Fredagen den 3 aprilTidpunkten för ordförandeval i kommunernas fullmäktige (Riksdagens protokoll 1959:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 10

1—3 april

Debatter m. m.

Fredagen den 3 april
Tidpunkten för ordförandeval i kommunernas fullmäktige

Om tullfrihet för UNICEF :s s. k. greeting cards ................

Åtgärder för en ökning av den svenska bilproduktionen
Åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skåne
Utnyttjande av naturtillgångar och arbetskraft i Norrbottens län,

m. ......................................................

Om överförande i statlig ägo av vissa industrier i Medelpad
Om överförande i statlig ägo av sulfitfabriken i Söråker
Statligt inköp av Stockholms Superfosfat Aktiebolags fabrik och

bostadsbestånd i Alby ....................................

Startande av en statlig byggnadsämnesindustri i Ådalen

Förslag till sjukhuslag m. ....................................

Interpellation av herr Sörlin ang. de räntesatser som tillämpas
i Norrland ................................................

Sid.

28
28
30

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. ändrade bestämmelser
om kungörande av allmänna val, m. m...................

_ nr 15, om ändrad lydelse av 11 § andra stycket kommunallagen,
m. ................................................ ^

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 45, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet
................................................ 10

— nr 46, ang. stat för försvarets fastighetsfond ................ 10

— nr 47, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål
............................................ 10

— nr 48, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet,

m. m....................................................... 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 25, om vissa ändringar i tulltaxan
.................................................... 11

Bankoutskottets utlåtande nr 9, om utvidgning av direktiven för
textilutredningen, m. m................................... 14

— nr 10, om åtgärder för en ökning av den svenska bilproduktionen
.................................................. 14

— nr 11, ang. vissa åtgärder för säkrande av full sysselsättning

i Skåne .................................................. 15

—- nr 12, om särskild pension åt andra kammarens f. d. sekreterare,
statskommissarien Gunnar Britth ...................... 18

— nr 13, om utnyttjande av naturtillgångar och arbetskraft i Norrbottens
län, m. m......................................... 19

■— nr 14, om överförande i statlig ägo av Svenska Tändsticksaktiebolagets
slipmassefabrik i Torpshammar .................. 23

— nr 15, om överförande i statlig ägo av sulfitfabriken i Söråker 27

— nr 16, ang. statligt inköp av Stockholms Superfosfat Aktiebolags
fabrik och bostadsbestånd i Alby ...................... 28

— nr 17, ang. startande av en statlig byggnadsämnesindustri i

Ådalen ......................-............................ 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. förslag till sjukhuslag m. m. 30

Onsdagen den 1 april 1959

Nr 10

Onsdagen den 1 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Wirmark anmälde, att han den
23 nästlidne mars åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollen för den 17, 18
och 20 mars.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Lange för tiden till den 7
innevarande månad för tjänsteresa utomlands,
herr Hagberg för tiden till den 8
denna månad för bevistande av Interparlamentariska
Unionens exekutiv- och
rådsmöten i Nice samt herr Möller för
tiden till den 3 i samma månad för deltagande
i ett kommittémöte inom Europarådet
i Rom.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän tjänstepliktslag, m. m.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 131, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående militär
nedsättningsbiljetts giltighet på statens
järnvägars busslinjer.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

77, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. in.; samt

nr 86, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 12 § 4 mom. och 86 §
1 mom. rusdrycltsförsäljningsförordning en

den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 92, angående utbildning av lärare i
manlig slöjd;

nr 93, angående anslag för budgetåret
1959/60 till vissa kostnader för läkarutbildningen;
och

nr 95, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om pension för
städerskan vid riksbankens sedeltryckeri
Hilma Nilsson.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 407, av herr Mannerskantz m. fl.,
samt

nr 408, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Franzén.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 409, av fröken Mattson och fru Nilsson,
samt

nr 410, av herr Mannerskantz m. fl.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet motionen nr 411, av herr
Söderberg m. fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
statsutskottets utlåtanden nr 45—48, bevillningsutskottets
betänkande nr 25,
bankoutskottets utlåtanden nr 9—17,
andra lagutskottets utlåtande nr 7, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 10 och 11
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
12, 13 och 17.

Nr 10

Onsdagen den 1 april 1959

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

91, angående pension åt förre tjänstemannen
vid Shanghai Municipal Council
A. Th. Dahl;

nr 94, med förslag till förordning angående
villkoren för postbefordran av
tidningar (tidningsförordning);

nr 96, rörande godkännande av en
överenskommelse angående flyktingar
som äro sjömän;

nr 97, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m.;

nr 98, angående anslag till vattendomstolarna
för budgetåret 1959/60;

nr 99, angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska forskningsråd
och till Tekniskt-vetenskaplig forskning
m. m.;

nr 101, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 102, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 103, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; ;

nr 104, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 105, angående ökat stöd åt forskning
m. m.;

nr 106, angående ombildning av Stockholms
högskola till universitet, m. m.;

nr 107, angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna;

nr 108, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 109, angående överförande till Finland
av visst gränsområde i Muonio älv;

nr 110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.;

nr 111, angående inrättande av en biblioteksdepå; nr

114, angående ny organisation för
civilförsvaret, m. m.;

nr 115, angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 116, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

nr 117, angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret;

nr 118, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1956/57,
m. m.;

nr 119, angående anslag till reglering
av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. m.;

nr 121, angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer;

nr 122, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.;
samt

nr 125, angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1959/60 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner m. m.; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1959/60 till överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Brandväsendet och Diverse
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående extra avdrag vid beskattning
av folkpensionärer m. fl.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar inom
taxeringsorganisationen i Stockholm,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckt motion; -

Onsdagen den 1 april 1959

Nr 10

nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändring av förordningen den 6 juni
1952 med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall;

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om allmäni energiskatt; samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor till
samhällsnyttiga ändamål, m. m.; ävensom första

lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen om skyldighet att renhålla
gator in. m.; samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 4 kap. 5 § andra
stycket rättegångsbalken.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 412, av herr Johansson, Robert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
rörande statsbidragsgivningen
till anlägggningar för vattenförsörjning
och avlopp;

nr 413, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1959/60
till bidrag till byggnadsarbeten m. m.
inom skolväsendet;

nr 414, av fröken Mattson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1959/60
till statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården m. m.;

nr 415, av fru Nilsson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m.;

nr 416, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1959/60
till statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården m. m.;

nr 417, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en lärarhögskola i
södra Sverige;

nr 418, av herr Johansson, Robert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position angående utbildning av lärare i
manlig slöjd;

nr 419, av herr Carlsson, Eric, och
herr Jonasson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 420, av herr Mattsson och herr
Larsson, Nils Theodor, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m in.;

nr 421, av herr Spetz och herr Pettersson,
Gunnar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar,
m. m.;

nr 422, av herr Wolgast och herr Gustafsson,
Nils-Eric, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar,
m. m.;

nr 423, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
m. m.;

nr 424, av herr Mattsson och herr
Larsson, Nils Theodor, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
12 § 4 mom. och 86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj
1954 (nr 521), m. in.;

nr 425, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete;
och

nr 426, av herr Anderson, Carl Albert,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkring
för allmän tilläggspension m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Fredag-en den 3 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60;

nr 134, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag för budgetåret
1959/60 till Statens växtskyddsanstalt:
Avlöningar och Omkostnader ävensom
till Bekämpande av växtsjukdomar
jämte i anslutning därtill väckta motioner,
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa frågor rörande bekämpandet
av växtsjukdomar m. m.;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1959/60 till avlöningar, omkostnader
och byggnadskostnader vid statens
skogsskolor ävensom till förberedande
skogskurser jämte i ärendena väckta motioner,
m. m.; samt

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:

nr 117, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 54 § lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.;

nr 122, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. in.;
samt

nr 123, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. in.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 132, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser om inländsk
försäkringsrörelse vid krig m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 15 innevarande
månad, företaga val av valmän
och suppleanter för utseende av ej mindre
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret
än även suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank
och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! I anslutning till det av
kammaren fattade beslutet får jag föreslå,
att kammaren måtte besluta, att antalet
suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till 10.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 91,
angående pension åt förre tjänstemannen
vid Shanghai Municipal Council A.
Th. Dahl.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 94, med förslag till förordning angående
villkoren för postbefordran av tidningar
(tidningsförordning).

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
96, rörande godkännande av en överenskommelse
angående flyktingar som äro
sjömän.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds proposition
nr 97, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick det under 1 upptagna
förordningsförslaget, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 98, angående anslag till vattendomstolarna
för budgetåret 1959/60;

nr 99, angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska forskningsråd
och till Tekniskt-vetenskaplig forskning
in. in.;

nr 101, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård;

nr 102, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska träforskningsinstitutet,
m. in.; och

nr 103, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark in. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 104, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 105, angående ökat stöd åt forskning
in. m.;

nr 106, angående ombildning av Stockholms
högskola till universitet, m. m.;
samt

nr 107, angående anställningsformen
för vissa assistenter vid lantbruks-, veterinär-
och skogshögskolorna.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 108, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
109, angående överförande till Finland
av visst gränsområde i Muonio älv.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 110, angående vissa avlönings- m.
fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1959/60 m. m.;

nr 111, angående inrättande av en
biblioteksdepå;

nr 114, angående ny organisation för
civilförsvaret, m. m.; och

nr 115, angående vissa markförvärv
för försvaret.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 116, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 16 § folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946
(nr 469).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 117, angående vissa organisationsförändringar
inom försvaret;

nr 118, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret
1956/57, m. in.;

nr 119, angående anslag till reglering
av prisstegringar på försvarshuvudtiteln
m. in.; och

nr 121, angående anslag för budgetåret
1959/60 till socialattachéer.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 122, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § och punkt 10 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om tidpunkten för ordförandeval i kommunernas fullmäktige

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 125, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1958/59, hänvisades propositionen,
såvitt gällde fiskerilånefonden,
till jordbruksutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 412, av herr Johansson, Robert, m.

fl;

nr 413, av herr Hanson, Per-Olof,
nr 414, av fröken Mattson m. fl.,
nr 415, av fru Nilsson,
nr 416, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
nr 417, av herr Edström m. fl., och
nr 418, av herr Johansson, Robert,
m. fl.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner: nr

419, av herr Carlsson, Eric, och
herr Jonasson,

nr 420, av herr Mattsson och herr
Larsson, Nils Theodor,

nr 421, av herr Spetz och herr Pettersson,
Gunnar,

nr 422, av herr Wolgast och herr
Gustafsson, Nils-Eric,

nr 423, av herr Bengtson m. fl., samt
nr 424, av herr Mattsson och herr
Larsson, Nils Theodor.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 425, av
herr Lindblom m. fl.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet motionen nr 426, av herr
Anderson, Carl Albert.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 6, 49 och 50,
bevillningsutskottets betänkanden nr 11,
21, 23, 26 och 29 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 17 och 18.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 21 skulle uppföras närmast före
statsutskottets utlåtande nr 50 på föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning
av väckta motioner angående
ändrade bestämmelser om kungörande
av allmänna val, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om tidpunkten för ordförandeval i kommunernas
fullmäktige

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av
väckta motioner om dels ändrad lydelse
av 11 § andra stycket kommunallagen,
dels ock utredning angående samma
sak.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft
dels de likalydande motionerna nr 3 i
första kammaren av herr Arvidson och
herr Yngve Nilsson och nr 7 i andra
kammaren av herr Magnusson i Tumhult
m. fl., dels ock motionen nr 15 i
andra kammaren av herrar Ekström i
Iggesund och Eriksson i Bäckmora.

I motionerna I: 3 och II: 7 hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte
antaga följande förslag till ändrad lydelse
av 11 § andra stycket kommunallag
den 18 december 1953 (nr 753).

Härigenom förordnas, att 11 § andra
stycket kommunallag den 18 december
1953 (nr 753) skall erhålla följande
ändrade lydelse.

11 §.

Fullmäktige välja---i länskun görelserna.

För året näst efter det, då val av fullmäktige
ägt rum, skall ordförandevalet
hållas i januari månad, dock att ordförandevalet
må hållas i december månad
året dessförinnan, därest sammanträde

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om tidpunkten för ordförandeval i kommunernas fullmäktige

för förrättande av val enligt lag om
kommunalförbund då hålles. Intill dess
ordförande blivit vald utövas ordförandeskapet
av den som fullmäktige därtill
särskilt utsett.

Äro både ordförande--- — till lev nadsåldern

äldst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1960.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna I: 3 och II: 7; samt

2) motionen II: 15

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits vid utskottets
hemställan under 1 av herrar
Sveningsson och Magnusson i Tumhult
samt fru Sjöqvist, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen för
sin del, med bifall till motionerna I: 3
och II: 7, måtte antaga i reservationen
infört förslag till ändrad lydelse av 11 §
andra stycket kommunallag den 18 december
1953 (nr 753).

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! I reservantens frånvaro
tillåter jag mig att framföra ett par synpunkter
på frågan om ändrad lydelse av
11 § andra stycket kommunallagen, varom
jag också motionerat.

Jag vill då först framhålla, att denna
motion tillkommit på tillskyndan av
praktiska kommunalmän i min hemort,
vilka funnit det vara en mycket underlig
ordning att nyvalda fullmäktigeledamöter
först skall sammanträda under
sista veckan i december för att
förrätta val av förbundsfullmäktige och
sedan under första veckan i januari
för att välja sitt presidium. Dessa båda
sammanträden skulle mycket väl kunna
avverkas på en gång och då kanske
på mindre än 10 minuter. Skulle det
verkligen inte kunna gå för sig att förrätta
dessa val på samma dag, är säkerligen
en fråga som mången fullmäktigeledamot
ställer sig. Fullmäktige har

kanske milslånga vägar till sammanträdeslokalen.

Denna uppfattning styrkes ju också
utomordentligt väl i det yttrande som
Svenska stadsförbundets styrelse avgivit
i frågan, vari det framhålles, »att
det innebär en onödig omgång, att fullmäktige
måste sammanträda i januari
blott för att förrätta ordförandeval, därest
de kort tid före sammanträtt för
val av kommunalförbundsfullmäktige».
Stadsförbundet har naturligtvis inte heller
velat motsätta sig en sådan ändring
som föreslås i motionen.

Enligt nu gällande bestämmelser förrättas
val av presidium i december månad
de år fullmäktigeval icke äger rum,
det vill säga att tre gånger av fyra har
man valet i december, medan man under
valår flyttar fram presidievalet till januarisammanträdet.
Här har såvitt jag
kan förstå lagstiftaren ansett, att eftersom
mandattiden för de nya ledamöterna
börjar på nyåret bör de också
förrätta sitt presidieval först i januari.
Nu säger emellertid en annan lag, att
vart fjärde år skall de nyvalda ledamöterna
sammanträda redan i december
för att förrätta val av förbundsfullmäktige.
Varför i rimlighetens namn kan
de då inte när de ändå är samlade få
välja sitt presidium? Min motion innebär
i realiteten, att val av presidium
alltid skall ske i december månad.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet
avstyrkt motionen, och i utlåtandet
framföres bl. a., att erfarenheten
har visat att det hittillsvarande systemet
för presidieval fungerat bra. Det
är väl heller ingen som bestrider detta.
Men skulle det hela inte kunna fungera
lika bra om dessa val förrättades en
vecka tidigare? Är det inte här som i så
många andra frågor att vi låser fast oss
i principiella synpunkter, och sedan vi
en gång kört in i ett visst hjulspår har
vi svårt att komma därur. Jag tycker att
vi bör se praktiskt på denna fråga. Låt
oss ordna det så att våra kommunalmän
inte i onödan behöver springa på
sammanträden. Det talas ju så mycket
om att vi måste söka rationalisera på
alla områden, och här är det väl all an -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om tidpunkten för ordförandeval i kommunernas fullmäktige

ledning för oss att göra det. Vi bör också
tänka på att det kostar en hel del
pengar att samla folk till sammanträden.

Herr talman! Jag anser att riksdagen
i likhet med vad Svenska stadsförbundet
anfört icke bör motsätta sig en sådan
ändring som det här är fråga om.
Jag ber därför att få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Landskommunernas förbund
har kanske ännu större känning
av dessa frågor än stadsförbundet, som
i fråga om presidieval har sagt att det
inte finns någon anledning att företaga
någon ändring, eftersom för städernas
del fullmäktige ändå regelmässigt har
att sammanträda i januari månad. Städerna
är ju inte så ofta medlemmar av
kommunalförbund, vilket däremot är
fallet med landskommunerna, och Landskommunernas
förbund anser för sin
sin del att det har förelegat vissa tolkningssvårigheter
när den nya kommunalförbundslagstiftningen
trädde i kraft,
men förbundet säger att detta inte bör
ge anledning till någon ändring nu.
Man avstyrker alltså förslaget. Även
stadsförbundet har på sitt sätt avstyrkt
förslaget.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera av de båda
punkterna av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten 1
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen

på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Arvidson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Arvidson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda;

Ja — 101;

Nej — 17.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

45, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1959/
60;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1959/60;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposi -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om tullfrihet för UNICEF :s s. k. greeting cards

tion av vissa äldre anslag för försvarsändamål;
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om tullfrihet för UNICEF:s s. k. greeting
cards

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i tulltaxan.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 162,
av fru Segerstedt-Wiberg, och II: 211,
av fru Johansson m. fl.,

II) de likalydande motionerna I: 298,
av herrar Birger Andersson och NilsEric
Gustafsson, samt II: 368, av herr
Nilsson i Tvärålund,

III) motionen II: 212, av fröken

Karlsson och herr Regnéll, samt

IV) motionen II: 423, av herr Hagnell.

I motionerna I: 162 och II: 211 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att införselavgifterna
på UNICEF :s s. k. greeting
cards måtte slopas.

Försäljningen av nämnda kort omhänderhades
av Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, och inkomsten
därav användes för den hjälpverksamhet
Förenta Nationernas barnfond
(UNICEF) utövade i Asien, Afrika och
Latinamerika. För dessa kort utgick en
tull å 8 procent av värdet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, i anledning
av motionen II: 212, av fröken Karls -

son och herr Regnéll, antaga under
punkten infört förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 162,
av fru Segerstedt-Wiberg, och II: 211,
av fru Johansson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 298,
av herrar Birger Andersson och NilsEric
Gustafsson, samt II: 368, av herr
Nilsson i Tvärålund,

3) motionen II: 212, av fröken Karlsson
och herr Regnéll, ävensom

4) motionen II: 423, av herr Hagnell,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade anförts vid utskottets
hemställan under B 1 av herrar Söderquist
och Gustafson i Göteborg, vilka
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 162 och II:
211 hemställt, att riksdagen måtte, med
bifall till nämnda motioner, medgiva,
att tullfrihet tills vidare finge åtnjutas
för UNICEF:s s. k. greeting cards.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Den motion beträffande
tullfrihet på s. k. greeting cards,
som bl. a. behandlas i det nu föredragna
betänkandet, har inte funnit nåd hos
bevillningsutskottet. Det är bara herr
Gustafson i Göteborg i andra kammaren
och jag som reservationsvis har
förordat bifall till motionen.

Bevillningsutskottets motivering innebär
närmast en hänvisning till något
som anses vara en regel vilken borde
följas, nämligen att bidrag till ideell
verksamhet och välgörande ändamål bör
lämnas genom direkta bidrag och inte
exempelvis genom att man beviljar tullfrihet.
Detta låter säga sig, åtminstone
i sådana fall, där det ändamål, som
man avser att gynna, inte är godkänt
av riksdagen. Nu gäller det emellertid,
herr talman, ett av riksdagen i alldeles
särskilt hög grad godkänt och

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om tullfrihet för UNICEF:s s. k. greeting cards

accepterat ändamål — till den grad att
riksdagen anslagit över en miljon kronor
till UNlCEF:s hjälpverksamhet. Till
och med bevillningsutskottet finner det
vara högeligen rimligt, att man understöder
den här ifrågavarande verksamheten.
Under sådana förhållanden menar
vi reservanter, att det kan förefalla
en aning egendomligt eller i varje
fall originellt, att man med ena handen
ger en miljon och med andra handen
tar tillbaka 2 000 kronor, vilket
belopp det här uppenbarligen maximalt
rör sig om för det kommande budgetåret.
Ett bifall till motionen och den i
sammanhanget avlämnade reservationen
kan inte ha någon menlig inverkan på
statsfinanserna och torde sakna betydelse
även ur näringspolitisk synpunkt;
generaltullstyrelsen har i sitt remissvar
betygat den saken.

Under sådana förhållanden, herr talman,
finner jag det rimligt att reservationen
och därmed motionen bifalles,
och jag yrkar bifall till reservationen.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):

Herr talman! I julas sände svenska
folket 33 miljoner julkort enligt postverkets
beräkningar. 270 000 av dessa
kort bar UNICEF:s namn. För det stora
flertalet av samtliga kort gäller att de
försåldes enligt vanliga kommersiella linjer.
Det betyder att omkostnaderna för
försäljningen uppgick till omkring 50
procent. För UNICEF-korten uppgick
försäljningskostnaderna emellertid endast
till 20 procent. Själva försäljningsarbetet
gick helt enkelt med förlust och
måste nog göra det även i fortsättningen.
UNICEF-korten är nämligen ingen
kommersiell vara utan har en helt annan
uPPgift. De kostnader, som försäljningen
av dem drar, är endast sådana som
blir oundvikliga för själva distributionsarbetet.
Men till största delen sprids
korten av skolbarn, föreningar och enskilda.

Orsaken till att korten säljs på detta
sätt är att UNICEF är ett FN-organ med
uppgift att bistå världens nödlidande
barn. Denna barnhjälpsfond tillkom ur -

sprungligen för att ta hand om barn som
efter kriget och till följd av kriget saknade
hem, mat och livets nödtorft, men
när några år hade gått, fann man att
det ingalunda endast var kriget som
skapade nöd. Man upptäckte att miljoner
och åter miljoner barn for illa på
grund av nöd, sjukdomar och okunnighet.
Det var då man beslöt alt bibehålla
UNICEF och att detta FN-organ till
skillnad från andra skulle huvudsakligen
lita till frivilliga bidrag.

Genom att besluta om UNICEF:s fortbestånd
erkände med andra ord vi i de
besuttna länderna, att det angår oss
under vilka förhållanden barnen i andra
delar av världen växer upp.

Vi här i Sverige har fullföljt vårt
ansvar genom att stödja UNICEF :s verksamhet
med bidrag. Men vi skall i sammanhanget
inte glömma bort att UNICEF
i Sverige gör inköp för summor, som
är ungefär tre gånger större än våra
gåvor.

UNICEF :s kort, som utan ersättning
ritas av kända konstnärer, säljs till
största delen i samband med julhelgen.
De har en dubbel uppgift: att få fram
pengar till barnhjälpsfonden och att
påminna om dess existens. Barnen som
i Sverige säljer korten vet att de är ute
i ett angeläget ärende. De låter alla sina
köpare veta att inkomsten oavkortad
går till barn som lider nöd, barn vilkas
liv kan räddas för 15 kronor medicin
per år mot spetälska eller med hjälp
av en injektion för 75 öre mot yaws, för
att bara nämna ett par exempel.

Denna riksdag har beslutat att anslaget
till UNICEF skall höjas. Finns det
då något rimligt skäl för att samma riksdag
skall vägra att göra den gest av
solidaritet som innebär att man avstår
från tullinkomsten å UNICEF-korten?
Inkomsten är nu omkring 2 000 kronor
och kommer förmodligen att stiga, eftersom
allt tyder på att korten köps
mer och mer, även om de aldrig kommer
att köpas i en sådan omfattning,
att de blir ett hot mot den många gånger
större försäljningen av andra julkort.

I Norge, herr talman, har man redan
beslutat att avstå från tullen. Skulle vi

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om tullfrihet för UNICEF:s s. k. greeting cards

inte här som på så många andra områden
kunna demonstrera ett nordiskt
samgående genom att avstå från den
obetydliga inkomst som en tullavgift
ger? Det blir inte fråga om mycket
mer än en gest, men en den goda viljans
gest.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som fogats till
bevillningsutskottets betänkande nr 25
punkten B av herrar Söderquist och Gustafson
i Göteborg.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det är väl ingen som
bestrider att den verksamhet, som nu
är föremål för diskussion, i och för
sig fyller en mycket behjärtansvärd uppgift.
Det understrykes framför allt av
riksdagens positiva inställning när det
gäller att lämna anslag till verksamheten.

När bevillningsutskottet emellertid inte
har ansett sig kunna tillmötesgå motionärernas
krav om tullfrihet i detta fall
har det stått i överensstämmelse med
en princip, som vi vid så många tidigare
tillfällen följt, nämligen att verksamhetsområden
av detta slag skall stödjas
på de direkta anslagens väg och
inte i form av tullättnader eller skattelättnader,
en bidragsform som egentligen
bara krånglar till de lagstiftningar
vi har på respektive områden.

Fru Segerstedt-Wiberg säger vidare att
det här inte är fråga om en kommersiell
verksamhet, jämförlig — förmodar
jag hon menar — med det slags geschäft
som man så ofta stöter på i sådana här
sammanhang. De omkostnader som
verksamheten har är emellertid så stora,
att tullavgiften förefaller vara en
mycket liten del av de totala omkostnaderna.
Motionärerna har själva påpekat
att den organisation som har hand
om försäljningen, sedan verksamheten
fått så stor omfattning som den nu har,
måst anställa särskild personal, skaffa
sig flera lagerlokaler o. s. v. Tullavgifterna
uppgick 1958 till ett belopp av
2 098 kronor, medan däremot provisionen
på korten, för att nu nämna ett

exempel på de övriga kostnaderna,
uppgår till minst 20 procent av omsättningen.
Fru Segerstedt-Wiberg säger
att ett bifall till motionen bara är
en gest. Ja, jag frågar mig, fru Segerstedt-Wiberg,
är de barn som den här
verksamheten är avsedd för, barn som
lever i mycket olyckliga förhållanden
ute i världen, betjänta av en liten gest
från den svenska riksdagen på 2 000
kronor? Nej, då hoppas jag på att riksdagen
mera helhjärtat stöder vad regeringen
nu föreslår, nämligen en uppräkning
av anslaget till UNICEF till
1 350 000 kronor. Det är inte bara en
gest, herr talman, utan det är ett värdefullt
bidrag till den internationella
hjälpverksamheten.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående varje punkt av utskottets
i det nu förevarande betänkandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
bifalla den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
25 punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om åtgärder för en ökning av den svenska bilproduktionen
Vinner Nej, bifalles den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 28.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B 2—
B 4 hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion om viss utvidgning av
direktiven för textilutredningen, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om åtgärder för en ökning av den
svenska bilproduktionen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om åtgärder för en ökning av
den svenska bilproduktionen.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 26, som hänvisats till bankoutskottet,
hade herrar Holmberg och
Hagberg föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa
om åtgärder snarast för en ökning av
svensk bilproduktion antingen genom ett
statligt företag i branschen eller genom
samverkan mellan staten och privata
företagare samt att därvid särskilt skulle
beaktas behovet av ett bättre differentierat
näringsliv i Norrland.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 26 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi anser att antalet importerade
personbilar är för stort och
att den inhemska produktionen av personbilar
är för liten. Jag vill i sammanhanget
erinra om att importen av personbilar
nu torde kosta ett belopp av
en miljard kronor årligen, och det är
därför som vi har hemställt om åtgärder
för att öka den svenska bilproduktionen,
antingen genom ett statligt företag
eller genom samverkan mellan staten
och de privata företagarna, varvid
särskilt bör beaktas behovet av ett mera
differentierat näringsliv i Norrland.

En hel del remissinstanser har yttrat
sig, bl. a. kommerskollegium och
handelskamrarna i Stockholm, Norrbotten
och Västerbotten. I remissyttrandena
sägs det att frågan förtjänar
att uppmärksammas, men det framförs
också en rad betänkligheter, såsom att
verkningarna skulle bli negativa för redan
befintliga bilindustrier i vårt land.
En statlig bilindustri skulle enligt remissinstansernas
mening hämma de redan
befintliga bilindustriernas möjligheter
att upprätthålla sysselsättningen
och den nuvarande produktionen. Vidare
säger man att det redan finns så
många bilmärken att det blir svårt att
med framgång introducera ett nytt.
Man framhåller också att det fordras
väldiga investeringar för att bygga
upp eu ny bilindustri.

Jag måste säga att de svårigheter, som
remissinstanserna har staplat upp, är
tämligen överdrivna. Det är väl uppenbart
att svårigheter i viss mån skulle
förefinnas. Att det är ett rätt stort problem
att skaffa medel till de stora investeringar,
som erfordras för att bygga
upp en modern bilindustri, torde väl
vara klart. Men trots detta har man nog
betydligt överdrivit svårigheterna.

Kvar står ju följande fakta. Svensk
bilproduktion har hävdat sig bra. Med
hänsyn till nödvändigheten av att skapa

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skåne

ett mångsidigare näringsliv och att öka
sysselsättningen måste det framstå såsom
angeläget bl. a. att öka bilproduktionen
i vårt land. Vidare skulle man
genom en dylik åtgärd uppnå en bättre
handelsbalans och göra vårt näringsliv
mindre konjunkturkänsligt.

Från mitt partis sida motionerades
om samma sak år 1956. Sedan dess har
bilimporten ökat väsentligt, och dessutom
har sysselsättningsläget i vårt land
försämrats åtskilligt. Det är mot bakgrunden
av bl. a. dessa båda omständigheter
som vi i år återkommit med vår
motion.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 26 i andra
kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Såsom den föregående
talaren redan framhållit har remissinstanserna
avstyrkt den föreliggande motionen.
Utskottet har för sin del inte
kunnat finna något skäl för ett bifall till
motionsyrkandet. Jag ber att få hänvisa
till utskottsutlåtandet och yrkar bifall
till detsamma.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om åtgärder för säkrande av full
sysselsättning i Skåne

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder för säkrande
av full sysselsättning i Skåne.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 10 i första kammaren av herr
Öhman och herr Persson, Helmer, och
nr 24 i andra kammaren av herr Hag -

berg m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning och förslag
i syfte att åstadkomma en genomgripande
förbättring av vägnätet och för
uppförande av anläggningar för höggradig
rening av avloppsvattnet i Malmöhus
och Kristianstads län.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:10 och 11:24 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det här utlåtandet gäller
som bekant vissa sysselsättningsproblem
i Skåne. Jag hoppas att de kammarledamöter,
som har sin hemvist i den delen
av landet, inte betraktar det som otillbörligt
intrång när jag, som är född
ganska långt norr om Dalälven, ändå
dristar mig att säga några ord om den
aktuella arbetsmarknadssituationen där
nere i Skåne.

Det är för övrigt inte första gången
som vi från vår grupps sida har riktat
uppmärksamheten på sådana frågor i
vårt sydligaste landskap. Vi gjorde det
också vid 1956 års riksdag, men sedan
dess har ju läget på arbetsmarknaden
undergått ganska väsentliga förändringar,
och det vi då anförde är säkerligen
ännu mera aktuellt och brännande
i dag än det var för tre år sedan.

Nu hävdar remissmyndigheterna, då
i första hand arbetsmarknadsstyrelsen,
att också utvecklingen på arbetsmarknaden
i Skåne under det senaste året har
präglats av avmattning och medfört en
minskad efterfrågan på arbetskraft. Det
är ett konstaterande som obestridligen
är riktigt och ett förhållande som också
legat till grund för den motion, som utskottet
nu har yttrat sig om. Arbetsmarknadsstyrelsen
redovisar antalet arbetslösa
byggnadsarbetare vid arbetsförmedlingarna
i Kristianstads och Malmöhus
län och kommer därvid fram till
att detta antal var lägre under januari
och februari i år än vad det var motsvarande
tid förra året. Det är naturligtvis
alldeles riktigt men förorsakas av att

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skåne

det under ifrågavarande tid i fjol var så
siräng kyla, att man uppsköt påbörjandet
av nya byggnadsföretag eller inställde
byggnationen under den tid av vintern,
när kylan var som hårdast. I år
har vi som bekant haft ett annat klimat,
vilket också återspeglat sig i form av ett
något minskat antal arbetslösa byggnadsarbetare.

Nu uppträder ett annat fenomen på
byggnadsfronten. Jag vill erinra om att
vid en sysselsättningskonferens i Skåne,
som hölls i början av mars månad, förklarade
en representant från arbetsmarknadsstyrelsen
— det var för övrigt
förste byråinspektör Elsa Larsson — att
byggnadsverksamheten tack vare den
milda vintern kunnat hållas i gång men
att det föreligger risk för minskad sysselsättning
inom byggnadsindustrien i
april och maj, beroende bland annat
därpå att låneramen för löpande budgetår
är praktiskt taget helt utnyttjad.
Detta betyder att nya byggnadsprojekt
får vänta tills de ekonomiska resurserna
föreligger. Vad som för närvarande
utspelas inom byggnadsindustrien är således
långt ifrån bra.

Jag vill också notera, och det gör jag
med tillfredsställelse, att arbetsmarknadsmyndigheterna
har vidtagit en del
åtgärder för att motverka säsongväxlingarna
på skånelänens arbetsmarknad
och för att delvis eliminera arbetslösheten.
Denna verksamhet har bland
annat bestått i en intensifierad arbetsförmedling,
anordnande av omskolningskurser
och vidtagande av vissa lokaliseringspolitiska
åtgärder. Den intensifierade
arbetsförmedlingsverksamheten
har främst tagit sikte på att stimulera
arbetskraften till ökad rörlighet, och
det är klart att det finns möjligheter att
på den vägen åstadkomma vissa resultat.
Men det skulle vara kortsynt, om
man slog sig till ro med det. Det finns
åtskilliga människor, som dels är till
åren komna och dels är så fast rotade
på viss plats genom innehav av egnahem
o. s. v., att rörligheten inte äger
tillämpning på dem.

Jag vill också erinra om att det finns
betydande industriföretag, som fastställt

vissa normer för sin anställningspolitik,
innebärande att man inte anställer
arbetare som är under 20 eller över 40
år. Att så är förhållandet bekräftades
också från arbetsmarknadsstyrelsens sida
vid den sysselsättningskonferens,
som jag nyss hänvisade till. Där nämndes
även att man söker övertyga sådana
företag om att de bör upphöra att tilllämpa
dessa normer i sin anställningspolitik.

Så en annan sak: Det hjälper inte alltid
att arbetskraften är rörlig, när avmattningen
på arbetsmarknaden medfört
minskad efterfrågan på arbetskraft.
Att arbetsmarknadsstyrelsen därför vidtar
en del förebyggande åtgärder och
ordnar beredskapsarbeten är naturligtvis
helt i sin ordning. Om så inte skett,
hade vi haft anledning att fråga varför
åtgärder uteblivit.

Även om arbetslöshetssiffrorna nu är
lägre än i mars månad förra året, måste
vi i alla fall konstatera, att sammanlagt
7 000 var arbetslösa i skånelänen under
mars månad i år. Det betyder att över
en halv miljon dagsverken inte har kunnat
utnyttjas under årets tre första månader.
Det innebär vidare, om man räknar
arbetsförtjänsten så pass lågt som
till 30 kronor per dag, att löntagarna
gått förlustiga inkomster på över 16
miljoner kronor under den tiden, vilket
ur samhällsekonomisk liksom ur den
enskildes synpunkt måste betraktas som
en alldeles orimlig konsekvens.

Utskottet har i sitt utlåtande även redovisat
länsstyrelsernas yttranden över
denna motion. Länsstyrelsen i Kristianstads
län framhåller, att det skett en
viss förbättring i sysselsättningsläget
sedan motionen avlämnades — vilket är
riktigt — samt att arbetsmarknadsmyndigheterna
vidtagit en del åtgärder för
att skapa arbetstillfällen. Men jag måste
fråga, om dessa åtgärder är tillräckliga.

Vi har i vår motion inte tagit upp alla
sysselsättningsproblem, som finns i de
berörda områdena, utan koncentrerat
oss till dessa tre:

1. Frågan om bostadsproduktionens
ökning.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skane

2. Utbyggnad av vägnätet.

3. Uppförande av anläggningar för
höggradig rening av avloppsvattnet.

Det är frågor som berör praktiskt taget
varje plats och varje enskild medborgare
i Skåne. Var för sig och tillsammans
kan de bilda grundvalen för betydande
arbetsobjekt, som är nödvändiga
för att ge arbete och utkomst åt
åtskilliga av dem, som nu ställts utanför
sina ordinarie arbetsplatser.

Jag vill erinra om att trots att bostadsproduktionen
ökat bostadsbristen är
mycket omfattande. I Malmö, Hälsingborg,
Lund, Landskrona, Kristianstad,
Trelleborg och Hässleholm, finns inte
mindre än 40 000 bostadsansökningar.
Av dessa sökande saknar 14 000 egen
familjebostad på de platser där de har
sitt dagliga arbete. Detta är det faktiska
läget, som man inte kan komma ifrån.
Man kan inte hävda, att man bygger så
långt resurserna räcker, när det alltjämt
går över 1 000 byggnadsarbetare utan
arbete i Skåne.

Vägförvaltningen säger beträffande
den andra frågan, vägbyggnaderna, att
det är önskvärt och angeläget att en
kraftig nyinvestering genom en ökning
av det ordinarie vägbyggnadsanslaget
kommer till stånd. Man avböjer alltså en
särskild utredning under hänvisning till
den utredning som tidigare har utarbetats.
Självfallet motsätter vi oss inte en
ökning av det ordinarie vägbyggnadsanslaget,
och kan man ordna detta utan
någon utredning är det naturligtvis så
mycket bättre.

Den tredje frågan som vi har berört
i vår motion gäller vattnet och vattenreningen.
Det är obestridligen nödvändigt
att snabbt ta itu med denna viktiga
fråga och att få till stånd en höggradig
rening av avloppsvattnet i åtminstone
de största städerna och tätorterna.
Detta vitsordas också från länsmyndigheternas
sida. Hur det rent konkret
ser ut härvidlag framgår av motionen.
Om man skall löga sig i badvattnet
vid Ribersborgsbadet i Malmö, får
man tänka på att avloppsvattnet från
mer än halva staden rinner ut i omedelbar
närhet av badplatsen. Det har

visserligen befriats från det grövsta
slammet men är inte på något sätt renat.
På samma sätt är det på flera andra
platser i Skåne med livligt frekventerade
badstränder.

Distriktsingenjören i Kristianstads län
säger också, att en ytterligare investering
i anläggningar för liöggradrening
av avloppsvatten är mycket angelägen
och icke omöjlig att åstadkomma. Detta
är ett klart understrykande av de synpunkter
vi fört fram i vår motion. Han
tillägger, att utökningen bör ske på längre
sikt och inte användas endast för att
lösa kortsiktiga sysselsättningsproblem.
Vi är i det fallet helt överens med distriktsingenjören.

Det kan i detta sammanhang understrykas,
att inspektör Gunnar Jönsson
vid länsarbetsnämnden i Malmö på den
sysselsättningskonferens, som jag förut
talat om, framhöll att eftersläpningen i
fråga om utbyggnaden av vatten- och
avloppsanläggningar, speciellt reningsanläggningar,
bl. a. beror på att det råder
brist på tekniker. Detta är sålunda
en annan orsak till att Skånes omkring
250 städer och industrisamhällen saknar
anläggningar för höggradig rening
av avloppsvattnet. Det återstår för statsmakterna
att ta itu med uppgiften att
få fram de tekniker, som behövs för att
lösa detta ur allmänhygienisk synpunkt
ytterst angelägna problem.

Beträffande frågan om vägnätets utbyggnad
vill jag erinra om att av de
över 7 000 kilometer allmänna vägar,
som finns i Skåne, är bara 2 000 permanentade.
Återstoden, över 5 000 kilometer,
är smala, krokiga och delvis backiga
grusvägar, som mer än väl skulle behöva
en ordentlig upprustning.

Arbetsmarknadsstyrelsen hävdar emellertid
att läget på den skånska arbetsmarknaden
nu är sådant, att skäl saknas
för att tillsätta den begärda utredningen,
och styrelsen yrkar alltså avslag
på förslaget därom. Utskottet hänvisar
till de åtgärder som arbetsmarknadsmyndigheterna
vidtagit med anledning
av den uppkomna situationen. Jag
anser emellertid, att de skäl som har
anförts ifrån utskottets och remissmvn -

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 10

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om åtgärder för säkrande av full sysselsättning i Skåne

digheternas sida, inte är starka nog för
ett avslag på vår motion. Våra förslag
har flera av remissinstanserna ansett
vara mycket berättigade, och om de genomföres
skulle de påverka sysselsättningsfrågorna
i en positiv riktning.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I motsats till herr öhman
har bankoutskottet funnit remissinstansernas
anförda skäl för att en utredning
i denna fråga inte är påkallad vara
fullt godtagbara.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Vi som är från den
landsända, som herr öhman nu ägnat så
mycken uppmärksamhet åt, känner mycket
stor tacksamhet mot herr öhman
för att lian påpekat allt detta som vi —
som är gamla kommunalmän nere i södra
Sverige —- tydligen inte känner till.
Jag vill bara nämna för herr öhman att
allt det han i dag har rekapitulerat har
varit känt sedan många år tillbaka, och
det pågår ju ett planeringsarbete på alla
områden. Jag kan trösta herr öhman
med att om han år 1961 vill bada i Öresund,
skall han slippa krypa omkring
i slammet, som han talar om, ty i dag
är det ju planerat ett reningsverk för
20 miljoner kronor bara för Malmö
stads vidkommande. Vi väntar bara på
den månad, då det skall sättas i gång,
och vi räknar med att detta skall ske
till hösten 1959 eller senast våren 1960.

Det händer således åtskilligt, och jag
tror inte att herr öhman behöver påpeka
detta vare sig i form av motioner
eller på något annat sätt, ty skånska
kommunalmän har alltid följt med vad
som händer och vad som skall hända,
och vi behöver inte ha några särskilda
upplysningar på detta område från
stockholmshållet.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag förstod, att vissa ledamöter
från Skåne skulle känna som
ett intrång på otillåten mark, när man
tog upp skånefrågorna. Jag har emellertid
inte ett enda ögonblick bestritt att
många kommunalmän i Skåne känner
till de här frågorna och de brister i fråga
om exempelvis reningsverk och sådant
som jag har påtalat. Detta har jag
som sagt inte bestritt, inte heller att de
känt till dessa frågor mycket länge. Avsikten
med vår motion var också att på
detta sätt söka förstärka opinionen
bland de skånska kommunalmännen för
att få till stånd någonting i praktiken —
kännedom och ord är en sak, men handling
är vida bättre, och det är handling
vi vill åstadkomma.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är egentligen en
överloppsgärning att spilla några ord på
den motion det här gäller. Men när herr
Öhman står upp och säger att han väckt
motionen för att sätta bättre fart på de
skånska kommunalmännen, då får han
ursäkta åtminstone mig att inte jag ett
ögonblick tror på att detta har varit motivet
utan motivet har varit ett helt annat.
Vilket motivet är, vet herr Öhman
lika bra som vi andra här i kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen I: 10; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av väckt motion om särskild pension
åt andra kammarens f. d. sekreterare,
statskommissarien Gunnar Britth, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om utnyttjande av naturtillgångar och

arbetskraft i Norrbottens län m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för utnyttjande av
naturtillgångar och arbetskraft i Norrbottens
län, m. in.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 11 i första kammaren av herr
Persson, Helmer, och herr Öhman och
nr 25 i andra kammaren av herr Hagberg
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om åtgärder för att allsidigt
utnyttja naturtillgångar och arbetskraft
i Norrbottens län samt åstadkomma
en samordning av statsföretagens
verksamhet för att få till stånd en
så rationell drift som möjligt, ett bättre
differentierat näringsliv och full sysselsättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 11 och
II: 25 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har hemställt om åtgärder
för att allsidigt utnyttja naturtillgångar
och arbetskraft i Norrbotten och
att åstadkomma en samordning av statsföretagens
verksamhet i syfte att få till
stånd ett mera mångsidigt näringsliv,
full sysselsättning och givetvis också en
rationellare drift. Vad har utskottet att
säga till detta? Ja, först och främst säger
utskottet att det är angeläget att
olika vägar prövas att förstärka näringslivet
och lösa sysselsättningsproblemen
i Norrbottens län. Men i verkligheten
vill inte utskottet pröva några olika vägar,
och detta framgår av vad som säges
i fortsättningen av utskottets utlåtande.
Det står där: »Mot bakgrunden
av att de i motionerna berörda frågorna
redan är föremål för uppmärksamhet
och att ytterligare sysselsättningsfrämjande
åtgärder planeras i skilda sammanhang
finner utskottet i likhet med
de hörda myndigheterna något initia -

tiv från riksdagen nu icke påkallat.» Är
det någon som inte känner till detta uttryck
»föremål för uppmärksamhet»?
Framför allt är det ett standarduttryck,
som bankoutskottet jämt och ständigt
slår omkring sig med.

Det är ett halvt årtionde sedan en särskild
utredningsman tillsattes för att utreda
och redovisa ännu icke lösta norrlandsfrågor.
Bankoutskottet har inte varit
den minsta att avvisa vettiga förslag
med hänvisning till nämnde utredningsman.
Därför har det blivit som det har
blivit, och därför är situationen mycket
svår i Norrbotten.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger i sitt
remissyttrande bl. a.: »Under en lång
följd av år har folkmängden ökat i avsevärt
snabbare takt i Norrbottens län
än i hela riket. Mellan 1940 och 1957
ökade sålunda länets befolkning med
40 000 personer. Denna ökning har ägt
rum samtidigt som länet haft relativt
stora flyttningsförluster. Dessa uppgick
under 1940-talet till omkring 10 000 personer.
Under den hittills gångna delen
av 1950-talet har nettoutflyttningen
dämpats något. Den uppgick för åren
1951—1957 till 4 400 personer.» Nå, varför
råder då detta otillfredsställande läge
i Norrbotten, vilket arbetsmarknadsstyrelsen
också beskriver i sitt yttrande?
Styrelsen nämner några orsaker,
bl. a. en så avgörande sak som »att expansionen
inom industrien har dämpats».
Med andra ord: industriens utveckling
har råkat i stagnation. Men
vem bär skulden till detta? År det
kanske inte alla de riksdagsledamöter,
som år efter år röstat mot förslag om
kraftiga åtgärder för näringslivets expansion
i Norrbotten? Så är det utan
tvivel.

När sex år förflutit, kommer ytterligare
30 000 ungdomar i Norrbotten att kräva
arbete. Lägg härtill att arbetslösheten
redan är omfattande och att krisen inom
det norrbottniska jordbruket hastigt
ökar antalet av dem, som tvingas söka
arbete inom industrien. Utskottet
vill göra gällande, att arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Norrbottens
län klarar alla dessa problem. Vad
har nu arbetsmarknadsstyrelsen gjort

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om utnyttjande av naturtillgångar och
under en 15-årsperiod för att ordna sysselsättningen
i Norrbotten? Ja, generallinjen
i denna staliga institutions arbete
har varit att genom utflyttning komma
till rätta med problemet. Men den linjen
har nu brutit samman. Den har gjort
det, därför att den har varit orealistisk,
inte tagit hänsyn till folket utan främst
till storindustriens intressen. Men, säger
man, det är mycket som är på gång
i Norrbotten. I Piteå är det meningen
att bygga en sulfatfabrik och ett pappersbruk,
Norrbottens järnverk skall utbyggas
och få ett plåtvalsverk. Men det
må sägas, att detta bara är en liten början
för att 1 ösa sysselsättningsfrågan i
Norrbotten, ty anläggningarna i Piteå
och utbyggnaden av Norrbottens järnverk
ger ju i stort sett inte arbete åt
fler än 2 000 människor. Ja, säger man
då, vi har ju Tornedalsutredningen och
andra ting, som länsstyrelsen sysslar
med. Det är gott och väl. Men allt det
uppräknade löser inte sysselsättningsfrågan
i Norrbotten ens till hälften.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förefaller
ju vara underkunnig om detta, ty
länsstyrelsen säger i sitt remissyttrande
bl. a., att den har framlagt den s. k.
Norrbottensplanen. Vad går den ut på?
Jo, den »syftar till att genom rationell
samordning och utnyttjande av länets
arbetskrafts- och råvarutillgångar söka
få till stånd en varaktig förbättring av
förhållandena.» Här är länsstyrelsen delvis
inne på samma linje som vi, men
länsstyrelsen drar inte de riktiga konsekvenserna
av sitt resonemang. Den förbiser
de grundläggande åtgärder, som
måste till för att upprätta en norrbottensplan
för näringslivets utbyggnad.
Finns det för närvarande någon dylik
plan? Nej. Man kan säga att vattenfallsstyrelsen
bär en plan för att utbygga
vattenkraften. Vattenfallsstyrelsen har
dels cn officiell plan, dels också en plan
av mera hemlig natur, som bl. a. går ut
på att förstöra två älvdalar. Finns det
någon plan när det gäller att utveckla
gruvdriften? Ingalunda, men bl. a. från
gruvindustriarbetarförbundets sida har
krävts, att man med hänsyn till sysselsättningsläget
skall öppna nya gruvfält

arbetskraft i Norrbottens län m. m.

i Norrbotten. Finns det någon egentlig
plan för utbyggnad av Norrbottens
järnverk, eventuellt avseende ett nytt
järnverk? Nej. Finns det någon plan för
en långsiktig utveckling av statens skogsindustrier?
Det finns det inte. Läget är
ju det, att man kommer fram med små
delplaner, som åstadkommer ett väldigt
rabalder i den borgerliga pressen och
här i riksdagen, och när något skall göras
för utbyggnaden av industrien, så
får Norrbotten faktiskt framstå som en
tiggare, som får några smulor från det
övriga landet.

Jag frågar: Finns det någon plan för
hur man på basis av Norrbottens järnverk
skall bygga upp en verkstadsindustri
i Norrbotten? Nej! Här framföres år efter
år fromma önskningar om att någon
måtte komma och ta itu med detta problem
och bygga upp en verkstadsindustri.
Men det kommer ingen. Och det
finns ingen som vet någonting om dessa
saker, inte ens de styrande i landet.

Det är bekant att vattenkraften i
Norrbotten redan nu ger staten stora
profiter, och fullt utbyggd kommer den
att ge kolossala vinster åt den svenska
staten. Gruvorna i malmfälten har varit
och kommer att förbli en exklusiv affär.
Det som är investerat i de norrbottniska
industrierna torde inte uppgå till
mer än vad statens järnvägar inom en
10-årsperiod har förtjänat på extra
frakttillägg på malmbanan.

Staten äger cirka 60 procent av skogarna
där uppe. Det har gett staten
mycket goda inkomster. Man har emellertid
lyckats mycket bra med att rigoröst
skilja de statliga industriföretagen
i Norrbotten från en vettig ekonomisk
samordning med de statligt ägda och
ekonomiskt mycket exklusiva råvarutillgångarna.
Vi vill ha en plan för näringslivets
utveckling. Vi godkänner icke den
anarki som nu är rådande. Vi godkänner
inte att det varenda gång en utbyggnad
skall ske skall föras ett väldigt liv, varvid
Norrbotten skall framstå som den
som tigger pengar.

Det är klart att det måste finnas ekonomiska
betingelser för att förverkliga
en fullständig plan på näringslivets ut -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om utnyttjande av naturtillgångar

byggnad i Norrbotten. Här träder in i
bilden vårt krav — och inte bara vårt
krav utan också länsbefolkningens krav
— på en verklig ekonomisk samordning
mellan de rika statliga råvarutillgångarna
och den statliga industrien. Här handlar
det egentligen, märk väl det, om en
ny politik. Det gäller att bryta med den
gamla politiken, som är grundläggande
orättvis mot Norrbotten. Mig förvånar
det, att det i bankoutskottet icke skall
finnas en enda socialdemokrat som vågar
reagera gentemot den borgerliga linjen
och vågar hävda att man måste lösa
det här problemet bl. a. genom en vettig
samordning av de statliga tillgångarna i
Norrbotten.

Det är, som jag säger, tyvärr ingen
av socialdemokraterna inom bankoutskottet
som vågar ta itu med detta
grundläggande problem. Och vad beträffar
de borgerliga ledamöterna hävdar de
ständigt när det gäller den privata industrien
och det privata näringslivet över
huvud taget, hur angeläget det är med
en ekonomisk samordning mellan råvaruresurserna
och industrien. Man måste
nog säga, att en sådan samordning är
minutiöst genomförd hos dem, men samma
samordning motsätter de sig när det
gäller näringslivet i Norrbotten.

Jag beklagar att socialdemokratien icke
äger modet att här ta storfinansen i kragen
och säga: Så här skall vi ordna saken,
så här skall samordningen vara för
att ge människorna i detta i grunden
rika län ett perspektiv. Det går inte att
fortsätta att handla på det sätt som nu
sker.

Här vill jag ha ett svar från bankoutskottets
sida på följande frågor. Hur
har ni tänkt er att vi år 1965 skall kunna
ordna sysselsättningen för 30 000
unga människor, som då träder ut i produktionen?
Hur skall det ordnas arbete
åt alla de bönder, som nu tvingas lämna
sina jordbruk, inte minst till följd
av det nya jordbruksavtalet? Och hur
skall vi ordna det så, att inte speciellt
kvinnorna blir styvmoderligt behandlade
genom brist på arbetstillfällen för
dem?

Jag vill ha ett svar av utskottet på

och arbetskraft i Norrbottens län m. m.

dessa frågor och inte detta ständiga
upprepande av hänvisningen till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen.
Det ligger väl i sakens natur, att när
staten äger praktiskt taget allting när
det gäller råvaror där uppe, så behöver
det finnas ett av riksdagen eller regeringen
tillsatt auktoritativt organ som
tar hand om det hela. Man kan rimligtvis
inte vänta att länsstyrelsen i Norrbotten,
hur väl den än gjort vad på den
ankommer, skall kunna lösa denna fråga.
Det är en politisk fråga, som måste
lösas av riksdagen och av regeringen.
Därför går det inte att jämt och ständigt
hänvisa till arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen, ty det handlar
inte om detta utan om någonting annat,
nämligen att riksdagen och regeringen
skall ta ställning till frågan. Jag vill ha
ett besked av bankoutskottet hur denna
sak i verkligheten skall komma att lösas.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motion nr 11 i första
kammaren och motion nr 25 i andra
kammaren.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det förefaller, som om
herr Persson underkänner länsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen när det
gäller att företräda statsintresset av att
sysselsättningen i Norrbottens län uppehälles.
Det är väl just dessa instanser
det närmast kommer an på och som har
den största förtrogenheten med förhållandena
där uppe. Länsstyrelsen i Norrbottens
län har i sitt yttrande till bankoutskottet
i detalj redogjort för redan
tagna initiativ och pågående utredningar
i olika riktningar, som alla syftar till
att förbättra sysselsättningsmöjligheterna.
Arbetsmarknadsstyrelsen, som har
det primära ansvaret för arbetsmarknadsläget,
förklarar sig vänta att pågående
utredningar skall leda till åtgärder
för ökat utnyttjande av naturtillgångar
och arbetskraft i länet, varför styrelsen
avstyrker bifall till motionärernas hemställan
om tillsättande av en ytterligare
utredning.

Man löser inte en fråga bara genom

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om utnyttjande av naturtillgångar och arbetskraft i Norrbottens län m. m.

att sätta den ena utredningen ovanpå
den andra, och man bär ingen anledning
att misströsta om att tillräckliga
resultat för att bedöma denna fråga
skall framkomma ur de former, vari utredningsarbetet
nu bedrivs.

Vad sedan beträffar statsföretagen i
Norrland erinrar länsstyrelsen i Norrbottens
län om de olika framställningar,
som gjorts från regeringens sida till innevarande
års riksdag med avseende på
Norrbottens järnverk, ASSI in. m.

Allt detta bär utskottet funnit utgöra
tillräckligt skäl för att avvisa yrkandet
om att ovanpå allt vad som nu är i gång
tillsätta ytterligare en utredning med
samma syfte.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Herr Ewerlöf säger, att
jag underkänner arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder, och det har jag också
gjort i största utsträckning. Under femton
år har nämligen — jag upprepar det
— generallinjen i arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder när det gäller att bemästra
sysselsättningsläget i Norrbotten varit,
att man måste flytta ut folket från Norrbotten.
Men märk väl, att detta icke har
löst några problem! Det har tvärtom
medfört att statsmakterna, bl. a. riksdagen,
underlåtit att vidtaga nödvändiga
åtgärder. Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar
också att detta lett till att expansionen
inom industrien dämpats. Jag
kan därför inte godkänna det som har
varit utslagsgivande i arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet under dessa femton
år när det gäller sysselsättningsläget
i Norrbotten.

Däremot måste jag säga, att länsstyrelsen
i Norrbotten verkligen gjort vad
på den ankommer. Framför allt under
de två senaste åren har verkligt stora
krafttag gjorts från länsstyrelsens sida.
Men vad hjälper det, om länsstyrelsen
presenterar hur den vill ha det, om inte
den svenska riksdagens majoritet kan
komma underfund med att man måste
skapa de ekonomiska betingelserna?

Vi har följande situation: Ledningen
för det statliga LKAB sitter och regerar
i ett ekonomiskt mycket exklusivt företag.
Vattenfallsstyrelsen redovisar väldiga
vinster till staten. Men Norrbottens
järnverk har mycket stora finanssvårigheter,
och då, herr Ewerlöf, går högern
på händerna tillsammans med folkpartiet
och säger: Titta på detta Norrbottens
järnverk, det bär sig inte! Se på
den statliga driften, den lönar sig icke
ekonomiskt! Och detta fastän man har
medverkat till att skilja industrien från
dess naturliga sammanhang med råvarutillgångarna
och kraftkällorna, och till
att bryta det naturliga sammanhang,
som måste råda mellan den statligt ägda
skogen och Statens skogsindustrier.

Detta är en kärnfråga när det gäller
att lösa sysselsättningsläget i Norrbotten.
Det är en politisk stridsfråga, som
icke socialdemokratien vågar ta upp,
och när man icke vågar ta upp frågan,
blir förhållandena sådana de nu är.

Av herr Ewerlöf, som är utskottets talesman,
fick jag icke svar på mina frågor.
Det man har planerat under den
kommande tioårsperioden, ger såvitt jag
kunnat se arbete åt 2 000 människor,
men det är 30 000 ungdomar, som år
1965 kommer ut på marknaden och
skall ha arbete. Därtill kommer folk från
andra kategorier som behöver arbete.

Jag har inte fått svar på frågan hur
detta skall lösas. Kan riksdagen här med
berått mod skyffla bort frågan och säga,
att det får de ordna bäst de vill? Nej,
det går inte! Man måste ge svar till befolkningen
där uppe.

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr Persson har i indignerad
ton krävt ett besked också från
utskottets socialdemokrater; han beskrev
situationen på det sättet, att denna
del av bankoutskottet inte skulle ha
mod att kräva åtgärder i fråga om näringslivet
i Norrbottens län.

Jag vill bara säga herr Persson, att
detta är en fullkomligt felaktig uppfattning.
Här är det inte fråga om mod
eller inte mod, utan här är det fråga om

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om överförande i statlig ägo av vissa industrier i Medelpad

förnuft och lämplighet eller, i motsatta
fallet, brist på förnuft.

Ingen annan del av vårt land har sådana
förhållanden som Norrbotten, det
skall villigt erkännas, men i ingen annan
del av landet har staten heller gjort
sådana ingripanden som just i Norrbotten.
En stor del av näringslivet i Norrbotten
drivs ju i statlig regi. Utskottet
har dessutom i annat sammanhang redovisat,
att det föreligger omfattande
planer på dels en utbyggnad av Norrbottens
järnverk, dels en utbyggnad av
den industri som har skogen som råvara,
vilket i sin tur kommer att medföra
att flera tusental norrbottningar kommer
att kunna få arbete i skogsnäringen.

Om utskottet inte nu omgående är
berett att tillstyrka ett yrkande av herr
Persson att staten genast skall starta
t. ex. en mekanisk verkstadsindustri i
Norrbotten, så är detta, herr Persson,
icke en fråga om mod utan om förnuft.
Det är anledningen till att utskottet varit
fullt enigt i sitt ställningstagande.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! För två år sedan lyssnade
jag till en diskussion i andra kammaren
i denna fråga. Socialdemokraten
Hagnell förklarade då, att han ansåg att
förnuftet bjuder att man bör söka åstadkomma
en samordning av den statliga
företagsamheten i Norrbotten i stil med
vad vi nu föreslagit i vår motion. I dag
säger emellertid herr Boo, som också är
socialdemokrat, att dett är oförnuftigt
och att det här inte är fråga om mod
utan om förnuft. Jag måste således notera,
att det tycks råda skilda meningar
bland socialdemokraterna i detta fall.

Herr Boo sade, att inget annat län i
vårt land kan uppvisa sådana statliga ingripanden
som Norrbotten. Det är riktigt,
men orsaken härtill är också uppenbar
och många gånger omvittnad
här i riksdagen. Bakgrunden är ju att
det privata kapitalet har flytt från dessa
trakter. Då är det väl bara naturligt att
den som äger råvaruresurserna, d. v. s.
staten, ingriper och försöker nyttiggöra
dessa råvaror. De statliga ingripandena

1 Norrbotten har tillfört den svenska
statskassan miljarder och åter miljarder
i inkomster. Det primära för statens
ingripanden har — märk väl, herr Boo
— icke varit en önskan att hjälpa den
norrbottniska befolkningen, utan i stället
att söka få till stånd ett så stort ekonomiskt
utbyte av tillgångarna i Norrbotten
för det övriga landet som det
någonsin varit möjligt.

Herr Boo säger vidare att man planerar
en utbyggnad som kommer att ge
många norrbottningar sysselsättning i
skogsnäringen. Ja, utbyggnaden av Statens
skogsindustriers anläggningar vid
Piteå kommer att bereda arbete för
drygt 300 man. Utbyggnaden av Norrbottens
järnverk kommer att ge arbete
åt mellan 300 och 400 man. Därutöver
kommer cirka 1 500 skogsarbetare att
få sysselsättning. Det blir sammanlagt

2 000 man, och den siffra som jag redan
tidigare nämnt är således fullt riktig.
Men som jag också redan nämnt
kommer det år 1965 att finnas ytterligare
30 000 ungdomar, som måste beredas
arbete. Herr Boo har inte på något sätt
svarat på min fråga hur vi skall kunna
skaffa arbete åt alla dessa ungdomar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om överförande i statlig ägo av vissa
industrier i Medelpad

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion
om överförande i statlig ägo av
Svenska Tändsticksaktiebolagets slipmassefabrik
i Torpshammar.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 372, vilken hänvisats till bankoutskottet,
hade herrar Öhman och
Helmer Persson föreslagit, att riksda -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om överförande i statlig ägo av vissa industrier i Medelpad

gen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa om åtgärder för att till statlig
ägo överföra fabriken i Torpshammar
samt därefter skapa lämplig industriproduktion
för att giva sysselsättning åt
folket i orten.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 1:372 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

På framställning av herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
beslöts att överläggningen i fråga om
förevarande utlåtande jämväl finge omfatta
bankoutskottets utlåtanden nr 15
och 16.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När jag tidigare hade ordet
och talade om vissa problem i Skåne
sade jag, att jag kände mig litet på
främmande mark. Nu däremot gäller det
problem i Medelpad, och då detta är
min hembygd känner jag mig denna
gång inte alls på främmande mark utan
tvärtom mycket hemma.

De tre ärenden som nu följer gäller
frågan om vad statsmakterna bör göra
för att råda bot på den industridöd som
dragit fram över tre betydelsefulla orter
i Medelpad — Torpshammar, Söråker
och Alby. Tidigare har dessa orter varit
blomstrande industribygder. Ansvariga
för industrinedläggningarna i Söråker
och Torpshammar är Svenska cellulosa
AB och för vad som hänt i Alby
närmast Stockholms superfosfat AB.

I runt tal har 650 anställda ställts
utanför vad de tidigare betraktat som
sina ordinarie arbetspatser. Det är människor
som är djupt rotade i sin hembygd.
Många har skaffat sig egna hem
— i Söråker exempelvis omkring 60 procent
av dem som drabbats av driftsnedläggelsen
— och för dem är det ett mycket
allvarligt ekonomiskt problem att
söka sin utkomst på annat håll.

Dessa människor önskar ingenting
högre än att få stanna kvar i den bygd
som sett dem födas och där de växt upp
och slagit rot. Men de monopolföretag

som äger de nedlagda företagen tar inga
hänsyn till sådana mänskliga känslor.
För dem är och var vinstintresset det
enda avgörande. Hur det går för den enskilda
människan bekymrar dem inte
ett dyft.

Ett typiskt exempel på denna mentalitet
är vad som har utspelat sig i Torpshammar.
Där fanns tidigare en slipmassefabrik,
som sysselsatte i runt tal 150
personer. År 1940 lades driften ned. Då
skulle Cellulosabolaget, som var ägare
till fabriken, visa sin generositet och
skänkte fabriken till Torps kommun,
men med det uttryckliga förbehållet att
ingen konkurrerande industri skulle få
starta i de fabrikslokaler som överlämnades.

Efter elva år, alltså 1951, skänkte
kommunen i sin tur bort fabriken till
Svenska Tändsticksaktiebolaget. Ett tag
såg det hoppfullt ut. Man byggde om
fabriken. Man installerade maskiner för
tändstickstillverkning, man omskolade
viss arbetskraft för sådan produktion,
man forslade fram virke för tändstickstillverkning
och man uppförde till och
med nya bostäder. År 1952 var allting
klappat och klart. Investeringarna beräknas
ha uppgått till 3,5 milloner kronor.
Men inte en enda tändsticka har
tillverkats! Man har nu forslat bort maskinerna,
och den enda sysselsättning
som upprätthålles i de fina fabrikslokalerna
är vakthållning.

Redan år 1955 föreslog vår riksdagsgrupp
att staten skulle ingripa och undersöka
möjligheterna att starta lämplig
industriell verksamhet i fabrikslokalerna,
så att de arbetsföra skulle beredas
sysselsättning i hemorten. Riksdagen uttalade
då att det var angeläget att produktion
skulle komma i gång. Bolaget å
sin sida begärde ungefär två års betänketid
för att avgöra hur det skulle bli
med fabriken. Det har gått fyra år sedan
riksdagen gjorde detta uttalande.
Fabrikslokalerna står där lika välbehållna
som tidigare, men ingenting produceras.

Nu uppger länsstyrelsen och företagareföreningen,
som har yttrat sig över
motionen, att förhandlingar pågår om

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om överförande i statlig ägo av vissa industrier i Medelpad

att en verkstadsindustri, som beräknas
sysselsätta ungefär 50 man, möjligen
skall förläggas till lokalerna. Enligt referatet
i utlåtandet säger företagarföreningen
: »— — — det torde inte vara
otänkbart att en överenskommelse skall
kunna komma till stånd.» Så långt har
man alltså kommit på 19 år, att det kan
betraktas som icke »otänkbart» att få
till stånd en industriell verksamhet som
kan sysselsätta en tredjedel av den tidigare
arbetsstyrkan!

Utskottet anser detta resultat »mycket
tillfredsställande» och yrkar naturligtvis
nu liksom år 1955 avslag på motionen.
Men befolkningen i Torpshammar
delar inte alls denna mening, det kan
jag försäkra kammaren på grundval av
de personliga intryck jag har fått vid
besök på platsen. Det råder en ganska
djup förstämning och pessimism angående
framtidsutsikterna i den egna hembygden.

Ett annat exempel på Cellulosabolagets
krassa profittänkande är nedläggandet
av sulfitfabriken i Söråker. Driften
stoppades i maj förra året som ett resultat
av den s. k. strukturrationalisering
som bolaget genomför.

I sitt yttrande till motionen hävdar
Cellulosabolaget, att huvuddelen av de
anställda erhållit arbete vid företagets
andra fabriker. Det är riktigt att ett
hundratal av de tidigare anställda har
fått arbete vid Östrand och vid Ortviken.
Men det innebär att arbetarna i
många fall tvingas att resa sex mil om
dagen för att komma till och från sitt
arbete.

Nu kan det invändas att det skall
byggas bostäder åt arbetarna exempelvis
i Ortviken, dit man har det längsta
avståndet, men 60 procent av arbetarna
har byggt sig egna hem i Söråker i förlitande
på att de skulle ha fortsatt sysselsättning
där. Det är inte så enkelt
för dem att göra sig av med bostäder i
en industridöd bygd och flytta in i andra
fastigheter i Ortviken.

Dessa människor, som alltså nu måste
resa sex mil om dagen till och från sitt
arbete, har i och med detta fått förlängd
arbetstid när andra får en för -

kortning. Med bussarna som går tar resorna
minst en timme i vardera riktningen,
och i stället för åtta timmar har
arbetarna därför i verkligheten tio timmars
arbetsdag, under det att vi tar sikte
på att man skall komma ned i första
hand till 45-timmarsveeka.

Man skall inte ett ögonblick förvåna
sig över att ett sådant tillstånd skapar
förstämning och missmod bland arbetarna.

Även de kommunala myndigheterna
är mycket bekymrade över utvecklingen.
Arbetslösheten i kommunen har i
vinter varit ganska omfattande. En
minskning av skatteunderlaget följer
också på denna industridöd och på den
utflyttning som följer i dess spår.

Den allmänna meningen är att statsmakterna
här måste ingripa för att få
till stånd något slags industri i de övergivna
fabrikslokalerna. De vaga löften
som företagareföreningen ger om att en
mekanisk industri nästa år skall uppföras
i lokalerna vinner inte mycken tilltro,
och den ifrågasatta industrien skulle
för övrigt bara komma att sysselsätta
40 man av de 150 å 200 som en gång var
sysselsatta i sulfitfabriken.

Det är förvånande tycker jag, att utskottet
kunnat komma fram till slutsatsen
att de åtgärder, som vidtagits för
att kompensera nedläggandet av sulfitfabriken,
»lämnat ett fullt godtagbart resultat».
Jag kan, herr talman, i likhet
med sulfitarbetarna i Söråker inte dela
den uppfattning som utskottet gör sig
till tolk för.

Ett tredje exempel som visar hur industridöden
går fram då det privata
vinstintresset sätts före social ansvarskänsla
— och det kanske allra mest
krassa exemplet — är vad som skett i
Alby. Fram till årsskiftet 1945—1946 bedrev
Stockholms Superfosfat AB produktion
i Alby. Arbetsstyrkan uppgick
till 223 man. När man slog igen, kunde
endast ett 30-tal av dessa 223 man beredas
arbete vid Fosfatbolagets andra
fabriker i länet. Driftnedläggelsen var
ett mycket hårt slag för hela bygden,
och på initiativ av dåvarande socialministern
tillsattes den s. k. Albykommit -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Om överförande i statlig ägo av vissa industrier i Medelpad

ten, vars uppgift var att pröva vad man
kunde göra för att lindra verkningarna
av driftnedläggelsen.

Kommitténs verksamhet inriktades
energiskt på att tillföra Alby ny industri.
Ett särskilt bolag, AB Borgsjöverken,
bildades och förhyrde Fosfatbolagets fabriksanläggningar
fram till i första hand
1971 för cirka 43 000 kronor om året.
Betydande investeringar gjordes, inte
minst från kommunens sida, och 1947
startades tillverkning av byggnadssnickerier.
I början såg det tämligen hoppfullt
ut; fram till år 1950 var antalet sysselsatta
121 man. Men år 1951 lades
verksamheten plötsligt om till metallindustri,
och arbetsstyrkan minskade till
18 man i november 1954. Vid årsskiftet
1954—1955 nedlades också metallindustrien,
och man övergick till regummering
av traktordäck. Arbetsstyrkan
sjönk till 15 man, och efter någon tid
nedlades också den verksamheten.

Nu står fabrikslokalerna, som ombyggts
och moderniserats för över 2
miljoner kronor, tomma. Endast en obetydlig
småindustri utnyttjar en del av
lokalerna.

Jag tror att dessa exempel och den
utveckling, som jag i korthet pekat på,
på ett ganska övertygande sätt har visat
att det är omöjligt att genom privata
företag få i gång någon produktion som
kan trygga sysselsättningen för ortens
befolkning. Beträffande Alby uppges
det, och jag tror med rätta, att äganderättsförhållandena
beträffande fabriksbyggnaden
och industrimarknaden spelar
mycket stor roll; Fosfatbolaget är ju
ägare. Man har påtalat just dessa förhållanden
i den skrivelse, som kommunalnämnden
i Borgsjö för några år sedan
tillställde landshövdingen. På sistone
har det uppgivits att bolaget skänkt
mark till industrier. Ja, såvitt jag har
mig bekant föreligger ett löfte att mark
skall upplåtas för vissa småindustrier,
som eventuellt kan komma i fråga. Men
fabrikslokalerna för större industri avstår
man inte ifrån, av skäl som jag inte
är i stånd att redovisa.

Det är med dessa förhållanden för
ögonen som vi från vårt håll har begärt,

att man från statens sida skall undersöka
vad som kan göras. Jag tvivlar inte
ett ögonblick på att de lokala arbetsmarknadsmyndigheterna
och företagarföreningen
har nedlagt ett ganska energiskt
arbete för att söka lösa problemen,
men när man har misslyckats anser jag
att statsmakterna bör ingripa för att
ställa det hela till rätta. Genom ett sådant
ingripande bör det också bli möjligt
att skapa en industri på dessa orter,
som tryggar sysselsättningen för de
människor som där är rotfasta och bosatta.

Jag ber alltså, herr talman, att i
detta sammanhang få yrka bifall till motion
nr 372 i denna kammare. Jag återkommer
senare med yrkanden beträffande
övriga motioner.

Herr EWERLÖF (b):

Herr talman! Såvitt jag förstår gäller
debatten nu samtliga motionerna nr 372,
373 och 374. Det rör sig i alla tre fallen
om industrianläggningar som måst nedläggas
av orsaker, som legat i produktionsförhållandena.
Det bar inte varit
möjligt att fortsätta driften av de respektive
anläggningarna.

Vad bankoutskottet i detta sammanhang
haft att bedöma har varit bl. a.
huruvida detta kunnat anses på något
sätt anmärkningsvärt. Vi har inte kunnat
finna annat än att nedläggandet av
dessa olika verksamheter förestavats av
rimliga skäl. Vi bar också funnit att de
tidigare innehavarna vidtagit alla de
åtgärder, som man rimligen kunnat begära,
för att mildra de svårigheter som
genom nedläggningarna uppkommit på
de respektive platserna.

När det sedan gäller möjligheterna
att skaffa ny verksamhet till de fabriksbyggnader,
som finns på dessa tre håll,
har utskottet också utgått från att det
ligger närmast till hands att de lokala
myndigheterna och företagarföreningarna
skall kunna driva upp de alternativ
till ny verksamhet som eventuellt
finns. Man har ju varit sysselsatt med
den uppgiften genom åren. I vissa fall
tror man sig stå nära en lösning, i and -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Ang. överförande i statlig ägo av sulfitfabriken i Söråker

ra fall har man ännu inte funnit någon
uppslagsända.

Nu menar tydligen herr Öhman, att
den enda lösningen är att staten skall
överta dessa fabrikslokaler och där driva
någon form av verksamhet. Men vilka
garantier har man för att staten har
större möjligheter att få i gång en rimlig
och lönande verksamhet i dessa gamla
lokaler? Då är det väl större förutsättningar
för att det skall kunna ske på
privat väg, i den mån det nu verkligen
föreligger möjligheter för en industriell
drift av något slag. Man kan väl inte
bara säga att när staten övertar en verksamhet
får det vara vilken verksamhet
som helst; med andra ord att man utgår
från det statiska faktum, att här finns
en fabrik och då bör staten till vad pris
som helst ta hand om fabriken och driva
en rörelse. Det måste finnas naturliga
produktionsmässiga förutsättningar
även för en verksamhet som staten inlåter
sig på. Vi anser från utskottets
sida att det tills vidare är rimligt, att
man i dessa fall avvaktar vad som kan
göras genom de lokala myndigheternas
och företagareföreningarnas försorg på
respektive platser.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan, i första hand såvitt gäller
ärendet angående fabriken i Torpshammar,
som behandlas i motionen nr
372.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Herr Ewerlöf frågar, om
man kan förutsätta att det är mera lönande
för staten att ta hand om dessa
fabrikslokaler än det skulle vara för det
enskilda. Ja, herr Ewerlöf, vi har nog
skilda meningar om vad man skall inlägga
i begreppet lönande. Jag vet ju att
Cellulosaaktiebolaget anser, att begreppet
lönande omfattar den utdelning man
kan ge till aktieägarna, men för den enskilda
människan — vardagsmänniskan,
som herr Ewerlöfs parti talar så mycket
om — och för kommunerna på respektive
platser är begreppet lönande av ett
annat innehåll. Människorna vill ha ett
arbete, som de kan försörja sig på, och

kommunerna vill behålla industrierna
för sitt skatteunderlag. Jag vill påpeka
denna skillnad i begreppet lönande mellan
herr Ewerlöf och mig — alltså mellan
högerpartiet och mitt parti.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. överförande i statlig ägo av sulfitfabriken
i Söråker

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
om överförande i statlig ägo av sulfitfabriken
i Söråker.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 373, vilken hänvisats till bankoutskottet,
hade herrar Öhman och Helmer
Persson yrkat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
att åtgärder måtte vidtagas för att i statsmakternas
ägo överföra sulfitfabriken i
Söråker samt för att skapa lämplig industriproduktion
i denna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 373 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
nr 373 i denna kammare.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till den i ämnet väckta motionen;

28 Nr 10 Fredagen den 3 april 1959

Ang. statligt inköp av Stockholms Superfosfat Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby

och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. statligt inköp av Stockholms Superfosfat
Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
angående statligt inköp av Stockholms
Superfosfat Aktiebolags fabrik och bostadsbestånd
i Alby.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 374, vilken hänvisats till bankoutskottet,
hade herrar öhman och Helmer
Persson yrkat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att statsmakterna måtte inleda förhandlingar
med Stockholms Superfosfat Aktiebolag,
åsyftande att inköpa bolagets
fabrik och bostadsbestånd i Alby, samt
efter denna affärs avslutande ombesörja
att industriproduktion igångsattes, som
tryggade sysselsättning för folket på
platsen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 374 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 374 i denna kammare.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om startande av en statlig byggnadsämnesindustri
i Ådalen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående startande av en statlig byggnadsämnesindustri
i Ådalen.

I en inom första kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 375,
hade herrar öhman och Helmer Persson
föreslagit, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om skyndsam
utredning och förslag om startande
av en statlig byggnadsämnesindustri i
Ådalen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 375 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När vi väckte detta förslag
om utredning angående möjligheterna
att starta en statlig byggnadsämnesindustri
i Ådalen har vi främst haft i
åtanke den ensidiga inriktningen av industrien
i dessa områden.

I det yttrande, som arbetsmarknadsstyrelsen
har avgivit med anledning av
motionen, vitsordas också mycket klart
nödvändigheten av ett mera differentierat
produktions- och näringsliv. Det påpekas
att den nuvarande industrien är
mycket konjunkturkänslig och att möjligheterna
för kvinnlig arbetskraft att
komma in i produktionen är mycket begränsade.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar
om en utredning från år 1954, där
styrelsen anförde att ifrågavarande område
behöver ett mera differentierat och
stabilt näringsliv och nya arbetstillfällen
i stället för dem som bortfaller genom
rationaliseringen. Styrelsen understryker
att varje tillfälle att utöka och
differentiera näringslivet måste tillvaratagas
och att utvecklingen måste följas
med uppmärksamhet.

Detta är synpunkter, som helt och hållet
sammanfaller med vår uppfattning
och som har varit grundläggande för utformningen
av vår motion. Att sedan fö -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Om startande av en statlig byggnadsämnesindustri i Ådalen

retagarföreningen i Västernorrlands län
egendomligt nog påpekar, att det är »ett
mycket väl differentierat» näringsliv i
länet, kan inte förändra sakinnehållet
i det som arbetsmarknadsstyrelsen har
anfört. Jag anser att arbetsmarknadsstyrelsen
bär fullkomligt rätt i sin karakteristik
av situationen.

Nu har vi föreslagit, som sagt, att man
skulle utreda huruvida det inte kunde
startas en statlig byggnadsämnesindustri
för att man på det sättet skulle kunna
bidra i någon mån till eu bättre differentiering
av näringslivet i Västernorrlands
län och för att skapa ökade arbetstillfällen,
då ju dessa bygder som
bekant drabbas mycket hårt i nuvarande
arbetsmarknadsläge. Avflyttningen är
mycket stor — inte minst från Ådalen
och Kramfors, men även från länet i
övrigt.

Som väntat yrkar naturligtvis Industriförbundet,
som har yttrat sig i saken,
avslag på vårt förslag. Detsamma gör
också företagarföreningen, som alltså
anser att näringslivet är tillräckligt och
väl differentierat där uppe.

Det är klart att Industriförbundet, där
Skånska Cement spelar eu rätt dominerande
roll, yrkar avslag. Det är ju
Skånska Cement som i praktiken har
monopol på byggnadsämnesindustrien,
och det är ur dess synpunkt naturligtvis
inte så trevligt att få en statlig konkurrent.
En sådan vill man naturligtvis
från det hållet undvika.

Jag tycker inte att riksdagen skall
godta en sådan ståndpunkt. Jag vill erinra
om att riksdagen 1945, om jag inte
minns fel, skrev till regeringen och begärde
en utredning och förslag angående
förstatligande av byggnadsämnesindustrien.
Utredningen tillsattes någon
gång 1947 och tog itu med uppgifterna.
Som bekant är emellertid detta en känslig
fråga. Här har verkligen storfinansen
intressen att bevaka, och av någon
anledning som —■ såvitt jag kunnat finna
— inte är officiellt redovisad, beslöt
denna utredning att begå självmord någon
gång på vårvintern 1957. Utredningen
krönte alltså sin tioåriga tillvaro med
en sådan ceremoni.

Vi har den här gången inte föreslagit
att man skulle förstatliga byggnadsämnesindustrien
i sin helhet, även om vi
alltjämt vidhåller att det vore en riktig
politik att genomföra ett sådant arrangemang,
eftersom detta skulle innebära
åtskilliga fördelar, inte minst när
det gäller att få ned byggnadskostnaderna
och därmed hyrorna.

Vi har i stället föreslagit att man skulle
undersöka möjligheterna att starta en
konkurrentindustri till Skånska Cement,
och jag tror att det skulle vara nyttigt
om de som styr och ställer i detta monopolföretag
fick en statlig konkurrent.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionen nr 375.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Efter vad herr öliman
sagt skulle man kunna tro, att det endast
är Sveriges industriförbund som
har avstyrkt motionen. I stället förhåller
det sig så att samtliga hörda instanser,
således även arbetsmarknadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Västernorrlands län
och Västernorrlands läns företagareförening,
har avstyrkt ett bifall till motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det var ett uttryck, som
herr Öhman fällde, som föranledde mig
att begära ordet. Han sade att företagareföreningen
i sitt yttrande sagt, att
näringslivet i Västernorrlands län är
»tillräckligt differentierat».

Jag tror inte det framgår av företagareföreningens
yttrande att föreningen
anser näringslivet i länet vara tillräckligt
differentierat, utan föreningen har
pekat på att de utredningar som har
gjorts har visat att näringslivet är väl
differentierat. Därmed har föreningen
inte sagt att det inte behövs ytterligare
industrier till länet.

Jag tillhör företagareföreningens styrelse,
och även om jag inte deltagit i utformningen
av remissvaret, så har jag

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

ändå tagit del av det, och jag anser att
det uttryck som lierr Öhman fällde om
tolkningen av remissyttrandet inte är
alldeles riktigt.

Motionen innebär ju att man skulle
skapa en byggnadsämnesindustri på något
sätt. Hur skall den vara beskaffad?
Företagareföreningen har pekat på att
det inom länet finns trähusfabriker,
wallboardfabriker och fabriker som tillverkar
praktiskt taget alla sorters byggnadsvaror.
Vi har t. ex. WMB, som tillverkar
wellit och tvärwellit, produkter
som användes som isoleringsmaterial.
Vad som återstår skulle då vara någonting
liknande det som herr öhman kallade
»en konkurrent till Skånska Cement»,
vilket skulle innebära en siporexindustri
av något slag. För att kunna
driva en sådan industri måste man dock
ha vissa råvaror, framför allt grus och
sand. Jag må ju säga att de råvarorna
inte finns precis i Ådalen, men de finns
i andra delar av länet, framför allt i
Långviksmon, där det för några år sedan
startades en sådan industri, vilket
företagareföreningen också har pekat på.

När man under några år har deltagit
i arbetet inom en företagareförening
och skaffat sig någon kännedom om näringslivet
i länet, får man nog klart för
sig att det finns tillräckligt mycket av
cementindustri och liknande i detta län.
Skapades ytterligare några sådana industrier,
skulle det leda till att man slog
ihjäl någon annan, redan befintlig industri,
och att bedriva en sådan politik
vore väl oklokt. Arbetsmarknadsstyrelsen
har fäst uppmärksamheten vid
de svårigheter som existerar för ifrågavarande
industrier, och arbetsmarknadsstyrelsen,
som väl känner förhållandena
där uppe, har alldeles rätt i sin
bedömning. Styrelsen har även pekat på
de utredningar beträffande anläggande
av s. k. sötvattenstunnlar som för närvarande
bedrivs med mycket stor kraft och
fart. Detta är ett mycket stort projekt
som man skall försöka genomföra genom
samarbete melan kommuner och statliga
myndigheter, i detta fall arbetsmarknadsstyrelsen.
Det syftar till att ge befintliga
cellulosaindustrier tillgång till

lämpligt vatten, vilket är ett livsvillkor
för den framtida utvecklingen, eftersom
tillverkningens kvalitet är beroende av
vattnets beskaffenhet.

Jag har varit med i det kommunala livet
och diskuterat dessa frågor, och jag
bär därvid blivit på det klara med att
de måste lösas så småningom och i god
samverkan mellan kommunala myndigheter,
länsmyndigheterna och de statliga
myndigheterna, främst arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är den vägen man
måste gå för att skapa förutsättningar
för ett tillräckligt differentierat näringsliv
där uppe. Kommunalmännen arbetar
oförtrutet på att lösa det problemet,
och delvis har man redan lyckats.
Härom året motionerade herr öhman
eller någon av hans partikamrater om att
en traktorfabrik skulle förläggas till Ådalen.
Jag förstår inte nyttan av sådana
motioner, vilkas förslag man på förhand
vet inte går att realisera. Vill man
ge denna bygd och Norrland över huvud
ett handtag i avsikt att göra dess
näringsliv så rikt att det kan suga upp
den tillkommande arbetskraften, så att
den slipper söka sig söderut, måste man
gå andra vägar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Förslag till sjukhuslag m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till sjukhuslag
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 19 december 1958 dagtecknad
proposition, nr 19 år 1959, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) sjukhuslag; samt

2) lag om ändring i epidemilagen den
19 juni 1919 (nr 443).

Den nya sjukhuslagen hade föreslagits
avse all sjukvård på landstingskommunala
och kommunala sjukvårdsanstalter
■—• såväl kroppssjukvård, inbegripet epidemivård,
som mentalsjukvård — med
undantag för vård av psykiskt efterblivna.
Landstingskommunerna och de
landstingsfria städerna skulle bliva skyldiga
att ombesörja anstaltsvård för sjukdom,
skada, kroppsfel och barnsbörd, i
den mån icke annan droge försorg om
sådan vård.

Skyldigheten att ombesörja anstaltsvård
skulle gälla gentemot dem, som voro
bosatta inom sjukvårdsområdet eller
som eljest under vistelse där blevo i behov
av omedelbar vård. Huvudmännen
skulle i princip även svara för transportkostnaderna
vid överflyttning av patienter
mellan olika sjukvårdsanstalter.

De föreslagna ändringarna i epidemilagen
voro föranledda av utformningen
av den nya sjukhuslagen och den nya
hälsovårdsstadgan.

Lagförslagen voro avsedda att träda i
kraft den 1 januari 1960.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till sjukhuslag var i nedan angivna
delar av följande lydelse:

* §■

Vid sjukhus, som befinnes lämpligt för
ändamålet, skall sjukvård jämväl beredas
vårdsökande, som icke är i behov av
intagning på sjukhuset (öppen vård).
Öppen vård skall företrädesvis avse sådan
vård, som icke lämpligen kan erhållas
annorstädes än på sjukhuset, och må
bedrivas endast i den utsträckning, som
med hänsyn till den slutna vården och
övriga omständigheter bedömes skälig.

Utan inskränkningar som nu sagts må
vid sjukhus eller i anslutning till sjukhus
inrättas särskild avdelning avsedd
enbart för öppen vård.

Förslag till sjukhuslag m. m.

5 § 6 mom.

Sjukhus benämnes sjukhem om det till
huvudsaklig del är inrättat för vård av

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro
i behov av sjukhusvård främst i form av
personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter, eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de
i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem må förlossningshem
inrättas.

9 § 2 mom.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse,
vid vilket ärende av större vikt angående
sjukhusväsendet är avsett att förekomma,
skall kallas en av styrelsen
därtill för viss tid utsedd överläkare vid
styrelsen underställt sjukhus med rätt
för honom att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten samt att få sin mening
antecknad till protokollet.

Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse
i stad som ej tillhör landstingskommun
skola vidare kallas sjukvårdsdirektör,
om sådan finnes, samt förste stadsläkaren
eller motsvarande läkare, så ock
efter stadsfullmäktiges bestämmande annan,
som har att inför stadens styrelse
föredraga sjukvårdsärenden. De äga deltaga
i överläggningarna men ej i besluten
samt få sin mening antecknad till
protokollet.

12 §.

Till sammanträde med direktionen
skola sjukvårdsdirektör samt sjukhusdirektör,
styresman, chefsläkare och sjukhusintendent
kallas med rätt att deltaga
i överläggningarna men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till
protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock
överläkare, sjukstuguläkare och sjukhemsläkare,
envar såvitt angår sjukvården
å det sjukhus eller den avdelning
därav som anförtrotts honom, ävensom,
såvitt angår sjukvårdspersonalen, den
som närmast under sjukhusdirektör eller
styresman handlägger frågor rörande
denna personal.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning
jämväl då sjukvårdsstyrelse fullgör
åliggande som direktion.

13 §.

1 mom. Ledningen av sjukhus utövas
under direktionen av en särskilt tillsatt
sjukhusdirektör eller en läkare vid sjukhuset
såsom styresman. Vid sjukhus med
styresman skall dock ledningen av den
ekonomiska förvaltningen tillkomma en
sjukhusintendent. Utses annan än läkare
till sjukhusdirektör, skall en läkare vid
sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare
biträda sjukhusdirektören i medicinska
angelägenheter.

Sjukhusdirektör och sjukhusintendent
tillsättas och entledigas av sjukvårdsstyrelsen
efter direktionens hörande. Styresman
är den läkare, som ansvarar för
sjukvårdens handhavande å sjukhuset,
eller, om flera sådana läkare finnas, den
av dem som förordnas till styresman.
Dylikt förordnande meddelas, efter förslag
av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen
för viss tid eller tills vidare. I samma
ordning utses chefsläkare för viss
tid, högst fyra år, varvid dock sjukhusets
överläkare, om flera sådana finnas,
skola beredas tillfälle att yttra sig över
direktionens förslag.

2 mom. Om särskilda skäl äro därtill,
må flera sjukhus ställas under ledning
av en sjukhusdirektör eller en styresman.
Sjukhusintendent må ock vara gemensam
för flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta, att
sjukhusintendent icke skall tillsättas vid
sjukstuga, tuberkulossjukstuga, epidemisjukstuga,
förlossningshem eller sjukhem.
Finnes icke sjukhusintendent vid
sådant sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de åligganden
som eljest tillkomma sjukhusintendent
skola fullgöras.

l''f § 1 mom.

I stad som ej tillhör landstingskommun
må såsom högsta chef närmast under
sjukvårdsstyrelsen för förvaltning av
de av staden drivna sjukhusen anställas
en sjukvårdsdirektör. Där sjukvårdsdirektör
finnes, skola sjukhusdirektör, styresman
och sjukhusintendent handhava

sin förvaltning under sjukvårdsdirektörens
ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning
och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest ankomma
på direktion, sjukhusdirektör, styresman
eller sjukhusintendent.

22 § 1 mom. tredje stycket

Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande
må å sjukhus ej heller intagas annan än
den, för vilken huvudmannen jämlikt
denna lag eller enligt avtal har att ombesörja
sluten vård.

26 §.

Läkare eller annan vid sjukhus anställd
befattningshavare må icke mottaga
särskild ersättning för undersökning,
behandling eller skötsel av där intagen
person.

Läkare må ej heller mottaga särskild
ersättning för åtgärd, som står i omedelbart
samband med intagning å eller utskrivning
från sjukhuset.

För öppen vård å sjukhus må läkare
efter överenskommelse med huvudmannen
uttaga särskild ersättning av den
vårdsökande.

Övergångsbestämmelserna punkten 4

På framställning av sjukvårdsstyrelse
äger Konungen medgiva, att lasarettsläkare,
överläkare eller sjukstuguläkare må
mottaga frivilligt tillbjuden ersättning
för undersökning, behandling eller skötsel
av person, som intagits å halvenskilt
eller enskilt rum.

I Kungl. Maj :ts förslag till lag om ändring
i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr
443) var 9 § så lydande:

Har fall av sjukdom, som i 2 § 1 mom.
avses, inträffat inom kommun, skall, om
hälsovårdsnämnden så påfordrar, å näst
inträffande sön- eller helgdag från predikstolen
kungöras att sådan sjukdom
utbrutit samt därjämte lämnas uppgift
om platsen för sjukdomsfallet ävensom
kort anvisning om nödiga försiktighetsmått.

I anslutning till propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

1) de likalydande motionerna nr 88 i
första kammaren av herr Åman och nr
124 i andra kammaren av fröken Höjer;

2) de likalydande motionerna nr 164 i
första kammaren av herr Söderberg och
nr 215 i andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala;

3) de likalydande motionerna nr 314 i
första kammaren av herr Bergh, Ragnar,
och nr 386 i andra kammaren av fru
Kristensson in. fl.;

4) de likalydande motionerna nr 315 i
första kammaren av herr Kaijser och nr
387 i andra kammaren av herr von Friesen
;

5) de likalydande motionerna nr 316 i
första kammaren av herr Bergman och
fröken Mattson samt nr 388 i andra kammaren
av fru Sjövalt och herr Kristenson
i Göteborg; samt

6) motionen 429 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl.

I de likalydande motionerna 1:164
och II: 215 hade hemställts att riksdagen
måtte — med frångående av Kungl.
Maj:ts förslag i dessa delar — besluta

dels att 5 § 6 mom. i den nya sjukhuslagen
skulle hava följande lydelse:

»Sjukhus benämnes sjukhem om det
till huvudsaklig del är inrättat för vård
av

a) långvarigt kroppssjuka, . . . förlossningshem
inrättas.»,

dels att 9 § 2 mom. samma lag skulle
hava följande lydelse:

»Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse
i stad, som ej tillhör landstingskommun,
skola kallas sjukvårdsdirektör
. . . till protokollet.».

dels att 12 § samma lag skulle hava
följande lydelse:

»Till sammanträde med direktionen
skola sjukvårdsdirektör samt sjukhuschef
och chefsläkare kallas med rätt att
deltaga i överläggningar men ej i besluten
samt att få sin mening antecknad till
protokollet.

Enahanda befogenhet tillkommer ock
överläkare, sjukstuguläkare och sjuk 3

Första hammarens protokoll 1959. Nr 10

Förslag till sjukhuslag m. m.

hemsläkare, envar såvitt angår sjukvården
å det sjukhus eller den avdelning
därav som anförtrotts honom.

Vad sålunda ... som direktion.»,

dels att 13 § samma lag skulle hava
följande lydelse:

»1 mom. Ledningen av sjukhus utövas
under direktionen av en särskilt
tillsatt sjukhuschef. Utses annan än läkare
till sjukhuschef, skall en läkare
vid sjukhuset förordnas att såsom chefsläkare
biträda sjukhuschefen i medicinska
angelägenheter.

Sjukhuschef tillsättes och entledigas
av sjukvårdsstyrelsen efter direktionens
hörande. Chefsläkare utses, efter förslag
av direktionen, av sjukvårdsstyrelsen för
viss tid, högst fyra år. Sjukhusets överläkare,
om flera sådana finnas, skola
beredas tillfälle att yttra sig över direktionens
förslag.

2 mom. Om särskilda skäl iiro därtill,
må flera sjukhus ställas under ledning
av en sjukhuschef. Sjukvårdsstyrelse må
besluta, att sjukhuschef icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,
epidemisjukstuga, förlossningshem eller
sjukhem. Finnes icke sjukhuschef vid sådant
sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de åligganden
som eljest tillkomma sjukhuschef
skola fullgöras.»,

dels att 14 § 1 mom. samma lag skulle
hava följande lydelse:

»I stad som ej tillhör landstingskommun
må såsom högsta chef närmast sjukvårdsstyrelsen
för förvaltning av de av
staden drivna sjukhusen anställas en
sjukvårdsdirektör. Där sjukvårdsdirektör
finnes, skall sjukhuschef handhava sin
förvaltning under sjukvårdsdirektörens
ledning.

Sjukvårdsdirektör må i den omfattning
och ordning Konungen bestämmer
tilläggas uppgifter, som eljest ankomma
på direktion eller sjukhuschef.»,

dels att punkt 4 i förslaget till övergångsbestämmelser
till den nja sjukhuslagen
skulle utgå med härav följande
omnumreringar av efterföljande punkter,

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

dels ock att i lag om ändring i epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) skulle
förordnas, att jämväl 9 § sistnämnda lag
skulle upphöra att gälla.

I de likalydande motionerna I: 314
och II: 386 hade hemställts, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till sjukhuslag
måtte

1) besluta låta § 26 utgå;

2) besluta göra ett tillägg till 22 §,
1 mom., tredje stycket, av följande lydelse:
»Utan sådant medgivande må dock
i undantagsfall annan vårdsökande intagas
då speciella skäl härför föreligger.
»

I de likalydande motionerna 1:315
och 11:387 hade föreslagits, att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till sjukhuslag
skulle

1) besluta låta § 4, andra stycket,
utgå,

2) besluta utbyta tjänstebenämningen
»underläkare» mot »avdelningsläkare»,

3) uttala sig till förmån för en väsentlig
ökning av antalet biträdande
överläkare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 19;

B. att yrkandet under 3 i motionerna
1:315 och 11:387 måtte anses besvarat
genom vad utskottet i utlåtandet anfört;
samt

C. att motionerna 1:315 och 11:387,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut hemställt,
ävensom motionerna I: 88 och II: 124, I:
164 och II: 215, I: 314 och II: 386, I: 316
och 11:388 samt 11:429 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet vid avsnittet
»V. Omfattningen av landstingens
vårdskyldighet. A. Sluten vård» å
s. 43 i det tryckta utlåtandet yttrat
bland annat:

»Landstingskommuners vårdskyldighet
omfattar härigenom i allmänhet icke
svenska medborgare, som är bosatta
utomlands, även om de — såsom fallet
är med dem som på grund av offentlig
tjänst är bosatta utomlands — är kyrkobokförda
bär i riket. Direktionen för de
statliga sjukhusen i Stockholm (karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet)
har emellertid åtagit sig att tills vidare,
i mån av tillgång till vårdplatser,
bereda utomlands bosatta svenska medborgare
vård. Därvid skall för närvarande
tillämpas en taxa om fem kronor om
dagen för vård å allmän sal.»

Vid avsnittet »IX. Förvaltningsorganen»
hade utskottet å s. 65 i det tryckta
utlåtandet anfört bland annat:

»Mot de i propositionen föreslagna
reglerna om direktion har utskottet
i princip intet att erinra. Emellertid
anser utskottet, att de, som enligt 12 §
andra stycket äger rätt att deltaga i direktionens
sammanträden, också bör kallas
till ifrågavarande sammanträden.»

Reservationer hade avgivits

I. vid 4 § sjukhiislagen

av herrar Surrne, Mannerskantz, Edström,
Jacobsson i Tobo, Hamilton och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet i anledning
av yrkandet under 1 i motionerna
1:315 och 11:387 bort hemställa,
att 4 § andra stycket måtte få följande
lydelse:

»Öppen vård må anordnas jämväl
å särskild avdelning vid eller i anslutning
till sjukhus.»;

II. vid 22 § sjukhiislagen

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström,
Jacobsson i Tobo, Hamilton och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet i anledning av
yrkandet under 2 i motionerna I: 314
och II: 386 bort hemställa, att 22 § 1

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

mom. tredje stycket måtte få följande
lydelse:

»Utan sjukvårdsstyrelsens medgivande
må å sjukhus ej heller intagas annan
än den, för vilken huvudmannen jämlikt
denna lag eller enligt avtal har att
ombesörja sluten vård. Undantagsvis må
intagning dock ske jämväl i andra fall,
där läkare som i 21 § första stycket sägs
finner synnerliga skäl därtill föreligga.»;

III. vid 26 § sjukhuslagen

av herr Hamilton, som ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet med tillstyrkande
av yrkandet under 1 i motionerna
I: 314 och II: 386 bort hemställa, att 26 §
måtte utgå ur förslaget till sjukhuslag;

IV. i anledning av utskottets yttrande
vid avsnittet »V. Omfattningen av landstingens
värdskyldighet. A. Sluten värd»

av herrar Sunne, Mannerskantz, Edström,
Jacobsson i Tobo, Hamilton ocli
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
till det stycke, som började med orden
»Landstingskommuners vårdskyldighet»
och slutade med orden »allmän sal» (s.
43), bort fogas text av följande lydelse:

»Dessa möjligheter till vård utgör enligt
utskottets uppfattning ett mindre
tillfredsställande provisorium. De svenska
medborgare, som på grund av offentlig
tjänst är bosatta utomlands, samt
medlemmar av deras familjer, som sammanbor
med dem i utlandet, borde ha
möjlighet att erhålla sjukhusvård inom
ett landstingsområde, där de har något
slag av personlig anknytning. Samma
borde gälla även för andra svenska medborgare,
som är anställda hos nämnda
utlandssvenskar och är medlemmar av
dessas hushåll. Antalet personer, som
kan komma i fråga för sådan sjukhusvård,
är mycket begränsat, och de ekonomiska
konsekvenserna av en bestämmelse
om dylik rätt till vård torde för
landstingskommunerna bli obetydliga.
Utskottet förväntar sig därför att Kungl.
Maj :t snarast utreder denna fråga och
framlägger förslag i ämnet. Frågan om
vårdskyldighet mot utlandssvenskar i

Förslag till sjukhuslag m. in.

allmänhet torde däremot böra lösas i annat
sammanhang.»

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Sunne.
Mannerskantz, Edström, Jacobsson i Tobo,
Hamilton och Anderson i Sundsvall,
beträffande det i motionerna I: 315 och
II: 387 framställda yrkandet, att tjänstebenämningen
»underläkare» skulle utbytas
mot »avdelningsläkare».

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts, att föredragningen
av nu ifrågavarande utlåtande skulle ske
punktvis. Vid punkten A skulle därvid
föredragas först vartdera av de i punkten
tillstyrkta lagförslagen paragrafvis
och där så erfordrades moment- och
styckevis, med övergångsbestämmelser,
ingress och rubrik sist, samt därefter
utskottets hemställan. Vid behandlingen
av den paragraf, varom först uppstode
överläggning, skulle denna få omfatta
utlåtandet i dess helhet.

I enlighet härmed föredrogs nu

Punkten A

Kungl. Maj.ts av utskottet tillstyrkta
förslag till sjukhuslag

i—3 §§ och 4 § första stycket

Godkändes.

4 § andra stycket.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
överlämna några rosor till inrikesministern
för ett i stort sett gott förslag till ny
sjukhuslag. Det visar att han nu liksom
tidigare i sin verksamhet som inrikesminister
på ett utomordentligt sätt omsätter
sina erfarenheter från ett mångårigt
landstingsarbete. Men rosor har ju också
taggar, och därför skall jag även komma
med några erinringar och invändningar
på vissa punkter.

Andra lagutskottet betonar i sitt utlåtande
de svårigheter som föreligger när
det gäller att åstadkomma en entydig
definition av begreppet långvarigt sjuka.
Det är på samma sätt med inrikesministern,
som tycks ha velat få fram en

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.
avgränsning mellan å ena sidan akutsjukvården
och å andra sidan vården av
de långvarigt sjuka. De erfarenheter jag
har gjort under mitt arbete inom landstinget
visar emellertid att den avgränsningen
inte vållar huvudmännen några
större bekymmer. Då är det betydligt
mer bekymmersamt när det gäller avgränsningen
mellan å ena sidan vården
av långvarigt sjuka och å andra sidan
kommunernas åldringsvård. Det förhåller
sig på det sättet att man allt mer
övergår till att förlägga vårdhemmen för
de långvarigt sjuka i anslutning till lasaretten.
Därför sker ett allt mer intimt
och smidigt samarbete mellan akutsjukvården
och vården av de långvarigt sjuka,
och detta är i och för sig en god
sak.

Vår erfarenhet säger oss emellertid,
att det är betydligt svårare att göra en
avgränsning mellan åldringsvården och
vården av de långvarigt sjuka. Framför
allt när man har försökt att aktivisera
vården av de långvarigt sjuka har man
stött på många svårigheter. När vi försöker
att bereda plats på sjukhem åt
långvarigt sjuka, som genom behandling
skulle kunna bli effektivt förbättrade,
kommer det ofta krav framför allt från
ålderdomshemmen att man där skall ta
in personer, som man där inte har möjlighet
att ge den erforderliga vården. Läkarna
på sjukhemmen strävar också efter
att få hand om så många patienter
som möjligt, exempelvis sådana som
drabbats av någon lindrig hjärnblödning
eller som lider av cancer. Men detta stöter
på patrull, därför att platsantalet är
för litet. På sjukhemmen ligger det
många patienter, som mycket väl i stället
skulle kunna vårdas på ålderdomshemmen.
Det är visserligen patienter
som är i behov av personlig skötsel —
om man med personlig skötsel menar
hjälp för att tvätta sig, kamma sig eller
många gånger kanske också för att matas
— men de behöver inte ta upp en
plats på sjukhemmen, framför allt inte
i dagens läge, när vi har en så oerhört
stor brist på vårdplatser.

Den definition, som man nu kommit
fram till inom inrikesdepartementet och

utskottet, är icke tillfredsställande. När
man diir fått med uttrycket »personlig
skötsel», så tror jag att det av företrädarna
för socialvården kommer att tas
som intäkt för att vi på våra sjukhem
skall ta in patienter, som i själva verket
mycket väl under den rådande bristen
på vårdplatser i stället skulle kunna vårdas
på ålderdomshem.

Man har i utskottsutlåtandet anmärkt,
att vi motionärer inte velat göra en avgränsning
gentemot tbc-sjuka patienter.
Men det är väl självklart, att icke någon
läkare — vare sig det står i lagen eller
icke — lägger in en patient med tuberkulos
i ett smittsamt skede iiå ett sjukhem.
Däremot kan jag inte förstå, varför
man inte på ett sådant sjukhem skulle
kunna ta in en patient, som icke befinner
sig i ett smittsamt skede. Därför tror
jag att denna farhåga är ogrundad.

Frågan om läkares deltagande i sjukvårdsstyrelsernas
arbete är eu annan
punkt, där jag skulle vilja göra några
erinringar. Förste provinsialläkaren är
ju redan med i detta arbete, men nu
föreslås det här i lagen alt dessutom ytterligare
en lasarettsläkare skulle tillkomma.
.lag måste fråga mig — och det
har också gjorts i annat sammanhang i
detta ärende — var man över huvud taget
skall få tag i en sådan verkligt sakkunnig
läkare, vilkens erfarenhet kan
omspänna alla de olika fält, som det här
kan bli fråga om. .lag vill klart säga
ifrån, att den mannen eller kvinnan helt
enkelt inte finns. Det är givet att det,
oavsett om det finns en lagbestämmelse
eller inte, vid planeringen av ett
lasarett eller när det gäller att taga ett
initiativ till ytterligare sjukvårdsplatser
inom landstingsområdena ligger i huvudmännens
intresse att få kontakt med
den sakkunskap, som är nödvändig. Men
våra erfarenheter har gjort oss på det
klara med, att det är fullkomligt otänkbart
att finna en enda läkare, som man
i det sammanhanget kunde vända sig
till, utan man måste vända sig till flera
sakkunniga.

Vi håller för närvarande på att planera
ett nytt centrallasarett i Västerås, vilket
kommer att kosta mellan 40 och 50

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

miljoner kronor. Det är inte tänkbart att
man för en sådan sak skulle kunna få
fram endast en läkare som rådgivare,
och därför har vi också i vårt fall sökt
kontakt med flera läkare. Dessa fungerar
som en rådgivande nämnd av sakkunniga
för vårt arbete. Självfallet går det till
på samma sätt vid övriga lasarett. Framför
allt tar man givetvis, vilket också
skett för vår del, kontakt med vederbörande
avdelningsläkare.

.lag finner det därför fullkomligt onödigt
att införa en sådan bestämmelse
som den jag här avser i sjukhuslagen.

Dessutom är det ju ett ganska vagt uttryck
när man här säger, att dessa läkare
skall deltaga i behandlingen av ärenden
av större vikt för sjukhusväsendet.
Här uppkommer också frågan i vilka
ärenden dessa läkare skall inkallas för
att medverka. Om man vid ett lasarett
skall bygga en ny panncentral är detta
självklart också en fråga av större vikt
för sjukhusväsendet, men man kan fråga
sig vad man bär för glädje av att inkalla
en läkare som sakkunnig i just detdct
sammanhang. Jag kan över huvud taget
inte förstå, vad det skall tjäna till att
ställa direktiv till sjukhusens huvudmän
om vilka sakkunniga man skall anlita i
olika sammanhang.

Det är på samma sätt i en annan paragraf
som gäller sjukhusdirektionens sammanträden.
I denna säger man, att husmodern
eller den som har att sköta personalvårdsärendena
skall ha rätt att delta
i överläggningarna. Jag finner det alldeles
självklart att sjukhusdirektionerna,
i det fall det på deras sammanträden
förekommer frågor, där det är nödvändigt
att ta del av husmors erfarenheter,
utan vidare inkallar henne, även om gällande
sjukhuslag inte innehåller någon
föreskrift därom. Över huvud taget finner
jag det svagt, att man inte kan visa
huvudmännen så stort förtroende att de
själva får rätt att avgöra, vilka som skall
inkallas till direktionssammanträdena
och sjukhusstyrelsernas sammanträden.
I det fallet verkar det i någon mån som
om man träffat en kompromiss ■— inrikesministern
tycks i viss utsträckning
ha givit efter för yrkanden från bl. a.

Förslag till sjukhuslag m. m.

medicinalstyrelsen och Läkareförbundet.

Andra lagutskottet har inte på något
sätt förbättrat denna sak utan snarare
gjort den sju resor värre. Utskottet behandlar
frågan om överläkarnas rätt att
delta i direktionssammanträdena. Enligt
lagen skall dessa läkare ha rätt att närvara
vid sådana sammanträden, där frågor
som gäller deras avdelningar skall
behandlas. Det är ju också rätt vanligt
att överläkarna får delta i behandlingen
av sådana ärenden, och det är i och för
sig riktigt. Utskottet skjuter emellertid
in sig på en sak i detta sammanhang och
säger: »Emellertid anser utskottet, att
de, som enligt 12 § andra stycket äger
rätt att deltaga i direktionens sammanträden,
också bör kallas till ifrågavarande
sammanträden.»

Vad kan då inträffa? Ja, vi kan som
exempel ta ett sådant lasarett som centrallasarettet
i Västerås. Vid ett sammanträde
där skulle alltså delta sju förtroendemän
och ungefär 20 tjänstemän.
Det skulle vara fullkomligt abnormt att
ha det ordnat på det sättet. Ännu värre
skulle det bli exempelvis vid karolinska
sjukhuset i Stockholm, där i sådant fall
ett 80-tal läkare skulle delta i sammanträdena.

Vad tjänar det över huvud taget till att
föreslå införandet av en sådan paragraf?
Det är därför av stor vikt att riksdagen
beslutar att för sin del inte godta
utskottets skrivning på denna punkt.

En annan fråga gäller sjukhusförvaltningen.
I det fallet finns två former:
dels större sjukhus med särskild sjukhuschef,
dels mindre sjukhus, där man
förordar bibehållandet av den gamla förvaltningsformen
med en styresman och
en syssloman. Med de erfarenheter jag
har från sjukhusförvaltningen anser jag,
att det senare systemet medför en onödig
dualism mellan styresmannen och
sysslomannen. Detta problem bör bringas
ur världen genom en klarare avgränsning
av arbetsuppgifterna. Jag kan
inte finna något skäl till att man inte
skulle kunna ha precis samma anordning
beträffande förvaltningen på de
mindre lasaretten som på de större.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag- till sjukhuslag m. m.

Visserligen kan det tills vidare vara så
när det gäller de mycket små, odelade lasaretten,
att man inte har tillräckligt
kvalificerade syssloman. Men utvecklingen
går dithän, att vi får allt färre
odelade lasarett och allt flera normallasarett.
Normallasaretten är av sådan
storlek, att det där krävs en god ekonomisk
ledning. Jag tror det skulle vara
betydligt bättre om dessa lasarett hade
precis samma möjligheter som de stora
sjukhusen när det gäller förvaltningen
och att de alltså finge en sjukhuschef.
Jag anser för min del, att denne bör vara
en man eller kvinna med god ekonomisk
utbildning. Det är alldeles självklart, att
denne sjukhuschef inte på något sätt
kan få blanda sig i de rent medicinska
angelägenheterna. De bör tillkomma den
läkare, som har till uppgift att vara medicinsk
chef vid sjukhuset.

Jag övergår nu till frågan om »frivilligt
tillbjuden ersättning». I utskottsutlåtandet
talas om »så kallad» frivilligt
tillbjuden ersättning, och det kanske är
ett riktigare uttryck, eftersom man kan
fråga sig om det här alls gäller en frivilligt
tillbjuden ersättning. Vi skryter
med att vi i detta land bär betydligt
bättre ordnade förhållanden när det gäller
sjukhusvården än exempelvis Amerika,
varifrån vi kan få höra skräckskildringar
om hur mycket det kostar att
vårdas på sjukhus. Vi är emellertid inte
helt fria i detta land heller från sådana
tendenser, som finns i Amerika. Jag tvekar
inte att i detta sammanhang använda
ett så pass kraftigt ord som skandal. Jag
vill rent ut också säga, att det är kränkande
för rättsmedvetandet att den som
kan lägga pengar på bordet kan bli
hjälpt av läkare, medan den medellöse
lämnas åt sitt öde.

Har vi det nu på det sättet här i landet?
Ja, det har vi, tv medan exempelvis
Landstingsförbundet med sina läkare
har överenskommit om evalveringsersiittning,
som innebär att läkarna inte
längre har rätt att på enskilda rum mottaga
vad som kanske kan kallas »tillbjuden
ersättning», har exempelvis Stockholms
stad inte åstadkommit en sådan
överenskommelse. Det innebär att pa -

tienter, som är i behov av specialvård i
Stockholm ibland inte kan få den utan
att betala stora belopp. Vi har vid flerfaldiga
tillfällen i vårt förvaltningsutskott
fått framställning från patienter,
som vårdats vid sjukhus i Stockholm,
med hemställan om att vi skulle betala
ut ersättningar, som i och för sig är
mycket stora, till läkare i Stockholm.

Jag skulle kunna anföra några exempel.
Vi hade för något år sedan ett ärende,
som gällde en kvinna, vilken väntade
barn och behövde opereras för eu
speciell åkomma. Hon remitterades till
sjukhus i Stockholm. Där meddelades,
att det skulle ta ungefär sex månader,
innan han kunde opereras. Ja, om sex
månader skulle den kvinnan och hennes
väntade barn inte längre finnas i livet.
Samtidigt fick hon meddelande om att
om hon i stället ville lägga in sig på ett
privat sjukhus i Stockholm, skulle samma
läkare, som skulle operera på det offentliga
sjukhuset i staden, göra det omedelbart,
men det kostade också mycket
pengar. Nu begärde man från förvaltningsutskottets
sida, att vi skulle betala
den här ersättningen. Vi ansåg oss av
principiella skäl inte kunna göra det, ty
vi ville inte vara med om att uppmuntra
sådana saker. Det klarade sig ändå genom
en frivillig insamling i kvinnans
hemort, men jag tycker att det är rent
ut sagt upprörande, att sådana förhållanden
kan få råda här i vårt land.

Detta är inte något enstaka fall, ty
för någon månad sedan hade förvaltningsutskottet
en ny framställning av
samma slag från en annan patient vid ett
annat sjukhus i Stockholm, där vederbörande
fick samma svar. Hon skulle lägga
in sig på allmän säl på detta sjukhus
i Stockholm, men då skulle patienten
inte kunna opereras omedelbart utan det
skulle ta rätt lång tid. Operationen var
av brådskande natur, och det sades därför,
att om hon i stället lade in sig på
helenskilt rum, skulle operationen kunna
utföras omedelbart. Ja, det kostade kvinnan
1 616 kronor att få operationen utförd
på det sättet. Då måste man ändå
fråga sig: År det riktigt, att vi skall ha
det ordnat på det sättet? Jag har därför

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

som motionär ansett det nödvändigt, att
den övergångsbestämmelse, som inrikesministern
här föreslår och som möjliggör
att man fortsätter med denna trafik
bär i Stockholm och på andra sjukhus,
slopas; det är helt enkelt nödvändigt att
så sker.

Det är en annan sak som jag vill ta
upp i detta sammanhang. Jag har inte
berört den i motionen, men jag vill säga
några ord till inrikesministern på denna
punkt. Det gäller frågan om hur man
skall förfara när man skall uppföra ett
sjukhus. Inrikesministern förklarar att
han anser det nödvändigt, att medicinalstyrelsen
och i vissa fall centrala sjukvårdsberedningen
får möjlighet att yttra
sig om dessa frågor. Jag tycker nu att
denna paragraf hade kunnat utgå, ty när
våra landsting och övriga sjukhushuvudmän
bygger sjukhus, anlitar de den
bästa möjliga sakkunskap i fråga om
sjukhusarkitektur och tar även kontakt
med läkare, så som jag tidigare anfört.
Därför borde det inte längre vara
nödvändigt att ha denna bestämmelse
kvar. Jag har i min motion inte gjort
någon framställning om att bestämmelsen
skall tas bort, men det borde vara
tämligen klart, att om denna verksamhet
skall fortgå, bör den vara av rådgivande
natur och inte bedrivas på det sätt
som nu sker.

I fråga om fastställandet av sjukvårdsplaner
har departementschefen den uppfattningen,
att fastställandet bör ske så
enkelt och smidigt som möjligt. Jag tycker
att detta borde gälla även i fråga om
byggnadsplanerna för våra sjukhus, men
när ett ärende ligger hos en central myndighet
i tre års tid, kan man inte säga
att förfarandet är enkelt och smidigt. Jag
skulle därför vilja vädja till inrikesministern,
att han undersöker hur sådana
frågor handlägges uppe hos de centrala
myndigheterna — i detta fall centrala
sjukvårdsberedningen och medicinalstyrelsen.
Jag vill vitsorda, att det i andra
sammanhang kan gå mycket enkelt och
smidigt till hos båda dessa institutioner
— det har jag färska erfarenheter av —
men jag har tyvärr också erfarenheter
av att det inte går så smidigt och enkelt

Förslag till sjukhuslag m. m.
till, och där bör inrikesministern se till
att det blir en förändring.

Slutligen vill jag, herr talman, ta upp
en sak som kan betraktas som mindre
väsentlig, och den gäller en bestämmelse,
som finns kvar i epidemilagen. När
nu epidemilagen har blivit föremål för
ändring, tycker jag att inrikesministern
borde ha passat på att slopa bestämmelsen
om kungörelseförfarandet. Andra
lagutskottet är ense med motionärerna
om att denna paragraf saknar praktisk
betydelse, men varför skall man då
i en lagstiftning ha kvar en bestämmelse,
som saknar praktisk betydelse?
Bestämmelsen innebär, att om hälsovårdsnämnden
så påfordrar skall i kyrkan
från predikstolen uppläsas att epidemisk
sjukdom inträffat, och epidemibacillerna
skall således här drivas på
flykten. På landsbygden kan det i kyrkan
finnas präst, klockare, kyrkvaktmästare
och kanske ett par åhörare på gudstjänsterna,
och det är klart att det kan
anses värdefullt att dessa får reda på att
det finns en epidemi i socknen och att
de får möjlighet att sprida kungörelsens
innehåll vidare och framför allt meddela
de anvisningar som hälsovårdsnämnden
i denna kungörelse lämnar för att
man skall kunna vidta nödvändiga försiktighetsmått.
Men sannolikt är det så,
att denna epidemi spridits ganska långt,
innan detta kungörelseförfarande blivit
verksamt, och jag vill då fråga, om inte
inrikesdepartementet kommit underfund
med att det finns andra och säkrare kanaler
för ett kungörelseförfarande än
att låta det hela uppläsas från predikstolen.
Jag är säker på att man gjort det,
tv detta har visat sig i andra sammanhang
när det gällt kommunala kungörelser.
Jag anser att man, när man ändå
varit tvungen att ändra på epidemilagen,
också borde ha tagit bort denna
mycket oviktiga bestämmelse.

Herr talman! Jag skall sluta med detta
och återkommer sedan med mina yrkanden
på de olika punkterna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att hjälpa sjuka, sårade
orh skadade har alltid varit mänsklig -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

lietens främsta humanitära uppgift. Även
i vår tid, när sjukvården, särskilt sjukhusvården,
blivit så betydelsefull sektor
i samhällsekonomien, får man inte
glömma bort detta. Sjukvårdens uppgift
är alltid främst humanitär. Att den kostar
stora pengar kompenseras av att
den även ger mycket. För varje övervunnet
invalidtillstånd vinner samhället
tiotusentals kronor i minskade hjälputgifter
och tillkomst av arbetskraft. Investeringarna
är därför i allmänhet
mycket räntabla.

Det centrala men även det dyrbaraste
inom sjukvården är sjukhusen. De lagar
och förordningar, som reglerar deras
drift, är föråldrade, och därför har eu
ny sjukhuslag länge varit av nöden. Det
förslag till en ny sådan, som sjukhuslagstiftningskommittén
framlade år 1956,
var emellertid ur många synpunkter
olyckligt och väckte stark kritik, främst
ur den nyssnämnda grundläggande synpunkten:
sjukhuset får inte betraktas
som ett ämbetsverk eller en ekonomisk
institution; den humanitära vården av
sjuka och skadade är sjukhusets verkliga
funktion att utveckla den till högsta
fulländning på de grundvalar, som medicinsk
och övrig vetenskap bygger.

Förslaget till sjukhuslag i den nu
framlagda propositionen är både sakligt
och formellt avgjort bättre. Man har tagit
hänsyn till kritiken, och förhandlingar
har ägt rum med berörda personalorganisationer,
i främsta rummet Läkareförbundet.
Konsekvenserna av så
genomgripande förändringar, som detta
lagförslag innebär, är dock svåröverblickbara.
Man får blott hoppas på ett
klokt handhavande av myndigheterna.

Det viktigaste i den nya, föreslagna
lagen är att huvudmännen får ansvaret
jämväl för den öppna vården vid sjukhusen
samt att, då det gäller sjukhusläkarnas
ställning, det ej längre blir någon
skillnad mellan sluten och öppen
vård. Principiellt är här utskottet enigt
med departementschefen om att den
slutna vården idgör sjukhusens huvudsakliga
uppgift och att den öppna vården
inte får utbyggas i sådan omfattning,
att den slutna vården därigenom

eftersättes. Huvudmännens skyldigheter
att bereda öppen vård begränsas till sådan
vård, som kräver anlitande av sjukhusens
högt kvalificerade läkare och
dyrbara utrustning, d. v. s. specialistvård.
Man slår på så sätt vakt om de
sjukas intressen, det fria läkarvalet, den
goda familjeläkarinstitutionen och nödvändigheten
av att ha en god öppen
vård utanför sjukhusen, särskilt med
hänsyn till behovet av läkarhjälp i hemmen.
Men man slår även vakt om huvudmännens
intresse av minsta kostnader.

Dessa stadganden, som återfinnes i 4
första stycket, och till vilka såväl departementschefen
som utskottet givit sin
anslutning, synes emellertid upphävas
eller göras mindre effektiva genom det
föreslagna stadgandet i samma paragrafs
andra stycke: »Utan inskränkning av

vad nu sagts må vid sjukhus eller i anslutning
till sjukhus inrättas särskild avdelning
avsedd endast för öppen vård.»
Departementschefens motivering för delta
förslag är ohållbar, ty den hänvisar
bara till de fristående poliklinikerna i
Göteborg, vilka ju ej hör till sjukhus och
därför inte omfattas av denna lag. Styckets
formulering är också oklar. Det
framgår inte minst av att det uppfattats
konträrt olika i de båda motionsparen
I: 315 och II: 387 samt I: 316 och
II: 388. Reservanterna anser därför, att
4 §, andra stycket, bör erhålla en formulering,
som bättre täcker vad som avses.
De föreslår följande formulering:
»Öppen vård må anordnas jämväl å särskild
avdelning», d. v. s. med uteslutande
av de mot första stycket kontroversiella
orden »utan inskränkning av vad
nu sagts». En sådan formulering är avgjort
att föredra, och mitt första yrkande
gäller därför bifall till reservationen
nr 1, vilken således innebär en annan
formulering av § 4.

Även på en annan punkt synes formuleringen
av den föreslagna lagen
mindre lycklig, här ur tidigare nämnd
humanitär synpunkt. Det gäller 22 §, 1
mom., tredje stycket, där det står: »Utan
sjukvårdsstyrelsens medgivande må å
sjukhus ej heller intagas annan än den,

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

för vilken huvudmannen jämlikt denna
lag eller enligt avtal har att ombesörja
sluten vård.» Någon sådan förbudsparagraf
för den intagande läkaren att intaga
en sjuk eller skadad finns ej i nuvarande
lagstiftning. Det gäller ju inte
heller någon för huvudmannen ekonomisk
fråga av väsentlig art. Sjuka av
denna typ debiteras utomlänsavgift, vilken
i huvudsak täcker kostnaden. Ur
humanitär synpunkt är det emellertid
eu ytterst betydelsefull detalj, även om
det inte rör sig om så många fall. Det
kan gälla en vid sjukvårdsinrättningarna
eller huvudmannens kansli anställd, som
önskar en mer diskret behandling av sitt
lidande, det må gälla ett psykiskt problem
eller en abort, för att ta ett par
exempel. Inte önskar vederbörande i sådana
fall ett officiellt förfarande med
beslut av sjukvårdsstyrelsen eller av
denna befullmäktigad tjänsteman. Det
kan gälla familjära problem av ömtålig
art, det kan i vissa fall gälla ett personligt
förtroende mellan läkare och patient.
Såsom paragrafavsnittet nu utformats,
bar det en klart inliumanitär prägel,
som är främmande för vårt sjukhusväsen.
Kommer det med i lagen, blir resultatet
samvetskonflikter för många läkare
•—■ mellan läkaretik och en inhuman
lag som strider mot varandra. Den
formulering som reservanterna föreslår
är ur humanitär synpunkt tillfredsställande
och ur ekonomisk synpunkt för
huvudmännen helt godtagbar, det gäller
undantagsfall, för vilka huvudmännen
får kostnaderna i stort sett täckta. Reservanterna
föreslår därför följande utformning
av 22 §, 1 mom., tredje stycket:
»Utan sjukvårdsstyrelsens medgi vande

må å sjukhus ej heller intagas annan
än den, för vilken huvudmannen
jämlikt denna lag eller enligt avtal har
att ombesörja sluten vård. Undantagsvis
må intagning dock ske jämväl i andra
fall, där läkare som i 21 § första stycket
sägs finner synnerliga skäl därtill föreligga.
»

Jag vill här yrka bifall till reservation
nr 2, som föreslår denna formulering
av 22 §.

Jag kommer så till tvenne reservations -

Förslag till sjukhuslag m. m.
vis framförda förslag till ändrad motivering.
Det ena gäller svenska medborgare,
som är bosatta utomlands, det andra
gäller underläkarnas krav på en med
tjänsten mera adekvat titel.

1) I det förra fallet är det så, att karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet
åtagit sig att tills vidare bereda utomlands
bosatta svenska medborgare vård
till en taxa av fem kronor om dagen på
allmän sal. Detta är dock bara ett provisorium,
och därför hemställs i den av
reservanterna föreslagna ändrade motiveringen
om skyndsam utredning på
denna punkt. Den större och svårare frågan
om utlandssvenskarnas sjukvård i
allmänhet bör även lösas. Om man godtar
vad reservanterna föreslår i reservation
nr 4, säger riksdagen ifrån, att
den önskar en utredning om saken. Vi
måste också tänka på våra utomlands
bosatta svenskar och deras intressen, då
det gäller sjukvården.

Jag vill därför yrka bifall till reservation
nr 4 och däri föreslagna ändrade
motivering.

2) I det senare fallet dras vi i Sverige
med en i andra länder för länge
sedan övergiven titel. Vi har fått den
ifrån Tyskland, det enda land där den
tidigare har använts, från oss bär den
i någon mån kommit över till finlandssvenskt
språkbruk. I Tyskland är den
nu för länge sedan övergiven. Hos oss
har vi brukat ta bort termen »under»
i annan titulatur, det finns ej ett enda
sakskäl för att som ett undantag bibehålla
titeln »underläkare». I lagtexten
bör den utbytas mot »avdelningsläkare».

Mot detta har man invänt, att på våra
servicekliniker skulle namnet inte vara
adekvat, eftersom där inte finns några
vårdavdelningar. Men även där är vederbörande
läkare ansvarig, inte för en
vårdavdelning utan i stället för en viss
sektion eller avdelning av det gemensamma
arbetet. Även där vore det fullt
berättigat att använda uttrycket avdelningsläkare.

Av tekniska skäl avstår jag från att
yrka bifall till den av mig förordade motiveringen
på denna punkt. Jag hoppas
dock att man skall ta hänsyn till den

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.
åsikten och till vederbörande läkares
önskemål i det praktiska handhavandet
av dessa bestämmelser i framtiden.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
i anledning av vad herr Söderberg nyss
sade. Jag ville först reagera inte så litet
emot hans framställning av den köbildning,
som förefinns vid specialklinikerna
i Stockholm. Det är helt naturligt så
i- hela världen, att där man har högtstående
specialkliniker, samlas alltid de
sjuka framför dessa, och alla kan inte
omedelbart tas in. Av detta drog herr
Söderberg slutsatser, som jag anser både
överdrivna och oriktiga. Det är här inte
fråga om läkarnas ekonomiska intressen,
utan det är fråga om att praktiskt
kunna ordna denna högststående specialvård
för så många sjuka som behöver
den. Det är inte läkarna utan sjukvårdshuvudmännen,
som skall ordna
med den saken. Att det sedan därför att
huvudmännens anordningar ej räcker
till upprättas anstalter på privat initiativ
för att hjälpa de sjuka, är en sak för
sig. Skall man anlita privata sjukhus,
kostar det givetvis mera pengar, men
det är inte läkarna som har med detta
att göra. Ett privat sjukhem måste för
den sjuke kosta mera än ett som understöds
av det allmänna.

Herr Söderberg kritiserade vidare förslaget
i den nya lagen att också en sjukhusläkare
skall deltaga i sjukvårdsstyrelsens
arbete, liksom vi redan har
förste provinsialläkaren. Herr Söderberg
ansåg att en sådan rådgivande läkare
skulle vara praktiskt taget omöjlig att
uppbringa.

Jag vill erinra om att en hel del av
våra landsting redan har det så ordnat i
praktiken, antingen genom att någon av
sjukhusläkarna i landstingsområdet också
är förtroendeman och sitter i sjukvårdsstyrelsen
eller på annat sätt. Vårt
grannland Danmark har sedan många
år denna fråga utomordentligt väl ordnad.
En sjukhusläkare sitter med i det
som motsvarar vår sjukvårdsstyrelse.
Det är givet, att man, när det gäller specialfrågor,
måste rådgöra med speciell
sakkunskap på området, men vår lag avser
ju också att så skall ske.

Jag anser att den nya formen, där
vi alltså får en sjukhusläkare knuten till
sjukvårdsstyrelsen, är en förbättring,
som jag för min del i motsats till herr
Söderberg varmt vill tillstyrka.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga några
ord i anledning av frågan om specialklinikerna.

Herr Edström nämnde i början av
sitt anförande att sjukvårdens uppgift
är humanitär. Jag skulle då vilja ställa
den frågan till herr Edström, om det
skall anses humanitärt att pengarna skall
avgöra om en sjuk människa skall få
hjälp eller inte. Det är inte riktigt, herr
Edström, att det bara är vid de privata
klinikerna sådana missförhållanden förekommit
som jag nyss nämnt. Mitt
andra exempel är hämtat från ett av
Stockholms stads sjukhus. Vill man lägga
in sig på ett enskilt rum och därmed bereda
läkaren möjlighet att mottaga vad
vi här brukar kalla tillbjuden ersättning,
vilket han icke kan få om man
ligger på allmän sal, då skall man få
hjälp. Är det humanitärt, herr Edström,
att göra på det sättet? Borde det inte i
stället vara på det viset, att läkarna
behandlar de patienter som har det största
behovet av att snabbt få sin operation
utförd och inte låta pengarna avgöra?
Jag anser helt enkelt att det är upprörande
att vi skall ha det på det sättet.
Det har vi lyckligtvis kommit ifrån när
det gäller landstingssjukhusen, och om
man inte kan komma till en sådan uppgörelse
i Stockholm, finns det all anledning
att ifrån statsmakternas sida se
till att vi får en lagstiftning, som medför
att ett sådant förhållande inte blir
möjligt på Stockholms stads sjukhus.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Söderberg
vill jag också understryka angelägenheten
av att pengar inte skall få
avgöra om en patient skall få vård eller
inte, men jag tror att förhållandena i
vårt land i det avseendet är synnerligen

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

förstklassiga. Vi liar inte i vårt land
någon sådan ekonomisk syn på sjukvården
som mångenstädes finns utomlands.
Vi är enligt min uppfattning i detta avseende
bäst i hela världen.

Vi bör emellertid aldrig glömma, att
vi inte kan få en prima sjukvård i vår
tid, när sjukvården kostar så mycket,
utan avsevärda ekonomiska uppoffringar
— jet må vara från den enskilde eller
från samhället. Då det gäller den specialiserade
sjukvården kan det allmänna
aldrig helt hålla takten i fråga om framsteg
med hänsyn till vad som är möjligt
så att patienterna omedelbart kan
få allt vad de önskar och kräver. Här
träder ofta det privata initiativet in. Det
anordnas privata sjukhem och annat.
Vi kan inte förmena dem att så göra. Det
är en komplettering i den mån samhället
icke kan fylla upgifterna så snabbt som
önskvärt vore.

Jag vill än en gång understryka att
min erfarenhet mest gäller landstingssjukhusen.
Jag har ingen erfarenhet från
stockholmssjukhusen. Inom hela landstingssjukvården
finns inga sådana missförhållanden
som herr Söderberg har talat
om. Jag betvivlar verkligen att fallet
skulle vara så i Stockholm.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edström menar
alltså, att det är riktigt att en läkare icke
anser sig ha tid att operera en patient
på det sjukhus där han är anställd som
läkare men har tid att göra det på ett
privat sjukhem! Därtill kommer, herr
Edström, att det inte bara var fråga om
ett privat sjukhem utan också om ett stadens
sjukhus. Herr Edström kan få ta del
av en skrivelse i detta samamnhang, om
han inte tror att de upgifter jag har
lämnat är riktiga.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att en läkare skulle ha
sagt att han inte skulle ha tid att operera
en patient på ett statligt sjukhus men
däremot på ett privat sjukhem tror jag
icke på. Ett missförstånd måste ha uppstått.
Jag tror att uppgiften är alldeles
oriktig.

Förslag till sjukhuslag m. m.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle i likhet med
den föregående talaren vilja säga, att
landstingen borde känna sig nöjda med
utformningen av den lag som vi i dag
har att behandla. Den kommer att skapa
en bättre ordning inom landstingen
och dess olika styrelser. Den klargör huvudmannens
liksom olika direktioners
uppgifter. Vad jag inte minst sätter värde
på är att lekmännens roll inom
landstingens olika organ då det gäller
att sköta sjukvården får en fast förankring
genom detta statsrådets förslag.
Jag tycker för min del att så som tiderna
är behöver faktiskt lekmännen inom
landstingen, och väl annorstädes också,
känna med sig att de har stöd i lagstiftningen
och att de ännu har någonting
att säga till om då det gäller handhavandet
av olika frågor inom sjukvården.

Jag har egentligen intet att erinra
emot utskottets förslag, och jag anser att
reservationerna endast berör utanverk
och i realiteten saknar större betydelse.
Men det är tyvärr så att ingenting är
så bra att det inte har sina skönhetsfläckar,
och det är om en dylik som jag här
skulle vilja tala — till den verkan det nu
kan ha.

Herr Söderberg talade ju om faran av
att lekmännen, exempelvis i direktionerna,
skulle drunkna i all den sakkunskap
som kan utvecklas av överläkare
och andra på direktionssammanträdena.
Jag befarar att om beslutet i
riksdagen blir sådant, att samtliga läkare
vid de större sjukhusen skall kallas
till direktionssammanträdena, kommer
lekmannagruppen inte att kunna göra
sig gällande. Jag vet av erfarenhet från
en direktion att det bara behövs en
överläkare med en fruktansvärd svada
att få det resultatet. Han kunde faktiskt
prata bort direktionen. Även om man
reste litet motstånd till att börja med,
så tröttade denne överläkare alltid till
slut ut ledamöterna med sitt prat till den
grad, att han faktiskt fick bestämma var
skåpet skulle stå. Vi bör naturligtvis akta
oss för en sådan utveckling. Det är av
stort värde att vi i vårt land har så

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

inånga män och kvinnor, som är starkt
intresserade avlandstingens uppgifter på
sjukvårdens område så att de vill ägna
sin tid och sina krafter åt detta. Faktum
är ju att landstingen till slut ändå måste
skaffa fram pengar till sjukvårdens alla
grenar, som växer och vidgas nästan för
var flyende dag. Landstingens uppgifter
på detta område är numera kolossala, eftersom
riksdagen har beslutat att överlåta
den ena sjukvårdsgrenen efter den
andra till landstingen.

•lag har velat säga dessa ord för att
klargöra min uppfattning om den skönhetsfläck
som finns på sidan 65 i utskottets
utlåtande. I andra stycket, andra
meningen heter det där: »Emellertid
anser utskottet, att de, som enligt 12 §
andra stycket äger rätt att deltaga i direktionens
sammanträden, också bör
kallas till ifrågavarande sammanträden.»
Det är detta som jag här velat tala
emot. Det blir för många röster gentemot
lekmännen. Samma synpunkt har ju för
överigt också herr Söderberg nyss hävdat
i sitt anförande. Då statsrådet på
denna punkt uttalat samma uppfattning
som vi, tillåter jag mig, herr talman,
att föreslå, att kammaren måtte besluta,
att den av mig nyss citerade meningen
skall utgå ur utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Utskottsbehandlingen av
förevarande proposition har klart givit
vid handen, att förslaget till ny sjukhuslag
är väl underbyggt. Sjukhuslagstiftningskommitténs
betänkande har varit
föremål för överarbetning inom departementet.
Vid detta arbete har såväl
sjukhushuvudmännen som också läkare
och andra, som har speciella intressen i
detta sammanhang, beretts tillfälle att
framföra sina synpunkter. Även om de
inte medverkat vid själva utformningen
av den nu framlagda sjukhuslagen har
de sålunda haft tillfälle att göra sin röst
hörd i fråga om lagens innehåll. Man
kan nog också utan vidare säga att de
motioner, som väckts i ämnet, oförtydbart
återspeglar detta förhållande, efter -

som motionerna i stort sett endast berör
mindre väsentliga ting. Ofta är väl
motionerna framsprungna ur att den
som sysslar med dessa ting tyckt sig finna
att ett ord är bättre än ett annat.
Man bygger därvid naturligtvis på de
egna erfarenheterna och förmenar, att
man med stöd av dem helst skulle vilja
behålla den beteckning som man är van
vid.

Utskottet bar inte velat ge sken av att
utskottets ledamöter skulle vara mera
objektiva vid sin behandling av föreliggande
spörsmål än motionärerna. Jag
tror i alla fall att vi har varit fria från
allt som kan betecknas som en på förhand
utformad mening. Motionsyrkandena
har heller inte av utskottet utan
vidare förts åt sidan. Utskottet har ägnat
mycken tid åt att behandla lagen och de
särskilt framställda yrkandena. Yi har
varit inställda på att om möjligt söka
åstadkomma sådana förändringar till det
bättre som motionärerna otvivelaktigt
har åsyftat med sina förslag. Efter den
närmare utredning, som i detta sammanhang
har gjorts av kansliet, har vi dock
kommit fram till att det hela egentligen
inte skulle bli bättre utan tvärtom ofta
sämre, om vi skulle ha följt motionärernas
yrkanden. Av den anledningen har
utskottet inte ansett sig kunna tillstyrka
någon av de i ärendet väckta motionerna.
Jag skall senare återkomma till de
mera väsentliga ändringsyrkandena, vilka
ju återspeglas i de till utlåtandet fogade
reservationerna.

Först skall jag emellertid, herr talman,
be att få säga några ord om herr
Söderbergs anförande, som ju i stort sett
knyter an till den av honom m. fl. väckta
motionen nr 164 i denna kammare.

Herr Söderberg vill ha en annan definition
på sjukhem, som enligt hans förmenande
enbart skall avses för vården
av långvarigt sjuka. Han vill att i lagen
sjukhem skall definieras såsom avsedda
endast för långvarigt kroppssjuka och
att man skall stryka det tillägg, som
gjorts i lagen, om långvarigt sjuka, vilka
är i behov av sjukhusvård främst i form
av personlig skötsel, etc. Otvetydigt är
det många gånger ett stort problem att

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

kunna ta hand om sådana kroniskt sjuka
och personer som på grund av ålderdomssvaghet
eller av annan anledning
är i behov av vård men som ändå
inte behöver den mera kvalificerade läkarvård
som ges på sjukhus. Sjukhusvuvudmännen
här i landet har ännu inte
utbyggt vårdmöjligheterna i tillräcklig
utsträckning för att kunna ta hand om
dessa kroniskt sjuka och andra. Därför
måste kommunerna alltjämt i stor utsträckning
ta hand om åldringar som behöver
personlig vård, kanske inte främst
läkarvård.

Nu betyder det naturligt ganska litet
om man ändrar definitionen på vad
som kan falla under beteckningen sjukhem.
Det avhjälper inte bristen på anstalter
för omhändertagande av sådana
sjuka som behöver läkarvård men inte
kvalificerad sjukhusvård. Det är ju särskilt
sådana patienter som man tänker
sig skall tas in på sjukhemmen. Men det
är ju ett faktum att socialvården i varje
fall i de större städerna — och jag förmodar
att det även gäller kommunerna
på landsorten — i viss mån får ta hand
om patienter, i synnerhet åldringar, som
är i behov av vård, och även läkarvård.
Så småningom är det väl meningen att
vården skall överflyttas från socialvården
till sjukvården. Detta har väckt betänkligheter
på många håll. Bland annat
i Stockholm har man mycket starkt hävdat,
att en sådan ovillkorlig bestämmelse
om överflyttning till sjukvården skulle
skapa betydande svårigheter under
övergångstiden. Departementschefen har
tagit fasta på detta och sagt att han är
medveten om att det under en ganska
avsevärd tid framåt, i synnerhet i större
städer, säkerligen blir nödvändigt alt
socialvården fortsätter den verksamhet
som den redan bedriver och som tangerar
sjukvårdsmyndigheternas verksamhet,
dit den undan för undan skall överflyttas.

Vi var vid prövning av herr Söderbergs
yrkande på denna punkt inte funnit
att en ändring av innebörden i beteckningen
sjukhem på något sätt skulle
påverka de svårigheter som otvivelaktigt
föreligger just på detta område.

Förslag till sjukhuslag m. m.

Herr Söderberg rörde också vid en
annan punkt, som herr Lindahl sedermera
betecknade såsom en skönhetsfläck
i utskottets utlåtande, nämligen föreskriften
om skyldighet för sjukvårdsstyrelse
att kalla även annan än lasarettsläkaren
till sammanträdena. Det
gäller sådana personer som enligt lagen
skall ha rätt att övervara sammanträdena.
Enligt utskottets förtydligande
skall även dessa kallas till sådant sammanträde.
Om detta är en skönhetsfläck,
herr Lindahl, så är den väl inte av sådan
storleksordning att den över huvud
taget observeras, såvida man inte har
en känsla av att föreskriften kommer att
medföra svårigheter av ett eller annat
slag och från den synpunkten kan vara
att beteckna såsom en fläck. Men vi har
inom utskottet haft en känsla av att,
om det skall finnas en närvarorätt,
vederbörande som skall ha rätt att närvara
också skall ha underrättelse om
att sammanträde skall äga rum. En kallelse
behöver ju inte vidare tolkas såsom
en uppmaning att infinna sig till
sammanträdet, utan den skall när det
gäller personer som har rätt att närvara
mera betraktas som en underrättelse
om att sammanträde skall hållas.

I alla de fall där sjukvårdsstyrelsen
har behov av vederbörandes närvaro
förmodar jag att han ändå får en underrättelse
om att hans närvaro är
önskvärd, eftersom hans erfarenhet i ett
eller annat avseende behövs vid sammanträdet.

Nu är det kanske så, som herr Söderberg
säger, att preciseringen i utskottets
utlåtande inte har inneburit någon
förbättring. Men när en motionär
ställer ett yrkande skall han tänka på
att det inte finns någon anledning att
begära en ändring av en bestämmelse
som i och för sig är relativt tillfredsställande.
Många gånger gör ju en precisering
inte en bestämmelse bättre i
och för sig.

Det har ju inte yrkats enbart, såsom
det har gjorts i den motion herr Söderberg
står för, att bestämmelsen om
närvarorätt för vissa personer vid direktionssammanträdena
skall utgå, d. v. s.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.
att rätten till närvaro vid sammanträdena
skall inskränkas till dem som är ledamöter
av sjukvårdsstyrelsen och, om
inte vederbörande läkare är ledamot,
provinsialläkaren och överläkaren vid
sjukhuset i de fall där chefen för sjukhuset
är någon annan än en läkare.
Det har också yrkats att rätten att närvara
vid dessa sammanträden skall utsträckas
inte bara till läkarna vid sjukhusen,
utan också till viss annan personal,
som har haft en känsla av att
den eljest på ett eller annat sätt skulle
få sin prestige rubbad eller känna sig
ställd åt sidan. Man har nämligen yrkat
på att den som har husmors ställning
vid sjukhus skall ha rätt att närvara
vid sjukvårdsstyrelsens sammanträden.
Därvidlag har utskottet understrukit att
så väl kommer att ske, om hennes befattning
är av sådan beskaffenhet att
hon handhar personalangelägenheter.

Det är dessa motionsvis framförda
önskemål som har gjort att utskottet
har sett sig nödsakat att något mer precisera
vad som finns angivet i 9 § 2
inom. än som är gjort i propositionen.
•lag tycker emellertid inte att ärendet
har förlorat på detta. Ger man någon
rätten alt närvara vid sammanträde så
är det inte mer än riktigt att vederbörande
i varje fall får underrättelse om
att sammanträde hålles. Det finns kanske
anledning att diskutera dessa frågor
ur andra synpunkter än dem som
utskottet har anlagt, men vi har ändå i
utskottet haft representanter för läkarna,
som besitter mycket stor erfarenhet
om förhållandena vid sjukhusen, och vi
har haft representanter för landstingen,
vilka också har stor erfarenhet av dessa
angelägenheter. Även om utskottets
ledamöter i allmänhet inte har annan
erfarenhet av dessa frågor än den de
kunnat tillägna sig under den tid behandlingen
av detta ärende pågått i
utskottet, har de flesta av de synpunkter,
som kan ha något värde vid fattande
av besluten, ändå framförts.

I reservation nr 1 hemställes att 4 §
andra stycket skall ändras, men det har
också framförts yrkande om att andra
stycket helt skall utgå. Utskottet har

varit inne på tanken att paragrafen skulle
kunna skrivas om på sådant sätt, att
vi — utan att andra stycket toges med
— skulle kunna få en bättre definition
på vad som skall avses med den öppna
vården. Utskottet har emellertid inte
lyckats finna någon sådan utformning
och har därför stannat för att bibehålla
propositionsförslaget.

I första stycket av 4 § ålägges huvudmannen
skyldighet att också anordna
öppen vård, i huvudsak sådan vård som
lämnas för dem som intages på sjukhuset.
I andra stycket sägs det, att utan
inskränkningar, som finns angivna i
4 §, må vid sjukhus eller i anslutning
till sjukhus inrättas särskild avdelning
avsedd enbart för öppen vård.

Herr Edström har vid utskottsbehandlingen
framfört den synpunkten,
att tillägget i andra stycket skulle kunna
innebära, att det vid en sådan särskild
avdelning skulle kunna förekomma
öppen vård, som icke faller under
sjukhusläkarens ansvar. Det skulle också
kunna tolkas på det sättet, har det
sagts från göteborgshåll, att de särskilda
kliniker, som där inrättats, skulle bli
förbjudna.

Utskottet har inte velat inlägga någon
av dessa farhågor i bestämmelsen. Vi
har ansett att om sjukhuset har möjlighet
att inrätta en särskild avdelning för
öppen vård, gäller såsom enda inskränkning
att denna vård inte får bedrivas i
sådan omfattning, att den inkräktar på
den slutna vården. Vi har väl också
ansett att det inte skulle vara alldeles
nödvändigt, att en sådan avdelning begränsade
den öppna vården till sådana
vårdmöjligheter, som finns inom den
slutna vården. Vi har emellertid inte
velat tolka bestämmelsen så, att exempelvis
den sjukvård, som meddelas vid
de särskilda klinikerna i Göteborg, skulle
vara förbjuden. Det enda som därvid
skulle kunna ifrågasättas är huruvida
sådan vård, som lämnas vid klinikerna
i Göteborg, drives i anslutning till
sjukhus och följaktligen faller inom
sjukhuslagens bestämmelser. Det har
sagts att det finns ett mycket starkt
önskemål att så skall vara fallet, d. v. s.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

att man känner sannna ansvar för denna
vård som man väl i allmänhet förutsätter
att vården på sjukhus är förenad
med.

Vid behandlingen av denna paragraf
har det i utskottet också framhållits, att
det är synnerligen önskvärt att den öppna
vården, i den utsträckning möjligheter
därtill finns, hygges ut, ty den omfattar
ju i huvudsak sådan vård, där patienterna
i allmänhet har stort förtroende
just till sjukhusläkarnas erfarenheter
och till de tekniska resurser, som sjukhuset
kan ställa till förfogande även för
patienter som inte behöver intagas på
sjukhuset. Men det är otvivelaktigt på
det sättet ■— i varje fall i de större städerna,
Stockholm och Göteborg — att
man utökat vårdmöjligheterna utöver
vad som i allmänhet innefattas i den
slutna vården utan att detta har ansetts
vara till förfång för den öppna vård
som lämnas i annan form än vid sjukhusen.

Utskottet har alltså inte kunnat ansluta
sig vare sig till det ändringsyrkande,
som har framförts beträffande denna del
av 4 §, eller till det yrkande som innefattas
i en av motionerna, nämligen att
stycket helt skall utgå.

Reservationen nr 2 gäller 22 §, som
avser sjukhushuvudmännens vårdskyldighet.
I första hand avses här vårdsökande,
som bor inom sjukvårdsområdet,
men i viss utsträckning också personer
som är från annat område men som
drabbas av sjukdom när de vistas utanför
detta område. I 22 § sägs det, att
härutöver får vård lämnas endast om huvudmannen
därtill lämnar sitt medgivande.
Det betyder inte, såsom har anförts
i någon motion och som väl delvis
också säges i reservationen, att det ovillkorligen
skulle innebära att sjukvårdsstyrelsen
skulle behandla sådana undantagsärenden,
ett förhållande som
skulle kunna medföra tidsutdräkt och
skapa svårigheter för den vårdsökande.
Vi har inom utskottet funnit det ganska
naturligt att i lagen endast precisera
de vårdskyldigheter som åligger sjukhushuvudmannen.
Skulle man sträcka sig
därutöver, borde det väl ända vara för -

Förslag till sjukhuslag m. m.
enat med ett medgivande från huvudmannen
själv.

Nu sägs det i reservationen, att man
vill godtaga detta såsom något slags huvudbestämmelse,
men man vill ha ett
undantag som ger läkarna rätt att därutöver
ta in patient om särskilda skäl föreligger.
Huvudbestämmelsen gäller
vårdskyldigheten, rätten att därutöver
lämna vård är en undantagsbestämmelse,
och reservanterna önskar alltså ett
undantag från undantaget, då de vill tilllägga
läkaren en särskild rätt i vissa
fall. Om behov av någonting sådant skulle
föreligga -— och jag vill inte bestrida
att det kan finnas motiv för att läkaren
har en sådan rätt — så har utskottet
förmenat att detta inte skall angivas i lagen
utan att det väl får bli sjukvårdshuvudmannens
sak att lämna denna rätt till
läkaren att handla å huvudmannens vägnar
när särskilda skäl därtill föreligger.
Det är av denna anledning vi inte kunnat
tillstyrka ett sådant tillägg till 22 §
som nu yrkas i reservation 2.

Beträffande reservation 3 har inte något
yrkande ställts, men jag vill i alla fall
säga att jag inte kan finna motiveringen
i reservationen hållbar, när den utmynnar
i förslag om strykning av 26 §. Det
framföres ju huvudsakligen, att löneförhållandena
bör vara en förhandlingsfråga
och att bestämmelsen i 26 § skulle liksom
strida mot den förhandlingsrätt
som de anställda har genom att man föreskriver
att läkare inte får ta särskild
ersättning av patienten. Jag är inte säker
på att det är en alldeles riklig uppgift
om jag säger, att det för statstjänstemän
i allmänhet gäller såsom någonting
självklart, att de inte får ta emot
ersättning för sina tjänster av någon
utomstående, men jag tror att det i de
flesta fall skulle betraktas såsom tjänstefel.
Läkarna är anställda vid sjukhusen,
och jag tycker inte att det på något
sätt skulle angripa den förhandlingsrätt
som de kan ha, om i en lag finns
angivet att de inte får ta särskild ersättning
av patienterna. Har läkarna
några krav i detta avseende utöver den
lön de åtnjuter, så har de ju full rätt att
ta upp förhandlingar med sjukhushuvud -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

männen om ersättning för de tjänster de

ställer till huvudmännens förfogande.

Jag instämmer helt med herr Söderberg
i att det inte kan vara riktigt att
bibehålla en princip, som innebär att läkaren
har rätt att ta särskild ersättning
av patienterna på lialvenskilt och enskilt
rum under förutsättning att patienterna
erbjuder sådan ersättning; det
hänger ju på dessa rum anslag, där man
anger hur mycket som ungefär bör erbjudas
i särskild ersättning. Det är möjligt
att detta system inte kan tas bort
på en gång, men jag tycker att det är en
riktig princip, som finns angiven i 26 §,
att läkare inte skall ha rätt att mottaga
särskild ersättning. Mister läkarna någonting
genom tillämpningen av denna
bestämmelse, får de väl ta upp förhandlingar
med sjukhushuvudmännen om
någon kompensation för en sådan förlust
som de kan lida.

Reservation 4 gäller motiveringen beträffande
vårdskyldigheten mot utlandssvenskar.
Reservanterna vill ha ett tilllägg
till motiveringen, som i huvudsak
innebär att de nuvarande vårdmöjligheterna
för utlandsvcnskar är otillfredsställande.
I utskottets utlåtande talas
om att sådana utlandssvenskar i huvudsak
i offentlig tjänst, som är kyrkoskrivna
i Sverige, bär vissa möjligheter till
vård vid undervisningssjukhusen i
Stockholm. Serafimerlasarettet och karolinska
sjukhuset har förklarat sig villiga
att i mån av tillgång till vårdplatser
ta hand om dessa patienter för den vårdkostnad
som i allmänhet tillämpas å allmän
sal, nämligen fem kronor om dagen.
Dessa sjukhus är ju statliga, och i
allmänhet blir det väl statens anställda
som beredes denna vård. Därför finns
väl ingenting att anmärka mot att denna
vårdmöjlighet ställes till utlandssvenskarnas
förfogande. Men vi har vid
behandlingen av denna fråga inom utskottet
inte funnit oss kunna vare sig
skriva in något önskemål eller göra ett
uttalande innebärande någonting annat
än det som redan står i motiveringen,
nämligen att det väl bör ankomma på
sjukhushuvudmännen själva att ordna
det så att en utlandssvensk kan få sjuk -

husvård inom landet när hans önskar
det, öven om han måste betala den vårdavgift
som finns fastställd för s. k. utomlänspatient.

Slutligen finns det ett särskilt yttrande.
Det avser beteckningen för läkarna
vid sjukhusen, när de har ställning som
underläkare. I och för sig tror jag att
man inom utskottet har haft förståelse
för önskemålet att finna en biittre beteckning
än »underläkare». Visserligen
har ingen reagerat mot ordet »överläkare»
— det iir tydligen alla tillfredsställda
med — men »underläkare» är
ett ord som på ett eller annat sätt verkar
nedvärderande. Jag har en viss förståelse
för det där, men jag tycker att
det yrkande som framställts motionsvis
att man i stället skall införa beteckningen
»avdelningsläkare» inte utan vidare
kunnat godtas. Finns det möjligheter att
så småningom komma fram till någonting
som bättre täcker det begrepp det
är fråga om än den nu använda beteckningen
»underläkare», tror jag inte att
utskottet har någonting emot det, men
själv tycker jag inte att ordet »avdelningsläkare»
på ett bättre sätt skulle ge
uttryck för vad man vill ha fram.

Herr talman! Vad jag har anfört leder
följaktligen till att jag yrkar bifall
till utskottets utlåtande i dess helhet.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till utskottets ordförande
skulle jag vilja säga att han är stark
i sak men mild i form. Herr Strand har
tillbakavisat reservanternas uppfattningar
ganska kraftigt.

På en punkt reagerar jag. Herr Strand
säger liksom utskottet att det hittills aldrig
har förekommit att en huvudman,
som haft platser tillgängliga, vägrat att
bereda vård för en utomlänspatient som
vill betala för de med vården förenade
kostnaderna. Det gäller alltså 22 §, den
som handlar om rättighet till intagande
av patient som inte tillhör sjukvårdsområdet.
Det är riktigt, att någon sådan
vägran inte har förekommit. Det beror
på att vi inte tidigare haft någon förbudsparagraf.
Det har gått utomordent -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

ligt bra ändå under alla dessa årtionden.
Varför skall vi då nu behöva få en
onödig förbudsparagraf?

Om vi skall få en sådan paragraf bör
den uppmjukas med en bestämmelse
som medför att den mest inhumanitära
karaktären försvinner. I det sammanhanget
vill jag återkomma till den gamla
romerska sentensen »fortiter in re,
suaviter in modo», lagen skall vara stark
i sak men mild i form. Som herr Strand.
Om vi gör det tillägg som vi har föreslagit
i reservation II, så kan vi, tycker
jag, också karakterisera § 22 av vår sjukhuslag
på det sättet.

Herr förste vice talmannen STItAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Edströms anförande
ger ytterligare ett belägg för att man
kan läsa ut ungefär vad man själv vill,
när man skall tolka de nya bestämmelser
som föreslås. Jag har framhållit i
mitt anförande, att lagen i huvudsak anger
vårdskyldigheten men att den inte
begränsar huvudmännens möjlighet att
lämna vård. Är möjligheten större än
skyldigheten, har de följaktligen rätt att
ta in patienter. Jag kan inte förstå att
herr Edströms ändringsyrkande på något
sätt skulle göra det hela bättre. Däremot
är det i form sämre. Först står det,
att om man vill och kan lämna vård utöver
vårdskyldigheten, så fordras därtill
sjukvårdsstyrelsens medgivande. Till
detta vill herr Edström ha ytterligare ett
undantag, nämligen att i särskilda fall
skall läkaren själv kunna avgöra om patienten
utanför vårdskyldigheten skall
tas in. Som jag har fattat det blir detta
ett undantag från den allmänna regel
som gäller för dylika fall. Flertalet utgörs
av patienter, för vilka huvudmannen har
vårdskyldighet. Har han vårdmöjligheter
därutöver, står det honom fritt att utnyttja
dem genom att ta in patienter
från annat håll; även utlandssvenskar
kan han ta emot utan att bryta mot lagen.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara än en gång
erinra om att det i den nuvarande lagen

4 Första kammarens protokoll 1959. Nr 10

Förslag till sjukhuslag m. m.

inte finns något förbud för läkare att
ta in utomlänspatienter. Genom att vi
får en ny lag får vi ett förbud, som tidigare
inte har existerat, det är skillnaden.
Det är ur humanitär synpunkt, jag
här ser på saken.

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! Även jag ber att få sälla
mig till dem som finner lagförslaget vara
i stort sett bra. Det är i hög grad
präglat av departementschefens egen
handläggning, och han har ju återigen
visat sin förmåga att kunna kringgå och
undvika sådana frågor som varit av särskilt
kontroversiell natur. Det finns
många exempel på det, som man skulle
kunna anföra, men jag skall underlåta
att göra det.

Det är emellertid klart att man i vissa
avseenden gärna skulle ha sett att lagen
blivit utformad på ett annat sätt än som
nu föreslagits. I den motion som väckts
av herr von Friesen i andra kammaren
och av mig i denna kammare finns vissa
önskemål uttalade. De rör dock inte några
väsentligheter, och de har berörts av
föregående talare. Vi motionärer har
emellertid haft ytterligare en del synpunkter,
som vi dock inte framlagt i
form av särskilda yrkanden. I motionen
heter det bland annat, att även om lagförslaget
i fråga om den öppna vården
liksom i vissa andra avseenden inte direkt
pekar på den organisatoriska lösning,
som synes vara mest eftersträvansvärd,
så besitter det en sådan flexibilitet,
att det i allmänhet inte behöver motverka
den lämpligaste lösningen.

En av de frågor, som särskilt på läkarhåll
ansetts onödiga att ta upp i sjukhuslagen,
gäller frågan om den öppna
vården. Med hänsyn till den starka begränsning
av vårdskyldigheten som
framkommit i lagtexten och som ytterligare
understrukits i departementschefens
och utskottets motiveringar har vi
emellertid inte ansett det nödvändigt att
framställa något yrkande just på den
punkten. Däremot anser vi att andra
stycket av 4 §, i synnerhet de inledande
orden, är överflödigt och att det skulle

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

kunna misstolkas så, att det tar över
anvisningarna i första stycket. Yi har
därför påyrkat att detta stycke skulle utgå.
Jag vill bara påpeka att motionärerna
är tillfredsställda med den formulering
som i detta avseende föreslagits i
reservation nr 1. Jag skall inte gå närmare
in på den saken; den bär redan
diskuterats av herr Edström.

Jag vill i stället ta upp några av de
frågor som herr Söderberg kom in på.
Det gäller bl. a. frågan om en lasarettsläkares
närvaro i sjukvårdsstyrelsen eller
förvaltningsutskottet. I det län, där
jag arbetar, har man önskat att en sjukhusläkare
skulle vara närvarande i sjukvårdsstyrelsen
såsom konsult. Sedermera
har jag själv kommit med i styrelsen såsom
förtroendeval ledamot, men innan
jag var det, blev jag vid ett tillfälle ombedd
att stå till förfogande, eftersom
man ansåg det önskvärt att en sjukhusläkare
var närvarande. Vad beträffar
närvaron av läkare på lasarettsdirektionens
sammanträden är det ju sant att
det blir en väldig hop, när alla de lasarettsläkare
kommer dit, som enligt den
gällande lagen har rätt att vara närvarande,
då frågor som rör sjukvården på
deras avdelningar behandlas. För snart
14 dagar sedan hölls ett sådant direktionssammanträde,
vid vilket 11 läkare
var närvarande tillsammans med de 7
förtroendevalda ledamöterna. Jag tror
emellertid inte att dessa 7 kände sig på
något sätt beklämda av den anledningen.
Tvärtom var det angenämt att på olika
punkter kunna tillfråga vederbörande
beträffande olika detaljer som behandlades.
Jag har en känsla av att de farhågor
som herr Lindahl hyste inte är
berättigade. Att ha en enda lasarettsläkare
närvarande, som är så talför som
herr Lindahl antydde, bör vara lika besvärligt
som att ha ett större antal med,
som sitter tysta och bara på tillfrågan
yttrar sig vid sammanträdet.

En fråga, som inte har varit på tal här
men som tagits upp i den motion jag
har väckt och i ytterligare en motion,
gäller underläkarförordnandenas längd.
Jag vill säga att den sistnämnda motionens
förslag, nämligen att vid sjukhus -

inrättning med minst tre läkare skall en
underläkare kunna förordnas på sex år,
ganska väl överensstämmer med vad jag
tidigare har uttalat mig för i det avseendet.
Om man tar hänsyn till den öppna
vårdens behov, får man dock säga
att underläkare på kirurgisk eller annan
specialavdelning, som senare skall verka
inom den öppna vården, inte behöver
mer än tre års utbildning vid sådan specialavdelning.
Längre tid har de inte
någon större glädje av. Däremot behöver
man vid dessa avdelningar för tillgodoseende
av kontinuiteten i vården utom
överläkaren läkare som stannar kvar
på avdelningen en betydligt längre tid.
Det önskemålet är tillgodosett genom utskottets
skrivning på den punkten. Det
sägs på inte mindre än två ställen, och
det känner vi oss tillfredsställda med.

Vad beträffar 22 § har herr Edström
uttalat sig om den på ett sådant sätt, att
jag inte har någon anledning att ytterligare
gå in på den frågan.

Beträffande det i 26 § stadgade förbudet
för läkare att mottaga frivilligt erbjudna
arvoden yrkas i reservation nr 3
av herr Hamilton att hela paragrafen
måtte utgå. Ett faktum är ju att rättigheten
att mottaga arvode genom avtalsförhandlingar
redan har tagits bort när
det gäller alla de sjukhus som lyder under
landstingsförbundet. Problemet har
alltså på dessa håll lösts genom avtalsförhandlingar.
I reservationen framhålls,
att det inte finns någon anledning att
lagstifta om sådana frågor som kan lösas
avtalsmässigt, och denna princip har
tillämpats när det gäller andra avsnitt
av lagförslaget. Följaktligen borde även
det ifrågavarande stadgandet kunna utgå,
och jag ber därför att få yrka bifall
till reservation nr 3.

Jag vill gärna erkänna för herr Söderberg,
att jag i det sammanhanget
någon gång bär haft intryck av samma
olägenheter, som dem herr Söderberg
har talat om. Jag kan inte med visshet
förklara dem, men jag vill framhålla
att det inte är ett alldeles okänt förhållande
för mig att man kan få sådana
intryck som herr Söderberg fått.

Pin punkt, som har varit föremål för

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Öl

en smula diskussion i utskottet men
över huvud taget inte föranlett något
uttalande ifrån utskottet, gäller besvär
över direktionens beslut. Direktionen är
en nämnd, som tillhör landstinget. I de
kommunala nämnderna skall jämlikt
kommunallagarna och landstingslagen
dag för klagotids bestämmande fastställas
med utgångspunkt från den tidpunkt,
då meddelande om justering av beslut
bär angivits på kommunens anslagstavla.
Landstingkommunens anslagstavla finns
vid förvaltningsutskottets sammanträdesställe.
Dessa bestämmelser gäller också
för direktionen, som har en rent lokal
verksamhet, som berör ett sjukhus, som
ligger kanske 20 mil från förvaltningsutskottets
sammanträdesställe, och som
har att handlägga ärenden som huvudsakligen
berör personer boende i sjukhusets
omgivning. Sjukhuslagstiftningskommittén
säger därför att de lokala
direktionerna svårligen kan begagna sig
av denna landstingskommunens anslagstavla.
Att anslå kallelser på denna, skulle
också vara tämligen värdelöst. Besvärssakkunniga
har emellertid yttrat sig om
detta och ansett, att det inte finns någon
anledning att nu gå ifrån den regel,
som 1954 antogs för landstingens del.
Lagstiftaren måste ha haft klart för sig
att regeln om en gemensam anslagstavla
för hela landstingskommunen skulle kunna
medföra olägenheter för befolkningen
i mera perifert belägna delar av länet,
säger de sakkunniga. I all synnerhet gäller
detta naturligtvis för en nämnd som
har rent lokala uppgifter. Det lustiga är,
att den som var ordförande i den kommunallagskominitté,
som framlade förslag
om kommunens anslagstavla, också
var ordförande i sjukhuslagstiftningskommittén.
Där fann han, att man lämpligen
borde göra avsteg från den fastslagna
principen. Att utvecklingen blivit
den som framföres i propositionen och
att besvärssakkunniga avstyrkt sjukhuslagstiftningskommitténs
förslag är också
så mycket märkligare, eftersom de besvärssakkunniga
i remissvaret över kommunallagskommitténs
betänkande själva
yttrar sig om denna form att anslå besluten
på en anslagstavla och skriver:

Förslag till sjukhuslag m. m.
»De sakkunniga, som måst böja sig inför
de praktiska svårigheterna, kunna
med hänsyn härtill icke motsätta sig
kommitténs förslag i denna del, oaktat
detta icke fyller ens synnerligen lågt
ställda krav på ett delgivningsförfarande.
» Detta yttrande gäller alltså när anslagstavlan
är uppsatt på samma ort som
den där sammanträdena hålles. Är anslagstavlan
uppsatt 20 mil därifrån, bör
svårigheterna bli ännu mycket större.

Herr Söderberg var också inne på
frågan om sjukhusens dagliga ledning.
Det kan finnas mycket att säga på den
punkten, men jag vill bara framhålla, att
vid ett sjukhus är vården av de sjuka
det väsentliga och allt överskuggande
ändamålet. Vid sidan av vården är sådana
saker som värme, kostförhållanden,
husbyggnader o. s. v. mindre väsentliga
ting. För sjukhushuvudmännen,
som egentligen bara kommer i kontakt
med de ekonomiska förhållandena, te
sig dessa frågor som det allt överskuggande.
De ser inte den rent sjukvårdande
verksamheten, som också i och för
sig kan innesluta organisatoriska problem
av mycket stora mått. För mig har
det alltid tett sig naturligt att som principiell
utgångspunkt ha att den som
leder den viktigaste uppgiften vid en
inrättning också i princip bör vara
den, som är chef för inrättningen. Denne
bör ha ledningen även i stort och
inte bara för den del av inrättningen
som mera direkt svarar för det väsentliga
av vad som är inrättningens huvuduppgift.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Den gällande sjukhuslagstiftningen
har nu varit i kraft i ungefär
30 år och då praktiskt taget förblivit
oförändrad. Det var väl därför
ganska naturligt, när man från landstingsförbundets
sida för tio år sedan,
d. v. s. 1949, hemställde till Kungl. Maj:t
att ta upp till översyn frågan om sjukhuslagstiftningen
och sjukhusstadgan.

Landstingsförbundet påpekade i denna
skrivelse, att en undersökning eller
revision borde ta upp frågan, huru -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

vida en författningsmässig reglering av
sjukhusens förhållanden över huvud taget
var nödvändig. Man ville också i
denna skrivelse hänvisa till att den gällande
lagstiftningen hade ett historiskt
sammanhang genom det förhållandet,
att kroppssjukvården tidigare i huvudsak
hade varit en statlig angelägenhet.
I skrivelsen sades också, att tiden nu
bör vara inne för att frigöra sig från det
historiska arvet i detta hänseende och
utifrån moderna och rationella synpunkter
överväga i vilken utsträckning en
författningsmässig reglering av sjukhusverksamheten
var påkallad.

Det hade ändå hänt mycket under de
två årtionden, som låg mellan tidpunkten
för den berörda framställningen och
den tidpunkt, då lagen kom till. Inte
minst hade utvecklingen gått mycket
snabbt på sjukvårdsområdet. Men man
sade också i skrivelsen — och jag vill
gärna beröra det — att självfallet bör
staten författningsvägen söka skapa garantier
för en ändamålsenlig vårdorganisation
och en kvalitativt god vård ävensom
i övrigt söka tillgodose de vårdbehövandes
berättigade intressen.

Man menade alltså även från landstingsförbundets
sida — och häri instämde
så småningom också stadsförbundet
och övriga som kunde anses berörda
— att det är ett berättigat intresse att
lagstiftningsvägen tillse att det finns en
ändamålsenlig vårdorganisation och att
med hänsyn till de vårdbehövandes intressen
reglera förhållandena inom dessa
områden.

Som bekant tillsattes en utredningskommitté.
Denna kommittés ambition
var att försöka sammanföra till lag och
stadga de åtskilliga reglementen och särförfattningar,
som berörde sjukhusverksamheten,
exempelvis i storstäderna, inom
epidemivårdsområdet och sinnessjukområdet.
Önskemålet angavs också
av kommittén vara att få till stånd så
lättillgängliga bestämmelser som möjligt
utan alltför mycket detaljreglering.

I sina strävanden att i sjukhuslag och
stadgar lägga in under enhetliga bestämmelser
så mycket som möjligt av den
sjukvårdande verksamheten lyckades

kommittén komma mycket långt. Praktiskt
taget all sjukhusmässig vård och
alla till sjukhusen knutna öppna vårdformer
har kommit med. Undantag härifrån
är sålunda endast psykiskt sjuka
som behöver vård på sinnessjukhus.
Härvidlag har vi den speciella sinnessjukhuslagen,
som för närvarande är
under omarbetning och som skall anpassas
till den här föreslagna sjukhuslagen.

Sjukvårdens vidare utveckling tenderar
till likställighet mellan mental och
somatisk vård, och som en målsättning
för lagstiftningsarbetet kan man ställa
tillskapandet av en allmän sjukvårdslag
— en sak som jag för övrigt tagit upp i
propositionen. Möjligheterna härtill torde
komma att klarna genom den överarbetning
av sinnessjuklagen, som jag
nyss nämnde och som för närvarande
pågår, liksom den tilltänkta översynen
av epidemilagen och lagen om veneriska
sjukdomar.

Till herr Söderberg, som förvånade sig
över att vi inte i det ändringsförslag till
epidemilagen som vi har gjort hade tagit
upp frågan om kungörelseförfarandet,
vill jag säga att vi inte har velat
göra någon annan ändring i epidemilagen
än den som var betingad av sambandet
mellan epidemilagen och den nya
sjukhuslagen. En dylik omarbetning av
epidemilagen till en modernare sådan
får anstå till dess utredningen är färdig.

När jag har uttalat ett önskemål om
att vi så småningom skall komma fram
till en allmän sjukvårdslag, vill jag också
säga att om man samtidigt kunde
åstadkomma väsentliga förenklingar i
gällande statsbidragsbestämmelser till
skilda sjukvårdsområden med sikte på
att åstadkomma någon form av enhetliga
sjukvårdsbidrag av mera generell
art, öppnar sig också möjligheterna att
till en sådan tänkt sjukvårdslag knyta
författningsmässiga bestämmelser även
om eventuella bidragsformer.

Att lagstiftningsarbetet inom sjukvårdsområdet
är en svår uppgift skall
villigt erkännas. Även utredningskommittén
upplevde svårigheterna här när

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

den kom till problemet att åstadkomma
de önskvärda förenklingarna av lagstiftningen.
Den förlorade sig då i någon
mån i detaljer och åstadkom på nytt en
långtgående detaljreglering som också
väckte remissinstansernas mer eller
mindre yviga protester. Jag skall inte gå
in på remissyttrandena. .lag skall endast
deklarera som min rent personliga uppfattning
att remissyttrandena i vissa fall
var betydligt överdrivna och att man
läste avsikter ur förslaget från utredningskommittcn,
vilka inte fanns där.

I departementsarbetet har vi försökt
att åstadkomma en ytterligare förenkling
av den föreslagna lagstiftningen
med hänsynstagande till önskemål, som
vi under hand berett representanter för
såväl huvudmännen som framför allt den
part, som känt sig mest illa berörd av
förslaget, nämligen läkarna, tillfälle att
framställa. Utskottet bär ju i stort sett
kunnat ge sin anslutning till propositionen,
och jag har all anledning att
känna tillfredsställelse över detta. Jag
säger »i stort sett», därför att det är
ett par punkter som jag gärna vill kommentera.

Den första är landstingskommunernas
vårdskyldighet — en fråga som också berörs
i reservation nr IV. I praktiken har
det varit så, att utlandssvenskar eller
sådana som vistas utomlands i tjänst
eller på uppdrag, aldrig har avvisats
från något svenskt sjukhus om det har
funnits plats. Vid de överläggningar,
som vi har haft under hand med representanter
för huvudmännen, torde ha
framgått att så inte heller kan förväntas
bli fallet framdeles och att man således
är beredd att ta emot utlandssvenskarna
på våra sjukhus var de än befinner
sig. Utskottets skrivning på denna
punkt — att direktionen för de statliga
sjukhusen i Stockholm, karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, emellertid
har åtagit sig att tills vidare, i mån av
tillgång på platser, bereda utomlands bosatta
svenska medborgare vård — har
gett anledning till missförstånd i så måtto,
att man av denna skrivning utläst att
möjlighet för intagning inte skulle föreligga
på övriga sjukhus. Det har inte

Förslag till sjukhuslag m. m.
minst slagits alarm inom utrikesdepartementet
av beskickningstjänstemän och
andra, som har fått den uppfattningen
av denna skrivning att de enbart skulle
vara hänvisade till vård på dessa nämnda
sjukhus. Jag har redan angett vad
man här i princip kan förvänta sig från
huvudmännens sida. De kommer inte att
resa några svårigheter mot intagning
var än vederbörande skulle befinna sig
inom vårt land.

Fn annan sak är självfallet frågan om
kostnaderna för den så lämnade vården.
Men låt mig erinra om att när man inom
socialdepartementet i fjol i samverkan
med inrikesdepartementet tog upp
frågan om vårdavgifterna på våra sjukvårdsanstalter,
så var man överens om
att om man nu skulle gå med på att
sjukkassorna och sjukförsäkringen skulle
ersätta patienterna för den kostnadshöjning,
som skulle uppstå om man höjde
avgiften på allmän sal från tre till
fem kronor per dag, så ville man från regeringens
sida ställa vissa anspråk på
huvudmännen. Det gällde vissa utförsäkrade,
det gällde tuberkulösa och
långvarigt sjuka. Men det gällde också
en del av de utomlands bosatta svenska
medborgarna, nämligen de som under
vistelse i hemlandet blev i behov
av sjukhusvård, samt sådana utlänningar,
som de allmänna sjukkassorna på
grund av konventioner med främmande
makter är skyldiga att betala ersättning
för sjukhusvård. Man ville att huvudmännen
skulle godtaga att de fick
vårdas mot inomlänsavgift, d. v. s. den
avgift som huvudmännen har att uppbära
från exempelvis inom ett landsting
boende patienter på allmän sal, sålunda
de tilltänkta fem kronorna. Man
var överens om att något åläggande i
den riktningen inte skulle vara erforderligt
eller över huvud taget önskvärt.
Från huvudmännens sida gjordes det
uttalandet att man var beredd att lämna
sådan vård för den kostnad, som
jag här talat om, åt de nu berörda grupperna.
Emellertid visade det sig, att
man i den praktiska tillämpningen
ställdes inför vissa administrativa besvärligheter,
vilket gjorde att man i den

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.
rekommendation, som utsändes från
landstingsförbundets sida, inte fick ett
sådant klarläggande av bestämmelserna
att dessa kom att gälla alla de personer,
som från början var avsett. Det
gällde de utlandssvenskar, vilka insjuknat
i främmande land, där möjlighet
att erhålla av socialförsäkring ersatt
tillfredsställande sjukvård icke
finnes. Det har emellertid sedermera
tagits upp förhandlingar i denna sak
med landstingsförbundet — och vi räknar
med att man från stadsförbundets
sida kommer att ställa sig lika välvillig
— varvid man förklarat sig beredd
att ta upp resonemang om dessa
frågor på nytt och att söka åstadkomma
en lösning, som tillgodoser alla de
parter som här kan komma i fråga.
Jag tror därför att man har all anledning
att räkna med att dessa frågor,
i de delar där oklarhet råder, skall få
en för alla tillfredsställande lösning.
Redan det förhållandet, att man är beredd
att ta upp ett resonemang, visar en
beredvillighet som man bör kunna
räkna på. Jag tror därför inte att det
är nödvändigt att företa ytterligare utredningar
eller göra någon ytterligare
skrivning här. Avsikten med min kommentar
till utskottets skrivning är, att
det inte bland våra utlandssvenskar
skall råda någon oklarhet om deras
möjligheter och rätt att få vård vid de
svenska sjukvårdsanstalterna.

Utredningens förslag om den öppna
vården vid sjukvårdsinrättningarna är
den fråga, som tilldragit sig största
uppmärksamheten. Personligen har jag
förvånat mig en hel del över detta. Utredningens
förslag har ju egentligen
endast syftat till att i lag fästa en ordning
som redan i praktisk verklighet
vuxit fram. Framväxten av den öppna
vården vid våra sjukvårdsinrättningar
har skett under hand i ett par, tre årtionden.
Från huvudmännens sida har
man egentligen aldrig varit angelägen
om en sådan tillväxt av den öppna vården
i anslutning till sjukvårdsinrättningarna.
Jag vill gärna erinra om vad
man uttalade från landstingsförbundets
sida 1939, när man ville klart fastslå

principerna: Lasarettets huvuduppgift
är att meddela sluten vård. Läkarnas
verksamhet i den öppna vården bör
ordnas så, att deras uppgifter inom
den slutna vården därigenom inte åsidosättes.
Detta skulle bäst ske genom
att man reglerade den öppna mottagningen
genom en av direktionen fastställd
dagordning.

Vidare sade man, alt patient som undersöks
och behandlas vid öppen mottagning
bör så snart omständigheterna
det tillåter remitteras till läkare utom
sjukhuset för att av denne erhålla fortsatt
vård. Vi skall väl erkänna att detta
visade sig vara svårare än man kanske
tänkte sig år 1939, ty det visade sig
snart att allmänheten efter hand fick ett
mycket stort förtroende för den öppna
vården vid lasaretten - - lasarettsläkarna
hade sjukhusets resurser bakom sig:
laboratorier, röntgenutrustning, personal
o. s. v. —• och denna vård tilldrog
sig därför en allt större uppmärksamhet.
Det är den sjukvårdsefterfrågande allmänheten
som här liksom trängt på och
nödvändiggjort en utbyggnad av den
omfattning och till de proportioner, som
vi har i dag. Det finns ingen författningsmässig
grund för den form av öppen
vård vid våra sjukhus, som vi har,
men detta har accepterats av huvudmännen,
och det har träffats avtal med läkarna,
som fått begagna sig av lokaliteterna
och personalen vid sjukvårdsinrättningarna.
Det anses vara en praktisk
lösning, eftersom läkarna varit sysselsatta
i sin mottagning med in- och utskrivning
av patienter. Det har varit eu smidig
form att ta emot patienter också för
den polikliniska behandlingen, om dessa
inte behövt läggas in. Men samtidigt har
läkarna varit tillgängliga på sjukhuset,
om något vårdfall nödvändiggjort deras
närvaro på den slutna avdelningen. Jag
skall inte fördjupa mig i denna utveckling.
Jag har bara velat erinra om hur
den vuxit fram ocli framför allt vuxit
fram med hänsyn till den efterfrågan
från den vårdbehövande allmänhetens
sida, som vi haft att iaktta.

Nu har vi alltså kommit dithän, att
vi anser det vara riktigt och rimligt alt

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

man här åstadkommer en reglering och
att man också får ett formellt huvudmannaskap
för den öppna vård, som ju
ändå bedrivs inom sjukhusets väggar.
Att det även innebär en avsevärd kostnadsbelastning
för sjukhusens huvudmän
bör vi väl också vara på det klara
med. De utredningar, som är gjorda i
detta stycke, visar att kostnaden för varje
besök på den polikliniska avdelningen,
där den öppna vården vid våra sjukhusanläggningar
lämnas, ligger någonstans
mellan 10 och 15 kronor. Sedan
skall vi också vara beredda att säga från
huvudmännens sida, att denna verksamhet
har utomordentliga fördelar, ty
många av de patienter som kan behandlas
i den öppna vården, den polikliniska
verksamheten, behöver inte läggas in
på sjukhuset och därmed inte heller belasta
huvudmännens kostnadskonto.

Jag tror också att det finns anledning
att siiga att det inte heller varit själva
principen om den öppna vården och en
lagstiftning om ett huvudmannaskap som
har blivit den stora stridsfrågan, utan
fastmera har man från opinionens sida,
framför allt från läkaropinionens sida,
vänt sig mot de obehöriga ingripanden
som man ansåg låg i utredningens förslag
om en reglering även av ersättningsfrågorna
i detta sammanhang. Sedan vi
nu har klarat av dessa problem genom
att lyfta över dem till förhandlingar
mellan berörda parter — i första hand
huvudmännen och läkarna — har ju en
väsentlig avspänning inträtt i det här avseendet,
som vi har all anledning att
känna oss nöjda med. Detta utesluter ju
inte att delade meningar kan råda om
hur den öppna vården i vissa delar kan
komma att utformas. Jag erkänner villigt
att man på detta område lätt kan
komma en smula vilse, tv vi har här att
röra oss med ett begrepp »öppen vård»
som täcker verksamheten inom åtminstone
tre områden.

Först och främst gäller det den öppna
vård som innefattar tjänsteläkarväsendet
eller provinsialläkarväsendet, således
den öppna vård som bedrives utanför
sjukhusen. I denna öppna vård ingår
självfallet den omfattande verksamhet,

Förslag till sjukhuslag m. m.

som bedrives av privatpraktiserande läkare,
och låt mig här gärna säga att vi
tillmäter den delen av den öppna vårdverksamheten
den allra största vikt och
betydelse. Den är för samhället den billigaste
sjukvården, och för de enskilda
ställer den sig inte heller dyrare, om
ersättningsanspråken från läkarnas sida
håller sig till sjukförsäkringens normer
— en sak som det bör vara rimligt alt
räkna med, då ju sjukkassetaxan är uppbyggd
med hänsyn till tidigare gängse
prisnormer från privatpraktikernas sida.

Till vårdformer i nära anslutning till
de här berörda har vi också att hänföra
de s. k. fristående poliklinikerna, och
det är tacknämligt, att utskottet här har
gjort en förtydligande skrivning som
klarlägger att dessa inte beröres av lagstiftningen.
Det är möjligt att man av
vår skrivning i propositionen kunde
missförstå vad själva avsikten här var.
Utskottet har med den skrivning det här
gjort klarlagt att dessa fristående polikliniker
inte faller vare sig under den
nuvarande sjukhuslagen eller under den
som är föreslagen. Men det har ändå
uppstått viss tveksamhet om vad vi har
tänkt oss i lagstiftningens 4 §, sista stycket.
Jag kommer då över till den tredje
formen av öppen vård, som nu enligt
propositionen tillkommer. Vi har föreslagit
att det vid sjukhus eller i anslutning
till sjukhus bör kunna inrättas eu
särskild avdelning avsedd enbart för
öppen vård.

Reservanterna har missförstått tankegången
på den här punkten. De har velat
knyta samman de tilltänkta öppna
vårdavdelningarna med slutna avdelningar.
Det heter nämligen i reservationen
att vi inte bör bygga ut den öppna
vården så att den inkräktar på den slutna
vården.

Här uppmärksammar jag att utskottets
ärade ordförande kanske också har
missförstått själva tankegången en liten
smula. Jag har redan tidigare velat säga
att det är förståeligt. Vad vi har tänkt
är att man vid vissa sjukhus skulle kunna
inrätta särskilda allmänna läkarmottagningar,
för vilket det inte finns någon
särskild sluten avdelning vid sjuk -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

husen. Jag förmodar att detta kommer
att ske i en mycket begränsad omfattning
och bli aktuellt framför allt i de
medelstora städerna, där man inte har
byggt polikliniker av den art och typ
som vi har i Stockholm och Göteborg.
Detta skulle ske för att avlasta sjukhusens
öppna mottagning, som egentligen
borde vara förbehållen den specialistvård
som de vid sjukhusen anställda läkarna
är kunniga att ge. Vi måste räkna
med att det till även dessa mottagningar
kommer en rad mer eller mindre banala
fall därför att den enskilde självfallet
har svårt att själv definiera eller ställa
diagnos på de sjukdomstillstånd han anser
sig gå och bära på.

Vid de här tilltänkta allmänläkarmottagningarna
skulle läkarna anställas
enbart för uppgifter i den öppna
vården. Deras kvalifikationer skulle
motsvara kvalifikationerna hos våra
provinsialläkare eller allmänpraktiker.
Vi har här satt in såsom en begränsande
faktor att medicinalstyrelsen skall
lämna tillstånd för inrättande av sådan
avdelning. Jag skulle förmoda att
de kan komma att aktualiseras i städer
av storleksordningen Västerås, Borås
och Norrköping. Det är möjligt att det
inte kommer att bli ens där, men jag
säger att det kan tänkas. För ungefär
fem år sedan var frågan aktuell i Borås.
Man sade där att man tyvärr inte kunde
hejda tillströmningen till lasarettets
öppna mottagning. Det var en sådan
belastning att man inte ansåg sig klara
den. Man kom då in på tanken att
inom sjukhusområdet bygga en särskild
öppenvårdsmottagning som en första undersöknings-
och behandlingscentrai
från vilken de specialistbehövande fick
remitteras in till de övriga öppna vårdmottagningarna.
Bet iir alltså denna tankegång
som ligger bakom. Vederbörande
läkare skall inte ha någon avdelning
på lasarettet, där han bedriver verksamhet
i den slutna vårdformen. Det är
på den punkten jag menar att missförståndet
har uppstått.

Anledningen till att vi har velat ta
upp denna sak och lägga in denna form
under sjukhuslagen är att en sådan

allmän läkarmottagning skall kunna begagna
sig av sjukhusets resurser i fråga
om laboratorium, röntgen och motsvarande
serviceorgan som finns tillgängliga
på sjukhuset. Härigenom skulle
denna vårdform dels bli kvalitativt god,
dels ur ekonomisk synpunkt fördelaktig.
Vi förmenar att den inte skall behöva
inkräkta på den öppna vård som
bedrives av tjänsteläkarna och allmänpraktikerna.
Då en sådan avdelning
skall tillskapas skall det ske en avvägning
mellan de möjligheter och
de resurser som står den sjukvårdssökande
allmänheten till buds i den
öppna vården, från tjänsteläkare, privatpraktiker
och motsvarande, och den
tillströmning som man finner vid lasarettets
öppna mottagningar, som
egentligen — jag vill understryka det
— borde vara förbehållna specialistvård
i större omfattning än vad för
närvarande är fallet.

Jag skall inte vidare ge mig in på
denna fråga, eftersom vi har en särskild
utredning som sysslar med den
öppna vården vid sjukvårdsanläggningarna.
Denna kommer att ta upp
frågan om man skall ha remissförfarande
eller inte till den öppna vården
på sjukhusen eller om man skall vidta
andra åtgärder. Utredningen kommer
vidare att syssla med frågan i vilken
omfattning underläkarna skall vara sysselsatta
i öppen vård o. s. v. Detta berörs
ju inte heller av lagstiftning.

Jag har velat klarlägga avsikten med
skrivningen av det förslag till sjukliuslag
som här föreligger till behandling
och som väl inte bör ge någon anledning
till rädsla eller ängslan, utan som
utgör ett försök att öppna möjligheter
till viss avlastning vid sjukhusen.

Beservation nr II berör frågan i vilken
omfattning huvudmännen skall bcreda
vård även för människor som inte
bor inom det område där exempelvis
ett landsting är huvudman. Vi har ansett
att vi inte kan ålägga huvudmännen,
som ju ändå ytterst är betalningsansvariga
för sjukvården, någon skyldighet
här. Vi kan inte förbigå deras
bedömning. Vi känner likväl de Imma -

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

nitära skälen och vill gärna förstå de
humanitära hänsyn som reservanterna
har fört fram. Vi har, som utskottets
ordförande mycket starkt understrukit,
visserligen tagit in en begränsande faktor
i lagstiftningen, som inte fanns tidigare,
men å andra sidan har vi velat
säga, att det ändå ytterst får vara
de betalningsansvarigas sak att här bestämma.
Jag skulle tro att man kommer
att utfärda generella bestämmelser
från huvudmännen, i samråd och samverkan
med läkarna, som öppnar sådana
möjligheter i vissa undantagsfall,
men vi har inte funnit det riktigt och
rimligt att reglera denna sak lagstiftningsvägen.

.Tåg skall inte närmare gå in på frågan
om rätten att mottaga frivilligt tillbjuden
ersättning. Den har berörts av
utskottets ordförande och herr Söderberg,
och vi har väl i allmänhet den
uppfattningen att det är principiellt
felaktigt med sådan ersättning. Men jag
skulle vilja fråga om motionärerna på
denna punkt riktigt har tänkt igenom
sitt förslag att hela paragrafen skall utgå.
Denna paragraf reglerar ju inte bara
frågan om frivilligt tillbjuden ersättning
utan också rätten att uppbära ersättning
för den öppna vård som meddelas
av sjukhusläkare.

Det är alldeles riktigt vad herr
Strand sade, även om han gav uttryck
för en tveksamhet huruvida han hade
rätt eller inte, att tjänstemän i offentlig
verksamhet inte har rätt att ta emot
sådan ersättning utan att därom särskilt
stadgats. Toge vi bort denna paragraf,
är det synnerligen osäkert, om läkare
som även tjänstgör i öppen vård vid
sjukhusen kan få uppbära ersättning
för den öppna vård de där bedriver,
och det tror jag inte motionärerna
tänkt sig.

Vi har i denna paragraf velat göra en
reglering och en begränsning. Lagstiftningen
har tidigare upptagit detta problem.
Det har skett en utveckling i riktning
bort ifrån de extra ersättningarna,
och man har velat ge uttryck för att den
verksamhet som sker inom sjukhuset,
den slutna vården, skall ersättas enligt

Förslag till sjukhuslag m. m.

mera allmängiltiga normer. Därtill har
man dock fört in en övergångsbestämmelse,
som herr Söderberg inte tyckte
om. Jag skall villigt erkänna, att det
berodde på att här måste förekomma
förhandlingar, vilka vi inte från början
kan binda genom en tvingande bestämmelse
som under alla omständigheter
skulle följas, utan där möjligheten
borde finnas att lämna de förhandlande
viss rörelsefrihet.

Låt mig sedan göra en kommentar
Jill frågap om läkares deltagande i
sjukvårdsstyrelsens sammanträden, som
här har berörts. Jag har den uppfattningen,
att i det arbete som har skett
när det gällt att bygga upp den svenska
sjukvården, ett arbete som skett i
samverkan mellan huvudmännen och
läkarna, har det medicinska intresset
och läkarnas ambitioner spelat en
utomordentligt stor roll.

När vi har tagit upp detta spörsmål
i anslutning till sjukhuslagstiftningen
har det skett därför att vi i gällande
landstingslagstiftning, antagen för bara
några år sedan, har bestämmelsen om
att i sjukvårdsstyrelses sammanträde
skall deltaga förste provinsialläkare —
han är där självskriven som medicinsk
sakkunnig.

Vi kan vara överens om att det är
svårt för en man att vara sakkunnig i
alla frågor. Förste provinsialläkarna är
i allmänhet inriktade på och sakkunniga
i fråga om hälsovården och den öppna
sjukvården. De har mindre möjligheter
till aktuell sakkunskap i fråga om
den slutna sjukvård, som bedrivs vid
våra sjukvårdsanläggningar. I landstingslagen
borde vi egentligen ha skrivit,
att i sjukvårdsstyrelses sammanträde
skall deltaga medicinsk sakkunskap
vid behandling av frågor som gäller
hälso- och sjukvård. Då hade man
från sjukvårdsstyrelsernas sida kunnat
kalla den som i varje speciell fråga var
mest sakkunnig. Jag har emellertid inte
funnit det vara möjligt att i detta sammanhang
åstadkomma en förändring av
landstingslagen men har ändå velat tillgodose
de önskemål som finns att de
som sysslar med den slutna sjukhus -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.
vården skall beredas tillfälle att i ärenden
som berör denna deltaga i överläggningarna
inom sjukvårdsstyrelsen.

Jag är övertygad om att herr Söderberg
har läst sjukliuslagen, men han har
inte läst den tillräckligt. Då det gäller
den dagliga ledningen av lasaretten och
sjukvårdsanstalterna har vi inte gjort
en sådan uppspaltning att vi säger, att
de mindre lasaretten skall ledas av en
styresman, som är läkare, och en syssloman.
Vi har sagt, att den saken får
landstingen bestämma. Herr Söderberg
kan således hemma i sitt landsting besluta
om att vid varje sjukvårdsanläggning
inom det landstingsområdet skall
finnas en lasarettsdirektör. Det finns
ingenting i lagen som hindrar detta. Vi
har gjort en skrivning som säger, att
om man inte har en lasarettsdirektör,
då skall det finnas en styresman, som
vid sin sida har en ekonomisk rådgivare.

Vidare har herr Söderberg också varit
en smula kritisk mot CSB. Han var
överens med mig om att en allmän
granskningsrätt var riktig och rimlig,
men lian betonade att denna granskningsrätt
måste utövas med ett så smidigt
förfarande som möjligt. Samma
åsikt har vi från departementets sida
givit uttryck för, och vi vill gärna medverka
till att så kommer att ske. Jag tror
inte att centrala sjukvårdsberedningen
är ett organ som man inte kan komma
till rätta med, och jag skulle vilja säga
till herr Söderberg att vägen till kollegan,
landstingsordföranden herr Thapper
i andra kammaren, som ju också är
ordförande i centrala sjukvårdsberedningen,
inte heller är så förfärligt lång.
Jag tror det är bättre att tala med honom
än att i det här ärendet gå till departementet.

Herr talman! Jag skulle bara till sist
vilja säga några ord om utskottets skrivning
i fråga om kallelserna till direktionens
sammanträden, där utskottet har
ansett att de som enligt 12 § andra stycket
äger rätt att delta i direktionens
sammanträden också skall erhålla kallelser.
Vi har i motiveringen i propositionen
velat ange de praktiska svårig -

heter som skulle komma att uppstå om
detta bleve fallet. Dessa svårigheter har
också anförts av herr Söderberg och
andra. I Stockholm skulle man vid någon
av sjukvårdsinrättningarna behöva
kalla ett 80-tal överläkare till direktionens
sammanträden. Vi liar ansett den
praktiska, riktiga och tillämpbara vägen
vara den, att det är styresmannen, alltså
en läkare eller den medicinskt sakkunnige,
som i första hand bör kallas.
Men om en läkare har ett ärende som
berör honom eller hans avdelning äger
han ju rätt att delta i sammanträdet, och
man kan förvänta att han har kontakt
med styresmannen eller den medicinskt
sakkunnige i direktionen, kan med honom
ha en överläggning innan frågan
kommer upp vid sammanträdet eller fä
kännedom om dag och tid för sammanträdet.
Därför anser jag att man inte
skulle behöva införa en tvingande bestämmelse
som säger att kallelse skall
sändas till samtliga som äger rätt att
deltaga i sammanträdena. Jag tror att
detta vore en överflödsgärning, och jag
skulle gärna vilja rekommendera att
man bifaller herr Lindahls ändringsvrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Till detta sista skulle jag
vilja säga att vi i utskottet inte har den
erfarenheten, att det i allmänhet blir
folkvandring till möten. Det finns väl
inte någon risk för att ett sammanträde
blir besökt av något större antal personer
som egentligen inte har någonting
med ärendena att skaffa. Men om det
skall vara någon mening i att de i lagen
uppräknade befattningshavarna skall ha
rätt att närvara vid ett sammanträde sä
måste de väl ändå underrättas om att
sammanträde hålles. Eljest är det något
fel på terminologien i lagen.

Nu har naturligtvis utskottet gjort sig
skyldigt till precis samma fel, när utskottet
skriver att vederbörande skall
»kallas». Det borde ha stått att de skall
»underrättas om att sammanträde hålles».

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Om inrikesministern å
sin sida hade läst min motion hade han
säkerligen kommit underfund med att
jag också har läst hans förslag till sjukhuslag.
Som gammal ordförande i landstingsförbundets
förhandlingsdelegation
känner inrikesministern säkert till att
det skulle bli tämligen dyrbart om vi
skulle tillsätta lasarettsdirektörer exempelvis
vid normallasaretten i Sala, Köping
och Fagersta. Därför har vi föreslagit
att man inte skall företaga någon
uppspaltning på lasarettsdirektörer och
sjukhusintendenter vid de mindre sjukhusen.
Vi har velat ha en gemensam benämning,
sjukhuschef, och ansett att det
kan vara mindre klokt att antaga propositionens
förslag på denna punkt.

Inrikesministern säger att frågan om
centrala sjukvårdsberedningens och medicinalstyrelsens
granskning inte skall
tas så allvarligt. Ja, visst hittar jag vägen
till Fridolf Thapper i andra kammaren,
men, herr inrikesminister, inte
skall det väl vara nödvändigt för landstingen,
och framför allt för de landsting
som inte har någon representant i riksdagen,
att springa och leta reda på centrala
sjukvårdsberedningens ordförande
eller, som också har skett, inrikesministern,
för att få fart på centrala sjukvårdsberedningen
och medicinalstyrelsen.
Därför tror jag att inrikesministern
bör ta allvarligt på ilen här saken och
se till att det blir en bättre handläggning
i fortsättningen.

För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag understryka, att vi
naturligtvis även från vårt landstings
sida högt värdesätter läkarnas sakkunskap.
Vi utnyttjar ju också, som jag påpekat,
i stor utsträckning deras sakkunskap
vid byggandet av nya lasarett. Vi
reagerar emellertid emot att man här
lagstiftningsvägen vill bestämma vilka
personer huvudmännen skall få anlita
såsom sakkunniga. Ännu är nämligen
inte den läkare född som med tanke på
medicinens snabba utveckling kan vara
sakkunnig på alla områden.

Förslag till sjukhuslag m. m.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Av inrikesministerns
anförande fick jag inte riktigt klart för
mig huruvida utlandssvenskar, framför
allt sådana som är anställda inom den
svenska utrikesförvaltningen och deras
familjer, har någon möjlighet vid sidan
av denna särskilda överenskommelse
med karolinska sjukhusets och serafimerlasarettets
direktion att få vård här i
Sverige vid lasarett annat än efter den
taxa som gäller för utomlänsvård. Jag
tänker då på det fall att de inte insjuknar
t. ex. vid ett besök bär i landet
eller bor i ett land med vilket Sverige
har överenskommelse om ömsesidig
sjukförsäkring men att de vill komma
hem till sitt land och till närheten
av anhöriga t. ex. när de behöver få en
operation utförd.

Vad sedan gäller 4 § sista delen kan
den ju trots allt inte vara särskilt lyckligt
formulerad eftersom såväl utskottets
talesman som reservanterna och motionärerna
har missförstått den. Reservationens
formulering i den delen är enligt
min uppfattning något bättre.

I fråga om allmänläkarmottagningarna,
som skall anordnas i anslutning
till ett sjukhus, vill jag säga att jag
inte kan förstå varför man vill dra även
sådan sjukvård till lasaretten som egentligen
inte hör hemma där. Det talas om
efterfrågetryck och sådant när man diskuterar
den öppna vården. Vi läkare
är angelägna att såvitt möjligt få till
stånd en personlig sjukvård. Jag hör
ofta sägas att efterfrågetrycket är mycket
stort vid sjukhusens mottagningar.
Jag kan då nämna att sedan jag
kom hit till riksdagen har jag ständigt
undrat över orsaken till att detta efterfrågetryck
är praktiskt taget upphävt
de dagar som jag har mottagning hemma
på lasarettet. Det kan ju bero på att
patienterna kanske tycker att jag valt
fel parti eller på att man är osäker om
jag över huvud taget kommer att anträffas
på lasarettet. Det kan också vara
andra skäl, t. ex. att jag av någon anledning
inte längre har deras förtroen -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

de. Kvar står dock att det även vid
sjukhusen är väsentligt för patienterna
att de kan söka den specielle läkare
som de har förtroende för. Fn sådan där
allmän öppenvårdsavdelning, som är
placerad utanför lasarettet, skulle enligt
min uppfattning lätt bli en stor uppsamlingsbrunn,
där det inte finns möjlighet
att bereda patienterna den personliga
läkarvård som åtminstone vi
läkare anser vara den ideala formen av
sjukvård.

Jag anknyter sedan, herr talman, till
reservation II, som gäller tillstånd att
på sjukhus intaga sådana för vilka huvudmännen
egentligen inte är skyldiga
att anordna sjukvårdsvård. Inrikesministern
förklarade, att han är övertygad
om att den saken skall kunna ordnas
med generella bemyndiganden. Men
då måste jag fråga, varför man skall lagstifta
om en sak där man samtidigt förutsätter
att det skall lämnas ett generellt
bemyndigande som sätter momentet
ur funktion.

Beträffande reservation III vill jag ta
upp vad inrikesministern sade om att
sedan sjukhuslagstiftningssakkunnigas i
deras yttrande om den öppna vården
framförda förslag om hur man skall
reglera ersättningen vid öppen vård kunnat
lyftas ut ur liela lagstiftningsprojektet,
så har luften så att säga rensats
och det hela blivit mycket bättre. Jag
tycker att det bör vara möjligt att också
här komma fram på den så beträdda
vägen.

Inrikesministern undrade vidare om
motionärerna och reservanterna tänkt
på det förhållandet att läkare vid statliga
sjukhus inte skulle ha någon rätt
alls att ta ersättning ens vid den öppna
vården om reservationens förslag genomfördes.
Såvitt jag kunnat läsa rätt innantill
omfattar det nu framlagda lagförslaget
icke de statliga sjukhusen.
Det är väl visserligen meningen att
man skall få till stånd en likartad ordning
även för dem, men än så länge omfattar
den nya sjukhuslagen icke de
statliga sjukhusen.

Vad till sist gäller frågan om det skall
vara kallelse eller underrättelse till dem

som äger att delta i direktionens sammanträden
håller jag med herr Strand
om att det är fullt tillfredsställande, om
det står att det skall vara underrättelse.
Jag kan för att belysa läget nämna att
det vid mitt lasarett i något enstaka
undantagsfall kunnat vara 11 lasarettsläkare
närvarande. Som regel brukar
det dock bara var en, två eller tre, som
har speciella intressen att bevaka. I
praktiken tillgår det alltså på det sätt
som herr Strand antog att det gör.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av det nu
föredragna stycket samt vidare därpå att
detsamma skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen I; och förklarade
herr talmannen, efter att hava. upprepat
propositionen på styckets godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 4 § andra stycket
i Kungl. Maj ds av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 7 tillstyrkta förslag
till sjukhuslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse av
förevarande stycke, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen I.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringpropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 79;

Nej — 34.

J § 1—5 mom.

Godkändes.

5 § 6 mom.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen I: 164, såvitt gäller 6
mom.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
det nu förevarande momentet samt vidare
därpå att nämnda moment skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i motionen 1:164; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på momentets godkännande enligt
utskottets förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 5 § 6 mom. i
Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet i dess
utlåtande nr 7 tillstyrkta förslag till sjukhuslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse av
förevarande moment, som föreslagits i
motionen I: 164.

Sedan denna voteringsproposition
anyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Förslag till sjukhuslag m. m.

6—8 §§ och 9 § 1 mom.

Godkändes.

9 § 2 mom.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion I: 164, såvitt gäller 2
mom.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av det under behandling
varande momentet samt vidare
därpå att nämnda moment skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits
i motionen I: 164; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

9 § 3—4 mom. samt 10 och 11 §§

Godkändes.

12 §

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion I: 164.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i motionen I: 164;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

13 §

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr 164 i första kammaren, i den
mån motionen berör 13 § sjukhuslagen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, dels på godkännande
av den nu föredragna paragrafen,
dels därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i motionen I: 164; och förklarades
propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag vara
med övervägande ja besvarad.

14 § 1 mom.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Beträffande 14 § 1 mom.
ber jag att få yrka bifall till motion nr
164 i första kammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande av
det nu förevarande momentet samt vidare
därpå att detsamma skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i
motionen I: 164; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

It § 2 inom., 15—21 §§ samt 22 § 1
mom. första och andra styckena

Godkändes.

22 § 1 mom. tredje stycket

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
II.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande av det nu ifrågavarande
stycket samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den lydelse av
detta stycke, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen II; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på styckets godkännande
enligt utskottets förslag, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 22 § 1 mom. tredje
stycket i Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 7 tillstyrkta
förslag till sjukhuslag, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse av
förevarande stycke, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade reservationen II.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Ja — 78;

Nej — 34.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

22 § 2—4 mom. och 23—25 §§
Godkändes.

26 §

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
III.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
dels på godkännande av den
under behandling varande paragrafen,
dels därpå att kammaren skulle, med
godkännande av den vid utlåtandet fogade
reservationen III, besluta, att nämnda
paragraf skulle utgå ur lagförslaget;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafens
godkännande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 26 § i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 7 tillstyrkta förslag till sjukhuslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, med
godkännande av den vid utlåtandet fogade
reservationen III, att ifrågavarande
paragraf skall utgå ur lagförslaget.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Förslag till sjukhuslag m. m.
vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

27—32 §§

Godkändes.

Ö ver gångs bestämme Is er na

Punkterna i—3

Godkändes.

Punkten 4

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Beträffande punkt 4 —
frågan om rätt för läkare att mottaga
friviligt tillbjuden ersättning i vissa fall
—- ber jag att få yrka bifall till motion
nr 164 i första kammaren.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på godkännande av den
nu föredragna punkten samt vidare därpå
att kammaren skulle med godkännande
av motionen I: 164, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att denna punkt skulle
utgå ur övergångsbestämmelserna; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på punktens
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner punkten 4 i övergångsbestämmelserna
till Kungl. Maj :ts
av andra lagutskottet i dess utlåtande nr
7 tillstyrkta förslag till sjukhuslag, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, beslutar kammaren, med
godkännande av motionen I: 164 i före -

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Förslag till sjukhuslag m. m.

varande del, att ifrågavarande punkt

skall utgå ur övergångsbestämmelserna.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 25.

■Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 5—7

Godkändes.

Ingressen och rubriken

Godkändes.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag titt lag om ändring i epidemilagen 1

och 5 §§

Godkändes.

9 S

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion
nr 1:164.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande av
den nu föredragna paragrafen samt vidare
därpå att kammaren skulle, med
godkännande av motionen I: 164 i nu
förevarande del, besluta, att denna paragraf
skulle utgå ur lagförslaget; och för -

klarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen yttrade härefter, att
propositioner nu komme att framställas
rörande de delar av utskottets motivering,
vilka under överläggningen blivit
föremål för särskilda yrkanden.

Utskottets yttrande vid avsnittet »F.
Omfattningen av landstingens vårdskyldighet.
A. Sluten vård», såvitt gällde det
stycke å sid. 43 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Landstingskommuners
värdskyldighet» och slutade med
»allmän sal»

I fråga om detta stycke, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock, av herr
Edström, att kammaren skulle godkänna
nämnda stycke med det tillägg, som
föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen IV.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets yttrande vid avsnittet »IX.
Förvaltningsorganen», i vad anginge det
stycke å sid. 65 i det tryckta utlåtandet,
som började med orden »Mot de» och
slutade med »ifrågavarande sammanträden» Beträffande

det nu förevarande stycket,
anförde vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att detsamma skulle godkännas,
dels ock, av herr Lindahl, att
sista meningen i detta stycke skulle utgå.

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

Interpellation ang

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets yttrande oförändrat
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindahl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner det stycke i motiveringen
till andra lagutskottets utlåtande
nr 7, som å sid. 65 börjar med orden
»Mot de» och slutar med »ifrågavarande
sammanträden», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes herr Lindahls
under överläggningen framställda yrkande,
vilket innebär, att sista meningen i
förevarande stycke utgår.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 29;

Nej — 67.

Därjämte hade 16 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

112, angående ändrade riktlinjer för
den statliga exportkreditgarantiverksamheten
m. m.;

5 Första kammarens protokoll 1959. Nr 10

■ de räntesatser som tillämpas i Norrland

nr 113, angående ytterligare ersättningar
till förutvarande ombordanställda
m. fl. å motorfartyget Ningpo;

nr 123, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde;
samt

nr 126, angående ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial nr 35,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder till främjande
av sparandet m. m.;

jordbruksutskottets memorial nr 19, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till bidrag till
plantskolekontroll; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av väckt motion om
visst förbud för ungdom att förvärva
motorfordon;

nr 11, i anledning av väckt motion
om viss utvidgning av AB Tipstjänsts
verksamhet;

nr 12, i anledning av väckt motion
om tillskapande av en trafiksäkerhetsorganisation;
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående meritvärdet av militär utbildning.

Interpellation ang. de räntesatser som
tillämpas i Norrland

Herr SÖRLIN (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Under en lång följd avår
har man i norrlandslänen rent erfarenhetsmässigt
kunnat konstatera att
banker och andra kreditinstitut i dessa
delar av landet i stor utsträckning tilllämpat
utlåningsräntor som legat högre
än i mellersta och södra Sverige. Denna
tendens till högre räntesatser är så klar
att man närmast kan betrakta den som

Nr 10

Fredagen den 3 april 1959

Interpellation ang. de räntesatser som tillämpas i Norrland

generell, även om dock några undantagsfall
förekommer.

För närvarande ligger räntesatserna
vid utlåning i allmänhet 1/4 procent
högre i Norrland än i övriga delar av
landet. Vad detta innebär för exempelvis
byggnadsverksamhetens finansiering
och för hyresmarknaden inses lätt. Eftersom
1/4 procents högre ränta av berörda
myndigheter godtagits för primäroch
sekundärlån till byggnadsverksamheten
i Norrland men någon ränteeftergift
för denna 1/4 procent icke medges,
innebär detta av allt att döma betydande
risker för relativt sett högre hyressättning
i norrlandslänen än i sydligare
delar av landet. Om — såsom på sakkunnigt
håll gjorts — man beräknar produktionskostnaderna
för bostadsfastigheter
i Norrland till i runda tal 700 kronor
per kvadratmeter och normalt 70
procent därav, d. v. s. 500 kronor, täckes
av primär- och sekundärlån, innebär
1/4 procents högre ränta att räntekostnaden
ligger 1,25 kronor högre per
kvadratmeter. Om hyran med hänsyn
tagen till den angivna produktionskostnaden
beräknas till 45 kronor per kvadratmeter,
betyder 1/4 procent högre
ränta i Norrland än i övriga Sverige ca
3 procent högre hyra.

I den mån som ett för Norrland allmänt
förekommande högre ränteläge påverkar
finansieringen av småindustriens
investeringsverksamhet måste det också
innebära ett försvårande moment för
strävandena att i ökad utsträckning knyta
småindustri till de nordliga länen och
därigenom åstadkomma en eftersträvad
differentiering av deras näringsliv.

I den utsträckning som lån till jordbruket
beläggs med en liknande »norrlandsriinta»,
måste detta av allt att döma
innebära en besvärande extra belastning
på det norrländska jordbruket.

I de fall då samma ränteförhållanden
gäller även för studielån som upptages
i norrlandsbanker och därigenom i
ogynnsam riktning påverkar den norrländska
ungdomens studiekostnader,
måste även detta betecknas som otillfredsställande.

Med det ovan sagda som utgångspunkt
hemställer jag om första kammarens till -

stånd att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet rikta följande frågor: Har

statsrådet sig bekant att högre
räntesatser generellt sett tillämpas i
Norrland än i övriga delar av Sverige?

Anser statsrådet det vara tillfredsställande
om kreditinstituten på ett sådant
sätt delar upp landet i skilda geografiska
ränteområden?

Om så icke är fallet, är statsrådet beredd
att undersöka vilka möjligheter
som finns att rätta till ett sådant förhållande
eller — om detta icke skulle
visa sig möjligt — på annat sätt kompensera
norrlandslänens invånare som
redan på grund av andra geografiskt betingade
företeelser är ekonomiskt missgynnade? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 427, av fröken lianmark in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbildning av lärare i manlig
slöjd;

nr 428, av herr Grym in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försäkring för allmän
tilläggspension m. m.;

nr 429, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkring för
allmän tilläggspension in. m.;

nr 430, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om försäkring för allmän tilläggspension
in. m.;

nr 431, av herr Ewerlöf in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om försäkring för allmän
tilläggspension m. m.;

nr 432, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försäkring för
allmän tilläggspension m. m.;

nr 433, av herr Aastrup m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

Fredagen den 3 april 1959

Nr 10

förslag till lag om försäkring för allmän
tilläggspension in. m.; och

nr 434, av herr Ringaby, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om försäkring för allmän
tilläggspension in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw