Fredagen den 29 mars Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1957:11
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1957
FÖRSTA KAMMAREN
Nr 11
29 mars—3 april
Debatter m. m.
Fredagen den 29 mars Sid.
Anslag under nionde huvudtiteln (forts.):
Åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen .................. 4
Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen ............ 6
Verksamheten å Weibullsholm .............................. 7
Föreningen för växtförädling av fruktträd.................... 19
Statens jordbruksnämnd .................................... 23
Jordbrukarungdomens förbund .............................. 24
Uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m............... 26
Bidrag till jordbrukets rationalisering ...................... 27
Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering 31
Upptagande av statistik rörande sötvattensfisket .............. 33
Organisationen av skogsstyrelsens virkesmätningsavdelning 36
Lantmäteristaten .......................................... 39
Ersättning till statens allmänna fastighetsfond ................ 40
Gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt..... 40
Onsdagen den 3 april
Höjning av de allmänna barnbidragen .......................... 49
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar...... 67
Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten 76
Nybyggnad för Musikaliska akademien ........................ 81
Anslag till Göteborgs musikkonservatorium .................... 83
Vissa anslag under åttonde huvudtiteln:
Anordnande av skolmåltider ................................ 91
Fria läroböcker i folkskolorna .............................. 104
Understöd till folkhögskolor ................................ 106
Läroanstalter för blinda .................................... 108
Skolor för döva ............................................ 110
Högre tekniska läroverk .................................... 111
Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare ........ 113
Statsbidrag till sjukkassor m. m............................... 115
1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 11
2
Nr 11
Innehåll
Samtliga avgjorda ärenden
Fredagen den 29 mars Sid.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln (jordbruksdepartementet), punkterna 54—212 .... 4
Onsdagen den 3 april
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang.
ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag ........ 49
Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. anslag till kapitalinvesteringar:
Jordbruksärenden ................................ 67
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 10, ang. indragning till
statskassan av ordensavgifterna m. m....................... 75
— nr 11, ang. åtgärder mot husbockens härjningar ............ 75
nr 12, ang. åtgärder till förhindrande av skadegörelse av mink 75
nr 13, ang. innehavet av Generalstabens litografiska anstalt . . 75
Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. anslag under statens allmänna
fastighetsfond m. m.: handelsdepartementet.................. 76
nr 52, ang. ersättning i vissa fall i anledning av yrkesskada . . 81
— nr 53, ang. pensionsförmånerna för vissa överlantmätare .... 81
— nr 54, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet .............. 81
— nr 55, ang. anslag till Musikaliska akademien m. m............. 81
— nr 56, ang. anslag till folkskoleväsendet, yrkesundervisningen
och gymnastiska centralinstitutet m. m..................... 91
— nr 57, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: ecklesiastikdepartementet
........................................ 115
— nr 58, om skyndsam översyn av föreskrifterna ang. pensionering
av viss arbetspersonal ................................ 115
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. anslag
till Bidrag till sjukkassor m. m......................... 115
Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. nordiska medborgares
jämställande med svenska med avseende å rätten till fiske .... 121
— nr 14, om rätten att överklaga ägodelningsrätts beslut ang. avstyckning
för bostadsbebyggelse på landsbygden ............ 121
nr 15, om ändring i förordningen ang. skogsvårdsstyrelser m. m. 121
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
3
Fredagen den 29 mars
Kammaren sammanträdde kl. 13.00.
Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.
Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna
Utdrag
av protokoll, hållet
inför statsrådet och chefen
för justitiedepartementet den
28 mars 1957.
Till justitiedepartementet hade denna
dag från länsstyrelsen i Kalmar län inkommit
fullmakt för Arvid Hellebladh,
Västertryserum, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot
av riksdagens första kammare i stället
för avgången ledamot av samma kammare.
Vid granskning av fullmakten, som företogs
inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke
någon anmärkning.
Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.
I ämbetet:
K. G. Grönhagen
Det antecknades, att herr Hellebladh
blivit utsedd att inträda såsom ledamot
av kammaren i stället för herr Apelqvist,
som avlidit.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialde
-
partementets verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.;
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål;
samt
nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål,
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.
Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
134, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och
nr 135, angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 136,
angående överlåtelse av vissa kronan
tillhöriga fastigheter.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, angående dispositionen av vissa
prisutjämningsavgiftsmedel.
Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om medgivande att av riksbankens
medel taga i anspråk ett belopp
för anskaffande av en s. k. helrotationsmaskin
för sedeltryckeriet m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 445, av herr Bergman m. fl.;
nr 440, av fru Sjöström-Bengtsson m.
fl.;
4
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag'' till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
nr 447, av herr Mogård;
nr 448, av herr Jansson, Erik;
nr 449, av herr Andersson, Älvar, m.
fl.;
nr 450, av fröken Ranmark m. fl.;
nr 451, av herr Mannerskantz m. fl.;
nr 452, av herr Åman m. fl.;
nr 453, av herr Olsson, Erik;
nr 454, av herr Edström m. fl.; och
nr 455, av herr Andersson, Axel, m. fl.
Vid föredragning av den av herr Hagberg
m. fl. väckta motionen nr 456, hänvisades
densamma, såvitt angick de delar
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott samt i övrigt till
statsutskottet.
Fortsattes föredragningen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda
framställningar jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkterna 54—68
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 69
Anslag till åtgärder mot tuberkulos hos
nötkreaturen
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreaturen
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 800 000 kronor.
Av berörda anslag hade 30 000 kronor
beräknats till ersättning vid nedslaktning
och 4 000 kronor till utrensning av
tuberkulos inom mindre nötkreatursbesättningar.
I detta sammanhang hade utskottet
handlagt följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen
a) de likalydande motionerna I: 147
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 186 av herr Hseggblom
m. fl., vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att ifrågavarande förslagsanslag måtte
för nästa budgetår uppföras med ett
belopp av 650 000 kronor; samt
b) de likalydande motionerna I: 150
av herr Sundin och II: 189 av herr
Wahrendorff m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte anvisa ett
förslagsanslag av 908 000 kronor, varav
130 000 kronor skulle få disponeras till
ersättning vid nedslaktning och 12 000
kronor till utrensning av tuberkulos inom
mindre nötkreatursbesättningar i
enlighet med vad som i motionerna anförts,
samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,
1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 147 och II:
186 samt I: 150 och II: 189, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Förekommande
och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot tuberkulos
hos nötkreaturen för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
800 000 kronor;
2) att motionerna 1:150 och 11:189,
såvitt däri yrkats författningsändringar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
3) att riksdagen måtte, med anledning
av vad som anförts i motionerna I: 147
och II: 186, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville dels företaga den i det
föregående närmare berörda utredningen
angående vissa under nionde huvudtiteln
utgående bidrag, dels förelägga
riksdagen de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Eskilsson, Hseggblom
och östlund ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
5
Anslag till åtgärder mot tuberkulos hos nötkreaturen
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 147 och II: 186 i förevarande
del ävensom med avslag å motionerna I:
150 och II: 189, såvitt nu vore i fråga,
till Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreaturen för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 650 000 kronor.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! När det gäller frågan
om anslag till åtgärder mot tuberkulos
hos nötkreaturen kommer vi in på ett
område, där verksamheten har medfört
synnerligen glädjande resultat. Förr var
tuberkulos hos nötkreatur ett gissel för
jordbruket, numera är den på grund av
de insatser, som gjorts från såväl det
allmänna som från djurägarna själva, så
gott som helt utrotad.
Ett par siffror ur huvudtiteln kan vara
belysande i detta avseende. Enligt slaktstatistiken
påvisades år 1937 tuberkulos
hos cirka 30 procent av nedslaktad storboskap
inom landet söder om Dalälven.
År 1955 hade denna siffra sjunkit till
0,07 procent, en minskning alltså från
30 till 0,07 procent under mindre än 20
år. Anslaget för ifrågavarande ändamål
har emellertid i huvudsak stått oförändrat
de senaste åren. Med hänsyn till den
ringa förekomsten av tuberkulos borde
det enligt reservanternas uppfattning
vara möjligt att företa en sänkning av
anslaget.
I sin anslagsframställning har veterinärstyrelsen
antytt en väg för detta. Den
största delen av det anslag, som vi
nu behandlar, användes nämligen för
kontrollundersökningar med tuberkulin
inom besättningarna. Veterinärstyrelsen
uttalar nu, att även om en väsentligt
ökad intervall mellan kontrollundersökningarna
hos friskförklarade besättningar
ej är tillrådlig, beräknar man dock
att kunna genomföra kontrollundersökningar
med längre tids mellanrum inom
vissa områden. Om en sådan ändring
genomföres generellt, kan en minskning
av det äskade anslaget ske enligt reservanternas
förslag. För samma sak borde
också den omständigheten tala, att det
numera blir allt mera vanligt med en
övergång till en kreaturslös jordbruksdrift
i vårt land.
Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, få yrka bifall till reservation
7 vid punkt 69.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Det är riktigt, som herr
Eskilsson säger, att det har blivit en betydligt
minskad förekomst av tuberkulos
under de senaste åren. Det är också detta
som föranlett, att Kungl. Maj:t i år
föreslagit en sänkning av anslaget från
925 000 till 800 000 kronor.
Nu föreslår motionärerna en ytterligare
sänkning med 150 000 kronor av detta
anslag. Utskottet har emellertid ansett
att denna fråga borde ingå i den utredning,
som signalerades redan vid onsdagens
sammanträde och som gällde en
översyn över en hel del av de anslag,
som förekommer på nionde huvudtiteln.
Därför har utskottet inte kunnat gå
längre, utan ansett att det anslag, som
Kungl. Maj:t här föreslagit, bör beslutas
av årets riksdag, och att den översyn,
som skall ske, bör ligga klar innan man
kan gå in för sådana sänkningar som
motionärerna här föreslagit.
Jag skall inskränka mig till detta, herr
talman, och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komine att framställas
särskilt beträffande mom. 1 av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan och särskilt angående
mom. 2 och 3.
Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
6
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.
Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 2 och 3 hemställt.
Punkten 70
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 71
Anslag till åtgärder mot smittsam kastning
hos nötkreaturen
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte
1) med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning samt med avslag
å motionerna I: 147 och II: 186, såvitt
nu vore i fråga, till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot smittsam kastning
hos nötkreaturen för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
375 000 kronor;
2) med anledning av vad som anförts i
motionerna I: 147 och II: 186, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t ville dels företaga
den i det föregående närmare berörda
utredningen, dels förelägga riksdagen
de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I de likalydande motionerna I: 147,
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 186, av herr Hseggblom
m. fl., hade såvitt angick förevarande
punkt, hemställts, att ifrågavarande anslag
måtte för nästa budgetår uppföras
med ett belopp av 300 000 kronor.
Reservation hade anförts av herrar
Eskilsson, Hieggblom och Östlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
1 hemställa, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i fråga,
till Förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar: Åtgärder
mot smittsam kastning hos nötkrea
-
turen för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 300 000 kronor.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Även när det gäller den
smittsamma kastningen har vi fått bevittna
samma glädjande utveckling som
när det gällde tuberkulos hos nötkreaturen.
Jag vill bara peka på att det i huvudtiteln
upplyses, att man under första
halvåret 1956 påvisat smittsam kastning
endast i fyra besättningar i landet.
Det är givet att man alltjämt måste
göra vissa kontrollundersökningar på
detta område, men vi har förmenat, att
man skulle kunna nöja sig med en verksamhet
i mindre omfattning än enligt
propositionens förslag och har därför föreslagit
en sänkning av anslaget.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 8 på denna punkt.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Utskottet ansåg, att vid
en eventuellt blivande översyn av de
punkter, som kunde komma i fråga vid
en besparingsaktion, skulle även punkt
71 om åtgärder för hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar komma med.
Därför ansåg sig utskottet inte kunna biträda
den motion som avgivits av herr
Eskilsson m. fl. Vi har ansett, att vi bör
stanna vid det förslag om minskning till
375 000 kronor, som Kungl. Maj:t har
hemställt om.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av de därunder förekomna yrkandena
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande vartdera av de båda
momenten av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. 1 framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
7
Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.
Punkterna 72—89
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 90
Vad utskottet tillstyrkt bifölls.
Punkten 91
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av fröodlingen in.
m.: Understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 210 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 57 av herr Osvalcl m. fl.
och 11:59 av herr Hansson m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att anslaget till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm skulle
under budgetåret 1957/58 utgå med
420 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:57 och 11:59, till
Befrämjande av fröodlingen in. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm för
budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag av
210 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Anderberg, Nord, Hansson, Sigfrid Larsson,
Yngve Nilsson, Antby, Hwggbloin,
Nilsson i Lönsboda och Nilsson i Bästekille,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall till
motionerna 1:57 och 11:59, till Befrämjande
av fröodlingen in. m.: Understöd
-
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
jande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
420 000 kronor.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Inte heller i år har jordbruksutskottet
kunnat ena sig om anslaget
till understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten på Weibullsholm.
Kungl. Maj:ts förslag innebär ett oförändrat
anslag av 210 000 kronor. År efter
år har det kommit framställningar
om höjning av anslaget. Riksdagen beslöt
hösten 1951 i anledning av motioner
att begära en översyn av stödet till
växtförädlingen. Men först sedan jordbruksutskottet
erinrat om riksdagens
skrivelse tillsattes en utredning den 16
oktober 1953. Den 11 november 1955 avgav
utredningen sitt betänkande. Remissförfarandet
var avslutat våren 1956. Man
hade allmänt väntat att det skulle komma
ett förslag från Kungl. Maj :t till årets
riksdag. Redan år 1955 skrev ju utskottet,
att förslag förväntades till 1956 års
riksdag. Men varken 1956 eller innevarande
år har Kungl. Maj :t framlagt något
förslag om höjning av anslaget.
Utredningens betänkande är klart positivt
för en uppräkning av anslaget till
Weibullsholm. Även remissvaren var
starkt positiva för utredningens förslag.
Det hade också varit lämpligt att riksdagen
nu hade fått tillfälle att besluta i
anledning av utredningens förslag, eftersom
ju ett nytt avtal mellan Sveriges utsädesförening
och Allmänna svenska utsädesföreningen
skall träffas innevarande
år för tillämpning från och med budgetåret
1957/58.
Remissyttrandena skiljer sig från utredningens
förslag främst beträffande
beräkningen av anslagets storlek. Utredningen
har velat sätta Weibullsholmsanslaget
i viss relation till anslaget till utsädesföreningen
— 35 procent — för att
förhindra en fortlöpande försämring av
anslaget till Weibullsholm. Vissa remissinstanser
vill knyta an till en bestämd
andel av de faktiska kostnaderna — 45
procent av dessa. Så gjorde även 1931
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
8
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
års utredning, som på sin tid föreslog 50
procent.
Anslaget till Weibullsholm skulle enligt
de olika beräkningsprinciperna ha
blivit 420 000 kronor, respektive 450 000
kronor för budgetåret 1957/58.
Motionärerna föreslår nu att anslaget
måtte utgå med 420 000 kronor, vilket
även reservanterna yrkar. Utskottsmajoriteten
har gått på departementschefens
förslag. Departementschefen förklarar att
han för dagen ej är beredd att inför
riksdagen framlägga förslag i ärendet.
Weibullsholm hade ansökt om ett anslag
av 450 000 kronor, vilket styrelsen
för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
enhälligt tillstyrkt. Höjningen
av anslaget avsåg att ge kompensation
för kostnadsökningar av automatisk
karaktär men även att ge möjlighet till
en intensifiering av den s. k. resistensförädlingen.
I växtförädlingen går grundforskning
och målforskning hand i hand, och växtförädlingsarbete
i den omfattning som
bedrives vid Weibullsholm kan ej ske
utan parallellt därmed löpande egen
grundforskning. Ej heller skulle det gå
att få tjänstemän av hög vetenskaplig
kvalitet knutna till Weibullsholm, om de
ej hade tillfälle till grundforskning. Man
varken kan eller bör emellertid söka
göra en jämförelse mellan Weibullsholm
och Svalöv beträffande grundforskningen.
Denna sker i stor utsträckning i samarbete
dessa institutioner emellan och
med den i viss mån förenande länken,
ärftlighetsinstitutionen i Lund. Också
med lantbrukshögskolans institutioner
har Weibullsholm ett fruktbärande samarbete
på grundforskningens område.
Det må vara nog att erinra om vad Weibullsholm
genom Sven Otto Berg betytt
för kvalitetsforskningen på veteområdet
och att erinra om fil. dr H. Lamprechts
förädlingsforskning beträffande ärter och
bönor, i båda fallen insatser av hög internationell
klass, erkända över hela
världen. Resultaten av grundforskningen
vid Weibullsholm publiceras i den strikt
vetenskapliga tidskriften Agri Hortique
Genetica, som utkommer med fyra band
om året. Det är klart att denna långsik
-
tiga forskningsverksamhet kommer i farozonen,
om riksdagens beslut inte medger
någon höjning av anslaget.
Weibullsholm har i viss mån begränsade
resurser för den del av sin verksamhet
som är inriktad på mindre givande
jordbruksområden. Ändock har
Weibullsholm sedan lång tid tillbaka
haft lokala försök över hela landet både
med spannmål, andra jordbruksväxter
och köksväxter. I Norrland finns exempelvis
lokala försök utlagda hos lantmannaskolor
och enskilda på tolv platser,
ända upp till Malgomajskolan i norr,
vid Umeå o. s. v. Detta arbete liar redan
burit god frukt i form av för Norrland
anpassade sorter av köksväxter,
men mycket återstår att göra. Därför hälsar
Weibullsholm med glädje Röbäcksdalsutredningens
förslag att bereda anstalten
möjligheter till försök och förädling
vid Norrlands lantbruksförsöksanstalt.
Utan ökat anslag kan emellertid
någon vidgning av verksamheten inte
ske.
Genom en starkt decentraliserad lokal
försöksverksamhet —- sammanlagt 94
försök på 70 platser, fördelade över hela
landet — kan Weibullsholm med en koncentrerad
central växtförädlingsverksamhet
nå resultat som passar olika områden
av vårt land.
Av vissa siffror, som de statsunderstödda
lokala frökontrollanstalterna nyligen
publicerat, framgår att Weibullsholmssorterna
representerar följande andelar
av den totala provtagningen, nämligen
för höstvete 73 procent, för vårvete
91 procent och för korn 68,5 procent.
Påståendet att en central förädling
kan tjäna helt andra jordbruksområden,
om blott försöksverksamheten är tillräckligt
decentraliserad, bestyrkes också
av det faktum, att visa sorter, uppdragna
vid Weibullsholm, i dag nominerar
vissa odlingsområden i utlandet. Man exporterar
nämligen i mycket stor omfattning
från Weibullsholm.
I de tidigare debatterna här i riksdagen
har såsom motiv för att man inte
skulle gå med på något anslag till Weibullsholm
anförts, att Weibullsholm är
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
9
en del av ett vinstgivande, ekonomiskt
starkt företag, medan Sveriges utsädesförening
är närmast en statsinstitution,
där staten är huvudman. Det är ostridigt
att det föreligger en formell skillnad mellan
Weibullsholmsorganisationen, där
ett enskilt företag är huvudman, och
Svalövsorganisationen, där ett enskilt företag
har monopolrätten till exploatering
av de förädlingsprodukter, som
framställes av utsädesföreningen, vilken
har staten till huvudman. Skillnaden är
dock knappast så stor, att den kan motivera
en fortlöpande urholkning av anslaget
till Weibullsholm. Redan nu kan
det beräknas att Weibullsholmsanslagets
värde sjunkit till ungefär hälften i relation
till Svalövsanslaget under tidsperioden
1949/50—1957/58. Det ordinarie anslaget
till Sveriges utsädesförening har
under denna tid stigit med 134 procent,
under det att motsvarande siffra för
Weibullsholm är 20 procent. Det framgår
av den motion angående ökade medel
till Weibullsholm, som avlämnats till
årets riksdag, att anslaget till Sveriges
utsädesförening 1949/50 uppgick till
515 000 kronor. Till Weibullsholm anslogs
det året 175 000 kronor. Anslaget
till Sveriges utsädesförening har ökats
år för år, för att för innevarande budgetår
ha stigit till 1 041 500 kronor. För
nästa budgetår har föreslagits 1 202 900
kronor. Anslaget till Weibullsholm har
emellertid hållit sig i stort sett oförändrat
— det har från och med budgetåret
1953/54 utgått med oförändrat 210 000
kronor. Kostnaderna vid Weibullsholm
har emellertid ej kunnat sänkas — lika
litet som vid Svalöv. De kan ej heller
nedbringas utan radikala ingrepp, såsom
bortskärande av forskningsverksamhet
eller hela avdelningar. Det är nämligen
att märka att kostnaderna till övervägande
delen, över 70 procent, hestår av löner.
En nedskärning av verksamheten
betyder att värdefullt material går till
spillo. Det behövs också en fruktbärande
tävlan mellan de två förädlingsanstalterna.
I land efter land skapas också ett
rättsskydd för växtförädlingen genom
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
speciallagstiftning i likhet med vad som
är fallet i fråga om auktorsrätt, patent
etc. Det är snart endast de nordiska länderna
och Schweiz, som saknar ett rättsskydd
på detta område. Detta är olyckligt
med hänsyn till att svenska sorter i
dag är vitt spridda inom Västeuropa,
men främst därför att det äventyrar den
inhemska växtförädlingen. Weibullsholmsföretaget
är införstått med att problemet
också fortsättningsvis i vårt land
löses genom statliga bidrag, men om
statsmakterna skulle vara obenägna att
återställa statsbidragets realvärde måste
kravet på ett rättsligt skydd resas. Weibullsholm
kan inte — i en sjunkande
konjunktur —- arbeta utan någon kompensation
för de under 1950-talet inträffade
kostnadsstegringarna.
Svalöv och Weibullsholm arbetar efter
samma metoder och kompletterar varandra.
Ur samhällets synpunkt är båda
lika nyttiga och nödvändiga. Under
krigsåren betydde det oerhört mycket för
folkförsörjningen att vi hade dessa anstalter,
som möjliggjorde att brödsädesbehovet
kunde tillgodoses utan import.
Vi har inte råd att avvara forskningen
vid vare sig Weibullsholm eller Svalöv.
Det räcker inte att bara ge Weibullsholm
vårt erkännande och en honnör
vid högtidliga tillfällen för det arbete
som utföres där, utan det måste till ett
ekonomiskt vederlag som är både riktigt
avvägt och rättvist. Det blir en snedvridning,
om bara den ena anstalten tillgodoses.
Jag har tidigare nämnt, att under de
senaste sju åren har inte Weibullsholm
fått kompensation för utgiftsstegringarna.
Det medför stora risker för nedskärning
av verksamheten vid Weibullsholm
om ytterligare dröjsmål skall ske. Rättvisa
och billighet kräver att uppräkning
sker redan i år.
Jag vill med hänvisning till det anförda
yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 10.
I herr Anderbergs yttrande instämde
herrar Eskils son (h), Nord (fp) och
Yngve Nilsson (li).
10
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):
Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Anderberg sade. Denna fråga
har vid flera tillfällen debatterats i riksdagen.
I utskott och kamrar har man
varit ense om den utomordentliga betydelse
som den vetenskapliga verksamheten
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt
har. Men ofta har det stannat vid
detta konstaterande. När man kommit till
frågan om en höjning av anslagets nominella
belopp av sådan omfattning, att
realvärdet av detsamma skulle bli oförändrat,
har man varit kallsinnig. Under
några år hade man, som ju ofta är förhållandet
i riksdagen, en utredning att
skylla på. Man sade sig inte vilja föregripa
resultatet av denna, och så fick det
bli vid det gamla anslaget. Nu är en utredning
färdig, men då finner departementschefen,
att det kanske kan behövas
en översyn av denna utredning och några
ytterligare kompletteringar. Därför
föreslår han samma anslag som under
föregående år. I hans uttalande har utskottet
instämt.
Det har sagts — herr Anderberg kom
litet in på den saken också — att det
här gäller anslag till privat merkantil
verksamhet och att staten inte brukar ge
pengar till sådan. Men den som litet närmare
studerat förhållandena vid Weibullsholms
växtförädlingsanstalt vet ju,
att denna har en avdelning — en avgränsad
avdelning — med vetenskapligt
skolat folk, som givetvis ägnar sig åt
målforskning i syfte att få fram värdefullare
sorter men också bedriver grundforskning
i stor omfattning. Som herr
Anderberg sade, ger den också ut en vetenskaplig
tidskrift, som är känd inte
bara inom landet utan också i utlandet.
Det är givetvis denna allmännyttiga
verksamhet, som staten på sin tid fann
väl värd att stödja i likhet med verksamheten
vid Sveriges utsädesförening. På
den tiden fick Weibullsholm ungefär 35
procent av det anslag, som gick till utsädesföreningen.
Det täckte cirka 45 procent
av firmans kostnader för dess vetenskapliga
institution. Firmans kostnader
för denna växtförädlingsanstalt är i dag
cirka 1 miljon kronor. Nu är det före
-
slaget ett anslag på 210 000 kronor. Det
blir med andra ord bara 20 procent av
kostnaderna mot tidigare 45 procent.
Reservanterna anser att det finns mycket
starka skäl för att bibehålla den tidigare
fastställda relationen mellan anslaget
till utsädesföreningen och Weibullsholm
eller — om man hellre vill
uttrycka saken så — att staten påtager
sig lika stor del av Weibullsholms kostnader
för dess vetenskapliga växtförädlingsinstitution
som tidigare, det vill säga
45 procent. Man kommer, oberoende
av vilket sätt man räknar på, till samma
siffra, alltså ungefär dubbelt så mycket
som nu har föreslagits under nionde huvudtiteln.
Om man år från år minskar realvärdet
på anslaget till Weibullsholm, kan
väl följden knappast bli mer än en, och
det berörde också herr Anderberg: man
måste inskränka denna verksamhet och
man måste lägga ned vissa avdelningar.
Då vi nu alla vet och är överens om, att
det arbete som uträttats vid Weibullsholm
liar varit och är av mycket stor
betydelse, kan vi väl också vara ense om
att det skulle vara olyckligt, om utvecklingen
skulle gå i den riktningen —
olyckligt naturligtvis främst för svenskt
jordbruk men även för hela landet. Vi
får komma ihåg att Weibullsholm har
lyckats få fram sorter, som inte bara odlas
inom landet utan i stora delar av
Europa. Sålunda används Weibullsholms
vetesorter numera i mycket stor utsträckning
i England.
Det kan till sist nämnas, att den utredning
som jag talade om, d. v. s. växtförädlingsutredningen,
föreslår ett anslag
av den storlek som reservanterna
förordar. Utredningens förslag har ju
skickats ut på remiss, och såvitt jag vet
har alla remissinstanserna varit ense om
att Weibullsholm bör ha sitt statsanslag
höjt. De har instämt i vad utredningen
föreslagit — det iir detsamma som reservanterna
nu föreslår — men det finns
också sådana remissinstanser, som har
föreslagit ännu högre anslag.
Herr talman! Jag ber i likhet med
herr Anderberg att i denna punkt, nr
91, få yrka bifall till reservation nr 10
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
11
av herr Anderberg m. fl., innebärande
att riksdagen för budgetåret 1957/58
måtte till understödjandet av den vetenskapliga
verksamheten vid Weibullsholm
anvisa ett anslag på 420 000 kronor.
Häri instämde herr Domö (h).
Herr OSVALD (fp):
Herr talman! År efter år bar det i
jordbruksutskottets utlåtande beträffande
anslaget till Weibullsholm framhållits,
att med hänsyn till den gagnande
verksamhet, som bedrives av anstalten,
är denna väl förtjänt av statsmakternas
intresse och bistånd. Men under de
många år, som dessa uttalanden gjorts
av jordbruksutskottet, har i alla fall resultatet
blivit mycket magert. 1951 års
riksdag anhöll om utredning angående
stödet till växtförädlingen, såsom herr
Anderberg redan påpekat, och sedan
den utredningen år 1953 tillsattes, har
alltsedan år 1954 välmotiverade krav
på höjning av beloppet avslagits under
hänvisning till den pågående utredningen.
I år är det också utredningen som
ställes i vägen för en höjning, trots att,
som de föregående talarna framhållit,
utredningen nu är slutförd och endast,
som departementschefen sagt, är i behov
av en viss översyn — en översyn som
emellertid ingalunda rör den fråga, som
det här gäller, frågan om anslaget till
Weibullsholm, utan helt andra detaljer.
Det är emellertid anmärkningsvärt,
att de olika växtförädlingsanstalter, som
erhåller statsunderstöd inte behandlas
på samma sätt. I fråga om Weibullsholm
säger statsrådet bl. a. på s. 268 i propositionen:
»Med hänsyn till vad jag
under anslaget till Sveriges utsädesförening
uttalat i fråga om 1953 års viixtförädlingsutrednings
förslag, bör enligt
min mening förevarande anslag för
nästa budgetår uppföras med oförändrat
belopp av 210 000 kronor.» Där är alltså
denna ännu icke gjorda översyn ett
hinder för en höjning. Men i uttalandet
rörande Sveriges utsädesförening, alltalltså
Svalöv, säger departementschefen,
att som efter avslutad remissbehandling
av växtförädlingsutredningens förslag
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
det har befunnits, att förslaget bör bli
föremål för ytterligare översyn, är departementschefen
i avbidan på resultatet
härav icke beredd att för riksdagen
framlägga förslag i ämnet — alltså rörande
principerna för anslag till växtförädlingen.
Den stora skillnaden är,
att medan Weibullsholm föreslås få oförändrat
anslag, så ökas anslaget till Sveriges
utsädesförening med inte mindre
än 161 400 kronor, en ökning som i och
för sig är synnerligen befogad. Men en
lika stor och kanske något större ökning
hade varit befogad för Weibullsholm.
Jag kan nämna, att sedan år 1954,
då man först hänvisade till den pågående
utredningen och därför satte stopp
för anslagshöjningar till Weibullsholm,
har anslaget till Sveriges utsädesförening
höjts med inte mindre än 304 400
kronor. Det hade varit möjligt att med
samma principer som bär tillämpats för
utsädesföreningen också tillgodose Weibullsholms
mycket välmotiverade behov
av en höjning.
En av de verksamhetsgrenar, för vilka
man vid Weibullsholm har begärt anslag,
är den s. k. resistensförädlingen.
För denna form av förädlingsverksamhet
har anslaget till utsädesföreningen
blivit höjt med 50 000 kronor. Där säger
departementschefen, att föreningen bör
beredas möjlighet att utvidga sin resistensförädlingsverksamhet.
En sådan
möjlighet borde enligt min mening också
ha beretts Weibullsholm. Weibullsholm
hade räknat med 48 000 kronor
för resistensförädling. Det är egendomligt
att då det varit automatiska utgiftsökningar
för denna och andra verksamhetsgrenar,
så behandlar man de stora
växtförädlingsanstalterna efter olika
principer. Det hade varit glädjande, om
utskottet hade kunnat rätta till den felaktigheten,
i all synnerhet som ju utskottet
ånyo givit uttryck för den uppfattningen,
att Weibullsliolms verksamhet
är utomordentligt gagnande.
Herr Anderberg angav några siffror
rörande statsplomberingen av olika slag
av säd — höstvete, vårvete och korn ■—
som visar att Weibullsliolms sorter även
i Mellansverige har en dominerande
12
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
ställning. Jag kan tillägga, att tack vare
den höga kvaliteten på en del av Weibullsholms
vetesorter har vi kunnat exportera
icke obetydliga mängder vete
för utsäde till bl. a. Frankrike.
Jag skulle, herr talman, vilja säga ett
par ord speciellt om resistensförädlingen,
ty det förefaller både av departementschefens
uttalande och av det uttalande,
som utskottsmajoriteten har gjort,
som om man i viss mån missuppfattat
ordet resistensförädling.
Det är ju inte här fråga om någon
särskild gren av förädlingsverksamheten,
som bör tillgodoses bara på en enda
plats, utan det rör sig om en metod som
man måste tillämpa vid varje slag av
växtförädling. Motståndskraften, resistensen,
mot sjukdomar måste beaktas
vid all förädling. Det är inte bara fråga
om sjukdomsangreppen i sådana fall då
sjukdomarna kan vara mycket förhärjande,
utan angreppen kan vara av olika
grader och därvid utöva ett mycket betydande
inflytande på avkastningens
storlek, på vinterhärdigheten hos våra
övervintrande växtslag, på kvaliteten hos
så gott som alla våra kulturväxter o. s. v.
Många av dessa egenskaper, som bestämmer
olika sorters värde ur odlingssynpunkt,
har ett större eller mindre samband
med motståndskraften mot sjukdomar.
Den saken har man haft klar för
sig sedan länge, men förr i tiden måste
man nöja sig med att, om jag så får
säga, göra ett urval efter mer eller
mindre slumpartade angrepp av sjukdomarna.
Man är nu inte längre hänvisad till att
begränsa verksamheten på det sättet,
utan man har i den intensifierade resistensförädlingen
möjlighet att arbeta
med på senare år utvecklade metoder.
Man kan t. ex. åstadkomma en artificiell
infektion av sjukdomsalstrare på ett förädlingsmaterial.
Dessutom måste man
studera resistensens natur och se efter
vilka egenskaper hos de olika kulturväxtsorterna,
som är avgörande för graden
av motståndskraft. Vidare måste
man ingående studera de olika sjukdomsalstrande
organismernas variationsbredd
och variationsförmåga; då
och då uppstår nämligen nya sorter av
de sjukdomsalstrande organismerna liksom
av våra kulturväxter.
Denna intensifierade form av växtförädling
kräver en sakkunskap på växtsjukdomslärans
område, som man måste
utnyttja vid all växtförädlingsverksamhet.
Det kan därför inte vara riktigt att
säga, att vi har tillgodosett resistensförädlingen
genom att ge en av våra växtförädlingsanstalter
ett anslag för resistensförädling.
Alla växtförädlare måste
ta hänsyn till sjukdomsresistensen hos
kulturväxtmaterialet.
Men det är inte bara resistensförädlingen
vid Weibullsholm som för närvarande
har kommit att sitta trångt, utan
även andra grenar av verksamheten, såsom
herr Anderberg och herr Sigfrid
Larsson redan har framhållit.
Jag vill erinra om att styrelsen för
lantbrukshögskolan bl. a. uttalat: »Med
hänsyn till de på resistensförädlingens
område föreliggande stora och angelägna
arbetsuppgifterna är det i hög grad
motiverat, att medel nu anvisas för att
möjliggöra en intensifierad sådan förädling.
»
Det är kanske framför allt med hänsyn
just till resistensförädlingen som jag
menar att det vore riktigt, att Weibullsholm
nu finge anslaget höjt. Det
är riktigt därför att denna verksamhet
kan ge synnerligen stora vinster i förhållande
till de relativt små utgifter som
det är fråga om. Investeringen är verkligen,
kan man säga, i hög grad räntebärande.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.
Herr MOSSBERGER (s):
Herr talman! Om den gagnande verksamhet,
som Weibullsholm bedriver, behöver
vi kanske inte spilla så många
ord. På den punkten är egentligen utskottsmajoriteten
och reservanterna ense
— utskottsmajoriteten säger ju i utlåtandet,
att den gagnande verksamhet,
som bedrives vid Weibullsholm, är väl
förtjänt av statsmakternas intresse och
bistånd.
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
13
Men det är helt andra skäl som har
förestavat departementschefens ställningstagande,
när han inte kunnat gå
med på ett högre anslag. Först och främst
synes departementschefen ha ansett, att
växtförädlingsutredningens betänkande
och förslag är i bhov av en översyn,
och eftersom den i viss mån ingriper
även på detta område och ännu inte är
klar, så torde det vara rätt naturligt att
man inte under tiden höjer anslagen.
Herr Osvald fann det i viss mån anmärkningsvärt,
att Svalöv har fått ett
anslag och att dessa båda institutioner
alltså behandlas olika. För ögat kan detta
faktum naturligtvis te sig litet egendomligt,
men man får inte glömma att
Svalöv till stor del är ett statligt verk,
om jag så får säga, och att därför en viss
skyldighet för staten föreligger att se
till att verksamheten där kan upprätthållas.
Av herr Osvalds yttrande kan man möjligen
dra den slutsatsen, att reservanterna
kanske hade varit till freds, om
Svalöv inte hade fått något anslag alls.
Då hade ju de bägge institutionerna blivit
behandlade lika.
Jag tror att departementschefen haft
•ett visst fog för sitt ställningstagande att
inte gå Weibullsholm till mötes och förorda
ett större anslag. Jag tycker att det
är en riktig princip att dröja tills utredningen
är klar.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr OSVALD (fp):
Herr talman! När herr Mossberger säger
att utskottet varit enig om att det är
cn gagnande verksamhet, som bedrives
vid Weibullsholm, och att vi därför inte
skulle behöva tvista om den saken, kan
jag hålla med honom om det. Alla är
överens om att det är en mycket gagnande
verksamhet, som där bedrives.
Men reservanterna liksom jag, som är
motionär, viil se något resultat av detta
erkännande av verksamhetens betydelse.
Herr Mossberger tar återigen upp frågan
om behovet av eu översyn. Jag vill
då säga att den översyn, som det varit
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
fråga om, icke gällde principerna för
beräkning av anslaget. Jag har själv suttit
med i lärarkollegiet i lantbrukshögskolan
och skrivit ett remissutlåtande,
där vi i fråga om vissa detaljer begärde
en översyn, men vi ifrågasatte inte behovet
av större anslag till våra växtförädlingsanstalter.
Herr Mossberger säger att reservanterna
liksom motionärerna måhända hade
varit nöjda, om utsädesföreningen i Svalöv
inte hade fått någon höjning av sitt
anslag. Jag vill bestämt protestera mot
en sådan uppfattning. Jag är glad och
tacksam över att Svalöv fått en höjning
av sitt anslag, men jag menar att
det hade varit lika befogat att Weibullsholm
hade fått den av motionärerna begärda
höjningen.
Det är synnerligen angeläget att denna
fråga snart blir löst på ett tillfredsställande
sätt. Vi har så mycket att vinna
genom en intensifierad växtförädling, att
det är felaktigt att nu vägra anslag för
en så ytterst välbehövlig intensifiering,
som det här är fråga om.
Herr KRtlGEL (s):
Herr talman! Det sades häromdagen
av någon här i kammaren, att en ledamot
helst inte bör yttra sig i ett ärende,
hänskjutet till ett utskott där han inte
själv är mantalsskriven. Men sedan herr
Osvald nu tagit till orda ■— låt vara att
han är motionär — och herr Osvald veterligen
inte tillhör jordbruksutskottet,
har jag tillåtit mig att också be att få
säga några ord i denna fråga.
Vad är det då jag vill ha sagt? Jo, att
jag är en smula förvånad över innehållet
i motionerna och även över innehållet i
den reservation, som är avgiven vid denna
punkt i jordbruksutskottets utlåtande
av bl. a. herrar Anderberg och Sigfrid
Larsson. Jag har ju lärt mig känna dessa
två herrar som mycket omdömesgilla
och pliktmedvetna, och jag har ingen anledning
att frångå den uppfattningen,
men i det här fallet tror jag ändå att de
givit sig på flykt cn smula hort från
verkligheten. Förhållandena är faktiskt
inte riktigt sådana, som de här har relaterat.
14
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
Kan det verkligen vara lämpligt och
klokt i den situation, som vi för närvarande
befinner oss i här i vårt land —
den ekonomiska situationen är ju så åtstramad
som den över huvud taget kan
bli — att i ett fall, där inte ett absolut
tvångsläge föreligger, förorda en så
våldsam höjning av ett anslag som från
210 000 till 420 000 kronor? Så mycket
mera underligt är det, som jag vet att det
i detta fall faktiskt inte föreligger något
behov av en sådan höjning. Såvitt jag
kunnat inhämta, är den ekonomiska
ställningen för det Weibullska företaget
god. Vilka skäl bär då anförts för att anslaget
skall höjas? Ja, säger herrar Anderberg,
Larsson och Osvald, man behöver
denna höjning för att kunna intensifiera
verksamheten. Javisst kan man
säga så, och bolaget har självt angivit sin
uppfattning i det stycket genom den kalkyl,
som är fogad vid den underdåniga
framställningen om statsbidrag. Av denna
framställning framgår för allt i världen,
att kostnaderna för verksamheten
vid Weibullsholm är stora, men vi skall
komma ihåg att det bokslut, som här
redovisas, inte omfattar den Weibullsholmska
verksamheten i sin helhet, utan
det är ett utdrag av bokslutet, där man
inte tagit med den merkantila verksamheten,
som är, kan man kanske säga,
den mest betydande i detta fall.
Vid Svalöv har man inte samma möjligheter
att skaffa sig inkomster för
den verksamhet, som där bedrives, som
Weibullsholms växtförädlingsanstalt genom
sin förmedlingsverksamhet — det är
ju så att den köper spannmål av lantbrukare
på en ort och säljer till lantbrukare
på en annan ort, och därvidlag
förekommer marginalskillnader som är
ganska stora och som ger företaget tillfälle
till avsevärda inkomster, vilka är
tillräckliga för att täcka utgifterna.
Statsrådet har emellertid med hänsyn
till det mycket goda syftet med verksamheten
och de goda resultat, som utan
tvivel uppnås vid Weibullsholm — det
är jag den förste att erkänna —, inte
velat vägra statsbidrag. Sådant bidrag
har utgått under ett flertal år, och statsrådet
har även i år tillstyrkt bidrag med
ett belopp av 210 000 kronor — när jag
säger statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
menar jag herr Norup,
som handlade detta ärende. Jag
kan alltså för min del inte se, att något
behov av detta tillskott av statsmedel
föreligger. Jag tycker därför, att de
krav, som framställts av reservanterna
och som man också kan läsa sig till i
motionen, är tämligen högt uppdrivna.
Vi får väl även i detta sammanhang
vid jämförelser med det mera statliga
företaget vid Svalöv komma ihåg, att den
verksamhet, som bedrives vid Weibullsholm,
mera är av lokal karaktär. Jag menar
inte att man enbart inriktar sin verksamhet
på Skåne eller trakterna omkring
Landskrona, där företaget har sitt huvudkontor
och sin egentliga verksamhet,
utan jag menar att försäljning av
utsäden också förekommer i norra Götaland
och delvis också i Svealand till
gagn för det svenska jordbruket. Men
det förhåller sig ändå på ett helt annat
sätt med Sveriges utsädesförening i Svalöv.
Den bedriver sin verksamhet så att
säga på en mera bred front; verksamheten
omfattar hela landet, och man är
angelägen att se till, att jordbrukare på
andra orter än i Mellansverige och i södra
Sverige får den hjälp i sin jordbruksverksamhet,
som föreningen tack vare
sin forskning och sina försök på skilda
orter ute i landet blir i tillfälle att ge.
Man bedriver försöksverksamhet inte
bara vid Svalöv, utan också vid åtta
olika filialer i landet — eller substationer,
som de kallas — av vilka två är
belägna i Norrland, en i Jämtland, en
i Uppland, en i Östergötland, en i Västergötland,
en i Värmland, en i Kalmar
län och en i Skåne. Man omspänner
på så sätt hela landet och kan därför
vara till nytta på både det ena och det
andra hållet.
Jag hörde herr Anderberg säga, att
man hade vissa försök utlagda också
från Weibullsholm här och där i Norrland.
Men det är nog i mycket sparsam
omfattning, om vi jämför med den verksamhet,
som bedrives av Svalöv. Åtminstone
har jag kommit till den uppfattningen,
i den mån jag haft tillfälle att syssla
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
15
med dessa förhållanden. Herr Larsson,
som är revisor i Svalövsföretaget, kan
nog intyga att de uppgifter jag i sak lämnat
är riktiga — note bene, om han vill
göra det!
Jag vill inte på något sätt vara elak,
och jag vill poängtera, att jag uppskattar
den verksamhet som bedrives vid
Weibullsholm. Men det kan nog sägas,
att detta företag på ett förståndigt sätt
försökt att ta vara på sådana sädesslag,
som givit mest valuta i pengar i den
merkantila verksamheten. De två sädesslag
jag syftar på är vårvete — det är
inte så, herr Osvald, att man där också
är expert på höstvete — och korn.
Korn och vårvete är de sädesslag, som
företaget mest ägnat sin uppmärksamhet
åt, och när det gäller dessa har
det nått resultat, som inte uppnåtts på
något annat håll. Man har också vårdat
sig om dessa och lagt ned all energi och
kraft på att utnyttja dessa framgångar
och ägnat sig mindre åt sådana ting som
fröodling, såsom vallfrö och oljeväxtfrö,
och minst av allt den mycket viktiga men
föga inkomstbringande verksamheten beträffande
frösorter till våra trädgårdar,
som man kan ha så mycken glädje av.
Det föreligger alltså i detta avseende
en skillnad mellan de två företagen, som
var för sig bedriver en verksamhet som
vi kan vara både glada och tacksamma
för, i den mån vi har någon anknytning
till jordbruket — och det har jag haft
sedan min barndom och fram till den
dag som i dag är. Men även om vi inser
välsignelsen av vad som uträttas vid dessa
anstalter, får vi inte bortse från att
det i det ena fallet rör sig om ett företag,
som helt och hållet arbetar med stöd
av statsmedel, och att det å andra sidan
gäller ett företag som kombinerar försöksverksamheten
med den merkantila
verksamheten och i det sistnämnda avseendet
drar nytta av den reklam, som
kan erhållas på grund av att försöken bedrives
i den omfattning som sker. Den
reklam, som därvid erhålles till fromma
för bolaget, iir naturligtvis värdefull.
Ingen skall missuppfatta vad jag nu
sagt, och tro, att jag inte skulle vara vänligt
inställd till jordbruket och de an
-
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
strängningar som görs för att komma
bättring åstad åt modernäringen, vars
läge såvitt jag förstår f. n. är ganska besvärligt.
En hel del produkter som jordbrukarna
frambringar börjar nu falla i
pris, under det att omkostnaderna stiger.
Situationen blir, såsom jag bedömt den,
besvärligare och besvärligare. Vi får därför
vara tacksamma för de åtgärder som
vidtas till nytta för jordbrukets möjligheter
att hävda sig, vare sig det sker
från det ena eller andra hållet.
I detta anförande instämde herr Pålsson
(bf).
Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):
Herr talman! Den komplimang som
herr Krugel gav herr Anderberg och mig
ber jag att få tacka för och returnera.
Jag har varit tillsammans med herr Krugel
så mycket, att jag vet att han har ett
mycket gott omdöme om saker och ting,
i varje fall när han är informerad om
sakläget. Herr Krugel sade att den redogörelse
herr Anderberg och jag lämnat
var en flykt från verkligheten. Men det
kan nog hända att herr Krugel i sina
strävanden att följa utskottets förslag
också har kommit ett stycke från verkligheten.
Jag vill ta upp ett par punkter i hans
anförande. Han sade bl. a., att verksamheten
vid Weibullsholm är av lokal karaktär.
Men det är väl ändå en flykt från
verkligheten att göra det påståendet. Om
herr Krugel studerar i vilka delar av
landet som sorterna från Weibullsholm
säljes, skall han nog finna att de täcker
större delen av landet. Det är naturligtvis
riktigt att anstalten inte har filialer
i samma mening som Svalöv, men man
liar dock försöksfält utlagda i stora delar
av landet. Det iir väl inte herr Krugel
obekant, att anstalten numera arrenderar
en ganska stor egendom i Västergötland,
där det naturligtvis kommer att
läggas ut en hel del försök — det göres
väl redan. Detta innebär ju att verksamheten
blir till gagn på ungefär samma
sätt som vid en filial från Svalöv.
Vad herr Krugel nämnde om Svalövsförliållandena
är naturligtvis alldeles
16
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till verksamheten å Weibullsholni
riktigt. Både han och jag känner ganska
väl till luir det är med dessa ting —
han som styrelseledamot och jag som revisor,
så det behöver vi inte tvista om.
Men det är en sak. En annan sak är om
det inte vore lika berättigat att låta höja
anslaget till Weibullsholni som till Svalöv,
då utvecklingen torde ha gått parallellt
vid dessa två institutioner. Herr
Kriigel fäster tydligen stort avseende vid
att det i det ena fallet är samma organ,
som har såväl växtförädlingsanstalt som
merkantil verksamhet. Han menar vidare
att affärsverksamheten går så bra, att
man har råd att hålla i gång förädlingsförsöks-
och forskningsverksamheten
utan något statsbidrag. Jag är inte så insatt
i Weibullsholms affärer, men det är
väl ändå så att anstalten inte har så lätt
att utnyttja resultaten av sin växtförädlingsverksamhet,
eftersom det inte är
möjligt att här i landet få patent på en
nyframställd sort, såsom fallet är när man
gör en uppfinning av annat slag. Det går
inte heller att få något slags auktorisation.
I ett stort antal länder i Europa är
det på det sättet, att om det framställts en
ny och god sort, kan man få den sorten
patenterad och därigenom få viss royalty
på försäljningen. Nu kan man inte
få in pengar annat än under det första
året, när man släpper ut en ny sort i
marknaden. Sedan kan vem som helst
efterodla den och sälja den till utsäde.
Om jag inte tar fel, så är det av länder
utanför Sverige endast Schweiz som har
samma anordning. Det hade alltså legat
till på annat sätt om man kunnat patentera
en ny sort, även om det är givet
att det också skulle innebära något högre
kostnader. Det är, säger herr Kriigel,
stor skillnad mellan vad man får betala
för en säck utsäde jämfört med det vanliga
marknadspriset. Ja, men däri ligger
också mycket stora kostnader för kontroll
o. s. v.
Jag var mycket glad åt — men jag
hade inte heller väntat något annat, därför
att som jag redan sagt, herr Kriigel
har mycket gott omdöme — att herr
Kriigel vitsordade den stora betydelse
Weibullsholni har. Därom är vi eniga.
Men är vi det, kan man fråga sig varför
riksdagen skulle intaga en annan attityd
i dag än riksdagen gjorde för en del
år sedan, då det ansågs lämpligt med bidrag
som täckte ungefär 45 procent av
kostnaderna, d. v. s. en tredjedel av det
anslag som lämnades till Sveriges utsädesförening.
Herr KRtiGEL (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Larsson sade någonting
om att jag målade på ett felaktigt
sätt, när jag talade om att Weibullsholms
verksamhet var av mera lokal
karaktär än den som bedrives vid
Svalöv. Jag tror nog att jag kan hävda
den uppfattningen med styrka, ty Svalöv
är verksamt inom hela landet på ett betydligt
effektivare sätt än Weibullsholni.
Det sistnämnda utför visserligen några
ströförsök här och där, men Svalöv har
sina särskilda substationer med utrustning
för både det ena och det andra
området, och på så vis är detta företag
i tillfälle att pröva sig fram till lämpliga
utsäden för det svenska jordbruket i såväl
den ena trakten som den andra.
Herr Larsson ivrade för att vi skulle
ge statsanslag till högre belopp än det
som har utgått under några år. Är herr
Larsson också angelägen att vi skall börja
ge anslag exempelvis till Holmbergs i
Norrköping eller till Hallands frökontor,
som jag nämnde? De driver onekligen
en mycket vällovlig verksamhet till lantbrukets
fromma, men de har så vitt jag
vet, hittills inte fått något statsanslag.
Det har väl inte varit vanligt i denna
kammare att bevilja statsanslag utan
att samtidigt försäkra sig om någon möjlighet
till insyn i det företag som får
anslaget. Men sådant förekommer inte i
detta fall. Jag har ingen anledning att
vara ond för det, ty det går nog rätt och
riktigt till ändå, men nog borde man
väl åtminstone förena kravet på ett statsanslag
av 420 000 kronor med kravet på
att få se, hur denna stora summa pengar
används. Men så har inte herrarna gjort
— varken motionärerna eller reservanterna
har bett om detta och ingen annan
heller för den delen. Jag tycker att det
vore en sak att återkomma till i ett annat
sammanhang.
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
17
Vidare vill jag säga herr Larsson att
Svalövs utsädesförening inte heller har
fått så mycket som den velat ha. Den
har inte fått 1 210 000 kronor, såsom
herr Larsson sade, utan 1 202 000 kronor,
om nu den skillnaden spelar någon
roll. Vi har inom föreningen fått pruta,
och det tråkiga är att vi har fått pruta
just på ett mycket ömtåligt område,
nämligen på lönerna till den sämst avlönade
personalen. När vi förbisåg att
motionera i den saken, hade jag hoppats
att vår revisor skulle ha tagit upp den
i utskottet och ställt krav där.
Herr LARSSON, SIGFRID, (bf) kort
genmäle:
Herr talman! Jag vill bara ta upp en
detalj som herr Kriigel anförde. Han
säger: »Varför skall inte Holmbergs
o. s. v. ha anslag? De bedriver ju också
växtförädling.» Ja, herr Kriigel, men där
finns en skillnad, nämligen att Weibullsholm
inte bara är en växtförädlingsanstalt
i vanlig bemärkelse, utan där utförs
också ett forskningsarbete. Därför betalar
staten en del av kostnaderna, och den
avser just detta. Om någon av de andra
gett sig in på speciella problem, har de
för övrigt också åtminstone i något fall
fått anslag. Jag vet t. ex. att Holmbergs
fått anslag av statsmedel för sojabönsförädlingen.
Herr OSVALD (fp):
Herr talman! Jag måste säga att det är
ett högst egendomligt sätt att resonera
som herr Kriigel här har givit prov på.
Först tar han upp det naturligtvis riktiga
påståendet att Weibullsholm skötes
av en privat firma, under det att utsädesföreningen
är en statsunderstödd enskild
förening. Men kom ihåg, ärade
kammarledamöter, att utsädesbolaget i
Svalöv har monopol på allt som framställs
vid utsädesföreningen. Om nu herr
Kriigel säger att firman Weibull har en
så god ställning, att den inte behöver
något ytterligare statsanslag, så vill jag
siiga, att om man ser på Svalövsbolagets
2 Förslå kammarens protokoll 1957. I\''r II
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
ekonomiska ställning, kommer man kanske
till samma slutsats även beträffande
utsädesföreningen. Jag tror inte att det
skulle vara att rekommendera ens för
utsädesföreningen att göra en sådan jämförelse.
Herr Kriigel säger, och det har herr
Sigfrid Larsson redan bemött, att Weibullsholm
har en mera lokal verksamhet.
Jag skall gärna medge att Weibullsholm
inte har ett så utbyggt filialnät som Svalöv,
men en av anledningarna till att
Weibullsholm sedan länge begärt ökade
anslag är just att man vill bygga ut en
sådan verksamhet. Vi kan väl inte då
först vägra anslaget och säga: »Ni får
inte pengar till en utbyggnad av verksamheten»,
och sedan komma tillbaka ett
annat år och säga: »Ni har ju inte någon
utbyggd verksamhet, och följaktligen har
ni inte heller något behov av pengar till
detta.»
På samma sätt är det, då herr Kriigel
talar om att Weibullsholm har lyckats
åstadkomma några utmärkta vårvetesorter
men däremot inte några nya värdefulla
sorter av vissa andra växtslag.
Man kan väl inte begära att en förädlingsanstalt
som Weibullsholm, vilken
får arbeta med ett statsanslag på 210 000
kronor, skall ha en lika omfattande
verksamhet som en förädlingsanstalt
som har ett anslag på 1 202 400 kronor.
Nu är emellertid, som jag sade, saken
den, att Weibullsholm, trots att herr
Kriigel säger att dess verksamhet är
lokaliserad till Skåne, i alla fall har lyckats
framställa sorter av höstvete, vårvete
och korn som för närvarande är
de dominerande i mellansvensk odling,
och flera av dem odlas också långt upp
i Norrland.
Då Weibullsholm nu önskar få möjlighet
att utvidga sin verksamhet även
i Röbäcksdalen i Norrland, är en höjning
av anslaget önskvärd, och jag menar,
att om eu sådan ges, skulle säkerligen
också den mycket framgångrika
förädlingsverksamhet, som Weibullsholm
bedrivit, kunna komma till större
nytta uppe i den nordligaste delen av
vårt land än den hittills har gjort.
18
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till verksamheten å Weibullsholm
Herr KRttGEL (s):
Herr talman! Bara en fråga till herr
Osvald. Jag bad att få veta, om han anser
att det är lämpligt att vi beviljar anslag
på, låt oss säga 400 000 å 500 000
kronor till ett privat företag utan att vi
skaffar oss några som helst möjligheter
att kontrollera att pengarna används för
angivet ändamål. Jag vill därmed inte
ha insinuerat, att Weibullsholm skulle
missbruka det förtroende företaget hittills
åtnjutit, men för ordningens skull
är det riktigt att man skaffar sig kontrollmöjligheter.
Tycker inte herr Osvald
det?
Herr OSVALD (fp):
Herr talman! Den bild, som herr Kriigel
ger, är alldeles felaktig. Weibullsholm
står under kontroll av lantbruksstyrelsen,
och där kan herr Kriigel när
som helst få besked om hur pengarna
till Weibullsholm har använts.
Herr KRGGEL (s):
Det är riktigt att lantbruksstyrelsen
utövar en viss kontroll över verksamheten
på Weibullsholm, men inte på det
ekonomiska planet.
Herr OSVALD (fp):
Jo, även på det ekonomiska planet.
Herr MOSSBERGER (s):
Herr talman! Det har sagts att departementschefen
inte behövt göra en översyn
av växtförädlingsutredningens förslag,
men när nu departementschefen ansett
detta nödvändigt, får vi utgå från
den saken. Om herr Osvald har en annan
uppfattning än departementschefen, kan
jag inte göra någonting åt det. Jag har
i detta fall trott litet mera på departementschefen
än på herr Osvald.
Därutöver skulle jag vilja säga följande.
Om man granskar namnen på dem,
som står under reservationen, kan man
ifrågasätta, om inte en del av dessa personer
har kommit på fel sida. De borde
ha stått på utskottets sida, då de vid tidigare
tillfällen — under onsdagen t. ex.
—• företrätt en besparingslinje för att få
inkomster till en skattesäkning. Då borde
de väl företräda besparingslinjen även i
detta fall. De ledamöter, som tillhör de
partier som inte står bakom reservationen,
bör givetvis också rösta för utskottets
förslag, som ju innebär en besparing.
Herr OSVALD (fp):
Herr talman! Vad först beträffar översynen
av växtförädlingsutredningen vill
jag nämna, att remissförfarandet var avslutat
redan i början av år 1956. Sedan
gick det flera månader, innan departementschefen
tillkallade en person som
skulle gå igenom hela materialet. Denna
genomgång skedde i oktober månad,
men sedan blev det ingenting gjort. Därför
menar jag att det är felaktigt, när
det sägs, att det skall göras en översyn
och att man först därefter kan lämna
anslag. Det måste väl i alla fall vara riktigt
att översynen görs så fort som möjligt,
så att man inte skall kunna gång
på gång falla tillbaka på att det, som
man ansett böra göras, inte har gjorts.
Vad sedan beträffar den s. k. besparingslinjen,
som herr Mossberger nu tog
upp, har jag ju inte någon anledning att
ingå i svaromål, eftersom jag inte står
bland reservanterna. Men även om man
yrkar på största sparsamhet med statens
pengar, får man i alla fall inte gå så
långt, att man förhindrar en mycket lönande
verksamhet, en verksamhet som
kan vara av allra största betydelse för
svenskt jordbruk i framtiden.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande har jag inte deltagit i
behandlingen av denna fråga. Jag har
kanske därför inte någon anledning att
ta till orda med anledning av herr Mossbergers
senaste yttrande. Men jag förstår
ju vart piken var riktad, och jag ber därför
att få påminna herr Mossberger om
ett uttalande under onsdagens debatt. Jag
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
19
Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd
framhöll då, att det var lämpligare att
staten stödde forskning, undervisning
och utbildning än att man plottrade sönder
anslagen genom bidrag till ändamål,
som numera kunde tillgodoses utan statsbidrag.
Jag tycker att anslaget till Weibullsholm
är just ett exempel på anslag,
genom vilket man stöder en mycket lovvärd
forskning som hela jordbruket har
nytta av.
Herr MOSSBERGER (s):
Herr talman! Kungl. Maj:t har inte
försummat forskningen. Den har ju fått
anslag. Frågan gäller bara, hur stort anslag
man har möjlighet att lämna.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Anderberg m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Anderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
91, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Anderberg m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 66;
Nej — 49.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 92—96
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 97
Anslag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna 1: 89
och II: 115, till Bidrag till Föreningen
för växtförädling av fruktträd för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
100 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: 89, av
herr Elof sson, Gustaf, m. fl., och II; 115,
av herr Nilsson i Bästekille m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för verksamhetsåret 1957 bevilja Föreningen
för växtförädling av fruktträd
ett anslag av 155 000 kronor.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Nord, Hansson, Yngve
Nilsson, Antby, Nilsson i Lönsboda
och Nilsson i Bästekille ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 89 och II: 115, till Bidrag till
Föreningen för växtförädling av fruktträd
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 155 000 kronor.
Herr NILSSON, YNGVE, (h):
Herr talman! Föreningen för växtförädling
av fruktträd vid Balsgård har
under cirka 10 år bedrivit ett intensivt
forskningsarbete för att få fram nya sor
-
20
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till Föreningen för växtförädling
ter av frukt och bär, som bättre passar
för våra odlingsförhållanden än de nuvarande
sorterna gör.
De stora svårigheter, som i dag är aktuella
för svensk fruktodling, beror till
avsevärd del på att vårt nuvarande sortiment
är behäftat med stora brister.
De föråldrade utländska sorter, som fortfarande
användes, tillfredsställer inte
längre konsumenternas krav, och de nya
sorter, som framställts vid utländska
förädlingsanstalter, är heller inte lämpliga
för odling här i landet.
Tyvärr importeras årligen för 70—80
miljoner kronor äpplen och päron, som
mycket väl skulle kunna odlas här, om
vi kunde få en sådan kvalitet på frukten,
att konsumenterna skulle vilja ha
den. Det är just detta som Balsgård skulle
försöka hjälpa oss med, om verksamheten
kunde beredas möjlighet att få
fortsätta. Balsgård har under de senaste
åren haft ett anslag på 100 000 kronor,
vilket visat sig otillräckligt på grund av
rent automatiska utgiftsökningar. Man
beräknar, att förlusten för innevarande
budgetår skall uppgå till 55 000 kronor,
och detta bör inte vara någon överraskning
för kammarens ledamöter. Tack
vare donationsmedel och upptagande av
nya lån för verksamheten räknar man
med att denna förlust skall kunna bli
täckt. Institutionen har med anledning
härav för budgetåret 1957/58 anhållit om
ett med 70 000 kronor förhöjt anslag.
Detta har tillstyrkts av lantbruksstyrelsen
men avvisats av departementschefen.
I detta läge väcktes en fyrpartimotion,
som yrkade på en uppräkning av anslaget
med 55 000 kronor, så att institutionen
utan tryck av ekonomiska svårigheter
skulle kunna fullgöra sin arbetsuppgift.
Vid flera tillfällen har ansökningar
om högre anslag ingivits, men de har avvisats
under hänvisning till att man
först borde invänta resultatet av 1953 års
växtförädlingsutrednings utlåtande. När
det nu visat sig, att denna utredning
klart sagt ifrån, att verksamheten vid
Balsgård skulle beredas möjligheter att
fortsätta, måste man beklaga, att en förnyad
ansökan om höjt anslag nu blivit
avvisad, denna gång under hänvisning
av fruktträd
till att frågan om den framtida gestaltningen
av verksamheten vid Balsgård
torde komma att upptagas av jordbrukshögskoleutredningen.
Samtidigt medger
man emellertid, att Balsgård torde ha sådan
betydelse för landet, att dess verksamhet
bör tryggas. Det är väl inte troligt,
att denna senaste utredning blir
färdig med sitt utlåtande så snart, och
då är det väl inte heller troligt att denna
fråga kan komma att slutgiltigt avgöras
förrän framåt 1959. Om Balsgård
även i fortsättningen kommer att få arbeta
under svåra ekonomiska förhållanden,
leder detta troligen till att en stor
del av de uppnådda resultaten inte kan
bearbetas inom rimlig tid. Detta medför
i sin tur, att svensk frukt- och bärodling
till mycket stort men för både
producenter och konsumenter får vänta
alltför länge, innan de uppnådda resultaten
praktiskt kan prövas. Då det också
måste anses fastslaget att verksamheten
vid Balsgård är av sådan betydelse
för vårt land, att dess fortbestånd ej bör
äventyras samt att institutionens arbetsresultat
blir lidande av otillräckliga medel,
har reservanterna med hänsyn härtill
ansett sig böra tillstyrka en höjning
av anslaget med 55 000 kronor.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen i detta ärende.
Herr NILSSON, HJALMAR, (s):
Herr talman! Herr Yngve Nilsson säger
i sitt inledningsanförande -— om
jag fattat honom rätt — att på grund av
bristen på medel och på grund av att
forskningen inte skett i den utsträckning
som varit nödvändig, kan den svenska
frukten inte konkurrera med den
utländska. Om jag nu i höstas och i
vintras läst detta lands tidningspress
rätt, har jag snarare fått den uppfattningen,
att man ville stoppa importen av
den utländska frukten därför att den
svenska frukten var av samma kvalitet
som den utländska, och därför att importen
praktiskt taget var onödig. Den uppfattningen
fick man, när man läste den
diskussion som fördes i den svenska
pressen på detta område.
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
21
Anslag till Föreningen för växtförädling av fruktträd
Reservanterna har begärt ett 55 000
kronor högre anslag. Det är samma belopp
som denna förening redovisar i
förlust för år 1956. Den bristen täcktes
till sista öret, enligt vad som står i föreningens
skrivelse av Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse.
Nu kommer hela denna verksamhet att
prövas av jordbrukshögskoleutredningen,
och dessutom har Kungl. Maj :t ännu
inte tagit ställning till 1953 års växtförädlingsutrednings
utlåtande. Riksdagen
brukar inte gå med på höjda anslag,
därest frågan ligger under utredning, och
eftersom denna fråga skall prövas på
nytt, är det väl klokt att inte gå med
på ett högre anslag.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr OSVALD (fp):
Herr talman! Jag skall endast helt
kort be att få framhålla, att anslagsökningen
till Föreningen för växtförädling
av fruktträd är utomordentligt väl
motiverad, bl. a. på grund av de stora
underskott, som dess verksamhet under
senare år har medfört. Behovet av en förbättring
av det svenska sortimentet av
frukt har redan tidigare framhållits här
i kammaren, varför jag inte skall gå in
på den saken, utan vill bara till alla delar
instämma i vad som sagts i det avseendet.
.lag vill emellertid erinra om att departementschefen
i statsverkspropositionen
om verksamheten vid Balsgård bl.
a. sägar: »Verksamheten torde emellertid
vara av sådan betydelse, att det bör tillses,
att föreningen får möjligheter att
fortsätta denna.» Det är egentligen endast
möjlighet att fortsätta verksamheten,
som reservanterna begär. Det kan
nämligen befaras, att betydande delar
av verksamheten måste inskränkas eller
nedläggas och att mycket viktiga undersökningar,
som är påbörjade, inte kan
fortsättas, om man inte får en ökning av
anslaget.
Det skulle vara ett mycket slösaktigt
sätt att gå till väga, måste jag säga, om
de hittills vunna resultaten spolieras genom
att man inte får fortsätta arbetet i
den omfattning som är nödvändig. Det
går att bibehålla verksamheten med det
anslag, som har begärts i motionerna och
som också lantbruksstyrelsen mycket
kraftigt har tillstyrkt.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen.
Herr NILSSON, YNGVE, (h):
Herr talman! Vad kvaliteten på den
svenska frukten beträffar har det under
hela säsongen visat sig, att den svenska
frukten inte står sig i konkurrensen
med den utländska. Det har odlats en
hel del mindervärdiga sorter inom landet,
och ju fortare vi kan få fram nya,
bättre sorter, som ger bättre frukt ju
bättre är det.
De donationsmedel, som Balsgård erhållit,
har inte räckt, utan man har också
måst ta upp nya lån för att täcka
resten av förlusten. Det skulle vara synnerligen
olyckligt, om Balsgård hölles
på svältgränsen i ännu flera år. Det skulle
i stället vara lyckligt för institutionen,
om den finge arbeta utan tryck av ekonomiska
svårigheter.
Herr NILSSON, HJALMAR, (s):
Herr talman! Herr Yngve Nilsson sade
i sitt första anförande, att detta anslag
utgått under flera år. Jag vill då fästa
uppmärksamheten på att anslaget år 1955
höjdes från 75 000 kronor till 100 000
kronor, varför man alltså under de senaste
åren liar fått ett förhöjt anslag för
verksamheten. Om man nu skulle behöva
vänta på ett slutligt ställningstagande till
den redan föreliggande utredningen och
dessutom en ny utredning som tar sikte
på en ytterligare översyn, torde vi väl
kunna förmoda att den stiftelse, som hittills
varit så intresserad för denna rörelse,
även under övergångstiden gärna
skall bidraga till verksamheten, så att
den kan upprätthållas, till dess att utredningsarbetet
blir fullt klart.
22
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till Föreningen för växtförädling
Herr ELOWSSON, NILS, (s):
Herr talman! Av herr Hjalmar Nilssons
anförande förstår jag att man inom
utskottet blandat samman vad som
gäller nutiden och vad som avser framtiden.
Då man talar om att den svenska frukten
för närvarande väl kan hävda sig
i konkurrensen med utländsk frukt, så
är detta en sanning med modifikation,
även om detta konstaterande naturligtvis
i viss utsträckning är riktigt. Det arbete,
som bedrives vid Balsgård, avser
emellertid icke nutiden, utan siktar långt
fram i tiden. Det är fråga om att söka
göra frukten mera tunnskalig, mer välsmakande,
mer lagringsduglig och mer
härdig, så att man kan odla de olika sorterna
längre norrut i vårt land. Det gäller
alltså här ett forskningsarbete som
siktar långt framåt i tiden. Det forskningsarbetets
resultat kan naturligtvis
inte bedömas med hänvisning till hurdan
den svenska frukten är i dag. Faktum
är ju att det för närvarande odlas
en hel del mindervärdiga fruktsorter i
vårt land. Dessa fruktsorter kommer
också att odlas många år framåt, ty en
odlare hugger naturligtvis inte ned sitt
bestånd av fruktträd utan vidare, så
länge träden lämnar en någorlunda hygglig
skörd.
Inom utskottet tycks man räkna med
att stiftelsen skall fortsätta med att
lämna hjälp för denna forskningsverksamhet.
Det är alls inte säkert, men under
alla förhållanden kan man inte hoppas
att stiftelsen skall vara i stånd att
lämna de ökade bidrag som erfordras för
att kunna utvidga verksamheten. Stiftelsen
har ju så många andra behov att fylla.
Följden blir, att man måste avstå från
att utvidga forskningsverksamheten och
skaffa det utökade sortmaterial som behövs
för att kunna pröva sig fram till de
bästa plantorna med de egenskaper man
i olika avseenden vill ha fram. Man skulle
därför bli nödsakad att krympa verksamheten
och arbeta med ett mindre sortiment
plantor. Det skulle medföra att
resultatet av den önskade forskningsverksamheten
först kan föreligga ännu
längre fram i tiden.
av fruktträd
Jag anser det vara fullständigt felaktigt
att bara under hänvisning till en utredning
vägra att medverka till en höjning
av ett nödvändigt anslag. Här behövs
ju ingen utredning beträffande behovet
av forskning på detta område, tv
det är redan till fullo klarlagt. Lantbruksstyrelsen
är på det klara med att
denna forskningsverksamhet bör bedrivas,
och departementschefen har samma
uppfattning. Alla sakkunniga instanser
anser också att verksamheten bör fortsätta.
Det enda utredningsarbete, som här
erfordras, är det som skall göras av de
vetenskapsmän som bär måste få möjlighet
att bedriva sitt forskningsarbete i erforderlig
omfattning.
Man får inte inom jordbruksutskottet
så förfalla, att man bara hänvisar till en
utredning och säger att i avvaktan på
dess färdigställande kan ingenting göras.
Här pågår ju faktiskt redan ett forskningsarbete
som syftar till att för framtiden
åstadkomma goda resultat. Man
har redan arbetsmaterialet framför sig,
och det gäller bara att ta itu med uppgifterna
i den mån man kan få erforderlig
arbetskraft. I det läget bör man naturligtvis
sätta i gång med arbetet och
utveckla det i nödvändig omfattning för
att man skall kunna få fram verkliga resultat.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Nord ro.
fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
-
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
23
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
97, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —73;
Nej — 40.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 98—100
Vad utskottet hemställt bifölls.
Nu föredrogos i ett sammanhang
Punkterna 101 och 102
Anslag till statens jordbruksnämnd
I punkten 101 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:147 och II:
180, såvitt nu vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
statens jordbruksnämnd, som under
punkten angivits;
b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens jordbruksnämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58;
c) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 2 524 000 kronor.
Anslag till statens jordbruksnämnd
I de likalydande motionerna I: 147,
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 186, av herr Heeggblom
m. fl., hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte under förevarande
anslag anvisa ett belopp av 2 224 000
kronor.
I punkten 102 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 147 och II: 186, såvitt nu
vore i fråga, till Statens jordbruksnämnd:
Omkostnader för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
633 000 kronor.
I nämnda båda motioner hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte under förevarande anslag anvisa
ett belopp av 583 000 kronor.
Vid vardera av ifrågavarande punkter
hade reservation avgivits av herrar Eskilsson,
Heeggblom och östlund, vilka ansett,
att utskottets yttranden under berörda
punkter bort hava den ändrade lydelse,
reservationerna visade, samt att utskottet
bort hemställa,
i punkten 101 att riksdagen måtte, med
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 147 och II:
186, såvitt nu vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen för
statens jordbruksnämnd, som i reservationen
angivits;
b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för statens jordbruksnämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58;
c) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 2 224 000 kronor; samt
i punkten 102 att riksdagen måtte, med
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:147
och II: 186, såvitt nu vore i fråga, till
Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 583 000 kronor.
24
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till Jordbrukarungdomens förbund
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Under de senaste åren
har väsentliga förändringar ägt rum beträffande
arbetsuppgifterna för statens
jordbruksnämnd. I fjol avvecklades den
s. k. kriskommissionen, sedan de mera
krisbetonade arbetsuppgifterna upphört.
Tyvärr innebar detta -— tvärt emot vad
man hoppats — ingen egentlig minskning
av organisationens omfattning. Vidare
har vi numera ett nytt och friare
prissättningssystem för jordbrukets produkter,
vilket efter en del övergångsbesvär
bör minska nämndens arbetsbelastning.
Någon omprövning av personaluppsättningen
har emellertid inte skett,
trots minskningen av arbetsuppgifterna.
När vi nu mot bakgrunden av de förändrade
arbetsförhållandena föreslår en
minskning av anslagen till jordbruksnämnden,
hoppas jag på en viss förståelse
även från andra kamrater i kammaren
än dem som står för reservationen.
Det har nämligen vid årets riksdag
väckts en motion angående utredning
om sammanslagning av statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen. I
motiveringen för detta utredningskrav
har motionärerna bl. a. sagt: »Ett av
de skäl, som tidigare ansetts hindra bildandet
av ett gemensamt organ för såväl
den prisreglerande verksamheten som
rationaliseringsverksamheten, torde ha
varit arbetsuppgifternas omfattning. Numera
bär emellertid den krisbetonade
delen av jordbruksnämndens verksamhet
avvecklats, och vidare har man övergått
till ett nytt, mindre detaljbetonat prisregleringssystem,
vilket även bör minska
arbetsbelastningen på jordbruksnämnden.
Ur denna synpunkt finns det nu enligt
vår mening anledning att ompröva
organisationsfrågan i dess helhet.»
Herr talman! Ifrågavarande motion är
tryckt i andra kammaren, men den är
väckt också här i första kammaren och
undertecknad av ett ganska stort antal
ledamöter inom kammaren av vilka en
del också sitter i jordbruksutskottet. Jag
menar därför, att om vi inte får något
direkt stöd för vårt yrkande, bör vi
dock ha anledning att räkna med en
viss förståelse.
Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall dels till reservation 12,
dels till reservation 13.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Efter att ha tagit del av
den i ärendet föreliggande utredningen
kom utskottet vid sin behandling av motionen
till den uppfattningen, att personaluppsättningen
icke är för rikligt
tilltagen. Ej heller var utskottet berett
att utan någon ytterligare utredning, som
klargjorde följderna av en sådan åtgärd,
förorda en minskning av anslagen. Utskottet
stannade alltså för att biträda
Kungl. Maj:ts förslag.
Jag inskränker mig till det anförda
och yrkar bifall till utskottsmajoritetens
förslag beträffande dessa båda punkter.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i de nu ifrågavarande punkterna
hemställt samt vidare på antagande av
de förslag, som innefattades i de vid dessa
punkter avgivna reservationerna; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Punkterna 103—110
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 111
Anslag till Jordbrukarungdomens förbund
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 225 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
a)
de likalydande motionerna I: 162
av herr Johansson, Anders, m. fl. och II:
196 av herrar Antby och Andersson i
Hyssna, i vilka motioner hemställts, att
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
25
Anslag till Jordbrukarungdomens förbund
riksdagen som bidrag till Jordbrukarungdomens
förbunds verksamhet kalenderåret
1957 måtte bevilja ett anslag av
275 000 kronor; samt
b) de likalydande motionerna 1:233
av herr Sveningsson m. fl. och II: 282 av
herr Stiernstedt m. fl., i vilka motioner
föreslagits, såvitt nu var i fråga, att bidraget
till Jordbrukarungdomens förbunds
verksamhet kalenderåret 1957
skulle utgå med 300 000 kronor, varvid
särskilt borde beaktas behovet av ökade
resurser för verksamhet bland den
kvinnliga ungdomen.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning ävensom med avslag
å motionerna 1:162 och 11:196 samt I:
233 och II: 282, sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
Jordbrukarungdomens förbund för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
225 000 kronor.
Reservation hade anförts av herrar
Nord, Uno Olofsson, Antby, Andersson i
Hyssna och Nilsson i Lönsboda, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 233 och II: 282, såvitt nu vore
i fråga, ävensom med bifall till motionerna
I: 162 och II: 196, till Bidrag
till Jordbrukarungdomens förbund för
budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag av
275 000 kronor.
Herr NORD (fp):
Herr talman! I årets statsverksproposition,
nionde huvudtiteln, har departementschefen
föreslagit oförändrat anslag
till JUF för kalenderåret 1957. Detta anslag
är detsamma, som gällt för förbundet
alltsedan 1953. De ärade ledamöterna
av kammaren känner vid till vilka
förändringar som inträffat på det ekonomiska
området under dessa år. Vi har
fält lönestegringar och högre omkostnader
av olika slag, vilka drabbar JUF
likaväl som andra organisationer av lik
-
nande art. Dessa utgifter gäller för JUF:s
vidkommande främst lönerna. JUF har
som bekant anställt konsulenter i de olika
länen. Det är alldeles givet, att dessa
konsulenter, lika väl som tjänstemän
på andra områden, vill följa med i löneutvecklingen.
Detta medför stora utgiftsökningar
för organisationen. Härtill
kommer att bl. a. resorna fördyrats mycket
kraftigt under dessa år. Det är klart,
att den ekonomiska situationen för JUF
under sådana förhållanden blir prekär,
och de ledande inom organisationen har
uttryckt sina bekymmer för hur det skall
gå för densamma under den närmaste
framtiden.
Jag tror att ingen, eller i varje fall
endast få, av kammarens ledamöter skulle
önska, att JUF lägger ner sin verksamhet.
Jag skulle kunna anföra en hel
del synpunkter på denna sak, men jag
vill fatta mig helt kort. Därför inskränker
jag mig till att yrka bifall till den
reservation, som är fogad till denna
punkt och som innebär, att anslaget till
JUF för innevarande kalenderår i enlighet
med motionärernas förslag höjes till
275 000 kronor.
Herr NILSSON, HJALMAR, (s):
Herr talman! Den 21 september 1956
fick Kungl. Maj:t bemyndigande att tillsätta
en utredning angående upplysnings-
och rådgivningsverksamheten på
jordbrukets område. Denna kommitté,
som har antagit namnet »jordbruksupplysningskommittén»,
kommer att under
sitt arbete även behandla JUF:s klubbverksamhet.
Med anledning av att denna utredning
nu pågår har utskottet inte ansett sig
kunna gå med på ett förhöjt anslag utan
har stannat för att bifalla vad Kungl.
Maj: bär har föreslagit.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr NORD (fp):
Herr talman! Gentemot detta skulle
jag bara vilja invända, att man i många
liknande fall hänvisat till utredningar.
Jag kan inte säga, hur många utredningar
som är i gång, men det är ett ord
-
26
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.
språk som säger, att »medan gräset gror,
dör kon». Jag tror det är fara å färde
när det gäller JUF.
Herr NILSSON, HJALMAR, (s):
Herr talman! Jag tror att herr Nord är
en av de riksdagsmän, som själv motionerar
om tillsättandet av utredningar på
olika statliga verksamhetsområden, och
man måste väl ändå ha en närmare utredning
om omfattningen av JUF:s
verksamhet.
Jag tror inte att de ärade riksdagsledamöterna
är beredda att i dag ta ställning
till en fråga, som är under utredning,
då man inte vet, vilket resultat denna
utredningskommitté kommer fram
till. Dessutom har JUF1 samma möjlighet
som övriga organisationer — en möjlighet
som även de politiska ungdomsförbunden
kommer att få — nämligen att
söka anslag för fritidsverksamhet och
gruppverksamhet —- en verksamhet som
vi tämligen snart kommer att få ta ställning
till här. JUF har således möjlighet
att i sitt studiearbete och i sitt övriga
grupp- och fritidsarbete kunna söka anslag
i likhet med de övriga studieförbunden
här i landet.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 112 och 113
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 11b
Anslag till uppförande av frukt- och
potatislagerhus m. m.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till uppförande av fruktoch
potatislagerhus m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen
a)
de likalydande motionerna I: 90 av
herr Wolgast och herr Elofsson, Gustaf,
samt II: 113 av herr Jansson i Benestad
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte till Bidrag till uppförande
av frukt- och potatislagerhus
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor;
b) motionen I: 151 av herr Persson,
Helmer, vari gjorts samma yrkande som
i motionerna I: 90 och II: 113.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning ävensom med avslag
å motionerna I: 90 och II: 113 samt
I: 151, till Bidrag till uppförande av
frukt- och potatislagerhus m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.
Herr PERSSON, HELMER, (k):
Herr talman! Jag bär i en motion föreslagit,
att 100 000 kronor skall anvisas
som bidrag till uppförande av potatisoch
fruktlagerhus. Som motivering har
jag främst angett nödvändigheten av att
åstadkomma en mera differentierad utveckling
inom speciellt det norrländska
jordbruket. Nödvändigheten härav har ju
också understrukits av många småbruksutredningar,
varför jag inte särskilt behöver
fördjupa mig i ämnet.
Det är ju känt, att man ansett det nödvändigt
och mycket betydelsefullt att
bl. a. utveckla potatisodlingen. Förutom
mig har också bondeförbundets motionärer
i sin motion ställt samma yrkande.
Men utskottet liksom departementschefen
vill inte sträcka sig utöver 30 000
kronor. Jag tycker det är en svag motivering
de använder, när de hänvisar till
nödvändigheten av att begränsa investeringsmöjligheterna.
Det är känt att av
avgörande betydelse, inte bara för producenterna
utan lika mycket för konsumenterna,
när det gäller att utveckla
potatisodlingen, är att få till stånd tids
-
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
27
Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering
enliga lagerlokaler. Den saken är, som
jag sade, väl omvittnad, och därför behöver
jag inte fördjupa mig så mycket i
densamma. Jag nöjer mig med att yrka
Difall till motion nr 113.
Herr JONSSON, JON, (s):
Herr talman! Jag vill bara understryka
vad utskottet har sagt, att vi har ansett
att man måste starkt begränsa statens
utgifter. Därtill vill jag också säga, att
den omständigheten, att det inte blir någon
ökning av anslaget här, inte medför
att inte denna fråga ägnas stor uppmärksamhet
när det gäller att skaffa lokaler
som motsvarar behovet för detta ändamål.
Vi har ansett att man bör stanna vid
Kungl. Maj:ts förslag, till vilket jag ber
att få yrka bifall.
Efter härmed slutad överläggning gjordes
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till
motionen 1:151; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Punkterna 115—119
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 120
Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering
Kungl.
Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 14 000 000 kronor.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle för
nämnda budgetår sammanlagt disponeras
ett belopp av 10 500 000 kronor, varav
1 500 000 kronor avsetts för bidrag till
yttre rationalisering och 15 000 000 kronor
för bidrag till inre rationalisering
in. in.
1 detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till jordbruksutskottet hänvisade motioner,
nämligen
a) de likalydande motionerna I: 147
av herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 18G av herr Hseggblom
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte fastställa bidragsramen
för anslag till jordbrukets rationalisering
för nästa budgetår till 12 500 000
kronor och följaktligen till förevarande
ändamål anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor;
b) motionen II: 482 av herrar Sjölin
och Dahlén, vari hemställts, att riksdagen
måtte dels till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret 1957/
58 anvisa i stället för av Kungl. Maj:t
föreslagna 14 000 000 kronor ett förslagsanslag
av 100 kronor, dels fastställa ramen
för beviljande av bidrag till jordbrukets
rationalisering under budgetåret
1957/58 till 16 500 000 kronor;
c) motionen I: 365 av herr Franzén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om vidtagande av åtgärder i syfte att
snarast möjligt iordningställa en fiskehamn
vid Hallshuks fiskeläge samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att förskottera
härför erforderliga medel ur anslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering
eller, därest fiskehamnen vid Hallshuks
fiskeläge dock icke ansåges böra
iordningställas på nämnda sätt, medgiva
att bemyndigandet finge gälla för
andra angelägna fiskehamnsanläggningar
på Gotland.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 147 och II:
186 samt 11:482, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till jordbrukets
rationalisering för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
14 000 000 kronor;
2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 147 och II: 186 samt II: 482, såvitt
anginge den i motionerna avsedda
ramen för beviljandet av bidrag till jord
-
28
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering
brukets rationalisering under budgetåret
1957/58;
3) att motionen I: 365, såvitt avsåge
yrkandet om hemställan hos Kungl.
Maj:t att vidtaga åtgärder i syfte att snarast
möjligt iordningställa en fiskehamn
vid Hallsliuks fiskeläge och om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förskottera
härför erforderliga medel ur förevarande
anslag, icke måtte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd;
4) att motionen 1:365, såvitt däri yrkats
att — därest yrkandet under 3 icke
kunde bifallas — bemyndigandet skulle
få gälla för andra angelägna fiskehamnsanläggningar
på Gotland, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Eskilsson, Hseggblom och
Östlund, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 och 2 hemställa,
1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 147 och II: 186,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med avslag
på motionen 11:482, såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 10 000 000
kronor;
2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 147 och II: 186, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å motionen
11:482, såvitt nu vore i fråga,
fastställa ramen för beviljande av bidrag
till jordbrukets rationalisering till
12 500 000 kronor under budgetåret
1957/58;
b) av herrar Nord, Johan Persson,
Antby och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under 1 och 2 hemställa,
1) att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionen II: 482, såvitt nu vore
i fråga, ävensom med avslag å motioner
-
na I: 147 och II: 186, såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 100 kronor;
2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionen II: 482, såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna I: 147 och
II: 186, såvitt nu vore i fråga, fastställa
ramen för beviljande av bidrag till jordbrukets
rationalisering till 16 500 000
kronor under budgetåret 1957/58;
c) av herr Franzén, som likväl ej antytt
sin åsikt.
Herr NORD (fp):
Herr talman! Vid den föreliggande
punkten är fogad en reservation, i vilken
framställes ett förslag, som bland annat
avser en bokföringsfråga. Vi föreslår
att detta anslag skall beviljas som
förslagsanslag i stället för som reservationsanslag,
och vi har satt beloppet till
100 kronor med fastställande av bidragsramen
till 16 500 000 kronor. Detta förslag
beror på den stora reservation som
finns på denna punkt. Vi anser att det
av den anledningen skulle vara lämpligare
med ett förslagsanslag, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
av mig m. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Vi diskuterade detta anslag
redan när vi i onsdags behandlade
frågan om lantbruksnämnderna, och jag
skall med hänvisning till debatten då inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen
nr 16 a.
Herr JONSSON, JON, (s):
Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga, att om riksdagen hade stannat
vid att bifalla de reservationer som gick
ut på en begränsning av anslaget till
lantbruksnämndernas avlöningar och
omkostnader med 1 371 000 kronor och
på det sättet skurit ned lantbruksnämndernas
arbetskrafter, då hade man kunnat
säga att det hade varit logiskt rik
-
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
29
Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering
tigt, att också detta anslag, som ger lantbruksnämnderna
medel att arbeta effektivt,
skulle ha minskats, men när första
kammaren bifallit utskottsmajoritetens
förslag om ett bibehållande av den arbetskraft,
som lantbruksnämnderna har,
och andra kammaren förmodligen kommer
att fatta samma beslut, då tycker
jag det skulle vara egendomligt att minska
det föreliggande anslaget med 4 miljoner
kronor och därmed inte fullt utnyttja
den arbetskraft som riksdagen
ställt till lantbruksnämndernas förfogande.
Jag tycker att ett sådant förslag är
litet inkonsekvent, men det är inte så
mycket att göra åt det på annat sätt än
att man bifaller utskottets förslag och avslår
reservationen. Då ordnar det sig
nog, herr talman!
Herr SVEDBERG, LAGE, (s):
Herr talman! Det torde inte finnas
någon del av jordbrukets område, där
man kan konstatera en så snabb utveckling
som när det gäller rationaliseringsverksamheten.
Denna utveckling har i
varje fall hittills i hög grad främjat förutsättningarna
för och möjligheterna att
höja de mindre jordbruksinneliavarnas
levnadsbetingelser. När jag tog del av
högerns motioner om besparingar dels
på socialdepartementets huvudtitel och
dels på jordbruksdepartementets, ställde
jag mig särskilt undrande inför högerns
uppfattning, att det fanns möjligheter
att på nionde huvudtiteln spara inte
mindre än 8,5 miljoner kronor, och inför
att man särskilt när det gällde jordbrukets
rationaliseringsverksamhet redan
nu ville vidtaga besparingar för att
dämma upp en utveckling, som framför
allt gick ut på att förbättra lönsamheten
för de mindre jordbrukarna, som sannerligen
för närvarande befinner sig i
ett inkomstläge, som man har all anledning
att från statens sida uppmärksamma.
I Norrland ser vi problemet på ett
helt annat sätt än herr Eskilsson som representant
för högern tycks göra, att döma
av de erinringar han framställde, när
vi behandlade punkterna (i och 7 av detta
utlåtande. Han yttrade då, att det var
nödvändigt att minska förutsättningarna
för den nyodlingsverksamhet och
även den stenröjningsverksamliet som
bedrives i landet. Som motivering åberopade
han, att jordbrukets produktionsvolym
nu är så stor, att det blir nödvändigt
att beskära den; vi har redan vissa
överskott. Det är nog riktigt att så är förhållandet,
men jag tror att den av herr
Eskilsson anvisade vägen inte leder till
någon besparing, om vi tänker på den
norrländska jordbruksutvecklingen. Vi
kan inte klippa av rationaliseringsverksamheten,
ty det skulle innebära att man
inte tog någon hänsyn till det övervägande
antalet av de jordbrukare, som har
sin näringsutövning norr om Dalälven.
Vi bör enligt min mening inte avtappa
befolkningen på den norrländska landsbygden
alltför snabbt. Jag är medveten
om att stödjordbruken redan är dömda;
de kommer automatiskt att försvinna på
grund av investeringskostnadernas utveckling.
Men jag tänker på de ofullständiga
jordbruken, som haft och fortfarande
har en arrondering, som måste sägas
vara under all kritik, en arrondering som
ett tidigare lantmäteri har medverkat
till genom uppdelning i alltför små enheter.
I onsdags pekade herr Eskilsson också
på hästbeståndet och den maskinella
utvecklingen inom jordbruket. Det är
riktigt att motoriseringen av jordbruket
har gått mycket snabbt sedan tiden före
sista världskriget. Vi hade 18 000 å 19 000
traktorer i landet år 1939, och enligt
den redovisning, som låg till grund för
propositionen om prisregleringen på
jordbrukets område förra året, hade antalet
traktorer stigit till 125 000. Det är
klart att jordbruket har måst följa med
i den tekniska utvecklingen, och jag tror
att detta har varit till nytta för hela landet.
Även i övre Norrland förekommer naturligtvis
denna mekanisering. Men det
gäller att ge de norrländska jordbrukare,
som har sämre arronderingsförhållanden,
möjligheter att förbättra sin jordbruksareal
genom en nyodlingsverksamhet.
Det är att märka att i övre Norrland
större odlade arealer liigges ned än som
30
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till bidrag till jordbrukets rationalisering
tillkommer genom nyodling, men vi är
glada över att medelarealen odlad jord
per brukningsenhet har väsentligt förstorats.
Om vi ser på de statistiska uppgifterna
från tiden, då lantbruksnämnderna
började sin verksamhet, i jämförelse
med de uppgifter man kan notera
i dag, så finner vi att en betydande storleksrationalisering
har ägt rum.
Men det kan inte vara riktigt, herr Eskilsson,
att motverka denna utveckling
och få den att avstanna därför att Sydoch
Mellansveriges större jordbrukare
har kommit fram till en sådan produktionsutveckling,
att de redan nu är rädda
för att produktionsvolymen skall stiga
alltför mycket. Det är möjligt att man
på sådana grunder vill hävda, att rationaliseringsverksamheten
bör avstanna,
men det innebär att innehavarna av
ofullständiga jordbruk i Norrland konserveras
vid ekonomiska förutsättningar
som sannerligen inte är att rekommendera.
Naturligtvis kan man diskutera dessa
frågor och säga, att det finns reservationsanslag
över när det gäller rationaliseringsverksamheten,
men jag tror, att
om lantbruksstyrelsen hade fördelat anslag
litet rikligare till övre Norrland,
så skulle överskottsbeloppen sannerligen
inte ha varit så stora. Lantbruksnämnderna
har i de flesta fall fått en
utfyllnad av anslagen för sin verksamhet
under sista månaden före budgetårets
utgång.
Jag tror inte att man kan avtappa den
norrländska landsbygdens befolkning
snabbare än som nu sker, därför att det
inte är möjligt att omförvandla jordbruken
där uppe snabbare. Det måste ta sin
tid. Men jag föreställer mig också, att det
kan ligga en fara i att avtappningen har
skett alltför snabbt, och att staten i
framtiden får kostnader för att kunna
hålla arbetskraften kvar i dessa bygder
och därmed göra det möjligt att ta vara
på de råvarutillgångar där uppe, som
hela landet är betjänt av.
Det är ju inte valår i år, och därför
framträder på arenan högern med sitt
speciella politiska ansikte. Vi skulle
knappast ha fått se en sådan här mo
-
tion, om det varit valår. Vid sådana tillfällen
visar högern upp ett annat ansikte.
Då avpolletterar man inte så betydelsefulla
frågor som jordbruksrationaliseringen
på ett sådant sätt som i
varje fall herr Eskilsson i debatten i
onsdags gav uttryck åt.
Jag skall inte ta tiden i anspråk längre,
utan jag kan inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herr Gustafsson
(bf).
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Jag kan inte underlåta
den reflexionen, att herr Svedberg väl
tar till litet hårdare än nödvändigt, tv
inte ens i vår motion har vi föreslagit
att rationaliseringsverksamheten skulle
klippas av, såsom herr Svedberg här uttryckte
det. Vi föreslår att bidragsramen
för anslag till jordbrukets rationalisering
för nästa budgetår skall fastställas
till totalt 12,5 miljoner kronor. Även efter
vårt förslag blir det således utrymme
för åtskillig verksamhet på detta område,
allrahelst som man vet att det sedan
gammalt finns mycket stora reservationer
som också kan användas. Vi har alltså
inte föreslagit en så radikal nedskärning
av verksamheten som herr Svedberg
vill göra gällande.
Vi har i vår motion framhållit att besparingarna
framför allt skall gälla jordbruket
i södra Sverige, eftersom bidragen
för Norrland fortfarande har en
större betydelse. Vi har alltså pekat på
de områden, där vi anser att jordbrukarna
själva i stor utsträckning kan svara
för verksamheten, både när det gäller
rationaliseringsarbetet och när det
gäller bidragsverksamheten i övrigt, men
undantagit Norrland med hänsyn till de
speciella förhållandena där.
Till sist, herr talman, var herr Svedberg
älskvärd att säga, att eftersom det
inte var valår i år, vågade högern komma
med förslag om besparingar, som
man inte skulle vågat sig på under ett
valår. Jag vill påminna herr Svedberg
om att vi före valet 195C, vid förra vårriksdagen
och under valrörelsen 195G,
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
31
Anslag till bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
också framförde förslag till besparingar relsen den 3 juni 1955 (nr 354) angåen-—■
kanske inte just på detta område men de statligt stöd till trädgårdsnäringens
på andra områden —- som ingalunda ted- rationalisering, att bidrag skulle kunna
de sig särskilt lockande, när det gällde utgå även till företag med, förutom bruatt
vinna väljarnas röster men som trots karen och tillfällig arbetskraft, två heldetta
föreföll finna en viss resonans hos årsanställda arbetare mot för närvarande
det svenska folket. endast en sådan arbetare.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande mom. 1 och 2 av utskottets
hemställan samt särskilt beträffande
vartdera av de båda övriga momenten.
I fråga om mom. 1 och 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Eskilsson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; samt
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Nords m. fl. vid
punkten anförda reservation.
Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna 3 och
4 hemställt.
Punkten 121
Anslag till bidrag till trädgårdsnäringens
rationalisering
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 300 000
kronor.
I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:235 av herr Lindblom
in. fl. och 11:277 av herr Pimås in. fl.,
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte, såvitt nu vore i fråga, besluta sådan
ändring i 5 8 andra stycket kungö
-
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, till Bidrag
till trädgårdsnäringens rationalisering
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;
2) att motionerna 1:235 och 11:277,
såvitt nu vore i fråga, i vad avsåge yrkandet
om ändring av bestämmelserna i
kungörelsen 1955:354 angående statligt
stöd till trädgårdsnäringens rationalisering,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Johan Persson, Franzén, Yngve Nilsson,
Ilseggblom, Ahlsten, Pimås och Nilsson
i Bästekille ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 235
och II: 277, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta företaga den författningsändring,
som i reservationen förordats.
Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):
Herr talman! Det föreligger en reservation
vid denna punkt, men den gäller
inte anslaget utan en författningsändring.
Samma författningsändring föreslås
för övrigt även under nästa punkt,
punkten 122.
Enligt nu gällande och av utskottet föreslagna
bestämmelser kan lånegaranti
och bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
endast erhållas av trädgårdsidkare,
som har högst en helårsanställd
i sin rörelse. Enligt reservanternas förslag
—- och vi följer ju i det hänseendet
vad lantbrukstyrelsen föreslagit — bör
bestämmelserna formuleras så, att även
32
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering
företag med högst två helårsanställda
skulle kunna erhålla lånegaranti och bidrag.
Jag vill understryka att reservanterna
inte kräver utökning vare sig av lånegarantiramen
eller anslaget till bidragsgivning.
Det är bara fråga om att inte
utestänga en del mindre företagare, som
kan påvisa att rationaliseringar skulle
kunna medföra goda resultat men som
inte liar egna resurser för att genomföra
dessa från möjligheterna till bidrag. Genom
den av reservanterna föreslagna författningsändringen
är det sannolikt att
det blir en ökad effekt och ett bättre resultat
av de statliga stödåtgärderna. Den
bärande tanken att hjälpa mindre företagare
— det var ju det man avsåg med
dessa lån och bidrag — kan man inte
säga att vi fördenskull gått ifrån, då
även det trädgårdsmästeri, som har två
helårsanställda, får hänföras till kategorien
mindre företagare.
Vad utskottet anfört om att den föreslagna
författningsändringen skulle kunna
få konsekvenser beträffande jämförliga
bestämmelser på jordbrukets område
torde knappast vara relevant.
Jag får därför, herr talman, beträffande
moment 2 i utskottets hemställan under
förevarande punkt yrka bifall till
den av herr Nord m. fl. avgivna, med 17
betecknade reservationen, vilket är precis
samma yrkande som beträffande moment
B. i utskottets hemställan under
punkt 122 ställes i den med 18 a betecknade,
av herr Nord m. fl. avgivna
reservationen.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Utskottet har inte kunnat
gå med på motionärernas förslag om
en ändring av gällande bestämmelser. Så
sent som vid 1955 års riksdag antogs de
nuvarande bestämmelserna, och de har
tillämpats under så kort tid, att man
inte ansett att man bör vidta de ändringar,
som här föreslås. Även om motionärerna
och reservanterna anser att en
ändring inte skulle medföra några konsekvenser
på annat område, var vi inom
utskottet mycket tveksamma, om den inte
skulle komma att återverka även på
jordbrukets område. Jordbruksutskottet
är alltså inte berett att nu så kort tid
efter införandet av bestämmelserna vidta
de åtgärder, som här föreslås.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag och alltså avslag
på förevarande motioner.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera av de båda
momenten av utskottets hemställan.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 hemställt.
Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt
de i fråga om mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nord in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.
Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
121 mom. 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord in. fl. vid
punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
33
Ang. upptagande av statistik rörande sötvattensfisket
Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —62;
Nej — 51.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 122—131
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 132
Ang. upptagande av statistik rörande
sötvattensfisket
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fiskets befrämjande i de särskilda
orterna för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 58 000 kronor.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 157 av herr Boman m.
fl. och II: 193 av herr Jacobsson i Tobo
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att ett belopp av 7 500 kronor
skulle ställas till fiskeristyrelsens förfogande
för insamling av primärstatistik
över insjöfisket.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 157 och II: 193, till
Fiskets befrämjande i de särskilda orterna
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 65 500 kronor.
Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Mossberger, Kristiansson,
Pettersson i Dahl, Gustafson i Dädesjö,
Jacobson i Vilhelmina, Sköld och Johanson
i Västervik, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 157
och II: 193, till Fiskets befrämjande i de
.särskilda orterna för budgetåret 1957/58
il Första kammarens protokoll 1.957. .Yr It
anvisa ett reservationsanslag av 58 000
kronor.
Herr SVEDBERG, LAGE, (s):
Herr talman! Vid denna punkt av utskottets
utlåtande har åtta ledamöter antecknat
sig för en reservation. Reservationen
innebär ett bifall till Kungl.
Maj ds förslag i oförändrad form. Utskottsmajoriteten
har utöver tillstyrkan
av Kungl. Maj ds förslag även tillstyrkt
en motion, som innebär att man skulle
påbörja en statistik över sötvattensfisket.
Denna statistik har varit nedlagd
sedan 1924 med undantag för statistik
över fisket i Vättern och laxfisket. Den
i motionen beräknade kostnaden av
7 500 kronor avser insamlingsmaterialet,
men man har inte räknat med kostnaden
för materialets bearbetande. Det
finns ingen kalkyl över kostnaderna för
framtiden, i händelse det är meningen
att företaga undersökningar och upprätta
statistik över sötvattensfisket i hela
landet. Reservanterna har därför ansett
det vara nödvändigt att få se en plan
med uppgift om vad fiskeristyrelsen och
statistiska centralbyrån beräknar att
kostnaderna för denna statistiska verksamhet
kommer att belöpa sig till. Det
har föranlett oss att till utskottes utlåtande
foga en reservation, där vi i motiveringen
påpekar dessa förhållanden
och förklarar, att vi, om riksdagen nu
godkänner reservationen, i en nära
framtid emotser en plan för det hela,
av vilken man kan avläsa kostnaderna
för den statistik som fiskeristyrelsen anser
så nödvändig.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande
under denna punkt.
Herr PERSSON, JOHAN, (fp):
Herr talman! Vad beträffar punkten
132 i det utskottsutlåtande som här föreligger
rörande fiskets befrämjande i de
särskilda orterna har riksdagen de senaste
åren för ifrågavarande ändamål
anvisat ett förslagsanslag av 53 000 kronor.
Fiskeristyrelsen har i sin anslags
-
34
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Ang. upptagande av statistik rörande sötvattensfisket
framställning för budgetåret 1957/58
hemställt, att anslaget skulle höjas med
27 500 kronor till 80 500 kronor. Dessa
27 500 kronor skulle fördelas på så sätt
att till Bidrag till hushållningssällskap
eller annan ortskorporation för insamlande
av primäruppgifter till fiskeristatistik
beträffande saltsjöfisket skulle utgå
25 000 kronor, vilket innebär en höjning
med 10 000 kronor från 15 000 till
25 000 kronor. Vidare skulle till Bidrag
till landsting eller hushållningssällskap
för fiskets främjande i de särskilda orterna
utgå 48 000 kronor, vilket innebär
en höjning jämfört med innevarande års
anslag med 10 000 kronor. Slutligen begär
vi ett nytt anslag, som reservanternas
talesman nyss yttrade sig om, på
7 500 kronor, avseende kostnader för
upptagande av statistik över sötvattensfisket.
Fiskeristyrelsen motiverar anslaget
till här ifrågavarande ändamål med
svårigheterna att upprätthålla ifrågavarande
verksamhet, emedan många statistiksamlare
förklarar sig icke vilja
fortsätta sin verksamhet och ersättare
för dem icke kan erhållas med de låga
arvoden, som kan erbjudas med nuvarande
medelstilldelning.
Departementschefen har tillstyrkt en
uppräkning av den del av anslaget som
avser bidrag för insamlande av primäruppgifter
till fiskeristatistik beträffande
saltsjöfisket med ett belopp av 5 000 kronor.
Vad beträffar anslaget till upptagande
av statistik rörande sötvattensfisket
har icke något sådant anslag beviljats
av riksdagen på många år, men
såväl fiskeristyrelsen som statistiska
centralbyrån anser det synnerligen angeläget
att ett återupptagande av statistiken
över sötvattensfisket i full utsträckning
kommer till stånd. Kostnaderna
härför under första året beräknas
nu till 7 500 kronor, innefattande ersättning
till statistiksamlare, rese- och
traktamentsersättningar till hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän vid
resor för instruktion och kontroll av
statistikinsamlingen samt tryckning av
blanketter m. m.
Under förevarande punkt av utskottets
utlåtande behandlas nu två likaly
-
dande motioner, nämligen I: 157 och
11:193, vari hemställes att riksdagen
måtte besluta att ett belopp av 7 500 kronor
ställes till fiskeristyrelsens förfogande
för insamling av primärstatistik
över insjöfisket.
Flertalet av jordbruksutskottets ledamöter
är av samma uppfattning som motionärerna,
och jordbruksutskottet hemställer
alltså, att riksdagen må, med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna, till Fiskets
befrämjande i de särskilda orterna för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 65 500 kronor.
Reservanterna vill inte vara med om
denna blygsamma höjning på 7 500 kronor,
som avser kostnader för insamling
av statistik beträffande insjöfisket. Nu
frågar man sig: Är inte detta att skjuta
över målet alltför mycket? Riksdagen
har ju i många år beviljat anslag för
insamlande av statistik beträffande saltsjöfisket,
och det har inte gått så som
herr Svedberg antydde — jag vill ine
säga: försökte skrämma oss med — att
det skulle gå. Skall vi nu inte också
kunna våga oss på att bevilja ett anslag
på 7 500 kronor för motsvarande ändamål,
som avser sötvattensfisket?
Jag tyckter att kammaren kan ta denna
risk, och jag yrkar, herr talman, bifall
till utskottets förslag.
Häri instämde herr andre vice talmannen
Lodenius (bf).
Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):
Herr talman! Efter den siste talarens
anförande kunde jag inskränka mig till
att instämma i vad han anfört i denna
fråga. Men jag har också deltagit i utskottsbehandlingen
och undertecknat en
motion i detta ärende, varför jag ber få
motivera denna.
Anslaget är litet. Det är obetydligt i
jämförelse med de anslag vi är vana att
behandla här i riksdagen. Anslaget saknar
dock ingalunda värde i och för sig.
Det arbete som är avsett att utföras med
hjälp av anslaget har en viss betydelse
för fiskerinäringen, även om vi inte har
så många yrkesfiskare i vårt land — an
-
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
35
Ang. upptagande av statistik rörande sötvattensfisket
talet beräknas till cirka 2 000, och dessutom
är det åtskilliga som bedriver fiske
som binäring.
Den statistik, som man nu vill ha och
som begärts av fiskeristyrelsen och som
tillstyrkts av statistiska centralbyrån,
skall avse att visa vilket värde fisket har
som näringsgren. Det begärs vid olika
tillfällen uppgifter om fiskets värde,
bl. a. när det gäller föroreningar i våra
vattendrag. Då är det naturligtvis önskvärt
att det finns någon institution som
kan lämna något så när tillfredsställande
uppgifter om vad fisket är värt som näringsgren.
Härtill kommer att vi ju redan
har statistik över havsfisket. Det
finns enligt min mening lika starka skäl
för att få statistik över insjöfisket.
Det är självfallet riktigt när reservanterna
säger, att detta anslag på 7 500 kronor
ingalunda räcker för all framtid.
Statistiken måste givetvis föras under en
följd av år. Däremot räknar fiskeristyrelsen
med att själva bearbetningen inte
kräver så stora summor och att man
därvidlag kan nöja sig med ett mindre
anslag. Man behöver därför inte vara
rädd just för de kostnader som skulle
uppkomma framdeles.
Jag tror för min del, att denna statistik
har ett så stort värde att det är skäl
att bevilja det lilla anslag som här begärts.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr MOSSBERGER (s):
Herr talman! Denna begäran om 7 500
kronor kan synas rätt oskyldig, men jag
är övertygad om att detta relativt ringa
belopp i längden inte blir så litet. Jag
bar närmast fått den uppfattningen, att
det är finurligt av motionärerna att
komma med denna blygsamma siffra för
att sedan komma igen med en större
summa, såsom också beräknas i statistiska
centralbyråns yttrande. Däri beter
det, att kostnaden för bearbetningen av
materialet skulle tillkomma, och där har
vi den stora kostnaden — om det inte är
så litet fisk, att man kan räkna den när
man tar upp den.
Herr BOMAN (fp):
Herr talman! Jag vill inte påstå att
det föreligger någon finurlighet från
motionärernas sida här — jag är själv
en av motionärerna — utan det är fiskeristyrelsens
äskande som vi har fört
fram i motionen. Men en sak vill jag
stryka under här i kammaren. Man talar
om kostnaderna. Det blir allt vanligare
att fiskevatten skall värderas i olika
sammanhang. Det skall ske vid kraftbyggen,
och det skall ske vid vattenföroreningar
samt i många andra sammanhang.
Men kostnaderna vid dessa värderingar,
när man inte har något statistiskt
material att grunda uträkningarna
på, tror jag vida överstiger de kostnader
man är rädd för att denna statistik
kommer att medföra.
Jag ber, berr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr SVEDBERG, LAGE, (s):
Herr talman! Jag vill bara fråga herr
Boman: Tror herr Boman verkligen att
den statistik som man nu vill igångsätta
kommer att beröra sjöregleringarna och
exploateringen av vattenkraften? Är det
inte meningen att man till en början
skall nöja sig med att på försök ta ett
mycket starkt begränsat område? Vad
reservanterna anser nödvändigt är att få
en plan. Vad anser fiskeristyrelsen att
denna statistik skall komma att mynna
ut i? Syftar man på ett visst område, på
samtliga sjöar eller älvar eller hela landet?
Eftersom statistiken beträffande insjöfisket
kom att nedläggas 1924, torde
det vara nödvändigt att få en statistik
som berör praktiskt taget hela landet,
om man skall ha någon nytta av den, när
det gäller att bedöma sjöregleringar och
sådant. Reservationen innebär jo bara
att vi anser att riksdagen bör få en plan
över det hela och en beräkning av kostnaderna
för den statistik som det här är
fråga om.
Herr BOMAN (fp):
Herr talman! Det är väl ändå förnuftigare
att börja så sakteliga och pröva
36
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Ang. organisationen av skogsstyrelsens virkesmatningsavdelning
sig fram än att ta ett stort steg med en
gång. Meningen är väl här att man skall
försiktigt pröva vad man kan få ut av
denna statistik och sedan så småningom,
bygga ut den om detta visar sig behövligt.
överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten angivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
132, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.
Då emellertid herr Persson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst oinröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 46;
Nej -— 62.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 133—IM
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten U2
Ang. organisationen av skogsstyrelsens
virkesmatningsavdelning
1 denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall tili
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I: 54
och II: 62, såvitt nu vore i fråga,
a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för skogsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;
b) till Skogsstyrelsen: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 651 000 kronor.
I de likalydande motionerna 1:54, av
herr Hansson, och 11:62, av herr Severin
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om inordnande i skogsstyrelsens organisation
av virkesmätningsavdelningens
personal i enlighet med ett av 1955 års
skogsvårdsutredning framställt förslag
samt, i samband med slopande av det
särskilda anslaget till virkesinätning, höja
förenämnda anslag med 154 600 kronor.
Reservation hade anmälts av herr
Hansson, som dock ej antytt sin mening.
Herr PÅLSSON (bf):
Herr talman! På den här punkten, nr
142, har herr Hansson i Ronneby anmält
en blank reservation som ger mig anledning
att knyta några reflexioner till
punkten i vad ärendet rör virkesmätningen.
Därvid vill jag anmäla att jag
på denna punkt inte kan dela utskottets
uppfattning. Jag har sålunda en avvikande
mening, och jag tror att den rätt
väl sammanfaller med de synpunkter
som herr Hansson har haft då lian avgett
denna blanka reservation. Vi har
båda två i 1955 års skogsvårdsutredning
penetrerat det här spörsmålet, och jag
är därför på det klara med att vi är av
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
37
Ang. organisationen av
samma uppfattning. Jag vill här till kammarens
protokoll framföra några synpunkter.
Det är självfallet inte min mening att
gå in på någon historik som belyser utvecklingen
på virkesinätningens område
från att ursprungligen ha skett under
rätt kaotiska förhållanden och över köpardominansen
till nuvarande med lagens
hjälp relativt väl ordnade förhållanden.
Utskottet skriver på sidan 147 i utlåtandet
om virkesinätningens organisation:
»I likhet med departementschefen
finner utskottet, att slutlig ställning ej
nu bör tagas till frågan om den lämpligaste
organisationen av virkesmätningsverksamheten.
övertygande skäl synes
nämligen tala för att bl. a. resultatet av
1955 års skogsvårdsutrednings fortsatta
arbete, vilket berör skogsstyrelsens organisation,
först bör avvaktas. Något som
enligt utskottets mening i detta fall bör
ytterligare prövas är behövligheten av
en statlig tillsyn av lagstiftningens tilllämpning.
Liksom i andra fall där lagstiftning
reglerar rättsförhållandet mellan
enskilda kan ifrågasättas, om ej kontrollen
i tillräcklig grad kommer att ombesörjas
av parterna själva. I så fall kunde
styrelsens verksamhet inom virkesmätningens
område begränsas till utarbetande
av allmänna mätningsföreskrifter
och i viss utsträckning upplysning
och undervisning.»
Enligt min mening finns icke något
skäl för uppskov med avgörandet av denna
fråga. Några »övertygande skäl» för
att avvakta resultatet av 1955 års skogsvårdsutrednings
fortsatta arbete föreligger
icke. Detta är ett från utredningen i
övrigt helt fristående ärende, som utredningen
av denna anledning brutit ut och
slutfört. Jag kanske först bör erinra om
att skogsstyrelsens uppgifter i samband
med virkesmätning i korthet kan sammanfattas
på följande sätt: för det första
utfärdande av mätningsföreskrifter; för
det andra beviljande av dispenser från
tillämpningen av de generella föreskrifterna
och godkännande av de avvikelser
för föreskrifterna, som visar sig erforderliga
för skilda mätningsföreningar;
skogsstyrelsens virkesmätningsavdelning
för det tredje den upplysnings- och tillsynsverksamhet,
som krävs för att lagstiftningens
grundtankar skall tränga
igenom i mätningsverksamheten.
När 1955 års skogsvårdsutredning tillsattes,
ingick i dess uppgifter även att
granska skogsstyrelsens befattning med
virkesmätningen. I direktiven uttalar föredragande
departementschefen följande:
»Även skogsstyrelsens uppgifter på
virkesmätningens område bör överses.
Det kan sättas i fråga, huruvida ett statligt
organ bör ha att ta en så ingående
befattning med virkesmätningen som för
närvarande sker genom skogsstyrelsen.
Därför bör undersökas om ej dessa uppgifter
kan överlåtas till enskilda organisationer
på detta område.»
På grund av dessa direktiv har utredningen
följaktligen undersökt, om någon
eller några av de arbetsuppgifter i samband
med virkesmätningslagens tillämpning,
som nu åvilar staten, d. v. s. skogsstyrelsen,
skulle kunna med fördel överlåtas
på något enskilt organ. Resultatet
av utredningen lades fram i en PM av
april förra året — den är i korthet refererad
under förevarande punkt i utskottsutlåtandet
på sidan 142. I detta
sammanhang tror jag, att jag vågar säga,
att även om reservanten varit närvarande
i kammaren, skulle han kanske inte
ha haft så mycket att invända mot om
jag redovisar hans inställning då denna
fråga kom upp. Den var givetvis ganska
sydsvenskt färgad, eftersom han har sin
verksamhet i Blekinge. Det gällde ju här
en metod för virkesmätning med ett specifikt
norrländskt system, som är under
införande även i mellersta och södra
Sverige. Det är ju dock alltid så, att folk
reagerar mer eller mindre misstänksamt
inför nyheter. Så gjorde inte bara reservanten,
utan även en delegation inom
statens sakrevision anmälde en ungefär
likartad skepticism på detta område.
Utredningen sände emellertid ut ett
frågeformulär till snart sagt alla berörda
intressegrupper. Genom svaren fick
vi för första gången officiella uttalanden
från av saken berörda parter om erfarenheter
av virkcsmätningslagen och då
speciellt organisationsfrågan. För cn
38
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Ang. organisationen av skogsstyrelsens v
och annan blev del förmodligen en överraskning
alt efter de mångtydiga resonemang,
som tidigare hade föregått ställningstagandet
i denna fråga, få ett så
ovedersägligt bevis på att uttalandena
om gällande lagstiftning och erfarenheterna
av denna var så genomgående positiva.
För mig, som under mer än 20
år tillhört styrelsen för en av Norrlands
virkesmätningsföreningar, kom inte detta
positiva omdöme som någon överraskning.
Jag hade dessförinnan haft möjlighet
att skaffa mig någon erfarenhet på
detta område. I själva huvudfrågan —
den som alltså är aktuell för dagen —
nämligen huruvida statens engagemang
i virkesmätningsfrågorna bör minskas,
har alla hörda myndigheter och organisationer
utom två svarat, att detta inte
är motiverat eller ens lämpligt. Många
framhåller dessutom, att det skulle kunna
innebära att uppnådda fördelar och
framsteg skulle gå förlorade eller att en
omläggning skulle skapa större olägenheter
än fördelar.
Jag skall här givetvis inte gå in i detaljer,
men jag vill sammanfattningsvis
säga, att utredningen har ett nästan enhälligt
och därmed mäktigt stöd för sina
konstateranden och förslag, nämligen:
att en virkesmätningslagstiftning av nuvarande
typ fordras, att lagstiftningen
för att få avsedd verkan måste kompletteras
med en tillsyn av något slag och att
denna tillsyn bör ombesörjas av ett statligt
organ, att tillsynen bör vara betryggande
men efter hand bör allt mera kunna
övergå i upplysning och undervisning,
samt att utarbetandet av mätningsföreskrifter
är av den art, att det icke
får anses lämpligt att låta annat än ett
.statligt organ utfärda och stå ansvaret
för föreskrifter med bindande verkan
för alla mätningar.
Däremot är det självklart — det vill
jag särskilt understryka — att samarbetet
på detta område mellan det .statliga
organet och virkesmarknadens parter
bör vara intimt. Utfärdandet av nya mätningsföreskrifter
måste som hittills föregås
av ingående utredningar, bestående
i upprepade överläggningar med representanter
för köpare och säljare, prov
-
irkesmätningsavdelning
mätningar, provsågningar, försökskokningar
och andra tekniska undersökningar
samt eventuellt också tidsstudier. Förslag
och initiativ kommer som regel från
virkesmarknadens parter, och eniga förslag
från parterna inom ett område bör
av det statliga organet givetvis beaktas
och tillmätas det största värde.
Den som något är hemma i en ordnad
virkesmätnings betydelse och sett med
vilket intresse den numera omfattas, jag
vågar nästan säga landet över, vet att
den är oumbärlig. På detta område står
stora värden ytterligare att vinna genom
en fortsatt rationalisering av mätningsreglerna
och själva mätningsförfarandet.
Reglerna måste följa utvecklingen och
ständigt anpassas efter den. Givetvis är
det av utomordentlig betydelse hur mätningsreglerna
utformas och anpassas till
utvecklingen, eftersom deras kvalitetskrav
tillsammans med prissättningen i
icke obetydlig mån styr produktionsutvecklingen
inom skogsbruket.
Vad utskottet säger om begränsning av
skogsstyrelsens kontrollerande verksamhet
sammanfaller i den mån med utredningens
uppfattning, att denna efter
hand bör kunna väsentligt minskas till
förmån för undervisning och upplysning.
Men av remissvaren framgår entydigt
att en viss, betryggande tillsyn över
mätningsverksamheten även för framtiden
blir nödvändig.
Utredningen föreslår enhälligt —
stödd på snart sagt alla intressenter —
att den avdelning för virkesmätning,
som sedan tolv år finns inom skogsstyrelsen,
permanentas som en särskild byrå.
Merkostnaden blir obetydlig. Departementschefen
och utskottet går bara ett
litet stycke vidare mot detta mål genom
att huvuddelen av personalen göres til!
extra ordinarie tjänstemän.
Tiden är måhända inte mogen för ett
definitivt avgörande av detta ärende,
trots enhälligheten bakom 1955 års
skogsvårdsutrednings förslag, till vilken
enhällighet såväl jag som reservanten
herr Hansson medverkat. Jag bär emellertid
önskat få dessa synpunkter antecknade
till kammarens protokoll, därför
att jag bedömt detta som en mycket vik
-
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
39
tig sak. Jag skulle dessutom vilja be kammarens
ledamöter intressera sig för och
sätta sig in i denna fråga tills den återkommer.
Den är av icke oväsentlig betydelse
för vårt skogsbruks framtid.
Jag har sålunda, herr talman, intet
yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.
Punkterna H3—17G
Vad utskotiet hemställt bifölls.
Punkten 177
Anslag till lantmäteristaten
1 förevarande punkt hade utskottet
hemställt,
A. att riksdagen måtte
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
under punkten angiven ändring i personalförteckningen
för lantmäteristaten;
b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58;
c) till Lantmäteristaten: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 21 005 000 kronor;
B. att motionerna 1:241 och 11:288
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
I de likalydande motionerna I: 241, av
herr Eskilsson m. fl., samt II: 288, av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte av Kungl.
Maj:t begära förslag till nästa års riksdag
till en sådan utbyggnad av lantmäteriets
skiftes- och distriktsorganisationer,
att nu uppkommen arbetsbalans ej
ökades utan fortast möjligt nedbragtes,
samt förslag till en sådan justering av
lantmäteritaxan, som vore nödvändig för
att inga statsfinansiella svårigheter skulle
uppstå genom en dylik upprustning av
lantmäteri väsendet.
Bescrvation hade anmälts av herrar
Eskilsson, Hwggblom och östlund, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.
Anslag till lantmäteristaten
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Den redovisning av den
aktuella arbetssituationen inom lantmäteriet,
som lämnats i statsverkspropositionen,
är i år liksom föregående år ägnad
att inge oro. Arbetsbalansen uttryckt
i arbetsmånader har ökat med ungefär
1 000 månader om året de tre senaste
åren och uppgick vid årsskiftet 1955/56
till 14 614 månader.
Frågan har naturligtvis varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet, och i
fjol uttalade jordbruksutskottet, att »en
förbättring av arbetskraftsläget inom
lantmäteriets område kan och bör uppnås
genom en fortsatt utbildning och rekrytering
av mätningstekniker».
Hur har det då gått under det gångna
året, sedan detta beslut fattades? Jo,
lantmäteristyrelsen säger i sina anslagsäskanden,
att möjligheten att rekrytera
mätningstekniker för det statliga lantmäteriet
försämrats under senaste året.
Här möter nämligen en mycket hård
konkurrens med andra arbetsgivare,
kommunala och enskilda, som erbjuder
bättre anställningsvillkor. För att försöka
råda bot på bristen på mätningstekniker
lät lantmäteristyrelsen i fjol
avbryta en pågående kurs, innan eleverna
fått den utlovade utbildningen.
Genom den avkortade kursverksamheten
hoppades man få ett välbehövligt tillskott
på arbetskraft.
Det har inte lyckats att få bestämda
uppgifter, hur detta experiment utföll.
Det är emellertid uppenbart att åtgärden
utlöste en mycket stor irritation inom
den berörda yrkeskåren, varom förra
sommarens livliga pressdebatt var ett
vittnesbörd. Atmosfären verkade sannerligen
inte gynnsam för en ökad tillströmning
av tekniker till det statliga
lantmäteriet.
Utskottet uttalar i år att det inte är
lämpligt att ytterligare öka antalet teknikertjänster
eller inrätta nya lantmätartjänster.
Detta är måhända riktigt med
hänsyn till tillgången på utbildad personal.
Det finns emellertid andra möjligheter
att förbättra arbetssituationen
inom lantmäteriet, framför allt när det
gäller att stärka lantmäteriets ställning
40
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Ang. ersättning till statens allmänna fastighetsfond — Anslag till gottgörelse till
trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt
i konkurrensen med andra arbetsgivare.
Jag tror för min del att man är inne på
rätt väg, när man, såsom i den häromdagen
avlämnade propositionen nr 120, föreslår
en lönegradsförbättring inom
lantmäteriets distriktsorganisation. I den
mån detta kommer att medföra ökade
kostnader för verksamheten, har vi i en
motion i anslutning till den nu behandlade
punkten anvisat vägen att genom
en justering av lantmäteritaxan täcka
den nödvändiga kostnadsökningen. Vi
tror att det viktigaste, när det gäller
lantmäteriverksamheten, är inte att få
billiga förrättningar, utan att de blir utförda
inom rimlig tid.
Herr talman! Jag har icke något särskilt
yrkande utöver utskottets förslag.
Jag har endast velat anföra dessa synpunkter
vid frågans behandling i dag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.
Punkterna 178—196
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 197
Ang. ersättning till statens allmänna fastighetsfond
1
denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majrts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 147 och
II: 186, såvitt nu vore i fråga, till Ersättning
till statens allmänna fastighetsfond:
Byggnadsstyrelsens delfond för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
1 112 000 kronor.
I de likalvdande motionerna I: 147, av
herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 186, av herr llseggblom
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte under förevarande
anslag anvisa ett belopp av
3 898 000 kronor.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Eskilsson, llseggblom
och östlund ansett, att utskottets yttran
-
de bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 147 och II:
186, såvitt nu vore i fråga, till Ersättning
till statens allmänna fastighetsfond:
Byggnadsstyrelsens delfond för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
3 898 000 kronor.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Jag inskränker mig till
att yrka bifall till vad utskottet här föreslår.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna 198—204
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 205
Anslag till gottgörelse till trädgårdsnäringen
för erlagd bensinskatt
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 680 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen, dels ock
medgiva, att ifrågavarande belopp finge
disponeras i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som av departementschefen
förordats.
I detta sammanhang hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
41
Anslag till gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 242 av herr Nilsson,
Yngve, in. fl. och IT: 275 av herr Hansson
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
den kollektiva återbäringen av skatten
på bensin till trädgårdstraktorer måtte
få användas — förutom till i statsverkspropositionen
angivna ändamål — även
till utredningar och organisationsarbete
för bildandet av försäljningsföreningar
inom trädgårdsodlingen, till specialkonsulentverksamhet
i yrkesorganisationernas
regi, till konsumtionsbefrämjande
åtgärder samt till stöd åt yrkesutbildningen
genom anslag åt trädgårdsyrkets
lärlingsnämnd.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte
1) till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
anslag av 680 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;
2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 242 och
II: 275 medgiva, att ifrågavarande belopp
finge disponeras i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som
under punkten förordats.
Reservation hade anförts av herrar
Nord, Sigfrid Larsson, Johan Persson,
Franzén, Yngve Nilsson, Hseggblom, Ahlsten,
Rimås och Nilsson i Bästekille, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:242 och 11:275
medgiva, att ifrågavarande belopp finge
disponeras i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som i reservationen
förordats.
Herr NILSSON, YNGVE, (h):
Herr talman! På grund av det av föregående
års riksdag fattade beslutet angående
restitution av bensinskatt till
trädgårdsnäringen bar lantbruksstyrelsen
inkommit med förslag dels om gott
-
görelse för erlagd bensinskatt med
680 000 kronor, dels om användningen
av dessa medel.
Departementschefen bär följt lantbruksstyrelsens
förslag, då det gäller medelsanvisningen,
vilket inte heller reservanterna
har något att erinra emot. När
det däremot gäller vad dessa medel skulle
få användas till, har reservanterna den
uppfattningen, att restitutionsmedel borde
ställas till förfogande för även en del
andra ändamål, nämligen till utredningar
av olika slag samt till organisationsarbete
för bildande av försäljningsföreningar
inom trädgårdsodlingen. Specialkonsulentverksamhet
behöver också
bedrivas, och stöd bör lämnas åt trädgårdsyrkets
lärlingsnämnd.
På alla dessa områden har vi ansett
att åtgärder behöver vidtagas, om trädgårdsnäringen
snabbt skall kunna lyftas
ur det beträngda läge, vari den nu befinner
sig. Då det dessutom förhåller sig
så att medel finns till förfogande och
dessa samlats av trädgårdsnäringens
folk, anser vi att del vore klokt att i nuvarande
läge följa reservanternas förslag,
när det gäller hur dessa medel skall
användas.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som finns i ärendet.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Den grundläggande principen
för bensinskattemedlens användning
skall enligt riksdagens beslut vara
att i första hand sådana ändamål tillgodoses,
för vilka anslag å riksstaten icke
kan påräknas. De ändamål, som understödes,
skall vidare vara av allmän
nytta för näringen. Med utgångspunkt
härifrån förordar departementschefen,
att bensinskattemedel skall användas för
samma ändamål som tidigare. Utskottsmajoriteten
liar tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag och anser, att man bör avvakta
erfarenheterna under ytterligare någon
tid, innan någon ändring görs beträffande
dessa medels användning. Utskottet
hemställer därför att de bestämmelser,
som hittills gällt, skall tillämpas även
under kommande budgetår.
42
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
Anslag till gottgörelse till trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt
Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag på denna punkt.
Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):
Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Yngve Nilsson här nyss anfört.
Gentemot herr Anderberg vill jag säga
att vi reservanter anser, att de medel,
som utbetalas i form av bensinrestitution,
bör få disponeras även för de avoss
angivna andra ändamålen. Utskottsmajoriteten
menar att tilldelning av medel
från detta anslag lätt kunde leda till
att statsmedel utgår till samma ändamål
från mer än ett håll. För det första kan
man väl ifrågasätta, om det här är fråga
om statsmedel i egentlig mening. Det är
ju pengar som trädgårdsnäringens utövare
inbetalt i form av skatt på bensin som
använts för drift av maskiner som inte
går på vägarna. Men jag lämnar den saken
därhän. Det viktigaste i detta sammanhang
är kanske att det är lantbruksstyrelsen
som fördelar pengarna. Det är
samma myndighet, lantbruksstyrelsen,
som också fördelar anslagen till kurser
etc. Vi behöver val därför inte riskera
att det skall bli någon dubblering av anslagen
för dessa ändamål.
För övrigt vill jag utöver vad herr
Yngve Nilsson sade endast tillägga, att
vi har en parallell på fiskets område.
Även där utgår sådana här restitutionsmedel.
Inom fisket får man använda dessa
pengar just för sådana ändamål som
man nu förmenar trädgårdsnäringens utövare
att använda pengarna till.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
23.
Herr BENGTSON (bf):
Herr talman! Jag är förekommen avherr
Sigfrid Larsson beträffande jämförelsen
med fisket men vill anföra några
sifferuppgifter för att belysa hur fiskerinäringen
får använda dessa restitutionsmedel.
Under åren 1952/53—1955/56 har inom
fiskerinäringen till organisationsarbete
och studieverksamhet utgått sammanlagt
456 150 kronor i form av resti
-
tutionsmedel. Under samma tid har till
avsättningsfrämjande åtgärder såsom
propaganda och dylikt använts 266 500
kronor.
Jag anser att utskottet handlar inkonsekvent,
när man inom eu näring tillåter
att dessa pengar används för sådana
uppgifter som det här är fråga om, men
vägrar att tillåta detsamma på ett annat
område. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservationen.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Utöver vad jag nyss sade
vill jag också erinra om att särskilda
sakkunniga tillsatts för att utreda frågan
om en eventuell utvidgning av dessa medels
användningsområde. Det torde vara
olämpligt att föregripa denna utrednings
resultat genom att nu ändra principerna
för medlens användning.
Vad beträffar trädgårdsstatistiken vill
jag endast nämna, att det väl är en arbetsuppgift
som närmast bör anses åvila
statistiska centralbyrån, varför det behovet
bör kunna tillfredsställas utan att
ta medel från denna fond.
Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.
Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställ!
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
205, röstar
Ja;
Fredagen den 29 mars 1957
Nr 11
43
Anslag till gottgörelse till
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 52;
Nej — 48.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 206—211
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 212
Lades till handlingarna.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 154, i anledning av väckta motioner
angående ändring av 7 § lagen om
bysamfälligheter och därmed jämförliga
samfällda ägor och rättigheter;
nr 155, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 123 § byggnadslagen;
och
nr 156, i anledning av väckta motioner
angående föreskrift om visst kungörande
av beslut om indragning av
allmän väg.
trädgårdsnäringen för erlagd bensinskatt
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr
444) om personundersökning i brottmål;
nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382), m. m.;
nr 140, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 7 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och
nr 141, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1957/58;
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;
nr 56, i anledning av Kungl. Maj-.ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till folkskoleväsendet,
yrkesundervisningen och
gymnastiska centralinstitutet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
samt
nr 58, i anledning av väckt motion
om skyndsam översyn av gällande föreskrifter
angående pensionering av viss
arbetspersonal;
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1957/58 till Bidrag till
44
Nr 11
Fredagen den 29 mars 1957
sjukkassor in. in. jämte i ämnet väckta
motioner; samt
nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag, dels ock i ämnet väckta motioner;
tredje
lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende å rätten till
fiske;
nr 14, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande rätten
att överklaga ägodelningsrätts beslut
angående avstyckning för bostadsbebyggelse
på landsbygden; samt
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
m. m.;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1957/58 till bidrag till väg- och flottledsbyggnader
in. in. å skogar i enskild
iigo m. m.;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt stöd åt
verksamheten vid djursjukhuset i Hälsingborg;
samt
nr 11, i anledning av väckt motion om
anvisande av medel för befrämjande av
fiskefartygs förseende med räddningsflottar;
ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om klarläggande av vissa arbetsmarknads-
och andra problem i samband
med en ökad automation inom industri
och förvaltning in. m.;
nr 15, i anledning av väckt motion
angående skyndsamma åtgärder i syfte
att åstadkomma klargörande normer för
vad offentliga tjänstemän har att iaktta
i sina förbindelser i tjänsten och privat
med leverantörer och andra företag;
nr 16, i anledning av väckt motion om
skyndsam utredning angående åtgärder
mot spritmissbruk i samband med jakt;
nr 17, i anledning av väckt motion
angående prövning av frågan om förbilligande,
modernisering och större spridning
av det statliga utredningstrycket;
samt
nr 18, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett förlag och en bokhandel
för det statliga, kommunala och
internationella trycket.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 457, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
ni. in.;
nr 458, av herr Osvald m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till
främjande av bostadsförsörjningen m. m.;
nr 459, av herr Ohlon in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.;
nr 460, av herr Öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
m. in.;
nr 461, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1967/58
till främjande av bostadsförsörjningen
in. m.;
nr 462, av herr Larsson, Lars, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående statsunderstöd åt de politiska
ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande
verksamhet;
nr 463, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster in. m.;
nr 464, av fru Gärde Widemar in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;
nr 465, av herrar Gustafsson och Franzén,
i anledning av Kungl. Maj ds propo
-
Tisdagen den 2 april 1957
Nr 11
45
:sition med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.;
nr 466, av herr Danmans, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, in. m.;
nr 467, av herr Ohlon m. fl., angående
handläggningen inom riksbanken av frågan
om obligationslån av betydelse för
bostadsbyggandet;
nr 468, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatta särskilda stödåtgärder
för hästa vein; och
nr 469, av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
in. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.
In fidem
G. H. Berggren
Tisdagen den 2 april
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Herr Hellebladh infann sig och intog
sin plats i kammaren.
Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidne mars.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:
Till riksdagens första kammare
Med hänvisning till närslutet läkarintyg
får jag härmed vördsamt anhålla om
permission från riksdagsarhetet under
två veckor från och med den 1 april
1957.
Stockholm den 31 mars 1957
Bertil Mogård
Ledamoten av riksdagens första kammare,
prosten Bertil Mogård lider av
ischiasbesvär och har därför rekommenderats
att för hälsans vårdande taga två
veckors ledighet från riksdagsgöromålen.
Stockholm den 28 mars 1957
John Tak man
L“g. läkare
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner:
nr
137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1954 (nr
444) om personundersökning i brottmål;
och
nr 139, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § bidragsförskottslagen den
11 juni 1943 (nr 382), m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 7 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flvghavre.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
ncdannämnda motioner:
nr 457, av herr Ewerlöf in. fl.;
nr 458, av herr Osvald m. fl.;
nr 459, av herr Ohlon m. fl.;
nr 460, av herr öhman in. fl.;
46
Nr 11
Tisdagen den 2 april 1957
nr 461, av herr öhman m. fl.;
nr 462, av herr Larsson, Lars, m. fl.;
och
nr 463, av herr Bengtson in. fl.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av fru Gärde Widemar
m. fl. väckta motionen nr 464.
Vid föredragning av den av herrar
Gustafsson och Franzén väckta motionen
nr 465 hänvisades densamma, såvitt angick
de delar i Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., som hänvisats till bevillningsutskottet,
till detta utskott samt
i övrigt till statsutskottet.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Danmans väckta
motionen nr 466.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ohlon m. fl. väckta
motionen nr 467.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Ohlsson, Ebbe,
m. fl. väckta motionen nr 468.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Anderson, Carl Albert,
m. fl. väckta motionen nr 469.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 54—58, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 13—15, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 9—11 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 14—
18.
På framställning av herr talmannen
beslöts att sammansatta stats- och andra
lagutskottets utlåtande nr 2 skulle
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
142, med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag;
nr 143, med förslag till förordning om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.;
nr 146, angående folkhögskolans ställning
och uppgifter;
nr 147, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m.;
nr 148, angående vissa åtgärder för
flyktingstudenter m. m.; samt
nr 149, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den
6 juni 1952 (nr 334) om höjning av vissa
underhållsbidrag.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av Sveriges anslutning
till stadgan för det internationella
atomenergiorganet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fångvårdsanstalt i
Ulriksfors, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner;
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfonden tillfallen
kvarlåtenskap; och
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt
bevillningsutskottets betänkande nr
35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
av skatt å bensin, som användes
vid drift av skördetröskor.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 470, av herr Sunne, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående an
-
Tisdagen den 2 april 1957
Nr 11
47
slag för budgetåret 1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m.;
nr 471, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/58 till
folkskoleseminarieorganisationen m. m.;
nr 472, av fröken Ranmark m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1957/
58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. in.;
nr 473, av fröken Ranmark m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1957/
58 till folkskoleseminarieorganisationen
in. in.;
nr 474, av herr Anderberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa statsbidrag på skolväsendets
område;
nr 475, av herr Grym, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1956/57;
nr 476, av herr Jonsson, Jon, och herr
Svedberg, Erik, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57; /
nr 477, av herr Jacobsson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag
under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1957/58 m. m.;
nr 478, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
grunder för en förenklad statsbidragsgiv
-
ning, avseende driftbidragen till primärkommunerna;
nr
479, av herr Anderberg in. fl., i anledning
av Kungl. Mai :ts proposition angående
grunder för en förenklad statsbidragsgivning,
avseende driftbidragen till
primärkommunerna;
nr 480, av herr Arrhén och fru Sjöström-Bengtsson,
i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;
nr 481, av herr Larsson, Sigfrid, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.;
nr 482, av herr Weiland, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av vissa postavgifter m. m.;
nr 483, av herrar Hagberg och Birke, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om försatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.; och
nr 484, av herr Alexanderson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 7 §
lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.
In fidem
G. H. Berggren
48
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Onsdagen den 3 april
Kammaren sammanträdde kl. 10.00.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:
Till riksdagen första kammare
Åberopande bilagda läkarintyg får
jag anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 1 till och med
den 14 april 1957.
Nybro den 1 april 1957
John IV. Jonsson
Riksdagsman John Wiktor Jonsson f.
1889, från Nybro är på grund av sjukdom
— akut infektionssjukdom — förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet under
minst två veckor framåt, vilket
härmed intygas på heder och samvete.
Nybro den 1/4 1957
Hellmuth Berndt
Den begärda ledigheten beviljades.
Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:
Till riksdagens första kammare
Med anledning av förestående utlandsresa
anhåller jag härmed vördsamt om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med torsdagen den 4 april till och med
onsdagen den 17 april.
Stockholm den 2 april 1957
Nils Aastrup
Även den av herr Aastrup sökta ledigheten
beviljades.
Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser:
nr
159, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgiildskontorets styrelse och förvaltning
m. m.; samt
nr 160, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
142, med förslag till lag om ändring i
valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) så
ock om fortsatt giltighet av samma lag.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 143, med förslag till förordning om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
den 26 maj 1954 (nr 521), m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 146,
angående folkhögskolans ställning och
uppgifter.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 147, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 148,
angående vissa åtgärder för flyktingstudenter
m. m.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposion
nr 149, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 6 juni 1952 (nr 334) om höjning av
vissa underhållsbidrag.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 470, av herr Slinne;
nr 471, av herr Snnne in. fl.;
nr 472, av fröken Banmark in. fl.;
nr 473, av fröken Banmark in. fl.;
nr 474, av herr Anderberg in. fl.; och
nr 475, av herr Grym.
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
49
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Jonsson, Jon,
och herr Svedberg, Erik, väckta motionen
nr 476.
Föredrogos ocli hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 477, av herr Jacobsson m. fl.;
nr 478, av herr Huss;
nr 479, av herr Anderberg m. fl.;
nr 480, av herr Arrhén och fru Sjöström-Bengtsson;
samt
nr 481, av herr Larsson, Sigfrid.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Weilands motion nr
482.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herrar Hagberg och
Birke väckta motionen nr 483.
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Alexandersons
motion nr 484.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 59—61 och bevillningsutskottets
betänkande nr 35.
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
Föredrogos
ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag,
dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 3 januari 1957 dagtecknad
proposition, nr 12, vilken hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga följande
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om
allmänna barnbidrag
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
1 §•
För barn, som är svensk medborgare För barn, som är svensk inedborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna me- och bosatt i riket, skall av allmänna medel
såsom bidrag till barnets uppehälle del såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostrande utgå allmänt barnbi- och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
drag med 290 kronor om året i enlighet med 400 kronor om året i enlighet med
med vad nedan närmare stadgas. vad nedan närmare stadgas.
Allmänt barnbidrag------i riket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.
Vidare hade Kungl. Maj:t i punkten der femte huvudtiteln till Allmänna barn23
av femte huvudtiteln i statsverkspro- bidrag för budgetåret 1957/58 anvisa ett
positionen föreslagit riksdagen att un- förslagsanslag av 632 000 000 kronor.
4 Första kammarens protokoll 1957. Nr 11
50
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
I anledning av proposition nr 12 hade
inom riksdagen väckts sex motioner,
nämligen
de likalydande motionerna nr 328 i
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
och nr 406 i andra kammaren av herr
Cassel m. fl.;
de likalydande motionerna nr 329 i
första kammaren av herrar Birke och
Sveningsson samt nr 475 i andra kammaren
av herr Heckscher in. fl.;
motionen nr 24 i andra kammaren av
herr Hagberg ni. fl.; samt
motionen nr 361 i andra kammaren
av herrar Rubbestad och Hansson.
Vidare hade utskottet till behandling
i förevarande sammanhang förehaft dels
följande inom riksdagen väckta och till
statsutskottet hänvisade motioner, nämligen
de
likalydande motionerna nr 87 i
första kammaren av fru Wallentheim
m. fl. och nr 90 i andra kammaren av
fru Torbrink m. fl., i vad motionerna
berörde de allmänna barnbidragen;
de likalydande motionerna nr 260 i
första kammaren av herr Birke in. fl.
och nr 347 i andra kammaren av herr
Magnusson i Borås m. fl., i vad motionerna
berörde de allmänna barnbidragen;
motionen
nr 15 i andra kammaren av
herr Lundberg; samt
motionen nr 360 i andra kammaren av
herrar Rubbestad och Hansson;
dels ock följande inom riksdagen
väckta och till andra lagutskottet hänvisade
motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 172 i
första kammaren av herrar Grym och
Hedström samt nr 229 i andra kammaren
av herr Lassinantti m. fl.;
motionen nr 16 i andra kammaren av
herr Lundberg;
motionen nr 394 i andra kammaren
av herr Henning Nilsson i Gävle m. fl.;
samt
motionen nr 398 i andra kammaren av
herrar Rimmerfors och Keijer.
I motionerna I: 328 och II: 406 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag i proposition nr
12 om en höjning av barnbidragen.
I motionerna 1:329 och 11:475 hade
hemställts, att riksdagen måtte
a) besluta avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 12;
b) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändring av lagen den 21 maj
1954 (nr 266) om moderskapshjälp;
c) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänt
barnbidrag.
De i sistnämnda båda motioner framlagda
lagförslagen inneburo ett slopande
av barnbidraget till första barnet i
varje familj i förening med en höjning
av bidraget från och med andra barnet
från 290 till 650 kronor för år. Samtidigt
hade föreslagits införande av ett
extra barntillägg beträffande moderskapspenningen
till barnaföderskor vid
födsel av barn, som enligt den föreslagna
ordningen icke skulle komina i åtnjutande
av barnbidrag.
I motionerna II: 24 och II: 16 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att den i proposition nr 12 föreslagna
lagen om ändrad lydelse av 1 § lagen
om allmänna barnbidrag måtte träda i
kraft den 1 juli 1957.
I motionen II: 361 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta om sådan ändring
av 1 § lagen om allmänna barnbidrag,
att paragrafen finge den lydelse,
som ett bifall till motionen II: 360 skulle
medföra, och att vederbörande utskott
måtte utforma erforderlig lydelse
av paragrafen.
I motionerna 1:87 och 11:90 hade
hemställts — såvitt nu var i fråga —
att riksdagen måtte besluta att hos regeringen
hemställa om skyndsam utredning
för införandet av indexreglering
av de allmänna barnbidragen.
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
Öl
1 motionerna 1:260 och 11:347 hade
hemställts — såvitt nu var i fråga —
att riksdagen vid behandling av femte
huvudtiteln, punkt 23, måtte till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 531 000 000
kronor.
1 motionen II: 15 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att det allmänna
barnbidraget skulle höjas till 400 kronor
för barn och år fr. o. m. den 1 juli
1957 och att under femte huvudtiteln till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1957/58 skulle anvisas ett förslagsanslag
av 733 000 000 kronor.
I motionen II: 360 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta
1) dels att barnbidraget för första barnet
i fullständiga familjer skulle utgå
oförändrat med 290 kronor pr år samt
att bidraget för första barnet i ofullständiga
familjer ävensom bidraget till alla
övriga barn skulle för tid som i propositionen
föreslagits utgå med 400 kronor
pr år,
2) dels att till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 580 000 000 kronor.
I motionerna 1:172 och 11:229 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära en skyndsam
utredning om möjligheterna att införa
ett .särskilt kallortstillägg på allmänna
barnbidrag och särskilda barnbidrag.
I motionen II: 394 hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att de allmänna
barnbidragen skulle indexregleras enligt
samma grunder som gällde för folkpensionerna.
I motionen 11:398 hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande
reglerna för utbetalandet av barnbidrag
för blinda och döva barn.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade
propositionen nr 12, ovannämnda punkt
i statsverkspropositionen samt förenämnda
motioner hänskjutits till be
-
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
handling av sammansatt stats- och andra
lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl
hemställt,
A. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen nr 12 framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag;
B. att motionerna 1:328, och 11:406,
I: 329 och II: 475, II: 16 och II: 24 samt
II: 361, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
C. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 260 och II: 347, såvitt nu
vore i fråga, 11:15 samt 11:360 till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1957/
58 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 632 000 000 kronor;
D. att motionerna
1) 11:394,
2) 1:87 och 11:90, såvitt nu vore i
fråga,
3) 1:172 och 11:229 samt
4) 11:398
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I. vid utskottets hemställan under A
av, utom annan,
dels herr Mannerskantz, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt alt utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå det genom propositionen
nr 12 framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna
barnbidrag;
dels ock herr Lundberg, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,
A. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen nr
52
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
12 framlagda förslaget till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag —
måtte för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att lagen skulle
träda i kraft den 1 juli 1957;
II. Vid utskottets hemställan under B
av herr Mannerskantz, som under åberopande
av vad han anfört i sin reservation
vid utskottets hemställan under
A ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:329 och 11:475 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag om differentierade
barnbidrag samt att motionerna 1:328
och 11:406, 11:16, 11:24 samt 11:361, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
III. Vid utskottets hemställan under
C av, utom andra, herr Mannerskantz,
som under åberopande av sin reservation
vid utskottets hemställan under A
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
1:260 och 11:347, såvitt nu
vore i fråga, samt med avslag å motionerna
II: 15 och II: 360 till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1957/58 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 531 000 000 kronor;
IV. vid utskottets hemställan under D
mom. 3 av herr Åkerström, som dock ej
antytt sin mening.
Därjämte fanns vid utlåtandet fogat
ett särskilt yttrande av herr Jacobsson,
fröken Elmén och herr Jacobsson i
Tobo.
Herr MANNERSKANTZ (h):
Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
berör en fråga som är av
ganska stor betydelse, även därför att
det här rör sig om så väldiga belopp.
De båda utlåtanden, som sammansatta
stats- och andra lagutskottet i dag lägger
fram på kammarens bord, gäller
statsutgifter på sammanlagt ungefär 900
miljoner kronor. Mot den bakgrunden
har jag frapperats av att det varken i
propositionen nr 12, som bara består
av ett enda ark, eller i femte huvudtiteln
tas upp de stalsfinansiella och samhällsekonomiska
sidorna av dessa frågor
eller deras inverkan på våra framtida
möjligheter att finansiera den nya
utvecklingen o. s. v. Dessa spörsmål beröres
knappast alls av föredraganden i
femte huvudtiteln. Däremot står det i
föredragandens, fru Lindströms, motivering
till dessa höjningar av barnbidragen,
att de allmänna barnbidragen vid
sin tillkomst hade klart samband med
skatten. Detta utvecklas sedan vidare.
Jag kan helt hålla med om att ett sådant
samband föreligger, och det är detta
samband som jag här skulle vilja belysa
något.
Det framgår av utskottets skrivning,
att barnbidragen till barnfamiljerna släpat
efter. Bidragen har inte höjts till
mer än 290 kronor, vilket skedde för
sju år sedan. Därefter har barnfamiljerna
inte fått den höjning som borde ha
vidtagits i anledning av inflationens
frammarsch här i landet. Men man kan
inte bortse ifrån —• såsom statsrådet
Lindström anför på sid. 76 i femte huvudtiteln
— att familjernas skatteutgifter
stegrats till följd av inkomstökningar.
Samtidigt har deras inkomster stigit.
Här talar man nästan enbart om att
barnbidragen inte fått ett indextillägg.
Men människornas inkomster, löneinkomster
och andra inkomster, har ju
stigit. Man talar ofta om en reallönestegring,
som man i vissa sammanhang
påstår är mycket stor — jag har nog
tyckt, att man ibland påstått att den
är större än den varit i verkligheten.
Men det har försiggått en reallönestegring,
som naturligtvis också kommit
dem som har barn till godo.
Nu har vi sett saken så, att man inte
kan frikoppla ett anslag av det slag det
här gäller från statens finanser betraktade
som en helhet och det skattetryck
som kommer att läggas på människorna.
Högerpartiet lade i fjol fram ett skattesänkningsförslag,
som innebar dels er.
allmän skattesänkning, dels också att
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
53
man rättade til! den puckel på skatteskalan
som gäller inkomstskikten från
12 000 upp till 25 000 kronor. Detta skikt,
som nu är alldeles för hårt progressivt
beskattat, skulle bli föremål för en rimligare
skatteprogression och därmed få
en större skattesänkning över hela linjen
än som nu blev fallet. Inom detta
skikt är barnfamiljerna representerade i
särskilt hög grad. Vi bar beräknat att
om detta skattesänkningsförslag genomfördes,
så skulle barnfamiljerna få en
skattesänkning som uppgår till 190 miljoner
kronor. Det är ju en summa som är
avsevärt större än den ökning av barnbidragen
på 101 miljoner kronor, som
bär föreslås. Inte mindre än ytterligare
89 miljoner kronor skulle ju komma
barnfamiljerna till del i form av den
skattesänkning, som skulle vara möjlig
att genomföra, om man dels inte höjer
dessa barnbidrag, dels vidtar en mängd
andra verkliga utgiftsminskningar.
Vi tror för vår del att detta är en
bättre väg att gå. Det blir en massa spill
på vägen, när pengarna skall passera
hela statsapparaten, och det är säkert
lämpligare att människorna själva får
bedöma, hur de skall använda sina
pengar i stället för att statsmakterna
först skall få in dem och några tjänstemän
i kanslihuset sedan skall arbeta ut
förslag för riksdagen, som ju alltid tar
dem om hur pengarna skall delas ut. Vi
menar därför att det är rationellare att
inrikta sig på att skapa underlag för en
skattesänkning, som skulle medföra eu
betydligt större lättnad för barnfamiljerna
än denna höjning på 101 miljoner
kronor.
Om en skattesänkning genomföres, får
man också utrymme för en del andra
saker. Man skulle kunna tänka sig, att
barnfamiljerna erhåller andra lättnader,
om bara det finansiella underlaget för
sådana åtgiirder skapas. Samtidigt ser
vi på det hela så, att om det svenska
näringslivet inte tyngs ned alltför hårt
av skatter och restriktioner, kan det
medverka till att vi i framtiden får en
utveckling, som medför större och större
förbättringar för människorna och
som har till följd att människorna bc
-
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
höver mindre understöd av olika slag,
men också möjliggör ökade insatser till
förmån bl. a. för dem, som har barn. Vi
har också ansett att man inte effektivt
hjälper barnfamiljerna, om man uteslutande
ger hjälpen i form av barnbidrag.
Det vore riktigare, såsom sker i alla andra
länder som över huvud taget har en
sådan bär socialpolitiskt inriktad verksamhet,
att ha en kombination av barnbidrag
och barnavdrag. Vi anser därför
att man bör skapa de finansiella möjligheterna
för att återinföra .systemet med
barnavdrag i beskattningen i kombination
med t. ex. ungefär lika stora barnbidrag,
som nu utgår. Men vid en sådan
konstruktion bör enligt vår mening samtidigt
undersökas, om inte systemet med
differentierade barnavdrag vore en
lämpligare åtgärd — det kan tillämpas
på ett sådant sätt, att man verkligen ger
den reella hjälp som behövs för mångbarnsfamiljerna.
Samtidigt bör vi se till,
att de som har ungdomar i studieåldern
och särskilt över 16 år, för vilka barnbidrag
för närvarande inte utgår, kan
få en bättre hjälp i form av avdrag för
studiekostnader.
Jag har i den reservation, som här
är avgiven, fört fram några av dessa
synpunkter. Huvudyrkandet går alltså
ut på att nu avslå förslaget om höjning
av barnbidragen. Jag upprepar, att detta
är ett led i att skapa det finansiella
underlaget för en skattesänkning, som
vi kommer att föreslå i sinom tid under
riksdagens lopp.
Samtidigt vill vi inte heller förkasta
tanken på att differentiera barnbidragen.
Jag föreslår därför i min reservation,
att denna fråga skall undersökas
och förslag härom framläggas. Jag har
fått ytterligare stöd för denna uppfattning,
då många remissinstanser uttalat
sin sympati för sådana differentierade
barnbidrag liksom också för tanken på
ett återinförande av barnavdragen vid
beskattningen. Av rent formella och tekniska
skäl har det inte varit möjligt att
få med den sistnämnda frågan i förslaget
till utredning, som endast rör eu
differentiering av barnbidragen, men
den står riilt utförligt omniimnd i moti
-
54
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
veringen till reservationen och återspeglar
den tanke, som högerpartiet har
om dessa ting.
Jag tror, herr talman, att detta är det
väsentliga av vad som är att säga här.
Ämnet skulle naturligtvis kunna föranleda
långa resonemang om olika aspekter,
men jag inskränker mig, herr talman,
till att beröra vad jag anser vara
det väsentliga.
Jag ber att få yrka bifall till reservation
1 vid utskottets hemställan under
A., till reservationen under B. på sid.
24 i utskottets utlåtande samt beträffande
punkt C. till reservation 1, vari hemställes
att till allmänna barnbidrag skall
anvisas ett förslagsanslag av 531 000 000
kronor.
Häri instämde herr Ewerlöf (h).
Herr NORLING (k):
Herr talman! I den kommunistiska motionen
nr 24 i andra kammaren har hemställts,
att de förhöjda barnbidragen
skulle utgå från den 1 juli innevarande
år.
I motionen framhålles, att den värdeförsämring
som drabbat barnbidragen
gör, att de nu endast motsvarar ungefär
hälften av sitt ursprungliga värde. De
borde, om de skulle återfå sitt ursprungliga
värde, ytterligare ha ökats med 32
kronor till 432 kronor i stället för nu
föreslagna 400 kronor. Den föreslagna
höjningen har således endast till tre
fjärdedelar återställt barnbidragen till
deras värde vid lagens antagande.
Då således de ökade barnbidragen
endast delvis kompenserat realvärdeförsämringen,
är det så mycket mera angeläget
att de utbetalas så snart som möjligt,
d. v. s. — som vi föreslår — från
kommande budgetårs början den 1 juli.
Även om vi i vår motion inte yrkat på
full kompensation, anser vi likväl att
barnfamiljerna snarast möjligt bör erhålla
full kompensation och att barnbidragen
bör återföras till sitt realvärde.
Herr talman! Jag kan inte undgå att
också beröra högerns reservation, som
herr Mannerskantz nu har talat för. Högern
yrkar ju i sin reservation avslag på
höjningen av barnbidragen, samtidigt
som man utåt säger sig vilja genomföra
en besparing för att kunna sänka skatterna.
Vad innebär då högerns förslag?
Jo, en skattehöjning för barnfamiljerna
bland de lägre inkomsttagarna. När barnbidragen
infördes år 1948, skedde detta
i samband med en omläggning av skattesystemet.
Man avskaffade barnavdragen,
som gynnade de högre inkomsttagarna,
vilka kunde tillgodogöra sig betydande
skatteavdrag, medan de lägre inkomsttagarna
fick endast blygsamma
skatteavdrag. Genom att barnbidragen
infördes bortföll dessa orättvisor, och
förhållandena blev likartade för alla inkomsttagare.
Då nu barnbidragen urholkats
på grund av penningvärdeförsämringen,
så att de motsvarar endast
omkring sitt halva värde, innebär ju detta
att beskattningen i motsvarande grad
ökat för barnfamiljerna. Högern vill nu,
att dessa orättvisor skall bestå. Därmed
har också högern avslöjat sin skattesänkningspolitik.
Herr Mannerskantz säger,
att det är bättre att få en skattesänkning,
eftersom den ger barnfamiljerna
mera. Men de har ju fått en skattehöjning
med omkring halva värdet av barnbidragen,
och denna skattehöjning anser
högern för sin del bör vara kvar.
Vi har väckt en annan motion i denna
fråga, nämligen motion 394 i andra kammaren.
Där har vi hemställt, att barnbidragen
skulle indexregleras. Härom
säger utskottet, att det är angeläget att
tillse, att barnbidragsförmånen inte urholkas
genom en inflationistisk utveckling.
Samtidigt fäster utskottet i sin
skrivning statsmakternas uppmärksamhet
på denna tendens och anmodar statsmakterna
att vidta de åtgärder som anses
lämpliga. Utskottet anser likväl inte
att indexreglering nu är en lämplig åtgärd.
Utskottets anmodan till statsmakterna
att noga följa utvecklingen och
vidtaga åtgärder hoppas jag att vederbörande
statsråd uppmärksammar, så att
inte barnfamiljerna om några år på nytt
befinner sig i samma läge som nu. Även
om utskottet inte vill vara med om att
indexreglera barnbidragen, måste väl en
indexreglering vara det mest verksamma
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
55
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
medlet för att hindra en ytterligare försämring
av barnbidragens realvärde.
För dagen kan vi av formella skäl
inte yrka bifall till vår motion, men vi
kommer också i fortsättningen att följa
utvecklingen. De inträffade och förebådade
prisstegringarna kommer säkerligen
att inom en snar framtid ge oss anledning
att återkomma till denna viktiga
och för barnfamiljerna så brännande
fråga. Enligt vårt förmenande bör barnbidragen
snarast möjligt återställas till
sitt realvärde och indexregleras.
Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservation 3 av herr Lundberg
under punkt A.
Herr GRYM (s):
Herr talman! Jag skall inte tala länge,
och jag kommer för min del att rösta
för utskottets förslag. Jag anser att det
i stort sett är bra och inte är någonting
att springa ifrån. Det är endast
en detalj som jag tänker säga ett par
ord om. I motionerna 172 i första kammaren
och 229 i andra kammaren har
hemställts att riksdagen skulle besluta
att hos Kungl. Maj:t begära en skyndsam
utredning om möjligheterna att införa
ett särskilt kallortstillägg på allmänna
barnbidrag och särskilda barnbidrag.
För vår del har vi ansett och
anser fortfarande att i de nordligaste
länen är det mycket dyrare att bygga,
och som vi alla vet är familjerna och
barnantalen ofta stora där. Det måste
för den skull bli dyrare bostäder när
man skall ha större golvyta, än vad
fallet är söderut där barnantalen är
små. Nu har utskottet avstyrkt detta
vårt förslag, och utskottet skriver att
det vill erinra om att tanken på en
dyrortsreglering av de allmänna barnbidragen
avvisades då dessa infördes i
vårt land, samtidigt som den tidigare
gällande dyrortsgrupperingen av de
särskilda barnbidragen slopades. För
den skull finner utskottet icke skäl att
tillstyrka vår motion. Vi anser för vår
del att utskottet mycket väl borde ha
kunnat tillstyrka denna motion. Det
gäller ju bara en utredning.
Jag kommer inte att framställa något
yrkande på denna punkt. Jag ser
att statsrådet Lindström är närvarande
bär, och jag vill vädja till statsrådet
att ta en titt på denna fråga, trots att
utskottet har avstyrkt vår motion. Frågan
är inte alls av så liten betydelse
som kanhända mången skulle tro.
Herr JACOBSSON (fp):
Herr talman! Vi har inom den meningsriktning
jag företräder inte någonting
att erinra emot den höjning
av de allmänna barnbidragen som här
föreslås. Jag har därför på den punkten
inte någon avvikande mening.
Emellertid har vi i ett särskilt yttrande
erinrat om den ståndpunkt som
vi tidigare har intagit, att man borde
ha prövat möjligheten av en kombination
av barnbidrag och barnavdrag i
beskattningen, och vi menar fortfarande
att det är en väg som man borde
undersöka när det gäller att bedöma
en lämplig avvägning av de familjepolitiska
åtgärderna.
Jag har för dagen intet yrkande.
Jag vill bara uttrycka den förhoppningen
och det önskemålet att man vid den
fortsatta prövningen av dessa frågor
också måtte beakta de synpunkter som
vi har gett uttryck åt i detta särskilda
yttrande.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Med den inställning som
högerpartiet i riksdagen har till skattesänkningar
är det ganska naturligt
att man låter denna fråga gå före allting
annat. I konsekvens med denna
inställning har partiet också framställt
ett flertal yrkanden om nedräkning avanslagen
under femte huvudtiteln. Man
vill alltså minska på de sociala åtgärderna,
och man vill också sänka barnbidragen.
I samband härmed vill man
återgå till vad vi en gång i tiden har
haft, nämligen barnavdrag vid beskattningen.
Detta skulle också komma att
innebära ett visst slag av skattesänkning.
56
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
Emellertid har inte utskottet haft så
värst mycket till övers för dessa yrkanden.
Utskottet har inte velat vara
med om att spara på statens utgifter i
fråga om den post som vi nu debatterar,
nämligen barnbidragen. Jag tror
heller inte att det liar funnits så stor
förståelse för kravet att införa barnavdragen
i beskattningen på nytt. I
samband med barnbidragens genomförande
konstaterade riksdagen att den
sortens stöd åt barnfamiljerna som
barnavdragen varit hade verkat alltför
orättvist, i det att dessa avdrag gett de
höga inkomsttagarna de stora avdragen
och följaktligen den starkaste hjälpen
för barnuppfostran. Det har inte i
de motioner som nu föreligger framförts
några argument som tyder på att
genom den princip som vi då införde,
nämligen barnbidrag, skulle ha skapats
någon sådan orättvisa, att det nu
skulle vara nödvändigt att ha båda systemen,
dels barnbidrag, dels också barnavdrag
i beskattningen.
Nu finns det visserligen en reservation
också från folkpartihåll med ett yrkande
om att frågan om införande på nytt av
barnavdrag i beskattningen skall utredas,
och jag förmodar att motiveringen
är ungefär densamma som högerpartiet
bar bakom sitt yrkande i samma riktning.
När det gäller barnbidragen finns
emellertid två olika yrkanden från högerhåll.
Det ena gäller rent avslag, det
andra differentierade barnbidrag. Från
flera håll har väl funnits förståelse för
en sådan anordning, att bidraget för
första barnet helt slopas eller utgår med
lägre belopp, medan ett kraftigare bidrag
skulle utgå för de efterföljande barnen,
men utskottet bar inte varit berett att i
detta sammanhang diskutera en sådan
differentiering, eftersom det nu är fråga
om att i varje fall i det närmaste återställa
det ursprungliga värdet på bidragen.
Ett helt återställande skulle innebära
att det nuvarande barnbidraget på
290 kronor skulle behöva höjas till i
närheten av 450 kronor för att man skulle
komma till samma realvärde som bidraget
hade när det infördes år 1946.
Det är emellertid inte någon som velat
gå så långt. Jag förmodar att orsaken
därtill är vad herr Mannerskantz framhöll,
nämligen att det skett så mycket
i övrigt i samhället under dessa år, som
inneburit en standardförbättring för
samtliga befolkningsgrupper, och man
bar ansett att bidraget därför icke behöver
återställas helt till sitt förutvarande
realvärde. Samtliga som varit inställda
på en böjning och ett enhetligt barnbidrag
bar alltså stannat för att höjningen
skulle bli till 400 kronor.
Som jag nyss nämnde finns också en
reservation för en utredning rörande differentierade
barnbidrag. Emellertid har
utskottet inte funnit sig ens kunna tillstyrka
en sådan utredning, förmodligen
beroende på att utskottets majoritet har
funnit, att då barnbidragen infördes,
skedde det för att ersätta de barnavdrag
som tidigare hade befunnits verka
orättvist. De barnbidrag, vi nu diskuterar,
kan knappast betraktas som någonting
annat än en ersättning för de slopade
barnavdragen. Visserligen var dessa
barnavdrag differentierade, så att det
blev ett lägre avdrag för första barnet
och sedan en glidande skala uppåt, men
den principen godtog man inte när barnbidragen
infördes, och jag kan inte finna
att det under den tid som gått skett
sådana förändringar som skulle ge anledning
till att nu diskutera en sådan
differentiering.
Herr Norling yrkade, att de höjda
barnbidragen skulle utgå redan från och
med den 1 juli innevarande år. Det är
visserligen sant — och utskottet har varit
medvetet om det — att under föregående
år utlovades en höjning av barnbidragen
från den 1 juli innevarande år;
men utvecklingen på det ekonomiska
området har varit sådan, att regeringen
inte velat ta den belastning på ytterligare
101 miljoner kronor, som skulle ha
fallit på nästkommande budgetår, om
barnbidragen höjdes redan från och med
den 1 juli i år. Därför har ikraftträdandet
uppskjutits ett halvt år. Utskottet har
funnit motiven för ett sådant uppskov
bärande och har följaktligen tillstyrkt
propositionen. Med hänsyn härtill kan
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
57
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
jag inte annat än yrka avslag på herr
Norlings yrkande om ett tidigare ikraftträdande.
Ifrån Norrlands riksdagsmän har kommit
en motion om att man skulle införa
ett kallortstillägg när det gäller barnbidragen.
Utskottet har i sin överläggning
i denna fråga inte funnit motiverat
att införa en sådan differentiering
av barnbidragen. Eftersom vi redan från
begynnelsen utgått ifrån att vi inte skulle
ha dem dyrortsgrupperade, finns det
väl ingen anledning att diskutera ett särskilt
kallortstillägg för norrlandskommunerna.
Det skulle inte heller kunna
bli någon mera avsevärd differentiering
man därmed kunde uppnå. Om man skulle
utgå från samma principer som gäller
för kallortstillägg inom det statliga lönesystemet
— vilka kallortstillägg ju är relativt
blygsamma — skulle det för ett
barnbidrag på 400 kronor inte kunna bli
fråga om annat än låt oss säga 10 eller
20 kronor ytterligare om året. Utskottet
har inte funnit en sådan differentiering
lämplig eller ens värd att rekommendera.
Herr talman! Med dessa ord har jag i
stort sett klarlagt utskottets inställning,
som innebär ett helt tillstyrkande av den
föreliggande propositionen. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.
Fru WALLENTHEIM (s):
Herr talman! På det sakmaterial, som
familjeutredningen levererat om barnfamiljernas
läge, har regeringen med stöd
av över lag positiva remissuttalanden begärt
en höjning av barnbidraget från 290
till 400 kronor. Om man, som familjeutredningen
har gjort i sitt resonemang,
för uppräknandet av detta belopp utgår
ifrån det pcnsionspristal som tilllämpas
vid beräkning av indextillägg för
folkpensionerna, vilket man som pensionsutredningen
säger »bör göra», eftersom
barnbidragsreformen och pensionsreformen
är två nära sammanhängande
reformer, skulle barnbidraget sättas
lill 410 kronor, lika med en uppräkning
med 40 procent. Skulle man å andra
sidan utgå ifrån den privata konsum
-
tionen per huvud, borde man öka med
65 procent för att bibehålla den fördelning
av barnkostnaderna, som man enade
sig om vid barnbidragets införande
1948.''
Båda dessa resonemang och siffror
hänför sig till det ekonomiska läget 1955.
Familjeberedningen i sin tur för fram
sina beräkningar till juli 1956 och kommer
då till en behövlig uppräkning med
49 procent eller 432 kronor för att återställa
barnbidragets ursprungliga realvärde.
Alla vet vi att det sedan juli 1956 har
skett en ytterligare fördyring, och vi vet
också att effekten av de förslag, som vi
nu har på bordet, blir en ytterligare höjning
av levnadskostnaderna. Inte heller
tror vi väl att de finansiella spänningarna
helt skall kunna bemästras hos oss,
lika litet som i andra länder oavsett regimen.
Vi får följaktligen räkna med ytterligare
påfrestningar.
Den urholkning av barnbidraget, som
vi nu står i begrepp att fylla igen, fyller
vi inte helt, utan vi stannar, som utskottets
ärade ordförande nyss sade, en
bit nedanför kanten. Inför den bild av
vad som hänt och händer med barnbidragen
också i fortsättningen har motionärerna
ställt målsättningen, såsom vi
satte upp den vid barnbidragsreformens
genomförande. Vi har inte ändrat på den
målsättningen, såvitt jag vet, och denna
målsättning fastslås också nu av familjeberedningen.
Barnbidragen skall garantera
en i förhållande till det allmänna
standardläget godtagbar och tillfredsställande
minimistandard för barnen.
Barnbidragsreformen skulle också tjäna
två andra, delvis hopkopplade syften.
Den skulle befrämja ett befolkningspolitiskt
syfte. Motiveringen i den delen
kvarstår, såvitt jag förstår, oförändrad.
Barnbidraget skulle vidare som ett rationellt
instrument tjäna till att ge rättvisa
i fråga om barnkostnadernas fördelning
ur den synpunkten, att alla medborgare
får bära upp vinsterna av det tillskott
av produktiv arbetskraft, som barnfamiljerna
svarar för under ekonomisk press,
även om hänsyn tagcs till barnbidraget.
För barnfamiljernas del får vi även ta
58
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
hänsyn till de vårdnadsuppgifter som,
även om det är glädjande och livsbejakande
att ha barn, ändå många gånger
är mer eller mindre tyngande.
Den relation mellan barnförsörjningskostnaden
och statens bidrag till dessa
genom det barnbidrag, som man 1948 ur
olika synpunkter fann skäligt, blir efter
ett bifall i dag till de 400 kronorna i
alla fall i sak försämrad och blir det ytterligare
den dag då de 400 kronorna
skall utbetalas, nämligen den 1 januari
1958.
Det kan enligt motionärernas mening
inte vara riktigt, att denna relationsgaranti,
som staten utställer, inte görs värdebeständig
genom att man inför en indexreglering
av barnbidragen på samma
sätt som man har gjort i fråga om folkpensionerna.
Det finns ju ingen här som
ifrågasätter det rimliga i denna anordning
när det gäller de gamla. En sådan
anordning kan jag inte heller finna orimlig
när det gäller att garantera den hjälp
till barnförsörjningskostnaderna, som
löntagarna icke till någon del får täckning
för genom ett stigande löneutfall
avtalsvägen, eftersom lönerna inte tar
någon hänsyn till hur många det är som
skall leva på lönen. Detta är, så vitt jag
förstår, ett faktum som kullkastar herr
Mannerskantz’ argumentation för sin reservation.
Jag utgår ifrån att vi framdeles kommer
att vilja fasthålla vid barnbidraget
som en central punkt i ett familjepolitiskt
program. Det förefaller då knappast
heller riktigt rationellt eller ändamålsenligt
att på nytt efter några år tillsätta
en utredning för att fastställa rimliga
kompensationsbelopp, som man då
vill ha fram för att återhämta eftersläpningarna.
Ett sådant förfaringssätt blir
visserligen billigare för staten, men att
ha barnfamiljerna som speciella besparingsobjekt
kan jag inte tycka är särskilt
tilltalande.
Jag förstår visst de statsfinansiella svårigheterna
att finna utrymme för alla
önskemål och obenägenheten, som jag
tror säkert ligger i botten, för att vi
skall dra på oss några automatiska utgiftsstegringar.
Men, ärade kammarledamöter,
skall de mer eller mindre berät
-
tigade anspråken på statens engagemang
för nya önskemål, som kommer att resas,
helt eller delvis finansieras med medel,
som med den skälighetsavvägning
mellan barnförsörjningskostnaderna och
barnbidragen, som nu slås fast, egentligen
borde ha gått till barnfamiljerna för
att upprätthålla denna relation? Skall
icke — i belysning av att barnfamiljerna,
om man räknar ihop alla de familjepolitiska
åtgärderna, endast har kompenserats
med 45 procent, under det att
folkpensionärerna har kompenserats med
mer än 100 procent — den garanti till
barnfamiljerna, som vi nu ställer ut, stå
fast?
Såvitt jag har kunnat finna delar utskottet
i sak motionärernas argumentering,
att barnbidragens realvärde bör
skyddas i fortsättningen. Ja, man säger
t. o. m. att det är angeläget. Trots att den
befarade utveckling redan har inträffat,
som gör att vi på nytt får uppleva
en urholkning av barnbidragen, vilken
utveckling utskottet inte gärna kan förbise,
så finner utskottet den föreslagna indexklausulen
för barnbidragen icke påkallad.
Tyvärr måste jag säga att jag hatsvårt
att förstå det principiella resonemangets
logiska sammanhang med slutsatsen,
nämligen att avstyrka motionen.
När utskottet säger att en indexreglering
icke är lämplig, skulle jag vilja fråga:
Vad är det som inte är lämpligt?
Några tekniska svårigheter att lösa indexregleringen
kan väl ändå inte föreligga.
Jag vågar uttrycka förhoppningen att
statsrådet Lindström, vilkens intresse för
barnfamiljernas bästa på många sätt har
dokumenterats, ändå skall finna någon
möjlighet i framtiden att se till att någon
värdeförsämring av barnbidragen inte
fortsättningsvis kommer att inträda.
Eftersom det inte finns någon reservation,
som kan ge stöd för motionärernas
anhållan om införande av indexreglering,
har jag icke annat, herr talman,
än att yrka bifall till motion nr 87
i denna kammare.
I detta anförande instämde herr Wahlund
(bf) och fru Sjöström-Benglsson
(s).
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
59
Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):
Herr talman! Jag begärde ordet närmast
för att på ett par punkter polemisera
mot herr Mannerskantz.
Han sade att visserligen har vi fått en
penningvärdeförsämring på 54 procent,
sedan barnbidragen infördes, och för
att barnbidragen skall återfå sitt realvärde
behöver vi höja dem till ungefär
440 kronor. Men, tilläde herr Mannerskantz,
inkomsterna har stigit mycket
starkt, nämligen med ungefär 100 procent
under denna tid, och detta måste
vi ta hänsyn till. Samma resonemangför
också herr Rubbestad i sin reservation,
som vi väl kanske inte behöver ha
någon större anledning att resonera om
i denna kammare, då den väl här näppeligen
kommer till votering.
Ja, det är visserligen sant att inkomsterna
stigit, men här är det fråga om
relationerna mellan barnfamiljerna och
andra inkomsttagare. Inkomsterna bär
ju inte stigit speciellt starkt för barnfamiljerna
— de har väl inte stigit starkare
för dem än för andra grupper i
samhället. Det betyder att skattetrycket
har blivit väsentligt starkare för barnfamiljerna
än för andra då barnbidragen,
vilka ersätter de tidigare skattefria
avdragen, står kvar på oförändrad
nivå.
Man kan naturligtvis sedan diskutera
hur mycket vi har råd att höja barnbidragen
med ur statsfinansiell synpunkt.
Det har regeringen, såvitt jag
har förstått, tagit hänsyn till, och den
har därvid icke anselt sig kunna räkna
upp barnbidragen i proportion till penningvärdeförsämringen
under de år
som gått sedan barnbidragen infördes,
utan man har stannat vid 400 kronor.
Sedan talade herr Mannerskantz om
att det blir så mycket spill på vägen,
när staten först skall ta in pengar och
sedan dela ut dem igen. Det är väl ingen
tvekan om att vi bör sträva efter en sådan
anordning, att det administrativt
blir så enkelt som möjligt. Vi måste då
konstatera att vi har få samhälleliga reformer,
som är så enkla i administrationen
som barnbidragen genom att de utgår
med lika belopp för barn, vare sig
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
det finns ett barn eller flera i en familj.
Om vi däremot skulle gå på en sådan
utformning av barnbidragen, som är
föreslagen i den ena av de högerinotioner,
som har behandlats i detta sammanhang
— vilken för all del herr Mannerskantz
inte yrkat bifall till, men som
han menar bör utredas — skulle vi onekligen
få ett administrativt krångel av
betydande mått. Även om vi skulle behålla
systemet med lika barnbidrag men
införa skattefria ortsavdrag för barn,
måste vi få ett ökat administrativt
krångel, icke minst taxeringsmässigt.
Det har onekligen blivit betydligt enklare,
sedan vi fick barnbidragen, än det
var enligt det gamla systemet med skattefria
avdrag. Skulle vi bygga upp ett
system med båda delarna, måste det administrativa
krånglet bli betydligt större.
När det gäller den statsfinansiella sidan,
lovade herr Mannerskantz, att om
riksdagen accepterade högermotionen
om skattesänkning, så skulle barnfamiljerna
få icke mindre än 190 miljoner
kronor, vilket vore ett betydligt större
handtag, än vad höjningen av barnbidragen
enligt det nu framlagda förslaget
ger. Det låter naturligtvis säga sig. Det
är i varje fall tilltalande för barnfamiljer
med större inkomster. Det skulle
nämligen betyda en omfördelning till
gagn för barnfamiljer med stora inkomster
på bekostnad av barnfamiljer
med små inkomster. Här måste vi emellertid
inlägga en bestämd protest. En dylik
anordning skulle nämligen innebära
en direkt social orättvisa av stora mått.
Det finns, säger man vidare, så många
andra anordningar som har vidtagits
till barnfamiljernas fromma. Det är riktigt.
Men då måste högern, om man drar
fram den saken, samtidigt hysa en förhoppning
om att riksdagen på löpande
band skall avslå en rad högermotioner
vilka, om de skulle bifallas, skulle innebära
att vi skulle minska en hel rad
sociala förmåner till gagn för barnfamiljerna.
Vi kommer senare i dag att
få ta ställning exempelvis till skolbarnsbespisningen,
där högern ju gör ett
krafttag för att genomdriva besparingar
60
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
som jag inte kan förstå skulle vara till
gagn för barnfamiljerna. Jag skulle kunna
anföra en hel rad exempel på andra
dylika förslag.
Herr talman! I nuvarande läge är det
förnuftigaste vi kan göra på detta område
att acceptera vad regeringen här
föreslagit, vilket ju också biträtts av det
sammansatta stats- och andra lagutskottet,
till vars utlåtande jag alltså ber att
få yrka bifall.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Jag vill börja med att
tacka utskottet, eller snarare utskottsmajoriteten,
för det positiva sätt varpå
den har tagit barnfamiljernas parti i den
fråga, som nu ligger på riksdagens bord.
Det skiner igenom i utskottsskrivningen,
att man gärna skulle ha sett att
Kungl. Maj:ts förslag till barnbidragens
höjning varit litet kraftigare tilltaget,
och utskottets talesman har här gett mig
samma intryck. Utskottet har ju fört
fram beräkningen av penningvärdeförändringen
ett halvår längre i tiden än
vad regeringen kunde göra då den planerade
barnbidragens höjning i höstas,
då höjningen motsvarade mellan tre
fjärdedelar och fyra femtedelar av denna
penningvärdeförändring. En ökning
med föreslagna 110 kronor innebär nu,
att realvärdet av de år 1947 beslutade
barnbidragen återställes med endast 70
procent. Utskottet säger dock, att det
har funnit skälen mot en ännu större
höjning »godtagbara». Skälet är förstås
bara ett skäl och ett skäl som även jag
har fått böja mig för, innan utskottet
för sin del har fått göra detsamma: vi
har icke haft råd med mera. Vi har inte
haft råd att öka just denna utgiftspost
i budgeten med mer än 200 miljoner
kronor för år räknat.
Att reallönerna för industriarbetare
har stigit med 30 procent under den
tioårsperiod, då vi har haft barnbidrag
bär i landet, och att barnhushållen ju
har fått del av denna standardförbättring
de också är ändå en liten tröst för
den uppräkning i underkant av barnbidragen,
som vi har måst nöja oss med
av ekonomiska skäl. Likaså är det en
tröst, att vi genom denna begränsning
har orkat med även andra anslagslyftningar
och reformer till barnfamiljernas
bästa. En del smärre sådana lyftningar
på sammanlagt någon miljon kronor
beslutade ju riksdagen förra onsdagen,
när den behandlade anslagen till
hemvårdarinnor och småbarnsinstitutioner.
En proposition om ökat stöd till
ofullständiga familjer har just i dagarna
presenterats för riksdagen. Den går
löst på 5 miljoner kronor. Under ecklesiastikdepartementets
signatur behandlar
riksdagen för närvarande den utsträckning
av barnbidragen till ungdom
mellan 16 och 18 år, som vi har kallat
för generella grundstipendier, därför att
de anknyter till den fortsatta utbildningen
av sådan ungdom i skolor och yrkesutbildningsanstalter.
De stipendierna
kommer att kosta, som bekant, 9 miljoner
kronor om året. Jag finner det rimligt,
att man tar med även dessa åtgärder
i bilden av vad statsmakterna gör
för att förbättra barnfamiljernas villkor.
Men även om man tillför barnfamiljerna
totalt 215 miljoner kronor mer i
inkomst per budgetår på detta sätt, så.
betyder det ju inte att vi ger barnhushållen
samma standard som hushåll
utan barn. Det kan vi aldrig göra. Barnfamiljernas
levnadsstandard kommer
alltid att vara lägre än de barnlösa hushållens
i samma inkomstläge, eftersom
det alltid är dyrare att mätta flera munnar
än en. Det får vi acceptera, och vi
får bara se till att standardklyftan inte
blir för stor, så att barnfamiljerna känner
sig missgynnade i det samhälle, som
ju bör vara verkligt tacksamt för att dessa
familjer tryggar befolkningsåterväxten
och tar på sig den huvudsakliga ekonomiska
bördan för detta.
Nu har vi hört motionärerna här i dag,
som menar, att samhället är skyldigt
barnfamiljerna att gå längre i upprustning
av barnbidragen än vad regeringen
föreslagit och utskottet har anslutit
sig till. Ett par motionärer vill sålunda
ha barnbidragen indexreglerade, andra
vid att den föreslagna höjningen av
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
61
barnbidragen skall påbörjas ett halvår
tidigare, d. v. s. den 1 juli i år. Jag har
redan under remissdebatten i januari
förklarat, varför uppskovet från den 1
juli till den 1 januari blivit nödvändigt
och varför regeringen måst frångå sin
deklarerade avsikt — dock icke löfte —•
att höja barnbidragen från den 1 juli
i år. Det var de ändrade ekonomiska
förhållandena i landet, då den internationella
situationen dystrade till, då försvaret
skulle ha sitt och då ropet på och
behovet av ökat bostadsbyggande ställde
knappheten i vår kapitalförsörjning
i blixtbelysning. När nu finansministern
pusslat ihop budgeten och den behandlas
av riksdagen huvudtitel efter
huvudtitel, är det otänkbart att baxa
in i det här pusselmönstret en stor extra
pusselbit på 100 miljoner kronor,
såsom det förordas i den Lundbergska
reservationen, för vilken herr Norling
här talade.
Med hänsyn till de åtaganden för
framtiden, som regeringen gjort, då den
beslutat förelägga riksdagen förslag om
en starkt utbyggd och kostnadskrävande
ålderdomstrygghet, kan vi inte heller
enligt regeringens mening — som fru
Wallentheim skulle önskat — binda oss
för en indexreglering av barnbidragen
i likhet med den som tillämpas för folkpensionerna.
Med fortgående ökning av
produktiviteten i vårt näringsliv kommer
också barnförsörjarna, som ju normalt
befinner sig i de arbetsföra åldrarna,
att få bättre inkomster, vilket
däremot pensionärerna, som står utanför
arbetslivet, inte får utan samhällets
medverkan. Det är ju det som utgör
skillnaden mellan barnbidrag och folkpensioner
när det gäller indexreglering.
Så långt skulle jag kunna hålla med högerreservanten
— alltså i fråga om produktivitetsökningen
— i hans och hans
partivänners argumentering i barnbidragsfrågan.
Men när herr Mannerskantz
här menar, att den skattesänkning, som
hans parti har föreslagit, skulle ha en
så starkt produktionsstegrande effekt,
att den skulle öka välståndet för barnfamiljerna,
tror jag att han gör sig skyldig
till eu väldig (iverskattning av skat
-
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
tesänkningens effekt på inkomsttagarna.
Huruvida en sänkning av bolagsskatten,
investeringsavgiften och dylikt skulle
kunna öka takten i vår produktivitetsstegring,
kan vi ju lämna därhän, eftersom
den skattesänkning, som högern här
ställer upp som alternativ till bland annat
höjningen av barnbidragen, gäller
fysiska och inte juridiska personer. Jag
betvivlar att någon tia mindre i skatt
i månaden i de inkomstlägen, där den
stora massan barnfamiljer befinner sig,
skulle komma ail spänna musklerna eller
över huvud taget öka arbetsintensiteten
i sådan grad, att det skulle bli mätbart
i nationalekonomiska vinster.
Herr Mannerskantz gör emellertid sedan
i sin reservation gällande, att högerns
skatteförslag, alltså av 1956 års
modell, skulle tillföra just barnfamiljerna
ungefär lika mycket i skatteminskning,
som de skulle få i inkomstökning
genom den här förordade höjningen av
barnbidragen. Jag har kontrollerat att
den uträkningen är i stort sett riktig,
men det är bara den lilla haken, att herr
Mannerskantz och regeringen hjälper
olika barnfamiljer olika mycket med sina
respektive förslag. Enligt regeringens
och utskottets förslag får alla barnfamiljer
i alla inkomstlägen lika mycket i
tillskott per barn. Högerns skattelättnader
är däremot störst för gifta med en
inkomst av mellan 15 000 och 100 000
kronor. Medan t. ex. barnfamiljer med
mellan 5 000 och 12 000 kronor i årsinkomst
skulle få 9 procent eller noga räknat
9,1 procent i skattesänkning, skulle
en familj med 25 000 kronors inkomst
få 24 procent.
Herr Mannerskantz planerar vidare
för ett framtida återinförande av barnavdragen
i beskattningen i kombination
med nu utgående barnbidrag. Men om
man skulle förvandla de nu aktuella 200
miljoner kronorna per år till statliga och
kommunala ortsavdrag, bleve det 500
kronor per barn. Herr Mannerskantz
räknade med 100 miljoner kronor och
jämförde sin skattesänkning för helår
med barnbidragens höjning för halvår,
men det var väl bara en liten lapsus?
Verkningarna av ett ortsavdrag med 500
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
*T2
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
kronor per barn för cn barnfamilj med
14 000—15 000 kronors årsinkomst eller
mera — och de familjerna utgör inte
det största skiktet, herr Mannerskantz,
de har cirka en halv miljon barn —
skulle visserligen bli en lika stor skattelättnad
som den kontanta barnbidragsökningen
uppgår till eller mera, ju högre
inkomster de har. Däremot skulle förslaget
ge ett mindre kontant bidrag till
den miljon barn — två tredjedelar av
alla barn i barnbidragsåldern — som
tillhör familjer med mindre än 14 000—
15 000 kronor i årsinkomst.
Herr Mannerskantz säger nu i sin reservation,
att »en sådan anordning bättre
svarar mot barnfamiljernas behov,
ytterligare kompletterat med avdrag för
barnens och ungdomens studieutbildning
och en mindre pressande sambeskattning
av makar». Herr Mannerskantz
menar väl, att han härmed har bevisat
högerns ännu så länge platoniska intresse
för stöd åt barnfamiljerna. Men ingenting
sägs om allt vad högern i andra
sammanhang vill ta ifrån barnfamiljerna
och som herr Alvar Andersson här
nyss gav en antydan om: de grundstipendier
på 9 miljoner kronor, som jag
nyss talade om, vill högern inte vara
med om. De 27 miljonerna för statsbidrag
till skolmåltiderna vill högern spara,
statsbidraget på 10 miljoner kronor
till fria läroböcker vill högern likaledes
slopa, och 5,6 miljoner kronor vill högern
spara på mödrahjälpen, hemhjälpen
etc. Det är väl en ganska anmärkningsvärd
sparattack, som högern här
sätter in just mot barnfamiljerna, och
det blir knappast ens skenet kvar av
partiets intresse för vårt lands framtid,
dess barn.
Vad jag här har sagt om verkningarna
av barnavdrag i beskattningen har naturligtvis
också sin principiella sida. Vare
sig man vill ha bara skatteavdrag för
barn eller både skatteavdrag och kontanta
barnbidrag, såsom ett antal folkpartister,
här företrädda av herr Jacobsson,
pläderat för i ett särskilt yttrande
till utskottsutlåtandet, innebär ju detta
att man går in för att differentiera samhällsstödet
till barnfamiljerna efter in
-
komstlaget. Man ger barnfamiljer i högre
inkomstlägen totalt en större ekonomisk
lättnad än barnfamiljer i lägre inkomstklasser,
och detta på bekostnad av
skattebetalarna i alla skikt och hushållsgrupper.
Det leder till en omfördelning
av inkomsterna, som missgynnar de
sämst ställda. Jag har svårt att se att
man härigenom skulle uppnå den »ekor
nomiska rättvisa», som efterlyses i det
särskilda folkpartiyttrandet till utskottsutlåtandet.
Lika litet kan jag finna att man skulle
åstadkomma eu »ekonomisk rättvisa»,
om man följde herr Rubbestad och sympatisörer
till honom i deras rekommendation
att differentiera barnbidragen efter
barnantal och utesluta enbarnsfamiljerna
från, den ökning av barnbidragen
som nu är aktuell. Enbarnsfamiljerna
är till antalet bortåt hälften av våra
barnfamiljer. En del av dem blir tvåoch
trebarnsfamiljer med tiden. Men det
första barnet är alltid dyrast, när det
kommer. I regel kommer det ju när familjeförsörjaren
är ung och inte har hunnit
få någon högre eller fastare inkomst,
under det att hustrun genom barnets ankomst
nödgas avstå från förvärvsarbete.
Det första barnets »anskaffningsvärde»
är alltså större än de efterföljande
syskonens. Det första barnet blir väl inte
någon gång under uppväxttiden billigare
än barn nummer två eller nummer
tre. Jag tror att enbarnsfamiljerna skulle
ha mycket svårt att acceptera en sparåtgärd
av det slag som föreslås i den
reservationen. Jag skall emellertid inte
längre uppehålla mig vid den, eftersom
den linjen inte haft någon företrädare
tidigare här i debatten.
Innan jag slutar vill jag säga några
ord till herr Grym, som vädjade till mig
om kallortstillägg på de allmänna barnbidragen.
Jag är ingen löneexpert, men
jag tror att tiden har ridit förbi kallortstilläggen.
Att de särskilda kallortstilläggen,
som efter vad jag inhämtat tillkom
år 1903, bibehållits även sedan hela landet
dyrortsgrupperades år 1922 och alltjämt
kvarstår, lär mera bero på — och
kanske är detta rikligt — statens intresse
av en tillfredsställande rekrytering
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
63
till befattningar i Norrland iin pa att
norrlänningarna har merutgifter som
förorsakas av det bistra klimatet. Senast
år 1946 framhöll finansministern i
den proposition, som uppdrog riktlinjerna
för nuvarande avlöningsreglemente,
att åtskilliga av de skäl, som föranlett
kallortstilläggens införande, hade förlorat
sin betydelse. Kallortstillägg förekommer
ju inte heller på andra sociala
bidrag, t. ex. folkpensioner. Men det är
klart att kommunerna, när det är fråga
om socialhjälp, kan ta hänsyn till de särskilda
förhållanden som råder inom en
kommun med hårt klimat, och socialhjälpen
kan då, om den ges till behövande
barnfamiljer på kallorter, avpassas
efter de faktorer som motionärerna åberopar.
Herr talman! Jag är alltså för egen
del övertygad om att de generella och
lika barnbidragen till alla barn utan behovsprövning
och gradering är den riktigaste
och rättvisaste formen av samhälleligt
kontantstöd åt barnfamiljerna,
och i den övertygelsen hemställer jag
om kammarens bifall till Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag.
Herr MANNERSKANTZ (h):
Herr talman! Utskottets ärade ordförande
gjorde sig skyldig till en liten
felsägning, som jag inte alls tror var
avsiktlig. Han yttrade sig om högerns
framställning som om högern ville
minska barnbidragen. Det förhåller sig
på det sättet att vi inte vill vara med
om att höja dem, men vi har inte föreslagit
att de skulle sänkas.
Vad utskottets ordförande och statsrådet
Lindström här yttrat beträffande
barnavdragen och deras olämplighet,
eftersom inte alla skulle kunna utnyttja
dem, föranleder mig att säga att
det nog inte är stor idé att fortsätta
med sådana argument. Det finns sätt
att anordna barnavdragen som gör att
alla dessa olägenheter bortfaller. Vid
fjolårets riksdag förelåg ett förslag som
visade hur detta kan ske genom en
kombination med barnbidrag som utformats
på ett sådant sätt att de. som
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
inte kan utnyttja barnavdragen vid beskattningen,
i stället får möjlighet att
tillgodogöra sig barnbidrag. Det var
för resten professor Wahlund som hade
utarbetat en modell till detta, och jag
tycker att den var användbar, fastän
det naturligtvis kan tänkas varianter
av den. Det finns skatteexperter, som
kan konstruera serier av användbara
modeller, och det är egentligen bara att
välja den modell som man tycker bäst
passar för vårt land. Jag frågar nu som
i fjol: Kan det verkligen förhålla sig på
det sättet, att Sverige skulle vara det
enda landet i Europa där ett sådant
kombinerat system inte passar? Vid fjolårets
riksdag framlades en utredning
om hur det förhöll sig med barnavdrag
och barnbidrag i hela Västerlandet, och
den visade att en sådan kombination
förekom i alla andra länder -— åtminstone
i stort sett tror jag Sverige var
ensamt om sitt system. Skulle vi alltså
vara klokare än människorna i alla
andra länder? Jag tror ju inte att svenskarna
är dummare än andra människor,
som man sade förr i världen
när man talar om »die dumme Schweden»,
men att de skulle vara klokare än
alla andra människor har jag också
svårt att tro. Därför skulle jag vilja rekommendera
ett studium över hur dessa
kombinationer verkar i övriga länder
i Europa; det finns naturligtvis ett
rikt studiematerial på det området. På
det sättet uppnår man faktiskt en mera
praktiskt verkande åtgärd, som passar
bättre för olika typer av barnfamiljer.
Jag tror därför inte att man a priori —
bara därför att man än en gång haft
ett system med endast barnavdrag och
inga barnbidrag och det fanns en del
som inte kunde utnyttja dem — kan
förkasta det andra systemet, som är det
universellt använda.
När herr Alvar Andersson säger, att
det är fel av mig att påpeka att inkomsterna
stigit också för barnfamiljerna,
därför att relationen inte blivit
förbättrad, kan det naturligtvis ligga
någonting i det. Men det har i varje
fall inte blivit så, att barnfamiljerna
liar fått en försämring på grund av att
64
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
inte barnavdraget höjts. Man kan endast
säga att de inte fått lika stor förförbättring
som de som inte har barn.
Men något får man väl tolerera i den
vägen, och då blir det ju närmast fråga
om gradskillnader, både därigenom att
regeringen inte gått på tidpunkten den
1 juli, såsom utredningen, motionärer
och reservanter tänkt sig, och inte
heller gått upp till det fulla beloppet.
Då är det väl större skäl att tala om
gradskillnader än att bara säga, att högerförslaget
är det enda som är behäftat
med fel.
När jag talade om spillet på vägen,
tänkte jag inte enbart på barnbidragen,
utan jag hade ju strax innan sagt att
vi strävade fram emot ett allmänt system
i samhället, där människorna inte
behövde ha så mycket bidrag av olika
slag och därför inte heller behövde
betala så mycket skatt. På det sättet
skulle man slippa den där omgången
med pengarna in till finansdepartementet
och ut genom social- och inrikesdepartementen.
Det är väl ganska
ostridigt att spillet är oerhört stort;
bara att dela ur barnbidragen kostar
ju 2,3 miljoner kronor, såsom framgår
av femte huvudtiteln i den punkt som
följer efter punkten angående själva
barnbidragen.
När herr Alvar Anderson tar avstånd
från herr Rubbestads reservation kan
jag förstå det, ty herr Rubbestad går ju
verkligen illa åt barnfamiljerna och berövar
dem höjningen för första barnet.
Han föreslår inte någon sådan
skattesänkning, som helt skulle neutralisera
detta, utan han bara knycker
pengar utan att ge någon skattesänkning
i stället. Herr Rubbestad är således
egentligen den som fru Lindström
och andra skulle vända sig mest emot,
men han är ju inte i denna kammare,
och det får väl därför bli vid ett annat
tillfälle.
Jag är villig erkänna att jag skulle
ha sagt 200 miljoner i stället för 100
miljoner kronor. Den besparing för helt
budgetår, som vi vill åstadkomma, uppväges
nästan jämnt av motsvarande
skattesänkningar för barnfamiljer. Att
det skulle träffa litet olika i olika inkomstskikt
sammanhänger ju med att
progressionen är så stark som den är i
vissa skikt. Det är cn orättvisa, som
jag tycker man är skyldig att göra någonting
åt för att få ur världen — det
anser jag att man i första hand bör
göra när man skall gå till skattesänkning.
Det kan ju inte bli på annat sätt
än att det verkar så, att de som varit
mest orättvist progressivt beskattade
får en något större sänkning än de
som inte haft den högre progressionen,
men som inte heller haft det höga skattetrycket
att plågas med.
Statsrådet Lindström underskattar i
högsta grad skattesänkningars inverkan
på vårt samhälles framtida utveckling.
Jag har här inte räknat in någon sänkning
av investeringsavgifter och bolagsskatt
m. m. i skattesänkningarna för
barnfamiljerna, utan förslaget gäller ju
bara fysiska personer, och det finns ju
tabeller på detta. Om vi skulle kunna
få till stånd ett lågskattesamhälle i
stället för ett högskattesamhälle, skulle
hela utvecklingen komma att gå snabbare
och bättre. Vi skulle i snabbare
takt uppnå välstånd än vi kan göra i ett
samhälle, där näringslivet är alltför
hårt belastat och därigenom blir berövat
konkurrenskraft gentemot andra
länder, något som under de senaste åren
börjat framträda på ett närmast farligt
sätt. Man får inte underskatta vad näringslivet
kan åstadkomma; det åstadkommer
bland annat att man skapar
nya skatteunderlag, så att det inte, åtminstone
på litet längre sikt behöver
bli något inkomstbortfall för staten.
Det är på en sådan utveckling som vi
grundar en förhoppning, som skulle ta
sig det uttrycket, att när man väl sett
till att näringslivet får ett bättre underlag,
så skapas också av sig självt ekonomiska
möjligheter att göra de förbättringar,
även för barnfamiljer och
andra, som man inte kan åstadkomma
i dag utan att urholka näringslivets
möjligheter för framtiden.
Dessa frågor har ett stort sammanhang
med varandra — det beror på om
man ser det hela på kort eller lång sikt,
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
65
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
och jag tycker nog, när det gäller sådana
ting, att det är riktigare att ställa
det på något längre sikt och tänka framåt,
hur vi skall klara inte bara varje budgetår
för sig utan skapa en så gynnsam
allmän utveckling för lång tid framåt
som det är möjligt att göra. Därför menar
jag att vi inte får underskatta sådana
ting.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Bara en replik till herr
Mannerskantz. Han vidhåller att högerförslaget
om kombinerade barnbidrag
och skatteavdrag skulle kunna ge alla
barnfamiljer rättvisa. Det gäller bara att
välja rätt modell, säger han. Men herr
Mannerskantz kan ju ändå inte komma
ifrån att vilken modell man än väljer,
måste skatteavdrag för barn, så länge vi
har ett progressivt skattesystem, verka
på det sättet att barnfamiljer i högre
inkomstlägen får större avdrag än barnfamiljer
med lägre inkomster. Det var
ju detta jag nyss försökte visa med
exemplifieringar beträffande högerns
skatteförslag.
Men herr Mannerskantz vill göra gällande,
att det egentligen bara är gradskillnader
i våra respektive intressen för
barnfamiljerna och att jag kanske var
litet hård, då jag här kommenterade
högerns förslag och menade, att det mest
var ett ihåligt intresse för barnfamiljerna
som avspeglades i det. Måhända har
jag varit det — man skall kanske inte
skära hela högern över en kam. Visserligen
är herr Mannerskantz trogen sin
egen linje från 1947, när vi satt tillsammans
här i kammaren och han begärde
votering på ett yrkande, som principiellt
inte skilde sig nämnvärt från hans
yrkande nu. Men det fanns på den tiden
även högermän av annat märke. Jag erinrar
mig sålunda en motion av vår dåvarande
kammarkollega Ivar Anderson i
Stockholm, som fann — jag citerar motionen,
som jag har plockat fram —
»frågan om kontanta barnbidrag vara
en av de socialpolitiska uppgifter, som
bör tillerkännas prioritet i förhållande
till andra reformer» och yrkade på cf
5
Första kammarens protokoll 1957. Nr 11
fektivare stödåtgärder för barnfamiljerna.
Ja, det är riktigt så, att man saknar
den fina, delikata konservatism som
Svenska Dagbladets gamle chefredaktör
representerade här i kammaren!
Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle:
Herr
talman! Jag vill endast påminna
statsrådet om att vi dock inte har yrkat
på avskaffande av barnbidragen.
Herr WAHLUND (bf):
Herr talman! Diskussionen har nu fått
en vändning som gör att jag ser mig
tvungen att säga några ord.
Statsrådet Lindström sade nyss, att
hur man än gör, om man laborerar med
skatteavdrag, så måste följden bli att
man missgynnar barnfamiljerna i de
lägre inkomstgrupperna. Detta är riktigt,
om man med skatteavdrag menar
de ortsavdrag som högern har förordat.
Men det finns skatteavdrag av en annan
typ. När vi arbetade med dessa frågor i
befolkningsutredningen, föreslog jag där
just ett kombinerat system av barnbidrag
och avdrag på skatten; men det gällde
den gången avdrag på skattsedelns slutbelopp,
vilket är någonting helt annat
— då kommer inte progressiviteten in
i sammanhanget, och man kompletterar
avdragen i skatteräjongerna med barnbidrag
för dem som inte betalar skatt.
Detta förslag togs också upp av bondeförbundet
i dess första partimotion i
detta ärende.
Nu sades det i befolkningsutredningen,
att det blir tekniskt besvärligt att
laborera med detta system, och jag gick
då med på ett renodlat bidragssystem,
även om jag kanske inte helt lät mig
övertygas av invändningarna. Vi har ju
sedan sett att Danmark laborerar med
kombinerade skatteavdrag och barnbidrag
och att det tekniskt går mycket
bra. Nåväl, vi skall komma ihåg att det
är en ren bokföringsfråga, om man gör
avdrag på skattsedelns slutbelopp i stället
för att ge barnbidrag — ekonomiskt
blir det precis samma system som vi
har i dag.
66
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
Nu säger herr Mannerskantz att han
är beredd att diskutera andra system
än det som högern förordar. Jag vill
gärna tillmötesgå hans önskan och diskutera
med honom på den punkten —
mitt bud är just ett kombinerat barnbidrag
och avdrag på skattsedelns slutbelopp.
Statsrådet fru LINDSTRÖM:
Herr talman! Jag vill bara ge en replik
till herr Wahlund. Han talade om
det danska systemet med kombinerade
barnavdrag och barnbidrag, men jag
vill säga, att vi har tittat litet närmare
på systemen i våra grannländer och att
jag inte tror, att Danmarks och Norges
exempel är någonting för oss att ta efter.
Deras kombinerade barnbidragsoch
avdragssystem med ortsgruppering
och gradering av bidragen efter barnantal
är mycket krångliga och ger faktiskt
inte mer i samhällsstöd än vårt
system gör. Vi har räknat ut att en tvåbarnsfamilj
vid 10 000 kronors inkomst
i Danmark nu får totalt 793 kronor i
barnbidrag plus skatteavdrag och i Norge
får en 2-barnsfamilj med samma inkomst
833 kronor. I Sverige kommer en
sådan familj — enligt det föreliggande
förslaget om barnbidrag med 400 kronor
per barn och år — att få 800 kronor
i inkomstförbättring. Beloppen ligger
som man ser mycket nära varandra, och
i Sverige slipper vi dessutom krånglet,
om vi håller fast vid det system vi har.
Herr WAHLUND (bf):
Herr talman! Statsrådet Lindström
vet ju mycket väl att jag inte vill engagera
mig för ett sådant system som det
danska. Vad jag här talade om var endast
den rent tekniska detaljen, huruvida
man lika väl kan göra avdrag på
skatten som betala ut kontanta barnbidrag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas sär
-
skilt angående varje punkt och, där så
erfordrades, varje moment av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan.
I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Mannerskantz, att kammaren
skulle godkänna den av honom vid
punken avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Norling, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i herr
Lundbergs vid punkten anförda reservation.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Mannerskantz
yrkande.
Herr Norling äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A i
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2 antager bifall till
herr Mannerskantz yrkande, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Norlings yrkande.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
67
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja— 46;
Nej — 33.
Därjämte hade 59 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
1 följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2 punkten A, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes den av herr
Mannerskantz vid denna punkt avgivna
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningen slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 126;
Nej — 13.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Mannerskantz
vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propo
-
sitionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Med hänsyn till kammarens beslut rörande
punkten A, yttrade nu vidare herr
talmannen, kvarstode i fråga om punkten
C endast yrkandet om bifall till utskottets
hemställan.
På gjord proposition bifölls detta yrkande.
Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D mom. 1 hemställt.
Ytterligare gjordes enligt de med avseende
på punkten D mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i nämnda moment
hemställt samt vidare på bifall till
motionen I: 87, såvitt nu vore i fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D mom. 3
och 4 hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid
statens försöksgårdar
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Byggnadsarbeten m. m. vid
.statens försöksgårdar för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
107 500 kronor.
Av berörda anslag hade 55 000 kronor
beräknats till byggande av en arbetarbostad
vid Röbäcksdalens försöksgård
och 45 000 kronor till vissa yttre
arbeten vid samma försöksgård.
68
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen
a) 1:55 av herr Olofsson, Uno, m. fl.
samt
b) II: 110 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.,
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle — utöver av Kungl. Maj :t upptagna
medel under förevarande anslag
—■ anvisa ett belopp av 312 800 kronor
för uppförande av maskinhall och arbetarbostäder
samt för utförande av yttre
arbeten och dikning vid Röbäcksdalens
försöksgård;
c) de likalydande motionerna I: 230
av herr Werner och II: 287 av herr
Wahrendorff, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om snara
åtgärder för verkställande av riksdagens
tidigare fattade beslut angående
Sunne försöksgård i Värmlands län,
dels till lantbruksnämnden i länet anvisa
ett belopp av 25 000 kronor för
påbörjande av områdets grundförbättring
genom täckdikning.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 55 och II:
110 samt 1:230 och 11:287, sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i fråga, till
Byggnadsarbeten in. m. vid .statens försöksgårdar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 107 500
kronor;
2) att motionerna 1:230 och 11:287,
såvitt däri yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om snara åtgärder för verkställighet av
riksdagens tidigare fattade beslut angående
Sunne försöksgård i Värmlands
län, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:
»Vad angår yrkandena i motionerna
1:230 och 11:287 bör desamma enligt
utskottets förmenande — i avbidan på
resultaten av jordbrukshögskoleutredningens
arbete — av riksdagen lämnas
utan bifall.»
Reservation hade anförts av herrar
Lage Svedberg, Hansson, Franzén, Uno
Olofsson, Jacobson i Vilhelmina, Östlund,
Agerberg, Nilsson i Lönsboda och
Andersson i Långviksmon, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 55 och II: 110 ävensom med avslag
å motionerna 1:230 och 11:287,
sistnämnda två motioner såvitt nu vore
i fråga, till Byggnadsarbeten m. m. vid
statens försöksgårdar för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag av
162 500 kronor.
Herr WERNER (bf):
Herr talman! Under punkten 3 i föreliggande
utskottsutlåtande har utskottet
avstyrkt en motion av mig och herr
Wahrendorff i andra kammaren, en motion
som för stora delar av det västsvenska
jordbruket har den allra största
betydelse. Det gäller frågan om verkställigheten
av det beslut som riksdagen
fattade 1949 angående Sunne försöksgård.
På grund av detta riksdagsbeslut
har Sunne köping och socken, som fann
anläggandet av en försöksgård inom orten
vara förenat med sitt intresse inköpt
ett jordområde på omkring 160 tunnland
vilket ställdes till statens förfogande
genom en donation.
Frågan om anläggande av en försöksgård
inom det västsvenska jordbruksområdet,
det s. k. bergslagsområdet, är
av mycket gammalt datum. Det har vid
en rad ingående undersökningar konstaterats,
att det här föreligger ett mycket
starkt behov av vetenskapliga jordbruksförsök,
som skulle tjäna till ledning
för jordbruket inom denna speciella
del av landet med dess säregna
både klimatiska och geologiska förhål
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
69
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgardar
landen. Vid dessa undersökningar har
man nu funnit, att en förläggning till
det område som sedermera inköptes
skulle vara mycket ändamålsenlig. Området
är mycket centralt beläget och i
det ingår olika jordarter. Att dess läge
är centralt framgår ju därav, att det till
större delen ligger inom Sunne köpings
område, mitt i blickpunkten för den stora
ström av besökande, turister och
andra, som färdas genom orten.
Nu har man ju hoppats, att sedan detta
område genom donationsbrevet av
1953 överlämnats till staten, ett överlämnande
som sedermera godkänts genom
särskilt riksdagsbeslut, så skulle
här ske något i fråga om verkställigheten.
Men sedan området övertagits, har
ju staten tvärtom utarrenderat området
mot en årlig arrendesumma av 1 300
kronor. Sedan har området fått ligga
utan att någon åtgärd vidtagits till dess
underhållande, eller att någon ansats
gjorts att infria det löfte som de två
riksdagsbesluten innebar och som var
förutsättningen för donationens tillkomst
från Sunnekommunernas sida.
Nu har i motionen hemställts, att snara
åtgärder skulle vidtagas för att verkställa
det av riksdagen fattade beslutet.
Jag vill erinra om att behovet av denna
försöksstation har växt allteftersom
åren gått därigenom att jordbruket står
inför en strukturförändring, som medför
ett starkt behov av vägledning från
de vetenskapliga försök som bedrives
på jordbruksforskningens område. Det
finns knappast någonting, som det
svenska folkhushållet har tjänat på så
mycket som de vetenskapliga försöken
inom jordbruket.
Motionen har avstyrkts på två rader
av utskottet. Jag skall inte försöka mig
på konststycket att förmå kammaren till
ett bifall till motionen i annat än den
del av motionen, vari hcmställes om att
till lantbruksnämndens förfogande —
lantbruksnämnden är det organ, som anförtrotts
skötseln av området —- skulle
stiillas ett mindre belopp för att man
skulle kunna påbörja täckdikning av området.
Detta yrkande är en direkt motsvarighet
till en av lantbruksnämnden
gjord hemställan till motionärerna, så
att man i varje fall skulle kunna vidtaga
vissa förberedande åtgärder. Men
inte ens i det hänseendet har utskottet
velat tillmötesgå motionärernas önskemål.
Jag tycker nog att det även för
jordbruksutskottet borde vara en smula
uppseendeväckande, att det organ, som
skall svara för täckdikningsverksamheten
inom ett helt län, skall sakna medel
till en grundförbättring på ett jordområde,
som staten har fått såsom en
donation av annan myndighet. Men, som
sagt, inte ens i det hänseendet har utskottet
velat biträda motionärernas förslag.
Jag ser mig, herr talman, nödsakad
att beträffande utskottets motivering på
sid. 5 efter den mening, som slutar
». . . av riksdagen lämnas utan bifall»
hemställa om ett tillägg av följande lydelse:
»Detta utskottets ställningstagande
utesluter icke möjligheten för lantbruksnämnden
i Värmlands län att efter
särskild framställning till Kungl.
Maj:t erhålla nödiga medel för påbörjande
av täckdikning av vissa delar av
försöksgårdsområdet.»
Jag uttrycker den förhoppningen, att
jordbruksutskottets negativa ställningstagande
inte skall helt utesluta möjligheten
för lantbruksnämnden att vidtaga
de åtgärder som är nödvändiga för vård
av donationsområdet, som ligger där såsom
ett mer eller mindre hedrande monument
över statens oföretagsamhet —
för alt inte säga löftesbrott.
Herr OLOFSSON, UNO, (fp):
Herr talman! När riksdagen år 1949
fattade principbeslut om att i Röbäcksdalen
utanför Umeå inrätta en statlig
försöksgård på jordbrukets område, var
det väl knappast någon som hade tänkt
sig, att det skulle dröja så länge som
det i verkligheten har gjort, innan någonting
skulle kunna sägas vara färdigt.
Ej heller hade väl någon trott, att
frågan så många gånger skulle bli föremål
för riksdagens prövning och beslut.
Vid den tidpunkten hade man redan
skaffat marken genom Västerbottens
70
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid
läns landsting. Det var visserligen ingen
gammal enhetlig jordbruksgård, utan det
var småbruk, som man hade köpt in och
slagit samman. Detta medförde också, att
det på det område där försöksgården
skulle placeras inte fanns någon gammal
kultur. Det fanns inte vägar, det fanns
inte ledningar, det fanns inte byggnader,
utan allting måste skaffas eller iordningställas.
Nu efter åtta år har försöksgården
kommit så pass långt, att vi har kunnat
börja verksamheten, låt vara under mycket
provisoriska förhållanden. Fortfarande
har en del av byggnaderna inte
färdigställts, fortfarande är vägsystemet
inte ordnat, och ledningssystemet är
otillfredsställande. I hela Röbäcksdalens
försöksgård finns ett virrvarr av bråte,
och den långa byggnadstiden har ju gjort
det hela beklämmande. Styrelsen för
lantbrukshögskolan, som är ansvarig
myndighet när det gäller denna anläggning,
har varje år återkommit med äskanden
om att medel skulle ställas till
förfogande, så att man kunde fullfölja
riksdagens beslut. Även om styrelsen
har varit mycket försiktig och sparsam
i sina äskanden, nödgades man i årets
äskande anhålla att få bygga bl. a. en
maskinhall för 90 000 kronor. Vid försöksgården
finns för närvarande betydande
inventarier i form av maskiner,
och det är ju vanligt att en enskild person,
som vanvårdar sin egendom, med all
rätt kritiseras härför. Men det borde ju
också vara angeläget för statsmakterna
eller de samhällsägda institutionerna att
så långt som möjligt vårda den lösa
egendomen och ställa den under nödig
tillsyn.
Från lantbrukshögskolan har också yrkats
att man skulle få bygga tre arbetarbostäder.
Det är, märk väl, inte fråga
om några tjänstebostäder, utan det gäller
bostäder för den personal som är anställd
vid gården, alltså jordbruksarbetare,
ladugårdsskötare, traktorskötare
och andra som måste finnas för gårdens
skötsel. Man har också begärt att få
153 000 kronor för yttre arbeten för att
kunna iståndsätta vägsystemet och ledningssystemet.
Dessutom har yrkats
statens försöksgårdar
4 800 kronor för komplettering av dikningarna.
Alla dessa yrkanden har tillstyrkts av
jordbrukshögskoleutredningen, alltså den
utredning som har att undersöka, hur
våra statliga försöksgårdar skall utformas
i framtiden. Tillstyrkandet skedde
så sent som i höstas, strax innan budgetberedningen
avslutades. Men departementschefen
har på denna punkt liksom
på många andra gjort ytterligare prutningar.
Han vill inte gå med på vad som
har begärts, utan han skyller på den
allmänna investeringsbegränsningen.
Man måste nog säga, att det i detta hänseende
har blivit mycket tråkiga förhållanden
här i landet. En stor del av
vad samhället planerat att uträtta och
genomföra är bara ett bordläggningsprogram.
Det mesta skall skjutas på framtiden.
Samtidigt arbetar man fram nya förslag
och nya idéer, som också de kommer
att skjutas på framtiden. Det är inte
trevligt att leva liksom i en bordläggningstid,
då inte någonting skall kunna
färdigställas. Jag tycker vi borde försöka
ena oss om att åtminstone någon del
av alla de behjärtansvärda program, som
är utarbetade, skulle kunna fullföljas och
inte bara skjutas på en oviss framtid.
Även vi motionärer, som har framställt
ett yrkande i överensstämmelse
med vad lantbrukshögskolans styrelse
begärt, har ju gripits av denna allmänna
bordläggnings- och uppskjutandepsykos.
Vi har alltså här ändrat vårt yrkande
till att det skulle byggas två bostäder
i stället för en, som departementschefen
föreslår. Då kanske någon säger, att när
vi har prutat så mycket, skulle vi väl
kunna skjuta även den andra bostaden
på framtiden. Man säger, att det finns
hyresmöjligheter för dessa människor.
Det är klart att det finns, om de kan bo
långt ifrån gården. Men denna är ensligt
belägen. Närmaste tänkbara bostadsmarknad
är Tegs municipalsamhälle. Men i
omedelbar närhet av Teg pågår ett annat
mycket stort av staten drivet byggnadsarbete,
nämligen Stornorrforsen. De
miljoner, som staten satsar här, innebär
att arbetarna vid detta företag också måste
ha bostad. Därför är bostadsmarkna
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
7
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar
den i Teg så ansträngd, att det är mycket
svårt att skaffa bostad till dem som
är anställda vid försöksgården.
Detta har varit motivet för att vi motionärer
inte ansett oss kunna gå med
på den prutning, som regeringen och utskottet
föreslagit. Vi har alltså den uppfattningen,
att även om man accepterar
den allmänna besparingstendensen, bör
man bygga åtminstone två bostäder, när
man ändå skall bygga. Med denna korta
motivering vill jag yrka bifall till den
vid punkt 3 fogade av herr Lage Svedberg
m. fl. avgivna reservationen.
Herr JONSSON, JON, (s):
Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Werners
anförande. För att klarlägga den sak
som han behandlade, nämligen den planerade
försöksgården i Sunne i Värmland,
är det kanske nödvändigt att ta
upp hela detta problem till kortfattad
behandling.
Sedan rätt lång tid tillbaka har man
försökt åstadkomma en sådan fördelning
av den forsknings- och försöksverksamhet,
som statens jordbruksförsök i
Ultuna bedriver, att hela landet skall bli
tillgodosett. För att kunna genomföra
denna verksamhet har man inköpt försöksgårdar
på olika ställen i landet i avsikt
att på dessa gårdar bedriva den mera
långsiktiga forsknings- och försöksverksamheten.
För att lösa en hel del av
forsknings- och försöksproblemen på
jordbrukets område måste man nämligen
utföra försök under 10 å 15 år, innan
man fått problemen klarlagda.
För 5 å 6 år sedan företogs en utredning
på detta område, och riksdagen fattade
ett principbeslut om att det skulle
inrättas vissa försöksgårdar. En av dem
skulle ligga i Sunne. Men såsom herr
Olofsson nu har skildrat har ju medlen
inte ens räckt till när det gäller Röbäcksdalen.
Försöksgårdssystemet har
på något sätt kört fast och inte blivit till
den nytta för forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område,
som man från början tänkte sig. Fn av
orsakerna härtill är givetvis, att staten
inte anslagit tillräckliga medel till utbyggnad
och utrustning av de beslutade
försöksgårdarna.
Sedan har eu annan nackdel varit förenad
med denna verksamhet. I Röbäcksdalen
har man börjat bygga. Man har
också börjat bygga i Stenstu på Gotland
och på andra håll. Men man har inte
fått någonting färdigt. Man kan inte
fullfölja sina tidigare intentioner. Jag
tror att det är nödvändigt att få till stånd
en annan ordning. Det synes mig vara
bättre för forskningen, försöken och
jordbruket, om man gjorde en gård i ordning
helt och hållet, innan man började
att lägga grunden till en annan gård.
Om vi hade gjort det, skulle inte så
många försöksgårdar som nu ha påbörjats,
men i stället hade vissa gårdar varit
helt färdiga.
Till herr Werner vill jag säga, att jag
är fullt medveten om att det på jordbrukets
område finns stora och betydelsefulla
forskningsuppgifter, som en försöksgård
skulle kunna bidra till att lösa
i stor utsträckning. Men för ett år sedan
tillsatte Kungl. Maj:t en utredning,
som skulle undersöka frågan om lantbrukshögskolans
organisation. Vidare
skulle utredas, huruvida jordbruksförsöken
och husdjursförsöken skulle inlemmas
som eu del i lantbrukshögskolan
eller om de alltjämt skulle arbeta
som självständiga institutioner. Frågan
om försöksgårdarnas vara eller icke vara
skulle också utredas, liksom frågan
om vem som i framtiden skall driva dem.
Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att det vid flera tillfällen i motioner
— som jordbruksutskottet haft att ta
ställning till — föreslagits, att försöksgårdarna
skulle överföras till hushållningssällskapen.
Allt detla har nu denna
försöksutredning hand om, och vi får
väl vänla och se vilket resultat den
kommer till. Jag utgår ifrån, att utredningen
kommer att påskyndas, så att
vi snart får veta hur den ser på dessa
saker och statsmakterna sedan kan besluta
om bestämda direktiv för hur
dessa försöksgårdar skall bedrivas i
framtiden.
Som herr Olofsson sagt, gäller beträf -
72
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till byggnadsarbeten in. m. vid statens försöksgårdar
fande Röbäcksdalen att det är bortåt
åtta år sedan det fattades ett principbeslut,
inen ännu är verksamheten där bara
påbörjad. Röbäcksdalen intar ju en särställning
bland försöksgårdarna, ty vid
denna försöksgård skulle det bli en försöksinstitution
för hela det norrländska
jordbruket. I stället för att som på
de andra försöksgårdarna ha en försöksgårdsföreståndare
med agronomexamen,
skall verksamheten här ledas
av en statsagronom, alltså en vetenskapligt
skolad man, vilket skulle karakterisera
denna institutions behörighet och
uppgifter såsom en samlande institution
för hela det norrländska jordbruket.
Jag måste för min del beklaga, att
man inte i raskare takt än vad som skett
kunnat utbygga Röbäcksdalen. Jag vill
också därtill erinra om att Öjebyns försöksgård
i Norrbotten, om vilken riksdagen
fattade beslut för tolv, tretton år
sedan, inte heller är färdigutbyggd. Där
får man dras med en hel del besvärligheter
därför att det brister åtskilligt
när det gäller de investeringar, som behövs
för att förbättra gården och komma
fram till en rationell drift då det gäller
husdjursskötseln.
Vad jag ur min synpunkt mest beklagar
är att allmänheten får en skev uppfattning
om huruvida statsmakterna menar
allvar med sina beslut om att inrätta
försöksgårdar, när det nu dröjer år
efter år innan de olika försöksgårdarna
blir utbyggda. Men som jag sade tidigare,
herr talman, beror detta på att man
inte först gör en gård färdig, innan man
ger sig på en annan, utan man plottrar
litet på alla gårdarna så att ingen blir
fullt tillfredsställande.
Till sist ber jag, herr talman, att få
säga några ord om herr Werners påstående,
att gården i Sunne inte sköts som
den borde. Jag är visserligen med i styrelsen
för lantbrukshögskolan, men detta
ärende ligger närmast under jordbruksförsöken
och jag känner inte närmare
till det. Reträffande täckdikningsförliållandena
på gården tror jag mig dock
kunna säga, att man inte vill ha en gård
som överallt är alldeles tiptop. Man vill
tvärtom ha en del mindre lämpliga områden
för att genom täckdikningsförsök
och dylikt utröna, hur man på bästa
sätt skall kunna komma fram till ett gott
resultat och sålunda kunna hjälpa de
jordbrukare som har liknande försumpad
mark.
När det gäller Röbäcksdalen är det
fråga om att bygga lantarbetarbostad.
Herr Werner måste väl förstå, att när
staten inte anser sig ha råd att i en försöksinstitution
— alltså inte försöksgård,
utan försöksinstitution — bygga
denna lantarbetarbostad, kan staten inte
heller börja bygga i Sunne. Först måste
vi ha Röbäcksdalen liksom Öjebyn
och Wiad, som staten också har, färdiga
och utrustade. Det pågår ju som sagt en
utredning om dessa frågor, och vi får väl
vänta och se vad den kommer att leda
till.
Jag har, herr talman, inte deltagit i
jordbruksutskottets behandling av detta
ärende, men jag kommer att rösta för
reservationen.
Herr ANDERBERG (s):
Herr talman! Mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna föreligger kanske
inte någon så stor meningsskiljaktighet
i sak. Ifrån utskottsmajoritetens sida understryks
också i motiveringen angelägenheten
av att den beslutade utbyggnaden
av Norrlands lantbruksförsöksanstalt
Röbäcksdalen fullföljes så snart förhållandena
det medger. Man är ju också
från statsmakternas sida beredd att bygga
ut på det sätt som man ursprungligen
gick in för.
Vi beklagar också från utskottsmajoritetens
sida, att man inte i år kunnat
fullfölja utbyggnaden i den takt som
man hade tänkt sig. Det gäller nu särskilt
arbetarbostäuerna, och man går
inte med på mer än en ny bostad i år.
Man undersöker om det är möjligt att
få fram en billigare hustyp och på så
sätt nedbringa kostnaderna, och det är
väl en av anledningarna till att departementschefen
inte kommit med förslag
till fler arbetarbostäder.
Det var vidare fråga om att bygga en
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
73
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgardar
maskinhall, och även där har det ansetts
att man bör undersöka om det går
att i någon mån minska kostnaderna för
byggnadsverksamheten.
Eftersom det inte föreligger något slutgiltigt
förslag från departementschefen
på dessa punkter, ansåg sig inte heller
utskottet kunna gå in för mera. Vidare
har utskottet måst ta hänsyn till den allmänna
investeringsbegränsning, som förekommer
på så många områden, och
därför ansett att man i år borde vila på
hanen. Men utskottet har en mycket
stark skrivning i sin motivering. Det
sades i utskottet — och det vill jag understryka
— att man i rask takt bör
bygga ut verksamheten och vi till nästa
års riksdag kan förvänta förslag till
denna utbyggnad, som man från alla
håll, och särskilt Västerbotten, så starkt
slår vakt om, så att man kommer fram
till det resultat man tänkte sig när besluten
först fattades.
Med anledning av vad jag här anfört
yrkar jag bifall till utskottets förslag i
punkt 3. Detta betyder i fråga om första
avdelningen bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
I den andra avdelningen har utskottet
däremot vid detta tillfälle inte
kunnat biträda de synpunkter, som herr
Werner här gjorde sig till tolk för, och
jag får därvid hänvisa till det anförande
som nyss hölls av herr Jonsson, i vilket
han motiverade detta ställningstagande.
Herr WERNER (bf) :
Herr talman! I likhet med herr Jonsson
vill jag livligt beklaga, att denna
viktiga försöksverksamhet på jordbrukets
område år efter år skjutes undan.
I mitt första anförande framhöll jag
att det i fråga om det västsvenska jordbruket,
eller bergslagsområdet, inte
finns någon stalig försöksanstalt mellan
Lanna i Västergötland och Offers försöksgård
i Ångermanland. Det har från
alla berörda myndigheter, som undersökt
detta område, förklarats att området
är synnerligen lämpligt för anläggningar
för jordbruksförsök, och det
var den omständigheten som ledde till
att kommunerna donerade området och
lade ut ett belopp av 80 000 kronor.
Jag har här inte gjort något annat
än uttryckt den förhoppningen, att frågan
om bebyggelse och igångsättande
av försöksverksamheten skall komma
till verkställighet. Det enda jag vågade
hemställa om var ett tillägg i motiveringen,
som skulle göra det möjligt för
lantbruksnämnden att efter särskild
framställning till Kungl. Maj:t erhålla
ett mindre belopp för påbörjande av
täckdikning på vissa delar av området.
Som herr Jonsson antydde har det
inte varit lantbruksnämndens avsikt att
helt täckdika området, utan avsikten
var att man genom att täckdika delar
av området skulle få fram bärigheten
för denna form av grundförbättring.
Det är inte särskilt angenämt för en
ortsrepresentant, som medverkat i cirka
25 år till att få denna för orten
viktiga försöksanstalt anlagd och färdig,
att nu mötas av den bistra och
berättigade kritik, som från ortsbefolkningens
och de donerande kommunernas
sida riktas mot staten för dess oförtagsamhet
då det gäller att realisera
innehållet i två efter varandra följande
riksdagars beslut.
Såsom jag framhöll i mitt föregående
anförande är det ett oefterrättligt
förhållande att lantbruksnämnden, som
har att svara för täckdikningen inom
ett helt län och som uppmuntrar jordbrukarna
till denna nödvändiga grundförbättring,
själv skall sakna medel att
kunna företaga ens i mindre omfattning
en nödvändig täckdikning på ett område,
som donerats till staten för anläggande
av en mönstergård för statliga
jordbruksförsök. Det lär bli ganska
svårt att förklara det riktiga i ett
sådant förhållande.
Jag skall inte trötta kammaren vidare
i denna fråga, herr talman. Jag har
inte vågat mig på att yrka bifall till
motionens hemställan om eu omedelbar
verkställighet. Jag uttrycker emellertid
den förhoppningen att det skall
bli möjligt att under den närmaste tiden
få någonting gjort på detta område,
som ligger mitt i blickpunkten i Sunne
74
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar
köping. Jag är synnerligen angelägen
om att utskottets utlåtande inte skall
stänga vägen för lantbruksnämnden att
kunna erhålla ett mindre belopp för
verkställighet av vad lantbruksnämnden
anser vara en nödvändig underhållsåtgärd.
Så fattig har väl inte svenska
staten blivit, att brist på medel skall
utgöra ett hinder för denna försvarbara
åtgärd.
Herr HANSSON (fp):
Herr talman! Vid den allmänna debatten
för en vecka sedan hade jag anledning
beröra försöksgårdarna och
konstaterade då, att de under ett helt
decennium blivit eftersatta. Det har resulterat
i en betydande eftersläpning,
som måste brytas.
Nu behöver jag inte gå närmare in
på denna fråga i dag eftersom den berörts
särskilt av herr Jonsson i Fjäle.
Det gladde mig att höra att herr Jonsson,
som inte deltagit i utskottets behandling
av ärendet, dock så helt kunde
dela min uppfattning i frågor, som
jag fann anledning göra erinringar uti
för en vecka sedan, och att han även
varmt tillstyrkte den reservation som
finns i punkt 3. Jag hoppas att riksdagens
ledamöter noga följde med vad
herr Jonsson sade. Jag vill därutöver
understryka, att vid föredragningen i
utskottet konstaterades att Röbäcksdalen,
som betyder så mycket för det
norrländska jordbruket, måste ges prioritet
och i första hand sättas i skick.
Gården har fått vänta i snart tio år på
sin fullbordan och mycket återstår ännu
innan den rätt kan fylla sin uppgift.
Jag vill här med herr Jonssons stöd
konstatera, att vi har en eftersläpning
i fråga om försöksgårdarna, som är av
sådan art att en ändring måste ske.
Detta bör sägas ut här i kammaren. Reservanterna
har velat säga det på det
sättet, att vi yrkar på en snabbare
takt just i fråga om den försöksgård
som ställs i första planet, nämligen
Röbäcksdalen.
Med instämmande i vad herr Jonsson
sagt ber också jag få yrka bifall till reservationen.
Herr SVEDBERG, LAGE, (s):
Herr talman! När riksdagen beslutade
om försöksinstitutionen i Röbäcksdalen
trodde vi alla inom jordbruksutskottet,
att man också var enig om nödvändigheten
av dess tillkomst. Herr Jonsson
i Fjäle har nu påpekat, att det gått
drygt åtta år sedan vi beslutade detta.
Avsikten var att här skulle iordningställas
en försöksinstitution. Men vi
uppe i övre Norrland hade knappast
tänkt oss, att det skulle omfatta en försöksverksamhet
även när det gäller
iordningställande av institutionens försöksbyggnader
och bostäder. I dag nödgas
vi dock konstatera, att man såväl
från utskottsmajoritetens som från
Kungl. Maj ds sida vill konstruera fram
en ny typ av arbetarbostäder. Man hänvisar
till att det är nödvändigt att nedbringa
byggnadskostnaderna. Man kan
fråga sig, om det är riktigt att besluta
att investera pengar i en försöksinstitution
och anställa erforderlig personal,
bland annat en statsagronom, för att
bedriva forskningsverksamhet, när institutionen
igångsättes, men samtidigt
underlåta att skaffa bostäder för de anställda.
Det torde väl knappast finnas
något distrikt, där bostadsnöden är så
stor som just i området kring Umeå
stad. Det pågår ju stora sjöregleringar
längs Ume älv. Det bedrivs bl. a. stor
byggnadsverksamhet vid Stornorrforsen.
De anställda där bär fått ta i anspråk
150 bostadslägenheter i Umeå
stad. I Tegs municipalsamhälle finns
det knappast möjlighet att uppbringa en
enda bostadslägenhet.
Det kan väl inte vara riktigt att de,
som anställs för ladugårdens skötsel,
skall tvingas bo långt från arbetsplatsen.
Det kan ju hända att de måste
övervaka ladugården under alla tider
på dygnet, åtminstone vid vissa tillfällen.
Även om vi uppskattar strävandena
att få ned byggnadskostnaderna, tycker
vi ändå att man i nuvarande läge kan
bygga åtminstone två bostäder i samma
bostadshus, vilket även det innebär en
reducering av byggnadskostnaderna.
Allmänt sett kan vi i övre Norrland
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
75
Anslag till byggnadsarbeten m. m. vid statens försöksgårdar
inte ungå det intrycket, att det från början
stora intresset för att påskynda
tillkomsten av denna försöksinstitution
har svalnat betydligt icke minst inom
det departement, under vilket denna
försökinstitution sorterar.
Jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i den nu
ifrågavarande punkten gjorda hemställan
och särskilt angående utskottets motivering.
Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. 1 framställda
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olofsson, Uno, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5
punkten 3 mom. 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 62;
Nej — 67.
Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.
Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock, av herr Werner, att
utskottets yttrande skulle godkännas
med den ändring, att till det stycke, som
började med orden »Vad angår» och slutade
med »utan bifall», tillädes följande:
»Detta utskottets ställningstagande
utesluter icke möjligheten för lantbruksnämnden
i Värmlands län att efter särskild
framställning till Kungl. Maj :t erhålla
nödiga medel för påbörjande av
täckdikning av vissa delar av försöksgårdsområdet.
»
Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.
Punkterna 4—22
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 23
Lades till handlingarna.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion angående
indragning till statskassan av ordensavgifterna
m. m.;
nr 11, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot husbockcns härjningar;
nr 12, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av skadegörelse
av mink; och
nr 13, i anledning av väckt motion angående
innehavet av Generalstabens litografiska
anstalt.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
76
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Anslag till statens lånefond för den
mindre skeppsfarten
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 297 och II:
241, till Statens lånefond för den mindre
skeppsfarten för budgetåret 1957/58 anvisa
ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor.
I de likalydande motionerna I: 297, av
herr Hermansson m. fl., och 11:241, av
herr Staxäng m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Statens
lånefond för den mindre skeppsfarten
för budgetåret 1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Gustaf Karlsson, Karl
Andersson, Sundelin, Sunne och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Andreasson
och Svensson i Kungälv ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:297 och 11:241, till Statens lånefond
för den mindre skeppsfarten för budgetåret
1957/58 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Herr talman! Riksdagen har tidigare
vid upprepade tillfällen behandlat frågan
om denna lånefond. Riksdagen har
som regel ställt sig synnerligen välvillig
då det gällt att stödja denna verksamhet
och har flera gånger förstärkt
lånefonden, hl. a. en gång genom att
överföra medel från rederilånefonden
till statens lånefond för den mindre
skeppsfarten.
Fonden omfattar nu ett kapital av 15,8
miljoner kronor. Avsikten med fonden
är att genom lån stödja den s. k. mindre
sjöfarten, alltså den sjöfart som utövas
med fartyg på i regel under 500
bruttoton. Den utredning om stöd åt
den mindre sjöfarten, som avlämnade
sitt betänkande år 1955, föreslog att
fonden skulle förstärkas med ett belopp
av 25 miljoner kronor. Då först, ansåg
utredningen, skulle fonden få sådana
resurser, att den verkligen kunde bli
till gagn för denna näring. Nämnden för
lånefonden för den mindre skeppsfarten
har i sina petita föreslagit en ökning
av fondens kapital med samma belopp,
25 miljoner kronor. Kungl. Maj:t,
liksom sedermera också statsutskottets
majoritet, har nöjt sig med att föreslå 3
miljoner kronor.
Dagens läge är att fondens tillgångar
är utnyttjade. Det föreligger en samlad
lånebegäran på 15,5 miljoner kronor.
Dessa ansökningar har nämnden ännu
inte kunnat behandla och ännu mindre
bevilja eftersom den saknar erforderliga
medel. Sådant är alltså läget i dag.
Det finns redan ett lånebehov av mer
än 15 miljoner kronor, men Kungl.
Maj:t och statsutskottet föreslår en ökning
av fonden med endast 3 miljoner
kronor. Alla förstår ju att det blir omöjligt
att ens tillnärmelsevis tillgodose
lånebehovet på detta område.
Det är möjligt att många här betraktar
den mindre skeppsfarten och fraktfarten
såsom ett lokalintresse, ett speciellt
västkustintresse. Man kan ju lätt
få den uppfattningen, då man ser att
flertalet reservanter hör hemma i de
trakterna. Men det förhåller sig inte
alls på det sättet: den mindre skeppsfarten
är ett intresse för hela landet.
Den sträcker sin verksamhet till alla
våra kuster, från Bottenviken till Idefjorden,
och även om kanske flertalet
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
77
Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten
av dessa fartyg är hemmahörande på
västkusten, så utför de sitt arbete kanske
i alldeles särskilt hög grad just på
ostkusten, eftersom ostkusten med sin
stora längd har det största behovet av
detta tonnage. Inte minst jordbruket
har ett oerhört stort intresse av att
det tonnaget finns tillgängligt. En mycket
stor del av det gods, som transporteras
med de mindre fartygen, utgöres
av kalk och gödningsmedel. En annan
grupp av varor för vilka det här tonnaget
spelar en synnerligen stor roll
är de fossila bränslena. Kol och olja distribueras
med det mindre tonnaget
utefter hela vår kust. Därigenom kan
även de mindre orterna, dit det stora
tanktonnaget inte kan nå, förses med
dessa viktiga varor.
Den mindre skeppsfarten är således
ett riksintresse. Man kan måhända till
och med påstå att det inte i första hand
är de, som bedriver denna verksamhet,
som har det största intresset därav —
de kan övergå till annan sysselsättning,
och har redan i viss utsträckning gjort
det. Men skulle alla göra det, skulle
landet bli utan de möjligheter till transporter,
som förut funnits, och bli hänvisat
att anlita främmande tonnage. Det
förhåller sig redan i viss mån på det
sättet, att våra grannar i Norden och
andra sjöfarande länder bär gått om
oss när det gäller det mindre tonnaget,
på grund av att näringen inte kunnat
rationalisera och utföra nybyggnader
i tillräcklig omfattning. Tonnaget
är föråldrat och omodernt och ställer
sig relativt dyrbart i drift. Man kan
inte uppta konkurrensen med nya, moderna
fartyg från Norge, Danmark,
Ilolland och Tyskland. De båtar, som
dessa länder nu bygger för sådana
transporter, är moderna stålfartyg, som
med ungefär oförändrad bemanning
kan ta dubbelt så stor last och håller i
det närmaste dubbelt så hög fart. Man
kan förstå, hur handikappad den svenska
näringen under sådana förhållanden
måste vara.
Nu har det ju förekommit en viss
konkurrens inom landet mellan det
större tonnaget i denna kategori och
det rena småtonnaget. Hittills har också
vissa rederier, som bedriver kustfart
med fartyg på omkring 500 bruttoton
eller däröver, sökt och även erhållit
större delen av de lån som funnits
tillgängliga. Det rena småtonnaget med
båtar på upp till 300 bruttoton har inte
kunnat hävda sig i den konkurrensen,
utan har fått sitta emellan värst.
Nu har man ju tänkt sig, att bestämmelserna
skulle ändras så, att det mindre
tonnaget skulle få större lånemöjliglieter
och följaktligen få lättare att hävda
sig gentemot det större tonnaget. Utskottet
har också förordat detta. Skillnaden
är ju egentligen den, att det mindre
tonnaget ägs av enskilda personer,
oftast av den som för fartyget — stundom
är det partrederier, där två eller tre
personer har del i fartyget och samtliga
arbetar ombord — medan det större
tonnaget ägs av vanliga rederier med
anställd besättning. Man måste säga, att
detta småtonnage kan och bör jämställas
med de mindre företagen inom andra
områden, och följaktligen borde det
vara tillgodosett exempelvis vid den anslagsgivning
till låneverksamhet åt de
mindre företagarna, som förra hösten
beslöts. De små fartygen tillhör samma
kategori, det är bara det att de har ett
annat verksamhetsfält. Den ene arbetar
på land och den andre till sjöss, men de
bär egentligen samma uppgifter och driver
sin verksamhet praktiskt taget på
samma sätt, därför att det är ytterst de
enskilda personerna som får vara företagare
och ta riskerna i sin lilla näring.
Nu har reservanterna föreslagit, att
man skulle gå åtminstone ett litet steg
på vägen: man skulle höja fonden med 5
miljoner kronor i stället för med de av
Kungl. Maj:t föreslagna 3 miljonerna.
Man kan naturligtvis göra den invändningen,
att även 5 miljoner kronor är
otillräckligt, och visst är det riktigt —
det är reservanterna fullkomligt medvetna
om — men en sådan höjning ger
ändå något större möjlighet för dessa
företagare all följa med i utvecklingen
och förbättra sitt tonnage. Det ger dem
ändå eu litet större chans, och i dagens
läge har vi funnit, att det är bättre att
78
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till statens lånefond för den mindre
stanna vid att genom denna relativt lilla
ökning av fonden ändå något öka
möjligheterna för de enskilda företagarna.
Det är givet att denna höjning på 5
miljoner inte heller förslår långt, med
de priser på tonnage som för närvarande
råder. Med Kungl. Maj :ts förslag om
3 miljoners höjning kan vi väl påräkna,
att man i bästa fall skall kunna bygga
tre nya fartyg. Får vi 5 miljoner, så kan
kanske antalet ökas till 6. Sådant är
alltså läget. Vi kan ju inte tänka oss att
på åratal verkligen lösa den brännande
frågan om vårt kusttonnage, men vi kan
ändå ge en liten hjälp till ett steg framåt.
Jag skall inte vidare gå in på vad detta
tonnage kan betyda under svåra förhållanden.
Vi får rätt allvarliga erinringar
om detta, när vi får isvintrar
sådana som föregående år, då kusterna
blockeras och tonnaget måste ligga still.
Då får vi genom påfrestningarna på vårt
järnvägsnät en erinran om frågan, hur
vi skulle kunna klara våra transporter,
om vi inte hade detta tonnage.
Dessutom tillkommer kostnadsfrågan.
Ännu är dock sjöfrakterna de billigaste
frakterna, och priset på alla förnödenheter,
både till jordbruk, handel och industri,
skulle ytterligare stegras, om vi
skulle mista detta tonnage och denna
transportmöjlighet och bli hänvisade endast
till landsvägar och järnvägar. Här
gäller det således ett landsintresse, som
är så pass starkt och viktigt, att jag tror
att vi bör allvarligt tänka över att göra
något för att inte denna näring skall
helt slås ut av våra grannar. Detta skulle
på längre sikt säkerligen icke vara
till gagn för landet.
Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till den reservation som är
avgiven vid denna punkt. Motiveringen
har utskottet skrivit så välvilligt, att reservanterna
nästan helt har kunnat instämma.
Utskottet har nämligen motiverat
en höjning, men deras yrkande
har stannat vid 3 miljoner. Vi har fullföljt
tanken och med utgångspunkt från
den motivering, som utskottet och reservanterna
har gemensam i långa styc
-
skeppsfarten
ken, yrkat på en ytterligare höjning,
som vi anser att konsekvensen bjuder.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.
I herr Karl Anderssons yttrande instämde
herrar Gustaf Karlsson (s),
Ohlon (fp), Hermansson (bf), Spetz
(fp) och Arrhén (h).
Herr GILLSTItöM (s):
Herr talman! Det finns inte mycket
att erinra mot den framställning av frågan
som herr Andersson i Rixö nyss gav.
Den överensstämmer i stort med de synpunkter
på detta ärende, som utskottet
anlagt. Det är bara i fråga om hans yrkande
som jag har någon erinran.
Det kanske inte skulle behöva sägas
att även vid denna punkt anmäler sig
dessa statsfinansiella och i viss mån även
samhällsekonomiska skäl, som vi hör
upprepas till leda. Alen de finns där, och
man måste ta hänsyn till dem även när
det gäller denna fråga. Även andra skäl
har emellertid avgjort utskottets ställningstagande,
förmodligen också Kungl.
Majrts ställningstagande.
Vad motionärerna närmast syftar på
är det minsta tonnaget, dock inte allt
det tonnage som beröres av denna lånefond,
som lämnar stöd åt fartyg upp till
500 bruttoton och vars medel väsentligen
går ut till just sådana fartyg som
ligger nära denna övre gräns, framför
allt de s. k. paragrafbåtarna. Dessa har
en dödvikt av uppåt 1 000 ton. Om denna
fond hade haft mera pengar till förfogande,
är det ändock inte säkert att
de fartyg, för vilka motionärerna särskilt
ömmar — alltså fartyg under 250
bruttoton — hade fått någon ökad andel,
ty bland ansökningarna förekommer
de ytterst sällan. Lånevillkoren har
nämligen varit sådana att sådana fartygsbyggen,
som motionärerna vill ge
ökat stöd och som herr Andersson i
Rixö närmast vill försöka hjälpa, endast
undantagsvis anmält sig som lånesökande.
Nu förutsättes ju både av sjöfartsstyrelsen
och av Kungl. Alaj:t och
utskottet, att villkoren skall mjukas upp.
De skall förändras så, att även de, som
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
79
Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten
vill bygga dessa mindre båtar, skall ha
möjlighet att söka hjälp. Man avser dels
höja det procentuella lånet till byggnadskostnaden,
dels utsträcka amorteringstiden
och dels öka även tiden för
befrielse från amortering.
Utskottet har ansett att ägarna av dessa
mindre båtar genom ändrade lånevillkor
skall ha en ökad chans att få
hjälp. Dessutom förutsättes att de mindre
företagen på visst sätt skall prioriteras
och att den nämnd, som fördelar
lånen, skall få en ändrad sammansättning
på så sätt, att representanterna för
detta mindre tonnage får ett ökat inflytande.
Vidare förutsättes att fartygsbyggare,
som kan ordna sina lån på annat
håll, skall komma i efterhand.
Allt detta gör att man innan man höjer
beloppet i fonden, först vill se, hur
stor efterfrågan blir från dessa små företag
efter de nya grunder, som Kungl.
Maj:t må anses ha rätt att fastställa.
Dessa synpunkter har motiverat utskottets
ställningstagande, och jag tror
nog att det är riktigt att avvakta resultatet
av dessa förändringar, innan man
lägger ytterligare kapital i denna fond.
Utifrån dessa synpunkter ber jag,
herr talman, få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr ANDERSSON, KARL, (s):
Herr talman! Herr Gillström sade att
detta mindre tonnage inte skulle ha hållit
sig framme tillräckligt och därför
inte heller haft möjlighet att utnyttja
lånemöjligheterna. Det ligger verkligen
något i detta, men det förhållandet grundar
sig ju mest på att bestämmelserna
varit sådana, att dessa mindre företag
känt sig missgynnade och, kan man säga,
helt enkelt inte vågat komma med
några krav. Därför är det, såsom jag
förut framhöll och såsom också utskottet
uttalat, angeläget att det blir en sådan
ändring i fråga om lånevillkoren,
att dessa mindre företag inte blir missgynnade
utan tvärtom blir hjälpta i första
hand.
Utskottet har ju också på denna punkt
uttalat följande, som jag vill citera: »Utskottet
vill emellertid särskilt under
-
stryka angelägenheten av att uppmjukningen
av fondens lånevillkor blir sådan,
att det minsta tonnaget härigenom
erhåller verksamt stöd och att erforderliga
ändringar härvidlag utan tidsutdräkt
komma till stånd.» Ja, det är precis
vad också vi vill understryka. Vi har
accepterat denna motivering och detta
uttalande, men jag anser att en sådan
ändring inte skall behöva fördröja verksamheten
ett helt år. Ett beslut i dag
kommer ju inte att träda i kraft förrän
vid det nya budgetårets ingång den 1
juli, och intill dess bör man kunna hinna
ändra lånevillkoren på sådant sätt, att
just detta småtonnage skall kunna utnyttja
de förbättrade lånemöjligheterna.
På tal om att vi skall vänta och se, i
vad mån ansökningar kommer in, vill jag
påpeka att ansökningar för 15,5 miljoner
nu ligger inne hos nämnden, såsom
jag förut sade, ansökningar som inte kan
behandlas i brist på medel. Jag skall
gärna medge att dessa ansökningar till
avsevärd del kommer från det större
tonnaget, men jag erinrar om att hos Segelfartygsföreningen
i dag ligger 12 ansökningar
från just detta mindre tonnage
under 300 ton, vilka ansökningar
kommer att expedieras till nämnden, så
snart man ser att det finns några lånemöjligheter.
Även om riksdagen nu följer
reservationen, förstår vi att dessa 12
ansökningar — med hänsyn till dagens
kostnader för nybyggen av fartyg
och med hänsyn till förefintliga möjligheter,
som jag redan talat om — inte
gärna kan tillgodoses på kortare tid än
två år. Och till dess tror jag mig våga
garantera, herr Gillström, att åtskilliga
nya ansökningar kommer att föreligga.
Därför tror jag inte att vi bör bekymra
oss så mycket för den saken.
Byggnadskostnaderna är sådana, att
ett fartyg på 300 nettoregisterton, alltså
cirka 500 dödviktston, kostar 1 200 000
kronor. Då låneprocenten är maximerad
till 70 procent, kan vi räkna med att ett
enda fartygsbygge av detta slag drar
lån på 840 000 kronor. 3 miljoner förslår
då inte långt i denna verksamhet.
Det gör inte heller 5 miljoner, men kammaren
måste ju förstå alt 5 miljoner räc
-
80
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till statens lånefond för den mindre skeppsfarten
ker något längre än de 3 miljoner utskottet
har tillstyrkt.
Herr statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag har egentligen inte
så mycket att tillägga till vad utskottets
talesman här framfört, men några preciseringar
av de sifferuppgifter, som sannolikt
legat till grund för hans uttalande,
bör kanske ändå kunna göras till kammarens
protokoll.
I mars 1957 föreligger — om de upplysningar
jag erhållit är riktiga — ansökningar
om lån å sammanlagt 21 miljoner
kronor, avseende cirka 23 fartyg.
Men av dessa fartyg tillhör endast ett den
minsta fartygsklassen, under 400 dödviktston,
medan alla de övriga ansökningarna
avser fartyg som är mer eller
mindre utpräglade paragrafbåtar, d. v. s.
båtar som lastar upp emot 1 000 ton.
Dessa senare fartyg hör ju inte till dem
som i främsta rummet behöver statligt
stöd.
Det är riktigt, såsom herr Andersson
framhållit från reservanternas sida, att
hos Sveriges segelfartygsförening ligger
ansökningar som hittills inte vidarebefordrats.
Enligt uppgift finns 10—12
»bindande ansökningar» om lån för fartyg
på högst 400 dödviktston, men cirka
hälften av dessa ansökningar hänför
sig till inköp av andrahandstonnage.
Den uppgiften bör man också ta hänsyn
till i detta sammanhang.
Det kan nämnas att av lånesumman på
cirka 21 miljoner kronor, som jag nyss
talade om, ungefär 8,4 miljoner gäller
redan levererade fartyg och 7,1 miljoner
fartyg avsedda att levereras år 1957,
sålunda fartyg som med all sannolikhet
redan är under byggnad och därför ändå
kommer till stånd.
Jag vill inte bestrida att man skulle
kunna ge den mindre sjöfarten en mer
effektiv hjälp, om man har 5 miljoner
till sitt förfogande än om man har 3 miljoner,
men i det nuvarande trängda ekonomiska
läget är det väl ändå rimligt
att vi, innan man fattar ett sådant beslut,
har en litet säkrare föreställning
om hur ansökningarna kommer att gestalta
sig, till belopp och sammansätt
-
ning, därest grunderna för långivningen
ändras.
Jag har som sagt inte mycket att tilllägga,
herr talman, utöver vad utskottets
talesman redan anfört, men det skulle
förefalla mig, som om kammaren vore
rätt litet nogräknad beträffande det underlag,
som i allmänhet erfordras när
anslag beräknas, om man på denna
punkt skulle följa reservanterna.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, enligt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Gustaf
Karlsson m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51 punkten
2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.
Punkterna 3—7
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 8
Lades till handlingarna.
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
81
Ang. nybyggnad för Musikaliska akademien
Föredrogos ån jo statsutskottets utlåtanden:
nr
52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkesskada;
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående pensionsförmånerna för vissa
överlantmätare; och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1957/
58.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till Musikaliska
akademien med musikhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner m. in.
Punkterna 1—i
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 5
Ang. nybyggnad för Musikaliska akademien
I
två likulydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner m. fl. (I: 185) och den andra
inom andra kammaren av herr Hultén
in. fl. (II: 8G), hade hemställts,
1) att riksdagen måtte besluta att anvisa
cd investeringsanslag till nybyggnad
för Musikaliska akademien med
musikhögskolan med 500 000 kronor för
utförande av rivnings-, sprängnings- och
schaktningsarbeten och därmed sammanhängande
planeringsarbeten i nybyggnad
för Musikaliska akademien med
musikhögskolan;
2) att de av Kungl. Maj:t föreslagna anslagen
till Musikaliska akademien med
musikhögskolan måtte höjas med ett reservationsanslag
av 05 000 kronor till
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:185 och IT: 86 icke
måtte av riksdagen bifallas.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Inför den älskvärda tomhet,
som talar ur statsutskottets utlåtande
på denna punkt, kan jag inte låta
bli att göra en kommentar.
Det är nu tredje året å rad som statsutskottet
när det gäller denna fråga
upprepar en förhoppning om att förhållandena
skall ändra sig men stannar vid
detta uttalande. År 1955 förklarade sig
utskottet vara fullt medvetet om att det
behövdes ett fullföljande av bygget, och
man förutsatte att Kungl. Maj :t snarast
möjligt skulle uppta frågan om erforderlig
kapitalinvestering för att fortsätta
byggandet. År 1956 sade utskottet, att
det liksom tidigare förutsatte att Kungl.
Maj:t skulle uppta dessa anslagsfrågor
till förnyad prövning. Och i årets utskottsutlåtande
understryker utskottet
jdterligare de svårigheter, som uppenbarligen
föreligger för akademien genom
det inträdda avbrottet i byggnadsföretagets
fullföljande, samtidigt som utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t snarast
möjligt upptar de i förevarande motioner
angivna anslagsfrågorna till förnjmt
bedömande.
Jag har frågat mig vad som kan vara
meningen med att gång efter annan uttala
en sådan här förhoppning men inte
göra någonting mer åt saken. På den
punkt som följer efter den nu föreliggande
— punkt 6 — föreslår i alla fall
utskottets majoritet att man skall för
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i saken, men när det gäller
detta ärende, föreslås inte ens det. Utskottet
uttalar här liksom tidigare under
åren eu uppfattning men begär inte ens
att riksdagen skall skicka synpunkten vidare
till Kungl. Maj :t. Vi får i alla fall
hoppas att Kungl. Maj :t märker utskottets
uppfattning. Men om man verkligen
inom utskottet hade velat åstadkomma
någon ändring, borde man väl ändå sä
-
inredning och utrustning av nya lokaler, ga ifrån, att det nu inte kan fortsätta
0 Ililtaiuj till riksdagens protokoll i samt. .Yr It
82
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. nybyggnad för Musikaliska akademien
längre med vänliga förhoppningar, utan
att det gäller att se till, att saken ordnas.
Ett sådant uttalande av utskottet hade
jag ansett vara fullt rimligt.
När beslutet fattades år 1953 om att
bygga musikhögskolan, uttalade man sig
visserligen för att byggandet skulle ske
i etapper. Men å andra sidan sades det,
att byggandet givetvis inte skulle avbrytas
genom långa uppehåll mellan varje
etapp. År 1955 förklarade utskottet
och därmed riksdagen, som anslöt sig
till utskottets utlåtande, att tiden mellan
första och andra byggnadsetapperna
borde vara kort, helst ingen.
Rent sakligt är det också ytterligt ofördelaktigt
att göra på det sätt, som skett,
att låta lång tid förflyta mellan byggnadsetapperna.
Dels åstadkommes en
mängd olägenheter, och dels blir det så
mycket dyrare. Jag skulle förmoda att
bara genom att man delar upp byggandet
i etapper och alltså flyttar bort byggnadsmaskiner
och annan materiel och
inte fullföljer bygget i ett svep, kommer
en betydande fördyring att uppstå. Därtill
kommer prishöjningar och annat —
det redovisas i motionen att kostnaderna
när det gäller den andra byggnadsetappen
redan stigit med 200 000 kronor, beräknade
efter prisläget i mitten på 1956.
I mitten på 1957 eller i mitten på 1958
har det naturligtvis inträffat ytterligare
fördyringar.
De provisorier, som man måste företaga
vid Musikaliska akademien och musikhögskolan
till följd av att man har
två långt från varandra belägna byggnader
att arbeta i, blir också dyra. Jag
skall inte närmare gå in på dessa fördyringar,
Den, som är intresserad härav,
kan ju läsa motionen, där de finns
redovisade. Jag skall bara som exempel
nämna, att man tydligen måste skaffa
sig dubbla uppsättningar av viss litteratur
och av noter, att man måste göra
provisoriska anordningar för det dyrbara
grammofonarkivet, att man måste
anordna åtminstone en expedition provisoriskt
o. s. v.
I denna tid måste man ju på olika områden
försöka spara och se till, att ut
-
gifterna göres så ekonomiskt och klokt
som möjligt, då kan jag inte annat än
uttala min förvåning över det system
som här kommit till synes, enligt vilket
man delar upp ett beslutat bygge i etapper
med långa intervaller, vilket förorsakar
stora extrakostnader. Det är raka
motsatsen till ett effektivt utnyttjande
av det anslag, som riksdagen från början
räknade med att ställa till förfogande.
Vi har bara en musikhögskola här i
landet, och riksdagen har ju behjärtat
önskemålet att ge den hyggliga arbetsförhållanden
genom beslutet att uppföra
de byggnader, som det här är fråga
om. Jag måste beklaga, att det verkar,
som om riksdagen skulle sakna kraft att
genomföra det principbeslut som fattats
och som börjat verkställas genom byggandet
av den första etappen.
Egentligen skulle jag, herr talman, yrka
bifall till motionen, som framlagts av
representanter för flera olika partier,
men eftersom det inte finns någon reservation,
förstår jag att detta skulle
vara meningslöst. Jag har därför velat
inskränka mig till att anföra dessa synpunkter
på ärendets behandling, i förhoppning
att om ärendet kommer upp
ännu en gång i riksdagen och i statsutskottet,
man då måtte ta allvarligare
på detta problem än som skett denna
gång.
Häri instämde herrar Söderquist (fp)
och Werner (bf).
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Att vi har varit eniga i
statsutskottet på denna punkt, skulle jag
tro i högsta grad beror på att statsutskottet,
ehuru utskottet hyser mycket
stort intresse för denna sak, inte ansåg
att man kunde ge anvisning på varifrån
erforderliga medel skulle tas. Jag tror
att samtliga ledamöter inom statsutskottet
har samma fromma önskan som herr
Lundström, att vi skall få detta bygge
färdigt så fort som möjligt. Men »det
ena du vill, det andra du skall».
Vad beträffar jämförelsen med nästa
punkt i utskottets utlåtande vill jag sä
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
83
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
ga, att Stockholm jämfört med Göteborg
ligger mycket bra till. Man har dock
här sin gamla akademi, även om det under
byggnadstiden uppstår vissa besvärligheter.
Jag skulle emellertid tro att de flesta
ledamöterna i denna kammare är medvetna
om, att problemet helt enkelt är
det att pengarna inte räcker till för allt.
Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Låt mig till undvikande
av allt missförstånd säga, att min jämförelse
av utskottets behandling av de
två punkterna i utlåtandet icke på något
sätt innebär en kritik av vad utskottet
hemställt i nästa punkt, nämligen att
riksdagen må i skrivelse giva till känna
vad utskottet -— och därmed riksdagen
— har för mening. Tvärtom tycker jag
att det är utmärkt att man gör det, även
om jag personligen skulle ha önskat, att
utskottet även i det ärendet gått längre
än det gjort.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.
Punkten 6
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
I
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergman m. fl. (1:67) och den andra
inom andra kammaren av herr Schmidt
m. fl. (II: 74), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels till Göteborgs
musikkonservatorium under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1957/58
anvisa ett engångsanslag av 125 000 kronor,
dels ock uppdraga åt Kungl. Maj:t
att utfärda villkor för medlens disponering
i enlighet med de riktlinjer, som
angivits i ett i motionerna refererat, av
direktören för musikhögskolan, professorn
B. A. Carlberg, den 15 november
1956 avgivet yttrande.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:
»I sitt av riksdagen godkända utlåtande
1956: 103 (punkten 2) framhöll utskottet,
i anledning av vid fjolårets riksdag
väckta motioner, avseende bland annat
anvisande av statsmedel till konservatoriets
verksamhet, att utskottet vid
sin prövning av denna fråga funnit att
goda skäl i och för sig talade för ett
understödjande av den av konscrvatoriet
bedrivna verksamheten. En decentralisering
och ett utbyggande av konservatorieutbildningen
skulle enligt utskottets
mening utgöra ett värdefullt led
i statsmakternas insatser på det kulturfrämjande
området. Utskottet, som icke
fann sig berett att för budgetåret 1956/
57 tillstyrka anvisande av det motionsvis
påyrkade anslaget till göteborgskonservatoriets
verksamhet, fann emellertid
nödvändigt att närmare utredning
verkställdes i ärendet. Utskottet gav i
skrivelse till Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i sistnämnda avseende anfört.
Den av utskottet ifrågasatta utredningen
har såsom ovan nämnts igångsatts
och beräknas snart vara avslutad.
Utskottet, som icke anser sig böra tillstyrka
bifall till de nu föreliggande motionerna
I: 67 och II: 74, förmodar emellertid,
att Kungl. Maj:t i avvaktan på att
slutlig ställning kan tagas till utredningsmannens
förslag i ärendet har för avsikt
att av till Kungl. Maj:ts förfogande stående
medel anvisa det belopp, som utöver
bidrag från Göteborgs stad kan under
nästa budgetår, i varje fall för de
redan nu därstädes intagna eleverna,
erfordras för upprätthållande av utbildningen
vid konservatoriet.
Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet,
a) att motionerna I: 67 och II: 74 icke
må av riksdagen bifallas;
b) att riksdagen må i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört beträffande verksamheten vid
musikkonservatoriet i Göteborg under
budgetåret 1957/58.»
Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Ucsselbom, Bergman, Sanne och
84
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
Ståhl, fröken Elmén, herr Andreasson
samt fru Sjövall, vilka anselt, att det
stycke i utskottets yttrande, som började
med »Utskottet, som» och slutade med
»vid konservatoriet», bort hava följande
lydelse:
»Uå det synes utskottet angeläget att
verksamheten vid Göteborgs musikkonservatorium
icke avbrytes, finner utskottet
sig i så måtto böra tillstyrka bifall
till motionerna I: 67 och II: 74 att ett
begränsat anslag av 75 000 kronor anvisas
för budgetåret 1957/58, varvid
förutsattes, att Göteborgs stad understöder
konservatoriet med belopp, som
härutöver kan bli erforderligt.»
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:67 och II: 74, till Göteborgs
musikkonservatorium för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av 75 000 kronor.
Herr OH LON (fp):
Herr talman! I början av denna session
väckte herr Bergman jämte andra
ledamöter i denna kammare en motion
om ett anslag på 125 000 kronor till Göteborgs
musikkonservatorium. Detta har
vuxit fram ur en orkesterskola som finns
i staden från 1916, och orkesterskolan
i sin tur har tillkommit på initiativ av
orkesterföreningen som sköter om symfoniorkestern
i Göteborg, den äldsta
fasta symfoniorkestern i landet. Orkesterskolan
i Göteborg finansierades under
många år med privata medel. På
den tiden var ju inte skatterna så höga
som de är nu, och det gick att få anslag
från enskilda personer för att hålla
verksamheten uppe. I början av 1950-talet blev det allt svårare för orkesterskolan
att upprätthålla sin verksamhet.
Men så inträffade någonting år 1954.
Då avlämnade 1947 års musikutredning
ett betänkande som bl. a. föreslog inrättande
av två nya musikkonservatorier
i landet, ett i västra och ett i södra Sverige,
utöver det statliga musikkonservatoriet
i Stockholm. Med anledning av
detta musikutredningens förslag tog sig
orkesterskolans ledning före 1954, för
att rädda verksamheten, att ombilda skolan
till ett konservatorium, visserligen
inte ett fullständigt sådant men en treårig
utbildningsanstalt. Under det första
året finansierades det nya konservatoriet
på privat väg. Det var arbetsåret 1954/
55. För 1955/56 lyckades man få enskilda
gåvor i begränsad utsträckning. Göteborgs
stad trädde då in och räddade situationen
genom ett anslag på 68 000
kronor.
Förra året förelåg en motion här i
riksdagen, liksom nu i år, om ett statsanslag.
Med anledning av den motionen
avlämnade statsutskottet ett välvilligt utlåtande
och rekommenderade att orkesterskolan
skulle få anslag av lotterimedel.
För detta budgetår har ett sådant
anslag utgått jämte bidrag på 50 000
kronor från Göteborgs stad plus resterande
bidrag från privata givare.
Nu i år befinner sig konservatoriet i
en ny situation, sedan staden har gett
till känna, att den inte vill ge mer pengar
för ändamålet. Detta är ju inte någon
uteslutande göteborgsk angelägenhet
utan en sak som mer eller mindre angår
hela landet, framför allt västra Sverige.
Och de privata bidragskällorna har fullständigt
sinat.
Det är därför säkert, att om inte det
allmänna beviljar anslag i år, kommer
musikkonservatoriet l Göteborg att läggas
ned i höst. Med anledning av den rekommenderande
skrivning, som statsutskottet
i fjol avlämnade och som riksdagen
accepterade, har genom direktören
vid musikhögskolan i Stockholm,
professor Carlberg, gjorts en utredning,
i vilken han varmt rekommenderar ett
statsanslag på 125 000 kronor, såsom
motionärerna har påyrkat. Professor
Carlbergs utredning är ännu inte färdig,
men vad som återstår är en närmare
utformning eller ytterligare utbyggnad
av konservatoriets verksamhet, eventuellt
med ett fjärde arbetsår. Vidare återstår
att överse vissa reglementariska föreskrifter
och dylikt.
Professor Carlberg säger i sin inlaga
till Kungl. Maj :t att musikkonservatoriet
i Göteborg är absolut erforderligt, om
musikverksamheten här i landet skall
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
85
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
kunna upprätthållas på ett tillbörligt
sätt. Han säger också ifrån, att det statliga
musikkonservatoriets kapacitet inte
räcker till för att skaffa landet musiklärare,
organister och andra yrkesmusiker.
Det behövs ett komplement till musikhögskolan.
Att bygga ut musikhögskolan
i Stockholm ytterligare för att tillfredsställa
den erforderliga undervisningen
skulle vara olämpligt ur den synpunkten,
att en hel del elever, som nu lättare
kan få utbildning i Göteborg, då skulle
tvingas att lägga sig i Stockholm eller
att genom privatlektioner skaffa sig erforderlig
kompetens, vilket är en mycket
dyrbar utbildningsväg. Vidare skulle
en utbyggnad av musikhögskolan här i
Stockholm ställa sig betydligt dyrare än
ett fortsatt underhåll av konservatoriet
i Göteborg.
Statsutskottet har haft denna sak klar
för sig, och i sin skrivning understryker
utskottet dessa synpunkter. Jag vill uttala
min glädje över statsutskottets skrivning
och även över att reciten är så fullständig.
Det är sällan en privat motion i
ett utskottsutlåtande får en så utförlig
recit som här är fallet. Men utskottet är
försiktigt i sina slutsatser och rekommenderar
Kungl. Maj :t att lämna anslag
till konservatoriet i Göteborg så där i
största allmänhet. Varifrån anslaget skulle
tas, nämnes inte närmare. Utskottet
förmodar, skriver det, att Kungl. Maj :t
har för avsikt, innan slutlig ställning tas
till utredningsmannens förslag, att av
till Kungl. Maj :ts förfogande stående medel
anvisa det belopp som behövs utöver
bidrag från Göteborgs stad.
Nu har, som sagt, Göteborgs stad förklarat
att den inte vill vara med att
lämna några anslag längre. .lag har den
förhoppningen, att om staten går med på
ett visserligen reducerat anslag, så blir
kommunen moraliskt skyldig att fylla i
det felande beloppet. Det är i den förhoppningen
som vi reservanter har åtnöjt
oss med att yrka på ett anslag av
75 000 kronor för ändamålet.
Skulle reservanternas förslag inte bifallas,
vill jag vädja till ecklesiastikministern,
som är närvarande här i kammaren,
att siitta in hela sin auktoritet
gentemot förvaltaren av lotterimedlen,
handelsministern, så att konservatoriet
får det anslag som erfordras för upprätthållande
av dess verksamhet. Emellertid
hoppas jag att musik- och kulturintresset
i denna kammare, som ju brukar
vara en föresyn för medkammaren,
är så stort, att kammaren bifaller reservationen.
Det är med den förhoppningen, herr
talman, som jag yrkar bifall till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skulle kunna instämma
i det mesta som herr Olilon sagt. Såväl
i avdelningen som i utskottet in pleno
har vi ansett att detta musikkonservatorium
borde få hjälp. Jag tror inte vi
behöver strida om den saken. Det är
kanske mera sättet för att ge hjälp som
det gäller.
Det är ett litet avsnitt i herr Ohlons
anförande här som jag vill beröra. I sin
historieskrivning av händelseförloppet
nämnde herr Ohlon, att i tidigare skede
var skatterna inte så höga som nu, och
då fanns det donatorer. Jag tror att det
är en riktig historieskrivning, men blir
skatterna lägre, om man anslår 75 000
kronor utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit?
Det kan de ju inte gärna bli, utan de
måste väl bli en aning högre i stället?
Nåja, vi skall inte tvista om ord här.
Jag för min del vore mycket tacksam,
om ecklesiastikministern och handelsministern
tillsammans kunde hitta på en
utväg här, främst då vad gäller lotterimedel
— det vill jag också betona.
Nu måste jag på den punkten säga att
det finns många som är missnöjda med
lotterimedlens fördelning. Det är kanske
heller inte så märkvärdigt. Vi från
Norrland är mycket missnöjda. Det har
vi gång på gång framhållit i denna kammare.
Nu får vi även höra, att västkusten
med rikets andra stad i spetsen också
är missnöjd. Då finns det kanske ändå
ett sakligt underlag för missnöjet.
Skulle det inte kunna tänkas att huvudstaden
får litet för mycket av dessa medel?
Skulle inte regeringen kunna över
-
86
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
väga fördelningen och komma med ett
förslag, som skulle kunna ge litet mera
rättvisa åt landsorten? Jag hoppas att
våra vänner i Göteborg inte blir ledsna,
om jag inrangerar dem bland landsortsborna.
Vad utskottet gäller kan vi säga att vi
i stort sett är fullständigt överens om att
med den omfattning, som musikutbildningen
nu har tagit, och med det antal
musiklärare, som vi i dag behöver, och
det ännu större antal som vi kommer att
behöva i morgondagens skola, är denna
institution berättigad. Sedan gäller det
att kunna få ekonomiska möjligheter att
överleva den kris som faktiskt denna institution
just nu genomlever. Jag är så
optimistisk, att jag hoppas och tror att
Kungl. Maj :t till nästa år eller ett annat
år kommer med ett förslag om direkt
hjälp, så att den här institutionen inte
skall behöva ha det ekonomiskt så förtvivlat
ställt som den nu har.
Vad Kungl. Maj:t kan göra på den här
punkten vågar jag inte sia om. Ecklesiastikministern
är närvarande här och kan
naturligtvis själv redovisa för sitt fögderi.
Jag hade också trott att handelsministern
skulle ha varit här, när vi diskuterade
denna punkt, men han är väl
upptagen på annat håll.
I den anhållan som herr Ohlon gjorde,
att man borde försöka hitta utvägar att
hjälpa till här, vill jag instämma. Vi är i
avdelningen och utskottet överens på
den punkten. Skulle tvärtom dessa utredningar
bli sådana, att man inte anser
sig vare sig nu eller i framtiden kunna
lämna bidrag, då bör man säga ifrån. Vi
kan inte år för år hålla på så här och gå
på styltor, utan vi bör få ett klart besked.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr BERGMAN (s):
Herr talman! Herr Näsström sade, att
Stockholm låg bättre till när det gäller
lotterimedel, och det kan vi nog vara
överens om. Det där med »landsorten»
är riktigt i alldeles särskild grad när
det gäller musikutbildningen, tv som
det nu är i detta land, finns statsunderstödd
musikutbildning bara i Stockholm.
All annan musikutbildning, som kan ske,
sker med enskilt och kommunalt stöd
och på dess initiativ. Detta är fallet i
fråga om Göteborg, där vi nu vill ha en
ändring.
Jag vill säga, att det inte är ett speciellt
intresse för göteborgare att ha denna
musikundervisning vid Göteborgs
musikkonservatorium. Jag kan bara
nämna, att bland de 40 eleverna är hälften
från andra orter än Göteborg. De
i den andra hälften är skrivna i Göteborg,
vilket i flera fall beror på att de
utövar sin musikaliska gärning bl. a.
på regementen i staden. Det är kanske
inte så lätt att komma överens om vad
som skall avgöra att någon skall kallas
göteborgare. Enligt min definition av
begreppet så finns där nog inte så
många. Såvitt jag kan se är det alltså inte
något speciellt göteborgsintresse att
ha denna musikundervisning i Göteborg
Det är emellertid inte så onaturligt att
tänka sig, att man, om man vill ha ytterligare
en skola, lägger den i den stad
som i folkmängdshänseende är att räkna
som rikets andra.
Jag har lättare att komma överens
med herr Näsström än med herr Ohlon
om vad man skall ta ut skattevägen, men
jag tror att vi tre kan vara överens om
att detta anslag inte stör frågan om skattens
storlek.
Även med den utgångspunkt som majoriteten
haft, där man räknar med att
ta medel ur lotterimedelsfonden, måste
ju skatteuttaget påverkas av i vad mån
och hur man använder pengarna i denna
fond. Oavsett vad vi gör — bifaller
reservationen eller utskottets förslag —
och Kungl. Maj:t sedan genomför beslutet,
kommer pengar att tas ur statskassan.
Jag vill göra den reflexionen, att det
förefaller mig besynnerligt att det skall
vara så svårt att få stabilitet och rejäla
handtag när det gäller detta slags utbildning.
När det gäller mera materiella
och konkreta ting är det inte så svårt
att handla. Man dubblerar kurser och
improviserar verksamhet utan att det
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
87
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
finns vare sig lokaler eller lärare. Men
det gör man inte när det gäller en verksamhet
som kanske inte har samma, jag
höll på att säga sociala anseende för
dem som bedömer tillvaron enbart ur
materiell synvinkel. Detta är en verksamhet
som kanske inte direkt är matnyttig,
men dock är en verksamhet som
vi inte kan undvara. Vi har musiken
med oss i livets alla skeden och i olika
sammanhang, vi vill inte vara den förutan,
men den är liksom inte så påtaglig
som näringsfång eller påtaglig i värderingar
för många människor — kanske
inte heller för folk här i riksdagen ■—
och det gör det så svårt att få till stånd
handling här.
Vårt grannland Danmark har fyra musikskolor
utöver den statliga. När det gäller
folkmängden är landet inte stort,
jämfört med Sverige. Jag tror inte man
kan säga att det i materiellt avseende är
rikare. Min värdering av, om det är ett
andligt rikare land, kanske inte är av
så stort intresse, men faktum är att det
har råd att ha fyra sådana här skolor
utöver den statliga centrala skolan. Jag
tycker det är en smula ynkligt, att inte
vi skall ha råd att ge ett rejält anslag
över statsbudgeten till en verksamhet,
som ju alla erkänt vara viktig, och som
utskottet och riksdagen förra året sade
vara viktig, när de beställde en utredning
om hur verksamheten borde vara
organiserad. Det var ingen förutsättningslös
utredning, utan en utredning om
formerna för bidragsgivningen, riksdagen
förra året beslöt om.
Jag tycker nog man skulle ha dragit
konsekvenserna i år. Kungl. Maj :t har
inte gjort det. Kungl. Maj:t väntade i fem
månader efter riksdagens beslut, innan
utredningsmannen tillsattes. Saken var
emellertid så väl förberedd, genomtänkt
och utklarad, att utredningsmannen bara
behövde en månad på sig för att skaffa
fram ett mycket gott material i en
promemoria, som skulle kunna ligga till
grund för Kungl. Maj:ts ställningstagande
till frågan, huruvida det skulle beviljas
anslag för det kommande budgetåret
eller ej. Men i januari månad, kom
man på att det inte var möjligt att ge
något anslag.
Herr talman! Jag skulle vilja varmt
rekommendera kammarens ledamöter
att dra konsekvenserna av det beslut vi
fattade förra året med hänsyn till det
material vi har för bedömning av denna
fråga. Det är inte särdeles lyckligt att
denna verksamhet under ytterligare ett
år skall i mer än ett avseende baseras
på lotteri.
I detta anförande instämde herr Hansson
(fp).
Herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! Då jag nu ett par år
haft att pröva denna anslagsfråga, vill
jag gärna för kammaren betyga att min
mening också är, att därest inte särskilda
skäl — kanske främst ekonomiska
— talar i annan riktning, kan vi behöva
ha sådan musikundervisning på mer än
ett ställe i landet. Då vi från regeringens
sida ändå inte ansett oss kunna inordna
denna undervisningsanstalt bland
sådana som får ordinarie statsbidrag,
har detta mer än en orsak. När en huvudtitel
skall slutjusteras, måste man göra
en avvägning, och om pengarna inte
räcker till, måste en del bidrag strykas.
Jag är övertygad om att statsutskottet
redan har konstaterat att det finns andra
skolor, som också måste anses välbehövliga,
vilka sökt statsbidrag och inte
kunnat få sådant — åtminstone inte i
den utsträckning som i och för sig skulle
varit önskvärd. Här tillkommer ju
också att den utredning, som arbetar
med frågan, kan komma fram till — det
är väl troligt till och med; så bedömer
jag i varje fall läget — att det för att
fullt ut upprätthålla denna undervisning
behövs större belopp än det i denna omgång
varit fråga om, och därför har man
ställt sig litet tveksam till att inordna läroanstalten
i fråga i det allmänna statsbidragssystemet.
Då uppkommer spörsmålet
huruvida några så kallade extra
anslag står till förfogande. Jag blev litet
förvånad, när jag såg utskottets skrivning
här. När man i denna skrivning
88
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
läser »till Kungl. Maj :ts förfogande stående
medel», så drar man kanske först
den slutsatsen att eftersom detta hör
under ecklesiastikdepartementet, har
ecklesiastikdepartementet några sådana
medel. Det är dock bekant för alla, att
så inte är fallet i den utsträckning som
det skulle behövas.
Här beror det naturligtvis till en viss
grad på vilken offervilja Göteborg i fortsättningen
kommer att visa. Man kan
dock inte räkna med att få vare sig
75 000 eller 125 000 kronor av till ecklesiastikdepartementets
förfogande stående
medel.
Återstår då lotterimedelsfonden. En av
reservanterna har förklarat för oss, att
det är lotterimedlen han först och främst
tänker på, och han vädjar till mig om
lotterimedel. Vad jag sagt här förut innebär
inte att jag har någonting emot
att försöka hjälpa till på det området.
Å andra sidan har jag ju inte den överblick
över lotterimedlen som förvaltaren
av medlen har. Jag vet att han har
haft mycket svårt att få debet och kredit
alt gå ihop på senare år beträffande
denna fond. Vad han kan göra, undandrar
sig därför min möjlighet att för
dagen uttala mig bestämt om.
Jag har precis samma uppfattning
som här kommit fram tidigare, att vissa
stora ändamål tar för närvarande en
oproportionellt stor del av lotterimedel
i anspråk. Jag är emellertid lika litet
som förmodligen någon av de herrar reservanter
som talat här i dag -— och
även utskottets representanter i övrigt
— i tillfälle att föreslå att vi skär ner
de stora anslagsmedlen till Operan och
andra teatrar och andra fasta musikändamål.
Alldeles särskilt tror jag att
de, som är speciellt engagerade i musiken,
skall tala tyst om möjligheten till
en avsevärd omfördelning inom lotterimedelsfonden,
i tro att det skall bli
pengar över till ett nytt musikändamål.
Men, som sagt, detta måste prövas ytterligare
av regeringen.
När reservanterna hotar med att Göteborgs
stads intresse kommer att sjunka
till nollpunkten, finner jag att de
lämnat den sakliga argumenteringslinjen.
När det nu förhåller sig så, att hälften
av eleverna är göteborgare — och
Göteborgs stad har väl en viss nytta av
att den andra hälften går där och uppehåller
sig där i stället för i kungl. huvudstaden
— så tycker jag att Göteborgs
stad inte borde ställa sig ovillig att lämna
bidrag. Jag hoppas att staden inte heller
kommer att vara det, även om jag
kan peka på att hela denna utbildning
enligt min mening är väl sangviniskt
igångsatt av diverse olika göteborgska
eller västsvenska intressen — jag tror
för min del att det i alla fall är övervägande
göteborgsintressen.
Ja, herr talman, det är ungefär vad
jag i dagens läge kan säga om denna
sak. *;
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag vill i likhet med herrar
Olilon och Bergman betona angelägenheten
och nödvändigheten av att
Göteborgs musikkonservatorium, såsom
reservanterna här föreslår, får ett anslag.
Den högre musikundervisningen
här i landet har erhållit mycket knapphändiga
anslag. Jag hoppas och tror att
vi så småningom inte bara skall få ett
musikkonservatorium i västra Sverige,
utan att vår nådiga regering också i
sinom tid kommer med förslag om ett
musikkonservatorium i södra Sverige —
till glädje inte minst för herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
när han någon gång kan vara hemma.
Jag tror att just sång och musik är
någonting som är mycket viktigt för vårt
folk i dessa allvarliga tider. Det finns få
ting som gör sinnet så ljust och lätt.
Här har talats om det besvärliga skattetrycket
och om att vi skall tänka på
det. Just med hänsyn till skattetrycket
anser jag, att vår regering mera bör
tänka på att folk får större möjligheter
att ägna sig åt musik och sång. Då kommer
vi alla att se lättare på de pålagor,
som vi tvingas bära.
Jag tillåter mig tillstyrka reservationen.
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
89
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
Herr OHLON (fp):
Herr talman! Ecklesiastikministern
vet lika väl som jag att det råder brist
på arbetskraft på detta område. Det råder
brist på musiklärare, brist på kyrkomusiker
och brist på utövande musikkonstnärer.
Sedan har vi den ekonomiska synpunkten.
När man har klart för sig att
denna bristsituation föreligger, bör man
försöka göra allt för att lägga saken till
rätta på det ekonomiskt mest fördelaktiga
sättet, och det är i detta fall att anknyta
åtgärderna till en redan befintlig
institution med full uppsättning av lärarkrafter
— lärarna är nämligen medlemmar
i Göteborgs orkesterförening
men samtidigt ställda till denna institutions
förfogande.
Nu försöker ecklesiastikministern —
som vanligt, höll jag på att säga — att
skjuta frågan ifrån sig genom att hänvisa
till utredningsmannen. Ja, men utredningsmannen
har för Kungl. Maj :t den
15 november i fjol i eftertryckliga ordalag
sagt ifrån, att här behövs ett statsanslag
på 125 000 kronor, för att verksamheten
skall garderas för det närmaste
året.
Ecklesiastikministern var förvånad
över utskottets skrivning, när utskottet
talar om »till Kungl. Maj ds förfogande
stående medel». Ja, det kanske var en
onödig omskrivning. Vi tänkte oss lotterimedel.
Ecklesiastikministern säger
att dem har han inte hand om, det är
handelsministern som sköter om lotterimedlen.
Ja, men herrarna känner väl
varandra och umgås en smula även under
nuvarande mera spända politiska
förhållanden. Under sådana omständigheter
kan det väl inte vara svårt för
ecklesiastikministern, som skall företräda
kulturen i detta sammanhang, att ta
ett allvarligt samtal med handelsministern,
så att han inte plottrar bort lotterimedlen
på alla möjliga ting.
Det har talats om Göteborgs intresse
i detta sammanhang. Herr Bergman har
redan sagt ifrån på den punkten. Göteborgs
stad har inte något speciellt intresse
utöver sin symfoniorkester. Det
liar varit privata donationer, som stått
för denna verksamhet ända till de senaste
åren, icke Göteborgs stad. Göteborgs
stad har länge vägrat att ge några
anslag till orkesterskolan, som var musikkonservatoriets
föregångare, med den
motiveringen att staden redan har anslagit
över 4,5 miljoner kronor för ändamål,
som här i Stockholm mest bestrides
av statsmedel. Det finns inget
samhälle i detta land, som för kulturella
ändamål proportionsvis — och jag
skulle tro även absolut — offrar så stora
summor som Göteborgs stad gör. De ledande
inom staden menar —• jag har
för egen del inte längre något med stadsförvaltningen
att göra — att när här
föreligger ett riksintresse så är det i
första rummet statens skyldighet att
svara för kostnaderna.
Sedan har jag, herr talman, ändå den
förhoppningen, att om staten nu lämnar
ett begränsat anslag, så skall man kunna
tvinga Göteborgs stad att fylla i felande
belopp. Jag hoppas att jag kommer att
få rätt på den punkten.
Herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! Det är bara ett par saker
som jag skulle vilja peka på ytterligare
i anledning av vad herr Olilon och
andra nu anfört.
När jag talade om att utredningen inte
var färdig, så åsyftade jag därmed att
jag är rädd för — vilket jag tror att jag
har grundad anledning till — att det
kommer att bli större belopp, som kommer
att krävas för den utbyggnad av
musikkonservatoriet i Göteborg, som
man önskar på längre sikt. Vi måste därför
söka klarlägga vilket som är billigast,
att bygga ut musikundervisningen i
Stockholm eller att dela upp verksamheten
på åtminstone två orter. Nu hörde
herr Ohlon att hans partivän, herr
Edström, hade ytterligare önskemål här.
Under sådana förhållanden är det inte
mer än naturligt, att Kungl. Maj:t önskar
få alla papper på bordet, innan
Kungl. Maj:t binder sig för att inordna
denna nya undervisning i den ordinarie
statsbidragsgivningen.
För att kammaren inte skall sväva i
90
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Om anslag till Göteborgs musikkonservatorium
tvivelsmål om min egen mening vill jag
gärna tillägga, att jag rent intuitivt har
den uppfattningen, att undervisningsanstalter
av denna art bör spridas ut över
landet och inte koncentreras till kungl.
huvudstaden. Det kan naturligtvis alltid
finnas fall då undervisningen blir av
så ringa omfattning att den måste vara
koncentrerad till en plats i landet vilken
dock inte nödvändigtvis behöver
vara kungl. huvudstaden. Med hänsyn
till de speciella förhållandena i detta
fall torde det nog ändå bli huvudstaden.
Inte minst existensen här av den halvfärdiga
byggnaden, som herr Lundström
omnämnde i föregående punkt, torde
ge oss anledning att inte sprida ut musikundervisningen
alltför mycket och
t. ex. förlägga den till Katrineholm eller
Hallsberg.
Vad sedan lotterimedlen beträffar vill
jag säga till herr Ohlon, att jag umgås
ganska flitigt med handelsministern, och
i allmänhet brukar vi då komma in på
frågan om lotterimedlen. Jag känner därför
till vilka svårigheter handelsministern
har vid förvaltandet av denna del av
sitt fögderi. Jag är också på det klara
med att därest vi inte kan utöka den del
av lotterimedlen som relativt fritt kan
utdelas till olika kulturella ändamål,
finns det ingen möjlighet att ur lotterimedelsfonden
skaffa pengar till nya ändamål
annat än genom att minska de anslag
som hittills årligen gått till vissa
ändamål, de s. k. fasta teatrarna och
musikarrangemangen i större städer. Reservanterna
tycks emellertid inte tänka
sig att vi skulle nagga dessa anslag i
kanten.
Herr Ohlon uppmanar oss att inte
plottra bort pengarna från lotterimedelsfonden
på anslag till alla möjliga och
omöjliga ändamål, som han sade. Nej,
herr Ohlon, vi plottrar inte bort dessa
medel på några omöjliga ändamål. Då
det gäller att vid fördelningen av dessa
medel söka åstadkomma någon rättvisa
mellan olika delar av landet kan vi i
alla fall inte komma ifrån, att dessa fasta
anslagsändamål, som jag nyss nämnde,
är lokaliserade till fem å sex av våra
största städer. Från landsbvgdshåll finns
det en berättigad önskan att lotterimedlen
därutöver även skall komma själva
landsbygden till godo. Men det är trots
allt mycket små belopp som kan utdelas
för olika behov ute i landet utöver de
fasta ändamål som jag påpekat. Om herr
Ohlon kanske tycker att dessa ändamål
ute på landsbygden är onödiga, så vill
jag försäkra, att de under alla omständigheter
måste nöja sig med ganska små
belopp, fastän det många gånger kunde
ha varit önskvärt att stödja dem med
större anslag ur lotterimedelsfonden än
vad man hittills kunnat ge.
Jag har för min del i det stora hela
inte kunnat göra några allvarligare invändningar
mot den fördelning av lotterimedlen
som tillämpats hitintills.
Därför kan jag inte heller nu ge något
löfte om att jag skall lyckas förmå handelsministern
att avsätta en icke obetydlig
summa av dessa medel för det i
och för sig behjärtansvärda ändamål
som denna debatt närmast gäller.
Herr HESSELBOM (s):
Herr talman! När denna fråga var föremål
för behandling i statsutskottet var
jag tveksam om huruvida det, för att
garantera denna verksamhets fortsättande
även under nästa undervisningsår,
vore nödvändigt att riksdagen anvisade
ett anslag på 75 000 kronor. Från andra
avdelningens sida hänvisade man till
den möjlighet som avdelningens ärade
ordförande här i dag påpekat, nämligen
att för detta ändamål få disponera över
lotterimedel. Sedan jag tagit del av ecklesiastikministerns
mycket pessimistiska
bedömande av möjligheten att få disponera
lotterimedel för ändamålet, har jag
stärkts i min uppfattning. Om riksdagen
är intresserad av att denna undervisning
skall fortgå även under nästa
undervisningsår, finns det tydligen ingen
annan väg att gå än att riksdagen anvisar
dessa 75 000 kronor. Jag instämmer
därför, herr talman, i yrkandet om
bifall till reservationen.
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
91
Herr OHLON (fp):
Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Hesselbom yttrade.
I övrigt är jag såsom partikamrat till
herr Edström smickrad över det avseende
som ecklesiastikministern fäste vid
hans anförande. Herr Edström annonserade
ett tredje musikkonservatorium,
och den kungörelsen ifrån herr Edströms
sida ansåg tydligen ecklesiastikministern
vara så viktig att han ville
dra sig tillbaka inför det här förslaget.
Dessa önskemål visar, säger ecklesiastikministern,
att ett beslut i dag i enlighet
med reservanternas yrkande skulle dra
med sig konsekvenser som vi nu inte
kan överblicka. Men, herr statsråd, både
herr statsrådet och jag tror väl mer
eller mindre på människornas fria vilja.
Om i dag ett begränsat anslag beviljas
till musikkonservatoriet i Göteborg
är vi väl ändå själva i stånd att i
fortsättningen styra utvecklingen.
Nu fick vi inget löfte från ecklesiastikministern,
och det var sorgligt. Hur
tänker sig ecklesiastikministern att vi i
fortsättningen skall klara enhetsskolans
lärarförsörjning i fråga om musikundervisningen,
om vi uraktlåter att bygga
upp lärarutbildningen, ja, om vi går så
långt att vi skrotar ner den förberedande
lärarutbildning som redan finns?
Vi får väl ändå komma ihåg, vad vi
förut har beslutat, och ta konsekvenserr
na av våra tidigare åtgärder, när vi behandlar
ett sådant ärende som detta.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
Anslag till anordnande av skolmåltider
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 55 punkten
6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 91;
Nej — 39.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till folkskoleväsendet,
yrkesundervisningen och
gymnastiska centralinstitutet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Anslag till anordnande av skolmåltider
I punkten 228 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande av skolmåltider för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor.
92
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till anordnande av skolmåltider
I punkten 229 av samma huvudtitel
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anskaffande av inventarier
för skolmåltider för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
650 000 kronor.
1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Sveningsson (1:286) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Lothigius
(11:320), i vilka hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av punkterna
228 och 229 i årets statsverksproposition,
åttonde huvudtiteln, måtte 1)
besluta, att kommuner som tillhandahölle
skolmåltid skulle tillerkännas rätt att av
i måltid deltagande barn uttaga en avgift
motsvarande en fjärdedel av kommunernas
egna driftkostnader härför, dock
högst 25 öre per måltid; 2) avslå Kungl.
Maj:ts förslag att dels till Bidrag till anordnande
av skolmåltider anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor, dels
till Bidrag till anskaffande av inventarier
för .skolmåltider anvisa ett förslagsanslag
av 650 000 kronor;
dels ock en inom andra kammaren
av herr Johanson i Västervik väckt motion
(11:326), vari hemställts, att riksdagen
under åttonde huvudtiteln till Bidrag
till anordnande av skolmåltider
måtte bevilja ett anslag på 26 500 000
kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
II: 326 samt I: 286 och II: 320,
sistnämnda två motioner såvitt här vore
i fråga, till Bidrag till anordnande av
skolmåltider för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 26 200 000 kronor.
I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:
»I detta sammanhang har utskottet
funnit sig böra beröra frågan om skolmåltidernas
sammansättning. Karies
-
frekvensen hos skolbarnen är mycket
hög. Erinras må sålunda att i folktandvården
påträffades åren 1946—1949 cirka
sju kariesfria barn på 1 000 i 7-årsåldern
och cirka tre på 1 000 som ett
medeltal för hela skolåldern. Den kariesframkallande
effekt, som enligt gjorda
undersökningar under vissa omständigheter
är förenad med konsumtionen av
en del näringsämnen, gör det i hög grad
angeläget, att kosten får en sådan sammansättning
att dylika näringsämnen i
möjligaste mån undvikas. Det är utskottets
förhoppning att skolöverstyrelsen
och de lokala skolmyndigheterna ägna
denna fråga skärpt uppmärksamhet.»
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Arrhén, Skoglund i
Doverstorp och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 286 och II: 320,
såvitt här vore i fråga, besluta att kommuner,
som tillhandahölle skolmåltid,
skulle tillerkännas rätt att av i måltid
deltagande barn uttaga en avgift av
högst 25 öre per måltid och till följd
härav avslå Kungl. Maj :ts förslag att till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor ävensom
motionen II: 326.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Till denna punkt nr 3
i utskottets utlåtande är fogad en reservation
med yrkande om bifall till den
motion som jag lämnat i denna kammare
med förslag angående vissa bestämmelser
om skolmåltiderna. Det förslag,
som motionen och den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen omfattar, är
att man skulle ge kommunerna tillåtelse
och rätt att utta en mindre avgift för
skolmåltiderna på högst 25 öre per måltid
av dem som får denna förmån.
Varför har då denna motion och detta
förslag blivit framförda? Jag tycker
det är ganska onödigt, att det eventuellt
i denna debatt skall sägas, att vi motio
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
93
närer, reservanter eller någon annan
inom högerpartiet har en mindre välvillig
inställning till barnen och barnfamiljerna
än någon annan. Det är inte,
det vill jag klart och tydligt framhålla,
en mindre välvillig inställning till barnen
och barnfamiljerna, som är orsaken
till detta förslag, utan det är mera det
förhållandet att med anledning av kommunernas
stigande skatteunderlag har
det statsbidrag som här utgår inte längre
den betydelse som det tidigare har
haft, och möjligheten att få ta betalt för
skolmåltiderna med högst 25 öre per
måltid ger kommunerna sammanlagt mer
än statsbidraget. Nu är det ofrånkomligt,
att många kommuner bär stora bekymmer
för dessa skolmåltider, och jag vet
åtminstone en rätt stor kommun nära
min hemort, en stor köping, där man
icke ansett sig ha råd att betala skolmåltiderna
för bela antalet barn utan tillhandahåller
skolmåltid bara för de skolbarn
som kommer till köpingen med
skolskjuts, skolbarn som har så lång skolväg,
att de inte kan gå hem och i hemmet
intaga sin måltid, och man tycker
där att detta är ett bra system.
Det skall inte döljas, att vårt stora intresse
helt naturligt är att för statens
del kunna spara detta belopp på
26 200 000 kronor, när nu det statsfinansiella
läget blivit så ansträngt som
det är. Redan innan det senaste förslaget
om energiskatt började skymta fram
i debatten var väl alla här i riksdagen
av den uppfattningen, att det ekonomiska
läget för statskassan är mycket, mycket
bekymmersamt. Uttalanden i den
riktningen återkommer jämt och ständigt
här i debatterna från samtliga partier
utan undantag, och helt nyligen fick
man i ett anförande, som jag lyssnade till
med stor uppmärksamhet, höra att statskassan
är så ansträngd och att man har
så stora bekymmer med statens utgifter,
att det inte kan bli värre än det för närvarande
är. Man kan väl ändå i denna
situation fråga, om inte tiden snart är
inne för att man i någon mån skall börja
minska på generellt utgående statsbidrag
och subventioner av olika slag. Ila
Anslag'' till anordnande av skolmåltider
de det nya stora skatteförslaget om
energiskatten blivit omtalat i samband
med statsverkspropositionen, så hade det
med största sannolikhet kommit fram
ännu flera besparingsmotioner med förslag
om ännu längre gående besparingar
i olika sammanhang.
Jag tror för min del att även om det
inte blir i dag och inte vid årets riksdag,
så kommer den dag då riksdagen får
börja att försöka skära ned de statliga
bidragen och de stora utgifterna på olika
avsnitt av den statliga verksamheten.
När det gäller skolmåltiderna är det
så självklart att jag egentligen inte behöver
framhålla den saken, att vår mening
icke är att på något sätt motarbeta
dessa måltider eller medverka till att de
på något sätt kommer att försvinna. Yi
har sagt i motionen — och detta har
strukits under i reservationen — att det
alltjämt är angeläget att garantier skapas
för att barnen i skolan får ett mål
vällagad mat. Det kan ute på landsbygden
vara lång skolväg, och det kan vara
andra omständigheter som gör att detta
är angeläget. Och visst är det värdefullt
och bra, om den ekonomiska situationen
vore sådan att skolmåltiderna även i
fortsättningen kunde vara fria. Men det
är dock inte mera säkert än att det kan
ifrågasättas, om det ur alla synpunkter
kan vara det rätta och det bästa, att barnen
får skolmåltiderna helt utan kostnad.
Skolmåltiden har ett värde av cirka
1 krona 50 öre, och av detta belopp skulle
kommunerna enligt reservationen få
rätt att ta ut högst 25 öre, d. v. s. en sjättedel
av den verkliga kostnaden.
Nu är det också så många gånger, det
vet man ute i kommunerna och det får
man läsa om mycket ofta i tidningarna,
att det både från barnens och från föräldrarnas
sida förekommer stark kritik
mot mathållningen i skolorna, eu kritik
som livligt understödes av vissa tidningar.
När t. ex. en tidning här i
Stockholm, spridd över hela landet, denna
vinter i stora rubriker har talat om
att det ute i kommunerna råder bedrövliga
förhållanden med skolmaten, att
skolmaten inte iir bra, att de goda re
-
94
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till anordnande av skolmåltider
cepten har försvunnit, att maten är alltför
lik hemmens vardagskost och att
mammorna framfört klagomål i stor omfattning,
så anser jag att denna kritik
säkert är mycket oberättigad. Kanske
förhåller det sig mera på det sättet att
vad som tillhandahålles alldeles utan
kostnad, sätter man mycket litet värde
på och är mera begiven att kritisera än
det man i någon mån får vara med om
att betala. Om vi införde den ordningen
att förmånen av skolmåltiderna, såsom
här är föreslaget, i någon mån fick betalas
av den som får förmånen, så kanske
man skulle uppskatta och värdera
den stora förmån, som man här ändå
får, på ett helt annat sätt än nu är fallet,
och kanske en stor och oberättigad
kritik då komme att tystna.
Jag är inte heller så alldeles säker på
att det för barnens framtida utveckling
kan vara enbart värdefullt att i barnens
medvetande från de tidiga barnaåren
inpräglas att här är något som man får
av det allmänna alldeles utan kostnad.
Man kan åtminstone misstänka och befara
att ett sådant förhållande leder till
att barnen som vuxna kvinnor och män
får oskäligt stora krav på det allmänna,
kanske ännu större än allmänheten för
närvarande har, och detta kanske inte
vore så lyckligt.
Vad utskottet har sagt om att den anordning,
som vi här föreslagit, skulle
leda till betydande praktiska olägenheter
för skolarbetet och om att de uppbörds-
och kontrollanordningar, som
måste tillämpas, skulle verka hindrande
i skolarbetet, det är en uppfattning som
jag har svårt att förstå. Betalningen av
dessa 25 öre per måltid är nog något
som man ganska lätt, utan några större
bekymmer, skulle klara av i kommunerna.
Svårare uppgifter har man där
många gånger.
Jag tror inte att vårt förslag skall föra
med sig några olyckor av sådant slag
som man här kanske befarar, och då förslaget
innebär en avsevärd besparing för
statskassan ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen under
punkt 3 av herr Arrhén m. fl.
Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):
Herr talman! Varje allvarligt menat
förslag till besparingar när det gäller
statens utgifter bör naturligtvis upptagas
till omsorgsfull prövning, men på denna
punkt frågar man sig verkligen: Är det
framlagda besparingsförslaget allvarligt
menat? Ligger det inte i stället så till,
att förslaget bara är avsett att ingå som
ett led i högerpropagandan för skattesänkning,
eller för att matematiskt få
det att gå ihop, när man föreslår utgiftsökningar
på andra områden? Jag kan
aldrig tänka mig, att det finns särskilt
många högermän som verkligen önskar
att man skulle gå in för ett arrangemang
av det här slaget.
Om man hade inskränkt sig till att motionsvägen
föreslå, att kommunerna
skulle få rätt att ta upp en mindre avgift
för skolmåltiderna, därest de vill göra
det, så skulle jag ha kunnat förstå motionen
och funnit ett visst förnuft i den.
Men man motiverar förslaget om en avgift
på 25 öre med att man på det sättet
skulle få möjlighet att dra in hela
statsbidraget. Jag ställer mig skeptisk
när det gäller alla sådana här planer på
att sänka de statliga utgifterna genom att
vräka över kostnaderna på kommunen,
och alldeles speciellt gäller det sådana
statsbidrag som är graderade med hänsyn
till kommunernas ekonomiska bärkraft.
I högerns motion och i reservationen
gör man den beräkningen, att en avgift
av 25 öre per utspisad skolmåltid skulle
ge kommunerna en inkomst av 36 750 000
kronor årligen. Statsbidraget är för nästa
år beräknat till 26 200 000 kronor, och
ett väsentligt överskott skulle alltså uppstå
enligt reservanternas förslag. Såvitt
jag kan förstå, är detta väl högt räknat,
eftersom man utgår från 200 utspisade
skolmåltider per barn och år. Men det
må vara hur som helst med den beräkningen
— om man skulle ta ut en sådan
avgift, blir det åtskilliga barn som efter
en behovsprövning måste befrias från
avgiften och förses med ett kort, som ger
dem rätt att spisa fritt.
Sedan tillkommer kontrollproblemet,
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
95
som herr Sveningsson fullständigt viftade
bort. Vi vet allesammans vilket besvär
det bar varit med tillsynen vid skolmåltiderna
och vilka protester lärarna riktat
mot det tvång, som i det fallet råder.
Jag antar att ingen skulle vilja ifrågasätta,
att även denna kontroll och kupongförsälining
skulle åläggas lärarna. Uppgiften
kan inte heller gärna läggas på
den ordinarie ekonomipersonalen. Man
skulle alltså tvingas anställa extra folk
för denna uppbörd och kontroll, vilket
skulle betyda rätt så väsentliga utgiftsökningar.
Hur ställer det sig för de kommuner,
som har svagt ekonomiskt underlag? Jag
bär gjort en beräkning för min egen
kommun — det ligger ju närmast till
bands, eftersom man bäst känner till läget
där — och den visar att vi för närvarande
har ett statsbidrag för skolmåltiderna
av ungefär 45 öre per barn och
dag. Bidraget blir något lägre för de egna
barnen, men genom att vi har en del
utsocknes barn, för vilka ett högre statsbidrag
utgår, blir det statliga bidragsunderlaget
i genomsnitt cirka 45 öre. Måltiderna
kostar ungefär en krona, och det
innebär alltså en kommunal kostnad av
55 procent och ett statsbidrag av 45 procent.
Högerförslaget innebär kort och gott
att kommuner med svag ekonomisk
bärkraft — i allmänhet landsbygdskommuner
och vissa mindre städer — skulle
bli speciellt illa behandlade. Jag kan väl
förstå ett sådant här försök, när det gäller
att till varje pris söka åstadkomma
en sänkning av den statliga skatten —
soin man är speciellt intresserad av med
hänsyn till progressiviteten — men vill
man verkligen gå ut till småfolket och
tala om bur detta skulle verka ute i bygderna?
Jag kan inte tänka mig det, ty
effekten blir ju ingenting annat än en
belastning för de fattiga kommunerna.
Slutligen kommer vi bär till ett problem,
som jag över huvud taget tror är
rätt väsentligt: Skall vi skapa behovsprövade
förmåner inom den obligatoriska
skolan? Jag tror att man skall hälsa
med tillfredsställelse att de behovsprövade
förmåner, som var rätt vanliga förr
Anslag till anordnande av skolmåltider
i tiden, t. ex. när det gäller den fria skolmaterielen,
numera är försvunna. Jag
har redan påpekat, att en hel del elever
måste befrias från avgift för skolmåltiderna,
därför att föräldrarna inte bar
råd att betala de kostnader som skulle
uppstå enligt högerlinjen. Den skulle
med andra ord innebära att man sätter
så att säga en fattigstämpel på vissa
barn, och det finns väl ingenting som
inom den obligatoriska skolan är olustigare
än att nödgas tillgripa sådana metoder.
Jag tycker att de borde tillhöra ett
förgånget stadium.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr HUSS (fp):
Herr talman! Frågan om de fria skolmåltiderna
har en mycket väsentlig medicinsk
bakgrund. Födan hör ju som bekant
till de s. k. primära livsfaktorerna.
Dit hör inte bara födan, utan också luft,
vatten, visst lämpligt lufttryck, viss temperatur
o. s. v. Om dessa s. k. primära
livsfaktorer gäller det, att om de företer
brister av kvalitativ eller kvantitativ art,
medför dessa brister i regel sjukdomar av
olika slag. I fråga om födan står en utomordentligt
omfattande historisk erfarenhet
till vårt förfogande rörande dess betydelse
för hälsan. Under världskrigen
har det blivit fullständigt klart att i länder,
där det råder undernäring, ökar
framför allt frekvensen av turberkulos
i betydande grad, medan denna frekvens
samtidigt omedelbart upphör i sin slegring
och avlöses av en nedgång när
fred på nytt inträder.
Särskilt under 1930-talet gjordes det
en hel del undersökningar om förekomsten
av undernäring hos skolungdom, och
man kom då fram till den uppfattningen
— det var en kommitté i dåvarande Nationernas
Förbund som utredde denna
fråga — att man hade att göra med siffror
på 10, 25 och 30 procents undernäring
på olika håll i världen. Även inom
ett stort antal skolor i Förenta staberna
befanns det att frekvensen av undernäring
var mellan 10 och 15 procent.
Personligen bar jag haft rätt mycket
96
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till anordnande av skolmåltider
med den här frågan att göra. När jag
kom till min nuvarande tjänst för ett
tjugutal år sedan, och denna tjänst då
samtidigt var kombinerad med skolöverläkartjänst,
lät jag ganska snart göra en
sammanställning av skolläkarnas rapporter
rörande förekomsten av undernäring
hos barnen i folkskolorna. Jag
fann då att denna frekvens i genomsnitt
var omkring 20 procent. Det var kanske
då inte så underligt, att jag hörde till
dem som ivrigt arbetade på införandet
av de fria skolmåltiderna. Talesmännen
för denna reform resonerade bland annat
som så, att ingen förnuftig lantman
tillåter att hans nötkreatur eller hästar
och andra husdjur får för litet foder eller
att hans åkrar får för litet näring,
men däremot tar samhället fortfarande
risken av att dess dyrbaraste egendom,
dess ungdom, utsättes för undernäring
i en inte obetydlig utsträckning. Nåväl,
skolmåltiderna kom till stånd, låt vara
alltför sent.
Med det jag nu sagt har jag velat göra
klart att det inte i första hand bör betraktas
som en osjälvisk, eller åtminstone
inte helt osjälvisk eller altruistisk
åtgärd från samhällets sida, när man inför
skolmåltider respektive fria skolmåltider.
Under skolmåltidernas tillvaro har
sjukligheten gått avsevärt nedåt, liksom
givetvis också frekvensen av undernäring.
Den springande punkten är nu, om det
förslag, som reservationsvis framförts
och som innebär att man skulle införa
rätt för kommunerna att uttaga avgift för
skolmåltiderna, skulle komma att medföra
minskat deltagande i skolmåltiderna.
Enligt min uppfattning måste det
bli så, i synnerhet i städerna. När reservanterna
säger sig inte vilja motarbeta
skolmåltiderna genom detta förslag om
avgift, är det enligt min mening att förneka
ett ganska uppenbart faktum. Jag
har för min del (len uppfattningen att
man i nödfall skulle kunna avstå från
en hel del olika statsbidrag, dock inte
just detta bidrag.
Frågan gäller alltså, om man kan acceptera
att skolbarn, som för närvarande
får skolmåltid, efter införande av
avgift av föräldrarna tvingas att återgå
till den tidigare ofta otillräckliga måltiden
av medhavda smörgåsar, med de
risker som detta innebär. Denna fråga
kan, såvitt jag förstår, inte besvaras på
annat sätt än med ett tveklöst nej.
Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets förslag.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Efter de anföranden,
som senast hållits, kan jag fatta mig mycket
kort.
Som representant för utskottet vill
jag säga att jag tycker det är beklagligt,
att vi över huvud taget skall behöva
diskutera denna fråga. Det är ett
steg tillbaka, alldeles oavsett hur reservanterna
vill försöka förklara sitt förslag.
För några timmar sedan fattade vi
ett beslut om att vi skulle höja barnbidraget
från 290 till 400 kronor, och jag
för min del var mycket glad över det
framsteget. Då tycker jag det är egendomligt
att vi några timmar senare skulle
ta tillbaka i runt tal hälften av den
ökningen. Föräldrarna till de barn, som
går i skolan, skulle ju få betala i det
närmaste hälften av ökningen. Jag tycker
det skulle vara ovärdigt den svenska
riksdagen att handla på det sättet.
Herr Sveningsson nämnde att man
skulle kunna göra den här förändringen
utan några administrativa svårigheter.
Jag kan säga att vi försökt den saken
i ett tidigare skede och vet att det var
mycket störa administrativa svårigheter
förenade med detta system med biljetter,
eller vad man skall kalla dem. Ena
dagen säger barnen att de har tappat
dem. Hur skall personalen och läraren
göra då? Andra dagen säger barnen att
de inte fått några pengar med sig, o. s. v.
Enligt reservanternas uträkning skulle
kommunernas inkomster med den föreslagna
avgiften uppgå till 36 750 000
kronor. Det är troligt att den överslagsberäkningen
är riktig. Men kan man
inte vända på steken och säga så här:
»Nu skall vi påföra barnfamiljerna en
ny utgift på 36 750 000 kronor.» Det är
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
97
väl ett riktigt påstående, men då tror
jag inte att saken verkar så sympatisk
längre. Jag måste säga att det skulle förvåna
mig om alla högermän är med på
detta, tv jag har ett stort förtroende fölen
del av högermännen. Jag undrar, om
inte detta förslag mera är ett hugskott.
Innan den statliga bidragsgivningen på
detta område kom till stånd, har just
det system, som här förordas, prövats,
och från de flesta kommunerna får man
höra att det var en mycket besvärlig
anordning. Dessutom blir det ju alltid
så, att de allra sämst ställda familjerna
och framför allt de som har många barn
får en ny utgift utöver alla sådana som
de förut har. Trots den höjning av barnbidraget,
som vi nu i dag tidigare beslutat,
vet alla att det inte går att försörja
barn enbart med hjälp av detta
belopp, utan det fordras ju en mycket
kraftig insats från familjen själv för att
klara den uppgiften. Här skulle man
alltså få en ny utgift, låt vara att den
inte är så stor per dag, men för en barnfamilj,
som t. ex. har fyra barn i skolan,
skulle det i alla fall bli 200 kronor. De
familjer det här gäller måste ju vända
mycket noga på varje krona, innan de
ger ut sina pengar.
Jag är glad över att man inte från något
annat parti haft någon förståelse för
eller anslutit sig till detta förslag. Jag
hoppas också att vi vid omröstningen
skall vara överens om att detta innebär
ett steg tillbaka och att det är en väg
som vi inte bör vandra. Om vi hade haft
ekonomiska möjligheter att ytterligare
förbättra barnfamiljernas förhållanden,
borde detta ha varit vår ledstjärna.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.
1 herr Näsströms yttrande instämde
herr Grym (s).
Herr ARRHÉN (h):
Herr talman! I herr Näsströms senaste
formulering kan man givetvis instämma,
men jag anser att även andra synpunkter
bör komma med i bilden så att
inte hela debatten blir alltför oljetrycksbetonad.
Anslag till anordnande av skolmåltider
När stora samhällsfrågor diskuteras,
är det ofta så att den s. k. majoriteten
slår sig för sitt bröst och tror att den
har rätt i alla lägen. Det kommer emellertid
sedan ofta att visa sig, att man
inte hade rätt. I varje fall får man ha
klart för sig, att den andra sidan, som
förekommer i diskussionen, inte alltid
är så nattsvart som den utmålas.
När vi för några ögonblick sedan här
hade en diskussion om barnbidragen,
tänkte jag på, att en mycket känd,
för att inte säga ledande socialdemokrat,
tidigare statssekreterare i socialdepartementet
och numera en av våra
mest kända landshövdingar, icke alls
har den uppfattning beträffande uppläggningen
av barnbidragspolitiken, som
för en stund sedan hävdades från regeringsbänken.
Han anser tydligen den
uppläggningen vara ett utslag av felaktiga
betraktelsesätt och vill att andra
åtgärder skall vidtas. Jag kan inte nu gå
närmare in på detta, men jag vill bara
ta detta som exempel och erinra om
att man inom t. o. m. samma politiska
läger kan ha olika uppfattningar i de
centrala frågorna.
Herr Andersson, Alvar, sade här nyss,
att slutresultatet av det hela blir, att
man vräker över utgifter från staten till
kommunerna och att problemet alltså
borde ses ur den synvinkeln. Om vi tar
del av Kungl. Maj:ts proposition, nr 112
till årets riksdag, som berör grunderna
för en förenklad statsbidragsgivning,
vill det förefalla, som om det för Kungl.
Maj :t vore ganska klart, att det i åtskilliga
fall inte är tal om annat än att vissa
uppgifter, som tidigare delades mellan
stat och kommun, helt eller delvis kan
läggas på kommunerna. Man säger där:
»Har en verksamhet fått en viss hävd, är
det tydligt, att man lättare kan bortse
från stimulanseffekten av ett statsbidrag.
Otvivelaktigt har kommunerna, särskilt
efter kommunindelningsreformcn, nått
en sådan utvecklingsgrad» — man måste
här avse eu ekonomisk utvccklingsgrad
»att de olika verksamhetsgrenar,
varom här är fråga, i allmänhet ingår
som naturliga led bland de kommunala
angelägenheterna.»
7 Forsla kammarens protokoll 1957. Nr 11
98
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till anordnande av skolmåltider
Det är dylika formuleringar, som har
gjort en hel del ledamöter i detta hus
tankfulla. Det försäkras visserligen av
den utredning, det i detta fall gäller,
att när vi nu samlar det hela i en pott,
skall det medföra kompensation för s. k.
avlösta statsbidrag. I propositionen står
dock de betydelsefulla orden »i stort
sett». Det är nog ganska klart, att det
kommer att innebära dels just det, men
å andra sidan också dels det, att i det
ögonblick, då avlösningen sker, gör man
en fixering och undersöker vilka det är,
som just då har statsbidrag och vilka
det är, som inte har det. De, som har
statsbidrag, får sitt bidrag avlöst, d. v. s.
inbakat i samlingsbidraget, lärarlönebidraget,
som det kallas i propositionen,
medan de andra inte får någonting. Jag
har kanske ingen mera vägande invändning
mot detta resonemang. Det innebär,
att vissa kommuner anses kunna själva
bära den utgift, varom det är fråga.
Från ett sådant utgångsläge skulle
också den här motionen kunna ses.
Vi har bl. a. konstaterat, hur utvecklingen
på det här området försiggått
under de tolv åren från 1945 till dags
dato. När man 1945 fastställde statsbidragsgrunderna,
skulle som medeltal för
antalet skattekronor per invånare gälla
siffran 10. Det är klart, att under sådana
betingelser blev så gott som alla kommuner
delaktiga av statsbidraget. Men
utvecklingen hav resulterat i, att medeltalet
skattekronor per invånare i dag är
35. Det är regeringens välsignelsebringande
ekonomiska politik, som bragt oss
därhän. Eftersom statsbidragsgrunderna
inte ändrats, har kommun efter kommun
sackat ur den statsbidragsbegärande
hopen framför kanslihuset och själv
fått bära kostnaderna. Detta är situationen
för dagen. Den har varje år i statsverkspropositionen
illustrerats av, att
det belopp, som utgått till statsbidrag
till anordnande av skolmåltider till
mångas häpnad oavlåtligt sjunkit. Det
har, skulle man kunna säga, varit en
viss måttstock på den pågående inflationen
och ingenting annat.
Det är detta, som enligt min mening
gör, att detta skolmåltidsanslag i dagens
läge icke spelar så stor roll som tidigare,
vare sig som stimulansbidrag eller
såsom en reell hjälp åt flertalet kommuner.
Däremot, och detta som ett resultatet
av den utveckling jag här antytt,
har kommunerna börjat se sig omkring
— under intrycket av att utgifterna
för skolmåltiderna blivit allt högre
och högre — och frågar sig nu: »Har vi
inga som helst möjligheter att få litet inkomster
av det här? Vi har ingenting
emot att hålla service, men vi skulle
nog kunna tänka oss att få litet betalt
för det också.» Vi finner det rimligt
med hänsyn till den välståndsutveckling,
vi kan bevittna omkring oss, och
även till den alltför ofta framträdande
nonchalansen från barnens sida mot
skolmåltiderna som sådana, något som
ju titt och tätt rapporteras.
Denna lättnad för kommunerna kan
genomföras på två sätt: antingen kan
man vidga statsbidragsgrunderna och
tillse, att de kommuner, som tidigare blivit
utslagna, återigen kommer med i
bilden, eller också kan man tillåta upptagandet
av avgifter. Det är det val,
man har att träffa. I det valet har vi
stannat för en avgift av 25 öre. Det har
sagts, att det skulle innebära ett förfärligt
krångel. Varför det? I hur många av
livets olika sammanhang ställs man inte
inför liknande problem? I dylika lägen
löser man dem helt enkelt. Jag vill erinra
om, att vårt land torde vara det enda
land, som tillhandahåller skolmåltidsutspisning
gratis. Det betyder, att man i
Amerika, England, Tyskland o. s. v. väl
tillhandahåller servicen som sådan, men
att man begär vederlag för den.
Jag vill erinra herr Huss om, med anledning
av hans senaste anförande, att
hans yrkeskår 1945 inte alls ansåg självklart
att man skulle ge måltiderna gratis.
Därvidlag stödde man sig på medicinska
skäl. Svenska skolläkarföreningen,
Svenska provinsialläkarföreningen,
Svenska läkarsällskapet och Svenska
barnläkarförbundet ville 1945 ha ett avgiftssystem.
Varför? Jo, därför att man
ville ha en viss ordning på klientelet.
Man var litet rädd för massutspisningens
följder för ömtåliga barnamagar. Det
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
99
var faktiskt dessa synpunkter, som dominerade
läkarnas inställning till denna
fråga för tolv år sedan.
Sedan sades det här också, att det
skulle bli så krångligt med särbestämmelser
i dylika fall. Jag erinrar mig
det ögonblick 1945, när den nuvarande
statsministern, herr Erlander, då ecklesiastikminister,
satt på den plats där
statsrådet Persson i Skabersjö just nu
sitter. Han ansåg det som statsråd vara
självklart, att man accepterade detta
»krångel», när det gällde vissa skolformer.
Vilka då? Jo, läroverken, flickskolorna,
realskolorna, samrealskolorna, de
kommunala mellanskolorna och därmed
jämförliga anstalter. Jag minns, att jag
därvid hävdade den meningen, att man
just inom detta elevklientel möter ett
mycket stort antal elever, som kanske i
allra första hand är i behov av skolmåltider,
nämligen de resande eleverna.
Märk väl — i åtskilliga av våra läroverk
ligger antalet resande elever för närvarande
mellan 40 och till och med uppåt
70 procent 1 Dessa elever saknar i de
flesta fall ännu i denna dag möjlighet
att få en på detta sätt tillhandahållen
måltid, trots att de skulle vara mycket
glada att få den, även om de måste betala
för den. Det är vissa hämningar,
som därvidlag gör sig gällande. Skolorten
anser sig inte ha någon skyldighet
att hjälpa barn från andra kommuner.
1 varje fall förtjänar man inte på det.
Detta är, herr talman, några synpunkter
på detta problem, som jag har velat
anföra för att göra bilden något mera
nyanserad. Den har genom de tidigare
inläggen blivit alltför enkelt tecknad.
Det är dock rätt komplicerade sammanhang,
som vi här möter, och det skall
inte heller bortglömmas att inom den
s. k. allmänna opinionen förekommer en
kritisk diskussion om skolmåltiderna,
kanske inte så mycket ur ekonomiska
men ur en hel del andra synpunkter.
Detta har bl. a. också gjort, att jag har
kunnat ställa mig bakom den ståndpunkt,
som framförts här i motionen,
nr 286 i första kammaren.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.
Anslag till anordnande av skolmåltider
Herr HUSS (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Arrhén nämnde
ett uttalande av skolläkarföreningen
och flera organisationer. Det gjordes,
innan dessa fria skolmåltider börjat, i
form av ett remissvar, och man byggde
på det antagandet, som kanske kan vara
fysiologiskt riktigt men är administrativt
oriktigt, att det skulle vara lätt att
plocka ut de barn som är undernärda
och ge dem fria måltider men låta de
andra betala en viss avgift. Sedan nu
verksamheten varit i gång några år är
jag, med den kännedom jag har om meningen
inom skolläkarkretsar, övertygad
om att en högst betydande majoritet
är tillfredsställd med den ordning
som nu råder.
Herr statsrådet PERSSON:
Herr talman! I likhet med flera i denna
kammare har jag uppfattat denna
motion från högerhåll som icke allvarligt
sakligt menad. När herr Arrhén nu
här gör sig mycken möda att försöka
bevisa att vissa saker också på andra
håll inte är så konsekventa, varför man
skulle kunna godta en sådan inkonsekvens
som högermotionen innebär och
bifalla den, så tycker jag emellertid att
det finns anledning att peka på att det
här i alla fall är fråga om den skolverksamhet
som kostar mest näst lärarlönerna.
Under sådana förhållanden finns
det väl all anledning att mycket noga
betänka vilka konsekvenser det skulle
föra med sig, om man gick in för att på
detta vis helt bryta med de linjer som
vi tidigare har ansett böra tillämpas för
denna verksamhet.
När herr Arrhén pekar på att allmänna
statsbidragsutredningen tycks kunna
kasta om sådana här ting, måste jag
ändå säga att det är ju mindre saker
som man nu har för avsikt att avlösa.
I varje fall måste ju den utredning som
arbetar med skolmåltiderna först visa
hur det därvidlag ligger till så att en
lättvindig avlösning ingalunda kan komma
i fråga. Jag är ganska övertygad om
att det inte heller kommer att ske på
det siiltet, tv här är det ju ändå fråga
100
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till anordnande av skolmåltider
om ett betydande statsbidrag, som dessutom
är graderat efter kommunernas
ekonomiska bärkraft. En ändring härvidlag
skulle ju bli synnerligen allvarlig
för de kommuner som har mindre bärkraft.
De minst bärkraftiga kommunerna
har nämligen de förhållandevis största
kostnaderna, och de får nu de relativt
sett största statsbidragen. Reservationen
innebär att förhållandet blir
fullkomligt omvänt.
Om herr Arrhén tror, att allmänna
statsbidragsutredningen och vad därav
kan följa skall gå emot även detta bidrag,
måste jag påminna honom om att
man också inom utredningen i vissa fall
vill ha kvar en sådan bidragsskala, att
de minst bärkraftiga skall få mest. Jag
kan inte tänka mig annat än att detta
är det rättvisa och rimliga i sådana här
fall. Reservanternas förslag innebär ju
inte bara att stimulansen att anordna
skolmåltider i de kommuner, där sådana
inte finns nu, skulle falla bort, utan
också att det blir en upprörande orättvisa
kommunerna emellan. De kommuner,
som nu har ett så stort skatteunderlag
att de anses kunna klara sig utan
statsbidrag, skulle tjäna på saken —
och tjäna ganska mycket •— under det
att vissa kommuner, som herr Alvar
Andersson här pekat på, i ett medelläge
skulle förlora något och andra
kommuner, de som har det svårast,
skulle förlora mycket. Jag vet inte vilken
typ av kommuner som herr Sveningsson
närmast tänkte på i sin motion,
men om den motionen gick igenom
skulle många landsbygdskommuner
förlora inkomster i en omfattning
som måste te sig verkligt upprörande.
Herr Sveningsson, som känner landsbygdens
folk, har nog ganska klart för
sig att det i många sådana områden
skulle tas emot med synnerligen blandade
känslor, för att inte säga något
ännu värre, om man skulle börja uttaxera
25-öringar. I t. ex. Stockholm och
Göteborg och Uddevalla har väl de flesta
människor det så ställt, att de inte skulle
bry sig så mycket om dessa 25-öringar.
Men inom de områden, där låga inkomster
är förhärskande, skulle åtgär
-
den sannerligen inte anses som någon
besparing för det allmänna. Över huvud
laget kan det ju aldrig bli fråga om en
besparing, utan endast om en övervältring,
en övervältring utan någon som
helst rättvisa.
Jag hoppas för min del att kammaren
utan tvekan bifaller utskottets förslag.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad utskottet säger i sista
delen av sitt utlåtande, där utskottet
behandlar frågan om skolmåltidernas
sammansättning och pekar på det mycket
allvarliga förhållandet, att kariesfrekvensen
hos skolbarnen är utomordenligt
bög. Det erinras sålunda om att i folktandvården
påträffades åren 1946—1949
bara 7 kariesfria barn på 1 000 i 7-årsåldern
och bara 3 på 1 000 som ett medeltal
för hela skolåldern. De förhållanden,
som rådde för tio år sedan, har,
att döma av vad vi i dag vet, knappast
förbättrats, utan tvärtom försämrats.
Den kariesframkallande effekt, som enligt
gjorda undersökningar under vissa
omständigheter är förenad med konsumtionen
av en del näringsämnen, gör det
— såsom utskottet säger — i hög grad
angeläget, att kosten får eu sådan sammansättning,
att dylika näringsämnen i
möjligaste mån undvikes.
Vad det här gäller är ju kolhydraterna,
framför allt sockret, och vi kan inte
komma ifrån, att skolmåltidernas sammansättning
för närvarande är rätt
olämplig på många platser på grund av
att maten innehåller för mycket socker.
Vi skall komma ihåg, att kariesfrekvensen
under barnaåren är betydelsefull
för hela livet. Under barnaåren grundlägges
de vuxna årens hälsotillstånd —
det gäller tänderna lika väl som andra
organ i kroppen.
Att det överdrivna bruket av sötsaker
har en stor betydelse för kariesfrekvensen
visades för några år sedan vid de
s. k. Vipeholmsundersökningarna, som i
viss utsträckning kritiserats men som i
många avseenden blivit vetenskapligt
klarläggande. Bland annat kunde man
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
101
vid dessa undersökningar konstatera, att
kariesfrekvensen blev åtta gånger så stor,
om försökspersonerna konsumerade viss
mängd av kletigt snask, såsom kola och
seg nougat, och att över huvud taget
snask och andra sötsaker ökade kariesfrekvensen.
Man kan approximativt säga, alt för
varje ny snaskkiosk, som öppnas vid en
skola, behövs ytterligare en tandläkare
för barnen. Dessa tandläkare är dyra för
samhället. Det är icke någon samhällsekonomisk
god sak att på så sätt låta
barnen i onödan ge ut stora pengar för
att äta snask, med påföljd att samhället
måste skaffa ännu flera tandläkare för
att bota den karies, som på så sätt
uppkommer.
Det har diskuterats andra vägar att
komma till rätta med denna karies, t. ex.
fluorpensling eller tillsättning av fluor
till dricksvattnet. Men fluorpenslingen
är dyrbar och tidsödande. Om den
skulle genomföras för våra skolbarn
måste vi beräkna ytterligare minst 2 000
tandläkare uteslutande för den uppgiften.
Det är därför otänkbart att gå den
linjen. Att tillsätta fluor till vattnet
medför betydande olägenheter i flera
avseenden och är, enligt min mening,
nationalekonomiskt mycket sämre än
att gå in för snaskbekämpning.
»Snaskbekämpningen bör lämpligen
ske i samband med skolmåltiderna, då
man bör försöka ge barnen i görligaste
mån sunda kostvanor och lära dem äta
så litet socker och snask som möjligt.
Vi behöver bara gå till vårt västra
grannland, Norge, för att finna väsentligt
bättre förhållanden på detta område.
Det sammanhänger bl. a. med den
s. k. Oslo-frukosten, som man där använder
för skolbarnen och som ur denna
synpunkt är bra sammansatt. Det
är väl motiverat att, som också sker på
sina ställen, även i vårt land använda
skolmåltider av denna typ vid sidan av
andra.
Vad sedan beträffar motionen, skulle
jag vilja instämma med herr Arrhén när
han sade, att högermotionen berör en
mycket komplicerad fråga. Men det är
också det enda, vari jag vill instämma,
Anslag till anordnande av skolmåltider
när det gäller lians anförande. Jag anser,
att frågan är så komplicerad och
berör ur hälsosynpunkt så vitala problem,
att de näppeligen bör lösas så
som högern föreslår. Läkarnas uppfattning
för tolv år sedan, innan skolmåltidsverksamheten
startade, måste man ta med
en nypa salt med hänsyn till att opinionen
helt svängt om sedan det visat sig vilken
effekt, som skolmåltiderna i praktiken
haft och vad de betyder för barnens
hälsotillstånd. Jag instämmer i vad
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
nyss sade att, vad här
av högern föreslås, ej betyder någon
sparsamhet i det långa loppet.
Jag tillstyrker alltså utskottets förslag.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Det kan kanske tyckas
egendomligt, att utskottet tar upp frågan
om karies i detta sammanhang, men vi
hade ingen annan anknytning, och vi
ville gärna ha fram just detta problem.
Vi är väl medvetna om att barnen, även
om de äter en måltid per dag i skolan,
äter två eller tre andra måltider i hemmet,
och att hemmet sålunda bör vara
ett ännu viktigare försöksfält än skolan
på detta område. Vi tror emellertid, att
om vi kan få arbetet mot karies aktualiserat
i skolan, skall det också så
småningom komma fram till hemmen,
och det är ju dit vi vill nå.
Det är som herr Edström sade nyss:
man måste försöka med olika framkomliga
vägar. Det kan tänkas att det inte
finns någon enda patentlösning, utan
man får försöka att med olika medel
komma så långt som möjligt.
När det gäller tandlagningen hos barnen
och tillgången på tandläkare har vi
i utskottet konstaterat, att man inte hinner
skaffa fram nya tandläkare i samma
mån som kariesfrekvensen ökar hos
barnen, inte ens om man bortser från
de stora årskullarna. Här måste göras
någonting. Det måste tas krafttag, och
vi har på detta sätt från utskottets sida
velat aktualisera denna sak.
Sedan skall jag bara säga ett par ord
till herr Arrhén. Herr Arrhén nämnde
102
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till anordnande av skolmåltider
något om proposition nr 112 och kanske
nr 122 också. Dessa har utskottet ännu
inte behandlat, så vi får väl avvakta och
se vad utskottet kan komma till för resultat
i anledning av de utredningar
som har gjorts.
Herr Arrhén nämnde också något om
den nuvarande statsministerns inställning
i ett tidigare skede till de högre
undervisningsanstalternas matproblem.
Jag kan inte alls svara på den saken,
och jag tror inte någon annan i kammaren
kan göra det heller. Ett sådant uttalande
borde naturligtvis göras när
statsministern är närvarande, annars
kan ingen vare sig bekräfta eller säga
emot.
Herr Arrhén ville ha en mera nyanserad
bild av detta problem, och det brukar
i vanliga fall vara en from och riktig
önskan. I detta fall kan jag inte förstå
annat än att herr Arrhén menade,
att herr Sveningsson inte hade lämnat
en sådan bild av problemet. Från utskottets
sida har vi försökt framhålla
våra synpunkter, och jag tror att det är
riktiga synpunkter. Jag vill ändå säga,
att vill man på detta område spara utan
olägenhet för barnfamiljerna, kan man
göra som en del kommuner har gjort:
man låter barnen någon dag i veckan,
t. ex. lördag, läsa endast före lunchen.
På det sättet sparar man utspisningen
den dagen. Visserligen kunde det sägas,
att detta ändå drabbar barnfamiljerna,
men då får barnen äta i hemmet i vanlig
ordning, och det blir ingen direkt
kontant utgift.
Skall vi tänka oss att förkorta arbetstiden
borde detta, såvitt jag kan förstå,
även gälla för skolan, och under
sådana förhållanden bör man kunna
spara in utspisningen någon dag i veckan.
Jag hoppas vi skall komma dithän
att vi också för skolans värld kan få
en förkortning av arbetstiden, åtminstone
samtidigt som vi kan genomföra den
inom andra områden.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Såväl herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartemen
-
tet som herr Alvar Andersson och
kanske någon mer har ifrågasatt, huruvida
det förslag som framförts i motionen
är allvarligt menat. Om man inte
har någon vidare respekt för motionärerna
i detta fall — de är ju samtliga
rätt nykomna i riksdagen — så tycker
jag man kunde ha så mycket respekt
för reservanterna, att man inte behövde
ifrågasätta huruvida det ligger en
allvarlig mening bakom förslaget eller
kalla det för ett hugskott. När statsrådet
vidare efterlyste vad jag har tänkt
på när jag har framfört denna motion
och, om jag har tänkt på de bekymmer,
som landsortskommunerna i första hand
kommer att få, vill jag tala om att jag
själv tillhör en landsbygdskommun som
bär haft skolbarnsbespisning mycket
länge och som har statsbidrag. Jag har
inga större bekymmer för den saken.
Jag tror att kommunerna klarar av det,
och framför allt är det inga bekymmer
med den administrativa sidan av saken.
Med anledning av den ekonomiska
utvecklingen här i landet måste man
emellertid söka efter möjligheter att
spara på statens medel, och då tycker
vi att detta är ett avsnitt där det finns
en möjlighet att spara.
När herr Alvar Andersson ifrågasätter
den allvarliga meningen i förslaget
vill jag svara honom: Har herr Andersson
inte uppmärksammat att många
personer i detta land, och jag tror även
många kommuner, inte längre har förtroende
för dessa statsbidrag. Allmänheten
har inte det intresse av statliga bidrag
i olika sammanhang som man hade
för några år sedan. Sådan har den
ekonomiska situationen blivit.
Även den medicinska sakkunskapen
har yttrat sig i detta sammanhang. Jag
vill inte göra något uttalande om det,
men riskerna för undernäring kanske
man inte bör överdriva. Ingen av oss
som är riksdagsledamöter har väl varit
med om några skolmåltider. Själv har
jag haft mycket lång väg att gå till skolan.
Det fanns inga skolskjutsar och
inga skolmåltider heller på den tiden.
Men jag anser inte — och ingen annan
vill väl heller påstå det — att jag ta
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
103
git någon fysisk skada av dessa förhållanden.
När man talar om hur omöjligt det är
att spara på denna punkt, så kan man
fråga: Var skall det sparas? Kommer
man att ha samma intresse för barnfamiljerna
när det gäller kommande skatteförslag,
t. ex. energiskatten? Jag hoppas,
att samma intresse även då kommer
att finnas för att skydda barnfamiljerna,
som man har idag när det gäller
skolmåltiderna.
Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):
Herr talman! Herr Sveningsson har
här meddelat att högerförslaget verkligen
är allvarligt menat. Jag är tacksam
för det erkännandet men det gör ju näppeligen
det hela bättre för högerns del,
såvitt jag kan förstå.
Herr ARRHÉN (h):
Herr talman! Jag talade i mitt förra
anförande om läroverken. Vad jag åsyftade
var, att man 1945 stillatigande accepterade
alla de former av krångel, som
påtalats här i dag, när det gäller en viss
annan del av våra skolformer. Det var
det jag åsyftade och där djärvdes jag
även inblanda hans excellens herr statsministerns
namn. Han stod nämligen för
den proposition, som framlämnades det
året.
Sedan talade herr statsrådet —- dagens
statsråd alltså — om att det ingalunda
kommer att bli en lättvindig avlösning
av de nu utgående statsbidragen, när
man skall samla ihop dem i ett par stycken.
Nej, jag hoppas verkligen att så in*e
blir fallet. Men som kommunalman
känner jag en lätt oro inför de perspektiv,
som här öppnar sig. Man förlorar
kontrollen, man förlorar känslan för vad
man får. Och en ytterligare anledning
till oro ligger onekligen däri, att vi ingenting
vet om penningvärdets fortsatta
»stolta» gång. Det är alltså inflationsriskerna,
som framför allt sprider känslor
av obehag hos våra kommuner av i dag.
Många av dagens talare har stoltserat
över, atl det är skolmåltidernas sanna
Anslag till anordnande av skolmåltider
vänner. Jag vill för min del ha skolmåltider
i alla sammanhang där mitt förnuft
säger mig, att de är berättigade och kanske
framför allt där de inte finns för
närvarande, nämligen för de högre skolornas
resande elever.
Vad beträffar värdeomdömena i övrigt,
alltså om man är mervärdig eller
mindervärdig om man hävdar den ena
ståndpunkten eller den andra, kan jag
sluta mitt anförande med att fråga: Vad
är anledningen till att 61 kommuner i
Malmöhus län vägrat införa skolmåltider
under det att 11 har infört dem, att 43
kommuner i Kristianstads län vägrat införa
skolmåltider, under det att 15 har
infört dem? Här har vi beviset för orimligheten
i det tidigare resonemanget, ty
ingalunda är väl, herr talman, en skåning
en mindervärdig person?
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Andersson, Alvar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56 punkten
3, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
104 Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till fria läroböcker i folkskolorna
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Andersson, Alvar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 124;
Nej — 11.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Fru Sjöström-Bengtsson anmälde, att
hon vid den nu företagna voteringen
röstat ja men att på omröstningstavlan
markerats, att hon tillkännagivit, att hon
avstått från att rösla.
Punkterna 4—12
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 13
Anslag till fria läroböcker i folkskolorna
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Folkskolor in. m.: Bidrag till
kostnader för tillhandahållande av fria
läroböcker m. m. för budgetåret 1957/
58 anvisa ett förslagsanslag av 9 960 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (1:287)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken W etterström och herr Staxäng
(II: 317), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts
hemställan om ett förslagsanslag av
9 960 000 kronor till Folkskolor m. m.:
Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m. samt
uppdraga åt utskottet att i anledning
härav vidtaga erforderliga författningsändringar.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte
a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
287 och 11:317 till Folkskolor in. in.:
Bidrag till kostnaderna för tillhandahållande
av fria läroböcker m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 9 960 000 kronor;
b) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
kostnaderna för skolornas läroböcker.
I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat följande:
»Utskottet, som senast år 1953 uttalat
sig i frågan om tillhandahållandet av
fria läroböcker in. in., vill påminna om
den ändring i statsbidragsvillkoren som
efter förslag av 1950 års besparingsutredning
genomfördes 1951, syftande till att
åt varje skoldistrikt överlämna beslutanderätten
huruvida läroböcker skall utlämnas
som gåva eller lån. Utskottet finner
det nu angeläget att de erfarenheter
som vunnits i skoldistrikt, där man följt
en mera restriktiv praxis i fråga om läroboksutdelningen,
förutsättningslöst
prövas i större sammanhang.
Utskottet anser sig samtidigt böra beröra
frågan om priserna på läroböckerna.
De avsevärda kostnadsökningarna
på detta område beror uppenbarligen till
viss del på penningvärdets förändring,
men synes likväl främst vara betingade
av andra omständigheter. Utskottet har
bland annat uppmärksammat tendensen
att uppdela en lärokurs i flera häften
och att ge böckerna ett ofta alltför påkostat
utförande.
Utskottet finner det angeläget att såväl
principerna för läroböckers tillhandahållande
åt eleverna som frågan om
kostnaderna för dessa läroböcker blir
föremål för närmare utredning genom
skolöverstyrelsens försorg i samråd med
läroboksnämnden och representanter
för Svenska stadsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund, Målsmännens
riksförbund m. fl. Utskottet förordar
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
sålunda i detta ämne anfört.»
Reservation hade anförts av herrar
Arrhén, Skoglund i Doverstorp och Nilsson
i Göingegården samt fröken Karls
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
105
sou, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag, bifalla motionerna
1:287 och 11:317 och till följd
därav besluta, att förslagsanslaget till
Folkskolor in. in.: Bidrag till kostnaderna
för tillhandahållande av fria läroböcker
m. m. icke skulle uppföras å
l iksstaten för budgetåret 1957/58.
Herr ARRHÉN (h):
Herr talman! Det framgår redan av
utskottets skrivning, att statsmakterna
år 1951 på basis av ett förslag av 1950
års besparingsutredning genomförde vissa
ändringar i reglementet för tillhandahållande
av fria läroböcker. Man syftade
då till att åt varje skoldistrikt överlämna
beslutanderätten, huruvida läroböcker
skulle utlämnas som gåva eller lån.
Utskottet förväntar nu, att den mera
restriktiva praxis, som. eventuellt tillämpats
i riket i fråga om läroboksutdelningen,
blir föremål för en förutsättningslös
prövning.
Utskottet påpekar också att det finner
angeläget, att såväl principerna för läroböckers
tillhandahållande åt eleverna
som frågan om kostnaderna för dessa läroböcker
blir föremål för närmare utredning
genom skolöverstyrelsens försorg i
samråd med vissa av frågan berörda instanser.
Slutligen påkallar utskottet uppmärksamhet
i fråga om vissa tendenser,
som gjort sig gällande på läroboksoinrådet.
Jag har velat rekapitulera detta för att
visa, att utskottet här har uppmärksammat,
att det föreligger en kritik på detta
område, som hänger samman med, att
man från den kommunala horisonten
sett funnit utgifterna vara orimligt stora
och till och med — vilket jag själv har
varit med om i en kommunal styrelse —-ifrågasatt, om det rent av icke är till .skada
för eleverna att få allting gratis utan
restriktion och kontroll. Frågan har
dock redan av de flesta skoldistrikt blivit
föremål för åtgärder.
Den ståndpunkt, som motionärerna i
motionerna I: 287 och II: 317 intagit och
Anslag till fria läroböcker i folkskolorna
till vilken reservanterna har anslutit sig,
dikteras av en mera extrem inställning.
De finner all den kritik, som riktats mot
institutionen som sådan, motivera, att
hela anslaget till fria läroböcker slopas.
Deras avsikt därmed torde vara att på
fullt allvar framkalla återhållsamhet från
kommunernas sida.
Jag har funnit, att jag kan ställa mig
bakom detta krav. Motionärernas uppfattning
finns alltså här i den till punkt
13 fogade reservationen, till vilken jag
ber att få yrka bifall.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Herr Arrhén framför
reservanternas synpunkter under detta
avsnitt också, och därom är väl ingenting
att säga. I den föregående punkten
ville reservanterna att från staten skulle
avlastas 36 miljoner kronor, vilka i stället
skulle skjutas över på barnfamiljerna
att betala. Under förevarande punkt
gäller det 9 miljoner kronor drygt, som
skulle sparas in för staten, och därtill
ungefär samma belopp för kommunerna,
vilka summor sedan skulle överföras på
barnfamiljerna. Det blir alltså sammanlagt
54 miljoner kronor.
Jag tycker, herr talman, att hela denna
tanke är så horribel att jag inte vill offra
många ord på den. Jag vill i stället
erinra kammaren om vad utskottet har
skrivit på s. 17 om priserna på läroböckerna.
Vi har faktiskt ansett oss föranlåtna
att framföra dessa synpunkter. Vi
menar att kostnaderna för läroböckerna
per exemplar räknat har stegrats undan
för undan på ett högst oroväckande sätt.
Vi föreslår att frågan om kostnaderna
för läroböckerna blir föremål för närmare
utredning genom skolöverstyrelsens
försorg i samråd med läroboksnämnden
och representanter för kommunförbunden.
Vid denna utredning skall undersökas,
om inte något kan göras åt den tendens
som vi inom utskottsmajoriteten är
ganska eniga om att finna oroande. Kostnadsökningen
beror på flera omständigheter.
Utskottet har bland annat uppmärksammat
tendensen att uppdela en
lärokurs i flera häften. För varje häfte
106 Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till understöd till folkhögskolor
tar man sedan nästan lika mycket betalt
som för den tidigare använda tjocka boken,
som omfattade alla kursavsnitten.
Därtill kommer att man ofta ger böckerna
ett alltför påkostat utförande. Utskottet
önskar att den i detta fall närmast
ansvariga instansen, skolöverstyrelsen,
skall undersöka anledningen till denna
utveckling, så att föräldrar, kommuner
och andra intresserade får full klarhet
om utvecklingen på detta område. Vi är
medvetna om att man inte kan komma
ifrån vissa av de fördyringar som skett,
men fråga är om inte fördyringen varit
i överkant om man tänker på de priser
som nu måste betalas.
Jag tror att i denna punkt, liksom i
den närmast föregående, kommer den
absoluta majoriteten i första kammaren
att stödja utskottets förslag. Jag ber därför,
herr talman, att med dessa ord få
yrka bifall till utskottets utlåtande.
Herr ARRHÉN (h):
Herr talman! Då herr Näsström säger,
att vårt förslag innebär en överflyttning
av en sammanlagd utgift på 54 miljoner
kronor från staten till föräldrarna, vill
jag bara slå fast, att det är utslag för en
räknekonst, som möjligen kan förekomma
i detta hus men knappast någon annanstans.
Vi förutsätter nämligen, att om
statens bidrag slopas, skall kommunerna
ta hand om denna angelägenhet. Det
ekonomiskt positiva i vår tanke är, att
vi utgår ifrån, att kommunerna bättre
förvaltar sina affärer än vad statliga institutioner
i allmänhet brukar göra. En
dylik överflyttning till kommunerna
skulle alltså befordra sparsamheten. Det
är det som ligger bakom vårt yrkande.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag kanske inte riktigt hörde vad herr
Arrhén sade. Om jag uppfattade honom
rätt så vill han att kommunerna skall
överta denna uppgift. Men en dylik överflyttning
kan väl inte öka känslan hos
barnen för att de skall akta och vårda
sina böcker på ett bättre sätt än tidigare.
Barnen är nog ganska likgiltiga för om
det är staten eller kommunen som betalar
böckerna. Ur den synpunkten är det
säkerligen fel vad som står i reservationen,
att »barnen förlorat känslan för att
det är en ägodel, som de bör vara rädda
om och som de kan ha glädje av även
senare i livet».
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.
Punkterna lb—29
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 30
Anslag till understöd till folkhögskolor
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Folkhögskolor: Understöd för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 10 492 000 kronor.
I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
hade medel beräknats bland annat
till statsbidrag till två nya folkhögskolor
utöver de 89 nu statsbidragsberiittigade
skolorna.
I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wolgast (I: 124) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Hammar och Bark (II: 125), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
statsbidrag skulle för nästa budgetår beviljas
till ytterligare fyra nya folkhögskolor
och att med anledning härav statsbidraget
till angivna ändamål för budgetåret
1957/58 skulle uppräknas till
300 000 kronor.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å mo
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
10 7
tionerna I: 124 och II: 125, till Folkhögskolor:
Understöd för budgetåret 1957/
58 anvisa ett förslagsanslag av 10 492 000
kronor.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Boman, Sanne
och Ståhl, fröken Vinge, herr Helén
samt fröken Liljedahl ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:
»Departementschefen bär förordat att
ifrågavarande anslag för nästa budgetår
uppräknas med 749 000 kronor, varav
150 000 kronor beräknats till statsbidrag
åt två nya folkhögskolor. I likhet med
skolöverstyrelsen och motionärerna finner
utskottet för sin del starkt vägande
skäl tala för att medel för nästa budgetår
anvisas till statsunderstöd åt fyra
nya folkhögskolor. Utskottet tillstyrker
därför bifall till motionerna I: 124 och
II: 125. På grund härav torde, såsom i
motionerna hemställts, till statsbidrag åt
fyra nya folkhögskolor från och med
nästa arbetsår böra beräknas ett belopp
av 300 000 kronor och anslaget alltså höjas
med 150 000 kronor utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit.
Utskottet hemställer således, att riksdagen
må, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 124 och II: 125, till Folkhögskolor:
Understöd för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 10 642 000 kronor.
»
Herr OHLON (fp):
Herr talman! Som kammarens ledamöter
har sig bekant har folkhögskolornas
verksamhet under de senaste åren i
vårt land tilldragit sig osedvanligt stort
intresse, och många sökande har inte
lyckats få inträde i nu befintliga folkhögskolor.
I det fallet kan jag säga, att
utvecklingen har gått i mera gynnsam
riktning i vårt land än i våra grannländer.
För att tillgodose det ökade utbildningsbehovet
har skolöverstyrelsen
hemställt om statsbidrag till fyra nya
folkhögskolor. Kungl. Maj:t har emcller
-
Anslag till understöd till folkhögskolor
tid stannat vid att begära anslag till två
nya folkhögskolor.
I reservationen i denna punkt hemställes
om bifall till skolöverstyrelsens
förslag om bidrag till fyra nya folkhögskolor,
och jag vill, herr talman, yrka
bifall till den reservationen.
Herr PERSSON, EINAR, (s):
Herr talman! Det förhåller sig ju som
herr Ohlon säger, och mellan utskottets
förslag och reservationen är det en skillnad
på 150 000 kronor i fråga om anslag.
Det betyder alltså att reservanterna begär
statsbidrag till två folkhögskolor utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Jag tycker för min del, att denna reservation
är ganska onödig, ty det ligger
ju just på kammarens bord en proposition
angående folkhögskolans framtida
ställning. Det är en mycket förnämlig
proposition —- jag har just tagit del av
den, och jag har sett att det genom
denna proposition blir betydligt större
bidrag till folkhögskolorna i framtiden
än nu. Det blir en utgiftsökning för staten
till årliga driftsbidrag på i runt tal
3 miljoner kronor från budgetåret 1958/
59. Jag tycker därför att vi kan lugna
oss, tills vi åtminstone har behandlat
denna proposition i såväl statsutskottet
som kamrarna.
Jag har alltså ingen anledning att just
nu taga upp någon större debatt om folkhögskolans
framtida ställning, utan jag
ber helt enkelt att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, va
ra med övervägande ja besvarad.
Punkterna 31—33
Vad utskottet hemställt bifölls.
108 Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Punkten 3''t
Anslag till läroanstalter för blinda
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga av departementschefen
angiven ändring i personalförteckningen
för läroanstalterna för
blinda, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för läroanstalterna
för blinda, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1957/
58, dels ock till Läroanstalter för blinda:
Avlöningar för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 1 326 000
kronor.
I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft en inom andra kammaren
av fröken Liljedahl och herr
Nestrup väckt motion (11:166), vari
hemställts, att riksdagen ville besluta
att inrätta sex biträdande husmoderstjänster,
varav en för Tomteboda blindinstitut
och övriga vid skolinternaten för
döva.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionen
II: 166, såvitt här vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för läroanstalterna
för blinda, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;
b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för läroanstalterna för blinda,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;
c) till Läroanstalter för blinda: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 1 326 000 kronor.
Reservation hade avgivits av herr
Sunne, fröken "Vinge och fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen 11:166, såvitt här
vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för läroanstalterna
för blinda, som föranleddes av vad
departementschefen anfört;
b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för läroanstalterna för blinda,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1957/58;
c) till Läroanstalter för blinda: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 1 337 700 kronor.
Herr SUNNE (fp):
Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller bland annat Tomteboda blindinstitut,
har jag biträtt en reservation, i
vilken hemställs om inrättande av en
tjänst som biträdande husmoder vid institutet.
Delta yrkande sammanfaller med
skolöverstyrelsens hemställan, en hemställan
som gjordes första gången år
1950 och sedan har upprepats varje år
men hittills utan resultat.
Det är ju så att till detta institut kommer
barnen vid 7 eller 8 års ålder, och
de stannar där i många fall till dess de
blir 16—18 år. Dessa barn är ju på grund
av sitt lyte i behov av särskild omvårdnad
och stöd av någon som kan vara
i moders ställe. Den ordinarie husmodern
har så många andra uppgifter, att
hon inte kan hinna med att syssla med
barnen så som del vore önskvärt. Dtyi.
biträdande husmor, som här föreslås
skulle anställas, skulle också behövas
för att avbyta husmodern, eftersom ju
denna har reglerad arbetstid. Det hela
skulle fordra ett tilläggsanslag på något
över 11 000 kronor.
Vad säger nu utskottet? Man hänvisar
till ett utskottsutlåtande från 1953, där
man har sagt att denna organisation givetvis
borde ha en sådan storlek och
utformning, att elevernas behov av särskild
tillsyn och vård på ett tillfredsställande
sätt tillgodosåges. Men är man
verkligen säker på att så är förhållandet?
Jag tror, herr talman, att den per
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11 109
sonalförstärkning som skolöverstyrelsen
här år efter år begär är nödvändig
och behövlig för att elevernas behov av
särskild tillsyn och vård skall kunna på
ett tillfredsställande sätt tillgodoses. Detta
har också framhållits i den i ämnet
väckta motionen nr 166 i andra kammaren.
Man vill ju gärna, att dessa internatskolor
inte skall verka anstalt. Ordet
anstalt har en dålig klang, och våra internat
för blinda och döva barn förblir
anstalter så länge vi inte kan ge dem
karaktären av hem med en god och personlig
omvårdnad.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Vi har ägnat denna fråga
en ganska stor uppmärksamhet i utskottet
även i år. Nu tror jag att här föreligger
ett visst missförstånd. Man menar
att de husmödrar, som man här yrkar
på, skulle ha vårdnaden om barnen.
Så är ju emellertid inte fallet, utan det
är vårdarinnorna som har den uppgiften.
Det är därför utskottet har intagit
den ståndpunkt som det bär gjort.
Jag är övertygad om att i den mån förbättringar
kan genomföras på denna
punkt liksom på en rad andra punkter,
så kommer det att ske. I nuvarande läge
tror jag att vi tryggt kan anse att de
åtgärder, som här liar vidtagits, också
kommer att visa sig vara till fyllest för
närvarande. Det innebär inte att vi bör
stanna vid detta, utan vi bör räkna med
en utveckling även på det här området i
den takt som de personliga och ekonomiska
resurserna gör det möjligt. Så
långt är vi nog överens i utskottet.
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Herr SUNNE (fp):
Herr talman! .lag är inte riktigt överens
med herr Näsström om att det skulle
föreligga något missförstånd här. Jag
tror att vårdarinnorna egentligen har
andra uppgifter än det här är fråga om.
De skall sköta om barnens kroppsliga
Anslag till läroanstalter för blinda
välbefinnande. Men vad de extra husmödrarna
beträffar var ju tanken att de
skulle vara i mors ställe. Jag tror inte att
vårdarinnorna har den utbildning, som
den biträdande husmodern förutsättes
äga, eller att de i andra avseenden är så
lämpliga just för denna funktion eller
kan ägna tillräckligt mycket tid åt en
sådan uppgift.
Jag tror därför inte att det är något
missförstånd från min sida, herr Näsström.
Avsikten var, såsom jag har fattat
saken, att de biträdande husmödrarna i
första hand skulle vara i moderns ställe
och vara barnen till hjälp även under
deras fritid.
Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):
Herr talman! Jag är inte riktigt lika
säker som herr Näsström på att allt är
bra som det är i detta fall. Den undervisning
det här är fråga om, blind- och
dövstumundervisningen, är obligatorisk,
och den sköts till allra största delen på
internat. Livet på internat är en abnorm
livsform, det kan vi kanske vara ganska
ense om. Men vi vill ju ändå att internatet
i så stor utsträckning som det över
huvud taget är möjligt skall kunna ersätta
ett hem, och vi vill att allting skall
göras för att barnen där skall känna samma
trygghet och få samma omvårdnad
som vi är sä måna om att normala barn
skall ha. Och jag vill säga att om vi är
måna om att de normala barnen under
sin uppväxttid skall få trygghet och omvårdnad,
så är dessa barn i ännu större
behov av de sakerna. De är ju redan genom
sitt lyte handikappade på ett sätt
som hos dem skapar en viss osäkerhet.
Nu tror jag alt om vi skall kunna komma
till rätta med detta problem och ge
barnen så mycken hemkänsla som över
huvud taget är möjligt att nå, måste det
finnas tillräckligt med personal, som inte
jäktas hit och dit mellan olika avdelningar
på internatskolan, utan som har
till sin kanske huvudsakliga uppgift att
la hand om barnen och sysselsätta sig
med dem. Det gäller inte så mycket den
kroppsliga vården som mera deras fritidssysselsättningar.
Det måste finnas
personal som har tid med barnen.
Ilo Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till skolor för döva
Jag tror därför att behovet av biträdande
husmödrar vid dessa skolor —
såväl blindskolor som dövstumskolor —
är mycket stort, och jag tror att det vore
till barnens bästa om vi kunde inrätta de
här tjänsterna. Därför ansluter jag mig
till herr Sunnes yrkande.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill erinra om att en
husmoder vid en sådan här anstalt har
ungefär samma administrativa plikter
som en husmoder vid anstalter av andra
slag. Det är inte hon, utan faktiskt vårdarinnorna
som skall ägna barnen den
personliga omtanke och omvårdnad, som
det här har talats om. Jag kan försäkra
att vi i utskottet hyser samma känslor
för dessa barn som vilken som helst ledamot
av denna kammare. Det hindrar
inte att utskottet måste följa ungefär
samma principer som när det gäller en
rad andra problem: Vi utbygger och förbättrar
undan för undan allteftersom vi
får ekonomiska möjligheter därtill. Utskottet
har också både nu och tidigare
skrivit på ett sådant sätt att jag är övertygad
om att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på problemet i dess
helhet.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservalionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.
Punkterna 35—43
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 44
Anslag till skolor för döva
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga av departe
-
mentschefen angiven ändring i personalförteckningen
för skolorna för döva,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för skolorna
för döva, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58, dels ock
till Skolor för döva: Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 4 305 000 kronor.
I samband härmed har utskottet till
behandling förehaft den under punkten
34 omnämnda motionen II: 166 av
fröken Liljedahl och herr Nestrup, i
vilken med avseende å förevarande anslag
yrkats inrättande av fem biträdande
husmoderstjänster vid skolinternaten
för döva.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anslutning till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen II: 166, såvitt här vore i fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för skolorna för
döva, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;
b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för skolorna för döva, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;
c) till Skolor för döva: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 4 305 000 kronor.
Reservation hade anförts av herr Sunne,
fröken Vinge och fröken Liljedahl,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen II: 166, såvitt här vore i
fråga,
a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för skolorna för
döva, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
111
b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för skolorna för döva, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1957/58;
c) till Skolor för döva: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 4 358 000 kronor.
Herr SUNNE (fp):
Herr talman! Det är ju samma sak det
gäller i detta ärende som i det vi behandlade
nyss, fastän det nu är fråga om
internatskolor för döva barn, och eftersom
det finns fem skolor är det fråga om
fem extra husmoderstjänster. Jag skall
inte närmare gå in på någon motivering.
Jag anser att jag gjort det i det föregående
fallet, under punkten 34, och att
den motiveringen också är tillämplig i
detta fall.
Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Med samma motivering
som jag anförde under den förra punkten
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandlingen varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.
Punkterna 45—57
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 58
Anslag till högre tekniska läroverk
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:360 och 11:
324,
Anslag till högre tekniska läroverk
a) besluta, att i Borlänge och Linköping
skulle från och med budgetåret
1957/58 eller den senare tidpunkt,
Kungl. Maj:t bestämde, successivt upprättas
högre tekniska läroverk under
villkor att städerna åtoge sig att tillhandahålla
för respektive läroverk erforderliga
undervisningslokaler jämte inredning
och möbelutrustning, bostad åt
rektor eller motsvarande kontant ersättning
samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal
eller, efter Kungl. Maj:ts
medgivande i varje särskilt fall, motsvarande
kontant ersättning;
b) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de högre
tekniska läroverken, som föranleddes av
vad departementschefen förordat;
c) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för de högre tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1957/58;
d) till Högre tekniska läroverk: Avlöningar
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 9 060 000 kronor.
I de likalydande motionerna I: 360
av herrar Sunne och Sundelin samt II:
324 av herr Boi ja in. fl. hade hemställts,
att en väg- och vattenbyggnadsteknisk
linje skulle från och med budgetåret
1957/58 inrättas vid ett av de högre
tekniska läroverken samt att, om detta
yrkande bifölles, denna nya linje
lämpligen skulle inrättas vid högre tekniska
läroverket i Norrköping.
Reservation hade anmälts av herrar
Ohlon, Hesselbom och Sunne samt fröken
Vinge, vilka likväl ej antytt sin åsikt.
Herr SUNNE (fp):
Herr talman! I anslutning till förevarande
fråga har jag tillsammans med
herr Sundelin i denna kammare väckt
en motion, vilken även har framförts i
andra kammaren av herr Boija m. fl.
Vi framhåller i dessa motioner att det
särskilt inom väg- och valtenbyggnadsfacket
råder hrist på ingenjörer och att
kommunerna i större utsträckning än ti
-
112
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till högre tekniska läroverk
digare vill anställa ingenjörer med lägre
teknisk utbildning. Nu finns det vid
flera tekniska läroverk byggnadstekniska
linjer, men där är man närmast
inriktad på husbyggnadsteknik. De problem,
som är särskilt aktuella inom kommunalförvaltningen,
rör emellertid gator,
vägar, vatten, avlopp, reningsverk
och fastighetsförvaltning. Vi har därför
ansett att bristen på kommunaltekniker,
om jag får kalla dem så, bäst skulle avhjälpas
genom att vid ett av de tekniska
läroverken inrättas en särskild linje för
väg- och vattenbyggare.
I arbetsmarknadsstyrelsens yttrande
till tekniska skolutredningens betänkande
år 1955 har vi också ansett oss ha fått
stöd för vårt förslag. Det heter nämligen
där: »En ny utbildningslinje synes därför
som tekniskt huvudämne böra omfatta
väg-, vatten-, avlopps- och husbyggnadsteknik
med tyngdpunkt lagd på det
väg- och vattenbyggnadstekniska området.
»
Det lär för närvarande inte finnas någon
speciallinje vid de tekniska läroverken
för väg- och vattenbyggare, och
det kanske beror på att utvecklingen på
dessa områden, särskilt i fråga om reningsproblemen
när det gäller vatten
och avlopp, under de senaste åren gått
mycket snabbt och kommit att omfatta
ett betydligt större antal orter än tidigare.
Därför anser vi att det är riktigt,
att man snarast tillgodoser utbildningsbehovet
av tekniker på detta område,
och vi har med anledning därav föreslagit
att en väg- och vattenbyggnadsteknisk
linje skall inrättas från och med
nästa läsår vid tekniska läroverket i
Norrköping.
Av utskottets utlåtande framgår emellertid,
att utskottet har känt sig bundet
av 1948 års tekniska skolutrednings
ståndpunktstagande. I utredningen avvisas
nämligen framlagda förslag om uppdelning
av den byggnadstekniska gymnasielinjen
i en linje för husbyggnadsteknik
och en för väg- och vattenbyggnadsteknik.
Men det har ju blåst många
vindar sedan år 1948, och utvecklingen
på detta område har gått framåt med
stormsteg. Det kan inte förnekas att be
-
hovet av ingenjörer med lägre teknisk
utbildning på det område, som jag här
berört, är mycket stort och att åtgärder
snarast måste vidtagas för att avhjälpa
bristen.
Utskottet säger också beträffande linjedifferentieringen
— även om utskottet
yrkar avslag på motionen — att enligt
utskottets mening måste behovet av
ytterligare nya facklinjer och den viktiga
avvägningsfrågan om linjedifferentieringen
över huvud taget vid de tekniska
läroverken i fortsättningen följas
med skärpt uppmärksamhet. Utskottet
förutsätter också att överstyrelsen för
yrkesutbildning uppmärksamt följer behovet
av nya slag av facklinjer och
framlägger de ytterligare förslag i differentieringsfrågan,
vartill utvecklingen
kan ge anledning.
Jag hälsar detta uttalande av utskottet
som ett löfte om snabba åtgärder i
motionens syfte, och jag ber, då jag nu
inte ställer något yrkande, att framdeles
få återkomma, om så skulle bli behövligt.
Herr HESSELBOM (s):
Herr talman! Vad herr Sunne här anfört
om behovet av läroverksingenjörer
för väg- och vattenbyggnad inom det
kommunala området torde i lika hög
grad gälla inom den statliga och enskilda
sektorn, särskilt beträffande vägoch
kraftstationsbyggande, där man för
närvarande inte kan få tag på tillräckligt
många ingenjörer för föreliggande
arbetsuppgifter.
Det framstår som självklart att en linjedifferentiering
när det gäller byggnadsteknik
skulle komma att leda till att
vi finge bättre utbildade väg- och vattenbyggare
och husbyggare, eftersom undervisningen
på dessa speciella områden
därmed kunde fördjupas. Och då nu
behovet av väg- och vattenbyggare är så
stort, skulle inrättandet av speciella vägoch
vattenbyggnadslinjer vara av synnerligen
stort värde. Finge man fram
mer kompetenta läroverksingenjörer,
kunde ju högskoleingenjörerna på detta
område frigöras för mer kvalificerade
arbetsuppgifter.
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
113
Anslag till främjande
Det hade därför varit önskvärt att
riksdagen redan nu kunnat ta positiv
ställning till det i motionerna framförda
yrkandet, men då jag för min del
inte kan ha någon uppfattning om huruvida
en ny väg- och vattenbyggnadslinje
i första hand bör inrättas vid det i
motionerna förordade läroverket i Norrköping,
har jag inte möjlighet att nu
ställa något yrkande, utan har endast velat
framföra dessa synpunkter i anslutning
till förevarande punkt i utskottets
■utlåtande.
Herr NÄSSTKöM (s);
Herr talman! Med hänsyn till utskottets
ganska utförliga motivering på s.
34 tror jag att det inte behöver sägas
s& mycket. Jag föreställer mig att såväl
de föregående talarna som övriga utskottsledamöter
är ganska överens i huvudsaken
— det gäller mera en utvecklingsfråga
i stort, och på den punkten
tror jag som sagt att enighet råder.
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.
Punkterna 59—75
Vad utskottet hemställt bifölls.
1 .
Punkten 76
; Anslag till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för budgetåret
i 1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
1 125 000 kronor.
Enligt det av Kungl. Maj:t framställda
förslaget skulle antalet bidragsrum för
nästa budgetår ökas med 200 till 800.
, I samband härmed hade utskottet till
behandling förchaft en inom andra kammaren
av herr Gerhard Nilsson i Gävle
in. fl. väckt motion (11:213), vari hemställts,
att riksdagen måtte fastställa an
8
Första kammarens protokoll /.957. Nr 11
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
talet bidragsrum för budgetåret 1957/58
till 1 000 samt till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionen
11:213, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1 125 000 kronor.
Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Boman, Sunne,
Arrhén, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Nilsson i Göingegården, Gerhard
Nilsson i Gävle, Nelander och Helén
samt fröken Liljedahl ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till de i motionen
11:213 framställda yrkandena om
en ökning av antalet bidragsrum med 200
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit och
om uppräkning till följd härav av anslaget
med 125 000 kronor samt att därför
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl,
Maj:ts förslag samt med bifall till motionen
11: 213, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.
Herr OHLON (fp):
Herr talman! Glädjande nog har Kungl.
Maj:t i år föreslagit ett ökat antal bidragsrum
för lärlingsutbildning hos
hantverksmästare. Nu är det ju allom
bekant att den lärlingsutbildning, som
försiggår ute på fältet, hos hantverksmästarna,
ställer sig betydligt billigare
än den som apordnas i särskilda utbildningsanstaltcr,
för att nu inte tala om
att utbildningen hos hantverksmästarna
kan göras mer elastisk och till sin omfattning
anpassas efter antalet sökande.
Under de sista åren har det visat sig,
att antalet sökande till dessa liirlingsplatser
varit betydligt större än det antal
platser som stått till förfogande, och
för nästa år kan man trots den av Kungl.
Maj:t föreslagna ökningen befara, att
114
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
diskrepansen kommer att stå kvar.
Skolöverstyrelsen här begärt 200 utbildningsplatser
utöver vad Kungl. Maj:t äskat,
och det är detta skolöverstyrelsens
förslag som reservanterna ansluter sig
till.
Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen vid punkt 76.
Herr ARRHÉN (h):
Herr talman! Jag vill endast i korthet
säga några ord med anledning av
den reservation, som här finns fogad
vid utskottets utlåtande. Mina synpunkter
ansluter i stort sett till dem, som
nyss anlades av herr Ohlon.
En fyraårig utbildning av en elev vid
en yrkesskola kostar 16 000 kronor —
givetvis är byggnadskostnaderna för
skolan icke inräknade här -— medan en
motsvarande utbildning av en lärling
hos hantverksmästare under fyra år kostar
1 500 kronor, eller 375 kronor per
år. Dessa siffror visar vilka proportioner
det rör sig om för statens kostnader
i de olika fallen.
Med den kontakt jag har, när det gäller
vrkesskoleundervisningen, tror jag
mig kunna säga, att lärlingsutbildningens
förtjänster mycket ofta framhålles
just ur synpunkten, att den ställer sig
för staten billigare.
Vidare är det en annan synpunkt,
som man kanske har anledning att draga
fram i detta sammanhang, motiveringen
till att man här kräver 1 000 bidragsrum,
trots att Kungl. Maj:t i denna
fråga verkligen visat mycket stor förståelse
för de föreliggande problemen,
om också Kungl. Maj:t stannat för siffran
800. Motiveringen för att man i dag
det oaktat för fram siffran 1 000 ligger
däri, att antalet ungdomar i åldrarna 15
—19 år under femårsperioden 1956—
1960 stiger från 450 000 till 600 000. Under
den därefter följande femårsperioden
fram mot 1965 når denna våg av
ungdomar ålderslägena 20—24 år, varefter
den sjunker. Det är just den omständigheten,
att fr. o. m. budgetåret
1957/58 den första stora kullen laddas
in, som efter vad jag kan finna utgör
det största sakliga skälet för att kräva
det antal bidragsrum, som också överstyrelsen
för yrkesutbildning har föreslagit
i sina petita.
Även om jag i övrigt har mycket stor
reverens för det intresse, som man kan
finna, att även Kungl. Maj:t i detta fall
odlar, vill jag dock, herr talman, med
den motivering jag nu anfört yrka bifall
till reservationen.
Herr NÄSSTRÖM (s):
Herr talman! Som bekant har vi flera
utbildningsvägar inom den lägre yrkesutbildningen.
Vi har industriskolor, privata
yrkesskolor, kommunala yrkesskolor,
centrala verkstadsskolor och riksskolor,
och slutligen har vi den utbildning
hos hantverksmästarna varom det
nu är fråga. Det är riktigt, som det
sagts här, att denna utbildningsform torde
vara den billigaste, även om utbildningen
för beloppet 1 500 kronor inte
är jämförbar med utbildningen vid våra
skolor. Så är inte fallet, utan har utbildningen
kostat 1 500 kronor, så innebär
det att eleverna inte fått någon teoretisk
utan endast praktisk undervisning.
Får de också teoretisk undervisning,
stiger beloppet till 2 500 kronor.
Men alldeles oavsett detta kan man säga
att det är en billig utbildningsväg.
Å andra sidan vill jag erinra om att
det inte finns någon av våra utbildningsvägar
inom den lägre yrkesutbildningen,
som har vuxit så snabbt som just
den vi nu talar om. På tre år har bidragsrummens
antal höjts från 400 till
800. Det är en frammarsch, som vi inte
kan finna motsvarighet till vid någon
av våra skolor av olika typer. Jag för
min del tycker att det är glädjande, att
Kungl. Maj:t i år föreslår en höjning av
bidragsrummen med 200. Det anser jag
vara ett ganska gott steg framåt i den
riktning vi syftar till.
Överstyrelsen för yrkesutbildning har
föreslagit 1 000 anslagsrum. Jag vill
emellertid erinra om att samma överstyrelse
föreslagit mycket höga belopp
när det gäller bidrag till andra utbildningsvägar
inom den lägre yrkesutbild
-
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11 115
ningen. Även på dessa punkter har man
måst skynda långsamt på grund av de
ekonomiska svårigheter som föreligger.
Om jag gör de jämförelser jag här gjort,
måste jag säga att just den gren det här
gäller är mest gynnad av utbildningsvägarna
inom yrkesutbildningen. Om vi
kan få bibehålla denna takt ett antal år
framåt, tror jag att det kommer att vara
väl ställt för denna utbildningsgren i
fråga om statsbidrag. Jag skulle önska
att det fanns samma bidragsmöjligheter
även för de andra utbildningsgrenarnå,
men tyvärr är det inte så, utan vi får
skynda långsamt på grund av flera omständigheter.
Med hänsyn till vad jag här anfört och
vad utskottet skrivit ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56 punkten
76, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. m,
Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:
Ja — 95;
Nej — 42.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 77—88
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 89
Lades till handlingarna.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
och •
nr 58, i anledning av väckt motion om
skyndsam översyn av gällande föreskrifter
angående pensionering av viss
arbetspersonal.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. m.
Föredrogs ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till Bidrag till sjukkassor
in. in. jämte i ämnet väckta motioner.
I punkten 96 av femte huvudtiteln i
statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till Bidrag
till sjukkassor in. in. för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
265 000 000 kronor.
I två inom riksdagen väckta, till statsutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 260 i första kammaren av herr
Rirke in. fl. samt nr 347 i andra kammaren
av herr Magnusson i Borås in. fl..
116 Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. m.
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av nämnda
punkt under femte huvudtiteln måtte
a) för egen del besluta om sådan ändring
i förordningen angående kostnadsfria
och prisnedsatta läkemedel, att karensbeloppet
från och med den 1 juli
1957 komme att utgöra 5 kronor i stället
som för närvarande 3 kronor, samt
b) till Bidrag till sjukkassor m. m. för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 255 000 000 kronor.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet
och andra lagutskottet hade det
i statsverkspropositionen på förevarande
punkt framlagda förslaget ävensom
motionerna, såvitt de rörde denna punkt,
överlämnats till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, vilket
utskott i det nu föreliggande utlåtandet
på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till sjukkassor m. m. för budgetåret
1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 265 000 000
kronor.
Reservation hade avgivits av herr
Mannerskantz, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 260 och II: 347, såvitt nu
vore i fråga,
a) för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 och 5 §§ Kungl.
Maj:ts förordning den 4 juni 1954 (nr
519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel;
b) till Bidrag till sjukkassor m. m. för
budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
259 000 000 kronor.
Herr MANNERSKANTZ (h):
Herr talman! När sjukkassereformen
antogs med åtföljande förordning om
kostnadsfria och prisnedsatta läkeme
-
del beräknades kostnaderna för sistnämnda
reform till 34,5 miljoner kronor.
Redan 1955 var kostnaderna uppe
i nära 40 miljoner kronor. Sedan har
de stigit ytterligare, och man räknar
med att de för nästa budgetår skall uppgå
till 51,8 miljoner kronor.
Det är ju en oerhörd stegring. Finansministern
har många gånger uttalat
att han är hårt bunden av de s. k. automatiska
utgiftsstegringarna. Man kan
emellertid värja sig mot sådana utgiftsstegringar
också. Om man ser, att kostnaderna
stiger på grund av penningvärdeförändringen,
kan man ju vidta
rättelser i de beslut som är fattade. I
och med att sjukkassorna får betala större
och större belopp för läkemedel, har
detta haft till följd att 3 kronor är en
mindre summa än när reformen beslöts.
Vid fjolårets riksdag behandlades en
liknande motion i andra lagutskottet och
inte som nu i ett sammansatt utskott.
Denna motion gick ut på att man skulle
ändra prisnedsättningens storlek, och
vid behandlingen av motionen i lagutskottet
blev det lika många röster för
ett tillstyrkande av motionen som för
ett avstyrkande. Med lottens hjälp tillstyrktes
motionen av utskottet, vilket tyder
på att det föreligger en utbredd uppfattning
att några åtgärder måste vidtas
med anledning av kostnadsstegringen.
En av orsakerna är att man också
måste göra någonting för att förenkla
det administrativa arbete, som är förenat
med denna anordning; det är ju en
stor mängd recipen — verifikationer och
recept — som måste behandlas; man beräknar
att det rör sig om ett antal av
11 miljoner.
I år har väckts en motion i denna
kammare av herr Birke m. fl. och i andra
kammaren av herr Magnusson i Borås
m. fl. Denna motion sammanfaller icke
helt med den motion, som andra lagutskottet
i fjol beslöt att tillstyrka —- och
som kamrarna med mycket knapp majoritet
förkastade — utan den går ut på
ett alternativ, enligt vilket själva karensbeloppet
skulle utgöra 5 kronor. Förra
året föreslogs att karensbeloppet visserligen
skulle vara tre kronor men att den
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
117
50-procentiga rabatten på den överskjutande
delen på priset inte skulle utgå på
belopp som med två kronor eller mindre
översteg karensbeloppet. Det är en liten
skillnad därvid. Motionärerna har nu
gått den andra vägen och föreslår att
karensbeloppet skall vara fem kronor.
Det är ingen avgörande skillnad.
Om motionen bifalles, kan man beräkna
att bli fri från över fyra miljoner
recipen som skall behandlas av apotekare
och andra och av sjukkassor, vilka
skall kontrollera varandra. Noga räknat
är det 4 170 000 sådana recipen
som man skall slippa.
Dessutom kan man räkna med att om
det sammanlagda belopp, som det här
är fråga om, går upp till 51,8 miljoner
kronor och 25 å 30 procent går av för
de helt fria läkemedlen, så minskar man
ungefär 63,5 procent på de övriga rabatterna.
Detta skulle göra någonting mellan
12 och 13 miljoner kronor. Dessa rabatter
betalas ut av sjukkassorna, och de
erhåller i statsbidrag ett belopp av kr.
1:15 per sjukkassemedlem, För detta är
anslagen en summa av sex miljoner kronor
på femte huvudtiteln. Motionärerna
har inte riktigt bedömt möjligheten där.
Jag har i min reservation inskränkt mig
till att föreslå att det sammanlagda anslaget
på 265 miljoner kronor skall nedsättas
med dessa sex miljoner och att
lagtexten i vederbörande förordnings 3 §
skall ändras så, att karensbeloppet höjes
från tre till fem kronor.
Jag har också utarbetat förslag till
ändring i lagtexten beträffande 5 §, enligt
vilken anslaget till sjukkassorna på
kr. 1: 15 utgår. Om sjukkassorna inte får
detta, så har ju ändå deras ställning
förbättrats med 5 å 6 miljoner kronor.
Nu har det visat sig att herr talmannen
inte anser att det är riktigt juste att
göra den ändringen, då det inte i motionerna
har uttryckligen yrkats att även
5 § skall ändras. Därför vill jag här nu
i så måtto begränsa mitt yrkande, att
jag ber att få yrka bifall till den vid
detta utlåtande fogade reservationen,
dock med borttagande av den del som
innebär ändring av 5 §. .lag yrkar således
ändring av 3 8 och nedsättning av
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. ni.
anslaget Bidrag till sjukkassor in. m.
från 265 miljoner till 259 miljoner kronor.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag förstår mycket väl,
alt när man är ute efter objekt som lämpar
sig för besparingsaktioner, kan man
råka vilse. Det har motionärerna gjort i
denna fråga, när de har påyrkat en förändring
av karensbeloppet från tre till
fem kronor. De har utgått från att man
genom en sådan ändring skulle kunna
spara tio miljoner kronor, och de bär
yrkat att anslaget under punkt 96 i femte
huvudtiteln skulle räknas ned med
detta belopp. Vid utskottsbehandlingen
har emellertid upplysts om att statsbidraget
inte är så konstruerat, att en förändring
i fråga om karensbeloppet påverkar
anslagsbehovet. Statsbidraget utgår
nämligen med ett fast belopp av kronor
1:15 per sjukkassemedlem, oavsett
om karensbeloppet är tre eller fem kronor.
Däremot har ju herr Mannerskantz
rätt i att utgifterna för sjukkassorna
kommer att bli mindre, därest dessa slipper
att betala ut några rabatter för läkemedel,
såvida inte kostnaden överstiger
fem kronor mot tidigare tre.
Nu pågår det en utredning inom socialdepartementet
angående hela läkemedelsfrågan,
och resultatet av den kan i
varje fall inte väntas under innevarande
år, möjligen under nästkommande.
Reservanten har inte begränsat sig till
att yrka bifall till den del av motionsyrkandet
som överensstämmer med reservationen
i fråga om höjning av karensbeloppet.
Han vill ändå, trots att en sådan
ändring inte skulle medföra någon
förändring i fråga om statsutgifterna,
försöka spara pengar. Reservanten har
ställt yrkande om alt statsbidrag för denna
del av sjukförsäkringen icke skall utgå.
Herr Mannerskantz själv upplyste om
att talmannen — eller talmännen; jag
förmodar att de är ense i båda kamrarna
— inte lämpligen kan ställa proposition
på ett sådant yrkande, eftersom detta inte
har framförts i motionerna. Det är
118 Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. m.
dessutom på det sättet alt det ändrade
yrkande, som nu har kommit i reservationen,
icke ens ställts i utskottet. Det är
någonting som reservanten har kommit
underfund med först senare. Han har
först då upptäckt, att det skulle finnas
en möjlighet att spara pengar, om man
helt slopade statsbidragen för sådan utbetalning
som det här är fråga om.
Utskottet liar vid sin behandling av
ärendet inte funnit skäl att frångå den
mening utskottet hade i fjol, nämligen
att man inte borde företa några ändringar
i detta avseende, förrän man fått del
av utredningsmannens resultat, och detta
kan vi, som sagt, inte vänta i år. Möjligen
kan det presenteras nästkommande
år.
Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få hemställa om bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet, såväl när det gäller
utformningen av bestämmelserna som
också när det gäller anslagsposten.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att både sjukförsäkringslagen och
förordningen angående kostnadsfria och
prisnedsatta läkemedel är i behov av
översyn. En utredningsman är ju även
redan tillsatt, vilket utskottet påpekat.
Det är särskilt på ett par punkter som
vi alla trängtar till ändringar. Inte minst
är det otillfredsställande, att stora grupper
av svårt och långvarigt sjuka ännu
inte kunnat tas med bland dem, som kan
erhålla helt kostnadsfria läkemedel. Jag
vill här erinra om att ungefär 100 000
personer lider av kronisk ledgångsreumatism,
att kostnaderna för läkemedel
för dem är högst avsevärda och att åtskilliga
tusen av dessa personer är i behov
av de dyrbara binjurchormonpreparaten
för att vara arbetsföra och i någon
män få minskade plågor. I dag har vi fått
läsa i tidningarna, att medicinalstyrelsen
föreslagit, att den äkta gikten skall inräknas
bland de sjukdomar, som berättigar
till fria läkemedel, däremot icke den
kroniska ledgångsreumatismen. Man tycker
att detta är litet egendomligt, när
man kan beräkna antalet fall av äkta
gikt per år till högst cirka 100 och man
vet, att kostnaderna för läkemedel vid
denna sjukdom rör sig om ett par tior
om året för den sjuke, under det att det
finns tusen gånger så många, som lider
av kronisk ledgångsreumatism och att
motsvarande kostnader för tusentals av
dessa rör sig om många hundra kronor
om året. Åtskilliga landsting bär här
funnit det ur humanitär synpunkt nödvändigt
att hjälpa, under det att andra
landsting ännu inte gjort något åt saken.
Därför liar det blivit på samma sätt som
före sjukförsäkringsreformen: de sjuka
har olika förmåner i olika delar av landet.
Detta är ej tillfredsställande.
Också på ett annat område är det nödvändigt
att få en reform till stånd. Det
gäller det omständliga och för läkarna
så tidsödande receptskrivningsförfarande,
som den nuvarande förordningen
stadgar och som saknar berättigande med
hänsyn till andra författningar, t. ex.
giftstadgan.
Man frågar sig, varför det är nödvändigt
att begränsa prisnedsättningen, då
det gäller läkemedel på recept, till ett
halvår, då receptens giltighetstid är ett
år. Varför skall det inte vara tillåtet att
iterera ett recept, på vilket flera olika lä1-kemedel finnes, om prisnedsättning skall
erhållas? Man kanske sparar någon tid
för apotekarna, men i stället tar det desto
längre tid för läkarna. År inte läkarnas
tid litet för dyrbar härför? Genom
att deras tid tas i anspråk på detta sätt,
minskas den tid de kan ägna åt läkarvård.
Vid sidan av dessa angelägna reformef
är flera andra ändringar önskvärda.
Den reform som motionärerna föreslår,
är däremot ej fullt så angelägen. Det ät
ju alldeles riktigt, att penningvärdet
sjunkit och att det finnes visst motiv för
att höja karensbeloppet från tre kronor
till högre, kanske fem kronor. Men jag
anser, att den utredning, som motionärerna
har förebragt, är alldeles för bristfällig
för att man på grundval av denna
skall kunna tillstyrka sådan ändring.
Vidare föreslås i motionen att statsbidraget
med 1 krona 15 öre per sjukkassemedlem
och år till sjukkassorna skulle
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
119
utgå. Herr Mannerskantz frångår nu denna
del av förslaget, vilket jag finner motiverat.
Jag instämmer i vad andra lagutskottet
i detta ärende föreslog i sitt utlåtande
förra året, men inte i det förslag som
motionärerna här kommer med — åtminstone
kan man inte instämma i detta
förslag utan vidare utredning. I dagens
läge finnes intet annat att göra än att
biträda utskottets förslag. Jag yrkar därför
bifall till detta.
Herr MANNERSKANTZ (h):
Herr talman! När utskottets ärade ordförande
uttalar sig litet försmädligt och
säger att motionärerna inte har tänkt
igenom hela denna fråga, har jag inte
mycket annat att svara än att de borde
ha ställt ett formligt yrkande att man
skulle ändra både 3 § och 5 §. Men jag
vill påpeka för utskottets ordförande,
att regeringen har tretusen man eller
vad det är, som fyller upp hela kanslihuset
och har fyra å fem månader på
sig att skriva ihop statsverkspropositionen.
Men vi inom högern är bara tretton
man i denna kammare och fyrtiotvå
i andra kammaren, och vi skall på
tolv dagar se igenom hela statsverkspropositionen.
Jag tycker inte att det är en
dålig prestation att ha så liten felprocent
sammanlagt under en riksdag —
jag tror inte att det blir flera fel under
denna riksdag. Man borde därför kunna
se på saken med visst överseende.
Vidare sade herr Strand, att jag inte
ställt något yrkande om anslagsnedsättningen.
Jo, jag yrkade att bidraget till
sjukkassorna skulle sänkas till 255 miljoner
kronor. Sedan har jag vid avfattandet
av reservationen kommit fram
till 259 miljoner kronor. Jag tyckte nämligen
att det var riktigare att Hålla sig
till en icke tillyxad summa, vilket det
förstnämnda beloppet —• på grund av
det sätt, varpå motionen tillkommit —
kanske måste anses vara, och man är
ju inte skyldig att reservera sig ens om
man har ställt ett yrkande. Man kan säkerligen
också enligt gammal utskottstradition
reservera sig i fråga om vissa
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. m.
delar av vad man har yrkat på. Det är
inget ovanligt eller formellt felaktigt.
Likaså lär det väl inte vara något som
hindrar att vem som helst i kammaren
utan vare sig reservation eller motion
kan föreslå ett lägre anslag än det som
föreslagits av Kungl. Maj:t och utskottet.
Bara man inte föreslår ett högre anslag,
går det bra. — Nu är väl denna
sak ordentligt utredd!
Själva sakfrågan berördes delvis av
herr Edström. Jag skall här be att få
meddela att Svenska landstingsförbundets
styrelse har fattat beslut om att
upprätta en skrivelse och att personligt
överlämna denna till socialministern,
vilket kommer att ske när som
helst nu. I skrivelsen begärs, att det
måtte tagas med betydligt fler läkemedel
bland dem som är helt avgiftsfria. I
förslaget är upptagna bl. a. cortisonpreparat
av olika slag och en del andra
läkemedel vilkas namn jag knappast kan
uttala — och jag är rädd att säga fel, när
vi har läkare här närvarande. Dessa föreslagna
läkemedel omfattar sådana som
vi inom landstingen har märkt är mycket
ofta förekommande, att jag tror att
om vårt förslag kan bifallas av socialministern,
kommer herr Edströms här
uttalade önskemål att bli tillgodosedda.
Men det finns fler sådana läkemedel än
han har nämnt här.
Landstingen har nog i någon mån -—
åtminstone på sina håll — varit återhållsamma,
därför att de är misstänksamma
mot staten; och det är väl med
fog, ty om de för rikligt skulle tillmötesgå
sådana här framställningar om ersättning
för läkemedel, kanske staten skulle
säga: »Det där sköter landstingen, så det
behöver vi inte göra». Något sådant
skulle finansministern säkerligen gilla,
men vi anser, att om staten har infört läkemedelsreformen,
är det inte mer än
rätt att man, vartefter det kommer nya
läkemedel, för in dem på listan. Det
skall inte landstingen svara för, utan det
skall gå i den ordning som är tänkt vid
läkemedelsreformen.
Om sedan det förslag, som motionärerna
här framfört, är bättre eller sämre
än det som framfördes i fjol, kan
120
Nr 11
Onsdagen den 3 april 1957
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. ro.
naturligtvis alltid diskuteras. Jag har
här ett blått häfte, utarbetat av en doktor
Lönngren, och i detta häfte finns
åtta olika alternativ utöver de nu gällande.
Det är bara att välja där, och man
kan naturligtvis på en konferens diskutera
vilket som är klokast. Vi har emellertid
valt ett medelalternativ, som medför
samma minskning i det administrativa
arbetet som det förslag andra lagutskottet
hade till behandling i fjol. Sedan
är att märka den skillnaden mot i fjol,
att frågan då behandlades bara av andra
lagutskottet, som alltså inte befattade sig
med anslagsbeviljandet, utan endast med
bestämmelserna om hur sjukkassorna
skulle göra vid utbetalning.
Det är nog lika bra att de, som inte
var med under fjolåret, avstår från att
bedöma detta, ty man kan inte utläsa
allt enbart ur handlingarna. Det förekom
rätt mycket både vid behandlingen
i andra lagutskottet och vid behandlingen
i kamrarna som nog hade gjort,
att herr Edström kunnat se saken i ett
annat ljus, om han hade deltagit i behandlingen
då.
Jag tycker nog, herr talman, att jag
har anledning att vidhålla det ställda
yrkandet.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag har inte uttalat mig
nedsättande om den prestation som ligger
bakom alla de förslag olika högermotionärer
har ställt, syftande till besparingar
i olika avseenden. Jag har endast
yttrat mig om resultatet av de ansträngningar
som har gjorts på denna
punkt, där de råkat komma vilse.
Jag finner det ganska förklarligt att
man råkar ta fel, när man skall se över
så pass mycket som det här är fråga om.
Däremot tycker jag att det är märkvärdigt
att vederbörande inte vill ta
konsekvenserna av att det visat sig, att
ett bifall till ett yrkande, som har ställts,
i verkligheten inte kommer att medföra
avsedda besparingar.
Herr Mannerskantz har i reservationen
inte yrkat nedsättning av anslaget
med samma belopp som i motionen, 10
miljoner kronor, utan med ett något
lägre. Det har jag inte vänt mig emot.
Herr Mannerskantz har däremot inte i
utskottet yrkat att statsbidraget helt
skulle slopas — det är en sak som kommit
till efteråt. Hade yrkandet ställts i
utskottet, hade vi fått tillfälle att diskutera,
huruvida det varit möjligt att framföra
ett sådant yrkande reservationsvis
eller genom utskottet, även om yrkandet
icke framförts i motionerna. Det är
denna underlåtenhet jag har att anmärka
mot i den inställning som herr Mannerskantz
har tagit. Prestationerna som
helhet tycker jag är respektingivande,
även om de på en eller annan punkt har
kommit vid sidan om verkligheten.
Herr EDSTRÖM (fpj:
Herr talmani Herr Mannerskantz’ yttrande
andra gången klargjorde med all
tydlighet, hur många, svåra och intrikata
problem vi har på detta område och
hur viktigt det är att vi får den utredning,
som vi här väntar på. Detta manar
oss, enligt min mening, ännu mer
att inte ta ställning till det problem, som
herr Mannerskantz berört, i dag utan
avvakta tills denna utredning blir klar.
Jag anser därför fortfarande att motionen
i det skick den för närvarande
har icke bör bifallas, och vidhåller mitt
yrkande om bifall till utskottets förslag.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock,
av herr Mannerskantz, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
vid utlåtandet fogade reservationen,
utom i vad den avsåge 5 § förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.
Onsdagen den 3 april 1957
Nr 11
121
Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad sammansatta
stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifalles det av herr Mannerskantz
under överläggningen framställda
yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Karlsson, Göran,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 120;
Nej — 14.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
om nordiska medborgares jämställande
med svenska med avseende å rätten till
fiske;
nr 14, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande rätten
att överklaga ägodelningsrätts beslut
angående avstyckning för bostadsbebyggelse
på landsbygden; och
nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
Ang. statsbidrag till sjukkassor m. m.
om ändring i förordningen den 30 maj
1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser
m. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 161, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m.
m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt
nr 162, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande ratifikation av en
konvention om social trygghet mellan
Sverige och Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
150, med förslag till lag om kommunalförbund,
m. m.; och
nr 154, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.46.
In fidem
G. H. Berggren
9 Första kammarens protokoll 1957. Nr 11