Fredagen den 29 april (Riksdagens protokoll 1960:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 15

ANDRA KAMMAREN

1960

29 april—4 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 29 april

Svenska övervakningskontingenten i Korea........................

Vissa markförvärv för armén....................................

Vissa markförvärv för flygvapnet................................

Uppsala universitet: Avlöningar..................................

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar.........................

Lån till AB Statens skogsindustrier...............................

Försäljning av fastigheten Halls 81S m. m. i Tierps socken...........

Representation för familjejordbruket i arbetarskyddsstyrelsen........

Byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt å Brotorp.................

Övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform..............

Utredning ang. arvsbeskattningen................................

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet.
...................................................

Interpellation av herr Johansson i Torp ang. färjtrafiken i Svanesund...

Sid.

6
8

24
27
30
30

Tisdagen den 3 maj

Svar på fråga av herr Persson i Appuna ang. det statliga stödet åt växt förädlingsanstalterna.

........................................

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Luttra ang. eldistributionen på landsbygden........

herr Helén ang. tolkningen och tillämpningen av asylrätten........

herr Stenberg ang. kostnaderna för vakthållning i samband med

idrottsarrangemang.........................................

herr Nilsson i Tvärålund ang. metoderna för kontroll av motorfordons
hastighet.............................................

1—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 15

Nr 15

Innehåll

Interpellationer av:

herr Hjalmarson i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den

ungerska folkdemokratien..................................."78

herr Senander ang. statsmakternas inflytande över oljehandeln..... 79

herr Gustavsson i Alvesta ang. begärd utredning rörande ungdomens

fostran.................................................. gp

herr Nilsson i Tvärålund ang. televisionens idrottsprogram........ 80

herr Rimmerfors ang. visumtvånget för flyktingar................ 82

Onsdagen den 4 maj fm.

Meddelande av föreskrift i samband med villkorlig dom om skyldighet

att gottgöra skada............................................ gg

Radions juridiska ansvarighet.................................... 93

Översyn av lösöreköpsförordningen............................... 95

Skärpning av straffen för olaga befattning med narkotika m. m....... 95

Användning av skogsbilvägar för allmän biltrafik.................. 96

Reglering av priserna på fisk.................................... 97

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter 98

Utredning rörande turismen i Sverige............................. 99

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen m. m.:

Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen.................... 103

Den offentliga arbetsförmedlingen: Krisorganisationen............ 105

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m................. 106

Beredskapsarbeten på vägar och gator.......................... 114

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m........................ 122

Ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m........ 124

Hastighetsbegränsning för motorfordon........................... 129

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressätt ningen

i vissa fall............................................ 43g

Avlöning med medel ur kyrkofonden till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräster, m. m..................................... 142

Vissa norrlandsfrågor........................................... 442

Interpellation av herr Ståhl ang. den beslutade förbandsomflyttningen
mellan Göteborg, Skövde och Karlsborg......................... 469

Onsdagen den 4 maj em.

Vissa norrlandsfrågor (Forts.).................................... 474

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk,

m-m--...................................................... 487

Interpellation av herr Ohlin ang. samverkan med de övriga nordiska
länderna vid utbyggnaden av universitet och högskolor........... 224

Innehåll

Nr 15

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 april

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II
(utrikesdepartementet)....................................... 5

— nr 60, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.................................................... ^

— nr 61, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
.................................................... 6

— nr 62, ang. markförvärv för försvaret.......................... 6

— nr 63, om anslag till universiteten m. ......................... 11

— nr 64, om avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen m. m... 21

— nr 65, ang. bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt
och handelsflottans pensionsanstalt samt arbetsgivaravgift

till den allmänna tilläggspensioneringen........................ 21

— nr 66, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition ang. allmän

beredskapsstat behandlade allmänna frågor..................... 22

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet)........ 22

— nr 68, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)........ 22

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet).......... 22

— nr 70, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet) 22

_. nr 71, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet)......... 22

— nr 72, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet)..... 22

— nr 73, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)........ 22

— nr 74, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet)......... 22

— nr 75, ang. anslag å kapitalbudgeten för handelsdepartementet.... 22

— nr 76, ang. överlåtelse av viss kronan tillhörig mark m. m......... 23

—- nr 79, om representation för familjejordbruket i arbetarskyddssty relsen.

..................................................... 24

_ nr 80, ang. byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt å Brotorp---- 27

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, om övergångsbestämmelser till

1958 års arvskattereform..................................... 30

— nr 46, om utredning angående arvsbeskattningen................ 30

Bankoutskottets utlåtande nr 17, om utredning rörande ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet..... 33

Onsdagen den 4 maj {in.

Andra lagutskottets memorial nr 37, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra lagutskottets utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, m. m . . 85

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. föreskrift i samband med villkorlig
dom om skyldighet att gottgöra skada................... 86

— nr 27, ang. radions juridiska ansvarighet....................... 93

— nr 28, ang. tillämpningen av 22 kap. 4 § strafflagen i samband med

avbetalningsköp.............................................

— nr 29, om översyn av lösöreköpsförordningen................... 95

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, om skärpning av straffen för olaga

befattning med narkotika m. ................................. 95

Nr 15

Innehåll

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, om vidgning av arbetsdomstolens
behörighet ........................................ 96

— nr 25, ang. lagen om semester................................. 96

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, om användning av skogsbilvägar 96

för allmän biltrafik .........................................

— nr 21, ang. ändrad lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen........ 97

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. reglering av priserna på fisk 97

— nr 24, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) 98

— nr 25, ang. allmän beredskapsstat för jordbruksärenden.......... 98

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 25, ang. utredning rörande

turismen i Sverige........................................... 99

— nr 26, ang. stöd åt utlandssvenskarna.......................... 102

Statsutskottets utlåtande nr 81, ang. anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

med dithörande verksamhet.................................. 102

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, om ändrade bestämmelser rörande
motorfordons axeltryck, m. m................................. 124

— nr 23, om hastighetsbegränsning för motorfordon................ 129

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, om rätt för hyresgäst att anföra

besvär över beslut berörande hyressättningen i vissa fall......... 136

— nr 19, ang. stiftskansliernas organisation m. m................... 142

Onsdagen den 4 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 18, rörande vissa norrlandsfrågor..... 171

— nr 19, ang. omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m....................................... 187

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Fredagen den 29 april

Kl. 11.00

§ 1

Upplästes ett till kammaren inkommet
läkarintyg, avsett för vederbörande
sjukkassa, varav inhämtades att herr
Rubbestad vore sjukskriven från och
med den 12 innevarande månad tills
vidare.

Herr Rubbestad beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 803.

§ 3

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela, att dagens plenum
avses skola pågå till omkring kl. 16.30.
De ärenden, som därefter återstår på
föredragningslistan, kommer att företagas
till avgörande vid plenum onsdagen
den 4 maj kl. 10.00.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Utgifter å tilläggsstat II för försvarsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å

tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Svenska övervakningskontingenten i
Korea

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tänker inte ställa
något yrkande eller vända mig emot
detta anslag. Som det framgår av detta
utlåtande har hittills avsatts 15 miljoner
kronor för den svenska kontingenten
och dess arbete i Korea. Det spörsmål
som jag vill aktualisera är, om det
i stället inte vore anledning att ta ett
svenskt initiativ för att avveckla detta
engagemang.

I dessa dagar har vi ju upplevt hur
den sydkoreanska regimen störtat samman
med buller och brak. Det var för
att betjäna denna regim, som amerikanarna
utnyttjade sin krympande majoritet
i Förenta Nationerna. Hela Förenta
Nationerna med 16 länders stridskrafter
förde krig i åtskilliga år där
nere i Korea. Även Sverige fick vara
med — inte som krigförande utan i
samband med det vapenstillestånd som
till slut åstadkoms. Vi hjälpte även till
med en Röda Kors-ambulans. Jag har
inte räknat ut hur mycket Sverige satsat
på dessa uppgifter, men nog tänker
jag att det sammanlagt rör sig om
något hundratal miljoner.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Jag tror nog att det svenska sjukhuset
och den svenska stilleståndskommissionen
gjort nytta. Jag tänker inte kritisera
dess arbete. Det må väl dock tilllåtas
att göra det konstaterandet, att
uppgiften principiellt sett varit att stötta
en genomrutten regim och att möjliggöra
en mycket äventyrlig politik.
Vårt sjukhus har gjort åtskillig nytta i
de enskilda fallen men det har egentligen
fyllt den funktionen att tjänstgöra
som ett plåster för att dölja ruttenheten
— eller en del av denna.

Ännu i söndags hotade den störtade
Syngman Rhee återigen Nordkorea med
krig. Jag skulle därför vilja till den
frånvarande regeringen —- den har ju
hörapparater så att den kan höra i sina
sammanträdesrum — rikta den allvarliga
uppmaningen, att den tar ett
initiativ för att avveckla denna stilleståndskommission.
Jag tror nämligen,
att i och med Syngman Rhee-regimens
sammanbrott har det främsta hindret
för fred och för normaliserade förhållanden
mellan de båda koreanska delarna
av landet nu bringats ur världen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Markförvärv för försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa markförvärv för
försvaret jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Vissa markförvärv för armén

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 under kapitalbudgeten (bil. 26,
punkt 12) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
till Vissa markförvärv för armén för
budgetåret 1960/61 beräkna ett investeringsanslag
av 6 600 000 kronor, hade
Kungl. Maj :t i propositionen nr 73
(punkt 1, s. 2—4 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 26 februari 1960) föreslagit
riksdagen att till samma ändamål för
nämnda budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 6 600 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar öhman och Helmer
Persson (1:156) och den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(11:222), hemställts, såvitt nu vore i
fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 4 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 156 och II: 222, såvitt nu vore i fråga,
till Vissa markförvärv för armén för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 6 600 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Vi har i tidigare framlämnade
motioner föreslagit besparingar
på fjärde huvudtiteln om sammanlagt
617 miljoner kronor. Detta ärende
är endast en detalj — det handlar ju
om det i sammanhanget ganska obetydliga
beloppet 4,6 miljoner kronor —
men eftersom det omfattas av det förslag
som vi har ställt skall jag be att
få yrka bifall till motion nr 222.

Det är ingen hemlighet att de förslag
till besparingar vi och andra väckt har
avvisats. Däremot har ju riksdagen för
kort tid sedan uttalat sig för en parlamentarisk
utredning, och regeringen
har expedierat ärendet och tillsatt en

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

sådan. Hos dem som varit med om denna
utredning bär väl motiven varit litet
skiftande, men jag tror icke att jag
förtalar de övriga partierna här i kammaren
om jag säger, att den kanske
viktigaste anledningen till denna parlamentariska
utredning var förhoppningen
om att kunna skjuta denna fråga
i bakgrunden, så att den icke skulle
komma att spela någon roll i årets valrörelse.
Jag har svårt att tro att den
har tillkommit för att åstadkomma besparingar.
Inte minst den personliga
sammansättningen av utredningen styrker
mig i detta antagande.

I försvarsdebatten gav jag några
exempel på militärt slöseri. Detta har
väckt ganska stor uppmärksamhet. Jag
vill i anledning därav till kammarens
protokoll foga en skrivelse som jag har
sänt till försvarsministern, eftersom han
förklarade att dessa exempel borde kunna
tas upp till granskning av statens
sakrevision. Den 11 april skrev jag till
försvarsministern: »I anledning av Ert
intresse för de exempel jag gav på militärt
slöseri under riksdagsdebatten
den 1 april och Ert förslag till mig att
låta Statens Sakrevision undersöka påståendena
vill jag uttala min tillfredsställelse
med detta förslag. Jag hemställer
i enlighet därmed till Er att vidarebefordra
frågan till Statens Sakrevision.

För att underlätta undersökningen
vill jag framhålla följande:

1) De av mig anförda exemplen är
från Flygverkstaden i Arboga.

2) För en tid sedan lämnade FCPF:s
avd. 52 i Arboga en rad exempel till
Flygförvaltningens Verkstadsbyrå på,
enligt avdelningens mening, orimligt höga
priser på reservdelar, däribland den
pinnbult, mått 6 X 20 mm som jag visade
en kopia av inför riksdagen och
som upptagits till 36 kr. Flygförvaltningen
har inte besvarat skrivelsen, enligt
vad jag erfarit.

Den 18 mars överbringades från ordföranden
i personalorganisationernas
företagsråd till ordföranden i företags -

Vissa markförvärv för armén

nämnden vid CVA en skrivelse, vari erinrades
om en undersökning som företagits
och som ''visade att reservdelar
och även nyanskaffad material kostade,
enligt vårt förmenande, onormalt
höga summor’. Avskrift bifogas. (Bilaga
1.)

De som utfört undersökningen, hrr
Johansson och Göransson, är ordförande
respektive styrelseledamot i FCPF :s
avd. 52 i Arboga.

Den 29 mars detta år behandlades frågan
i Centrala flygverkstadens företagsnämnd
i Arboga. Där förordades en utredning.
Avskrift av protokollet bifogas.
(Bilaga II.)

3) Enligt min personliga mening vore
det ändamålsenligt att sakrevisionen
bedriver den ifrågasatta undersökningen
i samråd med FCPF:s avdelning 52
styrelse i Arboga och därvid börjar på
det centrala upphandlingsförrådet
(UHF) i Arboga. På grund av vissa antaganden
från min sida skulle det vara
fördelaktigt att inte begränsa kontrollen
till kataloger och papper utan
samtidigt inspektera de olika facken hos
UHF och CVA och jämföra olika ''prylar''
respektive prisuppgifterna på följekorten.
»

Därmed har jag gjort vad jag kunnat
för att föra detta speciella ärende
fram till ytterligare prövning. Jag tvivlar
inte på att försvarsministern är intresserad
för att skapa klarhet i denna
sak, men — jag återvänder till den
tillsatta utredningen — varför är inte
någon med där som har ådagalagt intresse
för att genomföra besparingar?
Regeringspartiets representanter herrar
Thapper och Holmqvist i all ära. Men
herr Thapper visade sig mycket tapper
när det gällde att försvara hela
den förda militärpolitiken. Herr Holmqvists
kapacitet vill jag inte ifrågasätta,
men han utgår från att det för närvarande
behövs 217 befälspersoner för
att klara utbildningen av 500 värnpliktiga.
Han har föreslagit att regeringen
skall gå med på att överföra de skick -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Vissa markförvärv för flygvapnet

ligaste militärerna, nämligen underofficerarna,
till skrivarbete i händelse av
krig och överlämna den direkta ledningen
av stridsgrupperna till studentter
och andra med fänriksexamen. En
rektor för ett läroverk har väl ett skrivbiträde
för att klara skolans administration,
lärarkåren och kanske ett tusental
elever. En regementschef har 30
skrivande officerare för att klara utbildningen
och olika uppgifter för 500
värnpliktiga. Tror ni inte att här verkligen
gäller Parkinsons lag, att 16 man
kan utföra en mans arbete?

Det här är naturligtvis endast en detalj
i det stora sammanhanget, men jag
har inte kunnat låta bli att vid behandlingen
av denna fråga bringa i erinran
det slöseri med svenska folkets medel
som pågår och uttrycka min misstro mot
det sätt varpå den nya försvarsutredningen
startar.

Herr talman! Jag yrkar avslag på
statsutskottets förslag under denna
punkt.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det förefaller mig som
om den föregående talaren har yttrat
sig om allt annat än det som den proposition
vi nu behandlar rör sig om.

Beträffande den föredragna punkten i
statsutskottets utlåtande nr 62 ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vad herr Hagbergs uppgifter i övrigt
beträffar kanske de kommer att tillrättaläggas
från annat håll.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det är väl möjligt att
det ligger någonting i vissa av de uppgifter
som herr Hagberg kom med under
den försvarsdebatt vi hade för en
tid sedan, men vad gäller en av uppgifterna
är jag i tillfälle att litet närmare
belysa riktigheten i vad hem Hagberg
då sade. Det gäller den omtalade
pinnbulten, som hem Hagberg påstår att

försvaret hade betalat 36 kronor styck
för i inköp. Det har gjorts en utredning
på den punkten av statens sakrevision,
och utredningen visar att priset är 1
krona 80 öre för denna pinnbult. Hur
det är med sanningshalten i herr Hagbergs
övriga uppgifter vet jag inte, men
på denna punkt ligger det till på det
sättet.

Nu vill jag inte beskylla herr Hagberg
för detta. Det är möjligt att hans uppgiftslämnare
antingen missuppfattat saken
eller kommit med medvetet felaktig
uppgift.

Hem HAGBERG (k):

Herr talman! Min uppgift stöder sig
på de uppgifter som lämnats av fackföreningen.
Den utredning som hem Gustafsson
här åberopar har jag inte tagit
del av. Har den inte genomförts på det
sätt som fackföreningen önskar och som
jag rekommenderar, så vill jag tills vidare
avvakta närmare detaljer!

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Vissa markförvärv för flygvapnet

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bil. 26, punkt 24) föreslagit riksdagen
att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Vissa markförvärv
för flygvapnet för budgetåret 1960/61
beräkna ett investeringsanslag av
1 200 000 kronor, hade Kungl. Maj:t i
förberörda proposition nr 73 (punkt
3, s. 5—8) föreslagit riksdagen att till
samma ändamål för nämnda budgetår
anvisa ett investeringsanslag av
1 200 000 kronor.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Holmberg in. fl. väckt
motion (11:669) hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 73 i den del som avsåge
upprättande av ett skjutfält i Norrbotten
för övningar med robotvapen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 669,
till Vissa markförvärv för flygvapnet för
budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Pålsson.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Vid denna punkt har ledamoten
av första kammaren herr Pålsson
antecknat en blank reservation. Jag
har själv suttit med vid behandlingen
av det här ärendet i utskottet utan att
markera samma mening som väl herr
Pålsson har givit uttryck åt i första
kammaren, men jag skulle här vilja påstå,
att det enligt min mening nog funnes
skäl för statsutskottets första avdelning
att redovisa något mer än som har
skett på den här punkten.

Herr Pålsson har i dag kunnat erinra
om att det redan finns bortåt hundratalet
anställda där uppe som får anses
vara anställda för att sköta det som följer
efter riksdagens beslut om detta
markförvärv. Det förefaller också ha
vidtagits förbercdelseåtgärder av icke
ringa omfattning, vilka väl också medför
kostnader. Fråga är då, om allt detta förberedelsearbete
och den nämnda omständigheten
att där redan finns så många
anställda för försvaret har stöd i något
tidigare riksdagsbeslut eller eventuellt i
några fullmakter som riksdagen till äventyrs
kan ha givit regeringen.

Jag skulle här vilja peka på att riksdagens
organ statsrevisorerna lämpligen
skulle kunna undersöka, huruvida man
inte möjligen i något avseende har förc -

Vissa markförvärv för flygvapnet

gripit det beslut om förvärv av mark
till detta skjutfält som riksdagen nu går
att fatta.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Vad herr Åkerström
nyss har sagt bekräftar vad vi många
gånger tidigare framhållit, nämligen att
militären i sin maktfullkomlighet i många
fall handlar alldeles oberoende av vad
statsmakterna vill. Vi motionärer yrkar
avslag. Vi har en helt annan utgångspunkt
än utskottet för bedömningen av
den här frågan. Utskottsutlåtandet är enligt
min mening ett robottänkande i dubbel
bemärkelse. För vår del anser vi inte
att flygförvaltningens intresse för robotskjutningar
innebär någon självklar förpliktelse
för riksdagen att följa med i
den galoppen. När man säger att vi
måste följa med i vapenteknikens utveckling,
kan vi inte inse att det finns
något sådant tvång.

Det är ju på det sättet man resonerar
även bland dem som anser att Sverige
skall skaffa sig atomvapen — därvidlag
förefinns naturligtvis också andra faktorer
— men i hög grad är det ett resonemang
av samma slag som det utskottet
använder när man säger att vi måste
hänga med i den tekniska utvecklingen
i fråga om robotskjutningarna.

För vår del har vi sagt i många sådana
här sammanhang att vårt land inte
bör försöka kopiera stormakterna på det
militära området. Det är varken möjligt
eller nödvändigt. För övrigt är också en
del stormakter minst sagt tveksamma. Situationen
i England just nu är typisk.
I dag har en tecknare i Stockholms-Tidningen
illustrerat situationen på det sättet
att han har beskrivit det engelska
s. k. avskräckningsvapnet som en skrothög
men innehållande en mycket farlig
politisk sprängverkan för England självt.

Vi anser dessutom att vi redan av ekonomiska
skäl måste avstå. Skatterna
blir eljest fullständigt odrägliga. Men därtill
kommer att Sverige alldeles tydligt
har behov av ett försvarsväsen med en

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Vissa markförvärv för flygvapnet

helt annan organisation och inriktning
än den nuvarande. Numera är dess bättre
kommunisterna inte ensamma om den
meningen. Bara för några veckor sedan
sattes den på pränt av socialdemokratiska
reservanter i statsutskottet. Den
förfäktas offentligt även av svenska
fackmilitärer. Och nu skall också 1958
års försvarsöverenskommelse, som kommunisterna
vid den tidpunkten ensamma
röstade emot, omprövas.

Även det sistnämnda är ett skäl för
att vänta med ställningstagandet till den
utvidgning av de militära anordningarna
som det nu är fråga om. Norrbottningarnas
ovilja mot saken beror också
på att de kretsar som varit mest pådrivande
när det gällt tillkomsten av robotskjutfältet
också hör till dem som umgås
med tanken på atombombsprov i Norrbottens
fjällvärld. Det är säkert många
i sådana kretsar som betraktar det väntade
riksdagsbeslutet i dag som ett steg
i den riktningen, och det är också anledning
nog att visa den allra största skepsis
mot det företag man nu tänker sätta
i gång med.

Nu framställer man det tilltänkta skjutfältet
som ett område fjärran från all
bebyggelse och utan värde för länets civila
verksamhet. Det är lindrigt sagt
vilseledande. Alla som känner till Norrbotten
vet att skjutfältet söderut sträcker
sig ner i omedelbar närhet av tättbebyggda
områden och att det tangerar
viktiga trafikleder som är av stor betydelse
inte bara för renskötseln, som man
nu uppenbarligen kommer att tillfoga
mycket stor skada, utan också för andra
näringsfång. Visst består området till
större delen av vildmark, men när det
rör sig om 21 kvadratmil, är det ganska
nonchalant att avfärda invändningar —
t. ex. i fråga om de menliga verkningarna
för skogsdriften — med att det bara
är en mindre del av området som ligger
nedanför skogsodlingsgränsen. När det
rör sig om 21 kvadratmil utgör också en
mindre del härav ett mycket stort område,
som alltså är tjänligt för skogs -

drift men som militären nu skall lägga
beslag på.

I Norrbotten har de militära anordningarna
redan tidigare utbretts på ett
orimligt sätt och ofta med mycket stora
skadeverkningar för länets näringsliv
och annan verksamhet. Myndigheter av
olika slag har också uppvaktat statsmakterna
för att få ett slut på militärens
veto exempelvis mot viktiga väg- och brobyggen.
De militära åtgärderna har också
ställt till stora olägenheter för turism
och friluftsliv i Norrbotten. I länet
hölls häromdagen en stor konferens under
landshövdingens ledning för att ge
turismen ett uppsving. Man erinrade om
de möjligheter som finns i våra stora och
mäktiga vildmarksområden. Man talade
mycket entusiastiskt om planer på att
göra Norrbottens kustland till badorter
för Nordkalottens inbyggare. Men de militära
s. k. skyddsområdena omfattar redan
nu mycket stora delar av kustbygden,
just de delar som är mest attraktiva
för turisterna. Det sitter förbudsskyltar
överallt på kobbar och skär och holmar
i den norrbottniska skärgården; dit får
vi inte komma. Det är uppehållsförbud
för utlänningar i flertalet tätorter
vid kusten, och militärens bestämmanderätt
med fotograferingsförbud och
annat sträcker sig i vissa fall tiotals mil
in i landet. Och nu lägger militären dessutom
beslag på 21 kvadratmil av de mest
lättillgängliga turistområdena.

En del av kostnadskalkylen i utskottets
förslag har ett alldeles särskilt intresse,
även om den inte hör till de stora
sakerna i detta sammanhang. Det gäller
vägbygget för nära en miljon kronor. Vi
har behov av många vägar i Norrbotten.
När sådana projekt inte avstyrkts av militära
skäl, har det i många fall anförts
ekonomiska hinder; vi har inte råd. Men
nu fattas det inte pengar. Vägbygget för
nära en miljon är motiverat uteslutande
med att man vid behov skall kunna evakuera
tio personer från en by, som är
utsatt för olycksrisker vid skjutningar.
Tio personer! Det är för mig alldeles

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

självklart, att om man nu skall sätta i
gång detta enligt min mening vanvettiga
företag skall man se till att folk i området
skyddas. Men jag vill erinra om
att detta ekonomiskt innebär, att man
för denna sak gör investeringar motsvarande
räntekostnader på 50 000—60 000
kronor per år, att man för de tio personerna
skall betala 5 000—6 000 kronor
per år och person. Så snabbt går det att
driva igenom beslut, så snabbt rullar
pengarna när militären kräver det. Men
det är inte lika lätt i andra sammanhang.
För andra vägprojekt i Norrbotten av
mycket stor betydelse för länets ekonomiska
förkovran har vi fått vänta förgäves
i årtionden.

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen vill inte medverka till att man
använder skattepengar på detta sätt. Vi
vill inte att man skall ge militären ytterligare
möjligheter att lägga en död hand
över viktiga delar av Norrbottens näringsliv.
Vi vill inte att de militära anordningarna
skall utbredas på det sätt
som här föreslås.

Jag yrkar därför avslag på utskottsutlåtandet
på denna punkt.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Kungl. Maj :t har redan
den 23 april 1954 medgivit, att ett cirkelrunt
område med centrum cirka 40
kilometer väst-sydväst Jokkmokks kyrkby
och med en radie av cirka 13 kilometer
finge disponeras för vissa försök
med robotvapen.

Det är nu fråga om en mycket avsevärd
utvidgning av detta område, och
Kungl. Maj:t har, sedan man hört en
rad olika myndigheter i Norrbotten och
även utrett frågan i större sammanhang,
framlagt ett förslag. Det förslaget är enhälligt
tillstyrkt av statsutskottet, och
jag ber, licrr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Om herr förste vice

Vissa markförvärv för flygvapnet

talmannen avsåg att med hänvisning till
de yttranden, som avgivits rörande detta
robotfält, ge riksdagen den uppfattningen,
att det råder en enhällig mening
i Norrbotten om den här saken,
vill jag erinra om att landstinget och de
berörda kommunerna har varit mycket
kritiska och i vissa fall gått på avslagslinjen.
Dessutom har, som också framgår
av utskottsutlåtandet, länsstyrelsen sagt
att den är mycket tveksam huruvida
militären bör få detta område.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det är riktigt, att så
långt man kan se redovisat i handlingarna
har en del myndigheter i Norrbotten
framfört vissa särskilda önskemål,
och länsstyrelsen har också uppställt
vissa villkor, som den anser att
man bör beakta när det gäller dessa områden.
Såvitt jag förstår har man också
försökt ta hänsyn till åtminstone en del
av de invändningar som har gjorts. Men
jag kommer dock fram till att man i
huvudsak blivit på det klara med att
man bör kunna vara med om det framlagda
förslaget.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Anslag till universiteten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1960/61 till univer -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Uppsala universitet: Avlöningar

siteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Uppsala universitet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 69,
s. 93—117 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1960) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att,
med tillämpning tills vidare från och
med budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad
departementschefen anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, dels ock till Uppsala
universitet: Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
21 226 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft sju motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg m. fl. väckt motion (11:81)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
i första hand om inrättande av en
professur i socialmedicin vid Uppsala
universitet från den 1 juli 1960 jämte
tillhörande basorganisation från den
1 juli 1961 samt i andra hand att hos
Kungl. Maj :t begära förslag till nästkommande
riksdag om inrättande av
förutnämnda professur jämte tillhörande
basorganisation.

I en inom andra kammaren av herr
Lundberg väckt motion (II: 190) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
i första hand om inrättande av en personlig
laboratorsbefattning i seismologi
vid Uppsala universitet för docenten
Karl Markus Båth från och med den 1
juli 1960 samt i andra hand hos Kungl.

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
för nästkommande års riksdag framlägga
förslag om ifrågavarande befattning
för Båth från och med den 1 juli
1961.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:65 och 11:80, i
vad de avsåge uppförande på stat av
professuren i internationell rätt, icke
måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:168 och 11:206,
i vad de avsåge personlig professur åt
forskardocenten S. U. Palme, icke måtte
av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 81, i vad den avsåge
inrättande av en professur i socialmedicin,
icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 65 och II: 80,1: 168
och 11:206, 11:81 samt 11:344, förstnämnda
fem motioner såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd avlöningsstat
för Uppsala universitet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 21 226 000 kronor;

V. att riksdagen måtte i anledning av
motionen II: 190 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet anfört
angående en fastare anställningsform
för e. o. forskardocenten Karl Markus
Båth.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Nestrup och Kaijser,
fröken Elmén och fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet under III. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:81, såvitt nu vore i fråga,

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

besluta att en professur i socialmedicin
skulle den 1 juli 1960 inrättas vid Uppsala
universitet;

b) av herrar Nestrup och Kaijser, fröken
Elmén och fröken Vinge, vilka under
förutsättning av bifall till reservationen
1 a) ansett att utskottet under
IV. bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionen II: 81, såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag
å motionerna 11:344, 1:65 och 11:80
samt I: 168 och II: 206, sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Uppsala
universitet, som föranleddes av vad reservanterna
anfört;

2) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för Uppsala universitet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

3) till Uppsala universitet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 21 259 000 kronor;

c) av herr Bohman, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Under denna punkt i
utskottets förevarande utlåtande behandlas
bland annat två motioner, som
jag varit med om att väcka, och jag kan
säga att de har behandlats välvilligt av
utskottet. När det gäller frågan om att
ordna docent Båths arbetsförhållanden
och att trygga ämnet seismologi har jag
heller ingenting att tillägga, utöver det
att jag vill uttrycka förhoppningen att
statsrådet till nästa år försöker lösa
denna för både docent Båth och forskningen
mycket viktiga fråga.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga något om professuren i socialmedicin.
Som alla vet, råder det här i lan -

Uppsala universitet: Avlöningar

det en oerhörd brist på läkare, och den
kan inte avhjälpas på annat sätt än genom
en effektiv utbildningsorganisation.
Då först får vi resurser att klara
läkarbristen. Inrikesministern var själv
nyligen på besök i Norrland och kunde
då konstatera att man där varit tvungen
att tillgripa utomordentliga åtgärder för
att besätta läkartjänsterna. Inte minst
är bristen besvärande när det gäller
provinsial-, sjukhus-, lasaretts- och sjukstugeläkartjänster.
Den enda möjligheten
att komma till rätta med denna brist
är att vi får tillräckligt många lärare
på olika områden. Samma sak gäller för
sjuksköterskeutbildningen. Det råder
ingen brist på sjuksköterskeelever, utan
vad som fattas är institutionssköterskor
och liknande befattningshavare, som
kan meddela undervisning.

Socialmedicin som självständigt undervisnings-
och tentamensämne infördes
genom 1955 års läkarutbildningsreform,
och jag tror att utbildning i det
ämnet är mycket viktig, om läkarna sedan
skall kunna sköta sina uppgifter
på ett gott sätt. Professurer i socialmedicin
och hygien har också inrättats i
Lund, Göteborg och Umeå, men Uppsala
universitet saknar professur i båda ämnena.
På inrikesdepartementet ansåg
man emellertid 1958 att det var mycket
angeläget att det även vid Uppsala universitet
inrättades en professur i socialmedicin,
och medel anslogs även för
byggande av en institution för ändamålet.
Nu står institutionslokalerna klara,
men vi har inte den personal som behövs
för att meddela undervisningen.
Det är en underlig situation.

Utskottet skriver visserligen välvilligt
ocli förutsätter att en professur i ämnet
kommer till stånd nästa år — och det
är vi givetvis tacksamma för -— men
läget vid universitetet Ur sådant, att förhållandena
kommer att förvärras, om
man skjuter på inrättandet av denna
professur. Genom ett beklagligt dödsfall
kan man nämligen befara ett triangelresedrama
— eller vad man nu skall

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Uppsala universitet: Avlöningar

kalla det — som kommer att medföra
väsentligt högre kostnader för staten,
om tillsättningen uppskjutes. Som det
nu är, kan man omöjligen klara undervisningen
i detta ämne vid Uppsala universitet.

Det är gott och väl att säga att utbildningskapaciteten
skall höjas och att 80
kandidater skall få undervisning, men
såväl universitetet som landstinget har
tagit sikte på att denna undervisning
skall meddelas i Uppsala, och faktiska
förhållandet är att huvudkursen i socialmedicin,
som skulle ha introducerats
innevarande vårtermin, inte har
kunnat genomföras. I stället har vi fått
en kurs i statsmedicin, och det måste
sägas vara en otillfredsställande lösning.

Om här ifrågavarande professur inte
kan inrättas, så måste universitetet inkomma
med en begäran om att få inrätta
en extra lärartjänst på ett år. När
läget är så allvarligt i fråga om utbildningen
av läkare, så tycker jag inte att
man av prestige- eller andra skäl, och
bara därför att man inte vill ändra
ståndpunkt, skall vidhålla sin tidigare
uppfattning i denna fråga.

Jag har ingen anledning tro att kostnaderna
för att inrätta den här professuren
skulle behöva vara avskräckande.
Jag vill erinra om att man har anslagit
300 000 kronor för att bärga ett felkonstruerat
skepp, och det må vara hänt.
Men om vi har råd att ge ut så pass
mycket pengar för en sådan sak, är det
väl rimligt — då vi vet att sjukvårdsbehovet
är så stort — att riksdagen ser
till att vi inte bara beklagar läkarbristen,
utan att vi jämväl vidtar effektiva åtgärder
för att få fram den lärarpersonal
som är nödvändig här.

Jag skulle kunna anföra ytterligare en
hel del i det här sammanhanget, men
eftersom vi till utskottets utlåtande vid
punkt 5 mom. III har fogat en reservation,
som går ut på bifall till motion
nr 81, ber jag att få yrka bifall till denna
reservation. Jag gör detta inte därför
att jag vill åsamka staten onödiga kost -

nader utan därför att det är nödvändigt
att få denna tjänst besatt så snart som
möjligt, om vi skall kunna komma till
rätta med de svårigheter som vi brottas
med inom sjukvårdens område. Det
finns tillräckligt med kompetent personal
för att besätta de befattningar inom
de medicinska fakulteterna som det här
kan bli fråga om.

Jag ber, herr talman, med detta att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
under punkt 5 mom. III fogade
reservationen.

Häri instämde fröken Vinge (fp).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! När byggnadstillstånden
varit knappa har vi brukat säga: Vi
bygger till den sista muraren. Då har
det hänt att människor svarat: Jag kan
skaffa murare, varför får jag då inget
byggnadstillstånd? Murare skaffade de
genom att locka över dem från ett annat
bygge som då bara blev halvfärdigt.
När det gäller utbildningen och forskningen
befinner vi oss i ungefär samma
läge som i fråga om byggenskapen.

Vi måste tänka på statens finanser.
Men vi måste också tänka på att det
skall finnas tillgång till arbetskraft.

Socialmedicinen är ett ganska nytt
ämne, som ännu inte har fått professur
vid samtliga läkarutbildningsanstalter.
Det är ytterligt angeläget att vi får
professurer där det fortfarande fattas.
Det är vi alla fullt medvetna om. Nu sägs
det att det i Uppsala finns kompetent
sökande till professuren. Ja, det finns
det, därför att man lockar över honom
från ett annat bygge, som man då sätter
i samma svåra situation. Sedan denna
proposition och motion skrevs har
ju läget, som herr Lundberg påpekade,
ytterligare förvärrats genom att professorn
i Göteborg dött. Vi har alltså två
professorer kvar och vi skall återbesätta
lärostolen i Göteborg. Skall vi då ta
Uppsala samtidigt, så betyder det en
fördubbling av det nuvarande profes -

Fredagen den 29 april 19G0

Nr 15

sorsantalet på området. Hur angeläget
det än är att få professuren i Uppsala
så är det väl ändå nu viktigast att återbesätta
professuren i Göteborg, och hur
beklagligt det än är så får Uppsala vänta
ytterligare ett år. Vi får ju hoppas att
det inte blir längre. Jag tror inte som
herr Lundberg att det denna gång är
fråga om en ekonomisk avvägning, utan
det huvudsakliga är att det inte finns
tillräckligt med kompetent folk. Man
måste ta det stegvis.

Med hänvisning till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag beklagar att jag måste
säga att jag tror att den föregående
ärade talaren har missuppfattat mig. Det
gäller inte här att bygga till sista muraren,
ty institutionen står färdig. Det
ansågs så viktigt att vi skulle få denna
undervisning till stånd, att inrikesdepartementet,
som i stor utsträckning har
ansvaret för sjukvården, vidtog extraordinära
åtgärder. Det är alltså inte
fråga om att bygga något nytt.

Beträffande tillgången på kompetenta
lärare eller kompetenta vetenskapsmän
för den här uppgiften finns det
möjligheter att besätta alla fyra befattningarna
i socialmedicin. Det är mer
än en kompetent sökande i Göteborg.
Det finns möjlighet att få fullt kompetent
sökande till Uppsala utan att man
behöver ta någon från ett annat universitet.
Det föreligger sålunda icke någon
brist på kompetenta sökande.

Men vad händer om vi skjuter denna
fråga på framtiden? Följden blir att vi
inte kommer att ha möjlighet att meddela
den undervisning som vi önskar.
För att ge studenterna kompletterande
utbildning i socialmedicin måste vi då
offra många gånger det belopp som det
skulle kosta att inrätta en professur för
utbildningen. Samtidigt skulle också utbildningen
fördröjas i en utsträckning
som man inte kan stå till svars med.

Uppsala universitet: Avlöningar

Lyckligtvis är vår forskning tillräcklig
på det här området, och vi har också
tillräckligt med kandidater till professurerna.
De skäl som utskottets talesman
här angav föreligger alltså inte.
Tvärtom, man gör sjukvården en tjänst
genom att förfara på det sätt som vi
både i vår motion och i reservationen
har föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen 1 a) av
herr Nestrup m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
5:o) mom. III) i utskottets utlåtande nr
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1 a) av herr Nestrup in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Lundberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
148 ja och 32 nej, varjämte 11 av

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHLUND (ep), som anförde:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att jag råkade rösta fel vid denna punkt.

Mom. IV och V

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 6—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Tandläkarhögskolan i Malmö:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 101, s.
217—220) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tilllämpning
tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Malmö, som föranleddes
av vad departementschefen anfört,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för tandläkarhögskolan
i Malmö, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Tandläkarhögskolan
i Malmö: Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 613 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Edström (I: 103)
och den andra inom andra kammaren
av fröken Karlsson m. fl. (11:132), i
vilka hemställts att riksdagen måtte besluta
att laboratorsbefattningen i barntandvård
vid tandläkarhögskolan i
Malmö från och med den 1 juli 1960
omändrades till professur i ämnet.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 103 och II: 132,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga den ändring
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Malmö, som föranleddes
av vad departementschefen anfört;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för tandläkarhögskolan i
Malmö, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61;

c) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 613 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nestrup och Kaijser, fröken Elmén,
fröken Karlsson, herr Nihlfors och fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 103 och
II: 132,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för tandläkarhögskolan
i Malmö, som föranleddes
av vad departementschefen och reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för tandläkarhögskolan i
Malmö, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61;

c) till Tandläkarhögskolan i Malmö:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 3 615 600 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Denna fråga har ju upprepade
gånger varit föremål för behandling
i riksdagen, vilket även framgår av
ingressen till reservationen.

Det är ställt utom varje tvivel, att en
förstärkning av den del av tandvården

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

som gäller barnen är synnerligen behövlig.
Vi vet att karies förekommer
över så gott som hela världen, men gjorde
man en sammanställning över kariesfrekvensen
hos befolkningen i olika länder
skulle Sverige om inte toppa listan
så dock tyvärr komma mycket högt upp.
Våra tandvårdsinspektörer rapporterar
om hur förskräckligt det är. I ett distrikt
i södra Sverige t. ex. var enligt
tandvårdsinspektörens uttalande endast
ett barn på tusen utan karies. Det är
skrämmande.

Världen över inser man mer och mer
att det är nödvändigt att ägna tid, krafter
och pengar åt att bekämpa karies.
Detta illustreras av att när WHO helt
nyligen hade en veckolång kongress i
Göteborg med 80 experter från jag tror
det var 14 länder i Europa, ägnades hela
kongressen åt barntandvården — den
förebyggande och den behandlande.

Att vi behöver en förstärkning av resurserna
på detta område är alltså ställt
utom varje tvivel. Då frågar man sig:
Är det kostnaderna som är så avskräckande,
att riksdagen gång efter annan
avslagit de motioner som väckts i ärendet?
Jag har undersökt att vad som i
tidigare motioner framhållits om att
kostnaden endast skulle bli mellan 2 000
och 3 000 kronor fortfarande gäller, ty
både lokaler och personal finns — möjligen
skulle en förstärkning med en halv
skrivbiträdestjänst behövas. Det statsfinansiella
läget inger visserligen betänkligheter,
men så dåligt kan det ändå
inte vara, att denna obetydliga kostnad
skulle behöva avskräcka.

Jag tycker, att när riksdagen så
många gånger bestämt uttalat sig för
att en professur i barntandvård skulle
inrättas vid tandläkarhögskolan i
Malmö, kunde man ha skäl att vänta att
en sådan också kommer till stånd. 1956
skrev statsutskottet, att det syntes utskottet
angeläget att en barntandvårdsprofessur
inrättades, varigenom man
skulle få en önskvärd förstärkning på
det viktiga område som barntandvården

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

representerar. Utskottet förutsatte att
förslag i ämnet komme att föreläggas
1957 års riksdag. Något förslag kom
emellertid inte.

1957 anförde utskottet att det vidhöll
sin tidigare intagna ståndpunkt och betonade
att frågan borde finna sin lösning
»vid nästa års riksdag». Fröken
Gunnel Olsson, som förde utskottets talan
i kammardebatten, sade: »Vi har
så bestämt sagt ifrån vad riksdagen
önskar, att vi kan vara övertygade om
att Kungl. Maj:t nästa år tar hänsyn till
detta, och om det finns några som helst
möjligheter får vi denna professur.
Nyansskillnaden ligger i graden av förtroendet
till Kungl. Maj :t, och det är
kanske inte så egendomligt att det finns
en sådan skillnad.»

Fröken Olsson menade alltså att hon
hyste större förtroende för Kungl. Maj:t
än vad jag gjorde. Men hur gick det,
fröken Olsson? Det kom inte något förslag
från regeringen följande år. Fröken
Olsson skall inte förlita sig på
statsråd, inte ens om de hör till fröken
Olssons eget parti. Till råga på allt
stödde statsrådet vid rösträkningen utskottets
uttalande, att frågan skulle lösas
»nästa år». Jag beklagar att statsrådet
svek fröken Olssons förtroende,
men jag beklagar ännu mer att statsrådet
så uppenbart nonchalerat både riksdagens
upprepade bestämda uttalanden
och tandläkarinstitutets år efter år gjorda
framställning, att det i årets statsverksproposition
inte med en enda råd
anges, varför inte frågan tagits upp. Att
frågan kräver sin lösning är som sagt
ställt utom varje tvivel, och jag ber att
få yrka bifall till reservationen av herr
Nestrup m. fl.

Häri instämde herr Braconier (h)
och fröken Vinge (fp).

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag ber att till alla delar
få instämma i fröken Karlssons anförande
och skall endast tillfoga några
synpunkter.

2 — Andra kammarens protokoll 11)60. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

Det måste vara angeläget att undervisningen
i barntandvård kommer upp
i nivå med annan odontologisk undervisning
och att man inte genom ett tillbakahållande
av utvecklingen inom
barntandvården låter denna intaga en
underordnad och möjligen förbisedd
ställning. Vid det här laget torde alla
vara medvetna om de stora tandvårdskostnaderna
och det stora tandvårdsbehovet
i Sverige. Samtidigt som vi gjort
detta klart för oss har vi lyckligtvis
kommit därhän, att vi insett att det
finns möjligheter att så småningom få
till stånd bättre förhållanden — något
som till stor del nås just genom en oavlåtlig
intensifiering av arbetet på alla
områden inom barntandvården, såväl
den förebyggande som den behandlande
delen. För att vi verkligen skall kunna
bygga upp denna barntandvård, som
är förutsättningen för att vi i Sverige
i framtiden skall kunna behärska tandvårdssituationen,
behöver vi många och
väl utbildade barntandläkare. Trots den
högklassiga tandläkarutbildningen i Sverige
kan man säga, att barntandvården
av många inte ges den ställning den bör
inta med hänsyn till sin oerhörda betydelse.

I allmänhet brukar ju förhållandet vara,
att en stimulerande och förutseende
utbildning skapar större intresse för ett
ämnesområde, och det finns väl ingenting
som motsäger, att detta även skulle
gälla barntandvården. Vi har det
ganska väl beställt med denna vård i
Sverige, men inte så väl som kanske
många tror. Man kan t. ex. nämna att
endast knappt 2 procent av landets 3—
5-åringar får regelbunden vård. Sexåringarna
får det i mycket ringa omfattning.
Det är nog gott och väl att
cirka 70 procent av 7—15-åringarna får
sin årliga systematiska vård, men även
detta är en för låg siffra, om man skall
se på vad som ur folkhälsosynpunkt är
idealiskt. Ur denna synpunkt sett är
också förskolebarnens vård i det närmaste
obefintlig och utgör en försum -

mad del av hälsovården. Det kan inte
vara riktigt att förbise de mindre barnens
tandvårdsbehov, vare sig från den
enskildes eller från nationens ekonomiska
utgångspunkt. Vi får så småningom
dyrt betala vad som försummats.
Med en intresserad, väl utbildad och troligen
också entusiastisk kår av barntandläkare
kan vi kanske resa en barriär
mot svenska folkets tandsjukdomar.

Jag vill också anlägga några sociala
synpunkter på denna sak. Enklast kan
det kanske formuleras så, att antalet
tandläkare i landet för närvarande är
otillräckligt för att ombesörja tandvården
inom folktandvårdens ram. Vi bör
observera att förskole- och skoltandvården
är avsedd att ligga inom folktandvårdens
område. Den statistik, som jag
i brådskan kunde tillgripa, var från
1956. Då hade vi 4 000 verksamma tandläkare
här i landet. Av dessa var 3 000
privatpraktiserande, medan 1 000 arbetade
inom folktandvården. Jag förstår
självfallet, att siffrorna blivit högre under
den tid som förflutit sedan 1956,
men jag tror att proportionerna är ungefär
desamma. Som förhållandena nu gestaltar
sig är det, som jag nämnde, en
försvinnande liten procent av barnen
i förskoleåldern som kan komma i åtnjutande
av en systematisk behandling.
Man kan väl inte påstå att folktandvården
gör skäl för sitt namn, så länge
dessa stora grupper av barn inte är inneslutna
i den fortgående vården.

Naturligtvis kan man säga — och jag
känner väl till att herr statsrådet som
lyssnar till debatten har den uppfattningen
— att dessa förhållanden inte
avhjälpes genom ett ombildande av en
nuvarande laboratorsbefattning i barntandvård
till en professur i ämnet. Men
den Eckerbergska kommitténs utlåtande
pekar ju hän mot en, som vi får
hoppas, nödvändig ökning av tandläkarutbildningen.
Den dag kommer kanske,
då dessa försummade åldersgrupper har
möjlighet att få sin behövliga vård, och
man måste den dagen ha en icke obe -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

tydlig kår av rationellt utbildade barntandläkare.

I allmänhet, herr statsråd, brukar
man väl i dylika fall förfara på det sättet,
att man först tilldelar läroämnet
rangen och platsen av självständig disciplin
med de möjligheter till fördjupat
kunnande och intensifierad forskning,
som brukar bli en naturlig följd. Paralleller
finns ju inom andra ämnesområden.
Att i tid se om sitt hus i detta
avseende vittnar endast om förutseende.

Den invändningen kan genast göras,
att undervisningen på nuvarande ståndpunkt
till fyllest kan ombesörjas, om
undervisningstjänsten är inrättad som
en laboratorsbefattning; men att försöka
bibehålla undervisningen i detta viktiga
ämne på en för ett kulturland alltför
litet avancerad nivå är väl ett socialmedicinskt
tänkande, som illa stämmer
överens med våra strävanden på
övriga socialmedicinska områden. Man
måste också komma ihåg, att om åt detta
ämnesområde redan nu ges en plats
som självständig disciplin, beredes i tid
uppläggningen av en kår av lärare, som
i sin tur skall ta hand om kurserna för
det ökande antalet tandläkarstuderande.

Det kan väl inte vara meningen att
den dag, då tandläkarantalet är tillräckligt,
dessa lägre åldersgrupper, såsom
nu är fallet, skall lämnas utanför vård
eller själva söka den nödvändiga vården
för en för familjerna ganska ansenlig
summa pengar, som kanske i många
fall är mycket svår att uppbringa. Och
detta skulle ske på grund av att vi
den dagen inte äger en barntandläkarkår,
som är väl skickad och kunnig att
ta hand om sin del av vår svenska folktandvård.
AU tro att en barntandvård
är en lättare genomförbar form av tandvård,
som utan vidare med glädje tas
om hand av icke specialutbildade tandläkare,
är fullständigt felaktigt. Det
vore sorgligt, om man skulle behöva
fortsätta att leva i förvissningen, att de
små barnens tandvård skall vara ett
ekonomiskt privilegium för dem, som

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

har möjlighet att sända sina barn till
en tandläkare, som specialiserat sig på
barntandvård. Mot en sådan tingens
ordning reagerar mitt sociala samvete,
särskilt som kostnaderna i detta fall endast
något överstiger ett tusental kronor;
fröken Karlsson var för en stund
sedan inne på den saken.

Fröken Karlsson drog också i sitt anförande
upp paralleller med övriga nordiska
länder. Jag kan nämna att man i
Norge har haft en professur i barntandvård
sedan början av 1930-talet, och
i Danmark kommer i år att inrättas en
professur i ämnet i Köpenhamn och
sedan, då högskolan i Århus är färdigställd,
även en där. Jag hoppas, herr
statsråd, att Sverige inte skall bli ett
eftersatt land i detta avseende.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille (h) och Adamsson
(s) samt fru Löfqvist (s).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Fröken Karlsson erinrade
om våra föregåenden i denna fråga
och framhöll bland annat liksom fru
Eriksson vilken liten kostnadsskillnad
det är mellan en laboratur och en professur
och att det därför skulle vara
mycket lätt att inrätta denna tjänst.

År skillnaden i kostnaderna liten, beror
detta på att skillnaden mellan en
laboratur och en professur över huvud
taget är mycket liten. Institutionen
finns där, och den högt kvalificerade innehavaren
av tjänsten finns där. Det är
inte så oerhört stor skillnad på vad en
laborator och vad en professor kan uträtta
för sitt ämne. Och just med hänsyn
till detta resonemang, att det dock är
så enkelt att förändra en laboratur till
en professur, skulle jag vilja erinra fröken
Karlsson om ett likartat ärende som
vi haft till behandling. Det gällde framställningar
från samtliga lärosäten att
få professur i ett visst ämne vid de medicinska
högskolorna. Karolinska hade
en laboratur, och då sade vi i utskottet,
att här kan vi visa, att vi förstår hur

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

ytterligt angeläget detta är, eftersom det
nästan ingenting kostar att förändra
laboraturen till en professur. På så sätt
tyckte vi att vi ändå hade tagit ett steg
på vägen. Från ämnets företrädare sades
då att »riksdagen är en underlig inrättning.
Den är så rädd för att gå ifrån
vad Kungl. Maj:t föreslagit, och när
den äntligen en gång skall göra en förbättring,
gör den det på ett område där
det är relativt väl ordnat. Det hade varit
bättre om riksdagen hade ingripit på
ett område där förhållandena är dåliga».
Det är alltså inte alldeles givet, att
man utan vidare skall gå på en sådan
sak.

Jag är ledsen om jag måste göra fröken
Karlsson besviken, men mitt förtroende
för Kungl. Maj:t är orubbat.
Jag resonerar på samma sätt som utskottets
majoritet har gjort. Utskottet understryker
för fjärde gången, hur ytterligt
angelägen det anser denna professur
vara, men säger att det förutsätter,
att Kungl. Maj:t alltjämt har sin
uppmärksamhet riktad på omförmälda
ärende och bedömer detsamma med
hänsyn till den avvägning mellan professurer
och laboraturer som Kungl.
Maj:t finner forskningens, forskarhandledningens
och den högre akademiska
undervisningens krav påkalla.

Vi är i den situationen att vi ser denna
tjänst isolerad och inser, hur ytterligt
angelägen den är. Kungl. Maj:t, i
detta fall ecklesiastikministern, befinner
sig i den situationen att han till
bristningsgränsen utnyttjat vad han kan
få igenom. Det finns några tjog tjänster
kvar. Skall man ha in en till, får man
stryka en annan. Jag är minst lika övertygad
som fröken Karlsson och fru
Eriksson om att denna professur är angelägen,
men jag är inte lika övertygad
om att det inte finns kanske tio andra
tjänster som är väl så angelägna och
som också har fått vänta. Inte heller
är jag beredd att säga att någon enda
av de tjänster, som är tillstyrkta i propositionen
och beträffande vilka utskot -

tet föreslagit riksdagen att bifalla
Kungl. Maj:ts förslag, är mindre angelägen
än denna. Det är sådana hänsyn
som måste tas, och det är med anledning
därav utskottsmajoriteten inte heller i
år ansett sig kunna gå utöver Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag kan endast understryka, att vi
alla delar förhoppningen, att det nästa
år skall bli möjligt för Kungl. Maj:t atf
äntligen föreslå inrättande av denna
professur i barntandvård. Det är bara
början. Vi behöver sådana professurer
vid de andra tandläkarhögskolorna också.

Behoven behöver vi inte tala om, ty
vi vet alla att det finns behov på många
områden, men vi får försöka tillgodose
dem efter hand.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag hade inte den minsta
förhoppning om att jag skulle kunna
rubba fröken Olssons förtroende för
statsrådet. Men låt mig fråga: Vad är
det för mening i att vi sitter i utskottet
och prövar dessa frågor, om vi skall
vara så kungatrogna, att vi inte får ha
en egen mening? Vi är överens om det
väsentligaste, nämligen om behovet, men
fröken Olsson kan inte frångå sitt
ståndpunktstagande.

Det märkliga i fråga om denna professur
är ju, att man från början vittnade
om att det var så välbehövligt att
inrätta en sådan professur, att det skulle
ske så snart någon hade skaffat sig
kompetens för professuren. Nu, när det
lär finnas flera med kompetens, synes
man ha frångått denna ståndpunkt.
Från tandläkarhögskolan i Malmö har
man år efter år krävt en professur därför
att den behövs, men man kan av
kostnadsskäl inte inrätta den. Däremot
har vi att vid årets riksdag på förslag
av Kungl. Maj :t ta ställning till inrättandet
av en professur vid en högskola som
inte ens begärt det.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Vore det inte på tiden
att statsrådet talade om huruvida utskottsmajoritetens
förmodan är riktig,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag behöver väl inte i
denna kammare skildra den metodik vi
använder i budgetarbetet. Det är redan
gjort av fröken Olsson.

Jag skulle vilja använda tillfället att
fråga fröken Karlsson: Tror Ni verkligen
att regeringen eller ett enskilt statsråd
utan starka sakliga skäl vågar nonchalera
en utskottsskrivning som vunnit
majoritet i riksdagen? Förhållandet
är naturligtvis det, att utskottsmajoriteten
år efter år har kommit till samma
ståndpunkt som jag och tidigare min
företrädare vid avvägningen av detta
ärende i jämförelse med många andra.
Någonting annat är det, fröken Vinge,
inte fråga om. Några allmänna deklarationer
från min sida att jag är intresserad
av att få igenom de ytterligare 200
å 300 tjänster, som jag tycker är nödvändiga,
är alldeles onödiga i denna debatt.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för den sista upplysningen, nämligen
att då statsrådet inte tagit upp detta i
statsverkspropositionen, starka skäl
därför funnits. Men det märkliga är ju,
som jag förut påpekat, att statsrådet
inte säger ett ord om att han inte trots
riksdagens uttalande i frågan framlagt
förslag i ämnet. Det borde ha stått i
propositionen. I så fall hade man kanske
rent av inte behövt motionera.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara

Tandläkarhögskolan i Malmö: Avlöningar

med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
35 :o) i utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Nestrup m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken
Karlsson begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
129 ja och 55 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 36—73

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under För flera
huvudtitlar gemensamma frågor
gjorda framställning i fråga om avgifter
till den allmänna tilläggspensioneringen
m. m.,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier

framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt,
Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
samt Arbetsgivaravgift till
den allmänna tilläggspensioneringen,
nr 66, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61 behandlade
allmänna frågor jämte i ämnet
väckt motion,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Anslag å kapitalbudgeten för handelsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
75, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lån till Aktiebolaget Statens skogsindustrier Punkten

föredrogs; och anförde därvid: Herr

förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Punkten 9 gäller lån
till Aktiebolaget Statens skogsindustrier.
När detta ärende behandlades vid 1959
års riksdag framfördes ifrån olika håll
— framför allt var det väl från högern
och folkpartiet -— kritiska synpunkter
på Statens skogsindustriers utbyggnadsförslag
vid Lövånger. Åtminstone en del
av reservanterna ansåg, att det nog
skulle vara riktigare att man i första
hand inriktade sig på en utbyggnad av
Karlsborgsverken. Riksdagen fattade
dock beslut i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag, och projekteringsarbetena liksom
— skulle jag tro — även själva utbyggnadsarbetet
är nu redan i gång.
Under sådana förhållanden lär det inte
vara så mycket att göra utom att anvisa

Fredagen den 29 april 1960 Nr 15

Försäljning av fastigheten Halls 81* m. m. i Tierps socken

de 20 miljoner kronor som är ifrågasatta
i form av amorteringsfritt lån.

Herr talman! Alla de kritiska synpunkter,
som framförts beträffande Statens
skogsindustriers verksamhet, är
dock inte härmed ur världen. Vi lär
återkomma till den saken i ett senare
sammanhang. Det förefinns en motion
vid årets riksdag av fru Sandström, som
just tar upp dessa synpunkter på Statens
skogsindustriers verksamhet i
Norrbotten. Denna motion kommer —•
efter vad jag förstår — att överföras
till höstriksdagen, och det blir förmodligen
först då som vi får en större debatt
i detta ämne.

Jag har vid denna punkt endast fogat
en blank reservation för att få tillfälle
att framföra dessa synpunkter, och
jag vill, herr talman, nu yrka bifall till
statsutskottets hemställan men på
samma gång anmäla, att jag ber att få
återkomma, när denna fråga ur mera
principiell synvinkel kommer upp vid
höstriksdagen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Min blanka reservation
har i stort sett samma bakgrund som den
herr förste vice talmannen redovisade:
det principbeslut om stöd till Statens
skogsindustrier som riksdagen i fjol
fattade under vår ganska energiska opposition.
Vi ansåg att hela tillvägagångssättet
var felaktigt, och i den delen har
vi icke ändrat mening. Tvärtom torde
erfarenheterna visa att det fanns starka
skäl för den uppfattning som vi i fjol
hävdade.

Emellertid beslöt riksdagen i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag och mot
vårt yrkande. Vi har då böjt oss för
detta faktum, precis som herr förste
vice talmannen här redovisat för sin
del. Jag noterar med tillfredsställelse
att herr förste vice talmannen och hans
parti i denna punkt godtar ett av riksdagen
tidigare fattat beslut; i fall av
denna art måste man givetvis beakta
fakta. Emellertid bär vi därmed inga -

lunda ändrat uppfattning, det vill jag
understryka. Jag ber att få instämma
med herr förste vice talmannen i att
vi, när frågan rörande en utredning
om en eventuell omorganisation av Aktiebolaget
Statens skogsindustrier kommer
upp —- vilket sannolikt blir fallet
vid höstriksdagen — icke på något sätt
bundit våra händer genom detta ställningstagande.
Vi förbehåller oss alltså
full frihet att hävda vår uppfattning.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Här har inte kommit
något annat yrkande än herr förste vice
talmannens om bifall till statsutskottets
förslag. Jag begärde emellertid ordet
för att understryka att jag inte tror att
det finns någon här i kammaren som
har den uppfattningen, att högern eller
folkpartiet har ändrat ståndpunkt i
denna fråga. Eftersom principbeslutet
redan fattades förra året och det här
endast återstår att anvisa ytterligare
medel — vilket redan förebådades förra
året — tycker jag att debatten är ganska
onödig.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

överlåtelse av viss kronan tillhörig
mark m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark in. m.

Punkten 1

Försäljning av fastigheten Halls 813
m. m. i Tierps socken

Efter punktens föredragning anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Representation för familjejordbruket i arbetarskyddsstyrelsen

endast för att göra ett påpekande och
en vädjan till försvars- och kommunikationsdepartementen.
Det gäller här
försäljningen av fastigheten Halls 81» i
Tierps socken.

Denna fastighet var väl avsedd som
ett militärt flygfält. Det har lagts ner
och har väl aldrig någon gång varit
i användning, även om man kostat på
det många miljoner kronor. Man har
väl anledning att påpeka, att försvarsdepartementet
och kommunikationsdepartementet
borde ta kontakt med
varandra när man lägger ner militära
flygfält. Utvecklingen blir väl den, att
vi i en snar framtid behöver ha tillgång
till civila flygfält. Det bör vara
angeläget att försvarsdepartementet inte
nu avhänder sig de för dyra pengar
anlagda betongbanorna med därtill hörande
mark. Jag har det intrycket att
man upprättat ett kontrakt. Det bör
emellertid inte vara uteslutet, att försvarsdepartementet,
exempelvis i den
slutliga uppgörelsen, undantar betongbanan
och lämpligt område därintill
innan man försäljer området till den
ursprunglige ägaren.

Jag finner det angeläget att man på
detta område planerar med litet sikt,
så att vi inte ännu en gång skall behöva
köpa in dyrbar mark och lägga
ner miljoner kronor för att ordna ett
flygfält åt militären som inte kommer
till nytta. Jag har endast velat göra
denna vädjan till försvarsdepartementet
och jämväl kommunikationsdepartementet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Representation för familjejordbruket i
arbetarskyddsstyrelsen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
79, i anledning av väckta motioner om

representation för familjejordbruket i
arbetarskyddsstyrelsen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson m. fl. (I: 244) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hansson i Önnarp m. fl. (II: 415), hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om att representant
för familjejordbruket måtte ingå i arbetarskyddsstyrelsen
i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:244 och 11:415 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Pålsson, Thorsten Larsson, Svensson i
Stenkyrka, Nilsson i Göingegården, Cassel
och Hansson i önnarp, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 244 och II: 415 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att representant för familjejordbruket
utsåges att såsom ledamot
av arbetarskyddsstyrelsen deltaga i
styrelsens handläggning av ärenden,
som berörde detta näringsområde.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort i de kommentarer jag har att
göra till detta utskottsutlåtande, vid
vilket fogats en reservation som jag
undertecknat.

De bestämmelser, på vilka arbetarskyddsstyrelsen
stött sitt avstyrkande
remissyttrande, har inte tagit hänsyn
till den strukturförändring som ägt rum
inom jordbruket i allt raskare takt under
det senaste årtiondet. Familjejordbruket
är i dag den dominerande gruppen
inom denna företagsgren. Denna
grupp är samtidigt både arbetsgivare
och arbetstagare. Om det skall vara
någon större mening med att ha jordbruket
representerat i arbetarskyddsstyrelsen
— vilket aldrig ställts under

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Representation för familjejordbruket i arbetarskyddsstyrelsen

debatt och heller aldrig kommer att
ifrågasättas — måste familjejordbruket
som den dominerande gruppen kunna
ställa berättigade krav på en representation
här.

Med hänsyn till arbetsförhållandena
i kammaren här i dag vill jag, herr talman,
nöja mig med dessa ord, och jag
yrkar bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet egentligen
på grund av motiveringen i reservationen.
Nu tog herr Hansson i önnarp
inte upp den motiveringen.

Jag kommer att yrka bifall till utskottets
hemställan, men jag medger att jag
tycker, fastän på andra grunder än reservanten,
att familjejordbruket och familjeföretagen
i övrigt kanske bör vara
representerade i arbetarskyddsstyrelsen.
Skall de bli det måste hela representationen
tas under omprövning och
därvid inte bara familjejordbruk utan
också andra slag av familjeföretag beaktas.

Reservanternas motivering var den,
att arbetarskyddsstyrelsens ställningstagande
i skyddstekniska frågor till
äventyrs kan ha vittutseende ekonomiska
konsekvenser för berörda näringsgrenar,
och den av motionärerna
uppmärksammade föreskriften angående
störtsäker motorhytt eller ram på
traktorn nämner de som exempel härpå.
De anser att det är angeläget att familjejordbruket
är representerat, eftersom
det gäller stora kostnader och investeringar
även för familjejordbruken.

Vad är det som det rör sig om i praktiken?
Det gäller att förebygga olycksfall.
Just traktorerna har vållat mycket
bekymmer under årens lopp då det inträffat
många och allvarliga olycksfall
med dem. De flesta olycksfallen leder
till dödsfall. Man räknar med mellan
30 och 50 dödsfall per år genom traktorerna.
Det har i åratal arbetats på att
få fram störtsiikra hytter m. m. på trak -

torerna, och nu i juli förra året infördes
en bestämmelse, att de nya traktorer
som levereras skall vara försedda
med sådana störtsäkra hytter eller ramar
m. m. Är det för mycket att dessa
säkerhetsanordningar skall finnas för
att skydda människorna som arbetar
med dessa redskap?

I arbetarskyddsstyrelsen är jordbrukare
så till vida representerade som arbetsgivare
och arbetstagare sitter med
där. Dessa representerar också stor sakkunskap,
samtidigt som arbetarskyddsstyrelsen
har folk med en hel del teknisk
kunskap, alla de som arbetar ute
på fältet och som har teknisk underbyggnad
och genom inspektioner på
jordbruk samlade erfarenheter. När man
avgör frågor av detta slag behandlas
de också ofta av särskilda kommittéer
och utredningar. Tillverkarna medverkar
också. Sakkunskapen är representerad.

Nu framhålls alltså här att det kommer
att kosta så mycket att genomföra
tillförlitligt skydd på traktorerna; för
familjejordbrukarnas del bleve det enligt
motionärerna 200 miljoner kronor i
totalinvestering.

Nu är arbetarskyddslagen inte tilllämplig
på familjejordbruket; de gamla
traktorerna kan alltså få gå utan skydd,
och jordbrukarna på familjejordbruken
kan få köra ihjäl sig bäst de vill med
dessa traktorer. Några ålägganden kan
inte göras i det fallet. Det är de traktorer
som nu levereras som enligt 45 §
arbetarskyddslagen skall vara försedda
med vederbörligt skydd. Är detta för
mycket begärt?

Nu invänds det att det skett en del
olyckor med traktorer som varit försedda
med skydd men tydligen inte hundraprocentiga.
Det visar sig emellertid att
de hytter, det här varit tal om, inte varit
godkända av arbetarskyddsstyrelsen.
Dessutom har dock dessa hytter tydligen
skyddat många från dödsfall.

Jag kan för resten tala om att man
för utredning har försökt att få tag på

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Representation för familjejordbruket i arbetarskyddsstyrelsen

någon som varit med om en traktorolycka.
Det har emellertid varit mycket
svårt att få tag i någon som har
överlevt. Så allvarliga är de här frågorna.

Nu tycker jag inte man skall tala om
de ekonomiska frågorna i sammanhanghet.
Vad betyder ett människoliv?

En olycka har lika allvarliga ekonomiska
följder för en familjeföretagare som
för en arbetstagare inom de stora jordbruken.
Ja,''familjeföretagarna står många
gånger sämre ställda när det gäller det
ekonomiska skyddet. Vi har i riksdagen
många gånger upplevat hur vi har måst
ta ställning till frågan om ersättning
åt personer som i familjeföretag, jordbruk,
skogsbruk eller annat har råkat
ut för olycksfall i arbete med oskyddade
maskiner och blivit invalidiserade.
Det har arbetat på beting och inte
varit anställda. Försäkringsrådet har
fastställt att de inte kan få olycksfallsersättning;
däremot har riksdagen tillerkänt
dem ersättning genom särskilt
beslut. Därför skulle jag nästan vilja
säga att familjeföretagarna bättre behöver
det förebyggande skydd som dessa
föreskrifter ger.

Jag anser att det kan vara riktigt att
ge familjeföretagen en representant, men
ur den synpunkten att det på så sätt kan
skapas intresse inom familjeföretagen
för arbetarskyddsfrågor och det egna
skyddet.

Hur många gånger möter man inte
en oförstående hållning just inom familjeföretagen.
Jag har haft litet med
jordbruket att göra i samband med att
skolungdomar skulle skickas på jordbruksarbete.
Det blev fråga om en del
tekniska frågor som jag annars vid yrkesinspektionen
inte hade mycket att
göra med. »Men inte får man väl ha
sådana oskyddade?» frågade jag en
gång när det gällde kapsågar. Svaret
blev: »Det är bara min son som arbetar
med den.» Familjens barn sprang
omkring sågarna och kunde när som
helst komma mot dem.

När man hör detta, att denna lag inte
är tillämplig och förståelse saknas för
att man måste skydda sig, anser jag att
det kanske kan vara riktigt att familjeföretagen
blir representerade inom arbetarskyddsstyrelsen
så att arbetarskyddet
beaktas även inom familjeföretagen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! För undvikande av alla
missförstånd vill jag rätta till en del i
vad fröken Elmén sade.

Det är inte alls så att vi vill ställa oss
negativa till skyddsanordningar för dem
som arbetar i familjejordbruk. Visst
inte! Vårt exempel i motionen är med
bara för att belysa, att de säkerhetsåtgärder
som måste vidtas i det här
valda exemplet medför stora kostna der.

Man måste uppenbarligen använda
pengarna på ett vettigt sätt. Genom de
misslyckanden som har gjorts därför
att man mer eller mindre av prestigeskäl
har forcerat fram de här sakerna
några månader eller kanske ett år tidigare
än som har varit nödvändigt har
de, som har fått den misslyckade typen
av hytter, åsamkats en onödig kostnad.
Vi får hoppas att det i dag — om det
inte redan har skett i första kammaren
—- lämnas ett svar om hur man ser på
de förlusterna.

Sedan kan vi kanske ifrågasätta, om
det ena eller andra påståendet som görs
i denna sak är riktigt, men det behöver
vi inte ta upp kammarens tid med att
tvista om.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Fröken Elmén sade, att
det traktorskydd som det här har talats
om icke var godkänt av arbetarskyddsstyrelsen,
men det traktorskydd som var
misslyckat har godkänts av arbetarskyddsstyrelsen.
Jag vill icke att denna
uppgift skall stå oemotsagd i kammarens
protokoll.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt å Brotorp

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har stött mig på arbetarskyddsstyrelsens
yttrande, där det
sägs att den hytt det rör sig om inte vid
det tillfället var godkänd av styrelsen.
Jag har emellertid också talat med representanter
för arbetarskyddsstyrelsen,
som säger att hytten dock i de flesta
fall har visat sig störtsäker och att
den har förebyggt många olycksfall.

Nu förbättras väl anordningarna undan
för undan, och samtidigt med att
det blir en masstillverkning kommer de
väl också att förbilligas.

Det har här talats om att kostnaderna
är höga, men jag anser att man när det
gäller så många människoliv som det
i detta fall är fråga om inte får räkna
så rigoröst. Man har lagt ned oerhört
mycket arbete från arbetarskyddsstyrelsen
för att få fram förbättrat skydd i
detta avseende.

överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i önnarp begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i önnarp begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 65 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt
å Brotorp

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten vid
statens vårdanstalt å Brotorp för alkoholmissbrukare
jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! I detta ärende har jag
behov av att anföra några synpunkter.

Först vill jag då påpeka, att nykterhetsvårdsutredningen
redan i början av
sitt arbete upptog frågan om en mera
rationell och ändamålsenlig vård för
kvinnliga alkoholmissbrukare. Direktiven
för utredningen angav också behovet
av detta. Emellertid var hela frågan
så komplicerad, att utredningsarbetet
därigenom blev både svårt och
tidskrävande. Svårigheterna sammanhängde
i stor utsträckning med att vården
för dessa kvinnliga missbrukare
av alkohol hittills i stor utsträckning
sammankopplats med fångvården på
Växjöanstalten. Dessutom ansåg sig nykterhetsvårdsutredningen
böra avvakta
den statliga utredningen avseende vården
av de kvinnliga psykopaterna.

Redan från början var dock nykterhetsvårdsutredningen
inriktad på att
söka få fram förslag, som kunde erbjuda
samma vårdmöjligheter för de

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt å Brotorp

kvinnliga alkoholmissbrukarna som för
de manliga. Förutsättningen för detta
var enligt utredningen, att en ny anstalt
kunde ordnas i nära anslutning
till ett mentalsjukhus, ty det var ju
endast därigenom som man skulle kunna
få de möjligheter som behövdes till
den differentierade medicinska och
psykologiska vård, som kan anses nödvändig
och som ur rättvisesynpunkt
också bör komma till stånd.

Det nu föreliggande förslaget fyller
enligt min mening inte dessa krav på
en slutgiltig lösning. Den upprustning
av Brotorpsanstalten som nu föreslås
behöver dock inte därför betraktas
som onödig. Det är nog tyvärr på det
sättet, att gruppen av kvinnliga alkoholmissbrukare
kommer att öka under
de närmaste åren, och det kommer såvitt
man kan se att bli ett helt nytt
klientel av kvinnliga alkoholskadade
jämfört med tidigare, ett klientel som
så att säga består av vanliga människor
och inte i så stor utsträckning som
tidigare av kvinnor som är särskilt
socialt belastade i andra avseenden. Jag
ansluter mig därför till de synpunkter,
som i ett särskilt yttrande är bifogat
till utskottets utlåtande.

Även om jag inte ämnar ställa något
yrkande, som avviker från utskottets,
har jag velat framföra min mening, att
den nu föreslagna utbyggnaden av
Brotorpsanstalten inte kan betraktas
som en slutgiltig lösning. Jag antecknar
också med tillfredsställelse, att utskottet
uttalar att den fortsatta utvecklingen
bör följas med uppmärksamhet av
regeringen. Det är enligt min mening
nödvändigt, att de medicinska vårdmöjligheterna
för de alkoholskadade kvinnorna
blir tillfredsställande ordnade.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Nelander (fp), Bark
(s) och Ågren (fp).

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill bara med ett
par ord beröra varför vi i ett särskilt

yttrande ställt oss skeptiska till tanken
att Brotorp skulle kunna motsvara de
anspråk man kan ställa på en medicinsk
alkoholistvård av i dag. Detta gäller för
övrigt inte enbart Brotorp utan skulle
kunna gälla vilken anstalt som helst,
som placerades på motsvarande sätt och
som även skulle ta hand om manliga
alkoholmissbrukare.

Vi har inom detta område lyckligtvis
upplevt en mycket snabb medicinsk utveckling.
Det har visat sig, att det
fordras kvalificerade laboratorieresurser
och likaledes — för att väl ta hand
om alkoholister, män eller kvinnor —
en daglig medicinsk behandling. Detta
gör att vi anser att vårdmöjligheterna
bör ligga i nära anknytning till andra
sjukhusenheter.

Jag vill här erinra om den utveckling
som har skett på andra områden.
En gång lade vi sanatorierna långt borta
och djupt inne i skogarna, men nu
knyter vi dem till centralsjukhusen.
På motsvarande sätt kommer utvecklingen
att gå på andra områden. Jag
tror också att denna nära anknytning
till andra sjukhusenheter och andra
medicinska discipliner är det främsta
stimulansmedel vi har för ytterligare
utveckling av hela detta betydelsefulla
vårdområde. En sådan nära anknytning
skulle enligt min mening även underlätta
rekryteringen av läkare och övrig
personal och därmed lösa en del av de
problem som de isolerat liggande anstalterna
har.

Vi har också ställt oss skeptiska till
huruvida den ökning som här sker -—
en nettoökning på tre platser — kommer
att motsvara det behov vi snart
har att vänta av platser för kvinnliga
alkoholister. Tyvärr kommer utvecklingen
sannolikt att bli sådan, att vi
inte bara några år framåt — som herr
Engkvist sade -—- utan för mycket lång
tid framöver kommer att få notera en
allvarlig stegring av antalet alkoholmissbrukare
bland kvinnorna.

Vi har inte velat motsätta oss Bro -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Byggnadsarbeten vid statens vårdanstalt å Brotorp

torp, eftersom den anstalten säkerligen
också kommer att behövas, men vi är
tveksamma beträffande socialministerns
och utskottets bedömning av utvecklingen
på detta område, både när det
gäller de medicinska faktorerna och
det platsbehov vi inom en snar framtid
kan komma att behöva. Därför är
vi kritiska mot bedömningen, att Brotorp
definitivt och för lång tid framåt
har löst vårdproblemet för kvinnliga
alkoholister.

Det vore ur medicinska synpunkter
tragiskt, om socialministerns uttalande
skulle äga giltighet. Trots de betydliga
förbättringar som Brotorp innebär, väntar
vi oss ändå fortsatta medicinska
framsteg inom alkoholistvården. Däremot
vore det lyckligt, om socialministerns
värdering av platsbehovet skulle
visa sig vara riktig, men vi tror emellertid
att vår bedömning är mera realistisk
än hans och att Brotorp ganska
snart ur alla synpunkter kommer att
visa sig vara bara en provisorisk lösning.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Fröken Elmén (fp), fröken Vinge
(fp) och fröken Olsson (s) instämde
häri.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det råder ingen principiell
skillnad mellan utskottsmajoritetens
uppfattning och de ledamöters
som avgivit ett särskilt yttrande, när
det gäller frågan om att ge de kvinnliga
alkoholisterna en lika god medicinsk
vård som de manliga. Den saken
är alltså ingen skiljande huvudfråga.

De ledamöter som avgivit detta särskilda
yttrande skriver bl. a.: »Då i dagens
situation en nedläggning av Växjöanstalten
är oundviklig och tillskapandet
av vårdresurser som ersättning härför
blivit av brådskande karaktär, har
vi ansett oss böra biträda utskottets
tillstyrkande av den föreslagna utbyggnaden
av Brotorpsanstalten.»

Däremot delar man inte utskottsmajoritetens
uppfattning i övrigt, t. ex.
när utskottet säger: »Uppgifter som utskottet
inhämtat angående det nuvarande
behovet av vårdplatser för kvinnliga
alkoholmissbrukare ger vid handen,
att Brotorpsanstalten efter den föreslagna
utbyggnaden torde räcka till
för att omhänderta dem som, såvitt
nu kan bedömas, kan behöva beredas
vård vid statlig anstalt. Utskottet har
vidare erfarit, att en ytterligare utbyggnad
av Brotorpsanstalten, om behov därav
framdeles skulle uppkomma, i princip
är möjlig. Då någon säker prognos
angående omfattningen av det framtida
behovet av anstaltsvård för kvinnliga
alkoholmissbrukare ej torde kunna
ställas---» o. s. v.

Där föreligger sålunda en skillnad i
bedömningen.

Herr Engkvist sade, att han med
tillfredsställelse noterat utskottets skrivning,
när utskottet säger att man »förutsätter,
att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
följer utvecklingen av platsbehovet
och för riksdagen framlägger de
förslag, som må komma att påkallas
härav». Det citerade kan också gälla
beträffande frågan om principen vid
behandlingen av de kvinnliga alkoholmissbrukarna.
I den mån det är nödvändigt
att förbättra denna medicinska
behandling skall detta också ske, och
utskottet håller före, att det skall bli
möjligt att klara denna behandling på
ett tillfredsställande sätt tack vare den
relativa närheten till det beslutade mentalsjukhuset
i Mellringe, dit avståndet
från Brotorp inte är mer än 25 kilometer.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Övergångsbestämmelser till 1958 års arvsskattereform — Utredning ang. arvsbeskatt ningen -

§ 14

Övergångsbestämmelser till 1958 års
arvsskattereform

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av väckta
motioner om vissa övergångsbestämmelser
till 1958 års arvsskattereform.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Under detta betänkande
har jag antecknat en blank reservation.

Motionärerna pekar på att det i vissa
fall kan inträffa, att 1958 års arvsskattereform
får konsekvenser som inte var
avsedda. Reformen innebar ju en övergång
från en kombination av kvarlåtenskaps-
och arvslottsskatt till enbart arvslottsskatt,
men en förhöjd sådan.

På grund av frånvaron av övergångsbestämmelser
som tar sikte på sådana
fall, då kvarlåtenskapsskatt redan erlagts
på egendom, vilken vid nytt dödsfall inom
femårsperioden ånyo blir föremål
för beskattning i samband med arv, inträffar
en extra skärpning av beskattningen,
som väl inte har varit avsedd.
Motionärerna finner det vara angeläget
att dylika icke avsedda, obilliga övergångskonsekvenser
undanröjs. Det är
kanske inte något särskilt stort antal
fall det rör sig om, men i det enskilda
fallet kan det naturligtvis vara fråga om
belopp, som kan göra denna orättvisa
kännbar.

Nu säger emellertid utskottet: »Utskottet
får i detta sammanhang erinra
om att 1958 års B-riksdag på hemställan
av samma års bevillningsutskott i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhållit om en
allsidig översyn av bestämmelserna rörande
arvsbeskattningen, vilken översyn
ännu icke kommit till stånd. När en utredning
härom av Kungl. Maj :t tillsättes,
torde även spörsmål av nu ifrågavarande
slag komma att prövas.»

Bevillningsutskottet och riksdagen har

alltså begärt en utredning av dessa förhållanden,
och i sammanhanget kan jag
erinra om att detsamma gäller också det
ärende, som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 46. Där har utskottet
till och med uttryckt sig litet
starkare: »Riksdagen bör därför enligt
utskottets mening inte frångå sin 1958
intagna ståndpunkt i frågan.» Man kan
alltså här säga, att både reservanterna
och utskottet understryker att begäran
om utredning av dessa förhållanden står
fast. Det är alltså vår förhoppning att
Kungl. Maj:t skall tillsätta denna utredning,
så att förhållandena kommer att
klarläggas.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Utredning ang. arvsbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 46, i anledning av väckt
motion om utredning angående arvsbeskattningen.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 140,
av herr Hamilton hade hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående arvsbeskattningen
med beaktande av vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde, att motionen
II: 140 av herr Hamilton om utredning
angående arvsbeskattningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen erinrade utskottet om
1958 års B-riksdags behandling av frågan
om dödsbobeskattningens höjd och
yttrade bl. a.:

»Riksdagen bör därför enligt utskottets
mening inte frångå sin år 1958 intagna
ståndpunkt i frågan.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Av det anförda framgår, att utskottet
inte anser sig kunna tillstyrka det
i motionen framställda utredningsyrkandet.
»

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Gustaf Elofsson, Söderquist,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Magnusson
i Borås och Christenson i Malmö,
vilka ansett att utskottets yttrande i
ovan återgivna del bort ha följande lydelse: »I

detta sammanhang får utskottet
erinra om att 1958 års B-riksdag på
bevillningsutskottets förslag i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställt om en översyn
av arvsskatteförordningen. Därvid
hade utskottet betonat att en sådan
översyn inte borde begränsas till vissa
speciella frågor utan borde göras allsidig.
Den ifrågavarande översynen av
bestämmelserna har ännu ej satts i verket,
men utskottet förväntar att Kungl.
Maj:t snarast kommer att tillsätta den
av riksdagen begärda utredningen. Det
torde kunna förväntas, att spörsmål av
den art, som berörts i motionen, kommer
att belysas vid en dylik översyn.

Av det anförda framgår, att utskottet
inte anser sig kunna tillstyrka det
framställda utredningsyrkandet.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Såväl de motioner, som
behandlades i bevillningsutskottets betänkande
nr 41, som den motion, som
behandlas i bevillningsutskottets betänkande
nr 46, berör arvsskatteförordningen.
Denna förordning var, såsom vi nyss
hörde av herr Larsson i Luttra och som
också framgår av betänkandet, föremål
för behandling vid 1958 års B-riksdag.
Huvudsakligen rörde det sig då om en
teknisk förändring av förordningen så
till vida, att den fristående kvarlåtenskapsskatten,
som infördes år 1947, inarbetades
i den vanliga arvsbeskattningen.
Den kungl. propositionen vid 1958 års

Utredning ang. arvsbeskattningen

riksdag, vari förslaget om denna tekniska
förändring lades fram, byggde på
ett betänkande av arvsskattesakkunniga,
vilkas majoritet förordat att kvarlåtenskapsskatten
skulle slopas men att arvsskatten
samtidigt skulle höjas, så att
statens inkomster av dödsbobeskattningen
blev så gott som oförändrade.

Mot dessa arvsskattesakkunnigas förslag
hade jag som representant för högerpartiet
i utredningen en reservation. I
denna reservation förordade jag, att
kvarlåtenskapsskatten skulle slopas utan
att arvsskatteskalorna därvid skulle höjas.
Jag föreslog oförändrade arvsskatteskalor,
vilket högerpartiet också vid riksdagsbehandlingen
enhälligt röstade för.
I föreliggande motion av herr Hamilton
förordas också nu en återgång till 1941
års arvsskatteskalor, detta dock först efter
en utredning. Inom högerpartiet är
vi fullt eniga om att en sådan återgång
bör ske. Att högerpartiets representanter
i utskottet dock inte yrkat bifall till
motionen beror på att 1958 års B-riksdag
redan i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt
om en ny utredning beträffande
arvsskatteförordningen, och vi anser att
även arvsskattens höjd bör bli föremål
för behandling vid denna utredning. Det
är detta, som vi reservanter anfört i vårt
föreslagna tillägg till utskottets motivering.
Förutom att skattens höjd bör bli
föremål för utredning framhåller vi reservanter
också, att utredningen måtte
tillsättas snarast möjligt. I detta sammanhang
vill jag påpeka, att det är förvånansvärt
att nu snart två år gått sedan
riksdagen enhälligt begärde en sådan utredning
utan att Kungl. Maj :t gjort något
åt saken. Det är så mycket mer förvånansvärt
som det just i det ärende som
behandlades i föregående betänkande endast
rör sig om övergångsbestämmelserna,
varför saken måtte vara klar inom
2—3 år, om man skall nå vad motionärerna
syftar till. Det är ett önskemål
som också jag var med om att framföra
i arvsskatteutredningen. Vi bade nämligen
från högern, centerpartiet och folk -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Utredning ang. arvsbeskattningen

partiet en gemensam reservation, som
just berörde den saken.

Det är min förhoppning, herr talman,
när nu frågan på nytt kommit upp till
behandling här i riksdagen, att Kungl.
Maj :t blir uppmärksammad på beslutet
vid 1958 års B-riksdag och handlar i enlighet
med detta beslut.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Under detta anförande tog herr förste
vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
mening ligger däri, att reservanterna anser
att man i motiveringen till avslagsyrkandet
på motionen borde aktualisera
den av 1958 års B-riksdag begärda översynen
av arvsskatteförordningen. När
utskottsmajoriteten inte anser sig ha någon
anledning att nu ånyo aktualisera
denna översyn beror det främst på innehållet
i den motion, som ligger till grund
för utskottsutlåtandet. I motionen framhålles
bland annat att motionären anser,
att »en återgång till de ursprungliga tarifferna
enligt kungl. förordningen av
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt
bör snarast ske, därest icke en utredning
i ämnet finner skäl föreslå övergång
till ett proportionellt arvsskattesystem».

Flera skäl har gjort att utskottsmajoriteten
inte ansett sig kunna aktualisera
den tidigare begärda översynen med denna
motion som bakgrund, främst då det
skäl som utskottet anförde i sitt betänkande
nr 10 till 1958 års riksdag, nämligen
att om utrymme och möjligheter
funnes till en sänkning av beskattningen,
så borde inte arvsbeskattningen
vara den skatt som i första hand skulle
komma i fråga för en revision.

Ett annat skäl är att en återgång till
de bestämmelser, som gällde enligt 1941

års arvsskattekungörelse, skulle innebära
en väsentlig skärpning av arvsskatten i
vissa fall. Nu gäller exempelvis, att barn
ärver ett skattefritt belopp på upp till
C 000 kronor. Enligt 1941 års kungörelse
var det skattefria beloppet högst 3 000
kronor. När efterlevande make ärver är
det skattefria beloppet nu 40 000 kronor.
Enligt 1941 års kungörelse var den
högsta gränsen satt till 25 000 kronor. En
återgång till de tidigare bestämmelserna
skulle alltså innebära en väsentlig
skärpning av arvsskatten just beträffande
de mindre arven, medan den skulle
innebära en lindring av beskattningen
på större arv. Utskottet har ansett det
fullständigt orimligt att tänka sig en revision
av arvsbeskattningen enligt dessa
tankegångar.

Utskottet har inte heller kunnat ansluta
sig till tanken på en sådan omläggning
av arvsbeskattningen, att denna
skulle bli proportionell.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt om arvsbeskattningen
i dag. Jag vill bara framhålla, att
jag nyss betonade att vi skulle övergå
till 1941 års skatteskalor. Detta är något
helt annat än att övergå till 1941 års förordning,
ty förordningen behandlar bl. a.
dels skatteskalornas höjd och dels de
s. k. bottenavdragen. Följaktligen skulle
en återgång till 1941 års skatteskalor
inte alls få de konsekvenser som herr
Allard talade om. Bottenavdragen är en
sak för sig. De har justerats med hänsyn
till penningvärdets fall.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
kan väl inte bestrida, att motionären föreslår
en »återgång till de ursprungliga
tarifferna enligt kungl. förordningen av
den 6 juni 1941». Skillnaden i skattefrihet
mellan 1941 års kungörelse och nu

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

gällande bestämmelser är de belopp som
jag refererade i mitt anförande.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag vill också idka litet
högläsning ur motionen: »En återgång
till de ursprungliga tarifferna enligt
kungl. förordningen av den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt bör snarast
ske.»

Tariffer och skatteskalor torde vara
samma sak, herr talman.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föranleddes
av bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring av motiveringen, som föranledes
av bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 107 ja
och 73 nej, varjämte 8 av kammarens

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion om
utredning rörande ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom det privata
näringslivet.

I en inom andra kammaren under nr
536 väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion hade herr Haglund m. fl. hemställt,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
i syfte att klarlägga ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom
det privata näringslivet.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 536 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Mattsson och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett att utskottets
motivering bort ha annan, i denna reservation
angiven lydelse;

2) av herrar Fahlander, Strandler,
Aspling, Ståhle, Andersson i Ronneby,
Sköldin, Persson i Appuna och Adamsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen — med bifall till
motionen 11:536 — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
i syfte att klarlägga ägandeförhållandena
och maktkoncentrationen inom
det privata näringslivet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Genom den politiska demokratiens
genombrott och utbyggnad
har den tidigare rådande koncentrationen
av politisk makt till ett fåtal rase -

3-—Andra kammarens protokoll 19G0. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960
Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

rats. Medbestämmanderätt och demokratisk
kontroll har genomförts, och
den politiska demokratien är numera
allmänt godtagen.

Klyftan mellan rika och fattiga har
likaså minskats genom den ökade ekonomiska
jämlikheten och den ökade
ekonomiska tryggheten. Vidare har medborgarna
genom statsmakterna fått möjligheter
att i väsentliga avseenden påverka
maktförhållandena i samhället genom
en hela det ekonomiska livet omfattande
ledning av den ekonomiska politiken.
Dessa medel, t. ex. finans- och
kreditpolitiken samt närings- och sysselsättningspolitiken,
har effektiviserats
och har därigenom fått ökad betydelse
för samhällets utveckling i demokratisk
riktning.

Genom betydande politiska och fackliga
insatser av arbetarrörelsen har sålunda
en utjämning av maktförhållandena
i samhället åstadkommits på olika
vägar.

Har då dessa maktförskjutningar inom
samhället i stort och inom näringslivet
varit av så genomgripande art, att talet
om privat maktkoncentration inte längre
har någon aktualitet?

Från motionärernas sida framhålles
— och däri kan väl alla instämma — att
demokratiseringsprocessen inom den
ekonomiska sektorn ej fortskridit så
långt som på det politiska området. Att
maktkoncentrationen inom privat storföretagsamhet
fortfarande synes vara
en realitet belyses också av den undersökning
som en uppsalaekonom, Gunnar
Lindgren, redovisade för ett antal
år sedan. Undersökningen, som gällde
förhållandena i mitten av 1940-talet,
konstaterade, att aktierna hade en mycket
koncentrerad ägarstruktur. Sålunda
ägde 6 å 7 procent av aktieägarna inte
mindre än 65 å 70 procent av aktievärdena.
Vidare visade undersökningen,
att röststyrkefördelningen vid bolagsstämmorna
var starkt koncentrerad till
ett litet antal aktieägare. I inte mindre
än 60 procent av storföretagen repre -

senterade en enda person minst hälften
av rösterna vid bolagsstämman, och i 92
å 93 procent av fallen ägde 3 personer
eller färre majoriteten av rösterna vid
bolagsstämmorna. Denna kraftiga koncentration
av röstfördelningen till en
eller ett par tre personer visade sig
vara en allmän företeelse i alla typer av
storföretag: de största och de minsta,
börsnoterade och icke börsnoterade.

Undersökningarna visade inte bara
att ett fåtal enskilda kapitalägare behärskade
rösterna vid bolagsstämman.
Även sambandet mellan stora personliga
förmögenheter och aktivt ledarskap
i storföretag som ordförande, styrelsemedlem
eller verkställande direktör var
mycket markant. Var tredje miljonär
och var sjätte halvmiljonär var ledare —
styrelsemedlem eller verkställande direktör
i aktiebolag med mer än 200 anställda.
Företagsledarna i dessa storföretag
satt vidare inte i ledningen för
endast ett företag vardera. Det genomsnittliga
antalet poster per person beräknades
till fem å sex i de 4 000 största
privata bolagen i Sverige.

Det statistiska material jag här redogjort
för belyser dock endast den maktkoncentration,
som i mitten av 40-talet
existerade inom storföretagsamheten.
Däremot ger uppgifterna ingen information
om hur förhållandena är nu och
inte heller om hur de har förändrats under
1900-talets lopp.

Att makten inom näringslivet fortfarande
i stor utsträckning är koncentrerad
till ett fåtal personer, vilka genom
olika styrelseuppdrag eller aktieinnehav
kan kontrollera de större företagen och
affärsbankerna, synes dock fortfarande
vara en realitet. I flera av remissyttrandena
över den föreliggande motionen
har för resten från näringslivets egna
organisationer vitsordats, att äganderätten
till produktionsmedlen och fördelningen
av styrelseuppdragen i de större
bolagen i vissa fall är koncentrerade
på ett »fåtal händer».

Någon aktuell faktisk genomlysning

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

av denna ofta diskuterade maktkoncentration
i det privata näringslivet har vi
dock inte tillgång till. Förklaringen är
givetvis den, att frågan har sådan omfattning
och är så svårgenomtränglig,
att det för enskilda personer är närmast
omöjligt att få en riktig bild av
förhållandena. Vill man vinna klarhet
om det berättigade eller oberättigade i
påståendena, att det ur demokratisk
och samhällelig synpunkt existerar en
så stor maktkoncentration i det privata
näringslivet, återstår därför ingenting
annat att göra än att tillsätta en utredning
som tränger till botten med problemet.

Man kan därför tycka att förslaget i
motionen II: 536 om en kartläggande
utredning om maktkoncentrationen och
ägandeförhållandena i det privata
näringslivet skulle ha kunnat tillstyrkas
av samtliga bankoutskottets ledamö ter.

Så är nu inte fallet. Bakom förslaget
om tillstyrkan står endast de åtta
socialdemokratiska reservanterna i utskottet,
medan däremot de borgerliga
— låt vara med litet olika motiveringar
—- avstyrker motionen.

Det skall inte förnekas, att en utredning
av detta slag kan vara förknippad
med viss svårighet och att den måste
bedrivas med största smidighet och varsamhet.
Men alla borde ha ett intresse
av att frågan blir bättre belyst än vad
den nu är. Att som utskottet avstyrka
förslaget om utredning genom hänvisning
till att allmänt tillgängliga uppslagsböcker
innehåller tillräckligt med
information om äganderättsförhållanden
inom näringslivet, förefaller knappast
övertygande — detta så mycket
mindre som man samtidigt betonar svårigheterna
för den föreslagna utredningen
att belysa de reella koncentrationsförhållandena
inom näringslivet.

Med hänsyn till undanflykter av detta
slag kan man inte frigöra sig från tanken,
att det är skuggrädsla som besvärar
de tre borgerliga partiernas representanter
i bankoutskottet när de av -

styrker förslaget om en utredning. En
utredning, som kartlägger förhållandena
— utan att ingå på någon bedömning
av om den nuvarande koncentrationen
ur rent näringspolitiska synpunkter är
fördelaktig eller medför nackdelar —
skulle fylla uppgiften att ge ökad upplysning
om det privata näringslivets
äganderättsförhållanden.

De borgerliga representanternas avstyrkan
förefaller också inkonsekvent,
eftersom man från dessa partiers sida
så ofta talar om äganderättens decentralisering.
Så sent som vid fjolårets
riksdag har ju förslag från högerhåll
framförts om ytterligare spridning av
aktieägandet till nya medborgargrupper.
I utskottsutlåtandet från höger- och
folkpartirepresentanterna säger man nu,
att en utredning av äganderättsförhållandena
inte »skulle ha någon betydelse
för en önskvärd spridning av äganderätten
till aktier». Men man tycks bortse
från att i samma mån som en vidgning
av aktieinnehavet kan komma att ske,
ökar de aktieägande medborgarnas behov
av en ökad insyn i ägande- och
maktfördelningsförhållandena inom det
privata näringslivet.

Behovet av ökad upplysning om äganderättsförhållandena
har på senare tid
dessutom fått ökad aktualitet genom
vissa uppmärksammade företagsnedläggelser.
Att de anställda äger kännedom
om vem eller vilka som ytterst styr och
ställer i det företag de dagligen arbetar
i saknar uppenbarligen inte betydelse
för tryggheten i anställningen.

Enligt min uppfattning är det sålunda
angeläget, att en utredning i syfte att
klarlägga ägandeförhållandena och
maktkoncentrationen inom det privata
näringslivet kommer till stånd. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Fahlander in. fl.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Den eldfängda skådebrödsmotion
— den har kallats så i

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

vissa tidningar — som jag och några
partivänner skrivit om ägandeförhållanden
och maktkoncentration inom det
privata näringslivet har i vanlig ordning
varit remitterad till vissa branschoch
intresseorganisationer, bland annat
Svenska arbetsgivareföreningen. Vad
Arbetsgivareföreningen skulle skriva
var ju från början tämligen klart. Dock
finns det, hur konstigt det än kan synas,
i deras yttrande en passus som även
jag kan instämma i. Där står nämligen
följande: »Paralleller mellan utveck lingen

på det politiska och ekonomiska
området blir lätt vilseledande. Speciellt
om man överför ett starkt värdebemängt
begrepp från det politiska till det ekonomiska
planet blir risken för felaktiga
analogislut stor.»

Det var denna passus om ett starkt
värdebemängt begrepp som jag håller
med Arbetsgivareföreningen om — under
en viktig förutsättning, nämligen
att man från Arbetsgivareföreningens
sida själv erkänner sig ha letts av sådana
värdebemängda begrepp vid bedömningen
av motionen. Jag erkänner
att jag letts av ett sådant begrepp, det
demokratiskt-ideologiska, samtidigt som
jag är angelägen betona att detta svårdefinierbara
begrepp hos mig uppkommit
genom intryck, miljöpåverkan och
erfarenheter, vilka kanske varit den
främsta orsaken till att den motion
väckts som vi nu diskuterar. De som
har en helt annan uppfattning om bl. a.
den ekonomiska demokratien har med
säkerhet förvärvat sin demokratiska
fostran och idealbildning med andra
utgångspunkter och i andra miljöer. Erfarenheten
har också visat, att kampen
för demokratien själv är den bästa uppfostraren
till demokrati, solidaritet och
samverkan. Dylik samverkan har också
utvecklats i vårt land — här i riksdagen
och bland arbetsmarknadens parter -—
på ett sätt som väckt uppmärksamhet
långt utanför vårt lands gränser. Frågan
är nu bara om vi skall stanna på
halva vägen. En del av våra politiska

motståndare har ju utvecklats från helgdags-
till vardagsmänniskor, och de
människor som bekänner sig till arbetarrörelsen
har utvecklats från delvis
ofria till fria människor och blivit ansvarsmedvetna
medborgare i ett högt
utvecklat demokratiskt samhälle.

Har vi därför inte kommit till ett
skede i utvecklingen, där vi tillsammans
bör diskutera även den form av utökad
demokrati som behandlats i vår motion?
I vår optimism trodde vi faktiskt att vi
t. o. m. skulle få högern med oss, detta
efter att ha litet grundligare studerat
debatten här i riksdagen i november
månad och de uttalanden som gjordes
vid Stockholms läns högerförbunds årsstämma.

I debatten den 26 november föregående
år sade herr Hjalmarson, sedan finansministern
erinrat om bilagan till
den motion där högern föreslog försäljning
av LKAB-aktier och herr Hedlund
frågat, vilken garanti som fanns
för att aktierna inte skulle bli koncentrerade
på ett fåtal händer: »Vi uppfattar
det, herr talman, över huvud taget
som ett väsentligt mål att påverka den
nuvarande strukturen av äganderätten
till det produktiva kapitalet, både i den
offentliga och i den enskilda sektorn,
så att vi får fler och fler personliga ägare
till andelar av detta kapital. Det är
detta, herr talman, som vi menar med
egendomsägande demokrati.»

Och vid högerförbundets årsstämma
var temat följande: »Äganderätten skall
vara säker och okränkbar, ingenting
som kan kollektiviseras efter behag utan
någonting som består. Det är en självägande
svensk demokrati högerpartiet
vill skapa — en egnahemsägande, företagsägande
och sparmedelsägande demokrati.
»

Egnahemsägande har väl som logisk
följd, att ägaren bestämmer över sitt
egnahem, investerar och planerar. Gäller
inte detsamma för den enskilda människan
som händelsevis har råd att köpa
några aktier? Har man icke på bor -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

gerligt håll funderat något över denna
fortsättning av ägandet? Man får nämligen
ibland ett intryck av att så verkligen
skett, då man t. ex. läser högerns
eget organ Svensk Tidskrift, som talat
om att de åtgärder, som måste vidtagas
för att få till stånd en spridning
av ägandet, »måste föregås av ett ingånde
och allsidigt utredningsarbete».
Vad menar man med detta, och vad
skall denna utredning syfta till? För
egen del anser jag äganderätten ha en
tämligen given följd och utbyggnad,
nämligen bestämmanderätten.

Men aktieägandet i och för sig ger
ju ingen utökad bestämmanderätt, tvärtom,
påstår en del expertis. Professor
Carsten Welinder skriver exempelvis i
nr 5 av tidskriften Ekonomen en artikel
som han träffande betitlat »Aktieägarparadox
— ju fler desto maktlösare».
Han fortsätter artikeln med att
påpeka, att bestämmanderätten ligger
hos ett fåtal personer, vilka i regel sitter
i styrelsen. I likhet med Svenska
akademien förnyar de sig själva. Professor
Welinder sätter problemet ytterligare
på sin spets genom att fråga: »Då
det förhåller sig så, att ett mindre antal
personer i realiteten bestämmer över
våra storföretag utan att äga mer än
en ringa del av dessas aktiestock, vad
hindrar att staten övertar äganderätten
till dessa? Den kan ju låta i stort sett
samma personer fortsätta att förvalta
företagen.» Ja, hur detta skall lösas tillkommer
det naturligtvis en eventuell utredning
att behandla och om möjligt
anvisa vägar för. Troligtvis kominer det
att visa sig, att arbetsmarknadens parter
även på detta område är de, som
har lättast att lösa problemet.

Motionen har även varit utsänd till
kommerskollegium, som i sin tur utsänt
densamma till handelskamrarna i
Stockholm, Malmö, Göteborg och Gävle
samt till Sveriges industriförbund och
Kooperativa förbundet. Landsorganisationen
och Arbetsgivareföreningen har,
som jag tidigare nämnt, också getts till -

fälle att yttra sig. Alla går naturligtvis
på avslagslinjen, utom LO och Kooperativa
förbundet, som med vissa reservationer
tillstyrker en utredning. Jag
kan naturligtvis inte ingå på alla remissvaren.
Kommerskollegium skriver
dock, efter att ha konstaterat att syftet
med motionen icke angivits närmare
än att utredningen skulle bereda medborgarna
ökad insyn i näringslivet: »I
anslutning härtill vill kollegium allmänt
uttala att det synes angeläget att man
från det allmännas sida ägnar uppmärksamhet
åt den pågående koncentrationen
av företagsverksamheten inom landet.
Visserligen måste en sådan utveckling
anses vara fördelaktig ur den synpunkten
att den skapar ökade möjligheter
till rationalisering av produktionen
och distributionen, konsumenterna
till gagn» — och det kan man ju hålla
med om — »men erfarenheten visar att
den också kan leda till förhållanden,
vilka för samhället framstå såsom betänkliga.
»

Kommerskollegium konstaterar alltså,
att man från det allmännas sida bör ägna
uppmärksamhet åt den pågående
koncentrationen man avstyrker utredningskravet,
trots att det i skrivningen
fortsätter »men erfarenheten visar att
den» — alltså koncentrationen — »också
kan leda till förhållanden, vilka för
samhället framstå såsom betänkliga.»

Ja, annars är det genomgående för alla
yttranden att där icke förnekas, att
en maktkoncentration finns. Detta har
också de socialdemokratiska reservanterna
påpekat i sin skrivning. T. o. m.
Arbetsgivareföreningen skriver att »en
viss koncentration föreligger». Några av
remissinstanserna, hl. a. KF, betonar
de tekniska svårigheterna att verkställa
en utredning. Vi förstår de svårigheter
som kan uppstå, men är svårigheterna
på detta område större hos oss
än exempelvis i USA och Tyskland? I
USA har vi de redan klassiska studierna
av konkurrensbegränsningen (Chamberlain),
den ekonomiska maktkoncent -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

rationen inom bolagsväsendet samt hela
det problemkomplex som sammanhänger
med och populärt kallas »byråkratiseringsfaran»
eller »direktörernas
revolution». Den västtyska tidskriften
Stahl-Revue, som är organ för den mäktiga
stålindustrien, har redan gjort ett
försök att identifiera ägarna till stålbolagen
och kommit till följande resultat:
I 17 storföretag, som svarar för 95
procent av hela den västtyska stålproduktionen,
är ägandefördelningen denna:
16 procent befinner sig i familjeägo,
8 procent befinner sig hos stålbolag
som har andelar hos varandra, 6
procent är i utländsk ägo, 13 procent
ägs av offentliga myndigheter, 57 procent
ägs av fria aktieägare. Från politiskt
och fackligt håll — alltså i Tyskland
— har invänts att de många små
aktieägarna kanske har sina goda utdelningar
att vänta, om de förvärvat aktierna
till gott pris, men att de inte har
något som helst inflytande över, knappast
insyn i de väldiga stålkoncernerna.
Dessa skötes precis som förut av de
inre kretsarna. Däremot, förklarar opponenterna,
vore det av intresse att få
till stånd en utredning om stålbolagens
sätt att fungera och rörande det inre
finansiella spelet. Framför allt intresserar
två problem, nämligen dels familjeägandets
struktur och dels de
nämnda bolagens finansiella inflätning
i varandra enligt ask-i-ask-principen.
Om en dylik utredning sker objektivt
och sakkunnigt, bör väl ingen ha något
att invända däremot, förklaras det
från fackligt håll.

Jag går nu över till att citera vad vissa
tidningar skrivit om motionen och
utredningskravet. De flesta A-press-tidningar
— av dem jag hunnit läsa -— har
godkänt utredningskravet, och vissa
borgerliga tidningar har också tillstyrkt
detta.

Växjöbladet, cp-organ och nära allierat
med jordbrukarnas skogsindustriella
sektor, slog genast fast, att centern
bör ge motionen sitt stöd, och gent -

emot dem som ansett, att utredningen
skulle vara omöjlig att genomföra, säger
tidningen, till och med mera optimistiskt
tror jag än motionärerna: »För
vår del tror vi att utredningen skall bli
en ganska lätt match. Skulle det däremot
vara så, att det faktiskt skulle visa
sig omöjligt utröna var finansintressena
bottnar, ja, då är det ganska illa
ställt. Och då är det trots allt till nytta
att detta blir offentligt fastslaget.»

Skånska Dagbladet — alla känner partitillhörigheten
— beklagar att centerpartiet
gått med de båda andra borgerliga
partierna och hävdar att oppositionen
inte bör motsätta sig utredning
och fortsätter: »Det är emellertid troligt
att både högern och folkpartiet går
emot en kartläggning av industriens
ägandeförhållanden. Centern bör emellertid
inte göra det. I många av detta
partis valprogram från 20- och 30-talen
återfanns kravet om insyn i den
s. k. storfinansens verksamhet, en benämning
som var allmänt använd vid
denna tid. Kravet togs mycket illa upp
av de stora koncernerna. Det finns inte
någon som helst anledning att dölja
vem som är ägare till ett företag. Om
de s. k. borgerliga går emot den socialdemokratiska
motionen gör de en stor
dumhet. Vi råder i varje fall centern
att ansluta sig till motionen.»

Men vad skrev då bondeförbundet i
det valprogram som Skånska Dagbladet
talar om? Det skulle vara av värde
att få det noterat i riksdagens protokoll
och samtidigt få fastslaget, om
icke bondeförbundet är det politiska
parti, som i vårt land först använt det
politiska eldfängda begreppet »storfinans».
Jag vädjar därför att någon av
centerpartiets representanter ger oss
dessa upplysningar. Med hänsyn till vad
jag bär framfört och vad som anföres
i motionen samt med stöd av citaten
från centerpartitidningarna om det berättigade
i att en utredning kommer till
stånd även på detta område av svenskt

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

näringsliv yrkar jag bifall till reservation
nr 2) av herr Fahlander m. fl.

Herr Mellqvist (s) instämde häri.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Det är inte utan att
man i detta sammanhang erinras om
patriarken Isaks ord: »Rösten är Jakobs
men händerna är Esaus.»

Bakom motionens allmänna talesätt
om ekonomisk demokrati —• ett begrepp
som inte preciseras — skymtar man en
förvirrad uppfattning om det svenska
näringslivets ledare och företagare. Motionärerna
tycks föreställa sig dessa
människor som en klick sammansvurna,
vilka, obundna av lagstiftning och moraliska
band, maktberusade rumsterar
om i samhället efter eget skön. Det
finns, herr talman, åtminstone en rad
i motionen, där jag oreserverat instämmer,
nämligen följande: »På den ekonomiska
demokratiens område behövs
mycken upplysning.» Att ägna denna
stund åt pedagogisk verksamhet vore
nog med tanke på behovet alltför tidskrävande,
men några fakta och synpunkter
må framhållas.

Det enskilda näringslivet drivs, jordbruket
inräknat, i ungefär en halv miljon
företag. Enligt den officiella statistiken
drivs rörelser på drygt 37 000
ställen av aktiebolag. Även om en hel
del mindre familjebolag ägs av ett fåtal
personer, torde det beträffande de
större aktiebolagen -— de utpekas särskilt
i motionen — förhålla sig så att
aktieintressena är spridda över en vidsträckt
krets av delägare. Det omdömet
torde stå sig även vid internationella
jämförelser.

Vad motionärerna menar med maktkoncentration
— eller låt oss säga den
verkliga bestämmanderätten — torde
emellertid ingalunda generellt ha samband
med ägandet ens i de fall, där avsevärda
kapitalvärden koncentreras på
en hand. Ofta torde en verkställande
direktör eller annan tjänsteman i ett
företag, t. ex. ett aktiebolag, ha det helt

avgörande inflytandet i företaget, trots
att han kanske varken har några aktier
eller över huvud taget sitter i styrelsen.
En parallell kanske kan dras till
det statliga området, där såvitt man
kan förstå en gemensam direktör för
tre ATP-fonder i praktiken torde få
väsentligt större praktiskt inflytande
än såväl överordnade myndigheter, avgiftsbetalare
som det näringsliv, som
möjligen kan bli låntagare.

Motionärerna antyder nu, utan att anföra
några exempel, att själva ägandet
respektive maktutövandet i sig självt
i näringslivet medför skador av ekonomiskt
eller socialt slag. Fel, herr
talman! Inriktningen av företagens
produktionsprocess bestäms särskilt i
vår tid med dess ökande liberalisering
i utrikeshandeln suveränt av konsumenterna
på grund av deras fria val på
marknaden. Skulle trots allt en i viss
mån pågående koncentrering till större
företag och enheter leda till en skadlig
monopolism eller kartellbildning, har
samhället skyddat sig häremot genom
en omfattande lagstiftning på området.
Och väl är att märka: motionärerna har
inte heller framfört krav på skärpning
av denna lagstiftning.

Sociala nackdelar, då främst en antydd
otrygghet i anställningarna, kan
inte heller hänföras till den ena eller
den andra storleksordningen eller typen
av företag. Och jag vill understryka
att den naturliga och sunda förekomsten
av storföretag inom det enskilda
näringslivet varit och förblir en av
förutsättningarna för att det här lilla
landet med framgång hävdar sig i internationell
handelspolitik. Modern teknik
och massproduktion fordrar samlade
resurser av betydande omfattning
och kapacitet — ett förhållande som
i princip också medför större anställningsstabilitet.

Ändå måste man i ett dynamiskt näringsliv
alltid räkna med strukturförändringar
på grund av in- eller utländsk
konkurrens eller konsumentpåverkan.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Skattelagstiftningen skall inte heller
glömmas bort i detta sammanhang. De
mången gång mycket smärtsamma omställningsprocedurerna
har också av
framstående medlemmar av motionärernas
eget parti betecknats som många
gånger oundvikliga. Ett exempel torde
vara debatten i tullfrågorna. Men former
för samarbete mellan samhälle
och näringsliv finns i dessa frågor, och
de följs. Motionärerna har heller inte
däri påyrkat några förändringar.

Jag vill vidare understryka vad tydligen
inte centerpartiets reservanter
uppmärksammat. Våra storföretag, och
då inte minst inom exportindustrien,
är förutsättningen och grundvalen för
en ansenlig del av småföretagsamheten.
Stordriften fordrar ett betydande antal
underleverantörer av detaljer och
hantverksarbete. Utvecklingen i Amerika
är belysande. Där finns genomsnittligt
i de flesta branscher världens
största företag och samtidigt också relativt
sett den mest omfattande småindustrien
i världen.

Så ett par ord om den typ av mångsyssleri
som motionärerna ondgör sig
över. Lika väl som ett litet land måste
ta vara på sina materiella resurser, lika
viktigt är det för ett sådant land att
tillvarata de intellektuella, där tillgången
också är begränsad i förhållande till
utlandet, som vi har att konkurrera
med. Det är en genomgående företeelse
även på andra områden än det enskilda
näringslivets att människor med särskild
sakkunskap, överblick eller speciella
förutsättningar just därför anlitas
på många håll samtidigt utan att fördenskull
utöva någon egentlig ledning.
Denna kammare kan förmodligen lämna
åtskilliga exempel på riktigheten av den
satsen på det politiska området. Jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse
är ett annat exempel liksom verksamheten
inom Kooperativa förbundet. Det
är lika viktigt att inom det privata näringslivet
väl utnyttja det begränsade
urvalet på lämpliga förmågor, och mo -

tionärerna har inte lämnat exempel
på missbruk, endast gjort antydningar.

Att som motionärerna gör draga in
liögermotionen om spridning av äganderätten
i detta sammanhang är en
aning förbryllande. Åtgärder för en organisatorisk
utveckling inom t. ex. aktiebolagsväsendet,
obligationsmarknaden,
bostadsförsörjningen eller andra
områden i syfte att bereda medborgarna
ökad möjlighet att placera och råda
över sin andel av intjänad produktionsökning
är en sak. Förslag om införande
av protokolls- och bokföringsspioner,
föranledda av en närgången nyfikenhet
utan sakligt underlag, är något helt
annat.

Herr talman! Jag har tidigare i denna
kammare i andra sammanhang ivrat för
sparsamhet med bl. a. papper och trycksvärta.
Denna motion är en förträfflig
illustration till behovet av sådan sparsamhet.
Jag yrkar, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hamilton demonstrerade
en förvånansvärd skicklighet
i att tala om det vi inte har resonerat
om. Han sade, att det går åt mycket
tryck här. Jag tycker, att han skulle
läsa vad som står i reservationen och
vad motionen innehåller. Jag förstår
herr Hamiltons yttrande att han inte
hann med att pedagogiskt tillgodogöra
oss all den ekonomiska kunskap som
han besatt. Det måste vara besvärligt
med sådana pedagogiska talanger, som
just nu tog sig uttryck. Vi får försöka
klara oss ändå, herr Hamilton.

I reservationen har vi sagt: »Utan att
ingå på någon bedömning av om den
nuvarande koncentrationen ur rent näringspolitisk
synpunkt är fördelaktig
eller medför nackdelar, finner utskottet
förhållandena vara sådana att en
kartläggning av detta område skulle
fylla en viktig uppgift genom att ge
ökad upplysning om och vidgad insyn

Fredagen dén 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

i det privata näringslivets struktur och
äganderättsförhållanden.»

Det är väl något helt annat än vad
herr Hamilton talade om nyss. Efter
vad jag förstår anser herr Hamilton, att
allt som gäller dessa problem är så
rent och vitt, att ingenting över huvud
taget kan ifrågasättas. Vi tror inte, att
förhållandena är sådana, och inte heller,
att insikten i hur det privata näringslivet
fungerar är sådan, att det
inte ur demokratisk och ekonomisk synpunkt
kan behövas att sakerna blir bättre
tillrättalagda.

I högermotionen nr 639 i andra kammaren
år 1959, som jag trodde var ett
uttryck för högerns sätt att se på detta
problem, skrev man:

»Äganderätten måste decentraliseras
och delägarskap i produktiva företag
bli på en gång allmänt och personligt.
Den spridda personliga äganderätten
engagerar på ett helt annat sätt det
stora antalet medborgare i samhällsekonomien.
»

Om det ligger något bakom vad högern
skrev i denna motion, borde man
rimligtvis inte ha något att invända
mot en utredning, som utan att ta ställning
vill belysa dessa förhållanden.
Det är sant, att vi från samhällets sida
-— som väl är — har vissa möjligheter
till insyn, men det är svårt att få någon
samlad överblick över koncentrationen
inom det privata näringslivet. I detta
avseende är det inte så stor anledning
att debattera med herr Hamilton med
den argumentation han använder, men
det är alldeles uppenbart, att den nuvarande
konkurrenslagstiftningen har
medfört, att vi på ett något så när rimligt
sätt har kunnat tukta alla de utväxter
på dessa förträffliga ting, som
herr Hamilton talar om. Utan den skulle
det .svenska samhället te sig helt annorlunda.
Produktionsresultaten skulle
säkerligen inte heller ha varit vad de
är i dag, om vi inte hade kommit till
rätta med kartellerna.

Jag har bara velat göra dessa små

randanmärkningar till det anförande,
som herr Hamilton höll. Jag får väl
anledning att återkomma.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara kort och
gott säga till herr Hamilton, att när det
gäller att spara papper tror jag att högern
har större anledning att tänka på
sparsamhet, ty om jag inte är fel underrättad
har den åtskilligt flera motioner
till årets riksdag än vi. Det kanske också
kan tilläggas, att det nog t. o. m.
finns vissa möjligheter att få denna motion
godkänd, vilket många av högerns
motioner inte har blivit.

Det finns en ytterligare besparingsmöjlighet,
herr Hamilton. Vi kanske kan
träffas utanför riksdagen för att vidare
diskutera denna ekonomiska demokrati
och den ofelbara maktkoncentration,
som ändå finns i vårt samhälle. Vi skall
emellertid inte gå in på detta i dag, ty
då får vi hålla på till i natt.

Herr HAMILTON (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Haglund vill
jag säga, att jag började med en hänvisning
till Jakob och Esau, och det
fanns tydligen fog för den. Om motionen
är utpräglat slät, har debatten blivit
så mycket yvigare. Herr Andersson
och jag har inga motsatta synpunkter
på samhällets konkurrensbegränsning
och dess möjligheter att hålla ordning
på karteller och monopolbildningar;
det angav jag uttryckligen. Det är sant
att det måste finnas sådana möjligheter,
lika väl som de — jag understryker det
— samarbetsbestämmelser som finns
mellan näringslivet och samhället är
behövliga när det gäller arbetsnedläggelser
o. s. v. Att jag underströk dessa
saker innebär dock inga krav på en förstärkning
av dessa möjligheter, vilket
ej heller motionärerna påyrkat.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Hem Hamilton sade nu

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

att han var ense med oss andra beträffande
nödvändigheten av övervakning
och kartellbegränsning. Det skulle ha
varit ännu mer tacknämligt, om inte
herr Hamilton försökt försvaga möjligheterna
till denna övervakning vid varje
tillfälle som anslag begärts här i riksdagen.
Det var häromdagen ett sådant
tillfälle då herr Hamilton ville försvaga
denna del av samhällets verksamhet.

Jag är tacksam att kunna konstatera
att herr Hamilton nu tydligen har tänkt
om.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! För precis tio år sedan
hade riksdagen möjlighet att ta ställning
till vissa lagförslag, som gällde ändringar
i aktiebolagslagen i syfte att
åstadkomma ökad insyn och därmed
bättre möjligheter att från demokratiska
synpunkter granska företagens ekonomiska
verksamhet. Dessa förslag, som
hade utarbetats inom den s. k. insynsutredningen,
var ganska modesta. Det
infördes då bland annat skyldighet för
aktiebolagen att iakttaga s. k. bruttoredovisning,
d. v. s. ange storleken av
den totala rörelseintäkten, omsättningssumman.
Det medgavs emellertid en
viss möjlighet för företagen att slippa
denna bruttoredovisning, när den kunde
anses vara till förfång för dem. Vidare
beslöt man att bolagen skall i årsredovisningen
lämna vissa uppgifter om
dolda reserver.

Därutöver skapades också möjlighet
att via statistiska centralbyrån få ökad
insyn i företagens verksamhet. Företagen
blev nämligen skyldiga att lämna
uPPSifter beträffande sina intäkter,
kostnader och vinster. Denna vinststatistik,
såsom den kallas, användes mer
och mer vid den ekonomiska forskningen,
och den utnyttjas även av avtalsparterna.
Jag behöver väl inte påpeka att
alla dessa uppgifter är väsentliga inte
bara för ägaren och det allmänna, utan
också för de anställda, bl. a. vid förhandlingar.

Dessa mycket modesta förslag, som
således genomfördes för tio år sedan,
hade på utredningsplanet avstyrkts av
— såsom vanligt höll jag på att säga —-Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Grossistförbundet, Köpmannaförbundet,
åtskilliga handelskamrar

o. s. v. Även Industriförbundet tillhörde
dem som avstyrkte förslagen. Däremot
tillstyrkte Svenska arbetsgivareföreningen.

Nu har alltså denna lagstiftning prövats
under tio år, och man kan vid det
här laget säga att systemet med bruttoredovisning
har börjat slå igenom inom
svensk företagsamhet. Jag tror att alla
är mycket belåtna med att en sådan
bruttoredovisning sker. Alla är också på
det klara med att den ekonomiska statistiken
på detta område är värdefull
och nödvändig. Men det anmäler sig en
rad nya önskemål. Ett är att bruttoredovisningen,
när den visar sig vara så
värdefull, kan göras obligatorisk och
att man tar bort den undantagsmöjlighet,
som finns i sådana fall då bolagen
själva anser denna redovisning vara till
förfång för dem, och att man i stället
inför samma lagregler som gäller för
utländska aktiebolag.

Vidare behöver den ekonomiska statistiken
utökas när det gäller företagens
vinster och intäkter. Det behövs
också en sådan översyn av aktiebolagslagen
att ägandeförhållandena kan bli
bättre belysta, bl. a. för att man skall få
klarhet om hur aktierna är spridda, vilka
kategorier som är ägare till dem och för
att det över huvud taget skall öppnas
möjligheter till en bättre insyn i bolagens
förvaltning.

Detta skulle kunna åstadkommas genom
vissa förändringar av aktiebolagslagen.
Nuvarande 39 § i lagen föreskriver
att ett bolags styrelse skall vara
skyldig att föra s. k. aktiebok och att
i denna aktiebok aktierna skall införas
i nummerföljd med uppgift om vilka
som är aktietecknare. Denna aktiebok
är redan nu en offentlig handling. Sty -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

relsen skall hålla aktieboken tillgänglig
för envar som vill ha närmare kännedom
om dess innehåll. Detta sker emellertid
inte i någon större omfattning.
Inte sällan föres också aktieboken på
ett sådant sätt att ingen kan riktigt
överblicka ägandeförhållandena i företaget.
Det borde finnas regler för hur
aktieboken skall föras och vidare föreskrivas
att i den årliga förvaltningsberättelsen
skall redovisas inte bara ägandeförhållanden
utan också förändringar
i ägandeförhållandena, så att man
fortlöpande kunde få uppgifter om vem
som förvaltar företagen och vilken utveckling
som i detta avseende sker.

Herr talman! Jag har bara velat anföra
detta för att påvisa att det bör ges
ganska goda möjligheter att utan alltför
stora ändringar av nuvarande lagstiftning
åstadkomma praktiska resultat
när det gäller en bättre belysning av
ägandeförhållandena i aktiebolagen.
Jag tror att även herr Hamilton instämmer
däri, att det är ett väsentligt demokratiskt
krav att de anställda kan få
veta hos vem och för vem de arbetar.
Det kan icke vara rimligt att det skall
finnas åtskilliga tusentals anställda i
detta land som egentligen inte vet hos
vem och för vem de arbetar. Man får
ingen upplysning om vem som äger företaget.
Det är detta rimliga demokratiska
krav som motionärerna här vill att
man skall tillgodose. Det är så rimligt,
att det borde vara en skyldighet för
envar här i denna kammare att rösta
på reservationen nr 2) av herr Fahlander
m. fl.

Jag vill, herr talman, ge min anslutning
till denna reservation.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! När man tar del av denna
ganska kortfattade och föga konkret
utformade motion så får man det intrycket,
att den är ganska hastigt hopkommen.
Det närmaste motivet förefaller
att vara att skapa ett motdrag till

högerns framstötar om att man skall
sälja aktier i statliga företag. De centerpartister
som deltagit i bankoutskottets
behandling av detta ärende anser,
att motionen borde avslås med hänsyn
till att man inte kan vinna något egentligt
värde med den. Vi har anfört vår
uppfattning i en särskild reservation,
eftersom vi inte kunnat godta formuleringen
i högerns och folkpartiets majoritetsutlåtande.

Jag skulle kunna instämma i en hel
del av vad herr Andersson i Ronneby
sade i sitt anförande. Jag är fullt på
det klara med att det är ett mycket intressant
och också väsentligt spörsmål
man snuddar vid. Samhällsutvecklingen
under de senaste årtiondena har ju i
många hänseenden inbjudit till en utjämning
— man skulle kunna säga en
nedtoning — av möjligheterna till maktmissbruk
från de starka kapitalintressena.

Den diskussion som förts om ekonomisk
demokrati har visat, att begreppet
är tämligen oklart — även för dem
som ofta använder detta uttryck. Man
har inte heller tydligt klart för sig vad
man skall göra för att öka den s. k.
ekonomiska demokratien. Vissa röster
inom fackföreningsrörelsen har höjts
för att fackföreningarna skall vara företrädda
i företagsledningen. Å andra
sidan har man hävdat att det kunde
vara olämpligt att fackföreningarna i
vissa fall solidariserar sig med företagsledningen.
Jag nämner detta bara
för att understryka, att diskussionen om
ekonomisk demokrati inrymmer åtskilligt
av oklarhet.

Herr Haglund tog också upp frågan
om att sprida aktierna till nya och större
folkgrupper. Jag tycker alt det i och
för sig är riktigt att främja en sådan
utveckling av ägandet. Jag måste dock
samtidigt säga, att denna motion icke
innehåller något konkret förslag hur
man skall främja denna utveckling och
hur man skall komma till rätta med
frågan om dessa aktieägares inflytande.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Det är alldeles klart, att ett mera allmänt
spritt aktieägande i och för sig
inte innebär att man kan undgå riskerna
för att ett fåtal kapitalägare dirigerar
stora delar av näringslivet, eftersom
det kan räcka med minoritetsposter.
I debatten har det visserligen
tagits upp huruvida man skulle kunna
bilda några slags aktieägarföreningar
eller dylikt för att lösa problemen. Herr
Haglund tog upp detta resonemang, men
motionen innefattar ju inget förslag på
denna punkt heller.

Herr Haglund citerade vissa centerpartitidningar,
som ansåg att motionen
borde bifallas därför att det är av intresse
att få äganderättsförhållandena
klarlagda. Jag vill säga till honom, att
det i och för sig är legitimt att få veta
vem som äger företagen. Fn utredning
ger ju emellertid ganska litet, om man
bara skall klarlägga de formella äganderättsförhållandena.
De är ju — i stort
sett i varje fall — ganska väl kända.
Skulle den reella maktkoncentrationen
klarläggas kommer man — som alla remissinstanser
påpekat — in på ytterst
vanskliga ståndpunktstaganden.

Jag skall inte vara så förfärligt elak,
men jag skulle vilja säga en sak till
dem som i den socialdemokratiska pressen
nu intresserar sig för centerpartiets
inställning till denna fråga. Från partiets
bildande har vi intagit den ståndpunkten,
att karteller och truster och
storfinansiellt maktmissbruk skall stoppas.
Vi har varit med om en kartelllagstiftning,
för att nu ta ett exempel.
Vi har inte i dag avstyrkt denna motion
på grund av någon särskild omsorg
om de stora kapitalintressena. Vi
menar att motionen inte anvisar någon
praktisk väg att gå.

Om man på socialdemokratiskt håll
verkligen är så angelägen om att utreda
denna fråga, herr Haglund, varför
har då inte regeringen tillsatt en utredning
för länge sedan? Hade man
gjort det, så hade man inte behövt
springa till centerpartiet och be om

hjälp med den saken. Det behövs inget
riksdagsbeslut härför.

När jag läser vad som skrivs i socialdemokratisk
press om centerpartiet
vill jag ännu en gång vara litet elak.
Mellan valen förefaller det som om socialdemokratiens
ledande män ganska
flitigt umgås med storfinansens ledare.
Det förefaller som om de råkades utan
någon särskild olust. Ibland förefaller
storfinansen vara så väl representerad
att småföretagarna inte får plats vid
överläggningarna, men när valet närmar
sig har man ett oerhört intresse för att
blåsa upp propagandaballongen om storfinansen.
Detta vill jag säga som svar
på tal mot försöken att misstänkliggöra
vår ståndpunkt. Vår ståndpunkt beror
uteslutande på att vi menar att en
utredning sådan som motionen avsett
inte kommer att ge något.

Vi har i vår reservation understrukit
att frågan om maktkoncentrationen är
viktig och att varje form av stark finansiell
maktkoncentration, det må vara
statlig eller privat, innebär risker
just därför att den kan leda till maktmissbruk.
Vi är på det klara med att
stordrift är nödvändig i många sammanhang
ur effektivitetsynpunkt liksom
uppdelning på småföretag är det i
vissa branscher. Men koncentrationssträvandena
får inte leda till risker för
samhällsskadliga monopolsträvanden,
och undertryckande av mindre företag.

Det har påpekats att det både i vårt
land och i andra länder har uppmärksammats
att den intima sammanflätning,
som ibland förekommer mellan
ledningen från olika storföretag inom
skilda branscher och mellan dessa storföretag
och vissa bankkoncerner och
andra tongivande kreditgivare, medför
faror för en förstärkning av den monopolistiska
maktutövningen. Det är
mot denna bakgrund som här i Sverige
liksom i en del andra länder särskilda
lagstiftningsåtgärder har kommit till
för att motverka sådana monopolistiska
maktmissbruk. Det är ju känt och det

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

har påpekats i en del yttranden över
motionen och i debatten, att den nuvarande
situationen i vårt land karakteriseras
av att det finns en betydande
finansiell koncentration inom näringslivet,
även om arbetsmarknadsorganisationernas
styrka, sociallagstiftningsåtgärder
och kartellagstiftningen är ägnade
att förhindra maktmissbruk. Det
är trots detta angeläget att med uppmärksamhet
följa utvecklingen, så att
man kan ingripa när något i detta avseende
har gått på tok. Jag vill stryka
under uttalandet i reservationen att
mera spridd personlig äganderätt i produktionsmedlen
bör eftersträvas på olika
sätt, inte minst genom att främja
mindre företagsamhet. Vi måste söka
sprida det personliga inflytandet så
mycket som möjligt. Härvidlag har inte
motionen anvisat konkreta åtgärder.
Motionärerna och övriga socialdemokratiska
talare har, tycker jag, väl lättvindigt
gått förbi svårigheterna. Skall
man bara kartlägga de formella äganderättsförhållandena,
kan en utredning
inte bjuda på något nytt av värde. Skall
man därefter som motionärerna också
menar kartlägga storföretagens och de
tongivande kreditgivarnas reella relationer
till varandra, lär man komma in
på bedömanden som är ytterst vanskliga.
Det torde bli praktiskt taget omöjligt
att få verklig klarhet om vems inflytande
som fäller utslaget. En annan
sak hade varit om motionen hade föreslagit
mera konkreta åtgärder.

När KF i varje fall inte direkt tillstyrkte
motionens förslag beror det på
att KF har varit på det klara med svårigheterna.
KF rekommenderade att man
lämnade saken till Kungl. Maj:t för att
pröva om en utredning kan tillsättas
trots de vanskligheter man har mött. DO
har heller inte tillstyrkt motionen utan
anfört en hel rad omständigheter som
talar för att det är mycket svårt att nå
resultat. När LO »inte vill motsätta sig
en utredning» av ifrågavarande slag, förhåller
det sig nog, för att citera en kom -

mentar i Stockholms-Tidningen, så, att
klarare kan LO på sitt diplomatiska
språk inte avvisa motionens krav. Jag
tror att detta tillräckligt belyser den
sakliga grunden för att man icke skall
bifalla motionen.

Jag vill än en gång understryka att
ett klarläggande av vem som äger företagen
i och för sig är legitimt men
att vår mening är, att en utredning som
tillsattes för att efter de linjer motionen
rekommenderar söka kartlägga
maktkoncentrationen i olika delar av
näringslivet måste stöta på alla de svårigheter
som inte minst KF och LO har
pekat på. En annan sak är att mera
konkret angripa frågan om mera spritt
personligt ägande. Hade motionären föreslagit
det hade vårt ställningstagande
blivit ett annat.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Eliasson i
Sundborn har råkat ut för olycksfall i
arbetet, behöver han väl ändå inte höja
rösten så mycket, eller är argumenteringen
så svag? Centerns reservation
är skriven på sådant sätt att det ter sig
mera naturligt att tillstyrka utredningskravet.
När har det för övrigt blivit
högsta förstånd här i riksdagen att när
man begär utredningar ange vart de
skall leda? Är det inte tillåtligt, herr
Eliasson, för socialdemokratiska ledamöter
att väcka motioner om ting som
de anser väsentliga, även om de råkar
inneha regeringsmakten? Är det absolut
nödvändigt att en riksdagsman skall
ange en rad ting som för de flesta människor
i landet är svåra att ta ställning
till, därför att insyn och kunskaper är
för ringa? Är det förbjudet enligt herr
Eliassons terminologi att väcka motioner
för att få de omständigheterna klarlagda?
Är det inte den arbetsformen vi
använder för att finna resultat?

Hur kan man tillåta sig att föra debatten
på ett sådant plan alt man säger att
regeringen umgås flitigt med storföre -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

tagarna i landet och att man ständigt
ser dem tillsammans? Jag hoppas verkligen
att varje regering umgås med företagsamheten.
Hur skulle vi i vårt samhälle
kunna fungera, om vi inte hade ett
samarbete mellan olika meningsriktningar?
Vi tillmäter företagsamheten så
gott förstånd, att vi vågar inhämta också
dess synpunkter. Ämnar herr Eliasson,
om han kommer med i regeringen en
gång till, använda andra samarbetsformer?
Om herr Eliasson vill äta middag
tillsammans med företagare, är månne
sådant farligt för en medlem av centerpartiet,
som nu tagit småföretagsamheten
på entreprenad och i ekonomiska
frågor uppträder nästan oförsvarbart
för att vinna ytterligare insteg hos dem?

Nej, herr Eliasson, den argumentationen
kan inte användas i en sådan debatt
som denna. Så dålig trodde jag inte herr
Eliassons ställning var, att han skulle
behöva föra ned debatten till det planet.
I mitt inledningsanförande fanns ingenting
av sådant, utan jag strävade efter
att få en verklig kartläggning av och en
bättre kunskap om ett i en demokrati
sådan som den svenska utomordentligt
viktigt område. Vi måste söka oss fram
till samarbetsformer, som ger bättre
ekonomisk insikt, och det är ett grundmaterial
som vi nu söker få fram. Vi är
inte ute i några skumma ärenden, men
herrarnas argumentation tycks nästan
tyda på att ni skulle ha någonting att
dölja i detta sammanhang, även om det
väl inte är så.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Jag tycker nog att herr Anderssons i
Ronneby replik till mig var onödig. Mitt
uttalande om att socialdemokraterna
skrubbar sig mot storfinansens män var
ett svar på det angrepp som har framförts
i socialdemokratisk press, där man
söker misstänkliggöra vårt partis ställningstagande
i den här frågan.

Om herr Andersson i Ronneby ser på
de uttalandena, skulle han finna att man

där försöker göra gällande att vi har någon
trasa med i storfinansens byk och
därför inte vill gå med på en utredning.
Det var alltså ingen replik till herr
Andersson i Ronneby.

Det är självklart att socialdemokratiska
riksdagsmän har samma rätt som
vi att motionera om utredningar, men
när man så energiskt appellerar till centerpartiet
att hjälpa till att få denna
motion bifallen av riksdagen, kan jag
inte undgå den reflexionen att regeringen,
som företräder herr Anderssons
parti, kan sätta till den här utredningen
själv.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr Eliasson i Sundborn har alldeles
missförstått oss. Vi har inte bett om
stöd av centern, men eftersom centerns
motivering ligger så nära vår, förundrar
jag mig över herr Eliassons kommentarer.
Man skulle kunna säga att de besvarar
sig själva.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
herr Eliasson i Sundborn ungefär detsamma
som herr Andersson i Ronneby
har sagt här, att vi inte har tänkt
springa till centerpartiet för att få stöd
för den här motionen. Centerpartisterna
har självfallet rätt att göra som de
vill, men anser de att motionen bör avslås,
har de lika stor rätt att rösta emot
den.

Om jag ansett att vi möjligen skulle
kunna vinna något stöd från centerpartiet,
berodde det för det första på att jag
citerade tidningarna och för det andra
på att jag har gjort den dumheten att
studera centerpartiets historia och
hängt upp mig på vad Skånska Dagbladet
hänvisat till beträffande vad
centerpartiet gjort på 1920- och 1930-talen. Jag vet att materialet är gammalt,
men jag skall ändå ta mig rätten att
citera vad dåvarande bondeförbundet
skrev i en valbroschyr, eftersom ingen

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

inom centerpartiet har gjort det. Det är
minsann inte småsaker som sägs i det
stycke som heter »Storfinansen och socialismen
som jordbruksfientliga makter»,
och jag läser bara vissa avsnitt:
»Det går inte att förneka, att en hel rad
av svenska industrier och företag» —
notera nu vad som står här — »skurit
breda remmar ur det svenska folkets
rygg, ryckt till sig oerhörda vinster mitt
under kristid och nöd.» Sedan fortsätter
man: »Det finns emellertid en makt,
osynlig men stark, som har större del
i den n. v. krisens elände än mången
anar. Denna makt är den spekulativa
storfinansen.» Längre fram heter det:
»På samma sätt ha vissa storbanker
systematiskt grundat och hållit i gång
det ena industriföretaget efter det andra,
om vars ihålighet den ledande storfinansen
absolut icke kan ha varit okunnig.
Storfinansen har gjort stora vinster
på de aktiemanövrer, den själv iscensatt
och dirigerat, och till sist, när företagen
ligga där slagna till marken, då
äga storfinansens herrar dem.»

Skrivningen i den här broschyren utmynnade
i en motion från centerpartiets
sida just om dessa problem.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är angelägen om att
allra först klarlägga en sak, som kanske
behöver något omnämnas. Herr Eliasson
i Sundborn sade att han inte kunde
å centerpartiets vägnar dela den uppfattning
som kommit till uttryck i majoritetens
utlåtande, som dikterats av högern
och folkpartiet.

När detta utlåtande skrevs var det vår
uppfattning, att vi skulle samarbeta för
att åstadkomma en skrivning som centern,
högern och folkpartiet kunde vara
överens om, men någon representant
för centerpartiet fanns inte tillgänglig
under den tid då man skulle utarbeta ett
förslag. Därför måste man så småningom
lägga fram ett förslag i förhoppningen
att centern skulle kunna godkänna
det. Vi har kanske varit onödigt kort -

fattade i vår skrivning, men det beror
på att vi egentligen inte visste, om centern
hade några speciella önskemål utöver
vad som på detta sätt kom till uttryck
i utskottets utlåtande.

Att sedan centerpartiets representanter
vid justeringen förklarade sig inte
kunna gå med på skrivningen innebär
inte att vi som står för utskottets utlåtande
visste, vilken annan skrivning
centern egentligen ville ha. Centern har
sedan presterat en egen skrivning med
motivering till utskottets hemställan,
utan att vi vet någonting om vilka från
högerns och folkpartiets uppfattning avvikande
synpunkter som centerpartiet
anlägger på denna fråga.

Jag finner det angeläget att säga detta,
eftersom det för en person som inte
är tillräckligt insatt i det politiska rävspelet
— till den gruppen räknar jag
mig -—- kan förefalla egendomligt att det
skall gå till på detta sätt. Man blir emellertid
rikare på erfarenheter ju mer
man arbetar i riksdagen, och jag har
velat tala om detta för att det inte skall
råda någon oklarhet.

Det har i utskottets utlåtande framhållits,
att olika lagstiftningsåtgärder
vidtagits i syfte att öppna möjligheter
för samhälleliga organ att ingripa mot
företeelser vilka ur samhällets synpunkt
bedöms såsom inte önskvärda. Jag vill
också erinra om att styrkeförhållandet
mellan kapital och arbete numera i hög
grad har förskjutits på grund av arbetsmarknadsorganisationernas
styrka och
stabilitet. Det är emellertid ett uppenbart
allmänt intresse att statsmakterna
liksom behöriga myndigheter följer utvecklingen
på förevarande område med
uppmärksamhet. Motionärerna har inte
framlagt något konkret förslag i syfte
att främja ett mera spritt direkt personligt
ägande. Den undersökning i kartläggande
syfte som motionärerna förordat
torde bli av synnerligen ringa sakligt
värde — denna uppfattning är för
övrigt genomgående i remissyttrandena.

En mera spridd personlig äganderätt

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

till produktionsmedlen är ur skilda synpunkter
att eftersträva. Detta kan uppnås
genom att samhället med olika medel,
främst på skattepolitikens och den
ekonomiska politikens område, söker
underlätta nystartande av företag och i
övrigt främja den mindre företagsamheten.
Andra vägar erbjuds genom ett
vidgat personligt sparande, främst då
en breddning av aktieägandet. En utveckling
som bygger på ett ekonomiskt
system av personligt ägande, enskild företagsamhet
och effektiv konkurrens leder
enligt vår uppfattning i längden till
en för de enskilda människorna mera
tillfredsställande samhällstyp än en där
samhället i allt större utsträckning söker
ingripa med direkt kontrollerande och
reglerande åtgärder i det ekonomiska
livet.

Om vi nu ser på motionärernas framställning
med förslag om en utredning,
finner vi att de bland annat har sagt:
»Eftersom det samhällsägda näringslivets
struktur är under behandling av
1953 års utredning angående de statliga
företagsformerna synes nu behov föreligga
av en utredning om hur maktkoncentrationen
är utformad inom det privata
näringslivet, och för att bereda
ökad insyn för medborgarna i det privata
näringslivets förhållanden hemställes
med hänvisning till ovan framförda
synpunkter» etc.

Om en stor statlig utredning finner
det angeläget att få sådana här frågor
belysta, anser då verkligen motionärerna
att de med en hastigt hoprafsad motion
skall behöva vända sig till Sveriges
riksdag för att den skall skriva till
Kungl. Maj :t och begära att 1953 års utredning
skall belysa de här synpunkterna?
Om de anser att de här frågorna behöver
belysas, har de väl möjlighet, i
varje fall när vi har den nu sittande regeringen,
att få en sådan utredning genomförd
när de vill, utan att de behöver
begära någonting sådant i riksdagen.

Det kan inte nog understrykas, hur
tveksamma även de instanser har varit

som motionärerna särskilt åberopar såsom
dem som stöder kravet på en utredning.

Kooperativa förbundet begriper mycket
väl att det här är känsliga saker, där
det talas om koncentration och rationalisering
och allt möjligt sådant. Kooperativa
förbundet säger också följande, som
är återgivet i utskottsutlåtandet: »En utredning
av det slag som berörts skulle
visserligen i sin män bidraga till att belysa,
vid vilken gräns maktkoncentrationen
inom det privata produktions- och
bankväsendet oeftergivligt skulle anses
kräva särskilda statliga ingripanden, vilka
i så fall måste beslutas på den politiska
vägen. Å andra sidan torde den
inte kunna lämna nämnvärda upplysningar
om i vilken omfattning den principiella
suveräniteten hos privata och
andra icke-statliga företag att inrikta sin
bestämmanderätt över affärspolitiken —
avseende t. ex. lokalisering av företagsenheterna,
tekniska och arbetsorganisatoriska
omläggningar, finansieringsmetoder
etc. — är inriktad på kostnadsminskning
och produktivitetshöjning. Den
kooperativa rörelsens fortgående utveckling
mot tekniska stordriftsformer har
varit och är förbunden med dylika strävanden.
»

Det har tidigare här påpekats, att
Landsorganisationen slutar sitt yttrande
med att säga, att LO icke vill motsätta
sig att en utredning av ifrågavarande
slag kommer till stånd.

Tycker nu motionärerna och de som
har talat för denna sak, att detta är så
starka skäl för att man skall få ett sådant
här beslut till stånd? Det tycker
inte jag. Tror herr Kellgren och andra,
som har ett stort intresse av att arbeta
för att vi inom arbetsmarknaden får förståelse
för varandras ståndpunkter och
försöker arbeta för förbättrade förhållanden
mellan arbetare och företagare,
att framstötar av detta slag, som är så
genomskinligt agitatoriska för att få
fram en stämning bland Sveriges arbetare
mot företagarna, gagnar samför -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

ståndet och den goda andan på arbetsplatserna? Jag

har tillräckligt lång erfarenhet av
försök att verkligen nå resultat genom
ett demokratiskt samarbete på arbetsplatserna,
och jag tror att vi har hunnit
ganska långt. Om vi skulle fråga många
av de fackligt anslutna, som lägger sin
själ i arbetet för bättre samförstånd vid
våra företag, om de har förståelse för
dessa era insatser, skulle vi säkert få
svaret att de tycker det är onödigt att
arbeta upp en agitatorisk inställning
bland folk mot företagarna på detta sätt.
Jag tycker ni skall överlåta åt kommunisterna
att svara för denna form av
agitation. Vi vinner ingenting i kampen
för bättre förståelse, för bättre effektivitet
i vårt näringsliv, för skapandet av
tryggare anställningsförhållanden, genom
att komma med dylika påståenden
och önskemål, som egentligen inte har
någon reell grund. Vill ni ha en utredning
som grund för ställningstagandet i
era fackliga organisationer, kan ni få
till stånd denna utredning utan att på
ett agitatoriskt sätt gå till den svenska
riksdagen för att få beslut i denna riktning.

Herr talman! Med vad jag här sagt vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag måste verkligen allvarligt
beklaga att vi skall behöva föra
en debatt på det sätt herr Löfgren här
gör, där man faktiskt beskyller mig och
förmodligen även min kollega i bankoutskottet
för att ha handlat fullständigt
inkorrekt. Det finns ingen grund, herr
Löfgren, för den beskyllningen, och jag
tycker det är ganska oförsynt att framställa
en sådan beskyllning i kammaren.

Får jag lov att påpeka, att när ärendet
skulle tas upp till behandling — jag
hoppas jag minns tidtabellen rätt — var
det förutsatt att vi skulle råkas efter

bankoutskottets sammanträde. Jag blev
emellertid upptagen och måste lämna
utskottslokalen. När jag sedan någon dag
efteråt kom i kontakt med sekreterarpersonalen,
fick jag veta att ett förslag
till utkast var under utarbetande. Innan
jag for hem — jag tror det var en fredag
— uppsöktes jag av bankoutskottets sekreterare
här i kammaren, som upplyste
mig om att jag inom kort skulle få ta
del av förslag till gemensamt utlåtande
från våra tre partier. Detta utlåtande var
antingen inte färdigt eller också fick jag
av andra skäl — vi hade nattplenum den
fredagen — inte ta del av detta förslag.
På lördagen var jag hemma i Dalarna.

När jag kom hit veckan därpå — det
stämmer inte alls med herr Löfgrens beskrivning
— hade herr Ewerlöf sökt mig,
och jag hade sökt honom. Vi träffades i
sammanbindningsbanan, och där satt vi
ett par timmar och diskuterade igenom
denna fråga — det var ett par dagar
före utskottssammanträdet. Jag klargjorde
vårt partis inställning till frågan, och
jag klargjorde förutsättningarna för att
vi skulle kunna godta ett gemensamt utlåtande
eller lämna en reservation. Jag
har, herr Löfgren, inte uppträtt inkorrekt
i denna sak.

Beträffande formuleringen av min reservation
har jag väl ingen skyldighet,
formellt eller konstitutionellt, att delge
utskottets ledamöter den vid justeringen.
Men jag hade inte haft någonting emot
att läsa upp den, om så hade önskats vid
sammanträdet.

Får jag sedan tillägga, att vi inte kan
vara förhindrade i vårt parti, även om
vi ställer samma yrkande som högern
och folkpartiet, att begagna oss av möjligheten
att ge uttryck för vår principiella
uppfattning i denna fråga och tala
om av vilka skäl vi, liksom högern och
folkpartiet, kommit till uppfattningen att
motionen bör avslås.

Jag måste, herr talman, bestämt tillbakavisa
beskyllningen att vi handlat inkorrekt
vid utskottsbehandlingen av detta
ärende.

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Löfgren skulle
jag bara vilja säga, att avtalsparternas
intressen gagnas bäst när man ställer så
riktiga och så tillräckliga fakta till förfogande
som möjligt. Därför har också
avtalsparterna önskat bland annat den
insynsutredning, som jag nämnde i mitt
anförande och vars resultat man lagstiftade
om för tio år sedan.

Nu är det en fullständigt likartad situation,
nämligen den att man vill ha
ytterligare ökad insyn eller fler fakta,
varvid man begränsar sig till detta område,
hur äganderätten fördelar sig. Detta
är inte märkvärdigare än att man med
rätt enkla åtgärder inom ramen för nuvarande
aktiebolagslagstiftning skulle
kunna få dessa upplysningar.

Jag undrar om inte de borgerliga ledamöterna
vid närmare eftertanke måste
finna det vara mycket, mycket rimligare
även ur aktieägarnas synpunkt att aktieägarna
själva i den offentliga redovisningen
får reda på vilka förskjutningar
som äger rum inom aktieägarledet. Kan
man få denna redovisning till stånd i
det offentliga trycket, tror jag att man
skall nå ett resultat som vi ganska snart
finner vara utomordentligt värdefullt ur
både de anställdas och aktieägarnas synpunkt
men också ur det allmännas synpunkt.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Av herr Löfgrens anförande
att döma tycks rävspelet i de
borgerliga partierna vara väl utvecklat.
Det lär inte vara mycket övrigt att önska
i det avseendet. Synd bara att det inte
om det spelet gäller samma sak som om
det gamla hederliga familjespelet med
samma namn, nämligen att det sker under
trivsamma former. Och det är synd
att man praktiserar det, när det gäller
sådana här högst allvarliga problem.

Herr Löfgren sade att vi här bedriver
agitation. Men är det agitation, herr Löfgren,
att få denna för landets medbor -

gare så utomordentligt viktiga fråga utredd?
Tänk bara på alla anställda här
i landet. Är det betydelselöst för dem
vem som äger och styr det företag, där
de är anställda och av vilket de är beroende
för sin utkomst? Är det i ett
demokratiskt samhälle ovidkommande
att människor har insyn i dylika förhållanden?
Eller vill herr Löfgren påstå att
vi har sådan insyn i dagens samhälle?
Om inte, är det då felaktigt att ställa
material härom till förfogande för arbetsmarknadens
parter?

Här säger herr Löfgren att vi bör kunna
överlåta hela denna sak åt kommunisterna.
Nej, det skall vi visst inte göra,
herr Löfgren! Jag tycker det är en högst
angelägen demokratisk uppgift att göra
klart hur vårt samhälle fungerar, och vi
ser det som ett mycket betydelsefullt
ärende att därvidlag undanröja alla förutsättningar
för kommunisterna.

Nej, herr Löfgren, här är inte fråga
om agitation. Och vi har inte på något
sätt gått upp i röstläge. Det behöver vi
inte göra, ty fakta talar tillräckligt starkt
i detta fall. Vi har heller inte angripit
något företag. Men finns det inga skillnader
mellan ett företag och en bank,
herr Löfgren? Är det inte ganska angeläget
att veta hur ett företag fungerar?
Kan någon må illa av att vi får till stånd
en bättre insyn på detta område?

Man kan för övrigt fråga vem det är
som här driver agitation. Jag vill erinra
om — även om det inte rör herr Löfgrens
parti — vad herr Hjalmarson på
tal om spridningen av aktieägandet i en
debatt den 26 november i fjol sade. Jag
medger att den frågan har ytterligare
aktualiserat dessa problem, eftersom
medborgarna vid en sådan spridning av
aktieinnehavet ju måste veta hur företagen
fungerar. Herr Hjalmarsons ord
den gången är verkligen något som stämmer
med herr Löfgrens karakteristik.
Herr Hjalmarson sade bl. a. följande:

»Herr Sträng talar om att vårt förslag
att sälja LKAB-aktierna skulle motverka
demokratiseringsprocessen. Mycket skall

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

man höra innan öronen faller av! Vem
är det, som utser styrelse i LKAB? Det
gör herr Sträng! Vem utser bolagsstämma?
Det gör herr Sträng! Vem utser
verkställande direktör? Det gör herr
Sträng! Vem ger direktiv till styrelsen?
Det gör herr Sträng! Det är detta som
kallas för demokrati. Men i själva verket
är det någonting helt annat, som det är
fråga om. Det är herr Strängs egen privata
lilla demokrati. Denna makt vill vi
fördela, herr talman, på så många händer
som möjligt för att bryta den politiska
maktkoncentrationen och för att
göra det möjligt för fler och fler människor,
som vill bygga sig en trygg framtid,
att placera sitt sparande i säkra
och värdefasta tillgångar.»

Detta sade alltså herr Hjalmarson om
ett företag, som vi har full insyn i. Men
vi har inte insyn i det privata näringslivet,
och därför har vi behov av fakta.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av herr Eliassons i
Sundborn bemötande av min framställning
kunde man få den uppfattningen
att det jag sade var felaktigt. Jag är
ledsen, om jag på något sätt råkat begå
någon orätt mot herr Eliasson, men det
beror i så fall på det tydligen mycket
egendomliga sätt varpå ärendena ibland
behandlas i detta hus.

Faktum kvarstår emellertid att det
vid ifrågavarande utskottssammanträde
icke framfördes några skiljaktiga synpunkter,
och vi fick av herr Eliasson
inte den uppfattningen att man inom
centerpartiet hade en helt annan uppfattning
än utskottet i övrigt. Inte heller
har vare sig min kollega i första
kammaren eller jag själv haft tillfälle
att ta del av herr Eliassons synpunkter.
Om sålunda det ena av de två partier
som nu står för utskottets utlåtande har
undanhållits de avvikande synpunkterna
i centerpartiet, så är det bara att
beklaga att arbetsförhållandena är sådana
att man ändå måste ta ställning
till frågan.

Jag tror emellertid att kammaren har
full förståelse för att jag under förhandenvarande
omständigheter givit mina
uttalanden den form de fick i mitt förra
anförande. Jag har ändå efteråt varit
mycket angelägen om att kontrollera,
om något annat än det jag relaterade
har förekommit, men hittills har jag i
varje fall inte fått något belägg för att
mina uppgifter skulle vara oriktiga.

Sedan sade herr Andersson i Ronneby
att mitt tal om att här föreligger
rena agitationen var felaktig. Jag vill
då säga till herr Andersson: Se denna
fråga mot bakgrunden av att Ni tillhör
ett parti som äger regeringsmakten och
som när som helst kan tillsätta vilken
utredning som helst. Behöver ni då när
två dagar återstår till förstamajtalen
föra en sådan debatt som denna här i
kammaren? Det är väl självklart att vi
inte kan uppfatta denna debatt som något
annat än en form av agitation, en
debatt som sedan kommer att fortsätta
även i valrörelsen. På annat sätt kan
man inte förklara varför denna enkelt
hopkomna motion göres till föremål för
en sådan behandling som här skett.

Sedan vill jag till herr Kellgren säga,
att jag inte tror att det som vi här talar
om hör ihop med sättet att redovisa
aktieinnehavet m. m. Det är väl inte
den saken man närmast får fram genom
en utredning av här ifrågavarande slag.
Namnen på aktieägarna kan man väl
lätt få reda på utan att sätta till en
särskild utredning för den sakens skull.

Jag kan emellertid hålla med om, att
om vi kunde få en verkligt grundlig insyn
i vem som styr och ställer i näringslivet,
så kunde det vara av ett visst värde,
men det tror jag inte man får fram
på detta sätt.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har fått det intrycket,
att herr Löfgren insett, vilken allvarlig
beskyllning han framförde i sitt

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960
Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

förra anförande och nu uttrycker sig
försiktigare.

Jag vidhåller att jag i sammanbindningsbanan
två dagar före sammanträdet
i utskottet tog del av herr Ewerlöfs
utkast till utlåtande. Jag delgav honom
mina synpunkter, och jag utgick ifrån
att detta utkast hade diskuterats av högern
och folkpartiet och att herr Ewerlöf
skulle underrätta herr Löfgren och
andra folkpartister.

Dessutom har jag velat betona för herr
Löfgren att innehållet i vår reservation
överensstämmer med de riktlinjer jag
angav när principfrågan först diskuterades
i utskottet.

Jag ber, herr talman, att — eftersom
jag inte gjort det tidigare — få yrka
bifall till reservation nr 1.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Löfgren gör sig litet för stora bekymmer,
när han gör gällande, att det skulle
föreligga något samband mellan vår motion
och de snart förestående förstamajdemonstrationerna.
Det var nog litet
svårt för motionärerna att veta, när de
avlämnade sin motion, att behandlingen
av motionen skulle komma att i tiden
sammanfalla med förstamajdemonstrationerna.
Förstamajdemonstrationerna
klarar sig nog utan denna motion.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, herr Löfgren,
att det är mycket svårt att komma
fram till praktiska och riktiga resultat
på detta komplicerade område. Men om
vi gör en utredning nu och sätter oss
ned och undersöker vilka de praktiska
vägarna är, så kan det ju hända att vi
ändå kan nå något resultat. Det är bara
ett önskemål som innefattas i reservation
nr 2, nämligen att vi skall få till
stånd en utredning. Det är väl inte så
förfärligt mycket begärt, att man börjar
med en utredning, när svårighetsgraden
är så stor som den är.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Sverige är de många utredningarnas
land. Man kan få utredning
till stånd i vilka bagatellfrågor
som helst för att föra dem framåt eller
för att föra dem ur vägen. I dag gäller
det en utredning om en central, avgörande
fråga, nämligen maktkoncentrationen
och maktkombinationerna i vårt
svenska näringsliv. Det skulle bli en av
de viktigaste utredningarna som någonsin
gjorts. Men då kämpar högern och
folkpartiet som lejon för att det inte
skall bli något av.

Högern och folkpartiet brukar hävda
att storfinansens maktställning i Sverige
bara är en propagandamyt, ett spöke
som arbetarpartierna tar fram i valrörelsen.
Om man verkligen trodde på
detta, varför skulle man då vara så
dödligt rädd för en utredning av frågan?
Är man inte i verkligheten rädd för
att spöket skall materialiseras och visa
sig vara den starkaste maktkällan i hela
vårt land? Icke så att storfinansens män
som herr Hamilton sade maktberusade
rumsterar omkring i vårt samhälle —
ånej, de har salongsvana, sin maktberusning
döljer de nog! De har skickliga
propagandister och psykologer som
framställer storfinansen som en samhällets
tjänare, men nog rumsterar de
om.

Hur är det i verkligheten? Det saknas
inte utredningar. Visserligen känner
jag bara till en officiell utredning,
nämligen den Nothin-Severinska utredningen
från slutet av 1930-talet. Då påvisades
att fyra storbanker och ett 50-tal bank- och industridirektörer suveränt
behärskade ett redan då stort kapital
av 8 miljarder svenska kronor. Det
har gjorts många inofficiella utredningar.
Herr Andersson i Ronneby har talat
om den Lindgrenska. Den är mycket
bra. Vi har för vårt vidkommande bidragit
med t. ex. C.-H. Hermanssons
böcker om »Koncentration och storföretag»
och en annan om »Monopolkapitalismen
i Sverige». De är stödda på ut -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960
Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

förligt och obestridligt sakmaterial. Men
det är klart att en officiell utredning
skulle kunna få större insyn och kunna
bryta igenom fler barriärer, under den
bestämda förutsättningen att man sätter
till folk som inte är alltför hämmade av
vissa intressen utan som är beredda
att gå till botten med problemet.

Från borgerligt håll har det sagts att
vi känner den formella makten. Det är
den reella man borde få veta något om.
Varken av motionen eller av reservationen
har jag funnit annat än att denna
utredning skulle syfta till att visa
var den reella makten i landet ligger,
den makt storfinansen utövar i kraft av
sina väldiga ekonomiska resurser, sin
sammanhållning och sammanflätning
och sina på denna ekonomiska makt
byggda propagandistiska resurser, sitt
övervälde över pressen i detta land, 80
eller 85 procent av pressen, de mest
spridda tidningsdrakarna och andra
opinionsbildande organ. Denna makt är
t. o. m. mycket större än motionärernas
parti vill medge. Jag anser att man på
det hållet ofta övervärderar möjligheterna
till begränsning av storfinansens
makt. Regeringen skulle kunna göra det,
men den faller mestadels undan på ett
mycket påtagligt sätt. Lagstiftningens
och organisationernas möjligheter är
också mycket begränsade. Jag kan hålla
med herr Eliasson om att LO:s formulering,
att man »icke motsätter sig en
utredning», är mycket bleksiktig. Det
kan bero på att LO ibland har accepterat
en del av de föreställningar som
storfinansen sprider, föreställningarna
om de gemensamma intressena och den
gemensamma kakan, där storfinansens
och kapitalismens andel är helig och
inte får röras. Men detta skall jag inte
ta upp till debatt i dag. Det har vi inte
tid med. Vi är överens om själva yrkandet
i motionen och reservationen. Det
andra får vi tala om en annan gång.

Jag kan hålla med de socialdemokratiska
talarna om att centerpartiets motivering
och yrkande inte går ihop, sär -

skilt om man jämför yrkandet med vad
deras tidningar sagt, som herr Haglund
citerade, och vad som står i deras gamla
dokument. Ty om någon skulle ha intresse
av detta borde det vara centerpartiet,
som vill ta på entreprenad småföretagarnas
intressen. I en tid då småföretagen
stryps på löpande band av
de stora monopolsammanslutningarna
och kedjeföretagen borde väl denna utredning
vara på sin plats, om verkligen
centern vill tala för de intressen den
säger sig företräda. En del småföretag
som inte stryps förvandlas till vasaller
eller, som de borgerliga talarna säger,
underavdelningar. Ja, just det, men hur
går det med den enskilda bestämmanderätten? Det

är alldeles riktigt att kommunisterna
självfallet alltid har kämpat för
att bryta storfinansens välde och att vi
därför stöder detta förslag. Vi får ingen
verklig demokrati i detta land om den
inte utbyggs på det ekonomiska området.
Jag vill också betona att vi naturligtvis
inte vänder oss mot koncentrationen
som sådan. Den ligger i tiden, den är
helt i linje med utvecklingen. Men det
står inte skrivet i stjärnorna eller någon
annanstans att det skall vara privata
profitintressen som skall dominera
denna koncentration. Vi har här i riksdagen
ständigt debatter om ASSI, Norrbottens
Järnverk och andra företag där
storfinansens speciella partier, högern
och folkpartiet, hävdar att privata vinstintressen
bör ha något slags monopol
på alla vinstgivande företag. De vill
inte lämna ifrån sig något. Om däremot
stora privata företag gör bankrutt, som
t. ex. vid Kreugerkraschen och vid
många tillfällen senare, så är man mycket
angelägen om att samhället och skattebetalarna
skall rycka in och ta hand
om de arbetare och tjänstemän som kastats
ut på gatan och, om det går, också
rädda företagen. Den enda socialisering
som högern och folkpartiet vill vara
med om är socialiseringen av storföretagens
skulder och förluster, när de har

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

gjort bankrutt. Den socialiseringen vill
inte vi vara med om.

Det har sagts att man från regeringen
och socialdemokratiska tidningar har
visat ett mycket ringa intresse för denna
sak. Det finns ett bra sätt att dementera
detta påstående, nämligen att låta
denna debatt utmynna i ett beslut i
bägge kamrarna där man kräver denna
utredning. Jag hoppas vidare att regeringen
dementerar herr Eliassons insinuation
att den skulle vara miljöskadad
av umgänget med storfinansen på Harpsund
genom att den omedelbart effektuerar
detta riksdagens krav och tillsätter
en utredning med plats för folk
som vill gå till botten med denna för
Sveriges folk så viktiga fråga.

Herr andre vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det är utan tvivel så
att ett modernt samhälle måste ha olika
slags företagsformer och att samtliga
företagsformer har både fördelar och
nackdelar. Det talas ju i andra sammanhang
väldigt mycket om vilka fördelar
de stora marknaderna och de
stora företagen har, och den lovsången
sjunger ju även socialdemokraterna.
Men det är klart att även de stora företagen
har sina olägenheter; många
människor blir avkopplade från ett direkt
ägande och ett direkt inflytande.
Kunde därför ägandet spridas bättre,
så vore det ur många synpunkter önskvärt.
Men man må ju säga, att skulle
vi ersätta storföretagsamheten eller —
om ni så vill — storkapitalismen med
en vitt utbredd statskapitalism, så bleve
det ju ännu sämre. Ty någonting som
är mera stelbent och mera svårt att få
grepp om lär väl inte finnas.

Då säger herr Andersson i Ronneby
att i statsägda företag har vi insyn. Om
herr Andersson i Ronneby har denna
insyn, så låt då den svenska riksdagen
få del av den vid något tillfälle! Men

herr Andersson i Ronneby och hans
partikamrater har oavlåtligen motsatt
sig, att riksdagens egna revisorer skall
få titta på statens aktiebolag. Så mycket
är det på det hållet bevänt med intresset
för insyn!

Jag har under de år jag varit med
här i riksdagen verkligen försökt intressera
mig för småföretagsamheten,
och jag har många gånger både förundrat
mig över och beklagat att man
är så angelägen att plocka ifrån så
många människor det lilla de äger och
förvandla dem till egendomslösa lönearbetare.
På jordbruksområdet är det
den utvecklingen man med all makt
driver fram. Den går med ökad fart,
så man har tydligen framgång i att avveckla
det enskilda ägandet i det fallet.

Och när det gäller möjligheten att
äga någonting i de större företagen med
hjälp av aktier har ju socialdemokraterna
och Landsorganisationen och dess
representanter under många år varit
mycket kallsinniga — det kan man väl
säga utan att överdriva. Nu torde det
inte heller gå att lagstifta fram ett sådant
där mera spritt ägande. Det förutsätter
ju enskild sparsamhet och enskilda
människors intresse, och det är
önskvärt att man gör vad som kan
göras för att underlätta härvidlag, men
någon patentlösning lär inte finnas.
Herr Andersson i Ronneby sade också
i sitt första anförande, att utredningsarbetet
skulle bli svårt och skulle få
handhas med smidighet och varsamhet.
Sedan kom ju både svårigheten och
smidigheten och varsamheten bort i
debatten, men i det första anförandet
angavs detta alltså som något ganska
väsentligt.

Jag skulle emellertid för min del, i
likhet med ett par tidigare talare, särskilt
vilja stryka under det något egendomliga
i hela denna aktion. Jag skall
erinra om — det kan ju vara lämpligt
nu, eftersom det är 1 maj i övermorgon
-—• att det i vår är 40 år sedan socialdemokraterna
bildade sin första rege -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

ring här i landet. Det var på våren
1920 som Branting bildade sin första
ministär, kanske den svagaste minoritetsregering
vi haft — jag skall inte
säga någonting om den regering vi hade
1936 -— därför att den bildades på en
fråga, som man visste att en riksdagsmajoritet
stod kompakt emot, därför
att den bildades några månader före
ett val och därför att den var en flygelregering.
Men Hjalmar Branting visste
i alla fall en sak, och det var, att
oavsett vad en regering har för ställning
i riksdagen är regeringen suverän
när det gäller att tillsätta utredningar.
En regering behöver inte fråga riksdagen,
om en utredning skall tillsättas,
och en regering behöver inte tillmötesgå
en begäran från riksdagen om en
utredning, ifall den inte vill. Det är
inte i riksdagen som avgörandet fälls
i ett sådant här fall, utan det är i kanslihuset.

Det är alltså regeringen som tillsätter
statliga utredningar. Hjalmar Branting
tillsatte den stora socialiseringsnämnden,
och den arbetade i femton år utan
att göra något väsentligt i frågan. Den
bestod bara av socialdemokrater. Den
fick så mycket pengar och expertis den
ville, så fiaskot var ganska kvalificerat.
Men efter femton år, när den lämnade
sitt betänkande, satt socialdemokraterna
ju redan i kanslihuset, och där
har de suttit sedan dess — med korta
avbrott och under kortare tidrymder
uppblandade med några andra. Nu står
dock herrarna här och säger med darr
på stämman, som om de vore några
undertryckta varelser i svensk statsstyrelse,
att vi begär ju ingenting annat
än att få en utredning, och detta är
väl, säger man vidare, en väsentlig
fråga och det är väl nyttigt ur demokratisk
synpunkt att få den belyst.

Men snälla vänner, gå upp i kanslihuset
och gråt där, ty det är ju i kanslihuset
som avgörandet ligger. Och går
det inte på annat sätt, så tag med i
1 maj-demonstrationen på söndag ett

standar med texten: »Vi begär att Kungl.
Maj:t tillsätter en utredning om ägandeförhållandena.
» Ni behöver inte ens
förklara att centerpartiet gjort en krumelur
i marginalen i sammanhanget.
Det betyder ingenting — Kungl. Maj:t
är lika suverän för det.

Herr Andersson i Ronneby säger:
»Men det är väl tillåtet att motionera.»
Ja, visst är det tillåtet att motionera —
annars hade motionen inte blivit remitterad
— men det var ju så hjärtligt
onödigt, därest det inte är på det sättet,
att regeringen inte vill ha någon utredning.
Men då kan inte heller vi
på den borgerliga sidan hjälpa herr
Andersson, ty då är det förkylt i alla
fall.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
gjorde faktiskt ett försök att föra
över debatten till det ideologiska planet.
Han kom emellertid inte långt på
den vägen, innan han förföll till de
agitatoriska fraserna.

Vi har inget behov av att gråta i
kanslihuset, herr Svensson i Ljungskile
— i så fall skulle vi ha lärt mycket
från denna talarstol, när herr Svensson
stått här. Jag kan inte förstå, herr
Svensson, vad det är för fel av en motionär
— vare sig han är socialdemokratisk
eller borgerlig — att ha en uppfattning
i en fråga och söka få denna
fråga utredd. Är man så förfärligt rädd
för insyn i det privata näringslivet, att
man behöver argumentera på det sätt
som herr Svensson gör?

Herr Svensson i Ljungskile frågade
mig: Kan inte herr Andersson delge oss
sin insyn inom det privata näringslivet?
Tyvärr, herr Svensson, måste jag
bekänna att det inte är lätt att skaffa
sig den insynen och jag betvivlar att
herr Svensson själv har den. I varje
fall verkar det inte så när man lyssnar
till honom här, ty då skulle hans argumentation
säkerligen inte ha varit
sådan som den var. Vi vågar påstå att

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

det är utomordentligt svårt att få denna
insyn, men att vi av den anledningen
skulle hesitera, skulle vittna om en
underlig brist på företagsamhet.

Nej, det måste ligga något verkligt
allvarligt bakom här, den uppfattningen
får man av hela debatten, som ju
föres över från sakfrågan till det konstitutionella
problemet. Har det blivit
ett stort konstitutionellt problem i denna
kammare att behandla en vanlig riksdagsmotion?
Är det underligare med
denna motion än med någon annan?
Nej, mina damer och herrar, att söka
komma undan på det sättet tror jag
knappast vinner genklang här i landet.

Vi har 1-majdemonstration i övermorgon,
men vi tar inga direktiv i det
sammanhanget, vare sig av herr Svensson
i Ljungskile eller herr Löfgren. Det
var ett starkt intresse ni måtte hysa
för den saken.

Det enskilda ägandet har vi självfallet
ingenting emot. Jag tror att socialdemokratiens
insatser i det här landet
har visat, att under den tid vi haft
några möjligheter att påverka den politiska
utvecklingen har det enskilda
ägandet spritts ut till stora medborgargrupper.
Det är alldeles uppenbart på
det sättet. Men den debatt vi för i dag,
herr Svensson i Ljungskile, den gäller:
hur fungerar vårt näringsliv och hurudan
är maktkoncentrationen? Att söka
påstå, att vi skulle företräda en uppfattning
som går ut på att storföretagsamheten
i och för sig är skadlig och
att vi därför skulle vända oss emot den,
är ganska orimligt.

I fråga om storföretagsamheten är
det emellertid uppenbart, herr Svensson,
att det ur samhällets synpunkt
krävs helt andra åtgärder än tidigare
för att få densamma inordnad i ett demokratiskt
samhällssystem. I annat fall
hade vi inte tidigare haft något besvär
här i riksdagen med den kartellagstiftning
som nu finnes. Herrarna tycks föreställa
sig att ingenting i detta sammanhang
över huvud taget kan disku -

teras. Det måtte vara oförenligt med
er uppfattning att medborgarna får tillräckligt
material för sitt ställningstagande
till frågor på detta område. Vi
har deklarerat att man bör se till att
ett sådant underlag föreligger och det
är detta denna debatt egentligen skulle
handla om.

Det finns ingen anledning att föra
in frågan om statskapitalism i det här
sammanhanget. Insyn i statliga företag
kräver herr Svensson i Ljungskile.
Ja, den som suttit här i kammaren
några år och följt herr Svenssons partikamrats,
fru Sandströms, verksamhet
måste nog erkänna att hon sannerligen
har granskat de statliga företagen ur
alla synpunkter och det tycks inte ha
rått någon brist på material. Om vi
hade granskat de privata företagen så
närgånget — man skulle nästan kunna
säga så hänsynslöst — skulle det ha
blivit mycket svårt för herr Svensson
att med hänsyn till vad han förut yttrat
prestera en rimlig avvägning i sin betygsättning.
Men vi har inte angripit
fru Sandström för att hon velat granska
de statliga företagen, i varje fall ingen
i denna kammare, såvitt jag vet. Självfallet
har man debatterat med henne
när hon rört sig ute i gränstrakterna
och ej alltid hållit sig till fakta, men
ingen skulle vilja ifrågsätta hennes rätt
att som riksdagsledamot granska de
statliga företagen från alla synpunkter.
Och vi har ingenting emot att hon fortsätter
därmed.

Hur skall en företagsform kunna hållas
frisk och levande, om den inte utsättes
för granskning och kritik? Insyn
är en förutsättning härför. Det är det
parlamentariska systemets uppgift att
verka i detta syfte. Men på den borgerliga
sidan tycks man tro att denna verksamhet
enbart skall gälla staten, aldrig
andra företag. Akta er för det! Akta er
för det! Ni kan komma att upptäcka
saker och ting som vi inte har intresse
av. Något sådant tycks man mena. Vi
på vår sida har den uppfattningen att

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

ingenting skall lämnas åsido i vårt samhälle
och vi kommer att fortsätta vår
vakthållning om dessa demokratiska
värden.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag måste rätta till ett
missförstånd. När jag bad herr Andersson
i Ronneby delge oss sin kunskap
beträffande insynen i en viss företagsform,
var det inte den privata utan den
statskapitalistiska jag nämnde. Jag gjorde
detta därför att herr Andersson uppgivit
att sådan insyn fanns. Jag genmälde
till detta att riksdagens egna revisorer
inte får titta på aktiebolagen och
tilläde: Om herr Andersson har en god
insyn, låt oss då få del av den! Den sidan
av saken hinner vi inte med att
diskutera i dag, det är så nära 1 maj,
men en annan gång kanske.

Sedan fortsätter herr Andersson i
Ronneby att föra en debatt som om denna
fråga om utredning helt och hållet
var beroende av riksdagens och riksdagsoppositionens
ståndpunktstagande.
Låt mig fråga herr Andersson i Ronneby
om en enda sak. Har inte regeringen
makt att tillsätta denna utredning när
den vill.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Att en så pass gammal
och garvad riksdagsman som herr
Svensson i Ljungskile, vilken i stor utsträckning
sysslat med konstitutionella
frågor, skall behöva ställa en fråga till
en betydligt yngre riksdagsman om
självklara ting förvånar mig.

Jag skulle vilja fråga herr Svenson i
Ljungskile: Är det fel av en riksdagsman,
oavsett vilken regering som än
sitter, att väcka motion om att få till
stånd en utredning i en fråga som ligger
honom varmt om hjärtat? En centraldirigering
som skulle hindra det förekommer
i varje fall inte inom det
socialdemokratiska partiet. Denna fråga
har för övrigt aktualiserats på riksdagsplanet
och inte på regeringsplanet.

Följaktligen fortsätter vi på den vägen,
vilket emellertid är av sekundär betydelse
i detta sammanhang. Det är typiskt
för hela denna debatt, att man söker
föra frågan över på ett område som
inte har med saken att göra. Jag måste
verkligen beundra hur mästerligt man
gör det.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det tycks råda delade
meningar om vad som är primärt och
sekundärt i detta sammanhang. Det står
ju fast att det är regeringen som har
makt att tillsätta en utredning, vare sig
riksdagen säger ja eller nej till detta yrkande.
Alltså, ni har makten inom partiet.
Vill ni ha utredning i denna fråga,
kan ni få en sådan. Är inte det väsentligt? Jag

förmenar inte herr Andersson att
motionera i onödan och prata om sådant
här, men det väsentliga är, att det
i varje fall är Kungl. Maj:t, som skall
bestämma, om det skall bli en utredning.
Socialdemokraterna har suttit 30
år i kanslihuset och inte brytt sig om
detta.

Herr talmannen återtog ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag tror att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen får vara
mycket strävsam, om den skall kunna
motionera i onödan tillnärmelsevis lika
ofta som andra. Herr Svensson i
Ljungskile kan nog bekräfta detta, om
han försöker föra debatten, där den borde
föras.

Jag tycker att ni, som i olika sammanhang
är intresserade av att framställa
socialdemokratiska riksdagsmän som
mycket osjälvständiga, skulle uppskatta
att några socialdemokratiska riksdagsmän
tar ett initiativ. Skall det då vara
fel att socialdemokratiska riksdagsmän
motionsvis tar upp en fråga och att
vi behandlar den i vanlig ordning. Rege -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

ringen har väl sedan rätt att ta ställning
till utredningskravet. Varför skall
ni begära att regeringen tar initiativ i
frågan? Varför skall vi inte behandla
saken i riksdagen, som först fått den
under prövning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
fällde ett yttrande, som jag gärna
helt kort vill kommentera, eftersom
jag förmodar, att herr Andersson infe
vill anklaga sig själv för att föra in
oväsentliga ämnen i debatten. Så är jag
i alla fall skyddad för kritik av honom,
om jag tar upp en sak, som tydligen
herr Andersson och åtskilliga med
honom anser vara mycket väsentlig. Han
talade om att regeringen hade varit så
angelägen om att föra en politik, som
ledde till mera spridd äganderätt.

Får jag lov att för det första erinra
om att från det håll jag representerar
har man försökt få till stånd en ordentlig
belysning av hur det är med
inkomstförhållanden och andra ekonomiska
förhållanden vad beträffar den
mindre företagsamheten i handel, hantverk
och småindustri i samband med att
problem berörande dessa grupper behandlas
här i kammaren. Men både regeringen
och regeringspartiet har varit
mycket litet intresserade av en ordentlig
belysning av detta. Hade man fått till
stånd en sådan, skulle det ha varit omöjligt
att i alla möjliga sammanhang låtsas
som om alla som är egna företagare hade
höga inkomster och kan bära extra bördor.

Vad skall samhället göra, om man
vill främja en utveckling, som sprider
företagsägandet här i landet? För det
första är det klart, att om man främjar
det enskilda sparandet, ökas utsikterna
för en sådan spridning. Regeringen
har emellertid sagt nej till en
lång rad åtgärder i detta syfte och fört
en politik som sannerligen inte befrämjar
enskilt sparande. En rad sparfräm -

jande förslag från oppositionen har avvisats.

För det andra skall man skapa goda
förutsättningar för utveckling av mindre
företag. Därvidlag har regeringen,
därom är man tämligen överens inom
företagarkretsar, många gånger varit relativt
ointresserad.

För att tillgodose ovannämnda syfte
har vi för det tredje föreslagit, att löntagarna
skulle kunna få vissa skattelättnader
för sådana inkomster, som erhålles
genom avtal om uppskjuten andel i
vinst. Det har man från regeringens sida
avvisat med stor bestämdhet.

Man kan gå vidare punkt för punkt
och finna, att regeringen varit ointresserad
av eller direkt motverkat en utveckling
som leder till spridning av företagsägandet.

Vad är det då våra socialdemokrater
tänker på, när de talar om detta, som
nu lär stå t. o. m. i ett programutkast
som är alldeles färskt, nämligen att »hela
folket skall bestämma» och dylikt,
vilket låter som om det vore fråga om
en spridning av inflytandet och en
långtgående fördelning av makten? Jo,
som vi vet tänker de på socialiserade
företag, till mycket stor del statliga företag.
Där, menar man, är det hela folket
som bestämmer. I varje fall har jag
inte fått någon anvisning på hur man
annars tänker sig att hela folket skall
kunna bestämma, om inte företagen till
stor del skulle vara statsägda.

Men, mina damer och herrar, hur är
det med maktkoncentrationen i dessa
statliga företag? Hur är det t. ex. i Tobaksmonopolet,
som jag tror man snuddat
vid förut i dessa debatter? Vem har
makten att utnämna de ledande inom
Tobaksmonopolet och andra företag? Jo,
det har — som jag tror att herr Andersson
i Ronneby nämnde i ett citat —
herr Sträng. När ni talar om maktfördelning,
om hela folkets bestämmanderätt
o. d., tänker ni tydligen till stor
del på att koncentrera makten till finansminister
Gunnar Sträng.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Jag tillåter mig att fråga våra vänner
i regeringspartiet, om de inte skulle
kunna motionera om en utredning
nästa år beträffande hur man skall kunna
åstadkomma en spridning av makten
inom de statliga företagen. Om ni gör
detta, kan det hända, att vad herr Andersson
i Ronneby sade om att det inte
lönar sig så bra att gå till kanslihuset
skulle visa sig berättigat. Men om
ni har fått nej i kanslihuset och kommer
till kammaren med en motion om
att åstadkomma en bättre spridning av
ägandet och inflytandet inom offentliga
företag, kan vi kanske få en fortsättning
på dagens debatt av inte ringa intresse.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inför denna
kammare vilja redovisa något av vad
som står i det av herr Ohlin omnämnda
programutkastet. Där står följande:
»Socialdemokratin vill i varje särskilt
fall pröva vilka former av företagande
och ägande, som bäst tjänar materiellt
framåtskridande och mänsklig välfärd.
Den företräder kravet på samhälleligt
ägande eller samhällskontroll av naturtillgångar
och företag i all den omfattning
det är nödvändigt för att tillvarata
viktiga inedborgarintressen. Den är beredd
att skapa nya företag i samhällets
ägo eller under samhällets kontroll, när
den privata företagsamheten är ur stånd
att fylla väsentliga behov. Den vill främja
tillkomsten och utvecklingen av skilda
former av samägda företag i alla de
fall, då dessa kan väntas tjäna de arbetandes
och konsumenternas intressen.
Den vill stimulera enskild företagsamhet
på de områden, där denna visar sig
kunna förena effektivitet och framstegsvilja
med ansvar gentemot konsumenterna,
de anställda och samhället.»

Vidare står det i broschyren: »Dessa
olika företagsformer bör inte betraktas
som självändamål. Valet mellan dem
måste bestämmas av vilka uppgifter som
skall lösas.»

Socialdemokratien har inte alls den
uppfattningen, som herr Ohlin vill göra
gällande, att man skall införa och
genomföra enbart statliga företag. Det
är ett sätt att redovisa socialdemokratiens
inställning i dessa frågor som är
totalt missvisande.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin kom in i debatten
litet sent, men det hälsas naturligtvis
med mycket stor tillfredsställelse,
att debatten får föras över det stora
vattnet. Jag tänkte annars att vi skulle
debattera de frågor, som herr Ohlin tog
upp, i samband med den stora ekonomiska
debatten i anledning av Kungl.
Maj:ts tilläggsproposition.

Herr Ohlin begår precis samma misstag
som de övriga talarna. Han talar om
någonting annat. Han berörde visserligen
några frågor som naturligtvis i och
för sig kan vara intressanta att ta upp
här. Han sade att det från enskilda riksdagsmäns
sida skulle föreligga intresse
för statliga företagsformer. Det är omöjligt
att komma ihåg allt som sker i denna
kammare, men vi har faktiskt haft
en motion i den frågan, där riksdagen
också godtagit motionärernas förslag
och skrivit till Kungl. Maj :t och fått en
utredning om de statliga företagsformerna.
Jag ser att herr Ohlin skakar på
huvudet. Herr Ohlin kan emellertid utan
att besvära denna talarstol läsa statsutskottets
utlåtande nr 194/1951.

Vidare drar herr Ohlin några mycket
underliga slutsatser i fråga om statliga
företag och maktkoncentration. Det är
väl alldeles uppenbart, herr Ohlin, att
förhållandet blir helt annorlunda för
statliga företag, som ligger under regeringens
och riksdagens kontroll och där
vi har insyn. Den sittande regeringen
måste självklart välja de personer, som
skall leda dessa företag. Har herr Ohlin
samma möjligheter på den privata sektorn?
Om så vore fallet behövde vi inte
fortsätta debatten i denna kammare.

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

Men herr Ohlin med sin nationalekonomiska
skolning borde inte ha svårt att
se nyanserna i detta avseende. Det är
för övrigt mer än nyanser — det är
avgörande principfrågor.

Det finns ingen som helst anledning
att nu, herr Ohlin, stämma in i herr
Hjalmarsons anförande när vi diskuterade
LKAB och angripa finansministern
för att han utför de uppgifter som tillkommer
en finansminister enligt av
riksdagen fastställda grunder och efter
i demokratisk ordning tillkomna beslut.
Det tycker jag inte är att föra upp debatten
på det högre planet. Jag trodde
annars att vi just nu skulle ha förutsättningar
för detta.

Det är inte heller någon anledning att
i detta sammanhang diskutera inkomstförhållandena
för dem som arbetar inom
den mindre företagsamheten. Det finns
taxeringslängder att tillgå, och vi får väl
betrakta dem som ett riktigt uttryck för
läget.

Men att vår politik skulle ha medfört
en minskning av småföretagsamheten,
herr Ohlin, det är ett påstående som
inte på något sätt kan beläggas. Om
herr Ohlin gör gällande något sådant,
är herr Ohlin föremål för samma gamla
villfarelse som man var då storföretagen
startade i vårt land och man spådde
att småföretagen skulle kraftigt minska.
Till vår glädje har småföretagen ökat
i ständigt snabbare tempo och har i dag
större betydelse inom det svenska samhället
än någonsin. De omhuldas också
av regering och riksdag på ett bättre
sätt än någon gång tidigare i vårt lands
industriella och ekonomiska utveckling.
Herr Ohlins siffror, som skulle visa motsatsen,
skulle säkert kammaren vara utomordentligt
intresserad av.

Att bifalla allt vad herr Ohlin och
de borgerliga partierna i detta avseende
vid olika tillfällen har föreslagit, utan
hänsynstagande till det stora sammanhanget,
är omöjligt för någon sittande
regering. Det finns aldrig någon som
helst chans att få igenom allt detta. Och

det är att göra våld på sanningen, när
man framställer det som om småföretagsamheten
i dag skulle befinna sig i ett
dåligt läge.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Kellgren
för att han gjort mig den tjänsten att
läsa upp en del ur det socialdemokratiska
programutkastet, ty det bekräftade
vad jag sade. Men sedan använde
herr Kellgren det gamla vanliga knepet
och påstod att jag skulle ha sagt
att socialdemokratien enbart ville ha
statliga företag. I mitt tidigare anförande
finns det inte något uttalande av det
slaget och herr Kellgrens yttrande innebar
alltså ett goddag — yxskaft.

Däremot har jag sagt att när socialdemokratien
talar om att hela folket
skall bestämma, tänker man många
gånger, enligt vad jag funnit, på statliga
företag. Vad ni menar, när ni inte
tänker på statliga företag, det har jag
aldrig fått något besked om, trots att
jag kanske tusen gånger har frågat om
den saken. Om det inte skulle vara fråga
om statliga företag, vad innebär då
det där uttrycket, att hela folket skall
bestämma?

Kanske kan jag efter dessa många,
förgäves ställda frågor i dag få ett svar
på denna fråga: Vad innebär det, konkret
uttryckt, att hela folket skall bestämma,
om det inte är fråga om statliga
eller offentliga företag?

Utredningen om de statliga företagsformerna,
som herr Andersson i Ronneby
talar om, är välbekant för alla i
denna kammare. Den har emellertid
inte enligt sina instruktioner att belysa
hur man skall minska koncentrationen
av makten och uppnå en spridning av
den inom de statligt ägda företagen. Får
jag erinra om att den ledamot av denna
kammare, som alldeles särskilt har
intresserat sig för de statliga företagen,
nämligen herr Hagnell, har lagt fram
ett förslag som innebär, att man skulle
ytterligare koncentrera makten genom

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

någon sorts holdingbolag, som i sig
skulle samla inflytandet över alla de
statliga företagen.

Beträffande de offentliga och statliga
företagen vill jag också påminna om att
riksdagen representerar Sveriges folk,
som indirekt är ägare till de statliga
företagen. Riksdagens revisorer har
emellertid av regeringspartiet många
gånger förmenats den insyn i dessa,
som ägarna till ett företag annars brukar
ha genom lämpliga revisorer.

Till slut, herr talman, kan väl ingen
komma ifrån att det karakteristiska för
socialistisk samhällssyn är, att man på
olika vägar vill genomföra en långtgående
finansiell maktkoncentration i statens
händer. Jag konstaterar, att man
inte är intresserad av att här få denna
strävan kritiskt belyst.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Herr Ohlin frågade, varför de
socialdemokratiska riksdagsmännen inte
tog initiativ i fråga om de statliga
företagsformerna. Jag påvisade, att vi
har gjort detta. Herr Ohlin talade om
något annat. Det är ganska belysande.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Gång på gång här i debatten
har det ställts den frågan, varför
inte regeringen har tillsatt den av motionärerna
begärda utredningen. Under
de senaste åren har det utkommit åtminstone
två stora bokverk som innehåller
det väsentliga av det material beträffande
de större företagen som motionärerna
har efterlyst. Varför skulle
regeringen föranstalta om utredningar
som redan har genomförts på privat initiativ? Det

har sagts att envar borde veta för
vem han arbetar. Jag tror att det är mycket
lätt för de flesta, som är intresserade
därav, att ta reda på den saken.
Och i ett samhälle med effektiv konkurrens
på lika villkor vet människorna

det utan vidare: de arbetar för kunderna.
Jag trodde att det var fallet även
med dem som är anställda inom av socialdemokratiska
intressen ägda företag.
De många opolitiska eller borgerliga
journalister, som är verksamma i Stockholms-Tidningen,
Aftonbladet eller liknande
tidningsföretag, uppfattar sig säkerligen
som tjänare åt allmänheten, icke
åt den socialdemokratiska partistyrelsen.

Varför, herr talman, är duktigt folk så
eftersökta? Naturligtvis därför att det
är brist på dem. Det är därför som styrelseledamöterna
i Kooperativa förbundet
sitter i inte mindre än ett hundratal
olika kooperativa företag. Därför anlitas
också folk av detta slag i så stor
omfattning av statsmakterna när det
t. ex. gäller att tillvarata Sveriges intressen
i handelspolitiska sammanhang eller
då det är fråga om att reda ut en kvistig
ekonomisk situation, där staten anses
böra ingripa, låt mig säga av typen
Uddevallavarvet.

Jag tror inte på att människorna betraktar
det som riskabelt att sätta in
sina sparslantar i företag, där duktigt
folk sitter med i ledningen, folk som i
praktiken har visat att de förstår produktionens
villkor. Det måste förhålla
sig tvärtom. Människorna känner sig nog
rätt lugna, om de har anförtrott förvaltningen
av sina sparmedel till företag,
i vilkas ledning finns den kategori
av folk som vi här talat om.

Vi inom högerpartiet uppfattar det —
från socialdemokratiskt håll har man
redan tidigare här erinrat därom — såsom
ett väsentligt mål att främja en
spridning av den personliga äganderätten.
Hur skall då detta kunna åstadkommas?
Jo, genom att ge människorna det
utrymme i deras arbetsförtjänst som är
nödvändigt för att de skall kunna bygga
upp ett större personligt ägande. Man
gör det genom att sänka skatterna, genom
att ändra skattelagstiftningen, så
att skattelättnader eller skattebefrielse
erhålles för olika former av .sparande.
Man gör det genom att främja uppkoms -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

ten av en brett förankrad aktiemarknad.
Detta senare förutsätter i sin tur en
rad olika åtgärder, från förändringar av
skattelagstiftningen till försäljning av aktier
i statens företag och ett väsentligt
vidgat utrymme för emission av aktier
inom enskilda företag.

Men var ligger, herr talman, hindret
för att få till stånd en utveckling efter
dessa riktlinjer? Det är den socialdemokratiska
politiken, den politik som de
socialdemokratiska motionärerna företräder,
som utgör det väsentliga hindret
mot en sådan utveckling. Det är ju regeringspolitiken
som — såvitt jag kan erinra
mig — har gått emot varje förslag,
som i praktiken skulle ha bidragit till att
möjliggöra en snabbare spridning av den
personliga äganderätten.

På en punkt föreligger emellertid en
viss samstämmighet mellan vår uppfattning
och en del av de socialdemokratiska
uttalanden, som förekommit här i debatten.
Det är, herr talman, angeläget att
medborgarna får en så omfattande information
som möjligt om utvecklingstendenserna
både i det ekonomiska livet
i stort och i de enskilda företagen.
Aktiebolagslagen ger vissa föreskrifter
om de skyldigheter som åligger företagen
härutinnan. Jag tror, att det vore
värdefullt om man inom företagen så
långt som det ginge eftersträvade att
sätta så mycket kött på benen som möjligt.
Det har man gjort på sina håll på
ett mycket berömvärt sätt, men mera
kan säkert göras. Då uppkommer frågan:
Hur skall intresset härför uppmuntras?
Framför allt genom att återställa
en fri och funktionsduglig kapitalmarknad
efter de rekommendationer, som vi
tidigare har givit. Då blir det en effektiv
marknadskonkurrens om spararnas
medel. Då växer det fram en sådan löpande,
kontinuerlig information om resultat
och framtidsplaner hos företagen,
som i stor omfattning förekommer t. ex.
i Förenta staterna. Med en fri kapitalmarknad
blir företagsledningarna spontant
intresserade av att hålla de många

ägarna å jour med vad som händer i
företaget och att lyssna på spararnas
synpunkter och önskemål. Man håller
regelbundet återkommande möten med
spararna i olika delar av landet och man
diskuterar på ett mycket öppenhjärtigt
sätt igenom de egna problemen. Varför
är man så angelägen att hålla en sådan
verksamhet i gång? Det är därför att
man inte vill förlora spararnas insatser.
Man vill inte att de skall gå till
konkurrenterna, utan man önskar ha
dem kvar i företaget. Man fruktar ingenting
så mycket som att spararna skall
börja sälja sina andelar för att flytta
över pengarna till andra företag. På så
sätt får spararna i en marknadsekonomi
av denna typ ett stort inflytande över
utvecklingen.

Vad är det främsta hindret för att ett
sådant tillstånd skulle kunna uppstå
även hos oss? Det är ju den socialdemokratiska
regeringspolitiken, som partiellt
har förlamat den svenska kapitalmarknaden.
Följaktligen är det regeringspolitiken
som främst måste förändras för
att vi verkligen skall kunna komma fram
till en demokratisk marknad, vilken utgör
själva grunden för en egendomsägande
demokrati. Att överlåta inflytandet
på den politiska makten löser inga
problem. Avståndet mellan valhandlingen,
nedläggandet av röstsedeln i valurnan
och statsrådsbesluten i företagsfrågor
är på tok för långt, och möjligheterna
att kontrollera regeringsåtgärderna
är i verkligheten mycket mindre
än vad man kunde tro efter att ha hört
en del av de socialdemokratiska inläggen
här i dag. Och framför allt, herr
talman, möjligheten att reagera på det
effektivaste sättet om man är missnöjd
är helt enkelt obefintlig, möjligheten
nämligen att ta ut sin andel ur det statliga
företaget. Gå bara till herr Sträng
och försök att ta ut vad ni placerat i
t. ex. Norrbottens järnverk, så får ni
se hur det går.

Sanningen är att regeringen inte åtnjuter
spararnas förtroende och därför

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

endast genom tvångsingripanden av olika
slag och s. k. frivilliga överenskommelser
kan skaffa sig förfoganderätten
över spararnas medel. Det skapas med
sådana medel en ekonomisk och politisk
maktkoncentration som har föga gemensamt
med verklig demokrati.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s)
kort genmäle:

Herr talmani Debatt lönar sig faktiskt.
Det märker vi i dag när vi lyssnar
till herr Hjalmarson. Han står ju
inte att känna igen från den debatt vi
förde när vi resonerade om LKAB med
finansministern. Det lönar sig faktiskt
att debattera om och kring väsentliga
spörsmål, även om herr Hjalmarson gör
likadant som de andra på den sidan i
dag och för över hela debatten på det
ekonomiska området, som vi skall behandla
i maj månad. Det är självklart
inte möjligt att nu ta upp hela den diskussionen,
men vi noterar med tillfredsställelse
den mjuka och samvetslena tonen.

Den socialdemokratiska riksdagsgruppen
har, som väl är, i många avseenden
en motsatt uppfattning om de ting som
herr Hjalmarson talar om. Det visar sig
att genom att vi har vågat ställa anspråk
för alla människors räkning på en utveckling
i demokratiskt hänseende, har
vi nått ett samhälle med god funktion
och social standard, ett samhälle där
kommunister har mindre inflytande än
i andra samhällen. Vi har lyckats skapa
en jordmån, där alla människor känner
sig som delägare till den demokratiska
utvecklingen och det samhälle vi har
byggt upp.

Herr Hjalmarson försöker framställa
det som om denna motion skulle vara uttryck
för fientlighet mot näringslivet
över huvud taget, det näringsliv som
skall ge oss underlaget — det inser vi
likafullt som herr Hjalmarson — till det
vi skattar högt. Talet om att vi är näringsfientliga
faller på sin egen orimlighet.
Utvecklingen av företagsamheten,

i både de större och mindre företagen,
visar någonting helt annat.

Jag skulle vilja fråga herr Hjalmarson:
Är det betydelselöst att ha insyn? Är det
en betydelselös lagstiftning vi har genomfört
på kartellområdet? Vad har den
fått för resultat? När vi började registrera
kartellerna i riket var de ungefär
1 600 — jag har inte det exakta talet i
huvudet. De var inte tillkomna för att
konsumenterna skulle få billigare varor
utan för att hålla höga priser och bespara
företagarna onödig konkurrens.
Bara genom att införa kartellagstiftning
och kontinuerligt övervaka kartellbildningen
har hälften av dessa 1 600 avtal
försvunnit. De tålde alltså inte offentlighetens
ljus, herr Hjalmarson. Är det sådana
små oskyldiga ting som det i dag
vore så farligt att resonera om? Får vi
sådana resultat, finns det anledning att
söka utröna om inte den företagsamhet
som i dag är så bra kan bli ännu bättre.
Inte kan väl samhället stå stilla. Det är
en levande organism som måste utvecklas.

Vi måste följa med i den allmänna
utvecklingen och hävda oss i konkurrensen.

Är det betydelselöst att vi har en näringsombudsman
som kan ta upp resonemang
med näringslivets folk när
vissa ting inte är som de borde vara?
Är det betydelselöst att vi kan föra upp
sådana ting till en domstol? Nej, ingalunda.
Det är åtgärder som i hög grad
gagnar den friska företagsamheten, den
som vi alla vill omhulda. De betyder
självklart intrång för någon företagare,
det är uppenbart, men på längre sikt
gagnar de alla.

Jag tror att det förhåller sig på samma
sätt med den nu begärda insynen.
Redan debatt innebär ju att upplysningsverksamheten
effektiviseras. Herr
Hjalmarson talar nu om den upplysningsverksamhet
som bedrives i dag.
Den är helt ett resultat av den ekonomiska
och politiska debatt vi förde i
fjol. Inte såg jag mycket till sådan de -

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom det privata näringslivet

batt när jag var yngre. Det är ett glädjande
framsteg, att sådan debatt och
spridning av upplysning kan ske. Def
är bara att fortsätta med de goda krafter
vi nu har och den uppriktiga vilja
som tycks vara för handen. Det finns
ingen anledning till skuggrädsla och att
tro, att ett samhälle inte skulle våga se
hur det fungerar. Det är lika avgörande
för de enskilda människorna att ha
ett näringsliv som fungerar väl som att
statens verksamhet fungerar. Visst skall
vi titta på den statliga verksamheten.
Det skall vi inte vara rädda för. Kan vi
inte vara överens om att behandla frågan
om insyn i privata företagsamheten
på samma sätt, så att det blir en
viss ömsesidighet i sammanhanget.

Denna motion avser en redovisning av
förhållandena, ingenting annat.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ett av herr Anderssons
i Ronneby fria påhitt att jag
skulle ha gjort gällande, att han företräder
en fientlig inställning gentemot
näringslivet. Däremot har jag den uppfattningen
att denna motion, som herr
Andersson i Ronneby stöder, är fullkomligt
meningslös. Det är en annan
sak.

Insyn, herr Andersson i Ronneby, det
får man genom att skapa en effektiv
marknadsekonomi, inte genom att igångsätta
en statlig utredning om ting som
redan är utredda.

Herr Andersson i Ronneby berörde
LKAR. För att det inte skall vara några
missförstånd på den punkten skall
jag, herr talman, bara säga följande till
honom. När herr Sträng — för att nu
försöka citera vad som förut citerats
här i debatten — i ensamt majestät utser
styrelser, när han i ensamt majestät
utser verkställande direktör, när han i
ensamt majestät utser bolagsstämma,
d. v. s. skickar en av sina byråchefer
eller statssekreteraren och påstår att de
är svenska folket och när herr Sträng
i ensamt majestät ger företaget sina di -

rektiv, då är inte detta någonting som
vi kallar ekonomisk demokrati. Den typ
vi vill främja, när vi talar om egendomsägande
demokrati, uppbärs av ett brett,
direkt folkligt inflytande på den svenska
marknaden.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmarson är synnerligen
anspråkslös när det gäller att
ställa krav på insyn och möjligheterna
vad gäller det privata näringslivet. Om
det skulle vara riktigt som herr Hjalmarson
sade — jag vill inte gå in på
det på grund av tidsbristen —• skulle
det vara fullständigt onödigt med hela
den kartell- och näringslagstiftning som
vi har. Detta är nog herr Hjalmarson —
och högern —- ganska ensam om att
tycka i detta samhälle. Jag tror att människorna
där ute har mycket litet till
övers för vad herr Hjalmarson företräder
i det sammanhanget.

Om riksdagen har beslutat att statliga
företagsformer skall fungera så och
så och vi har full demokratisk insyn, då
är det inte alls någon dålig demokrati,
att den sittande finansministern också
effektuerar riksdagens beslut. Då är också
insynen fullständig. Det är skillnaden
mellan statliga företagsformer, där
insynen är fullständig, och privata företagsformer,
där den inte alls finns.
Jag hoppas att herr Hjalmarson kan förstå
skillnaden här, det lär inte vara så
särskilt besvärligt.

I mitt inledningsanförande visade jag
på en utredning angående tillsättandet
av bolagsstyrelserna. Där pekas på en
mycket stark tendens. Det visar sig, att
bara ett litet fåtal enskilda kapitalägare
behärskar rösterna vid bolagsstämmorna.
Även sambandet mellan stora
personliga förmögenheter och aktivt ledarskap
i storföretag såsom ordförande,
styrelsemedlem eller verkställande direktör
var mycket markant. Var tredje
miljonär och var sjätte halvmiljonär var
ledare — styrelseledamot eller verkstäl -

Fredagen déri 29 april 1960

Nr 15

Ägandeförhållandena och maktkoncentrationen inom dét privata näringslivet

lande direktör ■—• i bolag med mer än
200 anställda. Jag har, herr Hjalmarson,
inte fällt något omdöme om detta.
Jag har endast sagt att det skulle
vara av värde för debatten att ha en
bättre belysning av dessa förhållanden.
Upplysning har aldrig skadat framstegen
i det svenska samhället. Framstegen
har helt varit beroende av kunskap och
upplysning. Denna motion är bara ett
led i denna verksamhet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Ronneby
talade om insyn och belysning.
Herr Andersson lär ju själv vara en
framträdande representant för ett statligt
monopolföretags styrelse. Ändå, har,
såvitt jag vet, inte herr Andersson i
Ronneby eller regeringspartiet i övrigt
verkat för att svenska folkets representanter,
d. v. s. riksdagens revisorer,
skuile få lov att se på detta företag.
Tydligen misstror herr Anderson i Ronneby
sina kolleger här, när han inte
tror att riksdagens revisorer skulle vara
kapabla att här hämta kunskaper
utan att lämna ut olämpligt material till
offentligheten.

Jag tillät mig vidare fråga vad man
på den socialdemokratiska sidan menar,
när man talar om hela folkets bestämmanderätt
till skillnad från den mera
koncentrerade makten över företagen.
Jag ställde den frågan eftersom jag
många gånger funnit, att detta med hela
folkets bestämmanderätt i praktiken
betyder statliga företag över vilka finansminister
Sträng bestämmer. Jag har
inte fått något svar på den frågan och
får nog upprepa den många gånger innan
jag får något svar — om jag någonsin
får det.

Mitt tal om en utredning, herr Andersson
i Ronneby, gällde inte arbetsformerna
i de statliga bolagen och detta
som den välkända utredningen håller
på med. Herr Andersson gjorde sig
skyldig till ett minnesfel eller ett hörfel.
Vad jag frågade var, varför man

inte begär en utredning om spridning
av makten i de Statliga företagen, så att
vi kan få någon liten belysning av vad
det socialistiska talet i praktiken innebär.
Detta tror jag verkligen är en mycket
angelägen uppgift, och jäg upprepar
min uppmaning till herrarna och
damerna i regeringspartiet: Ägna litet
intresse åt frågan om spridning av makten
inom de statliga företagen!

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Herr Hjalmarson för
ofta ordet demokrati på sina läppar.
Han älskar att framställa sig själv och
högerpartiet som de verkliga företrädarna
för demokratien och för vardagsmänniskornas
intressen. Jag undrar
dock om det inträffat någon större förändring
med herr Hjalmarson sedan
han gjorde följande uttalande: »Konservatismen
måste undan för undan mala
sönder den demokratiska ideologien och
ersätta den med sina egna positiva begrepp.
Eftergifter för demokratien är
åtskilligt riskabla. Har man givit en viss
potentat lillfingret, tar han snart hela
handen.»

Herr Hjalmarson och hans parti räknas,
trots detta, till de fyra demokratiska
partierna.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! I likhet med många
andra, kanske inte i denna kammare
men i detta samhälle, har jag i min grönaste
ungdom en del försyndelser på
mitt samvete. Jag var en gång i tiden,
när jag var mycket ung, med i en synnerligen
vänsterorienterad sammanslutning;
där fanns t. o. m. en del företrädare
för den meningsriktning som den
senaste talaren representerar. Det var
— såvitt jag minns rätt — på den tiden
som jag gjorde det återgivna uttalandet.
Jag hoppas att kammaren behagar
överse med det.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det var en ganska märklig
deklaration. Jag tror inte alls att

Andra kammarens protokoll 1960. Nr 15

Nr 15

Fredagen den 29 april 1960

Interpellation ang. färjtrafiken i Svanesund

den stämmer, ty vid den tidpunkt uttalandet
gjordes tillhörde herr Hjalmarson
visst inte någon vänsterorienterad
organisation. Men är det någon här i
kammaren som har märkt om herr Hjalmarsons
uttalanden och handlingar här
i riksdagen har ändrats i jämförelse
med det citat jag här anförde?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen framställde till en början
propositioner i avseende å utskottets
hemställan, nämligen dels på bifall
till utskottets berörda hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 2) av
herr Fahlander m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
2) av herr Fahlander m. fl.

Därvid avgåvos 88 ja och 92 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
i reservationen 2) av herr Fahlander
m. fl. gjorda hemställan.

Härefter blev på i fråga om motiveringen
framställd proposition den i

reservationen 2) anförda motiveringen
av kammaren godkänd.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren nu att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till plenum
onsdagen den 4 maj kl. 10.00.

§ 17

Interpellation ang. färjtrafiken i
Svanesund

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Torp (s), som
yttrade:

Herr talman! Den nya bron mellan
Tjörn och Stenungsund är avsedd att
tagas i bruk för allmän trafik från och
med den 15 nästkommande juni. Det
har försports att vägförvaltningen i
Göteborg har för avsikt att, samtidigt
med att bron upplåtes för trafik, införa
tidtabell för färjtrafiken i Svanesund
mellan Orust och Kolhättan. Detta har
också bekräftats från vägförvaltningen
vid en tidningsintervju, där vederbörande
talesman för vägförvaltningen bl. a.
förklarat att »vi har från början varit inställda
på att svanesundsfärjan skall
självdö», och vidare att »för bilisterna
spelar den lilla omvägen ingen större
roll».

Befolkningen på Orust, som har en
helt annan uppfattning om svanesundsfärjans
fortsatta betydelse än vad vägförvaltningen
sålunda har, ser med
största oro på planerna att belägga trafiken
i Svanesund med restriktioner.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
få framställa följande fråga:

Kan det anses överensstämma med
gällande praxis att, innan tillräcklig erfarenhet
vunnits om den nya trafiksituationen,
förfara på det sätt som sålunda
planeras?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 29 april 1960

Nr 15

§ 18

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om kommunalförbund,

nr 15, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse till riksdagen
angående vissa av riksdagens revisorer
gjorda uttalanden,

nr 16, i anledning av väckt motion
om ändring av bestämmelserna angående
plats för avgivande av yttrande
inför kammare, och

nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändrad lydelse av 38 § lagen
om val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. in.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen
in. m.,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga statistikens
organisation jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA), och

nr 86, angående överlämnande till
särskilt utskott av vissa till statsutskottet
remitterade ärenden;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av väckta motioner
om viss utsträckt tillämpning av bestämmelserna
om skattebefrielse för
dödsbo,

nr 47, i anledning av väckta motioner
om viss ökad rätt till avdrag vid beskattningen
för kommunalskatt m. m.,
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövandet av statens
tobaksmonopol;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett näringsråd
samt om översyn av handelsrepresentationen
i de västeuropeiska länderna, och
nr 19, i anledning av väckta motioner
om vidgade direktiv för beredningen
rörande åtgärder till stöd för den
svenska exporten på det kommersiella
området m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i allmänna arbetstidslagens
bestämmelser om uttagande
av övertid,

nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss säkerhetsutrustning å bilar,
nr 27, i anledning av väckt motion
om förbud mot hastighetstävlingar med
motorfordon på allmän väg,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om socialhjälp,
och

nr 30, i anledning av väckt motion om
viss ändring av lagen om försäkring för
allmän tilläggspension; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder i syfte att
motverka rasförföljelse, m. m.

§ 19

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medel för år 1960
till bostadslån åt domänverkets fast anställda
skogsarbetare, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödet åt lin- och
hampberedningen under budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Nr 15

Tisdagen déh 3 maj 1960

ställning rörande anslag för budgetåret
1960/61 till ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt m. m.

§ 20

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 153, angående vissa åtgärder i prisreglefandé
syfte på jordbrukets område,
m. m., och

nr 154, med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor, m. m.

Dessa propositibner bordlädes.

§ 21

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 119, angående riktlinjer
för utbyggande av universitet och högskolor
m. m., nämligen

nr 804, av fröken Vinge in. fl.,
nr 805, av herr Helén m. fl,, och
nr 806, av herr Larsson i Stockholm
m. fl.

Vidare anmäldes följande motiönér:
nr 807, av fröken Wetterström m. fl.,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
hr 135, angående riktlinjer för en
framtida statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet,
och

nr 808, av herr von Friesen m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkaryrket in. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.40.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 3 maj

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 26
och den 27 nästlidne april.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Nilsson i Östersund, som
vid kammarens sammanträde den 26
april med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. det statliga stödet åt
växtförädlingsanstalterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Appuna
har frågat mig, om jag har för avsikt
att inom en närliggande framtid framlägga
förslag om formerna för det framtida
statliga stödet åt växtförädlingsanstalterna.

I anledning härav får jag meddela,
att överläggningar i ärendet under

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

sistförflutna år ägt rum med representanter
för i ärendet intresserade institutioner
m. fl. Därefter har arbetet med
utarbetandet av ett förslag pågått inom
departementet. Samtidigt förhandlas
också om en internationell konvention
angående rättsligt skydd för växtförädlingsprodukter.
Senare under denna
månad kommer nya överläggningar att
äga rum med vederbörande intressenter.
Oavsett utgången av de internationella
förhandlingarna är det min förhoppning
att kunna framlägga förslag
i ärendet i samband med nästa års statsverksproposition.

Härpå anförde

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga.

Jag hälsar med tillfredsställelse, att
ett förslag i hithörande fråga är att förvänta.
Då det med hänsyn till det statsfinansiella
läget och andra omständigheter
inte varit möjligt att ge förädlingsverksamheten
erforderliga medel,
är såvitt jag kan förstå den enda möjligheten
att på annat sätt tillföra verksamheten
medel.

Det framgår vidare av statsrådets
svar, att det pågår förhandlingar om en
internationell konvention angående
skydd för växtförädlingsverksamheten.
Men med hänsyn till att dessa förhandlingar
kan ta lång tid i anspråk innan
något resultat därifrån kan förväntas är
det önskvärt att frågan löses internt för
vårt land. Såvitt jag är riktigt underrättad
uttas i Västtyskland och Holland en
avgift till förädlingsverksamheten. Den
är måhända inte av samma karaktär som
den som diskuteras i vårt land, men den
har haft stor betydelse för verksamheten
i dessa båda länder.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. eldistributionen
på landsbygden

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Larsson i Luttra frågat,

1) om jag ville lämna kammaren en
redogörelse för min syn på möjligheterna
att främja de lokala intressenas medverkan,
ansvarstagande och självbestämmanderätt
i fråga om lokal eldistributionsverksamhet
på landsbygden
enligt samma principer som redan
gäller i städerna;

2) om jag vore beredd att vid förestående
reorganisation av distributionsföretag
främja ett handlingsprogram,
som ger möjlighet för fortvaro eller bildande
av i bygden förankrade bärkraftiga
enheter, även om förbrukarantalet
skulle understiga riktvärdet 2 000, allt
enligt den grundregel som finns inskriven
i ellagen 1 §; samt

3) om jag ansåge att prövning av koncessionsansökning
borde ske förutsättningslöst
och utan hänsyn till sökandens
eventuella innehav av motsvarande
koncession.

Interpellanten har givit sina frågor
en mycket vid och delvis motsägande
formulering. Interpellationens motivering
ger emellertid vid handen, att med
frågorna åsyftas principerna för det pågående
rationaliserings- och utvecklingsarbetet
beträffande detaljdistributionen
av elektrisk kraft på landsbygden.
Såsom säkert är bekant för interpellanten
har dessa principer redan givits
sin allmänna utformning i den av
1957 års riksdag bifallna propositionen
nr 161 med förslag till ändringar i 1902
års lag om elektriska anläggningar. Jag
vill därför i första hand hänvisa till vad
i propositionen anfördes, vilket självfallet
är vägledande vid avgörandet av
förekommande koncessionsärenden. Givet
är att all nödig hänsyn tages till berättigade
lokala intressen i fråga om

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Svar på interpellation ang. eldistributionen på landsbygden

medverkan i och bestämmanderätten
över eldistributionen. Såsom i propositionen
anfördes och under remissbehandlingen
även betonades från olika
håll är det emellertid också givet, att
man därvid icke bör generellt binda sig
för en viss företagsform utan välja den
i varje särskilt fall lämpligaste. I de fall
där olika distributionsföretag konkurrerar
om koncession, som under närmast
föregående period innehafts av
ett av dem, kan det understundom vara
påkallat att, för beredande av möjligheter
till ytterligare överväganden rörande
företagens inbördes lämplighet,
lämna ny kortvarig koncession åt det
företag, som redan uppehåller distributionen.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! För närvarande ombesörjes
all eldistribution av i huvudsak
tre olika huvudmän. Dels är det kraftleverantören,
d. v. s. ett bolag, ett privatägt
kraftverk eller staten, dels kommunerna
— som är det vanligaste t. ex.
i städerna — och dels sammanslutningar
av förbrukare, d. v. s. distributionsföreningar,
samt i vissa fall företag som
arbetar i bolagsform.

Distributionen sker med ensamrätt
och grundar sig på en av staten beviljad
koncession. Denna koncession beviljas
för en ganska lång tidsperiod, i
vanliga fall 40 år men där särskilda skäl
föreligger ända upp till 60 år. När koncessionen
beviljas för så lång tid, är det
självfallet mycket viktigt att den kommer
i sådan distributörs hand som konsumenterna
kan hysa förtroende för.

Vidare är det uppenbart, att det kan
hända en hel del under en så lång koncessionstid.
Förhållandena kan ju vara
helt andra i slutet än i början av koncessionsperioden.
Vi behöver bara tänka
på kommunsammanslagning, både

den som har varit och den som eventuellt
kommer. Meningen med dessa
sammanslagningar är ju att bereda
landskommunerna ungefär samma förutsättningar
för ekonomisk verksamhet
som städerna har.

I det aktuella fall som föranlett min
interpellation säger länsstyrelsen i Kalmar
län bl. a.: »Den lokala eldistributionen
måste anses vara en kommunal
angelägenhet av vital betydelse för bygdens
välstånd och utveckling. Kommunernas
ansvarstagande och självbestämmanderätt
synes icke böra vara mindre
när det gäller den lokala elkraftsförsörjningen
än i fråga om andra liknande
samhällsfunktioner, exempelvis vattenförsörjning,
avloppsanläggningar och
byggnadsplanering. När kommun yrkar
på att själv få ombesörja den lokala
distributionen synes därför — om inga
rättsliga eller praktiska hinder föreligger
— företräde böra lämnas kommunen.
»

Även beträffande alternativet med distributionsföreningar
kan man säga, att
förhållandena är helt andra nu än för
30—40 år sedan. Nu har vi på olika områden
stora och välskötta ekonomiska
föreningar av producenter och konsumenter,
vilka inte lämnar något övrigt
att önska i fråga om affärsmässig skötsel,
modern utrustning och service åt
sina medlemmar. Även för eldistribution
har en lokalekonomisk förening
många fördelar.

Som jag sade har min interpellation
tillkommit huvudsakligen med anledning
av ett aktuellt fall, där ansökan
om koncession ingivits från Mönsterås
och Ålems kommuner. Koncessionen innehaves
för närvarande av Sydkraft.
Kommerskollegium, som har yttrat sig
över ärendet, skriver bl. a.: »Redan
denna omständighet talar enligt kollegii
uppfattning för att bolaget bör ha företräde,
när det gäller den fortsatta eldistributionen
inom områdena.»

På den punkten kan man givetvis ha
olika meningar. Jag har för min del den

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

Svar på interpellation ang. tolkningen och tillämpningen av asylrätten

uppfattningen, att mycket starka skäl
talar för att det lokala distributionsföretaget
bör ha företräde vare sig det
är kommunalt eller enskilt — självfallet
under förutsättning att företaget fyller
fordringarna i fråga om storlek och
bärkraft. Jag kan sålunda inte dela den
uppfattning som kommit till uttryck i
kommerskollegii uttalande. Inte heller
kan jag finna något i interpellationssvaret
som tyder på att statsrådet skulle
dela kommerskollegii uppfattning och
att man inte förutsättningslöst skall pröva
vem som skall få koncessionen. Jag
tror också att detta är den enda väg
man kan gå, om man vill åstadkomma
en rationell och tidsenlig eldistribution
på landsbygden.

Sedan har också i detta sammanhang
fråga uppkommit om vilka krav som
skall ställas beträffande storleken på ett
distributionsföretag och vad som i det
avseendet skall anses vara tillräckligt.
I här ifrågavarande fall har som sagt
koncessionsansökan ingivits från två
kommuner, vilka tillsammantagna utan
all tvekan utgör ett tillräckligt stort och
bärkraftigt område. Därvidlag säger
kommerskollegium: »Under förutsätt ning

att Mönsterås och Ålems kommuner
bilda ett kommunalförbund, som
handhar eldistributionen, får kollegium
vitsorda, att dessa båda kommuner tillsammans
skulle komma att bilda ett
bärkraftigt område, utgörande en ur såväl
teknisk som ekonomisk synpunkt
lämplig enhet. Enligt kollegii uppfattning
är däremot tveksamt om lagens
bestämmelser i sagda avseende skulle
uppfyllas, därest de båda kommunerna
finge var sin koncession. Framför allt
skulle vissa tekniska nackdelar lätt
uppstå.»

Nu är det så, att det under förberedelsearbetet
med de bestämmelser som
skall gälla för elupprustningen har
framkommit vissa minimikrav, och om
man skall följa de bestämmelserna, så
uppfyller dessa två kommuner desamma
var för sig. Det kan då vara vik -

tigt att veta, om det därvidlag har skett
någon glidning, så att man nu inte längre
kan anse att de minimikrav, som en
gång uppställdes men som inte spikades
i lagstiftningen, inte gäller längre.
Jag har inte kunnat se, att statsrådet
givit uttryck åt någon sådan uppfattning
i sitt korta svar, men det kanske
vore värdefullt att få besked på den
punkten.

Med detta ber jag att få tacka statsrådet
för svaret på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. tolkningen
och tillämpningen av asylrätten

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Helén har i en interpellation
frågat mig, om jag ämnar medverka
till en sådan ordning, att franska
medborgare, som av samvetsskäl känner
sig förhindrade att deltaga i krig —-efter noggrann prövning av omständigheterna
i det individuella fallet -— tillförsäkras
rätt att stanna i Sverige, så
länge de riskerar att i sitt hemland
straffas för sin etiskt grundade vägran
att delta i kriget i Algeriet, samt om
jag anser det lämpligt och påkallat att
frågan om tolkningen och tillämpningen
av asylrätten göres till föremål för
överläggningar mellan de nordiska länderna
i syfte att söka åstadkomma en
enhetlig praxis på området.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Som bekant driver Sverige en generös
politik vid beviljandet av uppehållstillstånd
för utlänningar. Det torde
emellertid icke vara lämpligt eller ens
möjligt att fastställa några generella
riktlinjer av den art interpellanten åsyftar
för beviljande av uppehållstillstånd,

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Svar på interpellation ang. tolkningen och tillämpningen av asylrätten

utan frågan om sådant tillstånd får prövas
i vanlig ordning från fall till fall
med beaktande av föreliggande särskilda
omständigheter.

Vad angår de två av interpellanten
åsyftade fransmännen har deras ansökan
om förlängt uppehållstillstånd helt
nyligen bifallits av utlänningskommissionen.

Sedan lång tid tillbaka äger ett nära
samarbete rum mellan de nordiska länderna
när det gäller utlänningsfrågor,
och efter ikraftträdandet av den nordiska
passöverenskommelsen har detta
samarbete ytterligare intensifierats i enlighet
med vad som utsagts redan i
överenskommelsen. Därvid diskuteras
givetvis alla frågor som är av gemensamt
intresse och påkallar en enhetlig
tillämpning.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Jag känner mig övertygad om att han
prövat de svåra frågor det här gäller
med all den noggrannhet och den personliga
insikt jag vet att han är mäktig.
Dessa frågor skulle mer än väl behöva
bli föremål för principiella överläggningar,
men på grund av hänsynen
till de enskilda människor det gäller
kan det vara svårt att föra debatten på
det principiella planet. Jag vill givetvis
understryka att jag inte själv har den
uppfattningen, att man skulle kunna
handlägga dessa frågor utan en noggrann
och ingående prövning i varje
enskilt fall.

Nu är det emellertid så, att den franska
lagstiftningen till skillnad från ett
antal andra demokratiska länders, man
kan säga flertalets, inte medger någon
form av alternativ till den militära utbildningen
utan tvärtom stipulerar synnerligen
hårda fängelsestraff för väg -

ran att efterkomma militärinkallelse,
oavsett hur vägran är motiverad. De
unga människor jag närmast tänker på
har ju länge uppehållit sig i Sverige. En
av dem är anställd i Kooperativa förbundet,
och en annan studerar vid folkhögskola.
Det är alldeles uppenbart, att
de genom sina ansökningshandlingar
kunnat bestyrka sin personliga integritet
och också kunnat ge klara etiska
motiv för sin vägran att gå i krigstjänst.
Under sådana förhållanden menar
jag att det är nödvändigt att man
ger dessa medborgare samma skydd
som man ger medborgare från diktaturländerna,
som betraktar sig själva
som politiska flyktingar.

Inrikesministern meddelar nu till
min glädje, att sedan interpellationen
framställdes har utlänningskommissionen
nyligen bifallit en ansökan i bägge
dessa fall om förlängt uppehållstillstånd.
Det är i och för sig mycket tillfredsställande.
Det svåra är emellertid
att dessa uppehållstillstånd är knutna
till de hemlandspass som vederbörande
innehar. Dessa hemlandspass utgår
inom kort, i sommar, vid en tidpunkt
då riksdagen inte är samlad. Jag anser
mig därför tvungen att trots det generösa
svar jag redan fått på nytt rikta
en fråga till inrikesministern för att få
klarlagt, huruvida fortsatt uppehållstillstånd
kan beviljas även efter den tidpunkt
då vederbörandes hemlandspass
har upphört att gälla. Jag vill hänvisa
till vad jag i interpellationen anförde
om att så skett i Danmark och till inrikesministerns
slutkonstaterande, att
man håller kontakt de nordiska länderna
emellan i sådana frågor.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kan som svar endast
säga, att vederbörande har att begära
tillstånd att få kvarstanna i landet
och att dessa ansökningar kommer att
prövas i vederbörlig ordning.

Tisdagen den 3 maj 1960 Nr 15

Svar på interpellation ang. kostnaderna för vakthållning i samband med idrotts''
arrangemang

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det svar jag nu fått
tolkar jag som positivt. Jag vill bara
understryka, att det vore en betydande
orättvisa mot dessa människor om man
gåve dem felaktiga förespeglingar. En
annan person i liknande situation misstolkade
för något år sedan ett besked
och återvände till sitt land. Han är nu
tvungen att fullgöra en krigstjänst som
han etiskt och principiellt djupt ogillar.
Jag hoppas alltså, att Sverige i praktiken
i handling skall vara mäktigt att
genomföra de principiella intentioner
som kommit till uttryck i inrikesministerns
skrivna svar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. kostnaderna
för vakthållning i samband med idrottsarrangemang Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Stenberg har i en interpellation
frågat mig, om jag delar uppfattningen
att kostnader för vakthållning
i samband med idrottsarrangemang
icke bör i vad avser ordningen utanför
den lokal eller plats där arrangemanget
äger rum, åläggas arrangören utan bestridas
av det allmänna i likhet med
övriga kostnader för ordningens upprätthållande.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Frågan om kostnaderna för ordningshållning
vid offentliga tillställningar
regleras i 17 § allmänna ordningsstadgan.
Huvudregeln är, att polismyndigheten
får ålägga anordnaren att bekosta
sådan ordningshållning, som äger rum
inom lokal eller plats där tillställningen
hålls samt vid ingångarna och särskilda
parkeringsplatser. Uttryckligen stadgas

därefter, att anordnaren inte får åläggas
att bekosta annan ordningshållning
genom polispersonal, om inte länsstyrelsen
medger det.

För tillämpningen av sistnämnda
stadgande ges viss ledning i förarbetena
till allmänna ordningsstadgan. I
propositionen framhöll sålunda föredragande
departementschefen, att anordnaren
av en offentlig tillställning i
undantagsfall borde kunna åläggas att
svara för kostnaden för polisbevakning
även utanför platsen för tillställningen.
Genom att i dessa fall låta länsstyrelsen
pröva saken ville man ytterligare markera
att det här gällde undantagsfall.
Bland omständigheter, som borde beaktas
vid länsstyrelsens prövning, nämnde
departementschefen tillställningens
art och omfattning samt den ekonomiska
vinning, som tillställningen kunde
förväntas ge. Man avsåg sålunda främst
stora och särskilt vinstgivande tillställningar.
Dessa uttalanden lämnade riksdagen
utan erinran.

Om man i enlighet med statsmakternas
beslut skall ha möjlighet att i undantagsfall
ålägga anordnare att svara
för ifrågavarande ordningshållning, synes
det icke möjligt att ge några längre
gående generella riktlinjer för tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser.
Det torde sålunda knappast kunna komma
i fråga att helt generellt undantaga
tillställningar av visst slag, utan man får
i varje särskilt fall göra en noggrann
prövning av de förhandenvarande omständigheterna.
Den oenhetlighet i tilllämpningen,
som enligt interpellanten
förekommer, torde — här liksom på
andra områden — få motverkas genom
att tveksamma avgöranden överklagas
och sålunda underkastas Kungl. Maj :ts
prövning, varigenom vägledande prejudikat
kan skapas.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpcllationen.

Vidare anförde:

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Svar på interpellation ang. kostnaderna för vakthållning i samband med idrottsarrangemang -

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen.

Jag kan ha en viss förståelse för att
jag inte kunnat få något entydigt svar
på min direkta fråga, om statsrådet delar
uppfattningen, att kostnader för
vakthållning i samband med idrottsarrangemang
icke bör, i vad avser ordningen
utanför den lokal eller plats där
arrangemanget äger rum, åläggas arrangören
utan bestridas av det allmänna
i likhet med övriga kostnader för
ordningens upprätthållande.

Jag tror emellertid att det skulle finnas
möjligheter att genom en omprövning
av denna fråga få fram mer vägledande
bestämmelser för dem som har
att handlägga dessa ärenden. Jag har i
viss mån förståelse för statsrådet när
han säger, att det är svårt att göra generella
undantag för ett visst slag av
arrangemang. Det är möjligt att det är,
men jag tror ändå att man måste försöka
komma till en lösning.

Det är ett par saker i statsrådets svar
som jag gärna skulle vilja kommentera
något. Statsrådet hänvisar bl. a. till förarbetena
och det yttrande, som departementschefen
gjorde i propositionen
vid ordningsstadgans antagande. Bland
de omständigheter, som borde beaktas
vid länsstyrelsens prövning, nämnde departementschefen
tillställningens art
och omfattning samt den ekonomiska
vinning, som tillställningen kunde förväntas
ge. Endast tillställningar som
kunde väntas ge behållning skulle alltså
bekosta en del av polisbevakningen.

Jag har flera exempel, som visar att
man nog i rätt stor utsträckning överdimensionerar
polisbevakningen och att
den inte står i rimlig proportion till det
ekonomiska utfall som arrangemanget
kan ge.

I en ort i Mellansverige hade man ett
idrottsevenemang med en betalande pu -

blik på 6 700 personer inom det enligt
ordningsstadgan avgränsade området.
Där hade polismyndigheten funnit det
lämpligt att ha nära hundratalet polismän,
närmare bestämt 92 st., utrustade
med bilar, motorcyklar och radio. Det
förekom t. o. m. trafikövervakning med
flygplan. Jag måste betrakta en polisövervakning
av den storleken som överdimensionerad.

Vid många små idrottsevenemang
uppgår kostnaden för polisbevakning
till en femtedel av bruttoinkomsterna på
evenemanget. En sådan bevakning anser
jag och många med mig till stor del sker
utanför det »avgränsade område», där
evenemanget äger rum, och kostnaden
härför borde alltså falla på allmänna
medel och inte på arrangörerna.

Statsrådet säger vidare i sitt svar, att
om det förekommer oenhetlighet i tilllämpningen
av dessa bestämmelser, så
bör man naturligtvis försöka få ärendena
underkastade Kungl. Maj :ts prövning.
Jag vill till det säga, att det föreligger
stora svårigheter för länsstyrelserna
att bedöma hur de skall förfara i
dessa fall. Praktiska exempel på tilllämpningen
visar att man är mycket
tveksam hos länsstyrelserna. För att belysa
att gällande bestämmelser icke är
tillfredsställande utformade har jag i
min interpellation erinrat om att det
förekommit att till synes helt identiska
arrangemang bedömts olika i olika län.
Därför anser jag att det skulle vara
synnerligen angeläget att få ett klarläggande
av bestämmelsernas innebörd, så
att de blir lättare att tillämpa för de
olika länsstyrelserna. Till detta skulle
jag vilja lägga, att det även finns fall,
beträffande vilka rent av Kungl. Maj:t
är tveksam.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till vad herr Stenberg
sagt vill jag bara säga, att när jag i interpellationssvaret
talat om att man bör

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

Svar på interpellation ang. metoderna för kontroll av motorfordons hastighet

efter ett överklagande hos Kungl. Maj :t
kunna skapa regler, som blir vägledande
prejudikat, så tror jag detta är riktigt
och den enda möjligheten.

Jag vill erinra om två överklagningsärenden.
I det ena överklagade Norrköpings
stad länsstyrelsens beslut, därför
att man ansåg att länsstyrelsen varit
för generös mot idrottsorganisationen.
Jag skall inte ge mig in på detaljerna.
Jag påpekar endast att Kungl. Maj :t
följde länsstyrelsen, och därför, menar
jag, har man här skapat ett vägledande
prejudikat.

Det andra ärendet gällde ett överklagande
från Mora, där idrottsorganisationen
stod bakom. Och låt mig, eftersom
herr Stenberg nämnde övervakning
från flygplan, säga — vilket herr Stenberg
inte gjorde — att länsstyrelsen
fann, att användningen av flygplan inte
skulle betalas av idrottsorganisationen.
Kungl. Maj:t följde där länsstyrelsen.

Jag menar, att på detta sätt skapas så
småningom en prejudikatsamling, som
självfallet bör stå till förfogande för de
beslutande instanserna och som ger
möjlighet att åstadkomma regler, som
sedan blir tillämpbara.

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! Statsrådet har tydligen
väl satt sig in i dessa ärenden och kan
dem rent av i detalj. Jag begick det felet
i mitt första anförande, i den del som
gällde flygövervakningen, att jag underlät
att omnämna länsstyrelsens utslag.
Jag vill emellertid påminna om att det
var en mycket liten del av kostnaden
för denna flygövervakning det gällde;
det rörde sig bara om 250 kronor av
4 000. Arrangörerna hade bedömt situationen
så, att man skulle kunna klara
sig med 20 poliser, medan polismyndigheten
ansett behovet vara omkring 100
man. Man hade till slut stannat vid att
lägga kostnaden för 40 poliser på arrangören.

Kunde man få klarare bestämmelser,
så att dylika konflikter inte behövde

uppstå mellan arrangörer och myndigheter,
på den väg statsrådet har angivit
— genom utslag hos Kungl. Maj:t beträffande
fall som föres dit — tror jag mycket
skulle vara vunnet. Jag tycker bara
det skulle vara trevligare, om Kungl.
Maj :t kunde tänka sig en omprövning
av 17 § och införa mera klarläggande
bestämmelser, varigenom överklagningsvägen
via länsstyrelser upp till
Kungl. Maj:t inte skulle behöva tillgripas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Stenberg, att man bör aldrig undanhålla
någon del av sanningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. metoderna
för kontroll av motorfordons hastighet

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Nilsson i Tvärålund har
i en interpellation, ställd till kommunikationsministern,
anhållit om en redogörelse
för de metoder som används
vid kontroll av fordons hastigheter och
om ett uttalande beträffande tillförlitligheten
av de använda metoderna.

Då interpellationen närmast berör
statspolisens trafikövervakande verksamhet,
har interpellationen överlämnats
till mig för besvarande, och jag får
i anledning härav anföra följande.

Statspolisen använder sig av fyra olika
metoder för kontroll av fordons hastighet.

Kontroll enligt den första metoden
sker genom hastighetsmätaren på en polisbil
eller polismotorcykel, som följer
efter det kontrollerade fordonet med
konstant avstånd under någon kilometer.
Metoden förutsätter att hastighetsmätarna
på polisens fordon är i sådant

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Svar på interpellation ang. metoderna för kontroll av motorfordons hastighet

skick, att den rätta hastigheten kan avläsas.
Statspolisintendenten har därför
— efter samråd med fordonsteknisk
expertis vid statens väginstitut — utfärdat
en tjänsteföreskrift som påkallar
största uppmärksamhet vid kontroll av
hastighetsmätarna hos statspolisens egna
fordon. Då vissa osäkerhetsmoment
vidlåder denna metod har statspolisintendenten
vidare föreskrivit, att rapport
till åklagare bör avgivas endast om
den medgivna hastigheten överskridits
med 15 km/tim. eller mera.

Enligt en annan metod sker hastighetskontroll
genom tidtagning på uppmätt
vägsträcka med tillhjälp av särskilda
radiostationer och stoppur. Före
anordnandet av kontrollen uppmätes
med tillförlitligt måttband en lämplig,
minst 300 meter lång vägsträcka. Vid
vägsträckans ändpunkter läggs kontrollstationer.
Varje kontrollstation förses
med radioapparat m. m. och en särskild
tabell, som utvisar den hastighet som
svarar mot vissa i tabellen angivna tider
för tillryggaläggandet av vägsträckan.

Den tredje metoden för kontroll av
fordons hastighet är användningen av
ett särskilt amerikanskt instrument för
hastighetsmätning. Verkningssättet bygger
på mätning och registrering av den
tid det tar för ett fordon att passera ett
bestämt avstånd — 4,5 meter — mellan
två gummislangar, utlagda på vägbanan
och anslutna till mätapparaten. När
framhjulen på ett fordon passerar den
första slangen påverkas ett relä, som
utlöser mätinstrumentet. När framhjulen
passerar den andra slangen låses visaren
i mätinstrumentet och hastigheten
kan avläsas i km/tim. Tillförlitligheten
av instrumentet har undersökts av
statens provningsanstalt, och särskilda
åtgärder har vidtagits för att undvika
att felvisning uppstår.

Den fjärde metoden för kontroll av
fordons hastighet är mätning med radarhastighetsmätare
— den metod vars
rättsliga bevisvärde på senare tid dis -

kuterats i tidningspressen. Den i Sverige
använda radarhastighetsmätaren,
som är av amerikanskt fabrikat, provades
av statspolisen första gången försommaren
1956, och samtidigt underkastades
den tekniska prov, varvid den
bedömdes vara väl lämpad för sitt ändamål
och man konstaterade att den maximala
felvisningen var mycket liten. Vidare
har statens provningsanstalt avgivit
ett utlåtande i januari 1957, vari
framhölls att utförda kontrollkörningar
visade god överensstämmelse mellan den
av mätaren visade hastigheten och kontrollbilens
verkliga hastighet. I samband
med att radarhastighetsmätaren allmänt
började användas inom statspolisen utfärdade
statspolisintendenten särskilda
föreskrifter angående handhavandet och
skötseln av apparaturen. Med hänsyn till
radarmätarens komplicerade konstruktion
har statspolisintendenten vid flera
tillfällen, senast i oktober 1959, riktat
förfrågningar till statspolisens avdelningsföreståndare
angående apparaturens
tillförlitlighet och driftsäkerhet.
Därvid har framkommit att det i ett fåtal
fall iakttagits att mätarna under de
år apparaterna varit i bruk icke arbetat
på normalt sätt. I dessa fall har mätarna
emellertid tydligt indikerat felet, vilket
medfört att polispersonalen blivit uppmärksammad
på att mätarna icke kunnat
användas. Kontrollerna har då inställts
och de mätresultat, som erhållits
efter den senaste anmärkningsfria
kontrollen, kasserats. Erfarenheterna i
övrigt har enbart varit positiva, och apparaterna
har visat sig mycket driftsäkra.

Emellertid har i samband med ett
mål vid Stockholms rådhusrätt angående
överskridande av tillåten hastighet,
där mätning skett med radarmätare, vissa
sakkunniga avgivit utlåtande, vari
tillförlitligheten av mätmetoden ifrågasatts.
Med anledning därav har åklagaren
begärt ett utlåtande av statens provningsanstalt
angående radarmätarens
tillförlitlighet. Vidare har en för hastig -

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

Svar på interpellation ang. metoderna för kontroll av motorfordons hastighet

hetsöverskridande rapporterad bilförare
i skrivelse till inrikesdepartementet
yrkat att departementet måtte utfärda
direktiv om att radarmätare ej finge användas
som bevismedel i trafikmål.
Även detta ärende har remitterats till
statens provningsanstalt. Anstalten har
i en skrivelse i mars 1960 till inrikesdepartementet
meddelat att undersökningen
torde kräva längre tid än beräknats,
varför anstalten ville redogöra för
dittills uppnådda resultat i avvaktan på
ett slutligt utlåtande angående radarmätarens
tillförlitlighet. I skrivelsen angives
bl. a., att anstalten på sakens nuvarande
ståndpunkt icke kan exakt angiva
instrumentets maximala felvisning men
att denna icke torde överstiga 10
km/tim. vid en hastighet av 60 km/tim.
Detta uttalande gäller under förutsättning
att uppteckningen på diagrammet
icke är behäftad med störningar. Om
två bilar befinner sig inom strålen eller
dess omedelbara närhet kan man enligt
anstalten icke helt utesluta den möjligheten
att störningar kan uppstå. Enligt
fabrikantens utsago skall så ej vara fallet,
men riktigheten av detta har ifrågasatts.
Provningsanstalten har utlovat en
snar utredning av frågan om sådana
störningar och vissa andra omständigheter.

Efter samråd med vederbörande avdelningschef
vid statens provningsanstalt
har statspolisintendenten den 1
april 1960 meddelat särskilda provisoriska
tilläggsföreskrifter för att undvika
felvisning vid användningen av radarmätare,
och enligt avdelningschefens
bedömande måste en hastighetsmätning,
som skett med tillämpning av dessa tillläggsföreskrifter,
erbjuda full garanti
mot rättsförlust. När provningsanstaltens
slutliga utlåtande angående radarmätarens
tillförlitlighet föreligger torde
sannolikt mindre restriktiva anvisningar
kunna utfärdas.

Med hänsyn till det anförda anser jag
att de av statspolisen tillämpade metoderna
för hastighetsmätning uppfyller

rimliga krav på tillförlitlighet. Statspolisintendenten
har vid användningen av
de olika metoderna såvitt jag kan finna
rådgjort med den expertis, som i de särskilda
fallen ansetts besitta största möjliga
sakkunskap. Jag vill slutligen också
erinra om att — för att eliminera eventuella
felkällor -—■ stora marginaler användes
vid åtalsrapporteringen.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Orsaken till min fråga var ätt tidningspressen
på ett iögonfallande sätt
uppmärksammat trafikmål, där tillförlitligheten
av den trafikövervakande
myndighetens tekniska hjälpmedel ifrågasattes.
Undersökningar skulle ha visat
att tillförlitligheten under vissa förhållanden
var särskilt osäker.

Kontrollen och efterlevnaden av trafikreglerna
är mycket betydelsefull för
säkerheten i trafiken. Detta gäller inte
minst hastighetskonlrollen, eftersom så
många trafikolyckor orsakats just av för
hög hastighet. De ingripanden från den
trafikövervakande myndighetens sida,
som anses nödvändiga, får emellertid
inte ha den karaktären, att deras rättsvärde
och berättigande kan ifrågasättas.
Trafikanterna måste ha förtroende för
de åtgärder som härvidlag vidtages. Det
var av denna anledning jag ansåg det
vara värdefullt med en redogörelse för
de metoder och de medel som trafikövervakningen
arbetar med.

Av statsrådets redogörelse i interpellationssvaret
framgår, att alla metoderna
vid hastighetskontroll av fordon är
behäftade med svagheter och att felmarginaler
hittills inte kunnat undvikas.
Detta gäller även den nu aktuella
radarhastighetsmätaren. Denna mätares
tillförlitlighet och driftsäkerhet under -

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Interpellation i anledning av uppgifter om fortsatt terror i den ungerska folkdemokratien -

sökes nu av statens provningsanstalt.
Därifrån meddelas att undersökningen
torde kräva längre tid än som tidigare
beräknats. Utan att vilja dra alltför
långtgående slutsatser av detta meddelande
torde man kunna konstatera, att
detta instrument möjligen kan ha använts
innan det varit tillräckligt kontrollerat
och provat i fråga om tillförlitlighet
och driftsäkerhet.

Inrikesministern upplyser i sitt svar,
att efter den 1 april särskilda provisoriska
tilläggsföreskrifter har meddelats
för att undvika felvisning vid användandet
av radarmätare. Enligt bedömning
som gjorts av sakkunnig skulle i varje
fall efter detta datum en tillämpning av
dessa tilläggsföreskrifter ge full garanti
mot rättsförlust.

Jag vill ta fasta på detta uttalande liksom
på vad statsrådet anför i slutet av
interpellationssvaret, att stora marginaler
användes vid åtalsrapportering för
att eliminera eventuella felkällor. Med
en förnuftig tillämpning av de nyligen
meddelade provisoriska tilläggsföreskrifterna
torde en rimlig tillförlitlighet
och därmed även en så långt möjligt
god rättssäkerhet kunna erhållas. Statsrådets
redogörelse och uttalande i berörda
fråga tror jag kommer att med
tillfredsställelse noteras av bilisterna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid remitterades till

särskilda utskottet motionerna nr
804—806;

till statsutskottet motionen nr 807;
och

till behandling av lagutskott motionen
nr 808.

§ 10

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—
17, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 82—86, bevillningsutskottets
betänkanden nr 1, 47, 51 och 57, bankoutskottets
utlåtanden nr 18 och 19, andra
lagutskottets utlåtanden nr 24, 26—
28 och 30 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27.

§ 11

Föredrogs den av herr Johansson i
Torp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
färjtrafiken i Svanesund.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

jordbruksutskottet propositionen
nr 153, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.; och

till bevillningsutskottet propositionen
nr 154, med förslag till förordning om
utjämningsskatt å vissa varor, m. m.

§ 12

Interpellation i anledning av uppgifter
om fortsatt terror i den ungerska folkdemokratien Ordet

lämnades på begäran till

Herr HJALMARSON (h), som yttrade: Herr

talman! I brittisk radio, i välkända
ut- och inländska tidningar, nu
senast i en intervju med en aktad katolsk
prästman i Sydsvenska Dagbladet

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

Interpellation ang. statsmakternas inflytande över oljehandeln

Snällposten förekommer på olika sätt
bestyrkta uppgifter om fortsatt terror
i den ungerska folkdemokratien.

Då frihetsrevolten kvävdes 1956, råkade
ett obekant antal ungdomar —
säkerligen många hundra — i tolv-,
tretton-, fjorton- och femtonårsåldern i
säkerhetspolisens våld. Dessa unga frihetskämpar,
vilka kommunisterna betecknar
som »huliganer», har aldrig frisläppts.
Vid hemliga rättegångar har de
för kontrarevolutionär verksamhet
dömts till döden. De har fått avvakta
sin 18-årsdag, straffmyndighetsdagen.
Därefter har avrättningarna genomförts
genom hängning.

Trovärdiga personer uppger att enbart
förra året mer än ett hundra tonåringar
fördes till galgen och att i denna
dag alltjämt ett betydande antal unga
människor i säkerhetspolisens fängelser
väntar på sin 18-årsdag och på att redan
fällda dödsdomar då skall verkställas.

Vårt land har en förpliktande humanitär
tradition, inte minst i Ungern.
Tack vare svenska insatser räddades under
krigsåren just i Ungern tusentals
människor från död eller deportation.
Denna tradition förpliktar oss att alltfort
hävda elementära mänskliga krav
på varje sätt som dessa låter sig hävdas
— i Förenta Nationerna, i det mellanfolkliga
umgänget, i våra kontakter
med den regim som har det direkta ansvaret.
Vi kan inte stillatigande godtaga
de ofattbara grymheter som utspelas i
de ungerska fängelserna. Endast världsopinionen
kan rädda de redan dödsdömda
ungdomarna.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få rikta följande fråga:

Ämnar regeringen på sätt den kan
finna lämpligt fullfölja en förpliktande
humanitär svensk tradition i Ungern
genom att påkalla viirldsopinionens
uppmärksamhet på vad som försiggår
diir och genom att söka mobilisera denna
världsopinion för att rädda de unga
människor till livet, som i de ungerska

polisfängelserna väntar på en eljest
säker död?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. statsmakternas inflytande
över oljehandeln

Herr SENANDER (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Oljeförsörjningen berör
utan tvivel känsliga områden av vår
produktion. Varje avbrott eller störning
i oljeförsörjningen kan få allvarliga följder
för hela landet.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
har ur denna och andra viktiga synpunkter
flera gånger påyrkat ett förstatligande
av oljeimporten och oljehandeln,
senast vid årets riksdag. Frågan
har nu ytterligare aktualiserats genom
de göteborgska oljearbetarnas arbetsnedläggelse.
Denna konflikt kan komma
att äventyra brännoljeförsörjningen
i stora delar av västra Sverige.

Orsaken till konflikten är de dåliga
löner som oljebolagen betalar till sina
arbetare. Oljearbetarna är en typisk låglönegrupp.
Efter den senaste avtalsuppgörelsen
höjdes lönerna med knappt 6
kronor per vecka. Tidigare var veckolönen
206 kronor 40 öre och höjdes genom
uppgörelsen till 212 kronor 35 öre.
I detta belopp ingår även sjukavlöningen
å 2 kronor 40 öre. Chaufförerna har
ackordsarbete men når i trots härav endast
upp till en genomsnittlig förtjänst
av 217 kronor i veckan.

Det är uppenbart, att dessa arbetare
inte kan klara sig och sina familjer på
dessa låga löner. Men oljebolagen säger
nej till all rimlig betalning och har år
efter år hållit oljearbetarnas löner på
en synnerligen låg nivå. Nu har de drivit
sin lönepolitik därhän, att de äventyrar
oljeförsörjningen. Fortsätter konflikten
eller utvidgas den, vilket inte är
otänkbart, inses lätt vilka svårigheter
de rika oljebolagens oresonliga löne -

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

Interpellation ang. begärd utredning rörande ungdomens fostran — Interpellation
ang. televisionens idrottsprogram

politik kan orsaka bl. a. driften av trafikmedel
och uppvärmningen av fastigheter.

Det bör vara ett samhällsintresse av
vital betydelse, att statsmakterna skaffar
sig kontrollen över import och distribution
av olja. Utredning av frågan är
redan verkställd och har resulterat i
förslag om ett statligt monopol på oljeimporten
och oljehandeln. Genom ett
förstatligande av detta viktiga område
för folkförsörjningen eller ev. genom
att samhället på annat sätt förskaffar
sig erforderlig kontroll och inflytande
bör man kunna utgå ifrån, att de anställda
röner en sådan behandling, att
händelser av det slag som oljearbetarkonflikten
i Göteborg utgör kan undvikas.

Med hänvisning till vad jag sålunda
anfört får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framställa
följande fråga:

Har regeringen övervägt frågan om
åtgärder i syfte att förskaffa statsmakterna
det inflytande och den kontroll
över oljehandeln, som erfordras för att
förebygga konflikter av det slag som
oljearbetarnas arbetsnedläggelse i Göteborg
utgör?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. begärd utredning rörande
ungdomens fostran

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Med anledning av i
riksdagens båda kamrar väckta likalydande
motioner behandlade 1959 års
vårriksdag vissa riktlinjer rörande
ungdomens fostran. I motionerna framhölls,
att de ungas värderingar och
beteende främst påverkas av hem, sko -

la och kamratkrets och att fostran därför
borde gagnas av en på lämpligt sätt
etablerad samverkan mellan dessa institutioner.
Motionerna, som behandlades
i allmänna beredningsutskottet, rönte
i allt väsentligt ett principiellt instämmande
från utskottets sida. Utskottet
hemställde att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om en
utredning rörande en upplysningskampanj
i enlighet med vad i motionerna
anförts samt rörande samverkan mellan
hem, skola och kämratkrets m. fl. Denna
hemställan bifölls av riksdagen.

Dessa frågor är givetvis av stort allmänt
intresse. Många är också direkl
engagerade i den berörda fostringsverksamheten.
Ur dessas synpunkt liksom ur
samhällets är det angeläget att åtgärder
i enlighet med riksdagens beslut vidtages
så snabbt omständigheterna medger.
Det är även av intresse att få veta
hur arbetet bedrives och vilka mera
konkreta resultat som uppnås under
arbetets gång.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet fru Lindström få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder har vidtagits och vilka
åtgärder avser regeringen att vidtaga
med anledning av nämnda riksdagsbeslut? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. televisionens idrottsprogram Ordet

lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
anförde:

Herr talman! Idrottsintresset är som
bekant omfattande i vårt land. Det är
därför naturligt att idrottsprogrammen
i televisionen tilldragit sig ett stort intresse.
Genom televisionen bär också beretts
möjlighet för folkgrupper, som ti -

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

Interpellation ang. televisionens idrottsprogram

digare inte haft sådana möjligheter, att
ta del av högklassig idrott.

Vid sändandet av idrottsprogram har
det ansetts att televisionen skall visa
hänsyn till idrottsarrangörernas intresse.
Idrottsarrangörerna är självfallet
angelägna att få betalande publik till
tävlingarna. För att inte televisionens
idrottsprogram i det avseendet skall inverka
menligt har man från televisionens
sida icke sänt sådana program på
tider och dagar, då idrottsarrangemang
av viss omfattning anordnats i vårt
land.

Den ordning som härvid utvecklats
framstår numera som otillfredsställande.
Det har sålunda inträffat, att sändandet
av ett högklassigt idrottsprogram
av stort allmänt intresse fått stå
tillbaka på grund av ett idrottsarrangemang,
som med hänsyn till televisionspublikens
nuvarande omfattning måste
betecknas som lokalt och av relativt
ringa allmänt intresse.

Det är givetvis önskvärt att televisionens
idrottsprogram inte otillbörligt inverkar
på andra idrottsarrangemang.
Den svenska idrottsrörelsen bedriver
nämligen i mycket stor utsträckning sin
verksamhet på bekostnad av medel som
erhålles genom biljettintäkter vid
idrottstävlingar. Om televisionen vid
sändandet av idrottsprogram inte visar
någon hänsyn till denna omständighet,
kan verkningarna för idrottens vidkommande
bli menliga. Å andra sidan bör
dock uppmärksammas, att t. ex. teaterverksamheten
och föreläsningsverksamheten
sägs ha fått vidkännas vikande
publiktillströmning på grund av att televisionsprogrammen
på detta område
tilldragit sig ett stort intresse från allmänhetens
sida. Det har dock inte av
den anledningen ifrågasatts, att televisionen
skall vidta inskränkningar i sändandet
av dessa program på sätt som
sker i fråga om idrottsprogrammen.
Man har i stället ansett, att televisionens
stora pedagogiska och konstnärliga
möjligheter bör föranleda att den

engageras i folkbildningsarbetet även i
samverkan med olika slag av bildningsorganisationer.

I fråga om idrotten gör måhända den
ekonomiska sidan av spörsmålet sig gällande
i högre grad, men även i fråga om
teaterverksamheten gör denna aspekt
sig gällande och i fråga om biografföreställningar
har den medfört verkningar,
som det i detta sammanhang
torde vara överflödigt att närmare gå
in på. Televisionen är emellertid ett
utomordentligt hjälpmedel även för att
främja idrotten och idrottsutövningen.
Dess möjligheter härvidlag har också
utnyttjats, särskilt beträffande idrottsgrenar,
som eljest är av ringa publikt
intresse. Även instruktionsbetonade program
har förekommit. Dessa omständigheter
bör beaktas vid bedömningen av
dessa spörsmål. Man bör inte se endast
till den konkurrensrisk, som televisionens
idrottsprogram medför, utan också
till televisionens verksamhet till gagn
för idrotten. Utan tvivel kan televisionen
bidraga till ett ökat intresse för aktiv
idrottsutövning, särskilt som man
genom televisionen kan nå människor,
som tidigare inte haft möjlighet att få
del vare sig av en god instruktion på
området eller högklassiga idrottsevenemang.
Denna omständighet understryker
också behovet av ändring i den ordning
som hittills tillämpats. Det kan inte
vara riktigt att de många TV-innehavare,
som först genom televisionen fått
möjlighet att ta del av goda idrottsprogram,
skall behöva avstå därifrån på
grund av alt det anordnas idrottsarrangemang,
som i sammanhanget måste
anses vara av lokalt intresse. Det borde
vara möjligt att åstadkomma en bättre
ordning utan att idrottsarrangörernas
intressen otillbörligt åsidosättes.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna en redogörelse

6 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 15

82 Nr 15 Tisdagen den 3 maj 1960

Interpellation ang. visumtvånget för flyktingar

för den ordning, som nu tillämpas vid
televisionens sändande av idrottsprogram
i fråga om hänsynen till andra
idrottsevenemang?

2. Är statsrådet beredd att medverka
till sådana ändringar, som medför att
den idrottsintresserade televisionspublikens
intresse bättre tillgodoses?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. visumtvånget för
flyktingar

Herr RIMMERPOBS (fp) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Det kan för en flykting,
som funnit en mer eller mindre permanent
fristad i ett land, vara av betydande
värde att ha rätt att besöka ett
annat land, ofta i samband med uppordnandet
av ekonomiska eller andra
förhållanden som sammanhänger med
den tidigare bosättningen.

För Sveriges vidkommande har flyktingarnas
status i detta avseende underlättats
genom att vi ratificerat och på
ett generöst sätt tillämpat konventionen
om flyktingarnas status av den 28 juli
1951. Därigenom har flyktingar, som
vistas i vårt land, tilldelats ett för detta
ändamål avsett resedokument.

Kvar står emellertid visumtvånget.
Nu har som bekant Europarådet antagit
en ny stadga om upphävande av visumtvånget
för flyktingar och denna överenskommelse
håller uppenbarligen på
att ratificeras av medlemsstaterna. Detta
»European Agreement on the Abolition
of Visas for Refugees» antogs i Strassburg
den 20 april 1959.

Enligt uppgift har överenskommelsen,
som sålunda träffades för något över ett
år sedan, ratificerats av Belgien, Frankrike,
Västtyskland och Luxemburg, möjligen
ytterligare något land.

Då visumtvångets upphävande obestridligen
skulle innebära en lättnad för
flyktingarna, vore det av intresse att

veta, om också Sverige överväger att
inom en snar framtid ratificera nämnda
överenskommelse.

Med hänvisning till vad ovan anförts,
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena få rikta följande frågor: Är

det Hans Excellens herr utrikesministerns
avsikt att inom den närmaste
framtiden vidtaga åtgärder för ratificering
av Europarådets konvention
av den 20 april 1959 om hävande under
vissa betingelser av visumtvånget för
flyktingar?

Avser Hans Excellens herr utrikesministern
att i samband därmed verka
för en samtidig ratificering av denna
konvention i de övriga nordiska länderna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial nr 87, angående
allmän beredskapsstat för budgetåret
1960/61; samt

andra lagutskottets utlåtande och memorial: nr

29, i anledning av väckta motioner
om översyn av lagen angående omreglering
av vissa ersättningar enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
m. m., och

nr 37, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 18

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

Tisdagen den 3 maj 1960

Nr 15

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till universiteten,
den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckt motion; nr

191, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under För flera
huvudtitlar gemensamma frågor gjorda
framställning i fråga om avgifter till
den allmänna tilläggspensioneringen
m. m.;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till Bidrag till pensioneringskostnaderna
för statens pensionsanstalt,
Bidrag till pensioneringskostnaderna
för handelsflottans pensionsanstalt
samt Arbetsgivaravgift till
den allmänna tilläggspensioneringen;

nr 193, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän be -

redskapsstat för budgetåret 1960/61 behandlade
allmänna frågor;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

203, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. in.;

Nr 15

Tisdagen den 3 maj 1960

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till yrkesundervisningen
;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa med den
norska nationalgåvan svenskhemmet
Voksenåsen sammanhängande frågor;
och

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Vissa byggnadsarbeten
vid statens vårdanstalt å Brotorp för
alkoholmissbrukare.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 151, angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961 m. m.,
och

nr 152, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Herr förste vice talmannen meddelade,
att bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående pension åt
fru Emy Lovisa Lindqvist.

Denna anmälan bordlädes.

§ 21

Anmäldes följande till herr förste vice
talmannen under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 119, angående riktlinjer för
utbyggande av universitet och högskolor
in. in., motionerna:

nr 809, av herr Lundmark in. fl.,
nr 810, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.,

nr 811, av herr Holmberg m. fl.,
nr 812, av herrar Helén och Boija,
nr 813, av herr Jacobsson i Tobo,

nr 814, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Nilsson i Tvärålund,
nr 815, av fröken Höjer m. fl.,
nr 816, av fröken Vinge m. fl.,
nr 817, av herr Grebäck, och
nr 818, av herr Hydén;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 124, med förslag till förordning
om registrering och mönstring av
sjömän (mönstringsförordning) m. in.,
motionerna:

nr 819, av fröken Karlsson m. fl., och
nr 820, av herr Nyberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 139, med förslag till lag om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m„ motionen nr 821, av
herr Björkänge m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, med förslag till lag om ersättning
för skada i följd av atomreaktordrift
in. in. (atomansvarighetslag),
motionerna:

nr 822, av herr Spångberg m. fl., och
nr 823, av herr Elmwall m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 141, med förslag till lag om behörighet
att utöva läkarvrket in. m.,
motionerna:

nr 824, av herr Braconier,
nr 825, av fru Eriksson i Stockholm,
och

nr 826, av herrar von Friesen och
Fröding;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till ändringar
i regeringsformen in. m., motionerna:
nr 827, av herr Björkman m. fl.,
nr 828, av herr Gustafson i Göteborg,
och

nr 829, av herr Rylander m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 144, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 27 § 1 mom. och 29 §

1 mom. värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967), motionerna:

nr 830, av herr Svensson i Stenkyrka,
och

nr 831, av herr Bohman in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 28
nästlidne april.

§ 2

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å kammarens bord vilande propositioner: nr

151, angående statstjänstemännens
löner under åren 1960 och 1961 m. m.,
och

nr 152, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets å bordet liggande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående pension åt fru Emy Lovisa
Lindqvist.

§ 4

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner. Därvid remitterades till

särskilda utskottet motionerna nr
809—818;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 819—826;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 827—829; samt

till behandling av lagutskott motionerna
nr 830 och 831.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 87 och andra
lagutskottets utlåtande nr 29.

§ 6

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 37, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av utskottets
utlåtande i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan, vilken av kammaren
bifölls.

§ 7

Föredrogs den av herr Iljalmarson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern i

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

anledning av uppgifter om fortsatt terror
i den ungerska folkdemokratien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs herr Senanders vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående statsmakternas inflytande
över oljehandeln.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till statsrådet fru Lindström angående
begärd utredning rörande ungdomens
fostran.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs herr Nilssons i Tvärålund
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående televisionens
idrottsprogram.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena angående visumtvånget
för flyktingar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Meddelande av föreskrift i samband
med villkorlig dom om skyldighet att
gottgöra skada

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
angående föreskrift i samband
med villkorlig dom om skyldighet att
gottgöra skada.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 447 i första kammaren av
herr Bengtson m. fl. och nr 564 i andra
kammaren av herr Hedlund m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
i syfte att villkorlig dom som regel
förbundes med föreskrift att den dömde
skulle i lämplig omfattning gottgöra
den skada han åstadkommit.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 447 och II: 564, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Edlund och fru Lidman-Frostenson,
varjämte reservation avgivits av
herrar Svanström och Larsson i Norderön,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:447 och 11:564 måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om framläggande
för riksdagen av förslag i syfte att villkorlig
dom som regel förbundes med
föreskrift att den dömde skulle i lämplig
omfattning gottgöra den skada han
åstadkommit.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! De motioner från centerpartiets
sida, som behandlas i förevarande
utlåtande, gäller skadeståndsskyldigheten
i samband med villkorlig
dom. I gällande lag finns dels en allmänt
hållen formulering om att en villkorligt,
dömd skall i förekommande fall
sök* ersätta den skada som han vållat,

Onsdagen den 4 maj 1960 fin. Nr 15

Meddelande av föreskrift i samband med villkorlig dom om skyldighet att gottgöra
skada

dels en bestämmelse om att villkorlig
dom kan förbindas med föreskrift att
gälda ersättning för skada som uppkommit
genom brottet. Sådan föreskrift
skall kunna ges, »där så befinnes lämpligt».

Den första, allmänt hållna bestämmelsen
torde inte ha större betydelse
i detta sammanhang. Det torde nämligen
vara i ytterst få fall som enbart
bristande vilja att ersätta skada lett till
några åtgärder från samhällets sida, om
inte särskild föreskrift angående ersättande
av skadan intagits i domen. Om
däremot sådan föreskrift intagits i domen,
kan den villkorliga domen bli
förverkad, därest inte vederbörande
strävar efter att följa skadeståndsföreskriften.

Från vårt håll anser vi att denna möjlighet
att förbinda villkorlig dom med
skyldighet att gälda ersättning för skada
utnyttjas i för liten utsträckning. Vi är
också av den uppfattningen att ett
nämnvärt ökat utnyttjande kan komma
till stånd endast genom en lagändring.
Lagen bör enligt vår mening formuleras
så, att föreskrift om gäldande av
ersättning för skada skall meddelas,
därest inte särskilda skäl talar däremot.
I motionerna har anhållits om en utredning
i detta syfte.

Den åsyftade lagändringen skulle vara
av värde ur främst två synpunkter. Dels
skulle den kunna användas som ett pedagogiskt
medel vid återanpassningen
och tillrättaföringen av lagbrytaren.
Dels skulle den kunna ge dem, som lidit
skada genom brottet, större möjligheter
att utfå ersättning.

Dessa synpunkter har också framhållits
av sakkunskapen på området. De
sakkunniga som utförde det utredningsarbete,
vilket föregick tillkomsten av
institutet villkorlig dom, framhöll således
dessa synpunkter. Likaså har de
uppmärksammats i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse år 1950. Vidare
har strafflagberedningen framhållit, att

det är av största vikt att den, som förorsakar
skada genom brott, förmås att
så långt det är honom möjligt ersätta
skadan och har därvid åberopat såväl
de pedagogiska synpunkterna som målsägandesynpunkterna.
I sitt yttrande
över motionerna har även riksåklagarämbetet
framhållit dessa synpunkter
och kraftigt understrukit att möjligheterna
att föreskriva skadeersättning bör
tillämpas i större utsträckning.

Självfallet får inte en ökad och mera
regelmässig tillämpning av föreskriftsmöjligheten
leda till att återanpassningen
försvåras. Det finns både ekonomiska
och andra skäl som gör att föreskrift
inte alltid kan tillämpas — den
saken har understrukits både i motionerna
och i reservationen. Det är dock
uppenbart att man kan öka tillämpningen
utan att behöva befara sådana
risker.

Utredningen för förberedande översyn
av utsökningslagen har genomfört
en undersökning som visar att tillämpningen
varierar mycket starkt i olika
delar av landet. I Norrbotten har skadeståndsföreskrift
tillämpats i fråga om
69 procent av fallen, i Västmanland i
fråga om 37 procent, i Södermanland i
fråga om 29 procent, i Jönköpings och
Kronobergs län i fråga om 12 procent
och i Östergötland i fråga om 4 procent
av fallen. Även om det kan förekomma
skillnader beträffande klientelet olika
landsdelar emellan, får man ta för givet
att tillämpningen av skadeståndsföreskriften
inte på långt när varit likartad.
Inte heller har det försports, att negativa
verkningar iakttagits i Norrbotten,
där ju tillämpningen varit vanligast.
Man får på mycket goda grunder anta,
att det på andra håll finns utrymme för
en betydande ökning i tillämpningen.

Självfallet kan man inte här driva
målsägarsynpunkterna ensidigt. Man
måste också ta andra hänsyn. Låt mig
dock få konstatera, att en skadelidande
målsägare bör ha rätt att kräva, att sam -

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Meddelande av föreskrift i samband med villkorlig dom om skyldighet att gottgöra
skada

hället, så långt det är möjligt, söker
vidtaga sådana åtgärder, att han i möjligaste
mån får ersättning för liden
skada. Här kan uppenbarligen samhället
göra mera utan att det får negativa
verkningar i fråga om återanpassningen.

Utskottet har uttalat förståelse för
motionens syfte men ändå anfört betänkligheter
och intagit en ganska negativ
ställning. Därjämte har utskottet
meddelat, att strafflagberedningens förslag
i frågan erhållit en sådan utformning,
att det kan förutsättas att skadeståndsföreskriften
kommer till rikligare
användning. Förslag i ämnet lär komma
att remitteras till lagrådet i år, men
om dess utformning vet riksdagen ännu
ingenting.

Då utlåtandet endast innehåller detta
meddelande och därjämte ger uttryck
för en del betänkligheter har vi reservanter
inte kunnat biträda detsamma.
Utlåtandets innehåll är av den arten, att
det närmast får antagas kunna utöva en
återhållande inverkan vid den beredning
som pågår med anledning av strafflagberedningens
förslag.

Utskottets betänkligheter gäller de
organisatoriska resurser, som fordras
för att övervaka skadeståndsskyldighelens
fullgörande. Motionärerna har begärt
utredning, och man får väl förutsätta,
att utredningen uppmärksammar
de omständigheter och faktorer som är
av betydelse för förslagets realiserande,
inbegripet givetvis de av utskottet påtalade
otillräckliga organisatoriska resurserna.

Utskottet säger vidare, att det skulle
bli mera rutinmässiga meddelanden av
betalningsföreskrifter enligt motionärernas
förslag. Hur vet man detta? I
motionerna står ju, att föreskriften inte
skall tillämpas, om särskilda skäl talar
däremot. Till dessa skäl hör givetvis
både de ekonomiska omständigheterna
och angelägenheten av att återanpassningen
inte försvåras. Det är utredningens
sak att närmare pröva dessa frågor,

men man får väl räkna med att det i
förundersökningar och personundersökningar
kommer att ingå en prövning av
om skäl talar mot skadeståndsföreskrift
eller ej. Det finns enligt vår mening
inte något underlag för utskottets påstående
om mera rutinmässigt meddelande
av betalningsföreskrift.

Däremot torde inte nu ingående prövningar
av dessa omständigheter alltid
ske. De stora skillnaderna i tillämpningen
av skadeståndsföreskrifterna antyder
något därom — 69 procent i ett
skyddskonsulentdistrikt och 4 procent i
ett annat. I ett distrikt har hälften av
skadeståndsföreskrifterna meddelats även
enda domstol. Det skiljer således i
tillämpningen. Av detta torde man också
kunna dra den slutsatsen, att det
förekommer stora variationer i fråga
om prövningen av dessa speciella omständigheter.
Ett realiserande av motionärernas
förslag skulle leda till att en
ingående prövning bleve regel.

Vilken ställning riksdagen än tar till
de föreliggande motionerna synes förslagen
i varje fall ha medfört, att riksåklagarämbetet
genom cirkulärskrivelse
givit åklagarna i landet del av ämbetets
utlåtande i ärendet med samtidig
erinran om möjligheterna att verka för
att hetalningsföreskrifterna används i
ökad omfattning.

Med hänsyn till behovet av att skyndsamt
söka realisera ett sådant syfte ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Motionärerna önskar —
som vi här har hört — en sådan ändring
av 8 § andra stycket lagen om villkorlig
dom att villkorligt dömda, som
ålagts gälda ersättning för skada som
uppkommit genom brottet, i större omfattning
än som nu är fallet meddelas
föreskrift om tid och sätt för gäldande
av hela skadeståndet eller del därav.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm. Nr 15

med villkorlig dom om skyldighet att gottgöra

Meddelande av föreskrift i samband

skada

Bestämmelsen bör enligt motionärernas
mening ändras på sådant sätt, att villkorlig
dom regelmässigt förbindes med
sådan föreskrift, såvida ej särskilda skäl
talar däremot. Här vill därför reservanterna
— i likhet med motionärerna —
att riksdagen anhåller hos Kungl. Maj:t
om utredning i frågan.

Enligt vissa inhämtade uppgifter rörande
de villkorligt dömda, som den
1 december 1959 stod under övervakning
och vilkas prövotid varat minst
ett år, framgår, att omkring hälften —
eller 3 246 — villkorligt dömda förpliktats
utge skadestånd på grund av brott
och att 12 procent av dessa erhållit betalningsföreskrift
enligt 8 § andra stycket.
Enär betalningsföreskrift sålunda
används i begränsad omfattning, skulle
det innebära en genomgripande förändring
om åt den ifrågavarande bestämmelsen
ges det innehåll motionärerna
avser, d. v. s. att villkorlig dom som regel
skulle förbindas med betalningsföreskrift.

Utskottet uttalar i likhet med flertalet
hörda remissinstanser sin förståelse
för de strävanden som ligger bakom
motionärernas framställning. Det är
också utskottet angeläget att framhålla
betydelsen av att den, som dömts att ersätta
genom brott förorsakad skada,
också i lämplig utsträckning förmås att
ersätta denna skada, såväl med hänsyn
till målsägarens berättigade intresse av
att erhålla ersättning för liden skada
som av kriminalpolitiska skäl. Det synes
dock böra betonas, att det icke kan
ligga i samhällets intresse att driva sina
strävanden på detta område med sådan
skärpa, att det motverkar önskemålet
om att den dömde kommer i ordnade
levnadsförhållanden och vinner återanpassning
i samhället. Skulle så ske,
kommer själva ändamålet med den villkorliga
domen att förfelas. En sådan utveckling
skulle ej heller vara förenlig
med målsägarens intressen.

Vid remissbehandlingen av motioner -

na har det framhållits, att det för närvarande
saknas resurser för att göra betalningsföreskrifter
effektiva och att
den avsedda reformen därför skulle
kunna bli mera till skada än till nytta.
Jag vill också erinra om att frågan om
betalning av skadestånd i samband med
villkorlig dom nyligen ingående utretts
genom strafflagberedningen, och att dess
förslag i frågan efter remissbehandling
för närvarande är föremål för handläggning
i justitiedepartementet samt att ett
lagförslag i ämnet väntas bli remitterat
till lagrådet under innevarande år.

När det således inte dröjer länge innan
ett förslag ligger på kamrarnas
bord, anser man ju i regel att man inte
bör göra någon ytterligare utredning,
utan att man bör vänta och se vad detta
förslag kommer att innebära. Under sådana
förhållanden finner även utskottet
att någon utredning enligt motionärernas
yrkande icke är påkallad.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till första lagutskottets hemställan.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Såsom har framgått av
de två tidigare inläggen här syftar motionärernas
förslag till att göra brottsbekämpningen
effektivare genom en lagändring
på ett speciellt område. Det gäller
ersättningsskyldigheten för skada,
vållad i samband med begånget brott
för vilket villkorlig dom har meddelats.

Ofta hör man tyvärr sägas, att den
villkorliga domen används i alltför vidsträckt
omfattning, »i tid och otid».
Många menar t. o. m. att det knappast
borde finnas något utrymme för villkorlig
dom.

Dess bättre har sådana tendenser
knappast fått större resonans i den
.svenska opinionen. Den villkorliga domen
är självfallet ett utomordentligt
värdefullt hjälpmedel för att i samhället
återinpassa personer som har råkat

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Meddelande av föreskrift i samband med

skada

komma på sidan om den rätta vägen.
Kvar står emellertid sådana invändningar
som: »Här kan ju somliga personer
gång på gång begå brott utan att något
inträffar; det måste ändå ordnas så att
det står klart för var och en att någonting
händer om man företar sig något
brottsligt.» Vi har i centerpartiet trott
att flitigare användning av bestämmelserna
om föreskrift att hjälpa till att
bota den skada som har åstadkommits
skulle inge en välbehövlig känsla av att
verkligen någonting händer. Självfallet
kan det inte bli tal om att den, som
kört sönder en 30 000 kronors lyxbil, år
efter år, kanske i årtionden, skall arbeta
på att klara av den skadan. Tror
man det, har man missförstått syftet
med motionen. Men vi har sagt oss att
det inte är orimligt att den som varit
ute på galej ändå får betala kanske 50
eller 75 kronor i månaden en tid, om
han har en inkomst som är ungefär det
tiodubbla. Då får han en påminnelse
om att det inte går för sig att handla
på det sätt han har gjort.

Redan nu finns möjlighet att använda
föreskrift om skadeståndsskyldighet i
samband med villkorlig dom. Tyvärr förekommer
sådana föreskrifter i alltför
ringa omfattning. Det sker bara i 12
procent av fallen. Vi hörde nyss siffror
som visade att det i något län förekommer
i 4 procent av de fall då villkorlig
dom har meddelats, medan det i ett annat
län tillämpas i hela 69 fall på 100.

I det senare länet används bestämmelsen
alltså mellan 15 och 20 gånger så
ofta. Säger inte redan detta att något är
på tok? Det måste införas bestämmelser
som ger dels flitigare användning och
dels större likformighet.

Visserligen har riksåklagaren, sedan
motionen väcktes, i ett cirkulär till åklagarna
uppmanat dessa att söka utverka
sådana föreskrifter i större omfattning
än tidigare. Vad detta kan leda till är
svårt att säga, men en sak vet vi, nämligen
att justitieombudsmannen redan

villkorlig dom om skyldighet att gottgöra

1950 gjorde ett påpekande i samma riktning
men att detta initiativ inte lett till
resultat. Det kan tänkas att riksåklagarens
initiativ den bär gången kommer
att ha ungefär samma effekt.

Till sist pekar första lagutskottet på
ett förhållande som enligt utskottet måste
tillmätas avgörande vikt vid bedömningen
av denna motion, nämligen att
strafflagberedningen redan har undersökt
förhållandena och att förslag i anledning
av vad strafflagberedningen har
framhållit är att vänta. Men strafflagberedningen
har såvitt jag vet ingalunda
kommit med några förslag syftande till
att åstadkomma flitigare användning av
föreskrifterna om lämpligt avpassat skadestånd.
Det hade varit på sin plats om
riksdagen hade givit till känna en mening
att skadestånd i de nämnda fallen
oftare bör utgå och att effektiva föreskrifter
bör utfärdas för att vinna detta
mål.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Ledaren för ett stort
och betydelsefullt parti inleder sitt resonemang
med att säga »ofta hör man»
och »det har sagts», men är det inte
lämpligt att läsa vad som står tryckt
i det här ärendet? Det är nedskrivet
av myndigheter som har med de här
problemen att göra och känner dem väl
så bra som alla de som här bara tycker
någonting så där i allmänhet. Bland
dem som har yttrat sig i frågan är
Stockholms rådhusrätt, skyddskonsulenterna
i tre distrikt i Stockholm,
skyddskonsulenten i upplandsdistriktet,
Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund och
riksåklagaren. Vågar herr Hedlund påstå
att reservanterna eller ens riksdagen
i sin helhet har en lika nära kontakt
med problemen som alla dessa har?

Vad har då remissinstanserna sagt?
De har anfört att det visst inte är alldeles
förtjusande pojkar som går omkring

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Meddelande av föreskrift i samband med

skada

och stjäl och som sedan inte gör rätt
för sig. De har inte sagt att det är riktigt
att pojkarna inte gör rätt för sig,
och inte heller har de bestritt att de
som blivit bestulna kan göra anspråk
på att få behålla sin egendom. Men de
har sett hur det står till med de här
stackars kräken som skulle krävas på
pengarna för att rättvisa i samhället
skulle skipas.

Den dömde, påpekas det, har sällan
fast anställning. Han lever ofta under
sådana ekonomiska förhållanden att det
inte kan anses lämpligt att i domen föreskriva
tid och sätt för skadeståndets
fullgörande. Därtill kommer — och det
är riktigt —- att övervakarna har svårt
att se med sitt arbete förenligt att också
vara indrivare av skadestånd. En
skyddskonsulent i Stockholm säger att
klienterna är psykiskt och fysiskt svaga
och att det sammanhänger med olika
komplikationer i livsföringen; skilsmässa,
alkoholism, missanpassning i arbetet
etc. Det är viktigt att få klienterna
att stå på egna ben, men de har ofta
att betala underhåll till utomäktenskapliga
barn eller till sina familjer, och de
har många gånger gamla skatteskulder.
Skyddskonsulenten säger rent ut att betalningsföreskrifter
i större utsträckning
skulle vara ett slag i luften.

Det har från alla håll påpekats att
vad som behövs är en förstärkning av
skyddskonsulentverksamheten. Det är
riktigt, men jag vill säga, att syftet med
en sådan utökning naturligtvis bör vara,
inte att förbättra indrivningen av skadestånd,
utan att få de dömda på rätt
bog. Jag tror att samhället även rent
ekonomiskt tjänar mest på att få dem
att bli riktiga människor igen.

De dömda lever ofta på existensminimum.
Häradshövdingföreningen har
också sagt, att de dömda oftast är ar
betsskygga individer som det inte är
lätt att föra in i produktionen och ge
goda förtjänster där. Den säger också
att den unges medverkan är nödvändig

illkorlig dom om skyldighet att gottgöra

för att skadeståndet skall kunna betalas.
Han reagerar ogynnsamt mot tvånget
att betala sina förtjänster i skadestånd
och slutar hellre att arbeta. Det är ett
talesätt som förekommer långt uppe
bland hyggliga människor att det måste
löna sig att arbeta. När en pojke får ett
arbete men tas ifrån nästan allt vad han
förtjänar, har han ingen föreställning
om att han får det bättre, om han fortsätter
att vara hygglig.

Advokatsamfundet säger, att motionärerna
överdriver betydelsen av sådana
här föreskrifter, och tillägger att
om man utdömer skadestånd måste
makt kunna sättas bakom orden. Om
den dömde inte betalar, måste en villkorlig
dom därför bli förverkad, och
den som inte klarar sina ekonomiska
förpliktelser skulle sålunda sättas i
fängelse.

Förr i världen förekom ju bötesstraff
för allt möjligt, och den som inte kunde
betala sina böter fick sitta av dem.
Många hyggliga pojkar som blivit dömda
till böter, exempelvis för trafikförseelser,
fick då sitta i fängelse. År det
någon som tror att det gjort dem
bättre? Vilka är det för övrigt som
skulle komma i fängelse? Jo, om man
dreve det nu framförda kravet hårt,
blev det de som inte har någon som
betalar böterna för dem.

Jag tar inte det här kravet riktigt
på allvar. Jag tror rent ut sagt att man
bara velat skapa publicitet och att man
under ett valår gärna slår hårt och är
moralisk, särskilt som det är så lätt att
vara moralisk inför dem det här gäller.
Skulle man emellertid driva igenom
kravet, tror jag att resultatet bleve att
de sämst ställda, de ynkligaste, skulle
komma in i fängelserna. Men det finns
även brottslingar som har föräldrar
med god ekonomi och de skulle kunna
klara skadestånden. Vi skulle på ett
otrevligt sätt få två slags bedömningar.

Jag förstår att de som inte har trängt
in i problemen ordentligt, kan bortse

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Meddelande av föreskrift i samband med

skada

från nämnda fakta men det finns ingen
ursäkt för att en partiledare som är
juris doktor tar så lätt på saken. Den
ställning utskottet har tagit beror inte
på nonchalans för brottslighetens problem,
men jag tycker att det är ett nonchalerande
av sunt förnuft och hyggligt
omdöme när en partiledare som
herr Hedlund intar den ställning han
här har intagit.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Fru Eriksson i Stockholm var tillräckligt
älskvärd att återge något av
vad jag inledningsvis sade angående
en del folks uppfattning om den villkorliga
domen. Jag tycker dock att det
kunde ha varit påkallat i objektivitetens
intresse att fru Eriksson också talat om
vilken mening om den villkorliga domen
som jag för egen del gav till känna,
nämligen att den är utomordentligt
värdefull och att det är glädjande att
de som betraktar den villkorliga domen
som någonting negativt ändå är så få.
Det skulle emellertid inte förvåna mig
om fru Eriksson får dem att öka i antal
genom att hon tar alltför lätt på
problemen och ställer sig negativ till
varje form av reaktion från samhällets
sida.

Fru Eriksson åberopar en del sakkunniga.
Ja, det är bra att vi har tillgång
till utlåtanden av sakkunniga, men vi
kan här i riksdagen inte alltid nöja oss
med vad de sakkunniga påstår, utan vi
måste använda också vårt eget förnuft.
Kommer vi då till en annan uppfattning
än den som en del sakkunniga har
givit uttryck åt, tror jag nog det är
klokt att vi håller fast vid denna uppfattning,
och det är vad vi inom centerpartiet
har gjort i det här fallet.

Menar verkligen fru Eriksson att ett
skadestånd på 50—75 kronor under någon
tid för den som har en inkomst av
800 kronor i månaden — jag nämnde
just de siffrorna — skulle försvåra
återanpassningen? Varifrån har fru

villkorlig dom om skyldighet att gottgöra

Eriksson f. ö. fått den uppfattningen,
att vi skulle önska åtgärder mot dem
som inte kan betala? De frågorna skulle
jag gärna vilja ha svar på.

Vi har ingalunda varit inne på tankegångar
av det slaget. Vi har talat om
ett lämpligt avpassat skadestånd, och
det får naturligtvis inte vara tilltaget
så, att vederbörandes möjligheter till
återanpassning i samhället på något
sätt äventyras. Jag vidhåller att ett belopp
av den storlek jag nyss nämnde
inte har någon sådan effekt för den som
har en dylik inkomst.

Nog skulle det väl också gå lika bra
att kombinera villkorlig dom med ett
skadeståndsåläggande som att kombinera
den villkorliga domen med böter.
Den senare kombinationen har ju kammaren
godtagit — jag käner inte till om
fru Eriksson var på den negativa sidan
också då, men riksdagens majoritet
godtog i varje fall anordningen.

Så till sist vill jag fråga, om inte redan
ojämnheten i föreskrifternas användning
säger någonting: 4 procent av
fallen i somliga län och 69 procent i
andra län? De siffrorna säger väl, att
allt inte är riktigt bra beställt och att
någonting bör göras.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Fru Lidman-Frostenson
och jag har i ett särskilt yttrande förklarat
oss i princip inta samma ståndpunkt
som motionärerna. Vi har i likhet
med herr Hedlund den bestämda
uppfattningen, att möjligheten att utdöma
skadestånd inte överallt utnyttjas
på lämpligaste sätt till gagn för brottsbekämpandet.

Anledningen till att vi trots detta icke
har velat ansluta oss till reservationen
är att det under utskottsbehandlingen
har upplysts, att ett förslag i detta ärende
väntas bli remitterat till lagrådet redan
i år. Är detta fallet, anser vi det
icke lämpligt att riksdagen nu vidtar någon
annan åtgärd.

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Larsson
i Norderön begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 13

Radions juridiska ansvarighet

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckt motion
angående radions juridiska ansvarighet.

Första lagutskottet hade behandlat en
i första kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 127, av herr Ollén.
I motionen föreslogs, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning och förslag angående
radions juridiska ansvarighet och
därmed sammanhängande spörsmål.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionen 1:127 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

Radions juridiska ansvarighet

utredning av radions juridiska ansvarighet.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LUNDBERG (s) :

Herr talman! Jag är medveten om att
det kan vara svårt att få gehör för en
annan mening än den som företrädes
av ett enhälligt utskott. Men eftersom
detta är en viktig principfråga har jag
den uppfattningen, att riksdagen icke
bör godkänna den avgivna motionen,
och jag skall redan nu be att få yrka
avslag på första lagutskottets utlåtande
nr 27.

Jag har den uppfattningen att man
skall akta sig ytterst noga för att göra
inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten,
såvida det inte föreligger särskilda,
av krig eller krigsfara framkallade
förhållanden. Om vi fortsätter på
den här vägen när det gäller tryckfrihet
och yttrandefrihet, tror jag att vi
alltmer lägger avgörandet i händerna
på juristerna, som icke har den utbildning
och inte heller det omdöme, som
erfordras för att bedöma den opinionsbildande
uppgift en fri press och en obeskuren
yttrandefrihet skall ha i vårt
land.

Det finns inte heller någon anledning
för riksdagen att säga att vår tidningspress,
vår TV eller radio har missbrukat
sina rättigheter på sådant sätt att vi
bör fortsätta på lagstiftningsvägen i detta
avseende. Det talas ofta om byråkrati
och krångel, och jag frågar mig om det
är rimligt om vi skall bygga ut sådana
företeelser även på detta område.

Man frågar sig också, kanske även
med tanke på vad som skedde helt nyligen
i ett annat land: Vad är rätt? Om
avgörandet faller med fyra röster mot
tre eller två röster mot tre, lnir skall
man då kunna säga vad som är rätt och
riktigt?

I denna fråga har man dragit paralleller
med tryckfrihetsförordningen och
det ansvar som ligger hos den ansva -

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Radions juridiska ansvarighet

rige utgivaren. Men vart tar det vägen
om vi skall ge oss in på yttrandefrihetens
område låt oss säga i riksdagen eller
i TV och radio? Det förutsätter ju att
någon är ansvarig och, liksom en tidningsredaktör,
som är ansvarig utgivare
skall ha möjlighet att utöva en viss
eller formell censur och pröva det hela
innan det ges ut. Jag tycker verkligen
att det som har inträffat under de senaste
åren borde ge riksdagen en allvarlig
tankeställare. Skall vi nu bygga ut
ett juridiskt ansvar utöver vad vi faktiskt
har, så frågar jag mig: Hur skall vi
då förfara i riksdagen? Skall riksdagens
talmän vara ansvariga för vad ledamöterna
har yttrat? Vi kan säga att riksdagens
talmän skall se till att en talare
icke går utöver vad man anser att riksdagen
skall kunna ge uttryck åt, och
det är självklart att man därigenom liksom
har utpekat talmannen såsom den
ansvarige. Men om man förfar på ett sådant
sätt, skall då talmannen ha rätt
att utöva en viss censur i detta avseende? Jag

vill erinra om att en av riksdagens
ledamöter har varit utsatt för en
anklagelse och fått — enligt min mening
oriktigt — figurera i domstol och
pressen och ställas till ansvar på ett
sätt som man inte från riksdagens sida
bör godta i ett sådant fall. När det gäller
TV och radio, som ju mer och mer
måste sträva att gå ut direkt till svenska
folket, kommer man självfallet in på
frågan vem som skall utöva censur och
vem som är ansvarig i en sådan situation.
Jag tror att för varje gång vi gör
en utvidgning på detta område har vi
stora förutsättningar att närma oss en
censur från något håll, och jag tror att
riksdagen bör säga ifrån på detta stadium.

Det har också här sagts, att radio och
TV skulle stå i en särställning jämförbar
med pressens. Jag vill i det sammanhanget
bara säga, att man inte kan göra
sådana jämförelser eftersom det föreligger
en ganska väsentlig skillnad.

Jag anser därför, herr talman, att det
inte finns några skäl för riksdagen att
bifalla denna motion och så lättvindigt
knäsätta en princip, som vi borde värna
oss mot.

Nu har man anfört ett par fall från
TV, som man menar skulle ha motiverat
ett ingripande. Alla som har följt dessa
ärenden måste väl också medge att de
ingripanden som gjorts, oavsett om man
betraktar dem som lämpliga eller inte,
har medfört att ändringar kommit till
stånd och att detta skett just därför att
frågorna påtalats.

Vidare bör väl det som skedde i vår
medkammare förra veckan också stämma
till allvar, eftersom den händelsen ju
visar huru litet man aktar på yttrandefriheten
och hur nära man i vissa fall
står censuren.

I normala fall bör vi slå vakt kring
vår yttrande- och tryckfrihet, och det
är därför som jag nu yrkar avslag på utskottets
hemställan. Jag gör det främst
ur principiella men också ur praktiska
synpunkter, och jag tycker att kammaren
bör betänka allvaret i dessa frågor
och inte godtyckligt begära att vi här
skall slå in på andra vägar.

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på avslag därå;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Onsdagen den 4 maj 1960 fm. Nr 15

översyn av lösöreköpsförordningen — Skärpning av straffen för olaga befattning

med narkotika m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående tillämpningen av 22
kap. 4 § strafflagen i samband med avbetalningsköp.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

översyn av lösöreköpsförordningen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckt motion
om översyn av lösöreköpsförordningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr ONSJÖ (ep):

Herr talman! Till föreliggande utskottsutlåtande
har jag fogat en blank
reservation. Anledningen härtill är inte
att jag har någon annan mening än utskottet.
I varje fall har jag inte något
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan. Jag har endast velat understryka
angelägenheten av att någonting
blir gjort i detta ärende.

Den lag det här gäller tillkom 1845,
och redan för närmare 30 år sedan —
eller exakt 1932 — uttalade riksdagen
att en omfattande revision av lösöreköpsförordningens
bestämmelser vore
påkallad. Det är självklart att i en tid,
då det inte minst på det merkantila om -

rådet sker mycket stora förändringar,
måste en lag, som var otidsenlig för 30
år sedan, vara i hög grad föråldrad i
dag.

Givetvis är denna fråga mycket komplicerad.
Det har också poängterats i
samband med det nordiska lagstiftningsarbetet.
Men 30 år är ju ändå en ganska
lång tidrymd för att reformera en lag,
även om den är komplicerad. Jag har
därför velat ge uttryck för den förhoppningen
att förslaget om en lagändring
inte skall ligga längre i departementets
lådor, utan att man nu verkligen tar itu
med arbetet, så att vi får en ändring av
lagen till stånd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Skärpning av straffen för olaga befattning
med narkotika m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckt motion
om skärpning av straffen för olaga
befattning med narkotika m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Motionärerna har ingen
anledning att i detta ärende argumentera
ytterligare om behovet av åtgärder
mot den illegala narkotikahanteringen.
Tvärtom har vi att notera en utomordentligt
tillmötesgående utskottsbehandling.
Vad utskottet föreslår är ju att
riksdagen för Kungl. Maj:t skall ge till
känna sin oro för utvecklingen och sin
förhoppning att den sittande läkemedelsutredningen
också skall ta upp frågan
om straffsatserna vid överträdelse
av narkotikaförordningen.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
bara understryka önskvärdheten av två

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Användning av skogsbilvägar för allmän

saker, dels att Kungl. Maj :t verkligen
vakar över att läkemedelsutredningen
tar upp denna sida av saken, dels att det
hela inte drar ut alltför långt på tiden.
Polisen och domstolarna är nämligen
i hög grad i behov av att få en snar
skärpning av straffsatserna. De nuvarande
är ju så låga att de inte injagar
någon som helst respekt hos narkotikahajarna.

Bifall till utskottets förslag!

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckt motion
om vidgning av arbetsdomstolens behörighet;
och

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18

Användning av skogsbilvägar för allmän
biltrafik

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner
om användning av skogsbilvägar för
allmän biltrafik.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Den behandling som vår
motion om användning av skogsbilvägar
liar fått av tredje lagutskottet ger
mig anledning att förmoda, att bolagen
i ledamöternas hemlän har en välvilligare
inställning till allmänheten än
många bolag har på andra håll -— t. ex.
i mitt eget hemlän — och att man inte
så kategoriskt begagnar sig av de rättigheter
man tycks ha att avstänga skogsbilvägar
året runt.

biltrafik

Yi har i vår motion bl. a. talat om
gamla skogsvägar som rustats upp av
bolag och sedan avstängts för trafik.
Dessa vägar kan från början ha byggts
av ortsbor som färdvägar upp till deras
fäbodvallar. Fäbodvallarna används inte
längre, marken har kanske övergått i
bolagens ägo, men man har i alla fall
begagnat vägarna under senare tid,
t. ex. i bärplockningstider.

Jag skulle kunna lämna många exempel
på hur bolagens avstängning verkat
för befolkningen men skall inte ta kammarens
tid i anspråk för mer än ett enda
som får tala för alla.

En man, som alltid arbetat i ett bolags
tjänst, skulle efter slutat slåtterarbete
låta hästen återgå till sitt sommarbete i
skogen på de f. d. vallområdena. Mannen
är nu i 60-årsåldern och tungt
skogsarbete har gjort att han inte längre
kan färdas så fort — han har bl. a.
ont i sina knän. Hans måg erbjöd sig
att hämta honom och tog med sig svärmodern
och sin familj. Man beslöt sig
för att åka hem en annan väg för att
svärföräldrarna än en gång skulle få
färdas på sina vana stigar — låt vara
denna gång i bil. Ingenting inträffade.
Man såg visserligen vid utfärden att vägen
var avstängd men ansåg att man
hade rätt att färdas på sin gamla väg.
Någon dag efteråt erhöll bilägaren ett
rekommenderat brev, där bolaget meddelade
att han hade åtal att vänta om
saken upprepades. Det är tydligt att bolaget
har rätt till detta, men det är förklarligt
om andra människor har svårt
att förstå det.

Bolagen har lagen på sin sida, men
jag och mina medmotionärer menar att
bolagen inte borde ha rätt att stänga
av vägarna för avsevärd tid utan myndighets
medgivande. För närvarande
har jag sett åtskilliga av domänverkets
vägar avstängda, och det kan jag väl
förstå, då tjällossningen går hårt åt våra
vägar. Men här är det ju bara fråga
om avstängning för kortare tid.

När tredje lagutskottet har behandlat

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

denna fråga har ärendet remitterats till
olika instanser, däribland några länsstyrelser
— länsstyrelsen i motionärernas
hemlän tycks dock ej ha fått yttra
sig. Länsstyrelsen i Värmlands län har
då bl. a. anfört: »Vid förfrågan hos länets
skogsvårdsstyrelse har uppgivits,
att skogsvårdsstyrelsen vid beviljande
av statsbidrag till byggande av skogsbilväg
icke anser sig kunna ställa som
villkor för bidragets åtnjutande, att vägen
icke får avstängas utan länsstyrelsens
medgivande.» Vi menar att detta
medgivande bör inhämtas. Länsstyrelsen
anför vidare: »Den allmänna uppfattningen
bland väghållarna synes dock
enligt skogsvårdsstyrelsen vara att
skogsbilväg som byggts med statsbidrag
icke får avstängas för biltrafik utan statlig
myndighets medgivande.»

Det är ju detta medgivande som vi
motionärer önskar få fastställt, vilket
utskottet alltså ej kunnat gå med på.

Herr talman! Jag beklagar nu efter
utskottets behandling av motionen, att
jag lämnat min medverkan till den,
eftersom bolagen nu kan använda utskottets
utlåtande som bevis för sin rätt
och till äventyrs komma att avstänga
ännu fler skogsbilvägar och beivra ev.
överträdelser ännu hårdare. Resultatet
skulle alltså bli det rakt motsatta mot
det vi åsyftade.

Utskottet säger i början av sitt utlåtande:
»En möjlighet att nå det syfte
motionärerna eftersträvar, nämligen att
skogsvägarna i större utsträckning än
som nu är fallet görs tillgängliga för
allmän trafik, kan vara att jämväl i fråga
om skogsväg som icke är bilväg, såsom
villkor för statsbidrag uppställa
kravet att vägens ägare avhänder sig
bestämmanderätten om vägens avstängande.
»

Inte heller vi motionärer önskar
att vårt förslag skall medföra ökade
krav på statsbidragsgivningen, något
som utskottet i senare delen av sitt utlåtande
uttalar farhågor för. Vi önskar
endast, att länsstyrelsen får pröva och
7 — Andra kammarens protokoll

Reglering av priserna på fisk

avgöra när en avstängning kan vara befogad,
på sätt som utskottet självt säger
i den citerade delen av utlåtandet.

Herr talman! Jag har för dagen inget
yrkande, men jag kommer att bevaka
ärendet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 och 43 §§
skogsvårdslagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Reglering av priserna på fisk

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1960/61 jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I april 1950 uppdrog
Kungl. Maj:t åt dåvarande statens livsmedelskommission,
numera statens
jordbruksnämnd, att i samråd med fiskeristyrelsen
utreda möjligheterna till
samordning av fiskpropagandan här i
landet. Resultatet av denna utredning
blev att Centralnämnden för fiskpropaganda
bildades 1951. Nämnden har som
ledamöter Föreningen för fiskpropaganda
i Göteborg, de olika prisreglerings-
och försäljningsföreningarna på
fiskets område, Kooperativa förbundet
och Svenska fiskhandelsförbundet. Avsikten
var att centralnämnden skulle
stimulera till ökad propaganda inom
olika konsumtionscentra och bidra till
en samordning av fiskpropagandan.
Centralnämnden har arbetat efter två

1960. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa

olika linjer, dels en speciell propaganda,
som helt handhafts av de olika anslutna
föreningarna och som har avsett
de speciella intressen som legat dessa
nära, dels en allmän propaganda, vilken
avsett att propagera för fisk i största
allmänhet; den har handhafts av nämnden
själv.

Centralnämnden fick 1953, 1955, 1956
och 1957 50 000 kronor varje år ur fiskerinäringens
bensinskattefond. Denna
fond är numera helt borta. Dessutom
fick man 1953 och 1956 50 000 kronor
från reservationsanslaget till främjande
av beredning och avsättning av fisk.
Under 1958 och 1959 har centralnämnden
inte fått några anslag utan hänvisats
till prisregleringsmedel hos de olika
prisregleringsföreningarna. Prisregleringsföreningarnas
intresse är naturligtvis
självfallet i första hand att
tillgodose sin egen interna propagandaverksamhet,
varför de hittills visat ett
mycket svalt intresse för att till centralnämnden
anslå prisregleringsmedel,
vilka ju för övrigt också först och främst
erfordras för den prisreglerande verksamheten.

Resultatet har blivit att centralnämnden
under 1959 nära nog har tvingats
upphöra med sin verksamhet. Detta är
beklagligt för fiskerinäringen i sin helhet.
Inte minst inför de svårigheter som
de vidgade marknaderna medför för
fisket torde det finnas ett stort behov
av en intensiv allmän fiskpropaganda.
En allmän fiskpropaganda borde kunna
inriktas inte bara på den inhemska
konsumtionen utan också på marknader
utanför vårt land för att möjliggöra
en ökad export av fisk och fiskprodukter.

Det hade därför enligt min mening
varit lämpligt och riktigt att Centralnämnden
för fiskpropaganda hade kunnat
tilldelas medel direkt ur prisregleringskassan
såsom föreslås i motion nr
II: 755. Det viktigaste är emellertid inte
på vilka vägar medel kan anvisas utan
huvudsaken är att det går att få medel.

lantbruksundervisningsantalter

I årets proposition hade över huvud taget
inte denna fråga tagits upp. Detta
var en av anledningarna till att motionen
väcktes. Utskottet har inte velat gå
med på motionens förslag att medel
skall tas direkt ur prisregleringskassan
men har klart angivit att prisregleringsmedel
bör få användas. Om det i fortsättningen
visar sig möjligt att få medel
på det sätt utskottet har anvisat, alltså
via prisregleringsföreningarna, så är
jag för min del tillfredsställd. Om så
inte skulle bli fallet kan frågan tas upp
igen här i riksdagen.

.lag har, herr talman, inget yrkande
men jag har i anslutning till min blanka
reservation i utlåtandet velat redovisa
dessa synpunkter.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1959/60, såvitt avser
jordbruksärenden.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 22

Allmän beredskapsstat för jordbruksärenden Föredrogs

jordbruksutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i
ärendet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Sedan punkten föredragits anförde

Onsdagen den 4

maj 1960 fm.

Nr 15

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet på
denna punkt närmast för att redovisa
under vilka omständigheter den motion,
nr 670, tillkommit, som herr Onsjö och
jag har väckt.

När beredskapsstatens driftbudget
presenterades visade det sig att i den
specificerade framställning, som förelåg
under nionde huvudtiteln, fanns
inte något anslag upptaget för att göra
undervisningsanstalter inom jordbruksoch
lantmannanäringen till anslagsberättigade
objekt. Det var i syfte att
åstadkomma detta som motionen väck tes.

I utskottsutlåtandet heter det att utskottet
förutsätter att medel för detta
ändamål skall få tagas ur ett allmänt
sysselsättningsanslag på 300 miljoner
kronor som ingår i beredskapsstaten.
Utskottet framhåller även att »under
den senaste konjunkturnedgången finansierades
också ett flertal byggnadsarbeten
vid ifrågavarande undervisningsanstalter
med beredskapsmedel». Eftersom
byggnadsföretagen är väl lämpade
som beredskapsobjekt förutsätter utskottet
att »även i fortsättningen medel
för arbetslöshetens bekämpande kommer
att ställas till förfogande för dylika
byggnadsändamål».

Utskottet har alltså ställt sig mycket
positivt till vår motion — så positivt
att man kan ifrågasätta, om inte motionen
rent av kunnat tillstyrkas. Men
trots att utskottet inte förordat bifall
är jag angelägen framhålla att utlåtandet,
med den skrivning utskottet använt,
bör kunna tolkas så, att motionens
syfte tillgodosetts. Därmed är vi motionärer
mycket tillfredsställda.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 23

Utredning rörande turismen i Sverige

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
turismen i Sverige.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Vi har nyligen i denna
kammare visserligen avslagit men i en
positiv anda behandlat en motion om
fritidsfrågorna. Nu gäller det turismen
i Sverige, en närbesläktad fråga som
har och kommer att få en allt större
aktualitet under de år som ligger närmast
framför oss.

Kostnadskrävande motioner brukar
av naturliga skäl bli kallsinningt behandlade
i denna kammare. Den motion
vi nu behandlar är av annat slag.
Motionärerna vill att frågan om turismens
lönsamhet skall utredas. Utskottet,
som i stort sett instämmer, vill emellertid
inte att denna utredning skall tillsättas
nu utan först senare.

I denna kammare sitter många kommunalmän
som under de senaste åren
i allt högre grad börjat intressera sig
för dessa frågor i hemorten. Många berömvärda
initiativ kan också redovisas.
Framsynta kommunalmän har förstått
att turismen kan ge ökad goodwill och
även ökade inkomster för kommunen
liksom för många enskilda. Men nog
görs det en och annan gång investeringar
som ter sig diskutabla, för att
inte säga en smula äventyrliga. Det är
mot denna bakgrund som lokala vetenskapliga
turistutredningar på sina håll
har tillsatts.

Med tillfredsställelse har vi motionärer
konstaterat den positiva behandling
som vårt förslag fått av dem som givits
tillfälle yttra sig över motionen. Järnvägsstyrelsen
anser att den propagandaverksamhet
som av Svenska turisttrafikförbundet
bedrives i utlandet för Sverige
i jämförelse med de flesta länders

100 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Utredning rörande turismen i Sverige

aktivitet framstår såsom otillräcklig.
Järnvägsstyrelsen tillstyrker därför den
av motionärerna föreslagna utredningen.
För motionärerna har det också varit
uppmuntrande att de länsstyrelser
som tillfrågats varit så utomordentligt
positiva. De framhåller att turismen
numera representerar väsentliga ekonomiska
värden och tillstyrker livligt motionen.
Länsstyrelsen i Sörmlands län
framhåller liksom järnvägsstyrelsen, att
man i andra länder ställer mycket större
belopp till förfogande för en effektiv
upplysnings- och propagandaverksamhet
än som sker i vårt land.

Svenska turisttrafikförbundet tycker
att det är synnerligen otillfredsställande
och till allvarlig nackdel, att någon
tillförlitlig statistik över det utländska
resandet till och inom Sverige inte existerar
för tiden efter införandet av den
fullständiga nordiska passfriheten. Till
detta kan läggas att i OEEC:s rapport
om turismens omfattning finns det två
länder, Sverige och Danmark, som inte
lämnat några uppgifter. Därför står det
också kort och gott beträffande Sverige,
att uppgifter icke är tillgängliga. För
Sverige som turistland är detta smått
genant.

Svenska stadsförbundet delar likaledes
motionärernas mening, att det finns
påtaglig risk för felinvesteringar och
rekommenderar därför en allsidig utredning.

Mot denna bakgrund är det inte överraskande
att utskottet åstadkommit ett
mycket positivt utlåtande. »Starka skäl
talar för att många av de här nämnda
och måhända även andra frågor kan
behöva ingående prövas om vi skall
kunna effektivt utnyttja vårt lands möjligheter
på turismens område och hävda
oss i konkurrensen», sägs det bl. a.
i utskottets utlåtande. Liksom motionärerna
anser utskottet att bristande kunskaper
och risken för felinvesteringar
i dagens läge får bedömas vara stor. —-Så långt utskottet.

Jag behöver knappast tillägga att vi

motionärer är mycket nöjda. Inför denna
vänliga skrivning har vi bara att tacka
och ta emot.

Men, men — vår glädje grumlas i någon
mån, ty utskottet är inte berett att
tillstyrka att en sådan här utredning
tillsättes nu. Utskottet hänvisar i stället
till den utredning angående samverkan
mellan organen för upplysningsverksamheten
i utlandet — den s. k.
Renlundska kommittén — som tillsatts
av handelsdepartementet och vars resultat
vi lär få ta del av redan under våren.
Utskottet anser att resultatet av
ifrågavarande utredning skall avvaktas.

Men denna utredning har ju begränsad
räckvidd. Även om tveksamhet kan
råda om del riktiga i ett uppskov vill
vi motionärer dock inte protestera, när
utskottet i övrigt uttalat sig så positivt
och dessutom framhållit att det material
som erhålles vid remissbehandlingen
av nämnda utrednings förslag kan
ligga till grund för den fortsatta planeringen.
Vi hoppas att den av oss föreslagna
utredningen skall komma till
stånd sedan departementschefen tagit
del av betänkandet från den Renlundska
kommittén — ju skyndsammare
desto bättre. Här kan man verkligen
säga att tid är pengar.

Statsmakterna har liksom kommuner
och landsting anledning att med uppmärksamhet
följa utvecklingen på turismens
område. I annat fall är risken
för felinvesteringar stor — detta i all
synnerhet som en höjning av statsbidraget
enligt årets statsverksproposition
överväges. Vi bör undersöka marknaden
och klargöra för oss, vilka behov
som kan uppstå i ett samhälle som i
allt högre grad kommer att präglas av
bilismens och den övriga motorismens
landvinningar, i ett samhälle där femdagarsveckan
på allvar slår igenom.
För att ta emot den väntade invasionen
av svenska och utländska turister kommer
man på olika håll i vårt land att
bygga fritidsbyar och nya badanläggningar,
och man kommer att trycka

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

101

och ge ut broschyrer, där alla de sevärdheter
och förströelser redovisas,
som stad och bygd har att bjuda. Stora
annonser i dagspressen just nu ger
t. ex. vid handen att nya färjeförbindelser
till Danmark och Åland tillkommer
denna vår.

Detta är i och för sig bra. Men en
och annan frågar sig oroligt, om det
finns utredningar som visar, att allt
detta framdeles blir lönsamt. Semesterhem
och semesterbyar skall också anläggas.
Det är likaså angeläget att särpräglade
områden bevaras och skyddas.
Med bilens hjälp kan vi nå avlägset
belägna platser. Förr i tiden stannade
turisten vid järnvägsstationen och hade
svårt att komma längre. Nu vill vi alla
ge oss ut på upptäcktsfärd i det egna
landet och kanske även i det övriga
Norden eller i fjärran belägna länder.
Om vi svenskar grips av reslust, får vi
i motsvarande grad rusta oss för att ta
emot utländska turister.

Turismens lönsamhet behöver knappast
diskuteras.

Vi får redan nu 4—5 gånger fler turister
per år — detta då vid en jämförelse
med tiden före kriget. Under 1958
beräknas turismen ha tillfört Sverige
omkring 500 miljoner kronor. Vad den
kommer att ge innevarande år och
framdeles under 60-talet låter sig inte
för dagen överblickas.

Vad kan vi nu göra för att få allt
större skaror utländska turister att upptäcka
vårt land? Och har vi i så fall resurser
att ta emot dem? Om vi skall
vara uppriktiga, så vet vi ganska litet
på detta område. Vi famlar och på
många håll är man säkert offer för ett
önsketiinkande. Det är mot denna bakgrund
som kravet på en utredning
knappast kan avvisas. Frågan är blott,
hur länge vi skall vänta, innan den
kommer till stånd.

Utan att på något sätt vara expert på
området vågar jag hävda, att vi har åtskilligt
att visa upp för de turister som
söker sig till Sverige. Vad detta bety -

Utredning rörande turismen i Sverige

der för vårt land ur goodwillsynpunkt
kan ej mätas i pengar. Blygsamhet är
en dygd, men sätter vi inte på detta
område i alltför hög grad vårt ljus under
skäppan? Propagandan utomlands
för Sverige som turistland kan och bör
intensifieras. Självfallet måste turistpropagandan
utformas med god smak
och finess. Vi har så mycket positivt
att peka på. Norska fjordar och nöjeslivet
i Köpenhamn är attraktiva inslag
i grannländernas turistpropaganda. Vi
bör på samma sätt, effektivt men också
charmfullt, sälja Sverige genom en påpasslig
turistpropaganda.

Även om vi inte för dagen kan få
den önskade utredningen så tror vi, att
frågan ändå har förts en god bit framåt.
Vi kommer igen, ty många riksdagsmän
med erfarenhet från den egna
kommunen eller bygden har intresse
för dessa frågor, som i så hög grad hör
dagen och morgondagen till.

I detta anförande instämde herrar
Kellgren (s) och Berglund (s).

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Jag har ingen mot den
föregående talaren avvikande åsikt på
denna punkt. Det finns på detta område
säkerligen många i sig själva betydelsefulla
problem som skulle behöva
undersökas. Jag ställer mig bara den
frågan, om inte flera av de i motionen
nämnda problemen med fördel skulle
kunna utredas av Svenska turisttrafikförbundet,
om denna organisation hade
de ekonomiska resurserna att göra dylika
undersökningar, som kanske naturligt
hör hemma på dess område,
över huvud taget tror jag att den angelägnaste
uppgiften är, att Turisttrafikförbundet
får ökade resurser.

Handelsministern har nu, som tidigare
sades, signalerat att organisationen
under kommande budgetår eventuellt
kan räkna med ökade tillskott av fondmedel.
Detta är högst angeläget, men
man kan nog frukta att även med detta
ökade tillskott kommer vårt land att för

102 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Utredning rörande turismen i Sverige

sin utlandspropaganda kunna använda
betydligt mindre medel än vad jämförbara
konkurrerande länder på det internationella
turistområdet kan. Det
är olyckligt, därför att det behövs stora
medel för att i dag göra sig gällande ute
i världen. Det hjälper inte att de olika
företag som är verksamma på området
här i landet, arbetar på utlandsmarknaden
t. ex. med annonser och dylikt.
De måste stödjas av en allmän annonsering
i en omfattning som märks, och
det kostar mycket pengar.

Fördelarna av ansträngningar på detta
område tror jag att vi redan i år kan
konstatera. I England har ökade medel
stått till vår propagandaverksamhets
förfogande, där vi med extra medel
kunnat göra en framstöt i år, som det
finns all anledning tro skall ge goda
resultat.

Det talas här om riskerna för felinvesteringar
på detta område. Jag vill
inte förneka att de är stora. Det vore
därför värdefullt, om en utredning kunde
komma till något resultat för att eliminera
sådana risker i fortsättningen.
Helt säker på att detta skall kunna lyckas
är väl inte någon.

Vad man emellertid omedelbart kan
konstatera är, att vi här i landet redan
har anläggningar och resurser, som kunde
utnyttjas i betydligt större utsträckning.
Detta gäller både trafikmedel, hotellanläggningar
och övriga turistanläggningar
av olika slag. Här finns en
betydande, outnyttjad kapacitet som
skulle kunna användas på ett bättre
sätt.

Herr Lindahl sade att det finns ett
önsketänkande på detta område. Utan
tvekan gör det det. Men det finns också
ett realistiskt tänkande, som bland annat
visar på det förhållandet, att vår
korta semestersäsong här i landet lämnar
en mycket stor ledig kapacitet mot
slutet av sommaren —- den naturliga semestertiden
för många turister från
kontinenten och England. Där har vi
stora möjligheter att med ökad propa -

ganda utan nya investeringar få de redan
befintliga anläggningarna att ge
bättre avkastning. Av den orsaken är
det olyckligt, att vår internationella tuturistpropagandainstitution
disponerar
för litet medel.

Jag vill inte bestrida att den kommitté,
som nu arbetar, kan ha stor betydelse
för att skapa bättre samverkan
mellan de olika organ som arbetar på
detta område. Denna samverkan är högeligen
önskvärd, och jag hoppas att
den inte bara skall innefatta de organ
som nämnts i detta och andra sammanhang
utan även den betydelsefulla
samverkan med t. ex. våra exportorganisationer
och andra svenska företag
och institutioner, som gör framträdande
av det ena eller andra slaget i utlan det.

Ett samarbete mellan dem och vår
turistpropagandainstitution kan ge mycket
goda resultat, det visar erfarenheten.

Jag vill med detta endast säga, att
om denna utredning i sinom tid kommer
till stånd — vilket jag i och för sig
inte har något emot, tvärtom —• hoppas
jag att avvaktan på denna utredning
inte skall hindra ökat stöd åt Turisttrafikförbundet.
Jag vill förutskicka att
jag då inte bara menar ökat stöd från
samhällets sida utan även från de i
branschen intresserade företagen.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning avväckta
motioner om utredning rörande
stöd åt utlandssvenskarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
81, i anledning av Kungl. Maj:ts i stats -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 103

Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen

verkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar angående
vissa anslag för budgetåret 1960/61 till
arbetsmarknadsstyrelsen med dithörande
verksamhet jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorgani sationen Kungl.

Maj:t hade i propositionen nr
1 under femte huvudtiteln (punkt 67, s.
111—113 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
4 januari 1960) föreslagit riksdagen att
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 1 650 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birke m. fl. (1:240) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 300), hade — såvitt
nu vore i fråga — hemställts, att
riksdagen måtte till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Krisorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
1 350 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 240 och II: 300, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 1 650 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Cassel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 240 och II: 300, såvitt
nu vore i fråga, till Arbetsmarknadssty -

relsen: Krisorganisationen för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 350 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! På punkten 3 har herr
Bergh i första kammaren och jag antecknat
en reservation. Denna punkt
avser anslag till den s. k. krisorganisationen
inom arbetsmarknadsstyrelsen.
På den punkten finns för innevarande
budgetår uppfört ett anslag av 1 185 000
kronor. Med hänsyn till att belastningen
varit stor har Kungl. Maj :t funnit nödvändigt
att bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen
att för avlöningar till personal
använda ytterligare 270 000 kronor
eller sammanlagt 1 340 000 kronor. För
nästa budgetår har departementschefen
begärt att detta anslag, som nu till sin
beteckning avser en krisorganisation,
skall ökas med inte mindre än 465 000
kronor, medan man från vårt håll i motion
har föreslagit, att anslaget skulle
bli lika stort som det belopp, vilket
stått till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande
i år. Vi har t. o. m. föreslagit
höjning av beloppet med 10 000 kronor
och sålunda stannat vid 1 350 000 kronor.

När man i förstone ser på detta, måste
man säga, att det är rätt förbluffande,
att ett krisanslag till arbetslöshetens bekämpande
skall behöva stiga t. o. m. rätt
kraftigt under en period, när arbetslösheten
till all lycka befinner sig i kraftigt
sjunkande, under en period, när
man finner det lämpligt — det är ingen
strid om den saken — att stoppa beredskapsarbetena,
och när man finner nödvändigt
att genomföra ett allmänt byggnadsstopp
för statens byggnader. Under
sådana förhållanden har man ju anledning
att fråga sig varför ett krisanslag
för arbetslöshetens bekämpande
skall fortsätta att stiga.

Utskottsinajoriteten har tagit upp den
saken och säger, att beteckningen krisorganisation
inte är särskilt lycklig.

104

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen

Det är inte alldeles adekvat att kalla
det för en krisorganisation, utan det är
snarare en speciell arbetsgrupp inom
arbetsmarknadsstyrelsen, som man kan
behöva vare sig det är fråga om arbetslöshetskris
eller inte, och man karakteriserar
det i utskottsutlåtandet som en
mera elastisk del av arbetsmarknadsstyrelsens
personalorganisation.

Låt gå för det, men om det skall vara
en elastisk del av arbetsmarknadsstyrelsens
personalorganisation, skall det
väl ligga i elasticitetens väsen att under
perioder, när det är besvärligt, när
man har svåra arbetslöshetsproblem att
komma till rätta med, så skall man
kunna bygga på och gärna ta in tjänstemän
och annan personal och göra vad
man kan för att lösa problemen, och sedan
minska organisationen och dra in
personal, när situationen ändras och
det är gott om arbetstillfällen och full
sysselsättning. Då skall man kunna
krympa ned denna krisorganisation.
Jag är full av förståelse för att krisorganisationen
kan behövas och att den gärna
skall utrustas med all nödig personal
vid sådana tillfällen, när arbetslösheten
är omfattande, men man skall
låta elasticiteten verka även åt andra
hållet, så att man krymper ned krisorganisationen
under sådana år då den
egentligen inte har något behov att fylla.
Jag skall inte längre uppehålla mig vid
detta.

Herr talman! Jag ber bara att få yrka
bifall till den reservation som finns
antecknad vid denna punkt av herr
Bergh och mig.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Av vad herr Cassel själv
citerat ur utskottets utlåtande framgår
att namnet krisorganisation inte alldeles
överensstämmer med vad denna del
av arbetsmarknadsstyrelsen egentligen
sysslar med. Utskottet har också av resonemanget
i detta avseende dragit en
annan slutsats än herr Cassel gjort. Ef -

ter att ha givit uttryck för de synpunkter,
som här delvis citerats av herr Cassel,
säger utskottet att »det på grund av
det anförda kan förtjäna övervägas, om
inte medel för ifrågavarande del av arbetsmarknadsstyrelsens
organisation
lämpligen borde anvisas under annan
rubrik än som nu sker. Utskottet förutsätter,
att denna fråga prövas av Kungl.
Maj:t i samband med uppgörande av
riksstatsförslag för budgetåret 1961/62.»

Det förhåller sig alltså inte precis så
som reservanterna vill göra gällande,
att denna del av arbetsmarknadsstyrelsens
organisation skall företrädesvis
fungera i tider av omfattande arbetslöshet.
Organisationen får arbetsuppgifter
av rätt betydande omfattning även i en
situation då läget är omvänt. Man kan
då behöva göra alldeles särskilda kraftansträngningar
för en omflyttning av
arbetskraft i syfte att tillgodose industriens
behov av arbetskraft. Organisationen
kan alltså få minst lika stora
arbetsuppgifter under en högkonjunktur
som vid fall av betydande friställning
av arbetskraft.

Med det anförda och under hänvisning
till vad utskottet skrivit ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
i utskottets utlåtande nr 81, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 105

Den offentliga arbetsförmedlingen: Krisorganisationen

den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gassel yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 161 ja och 42 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Den offentliga arbetsförmedlingen:

Krisorganisationen

Kungl. Maj:t hade (punkt 70, s. 119
och 120) föreslagit riksdagen att till
Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 2 900 000
kronor.

I de vid punkten 3 nämnda likalydande
motionerna 1:240 och 11:300 hade
— såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Krisorganisationen
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 240 och II: 300, såvitt nu vore i fråga,
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 2 900 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,

Nilsson i Göingegården och Cassel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 240 och II: 300, såvitt
nu vore i fråga, till Den offentliga arbetsförmedlingen
: Krisorganisationen

för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Under åberopande av
vad jag vid punkt 3 anfört angående
nödvändigheten av en viss flexibilitet
i anslagen till arbetslöshetens bekämpande,
som innebär att man ökar på anslagen
vid sådana tillfällen när det är
arbetslöshet eller risk därför och minskar
dem i tider av full sysselsättning,
sä vill jag yrka bifall till den reservation
som vid punkt 6 avgivits av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Under hänvisning till
vad utskottet anfört på denna punkt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
6:o) i utskottets utlåtande nr 81, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Ragnar Bergh m. fl.

106 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Cassel yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 162 ja och 42 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 73, s. 125—
141) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 120 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 353) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 440), hade — såvitt nu vore
i fråga — hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en översyn av arbetsmarknadspolitiken
i syfte att nå en effektivisering
av samhällets arbetslöshetsbekämpande
politik dels genom att ökad vikt lades
vid omskolning och yrkesutbildning
och andra åtgärder, som befordrade arbetskraftens
rörlighet och underlättade
för dem, som blivit utan arbete, att
snabbt vinna anställning i produktionen
och så att en konservering av ar -

betslöshet undvekes, dels genom att de
samhällsekonomiska aspekterna vid utformningen
av samhällets totala insatser
för att bekämpa och motverka arbetslöshet
beaktades i största möjliga
utsträckning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 346) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:444), hade — såvitt nu vore
i fråga — hemställts, att riksdagen måtte
medge att till beredskapsarbeten på
vägar och gator i mån av behov jämväl
måtte kunna användas medel från anslaget
till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m., därest medel kunde
disponeras för ändamålet.

I en inom andra kammaren av herr
Björkman m. fl. väckt motion (II: 350)
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en skyndsam översyn av principerna
för lönesättning och sysselsättningsåtgärder
avseende med arkivarbete sysselsatta
tjänstemän och intellektuella
och att därav föranledda förslag måtte
föreläggas höstsessionen vid innevarande
års riksdag.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 120 000 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 353 och II: 440, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört angående
en översyn av arbetsmarknadspolitiken; III.

att motionerna I: 346 och II: 444,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

IV. att motionerna 1:551 och 11:678,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

V. att motionen 11:350 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

107

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Cassel,
vilka ansett att utskottet under V. bort
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 350 i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört angående en översyn
av principerna för lönesättning och sysselsättningsåtgärder
avseende med arkivarbete
sysselsatta arbetslösa tjänstemän
och intellektuella.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! På denna punkt finns
det en reservation beträffande arkivarbetarnas
löneförhållanden och jag vill
med några ord motivera varför inte vi
har anslutit oss till den.

Frågan om arkivarbetarnas löneförhållanden
har vid flera tillfällen aktualiserats
genom riksdagsmotioner. Senast
vid fjolårets riksdag avlämnade herrar
Rimmerfors och Larsson en motion vari
föreslogs, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en sådan
översyn av bestämmelserna för avlöning
av arkivarbetare, att ersättningen
differentierades med hänsynstagande
till vederbörandes utbildning och arbetets
art.

Det kan inte bestridas att arkivarbetarna
blivit en smula styvmoderligt behandlade
av statsmakterna. I denna
hjälpform sysselsattes som bekant dels
sådan intellektuell svensk arbetskraft,
som av olika anledningar inte kunnat
beredas sysselsättning på den öppna
marknaden, dels efter kriget sådana intellektuella
landsflyktiga som mottagits
i Sverige. Det är knappast försvarbart
att högt kvalificerade krafter skall underbetalas
bara därför att de är arkivarbetare.
Svårigheterna att här skapa
full rättvisa är naturligtvis stora, men
detta utgör ju inte något skäl för att
underlåta att angripa problemen. Den

differentiering av lönesättningen, som
regeringen nu föreslagit, bör innebära
en viss förbättring, om den tillämpas
någorlunda generöst, men någon slutgiltig
lösning av frågan är den inte och det
har den väl inte heller avsetts att vara.

I folkpartiets motion om en allmän
översyn av arbetsmarknadspolitiken underströks,
att utredningens arbete borde
omfatta även problem på arbetsmarknaden
som berör andra grupper än
kroppsarbetare. I SACO:s yttrande över
motionen framhålles, att det är uppenbart
att arkivarbetarnas problem bör
ingå i denna översyn. Vi delar denna
uppfattning. När arbetsmarknadspolitiken
skall överses är det uteslutet att
undantaga arkivarbetarnas förhållanden,
särskilt som deras problem vid
flera tillfällen behandlats av riksdagen
och kritik framförts mot den gällande
ordningen.

Att vi från vårt håll inte anslutit oss
till den reservation, vari föreslås en särskild
skrivelse till regeringen med anledning
av detta avsnitt av arbetsmarknadspolitiken,
beror alltså inte på att vi
anser frågan slutgiltigt löst med den differentiering
som nu skall genomföras
utan på att vi anser det självklart att
arkivarbetarnas problem liksom andra
detaljer i arbetsmarknadspolitiken skall
beröras av den föreslagna utredningen.
Ett avslag på reservationen bör alltså
inte fattas som om riksdagen menade,
att utredningen skall hålla sig borta
från arkivarbetarnas problem.

Jag vill emellertid också passa på att
uttala min tillfredsställelse över att
statsutskottet tillstyrkt förslaget om en
översyn av arbetsmarknadspolitiken.

I en del socialdemokratiska tidningar
har man varit ytterst angelägen om att
framhålla att det egentligen är LO:s yttrande
över folkpartimotionen som statsutskottet
följt. Det förefaller föga givande
att ta upp någon diskussion på den
punkten. Jag kan nöja mig med att försäkra
att motionärerna i stort sett är
tillfredsställda med utskottets skrivning.

108 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

m. m.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande

Om man även inom LO är tillfredsställd
med den är det ju ur alla synpunkter så
mycket bättre.

Däremot skulle jag vilja protestera
mot en del tidningars påstående att
folkpartimotionen var negativ och för
att citera Stockholms-Tidningen »grinig».
De som skrivit detta måtte inte
ha läst motionen. Den är vad gäller hjälpen
åt de arbetslösa alltigenom positiv.

I motionens hemställan heter det att
man vill ha en översyn av arbetsmarknadspolitiken
i syfte att nå en effektivisering
av samhällets arbetslöshetsbekämpande
politik och att detta bör ske
dels genom omskolning och yrkesutbildning
och dels genom andra åtgärder
som befordrar arbetskraftens rörlighet
och underlättar för dem som blivit
utan arbete att snabbt vinna anställning
i produktionen, så att en konservering
av arbetslöshet undvikes. I motiveringen
heter det att »det gäller att
med beaktande av de erfarenheter som
vunnits under de senaste åren, pröva
med vilka medel arbetslöshetspolitiken
skall bedrivas för att ge bästa möjliga
resultat såväl för de arbetslösa som ur
samhällets synpunkt. Det är nödvändigt
att bereda de arbetslösa produktiv sysselsättning
men det är också angeläget
att undvika metoder som kan bidraga
till att konservera arbetslösheten.» Verkliga
förhållandet är att motionen från
början till slut är hållen i en positiv
anda. Men det är självklart att om man
vill ha en fråga utredd, så pekar man
på problem där meningarna kan vara
delade och där det alltså finns motiv
för en översyn. Är man övertygad om att
allting är hundraprocentigt bra som det
är, så begär man inte en översyn; det
gäller om motionärerna, men det bör såvitt
jag förstår även gälla om statsutskottet
och LO.

Vi har för att styrka behovet av en
översyn gett en rad exempel på vilka
frågor vi anser därvid bör komma i
blickfältet, och det är klart att detta
främst gäller avsnitt där man anser det

möjligt att vissa ändringar i den förda
politiken kan vara motiverade.

Vi har också framhållit i motionen att
arbetsmarknadspolitiken fått vidgad
målsättning. Det är inte längre endast
fråga om att vidtaga tillfälliga krisåtgärder
när det uppstår arbetslöshet,
utan vi får räkna med en aktiv arbetsmarknadspolitik
även under en högkonjunktur.
Därigenom får arbetsmarknadspolitiken
större betydelse ur samhällsekonomisk
synpunkt, och desto mer
angeläget är det att det utformas rationella
metoder för denna politik. Att syftet
att säkra sysselsättningen uppnås på
ett ur samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigt
sätt, måste vara i alla folkgruppers
intresse, heter det i motionen.
På samma sätt är det i alla skattebetalares
intresse, att den bedrives med hänsynstagande
till de statsfinansiella verkningarna.
Om dessa ting bör det vara
lätt att enas liksom också om att det
är önskvärt att riksdagens inflytande
över arbetsmarknadspolitikens utformning
bevaras. Statsutskottets utlåtande
tyder också på att det råder enighet på
den punkten.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 81, punkt 8, har herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivit en reservation
i anledning av en av mig och några
ledamöter av denna kammare väckt
motion angående lönesättningen för arkivarbetare.
Även om denna fråga ventilerats
ganska utförligt i en interpellationsdebatt
här i kammaren den 15
mars i år, ber jag att få anföra ytterligare
några synpunkter och dessutom
understryka en del av vad som då
framfördes.

På sista sidan i utskottets här föreliggande
utlåtande återfinnes ett par rader
i ett remissvar på några andra motioner
som utskottet haft till behand -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 109

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. ni.

ling. Dessa rader anger i korthet vad
frågan gäller. Jag citerar: »Den enda formen
av arbetslöshetsarbete för tjänstemän
och akademiker är s. k. arkivarbete.
F. n. sysselsätts inom arkivarbetet
omkring 1 300 arbetslösa tjänstemän,
akademiker och andra intellektuella,
huvudsakligen äldre personer.»

Dessa utgör en heterogen grupp.
Bland dem finns alkoholskadade och
personer som drabbats av psykisk kollaps.
Dessa utgör dock långt ifrån alla
inom denna kategori. Gruppens storlek
har ökat starkt under senare år, på de
senaste tre, fyra åren med 560 personer.
Bland arkivarbetarna ingår många
personer, vilkas enda — helt oförvållade
— belastning är, att de är flyktingar
från våldtagna länder och på grund
av språksvårigheter har det besvärligt
att inpassa sig i det svenska arbetslivet.
Många har en mycket kvalificerad yrkesutbildning,
som emellertid inte kan
nyttiggöras här i landet. De är icke
fackligt organiserade, de har över huvud
taget ingen organisation som kan tillvarata
deras intressen. De tillhör i viss
mån de glömda minoriteterna i samhället
— och de utgör en mycket liten
minoritet. Många av dem utför ett mycket
värdefullt och väl vitsordat arbete.
Åtskilliga utför arbete, som åligger verk
och myndigheter att sköta. För många
arkiv, museer och myndigheter utgör de
en oumbärlig arbetskraft. I stor utsträckning
utför de löpande arbetsuppgifter,
som egentligen skulle utföras mot
vanliga löner av ordinarie arbetskraft,
om tillräckligt antal tjänster funnes inrättade.
Man får en föreställning om dessa
förhållanden om som ett exempel
näinnes att Sjöhistoriska museet har 4
ordinarie tjänstemän och 35 arkivarbetare.
Efter en kort utbildning har under
det senaste året ett antal arkivarbetare
haft till uppgift att så gott som från
grunden ordna upp vissa länsarbetsnämnders
arkiv, Irots att detta är ett i
arkivstadgan föreskrivet ordinarie arbete
för nämnderna.

Tjänstemän som sysselsättes med arkivarbete
betalas —• i motsats till vad
som gäller för arbetslösa inom andra
löntagargrupper —• icke med den öppna
marknadens löner för samma slags arbete.
I interpellationsdebatten den 15
mars här i kammaren uttalade jag en
stilla förhoppning, att statsutskottets
ledamöter icke av socialministerns interpellationssvar
skulle föranledas att
ägna vår motion mindre uppmärksamhet
och allvar. Denna vädjan har icke
mött någon mera påfallande resonans.

Utskottets avstyrkande av motionen
stöder sig på statsverkspropositionens
förslag, att arkivarbetarnas löner nu
skall differentieras på tre lönegrupper.
I den lägsta lönegruppen skall lönerna
understiga nu gällande löner med cirka
150 kronor per månad och i den högsta
lönegruppen skall den överstiga nuvarande
löner med ungefär samma belopp.
Det hade inte skadat om utskottet också
hade upplyst om hur stor den nu gällande
lönen är. Jag tror att det varit
lämpligt med denna upplysning till de
kammarledamöter som inte läser statsverkspropositionens
tusentals sidor eller
till äventyrs inte nu i maj kommer
ihåg vad de läst i januari. Den vanliga
lönen är 700 kronor i månaden i ortsgrupp
5. Enligt förslaget om differentiering
blir lönen i lägsta lönegruppen
550 kronor och i högsta cirka 850 kronor.
Arbetsmarknadsstyrelsen hade förordat
920 kronor som högsta lön i
högsta dyrortsgrupp, alltså samma belopp
som ges i form av forskarstipendier
till ett tjugotal framstående vetenskapsmän,
bland utländska flyktingar.

Ingen kan på allvar göra gällande, att
arbetsmarknadsstyrelsen med detta förslag
varit generös i överkant. Man skall
inte glömma bort, att många av de personer
som sysselsättes med arkivarbete
är familjeförsörjare.

Som jämförelse med lönen i lägsta
lönegruppen — alltså 550 kronor — vill
jag nämna, att den lägsta lönen i den
statliga löneskalans lägsta löneklass år

no Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

1960 blir 645 kronor i ortsgrupp 3 och
726 kronor i ortsgrupp 5. Några extravaganser
tillåter ingalunda de nu föreslagna
differentierade lönerna.

Som ytterligare skäl för att avstyrka
motionen har statsutskottet åberopat
vad utskottet förut anfört i denna fråga.
Bland annat erinras om en tidigare diskussion,
som av ordalagen i utskottets
skrivning att döma syftar på vad en tidigare
socialminister yttrat här i kammaren
i en interpellationsdebatt. Detta
uttalande förtjänar att ännu en gång
återges, även om så har skett förut.

Så här uttalade sig socialministern
— inte den nuvarande utan den föregående
—- vid det tillfället: »Jag vill
dock inte förneka att det kan finnas
fall, där arkivarbetare utför samma arbete,
som i verk och institutioner räknas
som ordinarie uppgifter och som
normalt betalas med andra och högre
löner. Jag anser detta otillfredsställande.
Denna olägenhet bör emellertid i sådana
fall kunna rättas till genom att verken
inom ramen av de anslag, som på
vanligt sätt ställes till förfogande, betalar
vad arbetet är värt. Jag anser det
icke riktigt att använda arbetslöshetsmedel
till ersättning för arbetsuppgifter,
som normalt tillhör ett verks område.»

Så långt dåvarande socialministern.
Jag delar helt den uppfattning han då
gav uttryck för. Det är icke tillfredsställande
att arbetet betalas väsentligt
mindre än vad det normalt anses värt.
Icke heller är det tillfredsställande att
på detta sätt diskriminera arbetsföra
men ibland överåriga tjänstemän, som
blivit utan arbete. Man har rätt att tala
om ett utnyttjande — andra kanske
skulle använda starkare ord — av arbetskraft
som icke är värdigt vårt samhälle.

Utskottet har slutligen erinrat om att
socialministern i interpellationsdebatten
den 15 mars uttalat att han, sedan
erfarenheter vunnits av den föreslagna
differentieringen, kommer att följa frå -

gan med stor uppmärksamhet även
framgent.

Det vare mig fjärran att låta någon
skugga falla på socialministerns positiva
socialpolitiska sinnelag, men handen
på hjärtat, ärade kammarledamöter —
nog känner ni igen den där formuleringen
»med uppmärksamhet följa frågan».
Har orden alltid kommit att motsvara
edra förväntningar och förhoppningar
om ett snart resultat?

Kammaren har möjlighet att ytterligare
markera sin uppfattning att denna
fråga verkligen hålles levande i socialdepartementet
genom att stödja reservationen,
som anknyter till vårt motionsyrkande
om en översyn av principerna
för lönesättning och sysselsättningsåtgärder
avseende med arkivarbete
sysselsatta arbetslösa tjänstemän
och intellektuella.

Redan 1953 lade arbetsmarknadsstyrelsen
fram förslag om en uppdelning
av hjälpformen på en arbetslöshetslinje
och en arbetsvårdslinje. Inom arbetslöshetslinjen
borde en anpassning av lönerna
till den öppna arbetsmarknadens
löner eftersträvas. Även i fråga om arbetsvårdslinjen
förordades en lönesättning
efter i stort sett samma system,
dock något modifierat. Styrelsens förslag
ledde icke till något resultat. Man
kan starkt ifrågasätta om det nuvarande
systemet är riktigt. Den starka ökningen
av antalet inom detta arbete sysselsatta
är oroande. Det finns skäl att tänka
över om inte arkivarbetet för vissa
arbetstagare bör omvandlas till lämplig
form av beredskapsarbete medan det i
fråga om andra arbetstagare i större utsträckning
än nu bör ges stipendier för
forskning eller omskolning.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
den under punkt 8 av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde fru Lidman-Frostenson
(h).

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! För att det inte skall

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 111

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

uppstå missförstånd och man till exemper
på borgerligt håll skall göra gällande
att vi socialdemokrater i utskottet
är negativt inställda till arkivarbetarna,
vill jag anföra några synpunkter på
denna punkt av utlåtandet.

Man skall vara klar över att arkivarbetena
fyller en speciell funktion,
nämligen att ge en form av skyddad
sysselsättning för personer som av olika
anledningar inte har kunnat göra sig
gällande på den öppna marknaden i
den utsträckning som önskvärt varit.
I och med att det är en form av skyddad
sysselsättning får de som är verksamma
inom arkivarbete många gånger
utföra arbete efter sin egen rytm och
anspråken rättas efter deras egen förmåga
att göra en arbetsinsats. Det innebär
också att det ställs alldeles speciella
krav på arbetsledningen och att
arbetena skulle vara lämpade för denna
arbetskraft.

Av att det här gäller en skyddsverksamhet
följer också att ansträngningarna
i första hand måste inriktas på att
arbetskraften såsom sådan göres mera
lämpad för arbete på den öppna marknaden.
Då kommer man i själva verket
in på frågan hur man med lämpligaste
utbildnings- och motsvarande åtgärder
skulle kunna göra denna arbetskraft
ägnad att vinna anställning på den öppna
marknaden. Arbetsförmedlingen står
alltid i nära kontakt med alla dem som
är verksamma i arkivarbete och har
också ett system som innebär, att arbetskraften
kan bytas ut och att man
har möjlighet att pröva sig fram på
den öppna marknaden.

För egen del har jag den uppfattningen,
att man inte bör slopa karaktären
av skydd hos arkivarbete. Det
vore mycket olyckligt, om man inte
finge en anställningsform som vore rörlig.
Man får inte fastlåsa dessa olika
arbeten på ett sådant sätt, att man likställer
dem med normala anställningar
i statstjänst, utan man måste noga se

till att kunna tillgodogöra sig rörligheten
och anpassningsbehoven.

Däremot anser jag att man bör lägga
större vikt vid utbildning och fortbildning
av denna arbetskraft. Det är inte
säkert att en sådan utbildning och vidareutbildning
kan beröra ett särskilt
stort antal av arkivarbetarna, men det
vore värdefullt om man kunde göra i
varje fall en hel del av dem mer intresserade
för utbildning.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter för att visa att problemet
är komplicerat och inte så lättlöst.
Jag vill allra sist konstatera ett
par småsaker. Det är glädjande att högern
åtminstone på en punkt har funnit
att staten inte slösar utan är i allra
högsta grad sparsam och försöker hålla
igen med utgifterna. Jag menar inte
därmed att inte arkivarbetarna också
skulle vara i behov av att följa den allmänna
reallöneökningen, utan jag menar
enbart att högern här har skjutit
in sig på ett område där det i och för
sig skulle kunna tänkas, att man gjorde
väsentligt större utgifter med hänsyn
till rationaliseringstakten inom det enskilda
näringslivet. Uppgiften är emellertid
i första hand att göra denna arbetskraft
användbar på den öppna
marknaden, och det är på denna uppgift
ansträngningarna bör koncentreras.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Gustafsson var
missnöjd med vad en del tidningar
hade skrivit om folkpartiets motion angående
den utredning som utskottet har
rekommenderat. Nog finns det väl en
del i motionen som förefaller andas småsnålhet,
t. ex. när man på vissa punkter
ifrågasätter om inte den eller den
åtgärden skulle kunna vidtagas. Den
som läst dessa delar av motionen kan
med berättigande kritisera folkpartiet
utifrån samma synpunkt som t. ex. LO
har använt.

Vi kan emellertid med särskild tillfredsställelse
konstatera att utskottet

112 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fin.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

här har kunnat bli enigt. Jag måste erkänna
att jag från början inte vågade
hoppas på att vi skulle kunna bli eniga,
eftersom det förelåg så betydande skillnader
i andemeningen mellan LO:s yttrande
och folkpartimotionen. Det är
emellertid glädjande att folkpartiet anpassat
sig på sätt som här har skett.
Det är också därför som LO kan vara
tillfredsställd.

Frågan om arkivarbetarna har varit
uppe i utskottsavdelningen vid mer än
ett tillfälle, senast i fjol. Jag erinrar mig
från diskussionerna att det t. o. m. fanns
de som under hand sade, att ersättningen
visserligen var låg men att det ju
gällde intellektuell arbetskraft som fått
en fristad i Sverige och som av politiska
skäl inte varit önskvärd i hemlandet.

Uppgiften har ju varit att försöka leta
fram någon lämplig sysselsättning för
dessa intellektuella. De vederbörande
som sysslar med forskning och arkivarbete
har emellertid inte alltid tyckt
så bra om de här arrangemangen. Man
har ibland ifrågasatt, om vi över huvud
taget borde släppa in dessa intellektuella
på detta område — det är det
minne jag har av frågans tidigare behandling.
Vi har inte fördjupat oss närmare
i ämnet denna gång, eftersom vi
hade det uppe förra året.

Jag vill här bara notera vad som har
anförts i utskottsutlåtandet och som
redan har citerats av herrar Björkman
och Gustafsson. Jag vill liksom herr
Gustafsson säga, att man vid den översyn
av arbetsmarknadspolitiken som utskottet
har förordat självfallet är oförhindrad
att också pröva det här avsnittet
av verksamheten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! I slutet av sitt anförande
sade herr Åkerström någonting om
att det hade varit svårt att placera den
här arbetskraften. Det kan givetvis förekomma
sådana svårigheter i vissa

fall, men jag vill understryka att många
institutioner över huvud taget icke
skulle kunna klara sina arbetsuppgifter,
om de inte hade arkivarbetarna —
det finns många exempel på den saken.

Jag reagerade mot vad herr Åkerström
sade, att många av flyktingarna
av politiska skäl icke ansetts särskilt
önskvärda i hemlandet. Jag tror det
kommer att tolkas som en hård dom
över många av dem, som blivit »utrationaliserade»
— för att använda det
uttryck herr Kellgren använde i den
föregående debatten i denna fråga —
från hemlandet, inte på grund av förbrytelser
utan därför att de inte kunnat
stanna kvar under det förtryck
som rått.

Det är mycket möjligt att man, såsom
herr Kellgren säger, inte kan helt komma
ifrån arkivarbete, men i så fall borde
det drivas enligt arbetsvårdslinjen.

Jag kan däremot inte förstå herr
Kellgren när han säger att man inte
skall låsa fast läget genom att anpassa
lönerna efter arbetsmarknadens löner.
Herr Kellgren understryker ju kraftigt
behovet av rörlighet och anpassning.
Anser herr Kellgren verkligen att man
skulle låsa fast läget, om man på ett
bättre sätt anpassade lönerna till vad
som gäller på den öppna marknaden?
Det anser man inte beträffande arbetslösa
på andra områden — varför skulle
det gälla just i det här fallet?

Till sist, herr talman, vill jag inte
undanhålla kammarens ledamöter ett
citat ur Ny Tid för i februari i år, som
jag tycker säger en hel del. Ny Tid
skrev på ledande plats följande: »Arkivarbetarna
utgör ett verkligt proletariat
i det svenska samhället, det har
SACO-Tidningen alldeles rätt i. Någon
anledning varför dessa intelektuella arbetare
skall ha andra och sämre löner
än öppna marknadens för samma arbete
är svår att upptäcka. Den svenska
arbetarrörelsen, som har förtjänsten av
att ha avskaffat det gamla nödhjälpsarbetaresvstemet,
där arbetslönen skul -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

113

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

le ligga väsentligt under öppna marknadens
löner, borde inte tillåta att principen
fortfarande gäller för en annan
grupp av arbetare än kroppsarbetarna.

En liten differentiering har föreslagits
i årets budget, så att lönen för det
högst kvalificerade arbetet skall kunna
höjas till 850 kronor i månaden på dyraste
ort. Man får nog hålla med om att
i förhållande till arbetsuppgifternas art
och arkivarbetarnas kvalifikationer, så
är det en betydande underbetalning.
Och det är ändå det mesta som kan
ifrågakomma.»

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! För att det inte skall
råda något missförstånd mellan herr
Åkerström och mig vill jag försäkra, att
det inte har skett någon som helst anpassning
från folkpartiets sida i det
här fallet. Vi står fortfarande på den
linje som vi stod på när motionen
skrevs. Att utskottet har kunnat enas
om skrivningen, beror på att vi tycker
att skrivningen innehåller de mest bärande
synpunkterna som framfördes i
motionen, varför vi är relativt nöjda.

Herr Åkerström sade, att vi hade vissa
saker i motionen som tydde på en viss
negativism. Ja, när man vill ha en översyn,
inriktar man sig naturligtvis på sådana
punkter, där man tycker att den
förda politiken inte är så bra som den
borde vara och där man tycker det är
möjligt att åstadkomma en ändring. Om
man tycker att allt är bra som det är,
begär man inte någon översyn — det
gäller oss och torde även gälla statsutskottet.
Att statsutskottet nu går med
på en översyn innebär val att statsutskottet
menar, att arbetslöshetspolitiken
kan effektiviseras, och det är bara
det vi velat föra fram.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill säga tack så
mycket till herr Gustafsson. När vi talar
om effektivisering, menar vi att
samhället kan sträcka sig ännu längre
8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

i sina åtgöranden för att främja en riktig
arbetslöslietspolitik. Det kan nog
finnas en liten skillnad beträffande vad
man anser i det fallet, trots allt vad som
har skrivits och sagts.

Herr Björkman sade bland annat, att
det finns institutioner som inte skulle
klara sig om de inte hade hjälp av arkivarbetarna.
Det är ur de avlöningsanslag
dessa inrättningar och institutioner
förfogar över som lönen till arkivarbetarna
skall utgå. Har högern exempelvis
i år ställt något yrkande om
att avlöningsposterna skulle höjas, med
motivering att man skulle kunna ge arkivarbetarna
bättre betalt? En sådan inställning
borde vara en klar konsekvens
av den uppfattning som framgick av
herr Björkmans anförande,

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga till herr Åkerström, att detta högst
sannolikt blir konsekvensen av den
översyn av det nuvarande arkivarbetet
som vi har begärt i vår motion. Vi har
begärt en undersökning, om man inte
kan dela upp verksamheten på en arbetsvårdslinje
och en beredskapslinje.
Kommer konsekvensen att bli högre anslag,
är vi beredda att acceptera den.
Man skall inte försöka få budgeten att
gå ihop genom att spara just på lönerna
till arkivarbetarna, som hör till de lägst
avlönade av alla.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det föreföll som om
herr Björkman hade mycket bråttom,
när det gällde att få någonting gjort i
detta fall. Men skulle det inte då vara
lämpligt, herr Björkman, att väcka en
motion, knuten till det avlöningsanslag
det här gäller, och att motivera den
på det sätt herr Björkman här gör?
Där kan man då säga, att vi vill ha ett
beslut om att dessa arbetare skall ha
bättre betalt, och därför yrkar vi på
en höjning av anslaget.

överläggningen var härmed slutad.

114 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Beredskapsarbeten på vägar och gator

Mom. I—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
8:o) mom. V i utskottets utlåtande nr
81, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
3) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Björkman yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 160 ja och 46 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 9

Beredskapsarbeten på vägar och gator

Kungl. Maj:t hade (punkt 74, s. 141
och 142) föreslagit riksdagen att till
Beredskapsarbeten på vägar och gator

för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 160 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner, däribland

dels de vi nästföregående punkt nämnda
likalydande motionerna 1:353 och
II: 440, i vilka — såvitt nu vore i fråga

— hemställts, att riksdagen måtte till
Beredskapsarbeten på vägar och gator
anvisa ett reservationsanslag av
130 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,

dels de vid samma punkt nämnda
likalydande motionerna 1:346 och
II: 444, i vilka — såvitt nu vore i fråga

— hemställts, att riksdagen måtte till
Beredskapsarbeten på vägar och gator
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 000 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:353 och 11:440, 1:346
och II: 444 samt I: 95 och II: 116, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Beredskapsarbeten på vägar och gator
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 160 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionerna 1:347 och 11:431
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson och Jacobsson,
fru Svenson samt herrar Sundin,
Kållqvist, Ståhl, Svensson i Stenkyrka,
Hansson i Skegrie, Nihlfors och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:353
och II: 440 ävensom med bifall till motionerna
1:346 och 11:444 samt med
avslag å motionerna I: 95 och II: 116,
samtliga motioner såvitt nu vore i frå -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

115

ga, till Beredskapsarbeten på vägar och
gator för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 125 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Uppfattningen att samhället
skall motverka arbetslöshet och
se till att de som trots allt blir arbetslösa
erhåller stöd för att kunna leva på
en så skälig standard som möjligt är väl
numera så pass allmän att man inte
behöver orda mycket om den saken.
Ända sedan början av 1930-talet, när
man började föra en i verklig mening
aktiv politik på detta område, har vi
på vårt håll sökt att realisera en sådan
målsättning. När vi har medverkat i
denna strävan men ändå i den här föreliggande
frågan anför avvikande meningar
i vissa avseenden, så utesluter
detta inte att vi har den principiella
uppfattningen, att arbetslösheten måste
bekämpas med alla medel.

I det konjunkturläge som nu råder
måste man dock räkna med en minskad
arbetslöshet. De senaste siffrorna talar
ju också för att vi sannolikt har att
emotse en god, kanske rent av mycket
god eller överfull sysselsättning en tid
framöver. I varje fall finns det för dagen
inga tecken på en annan utveckling.
Det förefaller därför enligt vår
mening omotiverat att i årets riksdag
komma med förslag om ett anslag för
beredskapsarbeten på gator och vägar,
som med 35 miljoner kronor överstiger
anslaget för innevarande budgetår. Alla
tycks ju vara ense om att riskerna för
arbetslöshet nu är betydligt mindre
än de var i fjol, när vi tog ställning till
dessa frågor för innevarande budgetår.

Om man ser på denna fråga på litet
längre sikt, så ter sig kanske det hela
litet mera ovisst. Den som har EFTAdebatten
i minne, koinmer säkert ihåg
att det från samtliga politiska partiers

Beredskapsarbeten på vägar och gator

sida gavs uttryck åt farhågor för att
svårigheter kan komma att uppstå för
näringslivet och för arbetsmarknaden.
Jag påminner också om att man från
regeringspartiets sida då mycket bestämt
gav uttryck åt en sådan uppfattning.
På den punkten har vi därför i
stort sett samma uppfattning.

Dessa framtidsbedömningar sätter
emellertid sin prägel på dagens bedömning
av konjunkturpolitiken och de sysselsättningspolitiska
åtgärder som behöver
vidtagas.

På centerhåll anser vi, att med det
goda konjunkturläge som vi i dag har,
måste det framstå som mindre angeläget
än tidigare att satsa på beredskapsarbeten.
Jag förnekar inte att beredskapsarbetena
gäller i och för sig nyttiga
ting, men i dagens läge måste det vara
minst lika angeläget att skapa beredskap
på längre sikt. Det gäller att stärka
näringsliv och sysselsättning inför de
svårigheter som kan komma. Tids nog
kan dess värre uppstå behov av ökade
insatser i form av beredskapsarbeten
för att bekämpa arbetslöshet.

Vårt yrkande om 125 miljoner till
beredskapsarbeten på gator och vägar i
stället för 160 miljoner, som regeringen
föreslagit, får därför inte ses isolerat.
Vi vill, som jag framhöll, ha en i viss
mån annan inriktning på dessa konjunkturpolitiska
och sysselsättningspolitiska
åtgärder än regeringen vill ha. I det
syftet har vi till årets riksdag i flera
motioner lagt fram förslag, som omspänner
åtskilliga poster i riksstaten. Det är
i det sammanhanget som det nu aktuella
yrkandet från vår sida skall ses.

Jag skall inte beröra alla de aspekter
av sysselsättningspolitisk, lokaliseringspolitisk,
bostadspolitisk och kreditpolitisk
natur som våra förslag har. Jag vill
ändå beröra ett av dessa yrkanden, nämligen
vårt förslag om ökning av kreditgarantierna
för småföretagsamheten. Vi
vill nämligen på det sättet stärka näringslivet.
Genom en vidgning av kreditverksamheten
— avseende såväl garanti -

116

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Beredskapsarbeten på vägar och gator

ramen som garantibeloppet och omfattningen
i övrigt — bör det vara möjligt
att skapa en god beredskap mot de
svårigheter, som i alla fall det stora flertalet
anser att vi kan ha att vänta. Vi
finner detta mer angeläget och mera
ägnat att främja sysselsättningen på
längre sikt än att i dagens läge satsa
på omfattande beredskapsarbeten. Sådana
arbeten fyller en väsentlig funktion
i sysselsättningspolitiken, men i dag är
det inte den aktuella situationen som
inger bekymmer för sysselsättningen,
utan det är utvecklingen på något längre
sikt.

Det brukar många gånger sägas — det
har blivit ett slagordsmässigt uttryck —
att första frontlinjen mot arbetslösheten
går genom företagen, och det är en sanning
som inte går att bestrida. Det är i
alla fall uppenbart, att våra sysselsättningsmöjligheter
på längre sikt är beroende
av styrkan i vårt näringsliv, och
det är näringslivet som vi vill främja
med det alternativ, som vi har framfört
tidigare.

Tyvärr har dessa våra mera långsiktiga
planer på sysselsättningens bevarande
inte rönt bifall från vare sig riksdagen
eller regeringspartiet, trots att
man i propositionen och i utskottsutlåtandet
säger, att vi i sysselsättningspolitiskt
avseende skall sträva efter »expansion
utan inflation». Detta är ett
nytt slagord, men det är precis vad
som åstadkommes vid investeringar i
näringslivet. Regeringen tycks emellertid
inte lika högt värdera sådana sysselsättningsbefrämjande
åtgärder som
befrämjande av produktionslivets expansion
genom investeringsökningar.
Man tycks endast tro på systemet med
direkt utbetalda bidrag i alla situationer.
Den väsentliga skillnaden är emellertid
den, att stöd åt näringslivets expansion
kan förebygga arbetslöshet, under
det att direkt utbetalade bidrag i allmänhet
avser hjälp först sedan skadan
har inträffat. Den ena av dessa båda
vägar utesluter emellertid inte den and -

ra, utan det vore bäst om vi hade förståelse
för bägge.

Lika oförklarligt är resonemanget att
beredskapsarbetena skall vara av sådan
natur, att de snabbt kan nedläggas eller
inskränkas när arbetsmarknadsläget
förändras i positiv riktning, om man
nämligen ställer detta uttalande mot
föresatsen att vidmakthålla det mycket
omfattande bostadsbyggandet. Endast
för ett par år sedan betraktade vi
ett byggande av 65 000 lägenheter per
år som ett maximum. Nu skall vi bygga
70 000 lägenheter, samtidigt som produktionslivet
enligt uppgifter i dagspressen
inte kan försörjas med den arbetskraft
det behöver.

Bostadsbyggandet främjar icke »expansion
utan inflation»; i stället medverkar
det till motsatsen, nämligen expansion
med inflationshot. Bostadsbyggandet
är ett osmidigt instrument därför
att det på grund av den långa planeringstiden
inte snabbt kan nedläggas
eller inskränkas — en egenskap som vi
nu skall ge beredskapsarbetena.

Även på den punkten stämmer alltså
resonemanget dåligt.

Jag skulle därför vilja rekommendera
dem det vederbör att följa de vägar vi
föreslagit. Jag skulle tro att man ändå
kommer att beträda dessa vägar framöver.

Jag skulle nu kunna sluta, men jag
vill uttala en viss förvåning över att vi
i denna reservation saknar högerns
medverkan. Jag tycker att det hade varit
i konsekvens med besparingsinviterna
från det hållet, att man hade anslutit
sig till centerpartiets och folkpartiets
reservation. Nu har högern i stället
kommit i ett sällskap som man i vanliga
fall inte alls brukar vara intresserad av,
nämligen i socialdemokraternas. Det
finns så vitt jag kan begripa mer angelägna
uppgifter än att försöka få det
svenska folket att tro, att just i dessa
avseenden är det inte möjligt att föra
någon annan politik än den som före -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

slagits i propositionen och utskottsutlåtandet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till reservation nr 4) av
herr Axel Johannes Andersson m. fl.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna debatt. Jag har inte mitt
namn med på denna reservation, och
avdelningens ledamöter vet mycket väl
varför. Skälet är helt enkelt att jag inte
betraktar detta yrkande från reservanterna
som ett besparingsyrkande.

Vi är alla i denna kammare — och
jag förmodar även i medkammaren —■
fullständigt på det klara med att blir
det en arbetslöshet, som påkallar beredskapsarbeten,
så skall de beredskapsarbetena
komma till stånd. Jag vill
alltså inte ha en dags mindre beredskapsarbete
än man kan behöva för att
klara en arbetslöshet. Jag vill inte ha en
femtioörings minskning av de löner
som skall utgå för beredskapsarbetena.
Om jag alltså måste räkna med ett visst
antal arbetstimmar och en viss lön,
måste slutsumman bli timlönen multiplicerad
med antalet arbetstimmar. Jag
kan inte säga, att vi här skall pressa ner
utgifterna, eftersom jag inte vill materiellt
göra någonting för att åstadkomma
detta.

Här är det fråga om en uppskattning.
Reservanterna säger att det inte behöver
gå åt 160 miljoner kronor utan att
det kan räcka med 125 miljoner. Det är
möjligt, men det vet i dag inte ens socialministern.
Man kommer naturligtvis
inte att anordna flera beredskapsarbeten
än som behövs, och vid en gynnsam
utveckling blir alltså pengar reserverade.

Av detta skäl har jag inte kunnat ansluta
mig till reservationen.

Nr 15 117

Beredskapsarbeten på vägar och gator

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag anmärkte närmast
på det något egendomliga sällskap som
högern hamnat i. Högern brukar ju inte
försumma att göra gällande när ett annat
parti kommer på samma linje som
regeringspartiet, att nu är en ny koalition
under uppsegling. Man bör helst
leva som man lär, heter det någonstans.
Men i dag finner vi högern på samma
linje som socialdemokraterna. Samma
koalition hade vi i förra veckan, när
dessa båda partier förhindrade en ökad
kreditgivning till småföretagsamheten.
Därtill kom flera instämmanden från
såväl statsråd som framstående regeringspartiledamöter
i det vredesutbrott
i första kammaren som höll på att sätta
seismografen i Uppsala i dallring.

Jag finner denna koalitionsinvit från
högern så uppseendeväckande, att den
borde kunna föranleda ett extra radioeko
från någon hög ledamot av det parti
som aldrig försummar att misstänkliggöra
andra som råkar ha samma mening
som regeringen.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Om jag vid något tillfälle
råkar ha samma mening som regeringen,
tänker jag inte ändra uppfattning
för att inte komma på samma sida
som den. Herr Hansson i Skegrie har ju
haft sin tid; han fick hålla på i sex år,
medan jag bara fått hålla på i två minuter! Herr

GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag vill gärna börja
med att omvittna att även jag har svårt
att förstå herr Cassels synpunkter på
denna fråga. Jag hoppas att detta inte
skall ge anledning till något radioeko.
Dessa anslag bör väl mötas till ungefär
efter vad vi anser behovet kommer att
vara. Det har man gjort i kanslihuset.
Man har prutat på arbetsmarknadsstyrelsens
petitaförslag. I kanslihuset har
man alltså gjort en besparing. Herr Cas -

118 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Beredskapsarbeten på vägar och gator

sel vill väl ändå inte göra gällande att
om man prutar på ett anslag i kanslihuset,
så är det en besparing, men om
man prutar på samma anslag i riksdagen,
så är det ingen besparing. Herr
Cassel vill tydligen att vi skall handla
så när vi mäter ut detta anslag, som om
vi vore de enda här i landet som inte
märkt att konjunkturen ändrats.

Jag kan i stort sett instämma i de
synpunkter som herr Hansson i Skegrie
framförde. Anledningen till att vi anser
att man kan nöja sig med ett anslag av
den storlek vi föreslagit är ju hänsynen
till det nuvarande konjunkturläget. Detta
är sådant att det bör vara önskvärt,
att beredskapsarbetena nedbringas till
ett minimum.

Vi har under denna tid fått en rad
vittnesbörd från arbetsmarknadsstyrelsen
om att den delar denna uppfattning.
I en skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning,
som även delgivits länsarbetsnämnderna,
framhålles att utbildningsverksamheten
bör ökas. Som mål
anges tusen kurser under nästa vinter.
I skrivelsen heter det bl. a.: »Arbetsmarknadspolitiken
måste nu inriktas på
att väsentligt höja utbildningskapaciteten
och avsevärt minska beredskapsarbetena.
Därest det icke lyckas att höja
utbildningskapaciteten måste arbetsmarknadsorganen
även nästa vinter driva
beredskapsarbeten för många hundratals
miljoner kronor, vilket arbetsmarknadsstyrelsen
anser vara en fullkomligt
felinriktad arbetsmarknadspolitik
i nuvarande läge med stor efterfrågan
på utbildad arbetskraft.»

I en artikel som var införd i Dagens
Nyheter i början av mars framhöll generaldirektör
Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen,
att konjunkturen vänt på kort
tid och att det nu var fråga om att vidta
åtgärder för att dämpa efterfrågan på
arbetskraft. Han omtalade också att beredskapsarbetena
kommer att snabbt
avvecklas, när efterfrågan ökar på den
öppna marknaden. Fram till budgetårsskiftet
kommer 10 000 arbetare att sluta

i beredskapsarbeten och få andra arbeten
i stället. Det är en mycket kraftig
minskning när man vet, att ungefär
12 000 vid den tidpunkten var sysselsatta
i beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsstyrelsen
har sedan länge försökt
inrikta arbetsmarknadspolitiken mot
det nya konjunkturläget, menade generaldirektör
Olsson, men om åtgärderna
är tillräckliga för att hindra en befarad
överefterfrågan återstår att se.

Att oron ökat sedan detta skrevs
framgick av det meddelande vi fick för
ett par veckor sedan om att regeringen
vidtagit en rad åtgärder för att förebygga
att den nuvarande goda balansen förbyts
i en alltför ansträngd överkonjunktur.
Det var egentligen ganska drastiska
åtgärder som regeringen funnit sig böra
vidta, vilket visar att den anser faran
för överfull sysselsättning allvarlig. Man
vill i första hand åstadkomma att efterfrågan
på arbetskraft inom byggnadsoch
anläggningsverksamheten förskjuts
från sommarhalvåret till vinterhalvåret.
Det blir därför generellt igångsättningsstopp
för statliga husbyggnadsföretag
under sommaren. Vidare har direktiv
utfärdats om begränsning av arbetsstyrkan
vid statliga företag där detta
kan ske utan permittering av redan anställd
personal.

Statsminister Erlander har också varit
inne på frågan i ett tal. Han framhöll
att en stram ekonomisk politik är
nödvändig. Den ekonomiska politiken
får nu inriktas på att förhindra ett överslag
som kan leda till inflation och prisstegring,
menade han.

Det är väl ingen tvekan om att konjunkturbilden
har klarnat sedan statsverkspropositionen
kom till. Man riskerar
nog inte att ta fel om man gissar, att
regeringens anslagskrav för reservarbeten
skulle ha varit åtskilligt lägre om
man, när det bestämdes, vetat vad man
nu vet om konjunkturutvecklingen.

Det har också när man motiverade de
höga anslagen pekats på säsongarbetslösheten.
Man har menat att det skulle

119

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

behövas pengar för att komma till rätta
med den. Jag må ju säga att som lösning
av säsongarbetarnas problem är beredskapsarbetena
föga tillfredsställande.
En sådan lösning skulle innebära att
det inom vissa yrken blev regel, att man
några månader om året skulle vara sysselsatt
i beredskapsarbete. Det är ju allt
annat än tillfredsställande.

Vi är ju, som herr Hansson i Skegrie
också sade, alla eniga om att produktiv
sysselsättning bör beredas de arbetslösa.
I det avseendet råder inga delade
meningar. Att göra gällande att vårt
förslag beträffande denna anslagsfråga
tyder på ringa intresse för de arbetslösa,
är grovt vilseledande. Men det förhållandet,
att man är angelägen om att
bereda de arbetslösa sysselsättning, innebär
ju inte att anslagen till beredskapsarbeten
skall mätas till större än
vad man väntar att behovet skall bli under
kommande budgetår. Riksdagen bor
bevilja de anslag som med hänsyn till
läget på arbetsmarkanden kan bedömas
som erforderliga, och det gör vi inte om
vi nu anslår 160 miljoner kronor för
detta ändamål.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen av herr Axel
Johannes Andersson m. fl.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! När vi diskuterar beredskapsarbetena
och deras funktion i
svensk arbetsmarknad och svenskt näringsliv,
undrar jag om man inte har
anledning att först ställa frågan: vilken
är egentligen målsättningen för en aktiv
och positiv arbetsmarknadspolitik? Svaret
på denna fråga måste väl vara, att
vi helt skall avskaffa arbetslösheten.
Arbetslöshetsbegreppet skall helt enkelt
bringas att försvinna. Det har ingen
plats längre i ett fullsysselsättningssamhälle,
där man verkligen eftersträvar att
ha full sysselsättning inte bara vissa
tider under året utan hela året runt och
inte bara för vissa kategorier av arbets -

Nr 15

Beredskapsarbeten på vägar och gator

kraft utan för all arbetskraft som är villig
att göra en arbetsinsats i vårt näringsliv.

Det är rätten till arbete som är det
självklara och det är den rätten som
bland annat aktualiseras i och med att
man vill bestrida nyttan och nödvändigheten
av beredskapsarbetena. Arbetslöshetssiffrorna
säger ju inte allt —
arbetslöshetsprocenttalet redovisar inte
hela den sociala verkligheten.

Vi har först och främst normalarbetskraften,
som på ett naturligt sätt förflyttar
sig på arbetsmarknaden och vinner
anställning på de olika arbetsplatserna
alltefter tillgång och efterfrågan
på arbetskraft. För denna del av arbetskraften,
som är den stora delen, rör det
sig ju om direkta arbetsförmedlingsåtgärder,
och det kan bli kortare uppehåll
mellan olika arbetsanställningar.

Men sedan har vi de delar av arbetskraften,
för vilka speciella åtgärder
måste vidtagas i syfte att skapa sysselsättning
— det är allt detta som går under
benämningar som omskolningskurser,
rörlighetsstimulans, vidareutbildning,
flyttningsåtgärder etc. Herr Gustafsson
i Skellefteå nämnde de tusen
olika utbildningskurser, som arbetsmarknadsmyndigheterna
planerar och
som är ett väsentligt bidrag till strävandena
att ordna lämpliga anställningar
för dem som hör till denna kategori.

Så har vi emellertid också en betydande
kategori på arbetsmarknaden,
som genom olika handikapp helt enkelt
inte är i stånd att vinna arbete under
längre tid eller göra en fullgod arbetsinsats.
För denna kategori arbetskraft
måste man ha skyddsverksamhet i olika
former, man måste ha både social och
medicinsk rehabilitering och man måste
vidtaga speciella arrangemang för att
vederbörande skall kunna nyttiggöras.

Nu frågar man sig: Hur mycket av
alla dessa olika åtgärder behöver vidtagas?
För hur många personer bör man
egentligen planera verksamheten för att

120 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Beredskapsarbeten på vägar och gator

man skall kunna uppnå målet att ha en
full sysselsättning?

Ja, när det gäller de kategorier, för
vilka speciella åtgärder måste till, tror
jag vi får räkna med att det rör sig om
25 000—30 000 personer om året, som
man med hjälp av omskolningskurser
och annat måste ge sådan inriktning, att
de erhåller lämpligt arbete, och i fråga
om skyddsverksamhet får vi nog räkna
med att vi behöver ha permanent sådan
för 15 000 å 20 000 personer i vårt land
även under normala förhållanden. Först
när vi fått en beredskap i fråga om utbildning
och i fråga om skyddsverksamhet,
som omfattar normalt cirka
50 000 personer, tror jag vi fått en sådan
administrativ arbetsmarknadsberedskap,
att vi vågar säga att den fulla
sysselsättningen kan förverkligas i vårt
land. Det måste nämligen vara så, att
varje person, som vänder sig till arbetsförmedlingen
och utbjuder sin arbetskraft,
möts med positiva åtgärder -—
positiva åtgärder som innebär att vederbörande
får möjlighet att göra en insats
både för sig själv och för oss alla andra
i samhället.

Det är här beredskapsarbetena kommer
in. Det riktas nu kritik mot beredskapsarbetena
från olika utgångspunkter
— då tar man begreppet beredskapsarbete
generellt utan att göra klart för
sig, att beredskapsarbetena är av mycket
olika karaktär. Först och främst har
vi nämligen de beredskapsarbeten, som
vi kan kalla för utvecklingsarbeten och
som innebär, att man möjliggör för näringslivet
att expandera i de regioner
och de landskap, där beredskapsarbeten
av denna karaktär förekommer. Jag vill
särskilt nämna vägarbetena. Vid dessa
beredskapsarbeten har många nya vägar
producerats — för år 1958 jämte
vad som planeras för i år uppgår sträckan
av de sålunda nyproducerade vägarna
till bortåt 120 mil. Det är en utomordentligt
stor arbetsprestation som här
utförts, och ingen vill väl påstå annat
än att dessa vägarbeten är synnerligen

produktiva och angelägna med hänsyn
till transportekonomien och med hänsyn
också till näringslivets fortsatta utveckling.
Jag förmodar, att när det gäller
dessa utvecklingsarbeten har herr
Gustafsson i Skellefteå ingenting att anmärka.
Det är väl utomordentligt angeläget
att dessa vägarbeten utförs i Västerbotten
och för övrigt i hela Norrland.

Sedan har vi de säsongutjämnande
arbetena. Jag har litet svårt att förstå
herr Hanssons i Skegrie och herr Gustafssons
i Skellefteå synpunkter på säsongarbetet.
Vem har sagt att säsongarbete
behöver förekomma i den meningen,
att personer skall vara arbetslösa
under dödsäsongen? Detta avgörs
väl av hur arbetslivet är organiserat och
hur arbetsmarknaden fungerar. En person
kan ha många olika arbeten under
året på skilda områden och på skilda
arbetsplatser — detta är ju en av förutsättningarna
för att t. ex. jordbruket
och skogsbruket skall fungera så rationellt
som möjligt. Men den tiden är förbi,
herr Hansson i Skegrie, då det fanns
en reservarbetskraft som utan vidare
kunde stå till förfogande inom jordbruket
att tillgripas under vår- och höstsäsonger.
I dag fordrar arbetskraften arbete
under hela året, även om jordbruk
och skogsbruk behöver arbetskraft i
större utsträckning under vissa perioder
av året.

Det finns en tredje kategori av beredskapsarbeten
som efter hand måste
få allt större betydelse, sådana som har
skyddad karaktär. Man brukar säga att
ingenting är så bra som arbete när det
gäller att bota eller lindra social missanpassning.
Beredskapsarbeten av denna
karaktär kommer helt säkert att få
ökad användning i vårt land.

Nu lever vi emellertid i ett förändrat
konjunkturläge. Vi vet att framför allt
på byggnads- och anläggningsverksamhetens
stora arbetsfält finns i dag vissa
svårigheter att få arbetskraften att räcka
till. Vi vet också att efterfrågan på
yrkeskunnig arbetskraft ökar för varje

12!

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

dag inom verkstadsindustrien, och även
den icke särskilt yrkeskunniga arbetskraften
efterfrågas i betydande omfattning.
Vidare förekommer vissa bristsymptom
inom vårdområdena. Vi möter
således en arbetsmarknadsbild, som är
starkt färgad av den nuvarande intensiteten
i konjunkturutvecklingen.

Arbetsmarknadsuppgifterna blir då
minst lika viktiga som under perioder
när efterfrågan på arbetskraft mattas.
Det gäller nämligen att just i gränsområdena
få fram arbetskraft till rätt tidpunkt
och i rätta proportioner och till
den rätta arbetsplatsen. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken
får ur denna
synpunkt ett mycket högt produktivitetsvärde,
sett ur hela näringslivets och
den enskilde företagarens synpunkt.

I så fall anmäler sig kanhända behovet
av ytterligare åtgärder, som skulle
kunna vara tänkbara utöver dem som
vi mera traditionellt har tillämpat under
högkonjunkturåren. Det kan vara
fråga om uppgiften att försöka lösgöra
produktionskapacitet inom delar av näringslivet,
där på litet längre sikt utvecklingen
inte kan bedömas vara så
gynnsam eller så angelägen, till förmån
för områden som kan bedömas bli mycket
expansiva och ge de större tillskotten
till vårt näringslivs utveckling och
därmed även till möjligheterna att höja
vår levnadsstandard.

Den konservativa regeringen i England
har inriktat sina ansträngningar
på detta område och man kan i England
t. o. m. använda statsbidrag för att lägga
ned företag och därmed lösgöra produktionskapacitet
till förmån för områden
som expanderar. Man kan också
få statsbidrag och gynnsamma lån för
att rationalisera företag och branscher
och därigenom möjliggöra en expansion
på de rätta punkterna i den rätta
riktningen.

.lag undrar därför, herr talman, om
vi inte kan vara mogna att i den aktiva
arbetsmarknadspolitiken börja diskutera,
huruvida anslag kunde ställas till

Nr 15

Beredskapsarbeten på vägar och gator

förfogande för att på ett positivt sätt
kunna ingripa och möjliggöra, att arbetskraft
och produktionskapacitet ställes
till förfogande för särskilt expansiva
områden. I konjunkturpolitiken är
detta inte alls någon orimlig tanke, som
skulle kunna framkalla en känsla av
äventyrlighet eller risker. Det är i själva
verket fråga om motsatsen till vad
man gör under depressionstider. Då
försöker man ju öka kapaciteten och efterfrågan.
Under överkonjunkturtider
kan det vara lämpligt att just lösgöra
produktionskapacitet och arbetskraft
till förmån för expansiva näringar och
områden, som på lång sikt kan bedömas
ge de bästa resultaten.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till vad utskottsmajoriteten i denna
punkt har hemställt.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Efter vad som redan anförts
i denna debatt, särskilt av herrar
Cassel och Kellgren, skulle jag inte behöva
göra mer än att, under hänvisning
till vad herr Cassel sade i sitt första anförande
och tillika till vad utskottet
har anfört, yrka bifall till utskottets
hemställan. Men jag vill tillägga —
detta var också innebörden i vad herr
Cassel sade — att den omständigheten,
att utskottsmajoriteten föreslagit ett
större belopp tvingar ju inte regeringen
att förbruka hela summan, om inte skäl
därtill föreligger. Därför är naturligtvis
det resonemang som herr Cassel förde
— vilken enligt herr Hansson i Skegrie
kommit i så underligt sällskap — riktigt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen

122 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m.

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
81, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

4) av herr Axel Johannes Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 142 ja och 59 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Bidrag till vissa omskolningskurser
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 79, s. 155
—157) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till vissa omskolningskurser m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 40 000 000 kronor.

I de vid punkten 3 nämnda likalydande
motionerna 1:240 och 11:300 hade
— såvitt nu vore i fråga — hemställts,

att riksdagen måtte till Bidrag till vissa
omskolningskurser m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
35 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:240 och 11:300, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till vissa omskolningskurser
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 40 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Cassel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 240 och II: 300, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till vissa
omskolningskurser m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 35 000 000 kronor.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! På denna punkt har vi
antecknat en avvikande mening.

Omskolningskurserna drivs av två
olika ämbetsverk. Det ena är överstyrelsen
för yrkesutbildning och det andra
är arbetsmarknadsstyrelsen. Jag vet
inte hur det kommer sig, men dessa
båda överstyrelser har kommit att i viss
mån arbeta på samma fält. Jag vill inte
säga att de stör varandra genom att den
ena ingriper i den andras arbete, men
det är nog möjligt att det också förekommer.

Om man vill se saken organisatoriskt
och administrativt och ur undervisningssynpunkt,
är det naturligt och riktigt
att efterlysa någorlunda klara och
distinkta gränser mellan vad det ena
ämbetsverket skall uträtta och vad det
andra skall ansvara för.

Vi reservanter har sagt att gränserna
bör dragas på det sättet, att överstyrelsen
för yrkesutbildning skall klara den

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

123

ordinarie yrkesutbildningen för ungdomar,
som inte tidigare har blivit utbildade.
överstyrelsen för yrkesutbildning
skall alltså svara för hela den sektor
som rör den ordinarie utbildningen,
och den skall inte arbetsmarknadsstyrelsen
syssla med. Arbetsmarknadsstyrelsen
har också en nyttig uppgift att
fylla, ty den skall ta hand om den,
ibland äldre, ibland inte så gamla, arbetskraft
som framöver helt säkert
kommer att friställas i och med att
vårt näringsliv tvingas till omläggningar
inför de nya marknaderna. När den
ena branschen, det ena företaget efter
det andra får inskränka sin produktion,
emedan den inte längre blir lönsam
i den skarpa konkurrens vi har att
vänta, får det inte innebära, att de
människor som arbetat i branschen eller
företaget blir ställda på bar backe.
Man måste taga hand om dem och använda
dem i de nya företag och branscher
som blir expanderande på den
nya stormarknaden. Detta är en viktig
uppgift, och den omskolningen måste
ske med både omsorg och klokhet.

Låt alltså överstyrelsen klara de ungdomar
som skall ha sin första utbildning,
och låt arbetsmarknadsstyrelsen
klara omskolningen av den arbetskraft
som behöver ny yrkesutbildning. Det
är enligt vår mening en klar och mycket
tydlig gränsdragning.

I det konjunkturläge vi nu har och
som vi tycker oss kunna överblicka anser
vi, att om arbetsmarknadsstyrelsen
inskränker sig till den uppgift som jag
här skisserat bör det räcka med ett anslag
på 35 miljoner kronor för att klara
de kurser som blir aktuella. Jag vill
erinra om att det är just 35 miljoner
som överstyrelsen för yrkesutbildning
föreslagit för dessa kurser. Den har
inte tänkt sig att det skall behövas större
belopp. Departementschefen har med
en generositet, som vi inte är så förtjusta
över, lämnat 5 miljoner utöver
vad den ansvariga myndigheten tänkt
sig.

Bidrag till vissa omskolningskurser m. m.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som vid punkt 10 avgivits av herr Ragnar
Bergh m. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Cassel och jag är
inte riktigt lika eniga på denna punkt
som vi var på en annan punkt. Jag har
det intrycket att högern här inte har
varit följdriktig i sitt tänkande. En av
förutsättningarna för att man skall kunna
minska antalet arbetslösa som sysselsätts
i beredskapsarbeten är ju, att
man driver omskolningsverksamhet så
långt resurserna räcker. Vi kan sålunda
säga att vi, för att man möjligen skall
kunna få kvar några miljoner på anslaget
till gator och vägar, bör bevilja
minst det anslag Kungl. Maj:t har begärt.

Om jag fattade herr Cassel rätt gjorde
han gällande, att denna omskolningsverksamhet
bedrivs av två olika organ.
Det är inte riktigt. Den sköts av överstyrelsen
för yrkesutbildning, men eftersom
arbetsmarknadsstyrelsen känner
till och följer utvecklingen på arbetsmarknaden
och sålunda vet var behov
av omskolning föreligger, kan den lämna
överstyrelsen för yrkesutbildning
upplysning om var kurser kan behöva
anordnas. På grundval av dessa upplysningar
från arbetsmarknadsstyrelsen
kan sedan överstyrelsen för yrkesutbildning,
om resurserna medger det —
vi tänker närmast på lärarkrafterna —
anordna kurser där sådana behövs.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Cassel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

124 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.
Ändrade bestämmelser rörande motorfnrdons axeltryck, m. m.

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10 ro) i utskottets utlåtande nr 81, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

5) av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
158 ja och 43 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 26

Ändrade bestämmelser rörande motorfordons
axeltryck, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
motorfordons axeltryck, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 313 i första kammaren av herr Olsson,
Ernst, och herr Larsson, Nils Theodor,
likalydande med nr 389 i andra
kammaren av herr Gustavsson i Alvesta
och herr Jansson i Benestad.

I motionerna, vilka avsåge att få till
stånd en översyn av bestämmelserna
angående axel- och boggietryck i syfte
att höja de i sådant avseende tillåtna

högsta belastningarna, hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om prövning av
frågan om revidering av bestämmelserna
i § 54 vägtrafikförordningen i enlighet
med de i motionen framförda
synpunkterna».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 313 och II: 389, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Svenson samt herrar Ringaby
och Wahrendorff, vilka hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till förevarande
motioner, 1:313 och 11:389, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
prövning av frågan om revidering av
bestämmelserna i § 54 vägtrafikförordningen
i enlighet med de i motionerna
framförda synpunkterna;

II. av herr Björkman, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Eftersom jag är motionär
i denna fråga vill jag med anledning
av andra lagutskottets utlåtande
över motionerna anlägga några synpunkter
samt anföra några exempel,
som jag hoppas ytterligare klarlägger
vad vi avsåg med dessa motioner.

Enligt den tabell som är fogad till
vägtrafikförordningen begränsas gällande
axel- och boggietrycksbestämmelser
av att det skall finnas en viss relation
emellan fordonskombinationens
bruttovikt och avståndet mellan första
och sista axeln. Detta innebär, att de
gäRande axel- och boggietrycken inte
kan utnyttjas, om inte fordonsägaren
vidtar åtgärder, som ur trafiksäkerhetssynpunkt
måste betraktas såsom olämpliga.

För några dagar sedan fick jag ta
del av besiktningsinstrumenten för en
treaxlad bil och en tvåaxlad släpvagn.
Med utgångspunkt från dem skall jag

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

125

Ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

försöka exemplifiera verkningarna av
de nuvarande bestämmelserna.

Lastbilen i fråga var en Scania Vabis
av 1960 års modell. Avståndet mellan
första och sista axeln var 5,25 meter.
Totalvikten vid 12 tons boggietryck var
16 660 kg.

Enligt § 54 vägtrafikförordningen
medger ett axelavstånd på 6,25 meter
13 750 kg bruttovikt. Därtill kommer ett
medgivande från länsstyrelserna av 4
tons tillägg på vägar med 12 tons
boggietryck.

Bilens totalvikt kunde alltså, i överensstämmelse
med vägtrafikförordningens
§ 54, vara 17,75 ton. Bilen ensam
är följaktligen laglig när den framföres
med 8 720 kg last.

Det fanns en släpvagn till den här bilen.
Den hade två stycken 8 tons axlar,
alltså 16 tons totalvikt, och ett axelavstånd
på 5,30 meter. Enligt § 54 vägtrafikförordningen
tillätes på detta axelavstånd
en totalvikt av 12,5 ton, om vägen
är avsedd för 6 tons axeltryck, men
går släpvagnen på väg med 8 tons axeltryck
gäller även här ett tillägg av 4
ton och alltså i detta fall 16,5 tons totalvikt.
Men nu var viktfördelningen
på släpvagnen 7 840 kg på framaxeln
och alltså 8 160 kg på bakaxeln. Därför
fanns på instrumentet angivet, att lasten
vid 8 tons axeltryck utgör 11 150
kg. Därtill kommer tjänstevikten med
4 540 kg. Tillsammans kan alltså utnyttjas
endast 15 690 kg totalvikt.

När vi kopplar ihop lastbilen och
släpvagnen blir förhållandet emellertid
ett annat. Då får vi enligt besiktningsinstrumenten
ett avstånd mellan
bilens framaxel och släpvagnens bakaxel
på 16,15 meter. § 54 tillåter vid
detta axelavstånd 26 tons tågvikt. Med
tillägg av 4 ton erhåller vi 30 tons tågvikt.
Med de siffror jag tidigare nämnde
— 16 660 kg för hilen och 15 690 kg
för släpvagnen — blir den sammanlagda
tågvikten 32 350 kg. Enligt 8 64 reduceras
således lasten för fordonskombinationen
med inte mindre än 2 350

kg eller med 11 å 12 procent. Då har
jag ändå räknat med fordonens användande
på våra bästa vägar, som är
medgivna för 4 tons tillägg till tabellen
i § 54.

Om dessa båda fordon skall kunna
framföras lagligt enligt § 54 med full
last vid 12 tons boggietryck och 8 tons
axeltryck måste dragstången från bilens
koppling till släpvagnens framhjul
vara minst 5,15 meter lång — alltså
mer än två meter längre än den nuvarande.
Därigenom skulle vi få ett axelavstånd
från bilens framaxel till släpvagnens
bakaxel på 18 meter. Jag tror
dock inte, att kammarens ledamöter anser,
att en sådan åtgärd är lämplig med
hänsyn till kraven på ökad trafiksäkerhet,
något som vi alla önskar.

Det exempel som jag här lämnat är
hämtat från två moderna fordon, som
är standardbyggda och saknar både
lastapparat och tipp. Om sådana anordningar
funnits hade det blivit ännu
mera ogynnsamt för fordonsägaren, då
den procentuella lastminskningen hade
blivit ännu större enligt § 54. De fordon
som jag här åberopat är inte sällsynta.
Dessa fordonstyper har funnits
i flera år och är användbara för alla
slags transporter.

I utskottsutlåtandets sista stycke står
att läsa följande: »Sedan 1958 har icke
inträffat någonting av beskaffenhet att
föranleda till ett ändrat ställningstagande
i förevarande fråga.»

Jag utgår ifrån att utskottet då stöder
sig på 1958 års utredning, som redovisade
att 7 procent av landets vägnät
var avsett för 8 tons axeltryck.
Detta var de då aktuella uppgifterna.
Enligt de senast kända siffrorna är 37,7
procent av hela vägnätet avsett för 8
tons axeltryck och 12 tons boggietryck.
För riksvägarna är motsvarande siffra
92,9 procent och för de genomgående
länsvägarna 68,9 procent.

Jag vill fråga utskottet, om inte denna
förändring är av sådan beskaffenhet,
att den borde föranleda ett ändrat

126

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

ställningstagande. Den utveckling av
vägnätet, som ägt rum från det tillfälle,
när 1958 års B-riksdag mottog remissyttrandet
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
tills i dag då vi har tillgång
till en sammanställning av länskungörelserna
angående vägarna 1959, beror troligtvis
inte enbart på en förbättring och
utbyggnad av våra vägar, utan sannolikt
är den ändring som redovisats även
beroende på en omvärdering av vägarnas
bärighet. Med hänsyn till denna utveckling
borde det väl också vara möjligt
att få en revidering av vägtrafikförordningens
§ 54 och dennas tillämpning
på våra bästa vägar.

Den miljard i bilskatter, som årligen
används för våra vägar, bör väl också
få utnyttjas av rationella fordonskombinationer.
För den fordonskombination,
som jag tidigare berörde, erlägges årligen
5 847 kronor i fordonsskatt. Därtill
kommer 30 öre per liter dieselolja. För
att transportrationaliseringen skall fortgå
i oförminskad eller, rättare sagt, i
stegrad takt, tillverkar bilfabrikanterna
fordon med sikte på en sådan utveckling.
Våra företag och fordonsägare investerar
betydande belopp i dessa nya
fordon för att kunna följa med i utvecklingen,
och de betalar också skatt
för dem. Under sådana förhållanden
framstår det såsom rätt egendomligt,
att när dessa fordon sedan skall användas
kan de inte till fullo utnyttjas på
grund av gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen.

Den här frågan är inte oväsentlig.
Stora delar av vårt näringsliv får vidkännas
betydande kostnadsfördyringar,
sannolikt åtskilliga tiotals miljoner per
år, på grund av en stelbent bestämmelse,
som hindrar tusentals fordon att rätt
utnyttja de bästa av våra vägar.

Herr talman! Jag ber därför att få
yrka bifall till den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag instämmer i vad
herr Gustavsson i Alvesta här sagt och
vill vidimera riktigheten av de exempel
han anfört.

Frågan om boggie- och axeltryck har
i reservationen och motionerna upptagits
från andra utgångspunkter än bara
frågan om tryckbelastningen. Man har
med rätta påpekat säkerhetsskäl, ett
förhållande som inte har, såvitt jag vet,
varit föremål för överläggningar i denna
kammare just i det sammanhang
det här gäller.

De nuvarande bestämmelserna i vägtrafikförordningen
från 1951 innebär,
att när axelavståndet mellan fordonets
första och sista hjulaxel uppgår till 2,2
meter, får fordonets bruttovikt icke
överstiga 8,75 ton. Sedan ökar den tilllåtna
bruttovikten med V* ton för varje
0,2 meter, varmed axelavståndet ökas.

Detta medför att det ligger i lastbilsägarens
intresse att ha en lång lastbil
med långt släp och att så mycket som
möjligt flytta ut hjulaxlarna på fordonet.
Konsekvensen av nuvarande bestämmelser
blir också, att när avståndet
beräknas från dragbilens främsta
axel till släpvagnens sista utgör det en
fördel ur lastsynpunkt att ha en lång
dragstång som förbindelse mellan lastbil
och släp. Detta har samtidigt flera
nackdelar. Genom att hjulaxlarna är
placerade så långt tillbaka som möjligt,
åstadkommes inte den rätta avvägningen
i förhållande till själva lasten. En
lång dragstång medför också sämre
möjligheter att manövrera hela fordonet.
Ett fordon som skall få lasta sammanlagt
32—34 ton måste ha en längd
på 22—23 meter. Ur trafiksynpunkt utgör
detta en stor olägenhet i vägsvängar
och vid omkörningar, ett förhållande
som blir allt mer aktuellt ju mer trafiken
ökar.

Det har tidigare gjorts den invändningen,
att ett ökat boggietryck och förkortning
av hjulaxlarna inte kan tilllåtas
förrän det har skett en översyn av

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 127

Äadrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. m.

broarna. Men de olägenheter, som i
detta avseende skulle kunna uppstå,
kan mycket väl reduceras genom att det
lokalt ordnas med hastighetsbegränsning
vid vissa broar, till dess att det
hunnit ske en förstärkning av dem.

Det måste också ur trafikekonomisk
synpunkt innebära en stor förbättring,
om man kunde något ändra på dessa
förhållanden. Genom bibehållandet av
de gamla bestämmelserna försvåras den
nödvändiga rationaliseringen och möjligheterna
för våra trafikföretag att
övergå till de mycket mer behändiga
och ur trafiksynpunkt numera riktiga
semitrailers. Det är också en nationalekonomisk
förlust att icke bättre kunna
tillvarata förefintlig lastkapacitet.

Jag kan alltså inte, herr talman, godta
utskottets utlåtande, där man åberopar
tidigare av utskottet gjorda uttalanden
som skäl för att icke vidta någon ändring.
Förhållandena på trafikens område
ändras så fort, och vi här i riksdagen
måste följa med. De nya bilarnas
tekniska utförande är sådant, att de mer
än tidigare skonar vägarna.

Med det anförda ber även jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Dessa motioner är ju, herr talman,
gamla bekanta. Utskottet har också visat
dem all aktning som de är värda,
men utskottet har inte heller denna
gång kunnat ansluta sig till vad motionärerna
föreslagit. År 1956 hade utskottet
till behandling en motion av liknande
slag. Då förklarade utskottet, att
det vore lämpligt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t gav som sin mening
till känna vad utskottet anfört.
Vad utskottet då anförde skall jag inte
läsa upp utan jag hänvisar till vad som
står på s. G i det föreliggande utlåtandet.

Med anledning av denna anmodan
förordnade Kungl. Maj:t, att ett tryckt
exemplar av riksdagens skrivelse jämte

andra lagutskottets utlåtande i ärendet
skulle överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna
i samtliga län för kännedom och vidtagande
av de åtgärder, som i de hänseenden
vilka utskottet i utlåtandet angivit
kunde ifrågakomma för att tillgodose
det däri angivna syftet.

Frågan kom igen vid 1958 års riksdag,
vilket också omnämnes i föreliggande
utlåtande. Jämväl vid 1958 års
B-riksdag behandlade vi inom utskottet
dessa spörsmål.

Motionärerna har koncentrerat uppmärksamheten
kring vägtrafikförordningens
§ 54 och menar tydligen, att
bara man sätter sig ned vid sitt skrivbord
och ändrar den bestämmelsen så
blir motionärernas önskemål tillgodosedda.
Motionärerna förbiser, att det
inte beror på vägtrafikförordningens
§ 54 utan på vägarnas beskaffenhet, att
fordon inte kan tillräckligt belastas. Redan
tidigare har jag från denna plats resonerat
om samma spörsmål och tilllåtit
mig ge andra motionärer rådet att
inrikta sig på att få olägenheterna undanröjda
genom ändringar i fråga om
vägarnas upprustning och underhåll.
Jag underskattar på intet sätt de skäl
man har anfört för önskvärdheten att
rationellt utnyttja bilarnas hela lastkapacitet,
men felet ligger inte hos denna
paragraf.

Det exempel herr Gustavsson i Alvesta
här anförde, som gällde ett besiktningsinstrument
som han tagit del
av, kan väl inte vara avgörande i diskussionen.
Jag vågar påstå, att varken
herr Gustavsson eller jag har möjlighet
att bedöma det särskilda fallet.

Herr Gustavsson i Alvesta undrade
om det inte hänt något sedan 1958, eftersom
utskottet förklarar att ingenting
har inträffat som kunde föranleda ändrat
ställningstagande i frågan. Nej, det
har det inte gjort, om man fasthåller
vid den motivering jag här har anfört,
nämligen att möjligheten att belasta
våra fordon på ekonomiskt sätt beror

128

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Ändrade bestämmelser rörande metorfordens

på vägbanans beskaffenhet och underhåll,
men i den mån dessa förhållanden
ändras kommer givetvis också motionärernas
önskemål att kunna tillgodoses.
Jag är lika intresserad som
motionärerna av att trafikekonomien
blir så tillfredsställande som. möjligt.

Herr talman! Med vad jag här anfört
yrkar jag bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Utskottets talesman säger,
att vi motionärer har förbisett vägunderhållet
och vägarnas beskaffenhet.

Jag åberopade några siffror som angav
den förändring som har skett sedan
1958 och konstaterade då, att det 1958
var endast 7 procent av landsvägsnätet
som var avsett för 8 tons axeltryck medan
senast kända siffror anger att 37,7
procent av landsvägarna är avsedda för
8 tons axeltryck och 12 tons boggietryck.
För riksvägarna var motsvarande
siffror 92,9 procent och för de genomgående
länsvägarna 68,9. Det är detta
som legat till grund för mitt påstående,
att utskottet inte har observerat de förändringar
som skett sedan 1958.

Det är vidare inte fråga om höjning
av axel- och boggietrycken utan om en
anpassning så, att lämpliga fordonskombinationer
kan användas och utnyttja
de nuvarande axel- och boggietrycksbestämmelserna.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Den ärade ledamoten av
denna kammare herr Nilsson i Göteborg
har, tycker jag, en något föråldrad
syn på dessa förhållanden. Han säger,
att motionärerna förbiser att vägarna
inte tål den ökade belastningen.

Då har herr Nilsson i Göteborg inte
märkt den stora förändring som skett
med våra lastbilar. Den moderna konstruktionen
kan sägas minska slitaget
på vägarna.

Sedan nämnde herr Nilsson ingenting
om själva trafiksäkerheten i detta sam -

axeltryck, m. nu

manhang. Det förekommer mer och
mer, att man flyttar ut hjulaxlarna på
bilarna samtidigt som man förlänger
dragstängerna. Detta innebär faktiskt
en fara för trafiksäkerheten, eftersom
bilarna därigenom blir ohanterliga i
den nu allt livligare trafiken.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Jag har en blank reservation
till andra lagutskottets utlåtande
som jag vill säga ett par ord om.

Om syftet med motionärernas förslag
är att vi —- bl. a. av transportekonomiska
skäl — skall utnyttja vägarnas kapacitet
så långt som möjligt, då är jag helt
ense med dem. Inom utskottet har jag
emellertid inte blivit övertygad om att
motionärernas lösning är den lämpligaste
att tillgripa när det gäller att nå
detta mål.

Jag kan medge att utskottets utlåtande
är litet korthugget. Detta beror dock
på att man hänvisat till utskottsutlåtande!
från 1958 års B-riksdag, då man
hade att behandla motioner av i huvudsak
samma innebörd. Detta är ganska
utförligt återgivet i reciten. Dessutom
finns det ett längre utdrag ur vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens remissyttrande
vid riksdagen 1958. I andra lagutskottets
utlåtande finns även ett långt utdrag
ur vad utskottet sagt tidigare i anledning
av liknande motioner.

Utskottets utlåtande 1958 var positivt.
Särskilt underströk utskottet den
gången de generella dispensmöjligheter
som finns. Utskottet kom till den slutsatsen,
att vägmyndigheterna ägnade
mycket intresse åt denna fråga. Därför
blev det heller ingen reservation till utlåtandet
vid sommarriksdagen 1958.

Med hänsyn till vad utskottet då förklarade
och nu — visserligen endast delvis
— åberopar i föreliggande utlåtande
har jag kunnat ansluta mig till utskottets
skrivning.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositio -

129

Onsdagen den

ner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen I) av
fru Svenson m. fl.; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av fru Svenson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 131 ja och 68 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 27

Hastighetsbegränsning för motorfordon

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om hastighetsbegränsning för motorfordon.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

maj 1960 fm. Nr 15

Hastighetsbegränsning för motorfordon

124 i första kammaren av herr Hermansson
samt nr 160 i andra kammaren av
herr Björkänge m. fl.,

dels ock motionen nr 399 i andra
kammaren av herr Darlin m. fl.

I motionerna I: 124 och II: 160 hade
hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
av innebörd att en hastighetsgräns
för motorfordon på 90 km/tim. införes
på försök under viss tid».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner

1) I: 124 och II: 160, samt

2) 11:399,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Elowsson, Nils, Nilsson i Göteborg,
Odhe och Wahrendorff, vilka ansett att
utskottet under 1) bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
1:124 och 11:160 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan
ändring i vägtrafikförordningen,
att en hastighetsbegränsning till 90
km/tim. för motorfordon utom tättbebyggt
område infördes på försök under
viss tid.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Hur trafiksäkerheten
skall kunna ökas är ett dagsaktuellt
spörsmål, som vi dagligen har att befatta
oss med. Olyckorna på våra gator
och vägar visar nämligen en tendens
att inte minska. Många åtgärder har
diskuterats och diskuteras, och bland
annat har man talat om en hastighetsbegränsning
som ett led i strävandena
att förbättra trafiksäkerheten.

Det är två spörsmål som jag för min
del fäster särskilt stor vikt vid i strävandena
att nedbringa olycksfallen. Det
första gäller en sak som vi tidigare har
diskuterat men som inte är direkt ak -

dels de likalydande motionerna nr
9 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 15

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

130

Hastighetsbegränsning för motorfordon

tuell i dag, nämligen frågan, om vårt
land borde övergå till högertrafik. Den
frågan var ju föremål för folkomröstning
1955 men föll vid det tillfället. Jag
har den meningen och tron att den
tvingar sig tillbaka.

Jag erinrar mig att vi under diskussionerna
som fördes angående en omläggning
av trafiken fick höra många
försäkringar, inte minst av dem som
stod på vänsterlinjen, att det fanns
många andra sätt att verka för ökad
trafiksäkerhet, vilka vi först borde pröva.
Nu har frågan om en hastighetsbegränsning
tagits upp i motioner. Jag
menar att en dylik reform kanske skulle
kunna medföra en nedgång i antalet
olycksfall. Det är bara ett fåtal reservanter
i utskottet, så läget ser inte särskilt
ljust ut för oss.

Jag vill emellertid påpeka att man i
åtskilliga främmande länder har infört
hastighetsbegränsningar för att få trafiken
tryggare. I Tyskland har man
exempelvis en hastighetsbegränsning,
som visserligen inskränker sig till lastbilar
och andra tunga fordon men som
ändå har införts med sikte på att
minska olycksriskerna. I Frankrike
har man inskränkt sig till att föreskriva
hastighetsbegränsning på vissa särskilt
olvcksbelastade vägar. I Amerika
råder på de flesta vägar, även sådana
vägar som vi betraktar som goda, hastighetsbegränsning
till 100 å 110 kilometer/timme.
Man har där också en
begränsning på nätterna, eftersom ju
risken för mörkerolyckor är särskilt
stor. I Norge har man likaså en hastighetsbegränsning,
som gäller omkring
70 kilometer/timme.

Jag har inte någon förhoppning om
att kammaren skall ansluta sig till reservationen
och på en gång besluta om
en hastighetsbegränsning — i detta fall
till 90 kilometer/timme — utan att en
sådan anordning förut har prövats. I
den händelse vi i framtiden kommer
att behandla frågan om en hastighetsbegränsning
skulle jag nog ändå vilja

ifrågasätta, om det inte kunde vara
lämpligt att göra en utredning i frågan,
så att vi visste, hur förhållandena
på vägarna gestaltar sig och hur många
olyckor som direkt sammanhänger med
höga hastigheter. Den saken är emellertid
inte aktuell i dag, utan här gäller
det att besluta, om vi skall ha någon
bestämd gräns för hastigheten, en
gräns som reservanterna har föreslagit
till 90 kilometer/timme.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Då det gäller trafikfrågor
brukar jag i andra lagutskottet
för min del ofta följa herr Nilsson i
Göteborg. Jag kan emellertid inte göra
det i denna fråga. Hans sakkunskap är
eminent då det gäller den spårbundna
trafiken, men det är inte den sortens
trafik vi i dag diskuterar.

Frågan om en allmän hastighetsbegränsning
har tidigare ingående utretts
och diskuterats i denna kammare.
Förslagen har avslagits och utskottsmajoriteten
har icke funnit att några
nya skäl har tillkommit som talar för
en allmän hastighetsbegränsning. Det
finns nämligen enligt utskottsmajoritetens
mening inget statistiskt belägg för
att de höga hastigheterna i större utsträckning
skulle vara skuld till trafikolyckorna.
Det är alldeles riktigt
som här har påpekats att erfarenheterna
av hastighetsbegränsningen inom
tättbebyggda samhällen är goda. Nu
beror inte minskningen av olyckorna
där enbart på hastighetsbegränsningen,
utan på en del andra åtgärder som vidtagits
för att nedbringa olycksfallens
antal i trafiken. Enligt utskottsmajoriteten
är det fel att av hastighetsbegränsningen
i tättbebyggda samhällen
dra den slutsatsen att en allmän hastighetsbegränsning
skulle ha en gynnsam
effekt. Man måste nämligen komma
ihåg att hastighetsbegränsningen i
tättbebyggda samhällen stannat vid 50

131

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

kilometer i timmen och att den nu aktuella
hastighetsbegränsningen rör sig
om 90 kilometer i timmen. För många
människor är 90 kilometer i timmen
sannerligen ingen hastighetsbegränsning;
en stor del av dessa skulle säkerligen
betrakta en marschhastighet
på 75—80 kilometer i timmen såsom
tillräcklig.

Erfarenheterna från hastighetsbegränsningen
till 50 kilometer inom tättbebyggda
samhällen lär oss ingenting
om en hastighetsbegränsning på 90 kilometer
i timmen. Nu tror reservanterna
att man därigenom skulle kunna få
till stånd en dämpning av fartlusten.
Jag är inte så säker på det. Som jag tidigare
nämnde är den normala marschhastigheten
för många bilförare 75—
80 kilometer i timmen och en maximering
vid 90 kilometer skulle för en del
kanske bli en eggelse att köra fortare än
de normalt skulle göra. Inom utskottet
menar vi att man inte skall nonchalera
faromomenten i våra dagars
trafik utan vidta alla åtgärder som kan
vidtas, men vi tror inte på en generell
hastighetsbegränsning under vissa dagar
eller viss tid. Däremot tror vi på en
hastighetsbegränsning på vissa vägsträckor
där den kan fylla en uppgift.

Jag tror att hastigheten så att säga
har kommit för att stanna och att vi får
anpassa oss därefter då det gäller körutbildningen.
Den som sätter sig i ett
fordon måste ha klart för sig vad för
redskap han har i sin hand. Det behövs
alltså en effektiviserad träning för dem
som skall köra bil, och de måste anpassa
sig efter fordonets beskaffenhet,
vägens beskaffenhet och trafikintensiteten.

Majoriteten i andra lagutskottet har
menat att det inte finns någon anledning
att införa en generell hastighetsbegränsning.
Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! I sitt yttrande över de

Nr 15

Hastighetsbegränsning för motorfordon

föreliggande motionerna framhåller
statens trafiksäkerhetsråd »värdet av
att en allsidig utredning om allmän
hastighetsbegränsning på landsbygden
kommer till stånd». Då vill jag fråga:
Kan man tänka sig något säkrare sätt
att bedöma värdet av en hastighetsbegränsning
än att införa en sådan försöksvis
under viss tid? Men det vill
inte andra lagutskottet vara med om.
Det framhärdar i sitt nejsägande, trots
att 1953 års trafiksäkerhetsutredning
i tvenne på varandra följande betänkanden
framlagt förslag om fartbegränsning
och trots att dåvarande kommunikationsministern
redan år 1955
yttrade: »Missbruk av den fria hastigheten
förekommer emellertid i sådan
omfattning, att det förr eller senare
kan bli nödvändigt att stadga allmän
fartbegränsning i en eller annan form,
därest den skärpta trafikövervakningen
och andra nu aktuella åtgärder till trafiksäkerhetens
främjande icke medför
någon mera markant bättring.»

Ja, så sade kommunikationsministern
redan 1955. Han var på det klara
med att man kanske inte skulle kunna
undgå en hastighetsbegränsning, om inte
en mera markant förbättring inträdde.
Vi har sedan 1955 fått en skärpt
trafikövervakning. Vi har fått bättre
vägar, bättre bilar, och vi har fått bättre
förareutbildning. Men ändå stiger antalet
dödsolyckor i trafiken, och vi har
sannerligen inte sett av någon »markant
förbättring» som kommunikationsministern
år 1955 efterlyste. Det är
tvärtom till det sämre. År 1958 dödades
907 personer, och år 1959 dödades
927 personer vid trafikolyckor. Antalet
trafikolyckor med dödlig utgång befinner
sig sålunda i stadigt stigande, och
det är då på tiden att statsrådet Anderssons
löften infrias. Motionärerna
begär ju endast en skrivelse till Konungen
med begäran om fartbegränsning
på försök under viss tid.

År man i andra lagutskottet rädd för
att ett sådant försök skulle komma att

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

132 Nr 15

Hastighetsbegränsning för motorfordon

visa samma goda resultat som införandet
av hastighetsbegränsningen i tättbebyggt
område? Om man med ledning
av NTF:s statistik jämför antalet olyckor
under perioden januari 1954—juni
1955 med antalet trafikolyckor under
perioden juli 1955—december 1956 —
då det under sistnämnda tid rådde
hastighetsbegränsning inom tättbebyggt
område — så finner man att totala antalet
dödsolyckor på landsbygden steg
från 686 till 823, medan däremot antalet
dödsolyckor i tätorterna minskade från
560 under första perioden till 453 under
andra perioden.

Nu säger herr Bengtsson i Varberg
att den nedgången ingalunda berodde
på hastighetsbegränsningen, ty det var
helt andra orsaker som åstadkom den.
Men, herr Bengtsson, vore det då inte
klokt att införa de där andra åtgärderna?
Dem brydde sig herr Bengtsson
inte om att räkna upp här. Det vore väl
klokt att tillgripa dem även ute på
landsbygden. Vi önskar väl samma
sänkning av antalet trafikolyckor där.
Här har vi ju i tätorterna noterat omkring
110 färre dödsolyckor under 1 V2
år. Jag är övertygad om att kammarens
ledamöter gärna vill att herr Bengtsson
talar om för oss vilka åtgärder vi
skall vidtaga för att åstadkomma en
sådan nedgång i olycksstatistiken även
på landsbygden.

Man har sagt att hastighetsbegränsningen
medför nya trafikrisker, därför
att omkörningssträckorna då blir onödigt
långa. Men 1953 års trafiksäkerhetsutredning
har ju i det avseendet
sagt: »De erfarenheter, som vunnits av
den allmänna hastighetsbegränsningen
inom tättbebyggt område, kunna icke
sägas ha givit vid handen, att dylika
risker föreligga. Utredningen har dock
ingen invändning mot att undantag göres
i fråga om momentana hastighetsöverskridanden
i samband med omkörning.
»

Även jag har den uppfattningen att
det är vid omkörningarna som de

största riskerna föreligger, men utredningen
pekar ju på ett alldeles utomordentligt
sätt att eliminera dessa risker.
Om farten i allmänhet är begränsad
till 90 kilometer, skall man vid omkörningar
ha möjlighet att köra fortare
för att därmed göra omkörningssträckan
kortare.

Herr Nilsson i Göteborg framhöll att
man även i andra länder har tillgripit
fartbegränsning som ett medel att
minska trafikolyckornas antal, och jag
vill understryka att man t. ex. i Tyskland
har infört hastighetsbegränsning
på autostradan Frankfurt—Mannheim—-Heidelberg. Där har man stannat vid
en fartgräns på 100 kilometer i timmen.

Detta är en stor fråga, och man kan
inte begära att riksdagen bara efter en
enkel motion skall vidtaga åtgärder för
att komma till rätta med svårigheterna.
Jag kommer emellertid att begära votering
och rösträkning, eftersom jag
anser det vara viktigt att de kammarledamöter,
som anser att vi i längden
inte kan hålla på att offra människoliv
på fartens altare, får tillfälle att för sin
del demonstrera att de vill ha en
ändring. Därför kommer jag som sagt att
ta upp kammarens tid med rösträkning.

Herr talman! Till sist ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Häri instämde herr Elmwall (ep).

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Av det stenografiska
protokollet torde komma att framgå att
herr Björkänge tolkade mitt anförande
alldeles fel. Jag underkände alls inte
hastighetsbegränsningen i tättbebyggda
områden. Jag sade att erfarenheterna
därifrån var goda. Men jag framhöll
också att minskningen i trafikolyckorna
inte enbart berodde på hastighetsbegränsningen
utan också på de förbättrade
trafikanordningar, som vi under
de senaste åren har fått, och på den

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

skärpta trafikövervakningen i allmänhet.

I tättbebyggda områden har man ju
en hastighetsbegränsning på 50 kilometer
i timmen, men vad herr Björkänge
här talar om är en allmän hastighetsbegränsning
till 90 kilometer i timmen
på samtliga vägar. Men där kan
man ju inte påräkna samma effektiva
övervakning av fartbegränsningsbestämmelserna
som i tättbebyggda samhällen.

Det väsentligaste är emellertid här
den oerhörda skillnaden mellan hastighet
som tillätes i tättbebyggt samhälle,
50 kilometer, och hastigheten på övriga
vägar, som motionärerna har tänkt
sig begränsad till 90 kilometer i timmen.
Jag har ingenting emot att hastighetsbegränsningen
omfattar fler vägsträckor
än nu, men då får man tillgripa
en väsentligt kraftigare nedskärning
än vad motionärerna har tänkt sig.
Då får vi gå ned till hastigheter på 50—
60 kilometer på en rad vägsträckor, där
det inte är lämpligt att köra fortare.
Men på de vägar där inga hinder föreligger
härför bör man få köra fortare
än 90 kilometer, om man har ett gott
fordon.

Herr BJÖRKÄNGE (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om det är riktigt att
hastighetsbegränsningen gjort nytta i
tättbebyggda samhällen, får man väl
ändå lov att säga sig alt den kommer
att göra ungefär samma nytta ute på
landsbygden. Det var inte så värst
mycket som herr Bengtsson i Varberg
kunde uppbygga kammaren med i fråga
om vad som eljest åstadkommit denna
minskning av olyckorna i tättbebyggda
samhällen.

Om tyskarna anser att det är riktigt
att begränsa hastigheten på en autostrada
till 100 km i timmen, torde nog
andra lagutskottet och ticrr Bengtsson i
Varberg behöva ompröva sin inställning.

Nr 15 133

Hastighetsbegränsning för motorfordon

Herr talman! Jag har fortfarande
samma yrkande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den fråga som här diskuteras
gäller ju eventuell hastighetsbegränsning
utanför tätorterna. Enligt
min mening har diskussionen här i Sverige
hittills väl mycket inriktats på frågan
om man skall ha en allmän hastighetsbegränsning
eller icke. Därför vill
jag uttala min stora tillfredsställelse
med att herr Bengtsson i Varberg här i
kammaren i dag dock har pekat på att
det finns möjligheter till differentiering
av hastigheterna även mellan tätorterna,
alltså utanför vad som kallas de lokala
regionerna.

Jag hade under höstmånaderna i fjol
tillfälle att vistas i en del av Förenta
staterna och hade där erfarenhet av
ett system med differentierade hastigheter,
som jag tyckte fungerade mycket
bra. Det innebar kort sagt, att utöver
den lokala begränsningen i eller nära
tätorterna hade man i stort sett tre regler,
beroende på vägens art och i viss
mån beroende på närheten till en tätort.
Den första regeln föreskrev hastighetsbegränsning
till ungefär 70 km, den
andra hastighetsbegränsning till ungefär
90 km och den tredje fri hastighet.

Det var icke ringa sträckor där man
hade antingen 70 eller 90 km. Den fria
hastigheten var alltså ingalunda helt dominerande.
Jag skulle snarare vilja uttrycka
det så, att de sträckor där hastigheten
begränsades till 70 respektive
90 km, utgjorde en ganska betydande
del av den totala våglängden. Det är
klart att det var fri hastighet där vägarna
var mycket bra.

Nu har det mot den allmänna hastighetsbegränsningen,
som här varit på
tal, anförts en del skäl som jag tycker
är mycket vägande. Man har t. ex. talat
om risken för uppkomst av fordonsköer.
Med det amerikanska systemet
fann jag inte att det var någon ökning
av fordonsköerna. Om en person ligger

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

134 Nr 15

Hastighetsbegränsning för motorfordon

efter en bil som kör 70 km i timmen,
där hastigheten är begränsad till 70 km,
får den förre finna sig i att ligga efter
och vänta med att köra om, till dess
han kommer till en sträcka där högre
hastighet är tillåten.

Det har också talats om övervakningen.
Det är klart att det är mycket
lättare för polisen att bevaka att en hastighetsbegränsning
respekteras, när stora
sträckor är fria. Polisen kan då begränsa
sin övervakning till de andra
sträckorna.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har i ett yttrande
för två år sedan sagt, att lokala hastighetsbegränsningar
inte lider av samma
stelhet som en regel om allmän hastighetsbegränsning.
Jag tycker att han
har alldeles rätt i det. Men jag skulle
vilja vidga kommunikationsministerns
yttrande och säga, att detta gäller även
om en sådan differentierad hastighetsbegränsning
mellan tätorterna som jag
här talar om. Statsrådet säger vidare:
»Speciellt synes det mig lämpligt att
införa hastighetsbegränsning på sådana
vägavsnitt, där olycksfrekvensen erfarenhetsmässigt
är hög och detta kan antagas
bero på att vägen lockar till alltför
hög hastighet.» Jag ber återigen att
få instämma med kommunikationsministern.
Slutsatsen av detta påpekande
måste gälla inte bara den lokala regionen
utan även en hel del vägavsnitt på
avstånd från tätorterna. Jag menar
emellertid att 61 § i vägtrafikförordningen,
som ger länsstyrelserna befogenheter
som närmast syftar till lokala
hastighetsbegränsningar, för närvarande
på grund av ordalydelse och praxis
inte leder till ett tillmötesgående av
de önskemål som jag nu framfört och
som ju inte skiljer sig i princip så mycket
från herr Bengtssons i Varberg synpunkter.
Jag tycker dock att han gick
ned till en för låg hastighet när det
gäller trafiken mellan tätorterna. Hastigheten
50 km/tim. är lämplig för den
lokala trafiken. En begränsning till 70

eller 90 km/tim. på mindre goda vägar
mellan tätorterna bör kunna respekteras
om man har fri hastighet där vägen
är tillfredsställande.

Herr talman! Jag vill med detta bara
rikta en vädjan till kommunikationsminister
Skoglund att ta upp detta
spörsmål, som han utan tvivel är väl
bekant med, så att vi kan komma ur
den sterila motsättningen mellan dem
som är för och dem som är mot en
allmän hastighetsbegränsning. Möjligen
kan motionärernas tanke, att man skulle
kunna pröva sig fram, komma till tilllämpning
även när det gäller en eventuell
användning i Sverige av ett system
av denna amerikanska typ som
för övrigt såvitt jag vet förekommer
också i en del andra länder.

Jag kan, herr talman, inte ansluta
mig till reservationen. Å andra sidan
har jag sympati för reservanternas tanke
att vi möter ett problem där det tarvas
nya grepp. Med det anförda anser
jag mig ha motiverat varför jag likväl
kommer att rösta med utskottet och varför
jag är motståndare till den allmänna
hastighetsbegränsningen. Jag har velat
begagna tillfället att vädja till kommunikationsministern
att se om inte
han kan bli den store mannen som inleder
en ny epok i detta viktiga problems
behandling.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Om herr Ohlin inte
hade något annat ärende i Amerika än
att titta på den differentierade fartbegränsningen
där, så var det skäligen
onödigt att resa dit, ty vi har minst tre
olika hastighetsgränser här i Sverige
också. Vi har en fartbegränsning till
30 km/tim. på vissa platser, till 50
km/tim. i tättbebyggt samhälle och såvitt
jag vet också en begränsning till
60 och 70 km/tim. på somliga håll.

Vad jag menar är att vi bör begränsa
all körning till 90 km/tim. Länsstyrelserna
har rätt att stipulera en viss begränsning
av hastigheterna på de väg -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

sträckor där de anser det lämpligt. Den
rättigheten tycker jag inte att vi skall
ta ifrån dem i och med att vi bestämmer
oss för en allmän hastighetsbegränsning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är två skillnader
mellan herr Björkänges och min syn på
denna sak. Den första är att jag inte
menar att man genom att utnyttja länsstyrelsernas
befogenheter beträffande
den lokala trafiken kommer att lösa
detta differentieringsproblem. Den andra
skillnaden är den att reservanterna
generellt vill sätta en övre gräns till
90 km/tim. Så bra som vägarna börjar
bli och kommer att bli i stora delar av
Sverige tror jag att det inte finns folkpsykologisk
täckning för en sådan regel,
ej heller möjlighet till övervakning,
och att det därför icke är klok
politik att gå den vägen. Enigheten i
fråga om vad vi syftar till, motsvaras
alltså inte av någon fullständig enighet
rörande metoderna.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Herr Ohlin resonerade
med utgångspunkten att på båda sidor
vänner jag har, och jag är tacksam för
att han inte vände sig så absolut mot reservationen
som herr Bengtsson i Varberg.

Jag antydde i mitt anförande, att det
vore önskvärt att vi skaffade oss ett underlag
för diskussionen, så att vi på något
sätt kunde komma ur detta dödläge.
Det här är femte gången som jag reserverat
mig för en hastighetsbegränsning,
och på det sättet kan det ju inte få fortsätta.
Genom att göra något slag av utredning
skulle man kunna få ett sådant
underlag. Vi motionärer har inte, som
herr Ohlin vill göra gällande, bestämt
stannat för 90-kilometersgränsen, utan
vi har föreslagit att den skulle prövas
under en viss tid.

Kan denna diskussion föranleda en
utjämning av de två motsatta uppfatt -

Nr 15 135

Hastighetsbegränsning för motorfordon

ningar som här ger sig till känna, skulle
jag hälsa det med tillfredsställelse. Utskottsmajoriteten
kan inte bara gång på
gång komma och säga att allting är så
bra som det är utan vi måste göra någonting,
när vi nu vet att det är de höga
hastigheterna på våra vägar som är orsaken
till de svåraste olyckorna med de
flesta personskadorna och materialskadorna.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkänge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

1) i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Björkänge begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 156 ja och 34 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

136 Nr 15 Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressättningen i vissa
fall

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Rätt för hyresgäst att anföra besvär
över beslut berörande hyressättningen i
vissa fall

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motion om
rätt för hyresgäst att anföra besvär över
beslut berörande hyressättningen i vissa
fall.

Tredje lagutskottet hade behandlat
en i riksdagen väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 268 i andra kammaren,
av herr Svenning m. fl.

I motionen yrkades, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om
sådan ändring i gällande regler, »att
hyresgäst blir behörig föra talan i samband
med avgöranden om statlig belåning,
hyresmaximering och hyresfördelning»
för fastigheter som icke omfattades
av hyresregleringens huvudstadganden.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion II: 268 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Åke Larsson, Wirmark och Svenning
samt fru Lindberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om de ändringar i gällande författningar
varom yrkande framställts i motionen
II: 268.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! 1956 fattade riksdagen
beslut om att vissa statsbelånade hus
skulle undantas från hyresregleringskontrollen
i fråga om hyresprissättningen
och att de lånebeviljande organen,

d. v. s. länsbostnadsnämnden och bostadsstyrelsen,
skulle fullgöra dessa
uppgifter.

Bakom reformen låg en strävan att
förenkla hyreskontrollen och att undvika
dubbelprövning. Någon önskan att
fråntaga hyresgästerna dem då tillkommande
talerätt förelåg icke. Att talerätten
gick förlorad var endast en följd av
att hyreskontrollen för nu ifrågavarande
kategori av hus förlädes till det lånebeviljande
organet. Hyresgästerna har
nämligen ansetts icke vara parter i det
avtalsförhållande vari hyreskontrollen
ingår som ett villkor. Det måste enligt
reservanterna vara ett alltför formalistiskt
betraktelsesätt. Samma uppfattning
hyser Hyresgästernas riksförbund som
i sitt remissvar skrivit, att den ändring
som vidtagits i 26 § hyresregleringslagen
icke har avsett att helt fritaga de
ifrågavarande lägenheterna från hyrespriskontrollen.
Syftet var endast att
åstadkomma en förenkling i förfarandet
för bestämmande av maximihyror
i nybyggda fastigheter genom att underlätta
det arbete som i viss mån skett
hos de hyresreglerande och lånegivande
myndigheterna. Härav framgår att
man inte tänkt sig att detta skulle medföra
en försämring av hyresgästernas
rätt och möjlighet att utöva inflytande
på hyressättningen. Nu har det visat
sig att den rent administrativa handläggningen
av frågorna om produktionskostnader,
hyresmaximering och hyresfördelning
i praktiken kommit att leda
till en avsevärd försämring av hyresgästernas
rättsliga ställning.

Hyresgästernas riksförbund har understrukit
att man har sig bekant ett
flertal fall där det kan ifrågasättas om
den administrativa handläggningen av
dessa ärenden givit riktiga resultat, och
man påtalar att lånebeviljande organs
beslut framkallat en kraftig reaktion
och en stark känsla av rättslöshet hos
den part som berörts av besluten men
som inte haft möjlighet att påverka dem.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm. Nr 15 137

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressättningen i vissa
fall

Det är heller inte riksdagen obekant
att det nyligen inträffat en del händelser
på hyres- och bostadsmarknaden
när det gäller hyresprissättningar som
gör att man borde iaktta största försiktighet
och bereda möjlighet för båda
parterna att följa hyresprissättningen
och bevaka densamma upp i högsta
klagoinstans. Det är ju ändå så att hyresgästerna
skall betala den hyra som
i fortsättningen skall utgå, och att ställa
dem i sämre rättsförhållande än den
andra parten, den uthyrande, är en
uppenbar orättvisa.

När dylika ärenden tidigare behandlats
inför hyresnämnderna och hyresrådet
var båda parterna likställda. Och
när den slutliga hyresprissättningen
fastställdes i regel sedan ganska lång
tid förflutit efter inflyttningen, kunde
ifrågavarande hyresgäster exempelvis
upplysa om vissa lokaler, som under
mellantiden uthyrts, eller om andra
händelser hade inträffat som påverkade
den slutliga hyressumman samt påpeka
andra faktorer, som var avgörande för
fastighetens utgifter och inkomster.
Men numera har denna rätt betydligt
beskurits, och ärendena avgöres slutligt
av den lokala myndigheten för hyresgästernas
del, medan fastighetsägaren
har prövningsrätt upp till högsta
instans.

Besvärsrätten saknar inte betydelse.
Enbart förefintligheten av en klagorätt
är för det mesta tillräcklig för att hindra
uppkomsten av fall, där klagorätten
är avsedd att utgöra ett skydd. Också
statens hyresråd säger i sitt remissyttrande
över motionen, att därest det
skulle visa sig att hyresgästernas intresse
inte vinner beaktande, bör en utredning
verkställas. Något annat kan
knappast hyresrådet säga, eftersom rådet
numera inte har med ärendena att
göra och endast kan bygga på sin erfarenhet
från tidigare handläggning av
ärendena.

Den nu gällande reformen beträffan -

de hyresfördelningen fyller icke rimliga
anspråk på rättssäkerhet för hyresgästerna.

Får jag fästa uppmärksamheten på
att även bostadsstyrelsen varit på samma
linje som motionärerna. Styrelsen
uppmärksammade nämligen att som en
följd av 1956 års reform skulle hyresgästerna
i den kategori av hus det här
gäller förlora sin möjlighet att föra talan
om hyrans storlek. Därför föreslog
bostadsstyrelsen att hyresgäst i händelse
av missnöje skulle få rätt att bringa
hyressättningen under hyresnämndens
prövning. Att inte denna bostadsstyrelsens
inställning vann gehör i justitiedepartementet
minskar ju inte värdet av
bostadsstyrelsens påpekande, att en
rättvisare behandling av hyresgästerna
borde ske och att en överklagningsrätt
borde ha införts.

Om exempelvis länsbostadsnämnden
följer fastighetsägarens förslag har hyresgästen
ingen besvärsrätt, men om
nämnden följer hyresgästernas förslag
kan fastighetsägaren anföra besvär. Ett
sådant förhållande är icke tillfredsställande.
Rättssäkerheten fordrar därför
att hyresgäst beredes möjlighet att besvärsvägen
bevaka prövning och bedömning
av samtliga de faktorer, som
ytterst bestämmer vad som slutligen
skall erläggas i hyra.

Sveriges fastighetsägareförbund skriver
i sitt utlåtande, att det skulle innebära
en tillbakagång att införa en ordning
av det slag motionärerna åsyftar.
Detta betyder ju, att man anser att det
skulle vara riktigt att endast den ena
parten har talan. Det skulle vara intressant
att veta vad Fastighetsägareförbundet
skulle ha svarat, därest fastighetsägarna
uteslutits från överklagningsrätt.

Utskottet skriver, att endast om den
nuvarande ordningen kan anses vara
behäftad med allvarliga brister, bör det
ifrågakonuna att nu frångå densamma.
.lag har tidigare framfört de motive -

138 Nr 15 Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressättningen i vissa
fall

ringar som redan nu kan anses vara bärande
och som visar, att det är av betydelse
att båda parterna ställes lika i
rättshänseende. Rent allmänt måste
framhållas, att det ur rättssäkerhetssynpunkt
ter sig stötande, att för både den
enskilde och samhället betydelsefulla
ekonomiska frågor avgörs på rent administrativ
väg utan möjlighet för annan
än ena parten i hyresförhållandet
att öva inflytande på de bedömningar,
som ligger till grund för lånebeslut och
hyressättning.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Henningsson
i Hälsingborg (s).

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! När riksdagen 1956
ändrade den tidigare gällande hyresregleringslagen
gick den ifrån den ordning
som herr Svenning nu vill ha
återinförd. Man kan då ställa sig frågan:
Varför ändrade vi lagen 1956? Jo,
det var egentligen därför att man ville
göra lagstiftningen enklare, smidigare
och mera anpassad till den erfarenhet,
som man med tiden hade fått, och den
praxis som utvecklat sig, inte minst
då hyresnämnderna behandlade sådana
bostadshyror, som rörde hus där bostadsstyrelsen
hade lämnat lån.

Erfarenheten hade nämligen visat att
hade bostadsstyrelsen fastställt lån för
en fastighet och i samband därmed
också fastställt den totalhyra, som bostadsstyrelsen
ansåg sig kunna medge,
så blev denna totalhyra ofelbart godtagen
av vederbörande hyresnämnd, även
om man från hyresgästsidan gjort anmärkningar
emot denna av bostadsstyrelsen
godkända hyra.

Många menade — och jag tror med
rätta — att under sådana förhållanden
var det ganska meningslöst att koppla
in hyresnämnderna. Samtliga hyresgäster
skulle kallas till hyresnämnderna
— ett omfattande arbete med kallelser

och sammanträden — men resultatet
blev alltid enahanda. Jag vet en ordförande
i en hyresnämnd — det var
i Halmstad för övrigt — som sade:
»Detta är att driva gäck med folk. Hyresgästerna
tror att de har vissa möjligheter,
men dessa finns egentligen inte,
ty hur skall en hyresnämnd kunna gå
emot den hyra, som bostadsstyrelsen
ansett vara skälig?»

Därför växte sig den tanken stark,
att man skulle kunna förenkla hela
proceduren med de statsbelånade husen
på så sätt att hyresnämnderna
kopplades bort så länge fastighetsägaren
lojalt tillämpade den hyra, som
bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnden
fastställt. Ja, riksdagen gick på ett
område till och med så långt, att den
medgav fri hyressättning i hus som ägdes
av allmännyttiga bostadsföretag.

Den nya lagstiftningen tog alltså intryck
av den erfarenhet vi fått på detta
område under en följd av år. Detta kunde
riksdagen göra därför att för hyresgästernas
vidkommande skulle ingen försämring
ske, men man skulle nå en förenkling
och — icke minst viktigt —
avlasta hyresnämnderna från ett omfattande
arbete och kostnader. Samhället
skulle också spara pengar genom att
alla dessa kallelser och sammanträden
inte behövdes.

Att hyresgästens berättigade intressen
ändå skulle bli vederbörligen tillgodosedda
ansåg riksdagen kunna ske
därigenom att fortfarande skulle gälla,
att bostadsstyrelsen fastställde den totalhyra
som i varje givet fall fick uttagas,
om jag nu undantar de allmännyttiga
bostadsföretagen.

Nu menar motionärerna att hyresgästerna
genom beslutet 1956 förlorade
något väsentligt, nämligen att i högre
instans få besvära sig över en på administrativ
väg fastställd hyressättning.
Rätten att yttra sig och komma med
invändningar har hyresgästen fortfarande,
det vill jag understryka. Det är

139

Onsdagen den 4 maj 1960 fm. Nr 15

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressättningen i vissa

fall

emellertid inte detta frågan gäller, utan
det gäller huruvida han skall kunna
besvära sig i högre instans. Tidigare
var denna hyresrådet, men genom att
hyresnämnderna frånkopplades är det
kanske inte så enkelt som herr Svenning
tror att nu lösa denna fråga.

Jag skall göra detta inlägg så kort
som möjligt och nöjer mig därför med
att i korthet sammanfatta skälen till att
bostadsstyrelsen avstyrker motionen.
När herr Svenning talar om tillstyrkande
syftar han på vad som hände 1956.

I dag avstyrker bostadsstyrelsen den motion
som herr Svenning m. fl. har väckt.

Varför avstyrker man? Vi skall komma
ihåg några väsentliga omständigheter.
Bostadsstyrelsen använder generella
metoder för att fastställa byggkostnaderna
och därmed också hyrorna i
en fastighet. Jag skall inte här försöka
att mer ingående utveckla tankegången
beträffande det s. k. lånetaket och de
generella metoder som användes. Systemet
innebär i korthet att bostadsstyrelsen
har fastställt en övre gräns för vad
en bostad får kosta och i relation till
detta lånetak fastställes hyrorna.

Alltså menar bostadsstyrelsen, att om
man tillmötesgår motionärerna vinner
man egentligen inte mycket, därför att
man fortfarande vidmakthåller dessa
mera generella, förenklade metoder som
tillämpas vid fastställandet av lån och
hyror. Bostadsstyrelsen anser att följden
skulle bli komplikationer och en
mängd besvär — sakligt sett skulle man
vara tillbaka i samma läge som tidigare,
man kanske t. o. m. skulle tvingas
riva upp systemet med lånetak och införa
tidigare krångliga bestämmelser.
Bostadsstyrelsen avstyrker således tanken
att hyresgästen skall kunna besvära
sig när det gäller totalhyran och
även när det gäller fördelningen av hyrorna
inom en fastighet.

Beträffande motionärernas förslag
om bcsvärsrätt vid fördelningen av totalhyran
kan jag medge, att det ligger

något litet i denna tanke. Man jag vill
samtidigt påpeka, att detta är ingen stor
fråga ens för hyresgästerna. År en hyresgäst
missnöjd, klagar han hos förmedlingsorganet,
och detta skall yttra
sig i ärendet, varefter länsbostadsnämnd
eller bostadsstyrelsen har att
pröva anmärkningen. Bostadsstyrelsen
menar därför — och så menade även
riksdagen 1956 — att det finns anledning
förvänta, att några orättvisor inte
skall begås mot hyresgästerna.

Jag tror också man kan säga, att under
de år vi haft detta smidigare förfaringssätt,
som den nya lagen medger,
har det hela fungerat tillfredsställande.
Jag tror att herr Svenning överdriver
när han säger, att det finns mängder av
fall, då man gått felaktigt till väga. Jag
har inte hört preciseras ett enda sådant
fall, och inte heller sades något
därom i utskottet. Jag tror mig lugnt
kunna säga, att det nya förfaringssättet
fungerat ganska tillfredsställande.
Så har också utskottet bedömt saken,
och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Hem SVENNING (s):

Hem talman! Jag tror jag någorlunda
kan denna fråga, eftersom jag själv
suttit i hyresnämnden i 14 år. Jag vet
hur ärendena behandlats, och jag kan
bestämt säga, att när nämnden kallade
hyresgästerna att svara inför
nämnden har det betytt mycket för bedömningen
att kunna göra en omfördelning
av hyrorna. Det är inte tal om
att det ej kan ske nu på samma sätt
som tidigare. Mycket betydande belopp
har kunnat omfördelas genom detta
förfarande. Visserligen är det riktigt
att de kommunala bostadsbolagen är
fria från hyresprissättningen, men det
har sagts ifrån både inom utskottet och
i riksdagen, att hyresprissättningen
skall ske efter förhandlingar med hyresgästparten.
Detta sker också.

Jag vill nämna för herr Bengtsson i

140 Nr 15 Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressättningen i vissa
fall

Halmstad vad som skrives i bostadsstyrelsens
eget organ »Bostadsnämnden».
Man ställer sig där ganska skeptisk;
detta är skrivet så sent som i
april i år. Jag citerar: »I ett antal fall
har hyresgäst i skrivelse till bostadsstyrelsen
förmält sig vilja anföra besvär
över beslut, vari en länsbostadsnämnd
har fastställt fördelningen på lägenheterna
av en i ett lånebeslut föreskriven
maximihyra. Bostadsstyrelsen bekräftar
härmed, att styrelsen enligt fast
praxis icke upptager sådana besvär till
prövning.»

Men sedan ger man mycket stränga
direktiv till länsbostadsnämnderna. Jag
läser ur direktiven:

»Länsbostadsnämndernas funktion
att fastställa fördelning på lägenheterna
i huset av lånebeslutets maximihyra är
att se såsom ett naturligt komplement
till beslutet om maximihyra. Detta beslut
meddelas i syfte att säkerställa,
att förmånen med det statliga stödet
icke fördelas av hyresvärden efter godtycke
eller stannar i hans fickor utan
kommer de boende till godo i form av
lägre bostadskostnad. Detta syfte skulle
kunna kringgås, om hyresvärdens fördelning
av maximihyran på lägenheterna
lämnades utan kontroll. För utövande
av denna kontroll anses hyresgästernas
medverkan vara erforderlig eller i
varje fall önskvärd. De har visserligen
icke någon skyldighet att medverka,
men man räknar ändå med att de skall
göra det i eget välförstått intresse.

Fördelningen av maximihyran tillhör
lånevillkoren och berör därför endast
förhållandet mellan långivare och
låntagare. En hyresgäst kan icke inträda
som part i detta förhållande och
har alltså icke någon ''rätt’ eller ''talan’
i saken i strängt processuell mening.
Men vad hyresgästerna må på eget initiativ
anföra skall betraktas såsom tillhörande
den utredning i sakfrågan som
är erforderlig för nämndens ställningstagande
och alltså i full utsträckning

beaktas av nämnden. I kontakterna med
hyresgäster bör de snarast uppmuntras
att ge sina synpunkter till känna.»

Detta visar att när bostadsstyrelsen
behöver ge sådana direktiv skulle frågan
inte ha förlorat utan tvärtom vunnit
på att man fått bibehålla en klar
regel och möjlighet att gå till högsta instans.
Hyresregleringslagen är en social
skyddslag. Den vill tillse att hyresgästerna
kommer på jämställd fot med
fastighetsägarna. Att rubba på detta förhållande
måste vara felaktigt. I juridiskt
avseende är det inte riktigt att diskriminera
en part. Det har inte heller varit
lagstiftarens mening.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Herr Svenning säger att
det aldrig varit de lagstiftandes mening
att diskriminera någon part. Detta problem
uppmärksammades dock förra
gången frågan var uppe till behandling,
och vi diskuterade det ingående.
Jag kan inte förstå detta resonemang
om att vi inte hade klart för oss vad
saken gällde. Det hade vi, eftersom det
hade gjorts invändningar på denna
punkt.

Jag skall gärna medge att när det gäller
själva fördelningen av hyrorna ligger
det något i resonemanget som jag
också framhöll i mitt anförande, men
å andra sidan visar de direktiv som bostadsstyrelsen
givit länsbostadsnämnderna
hur noga just denna del av frågan
följs. Länsbostadsnämnderna skall
alltså granska hyrorna, så snart en hyresgäst
klagar. Dessutom har det kommunala
förmedlingsorganet skyldighet
att säga sin mening på denna speciella
punkt. Hyresgästens intressen är alltså
tillgodosedda.

Herr Svenning säger vidare att det
är svårt att förstå att fastighetsägaren
skall få lämna förslag och att det i
stort sett skall följas. Det kan man naturligtvis
säga. Men vi skall ha klart
för oss att fastighetsägaren inte har rätt

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Rätt för hyresgäst att anföra besvär över

fall

att ta ut ett öre mer än bostadsstyrelsen
fastställt i totalhyra. Gör han det,
mister han lånen och faller under hyresnämnden.

Varför har man givit fastighetsägaren
denna möjlighet? Jo, av den orsaken att
fördelningen av totalhyran i fastigheten
många gånger är en komplicerad fråga.
Det rör sig om bostadsyta, affärsyta,
kontorsyta, källaryta o. s. v. Det kan
röra sig om en fastighet med flera våningar
där det finns hiss. Då skall hänsyn
tagas till att de som bor i första
våningsplanet inte har någon nytta av
hissen. Jag skulle kunna fortsätta denna
uppräkning med andra, liknande
problem. För att göra det enklare har
man ansett att fastighetsägaren skall
lämna ett förslag till fördelning av totalhyran,
och om detta inte är obilligt
skall det följas.

När det i detta sammanhang talas
om rättslöshet, vill jag säga att det väl
är på få områden som den, som betalar
för att få någonting, har så stora
garantier för att han blir hyggligt behandlad
som en hyresgäst har, när han
hyr bostad i ett statsbelånat hus. Jag
kan därför inte begripa detta tal om
rättslöshet. Det har i varje fall inget
stöd i den verklighet som ligger bakom.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag sitter själv i ett
förmedlingsorgan i Malmö och har alltså
fått en viss inblick i dessa frågor.
Jag vet vilka besvärligheter som kan
uppstå här och har många gånger kunnat
fästa tjänstemännens uppmärksamhet
på detta. Det gäller inte bara en
fördelningsfråga, som herr Bengtsson i
Halmstad säger, utan många gånger inrättas
fritidslokaler och dylikt som uthyrs.
De bör inräknas vid bestämmande
av den samlade hyressumman. Hyresgästerna
har inte möjlighet att bevaka
sådant hos nämnden och säga ifrån att
därest en sådan lokal uthyrs, skall denna
hyra ingå i den samlade hyressum -

Nr 15 141

beslut berörande hyressättningen i vissa

man och således påverka hyresfördelningen,
och om så inte sker bör de ha
rätt att klaga i högsta instans. Det kan
inte ha varit lagstiftarens mening att
hyresgästerna skulle försättas i en sådan
situation som den nu rådande.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag skall sluta med att
säga att jag tycker att herr Svenning bevisat
lite för mycket. Herr Svenning
säger själv att i ett sådant fall kan man
vända sig till förmedlingsorganet. Förmedlingsorganet
tar hänsyn till de invändningar
som hyresgästerna gör. Varför
skulle länsbostadsnämnderna bortse
från dessa? En sådan nämnd har väl
ändå så stor erfarenhet på detta område,
att den försöker skipa rättvisa.
Skulle det bli fråga om en uppenbar
orättvisa, kommer nämnden givetvis att
tillse att rättelse vinnes.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svenning
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han

142 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Avlöning med medel ur kyrkofonden till Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräster,
m. m. — Vissa norrlandsfrågor

funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svenning begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 170 ja och 22 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 29

Avlöning med medel ur kyrkofonden till
Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömanspräster,
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående stiftskansliernas
organisation m. in., dels ock
motioner om avlöning med medel ur
kyrkofonden till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräster.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Beträffande föreliggande
utskottsutlåtande i vad detta berör
motionerna vill jag såsom motionär uttrycka
min tillfredsställelse över ett
enigt utskotts ställningstagande.

Vad som i motionen redovisats i fråga
om Evangeliska fosterlandsstiftelsens
verksamhet inom sjömansvårdens
område har föranlett såväl remissinstanser
som framför allt tredje lagutskottet
att uttala sin stora uppskattning
av denna verksamhet bland sjömän och
andra svenskar i utlandet. Utskottets
uttalade förväntan, att Kungl. Maj:t före
framläggande av anslagsäskanden för
nästa budgetår överväger de spörsmål
som uppstått i samband med motionsyrkandet
om bidrag ur kyrkofonden
och att vid det ställningstagande, som
därav kan följa, beakta vad utskottet anfört,
finner även vi motionärer vara ett
realistiskt ställningstagande, som full -

följer en i utskottsutlåtandet redovisad
positiv ståndpunkt till en verksamhet
som fyller ett stort behov.

Herr talman! Jag ber att få uttrycka
min uppskattning av tredje lagutskottets
utlåtande nr 17 i detta avseende
och yrkar bifall till dess hemställan under
punkten B.

I detta anförande instämde herrar
Neländer (fp) och Hedin (h).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 30

Vissa norrlandsfrågor

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar rörande vissa
norrlandsfrågor jämte i ämnet väckta
motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1960/61 beräkna dels (p. 20) till
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 2 550 000 kr. och dels
(p. 102) till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den
15 januari 1960 dagtecknad, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
62, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
de i propositionen föreslagna grunderna
för det särskilda statliga stödet till
det norrländska jordbruket, dels å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln anvisa till Bidrag
till produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 2 550 000 kronor, dels godkänna de
föreslagna riktlinjerna för avveckling

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 143

av i propositionen angivna förhållanden
berörande ströängar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker,
dels godkänna de i propositionen föreslagna
grunderna för det särskilda statliga
stödet till främjande av skogsproduktionen
i vissa delar av Norrland,
dels å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa till Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor, dels ock godkänna det
i propositionen framlagda förslaget till
viss ändring i domänverkets distriktsindelning.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1:545 av herr Andersson, Axel
Emanuel, m. fl., likalydande med II: 676
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl., i
vilka motioner hemställts att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr
62 måtte dels medge att hela Gävleborgs
län måtte jämställas med de fyra nordligaste
länen i vad det gällde anslag ur
medel som ställdes till förfogande för
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m., dels ock besluta
att Gävleborgs läns hushållningssällskap
för budgetåret 1960/61 måtte
erhålla anslag ur Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. med i jämförelse med innevarande
budgetår oförändrat belopp
70 000 kronor;

2) 1: 546 av herr Dergh, Ragnar, m. fl.
och 11:686 av herr östlund m. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 62 måtte dels avslå Kungl.
Maj ds förslag i propositionen i vad
den avsåge ändrade grunder för rationaliseringsverksamhetens
bedrivande
inom det norrländska jordbruket, dels
besluta att fraktbidrag till Västerbotten
och Norrbotten under budgetåret
1960/61 skulle utgå enligt oförändrade
grunder;

Vissa norrlandsfrågor

3) I: 547 av herrar Grym och Fagerström,
likalydande med II: 685 av herrar
Lassinantti och Nilsson i Östersund,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 62
måtte besluta dels att grunderna för det
särskilda statliga stödet till främjande
av skogsproduktionen i vissa delar av
Norrland fortfarande skulle vara sådana
att stödet i första hand och till huvudsaklig
del komme enskilda skogar
inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker samt vissa skyddsskogar
inom Jämtlands län till godo, dels
att å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa till
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 5 000 000 kronor;

4) 1:548 av herr Gustafsson, NilsEric,
och II: 677 av herrar Larsson i
Hedenäset och Nilsson i Tvärålund, likalydande,
i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 62 såvitt avsåge
riktlinjerna för avveckling av i propositionen
angivna förhållanden berörande
ströängar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att förslag
om inlösen av ströängar, i huvudsaklig
överensstämmelse med av vederbörande
utredning upprättat förslag
men med finansiering genom ianspråktagande
av medel ur domänverkets
markfond, måtte föreläggas 1961 års
riksdag;

5) I: 549 av herr Gustafsson, NilsEric,
och 11:679 av herrar Larsson i
Hedenäset och Nilsson i Tvärålund, i
vilka likalydande motioner hemställts
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 62 måtte
besluta dels att å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. ett reservationsanslag
av 2 700 000 kronor, varav
1 700 000 kronor skulle ställas till förfogande
för åtgärder inom lappmarker -

144

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

na i enlighet med vad i motionerna anförts,
dels att i skrivelse till Kungl.
Maj :t understryka angelägenheten av att
förevarande anslag så fort detta kunde
vara möjligt uppräknades till belopp
motsvarande minst norrländska skogsproduktionsutredningens
förslag, eller
5 000 000 kronor per år under en 20-årsperiod;

6) I: 550 av herr Gustafsson, NilsEric,
m. fl., likalydande med II: 684 av
herr Fälldin m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 62 måtte dels
besluta att till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
om 2 750 000 kronor, varav
1 500 000 kronor skulle utgå som
fraktbidrag enligt nu gällande grunder
och återstoden, 1 250 000 kronor, till
andra produktionsbefrämjande åtgärder
enligt nu gällande grunder, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
översyn av de statliga åtgärderna
till befrämjande av det norrländska
jordbrukets utveckling och rationalisering
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

7) I: 551 av herrar Hedström och Nyström
samt II: 678 av herr Lundmark
m. fl., i vilka likalydande motioner hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 62 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala dels att de
synpunkter, som i motionen anlagts i
fråga om medelsanvisningen under anslaget
Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland in. m. till
täckande av vissa utgifter för koncentrerade
rationaliseringsinsatser i övre
Norrland, borde beaktas, dels att den
under nyssnämnda anslag föreslagna
posten om 200 000 kronor, som avsåges
skola stå till Kungl. Maj :ts förfogande,
utom annat borde utnyttjas till stödjande
av tillfällig forsknings- och försöksverksamhet
med särskild inriktning på
förhållandena inom det norrländska
jordbruket, varjämte motionärerna i ett

till statsutskottet remitterat yrkande
hemställt att av under femte huvudtiteln,
anslaget till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande, anvisade medel
under nästa budgetår borde användas
minst 2 000 000 kronor inom de nya
skogsvårdsområden i de fyra nordligaste
länen som avsåges att upprättas
med stöd av medel från anslaget Åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. samt minst 2 000 000 kronor
för åtgärder inom med stöd från sagda
anslag tidigare inrättade skogsvårdsområden
inom lappmarken;

8) I: 552 av herr Jacobsson m. fl.
och II: 682 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Svensson i Ljungskile, likalydande,
i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte dels avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 62, dels ock besluta att
anslaget för fraktbidrag och produktionsfrämjande
åtgärder i Norrland
samt anslaget för skogsvårds- och föryngringsfrämjande
åtgärder inom lappmarken
måtte utgå med samma belopp
som under innevarande år;

9) I: 553 av herr Jonasson m. fl. och
11:680 av herr Wahrendorff m. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts
att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 62 måtte besluta, att hushållningssällskapen
i Värmlands län och
Kopparbergs län för budgetåret 1960/61
måtte beviljas anslag ur Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. med 60 000 kronor respektive
75 000 kronor;

10) I: 554 av herr Jonsson m. fl.,
likalydande med II: 687 av herr Asp
m. fl., i vilka motioner hemställts att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 62 måtte besluta dels att
i propositionen föreslagen medelsanvisning
av 1 300 000 kronor under anslaget
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. för täckande av
utgifter för koncentrerade rationaliseringsinsatser
inom de fyra nordligaste
länen finge utnyttjas även beträffande
jämförbara områden inom Gävleborgs

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

145

län, dels att i propositionen föreslagen
medelsanvisning av 1 000 000 kronor under
anslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. in. för bidragsgivning
till nya skogsvårdsföretag
inom de fyra nordligaste länen jämväl
finge tagas i anspråk för bidragsgivning
inom jämförbara områden i Gävleborgs
län;

11) I: 555 av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Andersson, Axel Emanuel,
samt 11:675 av herr Grebåck, i vilka
likalydande motioner hemställts dels
att riksdagen måtte uttala att den i propositionen
nr 62 avsedda upprustningen
av jord- och skogsbruk inom rationaliseringsområden
måtte efter hand utvidgas
till att omfatta även andra delar
av landet, där behovet vore lika stort,
dels att i enlighet med vad i motionerna
sades anslaget Bidrag till produktionsfrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
måtte höjas från 2,55 miljoner kronor
till 3,9 miljoner kronor för att möjliggöra
ett snabbare genomförande av propositionens
program, dels att anslaget
Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. måtte i enlighet med
vad i motionerna sades höjas från 2
miljoner kronor till 3,5 miljoner kronor,
dels att riksdagen måtte uttala att bidragsgivningen
för i propositionen avsedd
verksamhet icke måtte beträffande
sina detaljer och bidragsgivningens
avvägning för visst jordbruk bindas av
nödvändighet att erhålla centrala beslut
utan de lokala organen i länen medges
större handlingsfrihet, dels att riksdagen
måtte avslå förslaget i propositionen nr
62 om inrättande av nytt överjägmästardistrikt,
dels ock att i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttalades, att mindre kronoparker
som på grund av sin struktur
icke rätt lämpade sig för statsdrift
måtte överföras till lantbruksnämndsorganisationen
från domänverket
för att utnyttjas för komplettering
av ofullständiga jordbruk med skog;

12) I: 556 av herr Olofsson, Uno, in. fl.,
likalydande med II: 681 av fru Sand -

Vissa norrlandsfrågor

ström, i vilka motioner hemställts att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 62 måtte besluta
att inom ramen för det till åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland föreslagna
anslagsbeloppet ett belopp av
samma storleksordning som tidigare
skulle användas för sådana åtgärder
inom lappmarken;

13) I: 557 av herr Persson, Helmer,
och II: 688 av herr Hagberg m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts att
riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition, beslutade ändra de
i propositionen nr 62 föreslagna grunderna
för det särskilda stödet till det
norrländska jordbruket i enlighet med i
motionerna angivna riktlinjer; samt

14) II: 683 av herr Agerberg, vari
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 62 måtte uttala,
att de medel ur anslaget till Bidrag
till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m., som icke disponerades
för de i propositionen föreslagna
åtgärderna, enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande även i fortsättningen skulle
få användas för stöd åt driftrationaliseringsåtgärder
efter hittills tillämpade
riktlinjer.

Utskottet hemställde, under förmälan
att i dess utlåtande ej särskilt berörda
förslag och uttalanden i propositionen ej
föranlett erinran från utskottets sida,

I. att riksdagen måtte

A. avslå motionerna I: 546 och II: 686,
1:550 och 11:684 ävensom 1:552 och
II: 682 såvitt avsåge grunderna för det
statliga stödet till det norrländska jordbruket; B.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 554
och 11:687 samt 1:555 och 11:675,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att koncentrerade rationaliseringsinsatser
med i utlåtandet angivet
stöd av statsanslag borde ske tills vidare
endast inom Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län;

10 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 15

146 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

C. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning,
samt med avslag å motionerna
1:555 och 11:675, såvitt nu vore i fråga,
besluta dels att upprättade förslag till
rationaliseringsområden och till tidsplan
för de tilltänkta åtgärderna samt
summarisk totalkalkyl över kostnaderna
för de statliga insatserna inom respektive
områden borde underställas Kungl.
Maj:t för prövning och godkännande,
dels att utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande det sammanlagda statsbidragsbeloppet
till en och samma rationaliserande
jordbruksfastighet ej finge
överstiga 60 procent av de till densamma
i förevarande sammanhang hänförliga
totala rationaliseringskostnaderna;

D. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:545 och 11:676, 1:553 och 11:680
ävensom 1:555 och 11:679, sistnämnda
motionspar, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att 550 000 kronor ställdes till de
nordsvenska hushållningssällskapens
förfogande för främjande helt allmänt
av jordbruksnäringens framåtskridande
inom länen, varvid landskapet Gästrikland
ej borde anses stödberättigat samt
ej heller Kopparbergs och Värmlands
län;

E. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom i anledning av motionerna
I: 551 och II: 678 såvitt nu vore i fråga,
ställa ett belopp av 200 000 kronor till
Kungl. Maj:ts disposition att användas
i syfte att påskynda standardförbättringen
rörande det norrländska jordbruket,
varvid ifrågavarande belopp jämväl
skulle få utnyttjas till stödjande av
tillfällig forsknings- och försöksverksamhet
med särskild inriktning på förhållandena
inom det norrländska jordbruket; F.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 557
och II: 688 godkänna i utlåtandet angivna
övriga grunder för det särskilda
stödet till det norrländska jordbruket;

G. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 555

och II: 675,1: 546 och II: 686,1: 550 och
II: 684 samt I: 552 och II: 682, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 050 000 kronor;

H. med bifall till motionen II: 683 i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att,
därest det under anslaget Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland
m. m. beräknade beloppet om
1 300 000 kronor för koncentrerade rationaliseringsinsatser
inte helt skulle
komma till användning för avsett ändamål
under ett budgetår, överskjutande
del enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
finge användas för rådgivnings- och
upplysningsverksamhet genom hushållningssällskapen
enligt nämnda ordning,
varvid dock borde tillses att det för anslagsmedlen
ordinarie ändamålet icke
bleve lidande därpå;

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:548
och 11:677 samt 1:552 och 11:682, såvitt
nu vore i fråga, godkänna de i
utlåtandet föreslagna riktlinjerna för avveckling
av angivna förhållanden berörande
ströängar inom Västerbottens och
Norrbottens lappmarker;

J. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna I: 547
och 11:685, 1:549 och 11:679, 1:552
och 11:682, 1:555 och 11:675, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
samt I: 556 och II: 681 under anslaget
till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland för budgetåret 1960/61 för
fullföljande av skogsvårdsåtgärder inom
lappmarkerna m. m. upptaga en anslagspost
å 1 500 000 kronor;

K. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 552 och
11:682 samt 1:555 och 11:675, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, under
förenämnda anslag upptaga en post
å 1 000 000 kronor för bidragsgivning
till nya skogsvårdsföretag inom de de -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

147

lar av de fyra nordligaste länen som låge
utanför lappmarkerna;

L. avslå motionerna I: 554 och II: 687,
såvitt däri hemställts, att beloppet för
bidragsgivning till nya skogsvårdsföretag
inom de fyra nordligaste länen jämväl
borde få tagas i anspråk för bidragsgivning
inom jämförbara områden
i Gävleborgs län;

M. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag, så vitt nu vore
i fråga, å motionerna I: 547 och II: 685,
1:549 och 11:679, 1:552 och 11:682
samt 1:555 och II: 675 å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor;

N. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala,
att därest det belopp av 1 000 000 kronor,
som upptoges å en särskild post under
förenämnda anslag, under nästa
budgetår ej helt skulle tagas i anspråk,
borde enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
överskjutande del användas för bidragsgivning
inom skogsvårdsområdena i
lappmarkerna;

O. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört angående
sådana åtgärder att beredskapsmedel under
nästa budgetår disponerades för arbeten
inom skogsvårdsområdena i lappmarkerna
därest arbetsmarknadsläget så
motiverade;

P. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:552 och 11:682 ävensom 1:555 och
II: 675, samtliga moltioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna det i utlåtandet
framlagda förslaget till viss ändring i
domänverkets distriktsindelning;

II. att motionerna 1:549 och 11:679,
1:551 och 11:678 ävensom 1:555 och
II: 675, i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet i sitt utlåtande anfört
och hemställt, icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Nils Hansson, Jonasson,

Vissa norrlandsfrågor

Vno Olofsson, Harald Pettersson, Ringaby,
östlund, Rimås, Svensson i Vä, Agerberg
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett
att utskottet under punkterna I:A
och I: G bort hemställa, att riksdagen
måtte

A. med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
i förevarande del ävensom motionerna
I: 554 och II: 687 samt i anledning
av motionerna I: 545 och II: 676, I: 546
och II : 686, I: 550 och II: 684, I: 552 och
11:682, 1:553 och 11:680 samt 11:683,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta att det statliga stödet till det
norrländska jordbruket i avvaktan på
en översyn av Kungl. Maj :ts förslag i
ärendet skulle utgå enligt för närvarande
gällande grunder;

G. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:546 och
11:686, 1:550 och 11:684, 1:552 och
II: 682, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, samt med avslag å motionerna
I: 555 och II: 675, såvitt nu vore
i fråga, å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln till
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder
i Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 550 000 kronor;

2. av herrar Jonasson, Harald Pettersson
och Svensson i Vä, vilka ansett att
utskottet under punkterna I: J och I:M
bort hemställa, att riksdagen måtte

J. med anledning av Kungl. Maj :ts
förslag ävensom motionerna 1:547 och
11:685, 1:549 och 11:679, 1:552 och
11:682, 1:555 och 11:675, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, samt I: 556
och 11:681 under anslaget till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
för budgetåret 1960/61 för fullföljande
av skogsvårdsåtgärder inom lappmarkerna
m. m. upptaga en anslagspost å
1 700 000 kronor;

M. med anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt, såvitt nu vore i fråga, motionerna
1:547 och 11:685, 1:549 och
11:679, 1:552 och 11:682, 1:555 och
11:675 å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln till

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

148 Nr 15

Vissa norrlandsfrågor

Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 700 000 kronor;

3. av herrar Nils Hansson, Uno Olofsson,
Ringaby, Östlund, Rimås, Agerberg
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett att
utskottet under punkterna I: J, I: K,
I: M och I: N bort hemställa, att riksdagen
måtte

J. med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna I: 547 och
II: 685, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna I: 549 och
11:679, 1:552 och 11:682, 1:555 och
II: 675, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, samt 1:556 och 11:681 under
anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland för budgetåret
1960/61 för fullföljande av skogsvårdsåtgärder
inom lappmarkerna m. m. upptaga
en anslagspost å 1 700 000 kronor;

K. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 549
och 11:679 ävensom 1:552 och 11:682,
I: 555 och II: 675, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, under förenämnda
anslag upptaga en post å 300 000 kronor
för bidragsgivning till nya skogsvårdsföretag
inom de delar av de fyra nordligaste
länen som låge utanför lappmarkerna; M.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom till motionerna I: 556 och
II: 681 samt med avslag, såvitt nu vore
i fråga, å motionerna I: 547 och II: 685,
1:549 och 11:679, 1:552 och 11:682
samt I: 555 och II: 675 å riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
till Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. anvisa ett
reservationsanslag av 2 000 000 kronor;

N. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att därest det belopp av 300 000 kronor,
som upptoges å en särskild post under
förenämnda anslag, under nästa budgetår
ej helt skulle tagas i anspråk, borde
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
överskjutande del användas för bidragsgivning
inom skogsvårdsområdena i
lappmarkerna;

4. av herr Jon N. Jonsson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! I den förteckning över
propositioner, avsedda att föreläggas
1960 års riksdag, som vi fick när denna
vårsession började, fanns också upptagen
en proposition från jordbruksdepartementet
angående vissa norrlandsfrågor,
vilken förväntades den 29 januari.
Det var onekligen med vissa förväntningar
man emotsåg den propositionen.

Det finns ett otal olösta norrlandsfrågor
även på jordbrukets område. Man
väntar sig naturligtvis inte något underverk.
Det gäller här oerhört svårlösta
problem, men det är därför också nödvändigt,
att man inte resignerar. Det
norrländska jordbrukets utveckling och
framtid bör ägnas intresse även från
statsmakternas sida.

Propositionen kom så småningom,
och vid det första betraktandet föreföll
den ganska tillfredsställande. I varje
fall kunde man konstatera att jordbruksministern
hade föreslagit anvisandet
av 2 550 000 kronor till bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland och vidare 2 miljoner kronor
till åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland. Vid ett närmare betraktande,
åtminstone av den del, som avsåg vissa
åtgärder för det norrländska jordbruket,
blev propositionen dock en ganska
stor besvikelse. Det visade sig att jordbruksministern
hade bakat ihop vissa
medel från olika håll i en gryta, rört om
och sedan delat ut medlen på ett litet
annat sätt än tidigare. Det var pengar
som tidigare använts för produktionsbefrämjande
åtgärder, det var medel
som begagnats för en intensifierad upplysnings-
och rådgivningsverksamhet
på jordbrukets område inom de norrländska
länen och det var vidare ett
ganska betydande belopp som för när -

Nr 15

149

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

varande utgår såsom fraktbidrag för
fodermedelssändningar till övre Norrland,
pengar som anvisats under anslaget
till prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område.

Om vi ser närmare på anslagets storlek,
visar det sig också att det inte alls
är fråga om någon anslagsökning. Det
kan snarast sägas att det är fråga om en
anslagsminskning, beroende på hur man
beräknar de medel som innevarande
budgetår kan användas till dessa fraktbidrag
för fodermedelssändningar.

Delvis är det nya åtgärder som jordbruksministern
föreslår. Det gäller bl. a.
vissa rationaliseringsåtgärder inom
mindre, geografiskt begränsade områden.
Vad man i detta sammanhang finner
anmärkningsvärt är att när det
framlagts förslag till så pass genomgripande
nya åtgärder, som väl har utarbetats
inom jordbruksdepartementet, har
inte myndigheterna på jordbrukets område
blivit hörda. Förslaget har inte utsänts
på remiss till dessa myndigheter,
liksom inte heller till de organ som lokalt
skall handha verksamheten. Det finns
ju en viss erfarenhet både av tidigare
åtgärder och av en sådan här koncentrerad
verksamhet inom geografiskt begränsade
områden, och efter vad jag
hört är åtminstone erfarenheterna av
den sistnämnda verksamheten inte enbart
positiva.

I stället skall nu vissa delar av den
verksamhet, som tidigare bedrivits, begränsas.
Det gäller bl. a. den intensifierade
rådgivnings- och upplysningsverksamheten.
Denna påbörjades så sent
som år 1956 i samband med indragandet
av vissa fraktbidragsmedel för mellersta
Norrlands del —- för övrigt just
på initiativ av nuvarande statsrådet
Nordlander. Denna verksamhet är av
långsiktig karaktär och man har egentligen
bara hunnit så smått komma i
gång därmed. I varje fall har man först
nu börjat skönja några resultat.

Det kan emellertid utan vidare konstateras
att behovet av en rådgivnings -

Vissa norrlandsfrågor

och upplysningsverksamhet av detta
slag är mycket stort. För ganska kort
tid sedan lades fram en redogörelse för
en vallinventering som gjorts inom vissa
norrländska län —■ redogörelsen ingår
i skogs- och lantbruksakademiens
meddelanden. Det är ganska nedslående,
jag höll på att säga skrämmande, resultat
som har framkommit vid denna
inventering och som visar hur nödvändigt
det är med en fortsatt intensiv upplysningsverksamhet
på detta område,
om det norrländska jordbruket skall
kunna bli så effektivt att det något så
när klarar sig självt.

Som ett annat exempel vill jag ta det
intensiva arbete som igångsatts för att
främja den norrländska potatisodlingen.
Det finns onekligen mycket goda
förutsättningar för en sådan odling,
men det behövs upplysning, rådgivning
och handledning av de jordbrukare som
skall bedriva den. Vid en uppvaktning,
som gjordes inför jordbruksutskottet,
pekade bl. a. vissa representanter för
Västernorrlands län just på denna verksamhet,
som man väntat sig mycket av,
och beklagade att den nu skulle upphöra.

För övrigt kan jag nämna att från såväl
det praktiska jordbruket som från
hushållningssällskapet och från lantbruksnämnden
gavs det vid denna uppvaktning
samstämmiga uttryck för den
uppfattningen att det inte nu är lämpligt
att upphöra med dessa åtgärder.

Den andra del av verksamheten som
man nu i viss mån skulle begränsa gäller
fraktbidragen för fodermedelssändning
till övre Norrland. Jag kan säga,
att jag personligen är något tveksam beträffande
dessa bidrag. De är en form
av direkta subventioner, och man kan
fråga sig vilket som i längden är bättre:
subventioner eller hjälp till självhjälp.
När dessa bidrag för några år sedan —-som jag nämnde — togs bort från mellersta
Norrland hade jag ingenting emot
det, ty jag ansåg, att inom detta område
kunde pengarna komma till bättre an -

150

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

vändning. Vi skall emellertid komma
ihåg, att det är andra förhållanden i
övre Norrland, speciellt i dess inland.
Bär kan man inte själv odla fodersäd i
den utsträckning man behöver utan är
i hög grad beroende av inköp av koncentrerade
fodermedel för animalieproduktion.
Vi kan konstatera, att ett starkt
bidragande skäl till att mjölkproduktionen
inte är så lönsam däruppe är att
foderstaterna inte är tillräckligt allsidigt
sammansatta. Man behöver alltså
koncentrerade fodermedel för detta ändamål,
och inom vissa områden, där
man inte kan odla dem själv, är man
nödsakad att köpa dem från annat håll.

Jag är alltså inte övertygad om att
inte dessa fraktbidrag har en stor uppgift
att fylla för dessa avlägset belägna
delar av de nordligaste länen. I varje
fall borde man ordentligt ha undersökt
hur ett borttagande av fraktbidragen
skulle komma att drabba den enskilde
jordbrukaren i dessa områden och kanske
också animalieproduktionen över
huvud taget. Det skulle ha varit värdefullt
med ett sådant klargörande ur
många synpunkter, inte minst därför
att man då hade kunnat ge jordbrukarna
belägg för hur systemet verkar och
vilken hjälp de i själva verket har av
det. Det är betydligt lättare att övertyga
jordbrukarna om värdet av nya åtgärder,
som skall genomföras, om de vet
hur dessa verkar. Detta gäller för övrigt
inte bara fraktbidragen utan över huvud^
taget de nya åtgärder, som jordbruksministern
har föreslagit.

Jag vill i detta sammanhang än en
gång hänvisa till vad jordbrukarrepresentanterna
för Yästernorrlands län sade,
när de uppvaktade jordbruksutskot tet.

Det är angeläget att man har jordbrukarna
med sig och att de inte år
skeptiska mot denna verksamhet, om
det skall bli något större värde med den.
Därför har jag för min del ansett, att
man inte borde ha så stor brådska med
att genomföra dessa åtgärder. Det skulle
vara bättre om man tog sig en liten fun -

derare och lät de myndigheter och organ,
som skall handha verksamheten,
se närmare på förslaget innan förändringen
genomförs. Fördenskull har jag
inte heller velat vara med om en minskning
av fraktbidragsmedlen i avvaktan
på den undersökning, som jag anser bör
företas. Utskottets majoritet har för övrigt
på denna punkt gått ett steg längre
än jordbruksministern och föreslagit
ett totalt borttagande av fraktbidragsmedlen,
vilket förslag jag naturligtvis
ännu mindre kan ansluta mig till.

Utskottet har delat sig när det gäller
betydande frågor i denna proposition.
Halva utskottet har enat sig om reservation
nr 1. I denna har vi yrkat på att
Kungl. Maj:ts förslag skall göras till föremål
för en översyn innan det genomföres
och att i avvaktan härpå stödet
till det norrländska jordbruket skall utgå
enligt nu gällande grunder. Jag ber,
herr talman, att på denna punkt få yrka
bifall till reservation nr 1.

Detta yrkande innebär en medelsanvisning
av 500 000 kronor mer än vad
utskottet har föreslagit under anslaget
till Bidrag till produktionsfrämjande åtgärder
i Norrland. Jag vill emellertid
peka på att detta är samma belopp som
Kungl. Maj:t har föreslagit för detta anslag.
Vi räknar alltså med jordbruksministerns
stöd på denna punkt. Vi har
inte velat gå med på att man skall föra
över en del pengar från jordbruket till
skogsbruket, och det är därför vi här
föreslagit en ökning.

Beträffande åtgärderna på skogsbrukets
område har jag inte för avsikt att
yttra mig. Det blir säkert flera som
kommer att tala om den saken. Jag vill
endast påpeka, att jag inte ansett mig
kunna gå med på en höjning av den totala
medelsanvisningen med anledning
av denna proposition, hur angeläget
jag än anser att det skulle ha varit för
skogsproduktionens främjande i Norrland.
Jag har därför i fråga om anvisningen
av pengar till skogsvårdsåtgärder
anslutit mig till reservation nr 3,

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

151

som innebär samma medelsanvisning
som enligt Kungl. Maj:ts förslag men
med en sådan fördelning, att lappmarken
får ett oförändrat anslag.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen på nytt förhandlingarnas
ledning.

Herr ÖSTLUND (h):

Herr talman! Det förslag till ny utformning
av grunderna för det statliga
stödet till rationalisering av det norrländska
jordbruket, som framlagts i
proposition nr 62 och som ligger till
grund för det utlåtande vi behandlar,
har inte mottagits med särdeles tilltro
av dem som närmast beröres av förslaget,
nämligen jordbrukarna i Norrland.
Enligt propositionen är avsikten att
koncentrera rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket till vissa utvalda
geografiska områden, som skall fastställas
av lantbruksnämnden, hushållningssällskapet,
lantmäteriorganisationen
och skogsvårdsstyrelsen inom respektive
län.

Enligt min uppfattning — och jag tror
att den delas av ett stort antal jordbrukare
i Norrland — kan inte förslaget
i dess nuvarande utformning godtas,
då det kan leda till konsekvenser
som i fråga om sin karaktär och omfattning
måste inge starka betänkligheter.
Ett förverkligande av planerna på
geografiska rationaliseringsområden
kommer att innebära betydande olägenheter
och sätta ytterligare käppar i
hjulen för den frivilliga rationalisering
av jordbruket i Norrland, som länge
pågått och som tillkommit främst på
jordbrukarnas egna initiativ. Självfallet
spelar de geografiska och klimatiska
förhållandena en stor roll för möjligheterna
att i Norrland skapa ekonomiskt
bärkraftiga familjejordbruk, men
dessa förhållanden är ingalunda helt
utslagsgivande.

I klimatiskt mera missgynnade områden
kan det också finnas fastigheter,

Vissa norrlandsfrågor

som på grund av arrondering, skogsinnehav
etc. har lika stora förutsättningar
att bli goda familjejordbruk —
efter norrländska förhållanden —■ genom
rationalisering som fastigheter, vilka
ligger bättre till ur geografisk synpunkt.
Det statliga stöd som i nuvarande
statsfinansiella läge kan lämnas efter
gällande regler, bör därför stå till
förfogande för alla de jordbruk som
kan gagnas av detsamma, och inte förbehållas
vissa områden som utväljes på
det sätt som föreslagits i propositionen.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att de i propositionen framlagda
planerna — vilka nu även biträtts av
utskottsmajoriteten — inte bara går ut
på att strukturrationaliseringen skall lokaliseras
till bestämda områden utan
även på att koncentrera den inre rationaliseringen
och driftrationaliseringen
till sådana områden. Detta innebär,
att alla de jordbrukare som äger jordbruksfastigheter
utanför dessa, kommer
att förlora de möjligheter som nu
finns att erhålla statligt stöd för inre
rationalisering och driftrationalisering.
De regler som fastställts vid 1959
års riksdag om att rationaliseringsverksamheten
inom det norrländska jordbruket
skall ske efter ekonomiska principer
anser jag vara fullt tillräckliga
för att verksamheten skall kunna bedrivas
till bestående gagn för det norrländska
jordbruket i dess helhet.

Vi har under utskottsbehandlingen
haft uppvaktningar av representanter
för norrländskt jordbruk. De har alla
uttryckt sina betänkligheter mot de föreslagna
principerna. Bland annat fick
vi veta, att lantbruksnämnden i Västernorrlands
län gjort vissa experiment,
vissa försök att rationalisera utvalda
områden ungefär på det sätt som föreslagits
i propositionen. Dessa försök
har emellertid gett ett mycket negativt
resultat och är således ett belägg för,
att de i propositionen föreslagna principerna
i fråga om den yttre rationaliseringen
inte är möjliga att genomföra

152 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

i praktiken och skulle innebära betydande
olägenheter och försening av rationaliseringsverksamheten.

Det har förvånat många, som herr
Agerberg redan framhållit, att en fråga
sådan som denna inte varit föremål för
remissbehandling eller på annat sätt i
förväg diskuterats av praktiska män på
området. Om så hade skett är jag övertygad
om, att det förslag som nu framlagts
i propositionen inte fått den utformning
som det nu fått. Herr statsrådet
får förlåta om jag betecknar förslaget
som skrivbordsfantasier utan underlag
i den praktiska verkligheten.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att säga, att jordbrukets rationalisering
— det gäller även det
norrländska — bör få växa fram naturligt
och utan alltför stora språng i utvecklingen.
Den måste i främsta rummet
bygga på jordbrukarnas egna frivilliga
insatser med bevarande av deras
berättigade krav på handlingsfrihet
och enskild äganderätt. En omfattande
jordlagstiftning som hotar att i
längden ställa hinder i vägen för den
enskilde jordbrukaren i hans strävanden
är inte att rekommendera. Den nu
gällande jordförvärvslagen — som jag
för övrigt anser vara onödig — får
inte tillämpas så att en duktig jordbrukare
hindras att utvidga och förbättra
sina arealer. Det finns tyvärr alltför
många exempel på det. Jordbrukaren
får inte göras till en verkställare av
centralt givna order. Det är fullkomligt
oförenligt med gammal svensk bondetradition
om bönderna skall tvingas, när
det gäller jordförvärv och komplettering
av sina jordbruk, att slaviskt följa
vissa givna ämbetsmannadirektiv. Jordbruket
som näring kan inte dirigeras
från ämbetsrum och tjänstemannalokaler.
Det kräver praktiska insatser av
praktiska män, folk med erfarenhet,
uthållighet och uppslagsrikedom.

Herr talman! Då jag i likhet med ett
flertal övriga utskottsledamöter inte
kan godta Kungl. Maj:ts förslag i vad

det avser en omläggning av det särskilda
statsstödet till det norrländska
jordbruket, anser jag att förslaget bör
göras till föremål för en grundlig översyn.
Vi anser därför, att det statliga stödet
till det norrländska jordbruket i
avvaktan på en sådan översyn skall utgå
enligt nu gällande grunder för nästa
budgetår och jag ber, herr talman, i
detta avsnitt av jordbruksutskottets utlåtande
få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen nr 1 av
herr Nils Hansson m. fl.

När det sedan gäller vissa åtgärder
för skogsbruket i övre Norrland hälsar
vi med tillfredsställelse, att anslaget
trots vårt trängda statsfinansiella läge
föreslås utökat med 300 000 kronor till
2 miljoner kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall
emellertid bara 1 miljon utgå till skogsvårdsområden
i lappmarken och 1
miljon kronor till områden inom Norrland
utanför lappmarken. Då anslaget
till lappmarken tidigare utgått med
1,7 miljoner kronor innebär Kungl.
Maj:ts förslag en minskning för lappmarkens
vidkommande med 700 000
kronor i jämförelse med tidigare utgående
anslag. I propositionen har emellertid
uttalats, att det förefaller troligt
att beredskapsmedel under nästa budgetår
kommer att ställas till förfogande
för att stödja genomförandet av olika
åtgärder enligt upprättade skogsvårdsplaner
inom redan bildade skogsvårdsområden.

Utskottet har emellertid varit enigt
om att behovet av fortsatta åtgärder
inom skogvårdsområdena inom lappmarken
är mycket stort och att en ytterligare
upprustning framstår som värdefull
inte bara för de berörda områdena
utan också för skogsnäringen i
dess helhet. Utskottsmajoriteten har därför
föreslagit, att ett belopp på 500 000
kronor, som enligt propositionen skulle
utgå till fraktbidrag, i stället skall användas
för en höjning av skogsförbättringsanslaget
inom lappmarken.

Nr 15

153

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vi inom utskottet som biträtt reservation
nr 1 och som följaktligen anser
att fraktbidrag bör utgå enligt nu gällande
grunder även för nästa budgetår,
kan inte biträda det förslaget. Med
hänsyn till det statsfinansiella läget har
vi inte heller kunnat biträda förslaget
om höjning av det totala beloppet med
700 000 kronor. Vi har i stället föreslagit
i reservation nr 3, att under posten
Bidrag till skogsvårdsområdena i
lappmarken för nästa budgetår skall beräknas
ett belopp å 1,7 miljoner kronor
att utgå på oförändrade grunder,
men att detta inte skall föranleda någon
uppräkning av den av Kungl. Maj :t
föreslagna medelsanvisningen.

Följaktligen bör endast ett belopp av
300 000 kronor ställas till förfogande för
bidragsgivning till de nya skogsvårdsområdena
inom kustlandet och därmed
jämförliga områden i de fyra nordligaste
länen. Då enligt uppgift några
skogsvårdsplaner ännu inte upprättats
inom de nya områdena, torde ett belopp
på 300 000 kronor vara tillräckligt
för nästa budgetår, särskilt med hänsyn
till att beredskapsmedel i mån av
arbetslöshet även torde komma att ställas
till förfogande under nästa budgetår
för vissa skogsvårdsåtgärder inom
det sistnämnda området.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall också till reservation nr 3 av
herr Nils Hansson m. fl.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det här föreliggande
ärendet gäller ju egentligen ett antal olika
delförslag, varvid gemensamt för
dem alla dock är att de berör Norrland
och i någon form det norrländska jordbruket.

Här behandlas vissa anslagsfrågor
som direkt berör jordbruksdriften i
Norrland. Andra talare från vårt håll
kommer väl att mera i detalj vidröra
detta avsnitt. Jag nöjer mig därför med
att konstatera vad här anslagsmässigt är
fråga om. Tidigare har utgått till bidrag

Vissa norrlandsfrågor

till produktionsfrämjande åtgärder i
Norrland m. m. ett anslag å 1 250 000
kronor och till fraktbidrag för fodersändningar
till Norrbottens och Västerbottens
län 1 300 000 kronor, eller det
belopp som departementschefen föreslår
skall utgå till produktionsfrämjande
åtgärder i Norrland.

Det kan inte hjälpas, men jag tillåter
mig hävda att det ingalunda är en tillräckligt
expansiv norrlandspolitik att ta
några anslag som tidigare utgått, slå
ihop dem, röra om och sedan dela exakt
samma summa på ett något annorlunda
sätt. Jag ber att i detta sammanhang få
yrka bifall till reservation nr 1.

I propositionen liksom i utskottsutlåtandet
återfinnes även vissa förslag rörande
inlösen av ännu återstående ströängar
i övre Norrland. Förslaget synes
mig ha en prägel av njugghet. Inlösen av
ströängar har enligt 1921 års lag tidigare
skett nedanför odlingsgränsen samt
inom dåvarande Jukkasjärvi kommun.
Nu förelåg förslag av en utredningsman
om inlösen, efter i princip samma grunder
som i 1921 års lag, av ströängar företrädesvis
belägna ovanför odlingsgränsen.
Då blir helt plötsligt 1921 års principer
för generösa. Mig förefaller dock
att vi borde ha råd erbjuda ströängsinnehavarna
inom Arjeplogs, Karesuandos
och övre delarna av Jokkmokks
socknar samma villkor som tidigare beviljats
dem som innehaft ströängar nedanför
odlingsgränsen.

Herr talman! Jag ber att i detta avsnitt
få yrka bifall till motionen nr 677
i denna kammare.

Ett väsentligt avsnitt av den föreliggande
frågan är givetvis vad som diskuteras
i fråga om det s. k. norrländska
skogsproduktionsanslaget. Det är väsentligt
icke minst ur den synpunkten
att varje krona som skogarna i Norrland
ger sina ägare och arbetare är ett försörjningsstöd
åt dem som vågar bo kvar
i bygden. En kubikfot massaved som
avverkas i Norrland ger visserligen inte
lika stort rotnetto som motsvarande en -

154

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

het ger i landets sydligare delar. Kan
den levereras är den dock lika stor tillgång
för landets skogsindustri. Av denna
anledning måste det vara nationalekonomiskt
riktigt med effektivt stöd åt den
norrländska skogen.

Det är — låt mig erkänna det — ur
dessa synpunkter riktigt, att det geografiska
området för bidrag ur det norrländska
skogsproduktionsanslaget vidgas
att omfatta de fyra nordligaste länen.
Det måste även få sägas ifrån, att
ett anslag om 1 000 000 kronor för främjande
av skogsproduktionen i kustlandet
av Norr- och Västerbottens län samt
Jämtlands och Västernorrlands län
framstår som ett minimum. Detta så
mycket mera som anslaget, av departementschefens
skrivning att döma, även
skall utnyttjas för stöd åt skogsvägbyggandet.
I detta senare sammanhang föreligger
behov som gör att det föreslagna
anslagsbeloppet framstår som em
droppe i havet. Låt mig här som exempel
nämna att länsstyrelsen i Norrbottens
län räknar med ett behov under
den närmaste tioårsperioden av sammanlagt
26 miljoner kronor i ökad statlig
medelstilldelning till skogsvägbyggandet
inom detta län. Ett anslag om 1
miljon kronor att fördelas mellan fyra
län och utöver särskilt stöd åt skogsvägbyggandet
även främja skogsvård i
allmänhet inom dessa bygder framstår
som ett synnerligen blygsamt äskande.

Det förhållandet att stöd åt skogsproduktionen
är motiverat i hela övre Norrland
kan dock inte rättfärdiga att en
vidgning av stödområdet skall ske på
bekostnad av stödet åt skogsproduktionen
i Lappland. Detta är dock vad både
departementschefen och utskottsmajor!-teten föreslår. De förordar en nedprutning
av skogsproduktionsanslaget till
lappmarken med 700 000 respektive
200 000 kronor.

Den kalla verkligheten är den, att det
norrländska skogsproduktionsanslaget
hittills till stor del utnyttjats för bildandet
av skogsvårdsområden och upprät -

tandet av planer över åtgärder som bl. a.
med hjälp av detta anslag avsetts komma
till utförande. Dessa nu utarbetade
skogsvårdsplaner skulle motivera ett
ökat statligt engagemang. Skall riksdagen
då med några hundra tusen kronor
minska förevarande anslag? Ett sådant
beslut — en örfil åt skogsvården inom
lappmarken och åt lappmarksbönderna
—• kan jag inte biträda. De två föregående
talarna har motiverat sitt ställningstagande
för reservation nr 3 med
den stora hänsyn och respekt de hyser
för det statsfinansiella läget. Jag vill då
här förorda reservation nr 2 och då jag
är medveten om att den medför anslagshöjning
sammanlagt om blygsamma
700 000 kronor vill jag framhålla att det
här är fråga om produktiva insatser som
gör att det på lång sikt är statsfinansiellt
riktigt att satsa på skogen.

Ja, herr talman, det funnes åtskilligt
ytterligare att tillägga i detta sammanhang.
En blick på den anslagna talarlistan
gör dock att jag skall nöja mig
med att hänvisa den intresserade till ett
närmare studium av motion 679 i denna
kammare och reservation nr 2, till vilken
reservation jag ber att få yrka bifall.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Jag skall först ifrån utskottets
sida be om ursäkt för en del
tryckfel som på grund av den brådska
som varit rådande har kommit med i det
här utlåtandet. För att vi någorlunda
skall veta vilka motioner vi här skall
avslå eventuellt bifalla ber jag att få anmäla
de rättelser som bör komma i
fråga.

På sidan 29 i utskottets utlåtande bör
de under punkten I:D nämnda motionerna
rätteligen vara I: 545 och II: 676,
1:553 och 11:680 ävensom 1:555 och
II: 675.

Under punkten I:E skall ordet dels
å rad 3 utgå.

På sidan 30, som också gäller utskottets
hemställan skall de under punkten

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

I: M nämnda motionerna rätteligen varr
1:547 och 11:685, 1:549 och 11:679,
I: 552, II: 682 samt I: 555 och II: 675.

På sidan 34 skall de under reservationen
nr 2, punkten J, angivna motionerna
rätteligen vara I: 547 och II: 685,
1:549 och 11:679, 1:552 och 11:682,
I: 555 och II: 675 samt I: 556 och II: 681.

Punkten M under samma reservation
skall rätteligen lyda: »M. med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt,
såvitt nu är i fråga, motionerna 1:547
och 11:685, 1:549 och 11:679, 1:552
och 11:682, 1:555 och 11:675 å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under
nionde huvudtiteln till åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m.
anvisa ett reservationsanslag av 2 700 000
kronor.» (Orden »och motionerna I: 549
och II: 679» år rad 1 och 2 har utgått.)

Sid. 35: De under reservationen nr
3 punkten M angivna motionerna skall
rätteligen vara I: 556 och II: 681, I: 547
och 11:685, 1:549 och 11:679, 1:552
och 11:682 samt 1:555 och 11:675.

Efter detta skall jag be att med några
ord få beröra vad som har varit
avgörande för utskottsmajoritetens
ställningstagande i de olika frågorna.

Som kammarens ledamöter väl känner
till har det under senare åren
förekommit debatt omkring det norrländska
jordbruket, dess förhållanden,
förutsättningar och givetvis även dess
framtid. Det är inget tvivel om annat
än att denna debatt har varit allra livligast
-— delvis och tidvis kanske även
hetsig — bland de norrländska bönderna
själva, som sett sin tillvaro och
sin framtid rätt besvärlig. Jag skall nu
inte här ge några närmare uttryck för
de uppfattningar jag själv kan ha i
dessa ting, utan vill såsom min mening
endast uttala att det finns nog
inga förutsättningar för att vi kan
komma tillbaka till de förhållanden som
tidigare har rått inom det norrländska
jordbruket. Det finns såvitt jag kan
bedöma ingen väg tillbaka, utan vi är
när det gäller norrlandsjordbruket inne

Nr 15 155

Yissa norrlandsfrågor

i samma utveckling som redan tidigare
har gällt för skogsbygdens jordbruk i
södra och mellersta Sverige och vars resultat
i dag kan noteras i alla de övergivna
ställen man överallt möter i de
bygderna.

Brukningsdelar som förut gav försörjning
åt sin ägare och hans familj spelar
i dag ingen annan roll än att de binder
människorna kvar i fattigdom, driftformer
som för bara några år sedan rekommenderades
såsom ekonomiskt riktiga
är inte längre de mest ekonomiska för
de människor som skall leva på dessa
jordbruk.

Nu kan vi inte låta det bli samma utvecklingskedja
i Norrland som det har
varit i skogsbygderna inom de sydliga
delarna av vårt land. Vi kan inte göra
detta därför att de små jordbruken är
alltför många hos oss. I de fyra nordligaste
länen som det nu gäller lär 87 procent
av samtliga brukningsdelar vara
mellan 2 och 10 har. Det är kanske onödigt
att vi uppehåller oss vid varför alla
dessa jordbruk inte får gå under. Vi har
ett starkt behov av en färskvaruproduktion
inom området, en färskvaruproduktion
tillräcklig för att skogsbrukens arbetare,
industriens arbetare, tätorternas
befolkning, gruv- och anläggningsarbetarna
skall få sin livsmedelsförsörjning
någorlunda hyggligt ordnad. Vi har behov
av denna färskvaruproduktion.

Vidare måste vi av befolkningspolitiska
skäl ha jordbrukarna kvar som en
kärna i den norrländska befolkningen.
Dessutom är svårigheterna större i Norrland
än i de industririka sydligare delarna
av vårt land för dem som flyttar
bort att få arbete och anställning. Vi
måste konstant räkna med en rätt omfattande
arbetslöshet, större ju längre
norrut i landet vi kommer.

Som kammarens ledamöter känner till
har de norrländska jordbrukarna tidigare
haft en god del av sin försörjning
från skogsbruket. Som ni kanske också
känner till har rationaliseringen och
mekaniseringen även här gått fram på

156 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

sådant sätt — och den kommer med
all säkerhet att gå vidare på samma
väg — att det blivit ett allt större behov
av fast anställda skogsarbetare.
Jordbrukarna är icke längre särskilt begärliga
som skogsarbetare. Man vill ha
folk som står till förfogande varje arbetsdag
och är inte nöjd med människor
som måste hem en dag i veckan
för att köra hö eller som ibland måste
fara hem över någon vecka för att bärga
skörden eller ta upp potatis.

Denna utveckling gör att vi antingen
måste göra våra jordbruk till semesterjordbruk
och bostäder, vilkas ägare har
sin bärgning av lönearbete, eller också

— när det gäller de större jordbruken

— måste försöka göra dem tillräckligt
lönsamma för att ägarna skall kunna
existera på dem.

Vad är det nu som föreslås i dag annat
än ett låt vara mycket blygsamt försök
från statsmakternas sida att hjälpa
till att göra dessa litet större jordbruk
mer bärkraftiga för framtiden och skapa
större förutsättningar för att deras
ägare på någorlunda hyggligt sätt skall
kunna existera på dem? Det är ett försök
till intensifiering och samordning
av det statliga stödet. Det är egentligen
inga nya åtgärder som föreslås, och det
får väl vara en av förklaringarna till att
det inte har ansetts nödvändigt att sätta
i gång den vanliga remissomgången.
Det gäller sådana ting som man tidigare
tagit ställning'' till — vad som här
föreslås är att åtgärderna skall samordnas
och intensifieras på vissa områden
och även att staten skall lämna
ett större bidrag. Det bör uppmärksammas,
att det här ändå är fråga om ett
så stort sammanlagt statsstöd som 60
procent av de kostnader som uppkommer.

Vad är det då som skall göras? De
som inte tillräckligt har läst utlåtandet
kanske behöver en liten rekapitulation.
Det föreslås en samordning av samtliga
åtgärder: den yttre rationaliseringen,
som gäller omarrondering av åkerjor -

den liksom skogskomplettering, den
inre rationaliseringen, som här gäller
byggnadsförbättringar och kanske ombyggnader
som lämpar sig för den nya
drift som kan komma i fråga, vidare
jordförbättringsåtgärder och driftrationalisering,
där det blir fråga om att få
fram nya och ekonomiskt lämpligare
grödor, annan växtföljd o. s. v.

Vi får se vilka resultat man kan åstadkomma
när man sätter in alla ansträngningar
på dessa områden. Medan tidigare
den ene fackmannen har skött sitt,
oberoende av de andra fackmännen —•
det kommer att bli så alltjämt i största
delen av Norrland — skall inom dessa
områden åtgärderna samordnas. Det
tycker jag är en bra sak. Jag har bara
en anmärkning att göra, och den sammanfaller
med vad herr Larsson i Hedenäset
nyss anförde, nämligen att resurserna
naturligtvis blir för små. Det
ekonomiska stödet från staten gäller 60
procent, men den samlade summan är
otillräcklig. Under den första tiden kan
det inte bli särskilt mycket gjort, men
sådant är ju ingen nyhet. Jag har varit
med under många föregångare till
den nuvarande jordbruksministern och
har kunnat konstatera, att det har rått
ungefär samma njugghet tidigare mot
det norrländska jordbruket. Vi har väl
ändå en förhoppning om att denna försöksverksamhet
skall ge så positiva erfarenheter,
att det skall vara möjligt
för oss norrlänningar att med hjälp av
andra inom den svenska riksdagen sedermera
få fram mer pengar för de här
åtgärderna.

Nu är det väl en rent politisk sak att
man för sådant tal som herr östlund
här förde och försöker framställa detta
som någonting nytt och farligt och tala
om nya tvångsåtgärder mot jordbrukarna.
Jag har ingen anledning att i det
här sammanhanget närmare ta upp sådana
saker. Det kommer ju ändå inte
att bli fråga om något tvång, eftersom
all annan verksamhet kommer att fortsätta.
Det är beklagligt, att hushållnings -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

157

sällskapens rådgivande verksamhet får
mindre pengar till förfogande, men hushållningssällskapen
får ju ändå behålla
de ordinarie anslagen. Om någon vecka
kommer vi att få ta ställning till anslagen
till lantbruksnämndernas organisation,
och vi skall då finna att de trots
detta beslut får möjlighet att fortsätta
sitt arbete på ungefär samma sätt som
tidigare.

De tjänstemän, i vilkas händer man
nu lägger dessa åtgärder, är inga byråkrater
i de centrala ämbetsverken, utan
de är experter inom länet, lantbruksnämndernas,
hushållningssällskapens,
skogsvårdsstyrelsernas och lantmäteriets
tjänstemän, vilka samtliga har goda
insikter i jordbrukets förhållanden
inom sina respektive län och även har
mötts av ett starkt förtroende från i varje
fall de flesta jordbrukarna. Att därför
göra gällande att det dels här skulle
bli fråga om ett outhärdligt tvång för
dem som kommer med i rationaliseringsområdena
och dels att det efter ett
sådant beslut inte skulle komma att ske
någonting i de trakter, som ligger utanför
dessa områden, det är att komma
med överdrivna påståenden, som saknar
täckning i verkligheten.

Jag har tidigare i denna kammare
sagt, att de ekonomiska resurserna är
otillräckliga, och även de personella resurserna
är inte tillfredsställande. Därför
tror jag att det är förståndigt, att
jordbruksministern nu inskränker verksamheten
till de fyra nordligaste länen.
Jag vet att det kan finnas skäl att
hävda, att samma förhållanden föreligger
i Gävleborgs, Kopparbergs och
Värmlands län, men de fyra nordligaste
länen omfattar ju i alla fall halva
Sverige, och det är ju inte så dåligt
om vi kan börja denna verksamhet i
dem.

Det är klart att detta är någonting
nytt, och att vi inte vet hur mycket som
kan komma att göras under det första
budgetåret. Därför har vi inom utskottet
gått in på den linje, som företräds

Vissa norrlandsfrågor

i motion nr 683 av herr Agerberg, vilken
hemställer att de medel, som eventuellt
inte kan komma till användning
i denna verksamhet, under budgetåret
skall anslås efter de tidigare grunderna.
Vi har inom utskottet inte haft något
att invända mot detta. Vi har endast menat,
att detta skall ske efter Kungl.
Maj :ts medgivande, eftersom det inte
skall få tas till intäkt för ett saboterande
av denna nya verksamhet.

Vidare skall jag i korthet säga några
ord om de ändringar i den kungl. propositionen,
som vi inom utskottet har
företagit. Propositionen föreslår, att av
det tidigare fraktbidraget till Västerbotten
och Norrbotten på 1,3 miljoner kronor
800 000 kronor skall användas till
just denna verksamhet, medan resterande
500 000 kronor skall användas för
fraktbidrag inom lappmarken. Vi har
inom utskottet inte ansett, att det skulle
vara nödvändigt att behålla dessa
500 000. Geografiska gränser är alltid
en källa till irritation och besvärligheter:
på den ena sidan får man fraktbidrag,
medan man på den andra sidan
inte får någonting. När man nu
har ansett det lämpligt att ta bort fraktbidragen
för hela kustbygden i detta
sammanhang och därigenom få en gräns
längs övre Norrland, på vars ena sida
man inte har fått fraktbidrag men på
vars andra sida man får det, kan detta
ge anledning till klagomål. Det är lika
bra att slopa alltsammans på en gång.
Herr Agerberg invänder, att man i lappmarken
inte själv odlar någon fodersäd
och att där föreliggande särskilda
förhållanden gör att man där vill behålla
fraktbidraget. Det är de mer sakkunniga
i lappmarksfrågorna som får
yttra sig om detta. Jag skulle tro, att
det för de flesta småbrukarna endast
skulle komma att röra sig om ett par tior.
Visst är det pengar för en fattig småbrukare,
men inte på något sätt avgörande
för hans ekonomi.

Vi har ansett, att jordbruksministern
varit för snål med anslagen till skogs -

158 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

produktionen i lappmarken. Vi har velat
försöka rätta till detta genom att
lägga dessa 500 000 kronor i fraktbidrag
till anslaget till skogsproduktion i
lappmarken och därmed fått detta anslag
till 1,5 miljon, vilket då på ett
ungefär motsvarar det tidigare anslaget.
Vi vill vidare inom utskottet icke
pruta på den miljon, som föreslagits
till de övriga delarna av övre Norrland,
eftersom vi har en känsla av att
det där skulle löna sig särskilt att lägga
ned pengar på en förbättrad skogsproduktion.
Det är klart att vi kunde
ha sagt att om vi hade fått ytterligare
en, två eller tre miljoner, så skulle dessa
frågor ha gått ännu lättare att lösa.
Vi har dock inom utskottet inte ansett
oss kunna handla på det sättet, utan vi
har följt de förslag till anslag, som är
uppställda i propositionen, men velat
fördela dessa pengar på det sätt, vi anser
mest lämpligt och riktigt.

Med vad jag här har anfört vill jag
i samtliga delar yrka bifall till utskottets
förslag. Jag har den uppfattningen
att man, även om detta endast är ett
blygsamt försök att finna nya vägar till
bättre förhållanden för de norrländska
jordbrukarna, inte bör tillbakavisa dessa
strävanden. Jag ber alltså, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr AGERBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon längre diskussion med herr Jonsson
i Strömsund. Debatten blir tillräckligt
lång ändå.

Men på en punkt vill jag ändå resa
invändning mot vad herr Jonsson sade,
nämligen vad gäller fraktbidragets
betydelse. Det är möjligt att bidraget
bara betyder en eller annan tia för de
berörda småbrukarna i lappmarken. Jag
bestrider inte att detta kan vara riktigt.
Men jag påpekade att man bör undersöka
vad det verkligen betyder. Kan
man bevisa att bidraget betyder så litet
som herr Jonsson i Strömsund sade,

så är det naturligtvis betydligt lättare
att övertyga jordbrukarna om att pengarna
kan användas på bättre sätt. Och
därför menar jag att man väl inte behöver
ha så bråttom utan först kan se
litet närmare på denna sak, innan man
helt och hållet avskaffar fraktbidraget,
som jordbruksutskottet nu har föreslagit.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Allra först vill jag rikta
en fråga till herr Jonsson i Strömsund:
Menade verkligen herr Jonsson vad han
sade, eller sade han vad han inte menade?
Jag antecknade ordagrant: »Det
finns ingen väg framåt för det norrländska
jordbruket.»

I föreliggande ärende angående vissa
norrlandsfrågor har särskilt förslaget
om stöd till en koncentrerad statlig insats
inom vissa utvalda geografiska områden
i övre Norrland mött gensagor
och tvivel. Mot åtgärdernas syfte, som
enligt uttalande i propositionen är att
genom yttre och inre rationalisering
medverka till uppbyggande av fullt bärkraftiga
och på längre sikt bestående
brukningsdelar, finns ingenting att invända.
Erinringarna rör tillvägagångssättet.

I fråga om fraktbidraget har statsrådet
inte beaktat de synpunkter, som vid
upprepade tillfällen framförts från RLF
i Västerbotten. Statsrådets förslag i denna
del begränsar sig till, efter vad jag
kan förstå, en intern fraktkostnadsdifferentiering
inom Västerbottens och
Norrbottens län. En omläggning av
fraktbidragen enligt propositionens och
utskottsmajoritetens förslag kommer
sannolikt att i praktiken innebära att
fodermedel i större utsträckning än hittills
fraktas till övre Norrland med båt.
Inlandet och lappmarken inom berörda
län skulle därigenom få särskilt höga
fraktkostnader. Statsrådets förslag skulle
därför vara synnerligen välmotiverat
och behövligt.

Inom stora delar av de av de höga

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 159

foderfrakterna drabbade områdena kan
av klimatiska skäl ingen spannmål odlas.
Men spannmålen är nödvändig för
att där upprätthålla en viss färskvaruproduktion,
och den är, vilket också
herr Jonsson i Strömsund underströk,
nödvändig även för skogskörare. Principiellt
anser jag att fraktbidraget till
Norrbottens och Västerbottens län är
befogat på grund av de långa avstånden
och de höga fraktkostnaderna, i
varje fall när det gäller fodermedel, som
inte kan produceras inom området.

Jag är förvånad över att socialdemokraterna
inom utskottet inte har kunnat
stödja propositionen i denna del.
De har plockat bort hela fraktbidraget.
Av skäl som jag nyss anfört kommer
detta att drabba lappmarken och inlandet
särskilt hårt. Denna landsdel synes
få sitta emellan i mer än ett avseende
för dem som för närvarande har majoritet
i riksdagen. Jag skall här inte dra
fram de exempel jag har i tankarna, eftersom
de inte hör till den fråga som
vi i dag diskuterar.

Jag vet att socialdemokraterna i utskottet
— och det framhöll också herr
Jonsson i Strömsund — tycker att
500 000 kronor i fraktbidrag inte betyder
så mycket för lappmarkens småbrukare
och skogskörare. Det får stå
för deras egen räkning. Jag kan inte
dela den uppfattningen. Lappmarkens
småbrukare har sannerligen anledning
att känna sig missgynnade av socialdemokraterna
i jordbruksutskottet. Förutom
fraktbidraget, som är särskilt befogat
efter omläggningen, mister de
dessutom 200 000 kronor från skogsproduktionsanslaget.
Jag skall inte här ta
upp skogsfrågorna till behandling, eftersom
herr Larsson i Hedenäset nyss
framfört synpunkter på det området.
Jag ber att i det sammanhanget få instämma
i vad han yttrade.

Herr Jonsson i Strömsund sade att
det som statsrådet nu föreslår inte är
någonting nytt, och det må så vara. .lag
kan delvis instämma i det. Den ifråga -

Vissa norrlandsfrågor

satta planeringen av de geografiskt begränsade
områdena är väl närmast att
jämföra med den regionalplanering, som
1942 års jordbrukskommitté trodde
skulle bli ändamålsenlig för jordbrukets
rationalisering. Denna planering bedrevs
inom lantbruksnämnderna i slutet
av 1940-talet och i början på 1950-talet,
men inte i något fall torde de då uppgjorda
planerna ha kunnat följas och
slutföras. Denna giv blev ett klart fiasko.
Man har fått nöja sig med individuella
förbättringsåtgärder. Erfarenheten
från denna verksamhet bör vara tillräcklig
för att säga oss att statligt stöd
till rationaliseringsverksamheten inom
jordbruket bör ges till fastigheter utan
geografisk bindning och utan snäva geografiska
gränser. Det stödet bör ges där
förutsättningar finns för rationalisering
i olika avseenden.

I detta sammanhang torde de personliga
förutsättningarna vara avgörande
och grundläggande för om rationaliseringsåtgärderna
skall lyckas. Den meningen
understrykes av alla som haft
med rationaliseringsverksamhet inom
jordbruket att göra, såväl jordbrukare
som tjänstemän inom de tänkta planeringsorganen.

Den regionalplanering som lantbruksnämnden
bedrivit har blivit ett fiasko,
främst därför att den personliga faktorn
inte kan inordnas i dylika sammanhang.
Samma förhållanden torde
råda vid den förutsatta planeringsverksamhet
som föreslås i proposition nr 62
och som utskottets socialdemokrater helt
anslutit sig till. Gjorda erfarenheter
borde ha lärt oss att det föreliggande
förslaget i det avseendet inte är praktiskt
genomförbart.

De personer som jag talat med om
dessa problem och som har erfarenheter
på området har varit mycket skeptiska
om möjligheterna att få några
praktiska resultat genom den i propositionen
ifrågasatta planeringen. Åtskilliga
betecknar förslaget som en typisk
skrivbordsprodukt. De har varit ganska

160 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

samstämmiga om att den praktiska verkligheten
rätt snart skall komma att korrigera
dessa skrivbordsteorier. Argumenteringarna
och motiveringarna för
en sådan utveckling har varit ungefär
de som vi från centerpartiet har framfört
i vår motion.

Att döma av de samtal jag haft i denna
fråga i mitt hemlän och av uppvaktningarna
inför jordbruksutskottet från
Norrbottens och Västernorrlands län,
har inte de lokala myndigheterna och
andra som skulle ha hand om denna
planerings- och rationaliseringsverksamhet
fått yttra sig om föreliggande
förslag. Det är väl närmast anmärkningsvärt.
Proposition nr 62 är ju ingen
produkt av någon annan utredning
än den som möjligen utförts inom jordbruksdepartementet.
Det brukar ju vara
vanligt att olika myndigheter och organisationer
får tillfälle att yttra sig, innan
förslag föreläggs riksdagen. Ett sådant
förfarande hade varit lämpligt
även i denna fråga. Jag säger inte detta
därför att jag anser att statsrådet
Netzén som skåning känner norrlandsproblem
mindre väl. Jag säger det därför
att jag anser, att alla bör lyssna till
goda råd. Jag är förvånad över att jordbruksministern
liksom socialdemokraterna
i utskottet har undvikit att ta intryck
av vad de berörda parterna möjligen
skulle ha haft att säga. De som
bäst kan ge goda råd är väl de som har
daglig erfarenhet av förhållandena och
därigenom känner dem särskilt ingående.

Herr Jonsson i Strömsund sade att
statsrådets proposition och utskottsutlåtandet
vore ett blygsamt försök att
anpassa rationaliseringen till vad tiden
krävde. Jag tycker att varken statsrådet
eller utskottet hade behövt vara så blygsamma
att de inte hade kunnat gå till
berörda myndigheter och organisationer
i de län där dessa frågor sedan skall
handläggas och reformerna genomföras.
Det är väl bättre, att praktikens män
tar befattning med frågorna på ett ti -

digt stadium än att de i efterhand skall
göra en mindre god sak så bra som
möjligt. För att en reform skall ha möjligheter
att lyckas måste de som är berörda
av den vara något så när positivt
inställda. Jag tror inte att så är fallet
i denna fråga. Jag vågar faktiskt tro
att om olika institutioner inom området
hade fått yttra sig, skulle rekommendationer
och synpunkter ha framkommit
som varit värda att lyssna till.

Herr Jonsson i Strömsund säger beträffande
fraktbidragen som skulle utgå
till dem som hade särskilt höga
fraktkostnader, att det skulle bli fråga
om gränser och att det alltid blir svårigheter
när man drar gränser. Det gällde
de fraktbidrag som med stor sannolikhet
skull ha gått till lappmarken och
till inlandet. Men det finns tydligen inte
så stora svårigheter när det gäller gränsdragningen
inom det geografiskt begränsade
område som propositionen föreslår.
På vårt håll kan vi inte acceptera
tanken, att vissa myndigheter skall
sitta och välja ut områden och fixera
de geografiska gränser, inom vilka en
viss förhöjd bidragsprocent skall tilllämpas.
Ett sådant förfarande måste
verka snedvridande på utvecklingen och
ha konsekvenser inte bara för det berörda
området utan också givetvis för
bygderna runt omkring. Här må nämnas
prisnivån på fastigheterna inom
området. Det är uppenbart att kännedomen
om att extra rationaliseringsbidrag
kan erhållas inom ett begränsat
område höjer saluvärdet för fastigheterna
där. Det extra bidraget för rationaliseringsåtgärder
inom ett begränsat
geografiskt område kan således absorberas
av de högre fastighetspriserna,
och bidraget kommer därigenom inte
till den avsedda nyttan. För de områden
som ställs utanför verkar systemet
förlamande. Jag tror att det verkar förlamande
även om man beaktar att andra
rationaliseringsbidrag skall utgå för
utanförliggande områden i samma grad
som tidigare. Myndigheternas beslut

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15

161

åsätter lätt dessa utanförliggande byar
eller bygder en stämpel som mindre
framtidsdugliga. Om ett område utvalts
i en bygd, torde också därmed ha avgjorts
att intilliggande områden inte
kan påräkna extra bidrag inom överskådlig
tid. Bidragsbeloppen är alldeles
för små, vilket också utskottets talesman
har understrukit.

Statsrådet Netzén föreslår nu en omläggning
av bidragsverksamheten för att
erhålla bättre effekt. Någon ökning av
den bidragssumma som redan utgår är
det ju inte fråga om. Man har bara rört
ihop de gamla bidragen till en enda pott
och delar sedan ut samma pengar på
annat sätt. I stället för att man uppnår
en större effekt med de nya bidragen
synes, som vi motionärer ser saken,
pengarna i stor utsträckning komma
bort i hanteringen genom byråkratien,
genom en meningslös planeringsverksamhet,
som för all del på papperet kan
synas riktig men som inte stämmer med
det praktiska livet, och genom befarade
högre fastighetspriser inom det berörda
området. I vår motion föreslår vi
att beslut om en ändring av bidragen
till produktionsfrämjande åtgärder i
Norrland bör anstå tills frågan blivit
bättre utredd. Därav framgår att vi är
beredda att försöka finna nya vägar till
en bättre användning av de extra pengar
till rationalisering i Norrland som
diskussionen nu rör sig om. De många
betänksamma uttalandena, grundade på
mångårig erfarenhet, från dem som skall
administrera och planlägga det föreliggande
förslaget borde vara skäl nog
för att vi skulle vila på hanen ett år.
Under den tiden bör anslag utgå enligt
nu gällande bestämmelser.

Med tanke på den följsamhet som brukar
råda vid omröstningarna här i kammaren
vågar man väl knappast hoppas
att reservation nr 1, som gäller en behövlig
tidsfrist för en utredning, skall
kunna vinna kammarens bifall. Jag är
emellertid övertygad om att saken skulle
tjäna på om vi avslog propositionen

Vissa norrlandsfrågor

enligt vad som föreslås i reservation
nr 1, som jag ber att få yrka bifall till.
Jag ber också att få yrka bifall till reservation
nr 2.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Den proposition som
bildar bakgrunden till det utlåtande vi
nu behandlar kom nog litet apropos för
de allra flesta. Jag har haft kontakt
med en hel del personer som haft att
handlägga hithörande frågor på det regionala
planet, och ingen av dem har
haft en aning om att förslag i propositionens
riktning var att vänta. Den, låt
mig säga, sekretess med vilken jordbruksdepartementet
omger sina framtidsplaner
är något förvånande. Det förhållandet
att de, som haft hand om den
direkta och praktiska handläggningen
av frågorna ute i bygderna, inte varit
medvetna om att detta förslag var att
vänta, är anmärkningsvärt bl. a. ur den
synpunkten, att det vittnar om att departementet
uppenbarligen inte känner
behov av att framlägga förslag med
bästa tänkbara förankring ute på fältet.

Därtill kommer att det nya som föreslås
skall genomföras på bekostnad av
delar, enligt min mening väsentliga delar,
av den nuvarande verksamheten
inom norrlandslänen, och det är väl
framför allt den sammankopplingen som
har skapat olust och utlöst uppvaktningar
inför jordbruksutskottet av företrädare
både för yrkesutövarna och befattningshavare
inom de organ ute i länen
som har att handlägga dessa frågor.
Den verksamhet som enligt propositionen
och enligt socialdemokraterna i utskottet
nu skall upphöra och ersättas
med något annat, varom vi vet relativt
litet, är alltför värdefull för att överges
utan vidare.

I Västernorrlands och Jämtlands län
utnyttjas de tidigare indragna fraktbidragen
av vederbörande hushållningssällskap
i enlighet med särskilt uppgjorda
planer som är godkända av lantbruksstyrclsen.
Dessa medel har utgjort

11—Andra kammarens protokoll 1960. Nr 15

162 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

ett värdefullt tillskott till hushållningssällskapens
resurser och gjort det möjligt
för dem att på olika sätt främja
jordbruket inom länet. Som exempel
på den verksamhet man bedriver kan
nämnas anställande av instruktörer,
kursledare och annan personal som
medverkar i upplysnings- och rådgivningsverksamhet
av såväl allmän som
individuell karaktär. Man har demonstrationsverksamhet
och anställer försök
på skilda områden, och man har
kunnat skaffa maskiner för dessa ändamål.
Man har vidare medverkat till att
främja betesanläggningar, gynna potatisodlingen,
utsädesodlingen och lämna
bidrag till frökontrollen, kontrollföreningarna
och seminverksamheten
o. s. v. Verksamheten spänner sålunda
över ett brett register och är över huvud
taget ägnad att främja framtidsdugliga
initiativ. Det har från skilda håll
också omvittnats att man varit tillfredsställd
med verksamheten. Den mycket
kraftiga nedskärning av dessa anslag,
som måste bli följden av att propositionens
intentioner tillmötesgås,
måste vara mindre välbetänkt. Man
måste hastigt avbryta den verksamhet
som är påbörjad, och tagna initiativ
och upprättade planer kan inte fullföljas
under sådana omständigheter. Det
kanske också vore värt att påminna om
att de remissinstanser, som haft att ta
ställning till just denna verksamhet i
annat sammanhang, har gått emot en
nedskärning och bl. a. framhållit, att
en sådan skulle inte bara äventyra väntade
resultat utan även delvis ta bort
värdet av redan vidtagna åtgärder. Rätt
många remissinstanser var eniga om
den uppfattningen: lantbruksstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, Hushållningssällskapens
förbund, Sveriges lantbruksförbund,
RLF, länsstyrelserna i Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens
län och hushållningssällskapet i Norrbottens
län.

Låt mig, som har personlig erfarenhet
i yrkesutövningen, en erfarenhet som

jag vet delas av många med mig, säga att
de tillskott av nya medel, hushållningssällskapen
fick för några år sedan och
som man nu alltså avser att beröva dem,
kom att på avgörande sätt ge hushållningssällskapen
möjligheter att nå den
enskilde bonden och småbrukaren i
hans verksamhet. För sina »första»
pengar måste sällskapen ordna sin centrala
och huvudsakligen till stenhuset i
residensstaden knutna verksamhet, men
de nya pengar man fick när man flyttade
över fraktbidragspengarna så att
de kunde disponeras av hushållningssällskapen
gjorde, att verksamheten
kunde tränga ut i periferien så att bönderna
och småbrukarna verkligen fick
del av vad man hade kommit fram till
genom försöksverksamheten och av
andra resultat av den mera centrala
verksamheten.

Detta nya tillskott av pengar kom att
ha en avgörande betydelse för de flesta
bönders och småbrukares uppfattning
om och värdering av hushållningssällskapens
arbete. Det är en erfarenhet
som är helt genomgående i Västernorrlands
län, och jag tror att herr Agerberg
och andra jämtlänningar kan omvittna
att man gjort motsvarande erfarenheter
i Jämtlands län. Denna verksamhet
skulle nu slopas, om propositionens
intentioner följs.

I alla andra sammanhang talas om —
och därvidlag är vi väl också ense —
betydelsen av utbildning och fortbildning
därför att utvecklingen går så fort.
Men utvecklingen går fort även på jordbrukets
område. Detta har ju utskottets
representant herr Jonsson i Strömsund
omvittnat, när han sade att åtgärder,
som vidtagits för bara några få år sedan,
i dag visar sig vara otidsenliga —
han talade om driftsinriktning o. d.

Den intensifierade rådgivnings- och
upplysningsverksamhet, som nu kan äga
rum tack vare det extra medelstillskott
hushållningssällskapen förfogar över,
vill jag gärna jämföra med den utbildnings-
och fortbildningsverksamhet, som

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

förekommer och som vi anser nödvändig
inom andra näringsgrenar. Det kan
inte vara riktigt att ta bort denna möjlighet.
För Västernorrlands del skulle
ett genomförande av propositionens förslag
betyda — enligt uppgifter som jag
har fått — att hushållningssällskapet
finge slopa potatisinstruktören och instruktören
på de områden, där man
bedriver intensifierad rådgivnings- och
upplysningsverksamhet — undervisning
med stark individualkaraktär —
liksom man skulle få lov att slopa stimulansen
till avkastningskontrollen och
stimulansen till seminverksamheten.
Det har sagts att sällskapet skulle få
räkna med minskade inkomster på
195 000 kronor för ett verksamhetsår.

Jag tror det vore riktigare att i stället
bygga vidare på denna verksamhet,
gärna i samråd med olika myndigheter
och så långt möjligt med bibehållen
beslutanderätt ute i länen. På den vägen
skulle man få naturlig kontakt med
de yrkesutövare, med de bönder och
småbrukare, som personligen är intresserade
av yttre och inre rationalisering
och av driftrationalisering och som
även är intresserade av möjligheter till
nya produktionskombinationer, även
om dessa kombinationer av klimatiska
och andra skäl inte är så många i
Norrland som i övriga delar av landet.

Om man ginge den vägen vore man
säker på att nå goda resultat, ty detta
skulle egentligen inte innebära något
annat än en uppföljning av ett personligt
initiativ. Man har inte samma garantier
för goda resultat om insatsen
koncentreras till vissa utvalda områden,
inom vilka man inte vet huruvida
intresse för de tänkta åtgärderna finns
eller inte. Jag är angelägen om att understryka
departementschefens uppfattning,
att åt kombinationen jordbruk—
skogsbruk i fortsättningen måste ägnas
allt större uppmärksamhet i Norrland
— framför allt tror jag att detta är nödvändigt
ur befolkningspolitiska synpunkter.
Jag tror också att det i vissa

Nr 15 163

Vissa norrlandsfrågor

områden för brukaren kan vara mest
angeläget att få till stånd en storleksrationalisering,
som i sin tur följes av
en intensifierad jordbruksdrift. Men jag
är lika övertygad om att inom andra
områden kan den större lönsamheten
för brukaren vara att finna i ett mer
intensivt skogsbruk, under det att jordbruksdriften
får en mer speciell, kanske
t. o. m. mer extensiv inriktning.

Det är därför angeläget att det speciella
rationaliseringsstöd som lämnas
får en sådan inriktning att det underlättar
skogskompletteringen. Det är inte
alltid säkert att just ett jordbruks storlek
är det avgörande för lönsamheten
i Norrland.

Beträffande produktionskombinationerna
har jag den uppfattningen, att
det råder tveksamhet och osäkerhet i
fråga om vad de olika produktionsalternativen
och kombinationerna har
att ge. Detta har i sin tur utlöst tveksamhet,
vilket utgör en återhållande
faktor i strävandena att förbättra lönsamheten.
Nu pågår det forskningsoch
försöksverksamhet, och denna måste
enligt min mening vidare utbyggas.
Den rådgivande verksamheten skall
vara en uppföljning av denna forsknings-
och försöksverksamhet, så att
man är säker på att den når de enskilda
bönderna i form av individualrådgivning.
Att denna också mycket väl
kan ges i något andra former än den
strikt individuella, är jag medveten om.

Herr talman! Vad målsättningen beträffar
förutsätter vi motionärer helt
naturligt inte något annat än att statsrådet
har ett mycket positivt syfte. Men
innan man vidtar några definitiva åtgärder
och innan man ger sig till att
rasera en verksamhet, som för jordbrukarna
framstår som så värdefull, borde
man tillåtas att få litet tid på sig för att
pröva, vilka olika vägar som står till
buds. Mot denna bakgrund ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
nr 1 och i övrigt instämma i

164 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

de yrkanden, som herr Larsson i Hedenäset
har ställt.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 62 föreslår jordbruksministern
beträffande anslaget till hushållningssällskapens
verksamhet att landskapet
Gästrikland ej längre skall ingå i beräkningsunderlaget
för Gävleborgs län.
I den frågan har vi därför väckt motioner
med yrkande om att anslaget till
hushållningssällskapet i Gävleborgs län
skall utgå på oförändrade grunder och
att således även Gästrikland skall ingå
i beräkningsunderlaget. Med anledning
härav vill jag anföra några få synpunkter.

Vi har svårt att förstå, vad motivet
kan vara till att Gästrikland på detta
sätt som enda del av Norrland skall
behandlas annorlunda än Norrland i
övrigt. Gästrikland är i jordbrukshänseende
närmast att hänföra till norrländska
förhållanden. Att så är fallet
framgår också om man studerar Sveriges
officiella statistik: Jordbruk med binäringar
för åren 1953—1957. Jag har
roat mig med att med hjälp av denna
statistik göra en jämförelse mellan produktionsförhållandena
i Gästrikland och
de fyra mellansvenska länen och mellan
Gästrikland och de fyra nordligast
belägna länen. Av statistiken framgår
att hektarskördarna med några obetydliga
undantag inte är bättre i Gästrikland
än i de fyra nordligaste länen och
väsentligt lägre än i de fyra mellansvenska
länen. Till ungefär samma resultat
kommer man vid en jämförelse
mellan de olika länen vad gäller åkerjordens
användning och fördelning.

Jag kan därför, herr talman, inte
finna några som helst skäl för att Gästrikland
i detta sammanhang skall ställas
utanför bidragsmöjligheterna och
den värdefulla verksamhet som hushåll -

ningssällskapet bedriver på jordbrukets
område vad gäller rådgivning, försök
och forskning. Jordbruksministerns åtgärd
på detta område är svårförståelig.
Att till synes utan anledning dela sönder
länet på detta sätt kan få verkningar
för Gästrikland i många andra sammanhang,
som vi bestämt vill varna för.
Gästrikland hör onekligen både till sin
natur och till sitt klimat hemma i Norrland,
även om landskapet i viss mån
kan anses stå på gränsen.

Följden av ett beslut i denna fråga i
enlighet med Kungl. Maj:ts proposition
skulle ju bli att Gästrikland skulle förvandlas
till ett ingenmansland, som
man inte riktigt vet vart det hör i bidragssammanhang.
Tydligen vill jordbruksministern
nu förvandla Gästrikland
till en tärning i det jordbrukspolitiska
spelet, som både kan flyttas söderut
och norrut, allteftersom statsmakterna
tror sig kunna göra besparingar.
Jag tror emellertid att de besparingar
som regeringen gör i detta sammanhang
är så små och oberättigade,
att de inte ens bör nämnas.

Med det anförda her jag därför, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna
1:545 och 11:676, som innebär oförändrade
grunder för beräkning av anslag
till hushållningssällskapen i Gävleborgs
län. I andra hand ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 1.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag instämmer till alla
delar i de synpunkter som här har framförts
av dem som här har talat för reservation
nr 1. Jag har intet att vare
sig tillägga eller dra ifrån dessa anföranden
utan ber endast att kort och gott
få yrka bifall till denna reservation.

På den reservation som är betecknad
med nr 2, av herr Jonasson m. fl.,
vill jag emellertid anlägga några synpunkter.
Av uttalanden i proposition nr
62 angående vissa norrlandsfrågor
framgår, att det föreslagna anslaget även
skall användas till att bygga och under -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 165

hålla skogsbilvägar. Det kan kanske
synas vara ganska svårt för mig som
sörlänning att halla ett anförande i
riksdagen i norrlandsfrågor. I många
avseenden råder det ganska stor skillnad
mellan våra landsändar, men just
i detta avseende, när det gäller skogsbilvägar,
tror jag att förhållandena är
desamma i skogsbygder i norr och i
söder.

Skogsbilvägarnas stora betydelse för
skogsbruket i största allmänhet och i
Norrland i synnerhet vill naturligtvis
inte någon bestrida. Särskilt i Norrland
har under de senare åren en förändring
av förhållandena ägt rum som medfört,
att ett kraftigt utbyggande av skogsbilvägnätet
på ett särskilt sätt aktualiserats.
Detta beror bl. a. på att flottningen
inte längre spelar samma roll för transporten
av skogsprodukterna som tidigare.
Man har numera i rätt stor utsträckning
övergått till motordrift. Tidigare
kunde man använda häst vid
virkestransporterna i det att man då
begagnade sig av även de yttersta förgreningarna
av de stora flottlederna
för att flotta virke och att transportvägarna
var korta. Bosättningen har också
spelat en viss roll här. Den har blivit
betydligt mera koncentrerad än den var
förr. Denna koncentration har delvis
skett under medverkan av det allmänna.
Därav följer att arbetarna numera
måste använda motorfordon för förflyttningen
från förläggningen eller bostaden
till arbetsplatsen. Det förutsätter
att det finns med motorfordon farbara
vägar.

Man kan alltså konstatera, att utvecklingen
har gått i den riktningen, att
skogsvägarna nu mer än någonsin är
nödvändiga för skogsskötselns rationella
bedrivande och arbetarnas trivsel.
Detta gäller för landet i dess helhet, således
även för de bygder söderut soin
jag representerar, men givetvis särskilt
för Norrland med dess mycket stora
avstånd.

Ilerr Larsson i Hedenäset meddelade,

Vissa norrlandsfrågor

att länsstyrelsen i Norrbottens län räknar
med ett behov under närmaste tioårsperioden
av 26 miljoner kronor i
ökad statlig medelstilldelning till skogsvägsbyggnader,
därav 19 miljoner kronor
till lappmarken och 7 miljoner
kronor till länet i övrigt. För Västerbottens
län är motsvarande siffror 20
miljoner kronor, därav 12 miljoner kronor
för lappmarken och 8 miljoner kronor
för länet i övrigt. Av dessa uppgifter
framgår ju klart, hur otillräckligt
det föreslagna skogsvårdsanslaget är.

Skogarnas restaurering kräver också
en hel del, om markernas produktionsförmåga
till fullo skall kunna utnyttjas.
Det är ett statsintresse så gott som något
att så sker. Skogsbilvägarnas stora
betydelse för restaureringsarbetet framgår
tydligt av många exempel på hur
tillkomsten av skogsbilvägar gjort det
möjligt för skogsägarna att med kraft
och energi sätta i gång restaureringsarbetet.
Jag har den erfarenheten från
skogsbygderna hemma i Småland att
vad skogsvården beträffar det inte finns
några pengar som ger så snabb avkastning
som de pengar som offras på bilvägnätet
ute i skogarna. Detta är ett av
skälen till att jag biträtt reservation nr
2. Ett annat är att lappmarksskogarnas
tillstånd, enligt vad som omvittnats från
många håll, inte är det bästa, varför
jag anser, att en minskning av anslaget
till skogsvårdande åtgärder i lappmarken
inte bör komma i fråga. Jag anser
därför att de medel till ökad skogsproduktion
i Norrland som begärts i reservationen
är behövliga, och jag tror,
att de 700 000 kronor, som vi reservanter
begär i ökning, är ur nationalekonomisk
synpunkt väl använda pengar.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall även till reservation nr 2,
av herr Jonasson m. fl.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Det mesta kanske är
sagt i denna debatt, och jag skall därför
fatta mig mycket kort och inskränka

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

166 Nr 15

Vissa norrlandsfrågor

mig till de synpunkter som har framförts
i motionen nr 680. Den nedskärning
av anslagen till hushållningssällskapen
som föreslagits för att skapa
utrymme för den nya oprövade verksamheten
är närmast att beklaga för de
delar av landet som i övrigt fått del av
det s. k. norrlandsanslaget och de s. k.
fraktbidragen. Till dessa områden hör
bl. a. de nordliga delarna av Värmlands
och Kopparbergs län, där hushållningssällskapens
verksamhet skulle minskas
kraftigt vid bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

I mitt arbete har jag många gånger
haft tillfälle att iaktta värdet av den
verksamhet hushållningssällskapen bedriver
i dessa nordliga länsdelar. Såväl
från enskilda jordbrukare som från
jordbruksorganisationerna har också
värdet av denna verksamhet framhållits.
Dessa nordliga länsdelar har sedan
länge betraktats som jämställda med
Norrland i fråga om betingelserna för
jordbruksproduktionen. Regeringens
förslag innebär ett direkt avsteg från
denna princip. Utskottet har visserligen
förutsatt att vissa medel skall kunna
utgå särskilt, men endast i begränsad
omfattning. Detta kan jag icke anse
tillfredsställande. Enligt min mening
bör inte, om utskottets förslag skulle
bifallas, den nya verksamheten i Norrland
tillåtas inkräkta på hushållningssällskapens
verksamhet i norra Värmland
och Dalarna. Yrkande att anslaget
till dessa länsdelar skall bibehållas oförändrat
har framställts i motion 680 i
denna kammare.

Jag ber att i första hand få yrka bifall
till reservation nr 1, som avgivits av
herr Nils Hansson in. fl. Därest detta
yrkande icke skulle bifallas, yrkar jag
i andra hand bifall till motion nr 680 i
denna kammare.

I detta anförande instämde herr
Eliasson i Sundborn (ep).

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag vill först bemöta

vad herr Larsson i Hedenäset sade i fråga
om ströängarna. Enligt hans yrkande
skulle ströängsindragningen fortsätta
efter det mönster som 1921 års lag anger.
Detta innebär att man i fortsättningen
skulle kräva att vederbörande
ströängsinnehavare skulle förpliktas använda
den likvid han erhåller för sina
ströängar till förbättringsåtgärder vid
sitt jordbruk. Som vi norrlänningar känner
till är inte alltid förutsättningarna
inom det område, där ströängar förekommer,
sådana att det ens är lämpligt
att göra vidare investeringar. Vi vet
också att många av dessa fastigheter
inte längre har några brukare. I de fallen
skulle ströängsindragningen faktiskt
omöjliggöras. Det förefaller därför rimligt
och riktigt att en fortsatt inlösen
av ströängarna sker på vanligt sätt med
kontanta medel och att de människor
det här gäller själva får förfoga över
de medel som de kan erhålla.

I propositionen framhålles att det ur
skogsbrukssynpunkt är av stort intresse
att få bort det hinder som dessa insprängda
ängsmarker eller dessa enklaver
utgör i skogsblocken. Det är väl i
och för sig också det främsta motivet
för att dessa ängar inlöses. Emellertid
är det inte enbart dessa ströängar, som
vederbörande fastighetsägare ännu förfoger
över, som är ett hinder härvidlag,
utan det är i kanske ännu högre grad de
ströängar som redan inlösts av kronan.
Således finns inom Västerbottens lappmark
över 6 000 hektar ängar, som är
insprängda i sockenallmänningarna
och de samfällda byskogarna. I utskottet
har man med tanke härpå särskilt
understrukit betydelsen av att vederbörande
myndigheter tar initiativ till att
detta hinder elimineras genom att ängarna
försäljs till ägaren av den omgivande
marken. Sedan må det vara rimligt att
tro, att priset vid den fortsatta inlösen
av ströängarna inte behöver bli sämre,
om domänverket sköter denna uppgift,
än vad fallet blivit, om det skett i någon
annan organisationsform.

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Nr 15 167

Herr Nilsson i Tvärålund var mycket
bekymrad över att fraktbidraget till
Norrbottens och Västerbottens län skulle
indragas. Detta fraktbidrag uppgår till
1,3 miljon kronor. Det är ju obestridligen
ett inte föraktligt belopp. Men liur
reagerar de människor som uppbär detta
bidrag? Sanningen är väl den att de
inte reagerar alls. I otroligt många fall,
kanske de flesta, vet man inte ens om
denna förmån. Och det beror inte på
otacksamhet utan helt enkelt på det förhållandet
att det rör sig om så blygsamma
belopp, att de saknar betydelse. En
småbrukare, som köper 500 kg fodermedel
om året, får maximalt kronor 12: 50.
Den som köper 1 000 kg får maximalt 25
kronor. Men den som köper 100 000 kg
får 2 500 kronor. Syftet med detta bidrag
kan aldrig ha varit att understödja
de mera industribetonade fläskfabrikerna,
som ju för närvarande faktiskt är fallet.
Detta är direkt stötande för den yrkesgrupp
bidraget är avsett att stödja.

Jag säger yrkesgrupp, därför att denna
stordrift av svinuppfödning i åtskilliga
fall ligger i händerna på ickejordbrukare.

Vid innevarande riksdag har man såväl
från centerparti- som högerhåll både
interpellations- och motionsvis tagit upp
problemet med fläskfabrikerna. Man har
pekat på att dessa utgör en avsevärd
belastning så till vida, att de svarar för
en stor del av den nuvarande överproduktionen
av fläsk, medan det övriga
jordbruket får vara med om att betala
subventioner i form av exportavgifter
för att man skall bli av med överskottet.
Tydligen har nu centerpartiets riksdagsmän
i norr en annan mening om
denna sak än partiets riksdagsmän från
de södra delarna av landet.

Från folkpartihåll brukar talas om
misshushållning genom statsbidrag som
bortplottras. Jag förmodar att folkpartireservanterna
har förbisett, att just
fraktbidragen är ett sådant bidrag som
plottras bort. Sedan 1954 liar lantbruksstyrelsen
vart och vartannat år fram -

Vissa norrlandsfrågor

ställt förslag om att de medel, som utgår
i form av fraktbidrag, skulle användas
till andra produktionsbefrämjande åtgärder,
och såvitt jag vet har dessa förslag
gjorts med berörda hushållningssällskaps
goda minne. Inom de norrlandslän,
där det tidigare har skett en
omdisponering av fraktbidragen, har
man — såsom herr Agerberg här omvittnat
— endast goda erfarenheter därav.

Om nu dessa fraktbidrag alltså har
ett mycket obetydligt värde för jordbruket
i norr, så är ju frågan: Till vilket
annat ändamål skulle då dessa medel
kunna disponeras? Ja, därom är meningarna
delade. Men vi är alla medvetna
om att jordbruket i övre Norrland befinner
sig i en kris — en kris som sannolikt
kommer att skärpas under de
närmaste åren i samma takt som de nuvarande
brukarna åldras. Jordbruket i
övre Norrland måste genomgå en omställningsprocess,
om det skall överleva.
I denna situation synes Kungl. Maj:ts
förslag till något som jag skulle vilja
kalla en försöksverksamhet i fastighetsbildning
och rationalisering, med utnyttjande
av de möjligheter som en specialiserad
produktion i vissa fall kan
erbjuda, vara både önskvärt och angeläget.
Jag finner det vara ett lovvärt
försök som säkert kommer att ge värdefulla
erfarenheter.

Jag är medveten om att det framdeles
kommer att krävas betydligt ökade anslag
för denna verksamhet, men jag är
också medveten om att man inom det
närmaste året inte kan hinna så långt
och följaktligen inte kommer att förbruka
några större medelsbelopp.

Jag tror också att uppläggningen av
det hela, som avser att på ett alldeles
särskilt sätt synkronisera de tre storheterna
ute i länen, hushållningssällskap,
lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse,
är av betydelse. Att man på
detta sätt gemensamt söker finna nya
och bättre vägar för verksamheten innebär
inte, all den lokala sakkunskapen
skjutes åt sidan. Tvärtom är det, såvitt

168 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Vissa norrlandsfrågor

jag förstår, den lokala sakkunskapen
som skall upprätta förslag till de planer
som skall ligga till grund för åtgärderna.

I fråga om anslaget till skogsvårdande
åtgärder i övre Norrland vore det kanske
närmast till hands för mig som
lappmarksbo att gå på reservanternas
förslag om ett anslag av 1,7 miljon kronor
till skogsvårdsområden inom Lappland.
Jag anser emellertid att utskottets
förslag är minst lika förmånligt. Den
fixerade delen av beloppet, 1,5 miljon
kronor, är visserligen mindre än det
av reservanterna föreslagna beloppet,
men till de 1,5 milj. kr. kommer enligt
utskottets förslag de medel, som kan bli
över eller som inte hinner disponeras
inom de delar av norrlandslänen utanför
lappmarken, som här är aktuella. Det
skulle säkerligen betyda att lappmarken
skulle tillföras några hundra tusen
kronor extra, eftersom man inom ifrågavarande
länsdelar ännu inte har organiserat
lämpliga skogsvårdsområden eller
gjort upp nödiga skogsbruksplaner.

Jag föreställer mig således att lappmarksdelen
kommer även enligt utskottets
förslag att tillföras minst 1,7 miljon
kronor.

I utskottsutlåtandet hemställes också
att beredskapsmedel måtte, om förhållandena
detta motiverar, ställas till
förfogande för denna verksamhet i vad
det gäller arbeten inom de planlagda
skogsvårdsområdena i det inre och övre
Norrland.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i samtliga punkter.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Endast en liten replik i
anledning av herr Lundmarks replik till
mig!

Jag konstaterar först, att han intar en
gentemot sin företrädare motsatt ståndpunkt
i fråga om ströängarna. Jag vill
inte påstå, att han gör det för att följa

jordbruksministern förslag, men jag
måste konstatera, att hans ståndpunkt
är fotad på ett ofullständigt studium av
utredningsbetänkandet. Herr Lundmark
motiverade den med att det förekommer
fall, då det inte finns lämpliga investerings-
eller rationaliseringsobjekt. Låt
mig påpeka, att utredningsmannen var
medveten om detta och hade föreslagit,
att i sådana fall ersättningen skulle utgå
i kontanter. Det kan alltså inte utgöra
något skäl för att gå mot förslaget.

Till sist uttalade herr Lundmark den
förhoppningen, att priset på de ströängar
som inlöses inte skulle bli sämre
därför att det blir domänverket som får
köpa dem utan att därvid ha några givna
riktlinjer att följa. Låt mig då konstatera,
att utskottsutlåtandet i denna passus
slutar med följande: »Med hänsyn
härtill och under åberopande av kostnadsskälen
föreslår utskottet att motionsyrkandet
avslås.» Således har bland
andra herr Lundmark räknat med att
det skall bli lägre pris.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark nämnde,
att en småbrukare i lappmarken,
som köper tusen kilogram fodersäd,
skulle tjäna 25 kronor på fraktbidragen.
Det är efter de regler som nu finns, men
efter den omläggning, som propositionen
föreslår, kan man med stor sannolighet
förutse, att lappmarken får betydligt
högre fraktkostnader, kanske 4—5
kronor per 100 kg.

För övrigt finns det väl inga fläskfabriker
i lappmarken, som skulle kunna
komma i åtnjutande av de fraktbidrag,
vilka eventuellt skulle utgå enligt propositionens
förslag. Fläskfabrikerna ligger
inte där man har särskilt höga fraktkostnader.
Det faktum kvarstår också,
att lappmarken — jag går ut från att den
drabbas hårdast — mister fraktbidraget
plus 200 000 kronor av skogsproduktionsbidraget.

Vad sedan gäller de beredskapspeng -

Onsdagen den 4 maj 1960 fm. Nr 15 169

Interpellation ang. den beslutade förbandsomflyttningen mellan Göteborg, Skövde
och Karlsborg

ar, som enligt utskottsutlåtandet kommer
lappmarksskogarna till del, ber jag
att få hänvisa herr Lundmark till herr
Fagerströms anförande i första kammaren
—- han är socialdemokrat och norrbottning
— i vilket han på ett mycket
belysande sätt klarlade, hur ogynnsamt
utskottsförslaget i denna del utfaller just
för enskilda jordbrukare i Norrbotten
och Västerbotten.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först svara herr
Larsson i Hedenäset i fråga om ströängarna,
att när man förfar på det sätt,
som jordbruksministern föreslår, blir
det successivt en inlösen av ängarna,
och det kommer att göra, att det inte
krävs så stort belopp på en gång.

Jag ställer mig tvivlande till att ströängsinnehavarna
själva har något större
intresse för inlösen. Jag vet att det här
i riksdagshuset förekom uppvaktningar
för att få behålla ängarna när utredningens
resultat publicerades år 1957. Denna
fråga har ganska ringa betydelse för
den enskilde jordbrukaren, men det är
en saneringssak och en ordningsfråga
att det städas upp i fastighetsregistren.
Över huvud taget är det för fastighetsbildningens
del väl motiverat att det
sker.

Beträffande fläskfabrikerna vill jag
påpeka att när jag talade om fraktbidraget
tänkte jag på det yrkande, som
centerpartiet har gjort, nämligen att
man skulle bibehålla allt vid det gamla.
En mycket stor del av alla dessa bidrag
går till de storföretagare — KF
och andra — som driver svinuppfödning
i större skala.

Vad det gäller dessa 500 000 kronor,
som enligt propositionen skulle gå till
fraktbidrag för det inre av övre Norrland,
förmodar jag att avsikten var att
bidraget skulle utgå efter normer som tidigare
gällt. Jag har emellertid ganska
svårt att föreställa mig, att man skulle
ha varit så generös att man gett 4 å 5

öre per kg. Det är möjligt att så var fallet,
men hur rimmar det med de fraktkostnader
som verkligen belastar denna
vara.

Det exempel jag nämnde vid mitt förra
anförande visar just hur oväsentliga
bidragen är i de enskilda fallen, medan
däremot pengar nedlagda på skogen får
ett helt annat och större värde för Norrland
i dess helhet.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber bara att få göra
herr Lundmark uppmärksam på, att centerpartiets
motion innebar avslag på
propositionen, så att man skulle vinna
tid för utredning och därigenom kunna
avväga vilken nytta olika åtgärder
skulle få.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 31

Interpellation ang. den beslutade förbandsomflyttningen
mellan Göteborg,
Skövde och Karlsborg

Ordet lämnades på begäran till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! I proposition nr 110 till
1958 års A-riksdag föreslog Kungl. Maj:t
en regementsomflvttning av betydande
omfattning, bl. a. indragning av K 3 i
Skövde, av A 2 i Göteborg och av Lv 5
i Sundsvall samt som följd därav, att
S 1 Sk skulle ombildas till S 2 och kvarbli
i K 3:s kaserner liksom att Lv 6 i Göteborg
skulle utrymma sitt etablissement
vid Högsbo och överflytta till A 2:s
ledigblivna kaserner.

Propositionen överensstämde med för -

170 Nr 15 Onsdagen den 4 maj 1960 fm.

Interpellation ang. den beslutade förbandsomflyttningen mellan Göteborg, Skövde
och Karlsborg

slag av arméchefen. Åtgärderna på Högsbo
och Kviberg motiverades främst med
att Göteborgs stads behov blivit allt
större av marken vid Högsbo, som annars
kunde lägga hinder för stadens utveckling.
Det uttalades därjämte, att övningsfältet
på Högsbo redan från början
blivit alltför snävt tilltaget och numera
så kringbyggt, att det måste anses »ännu
sämre än på Kviberg». Att man dessa
olägenheter till trots ville bibehålla Lv 6
i Göteborg — på Kviberg — berodde på
två omständigheter, dels att man därigenom
kunde erhålla »nödvändig samverkan»
med RMS (radarmekanikerskolan),
dels att »Göteborg utgör ett primärt
skyddsföremål, som i framtiden
kan erfordra försvar med lvrobotar».
Ett betydelsefullt skäl var också, att investeringskostnaderna
för den planerade
omflyttningen preliminärt beräknats
stanna vid cirka 2 milj. kr.

1958 års B-riksdag godtog på statsutskottets
tillstyrkan i stort sett förslaget,
dock med den betydelsefulla ändringen,
att Lv 5 i Sundsvall icke skulle indragas.
I stället skulle förslag senare framläggas
om indragning av förband inom armén
av i stort sett motsvarande storlek.

I enlighet härmed framlades vid 1959
års riksdag förslag med den ändringen,
att i stället för Lv 5 skulle indragas Lv 1
i Karlsborg, att till de därigenom ledigblivna
kasernerna skulle överflyttas S 2
från Skövde, som samtidigt skulle utökas,
samt att K 3 spaningsutbildning
skulle kvarbli i Skövde. Detta blev också
riksdagens beslut. Någon ändring av
dispositionerna på Kviberg innebar detta
icke.

Sedan beslutet sålunda fattats har arbetet
för dess förverkligande igångsatts
under ledning av arméns personaldelegation.
Därvid har beträffande dispositionerna
för att på Kviberg förlägga
ett luftvärnsförband framkommit flera
omständigheter, vilka vid beslutets fattande
icke kunde överblickas, men som
nu innan omflyttningen förverkligats

borde ge anledning till omprövning. Betänkligheterna
är i huvudsak av två
slag:

1. Den fortskridande bebyggelsen i
Göteborg har givit allt tydligare vid handen,
att betingelserna för luftvärnsutbildningen
även på Kviberg måste bedömas
såsom redan nu otillfredsställande
med risk att bli allt sämre. Detta
gäller även om utbildningsanordningarna
i allmänhet för förbandet skulle kunna
utbyggas på ett tillfredsställande sätt.

2. De nu mer än vid tidpunkten för
förslagets framläggande genomarbetade
kostnadsberäkningarna visar, att investeringsbehovet
för ett godtagbart Lvförband
på Kviberg under alla förhållanden
blir avsevärt större än de ursprungligen
uppskattade 2 miljonerna.
Utan att bär ingå på detaljer vill jag
nämna, att en kostnad på 4,65 milj.
framräknats som ett absolut minimum,
vilket dock säkerligen ingalunda blir
tillräckligt. Det verkliga totalbehovet
enbart på Kviberg torde enligt de civilmilitära
experter som är ansvariga för
dessa beräkningar kunna förmodas uppgå
till 8 å 9 milj. kr.

Dessa förhållanden måste med hänsyn
till knappheten på kapitalbudgeten
framtvinga ett övervägande av dessa
dispositioner innan de genomförts. Starka
skäl synas tala för att Lv 1 kvarblir
i sina etablissement i Karlsborg utan
extraordinära kostnader. Förbindelsen
med BMS liksom de operativa synpunkterna
skall i detta sammanhang icke
närmare diskuteras. Det synes dock uppenbart,
att de icke är av den betydelse,
att de uppväger betänkligheterna på
grund av de starkt ökade kostnader som
framkommit genom det fortsatta utredningsarbetet.
Följden av en sådan
ändring, att Lv 1 kvarblir i Karlsborg
liksom allt som därigenom ytterligare
inbesparas i fråga om flyttningskostnader,
övergångsersättningar m. in. skulle
bli, att endast S 2 överflyttas till Kviberg,
vilket kräver kostnader av långt

Nr 15 171

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

mindre storleksordning, och att K 3
spaningsförband kvarblir i Skövde.

Med stöd av vad som här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att snarast
föranstalta en sådan omprövning av
1959 års beslut om förbandsförflyttningen
mellan Göteborg, Skövde och Karlsborg
enligt här anförda riktlinjer, att
betydande besparingar kan uppnås utan
att operativa eller andra försvarsintressen
eftersättes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 32

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 175, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
in. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.19.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Vissa norrlandsfrågor (Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
rörande vissa norrlandsfrågor jämte
i ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid ordet,
jämlikt förut gjord anteckning, till

Herr RIMÅS (fp), som yttrade:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att här ta upp alla de detaljer som finns
i förslaget om särskilt stöd till det norrländska
jordbruket — de har ju på ett
sakkunnigt sätt klarlagts av de många
norrlandsrepresentanterna som talat före
middagspausen. Jag kan för att vin -

na tid nöja mig med att i det stycket
instämma med mina medreservanter,
herrar Agerberg och östlund. Det är endast
ett par principfrågor jag vill beröra.

Den första gäller förslaget om en omläggning
av det särskilda stödet till en
koncentrerad statlig insats inom vissa
utvalda geografiska områden i övre
Norrland.

Det är ju någonting nytt som jordbruksministern
här har föreslagit. Motiveringen
är bl. a. att man genom att
efter hand förlägga verksamheten till
nya områden, allteftersom rationaliseringsarbetet
slutföres inom de tidigare
bearbetade, så småningom kan skapa ett
nät av upprustade jordbruk i bygder
där det befinnes önskvärt och ändamålsenligt
att för framtiden vidmakthålla
en jordbruksproduktion av nämnvärd
omfattning.

Det här blir något av en statsdirigerad
landsbygdsutveckling, som jag för
min del är mycket tveksam inför. Min

172

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 cm.

Vissa norrlandsfrågor

tveksamhet stärktes ytterligare när vi
under behandlingen i utskottet fick mottaga
uppvaktningar från norrlandsrepresentanter,
som själva tog avstånd från
dessa tankegångar. Det är alltså inte en
sörlännings funderingar som här kommer
till uttryck. Det som gjorde det
starkaste intrycket på mig var att man
från ansvarigt håll inom jordbrukets organisationer
i Norrland uttalade stor
tveksamhet inför det här bl. a. därför
att lantbruksnämnderna faktiskt i viss
mån försökt sig på saken men varit
tvungna att återgå till det individuella
stöd som tidigare tillämpats.

Jag anser att man måste hålla fast
vid den uppfattningen, att det statliga
stödet i största utsträckning bör syfta
till generellt verkande åtgärder, så avpassade
att inte jordbruket på grund av
statsstödets utformning ställes i ett oförmånligare
läge inom vissa bygder. Uttalandet
i propositionen, att gårdarna
inom de med ifrågavarande särskilda
statsstöd rationaliserade jordbruksområdena
kan tjäna som mönster för jordbrukarna
inom andra områden i och
utanför Norrland, tycker jag är fantasifullt.
Jag tror inte att man känner det
mänskliga psyket så bra om man tänker
sig att resultatet skall bli detta. Det
måste väl i själva verket vara högst
orättvist mot dem som inte får del av
detta stöd, och i stället för att verka
som stimulans för dem kommer det att
ha en rakt motsatt verkan. Om riksdagsmajoriteten
nu trumfar igenom förslaget,
skulle jag tro att vi får göra samma
erfarenhet som lantbruksnämnderna
redan gjort i mindre skala, och sista
ordet är nog inte sagt i det här avseendet.

Jag vill, herr talman, bl. a. med denna
motivering yrka bifall till reservation
nr 1.

Jag vill sedan också beröra reservation
3 som går emot förslaget om en
minskning av nu utgående anslag till
skogsvårds- och föryngringsåtgärder
inom lappmarken och samtidigt en för -

stärkning av stödet till skogliga åtgärder
inom kustlandet och därmed jämförbara
områden.

Det skall inte bestridas, att ökat stöd
åt skogsvårdsfrämjande åtgärder i kustområdena
kan försvaras, men det bör
också betonas, att förutsättningarna för
ett lönande skogsbruk även inom stora
delar av lappmarkerna är gynnsamma.
Jag skall inte gå in på detaljerna här
heller — det är väl känt för de flesta i
kammaren hur det ligger till med skogsförhållandena
i Norrland. När det, såsom
framkom under utskottsbehandlingen,
inom lappmarkerna finns färdiga
skogsvårdsplaner som man nu inte kommer
att kunna fullfölja, tycker jag emellertid
att det är meningslöst att just nu
göra denna fördelning till kustbygdernas
förmån, där man inte har några
färdiga skogsvårdsplaner. Jag ber att
bl. a. med den motiveringen få yrka
bifall till reservation 3 i utskottsutlåtandet.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! I anslutning till jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 har jag
av min grupp i uppdrag att yrka bifall
till motion nr 688 i denna kammare. I
denna motion vänder vi oss emot det
förslag som syftar till en omdisponering
av det statliga stödet. Det kan nämligen
inte vara ett demokratiskt förfarande
att tillkomsten av s. k. bärkraftiga
jordbruk inom vissa utvalda områden
skall ske till priset av minskning
av det statliga stödet till majoriteten av
jordbrukarna i de norrländska länen.

S. k. bärkraftiga jordbruk har vi en
viss erfarenhet av. Den visar, att dessa
jordbruk, då de för första gången aktualiserades,
kanske kunde föda en familj.
Utvecklingen gick emellertid sådana
vägar att det tämligen snart stod
klart, att den mening man då ansåg vara
riktig inte längre motsvarade verkligheten.
Försöken att nu åter aktuali -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

sera linjen om s. k. bärkraftiga familjejordbruk
är kanske inte så mycket att
säga om. Experiment är ju alltid spännande
och oftast nödvändiga. Dock, såväl
jordbruksministerns som utskottets
förslag att förverkliga sina nyaste försök
innebär att man skall ta pengar från
de många småbrukarna och ge till ett
mindretal, det mindretal som i förhållande
till sina medbröder ändock innehar
den största jordbiten.

Ett fullföljande av den nu aktualiserade
linjen innebär således dels att småbrukarna
— främst i inlandet — får betala
tillkomsten av dessa s. k. bärkraftiga
jordbruk, dels att ytterligare jordbrukare
stampas ut från sin näring och
försörjning. Möjligheterna att på den
nu rekommenderade vägen lösa det
norrländska jordbrukets problem tror
vi inte mycket på. Att de är begränsade
framgår också av ett uttalande av länsstyrelsen
i Västerbottens län, som anfört:
»Även om möjligheterna till en
storleksrationalisering är bättre inom
kustlandet torde en allmän utvidgning
av jordbruken till en storleksordning,
som ger full sysselsättning för en till
två familjer, icke vara genomförbar
här.»

1 vår motion pekar vi på betydelsen
av stordrift för mjölkproduktion, på betydelsen
av en ännu mer utvecklad kooperation
och på betydelsen av andelsladugårdar.
På mjölkproduktionens område
anser vi det finnas stora betingelser
att skapa mönster för hur en modern
jordbruksproduktion skall bedrivas
med bönderna som ägare av jorden,
ägare av de anläggningar, som fullt utbyggda
skulle kunna betecknas som
mjölkfabriker.

Vi tror således inte att nu angivna
riktlinjer, vare sig på kort eller lång
sikt, löser det norrländska jordbrukets
problem, d. v. s. flertalet jordbrukares
problem. Skall nu den av jordbruksministern
och jordbruksutskottet rekommenderade
vägen beträdas, anser vi det
långt ifrån riktigt att kostnaderna skall

Nr 15 173

Vissa norrlandsfrågor

bestridas av bl. a. de nu utgående fraktbidragen.
Dessa fraktbidrag bör enligt
vår mening tills vidare förbli orubbade
och kostnaderna för de undersökningar
och åtgärder som skall vidtagas
bör bestridas ur ett av riksdagen speciellt
beslutat anslag.

I den debatt som fördes före middagen
riktade herr Nilsson i Tvärålund en
fråga till herr Jonsson i Strömsund, om
han menade vad han sade eller om han
sade vad han menade. Herr Jonsson i
Strömsund fällde ett yttrande om att det
funnes ingen väg framåt. Senare sade
herr Jonsson att han menade att det
inte fanns någon väg tillbaka. Jag är
inte övertygad om att det är riktigt.
Det förefaller mig vara det troligaste
att socialdemokraterna — i det här fallet
i herr Jonssons skepnad — inte har
någon väg framåt, ty om de skulle ha
en väg framåt vid lösandet av jordbruksproblemen
i Norrland, borde man
ju kunna få se någonting av den vägen
i detta utskottsutlåtande eller höra någonting
om detta av herr Jonsson. Det
har vi inte fått höra. Det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar ger inga lösningar
på lång sikt och saknar perspektiv.
Man kan gott säga att det är ett försök
att hoppa från tuva till tuva och
ge en lösning där det passar.

Herr Jonsson sade att man inte bör
binda folk vid fattigdomen. Då måste
jag fråga: Vart skall de ta vägen som ni
skall befria från fattigdom? Om man
förr har kunnat tala om fria bönder
som suttit på sina gårdar, förefaller
mig den här lösningen innebära att man
nu befriar bönderna i Norrland från
deras gårdar, tv den linje som lanseras
här ger ju ingen annan lösning än att
ett fåtal småbrukare möjligen med statligt
stöd kan hålla sig vid liv, men det
stora flertalet stampas bort. Det är en
linje som vi inte kan understödja och
som vi under inga förhållanden ämnar
understödja i fortsättningen.

Jag vill i det här sammanhanget också
säga att jag vänder mig emot för -

174

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Vissa norrlandsfrågor

slaget att undanta Gävleborgs län från
stödåtgärderna, liksom att jag också anser
det vara nödvändigt att lämna betydligt
större anslag till de skogsvårdande
uppgifterna.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till motion 688 i andra kammaren.
Eftersom ingen ännu yrkat bifall
till motion 685, skall jag be att få
yrka bifall också till denna motion under
punkten J.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag kommer här bara
att beröra en av punkterna i propositionen,
nämligen den som behandlar
strukturrationaliseringen.

Att jordbruk behövs i Norrbotten har
ingen i dag velat bestrida, även om man
från något håll har låtit förstå att vi
kunde klara oss med något färre. Det
är inte endast ett intresse för landsändan
att det finns jordbruk där uppe,
även om det har en ofantligt stor betydelse
för norrbottningarna, inte
minst ur sysselsättningssynpunkt. Vi
har ofta haft anledning att diskutera
med varandra hur man skall kunna
skapa fler arbetstillfällen för dem som
bor i Norrbotten. Då bör man ju i
första hand vara rädd om dem man har.

Landet i övrigt tillgodogör sig just
från Norrbotten stora nyttigheter, som
inte kan utvinnas utan människor, som
i sin tur är beroende av att det, såsom
redan påpekats här i dag, finns matvaror,
framför allt mjölk, att få inom
rimliga avstånd, utan alltför långa
transporter. Problemen kring näringens
utövande blir därför inte endast ett
norrbottenproblem. Det borde beröra
oss alla i högsta grad, hur det går för
dem som indirekt arbetar för oss alla
där uppe.

Lämpliga stödåtgärder är naturligtvis
både nödvändiga och välmotiverade.
Hur de skall utformas kan man däremot
diskutera. Här har i dag varit fråga om
fraktbidrag, fraktlindringar och all den

rådgivning och allt det stöd som kunnat
ges genom anslag, som har gått till
våra hushållningssällskap och deras instruktörer.
Man kan diskutera andra
saker, såsom billigare kraft och energi,
billigare drivmedel m. m. Detta avser
nödvändiga företeelser. Jag tänker på
vad det kostar för oss att frakta saker
och ting mellan bygderna, inte minst
det vi skall köpa nerifrån landet, på
grund av bensinskatt, fordonsskatt
o. s. v. Alla sådana saker bidrar till att
försvåra situationen för jordbrukarna
i övre Norrland. Man skulle kunna göra
mycket för att stimulera och hjälpa.

Men viktigast av allt är att jordbrukarna
själva trivs i sin näring och kan
få sin försörjning av den. Vill man värna
om dessa väsentliga ting, skall man
inte ingripa opåkallat. Samarbete är
det viktigaste, där önskemål redovisats
även från jordbrukarsidan.

Sommaren 1958 besöktes vår by av
en tjänsteman — som jag förstår från
lantbruksnämnden. Han gick från gård
till gård och förfrågade sig angående
våra gårdar, hur vi hade det, hur vi
såg på läget, hur vi tänkte oss framtiden
o. s. v. När denne man var hos oss frågade
jag honom: År det någon i den
här byn som har kallat på er? »Nej»,
sade han, »det är det inte.» Då sade jag
vänligt till honom: »I så fall är ni väl
för tidigt ute. Initiativet skall väl ändå
komma från jordbrukarna själva.» Om
det kommer och när det kommer, då är
det givet att alla dessa, som utsetts att
hjälpa jordbrukarna, skall vara där och
bistå med råd och dåd. Men de skall
inte ingripa opåkallat.

Propositionen, i den del den behandlar
omvandlingen av våra jordbruk inom
»vissa utvalda geografiska områden»
utan närmare anvisningar, har givit anledning
till oro bland många jordbrukare.
Det finns här en oklarhet och
ovisshet, och man kan träffas och resonera:
»Gäller det här mig eller dig,
och vad skall det bli av det hela?»

Vi har i dag hört av herr Jonsson i

Nr 15

175

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Strömsund att det inte är fråga om någonting
nytt, det är bara fråga om att
intensifiera vad som tidigare har beslutats.
Vidare sade herr Jonsson, att
det inte är fråga om något tvång. Nej,
ingen lantbruksnämnd kan tvinga någon
självägande jordbrukare från hans
fastighet eller tvinga honom att förvärva
en enda remsa ny jord, om han inte
själv vill. Men man kan krångla till det
så att han bara har två vägar att välja
emellan. Han kan följa de råd och anvisningar
han får beträffande förvärv,
byte eller sammanslagning. Om han åter
skulle vara i det läget att han behöver
hjälp i form av lån eller bidrag för att
förbättra eller nyuppföra en ladugård
eller bostad, då är han utanför området
och blir utan hjälp. Kan han inte
klara den situationen, har han ju inte
något val.

Jag har sett detta bokstavligen förverkligat
inför mina ögon. Det gällde
en jordbrukare, som i och för sig var
nöjd med sitt jordbruk men behövde
uppföra en ny bostad. Men han fick inte
göra detta på det jordbruk han hade;
det var för litet. Hans föräldrar hade
försörjt sig och familjen på det, och
själv hade han inte tänkt sig att lämna
detta jordbruk. Men då han inte fick
uppföra en bostad som bättre skulle
passa familjen, vilken vuxit under åren,
gav man honom anvisning om att flytta
därifrån, och man erbjöd sig att hjälpa
honom att förvärva ett rätt stort område
och att uppföra de byggnader, bostad
o. s. v., som skulle behövas. I detta
fall blev det så.

Jag hoppas innerligt att det skall lyckas
för den mannen. Det är inte många
som tror det, ty vad som här har skett
innebär en stor skuldbelastning, och
det jordbruk man hänvisat honom till
är inte alls i hävd. Det behöver många
år på sig och mycken kalk och gödsel
för att det skall bli någonting av det.
Om 10—15 år får man se om det kan
ge vad som behövs för att denne man
skall klara upp situationen.

Vissa norrlandsfrågor

Detta exempel visar att valfriheten
är nog i realiteten inte så stor.

Det har här också påvisats av flera
talare, hur de anslag, med vilka hushållningssällskapen
har kunnat hjälpa
och stimulera jordbrukarna till driftrationalisering,
i och med detta förslag
i proposition nr 62 indrages för att i
stället satsas på strukturförvandlingen.
Jag säger än en gång att alldeles utan
tvångsverkan är förslaget inte. Det är
inte så trevligt att bli utfrusen i Norrbotten.

Herr Lundmark sade före middagen
att jordbruket i övre Norrland måste
genomgå en omställningsprocess, om det
skall kunna överleva. Det är mycket
möjligt, men jag tror att det är högst
nödvändigt att den processen får ske
i intimt samarbete med jordbrukarna
själva och så att det blir ekonomiskt
försvarbart, om de skall kunna överleva.

De skulder en jordbrukare försättes
i genom en genomgripande rationalisering
måste kunna räntas och amorteras
med den avkastning det strukturförändrade
jordbruket ger. Kan de inte det,
måste jordbrukaren fly eller lägga ned
sin verksamhet. Det är ju ett sätt att
bortrationalisera jordbruk, men det är
grymt mot jordbrukaren och kostsamt
för staten.

Det finns områden — jag har sett
dem nära inpå knutarna — som har
genomgått denna eklut, där man före
rationaliseringen satt på skuldfria gårdar,
visserligen betydligt mindre än
dem man har i dag, men där man i dag
vet med sig att man måste skiljas hädan
efterlämnande stora skulder. Det
är mycket troligt att sådana byar till
sist avfolkas. Ungdomen har inte samma
känsla för gårdens bevarande att
man sliter hur länge som helst och på
vilka villkor som helst — och framför
allt har de unga klart för sig att de
med sin strävan endast kan vinna en
och annan lapp över ett oändligt såll
av skulder. Det är inte ett framtidsperspektiv
som lockar ungdomen.

176 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Vissa norrlandsfrågor

Med hänsyn till de farhågor jag här
redovisat och med förvissning om att
bättre planer till stöd för ett nödvändigt
jordbruk i övre Norrland skall
kunna läggas fram efter noggrant övervägande
och efter kontakt med berörda
parter yrkar jag, herr talman, i denna
del bifall till reservation nr 1.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag tänker inte här upprepa
det anförande, som jag strax före
middagsrasten höll i första kammaren.
Så hårt vågar jag inte pressa kammarens
tålamod. Jag behöver heller inte
göra det, sedan utskottets talesmän så
utförligt och utmärkt redovisat skälen
för och innebörden av principerna i
förslaget att förverkliga många utredningars
— bl. a. 1958 års besparingsutrednings
— och många andras önskningar
att bereda de norrländska jordbrukarna
ett effektivare stöd.

Om den nu föreslagna rationaliseringen
har det kanske av dagens debatt att
döma förefallit råda delade meningar.
Jag tillåter mig emellertid utgå ifrån
att varken fru Boman, herr Nilsson i
Tvärålund, herr Fälldin eller andra belijärtade
talesmän för Övre Norrland
har någon annan uppfattning än att det
ligger vikt uppå att främja varje form
av stöd i en effektivt fungerande rationaliseringsverksamhet.
Den verksamhet,
som där bedrivits hittills, skall inte ett
ögonblick nedvärderas. Den har betytt
en möjlighet att utöver de ordinarie rationaliseringsåtgärderna
sätta in betydelsefulla
lijälpåtgärder på enstaka
brukningsenheter. Vad jag har avsett
med detta anspråkslösa försök att tillmötesgå
önskemålen om mera samlade
insatser — för att här använda herr
Jonssons i Strömsund betygsättning —
är att skaffa fram mera pengar att användas
inom områden i Norrland, där
tekniska anläggningar, vägar och andra
betingelser för yttre och inre drift -

rationaliseringar kan ge ett bättre resultat,
om åtgärderna vidtages enligt
samlande planer.

Jag har i detta sammanhang mött
förebråelser på framför allt två punkter.
I det ena fallet kan jag förstå förebråelserna,
ty där kan man kanske diskutera
åtgärderna. Personligen tycker
jag emellertid inte att det är någon
saklig belastning av förslaget att det
inte remitterats i den form det föreligger.
Tidigare utredningar har i allmänhet
nöjt sig med att hänvisa till
önskemålen att ompröva bidragsformerna
för rationaliseringsverksamheten i
Norrland, d. v. s. det särskilda stöd som
norrlandsanslaget har representerat.

Jag skulle bara vilja nämna en enda
remissinstans, som bör vara vittnesgill.
När utredningen angående kvarstående
olösta norrlandsfrågor presenterade sitt
betänkande avgav Västerbottens läns
hushållningssällskap ett yttrande, där
det efter att mycket noggrant ha redovisat
sina synpunkter ville förorda en
utbyggnad och förstärkning inom de
gynnsammare jordbruksbygderna i
Norrland och ansåg att man borde effektivisera
de insatser som skulle komma
i fråga. Det är ungefär detta det
förslag handlar om som nu skall avgöras.

Även i det sammanhanget liar det
framförts kritiska synpunkter, senast av
fru Boman. Kritiken gällde det förhållandet
att det saknas detaljerade anvisningar.
Jag är beredd att ta emot förebråelser
på vilken annan punkt som
helst, men detta trodde jag verkligen
skulle uppskattas av de norrländska representanterna.
Jag tycker inte att vi
skall sitta i Stockholm och skriva detaljerade
bestämmelser om hur man skall
handha medlen för att främja dessa
samlade insatser för rationaliseringsverksamheten.
Jag lever i den optimistiska
föreställningen att de, som bäst
kan bestämma hur den verksamheten
skall främjas inom denna begränsade
medelsram, bör vara de länsorgan som

Nr 15 177

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

har mångårig praktisk erfarenhet och
som känner sin bygd och har kontakt
med kommunerna, med jordbrukets organisationer
och talangfulla företrädare,
inte minst här i riksdagen. Det gäller
lantbruksnämnderna, det gäller hushållningssällskapen
och det gäller lantmäteriet.
Jag har med berått mod lämnat
dessa länsorgan så fria händer som
möjligt i den tron att de bäst kan ombesörja
förvaltningen och användningen
av dessa medel. Det enda förbehåll
jag velat göra är den prövning som behövs
för att man inte alltför mycket
skall splittra upp insatserna. Ty så mycket
pengar är det inte fråga om. Trots
den relativt ringa påspädning som blivit
möjlig får man ändå inte splittra
sönder anslaget alltför mycket.

Det ligger som sagt i länsorganens
händer att effektuera alla de önskemål
som sedan många år framförts om att
man inte skall göra administrationen
av rationaliseringsstödet för dyrbar,
och det saknas inte företrädare för den
meningen i denna kammare. Jordbruksadministrationen
har ofta anklagats för
att vara för dyr. Detta förslag är ett
försök att få ut större effekt av ungefär
lika mycket pengar. Det borde därför
åtminstone accepteras på de håll där
man har önskat att effektiviteten av
dessa insatser skulle bli större. Det är,
herr talman, det huvudsakliga syftet
och avsikten med de — om det inte låter
för pretentiöst — delvis nya vägar
jag hoppas vi nu skall beträda i fråga
om användningen av det särskilda stödet
åt det norrländska jordbruket.

Tyvärr har det av de djupt pessimistiska
tonfall som använts av vissa kritiker
av förslaget verkat som om de menat
att följande situation skulle uppstå.
Ett visst geografiskt område, som någon
instans, någon myndighet eller någon
makt någonstans efter eget gottfinnande
skulle välja ut, skulle komma i
åtnjutande av detta stöd, medan alla
andra områden i närheten och alldeles
utanför gränsen skulle bli utan. Det är
12 — Andra kammarens protokoll 1960.

Vissa norrlandsfrågor

ju inte så. Detta anslag kommer ju ovanpå
de ordinarie anslag som har utgått
och skall utgå på samma sätt som hittills
och på samma sätt som i övriga delar
av landet. De kan användas till rationaliseringsfrämjande
åtgärder på enstaka
brukningsdelar i gränstrakterna
av dessa områden eller varhelst man
önskar. Det bidrag som här skulle komma
i fråga tillkommer alltså därutöver.

Jag vill emellertid gärna medge att
för att åstadkomma denna mera samlade
effekt har det inte kunnat hjälpas
att vissa andra i och för sig behjärtansvärda
ändamål har fått lov att skjutas
åt sidan. Vi känner ju alla i detta hus
så innerligt väl till att det inte finns
obegränsat svängrum på något område.
Att vi fått trängas på vissa områden är
riktigt. Men det är fortfarande på länsorganen
det ankommer att pröva medlens
användning. Jag är övertygad om
att de, med den omsorg de kommer att
ägna dessa frågor fortsättningsvis, kommer
att motverka de olägenheter som
har påtalats men som jag har en känsla
av har överdimensionerats tidigare i
debatten.

Herr talman! Nu borde jag sätta
punkt. Det är emellertid två saker till
jag vill ta upp. Jag har redan talat om
anledningen till att jag inte ansett att
förslaget behövt remitteras. Det är ju
bara sättet för anslagets användning
som skall förändras. Det är närmast
till herr Nilsson i Tvärålund jag vill
vända mig med det beskedet. Jag tror
inte att herr Fälldin avsåg att på något
sätt vara insinuant när han talade om
sekretessen som hade förvånat honom.
Det har inte funnits anledning att i denna
fråga mera än i någon annan ropa
ut saker och ting på gator och torg förrän
behöriga instanser och riksdagen fått
del av förslaget. När man inte ansåg
det nödvändigt att remittera förslaget
fanns det heller ingen anledning till att
det skulle bli så att säga allmän egendom
förrän herrar och damer riksdagsledamöter
hade tittat på det.

Nr 15

178 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Vissa norrlandsfrågor

Herr Eriksson i Bäckmora vädjade
för min födelsebygds räkning om att
Gästrikland borde räknas till Norrland.
Man kan naturligtvis diskutera den saken
även på det sätt som herr Eriksson
gjorde men inte med argumentet om
hektarskördarna. Naturligtvis vet herr
Eriksson i Bäckmora att hektarskördarna
av exempelvis potatis i Norrbotten
är större genomsnittligt än i Skåne.
Men inte ens herr Hansson i Skegrie •—•
det är heller ingen insinuation — skulle
väl ett ögonblick ifrågasätta att Skåne
fördenskull borde ingå i norrlandsanslaget.
Gästrikland är närmast att
jämföra med områden i de flesta mellansvenska
län. Jag tror inte att de konsekvenser
på andra områden som herr
Eriksson befarar kommer att uppstå.
Som gästrikar får vi väl båda två försöka
bekämpa alla sådana stämningar.

Herr talman! Jag har redan använt
för lång tid. Låt mig bara anbefalla utskottets
förslag till kammarens benägna
åtanke när avgörandet sker.

Fru BOMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag säger att det
här inte finns några närmare anvisningar,
syftar jag just på de ord i propositionen,
som statsrådet själv citerade,
nämligen att det skall gälla vissa geografiska
områden. Vad människorna frågar
sig är: Var ligger dessa områden,
bor jag inom något av dessa områden,
kan jag komma i åtnjutande av det aviserade
anslaget?

Att sedan dessa frågor skall handläggas
på det lokala planet är en sak för
sig; någonting annat har jag aldrig föreställt
mig.

Statsrådet sade, att vi här kommit
med dystra framtidsprognoser. Kanske
jag var alldeles särskilt dyster, när jag
uppträdde som siste talare i raden före
statsrådet. Efter herr Jonssons i Strömsund
upplysning vet jag, att detta inte
är någonting nytt utan en fortsättning
på vad vi redan haft. I så fall har jag

anledning att vara tveksam om, huruvida
detta kommer att bli lyckosamt
för jordbrukarna eller inte. Om det jag
ser i dag skall fortsätta i framtiden, då
är det inte lätt att måla i ljusa färger.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ju naturligt att vi
som har pläderat för reservationen
främst är intresserade av att erhålla sådana
bidragsformer för rationaliseringsverksamheten
som är effektiva. Det är
utifrån de synpunkterna som i varje fall
jag för min del kritiserat jordbruksministerns
proposition.

Jordbruksministern vill få ut mera
av pengarna. .lag framhöll i mitt tidigare
anförande, att man har anledning
att befara, att vi just genom propositionens
förslag inte kommer att få ut så
mycket för pengarna som enligt tidigare
ordning.

Om jordbruksministern grundar sin
proposition i vad gäller de geografiskt
begränsade områdena på remissyttrandet
över inventeringen av olösta norrlandsfrågor
från hushållningssällskapet
i Västerbottens län, kan jag med vetskap
om den reaktion som propositionen
vållat i Västerbotten inte tro annat
än att det måste vara ett missförstånd.

Jordbruksministern kom också in på
frågan varför denna proposition inte
remitterats till berörda bygder. Givetvis
är de organ, som skall handlägga dessa
frågor, glada för att det inte finns alltför
många detaljerade bestämmelser
och för att jordbruksministern hänvisat
till det praktiska handlag som folk uppe
i norr visar. Men då vill jag fråga varför
detta praktiska handlag inte fått
komma till uttryck innan propositionen
skrevs. Därigenom hade propositionen
kunnat bli bättre än vad i varje fall många
av oss tycker att den är. När man finner
ett praktiskt handlag någonstans, bör
det väl få komma till uttryck inte bara
i efterhand.

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

179

Herr AGERBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern sade
att det här bara var fråga om en justering
av ett gammalt anslagsändamål
och att man endast delvis slagit in på
nya vägar. Vi betraktar det inte som en
justering av ett gammalt anslagsändamål,
utan vi anser det vara en ganska
genomgripande ändring av den verksamhet
som tidigare bedrivits. Det är
det som gör att vi tycker, att det funnits
anledning att låta de lokala organen få
yttra sig. Det hade kanske inte spelat
så stor roll för vederbörande institutioner,
men — som jag tidigare sade —
skall det bli någon verklig nytta med en
sådan här verksamhet, så måste man ha
jordbrukarna med sig; de får inte vara
misstänksamma. Det hade varit bra, om
de hade haft litet tid på sig att sätta
sig in i vad det är fråga om och lokalt
diskutera förslaget, innan det genomfördes.
Nu verkar det ändå som en överrumpling,
när det kommer en proposition
och bara herrar riksdagsmän får
ta ställning till frågan.

Vidare sade jordbruksministern att
det här skulle vara fråga om en påspädning
av pengar. Jag har inte kunnat
uppfatta det så. Det är samma pengar
som tidigare använts för andra ändamål
men som nu kommer till användning
på ett nytt sätt.

Anledningen till att vi vänder oss mot
detta är, att den verksamhet med en
intensifierad upplysning och rådgivning
inom vissa norrländska län, som
nu bedrives, igångsattes så sent som
1956, när fraktbidragsmedlen avskaffades
för de mellersta norrlandslänen.
Man har alltså inte mer än just hunnit
komma i gång med denna verksamhet
och först nu har man börjat få se resultat
av den. Att denna verksamhet nu
skulle avbrytas eller i varje fall i mycket
stor utsträckning inskränkas tycker
vi inte är lämpligt.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern för -

Vissa norrlandsfrågor

utsätter att det inte kan vara tal om
annat än att vi som är benägna att gå på
reservationen i dag, inte har annat mål
än att få denna verksamhet så effektiv
som möjligt. Han förmenar emellertid
att den väg han själv föreslår är effektivare
än den vi har rekommenderat.

Jag har svårt att inse att den väg propositionen
anvisar på något sätt skulle
vara effektivare än vår. Om reservationen
vinner kan praktiskt taget alla de
pengar som därigenom står till buds användas
ute på fältet. Om jag läst propositionen
rätt skall man av dessa medel
i norrlandslänen avdela 300 000 kronor
till planläggning för den verksamhet
statsrådet i övrigt föreslår. Jag kan
inte förstå annat än att ur den enskilde
jordbrukarens synpunkt är den väg vi
anvisar effektivare. Statsrådet säger
också att den nuvarande verksamheten,
som skall naggas i kanten, blott kommer
enstaka brukningsenheter till del. Jag
kan inte heller förstå att de rationaliseringskungörelser
som gäller och ovanpå
vilka det bidrag som nu föreslås i propositionen
i princip skall falla liksom också
den extra verksamhet, som hushållningssällskapen
kan bedriva i kraft av
de medel de fick när man slopade fraktbidragen,
på något sätt skulle ha tagit
sikte på enstaka fastigheter. Båda formerna
för verksamhet kan komma samtliga
till del.

Jag delar jordbruksministerns uppfattning
att det kommer att uppstå problem
i samband med driftomläggningar
o. s. v., men därvidlag tror jag att man
skulle vinna minst lika mycket genom de
nuvarande möjligheterna, framför allt
om driftlån kunde komma i fråga, inte
bara vid nystart utan också vid driftomläggning.

Beträffande vad remissinstanserna
har sagt — i den mån de haft möjlighet
att yttra sig om förslaget — vill jag upprepa,
gentemot den enda instans jordbruksministern
ville åberopa, att när
det gäller användningen av pengarna sedan
fraktbidraget slopats, finns det inte

180 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Yissa norrlandsfrågor

någon enda remissinstans, såvitt jag förstår,
som är beredd att gå den väg statsrådet
föreslår. Jordbruksnämnden, Sveriges
lantbruksförbund, RLF och länsstyrelserna
i norrlandslänen har sagt
ifrån på den punkten när de haft att ta
ställning till besparingsutredningens förslag.

Jag vet inte om vi skall lia någon
längre överläggning om vad man skall
inlägga i ordet sekretess. På den punkten
har jag bara avsett att säga att om
de människor, som statsrådet vill sätta
sin tillit till för framtiden i detta sammanhang,
fått tillfälle att yttra sig över
förslaget tidigare, skulle detta ha sett
ut på annat sätt.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är självfallet mycket
glad över att jordbruksministern fortfarande
vill känna stark samhörighet
med sitt hemlän och med jordbruket i
Gästrikland, men jag tycker att jordbruksministern
kunde bevisa detta bättre
än genom att beröva landskapet det
bidrag det för närvarande har.

När man skall pröva frågan om bidrag
eller stödåtgärder till jordbruket,
vilka normer har man då att följa? Såvitt
jag förstår spelar läget, klimatet och
markens bördighet en betydande roll.
Som en gemensam mätare härvidlag har
man då att studera noterade hektarskördar.
Jag tillät mig i mitt tidigare anförande
att ange siffror från den officiella
statistiken rörande jordbruk med binäringar
för åren 1953—57. Jag håller alltjämt
fast vid att skördesiffrorna inte visar
nämnvärt bättre resultat i Gästrikland
än i de fyra norrländska länen. Endast
vårvete, höstraps, vårrybs och hö
från odlad jord visar något större hektarskördar
i Gästrikland. Siffrorna i fråga
finns tillgängliga, om jordbruksministern
skulle vilja studera dem.

Herr ÖSTLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet åberopade

hushållningssällskapet i Västerbottens
län. Jag skulle bli mycket förvånad om
yttrandet i fråga skulle kunna tagas till
intäkt för ett stöd för de planer som
rekommenderas i propositionen, bl. a,
för regionalplaneringen beträffande rationaliseringsverksamhet.
Den saken
måste nog ha missuppfattats. Jag bär
själv suttit med i detta sällskap och
jag har i varje fall inte kunnat förstå, att
något yttrande av denna innebörd skulle
ha kunnat gå till herr statsrådet.

Vid regionalplaneringen måste det
uppstå mycket stora svårigheter, särskilt
när det gäller att fastställa gränsområdena.
Besluten måste åtminstone bli
mycket orättvisa i fråga om de jordbrukare
som bor utanför gränserna till de
fastställda områdena.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Först vill jag ett ögonblick
återkomma till fru Boman. Hon
ville gärna bestyrka att jag uppfattat
henne rätt då hon sade att det var
frånvaron av anvisningar om de geografiska
områden som kunde komma i
fråga, som hade oroat jordbrukarna i
Norrbotten. Fru Boman frågade: Var
ligger dessa områden? Ja, om man frågat
fru Boman om den saken, borde det
inte ha varit svårt att få ett riktigt
svar, ty fru Boman kunde ha omtalat
att besked kunde lämnas av länets
lantbruksnämnd, hushållningssällskap
och lantmäterikontor. Svårare är det
inte.

Jag trodde, att på en punkt var fru
Boman och jag absolut överens — på
den punkten nämligen, att vi skall inte
medvetet förstärka »förmyndarväldet»
på områden, där vi kan undgå att göra
det, utan i stället sträva efter att uppgifter
kan delegeras till länsorganen. Jag
vidhåller, att vad som föreslås på den
punkten borde räknas förslaget till godo.

Herr Nilsson i Tvärålund och nu senast
herr östlund missuppfattade tydligen
vad jag sade om Västerbottens

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 181

läns hushållningssällskap. Hushållningssällskapet
har självfallet inte kunnat
yttra sig över det förslag som ingår i
propositionen, tv detta förslag har ju,
som herrarna vet, inte varit remitterat.
Jag framhöll mycket klart, tyckte jag
själv, att det var ur remissutlåtandet
från Västerbottens läns hushållningssällskap
över betänkandet från utredningen
om återstående olösta norrlandsfrågor
som jag tillät mig att ordagrant
citera. Detta uttalande åberopade jag
liksom yttranden från en råd utredningar
— bl. a. 1958 års besparingsutredning,
som önskade en effektivare
användning av medlen. Förslaget i propositionen
avser just att tjäna det syfte
som bl. a. det hushållningssällskap, som
herr östlund tillhör, begärt i ett annat
sammanhang.

Nu säger herr Agerberg, klokt och
realistiskt och riktigt, att det är givetvis
lättare att få igenom en sak, klok
eller inte klok, om man har vederbörande
med sig. Jag vet inte om misstron —
ty jag tar för givet att det finns en sådan
— beror mera på propositionens
innehåll än på den presentation den
fått; det vågar jag inte ha någon bestämd
mening om. Men om kritikerna
och reservanterna har bedrivit upplysningen
med samma argument som dem
de använt här i debatten, är jag absolut
inte förvånad över att det ännu kan
finnas någon form av misstro. Jag är
emellertid övertygad om att herr Agerberg
m. fl., ifall kammaren fattar det
kloka beslut som jag hoppas den kommer
att fatta, skall hjälpa till att visa,
att beslutet innebär ett sätt att förstärka
effektiviteten i de rationaliseringsfrämjande
åtgärder som övre Norrland
är i behov av.

Herr Fälldin till sist, ifrågasatte om
förslaget verkligen innebar någon förstärkning,
då de pengar som ges till
planläggning enligt honom inte skulle
komma jordbrukarna till del. Men snälla
herr Fälldin, nog är vi väl överens att
väl planlagda åtgärder bör vara en ga -

Vissa norrlandsfrågor

ranti för att de som det gäller får ut
det mesta möjliga av åtgärderna. Jag
hoppas att herr Fälldin inte menar, att
alla bidrag som det saknas plan bakom
är bättre — jag har motsatt uppfattning.
För dessa nya anslag, som herr
Fälldin menar skulle vara sämre än
det ordinarie anslaget, därför att de inte
skulle komma nytillkommande ägare till
del, gäller exakt samma princip som
gällt tidigare.

Herr talman! Om Gästrikland skall
jag göra upp med herr Eriksson i
Bäckmora vid annat tillfälle.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag framhåller att
den nuvarande verksamheten i varje
fall på kort sikt de facto måste vara
effektivare än den statsrådet föreslår,
finner statsrådet anledning fråga, om
den verksamhet är den bästa, som bedrivs
utan plan. Då har jag anledning
att i min tur fråga: Menar statsrådet
att exempelvis den verksamhet som bedrivs
i områdena för intensifierad upplysnings-
och rådgivningsverksamhet,
den verksamhet som potatisinstruktören
bedriver eller den ytterligare verksamhet,
som hushållningssällskapen bedriver,
är planlös?

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hörde med intresse
att statsrådet mycket varmt uttalade
sig för att det skulle ske en planläggning.
Jag vill då bara konstatera, att
vad det norrländska skogsproduktionsanslaget
beträffar är problemet, att det
är skogsvårdsplaner upprättade som inte
kan utnyttjas, därför att medel inte
finns tillgängliga. Det vore önskvärt
med en uppräkning i stället för minskning
av anslaget för lappmarkens vidkomm
ande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort

genmäle:

Herr talman! I sitt första anförande

182 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Vissa norrlandsfrågor

sade jordbruksministern, att denna proposition
var resultatet av många, många
utredningar. Jag har inte det intrycket,
men om så ändå skulle vara fallet är
väl det uttrycket tillämpligt, att ett berg
kan föda en råtta.

Vad det här är fråga om är ju, att
precis det antal kronor, som tidigare
gått till verksamheten, skall på nytt
slussas ut men på andra vägar. Vi från
centerpartiet har kritiserat, att man
kopplat på en verksamhet, som tidigare
är placerad inom ett annat statligt organ
och som blivit något av ett fiasko.
De som försvarat propositionen har
inte gjort någon invändning mot vår
kritik.

Statsrådet undrade, om det var vi kritiker
som presenterat detta förslag för
dem som yttrat sig i våra hemtrakter.
Jag vill då säga, att jag för min del
frågat dem som själva läst propositionen.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Första kammaren har
redan beslutat i denna fråga och biträtt
jordbruksutskottets förslag i utlåtandet
nr 18. För min del är jag också beredd
att biträda utskottsförslaget. Här i kammaren
har det emellertid yrkats bifall
bl. a. till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr 1. Med anledning
härav vill jag, ärade kammarledamöter,
särskilt framhålla ett par saker.

Om kammaren skulle biträda yrkandet
i reservation nr 1 innebär det, att
det statliga stödet till det norrländska
jordbruket skall utgå enligt nu gällande
grunder och därmed också ett oförändrat
fraktbidrag för fodersändningar i
Norrland. Men det innebär också, att
om kammaren bifaller utskottsförslaget
i övriga punkter, så kommer att till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. anvisas förutom av Kungl.
Maj:t äskat anslag ytterligare en halv
miljon kronor av de fraktbidragsmedel,
som enligt reservationen nr 1 skall kvarstå
under anslaget till bidrag till pro -

duktionsbefrämjande åtgärder i Norrland.
Kammaren kommer alltså vid bifall
till reservation nr 1 att tillstyrka ett
anslag till ifrågavarande ändamål, som
med 500 000 överstiger vad såväl Kungl.
Maj:t som jordbruksutskottet avsett.
Med hänvisning till dessa förhållanden
finner jag mig föranlåten att framställa
följande särskilda yrkande.

Därest denna kammare skulle bifalla
den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 fogade reservationen nr 1 yrkar
jag att kammaren måtte under J) i utskottets
utlåtande

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna I: 547
och II: 685,1: 549 och II: 679,1: 552 och
II: 682, I: 555 och II: 675, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, samt I: 556
och 11:681 under anslaget till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
för budgetåret 1960/61 för fullföljande
av skogsvårdsåtgärder inom lappmarkerna
in. m. upptaga en anslagspost å
1 000 000 kronor, samt
under M) i utskottets utlåtande

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag, såvitt nu är i fråga, å
motionerna I: 547 och II: 685,1: 549 och
II: 674,1: 552 och II: 682 samt I: 555 och
II: 675 å riksstaten för budgetåret
1960/61 under nionde huvudtiteln till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
m. m. anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag finner mig föranlåten
säga, att vi från vårt håll har yrkat
bifall till reservation nr 1, men vi har
även framställt ett yrkande i fråga om
det norrlänska skogsproduktionsanslaget,
som återfinns under reservation nr
2, och det yrkandet står fast, även om
herr Persson i Appuna uttalar hotelser
å kammarens vägnar.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara för undvi -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 183

kande av missförstånd erinra om att vi
i reservation nr 1 visserligen föreslagit
en medelsanvisning, som med 500 000
kronor överstiger den som jordbruksutskottet
föreslagit. Den överensstämmer
emellertid med vad Kungl. Maj :t föreslagit.
Å andra sidan har i reservation nr
3 föreslagits en så mycket lägre medelsanvisning
till de skogsvårdande åtgärderna,
att förstnämnda anslagshöjning
därigenom blir utjämnad. Vi, som svarar
för reservation nr 3, har alltså inte
föreslagit ökad medelsanvisning i förhållande
till Kungl. Maj :t eller den del
av jordbruksutskottets ledamöter, som
dikterat utskottsutlåtandet.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Om herr Larsson i Hedenäset
hade lyssnat noga på mig skulle
han funnit följande.

Jag sade att om kammaren bifaller
reservation nr 1 innebär detta att fraktbidraget
i Norrland skall utgå med

1 300 000 kronor. Det är väl riktigt?
Kommer sedan kammaren att bifalla utskottets
förslag i fortsättningen, innebär
det att anslaget till skogsvårdande åtgärder
i Norrland ökas med 500 000
kronor. Det är vad jag velat framhålla,
därför att det blir kontentan om riksdagen
beslutar enligt reservation nr 1.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Får jag bara tillägga att
vårt yrkande är oförändrat, alltså

2 550 000 kronor för jordbruksdelen och
2 700 000 kronor för skogsdelen.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Det är om fraktbidraget
vi nu talar. Kungl. Maj :t har i sin proposition
föreslagit att av de 1,3 miljon
kronor, som för närvarande utgår till
fraktbidrag i Norrland, skall 800 000
kronor användas för vissa rationaliseringsåtgärder
och 500 000 kronor skall
kvarstå för fraktbidrag, medan reservation
nr 1, som samtliga borgerliga
partier skrivit under, föreslår att frakt -

Vissa norrlandsfrågor

bidraget alltjämt skall utgå med 1 300 000
kronor. Vidare sade jag att om kammaren
i fortsättningen följer utskottet och
inte reservanterna, kommer det att innebära,
att man ökar anslaget till skogsvårdande
åtgärder i Norrland med
500 000 kronor. Utskottet har nämligen
sagt att det anser, att dessa 500 000 kronor
bättre kan användas för skogsvårdande
åtgärder och därför kommer att
föreslå detta.

Jag har velat säga till dem, som nu
skall utarbeta förslag för att kunna sänka
skatterna, att om ni följer reservation nr
1, kommer det att innebära, att ni ökar
utgifterna med 500 000 kronor.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Om kammaren är så
klok att den följer reservation nr 1 år
den naturligtvis lika klok i fortsättningen
och följer inte heller då utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av herr Nils Hansson m. fl. i motsvarande
del; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Östlund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I A) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1)
av herr Nils Hansson m. fl. i motsvarande
del.

184 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Vissa norrlandsfr&gor

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivt ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 99 ja
och 106 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen 1) av
herr Nils Hansson m. fl. i förevarande
del.

Mom. IB och I C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. I D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till de i
ämnet väckta motionerna I: 545 och
11:676; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. IE

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I F

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i de i
ämnet väckta motionerna 1:557 och
II: 688; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. 1 G

Kammaren biföll den vid utlåtandet
fogade reservationen 1) av herr Nils
Hansson m. fl. i förevarande del.

Mom. I H

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i de
i ämnet väckta motionerna 1:548 och
II: 677; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. I J

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till l:o) utskottets
hemställan; 2:o) reservationen 2) av
herr Jonasson m. fl. i motsvarande del;
3:o) reservationen 3) av herr Nils Hansson
m. fl. i samma del; 4:o) det av herr
Persson i Appuna under överläggningen
framställda yrkandet; samt 5:o) motionerna
I: 547 och II: 685 i förevarande
del; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Östlund begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de fyra återstående
propositionerna, av vilka herr
förste vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Persson i
Appuna votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr förste
vice talmannen nu fann den under 3:o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande denna kontraproposition
äskade herr Persson i Appuna
likväl votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontraproposition i den förberedande
voteringen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 185

herr förste vice talmannen nu fann den
under 4:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande sistnämnda
kontraproposition äskade dock herr
Nilsson i Gävle votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i den votering, som kommer
att företagas för fastställande av
kontraproposition i voteringen om
kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets hemställan
i mom. I J) i utskottets utlåtande nr
18 antager det förslag som innefattas i
det av herr Persson i Appuna under
överläggningen framställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1:547 och 11:685 i förevarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Gävle
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 102 ja och
33 nej, varjämte 71 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Vissa norrlandsfrågor

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets hemställan i
mom. IJ) i utskottets utlåtande nr 18
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Nils Hansson m. fl. avgivna,
med 3) betecknade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Persson i Appuna under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han ansåge
tvekan kunna råda angående omröstningens
utgång, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 103 ja och 94 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets hemställan i
mom. IJ) i utskottets utlåtande nr 18
antager det förslag, som innefattas i den
av herr Jonasson m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

186

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Vissa norrlandsfrågor

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3) av herr Nils Hansson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnde
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 37 ja och
77 nej, varjämte 92 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I J) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 3)
av herr Nils Hansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 98 ja och
105 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid

utlåtandet fogade reservationen 3) av
herr Nils Hansson m. fl. i förevarande
del.

Mom. I K

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 3) i
motsvarande del; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Agerberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I K) i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

3) av herr Nils Hansson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 125
ja och 77 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I L

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I M

Utskottets hemställan förklarades be -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 187

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

svarad genom kammarens beslut under
mom. I J) och I K).

Mom. 1 N—mom. II

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Omorganisation av lantmäteriväsendet

och rikets allmänna kartverk, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och
rikets allmänna kartverk, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1960/61 beräkna dels (p. 123
och 124) till Lantmäteristyrelsen: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag
av 1 922 400 kronor respektive 240 700
kronor, dels (p. 125 och 126) till Lantmäteristaten:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 25 439 700 kronor
respektive 5 297 800 kronor, dels
(p. 127 och 128) till Lantmäteristaten:
Utrustning och till Utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal m. fl. reservationsanslag
av 400 000 kronor respektive
421 100 kronor, dels (p. 129) till
Bidrag till kostnader i samband med
lantmäteri- och vägförrättningar m. m.
ett förslagsanslag av 345 000 kronor,
dels (p. 130 och 131) till Rikets allmänna
kartverk: Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 6 161 800
kronor respektive 713 200 kronor, dels
ock (p. 132, 133 och 134) till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m., Utrustning
m. m. och Utbildningskurser
för viss personal reservationsanslag av
1 830 000 kronor, 300 000 kronor respektive
4 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 4 mars 1960 avlåten proposition,
nr 74, vilken hänskjutits till

jordbruksutskottet, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
de framlagda förslagen till vissa ändringar
i fråga om lantmäteriväsendets
organisation, dels godkänna de framlagda
förslagen rörande vissa organisationsändringar
vid rikets allmänna kartverk,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningarna
för lantmäteristyrelsen och
lantmäteristaten, vilka angivits i propositionen,
dels fastställa viss angiven avlöningsstat
för lantmäteristyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels fastställa viss angiven
avlöningsstat för lantmäteristaten,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, dels för budgetåret
1960/61 anvisa till Lantmäteristyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 1 936 800 kronor respektive
240 700 kronor, till Lantmäteristaten:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 25 790 700 kronor respektive
5 297 800 kronor, till Lantmäteristaten:
Utrustning ett reservationsanslag av
400 000 kronor, till Utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal m. fl. ett reservationsanslag
av 421 100 kronor, till
Bidrag till kostnader i samband med
lantmäteri- och vägförrättningar m. m.
ett förslagsanslag av 345 000 kronor,
dels fastställa viss angiven avlöningsstat
för rikets allmänna kartverk, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels för budgetåret
1960/61 anvisa till Rikets allmänna
kartverk: Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 6 161 800 kronor respektive
713 200 kronor, till Rikets allmänna
kartverk: Kartarbeten m. m., Utrustning
in. m. och Utbildningskurser
för viss personal reservationsanslag av
1 830 000 kronor, 300 000 kronor respektive
4 000 kronor, dels ock godkänna i
propositionen föreslagna grunder för ny
lantmäteritaxa.

Utskottet hade i detta sammanhang

188 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

behandlat ett antal till utskottet hänvisade
motioner, däribland motionerna:

I: 559 av herr Andersson, Torsten, och
herr Larsson, Sigfrid, likalydande med
II: 694 av herr Larsson i Hedenäset, i
vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte besluta att samtliga nuvarande
förste mätningsteknikertjänster i Ae 15
utbyttes mot förste mätningsteknikertjänster
i Ae 17, att mätningsteknikertjänster
i Ae 13 och Ae 11 utbyttes mot
förste mätningsteknikertjänster i Ae 15
till så stort antal att sammanlagda antalet
tjänster i Ae 15 och Ae 17 uppginge
till 145 stycken och att i anledning därav
förslaget till avlöningsstat för lantmäteristaten,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61, måtte
ändras på sätt i motionerna angivits;

1: 560 av herr Bergh, Ragnar, m. fl.
och II: 701 av herr Hseggblom m. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts
att riksdagen vid behandling av proposition
nr 74 måtte besluta dels att antalet
distrikt vid lantmäteriets distriktsorganisation
fastställdes till 119 med
119 distriktslantmätartjänster i Ao 26,
dels att 10 chefstjänster i Ae 26 inrättades
för specialorganisationerna, dels att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till
förläggning av utbildningen av lantmäteriets
mätningstekniker till de tekniska
läroverken samt dels att likaledes i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till
förbättrande av lönesättningen inom
lantmäteriet för till mätningstekniker
utbildad personal;

I: 564 av herr Nilsson, Ferdinand, likalydande
med II: 697 av herr Grebäck,
i vilka motioner hemställts att riksdagen
vid behandling av ifrågavarande proposition
måtte medge att den nya indelningen
av landet i lantmäteridistrikt
skulle avse högst 119 distrikt samt anvisa
medel för en organisation av nämnda
omfattning och att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför

erforderliga personalramar samt avlönings-
och omkostnadsstater m. m.;

1:566 av herr Persson, Einar, m. fl.
och II: 698 av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., i vilka likalydande motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta dels
att Kopparbergs län skulle vara indelat
i tio lantmäteridistrikt, dels att nu gällande
kungörelser om statsbidrag till
bestridande av förrättningskostnaderna
vid vissa lantmäteriförrättningar inom
Kopparbergs län skulle äga tillämpning
även å nytillkommande förrättningar;

1: 567 av herr Pålsson m. fl., likalydande
med II: 699 av herr Larsson i
Norderön m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels uttala
att det vore angeläget att arbetet med
att upprätta ekonomiska kartor för det
inre av Norrland påskyndades, dels besluta
att antalet lantmäteridistrikt i riket
skulle vara högst 115, dels ock uttala
att vid indelningen av riket i lantmäteridistrikt
de angelägna rationaliseringsuppgifterna
inom skogsbruket i
Norrland borde beaktas;

1:569 av herr Svedberg, Erik, m. fl.
och II: 693 av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts att riksdagen måtte medge
att den nya indelningen av landets lantmäteriväsende
finge omfatta högst 118
lantmäteridistrikt i enlighet med vad i
motionerna anförts samt anvisa medel
till en organisation av nämnda omfattning
och att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till härför erforderliga
personalramar samt avlönings- och omkostnadsstater
m. m.;

I: 570 av herr Åkesson och herr Nilsson,
Yngve, likalydande med II: 700 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., i vilka
motioner hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att någon indragning av Klippans
lantmäteridistrikt icke skulle ske;

II: 671 av herr Antby, däri hemställts
att riksdagen måtte besluta att antalet

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 189

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

lantmäteridistrikt fastställdes till av
lantmäteristyrelsen föreslagna 119
distrikt; samt

11:696 av herr Henningson i Visby
och herr Arweson, vari hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 74 måtte besluta att antalet
lantmäteridistrikt i riket skall vara
högst 119 samt uttala att två av dessa
distrikt borde vara placerade i Gotlands
län.

Under förmälan att uttalandena och
förslagen i propositionen, i den mån de
ej särskilt berörts i utskottets utlåtande,
icke föranlett någon erinran från dess
sida, hemställde utskottet

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
och med avslag å motionen
II: 671 ävensom, såvitt nu vore i fråga,
motionerna I: 560 och II: 701,1: 562 och
11:690, 1:564 och 11:697, 1:567 och
11:699, 1:569 och 11:693 samt 11:696
besluta, att antalet lantmäteridistrikt
från och med den 1 januari 1961 skulle
vara högst 110;

B. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 561,
1:563 och 11:695, 1:565 och 11:691,
1:568 och 11:692 samt 1:570 och
II: 700 ävensom, såvitt nu vore i fråga,
motionerna I: 559 och II: 694,1: 560 och
11:701, 1:562 och 11:690, 1:566 och
11:698, 1:567 och 11:699 samt 11:696
godkänna de förslag i övrigt till vissa
ändringar i fråga om lantmäteriväsendets
organisation, m. m., som utskottet
framlagt;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:567 och
II: 699, såvitt nu vore i fråga, godkänna
de förslag rörande vissa organisationsändringar
vid rikets allmänna kartverk,
m. m., som framlagts;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:560 och 11:701,

1:562 och 11:690, 1:564 och 11:697
samt I: 569 och II: 693, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för lantmäteristyrelsen
och lantmäteristaten, vilka angivits
i det föregående;

IV. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 559 och II: 694,
såvitt nu vore i fråga,

1) fastställa i utskottets hemställan intagen
avlöningsstat för lantmäteristyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

2) å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln till Lantmäteristyrelsen:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 1 936 800 kronor;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 559 och II: 694,
1:560 och 11:701, 1:562 och 11:690,
1:564 och 11:697 samt 1:569 och
II: 693, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga,

1) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för lantmäteristaten, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

2) å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantmäteristaten: Avlöningar
ett förslagsanslag av 25 790 700 kronor;

b) till Lantmäteristaten: Omkostnader
ett förslagsanslag av 5 297 800 kronor;

VI. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning å riksstaten
för budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln,
anvisa

a) till Lantmäteristyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 240 700 kronor; b)

till Lantmäteristaten: Utrustning
ett reservationsanslag av 400 000 kronor; c)

till Utbildningskurser för viss
lantmäteripersonal m. fl. ett reservationsanslag
av 421 100 kronor;

190 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

d) till Bidrag till kostnader i samband
med lantmäteri- och vägförrättningar
m. m. ett förslagsanslag av 345 000 kronor; VII.

att riksdagen måtte, med bifall till
KungL Maj :ts framställning,

1) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för rikets allmänna
kartverk, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61;

2) å riksstaten för budgetåret 1960/61
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Rikets allmänna kartverk: Avlöningar
ett förslagsanslag av 6 161 800
kronor;

b) till Rikets allmänna kartverk: Omkostnader
ett förslagsanslag av 713 200
kronor;

c) till Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
1 830 000 kronor;

d) till Rikets allmänna kartverk: Utrustning
m. in. ett reservationsanslag av
300 000 kronor;

e) till Rikets allmänna kartverk: Utbildningskurser
för viss personal ett
reservationsanslag av 4 000 kronor;

VIII. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna de i det föregående
föreslagna grunderna för ny lantmäteritaxa; B.

med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I: 566 och II: 698, såvitt nu vore
i fråga, besluta att statsbidragsgivningen
jämlikt kungörelserna 1935: 84 och
1943:388 angående bestridande av förrättningskostnaderna
för vissa lantmäteriförrättningar
i Kopparbergs län
skulle upphöra per den 1 juli 1960 utom
vad gällde redan påbörjade förrättningar.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Sigfrid Larsson, Hseggblom
och Antby.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sigfrid Larsson, Eskils -

son, Nils Hansson, Jonasson, Uno Olofsson,
Hseggblom, Antby, östlund och Rimås,
vilka ansett att utskottet bort under
I A och III hemställa att riksdagen
måtte

I A. med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna 1:560
och 11:701, 1:564 och 11:697, 11:671
samt II: 696, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med avslag, såvitt
nu vore i fråga, å motionerna
1:562 och 11:690, 1:567 och 11:699
samt I: 569 och II: 693 besluta, att antalet
lantmäteridistrikt från och med den
1 januari 1961 skulle vara högst 119;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 560 och II: 701 samt I: 564 och II: 697,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag, såvitt nu vore
i fråga, å motionerna I: 562 och II: 690
samt 1:569 och 11:693, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för lantmäteristyrelsen
och lantmäteristaten, vilka angivits
i reservationen, samt vidtaga de
åtgärder, som i övrigt kunde bli erforderliga
vid fastställande av en lantmäteriorganisation
av högst 119 distrikt;

2) av herr Sigfrid Larsson, som ansett
dels att utskottets utlåtande bort i vissa
delar kompletteras och ändras, dels
att till utskottets hemställan under I
bort fogas följande yrkande:

»I. C. i anledning av motionerna I: 559
och II: 694 i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad i det föregående anförts
beträffande lantmäteriteknikernas
löneläge.»

3) av herrar Sigfrid Larsson och Persson
i Tandö, vilka ansett att utskottet
under VIII B bort hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj :ts
framställning och med bifall till motionerna
I: 566 och II: 698, såvitt nu vore i
fråga, besluta att statsbidragsgivningen
jämlikt kungörelserna 1935:84 och
1943:388 angående bestridande av förrättningskostnaderna
för vissa lantmä -

Nr 15 191

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

teriförrättningar i Kopparbergs län
skulle fortfara;

4) av herr Persson i Tandö, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HiEGGBLOM (h):

Herr talman! Det utlåtande som vi nu
skall behandla omfattar en ganska betydande
proposition, som gäller såväl
lantmäteriväsendet som rikets allmänna
kartverk. Såvitt jag kunnat finna är det
fråga om anslag på mellan 30 och 40
miljoner kronor. När emellertid denna
fråga kommit under riksdagens behandling
så är det egentligen endast en —
men betydande — detalj, som blivit föremål
för såväl motionärers som reservanters
uppmärksamhet. Det är lantmäteriets
distriktsorganisation. Att riksdagen
speciellt intresserat sig för just denna
del av propositionen hänger väl
samman med att riksdagsmännen när
det gäller lantmäteriets distriktsorganisation
måste anse sig besitta en sakkunskap
av väsentligt mera ingående art än
den som departementet har kunnat prestera.
Vidare är denna lantmäteriets distriktsorganisation
en serviceorganisation
som staten tillhandahåller fastighetsägarna
i landet med monopolrätt så
fort det gäller svensk landsbygd. Det är
klart att alla de som är berörda av detta
statliga monopol och över huvud taget
inte kan skaffa sig en bit svensk mark
genom skifte eller dylikt utan att hänvisas
till denna lantmäteriorganisation
är intresserad av att den fyller rimliga
krav på en något så när fulltrimmad service.

I det fallet har de gångna tidernas
förhållanden lämnat mycket övrigt att
önska. Departementschefen nödgas ju
redovisa i sin proposition, att ett fullföljande
av de ärenden som balanseras
inom lantmäteriets distriktsorganisation
tar en arbetstid av femton månader för
samtliga dem som för närvarande är anställda
inom lantmäteriorganisationen

— det betyder alltså en väntetid i medeltal
på över ett år.

Nu har departementschefen skrivit en
vacker devis när han gjort en sammanfattning
av vad propositionen åsyftar,
nämligen att han skall ge lantmäteriet
tillräcklig kapacitet i förhållande till efterfrågan
på dess tjänster. Riksdagen
har väl bara att hoppas, att den önskan
i någon mån skall kunna förverkligas,
men man är nog litet fundersam över
huruvida den uppläggning av reorganisationen,
som propositionen har valt, i
alla delar är fullt lyckligt funnen. Enligt
min mening torde nog departementschefen
ha satsat litet för mycket på centraliseringen
av lantmäterdistrikten och låtit
den frågan komma väl mycket i förgrunden.

Det är inte så säkert att en centralisering
av en serviceorganisation som
omspänner hela landet bjuder lika stora
fördelar som centraliseringen kan göra,
om man till ett organ kan sammanföra
flera organ som arbetar på samma orter,
så att man kan åstadkomma väsentliga
minskningar i kostnaderna genom att
göra vissa administrationsanordningar
gemensamma.

Vad jag befarar när vi enligt regeringens
förslag centraliserar de förutvarande
148 lantmäteridistrikten till 110
är att en hel del resor måste bli väsentligt
förlängda. Inför utskottet har det
redovisats en beräkning av vad denna
centralisering betyder i ökade resekostnader.
Med ledning av den uppgiften
har jag för min del gjort den uträkningen,
att de ökade resekostnaderna måste
betyda en ökning av resorna med ungefär
25 000 mil för de förrättningsmän
som skall fungera i den nya organisationen.

Man har som skäl för centraliseringen
framhållit, att chefen, lantmätaren med
den högsta utbildningen, skall inom distriktet
välja ut de mest betydelsefulla
uppgifterna och låta biträdande lantmätare
och framför allt tekniker ta hand
om mindre betydelsefulla detaljer. Men

192 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

när distrikten görs så här stora blir resultatet
att de kvalificerade tjänstemännen
får använda en del av sin tjänstetid
till att vara sina egna chaufförer i sina
egna bilar, och det kan ju ändå inte innebära
någon förbättring av utnyttjandet
av de mest kvalificerade tjänstemännens
arbetstid och arbetsförmåga.

Detta syftemål, att man skall få till
stånd en fördelning mellan de mera betydelsefulla
objekten och de mindre betydelsefulla
objekten vid en förstoring
av distrikten, kanske kan göra sig gällande
i en framtid, när man avverkat arbetsbalansen,
men så länge denna arbetsbalans
ligger kvar med uppgifter
som sträcker sig över femton månader
framåt måste det inom praktiskt taget
varje nuvarande lantmäteridistrikt finnas
möjligheter att göra ett urval av sådana
objekt som kräver högt kvalificerad
förrättningsman och sådana som
kan skötas av mätningstekniker. Först
när arbetsbalansen är borta kan en centralisering
bli nödvändig för att skapa
förutsättningar för en uppdelning av arbetet
mellan de högst kvalificerade och
de mindre kvalificerade tjänstemännen.
Förrän vi kommit dithän kan vi inte
räkna med att en centralisering ger oss
några fördelar. Däremot ger den oss alldeles
avgjort nackdelar, om vi ser saken
ur servicesynpunkt. De som skall ha
lantmäteriförrättning får räkna med att
i alla dessa förstorade distrikt få längre
avstånd till förrättningsmannen. I den
mån de behöver söka distriktslantmätaren
— och det är framför allt de kommunala
tjänstemännen och förtroendemännen
som har anledning att då ocn
då söka kontakt med lantmäterikontoret
i distriktet — har de anledning att
räkna med att få sina besvär förstorade.
Därför kommer centraliseringen att
medföra nackdelar.

Det gäller alltså för riksdagen att fatta
beslut om en så klok omformning som
möjligt av den nuvarande distriktsorganisationen.
Det är här som riksdagsmän
som motionerat har ansett sig ha

en sakkunskap att ställa vid sidan om
den som Kungl. Maj:t presenterar. När
det gäller en lokal organisation måste
vi såsom jag förut har sagt tillmäta
riksdagsmännen en ganska betydande
sakkunskap. Jag tycker för min del att
en departementschef hur ömtålig han
än är om sin ära att få igenom en proposition
oantastad borde kunna finna
sig lättast till rätta med sådana justeringar
som göres av riksdagsmän som
känner de lokala förhållandena.

Jag beklagar att departementschefen
av okänd anledning har ansett det lämpligt
att vältra stenar i vägen för riksdagsmännens
möjligheter att ta ställning
till frågan om organisationens utformning
ute i landet genom att i propositionen
meddela, att det föreslagna
antalet lantmäteridistrikt, nämligen 110
är fastlåst genom den överenskommelse
som träffats mellan chefen för jordbruksdepartementet,
chefen för civildepartementet
och ombud för lantmäteritjänstemännen.
Den saken redovisades
när jordbruksutskottet behandlade ärendet,
så det var inte någonting okänt, att
här förelåg en sammankoppling med
frågan om i vilken lönegrad distriktslantmätarna
i de tillämnade 110 distrikten
skulle sättas enligt detta avtal. Men
jordbruksutskottet ansåg väl för sin del
att om det över huvud taget skulle representera
riksdagens fria prövningsrätt,
hade det anledning att till saklig behandling
uppta varje motion som var
väckt i denna fråga och som lagligen
remitterats till jordbruksutskottet.

Sedan förekom det som ju oftast förekommer
i utskotten och som gör arbetet
i riksdagen till en inte alltid tråkig
och otrevlig syssla. När vi salt vid utskottsbordet
och diskuterade denna fråga,
som man ju inte gärna kan lägga
några politiska synpunkter på, eftersom
det väl inte finns någon organisation i
landet som i samma mån som lantmätarnas
står absolut fri från varje misstanke
att ha någonting med politik att
göra, kunde vi där resonera om vad som

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 193

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

skulle vara det lämpligaste. Utskottet
enades sedan om att förorda i stället för
110 lantmäteridistrikt som Kungl. Maj:ts
förslag innebar 119 som lantmäteristyrelsen
för sin del hade förordat och som
på ett distrikt när sammanföll med vad
experterna i utredningen hade föreslagit.
När beslutet fattades hade vi trots
att propositionen inte säger vilka distrikt
som skall försvinna en ganska god
bild av hur situationen skulle te sig. Vi
kunde konstatera att det framför allt
var glesbygderna som skulle drabbas
av den minskning från 119 som lantmäteristyrelsen
förordat till 110 som
Kungl. Maj:ts proposition innebar.

Det fattades ett definitivt beslut i
jordbruksutskottet. Det fattades, om jag
inte minns fel, med 11 röster mot 9 och
bland de 11 var samtliga partier i utskottet
representerade. Så hade man
tänkt att det hela skulle presenteras
för riksdagen. Men sedan hände det som
redovisas i det särskilda yttrandet, att
ordföranden i statsutskottets femte avdelning
avlät en skrivelse till jordbruksutskottets
ordförande med ett påpekande
av de överläggningar och förhandlingar
som ägt rum och om vilka, såsom
jag nämnde, utskottet inte på något sätt
var ovetande.

Jag vet inte vad jag skall säga om
den skrivelsen. Beträffande innehållet
har jag ingenting att anmärka, ty utskottet
visste före behandlingen allting
som står i skrivelsen. Jag ställer mig
frågan vad avsikten var. Jag ställer mig
frågan om skrivelsen möjligen var rekvirerad
av de ledamöter som i utskottet
kom i minoritet och som kanske ville få
en möjlighet att påverka de två ledamöter
från regeringspartiet, som stannat i
majoritetsställning. Jag gör den reflexionen
därför att den enda ändring som
skedde med anledning av skrivelsen var
att de två ledamöterna — jag skall inte
nämna namnen, eftersom jag tycker att
de inte behöver skylta i protokollet i
sådant sammanhang — ändrade sin
13 — Andra kammarens protokoll 1960.

ståndpunkt, varigenom utskottsutlåtandet
fick den utformning som det nu har.

Jag har inte blivit tillfrågad av någon,
hur jag skulle ha gjort, om jag varit i
samma ställning som utskottets ordförande
och fått motta denna skrivelse.
Men om jag hade blivit tillfrågad, så
skulle jag ha sagt att jag skulle kastat
bort skrivelsen och meddelat dem som
skickat av densamma, att dessa saker
visste vi förut. Det hade vi klart för oss
innan vi tog ståndpunkt. Och enligt min
mening fanns det ingen anledning att
riva upp ett definitivt beslut på grund
av att en skrivelse med samma innehåll
som propositionen kom utskottet till
handa.

Sedan skulle jag också haft anledning
att protestera därför att jag inte gillade
den metod som kom till användning när
man rubbade det tidigare beslutet. Det
finns visserligen ingen praxis kodifierad
därvidlag, och i jordbruksutskottet
tror jag inte att vi över huvud taget har
någon praxis i det avseendet. Men när
vi fattat ett majoritetsbeslut, så brukar
inte minoriteten lägga sig i den skrivning,
som majoriteten bestämmer sig
för, utan de som fattat beslutet får sedan
klara av skrivningen. Så går det
till i andra utskott. Men så skedde inte
här, och därför finns det ingen annan
möjlighet för en enskild riksdagsman än
att protestera.

Eftersom vi nu har civilministern
närvarande och då ju han spelar en mer
framträdande roll än jordbruksministern
vid dessa förhandlingar, vill jag
säga att man från statsrådens sida nog
bör vara litet lyhörd vid förhandlingarna,
så att man inte skapar sådana situationer
som nu inträffat, där åtminstone
vissa av riksdagens ledamöter känner
sig bundna i sitt handlingssätt av ett ingånget
avtal. Såvitt jag förstår har vi
accepterat att böja oss för avtal vad gäller
löner och arbetsvillkor. Men att från
denna grund, som vi väl får säga är accepterad
inom riksdagen, gå vidare och
Nr 15

194 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

säga att ett avtal med en tjänstemannaorganisation
också skall ha inflytande
på organisationens utformning — t. ex.
när det gäller lantmäteriets distriktsorganisation
— är ett sätt att träda riksdagens
frihet att behandla Kungl. Maj:ts
propositioner för när, och jag skulle
djupt beklaga om detta upprepades.
Jag hoppas dock att så icke skall bli
fallet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1, av herr Sigfrid
Larsson m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Fröding
(h) och Hedin (h).

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har här fått rådet
att vara litet lyhörd, när jag förhandlar.
Jag vågar försäkra herr Haeggblom att
jag alltid är lyhörd vid förhandlingar.
Det ingår i förhandlingsarbetet att vara
det.

Om sedan herr Haeggblom också hade
varit en smula lyhörd för vissa nyanser,
som han tydligen i detta sammanhang
inte har observerat, så skulle kanske
hans omdöme om min insats på detta
område ha blivit en helt annan. Eller
har jag möjligen missuppfattat herr
Haeggblom? Jag fick det intrycket av
herr Hseggbloms anförande, att jag skulle
ha förhandlat om 110 distrikt i lantmäteriorganisationen.
Några sådana
förhandlingar har aldrig förekommit.
Vad som förevarit vid förhandlingarna
har varit överläggningar om lönerna och
anställningsvillkoren i övrigt. Det förekommer
över huvud taget aldrig några
förhandlingar mellan civildepartementet
och personalorganisationerna rörande
utformningen av ett verk eller en
organisation i staten. Jag förutsätter
vid dylika förhandlingar att det är ting
som bara angår Kungl. Maj:t och riksdagen.

Däremot är det ganska naturligt att vi
förhandlar om arbetsuppgifterna i skilda
organisationer, och så har också varit
fallet vid detta tillfälle. För att bekräfta
riktigheten av dessa mina uttalanden
skall jag be att få föredra § 1 i förhandlingsprotokollet,
som lyder så:

»Sedan företrädarna för civil- och
jordbruksdepartementen — på grundval
av inom jordbruksdepartementet utarbetade
förslag till omorganisation inom
ifrågavarande områden — under förbehåll
för Kungl. Maj:ts och riksdagens
godkännande framlagt de förslag rörande
lönegradsplacering för tjänster m. m.,
som framgår av härvid fogade bilagor,
nämligen Bilaga A. Vissa tjänster inom
lantmäteriväsendet samt Bilaga B. Vissa
tjänster vid lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
förklarade sig representanterna
för personalorganisationerna
godkänna de framlagda förslagen till
lönegradsplacering av tjänster m. m.»

Av denna paragraf framgår klart och
tydligt, att vi endast har fört förhandlingar
om lönegradsplaceringen beträffande
dessa tjänster. Men det är alldeles
uppenbart att när vi för förhandlingar,
så utgår vi ifrån de arbetsuppgifter
tjänstemännen skall få, och
vi har utgått från de arbetsuppgifter
som kan tillkomma vid en nedbantning
av organisationen till 110 distrikt. Det
är klart att en sådan rationalisering påverkar
vår bedömning av de löner som
bör utgå. Jag hade verkligen inte drömt
om att man i riksdagen skulle väcka ett
så stort antal motioner om ytterligare
distrikt utöver de 110, som förordats av
utredningen och som godtagits av Kungl.
Maj:t och framlagts för riksdagens prövning.

Vad byggde jag min bedömning på?
Jo, framför allt på den erfarenhet jag
hade av motionerna och debatten om
rationalisering av statsverksamheten. På
den tiden jag var ordförande i statsutskottets
femte avdelning behandlade vi
regelmässigt varje år motioner från såväl
högern som folkpartiet och center -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 195

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

partiet, i vilka det krävdes rationalisering
av de olika förvaltningsdelarna i
statsförvaltningen.

Här har nu efter en utredning framlagts
ett förslag, som innebär en betydande
rationalisering och som, såvitt
man kan bedöma, ger möjlighet till rationellare
arbetsmetoder än de man
tidigare har haft. Då har jag givetvis
förutsatt, att alla de som tidigare motionerat
om rationalisering av statsförvaltningen,
menade allvar när de väckte
dessa motioner. Vi har ju haft åtskilliga
diskussioner, där man kritiserat mig
för att jag inte tillräckligt helhjärtat
varit med på alla krav, som rests, i den
andan. Därför hade jag inte tänkt mig
att samma människor som tidigare krävt
rationalisering nu, när det framlägges
ett förslag till rationellare organisation,
skulle uppträda som motionärer för en
större organisation än den som en utredning
har förordat.

Jag måste, herr talman, säga mig, att
om man den ena dagen är livligt intresserad
av att få en rationalisering av
statsförvaltningen, då bör man också
vara beredd att ta konsekvenserna av
sitt eget tal.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det försvar, som civilministern
framförde nu senast, är ju
uppenbart haltande. Det var ingalunda
bara motionärer från oppositionens sida
som ställde till tråkigheterna, utan det
var även motionärer från civilministerns
eget parti, som ju inte uppträtt på detta
område tidigare. Och så mycket borde
ju civilministern känna sina egna, att
de anser att de bör få bevaka sina rättigheter.

När det vidare sägs att det är fråga
om att i alla väder rationalisera, vill jag
framhålla att det här gäller en centralisering
av en serviceorganisation. Om
civilministern hade studerat vad som
under årens lopp kommit från oppositionen,
hade han bl. a. funnit den motion
jag har varit med om, där vi säger

att när det gäller en serviceorganisation
är det statens skyldighet, speciellt på
grund av den monopolställning som här
finns, att göra denna organisation tillräckligt
effektiv. Vi hade där i bakfickan
tanken, att man gärna kan låta dem
som använder organisationen betala,
men att staten inte skall skapa en sådan
minskning av organisationens omfattning
att allmänheten blir lidande.

Tydligt är dock, att bakom denna
överenskommelse bär skymtat dessa
110 lantmäteridistrikt. Herr Hans Gustafsson
har alltså haft täckning för sitt
påstående att det råder ett samband
mellan dessa 110 och lönegradsplaceringarna.
I varje fall kan ju inte gärna
motionärerna ha någon som helst skuld
i att en dylik situation inträffat. Skulden
måste ligga på något ställe. Det
kan inte vara hos motionärerna, utan
den ligger hos departementscheferna.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är fullkomligt riktigt
att man skall eftersträva effektivast
möjliga organisation, och den utredning
som här förevarit har ju kommit
fram till att den organisation man föreslår
blir effektivare än den vi tidigare
har haft. Här är det alltså fråga
om att skapa ett serviceorgan, som på
bättre sätt än det gamla tillgodoser berättigade
önskemål.

Sedan vill jag bara tillägga, att jag
vet att det från vissa håll har bedrivits
en viss propaganda i dessa frågor ute
i landet. Jag har också uppmärksammat
motioner, där man inte enbart har
berört organisationsfrågor utan jämväl
lönefrågorna. Jag är befullmäktigad att
säga till kammarens ledamöter, att den
personalorganisation, som har svarat
för lantmätarnas förhandlingar, djupt
ogillar att man på detta sätt ingriper
i ett förhandlingsresultat. Liksom andra
organisationer vill nämligen denna
organisation genom fria förhandlingar
träffa uppgörelser om löne- och anställ -

196 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

ningsvillkor. Man vill inte vara beroende
av tillfälliga kastvindar.

Herr HJEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Våra åsikter tycks ju
närma sig varandra på den punkten,
att avtalet bör gälla löne- och anställningsvillkor.
Men man har inte stannat
vid detta utan vid en utformning av
distiktslantmätarorganisationen, något
som riksdagen har att bestämma över.
Hade man stannat vid vad herr Lindholm
nu anser vara det riktiga, hade
ingen olycka hänt. Det skedde emellertid
när han förde denna lantmäteritjänstemannaorganisations
talan och framförde
dess krav att riksdagen skulle
efterkomma dess önskningar. Det hade
ju varit intressant att få veta vilken morot
eller vilken piska man använt vid
förhandlingarna för att på det sättet påverka
dem, men jag antar att det är
ogörligt att lätta på den slöjan. Nu är
det väl så, herr talman, att jag inte får
någon mera replik, utan jag får nöja mig
med det besked som civilministern tydligen
tänker ge.

Det talas här om propaganda. När
riksdagsmän från alla partier kan enas
om en motion beträffande en bygd, då
är det inte fråga om propaganda utan
om saklig kännedom angående en bygds
förhållanden.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har varken använt
morot eller piska i förhandlingarna. Sådant
lär inte hjälpa långt i det moderna
förhandlingsförfarandet. Där hjälper
bara en saklig diskussion om de
arbetsuppgifter som befattningshavarna
har. Det är efter en sådan diskussion
som man kommit fram till att en organisation
med 110 distrikt ställer större
krav på befattningshavarna än den gamla
organisationen gjorde, och som en
följd därav har det varit berättigat med
vissa lönejusteringar.

Men det är också klart, herr Haeggblom,
att man naturligtvis kan göra på
annat sätt, om man så vill. Men bör ändå
inte arbetsuppgiferna vara bestämmande
för lönesättningen? Om nu riksdagen
tar 119 eller 125 distrikt, så blir
förutsättningarna för bedömandet av
arbetsuppgifterna andra än om man
stannar för 110 distrikt. Så ligger saken
till.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag betraktar det som
mycket hedersamt att min lilla .skrivelse
till jordbruksutskottet har rönt så
stort erkännande, att den till och med
avtryckts i det särskilda yttrandet till
jordbruksutskottets utlåtande. Jag är
ännu mera tillfredsställd med att skrivelsen
hade en sådan effekt som den
hade och som herr Haeggblom tidigare
redovisat. Men eftersom jag har en
känsla av att kammarens ärade ledamöter
kanske fått en något ensidig uppfattning
om denna historia efter att ha
lyssnat till bara herr Haeggblom, kanske
jag kan få lämna min version av
vad som förevarit.

Vi fick till statsutskottets femte avdelning
ett protokollsutdrag från ett
sammanträde med jordbruksutskottet.
Däri meddelades, att jordbruksutskottet
med 11 röster mot 9 hade fattat beslut
i enlighet med motionsyrkanden om en
utökning av antalet lantmäteridistrikt
från 110 till 119. Samtidigt hade man
ökat antalet tjänster i 26 lönegraden
från 110 till 119. Vidare stod i detta
protokollsutdrag, att man även hade
beslutat att föreslå den anslagshöjning
som betingades av denna utökning av
organisationen och antalet tjänster i 26
lönegraden jämfört med vad som förutsattes
i propositionen.

I samband med översändandet av
protokollsutdraget ställdes till statsutskottets
femte avdelning frågan, hur vi
som lönekineser såg på denna sak. Artiga
som vi är på statsutskottets femte
avdelning tyckte vi, att vi måste svara

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

197

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

på denna fråga. Vid en diskussion på
avdelningen kom vi fram till att vi formellt
som avdelning i statsutskottet
knappast kunde lägga oss i hur jordbruksutskottet
handlade i en fråga som
faller under dess handläggning. Vi
fann det vara lämpligt, att jag i egenskap
av ordförande i statsutskottets
femte avdelning i skrivelse till ordföranden
i jordbruksutskottet skulle
framhålla, att man i detta fall borde
bedöma saken så, att organisationsfrågan
och lönegradsfrågan hängde så intimt
samman, att en förändring av organisationen
borde medföra en omändring
av lönesättningen. Någonting annat
än vad jag här i sammandrag redogjort
för har vi inte sagt i denna
skrivelse.

Därmed tycker herr Hseggblom att vi
har blandat oss i jordbruksutskottets
handläggning. Vi har gjort detta lilla
påpekande. Vad jordbruksutskottet sedan
behagade besluta har vi inte lagt
oss i. Ingenting hade hindrat att jordbruksutskottet
hade fattat beslut om
sina 119 distrikt men samtidigt sagt,
att lönerna ändrar vi inte i enlighet med
vad som föreslagits. Ty det kan väl
ändå inte vara rimligt, att man, om
man vidtar en förändring som medför
minskade arbetsuppgifter, skall ha
samma lönesättning kvar. Det är väl
alla överens om som något sysslat med
lönefrågor.

Jag fäste mig särskilt vid ett yttrande
av herr Hseggblom, vilket väl andra
får antingen bestrida eller verifiera.
Herr Hseggblom säger, att den första
majoriteten — om jag så får uttrycka
det — i jordbruksutskottet var fullt på
det klara med vad beslutet innebar.
Jag har i varje fall efter vissa sonderingar
kommit till den mycket bestämda
uppfattningen, att man inte var alldeles
på det klara med att beslutet innebar
cn utökning av antalet tjänster i
26 lönegraden från 110 till 119.

Jag skall inte fortsätta denna diskus sion

längre, .lag vill sluta med att säga

att mot bakgrunden av alla krav på
inskränkning, rationalisering och förbilligande
av den statliga verksamheten
gör det ett något egendomligt intryck,
att man här tycks vara beredd att utan
vidare skapa en större organisation än
vad en sakkunnigutredning på området
ansett vara nödvändig.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara till detta
lägga en liten reflexion beträffande effekten
av denna skrivelse som herr
Gustafsson tyckte var så storartad. Effekten
inskränkte sig till att två av hans
partivänner ändrade votum. Blir det i
framtiden nödvändigt att få skrivelser
från olika avdelningar inom statsutskottet
utan att de passerar det stora
utskottet som har beslutanderätt, när
en sådan situation föreligger, eller kan
vi räkna med att detta är en engångsföreteelse,
en engångsinflation i fråga
om riksdagens arbetsformer? I så fall
må det vara hänt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte alls lova
herr Haeggblom något i det avseendet.
Är det så att något utskott gör en förfrågan
till statsutskottets femte avdelning
i något löneärende, så skall jag
av samma artighet som jag nu visat
besvara den förfrågan. Även jordbruksutskottet
skall få svar om det önskar
återkomma till statsutskottets femte avdelning
och fråga om något, som man
har en känsla av att avdelningen har
litet större förutsättningar för att kunna
bedöma än jordbruksutskottet.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte övertygad
om att det finns något protokoll i jordbruksutskottet
om att statsutskottets
femte avdelning skulle tillfrågas, men
det torde väl jordbruksutskottets ordförande
så småningom kunna upplysa
om.

198

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! För undvikande av
missförstånd vill jag säga att jag aldrig
påstått, att det finns något protokoll i
vilket det står att det skulle göras en
förfrågan. Jag har sagt att ett protokollsutdrag
översänts till statsutskottets
femte avdelning och att med detta utdrag
följde en förfrågan om hur vi bedömde
denna sak.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! På sid. 42 i sitt utlåtande
nr 19 har jordbruksutskottet avstyrkt
en rad motioner. Samtidigt har
emellertid utskottet hänvisat innehållet
i dessa motioner till lantmäteristyrelsen
att närmare begrundas. Bland dessa
avstyrkta motioner vill jag fästa
kammarens uppmärksamhet vid ett par,
nämligen motion 1:566 av herr Einar
Persson m. fl. och II: 698 av herr Eliasson
i Sundborn m. fl. Motionerna är undertecknade
av så gott som alla dalariksdagsmännen.
Här är det således inte
fråga om någon partiskiljande sak. Det
är förhållandena i Dalarna som motionerna
närmast tar sikte på.

Motionärerna hemställer att riksdagen
måtte besluta att Kopparbergs län
i stället för de i den kungl. propositionen
föreslagna åtta lantmäteridistrikten
indelas i tio distrikt. Nedskärningen
av antalet distrikt, som också godtagits
av jordbruksutskottet, har skett
genom att man fört borlängeområdet
till Hedemora distrikt och Nås till dels
Malungs, dels Ludvika distrikt.

Säkerligen är det inte okänt för riksdagen
att det är stora svårigheter som
lantmäteriet har att brottas med i Dalarna.
På grund av där rådande invecklade
fastighets- och äganderättsförhållanden
är bebyggelseplanering, nybildning
av fastigheter för bostads- och industriändamål
och fastighetsrationalisering
inom jordbruk och skogsbruk
både tidsödande och besvärliga. Motsvarighet
härtill torde saknas inom

andra delar av vårt land. Fastighetsförhållandena
inom de enbart storskiftade
delarna av länet är så särpräglade, att
den generellt gällande jorddelningslagstiftningen
där ansetts icke kunna till
alla delar tillämpas. I stället gäller för
dessa områden, som omfattar större delen
av länet, viss särlagstiftning, den
s. k. Datalagen med därtill anslutna
författningar.

Vad beträffar den i propositionen aktualiserade
uppdelningen av Borlänge
och Nås distrikt på Hedemora, Malungs
och Ludvika distrikt innebär detta enligt
vår mening en alltför långt gående
sammanslagning av distriktsenheterna.
I denna vår uppfattning stöds vi
motionärer av flera remissinstanser.
Tillräcklig vikt synes oss icke ha tillmätts
den service som distriktsorganisationen
lämnar de i distriktet ingående
kommunerna. Här är det ju fråga
om landskommuner med emellanåt avsevärda
reseavstånd till stationsorterna.
Särskilt för de kommunala myndigheterna
och för befolkningen inom Nås
kommun medför den ifrågasatta uppdelningen
betydande olägenheter. Detta
har också poängterats i motionerna.
Vissa delar av Nås kommun kommer
att vara belägna cirka 11 mil från
distriktslantmätarens stationeringsort.
Kommunikationsmöjligheterna mellan
Nås och Ludvika är även synnerligen
ogynnsamma. Nås kommun tillhör Nås
och Malungs domsaga med kansli i Malung.
Även detta förhållande måste medföra
olägenheter vid ärendenas handläggning,
inte minst för den i Ludvika
stationerade distriktslantmätaren, som
alltsom oftast kan finna anledning att
vid besök på domsagans kansli verkställa
utredningar angående föreliggande
äganderättsförhållanden. Det nu anförda
talar enligt motionärernas mening
på ett avgörande sätt för ett bibehållande
av det nuvarande Nås distrikt.

Enligt överlantmätarens i Kopparbergs
län mening lämnar Borlänge distrikt
med hänsyn till nuvarande och

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 199

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

förväntad frekvens av förrättningar och
uppdrag arbetsunderlag för en personaluppsättning
av en ur organisatoriska
synpunkter lämplig storlek. Den föreslagna
indragningen av stationeringsorten
kommer avgjort att minska lantmäteriets
möjligheter att upprätthålla
god kontakt med bygden och att tillgodose
allmänhetens och kommunernas
berättigade krav på god service. Även
andra lokala skäl av betydelse kan åberopas
för att bibehålla distriktet oförändrat.
överlantmätaren har med hänsyn
härtill bestämt avstyrkt någon förändring.

Landskommunernas förbund ger likaledes
uttryck för verkliga bekymmer
inför förslagen om minskning av lantmäteridistrikten
och säger bl. a.: »Ute
i landskommunerna har man på skilda
håll uttryckt sin oro för en nedskärning
av nuvarande antal distrikt i den
omfattning som förslaget innebär, därvid
man med hänvisning till de lokala
förhållandena anvisat andra lösningar.
Från kommunalt håll kan man icke
godtaga en lösning, som icke tillräckligt
beaktar de lokala faktorerna. Styrelsen
har mot bakgrunden av de krav
på en utökning av antalet organisationsenheter,
som i landskommunerna framförts,
icke övertygats om att förutsättningar
föreligga för en distriktsindelning,
som innebär en så radikal nedskärning
av antalet distrikt, som föreslagits.
»

Hur lantmätarna i allmänhet ser på
hela omorganisationsförslaget, är givetvis
inte lätt att säga. Man sätter dock
i fråga om det inte är ganska många
som skriver under följande uttalande
av en distriktslantmätare: Förslaget —
det gäller indragning av lantmäteridistrikt
— lär inte ens uppfylla de enkla
kraven att öka produktiviteten och därigenom
medföra billigare förrättningar,
att åtminstone vid genomförandet vara
rationellt, att tänkas bli bestående under
överskådlig tid och att medföra lättnader
för den förrättningssökande all -

mänheten. Som skäl för omorganisationen
återstår egentligen endast antagandet
att förrättningarna skall avverkas
snabbare, säger den jag har citerat. Och
han fortsätter litet bittert: Förra gången
man drog in distrikt, ökade istället
balansen!

Herr talman! Redan dessa motioner,
I: 566 av herr Einar Persson m. fl. och
II: 698 av herr Eliasson i Sundborn
m. fl., har utförligt och som jag menar
med bärande skäl motiverat, varför
Kopparbergs län bör vara indelat i tio
distrikt. Jag tillåter mig därför att hänvisa
till dessa motioner och yrka bifall
till dem.

Herr Ågren (fp) instämde häri.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 74 med förslag till viss omorganisation
av lantmäteriväsendet har inte
mottagits med någon större entusiasm
ute i landet. Särskilt är kritiken hård
mot den starka nedskärningen av antalet
lantmäteridistrikt, som anses komma
att försämra servicen och öka väntetiderna.
Det kan därför heller inte
undvikas, när nu riksdagen skall ta
ställning till denna fråga, att lokala
synpunkter gör sig gällande och att
lokala svårigheter måste betonas. Jag
kan därför, herr talman, inte uraktlåta
att ge uttryck åt de bekymmer vi inom
Gävleborgs län hyser inför det förestående
beslutet om omorganisationen,
därest Kungl. Maj :ts förslag skulle bifallas
i oförändrat skick.

Glädjande nog har denna fråga åtminstone
i sitt begynnelseskede kunnat
lyftas ovanför partigränserna, och vi
från min länsbänk, representerande
samtliga partier, är därför tämligen
överens om att vi inte kan acceptera
den föreslagna nedskärningen av antalet
distrikt från nuvarande åtta till fem.
I anslutning till den motion i frågan
som vi lämnat från länsbänken skall
jag, herr talman, be att få stryka under
några av våra motiveringar.

200 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

Först vill jag då framhålla att fastighetsförhållandena
inom stora delar av
Gävleborgs län är sådana, att de tarvar
en tämligen stor insats från lantmäteriets
sida för att rationella lösningar på
skogsbrukets och jordbrukets område
skall kunna åstadkommas. Ur den synpunkten
torde lantmäteriet i Gävleborgs
län tillhöra de mer arbetstyngda. Detta
förhållande belyses även av den stora
arbetsbalansen, framför allt inom hudi
ksvallsregionen.

Arbetsbalansen inom vårt län är vida
större än den som redovisas i propositionen.
Vid årsskiftet 1959/60 uppgick
den till 23 arbetsmånader för varje
lantmätare i länet, vilket är åtskilligt
mer än genomsnittet för landet i övrigt.
Med vetskap om detta frågar sig givetvis
den förrättningssökande allmänheten:
Hur skall man kunna klara den
stora arbetsbalans och de ökade arbetsuppgifter
som är att vänta för lantmäteriet
i övrigt med en nedskärning av
antalet distrikt? Om man inte nu klarar
arbetsuppgifterna med åtta distrikt,
hur skall man då klara dem med fem?

Jag undrar om det verkligen kan vara
någon mer än jordbruksministern som
vågar vara så optimistisk. De stora arbetsbalanserna,
som bl. a. förefinnes
inom hudiksvallsregionen, kunde — det
har man tidigare varit överens om —
avhjälpas endast genom tillskapandet
av ett nytt distrikt till de förutvarande
två, men nu menar tydligen jordbruksministern,
att balansen skall avhjälpas
genom en åtgärd i motsatt riktning, genom
att minska antalet distrikt från två
till ett.

Man har tidigare varit överens om att
antalet distrikt inom Gävleborgs län
blev klart underdimensionerat vid 1948
års omorganisation. Det nyssnämnda
förslaget innebar bl. a. att ett distrikt
från ett annat län skulle flyttas över
till Gävleborgs län och placeras in i
hudiksvallsregionen. Alla sakliga skäl
talade för ändringen, ehuru man med
hänsyn till lantmäterikommitténs arbete

inte ville gå händelserna i förväg. I
denna kommittés betänkande finns också
en reservation från experterna Arnberg
och Lodmark, som förordade inrättande
av förutom specialorganisationer
minst 118 distrikt, varav 7 inom
Gävleborgs län. Detta är också vad vi
i motion nr 693 i denna kammare har
anslutit oss till.

Till stöd för detta har vi bl. a. anfört,
att de besvärliga fastighetsförhållandena
inom Gävleborgs län kräver
ett procentuellt högre antal kvalificerade
befattningshavare än inom andra
delar av riket. Inom ett län med särskilt
svårbemästrade fastighetsrättsliga problem
krävs av organisationscheferna en
mycket god lokalkännedom och god
kontakt med den förrättningssökande
allmänheten. Distriktsenheterna måste
här göras mindre än i andra delar av
landet. Vi anser att det är en felbedömning
av läget, behoven och möjligheterna
när man nu föreslår en så stark
decimering av antalet distrikt inom
Gävleborgs län. Den stora arbetsbalansen
inom länet borde ha varit en tillräcklig
varning för jordbruksministern
att inte gå så raskt fram i sin rationaliseringsiver
— något som endast kommer
att få till följd sämre service åt
allmänheten och ännu längre väntetider
för de förrättningssökande. Väntetiderna
är ju redan i nuvarande organisation
alldeles för långa.

Till detta sista vill jag bara knyta en
enda aktuell uppgift. På förfogandelantmätarens
arbetsbord i Hudiksvall
finns i dag ansökningar för mellan 70
och 80 förrättningar enbart i fråga om
skogsbilvägar. Bara för att klara det
förrättningsområdet kommer att krävas
7 å 8 år. Sedan väntar här nya, stora
arbetsuppgifter i fråga om skogsbrukets
yttre rationalisering. De två specialorganisationer,
som avses finnas
inom Gävleborgs län, kommer inte på
några villkor att kunna klara alla de
arbetsuppgifter som väntar inom ifrågavarande
områden. Resultatet blir att ar<

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

201

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

belsbalanserna ökar och att personalen
på de olika distrikten kommer att få
arbeta under en ständig press av växande
högar av arbetsuppgifter.

Så till sist, herr talman, finns inom
Gävleborgs län ett område, där det råder
svårigheter av ännu mer speciell
natur, vilka förtjänar att särskilt framhållas.
Det gäller Järvsö lantmäteridistrikt,
som också enligt propositionen
föreslås indraget. Inom Järvsö kommun
är fastighetsförhållandena särskilt besvärliga.
Genom de i gången tid allmänt
förekommande sämjedelningarna har
fastigheternas arealer trasats sönder i
många och små skiften, som nu ligger
insprängda här och där. En sammanläggning
av dessa spridda skiften till
enhetliga brukningsdelar har ansetts
vara så arbetskrävande och omfattande,
att det befunnits nödvändigt med en
lantmätare, och en sådan är stationerad
på orten sedan några år tillbaka. Järvsö
kommun har å sin sida sökt främja och
underlätta arbetsförhållandena för lantmäteripersonalen
i distriktet genom att
uppföra en byggnad för lantmäteriorganisationen
som 1955 togs i anspråk.
Kommunen har därjämte ordnat med
bostäder åt personalen och givetvis varit
inställd på att här för viss tid framöver
skulle finnas en lantmätare placerad,
som kunde fortsätta det år 1827
avslutade storskiftet. Vid kontoret finns
ett distriktsarkiv, omfattande bl. a. kartor
som bekostats av Järvsö sockens
stora skifteslag.

De insatser som gjorts av kommunen
och det värde som lantmäteridistriktet
utgör för ifrågavarande bygder skulle
omintetgöras vid en indragning av distriktet.
Enligt motionärernas mening
borde detta distrikt få finnas kvar så
länge uppgifterna med fastighetsregleringarna
är så stora som för närvarande.
Lantbruksnämnden i länet har också
starkt understrukit behovet av att
detta distrikt finns kvar. Den av staten
i andra sammanhang understödda jordbruksrationaliseringen
försvåras av

nödvändigheten av att legalisera de allmänt
förekommande sämjedelningarna.
Om lantmäteridistriktet skulle försvinna,
komme de nu förefintliga svårigheterna
för lantbruksnämndens verksamhet
att bli ännu större och sakägarna
skulle drabbas av ökade kostnader för
resor och av tidsförlust i och med att
lantmätaren stationeras på annan ort.
Man har också svårt att tro att det för
staten skulle bli billigare med en indragning
av detta distrikt, där arbetsuppgifterna
redan nu är så omfattande,
att de ger full sysselsättning åt en lantmätare.
Resor och traktamenten kommer
att uppgå till betydande belopp och
dessutom tillspillogives all den tid som
åtgår för resor till och från förrättningarna.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till i första hand motionerna
I: 569 och II: 693 och i andra hand till
reservationen nr 1.

I detta yttrande instämde herr Stenberg
(fp).

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! I diskussionen med herr
Hseggblom har statsrådet Lindholm ett
par gånger hänvisat till en enhällig utredning.
När man läser propositionen
nr 74, kan man inte undgå att lägga
märke till hurusom man ifrån sakkunnigt
håll underkänner utredningens förslag
just beträffande distriktsindelningen.
Jag vill erinra om att ett par av utredningens
egna experter haft en från
utredningen avvikande mening och föreslagit
en annan distriktsindelning.
Lantmäteristyrelsen, Svenska landskommunernas
förbund, en del länsstyrelser
och vissa överlantmätare ävensom Sveriges
lantmätarförenings egen styrelse
har också ställt sig kritiska. Det stora
antalet motionärer avspeglar den oro
man från riksdagsledamöternas sida,
oavsett partitillhörighet, hyser inför den
omständigheten, att jordbruksministern
i fråga om distriktens antal följer ut -

202 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

redningens förslag, och det är inte underligt.

Det är här fråga om en serviceverksamhet
av mycket stor betydelse för allmänheten.
Man frågar sig nu: Innebär
detta, såsom statsrådet Lindholm här
har sagt, en verklig rationalisering? Kan
man med de riktlinjer som föreslås här
hoppas, att lantmäteriet blir förhjälpt
till att bättre kunna fullgöra sina uppgifter?
Eller har månne de kritiska rösterna
rätt, när de säger att här riskerar
man, att den alltför stora eftersläpning,
som vi redan har, kommer att ytterligare
öka?

Vi reservanter har funnit vad som
anförts i nämnda sakkunnigutlåtanden
och remissyttranden vara så tungt vägande
att vi föreslagit, att man skulle
följa dem och därför fastställa antalet
distrikt till 119.

Jag vill verifiera herr Haeggbloms
upplysning om att utskottet inte har fattat
beslut om att fråga femte avdelningen
av statsutskottet till råds om hur organisationen
skall se ut.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
om en detalj i utskottsutlåtandet, som
tilldragit sig stort intresse redan förut
i debatten. Jämsides med utarbetande
av plan för omorganisationen har det
förts löneförhandlingar, vilka förhandlingar
har lett till en viss överenskommelse.
I förevarande ärende har denna
tågordning medfört ett ganska underligt
resultat. Den omständigheten, att
förhandlingsresultatet är sammankopplat
med organisationens omfattning,
medverkar till att man, i varje fall här
i riksdagen, har känt sig i viss mån
bunden. Man har dragit sig för att yrka
på en annan organisation än den som
jordbruksministern har föreslagit. Måhända
litet tillspetsat kan man med andra
ord säga, att här har civilministern
och lantmätarnas förhandlare enats om
en viss lönesättning med utgångspunkt
från ett visst antal distrikt och sedan
säger man till riksdagen: Var så god

och skriv under, 110 distrikt skall det
vara och därmed basta!

Vad jag här har sagt belyses säkerligen
bäst, om jag i likhet med herr Hseggblom
hänvisar till det lilla rara brevet
som ordföranden i jordbruksutskottet
erhållit från ordföranden i statsutskottets
femte avdelning. Jag hänvisar intresserade
till att läsa det brevet i det
särskilda yttrande som finns fogat till
utskottets utlåtande. Yttrandet redogör
för övrigt för resultatet av brevet och
den förhandlingsordning som jag här
har redogjort för. Herr Gustafsson i
Stockholm sade att han var glad över
att brevet hade haft den effekt, som
han tydligen åsyftat med detta. Ja, jag
tolkar det så att herr Gustafssons glädje
var både ren och ogrumlad, men den
förefaller mig vara av sådan natur, att
herr Gustafsson — vilket jag hoppas —
är ganska ensam om den här i kammaren.

Såvitt jag kan förstå kan det inte undvikas
att ett på detta sätt praktiserat
system måste leda till orimliga konsekvenser.
För att hålla oss till det aktuella
fallet blir hela raden av sakkunniga,
som råkar ha en annan mening
än utredningen, civilministern och den
lilla gruppen förhandlare från lantmätarnas
sida, helt ställda åsido. Riksdagsmän,
som möjligen kan hysa en mot
dessa avvikande mening, känner sig
bundna. Det kan inte vara rimligt att
viktiga organisationsspörsmål skall
handläggas på detta sätt.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservation nr 1 av herr Sigfrid
Larsson m. fl.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag kanske först får ta
upp den anklagelse som herr Hseggblom
riktade mot mig. Han undrade om skrivelsen
från femte avdelningen i statsutskottet
var rekvirerad. Det är ju en
mycket amper anklagelse. Jag vet inte
om herr Haeggblom känner till hur riks -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

203

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

dagsarbetet försiggår och de bestämmelser
som reglerar detta. Jag hade trott
att herr Haeggblom hade reda på hur
ett ärende av denna natur behandlas i
ett utskott. Det förekommer först en
mycket omfattande korrespondens mellan
utskotten på sekreterarplanet. Det
är självfallet att det i ett ärende av denna
natur, där en organisationsfråga är
sammankopplad med lönefrågor, måste
ske en kontakt mellan jordbruksutskottet
och statsutskottet på sekreterarplanet.
Så har också skett här. Om inte
sekreterarna i detta fall hade varit i
kontakt med varandra och överlagt om
dessa saker, så hade inte sekretariaten
skött sig. Jag har inte alls haft någon
förhandskontakt med statsutskottet i
detta ärende.

Jag skulle tro att såväl herr Hseggblom
som andra vet, att sedan många
år tillbaka har det funnits en bestämmelse
om att löneärenden skall handläggas
av statsutskottet. Före 1948 handlades
pensionsärenden i bankoutskottet.
Men då föreslog ett särskilt utskott,
som behandlade riksdagsordningen, att
pensionsärenden i likhet med löneärenden
skulle handläggas av statsutskottet.
Detta särskilda utskotts utlåtande lästes
också upp i jordbruksutskottet, när
skrivelsen kom dit.

Denna fråga har också behandlats i
talmanskonferens. Jag kan till belysning
tala om att i protokollet vid en talmanskonferens
den 8 februari 1955 —
det är ju talmanskonferenser som till
stor del styr riksdagsarbetet, och representanter
från samtliga partier liksom
även utskottsordförandena är närvarande
där — sägs i § 1: »Med anledning
av den behandling av lönegradsplaceringsfrågor,
som numera tillämpas inom
Kungl. Majtts kansli, upptog konferensen
till behandling frågan om ändrad
praxis beträffande remiss till utskott av
motioner i dylika ärenden. Sekreteraren
i statsutskottet hade tillställt konferensen
en PM i ämnet av den lydelse
Bilaga .4 till detta protokoll utvisar.

Konferensen uttalade i anslutning till
de däri anförda synpunkterna, att motionsvis
framförda förslag om uppflyttning
av tjänster i högre lönegrad, som
icke hade något samband med organisationsändringar,
i princip borde remitteras
till statsutskottet, även om
tjänsterna vore redovisade under riksstatens
nionde huvudtitel.» Det är tämligen
klara linjer.

Det är självklart att ordföranden i
jordbruksutskottet och sekreteraren resonerar
om sådana frågor, innan de föreläggs
utskottet. Sekreteraren meddelade
sin plikt likmätigt ordföranden att
han haft kontakt med såväl sekreteraren
i statsutskottets femte avdelning som generalsekreteraren
i statsutskottet. Dessa
hade upplyst att, under förutsättning att
jordbruksutskottet höll sig inom den
ram som propositionen utvisade, ärendet
kunde handläggas av jordbruksutskottet
ensamt. Annars är naturligtvis
detta ärende av sådan natur att det
bort behandlas av ett sammansatt utskott.
Men alla som har någon kännedom
om riksdagsarbete vet, att man
helst vill undvika sammansatta utskott,
emedan de försinkar riksdagsarbetet
ganska mycket. Så var också fallet här.
Varken herr Haeggblom eller herr Antbv
kan neka till att sekreteraren grundligt
redogjorde för att detta ärende är
av sådan natur att, om vi håller oss
inom den ram som är utstakad i propositionen,
statsutskottet inte behöver
anlitas, men att ärendet annars måste
behandlas av ett sammansatt utskott.
Reservanterna säger att detta förhållande
var känt av utskottet. Ja, det var
det, men när jag läser resolutionen efteråt
får jag i likhet med herr Gustafsson
i Stockholm sätta ett frågetecken
för om det faktiskt var känt av hela
utskottet. Ni bör observera att ni i reservationen
sänkt lönegraden för de nio
lantmätarna till Ao 25 i stället för Ao
26, som yrkats i motionen.

Vidare frågades om denna skrivelse
var beställd av mig. Hur skulle det kun -

204

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

na vara fallet? Herr Hseggblom säger att
om han hade varit i mitt ställe och fått
den skrivelsen, skulle han ha kastat den
i papperskorgen. Jo, det är till att vara
styv i korken! Men jag undrar om
herr Hseggblom hade vågat göra det.
Om jag hade gjort detta, hade det varit
berättigat med en våldsam kritik
mot mig. Vad som skedde var vad som
måste ske: skrivelsen lästes upp, och
sedan tillfrågades utskottet, om det ville
ta ärendet till omprövning. Detta kan
ni inte heller neka till. Med 14 röster
mot 5 beslöts att ärendet skulle tas upp
till omprövning. En ledamot avstod från
att rösta. Skulle det under sådana förhållanden
inte tas upp till omprövning?
Jag kan inte förstå att det förekommit
något smussel här. Voteringen utföll sedan
så, att utskottet med 11 röster mot
9 tog det förslag som nu lagts fram som
utskottets förslag.

Jag vill gärna fråga reservanterna på
vad sätt de anser att reservationen är
bättre än utskottets förslag. Vi har i utskottsutlåtandet
tydligt markerat, att innan
ett distrikt dragés in, skall arbetsbalansen
vara avarbetad. Herr Hseggblom
säger att det visserligen är bra med
koncentration och större distrikt, men
dessa kan inte göra sig gällande förrän
arbetsbalansen är avarbetad. Vad är det
då för skillnad? Utskottet har sagt att
innan distrikten dras in skall arbetsbalansen
vara avarbetad.

Vidare har jag mycket svårt att förstå
hur man skall göra med dessa nio
lantmätare som skall stå i lägre lönegrad?
Skall en t. ex. vara placerad i
Alingsås, en annan i Kalmar eller var
skall de placeras?

Om man ordentligt läser utskottets
förslag och jämför det med reservanternas,
kan man inte komma till annat
resultat än att den ordning som utskottet
föreslår, är bättre, starkare och mer
effektiv för lantmäteriets del än som är
fallet med reservanternas förslag.

Reservanterna bär inte heller redovisat
en annan sak som utskottsmajorite -

ten anser ha ganska stort värde, nämligen
att antalet specialavdelningar skall
utökas — jag hörde emellertid att saken
fördes på tal i första kammaren. I
propositionen föreslås 35 specialorganisationer,
men från utskottets sida säger
vi att antalet bör så fort som möjligt
utökas. Lantmäterikommittén utgick
ifrån att antalet organisationer skulle,
medräknat lantmätare och specialavdelningar,
vara 139. Lantmäteristvrelsen
har ansett det önskvärt med 152 enheter.
Enligt utskottets förslag skulle man
komma upp till minst 145 enheter. Genom
den utökning av antalet specialavdelningar,
som vi tillstyrkt utöver vad
som föreslagits från statsrådets sida,
skulle alltså det sammanlagda antalet
organisationer bli ungefär lika stort som
lantmäteristyrelsen tänkt sig.

Under debatten här har ifrågasatts,
om dessa specialavdelningar verkligen
kan fullgöra samma arbete som en distriktslantmätare.
Det är klart att de
inte arbetar riktigt på samma sätt, men
jag skulle tro att genom en utökning av
tekniker och kontorspersonal skulle dessa
avdelningar få ganska stor arbetskapacitet.

Jag kan alltså inte förstå annat än att
man på detta sätt skulle få ett effektivt
organiserat lantmäteriväsende.

Vidare har det sagts — bland annat
här under debatten av herr Hseggblom
— att om ett utskott har fattat ett beslut
skall man inte ändra detta. Men
herr Hseggblom har själv varit med om
att göra en sådan ändring. Jag vill påminna
honom om att när vi inom jordbruksutskottet
i november 1955 skulle
justera utlåtandet om jordbruksregleringen,
gjorde vi en ganska stor ändring
av både motiveringen och yrkandena.
Jag minns mycket väl att herr
Hseggblom därvid genast påpekade, att
utskottet redan hade fattat sitt beslut
och att man inte kunde ändra detta.
Under debatten erkände emellertid sedan
herr Hseggblom, att för jordbrukets
del innebär denna ändring en väsent -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 205

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

lig förbättring och han ansåg sig därför
kunna gå med på ändringen.

Jag vill också erinra om att det inte
bara är jordbruksutskottet som någon
gång har av omständigheternas makt
kommit att ändra sig, utan att även
andra utskott har gjort detta. Jag kan
hänvisa till att bevillningsutskottet i
februari 1955 företog en omprövning,
som ledde till en sådan ändring av ett
av utskottets beslut, att första majoriteten
blev minoritet. Att ett utskott ändrar
sitt beslut är alltså inte någon nyhet
i riksdagsarbetet.

Herr Antby och herr Hseggblom undrade,
varför det inte i jordbruksutskottets
protokoll fanns medtaget något beslut
om att man skulle göra en hänvändelse
till statsutskottets femte avdelning.
Det behövs inte något sådant beslut,
herr Haeggblom. Enligt gällande
riksdagsordning är vi skyldiga att underrätta
ett annat utskott som har med
frågan att göra, ett protokoll blev skickat
över.

Såsom kammarens ledamöter vet har
det begärts en utredning om riksdagens
arbetsformer, och det har under nuvarande
landshövding Westerlinds ledning
arbetat en budgetkommitté, i vilken
samtliga demokratiska partier varit
representerade. Denna kommitté har till
Kungl. Maj :t överlämnat ett förslag, som
innebär att det skulle inrättas ett budgetutskott,
vilket skulle utgöra en sammanhållande
länk när det gäller de beslut
i anslagsfrågor som fattas av riksdagen,
så att inte de olika utskotten
kommer med förslag litet hur som helst.
Nu vilar detta kommittéförslag — jag
vet inte om det ligger hos finansministern
eller civilministern — på grund av
att författningsutredningen väl också
kommer att syssla med dessa ting. Efter
vad som nu hänt måste jag emellertid
säga, att ett sådant budgetutskott behövs
ocli skulle ha en mycket stor uppgift
att fylla.

Om jag hade vetat att jordbruksutskottets
ledamöter inte var mer mogna

-— förlåt uttrycket! — för att behandla
en fråga som den här föreliggande, hade
jag naturligtvis drivit den linjen, att ett
sammansatt jordbruks- och statsutskott
fått ta hand om ärendet. Då hade ju inte
inträffat det spektakel som nu förekommit.

Jag kan inte se att det finns någon
anledning att förfasa sig över vad vi
inom utskottsmajoriteten har gjort. Jag
anser att jag inte har begått något konstitutionellt
fel när jag har handlagt
ärendet så som har skett. Jag måste säga
att om jag inte hade medverkat till
att statsutskottet skulle underrättas, hade
jag inte fullgjort mina skyldigheter
som utskottsordförande.

Herr talman! Jag vet inte, om det
tjänar så mycket till att ytterligare orda
om denna sak. Jag vill bara säga,
att jag personligen är rätt nöjd med
resultatet av utskottsarbetet. Jag tror
att det utskottsutlåtande, som här redovisas,
innebär en ganska bra och effektiv
organisation för lantmäteriets del

— i varje fall mer effektiv än enligt
reservanternas förslag.

.lag tillåter mig fråga reservanterna:
Om nu riksdagen tar reservationen -—
första kammaren har redan följt utskottet,
men vi kan tänka oss att så skulle
ske — hur skall ni då ha möjlighet att
sätta de nio lantmätarna en lönegrad
lägre, och var skall de placeras? Hur
lätt tror ni att detta är? Vilken är anledningen
till att ni ändrar ert förslag jämfört
med i motionerna till en lägre lönegrad? Man

ondgör sig över att riksdagen
inte har någonting att säga till om, när
det har träffats ett avtal mellan organisationer
och civildepartementet eller

— för att ta ett fall från jordbruket -—
mellan jordbruksnämnden och vederbörande
förhandlare. Jag har själv varit
opponent många gånger, men jag
har alltid kommit till korta, ty det har
sagts mig, att en överenskommelse är
träffad efter regelrätta förhandlingar
och all den därför måste följas, detta

206 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

har sagts från såväl högern som folkpartiet.

I år har jag väckt en mycket blygsam
motion, som har hänvisats till
bankoutskottet. Den gick ut på att »riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om åtgärder i syfte att skapa
sådan samverkan på arbetsmarknaden
att underlag kan säkras för en lugn utveckling
i vår samhällsekonomi i enlighet
med motionernas syfte». Tanken har
varit att man liksom skulle styra förhandlingarna
och löneläget, för att inte
allt skulle skena i väg hur långt som
helst. Vad sade då bankoutskottet —
i vilket samtliga partier sitter —- om
eventuella åtgärder i motionens syfte
för att säkra en lugn utveckling av samhällsekonomien?
Det anförde, att detta
är en fråga, vilken det »av hävd i första
hand tillkommer arbetsmarknadens parter
att handlägga». Där fick jag reda på
det. Jag hade inte med saken att göra,
ty det är arbetsmarknadens parter som
egentligen bestämmer. Det kan tyckas
vara hårt ibland att riksdagen sätts i
andra hand, men det får vi kanske finna
oss i. Vill någon förhindra förhandlingsrätt? Jag

kanske kan sluta med att instämma
med dem som har påpekat, att här
kommer samtliga partier och vill försöka
hävda sparsamhet — vi skall minska
administrationen och arbeta för att
den inte skall svälla över alla bräddar
— men när det sedan kommer till kritan
är allt glömt. Bara för ett par söndagar
sedan var partiledarna ute och
predikade, och det med all rätt; jag läste
om det i tidningarna. Bland dem befann
sig herr Hjalmarson från högerpartiet.
Han yttrade, att högerpartiet
snart kommer att redovisa ett budgetförslag,
som partiet inte går ifrån och
som innebär stora besparingar. »Men
vi vågar spara», sade herr Hjalmarson,
»och också skära ned på de punkter
där vi måste göra det.» Nu har det i
alla fall kommit motioner från alla partier
— även från högerpartiet — som

syftar till en ökning av statens utgifter
med ganska stora belopp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr H.35GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl naturligt för
en man med herr Petterssons i Dahl
läggning att betrakta de ledamöter av
jordbruksutskottet som har samma uppfattning
som han som mera mogna, medan
de andra skulle inta en mera omogen
ståndpunkt. Vi har i alla fall vår
fulla rätt att i utskottet ge uttryck för
vår mening.

Jag har inte opponerat mig mot att ett
utskottsbeslut har ändrats utan mot den
form, i vilken ändringsbeslutet fattades.
Från år 1955 kan jag inte erinra mig,
att det var några meningsmotsättningar
i fråga om ändringen eller att den majoritet,
som förut fattat beslutet, inte
var enig om ändringen.

Herr Pettersson i Dahl hyser stora
bekymmer för hur en sådan sak skall
kunna läggas till rätta som att 110 lantmätare
skall stå i 26 lönegraden och 9
i 25 lönegraden. Vi har dock att utgå
från 148 nuvarande distrikt med tjänster
i 25 lönegraden. I den mån det ej
är fråga om vakanser finns det alltså
ett betydligt större antal distriktslantmätare
i nuvarande 25 lönegraden än
som kan placeras i den blivande 26.

Beträffande specialorganisationerna,
herr Pettersson i Dahl, finns det i Dalarna
tio sådana med alla cheferna i
samma löneklass. Av dem skulle fem
flyttas och fem stå kvar. Det är i alla
fall inga svårigheter att bestämma löneklass
efter bedömandet av arbetsuppgifterna,
som kan bli varierande.

Jag skall villigt erkänna, att utskottets
skrivning i förhållande till propositionens
innebär många förtjänster, som
under den närmaste tiden kommer att
göra sig gällande.

För att gå till början av hans anförande
bestred herr Pettersson i Dahl,
att han hade rekvirerat denna skrivelse.

Onsdagen den 4 maj 1960 em. Nr 15 207

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort

När jag talade om rekvisition riktade
jag mig inte till någon bestämd adressat.
Jag är glad över att herr Pettersson
i Dahl har kunnat träda tillbaka
från raden av de tilltänkta avsändarna
av denna rekvisition. Egentligen hade
jag dock knappast misstänkt honom.

Denna skrivelse var ställd till utskottets
ordförande och inte till utskottet.
Ordföranden kunde alltså inte göra något
inkonstitutionellt vad han än företog
sig med skrivelsen. Jag sade, att jag i
hans situation skulle ha kastat skrivelsen
i papperskorgen, men jag stannade
inte vid det utan tilläde, att han samtidigt
skulle ha kunnat underrätta avsändaren,
att vad som stod i skrivelsen
redan var känt för utskottet. Det är ju
detta sista som är avgörande för hur
man skall ställa sig till skrivelsen.

Hade man haft ett sammansatt utskott
hade det väl varit möjligt att förfara
annorlunda, men herr Pettersson i Dahl
talade själv om att man vid talmanskonferensen
år 1955 i februari hade kommit
överens om att sådana frågor, som inte
hade samband med organisatoriska ändringar,
skulle skickas till statsutskottet
men att förhållandet tydligen var ett
annat när det gällde organisatoriska
ändringar.

Herr ANTBY (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl tog
motionerna i klump och sade att samtliga
begär att lantmätarna placeras i 26
lönegraden även för den händelse att distriktens
antal ökas till 119. Jag måste
bestrida detta. Jag har väckt en motion
i frågan som inte alls berör lönefrågan,
endast antalet tjänster.

Sedan förklarade herr Pettersson i
Dahl, att han vid detta ärendes behandling
inte har gjort något som helst parlamentariskt
fel. Nej, det hoppas jag.
Jag tror säkert att »den mogne» herr
Pettersson i Dahl inte skulle medverka
till att i jordbruksutskottet klubbfästa
något beslut som rätteligen skulle ha
klubbfästs i statsutskottet.

genmäle:

Herr talman! Herr Haeggblom menade
att det inte får gå till såsom skett
i det här fallet. Hur skall det gå till
då? Skulle vi inte ha underrättat statsutskottet? Sedan

säger herr Haeggblom, att skrivelsen
var ställd till mig och att jag därför
inte behövde redovisa den. Det är
väl att ställa frågan på huvudet. Skulle
herr Haeggblom verkligen som ordförande
i ett utskott, om det kommer ett
sådant meddelande från femte avdelningen
i statsutskottet, låta bli att tala
om detta? Jag gör inte så, det säger jag
bestämt ifrån, och den som gör det har
stor anledning att skämmas.

År inte ett trettiotal lantmätartjänster
vakanta för närvarande, herr Haeggblom?
Det tillkommer inte mig att bestämt
uttala huruvida det går att fylla
alla dessa vakanser, men jag betvivlar
att det är möjligt. I varje fall innefattade
vårt första beslut med anledning
av motionerna också en ökning av lönerna
som gick till ganska stora belopp.
På denna punkt måste jag ge reservanterna
ett erkännande: där har ni ändrat
er.

Herr Antby menade väl — jag hörde
inte riktigt vad han sade ■— att hans
motion inte innebar krav på lönehöjningar.
Nej, det står i motionen att en
uppräkning av det av Kungl. Maj:t begärda
förslagsanslaget inte erfordras för
nästa budgetår därest motionen bifalles
men att på längre sikt dock en skillnad
uppkommer. Det blir därför, herr Antby,
inte någon egentlig skillnad mellan denna
motion och de övriga.

Som herr Antby kanske vet togs fem
motioner av liknande innebörd såsom
voteringsobjekt mot propositionen vid
behandlingen i utskottet. Jag hörde inte
några protester mot detta i utskottet.
Därför ansåg jag att det var riktigt att
i detta sammanhang jämställa motionerna.

208 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

Herr HiEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara som svar
på herr Petterssons fråga, hur mycket
mera de av oss begärda 9 ytterligare
distrikten skulle kosta, nämna att det
gäller en uppflyttning av 9 distriktslantmätare
från 25 lönegraden till den
26. Kostnadsökningen härför torde bli
7 200 kronor per år. Vi har dock inte
begärt denna höjning av löneanslaget
utan varit beredda att acceptera löneöverenskommelsen.

Vad sedan beträffar beslutet om ändring
av utskottets tidigare beslut innebar
den mening jag gav till känna i
min protest i utskottet, att vi skulle
tillämpa samma former för ändring avbeslutet
som såvitt jag vet tillämpas i
bevillningsutskottet och att frågan om
ändring alltså endast skulle behandlas
av dem som hade fattat det första beslutet.
Därvidlag har ordföranden sin
rätt att dirigera utskottet och jag har
min rätt att protestera; sedan kommer
vi inte längre.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ett ögonblick
påstå annat än att herr Hseggblom
har rätt att protestera. Det vill jag
också kunna göra när jag tycker det
är berättigat.

Herr Hseggblom säger att de nio lantmätarna
bara skulle kosta 7 200 kronor.
Men lantmätarna arbetar väl inte alldeles
ensamma utan de måste ha ett
kansli och det följer utgifter med detta,
löner, resor o. dyl. Enligt beräkningarna
skulle de nio lantmätarna föra med
sig en kostnad på 1 300 000 kronor. Herr
Hseggblom, det är pengar det också!

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag skall avstå ifrån att
ägna mig åt den debatt rörande lantmäteridistriktens
antal och därmed sammanhängande
lönefrågor som överläggningen
här i kammaren hittills huvudsakligen
har gällt. Jag vill emellertid

uttala min anslutning till och tillfredsställelse
med de förslag, som propositionen
innehåller och som utskottet har
accepterat beträffande överförande av
vissa arbetsuppgifter från lantmätare
till mättekniker och från mättekniker
till kontorspersonal för att åstadkomma
en rationellare arbetsfördelning
mellan olika personalkategorier. Sådana
åtgärder är självfallet välkomna.

Jag vill också uttala, att det är mycket
tillfredsställande att den omorganisation
av lantmäteriet, som riksdagen nu
går att besluta om, kommer att innebära
väsentlig förstärkning av lantmäteriets
möjligheter till insatser på fastighetsregleringens
område. Det finns
stora behov att fylla i samband med
den omarrondering, som för mycket
betydande delar av landets fastighetsbestånd
är nödvändig. Det är självfallet
värdefullt att resurserna för aft
handha dessa angelägenheter genom
omorganisationen kommer att ökas.

Det har skrivits och även talats ganska
mycket om arbetsbalansen inom lantmäteriet,
som under en följd av år varit
källa till bekymmer såväl för verket
och verksledningen som för riksdagen
och dess revisorer och naturligtvis för
den allmänhet som verket har att betjäna.
Jag är inte övertygad om att kammarens
ärade ledamöter har fullt klart
för sig, att de personalramar som 1948
års organisation av lantmäteriet innebar
under en följd av år inte har varit
fyllda. Det har varit mycket stora vakanser.
För närvarande är antalet icke
besatta lantmätartjänster ett 30-tal och
antalet teknikertjänster som inte har
innehavare rör sig om 45. Även om dessa
siffror inte gäller för alla åren har
dock vakanserna varit stora under
många års tid. Uppenbarligen har detta
väsentligt inverkat på organisationens
möjligheter att utföra de arbetsuppgifter
som har anmält sig, och däri har vi
att söka kanske den främsta orsaken till
den stora arbetsbalans som uppstått.

Vill man komma till klarhet om vad

Onsdagen den 4 maj 19G0 em.

Nr 15

209

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

dessa vakanser beror på kan man inte
undgå att finna, att det såväl för lantmätare
som för mättekniker under senare
år har erbjudit sig anställningar
inom andra statliga verk, kommuner
och enskilda företag, som kunnat bjuda
bättre befordringsmöjligheter och lönevillkor
än det statliga lantmäteriet. Jag
har därför full förståelse för uttalandet
i reservation nr 2 beträffande önskvärdheten
av att bättre samordning med det
allmänna löneläget så småningom kommer
till stånd. Det är ju inte tillfredsställande
att en mätningstekniker, som
är utexaminerad från lantmäteriets kurser,
får lägre lön om han går till lantmäteriet
än om han går till exempelvis
vägförvaltningen och där utför samma
arbetsuppgifter. Jag är medveten om
att detta är frågor som man inte kan ta
ställning till här i dag. Men reservation
nr 2 till detta utskottsutlåtande är väl
att betrakta som en hälsning till de löneförhandlingar,
som kommer att äga
rum i nästa omgång. Jag vill ansluta mig
till den tanke, som ligger bakom denna
reservation.

I reservation nr 3 har herr Sigfrid
Larsson i första kammaren och herr
Persson i Tandö i andra kammaren yrkat,
att de hittillsvarande reglerna rörande
bestridande med statsmedel av
förrättningskostnaderna för de laga
skiften, som äger rum i vissa delar av
Kopparbergs län, skall bibehållas oförändrade.
I propositionen och i utskottsmajoritetens
utlåtande föreslås nämligen,
att dessa regler skall ändras så,
att kostnaderna för själva förrättningarna
inte längre skall vila på det allmänna
utan bestridas av markägarna.

Jag tar mig friheten att uppta kammarens
tid några minuter för att i någon
mån klargöra förhållandena i denna
bygd.

Alla vet, att det där råder en våldsam
ägosplittring och att det finns en särlagstiftning
från 1932, som är avsedd
att reglera dessa förhållanden och åstadkomma
en bättre ordning på fastighets14
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

indelningen. En mycket viktig ingrediens
i särlagstiftningen är reglerna rörande
förrättningskostnadernas bestridande
med allmänna medel.

Förhållandena på fastighetsindelningens
och äganderättens område i dessa
delar av Kopparbergs län är utomordentligt
komplicerade. Fn liten jordbruksfastighet
i Siljansbygden har sin
åkerjord uppdelad på flera tiotal ställen
och sin skogsmark på ungefär dubbelt
så många ställen. En genomsnittlig
jordbrukare i Mora, som jag valt ut som
exempel, bär sin åkerjord uppdelad på
44 skiften och sin skogsmark på 80 skiften,
d. v. s. 124 ägoskiften inom en
omkrets på ungefär två och en halv mil.

Det är uppenbart, att sådana förhållanden
inte är ägnade att medge en rationell
brukning av fastigheterna. Särskilt
bekymmersamt är det naturligtvis
för skogsbruket. Rationellt skogsbruk
och rationell skogsvård omöjliggöres.
Genom de laga skiften, som nu pågår på
grund av denna särlagstiftning, läggs
dessa ägor samman till ett fåtal ställen.
Alla de fastighetsdelar varav en brukningsenhet
består — det är många tiotal
— sammanläggs till en fastighet. På
denna får ägaren lagfart. Detta sista, att
han får lagfart, kanske inte uppfattas
som någonting märkligt i andra delar
av landet. I dessa delar av Kopparbergs
län är förhållandena dock det rakt
motsatta; det är nämligen mycket ovanligt
med beviljade lagfarter. I en Moraby
där skifte pågår fanns det vid storskiftet
för hundra år sedan 50 hemman.
I dag är de uppdelade på 1 642 fång.
Av dessa fång är det bara 99 som beviljats
lagfart, och beträffande 100 är
lagfart förklarad vilande, under det att
det beträffande återstående 1 443 fång
— en del av dem från 1860- och 1870-talen — över huvud taget aldrig sökts
lagfart.

Detta har givetvis en fullkomligt förlamande
inverkan på ägarnas möjligheter
att sköta sina fastigheter och sin
fastighelskredit eller att modernisera
16

210 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

sina bostäder med utnyttjande av statliga
egnahems- och bostadsförbättringslån.
Detta leder obönhörligt till avfolkning
av byarna, uppkomst av ödegårdar
och ofta mycket besvärliga sociala problem.
Det är därför ytterligt angeläget
att den här verksamheten kan fortsätta,
men jag är övertygad om, herr talman,
att om den stimulans att sätta i gång
skiftena försvinner, som statsbidraget
till förrättningskostnaderna utgör, kommer
inte heller skiftena att fortsätta.

Jag använde ordet »stimulans». Bidraget
är kanske inte av så avgörande
betydelse rent kostnadsmässigt, men det
innebär en väsentlig stimulans då det
gäller att ta ställning till om man skall
ingå i ett laga skifte eller inte. Nu finns
det emellertid en ägarkategori för vilken
den stimulansen inte är särskilt behövlig.
Dessa ägare har en så positiv
inställning till den här verksamheten
på grund av den goda effekt den har för
dem, att det i fråga om dem inte behövs
någon stimulans. Jag syftar på skogsbolagen.
Det är självklart för skogsbolagen,
att laga skifte för dem medför
så övervägande nytta och så stor båtnad,
att det inte alls är nödvändigt att
locka dem med att få förrättningskostnaderna
betalda av statsmedel.

Jag tillåter mig därför föreslå, herr
talman, att det yrkande som reservation
nr 3 till utskottsutlåtandet innehåller
ändras till följande: »med avslag
å Kungl. Maj:ts framställning och i anledning
av motionerna 1: 566 och 11:698,
såvitt nu är i fråga, besluta att statsbidragsgivningen
jämlikt kungörelserna
1935: 84 och 1943: 388 angående bestridande
av förrättningskostnaderna för
vissa lantmäteriförrättningar i Kopparbergs
län skall fortfara beträffande
andra enskilda markägare än bolag».

Herr PERSSON i Tandö (s):

Herr talman! I den skrivelse från
statsutskottets femte avdelning, som
översänts till jordbruksutskottet med

anledning av jordbruksutskottets beslut
att föreslå 119 distriktslantmätartjänster,
göres jordbruksutskottet uppmärksamt
på att den uppgörelse, som träffats mellan
å ena sidan civil- och jordbruksdepartementen
och å andra sidan de anställdas
organisationer, är att anse
som odelbar så till vida, att de berörda
tjänstemännens löneplaceringar är beroende
av antalet tjänster i olika löneställningar.
Jag hade nog inte den uppfattningen
första gången detta ärende
föredrogs i utskottet, och därför ansåg
jag mig kunna gå med på 119 tjänster,
men sedan jag närmare tagit del av
ärendet har jag funnit att jag inte kan
vidhålla kravet på 119 distrikt, då ett
bifall till något annat förslag än propositionen
måste innebära dels ett avslag
på propositionen och dels att nya förhandlingar
måste upptagas från departementens
sida med löntagarorganisationerna.
Detta skulle väl från de berörda
löntagarorganisationernas sida anses
kunna uppfattas som ett diktat från
riksdagens sida. Jag förutsätter också
att lantmäteriorganisationens utformning
ingående diskuterats vid de överläggningar
som redan förts mellan berörda
departement och löntagarnas företrädare.

Personligen har jag också den uppfattningen,
att riksdagen inte skall ändra
på överenskommelser som träffats
mellan civildepartementet och anställda
i lönefrågor. Den ordning som nu tilllämpas
med regelrätta förhandlingar
mellan parterna måste vara den riktiga.
Följaktligen har jag den uppfattningen,
att här föreliggande uppgörelse måste
respekteras och godkännas.

Däremot vill jag nog sätta ett frågetecken
för om det var så alldeles nödvändigt
att vid en uppgörelse av sådant
slag binda sig så hårt som man här
gjort, i det att riksdagen praktiskt taget
blir bunden av beslutet. Det försök som
här göres i denna proposition att genom
omorganisation av lantmäteriet skapa
bättre arbetsmöjligheter är värt allt be -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

211

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

aktande. Förslaget innebär att man genom
sammanslagning av distrikt, anskaffande
av tekniska hjälpmedel samt
anställande av teknisk personal skall få
fram en mera effektiv organisation.

Antalet lantmäteridistrikt är f. n. 148
jämte ett antal förfogandelantmäteriorganisationer
och 10 organisationer för
genomförande av större laga skiften.
Antalet stationsorter för distrikten är
för närvarande 111. Det föreslås nu att
antalet lantmäteridistrikt skall bli 110,
en minskning alltså med 38 distrikt.
Specialorganisationernas antal föreslås
bli 35 stycken.

Utskottet har godtagit förslaget om
110 distrikt men har samtidigt utgått
ifrån, att det skall bli möjligt att insätta
specialorganisationer i den utsträckning
som tillgången på personal
medger. Utskottet har även uttryckt den
förhoppningen, att det skall bli möjligt
för lantmäteristyrelsen att snarast kunna
öka antalet sådana specialorganisationer
utöver de 35 som departementschefen
har föreslagit. I sitt yttrande
över lantmäterikommitténs förslag har
styrelsen ansett att 152 enheter är önskvärda.
I sitt utlåtande anför utskottet:
»Då det bör förutsättas att det förenämnda
talet 145 snart nog överskridits
genom tillkomsten av ytterligare
specialorganisationer för handläggning
på ändamålsenligaste sätt av vissa slag
av lantmäteriärenden inom ett helt län
eller väsentliga delar därav, kommer
skillnaden mellan utskottets förslag i
fråga om antalet förrättningsenheter
samt exempelvis lantmätcristyrelsens
att framstå som obetydlig. Utskottets
förslag måste dock anses vara mera rationellt
grundat i betraktande av utvecklingens
krav.» Jag anser mig kunna
instämma i detta utskottets uttalande.

I sin utredning har lantmäterikommittén
föreslagit, att antalet lantmäteridistrikt
inom Kopparbergs län bör vara
åtta. Förslagsvis liar nämnts Borlänge
och Nås distrikt som lämpliga att in14*
Andra kammarens protokoll 11)00.

draga. Av dessa är Borlänge distrikt
det största, och enligt överlantmätarens
yttrande omfattar detta distrikt ett område,
som bl. a. innesluter ''It av all byggnadsverksamhet
inom Kopparbergs län.
Nås distrikt är ett av de mindre, men
genom att distriktet omfattar storskiftade
kommuner inom länet har detta
distrikt speciellt arbetskrävande problem.
Så försiggår för närvarande stora
omarronderingar av skogsmark inom
distriktet. Denna omarrondering sker
till största delen genom byten över sockengränserna
och är arbetskrävande.
Dessutom har ju de storskiftade delarna
inom Kopparbergs län speciellt svåra
fastighetsförhållanden. Vi har i en motion,
undertecknad av ledamöter från
Kopparbergs län tillhörande samtliga
politiska partier, framfört vissa betänkligheter
mot minskningen av antalet
lantmäteridistrikt inom länet. Då vi
gjort detta betyder det icke, att vi skulle
vara emot en effektivisering av lantmäteriväsendet.
Vad vi varit rädda för
är att de långa avstånd, som kommer
att uppstå genom en centralisering,
skall åstadkomma en sämre personlig
service.

Under kommittébetänkandets remissbehandling
framfördes också bl. a. farhågor
i den riktningen, då man ansåg
att den föreslagna minskningen av distriktens
antal skulle kännbart försvåra
allmänhetens och kommunernas kontakter
med organisationen. I propositionen
anför departementschefen, att han
avser att i direkt anslutning till förevarande
ärende föreslå Kungl. Maj:t att
uppdraga åt lantmäteristyrelsen att under
beaktande av bl. a. de åsikter i
fråga om den närmare utformningen av
distriktsindelningen, som framkommit
under remissbehandlingen, inkomma
med förslag till sådan indelning, varefter
Kungl. Maj:t bör bestämma i vilka
orter distriktskanslierna skall vara stationerade.
I fortsättningen bör dock
rätten att besluta om stationcringsorter
tillkomma lantmäteristyrelsen, som därNr
10

212

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

vid bör höra länsstyrelsen och berörda
kommuner.

Där särskilda omständigheter föreligger,
anser statsrådet, »bör styrelsen
kunna förordna, att personalen inom ett
distrikt som skall avvecklas helt eller
delvis skall kvarstanna å nuvarande stationeringsort,
ehuru sorterande under
den nybildade distriktsenheten.» Vad
departementschefen hör har anfört har
utskottet ytterligare understrukit. Jag
kan helt instämma i utskottets uttalande
härvidlag. Endast genom hänsynstagande
till alla de omständigheter som
föreligger kan en smidig övergång till
den nya organisationen åstadkommas.

Inom Kopparbergs län har, som jag
förut anfört, lantmäteriet stora problem
att lösa. Från berörda kommuner inom
Kopparbergs län har anförts en del betänkligheter
mot omorganisationen. Jag
hoppas att regeringen och lantmäteristyrelsen
kan taga tillbörlig hänsyn till
vad som därifrån har anförts. Det är
min förhoppning, att den nya organisationen
därigenom skall kunna bli sådan,
att den stora arbetsbalans som
lantmäteriet inom länet f. n. har snarast
skall kunna nedbringas till rimlig nivå.

Från Kopparbergs län har vi även
med stor tillfredsställelse hälsat påbörjandet
av en ekonomisk karta över Kopparbergs
län. Den kommer att fylla ett
stort behov, som vi är mycket tacksamma
för att få tillgodosett.

Beträffande reservation 3) av herr
Sigfrid Larsson och mig har herr Turesson
yrkat ändring i denna reservation,
och jag ber att få ansluta mig till
hans yrkande.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Det har sagts ganska
mycket om detta utlåtande, och det är
förståeligt med hänsyn till att så många
motioner har väckts i anledning av
denna proposition. När propositionen
innehåller förslag om indragning av 38
lantmäteridistrikt, förstår var och en
att det måste komma en hel del motio -

ner. Varje län har sina speciella intressen
att bevaka, och det kan vi nog inte
säga någonting om.

Jag har jämte tre kamrater på länsbänken
motionerat om att Klippans
lantmäteridistrikt skulle bibehållas. Det
förefaller oss nämligen något underligt
att detta distrikt, som är ett av de
bästa distrikt vi har inom länet föreslås
bli indraget. Det har enligt de senaste
uppgifterna levererat in de största
inkomsterna, det har raskt arbetat undan
den balans man hade vid årets
ingång, och i fjol minskade balansen
med omkring 50 ärenden. Det är således
ett distrikt som enligt min och mina
medmotionärers uppfattning arbetar
synnerligen effektivt.

Denna motion, nr 11:700, har rönt
precis samma öde som alla andra motioner,
och det kunde man vänta sig
— naturligtvis, kan man tillägga. En
talare efter mig kommer dock att yrka
bifall till denna motion, och jag vill
säga ifrån, att han har mitt fulla stöd
när han gör detta.

överlantmätaren i länet har givetvis
yttrat sig över detta förslag om indragning,
och det är ganska intressant att
läsa vad han säger: »Mot den föreslagna
distriktsindelningen inom östra länsdelen
har överlantmätaren ingen erinran».
Sedan säger han följande: »överlantmätarcn
får på grund av vad sålunda
anförts föreslå, att Klippans och
Ängelholms distrikt bibehållas oförändrade,
att Hässleholms distrikt erhåller
Vinslövs köping och Vinslövs landskommun
med därav följande ändring i
Kristianstads distrikt. I övrigt har överlantmätaren
ingen erinran mot förslaget
till distriktsindelningen.»

Man tycker, att när här förebragts
sakliga skäl för att detta distrikt bör
finnas kvar, skulle man kunna låta
detta vara fallet. Det går inte, säger
man, man måste ha det rationaliserat.
En vänlighet har dock utskottsmajoriteten
orkat med när den skrivit, att innehållet
i motionen bör givas lantmäteri -

Nr 15

213

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

styrelsen till känna. Det är naturligtvis
en liten sak att vara tacksam för.

Debatten har förts i en timmes tid,
och det har sagts en hel del från olika
håll. Statsrådet Lindholm, som deltog i
början av debatten, sade bland annat,
att det var propaganda från reservanternas
sida — jag förmodar att han innefattade
även motionärerna — att föreslå
ökning med nio distrikt i förhållande
till vad som förordas i propositionen.
Men jag tycker att statsrådet
kan kosta på sig att säga, att reservanterna
gått med på en minskning av antalet
distrikt med 29. Det kunde ju också
vara en form av propaganda, men
man ser kanske litet ensidigt på detta
även från statsrådets sida.

Här blev ju från början en ganska
animerad debatt i fråga om hur man
skulle tolka den skrivelse, som kommit
från statsutskottets femte avdelning till
jordbruksutskottet. Diskussionen böljade
fram och tillbaka, och till slut förklarade
herr Gustafsson i Stockholm, att
hans skrivelse bara var ett litet vänligt
påpekande och att sedan jordbruksutskottet
fick göra som det ville. Han
tilläde att det var ett utslag av hans artighet.
Man kan i alla fall säga, att det
blev utdelning på denna artighet, ty
vad som förut var majoritet förvandlades
till minoritet. Herr Gustafsson i
Stockholm lovade dessutom att fortsätta
med artigheten, om så skulle behövas.
Det förstår jag alltför väl, ty kan han
lyckas flera gånger att förvandla minoritet
till majoritet måste det ligga i hans
intresse när det gäller att försvara en
kungl. proposition.

Jag tror att den som inte känner till
vad som förevarit i utskottet utan endast
studerat denna skrivelse, kommer
till ett helt annat resultat än att den är
ett utslag av artighet. Tvärtom får man
den bestämda uppfattningen, att här
gjorts ett påpekande för utskottet, att
»detta skall ni rätta er efter, det är därför
jag skriver till er». Sådant tycker
jag man skall låta bli. Ett utskott, som

fått en proposition remitterad till sig,
har full rätt att realbehandla den utan
att utomstående lägger sig i detta.

I fredags hade vi en ganska lång debatt
om maktkoncentration inom vissa
företag. Mig förefaller det, att om vi
skall fortsätta på den inslagna vägen blir
det också här fråga om maktkoncentration,
och till det säger vi nej tack från
början. Vi förbehåller oss rätten att realbehandla
vad vi fått att realbehandla
utan onödig inblandning.

Jag skulle bara som avslutning vilja
säga till statsrådet Netzén, att jag har
reda på att personer av olika politisk
uppfattning från Klippan uppvaktat
statsrådet i denna fråga och med stöd
av sakligt underlag hemställt att distriktet
skall finnas kvar. Nu har inte propositionen
och utskottsmajoriteten föreslagit
vilka distrikt som skall indragas.
Jag skulle därför vilja säga till
statsrådet, på grund av vad som framhållits
vid denna uppvaktning och i motionen,
att han, när ställning skall tas
till vilka distrikt som skall dras in, också
bör komma ihåg, att Klippans distrikt
bör vara ett av dem som har största rätten
att finnas kvar. Jag tror det är lyckligt
om han vill gå oss till mötes på den
punkten.

Jag vill yrka bifall till reservationen
nr 1, som avser ökningen av antalet distrikt
med nio.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Under en rad år har
ju arbetsuppgifternas omfattning inom
lantmäteri^ varit väsentligt större än
kapaciteten, och därför har det blivit
betydande arbetsbalans och långa väntetider
för allmänheten. I och för sig är
det önskvärt att man söker åstadkomma
effektivisering av arbetet för att nedbringa
arbetsbalansen.

•lag skulle också vilja säga, att ett
motiv för att vi från dalabänken tar
till orda är inte minst, att den största
arbetsbalansen i landet finns i vårt län,
alldeles oavsett det stora arbete som

214 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

den speciella skiftesverksamheten medför.

Nu har man föreslagit minskning av
antalet distrikt från 148 till 110, och
man har föreslagit delegering av uppgifter
från lantmätare till lantmäteritekniker.
Det sista förslaget har allmänt
accepterats, men beträffande distriktsindelningen
har meningarna gått åtskilligt
isär.

Beträffande Kopparbergs län har man
i kommittébetänkandet föreslagit en
minskning av antalet distrikt från 10
till 8. De flesta av länets riksdagsmän
här emellertid motionerat om bibehållande
av den nuvarande indelningen.
Tyvärr har utskottet avstyrkt dessa motioner,
men jag tar mig ändå friheten
att säga några ord till stöd för vårt yrkande.

Vi har alldeles speciella fastighetsoch
äganderättsförhållanden inom större
delen av Kopparbergs län. Det är en
s. k. storskiftesbygd. Jag vill också säga
att den omständigheten, att man med
fördel kan genomföra en centralisering
i sydligare delar av landet — en sak
som jag inte vill diskutera — medför
inte automatiskt att samma sak gäller
på andra håll. Man behöver bara ta hänsyn
till exempelvis de stora avstånd vi
har inom vårt län. Vi har som sagt oerhört
tilltrasslade fastighets- och äganderättsförhållanden,
och det gör att det
är högst angeläget att lantmäteripersonalen
har god lokalkännedom och är väl
insatt i de särpräglade förhållanden som
där råder. Det är också lika nödvändigt
att man från kommunernas och allmänhetens
sida har god kontakt med lantmäteriet.
Enligt motionärernas uppfattning
visar också erfarenheterna av den
nuvarande indelningen, att det är möjligt
att hålla en kontakt som är av största
värde för såväl kommuner som enskilda.

Borlängedistriktet skulle enligt förslaget
dragas in och uppdelas på ett distrikt
i Hedemora och ett i Falun. Detta
bär avstyrkts av länsstyrelsen och av

lantmäteristyrelsen. Som här påpekats
är nybyggnadsverksamheten inom landskommunerna
i Borlängedistriktet mycket
betydande. Jag ber att jordbruksministern,
när han skall ta ställning till
distriktsindelningen, tar hänsyn till att
där sker den näst största bebyggelsen i
länet inom de olika lantmäteridistrikten.
Den avgjort största nybebyggelsen sker
inom Stora Tuna kommun, som har investerat
betydande belopp i moderna
och ändamålsenliga lokaliteter.

Om man nu i enlighet med kommittéförslaget
delar upp Borlängedistriktet
och lägger vissa kommuner till Faludistriktet,
så kommer detta senare att
omfatta inte mindre än en fjärdedel av
den totala nybyggnadsverksamheten
inom länet. Man måste då på allvar
ifrågasätta — och det har motionärerna
oavsett partitillhörighet gjort — om detta
verkligen kan vara en rationell organisation,
som tillgodoser allmänhetens
och kommunernas berättigade krav på
god service från lantmäteriets sida.

När det gäller indragningen av Nås
distrikt är det andra skäl som har motiverat
vårt yrkande i motionen. Här
gäller det utpräglade landskommuner
med betydande reseavstånd. I vissa delar
av Nås kommun kommer man att få
elva mil till lantmäterikontoret. Om
man däremot som tänkts hänför Nås
kommun till Ludvika, får man inte bara
stora reseavstånd, utan kommunen kommer
då också att tillhöra Ludvika lantinäteridistrikt,
medan kansli och domsaga
ligger i Malung. Jag ifrågasätter
om det kan vara en rationell organisation
när det gäller utredningar av äganderätten,
speciellt med tanke på att Nås
kommun tillhör storskiftesbygden, där
man har mycket komplicerade äganderättsförhållanden.

Fn annan viktig synpunkt är att Ludvika
distrikt är det till folkmängden
största inom Kopparbergs län och ganska
väl avgränsat. Det måste uppstå svårigheter,
när man inom samma distrikt
har så speciella äganderätts- och fas -

215

Onsdagen den 4 maj 19G0 em. Nr 15

Omorganisation av lantmiiteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

tighetsförhållaiiden och därtill så långa
avstånd.

Vidare har Järna kommun ställt nya
och fullt tillfredsställande lokaler till
förfogande i Vansbro. Det är också en
sak, som jag tycker man borde fästa
visst avseende vid. Om man ökar ut
Ludvika distrikt, så blir det enligt de
sakkunniga nödvändigt att skaffa nya
lokaliteter. Blir det en rationell organisation,
frågar jag.

Möjligheten att behålla dessa två distrikt
blir givetvis större, om vi har
119 än om vi har 110 distrikt, och av det
skälet ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 1) av herr Sigfrid Larsson
in. fl.

Vidare ber jag att få yrka bifall till
motionerna 1:566 och 11:698 när det
gäller yrkandet om att Kopparbergs län
skall vara indelat i 10 lantmäteridistrikt.

Sedan vill jag också säga ett par ord
i en annan fråga, som har diskuterats
livligt, nämligen den uppseendeväckande
uppgiften i utskottsutlåtandet, att majoriteten
av jordbruksutskottet först fattade
beslut om 119 och därefter om 110
distrikt, därför att ett par utskottsledamöter
hade ändrat uppfattning. Om
denna ändrade uppfattning berott på
förhandlingsuppgörelsen, så var ju den
känd redan i förväg, och dessutom får
det väl ändå inte bli så, att riksdagen
bindes i förväg och därför inte kan fastställa
den organisation som riksdagen
anser lämplig.

Jag vill klart säga ifrån, att det väsentliga
för mig inte är att träta med jordbruksministern
och civilministern på
denna punkt. Det avgörande är inte
vems skulden är utan att man slipper
sådana här historier i fortsättningen.
Här säger civilministern att löner och
anställningsvillkor och liknande saker
skall man förhandla om, men uppgörelserna
skall inte innefatta organisationens
utseende. Den saken skall förbehållas
riksdagen och regeringen. Men
sedan kommer han fram till, att eftersom
man utgått från en mindre organi -

sation kan det vara motiverat att göra
vissa lönegradsförändringar. Jag konstaterar
sålunda, att man här har kopplat
ihop organisationen med lönegradsplaceringen.

Civilministern erinrar om att alla
partier sagt sig vilja göra besparingar i
förvaltningen m. in. Jag vill då framhålla,
att i detta fall har representanter
från samtliga de fyra demokratiska partierna
motionerat i denna fråga, och
dessutom kan vi väl här i riksdagen ha
olika meningar om vad som är en rationell
och billig organisation. Man kan
inte gärna binda sig för ett visst antal
distrikt bara för att kunna placera in
tjänsterna i vissa lönegrader. Vore det
inte mera rationellt för framtiden, att
riksdagen rent principiellt tar ställning
till hurudan organisationen skall vara,
och att man först därefter gör upp med
löntagarorganisationerna om eventuella
lönegradsjusteringar, ifall man minskar
antalet distrikt och arbetsuppgifterna
därigenom förändras på visst sätt. Det
är en principiell reflexion som jag inte
kunnat underlåta att göra.

Som bl. a. herr Turesson påpekat innebär
propositionen — och även utskottsmajoriteten
har godtagit detta —
att man skall ändra de regler som gäller
beträffande avgiftsbefrielse vid s. k.
storskiftesförrättningar i Kopparbergs
län. Man skall för nytillkommande skiften
slopa gällande bestämmelser som är
något generösare än de som gäller för
landet i övrigt. Jag undrar om man
verkligen har tänkt igenom konsekvenserna
av den ändring man förordar. På
grund av de komplicerade äganderättsoch
fastighetsförliållandena tar det ju
10, 15 eller 20 år innan skiftena blir
färdiga. Även om man har bestämmelser
om något generösare statsbidrag blir
kostnaderna för skiftesdelägarna ganska
betungande. Man räknar med att hantlangningskpstnaderna
svarar för 50 procent
av de totala kostnaderna. Despa
hantlangningskostnader får delägarna
själva bestrida. Om man nu genomför de

216

Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

ändringar som jordbruksministern föreslagit,
måste det såvitt jag förstår bli
en ökning av kostnaderna för delägarna
med i genomsnitt omkring 50 procent.
Det gäller visserligen nytillkommande
skiften, men, herr jordbruksminister, jag
är allvarligt bekymrad. Ty om riksdagen
antar detta förslag kommer intresset
från delägarnas sida för att genomföra
ett laga skifte, där detta inte skett, att
minska väsentligt. Herr jordbruksministern
skakar på huvudet, men vi får väl
se. Jag har den uppfattningen, att det
här inte bara är fråga om delägarnas
kostnader. Ty kan man inte genomföra
skiften fast de så väl behövs betyder det
att det allmänna inte bara nu utan även
framdeles får bära betydande merkostnader
för lantmäteriet och inskrivningsväsendet.
Det får man också ta hänsyn
till i detta sammanhang.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till det yrkande som
ställts av herr Turesson beträffande dessa
statsbidragsbestämmelser.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Då jag deltagit i den
utredning som utarbetat det betänkande
som ligger till grund för det förslag till
lantmäteriväsendets organisation som
vi nu behandlar, vill jag framföra några
synpunkter på denna fråga.

Det förslag som utredningens majoritet
framlade har i stort sett följts av
Kungl. Maj:t och av utskottet tillstyrkts.

Sedan 1948, då lantmäteriväsendet senast
var föremål för en allmän översyn,
har det skett en väldig teknisk utveckling
både på jordmätningens område
och framför allt då det gäller fotogrammetrien.
Att denna utveckling inte kunnat
undgå att sätta spår i lantmäteriets
organisation och arbete synes mig självklart.
Redan på ett tidigt stadium kom
vi också under utredningen underfund
med att en rationalisering var att vinna
om vi sammanförde de små enheterna
till större distrikt. För närvarande
har ett lantmäteridistrikt oftast en lant -

mätare, en tekniker och en kontorist. Vi
fann att personalen bättre kunde utnyttjas
om man hade en enhet med två
lantmätare, två tekniker och två kontorister.
Det kunde bli en bättre arbetsfördelning;
lantmätaren kunde delegera
uppgifter på teknikern, och teknikern
kunde delegera vissa uppgifter på kontoristen.

När utredningen stannade för en
minskning av antalet distrikt från 148
till 110, betraktade den detta inte som
något slutmål eller något absolut rätt
avvägt tal. Men när rationaliseringssynpunkterna
vägdes mot kraven på god
service åt allmänheten och på kontakt
med kommunerna, kom vi fram till att
man utan att eftersätta dessa krav kunde
minska antalet distrikt från 148 till
110. Även utskottet har stannat för den
siffran.

De farhågor för en försämrad service
som framförts i motionerna är överdrivna.
Personligen var jag länge emot
en alltför stark sammanföring, men allteftersom
problemställningen klarnade
stod det klart för mig, att kommittén
inte gått så hårt fram att allmänheten
blev lidande ur servicesynpunkt.

Frågan har emellertid också en annan
sida. Vinsten av den tekniska utvecklingen
motvägs i viss mån av den beroendeställning
till en rad allmänna
institutioner och myndigheter, vari lantmätaren
kommit i första hand genom
1948 års byggnadslag. Detta har medfört
att lantmätaren icke på samma sätt som
före 1948 kan handla självständigt.
Även en ganska liten fastighetsreglering
eller t. o. m. en avstyckning kan innebära
att lantmätaren får ta kontakt med en
rad myndigheter, lantbruksnämnden,
länsbostadsnämnden, byggnadsnämnden,
länsarkitekten, ingenjören för vatten-
och avloppsfrågorna, länsantikvarien,
vägmyndigheterna m. fl. Alla dessa
har besvärsrätt. Jag vågar påstå, att
om någon ämbetsmannakår i vårt land
har förmåga att arbeta under eget ansvar
och i självständighet, så är det

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

217

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

just lantmätarna. De har en gedigen utbildning,
de kommer mycket snart genom
sitt arbete i kontakt med människor
och de blir goda psykologer. Det
gäller för lagstiftarna att konstruera en
fastighetsbildningslagstiftning som i
möjligaste mån stärker lantmätarens
självständighet såsom förrättningsman.

När man i utskottsutlåtandet liksom
i propositionen beklagar den stora arbetsbalansen
för lantmäteriet — den
skulle vara omkring 15 månader — bör
man betänka att lantmätaren måste ta
kontakt med och avvakta yttranden från
olika myndigheter. Förhalningen av en
lantmäteriförrättning sammanhänger ofta
med att lantmätaren måste avvakta
ställningstaganden från andra myndigheter.
Detta fördröjer ofta förrättningen
mer än sakägarna fördröjer den. Det
gör att arbetsbalansen är större än
den behövde vara.

Sedan vill jag också framhålla att
frågornas art gör, att en lantmäteriförrättning
ofta inte går att genomföra i en
följd. Det är därför självklart att det
måste finnas en arbetsbalans. Statens
organisationsnämnd anser tolv månader
vara en normal arbetsbalans. Detta
torde vara i överkant. I utredningen
undersökte vi saken mycket noga — vi
hade också tillgång till experter — och
vi stannade för nio månader. Jag tror
att det är ett ganska väl funnet tal. Det
skulle betyda att inte mer än sex månader
vore att avarbeta. Det föreligger
alltså inte en så stor eftersläpning som
man vill göra gällande. Med tanke på
vad som här sagts om beroendet av
andra myndigheter och knappheten på
utbildade tekniker är den rådande balansen
inte så anmärkningsvärd som
man vill göra gällande. En ökad utbildning
av tekniker är emellertid nödvändig,
och förslag därom framförs ju
också.

.lag skulle sedan vilja säga några ord
om specialorganisationerna inom lantmäteriet.
Utredningen liksom utskottet
föreslår en utökning av dessa. Detta

betyder att ytterligare rörliga resurser
står till förfogande t. ex. för de län där
stora vägbyggnader behöver igångsättas
eller där man ämnar företa fastighetsregleringar
som kräver en ökad insats
från lantmäteriets sida. Lantmäteristyrelsen
får här friare händer än tidigare
att delegera resurserna. Detta innebär
en effektivisering av verksamheten. Jag
tror att vi med fullt förtroende kan
överlåta åt lantmäteristyrelsen att handha
dispositionen av de personella resurserna,
allteftersom behoven skiftar
från det ena distriktet till det andra
eller från det ena länet till det andra.
Det bör emellertid poängteras att omregleringar
och storleksrationaliseringar
inom såväl jordbrukets som skogsbrukets
område alltjämt blir beroende
av de enskilda sakägarnas vilja att
medverka. Av den anledningen är det
inte möjligt att bedöma takten i denna
verksamhet.

Jag skulle också vilja säga några ord
om taxorna. Utskottet föreslår liksom
utredningen, att 10 procent av lantmäteriets
beräknade självkostnader för
rådgivning o. d. bör fördelas på den tid
som ersättes av sakägarna.

I övrigt föreslås att vid förrättningar
av betydelse för jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering 40 procent
av lantmäteriets självkostnader skall
utgå. Däremot skall avgifterna för lantmäteriets
verksamhet i tätorter, samhällen
och enligt byggnadslagens mening
detaljplanerade områden avvägas så, att
kostnaderna täcks. Detsamma skall gälla
avstyckningar avseende bebyggelse för
fritidsändamål. För övrig verksamhet
höjes taxan med 10 å 20 procent, d. v. s.
till mellan 50 och 80 procent av självkostnaden.

Detta medför ett inkomsttillskott för
lantmäteriverksamheten, vilket betyder
att utgifterna för statsverket, trots de
utgiftsökningar som förslaget till ny
organisation kan leda till, blir i stort
sett oförändrat. Givetvis kan man i detta
sammanhang fråga sig, om de nya taxor.

218 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 19G0 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

som skulle komma att tillämpas för Dalarna
med dess speciella förhållanden,
icke kommer att verka hämmande på
fastighetsregleringar och laga skiften
där uppe. Herrar Eliasson i Sundborn
och Turesson har varit inne på den frågan,
och jag har nog också den uppfattningen
att så kommer att bli fallet. Jag
kommer därför att på denna punkt avvika
från utskottets förslag och yrka
bifall till herr Turessons yrkande på
denna punkt.

Jag skulle här egentligen inte ge mig
in på någon polemik. Men här säges afl
reservationen är skriven av ett par experter.
Därmed tycks man vilja göra
gällande att vi andra är lekmän som helt
saknar kunskaper i detta fall och som
handlar slumpvis. Så är det ju inte. Vi
har till vårt förfogande haft lantmäteristyrelsens
främsta experter. De har i
nästan alla delar gått med på vad vi
föreslagit eller rättare väglett oss i detta
förslag till distriktsindelning.

Jag kan mycket väl förstå herr Nilsson
i Bästekille och många andra av
talarna i detta ärende. Men om var och
en skall hålla på sitt, blir det ju inte
möjligt att åstadkomma någon sammanföring
av distrikten, och då blir ju det
hela meningslöst. Herr Eliasson berörde
överensstämmelsen mellan lantmäteridistriktens
och domsagornas gränser.
Jag kan förstå, att det för Dalarnas del
kan bli vissa besvär. Men vi har inom
utredningen gjort undersökningar som
visar, att det i de allra flesta fall kommer
att gå ganska bra för lantmäteriet
att arbeta, även om inte domsagogränserna
helt och hållet sammanfaller med
lantmätarens verksamhetsområde. Vi
bär dock försökt att få gränserna att i
allra största utsträckning sammanfalla.

Jag vill till slut endast göra en reflexion
i anslutning till vad herr Levin
anfört.

Jag bär varit med ganska många år
i det här huset, och jag har hört kraven
på sparsamhet med de allmänna medlen,
på ökad effektivisering och ratio -

nalisering inom statsförvaltningen. Här
föreslås nu en åtgärd som kommer att
medföra en effektivisering och rationalisering.
Vi uppnår även en viss besparing,
och vi ökar också — som herr
Turesson sagt — verkets arbetsmöjligheter.
Då har jag svårt att förstå hur
de sparsamhetsvänner tänker, som inte
vill biträda utskottets förslag.

■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det av herr Turesson framförda
ändringsförslaget samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo förhandlingarnas ledning.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jansson i Benestad
gjorde ett uttalande som jag fann
en smula vågat. Han sade: Sämre service
behöver inte befaras. Vad vet vi om
det? Det kan varken herr Jansson i
Benestad eller jag eller någon annan
med bestämdhet säga någonting om.

Beträffande det område som jag talade
om, Klippans distrikt, ligger det
till på det sättet att det nuvarande distriktet
har huvudparten av arbetet förlagt
öster om köpingen Klippan. Skall
detta distrikt dragas in måste alla de
människor som bor öster om Klippan
inte bara bege sig till Klippan utan
dessutom de cirka tre milen till Ängelholm.
Blir inte detta en försämrad service
förstår inte jag vad en sämre service
är- Man skall nog vara litet försiktig
med att lova något sådant som
herr Jansson i Benestad gjorde.

Herr Jansson var också såsom utredningsman
smittad av kravet på sparsämhet
och frågade: Hur kan sparsamhetsvännerna
egentligen underkänna
detta utredningsförslag? Herr Jansson
i Benestad känner lika väl som jäg till
att här i kammaren anses intet utredningsförslag
så heligt, att någon ändring
därav inte får ifrågasättas. Jag kan
säga, såsom här liar gjorts tidigare, att

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 219

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

god service kan också vara god sparsamhet.
Men det är inte alltid säkert att
en sparsamhet, som försämrar förhållandena
för människorna, är den allra
bästa. Det vill jag lägga herr Jansson i
Benestad på minnet.

Herr JANSSON i Benestad (ep) kort
genmäle:

Jag kan inte precis erinra mig hurdana
förhållandena är i Klippan-distriktet,
men jag kan säga att skulle avstånden
i framtiden bli så stora att detta
vållar besvärligheter för allmänheten så
har utredningen föreslagit — något som
även utskottet stannat för — att lantmätaren
får hålla öppet någon viss dag
i månaden på lämplig plats, där han kan
besökas. Därmed minskas dessa olägenheter.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Mitt inlägg skall inte bli
långt. Den uppfattning jag har i denna
fråga sammanfaller närmast med den
som återspeglas i reservation nr 1), och
jag kan i det hänseendet instämma med
vad företrädare för denna har anfört.

Det finns emellertid ett par speciella
synpunkter som bör beaktas i detta sammanhang.
I vissa delar av landet, särskilt
i det inre av Norrland och i Dalarna,
föreligger behov av en mångfald
fastighetsregleringar. I mycket betydande
utsträckning gäller det skogliga omarronderingar.
Med hänsyn till den debatt
som förts i anslutning till föregående
punkt på kammarens dagordning
torde det vara överflödigt att närmare
beröra angelägenheten av att denna
verksamhet kan bedrivas i tillfredsställande
takt och omfattning.

Nu förhåller det sig dock så att inom
de områden jag nämnde råder brist på
lämpligt kartmaterial. Skall de åsyftade
fastighetsregleringarna kunna genomföras
inom rimlig tid fordras ett snabbare
upprättande av ekonomiska kartor.
1 fråga om detta kartmaterial för
det inre av Norrland och för Koppar -

bergs län har jordbruksutskottet tidigare
uttalat att arbetet bör påskyndas.
Av proposition nr 74 framgår att kartverket
framlagt delförslag beträffande
arbetet med de ekonomiska kartorna avseende
Kopparbergs län. Så till vida har
alltså jordbruksutskottets av riksdagen
godkända uttalande haft effekt. Kartverket
har emellertid också anfört att
översynen och långtidsplaneringen för
kartläggning bör vägledas av den omfattande
rationaliseringsverksamheten i
mellersta Sverige. Riksdagens uttalade
önskemål om kartmaterialet för det inre
av Norrland synes alltså inte kunna bli
tillgodosett.

Vad gäller indelningen i lantmäteridistrikt
är det även angeläget att de
speciella behoven i det inre av Norrland
tillgodoses. Det ställer sig svårt
att driva ett rationellt skogsbruk, om
inte en bättre arrondering genomföres.
En beskärning av lantmätierorganisationen
skulle medföra att omarronderingsverksamheten
droge ut på tiden med
åtföljande förluster såväl för berörda
bygder som för folkhushållet. Likaså
är lantmäteriorganisationens medverkan
nödvändig när det gäller att tillgodose
behovet av skogsbilvägar, förutan
vilka skogstillgångarna inte kan
tillvaratas på det sätt som är önskvärt.
Även det skälet talar för en bättre rustad
lantmäteriorganisation i berörda
område av Norrland än den som föreslagits
i propositionen.

Herr talman! Yrkanden som sammanfaller
med de synpunkter jag här anfört
har framställts i motionen nr 699 i
denna kammare. Motionsyrkandet omfattar
tre delyrkanden. Ett delyrkande
— det som gäller antalet lantinäteridistrikt
— täcks av reservation nr 1,
till vilken jag yrkar bifall. Vidare yrkar
jag bifall till motionens båda övriga delyrkanden,
att riksdagen måtte dels uttala,
att det är angeläget att arbetet med
att upprätta ekonomiska kartor för det
inre av Norrland påskyndas, dels ock
uttala, att vid indelningen av riket i

220 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

lantmäteridistrikt de angelägna rationaliseringsuppgifterna
inom skogsbruket
i Norrland bör beaktas.

Herr JÖNSSON (s):

Herr talman! Det är klart att många
kommunalmän ställer sig frågande och
känner sig bekymrade när ett lantmäteridistrikt
skall dragas in. Klippans köping,
som gjort en uppvaktning i saken,
önskar givetvis att distriktet skall vara
kvar. Samhället är framåtgående både
vad beträffar det industriella och bostadsbyggandet.
Antalet balanserade
ärenden var 1958 277 och 1959 227 stycken.
Dessa siffror talar sitt tydliga språk
och visar att lantmätaren i detta distrikt
har full sysselsättning. Jag vill än en
gång betona att köpingen är stadd i en
ständig och stark utveckling.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen I: 570 av herr Åkesson och
herr Nilsson, Yngve, likalydande med
II: 700 av herr Nilsson i Bästekille och
mig m. fl. I dessa motioner yrkas att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att någon indragning
av Klippans lantmäteridistrikt
icke må ske.

I detta anförande instämde herrar
Norup (ep), Nilsson i Bästekille (h)
och Nilsson i Lönsboda (fp) samt fru
Eriksson i Ängelholm (s).

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag kan i stort sett begränsa
mig till att instämma i det
mesta av vad herr Jansson i Benestad
anfört. Jag har liksom han suttit med
i den kommitté som gjort upp här
ifrågavarande förslag, och jag kan försäkra
att vi inom kommittén noga penetrerade
ärendet. I kommittén satt ju
inte bara lekmän utan t. ex. både den
nuvarande och den tidigare generaldirektören
i lantmäteristyrelsen. Vi
var överens om att det var nödvändigt
att göra en genomgripande omorganisation
för att få till stånd den önskvärda
rationaliseringen på detta om -

råde. Vi ansåg att det var nödvändigt
att åstadkomma färre och större distrikt,
så att det blev möjligt att flytta
över arbetsuppgifter från lantmätarna
till mätningsteknikerna och från mätningsteknikerna
till kontorspersonalen.
Det kan man inte göra om distrikten är
för små. Den nuvarande uppdelningen
i många, rätt små distrikt har visat sig
vara alltför ineffektiv.

Låt mig säga ett par ord också om
det förslag, som kommittén lade fram
och som Kungl. Maj:t och även utskottet
anslutit sig till, om att de särskilda
bestämmelserna för Dalarna skall utgå.
Kommittén besökte Dalarna och studerade
på ort och ställe den skiftesverksamhet
som förekommer och har förekommit
där. Jag tror inte det är någon
överdrift att säga, att vi inom kommittén
var ense om att det var nödvändigt
att införa ett annat system. Skiftesverksamheten
i Dalarna har bundit orimligt
mycket av lantmäteriets personella resurser
och även kostat mycket pengar.
Gör man ett överslag av vad skiftesverksamheten
i Dalarna betytt och vad
den kostat, kan man ifrågasätta, om det
varit riktigt av statsmakterna att satsa
så mycket pengar och så mycket av lantmäteriets
personella resurser på denna
verksamhet. Visst är ägosplittringen i
Dalarna besvärlig, men jag är övertygad
om att det är riktigt som utskottet
föreslår, att man skall söka nå fram till
åtgärder som är bättre ägnade att stimulera
den erforderliga fastighetsregleringsverksamheten
där än ett bibehållande
av nu gällande särbestämmelser
om statsbidrag till förrättningskostnader
inom Kopparbergs län.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag skall med hänsyn
till den sena timmen endast be att få
yrka bifall till reservationen nr 2) av
herr Sigfrid Larsson, vari hemställes
om en skrivelse till Kungl. Maj:t be -

Nr 15

221

Omorganisation av

träffande löneläget för lantmäteriteknikerna.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
delta i denna debatt. Eftersom jag har
deltagit i femte avdelningen i statsutskottet
vid behandlingen av en fråga,
som kanske i någon mån snuddat vid
denna fråga, kan jag bara vitsorda, att
den relation som har lämnats av femte
avdelningens ordförande, herr Gustafsson
i Stockholm, är fullt riktig.

Emellertid har här framförts vissa
reflexioner beträffande riksdagens
ställning till frågor av denna art. Här
har vi å ena sidan en förhandlingsfråga.
Det gäller alltså i vilken lönegrad
vissa befattningshavare skall placeras;
det är nog ofrånkomligt, att de ökade
arbetsuppgifter och den markerade
chefsställning, som dessa befattningshavare
får i denna nya organisation har
motiverat en högre löneställning. I och
med detta kan man ju med rätta fråga
sig om icke riksdagen här ställts i viss
mån utanför och därmed dess suveräna
rätt att besluta i fråga om organisationen
kränkes.

Civilministern meddelade i början av
debatten ungefär följande. Jordbruksministern
hade presenterat detta organisationsförslag
beträffande lantmäteriet
och på grundval därav fördes sedan
förhandlingarna. Detta är enligt
vad jag tycker en fullkomligt korrekt
metod. Men därvid är att märka, att
han inte hade klart för sig hur riksdagen
skulle ställa sig till organisationen
i slutomloppet.

Hur skall man i framtiden kunna
undvika att komma i en liknande situation?
Enligt mitt förmenande finns
det två möjligheter. Den ena är den utväg
som inte minst landshövding Håstad
på sin tid rekommenderade och
som jag vet att civilministern inte heller
står främmande för, nämligen inrättande
av ett riksdagens löner&d eller

rikets allmänna kartverk, m. m.

en lönedelegation, som på ett tidigt
stadium kan deltaga i förhandlingarna.
Vi beklagar att ett sådant förslag inte
kunnat realiseras.

Den andra möjligheten är att riksdagen,
när vi i framtiden får en sådan
här komplicerad fråga, först får besluta
om organisationen, och sedan får riksdagens
beslut, som dock är suveränt,
ligga till grund för löneförhandlingar.
Jag skulle vilja ifrågasätta, om inte en
sådan metod för framtiden skulle kunna
tillämpas.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I A

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till
den av herr Sigfrid Larsson m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till de i ämnet väckta motionerna
I: 569 och II: 693; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haeggblom begärde likväl
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Eriksson
i Bäckmora votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. I A) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 19 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kon -

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

lantmäteriväsendet och

222 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

traproposition i nämnda votering antagit
motionerna I: 569 och II: 693.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eriksson i Bäckmora
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 91 ja
och 10 nej, varjämte 108 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

I A) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av herr Sigfrid Larsson in. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han ansåge
tvekan kunna råda angående omröstningens
utgång, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes*: Därvid
avgåvos 112 ja och 89 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 1 B

Motionerna 1: 559 och 11: 694

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2)
av herr Sigfrid Larsson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Motionerna I: 566 och II: 698

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till nämnda
motioner; och fann hem förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hammar begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I B) i utskottets utlåtande nr 19, såvitt
avser motionerna 1:566 och 11:698,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motioner.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Hem Eliasson i Sundborn
yrkade likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 159 ja och
27 nej, varjämte 23 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan. ,

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15

223

Omorganisation av lantmäteriväsendet och rikets allmänna kartverk, m. m.

Motionerna I: 567 och II: 699

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till nu nämnda motioner i motsvarande
del; och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Larsson
i Norderön begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
I B) i utskottets utlåtande nr 19, såvitt
avser motionerna 1:567 och 11:699,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda motioner i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Motionerna I: 570 och II: 700

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till ifrågavarande
motioner; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt under
mom. I B

Bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utkskottets berörda hemställan med den

ändring däri, som föreslagits i motionerna
1:567 och 11:699 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. III~VIII A

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. VIII B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Turesson under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
VIII B) i utskottets utlåtande nr 19, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Turesson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgå vos 137 ja och
61 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta be -

224 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Interpellation ang. samverkan med de övriga nordiska länderna vid utbyggnaden
av universitet och högskolor

handlingen av övriga på föredragningslistan
uppförda ärenden till kammarens
sammanträde den 6 innevarande månad.

§ 3

Interpellation ang. samverkan med de
övriga nordiska länderna vid utbyggnaden
av universitet och högskolor

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som anförde:

Herr talman! En omfattande utbyggnad
av vårt högre utbildningsväsende
förestår. Årets riksdag har förelagts en
utförlig plan. Huvudlinjerna för denna
har uppdragits av 1955 års universitetsutredning
i dess i slutet av 1959 avgivna
betänkande Universitet och högskolor
i 1960-talets samhälle. Det kan tillläggas,
att i början av innevarande år
avgav även jordbrukshögskoleutredningen
sitt betänkande rörande högre
utbildning, forskning och försök på
lantbrukets område.

Under det mycket omfattande och i
stort sett mycket skickliga utredningsarbete,
som ligger bakom dessa betänkanden,
synes tanken på att i olika avseenden
söka samverka med de nordiska
grannländerna över huvud icke ha varit
föremål för närmare överväganden.
Påstötningar i sådan riktning har dock
icke saknats. Bl. a. har Nordiska rådet
upprepade gånger återkommit till dessa
frågor. Redan vid rådets första session
1953 fördes tanken fram på en närmare
samverkan mellan de nordiska
länderna för att gemensamt lösa större
forsknings- och utbildningsproblem, och
den har sedan varit en av huvudlinjerna
i rådets arbete. En rekommendation i
ämnet avgavs redan vid 1953 års session.
Sedermera har särskilda forsknings-
och utbildningsområden upptagits
i rådet, som rekommenderat regeringarna
till samverkan på åtskilliga
punkter. Några positiva resultat har på
detta sätt vunnits. Bl. a. har ett institut

för teoretisk atomfysik kommit till stånd
i Köpenhamn och en högre journalistutbildningsanstalt
i Århus.

Beträffande teknologutbildningen har
också ganska vittgående förslag lagts
fram av Nordiska kulturkommissionen,
som låtit en expertkommitté utreda frågan.
Förslaget, som sedan oktober 1959
vilar på regeringens bord, har därpå i
november i fjol av Nordiska rådet rekommenderats
de nordiska ländernas
regeringar till snabbt genomförande.
Förslaget innefattar bl. a. en specialisering
av vissa utbildningsgrenar till vissa
tekniska högskolor, där hela det
nordiska utbildningsbehovet skall kunna
täckas. Vidare föreslås en koncentration
av efterutbildning och licentiatutbildning
inom olika fack och specialister
till vissa högskolor. Detta ingående
utredningsarbete, i vilket högskolerektorerna
deltagit, kan tjäna som exempel
på de möjligheter till rationaliseringar
som ett nordiskt samarbete erbjuder.

Nordiska rådet har emellertid icke
nöjt sig med att taga upp särskilda områden
till behandling. Ett samlande
grepp efterlystes i ett förslag, som
väcktes vid 1958 års rådsession. Detta
resulterade i att rådet antog följande
rekommendation (rek. nr 12/1958):

»Nordisk Råd henstiller til regjeringene
å företa regelmessige og inngående
underspkelser av samarbeidsmulighetene
ved utbyggingen av universiteter og
hpyskoler med utgångspunkt i departementenes
behandling av disse institusjoners
budsjetter, og med stptte av utredningsarbeid
utfprt av Nordisk kulturkommisjons
vitenskapelige seksjon.»

De nordiska undervisningsministrarna
behandlade i början av 1959 denna
rekommendation vid ett möte i Oslo
och enades om följande uttalande:

Undervisningsministermptet er enig
om åt myndigheter og utredningsorganer
i hvert av de nordiske land gis i
oppdrag å vare oppmerksom på de

Onsdagen den 4 maj 1960 em.

Nr 15 225

Interpellation ang. samverkan med de övriga nordiska länderna vid utbyggnaden
av universitet och högskolor

mulighetcr for nordisk samarbeid som
frambyr seg ved utbyggingen av universiteter,
h0yskoler og andre h0gre utdannings-
og forskningsinstitusjoner.
M0tet anmoder også Nordisk Kulturkommisjon
om fortsatt å ha sin oppmerksomhet
rettet mot slike samarbeidsmuligheter.
»

Detta uttalande har icke, såvitt känt
är, lett till några praktiska åtgärder,
och någon särskild utredning är såvitt
nu är känt icke på tal.

Anmärkningsvärt är att den nyss
nämnda universitetspropositionen, som
redan påpekats, över huvud icke beaktar
de nordiska samarbetsmöjligheterna.
Om någonsin — tycker man —
borde detta varit rätta tillfället att uppmärksamma
de möjligheter till nordiskt
samarbete vid högre utbildnings- och
forskningsinstitutioners utbyggnad, som
undervisningsministermötet gett myndigheter
och utredningsorgan i uppdrag
att uppmärksamma.

Då vi nu i Sverige går att taga ställning
till långsiktsprogrammet för vårt
högre utbildningsväsen, känns det som
en tydlig brist att uppenbarligen allvarliga
försök icke gjorts att undersöka
vad som kan åstadkommas på det nordiska
planet samt att — då sådana undersökningar
gjorts som t. ex. beträffande
teknologutbildningen — resultaten
icke utnyttjats. Vad som framför
allt kan ifrågakomma är en koncentrering
av sådana utbildningsgrenar, där
Nordens samlade behov är relativt litet,
till ett eller några få lärosäten. Vidare
synes en koncentration av forskningsresurser
och utbildning på det högre
planet kunna ske i viss utsträckning.
Goda möjligheter kan antagas föreligga
till att samarbete av sådant slag mellan
Köpenhamns universitet och övriga
läroanstalter i den danska huvudstaden
och motsvarande utbildningsanstalter i
det sydsvenska utbildningscentrumet i
Lund/Malmö. Liknande synpunkter beträffande
kontakt och samordning tor -

de kunna anföras beträffande utbyggnaden
av de nya lärosätena i Umeå och
Uleåborg på ömse sidor av Bottenhavet.

Starka skäl tala för tillsättande av en
utredning med uppgift att skyndsamt
under kontakt med vederbörande instanser
i övriga nordiska länder undersöka
de samarbetsfrågor som här diskuterats,
så att hänsyn till utredningsresultaten
kan tagas vid den fortsatta utbyggnaden
av det svenska universitetsväsendet,
särskilt på de fält, som den
framlagda universitetspropositionen berör.
Inom ramen för tillgängliga ekonomiska
resurser bör genom sådan arbetsuppdelning
och samverkan en effektivisering
och ytterligare utbyggnad
av högre undervisning och forskning bli
möjlig.

Under åberopande av det anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd,
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga:

Vill herr statsrådet delge kammaren
sin uppfattning om möjligheterna att
nå praktiskt betydelsefulla resultat vid
det närmaste decenniets utbyggnad av
universitet och högskolor genom samverkan
med de övriga nordiska länderna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 4

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren överlämnade propositioner:

nr 150, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1960/61,
m. in., och

nr 155, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 16:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Dessa propositioner bordlädes.

226 Nr 15

Onsdagen den 4 maj 1960 enl,

§ 5 Kammarens ledamöter åtskildes här Justerades

protokollsutdrag. efter kl. 0.29 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

1 i\ ii A Ulv*;-*. ,:j >1'' > i ''..i A -ib.liii

’

i*i?rl HnsftB i.

tiijrtif

ti H l >>

1310?,

ntfWMir-jf i >*) in

jbc-nmiii vr*!S v v n.ifu''n»,

j f • / ,

u°.

al:

:,.}/

tOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO
004791