Fredagen den 3 december Sid (Riksdagens protokoll 1965:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39

FÖRSTA KAMMAREN

1965

3—8 december

Debatter m. m.

Fredagen den 3 december Sid.

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. ökade anslag
för individuellt prövade skördeskadebidrag ............ 3

Interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. kostnader för och
finansiering av övergången till högertrafik .................. 8

Meddelande ang. enkel fråga av herr Larsson, Thorsten, om den
inställda examineringen i statistik av de ekonomie studerandena
i Lund................................................ 9

Tisdagen den 7 december

Svar på enkla frågor:

av herr Larsson, Thorsten, om den inställda examineringen i

statistik av de ekonomie studerandena i Lund............ 10

av herr Risberg om upprustning av Torslanda flygplats...... 12

Svar på interpellation av herr Ahlsten om samordning av det enskilda
och det statliga vägväsendet.......................... 13

Onsdagen den 8 december

Svar på interpellation av herr Kristiansson, Axel, ang. kompensa -

tionen för kostnadsstegringarna i jordbruksproduktionen .... 19

Utbyggnaden av universitet och högskolor m. in............... 22

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner ang. offentliggörandet
av förundersökningsprotokoll i brottmål ................ 102

Om en gemensam storflygplats i öresundsregionen ............ 103

Om ett nordiskt .samarbete på skatteområdet .................. 104

1 Första kammarens protokoll 1965. Mr 39

Nr 39

Innehål]

Sid.

Antalet fullmäktige i kommun................................ 110

Domänverkets markfond .................................... 114

Den svenska forskningsplaneringens organisation m. m......... 115

Tomträttslån till kommuner.................................. 130

Meddelande ang. enkel fråga av herr Isacson ang. belysning å bil
vid tät dimma ............................................ 143

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 december

Statsutskottets utlåtande nr 173, ang. utbyggnaden av universitet
och högskolor m. ........................................ 22

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation ................................ 103

Statsutskottets utlåtande nr 170, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation ................................ 103

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session.............................. 104

Första lagutskottets utlåtande nr 38, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation .............................. 110

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation.............................. 110

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation .............................. 110

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 42, ang. ändrad lydelse av
5 § kommunallagen ...................................... 110

Statsutskottets utlåtande nr 169, ang. riksdagens revisorers berättelse
rörande statsverket.................................. 114

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. riksdagens revisorers
berättelse rörande statsverket ............................ 114

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, ang. riksdagens revisorers
berättelse rörande statsverket.............................. 114

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. riksdagens revisorers berättelse
rörande statsverket, m. m......................... 114

Statsutskottets utlåtande nr 171, ang. den svenska forskningsplaneringens
organisation m. ................................ 115

— nr 172, ang. godkännande av visst markbyte m. m........... 130

— nr 174, ang. tomträttslån till kommuner.................... 130

Fredagen den 3 december 1965

Nr 39

Fredagen den 3 december

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne november.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet tisdagen den 14
december 1965 för deltagande i sammanträde
i Paris med utskottet för parlamentskontakter
i Europarådet.

Stockholm den 1 december 1965

Lennart Geijer

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa författningsändringar
m. in. som sammanhänger
med förhandlingsrättsreformen, i vad
propositionen hänvisats till lagutskott;
samt

nr 392, i anledning av väckta motioner
angående vattenvård, luftvård och
bullerfrågor.

Ang. ökade anslag för individuellt
prövade skördeskadebidrag

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att lian hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons interpellation angå -

ende ökade anslag för individuellt prövade
skördeskadebidrag, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig, om jag vill framlägga
förslag om att ett större belopp än
400 000 kronor ställs till förfogande för
individuellt prövade skördeskadebidrag.

I anledning av frågan vill jag erinra
om att en motion av bl. a. herr Nilsson
med förslag att höja beloppet för behovsprövade
bidrag avslogs av årets
riksdag. Jag anser inte att någon omständighet
inträffat sedan dess som
ger anledning till annat ställningstagande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för att han har visat det tillmötesgåendet
att dels besvara min interpellation
och dels göra det i dag då
jag har möjlighet att vara här; det var
synnerligen älskvärt, och jag är tacksam
för det.

Han var dock kanske väl snäv i sin
bedömning. Han anser att det sedan i
våras inte har inträffat någonting som
möjligen kan föranleda ett annat ställningstagande
till beloppet 400 000 kronor.
1 interpellationen har jag, herr
talman, erinrat om att ansökningarna
har varit betydligt flera i år än vad
de var 1964 — då var det 52 738 ansökningar,
medan det nu inkommit 83 103.
Redan detta ger en antydan om att problemet
möjligen ligger en smula annorlunda
till nu.

Vidare har det verkligen inträffat —
och det är väl inte heller fördolt för
jordbruksdepartementet — att denna
regniga och svåra höst har skapat betydliga
problem för jordbruket. Jag

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Ang. ökade anslag för individuellt prövade skördeskadebidrag

skall gärna medge att vi har fått en
ganska stor skörd, men denna skörd är
kvalitativt inte alls av beskaffenhet att
kunna jämföras med skörden förra året.
Under sådana förhållanden ligger det
betydligt besvärligare till. Jag ger en
liten antydan om vad jordbrukarna tycker
om den saken när jag säger att vi
1964 i Uppsala län hade 777 ansökningar,
medan antalet ansökningar nu är
3 139 —• det säger väl ändå att det har
inträffat någonting.

Sedan är det nog så, att kvalitetssänkning
på grund av skördeskador inte
ger rätt utslag med den metod som tilllämpas.
Det finns all anledning att tro,
att många gör påtagliga förluster, men
det kommer inte att avspegla sig, såsom
rätt och skäligt vore, vid den prövning
som skall göras dels med hänsyn
till avgränsningen av strata och dels
med hänsyn till avvägning i fråga om
de olika slag av grödor som det kan
vara fråga om.

Detta gör att man måste tänka sig att
det, om behovet av skördeskadeersättning
skulle speglas i ansökningarna om
individuella bidrag, skulle vara en mycket
stor del av jordbrukarna som skulle
anmäla sig, för den händelse de trodde
att det lönade sig. Nu är beloppet bara
400 000 kronor. Jag har varit i personlig
kontakt med många av dem som i olika
trakter av vårt land har den svåra uppgiften
att göra fördelningen. Tar man
först bort de jordbrukare som anses ha
för bra ekonomi, så återstår de som
sitter mycket trångt. Bland dessa skall
myndigheterna fördela bidragen så att
400 000 kronor räcker till, eller rättare
sagt ett något mindre belopp, eftersom
man ju alltid reserverar något. Detta
inför ett moment av godtycke vid prövningen.
Det är inte gott att göra en
saklig prövning när resurserna är så
små.

Jag har ingenting att invända mot att
prövningen sker enligt behovsprincipen
när beloppen är så snävt tilltagna.
Men annars har jag den uppfattningen,
att det, om det funnes tillräckligt med

pengar, skulle räcka med att odlaren
inte fick ut ersättning för arbete som
lian på grund av skördeskador oförvållat
har måst utföra utan lön för mödan.
Jag har som sagt ingenting att invända
mot behovsprövning när beloppet
är så litet som 400 000 kronor eller
kanske litet högre. Inte heller har jag
skisserat något belopp, utan jag vädjade
till jordbruksministerns goda hjärta och
tänkte mig att han skulle föreslå ett
rimligare belopp, så att uppgiften blir
trevligare för dem som har att fördela
pengarna. Jag är ledsen att detta inte
ledde till resultat och att jordbruksministern
tycker att om 400 000 ansågs
räcka i våras, så skall beloppet räcka
också nu, fastän skördeutfallet är sådant
som vi kan bedöma det i höst. Detta
är beklagligt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ferdinand Nilsson framhåller, att antalet
ansökningar denna höst har varit
ganska stort — mer än 83 000. Det är
högre än i fjol, men å andra sidan har
det tidigare inkommit ännu fler — jag
kan nämna att det år 1962 var inte
mindre än 122 000 anmälningar. Därför
kan vi inte använda antalet anmälningar
som utgångspunkt.

Om nu så många av dem som söker
bidrag är berättigade till det, att ersättningsbeloppet
skulle uppgå till över
40 miljoner, finns ju möjlighet att höja
även beloppet för de behovsprövade bidragen.
Vi måste emellertid hålla i minnet
att denna form av bidrag är tänkt
för de särskilt ömmande fallen. De behovsprövade
bidragen kan vara av betydelse
om en jordbrukare är hårt drabbad
men ändå bedömes ha förutsättningar
att med hjälp kunna fortsätta
sin verksamhet. Sådana bidrag har utgått
under de tidigare åren. Det minsta
antalet var 129 och det största antalet
372 bidrag. Jag medger att det inte är
särskilt många, men om vi vidgade detta
och blev mer generösa med bidrags -

Fredagen den 3 december 1965

Nr 39

Ang. ökade anslag för individuellt prövade skördeskadebidrag

givningen, vet vi inte var vi skulle hamna.
Det finns naturligtvis alltid jordbrukare
som kan förebära att de blivit
missgynnade eller som blir besvikna
över att systemet inte har verkat så som
de skulle ha önskat. Men om vi går för
långt, kommer vi tillbaka till det gamla
systemet, som byggde på en helt subjektiv
värdering, och det tror jag inte någon
av oss egentligen önskar.

Jag tror i stället att möjligheterna att
skapa bättre förhållanden framöver ligger
i att försöka ständigt förbättra det
system för skördeskadehjälp som vi nu
bär. Det sker ju en fortlöpande översyn,
man gör en revision av grunderna
för beräkningen, strataområdena ändras
efter de erfarenheter man vinner,
o. s. v. Jag tror vi kan räkna med att
det obligatoriska skyddet genom sådana
åtgärder efter hand blir allt bättre
och att vi därigenom inte får samma behov
av dessa speciella bidrag som herr
Ferdinand Nilsson har talat om.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I huvudsak delar jag
statsrådets uppfattning i fråga om det
allmänna bedömandet: det väsentliga
är att metoden så småningom utvecklas
så att den ger bättre utslag. Men vi är
inte där ännu, herr statsråd, och under
sådana förhållanden behöver vi komplettera
den blinda fördelningen med
en seende.

Det invändes att vi inte vet var vi
hamnar om vi höjer beloppet till 600 000
eller 800 000 kronor. Det är alldeles
riktigt, men var har vi hamnat när vi
stannat vid 400 000? Gränsdragningen
är en gång relativt godtycklig, och den
ena gränsen kan vara lika god som den
andra, men ett högre belopp skulle ge
större möjligheter att hjälpa, och det
tycker jag vore önskvärt i detta fall.

Vidare fungerar det system som nu
tillämpas inte på samma sätt när skörden
blir totalfördärvad som när grödans
värde blir nedsatt och man får
klassa ned grödorna. 1 år blir det myc -

ket fodersäd, och den ger ett lägre pris.
Eftersom det system vi nu har inte verkar
effektivt, menade jag att det vore
rimligt att försöka korrigera systemet
på ett mänskligt sätt genom ett bedömande
från fall till fall. Det skulle ge
ett bättre resultat än den snäva gräns
som nu finns.

Jag är inte blind för att ansökningar
om individuella bidrag inte speglar behovet,
beroende på den sak som Grönköpings
Veckoblad syftade på när man
en gång under stora rubriker meddelade:
»En s. k. premieobligation har i
Grönköping med omnejd utfallit med
vinst å kronor 125, varför vederbörande
uppmanas att icke bortkasta dessa, såsom
tidigare här i trakten varit sed.»

Om det funnes en större möjlighet
att erhålla individuellt bidrag, skulle
säkerligen ansökningsfrekvensen bli en
helt annan. Statsrådet hänvisar till 1962
års siffror, men de dråsade ner för att
folk var besvikna. En annan sak är att
jordbrukarna såvitt jag förstår också
har sin del i att det inte blivit så bra,
ty de var faktiskt med på att skriva
ner ramen för pengarna en gång i tiden,
när de räknade med att de samtidigt
fick en något minskad inbetalning.
Det var mycket kortsynt gjort, och att
statsrådet då följde med i lunken förlåter
jag honom. Jag hade önskat att
jordbrukarna bättre skulle ha förfäktat
den linjen att det gällde att få i gång
något.

Jag hoppas dock nu att erfarenheterna
så småningom skall visa att vi kan
bygga ut det nuvarande systemet, inte
bara tekniskt utan även beträffande resurserna
så att det ger mer. Men till
dess, herr statsråd, är det beklagligt, att
de individuellt prövade bidragen blir så
snävt tilltagna.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag finner att herr Ferdinand
Nilsson och jag är överens åtminstone
i vissa avseenden.

Jag har dock kanske inte lika väl
som han klart för mig att just den form

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Ang. ökade anslag för individuellt prövade skördeskadebidrag

av skördeskada som vi har råkat ut för
i år skulle drabba jordbrukarna speciellt
hårt. Det förhåller sig ju så att skördevolymen
är ganska stor. Däremot är
kvaliteten inte särskilt god. Men jag
tror att det bästa skydd som föreligger
för jordbruket i dag helt enkelt är den
garanti som jordbrukaren har att staten
löser in grödan, låt vara till reducerat
pris, vilket utgör en mycket väsentlig
trygghetsåtgärd från samhällets
sida. Särskilt i år tror jag att denna garanti
kan sägas vara av speciellt värde
för jordbruket.

Jag är således inte alldeles överens
med herr Ferdinand Nilsson vid bedömningen
av årets situation och de verkningar
den kan få.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber helt kort att få
säga att jag delar uppfattningen om vad
det statliga stödet kan betyda när det
gäller priserna. Vad jag en smula velat
trycka på är att när det är fråga om en
kvalitetssänkning på skörden och inte
så att säga ett rent felslag fungerar
det nuvarande systemet inte på något
sätt som det rimligtvis och skäligen
borde göra.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation jämte
i ämnet väckt motion;

konstitutionsutskottets utlåtande nr
42, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 och dels i ämnet
väckta motioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 169, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen hänvisats
till statsutskottet;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 171, i anledning av väckta motioner
angående den svenska forskningsplaneringens
organisation m. m.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. m.;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utbyggnaden avuniversitet
och högskolor m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tomträttslån till
kommuner jämte i ämnet väckta motioner; nr

175, i anledning av väckt motion
om utställning av riksregalierna m. m.;

nr 176, i anledning av väckt motion
om förbättring av pensions- och socialförsäkringsskyddet
för svenskar i internationell
tjänst; samt

nr 177, i anledning av väckta motioner
angående försäljningen av statens
järnvägars banvaktsstugor m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i anslutning härtill väckta motioner; nr

50, i anledning av Kungl. Majtts
proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623), m. m.,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om upphävande av förordningen den
18 maj 1934 (nr 168) angående postverkets
ansvarighet för försändelser och
medel, som mottagits till postbefordran,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående höjning av postpaketportot
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

Fredagen den 3 december 1965

Nr 39

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Brasilien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt jämte i ämnet väckt motion; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 57, i anledning av motioner om
pension åt fil. lic. Al Vänner; samt
nr 58, i anledning av motioner om
uppförande av ett statligt järn- och stålverk
i Mellansverige;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
jämte i ämnet väckt motion;
samt

nr 39, i anledning av § 1 i riksdagens
år 1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet; nr

62, i anledning av §§ 12—14 i riksdagens
År 1964 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning
av statsverket;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 kap. 2 § och
18 kap. 13 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring; samt

nr 80, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av utskottets
utlåtande i anledning av väckta motioner
om gudstjänst och korum i militärtjänst; -

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i byggnadslagen;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 16 kap. 13 § brottsbalken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 32, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av utskottets
utlåtande i anledning av väckt motion
angående jakten på sjöfågel vid
Bottenviken och östersjökusten;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av riksdagens år
1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal om inrättande
och drift av ett forsknings- och
ett serviceorgan på vatten- och luftvårdsområdet;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

51, i anledning av väckt motion
om inrättande av pensionärscentraler;

nr 52, i anledning av väckta motioner
angående den psykoterapeutiska
vården;

nr 53, i anledning av väckta motioner
om nyttiggörande av avfallsprodukter
och om utredning rörande en
rationell användning av avfallsämnen;
samt

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående ungdomens bostadsfråga och
angående ogifta ungdomars bostadsförhållanden.

Nr 39

Fredagen den 3 december 1965

Interpellation ang. kostnader för och
finansiering av övergången till högertrafik Herr

NILSSON, FERDINAND, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I anledning av proposition
nr 50 vid 1965 års riksdag beslöts
övergång till s. k. högertrafik. Vidare
beslöts att övergången skall betalas av
motorismen, ehuru denna knappast bett
därom. Svenska folket hade få år tidigare
med stor majoritet betackat sig för
det slagets reform.

Propositionens kostnadssida karakteriseras
ganska väl av departementschefens
på goda grunder gjorda självbekännelse
att beräkningarna vilade på »mer
eller mindre osäkra faktorer». Det beräknade
beloppet — ursprungligen 340
miljoner kronor — avrundades med
hänsyn härtill uppåt till omkring (över
eller under) 400 miljoner kronor. Departementschefens
uttalande därutöver
lyder: »Att närmare än så ange kostnadsbeloppet
torde icke vara möjligt.»
För finansieringen pålades bilar, motorcyklar,
lastbilar och bussar en extra
beskattning som för budgetåret 1963/64
beräknades utgöra omkring 90 miljoner
kronor och som med hänsyn till motorismens
förutsedda utveckling under en
till fyra år anslagen tid för genomförandet
beräknades ge 400 miljoner kronor.
— Här återkommer departementschefen
till den angivna kostnadsramen,
vars betydelse härmed om möjligt förstärkes.

Under de följande åren kom olika investeringsobjekt
som ett resultat av den
förda politiken i farozonen. I första
hand talades det om inskränkningar då
det gällde ideella och andliga värden,
kyrkor och andra samlingslokaler. Senare
har allt starkare berörts behovet
av investeringar för skol- och sjukhusändamål.
Nu synes även viss återhållsamhet
när det gäller bostäder ha ökad
aktualitet. — Vid vårriksdagen 1964
ifrågasatte jag i framställning till finansministern,
om icke viss verkan i

riktning mot en bättre balans skulle
kunna nås genom att förskjuta framåt i
tiden sådana mindre nödvändiga — jag
vore frestad säga onödiga — investeringar
som sammanhängde ined övergången
till högertrafik.

Finansministerns svar gick ut på att
han av vederbörande inhämtat att »arbetet
i fråga om övergång till högertrafik
då hade avancerat så långt, att man
knappast kunde skjuta på någonting».
Han fortsatte med följande ord, som
kanske berör reformens kärnpunkt, i
den mån det är en samhällsekonomisk
investeringsfråga:

»Högertrafikkommittén har nu arbetat
under något år och man är i gång
med beställningar inom de verkstäder
som skall bygga om spårvagnar och bussar.
Där ligger väl de största utgifterna.
»

Finansministern närmade sig än mer
kärnpunkten när han fortsatte:

»Om vi ser på verkstadsindustrien i
dagens läge finner vi att där inte råder
någon typisk överansträngningskonjunktur
utan snarare motsatsen trots
de olika stimulansåtgärder som regeringen
föreslagit och som riksdagen
även har beslutat om. Denna verksamhet
kommer ju i stor utsträckning att
vara ett verkstadsarbete.»

Detta uttalande har sitt stora intresse
inte enbart på grund av det skimmer
av nästan beredskapsarbete som det
kastar över högertrafikens genomförande
utan även med tanke på den stora
skräll som inträffat i kostnadsfrågan.
Beklagligt nog synes varken finansministern
eller ens högertrafikkommissionen
i dess beställningsarbete våren 1964
att ha haft någon aning om hur det i
verkligheten står till med regeringens
planhushållning på området.

Beskedet från kommissionen och dess
arbetsgrupp lyder i all enkelhet:

»Den arbetsgrupp som--— till kallades

under våren 1965 för att överse
kostnadsberäkningarna har funnit att
kostnaderna för högertrafik numera
(18/11 1965) kan beräknas till 595 mil -

Fredagen den 3 december 1965

Nr 39

joner kronor. Beloppet är angivet i 1965
års prisläge.»

Kostnaderna för »vissa specialfordon»
var beräknade till 5 miljoner kronor
men beräknas nu till 57 miljoner
kronor, övergångskostnader beträffande
»väg- och gatuunderhåll samt järnvägar»
beräknades av regeringen till
102,8 miljoner kronor men numera av
kommissionen till 206 miljoner kronor.
Upplysningsverksamheten för övergång
till högertrafik beräknades 1963 av regeringen
till 9,4 miljoner kronor men
nu av kommissionen till 30 miljoner
kronor o. s. v. Härvid är att märka att
de siffror från 1963 som här anförts inbegriper
kostnadshöjningen från 340
miljoner kronor till 400 miljoner kronor.

På vissa punkter antyder kommissionen
ytterligare kostnader därutöver.

Dels hänvisas till att administrationskostnaderna
— som anges ha ungefär
fördubblats redan nu — ytterligare ökas
därigenom att man hänvisat »ansvaret
för åtgärder under uppföljningsskedet
kring årsskiftet 1967/68» till »andra organ».
Kostnaderna för ombyggnadsarbetena
för vägar, gator samt järnvägar
har icke heller kunnat beräknas på planer
med kostnadsberäkningar, vilket
innebär ett nytt osäkerhetsmoment.

Beträffande det enligt finansministern
så betydelsefulla området om beställningar
hos verkstadsindustrien betygar
kommissionen att »trots en ogynnsam
utveckling av bl. a. verkstadskostnaderna»
har vid de uppgörelser med
trafikföretag som kommissionen sedan
våren 1965 träffat i fråga om större delen
av buss- och spårvägsparken visat
sig möjligt att hålla kostnaderna inom
ramen för de ursprungliga kostnadsberäkningarna
plus den 18-procentiga
uppräkningen 1963. Dessutom har — av
vilken instans anges icke — ombyggnad
aktualiserats för en rad olika fordon
som icke beaktats i propositionen 1963.
Det torde vara detta som nödvändiggjort
kostnadsökningen för »vissa specialfordon»
med 52 miljoner kronor.

Meddelande ang. enkel fråga

I dessa sammanhang må erinras om
kommissionens reservation beträffande
kostnader för omställning av buss- och
spårvagnspark m. m. att det inte heller
nu är kommissionen möjligt att ange
hur det kommer att gå.

I anledning av den katastrof som föreligger
beträffande regeringens beräkningar
av kostnaderna för övergång till
högertrafik hemställer jag om kammarens
medgivande att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet få rikta
följande förfrågan:

Vill statsrådet för kammaren lämna
en närmare redogörelse för tillkomsten
av de onöjaktiga beräkningarna angående
kostnader och finansiering i proposition
nr 58 till 1963 års riksdag?

Vill statsrådet överväga andra utvägar
än ny extrabeskattning av motorismen
för täckande av den uppkomna
bristen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
den 1 december framställts av herr
Larsson, Thorsten, (ep) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Har Statsrådet observerat,
att exainineringen av de ekonomie studerandena
i Lund vad beträffar statistikundervisningen
måst inställas och
vilka åtgärder har Statsrådet för avsikt
att vidtaga för att lösa frågan på ett
för de studerande lämpligt sätt?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.34.

In fidem
K.-G. Lindelöw

It Första kammarens protokoll 1965. Nr 39

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Tisdagen den 7 december

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Justerades protokollen för den 30
nästlidne november och den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 394, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om ändring
i reglerna angående särskilt forum vid
talan om ämbetsbrott.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 395, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av ändringar i det allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT).

Om den inställda examineringen i statistik
av de ekonomie studerandena
i Lund

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Thorsten
Larssons fråga om den inställda examineringen
i statistik av de ekonomie studerandena
i Lund, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 3 december,
och anförde:

Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har frågat mig dels om jag observerat
att examinationen av ekonomie studerande
i Lund vad beträffar statistikundervisningen
måst inställas, dels vilka
åtgärder jag har för avsikt att vidtaga
för att lösa frågan på ett för de studerande
lämpligt sätt.

Svaret på den första frågan är ja, på
den andra att universitetskanslersämbetet
vidtar de åtgärder som erfordras.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret.

Vid samhällsvetenskapliga fakulteten
i Lund är utbildning ordnad för civilekonomer.
Däri ingår den kurs i statistik,
för vilken examinationen nu måst
inställas i brist på medel. Jag vill erinra
om att studieplanen för denna
kurs är fastställd av kanslern för rikets
universitet i december 1961. Beträffande
kunskapskontrollen heter det,
att examinator är kursledare eller den
fakulteten därtill särskilt förordnar.
Jag anser att de studerande inte har
anledning att tro annat än att vad som
där sagts är att lita på. Av det mycket
korta svaret tycks framgå, att statsrådet
Edenman anser detsamma.

När emellertid plötsligt meddelandet
om att examinationen inställts kom och
de studerande i stället skulle få betyget
godkänd inskrivet för examen blev nog
ganska många en smula chockade. Visserligen
låter det bekvämt och bra att
få godkänt utan prövning, men hur
blir det för dem som står färdiga att
tentera och till äventyrs skulle kunna
få ett högre betyg än godkänt? Hur blir
det när man vid en senare tidpunkt
skall bedöma deras betygsmeriter? Kommer
man att göra den kommentaren, att
visserligen har vederbörande betyg i
statistik, men detta har erhållits utan
att kunskaperna prövats?

Situationen måste principiellt vara
mycket otillfredsställande. Därutöver
har problemet en mycket allvarligare
aspekt, nämligen de brister som blottats
i universitetsorganisationen. Flera andra
institutioner har likartade problem.
Sålunda uppges det att psykologiska institutionen
kommer att möta svårigheter
av samma art. Vid statsvetenskapliga
institutionen är studenternas situa -

Tisdagen den 7 december 1905

Nr 39

Om den inställda examineringen i statistik av de ekonomie studerandena i Lund

tion ytterst besvärlig på grund av att
examinationsapparaten är överbelastad.
En femtioprocentig kuggning av de studerande
på ett- och tvåbetygsnivån är
inget ovanligt. Vad beror det på? Förmodligen
att antalet lärare och handledare
är för litet. Det måste få till följd
att studietiden förlängs till nackdel för
de studerande och för ett samhälle
som skriar efter kvalificerad arbetskraft.

Konsistoriet vid Lunds universitet anser
att den kurs som det här gäller är
betydelsefull och att prövning bör ske
i riktig ordning. Studenterna fäster
också stor vikt vid detta.

Herr talman! När statsrådet säger att
universitetskanslern kommer att vidta
de åtgärder som erfordras, hoppas jag
kunna tolka detta besked positivt,
d. v. s. att problemet löses på ett för
de studerande lämpligt sätt.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara ett ögonblick
beröra själva principfrågan.

Statistiska institutionen vid Lunds
universitet begärde alltså ett anslag för
att kunna svara för kursen för civilekonomer.
Den motsvarar, säger studenterna
själva, halva kursen för betygsgraden
godkänd. Det är alltså en
ganska liten kurs. Det står vidare i studenternas
framställning, att kunskaperna
skall underlätta förståelsen för studier
i de ekonomiska huvudämnena i
examen, där de kvantitativa begreppen
får allt större betydelse. En av studierådet
genomförd undersökning under
höstterminen bland de studerande visar
klart att behovet av kunskaper i
matematik och statistik är stort. Studenterna
vet sålunda själva vad det gäller.
I praktiken är det med andra ord
en preparandkurs.

Men detta är inte det intressanta,
utan det är hur fortfarande det kan gå
till vid universiteten, trots att det finns
ordentlig administration, lokaler och
elt centralt verk, nämligen universitetskanslersämbetet.

Institutionen i statistik får alltså ett
anslag för att svara för denna kurs.
Kursen måste ju i rimlighetens namn
innebära både undervisning och examination.
Pengarna används sedan till
undervisning. Dagen innan examinationen
skall börja slår man upp stora
rubriker och skickar telegram på löpande
band och omtalar att det inte
finns pengar till examinationen. Icke
på något annat förvaltningsområde i
detta land skulle regeringen eller en
enskild departementschef ha kopplats
in på en sådan fråga, men gäller det
universiteten är det genast full fart. Nu
har vi dess bättre ett ämbetsverk på
detta område, herr Larsson, och det har
handlagt frågan på det sättet att de
som gått igenom kursen får fortsätta
studierna utan att de behöver tentera.
Om man inte låter myndigheterna agera
i ett sådant läge, som detta kan vi
komma i en ohållbar situation i framtiden,
när det kan gälla betydligt större
saker än vad det nu är fråga om.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag kan väl förstå en
hel del av detta och att situationen
alltså kan bli besvärlig i fråga om
själva handläggningen. Inte desto mindre
är det naturligtvis betydelsefullt att
de studerande inte kommer i kläm. Om
orsaken i detta fall är bristande penningtillgång
vid institutionen, tycker
jag inte att det är riktigt att de studerande
skall bli lidande.

Jag noterar att statsrådet sade, att
organisationen är tillfredsställande och
alt man väntar att problemet skall lösas.
Det får vi ju hoppas. Vi får väl
också tro att det meddelande som gick
genom pressen den 31 augusti från universitetskanslersämbetet,
i vilket det talades
om universitetsorganisationens
ineffektivitet, inte är tillämpligt i detta
fall. Jag hoppas som sagt att frågan
skall lösas på ett någorlunda hyggligt
sätt.

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Om upprustning av Torslanda flygplats

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom jag är lika
mån om studenterna i detta fall som
herr Larsson, vill jag understryka, att
universitetskanslern har handlat på det
sätt han har gjort för att studenterna
inte skulle bli lidande. De får ju gå vidare.
Det händer ingenting annat än
att de studerande på en liten delkurs
inte kan erhålla något överbetyg — om
nu sådana över huvud taget ges på delkurser
av denna typ. Det är ju inte
fråga om en akademisk betygskurs utan
endast en halvbetygskurs av preparandkaraktär.

Vad som verkligen skulle ha varit allvarligt,
herr Larsson, vore om vi hade
haft ett universitetskanslersämbete som
hade varit så byråkratiskt att det i denna
situation hade stått helt handfallet
och förhindrat de studerande att gå vidare
i sina studier. Då tycker jag att
det hade varit allvarligare, och då kanske
t. o. m. ecklesiastikministern hade
ingripit.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om upprustning av Torslanda flygplats

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Risbergs
fråga om upprustning av Torslanda
flygplats, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 1 december,
och yttrade:

Herr talman! Herr Risberg har frågat
mig om jag vill företaga en förutsättningslös
omprövning av frågan om
upprustning av Torslanda flygplats.

I nästa års statsverksproposition kommer
i vanlig ordning att lämnas en redogörelse
för investeringarna under
luftfartsfonden och därvid bl. a. för
frågor rörande Torslanda flygplats.

Herr RISBERG (h):

Herr talman! Orsaken till att jag redan
nu aktualiserar frågan om Torslanda
flygplats är en önskan att på detta
sätt få tillfälle att inför den nye kommunikationsministern
framföra några
synpunkter. Förutom den mångdiskuterade
ankomsthallen finns det på Torslanda
en rad problem som pockar på
sin lösning. Ett plock ur önskelistan
skulle kunna ge följande.

1. Flyttning av vägen Göteborg—
Hjuvik är nödvändig. Vägen kommer
efter januari 1966 att stängas med bommar
då plan ankommer eller avgår. Det
rör sig om en väg med en trafiktäthet
på 9 000—12 000 bilar per dygn. Vägförvaltningen
i länet behöver medel för
omläggning av vägsträckan.

2. Nya uppställningsplatser för flygplan
erfordras. Nu finns åtta platser,
och två nya är projekterade. Behovet
är fjorton platser för att man skall
slippa flytta om planen alltför mycket
under markuppehållen.

3. Pengar behövs för projektering av
den permanenta stationsbyggnad som
enligt tidigare planer skulle vara färdig
1969/70.

4. Taxibanor för planen saknas från
huvudbanans ändar till stationsområdet,
vilket medför att huvudbanan belastas
med planens in- och utrullning.

5. Ytterligare hangarutrymmen erfordras.
Endast en hangar står till civilflygets
förfogande. Behovet belystes i
dag på morgonen, då det plan som skulle
medföra mig till Stockholm blev över
en timme försenat på grund av nedisning.

Yrkesinspektören har i sin inspektionsrapport
av den 5 april 1965 gjort
inte mindre än 23 huvudanmärkningar
på fyra sidor. De flesta av dessa anmärkningar
hänför sig till lokalbrist och
kan inte klaras av för närvarande. Yrkesinspektören
skriver i sin sammanfattning,
att arbetslokaler och lokalutrymmen
på Torslanda i hög grad är i
behov av utvidgning och ombyggnad,
och att verksamheten så att säga har

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Om samordning av det enskilda och det statliga vägväsendet

vuxit ur kläderna. »Tack vare den till
synes goda ordningen och samarbetsviljan
tycks arbetet ha kunnat fortlöpa
utan större missöden, men detta förhållande
får inte tagas till intäkt för åsidosättande
av arbetarskyddslagens krav
på erforderliga utrymmen och anordningar
för personalen.»

En yrkesinspektör som skriver så
pass starkt måste ju tros. Han kommer
inte utan vidare med några påståenden.
Tyvärr, herr talman, befattar sig
yrkesinspektören inte med frågor om
utrymmen, sittplatser m. m. för passagerarna.
Därför tillåter sig nu en passagerare
att direkt välja till statsrådet
Palme om medverkan att göra Torslanda
flygplats passagerarvänlig.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det framgår av herr
Risbergs inlägg, att hans avsikt inte var
att av mig förvänta något svar på en
fråga utan att framföra synpunkter. Dessa
har jag nu med intresse tagit del av.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om samordning av det enskilda och det
statliga vägväsendet

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ahlstens
interpellation om samordning av
det enskilda och det statliga vägväsendet,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Ahlsten har frågat
mig om jag är beredd låta verkställa
en utredning syftande till en samordning
av det enskilda vägväsendet
med det statliga samt om jag, i avvaktan
på resultatet av en sådan utredning,
är beredd vidtaga åtgärder som möjliggör
överenskommelse med den stat -

liga vägförvaltningen om övertagande
mot ersättning av underhållet av de
enskilda vägarna på Gotland.

Den statliga vägunderhållsorganisationen
är dimensionerad för underhållet
av det allmänna vägnätet. Storleken
på organisationen bestämmes väsentligen
av vinterväghållningens behov. Under
barmarksperioderna erfordras endast
en del av de totala resurserna inom
vägunderhållet för arbeten av servicekaraktär.
Återstående del av den tillgängliga
personalen och maskinparken
användes vid dessa tillfällen för arbeten
avseende egentligt och förstärkt
vägunderhåll. Genom den fortgående
mekaniseringen och införande av ändrade
arbetsmetoder har arbetsstyrkan
inom det statliga vägunderhållet successivt
kunnat minskas. Likaledes har
variationerna i sysselsättningen mellan
sommar och vinter i betydande utsträckning
kunnat jämnas ut.

Den statliga vägorganisationen skulle
inte kunna klara den enskilda väghållningen
utan en utbyggnad av organisationen
under beaktande av de
särskilda krav på vägunderhåll som motiveras
av trafiken och standarden på
det enskilda vägnätet.

I detta sammanhang vill jag nämna
att försök med ny linjeorganisation för
vägunderhållet pågår i vissa län i syfte
att utnyttja vägväsendets resurser ännu
effektivare än hittills.

•lag vill också framhålla, att vägförvaltningarna
under vissa villkor och i
den mån resurserna medger åtar sig att
mot särskild ersättning biträda de enskilda
vägliållarna med väghållningen.

Med hänsyn till det anförda anser jag
någon särskild utredning nu inte böra
verkställas. Jag vill slutligen erinra om
att 1960 års vägsakkunniga behandlat
frågan om det allmännas övertagande av
den enskilda väghållningen och därvid
kommit till att något sådant övertagande
inte bör ske. Vid behandlingen av denna
fråga har riksdagen också intagit
samma ståndpunkt.

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1905

Om samordning av det enskilda och det statliga vagvasendet

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
interpellation.

När vi går att diskutera den här frågan
tycker jag att det är angeläget att
jag först får redovisa att det inte finns
några politiska aspekter bakom min interpellation.
Konstitutionsutskottets
ärade ordförande och jag själv har i
denna kammare motionerat i denna
fråga, och de gotländska riksdagsmännen
i andra kammaren har väckt en
motion i samma syfte. Jag deltog i
höstas i en konferens på det kommunala
planet som hölls på Gotland med
representanter från samtliga partier.
På den konferensen sade man med en
mun: Vi kan inte ha det som vi har
det längre, det är en fullständig orimlighet,
utan låt oss få en ändring till
stånd. Alla kommuner har nu i stort
sett fått överta ansvaret för det enskilda
vägväsendet — när jag talar om
enskilt vägväsende avser jag givetvis
de vägar som inte åtnjuter statsbidrag;
på den punkten är det väl inget missförstånd.

Det är nu snart 25 år sedan dåvarande
kommunikationsministern herr
Andersson i Rasjön lade fram förslaget
om att dela upp vägarna på detta sätt.
Det har hänt så mycket i det svenska
samhället under dessa 25 år, att det
sannerligen finns alla skäl för att nu
göra en omprövning.

Denna uppdelning av vägarna har vi
alltjämt kvar, trots den avfolkning som
skett på landsbygden, trots att det nu
egentligen inte längre finns några enskilda
vägar. Alla vägar trafikeras nu
av tunga fordon, och vägarna måste
vara i sådant skick att de kan trafikeras
av alla; detta krävs inte minst av
turisterna. Detta talar i högsta grad för
att en omprövning bör göras.

Varför skall vi hålla fast vid en gammal
och föråldrad syn på vägväsendet?
När vi nu har fått en ung och rask
kommunikationsminister skulle jag vilja

saga: Ta ett nytt grepp här och visa att
det har blivit ordentliga toner i departementet! När

vi nu på Gotland har inrättat oss
så att vi har ett kommunblock som så
småningom skall bli en enda stor kommun
— ingenting hindrar att det kan
bli nästa år — så måste denna kommun,
med konstitutionsutskottets ordförande
i spetsen, bygga upp en kommunal
vägförvaltning vid sidan av den
statliga, tillsätta teknisk personal av
samma slag som inom den statliga vägförvaltningen,
köpa samma maskiner
som man där har och konkurrera om de
privata lastbilarna med den statliga vägförvaltningen
när det gäller vägarbeten
både under vinter- och sommarperioden.

Jag vill till kommunikationsministern
säga att när vi har motionerat och interpellerat
i denna fråga så har vi givetvis
gjort det med tanke på i första hand
kommunernas intressen, men i lika hög
grad därför att vi inte har velat ställa
staten i den situationen att man skulle
behöva ha denna dubhelorganisation.

Om jag finge råda kommunikationsministern
skulle jag vilja be honom att
ta ett enskilt samtal med kollegan jordbruksministern
och fråga honom om
han skulle vara till freds med att det
svenska jordbruket inrättade sig efter
eu ordning som denna och rationaliserade
i ungefär samma dåliga takt som
man gjort på vägväsendets område under
dessa 25 år. Jag är övertygad om
att jordbruksministern mycket bestämt
skulle förklara att han inte skulle kunna
acceptera en sådan ordning.

Landsbygdsbefolkningen, som redan
i dag är så fåtalig, beräknas minska
med åtta procent om året. Det betyder
att 40 procent är borta om fem år och
att vi då har 140 000 i hela landet som
är sysselsatta i jordbruket. Varför skall
vi lägga på denna lilla grupp underhållet
av enskilda vägar? Staten måste
sedan ge anslag för att detta arbete skall
kunna fullföljas. Varför kan inte den
statliga organisationen utökas till att

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Om samordning av det enskilda och det statliga vägväsendet

omfatta också det enskilda vägväsendet? Statsrådet

säger nu att den organisation
vi har inte räcker till också för
det ändamålet. Nej, tacka för det, det
skulle vara hemskt om den räckte till,
tv då skulle det betyda en brist på rationalitet
i allra högsta grad. Vi förutsätter
att den icke räcker till, utan
att det måste ske en viss utbyggnad —
det kan man väl inte komma ifrån. Men
den lilla utbyggnad som måste ske för
att förverkliga denna sak är liten i förhållande
till de besvär, det extraarbete
och de fördyrade kostnader som enskilda
jordbrukare och kommuner i
dag får ta på sig. Jag är övertygad om
att det inte skulle kosta staten mer
pengar än med nuvarande organisation.

Jag ställde för övrigt — eftersom jag
är med i någonting som kallas för en
vägnämnd, vilken ju inte har någon annan
uppgift än att man där åtminstone
får säga vad man tänker, vilket
ju är skönt — till vår vägdirektör frågan
om det över huvud taget var några
svårigheter för vägförvaltningen på
Gotland att kunna överta vägväsendet.
Han svarade att några sådana svårigheter
inte förelåg. Men det är klart att det
inte går bara med den organisation
som finns. En viss utbyggnad måste givetvis
ske, men det är ju någonting helt
annat än att skapa en helt ny kommunal
vägförvaltning.

Jag vill vädja till kommunikationsministern
att ta ett nytt grepp i den
här frågan. Låt oss få en förhoppning
om att den på ett eller annat sätt skall
få en lösning inom en mycket snar
framtid. Det är någonting som säkert
alla inom stora delar av vårt land väntar
på.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! På en punkt är jag definitivt
oense med herr Ahlsten, nämligen
då han säger att detta inte är
någon politisk fråga — visst hör väl
Gotland till den svenska politiken, det
vill jag med skärpa framhålla!

Att staten skulle överta den enskilda
väghållningen är ju en mycket vittsyftande
propå, som nyligen behandlats
av 1960 års vägsakkunniga, vilka avvisat
tanken; något som också riksdagen
har gjort.

Man skall nog inte heller underskatta
vägbyggandets och vägunderhållets rationalitet
och rationaliseringstakt. Jag
tror faktiskt att takten där kan mäta
sig även med jordbrukets rationaliseringstakt.

Men det som framför allt intresserade
herr Ahlsten var ju förhållandena på
Gotland. Jag skall bekänna att jag inte
har någon detaljkunskap om dem, men
jag vill erinra om vad som sägs i interpellationssvaret,
att vägförvaltningarna
under vissa villkor och i den mån
resurserna medger åtar sig att mot särskild
ersättning biträda de enskilda
väghållarna med väghållningen. Där
finns ju en uppslagsända att nysta upp,
ett embryo till ett möjligt samarbete
och en samordning. Och i den mån det
här räcks ut ett finger, känner jag mig
övertygad om att herr Ahlsten är fullt
kompetent att försöka gripa hela handen
!

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! Naturligtvis är jag tacksam
över att Gotland räknas till det politiska
systemet här i landet! Vad jag
tänkte på var att den här frågan inte
är partipolitisk, och jag hoppas även
att statsrådet fattade det så.

Det är riktigt att man kan få hjälp
med det enskilda vägunderhållet, men
jag förde den saken på tal vid den komnuinkonferens
jag nämnde, och då bedyrade
bl. a. riksdagsman Bengt Arweson
i andra kammaren att han under
tre år hade sökt att med vägförvaltningens
hjälp få en väg hyvlad men inte
lyckats. Vägförvaltningarna gör som de
vill i sådana där fall; det finns kanske
heller ingen annan utväg än att de får
lov att handla på det sättet. Men det
enskilda vägunderhållet får faktiskt
inte alltid den hjälp som behövs.

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Om samordning av det enskilda och det

När det gäller rationaliseringen får
vi också komma ihåg att strukturen på
vår landsbygd ändras allteftersom tiden
går. Det är inte längre möjligt att
sköta vägväsendet som man gjorde tidigare,
genom insatser av befolkningen,
utan uppgiften har fått läggas över på
kommunerna. Vi har nu på Gotland 13
små kommunala förvaltningsorgan som
skall sköta detta vägväsende. Är det
egentligen någon rim och reson i detta?
Sedan måste man väl skapa en stor central
kommunal vägförvaltning. Är det
då inte riktigare att sammanföra det
hela.

Naturligtvis kan man tala om vad det
går att få igenom här i riksdagen, men
när statsrådet Palme gjorde antydningar
i den riktningen kom jag att tänka
på ett tillfälle för tio år sedan, då jag
i andra kammaren tog mig före att i en
motion begära att lagen om avhorning
av tjurar skulle upphävas. Både den
dåvarande jordbruksministern och en
företrädare till honom i ämbetet deltog
i debatten, och detta blev en förfärligt
stor fråga. Efteråt sade en av de där
jordbruksministrarna till mig: »Det kan
du väl förstå, att en så här stor fråga
inte får lösas på basis av en motion!»

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Även om jag är okunnig
om hur det faktiskt förhåller sig
på Gotland, ser jag en liten motsättning
däri att å ena sidan vägdirektören
har sagt att man nog skulle kunna klara
det enskilda vägväsendet, men å andra
sidan hade svårigheter att klara den där
vägen som skulle hyvlas. Det måste
hela tiden vara fråga om vilka resurser
som vi kan röra oss med. Antingen har
vägdirektören rätt, och då skulle sådant
samarbete lätt kunna ordnas, eller
också föreligger här en brist på resurser,
som gör att det blir svårigheter.
Det är där själva knuten ligger.

Herr Ahlsten har naturligtvis rätt i
att jag inte kan stå här och lansera
några nya principer beträffande för -

statliga vägväsendet

delningen av anslagen till den enskilda
väghållningen, särskilt som vi har ett
kommittébetänkande och ett riksdagsbeslut
som har fastställt den saken.

Med anledning av herr Ahlstens beröttelse
om tjurarnas avhorning vill
jag bara säga att det torde framgå av
debatten att när det gäller denna fråga
kommer säkert inte herr Ahlsten att
vara avhornad.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att lägga mig i de kvickheter som
växlats mellan statsrådet Palme och
herr Ahlsten.

Det är helt naturligt att vi har stora
förhoppningar när det gäller vägväsendet
och den nye kommunikationsministern.
Men jag begärde egentligen ordet
för att tala om att det här i riksdagen
kanske inte finns någon som bor så
långt ifrån allmän väg och som underhåller
så mycket enskild väg som jag
gör. Jag bor 3,5 kilometer ifrån allmän
väg och mellan två vägar, så jag har
del i vägunderhållet på denna enskilda
väg i två riktningar.

Jag har under tidigare år varit med
om att väcka en hel del motioner om
den enskilda väghållningen, men jag
har aldrig haft så högtflygande planer
som att staten och vägförvaltningarna
helt och hållet skulle sköta de enskilda
vägarna. Vi vet ännu inte hur långa
vägsträckor som det rör sig om, därför
att inte alla enskilda vägar har
statsbidrag till underhållet. Det torde
gälla en sammanlagd vägsträcka av lika
stor längd som de allmänna vägarna.
Man kan därför inte bara koppla på
den organisation som vägförvaltningarna
har för att också sköta den enskilda
väghållningen. Det fordras härför
en helt annan maskinuppsättning.
Hemma i mina bygder är det inte så väl
ställt som det tydligen är på Gotland,
att kommunerna tar hand om skötseln
av de enskilda vägarna.

Jag skulle för min del vilja säga, att

Tisdagen den 7 december 1965

Nr 39

Om samordning av det enskilda och det statliga vägväsendet

så länge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och vägförvaltningarna inte sköter
de allmänna vägarna bättre än nu,
kan vi inte komma med kravet att de
också skall sköta de enskilda vägarna.
I min valkrets och i mina bygder är
det många gånger en njutning och ett
nöje att komma från den allmänna vägen
in på den enskilda, vilken ofta
sköts bättre än vad väg- och vatten
sköter de allmänna vägarna.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Eftersom jag är från
samma landamären som herr Sveningsson
kan jag intyga att det sista han
sade i många fall är riktigt.

Vi får väl säga att denna sak inte
bara är en gotländsk fråga, utan en
fråga för hela landet. Man kan peka
på att det i mycket hög grad är i och
med införandet av statsbidrag till enskilda
vägar — det började 1939 i samband
med den nya lagstiftningen för de
enskilda vägarna — som denna fråga
uppstått, överförandet av enskilda vägar
till allmänt underhåll stoppades då
upp nästan helt och hållet. Det gör att
många vägar som nästan helt är av allmän
karaktär ändå inte överförts till
allmänt underhåll, då vägförvaltningarna
vägrar att överta dem. Jag tänker
framför allt på sådana vägar, som i hög
grad utnyttjas för fritidsändamål, som
går t. ex. till badplatser som hela orten
använder sig av. Man ger gärna förstärkta
statsbidrag till dem — det skall
jag villigt erkänna — men man vill inte
ta över dem till allmänt underhåll. Frågan
är om man inte borde titta lite närmare
på denna sak. Jag passar på att
säga detta när vi har en ung och spänstig
kommunikationsminister som trängtar
efter att få mer att göra.

Det iir en annan sak som man också
borde tänka på. Genom att så mycket
vägar permanentas blir det här och var
öar av grusvägar, som mycket sällan
får se en vägliyvel eller en grusbil,
eftersom dessa måste passera över långa

sträckor, kanske ibland mil, av permanentade
vägar, där väghyvlarna och
gruslassen inte har något att göra. Det
blir orationellt och ganska dyrbart att
köra i torame för att underhålla dessa
sträckor, som inte står i förbindelse
med någon annan grusväg. Vi har gott
om sådana i Älvsborgs län. Det är kanske
många gånger detta som är orsaken
till herr Sveningssons yttrande, att
man blir glad när man kommer in på
en enskild väg från en av dessa dåligt
skötta grusvägar som ligger som öar
mellan permanentade sträckor. Här skulle
man, tror jag, kunna samordna den
enskilda vägunderhållningen med den
allmänna, så att den allmänna väghållningen
finge litet mer att göra med
grusvägar i sådana trakter och därmed
finge anledning besöka dessa oftare.

Jag vill peka på vägen från Kilanda
till Älvängen vid Göta älv. Där är hopplöst
att köra stora delar av året, då det
bara är djupa gropar där. Men det finns
många enskilda vägar i trakten. Domänstyrelsen
har köpt Kilanda egendom
och har säkert ett stort intresse av
att få hjälp av allmäna vägväsendet med
att hålla vägarna inom denna domänpark
i stånd. Jag tror att det finns anledning
att titta på dessa frågor. Det
kanske inte vore så dumt med en enkel
utredning, gärna på ett par man
eller kanske en enmansutredning.

Man skall alltså inte avvisa herr Alilstens
propåer utan vidare. Det är inte
enbart eu gotländsk fråga utan en fråga
där mycket står att vinna.

Det är självklart att man inte kan låta
staten överta alla vägar, men var skall
man dra gränsen? Som vägdelare under
35 år vet jag att det är en oändlig massa
vägar det rör sig om. Det skulle bli
ett oerhört klagoskri på de vägförvaltningar
som skulle ta hand om alla
dessa vägar. Den enda möjligheten är
nog att förbättra statsbidragen, att göra
dem lite vidare ocli ge bidrag inte bara
där det är många om underhållet utan
även där eu person är ensam om en
lång väg. Det finns möjligheter nu även

Nr 39

Tisdagen den 7 december 1965

Om samordning av det enskilda och det
i det sistnämnda fallet, men tillämpningen
är mycket restriktiv.

Jag vill således rekommendera en utredning
om denna sak. Jag tror att det
skulle vara något att se närmare på.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 10, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 42, statsutskottets
utlåtanden nr 169—177, bevillningsutskottets
betänkanden nr 44, 50
och 52—55, bankoutskottets utlåtanden
nr 57 och 58, första lagutskottets utlåtanden
nr 38 och 39, andra lagutskottets
utlåtanden nr 61, 62 och 79 samt
memorial nr 80, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 29—31 och memorial nr
32, jordbruksutskottets utlåtanden nr
28 och 29 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 51—54.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista statsutskottets utlåtande
nr 173 sättes främst, och vidare
att statsutskottets utlåtande nr 170, bevillningsutskottets
betänkande nr 44,
första lagutskottets utlåtande nr 38,
andra lagutskottets utlåtande nr 61 och
tredje lagutskottets utlåtande nr 29 i
nu nämnd ordning uppföres närmast
efter utrikesutskottets utlåtande nr 10,
samt slutligen att första lagutskottets
utlåtande nr 39, andra lagutskottets utlåtande
nr 62 ävensom jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 likaså i nu angiven
ordning sättes närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 169.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 180, med förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen.

statliga vägväsendet

Anmäldes och bordlädes

första lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;

tredje lagutskottets utlåtande nr 33,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för
byggnadsarbete jämte i ämnet väckta
motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

55, i anledning av väckta motioner
angående bostadsbebyggelsen på
landsbygden; samt

nr 56, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd till vård i enskilt hem
av kriminell och asocial ungdom samt
angående familjevård av missanpassad
ungdom m. fl.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Risberg under sammanträdet avlämnad
motion, nr 820, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 177, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på
inkomst och förmögenhet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Onsdagen den 8 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Elofsson anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Ang. kompensationen för kostnadsstegringarna
i jordbruksproduktionen

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Axel Kristianssons interpellation angående
kompensationen för kostnadsstegringarna
i jordbruksproduktionen, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Axel Kristiansson
har i anledning av en tidskriftsartikel,
som författats av en tjänsteman i jordbruksdepartementet,
frågat mig dels om
jag tar avstånd från visst uttalande i artikeln,
dels om jag i så fall är villig att
förhindra dylika uttalanden från departementshåll.

Som svar på herr Kristianssons frågor
vill jag erinra om att frihet att yttra
sig i tryckt skrift ingår i de medborgerliga
rättigheterna i vårt land.
Självfallet föreligger därför inte något
hinder för tjänstemän i departementen
att i tidskriftsartiklar framföra sina
åsikter. Herr Kristianssons fråga ger
mig ej heller anledning att i egenskap
av departementschef uttala mig om artikelns
innehåll.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber att få säga ett
tack till jordbruksministern för det
snabba svaret, men jag vill tillägga att
jag inte är till freds med innehållet i
detsamma. Jag hade nog väntat mig i
varje fall något av ett ställningstagande.

Jordbruksministern menar närmast
att frågor av denna art inte bör ställas
eller i varje fall inte behöver besvaras.
Han hänvisar till att yttrandefrihet och
tryckfrihet är medborgerliga rättigheter
i detta land, vilket ju är tacknämligt
och allmänt bekant. Jag hoppas
emellertid att jordbruksministern inte
missförstått mig så till den grad att han
trott att jag varit ute för att beskära
dessa rättigheter. För att undvika varje
missförstånd på den punkten vill jag
säga att så inte varit fallet. Det må
självfallet stå var och en medborgare
fritt att tänka, tala och skriva vad som
helst, liksom det står alla fritt att tycka
vad som helst om det som produceras.
Detta gäller självfallet också om det är
fråga om att producera ett jordbrukspolitiskt
handlingsprogram. Det produceras
ju åtskilligt sådant i dessa dagar.

Artikeln i fråga är ju i viss mån ett
jordbrukspolitiskt handlingsprogram,
eller i varje fall ett utkast eller försök
till ett sådant. Jag har inte på något
sätt ifrågasatt rätten för vederbörande
att göra ett sådant ej heller gjort någon
som helst erinran mot någon punkt
i detsamma, ehuru det från mina utgångspunkter
skulle vara möjligt och
befogat att göra vissa invändningar.
Helt enkelt därför att den diskussionen
i varje fall inte på detta stadium hör hit
— det må, såsom jag tidigare sagt,
stå var och en fritt att skriva vad han
vill om också jordbrukspolitiska framtidsvyer.

Min frågeställning är emellertid konkret
avgränsad från dessa framtidsspörsmål.
Den avser sådant som har
varit, och det bör alltså vara möjligt för
jordbruksministern att helt kort betyga
riktigheten eller oriktigheten i påståendena.
Frågan gäller huruvida jordbruket
har varit kompenserat dubbelt, ja

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. kompensationen för kostnadsstegringarna i jordbruksproduktionen

tredubbelt under en viss del av sexårsperioden.
Enligt mitt förmenande är den
uppgiften felaktig, och jag anser att det
skulle vara oerhört värdefullt om jordbruksministern
deklarerat sin ställning
härvidlag.

Nu är min fråga beledsagad av en
följdfråga, huruvida jordbruksministern
för framtiden vill medverka till att förhindra
dylika olyckor. Jag är klart
medveten om att det måste vara oerhört
svårt för en departementschef att ge
sådana garantier för framtiden — det
ligger givetvis utanför en departementschefs
möjligheter att bemästra alla hjärnor
och pennor som arbetar i kanslihuset,
enkannerligen i detta fall jordbruksdepartementet.
Jag förstår att
jordbruksministern hesiterar inför den
uppgiften. Jag skall därför underlätta
jordbruksministerns situation så långt,
att jag ger avkall på min begäran om
ett löfte för framtiden. Men jag anser
det så mycket mer värdefullt om jordbruksministern
på den begränsade frågeställning
som här är den väsentliga
sade, om han förmenar att artikeln i
vad gäller avsnittet om jordbrukets
kompensation under sexårsavtalet är
riktig eller inte.

Jag har ställt frågan därför att jag
menar att det i en tid som den nuvarande,
då så många framtidsspörsmål om
jordbruket diskuteras, är väsentligt att
debatten förs på ett objektivt, sakligt
och otvetydigt plan. Det har väl aldrig
någonsin varit så betydelsefullt att debatten
hålls på ett oantastligt plan fri
från vanföreställningar. Det är ur den
synpunkten viktigt dels att sakmaterialet
är riktigt, liksom också att opinionsbildare
av skilda slag behandlar det på
sådant sätt, att det framstår otvetydigt.
Här har man rätt att ställa stora krav,
och man har självfallet rätt att skärpa
kraven med hänsyn till vederbörandes
ställning liksom till det tidningsorgan
som distribuerar hans åsikter. När det
gäller en författare som är och presenteras
som departementssekreterare har
man rätt att skärpa kraven högst vä -

sentligt. Den tidskrift som har distribuerat
artikeln är ju heller inte precis
en kvällstidning av dagsländekaraktär,
utan en tidskrift som har stor betydelse
för opinionsbildningen. Jag måste uppriktigt
beklaga att sådana påståenden
görs i en sådan tidskrift.

Jag skall i varje fall i denna omgång
inte gå in på själva sakfrågan om vad
som har påståtts. Jag vill bara säga att
påståendet om den dubbla eller tredubbla
kompensationen är oriktigt,
eftersom de olika reglerna ju kompenserar
var sina delar av jordbrukets
kostnadssektor.

Avslutningsvis vill jag mot bakgrund
av vad som anförts framhålla angelägenheten
av att jordbruksministern
kompletterar sitt svar med ett ställningstagande
i sak. Jag förmenar att
det sedan jag förenklat frågeställningen
så långt som jag har gjort borde vara
möjligt för jordbruksministern att inför
kammaren säga, huruvida han tar avstånd
från det gjorda påståendet eller
ställer sig bakom det. Jag hoppas på ett
klart ställningstagande från jordbruksministern
i en fråga där han inte kan
undgå att ha en uppfattning.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Kristiansson och jag har stora utsikter
att kunna förstå varandra. Han tar en
helt annan ställning till den fria debatten
än vad jag gör. Jag ser den fria
debatten som ett väsentligt, ja, omistligt
inslag i demokratien, och jag anser
att kritik mot det bestående och
tankar om att åstadkomma bättre lösningar
i framtiden är någonting värdefullt.
Herr Kristiansson tycks också i
och för sig vilja göra gällande här i talarstolen
att han ansluter sig till eu sådan
uppfattning. Jag måste emellertid
säga att detta rimmar dåligt med hans
sätt att ställa frågor. Han är inte heller
nöjd med mitt svar; han hade väntat
sig ett tydligare svar. Jag vet inte hur
man skall uttrycka sig för att herr

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. kompensationen för kostnadsstegringarna i jordbruksproduktionen

Kristiansson skall kunna förstå vad man
menar.

Vad menas med frågan: »Är statsrådet
i så fall villig att förhindra dylika
uttalanden från departementshåll?»
Herr Kristiansson bör ge exempel på
vad han menar att en departementschef
skulle ha gjort. Vad är det han åsyftar
att jag skulle ha gjort för att hindra en
medarbetare att delta i debatten? Anför
ett exempel därpå!

Nu försöker herr Kristiansson böja av
frågeställningen till att gälla en liten detalj
i artikeln, men herr Kristiansson
kan ju läsa vad han själv har sagt i sin
interpellation. Artikelförfattaren har
tydligt angivit vad han anser vara kompensation
för jordbruksproduktionens
kostnadsstegringar i olika omgångar.
Varje läsare måste förstå vad artikelförfattaren
avsett med detta. Sedan får
herr Kristiansson och andra göra vilka
värderingar som helst om påståendet.

Att man kan bedöma artikeln på olika
sätt framgår av att RLF-tidningen i
ett annat sammanhang skriver tämligen
uppskattande om den. Herr Kristiansson
tillhör ju RLF :s styrelse. Jag har
till och med sett att hans namn förekommit
i diskussionen om vem som
skulle bli ordförande inom RLF, så jag
föreställer mig att han intar en ganska
central ställning i organisationen. RLFtidningen
skriver: »Det finns all anledning
att instämma i vad departementssekreteraren
i jordbruksdepartementet,
Jan Karlsson, nyligen skrev i en artikel
i Tiden: ’Det är inte alls säkert att en
generell prissänkning — eller snarare
inkomstsänkning — leder till en produktionsminskning
av önskad omfattning’»
o. s. v.

Samma artikel som herr Kristiansson
kritiserar och vill att jag skall uttala
mig om åberopas alltså i ett annat sammanhang
som exempel på ett ord i rättan
tid. Det ligger ju i debattens natur
att olika meningar skall komma till uttryck;
hade vi samma mening om saker
och ting, bleve det ju aldrig någon debatt.

Herr Kristiansson! Jag tror inte vi
kan komma överens med varandra på
denna punkt, men var säker på att varken
jag eller någon annan departementschef
kommer att villfara herr
Kristianssons önskan att vi skall lägga
munkavle på våra medarbetare!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jordbruksministern tror
inte att han och jag kan komma överens.

Jag vill i det sammanhanget säga, att
jag har aldrig till debatt upptagit artikelns
påståenden eller jordbrukspolitiska
konstruktion i övrigt, dess synpunkter
och framtidsperspektiv. Det finns ingen
anledning att ta upp detta till debatt
här. Jag har avgränsat min fråga till det
konkreta påståendet i nämnda artikel
om utfallet av jordbrukspolitiken under
senare delen av sexårsavtalets giltighetstid.
Jag förmodar att jordbruksministern
inte därvidlag kan finna tröst
i RLF-tidningen. Det påstås att jordbruket
fått en två—trefaldig kompensation.
Det är endast på denna punkt
jag har begärt ett klart svar från jordbruksministern.
Jag har inte fått detta
svar. Jag har inte heller märkt att jordbruksministern
ställt sig bakom uttalandet.
Det tar jag, herr statsråd, som
ett indirekt erkännande av att det inte
är riktigt. Jag vill till protokollet ha
antecknat detta, att jordbruksministern
inte på denna konkreta punkt i varje
fall ställt sig bakom artikeln.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Kristianssons sätt
att argumentera stärker ytterligare intrycket
att vi inte kan komma till samma
åsikt i dessa frågor. Det faktum att
jag liar avstått från att ta ställning till
ett spörsmål i artikeln skulle således
visa att jag inte ställer mig bakom dess
innehåll. Det är ju en fullständigt befängd
argumentering.

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Herr Kristiansson! Jag har avvisat
tanken att en artikel av detta slag skall
bli föremål för någon censurering vare
sig av mig eller någon annan. Den får
tala för sig själv. Den får vara ett inlägg
i den fortgående debatten. Herr
Kristiansson har möjligheter att göra
invändningar på de punkter där han
finner anledning till det. Finns det slagkraft
i dessa invändningar, herr Kristiansson,
så kommer ni också att vinna
förståelse.

Men jag kan inte finna att jag har
fått svar på min fråga. Det vore väl
ändå lämpligt att kammarledamöterna
fick ett exempel på vilka åtgärder som
skulle kunna vidtas för att begränsa en
enskild tjänstemans frihet att yttra sig
utan att man därmed kommer i konflikt
med de grundläggande medborgerliga
värdena. Det vore väl av intresse att
tala om det för kammaren och på det viset
förtydliga frågan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):
Herr talman! Jag vill bara konstatera
att det är inte den saken vi tvistar om.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 180,
med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 820.

Föredrogos och bordlädes ånyo första
lagutskottets utlåtande nr 40, tredje
lagutskottets utlåtande nr 33 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 55 och 56.

Ang. utbyggnaden av universitet och
högskolor m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 173, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utbyggnaden
av universitet och högskolor m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 141 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 1 oktober 1965,
föreslagit riksdagen att

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för utbyggnad och
organisation av universitets- och högskoleväsendet
fram till början av 1970-talet;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
en överenskommelse med Stockholms
läns landsting om villkoren för
anordnande av läkarutbildning vid ett
nytt sjukhus i Huddinge, m. m.;

c) godkänna vad departementschefen
förordat angående bestridande av kostnader
för markförvärv i närheten av
området för det planerade sjukhuset i
Huddinge; samt

d) godkänna de av departementschefen
förordade riktlinjerna för lånegivning
till uppförande av bostäder för
studerande.

I propositionen hade förordats en
med hänsyn till samhällets resurser
maximal utbyggnad av universitet och
högskolor. Den fortsatta planeringen av
universitets- och högskoleexpansionen
borde enligt propositionen utgå från ett
beräknat totalantal studerande i början
av 1970-talet av cirka 87 000.

Beträffande högre teknisk utbildning
och forskning hade föreslagits, att en
ny teknisk högskola under perioden
1969/70—1971/72 skulle byggas upp i
Linköping till en årlig intagningskapacitet
av 570 nybörjarplatser. Vid den
nya högskolan hade föreslagits tillkomma
sektioner för teknisk fysik, maskinteknik
och elektroteknik samt — som
en nyhet för svenskt högre tekniskt ut -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 23

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

bildningsväsen — en sektion för ekonomingenjörer.
De befintliga tekniska
högskolorna hade föreslagits bliva utbyggda.
Bland annat föresloges en särskild
studieriktning för samhällsbyggnad
vid tekniska högskolan i Stockholm.
Förslag hade även framlagts om
teknisk magisterutbildning och ökad
civilingenjörsutbildning vid Uppsala
universitet.

Intagningskapaciteten vid de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Umeå
samt vid karolinska institutet hade föreslagits
bliva utökad. Vidare hade i
propositionen framlagts förslag om att
en ny enhet för medicinsk propedeutisk
och klinisk utbildning skulle bliva
inrättad i Linköping med en intagningskapacitet
av 84 utbildningsplatser
per år. Utbildningen vid denna enhet
skulle enligt förslaget påbörjas läsåret
1969/70. Dessutom hade föreslagits att
överenskommelse skulle träffas om anordnande
av läkarutbildning vid ett planerat
sjukhus i Huddinge.

I fråga om de filosofiska fakulteterna
hade föreslagits, att humanistisk, samhällsvetenskaplig
och naturvetenskaplig
utbildning fram till primärexamen i viss
omfattning från ocli med höstterminen
1967 skulle anordnas på nya orter. Förslaget
innebar, att till universiteten i
Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm
skulle knytas utbildningsfilialer i respektive
Örebro, Växjö, Karlstad och
Linköping. Vidare hade förordats, att
en humanistisk utbildnings- och forskningsorganisation
skulle byggas upp vid
universitetet i Umeå. I syfte att öka examensfrekvensen
och påskynda den enskilde
studentens fullföljande av sina
studier komme utbildningen vid de filosofiska
fakulteterna att givas en fastare
organisation och vidare komme att införas
skärpta regler för rätten att bedriva
studier vid de fria fakulteterna.

I propositionen hade också uppdragits
vissa riktlinjer för det fortsatta staden
t b os t a ds b gggan det.

Den farmaceutiska utbildnings- och
forskningsorganisationen hade föreslagits
bliva överflyttad från Stockholm
till Uppsala och där tills vidare bliva
inordnad som en farmaceutisk fakultet
vid universitetet. Därvid förutsattes såväl
lokal- som personalmässigt samgående
med medicin och naturvetenskap.
Vidare hade föreslagits, att den nuvarande
utbildningen till apotekarexainen
(studietid fem år) skulle ersättas av en
ny studiegång, enligt vilken efter fem
terminers grundutbildning skulle kunna
avläggas farmacie kandidatexamen
samt efter ytterligare tre terminers studier
farmacie magisterexamen. Som
riktpunkt för införande av den nya studiegången
hade angivits budgetåret
1967/68. Överflyttningen till Uppsala —
vilken avsåges ske successivt — förutsattes
kunna påbörjas höstterminen
1969. En ökning av den årliga intagningskapaciteten
från 80 till 120 nya
studerande hade föreslagits komma till
stånd i samband med överflyttningen.
Vidare hade föreslagits vissa förändringar
i personalorganisationen, innebärande
bland annat tillkomsten av nya
professurer i ämnena biokemi, mikrobiologi
och toxikologi.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen
nr 141 väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hedström m. fl. (1:771) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset m. fl. (11:915),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Georg Pettersson och Ahlsten (I:
772) samt den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl. (II: 912),

dels tvä likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött in. fl. (I: 773) och den andra
inom andra kammaren av fru Torbrink
m. fl. (11:918),

24 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Kaijser m. fl. (I: 778) och den
andra inom andra kammaren av fru
Kristensson m. fl. (11:914),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Stefanson m. fl. (1:779) och den
andra inom andra kammaren av herr
Mellqvist m. fl. (II: 916),

dels en inom första kammaren väckt
motion av herr Sundin (I: 780),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson m. fl. (1:781)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl. (II:
926),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Edström (I: 782) och den andra
inom andra kammaren av herr Källstad
in. fl. (II: 931),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hedström m. fl. (I: 783) och den
andra inom andra kammaren av herr
öhvall m. fl. (11:938),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg m. fl. (I: 784) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bohman m. fl. (11:923),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Gösta Jacobsson (1:785) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Ljungberg m. fl. (11:932),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Göran Karlsson m. fl. (I: 786) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Jönköping in. fl. (II:
925),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherrar
Axel Kristiansson och Mossberger
(I: 787) samt den andra inom andra
kammaren av herr Josefsson m. fl. (II:
928),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Nils Theodor Larsson (I: 788)
samt den andra inom andra kammaren
av fru Kristensson och fru Sjövall (II:
930),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 789) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 935),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Nyman m. fl. (1:790) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hammarberg in. fl. (11:924),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Skärman m. fl. (1:791) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (11:936),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg m. fl. (I: 792) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lundmark in. fl. (11:933),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren avherr
Svanström m. fl. (I: 793) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Johansson i Dockered och Jonasson
(II: 927),

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Martinsson och Andersson
i Essvik (II: 904),

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Holmberg och Hermansson
(11:913),

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Nyberg och Elmstedt
(11:917),

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herr Kellgren m. fl. (II: 929),
dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Mundebo och Ullsten
(II: 934),

dels ock en inom andra kammaren
väckt motion av herrar Wiklund och
Nihlfors (11:937).

Onsdagen den 8 december 1905 fm. Nr 39 25

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. in.

1 detta sammanhang hade utskottet
till behandling även upptagit två vid
1965 års riksdags början väckta, likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Lundström m. fl.
(I: 115) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (11:147).

I motionerna I: 771 och II: 915 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 141 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att
frågan om en till Norrland förlagd utbyggnad
av den högre tekniska utbildningen,
varvid särskilt möjligheterna
av en förläggning till övre Norrland
borde beaktas, snarast måtte bliva föremål
för en förutsättningslös utredning.

I motionerna I: 773 och II: 918 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 141 måtte besluta,
att universitetsfilialen till Lunds
universitet skulle förläggas till Kalmar.

I motionen I: 780 hade föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 141 i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om prövning av
frågan om förläggning av högre teknisk
utbildning till sundsvallsregionen.

I motionerna 1: 781 och II: 926 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 141, med i övrigt
bifall till propositionen, måtte 1. uttala,
att planeringen rörande universitetsväsendets
fortsatta expansion borde
dels syfta till en snabb utbyggnad av
universitetet i Umeå, dels inriktas på
ett sjätte universitet, 2. i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
frågan om högre teknisk utbildning
i Norrland, 3. uttala, att planeringen
av universitets- och högskoleutbildningen
borde inriktas på 90 000 studerande
i början av 1970-talet, 4. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående möjligheterna att
möta de ökade undervisningskraven enligt
punkt 3 genom ökat utnyttjande av
radio-, televisions- och korrespondensundervisning,
5. i skrivelse till Kungl.
Mnj:t anhålla, att den nu pågående för -

söksverksamheten beträffande utnyttjande
av radio och television i universitetsundervisningen
måtte intensifieras,

6. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad i motionerna anförts beträffande
betydelsen av större flexibilitet
vad anginge de fasta studiegångarna än
vad som syntes bliva följden om det
framlagda förslaget godkändes, 7. i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att de
närmare principerna för fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna
borde underställas riksdagen för prövning,
8. avslå förslaget om skärpta bestämmelser
för avvisning av studerande
vid de fria fakulteterna, 9. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
1966 års vårriksdag rörande effektivisering
och utbyggnad av studierådgivning
och yrkesvägledning vid universiteten,
10. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till 1966
års vårriksdag angående närmare bestämmelser
beträffande lärarna vid universitetsfilialerna
enligt i motionerna
uppdragna riktlinjer, 11. i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att möjlighet borde
beredas de studerande vid universitetsfilialerna
att vid dessa i så många ämnesgrupper
som möjligt ägna sig åt
studier för högre betyg än två betyg,
12. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till 1966 års vårriksdag om
inrättande av bibliotek och läsesalar av
tillfredsställande omfattning vid universitetsfilialerna,
13. i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att tekniska hjälpmedel i
undervisningen borde snarast och i
ökad omfattning tillföras universiteten
i enlighet med vad i motionerna anförts,
14. uttala, att målsättningen för studentbostadsbyggnadsverksamheten
fram till
början av 1970-talet borde vara ett nytillskott
om minst 40 000 rumsenheter
samt 15. beakta vad övrigt i motionerna
anförts.

1 motionerna I: 785 och 11:928 hade
hemställts, att riksdagen måtte 1. i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag rörande möjligheterna
att i enlighet med de i motio -

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

nerna angivna riktlinjerna förmedla
akademisk lågstadieundervisning inom
ramen för en kombinerad TV-radiorespektive
korrespondensundervisning,

2. uttala, att planeringen rörande universitetsväsendets
fortsatta expansion
borde syfta till en snabb utbyggnad av
universitetet i Umeå, 3. i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att möjligheterna
för de studerande vid universitetsfilialerna
att i vissa ämnesgrupper inrikta
studierna på högre betyg än två borde
undersökas, 4. i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslags
till 1966 års vårriksdag rörande
de nya assistenttjänster, som föreslagits
inrättade vid universiteten, 5. i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till 1966 års vårriksdag om inrättande
av bibliotek och läsesalar av tillfredsställande
omfattning vid universitetsfilialerna,
6. i skrivelse till Kungl.
Maj:t som riksdagens mening giva till
känna vad motionärerna anfört beträffande
betydelsen av att giva studerande
vid filosofiska fakulteter möjlighet
att bedriva friare studier som alternativ
till fasta studiegångar, 7. i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala, att de närmare
principerna för fasta studiegångar vid
de filosofiska fakulteterna borde underställas
riksdagen för prövning, 8. avslå
förslaget om skärpta bestämmelser för
avvisning av studerande vid de fria fakulteterna,
9. i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning och förslag
med beaktande av de i motionerna
angivna synpunkterna angående riktlinjer
för rätten att bedriva studier, 10.
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till 1966 års vårriksdag rörande
en effektivisering och utbyggnad
av studierådgivning och yrkesvägledning
vid universiteten, 11. i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att tekniska
hjälpmedel borde givas ökad användning
inom den akademiska undervisningen,
12. i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag rörande
möjligheterna att i Umeå inrätta
teknisk utbildning i samordning med

övriga inom universitetet förekommande
fakulteter, samt 13. i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att en organisatorisk
samordning borde ske av den tekniska
och medicinska utbildningen i Linköping.

I motionerna l: 785 och II: 932 hade
yrkats, att riksdagen skulle 1. avslå
Kungl. Maj ds förslag om inrättande av
universitetsfilialer, 2. besluta att i enlighet
med de av universitetskanslersämbetet
angivna riktlinjerna bygga ut
universitetet i Umeå, 3. besluta om fortsatt
utbyggnad av befintliga universitet
samt 4. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I motionerna I: 786 och II: 925 hade
anhållits, att riksdagen med avslag på
den del av Kungl. Maj ds proposition,
som avsåge förläggning av universitetsfilial
till Växjö, måtte besluta, att universitetsfilialen
till Lunds universitet
skulle förläggas till Jönköping.

1 motionerna 1: 789 och II: 935 hade
föreslagits, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 141 med
i övrigt bifall till propositionen måtte

1. uttala, att planeringen rörande universitetsväsendets
fortsatta expansion
nu borde dels syfta till en snabb utbyggnad
av universitetet i Umeå, dels
inriktas på ett sjätte universitet i linköpingsområdet,
2. i skrivelse till
Kungl. Maj d anhålla om utredning angående
möjligheterna att möta de ökade
undervisningskraven på grund av en
ytterligare expansion av studerandeantalet
vid universiteten genom ökat utnyttjande
av radio-TV, eventuellt i kombination
med korrespondensundervisning,
3. i skrivelse till Kungl. Maj d anhålla,
att den nu pågående försöksverksamheten
beträffande utnyttjande av radio-TV
i universitetsundervisningen
måtte intensifieras, 4. i skrivelse till
Kungl. Maj d uttala, att möjlighet borde
beredas de studerande vid universitetsfilialerna
att vid dessa i så många ämnesgrupper
som möjligt ägna sig åt studier
för högre betyg än två betyg, 5. i

Onsdagen den 8 december 19G5 fm. Nr 39 27

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning och förslag till 1966 års vårriksdag
rörande de nya assistenttjänster,
som föreslagits inrättade vid universiteten,
6. i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till 1966 års vårriksdag
om inrättande av bibliotek och
läsesalar av tillfredsställande omfattning
vid universitetsfilialerna, 7. i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i motionerna anförts beträffande
betydelsen av större flexibilitet vad
anginge de fasta studiegångarna än vad
som syntes bliva följden om det framlagda
förslaget godkändes, 8. i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att de närmare
principerna för fasta studiegångar vid
de filosofiska fakulteterna borde underställas
riksdagen för prövning, 9. avslå
förslaget om skärpta bestämmelser för
avvisning av studerande vid de fria fakulteterna,
10. i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till 1966 års
vårriksdag rörande en effektivisering
och utbyggnad av studierådgivning och
yrkesvägledning vid universiteten, 11.
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till 1966 års vårriksdag angående
förbättrad tillgång på tekniska
hjälpmedel i undervisningen vid universitet
och högskolor.

I motionerna I: 790 och II: 92b hade
yrkats, att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr
141 skulle besluta, att den fjärde tekniska
högskolan skulle inrättas i Västerås.

I motionerna I: 791 och II: 93(1 hade
hemställts, att riksdagen måtte, med avslag
å propositionen nr 141 vad beträffade
den föreslagna utbildningen av
ekonomingenjörer, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om nytt förslag till utbildning
av ingenjörer i ekonomiska
ämnen i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I motionerna 1: 792 och 11:933 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om förnyad
prövning av frågan om förläggan -

det av vissa högre tekniska utbildningslinjer
till Umeå universitet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna 1:781 och 11:926,
i vad de avsåge en höjning av riktpunkten
för universitets- och högskoleutbyggnaden
fram till början av 1970-talet,
icke måtte bifallas av riksdagen;

2. att motionerna 1:781 och 11:926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge flexibilitet i och
alternativ till fasta studiegångar vid filosofisk
fakultet, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionerna 1:781 och 11:926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge frågan alt de närmare
principerna för fasta studiegångar
vid filosofisk fakultet skulle underställas
riksdagens prövning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

4. att motionerna 1:781 och 11:926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge avslag på förslaget
om införande av skärpta regler för rätten
att bedriva studier vid fria fakulteter,
icke måtte bifallas av riksdagen;

5. att motionerna 1:784 och 11:923,
i vad de avsåge utredning om riktlinjer
för rätten att bedriva studier, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

6. att motionerna I: 781 och II: 926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge studie- och yrkesvägledning
vid universiteten, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

7. att motionerna 1:781 och 11:926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge tekniska hjälpmedel
i den akademiska undervisningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

8. att motionerna 1:781 och 11:926
samt I: 789 och II: 935, i vad de avsåge
en intensifiering av nuvarande försöksverksamhet
beträffande utnyttjande av
radio ocli television i universitetsundervisningen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

28 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

9. att motionerna 1:781 och 11:926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge utnyttjande av radio
och television samt korrespondensundervisning
för reguljär universitetsoch
högskoleutbildning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

10. att motionerna I: 785 och II: 932
icke måtte bifallas av riksdagen;

11. att motion 11:934 icke måtte bifallas
av riksdagen;

12. att motionerna I: 781 och II: 926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge en snabb utbyggnad
av Umeå universitet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna 1:781 och 11:926
samt I: 789 och II: 935, i vad de avsåge
inriktningen i universitetsplaneringen
mot ett sjätte universitet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

14. att motionerna 1:790 och 11:924
icke måtte bifallas av riksdagen;

15. att motionerna I: 784 och II: 923,
i vad de avsåge en organisatorisk samordning
av teknisk och medicinsk utbildning
i Linköping, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

16. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 791 och II: 936, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört i fråga om ekonomisk
utbildning för civilingenjörer;

17. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:771 och 11:915, 1:780,
1:792 och 11:933, 1:781 och 11:926
samt I: 784 och II: 923, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i fråga om den högre
tekniska utbildningens fortsatta utbyggnad; 18.

att motionerna 1:115 och 11:147
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

19. att motionerna 1:793 och 11:927
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

20. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 773 och II: 918, I:

786 och II: 925, I: 787 och II: 928 samt
11:917 besluta, att filialen till Lunds
universitet skulle förläggas till Växjö;

21. att motionerna I: 772 och 11:912,
1:783 och 11:938, 11:913, 11:904 samt
1:779 och 11:916, sistnämnda två motioner
i vad de avsåge utredning beträffande
förläggning av universitetsfilial,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

22. att motionerna I: 779 och It: 916,
i vad de avsåge decentraliserad akademisk
ettbetygsutbildning inom falunborlängeområdet,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

23. att motionerna 1:788 och 11:930
icke måtte bifallas av riksdagen;

24. att motionerna I: 781 och II: 926,
1:784 och 11:923 samt 1:789 och II:
935, i vad de avsåge lärarna vid universitetsfilialerna,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

25. att motionerna I: 781 och II: 926,
1:784 och 11:923, 1:789 och 11:935
samt II: 929, i vad de avsåge utbildningsnivån
vid universitetsfilialerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

26. att motionerna I: 781 och II: 926,
1:784 och 11:923, 1:789 och 11:935
samt 11:929, i vad de avsåge universitetsfilialernas
biblioteksresurser och läsesalar,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

27. att motion II: 937 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

28. att motionerna I: 781 och II: 926,
i vad de avsåge studentbostadsbyggnadsverksamheten,
icke måtte bifallas
av riksdagen;

29. att motionerna 1:782 och 11:931
icke måtte bifallas av riksdagen;

30. att motionerna 1:778 och 11:914
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

31. att riksdagen måtte — med beaktande
av vad utskottet anfört — godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för utbyggnaden och
organisationen av universitets- och hög -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 29

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

skoleväsendet fram till början av 1970-talet;

32. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj d att godkänna överenskommelsen
med Stockholms läns landsting
om villkoren för anordnande av läkarutbildning
vid ett nytt sjukhus i Huddinge,
m. m.;

33. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats angående
bestridande av kostnader för markförvärv
i närheten av området för det
planerade sjukhuset i Huddinge;

34. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för långivningen till uppförande
av bostäder för studerande.

1 sin motivering hade utskottet å sid.
17 i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande:

»Utvecklingen på det högre tekniska
utbildningsområdet måste enligt utskottets
uppfattning ses på lång sikt och
följas noggrant. Utskottet förordar därför
i anledning av motionerna 1:771
och 11:915, 1:780, 1:792 och 11:933,
1:781 och 11:926 samt 1:784 och II:
923, sistnämnda fyra motioner såvitt nu
är i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller, att en beredning
tillsätts med arbetsuppgift att kontinuerligt
följa utvecklingen på detta område
och när så befinnes möjligt framlägga
förslag rörande den högre tekniska
utbildningens fortsatta utbyggnad.
Enligt propositionen skulle det norr om
Uppsala inte finnas någon teknisk utbildning
ovanför den gymnasiala nivån.
En ytterligare industriell utbyggnad i
Norrland kan enligt utskottets mening
förväntas medföra ett ökat ingenjörsbehov.
Denna utbyggnad bör underlättas
genom ökade utbildningsmöjligheter.
Utskottet finner därför, att beredningen
i första hand bör överväga huruvida
fullständig teknisk högskola, vissa sektioner
av sådan högskola eller utbildning
i de två första årskurserna inom
vissa sektioner av teknisk högskola bör
anordnas på någon eller några orter i

Norrland. Vissa av dessa utbildningsanstalter
bör, om behov därav föreligger,
framdeles kunna utvecklas till fullständiga
tekniska högskolor. Med hänsyn
till industriens struktur bör beredningen
vidare undersöka huruvida en
påbyggnad av tekniskt gymnasium skulle
kunna betjäna industrien på ett verksamt
sätt.»

Reservationer hade avgivits

1) beträffande riktpunkten för universitets-
och högskoleutbyggnaden
(punkten 1)

a) av herr T horsten Larsson, utan
angiven mening;

b) av herr Larsson i Hedenäset, likaledes
utan angiven mening;

2) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 och 3 hemställa,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:781 och 11:926, 1:784
och II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört i fråga om
flexibilitet i och alternativ till fasta
studiegångar vid filosofisk fakultet;

3. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:781 och 11:926, 1:784
och II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
uttala, att de närmare principerna för
fasta studiegångar borde underställas
riksdagens prövning;

3) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att

30 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

utskottet bort under 4 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 781 och II: 926, I: 784 och II:
923 samt 1:789 och 11:935, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, avslå
propositionens förslag om skärpta bestämmelser
för avvisning av studerande
vid de fria fakulteterna;

4) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 9 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 781 och II: 926, I: 784 och II:
923 samt I: 789 och II: 935, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag rörande möjligheterna
att förmedla akademisk lågstadiundervisning
inom ramen för en kombinerad
TV-radio-korrespondensundervisning;

5) av herrar Boman, Virgin, Nils
Theodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark Nyman, Bohman
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort lyda så, som
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 12 och 13 hemställa,

12. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:781 och 11:926, 1:784 och
II: 923 samt I: 789 och II: 935, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, uttala,
att planeringen rörande universitetsväsendets
fortsatta expansion borde syfta
till en snabb utbyggnad av universitetet
i Umeå;

13. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:781 och 11:926 samt
1: 789 och II: 935, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, uttala, att planeringen
rörande universitetsväsendets fortsatta
expansion borde inriktas på ett
sjätte universitet;

6) av herrar Boman, Söderberg, Nyman,
Eliasson i Sundborn, Almgren och
Nelander, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den ändrade
lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
14 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 790 och II:
924 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att den fjärde tekniska högskolan
måtte inrättas i Västerås;

7) beträffande ekonomisk utbildning
för civilingenjörer (punkten 16) av herr
Tobé, som likväl ej antytt sin åsikt;

8) beträffande den högre tekniska utbildningens
fortsatta utbyggnad (punkten
17) av herrar Boman, Virgin, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman
och Blidfors, vilka ansett, att sista
meningen i det stycke i utskottets yttrande
på sid. 17 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Utvecklingen
på» och slutade med »verksamt sätt»,
bort utgå;

9) beträffande filialen till Lunds universitet a)

av herrar Boman, Söderberg, Nyman,
Almgren och Nelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del hort hava den ändrade avfattning,
denna reservation visade, samt att
utskottet bort under 20 hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1: 773
och 11:918, 1:787 och 11:928 samt II:
917 ävensom med bifall till motionerna
1:786 och 11:925 besluta, att filialen
till Lunds universitet skulle förläggas
till Jönköping;

b) av herr Bertil Petersson och herr
Nils Theodor Larsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 20
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:786 och 11:925, 1:787 och
II: 928 samt II: 917 ävensom med bifall
till motionerna I: 773 och II: 918 beslu -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 31

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ta, att filialen till Lunds universitet
skulle förläggas till Kalmar;

10) beträffande utredning om förläggning
av ytterligare universitetsfilialer
(punkten 21)

a) av herr Gillström,

b) av herr Einar Persson,

c) av herr Eliasson i Sundborn,

d) av herr Mellqvist,

samtliga utan angiven mening;

11) beträffande decentraliserad akademisk
ettbetygsutbildning inom falunborlängeområdet
(punkten 22)

a) av herr Gillström,

b) av herr Einar Persson,

c) av herr Eliasson i Sundborn,

d) av herr Mellqvist,

samtliga utan angiven åsikt;

12) av herrar Boman, Virgin, Nils
Thcodor Larsson, Källqvist, Thorsten
Larsson, Wallmark, Nyman, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Larsson i Hedenäset,
Turesson, Nelander, Källstad och
Tobé, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 24 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 781 och II: 926, I: 784
och 11:923 samt 1:789 och 11:935,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag till 1966
års riksdag rörande de nya assistenttjänsterna,
som föreslagits inrättade;
ävensom

13) av herrar Boman, Nils Theodor
Larsson, Thorsten Larsson, Eliasson i
Sundborn, Larsson i Hedenäset, Nelander
och Källstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda
så, som denna reservation visade, samt
att utskottet bort under 28 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:781 ocli 11:926, såvitt nu
vore i fråga, uttala, att målsättningen
för studentbostadsbyggnadsverksamheten
fram till början av 1970-tnlet borde

vara ett nytillskott om minst 40 000
rumsenheter.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Mycket tyder på att
1960-talet kommer att betecknas som de
stora skolreformernas decennium, och
detta med full rätt. Vid riksdagen 1962
debatterade denna kammare och medkammaren
reformeringen av den obligatoriska
skolan. Då fattades också beslut
om grundskolan. År 1964 var det
gymnasiets tur. I det sammanhanget diskuterade
vi även införandet av en helt
ny skolform, nämligen fackskolan, och
beslutet därom har också börjat tilllämpas.
Vid detta tillfälle har vi hunnit
längre upp på skalan och befinner
oss alltså på universitets- och högskolestadiet.

I propositionen betecknas inte de föreslagna
åtgärderna som en »reform»,
men när dessa förslag förverkligas,
kommer de nog att medföra förändringar
som är lika ingripande som de
reformer jag nyss talade om. Det är alltså
inte en reform i vedertagen bemärkelse,
det är i stället något alldeles nytt
som skall beslutas och småningom förverkligas
på undervisnings- och utbildningsväsendets
område. Det kommer säkert
att leda in utvecklingen på helt
nya banor. Att nu söka förutse vad detta
kommer att innebära är ytterligt
svårt, även om man kanske kan ana en
del. Alla är ense om att de starkt ökade
kraven på högre utbildning på något
sätt måste tillgodoses. Det kräver en
mycket kraftig expansion av universitets-
och högskoleorganisationen.

Propositionen nr 141 anvisar möjligheterna
att genom olika åtgärder söka
tillgodose de starkt ökade kraven från
skilda håll. I första hand gäller det den
nya tekniska högskolan och medicinsk
fakultet, som nu skall förverkligas och
som föreslås förläggas till Linköping.
I andra hand innebär förslaget
en utbyggnad av universitetet i Umeå
med eu fullständig humanistisk fakultet.
Det hälsas säkert med mycket stor

32 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

tillfredsställelse, inte bara i norr utan
också på andra håll i landet. Vidare
kommer den farmaceutiska utbildningen
att förändras genom att den får formen
av en fakultet och väl också flyttas
och anknyts till universitetet i Uppsala.
Allt detta får närmast betecknas såsom
utbyggnader av traditionell art och stil,
och det innebär i sig självt inte något
revolutionerande. Någon större meningsskiljaktighet
på dessa punkter har
vid behandlingen ej konstaterats. I stället
säger man att det är nödvändigt att
företa dessa åtgärder för att tillgodose
kraven på ökad utbildning. Däremot
kommer säkert placeringen av alla dessa
utbyggnader att diskuteras i dag,
både i denna kammare och kanske ännu
mer i andra kammaren.

Det nya är således införandet av filialer
till de gamla universiteten. Här har
sannerligen inte olika meningar fattats,
och dessa meningar har framförts i
mycket allvarliga toner. Säkert kan
man räkna med stor förståelse för de
framförda betänkligheterna även från
dem som av en eller annan anledning
frivilligt — eller kanske under ett visst
tvång — accepterat filialtanken. Själva
benämningen »filial» väcker inte några
direkt behagliga känslor eller associationer.
Jag tänker på föreståndaren för
ett universitet, rector magnifieus — vad
skall man kalla en föreståndare för en
filial?

Det nya och ur principiell synpunkt
ytterst betydelsefulla är den omfattande
geografiska spridningen av resurserna
på primärexamensnivå. I många fall
hälsas denna med tillfredsställelse i landet.

1963 års riksdag antog riktlinjerna
för utbyggnad av det högre undervisningsväsendet,
och vid den tidpunkten
gick nog funderingarna närmast i motsatt
riktning. Man ville då helst bygga
ut de nuvarande universiteten och högskolorna.
Om dessa planer inte skulle
kunna tillgodose alla de ökade kraven,
ja, då tror jag man avsåg att skapa nya
enheter, som ställdes på de nuvarande

universitetens och högskolornas nivå.
De dä aktuella prognoserna visade långt
fram i tiden och skulle närmast kräva
ett nytt sjätte universitet — någon funderade
kanske också på ett sjunde universitet.

Jag kan inte undgå att citera vad som
sades vid en debatt beträffande vetenskaplig
utbildning och ekonomi år
1963. En av U 63 :s ledamöter yttrade
då: »Man svänger mellan två alternativ:
att öka intagningen vid de nuvarande
universiteten eller bygga ett nytt universitet.
» I det sammanhanget nämndes
också både ett sjätte och ett sjunde
universitet.

Samma talare sade också att man borde
tänka på Norrland. Vid behandlingen
av denna proposition har säkert dessa
tankar förts fram.

Jag vill redogöra för en fördelningsplan
som den nyss citerade talaren
hade tänkt sig. Stockholm skulle få
18 600 studenter, Uppsala 15 000, Göteborg
14 000, Lund—Malmö 14 000, Umeå
6 200, det sjätte universitetet — som
jag kallar X — skulle få 9 000 studenter
och det sjunde universitetet — som
får heta Y —- skulle få ungefär 7 000 studenter.
Med denna fördelning kommer
man upp till 83 800 studenter. Nu har
departementschefen höjt detta antal till
87 000, och det är vad resurserna skulle
kunna medge.

Det var vida planer, men hur gick
det med dem? Något sådant förslag har
vi inte i dag, men det har kanske sin
förklaring. I stället kommer förslaget
om dessa filialer. Det nya och principiella
med filialsystemet har i remissyttrandena
blivit föremål för stark kritik
av negativ art. Framför allt har företrädarna
för universiteten och högskolorna
varit ytterst kritiska, med något
enda undantag. Det har varit en
kompakt majoritet emot detta förslag.
Redovisning av remissinstansernas yttranden
är alltid en besvärlig historia,
och det kan tänkas att det finns fog för
vissa anmärkningar, men vi förstår å
andra sidan svårigheterna.

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Skulle man döma efter det motstånd
som framförts i remissyttrandena och
därtill lägga det motstånd som kommit
fram i den allmänna debatten, så kunde
man nog ha väntat att behandlingen
i statsutskottets andra avdelning skulle
ha fått en något annan inriktning. Så
är nu inte fallet, utan utskottets andra
avdelning har i stort accepterat tanken
med filialsystemet. Samtliga partier har
i sina motioner anslutit sig till den väsentliga
tanken om en spridning av
universitetsfilialerna ut över landet.
Den inledande kritik som i motionerna
föregått en tillstyrkan borde lika väl
kunna leda till ett avslag som till ett
godkännande. Jag är övertygad om att
det för många inte har varit så enkelt
att ansluta sig till filialtanken. Man anser
att man här har kommit in i ett
nödläge. För att kunna lösa frågan något
så när vettigt har man måst acceptera
denna lösning även om man hade
tänkt sig en annan utformning.

Då det gäller behandlingen av ärendet
i andra avdelningen i statsutskottet
vill jag med stor tillfredsställelse
konstatera att vi där i de stora frågorna
har varit eniga. Vi har dock här
behandlat en utbildningsfråga som ur
olika synpunkter innehåller mycket
brännbart stoff, själva filialtanken, begränsning
av möjligheterna till studier,
den fasta studiegångens organisation
och vidare frågan om avvisningsförfarandet.
Nya lärartyper blir erforderliga,
vartill kommer de många olika buden
i lokaliseringsfrågan. På alla dessa
punkter har vi i avdelningen blivit
eniga.

.lag har roat mig med att titta på antalet
reservationer då det gäller de stora
skolreformerna under senare år. I
andra avdelningen inom statsutskottet
hade vi i år summa sex reservationer.
Går jag tillbaka till år 1962, då vi reformerade
obligatoriet, hade vi 40 reservationer,
och det var sannerligen
inte många reservationer där vi hade
flera partier representerade. Fortsätter
jag till 1964 då det gällde gymnasiet och

2 Första kammarens protokoll 1905. Nr 3!)

fackskolorna hade vi 39 reservationer.
Jag tycker att det är en lycklig utveckling
då man i ett utskott kan uppnå sådan
enighet efter en saklig debatt och
efter att ha tagit reda på förhållandena
på platserna.

Jag vill också gärna säga att högern,
centerpartiet och folkpartiet har enat
sig om fem reservationer. Man kanske
kan antyda att det tydligen har hänt
någonting ■— om det är en förtjänst
eller inte vet jag inte, men politiskt sett
så kanske man ändå kan konstatera detta.

Jag vill i detta sammanhang också
livligt understryka vad ordföranden i
andra avdelningen redan har utvecklat,
nämligen att vi nedlagt mycket arbete
för att nå enighet. Utskottsarbetet har
varit ganska påkostande och hindrats
av de många resor vi företagit. Därför
är det med glädje jag kan konstatera att
vi samlat oss kring det väsentliga: att
bereda våra ungdomar en god utbildning
och att denna förmån bör komma
så många som möjligt till del.

Ja, nu har jag varit snäll och konstaterat
eu stor enighet. Vi får kanske inte
bortse ifrån att det också finns kritik
och andra meningar. Det är ett experiment
att så uppenbart skilja undervisning
och forskning från varandra, som
dock måste ske här. Det är nog för avdelningen
något ganska ovanligt. Vi har
tidigare ansett att forskning och utbildning
bör hållas ihop såvitt det är
möjligt. Denna delning kommer nu att
medföra vissa konsekvenser av negativ
art, det tror jag inte att vi kan förneka.

Vid de utbildningsanstalter som det
här gäller kommer man att begränsa
studiemöjligheterna särskilt när det gäller
tvåbetygsstadiet och i några enstaka
fall trebetygsstadiet. Vidare begränsar
man i mycket hög grad antalet ämnen.

För många av nutidens människor
måste det te sig chockerande att man
här sprider resurserna. Den allmänna
tendensen i vårt samhälle är ju att
man samlar resurserna. Det gäller både

34 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

industriföretag och affärsliv, där man
räknar med, att först de mycket stora
enheterna kan rationellt utnyttja resurserna
och ge de bästa resultaten. Här
går vi alltså motsatt väg, vilket måste
uppmärksammas, även om man ansluter
sig till tanken på dessa åtgärder.

Det är också nödvändigt att försöka
på alla sätt göra dessa mindre enheter
så brukbara som möjligt. De reservationer,
som redan i avdelningen formulerats,
går alla ut på det väsentliga kravet
att man bör förstärka organisationen.
Därvid bär vi reservanter ansett
oss böra anmäla avvikande meningar på
några få, men enligt vår åsikt ytterst
betydelsefulla punkter.

Jag skall, herr talman, bara beröra
ett par. De övriga reservationerna kommer
andra att tala för.

Under punkterna 2 och 3 i utskottets
hemställan berörs de fasta studiegångarna.
Dessa är en nyhet för de filosofiska
fakulteterna, även om vi haft dem
inom andra områden. Vi har från vår
sida ingenting emot att man rekommenderar
fasta studiegångar, men vi har i
propositionen inte fått någon redovisning
för hur de skall organiseras. Vi
har fått veta att det skall vara ett visst
antal, men några närmare detaljer har
vi inte hört om.

Man kan väl ändå säga att de fasta
studierna, även om de i vissa fall kan
vara värdefulla för ungdomarna som
vägledning, inte är utan risker. Många
kan komma in i en återvändsgränd, där
det är svårt att vända tillbaka och komma
på rätt väg. Det bör väl också finnas
möjlighet att studera enskilda ämnen
vid universitet, t. ex. som komplement
till en målinriktad yrkesutbildning.
Vi vill gärna bringa dessa synpunkter
till Kungl. Maj:ts kännedom.
Herr ecklesiastikministern är här, och
därför vill jag ytterligare understryka
vad vi har skrivit.

Vi hoppas också att riksdagen skall
kunna få någon redovisning och vi har
önskat att riksdagen skulle kunna få be -

handla frågan på nytt. Vi anser detta
vara en ganska billig begäran. Visserligen
är vi medvetna om tidsnöden, men
vi tycker principiellt att man borde
kunna diskutera dessa frågor i riksdagen
innan de förs ut i verkligheten.

Vi bär även full förståelse för att
man på alla sätt bör hjälpa de studerande
till goda resultat, och att dessa
goda resultat bör nås på så kort tid som
möjligt. Men vi känner oss mycket oroliga
inför den press som den nya organisationen
medför. Det finns givetvis
mycket att säga emot »överliggaresystemet»,
men jag undrar: Finns det några
överliggare nu för tiden? Personligen
skulle jag gärna vilja tillägga: För all
del, låt någon vara kvar. Litet trevligheter
Skall väl ändå finnas. Jag tror inte
att överliggarna tar så förfärligt stor
plats och gör så stor skada. Det trivsamma
kan ju också ha sitt värde
ibland.

Nåja, av dessa skäl, men framför allt
från andra, mera allvarliga synpunkter,
önskar vi i alla fall till Kungl. Maj:t få
framföra, att vi inte kan acceptera det
avvisningsförfarande, som departementschefen
föreslår. Vi anser att det
är för tidigt att införa en sådan reform,
som kommer att träffa många ungdomar
mycket hårt. Man måste i det sammanhanget
räkna med att göra undantag
och stadga en råd undantagsbestämmelser.
Till sist kanske vi hamnar i en
subjektiv bedömning, och en sådan innebär,
som vi alla vet, mycket stora
risker.

Inom en del andra fakulteter har vi
redan nu detta system, men då gäller
det t. ex. de naturvetenskapliga fakulteterna,
där antalet laboratorieplatser
utgör en gräns för hur många man kan
ta emot. Vi anser att man bör vinna erfarenhet
av den nya organisationen innan
man inför ett avvisningsförfarande.
Man bör i stället vidta positiva åtgärder,
öka möjligheterna till yrkesrådgivning
och studievägledning. I detta sammanhand
ville vi också gärna få mera psy -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 35

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

par föra bävande den upp till Allfaderns

kologisk expertis till de studerandes
förfogande. Jag tror att det betyder
oerhört mycket.

Herr talman, jag skall med några få
ord beröra lokaliseringsfrågan, som jag
tror kommer att diskuteras mera grundligt
längre fram här. I stort sett har arbetet
inom andra avdelningen lett till ett
gemensamt förslag. Det gäller även den
ytterst besvärliga frågan om var man
skall placera filialerna, framför allt
kanske tekniska högskolans. Däremot
redovisar knappast det stora utskottet
någon större enighet. I statsutskottets
utlåtande har många reserverat sig i
flera avseenden, och det är också många
som dragit blankt. Det blir väl sedan
att hugga så gott man kan med de blanka
reservationerna.

Det är dock att observera att i denna
viktiga fråga har andra avdelningen
kommit till ett enhälligt resultat. Det är
med stor tillförsikt jag överlåter till
andra avdelningens ärade ordförande,
herr Näsström, att försvara detta. Ett
skäl kan jag väl ändå ge herr Näsström:
vi har varit eniga, och det är ju inte så
dåligt.

Dessutom har vi mycket ingående
studerat de möjligheter, som de olika
platserna haft att erbjuda. Vi har haft
överläggningar, föredragningar, uppvaktningar
— ja, vi kanske på avdelningen
haft alltför litet lugn och ro för
att diskutera, men vi har velat ta hänsyn
till vad uppvaktningarna velat
framföra. Låt mig med några ord redovisa
några små reflexioner och några
mycket personliga funderingar då det
gäller lokaliseringen.

Med utgångspunkt från Uppsala har
jag försökt se framåt i tiden. Vad kommer
att hända? Hur kommer studentlivet
att gestalta sig på de nya filialorterna?
Får vi skåda glunten och magistern
där också, i Örebro, Växjö, Karlstad
och Linköping? Någon Gunillaklocka
lär man väl inte få där. »Hör, hör
slottsklookans toner i stilla kväll. Ack,
som änglar de sväva från rymden ner,
mana till bön och på darrande vingars

tron.»

Så heter det i Uppsala, mycket vackert
och mycket fint, och något sådant
får vi väl inte med oss. Och i den grå
novemberkvällens mörker och kyla:
»Minns Du hur ödet oss förde tillhopa
adertonhundra och trettiosju. —- ''Viken,
tidens flyktiga minnen’, grep med underlig
makt våra sinnen. »

Kommer gripenheten att inställa sig i
filialorterna? Vi får hoppas det bästa.

Några snarkningar av glunten hoppas
jag att vi slipper få höra, åtminstone i
Karlstad. Det är dock något annat vi
kan räkna med: »Där flammar Sirius,
där Orion, där plaskar Svanen i eterns
bad. Herre min Gud, vad den månen
lyser, se, vilken glans utöver land och
stad!»

Det är alltid en tröst att både Sirius,
Orion och månen finns på de orter jag
nyss nämnde. Och utan minsta tvekan
kommer serenaderna att klinga:

»O hulda tärna, om Du vaknar vid
mina toner, vredgas ej». För att sluta
med: »För att väcka denna flamman
fordras minst en god basun.» De möjligheterna
är inte alls uteslutna.

Jag vill, herr talman, också redovisa,
att frågan om universitetens förläggning
var på tal mycket tidigt. Lokaliseringsproblemet
var uppe redan på 1840-talet.
Den gången lade regeringen inte fram
något förslag, som riksdagen skulle ta
ställning till. Jag vill gärna bringa till
denna kammares kännedom, att redan
på 1840-talet var dock Karlstad nämnt i
sammanhanget, och till herr talmannens
glädje vill jag också nämna, att Gränna
också var på tal då det gäller lokaliseringen.

Jag vill citera vad en företrädare till
herr Gunnar Helén i Växjö skrev en
gång. Det är fråga om »Uppsala är bäst»,
där Glunten säger så här:

»Du talar som en häst,

Uppsala är bäst,

bäst utav allt, som finns på denna
sidan solen,

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

och maken till den sta’n,
finns ej, ta’ mig fan,
letar du också från ekvatorn och
till polen.»

Magistern fortsätter:

»Ja, du har ovedersägligen rätt
och, såsom du, så tycker jag och
många flera,

men det finns andra, som inte så lätt
vårt kära Uppsalas förträfflighet
sentera.

Somliga skryta med sitt Göteborg,
andra i Stockholm fram och åter
vilja ränna,

somliga tänka på Karlstad med sorg,
andra på päron och på äpplen ner
i Gränna.»

Det var alltså lokalisering^rågan i
Wennerbergs Gluntarne.

Ja, allvarligt talat, det är ganska väsentligt
att man på filialorterna också
försöker ordna för studenternas trivsel.
Vid våra besök på dessa platser har vi
även funnit att den saken uppmärksammats.
Man har t. o. in. visat, att man kan
skaffa kårhus, idrottsplatser och dylikt.
Man har alltså vunnit förståelse för dessa
synpunkter. Det som kanske är ännu
allvarligare och viktigare är att man
önskar skaffa studentbostäder.

Med detta, herr talman, vill jag uttrycka
eu önskan om att det skall bli ett
gott resultat av vårt beslut, även om man
på många punkter är kritisk. Det gäller
ju vår ungdom, och där kan vi väl säga,
att av allt vad vi företar oss av investeringar
är kanske de som rör ungdomen
de som bäst lönar sig.

Med denna förhoppning, herr talman,
vill jag yrka bifall till utskottets utlåtande
med följande undantag. I fråga
om punkterna 2 och 3 yrkar jag bifall
till reservation nr 2, punkten 4 bifall
till reservation 3, punkten 9 bifall till
reservation 4, punkterna 12 och 13
bifall till reservation 5 samt punkten
24 bifall till reservation 12.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! När ecklesiastikministern
förra veckan besvarade min interpellation
angående möjligheterna att
förverkliga de utbildningspolitiska målsättningarna
inom de angivna ramarna,
framhöll han bl. a., att samtliga dessa
reformer och förslag har utformats under
hänsynstagande till kraven på materiella
och personella resurser inom
samhället i övrigt. Reformprogrammet
inom utbildningssektorn skulle, sade
herr Edenman, genomföras enligt planerna
trots konkurrensen från andra
sektorer om resurserna. Detta svar hade
bl. a. godkänts av finansministern, trots
att denne själv för ett halvår sedan hade
uttalat: »De i princip framlagda utgiftsplanerna
i vissa fall kan ställa krav
på större resurser än vad som bedömts
komma att stå till förfogande.»

I ett svar på en fråga från herr Ferdinand
Nilsson i slutet av maj i år
framhöll herr Sträng bl. a., att detta
gamla land inte torde gå under om vi
skulle bli nödsakade att skjuta på
grundskolereformen några år. Jag har,
herr talman, full förståelse för herr
Strängs bekymmer i detta sammanhang.
Var vi än lyfter på hans lapptäcke, finner
vi ofullgångna reformer, reformer
som inte har kunnat genomföras eller
som har blivit halvmesyrer i brist på
lokaler, materiel och personal.

När man talar om oppositionens överhud
är dock detta trots allt en mild
västanfläkt i jämförelse med regeringens
stormvinds- och löftespolitik. Som
jag ser det, finns det två förklaringar
till att vi har hamnat i den situation
vari vi nu befinner oss. Den ena förklaringen
är att reformprogrammen har
varit illa genomtänkta och att konsekvenserna
av dem inte har blivit till
fullo klarlagda. Den andra förklaringen
är att man har lagt fram dessa förslag
trots vetskapen om att man inte har
haft resurser till att fullfölja dem på
ett tillfredsställande sätt.

Vad resultatet nu än blir har riksdagen
satts i en ytterst obehaglig situation.

Onsdagen den 8 december 1905 fm. Nr 39 37

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Inför varje nytt reformförslag måste
man ställa sig frågan: Kan vi klara detta,
när vi inte har haft möjligheter att
klara det tidigare på ett fullt tillfredsställande
sätt? Jag menar, herr talman,
att det faktiskt är i den situationen vi
befinner oss när vi skall ta ställning
till proposition nr 141. Bristen på lärare,
lokaler, undervisningsmateriel och
läroböcker, ja, kort sagt, bristen på allt
som behövs för att göra undervisning
effektiv och meningsfylld, är stor och
den synes knappast avta under de närmaste
åren utan snarare tillta. Man
har rätt och även skyldighet att ställa
frågan: Går detta förslag att genomföra? Departementschefens

egen tvekan och
kanske i viss mån osäkerhet torde också
klart framgå av ett citat ur propositionen.
Han säger: »Ett realiserande av
det i det föregående angivna programmet
kommer såsom nämnts att fordra
ett utomordentligt omfattande engagemang
från samhällets sida på universitets-
och högskoleområdet. Lyckas man
genomföra detta, kommer efter vad
man nu kan bedöma i början av 1970-talet svensk ungdom att ges möjligheter
till eu kvalificerad utbildning i en omfattning
som då torde ha få motsvarigheter
i världen i övrigt.»

»Lyckas man .. .». Vad menas med
det? Har regeringen eller har den inte
tagit ställning till frågan om att avdela
så stora personella och ekonomiska resurser
ifrån den statliga sektorn att det
föreslagna programmet verkligen går att
genomföra? Därom torde tvekan råda.
I propositionen finner vi inte något
svar på den frågan, och departementschefen
tycks, som sagt, själv vara litet
tveksam om han kan få tillräckligt gehör
för sina anspråk inom regeringen.

Att riksdagen inte får någon total
uppgift om personalökningsbehovet för
programmets genomförande eller en
samlad personalbehovsanalys för hela
utbildnings- och forskningssektorn är
ganska märkligt. Det kan förefalla vara
statshemligheter, eller också är det så

obehagligt för regeringen att ge en sådan
redovisning, som säkerligen också
skulle innebära att man måste tala om
från vilka andra sektorer man skall ta
dessa resurser, att man hellre avstår
från denna redovisning. Slutsatsen blir
alltså att en saklig resursdebatt de facto
omöjliggöres. Trots detta måste vi ändå
göra ett försök att granska det framlagda
förslaget och se om det svarar mot
det beräknade utbildningsbehovet och
efterfrågan på akademisk utbildningsnivå.

Samtliga prognoser visar en betydande
skillnad mellan väntad efterfrågan
och av departementschefen föreslagna
ramtal fram till 1970-talets början. För
att klara undervisningen inom dessa ramar
föreslår departementschefen, förutom
filialsystemet, i huvudsak tre åtgärder.
Det är de fasta studiegångarna,
det är utspärrningen, och det är assistenterna
med heltidsundervisning. De
två första förslagen syftar som bekant
till att minska studietiden fram till primärexamen
och beskära antalet inskrivna
studenter, och det tredje, som jag
sedan skall återkomma till, syftar till
att på forskarutbildningens bekostnad
öka tillgången på lärarkrafter.

Alla de här tre förslagen har det gemensamt,
anser jag, att de inte är helt
genomtänkta eller konkret utformade,
och därför är de också svårbedömbara.
Beträffande förslagen om fasta studiegångar
och om utspärrningen kan man
i varje fall säga så mycket att det med
säkerhet kommer att ta lång tid innan
de går att genomföra och innan de har
blivit konkret utformade. Universitetskanslern
har talat om att i allra bästa
fall kan man ha genomfört dem till
hösten 1968. Jag tror också att effekten
av dem är betydligt överdriven — i det
fallet instämmer jag alltså helt med de
synpunkter herr Källqvist har fört fram.

Jag har med detta sagt att vi tyvärr
anser att de effektiviseringsåtgärder
som har föreslagits är tveksamma, att
de är övervärderade och otillräckliga
och att de inte löser problemet med de

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

87 000 studenterna. Ser man dessutom
till de studenter som alltså inte kommer
att rymmas inom dessa ramtal och
därjämte till den beräknade fortsatta
tillströmningen av studenter under
1970-talet, så framstår propositionens
förslag i det här sammanhanget som
helt otillräckliga. Jag skulle förstå departementschefens
uppläggning av propositionen
bättre, om den bland annat
hade utmynnat i ett förslag om införande
av inträdesspärrar för all akademisk
undervisning. Hela andan och tonen
och i viss mån också resignationen
inför de stora problemen pekar åt det
hållet. Departementschefen avvisar
emellertid spärrar, samtidigt som han
i sama andetag godtar utrymmesspärrar
vid brist på lärare och pengar. Båda de
faktorerna har vi som bekant brist på
och kommer att ha brist på under
överskådlig tid framåt.

I högerpartiets motion har vi klart uttalat
vår principiella uppfattning, nämligen
att alla som så önskar skall ha
fri tillgång till akademisk utbildning,
om de har förutsättningar att tillgodogöra
sig denna. Det betyder att vi inte
kan nöja oss med departementschefens
begränsade målsättning och rationaliseringsförslag.
Det vore, anser vi, att
resignera inför svårigheterna, svårigheter
som till icke ringa del beror på
bristande förutseende och avsaknad av
en totalsyn på problemen. Den väg vi
närmast pekar ut i vår motion och som
måhända kan bli en huvudled för ett
stort antal studerande på deras marsch
mot akademisk primärexamen är utnyttjande
av radio-, TV- och korrespondenstekniken.
Alla dessa tre media har
med gott resultat prövats på olika stadier
i undervisningen här i landet.
Dock har de ännu inte prövats i reguljär
universitets- och högskoleutbildning.
Utomlands har man rikare erfarenhet,
och exempelvis i USA är det enligt uppgift
möjligt att avlägga en fullständig
»junior-college»-examen helt efter studier
i TV. Även i Japan synes man ha
kommit ganska långt med utnyttjande

av de här medierna i reguljär undervisning.

Jag vill, herr talman, med detta inte
säga att vi har kommit med något slags
mirakelmedicin som kan bota den här
universitetssjukan. Det är säkert många
långa, svåra och kostbara experiment
som måste göras innan vi finner de
rätta lösningarna. Det förefaller emellertid,
såvitt man nu kan se, som om
behövliga besparingar såväl när det gäller
personal som pengar skulle kunna
uppnås den här vägen. Dessutom är det
faktiskt det enda konstruktiva förslag
som hittills har kommit fram för att
förhindra ett väntat sammanbrott för
den akademiska undervisningen. Skall
det emellertid vara möjligt att nå en
effekt inom rimlig tid, så är det nödvändigt
att en speciell utredning omedelbart
tillsättes och tilldelas sådana
befogenheter och medel att en intensiv
försöksverksamhet snarast kan påbörjas.

I det läge i vilket vi befinner oss i
fråga om den akademiska utbildningen
för närvarande och kommer att befinna
oss många år framöver kan riksdagen
rimligtvis inte, på det sätt utskottsmajoriteten
föreslår, avstå från
att yttra någon mening och endast avvakta
eventuella förslag från regeringens
sida.

.lag hemställer därför att kammaren
ville biträda yrkandet i reservation 4.

Jag övergår därefter, herr talman, till
att säga några ord om den nya typ av
utbildningsassistenter som departementschefen
föreslår skall inrättas. Liksom
övriga förslag i propositionen föreligger
endast en lös skiss. Det kan inte
vara rimligt att riksdagen skall ställas
så helt åt sidan i en så viktig fråga.
Universitetskanslern har avstått från att
yttra sig om detta förslag med hänsyn
till att ämbetet på Kungl. Maj :ts uppdrag
har tillkallat särskilda sakkunniga
för att verkställa en översyn av
universitetsautomatiken. I uppdraget
ingår också att pröva huruvida eu ny
kategori heltidstjänstgörande befatt -

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ningshavare på assistentnivå skall införas.
Det finns dessutom ytterligare
två utredningar som torde ha intresse
av att ta del av detta kanske man kan
säga revolutionerande förslag, nämligen
universitetspedagogiska utredningen
och 1963 års forskarutredning.

Vad jag nu sagt betyder inte att vi
avvisar förslaget som sådant, men vi
vill att det skall vara allsidigt belyst
och framläggas i konkretiserade former
innan riksdagen tar ställning. Det sätt
på vilket ett så viktigt förslag framlagts
anser vi faktiskt vittnar om en viss
nonchalans och en undervärdering av
riksdagen —- alla oavsett partitillhörighet
borde reagera mot detta.

Jag hemställer därför att kammaren
biträder yrkandet i reservation 12.

Som en nyhet och en avvikelse från
propositionen — för övrigt den enda
— föreslår ett enhälligt utskott att en
beredning skall tillsättas med uppgift
att kontinuerligt följa utvecklingen på
det tekniska utbildningsområdet för
Norrlands del. Från vår sida vill vi
deklarera att vi hälsar denna beredning
med tillfredsställelse, särskilt som förslaget
i stor utsträckning ansluter till
våra egna motionsyrkanden.

Tyvärr har utskottets majoritet i sitt
försök till en välvillig skrivning gått
litet väl långt. Utskottet redovisar olika
alternativa vägar efter vilka beredningen
skulle kunna tänkas arbeta men säger
samtidigt: »Med hänsyn till industriens
struktur bör beredningen vidare
undersöka huruvida en påbyggnad av
tekniskt gymnasium skulle kunna betjäna
industrien på ett verksamt sätt.»

Så sent som föregående år tog riksdagen
ställning till de olika nivåerna
inom ingenjörsutbildningen, och det
gjordes efter långa och grundliga utredningar.
Då fastställdes införandet av en
ny ingenjörskategori — fackskoleingenjörer
— och därigenom förlängdes, och
så vitt jag förstår förbättrades, gyinnasieingenjörsutbildningen;
den kommer
nu att omfatta fyra år. Något behov av
att införa ytterligare något slags mel -

lankategori finns inte. Industrien efterfrågar
inte någon sådan kategori. De
studerande har ingen glädje av att hamna
på det sättet mellan två fastlagda utbildningsnivåer.
För Norrlands del vill
jag säga att det är en verklig björntjänst
man gör Norrland om man skulle försöka
sig på en sådan påbyggnad ovanpå
den fyraåriga gymnasieingenjörsutbildningen.
Det skulle bli något slags
»norrlandsingenjörer» eller »epaingenjörer»
av det hela. Det skulle dessutom
effektivt förhindra möjligheterna över
huvud taget för Norrland att få någon
teknisk högskoleutbildning.

Jag hemställer därför att kammaren
måtte föreslå att denna mening strykes
i motiveringen.

I övrigt kan sägas att större delen av
de förslag som vi har framlagt i vår
motion — jag undantar de reservationer
som herr Källqvist har berört —
har tillgodosetts av utskottet. Jag vill
emellertid göra några reflexioner också
beträffande filialsystemet.

Beträffande filialsystemet kan jag ärligt
bekänna att det för högerpartiets
del har varit en mycket stor vånda innan
vi gått med på förslaget. Särskiljandet
av högre undervisning och forskning
har varit en mycket tveksam fråga.
Vi har ansett och anser alltjämt att undervisning
och forskning utgör med
varandra integrerade delar. När vi ändå
trots allt har gått med på detta förslag
bär det varit därför att det inte synes
vara möjligt att klara ens den utbyggnad
som departementschefen föreslår
vid de nuvarande universiteten. I valet
mellan att de studerande endast skall ha
tillgång till de tre universitetsorterna,
varigenom möjligheterna beskärs för
främst ungdom att få högre utbildning,
och tillskapandet av ett filialsystem ha
vi valt att gå den senare vägen. Vi har
inte velat ta på vårt ansvar att vidta en
så drastisk åtgärd som att föreslå avslag
på departementschefens förslag i denna
punkt. Det är naturligtvis dock vår förhoppning
att filialerna skall kunna byggas
ut på sådant sätt att de studerande

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

som går den vägen inte skall behöva
känna någon skillnad, om de får lov
att tillägna sig lågstadieundervisningen
vid filialen eller vid moderuniversitetet.

Jag har, herr talman, på vissa punkter
varit ganska kritisk mot det sätt på
vilket denna proposition har presenterats.
Emellertid vill jag tillägga att förslaget
som sådant ju har hälsats med
tillfredsställelse. Vi tycker att det är
glädjande att regeringen anser att så
stor del trots allt skall offras på utbildningen,
ett offer som vi tror är nyttigt
och till gagn för hela landet.

Jag vill dock understryka vad jag
sade tidigare, att vi inte har fått klart
besked huruvida regeringen realiter är
beredd att avdela så stora resurser som
ecklesiastikministerns förslag verkligen
innebär. Det är vår förhoppning att det
skall bli möjligt, men jag måste uttala
en betydande tveksamhet om dessa
möjligheter finns.

Till slut vill jag, herr talman, endast
yrka bifall till reservationerna 2, 3, 4,
5, 8 och 12. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Vetenskapens framsteg
och teknikens landvinningar har gett
vår tid allt större resurser, vilka rätt
utnyttjade innebär stegrad levnadsstandard
med alla, som vi hoppas, goda följder
för människorna. Hela den moderna
tidens snabba utveckling och progressivitet
ställer i sig själv allt större
krav på oss, och då främst på vår unga
generation.

Konkurrensen och snabbheten i utvecklingen
runt om i världen ställer
stora anspråk på den enskildes kunnande
och förmåga att utbildningsmässigt
fylla den nya tidens krav. Men
med ännu större styrka ställs dessa
krav på samhället självt, som kollektivt
måste ha ansvaret för att vår ungdom
och även våra vuxna medborgare
får en så god utbildning som det är

möjligt att ge. I ännu vidare mening betyder
detta att samhället skall ge vår
forskning och vetenskap all den hjälp
och allt det stöd som är erforderligt för
att nå nya landvinningar inom alla de
intressesfärer som här kan förekomma.
Vi måste alla vara klart medvetna om
statens ansvar härvidlag.

Departementschefen konstaterar på
sid. 127 i propositionen att om vi lyckas
genomföra det i densamma skisserade
såväl som tidigare beslutade utbildningsprogram,
så får svensk ungdom
på 1970-talet en högkvalificerad utbildning
i en omfattning som då torde ha
få motsvarigheter i världen i övrigt. —-Detta är stolta ord och ger en attityd
av »hurra vad vi är bra». Det är en
attityd som jag tror att vi skall akta oss
för att inta, särskilt som detta utbildningsprogram
så nyligen har startat att
vi faktiskt inte vet mycket om dess
utfall. Skulle till äventyrs 1970-talet ge
oss rätt att konstatera att vi ligger
främst i utbildningshänseende, är det
givetvis mycket bra, men vi vet också
att i flera andra länder pågår en rask
utveckling i samma riktning. Vi bör
fastmer vara medvetna om att vårt lilla
land behöver ett kvalitetsbetonat försprång
för att vi skall kunna hävda oss
i världskonkurrensen.

Från centerns sida hälsar vi universitetsutbyggnaden
med tillfredsställelse.
Vid 1963 års riksdag väcktes från vår
sida motioner om en utbyggnad av ett
sjätte universitet.

Bristen på arbetskraft med högre
akademisk examen i främst matematisk-naturvetenskapliga
ämnen — men
även på andra områden, exempelvis inom
de samhällsvetenskapliga ämnena —
är mycket stor och skapar givetvis stora
problem såväl för lärartillgången vid
våra universitet som för andra sektorer
av utbildning och näringsliv. De utredningar
som förebragts har också gett
vid handen att bristen på kvalificerade
lärare, liksom splittringen av våra forskarresurser,
härvidlag skulle kunna göra
en sådan önskad omedelbar utbygg -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 41

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

nåd av ett fullt universitet något vansklig.
Från centerns sida har vi under nu
rådande förhållanden inte i princip något
att invända mot propositionens förslag
om att utbyggnaden sker i etapper
och i första hand via ett filialsystem till
moderuniversiteten. Målsättningen är
emellertid ytterligare fullständiga universitet.

Frågan om hur undervisningen vid filialerna
i detalj läggs upp kommer givetvis
att vara en mycket väsentlig sak.
En del av detta har här tidigare berörts,
och jag kan därför inskränka mig till
att ytterligare understryka vikten av att
undervisningen blir kvalitetsmässigt
jämnställd med moderuniversitetens undervisning.
Skulle nämligen inte så bli
fallet, kommer hela systemet att bli
misslyckat. Vi har i vår motion I: 781
därjämte pekat på nödvändigheten av
att det vid filialerna, så långt det nu
går, ges möjligheter till studier för högre
betyg än två betyg. Utskottet har
även i sin skrivning uttalat sig för
detta.

Kvalitetskravet är analogt då det gäller
dem som skall undervisa. De lärare
som skall uppehålla denna undervisning
måste ges tillräckliga möjligheter till
kontakt med sitt moderuniversitet för
att där kunna tillgodogöra sig de rön
som forskningen ger. Kort uttryckt: det
gäller för oss att inte endast utbygga
kvantitetsmässigt utan även kvalitetsmässigt
vid dessa filialer.

Vi tror också att det är nödvändigt
med ytterligare utbyggnad av organisationen
genom att — som jag tidigare
här nämnt — ett sjätte universitet inrättas.
Vi har därför i reservation till
utskottsutlåtandet hävdat att riksdagen
bör bringa den synpunkten till Ivungl.
Maj:ts kännedom.

Herr talman, jag vill mycket starkt
understryka ocli instämma i vad som
här sagts om nödvändigheten av fortsatt
utbyggnad av våra nuvarande universitet
och högskolor. Riksdagsman
Källqvist nämnde här att han avstod
från att ta upp lokaliseringsfrågan, och

2+ Första kammarens protokoll 1965. Nr 39

jag kan instämma däri, men det må förlåtas
mig om jag kanske något uppehåller
mig vid en utbyggnad av Umeå universitet.
Många var som bekant olycksprofetiorna
om den utbyggnaden. Vid
de besök som statsutskottets andra avdelning
gjort i Norrland tror jag att
vi ganska enhälligt kunnat konstatera
att de olycksprofetiorna kommit på
skam.

Kanhända tycker någon, exempelvis
vår ärade avdelningsordförande, att jag
som varande skåning inte har anledning
att uttala mig om Norrlands undervisningsfrågor.
När jag ändå gör det så
kan det bero på att jag vid mina olika
besök i Norrland har imponerats bl. a.
av den industri som finns där. Det kan
också innebära att jag skall göra ett
ringa försök att följa upp traditionen
från min föregångare på malmöhuslänsbänken,
Ivar Persson i Skabersjö, som
var ecklesiastikminister när universitetet
i Umeå kom till. Jag vet också att
den nuvarande ecklesiastikministern
såsom statssekreterare var lika energiskt
verksam därvidlag som han nu
är det såsom chef för departementet.

Jag har, herr talman, även blivit klart
övertygad om att undervisningsfrågor
i här berörda avseende inte är isolerade
till regioner utan fastmer är frågor av
klart riksintresse. Inte minst gäller detta
den högre undervisningen i Norrland.
De väldiga resurser i industriellt
avseende som här finns gör att det helt
enkelt vore ett stort misstag ifall man
inte underbyggde dem med högskoleundervisning
och forskning. Jag vill i
detta sammanhang uttrycka min tillfredsställelse
med det förslag i sak om
en förnyad utredning av dessa spörsmål
som på initiativ av avdelningens
ordförande kommit till stånd inom utskottet.
Vi hade litet olika uppfattningar
om en detalj i skrivningen om ingenjörsutbildningen
— herr Wallmark
var inne på detta — men det blir en
uppgift som utredningen får klara. Vi
har dock i reservation velat markera
våra synpunkter.

42 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Universitetsfilialerna bör innebära en
avlastning av studerande vid moderuniversiteten.
De bör så snabbt och effektivt
som möjligt ge flera studerande
möjlighet till högre utbildning. Tillströmningen
av studerande väntas öka
kraftigt. Olika beräkningar härför finns.
U 63 beräknade att studerandeantalet år
1972—1973 skulle uppgå till 83 000. Departementschefen
har höjt denna siffra
till 87 000. Ett ganska ojämnt tal, som
därtill kan anses tilltaget i knappaste
laget. Den remisskritik som riktades
mot U 63 :s beräkningar ger vid handen
att även den senare siffran är för låg.
Statistiska centralbyråns beräkningar
tyder sålunda på att de studerande vid
universitet och högskolor samt socialhögskolor,
sjukgymnastinstitut samt berörda
linjer vid Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut kommer
att uppgå till drygt 100 000 vid 1970-talets början. Man kan måhända med
någon grad av säkerhet uppskatta själva
tillströmningen av studerande, men,
herr talman, mycket mera osäker blir
bedömningen av genomströmningen av
studerande. Den använda studietiden
kommer med andra ord att vara mycket
avgörande för studerandeantalet vid
läroanstalterna. Vi anser därför att det
är vanskligt att här räkna med alltför
preciserade tal. Skall vi beräkna antalet
måste detta ske i något rundare siffror.
Centerpartiet har genom sin motion
velat ange denna siffra till 90 000
studerande.

Utskottet har i sin skrivning medgivit
att det finns fog för att följa denna
utveckling med skärpt vaksamhet.
Detta är naturligtvis i viss mån positivt,
men vi anser nog att denna fråga
är mycket angelägen för de framtida
möjligheterna till studier för ungdomen.

Jag nämnde genomströmningen av
studerande, d. v. s. den studietid som
vederbörande behöver för sina examina.
Departementschefen fäster här stort avseende
vid inrättandet av de fasta studiegångarna.
De allra flesta hälsar väl

även detta med tillfredsställelse. Propositionen
anger dock mycket knapphändigt
vad som avses. Särskilt gäller detta
hur man kommer att förfara med
den som inte uppnår avsett resultat.

Hur blir det för alla dem som av en
eller annan orsak vill göra ett uppehåll
i sina studier? Hur kommer de att
bedömas, som vill göra ett uppehåll
för att ta arbete som exempelvis lärare
och efter en tid fortsätta igen att studera?
Kan de få detta? Utskottet är mycket
restriktivt. Man talar här endast
om att »hänsyn kan tas till personliga
förhållanden såsom sjukdom». Alltså
endast detta skulle kunna motivera avvikelser
från de generella bestämmelserna! Herr

talman! Behöver man verkligen
tala om att sjukdom skall vara en giltig
orsak? Detta tycker vi måste vara
absolut självklart. Med den utformning
som systemet nu får kommer man att
avvisa dem som till följd av felaktigt
upplagd undervisning eller hårda tentamenskrav
inte kan klara sina studier.
De sociala skälen mot ett sådant generellt
hårt slående system är ganska allvarliga.
Privatekonomiskt konmier det
att drabba olyckligt. Även samhällsekonomiskt
torde det kunna vara olyckligt.
•lag medger att med den bostadssituation
vi har får man inte låta de studerande
uppta platser under onödigt lång
tid. Utom de spärregler som finns bör
man då genom kurativ verksamhet, förbättrad
studierådgivning och bättre studenthälsovård
försöka komma till rätta
med dessa speciella problem.

Dessutom bör studentbostadsbyggandet
öka. Här måste nog även andra giltiga
skäl kunna vara till fyllest, annars
är det dåligt ställt med »valfrihetens
samhälle». Jag medger dock att det kan
vara ett utslag av de »djärva målen»,
tv om man vill tolka det riktigt strikt
och strängt kan det innebära att man
får in de studerande i något sorts studiefålla.
Om de inte kan eller vill följa
den inramningen kan följden bli avvisning,
och det måste man säga är

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. ni.

djärvt i överkant. Det får inte ifrågakomma
att man avvisar personer vilkas
långsammare studietakt är föranledd av
exempelvis yrkesarbete, det önskar jag
understryka. Det har tidigare framhållits
att vi har lämnat en reservation på
denna punkt om avvisningen, och jag
anser det mycket angeläget att riksdagen
följer den.

I dagens läge vet vi att bristen på bostäder
är stor. Ja, omöjligheten att skaffa
bostad leder i många fall till tragiska
förvecklingar. Svårigheten att skaffa
en tillfredsställande bostad på studieorten
leder till stora anpassningsproblem,
minskad studieeffektivitet, studieavbrott
eller ej fullföljda studier med alla de
negativa konsekvenser som därmed följer
både för den enskilde och för samhället.
För studenten innebär en bostadsspärr
i vissa fall en studiespärr.

Studentbostadsgruppen beräknar behovet
till ytterligare 60 000 bostäder
fram till 1970-talet. U 63 kom dock inte
upp till mer än 30 000. Propositionen
nämner 40 000 som ett antagligt behov,
men departementschefen avstår tyvärr
från att uppställa detta som program.
Han hänvisar till att detta får bli beroende
av det samlade bostadsbyggandets
omfattning. Uppenbarligen tror man här
att flera studerande genom tillkomsten
av filialerna kan bo på studieorten. Till
eu del skall jag inte bestrida att så är
förhållandet, men man fäster alltför
stor vikt vid detta i beräkningarna av
behovet. Dels är filialorterna redan nu
betydande skolorter, delvis med brist
på bostäder och ganska många inackorderade
elever, dels kommer annan postgymnasial
utbildning även att finnas
på dessa orter, dels kommer många
som har sitt föräldrahem på orten att
sträva efter att skaffa sig eget rum, såvida
det inte utfärdas något sorts förbud
mot det, ty vid krävande studier
kan många inte bo kvar i föräldrahemmet.
Intresset från och för familjen kan
vara nog så störande. Jag tror att det
diirför är realistiskt att räkna med att
många trots att de bor på studieorten

söker skaffa sig egen bostad. Många familjer
är därtill ganska trångbodda.
Små utrymmen skall delas med föräldrar
och syskon. Det drabbar ju i första
hand låglönegruppernas studerande, eftersom
deras utrymmesstandard är
sämst.

Centerpartiet föreslår att riksdagen
måtte uttala att målsättningen för studentbostadsbyggandet
fram till början
av 1970-talet bör vara ett nytillskott om
minst 40 000 rumsenheter, eller samma
siffra som departementschefen för fram
i sin proposition. Vi tror det är nödvändigt
med en sådan målsättning, inte
minst för eu effektiv planering. Det
finns ju möjlighet att även — som vi
funnit som varit ute på resor till de
orter som varit aktuella för filialerna
— anpassa lägenhetsbyggandet efter ett
program som möjliggör lägenheter som
är speciellt lämpade för uthyrning av
enskilda rum.

Låt mig till detta säga att jag helt
ansluter mig till vad departementschefen
säger om nödvändigheten att rationalisera
ned byggnadskostnaderna genom
att använda mera industriella byggmetoder.
Kan då detta slå igenom vid
prissättning av bostäderna så har vi
äntligen nått ett resultat av en rationalisering
på bostadsområdet. Ett synbart
bevis härför har ju hittills fattats.

Herr talman! Till sist vill jag uttala
förhoppningen att detta principförslag
om universitetsutbyggnaden även kommer
att ge oss en effektiv organisation
på denna betydelsefulla .sektor i samhället.
Det är givetvis fråga om personella
och ekonomiska resurser, men det
är också fråga om hur dessa utnyttjas.
Även den sidan är mycket betydelsefull,
och man kan påstå att resultatet av
utbyggnaden står och faller med detta.

Herr talman! Jag vill slutligen be att
få yrka bifall till reservationerna nr 2,
3, 4, 5, 8, 12 och 13.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall i detta mitt
anförande dels uppehålla mig vid den

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ledande tanken i propositionen, nämligen
en balanserad expansion av hela
utbildningssektorn, dels ta upp några
av de i den offentliga debatten mest
diskuterade frågorna.

Vi kan bara konstatera att vi har en
väldig tillströmning av studerande på
alla nivåer. Däremot vet vi inte med
samma säkerhet hur stora resurser vi
kommer att få i framtiden. När jag i
propositionen har höjt antalet studerande
vid universiteten från av U 63 beräknade
83 000 till 87 000, så är det,
herr talman, inte en prognos från min
sida. Det är alltså ett misstag av herr
Larsson att jag skulle tro att vi kommer
rätt om vi så där rakt ut i luften höjer
antalet med 4 000 till 87 000. Det resonemang
som herr Wallmark här har fört
har jag hela tiden försökt föra i propositionen
— det är alltså fråga om en
balanserad expansion. Om vi lyckas
med gymnasiepolitiken, om vi lyckas
med olika åtgärder för att bygga ut den
icke akademiska postgymnasiala utbildningssektorn,
om vi kan få olika rationaliseringsåtgärder
— t. ex. de bundna
studiegångarna och avvisningsförfarandet
— effektiva och om en råd andra
förutsättningar kan uppfyllas, så räknar
regeringen med att vi skall ha resurser
att ge 87 000 studerande vid våra universitet
och högskolor en fullgod utbildning.

Det är alltså ett resursresonemang eller
ramresonemang och inte en prognos.
Det är mig fjärran att påstå t. ex. att
statistiska centralbyrån skulle ha räknat
fel i sin prognos, att vi i början av
1970-talet skulle ha 100 000 studerande
— det finns de som tror att det kan bli
110 000.

Vad händer om vi släpper alla hämningar
när det gäller gymnasiepolitiken
och leker med tanken att överge riktpunkten
för nuvarande intagning till
gymnasier och fackskolor, så att upp till
40—50 procent genomgår de allmänna
gymnasierna? Om vi inte inför spärrar,
inte vidtar några rationaliseringsåtgärder
— med andra ord inte vågar oss på

någonting — blir det, såsom jag förut
har sagt, en kollaps, och universiteten
klarar inte tillströmningen. I det läget
finns bara ett radikalmedel, som jag
under alla år har velat undvika, nämligen
inträdesspärrar. När vi diskuterar
sådana olustiga ting som att avvisa studerande
efter ett visst antal år vid universitet
bör kammarens ärade ledamöter
ha klart för sig att detta verkligen
är ett alternativ. Vi kan med andra
ord, herr talman, inte utan att vidta
några andra åtgärder bara låta tillströmningen
fortgå i alldeles fria former.
Det är inte så enkelt att vi bara kan
öka resurserna utöver vad vi nu ungefär
räknar med — på den punkten är
jag överens med herr Wallmark. Det är
allvaret i resursresonemanget som gör
att jag i propositionen arbetar med siffror
av denna typ.

Utredningen U 63 har tvingats använda
exakt samma metodik när det gäller
att försöka ge konkreta förslag till
hur vi om några år skall kunna ta emot
83 000 eller, som nu föreslås, 87 000 studenter.
Man hade tre alternativ att välja
mellan: att bygga ut de nuvarande universiteten
med undantag för undervisningen
i teknik och medicin, som måste
ut till andra orter, att tillämpa filialsystemet
eller att inrätta ett sjätte universitet.

•lag vill stanna här ett ögonblick och
framhålla att huvudsynpunkten för mig
i argumenteringen om ett filialuniversitet
är att forskning kräver koncentration.
Detta är ofta förbisett i debatten.
Det krävs en koncentration av våra
forskningsresurser, inte minst när det
gäller genier, personell tillgång, byggnader
och miljö. Detta har jag accepterat.
Jag går inte så långt att jag tror att
vi bara har resurser till ett enda stort
internationellt europeiskt universitet i
närheten av Arlanda, men det ligger någonting
i tanken att vi för framtiden
kan få räkna med att även våra fem
existerande universitet gör en arbetsfördelning
för att ytterligare koncentrera
forskningsresurserna.

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Därmed var det uteslutet att inrätta
ett sjätte universitet, och vi måste avvisa
den tanken. Om vi inrättar ett sjätte
universitet måste det bli fullvärdigt
och vi måste använda samma metodik
som vi använder i Umeå, att bygga upp
fakultet efter fakultet och göra det likvärdigt
med övriga universitet, inte till
ett sekunda universitet. Därmed kolliderar
den tanken med kravet på forskningens
koncentration.

Varför ville jag då inte fortsätta på
den nuvarande linjen? Här kommer den
andra synpunkten in, nämligen utbildningsaspekten.
Det sker en masstillströmning
av studerande på ett- och tvåbetygsnivå.
Vid våra nuvarande universitet
sköts inte mer än ungefär tre procent
av undervisningen av professorer
och laboratorer. Skulle man då inte
kunna decentralisera åtminstone den
delen av utbildningen till filialer? På
den frågan svarar vi liksom utredningen
obetingat ja — en utbildning fram
till grundexamen eller primärexamen
kan spridas av det skälet.

Herr Larsson var inne på den mycket
diskuterade frågan om man kan ta tre
betyg vid filialen. Det beror på vilken
typ av undervisning som behövs. Jag
föreställer mig att det finns ämnen där
skillnaden i studieteknik mellan två och
tre betyg inte är särskilt betydande,
och där kan man naturligtvis ta tre betyg
vid en filial, men i ämnen där trebetygsstudierna
kräver en fullständig
forskningsorganisation, där trebetygsstuderandena
räknas in bland licentiandstuderande
och där man måste
bedriva forskning på platsen går det inte
att ha en filial. Börjar vi tumma på
principen att det här är fråga om filialer
där man inte bedriver forskning, är
vi inne på en farlig väg. Att göra filialerna
till små dåliga universitet var inte
meningen.

Jag tror också att filialerna kommer
att innebära ett positivt värde för
vuxenutbildning och annan postgymnasial
utbildning som måste komma till i
hela landet.

Jag vill ta upp frågan om överassistenterna
i samband med undervisningen
vid de kommande filialerna. Det var
nödvändigt att få en ny typ av assistenter,
eftersom assistenttjänsterna vid
våra universitet är forskningsmotiverade.
Tjänstgöringsskyldigheten är 1 000
timmar. Ungefär halva antalet timmar
används för undervisning och institutionsarbete
och den andra hälften till
egen forskning. Det måste alltså finnas
en verklig forskningsmiljö för att assistenttjänster
av denna typ skall kunna
motiveras. De överassistenter det här
talas om är undervisningsassistenter —
jag avser närmast en kategori av yngre
akademiker som är på väg till lärarbanan.
Man bör nog inte se innehavet av
en tjänst som överassistent såsom ett
led i en forskarkarriär utan såsom ett
led i en pedagogisk karriär.

Vissa förhandlingar återstår innan
riksdagen på våren 1967 — efter förslag
i statsverkspropositionen, hoppas
vi — får ta ställning till de olika detaljerna
såsom hur många assistenter det
skall finnas, undervisningsskvldighetens
omfattning, lönegrad o. s. v. Det
var emellertid alldeles omöjligt för mig
att i denna principproposition utan föregående
förhandlingar med organisationerna
lägga fram ett förslag för riksdagen
om att dessa tjänster skall vara av
en viss typ. En förhandlingsomgång
väntar, och sedan kommer frågan självfallet
att på nytt presenteras för riksdagen
i samband med anslagsäskanden.

Det är kanske nödvändigt, herr talman,
att jag ookså tar upp frågan om lokaliseringen.
Jag föreställer mig att
många ledamöter senare i dag kommer
att tala lokaliseringspolitik.

Det påstås då och då, framför allt i
pressen, att jag har gått emot praktiskt
taget alla remissyttranden när det gäller
filialerna och att U 63 är det mest sönderskjutna
betänkande som man kan leta
fram. Det förhåller sig alldeles tvärtom
— hela filialtankcn har ett fantistiskt
stöd av remissinstanserna. Det är
i stort sett universiteten som har gått

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

emot filialerna, men praktiskt taget alla
andra har uttalat sig för filialer — av
sid. 74 i propositionen framgår att det
gäller LO, SR, TCO, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Kooperativa
förbundet, Sveriges hantverks-
och industriorganisation, Sveriges
lantbruksförbund, Lantbruksförbundets
korrespondensskola, en rad länsstyrelser
och länsskolnämnder och en
råd andra organisationer samt med modifikationer
också universitetskanslersämbetet
och skolöverstyrelsen. Det är
alltså en fantastisk uppslutning bakom
U 63 och inte tvärtom. Jag har länge
önskat att få säga detta här från talarstolen,
herr talman.

Xär det gäller lokaliseringen vill jag
säga att utredningen fann och regeringen
accepterade att undervisningen i
teknik och medicin måste förläggas till
nya orter. Två orter är mycket lämpliga
för den tekniska utbildningen: Västerås
och Linköping. Två orter är mycket
lämpliga för klinisk medicinsk utbildning:
Örebro och Linköping. Det kommer
väl att sägas här i dag att Västerås
i och för sig har större förutsättningar
att klara den tekniska högskolan än Linköping
har. Jag'' skall inte argumentera
mot detta. Det finns kanske personer
från Örebro som påstår att Örebro har
större förutsättningar att klara medicinsk
klinisk utbildning än Linköping
har. Jag skall heller inte argumentera
mot dem. Men hela det resonemang
som har förts om forskningens koncentration
— man vill alltså hålla ihop enheterna
både när det gäller undervisning
och forskning — har ju lett till att
man funnit att teknik och medicin bör
läggas till samma ort. Det var utgångspunkten
för lokaliseringsresonemanget.
Eftersom Västerås inte har ett regionsjukhus
och väl inte heller kommer att
fä det inom överskådlig tid, så föll Västerås
bort ur bilden när det gällde den
medicinska utbildningen. Örebro ansågs
— med rätta — inte ha samma förutsättningar
som Linköping att svara för
den tekniska utbildningen. Därmed blev

medicin och teknik lokaliserade till
Linköping. Hade man kommit så långt,
var det självklart att Linköping också
fick en av de filosofiska fakulteternas
filialer, nämligen Stockholms universitets.
Örebro var det inte heller så svårt
alt få in i den bilden, alltså som filial
till Uppsala. Striden kom i stället i hög
grad att gälla filialen till Lunds universitet.

Här vill jag, herr talman, stryka under
att det finns inga andra skäl än de
som anförts på sid. 143 i propositionen
till att jag stannade vid att föreslå Växjö
som lämplig filialort; jag behöver inte
läsa upp vad som där står. Läget är ju
det att det finns tre städer som i och för
sig är mycket lämpade att ta hand om
filialundervisning av denna typ. Jönköping
ligger onekligen väl nära Linköping.
Det var inte det avgörande skälet,
men det var ett av de skäl som talade
emot Jönköping. Det var inte fråga
om att göra Jönköping till en filial till
Linköping, eftersom ju Linköping självt
är en filial, men de ligger för nära
varandra. Det avgörande skälet är helt
enkelt att Växjö med hänsyn till sitt
läge i södra Sverige ligger centralt, på
lämpligt avstånd från Lund. Detta måste
vara utgångspunkten vid lokaliseringen
av en filial.

Man har i Jönköping haft mycket
svårt att förstå att inte Jönköpings befolkningsunderlag
tillsammans med
Huskvarnas skulle vara ett tillräckligt
motiv. Det är det bara om man anser att
filialerna inte skall ha något annat rekryteringsområde
än den egna orten, att
alltså de studerande vid filialerna skall
bo hemma hos mamma och pappa så
att säga. Då är det ett starkt skäl. Men i
så fall borde man väl lägga filialen i
Hälsingborg, som är ännu större, eller
söka upp verkligt stora orter. Sundsvall
t. ex. utgör en ganska stor region, och
Gävle skulle vara en lämplig filial till
Uppsala — ur den synpunkten. Men det
var ju inte detta det var fråga om. Det
var fråga om att finna orter som skulle
vara attraktiva i en stor region. Då

Onsdagen den 8 december 19C5 fm. Nr 39 47

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

kan man inte bara räkna befolkningstalet
på orten, utan man måste ta hänsyn
till hela regionen. Då är jag tillbaka till
samma utslagsgivande fenomen: Växjös
läge är avgörande, ingenting annat.

Om kammarens ärade ledamöter för
sin blick ser Sveriges karta, kan ni lätt
konstatera att en koncentration av högre
utbildningsanstalter till Uppsala,
Stockholm, Linköping, Jönköping, Göteborg
och Örebro, hela detta band
mellan Stockholm och Göteborg, inte
skulle se så särskilt välplanerad ut. Jönköping
tillhör Götaland, det är riktigt,
men jag har väldigt svårt att inse att
man kan påstå att Jönköping i lika hög
grad som Växjö tillhör de sydligare delarna
av vårt land. Och det var det sydsvenska
universitetet i Lund som skulle
ha en filial.

Till sist, herr talman, vill jag ta upp
två frågor som självfallet blivit föremål
för stort intresse både i utskottet
och i den allmänna debatten, nämligen
de bundna studiegångarna och avvisningen.
Det är ett försök — jag skall
pa den punkten, herr Wallmark, vara
blygsam — det är ett försök att ännu
en gång undvika spärrar vid de svenska
universiteten. Jag ber alla kommande
debattörer i denna diskussion ha detta
klart för sig: det går inte att bara avvisa
dessa ting och inte göra något annat.
Den bundna studiegången har också
presenterats av lärarutbildningssakkunniga,
och man har vid universiteten
allmänt anslutit sig till det förslaget.
Det var då inte så långsökt att föreslå
att man även på övriga studievägar vid
de filosofiska fakulteterna skulle pröva
samma tillvägagångssätt. Självfallet
måste emellertid en bunden studiegång
vara elastisk och smidig. Det får inte
bli ett system som stryper universiteten.
Det kommer att finnas ganska rikhaltiga
möjligheter att välja på. Jag vet
inte om det blir 30 eller 40 kombinationer,
men lärarutbildningssakkunniga
har bara för lärarutbildningen föreslagit
ett 30-tal olika kombinationer. Jag
liar i propositionen angivit principerna

för systemet med fasta studiegångar.
Det ankommer nu på berörda universitetsmyndigheter
att med beaktande av
samhällets behov och de studerandes intressen
utforma detaljerna och framlägga
förslag om systemets genomförande.
Självfallet kommer resultaten av
detta reformarbete att redovisas för
riksdagen och i vissa stycken också bli
avgörande för de kommande årliga medelsbevillningarna
till denna del av det
högre utbildningsväsendet. Jag tycker
inte det är något märkligt i att regeringen
och departementschefen först
vill ha ett principuttalande av riksdagen,
innan man går vidare i utredningsarbetet
på ett så ömtåligt område som
det här är fråga om.

Om riksdagen mot förmodan skulle
kräva spärr vid de svenska universiteten
och högskolorna, skulle naturligtvis
systemet med bunden studiegång bli
obehövligt. Jag utgår ifrån att riksdagen
ännu så länge är ganska immun mot
talet om införande av spärrar. Får jag
svart på vitt på det, kan vi gå vidare
och pröva andra vägar med andra rationaliseringsåtgärder
för att nå vissa
resultat.

Slutligen några ord om avvisningen.
Här gäller det åter en fråga om resurserna.
Visst kan man tala för den totala
friheten på detta område, och det har
jag gjort många gånger och skulle gärna
vilja göra det också i dag. Det är gripande
att höra herr Källqvist skildra
den gamla fina akademiska tiden. Men
vad skall vi göra, när det i dag i vissa
ämnen finns ett tusen studerande bara
för ett betyg? Jag vill inte göra några
paralleller med gluntens och magisterns
tid, det räcker med exempel från 1930-talet då ämnen som i dag har bortåt tusen
studerande vid universiteten, hade
högst trettio—fyrtio stycken. På min tid
hörde jag aldrig talas om att föreläsningar
behövde dubbleras. De som läste
statskunskap i Uppsala fick rum, oavsett
det gällde ett licentiatseminarium
eller eu föreläsning för nybörjare. De
höll till i Skvtteanum, och den lokalen

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

är inte stor. Detsamma var förhållandet
överallt, universitetslokalerna räckte
till. Nu lär det vara bortåt ettusen
personer i Uppsala i vardera av ämnena
statskunskap, statistik, pedagogik
och sociologi. Det är en helt annan universitetsvärld,
herr Källqvist, än den
som glunten levde i.

Vi skall heller inte glömma bort det
studiesociala systemet i detta sammanhang.
Varje studerande har i dag rätt
att kräva studiebidrag och studiemedel,
och han får det också till eu summa på
upp till i runt tal 7 000 kronor per år.
Men för att få studiemedel krävs det att
den studerande något så när följer normalstudietiden.
Det görs en liberal tilllämpning,
och det är ingen som kräver
resultat på en dag eller vecka när. Skolan
är oändligt mycket hårdare, herr
Källqvist, när det gäller att kräva prestationer.
Att emellertid inte ha någon
som helst möjlighet att avvisa eller avföra
studenter, som i åratal bevisligen
upptagit resurser i undervisningen utan
att nå resultat, har jag svårt att acceptera.

Nu har det i vissa sammanhang talats
om att personer som arbetar om dagarna
inte skulle få tillfälle att studera.
Naturligtvis skall de få göra det. Det
är ju inte den kategorien vi talar om
när det gäller att avvisa studerande. Vi
talar inte om att avvisa människor som
utför bättre och mer betydande prestationer
än några andra, sådana som vid
sidan av ett förvärvsarbete dessutom bedriver
studier. Ingen kan väl ändå ha
räknat med att vi vill pricka den gruppen.
Vad det gäller är att från universitetsstudier
avvisa studenter, som år
efter år deltar i föreläsningar och bevisligen
upptar platser på seminarier
och i laborationslokaler. De kan inte få
hålla på med detta hur länge som helst
i fortsättningen.

Systemet att avvisa studerande är inte
något nytt eller märkvärdigt. Det har
länge praktiserats vid handelshögskolorna,
de tekniska högskolorna och vid
de medicinska fakulteterna. På det se -

nare området räknar vi med ett bortfall
under de två första åren på fem procent,
och det slår alltid in. Riksdagen
har också i en rad beslut, när det gällt
utbyggnaden av de medicinska högskolorna,
alltid räknat med fem procent
fler platser för dem som påbörjar anatomikursen
än för dem som påbörjar
studierna i medicin och kirurgi. Varför?
Jo, därför att fem procent av de
studerande har gallrats bort. Så sker
regelbundet, på grund av att dessa har
misslyckats i studierna.

Det är självfallet att även detta .system
måste behandlas med stor varsamhet.
Jag är övertygad om att riksdagen
kommer att få många tillfällen,
inte bara att ta del av hur det kommer
att utföras, utan också att noggrant få
följa hur det tillämpas i praktiken.

Jag vill till sist, herr talman, uttala
min glädje och tacksamhet över att utskottet
så enhälligt i alla de stora frågorna
har anslutit sig till de huvudtankar
som ligger bakom propositionen
nr 141.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministern
ville framhålla att det var en kungstanke
i propositionen att arbeta med en
balanserad expansion på hela utbildningssektorn.
Jag vill starkt stryka under
detta, som eu rekommendation till
regeringen i dess helhet att arbeta med
en balanserad expansion på hela det
offentliga området, därför att det är den
enda möjligheten att inte få de brister
i systemet som jag tidigare talade om.
I principfrågan är herr Edenman och
jag helt överens. Det är bara frågan om
möjligheten att genomföra det. När
herr Edenman säger att vi inte med säkerhet
vet hur stora resurser vi har i
framtiden, så måste man dock arbeta
med vissa prognoser och utifrån dem
får man alltså bedöma möjligheterna att
klara det hela.

Här räknas upp en rad »om» som
alltså måste uppfyllas för att vi skall

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 49

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

klara universitetsproblemen, annars blir
det kollaps. Ingen av dem som har undertecknat
reservationer har väl någonting
att invända emot effektiva rationaliseringsåtgärder
och vill kanske inte
se universiteten som de var på den
gamla idylliska tiden, men när herr
Edenman begär principbeslut av riksdagen
innan man går vidare så skulle
jag vilja ställa samma fråga tillbaka
till herr Edenman. Om en av avdelningscheferna
kommer till herr Edenman
på ecklesiastikdepartementet och
begär ett principbeslut så är det väl
ganska troligt att herr Edenman själv
frågar: Vad innebär detta principbeslut,
vad kommer det att leda till, vilka konsekvenser
kommer det att medföra, vilka
resurser skall vi använda, varifrån
skall vi ta dem?

Det är inte obefogat att riksdagen
ställer samma anspråk på statsråden
när de lägger fram ett förslag om ett
principbeslut, nämligen att man vill
veta vad som ligger bakom detta att
man vill förändra en månghundraårig
tradition vid universiteten. Systemet är
visserligen prövat inom vissa fackhögskolor,
där det finns yrkesbestämda elever,
och där det, det vill jag erkänna,
tillämpas riktigt. Det är väl rätt naturligt
att man vill veta vad det kan komma
att innebära för övriga fakulteter.
Jag tycker inte att det är någon oliemul
tanke ifrån riksdagen att vilja ha den
redovisningen så att vi inte bara får
ärendet tillbaka som ett anslagsäskande.

Det är samma principiella fråga när
det gäller lärarsidan. Vad innebär detta
att vi skall ta personal ifrån forskningssidan?
Det är inte bara på filialerna
de nya överassistenterna skall
införas, utan det gäller också på den
ordinarie lågstadieundervisningen vid
nuvarande universitet. Undervisningen
skall ju, det säger både departementschefen
och utskottet, vara helt likvärdig.

Det är inte bara eu förhandlingsfråga
att fastställa de nya assistenternas
arbetsförhållanden. Det är cn princi -

piell fråga beträffande forskarrekrytering
och forskarutbildning, lärarrekrytering
och lärarutbildning som riksdagen
skall ta ställning till innan man
går att behandla den. Jag menar att
riksdagen har att besluta vilken nivå
det skall vara på dessa personer, vilken
undervisningsskyldighet och vilka vidareutbildningsmöjligheter
de skall ha.
När man fastställt detta får man sätta
sig vid förhandlingsbordet och diskutera
vad det kostar att få detta genomfört.
Detta är tanken bakom vår reservation.

Vi har alltså inte avvisat tanken på
bunden studiegång, vi har alltså inte
avvisat de nya lärarkategorierna, men
vi vill ha förslagen tillbaka sedan vi
fått det mera konkretiserat.

Vi har sagt nej till avvisningssystemet,
men jag är helt medveten om att
bundna studiegångar och avvisningssystem
hör ihop. Det är svårt att genomföra
bundna studiegångar utan någon
form av avvisningssystem. Detta
innebär att riksdagen måste få veta
mera innan man godtar detta. Vi har
full förståelse för att vi måste rationalisera
för att klara problemen, men
vi vill veta på vilket sätt departementet
har tänkt sig detta och vilka konsekvenser
det kan komma att medföra.

Inträdesspärrar har ingen höjt någon
röst för här, och det tror jag inte heller
någon är beredd att göra. Därför
vill vi följa med på vägen mot en
effektivisering, men vi vill veta vad
detta kan komma att medföra.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först direkt instämma
i vad herr statsrådet sade om
kvaliteten på universitetsfilialerna. Vi
instämmer helt i att vi inte önskar några
små och dåliga universitet, och det
är glädjande att höra den deklarationen
att allt skall göras för att kvaliteten
skall uppehållas.

Det var sedan frågan om antalet ele -

50 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ver. Vi har från vår sida endast fogat en
blank reservation till detta utskottsutlåtande,
men jag måste nog ändå säga
att när herr Edenman här talar om
87 000 elever så menar vi att det är hart
när omöjligt att stanna för eu sådan
ojämn siffra på grund av genomströmningshastigheten
och de olika möjligheterna
till att denna kan bromsas
upp. Man kan inte gärna gå nedåt i
denna beräkning. Vi menar i stället att
man borde räkna med en något högre
siffra. Man får räkna med att vi också
kan komma att få vissa anspråk på
vuxenutbildning vid dessa läroanstalter.

Låt mig sedan bara säga att vi inte
har något emot de fasta studiegångarna,
men avvisningen måste bli ett mycket
stort problem för många. Hur skall
man rättvist bedöma den tidsåtgång som
krävs för vederbörande studerande?
Anledningen till en längre studietid kan
i många fall vara besvärliga tentamensförhållanden.
Vi hade en sådan diskussion
här i går på frågetimmen om de
besvärliga tentamensförhållanden som
konstaterats ifrån Lunds horisont. Det
kan vara faktorer som är besvärliga
att analysera, men jag noterar med tillfredsställelse
beskedet om att yrkesarbetare
kan få möjligheter att studera.
Det var ett värdefullt uttalande Det
gick inte att fä fram tidigare under
exempelvis utskottsbehandlingen av
propositionen. Men däremot själva avvisningsförfarandet
kan vi från vårt
håll inte gilla, och därför vidhåller vi
vår ståndpunkt där.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ecklesiastikministern
talade om de alternativ han hade att
välja på då det gällde att skapa ytterligare
möjligheter för ungdomen att få
studera. Han nämnde att man måste
koncentrera forskningen för att sedan
ge undervisningen andra möjligheter.
Då skulle jag vilja fråga: Om man nu
gör en medicinsk fakultet och en teknisk
högskola i Linköping, så måste

statsrådet ändå mena, att man där så
småningom skall få forskning också?

(Herr statsrådet Edenman: Javisst!)

Det säger väl emot det här att få ett
enda universitet i Arlanda. Man måste
alltså i viss utsträckning sprida forskning,
men inte alltför mycket.

Vad avvisningsförfarandet och de fasta
studiegångarna beträffar, har jag naturligtvis
i viss mån skönmålat det universitetsliv
som fanns förr. Men allvarligt
talat skulle jag vilja säga att man
hos våra ungdomar nu märker en helt
annan inställning. De är mera effektiva,
mera ambitiösa, och i viss mån tvingas
de fram på ett helt annat sätt än förr.
Vi har ju dessutom, som ecklesiastikministern
nämnde, studiehjälpen, som, om
de håller på alltför länge, dras in, efter
vissa normer, som visserligen är mycket
generösa men ändå kommer att leda
till konsekvenser så småningom.

Jag har inte sagt annat än att man
nog skall komma fram till ett avvisningsförfarande,
men innan man beslutar
om en princip skulle man kunna
vänta på en viss erfarenhet från dessa
filialer och se om det verkligen behövs.
Det kan tänkas att man kan bygga ut
filialerna så att man kan slippa detta,
och då tycker jag det är ganska onödigt
att få en sådan princip genomförd.

Herr Edenman är mycket skicklig på
den punkten och använder spärrarna
som tillhygge emot oss som inte vill
ha ett avvisningsförfarande. Men det
är ju en bra bit från spärren och till
avvisningsförfarandet. Jag tycker man
borde kunna vinna förståelse för tanken
att först få erfarenhet av dessa filialer.
De är ju något fullständigt nytt. Låt
oss sedan ta konsekvenserna när den
tiden kommer. Då får vi naturligtvis
finna oss i det.

Om de fasta studiegångarna har jag
personligen den uppfattningen att det
är bra om ungdomarna kan använda
sig av dem. Men då blir det också något
av ren skolundervisning. Det är en
tendens att universitetsundervisningen
blir allt mera schemabunden och att

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

den fria undervisningen därmed äventyras.

Det gäller alltså här graderingar av
vad vi liar önskat och vad ecklesiastikministern
föreslagit i propositionen,
inte själva principerna.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman, bara två frågor.

När det gäller den bundna studiegången
och även avvisningen är meningen
framför allt att man vill få de
unga studenterna så att säga att skärpa
sig redan från början och bestämma
sig för en studieväg genom universitet
och högskola. Vad som nu sker —
och det försökte jag exemplifiera med
masstillströmningen till vissa fria ämnen,
statskunskap, sociologi, pedagogik,
statistik och kanske fler — är att man
så att säga reser till universitetet för att
känna sig för. Man tar ett ämne i högen
där man får plats. Det är naturligtvis
väldigt charmfullt, ja, jag tycker
det är tjusigt, herr Källqvist. Men
när det börjar bli oerhörda anspråk på
våra undervisningsresurser av detta
skäl, då säger man sig: Måste vi inte
ända skärpa oss här och av de unga
studenterna kräva att de bestämmer sig
för en studiegång?

Jag vet att vi i alla konkreta fall som
vi skulle kunna plocka fram, herr Källqvist,
skulle bli överens ifall vi skall
avvisa eller inte. De exempel man plockar
ut i pressen är ju rena självklarheterna:
specialbegåvningar och de udda
människorna — det är ju aldrig fråga
om dem. Det är fråga om den alldeles
vanlige studenten, som vi kräver en
någorlunda normal studieprestation av.
Vi kräver att han eller hon vid 18, 19 eller
20 års ålder skall bestämma sig om
han vill följa en viss uppläggning av
sina studier, om han skall bli naturvetare
eller läsa någonting annat.

Nu kan vi i fil. kand.-examen många
gånger få se exempel på de mest fantastiska
kombinationer. Det gör ingenting
när det är fråga om små tal, men

vi ser alltså på framtiden här, och vi
räknar med 87 000 studenter om några
år. Vad kommer att hända på 1980-talet?

Då vi inte kan släppa spärrarna från
de mest attraktiva fakulteterna, t. ex.
teknik och medicin, och då vi också
har spärrar av lokalskäl, ytspärrar, vid
de flesta naturvetenskapliga institutioner,
får de stora fria ämnena ta hela
stöten.

Den andra frågan är verkligen intressant:
den skulle kräva en hel debatt
med Organisationssverige. Vad är det
herr Wallmark egentligen uppmanar
mig till? Jo, att få århundradets akademiska
strejk på huvudet. Hur skulle det
se ut om jag hade lagt fram en proposition
— jag höll på att säga utan att
fråga SACO — om att överassistenten
skall tjänstgöra 21 timmar i veckan?
Det hade självklart varit omöjligt. Undervisningsskyldigheten
är ju en förhandlingsfråga,
den saken kommer vi
inte förbi. Vi kan diskutera här i huset,
men vi kommer inte förbi det faktum,
att vi först måste ta en förhandling.
Organisationerna måste få tillfälle
att komma in i bilden i fråga om undervisningsskyldigheten,
nivån över huvud
taget och vad man skall kräva av
dessa tjänster. Sedan får vi gå till riksdagen.
Riksdagen är fortfarande suverän
att fälla ett sådant förslag, även om
det ligger en förhandlingsuppgörelse
bakom, men då får riksdagen också dela
ansvaret med vederbörande departementschef,
om det blir en fruktansvärd
smäll någonstans ute i landet.

Jag kan försäkra herr Wallmark att
med det tillvägagångssätt han anvisar
hade vi aldrig fått i gång våra filialer.
Organisationerna torde ha haft fullgoda
skäl att säga nej till en medverkan.
Men frågan om riksdagens möjligheter
att påverka sådana här ting är
verkligen intressant, herr Wallmark.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:
Herr talman! Endast en kort replik
som kanske är mera positiv för stats -

52 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor in. m.

rådet. Vi har nu hört att vi kan räkna
med att det även skall tagas hänsyn till
förvärvsarbetande. Det har utskottets
majoritet inte skrivit ett ord om, utan
den har bara nämnt de sjuka. Nu har
statsrådet talat om vuxenutbildning. Jag
är tacksam för det medgivande statsrådet
gjorde och hoppas att det kommer
att tillämpas.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Det vare mig alldeles
fjärran att vilja åstadkomma en revolution
i den akademiska världen och riva
ner SACO:s förhandlingshus. Vad herr
Edenman nu sagt är en bumerang som
kommer tillbaka. Hade det inte varit
rimligt att de diskussioner med fackorganisationerna
som herr Edenman
berör hade förts innan frågan kom upp
i riksdagen, så att riksdagen hade haft
en möjlighet att ta ställning i sak? Nu
vill man att riksdagen skall ta ställning
till hela denna nya lärarkategori och
den nya princip som detta innebär visavi
forskningen utan att veta vad det i
realiteten innebär. Det är detta som vi
vänder oss emot. Det har i propositionen
inte nämnts någonting om de minimikrav
beträffande kunskaper och
examina som dessa assistenter skall ha.
Det finns icke antytt någonting om vilka
vidareutvecklingsmöjligheter de har.

Anledningen till detta är — det har jag
sagt en gång förut — att det sitter en
officiell utredning som har i uppdrag
att syssla med de frågor som sammanhänger
med införandet av denna nya
lärarkategori. Utredningen är tillsatt
och arbetar med dessa saker. Den finns
officiellt redovisad i universitetskanslerns
petita. Jag anser att det är mycket
egendomligt att man begär ett beslut
av riksdagen utan att riksdagen
över huvud skall veta någonting om vad
detta beslut innebär, medan samtidigt
en utredning i samma ärende pågår.

Mitt förslag är inte att vi skall gå
vid sidan av förhandlingsorganisatio -

nerna men att riksdagen skall veta vad
den gör när den skall fatta ett beslut.
Det är dock ett principbeslut som statsrådet
föreslår.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Wallmark överdriver
väl något när han påstår att
riksdagen inte har en aning om vad den
fattar för beslut i den här assistentfrågan.
Det är alldeles klart att denna nya
assistenttjänst är nödvändig för hela
filialsystemet. Utgångspunkten är alltså
denna: Vi måste ha en ny typ av assistenter.
Vi kan inte ha den gamla typen
av assistenttjänst — jag upprepar det
igen — ty den är beroende av en forskningsmiljö.
Hela den nuvarande assistent-
och amanuensorganisationen är
forskningsmotiverad. Hälften av befattningshavarnas
tjänstgöring är ju för
dem själva, och den övriga delen —
kanske 300 å 350 timmar — är undervisning.
Vad det nu är fråga om är undervisningstjänster.
De inrättas på assistentplanet.
De kommer alltså inte att
vara lektorer. Vid filialerna kommer det
också att finnas universitetslektorer,
och de skall ha disputerat. Assistenterna
är befattningshavare på en lägre nivå.
De skall väl ha samma examensmässiga
nivå som vid universitet, men
hur det blir i detalj får vi ju se så
småningom.

Jag vill tillägga några ord för att
inget missförstånd skall kvarstå. Jag
påstår inte att allting är förhandlingsfrågor.
Lönen och undervisningsskyldigheten
är förhandlingsfrågor, och
dessa två ting är nästan nödvändiga att
ha klarlagda innan man för riksdagen
kan tala om i detalj — vilket tydligen
herr Wallmark vill — hur tjänsten skall
se ut. Tjänsten skall huvudsakligen omfatta
undervisning. Räcker inte det?
Dessutom är det ett villkor för att komma
i gång på filialorterna att man får
bägge dessa typer — lektorer och assistenter.

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Första delen av debatten
har avslutats. Jag skulle vilja likna
den delen vid första satsen i en symfoni.
Satsen har gått i lento, kanske också i
dur. Men nu är frågan hur det skall bli
med den andra satsen, den som nu inleds.
Här skall komma en rad av riksdagsledamöter
och tala om sina bekymmer
och sina önskemål beträffande lokalisering
av olika högskolor och universitetsfilialer.
Jag skulle önska —
och jag vet att så blir fallet — att kammaren
kommer att lyssna till våra sakskäl.
Vi har synpunkter som inte enbart
är lokalpatriotiska, utan jag tror
att jag vågar säga att vi allesammans
har försökt att se också de större sammanhangen.
Jag skall åtminstone göra
mitt bästa, när jag nu skall ta upp frågan
om lokalisering av den fjärde tekniska
högskolan.

Låt mig då först ge en liten bakgrund.
När denna fråga behandlades i statsutskottets
andra avdelning tror jag alla
var överens om att den tekniska högskoleutbildningen
var en av de väsentligaste
frågorna i det här sammanhanget.

1963 års universitets- och högskolekommitté
har ju i sitt betänkande förordat
att den tekniska utbildningen
skall ökas genom utbyggnad av nuvarande
tekniska högskolor men också
genom ett inrättande av en fjärde teknisk
högskola, i Linköping. Departementschefen
ansluter sig till kommitténs
förslag, då den — jag citerar —
»om än med olika grad av övertygelse
hos de enskilda ledamöterna» enats om
att sätta alternativet med både medicinsk
och teknisk utbildning förlagd
till Linköping före övriga alternativ.

Fn av ledamöterna i U 63, generaldirektören
Ragnar Woxén, hade som .särskild
sakkunnig gjort de utredningar
och lagt fram de förslag som kommittén
sedermera på alla väsentliga punkter
gjorde till sina utom i ett avseende,
nämligen frågan om förläggningsorten
för den nya tekniska högskolan. Rl. a.

med hänsyn till lärartillgången och till
möjligheterna att snabbt kunna bygga
upp den nya högskolan förordade generaldirektör
Woxén en förläggning till
i första hand Västerås. Kommittén vitsordade
också att denna placering ur
industriell och teknisk-ekonomisk synpunkt
var den bästa men förde in i argumenteringen
möjligheterna till ett
forskningssamarbete på gränsområdena
mellan medicin och teknik. Visserligen
konstaterade kommittén, att några stora
fördelar knappast kan vinnas på
utbildningens område av en samlokalisering
mellan en teknisk högskola och
grundläggande medicinsk utbildning
men ansåg, som vi hörde av statsrådet,
att det i framtiden var stora fördelar
med att bedriva teknisk och medicinsk
forskning på samma ort. Då åsidosatte
man enligt vår uppfattning det aktuella
problemet att snabbt tillgodose det stora
behovet av ökad utbildning av civilingenjörer.
Såsom vi har fattat det,
fick detta problem liksom komma i
andra hand. Linköping bedömdes av
kommittén vara den ort där man i
framtiden lämpligast kunde kombinera
teknisk och medicinsk forskning,
och kommitténs slutsats blev därför att
dit borde förläggas såväl den nya tekniska
högskolan som viss propedeutisk
och klinisk medicinsk utbildning.

Vad säger nu utskottet? Jo, utskottet
anför att starka skäl i och för sig kan
tala för förläggning av den fjärde tekniska
högskolan till Västerås men stryker
också under vikten av en samlokalisering
av medicinsk och teknisk forskning
i Linköping. På mig verkar det
som om denna fråga — jag tror inte att
jag är ensam om detta — liksom har
blivit huvudskälet för den tekniska högskolans
förläggning till Linköping. Andra
skulle kanske vilja uttrycka förhållandet
så, att det har blivit droppen
som har kommit bägaren att flöda över
ocli blivit det argument som tillsammans
med andra argument har gjort
att man valt Linköping. Jag måste bekänna
att jag liar haft väldigt svårt att

Nr 39

Onsdagen den 8 december 19G5 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

förstå vikten av denna speciella lokaliseringsfaktor.
Under veckor har jag försökt
väga detta skäl som liksom fått
vågskålen att slå över till förmån för
Linköping. Jag har också försökt sätta
mig in i frågan och har därför haft
kontakt med tekniska forskningsrådets
nämnd för medicinsk teknik liksom
med några medicine professorer. Jag
har läst en hel del rapporter och övrig
litteratur som ställts till mitt förfogande.
Jag har, herr talman och högt uppskattade
ordförande i andra avdelningen,
fullt klart för mig vilken betydelsefull
fråga den gränsforskning är som
går ut på att förbättra och rationalisera
sjukvården i vårt land. De tekniska
hjälpmedlen inom den moderna sjukvården
blir för varje dag allt flera
och allt mer komplicerade. Mycket kan
göras för att konstruera och tillverka
olika instrumentutrustningar för mätning
och registrering, för kirurgiska ändamål
och för handikappvården ni. in.
En förbättring av möjligheterna att
diagnosticera och behandla sjukdom
går i stor utsträckning via förbättrad
teknisk utrustning och metodik. Det råder
dock brist på tekniker på sjukhusen,
brist på verkstäder för utvecklingsarbete
och service. Om sjukhusen hade
haft bättre resurser — åtminstone det
som jag tänker på — skulle sådana
olyckor som nyligen hände med en
narkosapparat i Örebro måhända ha
undvikits.

Herr talman! Om man vill åstadkomma
en god utveckling av samverkan
mellan teknik och medicin, tror jag
för min del — och den uppfattningen
stöds av en del andra experter — att
man i dagens läge måste börja nedifrån,
d. v. s. inom de större lasaretten skapa
ytterligare befattningar för gymnasieingenjörer
eller liknande med viss medicinsk
fortbildning. Deras uppgift
skulle vara att ta ansvar för service
och visst utvecklingsarbete av den allt
mer komplicerade utrustningen. Hittills
har staten och landstingen inte gjort
vad de borde ha gjort och kanske inte

visat tillräckligt intresse. Jag hoppas
att de kommer att bättra sig.

Nästa steg blir kanske att i framtiden
få fram vissa professurer vid de
medicinska högskolorna inom det viktiga
området för medicin och teknik, vidare
att fortsätta det arbete som har
påbörjats med att anordna kurser för
såväl tekniker som medicinare, fortbildningskurser
för intresserade civilingenjörer
och medicine licentiater bara
för att de skall lära sig tala samma
språk. Vissa sådana kurser har hållits,
men kanske har de ännu inte helt funnit
sin form.

Så kommer vi till den egentliga forskningen.
Här tycker jag att de medicinska
och tekniska forskningsråden
har möjligheter att stimulera forskningen
inom gränsområdet för medicin
och teknik. Det finns en stor förteckning
över tekniker, som håller på
att forska och som har fått anslag.
Kunde dessa forskningsområden få ökade
bidrag, hade de säkerligen stora
möjligheter att stimulera forskningen
på detta gränsområde. Det tekniska
forskningsrådet har som bekant en särskild
nämnd för medicinsk teknik. Jag
tycker att hela detta område är i behov
av att verkligen utredas och stödjas
genom praktiska beslut, innan man, som
vi nu gör — åtminstone som jag uppfattat
det — gör det till ett huvudskäl för
att samlokalisera en medicinsk och en
teknisk högskola på samma ort.

Jag tycker på något sätt att denna
inställning har snedvridit diskussionen
och gjort att vi ibland kommit på villospår.
Min uppfattning därvidlag kan
måhända betecknas som subjektiv, men
jag tror att det finns andra som delar
den.

Min och andras fråga har varit: Varför
måste medicin och teknik förenas i
Linköping, när det finns möjligheter
att utveckla den gränsforskningen på
fyra andra orter? Svar från utskottet:
För att från grunden skapa förutsättningar
för ett fruktbart forskningssamarbete
på gränsområdena mellan medi -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 55

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

cin och teknik till gagn för hela landet.

Vi har hört av statsrådet, att om Västerås
hade haft ett regionsjukhus så
skulle våra möjligheter ha varit betydligt
större att få en teknisk högskola.
Jag frågar då: Går det inte att samarbeta
med regionsjukhusen i Uppsala,
åtta mil från Västerås, eller i Örebro,
tio mil därifrån. Nej, sägs det, högskolan
måste ligga på samma ort. Det är
svårt att förstå att detta skall vara en
avgörande faktor.

Med hänsyn till att våra nuvarande
tre tekniska högskolor är belägna på
orter, där fullständig medicinsk forskning
redan är väl etablerad, och att civilingenjörsutbildning
sedan några år
tillbaka även förekommer vid Uppsala
universitet förefaller argumenteringen
om fördelarna av framtida möjligheter
till både medicinsk och teknisk forskning
även i Linköping knappast kunna
vara det verkliga skälet till kommitténs
ställningstagande. Snarare är detta att
söka i den övriga delen av motiveringen,
som formulerats: »---- med be aktande

av den vidareutveckling på
längre sikt, som kan komma att äga rum
vid universitet och högskolor.» Motiveringen
är minst sagt knapphändig för
ett så viktigt beslut. Jag har mycket
svårt att förstå att det skulle vara så
oerhört viktigt med denna samverkan;
jag har ju själv suttit i utskottet och
märkt att utskottet inte ens velat ta
ställning till frågan om ett universitet
i Linköping.

Om alla de kritiska synpunkter, som
kommit till uttryck vid remissbehandlingen,
säger statsrådet endast att ingenting
framkommit som enligt hans
uppfattning allvarligt talar mot U 63 :s
förslag. Jag kan inte frigöra mig från
den uppfattningen, att lokaliseringsfrågan
i detta fall också blivit lokaliseringspolitisk,
ehuru kommittén ju inte
har haft att göra dylika bedömningar
utan säger sig enbart ha gjort utbildnings-
och forskningspolitiska avvägningar,
som alltså fört fram till valet av
Linköping. Jag har inte med detta velat

kritisera att lokaliseringspolitiska aspekter
vid lokalisering av utbildningsanstalter
kommer med utan bara velat
påpeka, att de icke i detta fall klart redovisats
i propositionen. Detta kan föranleda
en godtycklig tolkning av skälet
»---med beaktande av den vida reutveckling

på längre sikt, som kan
komma att öga rum vid universitet och
högskolor.» Ett klarläggande av hur det
förhåller sig skulle vara mycket värdefullt.
När det gäller frågan om Norrland
som lokaliseringsort så är ju den lokaliseringspolitiska
aspekten fullt klar.
Men hur går det med gränsforskningen
mellan medicin och teknik, om den tekniska
utbildningen inte förläggs till
Umeå?

Uppenbarligen avses, utan att detta
direkt sägs ut, med »den vidareutveckling
på längre sikt, som kan komma att
äga rum vid universitet och högskolor»,
att Linköping i framtiden skall få ett
fullständigt universitet och att den tekniska
högskolan där som en mer eller
mindre självständig enhet skall inordnas
i universitetet. En vanlig uppfattning
synes vara att man därmed på
bästa sätt skulle gagna forskningen och
därmed såväl undervisningen som den
framtida tekniska utvecklingen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
citera ingenjör Thorburn i Asea, som i
en tidningsartikel i Dagens Nyheter i
går sagt följande: »En sådan uppfattning
är emellertid knappast välgrundad.
Att undervisningen även på den
grundläggande nivån ständigt måste beakta
alla nya forskningsresultat är självfallet,
men steget därifrån till att låta
undervisningsledaren ägna en ofta
oproportionerligt stor del av sin tid
och sitt intresse åt egen forskning på
något specialområde är mycket långt.
De betydelsefullare forskningsresultaten
uppnås alltmer vid stora specialinriktade
forskningsanläggningar, vilkas anknytning
till den grundläggande undervisningen
kommer att bli allt mindre.»

Vad den framtida högre tekniska utbildningen
beträffar, löses det nyss -

56 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

nämnda problemet på ett naturligt sätt
om undervisningsanstalten förlägges till
en ort där avancerad teknisk forskning
förekommer i stor utsträckning inom de
ämnesområden undervisningen skall
täcka. Eftersom den nya högskolan föreslagits
få en klar inriktning på industriella
problem, något som i och för
sig måste anses utomordentligt värdefullt,
bör den givetvis bli förlagd till en
ort med mångsidig, utvecklingskraftig
och internationellt inriktad industri
med omfattande forskningsintressen. Vi
tror att endast om så blir fallet finns
det möjligheter till ömsesidigt stimulerande
samverkan mellan industri och
utbildning och till ekonomiska vinster,
som en rationellt utförd samlokalisering
erbjuder. Vidareutvecklingen av
våra tekniska högskolor på längre sikl
bör icke företrädesvis dikteras av de
eventuella fördelar för medicinsk forskning,
som kan tänkas uppstå genom
förläggning till viss ort, eller de möjligheter
till inordning i ett framtida universitet,
som kan ernås därigenom, utan
fastmer med tanke på hur en teknisk
högskola skall kunna samordnas med
och bäst och snabbast främja vårt industriella
näringsliv.

Den tekniska sakkunskapen och näringslivet
har framhållit vikten av att
en ny teknisk högskola redan från
början knyter an till industriell forskning;
det är alltså vårt alternativ. Kommittén
har själv framhållit att »graden
av industrialisering på orten och inom
dennas omland är av avgörande betydelse
vid bedömning av den lämpligaste
förläggningen av en ny teknisk högskola».

Varför är denna industriella anknytning
så viktig? Jag har redan i det föregående
sagt en del härom. Vi anser
att utbildningsresultatet och utbildningens
inriktning i hög grad beror även
sådan anknytning. Vilken utbildning
hör våra civilingenjörer helst ha med
hänsyn till avnämarintressena, då
man vet att 80 eller 90 procent av civilingenjörerna
går till praktiska uppgif -

ter i näringslivet? En felinriktad utbildning
blir för näringslivet dyrbar,
därför att den kräver mycken inskolning
och vidareutbildning. Vi vet att
civilingenjörerna i framtiden kommer
att betyda enormt mycket för den exporterande
industrien. Därför är deras
utbildning så betydelsefull.

Det är en annan synpunkt som också
har lagts på frågan om lämpligaste
lokalisering. Man har sagt att frågan
måste avgöras med utgångspunkt från
en bedömning av lämplig fördelning av
den totala högre tekniska utbildningen
i landet. Därvid blir den nya tekniska
högskolans förläggning och funktion i
förhållande till övriga tekniska högskolor
och naturvetenskapliga universitetsfakulteter
avgörande, liksom eventuellt
andra institutioner av vetenskaplig
karaktär.

Den sidan av saken har aktualiserats
genom ett par omständigheter som ecklesiastikministern
här antyder då han
talade om den utveckling som kan komma
till stånd på Uppsalaslätten. Vi har i
dagarna hört att ett tiotal professorer
vid Stockholms universitet och kungl.
tekniska högskolan med anledning av
det akuta krisläget för dessa utbildningsinstitutioners
expansion har föreslagit
ett helt nytt forskningscentrum

1 närheten av Arlanda. Vissa sonderingar
har ju också gjorts om möjligheterna
att förlägga en jättelik protonaccelerator
för kärnforskning i uppsalatrakten,
där de geologiska förutsättningarna
är mycket gynnsamma.

Vi vet ingenting om vad framtiden
här kan bära i sitt sköte, men om det
skulle bli på detta sätt innebär det att
östra Mälardalen blir centrum för en
stor och tekniskt betydelsefull forskning.
Ett av Europas förnämsta och
största kärnforskningscentra skulle då
förläggas dit, med stort behov av fysiker
som följd — man räknar med cirka

2 000 anställda efter en uppbyggnadstid
på nio år. Följden blir en ökad belastning
på teknisk och naturvetenskaplig
utbildning i Stockholm och Uppsala —

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 57

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

och då kanske Västerås kommer in i
bilden. Man skall kanske säga: Tänk om
vi ändå hade haft ytterligare en teknisk
högskola i östra Mälardalen —
vilken samverkan det hade möjliggjort!

Ja, detta är i viss mån fantasier —
vi vet i dag för litet om allt detta, och
jag vågar inte påstå att det i dag kan
betraktas som någon avgörande faktor.
Men jag har i alla fall velat peka på
denna sida av problemet.

Herr talman! Det är ett viktigt beslut
vi nu går att fatta beträffande lokaliseringen
av den nya tekniska högskolan.
Det rör sig om en investering av cirka
120 miljoner kronor, och det gäller att
få denna investering att bli till största
nyttan för samhället och för näringslivet,
som vi alla är så beroende av. Jag
har försökt att här ange några av de
faktorer eller vikter, som bör påverka
lokaliseringen, och därvid helt naturligt
talat för Västerås.

Men jag vill framhålla att detta inte
i första hand är någon lokal västeråsfråga
— det är en allmänekonomisk
fråga och även en principiell fråga: Var
får vi den för landet lämpligaste civilingenjörsutbildningen
i framtiden? Var
finns de största förutsättningarna för
att inom den knappa tidsramen bygga
upp högskolan? Var gagnas den tekniska
forskningen bäst? Hur skall man i
framtiden fördela uppgifterna inom
östra mälardalen när det gäller teknisk
och naturvetenskaplig forskning? Som
lekmän har vi helt naturligt svårt att
ge fullödiga svar på alla dessa stora och
viktiga frågor, men vi som står för reservation
6 svarar: Vi tror att den bästa
orten är Västerås.

Med det anförda, herr talman, vill
jag yrka bifall till reservation 6.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är med en viss tveksamhet
man tar till orda i debatten därför
att man själv inte har varit med om
ärendets behandling på det förberedande
stadiet, men frågan har så stor betydelse
alldeles särskilt ur lokaliserings -

politisk synpunkt, att jag skall be att
få säga några ord. Tillförsikten blir
kanske också litet större när kammaren
nu i så hög grad ser ut att vara omlokaliserad
— det kan möjligen bli ett mindre
antal kritiker därigenom!

Herr Källqvists pompösa inledning av
debatten i detta ärende var inte heller
ägnad att stärka tillförsikten hos den
som icke är akademiker och sålunda inte
kan falla tillbaka på några egna erfarenheter
om problemet. Emellertid
kan det förtjäna påpekas i detta sammanhang,
att få saker torde påverka utvecklingen
i en bygd och en region lika
starkt som undervisningsanstalternas
förläggning. Detta gäller från början till
slut, fastän kanske i något olika grader,
men redan den ort som inom sitt område
fått en grundskola har därigenom
alltid ett försprång framför övriga orter
i trakten genom att vara plats för denna
undervisning. Det gäller i mycket
hög grad i fråga om gymnasierna. Nästan
den första frågan när man resonerar
med en företagare, som planerar lokalisering
av ett företag, gäller vilka möjligheter
det finns inom räckhåll för att
hans och hans anställdas barn skall få
utbildning, i varje fall i första hand
fram till studentkompetens. Det är således
en faktor som man får räkna med i
mycket hög grad, om industrien inom
en viss region skall kunna expandera
utöver det vanliga.

Det är därför uppenbart att förläggningen
av de universitetsfilialer, som
man nu är i färd med att besluta om,
är av mycket stor betydelse när det gäller
att ge ett handtag åt en region för
dess fortsatta utveckling. Ur den synpunkten
skulle jag, herr talman, först
vilja säga något om Norrland och dess
universitet.

När vi inom lokaliseringsutredningen
lagt fram det förslag, som sedan blev så
att säga grundmaterialet för lokaliseringsbeslutet
i riksdagen, höjdes röster
som närmast ville göra gällande att detta
egentligen inte var någon riksutredning,
utan en norrlandsutredning. Det

58 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

är, herr talman, möjligt att man kan
hävda detta. Ty vad var det som var
det angelägna i sammanhanget? Det var
att angripa problemet där det verkligen
finns. Det är väl ingen som vill hävda,
att det verkliga problemet i detta avseende
inte är tillfinnandes just i Norrland.

När man diskuterar umeåuniversitetet
är det alldeles uppenbart, att det borde
vara ett primärintresse att fullständiga
denna akademiska läroanstalt. Det råder
ingen tvekan om att detta skulle utgöra
ett mycket starkt stöd för de strävanden,
som går ut på att göra det möjligt
för människor att fortfarande vegetera
även i Norrland. Det skulle vara
ett mycket starkt stöd för den industrialisering
som att döma av de rapporter
som finns tyvärr inte varit särdeles
framgångsrik, särskilt när det gäller
Norrbotten.

Universitetets verkningar sträcker sig
över hela norrlandsregionen, och det
skulle vara av ett utomordentligt intresse
om man kunde utbilda all den expertis,
som man behöver för den fortsatta
uppryckningen av landsändan. För
mig personligen är det något av en besvikelse,
att man inte kunnat enas om att
detta skulle vara ett primärt intresse.

När det sedan gäller tillkomsten av
universitetsfilialerna är det uppenbart
att det kan råda delade meningar om
den saken. Jag förstår väl att man på
universitetshåll delvis varit mindre
tilltalad av denna lösning, ty i universitetskretsar
kan man anse det angeläget
att undervisningen i någon mån koncentreras.
Men jag måste säga, att jag
med stor tillfredsställelse hälsar tillkomsten
av dessa filialer.

När vi hade universitetsfrågan uppe
till behandling i riksdagen för några år
sedan var också den frågan aktuell om
man skulle satsa på ytterligare ett universitet
eller på de redan befintliga enheterna.
Den gången hävdade man mycket
starkt i utskottet, att det gällde att
satsa på de resurser som finns, d. v. s.
på de platser som redan är utbyggda.

Jag dristade mig då till att i en reservation
anföra avvikande mening, men
jag fick mycket snubbor för att jag var
så kortsynt, att jag ville hävda att man
skulle splittra den akademiska utbildningen.
Det anfördes, att det först och
främst var angeläget att få till stånd så
stora enheter som möjligt.

Man talade om ett gemensamt Uppsala-Stockholms-universitet
och t. o. m.
från vissa talares sida om att man borde
ha ett gemensamt universitet även
för Malmö-Lund-Köpenhamn.

Men nu är man alltså ute på vägar
som måste tillfredsställa den som länge
sysslat med lokaliseringsproblem. Här
föreslår man akademisk undervisning
på ytterligare ett antal platser. Jag är
fullt medveten om att experimentet i
och för sig kan vara vanskligt, så till
vida som man inte kan bjuda den excellenta
utbildning på dessa filialorter som
universitetet som sådant ger. Men är
det någon som ett ögonblick har trott
sig kunna kräva detta? År det ändå inte
så, att detta är ett begynnande försök
att decentralisera denna undervisning?
Då måste riktpunkten vara att söka
åstadkomma något, men det måste ta
tid. Man måste bygga på erfarenheten.
Därför menar jag att filialerna är ett
utomordentligt betydelsefullt steg på
vägen.

Det är naturligtvis ytterst avgörande
och angeläget, herr talman, att inte
stanna vid detta, att inte bara konstatera,
att nu har vi bjudit denna undervisning
med extra akademisk utbildning,
och nu får ni nöja er med det.

Detta måste i stället betyda inledningen
till en ny era, där man sedan fortsätter
att bygga ut så långt som resurserna
medger. Man kan inte bortse ifrån
att det ändå är de tillgängliga resurserna
som bestämmer takten. Man strider
om huruvida man skall ordna undervisning
för så eller så många tusen,
men ingenting annat kan ju här vara avgörande
än de möjligheter man har att
tillfredsställa behoven och önskemålen
för dem det gäller. Det kanske kommer

Onsdagen den 8 december 19(55 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. in.

att visa sig att dessa är högre än de
högsta tal man nu förutser.

Jag tycker att denna lösning kommer
i det mest lämpliga ögonblicket. Sedan
man enat sig om en ny gymnasieform,
som skall öppna vägen för ytterligare
skaror ungdomar till utbildning utöver
grundskolan, så kan man på det här sättet
fullfölja möjligheterna att ge akademisk
utbildning. Detta måste hälsas med
tillfredsställelse.

I övrigt vill jag inte lägga mig i den
debatt som rör frågan om var den ena
och den andra universitetsfilialen skall
ligga. Jag tycker nog att man har all anledning
att slå vakt om de förslag, som
väckts, men jag har dock blandat mig
i denna sak på en punkt, nämligen i en
motion som stöder förslaget om en förläggning
till Jönköping.

Jag har en speciell motivering för det,
och, herr talman, jag kanske kan få delge
kammarens ärade ledamöter den.
Som företrädare för boråsregionen, som
inte har några aspirationer i sammanhanget
— märkvärdigt nog — menar
jag att förläggningen till Jönköping
skulle vara till väsentlig fördel för boråsregionen,
därför att det skulle öka
möjligheterna för ungdomen att nå en
akademisk utbildning utan att behöva
öka trängseln exempelvis i Göteborg
som ligger närmast till — det kan tänkas
att en jönköpingsfilial skulle avlasta
en del av det nuvarande trycket
på Göteborg.

Jag har anslutit mig till den meningen,
och den som trott att detta skulle
vara en sorts krigsförklaring gentemot
Växjö ber jag lägga ned vapnen! Det har
inte varit meningen. Man kan nog tala
mot en ståndpunkt utan att vara fientligt
inställd till den andra berörda parten.

Det har sagts här att hela denna reform
innebär ett viktigt steg, och jag
må för min del gärna hävda, herr talman,
att detta är ett steg som är nödvändigt
i anslutning till de pågående reformeringar
inom skolväsendet som vi
hållit på med i flera år. Då det varje

gång har sagts, att skolan aldrig blir
färdig, vill jag också bestämt hävda, att
detta får inte vara någon sorts slutsteg
utan i stället inledningen till en ny era,
där man öppnar möjligheter för en stor
skara ungdomar att komma till den utbildning
de strävar efter utan att behöva
underkasta sig alltför stora uppoffringar.

Denna reform är också ett betydande
led i de strävanden till decentralisering
av våra centrala anläggningar, som vi
gjort oss till tolk för inom centerpartiet.
Jag accepterar däremot centraliseringsresonemanget
då det gäller forskningen,
därför att det är alldeles uppenbart
att den måste ha möjligheter och
tillgångar som man inte kan skapa var
som helst.

Den undervisning det här är fråga om
till allt fler ungdomar tycker jag har
fått en lösning, som man utan diskussion
kan acceptera såsom en start till
det nya som komma skall.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag skall för min del
inte gå in på de stora frågorna i detta
sammanhang, som berörts här av flera
talare, utan mitt ärende här i talarstolen
är av helt annan art och av betydligt
mindre format.

Som kammarens ledamöter finner har
jag till statsutskottets utlåtande nummer
173 fogat en blank reservation under
punkterna 21 och 22, och det är med anledning
härav jag vill framföra några
synpunkter.

Utbyggnaden av universitet och högskolor
m. m. är, som här tidigare
framhållits, ett omfattande handlingsprogram
när det gäller det högre utbildningsväsendet,
och det är därför
angeläget att de ekonomiska och personella
resurser, som landet förfogar
över, tillvaratages på ett för hela samhället
riktigt sätt. Det är alltså med stor
tillfredsställelse jag kan ansluta mig till
de förslag som innefattas i proposition
141 och utskottets utlåtande över denna.

60 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Att Kungl. Maj :ts förslag omfattats
med stort intresse vittnar den mångfald
av motioner om som väckts i anledning
av denna proposition, och det
torde knappast ha hänt tidigare att
statsutskottets andra avdelning fått ta
emot så många deputationer från olika
orter vilka har framfört sina bud i denna
fråga. Det är därför kanske inte så
märkvärdigt att även vi på dalabänken
velat vara med i den allmänna budgivningen
om lämpliga orter för universitetsfilialerna.
Det har vi framfört i motionerna
779 i första kammaren och 916
i andra kammaren, i vilka vi föreslår
dels en utredning om förläggning av en
universitetsfilial till Falun-Borlänge-området,
dels att riksdagen måste uttala att
den akademiska utbildningen på ettbetygsnivå
inom samma område bör
fortsättas och utvidgas.

När vi väckte denna motion hade vi
knappast några större förhoppningar
om att den skulle bifallas. Vår avsikt
var kanske framför allt att i detta sammanhang
redan nu aktualisera FalunBorlänge-området
som lämplig ort fölen
universitetsfilial, och vi tror oss
ha starka skäl därtill. I motionen framhålles
bl. a. att bebyggelsen i Kopparbergs
län är i hög grad koncentrerad till
den sydöstra landsdelen. Sålunda bor
på en fjärdedel av länets yta tre fjärdedelar
eller ca 205 000 av länets invånare.
I denna befolkningsrika del av
länet utgörs kärnan av tätorterna Falun
och Borlänge. Avståndet mellan de båda
orterna är ej större än ca 15 kilometer
med mycket goda järnvägs- och
landsvägsförbindelser.

Befolkningen inom dessa orter utgör
för närvarande 58 000 innevånare och
ökar ständigt. Inom en restidszon av
30 minuter bor 80 000 människor, och
inom en zon om 60 minuter bor 260 000
människor.

En avgränsad faluregion skulle knappast
återverka på Örebros och Karlstads
rekryteringsområden och endast
i ringa del på Sundsvalls upptagningsområde
— Sundsvall är ju också ak -

tuellt i detta sammanhang. I stället skulle
uppnås en kraftig avlastning av trycket
på moderuniversitetet i Uppsala,
något som ligger helt i linje med önskemålet
om decentraliserad universitetsutbildning,
eftersom 83 procent av
universitetseleverna från Kopparbergs
län bedriver sina studier vid Uppsala
universitet.

Falun-Borlänges förutsättningar för
högskolemässig utbildning är även från
andra synpunkter gynnsamma. Jag tänker
här på Falun-Borlänges utmärkta
kommunikationsläge med goda förbindelser
till universitetsorterna Uppsala
och Stockholm, dit restiden inte är längre
än tre respektive fyra timmar. Orternas
storlek är sådan att goda möjligheter
föreligger för en tillfredsställande
lösning av de kommunala uppgifter
som en utbyggnad av en universitetsfilial
kan väntas dra med sig.

Falun-Borlänge intar ur industriell
och administrativ synpunkt en dominerande
ställning i länet. Vidare har
orterna en välutvecklad kommersiell
och social service och intar därvid en
ledande position i länet. Det torde därför
ej möta några större svårigheter att
tillgodose de ytterligare servicekrav
som kan ställas av en universitetsfilial.

Till detta kan läggas att nämnda orter
har ett rikt utvecklat kulturliv som
ger ett gott underlag för en god studiemiljö,
vilket givetvis har stor betydelse
för utbytet av studierna. Härvidlag spelar
biblioteksverksamheten en betydande
roll. I Falun finns för närvarande
tre bibliotek med ett sammanlagt bokbestånd
av över 200 000 band, och tidskriftsbeståndet
omfattar innemot 1 000
olika titlar, varav närmare 500 utländska.

När det gäller möjligheterna till fritidssysselsättning
för studenterna kan
nämnas att Borlänge har en nyligen invigd
sporthall och att Falun har en förnämlig
teatersalong i det nybyggda Folkets
hus.

Av vad jag nu anfört torde framgå att
Falun-Borlänge har stora förutsätt -

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 61

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ningar att tillfredsställa de krav man
kan ställa på en universitetsfilialort.
Statsutskottet har emellertid inte velat
tillstyrka motionen, och jag anser det
utsiktslöst att nu försöka få bifall till
ett sådant förslag. Jag vill emellertid uttrycka
den förhoppningen att undervisningen
i de nu föreslagna universitetsfilialerna
måtte slå väl ut. Jag är
för min del övertygad om att inrättande
av ytterligare universitetsfilialer blir
aktuellt ganska snart, och då har Falun-Borlänge
sin givna plats i ett ytterligare
utbyggt nät av universitetsfilialer.

Vad sedan beträffar den akademiska
utbildningen på ettbetygsnivå, som motionen
också har ett förslag om, är jag
helt till freds med vad utskottet säger
på sid. 19: »Däremot bör ett införande
av permanent filialutbildning på
vissa orter enligt utskottets mening inte
betyda, att den decentraliserade akademiska
utbildningen i övrigt skall avvecklas.
Tvärtom finns, såsom också
framhålls i propositionen, anledning
räkna med en ytterligare utbyggnad och
konsolidering av denna verksamhet.
Den starkt ökade efterfrågan på vuxenutbildning
liksom möjligheten till samordning
med annan kvalificerad postgvmnasial
utbildning talar härför.»

Eftersom jag har ordet vill jag, herr
talman, också gå in på en annan sak
som samtliga de som här har talat för
sina reservationer har varit inne på,
nämligen de skärpta reglerna för rätten
att bedriva universitetsstudier. I
det sammanhanget vill jag erinra om
bestämmelserna i studieförordningen,
att studiemedel för fortsatta studier endast
utgår om det med hänsyn till de
resultat som vederbörande uppnått måste
anses sannolikt att han eller hon
kommer att slutföra studierna inom normal
tid.

Jag förstår inte varför man inte
skulle kunna resonera på samma sätt
också när det gäller universitetsstudierna.
Dessa måste naturligtvis i vår
rationaliserade tid bedrivas så effektivt
att de kan avslutas inom rimlig tid.

Men detta kan också bli en fråga av
ekonomisk natur. De studenter som inte
har ekonomisk möjlighet att hålla
på med universitetsstudierna hur många
år som helst måste bedriva dem i sådan
takt att de kan avslutas inom rimlig
tid, medan däremot de som har
bättre ekonomiska förutsättningar kan
sträcka ut studierna vid universitetet
över en betydligt längre tid. Det skulle
alltså kunna bli en sådan ordning att
de som har mindre ekonomiska möjligheter
måste bedriva sina studier mer
effektivt för att inte studieskulderna
skall öka alltför mycket, medan de som
har det ekonomiskt bättre ställt kan
sträcka ut studierna över betydligt längre
tid.

Herr talman! Jag har naturligtvis
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan i samtliga punkter.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! I anslutning till detta
utskottsutlåtande liar undertecknad och
herr Nils Theodor Larsson en reservation
under punkten 20, gällande placeringen
av universitetsfilialen till Lunds
universitet.

Vi har i reservationen i överensstämmelse
med en fyrpartimotion från riksdagsmännen
i Kalmar län yrkat på att
denna filial förlägges till Kalmar i stället
för såsom i propositionen föreslagits
till Växjö. Som motivering för vårt yrkande
har vi i motionen bl. a. framhållit
att växjöfilialens rekryteringsområde,
som i propositionen visserligen ej
är redovisat men som man med hänsyn
till de geografiska förhållandena kan
räkna med kommer att omfatta såväl
Småland som Blekinge, får ett befolkningsunderlag
om cirka 825 000 invånare,
vilket skulle utgöra ett ungefär dubbelt
så stort område som för KarlstadÖrebro-filialen.
En framtida filial till
universitetet i Umeå torde ej kunna
räkna med större rekryteringsunderlag
än vad Karlstad-örebro kommer att få.

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Av den anledningen har vi menat att
om man skulle få likvärdiga filialregioner
i olika delar av landet, borde
man ha möjliggjort uppbyggandet av två
filialregioner i södra Sverige.

Nu torde läget i den södra regionen
bli det, att om filialen förlägges till
Växjö, så kommer den med det stora
rekryteringsområde som filialen skall
betjäna att i huvudsak kunna fylla kravet
från Växjö stad och dess närmaste
befolkningsregion, medan exempelvis
universitetsstuderande från andra delar
av regionen — då bl. a. kalmarregionen
— liksom hittills sannolikt får söka sig
till Lund. Om man i nuvarande läge ej
ansett sig kunna förorda mer än en filial
till Lunds universitet, borde man enligt
vårt förmenande ha förlagt denna till
kalmarregionen, emedan den ligger
längst bort, dels från universitetet och
dels från de tre storstadsregionerna. Av
allmänna lokaliseringshänsyn är detta
enligt vårt förmenande starkt motiverat,
då man med en sådan lokalisering givit
den bästa samhälleliga servicen. Majoritetens
förslag bygger sitt förslag om
Växjö bl. a. på motiveringen att Växjö
ligger närmare Lund. Vi finner detta
tveksamt. Ett förläggande av filialen till
Kalmar skulle ge den universitetsstuderande
ungdomen i lundaregionens mera
avlägsna delar en bättre betjäning.
Detta finner vi synnerligen väsentligt i
sammanhanget, samtidigt som förbindelserna
mellan moderuniversitetet och
filialen, om denna blir förlagd till Kalmar,
kommunikationsmässigt ej blir
sämre än genom filialens placering i
Växjö — Kalmar har ju sedan länge
flygförbindelser, och mycket goda sådana,
med Skåne.

Statsutskottets andra avdelning har
ägnat denna fråga ett grundligt intresse
med bl. a. besök på de aktuella platserna,
och det har vi från de olika delarna
av denna region givetvis uppskattat.

I sitt utlåtande har emellertid utskottet
mycket kortfattat avfärdat Kalmar,
under motivering att staden »ligger i
en utkant». Om man härmed avser att

säga att Kalmar är en kuststad — man
kan misstänka att det är motivet, då vi
ofta möter det argumentet — så vill jag
reagera mot en sådan argumentation.
Kalmar är i varje fall en av de få städer
i landet som utanför sin kust har ett
helt landskap. Jag tänker därvid på
Öland, som inte får glömmas bort i detta
sammanhang. Dessutom är utskottets
argument tveksamt om man resonerar
som vi gör, att den föreslagna växjöregionen
är för stor och att vi sannolikt
får räkna med en utbyggnad av filialorganisationen
till Lunds universitet.
Utgår man från denna förutsättning,
vilket är troligt, är Kalmar ett naturligt
centrum i denna del av lundaregionen.
Dessutom skulle ett förläggande till Kalmar
göra organisationen mer flexibel
med tanke på en kommande sannolikt
nödvändig utbyggnad av filialsystemet i
denna del av landet.

Till sist några reflexioner om det
aktuella förslaget om en placering till
Växjö. Ingen har väl kunnat undgå att
märka den stora splittring som råder
och det starka motstånd som reses mot
förslaget. Med hänsyn till detta läge,
som tyvärr inte torde vara en tillfällighet,
frågar man sig med hänsyn till den
kommande utvecklingen i sydöstra Sverige
om det inte skulle vara möjligt att
finna en lokaliseringsformel, som hade
bättre anknytning till den lokala opinionen.
Enligt mitt förmenande torde
detta vara nödvändigt.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr
9 b under punkten 20 av mig och herr
Nils Theodor Larsson samt i övrigt under
samtliga punkter till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! För egen del förstår jag
mycket väl den som hyser tveksamhet
beträffande lämpligheten av att nu tillskapa
så många nya universitetsfilialer
som de fyra som föreslås i propositionen
och av utskottet. Men om nu trots.

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 63

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. in.

allt och då främst den begränsning av
personella resurser, som föreligger, dessa
fyra filialer skall komma till stånd,
är det naturligtvis oerhört viktigt att
dessa filialer blir rätt placerade.

Ecklesiastikministern och statsutskottet
har föreslagit deras placering till
Linköping, Örebro, Karlstad och Växjö.
Beträffande riktigheten av valet av Växjö
som filialort för universitetet i Lund
råder, som vi har hört, mycket delade
meningar. Starka skäl har från olika experthåll
framförts för att filialen i stället
borde placeras i Kalmar.

Herr Bertil Petersson har i sitt anförande
åberopat en del av dessa skäl.
Jag kan helt instämma i hans anförande
och vill nu endast i korthet komplettera
det och understryka några av
de skäl som talar för Kalmar som filialort.

I motioner, framförda av samtliga
riksdagsmän från Kalmar län, har bl. a.
framhållits att Kalmar har ett mycket
väl utvecklat skolväsen, både kvalitativt
och kvantitativt. Kalmar är den av
de aktuella orterna i sydöstra Sverige
som bedrivit den mest omfattande undervisningen
avseende decentraliserade
akademiska kurser. Som regel har denna
undervisning, som började år 1962,
haft anknytning till just Lunds universitet.
Kurser har genomförts i ämnena
matematik, fysik, nationalekonomi,
statskunskap, botanik, zoologi, tyska
och engelska. Enbart under läsåret
1964/65 genomfördes sju kurser med 82
deltagare. Härutöver har genom TBV en
viss ett- och tvåbetygsutbildning anordnats
på kvällstid i exempelvis pedagogik
och statskunskap. Hittills har sammanlagt
246 personer genomgått etteller
tvåbetygskurser i Kalmar. Den akademiska
ettbetygsutbildningen har uppföljts
av s. k. biämneskurser i geografi
och historia, förlagda till Rostads seminarium,
dit också årligen sådana kurser
varit förlagda, som erfordras för ämneslärarkompetens.

Såväl klasslärarutbildning som egentlig
lärarkurs för lärare i läroämnen är

förlagda till Kalmar. Just förekomsten
där av provårsinstitutionen måste vara
mycket värdefull för den akademiska
lärarrekry teringen.

Härtill kommer att specialgymnasierna
i Kalmar har filialer i Nybro, Oskarshamn,
Visby, Hultsfred och Västervik.
Situationen är den att eleverna
från dessa filialorter under det sista eller
de två sista åren har sin utbildning
förlagd till modergymnasiet, vilket medfört
en naturlig samverkan mellan Kalmar
och de nämnda gymnasieregionerna
i fråga om den gymnasiala utbildningen.
Härtill bidrar också det redan
etablerade samarbetet inom det pedagogiska
utvecklingsblocket i Kalmar län.

I fråga om lokaler har Kalmar stad
erbjudit sig att ställa nuvarande läroverket
— ritat av skaparen av Stockholms
stadshus, professor Ragnar Östberg
— till förfogande som akademisk
läroanstalt. Läroverket är utomordentligt
vackert och centralt placerat och så
stort att det väl kommer att räcka till
för den föreslagna utbyggnaden av lundafilialen.
En ny biblioteksbyggnad är
planerad i läroverkets omedelbara närhet,
där för övrigt också stadens främsta
idrottsanläggningar är belägna.

I fråga om studentbostäder bör framhållas,
att utmärkta områden väl lämpade
för byggande av sådana finns
nära Kalmarsund och att Kalmar som
turiststad har en betydande marknad
för uthyrning av privatrum. Kalmar är
den största staden i sydöstra Sverige
och den tätort som till följd av nuvarande
centralfunktioner och geografiska
läge är mest lämpad att bli huvudort i
en kommande storregion för denna del
av landet.

Det bör understrykas att Kalmar har
goda flygförbindelser främst med Stockholm,
Skåne, Blekinge och Gotland. Vidare
bör framhållas att en internationell
avspänning kommer att medföra att
Kalmar åter får omfattande kontakter
med länderna runt Östersjön och åter
blir den naturliga basen för en utökad
östersjöliandel.

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Men, herr talman, väsentligt är att i
detta sammanhang framhålla att Kalmar
erbjuder en miljö som tack vare stadens
karaktär och omgivningar, särskilt kustbygden
och Öland, visat sig starkt attraktiv.
Statsutskottet konstaterar i sitt
utlåtande att Kalmar ligger i utkanten
av det område som skall betjänas av
ifrågavarande filial. Detta är naturligtvis
ur en synpunkt på sitt sätt riktigt,
men det är ur en annan synpunkt direkt
missvisande. Med i bilden bör nämligen
som herr Petersson framhållit tas
Öland, med vilket landskap tack vare
den kommande bron förbindelserna blir
ännu bättre, men också Gotland, med
vilket landskap Kalmar har dagliga flygförbindelser.
När ölandsbron blir klar,
får Kalmar också via bron och färja
goda förbindelser med Gotland. Från
Gotland har f. ö. många studerande under
gången tid kommit till Kalmars olika
skolor, framför allt sjöbefälsskolan
och folkskoleseminariet. En filial i Kalmar
skulle därför med hänsyn till Gotland
komma att betyda en viss avlastning
från Stockholms universitet.

Ett obestridligt faktum är att kustlandskapet
med sina goda rekreationsområden
har stor lockelse på dagens
medborgare med ökad fritid och växande
ekonomisk standard. Bl. a. på grund
härav har Kalmar alltid haft många sökande
till ledigförklarade befattningar
både inom den allmänna och den privata
sektorn. Statsrådet Edenman sade
att det gällde att välja en attraktiv ort
för den nya universitetsfilialen. Jag är
övertygad om att Kalmar är den mest
attraktiva orten.

Herr talman! Sveriges riksidrottsförbund
var för någon tid sedan samlat till
riksidrottsmöte, varvid bl. a. behandlades
den under en följd av år diskuterade
frågan om ökad möjlighet för ungdom
som studerar vid högre skolor att
utöva idrott. Därvid framhölls med kraft
att läget såväl i fråga om lokaler som
lärare är otillfredsställande och att det
är angeläget tillse att man, när nu universitetsfilialer
tillskapas, på filialorter -

na på ett bättre sätt än i de gamla universitetsstäderna
tillgodoser den studerande
ungdomens idrottsbehov. Jag har
inte kunnat underlåta att erinra om detta
och vädja till vederbörande — oavsett
var filialerna kommer att placeras
— att ägna denna viktiga fråga stort positivt
intresse.

Herr talman! Talarlistan är lång. Jag
skall därför begränsa mig till vad jag
här anfört och till att yrka bifall till reservation
nr 9 b under punkt 20, innebärande
hemställan om beslut att filialen
till Lunds universitet måtte placeras i
Kalmar.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Med hänsyn till den
långa talarlistan i denna fråga och den
långa föredragningslista, som kammaren
har att behandla under dagen, skall
jag försöka fatta mig så kort som möjligt.
Jag vill säga några ord om den reservation
där man hemställer om en
annan förläggningsort av lundauniversitetets
filial än Växjö. I motionerna
I: 786 och II: 925 har samtliga riksdagsmän
från Jönköpings län och 13 ledamöter
utanför länet, däribland några
från Västergötland, hemställt att Jönköping
blir platsen för denna filial. Stöd
för vår uppfattning att Jönköping är
den lämpligaste orten har vi fått bl. a.
av de bägge utredningsmännen Orring
och Wernberg.

Jönköping är ju en stor, central plats.
Jag hänvisar till den stencil som utdelats
i bänkarna och där det bl. a. framhålles,
att Jönköping-Huskvarna-regionen
har ett avsevärt mycket större befolkningsunderlag
än Växjö-regionen
såväl inom lokaliseringsorten som inom
pendlingszonen. Jönköpings A-region
är en av de mer expanderande i landet.
Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med en
relativ befolkningstillväxt till 1975 av
15 procent mot 4 procent för Växjöregionen.
Jag blev något förvånad när
statsrådet ifrågasatte om Jönköping tillhör
södra Sverige. Jag hänvisar till vad

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor ni. m.

utredningsmännen och skolöverstyrelsen
framhåller, nämligen att om man
skall förlägga filialen till en ort i södra
Sverige, så bör man välja Jönköping.

Jag skall särskilt citera vad skolöverstyrelsen
i sitt remissvar sagt, vilket jag
tycker är rätt intressant. Innan dess
skall jag dock be att få nämna några
siffror som gäller befolkningsunderlaget
kring Jönköping och Växjö.

Inom en mils räjong kring Jönköping
finns 81 000 invånare mot 36 000 för
Växjö. På två mils avstånd har Jönköping
98 000 mot 52 000 för Växjö.
Inom tre mil har Jönköping 110 000 och
Växjö 70 000. Inom fyra mil har Jönköping
151 000 och Växjö 98 000. Inom
fem mil har Jönköping 216 000, medan
Växjö har 133 000. Detta säger väl ändå
en del om storleken av befolkningsunderlaget
kring Jönköping.

Skolöverstyrelsen säger i sitt remissvar
något som jag vill stryka under,
att vad beträffar underlaget är Örebro
och Jönköping jämställda med varandra
och överträffar klart de övriga undersökta
orterna. Växjö kommer först på
tionde plats. Vid sin bedömning av
lämplig filialort i södra Sverige finner
skolöverstyrelsen, att det lokala underlaget
är störst i Jönköping och att underlaget
inom inackorderingszonen är
lika stort för Jönköping som för Växjö
samt att Jönköping dessutom är den
större centralorten. Skolöverstyrelsen
framhåller, att, om utöver utbyggnaden
i Linköping och Örebro en tredje filial
skall organiseras och förläggas till södra
Sverige, Jönköping och ej Växjö är den
lämpligaste platsen.

Detta har alltså uttalats av auktoritativa
myndigheter, skolöverstyrelsen och
utredningsmännen, vilka båda förordat
Jönköping.

Det är inte bara, som jag sade, ett
mycket varmt lokalt intresse från Jönköping
och från västgötasidan att få
denna filial till Jönköping. Om denna
filial skulle läggas till Jönköping, kommer
det givetvis också att avlasta göte 3

Förslå kammarens protokoll 1965. Nr 39

borgsräjongen, vilket också kan ha ett
visst värde.

Jag ber, herr talman, med detta att få
stryka under betydelsen av att Jönköping
har en större attraktionsförmåga
än vad Växjö har och ett befolkningsunderlag
av betydligt större omfattning,
vilket leder till att möjligheterna för
de studerande att bo i hemmen och på
det sättet minska studentbostadsbyggandet
är betydligt större i Jönköping än i
växjöräjongen.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservation 9 a under punkten 20.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 173 har fogats en reservation
nr 9 a av herr Boman m. fl., som utmynnar
i en hemställan att filialen till
Lunds universitet måtte förläggas till
Jönköping.

Reservanten herr Boman har här nyss
framfört en motivering för denna hemställan,
och jag ber, herr talman, att
helt få instämma i herr Bomans yttrande.

Jag vill därutöver endast ge en kort
motivering för mitt bifall till denna reservation.

När man inom näringslivet är i behov
av en utvidgning, och kommer fram
till att hemorten inte kan ställa dessa
resurser till förfogande, då nödgas man
i många fall vidtaga den åtgärden, att
man öppnar en filialfabrik.

Vid bedömningen av förläggningsort
för en sådan filial är det givetvis många
aspekter att taga hänsyn till, men en av
de väsentligaste är givetvis att filialorten
inte ligger så nära moderföretaget,
att man kommer att inkräkta på varandras
upptagningsområden när det gäller
anställningsmöjligheten av personal,
och därjämte givetvis att filialorten har
fördelar av annat slag, t. ex. på servicesidan.

När man studerat proposition nr 141
vad det gäller förläggandet av en filial
till universitetet i Lund, så kan jag inte

66 Nr 39 Onsdagen den 8 december 196o fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

finna att det ur dessa synpunkter finns
något väsentligt som motsäger Jönköping
som filialort.

I motion nr 925 i andra kammaren
bär, som här tidigare påpekats, bland
annat visats på befolkningstätheten och
även på en av arbetsmarknadsstyrelsen
utarbetad prognos över befolkningstillväxten
under en kommande tidsperiod.
Dessa frågor anser jag vara av en sådan
betydelse, att de näppeligen kan förbigås
vid bedömningen.

Inom jönköpingsregionen återfinns
ett av landets, industriellt sett, expansivaste
områden, med en i stort sett exportinriktad
industri. Får jag bara
nämna som ett exempel på industritätheten,
att inom en radie av tre mil, och
om man sätter cirkelpassaren i min
hemkommun Anderstorp, så ringar man
in cirka 600 industriföretag, och detta
inom orter som har sin naturliga anknytning
till Jönköping. Herr Torsten
Andersson har här tidigare redovisat
att samma anknytning till Jönköping
finns för vissa delar av industriområdena
i Västergötland, och därvid förutom
avlastningen mot Lund även innebär
en viss avlastning för Göteborg.

Även om flera av dessa företag är av
relativt liten storleksordning, så är det
genom den fortgående utvecklingen allt
fler som behöver medarbetare med allt
högre kvalifikationer och där alltså
möjligheten till högre utbildning är av
väsentlig betydelse för regionen.

Jag har vidare den uppfattningen att
befolkningsmängden inom en relativt
snäv cirkel runt filialorten bör vara bestämmande
för förläggningsorten av en
filial, bl. a. med tanke på bostadsproblemet.

Vi vet alla att denna fråga är en integrerande
del i hela utbildningsfrågan.

När man däremot kommer längre ut i
periferien, då tror jag att det för den
som tänker sig till ett universitet inte
alltid blir den närmast liggande studiemöjligheten
som i första hand kommer
i fråga. Skall den studerande ändå bli
beroende av möjligheten till inkvarte -

ring, då kan även andra aspekter än
närliggandet komma in i bilden. Dessa
problem har påtalats av såväl ett flertal
remissinstanser som även här i
dagens debatt, och jag behöver därför,
herr talman, icke upprepa dem.

Herr talman! Med anledning av de
motiv som framförts såväl av ett flertal
remissinstanser som även här i dagens
debatt vill jag yrka bifall till reservation
nr 9 a, vilket innebär en hemställan
om förläggning av filialen för Lunds
universitet till Jönköping.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag kan också inskränka
mig till att beröra frågan om den
sydsvenska filialens placering. Jag kan
i allt instämma med vad de båda föregående
talarna här sagt. Uppenbarligen
är Jönköping en lämplig ort för den
sydsvenska filialen.

Innan jag går vidare skulle jag gärna
vilja passa på tillfället att ge ecklesiastikministern
en eloge för hans trägna
arbete med att söka åstadkomma en förbättrad
utbildning på alla områden i
samhället. Men sedan jag sagt detta, kan
jag inte annat än understryka, att han
beträffande filialplaceringen i Sydsverige,
enligt mitt förmenande, inte handlagt
frågan efter de befolkningsmässiga
förutsättningarna som jag tycker att
han borde ha gjort.

Herr Boman har siffermässigt åskådliggjort
hur stor skillnaden egentligen är
i befolkningsunderlag mellan Jönköping
och Växjö; jag behöver inte gå in på
den detaljen. Konsekvensen av herr Bomans
siffror — och det är inte hans
egna, utan utredningens — är att man
i Jönköping behöver bygga ett mycket
mindre antal studentbostäder. Man har
kostnadsberäknat det till fyra eller fem
miljoner kronor, som samhället får satsa
mera på bostäder i Växjö än man behöver
göra i Jönköping. Man kan inte gå
förbi att det gäller betydande investeringskostnader,
som man får lägga till
om man tar filialen i Växjö än om man
tar den i Jönköping.

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 67

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Skolöverstyrelsen har också, såsom
den remissinstans som i detta läge borde
väga tyngst, talat för en filialförläggning
till Jönköping.

Statsrådet Edenman uppträdde här
för ett par timmar sedan och argumenterade
för sitt förslag att förlägga filialen
till Växjö. Han angav bl. a., att
man skulle ha den placerad på en attraktiv
ort. Min fråga måste följaktligen
bli: Kan Växjö anses mera attraktivt än
exempelvis södra Vätterregionen? Jag
tycker det är en berättigad fråga med
anledning av ett påstående som statsrådet
här gjorde. Skulle alltså Växjö med
sina knappt 30 000 invånare vara mera
attraktivt än jönköpingsbygden med si65-
eller 70 000 invånare?

Herr Edenman sade också, att han
räknar Jönköping till Sydsverige. Såvitt
jag kan erinra mig är detta ett framsteg,
ty vid en uppvaktning som vi gjorde
var han knappast benägen att räkna
Jönköping till den regionen, utan ville
hänföra Jönköping till Mellansverige.
Man kan väl ändå inte komma förbi, att
Jönköping har en klar placering i Götaland,
och man kan inte ändra på det
även om man ur andra synpunkter vid
detta tillfälle skulle vilja argumentera
bort det. Skulle Växjö, som ligger några
tiotal mil närmare Lund, vara en bättre
plats för en universitetsfilial? Jag tillhör
i alla fall dem som tvivlar.

Statsrådet anförde också, att avståndet
mellan Linköping och Jönköping
var så kort. Den argumentationen håller
inte när han samtidigt är beredd att
lägga en annan universitetsfilial i Örebro,
som ligger en mil närmare Linköping
än vad Jönköping gör, och när han
sedan placerar en filial i Karlstad, som
också har kortare resavstånd till Örebro
än vad Jönköping har till Linköping.
Skall man använda avståndsmässiga
argument, måste de väl tas över
hela linjen och inte bara när man avser
placeringen av en enda filial.

Herr Edenman uppträdde här som
kartritare. Jag måste uppriktigt säga att
jag har stor respekt för honom som eck -

lesiastikminister, men jag tror inte att
han har samma möjligheter som kartritare.
Han anförde nämligen, att det blir
så många filialer och universitet på
sträckan Stockholm—Göteborg. Men
hur man än vrider och vänder på saken
måste väl ändå filialerna läggas där den
stora befolkningstätheten finns, och då
får man finna sig i att placera dem där
och inte lägga dem i orter som befolkningsmässigt
inte ger samma utslag.
Även om det på kartan skulle se ut att
vara en koncentration, kan man väl inte
komma ifrån att den koncentrationen
bygger på den levande realiteten, att
människorna i vårt land till stor del
bor i dessa områden.

Det finns självfallet mycket mer att
säga i detta sammanhang, men låt mig
ta upp också en annan aspekt. Herr
Boman berörde den när han talade om
att Jönköping skulle kunna avlasta Göteborgs
universitet till en del. Det är
riktigt. Ingen skall väl tro, att de som
bor i boråstrakten eller södra Älvsborgs
län, för att inte tala om Skaraborgs
län, ger sig upp till Karlstad för
att studera vid universitet. De har naturligtvis
större glädje av universitet i
Göteborg och Jönköping.

Drar man en cirkel med tio mils radie
kring städerna, får Jönköping ett
tillskott på ytterligare ungefär en halv
miljon befolkningsmässigt sett. Jag tänker
på södra Älvsborgs län och Skaraborgs
län. Det är någonting man inte
kan komma förbi.

Jag vill också anknyta till behovet av
studentbostäder. Enligt den bostadsräkning
som företogs År 1960 fanns det i
Jönköpings-regionen — dit räknas då
Jönköping och Huskvarna — 18 398 lägenheter,
medan Växjö hade 8 337. Tillgången
på bostäder för de studerande
vid en universitetsfilial i Jönköping
måste ju vara oändligt mycket större,
tre gånger så stor i varje fall om man
tar hänsyn till lägenhetsantalet, än vad
som finns exempelvis i den förordade
orten Växjö.

Ja, herr talman, det är mycket som

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ytterligare skulle kunna sägas i saken.
Jag tycker att herr Bertil Petersson
fångade in det hela ganska väl, när han
sade att förläggandet av en filial till
Kalmar inte vore sämre än ett förläggande
till Växjö med hänsyn till de
förbindelser som där finns. Jag kan instämma
i dessa synpunkter, men det
måste väl finnas starkare skäl att förlägga
filialen till Jönköping, som har
större befolkningsunderlag och som
kommunikationsmässigt hävdar sig bättre
än någon av de andra orterna. Jag
skall emellertid gärna säga, att jag i valet
mellan Växjö och Kalmar obetingat
kommer att säga ja till Kalmar, ty jag
tycker att det ligger mycken motivering
i vad herr Bertil Petersson och herr
Schött sade.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservation 9 a.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Jag kan efter att ha lyssnat
till de mycket starka argument som
har framförts av de tre senaste talarna
nöja mig med att instämma såväl i vad
som har sagts som i deras yrkanden.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag tar till orda i denna
debatt endast för att yttra mig om lokaliseringen
av universitetsfilialerna.

Vi från sydöstra Sverige är naturligtvis
tacksamma för att vi blivit ihågkomna
vid förläggningen av universitetens
filialer så att ungdomen i våra trakter
har fått möjlighet att med korta avstånd
från de olika boendeorterna inom
upptagningsområdet komma till platser
med högre utbildning. Jag är emellertid
inte helt nöjd med de tre orter
som här är föreslagna av utredningen.
På ett tidigt stadium väcktes delförslag
om Karlskrona i Blekinge såsom
en tänkbar ort för en filial till universitetet
i Lund. Förslaget blev emellertid
av olika skäl ganska tidigt avfört
från debatten, och jag har heller inte

så stor möjlighet att här kunna hävda
länets och Karlskrona stads intressen
i detta avseende. Jag vill dock erinra
om några argument som inte har blivit
framförda i debatten.

Herr Torsten Andersson i Brämhult
nämnde någonting om dessa universitetsfilialers
eller utbildningsanstalters
betydelse när det gäller lokaliseringen
av industrier och näringsliv i övrigt.
Karlskrona med omkringliggande region
är ett område som för närvarande
har det synnerligen besvärligt när det
gäller sysselsättningen. Vi är naturligtvis
fullt medvetna om att lokaliseringen
dit av en universitetsfilial inte helt
skulle lösa detta problem, men vi är
övertygade om att det mycket verksamt
skulle bidra till att lätta bekymren i
detta avseende. Vi tycker även att staten
när det gäller Karlskrona och karlskronaområdet
har en moralisk skyldighet
att lämna kompensation för de arbetstillfällen
som tagits bort från Karlskrona.
Karlskrona byggdes i slutet av
1600-talet och planerades ursprungligen
såsom en örlogsbas. Därmed har staden
och dess invånare nästan till uteslutande
del haft sin utkomst av statlig verksamhet.
Denna verksamhet har nu genom
olika omständigheter blivit mycket
kraftigt reducerad. Under de senaste
10—15 åren har sålunda inte mindre än
4 000 arbetstillfällen baserade på statlig
verksamhet försvunnit från Karlskrona.
Var och en förstår vad det betyder
för en relativt liten ort. Den är
dock inte liten så till vida att den inte
skulle kunna klara en filial till ett universitet.
I fråga om befolkningstätheten
hävdar sig staden väl med övriga orter
som är nämnda såsom lokaliseringsorter
i sydöstra Sverige. I andra kammaren
har väckts en motion, i vilken Karlskrona
föreslagits såsom lokaliseringsort.
.Tåg kommer inte att ansluta mig till den
motionen av den anledningen att jag
inte tror det finns någon möjlighet att
vinna sanktion i denna kammare för de
synpunkterna. De är inte tillräckligt underbyggda.
Tyvärr har ingen utredning

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 69

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

heller skett om en lokalisering till Karlskrona.

De tre orter som i övrigt är nämnda
i sydöstra Sverige som lämpliga för filial
till Lund är Jönköping, Växjö och
Kalmar. Av dessa tre orter finner jag
Växjö vara den lämpligaste med avseende
på lokaliseringen av en filial till
Lunds universitet. Det har sagts i utredningen
och i propositionen att alla
tre orterna är fullt jämförbara när det
gäller möjligheterna att skapa de aktiviteter
som behövs i detta sammanhang.
Växjö har dock även den fördelen att
staden är belägen nära moderuniversitetet
i Lund och även centralt lokaliserad
i upptagningsområdet. Man må sedan
ha tremils- eller fyramilsgränser
eller mera. En del andra nämnda orter
kanske har större befolkningstäthet,
men man får ändå lov att se problemet
ur hela upptagningsområdets synvinkel.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottsutlåtandct i alla delar.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Universiteten har en
dubbel uppgift: forskning och utbildning.
Båda uppgifterna är viktiga och
betydelsefulla, och de är på ett alldeles
speciellt sätt sammankopplade med
och beroende av varandra. En undervisning,
av vilken man vill kräva en
verkligt hög klass och som skall ge
studenterna inte bara ett visst pensum
av kunskaper utan också träning i vetenskaplig
metodik, vetenskaplig stringens
och kritisk bedömning, behöver
samverka med vetenskaplig forskning
för att kunna nå denna verkligt höga
klass. Forskningen når bäst och lättast
de stora resultaten, när den får utvecklas
i en miljö genomsyrad av vetenskapligt
tänkande.

Från dessa principiella synpunkter
tycker jag inte att man kan bortse.

Ett litet land har begränsade resurser,
även personellt. För ett litet land är
det angeläget att kunna ta vara på de
vetenskapliga förmågorna. Det giiller

att skapa en miljö där man kan ta vara
på dem som har fallenhet för vetenskapligt
studium, och man bör göra detta
på ett tidigt skede av deras studier, om
man vill vara säker på att kunna fånga
upp dem.

»Vetenskapen som upplevelse kan redan
i skolan få livsinriktande betydelse
för en elev som fått kasta en blick in
bakom förlåten eller fått en aning om
de stora perspektiven, det förutsättningslösa
sanningssökandet, det mödosamma
detaljarbetet, försöken till syntes
och —• ytterst — den ständiga gränsförskjutningen
mot det okändas vidder.
» Den här lyriska beskrivningen av
en skolelev, när han är som bäst som
ämne för vetenskaplig skolning, ett skott
i den vetenskapliga trädgård som det
gäller att vårda och ansa, är hämtad ur
1946 års skolkommissions betänkande,
underskrivet av bl. a. herr Näsström och
fru Myrdal.

De anordningar som föreslås i den
proposition som behandlas i det föreliggande
utskottsutlåtandet är föga ägnade
att ta vara på en sådan skolelev,
och detta på flera sätt. De universitetsfilialer
som föreslås kommer med den
utformning som de fått i förslaget ■—
åtminstone såvitt man kan bedöma —
inte att ge den miljö som gynnar vetenskaplig
vidareutveckling. Lärarkrafterna
blir till väsentlig del mindre kvalificerade
än gymnasiets lärare, såvitt
man kan förstå av de ganska löst skisserade
uppgifter som finns på denna
punkt. Lärarnas tjänstgöring avses bli
ordnad så att det praktiskt taget blir
omöjligt för dem att samtidigt med undervisningen
bedriva forskning. Vi har
hört av ecklesiastikministern att det
inte heller är meningen. De tilltänkta
biblioteksresurserna blir otillräckliga
för den som vill fördjupa sig. Jag kan
helt ansluta mig till den uppfattningen
som uttryckts i orden: Vad är det egentligen
för mening med att i grundskola
och gymnasium se mera till elevernas
självverksamhet än på faktiskt kunskapsinhämtande
och sedan placera eu

70 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

del av dem vid studieinrättningar som
inte ger nämnvärt utrymme för den kritiska
och praktiska attityd som man
hoppats att studenterna tillägnat sig?

Ändå vill jag inte yrka avslag på förslaget
om universitetsfilialer utan yrkar
bifall till propositionens förslag i det
avseendet, men jag gör det i förhoppningen
att anknytningen och samarbetet
mellan moderuniversitet och filialer
blir så intimt som möjligt — hur
nu det skall utformas — och jag gör
det i förhoppningen att biblioteken på
filialorterna skall bli så utrustade att de
ger möjlighet till fördjupade vetenskapliga
studier, åtminstone i vissa ämnen.
Jag tror att det skulle ha en stimulerande
inverkan på hela miljön vid universitetsfilialerna.
Jag hoppas också att
lärarfrågan skall lösas på ett bättre sätt
än vad som kan befaras av det som anförts
i propositionen. Jag anser också
att möjligheten till att i vissa ämnesgrupper
inrikta studierna på högre nivå
än två betyg skall åstadkommas, allt
för att ge den miljö vid filialorterna
som jag anser nödvändig för att den
akademiska undervisning som där skall
äga rum skall få så gynnsamma betingelser
som möjligt.

Jag skall inte diskutera den här frågan
mera ingående. Det har ju andra
gjort här i dag. Jag konstaterar emellertid
såsom herrar Källqvist och Wallmark
redan gjort i sina första inlägg i
början av debatten att den kritik som
finns i de olika partiernas huvudmotioner
nästan lika gärna skulle kunna leda
till ett avslagsyrkande och att det för
många har inneburit ett ganska stort
steg av självövervinnelse att gå med på
inrättandet av dessa universitetsfilialer.
Men jag hoppas på en sådan utveckling
av filialerna som jag har antytt, och jag
tycker att det i utskottsutlåtandet finns
vissa uttalanden som stöder den förhoppningen.

Låt mig också kommentera vad departementschefen
sade här i dag på förmiddagen.
Han gav mig en viss förhoppning,
när han sade att inom sådana

ämnen där någon särskild forskningsorganisation
inte är nödvändig skulle
det vara möjligt att låta studierna gå
vidare utöver tvåbetygsnivån. Men han
tog tillbaka lite grand när han sade att
lärarna skulle vara i den pedagogiska
karriären och inte i forskningskarriären.
Han tyckte att det var bra ändå,
ty vid universiteten har professorerna
bara tre procent av undervisningen, och
följaktligen var universitetsfilialerna
inte så illa ställda. Emellertid ligger
skillnaden inte enbart där. Det finns vid
universiteten specialföreningar och diskussionsföreningar
av olika slag, där
studerande av olika kategorier — även
de högt meriterade — deltar i förhandlingarna
och diskussionerna och är
med om att bilda en miljö som karakteriseras
bl. a. just av att framstående
vetenskapsmän deltar i föreningarnas
arbete. Jag tror att det vore väsentligt
att man vid universitetsfilialerna får
lärare som kan hålla den nivån, och jag
hoppas i det avseendet på det samarbete
mellan universiteten och filialerna som
jag tidigare antytt.

Det är också vissa andra saker som
jag reagerar emot; såväl de fasta studiegångarna
som avvisningsförfarandet är
för mig mycket osympatiska ting. Det
är inte bara omtanken om de originella
genierna, som inte kan följa de utstakade
vägarna, som gör att jag är av den
meningen. Jag har faktiskt på nära håll
sett kamrater tillhörande denna värdefulla
människotyp som brutit sig ut
från den fasta studiegången, där en sådan
har funnits, och fastnat i vetenskapligt
arbete på ett tidigt stadium då de
funnit en studieplats i sin utbildning
där den vetenskapliga miljön har varit
gynnsam och stimulerande för vetenskapligt
arbete. Dessa människors insatser
har varit betydande — de har
till och med lett fram till Nobelpris —
men de följde inte den utstakade stigens
raka linje. Vi får hoppas att det också
i framtiden skall finnas sådana genier
bland våra studerande och att vi skall
kunna ge dem sådana studiemöjlighe -

Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ter att samhället kan få glädje av dem
och att vi kan göra det på ett tidigt
skede av deras studier.

Jag kan i fråga om de fasta studiegångarna
och avvisningsförfarandet
helt instämma i vad herrar Wallmark
och Thorsten Larsson sagt.

Departementschefen sade att det här
var fråga om en försöksverksamhet. Det
uttalandet tycker jag accentuerar i ännu
högre grad betydelsen av att riksdagen
får ta ställning till dessa frågor innan
det blir ett definitivt beslut.

Men, säg mig, hur den skall bete sig
som i högre ålder, kanske på sin ålders
höst, vill syssla med vetenskapligt arbete
och som gärna vill skaffa sig den
grundläggande skolning som han behöver
för att göra det. Han kanske vill
följa helt andra linjer och få helt andra
studieintressen tillgodosedda än vad
de fasta linjerna ger möjlighet till. Det
kanske inte alls kommer att finnas något
utrymme för honom i det framtida
starkt utbyggda universitetsväsendet?
Jag tycker det vore synd, även om jag
erkänner att dessa människors studier
mera får anses ha karaktären av en
konsumtion än en investering för framtida
produktion.

Jag skulle, herr talman, i detta sammanhang
också vilja beröra en detaljfråga
i propositionen, nämligen frågan
om receptarieutbildningen. Jag känner
mig oroad av departementschefens syn
på denna utbildning sådan den kommer
till uttryck i propositionen. Den ger,
tycker jag, intryck av en nedklassning
av denna betydelsefulla yrkeskategori
med dess viktiga uppgifter. Jag hoppas
att den farhågan är ogrundad. Liksom
utskottet räknar jag med att den föreslagna
utredningen skall ge en allsidig
belysning av frågan. Det förefaller mig
alldeles klart att samarbetet med den
farmacevtiska fakulteten är en angelägen
sak, bland annat ur lärarrekryteringssynpunkt.
Jag litar på att utredningen
blir allsidig och har därför på
denna punkt intet yrkande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

fall till de reservationer beträffande
vilka herr Wallmark tidigare har ställt
bifallsyrkanden.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! I egenskap av motionär
anser jag mig inte kunna underlåta att
framföra allvarliga betänkligheter mot
det föreslagna filialsystemet. I likhet
med herr Wallmark finner jag det tvivelaktigt
om över huvud taget det ambitiösa
utbyggnadsprogrammet kan fullföljas
i avsedd takt. Lärarresurserna är
begränsade, likaså de ekonomiska resurserna.

Många sakkunniga har hävdat den
meningen att det är orealistiskt att tänka
sig att filialerna skall kunna erbjuda
en utbildning som är någorlunda likvärdig
med den som ges vid universiteten.
Det anses omöjligt att ställa tillräckligt
kvalificerade lärare till förfogande
för filialerna. Jag är rädd för att
de som påstår motsatsen saknar reellt
underlag för sina påståenden. Det är
lätt att bygga luftslott i en proposition;
det är svårare att bygga fullvärdiga läroanstalter.
Det föreligger risk för, om
uttrycket tillätes, att det blir en sekunda
utbildning vid filialerna. Lärarfrågan
är dock A och O i detta sammanhang.
Det är orätt att bjuda den studerande
ungdomen en sådan sekunda utbildning.
De studerande vid filialerna blir därigenom
handikappade i förhållande till
sina jämnåriga kamrater vid universiteten.
Jag har på nära håll haft tillfälle
att följa en utbildning där lärarresurserna
i viktiga avseenden har varit
otillräckliga. Erfarenheterna har varit
mycket nedslående. Det är framför
allt detta som har dikterat mitt ståndpunktstagande
när det gäller filialerna,
som kommer att arbeta under knapphetens
kalla stjärna i många hänseenden
framför allt i personalhänseende.

Jag anser att vi i första hand bör
med alla krafter satsa på de befintliga
universitetens utbyggnad. Vid dessa
finns dock redan utbildningstraditioner

72 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1905 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

och en färdig organisation. Vårt land
bör som hittills sikta på kvalitet i fråga
om den högre utbildningen. Kvalitetskravet
måste hållas uppe; hela vår kultur
vilar härpå. Det sker enligt min mening
bäst vid universiteten.

I övrigt, herr talman, inskränker jag
mig till att yrka bifall till motion I: 785
med mig själv som ensam motionär och
motion II: 932 av fröken Ljungberg
m. fl.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Från kommunistiskt håll
föreligger ingen motion i detta ärende,
utom en i andra kammaren som gäller
en speciell fråga. Beträffande huvudlinjerna
i propositionen — däribland då
systemet med universitetsfilialer — har
vi alltså inte motionsvägen redovisat
några djupgående invändningar; men
en del anteckningar i marginalen kan
jag väl ändå få lov att här göra.

Att förslagen i propositionen innebär
ett inte obetydligt steg framåt på den
högre utbildningens område får man
nog anse som givet; den saken bör konstateras.
Lika givet är att denna utveckling
bör ses i förbindelse med framstegen
i fråga om bl. a. den gymnasiala undervisningen.
Bedömningen av framstegstakten
på undervisningens och utbildningens
fält bör alltså inte fixeras
till någon enstaka punkt, utan den bör
gälla fältet som helhet. Men också vid
en sådan bedömning är det klart att de
s. k. avvägningsfrågorna kan ses olika
av skilda människor och av grupper
som är företrädda här i riksdagen.

Såväl i propositionen som i utskottsutlåtandet
talas mycket om de samhälleliga
resurserna och hur långt dessa
förslår. På den grundvalen diskuteras
sedan hur mycket som kan destineras
till den högre utbildningen. Detta är ett
avvägningsproblem, sägs det, och vid
sitt vägande har man kommit fram till
att riktpunkten för utbyggnaden skall
vara 87 000 studerande under de första
åren av nästa decennium. Jag vill vis -

serligen upprepa att vad som här föreslås
innebär ett inte obetydligt steg
framåt, men ändå måste noteras att avvägningen
har utfallit så att utbyggnaden
inte på långt när kan omsluta alla
de ungdomar som vid den tiden beräknas
efterfråga tillgång till högre studier.

Frågan om en inträdesspärr har diskuterats
mycket, bl. a. från denna talarstol
i dag. Jag är ingen anhängare av
att inträdesspärrar upprättas men vill
säga, att indirekt existerar dock en inträdesspärr,
något som framgår bl. a.
av de uppgifter jag nyss lämnade beträffande
antalet ungdomar som kan få tillfälle
att studera och det antal som kan
beräknas efterfråga tillgång till högre
studier. De föreliggande förslagen öppnar
visserligen, kan man tycka, en port
mot framtiden, men på verkligt vid gavel
öppnas den ännu inte.

Möjligheten till högre utbildning borde
väl i och för sig inte katalogiseras
som en investering; och i vart fall borde
man här lägga in litet mera i begreppet
investering än om det t. ex. gällde
att bygga en knäckebrödsfabrik eller
någonting liknande. Det rör sig inte om
storheter av samma art. Högre utbildning
och möjlighet till inhämtande av
kunskaper har ju ett värde långt utöver
det ekonomiska nyttiggörandet av vad
man inhämtat; kunskapen har i och för
sig under alla omständigheter ett värde
för individen och för samhället. Om jag
ändå här accepterar begreppet investering,
med vissa reservationer för själva
uttrycket, kan noteras att den samhällsekonomiska
lönsamheten av detta slags
investeringar numera allmänt erkännes,
däribland rätt engagerat också av justitiekanslersämbetet
i de uttalanden som
propositionen i detta stycke citerar.

Men därefter kommer man ju till avvägnings-
och prioriteringsfrågorna,
som man alltid gör när det gäller pengar
och materiella resurser i allmänhet.
Den avvägning som här görs innebär
att driftkostnaderna för universitet och
högskolor nästan fördubblas från förra
budgetåret fram till budgetåret 1972/73.

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 73

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Också med bortseende från penningvärdeförändringar
och annat betyder detta
trots allt, att årskostnaden i början av
70-talet inte blir mer än 1/7 av de militära
årskostnader vi har just nu —
en sak som jag tycker att man också bör
observera när man talar omavvägningsproblemen.
Om det gällt uteslutande
ytterligare materiella tillskott för att
göra det möjligt att genast ta ännu ett
steg på den högre utbildningens område,
skulle säkert många inom folket ha
ansett att någon av de här sjundedelarna
med fördel kunde ha omdisponerats
för den högre undervisningens och skolningens
räkning. Men nu gäller det inte
bara rent materiella tillskott, utan också
sådant som lärarfrågor m. m., som
måste ordnas för att det inte skall bli
en kollaps litet längre fram, såsom
statsrådet Edenman nyss uttryckte saken.

När emellertid den väntade framtida
efterfrågan på möjlighet till högre studier
inte kan komma att helt tillgodoses
genom de nu aktuella förslagen —■ allra
minst då det dolda behov som här föreligger
— är filialsystemet och dess utbyggnad
så mycket angelägnare. Därvidlag
är jag sålunda inte alls villig att
instämma i det som herr Jacobsson nyss
anförde från talarstolen. Jag skall inte
tala om lärdomsfabriker i samband med
universitetsfrågorna — det vore kanske
oriktigt. Men jag vill framhålla att möjligheten
för individen att få högre undervisning
hittills i högsta grad varit
beroende för det första av individens
ekonomi och för det andra i viss mån
av bostadsort. Beroendet av ekonomien
existerar tyvärr alltjämt trots studiemedelsförordningen,
som riksdagen bar
beslutat om. Men med universitetsfilialernas
upprättande blir faktiskt beroendet
av bostadsorten mindre än för närvarande.
Undervisningen söker sig alltså
här fram till de kunskapssökande i
stället för att de kunskapssökande tvingas
resa lång väg till undervisningen och
slå ned sina bopålar diir.

Jag vill ytterligare bara ha sagt att

.tf Första hammarens protokoll 19G5. Nr 39

universitetsfilialer enligt min uppfattning
i princip är ett gott system. Felet
är naturligtvis att undervisningen inte
sker på tillräckligt hög nivå och att
sambandet mellan utbildning och forskning
inte blir vad det borde vara. Jag
fördjupar mig inte här i enskildheterna
om detta, utan vill bara uttala förväntningen
att det som nu föreslås beträffande
universitetsfilialerna betraktas
som bara själva grunden, på vilken
man snarast möjligt skall bygga vidare.
Med en sådan utbyggnad menar jag naturligtvis
såväl kvaliteten som omfånget.

Med detta uttalande är också utsagt
att vi i den kommunistiska gruppen inte
har kommit till någon annan slutsats i
fråga om universitetsfilialerna än vad
utskottsmajoriteten gjort vid sin behandling
av propositionen.

Får jag till slut också ta några sekunder
i anspråk för att säga något om
det avvisningsförfarande som har föreslagits
och som föranlett så mycken diskussion.

Den klassiske och i litterära verk så
flitigt utnyttjade överliggaren är väl
numera en ganska unik företeelse vid
våra universitet — den som man har
skämtat så mycket om i litteraturen
och talat om i sådana sammanhang i så
många decennier. Men jag tror nog för
egen del — jag talar här rent personligt
— att en viss men inte alltför snäv
gräns bör sättas för möjligheten att
blockera studieplatser som ambitiösare
ungdomar kanske inte får möjlighet att
inta till följd av denna blockering. Jag
vill dock understryka att för det första
reser bestämmelserna i studiemedelsförordningen
redan en viss gräns. Man
kan ju inte gå och släpa hur länge som
helst vid ett universitet och fortfarande
uppbära studiemedel. För det andra
reagerar jag mot att reglerna för avvisningsförfarandet
skall fastställas avregeringen
och att riksdagen inte får
ta någon ståndpunkt till hur de skall
avfattas. För att inte bli missförstådd
vill jag säga att jag tycker nog per -

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

sonligen att vissa regler behövs men
att riksdagen bör fastställa de yttre ramarna
för dessa regler.

Det talas så mycket om rationalisering
av undervisningen. Självfallet måste
man säga ja och amen till alla möjliga
åtgärder för rationalisering, men inte
en rationalisering som oförskyllt drämmer
till sådana kategorier som exempelvis
ungdomar som är i den ekonomiska
situationen att de tillfälligt måste
avbryta sina studier för att ta förvärvsarbete.
Det måste skapas garantier
för att full hänsyn tas till sådana
omständigheter och att inget gunstlingssystem
uppkommer vid läroanstalterna
genom alltför vida ramar beträffande
avvisningsförfarandet. Departementschefen
uttalade här nyss att hänsyn
skall tas till sådana omständigheter,
och det låter ju trösterikt, men varför
ges inte riksdagen möjlighet att ta
ståndpunkt till föreslagna regler i detta
avseende?

Herr talman! Jag vill bara uttala mig
för att riksdagen skall få ta ståndpunkt
till förslag till regler i denna fråga.

Med de anteckningar i marginalen
som jag här har gjort har jag antytt att
den kommunistiska gruppen på de avgörande
punkterna ansluter sig till utskottets
utlåtande. Vi hoppas också på
en utbyggnad kvalitativt och kvantitativt
på den grund som här läggs, inte
minst då det gäller universitetsfilialer.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Som representant för
utskottet på samtliga punkter kanske
jag måste be om ursäkt för att jag inte
kan bli lika kortfattad som de senaste
talarna varit.

Jag vill först säga, att denna fråga
varit en av de besvärligaste som utskottet
haft att lösa. Vi har besökt en
lång rad av städer för att på ort och
ställe sätta oss in i förhållandena. Vi
har kommit till tals med många kommunalmän,
företrädare för undervisningsväsendet
o. s. v. för att på det sät -

tet få en ingående kännedom om de
olika orternas möjligheter att ta emot
nya högre utbildningsanstalter.

Efter dessa överläggningar kunde vi
dock i utskottet nå fullständig enighet
om de väsentliga frågorna på detta område,
t. ex. filialer eller icke filialer.
Som här också tidigare nämnts hade
man från ett par remissinstansers sida
ansett att man skulle bygga ut de nuvarande
universiteten i stället för att
gå in för universitetsfilialer. Efter de
många och långa överläggningar som
vi har haft har vi ändå enhälligt kommit
fram till det resultatet att det är och
blir en stor fördel med dessa nya filialer.
Sedan förstår jag mycket väl att
representanter för de olika städer som
liar varit i fråga slår vakt om sin hemort
— det skulle vara egendomligt annars.
Samma önskemål har vi också
fått höra när vi har besökt de olika orterna,
men vi har försökt ta ställning
til! de väsentliga sakförhållandena.

Jag fäste mig kanske särskilt vid herr
Nymans inlägg här, som jag gärna vill
beteckna som ett mycket lugnt och sakligt
inlägg. Å andra sidan tycker jag
inte att herr Nyman tog tillräcklig hänsyn
just till det förhållandet som han
själv nämnde, att vi nu vill skapa en
kombination av medicinsk och teknisk
utbildning. Om man har detta som
grund för sitt ställningstagande är det
alldeles uppenbart att Linköping kommer
i förgrunden.

Som jag också nämnde i statsutskottet
vill jag påpeka att just i dessa dagar
har vi fått belägg för nödvändigheten
av denna utbildningsgren. De tråkiga
händelser som inträffat på ett par orter
— framför allt i Örebro — under
de senaste veckorna visar att det behövs
sjukhustekniker som är kunniga
på sitt område. Läkarna framhåller
med rätta att de inte kan åta sig att
handha alla de nya apparater som förekommer
vid ett större sjukhus. Det är
väl bevis om något för att denna nya
linje — kombinationen medicin-teknik
— måste vara den riktiga.

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 75

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Man kan naturligtvis komma med
den invändningen: Varför inte förlägga
undervisningen till de gamla universiteten
i stället för till en nybildad högskola?
Vi har sett saken så att när man
nu från grunden får bygga upp en ny
institution så går det väsentligt lättare
att få till stånd den kombination som
jag här har talat om än att försöka förlägga
den undervisningen till ett redan
befintligt universitet. Det har i varje
fall varit det underlag som vi i utskottet
haft för vårt ställningstagande vad
gäller den nya tekniska högskolan. Vi
vill gärna erkänna att om det gällt enbart
en teknisk högskola, så hade vi i
utskottet också ansett att Västerås hade
varit en synnerligen lämplig plats för
en sådan högskola.

När det sedan gäller universitetsfilialerna
är det Jönköping, Kalmar och
Växjö samt ett par andra städer som har
tävlat om dessa filialer. Om vi håller oss
till den södra delen av landet, så kom
vi efter många funderingar och besök
på de olika orterna fram till att departementschefen
bedömde Växjö riktigt,
när han föreslog den staden såsom den
förläggningsort som hade de största fördelarna,
inte minst med tanke på den
relativa närheten till Lunds universitet.

De meningsskiljaktigheter som förekommit
i utskottet har gällt kanske viktiga
detaljer, men dock detaljer i det
hela. För egen del har jag som utskottets
ordförande varit glad över att vi
kunnat ena oss om de stora linjerna.
Sedan får man naturligtvis hålla med
om att det kan finnas viktiga detaljer
även i ett sådant här komplex av frågor.

Ilerr Källqvist inledde debatten här,
och lian framhöll att vi inte kunnat ena
oss på alla punkter. Detta framgår också
av de rätt många reservationer som
finns. När jag nu har tillfälle därtill
ber jag att till herr Källqvist få säga ett
par särskilda ord.

Såvitt jag förstår är det nu de sista
dagarna som herr Källqvist uppträder
i detta hus. Det är då angeläget för mig
som avdelningens ordförande att offent -

ligt få tacka herr Källqvist för det arbete
han utfört i andra avdelningen.
Lugn, saklighet och förståelse för de
olika problemen har kännetecknat herr
Källqvist, och för det är vi i avdelningen
mycket tacksamma.

Herr Källqvist blev litet lyrisk i sitt
anförande när han gjorde vissa jämförelser
med Uppsala o. s. v. -— och det
kanske inte skadar med litet lyrik i
denna diskussion. Annars brukar herr
Källqvist vara företrädare för en annan
konstart som finns representerad ute i
sammanbindningsbanan.

När vi haft att ta ställning till mängden
av motioner har vi försökt uträtta
det arbetet mycket noga. Vi har vägt
de olika förslagen mot varandra. När
vi kommit fram till det utlåtande som
bär föreligger kan jag försäkra, att det
ligger mycket arbete bakom, både dagsarbete
och kvällsarbete. I utskottets
skrivning har vi försökt få fram det
väsentliga på de olika punkterna, och
det gör, herr talman, att jag kanske
måste läsa några rader i utlåtandet.

Vad gäller de fasta studiegångarna,
som föranlett reservation 2, framhåller
vi: »Utskottet vill understryka, att det
fir.ner det synnerligen angeläget, att effektiviteten
i utbildningssystemet ökas
så att utbildningstiden fram till primärexamen
och därmed studerandeantalet
vid de fria fakulteterna kan begränsas.
Alternativet till de i propositionen redovisade
åtgärderna torde enligt utskottet
vara att spärra tillträdet till i första
hand de filosofiska fakulteterna. Då utskottet
finner sig böra instämma i departementschefens
uppfattning, att en
dylik drastisk åtgärd inte bör vidtas,
återstår endast åtgärder av rationaliseringskaraktär.

När det gäller de fasta studiegångarna
vid filosofisk fakultet anser utskottet,
att ett dylikt system kan komma att få
en för den enskilde gynnsam inverkan,
inte minst inför valet av fortsatt verksamhet
efter avslutad gymnasial utbildning.
Fn större fasthet i utbildningsorganisationen
är vidare enligt utskottets

7G Nr 39 Onsdagen den 8 december 19(55 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

mening nödvändig för att rationaliseringsåtgärder
skall ge resultat. Givetvis
måste, såsom också framhålles i propositionen,
särskilda anordningar vidtas
för vissa studerande som av legitima
skäl inte bär möjlighet att följa den
reguljära utbildningsgången. Utskottet
förutsätter vidare, att införandet av
fasta studiegångar skall möjliggöra utbildning
över fakultetsgränser, exempelvis
s. k. blandade utbildningar inom
raatematisk-naturvetenskaplig fakultet
och medicinsk eller farmacevtisk fakultet.
Utskottet vill slutligen i detta sammanhang
uttala, att de fasta studiegångarna
synes kunna förbättra förutsättningarna
för en kontinuerlig anpassning
av utbildningsinnehållet med hänsyn
till samhällets ständigt föränderliga behov
på samma sätt som man t. ex. vid
de tekniska högskolorna för närvarande
kontinuerligt omprövar detta.»

Med hänvisning till detta avstyrker
utskottet vissa motioner.

Några talare i diskussionen har
nämnt vad herr Adolfsson kallade överliggare.
Vi har ansett att man för att få
största möjliga effekt i undervisningen
av de medel som vi lägger ned på detta
område måste skärpa reglerna. Även
om dessa överliggare, såsom herr
Adolfsson ansåg, numera inte är så
många att de har någon nämnvärd betydelse,
tror vi att blotta förekomsten
av bestämmelser på detta område kan
vara till nytta för de studerande själva.

Vad sedan gäller reservation 4, som
avser radio-, televisions och korrespondensundervisningen,
tror jag att det
egentligen inte är så mycket som skiljer
utskottet och reservanterna åt. Utskottet
skriver: »Frågan om utnyttjandet
av radio och television för reguljär universitets-
och högskoleutbildning har
behandlats av 1960 års radioutredning
i betänkandet ''Radions och televisionens
framtid i Sverige’ —---. Sedan

remissbehandlingen avslutats pågår, enligt
vad utskottet inhämtat, beredning
med anledning av radioutredningens
förslag inom Kungl. Maj:ts kansli. Ut -

skottet, som förutsätter, att riksdagen i
annat sammanhang får anledning behandla
dessa frågor, finner med hänsyn
till de anförda yrkandena i motionerna
I: 781 och II: 926, L 784 och
II: 923 samt I: 789 och II: 935 vad angår
förevarande spörsmål inte böra föranleda
någon åtgärd från riksdagens
sida.»

När det pågår en utredning har vi ju
alltid ansett att man inte bör föregripa
den, utan avvakta resultatet.

Vad gäller reservation 5, som framför
allt behandlar Umeå universitet,
har vi i stort sett varit överens. Herr
Thorsten Larsson bad om ursäkt för att
en skåning lade sig i dessa norrlandsförhållanden.
Han behöver inte alls be
om ursäkt för den saken. Får vi norrlänningar
hjälp från Skåne, Danmark,
Norge, Finland eller något annat främmande
land, är vi tacksamma. Men herr
Thorsten Larsson hjälper oss inte —
han är med om en reservation som stryker
bort vad vi har skrivit till förmån
för Norrland. Det beklagar jag mycket,
särskilt som jag i utskottet inte fick den
uppfattningen, att herr Larsson skulle
komma att följa denna linje.

Vi har alltså varit överens om att utbyggnaden
av Umeå universitet bör ske
så snabbt som över huvud taget är möjligt.
Som herr Larsson nämnde har
dess bättre möjligheterna för Umeå universitet
att få t. ex. lärare visat sig betydligt
större än man från början vågade
hoppas. Utskottet har ju också
besökt Umeå. Vi fick vid samtal med
universitetsrektorn den uppfattningen,
att han inte var orolig för umeåuniversitetets
framtid utan såg framtiden an
med tillförsikt. Det är vi alla och inte
minst vi norrlänningar glada över.

Den sjätte reservationen avser framför
allt Västerås. Jag har redan nämnt
något om denna sak. Jag tror att riksdagens
ledamöter vid närmare eftertanke
skall finna att utskottet med hänsyn
till behovet av en kombination av medicinsk
och teknisk utbildning inte har
kunnat handla på annat sätt än det har

Onsdagen den 8 december 19(i5 fin. Nr 39 77

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

gjort i detta fall. Herr Nyman framhöll
att inga lokaliseringspolitiska åsikter låg
bakom hans anförande. Vi har väl ingen
anledning att betvivla herr Nymans
ord, men jag misstänker att hans yttrande
här skulle ha varit beskaffat på
ett annat sätt om vännen Nyman varit
bosatt i Linköping. Även det är ju
mänskligt.

Vad beträffar den åttonde reservationen,
som framför allt avser Norrland,
har vi skrivit på ett sätt som jag tror
att också de flesta norrlänningar kan
vara tillfredsställda med. Vi har framhållit
att Kungl. Maj:t bör tillsätta en
beredning som kontinuerligt följer utvecklingen
på detta område och, när så
befinnes möjligt, framlägger förslag rörande
den högre tekniska utbildningens
fortsatta utbyggnad. »Enligt propositionen
skulle det norr om Uppsala
inte finnas någon teknisk utbildning
ovanför den gymnasiala nivån. En ytterligare
industriell utbyggnad i Norrland
kan enligt utskottets mening förväntas
medföra ett ökat ingenjörsbehov.
Denna utbyggnad bör underlättas genom
ökade utbildningsmöjligheter. Utskottet
finner därför, att beredningen i
första hand bör överväga huruvida fullständig
teknisk högskola, vissa sektioner
av sådan högskola eller utbildning i
de två första årskurserna inom vissa
sektioner av teknisk högskola bör anordnas
på någon eller några orter i
Norrland. Vissa av dessa utbildningsanstalter
bör, om behov därav föreligger,
framdeles kunna utvecklas till fullständiga
tekniska högskolor. Med hänsyn
till industriens struktur bör beredningen
vidare undersöka huruvida eu
påbyggnad av tekniskt gymnasium
skulle kunna betjäna industrien på ett
verksamt sätt.»

Detta uttalande av utskottet har såvitt
jag har kunnat bedöma — jag har
försökt följa med tidningspressen —
mottagits med stor tacksamhet av många
i Norrland. Visserligen är man ledsen
över att man inte fick den fjärde tekniska
högskolan förlagd till Norrland,

men med hänsyn till föreliggande omständigheter
förstår man att man måste
gå fram på den linje som utskottet här
har anvisat, om man inom rimlig tid
skall kunna få en högre teknisk utbildning
där uppe. Ledamöterna i avdelningen
var fullständigt överens om denna
skrivning, och jag trodde att också
suppleanterna hade samma uppfattning,
men det har visat sig att någon tydligen
inte ville vara med om den.

Jag tycker för min del att det inte är
så märkvärdigt om det, när vi försöker
summera, visar sig att det finns olika
meningar om detaljerna. Jag har med
stort intresse lyssnat på de olika anförandena
här. Det har varit anföranden
som berört propositionen och statsutskottets
utlåtande och ibland kanske
gått något utanför dem. Herr Schött anförde
t. ex. att om det skulle bli en internationell
avspänning, så skulle Kalmar
ligga mycket väl till. Jag vill inte
försöka bedöma den saken, men jag
hoppas att vi skall få den internationella
avspänning som han talade om.

Herr Gösta Jacobsson befarade alt
det skulle bli en sekundär utbildning vid
filialerna, som han uttryckte sig. Jag
kan försäkra herr Jacobsson att utskottet
har ägnat mycket stor uppmärksamhet
åt den frågan. Vi har också skrivit
i vårt utlåtande, att det inte får bli någon
sekundär utbildning vid filialerna,
utan att den på det stadium det är fråga
om skall vara fullt jämförbar med
den utbildning som lämnas vid våra
nuvarande universitet. På den punkten
var samtliga inom utskottet fullständigt
överens.

Vi har ytterligare markerat just denna
sak i det avsnitt som behandlar assistenttjänsterna
och som reservation 12
gäller. Där har vi kursiverat »likvärdig»
i vårt yttrande. Vi menar med detta att
det inte får bli eu kvalitetsskillnad, och
jag är övertygad om att departementschefen,
universitetskanslern m. fl. har
samma uppfattning.

Vad sedan gäller studentbostäderna
liar utskottet sedan flera år tillbaka

78 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

framhållit att det åligger en stad, som
får den stora fördelen att en högre utbildningsanstalt
förläggs dit, att i tid
se till att det finns ett något så när tillräckligt
antal studentbostäder. Nu är
vi medvetna om en tendens att många
av de studerande som kan bo i föräldrahemmet
skaffar sig egna rum eller
egna lägenheter. Om denna utveckling
blir mer markerad, blir det svårt för
varje skolstad i landet att förse alla
studenter som så önskar med egna lägenheter.
Vi hoppas emellertid att det
skall bli en väsentlig lättnad när undervisningsanstalterna
sprids ut och
vi inte får en anhopning till de nuvarande
universitetsstäderna.

Herr talman! Jag har nu försökt att
vidröra de väsentliga punkterna i utskottets
utlåtande. Jag ber att få yrka
bifall till samtliga punkter i statsutskottets
utlåtande nr 173.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Ett par frågor som herr
Näsström berörde har jag anledning att
kommentera något.

Det gäller först reservation nr 4.
Herr Näsström läste upp vad utskottet
skriver på sid. 13 och sade att det pågår
en utredning rörande användningen
av radio och television i universitetsundervisningen
och att man inte bör
föregripa utredningen utan avvakta dess
resultat. Detta låter något egendomligt,
eftersom vi reservanter begär just en
utredning. Det är emellertid inte med
sanningen överensstämmande att det
pågår en utredning. Det har funnits
en utredning som sysslat med radions
och televisionens framtid i Sverige, och
en beredning arbetar inom Kungl.
Majrts kansli med utredningens förslag.
Delvis har man i denna utredning givetvis
även sysslat med utbildningssidan.
Men denna kansliberedning är ju
inte tillnärmelsevis det som reservationen
avser. Jag försökte i mitt första inlägg
klargöra, att bakgrunden till att
vi kräver denna utredning med ordent -

liga resurser är att vi vill få en chans
att möta de stora krav som vi vet kommer
att ställas på det högre utbildningsväsendet.

Herr Näsström kommenterade också
reservation nr 8 på sid. 17. Det gäller
norrlandsberedningen. Någon suppleant
i avdelningen hade en annan mening
än avdelningens majoritet, sade herr
Näsström. Det var jag det. Jag ställde
alltså detta yrkande i statsutskottet, och
jag har fått stöd av kolleger i riksdagen
från alla partier. Jag har fått stöd även
av representanter för ecklesiastikdepartementet
i denna tanke. Det är ju
inte farligt, herr Näsström, att erkänna
att det har kommit ett litet hugskott
för mycket in i skrivningen. Värre är
det inte. Det enda jag föreslår är att
denna mening tas bort.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! En röst från de ockuperade
landen har alltså börjat intressera
sig för Norrland.

Men det var tråkigt, vill jag säga
till avdelningens ordförande, om han
uppfattade detta att mitt namn står under
reservation 8 så att jag inte skulle
vilja hjälpa Norrland. Om man ser till
saken, så innebär reservationen såvitt
jag förstår inget motstånd mot en riktig
och vettig lösning av Norrlands högskoleproblem.
Jag kan gärna tala om
för kammaren att utlåtandet i det aktuella
stycket på sid. 17 innehöll en mening
som var ännu vanskligare från vår
utgångspunkt sett. Där namngavs dessa
ingenjörer som någon sorts »industriingenjörer».
Detta måste vi reagera mot.
Vi är inte betjänta av att få en massa olika
titlar på den högskoleutbildade kategori
det här är fråga om. Nu ströks visserligen
detta ord, men det finns en sats
på slutet, som är det enda som reservationen
vänder sig mot. Den satsen lyder:
»Med hänsyn till industriens struktur
bör beredningen vidare undersöka
huruvida en påbyggnad av tekniskt

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

gymnasium skulle kunna betjäna industrien
på ett verksamt sätt.» I sak innebär
detta ungefär detsamma. Det var
detta vi med vår reservation ville fästa
denna utrednings uppmärksamhet på.
Det är nog klokt att göra så, och detta,
herr ordförande i avdelningen, tror jag
inte på något sätt kan tolkas som ett
motstånd mot Norrland.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fästa uppmärksamheten
på vad som står i reservation
nr 8 »beträffande den högre tekniska
utbildningens fortsatta utbyggnad (moment
17) av herrar Boman, Virgin,
Thorsten Larsson, Wallmark, Nyman,
Bohman och Blidfors, vilka ansett att
sista meningen i det stycke i utskottets
yttrande på s. 17, som börjar med ''utvecklingen
på’ och slutar med ''verksamt
sätt’, bort utgå».

Denna sista mening rör en fråga
som är oerhört viktig för Norrland. Under
våra besök på olika industrier har
vi fått uppgiften att om man undantar
civilingenjörerna och tar institutingenjörer,
ingenjörer från tekniskt gymnasium
o. s. v., så gör man inte denna
stränga skillnad mellan olika kategorier,
utan man försöker använda dessa
män och kvinnor på bästa möjliga sätt.
Då är det alldeles uppenbart med hänsyn
till den synnerligen olikartade industri
vi har inte minst i Norrland, att
man kan »betjäna vissa industrier på
ett verksamt sätt», som utskottet skriver,
om man får en påbyggnad på de
tekniska gymnasierna. Det bör, som
jag ser problemet, inte bli en nackdel
utan tvärtom en stor fördel för Norrlands
industrier, som jag vågar påstå
att jag råkar känna till ganska bra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde egentligen
inte ordet för att replikera herr Näsström,
utan snarare för att efterlysa li -

tet flera argument från utskottsordförandens
sida när det gäller den södra
universitetsfilialen.

Herr Näsström gjorde det ganska bekvämt
för sig genom att bara säga att
utskottet anser att departementschefen
har bedömt Växjö som den lämpligaste
orten och att närheten till Lunds universitetet
varit det avgörande skälet. Då
har man följaktligen inte tagit den ringaste
hänsyn till antalet människor i det
område dit filialen skall förläggas, och
man har inte tagit hänsyn till de ökade
kostnaderna för byggande av studentbostäder.
Man har tagit fasta på detta
enda skäl, att Växjö skulle ligga tiotolv
mil närmare Lund i jämförelse
med Jönköping.

Med all respekt för utskottets arbete
i övrigt tycker jag nog att argumentationen
i detta fall är minst sagt svag, i en
tid då kommunikationerna är bättre än
någonsin förr och det knappast kan spela
någon avgörande roll om en professor
får en timmes längre restid någon gång
i månaden.

Har man bara byggt på detta, då är
skälen för att utskottet valt Växjö sakligt
svagt underbyggda.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tyvärr återkomma
till de s. k. industriingenjörerna.

Jag tror att herr Näsström har blandat
samman två saker. Industriens resonemang
då den jämställer gvmnasieingenjörer
och institutsingenjörer har i
och för sig inte med denna fråga att
göra. Institutsingenjörerna är en grupp
som så småningom kommer att försvinna.
I stället kommer det en annan
grupp, fackskoleingenjörerna, som jag
skulle vilja säga är på gränsen till
ingenjörer. Dessa har ännu inte kommit
ut i industrien, och vi har alltså ingen
erfarenhet av dem.

Hela detta komplex, de tre olika nivåerna
av utbildning, har kommit fram
och godkänts så sent som föregående år

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

av riksdagen efter iånga och grundliga
utredningar. Det vore ytterst egendomligt
om Norrlands industri skulle vara
så annorlunda funtad än all annan
svensk industri att den skulle behöva
en påbyggnad — jag antar man har
tänkt sig ett eller två år — på det tekniska
gymnasiet för att göra gymnasieingenjörerna
lämpligare. Det är ju en
väsensskillnad mellan gymnasieingenjörsutbildning
och teknisk högskoleutbildning,
och dessa ingenjörer kan alltså
inte jämställas. Skulle vi skapa en påbyggnad
på de tekniska gymnasierna,
vilket i och för sig inte är otänkbart
som en fortsatt specialisering — det
har redan tidigare talats om detta — så
har det ingenting med teknisk högskoleutbildning
att göra. Resultatet skulle
bara bli att man definitivt omöjliggjorde
för Norrland att få en teknisk högskola.
Är det detta man i verkligheten
syftar till, så förstår jag skrivningen.
Jag tror inte herr Näsströms avsikter är
sådana, utan de är rena och ärliga och
de innehåller en önskan att hjälpa
Norrland i detta sammanhang. Låt oss
då vara överens om att stryka den citerade
meningen.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
ansåg att jag hade gjort det bekvämt
för mig. Nej, herr Karlsson, det är ytterst
sällan jag kan göra det bekvämt
för mig, och allra minst har jag gjort
det i detta fall.

Får jag först erinra om att departementschefen
har gjort mycket grundliga
utredningar på detta område, och att
utskottets medlemmar därefter har besökt
de aktuella platserna. Dessa resor
var för all del mycket intressanta. Huruvida
de var särskilt bekväma — vi
hade mycket bråttom — får jag lämna
åt andra att avgöra. Förhållandet är
exakt det som statsrådet Edenman redovisade
för några timmar sedan, att
Växjö är den lämpligaste platsen för
en universitetsfilial med hänsyn till

universitetets i Lund läge. Jag förstår
mycket väl att herr Karlsson slåss för
sin hemort, och det är inget fel med
det. Men vi måste ta hänsyn till de faktiska
förhållandena.

Vad föreslår utskottet, herr Wallmark?
Jo, att en beredning skall se
över dessa frågor. Den mening i utskottets
utlåtande som herr Wallmark vill
ha bort lyder: »Med hänsyn till industriens
struktur bör beredningen vidare
undersöka huruvida en påbyggnad av
tekniskt gymnasium skulle kunna betjäna
industrien på ett verksamt sätt.» Man
använder alltså orden »undersöka» och
»huruvida», vilket är en mycket försiktig
skrivning. Jag måste tolka herr
Wallmark så, att han inte vågar vara
med om en utredning på detta område
men väl i många andra avseenden. Skulle
vi inte ändå kunna komma överens
om att vänta på beredningens förslag.
Skulle den komma med bevis för att
detta förslag om en påbyggnad av tekniskt
gymnasium är olämplig, skall jag
mycket gärna gå på den linje som herr
Wallmark företräder, under förutsättning
att jag får samma löfte från honom,
det vill säga att han skall överge
sin ståndpunkt, om beredningen finner
denna lösning vara en lämplig utväg.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! När jag sade att herr
Näsström hade gjort det bekvämt för
sig, tänkte jag inte på de många resor
som utskottet har fått göra, utan på det
inlägg som herr Näsström gjorde i debatten.
Han gick helt enkelt förbi frågan
om universitetsfilialen i södra Sverige
och hänvisade bara med några
ord till att man har tyckt det vara
lämpligt att göra så och så. Bekvämligheten,
herr Näsström, låg på argumentationen
i kammaren och inte på de
strapatser som utskottet eventuellt kan
ha fått utstå vid middagar och annat
ute i landet.

Herr Näsström säger vidare, att bak -

Onsdagen den 8 december 19C5 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

om förslaget ligger en väl underbyggd
utredning från kommitténs sida.

Det finns i alla fall experter, herr
Näsström, och jag åberopade dem som
herr Boman talade om förut, herrar
Orring och Wernberg. De, som är från
skolöverstyrelsen, har haft att ta reda
på omständigheterna i denna fråga, och
de förordar enhälligt Jönköping. Vidare
har skolöverstyrelsen, som ändå är ett
organ som inte borde sakna auktoritet
i detta fall, i sitt yttrande klart uttalat
sig till förmån för Jönköping och mot
Växjö.

Slutligen säger herr Näsström att jag
slåss för min hemort. Jag tror det är
fel att lägga sådana synpunkter på detta,
herr Näsström. Det är sant att jag
bor i en stad som inte ligger så långt
från Jönköping, men jag slåss därför
att jag tycker det finns så många sakliga
skäl som talar för att filialen förläggs
till Jönköping. Som det viktigaste
argumentet har vi att det bor så många
fler människor i området. Så många
flera studenter skulle kunna bo hemma
när de läser vid universitetet. Det tycker
jag, herr Näsström, är starkt nog.
Sedan må jag som talare bo var som
helst. Det sakliga skälet, att det finns
så många studenter som kan bo hemma
om filialen förläggs till Jönköping, tycker
jag är så starkt att jag kan framföra
det även om jag råkar bo i bygden däromkring.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Redan i mitt första inlägg
sade jag att vi med största tillfredsställelse
hälsar denna nya beredning,
som står helt i samklang med
det motionsyrkande vi har väckt. Den
här beredningen skall ha vidsträckta
arbetsuppgifter, som kan gälla en fullständig
teknisk högskola, vissa grenar
av den, eller man kan t. o. m. klyva undervisningen
så att man bara ägnar sig
åt de första åren i Norrland. Det är
ganska långtgående uppgifter.

Däremot, herr Näsström, vill jag inte

vara med om att styra in beredningen
på de tankegångar som framgår av den
sista meningen i stycket. Det vore att
göra den norrländska industrien en
otjänst. Jag tror att det är viktigt, när
man drar upp riktlinjer för en beredning,
att man inte ifrån riksdagens sida
tar fram hugskott som kan leda till resultat
vilka faktiskt motverkar det syfte
man ursprungligen hade. Det är huvudanledningen,
herr talman, till att jag
och många med mig tycker att den meningen
bör försvinna och inte finnas
med i de direktiv den kommande beredningen
skall få.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson får inte
lägga andra ord i min mun än dem jag
använde. Jag sade inte att kommittén
hade gjort det, jag sade att departementschefen
gjort en ganska noggrann
utredning på detta område, och sedan
hade vi att med hänsyn till detta vid
våra besök försöka bilda oss en uppfattning
om dessa problem.

Men antag, herr Karlsson, att vi hade
föreslagit Jönköping. Jag skulle tro att
precis samma omdömen då kommit från
Växjö i stället. Men det är väl inte lönt
att vi resonerar mera om den saken.
Vi har försökt att på ett opartiskt sätt
bilda oss ett omdöme om dessa problem.

När herr Wallmark talar om att vi
inte ens skulle våga överlämna åt en
beredning att undersöka dessa möjligheter,
då tror jag herr Wallmark är
ute på svag is. Jag tror att om denna
beredning kommer till det resultatet att
det är en fördel med denna utbyggnad
av de tekniska gymnasierna, då blir det
till fördel för såväl Norrland som andra
delar av landet.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Bakom mitt resonemang
låg att eu kommitté hade utrett frågan
och att herr Edenman sedan anknutit

82 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

till kommittén men undgått att ta hänsyn
till vad experterna i den kommittén
hade anfört.

Herr Näsström säger, att om utskottet
hade föreslagit förläggande av filialen
till Jönköping, så hade exakt samma
argument framkommit från Växjö.
Växjö skulle dock aldrig kunnat åberopa
vad jag gjort, befolkningsargumenten
och frågan om studentbostäder. Detta
är enligt mitt förmenande bärande
argument, och de skulle aldrig kunnat
åberopas från Växjös sida i detta fall.
Men nu rör vi oss inte med hypoteser
utan med det förslag som föreligger.
Därför har jag anfört mina skäl, och
jag tycker att de sannerligen är bärande
nog.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag har med synnerligen
stort intresse i dag lyssnat dels till
ecklesiastikministern och dels nu till
den ärade ordföranden i statsutskottets
andra avdelning, herr Näsström.
Båda har när det gäller den tekniska
högskolan klart och tydligt deklarerat
att hade det bara varit fråga om att nu
bestämma sig för var en högskola som
skall utbilda civilingenjörer för vårt näringsliv
skall förläggas så skulle man
väl utan tvekan ha föreslagit Västerås,
men båda framhåller att det här närmast
är fråga om att få en samordning
mellan den tekniska och medicinska
undervisningen. Jag kan förstå det
skälet i viss mån, men jag är rädd för
att i hela denna frågas uppläggning har
man i alltför hög grad överbetonat just
detta förhållande. Herr Näsström framhöll
här ungefär samma argument som
han hade i statsutskottet, då han betonade
just behovet av denna samordning
mellan den tekniska och medicinska
undervisningen. Man måste då verkligen
säga sig: Har inte statsutskottets
majoritet haft sakligare grunder för sitt
ställningstagande i detta fall måste man
sannerligen beklaga att utskottsmajoriteten
inte kunnat skaffa sig något bätt -

re belägg för detta behov. Vad är det
då jag vill åsyfta? Jo, herr Näsström
försöker här med en antydan om de
olycksfall som har förekommit med narkosapparater
i Södertälje och nu senare
i Örebro att framhålla vikten av att man
nu får ett sådant samarbete.

Jag tycker att det är ett mycket svagt
argument, herr Näsström. Om herr Näsström
bättre hade tagit del av det verkliga
förhållandet i detta fall skulle han
aldrig ha kommit med detta argument.
Herr Näsström hade då bara behövt
taga del av vad maskinchefen vid centrallasarettet
i Halmstad häromdagen
anförde i ett intervjuuttalande i Hallands-Posten.
Maskinchefen tillhör en
sakkunnigutredning som har tillsatts efter
Södertäljeolyckan. Han förklarar saken
så att om man bara hade färgmärkt
de två slangar det gällde skulle denna
olycka aldrig ha hänt, och herr Näsström
kan väl ändå inte mena att
man skulle behöva ha civilingenjörer anställda
på sjukhus för att avvärja sådana
olyckor? Nej, herr Näsström, här är
det närmast fråga om att ha människor
som kan skilja på exempelvis rött och
grönt.

Sedan är det alldeles givet att när det
gäller att tillverka och installera dessa
apparater krävs det tekniskt utbildad
personal. Det kan icke bevisas att det
var något som helst fel på den installation
som skett, utan det var bara fråga
om ett misstag när det gällde att skruva
dit slangarna.

Jag vill gärna betyga att jag tror att
det finns ett visst behov av en sådan
samordnad undervisning, men jag är för
min del ganska övertygad om att behovet
i allra högsta grad icke ligger på
den tekniska sidan, herr Näsström, utan
på den medicinska sidan. Det finns ett
behov hos våra läkare att få en viss
kontakt med den tekniska forskningen
och den tekniska utbildningen. Då måste
man ju fråga sig om man tror att problemet
kan klaras enbart genom att man
nu får denna samordning vid en nystartad
institution. Nej, herr Näsström,

Onsdagen den 8 december 19C5 fm. Nr 39 83

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

det är alldeles klart att en sådan möjlighet
måste skapas vid de redan befintliga
medicinska institutionerna, ty det
kommer att bli ett relativt litet antal läkare
som kommer att utbildas vid den
nya institutionen i Linköping jämfört
med det totala antalet läkare som utbildas
här i landet.

Vi saknar inte på något sätt kontakt
mellan den tekniska och den medicinska
forskningen. I sjukhusrationaliseringsorganet
sitter det medicinska och
tekniska forskare, där sitter tekniker
från läkemedelsindustrien och tekniker
från den industri som tillverkar sjukvårdsmateriel
och sjukvårdsapparaturer
av olika slag. Där har man alltså skapat
ett sådant samarbete som det nu
finns ett behov av.

Vad det här är fråga om när det gäller
utbyggnad av den tekniska utbildningen
på det högre planet är väl i allra
högsta grad att skapa fram de tekniker
och forskare som vi har behov av för
vårt näringsliv, och då kan man väl
ändå inte komma ifrån att man bör förlägga
en sådan institution där den har
största möjliga utsikter att få det bistånd
som behövs i olika sammanhang.

Herr Näsström har vid olika tillfällen
talat om att det väl närmast är av
lokalpatriotiska hänsyn som vi som pläderat
för en annan uppfattning har tagit
till orda här. Han säger att om herr
Nyman hade varit bosatt i länköping
så skulle han säkert ha framfört yrkande
om Linköping och inte om Västerås
men med samma motivering. Nu tror
jag ingalunda att det blir några sötehrödsdagar
för de kommunalmän som
skall ta emot eu sådan institution som
en högskola eller ett universitet, utan
tvärtom skapas det mycket stora bekymmer
för vederbörande. Därför är
det väl inte så att man utan vidare går
in för att tävla i detta fall. Jag tror att
jag utan tvekan kan säga att när det
gäller dem som yrkar att den tekniska
högskolan skall förläggas i Västerås så
har de, herr Näsström, helt andra argument
än de rent lokalpatriotiska.

Jag hade möjlighet när statsutskottet
gjorde sitt besök i Västmanland för några
månader sedan att starkt betona att
när vi i vårt län försöker bygga ut yrkesundervisning
av olika slag så har
det varit oerhört värdefullt att yrkesutbildningen
kan ske i god kontakt med
vederbörande näringsliv. Jag har precis
samma uppfattning när det gäller utbyggnaden
av en teknisk högskola. Jag
tror att det måste vara av oerhört stor
betydelse för denna högskola att den
kan ha en utomordentligt god kontakt
med näringslivet. Därför måste man se
till att den förläggs till ett område där
det finns en väl differentierad industri,
och det hade också statsutskottets ärade
ledamöter möjlighet att se när de besökte
Sveriges Ruhr-område, som nu
Kolbäcksdalen brukar kallas, där man
bl. a. kunde få ta del av Aseas atomforskningslaboratorium
och de andra
industrier, inte minst den kemiska industrien
i Köping, Salpeterverken. Det är
väl ändå detta som måste vara det avgörande,
när man beslutar sig för en
lokalisering, nämligen att man förlägger
en sådan här institution i anslutning
till ett väl utvecklat näringsliv. I
det fallet kan jag inte finna annat än
att oavsett hur man letar så skall man
inte upptäcka ett lämpligare område än
västeråstrakten med hänsyn till att industrier
av olika slag i så hög grad har
lokaliserats till det området. Därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 6 av herr Boman
m. fl. under punkten 14.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Söderberg började
med att framhålla att vad utskottet —
och naturligtvis också departementschefen
— har anfört inte vilar på sakliga
grunder och att vad jag nämnde om
de olyckor som skett under de senaste
veckorna var ett svagt argument.

Jag vet inte, herr talman, om man kan
säga att propositionen inte iir byggd på
sakliga grunder, men liar herr Söder -

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

berg den uppfattningen så förstår jag
att det är omöjligt för mig att ta honom
ur den.

Vad sedan gäller det svaga argumentet
så tror jag att herr Söderberg och
många med honom var vittne till att en
läkare sade i TV att läkarna icke har
cn utbildning som är tillfyllest för att
behärska alla instrument som numera
linns på sjukhusen. Jag förstår denne
läkare så innerligt väl. Utvecklingen på
detta område går oerhört raskt, och det
vill till mycket för att man skall kunna
behärska alla olika apparaturer. Detta
är bakgrunden till att vi önskar få sjukhustekniker
som kan ta på sitt ansvar
att dessa apparater fungerar perfekt,
-så att vi inte ska behöva riskera flera
tråkiga händelser av det slag som faktiskt
ägt rum under de senaste veckorna.
Jag tror inte att vi på något sätt bör
försöka resonera bort detta, utan jag
hoppas att det skall bli en förbättring
på det här området.

I övrigt sade herr Söderberg att problemet
var lätt att bemästra. Man behöver
bara ordna med olika färger på
slangarna, ansåg herr Söderberg. Vi
skall inte skämta bort att det har inträffat
flera dödsfall på det här området,
utan vi skall se så allvarligt på den här
saken som den förtjänar. Jag misstänker
att de som närmast berörs av detta
inte vill ge en så enkel förklaring. Läkarna
har en så ansvarsfull uppgift i
den medicinska delen av arbetet att vi
borde kunna befria dem från att också
behöva vara experter på teknisk apparatur.
Jag tror att utvecklingen kommer
att visa att vi måste fortsätta på den
väg som utskottsmajoriteten nu önskar
beträda.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hör sällan till dem
som skämtar från den här platsen, och
jag har inte gjort det i det här sammanhanget
heller, herr Näsström. De olyckor
som inträffat är en allvarlig sak —

det är alla på det klara med — men fördenskull
finns det inget skäl till att
göra problemet så märkvärdigt att det
inte skulle kunna klaras på ett betydligt
enklare sätt. En sakkunnig maskinchef
har klart och tydligt deklarerat
att härvidlag är det inte fråga om något
annat än att hade man infört en
färgmärkning så hade dessa olyckshändelser
inte behövt hända.

Jag har inte påstått att propositionen
inte skulle vara byggd på sakliga grunder.
Vad jag talade om var att om statsutskottets
utlåtande bygger på så lösa
boliner som de argument herr Näsström
förde fram när han åberopade örebrooch
Södertäljefallen, så tycker jag att
det är betänkligt. Herr Näsström måste
väl ändå förstå att det inte finns något
fog för att man vid våra centrallasarett
och motsvarande sjukhus skulle vara
tvungen att anställa sjukhustekniker
med civilingenjörsexamen. Det vore i
allra högsta grad att slösa med en arbetskraft,
som vi har oerhört ont om. Sedan
är det en annan sak att vi har gymnasieingenjörer
anställda på centrallaboratorierna
ibland, men att man enbart
för den apparatur som finns skulle få
lov att ha civilingenjörer anställda vid
de olika sjukhusen är naturligtvis en
horribel tanke.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske nog resonerat
om detta. Herr Söderberg säger
emellertid att det är orimligt att anställa
civilingenjörer vid ett sjukhus,
och det kan jag hålla med om, men herr
Söderberg vet att det finns civilingenjörer
som kan åta sig vissa timmar vid
olika läroanstalter, och det vore väl inte
orimligt att de skulle kunna åta sig en
eller annan timme vid ett sjukhus.

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 85

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Även med risk att göra
kammaren besviken skall jag inte yrka
på att vare sig högskola eller universitet
förläggs till Alingsås. Det är en annan
fråga, som kanske inte har så stor
lokal betydelse men som för landet i
dess helhet på lång sikt kan bli betydelsefull,
som jag skall beröra.

Herr Tobé har avgivit en blank reservation,
betecknad nr 7, i den fråga
som behandlas under punkt 16 i statsutskottets
föreliggande utlåtande. Denna
punkt gäller den ekonomiska utbildningen
av civilingenjörer. Utskottet har
i anledning av fvrpartimotionerna I:
791 och 11:936 intagit en i viss mån
välvillig ställning och föreslagit riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
denna välvilja till känna.

Motionerna —- jag står som huvudmotionär
i denna kammare — avser
emellertid två frågor. Vi yrkar avslag
på utbildningen av en ny yrkesgrupp,
kallad ekonomingenjörer, vilka skulle
utbildas vid den förordade tekniska
högskolan i Linköping. I denna del kan
jag fatta mig kort. Vår åsikt är att i detta
specialiseringens tidevarv är det orationellt
att inrätta en utbildningslinje,
där man nyskapar en yrkeskategori
som på grund av utbildningstidens
längd med bestämdhet måste resultera
i en olycksalig blandning av dålig ingenjör
och halvdan ekonom. Vi avstyrker
därför denna utbildningslinje.

Samtidigt är emellertid behovet av
utvidgad ekonomisk utbildning av våra
civilingenjörer ■— därvid ej att förglömma
våra arkitekter som har hand om så
stora värden i samhällsbyggandet — ett
samhällsintresse av största betydelse.

Alla vet vi att flertalet av våra företagsledare
rekryteras från civilingenjörernas
skara. Givetvis är det då sådana
som har haft intresse och naturlig
fallenhet för ekonomisk planering ocli
ledning, men hur mycket av försök och
misslyckanden har inte föregått, innan
civilingenjören har nått det kunnande
som har gjort honom till den självskriv -

ne företagsledaren. Det är vår uppfattning
att en lämplig påbyggnad av ekonomisk
utbildning för såväl civilingenjörer
som arkitekter skulle underlätta
anpassningen till ett ekonomiskt tänkande
och därmed betyda en genväg i
karriären för den enskilde och, vad
som mera är värt, betyda att en rad av
oekonomiska åtgärder, planeringar och
hyggen aldrig kom till stånd. Säkerligen
vore här mycket att vinna för hela
samhället. Vi motionärer är glada över
att statsutskottet har understrukit detta.

Nu tar det förstås en tid innan utbildningen
av dessa s. k. ekonomingeniörer
kan sättas i gång. Det är min förhoppning
att denna tid skall ägnas eftertankens
kranka blekhet så att utbildningen
måhända kan avlysas innan den
bär hunnit påbörjas. Var skall dessa
ekonomingenjörer sättas in? Det talas i
utskottsutlåtandet om »utbildning av
ekonomingenjörer i Linköping med
dess speciella forskningsinriktning på
gränsområdet mellan ekonomi och teknik».
Inte kan väl en halvdan utbildning
vara speciellt forskningsinriktad?
Det finns uppe i Norrland på ett museum
ett underligt djur, en korsning
kallad skvader. Herr Näsström känner
nog till det djuret. Vad man än vill säga
om denna underlighet, särskilt fortplantningsduglig
är den inte. Jag tror
att förhållandet blir detsamma med ekonomingenjören.

Herr talman! Jag har i denna fråga
inte något yrkande utan förväntar att
utskottets skrivning skall ge det resultat
som vi motionärer har avsett.

Häri instämde herr Hansson, Gustaf
Henry, (h).

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har för avsikt att
tala litet friare så här i debattens slutskede.
Jag tillhör inte reservanterna,
och jag kan alltså känna mig, tycker
jag, något mera obunden. Jag känner
mig dock allmänt oppositionell, ty jag
tillhör dem som bär på skon och kän -

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ner rätt väl var den klämmer. Jag vill
av den anledningen göra ett litet mera
allmänt inlägg i denna debatt.

Jag vill erinra om att när diskussionerna
om studenttillströmningen till de
akademiska studierna togs upp någon
gång — jag minns inte exakt om det var
i mitten eller slutet av 1950-talet — rörde
man sig med så höga siffror att de
då föreföll helt otroliga. Trots detta har
verkligheten vida överträffat prognoserna.
Jag tror också man kan säga att
anstormningen har kommit med 1960-talet efter en snabb men lugn tillväxt
tidigare. När exempelvis U 63 riktar
blicken framåt i tiden pekar den på tendenser
som skulle innebära nära nog
en fördubbling av det nuvarande mycket
höga studentantalet till omkring år
1980. Endast under antagande av ett
vid visst läge oförändrat årligt antal
nyinskrivna studenter och utan hänsynstagande
till nuvarande faktiskt fortgående
ökning av tillströmningen år från
år stannar beräkningarna under 100 000
studenter. Siffran 120 000 studenter bär
nämnts för början av 1980-talet.

Man kan naturligtvis fråga om anledningarna
till att efterfrågan på akademisk
undervisning har stigit så starkt.
Eftersom detta är en »akademisk» debatt
— jag sätter citationstecken kring
ordet akademisk — eller i varje fall en
debatt om akademier, kanske det må
vara mig tillåtet att peka på en i nationalekonomien
starkt debatterad tes,
nämligen den s. k. Say’s lag, som säger
att tillgången skapar sin egen efterfrågan.
Fri tillgång till akademisk utbildning
med bl. a. vittgående statlig finansiering
av studierna har onekligen öppnat
möjligheter att efterfråga akademisk
utbildning på detta kraftiga sätt.
ökningen av efterfrågan är inte ett resultat
som är oberoende av tidigare
handlande av regering och riksdag.
Tvärtom är detta snarast såväl en följd
som ett nytt utslag av den förda planhushållningspolitiken.
Man har helt enkelt
slängt en våldsamt höjd efterfrågan
på utbildning i skötet på den nuva -

rande universitetsorganisationen och begärt
att denna skall ta hand om de tillströmmande
studenterna och göra underverk.

När nu organisationen knakar i fogarna
och på sina håll nästan träffats
av kvävningsanfall är naturligtvis åtgärder
för att lätta på snaran nödvändiga.
Det är inte att undra på att universitetens
styrelser, konsistorier och
fakulteter, samt arbetande personal på
institutioner m. fl., har en kritisk inställning
både mot hittillsvarande skötsel
av universitetsfrågan och mot det
sätt varpå lösningar av problemen föreslås.
Jag har till och med hört universitetsfolk
säga: Vad tjänar det till att vi
lämnar remissvar på dessa frågor när
ingen i toppen bryr sig om dem? Det är
centraldirigenterna som bestämmer.

Nu föreslås en universitetsorganisation
för 87 000 studenter år 1970, men
detta är på basis av gällande organisations-
och undervisningsplaner. Vi har
haft sådana planer under 1960-talet, och
universiteten har under dessa år tagit
emot dubbelt så många studenter. Planerna
har emellertid inte kunnat följas
i de s. k. bristämnena, eftersom
studentantalet när det gäller dessa ämnen
inte bara fördubblats utan mångdubblats.
Jag har själv ansvaret för en
institution, vid vilken antalet studenter
nära nog tiodubblats på fem år. Det är
bristämnena som utgör det stora problemet,
inte de ämnen som bara studeras
av några dussin studenter. Det är
bara 14 ämnen av 71 vid universitetens
humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga fakulteter som
har mer än 1 000 studerande. Bara 8
ligger mellan 500 och 1 000 studerande,
men hela 26 har inte ens 100. Tillsammans
har dessa 26 inte mer än cirka
1 000 studerande; det är en fjärdedel av
vad enbart matematiken har.

Låt oss därför tala litet om de ämnen
dit studenterna strömmar, ty det är
som sagt där problemen ligger och inte
beträffande småämnena som inte har
någon nämnvärd tillströmning. För öv -

Onsdagen den 8 december 19C5 fm. Nr 39 87

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

rigt spelar det inte så stor roll, även om
det skulle bli en fördubbling; om man
utgår från ett antal av tio och det skulle
bli tjugo studenter, utan vad det gäller
är ändå de ämnen där man har de verkligt
stora talen. Matematiken har för närvarande
vid dessa fakulteter cirka 4 000
studenter, statskunskapen har över 3000,
statistiken, företagsekonomien, nationalekonomien,
pedagogiken och sociologien
liksom språken engelska och franska
omkring 3 000 studenter var. Dessa discipliner
har emellertid faktiskt tagit emot
de studerande som begärt att få undervisning,
praktiskt taget utan att spärrar
finns och utan ett avvisningsförfarande.
Det är konstigt att det har gått, kan
man tycka, när man ser det så här efteråt,
men det har det faktiskt gjort. Det
har emellertid inte gått utan att de i
dessa institutioner verksamma har ansträngts
till gränsen för överansträngning.
Det har heller inte varit möjligt
utan att man på grund av brist på lärarkrafter
tvingats frångå uppgjorda organisations-
och undervisningsplaner.

Riksdagen bör vara medveten om att
nuvarande organisation verkligen är ansträngd
när det gäller de ämnen som
jag här syftar på, alltså bristämnena.
Nu tilldelas oss »timmar» som facktermen
lyder, men dessa timmar kan inte
utnyttjas såsom avsikten är, om det inte
går att skaffa lärare. I fråga om bristämnena
är situationen sådan att på
grund av lärarbristen de erbjudanden
om pengar som ligger i denna fackterm,
att timmar ställs till förfogande, inte
kan utnyttjas.

Att tala om 83 000, 87 000 eller 90 000
studenter år 1970 innebär enligt min
mening bara en planhushållningsmetodik.
Jag använder inte detta uttryck i
särskilt polemisk mening utan bara för
att peka på en metodik i framställningen
som kan vara förenad med vissa faror,
niir man ställer upp målsättningar
som i själva verket aldrig kommer att
förverkligas. Här är det snarare fråga
om räkneexempel, som kan vara av pedagogiskt
värde men som av många

missuppfattas; man tror att det rör sig
om fixa tal.

På denna punkt var statsrådet Bdenman
mycket klar, och det gladde mig
därför att när allt kommer omkring
kan man inte fixera en organisation på
ett bestämt antal studenter. Jag tillmäter
denna metodik ett relativt begränsat
värde. Naturligtvis har den ett pedagogiskt
värde, men vi får akta oss för att
binda våra föreställningar till sådana
siffror. Av den anledningen tycker jag
att utskottet inte skulle ha skrivit fast
sig så hårt som utskottet faktiskt har
gjort vid siffran 87 000. Det hade varit
försiktigare att inte göra ett sådant uttalande,
som naturligtvis av ett stort
antal människor kommer att missuppfattas
på så sätt att man säger att nu
blir det bara 87 000 studenter. Jag kan
exemplifiera detta med att nämna att
det för Stockholms universitet har bestämts
att universitetet år 1970 skall ha
15 000 studenter. Det har universitetet
redan i dag. Universitetet har då frågat
hur det skall bli under de år som kommer.
Skall man utgå från att det inte
får bli ett större antal än 15 000 och
skicka i väg alla som kommer till universitetet
när det antalet är uppnått?
Det kan väl ändå inte vara meningen.
Det måste ges möjligheter för universitetet
att också ta sig an de nytillkommande.

Jag skulle i detta sammanhang rent
allmänt vilja säga en sak till universitetsmyndigheterna.
Såsom hittills i viss
män har varit fallet är det enligt mitt
förmenande en utomordentlig tillgång
om man visar framför allt institutionernas
lärarpersonal och deras chefer ett
förtroende och ger dem en viss frihet i
skötseln av sina angelägenheter. Med
de medel som finns tillgiingliga försöker
man alltid vid universiteten att på
något sätt finna lösningar på de aktuella
problemen; det innebär bl. a. att
man tar emot studenterna när de kommer
till universiteten.

Jag tycker också att utskottet på den
här punkten har gjort ett uttalande som

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

man inte riktigt vet hur man skall
uppfatta; detta är kanske litet känsligt
för min del. Utskottet vill kraftigt understryka,
heter det, angelägenheten av
att man till det yttersta hushållar med
de personella resurserna vid universitet
och högskolor. Ja, menar utskottet
att man skall hushålla med personalens
krafter så låter det nästan för bra för
att vara sant. Men avser man att ytterligare
bördor skall läggas på dem som
i alla fall i bristämnena håller uppe
undervisningen under så pressande förhållanden
som de rådande? Det är inget
välformulerat uttalande som utskottet
här har gjort. Det kan misstolkas, och
en del människor kommer säkerligen
att ta anstöt av det.

Utskottet talar också om behovet av
kraftfulla rationaliseringsåtgärder. Ja,
däri kan man väl helt instämma, men
de förslag som nu redovisas är långt
ifrån självklara.

En lång diskussion har förts här om
de fasta studiegångarna och avvisningsförfarandet.
.lag skall inte gå in på detta
mer än att säga att som jag ser saken
är detta ingenting annat än en nödfallslösning.
Man avser att med dessa
förfaranden tvinga fram en snabbare
genomströmning av studenterna, men
våra erfarenheter hittills pekar närmast
på att det har varit svårt att öka denna
genomströmningshastighet. Statsrådet
klagar också på detta i propositionen
och säger att när man lade upp dessa
organisations- och undervisningsplaner
och denna automatik så borde man ha
fått en snabbare genomströmning, men
det har inte blivit fallet. Jag tycker för
min del inte att det är så märkvärdigt
—- kan man inte skaffa lärare och ordna
undervisningen är det inte så gott att
driva studenterna snabbare genom deras
pensum.

Studenternas studieresultat beror ju
framför allt av den undervisning som
bjuds och av deras allmänna förmåga
att inhämta kunskapsstoffet. Den förmågan
är nedlagd i naturen, och om
undervisningen forceras och studen -

terna sedan avvisas därför att de inte
kan följa med i utbildningstakten, då
får vi spärrar inbyggda i själva undervisningsgången
i stället för de spärrar
som ev. skulle ordnas vid inträdet till
universiteten. Obehaget att avvisa studenter
läggs med andra ord på institutionernas
personal, och jag hade för
min del helst sett att vi som arbetar på
institutionerna kunnat slippa detta obehag.
Lika väl kunde studenterna -— och
det tycker jag är långt viktigare -—
slippa den schavottering inför sina kamrater
som ett avvisningsförfarande av
formell natur trots allt innebär. Som
det nu är försvinner studenterna tyst
och stillsamt när de kört tillräckligt
många gånger i sina tentamina. Den metoden
kunde gott räcka till även i
framtiden tycker jag, och i praktiken
kommer den förmodligen att visa sig
vara den enda gångbara. Om detta är
riktigt anser jag att man borde skrivit
ytterst försiktigt beträffande avvisningsförfarandet.
När allt kommer omkring
är det känsligt för studenter som
inte lyckats klara sina examina, och
man borde inte lägga ytterligare sten
på den börda som det innebär att inte
ha lyckats med sina studier.

Vidare vill jag säga några ord också
om filialsystemet. Skall man lägga lokaliseringspolitiska
synpunkter på frågan
kan man mycket väl finna någonting
gott i filialerna. Jag förstår helt
och till fullo det resonemang som företrädarna
för olika filialanspråk här fört
— de har från sin lokala synpunkt ett
klart intresse av att få filialer. Det är
otvivelaktigt stimulerande för en stad
att få en universitetsfilial. Men som medel
för utbildning av studenter kan filialerna,
så långt jag förstår, knappast
bli någonting annat än en belastning för
de befintliga universiteten. Detta har
också universitetens konsistorier genomgående
framhållit.

Först och främst bör framhållas att
det rent kvantitativt endast är 10 procent
av det totala antalet studerande
som så småningom skall tas om hand

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 89

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

vid filialerna. På sid. 21 i propositionen
sägs att cirka 6 000 studenter skall
hänvisas till filialerna. Jämförelsesiffran
är totalt 60 000 studenter. Således
kommer blott en på tio av studenterna
att hänvisas till filialerna, och det är ju
inte mycket om man tänker på vad universiteten
hittills presterat när de tagit
emot mångdubbla antalet studenter —
åtminstone i bristämnena har de olika
institutionerna, jag upprepar det, tagit
emot 5—10 gånger flera studenter än
de hade i slutet av 50-talet.

Här sägs nu att undervisningens kvalitet
vid filialerna inte får bli sämre än
vid moderuniversiteten. Det är ett önskemål
som jag till alla delar kan instämma
i, och jag håller helt med avdelningens
ärade ordförande när han
så starkt understryker detta. Samma
sak står att läsa i utlåtandet. Men det
kan ju inte hjälpas att man också måste
försöka se litet grand på realiteterna,
och enligt min mening är det i rätt hög
grad en illusion när man tror att undervisningens
kvalitet vid filialerna inte
blir sämre.

Realistiskt bedömt är situationen inte
sådan att — jag upprepar det — det
finns kompetenta lärarkrafter i tillräcklig
utsträckning att få för närvarande
för att ge den önskade kvaliteten. Jag
är rädd för att studenterna vid filialerna
kommer att bli »filialare» och att de
blir handikappade i förhållande till
sina kamrater vid moderuniversiteten.

Det sätt på vilket man skulle kunna
hålla uppe kvaliteten vid filialerna är
helt och hållet beroende på lärarkrafterna
i fråga. Här hänvisas till att det
skulle bli assistenter som skulle sättas
på uppgiften för ett- och två-betygsundervisningen.
Men det kan väl inte, såvitt
jag förstår, rimligen vara meningen
att assistenterna på platsen skulle ha
hela ansvaret. Även om filialerna är
knutna till moderuniversitetens institutioner
och institutionscheferna är ansvariga
för filialernas utveckling och
skötseln av undervisningen där, kan

man knappast komma ifrån att institutionschefen
i första hand måste befinna
sig åtminstone större delen av veckans
dagar vid sitt moderuniversitet. Att då
låta ansvaret helt ligga på assistenterna
kan inte vara särskilt lyckat just med
tanke på kvaliteten.

Huruvida man skall sätta universitetslektorer
eller liknande i spetsen för dessa
filialer har jag inte kunnat finna ut
att det är klart utsagt någonstans. Men
jag tror att det är nödvändigt att man
ordnar på något sätt med någon resolut
och kompetent ledning av filialerna för
att kunna upprätthålla undervisningens
kvalitet. Detta är ett svårlöst problem.
Det är inte på det sättet som statsrådet
Edenman ville antyda här att lärarfrågan
är en förhandlingsfråga mellan
fackorganisationerna och staten. Man
skall inte tro att fackorganisationerna
har liggande på hyllan ett lager av kompetenta
lärare som man kan sätta in
på denna undervisning. Härför måste
särskilt tidskrävande anordningar vidtas,
eller rättare sagt tid vinnas att söka
få fram lärare som är intresserade av
uppgiften. Det fordras begåvade studenter
som vill ägna sig åt jobbet, och då
måste det vara sådant jobb som för dem
bjuder en framtid. Det kan knappast
vara fallet med dessa tjänster, enligt
vad som antydes om dem. De verkar såvitt
jag kan se mycket litet lockande, såsom
förslaget nu är formulerat.

Utskottet säger också att filialerna
skall ingå som beståndsdelar i moderuniversitetens
verksamhet och institutioner.
Jag håller gärna med om detta,
men jag förstår inte riktigt vad detta innebär
i praktiken. Niir det gäller exempelvis
den viktiga frågan om det organisatoriska
sambandet har Kungl.
Maj:ts proposition endast tre rader att
säga om detta, på sidan 144. Den säger
bara att administrationen på filialerna
bör kunna betraktas som en del av moderuniversitetets
förvaltningsorganisation.
Det är således det enda som här
siiges, och vad utskottet säger har jag

90 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

inte funnit något om. Det kanske avdelningens
ärade ordförande vill tala om
för mig.

När det gäller en sådan fråga som
biblioteken som är så väsentlig för utbildningen
vid universitet och på högskolestadiet
förutsätter utskottet, säger
det, ett gott samarbete mellan filialer
och moderinstitutioner. Även i detta fall
kan jag självfallet inte annat än instämma,
men det råkar förhålla sig så
att det på biblioteken är fråga om att
skaffa böcker. Det måste vara mycket
böcker. Biblioteken måste förnya sitt
bokförråd. Böckerna blir snabbt omoderna,
och man måste skaffa nya. Härför
måste man ha bibliotekarier som
sköter bokbeståndet. Även på denna
punkt är det utomordentligt oklart, vad
man skall göra i praktiken.

Sammanfattande kan jag alltså inte
komma ifrån att jag har ett intryck av
att filialerna blir en belastning för moderuniversiteten.
Därmed har jag inte
sagt att jag menar att moderuniversiteten
inte till nöds skulle kunna klara
även den uppgiften. Det är inte uteslutet.
Sammanfattande vill jag också säga
att det är många, många frågor som
reses såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande men som lämnas obesvarade.
Ocli till syvende og sidst, herr
talman, är det trots allt som herr Wallmark
säger på resurserna och särskilt
på lärarresurserna som det hänger.

När det gäller exempelvis lokaler och
studentbostäder, är det förvisso hopp
att det kan gå, men när det gäller anskaffande
av lärare får man aldrig glömma,
att det tar många år innan man får
fram kompetenta lärarkrafter. Det är
inte gjort i en handvändning. Det fordras
ett speciellt intresse och begåvning
hos vederbörande, och de måste ha tid
på sig för att kunna erövra den erforderliga
kompetensen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Det har framgått av
åtskilliga inlägg här att även de som

är förespråkare för filialinstitutionen
har förståelse för att man kan ha anledning
att känna viss tveksamhet inför
det föreliggande organisationsförslaget
och att det kan vara någon sorts
nödtvång som gör att man överväger
att acceptera det.

Jag tillhör dem som känt sig tveksamma
inför förslaget. Jag har menat
att man möjligen skulle kunna acceptera
det, om man hade fått en del förstärkningsanordningar
vid universitetsfilialerna.
Det må gälla lärarna. Det kan
gälla biblioteken och även andra resurser.
Men det skall vara förstärkningar
så att man skulle kunna bedriva en
utbildning som skulle kunna föra fram
till en trebetygsnivå och en lite mer
vidgad ämneskrets än det enligt förslaget
nu är fråga om. Om det hade
varit på det sättet så skulle man, om än
med tvekan, ha kunnat acceptera förslaget
till organisation. Anledningen till
att en sådan utbildningsnivå för mig
framstår som angelägen är rent praktiska
skäl. Den är betingad av uppfattningen
att universitetsfilialerna i
mycket stor utsträckning kommer att
bli institutioner som kommer att utbilda
blivande lärare på högstadium och
gymnasier.

Ännu så länge har man, förmodar jag,
lov att tycka att den lärarutbildning
som bedrivs skall anpassas till det skolstadium
där lärarna skall tjänstgöra.
Det är väl också tillåtet att tycka att
gymnasielärarna skall ha en mera fördjupad
utbildning i de ämnen de skall
undervisa i än vad man kräver av t. ex.
lärarna i grundskolans högstadium?
Grundskolans konstruktion gör att där
i stället finns ett behov av en mera
bred utbildning för den lärargruppen.

Om det nu blir på det sättet att man
i huvudsak inte kan föra utbildningen
högre än till tvåbetygsnivå vid filialerna,
leder detta automatiskt till att
man redan från början gör en skiktning
av de studenter som är lärarbenägna.
De som söker sig till eller hänvisas till
filialerna blir på förhand bestämda att

Onsdagen den 8 december 1905 fm. Nr 39 91

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

gå till grundskolan, och de som går till
universiteten har chansen att hamna
på ett annat skolstadium.

Nu kan man säga att jag är litet för
pessimistisk i mina funderingar. Jag är
naturligtvis klart medveten om att de
som tagit två betyg vid en filial kan gå
vidare till universitet och skaffa sig
den nödvändiga kompletteringen för att
vinna behörighet till ett annat skolstadium,
men jag tror inte att det kommer
att inträffa i så stor utsträckning. Det
finns många återhållande moment för
en sådan övergång till universitet för
fortsatta studier. Det är en viss obekantskap
med universitetsmiljön, obekantskap
med de nya lärare som man
skall möta och obekantskap med de nya
studiekamraterna, och dessutom tillkommer
naturligtvis den svåra bostadssituationen
på universitetsorterna. Det
är minsann inte så lätt att för ytterligare
några års studier skaffa en bostad
på någon av våra universitetsorter. Slutligen
kan sägas att om man vunnit behörighet
för viss lärartjänst genom den
utbildning man åtnjutit på universitetsfilialen,
ligger det snubblande nära till
hands att man går direkt ut i förvärvslivet
på den lärartjänst man fått behörighet
för, och på det sättet kommer
de gymnasiala skolorna att undanryckas
ett rekryteringsunderlag som de
har mycket stort behov av.

Visst har jag observerat att utskottet
mycket försiktigt, och jag skulle nästan
vilja säga litet tveksamt, framhållit att
i den mån tillgången på lärarkrafter det
medger skall examination förrättas utöver
tvåbetygsnivån även vid universitetsfilialerna,
men jag tycker att det
är ett föga engagerat uttalande som inte
manar till särskilda stordåd bland dem
som svarar för organisationen, och det
finns naturligtvis en icke obetydlig risk
för att ett sådant uttalande stannar på
papperet och icke leder till någonting.

Om utskottet i detta utlåtande hade
varit klarare och mera distinkt och försökt
lägga några ytterligare förpliktelser
på de myndigheter som har att för -

valta uppgiften, skulle jag kanske kunnat
biträda förslaget om universitetsfilialer.
Som det nu är, herr talman,
yrkar jag bifall till herr Jacobssons förslag
i den motion som han talat för
tidigare.

Till slut skulle jag vilja knyta en liten
randanmärkning till det meningsutbyte
som för några timmar sedan förekom
mellan herr Wallmark och ecklesiastikministern
om överassistenterna. Jag vill
erinra kammaren om att situationen var
den att herr Wallmark ville ha närmare
uppgifter om dessa överassistenters behörighet
och kompetens och ville veta
litet mera om dessa tjänster över huvud
taget. Ecklesiastikministern svarade att
det kunde inte lämnas i nuvarande läge,
därför att han hade då dragit över
sig en akademikerkonflikt.

Det är kanske riktigt, men det kan
vara skäl att påpeka att man i denna
proposition gjort ett avsteg från vad
som annars är det normala när man
lägger fram organisationsförslag som
ser ut ungefär som detta och berör personalfrågor.
Praxis är att förhandlingar
förs mellan vederbörande statliga
förhandlingspart och den personalorganisation
som har intresse i saken, och
det resultat man har kommit fram till
redovisas för riksdagen, samtidigt som
man lägger fram förslaget rörande organisationen.
Så var, för att ta ett mig
näraliggande exempel, förhållandet när
riksdagen fick ta ställning till gymnasiepropositionen.
Då hade förhandlingar
föregått propositionen i många viktiga
frågor som det var nödvändigt för
riksdagen att känna till för att kunna
bedöma innehållet i propositionen.

Det skall klart sägas ifrån att det
gjorts ett avsteg från praxis på denna
punkt. Jag kan möjligtvis gissa mig till
vilka taktiska motiveringar som ligger
bakom detta avsteg, men det kommer
fram så småningom vid förhandlingarna,
så det skall jag inte uppehålla mig
vid.

Slutligen kom det fram eu annan
detalj vid samma meningsutbyte. Eck -

92 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

lesiastikministern lämnade en motivering
till den speciella typ av lärartjänster
i form av överassistenter som
man skulle ha. Det skulle vara lärare
som i huvudsak ägnade sig åt undervisning,
medan motsvarande befattningshavare
vid universiteten ägnade sig åt
både undervisning och forskning. De lärare
som det nu är fråga om kunde inte
ägna sig åt båda sakerna, eftersom ingen
forskning skulle förekomma vid filialerna.
Man får väl utgå från att det
i och för sig riktiga uttalandet om att
utbildningen vid filialerna skall vara
likvärdig med den som bedrivs vid
universiteten inte behöver leda till att
man skall ha exakt samma tjänstetitlar
och exakt samma befattningshavare. Situationen
är ju den att dessa överassistenter,
som är tänkta för filialerna, motsvaras,
när det gäller själva undervisningen,
av de assistenter som man för
närvarande har vid universiteten. Det
förefaller mig därför inte nödvändigt
att införa denna nya personalkategori
vid universiteten.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Det är med anledning
av punkt 17 i statsutskottets utlåtande
nr 173 och flerpartimotionen I: 792 och
I): 933 som jag dristar mig att utöka
denna regionala kör med ytterligare en
stämma. Det gäller närmast statsutskottets,
såsom jag tycker, visa och framsynta
förslag att i skrivelse till Kungl.
Maj:t föreslå att en beredning tillsätts
för att utreda behovet av och förutsättningarna
för att högre teknisk utbildning
förläggs till Norrland.

Motionärerna har all anledning att
vara nöjda och tacksamma med resultatet
— det har herr Näsström rätt i. Det
är närmast som en komplettering till
vår motion och med en försynt adress
till en kommande beredning som jag
vill göra några påpekanden.

I den långtidsplanering för perioden
1965—1970 som verkställdes i våras i
finansdepartementet och i vilken de

faktiska möjligheterna att realisera vissa
givna målsättningar diskuterades mot
bakgrunden av de allmänna resurstillgångarna
kan man bl. a. läsa att år 1970
enligt föreliggande planer troligen varannan
16-åring kommer att bedriva
gymnasie- eller fackskolestudier och att
man räknar med att inemot hälften av
de till ungefär 100 000 beräknade gymnasieeleverna
— alltså 30 procent av
16-åringarna -— skulle ha valt en teknisk
eller ekonomisk gren. Den nya
fackskolan förutsätts enligt samma källa
få en stark inriktning mot teknisk och
ekonomisk utbildning, och elevantalet
i denna skolform beräknas 1969/70 bli
ungefär 30 000 elever, d. v. s. 20 procent
av 16-åringarna.

I proposition 141 har denna trend
beaktats, och departementschefen har
tidigare i dag talat om den. Han har
förordat att vid den fortsatta planeringen
av universitets- och högskoleutbyggnaden
den för 1970-talets början enligt
1963 års program föreslagna siffran
83 000 studerande skall höjas till 87 000.

Denna utökning med 4 000 studenter
har såväl departementschefen som statsutskottet
kommenterat så, att den förutsätter
ökad effektivitet i utbildningen
i universitet och högskolor. Det är just
mot bakgrunden av nödvändigheten av
att så rationellt som möjligt utnyttja tillgängliga
högre utbildnings- och forskningsresurser
som vi motionärer har
tillåtit oss peka på nödvändigheten av
att viss teknisk högre utbildning måtte
förläggas till vårt yngsta universitet i
norr. Man skulle då kunna utnyttja
möjligheterna till samarbete med Umeå
universitets redan existerande eller planerade
institutioner och utbildningslinjer.
Det var för övrigt detta samarbete
över fakultetsgränserna som skulle ge
det yngsta universitetet en egen forskningsprofil.

Det är mig i detta sammanhang också
angeläget framhålla att 1960 års lärarutbildningssakkunniga
bl. a. har föreslagit
att all lärarutbildning samordnas
i ett gemensamt system och att den äm -

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

nesteoretiska utbildningen, i varje fall
för högstadie- och gymnasielärarna,
sker vid universiteten. Sådan ämnesteoretisk
utbildning finns vid Umeå universitet.
Detta förutsätter väl vissa tekniska
ämnen för de föreslagna nya ämneskombinationerna.
Också detta är väl
ett utbildningsområde att ta hänsyn till
för eventuella utredare av viss högre
teknisk utbildning i Norrland.

Rekryteringsunderlaget i norr borde
anses vara tillräckligt, eftersom man enligt
uppgift räknar med att från Umeå
universitets rekryteringsområde vid
1970-talets början årligen 300—350 studenter
skall söka sig till teknisk högskola.
Teknikerföreningarna i Norrland
kalkylerar med ett befolkningsunderlag
av 1,2 miljon och ett årligt behov av
platser för teknisk utbildning om cirka
450.

Jag skulle också vilja göra en jämförelse
med norra Finland. Vid Uleåborgs
universitet finns en teknologisk fakultet
med enligt uppgift 18 professorer och
över 400 studenter — den beräknas
om fem år ha 2 100 studenter. Sådana
tekniska utbildningsmöjligheter på den
svenska sidan av Bottenviken skulle
verksamt bidra till att ge den expanderande
industrien i Norrland de högskoleutbildade
tekniker som det tydligen
är stor efterfrågan på bl. a. från de industrier
som enligt teknisk sakkunskap
är av stor betydelse för landets totala
ekonomi.

Man skulle mycket väl kunna vidga
perspektivet också här och erinra om
hur FN:s rekryteringsorgan i sitt arbete
för att stödja u-ländernas industrialisering
har vänt sig bl. a. till Sverige för
att engagera kvalificerad personal som
kan hjälpa u-länderna i deras utbyggnad
av den tekniska produktionsapparaten.
Detta tekniska bistånd är en del
av vårt u-landshjälpprogram — det är
kanske värt att notera i samband med
frågan om teknisk högre utbildning i
Norrland.

Detta var vad jag som motionär ville
komplettera statsutskottets utlåtande nr

173 med. Jag vill också gärna tänka mig
att den kommande utredningen skall
vara intresserad av argumenteringen i
den skrivelse som de tekniska föreningarna
i Norrland, vilka representerar
2 000 tekniker, har avgivit till statsutskottets
andra avdelning i denna fråga.

I anslutning till punkt 28, som gäller
studentbostadsbyggnadsverksamheten,
framhåller utskottet i sin skrivning
på sid. 21 att planeringen för denna
byggnadsverksamhet mer än tidigare
bör samordnas med utbyggnadsplaneringen
i övrigt på universitets- och högskoleområdet.
I det sammanhanget är
två studentsociala problemställningar
fortfarande synnerligen aktuella: för
det första anordnandet av barntillsyn
för studentfamiljer, alltså utbyggnad av
barndaghemmen, och för det andra studentidrottens
lokalbehov, som herr
Schött tidigare har talat om. Det gäller
då bl. a. avvägningen mellan stat och
kommun beträffande kostnaderna för
denna byggnadsverksamhet, som blir
mycket kännbar för de aktuella kommunerna.
Det vore kanske möjligt att stat
och kommun mer ingående och i ett så
tidigt skede som möjligt tillsammans
kunde diskutera dessa problem vid den
aktuella universitets- och högskoleplaneringen
för att därigenom i högre grad
undvika den resurssplittring som det
varnas för i proposition 141.

Jag har inget särskilt yrkande på
punkterna 17 och 28, men jag ansluter
mig till de motiveringar och reservationer
som har anförts av högerpartiets
ledamöter i statsutskottets utlåtande
173.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Eftersom flera talare i
debatten har berört frågan om placeringsorten
för filialen till Lunds universitet,
må det väl ursäktas om en representant
för växjöintresset åtminstone
visar sig i talarstolen och säger några
ord. Jag tänkte besvara vissa frågor
som har kommit fram i debatten. Jag

94 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

skall inte ta upp alla — vi har ju fått
en del material med argument utdelat
på bänkarna.

Jag vill först ge ett erkännande åt den
lugna och hovsamma ton som har präglat
debatten. Den har berömvärt skilt
sig från nyanser i viss diskussion som
har förekommit i andra sammanhang i
denna fråga. Det är självklart, som det
här har sagts, att representanter för de
olika orterna vill värna om sin egen
hembygds intressen — det skulle också
jag göra om jag hade varit i samma situation
som reservanterna.

På ett par punkter tycker jag det kan
vara värt att något fortsätta resonemanget
— det gäller punkterna 2 och
4 i den sammanställning som representanterna
för Jönköping har gjort.
Där utgår man från att jönköpingsregionen
är folkrikare än växjöregionen
I motionen finns en tabell som anger
hur många människor som bor inom
cirklar med en radie av 5 mil, och det
anges förmånliga siffror för Jönköping.
Men det bor människor utanför denna
cirkel, som vi skall tänka på.

Om man hade fortsatt och dragit större
cirklar, exempelvis med 6 mils radie,
kring Jönköping och kring Växjö,
skulle emellertid en jämförelse ha visat
att växjöregionen har betydligt större
befolkningsunderlag. Man behöver
inte stanna vid 6 mil och ännu mindre
vid 5 mil, eftersom även orter utanför
dessa räjonger kommer att ha nytta av
den nya filialen.

Det är därför mer realistiskt att göra
som motionärerna från Kalmar län har
gjort. De har dragit cirklar med 12 mils
radie och därvid funnit ett befolkningsunderlag
på 450 000. Drar man en motsvarande
cirkel med 12 mils radie runt
Växjö, inramar man praktiskt taget hela
den aktuella regionen — större delen
av Småland och Blekinge — och får ett
befolkningsunderlag på cirka 800 000
människor. Det är denna region det är
fråga om —• det framgår av att det har
väckts motioner från såväl Kalmar,
Jönköping, Karlskrona som Halmstad.

Därmed har den geografiska regionen
fått en begränsning.

Man kan också på kartan först markera
Lund, Göteborg och Linköping och
försöka beräkna vilka områden de på
ett naturligt sätt täcker. Då får man
fram det område i sydöstra Sverige som
har de längsta avstånden till dessa tre
städer. Det blir, som jag förut sade,
Småland och Blekinge. Där ligger Växjö
placerat i mitten med lika långa avstånd
till ytterkanterna och särskilt till städerna
Jönköping och Kalmar. Därmed
tycker jag att hela frågan har fått sin
rimliga lösning: Växjö är den bäst lämpade
orten för lokalisering av filialen.

Sedan har man fört in en annan sak i
debatten. Man säger att det skulle vara
väsentligt lättare att få inackorderingsrum
i Jönköping, varför man inte behöver
bygga så många studentbostäder
där. Studentbostäderna är emellertid en
sekundär fråga i sammanhanget. Det
går att bygga bostäder, men att flytta
städer går inte —- deras geografiska läge
är orubbligt.

Nu har studenterna inte samma vanor
som gymnasieeleverna. Jag vet att det
finns de ungdomar som då de yttrat sig
om detta problem har gått fram under
fältropet »Vi vill bo hemma hos mamma»,
men det har visat sig att även
ungdomar som har sitt föräldrahem på
universitetsorten gärna hyr sig ett rum
för att få bättre arbetsro och få leva
i en mer studentmässig miljö. Det tycker
jag är fullt begripligt. Hur många
studenter som därför efterfrågar hyresrum
i familjelägenheter i den ena eller
andra staden är ytterst svårt att beräkna.

Vi kan inte bortse från det faktum att
en hel del studenter gifter sig under
studietiden och därmed gör anspråk på
en studentlägenhet. Som exempel kan
jag nämna, att av de 13 000 studerande
i Lund är 4 600 gifta och gör således
anspråk på speciella studentbostäder.
Det har visat sig att även de ogifta i
första hand föredrar att bo i ett studenthus,
ty där finns även andra loka -

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

liteter av trivselvärde, som de gärna vill
benytta sig av.

Jag vill därtill lägga, att de styrande
i Växjö har gjort och gör hårda satsningar
på bostadsbyggandet. Det är heller
inte främmande för dem som vill
studera utvecklingen i de olika filialorterna
att Växjö expanderar snabbare
befolkningsmässigt än de andra städerna.
Jag kan nämna att befolkningsökningen
åren 1960—1965 i Växjö procentuellt
är flera gånger större än befolkningsökningen
i Jönköping motsvarande
tid och visar alla tendenser att fortsätta
i rask takt.

Jag skall inte gå in på några andra resonemang
i denna del, men jag tycker
det kan vara av visst intresse att beröra
en annan sak i motionen från Kalmar.
Anledningen därtill är framför allt att
jag vill avge en försäkran, att den oro
som finns är oberättigad när det i motionen
sägs följande: »En uppbyggnad
av en växjöfilial till samma omfattning
som övriga föreslagna filialer får uppenbarligen
den konsekvensen att, om
de studerande från regionens perifera
nordliga och östliga delar (Jönköping,
Nässjö, Vetlanda, Oskarshamn, Kalmar,
Öland o. s. v.) inackorderar sig i Växjö,
får de studerande från den egentliga
växjöregionen och Kronobergs län i övrigt
inte plats i filialorten utan måste
söka sig till Lund. Om å andra sidan
Växjös dragningskraft är störst på de
studerande inom stadens närmast omgivande
regioner, kommer dessa att fylla
de tillgängliga platserna, och de studerande
från de mera avlägsna regionerna
kommer att få bege sig till Lund.
Resultatet torde bli att de studerande,
som har den längsta vägen till moderuniversitetet,
inte kommer att få tillgodogöra
sig fördelen av en universitetsfilial.
»

Jag kan försäkra att såväl Växjö stads
myndigheter som folkkynnet över huvud
taget inte kommer att tränga ut
några studenter från de mera perifera
delarna. Jag är fullt övertygad om att
de kommer att erhålla utrymme till att

leva och arbeta i allra bästa samförstånd
och trivsel. Den oro som finns är
inte berättigad. Skulle man kunna utläsa
någon form av oro, så skulle det
möjligen vara över att Växjö som universitetsstad
blir alltför attraktiv och
att filialen blir för stor. Jag tror att vi
som bor i sydöstra Sverige kan vara
överens om att vår landsända får en
lyftning som vi alla kan vara glada åt
genom en universitetsfilial, var den än
placeras.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herr Ebbe
Ohlsson (h) och herr Mattsson (ep).

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skall också be att
få instämma i vad den föregående talaren
anförde. Han har egentligen sagt
nästan allt jag tänkte säga, och jag skall
bara tillägga ett par, tre saker.

Herr Göran Karlsson i Huskvarna menade,
att frågan om förläggningen av filialen
till Växjö hade åstadkommit stor
splittring och att förslaget väckt så
stort motstånd att det vore allvarligt om
kammaren verkligen skulle besluta i den
riktningen. För min del har jag glatt
mig åt den stora enighet, som hittills
rått när det gäller alla de stora frågorna
i denna proposition och som också
kommer till synes i utskottets utlåtande.
När man nu säger att denna kontroversiella
fråga om förläggningen av
filialen till Växjö, Kalmar eller Jönköping
har åstadkommit stor splittring, så
vill jag erinra om vad som föregått denna
debatt. Statsutskottets andra avdelning
var ju fullständigt enig. Jag vill
gärna citera vad utskottet säger: »Som
framgått av det föregående har utskottet
ingående behandlat frågorna rörande
universitets- och högskoleutbvggnadens
lokalisering. Utskottet har besökt
samtliga i propositionen berörda orter
och därvid kunnat konstatera riktigheten
i vad som anförs rörande Jönköpings,
Kalmars och Växjös förutsätt -

96 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

ningar att hysa en filial till Lunds universitet.
Utskottet ansluter sig till den i
propositionen förordade utbyggnaden
av universitetsfilialer i Linköping, Örebro,
Karlstad och Växjö med anknytning
till resp. Stockholms, Uppsala, Göteborgs
och Lunds universitet. Avgörande
för utskottets ställningstagande till
förläggningen av en filial till Växjö har
bl. a. varit stadens läge i förhållande
till Lund och Linköping. Enligt utskottets
uppfattning skulle en filial i Jönköping
ligga för nära Linköping och
för långt från Lund. Växjö ligger mest
centralt i det område filialen skall betjäna.
»

Om detta var alltså andra avdelningen
helt enig, och i statsutskottet röstade 22
ledamöter för denna formulering och 5
emot. Det är inte ofta man kan åstadkomma
så stor enighet i sådana här frågor,
som av naturliga skäl kan väcka de
björnar som sover.

Jag hoppas att enigheten skall bli lika
stor här som i andra avdelningen, eller
i varje fall lika stor som i statsutskottet,
när vi skall besluta i alla dessa frågor.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Vi har varit rätt stillsamma
på kalmarbänken och inte varit
uppe i någon replik. Jag begär nu ordet,
för att detta inte skall missförstås.

Vi är inte alls övertygade av den talan
som förts till Växjös förmån, utan
vi vill än en gång fastslå att Kalmar är
den största och mest attraktiva staden i
sydöstra Sverige och enligt vår uppfattning
mest lämpad för filialen till
Lunds universitet. Jag hade inte tillfälle
att höra de kommentarer utskottsavdelningens
ordförande gjorde till mitt
resonemang om framtiden. Men jag upprepar,
att om man kan räkna med att de
internationella förbindelserna åter blir
normala så kommer Kalmar att gå en
ljus framtid till mötes. När det gäller
placeringen av universitetsfilialer och
även andra institutioner bör man se
saker och ting på längre sikt. Kalmar

har då alla förutsättningar att väl hävda
sig.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservation nr 9 b.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort.

I anledning av vad en talare nämnde
om antalet studenter vill jag erinra om
en motion, där det föreslogs att vi skulle
inrikta oss på 90 000 studenter. Det
kunde vi inte gå med på och avstyrkte
därför förslaget.

Det har också talats om en lång rad
detaljer. Jag vill då bara erinra om att
vi i dag skall fatta ett principbeslut; detaljerna
kommer senare i olika sammanhang.

Herr Lidgard nämnde dessutom att
han kanske var »litet pessimistisk» i
hela denna fråga. Jag har ingen anledning
att säga emot den satsen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock vissa punkter
komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkten 1 hemställt.

I fråga om punkterna 2 och 3, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 97

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkterna
2 och 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 4 framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr
Boman in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: 4

Första kammarens protokoll 1965. Nr 39

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 66.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 5—8 hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 9 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkten
9, röstar

Ja;

98 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

omröstningsproposition av följande lydelse: -

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kållqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de angående
punkten 10 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 785 och II: 932; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets i punkten 11 gjorda hemställan.

Vidkommande punkterna 12 och 13
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
vad utskottet hemställt, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkterna
12 och 13, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej —63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten 14 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkten
14, röstar

Ja;

Onsdagen den 8 december 1965 fm. Nr 39 99

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 26.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna 15 och 16
hemställt.

Såvitt anginge punkten 17, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av vad utskottet yttrat, dels ock
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i vad utskottet yttrat,
som förordats i den av herr Boman
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 8
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av vad utskottet
yttrat vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punk -

ten 17 med godkännande av vad utskottet
yttrat, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet
yttrat, som förordats i den av herr
Boman in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 8 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 43.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 18 och 19
hemställt.

I fråga om punkten 20, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o), av herr Boman, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 9 a betecknade reservationen; samt
3:o), av herr Petersson, Bertil, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom och herr
Larsson, Nils Theodor, vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog

100 Nr 39 Onsdagen den 8 december 196o fm.

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.

vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bomans yrkande.

Herr Petersson, Bertil, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 173 punkten 20 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av hem Boman in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 9 a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
av herr Bertil Petersson och herr
Nils Theodor Larsson.

Då emellertid herr Petersson, Bertil,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 34;

Nej—17.

Därjämte hade 89 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkten
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 9 a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej— 27.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härpå
vad utskottet i punkterna 21—23 hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 24 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkten
24, röstar

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Nr 39

101

Ang. utbyggnaden av universitet och högskolor m. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 25—27
hemställt.

I vad gällde punkten 28, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 betecknade
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 173 punkten
28, röstar

Ja;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 13 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 31.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 29—34 hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela att 1966 års
remissdebatt kommer att hållas onsdagen
den 19 och torsdagen den 20 januari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 398, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ny organisation
av försvarets fabriksstyrelsc
m. in., dels riksdagens år 1964 församlade
revisorers berättelse angående

102

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 fm.

Meddelande ang. enkel fråga

statsverket, i vad berättelsen avser det
ekonomiska utfallet av driften vid försvarets
fabriksverks tvätt- och reparationsanstalter,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad läkarutbildning
i Göteborg m. m.;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av den
rätt staten kan ha på grund av s. k.
garantiförbindelser som avgetts i ärenden
om visering; och

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Werner
(k) till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet: »Anser Statsrådet
nuvarande regler och praxis att
offentliggöra polis- och åklagarmyndigheters
förundersökningsprotokoll ändamålsenliga
och förenliga med god rättsordning?» -

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

103

Onsdagen den 8 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Om en gemensam storflygplats
i öresundsregionen

1 skrivelse den 9 april 1965, nr 67,
hade Kungl. Maj:t lämnat riksdagen redogörelse
för Nordiska rådets trettonde
session i Reykjavik den 13—den 18 februari
1965.

Skrivelsen hade, såvitt den avsåge frågorna
under II i en av Nordiska rådets
svenska delegation utarbetad redogörelse
för rådets trettonde session, hänvisats
till statsutskottet beträffande punkterna
A 7, B 1—B 8, C 6 (utom i vad avsåge
frågan om recepts giltighet), C 7,
D 3—D 6, D 8, E 4, E 7 och E 9.

Under punkten D 5 i denna skrivelse
hade behandlats vissa öresundsfrågor.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Schött m. fl. (I: 441)
och den andra inom andra kammaren
av herr Bengtson i Solna in. fl. (II: 529).
En i första kammaren av herr Lundström
m. fl. väckt motion (I: 606) var
likalydande med de båda förenämnda
motionerna. I motionerna hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa att Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt tillsammans med Danmark
börja utreda förläggningen av en
gemensam blivande storflygplats i öresundsregionen
och att därvid saltholmsalternativet
i första hand borde undersökas.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna 1:441, 1:606 och
II: 529 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

b) att riksdagen måtte lägga Nordiska
rådets redogörelse i förevarande del
till handlingarna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom helt nyligen
en interpellationsdebatt om flygplatsfrågorna
i öresundsområdet förekommit
här i kammaren och dåvarande
kommunikationsministern därvid framlade
sin syn på dessa frågor, förmodar
jag att statsutskottet har ansett det onödigt
att nu ta upp en ny debatt. Att
kommunikationsministerns partivänner
sett saken så är vad man kunde vänta.
Att riksdagen dock skulle vara så underdånig
att den av samma skäl inte
skulle kunna för egen del ge en stånd -

104

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Om ett nordiskt samarbete på skatteområdet

punkt till känna, det har jag svårare
att förstå. Trots att utskottets utlåtande
är enhälligt, kominer jag därför att yrka
bifall till motionerna, då jag finner att
utskottet inte har förebringat tillräckliga
motiv för sin ståndpunkt.

För min uppfattning talar inte minst
den omständigheten att inget av de remissorgan,
som redovisas i utskottsutlåtandet,
avstyrker motionerna. Några
tillstyrker, starkt eller mer tveksamt.
Några säger sig ha svårt att bedöma situationen
men uttalar i stort sett samma
uppfattning som motionärerna om
betydelsen av samarbete mellan Sverige
och grannlandet. De två verkliga expertorganen
på området, luftfartsstyrelsen
och SAS:s styrelse, tillstyrker motionerna
med enligt min uppfattning
utomordentligt starka motiveringar.

Luftfartsstyrelsen säger sålunda bl. a.
att den »anser det angeläget, att en utredning
verkställes i nära samverkan
mellan de svenska och danska myndigheterna
beträffande de trafikala, organisatoriska
och tekniska förutsättningarna
för en utbyggnad av markorganisationen
för civilflyget i Malmö—Köpenhamns-området».
Styrelsen har också
av den danska luftfartsmyndigheten fått
uppfattningen, att den har en med den
.svenska överensstämmande syn på denna
sak.

SAS:s styrelse instämmer helt i motionens
syfte och anför en lång motivering
härför.

Men statsutskottet anser sig i alla fall
inte behöva göra något i positiv riktning
utan tycker sig »kunna utgå ifrån»
att den svenska regeringen även framdeles
kommer att följa detta arbete. Ja,
»följa» arbetet kommer man nog att
göra så till vida, att man håller reda
på vad som sker. Men det räcker inte,
tycker jag. Vad motionärerna anser är att
den svenska regeringen skall skyndsamt
ta aktiv del i utredningsarbetet, och
det är detta som expertmyndigheterna
tillstyrker. Vad är det emellertid som
kommunikationsministern lovade vid
interpellationsdebatten? Jo, att samar -

beta för att inte flygplanen från de
olika flygfälten skall kollidera i luften.
Flygverksamheten skall alltså samordnas
så att det inte sker några olyckor.
Det är allt som kommunikationsminister
Skoglund lovade, och nog måste jag
medge att jag känner en viss häpnad
över statsutskottets tillfredsställelse
med detta begränsade och luftiga samarbetslöfte.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till de likalydande motionerna
I: 441,1: 606 och II: 529.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komine
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de rörande
mom. a förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition utskottets
hemställan i mom. b.

Punkten 5

Utskottets hemställan bifölls.

Om ett nordiskt samarbete på
skatteområdet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse till riksdagen med redogörelse
för Nordiska rådets trettonde
session, såvitt skrivelsen hänvisats till
bevillningsutskottet, jämte i anslutning
härtill väckta motioner.

Genom en den 9 april 1965 dagtecknad
skrivelse, nr 67, hade Kungl. Maj:t
lämnat riksdagen redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session i Reykjavik
den 13—den 18 februari 1965.

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

105

Skrivelsen hade, såvitt gällde punkterna
G 5, E 5 och E 6 av de under avdelning
II behandlade sakerna, hänvisats
till bevillningsutskottet.

Under punkten E 6 hade behandlats
vissa regeringsmeddelanden i anledning
av tidigare rådsrekommendationer i
skattespörsmål.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av den ifrågavarande skrivelsen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:752,
av herr Enarsson, och 11:886, av herr
Lothigius; samt

2) motionen I: 753, av herr Lundström
m. fl.

I motionen I: 753 hade hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts skrivelse nr 67 måtte anhålla, att
Kungl. Maj:t ville i samverkan med övriga
nordiska länder utreda hur ett nära
samråd skulle kunna åstadkommas
på skatteområdet mellan departement,
olika myndigheter samt kommittéer och
sakkunniga, som sysslade med skatteutredningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet

A) för riksdagen anmält, att de delar
av Kungl. Maj :ts förevarande skrivelse
nr 67, vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
icke föranledde någon erinran
från utskottets sida;

B) hemställt, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 752,
av herr Enarsson, och II: 886, av herr
Lothigius, samt

2) motionen 1:753, av herr Lundström
in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Billman,
Enarsson, Sandin, Magnusson i Borås,

ett nordiskt samarbete på skatteområdet
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo, fru
Nettelbrandt samt herr Eriksson i Bäckmora,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

1) att de likalydande motionerna I:
752, av herr Enarsson, och 11:886, av
herr Lothigius, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

2) att riksdagen i anledning av motionen
I: 753, av herr Lundström m. fl.,
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville i samverkan med övriga
nordiska länder utreda hur ett samarbete
dem emellan skulle kunna åstadkommas
på skatteområdet,

3) att riksdagen i anledning av de
delar av Kungl. Maj :ts förevarande skrivelse
nr 67, vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
samt de föreliggande motionerna
måtte giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört och
hemställt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I sitt betänkande upprepar
utskottsmajoriteten sin i fjol uttalade
uppfattning att det är bra med
kontakter mellan regeringarna i skattefrågor
och att det är särskilt viktigt
med samarbete i fråga om skatteutredningar.
Men någon anledning för riksdagen
att stöta på om önskvärdheten av
ett närmare och mer kontinuerligt samarbete
av detta slag finner utskottet onödigt.
Enligt dess mening har samarbete
redan etablerats i den utsträckning man
rimligen kan begära.

Det kan vara anledning att här erinra
om att vad föreliggande motion av mig
m. fl., nr 753 i denna kammare, gäller
är att man skall söka former för hur
»ett nära samråd skall kunna åstadkommas
på skatteområdet mellan departement,
olika myndigheter samt kommittéer
och sakkunniga som sysslar med
skatteutredningar». Ett »nära samråd»
måste innebära ett kontinuerligt samarbete.

106

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Om ett nordiskt samarbete på skatteområdet

Vad är det dä som utskottsmajoriteten
är så till freds med? Jag har sökt
få reda på den saken och fördenskull
studerat de regeringsmeddelanden som
under den senaste tiden, under november
och början av december, inkommit
till Nordiska rådet i anledning av
där liggande rekommendationer.

Man konstaterar vid en sådan undersökning
att det finns många skattefrågor
och utredningar där Nordiska rådet
har rekommenderat samråd och där
vissa kontakter också har tagits. Men
ack så sporadiskt detta har skett! När
man studerar handlingarna finner man
till och med fall då ett land inte alls
önskar något samråd.

I frågor om avdragsregler vid inkomstbeskattning
m. m. — en rekommendation
sedan 1961 — säger Danmarks
regering att ingenting nytt har
skett sedan i fjol utom att man håller
på att utarbeta en vägledning om danska
beskattningsregler som skall användas
av arbetssökande från andra nordiska
länder. Norges regering har inte
tagit ställning sedan i fjol. Sveriges
regering har ingenting att tillägga sedan
i fjol. Dubbelbeskattningssakkunnigas
betänkande är alltjämt föremål
för prövning, och avdragsfrågorna blir
beroende av en utredning om definitiv
källskatt.

När det gäller en rekommendation
om ett nordiskt multilateralt dubbelbeskattningsavtal
säger Danmarks regering
att ingenting har hänt sedan den
25 november 1964. Norges regering har
inte haft någonting att meddela sedan
den 14 december 1964. Sveriges regering
säger att ingenting är att tillägga
sedan i fjol.

I fråga om en rekommendation om
harmonisering av huvudformerna för
den indirekta beskattningen, vilken
även bl. a. berör mervärdeskatten, har
Sveriges regering på samtliga nordiska
staters vägnar författat ett långt utlåtande,
där man bl. a. konstaterar att utformningen
av den indirekta beskattningen
i första hand måste ses som »en

intern angelägenhet för varje land». I
Danmark har regeringen framlagt ett
förslag om mervärdeskatt. I Finland
finns redan ett slags mervärdeskatt,
dock av annat slag, men att omarbeta
den har inte varit på tal. I Sverige överarbetas
skatteberedningens förslag. I
Norge och i Island har frågan aldrig
varit aktuell.

Detta meddelande tyder visserligen på
att när det är fråga om en sak som
Nordiska rådet har rekommenderat ett
visst samarbete i, så vet man i de olika
länderna hur långt man har kommit
inom respektive land, men när den
svenska regeringen talar om »den nära
kontakt som hålles mellan de nordiska
ländernas regeringar» vill man helst
beteckna uttryckssättet som en eufemism.

Rekommendationen om samarbete i
fråga om punktskatterna har föranlett
Norges regering att meddela Nordiska
rådet att det finns en nordisk delegation,
som kanske om en månad eller
två kommer med ett betänkande. Här
har tydligen skett ett samarbete. I denna
fråga har en gemensam delegation
arbetat. Det har alltså inte varit fråga
om utredningar i varje land för sig —
med kontakter och samråd — utan här
har det varit fråga om en gemensam
delegation som kommer fram till ett
resultat.

I fråga om sjömansskatten talar Danmarks
regering om att man fattat ett
visst beslut, Finlands regering att man
hört sig för om den svenska regeringen
hade någon idé för ett bilateralt finsktsvenskt
avtal. Sverige talar om att man
haft »vissa underhandskontakter» med
Finlands regering. Den norska regeringen
anser sig inte ha anledning ta något
initiativ, eftersom man internt har
löst problemet.

Vad slutligen gäller harmoniseringen
av bolagsbeskattningen meddelar Danmarks
regering att ingenting har hänt
sedan den 26 november 1964. Finlands
regering har inte ansett det möjligt att
inleda några förhandlingar, därför att

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

107

Om ett nordiskt samarbete på skatteområdet

en partiell revision av bolagsbeskattningen
pågår. Norges regering försäkrar
att man skall resonera med de andra
nordiska länderna innan man gör
ett offentligt uttalande, men Finland
som är ett koordinerande land har ännu
inte stött på. Den svenska regeringen
tycker att man inte kan ha någon diskussion
av värde med de andra länderna,
så länge bolagsbeskattningen alltjämt
är föremål för översyn, och den
utredningen beräknas bli färdig först
om ett år.

Ja, herr talman, vad drar man nu
för slutsatser av detta material? Vore
det inte naturligt om vi alla vore överens
om att det i varje fall inte är fråga
om något ordnat och kontinuerligt »nära
samråd» på skattepolitikens område.

För att ta det sista exempel som jag
nämnde är svenska regeringen tydligen
helt enkelt inte intresserad av att
diskutera saken medan den svenska utredningen
pågår. Man tycker alltså att
det är onödigt att diskutera. Det blir
bara, anser man, en teoretisk diskussion,
om man diskuterar innan utredningen
är färdig.

Det normala är väl motsatsen, alltså
att kontakterna och samrådet mellan
de nationella utredningarna hålles under
utredningsarbetet och inte först
efteråt.

Utskottet fäster sig även vid att Nordiska
rådet tydligen är tillfreds med
det samråd som förekommer, eftersom
Nordiska rådet har slutbehandlat och
lagt rekommendationen om skattesamarbetet
till handlingarna. Jag tror dock
inte man skall dra den slutsatsen att det
skett för att Nordiska rådet var tillfreds.
Redan i det svenska svar på rekommendationen
som avgavs i fjol
medgavs att samrådet inte hade varit
tillfredsställande, men regeringen lovade
att man skulle försöka bättra sig.

Ekonomiska utskottet tog fasta på den
saken. På basis av de redogörelser som
lämnats av de olika länderna noterade
man att »en om också begränsad ökning
av samarbete skett». Jag kan inte finna

att detta tyder på någon påtaglig tillfredsställelse
över det mycket begränsade
samarbetet. För säkerhets skull
förutsatte utskottet »att regeringen även
i fortsättningen prövar vilka möjligheter
som finns att fördjupa samarbetet».

Jag har med nyssnämnda exempel
försökt visa vilken fördjupning av samarbetet
som skett sedan Nordiska rådet
i fjol fattade sitt beslut, och jag drar
slutsatsen att det inte skett någonting
alls. De flesta av de frågor som jag har
berört visar tydligt, att man icke haft
något närmare samråd, i varje fall inte
något kontinuerligt samråd. Det »nära
samrådet» är lika svagt, lika sporadiskt,
lika ineffektivt och efterblivet som det
var förut. Det är det som gör att jag anser
att det skulle vara skäl till en ny påstötning
med begäran om ett regeringsinitiativ
i motionens syfte för att få en
bättre ordning till stånd.

Jag kan verkligen inte förstå varför
man inte på detta område kan ha ett
lika välordnat samråd som man har på
lagstiftningens, kulturens och handelspolitikens
områden — för att nu nämna
några exempel. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
bevillningsutskottets betänkande nr 44
fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Av det anförande herr
Lundström hållit här framgår att han
studerat akterna noga, och det är alltid
en bra sak att göra det. Hans yrkande
som sammanfaller med reservationen
ger uttryck för otålighet över att det
inte händer något på detta speciella
område. Man noterar att man på andra
områden inom det nordiska samarbetet
nått en del resultat men inte på skatteområdet.

Det borde finnas förklaringar till detta,
herr Lundström. Reservanterna erkänner
själva att när det gäller skatterna
är det flera nationella hänsyn som
man måste ta än när det gäller de andra
områdena, .lag tror det är värt att

108

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Om ett nordiskt samarbete på skatteområdet

beakta just detta förhållande. Vad beträffar
det handelspolitiska samarbetet
är det så att det varit framgångsrikt via
EFTA. Jag har själv sysslat med det
nordiska ekonomiska samarbetet i 8—10
år och tvingas erkänna att det var mycket
motigt att komma till resultat. Nu
har man på ett annat sätt kommit fram
till samarbete inom EFTA:s ram där
man i långa stycken kunnat förverkliliga
vad vi syftade till med ett nordiskt
ekonomiskt samarbete, men då var det
svårare att komma fram med hänsyn
till att man på olika håll drog olika
slutsatser om vilka verkningar ett sådan
nordiskt samarbete skulle få.

I fråga om den här föreliggande propån
säger vi från utskottsmajoritetens
sida att man har nått så pass långt som
man rimligen kan nå, men det är klart
att det även framöver är värdefullt att
söka finna former som leder fram till
ett bättre samarbete även på skatteområdet.

Här har reservanterna inte rekommenderat
något annat än vad Nordiska
rådet framfört i sina rekommendationer.
Detta innebär sålunda att svenska
riksdagen nu skulle besluta med hänsyn
till att regeringen ännu inte har
funnit några former för samarbete i anledning
av den rekommendation som
Nordiska rådet gjort, skriva och hemställa
om att dessa frågor skulle behandlas
på ett effektivare sätt. Jag tror
inte det är modellen att komma fram.
Jag är liksom herr Lundström av den
uppfattningen att i den mån vi kan
finna metoder som leder till praktiska
åtgärder, så är vi väl sams om detta.

Vidare förhåller det sig så att den
skrivelse som riksdagen har fått av
Kungl. Maj :t innebär att man har sänt
över handlingarna från Nordiska rådet
och bett att riksdagen skulle granska
dessa handlingar. I de utlåtanden som
vi har beslutat här i dag, har vi inte
föranlett några speciella åtgärder med
anledning av denna skrift från Kungl.
Maj :t. Inte heller bevillningsutskottets
majoritet har kommit fram till att det

bör föranleda något. Därför yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill inte alls säga
emot bevillningsutskottets ärade ordförande
när han konstaterar att det råder
speciella förhållanden inom skattepolitiken
som gör att här finns en del svårigheter
att övervinna i fråga om samarbetet.
Men att det skulle vara så förfärligt
besvärligt att man i en massa frågor
inte skulle kunna göra någonting
förrän vederbörliga utredningar i respektive
land är färdiga — jag har nyss
nämnt några exempel härpå — kan jag
inte förstå. Nog skulle det vara möjligt
att åtminstone försöka ha ett nära samråd
redan innan utredningarna är färdiga!
Det är väl det som är det viktiga,
ty när utredningarna är klara är
det kanske inte så mycket att samråda
om.

Jag vill erinra om vad som står i vår
reservation i fråga om det s. k. helsingforsavtalet,
där man förbundit sig
att »ägna uppmärksamhet åt möjligheterna
att samordna åtgärder, som vidtas
i konjunkturutjämnande syfte». I
konjunkturpolitiken har skattepolitiken
kommit att spela en inte alldeles betydelselös
roll. Hur man skall kunna realisera
ett samarbete på konjunkturpolitikens
område utan en relativt nära
kontakt även beträffande skattepolitiken
har jag väldigt svårt att första.

När det är fråga om det nordiska ekonomiska
samarbetet över huvud taget
vill jag också erinra om — herr ordföranden
i bevillningsutskottet nämnde
nyss EFTA och EFTA-samarbetet — att
när tullarna om något år inom ramen för
EFTA-samarbetet helt avvecklats, kommer
deras handelshindrande verkan att
helt övertas av de indirekta skatterna
om dessa är alltför olikartat utformade.
Det tycker jag är ytterligare ett skäl
till att man inte först skall utreda problemen
i varje land för sig och därefter
ta kontakt med de andra nordiska län -

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

109

Om ett nordiskt samarbete på skatteområdet

derna för att inleda någon form av .samarbete.
Då är det tvärtom viktigt att
samarbetet sker kontinuerligt och under
hand.

Detta är alltså bara ett exempel på
betydelsen av att samarbetsfrågan löses
bättre än som för närvarande sker.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det föreligger inga delade
meningar om önskvärdheten av ett
vidare nordiskt samarbete. På den
punkten är vi överens. Men majoriteten
i utskottet säger till motionärerna och
reservanterna att vi inte finner det ändamålsenligt
att nu uppmana Kungl.
Maj:t att vidtaga åtgärder. Vi har utgått
ifrån att regeringarna i respektive
länder, alltså även den svenska regeringen,
beaktar de rekommendationer
som Nordiska rådet beslutat om. Om
det inte skulle vara så, då är det meningslöst
att ha dessa sessioner årligen.

Sedan är det i verkligheten så att visst
äger det rum ett samarbete olika utredningar
emellan. Allmänna skatteberedningen
hade åtskilliga sammankomster
och kontakter med de nordiska grannfolken
när det arbetet genomfördes. Men
det är lika naturligt att innan man kommit
fram till en bestämd ståndpunkt
kan man inte börja förhandla.

Herr Lundström vet lika väl som jag
att exempelvis beskattningen av bolag
är ganska skiljaktig i de nordiska länderna.
Vi har i Sverige här många liberala
principer, och det vore tämligen
meningslöst — enligt mitt sätt att se —
att söka förmå de andra länderna att
utforma sin lagstiftning i fråga om bolagsbeskattningen
precis så som vår lagstiftning
är utformad. Det är väl ändå
inte meningen att vi skall utöva påtryckning
på det sättet.

Sedan förstår jag naturligtvis att herr
Lundström är otålig. Han kanske sätter
sin lit till att det kommit en ny regering
i ett av våra nordiska grannländer.
Det kanske händer något där. De började
med att sänka det totala skattebe -

loppet med 25 miljoner kronor. Det är
alltid ett framsteg!

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag betvivlar inte att
ett samarbete har skett i något fall innan
en utredning varit färdig. Men hur
pass kontinuerligt och regelbundet sker
det? På den frågan ger de exempel som
jag lämnat ett ganska tydligt svar.

När utskottets ärade ordförande förutsätter
att regeringen rättar sig efter
de önskemål som uttalats i de rekommendationer
som utfärdats av Nordiska
rådet noterar jag att efter ett helt år
har praktiskt taget ingen förändring
skett, såvitt man kan utläsa av de handlingar
som kommit in. Därför tycker
jag att det kunde vara skäl att göra en
påstötning redan nu, strax efter det att
vi fått denna redogörelse från Nordiska
rådet. Man kanske har glömt bort hela
saken om vi väntar ett eller annat år.
Påstötningen bör därför göras nu, tycker
jag.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Med anledning av vad
bevillningsutskottets ärade ordförande
anförde nyss vill jag säga att jag och
många med mig i denna kammare nog
betraktar det som ett framsteg om en
regering är inriktad på att sänka skatten
i stället för att höja densamma.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först därpå att kammaren
skulle lägga utskottets anmälan i
punkten A till handlingarna och bifalla
vad utskottet hemställt i punkten B samt
därefter på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat den förstnämnda propositionen,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. antalet fullmäktige i kommun
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill lägga bevillningsutskottets
anmälan i betänkande nr 44 punkten
A till handlingarna och som bifaller
vad utskottet hemställt i punkten B, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första
lagutskottet, jämte i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 61, i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra
lagutskottet.

Utskottets anmälan lades till handlingarna
och dess hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj :ts skrivelse med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. antalet fullmäktige i kommun

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 och
dels i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade den
10 november 1965 hänvisats en av
Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition,
nr 166, vari Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753).

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att
kommun med mer än 400 000 invånare
skulle utse 60—80 fullmäktige i stället
för som för närvarande 45—60.

I anledning av propositionen hade
väckts dels de likalydande motionerna
I: 796, av herr Adolfsson, och II: 943, av
fru Rijding, dels ock de likalydande motionerna
I: 798, av fru Segerstedt Wiberg
m. fl., och II: 945, av herr Kristenson
m. fl.

I samtliga motioner hade framlagts
förslag om en sådan ändring av 5 §
kommunallagen, att kommun med över
400 000 invånare skulle kunna utse
högst 100 fullmäktige.

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag
på motionerna 1:796 och 11:943 samt
1:798 och 11:945, antaga det genom
proposition nr 166 framlagda, i utlåtandet
intagna lagförslaget.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Dahlberg,
Sörenson och Werbro, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte, med
avslag på proposition nr 166 och i anledning
av motionerna I: 796 och II:
943 samt I: 798 och II: 945, för sin del
antaga i reservationen infört förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Kungl. Maj:t har i proposition
nr 166 föreslagit riksdagen att
besluta om ändrad lydelse av 5 § kommunallagen
den 18 december 1953.

Propositionen är föranledd av en skrivelse
från Göteborgs stadsfullmäktige,
som enhälligt begär att få öka antalet
fullmäktige från 60 till mellan 80 och
100. Regeringen har medgivit en ökning
till 80 men har med hänvisning till en
förestående utredning sagt nej till en ökning
till 100. Utredningen gäller främst
andra kommuner än Göteborg. Samtliga
remissinstanser har tillstyrkt Göteborgs
framställning och ansett att Göteborg
bör kunna få ha upp till 100 stadsfullmäktigledamöter.

Staden hade i början av detta år
418 000 invånare. Just nu står Göteborg
inför en stor inkorporering, och sammanläggningar
med andra kommuner
väntas medföra en ökning av antalet invånare
med ungefär 16 000. Det beräknas
att stadens befolkning år 1970 har
stigt till 470 000. Stadsfullmäktige har
funnit att det då vore lämpligt att ha
möjlighet att utse 100 fullmäktige, men
för dagen nöjer man sig med 80. Det
finns inte plats för fler i de lokaler man
nu förfogar över, men man liar börjat

Ang. antalet fullmäktige i kommun
en utredning om hur man skall kunna
ta in fler ledamöter.

Jag vet inte varför statsrådet har stannat
vid 80. Jämför man Göteborg med
landsting eller med Stockholm, finner
man helt andra förhållanden mellan representation
och folkmängd. Vi har
nämnt i reservationen att landstinget i
Stockholms län har 115 landstingsmän,
representerande 462 900 personer.
Stockholm hade 100 stadsfullmäktige redan
1862, då det endast fanns 112 000
invånare i staden.

När man nu går med på en ändring
för Göteborgs del, vet jag inte varför
man inte vill tillmötesgå stadens rimliga
önskemål. Jag förstår inte varför statsrådet
inte kan ge stadsfullmäktige i Göteborg
rätt att själva bestämma antalet.
Jag kan inte förstå denna vägran på
annat sätt än att man räknar med att
stadsfullmäktige skulle kunna missbruka
eller feltolka ett sådant tillmötesgående.
Man gör ju nu ändå en ändring.

Detta är väl, herr talman, ett lokalpatriotiskt
skäl av samma slag som tidigare
förekommit i dag, men jag tycker
liksom dagens tidigare talare att förslaget
är sakligt befogat och att det finns anledning
för regeringen att låta kommunerna
bestämma i möjligaste mån i
angelägenheter av denna art. Jag yrkar
alltså bifall till reservationen till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 42.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Denna framställning
grundar sig på ett yttrande från Göteborgs
stadskollegium, vilket såsom framgår
av propositionen har undersökt
möjligheterna att ordna sammanträdeslokal
för en större fullmäktigförsamling.
Kollegiet har funnit att det bör vara
möjligt att få plats för 80 ledamöter i
den sammanträdessal som för närvarande
används, och enligt kollegiets mening
bör man i första hand syfta till att
öka antalet till 80, men med hänsyn till
den snabba utbyggnaden av staden anser
man att en ökning till 100 snart
blir aktuell.

112

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. antalet fullmäktige i kommun

Det är att märka att frågan om antalet
fullmäktige inte bara berör Göteborg,
utan alla våra kommuner. Det har
tillsatts en utredning som skall föreslå
tal som kan anses lämpliga. Det får
anses vara en förmån att man har brutit
ut Göteborg, som vid valen 1966
skall få välja 80 fullmäktige. Utskottet
har framhållit att utredningen bör bli
färdig så snart, att de nya talen kan
tillämpas för den händelse det blir fråga
om kommunalval i samband med
riksdagsvalen 1968.

Det är inte säkert att 100 bör vara
ett tak för fullmäktige i kommuner av
denna storlek. Man bör därför avvakta
det resultat en utredning kan ge. Det
önskemål som Göteborg har framställt
beträffande 1966 års val har tillmötesgåtts.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Efter herr Petterssons
anförande måste jag begära ordet. Jag
är på ett sätt part i målet eftersom jag
är stadsfullmäktigeledamot i Göteborg,
men jag tycker inte det bör hindra mig
att säga några ord.

Herr Pettersson hänvisade till den
planerade utredningen om hela paragrafen
och menade att Göteborgs stadsfullmäktige
kan få sina önskemål tillgodosedda
för den närmast överskådliga tiden
genom det förslag som nu föreligger.
Jag tycker inte att detta argument
håller. Det är alldeles riktigt att stadsfullmäktige
i Göteborg vid sitt senaste
sammanträde beslöt om sådana arrangemang
att en utökning av antalet till
80 kan genomföras och att stadens behov
under närmast överskådlig tid därmed
anses vara tillgodosett.

Men jag vill påpeka för herr Pettersson
att vid detta tillfälle liksom vid tidigare
tillfällen när denna fråga har behandlats
har Göteborgs stadsfullmäktige

understrukit att antalet 80 ledamöter
bara är en kortsiktig lösning. Vad man
siktar till är ett stadsfullmäktigeantal
av 100. Stadens fastighetsnämnd har i
uppdrag att utreda frågan om vilka lokalarrangemang
som behövs för att denna
strävan skall kunna förverkligas. Nu
menar jag — och jag säger detta i polemik
mot herr Pettersson — att det
skulle bli till förfång för den fortsatta
planeringen för ett fullmäktigeantal av
100 om riksdagen stannade för en så
halvdan reform som denna. Då skulle
man nämligen inte i Göteborg med säkerhet
veta om riksdagen vid ett senare
tillfälle kan ansluta sig till det framförda
förslaget om 100 ledamöter. Man
kan inte planera förrän riksdagen fattat
ett sådant beslut. Jag tolkar det sålunda
så att om riksdagen beslutar i
enlighet med utskottets förslag, kommer
detta att hindra Göteborg från att
fortsätta den redan påbörjade utredningen.

När jag ändå har begärt ordet, om än
med tvekan, kanske jag får liksom reservanterna
framhåller att även en representation
av 100 inte blir större än
representationen i vissa landsting, om
man tar hänsyn till befolkningstalet.
Ändå har landstingen förhållandevis
få frågor att befatta sig med, medan
stadsfullmäktige i en så stor stad som
Göteborg har att behandla nästan allt
som tarvas för att staden skall fungera
och därutöver har att syssla med regionfrågor;
man har i Göteborg i hög
grad fått syssla med sådana.

Herr talman! Egentligen hade jag inte
tänkt yttra mig, eftersom jag kanske
kan bedömas som ett slags part i målet,
men jag ville ändå anföra dessa synpunkter.
Jag har i utskottsmajoritetens
skrivning inte funnit några som helst
sakskäl som talar emot Göteborgs stadsfullmäktiges
hemställan och det förslag
som väckts i motionerna, varför jag naturligtvis
ansluter mig till fru Segerstedt
Wibergs yrkande om bifall till
reservationen.

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

113

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag hade inte heller
tänkt ta till orda i denna debatt, men
när fru Segerstedt Wiberg framställde
saken så, att vi från regeringens sida
inte skulle vara beredda att tillmötesgå
Göteborgs stadsfullmäktiges önskemål
om antalet ledamöter så är det väl rimligt
att jag understryker, att så enligt
vår mening skett. Vi är nämligen medvetna
om, vilket herr Adolfsson också
medgav, att Göteborgs stadsfullmäktige
har fattat beslut om sådana anordningar
att man fr. o. m. år 1967 skall kunna
bereda plats för 80 ledamöter, som fullmäktige
då förutsätts ha.

När vi nu upplever detta som en fråga
som är aktuell för hela riket och därför
har uppdragit åt kommunalrättskomir.
ittén att se över frågan i sin helhet,
är det naturligt att man tillmötesgår det
behov som föreligger för dagen i Göteborg,
inte genom en definitiv lösning,
utan ett provisorium som direkt ansluter
till det aktuella behovet. Vi har
ansett att vi sakligt kunnat intaga denna
ståndpunkt för att på intet sätt föregripa
den utredning som skall verkställas.

Jag föreställer mig att det inte skall
behöva vara så att Göteborgs stad nu
kommer att känna sig sväva i okunnighet
om hur man skall planera för framtiden
på grund av att man inte vet om
utredningen kommer att stanna för 100
ledamöter i stadsfullmäktige. Jag är
övertygad om att när en stad av Göteborgs
storlek planerar en sessionssal
för stadsfullmäktige, har man även med
hänsyn till det provisorium man får
och med sikte på den utredning som
skall ske, möjlighet att planera för de
utrymmen man anser sig behöva.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är riktigt att Göteborgs
stadsfullmäktige för dagen bara
vill ha 80 ledamöter, men man planerar
inte bara för dagen, utan för framtiden.

5 Första kammarens protokoll 1905. Nr 39

Ang. antalet fullmäktige i kommun
Det är därför man har begärt en möjlighet
att ha 100 ledamöter.

När nu en ändring, på Göteborgs begäran,
har kommit till stånd och när
praktiskt taget alla remissinstanser tillstyrkt
den, har jag svårt att förstå varför
inte regeringen kan låta Göteborg få denna
möjlighet. Givetvis har man inte i Göteborg
skrivit till regeringen bara av
okynne, utan man menar att det föreligger
ett behov på upp till 100 stadsfullmäktigeledamöter.
Göteborg vill ha den
möjligheten, när man nu står inför stora
utvidgningsplaner. Jag kan inte hjälpa
att jag är förvånad över att man då
det sker en ändring inte vill ta steget
fullt ut, utan bara går halvvägs. Det
hindrar inte att en ytterligare ändring
kan ske senare, om man då inte vill
sätta taket till 100. Jag kan inte förstå
den statsmannavisdom som ligger bakom
denna proposition. Jag tycker riksdagen
borde kunna tillmötesgå Göteborgs
anhållan och låta staden få sina
100 stadsfullmäktigeledamöter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

114

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. domänverkets markfond

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 169, i anledning av riksdagens
år 1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen hänvisats
till statsutskottet.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8

Lades till handlingarna.

Punkten 9

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av § 1 i riksdagens
år 1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av andra lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av §§ 12—14 i
riksdagens år 1964 församlade revisorers
berättelse angående verkställd
granskning av statsverket, lades utlåtandet
till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av riksdagens
år 1964 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet.

Punkten 1

Ang. domänverkets markfond

Under jordbruksdepartementet, § 28,
hade revisorerna berört vissa med domänverkets
inköps- och försäljningsverksamhet
sammanhängande frågor
under tiden efter år 1956.

Utskottet hade i denna punkt bland
annat redovisat vissa av revisorerna
gjorda uttalanden beträffande riktlinjerna
för domänverkets inköpsverksamhet
och markfondens användning.

Utskottets yttrande utmynnade i följande
uttalande:

»Utskottet, som anser det värdefullt
att förevarande spörsmål tagits upp till
belysning, finner för sin del ej heller
anledning göra någon erinran mot vad
revisorerna anfört. Eftersom ärendet
inte synes erfordra någon särskild åtgärd
från riksdagens sida begränsar sig
utskottet till att vad sålunda förekommit
för riksdagen omförmäla.»

Vid punkten hade avgivits ett särskilt
yttrande av herr Carl Eskilsson, fru
Hultell och herr Hedin.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jordbruksutskottet behandlar
i första punkten av sitt utlåtande
nr 28 frågan om domänverkets fastighetsköp
och i samband därmed markfondens
användning. Frågan har varit
föremål för riksdagsrevisorernas uppmärksamhet
vid olika tillfällen under
de senaste åren. Förra gången var 1957,
och nu har 1964 års revisorer undersökt
hur domänverkets inköps- och försäljningsverksamhet
utvecklat sig sedan
dess. Revisorerna uttalar som en sammanfattning
av denna granskning, att
enligt deras mening någon anledning
icke finns att påyrka ändrade riktlinjer
för domänverkets inköpspolitik. Däremot
understrykes att markfondens medel
bör användas för sådana markförvärv,
för vilka fonden är avsatt.

Jordbruksutskottet omförmäler nu att

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

115

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

dels en inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg väckt motion (I:

utskottet ej heller för sin del finner anledning
att göra någon erinran mot vad
revisorerna anfört.

Från högerns sida har vi vid olika
tillfällen anfört att domänverkets markfond
även borde få disponeras för
markförvärv för naturvårdsändamål
och för ersättning till markägare enligt
naturvårdslagen. Senast framförde vi
denna uppfattning i samband med behandlingen
av nionde huvudtiteln vid
årets riksdag. Jag hade då tillfälle att
här i kammaren utveckla de skäl som
enligt vårt förmenande talar för en sådan
anordning. Jag ämnar givetvis inte
på nytt ta upp en sakdebatt i frågan i
detta sammanhang. Men på samma sätt
som utskottets majoritet omförmäler sin
uppfattning till riksdagen har högerrepresentanterna
i utskottet genom ett
särskilt yttrande velat deklarera sin syn
på denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Punkterna 2—4

Lades till handlingarna.

Ang. den svenska forskningsplaneringens
organisation m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 171, i anledning av väckta motioner
angående den svenska forskningsplaneringens
organisation m. m.

Till behandling hade utskottet förehaft dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 114) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 145),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils Theodor Larsson (1:382) och den
andra inom andra kammaren av herr
Grebäck (11:451),

603),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström m. fl. (1:710) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövall
m. fl. (II: 836),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 713) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 835),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wallmark (I: 714) och den andra inom
andra kammaren av herr Turesson m. fl.
(II: 837),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Edström m. fl. (I: 721) och den
andra inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. (II: 846).

I motionerna 1:382 och 11:451 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om översyn
och förslag rörande utbyggnad och effektivisering
av forskningsorganisationen
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

I motionerna I: 710 och II: 836 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 40, angående anslag
för budgetåret 1965/66 till vissa
forskningsråd m. m., i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära en utredning
om de problem, som behandlats i motionerna.
Detta yrkande avsåg bland
annat, att utredning skulle begäras rörande den

svenska forskningsstatistikens
omfattning och framtida läge,

forskningsrådens samarbetsdelegations
framtida ställning och funktioner,

den .statliga anslagsgivningen till
forskningsråden och reglerna för dessas
egen anslagsbeviljande verksamhet,

det internationella forskningssamarbetets
betydelse för svenskt vidkom -

116

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. den svenska forskningsplaneringens
mande tillsammans med frågan om inrättande
av ett centralt organ på detta
område och administrationen av statsbidragen
till internationell kongressverksamhet.

1 motionerna I: 713 och II: 835 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 40 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära,
att frågan om den svenska forskningsplaneringens
organisation måtte underställas
en allsidig och skyndsam utredning.

I motionerna I: 714 och II: 837 hade
yrkats, att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 40 skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag till 1966 års riksdag rörande
forskningsrådens sammansättning,
arbetsområden och arbetsformer.

I motionerna 1:721 och 11:846 hade
hemställts, att riksdagen, i anledning av
proposition nr 65, angående anslag för
budgetåret 1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära en utredning om den centrala
forskningsplaneringens departeinentala
och interdepartementala organisation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna I: 114 och II: 145,
i vad de avsåge frågan om ett särskilt
föredragande statsråd för vetenskaplig
forskning och högre utbildning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att motionen 1: 603 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 382 och II: 451,
1:710 och 11:836, 1:714 och 11:837,
1:721 och 11:846 samt 1:713 och II:
835, sistnämnda två motioner i vad de
avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t om utredning
rörande den svenska forskningsplaneringens
organisation och
därmed sammanhängande frågor, icke

organisation m. m.

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Andersson,
Virgin, Åkerlund, Nyman, Johan Olsson,
Bohman, StAhl, Eliasson i Sundborn,
Larsson i Hedenäset, Turesson, Neländer
och Kållstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:382 och 11:451,
1:710 och 11:836, 1:714 och 11:837,
1:721 och 11:846 samt 1:713 och II:
835, sistnämnda två motioner såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande den svenska
forskningens omfattning, inriktning
och organisation samt därmed sammanhängande
frågor i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna anfört.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! I samband med att riksdagen
hade att ta ställning till frågan
om anslag till forskningsråden i våras
väcktes en rad olika motioner, vilka
som bekant uppsköts till höstens session.
Statsutskottet har nu haft att ta
ställning till sju olika motionspar beträffande
forskning här i landet. Motionerna
har varit av varierande innehåll och
omfattning och haft olika klämmar,
men de har haft en sak gemensamt,
nämligen en önskan om översyn av den
svenska forskningens organisation på
alla dess nivåer.

Bakgrunden till denna önskan är i
och för sig fullt förståelig. Vi har genomgått
en period av en mycket snabb
utveckling av de offentliga anslagen till
forskning i olika sammanhang, och vi
har också att vänta en ganska kraftig
ytterligare höjning. Ett tidigare i dag
behandlat ärende innebar ett mycket
betydande beslut om höjningar av anslagen
till universitet och högskolor. På
grund av den automatik som dör före -

Onsdagen den 8 december 1965 em. Nr 39 117

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

ligger får man räkna med att en stor del
av den summan också kommer att användas
för forskningsändamål.

OECD har som uppgift bl. a. att granska
de olika ländernas forskningsorganisationer
på basis av nationella rapporter.
En sådan undersökning har gjorts beträffande
Sverige. I den rapport som
föreligger framföres en del relativt kritiska
synpunkter beträffande det sätt på
vilket forskningen är organiserad i Sverige.
Man pekar bl. a. på att det är,
som man ser det, alltför smala sektorer,
alltför många forskningsråd, varför
det måhända inte blir den samordning
som är önskvärd.

Forskningen kräver också en alltmer
accelererad personalökning. Man har
räknat fram att enbart forskningsråden
under den gångna femårsperioden
har ökat med ett par hundra personer
om året. Analyserna för den
kommande femårsperioden tyder på att
man skulle behöva öka personalen med
mer än 500 personer om året, en ökning
som enligt långtidsprognosen torde vara
omöjlig att tillgodose. Beslutet i dag
när det gäller universitet och högskolor
ger emellertid en automatisk höjning.

Forskningen här i landet är fördelad
på en mängd olika organ. Vi har, som
jag nämnde, högskolor och universitet,
där vi har en kombination av forskning
och undervisning, vi har forskningsråd
och fonder som ger anslag till personer
som helt ägnar sig åt forskningsarbete,
vi bär olika forskningsinstitut av typen
Atomenergi, försvarets forskningsanstalt
o. s. v. Vi har olika branschforskningsinstitut,
där statens medverkan i
regel förekommer, med en blandning av
forskning och upplysningsverksamhet.
Vi bar en relativt omfattande målforskning
och tekniskt utvecklingsarbete
inom industrien. Vi har ett alltmer växande
internationellt forskningssamarbete,
och vi har hela den stora centrala
problematiken om dokumentation och
forskningsstatistik.

Avvägningen mellan var satsningen
skall ske är naturligtvis ett stort pro -

blem. Man säger att ett lands ekonomiska
och industriella utveckling sammanhänger
med den grad av forskning
som man ägnar sig åt, men det är ett
påstående som ännu inte är bevisat. Jag
kan nämna att man har gjort försök till
en jämförelse mellan England och Japan,
där engelsmännens insats, om vi
räknar den i förhållande till bruttonationalprodukten,
är relativt hög, medan
den japanska forskningsinsatsen är relativt
låg. Ändå torde ingen kunna påstå
att den industriella utvecklingen i
England sker snabbare än i Japan. Det
är väl alldeles ostridigt tvärtom. Det
finns alltså andra faktorer som kommer
in i bilden. I icke ringa utsträckning
torde det sammanhänga med möjligheten
att i samarbete med industrierna
omvandla forskningsresultaten till praktisk
verksamhet. Hela problemet om
var forskningen skall ske, hur den skall
fördelas, hur man skall kunna få ut någonting
praktiskt och positivt av den,
hur det internationella forskningsarbetet
skall bedrivas och i vilken omfattning
vi skall delta i den aktiviteten,
hela detta komplex kommer in i bilden.
Det är alltså frågetecken, som alla dessa
motionärer på ett eller annat sätt
bär satt upp.

I utskottsutlåtandet säger man, att
forskningsplaneringen är en integrerande
del av vår planering för hela samhällsutvecklingen
och att man inte kan
skära ut och isolera forskningsplaneringen.
Nej, det kan vi väl vara överens
om. Men man kan inte därför dra slutsatsen,
att man inte skall analysera
forskningsproblematiken. En sådan slutsats
skulle innebära, att man aldrig
skulle kunna göra någon utredning annat
än om hela samhällsbilden.

Man hänvisar i utskottet till en rad
organ som sysslar med forskningsplaneringen:
forskningsberedningen de

vetenskapliga akademierna, universitetskanslern
och hans fakultetsberedningar
o. s. v. Man anser att det är
dessa som skall syssla med de aktualiserade
planeringsfrågorna och att det

118

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

därför inte behövs någon särskild utredning.

Herr talman, tillåt mig då att få erinra
om en debatt som ägde rum i denna
kammare för nästan på dagen ett år
sedan. Med anledning av en motion beträffande
branschforskningsinstituten
uttalade statsutskottet, att det inte fanns
någon anledning att tillsätta någon särskild
utredning, eftersom forskningsberedningen
skulle syssla med saken. Detta
var den 9 december föregående år.
Den 18 december, nio dagar senare, tillkallade
handelsministern sakkunniga
för att utreda dessa frågor. När han
skulle skriva direktiven konstaterade
han emellertid att det inte gick att
bara skära ut den lilla sektorn ur kakan.
Han gav därför utredningen i uppdrag
att undersöka frågan om organisation
av statligt stöd åt industriell teknisk
forskning. Utredningen har alltså
fått en betydligt vidare ram än enbart
branschforskningsinstituten. I direktiven
talas om det intima samarbete som
sker med exempelvis de tekniska högskolorna
och andra organ.

Jag har nämnt detta, herr talman,
därför att det visar, att man även på
visst regeringshåll känt ett behov av
att utreda det hela. Jag kan dock inte
se annat än att man förfarit något egendomligt
när man försökt skära i forskningskakan
på detta sätt och trott det
vara möjligt att analysera dessa frågor
enbart. Industriens samverkan med
forskningen ligger inte enbart på det
tekniska området, inte enbart på
branschforskningsinstituten eller de
tekniska högskolorna. Det är ju integrerat
i en rad andra forskningsaktiviteter.

Jag vet inte om statsutskottet ens observerat
att det fanns en utredning på
detta område, men slutsatsen borde vara,
att tiden är mogen att göra en samlad
översyn för att kunna fastlägga
framtidsplaner för den närmaste perioden.

Till utskottets utlåtande är fogad en
reservation, som begär en sådan översyn.
Samtidigt finns utdelat till kam -

maren ett särskilt yrkande, som man
enades om i medkammaren. Båda yrkandena
innehåller i princip samma
sak. Det senare yrkandet är mera preciserat
och går in på vissa detaljer, som
inte är omnämnda i reservationen.

Herr talman, jag har därför ingen
anledning att ställa något yrkande om
bifall till reservationen. Jag vill i stället
tillstyrka det särskilda, av herr Lars
Larsson utdelade yrkandet om utredning.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! En av våra experter på
forskning har i en artikel framhållit,
att forskning och forskningsfrågor under
de senaste åren tilldragit sig allt
större intresse i den allmänna diskussionen.
Som ett exempel på detta anfördes
att även i riksdagen liar forskningsfrågorna
fått ökat utrymme och blivit
föremål för debatter, vilket sällan förekom
tidigare. Detta kan tydas så att utvecklingen
går i rätt riktning i fråga om
intresset för vår forskningspolitik inom
både riksdag och regering.

I samband med Kungl. Maj:ts proposition
nr 40 år 1965 togs i våras de
allmänna forskningsfrågorna upp till
diskussion. Förslag om forskningspolitikens
och forskningsplaneringens centrala
organisation saknades emellertid i
förslaget. Inte heller i fråga om forskningsrådens
inbördes samverkan kunde
man finna någon lösning.

I de motioner som nu i höst behandlats
och fått sitt svar i statsutskottets
utlåtande nummer 171 har emellertid
frågan om den svenska forskningspolitiken
på sikt tagits upp. Det gäller den
svenska forskningens omfattning, inriktning
och organisation. Det mest omfattande
motionspar i fråga om forskning
som har sett dagens ljus i riksdagen
är motionen 1:710 av herr Edström
m. fl. och motionen 11:836 av
fru Sjövall in. fl. De flesta av motionärerna
är aktiva ledamöter inom organisationen
Rifo, riksdagsmän och fors -

Onsdagen den 8 december 1965 em. Nr 39 119

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

kare. Jag vill, herr talman, gärna betrakta
detta motionspar såsom ett uttryck
för det växande intresse och ansvar
som enskilda riksdagsledamöter i
dag känner för vårt lands forskning. I
yrkandet om en utredning, i vilken enligt
några motioner som behandlats i
utskottet har föreslagits ingå förutom
representanter för olika forskningsorgan
även företrädare för de politiska
partierna och näringslivet, ligger också
en önskan, såsom jag ser det, om medansvar
från riksdagsledamöterna för
vår svenska forskningspolitik. Jag tycker,
herr talman, att detta är någonting
att ta vara på och något av parlamentarisk
demokrati att hörsamma.

Forskningsberedningens uppgifter
och dess eventuella utvidgning och intensifiering
av arbetet har ingående behandlats
i det tidigare nämnda motionsparet
på ett, som jag tycker, förtjänstfullt
sätt. Jag tror att de riksdagsmän
som har läst dessa motioner ordentligt
har fått många fakta och en bra översikt
över forskningens politiska frågor.
Frågan om forskningsberedningens definitiva
status, arbetsformer och resurser
anser motionärerna bör bli den centrala
frågan i ett eventuellt utredningsarbete.
Jag tror att de flesta reservanterna
med mig delar den uppfattningen.
Genom forskningsberedningens tillkomst
har regeringen fått ett värdefullt
organ för kontinuerlig information och
samråd om forskningen in. in. Jag har
liksom en känsla av — kanske bilden
inte är riktig — att man skulle kunna
se på forskningsberedningen som något
slags företagsnämnd, där regering, forskare
och andra i s. k. samråd ger varandra
informationer. Det fattas dock en
del andra intressenter i denna företagsnämnd,
och det är väl det som ligger
bakom motionerna. Vissa erinringar
har emellertid gjorts av en OECD-grupp,
som år 1963 besökte vårt land och studerade
vår forskningsplanering. OECDgruppen
ifrågasatte om de i forskningsberedningen
godtagna riktlinjerna för
den fortsatta verksamheten var till fyl -

lest för att en effektivare planering och
ledning av vår forskning skulle kunna
komma till stånd.

Sedan vill jag, herr talman, säga några
ord om forskningsråden samt deras
samarbete och samverkan. Forskningsrådens
antal är 14, och därav kan man
säga att de sju är egentliga eller ämnesorienterade
forskningsråd. Råden har
inrättats efter hand, allteftersom olika
behov har inställt sig. Det existerar ännu
ingen fastare organisation för deras
samverkan, vilket med tiden kan komma
att skapa växande problem vid behandlingen
av frågor av gemensam karaktär
eller av gemensamt intresse för
två eller flera forskningsråd. Nu tycks
emellertid frågan vara under debatt i
forskningsberedningen, och vi får kanske
avvakta ett förslag. En effektiv samverkan
mellan råden är dock av vitalt
intresse och har stor betydelse för
forskningen i landet.

Frågan om forskningsrådens samarbetsdelegation
och dess framtida ställning
och status har också berörts i tidigare
nämnda motioner. Även denna
fråga tycks vara i behov av överväganden.

Forskningsrådens anslag har tidigare
diskuterats. I allmänhet har det ju varit
så att forskningsrådens äskanden
har bantats ned, nu i år till ungefär
hälften och i en del fall till en tredjedel.
Folkpartiet har särskilt ömmat för
det tekniska forskningsrådet liksom det
medicinska och föreslog i våras en blygsam
höjning, som vi tyckte var välmotiverad.
Förslaget fick dock inte någon
välvillig behandling, men vem vet
hur stort ett sådant här belopp skall
vara för att forskningsinvesteringarna
skall motsvara det behov som kan vara
skäligt? Jag tror att det kan bli fråga
om såväl överbud som underbud. Alltnog
behöver frågan om systemet för anslagsgivning
ses över liksom principerna
för bidragsgivningen. Fråga är om
inte forskningsrådens utredande, planerande
och administrativa verksamhet
behöver förstärkas så att den bättre sva -

120

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. den svenska forskningsplaneringens
rar mot dagens krav. Det är med andra
ord fråga om förvaltningsanslagen.

En mera långsiktig plan för utbyggnaden
av den statliga forskningsinsatsen
har efterlysts i motionerna. Visserligen
har forskningsråden på begäran
av forskningsberedningen lagt fram
långtidsplaner men ofta inte för mer
än några år, vilket inte anses utgöra ett
tillräckligt underlag för att lösa problemet
med forskningsrådens organisation
och samverkan, åtminstone inte på
längre sikt.

En annan fråga, som kan räknas till
dagens forskningsproblem, är hur man
skall få till stånd en bättre samordning
av statens och näringslivets insatser för
såväl grundforskning som teknisk utveckling.

Det kan kanske intressera kammarens
ledamöter att höra något om vilka
kostnader näringslivet i år har lagt ned
på sin forskning och utveckling. Statistiska
centralbyråns planerings- och
samordningsavdelning räknar med att
cirka 820 miljoner kronor i år anslagits
för industriens forskning, en mycket
stor summa jämförd med 1963 års 700
miljoner kronor. Till detta kommer ett
annat belopp som industrien lagt ut för
forskningsuppdrag till andra företag
samt pengar till forskningsinstitut och
utländska uppdragsgivare — kanske ett
50-tal miljoner ytterligare. Totalt har
inte mindre än 19 200 personer under
1964 varit helt eller delvis sysselsatta
med forskning och utveckling inom industrien,
men då skall tilläggas att av
den tid som använts har för forskning
åtgått endast 14 procent och för utveckling
86 procent.

Jag tycker att dessa data visar hur
viktigt det är att samverkan och planering
mellan statens och de enskildas insatser
för ett optimalt utnyttjande av
våra forskningsresurser verkligen sker.

Det har påpekats i motionerna en hel
del andra förhållanden som är värda att
beaktas och utredas, bl. a. den internationella
aspekten på svensk forskningspolitik,
våra relationer till internatio -

organisation m. m.

nell forskning, deltagande i internationella
kongresser samt tekniska attachéer
i utlandet. Det är uppenbart att
forskningssamarbetet på internationell
nivå är av stor vikt för den svenska
forskningens utveckling. Motionärerna
har föreslagit ett centralt samordnande
organ för denna verksamhet, och uppslaget
synes med fördel kunna prövas.

Vad säger nu utskottet? Utskottets
majoritet anser att dessa frågor är föremål
för tillräckliga överväganden och
bedömanden inom befintliga organ på
forskningsplaneringens område och redogör
för de åtgärder som vidtagits för
att förbättra och intensifiera planeringen.

Jag är övertygad om att det finns
många problem som är i behov av att
utredas. Vi rör oss här med ett mycket
stort frågekomplex, och därför är det
viktigt att vi får ett fastare grepp om
den svenska forskningens omfattning,
inriktning och organisation. Jag tror att
det lönar sig.

Herr talman! Jag vill också yrka bifall
till det av herr Larsson framställda
yrkandet i stället för till reservationen.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är ett mycket stort
antal motionärer som står bakom de
framställningar om utredning och samordning
av vårt lands forskningsresurser
som riksdagen nu har att behandla.
Det är synnerligen väldokumenterade
förslag som diskuteras i motionerna,
och syftet är ju att åstadkomma en effektiv
organisation och ett i förhållande
till våra resurser gott forskningsresultat.

Det torde råda en ganska enstämmig
uppfattning om, att forskningen och det
industriella utvecklingsarbetet har en
avgörande betydelse för vårt ekonomiska,
sociala och kulturella framåtskridande.
För vårt land, med den jämförelsevis
höga levnadsstandard vi uppnått
är det ett villkor för att vidmakt -

Onsdagen den 8 december 1905 em. Nr 39 121

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

hålla denna höga nivå att vi håller oss
väl framme på världsmarknaden, att vi
lyckas vinna allt större avsättning för
de produkter vi kan framställa. Med
vårt relativt höga kostnadsläge är kanske
detta mål inte lätt att nå, och framtiden
ter sig väl inte enbart gynnsam
vad beträffar våra konkurrensmöjligheter.
Liksom hittills tror jag att vi
därför i stor utsträckning måste satsa
på att ligga i främsta ledet i fråga om
framskapande och utvecklande av nya
produkter —- och produkter med högsta
kvalitet. Det är på detta område som
vi har de största förutsättningarna och
de största utsikterna till framgång. Det
är uppenbart att våra forskningsresurser
och sättet på vilket vi använder dem
på ett avgörande sätt kommer att påverka
våra möjligheter till framgång i
detta avseende.

Det är inte bara den industritekniska
forskningen som är angelägen. Vi behöver,
som här har sagts, forskning på
många områden. Vi behöver forskning
på jordbrukets område, vi behöver
forskning inom livsmedelsproduktionen,
vi behöver forskning på det medicinska
området och vi behöver forskning
också beträffande samhällsutvecklingen
och bebyggelseplaneringen i vårt
land.

Bland de önskemål som motionärerna
har uttalat ingår, att vi bör få till stånd
en utredning om forskningens framtida
organisation för att den skall bli mest
effektiv och bäst tjäna sitt ändamål, att
vi måste söka åstadkomma bästa möjliga
samordning mellan statens och det
enskilda näringslivets insatser, att tillräckliga
medel skall ställas till förfogande
för forskning, att vi måste ge möjligheter
till rationell utbildning för forskare
och vetenskapsmän och att forskarna
erhåller de kamerala och tekniska
hjälpmedel som de har behov av.

Statsutskottets majoritet har ansett
att behovet av utredning redan är tillgodosett
genom de överväganden som
sker i nu befintliga organ på forskningsplaneringens
område. Nära hälften

5f Första kammarens protokoll It)Gli. Nr .39

av statsutskottets ledamöter är emellertid
av en annan uppfattning. Utvecklingen
går så fort att det behövs en
samlande och förutsättningslös utredning,
framhåller man, och har därvid
också pekat på angelägenheten av att
parlamentarikerna får tillfälle att delta
i detta utrednings- och planeringsarbete.
Man har enats om en reservation
kring detta innehåll som finns intagen
i statsutskottets utlåtande nr 171.

Emellertid har nu ytterligare ett yrkande,
av herr Larsson, lagts på kammarens
bord, och eftersom detta yrkande
helt täcker reservationens syfte men
går något längre i fråga om precisering
av utredningskravet, vill jag yrka bifall
till detta särskilda yrkande.

I detta anförande instämde herr Larsson,
Nils Theodor, (ep) och herr Larsson,
Thorsten, (ep).

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! I februari 1959 bildades
i den svenska riksdagen kontaktorganet
Riksdagsmän och forskare, förkortat
Rifo. Initiativet kom den gången
liksom en gång tidigare från forskarna,
och förebilden var det motsvarande organ
som finns i England, vilket började
sin verksamhet 20 år tidigare.

Den engelska förebilden för Rifo omfattar
liksom den svenska organisationen
alla de demokratiska partierna.
Liksom Rifo har den övervägande arbetat
med att informera om forskning,
men den har också kommit att fungera
som ett politiskt organ inom det engelska
parlamentet genom att framlägga
olika utredningar och förslag.

Här i Sverige har Rifo sökt följa exemplet
genom att de lärdomar om forskning,
som föreningen gett sina medlemmar,
vidgas till vissa initiativ i
forskningspolitiska frågor.

När riksdagen nu behandlar två motionspar,
undertecknade av de styrelseledamöter
i Rifo som samtidigt är riksdagsmän,
har det varit självklart att
dessa motioner därför fått karaktären

122 Nr 39 Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

av fyrpartimotioner. Bakom motionerna
står Rifos hela styrelse jämte suppleanterna,
och det är främst med hjälp
av forskarna inom styrelsen som riksdagsmännen/motionärerna
kunnat prestera
det tunga material som ligger bakom
motionerna I: 710 och II: 836.

Den politiska och ekonomiska innebörden
av forskningens explosiva utveckling
under 1900-talet har först mycket
sent kommit att uppmärksammas
av såväl politiker och nationalekonomer
som forskarna själva. Det har redan
nämnts men kan upprepas att OECD
först under senare år haft klar förståelse
för forskningens samhällsomdanande
funktioner och för att den utgör en
med kapital och arbete jämbördig välståndsutvecklande
faktor. Den snabba
utvecklingen har också lett till att allt
större kapitalinvesteringar och ett allt
mer markerat ianspråktagande av arbetskraft
kommit att karaktärisera
forskningsutvecklingen. Man har därför
redan nu i olika länder kommit till
klarhet om att forskningen inte längre
kan få fortsätta att utveckla sig alldeles
ohämmat, då detta kan komma att
innebära att redan omkring nästa sekelskifte
en alltför stor del av ett lands
befolkning och kapital direkt engageras
och indrages i forskningsuppgifter. Utvecklingskurvan
måste sålunda på något
sätt pressas ned, och varje land måste
bestämma en form av maximal insats
för forskningen, liksom prioriteringen
för den, problem som ju i sig
försvåras av att forskningen genom sina
inneboende utvecklingstendenser redan
nu lett fram till att allt större och
allt dyrare forskningsprojekt måste lösas
internationellt eller regionalt, då ett
enstaka land inte längre självt orkar
bära vare sig de ekonomiska eller de
personella krav som sådana uppgifter
ställer.

Sekundärt har utvecklingen fört med
sig att rådgivande organ av vetenskapsmän
i allt flera länder ställts till regeringarnas
förfogande. Men även de organ
som haft att handlägga forsknings -

frågor har genom den snabba utvecklingen
inom forskningen ofta måst omorganiseras.
Det har hänt att man både
på och under regeringsnivå under senare
år har tvingats till omstruktureringar
därför att forskningsutvecklingen
gått så snabbt. England är ett exempel
på detta.

I de båda motionspar som jag nämnde
sysslar man övervägande med forskningsproblemen
just på regeringsnivå
och nivån närmast under regeringen,
vilket utskottsmajoriteten enligt mip
mening inte tillräckligt observerat. I
motionerna har vi lämnat en utförlig
redogörelse för de lösningar vissa länder
nått fram till i sina strävanden att
möta de krav som utvecklingen ställer.
Att vi lämnat redogörelser från flera
stater bottnar i att varje land måste
söka finna lösningen efter strukturen
av hela sitt samhällsväsen.

Forskningsberedningen som regeringens
rådgivande organ tillkom relativt
sent i Sverige om man jämför med
många andra länder. I dess direktiv sades
att verksamheten efter några år
borde omprövas. Forskningsberedningen
har tveklöst betytt oerhört mycket
för utvecklingen inom vårt lands forskning
under de senaste åren, men fråga
är om inte dess arbetsuppgifter och
sammansättning är för begränsad för
att beredningen skall kunna möta de
ökade krav forskningen och samhället
självt ställer på ett regeringens rådgivande
organ. Beredningen har också en
mindre fast struktur i jämförelse med
motsvarande organ i många andra länder.

Granskar man de uppgifter som hittills
behandlats och lett till framgångar,
kommer man ändå inte förbi att ett antal
frågor av betydande vikt ännu inte
kommit att behandlas i forskningsberedningens
arbete. Dit hör t. ex. det
svenska atomenergiprogrammet, det
svenska rymdforskningsprogrammet och
u-hjälpens forskningsbetonade innehåll.
Inte heller de mera principiellt inriktade
spörsmålen om Sveriges deltagan -

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

123

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

de i framtidens stora regionala eller internationella
forskningsprojekt har hittills
kommit att bedömas.

Det är bl. a. mot den bakgrunden
som motionärerna hyser oro för att om
forskningsberedningen får behålla sin
nuvarande struktur det kan föreligga
risker att Sverige sackar efter forskningsmässigt
och kommer efter andra
industriländer. Vi måste i likhet med
dem skapa starka rådgivande organ till
regeringens förfogande. Om nu forskningsberedningen,
som vi menar, lyckats
stimulera utvecklingen inom landet,
vilka skäl talar då för att en förstärkt
beredning icke ännu mer skulle
kunna stimulera forskningen, näringslivet
och samhällsomdaningen?

Men även om en regering har ett rådgivande
organ vid sin sida och även
om det i likhet med den svenska forskningsberedningen
har en uppenbart stimulerande
effekt på kortfristiga program
är det ändå den långsiktiga planeringen
som utgör forskningsplaneringens
och prioriteringens huvuduppgift
i framtiden. Det innebär att problemen
kring en sådan långsiktig planering
måste lösas på interdepartemental nivå.
I många länder är detta ett av de svåraste
problemen — de interdepartementala
samarbetsformerna erbjuder
tydligen besvärligare problem än själva
det rådgivande organets struktur. Det
kännetecknande för den moderna forskningen
är ju att den inte kan inordnas
i en samhällsstruktur som är uppbyggd
för att möta andra, så att säga historiska
krav. Forskningen skiir i dag över både
forskningsrådens och departementens
gränser, liksom den skär genom nationsgränserna.
Detta är problem av
den storleksordningen att vi har ansett
det befogat att begära en utredning. Lösningen
måste då anpassas efter de förhållanden
som råder inom varje sektor
av det svenska samhället.

Vi har i motionerna också tagit upp
ett annat problem, nämligen forskningsrådens
samarbetsdelegation. Den är för
närvarande en frivillig organisation som

saknar resurser för alt som högsta samordnande
organ under regeringen och
mellan forskningsråden lösa de problem
som jag tidigare nämnt. Delegationen
bör få en fastare struktur, helt
andra arbetsuppgifter och ekonomiska
resurser därtill, och den bör lyftas upp
och placeras under något av departementen.

Utskottsmajoriteten har som jag tidigare
framhållit i huvudsak missförstått
motionernas syfte. Den har angivit att
i första hand forskningsberedningen,
forskningsråden, universitetskanslersämbetet,
vetenskaps- och ingenjörsvetenskapsakademierna
skall ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem
och vidtaga och föreslå de åtgärder som
bedöms påkallade. Endast forskningsberedningen
äger befogenhet att i viss
omfattning föreslå åtgärder på regeringsplanet;
de övriga är ju underställda
departementen och kan inte utgöra
en lösning på de frågeställningar som
motionärerna har tagit upp.

Å andra sidan, herr talman, har även
reservanterna missförstått motionernas
innehåll. De har vidgat frågan genom
att begära att hela den svenska forskningens
omfattning skall utredas. Detta
är alltför vagt och alltför diffust; det
löser ju inte alls frågeställningen, nämligen
hur departement och organ omedelbart
under departement skall vara
strukturerade och hur samarbetet skall
ske. Enligt motionärernas mening har
även reservanterna lyckats gå förbi huvudproblematiken.
Detta gör att det särskilda
yrkande som omnämnts tidigare
här i debatten och som finns utdelat i
kammaren är helt i överensstämmelse
med de motionspar som riksdagsledamöter
i sällskapet Riksdagsmän och
forskare har lämnat. Detta särskilda yrkande,
till vilket jag nu yrkar bifall,
upptar de att-satser som ursprungligen
fanns med i dessa två motionspar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Första kammaren befinner
sig just nu i en ganska märklig si -

124

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 cm.

Ang. den svenska forskningsplaneringens
tuation. Här bär av tre, fyra olika talare
ställts yrkanden om bifall till en skrivelse
som först nu, i sista minuten, bär
kommit på kammarens bord. Det betyder
med andra ord att utskottet icke
bär haft tillfälle att diskutera den här
saken. Rent formellt, om inte denna
fråga hade kommit upp under höstsessionens
sista dagar, skulle jag ha yrkat
återremiss till utskottet, men jag förstår
att det nu inte är möjligt. Jag vill emellertid,
herr talman, poängtera att det
inte bör gå till på det här sättet.

Vi som står för utskottsutlåtandet har
skrivit utlåtandet på grundval av de
överläggningar som ägt rum i statsutskottet.
Jag vill erinra om att vi därvidlag
har besvarat en folkpartimotion
av fru Segerstedt Wiberg o. s. v. Här
kommer nu till en väsentlig sak. Om
man får tro herr Olsson går denna PM,
eller vad man vill kalla det, väsentligt
längre än vad reservanterna föreslagit.
Jag vill framhålla att det är en ganska
enastående situation som vi har kommit
i.

Herr Wallmark slutade sitt anförande
med att säga att andra kammaren enat
sig om denna PM, om jag återigen får
använda det uttrycket. Vilka har enat
sig om den? Var det andra kammaren
i dess helhet? Nej, det var motionärerna,
och det är en helt annan sak. Vi
är väl på det klara med att klämmen
i denna PM innebär ett bifall till en
motion av fru Sjövall. Därvidlag har
man tydligen kommit överens med vissa
andra motionärer, men jag vill poängtera
att det inte bör gå till på detta
sätt, utan vederbörande utskott hör få
sig förelagt det förslag som riksdagen
skall ta ställning till.

Herr Nyman nämnde att det i den nuvarande
forskningsberedningen fattas
vissa intressenter. Låt mig då erinra om
att denna beredning och även de andra
organen ju har möjlighet att tillkalla
vilka sakkunniga som helst. Jag beklagar
att en man som sitter här vid väggen
inte har möjlighet att yttra sig i
kammaren, en man som är mycket sak -

organisation m. m.

kunnig på detta område. Av honom hade
vi säkert kunnat få höra något om
möjligheterna att komma i kontakt med
olika intressenter.

Vad man nu yrkar bifall till är en
motion i första kammaren eller kanske
i första hand en motion i andra kammaren,
nr 846; det finns dock en lång
rad andra motioner.

Det har gjort att när utskottet tog
ställning till dessa problem, måste vi redovisa
alla de olika motionerna. Men
nu kan jag säga att de två första avsnitten
i utskottets utlåtande faktiskt hänger
i luften.

Sedan tar jag upp i sak vad utskottet
anfört. Jag får kanske läsa ett stycke:

»Till en början vill utskottet erinra
om att forskningen, såväl den grundläggande
som den tillämpade, under senare
år fått allt större resurser till sitt
förfogande. En relativt utförlig redovisning
härom finns i propositionen 1965:
40, till vilken även hänvisas i motionen
II: 836. Det är väsentligt att erinra sig
att de ökade forskningsresurserna, inte
minst de som avser tillämpad forskning,
i hög grad måste avvägas med
hänsyn till utvecklingen av vårt näringsliv,
vår social- och hälsopolitik,
vår skolpolitik o. s. v. Forskningsplaneringen
utgör en integrerande del av
vår planering av hela samhällsutvecklingen.
Man kan därför ej tala om forskningsplanering
skild från samhällsplaneringen
i stort. Detta innebär att det
inte är realistiskt att söka isolera forskningsplaneringen
och lägga den i händerna
på ett enda organ. Å andra sidan
är det ostridigt att de ökade forskningsresurserna
kräver ökad uppmärksamhet
inom skilda organ. För grundforskningens
del har vi dylika organ i de vetenskapliga
akademierna, i forskningsråden
och i universitetskanslersämbetet.
I syfte att vid sidan av dessa ge möjligheter
till fortlöpande diskussion rörande
forskning och samhällsutveckling
inrättades forskningsberedningen
år 1962. Beredningens arbetsgrupp har
till uppgift att bl. a. behandla interna -

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

125

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

tionella vetenskapliga spörsmål, principiella
avvägningsproblem samt forskningsfrågor
av .särskild aktualitet. Avsikten
har sålunda varit att genom dessa
organ skapa ett kontaktforum för diskussion
mellan regering, forskare och
representanter för näringsliv och administration
i angelägna forskningspolitiska
frågor.» Där kommer intressenterna
fram. »En tillbakablick ger enligt
utskottets mening vid handen att forskningsberedningen
successivt utarbetat
en praxis för sin verksamhet och att den
i dagens läge hunnit behandla åtskilliga
spörsmål av stor vikt för utformningen
av den svenska forskningspolitiken.

Enligt vad utskottet erfarit har inom
forskningsberedningen diskuterats bl. a.
flera av de problem vilka aktualiseras
i nu förevarande motioner. Beredningen
har sålunda tagit upp sina egna arbetsformer
till debatt och därvid beslutat
att överläggningar rörande utformningen
av den centrala forskningsplaneringen
skall ingå som ett kontinuerligt drag
i beredningens verksamhet. Principerna
för Sveriges deltagande i internationellt
vetenskapligt samarbete har varit
föremål för överläggningar inom beredningen
senast i juni 1965. Frågor som
rör samordningen mellan staten och näringslivet
har behandlats både i beredningen
och i arbetsgruppen. Detsamma
gäller forskningsrådens organisation
och samarbetsformer samt forskningsstatistiken.
I sistnämnda frågor
har också en livlig aktivitet kommit
till stånd. Sålunda har forskningsråden
förstärkt sitt samarbete, och statistiska
centralbyråns arbete med forskningsstatistiken
är redan inne på sin andra
etapp.

Vidare bör påpekas att universitetskanslersämbetet
med fem fakultetsberedningar
sedan år 1964 svarar för den
kort- och långsiktiga planeringen och
koordineringen av forskningen inom
universitetsområdet. Det bör därvid erinras
om att i de fem fakultetsberedningarna
ingår representanter för såväl

forskning som näringsliv och förvaltning.
Slutligen bör påpekas att de vetenskapliga
akademierna har forskningsplanering
och forskningkoordinering
som en huvuduppgift. Särskilt bör
i sammanhanget nämnas att Vetenskapsakademien
och inte minst Ingeniörvetenskapsakademien
bedriver en
omfattande forskningsplanering. Därvid
har särskilt Ingeniörsvetenskapsakademien
ägnat uppmärksamhet åt den allt
viktigare vetenskapliga dokumentationsverksamheten.

Vad sålunda anförts visar enligt utskottets
mening att de problem vilka
behandlas i här aktuella motioner redan
är föremål för överväganden inom befintliga
organ på forskningsplaneringens
område och att de allra senaste
åren en rad åtgärder vidtagits för att
förbättra och intensifiera forskningsplaneringen.
Utskottet utgår ifrån att
berörda organ, i första hand forskningsberedningen,
forskningsråden och
universitetskanslersämbetet samt Vetenskaps-
och Ingeniörsvetenskapsakademierna,
även framdeles kommer att ha
sin uppmärksamhet riktad på såväl
nyssnämnda problem som andra viktiga
forskningspolitiska frågor och därvid
vidta respektive föreslå de åtgärder
som bedöms påkallade. Någon särskild
utredning anser utskottet därför icke
erforderlig.»

Herr talman! Där har vi visat vad
beredningen och de andra organen
bär utfört och utför. Det torde vara
obestridligt att skulle det nu bli en
särskild utredning på detta område, så
kommer de nuvarande arbetsorganen
att få vissa svårigheter, framför allt under
eu sådan övergångstid. Vi tror att
det är angeläget att de som nu arbetar
här får fortsätta sitt arbete, intensifiera
det och komma med de förslag som
kan vara nödvändiga, inte minst då
det gäller avvägningen ur ekonomisk
synpunkt av våra tillgångar när det gäller
att fördela dem på ett riktigt sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

126

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. den svenska forskningsplaneringens
Häri instämde herr Persson, Einar,
(s).

Herr LARSSON, LARS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Näsström började
sitt anförande med att säga att något
enastående inträffat, och jag fick ett
starkt intryck av att det enastående
som skulle ha skett var att man alltför
sent hade ställt ett yrkande om bifall
till ett av de motionspar som behandlas
i detta utskottsutlåtande. Jag måste,
herr talman, säga att mot denna tolkning
av rätten att ställa yrkanden måste
jag protestera. I motionerna och motionernas
yrkande finns ordagrant återgivet
det som finns i det särskilda yrkande
som jag ställt här i dag. Det har
varit tillgängligt för riksdagens ledamöter
sedan motionerna väcktes. Det har
varit tillgängligt för utskottet. Det har
varit tillgängligt vid utskottsbehandlingen.
Jag anser icke att jag begått något
formellt fel genom att yrka bifall
till motionerna.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsström har delvis
redan fått svar av herr Larsson, men
han vänder sig mot vad jag sade att
man i andra kammaren enat sig om
detta särskilda yrkande och menar att
bara motionärerna enat sig. Nej, det var
en majoritet i andra kammaren som
antagit detta som huvudalternativ gentemot
utskottets förslag. Jag kan heller
inte finna att det i och för sig skulle
vara något fel om det ställs ett särskilt
yrkande i anslutning till väckta motioner,
vilka dock måste ha varit sakbehandlade
i statsutskottets avdelning.
Jag vill erinra om att jag inte har suttit
på detta ärende då jag var bortrest
under den perioden, men jag har funnit,
liksoin övriga som talat i denna
fråga, att vi som hade för avsikt att ansluta
oss till reservationen i stället kan
ansluta oss till detta särskilda yrkande.

organisation m. m.

Det kan inte betraktas som något enastående
att man ställer ett yrkande i
anslutning till tidigare väckta motioner
och jag kan inte finna något felaktigt
förfarande i detta avseende.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Näsström nämnde
en mycket intressant sak, nämligen att
det finns möjligheter för beredningen
att kalla vem som helst.

I mitt anförande försökte jag visa
vilket intresse som finns bland riksdagsledamöterna
för forskningsfrågorna,
och jag menade att detta intresse
borde tillvaratagas. Jag tyckte att det
skulle vara värdefullt om beredningen
kunde övergå till att kalla en och annan
riksdagsledamot, om det nu går
för sig.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig erinra om att
varken i avdelningen eller i stora statsutskottet
förelåg denna PM så att vi
hade möjligheter att behandla den. Det
är fakta om saken.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta tillhör inte mitt
nuvarande verksamhetsområde, men
eftersom jag hade ganska aktiv del i
forskningsberedningens tillkomst för
några år sedan tycker jag att det kan
vara skäl i att säga några ord i denna
debatt.

Forskningen tillhör de verkligt dynamiska
drivkrafterna för vår samhällsutveckling.
Svårigheterna är att förhållandena
ändrar sig så snabbt inom
forskningen. Nya resultat kommer fram
så snabbt. Det är svårt att anpassa samhällsorganisationen
och åtgärderna efter
den dynamiska utvecklingen på
forskningsområdet.

Tanken med forskningsberedningen
var att man skulle föra upp på högsta
nivå ett rådgivande organ, att man

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Nr 39

127

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

skulle skapa direkt kontakt mellan
forskningens företrädare och regeringen,
framför allt med de regeringsledamöter
som hade områden av speciell
betydelse ur forskningssynpunkt. Meningen
var att regeringsledamöterna därigenom
skulle få en injektion i sitt
arbete, kunskap om forskningens aktuella
utveckling och stimulans till att reparera
de brister som alltid måste finnas
i ett dynamiskt samhälle. Genom att
ta upp långtidsprojekt och fixera avvägningsområden
vill man skapa en klokare
forskningspolitik.

En grundläggande tanke i arbetet var
att så litet som möjligt byråkratisera
och institutionalisera arbetet, att skapa
en hierarkisk ordning, alltför fasta regler
och former. Vi har i detta land en
benägenhet att göra sådant. Detta skulle
med vilja få en viss formlöshet därför
att man ville bevara vitaliteten.

Man kan nu efter tre år säga att
forskningsberedningen på många punkter
har varit en stor framgång. Den har
varit en av de faktorer som drivit fram
den kraftiga ökning av forskningsanslagen
som skett i detta land. Den har varit
en stimulans. Man kan framför allt
peka på forskningsrådens anslag. Man
har tagit upp en så central fråga som
dokumentationen. Man har fått en betydande
aktivisering och samordning
i vårt internationella uppträdande på
forskningens område. Det är viktigt
därför att ett litet land som Sverige är
så oerhört beroende av internationella
kontakter och impulser, och det har
dessutom varit ett forum där man kunnat
få en prioriteringsdiskussion, avvägningen
mellan olika områden utan
att vara bunden av att sitta som officiella
representanter i en statlig nämnd,
där allt som sägs noga registreras och
ansvaret utkrävs i vanlig byråkratisk
ordning. Det liar just varit denna frihet
i debatten som för den som haft glädjen
att få vara med har varit väldigt
stimulerande.

Det är klart att det finns mycket som
är kvar att göra på forskningsstatisti -

kens område när det gäller långsiktsinriktningen
av forskningen och mycket
annat, saker och ting som hela tiden
återkommer i forskningsberedningens
arbete och som blivit föremål för nya
initiativ. Som exempel kan jag nämna
hela den branschforskning som nu förekommer.

Naturligtvis är inte forskningsberedningens
organisation fastlagd en gång
för alla. Det har inom forskningsberedningen
förekommit en rad diskussioner
om hur man skall bygga på och förbättra
organisationen i framtiden. Att vilja
binda organisationen och av detta levande
forum för kontakt kring ett av
våra viktigaste samhällsproblem vilja
skapa en från övriga verksamhetsgrenar
inom kanslihusförvaltningen avskild
avdelning som skall syssla med
forskning anser jag emellertid med stöd
av ganska lång erfarenhet av kanslihusarbete
vara fel. Man skulle riskera att
av ett hjärta skapa en blindtarm, och
jag tror inte det skulle främja den
verksamhet som forskningsberedningen
bedriver. Dessutom tror jag det är för
tidigt att ta upp frågan om att göra
om allt i mera byråkratiska och stelbenta
former i enlighet med atmosfären
och andan i motionen. Låt i stället
detta bevisligen förtjänstfulla organ få
ytterligare någon tid på sig att finna
sin form och verka som en stimulans.
En omorganisation medför alltid en
utredningskvarn, och det tror jag vore
till skada i detta fall.

Det är svårt att bli klok på vad yrkandet
innebär. I den mån det inte innebär
någonting finns det inte särskilt
starka skäl för det och om det, såsom
jag befarar, innebär någonting, nämligen
byråkratisering, kan det vara aktivt
skadligt. Vi bör därför låta forskningsberedningen
fortsätta som nu
med sin vitaliserande uppgift på att stimulera
svensk forskning. I sinom tid
kommer den dag då man har tillräcklig
erfarenhet för att kunna göra de
justeringar i organisationen som kan
vara befogade.

128

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. den svenska forskningsplaneringens

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Herr statsrådet Palme
tycks ha svårt att förstå att det finns
en känsla i riksdagen för att dessa frågor
bör analyseras. Jag vet inte om jag
skall tolka detta så, att avståndet mellan
regeringen och parlamentarikerna
i riksdagen har blivit så stort, att regeringen
inte kan ha förståelse för de argument
som förs fram i riksdagen.

Det anses vara ofint att påminna om
vad som händer i den andra kammaren,
men det måste dock ligga någonting
bakom beslutet av majoriteten i andra
kammaren.

Det finns ingen som har någonting att
invända mot de vackra ord som herr
Palme har yttrat om forskningsberedningen
— jag kan späda på ytterligare,
om det behövs. Vi har emellertid kommit
i ett läge där det anses rimligt att vi
tar upp frågorna till en allsidig belysning.
Det står i yrkandet att vi begär en
utredning, inte att vi begär en byråkratisering
— jag vet inte varifrån herr
Palme har fått uppfattningen att vi gör
det.

Herr Palme var inte inne när jag talade
sist, men jag nämnde då att handelsministern
redan har tillkallat en utredning
som skall arbeta med en bit av
forskningssektorn. Det började med
branschforskningsinstituten, men utredningen
utvidgades till att omfatta det
statliga stödet till industriell forskning
och samarbetet över huvud taget och
tillkallades den 18 december 1964. Jag
får kanske överlämna direktiven, så kan
herr Palme läsa dem. De har inte berörts
i debatten, men utredningen är redan
tillsatt, och den griper in på det
område vi här diskuterar.

Herr statsrådet PALME:

Herr Wallmark måste göra differens
på åtskillnad. En sak är om handelsministern
tillsätter sakutredningar på
olika forskningsområden såsom
branschforskningsutredningen, som tillkom
som följd av en direkt propå från
forskningsberedningen — det var ge -

organisation m. m.

nom forskningsberedningen hela det
förberedande arbetet för branschforskningsutredningen
gjordes. En annan
sak är om det tillsätts en ren organisationsutredning
som direkt berör arbetsformerna.

Det var en pyttemajoritet i andra
kammaren som ställde sig bakom motionen.
Om herr Wallmark konsekvent hävdar
tesen att majoriteten har rätt, måste
herr Wallmarks tillvaro i normala fall
vara rätt dyster. Jag tycker att andra
kammarens majoritet hade fel på denna
punkt. Herr Wallmark tycker väl
också att majoriteten ofta har fel. Här
får var och en utifrån sina värderingar
göra en saklig prövning av vad han
anser rätt.

Vad det är fråga om är hur vi skall
kunna gagna svensk forskning, och därför
bör vi inrikta våra ansträngningar
på sakfrågorna som berör branschforskning
och liknande. Det väsentliga är hur
vi skall kunna stimulera forskningen,
och att skapa en byråkratisk organisation
gagnar inte svensk forskning.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men jag vill säga att om jag
skall tolka herr Palmes yttrande rätt, innebär
det att minoriteten har rätt. Nu
tillhör ju i regel herr Palme majoriteten
och anser väl att den har rätt.

Herr Palme har tydligen inte förstått
att det finns en stark känsla och vilja
hos parlamentarikerna att göra denna
undersökning.

Sedan vill jag ännu en gång påpeka,
att den utredning handelsministern tillkallat
inte bara skall syssla med
branschforskningsinstituten utan med
hela den industriella tekniska forskningen
och dess samarbete med industrien.
Det är ett väsentligt vidgat uppdrag.

Herr statsrådet PALME:

Det här med majoritet och minoritet
har herr Wallmark trasslat till för sig.
Jag sade att det väsentliga inte är om

Onsdagen den 8 december 1965 em. Nr 39 129

Ang. den svenska forskningsplaneringens organisation m. m.

man tillhör majoriteten eller minoriteten,
utan att det väsentliga är ens egen
övertygelse.

Vidare vill jag säga att det är alldeles
klart att det är en sakutredning som
pågår inom handelsdepartementet.

Slutligen vill jag säga att jag kan förstå
oppositionens känslor i detta fall.
Det måste naturligen inom varje opposition
finnas en önskan att komma så
nära inpå regeringens arbete som möjligt,
men jag tror att det inte gagnar
oppositionens långsiktiga intressen att
försvåra ett rationellt regeringsarbete.
Det gäller att försöka balansera dessa
båda känslor mot varandra. Vi bör ha
ett gemensamt intresse av att det utförs
ett rationellt och klokt arbete. Därmed
kan riksdagen bl. a. få allt bättre produkter
på sitt bord, och det borde i alla
fall vara ett gemensamt intresse.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas först särskilt beträffande
utskottets i punkten III gjorda hemställan
samt därefter särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

I vad gällde punkten III, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade yrkats

dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas,

dels ock, av herr Larsson, Lars, att
utskottets hemställan skulle erhålla följande
lydelse:

»att riksdagen må i anledning av motionerna
I: 710 och II: 836 samt motionerna
1:721 och 11:846 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande den

centrala forskningsplaneringens
departementala och interdepartementala
organisation, innefattande forskningsberedningens
definitiva status, arbetsformer
och resurser samt interdepartementalt
samarbete i forskningsfrågor på
ämbetsmanna- och ministernivå,

den svenska forskningsstatistikens
omfattning och framtida läge,

forskningsrådens samarbetsdelegations
framtida ställning och funktioner,
den statliga anslagsgivningen till
forskningsråden och reglerna för dessas
egen anslagsbeviljande verksamhet,
det internationella forskningssamarbetets
betydelse för svenskt vidkommande
tillsammans med frågan om inrättande
av ett centralt organ på detta
område och administrationen av statsbidragen
till internationell kongressverksamhet,
samt

att motionerna 1:382 och 11:451, I:
714 och II: 837 samt I: 713 och II: 835,
sistnämnda två motioner såvitt nu är i
fråga, i vad de ej kan anses besvarade
genom vad ovan under III hemställts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Lars, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 171 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det yrkande, som
under överläggningen framlagts av herr
Lars Larsson.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Lars, begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

130

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. tomträttslån till kommuner
tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —• 65;

Nej —60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 172, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av visst markbyte m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. tomträttslån till kommuner

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 174, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående tomträttslån
till kommuner jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 144 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 15 oktober 1965,
föreslagit riksdagen att

dels godkänna de riktlinjer för statliga
tomträttslån till kommuner, som
förordats av departementschefen, och

dels medgiva, att statliga tomträttslån
till kommuner finge utbetalas från lånefonden
för bostadsbyggande.

I propositionen hade föreslagits riktlinjer
för statliga lån (tomträttslån) till
kommuner, som upplåtit tomträtt till
mark, för vars bebyggande statliga bostadslån
beviljats. Lånen skulle hava till
syfte att stimulera ökad användning av
tomträttsinstitutet. Enligt förslaget skulle
lånen löpa med ränta motsvarande
normalräntan för lån från statens utlåningsfonder
samt efter 10 års amorteringsfrihet
återbetalas på 30 år. Försla -

get innebar vidare, att lånen skulle lämnas
från lånefonden för bostadsbyggande
samt långivningen handhavas av
länsbostadsnämnderna.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen från

första kammaren

I: 770, av herr Nilsson, Ferdinand,

1: 775, av herr Risberg m. fl.,

I: 776, av herr Skärman m. fl.,

I: 777, av herr Sundin m. fl., samt

från andra kammaren

11:920, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

II: 921, av herr Mundebo m. fl., samt

II: 922, av herr Oskarsson m. fl.

I motionen I: 770 hade yrkats, att
riksdagen skulle avslå propositionen nr
144 samt i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att de statliga resurserna för bostadsbyggandet
borde disponeras efter
hittillsvarande normer, dock med den
ökning av produktionen av en- och tvåfamiljsbostäder
på egen grund, särskilt
egnahem, som kunde befinnas möjlig.

I de likalydande motionerna 1:775
och II: 922 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 144.

I de likalydande motionerna I: 776
och II: 921 hade anhållits, att riksdagen
med bifall i övrigt till Kungl. Maj:ts
proposition nr 144 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t

1. såsom riksdagens mening giva till
känna vad i motionerna anförts angående
tomträttsinstitutets användning i
markpolitiken, samt

2. begära, att förslag om markförvärvslån
till kommunerna snarast möjligt
måtte föreläggas riksdagen.

I de likalydande motionerna I: 777
och II: 920 hade yrkats, att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj:ts
proposition nr 144 i skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

131

Maj:t skulle uttala sig för att inga hinder
borde skapas för kommunerna att
fritt välja mellan upplåtelse med tomträtt
och försäljning av mark, även om
marken inköpts för medel erhållna genom
statliga tomträttslån.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:775 och 11:922 samt I:
770, sistnämnda motion såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 15 oktober 1965 förordade
riktlinjer för statliga tomträttslån till
kommuner;

b) medgiva, att statliga tomträttslån
till kommuner finge utbetalas från lånefonden
för bostadsbyggande;

II. att motionen 1: 770, såvitt den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att motionerna I: 776 och 11:921
samt I: 777 och II: 920 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Kaijser, Bohman och Turesson,
vilka ansett, att utskottet bort avstyrka
Kungl. Maj :ts förslag och att därför utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I och II
hemställa,

I. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:775 och 11:922 samt I:
770, sistnämnda motion såvitt nu vore i
fråga, avslå Kungl. Maj :ts proposition
om statliga tomträttslån till kommuner;

IT. att riksdagen måtte i anledning av
motion 1:770, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört i fråga om
önskvärdheten av ökad småhusproduktion.

Ang. tomträttslån till kommuner

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I propositionen har
framlagts förslag som berör bostadsbyggandet,
och det vill jag i och för sig
hälsa med den allra största tillfredsställelse.
Jag beklagar att regeringen
inte samtidigt framlagt förslag om att
ge kommunerna ökade resurser att förvärva
mark. Å andra sidan framgår det
av propositionen att det är någonting
vi kan hoppas kommer ganska snart.
Under sådana förhållanden vill jag beträffande
den punkten ge mig till tåls.

Vad jag emellertid fäst mig vid i denna
proposition är att den i verkligheten
ger så litet i fråga om det stora
problemet — bostadsbyggandet. Den
kommer icke till rätta med tomtkostnaderna,
dessa blir inte lägre. Det framgår
av propositionen att stegrade tomtvärden
i huvudsak kommer att tillfalla
kommunen. Utskottet har visserligen
modifierat detta något, men detta ändrar
inte propositionen.

Departementschefen säger också
klart, att det här inte är fråga om att
ta ökade resurser i anspråk. Då kommunerna
söker få medel till sitt förfogande
för bostadsbyggande, så har finansministern
poängterat att resurserna
är begränsade. När alltså en del av dessa
begränsade resurser nu ställs till förfogande
för tomträttsändamål, så innebär
det att det blir mindre för övrigt
byggande. I propositionen tröstar man
sig med att det inte spelar någon roll,
ty lika mycket ställs i alla fall totalt till
förfogande.

Tomträttsinstitutet har kanske sina
speciella uppgifter. Jag konstaterar att
vissa kommuner har ett begränsat intresse
av tomträttsbyggande med tomträtt.
Den statistik som utredningen och
propositionen har hänvisat till, säger
tämligen klart att storstadsregionerna
iir de som skulle ha den största glädjen
av det. Tomträttsinstitutens stora uppgift
är att underlätta planeringar i samhället.
Utvecklingen i samhället skulle
ske lättare, om man kommer till rätta
med markägarna och kommer över de -

132

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1905 em.

Ang. tomträttslån till kommuner
ras mark i den mån det behövs. I storstadsregionerna
har tomträttsinstitutet
ur denna synpunkt inte så stora uppgifter.
Det skulle kunna ha vissa uppgifter
på områden där ett nytt samhälle
växer upp. Vad som byggs där är i regel
egnahem. På många håll finns också
bostadsrättsföreningar. Det förefaller
mig dock orimligt att tänka sig att omläggning
av samhällets struktur som
går ut över de stora byggnationerna. Sådant
kan ske i den mån som man anser
sig böra utveckla samhället därhän
att man, liksom till exempel det skedde
i en grannkommun till min egen, köpte
ut ett antal egnahemsägare för att få
rum för de stora byggnader som behövdes
i det framväxande samhällets centrum.
Jag vet att somliga tyckte det var
orätt att egnahemsägarna fick anständigt
betalt, men jag vet också att många
fler som bygger ett egnahem i detta
land anser att de skall ha en värdefast
placering och få ersättning, om de blir
tvungna att lämna det ifrån sig. Även
på den punkten ställer jag mig alltså
en smula skeptisk.

Det blir icke lägre hyror därför att
markvärdestegringen, som propositionen
och utredningen säger, i huvudsak
kommer kommunerna och icke hyresgästerna
till del.

Omfattningen av lånen innebär att
man tar pengar från de begränsade resurserna,
om vilka herr Sträng så ofta
talar. Det är riktigt att vi har begränsade
resurser, men av dessa vill man
skära ifrån och använda en del för
tomträttsändamål. Vad innebär det? Såvitt
jag förstår innebär det att man skapar
ett privilegium för det slags kommuner
som anser sig ha fördel av att
utnyttja tomträttsinstitutet. Det är dem
man tillhandahåller de särskilda resurserna.

Jag är förvånad över att propositionen
framlägger ett förslag som gör så
litet åt den stora brännande och väsentliga
frågan, nämligen att skapa fler bostäder.
De som beklagar minskningen
av utnyttjandet av tomträttsinstitutet

säger, som utredningen har konstaterat,
att vi utanför de tre största städerna
i riket år 1962 hade 4 procent tomträttsbyggare,
medan siffran fem år tidigare
var 13 procent. Jag förstår den indignation
de känner som principiellt anser
att byggnation utan enskild äganderätt
till marken är att föredra. Jag förstår
att de vill göra vad de kan för att
hindra en så gränslöst reaktionär utveckling
som nu pågår. Men för de boende
är detta inget intresse. De har just
ingenting att vinna på det.

Behovet av ett ökat bostadsbyggande
är mycket stort. Jag har aldrig hört till
dem som kritiserat regeringen för att
den inte kunnat lösa bostadsfrågan. Vi
måste ta hänsyn till att vi lever i en
högkonjunktur som begränsar kapitalresurserna
och att löneutvecklingen
gjort att efterfrågan på bostäder ökat.
Om jag skulle kritisera någon så skulle
det vara dem — de må tillhöra regeringssidan
eller ej — som tror att man
i detta läge kan lösa bostadsfrågan. Däremot
anser jag naturligtvis att vi skall
göra allt vad vi kan för att lindra svårigheterna.
Som jag påpekade gör det
framlagda förslaget härvidlag varken
till eller från. I min motion föreslår jag
därför också att man i möjligaste mån
och inom ramen för tillgängliga resurser
skall försöka få fram ett ökat byggande
av en- och tvåfamiljsbostäder på
mark med enskild äganderätt. Reservanterna
har fört fram mina bägge yrkanden,
och det hälsar jag naturligtvis med
tillfredsställelse och yrkar bifall till reservationen.

Om det emellertid skulle gå så illa alt
reservationen inte vinner majoritet, ber
jag, herr talman, att få ställa ett andrahandsyrkande
som anknyter till en motion
som väckts från centerpartihåll,
av herr Gustavsson i Alvesta in. fl. i
andra kammaren. Den är även framförd
i denna kammare. Man föreslår där att
kommunerna skall beredas viss frihet
att använda resurser som de enligt propositionen
erhåller genom statliga tomträttslån
även för andra ändamål. Dessa

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

133

motioner har behandlats illa i utskottsutlåtandet.
Det heter på sid. 3, femte
stycket: »Vidare har i motionerna I:
777 och II: 920 hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala
sig för att inga hinder skapas för kommunerna
att fritt välja form för upplåtelse
av mark.» Detta innebär ju en
väsentlig uppmjukning av propositionen.
Utskottet fortsätter: »Då, såsom
utskottet tidigare anfört, Kungl. Maj:ts
förslag innebär att kommunerna först
genom tomträttslånen får verklig valfrihet
mellan försäljning och tomträttsupplåtelse,
finner utskottet sig inte böra
tillstyrka nämnda yrkanden.» Utskottet
menar alltså att motionärerna
inte riktigt begripit problemet. Detta
är ett förhastat omdöme. Jag ber, herr
talman, att få ställa det andrahandsyrkandet
att meningen »Då såsom utskottet
--— nämnda yrkanden» utgår

och att följande mening i stället införes:
»Utskottet anser sig böra tillstyrka
vad i motionerna I: 777 och II: 920 anförts».
I överensstämmelse härmed yrkar
jag att till utlåtandets kläm under
punkt Ia fogas följande ord: »dock
med beaktande av att viss valfrihet medgives
kommunerna i enlighet med vad i
motionerna I: 777 och II: 920 säges».

Mitt yrkande är sålunda i första hand
bifall till reservationen och i andra
hand det nämnda yrkandet för den händelse
reservationen inte bifalles.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag fick den uppfattningen
att herr Ferdinand Nilsson var
tveksam om huruvida reservanterna
skulle yrka bifall till sin reservation.
Den tveksamheten vill jag omedelbart
ta herr Ferdinand Nilsson ur. Självfallet
kommer vi att yrka bifall till reservationen.
I och för sig borde alltså inte
något andrahandsyrkande behövas —
naturligtvis under förutsättning att reservationen
vinner bifall i kammaren,
vilket jag självfallet inte kan uttala mig
om.

Ang. tomträttslån till kommuner

Efter herr Ferdinand Nilssons verklighetsekonomiska
betraktelse över de
markfrågor, som statsutskottets utlåtande
har aktualiserat, hade jag tänkt försvara
reservationen till detta utlåtande
både ur principiell och saklig synpunkt.
Jag gör det så mycket hellre som jag
ser inrikesministern närvarande i kammaren.

Markfrågorna har under den senaste
tiden på något sätt legat i luften. Inte
minst genom uppgifter i pressen om
vissa pågående utredningars arbete på
det markpolitiska området har ju näring
givits åt diskussionen. Många anser
nog med fog, att de markpolitiska
motsättningarna kan komma att bli
starkt accentuerade under det kommande
året.

Att det finns motsättningar är både
naturligt och riktigt. Å ena sidan har
vi regeringen, som i detta avseende måste
grunda sitt handlande på det socialdemokratiska
programmet, vilket utgår
ifrån att äganderätten till fast egendom,
till hus, mark och bostäder, i största
möjliga utsträckning skall överföras till
stat och kommun. Å andra sidan har vi
den riktning, som t. ex. högerpartiets
företrädare ansluter sig till, att man i
möjligaste mån skall både bevara, förstärka,
men även sprida äganderätten
till fast egendom till så många enskilda
personer som möjligt och ge denna
äganderätt en verkligt fast anknytning.
Dessa två synsätt låter sig knappast
principiellt förenas.

Ännu har dock regeringen inte presenterat
tillräckligt material och sådana
förslag, att vi kan få reda på hur
regeringen ämnar genomföra det program
för övertagande av fast egendom
som uppenbarligen finns. Vi är inte
heller riktigt på det klara med hur det
socialdemokratiska kommunalprogrammet,
som det tog sig uttryck år 1962 och
som utgår ifrån att kommunerna skall
äga och behålla mark inom städerna
som skall bli föremål för bebyggelse eller
är bebyggd, kommer att se ut. Att
situationen fortfarande är så labil bott -

134

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. tomträttslån till kommuner

nar väl närmast i att det utredningsmaskineri,
som regeringen satt igång efter

1962 års val, ännu inte lagt fram sina
resultat. Jag tänker bl. a. på den sittande
expropriationsutredningen, på

1963 års markvärdekommitté, men även
på den stora bostadspolitiska utredningen
samt diverse andra utredningar
som jag är övertygad om finns i departementen.

Det riktiga vore naturligtvis att riksdagen
fick tillfälle att i ett större sammanhang
diskutera de markpolitiska
förslagen. Men som jag ser det har jag
en känsla av att regeringen inte vill arbeta
på det sättet. I stället portioneras
förslagen ut på sådant sätt, att det för
många blir svårt att se helheten.

I dag har vi ett sådant mindre förslag,
det som vi diskuterar nu om ökade
möjligheter för kommunerna att använda
sig av tomträtten. Man vet tydligen
i själ och hjärta att den enskilda äganderätten
till fast egendom är så bestämt
förankrad hos människorna, att om man
vill urholka den, så måste urholkningen
ske successivt.

Denna urgröpningstaktik och detta
försök att kanske dölja de rätta avsikterna
hedrar onekligen inte regeringen,
men det är tydligen den metod som
man skall använda för att uppfylla de
mål, som bl. a. formulerats i kommunistledaren
Hermanssons bok »Vänsterns
väg». Det är med stort intresse
jag har tagit del av de formuleringar
som Hermansson använt i denna bok.
där han framhåller, att markfrågorna
måste få en radikal lösning och att lösningen
är att samhället blir ägare till
marken. Han understryker vidare en
sak som vi alla känner till, nämligen att
redan i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
1944 ansågs kravet på att tomtmarken
och hyreshusen i städerna skulle
överföras i kommunal ägo fullständigt
naturlig.

Jag antar att ytterligare jämförelse
mellan den kommunistiska ideologien
på den här punkten, som den tagit sig
uttryck i den nyutkomna boken, och

de tidigare socialdemokratiska önskemålen
inte behöver göras, för att var
och en skall se hur de sammanfaller.
Denna dogmatiska syn på markfrågorna
är utomordentligt beklaglig. Jag tror
i stället att samhällets insatser starkt
borde koncentreras på att söka undanröja
de missförhållanden, som ligger i
att enskilda ägare till tomter och annan
mark tillägnar sig en i vissa fall
mycket kraftig markvärdestegring. Jag
tänker på framför allt den markvärdestegring
som inte utgöres av normal
prisökning eller en ökning av marken
på grund av ägarens egna åtgärder,
utan på den markvärdestegring som är
föranledd av direkta samhällsåtgärder,
föranledd av förbättrade kommunikationer
och andra av samhället genomförda
utbyggnader. Det verkar emellertid
som om man låter problemet med
markvärdestegringen på något sätt komma
i bakgrunden. I stället ägnar man sig
åt åtgärder som successivt genomför
en äganderättsövergång av fast egendom
från den enskilde till samhället.

Det ärende som nu ligger på riksdagens
bord, herr talman, och innefattar
förslag till tomträttslån är, såvitt
jag förstår, mer en åtgärd i regeringens
medvetna arbete på att kommunalisera
eller förstatliga den fasta egendomen
än ett försök att verkligen komma
till rätta med den s. k. oförtjänta
markvärdestegringen. Det sägs att lånet
skall ha till syfte att stimulera till ökad
användning av tomträttsinstitutet, och
det antyds visserligen också, att tomträtten
ger möjlighet för kommunerna
att för sig bevara markvärdestegringen.
Men, herr talman, situationen är ju
den att tomträtten hitintills med den utformning
den nu har inte har kunnat
bevara markvärdestegringen hos det
allmänna. Tomträttsinstitutet är nu nära
70 år, och all erfarenhet visar att
kommunerna genom detta institut där
det används inte kunnat eliminera
markvärdestegringen för den enskilde.

Det mest typiska exemplet på detta
är, som jag är övertygad om att inrikes -

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

135

ministern är medveten om, den situation
som finns i Stockholm i de s. k.
villastäderna, där tomträtten använts
under mycket lång tid. Där har inte
kommunen kunnat tillgodogöra sig värdestegringen.
I själva verket var ju också
syftet när tomträtten genomfördes
inte i första hand att se till att värdestegringen
bevarades hos kommunerna,
utan detta var ett sekundärt syfte när
tomträttslagen genomfördes. I första
hand ville man genom det nya tomträttsinstitutet
se till att den enskildes intresse
av tillgång till billig mark för
bostadsbebyggelse skulle tillgodoses.

Nu vill jag ingalunda utesluta att
tomträtten i vissa fall skulle kunna ges
en sådan utformning, att markvärdestegringssynpunkterna
kunde tillgodoses,
men, herr talman, det är ju just vad
1963 års markvärdeutredning sysslar
med. Ännu har ju den utredningen inte
kommit med något förslag och därför
vet man inte om utredningen kommer
att lyckas med sitt uppdrag. Jag tycker
att det är inkonsekvent av regeringen
att å ena sidan tillsätta en utredning
för att överse en lagstiftning och å andra
sidan vidtaga särskilda åtgärder för
att det nuvarande tomträttsinstitutet
skall användas i större utsträckning än
tidigare innan denna utredning avslutat
sitt arbete. Eller förhåller det sig i stället
så, att jag har blivit utsatt för eu
villa och att regeringen i själva verket
inom något departement har en parallell
undersökning jämsides med 1963
års markvärdekommitté, precis på samma
sätt som man har när det gäller
jordbrukspolitiken, och att man där redan
avgjort att en förändrad tomträtt
och en utvidgad tomträtt skall ingå
som ett av medlen i den socialdemokratiska
mark- och socialiseringspolitiken?

Nu har jag sett detta problem mera
från kommunernas, samhällets och regeringens
synpunkt, men man måste
också betrakta det ur den enskildes
synpunkt, och då kan invändningar resas
mot det nuvarande tomträttssystemet
och en ökad tillämpning av det. .lag

An g. tomträttslån till kommuner

hörde häromdagen att i en utredning
i Uppsala, där socialdemokraterna tidigare
inte har varit benägna att i någon
större utsträckning använda tomträtten,
hade man konstaterat att driftkalkylen
för småhus där husen står på tomträttsmark
är oförmånligare än i de fall där
egnahemmen är uppförda på egen
grund. För den enskilde är sålunda
tomträtten inte något att eftersträva om
man skall gå efter denna utredning. Det
blir alltså dyrare att bygga på tomträtt
än på mark med äganderätt.

Studerar man vidare statistiska centralbyråns
uppgifter för bostadsstyrelsens
preliminära beslut om bostadslån
till flerfamiljshus skall man finna, att
tomträttsinstitutet än så länge har större
betydelse endast i storstäderna, helt
enkelt därför att tomträttsinstitutet i
storstäderna behövs för att omedelbart
och enklare genomföra en ändamålsenligare
stadsbebyggelse. I andra delar
av landet förekommer tomträtten endast
i ringa omfattning, och i inte mindre
än nio län används tomträttsinstitutet
över huvud taget inte när det gäller
bvggenskap av flerfamiljshus.

Vi känner också till i anledning av
gjorda enkäter beträffande tomträtten,
att de flesta kommuner är mera intresserade
av att de enskilda människorna
själva skall äga marken på vilken deras
bostad är uppförd. Jag instämmer gärna
i dessa kommuners bedömning och
tycker det är beklagligt, att regeringen
genom olika åtgärder nu skall locka
dessa kommuner att övergå till tomträtt.

Slutligen bör också omnämnas att de
speciella tomträttslånen ju kan komma
att ytterligare öka anspråken på vår
redan hårt ansträngda kreditmarknad.
För närvarande skattefinansierar ju
kommunerna i stor utsträckning både
förvärv och iordningställande av tomträttsmark.
I framtiden blir detta onödigt,
om denna proposition godtas, då
ju tomträttslånen kommer att stå till
förfogande och då dessa dessutom ges
samma prioriteringskaraktär som de

136

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. tomträttslån till kommuner
statliga bostadslånen. Inte nog med att
man ytterligare anstränger kreditmarknaden,
man utvidgar också genom detta
förslag den kreditsektor, som är prioriterad.
Såvitt jag kan se står både första
och andra ledet i denna argumentation
helt i strid med behovet och
önskemålet av en stram kreditpolitik,
ett behov som ju blir långt viktigare ju
mer överhettad och inflationsbetingad
vår ekonomi blir.

Med detta, herr talman, har jag angivit
några av de skäl som ligger bakom
den reservation som fogats till statsutskottets
utlåtande nr 174 till vilken reservation
jag yrkar bifall.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har inte ämnat att
här gå i polemik med herr Holmberg
om regeringens eventuella planer. Min
uppgift är endast att tala för statsutskottets
majoritet, som inte bara består
av socialdemokrater utan även av folkpartister
och centerpartister. Dessa tre
partier har ansett sig utan något som
helst ohägn kunna tillstyrka det förslag
som här föreligger.

När herr Holmberg gör gällande att
förslaget — det står även någonstans i
reservationen — är ett utslag av socialisering,
alltså att tomträttsinstitutet skulle
vara något slags inkörsport till socialiseringssträvanden,
kan man ju erinra
sig att en företrädare till herr Holmberg
såsom ledare för högerpartiet,
nämligen amiral Lindman, en gång i
riksdagen såsom regeringschef framlade
förslag om införande av tomträttsinstitutet.

I den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande är ju reservanterna
eniga med utskottsmajoriteten så långt
som att tomträtten erbjuder vissa fördelar.
Skillnaden i uppfattning tycks
ligga i om tomträtten har något mera
betydande värde som hjälpmedel i samhällsbyggandet.
Utskottsmajoriteten har
beaktat, att tomträtten förenklar kommunernas
ombyggnadsåtgärder och reg -

leringar av gemensamma anläggningar,
detta även om andra vägar öppnas. En
mera aktiv styrning av tomtanvändningen
kan erhållas med tomträtt. Markprisutvecklingen
kan med en utvecklad
tomträtt i vart fall hållas under kontroll,
och tomträtten ger även kommunerna
möjlighet att få del av en ökning av
markens kapitalvärde. Denna möjlighet
har hittills inte kunnat utnyttjas,
helt enkelt därför att den första avgäldsregleringsperioden
ännu löper, vilket ju
inte kan vara något argument mot tomträtt.
Som det nu är löper tomträtten
praktiskt taget evigt, vilket gjort att det
inte har varit så lätt att komma till rätta
med dessa frågor.

Kärnpunkten i dagens fråga är emellertid
inte hur högt tomträtten skall värderas
på olika orter. Det skulle kunna
räcka med att konstatera, att tomträtt
har fördelar framför äganderätt för expansiva
kommuner. I reservationen påpekas,
att en kommun vid valet mellan
tomträttsupplåtelse och försäljning bör
väga tomträttens fördelar mot nyttan av
att genom försäljning få in medel för
ytterligare markförvärv. I en sådan typisk
valsituation tvingas kommunen
ofta att välja försäljning därför att något
alternativ i fråga om kapitalanskaffning
inte står kommunen till buds. Förslaget
om tomträttslån avser just att
skapa ett sådant alternativ. Därmed kan
inte mer eller mindre tillfälliga svårigheter
på lånemarknaden påverka ett val
mellan tomträttens fördelar och de medel
som erhålles såsom lån. Kommunen
har ett alternativ och kan fritt välja
upplåtelseform. Detta innebär ingen
prioritering av tomträtten som sådan.

Reservanterna framhåller även att det
kommunala intresset för markförvärv
kommer att stimuleras, om riksdagen nu
följer propositionen och därmed utskottsmajoriteten.
Reservanterna betonar
också, att ett underlättande av de
kommunala finansieringsmöjligheterna
vid markförvärv kommer att leda till en
ytterligare press uppåt på markpriserna.
Dessa uppfattningar anges vara

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

137

hämtade ur yttranden från fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret.
Emellertid är att märka, att dessa yttranden
avser inte blott här föreslagna tomträttslån
utan även — och framför allt
— utredningens förslag till markförvärvslån.
Det förslag som vi nu behandlar
avser inte markförvärvslånen,
även om reservanterna i likhet med
flera motionärer tycks ha trott detta.

Försäljningsalternativet, som rekommenderas
av reservanterna, tillför ju
kommunen i princip lika mycket köpkraft.
Skillnaden är bara den att om
tomträttslån inte finns, så har kommunen
tvingats att, som reservanterna
önskar, göra sig av med marken och
tomträttens fördelar för att få in medel.
Nu är det ju så att bostadslån inte medges
för markkostnaden i fråga om fastigheter
med tomträtt. Det finns således
inte samma valmöjligheter för dem som
har äganderätt och för dem som har
tomträtt.

Inom majoriteten i utskottet har vi
ansett att det bör finnas valfrihet. Fördenskull
har de tre partier som står
bakom utskottets förslag kunnat enas
om att tillstyrka propositionen.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Holmberg framförde
den uppfattningen, att det hade
varit önskvärt att behandla en sådan
här fråga i sitt stora sammanhang. Som
han påpekade pågår ett flertal utredningar,
som blir färdiga inom kanske
inte alltför lång tid.

Jag delar den uppfattningen rent
principiellt. Flera gånger tidigare bär
jag framfört den meningen här i kammaren
att det icke är rimligt att frågor
som hör ihop skall behandlas var och en
för sig så att svårigheter föreligger till
en helhetsbedömning.

Detta säger jag, som sagt, av principiella
skäl. Nu föreligger ett ärende,
där jag tycker att det faktiskt finns an -

Ang. tomträttslån till kommuner
ledning att tillstyrka det förslag som
Kungl. Maj:t framlagt. Jag tillstyrker
förslaget av det skälet, att de pågående
utredningarna inte kan väntas bli klara
förrän om ett år eller så. Skall de sedan
remissbehandlas så tar det ganska
lång tid innan de kommer till riksdagen.

I den situation som nu föreligger
finns det ett stort antal kommuner som
verkligen har behov av och önskar förvärva
mark för tomträtt, men möjligheten
härtill omintetgöres av att det råder
brist på kapital. Det råder brist på
kapital på alla möjliga områden, men på
detta område har denna brist förelegat
så lång tid att jag tycker att det faktiskt
finns skäl att göra ett undantag och
medge en prioritering, vilket jag ju annars
inte är särskilt förtjust i. Om en
kommun skall köpa och sedan försälja
en fastighet, så uppstår ett ganska kortvarigt
kapitalbehov. När det gäller
markförvärv för upplåtande med tomträtt
blir kapitalutlägget långvarigt. Det
blir svårt att amortera — kanske går
det inte alls att amortera på mycket
lång tid. Kommunen får alltså dras med
en långvarig belastning. Det är därför
verkligen önskvärt att man kan bereda
möjlighet till markförvärv för sådana
kommuner som härigenom vill underlätta
samhällsbyggandet. Det finns onekligen
fall där tomträtten är ytterligt värdefull.
Det erkände även herr Holmberg
vad beträffar storstadsområdet
men den är det även när det gäller vissa
mindre städer.

Däremot är det ju alldeles klart att
tomträtten i och för sig inte löser problemet
med markvärdestegringen. Den
icke obetydligaste delen av värdestegringen
hänför sig ju till huset, vilket
kommunen inte äger, och avgiftsregleringen
sker ju i efterhand. Kommunen
kammar alltså in en del av markvärdestegringen
i efterhand, men sedan går
det 20 år igen, och under tiden stiger
viirdet och ägaren till huset kan inkassera
hyror och på annat sätt lägga beslag
på den markvärdestegring som i

138

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. tomträttslån till kommuner
efterhand och endast till viss del kommer
kommunen till godo.

Jag betraktar alltså tomträtten som
ett mycket ofullkomligt organ när det
gäller att komma till rätta med markvärdestegringen.
Icke förty kan den för
samhällsbyggandet och för de människor
som vill skaffa sig en bostad vara
av väsentligt värde. Det är av det skälet
som jag tycker att det finns anledning
underlätta möjligheterna att skaffa
kapital.

Till sist vill jag nämna, att jag är absolut
motståndare mot att man skall få
kommunala markmonopol. De anmärkningar
som riktats mot privata markmonopol,
där sådana förekommer, drabbar
även i viss mån kommunala markmonopol,
därför att sådana medför att
en enda makt bestämmer en mängd
saker, om vilka de boende borde ha
rätt att träffa ett fritt val — ett fritt val
mellan att bo på mark som man äger
eller som ägs av andra personer eller
som ägs av kommunen.

Jag skall inte ta upp den debatten nu,
därför att vi får anledning att diskutera
de frågorna när de nyssnämnda utredningarna
blir färdiga, och inte minst
när man skall behandla frågan om kommuns
tvångsåtgärder för att kunna förvärva
mark som den inte kan eller vill
köpa genom frivilliga uppgörelser. Att
skapa möjligheter för kommunen att bli
ägare till praktiskt taget all tomtmark
i ett samhälle betraktar jag som olyckligt,
och jag hoppas att utvecklingen
icke skall gå därhän, utan att de som
är motståndare därtill skall ha möjlighet
att förhindra detta.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet i anledning av ett uttalande av
herr Birger Andersson, men eftersom
herr Lundström apostroferade mig —
i vissa fall i instämmande riktning -—
finner jag fog att säga följande.

Herr Birger Andersson framhöll det
som någonting axiomatiskt, att tomt -

rätten har fördelar framför äganderätten.
Det beror alldeles på från vilken
synpunkt man ser problemet. Jag har
angivit en utgångspunkt, nämligen den
enskilde bostadsägarens synpunkt, och
påpekat att vissa utredningar tyder på
att driftkostnaderna blir högre för en
småhusägare om han har sitt hus på
tomträttsmark än om han äger marken
själv. Jag tycker därför att tomträtten
ur den enskildes synpunkt är mindre
fördelaktig än den personliga äganderätten.

Sedan yttrade herr Birger Andersson
att förslaget om nya tomträttslån inte
skulle ha någon större betydelse när det
gäller kreditmarknaden och över huvud
taget inte förändra den nuvarande situationen.
Men om man jämför med
nuvarande system för tomträttsupplåtelse
konstaterar man att detta system
innebär att kommunerna i mycket stor
utsträckning skattefinansierar både förvärv
av marken och dess iordningställande
för bebyggelse. Jag tror inte att
kommunerna i framtiden, då det nya
systemet genomförts, kommer att gå den
vägen, utan i stället kommer de naturligtvis
att belasta kreditmarknaden med
lån för tomträttsupplåtelser. Resultatet
blir alltså ytterligare och större anspråk
på kreditmarknaden, och våra redan
nu knappa resurser blir ytterligare ansträngda.
Inte minst mot bakgrunden
av det nuvarande kreditmarknadsläget
och svårigheterna att tillgodose mycket
viktiga kreditönskemål särskilt från industrien
tycker jag att detta är betydelsefullt;
andra kreditbehov måste
komma att eftersättas.

Slutligen vill jag endast erinra herr
Birger Andersson om att det i och för
sig är intressant att gå tillbaka till 1907,
då vår nuvarande tomträttslagstiftning
genomfördes. Det förhållandet att Arvid
Lindman var inblandad i tillkomsten
av den lagstiftningen är något, som
jag över huvud taget inte är beredd att
ta hänsyn till, eftersom jag inte tillhör
dem som anser att förhållandena i början
av 1900-talet alls kan och får jäm -

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

139

föras med de nya omständigheter som
måste och skall råda år 1965.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Den ena huvudpunkten var för mig
att tomträttsinstitutet icke ger människorna
nämnvärda möjligheter att bo
billigare. I huvudsak kommer markvärdestegringen
där att tillföras kommunen.
Jag åberopade därför utredningens
och propositionens uttalanden, och
på den punkten tror jag att jag var
överens med herr Lundström. Men han
gjorde gällande att den här propositionen
i alla fall hade någon fördel, nämligen
att det skulle tillföra mera pengar;
och därmed skrämde han ju herr
Holmberg ganska grundligt.

Då går jag till propositionen och börjar
med referatet på sid. 5 av vad utredningen
säger och redogör för förslaget
att reservera en del av byggkvoten
och vad därtill hörer för tomträttsbyggen.
Av en sådan ändring säger
man »följer dock inte någon ökning
i de totala anspråken på kreditmarknaden».
Och vidare: »En ökad användning
av tomträtt medför nämligen en
motsvarande minskning i efterfrågan
(!) på primär- och sekundärlån för
bostadsfastigheter samt statliga bostadslån.
»

Men så måste jag ju också redovisa
vad departementschefen säger på sid. 12
i propositionen: »Jag utgår från att lånemöjligheterna
kommer att medföra
ökad användning av tomträtt. I avvaktan
på närmare erfarenheter torde det
emellertid kunna antas att medelsbehovet
blir i stort sett oförändrat under de
två närmaste åren». Detta bekräftar
att då blir det således inte ytterligare
resurser.

I utskottsutlåtandet sägs det på denna
punkt av ett samstämmigt utskott:
»En ökad användning av tomträtt medför
i och för sig inte att tomträttslånen
stiiller ökade krav på kapitalmarknaden.
»

Ang. tomträttslån till kommuner

Utskottet framhåller vidare att det
inte heller är av större betydelse i detta
sammanhang om i utlåtandet angivet
belopp skulle omkanaliseras från nu
vanlig fastighetsbelåning till tomträttslån.

Jag hänvisade till Strängs uttalande
många gånger att våra resurser är begränsade.
Avskiljer man en del av resurserna
för särskilda uppgifter blir
det otvivelaktigt mindre kvar.

Det blir således inte i någon nämnvärd
omfattning fråga om några billigare
bostadskostnader — det står i propositionen
— och vidare blir det inte
mera pengar. Så står det också där.
Därför tyckte jag att propositionen var
onödig och minskar resurserna för dem
som inte använder tomträttsinstitutionen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Holmberg om att han givetvis är oskyldig
till vad amiral Lindman en gång
har gjort — jag vill inte lasta honom
för det. Men när högern säger att detta
är en inkörsport till socialisering är
det inte riktigt; det är ju bara en fortsättning
av någonting som en högerregering
i början av detta sekel genomförde.
Det är ett rätt egendomligt förhållande,
att högerregeringen Lindman
är ansvarig för nästan all socialisering
här i landet, medan vi socialdemokrater
får skulden.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta, utan det var när herr
Holmberg gjorde gällande att driftkostnaderna
blir högre om det föreligger
tomträtt än om det föreligger äganderätt.
Detta är för mig fullkomligt obegripligt.
Varifrån har herr Holmberg
fått det? Jag har inte hört det påståendet
tidigare. Det är tydligen en uppfinning
för kvällen av herr Holmberg. Det
skulle vara värdefullt att få en förklaring
varför driftkostnaderna skulle bli
högre vid tomträtt än vid äganderätt.

140

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. tomträttslån till kommuner

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte alls säga att
jag känner mig helt fristående från vad
amiral Lindman en gång har föreslagit.
Det är dock klart att jag är oskyldig
lika väl som jag är oskyld till amiral
Lindman. Jag lämnar det problemet helt
åt sidan; jag tycker att det över huvud
taget inte hör hit.

Herr Anderssons uttalande att socialdemokraterna
icke är beredda att driva
socialiseringstanken utan vill skylla på
amiral Lindman är högst besynnerligt.
Jag har alltid haft den uppfattningen,
att socialdemokraterna har en idé när
det gäller markpolitiken, nämligen att
se till att fast egendom, hus och byggnader,
överförs till samhället. Detta står
att läsa i socialdemokraternas programuttalande.

När det gäller driftkostnaderna för
småhus uppförda på tomträttsmark
hänvisade jag till en utredning som jag
hade hört talas om och som verkställts
i Uppsala. Jag har personligen inte läst
denna utredning, men min sagesman,
som inte tillhör denna kammare, är en
person av det slag att jag har all anledning
att tro på uppgifterna. Hur det
kommer sig att driftkostnaderna är högre
kan jag inte förklara, men det skulle
inte förvåna mig om systemet för bostadslånegivning,
som ju är mycket tillkrånglat,
leder till det paradoxala förhållandet
att driftkostnaderna verkligen
blir högre. Det är ju för övrigt ytterligare
ett skäl för att nuvarande bostadslånesystem
bör ersättas med den
fria marknadsföringens princip.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Även jag blev tämligen
överraskad av den uppgift som herr
Holmberg lämnade, nämligen att driftkostnaderna
för ett småhus skulle bli
högre om marken upplåtes med tomträtt
än vad fallet skulle bli om den upplåtes
med äganderätt. Jag får säga att
jag blev ännu mera överraskad när han
påstod sig hämta denna uppgift från en

utredning som skulle ha verkställts i
Uppsala.

Jag vet att det är en utredning på
gång om bland annat det här problemet.
Jag tillhör själv drätselkammaren,
som är uppdragsgivare för denna utredning.
Drätselkammaren har ännu inte
fått någon utredning sig förelagd, och
det förefaller som om vägen till högerns
riksdagskansli är närmare när det
gäller utredningar som verkställts i
Uppsala än det är att gå till drätselkammaren.
Jag kan därför varken dementera
eller bekräfta att den uppgift som
herr Holmberg har lämnat är riktig.
Förmodligen får vi flera markpolitiska
diskussioner, och då skall väl också
jag ha blivit i tillfälle att läsa utredningen.

Jag hoppas verkligen, herr talman,
att herr Holmbergs farhågor beträffande
en aktivare socialdemokratisk markpolitik
besannas. Vi har väntat alltför
länge på verkliga initiativ när det gäller
att komma åt markfrågans lösning på
ett riktigt sätt. Detta är en förhoppning,
herr Holmberg, som jag uttrycker utan
att ens ha sneglat åt herr Hermanssons
bok. Jag har denna uppfattning och
förväntar, att regeringen så snart som
möjligt presenterar oss förslag och lösningar
på markpolitikens område som
motsvarar både vår ideologi och tidens
krav. De trubbiga instrument som vi nu
sysslar med löser ingalunda några markpolitiska
frågor.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Detta med driftkostnaderna,
som herr Holmberg talar om, har
han i varje fall svårt att klara ut, och
han har tydligen inte riktigt reda på vad
det betyder. Vad är driftskostnader på
en fastighet? Det är ju skötseln av fastigheten.
Det kan ju varken bli dyrare
eller billigare om tomten ägs av villaägaren
eller om det är tomträtt. Det
måste bli exakt detsamma, om vederbörande
sköter fastigheten riktigt.

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

141

Herr Holmberg sade att kommunerna
inte har kunnat tillgodogöra sig värdet
av tomträtten. Tacka för det! Den lag
— för att återigen tala om amiral Lindman
— som införde lagen — innebar
ju en avgäldstid på 60 år. Först 1967
finns det möjligheter att vidtaga eventuella
ändringar. År 1953 ändrades lagen
dithän att avgäldstiden blir 20 år,
och det innebär att först 1973 kan nästa
gång ändring ske.

Har alltså lagen omöjliggjort utvinnande
av några fördelar, så är det också
tack vare amiral Lindman.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag påminner herr Birger
Andersson om att amiral Lindman
blev statsminister år 1906, och han läde
vid det tillfället fram 1 100 propositioner.
Det kan knappast begäras att jag
skall ha studerat alla dessa propositioner
och dessutom ta ansvaret för varje
detaljutformning.

Vad beträffar driftkostnaderna har
jag inte i detalj redogjort för dem. Jag
har sagt att en utredning har visat, att
driftkostnaderna i vissa fall kan bli
högre om man har småhus på tomträttsmark
än om man har småhus på
egen mark. Det är ju på det sättet, att
driftkostnaden inte bara är skötsel av
fastighet. Jag vet inte om herr Birger
Andersson är fastighetsägare, men om
så är fallet antar jag att han hetalar sina
lån, vilket man ju rimligtvis bör göra.

Sedan vill jag gärna uttrycka min
verkliga tillfredsställelse över herr
Erikssons klara, ärliga och entydiga
uppfattning. Det är klart, att har man
en markpolitisk uppfattning skall man
stå för den, och är den uppfattningen
att marken skall övertas av kommun
eller staten, så är det väl ingenting att
smussla med och försöka skylla det på
amiral Lindman.

En annan sak är naturligtvis, att herr
Eriksson anför att man skall föra en
»aktivare» markpolitik. Herr Hermansson
använder uttrycket »radikalare»

Ang. tomträttslån till kommuner
markpolitik. Skillnaden mellan dessa
två uttryck är dock för mig ganska liten.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet när
jag hörde herr Birger Andersson tala
om driftkostnaderna. Här gäller det ju
marken enbart och inte byggnaden, och
därför får man som driftkostnad för
marken räkna med räntan. Och skall
det vara någon mening med tomträtten
så skall tomträttsavgälden omprövas efter
vissa år. Det är tal om att den skall
omprövas vart tionde år, och eftersom
det sker en markvärdestegring kan man
nästan förutsätta att tomträttsavgälden
inte sänks utan kommer att höjas och
rätta sig efter gällande tomtvärden vid
tiden för den nya prissättningen. Om
man ser saken på lång sikt måste därför
tomträtten för den som har hus på tomten
innebära en ökad driftkostnad, så
vitt jag kan förstå.

Sedan vill jag inte helt dela herr
Holmbergs åsikter i övrigt. Jag tror att
en lämplig blandning av tomträtt och
äganderätt är den rätta lösningen. Detta
område är delvis mycket traditionsbundet
— i många av våra småstäder och
småsamhällen skulle det inte vara tänkbart
att utbjuda en tomt med tomträtt.
Äganderätten är där så starkt förankrad.
En annan sak är storstäderna, och
detta gäller inte bara Sverige. Jag har
tittat litet på tomträtts- och fastighetsförhållandena
i London. Det är mest
fråga om tomträtt där och de mest betydande
driftkostnaderna där är just
»rents», tomträttsavgälderna om man så
vill säga.

Jag vill tillstyrka den föreliggande
propositionen därför att jag anser, att
kommunerna har så små möjligheter att
i dagens läge få fram kapital att de inte
kan klara bostadsfrågan om de inte kan
få fram pengar till markköp. Dessutom
anser jag, att för att styra tomtpriserna
bör städerna och kommunerna förse
sig med en viss markreserv, så att de

142

Nr 39

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Ang. tomträttslån till kommuner
kan konkurrera med andra utbud av
mark och därigenom hålla priserna i
balans. Det är därför som vi i vår motion,
som utskottet i denna del inte vill
tillstyrka, därför att man redan tidigare
under året hos regeringen har begärt
att få frågan om kreditmöjligheter till
kommunerna för markförvärv löst, har
ansett att det inte blir riktigt klar balans
mellan tomträtt och äganderätt med
mindre än att kommunerna får möjlighet
att skaffa en markreserv och hålla
tomtmark tillgänglig även för äganderätt.
Därför borde låne- och kreditmöjligheterna
inte bara avse mark för tomträtt,
utan även för äganderätt.

I vår motion har också vi pekat på
att det inte bara är fördelar med tomträtt,
utan att man i kommunerna naturligtvis
bör tänka sig mycket noga för
innan man väljer det ena eller det andra
alternativet.

Eftersom frågan om kredit för markanskaffning
redan är på gång och man
kan hoppas att den skall bli löst och
att förslag skall komma fram något så
när snart, det är just nu som det är
svårt för kommunerna att finansiera sina
markförvärv, vill jag, herr talman,
tillstyrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Om herr Holmberg är
mera nöjd med min deklaration, om jag
byter ut »aktiv» mot »radikal» markpolitik,
så gör jag det ytterst gärna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande utskottets
förevarande utlåtande komme att
framställas först särskilt rörande den
vid utlåtandet avgivna reservationen
samt därefter särskilt angående utskottets
hemställan; detta för att möjliggöra,
att ett av herr Nilsson, Ferdinand, framställt
andrahandsyrkande beaktades.

I fråga om den vid utlåtandet avgivna
reservationen gjorde herr förste vice

talmannen propositioner, först på bifall
till samt vidare på avslag å densamma;
och förklarade herr förste vice
talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Holmberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som avslår den vid statsutskottets
utlåtande nr 174 fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles reservationen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej —27.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande utskottets i utlåtandet
gjorda hemställan, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats

dels bifall till densamma,

dels ock, av herr Nilsson, Ferdinand,
att utskottsutlåtandets s. k. »kläm» skulle
ändras så, att i slutet av punkten I a
tillfogades orden »dock med beaktande
av att viss valfrihet medgives kommunerna
i enlighet med vad i motionerna
I: 777 och II: 920 säges».

Därpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades

Onsdagen den 8 december 1965 em.

Nr 39

143

propositionen på bifall till utskottets
hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Isacson (h) till herr statsrådet och che -

Meddelande ang. enkel fråga
fen för kommunikationsdepartementet:
»Avser Herr Statsrådet föreslå sådan
ändring av 51 § 1 mom. vägtrafikförordningen
angående belysning på fordon
vid tät dimma, att man bättre kan
komma till rätta med de bilförare, som
icke vill förstå nödvändigheten av att
ha halvljuset tänt vid icke tillfredsställande
ljusförhållanden?»

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGI »OKU STHLM IWS