksbankens uppgift
att föreskriva vilka av de lånesökande
som i första hand skall få sina låneanspråk
tillgodosedda.

Inrikesministern är inte beredd att
uttala sig om vilka åtgärder som för
framtiden kan bli erforderliga för att
trygga bostadsbyggandets kreditförsörj -

3 december 1905
för att trygca kreditförsörjningen till boning.
Han konstaterar emellertid att
den »av riksbanken senast praktiserade
metoden kan vara en väg att säkerställa
fullföljandet av riksdagens intentioner».

.lag kan inte dela den uppfattningen.
Riksdagen har aldrig begärt några
brandkårsutryckningar och har aldrig
begärt att riksbanken skall fördela
byggnadskreditiv. Vad riksdagen begärt
är en ökad samordning i tiden mellan
produktionsplanering och kreditförsörjning.
Statsutskottet konstaterade att
försörjningen med kreditiv för bostadsbyggandet
har avgörande betydelse för
en kontinuerlig och störningsfri produktion
och därmed indirekt för utvecklingen
av produktionskostnaderna.
Därför ville utskottet att man närmare
skulle undersöka möjligheterna att förbättra
förhållandena i dessa avseenden.

Genom riksbankens åtgärder har man
måhända löst eu tillfällig krissituation
men inte anvisat någon långsiktig lösning.
Någon sådan anvisas inte heller
i inrikesministerns interpellationssvar.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
inrikesministern för hans svar. Innan
jag bemöter det skall jag erkänna att
olämpliga, felaktiga och till och med
förkastliga åtgärder ibland till nöds
kan ursäktas eller i varje fall förklaras,
om uppsåtet är gott och om motiveringen
verkligen är bärande och angelägen.
Men den direktivgivning beträffande
riksbankens emissionsverksamhet som
det här är fråga om från kanslihusets
sida låter sig enligt min mening inte
förklara av den motivering som statsrådet
anfört.

I sitt interpellationssvar hänvisar
statsrådet beträffande min första fråga
till en mening ur, som det heter, manuskriptet
till ett anförande i Malmö
den 30 oktober. Statsrådet fortsätter; »I
ett tal i Kristianstad den 21 november

Nr 39

Fredagen den 3 december 19C5

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

hade jag samma underlag för mitt föredrag.
Jag gav vidare uttryck för den
meningen att kreditgivningen hotade
utveckla sig därhän att bankernas åtgärder
kom att bli bestämmande för bostadsbyggandets
lokalisering och att
därför särskilda åtgärder från statsmakternas
sida var nödvändiga.»

Jag förmodar att statsrådet i likhet
med mig inte alltid noga följer det manuskript
han har för ett sådant anförande.
Jag har en känsla av att statsrådet
Rune Johansson i varje fall i Kristianstad
uttalade sig, milt uttryckt, något
mera tillspetsat än vad detta underlag
ger vid handen.

Enligt pressen skulle statsrådet ha
sagt: »Denna åtgärd (d. v. s. riksbankens
åtgärd) framtvingas av att affärsbankerna
medvetet dirigerat kapital till
den privata sektorn av byggnadsmarknaden
och missgynnat de allmännyttiga
bostadsföretagen. Denna kapitaldirigering
kan», sade herr Johansson, »aktualisera
inrättandet av en särskild, statlig
bostadsbank.»

Statsrådet skulle dessutom ha hänvisat
till en diskriminerande kreditgivning
i Hässleholm, om jag inte är felunderrättad.
Till denna återkommer
statsrådet Johansson inte i sitt interpellationssvar,
vilket kanske är förklarligt
med hänsyn till att den åsyftade
kreditivgivningen — vilken gavs av
Hässleholms sparbank och alltså inte av
en affärsbank — verkligen inte var på
något sätt anmärkningsvärd, om man
studerar fakta i händelseförloppet.

Hur svagt underlaget för den beskyllning
som statsrådet har riktat mot
bankvärlden är framgår, tycker jag,
klart av bankföreningens i går redovisade
utredning. Den visar — det kan
vara skäl att återge den här i kammaren
— att ökningen av affärsbankernas
krediter till de s. k. allmännyttiga
företagen varit så stark att krediterna
för den privata sektorn i procent räknat
avsevärt trängts tillbaka.

Affärsbankernas byggnadskrediter till
den privata sektorn var nu i höst inte
mer än ett tiotal miljoner kronor större
än i december 1963 men de totala byggnadskrediterna
till flerfamiljshus hade
ökat med nära 1 000 miljoner kronor.
Ungefär en procent av kreditökningen
hade gått till den privata sektorn och
nära 99 procent till den allmännyttiga
sektorn. Studerar man utredningen närmare
och tittar på läget — d. v. s. saldot
— i december 1963, december 1964
och oktober 1965 finner man att av de
utestående byggnadskrediterna hade de
allmännyttiga företagen år 1963 i december
55,9 procent, de privata 44,1
procent. Vid samma tid år 1964 hade de
allmännyttigas andel stigit till 61,9 procent,
de privatas sjunkit till 38,1 procent,
och i oktober 1965 hade de allmännyttigas
ytterligare stigit till 64,8
medan de privatas låg på 35,2 procent.

1 dessa siffror är då inte medräknad den
kreditgivning som lämnats av sparbankerna
och av postbanken, där förmodligen
— jag har inget underlag för
det påståendet — de allmännyttigas andel
måste ha varit avsevärt mycket större.

Ser man på förändringarna finner
man att frän den 1 december 1964 till
oktober 1965, alltså under innevarande
år, har de allmännyttigas andel ökat
med 13,4 procent och de enskildas med

6.3 procent. Av den totala ökningen
liar — som jag nyss framhöll — 98,6
procent belöpt på de allmännyttiga och

1.4 procent på de privata byggherrarna.
När alltså nära 99 procent av den

totala ökningen av affärsbankernas kreditgivning
under detta år gått till den
s. k. allmännyttiga sektorn, hur kan
man då göra gällande att bankerna har
diskriminerat de allmännyttiga företagen? Statsrådet

åberopar i sitt interpellationssvar
en egen statistik som skulle
visa att under senare delen av detta år
en markant förskjutning ägt rum av kre -

Fredagen den 3

Svar pa interpellationer ang. åtgärder fö
stadsbyggandet m. m.

ditgivningen till förmån för de privata
byggherrarna.

1 interpellationssvaret framhåller inrikesministern
att fram till augusti svarade
allmänna och kooperativa byggen
för ungefär 80 procent av antalet lägenheter
och de enskilda för de återstående
20 procenten. »Fördelningen», säger
statsrådet, »svarar rätt väl mot den
proportion som under senare år utvecklats
i produktionen av flerfamiljshus.
Igångsättningsstrukturen under den
angivna perioden kan alltså betraktas
som normal om man ser till fördelningen
av byggherrekategorier.»

Det här begreppet normal har man
kanske anledning att uppehålla sig vid
därför att innan den nuvarande bostadspolitiken
infördes och innan man genomförde
de olika favoriserande åtgärder,
som svensk bostadspolitik nu
tillämpar gentemot s. k. allmännyttiga
företag, på den tid då det var fri konkurrens
och man verkligen kunde avgöra
vad som var normala förhållanden,
då svarade de enskilda byggherrarna
för 88 procent av den svenska
byggnadsproduktionen. Begreppet normal
är alltså utomordentligt tänjbart.

I år under första halvåret har dessutom
de enskilda byggherrarnas andel av de
lånebeviljade husen sjunkit till 14 procent
och har alltså inte ens uppnått de
20 procent, inrikesministern ansåg vara
normalt.

Sedan tillägger inrikesministern att
kvar att igångsätta fr. o in. den 16 augusti
till årets slut är 18 200 lägenheter
och för dem har några kreditivkontrakt
inte erhållits. Av dessa föll 91 procent
på den kommunala och kooperativa sektorn
och endast 9 procent på den privata
sektorn. Det är klart att den uppgiften
ter sig rätt egendomlig mot bakgrunden
av den utredning som affärsbankerna
har gjort och som alltså visar
att 99 procent av ökningen har gått till
de allmännyttiga företagen.

Men om man försöker göra klart för

december 1965 Nr 39

r att tryKKa kreditförsörjninjten till bo sig

vad som måste ha hänt blir hela den
statistik som inrikesministern redovisat
kanske inte så besynnerlig. Förklaringen
kan helt enkelt vara följande.

Det förhåller sig på det sättet att de
enskilda byggnadsföretagen har fasta
bankförbindelser ocli att de i samråd
med dessa förbindelser försöker bygga
upp eu långsiktig finansiering av sin
verksamhet. De byggnadsobjekt som de
har att syssla med är väsentligt mindre
än de stora klumpar som de allmännyttiga
företagen rör sig med. Det är
klart att de har anledning att vara försiktigare
än de stora företagen, ty de
rör sig i stor utsträckning med egna
pengar. Deras egen ekonomi hänger på
att byggnaderna kan genomföras planmässigt.
De har inte råd att improvisera.
Dessa företag är medvetna om svårigheterna
att få krediter. Bankerna har gjort
alldeles klart för sina kunder vad de kan
påräkna och när de kan påräkna att få
kreditiv. I vetskap om det mycket ansträngda
läge som av olika skäl — jag
återkommer därtill —- har rått under
året, har de inte haft anledning att ens
söka preliminära lånebesked. De har
alltså inte anmält sig och kommer därför
inte med i den statistik som statsrådet
har åberopat.

De s. k. allmännyttiga företagen däremot,
som vet att de är favoriserade av
statsmakterna och kommunerna och vet
att de kan emotse en gynnsam behandling,
har inte någon anledning att vara
återhållsamma på samma sätt. De söker
på ett tidigt stadium lånebesked på —
som någon expert i det här sammanhanget
uttryckt sig — rubb och stubb.
Det gör såvitt jag förstår att i den här
statistiken andelen allmännyttiga företag
som behöver kreditiv kommer att
skjuta i höjden på det sätt som inrikesministerns
undersökning visar. Jag
menar alltså att statistiken inte kan åberopas
till stöd för det enligt min mening
anmärkningsvärda påståendet att
kreditorganen — banker och sparban -

Nr 39 Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer anK. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
m. m.

ker — skulle »dirigera» bostadsbyggandet.

Jag har särskilt hängt upp mig på en
annan passus i inrikesministerns svar,
där han säger att det framstått som
»ofrånkomligt» att säkerställa de byggen
som de kommunala instanserna i
demokratisk ordning bestämt sig för.

För det första har statsmakterna inte
fattat något som helst beslut om turordning
mellan olika bostadsföretag. Visserligen
har staten på olika sätt gynnat
den allmännyttiga sektorn och visst har
vi fastställt ramar för bostadslånegivningen,
men vi har inte försökt hindra
vare sig den ena eller den andra byggföretagaren
att bygga de bostäder som
vederbörande kan bygga och som vi
verkligen behöver i det här landet. I
svaret har statsrådet dessutom sysslat
med de statsbelånade husen och inte
med byggnadssektorn över huvud taget.

För det andra kan den turordning
som görs inom kommunerna bara avse
statsbelåning på kommunernas egen
mark. Kommunerna har inga lagliga
möjligheter och heller ingen kompetens
att hindra byggföretag att bedriva sin
verksamhet. Och såvitt jag vet finns
inga normer för hur den här turordningslistan
skall upprättas. Det finns
ingen som kan garantera att de listor
som utarbetats verkligen är objektivt
riktiga. Det finns ingen som kan garantera
att just de företag som bäst gagnar
bostadsbyggnadsverksamheten och konsumenterna
genom sin verksamhet placeras
rätt i listorna. Vad har dessa
myndigheter för kvalifikationer att bedöma
företagens effektivitet och förutsättningar?
Vad finns det över huvud
taget för kriterier i det här sammanhanget
som man kan basera sina bedömningar
på?

När inrikesministern i sitt svar framhåller
att departementet informerade
riksbanken om vilka byggen på de enskilda
orterna som har »den högsta
startberedskapen», frågar jag: Hur vet

departementet det? Det enda man kan
bedöma är väl antalet anmälda byggnadsprojekt
från de allmännyttiga företagens
sida och att de antagits vara betydligt
större än de som anmälts frän
den privata sidan. Men detta beror, såvitt
jag förstår, på de omständigheter
som jag har utvecklat, nämligen att de
enskilda varit mera återhållsamma, därför
att de varit medvetna om svårigheterna;
de har inte brytt sig om att ställa
sig i den ko som påverkar statistiken.

Jag vill inte vara oartig mot inrikesministern,
men jag tar mig friheten att
underkänna det underlag som inrikesministern
åberopat till stöd för den enligt
min mening förkastliga dirigeringen
av krediter som det här är fråga om.
Och beträffande den skulle jag vilja
framhålla några synpunkter.

Den nuvarande bostadspolitiken innehåller,
som jag redan har påpekat, förmåner
för de s. k. allmännyttiga företagen.
Den fria konkurrens, som statsmakterna
i andra sammanhang så gärna
vill hävda, har på detta område försatts
ur spel, och det har lett till ett bristande
kostnadsmedvetande inom byggenskapen.
Det har lett till att löner och priser
där har drivits upp, och det har medfört
konsekvenser även på andra områden
inom samhällsekonomien. I praktiken
prioriteras dessutom de allmännyttiga
förelagen än mera ute i kommunerna.
Den lagstiftning som i det sammanhanget
skulle kunna åberopas till stöd
härför har inte sällan tillkommit i strid
med oppositionspartiernas uppfattning
här i riksdagen. Det är klarl att det
också skulle ha varit möjligt för statsmakterna
att genom nya lagregler bvgga
ut detta förmånssystem ännu mera och
helt enkelt föreskriva, att de s. k. allmännyttiga
företagen utöver tidigare favörer
skulle ges prioritetsrätt även då det gäller
byggnadskreditivgivningen. Detta
har man dragit sig för, och det tycker
jag är klokt. Men på en omväg har man
nu utnyttjat centralbankens grepp över

Fredagen den

Svar pa interpellationer ang. åtgärder

stadsbyggandet m. m.

emissionsverksamheten, ocli i praktiken
har man åstadkommit precis det resultatet.
Det är detta som är det mest betänkliga
i sammanhanget.

Låt mig, herr talman, som bakgrund
till vår debatt påminna om att riksdagen
förra året beslöt ett bostadsbyggnadsprogram
på 90 000 lägenheter och
att vi det året kom upp till 96 000. Vi
gick alltså in på detta år med 6 000 lägenheter
i plus. Årets riksdagsbeslut omfattade,
som herr Mundebo nvss erinrade
om, 88 000 lägenheter. På grund
av det ansträngda läge som rådde på
kreditmarknaden under början av året
drog riksbanken trots detta program
ned emissionen av obligationslån för
bostadsbyggande. Medan 1964 obligationslånen
under första halvåret uppgick
till 1 526 miljoner kronor, var motsvarande
siffra under motsvarande period
1965 732 miljoner kronor. Under första
halvåret i år låg man alltså 800 miljoner
kronor lägre än man gjorde året före.

Jag skall här inte diskutera huruvida
riksbanken gjorde rätt eller inte. Riksbanken
handlade väl med utgångspunkt
från de penningvårdande uppgifter den
har att hävda, men att den åtgärden ledde
till att bostadsbyggandet fick 800
miljoner kronor mindre i år än förra
året är ofrånkomligt. Och detta ledde
till de svårigheter med hänsyn till kreditivgivningen
som vi just nu diskuterar
och vilkas konsekvenser har medfört
de åtgärder som i varje fall jag är
benägen att starkt kritisera.

I slutet på oktober uppgick de infrusna
kreditiven — om jag inte är fel
underrättad — till ungefär 1 700 miljoner
kronor. Det är klart att det i ett
sådant läge måste bli eftersläpningar,
som just tar sig det uttryck som kommer
fram i den statistik vi har åberopat från
olika håll. Att svårigheterna sedan ledde
till ett tryck på riksbanken, som tvingade
den att ändra sin politik och att vidta
de nu diskuterade emissionsåtgärderna
är väl rätt naturligt. I och för sig

3 december 1965 Nr 39

för att trygga kreditförsörjningen till bo är

det inget fel att man i ett sådant liige
genom insatser av tvpen brandkårsutryckning
försöker skapa ökat ekonomiskt
utrymme och att avlyfta byggnadskreditiven
för att underlätta ett genomförande
av bostadsbyggnadsprogrammet.
Alt sådana åtgärder nu behövs bekräftar
den bristande balansen i den
överhettade konjunktur vi har, och det
finns ingen anledning att från bostadsbyggandets
synvinkel kritisera åtgärderna
som sådana. Men om nya krediter
måste skapas för att trygga bostadsbyggandet,
skall det självfallet ske på ett
sådant sätt att det inte verkar desorganiserande
och ytterligare konkurrensbegränsande.
Det lilla moment av konkurrens
som till nöds kan uppletas på
byggnadsmarknaden borde man i stället
försöka stimulera. Vad som nu skett är
raka motsatsen.

En centralbanks uppgift skall väl ändå,
herr talman, i första hand vara att
vårda penningvärdet och se till att
marknaden fungerar, och att detta skall
ske med i princip generellt verkande åtgärder
borde vi vara överens om. Det
kan, som herr Mundebo framhöll, inte
sägas tillhöra centralbankens uppgifter
att plötsligt uppträda som något
slags rikets centrala affärsbank, som
med direktiv från departementet genom
sina till filialer degraderade sparbanker
och affärsbanker styr krediterna till
företag som inrikesdepartementet eller
de bostadslånegivande myndigheterna
anser böra favoriseras. Det är ett missbruk
av riksbankens makt, när man på
detta sätt försöker förmå — i själva
verket försöker tvinga — affärs- och
sparbankerna att ge de nya kreditiven
i första hand till s. k. allmännyttiga
företag som riksbanken anvisar. Förfaringssättet
utgör i varje fall ett direkt
avsteg från den praxis som tidigare
har tillämpats, och även om ränteregleringslagen,
vilken som bekant inte satts
i kraft, möjliggör villkor i samband med
Omissionsverksamhet, har såvitt jag vet

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

aldrig tidigare ifrågasatts annat än att
generellt verkande bestämmelser skall
gälla, att med andra ord styrningen skall
drabba totala kategorier och inte vissa
särskilt utplockade, utpekade och namngivna
kreditobjekt.

Ett annat undantag från tidigare praxis
har alldeles nyligen förekommit, och
det gör inte förfarandet mer smakligt.
Det bekräftar att man nu är inne på nya
vägar för central statlig reglering för
att ytterligare koncentrera makten till
kanslihuset. Jag åsyftar naturligtvis den
kommunala långivningen och de villkor
som riksbanken nyligen uppställt för
kommunlåneinstitutens obligationslån
på 35 miljoner kronor, nämligen att
även dessa pengar skulle fördelas till
vissa särskilt uppräknade och namngivna
kommuner.

Det finns, herr talman, i detta sammanhang
anledning påminna om att så
gott som alla problem på kreditmarknadens
område för inte så länge sedan
allsidigt diskuterades i den s. k. kreditmarknadsutredningen.
Såväl inom utredningen
som i de remissyttranden som
avgavs, bl. a. från LO, var man överens
om att prioriteringsregler över huvud
laget är diskutabla och att det egentligen
borde föreligga fullt fri konkurrens
om kapitalet mellan olika ändamål och
att detta först därigenom kommer till
bästa möjliga användning sett ur det
totala samhällets synvinkel. Man gjorde
emellertid då vissa medvetna avsteg från
den principen och åberopade härför de
speciella förhållanden som då liksom
nu förelåg på kapitalmarknaden. Man
menade att det kunde vara befogat att
prioritera krediter för bl. a. bostadsbyggnadsverksamhet.

Utredningen och remissyttrandena
diskuterade denna problematik rätt utförligt,
men såvitt jag har kunnat finna
var den tanken fullständigt främmande
för alla berörda instanser, att prioriteringen
skulle kunna ta sig sådana uttryck
som det nu är fråga om, nämligen

att genom prioriteringsbestämmelser
styra krediten direkt till särskilt namngivna
företag. Jag tycker att det ytterligare
understryker hur exceptionell åtgärden
i själva verket är.

Slutligen bör det väl uppmärksammas
att kapitaldirigeringen upprepats
sedan inrikesdepartementet i början av
novemeber kunnat konstatera, att krediteftersläpningen
av turlistorna att döma
nu gällde inte mindre än 96 procent
av de allmännyttiga företagen mot 4
procent av de enskilda.

Bortsett från att denna relation mellan
olika kategorier väl egentligen bekräftar
den förklaring som jag nyss
lämnat, förefaller det väl rätt märkligt
att futtiga 4 procent enskilda byggare
som stod i ko skulle behöva föranleda
statsmakterna att tillgripa ur
kreditmarknadssynpunkt så extrema åtgärder
som dem det nu är fråga om. De
där futtiga 4 procenten kan ju i varje
fall inte ha utgjort någon risk för att en
generellt verkande tilldelning av krediter
till sparbanker och affärsbanker
skulle ha missbrukats av dem.

Jag har vidare svårt att förstå hänvisningen
till statsutskottets uttalande förra
året som stöd för denna åtgärd. Såsom
herr Mundebo framhöll, underströk
utskottet endast behovet av att åstadkomma
en anpassning av finansieringen
till en planmässig byggnadsverksamhet
och inte något annat, inte den här typen
av dirigering.

Jag tycker också, herr talman, att det
är beklagligt att inrikesministern slutar
sitt svar till mig med påståendet, att
kreditgivningsinriktningen »hotat att utöva
ett obehörigt inflytande på olika
byggherrars förutsättningar att hävda
sig på byggnadsmarknaden». »Obehörigt»,
herr statsråd, är ett mycket starkt
ord. Det påståendet är inte bestyrkt. Jag
tycker tvärtom att det iir vederlagt av
den utredning som affärbankerna redovisade
i går.

Fredagen den

Svar på interpellationer ang. åtgärder

stadsbyggandet m. m.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Egentligen skulle det
vara intressant att enbart få ställa upp
herr Mundebo mot herr Bohman. Herr
Mundebo började ju i sitt anförande med
att konstatera att vi hade eu betydande
eftersläpning i fråga om kreditivgivningen,
som framför allt hotade att spoliera
det program för bostadsbyggande
i storstadsregionerna, om vilka vi hade
beslutat. Det är riktigt, herr Mundebo.
Enligt de besked som vi fick från
bostadsstyrelsen dels redan i juni och
dels i augusti förelåg en betydande
kreditiv eftersläpning för de bosladsbyggnadsföretag
som var bestämda för
storstadsregionerna.

Herr Bohman har sedan blandat sig
i debatten och har velat ta upp framför
allt två ting. Det ena är mitt uttalande
i Kristianstad, det andra kreditivgivningen.
Herr Bohman tror mer på vad
en tidning skriver än vad jag säger i
mitt interpellationssvar. Jag har korrekt
ur mitt manus återgivit vad som sagts i
Malmö och vad som har sagts i Kristianstad.
Vad har herr Bohman för anledning
att betvivla mina uppgifter? Jag
har väl ingen anledning att på det sättet
angripa privatbankerna. Jag kan ställa
frågan, om den kreditivsituation som vi
hade i november möjligtvis påverkats
av någon medveten strävan, men det är
ju en annan sak än att direkt pasta att
så har varit fallet.

Jag återgår till interpellationsfrågorna,
ty det är ju ändå de som är väsentliga.
Herr Bohman gör på samma sätt
som bankföreningen: han går ifrån det
som är huvudfrågan. I denna debatt
spelar det väl ingen roll hur kapitalmarknadsläget
för de olika byggherrekategorierna
har varit 1963, 1964 och
1965. Jag säger »i denna debatt», tv
dess utgångspunkt är den, att sedan
riksdagen bestämt etl bostadsbyggnadsprogram
fördelas kvoter till länsbostadsnämnderna,
vilka i sin tur verkställer

3 december 1965 Nr 39

för att trygga kreditförsörjningen till bofördelning
till kommunerna. Det är
kommunerna som sedan ett femtontal
ar tillbaka bestämmer fördelningen mellan
byggherrekategorierna. Det är alliså
ett i demokratisk ordning fullföljt
program. Det är inte alls något nytt.
Vi lägger oss inte i det. Riksbanken
har inte heller någon anledning att
lägga sig i det.

Häromdagen såg jag en uppgift om
ett stort bostadsprojekt utanför Stockholm.
Man hade gjort fördelningen 45
procent till privata företag, 45 procent
till allmännyttiga företag och 10
procent till kooperativa företag. År det
någon som tror att regeringen eller riksbanken
skulle försöka påverka Stockholm
i fråga om den fördelningen? Nej,
det är Stockholms stads myndigheters
angelägenhet på samma sätt som det
är en angelägenhet för Hässleholm eller
vilken annan kommun som helst.

Den turordning som kommunerna
uppgör i fråga om sina kvoter sker med
beaktande av planeringsläge, önskvärdheten
av att bygga ut ett område på
en gång, frågan om det skall vara småhus
eller flerfamiljshus, bostadsrätt eller
hyresrätt. Det är från dessa utgångspunkter
som kommunalmännen
har att försöka bedöma företagens planeringsläge,
startberedskap m. in.

Bostadsstyrelsen har gått än längre
genom att föreskriva, att kreditiven
skall vara klara innan lån till bostadsbyggande
beviljas. Det betyder att man
arbetar med långtidsplanering. Herr
Mundebo efterlyste rullande femårsplaneringar.
Sådana är i tillämpning sedan
ett par tre år. Svårigheten är att få
dem i tillämpning därför att kapitalförsörjningen
inte är tillfredsställande.
All right! Vi kan vara överens
om det. Men planeringen tillgår på det
sättet. Vad finns det för anledning för
herr Bohman att ifrågasätta kommunalmännens
kompetens att klara fördelningen
på byggherrekategorier?

1 sitt anförande har herr Bohman

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

underkänt kommunalmännen. .lag skulle
vilja säga att den uppgift som har
lagts på kommunalmännen, att sköta
bostadspolitiken, har de fullföljt på ett
utomordentligt sätt. De har ställts inför
stora svårigheter många gånger,
svårigheter som de kanske inte alltid
lyckats övervinna, men i stort sett har
det gått alldeles utmärkt. Jag tror att
herr Bohman har anledning att svara på
frågan, om det förekommit någonting
ute i kommunerna som ger honom anledning
att underkänna kommunalmännens
kompetens på detta område.

Herr Bohman är lika illa underrättad
då det gäller de förteckningar vi har
arbetat med. Herr Bohman ville ge
en föreställning om att vi fått in en
förteckning, som egentligen bara innehåller
de företag som sökt byggnadskreditiv
i bankerna. Men den förteckning
vi har är en av bostadsstvrelsen
uPPgj°r<l förteckning över alla byggprojekt
som har tilldelats kvot av kommunen.
Den innehåller alltså de kommunala,
de kooperativa, övriga allmännyttiga
företag och de privata. Förteckningen
finns här. Den är inte hemlig.
Herr Bohman kan få den.

Bostadsstyrelsen har också efterhört
vilka kreditinstitut som respektive företag
har vänt sig till. Alla har inte kunnat
ange detta. Det är riktigt, herr Bohman,
att inte alla vänt sig till kreditinstituten,
men det betyder inte att
de inte finns med i den förteckning
från vilken vi utgår. Herr Bohman skall
inte försöka att med sådana vilseledande
uppgifter komma undan i denna
diskussion.

Vår utgångspunkt har alltså varit den,
att under sommaren åtskilliga företag
befann sig i det läget att de inte kunde
få kreditiv. Så långt fram som i mitten
av oktober månad kunde vi konstatera,
att beträffande flerfamiljshusen
saknades kreditiv för 12 000 lägenheter.
Som jag tidigare sagt var det inte
någon nyhet för oss. Vi diskuterade det

i juni, vi hade diskussioner om det i
augusti och vi gjorde för övrigt en
speciell undersökning i augusti månad.
Statsministern hade tillfälle att i ett
tal i Stockholm ta upp problemet genom
att säga: »Jag har mig väl bekant
att realiserandet av detta program har
mött svårigheter på kreditmarknaden.
Åtgärder vidtages nu i särskild ordning
för att möjliggöra fullföljandet av det
av riksdagen fastställda bostadsbyggnadsprogrammet
efter i huvudsak den
tilldelning på byggherrar som bestämts
ute i kommunerna.»

I detta anförande finns ingenting talat
om att man skall ge prioritet och förtursrätt
åt någon, utan i enlighet med
den av kommunerna bestämda fördelningen
skall vi i särskild ordning försöka
vidta åtgärder för att få fram det
nödvändiga kapitalet för fullföljande
av det program som riksdagen beslutat
sig för.

Nu säger herrar Mundebo och Bohman,
att det visserligen är sant att
riksdagen gjort ett uttalande om att
man bör följa upp kreditfrågan, men
de menar att det inte är något som förpliktar.
Man vidtog dock den mycket
särskilda ordningen att tillställa regeringen
och riksbanken riksdagens uttalanden
för att beaktas av vederbörande.
Menar då herrarna att det inte spelar
någon roll, om 20 000 lägenheter
av det fastställda programmet inte kommer
i gång? Skulle det inte ha någon
som helst betydelse?

Jag undrar vad herrarna skulle ha
sagt, om vi vid årsskiftet skulle ha befunnit
oss i det läget, att vi inte kunnat
fullfölja ett bostadsbyggnadsprogram
som riksdagen fastställt. Det är klart
att om det inträffat något alldeles speciellt
på kreditmarknaden eller om andra
omständigheter inträtt, som nödvändiggjort
en begränsning, då kunde man
alltid finna försvar för detta, men vi
har inte kunnat finna att så varit fallet.
Om man alltså då konstaterar att

Fredagen den 3 december 1905 Nr 39 91

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
m. m.

särskilda åtgärder är nödvändiga, som
statsministern uttalat och som jag sade
i ett tal den 30 oktober, redovisat i
mitt interpellationssvar, uppkommer
självfallet frågan om vilka åtgärder man
skall vidta.

Herr Bohman har sagt att vi har gett
direktiv till riksbanken. Jag kan inte
ge några direktiv till riksbanken. Jag
har ingen direktivrätt, utan riksbanken
beslutar självständigt. Om jag hade haft
tillfälle att ge direktiv, så skulle jag nog
i oktober när vi förde denna diskussion,
ha velat ha hela det kapitalbelopp som
var nödvändigt för att säkerställa det
återstående programmet. Riksbanken
bedömde det så, att den ordinära kapitalmarknaden
skulle komma att bidra
med en del. Självfallet kunde man
inte ange med hur mycket. Man bestämde
sig därför för att emittera obligationer
för ungefärligen 250 miljoner
kronor. Vid den tidpunkten erfordrades
minst 600 miljoner kronor. Det är
klart att vi fick respektera riksbanken.
Det är den som beslutar. Den hade rätt
så till vida, att under samma tid som
dessa 250 miljoner kronor verkade på
marknaden så tillflöt 150 miljoner kronor
i form av nya kreditiv på andra
vägar. Detta visar klart den undersökning
vi gjorde i november.

När vi då fick besked om att man
var beredd att från riksbankens sida
gå ut med 250 miljoner kronor i stället
för 600 miljoner kronor uppkom ju frågan
om avvägningen mellan de projekt
som är upptagna på den förteckning
som överlämnats till riksbanken. Riksbanken
begärde en rekommendation
från vår sida. Den bär vi gjort med utgångspunkt
från, som jag tidigare sagt,
att en viss prioritering fick göras så
att de områden, där krediteftersläpningen
var mest påtaglig, fick komma
i första hand. De företag som hade det
svårast på kreditmarknaden fick också
ges förtur.

Beträffande läget upprepar jag vad

som säges i svaret, att av de återstående
12 000 lägenheterna som i oktober
saknade kreditiv föll på den allmännyttiga
och kooperativa sidan 91 procent
samt på den privata 9 procent. När
man då skulle diskutera fördelningen
av de 250 miljonerna fick man fråga sig
vilka som så att säga är längst ute
i vattnet. Man kunde våga sig på den
bedömningen, att eftersom de privata
företagen hade fått krediter i en större
omfattning än vad de allmännyttiga
och kooperativa företagen hade fått
kunde man vänta att så också skulle
bli fallet under den återstående delen
av året. Detta har också bekräftats av
novemberundersökningen. Den visade
att cirka 5 000 lägenheter i flerfamiljshus
ännu saknade kreditiv. Av dessa
var 4 procent, d. v. s. 200 lägenheter,
tilldelade privata byggare. I runt tal
4 700 lägenheter fanns alltså på den allmännyttiga
och kooperativa sidan.

Detta utesluter självfallet inte att om
det visar sig nödvändigt — vilket det
gjorde i november — även privata företag
bör kunna komma med vid de extra
åtgärder som företages från riksbankens
sida. Såvitt jag vet har detta också blivit
fallet vid den senaste emissionen
på 150 miljoner kronor. Vi räknar också
med att fä en ny redovisning i början
av december och får då se vad slutresultatet
förväntas bli.

Vad är det då som ger herrarna anledning
till dessa mycket kritiska anmärkningar?
Beträffande riksbankspolitiken
skall jag inte ge något direkt svar.
Riksbankens åtgärder kommer att prövas
av bankoutskottet och riksdagen,
och i fråga om detaljer får väl debatten
anstå till dess. I princip delar jag den
uppfattning som kommit till uttryck inom
riksbanken, att åtgärder varit nödvändiga.
Jag har heller inget att erinra
emot den teknik som riksbanken använt
för att försöka åstadkomma ett resultat.

Nu säges det här att man hade kunnat
gå till väga på samma sätt som tidigare:

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

man hade kunnat gå ut på lånemarknaden
med bostadsemissioner och sedan
gjort avlyft i bankerna och låtit bankerna
avgöra vilka som skulle få de nya
kreditiven. De bostadslån som togs under
sommaren inbringade, om jag inte
missminner mig, i runt tal 825 miljoner
kronor. Vi har frågat om det kan uppges
hur mycket härav som resulterade i
nya kreditiv. Någon exakt uppgift härom
är det svårt att få, men ungefär halva
summan torde ha gått ut i form av
nya krediter. Bankerna har rätt att avväga
om de vid ett sådant emissionsförfarande
skall göra avlvften så, att de
använder pengarna till nya kreditiv eller
om de skall förstärka sin likviditet
eller gå in på andra områden där kapital
efterfrågas.

Men, ärade kammarledamöter, om
man skall försöka se till att det bostadsbyggnadsprogram
som riksdagen beslutat
verkligen fullföljes och om tiden för
att möjliggöra detta är knapp, får man
då inte tillgripa en teknik av annan art
för att verkligen se till att de pengar,
som kommer in i form av nya bostadsemissioner,
också går ut i form av nya
kreditiv? Det är egentligen detta som
riksbanken har gjort.

.lag skulle alltså vilja säga att herr
Bohmans påstående, att jag försöker gå
förbi huvudfrågorna är fullständigt felaktigt.
Det är i stället herr Bohman ocli
tyvärr också bankföreningen som försöker
skjuta vid sidan av målet när de
inte ger sig in i någon diskussion om
kreditivläget i somras, vilket för regeringen
och riksbanken blev bestämmande
för de åtgärder som vidtogs. Vi kan
mycket väl diskutera fördelningen mellan
byggherrekategorier, och gärna nu,
men det är inte detta debatten i dag gäller.
Den gäller de åtgärder som nu har
vidtagits för att klara det bostadsbvggnadsprogram
som riksdagen har beslutat.
Vi försöker fullfölja riksdagens intentioner.
Vilka åtgärder anser herr
Bohman och herr Mundebo borde ha

vidtagits för att det program skulle fullföljas
som riksdagen bär beslutat?

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag måste konstatera
att trots ett långt inlägg gav inrikesministern
ändå inte sin syn på hur man
på sikt skall lösa samordningsproblemet
mellan kreditpolitiken och bostadspolitiken.

När man i somras konstaterade att det
fanns en kreditiveftersläpning som hotade
bostadsbyggnadsprogrammet, borde
man ha ställt sig frågan: Vilka åtgärder
skall vidtas för att på sikt få en
bättre synkronisering mellan igångsättningen
och kreditivgivningen? Den frågan
går inrikesministern förbi. Den årgärd
som riksbanken vidtog kunde måhända
vara den tillfälliga lösningen i
en tillfällig krissituation. Jag anser i
likhet med herr Bohman att det var en
dålig lösning. Emellertid anvisades därmed
inte någon lösning på sikt.

Är inte riksdagens och statsutskottets
uttalande förpliktigande för oss, frågar
inrikesministern. Är vi beredda att acceptera
en minskning av bostadsbyggandet
med 20 000 lägenheter? Nej,
ingalunda. Men vad statsutskottet säger
i sitt utlåtande är att man bör skapa
förutsättningar för en kreditförsörjning
som är intimt samordnad med produktionsplaneringen.
Jag kan inte se att det
som statsutskottet sålunda säger och det
aktuella agerandet från riksbankens sida
är samma sak. Statsutskottet har skrivit
något annat, något mera.

Det finns redan en femårsplanering,
säger inrikesministern. Ja, kommunerna
gör upp bostadsbyggnadsplaner, men
det är inte den samordnade planering
på hela bostadsbyggnadssektorn som jag
efterlyste. Det kommunala sambandet
fungerar väl ändå inte på det sättet, att
man, om man summerar kommunernas
planering, också får en samlad planering
för hela landet. lin samordning
mellan bostadspolitik och kreditpolitik

Fredagen den 3 december 1965 Nr 39

på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo -

Svar

stadsbyggandet m. in.

i övrigt på sikt, eu rullande femårsplanering,
tror jag skulle ha varit av ett
betydande värde, och en sådan samordning
är nödvändig för att vi i framtiden
skall kunna fullfölja bostadsbyggnadsprogrammet.

Om man summerar vad inrikesministern
företräder och har företrätt enligt
en tidigare proposition här i höst, finner
man, att han vill skärpa detaljregleringen
på kreditområdet och skärpa
byggnadsregleringen. Jag tror inte det
är den rätta vägen att få en fungerande
bostadsmarknad.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skulle faktiskt vilja
ställa en direkt fråga till inrikesministern.
Jag gör det därför att vi ju tidigare
har fört en diskussion här i riksdagen
om lämnande av direktiv från inrikesdepartementet
till olika myndigheter.
Den gången diskuterade vi det
berättigade i att inrikesministern gav
direktiv till hyresrådet. Nu diskuterar
vi det berättigade i att inrikesministern
ger direktiv till riksbanken.

Det är visserligen klart att riksbanken
inte är skyldig att följa direktiven.
Men om det kommer en »önskelista»
från inrikesdepartementets sida — en
sådan förteckning som enligt inrikesministerns
interpellationssvar överlämnats
— till riksbanken, så är det väl givet
att man därmed utövar en stark påtryckning
på riksbanken. Självklart kan
riksbanksfullmäktige besluta att inte bry
sig om att följa inrikesministerns direktiv
men det är likväl fråga om en strävan
att vilja påverka riksbanken. Varför
skulle inrikesministern annars lämna
över förteckningen till riksbanken om
inte detta åsyftades?

Jag frågar alltså inrikesministern om
han verkligen tycker att det är riktigt
att man från regeringens sida lämnar en
sådan önskelista till Sveriges riksbank.
Det är väl inte en sådan arbetsfördel -

ning man eftersträvar mellan regeringen
och riksbanken.

Jag skulle vidare vilja fråga: Tycker
inte inrikesministern att den praxis,
som riksbanken nu har infört genom att
skicka över listor till de — om jag nu
använder ordet underlydande så sätter
jag det inom citationstecken — »underlydande»
affärs- och sparbankerna för
att tala om för dem att de skall ge de
pengar som ställts till förfogande genom
en ny emission till vissa namngivna
företag, står i strid med tidigare tilllämpad
praxis? Tycker inrikesministern
verkligen att det överensstämmer med
gällande administrativa förfaringssätt i
vårt land?

Jag skulle vidare vilja fråga: Tror
inte inrikesministern att man hade kunnat
få precis samma effekt genom att ge
de så att säga »generella klumpar» som
man gjort tidigare? Jag skall gå så långt
att jag medger att jag tycker att det inte
skulle ha varit stötande, om riksbanken
i fråga om sin senaste emission hade
gjort klart för affärs- och sparbankerna
att bostadsbyggandet i de större tätorterna,
de som riksbanken särskilt ville
stimulera, borde tillgodoses i första
hand. Men därifrån är steget faktiskt
ganska långt till att peka ut vissa företag.

Jag tycker vidare att inrikesministern
i sitt som alltid trevligt temperamentsfulla
anförande gick alltför lätt
förbi själva grunden till det som har inträffat.
Den bakomliggande orsaken är
ju framför allt att riksbanken med hänsyn
till fullt berättigade penningvårdande
intressen drog ned emissionen avbostadslån
under våren, så att den kvantitet
som ställdes till bostadsbyggandets
förfogande blev 800 miljoner kronor
mindre i år än den var förra året. Jag
skulle tro att den åtgärden i och för sig
överensstämde med finansministerns intentioner
att skapa större utrymme på
marknaden för de produktiva investeringarna,
en åtgärd som man inte har

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

anledning att i och för sig kritisera.
Men det är denna minskade emission av
bostadslån som har skapat den ryckighet,
den belastning och den eftersläpning
som bär lett till den av mig kritiserade
extrema och exceptionella åtgärden.

På en punkt skall jag inte be om ursäkt
men förklara vad jag menade —■
det var när jag återgav tidningsreferatet
av inrikesministerns kristianstadstal.
Jag tror självfallet inrikesministern på
hans ord då han säger att han inte har
riktat någon direkt beskyllning av detta
slag. Jag tillät mig också tolka interpellationssvaret
på det sättet, att inrikesministern
i sitt anförande i Kristianstad
hade uttalat sig mera »fritt» än
vad som var fallet i det manuskript som
utgjorde underlaget för hans anförande.
Eftersom manuskriptet blev särskilt
apostroferat antog jag att inrikesministern
hade utnyttjat den frihet som en
talare alltid har att frångå sitt manus.
Är denna förmodan felaktig tar jag tillbaka
vad jag sade.

Däremot tar jag inte tillbaka min kritik
mot beskyllningen mot bankerna.
Den beskyllningen har ju inrikesministern
vidhållit i sitt interpellationssvar,
där han på slutet t. o. m. använder de
ord som jag förut kritiserade, nämligen
att det är fråga om ett från bankerna
utövat »obehörigt» inflytande på olika
byggherrars förutsättningar att hävda
sig på marknaden. Jag har i hög grad
anledning att vidhålla min kritik mot
så kategoriska och missvisande uttalanden
av inrikesministern.

Inrikesministern ansåg att jag alltför
mycket hängde upp mig på bankföreningens
utredning. Jag tycker fortfarande
att jag har anledning göra detta.
Om man hävdar att det är fråga om
en diskriminering av olika typer av företag,
bör man också kunna bestyrka
detta med uppgifter om den tidigare
kreditgivningen. Hur har det varit
förut? Har det vidtagits några nya åtgärder
som bryter mot tidigare praxis?

Om vi på detta sätt går tillbaka och
ser efter vad som inträffat, finner vi att
de företag som inrikesministern vill slå
vakt om inte har blivit sämre behandlade
under det senaste året utan tvärtom
bättre behandlade än tidigare. I absoluta
tal har de allmännyttiga företagen
enligt den av bankföreningen gjorda
utredningen — som jag fortfarande
åberopar — i oktober 1965 erhållit 360
miljoner kronor mera i krediter än den
31 december 1964, medan ökningen för
de privata företagens del var 5 miljoner
kronor. Detta är väl ändå talande siffror.

Inrikesministern frågade mig, vilka
åtgärder jag själv skulle ha förordat.
Det är mycket enkelt för mig att svara
på den frågan: jag skulle ha förordat att
man följt den praxis som tidigare tilllämpats
och ställt beloppet till sparbankernas
och affärsbankernas förfogande
för fördelning i fri konkurrens på vanligt
sätt. Eftersom jag inte anser att det
innebär någon diskriminering, är det
för mig fullt naturligt att framföra ett
sådant förslag.

Jag blev också rätt intresserad av det
här resonemanget om kommunernas befogenheter.
Menar verkligen inrikesministern
att kommunerna har lagliga möjligheter
att bestämma hur stor del av de
bostadslånemedel, vilka ställs till förfogande,
som skall ges till olika kategorier
av företag? För min del trodde jag
att kommunernas enda möjlighet att bestämma
över kvoteringen låg på markanvisningens
område. Att kommunerna
skulle ha rätt att disponera över statsmedel
på det fria sätt som inrikesministern
gör gällande, är i varje fall för mig
obekant. Jag skulle därför gärna vilja
veta vilket lagrum inrikesministern
åsyftar i detta sammanhang.

Bostadslånegivningen skall givetvis
liksom all annan statsverksamhet bedrivas
objektivt, och jag tror också att bostadslånemyndigheterna
gör detta och
bara har ett intresse när det gäller långivningen,
nämligen att se till att bo -

Fredagen den 3 december 1905 Nr 39

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo

stadsbyggandet m. m.

stadsbyggandet sker så effektivt och
snabbt som möjligt och med utnyttjande
av de resurser vi kan avdela för ändamålet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! En debatt som denna
kan ju komma in på planeringsfrågor i
allmänhet och jag har ingenting emot
detta. Såsom jag nämnde i mitt förra
anförande har det sedan ungefär 15 år
tillbaka varit så, att vederbörande länsbostadsnämnd
vänder sig till kommunerna
för att efterhöra hur det ligger
till med bostadsplaneringen, vilka områden
som kan bebyggas eller som redan
är färdigplanerade och hur långt
olika företagsgrupper har kommit med
projekteringen. Detta är en diskussion
som kommunalmännen fortlöpande för
med företagen och företagarna, och i
allmänhet har man väl varit ganska
överens om fördelningen av bostadsbyggandet.
Ibland har det kanske i någon
kommun blivit strid om saken, men
då har frågan avgjorts på vanligt demokratiskt
sätt.

Ingen har haft något att erinra mot
den ordning som sålunda tillämpats på
grund av det ansvar för bostadsförsörjningen
som lagts på kommunerna, och
jag tror också att det är riktigt att denna
ordning vunnit en viss stadga. När
kommunerna ålägges att uppgöra femårsplaner
för bostadsbyggandet, förutsätter
detta att kommunala myndigheter
håller i hela planeringen.

Herr Bohman har rätt så långt som
att det förekommer ett bostadsbyggande
utöver det byggande som sker med statsmedel.
Dels bedrives det således en bostadsproduktion,
till vilken man enbart
söker räntebidrag, och för innevarande
år har detta byggande en omfattning av
cirka 3 000 lägenheter. Dels sker det ett
bostadsbyggande helt utan .statlig belåning
eller statliga bidrag, och jag skulle
tro att på detta sätt produceras i år 5 000

u 6 000 lägenheter. Denna sektor av bostadsbyggandet
har haft en tendens att
öka, vilket visar att även på detta område
de privata företagarna — det är
i allmänhet fråga om dem — haft bättre
förutsättningar att få krediter än de
allmännyttiga och kooperativa företagen.
Det är också möjligt att denna tendens
kommer att fortsätta. Från statsmakternas
sida följer vi med största intresse
utvecklingen av denna typ av bostadsproduktion,
eftersom den tar i anspråk
sin bestämda andel av det tillgängliga
utrymmet på kapitalmarknaden,
men vi har inte på något sätt sökt begränsa
dess omfattning.

Jag kommer sedan till de frågor som
herr Bohman ställde. Vi kanske kan föra
debatten i ett något lugnare tempo
och inte använda så hårda tonfall. Det
finns ju ingen anledning att ga förbi
varandra vid argumenteringen. Jag har
redovisat skälen till de extra åtgärder
som har vidtagits, och jag vill framhålla
att det inte finns några andra orsaker
än de jag har nämnt. Om sedan
bankföreningen och herr Bohman vill
diskutera andra problem såsom fördelningen
mellan byggherrar kan vi gärna
göra detta vid ett annat tillfälle. Jag
har min mycket bestämda uppfattning
härom.

När jag talat om den normala ordningen,
som herr Bohman diskuterade
såväl i sitt första anförande som i det
senaste, menade jag bara att kommunernas
fördelning under 1964 var ungefär
densamma som 1965. Om det nu visar
sig att de företag, som kommunerna
har bestämt skall få kvot, inte får något
kapital för det planerade byggandet
ställs vi ju inför problemet att göra en
omfördelning mellan olika områden i
landet. När man exempelvis icke fick
fram kreditiv i Stockholm utan det blev
5 000 lägenheter till vilka det saknades
kreditiv, så fick jag här i riksdagen en
fråga om när bostadsstyrelsen skulle
komma att flytta dessa lägenheter till

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

andra kommuner. Jag hänvisar till det
svar jag lämnade, att vi inte vill godta
en sådan omfördelning om den grundar
sig på brist på kapital. Om man inte har
planerna färdiga eller om det saknas
byggarbetskraft till det aktuella programmet,
är det klart att vi får acceptera
en omfördelning, men det kan inte
gärna få bli en sådan därför att vi inte
kan skaffa fram det nödvändiga kapitalet
— i varje fall inte om vi tror att
kapitalet kan skaffas på andra håll. Här
har ju uppträtt det fenomenet, att en rad
kommuner och företagare uppvaktat både
mig i departementet och bostadsstyrelsen
och begärt att få ökad kvot samtidigt
som de meddelat att de har kapitalfrågan
ordnad. Det innebär ingen anmärkning
mot någon bank eller kreditinstitution
när jag säger att åtskilliga
av dem som kommer upp till oss och
begär att få ökad kvot också har med
sig skriftliga bevis från banker att kapitalfrågan
ordnas när de får kvot. Det
ar klart att vi då frågar oss, om det inte
är möjligt att kanalisera detta kapital
till de områden där brist föreligger.

Tycker inte herr Mundebo att detta
är en rimlig ordning eller menar herrarna
att lokaliseringen av bostadsbyggandet
skall bestämmas av var det går
att få kapital, att om inte kapitalet räcker
i Stockholm och de övriga storstadsregionerna
får det byggas på andra håll
i landet. Jag tror inte att det är detta
ni åsyftar.

Här måste riksbanken träda in. Den
är riksdagens verk, och jag kan inte,
herr Bohman, ge den direktiv. Riksbanken
kan fråga mig eller vårt departement,
om den kan få en förteckning. Vi
bär lämnat en sådan. Riksbanken kan
vidare fråga oss hur vi anser att fördelningen
av de medel som kan ställas till
förfogande i särskild ordning bör ske,
och vi kan lämna en rekommendation,
men vi kan inte ge direktiv. Vi kan inte
heller begära att få ett besked om hur
riksbanken har fullföljt uppgiften, och

vi har inte ens försökt. Jag tror att herr
Bohman, som ju ändå har tillhört bankoutskottet,
liar alldeles klart för sig riksbankens
ställning och känner till de
möjligheter, eller rättare sagt de möjligheter
jag saknar, då det gäller att ge kreditiv
av det slag han talar om.

Beträffande herr Mundebo skall jag
bara kort konstatera, att han vill att
detta bostadsbyggnadsprogram skall
fullföljas men att han inte kan lämna
några anvisningar om hur man skall
göra. Vi har försökt att klara detta, och
jag hoppas att det skall vara möjligt för
storstadsregionerna att i huvudsak fullfölja
det bostadsbyggnadsprogram som
de har tilldelats. Därmed anser vi oss ha
fullföljt riksdagens intentioner.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har naturligtvis vad
beträffar den rent bostadspolitiska debatten
inte någonting att säga utöver
vad inrikesministern yttrat, men det har
anförts ett par synpunkter, närmast av
herr Bohman, som jag gärna skulle vilja
kommentera.

Herr Bohman har ju i båda sina anföranden
kommit tillbaka till bankföreningens
statistik och velat göra gällande,
att man där kunnat utläsa en förskjutning
till de allmännyttiga och bostadskooperativa
företagens favör. Jag
har ingen anledning att misstro statistikens
riktighet, men som inrikesministern
sade är det att gå förbi själva frågan.

Som så starkt understrukits av inrikesministern
har de kommunala församlingarna
att göra en fördelning av
bostadskvoterna. I en kommunal församling
kan bostadskooperationen kanske
bli särskilt gynnad, i en annan det
allmännyttiga bostadsföretaget eller det
kommunala och i en tredje församling
kan det hända att de privata företagarna
gynnas. Jag kan emellertid inte finna
något annat alternativ till denna lo -

Fredagen (lön 2 december 1965 Nr 39

åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo

Svar på interpellationer ang.

stadsbyggandet m. m.

kala fördelning, och detta just av de
skäl som inrikesministern bär har anfört.

Om denna fördelning i tiden totalt
har inneburit en förskjutning till det
allmännyttiga och bostadskooperativa
byggandets favör, så har ju det inte med
den fråga att göra som vi diskuterar i
dag, nämligen att en del förelag vid
årets slut inte har fått sina kreditiv. Därvidlag
gäller det en bedömning av de
kooperativa, allmännyttiga och enskilda
företagens situation jämfört med den
fördelning som gjordes i början av året,
och det är då man har funnit att det
föreligger en större balans på den allmännyttiga
sektorn.

Detta utesluter inte att det i det långa
loppet har skett en förskjutning till deras
favör. Frågan är således om man
skall ta hänsyn till de kommunala ställningstagandena
eller skall säga att denna
förskjutning inte bör accepteras utan
att man bör arbeta på att åstadkomma
en annan tendens, en annan trend i fördelningen
olika bostadsbyggare emellan.

Herr Bohman kan naturligtvis med
stöd av bankföreningens statistik ha den
uppfattning som han här gjorde sig till
tolk för, och han kan i hög grad ogilla
den inträdda förskjutningen, men så
länge vi inte har något annat instrument
när det gäller att fördela kvoterna och
man vid årets slut kan konstatera att
den avsedda fördelningen inte har uppnåtts,
så tycker jag det är orimligt att
dra den konsekvensen — som herr Bohman
logiskt måste dra — att vi skall
låta affärbankerna korrigera vad kommunerna
tidigare under året har beslutat.

Nu kan det självfallet också bidra till
en viss begreppsförvirring att tala om
fördelningen vid bostadsbyggandet. Man
kanske inte tänker på att vad vi här talar
om är äganderätten till de färdigställda
fastigheterna. Jag vill minnas att
HSB bygger 20 å 25 procent av årsproduktionen
av flerfamiljshus men endast

i liten utsträckning har byggnation i
egen regi. Det är privata entreprenörer
som bygger åt bostadskooperativa och
allmännyttiga företag. Man skall kanske
tänka på det också, när man sa
grovt linjerar upp intressemotsättningarna
mellan privata och allmännyttiga
företag.

Sedan vill jag också kommentera herr
Bohmans krav, att vi borde ha släppt
loss bostadsemissionerna utan villkor.
Som inrikesministern underströk i ett
av sina anföranden har vi en del erfarenheter
av det, framför allt från höstens
bostadsemission. Jag tror att inrikesministern
har rätt i sin uppskattning
alt av drygt 800 miljoner kronor
gick hälften, 400 miljoner, till bostadsfinansiering,
trots att det var ett klart
bostadslån. Den andra hälften gick över
obligationsportföljerna in som ökning
av bankernas likviditet. Även det var på
sätt och vis förklarligt. Det är inte roligt
att betala en straffränta på 11 procent
till riksbanken. Kan man undvika det
genom att bygga upp sin obligationsportfölj
och därigenom få den likviditet
som bestämmelserna föreskriver, så
vill man naturligtvis utnyttja den möjligheten.
Det är lätt att förstå. Men de
pengarna gick inte till bostadsbyggande,
som avsikten var.

Men jag kan också förstå riksbanken.
Om man där tvingas driva en hård kreditpolitik
— nödvändig i dagens läge —
så är det kanske inte helt korrekt att,
som skedde i 850-miljonerslånet, gå vid
sidan om riksbankens intentioner och
medverka till att riksbanken missar effekten
av sin kreditpolitiska giv. Detta
kan självfallet leda till att riksbanken
tänker igenom huruvida man inte bör
gå fram på andra vägar än de traditionella
och vanligen använda.

Denna typ av kombination har kallats
för punktavlyft. Skillnaden är bara att
det denna gång är riksbanken som gör
den. Den har förekommit under åtskilliga
är men då uteslutande i affärsban -

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

kernas egen regi. Som herr Bohman väl
känner till har bankerna byggt upp sina
egna hypoteks- och inteckningsinstitut.
När banken köper obligationer därifrån,
gör man kombinationen med avlyft av
precis samma konstruktion som i det
senaste riksbankslånet, men då sker det
; intern affärsbanksregi. Själva metoden
och principen har dock ingenting av nyhet
i sig.

Herr Bohman har självfallet inte kritiserat
systemet när affärsbankerna så
att säga inom sin egen familj har svarat
för denna verksamhet, men han vill kritisera
förfarandet just nu, när riksbanken
följer efter för att na ett bostadspolitiskt
mål.

Låt mig sedan kommentera debatten
på ytterligare en punkt. Det bär sagts
att under första halvåret 1965 lämnades
det ut relativt litet bostadspengar,
sett i relation till första halvåret 1964.
Siffrorna 96 000 igångsättningar 1964
mot 88 000 under 1965 har också spelat
en viss roll i debatten. Men som var och
en förstår är en igångsättning inte detsamma
som ett avslutat bostadsbygge.
Numera sker bostadsbyggena i etapper
som sträcker sig över långa tidrymder.
Och så långt är det klart att den väldiga
igångsättningen 1964 — 96 000 lägenheter
— i allt väsentligt realt belastade
första halvåret 1965 i fråga om arbetskraft
och material.

Av konjunkturinstitutets höstrapport
framgår att man 1965 på bostadsbyggandets
område har haft en real aktivitet
som har legat 3 å 4 procent högre än
den reala aktiviteten under 1964, trots
att igångsättningssiffrorna kanske skulle
kunna ge anledning för den icke initierade
att tro någonting annat.

Nu hör det ju också till att vi under
1965 har haft en välkommen uppgång i
industriinvesteringarna, uppskattad till
9 procent, medan vi 1964 hade en nedgång
i industriinvesteringarna på 5 å 6
procent i förhållande till 1963. Detta
måste ju också finansieras. Dessutom

har den kommunala aktiviteten tagit
mer på kapitalmarknaden 1965 än 1964.

Dessa förhållanden var givna, och om
man inte ville ha en överansträngning
var det nödvändigt att anpassa igångsättningen
1965 härtill. Det var nödvändigt
att styra hostadslånegivningen över
emissionsmarknaden med hänsyn till
dessa förhållanden, och det har riksbanken
försökt realisera sä långt som
det har varit praktiskt möjligt.

Vidare tog herr Bohman upp frågan
— litet mera vid sidan om ämnet — om
det var förenligt med riksbankens rättigheter
och fullmakter att försöka styra
även den kommunala kreditgivningen.
Herr Bohman anförde bl. a. de lån, som
kommunlåneinstituten då och då tar
upp — det var ju inte länge sedan båda
instituten fick var sitt obligationslån på
35 miljoner. Enligt herr Bohman har
det förelegat listor frän riksbanken på
vart dessa pengar skall destineras. Jag
skulle föreställa mig att förklaringen
helt enkelt är den, att riksbanken fungerar
som en allmän klagomur när det är
fråga om kommunala uppvaktningar för
emissionslån. Riksbanken släpper fram
de stora städerna och några landsting
men tvingas säga nej till mindre städer
och mindre kommuner därför att de
små lånen inte utan vidare passar i
form av obligationslån över emissionsmarknaden.
Men det är väl helt naturligt
att när man sedan låter kommunerna
kollektivt söka lån genom kommunlåneinstituten,
så förmedlas den önskelista
och den uppvaktningslista som
riksbanken konfronteras med till låneinstituten.
.lag finner ingenting i och för
sig överraskande i detta. Det vore tvärtom
en brist om man inte gjorde på detta
sätt. Jag tror helt enkelt att man här har
förklaringen till vad herr Bohman påtalade.

Denna debatt har också utvecklats till
att bli någonting av en diskussion av
konstitutionell art om gränslinjerna mellan
regeringen och riksbanksfullmäktige.

Fredagen den 3 december 1905 Nr 39

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo
stadsbyggandet m. m.

Det Ur ingen tvekan om att kompetenslinjerna
ar klara. Men nar det gäller bostadslånegivningen,
igångsättning och
de vanliga bostadspolitiska åtgärderna,
kvoteringen och diskussionerna härom,
är det ju eu skrift i vattnet, om man inte
kompletterar med eu kreditgivning
över marknaden — och denna senare
håller riksbanken i. Det måste av naturliga
skäl finnas någonting av samråd
mellan de för bostadsbyggandet ansvariga
regeringsledamöterna och riksbanken,
vilken i sin egenskap av riksbank
har att hjälpa till med finansieringen.
Även om man har kompetenslinjerna
helt klara för sig, vore det helt orimligt
om man skulle arbeta i isolerade rum.
Då är jag rädd för att t. o. m. herr Mundebo
skulle kunna få skäl för den kritik
mot bostadsplaneringen som han, enligt
min mening tämligen obefogat, vid ett
par tillfällen har framfört från talarstolen
i dag.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag förstod inte riktigt
om inrikesministern, när han vädjade
om ett mera dämpat tonfall, riktade sig
till mig eller åsyftade sig själv. Jag kan
försäkra inrikesministern att vad mig
angår så berodde mitt tonfall helt på att
jag var så pass ivrig att få ur mig argumenten.
Jag sätter alltför mycket värde
på att debattera med inrikesministern
för att jag skulle låta känslorna rusa
i väg med mig. Detta vill jag gärna ha
sagt.

Jag är glad över att inrikesministern
tog tillbaka uppgiften att kommunerna
skulle kunna kvotera långivningen som
sådan. Att kommunerna har möjlighet
att fördela marken och bedöma var det
skall byggas har jag inte bestritt. Men
det är en väsentlig skillnad mellan detta
och att därav sluta att kommunerna
också fördelar själva lånen, vilket var
vad jag framför allt vände mig emot.

Sedan tog inrikesministern också upp
ett par saker som jag gärna vill under -

stryka. Inrikesministern erinrade om
att byggandet med räntebidrag i år har
varit avsevärt större än det var förra
året. Vi har kommit upp till över 3 000
lägenheter, som inrikesministern själv
påminde om. Dessutom bygger vi utan
statslån 5 000—0 000 lägenheter. Det
finns i och för sig all anledning för
statsmakterna att sätta värde på den
typen av byggnadsverksamhet, som ju
inte lägger beslag på bostadslån på det
sätt som annat byggande gör. Även om
det ställs vissa anspråk på kreditmarknaden,
är dessa anspråk av vissa skäl
mera begränsade än anspråken från den
andra verksamheten.

Inrikesministern framhöll att byggverksamheten
utan statslån hade större
möjligheter att få krediter än övrig
byggverksamhet. Men det vet vi väl
egentligen inte. Det vore i och för sig
värdefullt att få den frågan klarlagd.

Men när inrikesministern tillägger att
hans avsikt inte var att begränsa tilldelningen
av möjligheter för dessa två kategorier
att bygga, måste han ändå göra
sig skyldig till ett felslut. Det är nämligen
just det man gör genom att spärra
kreditgivningen för de enskilda. Det är
bl. a. just dessa kategorier som går miste
om möjligheten att konkurrera med de
genom bostadslån prioriterade byggena.

Inrikesministern har vid några tillfällen
sagt och uttalar även i sitt interpellationssvar,
att syftet inte varit att
bereda särskilda förmånar åt kommunala
och kooperativa byggherrar. Detta
är väl ändå ett cirkelresonemang. Inrikesministern
har hela tiden talat om att
dessa företagare blivit diskriminerade
och illa behandlade. Att syftet med åtgärderna
just är att bereda dem förmåner,
det kan man ändå inte komma
ifrån.

När vi sedan återkommer till den
gamla kända käpphästen för oss två i
debatten, nämligen regeringens möjligheter
att genom direktiv styra utvecklingen
på olika nivåer, uttalar inrikes -

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

ministern att det inte är fråga om att ge
direktiv åt riksbanken. Men det kan
ändå inte bestridas, att förteckningarna
utarbetats inom departementet för att
tjäna till ledning för riksbankens verksamhet.

Vidare förklarar inrikesministern
själv såväl i interpellationssvaret som i
debatten med mig, att det av riksbanken
nu tillämpade systemet är mycket
lämpligt och att det är något som vi
skall fortsätta med. Det skall alltså i
framtiden komma nya önskelistor från
inrikesdepartementet, vilka inrikesministern
förutsätter att riksbanken skall
följa i sin verksamhet. Detta måste —
om jag inte bedömer innebörden av begreppet
alldeles felaktigt — vara en
form av direktivgivning.

Låt mig till sist, herr talman, ta upp
några av de synpunkter som finansministern
framförde. Först återkom finansministern
till den aktuella statistiken
från Svenska bankföreningen och
menade att den var rätt ointressant. Han
hänvisade därvid till den kvottilldelning
som sker i kommunerna.

Inom parentes skulle jag gärna vilja
ha en bekräftelse från inrikesministern
på att de siffror han åberopat i svaret
är en direkt sammanställning över av
kommunerna antagna och fastställda
kvoter, som är redovisade inför bostadsstyrelsen,
och inte något annat. Det
vore intressant att få en sådan bekräftelse.

Bortsett från detta, herr finansminister,
har det varje år upprättats lånekvoter
för respektive kommuner som sedan
fördelats på olika byggare och dessa
har sedan fått erforderliga kreditiv. Nu
visar det sig plötsligt att det uppstått
svårigheter i detta avseende. Samtidigt
visar utredningen från affärsbankerna
att de allmännyttiga företagen just i år
fått mera pengar än de någonsin tidigare
erhållit.

Förklaringen skulle naturligtvis, såsom
finansministern gör gällande, kun -

na tänkas ligga däri att kommunerna
plötsligt ändrat praxis och givit dessa
företag en exceptionellt hög kvottilldelning
i förhållande till tidigare. Jag tror
inte att det är fallet, eftersom det skulle
ha märkts ute i kommunerna och föranlett
resonemang. Det skulle förefalla
mig synnerligen egendomligt om det
vore på detta sätt.

Jag har inte fått något klart svar när
det gäller ett annat spörsmål. Vad finansministern
genmälde är nämligen
inte något tillfredsställande svar. På frågan
varför man inte skulle kunna klara
sig med generellt syftande åtgärder svarade
finansministern, att det finns risk
för att bankerna i det rådande läget —
något som i och för sig skulle vara förklarligt
— stoppar en del av pengarna
i sin egen obligationsportfölj för att få
en bättre placeringskvot.

Jag tror personligen att riksbanken
har så pass stora befogenheter att den
har möjlighet att även med en generellt
verkande tilldelning åstadkomma den
kontroll, som eventuellt kan behövas för
att undvika detta förfaringssätt. I själva
verket har Sveriges centralbank befogenheter
som är utomordentligt långtgående.
Skulle den alltså inte kunna
klara denna uppgift, vore det besynnerligt.
Jag tycker att erfarenheten av tidigare
emissioner visar att det inte föreligger
några svårigheter att lösa sådana
problem.

Finansministern uttalar — och även
på den punkten måste jag opponera mig
mot honom — att fördelningen av kreditiv
till olika namngivna företag i vanliga
fall görs av affärsbankerna, och att
det inte vore någon skillnad om centralbanken
nu gjorde fördelningen efter
önskelistor från inrikesdepartementet.

Menar verkligen finansministern att
det inte är en avsevärd principiell skillnad
mellan de fall när affärsbankerna
och sparbankerna — alltså de kreditorgan
som just har till uppgift att när
de fullgör sin funktion i det svenska

Fredagen den 3 december 1965 Nr 39

Svar pa interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
m. m.

samhället sprida och fördela kapital och
krediter över det svenska näringslivet
— gör detta, och då en sådan fördelning
görs av riksbanken på basis av listor,
som upprättas inom inrikesdepartementet? Det

är just detta slags detaljreglering
och centralisering av kreditgivningen
till vissa särskilt utpekade företag, som
sker i kanslihuset utan stöd i lagstiftning,
varemot jag och åtskilliga med
mig vänder oss. Jag vänder mig även
mot styrningen av krediter till vissa
kommuner, även om jag tycker att det
är en viss skillnad när det gäller den
kommunala fördelningen, eftersom denna
inte inverkar på konkurrensförhållandena
på samma sätt som en styrning
till banker och byggnadsföretagare gör.

Slutligen gjorde inrikesministern gällande
att om man släpper ut emissionspengarna
utan detaljstyrning, det skulle
finnas risk för att pengarna kommer att
användas till byggenskap på andra orter
än dem där de verkligen behövs. — Men
så går det inte till i verkligheten. Syftet
med ett bankväsende är just att det skall
sprida pengarna så att de kommer till
den användning som är mest angelägen.
Det kommer att fungera och har även
fungerat på detta sätt. Att tänka sig att
bankerna skulle använda de snålt utdelade
medlen till att bygga bostäder på
platser, där man inte ropar efter bostäder,
är i alla fall en förmodan som inte
kan anses ha täckning i verkligheten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Jag märker, herr talman, att herr Bohman
har mycket svårt att komma ur sin
argumentation och att han inte är beredd
att acceptera de uppgifter som vi
lämnar.

Jag har sagt att denna lista görs inte
upp i inrikesdepartementet — den görs
upp i bostadsstyrelsen, närmare bestämt
inom dess statistiska avdelning, och den
innefattar alla de företag som av kom -

munerna har tilldelats kvot. Detta är så
att säga det grundläggande materialet,
och det är frän denna förteckning som
hela vår debatt utgår. Förteckningen
redovisar ju i så måtto riksdagens intentioner
som vi gjorde ett uttalande till
förmån för storstadsregionerna, vilka
behövde ett mer omfattande bostadsbyggande,
och dessa intentioner liar följts
upp av bostadsstyrelsen.

Nu säger herr Bohman att bankväsendet
fungerar på det sättet, att det tillgodoser
de områden som bäst behöver
kapital. Ja, om det gjorde det hade vi
ju aldrig behövt föra denna diskussion.
Men på sensommaren, i augusti och i
september, saknades i storstockholmsregionen
kredit för cirka 60 procent av
de bostadsföretag som var planerade
och fått sig tilldelad kvot. Som den
verkligt återhållande faktorn när det
gällde fullföljandet av programmet angavs
då just kapitalmarknadsläget. Det
är därför som riksbanken gjort dessa
ingripanden — annars hade ingripandena
inte behövt göras.

När jag talat om att ett obehörigt inflytande
på lokaliseringen av byggandet
kan komma i fråga har jag syftat på att
bostadsstyrelsen skulle kunna tvingas
till en omfördelning av kvoten för storstockholmsregionen
och eventuellt kvoten
för göteborgsregionen, därför att det
saknas kapital, medan en rad kommuner
ute i landet samtidigt förklarat att
de kan ta emot kvoten, enär de har
pengar. Bostadsstyrelsen har uppgivit
att styrelsen uppvaktats av kommuner
och företagare som är beredda att ta
emot en kvot på ungefär 1 500 lägenheter
— deras förhoppning har väl varit
att man inte skulle kunna klara byggandet
i Stockholm och Göteborg och att en
omfördelning skulle bli nödvändig. De
liar i allmänhet också — det har jag anfört
tidigare — kunnat ge bevis för att
de har pengar om de får kvoter.

Så kan det alltså komma att fungera.
Det betyder, att här kan kreditinstitu -

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo

stadsbyggandet m. m.

tionerna i annan ordning — som finansministern
just sade — påverka lokaliseringen
av byggandet. Det är detta
som vi inte är beredda att acceptera,
och det är därför som riksbanken gått
in för att se till att de företag som erhållit
kvot också får kapital.

Det är nödvändigt att man har tekniken
då det gäller bostadsbyggandet och
fördelningen därav på kommuner och
på byggherrar klar för sig. Vi hoppas
att det skall bli möjligt att komma fram
till den ordningen, att besked kan lämnas
för flera år. Under alla omständigheter
bör ett besked för år 1966 kunna
lämnas efter den 1 juli i år. Om jag inte
är fel underrättad lämnades motsvarande
besked i år omkring den 1 juli. Därmed
börjar den egentliga planeringen.
Om de företag som tilldelas kvot skall
leva i den uppfattningen, att vad som
slutgiltigt blir avgörande för om de skall
få bygga eller inte är huruvida de kan
få fram kapital låt mig säga senast i
oktober månad 1966, så blir det mycket
besvärligt att planera ett bostadsbyggande.

Beträffande de företag som arbetar
med enbart räntebidrag och de företag
som arbetar utan statslån, så har det —
jag upprepar det — i år blivit en betydande
stegring i byggnationen inom
den sektor som arbetar med enbart räntebidrag.
Men, herr Bohman, vi bör ju
ändå kunna vara överens om att varje
lägenhet som byggs av sådana företag
tar sin andel av det kapitalutrymme som
står till förfogande. Om riksdagen, efter
förslag av regeringen, kommer fram till
att det finns utrymme för ett bostadsbyggande
på 88 000 lägenheter, så liar
man ju därifrån dragit 6 000 som man
beräknar kommer att byggas i annan
ordning än med statsbelåning. Det var
den preliminära uppskattning som gjordes
i våras. Det är klart att dessa tal
kan justeras med hänsyn till den erfarenhet
vi vinner under ett år. Men det
kan inte få bli på det sättet att riks -

dagen bestämmer att det skall byggas
låt oss säga 88 000 lägenheter, varav
6 000 utan statsbelåning, men man därutöver
förklarar att det skall kunna
byggas ytterligare 25 000 lägenheter —
d. v. s. man skulle försöka fullfölja programmet
med det statsbelånade bostadsbyggandet
men ovanpå det få 25 000 lägenheter.
Nej, vi måste hålla oss till det
utrymme för bostadsbvggnadsprograinmet
som uppmätts av riksdagen. Att det
inte kan få gå till på något annat sätt
bör man snabbt göra klart för sig.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Jag måste faktiskt begära en förklaring
av herr Bohman med anledning av
hans senaste inlägg, som jag fann ganska
förbluffande och som jag självfallet lyssnade
till mycket intresserat.

Herr Bohman säger att räntebidragen
har en mera begränsad verkan på kapitalmarknaden
än de vanliga bostadslånen
— jag lade särskilt märke till att
han sade mera begränsad verkan. Nu är
det ju så att de vanliga bostadslånen
finansieras över kapitalmarknaden upp
till 70 procent av bvggnadskostnaderna,
och däröver kommer de statliga bostadslånen,
som när budgeten är totalbalanserad
faktiskt finansieras via den statliga
beskattningen. När det gäller räntebidragen
finansieras bostadsbyggandet
helt på kapitalmarknaden. Räntebidraget
innebär ingenting annat än att en
viss subventionering träder in. Men
bvggnadskreditivet och inteckningslånen
från botten till toppen måste ju
klaras på kapitalmarknaden — såvida
inte byggaren sätter in något slags
sparkapital i huset, och det har jag
ingen som helst erfarenhet av.

Jag frågar mig således, om herr Bohman
kommit på någon alldeles lysande
idé som skulle göra det möjligt att befria
mig från en del kapital- och kreditbekymmer.
Det var närmast från de ut -

:i;i

Fredagen den 3 december 1905 Nr 39

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
m. m.

gångspunkterna jag tillät mig besvära
kammaren ytterligare en gång.

När herr Bohman försökte göra gällande
och övertyga oss om att systemet
med punktavlyft innebar en annan princip
när det tillämpades inom den interna
bankfamiljen än när riksbanken gick
in som part i målet, lade jag märke till
att herr Bohman både höjde rösten och
forcerade sin argumentation. Den enda
slutsats man kan dra av detta är väl alt
herr Bohman ändå i sista hand hamnar
på denna, som jag menar, oriktiga slutsats,
att bankerna bättre förstår var bostadskrediterna
bör placeras än de kommunala
bostadsorgan som primärt gör
detta via sin kvottilldelning.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har en känsla av att
ju längre vi håller på, desto större blir
risken att vi så småningom kommer
att prata vid sidan av varandra. Jag
skulle för min del vilja avsluta debatten
genom att konstatera ett par saker.

Roten och upphovet till de problem
vi nu diskuterar är åtstramningen i
våras på kreditmarknaden med 800 miljoner
kronor. Jag har därmed inte gjort
någon värdering av huruvida åtstramningen
var berättigad eller inte. Jag
bara konstaterar att den vidtagits och
att den fått konsekvenser för bostadsbyggandet
i form av eftersläpning och
att man riskerar att bostadsprogrammet
inte kan fullföljas. Då tas den situationen
till intäkt för att frångå den
praxis vi hittills har tillämpat och för
att styra pengarna direkt från kanslihuset
till vissa namngivna byggare. Det
är framför allt den typen av detaljreglering
som varit anledningen till vår
diskussion, och jag har inte fått något
klart svar på min fråga, om detta verkligen
kan anses vara riktigt. Är det
verkligen en förnuftig ordning och
överensstämmer den med svenska förvaltningsprinciper? Jag

vill också ta upp frågan vilka

anspråk på kapitalmarknaden som ställs
av de byggare som bygger utan bostadslån
och av de enskilda byggnadsföretagen
som anlitar statslån. Det är klart,
herr finansminister, att även de ställer
anspråk på det knappa kapitalutrymme
som står till förfogande. Av bostadslånemedel
tar de förstnämnda inte
i anspråk någonting och de sistnämnda
85 procent, medan kooperativa, kommunala
och allmännyttiga företag tar i
anspråk 95 eller 100 procent. Även de
pengar som ligger däremellan skall plockas
fram ur marknaden. Men det finns
sparreserver, och det kan bli fråga
om insatslägenheter, i vilka de boende
sätter in pengar. Det betyder — vilket
finansministern borde hälsa med tillfredsställelse
i det överhettade ekonomiska
klimat vi nu befinner oss i — en
indragning av köpkraft. Därmed är väl
finansministerns fråga till mig besvarad.

Jag vidhåller bestämt att systemet
med punktavlyftning är någonting helt
annat om det tillämpas hos de kreditorgan
i näringslivet som tillkommit
bl. a. för att fördela krediter än om de
tillämpas på det sättet att det bestäms
uppe i kanslihuset. Det är två väsensskilda
ting.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Får jag avsluta detta
med att säga, att herr Bohman har fel
när han påstår att pengar styrts till
viss''a företag. Pengarna har styrts till
bostadsbyggandet för att man skall kunna
fullfölja det program om vilket riksdagen
beslutat.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man har nästan behov
av att be om ursäkt för att man tar ordet
när man får det så här sent i debatten.
Jag hade väl från början ingen
tanke på att lägga mig i debatten såsom

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 39

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo stadsbyggandet

m. m.

argumenten fördes fram från respektive
sidor. Jag tycker att det försvar
som presterats för de vidtagna åtgärderna
är så tydligt och klart, att det
inte behövs någon komplettering, i varje
fall inte någon komplettering som jag
skulle kunna bidra med.

Jag känner ändå behov av att säga
några ord, eftersom båda interpellanterna
tillhör samma avdelning av statsutskottet
som jag och eftersom vi i våras
tillsammans diskuterade detta beslut
om skrivelserna till regeringen och
riksbanken. Herr Bohman var inte med
om skrivelsen till riksbanken, men till
regeringen var han med om att skriva.
Jag kände ett alldeles speciellt ansvar
för de formuleringarna. Vi anade väl
inte hur galet det skulle gå, när vi skrev
detta. Jag gjorde en improviserad formulering
i debatten i våras, vilken jag
nyss kontrollerat. Jag sade att denna
åtgärd kunde ha sitt berättigande i det
läge som kan komma att uppstå då det
bostadsprogram som vi här nu fastställer
i riksdagen inte blir fullföljt,
därför att det finns krafter utanför detta
hus som kan verka i annan riktning.
I)å skulle vårt beslut bara bli munväder.
För att förhindra det tyckte vi
att det var angeläget att försöka följa
upp de frågor som vi har berört här i
dag: samordning mellan igångsättning
och kreditgivning.

Herr Mundebo bär jag inte något som
helst behov av att polemisera mot; även
om han i slutet av sitt anförande visade
en tendens att göra utvikningar i den
Bohmanska attitydens anda höll han
sig ändå i huvuddelen av sina anföranden
och i sina tankar på den klara linjen.
Men herr Mundebo sade någonting
om att vad regeringen och riksbanken
nu har gjort inte motsvaras av statsutskottets
skrivning. Det är alldeles korrekt
ur formell synpunkt. Men vad i
statsutskottets uttalande är det som strider
mot de åtgärder som riksbanken nu
vidtagits och som regeringen varit med

och diskuterat? Jag finner inte att man
vidtagit några åtgärder som strider mot
vårt uttalande.

Herr Mundebo uttryckte sig så, att
statsutskottet skrivit något annat och
något mera. Jag håller gärna med om
att statsutskottet skrev något mer: Vi
har framhållit att dessa frågor skall
följas upp inom olika organ, så att
man får argumenten för olika åtgärder
redovisade. Att detta är en improvisation
är väl alldeles klart — det är kanske
inte den bästa metoden men det är
väl vad som kunde göras i det läge
man befann sig i, när inte det bostadsbvggnadsprogram
som riksdagen fastställt
såg ut att kunna fullföljas.

Anledningen till att det blev de allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretagen
som inte fick kreditiv skall jag
inte i detta sammanhang spekulera
över. Herr Bohman, som vanligen brukar
servera välformulerade ovederhäftigheter,
har gjort det även i dag på sitt
galanta sätt, då han behandlade statistiken
— men det är en sak mellan honom
och inrikesministern — på ett
icke så särdeles riktigt sätt, vilket han
kanske kommer att märka då han läser
anförandena: Inrikesministern talade

om andelen av flerfamiljshus och herr
Bohman talade om andelen i hela produktionen,
t. ex. när det gällde de 14
respektive 20 procenten, men sådana
småsaker kanske man inte skall fästa
sig vid.

Denna tendens var genomgående i
herr Bohmans anförande. Han gjorde en
mycket lustig slutledning då han konstaterade
att de enskilda hade 88 procents
andel i bostadsproduktionen innan
den statliga bostadspolitiken satte
in och de allmännyttiga företagen skapades.
Då hade de allmännyttiga företagen
ingen andel, sade herr Bohman.
Det är ju liksom ganska självklart att
de inte gärna kunde ha någon andel av
bostadsproduktionen innan de fanns
till; att de har fått eu viss andel sedan

Fredagen den 3 december 1!)(>5 Nr 39

Svar pa interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bo
stadsbyggandet m. m.

de kom till är ju också ganska självklart.

Herr Bohman gjorde som Svenska
Dagbladet — liksom bankföreningen
när den är på det humöret — brukar
göra i sina ledarkommentarer när man
vill vara riktigt elak: han talade om
»de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen».
1 det begreppet räknar man då
in även de kooperativa bostadsföretagen.
.lag har ingenting emot att de allmännyttiga
bostadsföretagen räknas
samtidigt som de kooperativa bostadsföretagen.
Men den uppmärksamme
lyssnaren, liksom läsaren av protokollet
från denna debatt, kommer att märka
att inrikesministern, finansministern
och herr Mundebo hela tiden klart har
hållit sig till de termer som gäller enligt
det språkbruk som är vedertaget
på detta område, medan herr Bohman
i likhet med bankföreningen har en
viss förkärlek för att kalla både kooperativa
företag och allmännyttiga företag
för allmännyttiga företag.

Jag skall inte tala om vad allmännyttiga
företag är; det har jag försökt
att göra tidigare och jag tror inte att
det hjälper — man är inte intresserad
av en riktig definition — det är någonting
annat man är ute efter. Jag vill
bara hänvisa till sidan 23 i den lilla
fina skrift som bostadsstyrelsen gav ut
för en tid sedan om lån och bidrag till
bostäder. I den ägnas en hel spalt åt
att analysera vad som är allmännyttiga
företag och en hel spalt åt att analysera
vad som är kooperativa företag. Skillnaden
framgår klart där.

Herr Bohman och bankföreningen talar
om att det är de allmännyttiga företagen
som gynnats. Herr Bohman borde
ha haft kännedom om — och det
hade han kunnat få reda på om han vänt
sig till departementet, enligt vad inrikesministern
säger — att på den sista
listan över företag, som enligt riksbankchefens
vokabulär var nödlidande,
var 84 procent bostadskooperativa före -

tag, 11,2 procent allmännyttiga företag
samt 4,2 procent enskilda företag. De
allmännyttiga bostadsföretagen fanns
alltså med. Detta är ingenting som jag
har orsak att poängtera, men jag fann
anledning att göra denna lilla kommentar
niir herr Bohman på sitt vanliga siitt
i början av debatten talade om de prioriteringar
som gällde för de allmännyttiga
bostadsföretagen.

Låt mig till slut bara till herr Bohman
säga att det ju vore intressant om
vi vid något annat tillfälle, då det finns
tid för det, kunde få en diskussion om
ordningen för vad som skall byggas i
våra kommuner. Myndigheter, byggherrar
och vi andra har ju begärt förutseende
och planering i bostadsbyggandet,
och krav reses från alla håll på
större planeringsinsatser. Men om jag
bär förstått herr Bohman rätt i hans
anföranden här i dag, så vill han att resultatet
av all denna planering skall gälla
endast fram till den dag då affärsbanken
avgör vem som skall få kreditiv.
Då skall slumpen få avgörandet, det
bygge banken tycker är skäligt komma
till stånd och allt det andra raseras.
Om herr Bohman tänker efter litet —
han har ju inte bara Stockholm att
döma efter utan det finns ju andra orter
— skall han snart se att detta område
inte är så infekterat som det förefaller
i stockholmsdebatterna och kanske
även i vissa andra större städers
debatter om fördelningen av kvoter
mellan olika byggherrekategorier. Ute i
landet förorsakar detta inte så stora
bekymmer. Det ena året kan det vara
på det sättet att bara de kooperativa
företagen får bygga och nästa år bara
de enskilda företagen. Detta heror på
att man i kommunerna har så små kvoter
att det inte går att låta mer än en
företagare bygga, och man delar ju inte
på husen.

Man skulle kunna fråga sig: Vad är
det för kommuner som bara låter en
kategori bygga? Jag vill här bara kon -

30 Nr 39 Fredagen (len 3 december 1965

Svar på interpellationer ang. åtgärder för att trygga kreditförsörjningen till bostadsbyggandet
m. m.

statera att de gör det på grund av en
tvingande nödvändighet. Sedan finns
det ju hela skalan av kommuner fram
till de stora städerna, där man beslutar
ungefär hur mycket de olika kategorierna
av företag skall få bygga. Fördelningen
kan ändå inte bli exakt varje år med
hänsyn till att det rör sig om så pass
stora enheter och så pass långsiktiga
insatser.

Jag tror att herr Bohman skulle ha
nytta av att föra litet fler samtal med
sina partivänner ute i landet; då skulle
han få en annorlunda syn på hur dessa
problem kan och måste lösas. Jag tror
inte att det iir möjligt att införa en så
formell syn på dessa frågors handläggning
som herr Bohman tydligen vill.
Då skulle vi åstadkomma stagnation,
om vi aldrig har haft det förut.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag tror att vi kommit till ett
skede i debatten då detta är en fördel.
Men det är ett par inlägg som jag måste
kommentera.

Vad vore mitt recept för att genomföra
bostadsbyggnadsprogrammet? frågade
inrikesministern. Om vi begränsar
debatten till att gälla kreditförsörjningen,
så pekade jag i mitt första inlägg
på vägar att uppnå en långsiktig
lösning, en bättre samordnad rullande
planering. Begeringen använder sig av
detaljregleringarnas väg. Vi vet av erfarenhet
att det är en dålig lösning.
Jag menar att det nu liksom tidigare
bort vara möjligt att använda generellt
verkande metoder vid fördelning av det
tillgängliga kreditutrymmet. Hittills har
riksbanken också i ansträngda lägen
tillämpat ett förfarande som utan bindningar
i enskilda fall möjliggör fördelning
genom bankerna.

Min kritik angående den bristande
planeringen var delvis oberättigad, sade
finansministern. Statsutskottets av
riksdagen godkända utlåtande pekade

på en bristande samordning. Erfarenheterna
i höst bestyrker också riktigheten
av detta konstaterande från statsutskottets
sida. Jag trodde att finansministern
och jag kunde vara överens om
behovet av ett samlat grepp; båda vill
vi väl ha ett omfattande byggande och
undvika kostnadsstegringar.

I anslutning till vad herr Bergman
nämnde om tolkningen av statsutskottets
utlåtande vill jag till sist säga, att statsutskottet
ville ha en ökad synkronisering
mellan igångsättning och kreditgivning.
Vad riksbanken gjorde var att
fördela byggnadskrediter mellan olika
byggherrar. Statsutskottet sade ingenting
om detta.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Bergmans inlägg vill jag bara konstatera
att jag aldrig använder epitetet »ovederhäftig»
om en motståndare i mina
debatter. Herr Bergman använder det
litet för mycket.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! När jag suttit och lyssnat
till den här debatten har jag fått det
bestämda intrycket att regeringens talesmän
vill låta påskina, att de nu vidtagna
åtgärderna är rent rutinmässiga
och vidtagna i avsikt endast att förbättra
möjligheterna att bygga framför allt
i storstadsregionerna.

Det är mycket möjligt att man tror
så; men hur kommer dessa åtgärder att
uppfattas ute bland allmänheten, ute
bland dem som arbetar i industrien, ute
bland dem som skall göra jobbet, herr
inrikesminister? Vi vet att statsmakterna,
regering och riksdagsmajoritet, favoriserar
de bostadsproduktionsföretag
som herr Bergman kallar för allmännyttiga.
Vi vet att man gör det skattevägen
och lånevägen. Vi vet också att man när
det gäller markfrågorna är i full fart
med att se till att denna grupp av byggare
ensidigt favoriseras. Man går så

Nr 39

Fredagen den 3

Interpellation ang. regeringens inställning

långt — inte i det här huset men utanför
— att när en privat byggmästare
försöker skaffa sig mark för att bygga,
för att låta sina produktionsfaktorer
verka, gör man gällande att det är mer
eller mindre asocialt. Sådant har antytts,
kanske inte i så hårda ord här i
kammaren men dock i variationer på
detta tema. Vad som nu hänt är att man
också tagit kreditmöjligheterna i anspråk
för att fullfölja denna favorisering.
Man kan lugnt säga att många
utanför detta hus kommer att fråga sig:
Hur ser statsmakterna på dem som bygger,
på dem som skall arbeta? Skall de
hjälpas och uppmuntras eller skall de
liksom förföljas? Skall statsmakterna
lägga svårigheter i vägen för dem på
punkt efter punkt?

Många människor uppfattar situationen
faktiskt på detta sätt. Jag vill inte
säga att detta är en allmän uppfattning
här i kammaren, men jag vet att många
andra kommer att uppfatta det så. Den
nya sten som här lagts på börda kommer
väl inte att underlätta vår bostadsbyggnadssituation.
De som skall göra
jobbet bör uppmuntras och hjälpas och
inte diskrimineras. Såvitt jag förstår
har en ny diskriminering tillkommit i
dag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Bara en kort kommentar
till det sista. Herr Bengtson i Solna
påminner mig mycket om svensken som
kom ner till Pompeji, såg utgrävningarna
och sade: Här måste ha hänt någonting! Herr

Bengtson borde ha fått klart för
sig vad det är som hänt under den tid
vi här har diskuterat. Hur skall det gå,
hur skall de som gör jobbet uppfatta
situationen, frågar han. Ja, det är det
som är frågan. De, som har sin planering
klar, de, som av kommunerna har
fått sig tilldelad bostadskvot, har också
rätt att göra anspråk på att få det kapital
som är nödvändigt för det byggande

december 191)5
till ekonomiska sanktioner mot Sydafrika

ute i kommunerna som bestämts i demokratisk
ordning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Rimmerfors, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
sjukkasseersättningen för blodtransfusion,
och

herr Franzén i Träkumla, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående den ökade indirekta
beskattningens verkningar för låginkomstgrupperna.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. regeringens inställning
till ekonomiska sanktioner mot
Sydafrika

Ordet lämnades på begäran till

Herr ULLSTEN (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt pressuppgifter
har den danska regeringen instruerat
sin FN-delegation att stödja en rekommendation
från generalförsamlingen
vari församlingen fäster rådets uppmärksamhet
på att apartheidpolitiken i
Sydafrika innebär ett hot mot freden
och att rådet i konsekvens härmed bör
vidtaga ekonomiska sanktioner mot den
Sydafrikanska republiken.

Den svenska regeringens hållning i
denna fråga har — liksom hittills också
Danmarks — varit att inte stödja liknande
rekommendationer från generalförsamlingen.
Man har hänvisat till att
det är säkerhetsrådets sak att ta ställning
till frågan huruvida ett hot mot
freden föreligger och därmed också till

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Interpellation ang. musikhögskolans lokalresurser

om de ekonomiska sanktioner som FNstadgan
medger skall vidtagas.

Samtidigt har den svenska regeringen
hävdat att man i denna fråga handlat i
samråd med övriga nordiska regeringar.

Huruvida den danska FN-delegationens
åtgärd föregåtts av försök att få
övriga nordiska regeringar med sig på
en ny, hårdare attityd gentemot apartheidpolitiken
eller om beslutet tillkommit
utan att de övriga regeringarnas
samråd inhämtats är naturligtvis svårt
för en utomstående att bedöma.

Det vore därför angeläget att utrikesministern
lämnar en redogörelse för hur
den svenska regeringen i dag bedömer
läget i sydafrikafrågan.

Enligt min mening talar starka skäl
— inte minst den senaste tidens händelseutveckling
i Rhodesia —• för att även
Sverige bör ompröva sin passiva hållning
till ett utnyttjande av ekonomiska
sanktioner som ett försök att krossa
apartheidsystemet. Det står numera
klart för allt fler att sådana sanktioner
är det enda möjliga alternativet till ett
blodigt raskrig i södra Afrika med de
påtagliga risker för världsfreden som
detta skulle föra med sig.

Med hänvisning härtill anhåller jag
om kammarens tillstånd att till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena ställa följande fråga:

Kommer regeringen efter det danska
beslutet att stödja en resolution i FN:s
generalförsamling med uppmaning till
säkerhetsrådet att vidtaga ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika att ompröva
sin tidigare negativa hållning till en
sådan åtgärd?

Denna anhållan bordlädes.

§ e

Interpellation ang. musikhögskolans lokalresurser Ordet

lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (h», som yttrade: Herr

talman! Förhållandena på mu -

sikhögskolan i Stockholm har länge varit
av den arten att såväl lärarnas som
elevernas arbete avsevärt försvårats på
grund av otillräckliga lokalresurser.

Missförhållandena har nu senast satts
i skarp belysning i tidningen Medborgaren
som något temperamentsfullt ställer
några allvarliga frågor.

Musikhögskolan är inte bara en angelägenhet
för Stockholm, den är framför
allt ett centrum för landets musikliv.
Det är angeläget att skolan verkligen
kan fungera på det sätt som den är
avsedd för.

Meningen var och torde väl fortfarande
vara att musikhögskolan skulle
byggas i tre etapper med en så snäv
tidsram som möjligt. Den första etappen
var färdig 1957. Därefter har ingenting
hänt. Lokalresurserna motsvarar i dag
endast en fjärdedel av de planerade.
Ett stort antal lärare saknar undervisningsrum,
elevernas övningsrum borde
vara tiodubbelt, någon samlingssal finns
inte, konferensrum för lärarna finns inte,
bekvämlighetsanordningar som toaletter
och kaférum är bristfälliga. Arbetsförhållandena
gör intryck av att vara
ett enda stort provisorium trots att
åtta år gått sedan inflyttningen i de nya
lokalerna skedde.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Avser herr statsrådet att snarast
vidtaga erforderliga åtgärder för att undanröja
eventuella hinder för den fortsatta
utbyggnaden av musikhögskolan
så att klara direktiv därom framkommer
i statsverkspropositionen 1966 för
budgetåret 1966/67?

2. År herr statsrådet beredd att i samråd
med musikhögskolans direktion vidta
åtgärder för att provisoriskt avhjälpa
elevernas brist på övningsrum för tiden
fram till skolans fullständiga utbyggnad? Denna

anhållan bordlädes.

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

§ 7

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse trån Nordiska
rådets svenska delegation jämte i
ämnet väckt motion;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 5 § kommunallagen den
18 december 1953 och dels i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 109, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet,

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 171, i anledning av väckta motioner
angående den svenska forskningsplaneringens
organisation in. m.,

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. in.,

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnaden av
universitet och högskolor m. in. jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tomträttslån till
kommuner jämte i ämnet väckta motioner,

nr 175, i anledning av väckt motion
om utställning av riksregalierna m. in.,
nr 176, i anledning av väckt motion
om förbättring av pensions- och socialförsäkringsskyddet
för svenskar i internationell
tjänst, och

nr 177, i anledning av väckta motioner
angående försäljningen av statens
järnvägars banvaktsstugor m. in.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska

rådets trettonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i anslutning härtill väckta motioner,

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623), in. in., jämte
i ämnet väckt motion,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av förordningen den 18
maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och medel,
23 november 1956 (nr 623), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av postpaketportot
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Brasilien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt jämte i ämnet väckt motion; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 57, i anledning av motioner om
pension åt fil. lic. Al Vänner, och

nr 58, i anledning av motioner om
uppförande av ett statligt järn- och stålverk
i Mellansverige;

första lagutskottets utlåtanden;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion,
och

nr 39, i anledning av § 1 i riksdagens
år 1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket
;

Fredagen den 3 december 19C5

40 Nr 39

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet,

nr 62, i anledning av §§ 12—14 i riksdagens
år 1964 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning
av statsverket,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 2 § och 18
kap. 13 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, och

nr 80, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner om gudstjänst och korum
i militärtjänst;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, jämte i ämnet väckta motioner,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckt motion angående jakten på sjöfågel
vid Bottenviken och östersjökusten; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 28, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om inrättande
och drift av ett forsknings- och ett
serviceorgan på vatten- och luftvårdsområdet;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 51, i anledning av väckt motion om
inrättande av pensionärscentraler,
nr 52, i anledning av väckta motioner
angående den psykoterapeutiska vården,
nr 53, i anledning av väckta motioner
om nyttiggörande av avfallsprodukter
och om utredning rörande en rationell
användning av avfallsämnen, och

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående ungdomens bostadsfråga och
angående ogifta ungdomars bostadsförhållanden.

§ 8

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa författningsändringar
in. m. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, i vad
propositionen hänvisats till lagutskott;
och

nr 392, i anledning av väckta motioner
angående vattenvård, luftvård och
bullerfrågor.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående byggande av fler isbrytare,
herr Berglund, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
prövningen av framställningar om
medgivande till adoption,

herr Johansson i Växjö, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående de ändrade tiderna
för morgonandakterna i radio,

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

herr Eliasson i Sundborn, till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder mot reexport
av varor från Rhodesia,

herr Svensson i Kungälv, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder mot narkotikamissbruket,

herr Elmstedt, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående verkningarna av nedläggningen
av vissa järnvägslinjer, och

herr Nilsson i Tvärålund, till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående den svenska regeringens
inställning till internationella sanktioner
mot den sydafrikanska raspolitiken.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.40.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 7 december

Kl. 15.30

§ 1

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Till slutlig behandling vid sammanträdet
i morgon, onsdagen den 8 december,
föreligger ett stort antal ärenden,
däribland statsutskottets utlåtanden angående
forskningsplaneringens organisation
och om utbyggnaden av universitet
och högskolor. I dag bordlägges
ytterligare fyra ärenden, därav tre med
reservationer. De upptages till avgörande
på torsdag, då sammanträdet inledes
med besvarande av interpellationer angående
aktuella utrikespolitiska frågor.
Av dessa skäl torde det bli erforderligt
att anordna kvällsplenum onsdagen den
8 december och eventuellt även torsdagen
den 9 december. I enlighet med
vad som tidigare meddelats hålles fredagen
den 10 december ett bordläggningsplenum.
Vid detta sammanträde,
som tar sin början kl. 14.00, besvaras
en del interpellationer. Antalet obesvarade
interpellationer är, såsom av en
utdelad stencil framgår, mycket stort.
För att bereda ökad tid för avlämnande
av interpellationssvar kommer kammarens
bordläggningsplenum måndagen
2* — Andra kammarens protokoll 1965.

den 13 december att börja kl. 14.00,
icke såom preliminärt angivits kl. 16.00.

§ 2

Svar på fråga ang. principerna för användande
av investeringsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
inrikeministern, om han vill lämna
en redogörelse för de principer som
tillämpas då investeringsmedel användes
för att trygga sysselsättningen för
friställd arbetskraft. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande och jag
vill svara följande.

Huvudsyftet med investeringsfonderna
är att upprätthålla och om möjligt
öka investeringsverksamheten vid en
konjunkturnedgång. I enlighet med vad
som uttalades i den senaste propositionen
i ämnet lämnas företrädesvis generellt
medgivande för ianspråktagande.
Om särskilda skäl föreligger kan dock
fonderna tas i anspråk enbart för vissa

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på fråga ang. principerna för användande av investeringsmedel

branscher eller för visa geografiska områden.
Medgivande kan också begränsas
till att endast avse exempelvis maskin-
eller byggnadsinvesteringar.

Kungl. Maj:t kan vidare ge tillåtelse
som möjliggör att inte endast redan
tillgängliga investeringsfonder utan även
framtida avsättningar får användas för
vissa mera tidskrävande investeringar.
Villkoren för sådan användning är dock
i avseende på förmåner mera restriktivt
utformade än vid den generella tilllämpningen.
Ett mindre antal sådana
medgivanden har lämnats under senare
tid. Såsom villkor för att få utnyttja
fonderna har då ställts att viss del av
investeringarna skall ske inom norra
stödområdet.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min fråga.
Orsaken till att jag har ställt den är
att olika företag, som begärt att få ta i
anspråk investeringsfondsmedel, har
fått olika svar av arbetsmarknadsstyrelsen.
En del har fått bifall och en del
har fått avslag.

Man tycker ändå att det i första hand
bör vara aktuellt att godkänna sådana
framställningar vad gäller orter där arbetstillgången
viker. Jag har roat mig
med att studera några siffror över investeringsfondsmedel
som tagits i anspråk.
Om man bortser från vissa —
jag säger vissa — norrlandslän, är det
en förvånansvärt stor summa som fått
användas i bl. a. Stockholms stad och
Stockholms län ävensom i Göteborgs
och Bohus län. Siffrorna för Värmlands
och Kopparbergs län och många andra
län i såväl Mellansverige som södra
Norrland är betydligt lägre. Jag skall
emellertid inte kritisera den saken. Det
kan tänkas att det finns goda skäl för
sådana beslut.

Det som vi i Värmland emellertid
mest har fäst oss vid är att AB Wasa -

bröd i Filipstad fått avslag på sin framställning
om att få ta i anspråk 2,5
miljoner kronor av investeringsfondsmedel.
Detta rimmar illa med vad som
förekommit på andra håll. Företaget
kommer att friställa ett femtiotal personer
framöver, därest deras framställning
inte kan beviljas.

Vi som känner Filipstad och östra
Värmland över huvud vet att förhållandena
där ingalunda är bättre än på
platser som ligger inom norra stödområdet.
Man har sysselsättningssvårigheter,
och man har inte heller den höjning
av skatteunderlaget som ägt rum
På andra håll. Filipstad hade i fjol en
höjning med endast 4,5 procent mot
ungefär 15 procent för landet i dess
helhet.

Nu har väl Kungl. Maj:t inte tagit
■slutlig ställning till denna fråga. Jag
hoppas emellertid att Kungl. Maj :t småningom,
när de fått detta ärende på sitt
bord, skall kunna fatta ett positivt beslut
i saken. Jag tror att det skulle betyda
mycket för staden som sådan men
framför allt för de människor som bor
där och som eljest riskerar att bli utan
arbete.

Nu säger finansministern allra sist i
sitt svar, att såsom villkor för att fonderna
skall få utnyttjas har ställts att
viss del av investeringarna skall ske
inom norra stödområdet. Jag har fattat
det så, att detta endast gällde sådana
fall, där man får ta i anspråk framtida
investeringsmedel, som finansministern
sade. Även om det inte skulle vara så,
borde man väl i sådana fall — till exempel
det som jag nyss nämnde — där
man kan åberopa särskilda skäl för användande
av investeringsfondsmedel,
kunna hoppas på ett positivt beslut så
småningom.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom den fråga,

Tisdagen den 7 december 1905

Nr 39

Svar på fråga ang. principerna för användande av inveKteringsmedel

som herr Jonasson tog upp och där lian
namngav ett företag, ännu inte är definitivt
avgjord på regeringsplanet, borde
jag naturligtvis inte säga så mycket
om den, men jag har ändå ett behov
av att klara ut begreppen litet grand.

Investeringsfonderna skall generellt
användas vid eu klar konjunkturdämpning.
Nu har vi motsatsen till konjunkturdämning.
Vi har en mycket intensiv
konjunktur, och vi har överefterfrågan
på både kapital och arbetskraft. Vi har
dock bestämt oss för att man i det s. k.
norra stödområdet, där det rent allmänt
är ett något annat klimat, kan
göra undantag och använda fonderna
inte i den ursprungliga formen utan,
som jag meddelade i mitt svar, i mer
begränsad utsträckning. Man får inte
använda 100 procent av sina insatta
pengar utan 75 procent. Man får ingen
skattepreferens som i det förstnämnda
fallet. Det är således en begränsad användning
av själva investeringsfondsinstrumentet
som det är fråga om.

För att man i en sådan rent allmän
högkonjunktur, som vi nu har ändå
skall kunna få använda investeringsfonderna
i denna begränsade form skall
två kriterier vara uppfyllda. Dels skall
det vara företag som har en alldeles
speciell tyngd på exportmarknaden,
dels skall investeringen ha betydelse
sett ur folkhushållets mera allmänna
perspektiv. Den skall dessutom lösa ett
aktuellt arbetslöshetsproblem.

Vi har hållit mycket hårt på detta
och vi har sagt oss, att när investeringsfonderna
används under högkonjunktur
får man vara utomordentligt
restriktiv när det gäller denna användning.
Därför har vi strikt hållit oss inom
det s. k. stödområdet. Jag är medveten
om att det kan föra med sig vissa
komplikationer bl. a. i Värmland,
där gränsen för stödområdet skär igenom
landskapet, där västra och norra
delen ligger inom stödområdet medan
den sydöstra delen ligger utanför detsamma.

Detta filipstadsärende är inte det enda
ärende som seglat upp, diir man på
grund av närheten till stödområdet
gjort anspråk på att få använda fonderna.
Regeringen har emellertid mycket
strikt hållit på sin restriktiva linje.
Går man utanför stödområdet vet man
ju egentligen inte var man hamnar.
Det måste finnas regler för tillämpningen.
Gör man avsteg från dessa regler
har man helt enkelt rivit upp allt vad
bestämmelser och principer heter.

I detta specifika fall — Wasabröd i
Filipstad — är det för dagen inte någon
akut arbetslöshetssituation. Arbetsmarknadsverket
har avstyrkt användandet
av fonderna, men Wasabröd har
fått erbjudande, på samma sätt som
andra stora företag, att om de vill lägga
en filial inom stödområdet, så får
de använda sina investeringsfonder
även för den utbyggnad som kan aktualiseras
i Filipstad. De bar inte visat
något större intresse för detta, och det
är möjligt att de rent företagsekonomiskt
har svårt att göra det, eftersom
det gäller en verksamhet som skall bedrivas
i stort format och med ganska
kostsamma investeringar. Nu har det
uppstått ett speciellt problem därför
att Wasabröd önskar starta en produktion
i Tyskland inom EEC-området, för
att komma innanför tullmuren som man
säger, och då flyttas en del av verksamheten
från Filipstad till Tyskland.
Det kan aktualisera ett sysselsättningsproblem,
och det har man varit ganska
bekymrad för och har därför diskuterat
upptagande av en ny produktion i filipstadsfabriken.

Jag hoppas bolaget skall kunna realisera
denna sin tanke, och eftersom
företaget är ett solitt företag, som ju
i ekonomiskt avseende tillhör de stabila
företagen, är det inte otänkbart att det
realiserar denna investering, även om
de inte får loss några investeringsfonder.

Jag har med detta bara velat säga,
att om Wasabröd vill underkasta sig

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på fråga ang. finansieringen av högertrafikreformen

samma villkor som LM, ASEA, ScaniaVabis,
AB Aug. Stenman i Eskilstuna
och flera andra stora företag, att samtidigt
som de bygger ut i Mellansverige
lägga en filial inom stödområdet,
står investeringsfonderna tillgängliga
även för dem.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för de ytterligare upplysningar
han här lämnat. Han säger
att vi befinner oss i en högkonjunktur
och har en allmän brist på arbetskraft.
Det är naturligtvis riktigt, men i vad
finansministern sedan kom in på är ju
kruxet att just östra Värmland och Filipstad
har ungefär likartade problem
som stödområdena.

Jag förstår också att det är en princip
—- som han säger — att man skall
följa gränserna strikt, men ser man på
förhållandena och problemen som de
faktiskt föreligger i Filipstad, så är inte
skillnaden så stor i förhållande till
de s. k. stödområdena, och då tycker
man naturligtvis att det ter sig ganska
märkligt.

Det var dock intressant med dessa
ytterligare upplysningar jag fick, och
jag ber att få tacka för dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. finansieringen av
högertrafikreformen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig på vilket sätt jag
anser att den befarade fördyringen av
högertrafikreformen bör finansieras.

Som svar vill jag meddela följande.

Den av herr Börjesson väckta frågan
kommer att i vanlig ordning bli föremål
för ställningstagande av regeringen,
varefter regeringens förslag kommer att

underställas riksdagen. Förutsättningarna
saknas därför att i det aktuella
läget besvara frågan.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på min
fråga. Jag hade nog väntat mig att få
ett mera positivt svar. Även om jag är
medveten om att riksdagen kommer att
få ta ställning till finansieringsfrågan,
hade det ändå varit av mycket stort intresse
att få höra finansministerns uppfattning
om hur finansieringen av ytterligare
kostnader för högertrafikomläggningen
skulle ske.

Även om svaret är kort ber jag att få
göra några ytterligare kommentarer.

Jag är medveten om svårigheterna att
kunna beräkna de faktiska kostnader
som en trafikomläggning medför, men
nog har man anledning att reagera mot
kostnadsökningen, eftersom kostnaden
beräknades till 400 miljoner kronor då
beslutet genomfördes. Det hette då att
man räknade i överkant, ty 1960 års trafikutredning
räknade med en summa av
340 miljoner kronor i 1961 års priser,
men nu har det visat sig att de 400 miljonerna
icke beräknas bli tillräckliga.
Den 18 november i år lät statens högertrafikkommission
meddela i sin framställning
till Kungl. Maj :t, att kostnaderna
torde belöpa sig till 595 miljoner
kronor, en ökning på 195 miljoner kronor
eller i runt tal 200 miljoner kronor.
Och sluträkningen har ännu icke presenterats.
Kommissionen antyder att det
kan bli ytterligare ökningar.

Min fråga ger mig icke möjligheter
att ta upp en diskussion huruvida det
är möjligt att utan att eftersätta nödvändiga
säkerhetskrav försöka begränsa
kostnaderna för trafikomläggningen.
Jag tror att det är angeläget att man
från de ansvariga myndigheternas sida
söker så långt det är möjligt begränsa

Tisdagen den 7 december 1905

Nr 39

Svar på fråga ang. modernisering av vissa statliga blanketter

kostnaderna, så att man inte riskerar
något nytt chockmeddelande om kostnadsökningar
på kanske 100 å 200 miljoner
kronor.

Vad betråffar frågan om finansieringen
av de nu anmälda 200 miljoner kronorna
har finansministern ännu inte
bundit sig. Därför vill jag säga, att om
de beräknade kostnadsökningarna är
nödvändiga, så återstår inga andra möjligheter
än att söka finna vägar att finansiera
dem. Med anledning därav vill
jag fråga: Är det nödvändigt att dessa
lägges på bilismen? Om en trafikomläggning
anses vara till nytta för hela
folket, varför då inte finansiera densamma
över den allmänna statsbudgeten?
Jag tror att det är en gärd av rättvisa
att inte endast bilismen får bära de
ytterligare bördor som en trafikomläggning
innebär utan att dessa bördor bör
bäras av hela folket.

Herr talman, jag ber än en gång att
fä tacka för svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. modernisering av
vissa statliga blanketter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjönell har frågat
mig, om jag iir beredd att vidta åtgärder
för att modernisera framställningen av
de statliga blanketter som företagarna
skall fylla i och lämna in i flera exemplar,
t. ex. kontrolluppgifterna och
arbetsgivaruppgifter till ATP, till snabbsetform
d. v. s. engångssatser och därigenom
underlätta företagarnas betungande
uppgiftslämnande.

Denna fråga har sedan någon tid uppmärksammats
hos de statliga organ som
närmast handlägger dessa ärenden,
nämligen statskontoret, riksförsäkringsverket
och riksskattenämnden. Frågan
har hittills lösts såvitt gäller kontroll -

uppgift för statsanställda. Vidare har
varje arbetsgivare full frihet att låta
trycka egna blanketter för kontrolluppgift
som specialkonstrueras för att passa
in i det kontorstekniska system som
han tillämpar. Sådana egna blanketter
har sedan länge använts i stor utsträckning.

Jag vill emellertid tillägga att frågan
om modernisering och rationalisering
av blankettrycket fortlöpade är föremål
för de berörda myndigheternas uppmärksamhet.

Vidare anförde

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr finansministern
få framföra mitt tack för
hans svar på min fråga. Utan att förfalla
till alltför mycket önsketänkande
tycker jag att svaret kan betecknas såsom
positivt. Svaret är visserligen hållet
i den försiktiga form och med de
försiktiga formuleringar som är betecknande
för sådana här svar, men framför
allt slutraderna ger mig anledning att
förutsätta och tro, att frågan inom kort
kommer att få den lösning som jag önskat
att den skulle få.

Jag vill tillägga att det ju är riktigt,
att arbetsgivarna, som finansministern
påpekade, har full frihet att låta trycka
egna blanketter för sådana kontrolluppgifter
och att det sker i stor utsträckning.
Den saken är fullkomligt
klar. Men arbetsgivarna består ju inte
bara av dem som har stora kontor och
möjligheter att låta trycka sådana blanketter,
utan arbetsgivare är ju också en
förfärligt stor mängd små företagare,
och det är framför allt för dem som
detta uppgiftslämnande, som har ökat
med åren, är mycket betungande. De får
ju utföra detta arbete på sin knappa fritid
och för deras skull är det mycket
angeläget att kunna rationalisera blankettrycket
i den riktning som nu har
antytts.

Finansministern påpekar att frågan

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på fråga ang. kontroll av den slutliga debetsedelns uppgift om erlagd preliminär
skatt

bär hittills lösts såvitt gäller kontrolluppgifter
för statsanställda. Jag tror
ju inte att det kommer att möta några
oöverstigliga svårigheter att lösa frågan
även för övriga anställda och i så
fall inträder en betydande lättnad i detta
arbete, som just för de små företagarna
är så pass betungande och därigenom
kostsamt.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

ii 5

Svar på fråga ang. kontroll av den slutliga
debetsedelns uppgift om erlagd preliminär
skatt

Ordet lämnades på begäran til!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag ämnar vidta någon åtgärd
— och i så fall vilken — för att
väcka den enskilde A-skattebetalaren
till insikt om nödvändigheten av att
kontrollera den slutliga debetsedelns
uppgift om erlagd preliminär skatt för
undvikande av risken att nödgas erlägga
samma skatt eller del därav två
gånger.

Jag vill hänvisa herr Sjöholm till den
upplysningsbroschyr som alla får tillsammans
med slutskattesedeln. I denna
broschyr får skattebetalaren på flera
ställen den uppmaning herr Sjöholm
efterlyser.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret som verkligen var i
torftigaste laget. Jag hade anat att finansministern
skulle gripa efter detta
halmstrå, som dock icke kan bära upp
en man med den auktoritativa tyngd
som finansministern har. I denna bro -

schyr står visserligen två eller tre rader
om detta, men vad som står där
är missvisande och vilseledande. Jag
skall återkomma till det.

Detta är emellertid verkligen en allvarlig
fråga. De människor som berörs
av den kan faktiskt komma att betala
skatt två gånger. Om en arbetsgivare
innehåller låt oss säga 200 kronor i
veckan för eu anställd och levererar in
endast 100 eller 150 kronor, så händer
ingenting förrän den anställde får sin
slutliga skattsedel, på vilken står en
råd »erlagd preliminär A-skatt». Då kan
den anställde, om han vill — men jag
tror inte att 5 procent av svenska folket
gör en sådan kontroll —- kontrollera,
om detta belopp överensstämmer
med vad han verkligen har fått vidkännas
i avdrag, alltså med de lönekvitton
som han har från anställningstiden.
I denna broschyr står faktiskt:
»De som betalar A-skatt har lönebesked
och löneuppgifter för deklarationen
från arbetsgivaren. De som betalar Bskatt
har egna kvitton. Kontrollera beloppen!»
De som betalar A-skatt skall
alltså ta fram de löneuppgifter de fick
när de skulle deklarera. Där står emellertid
med säkerhet samma belopp som
arbetsgivaren verkligen har dragit av,
alltså det lägre beloppet —- så försiktig
är han säkerligen. Det enda sätt
på vilket arbetstagaren verkligen kan
kontrollera detta är att han på den slutliga
skattsedeln ser efter vad som betalats
in i skatt för honom till myndigheterna
och kontrollerar detta belopp med
beloppen på de lönekvitton som han
har fått under anställningstiden.

Här har statsmakterna försummat att
göra något. Man skulle kunna annonsera
— gärna i betalda annonser, så fick vi
ett demokratiskt presstöd på köpet. Man
skulle kunna, när man skickar ut den
preliminära skattsedeln, skicka med ett
kuvert där det står: »Förvara Edra lönekvitton
i detta kuvert. När Ni får
den slutliga skattsedeln, kontrollera då

Tisdagen den 7 december 19(iu

Nr 39

Svar på fråga ang. kontroll av den slutliga debetsedelns uppgift om erlagd preliminär
skatt

att beloppet på rad så och så stämmer
med vad Ni fått vidkännas i avdrag.»

Jag tycker att myndigheterna i någon
mån är ansvariga för om människor
får betala skatt två gånger. Sådant händer
dock. Det är mycket upprörande.
Det kan inte vara rätt att lämna skattebetalarna
i sticket på det sättet. Det
är dock inte så roligt att betala skatt,
att man vill göra det två gånger. Jag
tror att finansministern tar något för
lätt på denna fråga, som är allvarlig.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Sjöholm gjorde gällande, att denna
officiella publikation var felaktig och
missvisande. Följaktligen väntar jag
med stort intresse på ett detaljerat besked
om vad som är felaktigt och vad
som är missvisande. Skulle något felaktigt
eller missvisande förekomma,
skall det givetvis rättas till.

Just i år har faktiskt myndigheterna
visat stor ambition i fråga om att undervisa
skattebetalarna om vad de skall
betala i skatt och hur de skall kontrollera
att de betalar riktigt. Varje Askattebetalare
får ett besked från arbetsgivaren
om vad han erlagt i preliminär
skatt. På sina löneavdrag kan
lian själv kontrollera beloppet. Han
får vidare en fyrsidig broschyr, där
man särskilt talar om att nu rör det sig
om en sluträkning, nu bör han anstränga
sig för att kontrollera. Alla kan lätt göra
detta. Sedan följer en pedagogisk, som
jag tycker mycket föredömlig, instruktion
om hur han skall gå till väga när
han kontrollerar om han blivit debiterad
riktigt eller oriktigt. Han får en
information om hur kvarskatten skall
betalas. Man börjar med siffermässiga
och tabellmässiga uppställningar för att
steg för steg för den som är intresserad
komma fram till iiven detaljerna i denna
redovisning mellan den enskilde och
staten.

Jag kan inte finna att någonting har
uraktlåtits för den som är intresserad.
Finns det någon som inte är intresserad,
ja, då finns det inte heller möjlighet
att upplysa och informera honom.
Den »väckarklockan» kan inte konstrueras.
Därför vill jag sluta med att säga
med en travestering av ett gammalt uttryck:
Värderade herr kronofogde, rid
inte så fort, vad som begäres är redan
gjort!

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Så fort går det nog
ändå inte.

»Den som är intresserad», sade finansministern.
Men den som är intresserad
behöver inte upplysas. Det är
problemet att väcka människorna till
insikt som frågan gäller. Finansministern
har alltså missuppfattat saken. Det
finns personer som tror att myndigheterna
inte gör några fel. Den villfarelsen
skall vi ta ifrån dem, och därför
måste vi göra dem intresserade.

Jag blev ombedd att säga var broschyren
är missvisande. Det är den på
flera ställen, men det som hör till denna
fråga är att det står att arbetstagaren
för att kontrollera beloppet skall titta
på de löneuppgifer han har fått från
arbetsgivaren i samband med att han
avger sin deklaration. Detta hjälper honom
inte. Han måste titta på de lönekvitton
han har fått under hela året.
Härom står det ingenting i denna broschyr
— jag har läst den mycket noga.
För att hjälpa löntagarna borde man
skicka med ett sådant kuvert som jag
talade om. Dels är det orättvist att de
skall betala för mycket skatt, dels är
det orättvist att det finns arbetsgivare
som skaffar sig extra inkomster på detta
sätt, vilket siikerligen inte är ovanligt.
De flesta arbetsgivare sköter denna
uppgift fantastiskt bra utan ersättning,
men det finns sådana som skor sig härpå.

Bara för fullständighetens skull, herr

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar pa fråga ang. åtgärder mot reexport av varor från Rhodesia

finansminister, vill jag nämna ytterligare
ett fel i denna broschyr. Det står
där: »Anledningen till att överskjutande
preliminär skatt inte betalas tillbaka
kan vara: — — — 2) Pengarna används
till tidigare restförd skatt och
resta vgift.» Detta är visserligen rätt men
det finns många andra användningssätt,
exempelvis om vederbörande är skyldig
böter eller rättegångskostnader. Dessutom
plockar numera, tyvärr höll jag
på att säga, en mängd privata firmor till
sig dessa överskottspengar. Detta borde
också ha stått i broschyren. Det hör
visserligen inte hit, men eftersom finansministern
ville veta vad det är för
fel vill jag gärna tala om det.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag förstår fortfarande
inte vilka fel herr Sjöholm talar om.

Det första felet som han påvisade betecknade
han som ett slags underlåtenhet
av skattemyndigheterna därför att
det inte fanns ett exempel medtaget.
Detta är ju en helt annan sak än ett fel
i beskrivningen. Man kan kräva att det
skall vara åtta sidor i stället för fyra,
men att det inte finns tillräckligt många
exempel är ju inte liktydigt med att det
föreligger ett fel.

Det andra är, sade herr Sjöholm, ett
fel, för att sedan ögonblickligen framhålla
att det visserligen är rätt men att det
ändå är fel. Jag är fortfarande lika fundersam
över vad som är fel och vad som
är rätt i herr Sjöholms kommentarer till
den information som han menar är alldeles
utomordentlig och som enligt min
mening ger människor med vanlig fattningsförmåga
möjlighet att göra de kontroller
som i och för sig är önskvärda.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag sade att broschyren
är vilseledande och menar att den är
vilseledande på två ställen. Man hänvisar
människor som vill kontrollera
till fel dokument så att säga, nämligen

till löneuppgiften i stället för till lönekvitton,
och dessutom upplyser man inte
om vad överskjutande belopp kan ha
använts till, när vederbörande inte får
tillbaka dem. Jag anser att det är ett fel
om man vilseleder allmänheten i en sådan
sak.

Jag uppskattar mycket att man givit
ut denna servicebetonade broschyr som
på många sätt är mycket bra, och jag
kan ge finansministern en komplimang
härför. Detta hindrar emellertid inte
att man bör slå ned på det som är oriktigt,
och jag vidhåller att man inte gjort
tillräckligt för att upplysa skattebetalarna
om vad de skall göra för att deras
preliminära avdrag verkligen skall komma
staten till godo.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter det sista inlägget
vill jag bara konstatera, att herr Sjöholm
uppskattar broschyren och att han
t. o. in. ger finansministern en komplimang
för den.

Vad som är felaktigt i informationen
tycker jag ännu är ouppklarat, men jag
skall avstå från att pressa herr Sjöholm
mera på den punkten. Jag skulle kunna
inskränka mig till den gamla kända
satsen: Inga förklaringar, herr Sjöholm,
det gör saken bara värre.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. åtgärder mot reexport
av varor från Rhodesia

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har frågat mig vilka åtgärder som
planeras från Sveriges och EFTA :s sida
i syfte att förhindra reexport av varor
från Rhodesia via länder som fortfarande
upprätthåller handelsförbindelser
med detta land.

Tisdagen den 7 december 19<>5

Nr 39

•ti)

Svar på fråga ang. åtgärder mot reexport av varor från Rhodesia

Som svar på herr Eliassons fråga vilt
jag meddela följande.

För varor vilkas ursprungs- eller inköpsland
är Rhodesia gäller totalt importförbud
i Sverige. Detta innebär givetvis
att sådana varor inte heller får
importeras via något annat land. För
att tillse att så inte blir fallet bär tullkontrollen
av importen från såväl Rhodesia
som sådana länder som fortfarande
upprätthåller handelsförbindelser
med Rhodesia skärpts. Jag vill också
nämna att importen från dessa länder
fortlöpande underkastas en särskild
granskning för att det snabbt skall kunna
konstateras om några förskjutningar
av det normala handelsmönstret äger
rum. Denna granskning underlättas givetvis
att det förhållandet, att det är ett
relativt ringa varusortiment som tidigare
importerats från Rhodesia.

Detta är frågor som inte berör EFTA.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag ber först att till handelsministern
få framföra ett tack för
svaret på min fråga.

Förenta Nationernas generalförsamling
har klart fördömt raspolitiken i
Rhodesia och uppmanat medlemsländerna
att inte erkänna en regering i
detta land som inte representerar folkets
majoritet. Sedermera har säkerhetsrådet
uppmanat alla stater att göra sitt
yttersta för att avbryta handelsförbindelserna
med Rhodesia.

Med hänsyn till vad som har inträffat
är det alldeles riktigt att den svenska
regeringen inte har erkänt den nya regimen
och att vårt lands varuutbyte med
Rhodesia, som nu är lagt under licenskontroll,
avbrutits.

Det är ett utomordentligt viktigt beslut
som säkerhetsrådet fattat, och kan
dessa ekonomiska sanktioner bli effektiva
betyder det utan tvivel en ny och
ytterst intressant utveckling i efterkrigstidens
internationella politik. Hur effek -

tiva åtgärderna blir beror naturligtvis
på anslutningen från medlemsländernas
sida. Självfallet är det också en moralisk
förpliktelse för den som bar avbrutit
varuutbytet att se till att åtgärderna blir
så effektiva som möjligt.

Detta är alltså bakgrunden till min
fråga. Jag har ansett det vara angeläget
att det skapas klarhet om huruvida
regeringens beslut också åtföljs av en
verkligt effektiv kontroll. Det skulle vara
ytterst olyckligt, om varor från Rhodesia
kunde importeras till vårt land via
länder vilka liksom t. ex. Portugal och
Sydafrika ännu inte har avbrutit handelsförbindelserna
med Rhodesia. Nu
säger handelsministern, att för varor
vilkas ursprungsland är Rhodesia gäller
totalt importförhud i Sverige, och det
innebär givetvis att sådana varor inte
heller får importeras via något annat
land. I och med detta har man alltså
avsevärt skärpt kontrollen. Jag finner
svaret utomordentligt tillfredsställande
och förutsätter att kontrollen verkligen
kan bli effektiv.

Handelsministern säger till sist, att
detta är frågor som inte berör EFTA,
och det är troligt att han har rätt i detta
rent formellt sett, men jag tyckte ändå
att det kunde vara av intresse att få veta.
huruvida det har skett någon formell
eller informell framstöt från svensk sida
för att samordna insatserna. Jag säger
detta även om jag vet att ingalunda
alla EFTA-liinder hittills har intagit den
ståndpunkt som Sverige har gjort.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara lämna
en upplysning till herr Eliasson i Sundborn.
Av alla de länder som efterkommit
rekommendationen om ett avbrytande
av handelsförbindelserna och
även dessförinnan av de diplomatiska
förbindelserna med Rhodesia finns det
inget land som gått så långt som Sverige.
Gör vi en jämförelse med vårt i
dessa dagar aktuella grannland Dan -

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar pa fråga ang. beläggningen på kriminalvårdsstyrelsens anstalter, m. m.

mark sfi skall vi finna, att vi tillämpar
detta totalförbud på ett mycket starkare
och kraftigare sätt. Vi gör det,
därför att vi inom regeringen delar
den uppfattning som herr Eliasson
framförde, att vi bör göra på vad oss
ankommer för att åtgärderna skall bli
verkningsfulla. Det är ju inte en demonstration
eller åtgärden i sig själv
som är intressant utan i första hand
den verkan den får.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är medveten om att
det är riktigt som handelsministern säger.
Jag tror att det danska konsulatet
i Rhodesia ännu inte har stängts
och det finns nog andra liknande exempel
också. Vi har ju Portugal, vars politik
är sådan att man inte alls kan
räkna med att detta land är berett att
följa det svenska exemplet.

När jag tog upp frågan om EFTA så
var det inte därför att det skulle vara
EFTA:s sak att formellt syssla med
denna sak. Men med hänsyn till den aktivitet
som Sverige visar i EFTA-sammanhang
trodde jag att frågan åtminstone
informellt skulle kunna tas upp
på EFTA-basis, eftersom det ju är viktigt
att man så långt som möjligt försöker
samordna aktionen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Herr talmannen meddelade, att herr
Johanssons i Skärstad fråga angående
skyddet för enskilda personer vid vissa
förskingringar icke kommer att besvaras
vid dagens sammanträde.

§ 8

Svar på fråga ang. beläggningen på kriminalvårdsstyrelsens
anstalter, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat

mig, om jag kan bekräfta cirkulerande
uppgifter att beläggningen på fångvårdsanstalterna
liksom väntetiderna
för rättspsykiatrisk undersökning under
den gångna delen av år 1965 har
visat sjunkande tendens och vilken jag
i så fall anser förklaringen vara.

På detta vill jag svara följande.

Beläggningen på fångvårdsanstalterna
sjönk hastigt i början av detta år.
Den 1 maj uppgick antalet intagna till
5 011, vilket innebär en minskning med
631 i jämförelse med förhållandena den
1 maj 1964. Även därefter har beläggningen
varit lägre än förra året. Minskningen
är dock inte nu lika stor som i
våras. Den 1 december i år var antalet
intagna 348 mindre än vid motsvarande
tidpunkt i fjol.

Det är inte möjligt att utan ingående
analyser klarlägga orsakerna till att
den sedan en lång följd av år pågående
ökningen av kriminalvårdens anstaltsklientel
nu har avbrutits. Det finns
emellertid anledning att tro att orsakerna
främst hänför sig till två olika
omständigheter. Dels torde brottsutredningarna
ha blivit fördröjda i samband
med omorganisationen av polisväsendet,
åklagarväsendet och rådhusrätterna.
Dels torde tillämpningen av brottsbalken
ha medfört en viss förskjutning
från anstaltsbehandling till kriminalvård
i frihet.

Även antalet tilltalade som väntar på
sinnesundersökning har gått ned. Vid
utgången av november i år uppgick
det sammanlagda antalet undersökningsfall
till 268 mot 359 vid motsvarande
tidpunkt i fjol. Enligt uppgifter
från medicinalstyrelsen torde väntetiden
för dagen kunna beräknas till ungefär
två och en halv månader för häktade
och fyra månader för icke häktade.
Vid samma tidpunkt förra året var
väntetiden nära fyra månader för häktade
och sju månader för icke häktade.
Situationen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet liar alltså
klart förbättrats.

Tisdagen den 7 december 1905

Nr 39

Svar pa fråga ang. beläggningen på kriminalvårdsstyrelsens anstalter, in. m.

Även bär bär flera orsaker samverkat.
Tillströmningen av undersökningsfall
har gått ned, men jag vill också
erinra om de åtgärder som under de
senaste åren bar genomförts i syfte att
bättre än tidigare utnyttja de tillgängliga
undersökningsresurserna.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret och vill bara nämna
att bakgrunden till min fråga är den
att jag, som ledamot av rikspolisstyrelsen,
med stigande oro har följt den
rent alarmerande ökningen av brott som
tyvärr bar måst noteras under den hittills
gångna delen av 1965. Jag skall
be att få lämna några siffror för tredje
kvartalet, vilka jag tycker måste
komma in i kammarens protokoll.

Det bar skett en förbättring på en enda
punkt och det gäller bedrägeribrotten,
vilket är mycket intressant. Dessa
har sjunkit beroende på att de för inte
länge sedan ofta florerande checkbedrägerierna
helt och hållet har försvunnit.
Detta sammanhänger såvitt jag kan
förstå med att polisen anordnat särskilda
kurser för bankpersonal för att hjälpa
dem att förebygga och förhindra
checkbedrägerier. Den uppfattningen
tycks ha spritt sig bland presumptiva
checkbedragare, att det inte längre lönar
sig med förfalskningar, eftersom
chansen att lyckas har blivit betydligt
mindre.

I övrigt är det en genomgående ökning
av antalet brott. Får jag nämna,
herr talman, följande siffror: inbrotten
har sedan tredje kvartalet i fjol ökat
med 16 procent, biltillgreppen med 23
procent, misshandeln med 25 procent,
skadegörelsen med 43 procent, rattfylleriet
med 15 procent och — vilket är
det värsta — antalet rån har ökat med
58 procent. Detta har skett på ett år.

Man måste ju säga att rättsosäkerheten
ökar på ett rent skrämmande sätt.

Åtskilliga äldre människor vågar inte
längre gå från sina hem i förorterna och
till tunnelbanestationerna.

Det är klart att man undrar vad orsakerna
kan vara. Jag säger som justitieministern
beträffande kriminalvårdens
statistik, att ingen kan vara säker
på den saken. Men eftersom uppklaringsprocenten
måste sjunka i takt
med ökande antal brott blir angelägenheten
av att finna ett svar på denna
fråga utomordentligt aktuell. Man har
givetvis svårt att finna någon förklaring
till att antalet intagna på våra fängelser
sjunkit samtidigt som brottsligheten
ökar. Man vet att polisen är överbelastad
och att den yttre polisiära
övervakningen sedan förstatligandet har
ökat högst avsevärt. Men detta har inte
kunnat hålla brottssiffrorna tillbaka.

Jag skulle vilja ställa frågan till justitieministern
om inte han snarast ville
hjälpa till att igångsätta en närmare
undersökning av detta ytterst oroande
och för rättssäkerheten mycket allvarliga
sammanhang. Jag tror att det är
växande grupper i vårt folk som här
väntar på att få ett klargörande och
också möjligen ett lugnande besked.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ståhl har ställt en
fråga till mig som gäller beläggningen
på fångvårdsanstalterna och väntetiderna
för rättspsykiatrisk undersökning
och begagnar sedan tillfället att här hålla
en längre föreläsning om ett helt annat
ämne, nämligen den tilltagande
brottsligheten och dess orsaker, och
framställa en s. k. enkel fråga i anslutning
därtill. Herr Ståhl vet lika väl som
alla andra, att det inte finns något enkelt
svar på den mycket svåra frågan:
Varför ökar brottsligheten i ett samhälle
som vårt?

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag har kontrollerat på
klockan att jag icke har anledning att
ens bemöta anmärkningen för att jag

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på fråga ang. extra bostadskvot till kommuner med experimentbyggen — Svar
på fråga ang. lokalisering av industrier till vissa orter i Norrland

här har tagit upp en för stor fråga. Jag
har frågat statsrådet om statistiken; jag
har fått svar och jag har tackat för det.
Jag har sedan bett statsrådet att undersöka
om man möjligen här kan finna
något samband mellan två för vårt folk
utomordentligt viktiga företeelser. Det
finns ingenting att ta tillbaka av detta,
och jag hoppas att herr statsrådet inte
använder några formella förevändningar
för att försöka komma ifrån detta
utomordentligt viktiga sammanhang.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall gärna, herr
Ståhl, ställa mig till förfogande för en
diskussion i detta helt nya ämne som
herr Ståhl i dag tar upp, men tillfället
är inte väl valt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. extra bostadskvot till

kommuner med experimentbyggen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
har frågat, om jag anser att extra
bostadskvot bör tilldelas de kommuner
där experimentbygge pågår för en större
industrialisering av bostadsbyggandet.

Enligt min mening finns det skal att
främja en ökad industrialisering av
byggnadsverksamheten. Byggindustrialiseringsutredningen
har till uppgift att
överväga åtgärder i detta syfte. Utredningen
har i yttrande över bostadsstyrelsens
petitaframställning lagt fram
vissa förslag, vilka för närvarande prövas
inom regeringen. I avvaktan på denna
prövning anser jag mig inte kunna
ta ställning till herr Johanssons fråga.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra ett tack för svaret
på min fråga.

Den prövning regeringen nu gör i anledning
av framställningen om åtgärder
för att främja en ökad industrialisering
av byggnadsverksamheten hoppas jag
leder till att de kommuner, som prövar
ett sådant byggande, skall få en ökad
kvot för byggande av bostäder. Jag finner
nämligen detta vara nödvändigt
både för planläggningen och ur ekonomisk
och framför allt sysselsättningspolitisk
synpunkt.

Jag vill uttala den förhoppningen, att
ett klart besked i denna fråga ges i
statsverkspropositionen i början av
nästa år.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. lokalisering av industrier
till vissa orter i Norrland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig, om jag har möjligheter att medverka
till att lönsamma industrier lokaliseras
till centralorter inom B-regioner
i Norrland, där avflyttningen befaras
bli stor och där ifrågasatta orter
har svårigheter att få lönsamma industrier.
Vidare ställer han frågan, om jag
anser att dessa orter hittills blivit tillräckligt
tillgodosedda i detta avseende.

I de riktlinjer som riksdagen antagit
för den lokaliseringspolitiska verksamheten
framhålls det, att ett urval måste
ske av de orter, där stödåtgärderna skall
vidtas. Det betonas att stödåtgärderna
måste inriktas på orter och regioner
som är lämpliga för industriell verksamhet
och där det från samhällelig
synpunkt är mest angeläget att utvecklingen
främjas. En lämplig framgångs -

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Svar på fråga ang. lokalisering av industrier till vissa orter i Norrland

linje vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen
anges vara att välja orter för
stödet bland kommunblockscentra. Någon
annan regionindelning än indelningen
i koninutnblock bär inte åberopats
i detta sammanhang. Ställningstaganden
i nämnda avseenden ankommer
i första hand på planeringsråden i länen.

Man måste dock hålla i minnet att
det ytterst är företagen själva som bestämmer
lokaliseringsorten. Lokaliseringsstödet
är endast ett medel för att
söka påverka företagen i deras val. För
att nå önskad effekt med detta medel
torde det dock vara nödvändigt att differentiera
storleken av utgående stöd
bl. a. med beaktande av de skillnader
som föreligger beträffande svårigheterna
att i olika regioner få önskvärda
etableringar eller utvidgningar till
stånd.

Med hänsyn till den korta tid som
förflutit av försöksperioden är det ännu
för tidigt att bedöma, huruvida hittills
vidtagna åtgärder är tillräckliga.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Då lokaliseringsfrågan behandlades i
riksdagen, diskuterade vi också de orter
man skulle satsa på. Det talades då
om nätmaskornas storlek när det gällde
placering av industrier, och inrikesministern
ville ha ett grovmaskigt nät.
Detta blev även riksdagens beslut, som
jag anslöt mig till eftersom jag ansåg
att det s-kulle vara mera realistiskt att
genomföra. Men om man studerar vad
som hittills skett i lokaliseringssyfte i
en del län -— jag behöver bara gå till
Jämtland, mitt eget hemlän — så har
nog maskorna där blivit av den storleken
att nätet mest lämpar sig för fångst
av valar.

.Tåg medger gärna att det har förflutit
ganska kort tid sedan lokaliserings -

beslutet fattades, endast sex månader,
men vi har ändå hållit på med lokaliseringssträvandena
i två års tid i vissa
delar av länet. Och utan att vara ironisk
mot statsrådet frågar jag: Det var
väl ändå inte den sortens maskor inrikesministern
menade?

Jämtlands län är det industrifattigaste
av lokaliseringslänen, och därför anser
jag att satsningen borde ha skett
där först.

Länet är också A-region med Östersund
som centralort, och inom länet
finns några centralorter i B-regioner
som myndigheterna har sagt att man
kan satsa på vid lokalisering av industrier.
Dessa orter har mycket goda
serviceanordningar. Om vi skall lyckas
med lokaliseringen är det väsentligt
hur hela verksamheten lägges upp.
Jag tror att man inom varje norrlandslän
måste få ett tillskott av en basindustri,
som kan ge sysselsättning åt
några hundra personer. Från denna
basindustri skulle deltillverkningsfilialer
kunna placeras ut i B-regionernas
centralorter, där man har goda serviceanordningar.
Då är jag säker på att industrierna
skulle bli lönsamma. Men
härmed har jag inte uteslutit möjligheten
att också satsa på enstaka, mindre
industrier på vissa orter.

Svegs köping är en sådan ort belägen
i Härjedalen. Invånareantalet i regionen
är cirka 14 000 personer. Jag
kan också nämna att Härjedalen är ett
kommunblock. Avfolkningen där är
mycket stor, beroende på att 35 ä 40
procent av befolkningen lever på skogsoch
jordbruk med skogsbruket som det
dominerande. Rationaliseringen inom
skogsbruket har de senaste åren friställt
mycket arbetskraft, ungefär 200
arbetare per år, och enligt beräkningar
och uppgifter från ett skogsbolag kommer
detta att fortgå i cirka tio år framöver.
Jag vill även meddela att det inte
bara är inom skogsbruket som arbetskraft
friställes, utan även järnvägsindragning,
flyttning av lagercentraler.

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på fråga ang. lokalisering av industrier till vissa orter i Norrland

automatisering inom televerket m. in.
pågår.

Befolkningsminskningen inom detta
område har under en femårsperiod
uppgått till cirka 300 personer per år,
och under innevarande år torde den bli
ännu större. Denna avfolkning är mycket
bekymmersam för kommunerna
inom regionen, eftersom den medför ett
minskat skatteunderlag och skapar svårigheter
för de serviceanordningar som
redan finns. Grundskolan har genomförts,
och vi har ett korrespondensgymnasium.
Indragning av lasarettet och
domsagan har diskuterats, kommunikationerna
försämras o. s. v. Det är svårt
att planera för framtiden, om man inte
känner till hur lokaliseringspolitiken
skall utformas. Man vet inte om man
över huvud taget skall bry sig om att
planera någonting. Personligen anser
jag att det betyder katastrof för denna
landsända om inte avfolkningen stoppas
upp i god tid. Även andra delar av
länet torde befinna sig i samma situation.
Och ändå har vi gott om arbetskraft
och bostäder.

Utflyttningen försiggår till större delen
från glesbygderna och de mindre
tätorterna, och orsaken är att det råder
brist på arbetstillfällen. De som
flyttar säger att de trivs på hemorten
och skulle ha stannat där, om det hade
funnits arbete. Därför anser jag att man
måste göra en friskare satsning i centralorter
med goda servicemöjligheter.

Jag vill också nämna att vi inom
Svegs köping under de senaste åren har
lagt ned mycket arbete på att få dit en
lönsam industri med sysselsättning för
50 å 75 personer. Jag har själv varit i
kontakt med flera företagare och med
företagareföreningen i länet, länsarbetsnämnden,
länsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen,
men ännu har vi
inte lyckats få dit någon industri. Man
frågar sig hur lokaliseringen skall kunna
lyckas i den landsändan, en lokalisering
som ger sysselsättning åt den
friställda arbetskraften, d. v. s. åt ar -

betslösa som vill stanna i sin hembygd
och ha arbete där.

Det är mot denna bakgrund som jag
ställt min fråga till statsrådet. Jag anser
att de orter jag här talat om bör
kunna få hjälp med lokaliseringen av
staten via arbetsmarknadsstyrelsen. Befolkningen
i Härjedalen reagerar starkt
mot ett uttalande, där det sagts att den
lokalisering man kan tänka sig för Härjedalens
del är turistnäringen. Vi kan
inte leva på turistnäringen. Den är säsongbetonad
och måste bli ett komplement
till övriga näringar.

Herr talman! Till sist vill jag passa
på tillfället att inbjuda inrikesministern
eller någon annan lokaliseringsexpert
till vårt vackra landskap Härjedalen för
att på ort och ställe skapa sig en uppfattning
om möjligheterna att dit förlägga
en lönsam industri. Det är på tiden
att vi snarast får ett besked.

Jag tackar än en gång för svaret och
uttrycker förhoppningen att dessa frågor
så småningom löser sig och att vi
får några industrier lokaliserade till
Härjedalen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Wikner har valt
att från denna tribun tala väl om sin
hembygd och dess förutsättningar i fråga
om lokalisering av industrier. Huruvida
han med denna aktion uppnår
det avsedda resultatet, nämligen att få
kontakt med företagare, kan jag inte uttala
mig om. Lokaliseringspolitikens
möjligheter är nämligen beroende av
om vi kan få kontakt med företagare,
som är villiga att diskutera ett lokaliseringsval
av vissa orter.

Herr Wikner sade själv att kommuner
i Härjedalen under ett par år försökt
att få en lokalisering till stånd.
Ja, det är alldeles utmärkt. Det är detta
kommunerna och länsorganen skall söka
göra. Avgörande blir ju om man får en
sådan kontakt eller inte.

Vi kan inte och har inte heller krävt

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Svar på fråga ang. lokalisering av industrier till vissa orter i Norrland

att få tvinga företag till en viss lokalisering.
Vi kommer heller inte att begära
sådana fullmakter. Då återstår alltså
möjligheterna att söka få företagare
intresserade av en lokalisering till orter
med arbetskraftsöverskott. Vi har
också medel i vår strävan att stimulera
dem i deras lokaliseringsval.

Under de fem månader — inte sex
som herr Wikner sade — som denna
verksamhet nu har bedrivits i de nya
formerna har vi funnit ett mycket positivt
gensvar från företagarhåll. Cirka
200 företag har sökt bidrag, och ungefär
100 ansökningar har kunnat behandlas.
Detta tycker jag är ett hittills mycket
gott resultat.

Vi kan beklaga att vissa områden ännu
inte har fått några industrier lokaliserade
till sig, men jag skulle ändå
vilja ge det uppmuntrande beskedet till
herr Wikner, att det finns företag som
planerar att söka sig även till Jämtland.
Även om jag inte kan säga att de ämnar
sig just i riktning mot Sveg, kan
jag tala om att åtminstone något av de
stora företag som nu diskuteras är på
väg till en plats inte så långt från den
ort, vilken herr Wikner talat så varmt
för. Det gäller att fortsätta ansträngningarna
att nå kontakter, och sedan
får vi se vad resultatet kan bli.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag talar också för andra
centralorter inom B-region, även om
jag givetvis uppehöll mig särskilt vid
Svegs köping, eftersom jag bor i denna
trakt.

Vidare nämnde jag att vi gjort stora
ansträngningar på detta område och varit
i kontakt med företagare och över
huvud taget med alla tänkbara organ
men ändå inte lyckats. I detta läge ställde
jag frågan, om det inte finns någon
möjlighet att vi via arbetsmarknadsstyrelsen
kunde få den hjälp vi behöver
att styra vissa industrier till dessa centralorter.

Självfallet hänger det på företagarna,

men jag tror ändå att det finns möjlighet
att göra eu insats. Det finns väl
ändå en PR-man i Norrland, som vi
kanske kunde få anlita.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
veta vad herr Wikner lägger in i uttrycket
»att styra företag» i deras lokaliseringsval.
Jag har sagt att vi inte har
några förutsättningar att tvinga företagen
i deras lokaliseringsval. Således
återstår möjligheten att söka diskutera
med dem och att påverka dem med de
stödformer vi har. Längre kan vi inte
komma, det måste herr Wikner göra
klart för sig.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Med uttrycket »att styra
ett företag» menar jag att PR-mannen,
som har kontakt med företagarna,
kunde intressera dem för lokalisering
av företag till vissa orter. En sådan
kontakt har väl ändå arbetsmarknadsstyrelsen
med företagarna?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är precis detta man
gör. Man tar nämligen kontakter med
företag och söker stimulera dem i deras
lokaliseringsval. Resultatet visar sig efter
hand.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens särskilda förteckning
upptagna frågor uppskötes till ett
senare sammanträde.

§ 12

Justerades protokollen för den 30
nästlidne november och den 1 innevarande
december.

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på fråga ang. verkningarna av betningsmedel och liknande preparat

§ 13

Herr talmannen meddelade, att herr
Lindström enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 4—den 19 innevarande december.

Herr Lindström beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 14

Svar på fråga ang. verkningarna av betningsmedel
och liknande preparat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag avser att vidtaga
åtgärder för att klarlägga i vilken mån
betningsmedel och andra bekämpningsmedel
medför skadliga verkningar inom
livsmedelsproduktionen och inom andra
områden.

Arbetet med att klarlägga verkningarna
av olika kemiska bekämpningsmedel
— biocider — har, som torde vara
herr Persson bekant, intensifierats sedan
1964 års naturresursutredning tillsattes
och särskilda medel anvisades för
undersökningar. Bland dessa kan nämnas
undersökning av biocidförekomst i
vatten, jordar och biologiskt material,
i olika näringskedjor och i livsmedel
samt neurologiska effekter av biocider.
Vissa rapporter har redan lämnats från
pågående eller avslutade undersökningar.

Jag vill understryka att den ställda
frågan herör mycket komplicerade problem.
Forskningen har hittills gett oss
värdefulla rön. Ytterligare forskning och
utredning är emellertid nödvändig. Läget
följs fortlöpande av berörda forskningsinstitutioner
och kontrollanstalter
samt av naturresursutredningen. Enligt
uppgift kommer utredningen att under
år 1966 framlägga förslag rörande natur -

resursforskningens organisation in. m.
Först då dessa förslag föreligger kan
slutlig ställning tas till behovet av mera
vittgående åtgärder.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
Holmqvist för det svar han lämnat på
min fråga. Det inger vissa förhoppningar
om att man skall fortsätta att utvidga
forskningen i denna viktiga och synnerligen
allvarliga fråga.

Det är helt naturligt att diskussionerna
kring biociderna blivit ganska intensiva,
inte minst på grund av att de
berör oss människor mycket intimt. Inte
utan fog har man talat om »den tysta
våren». Det råder inga meningsskiljaktigheter
om att giftdöden är en realitet.
Diskussionsämnet består egentligen i orsakssammanhangen
liksom i sättet att
komma till rätta med problemen.

Man har således sökt syndabockar för
giftdöden, och man har ensidigt riktat
angreppet mot lantbrukets betningsmedel,
insektsbekämpningsmedel och
ogräsbekämpningsmedel. Man har gjort
detta utan att känna till de verkliga sammanhangen.
Jag vågar påstå att det är
först under de allra senaste veckorna
som man i dagspressen kunnat skymta
artiklar om industriens kvicksilveranvändning
i produktionen. Detta kan vara
något av en ljusning i kampen mot
giftdöden. Det går nämligen inte att ensidigt
inrikta sig på att det är jordbruket
som har den största skulden.

Det är först under de senaste åren
som giftdödsfrågan blivit aktuell, men
jordbruket har använt betningsmedel
mot växtsjukdomar i 40 år. Det måste
därför finnas andra giftkällor att söka
än just inom jordbruket. Jag har en
känsla av att den s. k. biociddebatten
varit ganska ensidig. Det har t. o. m. förekommit
skrämselbetonade program i
radio och framför allt TV om den stora
kvicksilverhalten i livsmedel, inte minst

Tisdagen den 7 december 1905

Nr 39

Svar på fråga ang. verkningarna av betningsmedel och liknande preparat

•Igg. Dessa uttalanden har skapat oro
och förvirring hos allmänheten, och
äggproducenterna har också lidit ganska
stora ekonomiska förluster.

Vad som krävs vid sidan av ökad
forskning är att man i debatten får upp
ögonen för de rätta sammanhangen. I
själva verket står jordbruket för eu ytterst
ringa del av den samlade kvicksilveranvändningen
här i landet — jordbrukets
andel uppgår inte till mer än
cirka 5 procent. Jag vill också understryka
att jordbruket och dess organisationer
är angelägna om att begränsa
användningen av kvicksilver. Sålunda
minskades under ett år fram till första
halvåret 1965 den totala förbrukningen
av kvicksilverbetningsmedel i kilo räknat
med 50 procent inom Svenska Lantmännens
Riksförbund. S.L.R. svarar för
mer än hälften av allt betat utsäde. För
det egna utsädet som försäljes tillämpas
statens centrala frökontrollanstalts normer;
betning förekommer alltså endast
om angreppet av parasitsvampar är av
graden 3—5.

I första hand fordras sålunda forskning
som kan klarlägga orsakssammanhangen
när det gäller förgiftningarna.
Vad betyder kvicksilverförekomsten i
naturen, i berg och grustäkter? Vad betyder
vägsaltningen och vad betyder
kvicksilverhalten i industriutsläppen i
vattendrag som översvämmar låglänta
marker där sedan fåglar kan komma åt
kvicksilvret? I detta sammanhang finns
det många frågor som måste besvaras.
Ökad forskning är såvitt jag förstår den
enda framkomliga vägen.

Herr talman! Med min fråga till jordbruksministern
avsåg jag att om möjligt
medverka till att ökade anslag ges på
detta område. Jag vill vädja till jordbruksministern
att pröva möjligheterna
därtill. Jag vet att jordbruksministern
här har en sansad och förnuftig inställning
och att han är mycket intresserad
av att få en riktig lösning på dessa problem.
.lag ber än en gång att få tacka
för svaret och för den positiva inställ -

ning som jordbruksministern visat härutinnan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill knyta an till en
enda punkt i herr Perssons anförande.

De medel som har satsats på ökad
forskning under de gångna åren har
verkligen givit värdefulla resultat. \ i
vet i dag att alla kvicksilverföreningar
inte har samma skadeverkningar, utan
vissa föreningar är väsentligt mycket
farligare än andra. Olyckan är att vi
under de senaste 19—15 åren tydligen
använt den giftigaste kvicksilverförening
som kan letas upp. Det är därför
vi har fått iaktta dessa verkningar: viltet
har dött, fiskar har förgiftats o. s. v.

Jag säger detta därför att jag av herr
Perssons inlägg fick intrycket att han
inte följt med debatten och märkt vilken
ökad klarhet som vunnits i detta
avseende. Det säger ingenting, att vi har
betat med kvicksilver i 40 år här i landet,
tv det var först när vi slog in på en
felaktig väg som vi fick dessa mycket
besvärande verkningar.

Jag vill gärna ansluta mig till herr
Perssons förhoppning, att vi skall kunna
satsa ännu mera på forskning, och
jag tror jag kan lova att regeringen skall
följa frågan med intresse och också är
beredd att vidta åtgärder för att ytterligare
förstärka resurserna.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jordbruket inte från början använde
kvicksilverhaltiga betningsmedel. Först
under senare år har man övergått till
kvicksilverhaltiga ämnen för att bättre
kunna bekämpa växtsjukdomarna och
därigenom öka skördarna. Men tack
vare forskningen kan vi nu få möjlighet
att använda andra medel i kampen mot
växtsjukdomarna.

Anledningen till min fråga var först
och främst den att jag vill söka medverka
till att forskningen fortsätter, så

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. linjevalet inom grundskolan

att man får orsakerna till fågeldöden
och den rubbade balansen i djur- och
växtvärlden klarlagda. Det har som jag
nämnde heller inte utrönts vad kvicksilverhalten
i naturen, i berg och grustäkter,
betyder, eller de kemiska medel
som används av vägförvaltningarna vid
saltning och sändning och vid besprutning
av buskar utefter vägarna. Dessutom
— och det är kanske det inte
minst viktiga — pekade jag på industriens
användning av kvicksilverhaltiga
ämnen. I debatten har nämligen
endast jordbruket attackerats för giftdöden.
Detta gäller i varje fall pressdebatten,
och i ett TV-program för en
tid sedan riktades mycket allvarliga angrepp
mot jordbrukets användning av
kvicksilvermedel.

Den positiva syn som jag vet att jordbruksministern
har på denna fråga —
den har också framgått av debatten i
dag — borgar för att man i än högre
grad kommer att sätta in krafter och
resurser för att få en förnuftig lösning
till stånd, vilket vi ju alla önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. linjevalet
inom grundskolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Larsson i Hedenäset frågat, om
jag observerat den inom grundskolan
pågående utvecklingen mot alltmera
ensartade linjeval och vilka åtgärder
jag i så fall har för avsikt att vidta i
anledning härav.

Redan under försöksverksamheten
med enhetsskola kunde iakttas tendensen
att en allt större andel av årskullen
väljer allmän, mer teoretiskt inriktad
utbildning. Det framgår av vad jag tidigare
uttalat, bl. a. i 1962 års grundskoleproposition,
att jag haft min upp -

märksamhet riktad härpå och att denna
utveckling övervägts vid ställningstagandet
till gällande riktlinjer för högstadieplaneringen.
Frågan har sedan år
1962 tagits upp i skilda sammanhang;
bl. a. har jag själv tidigare detta år i
samband med den av socialdemokratiska
partiet anordnade studiekursen Rådslag
-65 riktat ett antal frågor till de deltagande
utbildningsgrupperna med begäran
om synpunkter på det nionde
skolårets utformning.

Den påvisade utvecklingen har under
senare tid aktualiserat tanken på en
omläggning av högstadiet till en mer
sammanhållen organisation.

Beträffande denna fråga vill jag erinra
om att den gällande högstadieorganisationen
är resultatet av ett långvarigt
utredningsarbete och en sammanvägning
av olika, delvis kontroversiella
samhällsintressen. Även om utvecklingen
sedan år 1962 gett vissa nya utgångspunkter
för bedömningen av frågan om
högstadiets organisation har dock endast
tre läsår förflutit sedan 1962 års
grundskolebeslut fattades. Endast en årgång
om i runt tal 8 400 elever, representerande
cirka 7 procent av motsvarande
årskull, har hittills genomgått
grundskolans nionde årskurs.

Härtill kommer ovissheten om vilken
effekt gymnasie- och fackskolereformen
samt den åsyftade omdaningen av vrkesskolväsendet
kan få på grundskolan.
Ett klarläggande av samspelet mellan
grundskolan och det nya gymnasiala
skolsystemet måste bli en mycket betydelsefull
del av en omprövning av högstadiets
organisation.

Det sagda visar enligt min mening att
erfarenhetsunderlaget för en sådan omprövning
ännu ej är tillräckligt. Detta
innebär givetvis inte att man tills vidare
bör slå sig till ro och passivt notera
utvecklingen. Så sker inte heller. Utvecklingen
följs mycket uppmärksamt
av skolöverstyrelsen och övriga för skolans
verksamhet ansvariga myndigheter.
Praktiska åtgärder eller förslag till så -

Tisdagen den 7 december 1905 Nr 39

Svar på interpellation ang. linjevalet inom grundskolan

dana kan förväntas, så snart underlag
för säkrare bedömningar föreligger.

Interpellantens fråga avser även om
den iakttagna utvecklingen bör få inverkan
på planeringen av högstadiernas
lokalisering vid det fortsatta genomförandet
av grundskolan. Också på denna
punkt saknas underlag för bedömningar,
bl. a. av de tidsskäl jag nyss anfört.
Härtill kommer att det, på grund av de
betydande skillnader som föreligger
mellan olika regioner i fråga om elevernas
val av tillvalsgrupper i årskurserna
7 och 8, är vanskligt att nu överväga
ändringar av riktlinjerna för högstadieplaneringen.
Även om man sedermera
skulle fatta beslut om en mer sammanhållen
högstadieorganisation är det
ovisst, om detta på något avgörande sätt
skulle ändra förutsättningarna i fråga
om det elevunderlag som ett högstadium
kräver. En högstadieskola måste under
alla omständigheter ha en viss omfattning
för att lokal- och lärarfrågorna
skall kunna lösas rationellt och för att
den pedagogiska utrustningen skall kunna
utnyttjas på ett rimligt sätt. Jag finner
följaktligen, att hittillsvarande riktlinjer
för högstadieplaneringen alltjämt
hör gälla.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) :

Herr talman! Jag framför till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
mitt tack för det interpellationssvar
jag har erhållit.

Om det tillåts mig skulle jag vilja
göra följande försök till sammanfattning
av svaret. Det innehåller dels —
under hänvisning till bl. a. uttalanden i
1962 års grundskoleproposition och en
rundfråga inom det socialdemokratiska
partiet — eu uppgift om att den av mig
aktualiserade problematiken ingalunda
är ny för departementschefen, vilket jag
för övrigt håller för troligt, dels en argumentering
som går ut på att det är
för tidigt att göra någonting i frågan.

Jag har således högsta sakkunskapens
ord på att min fråga är för tidigt väckt,
samtidigt som jag förklaras vara för
sent ute. Slutsatsen av detta måste bli
ett mellanting: att frågan är dags aktuell.

1 interpellationen hade jag frågat om
statsrådet observerat den inom grundskolan
pågående utvecklingen mot allt
mera ensartade linjeval och vilka åtgärder
statsrådet i så fall hade för avsikt
att vidta i anledning av detta. Statsrådet
förnekar inte riktigheten av påståendet
att utvecklingen inom grundskolan
kännetecknats av alltmera ensartade
linjeval. Däremot gör han gällande
att den tid som förflutit sedan
grundskolebeslutet fattades skulle vara
alltför kort och att erfarenhetsunderlaget
omfattar alltför få elever — 8 400,
eller 7 procent av en årskull — för att
tiden skulle vara mogen för en omprövning.
Jag tillåter mig därför att göra
några påpekanden.

Även om det är riktigt att antalet elever
som genomgått årskurs 9 i grundskolan
utgör 8 400, så är vårt erfarenhetsunderlag
betydligt större. I detta
sammanhang bör väl även tas hänsyn
till de närmare 62 000 elever som denna
vinter går i grundskolans nionde
klass och om vilkas linjeval vi kan få
in uppgifter. Därtill kommer erfarenheter
från skoldistrikt som före grundskolans
införande deltagit i försöksverksamheten
med enhetsskola, ofta i
tiotalet år och i en del fall ännu längre;
det borgar ju för att verksamheten
har nått eu betydande stabilitet, och
den bör därför tillmätas den största betydelse.
Vidare är att märka att dessa
erfarenheter vunnits i spridda delar av
landet — både storstadsområden och
utpräglade glesbygdsområden finns företrädda,
och trenden är i stort densamma.

Jag vill påpeka att i Norrbottens län
79 procent av årets elever i nian valt
teoretiskt inriktade linjer mot 60 procent
förra året; i fjol var emellertid

60 Nr 39 Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. linjevalet inom grundskolan

grundskolan införd endast i ett skoldistrikt.
I Västmanland — där hela länet
haft grundskola och årskurs 9 under
båda åren — är motsvarande siffror
75 procent för innevarande år mot
73 procent under fjolåret.

Det synes mig mot bakgrunden av
dessa förhållanden som om det i dag
föreliggande erfarenhetsunderlaget är
en betydligt säkrare grund för en omprövning
än vad statsrådet vill gå med
på. Det synes mig även som om de nu
föreliggande erfarenheterna utan onödig
tidsutdräkt bör tillvaratas och utnyttjas
i skolarbetet, detta för att vår
— som det har uttryckts — »levande
skola» skall kunna utvecklas till att på
bästa sätt motsvara och tillgodose elevernas
behov men även för att samhället
— de av våra kommuner som nu
är i färd med arbetet på grundskolans
utbyggnad — skall kunna göra riktiga
och mot skolans framtida behov svarande
investeringar.

I interpellationen hade jag även frågat,
om den iakttagna utvecklingen inte
ger erfarenheter som vid det fortsatta
genomförandet av grundskolan borde
inverka på planeringen av högstadiernas
lokalisering. Även härvidlag synes
departementschefen anse att ytterligare
erfarenheter bör avvaktas. Han framhåller
att en »högstadieskola måste under
alla omständigheter ha en viss omfattning
för att lokal- och lärarfrågorna
skall kunna lösas» och att därför hittillsvarande
riktlinjer för högstadieplaneringen
bör gälla.

Det framstår för mig som uppenbart,
att en utveckling mot ett mera sammanhållet
högstadium måste innebära lättnader
när det gäller att inom en given
ram tillgodose lokal- och lärarbehov.
Vid ett sammanhållet högstadium måste
det även vara möjligt att ordna en
fullgod undervisning också i kommuner
med ett mera begränsat elevunderlag.
Det måste då även vara naturligt
att dessa förhållanden beaktas när det
gäller högstadieplaneringen vid grundskolans
fortsatta utbyggnad.

I detta sammanhang vill jag erinra
om ett anförande vid TCO:s utbildningsdagar
för ett tag sedan. En länsskolinspektör
med mångårig erfarenhet
på detta område yttrade:

»S. k. små högstadier har vi haft förmånen
att ha. De tre påstådda felen
med dem har vi följt med intresse och
kan konstatera: Ämnesvalet är och blir
alltmer likgiltigt i det helt sammanhållna
högstadiet. Lärarbeståndet vi har
skulle storstaden önska sig, kostnaden
per elev har vi räknat ut de senaste
elva åren och finner, att de dyraste eleverna
bor i kommuner utan högstadier.
»

Det vill synas som om även sådana
erfarenheter borde kunna tjäna som
motivering för en omprövning, detta så
mycket mer som mastodontskolorna
medför åtskilliga problem, inte minst
på det disciplinära området.

Statsrådet nämner, att ett antal frågor
på detta område ställts till utbildningsgrupper
inom det socialdemokratiska
partiet. Jag har givetvis intet att
invända däremot. Jag kan dock inte
låta bli att sammanställa detta intressanta
meddelande med ett uttalande
som statsrådet gjorde i anslutning till
de förutnämnda utbildningsdagarna.
Jag citerar ur TCO-tidningen och förutsätter
att uttalandet är riktigt återgivet
där:

»Grundskolans genomförande är en
fortskridande reform. Man kan väl säga
att politikerna i stort sett sagt sitt om
den obligatoriska skolan för rätt många
år framåt. Det är nu pedagogernas —
lärarnas — uppgift att föra ut reformen
och vidareutveckla den.»

Jag vill på intet sätt polemisera mot
vad som sägs om lärarnas och pedagogernas
uppgifter när det gäller att föra
ut och vidareutveckla grundskolereformen.
Däremot står jag något undrande
inför uttalandet, att denna problematik
på något sätt skulle vara förbjuden
mark för politikerna. I stället vill jag se
saken så, att det allt framgent är angeläget
med eu levande och aktuell skol -

(il

Tisdagen den 7 december 1965 Nr 39

Svar på interpellation ang. linjevalet inom grundskolan

debatt i olika sammanhang: i organisationer,
i våra kommuner och inte minst
här i riksdagen. I sistnämnda hänseende
förefaller det mig vara en stor brist
att riksdagens arbetsformer ger oss så
dåligt med tillfällen till en mer samlad
debatt kring våra skolfrågor. Ett av de
tillfällen som står till buds är remissdebatten,
som dock är så splittrad att en
samlad debatt omöjliggöres. Vi har vidare
utvägen med interpellationer och
enkla frågor, men härigenom åstadkommes
ju endast en i tiden synnerligen
splittrad debatt om olika detaljfrågor.
Till sist har vi möjligheten till en
debatt i samband med riksdagsbehandlingen
av utskottsutlåtanden i olika
skolfrågor, men även i dessa fall rör
det sig om olika detaljfrågor, som kan
tarva sin särskilda belysning och som
därtill av kända orsaker brukar komma
vid riksdagssessionernas slut, med
den tidspress som då råder. Något tillfälle
till en samlad och översiktlig skoldebatt
ges inte.

Herr talman! Trots att det ligger något
vid sidan om interpellationens ämne
vill jag ifrågasätta, om det inte finns
skäl att som en institution införa en årligen
återkommande skoldebatt i riksdagen.
Vi har en årligen återkommande
utrikesdebatt, trots att det därvidlag rör
sig om ett ämnesområde, som inrymmer
rätt många osäkra faktorer och som
även kräver särskild försiktighet. Våra
skolfrågor berör på ett avgörande sätt
vårt samhälle i dag och i morgon. Föreligger
det inte skäl att försöka med en
särskild skoldebatt i riksdagen? En sådan
kunde lämpligen förläggas till början
av vårsessionen efter det att motionstiden
gått ut och innan utskotten
har kommit in i ett mera arbetstyngt
och avgörande skede av sin verksamhet.

Herr talman! Samtidigt som jag tillåter
mig att göra denna propå upprepar
jag mitt tack för interpellationssvaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Som var och en förstår
har herr Larsson i Hedenäset och jag
ganska likartade synpunkter på dessa
problem. Vi tillhör ju båda visbykompromissens
tillskyndare. Jag kanske av
herr Larssons anförande — det är då
sagt i positiv mening —• får dra den
slutsatsen, att han bär hoppat av från
denna kompromiss.

Vad jag med detta interpellationssvar
har velat stryka under är att de som
arbetar inom skolan — lärare, skolledare
och naturligtvis elever —- inte får
ges den föreställningen att vi nu håller
på att göra en ny skolreform. Syftet med
mitt uttalande i Lärartidningen var att
vi politiker ändå inte kan göra någonting
åt grundskoletankens förverkligande
inom skolan och skolans innehåll,
utan det måste lärarna få arbetsro för
att själva driva igenom.

Men sedan, herr Larsson, måste alltid
en annan skoldebatt pågå här i riksdagen;
bl. a. är debatten om en sammanslagning
av högstadiet en sådan organisatorisk
fråga. Det är självfallet att
den påverkar planeringen, och här ligger
den väsentliga punkten i mitt interpellationssvar,
nämligen att vi —
även om utvecklingen går fort — i dagens
läge inte kan börja med nya riktlinjer
för högstadieplaneringen tre år
efter grundskolebeslutet. Det skulle medföra
ett fullständigt kaos hos de skolplanerande
skolmyndigheterna, herr
Larsson.

Detta var innebörden av mitt svar.
De övriga deklarationer jag gjort från
andra talarstolar än denna behöver jag
ju inte upprepa.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! För undvikande av allt
missförstånd vill jag under denna debatt
också anföra att jag såväl med min
interpellation som med det inlägg jag
här har framfört ingalunda har avsett
att få till stånd en ny tidskrävande skolutredning
eller något i den stilen. Jag
har endast efterlyst i vilken utsträckning''
det finns möjligheter att inom det lö -

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. en professur i geriatrik vid Uppsala universitet

pande arbetet på ett praktiskt sätt tillvarata
de erfarenheter som successivt
står att vinna.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag kanske kan få lov
att säga några ord rörande visbykompromissen.
Sommaren 1960 var statsrådet
Edenman, herr Larsson i Hedenäset
och jag samt herr Helén, som inte är
närvarande i dag, tillsammans ansvariga
för denna kompromiss. En förutsättning
var att det inte skulle ske någon
ändring i huvuddragen av högstadiets
konstruktion under 1960-talet. Högern
var egentligen också med om denna
kompromiss men hoppade av.

I dag har herr Larsson i Hedenäset
hoppat av. Och jag tycker att även herr
Edenman har gjort det dels genom den
enkät som utskickades och som står
omtalad i svaret i dag, dels genom det
ståndpunktstagande, som innebär att en
inre omvandling av högstadiet skulle
kunna ske även under de närmast framförliggande
åren. Samtidigt har skolöverstyrelsen
presenterat en helt ny
plan för ett mera enhetligt högstadium,
och inom TCO har man arbetat ut någonting
liknande mera i detalj. Allt detta
ger oss en viss förhoppning om att
förbättringar skall kunna ske inom de
närmaste åren. Jag kan nu högtidligt
och officiellt säga att jag också hoppar
av från visbyöverenskommelsen.

Diskussionen om hur vi skall ha det
är i gång, och det har i svaret sagts
att planeringsarbetet pågår i normal
ordning inom departementet och skolöverstyrelsen.
Anledningen till att jag
begärde ordet är att jag tycker att det
valsystem, som vi konstruerade i kompromissens
tecken, har blivit en besvikelse.
Det åstadkommer, som herr
Larsson i Hedenäset redan berört, stora
besvär vid planeringen av ett läsårs
arbete i en skola, framför allt för mindre
högstadier. Men vad som framför
allt bär blivit en besvikelse är att valet,
som sker i slutet av sjätte klassen, har

visat sig komma för tidigt. Eleverna väljer
inte efter sina intressen. De väljer på
ungefär följande sätt:

Pappa och mamma säger: Du har två
vägar att välja emellan, en fullgod teoretisk
väg och en praktisk väg som vi
inte vet vart den egentligen leder. Helst
skulle vi vilja att du valde den teoretiska
vägen, men vi måste titta på dina
betyg och vi får kanske fråga lärarna.

Då visar det sig att betygen och förutsägelserna
är goda. Eleven väljer den
teoretiska vägen. Men det kan också
hända att eleven har klena betyg och att
omdömena är avrådande. Då väljer eleven
den praktiska vägen, inte därför
att han är intresserad av praktiska ämnen
eller betraktar den valda banan
som en önskvärd framtidsväg utan helt
enkelt därför att han inte vågar sig på
den teoretiska vägen.

På detta sätt får vi som i den gamla
försöksskolan ett negativt urval på de
praktiska linjerna med påföljd att eleverna
så småningom flyr dessa linjer
därför att de utgör en dålig studiemiljö.
Kunde vi så snart som möjligt få ett
mera enhetligt högstadium, där denna
uppdelning på praktiska och teoretiska
vägar inte längre finns, skulle detta vara
utomordentligt betydelsefullt, inte
minst ur demokratisk synpunkt. Jag
skulle gärna vilja lyckönska herr Edenman
till fortsättningen på det initiativ
han tog genom den enkät han skickade
ut förra året.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. en professur
i geriatrik vid Uppsala universitet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
om förslag att inrätta en professur
i geriatrik vid Uppsala universitet kommer
att föreläggas 1966 års riksdag och

Tisdagen den 7 december 1905

Nr 39

Svar på interpellation ang. en professur i geriatrik vid Uppsala universitet

om jag i fråga om ämnesinriktningen för
denna professur kommer att ta hänsyn
till sjukvårdshuvudmännens önskan, att
professuren skall befrämja utvecklingen
inom områden som präglas av aktuell
praktisk problematik.

Jag vill erinna om att riksdagen våren
1904 beslöt att hos Kungl. Maj:t anhålla
om inrättande av en professur i
geriatrik. Universitetskanslersämbetet
har sedermera genom en särskilt tillsatt
kommitté låtit närmare utreda frågorna
om lokalisering och ämnesinriktning
för denna professur.

Ämbetet föreslår att en professur i
geriatrik, särskilt åldrandets biokemi
och fysiologi, inrättas fr. o. m. budgetåret
1900/07 vid karolinska institutet
med klinisk anknytning till karolinska
sjukhuset. Av handlingarna i ärendet
framgår att vid remissbehandlingen av
nyssnämnda kommittés betänkande skilda
uppfattningar kommit fram, främst
i fråga om professurens förläggning,
men även rörande dess ämnesinriktning
och inordnande i sjukvårdsorganisationen.
Vidare har vid den medicinska
fakultetsberedningens behandling av
frågan en ledamot reserverat sig till
förmån för att professuren ges en mera
praktiskt orienterad ämnesinriktning.

Ärendet bereds för närvarande inom
ecklesiastikdepartementet. Självfallet
beaktas de olika synpunkter som framförts
rörande bl. a. professurens placering
och ämnesinriktning. Jag räknar
med att ett förslag om att inrätta en
professur i geriatrik skall kunna föreläggas
1966 års riksdag. Innan beredningen
av frågan avslutats, är jag dock
inte beredd att närmare uttala mig om
ämnesinriktningen för denna tjänst eller
dess placering vid lärosäte.

Vidare anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret på min interpellation.

Kanslern har efter det att interpellationen
ställts framlagt ett förslag i ärendet.
Jag tolkar därför inte interpellationssvaret,
ehuru detta är försiktigt utformat,
som negativt. Jag har i stället
bibringats uppfattningen att statsrådet
delar de synpunkter som har framförts i
interpellationen.

Departementet har i detta fall råkat
i en besvärlig situation. Om jag inte tar
fel begärde nämligen departementet en
utredning i anslutning till riksdagens
beslut om inrättande av en professur i
geriatrik. Dess innehavare skulle lämna
stöd och hjälp i åldringsfrågor, vilket
bedömdes som mycket betydelsefullt
med hänsyn till det läge vi befinner oss
i på detta område.

Vad utredarna sedan presterar är ett
teoretiskt resonemang och en organisationsplan
— något som inte svarar mot
vad alla som praktiskt sysslar med åldringsproblem
väntat sig och något som
inte heller överensstämmer med vad
riksdagen begärde. Departementet har
därför nu tvingats att självt utreda och
ta ställning till det som utredarna skulle
ge svar på.

När jag därför inte närmare går in på
detaljerna i ärendet är anledningen den
att jag tolkat svaret så att man är klar
över att utredarna angripit problemen
på ett sätt som helt enkelt var olämpligt
och inte ägnat att ge någon som helst
hjälp åt oss som sysslar med frågor
kring praktisk långtidsvård.

Självfallet kan man inte på 4—5 dagar
få fram ett svar på frågan om lämplig
lokalisering och ämnesinriktning för
professuren. Jag förutsätter emellertid
att professuren i geriatrik kan tillsättas
utan en närmare specifikation över
ämnesinriktning etc. Jag vill deklarera
att jag tror att den måste ha en socialmedicinsk
eller klinisk inriktning. Fru
Lisa Johansson har i en motion framhållit
dietens inverkan på den åldrande
människan. Om man vet vilken roll kosthållet
spelar för våra gamla ute i hemmen
och på olika sjukvårdsinrättningar

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. Dansmuseets utvecklingsmöjligheter

är det också naturligt att speciellt kosthållet
och möjligheterna att ordna detta
på ett riktigt sätt beaktas i detta sammanhang.
Invärtesmedicinsk expertis
måste anlitas för att syssla med dessa
frågor.

Anledningen till att vi är så angelägna
att komma till rätta med detta problem
är att vi vet att vi i vårt land år
1970 beräknas ha 1 128 000 människor
som är över 65 år. Om vi enbart ser på
tioårsperioden 1960—1970 finner vi att
det förekommit en mycket oroande utveckling
i fråga om åldersammansättningen
hos vårt folk. Vi är medvetna om
att det inte är tillräckligt att satsa mycket
på att bygga långtidssjukhus m. m. Skall
detta problem kunna lösas måste man
se till att vi får till stånd en aktiv forskning
i syfte att förebygga sjukdomar
m. in.

Jag vill också erinra om att åldrandets
problem genom utvecklingen kommit
att framstå i en annan dager än tidigare.
Det som förut ansågs vara en typisk
åldersföreteelse har visat sig i stor
utsträckning vara att betrakta som en
sjukdom. Man har då möjlighet att renodla
problemen och komma till rätta
med dem. Jag förutsätter därför att man,
när nu ecklesiastikdepartementet tar itu
med dessa problem, speciellt skall se
på de socialmedicinska aspekterna, där
givetvis näringsfrågorna då måste sättas
i förgrunden, därför att det har visat
sig att vid experiment — låt vara
med djur — näringssammansättningen
har givit sådana resultat att vi har anledning
att uppmärksamma denna utveckling.

Vi är angelägna om att denna professur
kommer till stånd. Vi är också fullt
på det klara med att den plats dit denna
professur skall knytas, måste ställa
resurser till förfogande i fråga om tillräckligt
antal patienter, men den måste
också räkna med att professuren skall
kombineras med en överläkartjänst. Den
måste också ha en öppen mottagning.
Professorn måste dessutom ha möjlighe -

ter att följa alla åldringar inom ett större
område.

Att jag varit angelägen att professuren
skulle inrättas vid Uppsala universitet
beror på att vi har kommit en bit
på väg. Vi har gjort en stor utredning,
där vi kartlagt hela länet, och vi har
också ett centralt register där vi kan
följa både sjukdomsförlopp och patienter
på ett speciellt sätt, samtidigt som
innehavarna av de 3—4 överläkartjänster
vi har på våra långtidssjukhus är
medvetna om att det är nödvändigt att
hålla kontakt med våra ålderdomshem.
Därför har vi ordnat dessa kontakter
och på så sätt fått en viss samordning.
Det blir i stort sett en geriatrik, som
har praktisk inriktning, men det är givet
att om vi skall kunna komma någonstans
på detta område och ge de
olika landsting, som här är huvudmän,
möjligheter att komma ytterligare ett
stycke och försöka få bort skräcken för
åldrandet, då måste vi få fram eu objektiv,
vettig och målmedveten forskning.

Jag tackar för svaret och tolkar det
— som sagt — mycket positivt. Jag hoppas
att den kommande propositionen
skall vara mera verklighetsbetonad och
mera praktiskt inriktad än förslaget
från de s. k. sakkunniga, som skulle
göra ett försök att lösa en fråga som
de tydligen helt bär missförstått.

Härmed var överläggningen slutad,
s 17

Svar på interpellation ang. Dansmuseets
utvecklingsmöjligheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
fröken Sandell frågat mig om jag har
uppmärksammat det trängda läge som
det i Operahuset inrymda Dansmuseet
i lokalhänseende befinner sig i och om
jag har för avsikt att tillförsäkra museet

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Svar på interpellation

möjligheter att utvecklas både som museum
och som forsknings- och upplysningsinstitution.

Genom två av Rolf de Maré donerade
fonder har, som i interpellationen påpekats,
förutsättningar skapats för en
värdefull verksamhet inom denna museiinstitutions
ram. Jag är medveten om
det av fröken Sandell påpekade lokalproblemet
och kan upplysa om att det
uppmärksammats bl. a. i samband med
den pågående utredningen rörande Hallwylska
museets ekonomi och organisation.
Jag är för egen del positivt inställd
till att medverka till en lösning av Dansmuseets
lokalfråga.

Vidare anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Edenman för det svar jag fått på min
interpellation. Jag är glad över den
deklaration statsrådet gjort om sitt intresse
för att lösa denna fråga, särskilt
därför att statsrådet Edenman, likaväl
som jag, naturligtvis är medveten om
att man inte har någon folkstorm bakom
sig när man framställer en sådan
här interpellation. Det är ju skillnad
om man interpellerar om bingo eller
indragning av någon järnväg — då
tycker man sig bakom interpellanten
se hundratals människor som så att
säga hänger på låset till kanslihuset för
att öva press på regeringen.

Jag vågar anta att denna statsrådets
deklaration är grundad på personligt
kulturintresse.

När man tar upp en sådan här fråga
finner man att man faktiskt är en
ropande röst i öknen. Mig veterligt är
det bara en av de stora stockholmstidningarna
soin på sin kultursida har visat
intresse för denna för vårt kulturliv
så betydelsefulla fråga.

Jag har förgäves försökt att få besked
från Sveriges Radio om man någon
gång under de senaste tio åren haft
något program om Dansmuseet. Sveriges
Radio har inte kunnat lämna nå -

an*. Daasmuseets utveckliagsmöjligheter

gon upplysning om detta. Har man haft
det, har det varit insprängt i något annat
program, alltså en sådan liten snutt
som inte ens har registrerats. Därför,
lierr talman, må det vara mig förlåtet
att jag begagnar tillfället att från denna
talarstol berätta litet om detta dansmuseum.

Dansmuseet är en skapelse som under
loppet av många år byggts upp av balett-
och teaterkännaren Rolf de Maré
vilken i olika länder samlat dokument,
masker, dräkter och andra vittnesbörd
om en stor del av de utomeuropeiska
danskulturerna, främst de stora asiatiska.
Museet påbörjades av de Maré i
Paris, men 1950 donerades det till Sverige.
Tyvärr har det här haft en mycket
undanskymd plats i ett alltför litet
utrymme.

Det är en i hög grad unik samling
föremål som finns i detta museum -—
en rikhaltig kollektion av dockor, modeller,
musikinstrument och scenuppsättningar
från många olika länder,
bl. a. Siarn, Indonesien, Kina och Japan.
På film har de Maré bevarat dessa
länders danskulturer, kulturer som
gått förlorade i den stora sociala omvälvning
som skett i flera av länderna.
Det är en gammal danskultur som har
förtvinat på många håll men som nu
kan återupptäckas genom att detta dansmuseum
finns här i Stockholm. Det
gömmer nämligen konstskatter som ifrågavarande
länder själva inte har kunnat
bevara men som man här kan återknyta
bekantskapen med.

Dansmuseet är det enda i världen
som ägnats åt utomeuropeisk danskultur.
Även den svenska balettens storhetstid
är rikt illustrerad genom bl. a.
scenuppsättningar som de stora mästarna
har gjort för den svenska baletten.

Mycket av det värdefullaste källmaterialet
står ännu ouppackat. Lokalerna
ger inte heller utrymme för museets
kanske viktigaste uppgift, nämligen den
att ta emot studerande och forskare på
området.

Andra kammarens protokoll 1965. Nr 39

G6 Nr 39 Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. studier i Radiouniversitetets regi för två betyg i statskunskap -

Museet skulle också kunna spela en
ännu större roll för att tillvarata kommande
generationers intresse för dansen
som konstart, om det hade bättre
visningsmöjliglieter. de Maré donerade
också pengar till detta ändamål. Jag
tror att Dansmuseet rätt placerat kan
bli ett centrum för dagens aktiviteter
på danskonstens område och dessutom
även göra en internationellt betydelsefull
och uppmärksammad insats.

Det är viktigt att lyfta ut Dansmuseet
i ljuset, denna skatt som vi har i
en av operans källare. Det finns ju
en annan källare i anslutning till Operan,
och när man tänker på vad den
källaren har kostat svenska skattebetalare
undrar man om det inte skulle
vara möjligt att införa en ny värderingsprincip
på det höga plan, där statens
gåvor delas ut.

Jag hörde i ett radioprogram en definition
på kultur: kultur — det är att
kunna välja. Men för att kunna välja
måste man naturligtvis veta vad man
har att välja emellan. Därför är det
så betydelsefullt att Dansmuseet kan
få nya lokaler och att man kan sprida
kunskap om dess verksamhet. Jag är
nästan tacksam mot operaledningen för
att den har aktualiserat Dansmuseet på
detta sätt och därmed givit mig tillfälle
att från denna talarstol göra litet
propaganda för det. Jag hoppas att
statsrådet också är glad över att ha
fått medverka i denna propagandaverksamhet.

I detta anförande instämde herr Kellgren
(s).

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. studier i Radiouniversitetets
regi för två betyg i
statskunskap

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Källstad frågat

dels om jag är beredd att skyndsamt
undersöka huruvida möjlighet kan beredas
dem av radiouniversitetets elever,
som under våren tenterat färdigt till
1 betyg i statskunskap, att till hösten
fortsätta sina studier på 2-betygsnivå,

dels om jag är beredd att, om förutsättningarna
härför synes goda, föranstalta
om åtgärder som gör det möjligt
för eleverna att bedriva sådana
studier i radiouniversitetets regi.

Radiokursen i statskunskap startade
som bekant i början av innevarande
år. Den avses leda fram till 1 betyg
i ämnet och beräknas vara helt avslutad
i mitten av år 1966. Denna kurs innebär
från många synpunkter ett mycket
intressant försök. Redan nu har försöket
visat att det finns ett stort intresse
för utbildning på universitetsnivå bland
grupper i vårt land, vilka vanligen
inte erhåller sådan utbildning. Kungl.
Maj:t beslöt i juni i år att deltagare
i radiokursen, som inte har föreskriven
behörighet att inskrivas vid universitet,
får tentera och erhålla bevis
över godkänd sluttentamen. Försöket
bör vidare ge värdefull information om
de pedagogiska möjligheterna att använda
radion som distributionsform när
det gäller undervisning på denna nivå.
Det är möjligt att det kommer att visa
sig att radioundervisning inte enbart
kan tjäna som komplement till utbildningen
vid universitet och högskolor
utan även kan bli ett betydelsefullt
pedagogiskt hjälpmedel inom dessa utbildningsanstalter.
Kostnaderna är en
annan viktig aspekt på denna form av
undervisning som radiokursen i statskunskap
kommer att ge oss betydelsefulla
upplysningar om. Det gäller därvid
inte bara kostnaderna för produktionen
och distributionen av undervisningen
i radio utan även kostnaderna
för den till kursen knutna lärarledda
undervisningen och examinationen. I

Tisdagen den 7 december 1965 Nr 39

Svar pa interpellation ang. studier i Kadiouniversitetets regi för två betyg i stats -

kunskap

fråga om radiokursen i statskunskap belastar
lärarkostnaderna universitetens
avlöningsanslag via den s. k. automatiken.
Jag kan nämna att hittills har för
detta ändamål inemot en miljon kronor
tagits i anspråk.

Redan det sagda visar angelägenheten
av eu noggrann utvärdering av den
nu pågående radiokursens resultat i
olika hänseenden. Det är sålunda betydelsefullt
att få klarlagt hur många
och vilka kategorier som kommer att
fullfölja kursen, vilken studietid som
har krävts, kostnadernas omfattning totalt
och för olika delar av kursen
in. m. Sveriges Radio har också inlett
ett ingående arbete med en sådan utvärdering,
varvid expertis från olika
håll engageras. Innan vi avgör huruvida
vi skall gå vidare och i så fall erbjuda
undervisning för 2 betyg i statskunskap
eller kanske i stället ta upp
något nytt ämne bör sålunda klarare
besked föreligga om hur den nu pågående
radiokursen har fungerat. Jag
vill tillägga att även om erfarenheterna
skulle visa sig så goda att förutsättningarna
bedömes föreligga att pröva
radioundervisning upp till 2 betyg i
statskunskap kräver planeringen härför
en avsevärd tid. Av rent tekniska skäl
är det sannolikt inte möjligt att starta
en radiokurs i statskunskap för 2 betyg
hösten 1966.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka ecklesiastikministern
för svaret på min interpellation.
Innan jag tar upp tre punkter
i det svar som har givits mig skulle jag
inledningsvis helt allmänt vilja säga,
att genom att erbjuda en sådan här universitetsutbildning
per radio tillgodoses
behovet av kvalificerad undervisning
hos en avsevärd mängd människor.
De svenska universitetsmyndigheterna
har i och med radiouniversitetets tillkomst
tillsammans med Sveriges Radio

tagit ett initiativ som måste betecknas
såsom mycket berömvärt. .lag tycker
också att det är en organisatorisk prestation
av den statsvetenskapliga institutionen
vid Stockholms universitet att
kunna praktiskt taget ensam under den
förlidna sommaren anordna seminarieövningar
för omkring 2 500 vid radiouniversitetet.
Det är enligt min mening
någonting av en pionjärgärning.

Jag skulle nu vilja ta upp ovannämnde
tre punkter i svaret. Den första är
det intressanta faktum att ecklesiastikministern
gör eu mycket hög värdering
av den kursverksamhet som här bedrivits.
Han säger att det är möjligt att
radioundervisning kan tjäna inte enbart
som komplement till utbildningen
vid universitet och högskolor utan också
kan bli ett betydelsefullt pedagogiskt
hjälpmedel inom dessa utbildningsanstalter.
Jag är glad över hans höga värdering
av denna form av undervisning.
Det tycks tyda på att den i framtiden
skall kunna bli inte enbart ett komplement
utan något mera permanent. Man
kanske t. o. m. skulle kunna tänka sig
att det kan bli fråga om att bygga ut
den till en samhällsvetenskaplig fakultet
i radio. Mot bakgrunden av en sådan
hög värdering av denna form av undervisning
måste min fråga bli: Hur kan
man då nöja sig med enbart 1-betygskurs? Den

andra punkt i svaret som jag vill
beröra här är kostnadsfrågan, som ecklesiastikministern
anser vara en viktig
punkt. Han anför kostnaderna för produktionen
och distributionen och den
lärarledda undervisningen och examinationen,
och han säger att för dessa
ändamål har inemot en miljon kronor
tagits i anspråk. Jag vill i anslutning
härtill fråga, om i detta belopp av inemot
en miljon kronor inkluderas de
kostnader som radion har för programverksamheten? Sedan

skulle jag vilja säga att det
måste väl bli billigare att ha en sådan

68 Nr 39 Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. studier i Radiouniversitetets regi för två betyg i statskunskap -

här undervisning genom etermedia, därför
att en lärare når ju så mänga fler
personer på den vägen. Vidare tycker
jag att man måste jämföra den relativa
kostnaden per utexaminerad student i
radiokurs med motsvarande kostnad per
student i detta ämne vid universitetet.
Jag vill därför ställa frågan, om inte
kostnaden per utexaminerad student i
radiokursen måste hli väsentligt mycket
mindre än kostnaden för den som studerar
vid universiteten?

Den tredje punkten gäller om och när
man skall börja med 2-betygsundervisning.
Vad beträffar den frågan skulle
jag först vilja säga att studierna för 2
betyg i statskunskap skiljer sig från 1-betygsundervisningen bland annat därigenom
att den 2-betvgsstuderande får
välja mellan flera alternativa kursplaner.
Det betyder att en 2-betygsstuderande
har att välja kurslitteratur inom
olika delar av ämnet. Han kan lägga
tyngdpunkten vid någon viss del av
ämnet såsom förvaltning, kommunalkunskap,
internationell politik, politisk
sociologi, idéhistoria o. s. v. En 2-betygskurs
i radio kan naturligtvis inte
erbjuda alla dessa alternativ utan måste
koncentreras till något eller några moment
som skulle kunna tänkas vara av
särskilt intresse för radiouniversitetets
elever.

Emellertid betyder det väl icke så
mycket om man får en mindre valfrihet
härvidlag, eftersom alternativet är att
ha kurser eller att inte ha någon undervisning
alls. För övrigt skulle man väl
till nöds kunna klara metodikundervisningen
och viss handledning genom
centralt anordnade kurser med utsända
lärare. Jag tror mig veta att den 2-betygskurs
i statskunskap som har ägt rum
i skolöverstyrelsens och TBV:s regi i
Kalmar och i Norrköping har visat sig
ske under så gynnsamma förhållanden
att den också har givit goda studieresultat.
Det liar alltså kunnat ske utanför
universitetsorterna.

Ecklesiastikministern vill först invänta
resultat av denna radiokurs. Han vill
ha klarlagt hur många och vilka kategorier
som kommer att fullfölja kursen,
vilken studietid som har krävts, kostnadernas
omfattning totalt och för olika
delar av kursen in. in. Vidare framhåller
han att planeringen för en 2-betygskurs
i radio i statskunskap torde ta en avsevärd
tid i anspråk, och han betvivlar att
det kan bli någon sådan kurs hösten
1966.

Med anledning härav vill jag framhålla
att det är ett mycket stort antal som
studerar denna kurs. Det är ett mycket
stort intresse för denna sak. Det visar
sig av en lyssnarundersökning som i
april gjordes av Sveriges Radio att det
var 50 000—60 000 lyssnare. De studerande
kan uppdelas i tre kategorier:
studenter, folkskollärare och övriga.
Våren 1965 såldes 16 000 exemplar av
grundboken i statskunskap. Under höstterminen
1965 såldes ytterligare 6 000
exemplar. Drvgt 5 000 personer har uppgivit
att de bär för avsikt att tentera. I
somras anordnades inte mindre än 83
diskussionsseminarier i landet och i oktober
månad ytterligare 7. Det är alltså
ett oerhört stort intresse för denna undervisning.

Det är därför angeläget att 2-betygskurser
anordnas medan kunskaperna är
aktuella hos dem som har tagit 1 betyg.
Om med orden »avsevärd tid» menas
åratal vore detta därför olyckligt med
hänsyn till dem som nu har tagit 1 betyg.
Det bör röra sig om en kortare tid.
Det är angeläget att det inte dröjer för
länge innan 2-betygskurser upptages,
alldenstund intresset är så stort.

Jag ber än eu gång att få tacka för
svaret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Hem talman! Jag fick ytterligare tre—
fyra frågor av herr Källstad, och jag
skall svara på dem snabbt.

''1''isdagen den 7 december 19t>5 Nr 39 ()«.

Svar på interpellation anK. studier i Radiouniversitetets reKi för två betyg i stats
kunskap

Just av (ien anledningen att jag betraktar
radioundervisningen som mycket
värdefull — vilket också framgår av
svaret — menar jag att det skulle vara
mycket olyckligt, till och med farligt,
om den komme att misslyckas eller
misskrediteras i något avseende. Huvudgrunden
till min försiktighet är att vi
måste veta litet mera innan vi går vidare.
Det har nämnts att 16 000 har införskaffat
läroboken och att 30 000,
40 000 eller 50 000 personer kanske lyssnar
på vissa föreläsningar. Man vet
emellertid mycket litet härom. Som programpunkt
betraktad är den populär.
En grupp anser att det är en trevlig
form av populärvetenskap som man på
detta sätt får. En annan grupp består av
dem som målmedvetet går in för att
skaffa sig akademiska betyg. Om allt
detta vet vi emellertid, herr Källstad,
mycket litet. Ingen vet egentligen någonting
härom. Jag hoppas att det, när även
den utländska kursen är klar, skall bli
ett gott resultat. Men att bereda möjlighet
till fortsatta studier innan man har
erfarenhet av den första kursen varnar
jag för.

Den kostnad jag uppgav på bortåt en
miljon kronor är enbart universitetens
kostnader på den s. k. automatiken. Radiokostnaderna
ligger helt utanför. Dessutom
är det omöjligt att jämföra kostnaderna
för en student som är inskriven
vid ett universitet och är aktiv studerande
med kostnaderna för de radiostuderande
personerna. De sistnämnda
är hemma, de upptar inte någon plats
vid universitetet. De är ofta ute i förvärvsarbete.
Det är över huvud taget
mycket svårt att göra sådana jämförelser.
Även detta skulle man emellertid
försöka göra i den grupp som Sveriges
Radio och universitetskanslern tillsatt.

Såvitt jag vet finns inga studieplaner
presenterade beträffande påbyggnadsundervisningen.
Herr Källstad vet lika
väl som jag alt det är en betydligt allvarligare
undervisningsform när man

går upp i 2 betyg. På min tid krävdes
det i varje fall för 2 betyg i statskunskap
även någon form av uppsats på
några månader.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! .lag är väl medveten om
att »utvärderingen», som ecklesiastikministern
kallade den, är viktig och att
man bör invänta resultatet av den nu
pågående undervisningen. Jag tror inte
vi har så stor anledning misstänka att
den skall misslyckas. Det torde redan
ha visat sig att den varit av så stort intresse
att man kan vänta ett positivt
resultat av den.

Herr Edenman berörde även kostnadsfrågan
och ansåg att det var omöjligt
att göra någon jämförelse mellan
kostnaderna för studerande vid universiteten
och de radiostuderande. Jag har
försökt att skaffa närmare uppgifter
härvidlag. De uppgifter jag har fått tyder
på att kostnaderna för all administration
— för lärare, resor, traktamenten
och seminariekostnader — skulle
belöpa sig till 800 700 kronor. Vidare
har det visat sig att de aktiva deltagarna
i kursen under hösten och våren är
cirka 2 250 och att omkring 1 900 kommer
att ta 1 betyg. En enkel räkneoperation
skulle då visa att kostnaderna blir
omkring 400 kronor per betyg, så att
säga.

Vad kostar då 1 betyg på universitet?
En universitetsutredning 1963—1964 visade
att studenter på den samhällsvetenskapliga
fakulteten i undervisningskostnad
drog ungefär 2 100 kronor per läsår,
alltså 1 050 kronor per termin. Alla
tog inte betyg, men de reella kostnaderna
per avlagt betyg i dag skulle utgöra
1 750 å 2 000 kronor, alltså cirka fem
gånger så mycket som 1 betyg via radiouniversitetet.
Detta visar alltså att det
blir betydligt billigare den bär vägen,
och det skulle således vara ett visst samhiillsfinansiellt
intresse att arbeta vidare
efter linjen med radiouniversitet. Det

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. folkpensionärsrabatt på de av statens järnvägar och

postverket ägda busslinjerna

finns också studenter som gått över till
radiouniversitetet från konventionella
u n i versitetsstud ier.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. folkpensionärsrabatt
på de av statens järnvägar

och postverket ägda busslinjerna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Jonsson har frågat
mig om jag med hänsyn till det uppenbara
behovet av folkpensionärsrabatt på
de av SJ och postverket ägda busslinjerna
vill ta upp förhandlingar med berörda
parter om införande av en sådan
rabatt.

SJ införde i slutet av 1950-talet särskilda
rabatter för folkpensionärer vid
resa på statens järnvägar under vissa
tider på året. Efter hand som SJ erhöll
erfarenheter av dessa resor har rabattformen
utvidgats. Sedan början av år
1962 finns det s. k. 67-kortet, som berättigar
den som fyllt 67 år eller som
under året uppnår denna ålder, att mot
lösandet av rabattkortet köpa fyra färdbiljetter
för resa i 2 klass i SJ :s tåg. Rabatten
på varje biljett utgör 50 % avpriset
för enkel eller tur och retur-biljett.
Enligt bestämmelserna får resa med
sådan biljett ske endast under tiden den
15 januari—torsdagen före palmsöndagen,
onsdagen efter påsk—den 31 maj
och den 1 september—den 15 december.
SJ har nyligen beslutat att 67-kortet
på försök skall gälla även den 16 och
28 december 1965 samt den 11, 12, 13
och 14 januari 1966. Införandet av 67-kortsrabatten grundar sig helt på företagsekonomiska
överväganden.

Enligt riktlinjerna för den statliga
trafikpolitiken äger SJ medge nedsättning
i gällande befordringstaxor endast

i den mån åtgärden är företagsekonomiskt
motiverad. Riksdagen har i överensstämmelse
härmed avvisat motioner
om utvidgning av vissa rabatter, bl. a.
med hänvisning till att SJ inte skall
åläggas vidta åtgärder, som inte är trafikekonomiskt
motiverade.

Ett generellt införande av motsvarande
rabatter på SJ:s busslinjer beräknas
vid nuvarande trafikomfattning
medföra ett årligt inkomstbortfall av 1
å 1,5 milj. kr. Dessutom beräknas kostnaderna
för busstrafiken till följd av
mer arbetskrävande försäljning och därmed
längre gångtider samt insättning av
flera bussar öka med ca 500 000 kr. per
år. Det ekonomiska resultatet för SJ:s
bussrörelse skulle således kunna komma
att försämras med 1,5 å 2 milj. kr.
per år.

SJ kan således inte utan vidare åläggas
införa en sådan reserabattering.
Därest statsmakterna skulle finna andra
skäl för att införa exempelvis pensionärsrabatt
inom busstrafiken, kräver
detta att vederbörande trafikföretag —-såväl statliga som enskilda —• genom
särskilda statsbidrag kompenseras för
den intäktsminskning som följer.

Jag vill vidare erinra om att riksdagen
uttalat som sin mening, att en förbättring
av pensionärernas resemöjligheter
inte bör ske genom skilda rabatter
utan genom höjning av pensionerna.

Mot denna bakgrund anser jag mig
inte böra ta upp förhandlingar i de avseenden
interpellanten åsyftar.

Vidare anförde:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Emellertid måste jag konstatera
att detsamma är föga positivt till
den fråga jag framställt. Statsrådet förklarar
sig ej ämna ta upp de förhandlingar
som åsyftas i interpellationen.

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Svar på interpellation ang. folkpensionärsrabatt på de av statens järnvägar och

postverket ägda busslinjerna

Får jag bara till detta erinra om att
denna fråga återkommit vid flera tillfällen
i riksdagen och att den senast vid
vårsessionen var föremål för behandling.
Frågan gäller ju en utvidgning av
de rabatter som folkpensionärerna åtnjuter
vid färd på statens järnvägar att
gälla även på av staten ägda busslinjer
och postverkets diligenslinje. Riksdagen
avslog med knapp majoritet ett yrkande,
som framställts i denna riktning av
reservanter inom allmänna beredningsutskottet.
De motioner som låg till grund
för reservationsyrkandet mot beredningsutskottets
utlåtande aktualiserade
även frågan om rabatt till förtidspensionärer,
pensionärer med hustrutilllägg,
blinda och handikappade. Önskvärdheten
av alla dessa utvidgningar är
uppenbar.

I min interpellation har jag emellertid
endast berört frågan om utvidgning
av den nu gällande rabatten för folkpensionärer,
det s. k. 67-kortet, och dess
utvidgning att gälla på av staten ägda
busslinjer och postverkets diligenslinjer.
Det kan erinras om den fortgående
nedläggningen av järnvägslinjer. Från
och med 1962 då G7-kortet infördes har
1 257 km järnvägslinjer lagts ned.

Under samma tid har SJ öppnat 460
km nva busslinjer. SJ :s busslinjer omfattade
den 31/12 1964 24 910 km och
postverkets diligenslinjer 9 100 km.

Det kan synas egendomligt att olika
bestämmelser för folkpensionärernas
rabattresor skall gälla på av staten
ägda järnvägslinjer och dess busslinjer.
Rabattkortet kan inte helt utnyttjas avalla.
Det är beroende på om man bor
vid järnväg eller inte. Det gäller inte på
busslinje som har samtrafik med järnvägslinje,
eller på en busslinje som
kommit till på grund av en järnvägsnedläggelse.
I sådant fall måste särskild
orabatterad biljett i fortsättningen lösas
för bussresa. Denna olägenhet blir
särskilt påtaglig i glesbygderna, där
järnvägslinjer saknas eller om sådan

skulle finnas har en fortsättning genom
en busslinje. Jag behöver inte här för
kommunikationsministern erinra om
att stora delar av vårt land saknar järnväg
och att man genom de nedläggningar
som skett och som kommer att ske
i, som det heter, rationaliserings- och
lönsamhetssyfte, vilket ju i och för sig
är riktigt, urholkar värdet av det s. k.
67-kortet ytterligare.

Nu är ju denna rabatt kommersiellt
betingad och har ju också blivit en god
affär för SJ. Enligt statsrådets svar
skulle ett införande av denna rabattförinän
på SJ :s busslinjer för dessa medföra
en kostnadsökning på cirka två
miljoner kronor dels genom ett inkomstbortfall
på en och en halv miljon, dels
genom mer arbetskrävande försäljningsarbete,
längre gångtider, insättning avflera
bussar o. s. v.

Dessa siffror återfinns i den utredning
som kungl. järnvägsstyrelsen framlagt
den 28/1 1965, en utredning som
avser att utröna förutsättningarna för
att på kommersiella grunder i SJ :s
busstrafik införa i huvudsak samma
rabatter som gäller för resor på järnväg.
De rabatter som eventuellt skulle
införas och som åberopas i denna utredning
avser studerande, militärer och
pensionärer. Det sägs enligt uppgifter
från 1954 att 89 procent av resorna avser
avstånd på upp till 30 km och 98
procent av- resorna avstånd upp till
50 km.

Nu kan man ställa den frågan: När
kan ett utnyttjande av 67-kortets rabattförmåner
på busslinjerna ha betydelse''?
Ja, det måste ju i första hand gälla resor
av något så när längd, eftersom man
till varje biljett måste lägga de 2:50
som en kupong på rabattkortet kostar.
Resefrekvensen på längre bussresor är
procentuellt inte så stor, men kommer
man upp till en resa på cirka 50 km
har kortet verkan i prisnedsättande
syfte. Om alltså de kortare resorna, som
procentuellt sett utgör den stora delen

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. folkpensionärsrabatt på de av statens järnvägar och

postverket ägda busslinjerna

av busstrafiken, sorteras bort, så återstår
den mindre delen, d. v. s. de längre
resorna, och det är där som rabatten
för pensionärerna skulle spela någon
större roll ur kostnadssynpunkt. Man
kan då fråga sig om det redovisade inkomstbortfallet
och kostnadsökningarna
kan bli av den storleksordning som
SJ redovisat i ovannämnda utredning,
där man även medräknat andra kategorier
än dem som jag pekat på i min
interpellation. Jag säger detta utan att
på något sätt ifrågasätta riktigheten av
utredningen som sådan.

Det är troligt att inkomstbortfallet
på grund av rabatterna delvis kan kompenseras
genom en ökning av resandefrekvensen
bland pensionärerna. Jag
tror att en sådan ökning är nödvändig
åtminstone i glesbygderna för att man
över huvud taget skall få behålla det
allmänna kommunikationsmedel som
bussarna utgör för dessa områden. Det
är känt att det på sina håll föreligger
rätt stora problem för att få behålla
vissa busslinjer. Jag har sett att det på
många håll går tomma bussar, och man
frågar sig därför om det i alla sammanhang
är alldeles riktigt att tala om
att det måste sättas in extrabussar för
att klara den ökning av antalet resenärer
som en sådan utvidgning av användningen
av rabattkortet skulle innebära.

Statsrådet säger sedan att SJ inte kan
åläggas att utan vidare införa eu utvidgning
av den rabatt som åsyftas i
interpellationen. Detta är ju riktigt, men
man kan fråga sig om det inte från rättvisesynpunkt,
med hänsyn till de pensionärer
som inte har tillgång till järnväg,
vore rimligt att möjligheterna prövades,
och att det eventuellt träffades
någon ekonomisk uppgörelse, som kunde
täcka det underskott som uppstår
på busslinjerna, så att dessa resenärer
erhåller samma förmåner som de som
bor intill en järnväg. En sådan uppgörelse
kunde träffas i samband med lö -

sandet av den kollektivbiljett som statsmakterna
köper hos SJ.

Herr talman! Jag har i övrigt ingenting
att erinra mot att en förbättring
av pensionärernas resemöjligheter även
sker genom en höjning av folkpensionen,
men jag har med det anförda och
interpellationen velat understryka det
berättigade i att rabattmöjligheterna
kan tillämpas för folkpensionärerna så
att största möjliga rättvisa åstadkommes.
Jag beklagar att statsrådet Palme
inte anser sig ha möjlighet att ta upp
förhandlingar för att lösa en sådan fråga.
Jag tror att det skulle ha hälsats
med tillfredsställelse av en mycket stor
del av pensionärerna, om det här tagits
ett radikalt grepp för att få en lösning
av denna fråga, som ändå varit föremal
för diskussion vid upprepade tillfällen.

Jag ber härmed att än en gång få
tacka för svaret på min fråga, även om
jag måste konstatera att jag inte är riktigt
nöjd med det.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har litet svårt att
komma underfund med vad herr Jonsson
åsyftar. Riksdagen har med stor
enhällighet antagit riktlinjer för trafikpolitiken.
Man har sagt att SJ och övriga
trafikföretag inte skall göra nedsättningar
av gällande befordringstaxor
som inte är företagsekonomiskt motiverade.
På denna punkt har det rått fullständig
enighet. Detta medför ju vissa
konsekvenser. Det innebär att statsmakterna
inte skall, inte bör och inte kan
ålägga SJ att vidta åtgärder som inte
är företagsekonomiskt motiverade. Man
har velat följa allmänna ekonomiska
principer.

Sedan är det naturligtvis frestande
att så att säga komma bakvägen, tv det
finns en rad utomordentligt behjärtansvärda
sociala skäl som man kan åberopa
och säga: Det här får SJ klara. Man

Tisdagen den 7 december 1965 Nr 39 73

Svar på interpellation ang. folkpensionärsrabatt på de av statens järnvägar och

postverket ägda busslinjerna

måste emellertid iaktta ett visst minimum
av konsekvens i fråga om åsikter
och handlande och inte ha en princip
som är allmänt ekonomiskt berättigad
och sedan snabbt upphäva den
när man finner det socialt motiverat.

Nu har herr Jonsson tänkt sig att
kommunikationsministern skall bedriva
förhandlingar med SJ. Eftersom herr
Jonsson säger sig ha godtagit SJ :s beräkningar
kan dessa förhandlingar inte
gå ut på att söka påvisa att beräkningarna
är felaktiga. Förhandlingarna kan
inte heller syfta till att ålägga SJ att
handla på ett företagsekonomiskt oriktigt
sätt. Sådana förhandlingar skulle
strida mot de riktlinjer riksdagen i stort
sett enhälligt godtagit och mot det beslut
i frågan som riksdagen tog i våras.
Det skulle vara inkonstitutionellt att
föra sådana förhandlingar. Vill man
detta skall man ändra de gällande författningarna,
men eftersom herr Jonsson
inte önskar detta menar han att jag
i strid med författningarna skall förhandla
med SJ. Detta kan jag inte på
något sätt finna vara riktigt. Att det sålunda
är fråga om en icke företagsekonomisk
åtgärd framgår av att de enskilda
bussföretagen tydligen inte skulle
inbegripas i denna förhandling.

Vi har en hel rad orter där järnvägar
lagts ned och där trafiken upprätthålles
av enskilda bussbolag. Med dessa
bolag skulle man alltså nu förhandla.
Men det skulle vara mycket tveksamt,
eftersom man då skulle ålägga bussbolagen
att göra någonting som direkt
skulle skada dem ekonomiskt utan att
samtidigt ställa några som helst bidrag
i utsikt. Det kan man inte göra, eftersom
det skulle strida mot statsmakternas
i stort sett enhälligt antagna princip.

Jag har därför ytterligt svårt att förstå
vad herr Jonsson har avsett, om
han har haft den lovvärda ambitionen
att vara konsekvent i sina ställningstaganden
i denna kammare — han kan3*
— Andra kammarens protokoll 1965.

ske är oskyldig till trafikpolitiken, om
han inte var med i kammaren då — men
i varje fall konsekvent till den princip
som en i stort sett enhällig riksdag har
intagit.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag gjorde nyss den reflexionen
att inkomstbortfallet för SJ
kanske inte var av den storleksordning
som utredningen visade, om det bara
gäller en utvidgning av rabatterna för
folkpensionärer, alltså de s. k. 67-korten.
Jag menade att det skulle vara en
konsekvens i det hela att kompensera
pensionärerna, när SJ:s järnvägslinjer
lägges ned och ersättes med busslinjer.
Nu tar man bort en förmån som pensionärerna
haft tidigare. Och i de trakter
där SJ inte har några järnvägslinjer
utan bara busslinjer har pensionärerna
över huvud taget inte någon nytta
av dessa 67-kort. Jag menar därför
att man ur ren rättvisesynpunkt skulle
pröva möjligheterna att tillämpa G7-korten även på SJ:s busslinjer, och det
är från den utgångspunkten som jag
har ställt min interpellation till statsrådet.

.lag vill erinra om att när denna fråga
behandlades vid vårriksdagen avslogs
ett reservationsyrkande med mycket
knapp majoritet, som gick ut på en
utredning och ett upptagande av förhandlingar
med SJ för att lösa denna
fråga. Det skulle kanske i och för sig
kunna innebära att statsmakterna kompenserade
statens järnvägars busslinjer
och att alltså anslag utgick för detta
ändamål.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om vi försöker hålla
oss till den principiella frågan, så är
det självklart att i den mån SJ finner
en rabatt vara företagsekonomiskt motiverad
— som nu gällande rabatter
är — så kommer man liksom andra traYr
39

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. undersökning

fikföretag att införa rabatter även på
busslinjerna. Men herr Jonsson för här
en dubbel argumentation. Delis säger
han att SJ kanske skulle tjäna på rabatterna
— och om så är fallet kommer
man säkert också att införa dem — och
dels vill herr Jonsson att man skall införa
en social förmån i form av rabatt,
och det har riksdagen klart uttalat sig
emot.

Det är i och för sig signifikativt att
såväl i reservationen i våras som i herr
Jonssons anförande i dag har det inte
krävts att SJ skall ge dessa rabatter,
utan att kommunikationsministern eller
kommunikationsdepartementet skall
uppta förhandlingar om saken. Detta
är enligt mitt förmenande en ganska dålig
linje, eftersom man inte vill ta ansvaret
för att gå ifrån de principiella
linjer man själv varit med om att dra
upp utan försöker få förhandlingar till
stånd som departementet skall föra. I
realiteten skulle de förhandlingarna
vara inkonstitutionella, om de kom till
stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. undersökning
av orsakerna till trafikolyckor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Hamrin har frågat
mig om jag är beredd vidta åtgärder
— t. ex. i form av tillsättande av
speciella trafikhaverikommissioner — i
syfte att skapa bättre konkret kunskap
om vilka faktorer som bidrar till uppkomsten
av trafikolyckor på våra gator
och vägar.

Som ett led i arbetet på att utforska
vägtrafikolyckornas orsaker startade
statens trafiksäkerhetsråd redan år
1900 haverikommissionsverksamhet, låt

av orsakerna till trafikolyckor

vara i blygsam skala. Verksamheten,
som förlädes till Uppsala län, inriktades
till en början på att undersöka förekomsten
av tekniska brister hos fordon,
som varit inblandade i vissa typer
av trafikolyckor. Under perioden
1960—1964 har därvid omkring 500 i
olyckor inblandade fordon besiktigats.
Härigenom har man bl. a. fått en närmare
belysning av i vilken omfattning
fordonstekniska brister helt eller delvis
orsakar trafikolyckor, felfrekvensen
hos skilda fordonsdetaljer såsom
bromsar, hjulställ, styrinrättning in. m.

Efter denna första period har trafiksäkerhetslrådet
utvidgat verksamheten
till att omfatta även vägens och trafikantens
roll i olyckssammanhangen. För
detta söker man rekonstruera hela
olycksförloppet och klarlägga alla de
faktorer som utlöst eller medverkat till
en olycka. Därvid krävs insatser av såväl
väg- och fordonstekniker som läkare
och psykologer. Av denna anledning
har samarbetet etablerats med
bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och berörda sjukhus.

Materialet från verksamheten i dess
nuvarande former är ännu för begränsat
för att man härav skall kunna dra
några mera allmängiltiga slutsatser. En
i lämpliga former bedriven haverikommissionsverksamhet
synes emellertid
utgöra ett praktiskt och betydelsefullt
inslag i vår trafiksäkerhetsforskning.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för det svar jag fått, ett svar som jag
till dels kan vara nöjd med, till dels
inte. Vad man däremot definitivt inte
kan känna sig stimulerad av, är den
ödslighet som just nu präglar kammaren
och som jag väl får tolka som en
effekt av den ibland något underfundiga
arbetsordning som gäller här i
riksdagen, inte som ett uttryck för
okänslighet inför de problem vi nu dis -

Tisdagen den 7 december 1905

Nr 39

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till trafikolyckor

kutcrar. 1 så fall hade det varit bekymmersamt.

.lag skall gärna medge att min interpellation.
sframstöt kanske var en s. k.
impulshandling, betingad bl. a. av den
chock man upplevde när det meddelades
i radio ocli press att bara under en
enda månad, oktober månad, gick 148
människoliv förlorade i vägtrafiken.
Siffran betecknade en rekorddödsskörd,
fick man veta. I de dagarna inträffade
också ett par mycket omfattande trafikolyckor,
bl. a. eu i Västsverige med
inte mindre än sex dödsoffer på eu
gång, vill jag minnas.

Vad låg bakom dessa olyckor och vad
ligger bakom andra tragedier i trafiken
som upprör och oroar oss alla? Borde
det inte vara rimligt att litet mera
grundligt än vad nu sker, utforska orsakerna
i de konkreta fallen, alltså inte
bara den rent rättsliga sidan, och fördela
det juridiska ansvaret?

En järnvägsolycka leder omedelbart,
om jag inte är fel underrättad, till s. k.
A-förhör in. m. Ingen möda sparas för
att där klarlägga sammanhanget. Haveriutredningar
förekommer som bekant
i samband med sjöfarten och luftfarten.
Man kan väl också säga, att genom ett
ihärdigt, konsekvent och minutiöst arbete
just på att utforska orsakerna i de
enskilda fallen har man på dessa områden
— till sjöss och i luften — kommit
mycket långt i ansträngningarna att reducera
olycksfrekvensen.

Jag kan alltså inte förstå att vägtrafikolyckorna
i detta avseende skulle inta
någon särställning. Det är dock en
fruktansvärd tragik att vi skall behöva
räkna med en förlust av 1 200—1 300
människoliv årligen. Det betyder att vägtrafiken
inom loppet av bara ett par
veckor kräver lika många dödsoffer
som t. ex. flygolyckan vid Ängelholm i
fjol höstas, en katastrof som ännu ingen
kunnat glömma och som det förklarligt
nog nedlagts ett enormt utredningsarbete
på. Det kan väl aldrig vara så att
känslan för just vägtrafikolyckorna och

de skadeverkningar som följer med dem
på något vis avtrubbas eller att reaktionerna
så att säga normaliseras. Har
detta skett, är det ganska allvarligt.

Det är eu humanitär insats av första
ordningen att med alla till buds stående
medel ta upp kampen mot trafikolyckorna,
en insats fullt jämförbar med
låt mig säga Röda korsets och Rädda
barnens allmänt humanitära strävanden
att bevara liv och rädda liv. Man
skulle verkligen önska att vår nye kommunikationsminister
ser saken på det
sättet. Jag vill visst också tro att statsrådet
gör det och att han under sin
ämbetstid kommer att ge prioritet just
åt frågan om att bekämpa de humanitärt
och ekonomiskt förödande skadeverkningarna
av en växande trafik.

Nu hänvisar statsrådet i sitt svar på
min efterlysning av en organiserad haverikommissionsverksamhet
också för
vägtrafiken till de undersökningar, som
under några år pågått i en begränsad
del av landet, i ett enda län, i en som
statsrådet själv oförbehållsamt erkände
blygsam skala. Materialet, som hopsamlats
under den femårsperiod det
tydligen rör sig om, betecknas också
som alltför begränsat för att man skulle
kunna dra några mera allmängiltiga
slutsatser. Jag tycker nog ändå inte,
herr statsråd, att detta är riktigt vad
man skulle önska och ha rätt att kräva.
Man vill verkligen inte att någonting på
detta område skall ske i blygsam omfattning,
men väl att all kraft och alla
resurser skall sättas in och det utan
något som helst dröjsmål.

Vi måste, menar jag, så skyndsamt
som det över huvud taget är möjligt
åstadkomma en ordning som innebär
att vi får fram en fast organisation, en
apparat som fungerar så, att varhelst i
landet en svår trafikolycka inträffar,
där det bedöms som särskilt angeläget
att trafikforskarna sätter in sin expertis
på att klarlägga orsakerna, där skall
också en haverikommission, just efter
mönster av flyghaverikommissionerna,

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till trafikolyckor

vara redo att rycka ut. Vi kan då i
varje fall få ett urval av typfall mera
grundligt undersökta och utredda till
ovärderlig nytta, tänker jag mig, rent
profylaktiskt sett.

Jag vill, som sagt, gärna hoppas att
kommunikationsministern, när han väl
hunnit bli varm i kläderna i sin nya
och maktpåliggande uppgift, fullt ut
skall inse angelägenlietsgraden i en
sådan reform. Inga spridda undersökningar
bara, utan en fast organisation
som kan fungera effektivt, det är alltså
vad man önskar i detta sammanhang.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är egentligen inte
alls oenig med herr Hamrin på någon
punkt. Det är klart att man inte kan
hårddra parallellen mellan exempelvis
flyghaverier och trafikolyckor helt enkelt
av rent kvantitativa skäl. Dessvärre
sker det så många trafikolyckor avså
varierande typer att man inte kan
dra parallellen särskilt långt med den
speciella organisation som utgöres av
haverikommissionen vid flygolyckor,
vilka dess bättre inträffar relativt sällan,
även om de då är ytterst allvarliga.
Rent praktiskt föreligger vissa skillnader.

Men den mycket värdefulla tanke
som herr Hamrin givit uttryck åt är vad
man har börjat tillämpa inom trafiksäkerhetsrådet.
Visst är det bara i ett
län till att börja med och sedan en
vidgning till olika typer. Vad man försöker
med ledning av svenska och utländska
erfarenheter är inte bara att
få frain ett urval av olyckor av vissa
typer utan också en metodisk bearbetning
av det material man får. Jag tror
att hela vår trafiksäkerhetsforskning
går mot större samordning och planmässighet,
bättre målinriktning.

På denna punkt kommer säkerligen
haverikommissioner på vägtrafikens
område att spela en allt större roll. Hur
detta i framliden skall organiseras vill

jag inte nu uttala mig om. Det för mig
väsentliga att nu redovisa är att det
skett vissa — om än blygsamma — ting
på detta område och även att det finns
ett markerat intresse bland våra trafikforskare
och över huvud taget bland de
människor, som arbetar med trafiksäkerheten,
att gå vidare längs dessa
linjer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 21

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 10, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 42, statsutskottets
utlåtanden nr 169—177, bevillningsutskottets
betänkanden nr 44, 50
och 52—55, bankoutskottets utlåtanden
nr 57 och 58, första lagutskottets utlåtanden
nr 38 och 39, andra lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 61, 62,
79 och 80, tredje lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 29—32, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 28 och 29 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 51—54.

§ 22

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sanunanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Ullsten, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
regeringens inställning till ekonomiska
sanktioner mot Sydafrika, och

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående musikhögskolans lokalresurser.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 23

Ordet lämnades på begäran till

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s), som
yttrade:

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Herr talman! .lag hemställer, att bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels statsutskottets
utlåtande nr 170, bevillningsutskottets
betänkande nr 44, första lagutskottets
utlåtande nr 38, andra lagutskottets
utlåtande nr 61 och tredje lagutskottets
utlåtande nr 29 i nu nämnd
ordning uppföres närmast efter utrikesutskottets
utlåtande nr 10, dels första
lagutskottets utlåtande nr 39, andra lagutskottets
utlåtande nr 62 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 i angiven
ordning uppföres närmast efter statsutskottets
ulåtande nr 169.

Denna hemställan bifölls.

§ 24

Till bordläggning anmäldes
första lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 21 december 1949
(nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;

tredje lagutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 31 maj 1963
(nr 268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete jämte i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

55, i anledning av väckta motioner
angående bostadsbebyggelsen på landsbygden,
och

nr 56, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd till vård i enskilt hem
av kriminell och asocial ungdom samt
angående familjevård av missanpassad
ungdom m. fl.

§ 25

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående godkännande av
ändringar i det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT); och
från bankoutskottet:
nr .394, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ändring i reglerna angående
särskilt forum vid talan om ämbetsbrott.

S 26

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr ISO, med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 27

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
975, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 177, angående
godkännande av avtal mellan
Sverige och Schweiz för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter
på inkomst och förmögenhet.

Denna motion bordlädes.

§ 28

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättring av tågförbindelsernas
tidtabellsenlighet,

herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående granskningen av läroböcker
i ämnet kristendomskunskap,
herr Nelander, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
tilldelningen av nybörjarklasser
i gymnasierna, och

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående demonstration
i TV av injektioner.

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 8 december

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 180, med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 975.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter första
lagutskottets utlåtande nr 40, tredje lagutskottets
utlåtande nr 33 samt allmänna
beredningsutskottets ulåtanden nr
55 och 56.

• '' § 4

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj :ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation jämte
i ämnet väckt motion; och
statsutskottets utlåtande nr 170, i anledning
av Kungl. Majrts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till statsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 5

Redogörelse för Nordiska rådets
trettonde session

Föredrogs hevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse till riksdagen med redogörelse
för Nordiska rådets trettonde
session, såvitt skrivelsen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i anslutning
härtill väckta motioner.

Genom en den 9 april 1965 dagtecknad
skrivelse, nr 67, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av skrivelsen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för samma
dag lämnat riksdagen redogörelse för
Nordiska rådets trettonde session i
Reykjavik den 13—- den 18 februari
1965.

Skrivelsen hade, såvitt gällde punkterna
G 5, E 5 och E 6 av de under avdelning
II behandlade sakerna, hänvisats
till bevillningsutskottet.

Lnder punkten E 6 behandlades vissa
regeringsmeddelanden i anledning av
tidigare rådsrekommendationer i skattespörsmål.
Därav framginge bl. a. att
Nordiska rådet på förslag av dess ekonomiska
utskott beslutat betrakta rekommendationen
nr 30/1962 angående
samarbete i fråga om skatteutredningar
såsom för rådets del slutbehandlad. —

I fråga om rekommendation nr 27/1964
angående harmonisering av huvudfor -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 /J

Redogörelse för Nordiska rådets trettonde session

merna för indirekt beskattning hade
ekonomiska utskottet upplyst att informationer
utöver dem utskottet erhållit
vid finansministermötet i Köpenhamn
den 1 december 1964 inte funnits att
lämna från den koordinerande regeringens
sida. Därvid hade utskottet understrukit
att de upplysningar som då erhölles
endast avsåge läget beträffande
eventuell övergång till mervärdebeskattning
i Danmark och Sverige. Några upplysningar
rörande den fråga, som rekommendationen
åsyftade, nämligen behovet
av en undersökning av förutsättningarna
för en internationell anpassning
av de nordiska systemen för indirekt
beskattning, hade utskottet ej
erhållit.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande i anledning av den ifrågavarande
skrivelsen väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:752
av herr Enarssan och II: 886 av herr
Lothigius; samt

2) motionen I: 753 av herr Lundström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 67 måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
ville i samverkan med övriga nordiska
länder utreda hur ett nära samråd skulle
kunna åstadkommas på skatteområdet
mellan departement, olika myndigheter
samt kommittéer och sakkunniga
som sysslade med skatteutredningar.

Utskottet

A) anmälde för riksdagen att de delar
av Kungl. Maj:ts förevarande skrivelse
nr 67, vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
icke föranledde nagon
erinran från utskottets sida;

B) hemställde att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:752
av herr Enarsson ocli II: 886 av herr
Lothigius, samt

2) motionen 1:753 av herr Lundström
m. fl.

måtte, i den mån de icke kunde an -

ses besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Billman,
Enarsson, Sundin, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo, fru
Nettelbrandt samt herr Eriksson i Bäckmora,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

1) att de likalydande motionerna
I: 752 av herr Enarsson och II: 886 avherr
Lothigius icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

2) att riksdagen i anledning av motionen
1:753 av herr Lundström m. fl.
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla att
Kungl. Maj :t ville i samverkan med övriga
nordiska länder utreda hur ett
samarbete dem emellan skulle kunna
åstadkommas på skatteområdet,

3) att riksdagen i anledning av de delar
av Kungl. Maj:ts förevarande skrivelse
nr 67, vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
samt de föreliggande motionerna
måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört och
hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Genom dagens tidningar
har vi blivit påminda om att Efta
kommer att sänka tullarna ytterligare;
från och med den 1 januari nästa år
kommer de endast att vara 20 procent
av ursprungstullarna. Inom EEC fortgår,
trots de samarbetssvårigheter man
där har, en gradvis sänkning av tullarna.
Eftersom man alltså kan räkna
med att tullhindren inom en ganska
snar framtid skall ha avlägsnats till båtnad
för det ekonomiska samarbetet,
knyts naturligtvis intresset till de andra
hinder som kan finnas för en ekonomisk
integration. Man har då i första
hand tänkt på skatterna. Man har sagt
sig inom EEC: Vad hjälper det att avlägsna
tullhindren om man i stället sätter
upp skattehinder vid gränserna!

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Redogörelse för Nordiska rådets trettonde session

Det är naturligt att Nordiska rådet
haft uppmärksamheten riktad på detta
och att man i ett flertal rekommendationer
har yrkat på ett samarbete mellan
länderna på skatteområdet. Om inte
ett sådant samarbete kommer till stånd
uppstår många rent praktiska problem:
Olika punktskatter i olika länder påverkar
ju gränshandeln i ganska stor
utsträckning, och det finns problem av
betydligt större fomat än detta.

1 samband med den redogörelse som
avgivits beträffande Nordiska rådets
verksamhet har det väckts en motion.

I den föreslås att Kungl. Maj:t i samverkan
med regeringarna i övriga nordiska
länder skall utreda hur ett samarbete
mellan de nordiska länderna
skall kunna åstadkommas på skatteområdet.
Bevillningsutskottet har avstyrkt
denna motion med en ganska egendomlig
motivering. Det säger att rådet för
sin del har förklarat, att den rekommendation
som det fastställde 1962,
bland annat på initiativ av nuvarande
statsrådet Hans Gustafsson, har slutbehandlats
för rådets del, och tycks mena
att det därför inte finns anledning att
fästa någon vikt vid denna rekommendation.
I detta sammanhang ber jag att
få fästa uppmärksamheten på att det
förhållandet, att Nordiska rådet för sin
del anser rekommendationen slutbehandlad,
inte på något sätt innebär att
denna rekommendation inte fortfarande
skulle gälla för de olika länderna.
Detta framgår också av det utlåtande
som rådets utskott avgivit i sammanhanget.

Det finns också andra rekommendationer
som är aktuella. Det är rekommendation
26/1964, om harmonisering
av bolagsbeskattningen, rekommendation
27/1964, om harmonisering av huvudformerna
för indirekt beskattning,
d. v. s. mervärdeskatt, rekommendation
28/1964 om harmonisering av vissa skatter
och avgifter, s. k. punktskatter.

Just i Sverige har man ju uppmärksammat
nödvändigheten av ett samar -

bete på skatteområdet; bland annat har
handelsminister Lange i EFTA tagit initiativ
till ett samarbete på skatteområdet.
Jag tycker att det är ganska egendomligt
om man från svensk sida skulle
vara så kallsinnig som utskottsmajoriteten
är.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som finns fogad
vid utskottets betänkande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag kan instämma i de
uttalanden som herr Gustafson i Göteborg
gjorde.

Omfattningen av det ekonomiska samarbetet
inom Norden ökar, och det är
— som herr Gustafson också antydde —
resultatet av den EFTA-politik som förts
under senare år. Det är val då naturligt
att man också försöker skapa likformighet
på beskattningens område, så
att man inte genom beskattningen snedvrider
konkurrensen på ett icke önskvärt
sätt.

Det är ganska självklart, för att ta ett
exempel, att om ett land har speciella
punktskatter eller indirekt beskattning,
så kommer prissättningen på varor som
förs över gränserna att snedvridas. Jag
ban inte förstå annat än att det är av
utomordentligt stort värde att de olika
länderna försöker samordna sin politik
på detta område. Det måste då också
vara av alldeles speciellt värde att man
redan på utredningsstadiet har ett visst
samråd. Det är just detta som har påpekats
i den till bevillningsutskottets betänkande
nr 44 fogade reservationen.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Gustafsons yrkande om bifall till
ifrågavarande reservation.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall inte orda mycket
i detta ärende, utan tror att det
räcker om jag hänvisar till utskottets utlåtande.
I utlåtandet säger vi, att man
när det gäller samarbetet i skattefrågor
kommit så långt man kan komma, åt -

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Nr 39

Redogörelse för Nordiska rådets trettonde session

minstone för närvarande. Det samarbetet
gäller t. ex. rekommendationer om
harmonisering av bolagsbeskattningen,
om undersökning av förutsättningarna
för en internationell anpassning av de
nordiska systemen för indirekt beskattning
samt om harmonisering av de nordiska
ländernas regler för punktbeskattning.

Utskottsmajoriteten anser att det därmed
etablerats samarbete i dessa frågor
i den utsträckning som rimligen
kan begänas med hänsyn till de nordiska
ländernas inbördes olikartade skatteregler.
Att det finns en gräns för hur
långt man kan gå i samarbetet tycker
jag mig kunna märka att även reservanterna
är medvetna om. De säger i en
inskjuten sats i reservationen »låt vara
att beträffande dessa (skattefrågorna)
nationella hänsyn gör sig gällande i
större omfattning än på många andra
fält». Detta innebär alltså att även reservanterna
är medvetna om att de olika
nordiska länderna har olika uppfattningar
om hur skattesystemet bör
vara ordnat.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottets talesman säger
att man kommit så långt man kan,
men han gör det betydelsefulla tillägget:
»åtminstone för närvarande».

Jag ber att få påpeka att motionerna
gäller samarbetet i framtiden. Vi tycker
inte att samarbetet hittills är tillräckligt;
det behövs ytterligare liarmoniseringar.
Skall vi kunna få till stånd ett
effektivt samarbete — i första hand i
Norden — på det ekonomiska området,
krävs längre gående samråd också på
skattepolitikens område. Det uttalande
som utskottets talesman gjorde är därför
inte särskilt relevant i den nu aktuella
frågan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet bara

för att understryka en synpunkt, som
framhölls av herr Gustafson i Göteborg
i hans första anförande. Herr Gustafson
sade att utskottsmajoriteten gjort sig
skyldig till ett misstag när den säger,
att samarbete etablerats i den utsträckning
som rimligen kan begäras etc., och
som motivering för sitt avstyrkande av
motionerna hänvisar till att Nordiska
rådet för sin del betraktar rekommendation
nr 30 angående skattesamarbete
som slutbehandlad. Att Nordiska rådet
inte varje år upprepar belwndlingen av
en rekommendation, innebär ingalunda
att rådet menar, att samarbete bedrivs
i den utsträckning som är önskvärd och
lämplig. Att rådet inte varje år lägger
fram resolutioner, rekommendationer
och förslag i frågor, beträffande vilka
det anser att samarbetet bör utvecklas
ytterligare, ligger väl i sakens natur.
För behandlingen i riksdagen av dylika
angelägenheter från Nordiska rådet i
framtiden är det viktigt att fastslå detta.

Jag vill emellertid tillägga att jag har
det intrycket, att det är mycket väl motiverat
att man försöker finna fastare
former för samarbetet på detta område.
Det ligger nära till hands att tro, att en
finansminister tycker att det binder
hans rörelsefrihet om det finns fastare
former för ett sådant samarbete, t. ex.
beträffande den indirekta beskattningens
ordnande. Men denna fråga är så
viktig även för det handelspolitiska
samarbetet i framtiden, att det är nödvändigt
att den behandlas ingående på
det nordiska planet. Jag nämner detta
som ett exempel samtidigt som jag konstaterar
att det rapporterats om ett samarbete
beträffande punktskatterna, vilket
ju i och för sig är glädjande.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att man kan bedriva ett samarbete när
det gäller exempelvis frågor om bolagsskatt
och mervärdeskatt. En speciell

Nr 39

Onsdagen den 8 december 19(55 fm.

Redogörelse för Nordiska rådets trettonde session

kommitté i vårt land sysslar ju med att
söka klarlägga förutsättningarna för en
mervärdeskatt. Jag tror också att utskottet
på något ställe i sitt utlåtande
berört frågan om utformningen av den
indirekta beskattningen över huvud taget,
punktskatterna etc. Men det torde,
som jag förut sade, vara optimistiskt i
överkant att tänka sig att nå längre då
skattereglerna i de olika länderna, vilket
reservanterna själva konstaterat, är
så olikartade.

Jag vet inte om jag har missförstått
saken — det får i så fall andra upplysa
mig om — men en rekommendation
från Nordiska rådet överlämnas väl i
första hand till de olika regeringarna.
Nu framlägger regeringen en proposition
vari redovisas Nordiska rådets rekommendationer.
Det vore litet underligt
om, som i detta fall, exempelvis bevillningsutskottet,
innan regeringen
gjort någon prövning av till den ställd
rekommendation, skulle uttala sig om
hur man vill ha saken ordnad.

Jag kan mycket väl förstå att man
tror det vara möjligt att påskynda frågans
lösning genom att på detta sätt
säga till Kungl. Maj:t att man vill ha
ärendet snabbt behandlat i och med att
man tillstyrker anslutningen till en rekommendation.
Det må varta hur som
helst med den saken. Jag vidhåller, såsom
utskottet också uttalat, att man på
detta område kommit så långt i det internationella
samarbetet som är möjligt
då det gäller att uppnå praktiska resultat.
Jag säger detta mot bakgrunden av
vad man redan nu åstadkommit.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt säger att
han kan förstå om riksdagen anmodar
regeringen att skynda på i detta arbete.
Men han drar inte konsekvensen och
vill sålunda inte vara med om att riksdagen
skall göra detta. Visserligen håller
han med om att det kan ske ett ytterligare
samarbete i fråga om företags -

beskattningen, punktskatterna o. s. v.
Han tycks förstå att det här kan finnas
ett behov av samarbete. Däremot, säger
herr Brandt, kan man inte på den direkta
beskattningens område komma
längre.

Ja, hur vet man det om man inte försöker?
Inom EEC var det till en början
så att man trodde alt det bara var de
indirekta skatterna som påverkade konkurrensförhållandena.
Men man fann
ganska snart att också frågan om de direkta
skatterna måste utredas.

Jag tycker att herr Brandts redogörelse
här är ganska egendomlig. De
svenska ledamöterna i Nordiska rådet
tillsättes av riksdagen. Här reser en rad
riksdagsledamöter till Nordiska rådets
sessioner och antar rekommendationer.
Dessa rekommendationer redovisas för
riksdagen. Då finner herr Brandt det
egendomligt om de riksdagsledamöter,
som suttit i Nordiska rådet och röstat
för en rekommendation, skulle göra ett
uttalande till regeringen om detta. Nej,
menar herr Brandt, regeringen måste
först framlägga sitt förslag och sedan
kan riksdagsledamöterna få säga ja till
regeringsförslaget.

Detta är ju en orimlig konstruktion
med den uppläggning som för närvarande
gäller. Nordiska rådet ger en rapport
till regeringen som vidarebefordrar
den till riksdagen. Då är det riksdagen
som skall ta ställning. När nu herr
Brandt i alla fall gått så långt att han i
fråga om två av rekommendationerna
säger att det finns ett verkligt behov av
samarbete, kan han i konsekvensens
namn inte gärna göra något annat än
att rösta på reservationen. I annat fall
går hans resonemang inte ihop.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig erinra herr
Gustafson i Göteborg om att han och
jag sällan är överens i skattefrågor. Inom
riksdagen är vi endast i undantagsfall
ense i skattefrågor. Borde vi inte
först försöka komma överens om hur vi

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Redogörelse för Nordiska rådets trettonde session

vill ha skatterna i vårt land? Trots att
de största politiska meningsskiljaktigheterna
ofta återfinnes just i skattefrågor
skulle man alltså nu försöka komma
överens med andra länder om luir
vi vill ha skatterna ordnade i Norden.
Vi kommer ju inte ens inom landet överens
på denna punkt.

Det iir här som jag, och jag tror även
utskottsreservanterna, anser att det finns
en skillnad. Däremot tror jag att det är
riktigt som Nordiska rådets ekonomiska
utskott säger beträffande bolagsbeskattningen
och den indirekta beskattningen,
att beträffande dessa finns det större
möjligheter. Men i övrigt tror jag att
det är synnerligen svårt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt säger att
eftersom man inte kan komma överens
inom den svenska riksdagen kan vi heller
inte ha något samarbete med de nordiska
länderna. Det är en mycket egendomlig
konstruktion som herr Brandt
här gör. Det intressanta är att fastän vi
har lagt beslutanderätten hos riksdagen
när det gäller svenska folkets rätt att
sig självt beskatta* tycker herr Brandt
att riksdagen inte skall göra något uttalande.
Vi måste vänta på regeringen,
säger herr Brandt, ty det är denna som
så att säga skall bestämma över riksdagen.

Det går inte. Anser man att det finns
ett behov av samarbete på skatteområdet
mellan de nordiska länderna — vilket
man måste anse om man vill Iia ett
utökat ekonomiskt samarbete i Norden
då är det enda konsekventa att riksdagen
härvidlag säger till regeringen att
den vill att detta samarbete skall utökas
och intensifieras.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag har begiirt ordet
närmast för att instämma med herr Ohlin
beträffande tolkningen av vad som
skall inläggas i begreppet när en fråga

är slutbehandlad inom Nordiska rådet.
Nordiska rådet iir initiativtagare, och
man kan i korthet säga att det många
gånger är så att när Nordiska rådet har
slutbehandlat en fråga kommer turen
till de olika nationella regeringarna och
parlamenten att agera. Jag bedömer alltså
herr Ohlins tolkning av denna fråga
som fullkomligt riktig.

Vad beträffar själva sakfrågan tror
jag att det ekonomiska samarbetet i Norden
för närvarande är utsatt för vissa
påfrestningar. Jag tänker här närmast
på Finlands ensidiga beslut att avsevärt
inskränka varutrafiken över gränserna,
en åtgärd som i mycket hög grad drabbar
befolkningen på bägge sidor om
den svensk-finska landgränsen i norr.

I den föreliggande frågan utgår jag
från att Kungl. Maj:t har möjligheter
att här vidta de åtgärder, som kan anses
erforderliga ur det nordiska samarbetets
synpunkt redan på grundval av de
uttalanden som föreligger från Nordiska
rådet. Jag vill därför anmäla att jag,
trots att jag i allt väsentligt delar herr
Ohlins uppfattning, denna gång kommer
att rösta för utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till yrkandet att utskottets
anmälan måtte läggas till handlingarna
och dess hemställan bifallas, dels ock
på bifall till yrkandet att reservationen
måtte bifallas; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren lägger
bevillningsutskottets anmälan i utskottets
betänkande nr 44 till handlingarna
och bifaller den i samma betänkande
gjorda hemställan, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ändrad lydelse av 5 § kommunallagen

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Sedan det konstaterats att omröstningens
resultat icke registrerades på
voteringstablån yttrade

Herr TALMANNEN:

Såsom meddelades mig alldeles omedelbart
före voteringen går det alltså
icke att få fram resultatet med hjälp
av den elektriska apparaten. Jag blir
därför nödsakad att företaga namnupprop
beträffande den förevarande voteringen.

Vid härefter företagen omröstning
medelst namnupprop avgavs 109 ja och
99 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att lägga
utskottets anmälan till handlingarna
och bifalla dess hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla att
jag har röstat fel.

§ 6

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska de -

legation, i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse till riksdagen med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation, i vad skrivelsen
hänvisats till lagutskott och tilldelats
andra lagutskottet.

Utskottets anmälan lades till handlingarna
och dess hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Ändrad lydelse av 5 § kommunallagen

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 och
dels i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade den
10 november 1965 hänvisats eu av
Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition,
nr 166, vari Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753).

I propositionen föreslogs den ändringen
i 5 § kommunallagen att kommun
med mer än 400 000 invånare skulle
utse 60—80 fullmäktige i stället för
som f. n. 45—60.

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

I anledning av propositionen hade
väckts dels de likalydande motionerna
1:790 av herr Adolfsson och 11:943
av fru Ryding och dels de likalydande
motionerna 1: 798 av fru Segerstedi
Wiberg m. fl. och II: 945 av herr Kristenson
m. fl., i vilka hemställdes att
ifrågavarande lagrum skulle erhålla i
motionerna angiven ändrad lydelse, innebärande
att kommun med mer än
400 000 invånare skulle utse 60—100
fullmäktige.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag på motionerna I: 796
och II: 943 samt I: 798 och II: 945, antaga
det genom proposition nr 166 framlagda
lagförslaget.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Dahlberg,
Sörenson och Werbro, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag på
proposition nr 166 och i anledning av
motionerna 1:796 och 11:943 samt
1:798 och 11:945, för sin del antaga i
reservationen framlagt förslag till lag
om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753),
innebärande att kommun med över
400 000 invånare skulle utse 60—100
fullmäktige.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Den ändring av kommunallagens
5 § som det här är fråga om
gäller endast kommuner vilkas invånarantal
överstiger 400 000. Endast en
kommun i landet uppfyller detta villkor,
nämligen Göteborg. Göteborgs stad
har också framställt önskemål om en
sådan ändring av denna paragraf att
antalet stadsfullmäktigeledamöter i staden
måtte få ökas till 100.

.lag anser att det är av mycket stor
betydelse för kommuner av denna storlek
att vid förhandlingar med andra
kommuner om sammanslagningar och

Andrad lydelse av 5 § kommunallagen

dylikt ha möjlighet att öka antalet ledamöter
så att det anpassas efter antalet
invånare i de nya kommunerna.
Möjlighet att öka antalet ledamöter finns
redan nu i vissa kommunala sammanhang.
I landstingen föreligger sålunda
möjlighet att få det antal ledamöter
som är lämpligt för det landstingsområde
det gäller. Antalet ledamöter i
landsting av Göteborgs storleksordning
är 100 eller däröver.

Jag finner därför att starka skäl föreligger
att även de kommuner, som har
eller kommer att få ett invånarantal
över 400 000, får möjlighet att öka antalet
fullmäktige till 100. Eftersom Göteborgs
stad även är ett eget landstingsområde,
är det ytterligare befogat att
staden får denna möjlighet.

Utskottet räknar med att en revision
av denna paragraf i kommunallagen
kommer att ske till 1968 års val. Jag
anser emellertid att ett beslut, som innebär
att antalet fullmäktige får ökas
till 100 i kommuner med över 400 000
invånare, vilket föreslås i reservationen,
inte påverkar denna revision.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Werbro sade att Göteborgs stad har
gjort en framställning om att få rätt
att öka sitt stadsfullmäktigeantal upp
till 100. För närvarande har stadsfullmäktige
där 60 ledamöter, och enligt
det föreliggande förslaget skulle man
möjliggöra för Göteborgs stad att utöka
sin stadsfullmäktigeförsamling med 20
ledamöter, d. v. s. upp till 80, vilket är
lika många som det är möjligt att inrymma
i den nuvarande sammanträdeslokalen
i Göteborg.

Denna fråga är inte en speciell göteborgsfråga.
Den kommer att bli aktuell
på många håll i framtiden, då kommuner
kommer att sammanslås, och det är
därför i många fall ett önskemål att
få utöka de kommunala församlingar -

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Abortförebyggande åtgärder

na för att möjliggöra för de inkorporerade
områdena att bli representerade.
Statsrådet Lundkvist har också i anledning
av denna framställning klart
uttalat att en utredning skall komma
till stånd på detta område. Han anser
emellertid inte att man nu bör gå så
långt som man skulle göra genom att
bifalla framställningen från Göteborg att
öka antalet stadsfullmäktigeledamöter
där till 100, varigenom man kanske mer
eller mindre skulle låsa utredningens
möjligheter att göra en lämplig avvägning
för andra kommuner i vårt land.

Utskottet har ansett det riktigt och
nödvändigt med en utredning och framhåller
speciellt att denna utredning angående
en översyn av 5 § kommunallagen
bör ske utan dröjsmål så att ändrade
bestämmelser kan bli tillämpliga på
sådana fullmäktigeförsamlingar som efter
kommunsammanläggningar skall väljas
under år 1968.

Herr talman! I utskottet har vi den
meningen, att den utökning som här
föreslås väl tillgodoser de önskemål som
är ställda ifrån Göteborg, och jag ber
med dessa ord att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Om samma problem
kommer att uppstå för fler kommuner,
anser jag att det då också föreligger
samma behov av möjlighet till utökning
som det gör i Göteborg för närvarande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Werbro begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 10

Abortförebyggande åtgärder

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
169, i anledning av riksdagens år 1964
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till statsutskottet.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

Punkten 9

Övriga till statsutskottet hänvisade frågor Sedan

punkten föredragits yttrade:

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Under denna punkt i
statsutskottets utlåtande anmäler utskottet
att statsrevisorernas berättelse för
1964 under § 15, Abortförebyggande åtgärder,
inte föranlett något särskilt uttalande
av utskottet. Vad har då revisorerna
sagt under denna rubrik? Jo, att
man har granskat hur de särskilda abortbvråerna
i landstingens regi använt ett
länge på grund av dess otillräcklighet

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

omdiskuterat statsanslag på 160 000 kronor
till vad som kallas »överhängande
hjälpbehov avseende kvinnor i abortsituation».

Revisorerna har i skrivelse till byråerna
anhållit om svar på frågor om
de för respektive byrå tillgängliga medlen
varit tillräckliga för att täcka behoven,
och om byråerna har några synpunkter
att anföra beträffande frågan
om gränsdragningen mellan de behov
som bör tillgodoses av socialvården respektive
medel från här ifrågavarande
anslag.

Efter att ha redovisat de ingångna
svaren påpekar revisorerna att oklarhet
kan uppstå om hur gränsen bör dras
mellan behov som bör tillgodoses genom
den allmänna socialvården och behov
som bör klaras genom medel från
detta särskilda statsanslag. Det finns
nämligen inga särskilda föreskrifter som
reglerar hur kuratorerna får använda
statsbidraget. Revisorerna drar med
andra ord upp ett problem av betydande
principiellt intresse. Bör det viktiga
stödet till kvinnor i abortsituation till
karaktären vara kommunal socialhjälp
eller skall det tillgodoses på annat sätt,
t. ex. av staten över abortbyråerna?
Oklarheten kan lätt leda till att de behövande
får sitta emellan, och så sker
uppenbarligen inte sällan.

Vi vet alla att många kvinnor i abortsituation
aldrig skulle komma på tanken
att söka abort om de verkligen fick
det materiella stöd som de behöver.
Det dubbla ansvaret gör att man, åtminstone
i vissa fall, inte på respektive
håll tycks ta det fulla ansvaret för
stödet.

Nu avstår revisorerna från att söka
lösa denna principfråga och nöjer sig
med att uttala, att man på grund av sakens
ömtåliga natur bör godta att de
statliga medlen i viss utsträckning används
för behov som socialvården bort
tillgodose. Man vill undvika att de sökande
skall tvingas att söka hjälp på
två håll. Vi vet ju också att stödfrågans

Abortförebyirsande åtgärder

lösning ingår i direktiven för den i
våras tillsatta abortutredningen.

Statsrevisorerna understryker emellertid
till slut vikten av intimt samarbete
mellan olika organ som har att
befatta sig med de hjälpsökandes behov
och slutar § 15 i berättelsen med följande
ord:

»Revisorerna förutsätter att de ovan
anförda synpunkterna blir beaktade i
det fortsatta arbetet inom den abortförebyggande
verksamheten.»

Det är detta uttalande som föranlett
mig att begära ordet. Jag tillåter mig
nämligen fråga: Hur tänker sig revisorerna
och statsutskottet att denna riktiga
konklusion, som förefaller mig riktigare
sedan utredningen har blivit tillsatt
och det sålunda kan dröja länge innan
den principfråga revisorerna dragit
upp blir löst, skall nå ut till de berörda
organen och där kunna bli beaktad?
Föreställer sig möjligen utskottet att
abortkuratorerna och socialassistenterna
i de kommunala socialhjälpsorganen
verkligen läser statsrevisorernas
berättelse? Det är väl i så fall uttryck
för en rätt stor optimism. Det kan väl
ändå inte vara så, att sådana befattningshavare
bär statsrevisorernas berättelse
som sin käraste läsning.

Jag vore därför tacksam om någon
talesman för statsutskottet, eller kanske
för statsrevisorerna, ville ge mig ett
svar på frågan: Kan man vänta sig att
regeringen, socialstyrelsen eller medicinalstyrelsen,
eller båda dessa ämbetsverk
tillsammans, spontant vidarebefordrar
statsrevisorernas yttrande? Jag
anser det nämligen ytterst angeläget att
samverkansprincipen verkligen starkt
betonas och blir praktiskt beaktad i den
abortförebyggande verksamheten i vad
denna avser ekonomiska stödåtgärder
åt kvinnor i abortsituation, medan vi
väntar på att abortutredningen kommer
med ett förslag på hur denna viktiga
stödfråga skall lösas.

Jag frågade statsrådet Ella Lindström
här i kammaren den 23 februari om vem

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Domänverkets fastighetsköp

som principiellt bör stå för det materiella
stödet åt abortsökande, men hon
avböjde att svara, åtminstone vid detta
tillfälle.

Nu gäller det dock en betydligt enklare
men därför inte oviktig fråga, nämligen
hur samverkan mellan de olika
stödorganen skall i tillräcklig mån beaktas.
Det finns tydligen behov av ett
sådant påpekande. Annars skulle väl
inte statsrevisorerna ha gjort det berörda
uttalandet.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vet inte om det skall
ankomma på mig att söka besvara herr
Wiklunds fråga, det borde väl närmast
någon av statsrevisorerna göra, men eftersom
inte någon av dem har begärt
ordet kanske jag kan få framlägga några
allmänna synpunkter. Självfallet skall
jag inte gå in på den konkreta problematik
som herr Wiklund tagit upp.

Den granskningsverksamhet som
statsrevisorerna utövar på olika förvaltningsområden
kan väl inte undgå att
bli spridd, debatterad och känd inom
de olika områdena, och synpunkterna
diskuteras naturligtvis ute i förvaltningarna.
Även om man inte överallt
njuter av statsrevisorernas tjocka betänkande
är det klart att de avsnitt som
berör ett visst område debatteras intensivt.
Inte minst i de fall då man
inte delar statsrevisorernas uppfattning
är debatten säkerligen utomordentligt
livlig.

Slutsatsen av mitt resonemang är närmast
den att jag förutsätter att de berörda
statliga myndigheterna ser till att
de uttalanden och rekommendationer
som statsrevisorerna gör verkligen kommer
till vederbörandes kännedom.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! I egenskap av statsrevisor
får jag meddela att enligt statsrevisorernas
instruktion har statsrevisionen
att inlämna sina berättelser med de
iakttagelser som revisionen gjort till

riksdagen. När revisionen har inlämnat
sin berättelse till riksdagen har den
fullgjort sitt uppdrag. I likhet med herr
Bohman förutsätter jag att det revisionen
anfört av vederbörande myndigheter
också meddelas dem det angår.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag tror att de gjorda
uttalandena från talesmän för såväl
statsutskottet som statsrevisorerna kan
leda till det som jag önskar, nämligen
att revisorernas uttalanden verkligen
kommer ut till och beaktas av berörda
organ.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart för sig och lades till
handlingarna

första lagutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av § 1 i riksdagens år 1964
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket;
och

andra lagutskottets utlåtande nr 62,
i anledning av §§ 12—14 i riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket.

§ 12

Domänverkets fastighetsköp

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av riksdagens
år 1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till jordbruksutskottet.

Punkten 1

Domänverkets fastighetsköp

Sedan punkten föredragits anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Till utskottsutlåtandet
är fogat ett särskilt yttrande av höger -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 89

Den svenska forskninusplanerinRens organisation m. m.

ledamöterna i anslutning till punkt 1
om domänverkets fastighetsköp.

Vi biträder utskottets utlåtande i denna
punkt därför att domänverket uppenbarligen
har följt de principer som
nu gäller för utnyttjande av fonden. Genom
det särskilda yttrandet har vi velat
påpeka att vi därmed inte anser att de
nuvarande bestämmelserna är ändamålsenliga.
Senast i våras har vi genom
motioner och reservationer till jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 framfört
förslag om att riksdagen skulle medge
att viss del av fonden finge utnyttjas
för dels ersättning till markägare, betingade
av föreskrifter i naturvårdslagen,
dels för markförvärv’ avseende naturvårdsändamål.
Vi föreslog då samtidigt
en skyndsam utredning som skulle
syfta till ändrade bestämmelser för
markfondens användning och till att
behållningen i fonden överstigande 20
miljoner kronor årligen skulle tillföras
statsverket och att de medel som kom
fram på det sättet kontinuerligt skulle
kunna tillföras naturvårdsändamål.

Det finns, herr talman, ingen anledning
att nu ta upp någon debatt om den
här frågan och hela den problematik
om domänverkets fastighetsköp som har
samband med våra förslag. Jag har bara
velat poängtera att vi inom högerpartiet
fortfarande har samma uppfattning som
vi senast i våras redovisade här i riksdagen.
Jag har, herr talman, inget .särskilt
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets omförmälan lades till handlingarna.

Punklerna 2—4

Lades till handlingarna.

§ 13

Den svenska forskningsplaneringens
organisation m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
171, i anledning av väckta motioner an -

gående den svenska forskningspianeringens
organisation in. in.

Utskottet hade till behandling föreliaft dels

två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström in. fl. (I: 114) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 145);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson (1:382) och den
andra inom andra kammaren av herr
Grebtick (11:451), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om översyn och förslag
rörande utbyggnad och effektivisering
av forskningsorganisationen i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels en inom första kammaren av fru
Seqerstedt Wiberq väckt motion
(I: 603);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström in. fl. (1:710) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövall
m. fl. (11:836), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 40 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära en utredning om de problem
som behandlades i motionerna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström in. fl. (I: 713) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 835), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att frågan om
den svenska forskningsplaneringens organisation
underställdes en allsidig och
skyndsam utredning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wallmark (1:714) och den andra
inom andra kammaren av herr Turesson
in. fl. (II: 837), i vilka hemställts att
riksdagen vid behandling av proposi -

90 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

tion nr 40 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
till 1966 års riksdag rörande forskningsrådens
sammansättning, arbetsområden
och arbetsformer;

dels ock två likalvdande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström m. fl. (I: 721) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjövall in. fl. (II: 846), i vilka hemställts
att riksdagen, i anledning av proposition
nr 65, i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära en utredning om den centrala
forskningsplaneringens departementala
och interdepartementala organisation.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:114 och 11:145,
i vad de avsåge frågan om ett särskilt
föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning och högre utbildning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att motionen 1: 603 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 382 och II: 451,
1:710 och 11:836, 1:714 och 11:837,
I: 721 och II: 846 samt I: 713 och II: 835,
sistnämnda två motioner i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning
rörande den svenska forskningsplaneringens
organisation och därmed
sammanhängande frågor, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Andersson,
Virgin, Åkerlund, Nyman, Johan
Olsson, Bohman, Stdhl, Eliasson i Sundborn,
Larsson i Hedenäset, Turesson,
Nelander och Källstad, vilka ansett att
utskottet under III. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:382 och 11:451, 1:710
och 11:836, 1:714 och 11:837, 1:721
och II: 846 samt I: 713 och II: 835, sistnämnda
två motioner såvitt nu var i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande den svens -

ka forskningens omfattning, inriktning
och organisation samt därmed sammanhängande
frågor i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Utvecklingen under och
efter andra världskriget präglas av eu
våldsamt stor ökning av forskning på
en mängd områden. Alltmera av våra
ekonomiska resurser och av vår bäst utbildade
intellektuella elit bindes vid
forskning. Om utvecklingen skulle fortsätta
i samma takt ytterligare några tiotal
år, kan man räkna ut att hälften av
både befolkning och nationalinkomst
kommer att användas i forsknings- och
utvecklingsarbete.

Det blir därför allt nödvändigare dels
att klargöra forskningens ställning i förhållande
till andra verksamheter i samhället
och på grundval härav dimensionera
den, men dels också att inom
forskningsområdet utföra den samordning
och prioritering som är oundviklig Det

förefaller som om det ännu inte
stått riktigt klart för våra makthavande
att sådana nödvändiga ställningstaganden
kräver en systematiskt uppbyggd
organisation med en effektiv, flexibel
och mångsidigt sammansatt utredningsapparat.
En medveten och långsiktig
planering måste ligga till grund för vårt
handlande, så att inte plötsligt uppdykande
behov tvingar oss till oöverlagda
snedsprång. Forskningens betydelse för
utvecklingen av näringsliv och samhällsliv
är också så stor att resurstilldelningen
inte kan tillåtas ske slumpvis.

För snart tre år sedan tillsattes den
forskningsberedning som står under
statsministerns ledning. Man kan ha delade
meningar om beredningens departementala
karaktär och om dess sammansättning.
Men låt oss bortse från

Onsdagen den 8 december 19C5 fm. Nr 39 91

Oen .svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

det. Låt oss i stallet försöka vara ense
om att beredningens huvuduppgift just
bör vara att långsiktigt planera den
statligt bekostade svenska forskningen
och att dess andra viktiga uppgift är
att lämna förslag till fördelning av anslag
och eventuell personal inom olika
forskningsområden. Kör att vederhäftigt
och med minsta möjliga osäkerhetsmarginal
kunna fullgöra dessa viktiga
uppgifter måste beredningen ha tillgång
till ett grundläggande kunskapsmaterial
om forskningen i korrekt och saklig
form.

Tyvärr måste man konstatera att beredningen
i alltför hög grad saknar denna
tillgång. De organisationer — främst
Vetenskapsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademien
— som skulle kunna
furnera beredningen med material av
detta slag, har inte alls givits de ökade
resurser som krävts för ändamålet. Detsamma
gäller exempelvis det tekniska
forskningsrådet.

Det är under sådana förhållanden
kanske naturligt men långt ifrån planmässigt,
att forskningsberedningen —
såvitt är bekant — alls inte kunnat
handlägga eller bedöma de verkligt stora
anslagen, de som avser forskningsoch
utvecklingsarbetet inom atomenergiområdet.
Detta anslag har under den
senaste tioårsperioden uppgått till sammanlagt
1 510 miljoner kronor. Det är
mer än sex gånger så mycket som de
sammanlagda statliga anslagen under
samma tid till medicinsk, naturvetenskaplig
och teknisk forskning samt till
branschforskningsinstituten. För närvarande
utgör dessa senare forskningsanslag
bara ungefär eu femtedel av de
totala statliga forskningsanslagen.

Om forskningsberedningen verkligen
skall kunna fullgöra vad jag nvss betecknade
som dess huvuduppgifter,
nämligen att långsiktigt planera den
statligt bekostade svenska forskningen
och att på ett så vederhäftigt sätt som
möjligt fördela tillgängliga resurser
mellan olika forskningsområden, är det

ganska självklart att dess verksamhet
måste spänna över hela forskningsfältet
och inte bara röra sig över en femtedel
av det. Eljest förefaller betydelsen av
forskningsberedningens verksamhet något
överdriven.

Den kritik mot den svenska forskningsorganisationen,
som en arbetsgrupp
inom OECD riktat, uppehåller sig
främst vid det stora antalet forskningsråd
med delvis sammanfallande verksamhetsområden.
Också rådens sammansättning
och arbetsformer liksom
samarbetet mellan råden föranledde
OECD-gruppen att ifrågasätta om den
svenska forskningsorganisationen är
tillräckligt effektiv. Remissbehandlingen
av den promemoria som på rekommendation
av OECD-gruppen utarbetades
inom forskningsberedningen visar
också på tveksamhet i fråga om den nuvarande
utformningen av forskningsrådens
organisation, avgränsningen av
deras ansvarsområden och samarbetet
mellan råden. Några åtgärder med anledning
därav har dock ännu inte vidtagits
av regeringen.

Allt talar emellertid för att tiden är
i hög grad mogen för en förutsättningslös
utredning om den svenska statsunderstödda
forskningens omfattning och
organisation samt andra därmed sammanhängande
frågor. Därvid kan också
bedömningen av behovet av avvägningar
mellan forskningens inriktning på
grundforskning respektive målforskning
behöva göras.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till det i reservationen framställda
yrkandet om en sådan utredning.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Herr Turesson nämnde
alldeles nyss i sitt anförande att vi i
vårt land haft besök av en expertgrupp
från OECD i januari 1963. Denna expertgrupp
rapporterade sina iakttagelser
i en skrivelse som fick namnet
Scientific Policy in Sweden. Där slog

92 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

man fast att de nationella utgifterna för
forskning och antalet högt kvalificerade
forskare nu blivit så stora och konsekvenserna
av framgång eller misslyckande
så allvarliga att situationen inte
längre kan bemästras utan ett nationellt
forskningspolitiskt råd med största möjliga
prestige och inflytande. Det är intressant
att lägga märke till att detta uttalande
gjorts efter det att forskningsberedningen
tillsatts 1962.

Vidare ansåg denna expertgrupp att
forskningsberedningen måste etablera
»tillfredsställande» arbetskontakter med
forskningsråden, universiteten, industrien,
ekonomiska planeringsrådet och
regeringsdepartementen. Jag tycker mig
förstå att det i detta uttalande ligger
en indirekt kritik av forskningsberedningen.

Vidare förordade man tillsättandet av
en tjänstgörande ordförande ur forskarkretsen
vid sidan av statsministern, och
man förklarade hur nödvändigt det var
med ett litet men effektivt arbetande
permanent sekretariat.

Tillåt mig också framhålla, herr talman,
att det nu senast har nämnts av
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
i ett inlägg för några dagar sedan, att
vid det socialdemokratiska partiets jubileumskonferens
våren 1964 intog tydligen
frågan om forskningen en mycket
central plats. Man poängterade att statsministern
givit luft åt sina bekymmer
över den bristfälliga planeringen av de
svenska forskningsinsatserna, och det
föreföll som om han ställde i utsikt en
snabb uppryckning av den svenska
forskningspolitiken. Men det har nu
gått ganska lång tid, ett och ett halvt år,
utan att regeringen tagit några djärva
initiativ för att infria löftena från detta
jubileum.

Nu har alltså statsutskottets majoritet
ställt sig avvisande till en utredning
beträffande den svenska forskningens
organisation och möjligheterna till
en långsiktig planering av verksamheten.
Såvitt jag kan begripa skulle ett

genomförande av detta förslag, som har
väckts i flera motioner, innebära att
önskemålen från det socialdemokratiska
partiets 75-årsfest skulle kunna förverkligas.

Vi önskar alltså först och främst en
kartläggning av forskningsaktiviteten
här i landet. Detta stämmer också väl
överens med uppmaningen från OECD,
vilken är riktad till samtliga medlemsländer.
Utan en aktuell forskningsstatistik
kommer alla diskussioner om planering
och prioritering att i stor utsträckning
hänga i luften. De belopp vi
nu satsar på forskningen är ju ganska
stora, omkring en halv miljard kronor
om året, så stora att utdelningen av
pengarna måste samordnas och kanske
även i viss mån styras av en gemensam
vetenskaplig—politisk instans, om man
skall kunna gardera sig för dyrbara
misstag.

Från folkpartiet har vi tidigare framhållit
angelägenheten av att vi får ett
särskilt föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning och högre utbildning.
Vi har också aktualiserat det kravet
för riksdagen, vars majoritet dock
inte har behagat ställa sig positiv till
förslaget.

Jag vill också påminna om att bristen
på personer med forskarutbildning är
mycket besvärande i dagens läge. Den
bristen försvårar allvarligt våra möjligheter
att planera och genomföra större
forskningsprojekt och bedriva angeläget
utvecklingsarbete, vilket bl. a. för
industriens del verkar som en broms på
utvecklingstakten. Bristen på forskarutbildade
lärare är också för närvarande
ganska stor, och det kan få allvarliga
konsekvenser för möjligheterna att förverkliga
intentionerna bakom den nyligen
beslutade gymnasiereformen — för
att här bara ta ett aktuellt exempel.

Vi har även föreslagit att riksdagen
skall uttala som målsättning att de statliga
anslagen till vetenskaplig forskning,
exklusive atom- och försvarsforskning,
fördubblas under en femårsperiod.

Onsdagen den 8 december 19G5 fm. Nr 39 93

Den svenska forskningsplaneringcns organisation m. in.

Även ett flertal remissinstanser har
påtalat behovet av effektivare planering.
Statskontoret — som är statens speciella
organ för rationell administration
— framhåller exempelvis i likhet
med flera andra remissinstanser att hela
denna fråga bör underkastas en mera
allsidig utredning.

Enligt vår mening fordras här ett mera
energiskt grepp, och vi har därför i
reservationen till utskottets utlåtande
hemställt att frågan om den svenska
forskningsplaneringen hänskjutes till en
utredning. Bland de uppgifter som där
nämnes är forskningsberedningens och
forskningsrådens verksamhet, det internationella
forskningssamarbetet, samordningen
mellan statens och näringslivets
insatser för forskning samt den
svenska forskningsstatistiken. Det synes
mig också vara riktigt, vilket likaledes
frainhålles i reservationen, att förutom
representanter för olika forskningsorgan
även företrädare för de politiska
partierna och näringslivet blir med i
den utredningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag kan i väsentliga
hänseenden instämma i de anföranden
som här hållits av herrar Turesson och
Källstad, och därför kan jag begränsa
mitt anförande till en komplettering av
deras framställning i ett hänseende.

Då vi reservanter förordar en utredning
om den svenska forskningsplaneringens
organisation in. in., sker detta
bl. a. under framhållande av nödvändigheten
att i en sådan utredning bör
ingå — förutom representanter för olika
forskningsorgan — även företrädare
för de politiska partierna och näringslivet.

Det är önskvärt att statsmakterna kan
vidmakthålla och förstärka anslagen till
olika forskningsuppgifter. Men samtidigt
är det uppenbart att enbart statens

insatser inte blir tillräckliga för att få
en omfattning av svensk forskning som
motsvarar de mest angelägna behoven.
Därför är det allt framgent nödvändigt
med ett forskningsstöd från näringslivets
sida både i form av bidrag till fristående
forskningsinstitutioner och
forskningsverksamhet inom olika företag.
Då måste det även vara angeläget
med ett intimt samarbete mellan statsmakterna
och näringslivet, inte minst
för att våra begränsade resurser skall
kunna utnyttjas rationellt och de olika
insatserna samordnas för ernående avbästa
möjliga totalinsats. Det är även
angeläget att nå fram till samarbetsformer
som kan stimulera näringslivet till
ökade forskningsinsatser.

I den nu sittande forskningsberedningen
är statsmakterna företrädda avett
antal regeringsrepresentanter, och i
och för sig är det väl ingenting att invända
emot att regeringen är företrädd
i detta betydelsefulla sammanhang. Frågan
är väl i stället om det är tillräckligt
med det, eller om inte också ett
antal företrädare för riksdagen borde
delta i detta arbete. I längden kan det
inte vara tillfredsställande om riksdakens
medverkan skall begränsas till att
votera om forskningsanslagen utan att
ha någon riktig insyn i verksamheten
på lång sikt och de behov som följer
därav.

Klart är givetvis att vi här har en
verksamhet som inte kan bedrivas under
full offentlighet. I synnerhet näringslivet
och försvaret har säkert anspråk
på att åtskilliga frågor skall behandlas
som konfidentiella. Detta bör
väl dock gå att iaktta, även om ett antal
företrädare för riksdagen deltar i forskningsplaneringen
och allt det arbete
som därtill hör. I vart fall synes det
vara så angeläget att nå fram till en
samverkan även med riksdagen, att förutsättningarna
härför bör bli föremål
för en närmare prövning. Därför synes
det också befogat att representanter för
de politiska partierna ingår i den

94 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

utredning varom vi reservanter föreslår
att riksdagen i dag skall hemställa.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr NOItDSTRANDH (h):

Herr talman! De belopp, som staten
satsar på forskning, är så stora, att utdelningen
måste samordnas och i viss
mån styras av en gemensam vetenskaplig,
administrativ instans, om man skall
kunna gardera sig mot dyrbara misstag.
Andra industriländer i Europa har insett
vikten av starka topporganisationer
på forskningsområdet. Den närmaste
svenska motsvarigheten är eller borde
vara den s. k. forskningsberedningen.
Med sin nuvarande status synes den
emellertid ha små möjligheter att hävda
sig som ett centralt organ.

Det envisa fastklamrandet vid att
forskningsberedningen — låt vara efter
upprustning och omorganisation —
skall vara det organ, som i sista hand
svarar för den svenska forskningens
omfattning, inriktning, organisation,
internationella koordinering och därmed
sammanhängande frågor, är beklagligt.
En förutsättningslös utredning
i saken synes mer och mer påkallad.

Därvid torde frågan om ett särskilt
föredragande statsråd för forskning och
högre utbildning ånyo aktualiseras. Ja,
det bör enligt mitt förmenande inte
stanna vid detta. Verklighetens krav
på ett helt nytt departement — ett forskningsdepartement,
alternativt forsknings-
och universitetsdepartement —
kan nog i längden inte motstås. Den
saken diskuterade jag med ecklesiastikministern
senast i remissdebatten i
januari i år. Jag är — liksom ecklesiastikministern
— väl medveten om svårigheterna
att avgränsa ett dylikt departement
från det nuvarande ecklesiastikdepartementets
övriga verksamhetsgrenar.
Däremot kan jag inte betrakta
svårigheterna som oöverkomliga,
vilket regeringen förefaller att göra.

Jag tror, sammanfattningsvis, att vi
får den ordning på och den koordinering
av forskningen i vårt land, som
vi alla eftersträvar, först då vi organiserat
ett särskilt forsknings- och universitetsdepartement
med en sakkunnig,
entusiastisk och handlingskraftig förste
departementschef — därmed absolut
intet ont sagt om herr Edenman, som
arbetar så hårt och framgångsrikt som
det över huvud taget är möjligt med de
ofantliga och mångskiftande uppgifter
som åvilar hans departement.

I förhoppning om att en forskningsutredning
skall kunna åstadkomma ett
nytänkande och en islossning i synen
på forskningssituationens krav i vårt
land yrkar även jag bifall till reservationen
av herr Boman in. fl.

Till slut en kommentar till vad utskottet
skriver på sid. 2 rörande frågan
om planläggning, koordinering och
genomförande av aktuella nordiska
samarbetsåtgärder på den högre utbildningens
och forskningens områden. Det
uttalas där — och med detta tycks utskottet
vara till freds — att det praktiska
planerings- och koordineringsarbetet
lagts på den s. k. Nordiska kulturkommissionen.

I motion 1:603 redovisas inte samma
uppskattande uppfattning om den
nämnda kommissionens insatser. Man
anser nämligen, att de praktiska resultaten
av en sådan samverkan hittills
blivit ganska begränsade.

För den nu 18-åriga Nordiska kulturkommissionens
nuvarande verksamhet
— den tidigare tycks inte ha varit
påfallande framgångsrik — gäller nyligen
omarbetade stadgar. Av dessa
framgår, att Nordiska kulturkommissionen
är ett för däri representerade regeringar
gemensamt »utredande, initiativtagande
och rådgivande organ». Nordiska
kulturkommissionens arbetsresultat
framläggs i framställningar till regeringarna
med förslag till åtgärder.

Nordiska kulturkommissionen skall,
fortfarande enligt stadgarna, arbeta med

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

oerhört mycket mera än forskning och
därmed sammanhängande frågor, och
därav torde — även om man har en
sektionsindelning — följa ett splittrat
intresse och knappast någon speciell
satsning på forskningsspörsmålen.

Vidare säger en blick på namnen på
de svenska medlemmarna i Nordiska
kulturkommissionen, att man svårligen
från detta håll kan vänta något som regeringen
inte vill. Det parlamentariska
inslaget är dessutom magert. Det består
nämligen av två ledamöter av nio, båda
givetvis socialdemokrater.

Det skall bli intressant att efter någon
tid hos ecklesiastikministern efterhöra,
hur långt det praktiska planerings-
och koordineringsarbetet i det
nordiska forskningssamarbetet, som
Nordiska kulturkommissionen förväntas
etablera med nya, djärva tag, har
kommit. Man kan ha sina aningar.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! I februari 1959 bildades
i den svenska riksdagen det andra
kontaktorganet mellan riksdagsmän och
forskare. Initiativet kom även denna
gång från forskarna; förebilden var
motsvarande organ i Storbritannien, där
verksamt sedan 1939.

Vår moderorganisation, The Parliamentary
and Scientific Committe, är
liksom Sällskapet riksdagsmän och
forskare en opolitisk förening, omfattande
alla demokratiska partier. Den
har liksom Rifo övervägande arbetat
med ren information om forskning men
den har också fungerat som politiskt organ
inom det brittiska parlamentet genom
att framlägga olika utredningar
och motionsförslag.

Också här har Rifo följt ett gott exexempel,
att den lärdom om forskningen
som föreningen givit sina medlemmar
också i Sverige bör vidgas till att
man tar initiativ i forskningspolitiska
frågor. Det är därför, herr talman, som
riksdagen i dag skall behandla två
motioner, undertecknade av Rifo:s riks -

dagsstyrelseledamöter — och därigenom
självfallet motioner av fyrpartikaraktär.
Rakom motionsparen står
Rifors hela styrelse, och det är främst
med hjälp av forskarna som riksdagsmännen-motionärerna
kunna prestera
det tunga material motion 11:836 innehåller.
De arbetsuppgifter dessa riksdagsmän
har eller har haft i olika internationella
organ har säkerligen bidragit
till motionärernas förståelse för
de forskningspolitiska och forskningsadministrativa
problem motionerna berör.

Den politiska och ekonomiska innebörden
av forskningens explosiva utveckling
under 1900-talet har först mycket
sent uppmärksammats av såväl politiker,
nationalekonomer som av forskarna
själva. Det är därför karakteristiskt
att t. o. m. OECD först under senare
år haft klar förståelse för forskningens
samhällsomdanande funktioner
och att forskningen utgör en med kapital
och arbete jämbördig välståndsutvecklande
faktor.

Sammanhängande med denna explosiva
utveckling finner man inom alla
industriländer och sannolikt inom flertalet
u-länder, att statsmakterna fått
påtaga sig en ständigt ökande andel av
de direkta forskningsutgifterna; den
andra huvudparten står näringslivet
för. Den oerhört snabba utvecklingen
har även lett till att allt större kapitalinvesteringar
och alltmer markerat ianspråktagande
av arbetskraft har kommit
att karakterisera forskningsutvecklingen.

Man är därför nu i olika länder klar
över att forskningen ej längre kan ohämmat
få fortsätta att utveckla sig exponentiellt,
då detta skulle innebära att redan
år 2000 en alltför stor del av varje
lands befolkning och kapital blev direkt
indragna i rena forskningsuppgifter.

Utvecklingskurvan måste alltså pressas
ner och varje land måste bestämma
det högsta tak forskningen får nå upp
till. Detta ställer mycket svåra krav på

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplanenngens organisation m. m.

forskningsplanering och forskningsprioritering,
problem som försväras genom
att forskningen på grund av sina inneboende
utvecklingstendenser redan
nu har lett fram till att allt större och
allt dyrare internationella eller regionala
forskningsprojekt måste bli lösningen,
då ett ensamt land ej längre
mäktar klara dylika stora uppgifter,
vare sig ekonomiskt eller personellt.

Sekundärt har utvecklingen också lett
fram till att allt fler länder har till sina
regeringars förfogande ställt rådgivande
organ av vetenskapsmän och att
många länder även har fått ombilda sin
departementala struktur för att möta
forskningens krav. Även de organ som
handlagt forskningsfrågor har ofta måst
omorganiseras under trycket av den
snabba utvecklingen. Det har hänt att
man både på och under regeringsnivå
enbart under senare år har tvingats göra
nya omstruktureringar, därför att forskningsutvecklingen
går så snabbt. Engiand
är ett exempel härpå.

Även parlamentens arbetsformer har
ändrats i vissa länder, och i allt fler
länder debatteras förändringar inom
parlamenten för att möta kraven.

I motion II: 836, som ju övervägande
sysslar med forskningsproblem på regeringsnivå
och på nivå närmast under
regeringen vilket utskottsmajoriteten
enligt min mening inte tillräckligt observerat,
har vi lämnat en utförlig redogörelse
för de lösningar vissa länder
nått fram till för att klara dessa krav.
Att vi lämnat redogörelser från olika
länder bottnar bl. a. i att varje land
måste efter strukturen av hela sitt samhällsväsen
finna lösningen på dessa
problem.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja understryka en felkälla vid värderingen
av exempelvis det amerikanska
och det västtyska systemet, där lösningarna
ju måste förenas med dessa
staters federativa system. Det slog mig
dock när jag läste dessa redogörelser,
att fråga är om inte Sverige genom sin

särpräglade och uttalade kommunala
självstyrelse i själva verket också utgör
en federativ stat och att i det rådgivande
regeringsorganet detta kanske
borde beaktas vid rekryteringen av ledamöterna.

Forskningsberedningen som hjälporgan
till regeringen tillkom relativt sent
i Sverige, om man jämför situationen i
ett flertal andra länder. I direktiven anges
att den efter några års verksamhet
borde omprövas. Den har tveklöst betytt
mycket för forskningsutvecklingen
i Sverige under senare år, men fråga är
om den icke fått för begränsade arbetsuppgifter
och för begränsad sammansättning
för att kunna möta de ökade
krav forskningen och samhället självt
ställer på ett regeringens rådgivande
organ. Den har också i jämförelse med
motsvarande organ i många andra länder
en mindre fast struktur, tydligen
både personellt och finansiellt.

Granskar man forskningsberedningens
årsrapporter och protokoll finner
man också att ett flertal problem icke
behandlats i densamma, exempelvis det
svenska atomenergiprogrammet, det
svenska rymdforskningsprogrammet, ulijälpens
forskningsbetonade innehåll.
Ej heller har principdebatter förts om
Sveriges deltagande i framtiden i stora
vetenskapliga internationella eller
regionala projekt, liksom man inte tagit
upp problemet om vetenskapligt samarbete
inom EFTA — detta har diskuterats
inom EEC. Man har ej heller debatterat
stora bilaterala ekonomiska och
vetenskapliga projekt av den art det
brittiska och franska samarbetet inom
flvgplansindustrien är exempel på. Militärforskningen
liar ej heller diskuterats
ingående. Den är av sådan omfattning
att den kanske krävde sin egen
forskningsberedning. En sådan lösning
finns i USA. Det är också oklart i vilken
omfattning forskningsberedningen
haft ett direkt samarbete med finansdepartementet;
samarbetsuppgifter som
är karakteristiska för många andra län -

Nr 39

Onsdagen den K december 1905 fm.

Den svenska forskningsplanerinRens

ders vetenskapligt rådgivande regerings -

organ.

Dessa och andra liknande exempel,
som skulle kunna mångfaldigas, gör att
motionärerna hyser stark oro för att
forskningsberedningen alltför länge får
behålla sin nuvarande struktur. Vi menar
att det kan föreligga risker för att
Sverige forskningsmässigt sackar efter
andra industriländer, om vi inte i likhet
med dem skapar starka rådgivande
regeringsorgan. Sekundärt kan då även
vår industri sacka efter, då erfarenhetsmässigt
forskningen utgör en av industriens
starkaste utvecklingsfrämjande
faktorer.

Om forskningsberedningen redan nu
lyckats stimulera utvecklingen inom
landet, vad finns det då för skäl att tro
att inte en förstärkt forskningsberedning
skulle än mer stimulera forskning,
näringsliv och samhällsomdaning? Eftersom
många industriländer runt om
oss, nu senast de nordiska länderna, inrättat
eller förstärkt sådana organ, måste
en eftersläpning i Sverige sannolikt
snabbt visa sig mycket riskfylld.

De problem som det åvilar de rådgivande
organen i forskningsfrågor att
behandla i den internationella debatten
skall domineras av prioritetsavvägningar
och långtidsplanering av stora projekt,
då med angivande av alternativa
förslag. Om jag ett ögonblick får stanna
vid den militära forskningen, så vill
jag säga att den vetenskapliga värderingen
av t. ex. Viggen och liknande
stora projekt i framtiden måste innebära
mycket svåra ställningstaganden,
svårare än dem som berörts i den skrivelse
som IVA har sänt in till handelsministern
beträffande det svenska atomenergiprogrammet.
Också den militära
forskningen genomgår en explosiv utveckling,
och ett modernt försvar måste
bygga på allt större, kostnadskrävande
forskningsprojekt. Även på det militära
området debatteras nu internationellt
.samarbete. I England framhöll flvgministern
nyligen vid en vetenskaplig

organisation m. m.

kongress att Europa måste försöka skapa
ett eget samarbete, och han gjorde
det mot bakgrund av risken att England
och Europa annars skulle komma i alltför
stort beroende av USA. Det väsentliga
i den frågeställning som flygministern
i England drog upp är emellertid
att — om problematiken överförs
till svenska förhållanden — om exempelvis
Sverige vill fortsätta att upprätthålla
en neutral försvarspolitik, kan
detta komma att innebära att utomordentligt
dyra forskningsinvesteringar
måste göras för att möjliggöra detta.
Värderingen av militärforskningens roll
i det svenska samhället måste då mätas
mot den civila forskningen, omigen ett
prioritetsproblem av hög svårighetsgrad,
svårare ju mer forskningen kostar
för att utveckla nya vapen.

Ett annat område som kommer att
bereda oss stora bekymmer och som
därför behandlats i motionen är våra
internationella åtaganden. Vi är nödda
att delta i dem, och vi skall ur utvecklingssynpunkt
göra det, men för ett litet
land kan ett alltför stort åtagande
i internationella forskningsprojekt innebära
att den inhemska forskningen
snedvrids. I Norge har man uppmärksammat
detta, och allt fler länder blir
varse problematiken.

I den skrivelse om atomenergiprogrammet
som IVA avlämnat behandlas
en annan problematik som också tillhör
de mycket besvärliga. I den första
delen upptar den frågeställningen om
man skall bryta ett pågående stort
forskningsprojekt trots mycket stora investeringar
och övergå till en ny linje,
eller om — ofta kanske under trycket
av just de stora investeringarna — man
ändå trots allt skall fortsätta ett påbörjat
projekt. Med andra ord: Skall
man byta häst mitt i loppet eller inte?
Också här kommer ju en strikt vetenskaplig
värdering av vetenskapliga framsteg
in i bilden men omigen kommer
återverkningarna av slutproduktens ekonomiska
betydelse på det svenska nä -

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 39

98 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

ringslivet och på den svenska arbetsmarknaden
in i slutbedömningen av
vilken lösning som ger bästa totala effekt
för samhället. Prioritets- och bedömningsfrågor
under pågående stora
projekt uppges i den internationella
debatten om forskningsplanering i framtiden
kommer att spela en allt större
roll i varje enskilt land.

Litet längre fram i IVA:s PM tas ett
annat problem upp; såvitt jag förstår
det är det lika allvarligt och lika svårt
att lösa. Man anger där sysselsättningsproblem
för den högt kvalificerade vetenskapliga
stab, som är knuten till ett
bestämt projekt, om projektet några år
skulle läggas i malpåse i avvaktan på
att nya vetenskapliga rön på detta område
kan göra att projektet tas upp under
nya former senare. Skulle inte den
vetenskapliga utvecklingen medge att
projektet skulle kunna startas på nytt
efter en relativ stilleståndsperiod, skulle
dessa forskare dels ha gått relativt
outnyttjade under denna tid, dels varit
undandragna hundraprocentigt aktiva
forskningsinsatser på andra forskningsområden.
Om de å andra sidan frisläpps,
kan det vara svårt att återhämta
dem till det ursprungliga forskningsprojektet.

Också sådana bedömningar, inte minst
ur ekonomisk synpunkt, måste bli svåra
att göra i framtiden och likaså vanliga.

Såvitt motionärerna förstått problematiken
om ett rådgivande organ knutet
till regeringen, är det en hjärntrust
som skall skapas. Den skall syssla med
vetenskapliga värderingar och i detta
sammanhang också lämna råd till regeringen.
Motionärerna menar att forskningsberedningen
för närvarande icke
är så strukturerad, att den kan lösa
dessa ständigt växande anspråk som vi
internationellt erfarenhetsmässigt vet
Sverige också kommer att ställas inför
i ökad omfattning. Det räcker ju inte
att forskningsberedningen vid ett tillfälle
tar upp ett problem; den måste

återkomma till problemet om något år
och om igen behandla detsamma, kanske
bland annat ur de synpunkter mina tidigare
exemplifieringar har angett.

Men även om en regering har ett
rådgivande organ vid sin sida och även
om ett sådant organ i likhet med den
svenska forskningsberedningen har en
uppenbart stimulerande effekt på kortfristiga
program, så är det den långsiktiga
planeringen som utgör forskningsplaneringens
och forskningsprioritetens
huvudämnen i framtiden. Det gör
också att frågor om en sådan långsiktig
planering måste lösas på interdepartemental
nivå. Vi tror inte heller att
den nuvarande svenska departcinentsstrukturen
är tillräckligt modern för att
klara detta. Jag vill i detta sammanhang,
herr talman, påpeka att när vi i
våras gjorde den stora omorganisationen
av departementen, så behandlades
praktiskt taget icke alls forskningsplaneringens
problem i propositionen, inte
ens under försvarsdepartementet. Det
fanns endast en kort anmärkning om
forskningsberedningen.

I många länder är just den interdepartementala
samarbetsformen tydligen
det svåraste problemet att lösa. Det
tycks vara väsentligt lättare att klara
det rådgivande organ som står till regeringarnas
förfogande. Men även inom
departementen måste forskningsplaneringen
sätta spår, och jag skulle där
gärna litet tillspetsat vilja exemplifiera
de risker som finns, om forskningsplaneringen
helt omhändertas inom ett
departement. Risk föreligger då, att
ansvariga tjänstemän i fråga ej äger
vetenskaplig utbildning eller ej tillräckligt
aktuellt vetenskapligt kunnande,
då deras huvudsyssla är en annan, varför
de inte har tid att följa med den
vetenskapliga utvecklingen. Som riksdagsman
har jag redan för länge sedan
upptäckt att den sysslan tar så lång tid,
att jag icke äger möjlighet att inom
mitt mycket begränsade medicinska område
följa den medicinska utveckling -

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

en. Jag får liksom många andra lita
till experter. Det är ändå ett mycket
nytt och mycket obetydligt område,
mätt i tryckta skrifter. Om dessa tjänstemän
inom departementen skulle missförstå
de vetenskapsmän de talar med
och lägga fram förslag som i sinom tid
ligger till grund för propositioner, brukar
det då vara för sent att rätta till
det hela. Jag tror med andra ord att
departementen måste remitera svåra
projekt inom sitt eget område till forskningsberedningen
för vetenskaplig värdering.
Därefter bör projekten gå tillbaka
till departementen eller till de
interdepartementala samarbetsgrupper
som finns. Det karaktäristiska för den
moderna forskningen är ju att den inte
kan inordnas i samhällsstrukturer, som
är uppbyggda för att möta andra, om
jag så får säga, förgångna historiska
krav. Forskningen skär i dag både
över forskningsrådens och departementens
gränser, liksom den skär över
länders gränser.

Samtliga dessa problem har varit av
så svår karaktär och innebär så pass
mycket nydaningar, att motionärerna
har ansett att frågan bör utredas, så
att vi kan finna en lösning som passar
det svenska samhället.

Vi har i motionen tagit upp ett annat
problem, nämligen om forskningsrådens
samarbetsdelegation. Den är för
närvarande en frivillig organisation,
och den har varken de ekonomiska resurser
eller den bredd som gör att den
som högsta rådgivande och samordnande
organ under regeringen och mellan
forskningsråden kan lösa de problem
jag tidigare dragit upp. Det gör
att vi anser att den bör få fastare struktur,
helt andra ekonomiska resurser
och helt andra arbetsuppgifter av betydligt
mer kvalificerad art än den
nuvarande samarbetsdelegationen orkar
med. Jag anser därför att den borde
lyftas upp och höra hemma under ett
av departementen. Det är skälet till att
vi föreslagit de former för densamma
som återfinns i motionen.

Samarbetsdelegationen innefattar för
närvarande endast de forskningsråd
som sysslar med grundforskning. Personligen
anser jag att denna gränsdragning
mycket väl kan diskuteras och att
också den frågan bör utredas, om den
skall behålla denna avgränsning.

Det sägs i statsutskottets utlåtande
att forskningsstatistiken har kommit i
sin andra etapp. Problemet har berörts
av andra talare, och jag vill bara stryka
under att på ansvarigt håll även här
hemma i Sverige men också med jämförelser
utåt, har man funnit, att först
på 70-talet njir vi fram till en statistik
om forskning som har värde för bedömning
av hela forskningsprioritetens
och forskningsplaneringens problem.
Vi har alltså bedömt, att till och med
med nuvarande upprustning är våra
resurser otillräckliga. För att utforma
en forskningsstatistik krävs att utomordentligt
svåra definieringsproblem
blir lösta. Andra länder har liksom vi
inte hunnit särskilt långt på detta område.
Det gör att motionärerna anser
att själva utformningen av denna statistik
är väl värd en utredning,

I motionen tas upp en del frågor om
hur forskningsråden erhåller anslag.
I korthet, herr talman, vill jag endast
säga att reglerna dels är olika mellan
olika forskningsråd och dels tenderar
till att göra forskningsrådens verksamhet
snävare än den behöver vara. Det
är därför vi föreslagit en utredning
även här och framför allt för att forskningsråden
skall kunna möta de ökade
anspråk som ställs på dem i den roll
de har som forskningspolitiskt rådgivande
organ. De är ju också indragna
i denna process.

Vi har också tagit upp frågan om den
internationella forskningen och föreslagit,
att forskningsrådens samarbetsdelegation
i den form vi skisserat den
skall få vara det organ som närmast
under regeringen skall handha dessa
frågor. De får, som jag sagt förut, växande
betydelse och växande svårighetsgrad.
Även här föreslår vi utredning.

100

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

Den internationella forskningen saknar
för närvarande sitt organ på departemental
eller subdepartemental nivå.

I sin proposition 125 år 1964 säger
finansministern följande:

»I långtidsbudgeten räknas i enlighet
med principerna för denna budget
med den expansionstakt som följer av
nu fastställda planer. Beträffande högre
utbildning och forskning innebär
detta att myndigheternas utgiftsplaner
i inte obetydlig omfattning har beskurits.
»

Även uttalandena i år har i viss mån
samma karaktär. Också här, känner motionärerna
sig bekymrade inför den utveckling
vi i så fall kanske möter i
samhället, särskilt mot bakgrund av att
det är tveksamt om forskningsutvecklingen
under senare år i Sverige har
haft samma snabba takt som i industriländerna,
i vissa av dem i varje fall. Det
finns risker för att vi kanske har sackat
efter. Skulle detta finansministerns uttalande
gälla, kan jag inte tolka det på
annat sätt än att forskningsplaneringen
på högsta nivå då måste om möjligt få
ännu större tyngd än den haft tidigare.

Utskottsmajoriteten har som jag tidigare
framhållit i huvudsak missförstått
motionens syfte, och den har angivit
att i första hand forskningsberedningen,
forskningsråden, universitetskanslersämbetet,
Vetenskaps- och Ingenjörsvetenskapsakademierna
skall ha sin
uppmärksamhet riktad på dessa problem
och därvid vidtaga respektive
föreslå de åtgärder som bedöms påkallade.
Endast forskningsberedningen
äger befogenhet att i viss begränsad
omfattning föreslå åtgärder på regeringsplanet.
De övriga är ju underställda
departementen och kan inte lämna
en lösning på de frågeställningar
som motionärerna har tagit upp.

A andra sidan, herr talman, har reservanterna
också missförstått motionernas
innehåll. De har vidgat frågan
till att det är hela den svenska forskningens
omfattning som skall utredas.

Detta är för vagt och för diffust och det
löser inte de frågeställningar vi dragit
upp, nämligen hur departement och
organ omedelbart under departement
skall vara strukturerade och hur de
skall samarbeta. Enligt motionärernas
mening har även reservanterna lyckats
förbigå huvudproblematiken. Detta gör,
herr talman, att jag ber att få ställa
ett eget yrkande. Det finns utdelat i
kamrarna, och innebär att i skrivelse
till Kungi. Maj :t anhålla om utredning
rörande

den centrala forskningsplaneringens
departementala och interdepartementala
organisation, innefattande forskningsberedningens
definitiva status, arbetsformer
och resurser samt interdepartementalt
samarbete i forskningsfrågor
på ämbets- och ministernivå,

den svenska forskningsstatistikens
omfattning och framtida läge,

forskningsrådens samarbetsdelegations
framtida ställning och funktioner,
den statliga anslagsgivningen till
forskningsråden och reglerna för dessas
egen anslagsbeviljande verksamhet,
det internationella forskningssamarbetets
betydelse för svenskt vidkommande
tillsammans med frågan om inrättande
av ett centralt organ på detta
område och administrationen av statsbidragen
till internationell kongressverksamhet,
samt

att övriga motionspar under III i den
mån de inte är besvarade genom hemställan
ovan icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Hur oerhört svårt problem
det här är fråga om visar sig bäst
genom att både utskottsmajoriteten och
reservanterna lyckats missförstå motionens
syfte. Jag tror emellertid inte
att det råder några delade meningar om
att dessa problem är av avgörande betydelse
för hela vårt lands framtid
och att de måste vara föremål för oavbruten
översyn och diskussion. Inte

Nr 39

101

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Den svenska

minst är det viktigt att vi med inte allt
för länga mellanrum får tillfälle att
grundligt diskutera dem här i riksdagens
kamrar och framför allt får redovisning
om hur planeringsarbetet
fortskrider.

Det som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna och väl i någon mån
även motionärerna från varandra är
uppfattningen om hur denna planering
och översyn skall se ut. Vi i utskottsmajoriteten
tror inte att det är lämpligt
eller lyckligt att tillsätta en stor
utredning, som skall ta upp hela detta
omfattande frågekomplex, utan vi tror
att det måste vara en fortlöpande utredning.
Om denna inte kan skötas av
de nuvarande organen, hör naturligtvis
dessa så småningom omorganiseras och
förstärkas.

Vi har också sagt att utformningen av
den centrala forskningsplaneringen
skall ingå som ett kontinuerligt led i
forskningsberedningens verksamhet.
Den har, som fru Sjövall påpekade,
också möjligheter att ta initiativ till
sin egen omorganisation, om en sådan
skulle behövas.

Vi säger ibland att man begraver
frågor i utredningar. Med den ytterligt
omfattande utredning som motionärerna
begär finns det i detta fall risk för
att utredningen kan komma att bromsa
utvecklingen. Fru Sjövall talade här om
att man inte kommer att få någon glädje
av statistiken förrän år 1970. Ja,
alla som har någon erfarenhet av utredningsarbete
måste säga sig, att en
utredning av den omfattning som här
föreslås inte kan vara färdig med förslag
så tidigt som 1970. Eftersom förslagen
skall remissbehandlas och bli
föremål för åtgärder, kommer det att
dröja ännu längre. Även om man säger
att utredningen skall lämna delbetänkanden,
vet vi ändå att alla de organ
som nu sysslar med forskningsplanering
delvis kommer att låsas av att det
pågår en utredning. Då kommer det att
heta: Vi måste först avvakta vad utredningen
kommer att föreslå.

forskningsplaneringens organisation m. m.

Vi vill alltså inte ha denna specialutredning.
Men vi vill ha samtliga frågor
som motionärerna visat på utredda.
Vi tror att det kan ske efter hand inom
regeringen, departementen och andra
organ.

.lag skall bara ta upp en enda sak och
den gäller ett särskilt föredragande
statsråd i forskningsfrågor. Den frågan
har varit föremål för behandling i riksdagen
flera gånger, senast vid föregående
års riksdag. Men varken regeringen
eller riksdagen har hittills velat vidta
åtgärden att skilja den lägre undervisningen
från den högre, att lägga barndoms-
och ungdomsskolorna under ett
departement och den högre undervisningen
under ett annat departement.

Det är otvivelaktigt nödvändigt med
en omorganisation av ecklesiastikdepartementet,
men om den skall ske efter
riktlinjerna att skilja ut den högre undervisningen
och forskningen har vi
hittills inte velat ta ställning till. Jag
tror inte att vi kan göra det nu heller.
Detta hör till de frågor som måste vara
föremål för fortlöpande uppmärksamhet
och diskussion och där vi avvaktar
förslag till riksdagen så småningom.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Efter fru Sjövalls inlägg,
i vilket hon framfört motionärernas
synpunkter, är läget ett något annat
än när vi hade att diskutera den reservation
som framförts i statsutskottet.

Fru Sjövall hade i sitt anförande
mycket litet av kritik emot den nuvarande
forskningspolitiken. Hon framhöll
bl. a. att forskningsberedningen hittills
betytt en kraftig stimulans för
forskningen och att det under sådana
förhållanden skulle vara rimligt att man
förstärkte forskningsberedningen och
gjorde den ännu effektivare. Till den
änden har hon lagt fram ett eget yrkande
som i stort sett är identiskt med det

102 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

yrkande som framställdes i hennes motion.

Jag skall, herr talman, strax återkomma
till ett resonemang om dessa yrkanden.
Det iir klart att det på grundval
av fru Sjövalls anförande och det yrkande
hon där ställde är lättare att ta
upp ett resonemang än på grundval av
reservanternas yrkande i utskottet och
de anföranden som reservanterna här
hållit.

Även om det ser ut som om kammarens
intresse för forskning inte är så
stort att det spränger väggarna för denna
kammare kan jag kanske ändå få begagna
mig av det tillfälle som här erbjudes
att säga några ord om hur forskningsberedningens
ordförande uppfattar
situationen. På några punkter har
detta inte någon direkt anknytning till
vad som här yttrats.

Jag vill inledningsvis säga att när
mitt anförande vid socialdemokratiska
partiets forskningskonferens på våren
1964 här åberopats såsom ett stöd för
reservanternas uppfattning skulle jag
gärna vilja hemställa att kammarens ledamöter
läser detta anförande. Jag har
ingen anledning att nu vilja ändra något
i det. Det är ett fullständigt riktigt
uttryck för hur jag såg på situationen
1964 och hur jag fortfarande ser på
nödvändigheten av att åstadkomma en
mera effektiviserad forskningsplanering.
Jag kan inte förstå att den ärade
talaren här av detta anförande kunde
finna stoff till någon som helst kritik
av den förda politiken. Ett studium av
anförandet skulle säkert visa honom att
han här är inne på felaktiga vägar.

Vi gläder oss alla åt att forskningen
mer och mer kommit i centrum för den
allmänna uppmärksamheten och för
den politiska debatten. Den svenska
forskningen har ju med tidigare mycket
begränsade ekonomiska resurser hävdat
sig utomordentligt väl. Vi liar på många
områden forskare som har gjort förbluffande
goda insatser på avgörande
punkter.

Men det är uppenbart att forskning -

en blir alltmer kostnadskrävande. Den
blir också mer och mer personkrävande.
Detta medför att mer och mer av de
knappa tillgångarna av både pengar och
människor tas i anspråk.

För ett litet land som vårt måste det
betyda en påfrestning när de statliga
forskningsanslagen under en tioårsperiod
stiger från 113 miljoner kronor till
580 miljoner kronor. Tar man hänsyn
till penningvärdeförändringar kanske
man kan säga att de statliga forskningsanslagen
i fasta priser under denna tioårsperiod
har mer än tredubblats. Andelen
i nationalprodukten har likaså ökat
kraftigt. Man torde kunna säga att den
statliga forskningens andel i nationalprodukten
har ökat till ungefär det
dubbla under denna tioårsperiod.

När man räknar samman vad staten
gör och vad det enskilda näringslivet
gör kommer man även för närvarande
upp till miljardbelopp. Då har man ändå
inte angivit den väldiga belastning,
som somliga säger, den påfrestning som
flera talare här erinrat om på personalsidan.

Jag vågar säga att bland med oss jämförliga
länder finns för närvarande bara
USA och England som kan konkurrera
i fråga om ansträngningar på detta område.
Det är dock klart att hur betydande
våra ansträngningar än är kommer
vi i totala och absoluta belopp aldrig
i närheten av vad de stora länderna kan
anvisa. Eftersom forskningsproblemen
är ungefär desamma i ett stort som i ett
litet land, det är samma atomer, samma
molekyler och samma problematik,
är det självklart att de totala beloppen
blir avgörande för möjligheterna att
komma fram till lösningar. Redan därav
följer att vi måste koncentrera oss på
de områden där vi har speciella naturliga
förutsättningar, kanske genom råvaror
vi behöver bearbeta, eller där vi
kanske genom ett lyckligt öde fått forskare
av alldeles speciellt banbrytande
karaktär eller vi av andra skäl måste
göra en prioritering.

Vi måste göra en prioritering inom

Onsdagen den 8 december 19(i5 fm. Nr 39 103

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

forskningen själv, men det lilla landet
måste också inordna själva forskningen
i det lilla landets ekonomi. Vi måste ha
en ganska stram planhushållning på detta
område, både inom forskningen och
inom det egna landets ekonomi. Forskningen
kan nämligen totalt förändra
förutsättningarna för det privata näringslivet
att arbeta.

Här nämndes det våldsamma belopp
vi anslagit till atomforskningen, och
det låg kanske en aning av kritik däri
för att vi gått så långt. Jag vill hänvisa
till att de miljardbelopp det här varit
fråga om har spritt sina verkningar
långt omkring, inte bara när det gäller
försöken att avslöja denna naturens
hemlighet, utan jag tror att man kan
fråga våra metallurger vad det har betytt
att vi haft pengar, som har gått till
atomforskningen, men som inneburit
studium av de motståndskraftiga legeringarna
och vad detta betytt för hela
vår industris inriktning på ett område,
där vi av tradition kunnat hävda oss
väl, men där den genom detta stöd fått
en ännu starkare ställning. Forskningen
tar mer och mer i anspråk av våra resurser.
Detta kräver planläggning.
Forskningen själv är en drivkraft till
förändringar, inte bara till framsteg i
allmänhet utan till koncentration av
framstegen på vissa bestämda punkter.
Vad vill vi göra av detta dynamiska element?
Därför är det riktigt när det sägs
att denna prioritering är en av de viktigaste
samordningsuppgifter för den
allmänna politiken.

Mycket av det som sagts i fru Sjövalls
motion kan jag odelat ansluta mig till
och det kommer inte att behövas någon
polemik på den punkten. Jag kan också
säga att många av de konkreta förslag
som fru Sjövall framför i sin motion
är värda beaktande, men de är, som jag
strax skall visa, redan föremål för beaktande.

Till att börja med gäller det forskningsstatistiken.
Det är fullkomligt riktigt
att vi har en bristfällig forsknings -

statistik, men därvidlag är initiativ tagna.
Statistiska centralbyrån är i färd
med att ge oss en säkrare grundval för
vårt handlande. .lag skulle tro att redan
under hösten 1966 kommer fakta att
presenteras för allmänheten och statsmakterna,
som är av en helt annan kaliber
och hållfasthet än vad vi nu kan
ge. Därför tror jag inte att det är någon
idé att sätta till en utredning för att se
på vilka punkter forskningsstatistiken
skulle kunna förbättras. Jag tror inte att
det skulle kunna annat än störa det utbyggnadsarbete
som för närvarande pågår.

Detsamma gäller en annan huvudpunkt
i motionen, nämligen det internationella
forskningsarbetet. Jag är något
överraskad över att det anses som ett
motiv för en utredning, därför att om
det finns någon punkt där vi verkligen
inom forskningsberedningen öppnat vägarna
till ett intensifierat internationellt
samarbete så är det här. Jag är också
något överraskad när från denna talarstol
— inte av fru Sjövall, men av andra
— OECD:s 1963 avgivna rapport framställs
som kritisk mot den svenska
forskningspolitiken. Den som säger detta
måste ha läst den slarvigt, därför att
såvitt jag kan bedöma är den i hög grad
positiv, men den avgavs i nära nog samma
ögonblick som forskningsberedningen
tillsattes. Den var, om jag inte missminner
mig, tryckt under sommaren
1963, och forskningsberedningen kom
till i slutet av 1962.

Då var — om jag skall avslöja någonting
— den första arbetsuppgift
forskningsberedningen hade att ta
emot representanterna för OECD och
med dem resonera igenom dessa problem.
Det är på grundval av dessa samtal
de publicerat sin rapport. Det enda
kritiska är — såvitt jag kan erinra mig
— att de talar om nödvändigheten av
att sammanföra forskare och industriens
folk. Det är precis vad forskningsberedningen
gör. De talar om nödvändigheten
av att man under stats -

104 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

ministern har en vice ordförande, som
leder ett arbetsutskott. Vi har skapat ett
arbetsutskott, där professor Rexed fungerar
som faktisk vice ordförande, och
den enda punkt, där jag kan spåra någon
form av allvarlig kritik, gäller
forskningsrådens bristande samarbete.

Vi har gjort vad vi kunnat för att,
utan att kränka forskningsrådens egen
beslutanderätt, förmå dem till ett närmare
samarbete. Jag tror därför att det
skulle vara att ge kammaren en felaktig
uppfattning om man påstår, att OECDrs
rapport är ett stöd för kritik som föres
fram i dag mot en rapport som är avgiven
alldeles i början av forskningsberedningens
arbete.

Det är med största tillfredsställelse
som jag hört planhushållningens betydelse
så kraftigt understrykas från denna
talarstol. Det kan ju inte uppfattas
som annat än en framgång. Men om vi
är överens — och det tycks vi alltså
vara — om att strikt planhushålla på
detta område, vad gör då regeringen?

Universitetskanslersämbetet är fullständigt
omorganiserat sedan OECDrapporten
kom. Jag skulle i varje fall
bli mycket förvånad om det finns något
land i världen som har en så välplanerad
grundforskning som vi har. Det är
inte bara en planering på ämbetsmannaplanet,
utan man har där tagit in ett
mycket stort antal människor från olika
håll. Jag skulle tro att det är ett hundratal
personer som i olika sammanhang
liar möjligheter att där göra sin röst
hörd och att öva inflytande. Universitetskanslersämbetets
organisation är ett
stort steg i riktning mot en effektivare
planering av forskningen.

Vidare har vi forskningsråden. De är
ju till för att under friare former än de
som hör under kanslersämbetet ge stöd
åt forskningen, att möjliggöra nya initiativ,
att satsa på ting som man kanske
kan tänka sig inte kommer att lyckas
men som kan innebära betydande framsteg.
Jag tror att tillkomsten av forskningsråden
och denna ökade rörelsefri -

het var utomordentligt betydelsefull.
Men det är klart att det innebär risk för
en viss planlöshet. När man på det sättet
släpper forskningen fri, finns det
naturligtvis en risk för att man kan
råka ut för vad som för »vänner av ordning»
kan te sig litet störande.

Vi har därför sagt oss följande. Forskningsrådens
frihet vill vi inte inskränka
på därför att vi tror att det är någonting
konstruktivt och även någonting
ganska säreget att statsmakterna nu anslår
över 70 miljoner kronor som forskarna
får handha — utan kontroll, höll
jag på att säga. Det får de visst inte.
Men de får själva bestämma om utformningen
av den forskning som de vill
stödja. Låt oss slå vakt om den friheten!

•lag tror inte att man skall driva planhushållningen
så långt att man här gör
något inskränkande. I stället vill man
ha en samarbetsorganisation som drar
upp riktlinjer för samarbetet mellan
forskningsråden. Det är vi fullkomligt
med på. Forskningsberedningen har
gång på gång gjort framstötar i denna
riktning. Jag upprepar än en gång att
detta egentligen är den enda punkt där
OECD:s kritik alltjämt kan sägas stå sig.
Men tror verkligen kammarledamöterna
att — när vi under ett par års tid lugnt
och stilla har försökt förmå forskningsråden
till ett intimare samarbete — ett
diktat från statsmakternas sida skulle
verka befrämjande och stimulerande på
forskningsrådens samarbetsvilja? Jag
tror det inte. Jag instämmer i vad en
framstående ledamot av forskningsberedningen
sade häromdagen, nämligen:

I.åt oss i lugn och ro arbeta vidare på
detta. Vi har en målsättning: frihet åt
forskningsråden i så stor utsträckning
som möjligt. Låt oss inte röra den, men
låt oss undan för undan få fram ett vidgat
samarbete mellan forskningsråden.
Jag är övertygad om att detta kommer
att lyckas mycket bättre, om vi får fortsätta
på samma sätt som hittills utan att
störa det hela genom en parlamentarisk
utredning.

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

105

Den svenska forskningsplanerinRens organisation m. m.

Forskningsberedningen har varit föremål
för mycket resonemang här. Låt
mig genast säga att den — vilket i varje
fall fru Sjövall hade klart för sig —
arbetar med ett mycket svårt material.
Vi drömmer icke ett ögonblick om att
vi har funnit de lämpligaste formerna
för dess arbete ännu. Vi är fullt öppna
för varje förslag till förändringar och
förbättringar.

Jag har med den största uppmärksamhet
lyssnat till hela denna debatt för
att få något uppslag om hur man skulle
förbättra forskningsberedningens arbete.
Såvitt jag kan finna är det tre punkter
som har föreslagits. Den första är
att man skall ha större offentlighet för
forskningsberedningens rådslag, så att
den blir en instans som offentligen avger
uttalanden m. m. Jag undrar om det
kan vara klokt. Jag undrar om det kan
överensstämma med motionärernas och
reservanternas uppfattning i övrigt, att
samhällsplaneringen på denna viktiga
punkt skall komma till stånd genom
förtroliga samråd mellan forskare, industrimän
och politikerna. Jag tror inte
alls att det skulle befordra utvecklingen
om man i varje ärende skulle göra ett
offentligt statement, där det skulle bli
omröstningar inom forskningsberedningen.
Med sin sammansättning är
forskningsberedningen, som vi vet, just
avsedd att vara ett rådgivande organ,
spännande över praktiskt taget hela
samhällslivet. Ledande industrimän sitder
där. Där sitter också representanter
för biokemien och religionshistorien
in. m. Kan det finnas någon rimlig anledning
att tvinga dessa människor att
t. ex. genom votering avgöra vad de
tycker är lämpligt att vi gör beträffande
ett visst prioritetsärende, exempelvis ett
sådant prioritetsärende som helt nyligen
diskuterats i forskningsberedningen
beträffande rymdforskningen och
biokemien?

Jag bär den största respekt för professor
Erik Lönnroth, som är medlem
av forskningsberedningen. Men jag sät -

ter mera värde på att i dessa prioritetsärenden
höra vad professor Tiselius och
professor Alfvén, också ledamöter av
forskningsberedningen, har för uppfattning.
Det är självklart att deras yttranden
kan offentliggöras, men att skapa
en instans på så sätt att man i varje
ärende skall kräva att instansen tar
ställning tror jag är olämpligt. Jag är
fullt villig att överväga offentlighetsprincipen
för medlemmarnas råd och
jag skall tala med dem härom. Ofta göres
ett inlägg i forskningsberedningen
som sedan publiceras. Det är utmärkt,
och jag är fullt villig att öka omfattningen
av denna publicering.

Däremot beror — jag vågar säga det,
även om vi tänker lika i många avseenden
— motionärernas bedömning av
hur det skall gå att förbättra forskningsberedningen
på denna punkt på
att man inte känner till forskningsberedningens
sätt att fungera.

Vidare bär det sagts att politikerna
bör beredas tillfälle att följa verksamheten.
Jag kan förstå att det finns intresse
härför. Men jag undrar ändå om
inte dessa frågor liksom alla andra är
av den karaktären att regeringen måste
ta sitt ansvar, och därefter följer politikernas
prövning på vanligt sätt i riksdagen.
Denna fråga skiljer sig inte på
något sätt från andra frågor av stor
vikt: den ekonomiska planläggningen,
budgetbehandlingen o. s. v. Det strider
mot hela det system vi arbetar efter att
säga att vi skall förvandla forskningsberedningen
på det sätt som här har
antytts.

Det har sagts att vi inte tagit upp en
del viktiga frågor. Det är riktigt. Dels
har tiden inte medgivit det, dels har vi
haft den principen att när det funnits
andra organ för samråd mellan statsmakterna,
näringslivets folk och forskarna
skall vi inte ge oss in på de områdena.
Det är riktigt att vi beträffande
atompolitiken ända sedan 1945 har
byggt upp helt andra organ för samrådet.
Det skulle enligt min mening icke

4*—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 39

106 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

vara någon förbättring utan tvärtom en
splittring av krafterna, om man här
bryter mot denna regel. Men frånsett det
vågar jag ändå säga, att i stort sett har
de viktiga frågorna tagits upp — jag
medger att atomfrågorna behandlats på
annat sätt. Vi har diskuterat grundforskningen
och dess organisation och
kommit fram till en del synpunkter som
jag i början av mitt anförande i korthet
angav. Detta är en väsentlig fråga.

Vi har vidare tagit upp en fråga som
är mycket mer betydelsefull än vi lekmän
till en början tror, innan vi satt oss
in i frågan, nämligen frågan om dokumentationens
roll för den svenska forskningen.
De initiativ som tagits därvidlag
innebär något av en revolution för
forskarna med helt andra möjligheter
än tidigare att följa vad som faktiskt
sker ute i världen.

Vi har tagit upp frågan om hur man
skall föra ut forskningens resultat i det
praktiska livet. Jag avslöjar säkerligen
inga hemligheter när jag säger att skapandet
av INFOR på handelsdepartementet,
det organ varigenom forskningsresultaten
alltså stödjes för att exploateras
i näringslivet, är en direkt följd
av överväganden inom forskningsberedningen.

Det är riktigt att vi inte har diskuterat
atomeriet. Vi har däremot ingående
diskuterat prioriteringen mellan rymdforskning,
biokemi och biologi. Det gäller
här livsavgörande frågor, och vi har
kommit fram till vissa resultat vilka
påverkat regeringens ställningstagande
och sedermera underställts riksdagen i
vanlig ordning.

Jag skulle kunna räkna upp andra
frågor. Jag har berört fyra eller fem
väsentliga frågor, som vi har resonerat
om och där det blivit resultat.

Jag upprepar vad jag tillåtit mig att
säga tidigare. Vi är fullt medvetna om
att det fordras ett större mått av planläggning
allteftersom forskningsresurserna
kräver mer och mer. Vi är övertygade
om att forskningsberedningens

nuvarande form mycket väl kan bli föremål
för överväganden. Men i denna
debatt och i motionerna har inte någonting
kommit fram som enligt min
mening skulle innebära en förbättring.
Därför tillåter jag mig fråga: År det
någon mening i att störa det omorganisationsarbete
som ständigt pågår genom
en parlamentarisk utredning, när
motiven för denna utredning uppenbarligen
är så utomordentligt diffusa — om
jag får begagna ett milt uttryck — som
de visat sig vara? Jag tror att det är
lika bra att låta det hela fortsätta som
hittills.

Jag har, herr talman, velat begagna
detta tillfälle för att framhålla att det
inte är sant när man säger att på detta
område ingenting sker. En febril verksamhet,
en nydaningsverksamhet på
många områden, pågår. Jag noterar med
glädje att det vid upprepade tillfällen
har vitsordats av fru Sjövall att så är
fallet. Jag är övertygad om att vi når
det bästa resultatet, som vi alla vill nå,
nämligen en ökad planmässighet vid användningen
av forskningsanslagen, genom
att låta det planläggnings- och
justeringsarbete som för närvarande bedrives
i kanslihuset, forskningsberedningen,
universitetskanslersämbetet och
forskningsrådet, pågå utan de störningar
som jag inte kan undgå att finna vara
förknippade med en parlamentarisk utredning.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill starkt understryka
att vi inte på någon punkt har
talat om ett beslutande rådgivande organ.
Beslutsrätten ligger hos regeringen
och riksdagen.

Jag förstår inte heller varför statsministern
tar upp frågan om voteringsproblematiken
inom forskningsberedningen.
Forskningsberedningen skall
självfallet vara av bred karaktär, men
det skall vara de sakkunniga på det område
det gäller som lämnar råd. De andra
får hålla sig tysta då. Har det i forsk -

Onsdagen den 8 december 1905 fn». Nr 39 107

Den svenska forskninKsplanerinj?ens organisation m. m.

ningsberedningen funnits eu voteringsmekanism
tidigare? Voteringsproblemet
finns inte berört i några motioner.

När vi tog upp frågan om forskningsrådens
samarbetsdelegation gjorde vi
det bl. a. därför att de yngre forskarna
var besvikna över att man inte fick till
stånd eu samarbetsdelegation av den karaktär
de hade önskat sig — också forskarna
måste fostras till att bli administratörer
och samhällsbyggare. Därför
försökte vi utfundera nya uppgifter
för denna samarbetsdelegation. När vi
hade undersökt hela problemet, föll det
sig ganska självklart att fastna för det
vi har sagt. Det innebär alltså att det
förslag till samarbetsdelegation som vi
har framlagt inte på något sätt liknar
den nuvarande. För övrigt skall jag be
att få tala om att den sistnämnda har
haft ett sammanträde i höst, och då har
den diskuterat suppleanter och språkforskning,
vilket är perifera ting i detta
sammanhang.

Jag vill ett litet ögonblick dröja vid
forskningsstatistiken. Det är fullständigt
riktigt att vi vad beträffar inkomstsidan
möjligen kan någorlunda klara
problemen och åstadkomma en forskningsstatistik.
Däremot har det sagts
mig från ansvarigt ämbetsmannahåll att
vi inte kan täcka problemet om Output,
d. v. s. effektiviteten av forskningen.
Vi har inte metoder och resurser för
att göra detta för närvarande. Det ingår
också i väl planlagda åtgärder att
kunna bedöma effektiviteten av den
forskning man har satt i gång. Sådan
statistik finns i andra länder men ej i
Sverige.

Vidare tror jag det är felaktigt, när
statsministern säger — kanske denna
gång mindre än när han gjorde det på
RIFO:s femårsjubileum — att forskningsberedningen
kan repliera på rader
av organ ute i samhället. Forskningen
saknar eget ämbetsverk. Men därför
är det inte särskilt anmärkningsvärt att
forskningsberedningen kan repliera på
flera organ — varje svenskt departe -

ment kan repliera på alla de organ som
finns i samhället. Det förstärker inte
forskningsberedningen mer iin departementen
är förstärkta på det sättet.

När vi har undersökt strukturen på
området i utlandet har vi funnit, att de
forskningsråd som där står till regeringarnas
förfogande har ett utomordentligt
vittförgrenat nät av underorgan.
Frågan iir väl hur den svenska
forskningsberedningen skall kunna skapa
något sådant. Den har mig veterligt
för närvarande 20 000 kronor i anslag
för utredningar, och 50 000 kronor står
till lVA:s förfogande, och jag tror inte
det beloppet heller är tillräckligt för
det omfattande utredningsarbetet. I dag
låter man av historiskt traditionella skäl
professorer vara tjänstlediga för att bedöma
kollegernas kompetens. Hur oändligt
mycket viktigare vore det inte att
under motsvarande tid i stället kunna
få använda dem som hjärntrust för att
bedöma vetenskapliga projekt som samhället
satsar miljoner kronor på. Vi har
ju inte lyckats ännu lösa den frågan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Också jag är i någon
mån överraskad över hur mycket statsministern
lade in i motionerna och de
uttalanden som har gjorts här i kammaren.

Till en början sade statsministern att
han är glad över de starka ord till förmån
för planhushållning som de föregående
talarna uttalat. Jag kan inte se
att det är någon form av planhushållning
att man yrkar på att avvägningen
av samhällets insatser på forskningsområdet
sker efter så vederhäftiga och
väl grundade metoder som möjligt.

Statsministern efterlyste förbättringar
av beredningens arbetsformer och
sade sig inte ha hört några förslag till
det. Vi har emellertid påtalat att en förstärkning
av de organ som förser beredningen
med sakligt utredningsmaterial
till grund för beredningens ståndpunktstaganden
är högeligen önskvärd.

108 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation in. m.

Regeringen måste ta sitt ansvar, säger
statsministern, och sedan får politikerna
— det är vi det — ta ställning till
regeringens förslag i riksdagen. Men
för att vi skall kunna ta det ansvar som
ankommer på oss måste vi ha bättre tillgång
till det material, varpå regeringen
grundar sina ståndpunkter. Vi har
utomordentligt små möjligheter att bedöma
om de avvägningar som görs mellan
olika forskningsanslag är sakligt
grundade eller inte. Vi har saknat den
möjligheten till bedömning, och vi efterlyser
därför en bättring.

Slutligen varnar statsministern för att
genom en parlamentarisk utredning störa
det utvecklingsarbete av forskningsberedningens
och forskningsrådets organisationsformer
som nu pågår inom
dessa. Denna rädsla för att parlamentarikerna
skulle vara så störande har jag
litet svårt att fatta. Jag tycker inte den
är riktigt lämplig i denna lokal. Vi vill
nog inte betrakta oss såsom utgörande
ett störande element i samhällsutvecklingen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Mycket klarare blev det
väl inte genom dessa båda repliker. Fru
Sjövall säger nu, att hon inte alls har
tänkt sig att förvandla forskningsberedningens
ställningstaganden till ting om
vilka man fattar beslut; besluten måste
alltid ankomma på regeringen. Herr Turesson
säger å andra sidan att vi måste
ha grunderna för regeringens beslut
klarlagda. Till yttermera visso har fru
Sjövall själv skrivit i motionen att beredningens
slutliga ställningstaganden
och motiveringar bör offentliggöras.

Det är väl nästan omöjligt att kunna
läsa detta på annat sätt än som jag
skildrat det här, nämligen att den enda
förbättring som man skulle få till stånd
i detta sammanhang skulle bli offentliga
ställningstaganden av beredningen.
Nu säger fru Sjövall att det inte alls
var meningen, utan hon menar att en -

dast uttalanden och råd av dem som är
experter på berörda områden skulle offentliggöras.
Jag har redan förklarat att
vi för närvarande gör det i stor utsträckning.
Inom biologiens och rymdforskningens
område har både herr Alfvéns
och herr Tiselius synpunkter förts
fram med all önskvärd tydlighet. De
bär blivit fullkomligt klarlagda för allmänheten.

Vidare tror jag mig kunna säga att
det var något grundläggande som inträffade
när professor Svennilson i
forskningsberedningen drog upp konturerna
till sin analys om forskningens
betydelse som utvecklingsfaktor. Vi sade
då genast till honom: »Detta är något
avgörande för hela den vetenskapliga
diskussionen. Publicera det fortast
möjligt!» Han har också gjort detta
och han har gång på gång utvecklat
sina synpunkter.

På de områden, där det verkligen
finns ett intresse hos allmänheten att
kunna följa utvecklingen, har man alltså
möjlighet att göra detta. Om motionärerna
inte avser något annat än vad
som framgick av fru Sjövalls senaste
anförande törs jag sålunda lova, att
vi skall anstränga oss till det yttersta
för att fullfölja just den tradition som
vi haft. Det gläder mig mycket att
motionen inte får tolkas såsom uttryck
för ett önskemål att bryta denna tradition,
men jag kunde inte tänka mig
att det var något så självklart och riktigt
som motionärerna åsyftade.

Jag utgår allstå ifrån att motionärernas
synpunkter i detta avseende är
sådana som de i dag har tolkats av fru
Sjövall men icke av herr Turesson.
Han står på en annan linje, och det
finns inte något skäl för mig att koppla
ihop honom och fru Sjövall. De har
redan så kraftigt som möjligt tagit avstånd
från varandra genom att fru
Sjövall har hemställt att kammaren icke
skall bifalla reservationen utan gå på
ett säryrkande. Under sådana förhållanden
finns det inte någon anledning

Nr 39

109

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. in

att låta fri! Sjövall bära skulden för
herr Turessons bristande insikter i ämnet.

Jag tror att debatten i alla fall har
klargjort så mycket som att det lilla
motionärerna begärt när det gäller förbättring
av forskningsberedningen har
upplösts i någonting ännu mindre än
det från början var.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Fördelningen av den
rådgivande och den beslutande funktionen
inom statsmakternas olika organ
tillhör de mest omdebatterade problemen
i skilda länders förvaltningar,
och nog förenklar statsministern hela
problematiken när han här plötsligt ger
dessa begrepp en helt annan innebörd
än de statsrättsligt har.

I motionen har vi varit inne på tanken
att regeringsorgan av den karaktär
det här gäller skulle i vissa sammanhang
få lov att vara beslutande, men
vi har inte kunnat och inte heller ansett
oss böra ta ställning till denna sak.

Frågan om offentlighetsprincipens
tillämpning, som även beröres i motionen,
utgör också ett lika svårlöst
statsrättsligt problem. I vissa länder
har man löst frågan genom att helt
mörklägga de handlingar som kommer
från rådgivande organ på forskningens
område. I andra länder har man praktiskt
taget helt frisläppt handlingar av
detta slag. Slutligen finns det mellanformer
mellan dessa båda tillvägagångssätt.
Vi motionärer har emellertid inte
ansett oss kunna bedöma hur man härvidlag
bör förfara. Enligt vår mening
är det värt att göra en utredning om
vilken linje man skall följa.

Slutligen vill jag när det gäller dessa
rådgivande organ peka på den debatt
som återges i IVA:s PM såsom ett exempel
på hur man bygger upp ett atomenergiprogram.
Därav framgår att det
det mellan vetenskapsmännen står strid
om vilken metod som är den rätta. Det
är material av sådant slag som enligt

vår mening bör publiceras för att ge
ledning åt politikerna, både på regeringsplanet
— det finns ju statsråd som
inte får vara med i forskningsberedningen
— och bland oss parlamentai iker
för att vi skall kunna ta ställning i
rent vetenskapliga frågor. Det är ju
detta vetenskapsmännen inom forskningsberedningen
skulle göra med det
ökande antal ärenden som de måste
få.

Herr TURESSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Även om jag har anledning
konstatera att statsministern
anser sig ha monopol pa insikterna tilllåter
jag mig tro, att parlamentarikerna
och riksdagsmännen har väl så goda
förutsättningar att bedöma avvägningsfrågorna
rörande forskningsinsatser på
olika områden som forskarna själva.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har inte någonting
att erinra mot den av herr Turesson nu
framförda tesen. Det kan t. o. m. ofta
vara så, att vi osakkunniga har lättare
att ta ställning i stridsfrågorna just därför
att vi inte är belamrade med någon
sakkunskap som binder oss vid förutfattade
meningar. Men det är ju inte
alls detta diskussionen gäller.

När motionärerna och utskottet tror
att det är så enkelt att tvinga forskningsråden
att samarbeta, försökte jag
bara tala så vackert jag kunde om nödvändigheten
av forskningens frihet och
framhöll att denna kan medföra vissa
risker för en skenbar planlöshet. För
att avhjälpa detta har vi skapat samarbetsdelegationen.
Forskningsråden utvecklas
mer och mer mot samarbete. Om
jag inte missminner mig finns det forskningsråd
med gemensam sekreterare.
Det förekommer allvarligt menade försök
till sammanslagningar. Därför menar
jag att varken regeringen eller parlamentarikerna
gör särskilt klokt i att

110 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

störa ett arbete som syftar till just det
vi vill befrämja.

Någonting annat har jag inte sagt,
och jag vidhåller min mening att jag
som statsminister och herr Turesson
som riksdagsman inte kan göra någon
som helst nytta då det gäller att övertyga
forskningsråden om att det kunde
gå snabbare att förverkliga ett samarbete
inom delegationer än för närvarande.
Det är klart att eftersom herr Turessoi,
fru Sjövall och jag på denna punkt
har exakt samma mening, nämligen att
ett samarbete är önskvärt, kan jag pröva
om det ytterligare kunde påverka
professorernas villighet till samarbete
om jag säger att om ni inte är snälla
kommer herr Turesson att tvinga er att
samarbeta. Det skall bli intressant att
se om den professorliga lydnaden är
större för herr Turesson än för statsministern.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Efter herr statsministerns
reklam för den förda forskningspolitiken
vill jag försöka skingra något
av de missförstånd som tycks råda när
statsministern talar om de diffusa motiv
som legat till grund för motionärernas
begäran om en utredning. Men innan
jag går in på några detaljer i detta
avseende vill jag göra en komplettering
till ett annat yttrande av statsministern,
nämligen när han säger att Förenta staterna
och Storbritannien är de enda
länder som kan konkurrera med Sverige
i fråga om forskningsanslagens andel
av bruttonationalprodukten. Jag vill
sålunda erinra om vad som i motionen
skrives när det där heter: »Samtidigt
ligger utgifterna för dessa ändamål på
normalt mellan 1 % och 2 % av bruttonationalprodukten
och betydligt mer i
Sovjetunionen med ca 4 %, USA med
ca 3,5 % och Storbritannien med ca
2,6 % år 1963, medan andelen för Sverige
kan uppskattas till ca 1,5 %.» Sverige
befinner sig alltså på en normalnivå
i fråga om dessa anslag.

Jag vill sedan säga några ord i anslutning
till den motion som väckts av oss
som representerar Rifo och jag skall
därvid nöja mig med att behandla ett
enda avsnitt, låt vara ett nog så viktigt
avsnitt. Det gäller avsnittet om forskningsstatistiken,
där vi motionärer påyrkar
en utredning om den svenska
forskningsstatistikens omfattning och
framtida läge.

OECD har proklamerat år 1965 såsom
»det internationella statistiska året för
forskning och utvecklingsarbete». Organisationen
har för detta ändamål uppmanat
medlemsländerna att genomföra
och senast i slutet av året meddela resultatet
av totalundersökningar angående
forskningen inom sina gränser samt
uppställt normer för arbetets bedrivande
med hänsyn till definitioner, avgränsningar
o. s. v. för att uppnå högsta
internationella jämförbarhetsgrad i
fråga om materielen.

Sverige torde för närvarande endast
kunna lämna uppgifter om forskning
inom industrien för år 1963 och år
1964. Statistiska centralbyrån, SCB, torde,
såsom vi nyss hörde av statsministern,
tidigast hösten 1966 ha hela forskningsområdet
belagt, men jag tror att
även detta är en alltför optimistisk bedömning,
om det inte sker en ökad satsning
på detta arbete.

Enligt uppgifter som jag har fått har
statistiska centralbyråns avdelning för
forskningsstatistik, som i praktiken började
arbeta 1963, sommaren 1965 förstärkts
från en till två kvalificerade befattningshavare.
Det förefaller som om
flertalet av de institutioner — Ingenjörsvetenskapsakademien,
kommittén
för forskningsekonomi och forskningsadministration,
forskningsberedningen
m. fl. — som tidigare ägnat visst intresse
och gjort en del ansträngningar för
att få fram en kanske i vissa avseenden
osäker forskningsstatistik nu har lagt
ned detta arbete. Anledningen härtill är
naturligtvis statistiska centralbyråns pågående
arbete.

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 In

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m

l)a statistiska centralbyråns resultat
helt naturligt kommer att bli av en helt
annan kvalitet an vad vi hittills haft, är
detta säkerligen ett riktigt handlande
av de berörda institutionerna. Däremot
kan det vara oroande att medan statistiska
centralbyrån bygger ut sin statistikverksamhet
på detta område den
samtidigt läggs ned inom andra organ,
varigenom en lucka uppstår i statistiken.
Det är därför synnerligen angeläget
att statistiska centralbyrån snarast
bygger ut sina resurser för forskningsstatistik,
så att det planerade programmets
uppbyggnadsetapp snabbt kan fullföljas.

Läget beträffande statistiska uppgifter
är ju sådant i dag att vi direkt kan
få reda på t. ex. hur många avelssvin eller
övriga svin vi har på gårdar av olika
storlekar, medan vi saknar många
viktiga uppgifter om forskarna, deras
prestationer och kostnader. Vi vet t. ex.
endast mycket preliminärt att de sammanlagda
årskostnaderna för 1963/64
uppgick till cirka 1 200 miljoner, varav
500 miljoner gick åt inom statliga forskningsinstitutioner
och ungefär 700 miljoner
inom näringslivet.

Man uppskattar att av de 200 miljoner
som går till universitet och högskolor
ungefär hälften används till forskning.
Denna uppskattning torde med
hänsyn till det snabbt ökande antalet
studerande, vilket gör att forskarna i
allt högre grad måste ägna sig åt undervisning,
vara alldeles för hög med avseende
på forskningen. Jag har talat
med forskare som anser att 15—20 procent
av anslaget går till forskningen.
Tyvärr görs det bara uppskattningar.
Någon pålitlig undersökning av de verkliga
kostnaderna har inte gjorts.

Vår statistik kan därför inte i dag
ge oss ett säkert besked. Vi vet för närvarande
inte ens hur många forskare
som finns, vi saknar kännedom om
forskningsmiljön, laboratorierna och om
de övriga forskningsinstitutionerna, och
vi har, som jag redan påtalat, inte till -

förlitliga uppgifter om hur mycket som
årligen investeras i forskning och utveckling.
Vi måste med beklagande
konstatera att Sverige i fråga om forskningsstatistik
ligger långt efter många
jämförbara länder. I USA och England
finns sedan åtskilliga år löpande
statistik över hela forskningsfältet, och
Island och Holland framhålls av OECD
som mönster för andra länder i detta
avseende.

Jag nämnde nyss att Sverige endast
beträffande industrien torde kunna lämna
av OECD begärda uppgifter om
forskningsläget. Av tillgängliga uppgifter
för 1963 avseende industrien kan vi
t. ex. få reda på att av de 700 miljoner,
som jag nyss talade om, ungefär 12 procent
går till forskningen och ungefär
88 procent till utvecklingsarbete. Med
forskning avses då både grundforskning
och tillämpad forskning. Det totala antalet
årsverken — eller hur man skall
uttrycka det — var 14 300, och av dem
utfördes 8 900 av kvalificerade personer,
d. v. s. akademiker och ingenjörer
av olika grader. Mekaniska verkstäder
och gjuterier lade ned 288 miljoner kronor
och elektroteknisk industri 144 miljoner
i driftsutgifter för denna forskning
och detta utvecklingsarbete.

En stor del av dessa belopp — ungefär
en tredjedel av de totala kostnaderna
för industriens med egen personal
bedrivna forsknings- och utvecklingsverksamhet
— sker på uppdrag av olika
beställare, som också svarar för kostnadstäckningen
i det fallet. Det är
främst militära, statliga myndigheter
som genom forskningsuppdrag bidrar
till kostnadstäckningen. Jag skall här
ge ett par exempel.

Kammarens ledamöter kommer säkert
ihåg proposition nr 110 i år om flygmateriel.
Däri anges att flygförvaltningen
uppskattar den totala utvecklingskostnaden
för attack- och skolflygplanet
AJ 37 till 1 350 miljoner kronor och
att av denna summa cirka 420 miljoner
beräknas vara utbetalda den 1 juli i år.

112 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

Det svenska atomenergiprogrammet,
som några talare tidigare här har varit
inne på, ger också numera industrien
stora summor för forskning och utvecklingsarbete.
De totala statliga anslagen
inom kärnenergiområdet från bildandet
av AB Atomenergi 1947 fram till utgången
av budgetåret 1965/66 uppgår
till 1 620 miljoner kronor, av vilket belopp
ungefär 90 miljoner anslogs före
1956. Kostnaderna uppgår för närvarande
till över 200 miljoner kronor per
budgetår. Det allra mesta av dessa anslag
har dock hittills i vad gäller forskning
använts av AB Atomenergi.

I driftbudgeten redovisas i allmänhet
inte anslag till forskning som enskilda
poster. Forskningsanslagen finns i stället
inbakade i andra anslag, oftast utan
angivande av hur stor del som kan eller
skall gå till forskningen. Därför är det
omöjligt att gå direkt till riksstaten för
att se hur mycket av driftsutgifterna
som går till forskningen totalt eller till
särskilda forskningsområden. Om man
skall få en uppfattning om det, måste
man göra en uppskattning.

1955 års universitetsutredning gjorde
i sitt betänkande 1958 en del beräkningar
av forskningsanslagens storlek.
Det skedde med hjälp av en enligt utredningens
egen bedömning relativt
grov skattningsmetod. Sedan dess har
det inte gjorts någon större undersökning
av de statliga insatserna för forskningen.
I varje fall har de inte slutförts.

Inom forskningsberedningen har dock
framräkningar av forskningsanslagen
gjorts med användande av just universitetsutredningens
skattningsmetod. Vissa
justeringar har dock måst göras, eftersom
många anslag helt eller delvis
tillkommit efter 1958. I universitetsutredningen
uppdelades de anslag, som
helt eller delvis avsåg forskning, i sju
kategorier vilka i sin tur fördelades på
fyra grupper, där respektive 25, 50, 75
och 100 procent av anslaget uppskattades
gå till forskning. Det är klart att
en statistik som bygger på ett så osä -

kert underlag inte ger den säkerhet som
man skulle vilja ha för att t. ex. bedöma
skäligheten av vissa forskningsanslag.

Vi kan nu mycket ungefärligt se hur
mycket vi ger i anslag, men vi kan inte
se hur mycket vi fär ut av forskningsanslagen.

Med dessa exempel har jag försökt att
litet utförligare än vad som gjorts i
statsutskottets utlåtande visa forskningsstatistikens
läge, och jag har också
försökt att för kammarens ledamöter
klargöra det angelägna i att vi snabbt
får ökade möjligheter att skaffa fram
den önskade statistiken.

Vi har i vår motion föreslagit att en
utredning göres om forskningsstatistikens
omfattning och framtida utveckling,
men vi har också sagt aft detta inte
får utgöra ett hinder för en omedelbar
och mycket nödvändig förstärkning av
statistiska centralbyråns resurser i fråga
om forskningsstatistik.

Herr talman! Jag anser att vi bör besluta
om en sådan utredning, och därför
yrkar jag bifall till det särskilda
yrkande som fru Sjövall nyss ställde.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talmannens lista på anmälda talare
är snart genomgången och den allmänna
bakgrunden för diskussionen är
redan klarlagd och behöver inte ytterligare
kompletteras. Alla tycks vara
överens om att forskningens betydelse i
de utvecklade samhällena har stigit och
kommer att stiga kraftigt. Man tycks
också vara överens om att forskningen
på grund av denna ökade betydelse kräver
ökad uppmärksamhet och en mera
omsorgsfull planering. Utskottets talesman
fröken Olsson formulerade det rent
av så, att dessa frågor är av avgörande
betydelse för vårt lands framtid.

\ ad som står kvar som kontroversiellt
är frågan, huruvida allt redan är
gott i fråga om planeringen. Utskottets

Onsdagen den 8 december 1965 fin. Nr 39 113

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. in.

majoritet menar att så är fallet, medan
fjorton reservanter bär en annan uppfattning.

I anledning av att statsministern fann
det svårförståeligt hur motionerna kunde
på en gång ge erkännande åt forskningsberedningens
arbete och kräva
ganska vittgående reformer vill jag påpeka,
att detta ingalunda är oförenligt.
Man kan mycket väl anse att forskningsberedningen
har gjort ett gott arbete
och ändå föreslå förbättringar av
det system vi har.

När man läser utskottsutlåtandet kan
man inte undgå att lägga märke till en
del brister i resonemanget. En sådan är
det när utskottet säger: Det är inte realistiskt
att söka isolera forskningsplaneringen
och lägga den i händerna på
ett enda organ. Nej, det är det förvisso
inte. Men utskottet polemiserar här mot
en tanke som över huvud taget inte har
förts fram. Tvärtom understryks det i
den motion, som med rätta kallas fru
Sjövalls, mycket kraftigt att forskningen
måste ställas i relation till sociala
och politiska målsättningar. Därför, säger
man, borde icke-vetenskapliga sektorer
i samhället ha en bättre representation
i topporganisationen.

Motionen går på den punkten tillbaka
till den OECD-skrift om svensk forskningspolitik,
som har omtalats tidigare
i dag. Den skriften ser just som en svaghet
i den svenska uppläggningen i detta
sammanhang, att de icke-vetenskapliga
sektorerna i samhället har en alltför dålig
representation i topporganisationen.
Jag tror personligen att just därför att
forskningen, den grundläggande och
den tillämpade, fått och får en allt större
relativ andel av resurserna i det utvecklade
samhället, så blir det nödvändigt
att grundligt debattera avvägningen
mot andra önskemål. Att koppla in
politiskt ansvariga på ett tidigt stadium
är alldeles säkert önskvärt för att skapa
förståelse för olika parters synpunkter
och för att inte positionerna skall låsas
på ett olyckligt sätt.

Statsministern menade att oppositionens
tid kommer så småningom i riksdagen,
där den får ta del av regeringsförslagen,
och han drog en rad paralleller.
Men man kan också dra andra paralleller
som pekar på en annan lösning.
Utrikesfrågor bedöms i utrikesnämnden
under medverkan av oppositionen. Försvarsfrågor
bereds på samma sätt parlamentariskt.
Att behandla forskningspolitiken
på samma sätt skulle alls inte
vara orimligt — sekretesskraven är
minst lika höga i de paralleller jag drog.

Jag skall så be att få säga ett par ord
om utskottsmajoritetens resonemang
kring forskningsplaneringen. Man påpekar
att forskningsplanering sker inom
ramen för sådana organ som universitetskanslersämbetet,
Vetenskapsakademien,
Ingenjörsvetenskapsakademien
och forskningsråden. Naturligtvis sker
det planering inom de organen — annars
skulle de inte själva kunna fungera
på ett effektivt sätt.

Men det måste vara fel att mena, som
utskottet tydligen gör, att allt därmed
är gott och väl. En rad i och för sig
tillfredsställande långsiktiga planer och
ställningstaganden hos olika delorgan
med speciella uppgifter och med begränsad
ansvarighet ersätter naturligtvis
inte de brister som finns i fråga om
en central planering. Snarare är det väl
så, att utan en enhetlig och samlad målsättning
över hela fältet kan inget arbete
i decentraliserade organ utföras
fullt effektivt, och de skilda delorganens
långsiktiga verksamhetsplaner riskerar
att bli oförenliga.

Man får aldrig glömma att vart och
ett av dessa delorgan har sitt eget intresseområde
att bevaka mer eller mindre
av tradition, och det är knappast troligt
att ett eventuellt avtagande behov
av en viss verksamhet skulle erkännas
av ett organ som ytterst syftar till att
stödja och upprätthålla den. I sådana
sammanhang kan det behövas en vänlig
pådrivare, vare sig det nu skall vara
statsministern eller herr Turesson.

114

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

Så en kommentar till akademiernas,
forskningsrådens och andra organs insatser.
Den långsiktiga planeringen av
den egna verksamheten, som naturligtvis
finns hos dessa organ, fyller förutom
sin primära uppgift också funktionen
att bidra till och ge ett nödvändigt
underlag för en central prioritering och
en långsiktig planering. Lika litet som
man får tro att man automatiskt får en
total samordning och en central plan
genom att addera alla de delplaner som
finns, får man se bort från dessa delplaners
betydelse för möjligheterna att
åstadkomma en samlad planering. Inte
heller kan man vara utan den sakkunskap
och de överväganden som ligger
till grund för specialorganens planläggning.
Här måste alltså finnas en växelverkan
mellan centrala och specialiserade
organ, men det måste finnas en instans
som med all nödig sakkunskap
kan fatta de beslut som fastställer inriktningen
för vårt lands statliga forskning.

Oavsett hur mycket man bygger ut
den centrala organisationen för forskningsplanering
och forskningspolitik
kommer man alltid att behöva lita till
den sakkunskap som finns i specialorganen,
precis som vi får göra det i dag.
Därför har man anledning att rikta uppmärksamheten
på de funktioner som
dessa organ har i samband med forskningsplaneringen.
Det är deras sak att
var och en inom sitt område svara för
den grundläggande dokumentationen,
informationen och expertisen. Deras
uppgift är att förse de samordnande instanserna
med personlig sakkunskap
och med expertmässigt material, utredningar
och utlåtanden.

Låt mig slutligen stanna vid frågan
om forskningsanslagens effektivitet genom
att säga något om forskarmiljön
och den administrativa tekniken för att
dela ut statligt forskningsstöd och bedriva
statlig forskning i egen regi.

Målet är att för den dryga halva miljard
kronor, som nu av staten läggs ned

på forskning, verkligen få så mycket
forskning som möjligt. Låt mig illustrera
poängen i detta resonemang genom
att citera sekreteraren i ett av våra större
forskningsråd, som för inte så länge
sedan sade: »Jag tror att vi i dag skulle
ha större nytta av en ökning av vårt
administrationsanslag med 50 000 kronor
än av vårt forskningsanslag med 1
miljon.» Detta betyder helt enkelt att vi
måste vara beredda att ge våra verkställande
organ fullgoda administrativa
resurser att klara sina uppdrag.

Det brister mycket i fråga om adekvata
resurser för forskarnas del i fråga
om personliga medhjälpare och maskinella
hjälpmedel, medel till resor och
litteratur samt lokaler. Ofta nog skulle
man kunna effektivisera deras arbete
väsentligt genom att observera detta.

Vad som berörts i fru Sjövalls motion
och som diskuterats i dag är primära
problem för forskningsarbetets effektiva
bedrivande. Statsministern raljerade
för en stund sedan och menade att motionärernas
intresse för en starkare central
organisation var att tolka som ett
förord för planhushållning. Säger man
så, leker man med ord. I slutet av sitt
anförande använde statsministern i stället
uttrycket »ökad planmässighet». Det
uttrycket är betydligt mera rättvisande.
Men just faran i att ökad planmässighet
kan komma alltför nära en icke önskvärd
direkt planhushållning är ett motiv
för att se över forskningspolitiken.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Låt mig först säga att
jag ansluter mig till den argumentering
som fru Sjövall använt såsom motivering
för sitt yrkande angående den svenska
forskningsplaneringens organisation.
Men anledningen till att jag begärt ordet
är främst att jag vill knyta några
reflexioner till vad som sagts under debatten.

Hans excellens statsministern säger
att ett litet land som vårt måste hushålla
med resurserna, såväl de ekonomiska

Onsdagen den 8 december 19G5 fm.

Nr 39

115

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

som de personella. Det är alldeles riktigt
att vi måste göra det. Men detta
förutsätter i sin tur en noggrann planläggning,
inriktning och ledning av
forskningspolitiken. Dessutom fordras
att vi snabbt kan skaffa oss vetskap om
de forskningsresultat som uppnås i utlandet
eller på forskningens olika områden
inom landet och att vi kan göra
det möjligt för dem som vill tillgodogöra
sig forskningsresultaten att snabbt
få kännedom om dem.

Enligt utskottsmajoritetens uppfattning
är det väl beställt på alla tänkbara
områden inom forskningssektorn. Hans
excellens statsministern anser också att
allt är väl beställt på forskningsområdet,
och han räknar med att de problem
som möter även i fortsättningen skall
kunna bemästras med den organisation
vi för närvarande har.

Jag har av olika anledningar kommit
att intressera mig för en del forskningsfrågor
som berör naturresursernas utnyttjande,
livsmedelsforskning, jordbruksforskning
och bioteknologi. Är vår
beredskap god inom dessa avsnitt?

Det är sant att en hel del åtgärder
vidtagits under den senaste tiden ■—■ utredningar
har gjorts och man har skapat
vissa organisatoriska förutsättningar
för att försöka komma till rätta med
problemen. Men vi har en lång väg att
gå innan vi hinner få fram några pålitliga
forskningsresultat att falla tillbaka
på. Jag vill bara nämna ett exempel:
biocidernas skadeverkningar. Därvidlag
har vi bokstavligt talat blivit tagna
på sängen, och konsekvenserna av
att forskningen inte varit i nivå med utvecklingen
kan i värsta fall kosta vårt
näringsliv hundratals miljoner kronor.
Nu har man äntligen givit sig i kast
med problemen, visserligen alltför sent
— men bättre sent än aldrig.

Biociderna utgör exempel på att en
samordning verkligen behövs. Det är
här fråga om kemisk forskning, jordbruksforskning,
livsmedelsforskning
och medicinsk forskning. Har vi en

ledning och samordning på dessa forskningsområden,
som gör det möjligt att
snabbt komma ur den besvärliga situation,
vi hamnat i?

Ett par andra områden, där man
först på den allra senaste tiden gripit
sig an med åtminstone de organisatoriska
frågorna, är vår vattenvård och luftvård.
Där kommer det också att behövas
mycket forskning och där finns det
samordningsproblem av mycket stor
omfattning. Frågan är, om vi verkligen
har den forskningsorganisation som
behövs för att vi skall kunna bemästra
alla de problem, som möter på dessa
områden. Behovet av forskning är även
mycket stort, då det gäller att klarlägga
följdverkningarna av den snabba befolkningsomflyttning,
som ägt rum i
vårt samhälle. Det gäller frågan om människornas
anpassning till nya arbetsoch
miljöförhållanden. Detta är ett
utomordentligt viktigt område, där
forskning i allra högsta grad är av behovet
påkallad.

Nu utlovade statsministern, att krafttag
skulle komma att tas beträffande
dokumentationen, statistiken och informationen.
Detta är viktiga hjälpmedel,
när det gäller att snabbt sprida kännedom
om redan uppnådda forskningsresultat,
som framkommit såväl i vårt
land som i utlandet.

Det är naturligtvis dubbelt angeläget
för ett litet land som vårt med de begränsade
resurser, som här står till
forskningens förfogande, att vi snabbt
kan tillgodogöra oss forskningsresultat
från världen i övrigt. Vi kan i detta avseende
göra en jämförelse med vad som
uträttats på dessa områden i t. ex. Sovjetunionen
och Japan. Dessa båda länder
kan tjäna som skolexempel på hur
man beundransvärt snabbt tillgodogör
sig forskningsresultaten från alla håll
i världen.

Jag tror också att dokumentationen
och informationen är av mycket större
betydelse i våra dagar än tidigare.
Många anser t. ex. att våra insatser för

116 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

utvecklingsländerna får sitt största värde
genom att vi ställer forskare och experter
till deras förfogande. Men om
det skall bli några resultat av dessa forskares
och experters insatser, behöver
de i god tid information om de nya
förhållanden och problem som möter
dem i utvecklingsländerna.

Jag kan ta ett praktiskt exempel från
min egen erfarenhet, vilket inträffade
för några år sedan. Jag fick då en förfrågan
om vissa växtnäringsproblem,
som rörde en stor plantage i Equador,
där man var inriktad på kaffe-, kakaooch
bananodling. Man hade upprättat
en markkarta, som angav fosforbrist och
brist på vissa mikroämnen.

Under svenska förhållanden skulle
det inte ha varit någon svårighet att
klara upp de växtnäringsproblem, det
här var fråga om. Men i detta fall var
det frågan om växter som var främmande
inom svensk växtodling, och jag
vände mig därför till lantbrukshögskolan
och frågade om det fanns några
forskningsresultat när det gällde näringstillförsel
till dessa växter. Då visade
det sig alt man inte hade något som
helst material tillgängligt. Jag fick vända
mig till ett industribibliotek i Oslo
för att få de uppgifter, som var nödvändiga
för en rätt rådgivning!

Detta är ett skolexempel på hur dåligt
rustade vi är just när det gäller
informationen om problem, som kommer
att möta de forskare och experter
vi skickar ut till utvecklingsländerna.
Jag är med andra ord inte alls övertygad
om att det i alla delar är så väl beställt
när det gäller vår forskningsorganisation,
som statsministern vill påstå,
Det finns många brister att rätta till,
och jag tror att en utredning verkligen
skulle ha en uppgift att fylla i dessa
sammanhang.

Fröken Olsson menar att en utredning
bara skulle fördröja och kanske i viss
mån förhindra en sund utveckling på
forskningsområdet. Argumentet att utredningar
har en viss tendens att för -

dröja diverse åtgärder skulle väl kunna
användas mot alla utredningar. Men om
det är så väl beställt som statsministern
och utskottsmajoriteten vill påstå skulle
man väl inte behöva befara något sådant.
Man får förutsätta, att de organ,
som verkar på detta område, även skulle
fortsätta med sin verksamhet under den
tid utredningen pågår.

Jag tycker att det nästan vore värt
att kosta på en utredning bara för att
få konstaterat, om det verkligen är så
väl beställt inom forskningssektorn som
hans excellens statsministern anser att
det är.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja anlägga
några allmänna, principiella synpunkter
på denna fråga.

Som alla i denna kammare känner till
är en av de ledande principerna för
vårt lands styrelse, att vår förvaltning
skall bestå av självständiga organ. Denna
självständighet har urgamla traditioner.
Detta har lett till att vår administration
i betydande omfattning kännetecknas
av oväld, grundlighet och objektivitet.
Till detta kommer att vi i vårt
land har ett statsråd som regerar samfällt,
in corpore. Inget enskilt statsråd
kan muntligt eller skriftligt ge order
till något centralt ämbetsverk. Om regeringen
skall ge order måste det beslutet
fattas i hela regeringens namn.

Detta har också lett till att om eu
medborgare går till kungs, så kan han
vara förvissad om att frågan prövas
grundligt och av personer som inte tidigare
haft med dess handläggning att
göra. Det är i princip alla ledamöterna
av statsrådet som tar ställning till ärendet.

Denna tudelning av den administrativa
makten i vårt land är av utomordentligt
stort värde. Kanske kan det
göras gällande att tudelningen av för -

Onsdagen den 8 december 1905 fm. Nr 39 117

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. in.

valtningen ibland kan leda till mindre
effektivitet än vad man uppnår t. ex. i
länder med ett utpräglat ministerstyre.
Men jag tror inte att man verkligen kan
leda i bevis att vårt system lett till
mindre effektivitet; i varje fall vet vi
med säkerhet att det lett till att vi inte
är så beroende av regeringsmakten när
det gäller administrativa besluts fattande
som man är i länder med ministerstyre.
Våra ämbetsverk är självständiga.

Men utvecklingen har sin gång, och
utvecklingen föder nya problem och
skapar behov av nya administrativa organ.
Vi har under de senaste årtiondena
fått en flora av nya samarbetsorgan.
Inom departementen har vi fått olika
råd. Finansdepartementet har sitt ekonomiska
planeringsråd. Det är ett organ
för samråd med näringslivet, arbetsmarknadsorganisationerna
och den samhällsekonomiska
forskningens företrädare
i frågor som avser den svenska
ekonomiens utveckling på längre sikt.
Inom ecklesiastikdepartementet har vi
nyligen fått ett utbildningsråd, inom inrikesdepartementet
finns ett lokaliseringsråd.
Därutöver finns det en del
s. k. beredningar. Familjeberedningen
leds av ett statsråd, och så har vi forskningsberedningen
som leds av statsministern.

Frågan är vilken ställning dessa nya
organ har. Det är alldeles uppenbart att
de här nämnda råden enbart har samrådsfunktion.
De skall vara rådgivande
instanser, och detsamma gäller tydligen
också för beredningarna. Men det
är också tydligt att forskningsberedningen
i vis mån har en något annan
ställning dels beroende på att forskningsfrågorna
har den stora ekonomiska
betydelse som här omvittnats, dels beroende
på dessa frågors stora vikt och
tyngd. Det är väl också därför som
forskningsberedningen fått statsministern
som ordförande.

Jag skulle vilja ställa frågan utan att
ta ställning till den, huruvida det kan
vara lämpligt och riktigt att statsråd

sitter som ordförande i dessa olika råd.
Man kan väl i och för sig ställa frågan,
om inte tillkomsten av dessa råd kan
strida mot de principer som i övrigt
ligger till grund för vår förvaltning och
administration. Det behöver inte vara
fallet, eftersom det endast är fråga om
en samrådsfunktion. Men i den utsträckning
som dessa beredningar och råd
skulle få verkliga administrativa befogenheter
och en viss makt, anser jag att
frågan kommer i ett annat läge och att
det finns anledning att diskutera, huruvida
man inte bör tillse att de ombildas
till centrala ämbetsverk.

Departementscheferna och statsråden
över huvud taget skall inte ha någon
administrativ funktion i vårt samhälle.
De skall fritt och oväldigt kunna pröva
alla frågor som kommer på deras bord.
Vi har väl så småningom i vårt land
kommit till den uppfattningen, att det
är olämpligt att ett statråd sätter sig
som ordförande i en utredning eller
sakkunnigkommitté; regeringen blir därigenom
i viss utsträckning bunden av
den ståndpunkt som ordföranden kan
ha intagit under utredningsarbetet. I
den mån en beredning eller ett råd
kommer att fungera som utredningskommitté,
finns det verkligen anledning
att diskutera, huruvida ett statsråd bör
vara dess ordförande.

Jag har velat aktualisera denna principfråga,
som jag tycker är så väsentlig,
att jag anser att problemet bör utredas.
Jag kan därför ansluta mig till
det utredningskrav som framförts i motionerna
av fru Sjövall m. fl., och jag
kommer i voteringen att stödja fru Sjövalls
under överläggningen framställda
yrkande.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets

118 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

hemställan; 2:o) bifall till reservationen
av herr Boman m. fl.; samt 3ro) bifall
till det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 710 och II: 836 samt I: 721 och
II: 846, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av vissa frågor rörande
den svenska forskningen, samt
att motionerna I: 382 och II: 451, I: 714
och II: 837 samt I: 713 och II: 835, sistnämnda
två motioner såvitt nu var i
fråga, i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad ovan hemställts, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; och
fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fru Sjövall
begärde likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock fru Sjövall votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 171
antager reservationen av herr Boman
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kun -

na råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
47 ja och 82 nej, varjämte 90 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 171, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 105 ja och 108 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av
fru Sjövall under överläggningen framställda
yrkandet.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av visst
markbyte m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

119

§ 15

Utbyggnaden av universitet och
högskolor m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnaden av universitet
och högskolor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 141 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 1 oktober 1965,
föreslagit riksdagen att

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för utbyggnad och
organisation av universitets- och högskoleväsendet
fram till början av 1970-talet;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
en överenskommelse med Stockholms
läns landsting om villkoren för
anordnande av läkarutbildning vid ett
nytt sjukhus i Huddinge, m. m.;

c) godkänna vad departementschefen
förordat angående bestridande av kostnader
för markförvärv i närheten av
området för det planerade sjukhuset i
Huddinge; samt

d) godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för lånegivning
till uppförande av bostäder för studerande.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen
nr 141 väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hedström m. fl. (I: 771) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. (11:915), i
vilka hemställts att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 141 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla att
frågan om en till Norrland förlagd utbyggnad
av den högre tekniska utbildningen,
varvid särskilt möjligheterna av
en förläggning till övre Norrland beaktades,
snarast måtte bli föremål för en
förutsättningslös utredning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Georij Pettersson och Ahlsten
(1:772) och den andra inom andra
kammaren av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl. (II: 912);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött in. fl. (I: 773) och den andra
inom andra kammaren av fru Torbrink
in. fl. (II: 918), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 141 måtte besluta att universitetsfilialen
till Lunds universitet
förlädes till Kalmar;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Kaijser m. fl. (I: 778) och den
andra inom andra kammaren av fru
Kristensson m. fl. (11:914);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Stefanson m. fl. (I: 779) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mellqvist m. fl. (II: 916);

dels en inom första kammaren väckt
motion av herr Sundin (I: 780), i vilken
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 141 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
av frågan om förläggning av högre
teknisk utbildning till sundsvallsregionen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson m. fl. (I: 781)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl.
(11:926), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 141, med i övrigt bifall till propositionen,
måtte 1. uttala att planeringen
rörande universitetsväsendets fortsatta
expansion borde dels syfta till en snabb
utbyggnad av universitetet i Umeå, dels
inriktas på ett sjätte universitet, 2. i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående frågan om högre teknisk
utbildning i Norrland, 3. uttala att
planeringen av universitets- och högskoleutbildningen
måtte inriktas på

120

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

90 000 studerande i början av 1970-talet,
4. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående möjligheterna
att möta de ökade undervisningskraven
enligt punkt 3 genom ökat utnyttjande
av radio-, televisions- och korrespondensundervisning,
5. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att den nu
pågående försöksverksamheten beträffande
utnyttjande av radio och television
i universitetsundervisningen intensifierades,
6. i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i motionerna anförts
beträffande betydelsen av större flexibilitet
vad anginge de fasta studiegångarna
än vad som syntes bli följden om det
framlagda förslaget godkändes, 7. i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att de närmare
principerna för fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna skulle
underställas riksdagen för prövning, 8.
avslå förslaget om skärpta bestämmelser
för avvisning av studerande vid de
fria fakulteterna, 9. i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1966 års
vårriksdag rörande effektivisering och
utbyggnad av studierådgivning och yrkesvägledning
vid universiteten, 10. i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till 1966 års vårriksdag
angående närmare bestämmelser
beträffande lärarna vid universitetsfilialerna
enligt i motionerna uppdragna
riktlinjer, 11. i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala att möjlighet borde beredas
de studerande vid universitetsfilialerna
att vid dessa i så många ämnesgrupper
som möjligt ägna sig åt studier för högre
betyg än två betyg, 12. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till 1966
års vårriksdag om inrättande av bibliotek
och läsesalar av tillfredsställande
omfattning vid universitetsfilialerna,
13. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att
tekniska hjälpmedel i undervisningen
borde snarast och i ökad omfattning tillföras
universiteten i enlighet med vad i
motionerna anförts, 14. uttala att målsättningen
för studentbostadsbyggnadsverksamheten
fram till början av 1970-

talet borde vara ett nytillskott om minst
40 000 rumsenheter samt 15. beakta vad
övrigt i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström (1:782) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
m. fl. (II: 931);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hedström m. fl. (I: 783) och den
andra inom andra kammaren av herr
Öhvall in. fl. (II: 938);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg in. fl. (I: 784) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:923), i vilka hemställts
att riksdagen måtte 1. i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag rörande möjligheterna att i
enlighet med de i motionerna angivna
riktlinjerna förmedla akademisk lågstadieundervisning
inom ramen för en
kombinerad TV-radio- respektive korrespondensundervisning,
2. uttala att
planeringen rörande universitetsväsendets
fortsatta expansion borde syfta till
en snabb utbyggnad av universitetet i
Umeå, 3. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att möjligheterna för de studerande
vid universitetsfilialerna att i vissa ämnesgrupper
inrikta studierna på högre
betyg än två borde undersökas, 4. i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag till 1966 års vårriksdag
rörande de nya assistenttjänster
som föresloges inrättade vid universiteten,
5. i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till 1966 års vårriksdag
om inrättande av bibliotek och
läsesalar av tillfredsställande omfattning
vid universitetsfilialerna, 6. i skrivelse
till Kungl. Maj :t som riksdagens
mening giva till känna vad motionärerna
anfört beträffande betydelsen av att
ge studerande vid filosofiska fakulteter
möjlighet att bedriva friare studier som
alternativ till fasta studiegångar, 7. i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att de

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

121

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

närmare principerna för fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna
skulle underställas riksdagen för prövning,
8. avslå förslaget om skärpta bestämmelser
för avvisning av studerande
vid de fria fakulteterna, 9. i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag med beaktande av de i motionerna
angivna synpunkterna angående
riktlinjer för rätten att bedriva studier,
10. i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till 1966 års vårriksdag
rörande en effektivisering och
utbyggnad av studierådgivning och yrkesvägledning
vid universiteten, 11. i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att
tekniska hjälpmedel borde ges ökad användning
inom den akademiska undervisningen,
12. i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning och förslag
rörande möjligheterna att i Umeå
inrätta teknisk utbildning i samordning
med övriga inom universitetet förekommande
fakulteter, samt 13. i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala att en organisatorisk
samordning borde ske av den tekniska
och medicinska utbildningen i
Linköping;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Gösta Jacobsson (I: 785) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Ljungberg m. fl. (II: 932), i vilka hemställts
att riksdagen måtte 1. avslå
Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av
universitetsfilialer, 2. besluta att i enlighet
med de av universitetskanslersämbetet
angivna riktlinjerna bygga ut
universitetet i Umeå, 3. besluta om fortsatt
utbyggnad av befintliga universitet,
samt 4. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Göran Karlsson m. fl. (I: 786) och
den andra inom andra kammaren av
herr Uamrin i Jönköping in. fl. (II: 925),
i vilka hemställts att riksdagen med
avslag på den del av Kungl. Maj :ts proposition
som avsåge förläggning av uni -

versitetsfilial till Växjö måtte besluta,
att universitetsfilialen till Lunds universitet
förlädes till Jönköping;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Axel Kristiansson och Mossberger
(I: 787) och den andra inom andra
kammaren av herr Josefsson m. fl.
(II: 928);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nils Theodor Larsson (I: 788) och
den andra inom andra kammaren av
fru Kristensson och fru Sjövall
(II: 930);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström in. fl. (I: 789) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (II: 935), i vilka hemställts
att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 141 med i övrigt bifall till
propositionen måtte 1. uttala att planeringen
rörande universitetsväsendets
fortsatta expansion nu borde dels syfta
till en snabb utbyggnad av universitetet
i Umeå, dels inriktas på ett sjätte universitet
i linköpingsområdet, 2. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående möjligheterna att möta
de ökade undervisningskraven på
grund av en ytterligare expansion av
studerandeantalet vid universiteten genom
ökat utnyttjande av radio-TV, eventuellt
i kombination med korrespondensundervisning,
3. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om att den nu pågående
försöksverksamheten beträffande
utnyttjande av radio-TV i universitetsundervisningen
intensifierades, 4. i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att
möjlighet borde beredas de studerande
vid universitetsfilialerna att vid dessa
i så många ämnesgrupper som möjligt
ägna sig åt studier för högre betyg än
två betyg, 5. i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag till
1966 års vårriksdag rörande de nya assistenttjänster
som föresloges inrättade
vid universiteten, 6. i skrivelse till

122

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
1966 års vårriksdag om inrättande av
bibliotek och läsesalar av tillfredsställande
omfattning vid universitetsfilialerna,
7. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad i motionerna anförts
beträffande betydelsen av större flexibilitet
vad anginge de fasta studiegångarna
än vad som syntes bli följden om
det framlagda förslaget godkändes, 8. i
.skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att de
närmare principerna för fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna
skulle underställas riksdagen för prövning,
9. avslå förslaget om skärpta bestämmelser
för avvisning av studerande
vid de fria fakulteterna, 10. i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till 1966 års vårriksdag rörande en effektivisering
och utbyggnad av studierådgivning
och yrkesvägledning vid
universiteten, 11. i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till 1966 års
vårriksdag angående förbättrad tillgång
på tekniska hjälpmedel i undervisningen
vid universitet och högskolor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (I: 790) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammarberg
in. fl. (11:924), i vilka hemställts
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr
141 måtte besluta att den fjärde tekniska
högskolan inriittades i Västerås;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Skärman m. fl. (I: 791) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (11:936), i vilka hemställts
att riksdagen måtte, med avslag å proposition
nr 141 vad beträffar den föreslagna
utbildningen av ekonomiingenjörer
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om nytt förslag till utbildning av ingenjörer
i ekonomiska ämnen i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg in. fl. (I: 792) och den

andra inom andra kammaren av herr
Lundmark m. fl. (II: 933), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förnyad
prövning av frågan om förläggandet av
vissa högre tekniska utbildningslinjer
till Umeå universitet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svanström m. fl. (I: 793) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Johansson i Dockered och Jonasson
(II: 927);

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Martinsson och Andersson
i Essvik (11:904);

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Holmberg och Hermansson
(11:913), i vilken hemställts
att riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställde om ett fnllföljande av det i
utredningsdirektiven nämnda Norrbotten-alternativet
med avsikt att så snabbt
som möjligt åstadkomma en till universitetet
i Umeå knuten filial i Luleå för
naturvetenskaplig, teknisk, samhällsvetenskaplig
och humanistisk utbildning; dels

en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Nyberg och Elmstedt
(11:917), i vilken hemställts att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 141 måtte besluta att utbildningsfilialen
till universitetet i Lund förlädes till
Karlskrona;

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herr Kellgren m. fl. (II: 929);

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Mundebo och Ullsten
(II: 934);

dels ock en inom andra kammaren
väckt motion av herrar Wiklund och
Nihlfors (11:937).

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling även upptagit två vid
1965 års riksdags början väckta, likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Lundström m. fl.
(1:115) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II: 147).

Onsdagen den 8 december 19C5 fm.

Nr 39

123

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:781 ocli 11:926,
i vad de avsåge en höjning av riktpunkten
för universitets- och högskoleutbyggnaden
fram till början av 1970-talet,
inte måtte bifallas av riksdagen;

2. att motionerna 1:781 och 11:926,
I: 784 och II: 923 samt I: 789 och II: 935,
i vad de avsåge flexibilitet i och alternativ
till fasta studiegångar vid filosofisk
fakultet, inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3. att motionerna 1:781 och 11:926,
I: 784 och II: 923 samt I: 789 och II: 935,
i vad de avsåge frågan att de närmare
principerna för fasta studiegångar vid
filosofisk fakultet skulle underställas
riksdagens prövning, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4. att motionerna 1:781 och 11:926,
I: 784 och II: 923 samt I: 789 och II: 935,
i vad de avsåge avslag på förslaget om
införande av skärpta regler för rätten
att bedriva studier vid fria fakulteter,
inte måtte bifallas av riksdagen;

5. att motionerna 1:784 och 11:923,
i vad de avsåge utredning om riktlinjer
för rätten att bedriva studier, inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. att motionerna 1:781 och 11:926,
I: 784 och II: 923 samt I: 789 och II: 935,
i vad de avsåge studie- och yrkesvägledning
vid universiteten, inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

7. att motionerna I: 781 och II: 926,
I: 784 och II: 923 samt I: 789 och II: 935,
i vad de avsåge tekniska hjälpmedel i
den akademiska undervisningen, inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

8. att motionerna 1:781 och 11:926
samt I: 789 och II: 935, i vad de avsåge
en intensifiering av nuvarande försöksverksamhet
beträffande utnyttjande av
radio och television i universitetsundervisningen,
inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

9. att motionerna 1:781 och 11:926,
1: 784 och II: 923 samt 1: 789 och II: 935,
i vad de avsåge utnyttjande av radio
och television samt korrespondensun -

dervisning för reguljär universitets- och
högskoleutbildning, inte måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd;

10. att motionerna 1:785 och 11:932
inte måtte bifallas av riksdagen;

11. att motion 11:934 inte måtte bifallas
av riksdagen;

12. att motionerna I: 781 och II: 926,
I: 784 och II: 923 samt I: 789 och II: 935,
i vad de avsåge en snabb utbyggnad av
Umeå universitet, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna 1:781 och 11:926
samt I: 789 och II: 935, i vad de avsåge
inriktningen i universitetsplaneringen
mot ett sjätte universitet, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

14. att motionerna 1:790 och 11:924
inte måtte bifallas av riksdagen;

15. att motionerna I: 784 och II: 923,
i vad de avsåge en organisatorisk samordning
av teknisk och medicinsk utbildning
i Linköping, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

16. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 791 och II: 936, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i fråga om ekonomisk
utbildning för civilingenjörer;

17. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 771 och II: 915, I: 780,
1:792 och 11:933, 1:781 och 11:926
samt I: 784 och II: 923, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet anfört i fråga om den högre
tekniska utbildningens fortsatta utbyggnad; 18.

att motionerna 1:115 och 11:147
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

19. att motionerna 1:793 och 11:927
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

20. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 773 och II: 918,
1:786 och 11:925, 1:787 och 11:928
samt II: 917 besluta att filialen till Lunds
universitet skulle förläggas till Växjö;

21. att motionerna I: 772 och II: 912,

124

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

1:783 och 11:938, 11:913, 11:904 samt
1:779 och 11:916, sistnämnda två motioner
i vad de avsåge utredning beträffande
förläggning av universitetsfilial,
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

22. att motionerna I: 779 och 11:916,
i vad de avsåge decentraliserad akademisk
ettbetvgsutbildning inom falunborlängeområdet,
inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

23. att motionerna 1:788 och 11:930
inte måtte bifallas av riksdagen;

24. att motionerna 1:781 och 11:926,
I: 784 och II: 923 samt I: 789 och II: 935,
i vad de avsåge lärarna vid universitetsfilialerna,
inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

25. att motionerna I: 781 och 11:926,
1:784 och 11:923, 1:789 och 11:935
samt 11:929, i vad de avsåge utbildningsnivån
vid universitetsfilialerna,
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

26. att motionerna I: 781 och II: 926,
1:784 och 11:923, 1:789 och 11:935
samt 11:929, i vad de avsåge universitetsfilialernas
biblioteksresurser och läsesalar,
inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

27. att motion 11:937 inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

28. att motionerna 1:781 och 11:926,
i vad de avsåge studentbostadsbyggnadsverksamheten,
inte måtte bifallas av
riksdagen;

29. att motionerna I: 782 och 11:931
inte måtte bifallas av riksdagen;

30. att motionerna 1:778 och 11:914
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

31. att riksdagen måtte — med beaktande
av vad utskottet anfört — godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för utbyggnaden och
organisationen av universitets- och högskoleväsendet
fram till början av 1970-talet;

32. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna överenskom -

melsen med Stockholms läns landsting
om villkoren för anordnande av läkarutbildning
vid ett nytt sjukhus i Huddinge,
in. in.;

33. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats angående
bestridande av kostnader för markförvärv
i närheten av området för det
planerade sjukhuset i Huddinge;

34. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för långivningen till uppförande
av bostäder för studerande.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Utvecklingen på det högre tekniska
utbildningsområdet måste enligt utskottets
uppfattning ses på lång sikt och
följas noggrant. Utskottet förordar därför
i anledning av motionerna 1:771
och 11:915, 1:780, 1:792 och 11:933,
1: 781 och II: 926 samt 1: 784 och II: 923,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu är
i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller, att en beredning
tillsätts med arbetsuppgift att kontinuerligt
följa utvecklingen på detta område
och när så befinnes möjligt framlägga
förslag rörande den högre tekniska
utbildningens fortsatta utbyggnad.
Enligt propositionen skulle det norr om
Uppsala inte finnas någon teknisk utbildning
ovanför den gymnasiala nivån.
En ytterligare industriell utbyggnad i
Norrland kan enligt utskottets mening
förväntas medföra ett ökat ingenjörsbehov.
Denna utbyggnad bör underlättas
genom ökade utbildningsmöjligheter.
Utskottet finner därför, att beredningen
i första hand bör överväga huruvida
fullständig teknisk högskola, vissa sektioner
av sådan högskola eller utbildning
i de två första årskurserna inom
vissa sektioner av teknisk högskola bör
anordnas på någon eller några orter i
Norrland. Vissa av dessa utbildningsanstalter
bör, om behov därav föreligger,
framdeles kunna utvecklas till fullständiga
tekniska högskolor. Med hänsyn
till industriens struktur bör bered -

Onsdagen den 8 december 1905 fin.

Nr 39

125

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ningen vidare undersöka huruvida en
påbyggnad av tekniskt gymnasium skulle
kunna betjåna industrien på ett verksamt
sätt.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande riktpunkten för universitets-
och högskoleutbyggnaden (moment
1)

a) av herr Thorsten Larsson, utan angivet
yrkande,

b) av herr Larsson i Hedenäset, likaledes
utan angivet yrkande;

2) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Neländer, Källstad och
Tobé, vilka ansett att utskottet under 2.
och 3. bort hemställa,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 781 och II: 926, I: 784 och
II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört i fråga om
flexibilitet i och alternativ till fasta studiegångar
vid filosofisk fakultet;

3. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:781 och 11:926, 1:784
och II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, uttala
att de närmare principerna för
fasta studiegångar skulle underställas
riksdagens prövning;

3) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett att utskottet under

4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:781 och 11:926, 1:784
och II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, avslå
propositionens förslag om skärpta
bestämmelser för avvisning av studerande
vid de fria fakulteterna;

4) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten

Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett alt utskottet under 9.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:781 och 11:926, 1:784 och
II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag rörande möjligheterna
att förmedla akademisk lågstadieundervisning
inom ramen för en kombinerad
TV-radio-korrespondensundervisning; 5)

av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett att utskottet under
12. och 13. bort hemställa,

12. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:781 och 11:926, 1:784
och II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, uttala
att planeringen rörande universitetsväsendets
fortsatta expansion borde
syfta till en snabb utbyggnad av universitetet
i Umeå;

13. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:781 och 11:926 samt
I: 789 och II: 935, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, uttala att planeringen
rörande universitetsväsendets fortsatta
expansion borde inriktas på ett
sjätte universitet;

6) av herrar Boman, Söderberg, Nyman,
Eliasson i Sundborn, Almgren och
Nelander, vilka ansett att utskottet under
14. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 790 och II: 924 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att den
fjärde tekniska högskolan inrättades i
Västerås;

7) beträffande ekonomisk utbildning
för civilingenjörer (moment 16) av herr
Tobé, utan angivet yrkande;

8) beträffande den högre tekniska

126

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

utbildningens fortsatta utbyggnad (moment
17) av herrar Boman, Virgin,
Thorsten Larsson, Wallmark, Nyman,
Bohman och Blidfors, vilka ansett att
sista meningen i ovan intagna stycke i
utskottets yttrande bort utgå;

9) beträffande filialen till Lunds universitet a)

av herrar Boman, Söderberg, Nyman,
Almgren och Nelander, vilka ansett
att utskottet under 20. bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:773 och 11:918, 1:787 och 11:928
samt II: 917 ävensom med bifall till motionerna
1:786 och 11:925 besluta att
filialen till Lunds universitet skulle förläggas
till Jönköping;

b) av herrar Bertil Petersson och Nils
Theodor Larsson, vilka ansett att utskottet
under 20. bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:786 och 11:925, 1:787 och 11:928
samt II: 917 ävensom med bifall till motionerna
1:773 och 11:918 besluta att
filialen till Lunds universitet skulle förläggas
till Kalmar;

10) beträffande utredning om förläggning
av ytterligare universitetsfilialer
(moment 21)

a) av herr Gillström,

b) av herr Einar Persson,

c) av herr Eliasson i Sundborn och

d) av herr Mellqvist, utan angivna
yrkanden;

11) beträffande decentraliserad akademisk
ettbetygsutbildning inom falunborlängeområdet
(moment 22)

a) av herr Gillström,

b) av herr Einar Persson,

c) av herr Eliasson i Sundborn och

d) av herr Mellqvist, utan angivna
yrkanden;

12) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hede -

näset, Turesson, Nelander, Källslad och
Tobé, vilka ansett att utskottet under
24. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:781 och 11:926, 1:784
och 11:923 samt 1:789 och 11:935,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag till 1966 års
riksdag rörande de nya assistenttjänster
som föresloges inrättade;

13) av herrar Boman, Nils Theodor
Larsson, Thorsten Larsson, Eliasson i
Sundborn, Larsson i Hedenäset, Nelander
och Källstad, vilka ansett att utskottet
under 28. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 781 och II: 926, såvitt nu är
i fråga, uttala att målsättningen för studentbostadsbyggnadsverksamheten
fram
till början av 1970-talet bör vara ett nytillskott
om minst 40 000 ruinsenheter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Vårt universitets- och
högskoleväsende, dess organisation och
dimensionering skall i dag behandlas.
Höstriksdagens största ärende har därmed
nått fram till behandling i plena
och till beslut.

Efter att ha redogjort för den hittillsvarande
utvecklingen på universitetsoch
högskoleområdet och efter att ha
föreslagit en ram för tiden fram till
1970-talets början gör departementschefen
i proposition nr 141 ett uttalande
om detta program. »Lyckas man genomföra
detta program kommer», yttrar
departementschefen, »efter vad man nu
kan bedöma, i början av 1970-talet
svensk ungdom att ges möjligheter till eu
högkvalificerad utbildning i en omfattning
som då torde ha få motsvarigheter
i världen i övrigt.» I ett annat sammanhang
har för övrigt hävdats att Sverige
skulle ha »europarekord» i fråga om
skolväsende och undervisning.

I och för sig kan det väl vara rätt
svårt att uppbringa erforderligt mate -

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Nr 39

127

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

rial för en exakt bedömning av Sveriges
position härvidlag i förhållande till omvärlden.
Framför allt måste det vara
svårt att upprätta en »prislista» för ett
antal år in i framtiden. Det är därtill
så — för att fortsätta med idrottsspråket
— att »rekordnoteringar», även om
de innebär att »drömgränser» överskridits,
som regel blir rätt kortlivade. Det
gäller att försvara »rekorden» och med
nya »toppnoteringar» om den enskilde
idrottsmannen, klubben eller nationen
skall behålla sin position.

Dessa mina reflexioner göres i anslutning
till propositionens och även utskottets
uttalanden om den kvantitativa
utbyggnaden av vår universitets- och
högskoleutbildning. Det är även på den
punkten jag fogat en blank reservation
till utlåtandet.

Här har statistiska centralbyrån räknat
fram att utvecklingen hittills tyder
på minst 100 000 universitets- och högskolestuderandc
vid 1970-talets början.
Såväl skolöverstyrelsen som universitetskanslern
har bedömt det som troligt
att tillströmningen blir betydligt större
än vad tidigare kalkylerats med. Ändock
förklaras det i proposition och i
utlåtande att man här bör räkna med
ungefär 87 000 och därmed basta.

Givetvis måste i ett sådant sammanhang
en bedömning av de tillgängliga
resurserna och vad de tillåter komma
in i bilden. Detta bör dock samtidigt
inte tillåtas resultera i att man lämnar
någon som helst möjlighet att tillgodose
ett växande utbildningsbehov outnyttjad.
Klart är ju att vi och vårt näringsliv
är beroende av en hög satsning på
utbildning. Ett litet land som vårt måste
nog satsa proportionellt mera på den
högre utbildningen, om vi och vårt näringsliv
skall kunna hävda oss i konkurrensen
med de stora nationerna.

Vidare må noteras att kravet på tillgången
till vuxenutbildning och omskolning
även på akademisk nivå kommer
att stiga.

Rätten till studier har hittills varit

regel inom de fria fakulteterna. Till de
angelägna kulturuppgifterna måste räknas
att inte utrynunesbegränsningar tilllåtes
urholka denna rättighet.

Den geografiska spridning av tillfällena
till högre studier som beslutet om
universitetsfilialer innebär är tillfredsställande.
På samma gång som det är
glädjande att härigenom avståndsfaktorn
inte längre blir ett lika stort hinder
för studier är det väl uppenbart att
en ökad efterfrågan på högre studier
blir den direkta följden av denna reform.

Mot bakgrunden av bl. a. dessa förhallanden
synes det mig diskutabelt om
den föreslagna ramen, 87 000 universitets-
och högskolestuderande i början
av 1970-talet, kommer att visa sig till
fyllest. Även om det kan vara svårt att
med säkerhet ange vilket annat och
högre tal som är det absolut rätta, må
det dock vara tillåtet att ge uttryck för
farhågor för att här fastställes en ram,
som visar sig bli alltför trång, som kommer
att sprängas av ett inre tryck. Därför
vill jag ge uttryck åt den förhoppningen,
att den föreslagna ramen inte
skall tillåtas att bli en absolut maximisiffra.
I stället framstår det som angeläget
att ingen möda lämnas ospard för
att tillgodose utbildningsbehov och studieintresse,
även om det kommer att
överstiga den ram som vi i dag diskuterar.

Herr talman! Andra talare kommer
väl att mera utförligt uppehålla sig vid
förslaget om fasta studiegångar och
skärpta avvisningsbestämmelser. Jag
vill ändå sägra några ord i anslutning
till detta problemavsnitt.

Att försöka underlätta och därmed
även förkorta studiegången är givetvis
önskvärt icke blott ur samhällets utan
även ur den enskilde studerandes synpunkt.
Förslaget om införande av fasta
studiegångar kan bli en hjälp för många
studerande. Studiegången hör därför
inte bli alltför absolut inrutad, så att individuella
hänsyn inte kan tas. Sker så

128

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

kan i åtskilliga fall behov och intresse
bli svårare att tillgodose på det mest rationella
sättet, varigenom de fasta studiegångarna
kan komma att motverka
sitt eget syfte, en förkortad studietid.

Även om de fasta studiegångarna i
flertalet fall kan vara ägnade att underlätta
studierna och därmed förkorta
studiegången, är det väl ändå tveksamt
om med denna rationalisering kan vara
så mycket att vinna, att det årliga studerandeantalet
kan på ett avgörande sätt
nedbringas, detta förutsatt att inte en
skärpning av avvisningsbestämmelserna
samtidigt begagnas som ett instrument
för att mera bröstgänges nedbringa studerandeantalet.
Av principiella och
andra skäl kan dock något sådant inte
komma i fråga.

Avvisningsförfarandet påkallar ett
hänsynstagande till olika relevanta omständigheter.
Sjukdom liksom förvärvsarbete
vid sidan om studierna har
nämnts. Det må även påpekas att i
många fall kan förekomma ett legitimt
behov av att komplettera studier eller
redan avlagd examen inom ett ämnesområde
med mera begränsade studier
inom ett annat område, ofta inom en
annan fakultet. Så exempelvis kan en
redan praktiserande jurist känna ett behov
av kunskaper i företagsekonomi.
Även om inte en snabb examen framstår
som det primära vid sådana studier,
kan de ändå vara fullt försvarliga. Så
länge vi inte har ordentligt löst vuxenutbildningens
problem kvarstår många
sådana behov som bör tillgodoses.

Till detta kan jag inte uraktlåta att
foga den reflexionen, att även fall där
en längre studietid orsakas av en mera
långsam studietakt kan vara försvarliga.
Det är inte absolut givet att en
mera långsam studietakt måste följas av
undermåliga prestationer ute i förvärvslivet.
Det är inte heller alltid så, att vederbörande
med en långsammare arbetstakt
har större förutsättningar för
fullödiga insatser i mera manuellt betonade
yrkesutövningar. Nog vill det

synas att starka skäl talar för att erfarenheter
av en utbyggd studie- och yrkesvägledning
liksom av införandet av
de fasta studiegångarna vid de fria fakulteterna
bort avvaktas — likaså att
tillfällen till vuxenutbildning kan erbjudas
i tillräcklig utsträckning — innan
någon skärpning av avvisningsbestämmelserna
överväges. Då det blir
fråga om att nagga rätten till studier
i kanten synes försiktighet, ja, stor försiktighet
vara påkallad.

Det bör vid detta ärendes behandling
konstateras, att det i många hänseenden
föreligger stor enighet om det
stora problemkomplex vi nu behandlar.
En betryggande majoritet för inrättande
av universitetsfilialer föreligger,
detta trots att det är fråga om en principiell
nyhet. Genom tillkomsten av universitetsfilialer
kan vi få till stånd en
angelägen utbyggnad av den högre utbildningen
och en geografisk spridning
av densamma. Detta framstår som en
praktisk lösning som bör prövas.

Lokaliseringen av universitetsfilialerna
har varit ett avsnitt som påkallat
stor uppmärksamhet vid utskottsavdelningens
behandling av ärendet. Det är
en fråga som helt naturligt kommer att
ägnas ett stort utrymme vid dagens debatt.
Det må då kanske förlåtas mig om
jag lägger en del lokala synpunkter på
denna fråga.

Universitetsfilialerna innebär en betydande
geografisk spridning av utbildningstillfäilena.
I ett slag öppnas möjlighet
till högre studier upp till två- och
även trebetygsnivån på fyra nya orter
i landet. Detta är i och för sig att notera
med stor tillfredsställelse. Samtidigt
måste det konstateras att den geografiska
spridningen inte blir så helt tillfredsställande.
Samtliga nya filialorter
blir, liksom de fyra fullt utbyggda universitet
vi har i landet, förlagda söder
om Dalälven. Norrland med sina stora
avstånd kommer inte alls i fråga vid
denna utbyggnadsetapp.

Detta otillfredsställande förhållande

Onsdagen den X december 1965 fm.

Nr 39

129

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

förklaras och försvaras med att det är
nödvändigt att först f till följ a beslutet
om ett norrlandsuniversitet i Umeå.
Detta innebär att umeåuniversitetet blir
utbyggt inte blott som utbildningsanstalt
utan även i fråga om forskningsinstitutioner.
I och för sig kan detta
resonemang vara fullt riktigt. Samtidigt
måste det dock noteras att det inte blir
eu tillfredsställande spridning. Resultatet
blir ju det att då Norrland fått
vänta orättvist länge på ett universitet
får landsdelens ungdom även vänta
längre än övriga Sveriges på den spridning
av utbildningstillfällena som tillkomsten
av filialer erbjuder. Behovet av
sådana utbildningsmöjligheter föreligger
både i de sydligare och nordligare
områdena av Norrland, men det måste
stå tillbaka för norrlandsuniversitetets
utbyggnad. Mot denna bakgrund måste
det vara riktigt att kraftigt understryka
angelägenheten av en snabb utbyggnad
av umeåuniversitetet, detta dels för att
få det fullt utbyggt och färdigt, dels
också för att utbyggnaden inte skall
lägga hinder i vägen för en önskvärd
spridning av utbildningsmöjligheterna
även inom Norrland. Detta sker då
lämpligast genom att riksdagen i dag
biträder yrkandet i reservation nr 4.

I detta sammanhang må även beröras
utbyggnaden av den högre tekniska utbildningen.
Även på detta betydelsefulla
område kommer Norrland i efterhand.
Förut erbjöds högre teknisk utbildning
på fyra orter i Uppsala och söder därom.
Den utbyggnad som härvidlag föreslås
lokaliseras emellertid samtidigt
till det sydliga området av landet, medan
det stora området norr om Uppsala
fortfarande ställs utan högre teknisk utbildning.
Inte minst mot bakgrunden av
behovet av en utveckling av Norrlands
näringsliv och den stora betydelse härför
som en högre teknisk utbildning
skulle ha, är det utbyggnadsförslag som
här presenteras otillfredsställande. Därför
hade det även varit frestande att
yrka återremiss av propositionen i den -

na del. Då detta dock knappast skulle
ha varit praktisk politik har det återstått
att arbeta för att nå fram till
en utskottsskrivning, som så långt som
möjligt beaktar Norrlands behov. .lag
är i dag i tillfälle att uttala min tillfredsställelse
med den förståelse för
Norrlands behov som tagit sig uttryck
i utskottets på denna punkt enhälliga
skrivning. Däri hemställes ju om en
beredning som skall undersöka möjligheterna
till någon form av högre teknisk
utbildning på, som det heter, »någon
eller några orter i Norrland». På
samma gång som jag uttalar min tillfredsställelse
häröver, vill jag passa på
tillfället att till departementschefen uttala
tvenne önskemål härvidlag. För det
första vill jag uttala förhoppningen att
denna beredning tillsättes så fort som
möjligt, så att inte ytterligare vatten
får rinna förbi medan mjölnaren sover
och vi får vänta ytterligare lång tid på
en högre teknisk utbildningsmöjlighet
i Norrland.

För det andra vågar jag även uttala
en önskan om denna berednings sammansättning.
Det framstår för mig som
angeläget att arbetsmarknaden och de
stora företagen bereds möjligheter att
bli representerade i denna utredning,
men även att åt den ges en parlamentarisk
representation. Här blir det fråga
om ett utredningsarbete som inte bör
begränsas till en summering av olika
isolerade tekniska förutsättningar. Här
erfordras en sammanvägning och avvägning
av lokaliseringspolitiska och
andra samhälleliga synpunkter. Därför
syns mig även en sådan breddning som
jag här förordat vara synnerligen angelägen,
och jag hoppas att statsrådet
kan tillmötesgå detta önskemål den gång
beredningen skall tillsältas.

Skall möjligheterna till högre studier
bli lika för alla, då är tillgången på
lämpliga bostäder en avgörande faktor.
Skall studiemöjligheterna på rätt sätt
kunna tillvaratas är en godtagbar bostad
eu avgörande förutsättning därför. En

5—Andra kammarens protokoll 11)65. Nr 39

130

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

god bostadsmiljö gör det möjligt att
effektivt utnyttja studietiden. Därför
framstår även ett ökat studentbostadsbyggande
som nödvändigt. Av den anledningen
förordar vi som står bakom
reservation nr 13 en fixerad målsättning
för studentbostadsbyggandet om
40 000 rumsenheter fram till 1970-talets
början. En sådan fixerad målsättning
är bl. a. ägnad att underlätta och stimulera
planeringsarbetet på det lokala
planet.

Dessa och olika studiesociala skäl synes
vara nog starka för att fixera en
målsättning och i linje härmed arbeta
vidare på detta område.

Herr talman! Utskottets yrkande är
uppdelat på ej mindre än 34 punkter.
.lag är i tillfälle att kunna biträda utskottets
hemställan på inte mindre än
25 av dessa 34 punkter. I övrigt ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
nr 2, 3, 4, 5, 12 och 13.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Med ökad standard följer
en ständigt stegrad strävan efter
utbildning och bildning. Den allt stridare
strömmen av studerande till våra
universitet och högskolor är ett kriterium
på vår höga standard men också
en realitet, som ställer statsmakterna
inför stora och svårbedömbara problem.
Bakom lösningen av dem alla måste
ligga ställningstaganden rörande dimensioneringen
av utbildningsorganisationen.
Man kan därvid välja olika principiella
vägar. Den mest tilltalande ytligt
sett är att se till att man kan bereda
studiemöjligheter åt alla som har
studiehåg och erforderliga förutsättningar.
En annan är att låta universitets-
och högskoleväsendet hålla sig inom
ramen för de resurser som hedöms
tillgängliga vid beaktande av kravet i
personellt och ekonomiskt hänseende
från andra verksamhetsgrenar i samhället.
En tredje väg slutligen är att
försöka räkna ut behovet av människor
med högre utbildning och bygga ut ut -

bildningsorganisationen med hänsyn
till detta.

Ecklesiastikministern har i proposition
nr 141 försökt ta sig fram någonstans
mitt emellan de båda förstnämnda
vägarna. D. v. s. egentligen vill
statsrådet ge sken av att ha valt den
första, den breda och populära vägen,
medan han i själva verket slagit in på
den andra vägen, dock utan att vilja
kräva att de impopulära trafikregler i
form av spärrar, som måste tillämpas
på denna väg, skall kopplas in. Det är
möjligt att ecklesiastikministern lyckas
ta sig fram genom den snårskog av inkonsekvenser,
som han obevekligen
måste stöta på i denna terräng mellan
de båda vägarna.

Om man nu som ecklesiastikministern
med hänsyn till liirartillgång och investeringsutrymme
begränsar utbildningskapaciteten
till 87 000 studerande
i början av 1970-talet samtidigt som tillgängliga
prognoser pekar mot ett antal
av minst 100 000, är det väl ofrånkomligt
att det nu avvisade systemet med
spärrar inför alla utbildningslinjer aktualiseras.
För att kunna undvika detta,
som för alla måste te sig högst otillfredsställande,
är det såvitt jag kan se
nödvändigt att de moderna medel för
intellektuell kommunikation mellan
människor och alltså även mellan lärare
och elever, som radio och TV utgör,
på ett effektivt och systematiskt sätt
passas in i utbildningsorganisationen.
Denna kan därigenom kompletteras och
ges en väsentligt större räckvidd och
kapacitet än som är möjligt med konventionella
medel.

I stort sett har propositionens förslag
om utbyggnad av universitet och högskolor
samlat ett enigt utskott. I ett antal
betydelsefulla frågor har dock starka
betänkligheter förekommit och reservationer
gjorts. Det gäller principerna
för de s. k. fasta studiegångarna och
därmed sammanhängande krav på flexibilitet
i och alternativ till dessa. Det
gäller också de skisserade skärpta reg -

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

131

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

lerna för avvisande av .studerande som
inte kan hålla normalstudietiderna. Vidare
har de krav på en utredning rörande
ett särskilt TV-radio-korrespondensuniversitet,
som jag nyss berörde, tagits
upp i en reservation, liksom yrkandet
om utredning och förslag till
1966 års riksdag rörande de nya assistenttjänster
som föreslås inrättade vid
universiteten och universitetsfilialerna.

Utan att i detalj beröra innehållet i
dessa reservationer eller argumentera
för dem, vilket andra talare kommer
att göra, yrkar jag bifall till reservationerna
2, 3, 4 och 12.

Om riksdagen i dag kommer att följa
statsutskottets förslag rörande förläggningen
av universitetsfilialer samt av
den nya medicinska och den nya tekniska
högskolan, kan detta bli ett märkligt
beslut i de svenska universitetens
historia. I realiteten kan det komma att
betyda tillkomsten av landets sjätte universitet.
Men innan detta blir full verklighet,
måste universitetet i Umeå byggas
ut. Vi har all anledning att hoppas,
att denna utbyggnad skall kunna ske
snabbt. Den fortsatta expansionen av
universitetsväsendet bör därefter inriktas
på det sjätte universitetet. Krav på
ett sådant handlingsprogram framföres
i reservation nr 5 till vilken jag också
yrkar bifall.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta
att framhålla att mycket stora
krav nu kommer att ställas på Linköpings
stad och Östergötlands läns landsting.
Verkliga krafttag måste göras för
att de planerade utbildningsenheterna i
Linköping skall kunna komma i gång
vid avsedda tidpunkter och studentbostäder
i tillräcklig omfattning finnas
tillgängliga. Man kan förutse att mycket
stora problem kommer att uppstå för
vederbörande lokala myndigheter inte
minst i fråga om möjligheterna att,
innan regionsjukhuset i Linköping fått
sina nya lokaler, på ett tillfredsställande
sätt anordna alla de lokalutrymmen,
som krävs vid ett undervisningssjukhus.

Samtidigt med att utskottet tillstyrker
propositionens förslag om en särskild
linje vid den blivande tekniska
högskolan i Linköping för utbildning
av ekonomingenjörer, framhålles att
behovet av ekonomisk vidareutbildning
av civilingenjörer ändå kvarstår. Det
bör därför övervägas, om den form som
för närvarande användes med ett par
års studier vid handelshögskola kan ersättas
med annan för civilingenjörer direkt
avpassad ekonomisk vidareutbildning.
Denna bör troligen kunna inrymmas
inom ett studieår. Tre professurer
i ekonomiska ämnen kommer nu att
inrättas vid den fjärde tekniska högskolan,
och förutsättningar för forskning
inom dessa ämnesområden och gränsområdena
mellan ekonomi och teknik
kommer alltså att skapas där. Det kanske
därför kan visa sig lämpligt att organisera
den för civlingenjörer anpassade
vidareutbildningen i ekonomi till
den nya tekniska högskolan.

I motionerna 1:779 och 11:916 har
ett antal motionärer, till vilka jag hör,
yrkat dels att riksdagen måtte göra en
hemställan till Kungl. Maj :t om utredning
beträffande förläggning av en universitetsfilial
till falun-borlängeområdet,
dels att riksdagen måtte uttala att
den akademiska utbildning på ettbetygsnivå,
som nu meddelas inom området,
bör fortsättas och utvidgas. Under
arbetet i avdelningen har det dock blivit
fullt klart, att någon ytterligare universitetsfilial
inte lämpligen kan bli
aktuell inom överskådlig tid. Erfarenheterna
av den nu föreslagna organisationen
bör först avvaktas och bearbetas.
Mera än en filial till varje universitet
kan man rimligen inte heller tänka
sig i dagens läge. Att knyta en filial
till Umeå universitet ter sig också orealistiskt,
innan detta nått tillräcklig utbyggnad
och kapacitet.

Att under sådana förhållanden nu
starta en utredning om lokalisering av
nya filialer har för utskottet tett sig
opåkallat. Yrkanden härom i nyss nämn -

132

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

da motioner liksom i ett flertal andra
motioner bör därför enligt utskottets
mening inte föranleda någon riksdagens
åtgärd, en ståndpunkt till vilken jag
helt anslutit mig.

Vad beträffar yrkandet om fortsatt
och utvidgad akademisk ettbetygsundervisning
i falun-borlängeområdet har
utskottet mycket kraftigt poängterat att
införandet av universitetsfilialer inte
får betyda att den decentraliserade akademiska
utbildningen i övrigt skall avvecklas.
Tvärtom finns enligt utskottet
anledning räkna med ytterligare utbyggnad
och konsolidering. I detta fall
bygger utskottets utlåtande och ställningstagande
helt på departementschefsuttalanden
i propositionen.

Låt mig till sist säga några ord om
den utredning rörande »utbildning av
receptarier inom yrkesskoleorganisationen»,
som departementschefen förebådar.
I motionerna I: 778 och II: 914 yrkas
att denna utredning skall göras
förutsättningslös. Statsutskottet anför
härom på sid. 22 i utlåtandet, att utskottet
»förutsätter att resultatet av den
förordade utredningen kommer att ge
en allsidig belysning av frågan». Denna
kryptiska formulering inrymmer, vilket
vi alla i statsutskottets andra avdelning
är helt ense om, att utredningen
skall beredas möjlighet att pröva och
lämna förslag jämväl till annan förläggning
av receptarieutbildningen än
vid yrkesskoleorganisationen.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag med undantag för de reservationer
vid vilka mitt namn förekommer,
och till vilka jag yrkat bifall.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill liksom herr
Larsson i Hedenäset betyga min glädje
över den stora enighet med vilken vi
kan fatta beslutet om utbyggnaden av
universitet och högskolor. På de väsentligaste
punkterna är vi ju överens
i alla de partier som här har samarbe -

tat. Vad beträffar reservationerna har
ju tre partier, högern, folkpartiet och
centerpartiet, enat sig om ganska många
av dessa reservationer. Ordinarie ledamöter
i statsutskottets andra avdelning
har också allesamman, från alla partier,
varit överens om att de fyra filialorterna
skall bli Linköping, Örebro,
Karlstad och Växjö. Jag vill också betona
att det nya som nu genomföres i
det svenska utbildningssystemet, nämligen
att vi sprider den akademiska
lågstadieundervisningen ut till folket
på detta sätt, är något som kan få betydelse
för framtiden. Vidare är jag
glad över att vi i utskottet har kunnat
ena oss om en skrivning som tar sikte
på det högre tekniska utbildningsområdet,
speciellt vad beträffar kravet på
en beredning.

Herr Larsson i Hedenäset har redan
nämnt att det är synnerligen angeläget
att denna beredning tillsättes så fort
som möjligt och får den arbetsuppgift
som preciseras i utskottsutlåtandet,
nämligen »att kontinuerligt följa utvecklingen
på detta område och när så
befinnes möjligt framlägga förslag rörande
den högre tekniska utbildningens
fortsatta utbyggnad». Vi har också i utskottet
enats om att beredningen i första
hand bör överväga huruvida fullständig
teknisk högskola, vissa sektioner av
sådan högskola eller utbildning i de två
första årskurserna inom vissa sektioner
av teknisk högskola bör anordnas på
någon eller några orter i Norrland. Vissa
av dessa utbildningsanstalter bör,
enades vi likaledes om i utskottet, såvida
behov därav föreligger framdeles
kunna utvecklas till fullständiga tekniska
högskolor. Jag tror att det är mycket
väsentligt att denna beredning kommer
till stånd så fort som möjligt.

På senare år har tillströmningen till
de högre utbildningsanstalterna ökat
kraftigt. Här har nämnts siffror som
påvisar det »studentskred» som upplevs
i vårt land. Det är skilda anledningar
härtill: sociala och ekonomiska föränd -

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

133

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

lingar i samhället, teknisk utveckling
och krav på högre utbildning från ungdomens
sida inte minst genom utbyggnaden
av den undervisning vi har i
gymnasiet. Härigenom stiger efterfrågan
på högkvalificerad personal mycket
kraftigt både inom den allmänna och
den enskilda sektorn.

Kombinationen av ökad tillströmning
till högre utbildning och en stigande
efterfrågan på personal med sådan utbildning
skapar problem som kan karakteriseras
som ganska svårlösta. Folkpartiet
har sedan länge hävdat att de
bristsituationer som härigenom uppstår
måste mötas med kraftfulla samhällsinsatser,
och åtgärder mot köerna vid
universitet och högskolor har utgjort
ett av leden i den omfattande kamp mot
kösamhället som bedrivits från folkpartiets
sida.

Beträffande universitetsfilialerna förhåller
det sig på det sättet att den
decentraliserade universitetsutbildning
som vi haft under en följd av år är ett
komplement till universiteten. De föreslagna
filialerna skall emellertid integreras
med universiteten och på så sätt
från universiteten avlasta en del av den
väntade framtida tillströmningen. Filialsystemet
kan inte, i varje fall inte primärt
sett, uppfattas som en utbyggnad
av den hittillsvarande decentraliserade
undervisningen, såsom det har sagts,
utan är ett utbyggnadsalternativ för de
reguljära universiteten, alldeles oberoende
av om vi får filialer eller inte.
Kommer den decentraliserade utbildningen
att byggas ut och konsolideras
vid filialerna får vi emellertid ett system
som innebär en viss begränsning
av utbildningen i jämförelse med universiteten.
Vi får en horisontell begränsning
så till vida, att ett färre antal
ämnen kommer att studeras, och en vertikal
begränsning som innebär att man
bara kan studera på ett- och tvåbetygsnivå,
möjligen också på trebetygsnivå.
Här har vi i utskottet enat oss om en
skrivning som innebär att det skall ges

möjlighet till vidare studier utöver ettoch
tvåbetygsnivå. I utskottsutlåtandet
framhålles sålunda att »i den mån tillgängliga
lärarkrafter och övriga resurser
det medger utbildning bör kunna
ges och examination förrättas utöver
tvåbetygsnivån i primärexamen i enlighet
med den i propositionen förordade
organisationen». Här finns alltså möjlighet
till trebetygsundervisning och
examination även på filialorterna, och
jag vill betona vikten härav.

Beträffande den stora och viktiga frågan
om de fasta studiegångarna uttrycktes
det i propositionen så att medan tillträde
hittills i princip varit fritt till studier
i varje enskilt ämne inom den filosofiska
fakulteten, så bör organisationen
i framtiden tillåta fritt tillträde endast
till vissa fasta studiegångar, såsom redan
är förhållandet vid spärrade fakulteter
och högskolor och vid de teologiska
och juridiska fakulteterna. I propositionen
framhålles att en sådan anordning
inte kan anses innebära någon
väsentlig inskränkning av valfriheten i
jämförelse med nuvarande förhållanden.
Detta kombineras nu med förslag om
särskilda anordningar. Man har tydligen
på känn att det finns vissa kategorier
studerande som i och för sig har en
berättigad målsättning för att bedriva
högre studier, t. ex. i enstaka ämnen.
De torde emellertid inte kunna följa
denna typ av fasta studiegångar, och
särskilda anordningar skall tillgodose
dessa kategoriers studiebehov. Dessa
förslag om fasta studiegångar och särskilda
anordningar — som inte närmare
förklaras i propositionen — accepteras
av utskottsmajoriteten som framhåller
att givetvis måste »särskilda anordningar
vidtas för vissa studerande som av
legitima skäl inte har möjlighet att följa
den reguljära utbildningsgången».

Denna fråga om stelbenthet eller flexibilitet
i utbildningen är, såvitt jag kan
förstå, en mycket allvarlig fråga. Jag
tror att de fasta studiegångarna är ett
viktigt led i strävandena att skapa mer

134 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

yrkesinriktade studier inom filosofiska
fakulteten. Men enligt reservanternas
uppfattning är det också angeläget att
man gör det möjligt med kombinationer
av traditioneli universitetsutbildning
med mer yrkesinriktade moment. Det
vore mycket olyckligt, om man bara
medgav studier i enlighet med de fasta
studiegångarna. Det ligger otvivelaktigt
ett värde både för den enskilde studerande
och för samhället i det förhållandet
att den studerande har chans att
välja mellan mera ovanliga kombinationer.
Sådana ämneskombinationer kan
ha stor betydelse både för den vetenskapliga
utvecklingen och för arbetsmarknaden.
Om man låser fast studiemöjligheterna
— såsom regeringsförslaget
uppenbarligen har en tendens att
göra — till de nu mest gängse ämneskombinationerna
kan vi få ett stelt utbildningssystem
utan den flexibilitet
som är nödvändig i ett modernt samhälle.

Vi reservanter menar alltså att särskilda
alternativa studievägar bör inrättas
för dem som vid sidan av studierna
bedriver förvärvsarbete, alltså studier
med annan schemaläggning och tidsplanering
än vad som gäller för dem
som studerar på heltid. Vidare måste
det vara möjligt att också studera enstaka
ämnen för dem som önskar bedriva
studier vid sidan av de fasta studievägarna,
vare sig de syftar till en
fullständig examen eller inte.

Den tänkta organisationen förefaller
oss också vara ganska vagt skisserad,
och därför anser vi det nödvändigt att
Kungl. Maj :t återkommer till riksdagen
med förslag om de närmare principerna
för systemet.

När det gäller punkterna 2 och 3 har
jag alltså här talat för reservation 2,
till vilken jag yrkar bifall.

■Tåg kommer så till frågan om de
skärpta reglerna för rätt att bedriva
studier vid filosofisk fakultet liksom
vid teologiska och juridiska fakulteter.
Det innebär ju att man skall kunna be -

driva ämnesstudier i en fixerad tidsföljd
och inom en bestämd tidsram. De
studerande, som av olika anledningar
är ur stånd att följa denna undervisning,
skall som en sista utväg kunna avvisas,
och det heter i propositionen att regler
skall utformas för detta avvisningsförfarande
och att åtgärder bör genomföras
i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer.

Utskottsmajoriteten accepterar detta
avvisningsförfarande, men man gör ett
litet undantag. Man talar om att hänsyn
skall tas till personliga förhållanden
såsom sjukdom — vad vore väl naturligare?
— som motiverar avvikelser
från bestämmelserna.

Jag tror, herr talman, att ett avvisningsförfarande
av detta slag är en nog
så allvarlig sak för de studerande som
har inriktat sig på studier med framtida
examination men som av skilda anledningar
inte kan bedriva studierna i
den takt de fasta studiegångarna förutsätter.
Det vore inte rimligt, menar vi
reservanter, att avvisa dem som t. ex.
förvärvsarbetar vid sidan om studierna
och som därför har inriktat sig på en
långsammare studietakt. Inte heller kan
man väl avvisa personer som på grund
av sjukdom har nedsatt studietakt. Ett
avvisningsförfarande av denna typ skulle
sannolikt också förutsätta kontrollåtgärder
beträffande förvärvsarbete och
krav i vissa fall på läkarintyg. Detta
skulle medföra att man skapade en apparat
som precis inte skulle utgöra något
led i effektivisering av utbildningen.

Därför har vi reservanter i reservation
3 yrkat avslag på förslaget om
skärpta bestämmelser för avvisning av
studerande vid de fria fakulteterna. Jag
yrkar bifall även till denna reservation.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
säga några få ord om en fråga som beröres
i en ytterligare reservation, nämligen
den roll som radio och TV spelar
i detta sammanhang. Den undervisning
som synes kunna utvecklas mer och mer
i vårt land och som brukar kallas den

Onsdagen den 8 december 1965 fin.

Nr 39

135

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

eterburna, nämligen undervisningen genom
radio och TV, har alltmer kommit
i blickpunkten såsom ett alternativ till
den mer traditionella undervisningen
på ett- och tvåbetygsnivå vid universitet
och högskolor. Ecklesiastikministern
och jag hade i går anledning att något
samtala om denna sak i samband med
besvarandet av min interpellation beträffande
statskunskapskursen i radio
och möjligheterna till fortsatta studier
för två betyg. Av ecklesiastikministerns
svar framgick att denna radioundervisning
kunde betecknas inte bara som ett
komplement till universitet och högskolor
utan även som ett betydelsefullt
pedagogiskt hjälpmedel inom dessa. Jag
tror att härvidlag öppnar sig ett område
som är mycket viktigt när det gäller
de framtida utbildningsmöjligheterna
i vårt land.

Radioutredningen anser också att tiden
är inne för att grundligt överväga
radions och televisionens roll i utbildningsverksamheten.
En särskild aspekt,
som bör beaktas vid utredningen av
denna fråga, är enligt reservanternas
mening frågan om i vilken mån korrespondensundervisning
kan förenas
med undervisning i radio och TV. Vi
har därför i reservationen 4 föreslagit
att det tillsättes en utredning med uppdrag
att undersöka möjligheterna att
förmedla akademisk lågstadieundervisning
inom ramen för en kombinerad
TV-radio-korrespondensundervisning.
Den försöksverksamhet, som nu
pågår om utnyttjande av radio- och TVundervisningen
på den högre utbildningens
område, bör givetvis alltmer intensifieras.

Jag vill även på denna punkt ansluta
mig till reservationen och jag yrkar bifall
också till övriga reservationer där
mitt namn förekommer.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vi har brist på akademiskt
utbildade personer på alla områden.
Inte minst vi riksdagsmän får snart

sagt dagligen känning härav niir förtvivlade
människor kommer till oss och
berättar drastiska exempel på vad de
råkat ut för, därför att det inte finns
läkare, tandläkare, ingenjörer, lärare

o. s. v. i tillräcklig utsträckning.

Slutsatsen blir naturligtvis att vi måste
utbilda fler av alla dessa kategorier,
men man glömmer därvid liitt att för
varje gång det görs en utbyggnad skärps
den akuta krisen. För varje ny medicinsk
högskola som byggs ställs några
provinsialläkardistrikt utan innehavare,
och för varje tandläkarhögskola som
upprättas slås några folktandvårdspolikliniker
igen, inte bara tillfälligt utan
för 7—8 år framåt. Det går inte att
forcera utbildningen, utan det tar så
lång tid att utbilda högt kvalificerade
personer, och det krävs ett visst antal
av de redan utbildade som man kan
sätta in i denna utbildning.

Häromdagen antog en sjukhusdirektion,
som utannonserat två överläkartjänster,
den som stod på fjärde förslagsrummet
med motiveringen att man
ville ha en läkare, som skötte de sjuka
och ledde arbetet på kliniken, och inte
en vetenskapsman. Denna situation har
man på många håll. Vi behöver den medicinska
forskningen och måste ge den
alla resurser vi kan ge, även personellt.
I en framtid betyder det att vi kan bota
sjukdomar, som nu är obotliga, och att
vi kan göra människorna friskare. Men
vi hjälper inte dem som i dag är sjuka
och inte kan få vård på grund av brist
på läkare, och likadant är det på alla
andra områden. Vi måste hela tiden
tänka på att vi, för att få det så mycket
bättre om tio eller tjugo år, inte får försvåra
situationen för de människor som
i dag är sjuka, som har hål i tänderna
nu, som går i skolan i dag.

I flera av reservationerna och i motionerna
behandlas tillströmningen till
universitet och högskolor. Man visar på
prognossiffror, statistik o. s. v. och säger
att regeringens 87 000 är alldeles
för litet. Det blir 90 000, kanske 100 000.

136

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Det är högst sannolikt att dessa prognoser
är riktiga. Gör vi ingenting åt tillströmningen
blir det så många. Skall
vi då dimensionera universiteten för
100 000?

Låt oss se på lärarfrågan! Vi skall ha
dessa filialer, och vi skall ha nya assistenttjänster
för undervisningen även
vid moderuniversiteten. Vi kräver emellertid
med all rätt att lärarna skall vara
kvalificerade. Vidare skall det finnas
tillräckligt många lärare vid filialerna
liksom naturligtvis också vid moderuniversiteten.
Vilka lärare gäller det?
Jo, i stor utsträckning är det fråga om
dem som annars skulle ha gått till gymnasierna.
Antagligen finner de flesta
det angenämare att undervisa vid ett
universitet eller en universitetsfilial än
vid ett gymnasium. Vad händer då om
gymnasierna, som redan nu har mycket
ont om lärare, blir utan lärare? Jo,
de lärare som annars skulle arbeta på
grundskolans högstadium går till gymnasierna.
Om vi således ohämmat bygger
ut universiteten ställer vi grundskolans
högstadium utan lärare och
därmed slår vi högst effektivt undan
grunden för den akademiska utbildningen
tio år längre fram.

Vi måste alltid tänka på fördelningen
av de knappa resurser vi har. Vad beträffar
prioriteringen måste grundskolan
för närvarande komma först, ty om
vi inte kan ge den den avsedda kvaliteten
faller hela det övriga systemet. Det
är på många sätt tacksammare att arbeta
för en utvidgning på universitetsplanet,
men vi måste hela tiden se på
totalverkningarna. Enbart de 3 000, som
höjningen av studerandeantalet från
87 000 till 90 000 innebär, betyder dock
att ytterligare ungefär 80 gymnasielektorer
knyts till universiteten, vilket ökar
bristen inom skolan för övrigt.

Vad skall vi då göra, om vi vet att
tillströmningen blir större än dessa
87 000, samtidigt som vi måste konstatera
att vi inte orkar med mera? Det
är klart att en så ojämn siffra som

87 000 verkar litet konstig. Varför just
87 000? Man kan naturligtvis diskutera
siffran, men jag misstänker att den är
tilltagen så i överkant att vi bör inrikta
oss på att inte överskrida den. Samtidigt
är vi alla fullständigt överens om
att vi inte vill ha en spärr till de fortfarande
fria fakulteterna vid universiteten.
Hur skall vi då göra? Vi måste
utnyttja dessa 87 000 platser till det yttersta.
Med så många studenter som
87 000 betyder varenda månads sänkning
av den genomsnittliga studietiden
att man kan ta in åtskilligt fler studenter.
Med en ganska obetydligt ökad effektivitet
i den akademiska undervisningen
får vi med dessa 87 000 platser
samma resultat som vi skulle ha nått
med 90 000 platser med det tidigare
systemet.

I propositionen föreslås dels fasta
lärogångar på lågstadiet, dels att man
skall införa avvisningsförfarande så att
de elever, som icke kan fullgöra sina
studier på någorlunda normal tid, inte
skall få gå kvar och ta upp plats.

På det senare förslaget har yrkats avslag.
Beträffande de fasta lärogångarna
har det inte direkt yrkats avslag, men
man vill gå mycket försiktigt fram och
man vill framför allt låta frågan gå tillbaka
till riksdagen innan den avgörs.

Det talas om särbegåvningar som har
särskilda intressen eller särskilda möjligheter
och därför måste få lägga upp
sina studier på ett annorlunda sätt. Det
är mycket bra om man kan tillgodose
alla individuella önskemål, men det får
icke ske på andras bekostnad. Om vi
har ett mycket hårt begränsat platsantal
så får de, som vill ha individuella
avvikelser, vilka skulle betyda att det
går åt mer lärarkrafter eller mer lärosalar
eller att undervisningen över huvud
taget blir förlängd, finna sig i att
få det litet obekvämare, att kanske inte
få alla sina önskemål tillgodosedda.

Jag vill understryka att det hela tiden
gäller ett- och tvåbetygskurserna, lågstadiet
i den akademiska undervisning -

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

137

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

en, diir friheten redan förut iir mycket
obetydlig. Undervisningen iir där ganska
skolmässig. Så fort man kommer
högre upp och det blir fråga om verkligt
vetenskapligt arbete består ju friheten.
Det betyder icke någon större
frihetsinskränkning att införa dessa fasta
lärogångar. Dessutom är det säkert
möjligt att i stor utsträckning göra dem
så pass flexibla att man kan ta större
hänsyn till individuella önskemål. Men
det får icke gå så långt att man på något
sätt riskerar att tvingas ta in färre
studenter än som beräknats.

Inte heller tror vi i utskottsmajoriteten
att vi vinner något på att låta frågan
gå tillbaka till riksdagen. Inte vinner
man större flexibilitet på att det utarbetas
fasta normer som riksdagen
fastställer. Då går det inte att ändra
dem utan förnyade riksdagsbeslut. Här
är det enda rätta att universiteten får
pröva sig fram. Jag tror inte att man i
första omgången kommer fram till en
slutgiltig lösning. Man får göra upp en
plan de första åren, och sedan får man
jämka den efter de erfarenheter man
gör efter hand.

Detta gäller även avvisningen. Jag
tror att man kommer att vara mycket
försiktig till att börja med. Här har
nämnts att man naturligtvis måste ta
hänsyn till sjukdom. Det är självklart
-— det gör man ju i alla sammanhang.
Man måste ta hänsyn till barnsbörd.
Det kan komma ett mycket giltigt skäl
för att någon tillfälligt skall få avbryta
studierna med rätt att återuppta dem
så fort som möjligt.

Däremot är jag inte riktigt med på
att man skall kunna förlänga studietiden
därför att man vill ha förvärvsarbete
samtidigt. Det beror på om det
kan ske på ett sådant sätt att man inte
låser platsen för någon annan. Med den
knapphet på platser vi har kan ingen,
för att han vill förvärvsarbeta, samtidigt
få ta upp en plats längre än den
genomsnittliga studietiden. Det är säkerligen
både ur den enskildes och ur
5*—-Andra kammarens protokoll 1965.

samhällets synpunkt en klok hushållning
att man helt går in för studierna
under en tid och sedan går ut i förvärvslivet.
Vi har ju förbättrat studiestödet
så pass kraftigt på senare år för
att det skall bli möjligt att studera på
heltid.

För den som inte vill göra det finns
ju numera så många andra möjligheter
— och de kommer att bli ännu större i
framtiden. I dag har talats om TV- och
radiokorrespondensundervisning även
på det akademiska planet. Det finns
också reservationer om den saken. Vi
anser i utskottsmajoriteten att det är alldeles
riktigt att dessa olika former av
undervisning kommer fortast möjligt,
men vi tror inte att det behövs någon
specialutredning. Tvärtom tror vi, liksom
i den fråga vi debatterade förut i
dag, att en specialutredning snarare kan
försinka ärendet än befrämja det. Här
är redan så mycket på gång, och vi
kommer ganska snart att få ta ställning
till vuxenutbildningen i hela dess vidd.
Då kommer även denna fråga att behandlas.
Både för den, som vill förvärvsarbeta
jämsides med studierna,
och för den, som har blivit avvisad därför
att den studietakt som tillämpas vid
universiteten inte passar honom, finns
då möjligheterna kvar att bedriva studierna
på kvällstid genom TV och radio,
per korresponds o. s. v. Ingen är
ju utestängd därför att han inte har
kunnat följa den upplagda kursen vid
universitetet med de villkor som gäller
där.

Vi är som sagt i ett tvångsläge. Vill
man inte ha denna rationalisering av
undervisningen med skärpning av bestämmelserna
för bedrivande av heltidsstudier
vid universiteten, då måste
man överväga att införa någon form av
inträdesspärr. Vi kan inte helt enkelt
bara låta hela organisationen svälla ut.
Även om vi kunde göra det i och för sig
förstör vi, som jag har framhållit, därmed
för det allmänna skolväsendet.

Beträffande de nya läroanstalterna
Nr 39

138 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

måste vi betänka att våra universitet
har den dubbla uppgiften att undervisa
och att forska. För forskningens del är
det viktigt att ha mycket stora enheter.
Såsom förut i dag flera gånger har understrukits
blir det svårare och svårare
att skilja de olika forskningsgrenarna
från varandra. Det blir tvärvetenskaplig
forskning och nya områden mellan förutvarande
forskningsgrenar o. s. v. Vi
behöver alltså ha forskningen på ett
ställe. Forskningen blir mer och mer
resurskrävande; det behövs stora och
dyrbara anläggningar som vi inte kan
ha för många av.

Vi har fem universitet. Av dem är det
bara ett som har tillkommit efter statsmakternas
beslut. Universiteten i Uppsala
och Lund är mycket gamla och har
förlagts dit av historiska skäl. I Stockholm
och Göteborg var universiteten från
början enskilda högskolor, startade av
städerna själva. Endast universitetet i
Umeå har grundlagts direkt efter beslut
av regering och riksdag, inte därför att
vi i och för sig behövde ett femte universitet
utan därför att det var ytterligt
angeläget att få akademisk undervisning
och forskning även i Norrland.

Såväl i de många motionerna som i utskottets
utlåtande och i reservationerna
har understrukits angelägenheten av att
universitetet i Umeå fortast möjligt bygges
ut till ett fullständigt universitet. Sedan
är frågan om vi skall gå längre. Då
har vi i vårt lilla land fem fullständiga
universitet. Har vi över huvud taget resurser
till flera? Är det inte klokare att
koncentrera forskningsresurserna till de
universitet vi redan har? I varje fall
bör vi inte diskutera ett sjätte universitet
innan umeåuniversitetet är utbyggt
och innan vi har sett om vi kan
ge de övriga universiteten tillräckliga
resurser. Det kan hända att det sjätte
universitetet kommer, men det är en
sak som får stå på framtiden. Vi bör
absolut inte göra något uttalande nu
som binder oss för att inom den närmaste
framtiden bygga ett sjätte universitet
i Linköping.

Vad däremot undervisningen beträffar
är intresset snarast det rakt motsatta,
nämligen att sprida den så mycket som
möjligt. Vi har gjort det när det gäller
grundskolan och håller nu på att bygga
ut gymnasicstadiet. Målsättningen har
hela tiden varit att så många som möjligt
skall få tillgång till sådan undervisning
inom något så när bekvämt
räckhåll.

Vi kan inte lägga gymnasier, yrkesskolor
och fackskolor lika tätt som
grundskoleenheterna, men vi försöker
så långt möjligt sprida dem så långt det
går med ett tillräckligt elevunderlag.
Detsamma gäller för den högre undervisningen.
Det är ett rättvisekrav att
alla ungdomar i landet så långt möjligheterna
tillåter får tillgång till högre
utbildning. Det är också i hög grad ett
effektivitetskrav. Vi vet av erfarenhet
att ju längre vägen är till en utbildningsanstalt,
desto sämre blir rekryteringen
där. Och vi behöver hela landets befolkning
som rekryteringsunderlag för de
högt kvalificerade yrken där det alltid
i ett samhälle i snabb utveckling kommer
att råda brist, hur vi än gör.

Det gäller sålunda att sprida den akademiska
undervisningen så mycket som
möjligt utan att äventyra undervisningens
kvalitet. Därför har vi i fullständig
enighet beslutat att försöka lösa frågan
genom att inrätta universitetsfilialer ■—
även om svårigheterna att bereda utrymme
för studenterna på de nuvarande
universitetsorterna också har spelat in.

Men vi får inte sänka undervisningens
kvalitet. Det är mycket viktigt att
universitetsfilialerna blir filialer i ordets
egentliga bemärkelse. De skall inte
vara självständiga läroanstalter, utan de
skall ha mycket nära kontakt med moderuniversitetet.
Universiteten har där
ett stort ansvar när det gäller att sköta
filialerna på sådant sätt att de verkligen
blir en del av universitetet.

Universitetet i Umeå är ännu inte tillräckligt
utbyggt för att ha en filial. Naturligtvis
skulle det annars vara mycket
tacknämligt att just det väldiga om -

Nr 39

139

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

rådet i norr fick ytterligare en läroanstalt.
Men den saken får vänta, det har
vi varit tämligen eniga om. Övriga fyra
universitet skall däremot utrustas med
var sin filial.

Som herr Larsson i Hedenäset påpekade
kommer dessa filialer inte att få
uen geografiska spridning som man i
och för sig kunde önska. Befolkningsutvecklingen
är ju sådan att större delen
av människorna här i landet samlas
i ett brett bälte i Mellansverige kring
axeln Stockholm—Göteborg, och där ligger
redan tre universitet: Stockholm,
Uppsala och Göteborg. De tre universitetens
filialer måste också ligga inom
detta område. Ingen har heller opponerat
sig emot deras placering i Linköping,
Örebro och Karlstad. Visserligen
ligger Karlstad i områdets norra kant
men ändå ganska väl inom detta slutna
fält.

Norr därom har vi så den största
delen av landet, men av skäl som redan
anförts kan universitetet i Umeå inte få
någon filial nu.

Söder om bältet i Mellansverige ligger
Lund, och det är kring lundauniversitetets
filial som diskussionen har
stått. Var skall den ligga? Göteborg tillgodoser
Västergötlands och större delen
av Bohusläns och Hallands behov.
Linköping kan tillgodose Östergötlands
och delvis Södermanlands behov, och
för Skåne har vi universitetet i Lund.
Det gäller sålunda nu helt enkelt ett
universitet för Småland. Där finns tre
län och tre residensstäder, vilka alla tre
har förklarat sig vara mycket intresserade
av att få en universitetsfilial. Statsutskottets
andra avdelning har besökt
dessa tre städer och funnit —- liksom
också framhålles i propositionen -— att
samtliga är mycket lämpliga och har
förutsättningar för att verkligen göra
något av en universitetsfilial. Här är det
alltså inte fråga om att någon av städerna
inte skulle klara den uppgiften,
utan det avgörande har fått vara det
geografiska läget. Och då ligger Växjö

mitt i det område som skall betjänas.
Norrut har vi Linköping och Göteborg,
och i söder ligger Lund med sitt universitet.
Om vi ritar en cirkel omkring
de tre orterna, så kommer medelpunkten
att ligga ungefär i Växjö. Om vi däremot
tänker oss universitetsfilialen förlagd
till Jönköping, som var den främste
konkurrenten, så kommer vi upp i underkanten
på det tätbefolkade området
i Mellansverige, där vi redan har sex
akademiska läroanstalter.

Frågan är alltså: Skall vi ha sju akademiska
läroanstalter inom detta område
och sedan Lund ensamt längst ned
i söder eller skall vi nöja oss med sex
läroanstalter inom området och låta
Växjö få en läroanstalt mitt emellan
Linköping och Lund?

Det finns naturligtvis skäl som talar
för samtliga dessa städer. Men som
sagt: Växjö ligger mitt i området — det
finns inga skäl som talar mot Växjö.
Jönköping ligger dels i utkanten av det
område som skall betjänas, dels i utkanten
av detta täta område där det redan
finns sex högskolor.

Kalmar — och det gäller ännu mer
Karlskrona och Halmstad, som också
nämnts i sammanhanget — ligger i utkanten
av området. Det finns naturligtvis
platser, varifrån det är närmare dit
än till Växjö, men det finns också platser
varifrån det är längre till dessa städer.
Vi kan inte bara tänka på dem som
har möjlighet att bo hemma och studera
på filialorten, utan vi måste också
tänka på dem som bor i ett större omland
runtomkring.

När det sedan gäller förläggningen av
den fjärde tekniska högskolan är problemet
inte en geografisk spridning utan
att vi verkligen behöver en fjärde teknisk
högskola, därför att det inte finns
några utbyggnadsmöjligheter vid de tekniska
högskolor vi har. På förslag har
varit Västerås och Linköping. Norrland
tar jag inte upp i detta sammanhang —
flera talare har redan berört problemen
där och vi är fullkomligt överens om

140 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

att man bör fortlöpande undersöka möjligheterna
att ordna högre teknisk undervisning
i Norrland. Sainma skäl som
en gång kom oss att inrätta Umeå universitet
talar också för att högre tekniska
studier skall kunna bedrivas i
Norrland.

Det finns många skäl som talar för
Västerås, när det gäller den nu aktuella
högskolan. Vad som fällt avgörandet för
Linköping är att där blir en medicinsk
högskola, som alla är överens om skall
förläggas dit, samt att universitetsfilialen
i Linköping blir den enda som från
början får en naturvetenskaplig fakultet.
Man kan alltså samordna forskningen
på ett bredare område där, och framför
allt har det ansetts vara mycket väsentligt
att den tekniska och den medicinska
forskningen kan ha ett närmare
samarbete.

Häremot invänder förespråkarna för
Västerås, att det självfallet behövs medicinsk
och teknisk samverkan men att
denna kan ske vid de redan befintliga
tekniska och medicinska högskolorna,
som ligger på samma orter. Nu är det
som vi alla vet så, att vetenskapsmännen
är specialister var och en på sitt område.
De har väldigt svårt för att bryta
sina vanor, och det är lättare när man
vill något verkligt nytt, att få in det i
en ny institution. Det har bl. a. framhållits
att man vid Umeå universitet
skulle försöka bryta nya vägar, som
man inte hade fått gehör för vid de
gamla universiteten. Lunds tekniska
högskola lär redan ha ett betydligt intimare
samarbete med den medicinska
forskningen än vad man har på de gamla
högskoleorterna. Vi tror alltså, att
härvidlag kan verkligen ske någonting
i Linköping.

Det har sagts ibland, att visst behöver
medicinen den tekniska forskningen,
men att tekniken blir den ensidigt givande.
Jag kan inte förstå det resonemanget.
Både tekniken och medicinen
skall dock betjäna samhället i alla dess
delar och medicinen behöver mer och

mer teknikens hjälp, lika väl som industrien
behöver den tekniska forskningen
till hjälp.

Man framhåller att det därvidlag är
fråga om ett ömsesidigt givande. Industrien
ger uppdrag åt de tekniska högskolorna
och industrien förser dessa
med speciallärare.

Ja, det är just detta medicinen också
skall göra. Den skall ge den tekniska
forskningen uppdrag och skall förse
den med den specialkunskap, som den
själv inte förfogar över. Den mänskliga
organismen är mycket mera invecklad
och är en mycket finare maskin än
både rymdraketer och datamaskiner.
Om man skall göra ingrepp i denna
ömtåliga och fina mekanism, behövs
det verkligt gedigen forskning med
högsta såväl medicinska som tekniska
sakkunskap inkopplade.

Det har i detta sammanhang talats
mycket om sjukhusingenjörer. Vi har
medan denna fråga varit föremål för
utskottsbehandling fått en tragisk illustration
till hur det går, när den
tekniska apparaturen på sjukhusen inte
fungerar. Läkarna har med all rätt
sagt ifrån att de inte kan ta ansvaret
för den tekniska apparaturen. Det är
de inte sakkunniga på. Vi måste ha tekniker
på sjukhusen som ansvarar för
översynen av apparaturen och ser till
att den fungerar som den skall.

Man håller också med om att vi skall
ha sådana tekniker, men man anser att
det räcker med gymnasieingenjörer. När
man då invänder att det inte bara är
fråga om att sköta den befintliga apparaturen
utan även gäller att efter hand
som forskningen går framåt presentera
nya konstruktioner, får man till svar
att dessa gymnasieingenjörer under sitt
arbete med dessa apparater också kommer
på förbättringar.

Men så som jag nyss framhöll är människokroppen
mera invecklad än alla
slags apparater, och det är nog bättre
att forskningen på detta område sker
på professorsnivå än på gymnasienivå.

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Nr 39

141

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Just detta kompakta oförstånd inte bara
från teknikernas utan även från medicinarnas
sida inför vad ett verkligt
samarbete på högsta nivå kan ge har
övertygat mig om att vi måste vidtaga
en ändring från grunden.

När vi skall inrätta en ny teknisk
högskola och en ny medicinsk högskola
har vi möjligheten att från början koppla
in dessa på ett samarbete, som kan
bli betydligt intimare än det som sedan
länge äger rum mellan de gamla institutionerna.

Allra sist vill jag bara som hastigast
ta upp frågan om studentbostäder. Självfallet
är detta en mycket väsentlig fråga
i detta sammanhang. Det är inte alltid
nödvändigt att det byggs speciella
studentbostäder. Det är beroende av
bostadssituationen på orten i vilken utsträckning
man måste bygga särskilda
studentbostäder. Men vad som är ytterligt
angeläget är att vi ser till att studenterna
på samtliga orter har möjligheter
att få bostäder, som gör det möjligt
för dem att bedriva effektiva studier.

Vi kan dock inte bryta loss detta
spörsmål från bostadsförsörjningen i
stort, utan dessa frågor måste lösas tillsammans.
Om vi kan öka bostadsbyggandet,
kan vi också öka studentbostadsbyggandet.
Detta måste bli en avvägningsfråga,
som vi får ta upp varje
år. Man får då avgöra hur långt resurserna
räcker till och hur många
lägenheter vi kan sätta i gång att bygga.
Därvid får vi se till att alltid ta
hänsyn till behovet av studentbostäderoch
att noga följa utvecklingen på detta
område.

Vi vill dock inte från utskottsmajoritetens
sida vara med om en låsning vid
någon bestämd siffra, vilken vi ändå
vet många gånger blir ett slag i luften,
eftersom vi måste rätta oss efter
det aktuella läget på bostadsmarknaden.

Med detta, herr talman, ber jag att
på samtliga punkter få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Efter den breda översikt
och presentation av huvudtankar
och principer i propositionen, som utskottets
ärade talesman nyss gjort, kan
jag i varje fall på detta stadium av
debatten fatta mig ganska kort.

Jag vill börja med att understryka
vad fröken Olsson sade om nödvändigheten
av att se hela utbildningspolitiken
som en enhet och vidare nödvändigheten
av att försöka få till stånd
en verkligt balanserad expansion inom
hela utbildningsfältet. Jag har tidigare
vid flera tillfällen här i kammaren
sagt, att egentligen skulle man vid
varje diskusion på utbildningsfältet ta
upp gamla debatter. Vi kan inte diskutera
universiteten om vi inte kommer
ihåg vad vi sade när vi diskuterade
gymnasiereformen. Vi kan inte besluta
om en gymnasiereform, om vi har glömt
bort vad vi sade och vad vi gjorde när
vi beslutade om grundskolereformen.
Allt detta hänger alltså samman.

Den balanserade expansionen tar sig
bl. a. uttryck — vilket också fröken
Olsson framhållit — i vissa ramtal.
När man i den offentliga debatten
ibland velat skämta litet med dessa tal
— 83 000, 87 000, 95 000, 112 000, ungefär
som en mängd lättsinniga människor
bara bollar med siffror — vill jag än
en gång stryka under att några av dessa
siffror är prognoser. Det rör sig alltså
om försök att förutse utvecklingen —
t. ex. den prognos som statistiska centralbyrån
gjort och som skulle tyda på
att man där räknar med ungefär
100 000 studenter i början av 1970-talet.
Det är en enorm expansion, en enorm
ökning. Men då har inte centralbyrån
tagit hänsyn till den politik som riksdagen
kan komma att besluta på en rad
väsentliga punkter.

Om allting får löpa och vi gör det så
oerhört bekvämt för oss, ärade kammar -

142

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ledamöter, att vi inte bryr oss om att
tänka på resurserna — vi glömmer
resurserna ett ögonblick, vi glömmer
alla svårigheter för universiteten — vad
får vi då för siffra? Jag skulle tippa
110 000 eller 115 000. Men det är en
omöjlighet ur resurssynpunkt. Och då
kommer vi till den andra sifferserien
— den är nu uppe i 87 000, medan utredningen
stannade vid 83 000. Om vi
skall kunna ge dessa 87 000 studenter
vid våra universitet en fullgod utbildning
i början av 1970-talet, måste vi se
till att vi lyckas med gymnasiepolitiken,
att det inte blir så många fler än
de 30 procent varom beslut fattats. Vidare
måste vi lyckas med fackskolan,
så att denna blir en verkligt attraktiv
utbildningsväg på det gymnasiala stadiet,
yrkesutbildningsreformen måste
verkligen kunna drivas igenom och bli
effektiv och en rad utbildningsvägar på
det postgymnasiala icke-akademiska området
måste kunna drivas fram.

Jag erinrar om de bägge utredningar,
som nyligen har presenterats, om en
ny social högskola och ett nytt gymnastiskt
centralinstitut — en rad andra
åtgärder vilka redan är vidtagna icke
att förglömma.

Vi måste även lyckas med en rad rationaliseringsåtgärder,
bl. a. av den art
som i dag har diskuterats och som även
i fortsättningen kommer att diskuteras.
Det gäller t. ex. avvisningen från de
fria filosofiska fakulteterna och den
bundna studiegången. Allt detta ligger
i paketet.

Om vi gör allt detta kanske vi klarar
87 000 universitetsstuderande. Men om
vi misslyckas på något sätt blir det fråga
om högre tal. Och blir det högre
tal — det har jag velat framhålla —
såsom t. ex. 100 000 universitetsstuderande,
klarar vi inte undervisningen vid
universiteten med bibehållen standard.

Det är också fråga om väldiga tal i
pengar räknat. 1963—1964 satsade vi
350 miljoner kronor på universiteten.
För 1972—1973 räknar vi med 640 mil -

joner kronor till universiteten. Detta innebär
en 80-procentig ökning på nio år.
Det program, som jag hoppas att riksdagen
i dag kommer att antaga, förutsätter
alltså denna satsning.

I investeringar kommer det att behövas
ungefär en och en halv miljard
mellan åren 1964—1965 och 1972—1973.
Detta skall vi också ha med i bilden
när någon eller några kanske tycker
att vi är väl försiktiga, som stannar vid
siffran 87 000 och nöjer oss med en
ökning på 100 procent — alltså en fördubbling
— och att vi är väl hårda
när vi inför nya tag, såsom t. ex. den
föreslagna utspärrningen. Man vill så
gärna förena den gamla idyllen — om
vilket det inte skall sägas något ont —
med de väldiga tal som nu gäller för
universiteten, men det går inte riktigt
att göra så.

Utredningen hade att välja mellan
tre alternativ — man kan knappast tänka
sig några fler möjligheter i nuvarande
situation — nämligen att helt bygga
på de nu existerande universiteten, att
eventuellt satsa på ett sjätte universitet
eller att gå fram längs den linje,
som vi kallat filiallinjen, utom när det
gäller de tekniska och medicinska områdena.

Varför valde då regeringen till sist
att följa den linje som anvisades i U 63?
Jag vill understryka — det tror jag är
väsentligt — att huvudskälet faktiskt
var en önskan att koncentrera forskningen.
Jag tror att våra forskare har
rätt när de säger att våra resurser,
framför allt i fråga om forskningsbegåvning,
inte är större än att det antal
platser där vi kan skapa en med internationella
mått mätt verklig forskningsmiljö
är begränsat. Det finns
t. o. m. de som tycker att fem universitet
ur den synpunkten är några för
många. Det är inte bara skämt när man
på absolut toppnivå bland forskare talar
om det stora forskningsinstitutet,
koncentrerat till någon plats mellan
Uppsala och Stockholm, i den ordning -

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

143

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

eu, t. ex. i närheten av Arlanda. Med
ett sådant forskningsinstitut skulle man
kunna åstadkomma forskning som verkligen
låg på internationell nivå. Vi måste
ta hänsyn också till de röster som
höjs för denna synpunkt.

Att under sådana förhållanden satsa
på ett sjätte universitet, att göra om vad
vi nu håller på och gör i Umeå och
göra det snabbt — det måste vi i så fall
göra med hänsyn till tillströmningen
__det hade med hänsyn till forskningen
varit en felaktig politik.

Utbildningens problematik däremot
är litet annorlunda. Utbildningen kan
decentraliseras fram till grundexamen.
Den kan spridas, bland annat därför
att 97 procent av all undervisning vid
våra nuvarande universitet på detta
plan sköts av lektorer och assistenter.
Bara 3 procent av ett- och tvåbetygsundervisningen
vid universiteten kan
betecknas som professorsundervisning.
Det finns tyvärr tusentals studenter som
går igenom våra universitet utan att
någonsin se en professor, i varje fall
åtnjuter de inte någon undervisning
av honom eller henne. Detta skall vi
inte heller glömma bort när vi påstår
att standarden vid filialerna skall vara
likvärdig den vid universiteten. Man
är offer för en mytbildning om man
tror att filialerna är undervisningsanstalter
där studenterna får finna sig i
att undervisas av sekunda krafter medan
undervisningen vid universiteten
är perfekt. Det är samma typ av undervisare
och samma kvalitet på undervisningen
vid de båda läroanstalterna.

Det var också nödvändigt — det var
ett tredje motiv — att åstadkomma en
snabb avlastning, och då var filialsystemet
det snabbaste. Det är möjligt,
tror vi, att komma i gång med filialerna
redan hösten 1967.

När det gäller det sociala perspektivet
— studentbostadsproblemet m. m.
— kan jag instämma i vad fröken Olsson
bär sagt och skall inte upprepa
det. Dessa problem är nog så allvarliga

för våra nuvarande universitetsstäder.
Universiteten ligger ju också i de mest
expansiva områdena i vårt land. Det
är ett oerhört tryck på dessa regioner
och på dessa orter.

Ytterligare ett skäl att följa U 63
är att jag tror att filialerna kommer
att bli mycket värdefulla inom en ganska
snar framtid när det gäller vuxenutbildning
och annan postgymnasial utbildning
som vi vill ha spridd ut över
landet.

Sedan vill jag, herr talman, liksom
i medkammaren — jag hoppas att jag
kan det — slå hål på en egendomlig
ryktesspridning som ägt rum, nämligen
den att propositionen inte skulle
vara förankrad i remissopinionen. Hur
många gånger har jag inte läst i olika
tidningar uttryck som »den så hårt
kritiserade U 63» eller »den söderskjutna
utredningen U 63», »trots detta har
ecklesiastikministern lagt fram propositionen»
etc.

Utredningen var ovanligt starkt förankrad
i remissopinionen. Det var universiteten
som på klart angivna grunder
gick emot filialerna, men praktiskt taget
hela det svenska samhället som det
representeras av sina organisationer,
har slutit upp kring utredningen. Jag
tar mig frihetten att från sidan 74 i
propositionen läsa upp följande namn
på organisationer som slutit upp bakom
utredningen: LO, SR, TCO, Kommunförbundet,
Stadsförbundet, Kooperativa
förbundet, Sveriges hantverks- och industriorganisation,
Sveriges lantbruksförbund,
en rad länsstyrelser, länsskolnämnder
och politiska organisationer,
med modifikationer men dock accepterande
principen, skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet. Är detta,
ärade kammarledamöter, inte en
uppslutning bakom utredningen av remissopinionen?
Om man kräver hundraprocentig
uppslutning så torde många
utredningar ha svårt att uppfylla det
kravet.

Om lokaliseringen följer senare, fö -

144 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

reställer jag mig, en lång debatt. Jag
skall nu bara liksom i medkammaren
redovisa mina personliga synpunkter
och ange vad som har varit utslagsgivande
för besluten. Det finns inga märkvärdigheter
att plocka fram i detta sammanhang.

Jag utgick ifrån tekniken och medicinen.
Vi hade Västerås och Linköping
att välja mellan när det gällde den
tekniska utbildningen. Jag kommer inte
att opponera mig om företrädare för
västeråslinjen påstår att Västerås hade
haft större förutsättningar än Linköping.
När det gällde medicinen hade vi
att välja mellan Linköping och Örebro;
vi var nämligen tvungna att ha ett regionsjukhus.
Jag skall inte heller opponera
mig om någon påstår att Örebro
i dag har större förutsättningar
att klara klinisk medicinsk utbildning
än Linköping. Linköping var alltså
den enda stad som kunde komma i fråga
om man ville integrera medicinsk utbildning
och teknisk utbildning.

Fröken Olsson har redan talat om
fördelen med detta system, och jag skall
inte upprepa vad hon har sagt.

Därmed föll Linköping ut som första
ort. Att Linköping också skulle bli en
filialort när det gäller de filosofiska
fakulteterna är väl så självklart, att
jag inte behöver tala om den saken. Att
Örebro bör vara filialort till Uppsala
är väl i stort sett lika uppenbart. Örebro
var ju den stora konkurrenten till
Linköping, om man skulle ha gått på
linjen med ett sjätte universitet, vilket
vi av skäl som jag nämnt icke gjorde,
örköping var ju en gång Örebro resp.
Linköping.

Den stora debatten har kommit att
gälla filialen till Lunds universitet. Jag
skall inte polemisera mot alla de fantastiska
inlägg som gjorts i denna fråga.

Jag kommer med spänning att lyssna
till vad herr Hamrin i Jönköping om
en stund kommer att säga. Om han här
i kammaren kommer att leva upp till
den nivå som han befunnit sig på i

m. m.

Jönköpings-Posten under några månader,
då skall jag ta till orda, men inte
annars.

Det är ju tre städer att välja på —
alla i och för sig förträffliga, alla med
förutsättningar att klara en filial, att
erbjuda miljö och bostäder och att vara
attraktiva. Det var två ting som slog ut
Jönköping. Det ena var — men det var
inte det väsentliga — att Jönköping
onekligen, vilket fröken Olsson nyss
pekade på, ligger ganska nära Linköping,
en annan filial. Det var ju inte
fråga om att Linköping skulle bli ett
universitet och att Jönköping skulle
bli en filial till det universitetet, utan
det var ju fråga om att placera två
filialer. Att lägga dem vid bältet efter
linjen Uppsala—Stockholm—Linköping

Örebro—Jönköping—Göteborg vore
väl kanske inte så lyckat ur den synpunkten.
Detta är ändå inte huvudskälet;
det blev inte avgörande för mig.

Jag utgick från Lunds universitet.
När man hade tre orter att välja på,
vilken ort skulle då ur Lunds synpunkt
vara lämpligast? Vi kom i regeringen
enhälligt fram till att det var Växjö
på grund av att Växjö ligger centralt
i den del av landet det är fråga om,
nämligen Sydsverige. Jönköping hör
onekligen till Sydsverige, om man betraktar
hela Götaland som Sydsverige.
Men om man verkligen menar de södra
delarna av Sverige, måste väl Växjö i
rimlighetens namn sägas ligga centralare
än Jönköping. Det blev alltså det
avgörande skälet, och det var egentligen
det enda.

Sedan, herr talman, bara några ord
— jag kanske får tillfälle att återkomma
till den frågan — när det gäller den
fasta studiegången och principen att
man skall kunna avvisa studenter.

Det gäller härvidlag principer — några
detaljförslag har inte framlagts.
Innan vi går vidare i denna fråga, måste
vi veta om vi över huvud taget har riksdagen
med på detta. Utgångspunkten är
att försöka undvika spärrar. Så länge

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

145

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

jag arbetat offentligt har jag varit motståndare
till spärrar. Jag har varit det
från min första studentriksdag 1940
och till i dag. Men det blir onekligen
svårare och svårare att hålla fast vid
det motståndet. Skulle vi komma att
misslyckas med den här politiken och
det blir ännu fler studenter — antalet
närmar sig 100 000 — då står det inte
många vägar till buds att välja mellan.
I Finland, i Norge och en rad andra
europeiska länder har man tvingats
spärra precis som vi gjort i många
naturvetenskapliga ämnen. Vi måste
göra någonting. Den fasta studiegången
är ett försök att komma ifrån det
mest planlösa studerandet, där unga
människor utan att egentligen ha någon
särskild yrkesinriktning eller studieinriktning
reser till ett universitet och
läser ett lämpligt ämne. Det finns knappast
någon annan förklaring till de
oerhört höga talen t. ex. för studerande
i sociologi, pedagogik eller statistik såvida
det inte bara — vilket inte är fallet
— vore fråga om konkurrenskompletteringar.
Man tar de ämnen som
står öppna så att säga. På grund av
automatiken får universiteten utan vidare
lärarkrafter för denna undervisning.

Nu föreslås ingenting annat än att
man i valet mellan 30 å 40 kombinationer
skall bestämma sig för en studieinriktning.
Det är inget annat det är
fråga om. Dessa studiegångar är vad
som har föreslagits av lärarutbildningssakkunniga
när det gäller utbildning av
blivande lärare, och det förslaget har
fått praktiskt taget allmän uppslutning
bland universitetsmyndigheterna och remissinstanserna
på universitetssidan.
Vårt förslag innebär ingenting annat än
att vi vill gå vidare på denna väg, vilken
bedömts vara lämplig för blivande lärare,
så att vi också kan tillämpa detta
system för de övriga delarna av den
filosofiska fakulteten.

När det gäller kvällsstudier och förvärvsarbetande
studerande är det väl

självklart att den gruppen av människor
inte kan få »utspärras» därför att vi
inför ett nytt system. Detsamma gäller
avvisningen.

Jag kan sammanfatta det så, herr talman,
att ingen haft den vansinniga tanken,
att detta system skulle drabba de
udda människorna, alla specialkategorier,
som ju snarast är elitkategorier.

Jag vill nämligen göra gällande, att
en person som har ambition och ork
att förvärvsarbeta på dagarna och följa
universitetsstudier på kvällarna tillhör
en kategori, som i detta land inte skall
förvägras utbildning.

Det finns naturligtvis en rad andra
fall, som man inte kan exemplifiera.
Men jag är övertygad om att opponenterna
här i kammaren mot detta
system och jag skulle kunna bli överens
om varje enskilt fall, om vi bara
fick det exemplifierat. Vad vi menar är
ingenting annat än att normalstudenten,
den normalbegåvade, inte skall få
ligga hur länge som helst vid ett universitet
och uppta undervisningsresurserna,
om han av ett eller annat skäl
inte kan följa undervisningen.

Vi skall komma ihåg att varje student
som tar upp en plats på ett bibliotek
eller på ett laboratorium stänger ute
någon annan. Inom skolans värld är vi
ganska hårda. Vi tillåter ett års kvarsittning
■— sedan åker eleven ut. Ingen
har protesterat emot detta. Här är det
fråga om att vi ger folk 7 000 kronor
om året i studiemedel med en mycket
liberalt tilltagen studietid, kanske med
ytterligare marginaler och med en rad
undantag, men det gäller att äntligen
fixera principen att man på statens bekostnad
inte kan få ligga hur länge
som helst vid ett universitet. Det är
ingenting annat det är fråga om.

Frågan om överassistenterna kommer
säkerligen upp i debatten här. Det är
riktigt som opponenterna säger att förslagen
inte är utformade, men det beror
på en rad skäl. När det gäller den
nya tjänstekategorien överassistenter

146 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

måste vi först förhandla med organisationerna.
Jag kan här inte gå fram med
ett förslag i fråga om lönesättning och
tjänstgöringsskyldighet förrän vi har
förhandlat oss fram till en lösning.

Men varför var det så bråttom med
överassistenterna? Jo, därför att filialsystemet
står och faller med den typen
av lärarkraft. Vid sidan av lektorerna
måste vi ha assistenter. Assistenterna
vid universiteten är forskningsmotiverade.
De har en tjänstgöringsskyldighet
på 1 000 timmar per år — vilket är halv
tjänstgöring — och av dessa 1 000 timmar
består ungefär 300—400 av undervisning.
Resten är vanligt institutionsoch
forskningsarbete. När det inte blir
några forskningsmiljöer eller något
forskningsarbete ute på filialerna, kan
vi inte ha den assistenttypen. Då får vi
ha den assistenttyp som är lärare och
som ligger i en lärarpedagogisk karriär
och inte i en forskningskarriär.

Om riksdagen inte vill gå med på filialer,
blir det alltså inga assistenter.
Följaktligen måste jag koppla ihop dessa
bägge frågor. Efter riksdagsbeslutet
får vi ta upp förhandlingar, och sedan
kommer jag tillbaka till riksdagen i
statsverkspropositionen 1967 och begär
pengar till det antal tjänster vi då har
kunnat räkna fram. Då får denna debatt
tas upp på nytt. Men den kommer då
efter en avtalsförhandling, och kammarens
ärade ledamöter vet i vilket läge
vi då befinner oss.

Men vi kan inte heller vända på det
hela. Vi kan inte först ta riksdagsbeslutet,
ty då har det inte blivit några filialer.
Det hade förmodligen blivit en
total akademisk strejk, om vi innan vi
förhandlade om löner och tjänstgöringsskyldighet
så att säga hade klippt till.

Detta är alltså läget. När det gäller
de bundna studiegångarna måste självfallet
universitetsmvndigheterna få lägga
fram förslag. Det råder inte jäkt
och brådska, ty det är en ganska besvärlig
sak det gäller. Kanslern räknar
med att vi kanske kan starta 1968. Vi

får se på saken då. Likadant är det
med frågan om avvisningen som jag
tror att både herr Källstad och fröken
Olsson var inne på. Självfallet får vi
här erfarenhetsmässigt arbeta oss fram
till ett förnuftigt system, och jag kan
i dag, herr talman, bara lova att det
inte blir sista gången riksdagen kommer
att få tillfälle att diskutera dessa
frågor med utgångspunkten att vi skall
utarbeta ett vettigt system, som i varje
fall inte drabbar de kategorier av studerande
som jag här tidigare har pekat
på.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det måste finnas anledning
att säga att vi är mycket eniga om
behovet av att få fram utbildad kvalificerad
arbetskraft. När vi nu har hört
ecklesiastikministern tala, har vi liksom
kunnat notera att det är en i många
avseenden lycklig ecklesiastikminister,
som har riksdagen bakom sig när det
gäller att finna utvägar för att ge ungdomen
så god utbildning som våra tillgångar
medger. Om vi inte lyckas
åstadkomma en god teoretisk och praktisk
yrkesutbildning, riskerar vi givetvis
att inte kunna uppehålla den standard
som vi nu har och att heller inte
kunna förbättra den.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga att jag tror att det hos vårt
folk finns intresse och vilja att göra
insatser också i andra länder, där man
av olika anledningar inte har kunnat
uppnå den standard vi har. Genom en
förbättrad yrkesutbildning har vi möjligheter
att göra insatser i dessa länder
i den mån våra ungdomar kommer att
arbeta där.

Utöver att vi behöver utbildning och
gör den så gedigen som möjligt vill jag
understryka att det är nödvändigt att
med hänsyn till de snabba förändringar
som sker i vår tid även beakta det
behov av fortbildning och vidareutbildning
som uppstår. Inte minst gäller detta
inom teknikens område, där det sker

Onsdagen den 8 december 1905 fin.

Nr 39

147

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

en mycket snabb vetenskaplig utveckling
och göres många framsteg.

Dagens fråga gäller utbyggnaden av
universitet och högskolor bl. a. genom
inrättande av universitetsfilialer. Utan
tvivel innebär denna utbyggnad att det
kommer att ställas stora krav i fråga
om lärare, lokaler, utrustning, studentbostäder
o. s. v. Förslaget om universitetsfilialer
har tillstyrkts av ett enhälligt
utskott, men meningarna är, som
här tidigare anförts, delade i fråga om
var filialerna skall förläggas.

Jag skall inte uppehålla mig vid frågan
om lokaliseringen av filialerna men
vill gärna uttala min uppskattning av
de ingående informationer som lämnats
oss som besökt aktuella platser för dessa
filialer. Det har vid dessa besök förklarats
att man är beredd att göra stora
insatser för att klara lokalfrågor, bostadsfrågor,
fritidsfrågor, biblioteksutrymmen
o. s. v. Det måste vara en tillgång
att man är beredd att lämna dessa
bidrag. Det är nödvändigt för att filialerna
skall få den framgång som vi
önskar dem. Jag tror att det här behövs
att alla hjälps åt och visar god vilja för
att vi skall lyckas.

En grundförutsättning för att det
skall bli ett lyckat grepp med filialerna
anser jag bl. a. vara att man har en god
lärarförsörjning. Filialerna måste ha
lärarkrafter som kan ge en kvalitativt
godtagbar undervisning. De studerande
måste ha känslan av eller rent av vara
övertygade om att den undervisning de
erhåller skall vara fullt jämförbar med
den undervisning som lämnas på ifrågavarande
område vid moderuniversitet.
Detta förutsätter goda kontakter med
moderuniversiteten och en organisatorisk
anknytning till dem. Får vi detta
tror jag att vi kan få till stånd en tillfredsställande
undervisning och den status
som är önskvärd. Jag vill därför
understryka att det är mycket angeläget
att likvärdighet uppnås mellan moderuniversiteten
och filialerna.

Men om vi nu bygger ut våra filialer

har jag den meningen att man därmed
inte kan släppa tanken på att det också
kan behövas ett sjätte universitet. Meningarna
härom kan givetvis vara delade
och det har vi här fått erfara. Men
de universitetsstäder som vi nu har,
med undantag för Umeå, har väl ändå
uppnått en sådan storlek att det blir
fråga om särskilda organisatoriska problem.
Sådana anmäler sig onekligen.
Därför ser jag saken så att man inte
får släppa det sjätte universitetet ur
sikte.

Med hänsyn till de begränsade tillgångar
vi har och givetvis också för att
vara till hjälp för de studerande, vilkas
väl skall sättas i främsta rummet, kommer
det att införas fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna. De studerande
får därmed en fastare plan att
arbeta efter. Man kan vid samtal med
studerande finna att detta är eftertraktat.
Men det är säkerligen svårt att finna
ett system som är så bra att det tillfredsställer
alla; något sådant torde
vara omöjligt. Jag tror emellertid att de
fasta studiegångarna blir till hjälp för
de studerande och kan komma att medverka
till att dessa snabbare når resultat
i sitt studiearbete. Men hur noga
man än förbereder valet av ämneskombinationer
kan den studerande komma
i den situationen att han eller hon finner
sig ha gjort ett felaktigt val med
hänsyn till sina förutsättningar. I andra
fall inträffar det som vi här talat
om, nämligen att studerande vid sidan
av studierna har förvärvsarbete. Vi har
många sådana studerande. Därför liar
jag för min del ansett att det kan vara
välbetänkt att det finns tillgång till särskilda
studiemöjligheter för dessa. Ecklesiastikministern
har här förklarat att
han inte skulle vilja förvägra dessa
människor möjligheter att också bedriva
universitetsstudier.

De soin inte befinner sig på skolorten
och som har förvärvsarbete men
ändå vill bedriva universitetsstudier
torde i de allra flesta fall behöva en

148 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

längre studietid än de som enbart ägnar
sig åt studiearbete. Sedan har vi de som
vill studera för att nå något betyg, dock
inte för att nå en viss examen. Jag tror
att också deras studier kan bli till nytta
och vara av värde inte bara för dem
själva utan även för den vetenskapliga
utvecklingen, för arbetsmarknaden och
för arbetslivet.

Nu eftersträvas givetvis ett effektivt
utbildningssystem så att inte utbildningstiden
blir onödigt lång. För att förhindra
en onödigt lång studietid är det
nödvändigt att lämna en god studieorientering
och studierådgivning. Detta
är välbehövligt under hela studietiden.
Det behövs därvidlag en uppsökande
verksamhet. Det räcker inte med att
den som skall ge studieråd har en viss
mottagning dit den, som kommer på
efterkälken i studierna, kan vända sig.
Det behövs att någon kan komma till
vederbörande och ha tillräckliga kvalifikationer
både för att stimulera till nya
tag i arbetet och för att ge råd om hur
det skall tillgå.

Jag hävdar den meningen att detta
bör ske på ett så tidigt stadium som möjligt
för att man skall kunna nå det bästa
resultatet. Man bör först pröva hur
dessa positiva åtgärder verkat innan
man beslutar sig för avvisningar. Utskottet
säger att särskilda anordningar
givetvis måste vidtas »för vissa studerande
som av legitima skäl inte har möjlighet
att följa den reguljära utbildningsgången».
Det kan man väl förstå.
Jag vill emellertid säga att jag anser att
det ur social synpunkt och ur trygghetssynpunkt
är befogat att i första
hand pröva de positiva åtgärderna innan
man väcker förslag om skärpta bestämmelser
för avvisning av studerande
vid de fria fakulteterna.

Om det är några som behöver längre
tid på sig för att klara sina examina
och som alltså inte kan följa den normala
studiegången utan skulle avvisas, kan
de ju därför inte sluta upp med att arbeta,
inte sluta att planera för framti -

den. De måste skaffa sig någon yrkesutbildning
för att få möjligheter att förtjäna
sitt uppehälle och göra en insats
i samhället. Detta kostar också pengar.
Jag skulle kunna tänka mig att det i
många fall kan bli dyrare än att medge
att studierna får ta längre tid än vad
som skall anses normalt.

Efter att ha anfört detta skulle jag än
en gång vilja understryka att jag inte
vill att man skall göra ett stelt utbildningssystem.
Man skall försöka göra det
så effektivt som möjligt. Men studietidens
längd är också beroende av undervisningens
effektivitet och de krav som
uppställs för godkännande i en tentamen.

Nu är de förslag som jag omnämnt
rörande studieorientering och studierådgivning
och om de fasta studiegångarna
inte det enda som kan medverka
till effektivitet i studiearbetet. Man kan
peka på ytterligare faktorer. En av dem
är studentbostäderna, som utgör ett i
hög grad centralt problem. Detta har
erkänts, och vid våra besök på de olika
platser, som kunde komma i fråga när
vi reste ut, intog denna fråga en central
plats vid överläggningarna. Det torde
inte råda något tvivel om att goda bostäder
är av stor betydelse för att man
skall kunna studera effektivt. Vi får allt
som oftast höra hur man skall ha det
ordnat när man skall läsa för att nå
goda resultat. Man framhåller den lugna
miljön, man talar om belysningen, om
den ordning som bör tillämpas. Visst är
detta riktigt, men det är inte så lätt för
små inkomsttagare att ordna på detta
sätt. Det finns familjer som inte har råd
att hyra så stora bostäder att de kan
avsätta ett rum åt den studerande. Problemet
med trångboddheten är inte obetydligt.
Den skapar psykisk press och
i många fall även konfliktsituationer.
Den studerande arbetar ju till mycket
stor del hemma och får då trängas tillsammans
med de andra familjemedlemmarna.

Nog kan filialerna till viss del med -

Onsdagen den X december 1905 fm.

Nr 39

149

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

verka till att skaffa bostäder åt de studerande,
men det är som sagt fråga om
områden som är expansiva, och möjligheterna
att skaffa bostäder är även
där begränsade.

Därför är det nödvändigt att följa
upp beslutet om utbyggnad av universiteten
och högskolorna med att ägna frågan
om studentbostäder mycket stor
uppmärksamhet. Goda sådana betyder
bättre studieeffekt och minskade anpassningsproblem
för de studerande. De
minskar också studieavbrotten.

Efter vad jag nu anfört är jag självfallet
beredd att sluta upp bakom förslaget
om utbyggnad med universitetsfilialer,
men jag vill understryka vikten
av att dessa filialer får goda lärare, blir
organisatoriskt väl sammanfogade med
moderuniversiteten, att där inrättas goda
bibliotek och att man också ägnar
studentbostäderna mycket stor uppmärksamhet.
Jag har inte kunnat finna
att man i detta skede bör godta avvisningsförfarandet
med mindre än att
man först har konstaterat att de positiva
åtgärder som jag förut nämnt blivit
prövade och att de visat sig otillräckliga.
Då får man kanske skärpa reglerna
ytterligare.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid detta utlåtande utan yrkar
bifall till reservationerna nr 2, 3,
4, 5, 12 och 13.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det jag nu kommer att
säga innehåller inte så mycket beröm
till ecklesiastikministern. Det beror inte
på att det inte finns mycket som är berömvärt
i propositionen — det erkännandet
skall jag gärna göra — utan det beror
på att jag närmast ser min ringa
uppgift vara att bidra till kritiken av
hans i utskottet godtagna förslag.

Först ett par principfrågor rörande
sättet att skriva en proposition. I propositionen
om utbyggnaden av universitet
och högskolor har remissinstanserna
enligt mitt förmenande visats en

viss nonchalans. Sammanställningen av
remissvaren kan — något pregnant uttryckt
— närmast liknas vid eu tabell
över de remissinstanser som ställer sig
positiva, respektive negativa till U C3:s
förslag. Deras argumentering återges i
många fall knapphändigt eller inte alls.

Det är emellertid en annan tendens
som har större betydelse, och det är
knappheten på motiveringar i propositionen.
En del remissinstanser framförde
ju kritik mot filialsystemet med hänsyn
till den bristande kontakten med
forskningen. Departementschefen besvarar
denna kritik med följande tänkvärda
och innehållsrika ord: »Jag delar
inte denna uppfattning.» Han anser vidare
»att — bl. a. genom en rad särskilda
åtgärder —» (lägg märke till
detta uttryck!) »goda kontakter skall
kunna etableras mellan institutionerna
vid moderuniversiteten och filialerna».
Vilka åtgärder som åsyftas nämns sedan
inte.

Fasta studiegångar föreslås — vilket
här har diskuterats en hel del ■—■ bli införda
även vid de fria fakulteterna. Enligt
departementschefen skall utanför de
fasta studiegångarna finnas möjligheter
till fria studier —- och där har vi detta
uttryck igen — »genom särskilda anordningar».
Vilka anordningar som åsyftas
nämns inte. »... särskilda åtgärder ...
särskilda anordningar ... bör göra det
möjligt...», dylika uttryck används rikligt.
Men så lätt får man inte göra det
för sig, utan antydan till specifikation
om vad det är frågan om. Här lämnas
ju, även om ecklesiastikministern nyss
bär försökt att förklara vissa saker från
denna plats, möjlighet till praktiskt taget
vad som helst. Några hållpunkter
måste dock ges i en proposition.

Den hetast omstridda ingrediensen i
U G3:s förslag — om man möjligen undantar
lokaliseringen av de nya läroanstalterna
— är ju de fyra universitetsfilialerna,
och dessa har helt anammats
i propositionen. Ecklesiastikministern
framhåller, att filialerna kommer att in -

150 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

nebära en betydande standardhöjning
av den nuvarande decentraliserade utbildningen.
Fattas bara annat! Men det
har knappast varit ägnat att lugna det
nya systemets kritiker, för det finns
faktiskt sådana, vilket t. o. m. tagit sig
uttryck i avslagsmotioner här i riksdagen.
Dessa kritiker har jämfört filialernas
standard med universitetens och
förutspått att den måste bli väsentligt
lägre. Jag vågar inte säga, hur det kommer
att bli, men några garantier för likvärdighet
lämnar knappast propositionen,
även om man lovat att — och där
har vi det igen — »genom särskilda åtgärder»
förkorta avstånden till universitetens
bibliotek och laboratorier, så
att filialerna kan hålla kontakt med
forskningen. Biblioteks-, läsplats- och
laborationssituationen på en filial är
just en av de svagare punkterna i systemet.

Även de remissinstanser, som godtog
den föreslagna decentraliseringen till
filialer, var i många stycken kritiska.
Det är alldeles tydligt, om man läser
remisserna. Man måste — framhölls det
— kunna läsa mer än två betyg vid filialerna,
och dessa filialer måste ha en bredare
ämnesuppsättning och bättre biblioteksresurser.
Också den nya lärarkategori,
som jag strax kommer tillbaka
till, nämligen de heltidsundervisande assistenterna,
med förmodligen låg eller
kanske ingen examen alls, utsattes i remisserna
för ganska hård kritik. Därutöver
är att beklaga — menar jag —
att propositionen inte kunnat hållas
inne till nästa års riksdag och då sammankopplas
med de förslag till lärarhögskolor
och lärarhögskolefilialer,
som lärarutbildningssakkunniga (LUS)
framlagt och som, sedan remisstiden utgått,
visat sig innehålla stoff till svåra
kontroverser.

Universitetsfilialer och lärarhögskolefilialer
hänger väl ändå i åtskilliga avseenden
samman.

Mycket talar för att avsevärda risker
är förbundna med att skapa en rad

universitetsfilialer av osäker karaktär
och med kanske alltför begränsade resurser.
Skall man utöver den självklara
utbyggnaden av redan existerande universitet,
främst i Umeå, satsa på filialer
— och jag har så småningom övertygats
om att man bör gå den vägen —
så måste man dels, för att en filial
icke alltid skall förbli en filial, i enlighet
med reservationen nr 5 inrikta den
fortsatta utbyggnaden på ett sjätte universitet,
dels i enlighet med reservationen
nr 12 försöka höja de föreslagna
filialernas standard, främst i vad det
gäller — och det är på den punkten
jag är mest orolig — lärarnas kompetens
utöver vad propositionens förslag
ger anledning misstänka. Jag kan inte
säga mer än »ger anledning misstänka»,
eftersom förslaget ju inte är preciserat.

Propositionens förslag angående filialernas
försörjning med lärare ger
trots departementschefens ironiska kommentarer
nyss här i debatten — som
jag ser det — icke betryggande garantier
för att denna decentraliserade undervisning
skall kunna ge en med universiteten
likvärdig undervisning. Speciellt
införandet av en ny typ av assistentlärartjänster
med heltidsundervisning
utan forskning, som föreslås för
både moderuniversiteten och filialerna,
har inte föregåtts av tillräckliga preciseringar
av de meritkrav som skall
ställas på dessa lärare. Både 1963 års
forskarutredning och universitetskanslersämbetets
universitetspedagogiska utredning
och även andra borde se på
saken. Att utan vidare anta förslaget
sådant det nu föreligger i propositionen
är att lämna alltför vidsträckta fullmakter
åt administrationen. Frågan om
vilken undervisning som i fortsättningen
skall ges på universitetens, alltså
även moderuniversitetens, lågstadier —
och därvid spelar lärarna och deras
kunnande enligt mitt förmenande den
avgörande rollen — måste i alla avseenden
fastställas av riksdagen och ingen
annan. Yrkandet i reservation nr

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Nr 39

151

Utbyggnaden av universitet och högskolor in. m.

12 om att förslag i ärendet skall föreläggas
1966 års riksdag — och därmed
menas såvitt jag kan förstå vårriksdagen
—- synes väl motiverat. Det finns
tid för en sådan handläggning.

Dessutom undrar jag, hur man skall
kunna förhandla med SACO — del
blir väl den organisationen man får
förhandla med — utan att ha preciserat
kompetens- och meritkraven för den
nya undervisningsassistenten. Varför
inte precisera redan i propositionen,
när man ändå måste göra det vid de
omedelbart stundande förhandlingarna
med personalorganisationen, som ecklesiastikministern
nyss sade här? Det
är väl ändå inte vid förhandlingarna
med SACO, som man skall komma överens
om vilka krav som skall ställas på
en innehavare av dylik assistentbefattning.
Det är väl bara lönen man skall
förhandla med SACO om och knappast,
som jag ser det, frågan om undervisningskompetens
och meriter.

Också med den relativt snabba utbyggnad
av det lägre akademiska undervisningsväsendet,
som filialerna, vilka vi
nu är ganska eniga om, innebär, kommer
universitetsresurserna att vara
otillräckliga. Man får nog räkna med
det trots allt — det innebär ingen kritik
av propositionen att säga det. Mot
slutet av 1970-talet blir problemen sannolikt
jättelika, om vi inte vill tillgripa
hårda och drakoniska spärrar — och
det vill jag lika litet som ecklesiastikministern.
Här måste — när jag säger
det, gör jag lite våld på mig själv, ty
jag är ganska konservativ och konventionell
i fråga om universitetsundervisningen
— tänkas djärvt med sikte på
ett verkligt massmediauniversitet, byggt
på undervisning i radio/TV och per
korrespondens. Jag medger, att detta
egentligen är hisnande tankar för oss
som ställt oss tveksamma redan inför
filialförslaget. Men det hävdas — med
fog eller ej får framtiden och en utredning
utvisa — att ett radio/TVuniversitet
på i första hand ettbetygs -

nivå skulle bli lika effektivt som motsvarande
filialundervisning och oerhört
mycket billigare nående ett obegränsat
antal studerande med ett begränsat
antal lärare — detta senare att
antalet lärare blir begränsat, är mycket
viktigt. Reservation nr 4, som framför
dessa djärva tankar — jag hoppas
att det är meningen med den reservationen
— är därför värd allt beaktande.

Utskottet har i sitt utlåtande, vad beträffar
den högre tekniska utbildningens
fortsatta utbyggnad (sid. 17) några
funderingar om ett nytt slags ingenjörer
på en nivå mellan de nuvarande
gymnasieingenjörerna och civilingenjörerna,
vilka funderingar verkar föga
genomtänkta. Utskottet uttrycker dem
på följande sätt: »Med hänsyn till industriens
struktur bör beredningen» —
d. v. s. beredningen rörande den högre
tekniska utbildningens fortsatta utbyggnad
— »vidare undersöka, huruvida en
påbyggnad av tekniskt gymnasium skulle
kunna betjäna industrien på ett verksamt
sätt.» Vad är det för en industriell
struktur, som skulle påkalla den ingenjörstypen?
När uttalade man från industriens
sida önskemål om en halv
civilingenjör eller en påbyggd gymnasieingenjör?
Det räcker förvisso — uttalandet
av utskottet är ecklesiastikminestern
helt oskyldig till — med de
ingenjörskompetenser vi redan har.
Skulle utbildning av civilingenjörer
förläggas till Norrland, vilket vi ju alla
hoppas, så skall det också vara en sådan
utbildning och inte någon påhittig
mellanform, som ingen önskar
och som det icke föreligger behov av.

Yrkandet i reservation nr 8 om att
nämnda mening i utskottets skrivning
skall utgå är synnerligen väl motiverat.

U 63 har inte funnit med sitt utredningsuppdrag
förenligt — och nu blir
jag bygdepolitiker för ett kort ögonblick
— att ta upp väckt förslag om
att i Göteborg upprätta en fjärde juridisk
fakultet. Propositionen intar följ -

152 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

aktligen samma ståndpunkt. Detta är
synnerligen beklagligt, då göteborgsregionen
är stadd i så stark utveckling,
att det såväl ur arbetsgivarsynpunkt
som ur utbildnings- och yrkesvalsaspekt
framstår som angeläget att Göteborgs
universitet även kan lämna juridisk
utbildning. Här torde ännu inte sista
ordet vara sagt, men just nu lönar det
sannolikt inte mödan att argumentera,
och saken måste därför ställas på framtiden.

Jag ber alltså — även med tanke på
de vådor, som propositionens något onyanserade
förslag om fasta studiegångar
och om skärpta bestämmelser för
avvisning kan komma att framkalla,
sett ur frihetens och den enskilde individens
lätt bortglömda aspekt — få yrka
bifall till reservationerna 2, 3, 4, 5, 8,
12 och 13.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Endast en kort replik
till herr Nordstrandh, närmast om vådan
av att framlägga princippropositioner.

Jag vill erinra herr Nordstrandh och
flera med honom om att riksdagen vid
flera tillfällen framhållit angelägenheten
av att skynda på med planering på
detta område. U 63 har verkligen arbetat
snabbt. Remisstiden gick ut i maj
i år. Vi ägnade en stor del av sommaren
åt att utarbeta denna principproposition,
eftersom jag tog på allvar påpekandet
att myndigheter och inte minst
kommuner måste få tid på sig om de
skall komma i gång med filialsystemet
1967 på hösten.

Det är inte fråga om några anslag
eller lagar. I alla dessa frågor kommer
regeringen tillbaka till riksdagen. Det
är självfallet att man kunde ha tilllämpat
den gamla tågordningen och så
att säga gjort hela paketet färdigt, varpå
man lagt fram en proposition med
begäran om anslag. Men det hade inte
kunnat göras i år, förmodligen inte

heller till vårriksdagen, herr Nordstrandh!
Vi hade under alla förhållanden
spelat bort ett helt år, och det
ansvaret ville jag inte ta. Det tycker
jag verkligen hade varit ett tungt ansvar,
och jag hade i så fall utsatt mig
för en kritik som jag skulle betraktat
som berättigad.

Det väsentliga i denna proposition är
filialsystemet. Det är beträffande detta
som jag har begärt riksdagens bemyndigande
att gå vidare. På den punkten,
herr Nordstrandh, finns inga luckor.
Herr Nordstrandh gör det mycket märkvärdigare
än det är, när han t. ex. efterlyser
standarden i filialerna. Det är
samma standard där som vid universiteten
med det undantaget att vi inte har
någon undervisning på professorsnivå
vid filialerna. Hela den nuvarande universitetspedagogiken
är upplagd efter
tre nivåer: professorsundervisning som
meddelas av professorer, laboratorer
och docenter, lektorsundervisning som
meddelas av universitetslektorer och
övrig undervisning eller assistentundervisning
som meddelas av assistenter, beträffande
vilka inte någon särskild nivå
är föreskriven ens vid de gamla universiteten.
Denna undervisning meddelas
av filosofie kandidater, magistrar,
licentiander och licentiater. Man tar i
stort sett vad man har och satsar framför
allt på en forskarkarriär.

Beträffande filialerna är det likadant.
Det blir lektorsundervisning och assistentundervisning
— bara med den
skillnaden att assistenterna kommer att
göra full tjänstgöring som undervisare.
Men inte kan det bli fråga om att ta
assistenter utan examen! Vi måste ha
samma självklara nivå som vid universiteten.
Utan att behöva skriva ut
det i en principproposition är det alldeles
självklart att vi tänkt oss en nivå
mellan grundexamen och licentiatexamen.
När vi nu har räknat med att assistenterna
skall gå in i den pedagogiska
karriären är det självfallet gymnasierna
som väntar och ingenting annat.

Onsdagen den 8 december 19(55 fm.

Nr 39

153

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Organisationerna har givetvis förhandlingsrätt
beträffande löner men
även beträffande tjänstgöringsskyldigheten.
Det gär inte att bara »yxa till»
19, 21 eller 23 timmar, härom måste
man förhandla. I samband med dessa
förhandlingar finns det i den nya förordningen
en ganska stor sektor som
kallas överläggningar. När man har ett
gott förhållande till organisationerna
har man samtal, överläggningar, diskussioner
med dem bl. a. för att få in synpunkter
från fältet. När detta är klart
kominer riksdagen att föreläggas ett
preciserat förslag beträffande varenda
krona.

Alltså, herr Nordstrandh, detta är en
principproposition, framlagd för att
vinna tid och inte en proposition som
i alla detaljer är klar. Det är därför,
tycker jag, litet för tidigt att börja beskjuta
mig nu.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande de halva
civilingenjörna — statsrådet är, som
herr Nordstrandh påpekade, absolut
oskyldig till förslaget härom — vill jag
nämna att tanken härpå väcktes under
utskottsbehandlingen vid diskussionen
av den beredning som skall undersöka
möjligheterna för högre teknisk utbildning
i Norrland. Det förhåller sig inte
så, herr Nordstrandh, att industrien
aldrig vill ha halva civilingenjörer. Det
är ett stort problem för de tekniska
högskolorna att företagen erbjuder halveller
trekvartsutbildade civilingenjörer
förmånliga anställningar och försäkrar
att den utbildning de har är tillräcklig,
de behöver inte studera vid högskolan
ytterligare ett eller två år. Det finns alltså
behov av mellangrader härvidlag.

Utskottet har inte heller sagt att det
skall bli några tjänster av detta slag,
utan vi har bara hänvisat till att beredningen
bör litet närmare studera frågan
om vad som behövs av vidareutbildning
för gymnasieingenjörer. Det är
tänkbart att industrier nu själva vidare -

utbildar sådana ingenjörer, med för företagen
ganska stora kostnader, och
det vore då bra om man kunde lägga
upp eu kurs som kunde vara till hjälp
vid denna vidareutbildning, över huvud
taget finns det mycket som en beredning
av detta slag skulle kunna överväga,
och utskottet har inte sagt något
annat än att man bör undersöka olika
möjligheter. Det är inte alls fråga om
att tvinga på vare sig industrierna eller
ungdomarna någon utbildning som det
inte finns behov av.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Först ett par ord till
fröken Olsson. Det faktum, att lasarett
och provinsialläkardistrikt lockar ut
medicine kandidater till tjänstgöring
och behåller dem t. o. m. i årtionden,
motiverar inte på något sätt att vi plötsligt
inrättar någon sorts »medicine kandidat-doktorsexamen».

Jag är ecklesiastikministern mycket
tacksam för de uttalanden, som han
gjorde beträffande standarden på de
undervisningsassistenter som vi nu skall
få. Blir det som han säger, medger jag
att mina farhågor varit ogrundade.

Om hur man skall skriva en proposition,
skall jag naturligtvis inte på något
sätt undervisa, ty det kan jag inte. Givetvis
är det inte fråga om att begära
detaljerade beskrivningar om åtgärder
och anordningar, men det finns ju i
propositionen inte den minsta antydan
om vad det rör sig om. En sådan antydan
kan man kosta på sig utan att
snabbheten, som vi är överens om, blir
lidande på det.

Vi har en typ av undervisningsassistenter
vid moderuniversiteten som också
forskar, och jag hoppas, att de kommer
att fortsätta med detta. Denna typ
av assistenter kommer vi inte att få vid
filialerna. Avsaknaden av undervisningsassistenter,
som är knutna till
forskning, innebär en svaghet, eftersom
sådana assistenter kan väcka intresse

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

i 54

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

för forskning. Jag vill inte påstå, att det
är allvarligt, men det är i alla fall en
svag punkt.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Det är ett riktigt grepp
som ecklesiastikministern tagit genom
den decentralisering av universitetsstudierna
som föreslagits. Denna decentralisering
är också nödvändig med tanke
på den kommande utvecklingen med
kraftigt ökad tillströmning till de akademiska
läroanstalterna. Men viktigt är
då också att de tilltänka universitetsfilialerna
placeras på orter som bäst
lämpar sig därför.

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att universitetsfilialen
i södra Sverige föreslås förlagd till
Växjö. Departementschefen har ju föreslagit
en förläggning till denna stad och
utskottsmajoriteten har gått på samma
linje.

I propositionen framhålles att samtliga
de tre städerna Jönköping, Kalmar och
Växjö kan erbjuda de resurser som utbildningen
vid en universitetsfilial kräver,
och detsamma har statsutskottets
andra avdelning konstaterat vid sina besök
på respektive orter.

Avgörande för utskottsmajoritetens
ställningstagande till förmån för en förläggning
av filialen till Växjö anföres
bl. a. ha varit stadens läge i förhållande
till Lund och Linköping. Enligt utskottsmajoritetens
mening skulle en filial i
Jönköping komma att ligga för nära Linköping
och för långt bort från Lund.

Jönköpings närhet till Linköping kan
emellertid inte anses vara något argument
mot en förläggning till Jönköping,
utan också mot en förläggning till Örebro,
eftersom avståndet från Linköping
till Örebro är en mil kortare än från
Linköping till Jönköping.

De av experterna Orring och Wernberg
föreslagna regionerna kring Linköping,
dit bl. a. Norrköping föres, torde
erhålla ett fullt betryggande underlag
för universitetsutbildningen utan

att behöva rekrytera studerande från
Jönköping-Huskvarna-regionen.

Det kortare avståndet från Växjö till
Lund, som medför någon timmes mindre
restid till denna stad än från Jönköping
till Lund kan inte heller tillmätas
någon större betydelse, i all synnerhet
som Jönköping även har goda
förbindelser inom inrikesflyget.

Frågan är väl, om inte i stället Växjös
närhet till Lund innebär att Växjö kommer
att ligga inom ett område där Lund
har den största dragningskraften. Det
synes sannolikt att Lunds universitets
attraktionskraft på växjöregionen blir
större än Linköpings dragningskraft på
Jönköping-Huskvarna-regionen. Detta är
helt naturligt, eftersom Lund som moderundversitet
kan erbjuda helt andra
studiemöjligheter och en annan studiemiljö
än vad en filial kan göra.

Experterna Orring och Wernberg
framhåller också att en betydande del
av de universitetsstuderande inom en
växjöregion beräknas föredra att inackordera
sig vid moderuniversitetet
framför att inackordera sig på filialorten.
I detta sammanhang vill jag säga till
fröken Olsson att man nog bör dra en
betydligt vidare cirkel omkring Lund
än omkring filialen, eftersom Lunds moderuniversitet
bär en större attraktionskraft
och betydligt vidsträcktare omland
än någon filial kan erhålla.

Skolöverstyrelsen anför även i sitt remissyttrande
den meningen att filialerna
lämpligen bör förläggas till gränsområdena
mellan de nuvarande universitetens
omland. Vidare hävdar skolöverstyrelsen
att orter med stort underlag
av studerande inom ett avstånd,
som möjliggör dagliga resor till filialorten,
bör ges företräde framför orter
med ett mera utspritt rekryteringsunderlag.
Skolöverstyrelsen förordar därför
Jönköping som filialort.

Här tar skolöverstyrelsen upp ett förhållande
som inte har beaktats i utskottsutlåtandet,
nämligen befolkningsunderlaget.
I såväl vår motion som re -

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

155

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

servationen har däremot vi reservanter
kraftigt understrukit betydelsen av
att Jönköping-Huskvarna-regionen befolkningsmässigt
bar ett klart företräde
framför växjöregionen. Det finns också
i motionen en tabell som visar att år
1964 utgjorde befolkningen på ett avstånd
av 1 mil för Jönköping-Huskvarna-regionens
del 81 000 och för växjöregionen
36 000 invånare, inom ett avstånd
av 2 mil respektive 98 000 och
52 000, inom ett avstånd av 3 mil respektive
110 000 och 70 000, inom ett
avstånd av 4 mil respektive 151 000 och
98 000 samt inom ett avstånd av 5 mil
respektive 216 000 och 133 000.

Jag tycker att detta är talande siffror.
Jönköpings A-region tillhör de mera
folkrika och expanderande i landet och
dess befolkningstillväxt fram till år 1975
kan enligt arbetsmarknadsstyrelsens
prognoser beräknas till 15 procent mot
4 procent för växjöregionen.

Av väsentlig betydelse är väl att orter
med ett stort underlag av studerande
inom ett avstånd, där dagliga resor kan
företas, i första hand kommer i fråga
framför orter med ett mera utspritt
rekryteringsunderlag.

En av anledningarna till utbyggnaden
av filialerna är väl att mänga av de studerande
kan bo hemma och pendla mellan
hemmen och skolorten inom ett
ganska stort område. Härvidlag innebär
Jönköping-Huskvarna-alternativet stora
fördelar och är klart överlägset växjöalternativet.

Särskilt uppseendeväckande är den
stora skillnaden i antalet lägenheter
mellan respektive orter. Av 1960 års
bostadsräkning framgår att städerna
Jönköping och Huskvarna hade nära tre
gånger så många lägenheter som Växjö
stad. Sålunda hade Växjö stad 8 337 invånare,
Jönköping 18 398 och Huskvarna
4 960 — alltså 23 358 lägenheter totalt
för Jönköping och Huskvarna mot
8 337 för Växjö. Vad detta betyder förstår
var och en, särskilt när det gäller
inackorderingsmöjligheter för studeran -

de. Det innebär att man inte behöver
bygga så många studentbostäder i Jönköping
som i Växjö. Detta kommer också
att medföra lägre kostnader, vilket
självfallet är mycket eftersträvansvärt.
Departementschefen skriver också på
ett ställe i propositionen följande: »Även
vad det gäller investeringsverksamheten
på universitets- och högskoleområdet
måste iakttagas återhållsamhet inte
ininst med hänsyn till den knappa arbetskraften.
» Detsamma understryker
också utskottet.

Detta är mycket viktigt. I tider då vi
måste ransonera arbetskraft och kapital,
särskilt på byggnadsområdet, har
vi knappast råd att förlägga en filial till
en ort där det behövs byggas betydligt
flera studentbostäder än om filialen förlädes
till Jönköping. Vid det slutliga
avgörandet i utskottet har man inte tagit
hänsyn till dessa fakta, vilket man
hade anledning hoppas.

För Jönköping som filialort talar även
det förhållandet att det skulle bli en avlastning
inte bara för Lunds universitet
utan även för Göteborgs, vilket vore
till stor fördel. Studerande från vissa
delar av Västergötland kunde beräknas
söka sig till Jönköping om en filial upprättades
där.

Mycket talar sålunda för att Jönköping
är den lämpligaste orten för universitetsfilialen
och detta har också flera
remissinstanser framhållit. Särskilt
bör experterna Orrings och Wernbergs
förslag uppmärksammas, och skolöverstyrelsens
förordande av Jönköping
bör tillmätas stor betydelse.

Herr talman, vi reservanter och motionärer
anser attt departementet och
utskottsmajoriteten felbedömt denna
fråga. Kammarens ledamöter har nu
möjlighet att rätta till detta genom att
rösta på den reservation 9 a av herr
Boman m. fl. som är fogad till utskottsutlåtandet,
till vilken jag härmed, herr
talman, ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s), herrar Hamrin i

156 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Jönköping (fp), Svensson i Va (ep),
Rask (s) och Forsberg (s), fri! Ekroth
(s) samt herr Lothigius (h).

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! På grund av den långa
talarlistan och därför att andra företrädare
för centern framhållit våra allmänna
synpunkter på utbyggnad av universitet
och högskolor skall jag söka begränsa
mig till ett par punkter i utskottsutlåtandet
där jag står som reservant.

Låt mig då med ett par ord få starkt
understryka angelägenheten av att vi under
de närmaste åren får en tillräcklig
utbyggnad av den akademiska undervisningen
med anledning av den kraftigt
ökade efterfrågan som vi uppenbarligen
får räkna med. Av många skäl vore
det enligt min mening — åtskilliga delar
säkert den uppfattningen — direkt
olämpligt om hela detta utbyggnadsprogram
praktiskt taget enbart skulle avse
de nuvarande universitetsorterna där
man på många håll redan har en mycket
besvärande växtvärk.

Man måste beakta nödvändigheten av
att få en viss spridning på den akademiska
utbildningen och undvika onödig
koncentration. För mig framstår systemet
med universitetsfilialer som lika
nödvändigt som att bygga ut den decentraliserade
akademiska utbildningen i
övrigt, men det varken får eller bör
hindra en snabb utveckling av universitetet
i Umeå, tillkomsten av nya högskolor
eller en planering för det sjätte
universitetet.

Sedan vill jag också understryka vad
som säges i reservation 4 angående en
kombinerad radio/TV- och korrespondensundervisning.
Den väntade tillströmningen
av studerande samt tillgängliga
resurser för konventionell akademisk
utbildning gör det enligt min
mening i allra högsta grad angeläget att
vi snarast möjligt får en allsidig försöksverksamhet
till stånd på detta område
för att så snabbt som möjligt kun -

na bedöma förutsättningarna att utnyttja
radio/TV-korrespondensundervisningen
i större — och kanske stor — omfattning
i framtiden. Jag tror att det
inte minst ur utbildningssynpunkt skulle
vara en klok investering att påskynda
tillskapandet av program 2 i TV.

Vid punkterna 21 och 22 i utskottsutlåtandet
har jag med anledning av de
väckta motionerna avgivit en blank reservation.
Motionerna utmynnar i krav
på dels en utredning angående en eventuell
universitetsfilial i Falun-Borlängeområdet
samt dels att den akademiska
utbildningen på ettbetygsnivå inom
detta område skall utvidgas ytterligare.
Som framgår av motionerna har
Falun och Borlänge i dag tillsammans
en befolkning på 58 000 människor, och
inom en zon med 60 minuters restid bor
ungefär 260 000 människor. Av dessa
bor cirka 50 000 i Gästrikland, alltså
utom länet, och de har inom parentes
sagt dubbelt så långt till Uppsala som
till Falun. Även en del andra förhållanden,
som jag inte här skall uppehålla
mig vid, gör att gränsdragningen för
tänkbara universitetsfilialers omland
enligt vår mening inte har gjorts på ett
riktigt sätt.

Jag vill understryka att Falun-Borlänge
bör ha goda förutsättningar även
i övrigt för en högskolemässig utbildning.
Där finns stora gymnasiala skolenheter,
en god kommersiell och social
service, förnämliga traditioner på utbildningsområdet,
goda biblioteksresurser
och bra kommunikationer med både
Stockholm och Uppsala. Sedan början
av 1950-talet har vi också i området en
akademisk utbildning på ettbetvgsnivå
som har mötts med mycket stort intresse.
Enligt min mening skulle det med
hänsyn härtill vara motiverat att utreda
frågan om en universitetsfilial i detta
område. Men på grund av de många
krav som framkommit på ytterligare
universitetsfilialer har statsutskottet förklarat
att man i dagens läge inte rimligen
kan gå längre än till att tillstyrka

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 157

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

de fyra filialer som föreslagits av ecklesiastikministern.
Statsutskottet har också
ansett att vi bör avvakta erfarenheterna
av filialorganisationen innan vi
inrättar ytterligare universitetsfilialer.

Det har synts utsiktslöst att i utskottet
eller i kamrarna få utredningskravet
tillgodosett, och därför har jag nöjt mig
med en blank reservation, men jag vill
uttala den förhoppningen att ecklesiastikministern
och universitetsmyndigheterna
följer denna fråga med uppmärksamhet
och ger akt på de behov av
och förutsättningar för en universitetsfilial
som föreligger inom Falun-Borlänge-området.

Beträffande den decentraliserade akademiska
utbildningen på ettbetygsnivå
i framtiden har utskottet gjort ett väsentligt
mera positivt uttalande. Utskottet
skriver nämligen att tillkomsten av
universitetsfilialer på några orter inte
bör betyda att den decentraliserade akademiska
utbildningen i övrigt skall avvecklas.
Tvärtom finns det anledning
räkna med en ytterligare utbyggnad och
konsolidering av denna verksamhet, och
enligt utskottets mening talar härför
den starkt ökade efterfrågan på vuxenutbildning
liksom möjligheterna till
samordning med annan kvalificerad
postgymnasial utbildning. Det är ett uttalande
som jag med tillfredsställelse
tar fasta på.

Sedan vill jag rent allmänt understryka
behovet av en decentraliserad högre
utbildning, detta med tanke på det starkt
växande antalet studenter. I Kopparbergs
län kommer vi inom en mycket
nära framtid att ha ungefär 1 000 ungdomar
varje år som avlägger studentexamen,
därav 600 vid gymnasierna i
Borlänge och Falun. Huvuddelen av
dessa stora studentkullar behöver och
eftersträvar en yrkesinriktad vidareutbildning,
men det är ytterst få av studenterna
som har möjligheter att erhålla
en sådan vidareutbildning inom
det egna länet. Men också de begränsade
möjligheter som nu finns kan

praktiskt taget försvinna, om seminariet
i F''alun i framtiden skulle läggas ned.

Jag anser att detta är en ytterst allvarlig
fråga ur inånga synpunkter, och
jag har redan vid tidigare tillfällen
framhållit detta i kammaren. Kostnaderna
för inackordering på främmande
ort utgör ju inte den enda olägenheten.
Man måste fästa stor vikt vid den roll
som möjligheterna till högre utbildning
spelar ur kulturella och lokaliseringspolitiska
synpunkter.

Kopparbergs län är sedan några år
ett utflyttningslän med behov av kraftfulla
och målmedvetna lokaliseringspolitiska
insatser, vilket ingalunda enbart
gäller de norra delarna av länet.
Länets folkmängd och näringspolitiska
situation och sist men inte minst en ur
demokratiska synpunkter motiverad decentralisering
av kulturlivet och bildningsmöjligheterna
utgör starka motiv
för att de statliga myndigheterna på utbildningsområdet
beaktar behovet av
vidgade möjligheter till högre utbildning
inom Kopparbergs län.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord om förläggningen av den
fjärde tekniska högskolan. Jag har här
anslutit mig till de reservanter som yrkat
på att denna nya högskola skall förläggas
till Västerås. Västerås har obestridligen
mycket goda förutsättningar
som lokaliseringsort för en teknisk högskola
som kan knyta an till industriell
forskning och utveckling. Västeråsregionen
har en mångsidig och ur forskningssynpunkt
högt utvecklad industri
som väl täcker de områden högskolan
avser.

Låt mig i detta sammanhang tillfoga
den synpunkten, att vi inom Kopparbergs
län också har en industri vars
produkter är resultatet av en utomordentligt
högt utvecklad forskning och
som är föremål för den allra största
uppmärksamhet världen över i dag. Givetvis
skulle högskolans förläggning till
Västerås vara av betydelse inte bara för
vårt läns näringsliv utan också för åt -

158 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

skilliga av de studerande ungdomarna i
länet. Jag säger detta utan att på något
sätt göra det till den huvudsakliga argumentationen.
Jag har den uppfattningen
att västeråsregionen, Bergslagen, den
industri som finns där och över huvud
taget de förutsättningar som föreligger
i Västerås för en teknisk högskola är så
utomordentligt gynnsamma — också erkända
av sakkunskap på detta område
— att man borde förlägga den nya tekniska
högskolan just till Västerås.

Man kan inte undgå det intrycket att
ecklesiastikministern och statsutskottets
majoritet har ansett att behovet av en
framtida samordning mellan medicinsk
och teknisk forskning skulle vara utslagsgivande
när man förordar Linköping
som förläggningsort för den nya
tekniska högskolan i stället för Västerås.

Vi har, som det också framhålls i reservationen,
de nuvarande tre tekniska
högskolorna placerade på orter dör
fullständig medicinsk utbildning ges.
Civilingenjörsutbildning förekommer ju
också numera i Uppsala. Gränsforskningen
mellan medicin och teknik kan
väl i detta fall bli tillgodosedd. För övrigt
är det ju inte något längre avstånd
mellan Västerås och Stockholm eller
Uppsala. Dessutom pågår i Västerås en
mycket kraftig utbyggnad på den slutna
sjukvårdens område.

Allra minst, herr talman, kan jag som
argument mot Västerås godta den synpunkt
som anförts i något sammanhang
— statsutskottets ledamöter kanske förstår
vad jag menar. Att man har fått
vissa problem med kopplingen av
slangar till syrgasapparater i Örebro
skulle visa att man måste ha teknisk
högskoleutbildning på orter där man
har regionsjukhus eller undervisningssjukhus.
Jag måste säga att tankegången
är så absurd att den knappast förtjänar
något bemötande. Det är ju inte sådana
synpunkter som skall motivera förläggningen
av en teknisk högskola. Man kan
väl inte ha civilingenjörer som går och
ser efter hur slangarna skall kopplas på

m. m.

ett sjukhus. Sådana anordningar är inte
märkvärdigare än att de kommer att
finnas — och redan nu finns — på flera
sjukhus än det i Örebro. Jag tycker att
man inte skall dra ned diskussionen på
ett sådant plan.

Härvidlag gäller det en bedömning av
frågan om det inte är en fördel i detta
fall att få en mera självständig, fristående
teknisk högskola förlagd till västeråsregionen
med dess utomordentligt
goda förutsättningar och med ett näringsliv
som har en mycket högt utvecklad
forskning på det tekniska området,
med industrier vilkas betydelse
på exportmarknaden är utomordentligt
viktig för landet och dess valutareserv.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationerna 2,
3, 4, 5, C, 12 och 13.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Herr Nordstrandh har
berört reservationen nr 8 i utskottsutlåtandet,
och jag skulle kunna instämma
helt i vad herr Nordstrandh sade i
anledning av denna reservation. Själv
har jag ju anslutit mig till reservationen,
så min inställning borde vara klar.

Men låt mig ändå, herr talman, säga
ett par ord med anledning av vad fröken
Olsson sade i anslutning till herr
Nordstrandhs inlägg. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på att varken remissinstanser
eller motionärer har aktualiserat
denna fråga, utan att det tydligen
är så — precis som fröken Olsson
sade — att denna tanke på vidareutbildning
för våra gymnasieingenjörer
har uppkommit just på andra avdelningen.
Det verkar emellertid som andra
avdelningen totalt har glömt bort en
sak, som jag skall be att få erinra om.

Hithörande frågeställningar beträffande
gymnasieingenjörernas vidareutbildning
diskuterade vi ganska ingående i
särskilda utskottet för ett år sedan, när
vi där hade att ta ställning till det nya
gymnasiets utformning och speciellt den
tekniska linjens fyraåriga kurs. Yi kom

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

159

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

in på frågan om avnämarbchovet — det
gällde den gången bl. a. industrien ■—
och vi var överens om att behovet borde
kunna tillgodoses genom vissa variationer
inom den reguljära tekniska
utbildningen samt genom — och nn
kommer jag till det som är väsentligt -—
frivilliga specialinriktade påbyggnadskurser
efter avslutad ordinarie utbildning.

Det förefaller mig som om andra avdelningen
helt glömt bort detta. Vi har
haft sådana här kurser sedan läsåret
1957/1958 — av varierande längd från
360 upp till 500 timmar. Gymnasieutredningen
framhöll att erfarenheterna av
kurserna var goda och pekade på att
kursdeltagare i vissa fall kvalificerat
sig för att på ett begränsat område fullgöra
arbetsuppgifter som normalt åvilar
civilingenjörer.

Departementschefen uttalade då att
den närmare utformningen och utvecklingen
av dessa kurser borde äga rum
i nära samarbete mellan näringsliv och
skolmyndigheter, och utskottet och riksdagen
hade inte någon avvikande mening
i detta avseende. Men att organisera
dessa påbyggnadskurser såsom ett
led i en viss — jag understryker viss —
reguljär utbildningsform var inte på tal
inom särskilda utskottet. Tolkar jag
inte denna mening alldeles fel, är det
något i denna riktning som tydligen
föresvävar andra avdelningen och som
beredningen skulle undersöka.

Detta skulle vi nu alltså, herr talman,
hemställa om redan ett år efter det att
vi fattat beslut i särskilda utskottet —
ett beslut som också gällde påbyggnadskurserna
— och innan det nya gymnasiet
börjat fungera. Vi skulle dessutom
göra det utan motivering, ty andra avdelningen
har inte lämnat någon särskild
sådan.

Det skulle då, precis såsom herr
Nordstrandh för en stund sedan framhöll,
tillkomma ett nytt slags ingenjörer,
som har en kompetens någonstans
mellan gymnasie- och civilingenjörerna.

Huruvida det blir så — och det vill jag
gärna betona för att inte vara orättvis
mot fröken Olsson — att beredningen
verkligen framlägger ett sådant förslag,
vet vi inte något om.

Herr talman! Jag anser att med hänsyn
till förra årets beslut och att behovet
av detta slag av ingenjörer inte
är dokumenterat det inte finns någon
anledning att behålla denna mening.
Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen nr 8. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr HAMR1N i Jönköping (fp):

Herr talman! Ecklesiastikministern
sade någonting om att han med intresse
skulle komma att lyssna till vad jag i min
ringhet kunde ha att anföra i denna
debatt. Herr statsrådet synes glädjande
nog ha följt med i det som jag uttalat
i andra sammanhang. Jag kan därvidlag
bara beklaga att han tydligen varit
så obenägen att ta råd eller — varför
inte? — reson.

Jag vill kvittera med att försäkra att
jag inte mindre spänt satte mig till rätta
för att lyssna på vad departementschefen
för sin del skulle komma att anföra
i den fråga som just nu är aktuell. Att
jag på denna punkt i någon mån blev
besviken är säkert och skälen härtill
skall jag strax be att få utveckla.

Jag vill bara i detta sammanhang ytterligare
försäkra, att vad jag nu kommer
att säga mycket nära ansluter sig
till vad jag några gånger haft tillfälle
att framföra i den tidning, där jag fortlöpande
brukar tycka ett och annat.

Att även jag för min del tar till orda
i denna fråga — ehuru jag redan instämt
i vad reservanten herr Almgren
nyss anförde — beror naturligtvis på
att det rör sig om en angelägenhet —
jag skäms verkligen inte för att säga det
— som i osedvanlig grad engagerar alla
oss vilka på ett eller annat sätt har anknytning
till den levande, expansiva
och folkrika bygd som södra vätterbygden
utgör. Denna bygd har först ge -

160

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

nom departementschefens och sedan genom
utskottsmajoritetens ställningstagande
blivit på — som vi menar — sakligt
sett högst diskutabla grunder missgynnad
och åsidosatt.

Jag skall inte göra minsta försök att
dölja, att vi nere i mitt hemlän upplevt
det som nu inträffat såsom något i grunden
ganska oförklarligt, framför allt
därför att vi anser oss i denna angelägenhet
i allra högsta grad ha den
främsta sakkunskapen på vår sida —
statsrådet må ursäkta att jag säger det.

Vad jag syftar på är självfallet det
faktum, att U 63, varpå statsrådets och
utskottsmajoritetens ställningstagande
ytterst går tillbaka, inte stannade för
Jönköping utan för Växjö som filialort
i trots av det uttryckliga förord för den
förstnämnda platsen, som utredningens
egen expertis — de båda fackmännen
Orring och Wernberg — hade givit i
sitt utlåtande.

Det skall observeras att dessa herrar,
som väl departementschefen och statsutskottets
andra avdelning ändå inte
kan frånkänna en alldeles eminent sakkunskap
i de ting de yttrar sig om, efter
de mest ingående analyser och överväganden
helt gick in för Jönköping
och inte ens alternativt nämnde Växjö
utan faktiskt som alternativ angav Kalmar.
Det i stort sett enda man hade att
säga om Växjö, var att denna stad —
i det sammanhang det nu gäller — måste
anses vara borta ur bilden. Jag skall
citera de båda experternas egna ord:
»Med hänsyn till närheten till Lund
skulle en betydande andel av recentiorerna
inom växjöregionen kunna föredra
att inackordera sig vid moderuniversitet.
» Punkt och slut. Detta är allt
— summa tre rader i den till 740 sidor
uppgående specialutredningen offras på
Växjö, och detta utgör det i varje fall
helt dominerande omdömet. Annars är
hela deras resonemang bevisligen byggt
på Jönköping som den från alla synpunkter
lämpligaste filialorten.

Jag skall inte nu ta kammarens tid i

anspråk med en detaljredovisning av
de skäl, som ger Jönköping företräde
framför Kalmar. Jag upprepar att växjöalternativet
inte alls var aktuellt.

Låt mig kortfattat nämna några av
de främsta argumenten — jag gör det
helt katalogmässigt:

1. Den betydligt starkare befolkningskoncentrationen
i jönköpingsområdet; 2.

den klart gynnsammare befolkningsutvecklingen
i södra vätterbygden;

3. de bättre och snabbare kommunikationerna,
allmänt taget, men

4. alldeles särskilt de goda förbindelserna
med en del gymnasieregioner
i Västergötland — vilket gör att en
filial i Jönköping rimligtvis måste medföra
en synnerligen önskvärd avlastning
även av Göteborgs universitet, jag
ber således mina värderade kamrater
från rikets andra stad att här särskilt
lyssna, samt;

5. slutligen det förhållandet, att Jönköping
har större möjligheter att få akademiskt
utbildade lärarkrafter från flera
närliggande städers gymnasieorter.

Men experterna i fråga bedömde också
utrustningsresurserna i övrigt för
Jönköpings vidkommande som utomordentligt
gynnsamma. Slutsatsen var sålunda
alldeles klar: givet förord för
Jönköping.

Det är, herr talman, inte minst mot
denna bakgrund som en enhällig opinion
i Jönköpings län finner departementschefens
ord anmärkningsvärt.
Inte minst gymnasistungdomarna själva,
de blivande akademikerna har initierat,
lidelsefullt och engagerat följt
frågan. Detta har ju kommit till uttryck
på många sätt — i form av uppvaktningar,
petitioner, namninsamlingar
o. s. v. Det är också mot denna bakgrund
man i allt vidare kretsar frågar
sig, vad det alls är för mening med
utredningar och expertbedömningar, om
de sakkunnigas ord sedan i det slutliga
avgörandet ändå betraktas som en nullitet,
som något som utan vidare kan

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

161

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

viftas bort. Jag gar härvidlag faktiskt
så långt att jag vill göra gällande, att
skulle detta förfaringssätt på något vis
bli normerande, så föreligger allvarlig
risk för att hela det statliga utredningsväsendet
råkar in i en förtroendekris —
om det inte redan befinner sig i en
sådan. Man frågar sig vad det alls tjänar
till med denna mödosamma och
grundliga beredning, om alltsammans
ändå till sist kan göras om intet genom
ett enkelt penndrag av en departementschef
och hans statssekreterare samt av
en — förlåt att jag säger det — något
följsam utskottsmajoritet. Är remissförfarandet
bara en låtsaslek eller skall det
— som meningen ändå måste vara —
tillmätas betydelse och vitsord, när
statsmakterna går att ta ställning till
olika projekt och alternativ?

Vi har i vår motion givit klara belägg
för de påståenden vi där gör, och
vi har hämtat dessa belägg övervägande
från sakligt starkt underbyggda
remisssvar, ingalunda bara sådana med
den egna staden eller det egna länet
som avsändningsort. Men det väsentliga
är eller bör väl ändå vara vad som
sägs i svaren, oavsett varifrån de kommer.
När det sålunda påpekas att Jönköpings
A-region tillhör de mera folkrika
och expanderande i landet, att dess
befolkningstillväxt fram till 1975 i arbetsmarknadsstyrelsens
prognos uppskattas
till 15 procent, att större relativ
ökning beräknats för bara 13 av landets
drygt 90 A-regioner och att slutligen
motsvarande procentsats för växjöregioncn
stannar vid 4 procent, så är detta
fakta som talar och som — jag upprepar
det — talar med samma övertygande
styrka, oavsett vem eller vilken
myndighet som råkar föra fram dem.

Precis detsamma kan sägas — och
med samma övertygande styrka — om
ett annat av våra argument, det som
tar sikte på det relativt sett mera begränsade
investeringsbehov som föreligger,
om filialen förläggs till Jönköping
än om den förläggs till Växjö, ef -

tersom det starka lokala elevunderlaget
medför att en jämförelsevis stor del av
studenterna kan bo kvar i sina hem
under studietiden och kostnaderna för
studentbostäder följaktligen blir lägre
— en klar samhällsekonomisk vinst således.

Låt mig säga, att i ett nötskal innebär
den lösning man nu vill ge denna
fråga, att sex ungdomar från JönköpingHuskvarna-regionen
måste flytta till
Växjö och där skaffa sig bostäder, medan
det, om filialen förlädes till Jönköping,
skulle räcka med att tre ungdomar
från växjöområdet flyttar till
Jönköping. Så enkelt ligger saken till.
Bör det ändå inte vara en tankeställare?

Så skulle jag, herr talman, kunna fortsätta
och gå igenom punkt efter punkt,
men jag skall nöja mig med att dröja
ytterligare ett ögonblick vid särskilt
skolöverstyrelsens remissyttrande. Skolöverstyrelsen
gör det betydelsefulla konstaterandet,
att Linköping, som otvivelaktigt
har det största lokala underlaget,
närmast följs av Örebro och Jönköping,
vilka båda beträffande underlaget är
jämställda med varandra och klart överträffar
de övriga undersökta orterna.
Växjö kommer enligt den undersökningen,
som jag tycker är i hög grad relevant,
först på tionde plats. Skolöverstyrelsen
kommer alltså fram till att om
utöver utbyggnaden i Linköping och
Örebro en tredje filial skall organiseras
och förläggas till södra Sverige, så är
Jönköping och inte Växjö den lämpligaste
platsen. Varför skall man, herr
talman, sätta sig över sådant? Skulle
kungl. skolöverstyrelsen inte förstå sig
på dessa saker? Det är frågor man har
anledning att ställa både till departementschefen
och till utskottsmajoriteten.

Något måste det väl ändå ha varit
som gjorde att departementschefen och
utskottsmajoriteten vid sina sonderingar
stannat för Växjö. Alldeles renons på
argument kan man ju inte rimligtvis ha
varit. Vad skulle det då finnas för ar -

6 — Andra kammarens protokoll 19(i.r>. Nr 3.9

162

Nr 39

Onsdagen ilen 8 december 1965 fin.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

gument? Resurserna i största allmänhet
bedöms, får man veta, som i stort
sett likvärdiga, vad beträffar Jönköping,
Kalmar och Växjö. Vad som till
sist fällde utslaget till förmån för inrikesminister
Rune Johanssons gamla
hemlän, som ju numera också råkar
vara skolexperten och landshövdingen
Gunnar Heléns nya verksamhetsfält —-jag gratulerar dessa båda herrar till den
lösning departementschefen stannat för,
givetvis utan något som helst obehörigt
inflytande — uppges i propositionen
vara allmänna lokaliseringspolitiska
skäl. Detta har sedermera av statsrådet
Edenman definierats inte som lokaliseringspolitik
i vedertagen bemärkelse
utan som någonting annat som det tydligen
överlåts på läsaren att sluta sig
till.

T förbigående sagt kan man ju ha rätt
att fråga sig, om kungl. propositioner
bör skrivas så mångtydigt och så dunkelt,
att det skall behövas en särskild
bruksanvisning för att man riktigt skall
förstå vad som menas. Det där om lokaliseringspolitiken
har uppenbarligen
bara halkat ur propositionsförfattaren,
såvida det trots allt ändå inte fanns en
sorts undermening förborgad i uttalandet.
Hur som helst har det nu så småningom
kommit fram, att vad som officiellt
avsetts, uppenbarligen och hefc
enkelt var att kronobergsmetropolen på
något sätt geografiskt skulle ligga bättre
till — ett argument som jag tycker verkligen
är i svagaste laget, eftersom den
avgörande faktorn inte kan vara, var den
geografiska mittpunkten inom ett område
är belägen. Jag skulle dessutom
vilja ifrågasätta, om Växjö i så fall är
den riktiga platsen. Jag har stor respekt
för herr statsrådets kunskaper, allmänt
sett, men jag vet efter detta inte riktigt,
hur det är med de geografiska kunskaperna.
Jag skulle tro att om man söker
sig fram till en geografisk mittpunkt, så
finner man att den ligger i Vetlanda
eller någon annanstans, men inte i
Växjö. Den avgörande faktorn måste

väl ändå vara, var inom området de
flesta människorna bor och var de kommer
att bo inom en överskådlig framtid.

Det är väl ingen tvekan om att Kronobergs
län — ingenting ont om detta
goda län i övrigt — i alla fall i långa
tider gällt som ett typiskt avfolkningsoch
stagnationslän. Från den synpunkten
kan det vara fullt begripligt, att
den befolkningsstatistik, som nu skymtar
i debatten om universitetsfilialen, i
stort sett bara omfattar de allra sista
åren — eller för att tala i klartext:
åren efter den tidpunkt då man börjar
njuta frukterna av en konstgjord andning,
d. v. s. just lokaliseringspolitiken,
även om den inte nämns vid rätta namnet.
Men jag vill fråga, om det inte
vore renhårigare att säga ifrån, att vi
förlägger ett universitet hit eller dit,
inte för att det finns särskilt mycket
folk där utan för att vi vill att folk
skall flytta dit. Det är ju i och för sig
en ståndpunkt, sådan den nu är. Men
det säger inte statsrådet — och inte
heller utskottet — beträffande Växjö.
Jag skall, herr talman, tillåta mig att
fästa uppmärksamheten på att trots
några års intensiva ansträngningar att
höja utvecklingstakten i växjöregionen,
så har Jönköpings stad och Jönköpings
län fortfarande nästan dubbelt så stor
befolkning som Växjö, respektive Kronobergs
län. Jag tycker nog ändå, att
den upplysningen på något sätt hör med
i bilden. I Jönköping har det sannerligen
inte, såvitt jag vet, bedrivits någon
statlig lokaliseringspolitik.

Ärade kammarledamöter! Det kan
omöjligen vara något fel att vädja för
en sak, som man upplever som i alla
avseenden riktig och rättvis och djupt
angelägen. Det kan sägas, att utgångsläget
här i riksdagen inför det beslut
som vi om några timmar skall fatta,
är långtifrån vad vi skulle önska i den
landsända jag företräder. Utsikterna är
följaktligen kanske inte så stora, men
jag vill för min del ändå säga följande:

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Nr 39

163

Eu plusfaktor utöver hela raden avsakskäl
vilka jag redovisat ■— det finns
inånga fler som skulle kunna anföras —
är att denna fråga om universitetsfilialens
förläggning inte på något sätt är
en partiskiljande fråga. Den bör följaktligen
kunna bedömas och avgöras
utan den belastning som gäller i fråga
om ärenden, i vilka det gått partipolitiskt
betingad prestige. Någon sådan
slagsida finns lyckligtvis inte i sammanhanget.
Inte heller finns — det försäkrar
jag — något av sårad provinsiell
självkänsla i den attityd och det
krav jag här representerar, kravet att
filialen skulle förläggas inte till Växjö
utan till Jönköping. En saklig och objektiv
prövning måste helt enkelt — så
ser vi det —• leda fram till slutsatsen,
att detta är den från allmänna synpunkter
och på längre sikt enda riktiga lösningen.

Ett misstag kan alltid begås; det kan
man ha förståelse för. Det förslag som
nu ligger på bordet måste — så ser vi
det — vara just ett missgrepp. Men det
behöver inte vara för sent att rätta till
det. Om ecklesiastikministern verkligen
eftersträvar att skilja sig från detta
ärende på ett — jag höll på att säga
hyfsat, men jag skall kanske nyansera
mig och säga — hyggligt sätt, så hade
statsrådet strängt taget ingenting annat
att göra än att nu, låt vara sent, slå till
reträtt och inte vidare agera för sitt
förslag. Men det är kanhända att begära
för mycket...

Vad jag däremot eftertryckligt skulle
vilja göra, det är att vädja till kammarens
ledamöter, som känner sig obundna
och som är obundna, att med sina
röster stödja reservation nr 9 a som jag
talat för och vari det föreslås att den
omstridda universitetsfilialen för Sydsverige
skall förläggas inte till Växjö
utan till Jönköping. Jag ber alltså att
med det anförda också få yrka bifall
till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Meddelande ang. 1966 års remissdebatt

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 16

Meddelande ang. 1966 års remissdebatt

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag
meddela, att 1966 års remissdebatt enligt
föreliggande planer avses skola ta
sin början onsdagen den 19 januari.

§ 17

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmännen tillsätta
kammarens kanslipersonal, den 7
december 1965.

§ 1

Vid behandlingen den 18 oktober 1965
av frågan om fyllande av vissa vakanser
inom andra kammarens stenografkår
beslöts bl. a., att med förordnande
å en ledigbliven stenograftjänst skulle
tills vidare anstå.

Herrar deputerade beslöt nu dels godkänna
att reservstenografen Bo Wallin
förordnats att fr. o. m. den 26 oktober
1965 uppehålla en tjänst som stenograf
hos kammaren, dels ock meddela Wallin
fortsatt förordnande att under höstsessionen
uppehålla ifrågavarande tjänst.

In fidem

Sune K. Johansson

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.12.

In fidem

Sune K. Johansson

164 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 ein.

Onsdagen den 8 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Utbyggnaden av universitet och högskolor
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 173, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
utbyggnaden av universitet och högskolor
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr FAGERLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Jag tor att talmannen
liksom kammarens närvarande ledamöter
håller mig räkning för om jag inte
bär tar upp alla de argument som framförts
mot en förläggning av filialen till
Lunds universitet till Växjö. Jag instämmer
helt i vad statsrådet Edenman och
fröken Olsson här förut framhållit i
fråga om det geografiska läget och de
argument i övrigt som talar för en förläggning
till Växjö, t. ex. närheten till
Lund, det område som kan täckas in
och dylikt.

Från Jönköpings sida har såväl i
form av skriftligt'' material som lagts ut
på kammarledamöternas pulpeter som i
motioner och reservation utvecklats en
stor aktivitet. Man talar om nackdelarna
av att förlägga universitetsfilialen till
Växjö. .lag hyser en annan uppfattning
och vill gärna ge uttryck för denna.

Det har sagts mycket om regionernas
storlek, om tätorten Jönköping kontra
Växjö ocli man har använt förhållan -

dena i detta avseende som ett av de
verkligt stora argumenten i diskussionen
om var filialen till Lunds universitet
skall förläggas.

Om man enbart tar hänsyn till platsens
storlek borde Hälsingborg komma
med i bilden när det gäller förläggningen
av en universitetsfilial till södra
Sverige. Men cirklarna omkring ett universitet
och en filial kan ju dras olika.
Ingen förnekar väl riktigheten av de
siffror som Jönköping här lagt fram.
Men man frågar sig onekligen varför
vederbörande stannat vid siffran 5 mil.
Det är väl inte beroende på att om man
flyttar cirklarna en eller annan mil
längre ut kommer fördelarna att väga
över för växjöregionen, som då får ett
större befolkningsunderlag än jönköpingsregionen? I

såväl reservationen som i övriga
handlingar tar man upp frågan om inackorderingsmöjligheterna.
Man framhåller
att Jönköping på den punkten
har ett betydande företräde framför
Växjö. Detta är ett argument som mer
och mer mister sin slagkraft. Även studenter
som är bosatta på studieorten söker
i allt större utsträckning egna bostäder.
Därtill kommer att ett större antal
studerande vid våra universitet och högskolor
i dag är gifta och därför i behov
av egen bostad.

Sedan 1955 har utvecklingen varit följandwvid
Uppsala universitet och Lunds
universitet.

1955 hade Uppsala universitet 5 231
studerande, av vilka 1 046 var gifta. Motsvarande
siffror för Lund var 4 000 respektive
800. År 1965 var antalet studerande
i Uppsala 12 527, varav 4 385 var
gifta. I Lund studerade då 13 000 och
antalet gifta var 4 600.

Onsdagen den 8 december 19115 em.

Nr 39

105

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Del visar att av de studerande vid
dessa universitet var 1955 20 procent
gifta mot cirka 37 procent år 19(15. Det
är en nära nog fördubbling som skett på
tio år. Utvecklingen kommer säkert även
i fortsättningen att gå i samma riktning.

1 reservationen förnekas inte att
Växjö har bättre förbindelse med Lund
än vad Jönköping bar. Man skriver att
tidsvinsten till Växjös fördel vid användande
av landsvägsförbindelse är eu
timme. Vid användande av tågförbindelse
blir tidsvinsten mellan en och två
timmar. Men detta anser man uppvägs
av att Jönköping har flygplats och goda
inrikes flygförbindelser. Ja, det har
man i förhållande till Växjö. Det finns
en flyglinje på sträckan Stockholm—
Jönköping—Halmstad—Ängelholm. Men
de som eventuellt skall ha med filialen i
Växjö att göra blir väl i stor utsträckning
de som är bosatta i Lund. Avståndet
mellan Lund och Ängelholm är cirka
7 mil. Det går två flygturer om dagen,
och den som skall förflytta sig från
Lund till Jönköping får säkert räkna
med en restid av nära 3 timmar, inklusive
tiden för bilfärden, inbokningstid
etc. Tidsskillnaden blir ungefär en timme
eftersom restiden med anlitande av
snabbaste tågförbindelse Lund—Växjö
är två timmar och tio minuter.

Jag blev något förvånad när herr Almgren
sade att gränserna för ett universitet
skulle göras större eftersom man
fick räkna med helt andra studiemöjligheter
och bättre miljö än vid filialerna.
Jag hoppas att statsrådets uppfattning
är riktig då han framhåller att
filialerna efter vissa svårigheter i starten
skulle kunna ge en lika god utbildning
som moderuniversiteten. I fråga
om miljön tror jag att Växjö kommer
att göra allt för att den skall bli så studievänlig
som möjligt.

Herr Hamrin i Jönköping har här talat
om att Jönköping—Huskvarna-området
har en klart dokumenterad expansiv
utveckling. Han fortsatte litet längre
fram i sitt anförande med att säga att

Växjös expansion beror på konstgjord
andning. Del kan i delta sammanhang
påpekas alt Växjö genom lokaliseringsätgärder
bär fått två institutioner, nämligen
vattendomstolen och AB Teleunderhäll.
Men till staden liar under det
senaste året flyttat in tolv företag utan
att någon hjälp lämnats i form av statliga
lokaliseringsbidrag. Staden har under
19ti0-talet sålt 517 500 kvadratmeter
industrimark. Bland de företag som köpt
denna mark kan nämnas Svenska fläktfabriken,
AB Fosselius & Alpen, Handelskompaniet,
AB Kol och Kooperativa
förbundet. Det har lett till att industriarbetarkåren
under 1960-talet ökat med
cirka 1 000 personer.

Anledningen till denna snabba tillväxt
är bl. a. att de företag som ser sydöstra
Sverige som sin marknad har funnit
det ekonomiskt mest fördelaktigt att
förlägga såväl industrier som grossistföretag
till Växjö. Det sagda bör ge vid
handen att även Växjös expansion är väl
dokumenterad.

Jag beklagar slutligen, herr talman,
att i Småland har diskussionen om denna
proposition inte rört det väsentliga
utan har blivit en lokaliseringspolitisk
debatt. Propositionen och det beslut
riksdagen kommer att fatta syftar till
att sprida ut universitetsfilialer och ge
flera ungdomar möjlighet att studera på
akademisk nivå på närmare håll. Vi
som bor i en landsdel som hitintills
haft små möjligheter att komma till universiteten
hälsar detta med glädje, men
vi kan inte finna det riktigt att man
förlägger samtliga dessa universitet och
dess filialer i ett band, som går mellan
Stockholm och Göteborg som här förut
har sagts. Vi har den uppfattningen att
sydöstra Sverige bör ihägkommas med
ifrågavarande filial.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan i dess
helhet.

1 detta anförande instämde herrar
Magnusson i Tumhult (h) och Gustavsson
i Alvesta (ep).

166

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Därefter anförde:

Herr ALMGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord till vännen
Fagerlund.

Anledningen till att jag inte räknade
mer än fem mil i mitt tidigare anförande
är att jag anser att inom en feinmilskrets
kan man tänkas kunna resa till
och från skolorten. Det kan man knappast
göra om man går utöver de fem milen.
Betydelsefullt är väl i alla fall att
det finns ett stå stort befolkningsunderlag
i närheten av universitetet, att eleverna
kan bo hemma och pendla mellan
hem och skolort. Det är inte möjligt
i samma utsträckning när det gäller
Växjö.

Om vi finge ett universitet till Jönköping,
skulle vi —• som vi hoppas — mycket
väl kunna få goda flygförbindelser
mellan Jönköping och Bulltofta, vilket
väsentligt skulle minska tidsförlusten
för de lärarkrafter som vill resa mellan
universitetet och filialen. När det gäller
att förlägga en universitetsfilial till Jönköping—Huskvarna-regionen
vill jag
framhålla att det inte bara är vi som
hävdar lämpligheten av detta. Skolöverstyrelsen
och de experter som gjort en
utredning härom har förordat en sådan
förläggning bl. a. med tanke på att det
hela kan förbilligas genom att man slipper
bygga så många studentbostädei
därför att de studerande i stor utsträck
ning kan bo i sina hem.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Den ärade talesmannen
från Växjö har tydligen känt sig litet
illa berörd Över vad jag sade om konstgjord
andning i ett speciellt sammanhang.
Jag tycker nog ändå att någonting
måste ha inträffat på de allra senaste
fem åren, när det ändå kan konstateras
att Växjö-länet under en lång period
dessförinnan, decennium efter decennium,
praktiskt taget stått stilla i
befolkningshänseende. .lag tror nog så -

lunda, att det finns fullgod täckning för
mitt tal om konstgjord andning.

Beträffande invändningen att det
skulle innebära en överdimensionering
att tre universitetsfilialer skulle komma
att förläggas inom en region som gränsar
till Vättern — Örebro, Linköping
och Jönköping — skulle jag vilja säga,
att det i och för sig är fullkomligt naturligt
att en undervisningsanstalt av
vad slag det vara må — sålunda också
en universitetsfilial — förlägges till en
plats där människorna bor och kommer
att bo. Jag tycker att det är förklaring
nog.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Om man bara ser till
denna lilla region och inte tittar ut över
gränserna och vill ge även den ungdomen
möjlighet att studera, då är herrar
Hamrins och Almgrens resonemang fullständigt
riktigt. Men om filialen förlägges
till Jönköping och de studerande
rekryteras från hela sydöstra delen av
Sverige, skulle dessa studerande bli
fullständigt utan möjlighet att resa hem
ens över en lördag och söndag. Därför
tycker vi att de demonstrationer, som
igångsatts för Jönköping med motivering
att de studerande skall kunna få
bo hemma, inte är något argument i
denna debatt. Jag har förut påvisat att
studenterna vill ha egna rum och att
de gifter sig i större utsträckning tidigare
än förut; de är alltså gifta när de
studerar.

Om herr Almgren kan få flygförbindelse
till Bulltofta kommer detta att
minska tiden, det är riktigt. Men enligt
uppgifter som jag införskaffat från Linjeflvg
är detta inte på något sätt aktuellt.

Herr Almgren talar sedan om experterna.
.lag vet inte om ni från Jönköping
fullständigt underkänner U 63 och
anser att de som satt i utredningen inte
begrep ett enda dugg av detta.

Herr Hamrin säger att någonting måste
ha inträffat under de allra senaste

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

167

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

fem åren i Växjö. Ja, det är riktigt. Jag
bär här försökt tala om att det har hänt
mycket i fråga om industrilokalisering
och försäljning av tomtmark och att det
är detta som medfört den expansion som
där har ägt rum.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det kanske är synd att
avbryta det livliga småländska inbördeskriget,
inen jag hade tänkt att få
ta tiden i anspråk en stund för några
mera principiella reflexioner kring universitetsfilialernas
problem.

Bakgrunden till vår debatt i dag är
ju den utbildningsexplosion som pågår
inför våra blickar. Denna utbildnings;xplosion
kan te sig glädjande eller
skrämmande beroende på från vilken
utgångspunkt man betraktar den. Glädjande
är denna explosion av påtaglig
anledning. Så länge den pågår stiger
den kulturella standarden inom vårt
folk. Resultatet blir ökat vetande och
kunnande, ökad kringsyn och vidsyn,
därmed som ett yttersta mål ökat människovärde
och ett rikare liv för människorna.

Man kan fråga sig om det finns någon
gräns för denna utveckling. Det gör det
uppenbarligen inte. Varför skulle man
inte vid middagsbordet, skall vi säga
i ett lantarbetarhem, kunna med fysikalisk
sakkunskap diskutera atomernas
uppbyggnad? Varför skulle inte murarlärlingarna
under lunchpausen diskutera
de sociala förutsättningarna för
Shakespeares gestaltskapande? Här
finns inga gränser.

Det är klart att det finns människor
som finner denna utveckling skrämmande.
De som har ansvaret för att
skapa resurserna, så att de motsvarar
de behov som här inställer sig, bär naturligtvis
anledning till eftertanke. Vi
har brist på resurser, på utbildare, på
lokaler, på materiel och instrument och
på bostäder. Detta är ögonblickets bekymmer.
Det kanske finns några —- och
det är allvarligare — som resonerar så:

»Vilka skall i framtiden vara de andras
tjänare? Hur skall de hårda manuella
yrkena kunna rekryteras?»

Man talar kanske med visst hån om
ett folk av studenter. Är det tänkbart
med ett folk av studenter? Är det tänkbart
att i eu framtid alla utbildningsvägar
skall ha gymnasiestudier som
grund? Jag tror att svaret måste bli ja.
Jag skulle vilja gå ett steg längre. Jag
skulle kunna tänka mig ett akademiskt
utbildat folk. Om vi hade resurserna,
vem skulle i så fall egentligen inte
önska sig detta? I dag har vi inte resurserna.
Om en mansålder kan vi ha
dem.

Den utbildningsexplosion, som nu pågår
och som har nått längre än vi för
låt oss säga 25 år sedan vågade drömma
om, är närmast ett resultat av den
stigande levnadsstandarden. När man så
ofta klagar över att den stigande materiella
standarden inte har motsvarats
av en andlig lyftning av vårt folk, då
man klagar över att fritiden missbrukas
och då man klagar över ungdomen, över
smakförsämringen, skall man komma
ihåg att denna materiella utveckling har
åstadkommit en oerhört mycket större
benägenhet hos ungdomen för studier,
för allt längre skolgång och för allt
längre yrkesutbildning, och det är något
att vara stolt över och ta vara på.

Denna utveckling möts av ett stigande
behov från samhällets sida av högt
utbildad arbetskraft. På alla håll och
på alla områden ropas efter kvalificerad
personal. Det finns ingen risk för
arbetslöshet för folk med kvalificerad
utbildning. Enda hotet skulle då vara
en oreglerad liberal ekonomi med de
gamla kapitalistiska kriserna. Jag tror
inte att vi behöver återvända till det
tillståndet.

Vi har genomfört en nioårig skolplikt.
Vi bygger upp ett gymnasialt skolstadium
ovanför grundskolan, i princip
avsett för alla. Vi öppnar nu den högre
akademiska utbildningen genom ett
snabbt utbyggande av de högre läro -

168 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

anstalterna, av universitet, fackhögskolor
och yrkesutbildningsanstalter av
post-gymnasial karaktär. Jag tror inte
att herr Larsson i Hedenäset hade fel då
han trodde sig kunna konstatera, att vi
i fråga om utvecklingen på detta område
ligger främst i Europa.

Men vi är alla medvetna om att denna
explosion medfört mycket svårlösta
problem. Man frågar sig då om det
kan vara en politisk uppgift att söka
hejda själva explosionen. Måste inte
uppgiften i stället vara att underlätta
den, att ta bort hindren? Dessa är
många nog, och det är ett tillräckligt
tungt arbete som förestår.

1 dag gäller det universiteten. I min
ungdom fanns det bara två universitet,
Uppsala och Lund. Vart och ett av dem
hade något tusental studenter. I dag
har vi fyra fullständiga universitet, och
de är mångdubbelt större. Vi håller på
att utbygga dessa fyra ytterligare så
långt vi över huvud taget kan det, och
vi håller på att utbygga det femte universitetet
i Umeå. Propositionens helhjärtade
satsning på ett snabbt utbyggande
av detta universitet hör till dagens
glädjeämnen. Men uppenbarligen
räcker detta inte.

Tanken går då till det sjätte universitetet,
det som en gång kommer att
ligga i Linköping, och kanske till det
sjunde, som av allt att döma kommer
att återfinnas i Örebro.

Den avvägning som ecklesiastikdepartementet,
remissinstanserna och riksdagen
har haft att göra är då först och
främst den, huruvida man bör satsa
på det sjätte universitetet, det i Linköping,
omedelbart eller om man skall
skapa filialer till de redan existerande
universiteten. Jag bekänner gärna att
jag från början haft och egentligen alltjämt
har min sympati för Linköpingsalternativet.

Ett fullständigt universitet ger en riktigare
och rikare studiemiljö. Där finns
de större resurserna, den större andliga
stimulansen och rikare kontakter både

åt sidorna och uppåt. Nu går det inte
att omedelbart satsa på detta sjätte universitet.
Vi är inte färdiga med utbyggnaden
av det femte, och det är tydligt
att uppbyggnaden av universitetet i
Umeå, framför allt besättandet av lärostolarna,
kan råka i farozonen, om man
samtidigt skulle satsa även på det sjätte
universitetet. Detta har för mig varit
avgörande.

I stället måste vi tillgripa filialerna.
Att bygga ut de fem universiteten räcker
inte. Trängseln vid dem är katastrofal.
Många har i dag talat om bostadsbristen.
Också den är väl avgörande.

Men vad är en filial för något? Här
kommer ett nytt skrämmande moment
in. En filial är en akademisk utbildningsanstalt
utan forskning, avsiktligt
utan forskning. Man säger att studenterna
på det elementära stadium, som
del här är fråga om, inte behöver någon
vetenskaplig skolning. De skall inte
fortsätta längre, och deras lärare skall
inte forska. Då man ironiserar över detta,
blir svaret omedelbart att inte heller
de egentliga universiteten, moderuniversiteten,
har det så ställt, att studenterna
upp till tvåbetygsnivå kommer i
kontakt med forskning eller forskare.
Det finns eu tendens här att klyva universitetens
värld horisontellt. Vi skall
ha ett lägre stadium, avsett att utbilda
präster, lärare, jurister, läkare, tandläkare,
ingenjörer, jägmästare o. s. v.,
folk som skall ut i det praktiska livet
och vara verksamma där, och vi skall
ha ett högre stadium, avsett för blivande
forskare. Jag tror att en sådan klyvning,
både som program och som verklighet,
skulle vara ödesdiger.

Om jag får gå tillbaka till min egen
studenttid ett slag igen, så kom den
unge studenten på den tiden redan
första terminen i kontakt med professorn
i ämnet vid föreläsningar och proseminarier.
Detta gällde om alla fakulteter.
Det är ingen tanke på att söka
återställa dessa idylliska eller romantiska
förhållanden, när vi i dag kommit

Onsdagen den X december 1965 em. Nr 39 169

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

så långt, att bara 3 procent av undervisningen
på detta stadium är professorsundervisning.
Men — och det är
för mig det väsentliga — undervisningen
på det elementära stadiet skall också
ha vetenskaplig karaktär. Den skall vara
vetenskaplig i sä mätto, att den kräver
noggrannhet och exakthet. Den skall vara
vetenskaplig i den meningen, att de
unga studenterna får lära sig att i sitt
arbete sträva efter sanningen och att
söka efter sammanhangen. Det gäller för
denna undervisning att söka riva bort
alla ridåer som hindrar insyn, all slentrian,
alla ideologier eller fraser. Det
gäller att lata arbetet genomsyras av en
lidelse för att tränga djupare och famna
vidare. Arbetet måste vara så lagt,
att det från början ger kontakt med
vetenskapliga problemställningar, alltså
med forskning — låt vara först med
små, begränsade uppgifter och under
ledning. Dessa krav måste ställas också
på den elementära akademiska utbildningen.

Man frågar sig då om utbildningen
kan få den karaktären, om studiegången
såsom nu föreslås är bunden — det har
blivit allt vanligare och föreslås bli regel.
Jag tror det. Den bundna studiegången
betyder bara en förnuftig'' ordning
på studierna. Den forcering det
här kan vara tal om innebär endast
att man tvingas ta vara på tiden. Den
vetenskapliga inriktningen behöver inte
må illa därav.

Däremot utgör filialerna som sådana
utan tvivel ett hot mot vetenskapligheten,
inte därför att studenterna inte
har personlig kontakt med professorerna,
laboratorerna och docenterna — det
har de inte heller vid moderuniversiteten
— utan därför att studenternas
lärare inte heller kommer att ha kontakt
med den pågående forskningen.
De föreslagna överassistenterna skall
inte forska. De skall inte ha tid att
forska. De har ingen stimulans att forska.
De har inte tillgång till de resurser
som möjliggör forskning. De har avskurits
från impulser ovanifrån. Det

är i detta jag ser faran, och det är ur
den synpunkten jag skulle ha föredragit
utbyggandet av det sjätte universitetet.
Tydligen finns emellertid ingen annan
väg att gå. Vad jag speciellt vill understryka
är att accepterar man systemet
med universitetsfilialer måste man också
acceptera överassistenterna, lärarna
med full tjänstgöring. Det ena är beroende
av det andra.

Vad man kan uttrycka önskemål om
är att alla åtgärder som är möjliga vidtages
för att trots allt skapa kontakt
med forskningen. Det första villkoret
härför är kanske ett gott akademiskt
bibliotek på filialorter, inte bara ett
kursbibliotek utan ett bibliotek med
vetenskapliga anspråk. Likaså att man
har tillgång till laboratorier, att TVundervisningen
utbygges, att man får
forskarföreläsningar och att man helst
har proseminarier med forskare som
ledare. Dessutom bör filialen inte ligga
alltför långt från moderuniversitetet.

Därmed är vi inne på det andra stora
avvägningsproblemet, det som gäller lokaliseringen.
Vi får i dag uppleva en
animerad strid mellan en lång rad
svenska städer, som redan på ett tidigt
stadium anmälde sig i tävlingen om att
bli filialorter. Det är Luleå, Sundsvall,
Härnösand, Falun—Borlänge, Visby,
Karlstad, Örebro, Jönköping, Växjö,
Karlskrona och Halmstad. Alla har presenterat
sig som lämpliga, och några
har utmålat konkurrenterna som olämpliga.
Är det fråga om eu ädel tävlan
här? Ja, det är det förmodligen. Och
ändå kan jag inte låta bli att tänka på
en liten dikt som Harry Blomberg skrev
i anledning av en riksdagsresa ute i landet
för många år sedan. Var och en av
deltagarna representerade sin hemort.
Patriotism är i grunden lokalpatriotism.
Det utbringades ett leve för fosterlandet: »Hurra,

hurra! Fn västgöte hurrade

riktigt bra

men kände sig något besvärad
av sidokamraten som drämde sta
för Skytts och Oxie härad»

G* — Andra kammarens protokoll 1965. Xr 39

170

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

— vilket föranledde Carl Lindhagen att
stiga fram och utbringa ett leve för
mänskligheten — man måste se sakerna
i stort.

Det är väl också detta som utskottet
har försökt göra. Sällan har ett ärende
upptagit en avdelning av statsutskottet
så som detta ärende i höst. Vi har besökt
13 städer från Kiruna i norr ned
till Kalmar och Växjö i söder. Vi har
resonerat om vad som kan utmärka en
lämplig filialort. Vi har sagt oss att den
bör kännetecknas av kulturell livlighet,
av åtminstone i någon mån lärdomstradition,
av ekonomisk expansion och
befolkningstillväxt, av tillgång på industrier,
verksamheter och institutioner
som kan avstå biträdande lärare, av
kulturella institutioner såsom bibliotek
och museer och av en någorlunda livlig
byggnadsverksamhet som kan lösa
studentbostadsbehovet.

Vidare måste hänsyn tas till läget. Filialen
får inte ligga alltför nära moderuniversitetet
— i så fall skulle vi ha
valt Hälsingborg för Lund och Borås
för Göteborg — men inte heller alltför
långt bort. Filialortens läge måste
vara sådant, att man bekvämt kan
komma dit från moderuniversitetet. Vidare
måste orten vara centralt belägen
i förhållande till det område som skall
täckas, det måste finnas goda kommunikationer
åt alla håll inom rekryteringsområdet.

Ur dessa synpunkter, speciellt de sistnämnda,
har valet varit lätt vad beträffar
två av städerna, nämligen Linköping
och Örebro. Sedan har väl Karlstad
kommit med mera på en slump.

I fråga om den fjärde filialen har tveksamheten
varit betydande. Åtminstone
måste jag bekänna att det varit så för
mig. Men till sist har Växjö föredragits
framför Jönköping, därför att Växjö
ligger närmare Lund och därför att Jönköping
ligger för nära den stad där det
sjätte universitetet skall ligga.

Jag skall inte närmare gå in på argumenten
för Växjö eller Jönköping. Det

m. m.

sköter företrädarna för dessa städer om
själva, förefaller det. Men det bör konstateras
att på detta sätt vart och ett
av de fyra gamla universiteten har fått
sin filial på lämpligt avstånd och att
Umeå beräknas få sin i sinom tid. I
själva verket har enigheten om denna
lösning varit fullständig inom statsutskottets
andra avdelning, ordinarie ledamöter
och suppleanter inräknade.
Denna enighet säger väl en del, om man
vet vilket oerhört arbete avdelningen
lagt ned på detta sitt förslag.

Herr Edenman har betonat att det är
fråga om en principproposition. Jag
hade tänkt att i detta anförande, som
skall vara ett principanförande, ta upp
några resonemang från reservationerna.
Jag skall utesluta detta av den anledningen
att vad jag tänkt säga redan har
sagts tidigare i debatten. Det har sagts
att de centrala reservationerna -—• jag
bortser från dem som behandlar lokaliseringsfrågorna
— nämligen 2, 3, 5, 12
och 13 och kanske också 4, till sin läggning
är sådana, att de egentligen i det
väsentliga skulle ha kunnat stoppas in
i utskottets argumentering, att de med
andra ord slår in öppna dörrar. De är
onödiga, men samtidigt krånglar de till
och låser situationen. Skillnaderna är så
utomordentligt obetydliga. Därför tror
jag det ligger en fara i att man försöker
att få majoritet för någon av de reservationer
som jag här räknat upp.

Jag ber alltså för min del att få yrka
bifall till utskottets förslag på samtliga
dessa punkter liksom för övrigt också
på de övriga punkterna. Jag har kunnat
ansluta mig till utskottets förslag
över hela linjen.

Slutligen vill jag liksom några tidigare
talare konstatera, att denna utvidgning
av universitetsorganisationen,
och de förslag som har framlagts av
regeringen i fråga om detaljlösningarna
liar lyckats åstadkomma mycket stor
enighet i huvudsakerna. Ecklesiastikministern
iir att lyckönska till ett gott
arbete och till en stor uppslutning kring

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39 171

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

förslagets huvudpunkter. Han har fört
ännu eu stor utbildningsreform i hamn.

Herr SVENSSON i Va (ep):

Herr talman! Det har ju tidigare här
ifrån Jönköping län framförts en hel
del synpunkter på denna fråga ur de
synpunkter som vi anlägger på detta
viktiga problem. Jag har tidigare genom
instämmande i herr Almgrens anförande
anslutit mig till dessa synpunkter.
Jag behöver inte ta kammarens
tid i anspråk så .särskilt länge,
därför att det enligt min mening inte
finns så mycket att tillägga till de argument
som här tidigare har anförts av
herrar Almgren och Hamrin i Jönköping.

Departementschefen har ju utan någon
som helst tvekan godtagit utredningens
förslag om förläggningen till
Linköping och Örebro av universitetsfilialer
till Stockholms respektive Uppsala
universitet. Likaså har han förordat
att filialen till Göteborgs universitet
skall lokaliseras till Karlstad. Men
i fråga om filialen till Lunds universitet
har det varit mera problematiskt.
Valet stod mellan tre olika orter, Jönköping,
Kalmar och Växjö. I denna debatt
har tidigare redovisats olika skäl
för och emot de olika orterna, men det
är en sak som mycket litet har berörts,
nämligen lokaliseringsaspekten.

I propositionen anföres att vid det
slutliga avgörandet om förläggning av
filialen till Lunds universitet måste
även de allmänna lokaliseringspolitiska
synpunkterna beaktas, och departementschefen
finner att dessa synpunkter
talar för en förläggning till Växjö.
Ja, det må så vara, men vilka är dessa
synpunkter? I propositionen nämnes
inte ett ord om dem, men vid bedömningen
av universitetsutredningens förslag
har flera av de remissinstanser
som yttrat sig framfört allmänna lokaliseringssynpunkter.
1 en del av dessa
yttranden har också framhållits såsom
mycket angeläget, att man genom en

målinriktad lokalisering och planering
bygger upp konkurrenskraftiga alternativ
till befintliga storstadsområden. För
min del har jag ingenting att invända
mot detta resonemang, som säkerligen
i och för sig är riktigt, men frågan är,
på vilken ort man då lämpligen bör
satsa.

Enligt vad som framgår av den motion,
som avgivits av samtliga representanter
i denna kammare för Jönköpings
lön tillsammans med ledamöter
från eu del andra län, finns det ingenting
som tyder på att Växjö i dag är
ägnat att bli ett sådant alternativ. Men
är då alla fakta beträffande denna sak
redovisade i propositionen. Nej, så kan
knappast vara fallet när man i propositionen
bara talat om att dessa lokaliseringspolitiska
synpunkter är viktiga
vid bedömningen men inte närmare utvecklar
dem. Därför kan det vara berättigat
att ställa sig frågan — i varje
fall gör jag det — om det inte är avsikten
att genom vissa åtgärder göra
Växjö till ett sådant alternativ. Utan
tvekan har det under senare tid funnits
vissa tecken som tyder på att så
är fallet.

De slutsatser som länsstyrelsen i Örebro
län anför beträffande förutsättningarna
för och effekten av en utbyggnad
av örebro-regionen kan utan vidare
överföras att gälla också Jönköping—
Huskvarna-regionen. Härför talar de
båda regionernas stora inbördes likhet
i fråga om folkmängd, inre struktur och
expansionskraft. I det senare avseendet
ligger inte Jönköpings län —- åtminstone
inte den del av länet som jag
representerar — efter Örebro län. Det
finnes också i ett större regionalt sammanhang
likheter i fråga om folkmängd,
inre struktur, expansionskraft
och det relativa läget.

I valet mellan Växjö-regionen och
Jönköping—Huskvarna-regionen synes
det oss motionärer, att det framlagda
materialet klart visar att en förläggning
av universitetsfilialen till Jönkö -

172

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ping—Huskvarna-regionen är den ur
allmänna lokaliseringspolitiska synpunkter
ojämförligt lämpligaste. Denna
region har ett så stort befolkningsunderlag
att den när det gäller högre
studier inte bör bli förbigången till förmån
för Växjö-regionen. Jönköping—
Huskvarna-regionen har vidare ett så
rikt differentierat näringsliv med ett
stort behov av högre utbildad arbetskraft,
att den i detta avseende nog kan
tävla med vilken region som helst här
i landet. Genom att det nyetableras en
universitetsutbildning i tätbefolkade regioner,
relativt långt borta från de nuvarande
universitetsorterna, göres denna
utbildning lättare tillgänglig för väsentligt
vidgade delar av det potentiella
elevunderlaget.

Herr talman! De synpunkter soin tidigare
anförts i denna debatt liksom i
utredningsbetänkanden och remissyttranden
talar för att den sydsvenska universitetsfilialen
förlägges till den expansiva
och folkrika Jönköping—Huskvarna-regionen.
Därigenom kan det
berättigade kravet tillgodoses, att hela
det stora och delvis starkt expanderande
område som har denna region såsom
naturligt kärnområde — förutom
stora delar av Småland i övrigt även
delar av Västergötland — skall kunna
komma i åtnjutande av den standardutveckling
som en utbyggnad av det
högre utbildningsväsendet medför.

Jag kan i detta sammanhang påpeka
att av flera remissinstanser och myndigheter
har framhållits att Kalmar
bör ifrågakomma som filialort framför
Växjö.

Herr talman! Med hänsyn till vad som
tidigare sagts av mina kamrater från
Jönköpings län skall jag nöja mig med
det anförda och vill sluta med att instämma
i deras yrkande om bifall till
reservation nr 9 a).

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag beklagar uppriktigt
att det var så pass få närvarande

i kammaren när herr Stellan Arvidson
nyss talade. Jag satt djupt fascinerad
av hans anförande, tv det tog ett
grepp om ämnet som vi egentligen inte
haft förut i dag. Man fick på ett helt
annat sätt en tredimensionering. I långa
stycken kände jag mig enig med herr
Arvidson, men på ett underligt sätt
kommer vi till olika slutsatser. Den visionäre
idealisten började med att måla
upp det vi skulle kunna få — det
positiva som man kan ta till vara i den
s. k. utbildningsexplosionen, och i det
långa perspektivet såg han det sjätte
universitetet som en lösning. Han ville
liksom fånga in utbildningsentusiasterna
i universitetsmiljön, men sedan
disciplinerades visionären av den realistiska
vardag som vi befinner oss i,
och han konstaterade att det finns avvägningsproblem.
Till slut kom så det
tredje steget med rättning vänster, och
han fastslog att vad ecklesiastikministern
gjort är utomordentligt. När det
gäller utgångspunkten har vi alltså mycket
gemensamt men vi kommer till olika
slutsatser.

Ecklesiastikministern sade tidigare i
dag något som jag gärna vill ta fasta
på, nämligen att detta inte är sista
gången som vi får diskutera det nya
systemet för akademisk utbildning. Det
kommer nog att behövas flera diskussioner,
vilket jag är övertygad om inte
minst efter att ha hört herr Arvidson.
Det är nämligen ganska uppenbart att
ecklesiastikdepartementet, och därmed
regeringen, just nu delvis tappat sitt
grepp. Den s. k. utbildningsexplosionens
eruptioner inträffar bara — utan den
planmässiga styrning som man förut
haft en viss förnimmelse av.

Eu utredning som har ådragit sig
rätt mycken kritik av remissinstanserna
ligger till grund för propositionen
nr 141. Jag uttrycker mig försiktigt.
Ecklesiastikministern sade att man inte
får påstå att »utredningen är sönderkritiserad».
Det är fel menade han. Det
är bara universiteten som på angivna

Nr 39

173

Onsdagen den X december 19(15 cm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

grunder gatt emot. Jag skulle vilja fråga:
Är detta bara i det bär sammanhanget? Man

bar också kritiserat, enligt min
mening med all rätt, att propositionen
rörande U63:s förslag saknar samordning
med hela den både tids- och innehållsmässigt
näraliggande lärarutbildningsutredningen.
Visserligen berör
ecklesiastikministern denna utredning
i sin proposition — jag skall återkomma
härtill — men den samordning
i tiden som herr Nordstrandh
mycket starkt betonade på förmiddagen
tycker jag att man har anledning
att efterlysa. Vi sitter här i dag liksom
på inbjudan av höga vederbörande till
ett stort landsomfattande bygdekalas i
umgängesformen huggsexa, men sedan
utskottsutlåtandet kommit nekas de inbjudna
all traktering.

Redan i utredningen liksom i propositionen
saknas det mycket nödvändiga
stödet av en klar redogörelse för utbildningsbehovet.
Det har i dag allmänt
talats om behovet av akademiskt utbildade
personer -— fröken Olsson underströk
detta mycket starkt i sitt första
anförande — men egentligen har det inte
varit mera, och U 63-utredningen innehåller
ingenting beträffande just detta.
Det är därför inte underligt om
det hela gungar och om man kryper
bakom sådana formuleringar som utskottet
använder, att det får bero på
den ekonomisk-politiska avvägningen
av samhällets totala resurser att göra
den begränsningen, som innebär att
studieintresserade hindras från vidare
utbildning. Det är ett allmänt hållet
program utan den fasta målsättning som
man kan efterlysa.

Tillsammans med fru Kristensson och
herr Wennerfors i denna kammare har
jag väckt en motion med yrkande om
avslag på förslaget om inrättande av
universitetsfilialer. Vi menar att i nuläget
skall man i första hand bygga
ut umeåuniversitetet och besluta om
fortsatt utbyggnad av befintliga uni -

versitet. Motionen ansluter sig i stort
sett till alternativ 1 i utredningen U 63,
vilket innebär — jag säger det inom
parentes — ett accepterande av den
föreslagna nyetableringen av den medicinska
och tekniska utbildningen.

Vi har ställt detta yrkande därför
att vi tycker att förslaget om universitetsfilialer
innehåller uppenbara svagheter.
.lag vill här mycket kortfattat
säga något om just universitetsfilialerna
ocli de omnämnda svagheterna i förslaget.

Den första punkten rör den akademiska
utbildningen inom den filosofiska
fakulteten. Den utbildningen avskiljes
plötsligt från forskningen och från den
samhörighet som hittills rått med forskningsmiljön
i universiteten. Detta är
och förblir en svaghet, även om man
som i propositionen och tidigare i utredningen
begränsar den avskilda utbildningen
till det akademiska lågstadiet.
Och den situation som studenterna
vid universitetsfilialerna råkar i på
grund av denna avgränsning och detta
avbrytande av samhörigheten med utbildnings-
och forskningsmiljön blir inte
bättre av motionsförslagen att även
studier för högre betyg skall kunna bedrivas
vid filialerna. Det är en avsevärd
förändring i den svenska akademiska
utbildningens historia som vi
i dag skall ta ställning till, just därför
att man avgränsar en viss del av den
akademiska utbildningen från forskningsmiljön.

Den andra svagheten i förslaget gäller
lärarfrågan. Den har berörts i åtskilliga
anföranden här i dag. Ecklesiastikministern
har dock lämnat en i mitt tycke
tillfredsställande förklaring till att åt
assistentlärarna vid universitetsfilialerna
i dag inte kan ges några fasta konturer,
och jag skall därför inte ta upp
någon kritik av förslaget på den punkten.

Men den andra lärargruppen, de s. k.
universitetslektorerna, som skall ha
hand om undervisningen vid universi -

174

Nr 39

Onsdagen den 8 december 19C5 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

tetsfilialerna, vill jag uppehålla mig
litet vid. Där kan man nämligen resa
ett par allvarliga frågor. Den första
fråga man ställer är naturligtvis: Hur
skall vi få universitetslektorer till filialerna?
Det har ingen givit något besked
om. Naturligtvis skall det utbildas
fler och fler sådana lektorer, men sådan
som situationen är nu måste man fråga
om de skall flytta från universiteten —
som ju inte kan tillgodose sina egna
behov av kompetenta lektorer. Nej, av
allt att döma räknar man med att universitetsfilialerna
skall kunna överta
några av de bäst kvalificerade gymnasielektorerna.
Det kan ju vara bra ur
filialernas synpunkt, men det innebär
självfallet en uttunning på gymnasiet,
och hur skall luckorna där fyllas? Det
är därför jag efterlyser hur man i
ecklesiastikdepartementet kommer att
ställa sig till lärarutbildningsutredningens
förslag.

Det får man veta någonting om i
proposition nr 141, där ecklesiastikministern
säger på sidorna 141 och 142
att det är så olika utgångspunkter för
U 63 :s och 1960 års lärarutbildningssakkunnigas
nyligen framlagda förslag
att man inte skall jämföra dem med varandra.
»Det är sålunda uppenbart, att
de båda utredningarnas förslag inte
utan vidare är förenliga», heter det.
Herr Nordstrandh snuddade på förmiddagen
just vid att man kan befara att
dessa förslag faktiskt är rätt kontroversiella
på en hel del punkter när det gäller
kraven på lärarutbildning. Men ecklesiastikministern
konstaterar bara _-

och därmed får vi nöja oss — att läraruppsättningen
och standarden i övrigt
utformas i enlighet med vad U 63 förordat.
Å andra sidan lär inte alla i lärarutbildningssakkunnigas
förslag förekommande
ämneskombinationer kunna komma
att erbjudas på filialorterna och i
vissa fall inte heller på samtliga universitetsorter.
Han sammanfattar sin bedömning
så att »principiellt sett olikheterna
mellan U63:s och lärarutbild -

m. m.

ningssakkunnigas förslag inte är större
än att dessa med vissa förändringar kan
förenas». Men det är just av utomordentligt
intresse i dagens läge att veta hur
det skall gå till att med vissa förändringar
förena dessa båda förslag. Nu
skall vi ju ta ställning till universitetsfilialerna,
och vi måste sålunda göra
det utan att kunna överblicka konsekvenserna
i fråga om lärarbehov och
lärarutbildning för universitetsfilialerna
och sekundärt för gymnasierna och
skolutbildningen.

Den tredje punkten i förslaget som
jag tycker är utomordentligt svag gäller
biblioteksfrågan. Utskottet har därvidlag
två välmenta uttalanden om gott
samarbete i två riktningar. Men huvudfrågan
när det gäller biblioteken diskuteras
över huvud taget inte. Den är
ju följande: Är det till fyllest för akademisk
utbildning — det må gälla aldrig
så låg nivå — att det på studieorten
finns bibliotek som omfattar enbart
kurslitteratur? Det är nämligen
innebörden i U 63:s och propositionens
förslag. Det är också en helt ny väg
att slå in på beträffande den akademiska
utvecklingen att man gör en sådan
begränsning av möjligheterna.

Vi som motionerat i ämnet har, som
jag nyss antydde, ansett att denna fråga
måste besvaras med nej. I vår motion
nödgas vi konstatera att konsekvenserna
av U 63 :s nedskärningar på detta
område blir att de studerande på filialorten
inte tillnärmelsevis ges samma
tillgång till litteratur som de studerande
vid universiteten. Inte minst rimmar
detta illa med utredningens målsättning
att filialutbildningen skall vara av samma
kvalitet som utbildningen vid respektive
moderuniversitet.

Nästa punkt som belyser svagheten
är denna: Det brukar framhållas som
en styrka att man koncentrerar otillräckliga
resurser — det må gälla personella
eller materiella resurser. Regeringens
ställningstagande grundar sig,
sade ecklesiastikministern på förmidda -

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 3»

175

UtbyKKnaden av universitet och högskolor m. m.

gen, på behovet av att koncentrera
forskningen. Det är återigen samma
princip som är allmänt godtagen. Men
när det gäller utbildningen bär således
spridningen och splittringen av tillgångarna
plötsligt blivit en dygd. Flera
talare har med mycket stark känsla
uttryckt sin glädje över den geografiska
spridningen. Ja, det kan man naturligtvis
göra om man anlägger lokaliseringspolitiska
synpunkter på frågan om utbildning
och forskning, men det är
något som jag avstår ifrån.

Det är främst två skäl till U 63 :s förslag
rörande universitetsfilialer, dels
kostnadsskäl och dels studentbostadsfrågor,
som har framhävts som avgörande
för utredningens ställningstagande.
Men flera remissinstanser har hävdat att
i ingetdera fallet pekar argumenten
otvetydigt just mot universitetsfilialer.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga i detta sammanhang, men
jag vet att det är många talare kvar på
talarlistan. Jag skall därför avstå från
ytterligare argumentering och nöja mig
med det sagda som en motivering för
mitt yrkande beträffande punkten 10 i
statsutskottets utlåtande nr 173. I motsats
till utskottet yrkar jag bifall till
motionen I: 785 och II: 932, vilket alltså
innebär avslag på Kungl. Maj:ts förslag
om inrättande av universitetsfilialer,
och hemställer att riksdagen måtte besluta
att i enlighet med de av universitetskanslersämbetet
angivna riktlinjerna
bygga ut universitetet i Umeå, besluta
om fortsatt utbyggnad av befintliga universitet
samt i övrigt beakta vad i motionen
anförts.

I detta anförande instämde herrar
Wennerfors och Krönmark (båda h).

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sista i fröken Ljungbergs
anförande som berörde reservationen
nr 5, tycker jag egentligen var det
likgiltigaste i hennes inlägg. Den reservationen
är nämligen helt onödig.
Vad som uttalas däri står i utskottets

utlåtande. Man satsar på Umeå och inriktar
sig på det sjätte universitetet i
Linköping.

Men i övrigt skulle jag vilja begagna
detta tillfälle till att understryka några
saker som fröken Ljungberg framförde.
Det är en sak som speciellt intresserar
mig, nämligen frågan om biblioteken.
Det är i varje fall från min sida
ett krav att ett bibliotek, som står till
tjänst åt en universitetsfilial, skall vara
ett vetenskapligt bibliotek, vilket skall
ge betydligt mer än den kurslitteratur
som nämns i U 63.

Vi har nu inom utskottet undersökt
de aktuella biblioteken. Själv har jag
varit med när vi besökt biblioteket i
Linköping, vilket är ett förstklassigt
vetenskapligt bibliotek. Vid biblioteket
i Växjö, som är betydligt mindre, finns
det dock en förnämlig gammal avdelning.
Biblioteket i Örebro har jag inte
hunnit granska så noggrant — jag har
bara som hastigast gått igenom det.
Karlstads bibliotek har jag inte besökt.

På alla de platser utskottet har besökt
har man dock lovat att sätta in alla
krafter på att höja bibliotekens standard.
Detta går att genomföra med
pengar när det gäller modern litteratur.
Det är svårare när det gäller att samla
gammal litteratur.

På denna punkt har jag ett uppslag,
som jag gärna skulle vilja föra till offentligheten.
Under den tid jag var rektor
i Hudiksvall, som har ett gammalt
läroverk, kunde jag konstatera att det
gamla bibliotek, som finns där med klassisk,
teologisk och historisk litteratur,
inte besöktes annat än kanske någon
enstaka gång av en lärare som bedrev
något specialstudium.

Varför skall vi ha biblioteken gömda
på detta sätt i små läroverksstäder, där
de inte kommer till någon nytta? Lät
dessa läroverk byta ut sina bibliotek
och i stället få en uppsättning modern
litteratur! Då kan vi samla dessa gamla
läroverksbibliotek till universitetsfilialerna.
Skulle inte detta kunna vara nå -

176 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

got som fröken Ljungberg och jag kunde
kämpa gemensamt för?

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):
Herr talman! Det är inte min mening
att blanda mig i den lokaliseringspolitiska
delen av denna debatt, trots att
herr Arvidson citerade Harry Blombergs
ord om en västgöte, som utbringar
ett leve för sitt landskap. Jag tror att
varken herr Arvidson eller jag vill göra
detta just i dag.

Inte heller skall jag delta i det bygdekalas,
som fröken Ljungberg skildrat,
genom att försöka utverka något för min
egen b}Tgds del. Däremot vill jag gärna
anlägga några synpunkter på filialsvstemet.
Innan dess skall jag dock mera
i förbigående ta upp några frågor.

Jag vill helt ansluta mig till de synpunkter,
som herr Blidfors före middagspausen
uttalade i anslutning till reservation
nr 8. Såsom ledamot i fjol av
särskilda utskottet har jag ett livligt
minne av våra överläggningar i detta
ämne och av den enighet, som rådde
just om de synpunkter herr Blidfors
för en stund sedan förde fram.

Jag vill också gärna ansluta mig till
dem som hävdar betydelsen av en stark
integration mellan den tekniska och
medicinska undervisningen och forskningen.
Inte minst för oss som har ett
huvudmannaskap på sjukvårdssidan ter
det sig såsom utomordentligt betydelsefullt
att man kan få till stånd en sådan
samordning. Inte så mycket av de skäl
som framlagts tidigare i denna debatt
utan fastmer på grund av de allmänna
tendenserna är det nödvändigt dels att
det i den medicinska utbildningen läggs
in mera tekniska inslag, dels, framförallt,
att teknikerna får mera kunskap om medicinska
förhållanden och över huvud
taget en större anknytning till de biologiska
vetenskaperna.

Detta leder till att jag i detta fall trots
de starka skäl, som kan anföras för
förläggningen av den nya tekniska utbildningsanstalten
till Västerås, kom -

m. m.

mer att rösta för alternativet Linköping.
Anledningen till att jag vill framhålla
det är dock framför allt att det i fortsättningen
bör vara en riktpunkt vid
utbyggnad av undervisningen.

Låt mig bara sedan med ett par ord
ta upp det kontroversiella spörsmålet
om avvisningarna. Självfallet ter det sig
för många av oss främmande att någon
skall avvisas från akademiska studier.
Man är van vid ett annat, långt mera
idylliskt system. Men jag har inte kunnat
finna att de som står bakom reservationen
är villiga att gå den andra vägen,
d. v. s. att sätta en spärr för de nu
ospärrade fakulteterna. I stället talar man
så vackert om studieorientering och studievägledning.

Men låt oss göra tankeexperimentet
att dessa åtgärder inte leder till någon
som helst effekt, så att folk ändå fortsätter
att studera sociologi, statskunskap,
historia eller vad det kan vara,
bara därför att dessa ämnen är ospärrade!
Man håller på med det så länge
man vill; man är i vägen för andra. I
och för sig skulle jag gärna önska att
vederbörande kunde är efter år få studera
historia eller sociologi eller några
andra ämnen — men när det nu är sådan
knapphet på resurser kan det inte
vara riktigt att det på detta område inte
tillämpas något som helst avvisningsförfarande
utan att man kan få fortsätta
att studera ungefär så länge som
man själv vill utan tentamina och examen.

Efter den deklaration ecklesiastikministern
gjorde före middagsrasten
står det också klart att förståelse kommer
att visas för dem som har förvärvsarbete
vid sidan om studierna. Men
eftersom jag själv har bedrivit akademiska
studier och vid sidan därav haft
ganska betydande yrkesarbete vill jag
gärna säga, att nog föredrar jag en reglerad
studiegång plus ett ordentligt studiestöd
framför den gamla ordningen,
då man helt enkelt för att kunna studera
behövde vrkesarbeta. Den som yr -

Onsdagen den 8 december 19(i5 em.

Nr 39

177

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

kesarbetar bör emellertid ha möjligheter
att studera. Alldeles särskilt är det
fallet med dem som bedriver licentiatstudier.
För mig ter det sig självklart
att den som är läroverksadjunkt och
önskar bedriva licentiatstudier, låt mig
säga i engelska, skall kunna göra detta
vid sidan av sin lärartjänst, utan att
det på något sätt återverkar. Det är ju
heller inte meningen med det system
som skall introduceras.

Med detta går jag över till frågan om
universitetsfilialer.

Trots vad herr Arvidson förklarade i
sitt anförande kan jag inte frigöra mig
från intrycket, att det är en viss skillnad
mellan den hållning som intas i
reservationen 5 och utskottsmajoritetens
ställningstagande. Mig förefaller det som
om reservanternas hållning till den fortsatta
utbyggnaden skulle vara mera kylig
än utskottsmajoritetens. I reservationen
markeras, att här gäller det nu att
ta sikte på utbyggnaden av Umeå universitet
och på ett sjätte universitet.
När det gäller Umeå universitet har jag
ingen avvikande mening, men jag är inte
säker på att man skall prioritera det
sjätte universitet gentemot fortsatt utbyggnad
av universitetsfilialer på det sätt
som reservanterna vill göra. Jag har
den uppfattningen att man bör skjuta
en fortsatt utbyggnad av filialsystemet
framför det sjätte universitetet.

Det ter sig för mig något överraskande
att även utskottets centerpartister
har slutit upp kring denna reservation.
Vi har ju vant oss vid att de för decentraliseringens
talan. .lag hörde herr Eliasson
i Sundborn i förmiddags starkt utveckla
tanken på en decentralisering av
den akademiska undervisningen — och
han pekade då framför allt på att man
borde decentralisera till Dalarna. Men
herr Eliasson har själv ställt sig bakom
reservationen, och det gör även andra
centerpartister. Man vill alltså ha det
sjätte universitetet framför universitetsfilialen
i Falun eller var den nu kan
komma att förläggas. Men det må vara

vederbörande egen sak. Jag skall inte
spekulera över vilken orsaken kan vara
till att man här slagit in på en centralistisk
linje, medan man i övrigt så gärna
talar om decentralisering. Det må de
själva förklara, om de tycker sig ha
något behov av det.

Utskottet ställer sig mera positivt. För
min del konstaterar jag även med tillfredsställelse
att utskottet slår fast att
man också i fortsättningen kan ha eu
decentraliserad akademisk undervisning
utanför filialorterna, niir det finns
särskilda behov av och förutsättningar
för detta.

Så kom då fröken Ljungberg in i debatten
med sin principiella kritik av
filialsystemet. Och vad jag nu kommer
att säga ter sig kanske för fröken Ljungberg
som verkligt farligt. Jag har nämligen
två aspekter på saken, som i rätt
stor utsträckning står i strid med vad
fröken Ljungberg utvecklat.

Min första aspekt är att vi befinner
oss i en situation då man utan vidare
bör koncentrera forskningen, därför att
forskningen kräver så stora resurser att
det är omöjligt att sprida ut den. På
den punkten är nog fröken Ljungberg
och jag helt överens. För min del skulle
jag vilja gå så långt att jag hävdar, att
vi har för många universitet för närvarande
ur forskningssynpunkt — med
hänsyn till våra resurser borde man
härvidlag åstadkomma en koncentration.
Jag vet emellertid att detta är helt omöjligt
av andra skäl. Men möjligheterna
att åstadkomma en koncentration av vissa
typer av forskning till det ena eller
andra universitetet bör kanske ändå
undersökas. I vissa fall har vi väl egentligen
behov av ett forskningscentrum av
mycket stora mått för hela Norden,
kanske för större delen av Europa.

Men detta gäller forskningen. Vad sedan
undervisningen beträffar ter sig saken
på ett annat sätt. Undervisningen
kan decentraliseras, och med de väldiga
behov av akademisk undervisning som
vi har är det naturligt att denna decen -

178

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

tralisering fortskrider. Men det förutsätter
livliga kontakter mellan forskningscentra
ä ena sidan och filialerna å
den andra. De som befinner sig på
filialerna skall stå i kontakt med forskningscentra;
det skall finnas möjlighet
för dem som utbildas på filialerna att
utan vidare gå över till forskningscentra.
De som undervisar på filialerna bör
i sin tur kunna överge liirarkarriären
och gå till forskarkarriären. Det bör
alltså ske en växelverkan härvidlag.

Om man upprätthåller detta system
bör det vara möjligt att skapa en ordning
— särskilt med hänsyn till de utvecklade
moderna kommunikationerna
— som gör att man har å ena sidan
stora koncentrerade forskningscentra
och å andra sidan ett ganska betydande
antal orter med decentraliserad undervisning.
Det betyder inte att jag menar
att man skulle ha ett nät av filialer
över landet men väl att man skall ha
ytterligare några filialer utöver dem
som nu finns. Jag anser inte att den utbyggnaden
kan ske på en gång utan
bör ske successivt.

Min riktpunkt är alltså att man bör
bygga ut flera filialer innan man skapar
ett sjätte universitet. Sedan kan det
hända att det uppstår ett sjätte universitet,
men det ligger längre fram i tiden
enligt min bedömning — kanhända
kommer vi aldrig dithän.

Det andra perspektivet ligger på ett
helt annat plan. Utan att hemfalla åt
någon provinsromantik vågar jag hävda
att dessa filialer betyder mycket för
kulturlivet i de olika regionerna. Det
var därför jag blev något förvånad
över att mina vänner centerpartisterna
inte mera energiskt stödde tanken på
ett mera utbyggt filialsystem. Det råder
väl ingen tvekan om att de gamla provinsgymnasierna
betydde mycket som
kulturhärdar. Självklart gör även de
nuvarande gymnasierna det, men vi går
ju inom en mycket näraliggande framtid
mot det skede då den gymnasiala
utbildningen i olika former kommer att

innesluta ungefär 80 procent av alla
ungdomar, och ännu något längre framåt
i tiden kommer kanske 100 procent
av alla ungdomar att åtnjuta gymnasial
undervisning, ehuru delvis under andra
former än för närvarande.

I denna situation ter det sig ganska
naturligt att man tilldelar universitetsfilialerna
ungefär den roll som de gamla
gymnasierna hade. De bör kunna
bli de verkliga kulturhärdarna inom sina
regioner.

Jag är medveten om att det finns en
rad praktiska svårigheter att övervinna
för att uppnå detta. Jag underskattar på
intet sätt de rent praktiska besvärligheter
som fröken Ljungberg påvisade.
Låt mig bara med ett par ord beröra
detta.

När det gäller biblioteksfrågan vill
jag helt instämma i vad herr Arvidson
anförde. Jag har emellertid fått ett intryck
av att det på de platser, dit man
nu tänkt lokalisera filialer, finns relativt
goda förutsättningar beträffande
bibliotek. Det är självklart att dessa bibliotek
inte bara skall ha kurslitteratur
utan också mycken annan litteratur.

Beträffande forskningsmiljön vill jag
säga att jag är medveten om att den i
och för sig verkar stimulerande. Men
om man har goda kontakter mellan moderuniversitetet
och filialen bör ändå
också forskningssynpunkterna kunna nå
ut till filialen. För detta borgar det
förhållandet att de som undervisar på
filialen kommer från moderuniversitetet
och att man upprätthåller kontakter
på olika sätt. Jag vill gärna understryka
vad herr Arvidson poängterade, nämligen
att undervisningen på filialerna
skall vara likvärdig med den som bedrivs
vid moderuniversitetet och följaktligen
kännetecknas av lika stor vetenskaplighet
på det elementära stadiet
som denna.

Beträffande lärarfrågan vill jag säga
att det naturligtvis kan uppstå svårigheter
att rekrytera lärare. Men om man
ändå skall bygga ut i samma takt upp -

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

179

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

står .samma svårigheter vid de gamla
universiteten; det är inte säkert att det
går lättare att rekrytera lärare dit. Skulle
man liksom garantera att det inte
kommer att uppstå svårigheter i detta
avseende, då finge man inskränka utbildningsprogrammet
högst avsevärt,
och det vill jag inte vara med om.

Vi får satsa på möjligheterna att få
lärare som kan upprätthålla denna undervisning
och hålla den på en hög
nivå, samma nivå som vid moderuniversiteten.

Jag känner således ingen tvekan att
förorda det system som föreslås beträffande
filialer till universiteten. Jag
går så långt att jag hävdar att framtidens
melodi på detta område kommer
att bli att ytterligare filialer knyts till
moderuniversitetet.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle; Herr

talman! Det är alldeles riktigt
att herr Johansson i Trollhättan och
jag är helt överens när det gäller synpunkterna
på koncentrationen av forskningen.
Men våra uppfattningar går
isär när det gäller kombinationen akademisk
utbildning—forskning. Jag skulle
vilja vända på det hela och säga så
här: Forskarrekryteringen bör begynna
på ett ganska tidigt stadium av den
akademiska utbildningen om man skall
få den ökade forskarrekrytering som vi
behöver här i landet. Försöker man se
saken ur filialstudenternas synpunkt, så
frågar man sig: Kommer dessa studenter
att få samma möjligheter att vara
med och rekrytera på forskarsidan?
Denna fråga är desto mer berättigad
som man avser att vid filialerna ha lärare,
om vilka det har sagts att de
inte skall inrikta sig på en forskarkarriär
utan helt och hållet ägna sig åt
utbildning. — Det är detta som jag
tycker är besvärande i detta sammanhang.

När det gäller lärarfrågan i övrigt
kvarstår den fråga jag tidigare ställde

obesvarad: Vi vill alla att universitetsfilialernas
behov av goda lärare skall
tillgodoses, men kommer inte det att
föra med sig en uttunning av gymnasiernas
lärarkår? Kommer det inte att
innebära att gymnasierna berövas sina
mest kvalificerade lärare just på dessa
filialorter?

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
ansåg tydligen att den här debatten
är för tam och att den enighet
som uppnåtts i väsentliga frågor är
alltför stor, och att vi därför borde se
till att få litet grand att munhuggas om.
Han riktade sig därför till sina, som
han uttryckte det, »vänner i centerpartiet»
som vore för decentralisering. Låt
mig få säga i all korthet till herr Johansson,
att vad vi framför allt velat
understryka är angelägenheten av snabbast
möjliga utbyggnad av universitetet
i Umeå. Vi har vidare räknat med att
ett sjätte universitet kommer — oavsett
vad vi låtsas. Dessutom skulle jag vilja
påpeka att även inrättandet av ett sjätte
universitet innebär en decentralisering.
Jag kan till sist inte underlåta att
stilla undra, varför herr Johansson i
Trollhättan vände sig till centerpartiet
och påstod, att vi skulle ha gått emot
tanken på universitetsfilialer. Möjligheten
till utbyggnad av den högre undervisningen
på den vägen står säkerligen
öppen sedan vi vunnit erfarenheter.
Men varför riktar inte herr Johansson
i stället sitt angrepp mot partivännen
herr Arvidson, som först ställde
frågan: »Vad är filialer?» — och sedan
besvarade den med, att dessa vore
ett hot mot vetenskapen. Det ligger väl
närmast till hands att herr Johansson
i Trollhättan och herr Arvidson tar
upp en debatt sinsemellan, och därefter
för vi inta en centerställning.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

180 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 cm.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Herr talman! Att jag inte tog upp
någon debatt med herr Arvidson beror
på det enkla förhållandet, att herr Arvidson
står bakom utskottets hemställan,
medan herr Larsson i Hedenäset,
såvitt jag kan se, har sitt namn under
reservationen.

Mitt resonemang berodde inte på att
jag tyckte att detta ämne var för stort
och värdigt för mig och att jag därför
ville komma ned på munhuggningsplanet.
Jag hade hoppats på att vi skulle
få särskilt mycket hjälp av herr Larsson
i Hedenäset när det gäller att bygga ut
filialsystemet, men så läste jag till min
häpnad i reservationen, att centerpartiet
inte vill verka i den riktningen utan
i stället vill följa delvis andra riktlinjer
än dem som föreslås i propositionen.
Att centerpartiet förordar ett sjätte
universitet innebär visserligen att
man vill åstadkomma en decentralisering,
men jag anser att det blir en ännu
större decentralisering om man inrättar
filialer.

Får jag sedan ta upp ett resonemang
med fröken Ljungberg om forskarrekryteringen.
Jag anser liksom fröken Ljungberg
att det är angeläget att det skapas
möjligheter att rekrytera forskare även
från filialerna. Om undervisningen vid
filialerna bedrivs på samma sätt som
den akademiska lågstadieundervisningen
vid universiteten — vilket jag förutsätter
— kommer forskare att kunna
rekryteras även från filialerna. De som
är intresserade av vetenskaplig forskning
kommer nog att känna dessa starka
impulser oberoende av i vilken miljö
de befinner sig. Det finns ju för övrigt
en rad poster i samhället, som bör
rekryteras inte av forskare utan av på
annat sätt duktiga yrkesmänniskor. Vi
behöver utbilda många sådana personer,
och den utbildningen kan med fördel
ske vid universitetsfilialerna. Jag har
emellertid en känsla av att det inte är
närvaron av licentiater och doktorander
som gör att personer som befinner sig
nedanför detta stadium riktar in sin

uppmärksamhet mot vetenskapen. Vi
har hört att det är ytterst få av de
lågstadiestuderande vid universiteten
som får åtnjuta professorsundervisning.
På vår tid fick vi göra det; jag har
aldrig haft annat än professorsundervisning.
Men man kan ju få samma impulser
även av andra akademiska lärare.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag till herr Johansson
i Trollhättan bara säga att det
i reservationen inte står ett enda ord
mot en utbyggnad av universitetsfilialerna.

Får jag sedan tillägga — om det kan
lugna herr Johansson i Trollhättan —
att jag törs försäkra, att centerpartiet
inte kommer att svika, om det visar sig
— vilket jag hoppas — att universitetsfilialerna
är en god väg för utbyggnad
av den högre undervisningen här i landet.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tar fasta på de ord
som herr Larsson i Hedenäset nyss yttrade
och tackar för den garanti han
utfärdade.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Inledningsvis vill jag
säga ett ord till herr Svensson i Va,
som i sitt anförande bl. a. yttrade att
Växjö inte är något alternativ till storstadsregionerna,
medan Jönköping skulle
vara det, och att Växjö därför egentligen
borde vara ur leken i denna fråga.
Herr Svenssons i Va frågeställning
är väl inte riktigt relevant. Det är ju i
första hand Växjös lämplighet och geografiska
läge som är det avgörande.
Men även när det gäller frågan om
Växjö som ett alternativ till storstadsregionerna,
tror jag att Växjö hävdar
sig väl. Statistiken för befolkningsutvecklingen
för åren 1961—1964 visar
att Storstockholms befolkning under

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

181

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

denna tid ökade med 7 procent, att
Jönköping hade en befolkningstillväxt
av 4 procent och att medeltalet för
befolkningstillväxten i rikets städer var
7 procent, medan Växjö hade en folkökning
av 18 procent. Det råder i dag
en allmän enighet om alt en väsentlig
utbyggnad av universitet och högskolor
måste till för att bereda den del av
morgondagens studenter som så önskar
reella akademiska studiemöjligheter
och att, om utbyggnaden skall kunna
ske tillräckligt snabbt, måste s. k.
universitetsfilialer inrättas vid sidan
av att nuvarande universitet och högskolor
utbyggs. 1 stort råder det också
enighet om till vilka orter filialerna
bör lokaliseras. Endast vad avser filialen
till Lunds universitet har några alternativa
förslag i egentlig mening
framförts. Att så är fallet har helt naturligt
sin förklaring i att flera alternativa
lokaliseringsmöjligheter finns i södra
Sverige. Statsutskottets majoritet har
i utlåtandet gått på propositionens förslag
och således tillstyrkt att filialen
till Lunds universitet lokaliseras till
Växjö. Jag biträder här helt utskottets
förslag och vill i detta sammanhang endast
peka på några faktorer som starkt
talar för växjöalternativet.

I den kritik som riktats mot att filialen
till Lunds universitet förläggs till
Växjö har utgångspunkten varit att de
orter som nämns vid sidan om Växjö —
i första hand Jönköping och Kalmar —
har ett större befolkningsunderlag. Om
så är förhållandet beror det i väsentlig
utsträckning på hur respektive region
avgränsas, men ett obestridligt faktum
är att såväl Kalmar som speciellt Jönköping
har större folkmängd än Växjö.

Under vissa givna förutsättningar anser
jag emellertid inte att befolkningsunderlaget
skall tillåtas spela någon
avgörande roll. Dessa givna förutsättningar
är att vederbörande ort har
praktiska möjligheter att ta emot en
universitetsfilial. Om vi går till propositionen
ser vi där att statsrådet bl. a.

ur lokaliserings- och kommunikationssynpunkt
föredrar Växjö och tillägger:
»Endast om det kunnat göras gällande
att Växjös förutsättningar att resursmässigt
hysa en filial varit alltför begränsade
hade valet fått göras mellan
Jönköping och Kalmar.» Utskottsmajoriteten
delar denna uppfattning.

När dessa förutsättningar är för handen
anser jag att man kan dra vissa
paralleller mellan lokaliseringen av
grundskolans högstadier och en universitetsfilial.
Man framhöll med skärpa
att man inte borde lokalisera högstadierna
till den ort som hade den största
folkmängden, utan att man vid val av
lokaliseringsort borde ta större hänsyn
till att elever från så stora geografiska
områden som möjligt fick tillfälle att
utan alltför långa och pressande resor
nå studieorten, med andra ord fick
likvärdiga studiemöjligheter. En sådan
avvägning innebar i vissa fall att man
fick lägga högstadierna utanför den ur
andra synpunkter givna centralorten.
Vi har inte alltid fått gehör för dessa
synpunkter men jag anser att de fortfarande
är värda att beakta.

Följer man denna princip om likvärdiga
studiemöjligheter vad gäller lokalisering
av universitetsfilialerna bör
vi se till att dessa lokaliseras så att elever
från ett så stort geografiskt område
som möjligt har studieorterna inom
dagsreseavstånd. Det torde stå utom all
diskussion att av de lokaliseringsalternativ
som diskuterats vad gäller filialen
till Lunds universitet är Växjö, sett
ur denna synpunkt, det lämpligaste. Om
en universitetsfilial lokaliseras till
Växjö kommer elever från praktiskt
taget alla orter i södra Sverige att få
tillgång till högskoleutbildning inom
dagsreseavstånd. Detta måste vara en
fördel som är värd stort beaktande.
Förläggs filialen å andra sidan till Jönköping
kommer det att innebära att stora
delar av Kronobergs och Kalmar län
samt likaså Blekinge inte får någon reell
förbättring. Elever från dessa län kan

182

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet oth högskolor m. m.

knappast tänkas komma att utnyttja
filialen i Jönköping utan är i praktiken
även fortsättningsvis hänvisade till
Lunds universitet. Inte heller Kalmar
fvllcr ur dessa synpunkter måttet.
Växjös förutsättningar att resursmässigt
ta emot en filial kan inte bestridas.
Det finns byggnader lediga för att redan
nu kunna inrymma viss del av
verksamheten, och marktillgången för
ytterligare byggnation är riklig.

Växjö är sedan gammalt en mycket
betydande skolstad. Med tillkomst av
biskop och domkapitel lades grunden
till den skolstad som Växjö är i dag.
En uppräkning av de olika typer av
skolor som finns skulle sträcka sig
över ett brett register med väl utbyggda
undervisningsanstalter. Det anrika
stifts- och landsbiblioteket i Växjö har
nyligen flyttat över i en ny byggnad.
Biblioteket har därigenom icke blott
fått vackra och ändamålsenliga lokaler
utan även den mest effektiva utrustning
som för närvarande går att skaffa.
Utländska besökare liar betecknat biblioteket
som Europas modernaste. Biblioteket
torde redan i befintligt skick
kunna ge en god komplettering till det
kursbibliotek som skulle upprättas inom
den tilltänkta universitetsfilialens
ram.

Det kan också påpekas att viss forskning
redan bedrives i Växjö i det befintliga
glasforskningsinstitutet. Inom
skogsnäringen har man planerat en central
forskningsanläggning för placering
i staden, och inte heller får förglömmas
den forskning som kommer att äga rum
i det planerade emigrantinstitutet.

När det finns förutsättningar att ge
praktiskt taget hela Sydsverige bättre
studiemöjligheter bör dessa givetvis
beaktas. Det finns således utöver de
skäl, som framförts från utskottet och
som framkommit i propositionen och
diskussionen i övrigt, ytterligare skäl
som talar för att filialen förläggs till
Växjö.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i punkt nr 20.

Herr SVENSSON i Vä (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Johansson i Växjö
måste väl på något sätt ha missuppfattat
mig. Jag sade icke att inte Växjö
kan utgöra ett alternativ, utan jag sade
att det ser ut som om man håller på
att göra Växjö till ett alternativ.

Sedan måste jag ställa en fråga. När
herr Johansson i Växjö talar om folkmängdsökning,
hur beräknar herr Johansson
då denna folkmängdsökning?
Är det i själva staden eller är det inom
en region av 1, 2 eller 3 mil?

Till sist vill jag säga herr Johansson
i Växjö att man inte skall ta folkmängden
som skäl för att förlägga denna
universitetsfilial till en viss ort. Det
tycker jag låter litet underligt.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Den statistik jag läste
upp har jag hämtat ur folkbokföringen
och den gäller just Växjö stad, ställd i
förhållande till Jönköping, Stockholm
och övriga städer som det här är fråga
om.

Herr Svensson i Vä säger att det låter
besynnerligt när jag säger att befolkningsmängden
inte skall vara direkt avgörande
i detta fall. Jag underströk här
att medelavståndet mellan elevernas bostadsort
och skolorna skall vara beräknat
så rättvist som möjligt.

Herr HAMMARBERG (s>:

Herr talman! Jag bär inte begärt ordet
för att ta upp en diskussion om befolkningsökning
eller
ning i västeråsregionen, inte heller för
att tala om att vi har både biskop och
landshövding, att vi har haft Rudbeckius,
det första gymnasiet, den första
flickskolan o. s. v.

När vi studerat U 63 och dess argumenteringar
för förläggning och tillskapande
av en ny teknisk högskola, framför
allt då professor Woxéns utredning,
har vi funnit att den logiska konsekvensen
av vad man säger i utredningen ha -

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

183

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

de bort vara alt man föreslagit Västerås
som förläggningsort. Men det blev
inte så. Jag kan förstå att utredningen,
när den skriver att den tillstyrker Linköping,
använder uttrycket »om än med
olika grad av övertygelse hos de enskilda
ledamöterna».

En hel del remissinstanser har också
uttalat tveksamhet mot departementschefens
förslag att förlägga den nya tekniska
högskolan till Linköping. Ecklesiastikministern
har här sagt att han
inte skall motsäga oss västeråsare i alltför
hög grad, om vi gör gällande att
Västerås är en bättre placeringsort fölen
teknisk högskola än Linköping. Om
man stannar vid detta konstaterande
kan man kanske ha rätt att ställa frågan:
Varför har då Linköping föreslagits?
Jag tror inte att det är beroende
på någon avoghet mot Västerås eller västeråsbygden.
Här har man funnit en ny
motivering. Ecklesiastikministern har
här i dag sagt att man hade två alternativa
städer när det gällde den tekniska
högskolan, Västerås och Linköping.
Man hade två alternativa städer när det
gällde den medicinska utbildningen,
Linköping och Örebro, och så stannade
man vid att det här var lämpligt och
önskvärt att få en kombination, tekniskmedicinsk
utbildning. Det var detta som
fällde utslaget till Linköpings förmån.

Jag tror att det är en riktig tanke att
kombinera den tekniska och medicinska
utbildningen och forskningen, och
det är således inte emot argumentet
kombination av dessa två ämnesgrupper
som jag vänder mig. Men ecklesiastikministern
sade i första kammaren i dag,
och kanske har han sagt det här också,
att denna utbildning som skall vara gemensam
bör förläggas till en ny utbildningsinstitution.

Fröken Olsson har i sitt anförande
bär också understrukit samma sak, nämligen
att den bör förläggas till eu ny
skola. På den punkten tillåter jag mig
att ha en annan uppfattning ocli ställer
frågan: Varför kan man inte tänka sig

denna kombination vid någon av de nuvarande
tekniska högskolorna? Jag vägrar
absolut att tro på den argumentering
fröken Olsson liit framskymta här. Hon
sade att det finns så mycket konservativt
tänkande i fråga om nya utbildningslinjer
på gamla utbildningsanstalter,
att man måste förlägga den nya utbildningen
till en ny utbildningsanstalt.
Om detta skulle vara elt bärande argument,
hur skall vi då över huvud taget
kunna tänka oss en utbyggnad av gamla
institutioner? Jag hoppas innerligt att
det inte är den motiveringen som utgjort
huvudargumentet när man förlagt
den gemensamma utbildningen och
forskningen till Linköping.

När jag tar till orda här för Västerås
och västeråsbvgdens vidkommande kan
jag fullt sanningsenligt säga att detta
icke är ett lokaliseringsspörsmål, för att
på något sätt få dit en utbildningsinstitution
som skulle ha betydelse ur näringspolitiska
eller lokaliseringspolitiska
synpunkter för Västerås’ vidkommande.
Det som sagts om bykalas och
lokalpatriotism vill jag helt frita mig
ifrån. Jag tror jag vågar påstå att det
är andra bevekelsegrundcr som legat till
grund för vårt ställningstagande. Jag
vill rent personligt säga —- för att understryka
detta — att det icke i första
hand är kommunalmännen i Västerås
som påverkat mitt ställningstagande i
denna fråga. Det är i högre grad representanter
för industrien och näringslivet
i Västerås och Västmanland som
har fått mig att ställa mig som första
namn på vår motion i denna kammare
med förslag om att lägga den nya tekniska
högskolan till Västerås.

När vi talar för en förläggning till
Västerås som som ur olika synpunkter
mest lämplig, kan vi i långa stycken
stödja oss på utredningen, nämligen att
verksamheten skulle kunna komma
snabbare i gång om den förlädes till
Västerås. Man har i Västerås möjligheter
att få tillgång till lärarkrafter, laboratorier
och forskningsresurser över hu -

184

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

vild taget, som skulle innebära en snabbare
start och en snabbare utbyggnadsmöjlighet,
men också kanske minskade
investeringskrav åtminstone i initialskedet.
Vi har bedömt det såsom mycket
viktigt att man på detta område skall
kunna komma snabbt i gång just med
tanke på det stora behov som föreligger
inom industri och näringsliv av högre
tekniskt utbildade personer för utvecklingen
av hela näringslivet.

Jag tror också att ingen kan bestrida
det påstående som gjorts, nämligen att
en högre teknisk utbildning vinner på
att förläggas till en ort där man har industrier
och ett näringsliv med en mycket
avancerad forskning. Vi anser att
den tekniska utbildningen och forskningen
vinner på ett samarbete och på
att den kan planeras och utföras i nära
samråd med näringslivet. Näringslivet
representeras av ett par stora industrier
i Västerås, vilka har räckt ut handen
till ett samarbete på denna punkt. Dessa
industrier har också forskningsresurser
som gör det möjligt för dem att skapa
produkter om vilka ingen kan säga annat
än att de iir av oerhört stort värde
för hela vår exportnäring och därmed
för hela vår ekonomi. Jag frågar mig:
Har vi råd att avvisa samarbetet med
näringslivet och industrien på denna
viktiga punkt? Allt detta gör att man
kommer fram till en avvägning. Jag erkänner
villigt att det ligger mycket i
och att vi har behov av att den medicinska
och tekniska utbildningen sker
i samordning, men man bör väga detta
emot vad som kan vinnas genom att få
en snabbare start och en snabbare utveckling
av den högre tekniska utbildningen.
Då vi tror oss veta att denna
samordning av medicinsk och teknisk
utbildning och forskning kan komma
till stånd på annat sätt, tvekar inte jag
att rekommendera just det alternativet
att söka andra lösningar vid de nuvarande
tekniska högskolorna för den
medicinsk-tekniska utbildningen och
forskningen. Konsekvensen av detta blir

att jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till reservation nr 6, som innebär
tillstyrkan till att den fjärde tekniska
högskolan förläggs till Västerås.

I detta anförande instämde herrar
Edlund (h) och Carlsson i Västerås (s)
samt fru Svensson (s).

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Också jag vill säga några
ord i anslutning till den motion herr
Hammarberg här talat för. Jag skall försöka
att inte upprepa alltför mycket av
vad han sagt. Jag skall ta ett litet citat
ur propositionen och hoppa över vad
som i övrigt sagts beträffande förläggningsorterna.

Där säger departementschefen: »Ehuru
inte så få olika meningar om lokaliseringen
av ifrågavarande utbildning
kommit till uttryck vid remissbehandlingen
har dock enligt min uppfattning
inte framkommit något som allvarligt
talar mot U 63 :s förslag. Detta förslag
stöds av bl. a. universitetskanslersämbetet.
Jag ansluter mig sålunda till detta
och förordar att medicinsk och teknisk
utbildning förläggs till Linköping.»

Om vi ser efter vilka remissinstanser
som förordat Västerås som förläggningsort
är det konsistoriet vid Chalmers tekniska
högskola, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings och Västmanlands
län, Vetenskapsakademien och
Svenska teknologföreningen. Man finner
i dessa remissyttranden att denna
stad ur teknisk utbildnings- och forskningssynpunkt
är det starkaste alternativet,
och man kritiserar kommittén för
dess värdering av fördelarna av samlokalisering
med medicin.

Jag kan inte förstå hur departementschefen
i det yttrande jag nyss citerade
kan säga att det vid remissbehandlingen
dock inte framkommit något som allvarligt
talar mot U 63 :s förslag. Jag kan
inte heller förstå att hopkopplingen av
medicin och teknik för just denna högskola
var så ytterligt värdefull. Vi bär
ju redan tekniska högskolor på tre plat -

Onsdagen den 8 december 19(55 em.

Nr 39

185

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ser, som iir ännu mer lämpade för forskning
på det medicinsk-tekniska området
in vad Linköping åtminstone för närvarande
är.

Vid Chalmers tekniska högskola har
man t. ex. vid institutionen för tillämpad
fysik under flera år under professor
Wallmans ledning bedrivit forskning
speciellt med tanke på teknisk utrustning
för medicinsk användning, och
man har gjort mycket förnämliga konstruktioner.
För något år sedan startade
man där också en översiktskurs i medicin
för att ge civilingenjörer, intresserade
av forsknings- och utvecklingsarbete
inom den medicinska tekniken,
en orientering i anatomi och fysiologi
samt diagnostik, med särskild betoning
på tekniska hjälpmedel vid diagnostiken.
Även på andra håll pågår tekniskmedicinsk
forskning, t. ex. på karolinska
institutet.

För min del tror jag att det vore av
större betydelse om man på de ställen,
där man nu håller på med forskning
och utbildning inom detta specialområde,
finge ökade resurser. Därigenom
skulle man snabbare nå önskat resultat.

Finge vi dessutom i gång en specialutbildning
av läroverksingehjörer och
tekniker för att på ett riktigt sätt sköta
alla de nya mer eller mindre invecklade
apparater av olika slag, som blir
följden av utökad forskning, och för att
vid industrier hjälpa till att producera
dylika apparater, då skulle vi dels avlasta
läkare m. fl. från ett arbete som de
inte är utbildade för, dels kanske slippa
olyckor med till och med dödlig utgång
på grund av att det inte finns utbildad
personal för att kontrollera gjorda
reparationer, som ju faktiskt har inträffat
några gånger.

För ungefär ett år sedan interpellerade
jag om det utbildningsproblem
som jag nu nämnt. Ecklesiastikministern
svarade då att teknisk-medicinsk utbildning,
om det befinnes av behovet påkallat,
kan meddelas som påbyggnadskurs
för dem som genomgått reguljär

teknisk utbildning inom gymnasiet.
Statsrådet tilläde att till sådan påbyggnadskurs
även kan antagas ingenjör
med annan teknisk utbildning än gvmnasieingenjörsutbildning.
Nu vill jag
tillägga att det behövs sådan utbildning.

Herr talman! Med den motivering
som jag här har lagt fram iir det för
mig fullt klart att den nya tekniska högskolan
inte behöver ligga i anslutning
till ett undervisningssjukhus. Däremot
anser jag det vara synnerligen angeläget
att vi får en högskola i nära anslutning
till ett välutvecklat näringsliv. Det
är inom industrien som de flesta ingenjörerna
kommer att ha sin verksamhet.
Det vore då också lämpligt att förlägga
någon högskola så, att den kan samverka
med industrier som redan själva bedriver
avancerad teknisk forskning. Nu
har vi möjlighet att förlägga en teknisk
högskola till en sådan ort, nämligen
Västerås.

Jag skall inte här närmare gå in på
alla de faktorer som talar för att den
lämpligaste förläggningen av den nya
tekniska högskolan är till Västerås. Jag
skall nöja mig med att peka på att man
snabbast kommer i gång med utbildningen
om högskolan förläggs till denna
stad. Det går att få lärare som på deltid
kan undervisa — många har redan tidigare
undervisat på de högskolekurser
som ASEA sedan många år bedriver i
Västerås. Det finns mycket avancerade
laboratorier och det finns goda möjligheter
till placering av examensarbeten
och forskningsuppgifter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 6.

I detta anförande instämde herr V/-gelsbo (ep).

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Blodet är tjockare än
vattnet. Även om vi här åtminstone försöker
att så objektivt som möjligt bedöma
vad som är bäst för landet i dess
helhet så kan det ändå inte hjälpas, så

186

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

människor vi är, att ett visst lokalpatriotiskt
tänkande och ett visst lokalpatriotiskt
kännande kommit till synes
i den debatt som nu pågår — och det
får väl inte heller anses vara alldeles
ohemult.

Jag har begärt ordet just i debatten
om var den nya tekniska högskolan
skall förläggas — i Linköping, som
Kungl. Maj:t har föreslagit och statsutskottets
majoritet tillstyrkt, eller i
Västerås, som åtskilliga motioner och
en reservation har föreslagit.

Innan jag går vidare på den punkten,
skulle jag vilja inskjuta en parentes och
uttala min tillfredsställelse och glädje
över den skrivning som statsutskottet
har gjort i fråga om den framtida utvecklingen
med hänsyn till nödvändigheten
av en utbyggd högre teknisk utbildning
för Norrlands vidkommande.

Men det är ju Västerås-Linköpingskonstellationen
som vi skulle tala om
ett ögonblick. Var skall en ny teknisk
högskola förläggas bäst över huvud taget?
Man har varit ense om att den hör
hemma i Mellansverige. I skrifterna står
det också att man inte gärna kan tänka
sig någon annan ort än en större industristad
med en talrik befolkning omkring
sig och i sig, med en framåtsträvande
industri som är mångsidigt
inriktad och ur teknisk forskningssynpunkt
högt utvecklad, industrier som
är internationellt inställda på världsmarknaden
för att genom sin export
kunna skapa högst betydelsefulla tillskott
till vår valutareserv, industrier
över huvud taget som befinner sig i en
stark utveckling.

Ja, om man ur den synpunkten skall
väga mellan Linköping och Västerås och
inte har någon annan synpunkt är jag
den förste att säga att då kan det vara
hugget som stucket. Man skulle nästan
kunna spela krona och klave om vilken
ort som är den bästa, om man allenast
hänger upp frågan på den speciella
synpunkt som jag nyss nämnde. Men
vi på östgötabänken tycker nog att vi

i likhet med Kungl. Maj:t i propositionen
och i likhet med statsutskottets
majoritet har vissa alldeles speciella
skäl för att anse att man inte bör frångå
vad propositionen föreslagit, nämligen
att förläggningsorten blir Linköping.
Vi skall nämligen inte glömma
att de två städerna Linköping och Norrköping
är i full färd med att utveckla
sig till två stora tvillingstäder, som det
inte tar mer än en knapp halvtimme
att åka bil emellan. Vi skall inte heller
glömma att Norrköping inom kort kommer
att införlivas med landstinget i
Östergötland. Inte heller skall vi glömma
den mycket stora industriella bygd
som finns runt om norrköping-linköpingregionen,
där vi för övrigt bär
mycket betydelsefulla avläggare till de
två stora västeråsindustrierna.

Här bär nämnts integrationen mellan
den medicinska och den tekniska utbildningen.
Ärligt talat, herr talman, är
jag inte särskilt benägen att överdriva
den synpunkten. Men jag tror att det
var landstingets förvaltningsutskott i
Östergötland som sade —- vilket jag tycker
är vägande i detta avseende — att
i Linköping föreligger en unik möjlighet
att från allra första början genom
administrativ och lokalmässig samordning
ge denna utbildning en egen profil
av medicinsk teknik.

Men vi har också en del andra synpunkter
på frågan. Det har påpekats i
både statsutskottets skrivning och av
Kungl. Maj :t att sedan 1963 pågår en utbildning
i Linköping av blivande teknologie
magistrar. Vi i Östergötland har
med alldeles särskild glädje noterat att
den nya tekniska högskolan, den fjärde
i vårt land, skulle förses med en särskild
sektion för utbildning av ekonomingenjörer.
Vi är glada häröver, tv vi
i Östergötland tycker att vi har en
viss förstfödslorätt till det förslaget. Jag
vill minnas att jag under gångna år har
talat om just den angelägenheten i denna
kammare. Vi är förmätna nog att
tycka att även detta är ett skäl för att

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

187

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

vi skulle vara förtjänta av att få den
nya högskolan i Linköping.

Beträffande själva staden Linköping
kan också nämnas att man där hunnit
mycket långt både i byggande och planerande
av studentbostäder. Redan nu
finns 260 studentbostäder färdiga och
enligt programmet för 1967 skall tillkomma
200 och för 1968 400. Därefter
är det inplanerat i stadens byggnadsprogram
inte mindre än ytterligare ett
tusental studentbostäder.

Av vad jag har sagt torde väl framgå
att jag icke kommer att kunna rösta
med den reservation som ger förord
för Västerås som den riktiga förläggningsplatsen
för den nya tekniska högskolan
utan att jag på denna punkt instämmer
i statsutskottets majoritets förslag.

Avslutningsvis ber jag, herr talman,
att få säga några ord av mera allmän
natur i denna stora fråga. Min gode
vän och skolkamrat från Vänersborg,
Stellan Arvidson, citerade ur en dikt.
Det kanske kan tillåtas mig att citera
de berömda ord som Napoleons mamma
yttrade när hennes son kröntes till kejsare.
Gumman sade då: »Måtte det
vara!» När vi nu skådar på denna
stolta och mäktiga byggnad, som vi om
någon timme i kammaren är beredda
besluta resa för våra ungdomar under
de kommande åren, skulle jag i likhet
med henne ehuru något travesterat säga:
»Måtte resurserna räcka!»

I detta anförande instämde herrar
Gomér (ep) samt Johansson i Norrköping
och Henrikson (båda s).

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr von Sydow sade
inledningsvis att det kunde vara hugget
som stucket om den tekniska högskolan
skulle förläggas till Västerås eller Linköping.
Han talade om den industriella
bygden, om tvillingstäderna Linköping
och Norrköping och om utvecklingen
där. Jag vill framhålla att Västmanland

och Östergötland intar en ganska likartad
ställning i det avseendet. Det
finns dock eu ganska markant skillnad,
nämligen den att av de inom förvärvsarbete
i industrien sysselsatta i Västmanland
utgöres 30,3 procent av tjänstemän
— trots Nicolin — och i Östergötland
26,3 procent. Vad har det med
denna fråga att göra? Jo, det om något
är ett bevis på att i Västmanland ligger
huvudkontoren för en rad av våra
större industrikoncerner och deras
forskningsavdelningar. Det kan utläsas
av dessa siffror, och vi anser att det är
betydelsefullt att ha tillgång till dessa
forskningsanläggningar när en ny forskningshögskola
startas.

Tillåt mig också fråga: Varför skall
inte en sådan här ny utbildning kunna
få en egen profil även om den förlägges
till en redan i gång varande teknisk
högskola?

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi kan naturligtvis hålla
på att väga dessa olika platsers lämplighet
mot varandra i all oändlighet.
Jag var mycket angelägen om att betona
i mitt första anförande att allt vad
som finns i Västerås av forskning m. m.
har vi också i Linköping-Norrköping.
Det kan väl hända att procenttalet
tjänstemän är något högre i Västmanland
än i Östergötlands län. Jag vill inte
bestrida riktigheten av den siffran. Jag
kan inte kollationera den. Men om vi
nu skall anföra siffror av betydelse i
detta sammanhang är att märka att Östergötlands
län hade ett invånarantal
1964 på 360 800 mot Västmanlands ungefär
240 000. Med anledning av att herr
Hammarberg talar om stolta huvudkontor
för stora koncerner i Västerås kan
jag nämna alt vi har lika stolta förnämliga
huvudkontor i Östergötland.
Vi har t. ex. Saab, Järnvägsverkstäderna,
Åtvidabergs industrier och många
andra. Kanske också Holmens bruk i
Norrköping kan nämnas i detta sammanhang.

188 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Det är riktigt, som i
debatten tidigare i dag har framhållits,
att eu växande efterfrågan på högre
utbildning har kännetecknat de senaste
årtiondenas utveckling i Sverige och
även i många andra länder. Utbildningskapaciteten
i vårt land har länge
varit underdimensionerad, och följden
har blivit, att vi försatt oss i ett bekymmersamt
läge med underskott på
kvalificerad arbetskraft. Detta har drabbat
inte bara näringsliv och forskning
liksom kulturlivet över huvud utan
också i hög grad grundskolan, främst
dess högstadium, liksom inte minst det
gymnasiala skolväsendets utveckling.
Dessutom är enligt min uppfattning utbildningen
en konsumtion i och för sig
för den enskilde medborgaren, en väg
till ett rikare liv som jag tror herr Arvidson
sade, och detta konsumtionskrav
har vi hittills inte kunnat tillgodose.

Beträffande huvudlinjerna i propositionen
har vi från kommunistiskt håll
inga djupgående invändningar att göra.
I relation till vad som hittills har skett
beträffande våra universitet och högskolor
betraktar vi nu föreliggande förslag
till utbyggnad som ett betydelsefullt
steg framåt i rätt riktning. Men vi
får inte stanna i och med detta utan
måste gå vidare. Utvecklingen själv kommer
att nödvändiggöra detta.

Den spridning av utbildningsmöjligheterna
som nu öppnas genom införande
av permanenta undervisningsfilialer
anser vi vara angelägen och väl motiverad
i dag. Detta system måste utvecklas
och förbättras både kvalitativt och kvantitativt.

Vi har den uppfattningen att vi i en
nära framtid måste överväga och på
nytt ta ställning till samhällets insatser
på utbildningens område och ställa
dem i relation till andra samhällssektorer.
Då tror jag man måste komma
fram till den uppfattningen att ännu
större resurser måste lämnas utbildningen
på bekostnad av andra utgifts -

ändamål. Jag tänker inte minst på insatserna
för utbildningen sedda i relation
till de miljardbelopp som årligen
slukas av militärväsendet.

För vår del ser vi emellertid i dag
positivt på hela det föreliggande förslaget
och ansluter oss i stort sett till vad
utskottet föreslår.

.lag vill dock till sist göra några frågor
med anledning av förslaget om fasta
studiegångar och om skärpta regler för
avvisning. Skrivningen på denna punkt
är både i propositionen och i utskottets
utlåtande alltför knapphändig och svävande.
Därför kommer tolkningsproblemen
att bli många och svåra, och jag
anser att vi här måste få fastare regler,
så att inget som helst godtycke kan
förekomma. Min uppfattning i detta avseende
innebär emellertid inte och får
inte tolkas sä, att jag skulle vara motståndare
till att en rationellare och
effektivare ordning måste komma till
stånd. Detta är nödvändigt, och jag delar
både departementschefens och utskottets
uppfattning i principfrågan.

Beträffande de fasta studiegångarna
och de skärpta avvisningsmöjligheterna
kan emellertid frågor ställas beträffande
tolkningen av vad som nu är skrivet
både i propositionen och i utskottets
utlåtande. Statsrådet Edenmans anförande
i kammaren klargjorde en del
av vad han avsåg, men tyvärr står en
del frågeställningar kvar. Hur blir det i
fortsättningen med möjligheterna att
kunna studera enstaka ämnen? Kommer
särskilda studiemöjligheter att finnas
för dem som vid sidan av studierna
har förvärvsarbete? Hur går det för
dem som beklagligtvis råkar välja fel
studiegång? Med anledning av de skärpta
avvisningsmöjligheterna vill jag fråga:
Hur tolkas »hänsyn till personliga
förhållanden»?

Utskottet har endast talat om hänsynstagande
till sjukdom, men detta är
ju så självklart att det inte ens skulle
behöva anges. Några sociala och ekonomiska
faktorer säger utskottet där -

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 39

189

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

emot ingenting om. Ingår det inte sådana
faktorer i detta hänsynstagande?

Fröken Olsson framhöll i sitt anförande
tidigare att förvärvsarbetande
studerande skall kunna avvisas, om de
inte har möjlighet att inom viss tid
fullfölja sina studier. Vi befinner oss
i dag i ett tvångsläge sade hon. Detta
skulle alltså enligt hennes tolkning gå
ut över dem som tvingas förvärvsarbeta
samtidigt med att de bedriver studier.
Men statsrådet Edenman hade en annan
tolkning. Han förklarade att det inte
kunde komma i fråga att avvisa någon
på grund av förvärvsarbete. Han sade
också bestämt ifrån att det endast rörde
sig om den saken att en normalbegåvad
studerande inte skulle få lov att hur
länge som helst ligga vid ett universitet
på statens bekostnad.

Enligt min mening bör det finnas en
gräns för möjligheten att blockera studieplatser
till förfång för ambitiösare
ungdomar, men jag anser att riksdagen
skall få fastställa de yttre ramarna för
de regler som därvidlag skall gälla. Herr
Edenman framhöll att några fastare
regler inte hade kunnat utarbetas på
grund av att han först ville veta, om
han hade riksdagen med sig i själva
principfrågan. Detta kan ju vara en förklaring,
men nog bör departementschefen
då återkomma till riksdagen i denna
för den enskilde så viktiga fråga,
innan dessa fastare regler börjar tilllämpas.

Herr talman! Vi betraktar utbildningen
såsom en samhällsinvestering. Det
finns också ett flertal utredningar, både
utländska och inhemska, som alla visar
att en investering i utbildning troligen
ger större avkastning än någon annan
samhällsinvestering. Det är exempelvis
arbetskraftens utbildning som lämnar
det största bidraget till produktionsökning
och ekonomisk tillväxt.

Föreliggande förslag om utbyggnad
av våra universitet och högskolor innebär,
såsom jag tidigare sagt, ett betydelsefullt
steg för att befrämja ut -

vecklingen av landets ekonomiska och
kulturella liv. Men det utgör dock bara
ett steg på vägen och det är vår förhoppning
att bättre resurser inom en
nära framtid skall kunna ställas till
förfogande, så att man snabbt kan gä
vidare.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! När man skall ta ställning
till ett så viktigt förslag som det
förevarande ligger det nära till hands
att man stannar litet inför den målsättning
som är angiven för utbildningen
vid våra universitet och högskolor. Denna
målsättning återfinns på sidan 9 i
utskottsutlåtandet och jag skall ta mig
friheten att citera vad som där står:
»Trots här angivna förhållanden vill
utskottet uttala sin anslutning till den
uppfattning som kommer till uttryck i
propositionen, nämligen att studieintresserade
inte skall hindras från vidareutbildning
av någon annan begränsning
än som betingas av lärartillgång
och det investeringsutrymme som ges
med utgångspunkt i den ekonomiskt
politiska avvägningen av samhällets totala
resurser.»

Herr talman! Denna målsättning låter
vacker, men jag har i alla fall en liten
invändning att göra mot densamma.
Först och främst saknar jag i detta
sammanhang ordet »studielämplighet».
Det talas bara om dem som är »studieintresserade»
och det är på sitt sätt
tillfredsställande; det finns säkerligen
många som är studieintresserade. Men
jag anser att man borde para studieintresse
med studielämplighet för att
bättre klargöra vad målsättningen egentligen
innebär.

Statsrådet Edenman ville göra det
tankeexperimentet att vi för ett ögonblick
skulle bortse från den begränsning
som förorsakas av våra resurser
som sådana och försöka tänka efter vilket
ramtal som i och för sig borde
gälla för intagningen till våra universitet
och högskolor. Jag tycker att detta

190 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

är ett intressant tankeexperiment, därför
att det sätter frågan på sin spets.
Enligt min mening är det inte bara
de ekonomiska resurserna, som skall
utgöra en spärr för den akademiska utbildningens
omfattning, utan jag är tillräckligt
gammalmodig — om jag så får
säga — för att anse att vi också måste
ta hänsyn till arbetsmarknadens behov.
Det förefaller som om man helt
glömmer bort avnämarnas intressen,
som ju ändå hör hemma i detta sammanhang.

Det förefaller mig orealistiskt att i
dag tala om ett akademikerproletariat,
när det inom många områden råder
en sådan brist på akademiskt utbildad
arbetskraft. Men det var inte länge sedan
det här i landet fanns ett verkligt
akademikerproletariat, och skall man
förverkliga en sådan målsättning som
det här gäller i tider med bättre ekonomiska
resurser, kan man måhända
se för sin inre syn en utveckling mot
ett nytt akademikerproletariat, och detta
skulle jag vilja undvika. För att något
tillspetsa saken är det t. ex. möjligt
att arbetsmarknadsstyrelsen skulle bli
tvungen att igångsätta omskolningskurser
för akademiker som inte kunde få
något arbete inom det område där de
erhållit sin utbildning. Det är nämligen
få som har råd att kosta på sig
lyxen att studera för sitt nöjes skull.
Studierna skall trots allt syfta till att
bereda den enskilde en försörjningsmöjlighet,
och detta måste också ur
samhällsekonomisk synpunkt anses vara
rimligt när det gäller studier, som
kostar mycket pengar, inte bara för
den enskilde utan framför allt för samhället.

Vi får inte heller bortse från att det
här i landet råder en uttalad knapphet
på arbetskraft. Det kan därför inte
vara rimligt att man vid dimensioneringen
av den akademiska utbildningen
inte tar hänsyn till att även andra sektorer
inom vårt .samhälle har behov
av arbetskraft med mer eller mindre

kvalificerad utbildning. Jag vill inte
därmed säga, herr talman, att det ramtal
på 87 000 studerande, som nu anges,
skulle vara för högt. Jag har bara velat
uppehålla mig vid den målsättning som
här finns uttalad. Att röra sig med vackra
ord är i många sammanhang vanligt
här i riksdagen, och ibland letar man
litet i blindo efter motiven för de
vackra uttryck som kan läsas i riksdagstrycket.

En annan sak är filialsystemet. Jag
vill kort och gott deklarera att jag
personligen helt delar den uppfattning
som fröken Ljungberg tidigare givit uttryck
åt. I och med detta helt nya bryter
man för första gången sambandet
mellan den högre undervisningen och
forskningen. De konsekvenser som detta
kan få är svåröverskådliga, och jag
kan i dag inte klart ge belägg för att
de kommer att bli allvarliga, men jag
tycker ändå att man tvekar inför en
utveckling, vars följder man inte kan
överblicka.

Nu sägs det, och detta är också ett
exempel på ett vackert uttryck i riksdagstrycket
för vilket man saknar en
egentlig förklaring, att undervisningen
i filialerna och moderuniversiteten skall
vara likvärdig, men enbart ett sådant
uttalande kan inte skapa något lugn.
Man måste veta på vilket sätt undervisningen
kommer att bli likvärdig.
Statsrådet Edenman har tidigare sagt
beträffande lärartjänsterna, att det kommer
att bli samma typ av undervisare
och samma kvalitet på undervisningen.
Detta låter också bra, men hade det
inte varit önskvärt att ärendet kunnat
beredas av ecklesiastikdepartementet på
ett sådant sätt att riksdagen i ett sammanhang
kunnat ta ställning till frågan
om filialsystemet, hur lärartjänsterna
skall se ut, vilka kompetenskraven skall
vara, omfattningen av undervisningsskyldigheten
o. s. v. Undervisningsskvldighetens
omfattning är nämligen, enligt
min mening, inte enbart en förhandlingsfråga
mellan arbetsmarkna -

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 39

191

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

dens parter utan en verkligt politisk bedömning,
ty svaret på just denna fråga
ger besked om hur omfattande kontakter
som i realiteten kan bli möjliga mellan
filialen och moderuniversitetet. Hedan
nu visar det sig att institutioner
som ligger på olika håll i eu storstad
bar mycket svårt att etablera kontakter
med varandra, och jag förmodar att
det blir minst lika svårt att upprätta
kontakter mellan filialer och moderuniversitet.
Skall dessutom asistentlärarna
vid filialerna bli heltidsengagerade
för undervisningen, blir det rimligtvis
ingen tid över för dessa att berika
sig genom tätare kontakter med universitetet.

Jag anser alltså att det inte lämnats
belägg för att den vackra målsättning
som man givit uttryck för kan förverkligas.
Tvärtom tycker jag att det, när
det i utskottsutlåtandet säges att huvudsyftet
med dessa tjänster skall vara
att meddela undervisning på lågstadiet,
ges intryck av att assistentlärarna huvudsakligen,
eller kanske t. o. m. uteslutande,
får ägna sig åt undervisning.
Då har man alltså klart sagt ifrån att
det inte blir tal om någon anknytning
till forskningen.

Herr talman! Jag tror att detta är
en beklaglig utveckling, i synnerhet som
det är viktigt att lärarna på detta undervisningsstadium
har möjlighet att
förnya sig. De får inte bli offer för en
statisk bedömning. De är tvungna att
följa med i utvecklingen, och detta är
väl så mycket mer angeläget i det samhälle
som vi nu lever i där kanske många
av oss tycker att det är mycket svårt
att följa med i den trots allt snabba
utvecklingen.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Detta är en något ovanlig
universitetsdebatt. Många motioner
och inlägg vittnar om ett betydande en -

gagemang, som emellertid har en märklig
inriktning. Intresset kretsar främst
kring frågan om universitetsfilialernas
förläggning. Även om jag beklagar denna
ensidighet måste också jag ägna eu
del av mitt inliigg mera åt lokaliseringspolitiken
än åt utbildningspolitiken.

Först vill jag emellertid ta upp några
principiella frågor. Jag kan inte underlåta
att rikta kritik mot propositionens
utformning. Hittills har vi i allmänhet
fått propositioner som givit en någorlunda
rättvis och fyllig bild av remissopinionen.
Såväl positiva som negativa
synpunkter brukar refereras. Denna
proposition utgör emellertid ett undantag.
Remissopinionen återges på ett mycket
ensidigt och ofullständigt sätt. På
väsentliga punkter har det framförts eu
stark kritik mot U 63 :s förslag, bl. a. av
två så viktiga remissinstanser som universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen,
även om ecklesiastikministern
inte tycks ha funnit deras synpunkter
intressanta.

I propositionen görs inga försök att
bemöta denna kritik. På punkter där
U 63 :s förslag starkt kritiseras kan det
i propositionen heta att »invändningar
har rests». Ecklesiastikministern nöjer
sig med att deklarera att han »inte delar
den uppfattningen». Stora och viktiga
delar av U 63 :s förslag har godkänts av
remissinstanserna, vilket också redovisas,
men väsentliga delar har underkänts,
och detta refereras ytterst knapphändigt.
I höst har vi fått några propositioner
som varit anmärkningsvärt
ofullständiga, och man frågar sig om
regeringen har slagit in på en ny linje
när det gäller att presentera förslag för
riksdagen.

Ecklesiastikministern förordar en
fortsatt utbyggnad av våra universitet
och högskolor så att totalantalet studerande
i början av 1970-talet uppgår till
cirka 87 000. Det är en betydande ökning,
men den är ändå otillräcklig såvida
regeringen inte »i särskild ordning»
skall reglera tillströmningen på annat

192

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

sätt än med hittills använda metoder.
Låt mig bara peka på ett par exempel.

U 63 räknade med att antalet studerande
vid samhällsvetenskaplig fakultet
i början av 1970-talet skulle uppgå till
drygt 11 000. Regeringen har visserligen
något höjt ramtalet, men läget är att vi
redan i dag — hösten 1965 — ligger väsentligt
över siffrorna för 70-talets början.
Skall tusentals av dem som redan i
dag studerar samhällsvetenskap nu avvisas?
Skall den framtida tillströmningen
trots ökad studentexamination väsentligt
nedbringas?

Ett annat exempel. Stockholms universitet
skall enligt U 63 :s utbyggnadsförslag
i början av 1970-talet ha 15 140
studerande. Det finns redan i dag omkring
15 700. Skall några hundra nu avvisas?
Universitetsfilialerna kommer
inte att innebära någon nämnvärd avlastning
av Stockholm. De flesta av de
vid universitetet inskrivna studerandena
hör hemma i Stockholms stad och län,
och för dem är det naturligt att i första
liand söka sig till Stockholm.

Regeringen har lagt fram en proposition
som statsutskottet har accepterat
utan att tala klarspråk. Man är medveten
om att angivna ramtal är orealistiska,
men man talar inte klart om vad
man skall göra. Antingen måste man
sätta ramtalen högre, eller också måste
man införa spärr och hårdhänt avvisning.
Det senare stämmer inte med riktlinjerna
för vår allmänna utbildningspolitik.

Riksdagen har genom gymnasiereformen
bundit sig för en större kapacitet
hos det högre utbildningsväsendet. Detta
måste inte bara ecklesiastikministern
utan också finansministern acceptera.
Skall man välja spärr- och avvisningslinjen,
då är detta en sa central fråga
att den inte kan avgöras på grundval av
vaga skrivningar i proposition och utskottsutlåtande
och sedan överlåtas till
Kungl. Maj:t att »i särskild ordning»
beslutas.

I anslutning till vad fru Kristensson

nyss sade vill jag tillägga att jag tror
att vi i 1970-talets samhälle kommer
att ha fler än 87 000 människor som
önskar högre utbildning, som också kan
tillägna sig denna och som efter utbildningen
kan få en adekvat sysselsättning.

Propositionen innehåller förslag om
många viktiga nyheter i fråga om universitetsundervisningens
organisation.
Bland annat föreslås införande av fasta
ämneskombinationer, fasta studiegångar,
för de studerande vid filosofisk
fakultet. Syftet därmed är att öka effektiviteten
i utbildningssystemet, minska
studietiden och öka genomströmningen.
Det finns många skäl för en sådan organisation;
studierna kan få en större
grad av målmedvetenhet. Jag vill emellertid
starkt understryka vad som har
framhålilts i flera motioner och inlägg
här i kammaren, nämligen att det är
nödvändigt att ge möjlighet till studier
vid sidan av de fasta studiegångarna.
De studerande måste ha rätt att välja
också något ovanliga kombinationer.

Beträffande genomförandet av denna
viktiga omorganisation konstaterar ecklesiastikministern
att det bör ske »i
den ordning Kungl. Maj:t bestämmer».
Detta accepterar utskottet. Enligt min
mening är det nödvändigt att riksdagen
får pröva detta. Det är en av de
mest genomgripande reformer av den
högre utbildningen som har skett på
många år. Tidsskäl kan inte heller anföras
för handläggning enbart av Kungl.
Maj:t. Även om ecklesiastikministern i
propositionen uttalar att »jag räknar
med att detta kan realiseras snarast
möjligt» så torde han vara medveten om
att en omläggning knappast kan ske
förrän 1968, och detta under förutsättning
att kanslersämbetet och universiteten
får en betydande personalupprustning.

Så övergår jag till den del av frågekomplexet
som kommit att handla om
lokaliseringspolitik. U 63 övervägde ju
tre utbildningsalternativ och stannade

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1905 cm.

193

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

för filialalternativet, att den lägre utbildningen
inom filosofisk fakultet skall
förläggas till ett flertal orter. I många
inlägg har detta alternativ accepterats.
Oenigheten har gällt var filialerna skall
förläggas. Och visst finns det många
städer som ur geografisk synpunkt, ur
kommunikations- och arbetsmarknadssynpunkt
o. s. v. kan vara lämpliga för
högre utbildning. Men vad det gäller
är ju att finna den ur utbildningssynpunkt
bästa och effektivaste utbyggnadsformen
för våra universitet och högskolor,
och då kan jag inte finna skälen
för filialerna hållbara.

I ett tidigare inlägg har redovisats
skäl mot filialalternativet. Jag skall begränsa
mig till att mycket kort motivera
min ståndpunkt. Den sammanfaller
nämligen i väsentliga delar med de
synpunkter som fröken Ljungberg har
framfört.

Om vi börjar med kostnaderna, så har
U 63 tvingats konstatera att skillnaderna
mellan de olika utbyggnadsalternativen
är så små att de mycket väl kan ligga
inom felmarginalerna. Dessutom har utredningen
gjort ohållbara kostnadsjämförelser.
Bl. a har man räknat med att
det i filialerna bara skall finnas vissa
stora ämnen och att undervisningen
skall meddelas av billigare lärarkrafter,
till huvudsaklig del av assistenter.

Studentbostäderna är ett annat argument.
Vi vet att bristen på studentbostäder
iir betydande. Men då skall vi samtidigt
erinra oss att filialutbyggnaden
gäller — om vi utgår från de tre städerna
Örebro, Karlstad och Växjö -—
cirka 2 400 studerande, av totalt ungefär
83 000. Det bör inte vara något olösligt
problem.

De utbildningsorganisatoriska skälen
har också vägt tungt. Man har velat
undvika en splittring av forskningsresurserna.
Men därför behöver man ju
inte acceptera en splittring av den högre
undervisningens resurser!

Slutligen finns det ett skäl som ehuru
det har behandlats ganska knapphän7
— Andra kammarens protokoll 1965. 1

digt i propositionen nog har vägt tungt
för många av kammarens ledamöter dä
de tagit ställning i denna fråga. Jag
tänker här på vuxenutbildningen. Förslaget
innebär, siiger ecklesiastikministern,
en väsentlig höjning av den decentraliserade
universitetsutbildningen. Ja,
men detta hade lika väl kunnat uppnås
med andra åtgärder. Filialerna kan inte
tillgodose det växande behovet av vuxenutbildning.
Det behövs långt mer omfattande
åtgärder än att inrätta några
filialer som i början av 1970-talet kan
ta emot cirka 2 400 studerande.

Herr talman! Många yrkanden har
ställts i denna debatt, men jag skall avstå
från att yrka bifall till motion II: 934.
De synpunkter jag har sammanfaller i
väsentliga delar med fröken Ljungbergs,
och vid omröstningen kommer jag därför
att stödja det av fröken Ljungberg
framställda yrkandet.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Utan att mera ingående
argumentera i diskussionen om universitetsfilialerna
kontra utbyggda universitet
kommer jag att stödja den meningsriktning
som framhåller de utbyggda
universitetens fördelar framför
filialerna. Jag tror att filialerna är en
olycklig lösning, mot bakgrunden av
det samarbete som skall finnas mellan
fakulteter, lärare, forskare och — inte
minst — högskoleeleverna själva. Jag är
av den uppfattningen att fröken Olssons
argumentering om filialerna och de utbyggda
universiteten var helt felaktig
och borde ha varit den motsatta.

Forskning och universitetsfilialer
skall inte sammankopplas, men man kan
inte komma ifrån att det är attraktivt
för den lärare som skall arbeta vid läroanstalten
att det finns forskningsmöjligheter
inom området.

Fröken Olsson talade här så varmt för
de mänskliga faktorerna, bl. a. i samband
med filialsystemet. Låt mig då
framhålla en faktor, nämligen de mänskliga
och för ungdomen så viktiga lärar i>

194 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

mässiga kvalifikationerna. Där var statsrådet
Edenman djärv nog att påstå att
filialerna ur undervisningssynpunkt
skulle få samma möjligheter som de utbyggda
universiteten — ja, bättre. Men
praktiska erfarenheter visar att våra
lärare söker sig till de områden som
inte bara ur pedagogiska synpunkter
utan även rent allmänt är mera kvalificerade.
Det är där våra lärarbegåvningar
hamnar. Ingen makt i världen
kan ändra på den bilden, inte ens penningmässiga
subsidier. Det är kvaliteten
det beror på. Och kvaliteten samlas vid
de utbyggda universiteten.

När utskottet emellertid nu i så ringa
grad har tagit hänsyn till och intresserat
sig för sådana faktorer vid utbyggnaden
av de nuvarande universiteten
och uppförande av nya, är det meningslöst
att argumentera mera i den frågan.
Jag får nöja mig med denna reservation
i kammarens protokoll. Men jag vill
säga några ord om universitetsfilialernas
placering.

Jag är fullt på det klara med att man
kommer att beteckna det som bvgdepolitik,
om jag här strider för min residensstad
i detta fall. Men kammarens
ledamöter är ju ändå ganska vana att
skilja på bygdepolitik och sakliga argument
och kan därför inte gärna undgå
att märka att representanterna på jönköpingsbänken
har ett ytterst starkt motiv
för sina synpunkter. Vi har stöd av
den sakkunskap som haft till uppgift
att vägleda i denna fråga, nämligen den
specialutredning som föregick utredningen.
Vi har också stöd av företrädare
för skolöverstyrelsen och för talesmän
för andra landsdelar i denna kammare.
För att förkorta debatten har vi på varje
kammarbänk lagt ut en kortfattad PM i
denna fråga för att kammarens ledamöter
skall få en inblick i vår argumentation
och vårt ställningstagande. Vi kan
med gott samvete och med goda argument
slåss för vår uppfattning.

Det är ett område som inte blivit närmare
belyst här, nämligen det närings -

livsunderlag som finns i det upptagningsområde
som filialen i Jönköping
skulle få. Vi har en tillgång där i en
mycket stor och avancerad industri inom
det området. Om jag medtar vissa
delar av Skaraborgs län — där ett flertal
representanter av denna kammare
har anslutit sig till förslaget om en universitetsfilial
i Jönköping — har vi närmare
ett tusental stora och små industrier
och företag. Det är min uppfattning
att rekryteringsunderlaget inom
ett sådant område, så kraftigt byggt på
näringslivet, är betydligt bättre än det
i och för sig expanderande men av lantlig
ro och trivsamhet präglade växjöområdet.

Herr talman! Växjö eller Jönköping
— det verkar nästan som om det har
blivit något slags matematiskt problem.
Herr statsrådet hade två motiveringar,
men huvudmotiveringen var att Växjö
ligger närmare Lund. Argumenteringen
är kristallklar. Ingen kan bestrida riktigheten
av den — en rät linje är det
kortaste avståndet mellan två punkter.
Men man har inte tagit hänsyn till miljö,
befolkningsunderlag o. s. v. Jag undrar
om inte denna matematiska kristallklara
formulering trots sin enkelhet har
sammansatts i en ekvation med flera
obekanta, om man nu inräknar de faktorer
som vätterbygden ovedersägligen
uppvisar. Och jag kan, herr talman, inte
komma ifrån att det tycks mig som om
avståndet mellan Stockholm och Växjö
är kortare än avståndet mellan Stockholm
och Jönköping. Det kortaste avståndet
mellan två punkter är alltså i
detta fall inte en rät linje, vilket härmed
skulle bevisas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
9 a.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Sedan länge har frågan
om utbildning av ekonomingenjörer varit
på tal. 1955 framlades ett förslag
från tekniska högskolans avdelning för
maskinteknik. Det ledde inte till något

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39 195

UtbyftRnaden av universitet och högskolor in. m.

resultat. 1961 togs spörsmålet upp av
högskolekommittén i Östergötland i samband
med förslag om en industrihögskola.
Departementschefen uttalade i
proposition nr 172 år 1963 att frågan är
om denna utbildning kan och bör organiseras
som en variant av den traditionella
civilingenjörsutbildningen och i
så fall om en ny avdelning bör inrättas
vid någon av de existerande högskolorna.
Departementschefen sade också att
han skulle avvakta U63:s närmare utredningar.

I den s. k. tekniska rapporten till U 63
tas frågan åter upp, och det anges att
målsättningen för sådan utbildning, som
man sedan vill ha vid den s. k. sektion
I, skall vara att ge en god teknisk allmänbildning
samt specialinriktning mot
företagsekonomi, administration och arbetsvetenskap.
Så utbildade ekonomingenjörer
tänkes få sysselsättning bl. a.
inom försäljnings- och inköpsavdelningarna,
inom teknisk administration
o. s. v., såväl hos industri som hos stat
och kommun.

Men svårigheterna att komponera ett
lämpligt utbildningsprogram antyds
också av följande citat ur rapporten:
»De ekonomiska ämnena skall studeras
i avsevärt större omfattning än vad som
för närvarande sker vid sektion M vid
tekniska högskolan i Stockholm och mer
ansluta sig till vissa avsnitt i utbildningen
vid handelshögskolorna men
samtidigt vara tillrättalagda för blivande
civilingenjörer.» Man går alltså från
det ena till det andra. Det visar att det
är stora svårigheter förenade med att
komponera ett sådant program.

U 63 accepterar rapportens förslag
till utbildning och instämmer i att denna
skall förläggas till sektion I vid den
föreslagna nya tekniska högskolan i
Linköping. I propositionen konstateras
att U 63 :s förslag om utbildning av ekonomingenjörer
vid den fjärde tekniska
högskolan fått ett ganska negativt mottagande
av remissinstanserna. Svenska
teknologföreningen — som är en sam -

manslutning av alla kategorier civilingenjörer
— avvisar bestämt U63:s
förslag. Utbildningen anges vara i avsaknad
av såväl bredd som djup i tekniska
tillämpningsämnen och förklaras
endast ge viss allmän teknisk orientering.
I en ledare i Teknisk tidskrift heter
det att en sådan ekonomingenjör blir
varken fågel eller fisk.

Teknologföreningen understryker vidare
behovet av utbildning i ekonomi
för ingenjörer och går in på frågan om
utbildning inom de nuvarande ingenjörskategorierna.
Målet borde enligt teknologföreningen
vara att ge en fullständig
kompetens i centrala tekniska ämnen
och därtill en sådan ekonomisk
skolning att ingenjören får förmåga till
kvalificerat ekonomiskt tänkande. En
så utbildad ekonomingenjör kan förutsättas
få möjlighet att samarbeta med
ekonomiskt specialutbildad personal.

Departementschefen konstaterar att
förslaget om ekonomingenjörsutbildning
utsatts för en relativt hård kritik vad
gäller utbildningens innehåll och omfattning,
men med hänsyn till att flera
remissinstanser understrukit det stora
behovet av tekniskt-ekonomiskt utbildad
arbetskraft ansluter sig departementschefen
i stort sett till U 63 :s linje.

Detta förslag har kritiserats i ett motionspar
I: 791 och II: 936. Jag kan som
motionär konstatera att utskottet verkligen
tagit upp denna kritik av departementschefens
förslag.

Utskottet rekommenderar först en viss
återhållsamhet i utbyggnadstakten och
ifrågasätter, om den nya utbildningslinjen
och den nuvarande civilingenjörsutbildningen
i övrigt är tillfyllest
för tillgodoseendet av behovet av civilingenjörer
med fördjupad ekonomisk
utbildning. Lltskottet anser också att
vidareutbildning av civilingenjörer i
ekonomiska ämnen bör uppmärksammas
av Kungl. Maj:t. Ett samarbete mellan
de tekniska högskolorna och handelshögskolorna
i detta avseende efterlyses.

196 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m, m.

Såsom motionär måste jag särskilt
känna mig tillfredsställd över att utskottet
under punkten 16 föreslår, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger tillkänna sin mening om behovet av
ekonomisk utbildning för de redan befintliga
civilingenjörskategorierna.

Mot bakgrunden av departementschefens
anförande tidigare i dag, vilket
gick ut på att det gäller att söka hålla
en balanserad expansion och att man
därför skall hushålla med tillgångarna
tycker jag inte att det är välbetänkt, att
inrätta denna sektion I vid den nya tekniska
högskolan i Linköping utan att
först göra en ny utredning om denna
utbildnings innehåll i enlighet med vad
flera remissinstanser anfört.

Min förhoppning är emellertid att utskottets
skarpa skrivning på denna
punkt skall föranleda att riktlinjerna för
denna utbildning revideras och att en
bättre utbildning i ekonomi utformas
för de övriga civilingenjörskategorierna.

Dessutom vill jag i detta sammanhang
understryka vad universitetskanslersämbetet
anför i samband med att det
påtalar bristen på lärarkrafter i företagsekonomiska
läroämnen, vilket också
är en försvårande faktor.

Herr talman! Låt mig också något beröra
studentbostadsfrågan. Enligt min
mening är det inte stor skillnad mellan
utskottets skrivning och ställningstagandet
i reservation nr 13 av herr Boman
in. fl. I reservationen anföres att målsättningen
bör vara minst 40 000 rumsenheters
nytillskott fram till början av
1970-talet. Denna siffra är för övrigt
hämtad ur propositionens beräkning av
behovet.

Det är också min uppfattning att man
bör sikta mot detta mål. Men det som
är viktigast för mig är också gemensamt
för utskottsmajoriteten och dessa
reservanter, nämligen att planeringen
för denna byggnadsverksamhet mer än
tidigare bör samordnas med utbyggnadsplaneringen
i övrigt på universitets-
och högskoleområdet. En sådan

samplancring förefaller vara självklar,
men min erfarenhet som kommunalman
i en universitetsstad säger mig att universitetsmyndigheterna
först på senare
år har kommit till insikt härom.

Slutligen vill jag, herr talman, uttala
min tillfredsställelse över att i propositionen
föreslås en för sektionerna för
arkitektur och lantmäteri gemensam utbildning
av samhällsbyggare. Även vägoeh
vattenbyggare skulle i viss utsträckning
kunna deltaga i denna utbildning.

Det ställs allt större krav på att den
fysiska samhällsplaneringen skall kunna
koordineras med andra grenar av
samhällsutvecklingen, såväl ekonomiska
som miljömässiga.

Det är därför angeläget att denna utbildning
av tekniker till mera allmäninriktade
samhällsplanerare och samhällsbyggare
kommer till stånd.

I sitt remissvar på U 63 anförde byggnadsstyrelsen,
att frågan om vidareutbildning
av samhällsplanerare på nordisk
basis även borde uppmärksammas.
Denna fråga är inte berörd i propositionen.
Det är min förhoppning att den
utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
som kommer att utformas
på grundval av dagens riksdagsbeslut
skall göras sådan, att den ger möjlighet
för att en sådan utbildning kan inpassas
i systemet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 4, 5, 8 och
12 samt i övrigt till utskottets hemställan.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller ekonomingenjörerna
har utskottet ansett att det
föreligger två problem. Såväl handelshögskoleutbildningen
som den tekniska
högskoleutbildningen är så pressade,
att det över huvud taget inte går att få
in något mera i dem. Man kan alltså inte
ge en fullständig civilingenjörsutbildning
och en gedigen ekonomisk utbildning
inom den utbildningstid som står
till förfogande. Däremot är vi svnner -

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 39

197

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ligen medvetna om att denna fullständiga
och gedigna utbildning behövs,
men det måste bli fråga om en vidareutbildning,
som alltså kominer in efter
avlagd civilingenjörsexamen och i de
flesta fall efter långvarig tjänstgöring
innan civilingenjörerna nått den positionen
att de behöver även de stora ekonomiska
överblickarna. Vi anser att det
måste läggas upp särskilda kurser vid
handelshögskolorna för vidareutbildning
av dessa civilingenjörer.

Men samtidigt har vi försäljningsingenjörerna,
som måste ha en ganska
god teknisk kunskap även om de egentligen
inte i sitt arbete sysslar med tekniska
spörsmål utan med ekonomiska
problem i samband med försäljningsverksamheten.
Vi menar att det är angeläget
att få in denna utbildning inom
ramen för en normal ingenjörsutbildning.
Det är detta som man skall göra
ett försök med i Linköping.

Man kan alltså inte genomföra antingen
det ena eller det andra av dessa
alternativ, utan vi är fullt på det klara
med att det måste bli fråga om ett bådeoch.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var bra att fröken
Olsson tog upp uttrycket »försäljningsingenjör».
Jag hade nästan tänkt göra
det själv. Vad man nu möjligen kan få
ut av denna utbildning är nämligen just
den merkantila delen på försäljningsoch
inköpssidan. Många av de remissorgan,
som yttrat sig, hade emellertid
tänkt sig en längre gående utbildning i
detta avseende, för vilken man tror sig
kunna komponera ett program som vore
mera ingenjörsbetonat och som innehöll
mera tillämpad teknik än vad som är
fallet med den endast grundläggande
tekniska utbildning dessa ingenjörer
får.

Svenska teknologföreningen, som har
stor erfarenhet på detta område, har
också skisserat hur den tänker sig att
utforma denna utbildning. Det är fort -

farande min förhoppning att en sådan
utbildning skall kunna åstadkommas.
Inom fyra år kan man självfallet inte få
in en fullständig civilingenjörs- och civilekonomutbildning,
men det går att
göra upp ett bättre studieprogram än
vad som är föreslaget i propositionen.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I detta skede av debatten
bör man kanske uttrycka sig koncentrerat,
och jag kommer inte heller att
hålla något längre anförande.

•lag har tillsammans med herr Elmstedt
väckt en motion i denna kammare,
vari föreslås att filialen till universitetet
i Lund förläggs till Karlskrona.
Även Blekinge anmäler sig som en konkurrent
till de smålandsstäder som så
uppenbart etablerat ett inbördeskrig
under dagens lopp. Jag förmodar därför
att jag kan säga ett par ord om Karlskrona
utan att det betraktas som uttryck
för någon särskilt extrem bygdepolitik.
Visserligen har jag inga större förhoppningar
om att motionen skall bifallas,
men jag vill framföra några synpunkter.

För det första tycker jag att det hade
varit rimligt att också Karlskrona kommit
med i bedömningen när frågan om
lämpliga orter för universitetsfilialerna
utreddes. Som framhålles i vår motion
är dock Karlskrona en av residensstäderna
i sydöstra Sverige och dessutom
huvudort för en betydande del av befolkningen
i denna del av landet.

Anledningen till att Karlskrona inte
kom med i utredningssammanhanget var
kanske att det på den tiden inte förekom
någon akademisk utbildning i
Karlskrona. Men fr. o. m. i år föreligger
icke detta skäl för att avvisa de önskemål
som framförts från Karlskrona stad.
.lag tycker att det hade varit på sin plats
att statsutskottets andra avdelning, när
den i alla fall var ute och reste i sydöstra
Sverige, också hade gjort en avstickare
till Karlskrona för att höra befolkningens
och myndigheternas uppfattning
i denna fråga.

198 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Statsutskottet har avstyrkt motionen
om Karlskrona med samma korta motivering
som man använt när det gällt
förslagen om Kalmar och Halmstad,
nämligen att Karlskrona ligger i utkanten
av området. Jag vill påpeka att motiveringen
att platsen ligger i utkanten av
området tydligen icke har påverkat den
expertgrupp som arbetade 1963 och som
förordade Kalmar som ett alternativ ;
detta sammanhang; Kalmar ligger ju
onekligen också i utkanten av det om
råde det här är fråga om, alltså syd
östra Sverige.

För det andra kan man hänvisa till
siffermaterial som visar att rekryteringsunderlaget
är minst lika betydande
i Karlskrona som i andra i detta
sammanhang aktuella städer, att det
t. o. m. är större i Karlskrona än i t. ex.
Växjö och Kalmar. Jag hänvisar till de
beräkningar som har gjorts av drätselkammaren
i Karlskrona och som även
redovisas i vår motion. Dessutom vill
jag, när man här talar om folkmängden,
tala om att det faktiskt är så att Karlskrona
stad har större folkmängd än såväl
Växjö som Kalmar.

För det tredje vill jag påpeka att
Karlskrona har lika goda förbindelser
med Lund som Växjö och uppenbarligen
bättre förbindelser än Kalmar har. Avståndet
mellan Lund och Växjö är ungefär
lika stort som avståndet mellan
Lund och Karlskrona. Skall man ta hänsyn
till lokaliseringspolitiska skäl — de
har ju spelat en betydande roll i dagens
debatt — är den lokaliseringspolitiska
motiveringen för Karlskrona lika stark
som för de övriga städer bland vilka
man valt en lämplig ort för förläggningen
av filialen till Lunds universitet.

Det finns ytterligare ett skäl som talar
för Karlskrona och som man åtminstone
i karlskronaområdet måste tillmäta stor
betydelse. Staden har på grund av sin
karaktär av militärstad fått vidkännas
en del reduceringar under årens lopp,
särskilt under de senaste åren. Detta har
också inverkat menligt på befolknings -

statistiken och sysselsättningen. Man
strävar emellertid efter att motverka
dessa reduceringar genom att tillföra
staden civila objekt av olika slag. Främst
gäller detta givetvis industriella anläggningar,
men även skolväsendet kommer
här i blickfältet. Jag vill understryka
att Karlskrona stad under senare år har
utvecklats till en god skolstad. Det skulle
ha betytt mycket för staden och dess
ungdom om den fått en universitetsfilial.

Om man tillmäter även denna synpunkt
betydelse — vilket jag tror man
kan göra som ett komplement till de
andra skäl som här kan anföras — tror
jag att denna filial skulle ha fått större
betydelse för Karlskrona stad och dess
omgivning än vad den kommer att få
för någon av de andra städer som här
är aktuella. Herr Johansson i Trollhättan
har tidigare i dag framhållit dessa
filialers betydelse för kulturlivet i de
städer dit de förläggs, och det uttalan
det vill jag gärna instämma i.

Herr talman! Det finns ingen reservation
till förmån för Karlskrona och vår
motion fogad till utskottsutlåtandet, och
jag är väl medveten om att det under
nuvarande förhållanden inte finns några
möjligheter att vinna majoritet för
den motion vi har väckt. Men, herr talman,
jag dristar mig ändå att yrka bifall
till motionen, d. v. s. motion 917 i
denna kammare.

I detta anförande instämde herr Elmstedt
(ep).

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det kan te sig märkligt
att den universitetsreform som nu har
manglats fram av utredningar, departement
och utskott har drabbats av en
hårdare kritik än den som har riktats
mot missförhållanden som har rått hittills.
Reformen innebär dock ett betydande
framsteg, men kritiken beror
väl främst på att själva belysningen av
frågan —• allt det material som frambringats
under mångåriga utredningar

Onsdagen den 8 december 1905 cm.

Nr 39

199

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

och debatter — har avlivat en gammal
myt som har skymt sikten åtskilligt.
Jag avser myten att vi även i fråga om
vetenskaplig forskning och högre utbildning
lever i ett välfärdssamhälle,
där allt egentligen är väl beställt och
där vi svarar för de flesta »världsrekorden»,
för att citera Harald Larsson
i Hedenäset.

Alla vet att detta milt sagt är en överdrift.
I dagens debatt har också erinrats
om att bristerna inom den högre
utbildningen och forskningen har ett
direkt samband med åtskilliga av välfärdssamhällets
skavanker på andra områden.
Även i fråga om åtskilliga fackmannasynpunkter,
som ju är ofrånkomliga
vid behandlingen av ett sådant
här ämne, måste en lekman som skall
delta i beslutet bilda sig en uppfattning
om vad som är vettigast. Jag har
väckt en motion som avser att tillgodose
Norrlands intressen bättre än vad
som sker om regeringens och utskottets
förslag går igenom.

Jag vill emellertid notera att utskottets
förslag går oss norrlänningar till
mötes i betydande grad, och därmed
har utskottet medverkat till att universitetsreformen
i dess helhet blir bättre
än enligt propositionens förslag. Nu
blir det en skrivelse till regeringen, om
riksdagen följer utskottets förslag, och
det hade vi också föreslagit i vår motion.
Men skillnaden mellan vårt och
utskottets förslag i det hänseendet är
att vi förordat ett riksdagsbeslut som
vore mer förpliktande för statsmakterna.
Utskottet ansluter sig visserligen
i princip till kravet på en bättre teknisk
utbildning i Norrland men man
lämnar fältet helt öppet för överväganden
om arten av den utbildningen
och anser när det gäller förläggningen
av en sådan utbildning att praktiskt taget
vilken större ort som helst i hela
den norra hälften av landet bör kunna
komma i fråga.

Utskottets förslag överensstämmer
alltså på den punkten med den inställ -

ning som vi har kritiserat regeringen
för nämligen att man för Norrlands
del använder formuleringar som i viktiga
frågor inte är förpliktigande till
någonting bestämt, medan andra delar
av universitetsreformen skall genomföras
enligt mycket preciserade beslut.

Till och med när det gäller frågan
om en eventuell teknisk utbildning i
Norrland har utskottsmajoriteten i sitt
yttrande tagit med en sats, som bara
kan tjäna syftet att åstadkomma ett
kryphål för dem som även i fortsättningen
kan falla för frestelsen att nonchalera
norrlandskraven. På den punkten
— det gäller motiveringen på sidan
17 — har emellertid den minoritet som
svarar för reservationen nr 8 försökt
undanröja faran, och jag instämmer
därför i yrkandet om bifall till den
reservationen. Vi har emellertid inte
kunnat se förutsättningen för en högklassig
teknisk utbildning i Norrland
isolerad från en bättre utbildning i
övrigt och inte heller skild från den
ekonomiska politiken i allmänhet. Det
finns ingenting att invända mot att utskottet
slår fast att lokaliseringspolitiken
och utbyggnaden av undervisningen
måste gå hand i hand. Men för att vi
skall kunna åstadkomma de framsteg,
som jag antar att också utskottet vill
befrämja, måste det bli ett helt annat
tempo i och en helt annan inriktning
av såväl lokaliseringspolitiken som utbyggnaden
av forskningen och den högre
utbildningen i Norrland än vad som
kännetecknat statsmakternas åtgärder
hittills.

Lokaliseringspolitikens brister skall
jag inte beröra ytterligare i detta sammanhang,
men det förefaller mig solklart
att även lokaliseringspolitiken
kommer att möta större svårigheter än
vad som är nödvändigt på grund av att
övre Norrland blir missgynnat i samband
med universitetsreformen.

I mer än 20 år har den grupp jag tillhör
i en mängd motioner upprepat, att
frågan om tillkomsten av ett fullstän -

200 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

digt norrlandsuniversitet måste ges en
central plats i alla planer som avser
att främja den ekonomiska och kulturella
utvecklingen i Norrland. Förläggningen
av ett universitet till Norrland
är ur den synpunkten vad vi ansåg vara
lämpligast, och det ligger alltså helt
i linje med våra tidigare strävanden,
att vi även i samband med den fråga
vi nu diskuterar vidhåller, att utbyggnaden
av umeåuniversitetet för Norrlands
del är det viktigaste i detta sammanhang.
Men när regeringen nu valde
metoden att sprida resurserna för den
högre utbildningen och forskningen genom
upprättandet av filialer utanför
de hittillsvarande universitetsorterna,
framstår det som uppseendeväckande
att Norrland inte alls kommer i fråga
därvidlag. På tal om den saken förstår
jag att herr Johansson i Trollhättan
är förvånad över att herr Larsson i
Hedenäset inte begagnat tillfället att
i sin egenskap av utskottsledamot bryta
en lans för universitetsfilialen. Herr
Larsson besvarade den anmärkningen
med att säga att det inte finns ett ord
i hans reservation mot filialer!

Den upplysningen bör emellertid ses
mot bakgrunden av att herr Larssons
namn står under en motion om upprättande
av en universitetsfilial i Luleå.
Herr Larsson ställer verkligen mycket
små anspråk på sig själv, om han räknar
det som en merit att han inte reserverat
sig mot sin egen motion. Det är illa
nog att han inte sagt ett enda ord i sin
reservation till förmån för luleåfilialen,
trots att han själv varit med om den
gemensamma aktion som ledamöterna
av alla partier på norrbottensbänken
gjort.

Jag vill betona att utbyggnaden av
umeåuniversitetet och kravet på en universitetsfilial
i övre Norrland inte bara
är ett vitalt norrlandsintresse. Jag anser
också att man härigenom bättre
än enligt regeringens och utskottets förslag
utnyttjar resurserna för utvecklingen
av universitetsväsendet i dess hel -

het. Men om det skall kunna ske räcker
det inte med de i och för sig önskvärda
förbättringar av den tekniska
utbildningen i Norrland som utskottets
förslag innebär i jämförelse med regeringsförslaget.

Allt talar för att en kombination av
teknisk högskoleverksamhet med forskning
och högre utbildning inom andra
fakulteter är den rätta vägen. Herr
Hammarberg har också givit uttryck
för den meningen. I fråga om den tekniska
utbildningen på sydligare breddgrader
framhöll han att ett visst samspel
behövs mellan teknisk och medicinsk
utbildning. Han ansåg att det var
lämpligt där. Jag instämmer och anser
att samma goda skäl kan anföras för
anordningar i norra delen av landet.
Förutsättningarna för den saken finns
redan i Umeå, men samma förutsättningar
— låt vara med andra ämneskombinationer
— kan man få vid en
universitetsfilial i Luleå.

Det är också den organisatoriska innebörden
av de norrlandsmotioner som
jag tidigare nämnt något om. Vi har
för vår del preciserat förslaget för de
två nordligaste länen så att statsmakterna
så snart som möjligt bör åstadkomma
en till universitetet i Umeå
knuten filial i Luleå med naturvetenskaplig,
teknisk, samhällsvetenskaplig
och humanistisk utbildning.

Herr talman! Utöver det yrkande jag
tidigare ställt om bifall till reservation
nr 8 hemställer jag om bifall till motion
913 av herr C. H. Hermansson och mig.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Fröken Ljungberg sade
i ett anförande att vi i dag hade ett
stort bygdekalas här. Det kan man kanske
säga. Jag hoppas att hon inte sade
detta i någon nedlåtande bemärkelse.
Det är alltid nyttigt när akademiker
och lekmän kan träffas och resonera.
Då blir det inte så ensidigt. Det har
också dagens debatt och resonemang
vittnat om.

Onsdagen den 8 december 19(55 em.

Nr 39

201

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Här har gjorts principuttalanden och
rent praktiska åtgärder liar ventilerats.
Någon akademiker ifrågasatte om man
inte borde få en ännu större hredd på
den akademiska utbildningen, men det
ifrågasattes samtidigt vilka som skulle
tjäna på detta. Samhället tjänar givetvis
på att begåvningsresursernä tillvaratages
på bästa sätt. En av de bästa investeringar
som kan göras är att man
investerar i utbildning av människor
för framtida arbete i vårt samhälle.
Det är det som hela detta ärende til
syvende og sidst syftar till.

Men regnar det på prosten så stänker
det på klockaren. De som bor ute i
bygderna och inte ligger vid universiteten
försöker att ta vara på dessa
stänk från den högre utbildningen och
den högre kulturen. Det har också visat
sig att vi har medhåll på högsta nivå
genom den ståndpunkt vår ecklesiastikminister
intar i denna fråga. Det bör vi
hålla honom räkning för, eftersom han
har en akademisk utbildning bakom sig
men ändå inte är blind eller döv för att
man skall kunna utbilda människor också
på andra håll än vid universiteten,
givetvis inte fullständig utbildning, men
i så hög grad att man ändå kanske
kan få ungdomar som annars inte går
in på den banan att förstå värdet av
att utbilda sig. Därvidlag kan dessa
universitetsfilialer spela sin mest betydande
roll.

Det har talats om spärrar, om uttunning
av begåvningsreserven och annat.
Ja, spärrar fanns det förr vid våra
universitet, mycket starka och bestämda
sådana. Då var det ekonomien som
spelade in. Många mycket svaga begåvningar
var kanske bosatta på universitetsorterna
under inånga år. De kanske
inte betydde så mycket vare sig för
det kulturella livet eller för den utbildning
som de ändå försökte att gå
in för.

Kanske jag nu skall ta mig ned på
den där enkla nivån där det stänker
litet. Jag är som bekant från Kalmar
län. På den karta som länsstyrelsen i

Växjö har gjort upp ligger väl Kalmar
knappast på mer än brevskolenivå,
längst nere på kanten skrivet med små
bokstäver. Vi liar fått denna uppfattning
och blivit litet misstänksamma.
Vi bär länge känt den Gulbrandsenska
utredningen som en black om foten nere
i denna länsdel vad det än kunde
gälla. Vi tycker oss ha märkt att man
baserat tilldelningen av bostäder och
annat på att vi helt enkelt utgjorde ett
avfolkningslän. Men det underliga hatinträffat
att vi utan att sitta i farbror
statens knä ändå lyckats vända den
onda cirkeln. Från 1960 och fram till
nu är vi i alla fall ett län som går
framåt, om inte i marschtakt så dock
i spatsertakt.

Jag rekommenderar en artikel i tidningen
Arbetsgivaren av den 19 november
detta år, där det talas just om
det framgångsrika utvecklingsprogram
som fullföljts i Kalmar län, ett jordbrukslän
som klarat en snabb industrialisering.
Detta har skett i intimt samarbete
med landsting, kommuner, näringsliv
och länsarbetsnämnden, varvid
man gått in för att undersöka de möjligheter
som finns. Länet saknar ingalunda
resurser. Dessa kan bättre utnyttjas
genom att vi så småningom fått
bättre kommunikationer. Vi har ett flyg
som är bra och vi har väl utbyggda
hamnar. Vi har fått vägar som faktiskt
är rätt hyggliga och asfalterade i stor
utsträckning. Dessutom har vi ölandsbron
i faggorna under de närmaste
åren.

Till detta kommer att det i Kalmar
län finns god tillgång på arbetskraft och
ett väl utvecklat skolväsen som ingen
av kapaciteterna på området vill nedvärdera,
inte ens vår ecklesiastikminister.
Kalmar län bar i stället fått beröm
för att ha ordnat sitt skolväsen bra. Man
har också undan för undan byggt ut
detsamma. Vi har haft människor i ledningen
för denna del av verksamheten
vilka varit vidsynta, arbetat med de resurser
som funnits och lyckats väl.

I en enkät som gått ut till näringsid -

202 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

kare vilka funderat på att förlägga sin
verksamhet till Kalmar län har frågats
vad de värdesätter av det som Kalmar
län kan erbjuda. De har svarat att Kalmar
på plussidan har bl. a. den goda
tillgången på arbetskraft och ett väl utbyggt
undervisningsväsen med resurser
även för mera kvalificerad utbildning.
Här kanske förtjänar att sägas att det
förekommit universitetsutbildning på
ettbetygsnivå sedan den började 1962
i Kalmar stad.

Det är därför rätt naturligt att Kalmar
ville vara med i konkurrensen om
universitetsfilialerna. Vi vill inte säga
att »allt vad ni har har vi mycket bättre».
Ingalunda! Vi har hört sådana röster
från vissa håll där man värderat
och nedvärderat alltefter vad som passat
bäst. Vi gör inget av detta. Men vi
har i alla fall i en motion deklarerat
fakta. Det är också fakta som legat till
grund för att Kalmar över huvud taget
gav sig in i denna diskussion.

Man har gjort utredningar om lärartillgång
o. s. v. Det har ju uttalats farhågor
för att inte lärare skulle kunna
anskaffas till denna universitetsutbildning.
Jag skall inte gå in på de akademiska
spörsmålen i det sammanhanget.
Men man har ändå gjort en utredning
i vilken konstateras att Kalmar har både
filosofie doktorer, licentiater och adjunkter
som kan användas för undervisning
på ett- och tvåbetygsstadierna.

Kalmar län har också möjligheter att
tillgodose önskemålen för en universitetsfilial
i andra avseenden, t. ex. genom
ett planerat bibliotek. Vi anser oss
alltså fullvärdiga som aspiranter till en
universitetsfilial.

Vi har nog tyckt att ecklesiastikministern
tittat litet enögt mot Växjö. När
jag i propositionen såg att även lokaliseringspolitiska
synpunkter var utslagsgivande
för att Växjö skulle få förord
tog jag mig orådet före att fråga ecklesiastikministern
vad som låg bakom det
uttalandet. Han förklarade då för undvikande
av alla missförstånd att det en -

dast var det geografiska läget och närheten
till Lund som man baserat sitt
uttalande på. Detta svar lugnade oss
självklart något om än inte helt. Man
har anledning att vara litet misstänksam
i detta fall.

Till dagens utskottsutlåtande har fogats
en reservation nr 9 b) till förmån
för Kalmar. Bakom denna reservation
står herrar Bertil Petersson och Nils
Theodor Larsson. Vi är glada över att
vi kommit med så långt och jag ber att
få yrka bifall till denna reservation.

Jag hoppas att riksdagens ledamöter
har läst motionen. Kanske har en del
av er också någon gång passerat Kalmar
vid resa till Öland, vars ungdom även
gör anspråk på att få använda sig av de
bildningsmöjligheter som står till buds.
Vi har i vårt län en ungdom som vill
studera men inte alltid har möjligheter
att komma till någon universitetsort.
Föräldrarna ser gärna att ungdomen
studerar och skulle kanske släppa i väg
den till utbildning om det bara fanns
sådan att tillgå på litet närmare håll,
exempelvis i Kalmar. Det skulle vara
värdefullt om där fanns det lilla embryot
till fortsatta studier i form av
möjligheter att studera för ett par betyg Vi

har vidare i Kalmar län ett näringsliv
som ropar efter arbetskraft med
utbildning, inte minst akademisk sådan.
Dessa faktorer tillsammans med
en del andra plusfaktorer tycker vi talar
mycket starkt för förläggningen av
en universitetsfilial till Kalmar.

Blir det nu ändå så att Kalmar inte
kommer med i slutetappen vill jag bara
försäkra kammarens ledamöter om att
vi inte kommer att hänga läpp för den
sakens skull. Företrädarna för Kalmar
län kommer precis som vanligt att arbeta
för en fortsatt förkovran i länet
industriellt och utbildningsmässigt. Vi
vill inte vara bypolitiker utan se till
realiteterna. Vi anser oss ha både skyldighet
och rättighet att tala för den
ungdom som annars kanske måste söka

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 39

203

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

sig till andra håll för utbildning ocli
som kanske sviker oss när vi nu fått en
lokalisering till vårt län vilken visar
tendenser att öka.

I detta anförande instämde herr Iiahlfjren
(ep).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag kan till alla delar
instämma i vad fru Tekla Torbrink här
yttrat och vill gärna sekundera henne
med ytterligare några synpunkter.

Det var självklart att samtliga företrädare
för Kalmar län i riksdagen
framlade en motion med anledning av
att Kalmar kommit med som ett alternativ
i fråga om förläggningen av en
universitetsfilial i södra Sverige. Vårt
motionsyrkande har också följts upp i
utskottet med en reservation.

Herr Hamrin i Jönköping antydde
att man fick förstå att han var engagerad
i ett ärende som berörde hans hembygd
så mycket. Det är samma sak med
oss på kalmarsidan.

Det kan ju hända att vi inte mobiliserar
samma indignation, men vi är nog
lika djupt engagerade i tron på att vad
vi föreslagit i motionen skulle vara en
lika bra lösning som de övriga alternativen.
Departementschefen har ju också
i propositionen sagt, att han funnit att
samtliga dessa tre städer, Växjö, Kalmar,
Jönköping, är ungefär jämställda
och ingen kan sättas före den andra.
Ledamoten Stellan Arvidson sade också
tidigare under kvällen att det inte
var svårt att ta ställning till de tre övriga
lokaliseringarna, men när det gällde
lokaliseringen till Växjö hade det för
honom varit synnerligen svårt. Det säger
väl något om att skillnaden mellan
Kalmar och Växjö varit hårfin.

Departementschefen har i propositionen
sagt — som det flera gånger tidigare
understrukits — att det är närheten
till Lund som varit avgörande för
placeringen i Växjö, och samma uppfattning
har också utskottsmajoriteten
haft. I och med att man sagt detta faller

alla de andra argumenten som representanterna
för Växjö försökt stapla upp
för att tala om vad som under alla omständigheter
skulle vara så värdefulla argument
för Växjö. Både här i kammaren
och troligen under det förspel som
föregått det slutliga ställningstagandet
har naturligtvis en mängd sådana argument
förts fram.

Jag vill för min del fråga mig: Är
det bara själva den bekväma resvägen
till universitetet i Lund som skall vara
avgörande? Skall det inte vara avgörande
hur mycket en bygd har behov av
läroanstalter? Betyder inte elevernas intresse,
elevområdena o. dyl. någonting?
Det är väl inte bara den bekväma resvägen
från det större universitetet som
enbart bör vara avgörande?

Jag har också fäst mig mycket vid en
annan sak i utskottets resonemang som
berörts i kammaren, nämligen att Kalmar
ligger i utkanten. Staden skulle ha
en utkantsposition. Skall man föra in
detta resonemang frågar jag mig vad
man egentligen menar därmed. Menar
man då att det är för att Kalmar har
vatten på ena sidan? I så fall ligger ju
både Stockholm, Göteborg och Umeå i
utkanten, och där har man placerat universitet.
Kalmarområdet har knappast
något utkantsläge eftersom detta inte
har mindre än två landskap utanför
kusten, nämligen Öland och Gotland.

•lag tycker nog att man från växjösidan
— som jag nyss underströk — i
onödan försökt stapla upp en massa argument,
när det ändå syns vara så att
ställningstagandet skett på grund avönskemål
från Lunds universitet beträffande
resvägarna till denna undervisningsanstalt.
Jag skall inte argumentera
mera för vår motion eller för reservationen
i utskottet. Jag bär noterat att
även Karlskrona kommit med i —- som
det nyss sagts — ett inbördeskrig i
Småland. Vi har inte fattat det som ett
inbördeskrig. Vi har argumenterat för
den ståndpunkt vi ansett vara riktig,
och vi har följt upp opinionen i den

204

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 eib.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

bygd vi tillhör och som vi ansett oss
vara skyldiga att bevaka.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationen nr 9 b).

1 detta anförande instämde herr Johanson
i Västervik (s).

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det vore frestande att
ytterligare berika den redan ymniga
floran av lokaliseringsförslag, som varit
ett så dominerande inslag i denna
debatt. Jag skall emellertid inte göra
detta. Efter moget övervägande har jag
bestämt mig för att avstå från att yrka
på förläggning av någon universitetsfilial
till Kungälv eller Stenungsund.
Och, herr talman, herr Magnusson i
Boras, som själv inte vill förlänga talarlistan,
har bemyndigat mig att meddela
att han under sådana omständigheter
också avstår från att föra vidare
en annars med kärlek närd tanke på
lokalisering till den kända metropolen
Grimsås.

Jag skall i stället ägna några ord åt
en del av detta komplex, som verkligen
i eminent grad syftar till att tillgodose
alla delar av landet, även de
avlägsnaste och mest glesbebyggda. Jag
syftar på de förslag som framförts i
reservation nr 4 rörande en omfattande
försöksverksamhet med akademisk lågstadieundervisning
via TV och radio
och per korrespondens.

Detta förslag har många motiveringar.
Vi arbetar här med ett program som
syftar till att tillgodose ett utbildningsbehov
som uppskattats ligga på — har
det talats om — 83 000, 87 000 och
90 000 studenter. Det enda vi säkert vet
om alla dessa siffror är att de alla är
för låga, att trycket och efterfrågan
kommer att bli större, i synnerhet om vi
vågar blicka något längre fram i tiden
än till 1970. Vi vet — som det tidigare
talats om — att när det gäller formen
för målsättning för utbyggnaden av det
högre undervisningsväsendet så har vi
att välja mellan inte särskilt många

vägar. Vi kan bestämma oss för i princip
fri tillgång till akademisk utbildning
för alla som så önskar och har
möjlighet och förutsättningar att tillgodogöra
sig denna. Vi kan också begränsa
utbudet efter vad de faktiska resurserna
vid varje givet tillfälle medger,
och vi kan vidare begränsa utbudet i
stället med hänsyn till samhällets vid
varje tillfälle beräknade behov av akademiskt
utbildad arbetskraft. Båda de
sistnämnda målsättningarna innebär en
rigorös utspärrning av hugade spekulanter
från akademisk utbildning. Enligt
min mening är en sådan utspärrning
alltid äventyrlig.

Vi vet att varje spärrsystem blir godtyckligt
och vi vet att det alltid verkar
i viss mån negativt. Man kan med
hårda intagningsvillkor och väl utformade
inträdesprov se till att man får
goda elever till en utbildning, till en
skola. Det är inte särskilt svårt att göra
det. Men man kan inte garantera att
man inte lämnar utanför många som
kunde ha blivit lika goda. Det för mig
allvarligaste skälet till att inte vilja
acceptera tanken på en rigorös spärr
är att en sådan innebär ett ingrepp i
det fria arbetsvalet, ett brott i den fria
konkurrensen om arbetstillfällena. Det
är orimligt att konkurrensen om arbetstillfällena
skall brytas och avslutas på
ett så tidigt stadium som före den utbildning
som skulle föra fram till kompetens
för det avsedda arbetet.

I detta läge, när vi kan se framför oss
ett mycket stort behov i betydelsen mycket
stor efterfrågan på akademisk utbildning
och när vi alla är medvetna om
att det inte finns samhällsekonomiska
möjligheter att tillgodose detta behov
i traditionella konventionella former,
finner jag det märkligt att man inte mer
på allvar har försökt finna radikalt nya
vägar för att tillgodose behovet. Det
är det som åsyftas i reservation nr 4
— att när nu tillfälle bjuds och när vi
till vårt förfogande har fått helt nya
media, vi inte tillvaratar dessa möjlig -

Onsdagen den 8 december 19G5 em.

Nr 39

205

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

beter att göra ett stort och allvarligt
försök att bryta nya vägar. Det finns
viss erfarenhet att bygga på, den är
inte stor, det skall gärna medges, i varje
fall inte i vårt land, men det finns
erfarenhet av akademisk undervisning
i andra former än de mest traditionella.

Vi har i vårt land sett något prov på
akademisk lågstadieundervisning via
radio. I utlandet har man kommit mycket
längre. 1 Amerika är det redan möjligt
att avlägga fullständig lägre akademisk
examen efter studier uteslutande
via TV''. Vi menar att det väl vore
på sin plats att här göra ett allvarligt
och långt syftande försök i denna riktning.
Visar det sig möjligt att i en lång
rad ämnen verkligen meddela fullgod
akademisk undervisning i en kombination
av radio, television, korrespondensundervisning
och givetvis de existerande
universiteten när det gäller
studierådgivning, kunskapskontroll ocli
examination, öppnar sig här en möjlighet
att högst väsentligt avlasta den
konventionella organisationen och alldeles
säkert att göra det utan att någon
form av tvång eller avvisning behöver
tillgripas. Därtill kommer, herr
talman, vissa biprodukter till en sådan
lösning, som för mig ter sig mycket
tilltalande.

Här har talats mycket om olika bygders
intressen av att få tillgång på nära
håll till högre utbildning. Det finns
inget sätt, på vilket man kan få den
närmare, än om man kan få den in i
vardagsrummet. Då blir verkligen —
åtminstone på den nivå det nu gäller —
hela landet jämställt. Även av det skälet
finner jag det, herr talman, väl värt att
åtminstone göra ett ordentligt försök i
denna riktning.

Nu har utskottet skrivit vänligt om
uppslaget. Man har väl egentligen bara
tyckt att vi, när det pågår viss utredning
och viss försöksverksamhet, kunde
nöja oss med detta. Jag tror nu inte
att vi kan det därför att den verksamheten,
den planeringen och den ut -

redningen, enligt vad vi vet i varje fall,
uppenbarligen syftar till någonting avsevärt
mindre än det motionärerna och
reservanterna har tänkt sig, nämligen
ett försök i verkligt stor skala att skapa
helt nya former för den akademiska utbildningen.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 4.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det har under denna
debatt diskuterats mycket för och emot
universitetsfilialerna. Man kan ju hoppas
mycket av dem och man kan frukta
mycket, t. ex. att det skall bli en mindervärdig
undervisning, att det skall bli
eu sämre sorts lärare in. in., men jag
tror ändå att situationen är sådan, att
man vare sig man tycker bra eller illa
om universitetsfilialerna får lov att
godta dem. Tillströmningen av ungdomar
som söker sig till den högre utbildningen
är så stor att det utan ett
filialsystem blir omöjligt att ta emot
dem.

När vi nu, var och en på sitt håll, försöker
att få universitetsfilialerna till våra
städer, är det väl knappast fråga om
en lokaliseringspolitik i vanlig mening.
Det är alltså inte så, att vi i och för
sig är intresserade av att få bättre
skattekraft eller att få statliga institutioner,
utan vad vi vill är att ge våra
egna ungdomar en möjlighet att efter
studentexamen få påbörja en akademisk
utbildning. Om man har ungdomar i
den åldern att de vill söka akademisk
utbildning, är det inte roligt att behöva
skicka dem till en universitetsstad,
där de kanske får bo i en gymnastiksal
därför att de över huvud taget
inte kan få något rum och i de fall de
får något rum, kanske får ett sådant
som knappast ger dem någon studiero.
Det är sålunda nödvändigt, att man
genom spridning av möjligheterna till
akademisk utbildning minskar sådana
olägenheter.

Jag skall emellertid inte fortsätta med

206 Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

att anföra allmänna synpunkter på denna
fråga utan vill något beröra, även
jag, de mera bygdepolitiska aspekterna.

Det har ju gjorts flera framstötar rörande
teknisk utbildning till Norrland,
och dessa framstötar har så till vida haft
framgång, att utskottet på sidan 17 i utlåtandet
har en skrivning, enligt vilken
utskottet hos Kungl. Maj :t begär tillsättande
av en beredning med arbetsuppgift
att kontinuerligt följa utvecklingen
på detta område och när så
befinnes möjligt framlägga förslag rörande
den högre tekniska utbildningens
fortsatta utbyggnad. Utskottet talar också
om att beredningen i första hand
bör överväga, huruvida fullständig teknisk
högskola, vissa sektioner av sådan
högskola eller utbildning i de två
första årskurserna inom vissa sektioner
av teknisk högskola bör anordnas på
någon eller några orter i Norrland.

Vi är mycket tacksamma för detta,
men jag vill ändå genom riksdagsprotokollet
uttrycka den förhoppningen att
beredningen, när den skall föreslå lokalisering
av dessa nya tekniska utbildningsmöjligheter
i Norrland, verkligen
lägger strängt sakliga synpunkter på
frågan. Man bör sålunda t. ex. i linje
med vad som föreslås i motionerna
I: 792 av fröken Stenberg m. fl. och
II: 933 av herr Lundmark m. fl. anknyta
till de möjligheter som redan finns
vid Umeå universitet. Man bör också
när man undersöker möjligheterna för
förläggande av en teknisk högskola till
Norrland verkligen göra samma noggranna
prövning som man gjort när
man vägt t. ex. Västerås och Linköping
mot varandra. Man bör undersöka industrierna,
deras möjligheter att ställa
lärarkrafter till förfogande, deras behov
av konsulter och även beakta befolkningsunderlaget.
Denna lokalisering
av utbildning får inte ske på samma
sätt som vid annan lokaliseringspolitik,
vilket skulle innebära att man skulle
förlägga utbildningsanstalter för att med
dessa mer eller mindre »kolonisera» för -

ut underutvecklade områden. Arbetet
får inte bli mer eller mindre en PR-sak
för de allra nordligaste delarna av landet,
utan man måste vid detta arbete
verkligen ingå i en saklig prövning.

Vad beträffar universitetsfilialerna
åstadkom förslaget av U 63 mycken
glädje i min hemstad, eftersom kommittén
föreslog en filial i Sundsvall
i anslutning till Umeå universitet. En
sådan filial skulle enligt kommitténs
förslag starta först när utbyggnaden av
Umeå universitets filosofiska fakultet
nått så långt, att forskarutbildningen i
samtliga här aktuella ämnen kommit
i gång. Den fortsatta utbyggnaden av
Umeå universitet borde enligt kommittén
ske med beaktande av att filialundervisning
sedermera komme att knytas
till universitetet.

I utskottets skrivning understryker
utskottet kraftigt, att universitetet skall
utvecklas, men uttalar sig inte om var
filialerna skall förläggas och över huvud
taget inte heller om huruvida en
filial skall komma till stånd. Under sådana
förhållanden kommer motiveringen
att helt och hållet hänga i luften.
Det blir inte möjligt att beakta den
eventuella tillkomsten av filialer vid utbyggnaden
av Umeå universitet.

När propositionen kom blev det väl
inte någon särskilt stor besvikelse men
en viss besvikelse åstadkom den nog.
Statsrådet sade nämligen i propositionen,
att efter en utbyggnad av Umeå
universitet till full kapacitet kunde också
en filial i mellersta Norrland tillkomma
med anknytning till universitetet.
Det är klart att, när statsrådet
nämnde mellersta Norrland, kunde vi i
Sundsvall inte gärna tänka oss att han
menade någon annan stad än vår. Vi
hade därför inte någon särskild anledning
att göra något, men för säkerhets
skull motionerade vi i alla fall och begärde
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle uttala, att det
blivande filialuniversitetet i mellersta
Norrland skulle förläggas till Sundsvall.

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

207

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Utskottet har nu behandlat dessa frågor
och har sagt följande: »Vad gäller
framförda yrkanden om filialer till
Umeå universitet finner utskottet såsom
tidigare framhållits, att man hör tillse
att detta universitet utbyggs i snabb
takt och erhåller de resurser som erfordras
för detta. Först när Umeå universitet
nått tillräcklig kapacitet finns
det anledning taga ställning till en filial
till detta universitet.» Utskottet har alltså
så till vida gått ifrån statsrådets uttalande,
att utskottet säger att först då
kan man pröva om det över huvud taget
skall bli någon filial, vilket strider helt
mot utredningens förslag. Vi beklagar
detta. Vi har heller inte givits en chans
att göra några jämförelser. Om statsrådet
eller utskottet åtminstone hade
pekat ut någon annan stad, hade vi som
andra kunnat sätta passaren på Stora
torget och säga: »Så och så många
hundra tusen invånare har vi inom en
radie av två mil, så och så många bor
inom fyra mil och inom fem mil.» Men
den möjligheten har vi inte haft, eftersom
man inte pekat ut vilken konkurrent
vi egentligen har.

Man har kanske velat vara försiktig
med anledning av det förslag om lärarhögskola
som så småningom kommer
på riksdagens bord. Även i den frågan
har vi haft turen att lärarutbildningssakkunniga
utpekat oss. Vi vet emellertid
inte vad som kommer att hända i
denna fråga, ty den skall lösas betydligt
senare. Utskottets skrivning, varigenom
frågan om en filial till Umeå universitet
uppskjutes, innebär att vi utestängs
från att få vår motion prövad.
I den hade vi nämligen utgått från att
det förmodligen skulle sägas någonting
positivt om denna filial.

Herr talman! Jag har intet yrkande
utöver utskottets förslag.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Hen- talman! Talarlistan har upptagit
många namn men bara tre från Norrland
före mitt. Mycket väsentligt är

sagt och mycket provinsiellt och lokalpatriotiskt,
och det är väl inget fel i
det. Fn så stor fråga som denna bör
få lång tid i debatten, och egentligen
borde ett så viktigt beslut som det vi
nu nalkas få ännu mera tid. Till det
redan sagda vill jag foga några ord.

Låt mig först betyga att det femte
universitetet berett oss mycken glädje.
Vi har redan kunnat lägga märke till
de goda verkningar det medfört och
noterar tacksamt att en mängd dugliga
och entusiastiska krafter knutits till
detta universitet. När Konungen i september
invigde universitetet — i all
tysthet kan man säga, eftersom Sveriges
Radio och TV knappast märkte händelsen
— var det en glädje att höra
ecklesiastikministerns försäkran, att det
raska tempot skulle fortsätta och att
universitetet skulle utvecklas till och
med snabbare än man hade räknat med
tidigare. Vi hoppas ännu att detta skall
vara en riktig beskrivning av läget. Att
mina kamrater på norrlandsbänken hållit
sig så stilla beror väl på att de helt
litar på en god utveckling.

I proposition nr 141 föreslås en humanistisk
fakultet förlagd till Umeå och
en utökad intagning vid därvarande
medicinska fakultet. Detta är utmärkt.
För min del hoppas jag att även teologisk
utbildning skall kunna ges i Umeå,
inte minst med tanke på att vi har ett
stort behov av präster i de nordliga
distrikten och att den bygd där universitetet
ligger sedan gammalt präglas av
folkfromhet och stort kyrkligt intresse
samt att en rad väckelser uppstått där
som betytt mycket för vårt lands andliga
liv.

Läsningen av utskottsutlåtandet nr
173 har emellertid delvis grumlat glädjen
för min del. Vissa farhågor inträder
då det gäller Umeå universitet, fastän
utskottet på s. 15 talar om tillgodosedda
yrkanden på denna punkt. Jag
vill yrka bifall till reservationen under
punkt 5, där det begäres en snabb utbyggnad
av L’meå universitet. Reserva -

208

Nr 39

Onsdagen den 8 december 19G5 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor

tionen är inte helt onödig, som herr
Arvidson menade. Den är tillkommen
på grund av att utskottet i klämmen under
punkt 12 yrkar avslag på de framförda
kraven om snabb utbyggnad.

Det kan väl ändå inte vara möjligt
att man bland de ansvariga innerst
inne tänker på en åtstramning i Umeå?
Det vore underligt och orättvist. Ingenting
får underlåtas då det gäller att
snarast utbygga detta Norrlands enda
universitet och ställa alla tänkhara resurser
till dess förfogande. För norrlänningarna
är det i de flesta fall utomordentligt
värdefullt att få studera i
Norrland. Men till det goda som universitetet
i Umeå redan medfört hör
också, att de studenter från sydligare
delar av vårt land som kommit hit ofta
gjort uttalanden om trivsel i och glädje
över sitt unga universitet. Att studerande
söderifrån kommer dit bidrager också
till att avliva fördomarna om Norrlands
ödslighet, torftighet och obeboelighet,
så att vi får en riktigare inställning
till detta framtidsland bland befolkningen
i sydligare trakter. Vårt
hopp är att ett större antal människor
med akademisk utbildning kommer att
ta anställning och trivas i Norrland.
Kanske passar det här att tala om vilket
beklämmande intryck det gör på en
norrbottning, västerbottning, ångermanlänning,
jämte eller hälsing, när man
alltfort kan möta uppfattningen att
Norrland bara är en besvärande provins
för detta rike. Detta är inte sagt
i ett försök att vara kvick eller ironisk.
Det är en deklaration om den känsla
av smärta som jag erfarit under vistelse
och resor i trakter utanför Norrland
och som tyvärr inte helt försvunnit undet
ett år i denna kammare med dess
ofta så vidsynta människor.

Betraktar inte många människor vår
del av landet främst som ett stödområde
— en hemsk term — ett kostsamt
bihang till det egentliga Sverige? Det
som förr kallats Norrland håller på att
te sig identiskt med »norra stödom -

m. m.

rådet». Jag hoppas att jag har tagit
fel eller överdriver, men är inte detta
väldiga land för huvudparten av svenskar
endast en ödevidd med vissa naturtillgångar
som bör behållas och försvaras? Om

detta »norra stödområde» avskures
från landet i övrigt och finge
för sig självt behålla skogar, gruvor,
vattenfall och fjäll, skulle det klara sig
rätt hyggligt utan stöd söderifrån.

Nu hyser emellertid ingen planer på
att klyva landet i två hälfter, och vi i
Norrland gläder oss som sagt åt vårt
universitet och den kontakt detta inneburit
med andra landsändar och den
kunskap om de faktiska förhållandena
hos oss i norr som det ger. Universitetet
har förbättrat trivseln för många och
det har haft stor betydelse för Norrlands
framtid. Denna utveckling får på
inga villkor hejdas eller bromsas. Det
är ett rättvisekrav att universitetet i allt
skall stödjas och utbyggas.

Det vore emellertid beklagligt, om
tanken på filialer till universiteten skulle
hejda utbyggnadstakten i Umeå. En
filial kan i bästa fall vara en nödlösning
av undervisningsproblemet, men
den kan aldrig ersätta ett riktigt universitet.
Det förefaller för min del ofattligt
att man tänker lösa högskoleutbildningens
problem på detta sätt. Även om
jag förstår herr Martinssons tal om att
det är nödvändigt på grund av den anhopning
av studerande som söker sig
till universiteten. När det gäller den
högre undervisningen är endast det
bästa gott nog. Herr Edenmans uttalanden
till trots håller jag före att filialerna
representerar en mindre önskvärd
form av akademisk utbildning.
Han talade själv nyss om att det inte
alls kan förekomma forskning vid dessa
filialer.

Enligt statsrådet Edenman menar
somliga t. o. m. att en enda central för
högre undervisning, ett forskningscentrum,
beläget vid Arlanda, vore det idealiska.
Det kan ligga något i detta. Men

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 39

209

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

niir vi nu har satsat på så många universitet
som fem eller sex, måste dessa
verkligen utbyggas med tanke på en
förstklassig utbildning och ett stort utrymme
för forskning.

För min del är jag skeptisk till nödvändigheten
av ett sjiitte universitet.
Det vore biittre med ytterligare förstärkning
av dem som redan finns, så att
ecklesiastikministerns tal här i dag om
att en mängd studerande inte ens får
träffa eu professor under sin studietid
skulle kunna följas av ett konstaterande
att man blir i tillfälle att göra detta.
Just den svenska ungdomen torde kräva
fullvärdiga universitet med ypperliga
bibliotek och möjligheter till en
alltmer oumbärlig forskning. När det
gäller biblioteken har jag emellertid
litet svårt att förstå att man skulle kunna
flytta bibliotek från läroverken i vissa
provinsstäder till universiteten. För
mig förefaller detta vara en kuslig tanke,
som leder till något som liknar en
stöld.

Jag skulle också vilja ställa några frågor.
Hur länge är det meningen att universitetsfilialerna
skall vara filialer?
Ligger det inte bakom tanken på dessa
filialer en förhoppning om att de så
småningom skall bli universitet? Jag
tror inte att man på något håll i längden
kommer att vara nöjd med att man
har fått en filial, vilket inte innebär någon
fullgod lösning. Men vi kan ju inte
i all rimlighets namn räkna med att
lägga universitet i flera än sex städer
i vårt land.

Slutligen vill jag också betona, att den
nya tekniska högskolan bör förläggas
till Norrland och då till Luleå, till Norrbotten,
där det finns underlag för den
och där den kommer att göra den största
nyttan sett från hela landets synpunkt.
Just som svensk måste man stödja
Norrbotten i detta fall.

Norrlandsförbundets lokalavdelning i
Uppsala skriver bl. a.: »Kort sagt: Norrland
har sina egna tekniska problem,
och det är nödvändigt för vårt folks
8 — Andra kammarens protokoll 1965. X

framtid att dessa problem blir lösta genom
energiskt forskningsarbete och vetenskaplig
intuition. Därför behöver
vi en teknisk högskola i Norrland.» De
tekniska föreningarna i Norrland som
representerar ca 2 000 tekniker säger
bl. a.: »Enligt de norrländska teknikernas
mening är det av vitalt intresse för
hela landet att den expanderande industrien
i Norrland kan tillgodogöra sig
högskoleutbildade ingenjörer med vilja
och förutsättningar att göra sina insatser
i Norrland. Redan i dag utgör möjligheterna
att värva högskoleutbildade
tekniker för norrlandstjänstgöring ett
stort problem för företagen — ett problem
som otvivelaktigt kommer att accentueras
i ännu högre grad under kommande
års industriexpansion. Utan att
beskyllas för överdrifter måste det för
Norrland och den norrländska industrien
vara ett livsvillkor att även den
norra delen av landet skall bjuda sin
studerande ungdom möjligheter till högre
teknisk utbildning — ungdom som
man vet har de bästa förutsättningarna
att stanna i sin hemtrakt och där fullgöra
en insats i industriens och forskningens
tjänst.» Detta iir fullständigt
riktigt.

Sedan kan man fråga vad som döljs
bakom skrivningen i statsutskottets utlåtande
på s. 17 där det heter: »med
hänsyn till industriens struktur». Jag är
rädd att det finns ett kryphål på så
sätt, att man vill ge lägre teknisk utbildning
i stället för fullvärdig sådan vid
en teknisk högskola. Detta gör att jag
även yrkar bifall till reservationen 8.

Därtill må det sägas, att om utvecklingen
beklagligtvis skulle gå mot filialsystemets
förverkligande bör filialen till
Umeå universitet en gång förläggas till
Luleå eller någon annan plats som norrbottningarna
föreslår. Befolkningen i de
södra delarna av Norrland har dock
korta avstånd till Uppsala, Örebro,
Stockholm eller Umeå jämfört med det
avstånd som t. ex. norrbottningarna i
malmfält.som rå det har till Umeå.
r 39

210

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

När en gång vårt ställningstagande
granskas i historiens ljus hoppas jag
att vårt beslut i dag skall anses rättfärdigt
och gott, och jag menar att vi därför
bör avvisa filialerna till förmån för
ett riktigt universitet och ge Norrbotten
den fjärde tekniska högskolan.

Herr talman! Med detta vill jag tacka
för ordet.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! När kammaren om en
stund går att besluta i det ärende rörande
utbyggnaden av universitet och högskolor
som nu behandlas torde det ha
hållits ett 40-tal anföranden. Utöver proposition
föreligger det 24 här i kammaren
väckta motioner, undertecknade
av ett 100-tal olika ledamöter. Detta innebär
emellertid inte enbart att det har
gått bygdepolitik i frågan, utan det vittnar
också om att det iir ett stort och
viktigt ärende som vi nu skall ta ståndpunkt
till. Det bör slås fast att vi nu
står inför ett ställningstagande av stor
betydelse både för ungdomen och för
vårt samhälle.

Jag skulle till en början vilja säga
några ord om den fasta studiegången,
som utskottet behandlar på s. 10 i utlåtandet.
Då utskottet där framhåller
att »när det gäller de fasta studiegångarna
vid filosofisk fakultet anser utskottet,
att ett dylikt system kan komma att
få en för den enskilde gynnsam inverkan»,
så undrar jag om inte bakom detta
uttryckssätt döljer sig något helt annat.
Det har i debatten talats om att vi
befinner oss i ett tvångsläge och att det
är nödvändigt ta vara på tiden. Statsrådet
Edenman framhöll att vi inte längre
kan bibehålla den gamla idyllen, och
man har också sagt att förvärvsarbete
inte bör vara tillåtet i samband med
studier, eftersom studerande med förvärvsarbete
låser platser för andra.

För min del skulle jag ändå vilja
framföra det önskemålet att när man
börjar tillämpa den fasta studiegången,
vilket kanske är nödvändigt på grund

av verklighetens hårda krav, bör det
ske på ett måttfullt och rimligt sätt. Utskottet
uttrycker för sin del saken på
följande vis: »Givetvis måste, såsom
också framhålls i propositionen, särskilda
anordningar vidtas för vissa studerande
som av legitima skäl inte har
möjlighet att följa den reguljära utbildningsgången.
» Men redan nu bedriver
de flesta ungdomar sina studier så ambitiöst
och försöker fullgöra dem på så
kort tid, att man kan fråga sig, om det
är lyckligt att universitetsstudierna ytterligare
skulle medföra en press av det
slag som här är tänkt. Och om vi nu får
böja oss för den ekonomiska nödvändigheten,
tycker jag inte att saken bör
uttryckas på det sätt utskottet gjort. Man
bör i stället hoppas att all möjlig hänsyn
skall tas till de legitima skäl som
den studerande kan åberopa.

Herr talman! Jag skulle sedan vilja
övergå till bygdepolitiken. Såsom ett
litet försvar för detta skulle jag vilja
säga att man kan hävda den meningen,
att en universitetsfilial skall förläggas
till det egna länet och ändå ha en stark
känsla för att de svältande ländernas
problem måste lösas. Man kan framföra
det egna länets fördelar och ändå livligt
instämma i Lindhagens leve för
mänskligheten vilket tidigare omnämnts
av herr Arvidson. Jag säger detta med
anledning av några reflexioner i en
mig närstående liberal tidskrift, som i
detta sammanhang har talat om bygdepolitik.
Jag vågar emellertid säga några
ord om universitetsfilialens förläggning
till Småland.

Anledningen till varför denna fråga
tagits upp i debatten är helt enkelt den,
att det redan från början stod klart
att universitetsfilialens placering ingalunda
var självklar. Det fanns skäl som
talade för alla de tre residensstäderna i
Småland.

När herr Arvidson som utskottets talesman
lättade litet på förlåten till statsutskottets
andra avdelning uppräknade
han vissa kriterier för universitetsfilia -

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 39

211

UtbyKtfnaden av universitet och högskolor in. m.

lens stationeringsort, varvid jag bara
kunde konstatera att alla dessa villkor,
såvitt jag kan se, också iir uppfyllda beträffande
Kalmar. Kalmar är en vid utbyggd
skolstad och, herr talman, Kalmar
stad och Kalmar län skall också i
fortsättningen, oavsett hur dagens beslut
blir, arbeta på att förbättra utbildningsmöjligheterna
i Kalmar, vilket
kommer att vara till gagn för både vår
ungdom och vårt samhälle. Självklart
hoppas vi emellertid att vi under sådana
förhållanden också får det stöd av
statsmakterna som vi har rätt att fordra.

Man har från något håll beklagat att
det blivit en lokaliseringsdebatl i filialfrågan
i stället för en debatt om fakta.
Varför skulle det inte bli en lokaliseringsdebatt
i detta ords vida bemärkelse
när inrikesministern tar till orda i
kammaren? Som var och en mycket väl
vet får utbildningsanstalterna mycket
stor lokaliseringspolitisk betydelse för
de landsdelar som berörs. För min del
skulle jag kunna tänka mig att lokaliseringen
av utbildningsanstalterna har
en mycket större inverkan på näringslivets
lokalisering än de miljoner som
riksdagen har anslagit för att direkt
stödja lokalisering. Det är alltså i och
för sig inte konstigt att även sådana
synpunkter tagits upp i detta sammanhang.

Men hur beslutet iin blir i dag kommer
vi som sagt att fortsätta att bygga
ut vårt skolväsende i Kalmar län för att
underlätta den landsdelens möjligheter
att klara de näringspolitiska frågorna.

Herr talman! Jag ber till sist att få
yrka bifall till i första hand reservation
9 b) men också till reservationerna
2, 3, 4, 5, 8, 12 och 13.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Vid all lokaliseing uppstår
svårigheter då det gäller att tillfredsställa
olika lokala intressen. Så
är också förhållandet här i dag, när det
gäller att lokalisera de universitetsfilialer
som vi nu skall besluta om. Efter -

som jag inte företräder vare sig Jönköpings
eller Kronobergs län i denna
kammare kan det anses uteslutet att jag
anlägger lokalpatriotiska synpunkter
när jag här talar i denna lokaliseringsfråga.

Jag vill säga några ord främst därför
att jag tycker att det finns så starka
befolkningspolitiska skäl som talar
för att Jönköping iir en lämpligare lokaliseringsort
för en sydsvensk universitetsfilial
än Växjö. Enligt min uppfattning
bör lokaliseringen av undervisningsanstalter
i första hand ske till
städer med tillräckligt befolkningsunderlag
för att all den service som de
flesta unga människor, inte minst den
studerande ungdomen, kräver i dagens
samhälle skall kunna erbjudas. Jag tänker
här på goda bostäder, idrottsanläggningar,
kulturella anordningar,
barntillsyn, affärer o. s. v. Det säger sig
självt, att det finns större möjligheter
att åstadkomma alla dessa serviceaktiviteter
i orter med relativt högt befolkningstal.

Jönköpings-regionen är en av landets
befolkningsmässigt största regioner,
och den har också förordats av skolöverstyrelsen
som förläggningsort för
en universitetsfilial. De båda städerna
Jönköping och Huskvarna har tillsammans
ett så stort befolkningsunderlag
och en så god industriell utveckling, att
man kan garantera en god kommunal
service på de flesta områden. Jönköpings-regionen
gränsar också till den
folkrikaste delen av Västergötland. Detta
betyder att om eu filial förlägges
till Jönköping, får universitetet i Göteborg
en välbehövlig avlastning. Södra
delen av Älvsborgs län med Borås och
Sjuhäradsbygden, större delen av Skaraborgs
län med städerna Skövde, Falköping,
Skara och Lidköping, d. v. s. ett
område med en sammanlagd folkmängd
på cirka 450 000 invånare, skulle vara
direkt betjänta av att kunna sända sina
studerande till en universitetsfilial i
Jönköping. Hela området gränsar direkt

212

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

till Jönköpings län. Avstånden till Jönköping
rör sig om 5—10 mil för de
största befolkningskonccntrationerna
och kommunikationerna med Jönköping
är goda. Ett flertal av orterna ligger
på mindre än en timmes reseavstånd
från Jönköping.

Det har tidigare i debatten framhållits,
att befolkningstalet inom en fem
mils cirkel runt Växjö uppgår till
133 000, men med en femmilscirkel
runt Jönköping kommer man upp till
ett befolkningstal på 216 000 invånare.
Med hänsyn till hela befolkningen i
Västsverige och den starka tillströmningen
av studerande till Göteborg är
det inte oväsentligt att en ny universitetsfilial
inte bara betjänar sydligaste
Sverige och därmed avlastar Lund utan
också kan suga åt sig en del av dem
som annars är hänvisade till Göteborg.

Jag vill påminna om att det råder
stor bostadsbrist i Göteborg och att
de studerande har svårt att få hostad
där, inte minst därför att flera undervisningsanstalter
är lokaliserade till
staden.

Det synes mig som om befolkningskoncentrationen
har varit avgörande
vid förläggningen av filialerna till Mellansverige,
där de kommer att bilda
ett band av universitet och filialer mitt
över landet. Jag räknar då också in
Karlstad i Mellansverige. Men samma
hänsyn har inte tagits till den stora
befolkningskoncentration vi har i Västsverige,
där tyngdpunkten ligger i ett
bälte mellan Jönköping och Göteborg.
Hela området är för övrigt starkt expansivt,
och en kraftig befolkningsökning
är att förvänta.

Självfallet är det ett önskemål att så
många som möjligt av de studerande
kan beredas studiemöjligheter i eller
nära hemorten. Självklart är också, att
detta krav bättre kan tillgodoses med
ett större befolkningsunderlag på filialorterna
eller i deras omedelbara närhet.
Men det är också av största vikt
att de som söker sig till universitets -

orterna kan garanteras god service och
goda inackorderingsmöjligheter. Låt
oss därför se vilket utgångsläge de berörda
orterna Växjö och Jönköping har
i det fallet.

Enligt 1960 års bostadsräkning har
Växjö ett bestånd på 8 337 lägenheter,
medan Jönköpings siffra är 18 398. Huskvarna
som gränsar direkt till Jönköping
har 4 960 lägenheter. Tillsammans
förfogar således Jönköping—Huskvarna
över 23 358 lägenheter eller nära tre
gånger så många som Växjö. Till detta
skall sedan läggas övrig tätbebyggelse
i omedelbar närhet av Jönköpings stad.

Dessa siffror har tidigare i dag anförts
av herr Almgren men är så viktiga,
att jag velat upprepa dem. Det högre
befolkningstalet i Jönköpings-regionen
och näraliggande regioner samt
den större kommunens bättre möjligheter
att tillhandahålla service liksom
det otvivelaktigt bättre utgångsläget beträffande
bostadsmöjligheter för de studerande
gör att allt talar för ett förläggande
av universitetsfilialen till Jönköping.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation
9 a) av herr Boman m. fl.

I detta anförande instämde herrar
llyltander (fp), Börjesson i Falköping
(ep), Persson i Heden (ep) och Gustafsson
i Borås (fp).

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I motion 11:912, bakom
vilken står samtliga gotländska riksdagsmän,
hemställs att riksdagen måtte
uttala att möjligheter i ökad utsträckning
bör skapas för förläggande av universitetsstudier
till Gotland inom bl. a.
de ämnesområden som anges i motionen,
samt anhålla att Kungl. Maj:t måtte
vidta härför lämpliga och erforderliga
åtgärder.

Motionärerna blandar sig inte i den
stora striden om förläggning av universitetsfilialerna
i så måtto, att vi önskar
ersätta någon av de föreslagna orterna

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1905 em.

213

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

med Visby. Men vi menar att det borde
vara möjligt att komplettera nuvarande
universitet och högskolor samt de blivande
filialerna med ett utbyggande av
universitetsstudier på Gotland i framför
allt de ämnen som öns natur och
kultur ger speciella möjligheter för. Administrativt
skulle dessa studielinjer
anslutas till Stockholms universitet men
vara öppna för studerande från hela
landet.

Det skulle givetvis för mig vara frestande
att närmare utveckla de tankegångar
som ligger bakom motionen men,
herr talman, jag tror att jag med hänsyn
till den långt framskridna tiden
tjänar saken bäst med att avstå från
detta.

Herr talman! Jag dristar mig emellertid
att yrka bifall till motion II: 912.

I detta anförande instämde herr Arweson
(s).

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Under dagens och kvällens
lopp har det ju talats mycket om
filialer på olika håll i landet — skam
den som inte kan föreslå någon universitetsfilial
i någon stad. Jag skall emellertid
i största korthet och i all blygsamhet
uppehålla mig vid situationen
vid Stockholms universitet.

I en motion som väckts i denna kammare
av herr Wiklund och mig har noterats,
att ökningen av studentantalet är
så snabb att man redan nått och t. o. m.
överstigit det antal som beräknats för
1970-talet. Vi tror inte att utbyggnaden
av den akademiska utbildning på andra
orter kommer att nämnvärt påverka utvecklingen
i Stockholm. En gjord undersökning
visar nämligen att cirka 82
procent av de inskrivna studenterna
har sitt hemvist i Stockholm och Stockholms
lön. Samtidigt vet vi att befolkningsökningen
i Storstockholms-regionen
är mycket snabb. Man kan alltså
räkna med att det i framtiden inte blir
någon minskning i fråga om tillström -

ningen av studenter till universitetet i
huvudstaden.

Dessa fakta kan man inte komma förhi,
och de måste allvarligt beaktas vid
det fortsatta arbetet med universitetens
utbyggnad. Det är beklagligt att utskottet
för sin del inte anser det vara så
viktigt att ge de vidgade möjligheter
att vidta ändringar i de för de fria fakulteterna
angivna ramtalen, som kan
påkallas av Stockholms universitets
fortsatta utveckling.

I motionen framhölls även att det är
nödvändigt att begära skyndsamma åtgärder
för att forcera utflyttningen av
universitetet till Frescati. Utskottet förklarar
kort och gott att utflyttningen
sker »i så snabb takt som planeringsmöjligheterna
medger». Jag skulle vilja
säga att man inom utskottet tycks
vara belåten med det lilla som skett
och sker. Om man stryper planeringsarbetet
blir ju inte takten så hög; snarare
är det fråga om ett stopp. Jag vore
därför tacksam om utskottets talesman
— eller taleskvinna — ville lämna ytterligare
information i denna fråga, ty
sådan behövs. Det finns ju många som
anser att förseningen inte beror på
otillräckliga möjligheter att planera hos
de organ som är satta att planera och
projektera på detta område utan att
stoppet kommer från annat håll. Men
det vore av visst intresse att få detta
klarlagt.

Redan 1959 års riksdag beslöt att
denna utflyttning till Frescati skulle
ske. Men på de sex år som gått sedan
dess har blott färdigställts nybyggnader
för två institutioner, vilket betytt
att endast 300 av universitetets för närvarande
cirka 15 000 studenter kan studera
i Frescati. Tanken har varit att
man till 1967 också skulle hinna uppföra
en stor byggnad i Frescati för samhällsvetare,
men hittills har man inte
nått längre än till projekteringsstadiet.

Olägenheterna är stora med den nuvarande
splittringen av universitetet på
de 14 byggnader som disponeras och

214

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

35 olika förhyrda eller eljest tillgängliga
lokaler.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till det anförda som ett exempel på en
nära nog förtvivlad situation för Stockholms
universitet. Jag bär emellertid
intet yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Turesson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 173, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.

Sedan det konstaterats att omröstningens
resultat icke registrerades på
voteringstablån yttrade

Herr TALMANNEN:

Med hänsyn till att vi har många vo -

teringar i detta ärende och då det ser
ut som om felet på voteringsapparaten
inte kan avhjälpas i kväll, hemställer
jag att voteringen måtte anstå till i morgon
efter debatten i anslutning till besvarandet
av interpellationer och enkel
fråga angående vissa utrikespolitiska
frågor.

Denna hemställan bifölls.

Vidare beslöt kammaren på förslag av
herr talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

5 2

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 398, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ny organisation
av försvarets fabriksstyrelse
in. m., dels riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående
statsverket, i vad berättelsen avser det
ekonomiska utfallet av driften vid försvarets
fabriksverks tvätt- och reparationsanstalter,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Göteborg m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av den
rätt staten kan ha på grund av s. k.
garantiförbindelser som avgetts i ärenden
om visering; och

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv.

§ 3

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.34 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson