Fredagen den 29 april Sid (Riksdagens protokoll 1955:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

fa-i B | ^Igjq

FÖRSTA KAMMAREN

29 april—4 maj

Nr 16

Debatter m. m.

Fredagen den 29 april Sid.

Premiering av frivilligt sparande .............................. 3

Onsdagen den 4 maj

Statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning 71

Anslag till statens jordbruksnämnd m. m....................... 91

Fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar 93

Främjande av varutrafiken över trondheimsområdet ............ 102

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler...... 112

Anslag till anskaffande av hörapparater ...................... 121

Avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande m. m.....129

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 maj

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. ytterligare utgifter å tilläggs -

stat II: ecklesiastikdepartementet .......................... 71

— nr 90, ang. anslag till ett register till arbetet Noraskogs arkiv.. 71

— nr 91, ang. anslag till avlöningar för landsfogdarna m. fl..... 71

— nr 92, ang. anslag till avlöningar till häradsskrivarna m. fl..... 71

— nr 93, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet
..................................................

— nr 94, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
..................................................

— nr 95, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: inrikesdepartementet
..................................................

— nr 96, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet
..................................................

— nr 97, ang. ändrad löneklassplacering för e. o. kansliskrivaren

H. Svensson ..............................................

1 Första kammarens protokoll 1955. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. statstjänstemans skyldighet
att underkasta sig läkarundersökning.................... 71

— nr 28, ang. förordnande av civila medlare i äktenskapsmål . . 91

— nr 29, ang. ändring av 5 kap. 103 § konkurslagen ............ 91

— nr 30, ang. ändringar i reglerna för allmänna arvsfonden .... 91

— nr 31, ang. ändrad lydelse av 9 § lagen om straffregister .... 91

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. bostadslån till domänverkets
fast anställda arbetare ................................ 91

— nr 22, ang. anslag till statens jordbruksnämnd m. m......... 91

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, ang. fortlöpande information
beträffande atomstridsmedlens verkningar ........ 93

Statsutskottets utlåtande nr 98, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat

II: utrikesdepartementet ................................ 101

nr 99, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
................................................. 10i

— nr 100, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
............................................... 102

— nr 101, ang. anslag till anskaffning av en ny statsisbrytare .... 102

— nr 102, ang. främjande av varutrafiken över trondheimsom rådet

.................................................... 102

nr 103, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet . . 112

— nr 104, ang. hörselvårdens organisation m. m............... 121

— nr 105, ang. avtal rörande verksamheten vid allmänna barn bördshuset

i Stockholm.................................... 129

— nr 106, ang. anslag till Svenska sjukhuset i Korea .......... 129

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. ändrad lydelse av §§ 1
och 4 förordningen om provianteringsfrilager, m. m......... 129

— nr 40, ang. beräkningen av ortsavdrag för vissa skattskyldiga. . 129

— nr 41, ang. avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande
m. m.............................................. 129

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar m. m............... 134

— nr 19, ang. ändring i 17 § vägstadgan ...................... 134

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Fredagen den 29 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 232, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av protokoll upprättade
den 14 juni 1954 av generalsekreteraren
i Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO) rörande vissa ändringar
av konventionen den 7 december
1944 angående internationell civil luftfart.

Kungl. proposition ang. premiering av
frivilligt sparande

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, med förslag till förordning om
premiering av frivilligt sparande under
åren 1955 och 1956.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det har ansetts lämpligt
att på ett så tidigt stadium som möjligt få
till stånd en debatt om den senaste tidens
händelseutveckling på det ekonomiska
området. Därför har vi med herr talmannens
tillåtelse anknutit en debatt till remissen
av den förevarande propositionen,
även om det i och för sig skulle ha
varit naturligare att anknyta diskussionen
till regeringens kommande förslag
under nästa vecka. Då kommer nämligen
regeringen att i kompletteringspropositionen
redovisa sin uppfattning om det
aktuella ekonomiska läget och de åtgärder
som detta läge aktualiserar. Vidare
kommer regeringen då att samtidigt
framlägga ett förslag om skärpning av
vinstbeskattningen för företagen. Några
ytterligare förslag kommer icke.

Trots att alltså debatten nu kommer en
aning innan vi slutgiltigt redovisat vår
uppfattning, skall jag be att få säga några
ord som inledning till dagens överläggning.

Det är uppenbart att det ända sedan
föregående sommar har funnits ett tryck
i vårt ekonomiska liv som man kan tolka
som en tendens till överkonjunktur. När
regeringen avlämnade sin statsverksproposition
gav finansministern en utförlig
redogörelse för vilka medel som dittills
utnyttjats i syfte att förstärka skyddet
för den samhällsekonomiska jämvikten.
Regeringen uttalade då genom finansministern,
att man inte kunde garantera att
de dittills vidtagna stabiliseringsåtgärderna
var tillräckliga garantier mot uppkomsten
av ett efterfrågeöverskott. Läget
krävde enligt regeringens bedömande
fortlöpande överväganden rörande den
ekonomiska politikens utformning. Särskilt
framhölls det, att om löneförhöjningarna
gick utöver den begränsade
ram som förelåg, måste den ekonomiska
politiken inriktas på att neutralisera den
efterfrågestegring som de ökade inkomsterna
kunde ge upphov till. Det sades,
att investeringarna i så fall finge minskas
och konsumtionsefterfrågan trängas tillbaka,
så att de totala anspråken inte kom
att överstiga den totala tillgången på varor
och tjänster.

Det är alltså i full överensstämmelse
med vad som klart förutskickades i finansplanen
och kan inte ha kommit som
en överraskning att ytterligare åtstramningar
aktualiserades, när den fortsatta
utvecklingen visade att ett inflationsdrivande
efterfrågeöverskott hotar.

Man har gjort ett försök att kvantitativt
bedöma storleken av efterfrågeöverskoltet.
Det göres i den reviderade nationalbudgeten
som kommer på kamrarnas
bord i samband med kompletteringspropositionen
i nästa vecka. Men ur den
redovisning som då kommer har några
siffersammanställningar brutits ut, som

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

jag föreställer mig ligger på kammarledamöternas
bord.1

Utgångspunkten för dessa beräkningar
bär varit att lönestegringar och andra
inkomstökningar har inneburit en ökning
av den privata konsumtionsförmågan
med 1,8 miljarder. Man bär räknat
med att lönestegringarna och löneglidningarna
rör sig mellan 8 och 10 procent.
Man har räknat med en fortsatt stegrad
investeringsvilja och med en ökning där
på omkring 460 miljoner. Man har vidare
räknat med ett oförändrat sparande
och som pluspost med en kraftigt stegrad
produktion. Produktionen beräknas
stiga med inte mindre än 4,5 procent under
år 1955. Det är underlaget för den
siffersammanställning som ligger på
kamrarnas bord. Den visar trots den
mycket starka produktionsstegringen ett
beräknat efterfrågeöverskott på 1 000
miljoner, d. v. s. en miljard.

Det är givet att regeringen och riksbanken
inte kunde undgå att vidtaga åtgärder
i ett sådant läge. Hade utvecklingen
fått fortgå, skulle den alltför stora efterfrågan
sannolikt i första hand ha medfört
en stark ansvällning av importen.
Det hade blivit ett underskott i bytesbalansen
och ett betydande valutautflöde.
Säkerligen skulle också efterfrågetrycket
pressat upp priserna utöver det som varit
kostnadsmässigt motiverat. Varken utflödet
ur valutareserven eller en inflatorisk
lönestegring kunde accepteras. Detta
är bakgrunden till den senaste skärpningen
av den ekonomiska politiken.

Enligt regeringens bedömning bör denna
åtstramning ge statsmakterna det erforderliga
greppet över utvecklingen. Så
långt läget för närvarande kan överblickas
torde de olika åtgärderna i efterfrågedämpande
syfte vara tillräckliga för
att hålla anspråken i samhället inom ramen
för de disponibla resurserna och för
att förhindra en inflationistisk prisglidning
ovanpå de ofrånkomliga konsekvensprisstegringarna
efter löneuppgörelserna.

Regeringen är självfallet beredd att ta
ansvaret för denna politik. Uppgifter i
en del av pressen i motsatt riktning kan

inte ha något som helst verklighetsunderlag.

Jag vill gärna till slut, herr talman,
också säga några ord om de påstådda
kastningarna i den ekonomiska politiken.
Under de senaste åren har regeringen,
i klar motsättning till näringslivets
och oppositionens yrkanden, fullföljt en
fast stabiliseringspolitik med efterfrågebegränsande
åtgärder på olika punkter
i ekonomien. I och med att både här
hemma och ute tecken på en vändning
och ett omslag i affärslivets förväntningar
kunnat skönjas inledde regeringen en
skärpning av den konjunkturdämpande
politiken i syfte att förhindra ett övertryck
i ekonomien. Denna skärpning satte
in i fjol sommar genom successiva
stabiliseringsåtgärder. De bedömdes vid
olika tidpunkter vara tillräckliga, men
det sades varje gång som det gjordes
en skärpning, att ytterligare medel skulle
tillgripas, därest detta skulle visa sig
nödvändigt för att hålla anspråken inom
resursernas ram.

När i januari förslaget om en allmän
och en särskild investeringsavgift lades
fram, var det en ganska allmän uppfattning
att erforderliga förutsättningar
fanns för att efterfrågan inte skulle överskrida
den gräns, som tillgången på varor
och tjänster drog upp. De löneförhöjningar
som genomförts är emellertid ett
uttryck för att en inflationistisk spänning
alltjämt råder i samhällsekonomien.
Därför har vi den nu konstaterade risken
för ett efterfrågeöverskott. Detta
överskott måste på ett eller annat sätt
neutraliseras, om inte verkningarna skall
bli de jag nyss nämnde.

Enlig min uppfattning hade man enklast,
lättast och smidigast kunnat lösa
problemet om efterfrågeöverskottet genom
att tillgripa ett obligatoriskt sparande.
En sådan åtgärd skulle inte bara
ha träffat företagen utan också konsumenterna
— och den skulle ha lett till en
begränsning av konsumtionsökningen.
Hittills har vi ju satt in åtgärderna, när
det gällt att dämpa konjunkturen, främst
mot investeringsverksamheten och företagens
expansionstendenser. Det är klart

1 Finnes såsom bilaga fogad till detta protokoll.

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

att en sådan dämpning av aktiviteten
är nödvändig i rådande konjunkturläge,
men jag håller med dem som säger att
den kan inte drivas hur långt som helst.
Därför tror jag att det hade varit önskvärt
att kunna göra denna begränsning
direkt på konsumtionen. Men för regeringens
del har huvudsaken varit att penningvärdet
och den samhällsekonomiska
jämvikten i stort bevaras. Medlen är för
oss en andrahandsfråga. Det är klart
att vi eftersträvar de medel, som är ekonomiskt
effektivast i varje läge, men
man måste också ta hänsyn till den allmänna
reaktionen och vad som är politiskt
genomförbart. Därför kan det komma
situationer, då man får tillgripa åtgärder,
som är att anse som de näst bästa.
När regeringen lägger fram dessa
förslag, är regeringen självfallet, såsom
jag redan påpekat, beredd att ta ansvaret
även för de åtgärderna. När det inte
gick att få tillräcklig anslutning till förslaget
om obligatoriskt sparande, är det
följdriktigt att man höjer vinstbeskattningen
och på det viset pressar ihop
inflationsgapet och tillgriper en skärpt
kreditåtstramning, som denna gång inte
kan ske utan att man samtidigt företager
en räntehöjning.

Jag vill emellertid konstatera, att man
inte får dra den slutsatsen av vad jag
här sagt, att statsmakterna haft att ensidigt
välja mellan å ena sidan kreditåtstramning
och å andra sidan obligatoriskt
sparande. Låt mig gärna säga, att
även om det senare alternativet tillgripits,
hade en aktivisering av kreditpolitiken
varit behövlig. Det betyder därför
inte någon principiell omkastning i vår
bedömning av kreditåtstramningens roll
i stabiliseringspolitiken, när vi nu övergivit
det obligatoriska sparandet, utan
endast att den får drivas hårdare än vad
som eljest varit möjligt att göra. Däremot
tror jag att jag kan säga att regeringen
alltjämt betraktar räntan och ränterörligheten
som ett tekniskt hjälpmedel
och anser att ränteinstrumentet icke
bär någon särskild funktion såsom en
isolerad åtgärd.

De som kritiserat den förda ekonomiska
politiken har i sina yttranden givit

uttryck åt att de betraktar räntan som
ett universalmedel, vilket kan ersätta
praktiskt taget alla andra stabiliseringsåtgärder.
En sådan syn på räntepolitiken
kan inte jag och inte heller regeringen
ansluta sig till. Med hänsyn till
räntans blinda och onyanserade verkningar
skulle dess användning som den
ekonomiska politikens enda vapen få icke
önskvärda återverkningar på många
områden, särskilt med hänsyn till att
en räntehöjning skulle behöva drivas
mycket långt för att få avsedd effekt,
om den inte stöddes av andra åtgärder.

En annan sak är när i dagens läge en
räntehöjning kommer till stånd såsom
en komplettering av en likviditetsbegränsande
politik och som påbyggnad på
en rad andra kraftigt verkande stabiliseringsåtgärder
på olika punkter i ekonomien.
Då kan en uppjustering av räntenivån
ha en funktion, men det finns
inga skäl att överdriva räntans roll i
den nu förda politiken.

Därmed har jag, herr talman, givit de
upplysningar om regeringens syn på
det ekonomiska läget, som mera utförligt
kommer att redovisas för kammaren i
nästa veckas kompletteringsproposition.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Statsministern sade att
man från regeringens sida velat bereda
riksdagen tidigaste möjliga tillfälle att få
diskutera den ekonomiska situationen.
Jag skulle för min del vilja säga, att
det inte är en dag för tidigt att vi har
fått detta tillfälle. De senaste veckorna
har präglats av osäkerhet och förvirring.
Regeringen har framstått mera som en
diskussionsklubb än som en enhet med
klar målsättning, vilket haft ogynnsamma
verkningar både inåt och utåt. Hur
har vi på detta till synes tämligen överrumplande
sätt kunnat hamna i detta
närmast krisartade läge? Det är av stor
betydelse att komma till en riktig analys
av orsakerna härtill, när det gäller
att finna de rätta medlen att övervinna
svårigheterna. Jag kan inte säga
att jag i statsministerns nyss förda
plaidoyer kunnat finna någon tillfreds -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kung], proposition ang. premiering av frivilligt sparande

ställande förklaring till att det över huvud
taget kunnat hända att vi kommit
i detta läge.

Vi har ju varit begåvade med en regering,
som angivit såsom sin främsta uppgift
att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen och som självmedvetet
framträtt både i riksdagen och inför
folket i val med anspråk på att ha löst
denna uppgift med hjälp av allehanda
regleringsåtgärder. Såvitt jag förstår
framträder statsministern även i dag
med anspråk på att allt vad som behövt
göras och som kunnat göras har denna
påpassliga regering undan för undan
gjort, och den är alltjämt i denna dag
sysselsatt med att klara balansen i samhället.
Hur skall detta kunna gå tillsammans
med att balansen i själva verket
fullständigt spruckit?

Vi har haft en lugn och god konjunktur,
och inflytelserna utifrån har inte
varit störande. Ändå står vi plötsligt i
en situation, där hela balansapparaten
ramlar ihop som ett korthus. Ingen finurlighet
räcker nu längre till för att
dölja det faktum, att det varit ett grundfel
i hela systemet. Vari felet enligt vår
mening ligger, behöver ingen vara osäker
om, som har lyssnat till vad som
från vårt håll anförts sedan år tillbaka.
Vi anser att felet framför allt har legat
i en bristfällig och haltande penningpolitik.

Vi står nu inför det faktum, för att
tala med finansministern i statsverkspropositionen,
att det svenska folket beviljat
sig för höga inkomster, eller rättare
sagt den del av det svenska folket,
som tillhör stora och mäktiga löntagarorganisationer,
ty det finns ju i alla fall
en del av det svenska folket, och ingen
ringa del, på vars bekostnad detta måste
ske. Finansministerns patetiska förmaningar
i statsverkspropositionen om
vådan härav har förklingat ohörda. För
övrigt föreföll det som även finansministern
kom bort ur bilden, sedan LO
genom sin ordförande morrat i remissdebatten.

Vi har hävdat regeringens ansvar för,
såsom vi brukar uttrycka det, det ekonomiska
klimatet. Skall vi ha möjligheter

att bevara friheten på arbetsmarknaden,
vilket vi önskar, måste det genom regeringens
försorg skapas en ram, som
garanterar att denna frihet kan begagnas
utan att vi löper risk för att komma
utanför våra resurser. Det är för det
ändamålet som vi framför allt har hävdat,
att vi har behövt en aktiv penningpolitik
med kreditåtstramning och rörlig
ränta. Både arbetsgivare och löntagare
behöver tvingas till återhållsamhet. Vi
har aldrig strävat efter att detta klimat
skulle skapas till favör för den ena eller
andra sidan, utan vi har önskat att det
klimatet skulle skapas så att det fanns
naturliga betingelser för arbetsmarknadens
parter att möta varandra och att
komma till ett resultat, som inte innebär
att vi ligger med benen utanför
skinnfällen.

Om båda parterna saknar förtroende
för möjligheterna att med den förda politiken
hindra en inflation, då går det
just som det nu har gjort. Det blir inte
alltid motsatta intressen mellan dessa
parter. Jag finner det naturligt att man
på arbetarsidan försöker ta ut sina möjligheter.
Vad arbetsgivarna beträffar
kan det ju tyckas, att det är naturligt
för dem att försöka hålla igen. Men om
man inte har förtroende för utvecklingen,
om man tror att det i alla fall kommer
att bli en inflation, så har man större
intresse av att försäkra sig om att
få behålla sin arbetskraft än av att till
vad pris som helst söka hålla lönerna
nere vid en nivå som svarar mot resurserna.
Skall det basa och bli en inflation,
får man väl följa med i svängarna
och försöka beställa om sitt hus.

Det behövs någonting i återhållsam
riktning, som talar till båda parterna.
För en inflation fordras det — jag vet
inte hur många gånger jag sökt framhålla
detta — att man kan räkna med
att det monetära utrymmet, penningmängden
på marknaden, blir tillräckligt
stort för att man skall kunna hålla ruljangsen
i gång på en högre nivå. Det är
därför man skall sätta in en politik, som
i tid annonserar för i detta fall arbetsmarknadens
parter, att regeringen —
eller om det nu är riksbanken; de båda

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

är ju siamesiska tvillingar — inte kommer
att tillåta en kreditpåspädning av
den storlek, som skulle erfordras för att
kunna lyfta upp det hela på en högre
nivå.

Det gäller att på ett tidigt stadium
skapa en så stram marknad, att man gör
det omöjligt för företagen att finansiera
lönehöjningar som måste få en sådan
effekt. Hittills har man medvetet vägrat
inse det sammanhang som här består.
Detta är ju inte någon ny diskussion;
vi har fört den sedan åratal tillbaka.
Jag minns särskilt hur jag hade en diskussion
med statsministern på våren
1950, då vi befann oss i ett mycket ömtåligt
läge, eftersom vi från och med
den 1 januari 1951 skulle gå in i en fri
ekonomi och även måste räkna med nya
lönerörelser från och med hösten och
därmed en ny anpassning i en mycket
påfrestande situation. Jag framhöll den
gången ungefär detsamma som i dag: se
nu till att med penningpolitikens hjälp
i tid skapa ett klimat, som kan vara ägnat
att främja uppgörelser på arbetsmarknaden
som någorlunda håller sig
inom resursernas ram. Då svarade statsministern
— jag kommer inte ihåg ordalagen,
men andemeningen var ungefär
denna — att om herr Ewerlöf menar att
vi skall föra en penningpolitik som är
ägnad att sätta råg i ryggen på arbetsgivarna
och dämpa konjunkturen genom
att påverka sysselsättningsgraden, låt
vara att det inte blir tal om arbetslöshet,
ja, då vill vi göra klart, att detta
är just precis vad vi inte kan vara med
om.

Jag har tyckt mig kunna förstå, att
denna föreställning hela tiden mer eller
mindre behärskat regeringspolitiken. Det
fanns alltjämt en klang av detta i ett
anförande, som finansministern i början
av året höll i Göteborg; jag har redan
en gång berört det i en kammardebatt.
Finansministern var angelägen
om att fria sig från varje misstanke att
vilja stödja arbetsgivarsidan i de pågående
lönerörelserna, detta sannolikt eu
följd av vad som förekommit under remissdebatten.
Han framställde saken så
för arbetarna, att man har medvetet strä -

vat efter att skapa ett fördelaktigt läge
för dem när det gäller lönerörelserna,
men när de alltså har fått möjlighet att
ta ut förbättringar, bör de i sitt eget intresse
vara återhållsamma, så att inte
det hela går på tok. Detta resonemang
bygger på den gamla föreställningen,
att man samtidigt skall kunna gynna vissa
intressen och ändå räkna med att det
skall finnas möjligheter till frivillig återhållsamhet,
som är tillräckliga för att
motverka bristerna av olika slag i den
ekonomiska politiken.

Det är ett fundamentalt misstag att tro,
att man kan bemästra en situation sådan
som den, vi nu har haft, med ett ensidigt
tillvaratagande av vissa förmenta
gruppintressen i stället för att se till helheten.
Detta har också tagit sig uttryck
i att regeringen högdraget avvisat varje
tanke på att i tid söka en samlande lösning
på bred front. Man har vinkat bort
oppositionen såsom någonting som det
skulle vara fullständigt värdelöst att resonera
med. Jag anser att statsmannaskapet
har lyst med sin frånvaro. Man
bär avstått från den tacksamma uppgiften
att hålla ihop nationen, och resultatet
har blivit sämre även för de grupper
som man trott sig kunna gynna genom
en sådan politik.

Detta är vår bild av regeringspolitiken
fram till dessa dagar.

Nu har regeringen kommit ned på fotter
med ett nytt program, och då gäller
det att ta ställning till detta. Jag föreställer
mig att alla här kan förstå, att jag
när det gäller detta program åtminstone
delvis känner mig i hög grad på min
mammas gata.

Jag hälsar med tillfredsställelse den
nya given i riksbankspolitiken och vill
gärna begagna detta tillfälle att ge en
honnör åt den nye riksbankschefen för
det tveklösa och rejäla sätt, på vilket
han genomfört förhandlingarna med
kreditinstituten om anpassningen av
räntorna. Bättre sent än aldrig må man
väl säga i detta sammanhang! Jag kan
dock inte undertrycka mitt beklagande
av att denna politik inte kom till användning
redan på hösten 1953 eller i
varje fall på hösten 1954, då vi ändå

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

var så nära att få en riktig penningpolitik.
Då backade emellertid regeringen
ut. På hösten 1953 hade det varit möjligt
att förebygga den mycket omfattande
kreditexpansion som skedde genom
att man tvingades till upplåning i affärsbankerna
i stället för att anlita kapitalmarknaden,
för vilket ändamål en
räntehöjning som sedermera med framgång
kommit till användning, skulle
varit erforderlig. Hade den nya politiken
tillgripits då, hade den kunnat fullgöra
sin förebyggande funktion. Det ligger
i penningpolitikens natur, att den
blir effektivare, om den sättes in tidigt
och får en preventiv funktion. Den kan
då arbeta med mindre kraftiga medel
än om den sättes in, när störningarna
redan är ett faktum. Det är med andra
ord bättre att ta till släckningsattiraljen,
när man först upptäcker rök, än att vänta
tills huset redan är övertänt. Det är
ju vad som nu har skett. Vi få nu ställa
våra förhoppningar till att utvecklingen
i fortsättningen med hjälp av denna
komplettering av politiken skall kunna
hållas under kontroll. Det är inte möjligt
att med denna politik göra ogjort,
vad som redan har skett.

Den i och för sig tacksamma uppgiften
att kommentera regeringens lappkast
— ty som någonting annat har jag
svårt att beteckna vad som hänt — avstår
jag ifrån i glädjen över att en syndare
sig omvänder och bättrar.

Vi har nu senast i dag hört statsministern
upprepa vad som har varit ett
av ledmotiven i den pressdiskussion,
som har förts kring denna sak, för att
få en motsättning till oss. Han säger, att
den stora skillnaden är, att vi har stått
med tomma händer och inte haft någonting
annat att hänvisa till än penningpolitiken,
under det att regeringen
har ansett, att man bör spela på ett stort
register o. s. v., där man haft alla möjliga
rattar att vrida på och som har varit
så utomordentligt! Det är ett oriktigt
påstående, som det förvånar mig
att statsministern anser sig kunna föra
fram, att oppositionen icke skulle ha
haft något annat medel att anvisa i den
ekonomiska politiken än penningpoli -

tiken. Jag har icke vid ett enda tillfälle
pläderat för en penningpolitik av det
märke som vi nu har fått utan att samtidigt
säga, att detta måste fattas som
ett led i ett koordinerat program med
andra åtgärder. Vad vi har varit angelägna
om alt framhålla är att de övriga
åtgärderna skulle bli mer eller mindre
värdelösa, om man inte i botten kunde
repliera på en penningpolitik av denna
karaktär. Därför har vi menat, att penningpolitiken
bör läggas i botten, och
sedan gäller det att överväga de kompletteringsåtgärder
av olika slag, vilka
kan bli nödvändiga alltefter lägets natur.
Detta har hela tiden varit vår ståndpunkt.
Jag tycker därför, att det äntligen
skulle kunna bli slut på talet om att vi
inte har haft någonting annat än penningpolitiken
att hänvisa till.

Hur är det t. ex. med uppmuntrandet
av det enskilda sparandet, som nu framstår
som ett nummer i det nya regeringsprogrammet?
Är det någon som känner
igen sig? Har det inte här tidigare talats
om nödvändigheten av att som ett komplement
till den ekonomiska politiken
uppmuntra det enskilda sparandet. Vi
har ju sedan år tillbaka motionsvis gjort
den ena framstöten efter den andra för
att få till stånd en uppmuntran av enskilt
sparande. Nu presenteras detta
som ett nummer i regeringens program,
men man förbiser, att även detta är en
av de väsentliga saker vi har urgerat
och som regeringen nu har övertagit.
Naturligtvis konstaterar vi detta med
tillfredsställelse.

Jag erinrar om att senast för någon
månad sedan, när vi diskuterade frågan
om det förenklade taxeringsförfarandet,
ville vi begagna detta ämne till att få
ut en bättre spareffekt genom ökat kapitalbidrag
och genom att åtminstone
förhindra den försämring av betingelserna
för det betydelsefulla försäkringssparande!,
som den av regeringen framlagda
propositionen innebar. Det blev
ju visserligen formellt en höjning, men
på grund av andra omständigheter, som
exempelvis att man inlägger sjukavdraget
och att man inför ett schablonavdrag,
innebär i själva verket de nya

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

siffrorna försämrade betingelser för försäkringssparande!.
Detta ville vi undvika,
men det vinkades ju av. Ännu för
några veckor sedan hade man inte någon
känsla av att vi var i en situation,
där det behövdes nya krafttag. Det är
först nu som det står klart.

Genom avslaget på dessa enligt vår
mening rationella och lättadministrerade
former för stöd åt sparandet är vi nu
tyvärr förhindrade att komma tillbaka
med dessa förslag vid denna session.
Men vi har ett annat förslag, som ännu
väntar på riksdagens prövning. Det är
ett förslag om bostadssparande, som vi
har presenterat det ena året efter det
andra och som skall behandlas av riksdagen
senare i år.

Den proposition, som nu är framlagd,
har vi självfallet ännu inte hunnit att
ta ställning till i detalj, men vi hälsar
med tillfredsställelse att den framlagts,
och i den mån vi — vilket jag skulle
finna sannolikt — kommer att anse det
nödvändigt att föreslå vissa modifikationer
och en viss utbyggnad, skall vi i det
hänseendet låta höra av oss motionsledes.
Vi tror nämligen att ett satsande
enbart på en sparplan av den karaktär,
som propositionen innehåller, knappast
kan ge tillräckliga resultat när det gäller
att suga upp enskilt sparande, utan
vi tror att det ligger i allas intresse att
man går fram på en bredare front och
med differentierade möjligheter till ett
uppmuntrande av det enskilda sparandet.
Vi bortser i det sammanhanget inte
från att även den nya penningpolitiken
erbjuder sparandet gynnsammare villkor
än tidigare.

Tvångssparandet hade jag betraktat
såsom liggande under bordet. Statsministern
har emellertid nu berört den
frågan, och det har skett i samma beklagande
ordalag som man sett i pressen.
Han säger, att det dock var det
bästa, och när man inte kunde få det
bästa, har man fått gå till någonting
som inte är lika bra. Jag tror nog att
regeringen har anledning att lyckönska
sig till att inte ha behövt framlägga förslaget.

Man har också av skäl, som jag inte

förstår, i pressen velat ge oss äran för
att förslaget inte kom fram. Det är den
förfärliga oppositionen som har vållat
detta. Det är egentligen första gången
som jag har hört, att man tillmäter oppositionen
en så betydelsefull roll. Jag
hade annars föreställt mig, att det var
på grund av opinionen i de egna kretsarna
som man bestämde sig för att inte
lägga fram förslaget.

Att vi inte kunnat ställa oss tillmötesgående
till tvångssparandet bör ju vara
ganska klart. Det rimmar inte med vår
vakthållning om de enskilda människornas
möjligheter att få ha en liten räjong
för sig själva, som de bestämmer över,
och skulle man gå över till att, utöver
de utomordentliga skatterna, tvinga dem
att spara på kommando, blir det sannerligen
inte mycket kvar av de enskildas
frihet. Detta är vad vi anser rent
principiellt. Dessutom räknade vi med
att en sådan åtgärd skulle komma att
tillfoga det enskilda sparandet ett obotligt
sår, och ett tvångssparande skulle
aldrig kunna ersätta vad ett enskilt sparande
under gynnsamma förhållanden
kan ge. Även det var ett skäl, som talade
emot förslaget. Därtill kan man sätta
ett stort frågetecken, huruvida åtgärden
skulle ha kunnat få annan effekt än att
uppskjuta inflationen. Dessa pengar
skulle ju utbetalas 1958 i ett läge, om
vilket man nu inte kan bedöma huruvida
det skulle tåla både den belastningen
och sin egen belastning. Vi har erfarenhet
av vad det vill säga att köpa
sig fri från inflation, dels genom subventionerna
år 1950 och dels genom investeringsavgifter
under en rad av år.
När man sedan kommer till ett läge, då
man måste avskaffa subventionen eller
investeringsavgiften, blir belastningen
överväldigande stor under det år, som
drabbas därav.

Jag hade som sagt för egen del inte
tänkt att jag skulle beröra tvångssparandet
utan låta det ligga ogillt där det ligger.
Men statsministern har uppkallat
mig och föranlett mig att redogöra för
vårt sätt att se på tvångssparandet.

När jag så kommer till det i nationalbudgeten
och nu av statsministern

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

bebådade förslaget om höjning av skatteprocenten
för företagen, kan jag inte
följa med längre. Jag fick för övrigt inte
nu officiellt veta vilken procentsats man
avser skall gälla. Är det tio procent, som
det har sagts i diskussionen? Jag har uttalat
min tillfredsställelse över den nu
förda penningpolitiken, och jag har också
med tillfredsställelse hälsat den nya
given i fråga om det enskilda sparandet,
men nu går det som sagt inte att följa
med längre.

Jag frågar mig: Är denna höjning det
demagogiska pris, som måste betalas för
att få lugn i regeringslägret? Är det två
som har kommit överens om att slå den
tredje? Det är inte sällan man har en
känsla av att vi befinner oss i det läget.
Rationell ter sig åtgärden minst av allt.
Vad är det man nu har belastat näringslivet
med? Jo, i början av året fick vi en
investeringsavgift på tolv procent. Den
motiverades med att man inte ville gå
in för en höjd ränta. Investeringsavgiften
skulle fylla samma funktion som en
höjd ränta och förmenades i det hänseendet
vara att föredra. Så har vi nu fått
propositionen om det permanenta avskaffandet
av en fri avskrivningsrätt, vilket
i varje fall temporärt kommer att medföra
en höjd beskattning av företagsamheten.
Vi införde således en investeringsavgift
för att undvika en räntehöjning,
men nu har vi fått både skärpt kreditåtstramning
och höjda räntor, vilket naturligtvis
i första hand kommer att gå
ut över just företagsamheten. Logiskt
skulle man ju dra den konsekvensen, att
i och med att man har gått över till denna
penningpolitik borde man avskaffa
investeringsavgiften, men jag vet inte om
regeringen avser att draga denna logiska
konsekvens.

Men det räcker inte med denna belastning.
Tål du det, så tål du det! Nu skall
företagen tåla ytterligare en höjning av
den direkta skattesatsen från 40 till 50
procent, vilket ju innebär att de kommer
att få betala cirka 60 procent av sin vinst
i skatt, när man räknar med kommunalskatten.

Hur skall man kunna minska ett efter -

frågeöverskott på konsumtionssidan genom
denna anhopning av åtgärder mot
produktionen? ökad produktion minskar
ju efterfrågeöverskottet. Man har ett intryck
av att nationalbudgeten, som jag
inte har anledning att gå in på i detalj,
denna gång mer än eljest ter sig som en
lek med siffror. Jag vill inte kritisera
den, men den verkar så konstruerad, att
jag skulle vilja varna för att bygga alltför
slaviskt på dess resultat. Man räknar
i denna nationalbudget med att produktionen
i år skall öka med 4,5 procent.
Har man verkligen den föreställningen,
att detta är möjligt efter den samlade belastning
som man avser att lägga på företagsamheten?
I varje fall leder ju en ökning
av produktionen alltid till motsvarande
minskning av efterfrågeöverskottet.

Genom att man alltför kraftigt begränsar
de privata investeringarna minskar
man möjligheten för en förbättring av
produktiviteten. Näringslivet står inför
behovet att rationalisera bort de kostnadsstegringar
som inträtt för att kunna
växa in i de alltför högt uppdrivna lönekostnaderna.
Detta är ju den enda utvägen
att försöka växa in i den alltför stora
dräkt, som näringslivet nu fått dra på
sig. Hur går det eljest med utlandskonkurrensen,
som ju är en vital fråga när
det gäller att kunna upprätthålla exporten
och balansera den emot importen, att
skydda valutareserven och allt detta?
Man måste sannerligen ha en obegränsad
tilltro till näringslivets förmåga att trots
alla käppar i hjulen lösa sina uppgifter.

Frestelsen ligger nära till hands att
göra en jämförelse med den budget som
Englands finansminister nyligen framlagt.
Den präglas av en strävan att skapa
ett produktionsvänligt klimat, och alla
de möjligheter den engelske finansministern
har haft att lätta på bördorna har
han utnyttjat. Enligt vad jag såg avvisade
han i debatten en framstöt från labourhåll
om att man skulle lägga ytterligare
bördor på näringslivet med orden:
»Jag vägrar att göra näringslivet till en
jaktmark.» De orden har ringt i mina
öron, när jag nu har tagit del av vad den

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

svenske finansministern enligt sitt program
ämnar ålägga det svenska näringslivet.

Därmed torde jag ha berört det väsentliga
i regeringens nya giv.

1 nationalbudgeten talas det något om
att man skall skärpa byggnadsregleringen.
Jag står mycket främmande för detta,
då vi ju senare har fått den nya penningpolitiken,
som väl just i det avseendet
skall kunna verka i hög grad återhållande
och är ett bättre medel än en reglering
av byggnadsregleringens natur.

För att visa statsministern, att vi inte
bara har penningpolitiken som vårt botemedel
skulle jag vilja utöka listan med
några ytterligare saker.

En av de angelägnaste uppgifterna i
nuvarande situation är efter mitt bedömande
att så långt som möjligt sträva
efter att normalisera förhållandena på
bostadsmarknaden. Kostnadskonkurrensen
måste få slå igenom även när det
gäller framställningen av bostäder; bostadskonsumenternas
verkliga bostadsutgifter
bör klart redovisas. Det system
som lett till åderförkalkning i hyresbildningen
och till att vi betalar varandras
hyror måste successivt avlösas av ett annat,
som är smidigare, rättvisare och
samhällsekonomiskt mindre vådligt. Det
är de höga byggnadskostnaderna som
ger de höga hyrorna. Man minskar inte
dem med en flora av generella subventioner.
Utgiften finns ju där ändå. Alla
känner vi till det missbruk som florerar
i hägnet av dessa subventioner i form
av extra betalningar, pengar under bordet
och allt sådant, men det är sällan
någon talar om det.

Efter den inkomstökning som nu sker
och som till större delen överstiger våra
resurser och efter den ytterligare sänkning
av hyrans andel av inkomsten som
därmed ägt rum borde ögonblicket vara
inne att gå ett stycke på väg mot den
anpassning av hyresläget som förr eller
senare måste tvinga sig fram.

För de lägre inkomsttagare, som vid
eu sådan övergång skulle komma i klämma,
kan kompensation ges genom höjda
bostadsbidrag, det har vi tidigare förklarat
oss beredda att vara med om.

För övriga inkomsttagare skulle övergången
underlättas — förutom genom
den inkomsthöjning, som nu har kommit
dem till del — genom den skattesänkning
om tio procent som vi konsekvent
eftersträvar. Dessa tio procent
motsvarar ungefär vad man i form av
skatt betalar på hyreskontot.

Det kanske invändes att en skattesänkning
nu skulle vara en oriktig åtgärd
såsom ägnad att ytterligare öka
ett redan för stort köpkraftsöverskott.
Men eftersom vårt förslag om skattesänkning
motsvaras av minskade statsutgifter,
är det inte fråga om någon
ökning av den totala konsumtionen. Om
man genom att nu vidta denna åtgärd
verkligen tog ett ordentligt tag för att
påverka läget på bostadsområdet i riktning
mot normala förhållanden, så skulle
en mycket stor samhällsekonomisk
vinst därmed ha gjorts. Därigenom skulle
något av vad som varit olyckligt i denna
utveckling kunna vändas till någonting
som vore till gagn för framtiden.

De åtgärder vi nu diskuterar berör
väsentligen den privata sektorn, men vi
får inte glömma bort nödvändigheten av
sträng återhållsamhet även inom den
offentliga sektorn. Några bud i den vägen
har vi inte hört att man kommit
med såsom en konsekvens av de ytterligare
pålagor som skall läggas på den
privata sektorn. Hade det inte varit naturligt
att presentera någonting som
inom den offentliga sektorns ram motsvarade
den ytterligare åtstramning som
man nu eftersträvar? Med den offentliga
sektorn menar jag både den statliga och
den kommunala. Den statliga budgeten
har nu nått en omfattning som i och
för sig utgör en inflationsfara. På vårt
program står alltjämt kravet om en rationell
begränsning av statsutgifterna —
gärna under samverkan — för att komma
till rätta med detta svåra och ömtåliga
problem. Vi har även i år väckt
en motion härom, som ligger under utskottsbehandling
och som riksdagen får
tillfälle att ta ställning till. Kan vi i det
sammanhanget förvänta en mera allmän
samverkan kring detta verkligt angelägna
krav? Motiveringen för en begräns -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

ning av statsutgifterna, vilken i och för
sig är betingad med hänsyn till den risk
som denna väldiga statsbudget dock utgör
för vår samhällsekonomi, är att en
minskning av statsutgifterna är den enda
förutsättningen för att skattelättnader
skall kunna åstadkommas, inte bara
den skattelättnad om vilken jag nu har
talat, alltså den som avser de tio procentens
överuttag, och som vi avser att
söka få genomförd i detta läge, utan
även ytterligare skattelättnader. Ingenting
skulle vara mera ägnat att skapa
den tilltro till framtiden utan vilken
allt annat är förgäves.

Herr talman! Jag ber att få yrka remiss
av Kungl. Maj :ts proposition nr
193 till vederbörande utskott.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Under årets remissdebatt
den 19 januari framträdde herr
Ohlin i andra kammaren med en rad
förslag, ägnade att befordra det frivilliga
sparandet och samtidigt ägnade att
ge ett bidrag till uppbromsning av det
rådande inflationstrycket. Finansministern
replikerade, att han rent principiellt
var intresserad av allt som rimligen
göras kan för att öka den frivilliga
sparverksamheten. Efter denna
principförklaring ställde sig dock herr
Sköld skeptisk gentemot hela idén. Kanske
är det bäst att jag citerar fortsättningen
av denna del av finansministerns
anförande. Han yttrade: »Det är klart,
att det fanns en del ting i vad herr Ohlin
i det sammanhanget anförde, som väl
kan prövas, även om man inte har någon
stor tro på att det blir något större
resultat av det. Men är tvångssparande
nyttigt såsom en bestående institution?
Det är det väl inte. Ett tvångssparande
kan få tillgripas i en tillspetsad konjunktursituation
såsom ett medel för att
dämpa konjunkturen. Det blir ett tvångssparande,
där medborgaren får avstå
en del av sitt, vilket går till samhället,
som är hans.»

Av detta yttrande framgår, att finansministern
redan vid riksdagens början
— vad han här yttrade var ju inte nå -

got direkt svar på herr Ohlins propå —
lekte med tanken på ett tvångsmässigt
genomfört sparande, fastän väl flertalet
av riksdagens ledamöter inte då hade
klart för sig vad regeringen bar i skölden.
Tvångssparandet var med andra ord
inte uteslutande ett förstaaprilupptåg.

Finansministern fortsatte: »Men de förslag
som oppositionen i allmänhet har
framlagt för att främja sparandet, av
vilka herr Hjalmarson i sina vaga ordalag
pekade på en del, är en annan
sak. Det gäller kanske också herr
Ohlin. Det är i allmänhet fråga om förslag,
som innebär på en gång tvångssparande
och frivilligt sparande. Den
enskilde skall lockas till ett frivilligt sparande
genom premier eller andra förmåner,
och i den mån man lyckas härmed,
blir det ju ett frivilligt sparande. Men
vem skall betala premierna och förmånerna,
som han skall få? Dem skall
samhället betala. Men vem är samhället
i detta fall? Det är skattebetalarna
som får utsätta sig för ett tvångssparande
för att ge premier åt vissa medborgare
för att de ökar sitt sparande.»

Slutsatsen löd i finansministerns vokabulär
på följande sätt:

»Jag vill bara säga, att man får väl
ändå visa en viss måtta härvidlag. Det
får väl ändå vara så, att det frivilliga
sparande, som man vinner, är så stort
att det kan vara lönt att pressa skattebetalarna
att betala kalaset. Men när
man vet, hur oerhört svårt det är att
konstatera, om ett sparande är ett nysparande
eller bara ett överflyttande av
pengar, så ställer jag mig skeptisk inför
den frågan. Skall vi pålägga medborgarna
utgifter för premiering av ett sparande,
som icke i värde motsvarar kostnaderna?» Att

detta uttalande av finansministern
i remissdebatten inte var ett tillfälligt infall
framgår av andra yttranden han
fällt, exempelvis i den ekonomiska debatten
i andra kammaren den 26 maj i
fjol. Jag skall inte citera annat än slutklämmen
i hans anförande, där han säger:
»Man kan inte på långa vägar vinna
vad det kostar, och då är det ju rent
meningslöst.»

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

Sannerligen, herr talman, undrens tid
är ännu inte förbi. Det meningslösa fick
mening, och regeringen stod upp till
förvandling.

Av yttrandet den 19 januari i år kan
man sluta sig till att finansministern då
var principiellt både för och emot ett
frivilligt sparande. Nu, närmare bestämt
den 27 april, har han kommit till klarhet,
och det är ju alltid glädjande, när
en person når det stadiet i sin utveckling.
Jag är ense med herr finansministern
om att sådana sparstimulerande åtgärder,
som här föreslås, bara är palliativ.
Men de kan bidraga till att vi närmar
oss lösningen av det angelägna problemet,
hur vi skall förmå svenska folket
att avstå från att i dag förverkliga
alla nog så förklarliga önskemål och att
i stället spara för de efterkommande.
Folket står i ko för att få sina bostäder
och telefoner, och vi behöver fler skolor
och sjukhus, för att nu inte nämna
sådana investeringar inom näringslivet
som påfordras, om vi skall stå rycken i
den tydligen allt hårdare internationella
konkurrensen, om vilken herr Ewerlöf
nyss talade.

Om vi skall kunna tillgodose alla dessa
ändamål, förslår säkerligen inte den
sparsamhet långt, som genom de här
framlagda förslagen får sin stimulans.
Vad som krävs är en helt annan sparvänlig
atmosfär än den som vårt folk
insvepts i sedan åtta långa år.

Alla ledamöter i denna kammare torde
erinra sig, att 1949 års skattekommitté
upptog frågan till behandling. Kommittén
skildrade drastiskt vilka för
samhällsekonomien tråkiga konsekvenser
den rådande skattepolitiken medförde.
Ännu bär inte denna kommittés förslag
fullt ut realiserats, ehuru utrymme
härför funnits i budgeten.

1949 års skattekommitté var inte den
första, som efter kriget sysslade med dessa
spörsmål. Redan 1944 års skatteutredning
hade blicken öppen för dess allvarliga
innebörd. Sistnämnda utredning
inlämnade i december 1947 en längre
promemoria med förslag om lämpliga
åtgärder. Utredningens utlåtande var enhälligt.
I förbigående må nämnas, att en

av utredningens medlemmar var förste
vice talmannen, LO:s ordförande herr
Axel Strand. Det var skada, att utredningens
väl genomtänkta och välskrivna
utlåtande i detta spörsmål icke, liksom
dess senare utlåtanden, blev tryckt
och infört i statens offentliga utredningar
utan fick förbli i ett svårtillgängligt
stencilerat skick. Följden har blivit, att
det kommit bort i debatten. Jag vill inte
underlåta att lämna ett par citat ur den
ifrågavarande promemorian. Där heter
det på ett ställe: »Med nu gällande skattesatser
har man otvivelaktigt att räkna
med att många inkomsttagare, som har
möjlighet att genom övertidsarbete eller
extra uppdrag öka sin inkomst, avstå
härifrån, alldeles särskilt i de fall, då
inkomstökningen skulle leda till en höjning
av skatteprocenten.» På ett annat
ställe heter det: »Skatterna utgöra ju ett
starkare hinder för sparande, ju högre
progressionen är.» Den skattefrihet för
vissa slag av toppinkomster, som föreslås
i promemorian, anses böra bli »en
stimulans icke blott till ökat sparande av
den normala inkomsten utan framför allt
till försök att genom extra arbete eller
på annat sätt öka den normala inkomsten
med ett belopp, som lättare än vad
man kan spara av normalinkomsten bör
kunna bindas för lång tid.»

1944 års skatteutredning, i vilken som
sagt herr förste vice talmannen var bisittare,
drog den fulla konsekvensen av
sin principiella uppfattning samt föreslog
rätt för inkomsttagare att bli befriade
från beskattning enligt vissa regler
av medel, som insatts på särskilt
sparkassekonto i någon kreditanstalt.
Detaljerna lämnar jag därhän. Under de
sista åren har i riksdagen avlämnats motioner,
bl. a. från folkpartihåll — jag
ber om ursäkt för att jag dristar mig påminna
härom i dagens penibla situation
— motioner, syftande i samma riktning
som 1944 års skatteutredningsförslag.

Gemensamt för alla dessa projekt har
varit att på det ena eller andra sättet
försöka få bort den överbeskattning av
sparandet, som för närvarande äger rum
oberoende av all förmögenhetsskatt. Denna
överbeskattning är avsevärd redan

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

vid låga inkomster och ännu mera vid
högre sådana med den kraftiga marginalskatt
som kännetecknar det svenska
skattesystemet. Detta underströks ju också
av 1944 års skatteutredning.

Den stimulans till ökat sparande, som
föreliggande proposition vill framkalla,
är ett försök att operera bort några av
de mest sparförlamande effekterna av
vår nuvarande höga inkomst- och förmögenhetsbeskattning.
I den nya reviderade
nationalbudgeten, som hans excellens
herr statsministern har i korrektur ställt
till mitt förfogande — för vilket jag ber
att få tacka — har det här föreliggande
ändamålet utformats så, att »själva stimulansen
kan ha en vidare psykologisk
effekt även genom att demonstrera en
positiv inställning till sparandet från
statsmakternas sida.»

Finansministern är all heder värd för
att han på denna punkt omprövat sin
politik sedan årsskiftet. Han har den
sista tiden utsatts för angrepp från
många håll. Det våldsammaste angreppet
har säkerligen RLF-tidningen levererat
förra veckan. RLF-tidningen torde icke
vara alldeles främmande för den ena koalitionsbrodern
i regeringen. Även transportkompaniet
inom LO, som benämningen
lyder i sagda organ, fick en släng
med av sleven. Jag vill framhålla, att det
inte är jag som kallar LO för transportkompani,
utan RLF.

RLF-tidningens angrepp föranleddes
visserligen närmast av den förolyckade
promemorian om tvångssparande men
syftade längre än så. I förbigående får
vi veta, att det var landsbygdsrepresentanterna
i regeringen, som gav tvångssparandet
nådastöten. Vi möter här en
variation av samma tema, som utvecklades
på bondeförbundshåll under fjolårets
valrörelse. Den i stort sett oföränderliga
prisnivån under tre år var enligt
statsrådet Hjalmar Nilsons utsago
ett verk av bondeförbundets kloka statsråd.
Deras närvaro i regeringen har
nämligen varit ägnad att hejda de ystra
socialdemokratiska statsrådens flykt
bort från vardagens krassa verklighet.
Mandom, mod och morske män finns i
gamla Sverige än!

Men låt oss höra vad RLF-tidningen
skriver: »Utgången är främst ett nederlag
för den i stort sett allsmäktige på
finansministertaburetten. Som sådant är
det säkerligen nyttigt och fostrande, såvida
herr Sköld alltjämt är mottaglig för
intryck. Finansministern hade antagligen
mått bättre i dag, om han under
hand, innan han lade fram sin PM, känt
sig för på lite fler håll än hos första
kammarens förste vice talman, herr Axel
Strand i LO. Ballongen kunde då ha varit
ouppsänd. Det räcker ofta en bra bit
att ha LO bakom ryggen. Men det räcker
inte alltid. Då har detta icke varit
förgäves.»

Vad vi här bevittnar är ett vittnesbörd
om att koalitionen inte bara är en tvåfaldig
konstellation utan i själva verket
sammansatt av tre parter. I verkligheten
företer koalitionen ett trekropparsproblem,
sannolikt lika svårt att bemästra
som det celesta trekropparsproblemet.
Hans excellens herr statsministern, som
i sin ungdom har studerat naturvetenskap,
vet nog, att det problemet ännu
inte är restlöst avklarat.

Det räcker inte med att regeringens
åtgärder godkänns av det socialdemokratiska
partiet och av bondeförbundets
statsråd, de måste också underskrivas
av LO. Utan bondeförbundet går det illa
i riksdagen, och utan LO går det åt pipan
vid valen. Finansministern är med
denna konstellation inför ögonen måhända
inte alltid så mäktig, som det görs
gällande i den offentliga debatten. En
regerings styrka bestäms nämligen inte
uteslutande av en betryggande riksdagsmajoritet,
regeringen måste också ha
handlingsfrihet, och vi har väl litet var
haft på känn de sista åren att det har
varit en smula si och så med den saken
alltsedan koalitionens tillkomst.

Under tre och ett halvt år har vi hankat
oss fram på kryckor i vår ekonomiska
politik: regleringar hit och regleringar
dit, punktskatter här och punktskatter
där. Det har hitintills gått något så
när hjälpligt, men de orättvisor, som följt
i spåren på de gjorda ingreppen, har varit
av mångskiftande slag och träffat än
den ena medborgargruppen och än den

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

andra. Näringslivet har hindrats i sin
planering, och produktiviteten i landet
skulle säkerligen ha varit större utan
alla dessa ingrepp och kontroller. Både
beskattningen och olika former av kreditrestriktioner
har utnyttjats intill bristningsgränsen,
och ändå anses vi stå inför
en ny och nästan allting omfattande
prisstegring. I förbigående vill jag nämna,
att vi icke har motsatt oss kreditrestriktionerna
som sådana. Allt detta
sker i en värld runt omkring oss, som
inte företer bristande ekonomisk balans.
Vi har laddat upp för en hemmalagad
inflation, den tredje efter det sista
världskriget.

Sparverksamheten intar en nyckelställning
i det moderna progressiva samhället.
Om inte medborgarna vill avstå
en del av sina inkomster till förmån för
investeringar av olika slag, förblir de
vetenskapliga upptäckterna och de tekniska
uppfinningarna outnyttjade. Säkerligen
har också regeringens ledande
män detta faktum klart för sig. Man
måste därför ställa sig den frågan, varför
inte regeringen tidigare tillgripit någon
form av stimulans av sparandet. I
den reviderade nationalbudgeten berättas,
att det personliga sparandet under
fjolåret med dess höga produktion minskade
jämfört med år 1953. I årets finansplan
hade finansministern det oaktat
inte ett ord till övers för sparandet, i
motsats till vad fallet varit tidigare år.
Anledningen kan väl inte vara en känsla
av att ett initiativ till sparfrämjande
kunde befaras uppluckra det nuvarande
skattesystemet.

Såsom redan 1944 års skatteutredning
framhöll, den där herr Axel Strand var
bisittare, kunde man konstatera, att inkomstbeskattningen
har drivits för långt
och varit ägnad att förlama sparandet.
Skatternas verkan på arbetsamhet och
sparande blir inte så farlig, så länge
skatterna håller sig inom tillbörliga gränser.
I tider av krig och vid andra kritiska
tillfällen är det väl ingen stiirre risk
att överskrida de normala gränserna. Men
att tillämpa en beskattning sådan som
den nuvarande såsom en normal företeelse,
verkar sannolikt destruerande på

sparande, arbetsamhet och risktagande
samt motverkar sålunda i det långa loppet
samhällets utveckling mot allt större
välstånd för alla som vill arbeta. Kan
man hoppas, att den nya giv, som regeringen
här presterat, utgör en signal
till en ny inställning gentemot landets
sparare?

Debatten i dag gäller närmast remiss
av proposition nr 193, men enligt herr
statsministerns anförande i början av
sammanträdet är det meningen att den
skall få sträcka sig över hela det samhällsekonomiska
fältet. Enligt hans excellens
herr statsministern har oppositionen,
och då enkannerligen folkpartiet,
gripits av förvirring därför att regeringen
lånat vapen från den arsenal,
som oppositionen sedan flera år anvisat.
Ena stunden angrips regeringen för att
den överdrivit inflationsriskerna, andra
stunden för att den inte handlat i tid,
säger herr statsministern. Ärade kammarledamöter!
Vem inom oppositionen
har bagatelliserat inflationsriskerna?
Tvärtom har ju kritiken från oppositionens
sida under alla dessa senare år
sysslat med den fara för penningvärdets
försämring, som majoritetens riksbankspolitik
fört med sig. Denna politik har
tvungit oss att oavbrutet vandra på ett
inflationens gungfly. Vi har tvungits att
hoppa från den ena regleringstuvan till
den andra utan att nå fast mark. Och nu
sägs det, att vi ändå håller på att fastna
i träsket.

Att man från folkpartihåll begärt att
få en objektiv kartläggning av hela det
samhällsekonomiska fältet, innebär sannerligen
ingen bagatellisering av inflationsfaran.
En dylik kartläggning föreligger
nu i den reviderade nationalbudgeten,
även om man skulle önska sig en
bild av läget i klarare färger. Kanske
är det för tidigt att begära det nu, då
mångt och mycket är så ovisst.

Den nya nationalbudgeten erbjuder
ingen upplyftande läsning, och kammarens
ledamöter har ju av den handling
som lagts på kammarens bord, kunnat
konstatera hurudant läget verkligen är.
Men låt oss inte överdriva faran. Med
förenade anstriingningar bör det vara

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

möjligt att sätta en damm för fortsatt
inflation. Oundvikligt tycks dock vara,
att stora värden kommer att gå till spillo
för landets småsparare på grund av konsekvensprisstegringarna
under den inflationistiska
vårfloden år 1955. Om
riksdagsmajoriteten ingripit tidigare,
hade denna värdeförstörelse väsentligen
kunnat förhindras.

Förvirringen inom folkpartiet är stor,
säger statsministern. Herr statsministern
tycks betrakta omgivningen genom polariserade
glasögon, och undra då inte på
att den bild, som avtecknar sig på hans
politiska ögon, blir grumligt färgad! Jag
skall yppa en hemlighet för hans excellens,
och det är att vi inom folkpartiet
i dag är säkrare på vår sak än någonsin.
Hur skulle det kunna vara annorlunda,
då regeringspartierna anammat
de metoder som vi sedan länge förfäktat!
Att man sedan handlat en smula i
panik hör liksom till pjäsen. Skulle jag
uttala ett önskemål i dag, skulle det vara
att den regiförändring, som vi de senaste
veckorna bevittnat, måtte vara ett
uttryck för en sinnesförändring hos
riksdagsmajoriteten, innebärande ett försök
att i görligaste mån lyfta de samhällsekonomiska
frågorna ovanför partigränserna.
Herr statsministern befinner
sig i den tacksamma situationen att
här kunna spela en ledande roll.

Vi har aldrig frånsagt oss möjligheten
att använda räntevapnet, yttrade statsministern
häromdagen. Tyvärr har jag
i min hand en dossier av uttalanden,
som pekar i motsatt riktning.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med många och långa citat, bara
ett par. Vid föredrag i Sjöholmen och
Vitaby den 28 juli 1952 under då pågående
valrörelse, efter vilken den nuvarande
andrakammaruppsättningen kom
till, yttrade hans excellens: »Räntestegringspolitiken
och den arbetslöshet, som
ovillkorligen följer i dess spår, är den
borgerliga oppositionens alternativ. Räntestegringen
i och för sig skärper inflationen,
man behöver inte leta efter bevisen
för detta påstående. Först när dess
sekundära verkan, arbetslösheten, blivit
tillräckligt omfattande, kan inflationen

hejdas eller stoppas. Man behöver inte
leta efter bevisen för detta påstående
heller.» I Simrishamn för drygt två år
sedan yttrade han vidare: »Det skulle
säkerligen också vara av intresse för väljarna
att få en analys av hur en enprocentig
räntestegring skulle komma att
påverka ett näringsliv, som redan nu
kämpar med betydande svårigheter på
grund av vårt höga kostnadsläge.» Nu
är det inte fråga om analys längre, nu
gäller det den bistra verkligheten.

Jag åhörde en debatt i engelska underhuset
1926, då Winston Churchill i
sin egenskap av Chancellor of the Excliequer,
d. v. s. finansminister, försvarade
en del av sin huvudtitel. Frågan
gällde närmast av den Raldwinska konservativa
regeringen föreslagna tullförhöjningar
å läskedrycker, skosmörja
m. m. Churchill fick hårt påskrivet för
att han genom detta förslag frångått sin
tidigare liberala uppfattning i tullfrågan.
Man hånade honom för att denna åsiktsförändring
tydligen hörde samman med
att han vandrat tvärs över golvet, d. v. s.
övergått från det liberala till det konservativa
partiet. Men Churchill försvarade
sig med att han i olikhet med opponenterna
besatt fantasi. Hans senaste inställning
var ett uttryck för »the march of
events», händelsernas gång.

Hur skulle det vara, om hans excellens
herr statsministern ville intaga Ghurchills
käcka attityd och erkänna att den
nya given i den ekonomiska politiken är
någonting verkligt nytt, en följd av händelsernas
gång, som bryter med regeringspartiernas
tidigare inställning? Jag
tror, att en sådan hållning skulle imponera
på det svenska folket och vara ägnad
att inge större förtroende för regeringen
inom folkets djupa led än vad
som nu finns. Inflationsrisken är inte
minst av psykologisk natur. Folket litar
inte på regeringens förmåga att upprätthålla
penningvärdet, och därför har den
snart avslutade lönerörelsen försiggått
på det sätt, som vi alla känner till.

Om emellertid herr statsministern visat
en viss försiktighet i sina uttalanden,
kan man näppeligen alltid säga detsamma
om finansministern och ännu mind -

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

re om en rad av majoritetens riksdagsmän
i övrigt. Jag skall inte beröra detta
för människokännedomen ytterst intressanta
kapitel i annan mån än vad det
gäller en principsak.

Under remissdebatten den 27 oktober
i fjol yttrade herr Sköld: »En räntestegring
som ett medel för att skapa en kreditåtstramning
lämpar sig inte i alla situationer.
Den lämpar sig ytterligt illa i
tider med starkt inflationstryck.» Under
debatten om investeringsavgiften i år den
9 februari föll finansministerns ord så
här: »Den stora klubban är att gripa till
dessa kraftiga ränteförhöjningar, och det
får man spara med till allvarligare tillfällen.
» Vad är sanning, herr talman?
Ena gången kan inte räntevapnet komma
i fråga vid ett starkt inflationstryck,
tre månader senare skall det komma till
användning just vid ett starkt inflationstryck.
Har man inte här hela situationen
liksom i ett nötskal? Regeringen har
famlat och inte vetat på vilket ben dess
ledamöter skall stå. En nu bortgången
vice talman riktade sig här om året i
denna kammare till en av dess ledamöter
på ungefär följande sätt: »Den ärade
kammarledamoten vet inte på vilket ben
han skall stå. Det ena benet motsäger ju
det andra.» Är det inte så med en del regeringsledamöter
också? Helst skulle jag
förstås vilja att ett statsråd skall balansera
inte bara på ett ben, utan stå med
båda fotterna på marken.

Räntepolitiken i vårt land har skötts
på ett valhänt sätt. Men jag vill inflika,
att vi aldrig har menat att räntan skulle
vara det allena saliggörande medlet när
det gäller att vinna ekonomisk balans.
Så snart frågan om rörlig ränta kommit
på tal, är det liksom om logikens lagar
satts ur funktion. Räntehöjningar har
ena dagen förklarats vara utan betydelse
och effektivitet, andra dagen har de
betecknats som farliga och olycksbringande.
I vakten om penningvärdet bör
man inte försumma att begagna några
som helst hjälpmedel, som bevisligen visat
sig ha effekt, och då särskilt sådana
allmänt verkande hjälpmedel som inte
utgör ett hinder för en sund utveckling
av vårt näringsliv. Varför skall den eko 2

Första kammarens protokoll 1955. Nr IG.

nomiska politiken behöva vara den stora
vattendelaren i svensk inrikespolitik,
då den i andra länder, exempelvis
Schweiz och England, ej behövt vara det
på samma sätt? Kanske är det meningslöst
att reflektera över hur annorlunda
läget skulle ha varit i dag, ifall aktionen
med fyraprocentslånet i oktober 1954
fullföljts över hela fältet. Om så hade varit
fallet, hade vi med all sannolikhet i
dag haft en lägre räntenivå.

Den svenska statsskutan har de senaste
åren seglats med fasta skot. I stället
för att göra fast rodret borde det
hållas rörligt med möjlighet att mjukt
lämpa det efter de skiftande konjunkturernas
kastvindar. När rodret äntligen
gjordes loss, tvangs besättningen att företa
en kovändning. Den sortens seglats
har sina stora risker. Men skutan är hållfast
och står nog rycken, trots att den
blivit utsatt för svåra påfrestningar. En
del av dess last — tänk på småspararnas
förluster — har dock måst hyvas över
bord. Besättningen på skutan borde ha
lärt sig en del av vad som förevarit.

Med den förhoppningen, herr talman,
yrkar jag remiss av föreliggande proposition
till vederbörande utskott.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Oppositionens beskrivning
av den ekonomiska utvecklingen
är mycket ensidig och missvisande. Även
herr Ewerlöfs här i dag gjorda påstående,
att den ekonomiska politiken har
varit utformad med hänsyn till en viss
eller vissa grupper i samhället, är betydligt
överdrivet. Oavsett vad syftet har
varit med den ekonomiska politiken och
vem som den skulle gynna har flertalet
av samhällets medborgare, som varit i
tillfälle att aktivt delta i någon form
inom samhällslivet, dragit nytta av dess
verkningar. Det gäller löntagarna, företagarna
och affärsmännen samt jordbrukarna.
Ingen av dessa kan sannolikt i
dag stiga upp och förklara, att de vid
någon annan tidpunkt haft det gynnsammare
än just nu. Det förhåller sig
nämligen så, herr Ewerlöf, att utvcck -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

lingen under tiden efter krigsslutet i sina
huvuddrag har visat två sidor. Å ena
sidan har det varit en mycket gynnsam
utveckling med full sysselsättning och
en fortgående betydande standardhöjning,
som inte har varit begränsad till
någon viss grupp, utan som har kommit
flertalet till godo. En mindre gynnsam
sida av utvecklingen har varit den jämsides
med standardhöjningen pågående
penningvärdeförsämringen.

Det finns inget exempel på att man
inom något land i världen, oavsett vilken
regim som har haft ansvaret för utvecklingen,
har lyckats bemästra den
ogynnsamma sidan av utvecklingen till
den del denna har tagit sig uttryck i en
försämring av penningvärdet. Många varianter
finns visserligen representerade
inom de olika länderna, men tendensen
är överallt densamma, nämligen
en betydande prisstegring. Vissa länder
visar bättre resultat än vi i kampen mot
inflationen, medan andra åter visar betydligt
sämre resultat.

I de flesta fall finns det godtagbara
förklaringar till att resultatet blivit bättre
eller sämre. Sålunda har man i allmänhet
i de länder, som direkt deltog
i kriget, uppnått ett sämre resultat i fråga
om möjligheterna att bemästra inflationstendenserna.
En företagen valutadevalvering
har försämrat möjligheterna
att bemästra tendenserna inom de länder,
som har detagit i devalveringen,
men har förbättrat möjligheterna i sådana
länder, som på grund av sin ekonomiska
ställning kunnat undvika att
vara med om devalveringen. Den stora
arbetslösheten i vissa länder har
medfört förbättrade möjligheter på en
del håll, men inte överallt. Det finns
också andra faktorer som har haft sin
inverkan i gynnsam eller ogynnsam riktning,
och jag är övertygad om att man
kan finna argument för både den ena
och den andra riktningen. Det är bara
fråga om vad man är ute och söker efter.
Jag har fått den bestämda uppfattningen
av både herr Ewerlöfs och herr
Ohlons anföranden, att det är de ogynnsamma
faktorerna, som de är ute och
letar efter.

Vid detta tillfälle vill jag passa på
att säga herr Ohlon, att det måste ligga
en överdrift i vad herr Ohlon säger, att
folkpartiet aldrig varit så säkert på sin
sak, när de anser att de har rätt, som i
dag. Det måste vara en överdrift, eftersom
folkpartiet enligt sin uppfattning
alltid har rätt, och därför kan ordet
»säker» i detta sammanhang inte förstärkas
och inte kompareras.

Att standardhöjningen varit mindre
inom flertalet länder, än vi kunnat notera
hos oss, är ett faktum som inte skall
glömmas bort i den ekonomiska debatten.
Det skall inte heller glömmas bort,
att det hittills icke anvisats något radikalt
medel, som angriper de penningvärdeförstörande
faktorerna i utvecklingen,
samtidigt som det bevarar vad
vi vill bevara, nämligen den fulla sysselsättningen
och den därmed följande
standardhöjningen.

Det är inte endast oppositionspartierna
och dess meningsfränder, som avvisat
förslaget om åtgärder, syftande till
att för viss tid neutralisera vad som just
nu kan befaras verka särskilt starkt i
ogynnsam riktning — jag syftar på promemorian
om tvångssparande — utan
den meningen har omfattats av eller inpräntats
hos betydligt vidare kretsar i
landet. Men jag har inte vågat tolka detta
såsom ett uttryck för att det nu skulle
finnas möjlighet att vinna enighet om
åtgärder, som syftar till att angripa den
gynnsamma sidan i utvecklingen, för att
därigenom pressa tillbaka det ogynnsamma.
Det är nämligen den fulla sysselsättningen
och den fortgående standardhöjningen,
som kommer i farozonen
genom de åtgärder, som oppositionen i
första hand tänker på. Känner jag svenska
folket rätt, så vill de flesta, oavsett
partitillhörighet, ha fördelarna av den
utvecklingen kvar — de vill ha full sysselsättning
och standardförbättring. Det
är inte bara löntagarna som vill ha kvar
den fulla sysselsättningen, utan den gynnar
företagen i lika stor utsträckning
som löntagarna. Även de, som är mest
missnöjda med vad som är mindre tillfredsställande
i utvecklingen, vill slippa
åtgärder, som skulle mildra kraften av

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

vad som i det ena eller andra fallet är
ofördelaktigt. Det finns ingen medicin,
som botar det onda och samtidigt konserverar
allt det goda, som ju utvecklingen
ändå utvisat under åren som gått.
Det finns inte heller möjlighet att välja
mellan någonting som är verkligt tillfredsställande
och någonting som är
mindre tillfredsställande eller t. o. m.
dåligt ur flertalets synpunkt. Man har i
fråga om åtgärder bara att välja mellan
sådant som folk tycker är obehagligt, för
att vinna vad som i den ena eller andra
situationen kan bedömas vara effektivast
med hänsyn till det syfte som man
vill nå.

När jag säger att utvecklingen hittills
har varit gynnsam i många avseenden,
kan jag åberopa exempel från utvecklingen
efter det första världskriget. Den
ogynnsamma sidan av utvecklingen nu
är nämligen penningvärdeförsämringen.
Utvecklingen efter första världskriget visade
en avsevärd förbättring av penningvärdet
i början av 1920-talet, men det
skedde till ett fruktansvärt pris. Det var
depression och arbetslöshet av en katastrofartad
omfattning. Det var fallissemang
inom företagsvärlden. I jämförelse
med händelseutvecklingen under tiden
efter det andra världskriget med
full sysselsättning och en avsevärd standardökning,
visserligen jämsides med en
försämring av penningvärdet, är jag inte
säker på att dagens medborgare, som
har erfarenhet också från det första
världskrigets efterkrigstid, så där utan
vidare skulle ge 1920-talets politik benämningen
klok och den nuvarande det
motsatta omdömet. Beteckningen vanstyre
och bristande förmåga att bemästra
den ekonomiska utvecklingen tycker jag
passar mycket bättre in på den politik,
som fördes under 1920-talet. Då såg vi
prov på verklig oförmåga, såvida det
inte fattades vilja att göra någonting för
att bemästra den tidens svårigheter. Oppositionen
har varken nu eller tidigare
kunnat presentera ett alternativ till den
förda politiken, som skulle bevara vad
vi för vår del vill bevara men som skulle
undanröja de mindre ogynnsamma tendenserna
i utvecklingen, ty även vi be -

traktar det som en ogynnsam faktor i
utvecklingen att penningvärdet icke
kunnat bevaras i större utsträckning.
Herr Ohlin har visserligen teoretiskt
presenterat en lösning på problemet,
men han har, såsom vi också känner till,
inte varit i tillfälle att pröva teorierna
i praktiken, och det är kanske lyckligast
för honom själv. Att de borgerliga
partierna, om de hade makten, skulle
kunna föra en ekonomisk politik av annat
märke än det nuvarande är det väl
ingen som tvivlar på — det gör inte
heller jag — men verkningarna skulle
sannolikt bli annorlunda än flertalet
tänkt sig, och de skulle säkerligen också
bli annorlunda än vad oppositionens företrädare
här beskriver såsom möjligt i
en sådan situation.

Ett program om minskad sysselsättning
av sådan omfattning, att den dämpar
icke endast överkonjunkturen utan
också vinstkonjunkturen och den stimulans
denna har på löneutvecklingen,
skulle förmodligen inte ha större förutsättningar
att vinna allmän anslutning
än promemorian om tvångssparandet.
En sådan åtgärd skulle nämligen inte
kunna begränsa sina verkningar till exempelvis
enbart löntagarna. Den skulle
beröra folket i sin helhet. Den skulle
alldeles säkert kunna dämpa ned sysselsättningen
i sådan utsträckning, att
löntagarna inte skulle kunna utnyttja
eller ha anledning att utnyttja möjligheterna
till lönehöjningar i samma omfattning
som nu. Men lägg märke till att
den skulle också pressa ned sysselsättningen
inom företagen till mindre än
vad de har möjlighet att prestera i en
situation, där flertalet skulle ha känslan
av att vi ändå skulle kunna ha full
sysselsättning, om inte dessa åtgärder
hade vidtagits från de makthavandes
sida. Är det någon som tror att en sådan
politik skulle vinna mer allmän anslutning
och betraktas såsom förnuftigare
än den som nu förts, vilken ändå
givit flertalet mer än de någonsin bar
trott eller väntat sig? En sådan politik
skulle skapa större sannolikhet för en
ökad stabilitet av penningsvärdet, men
jag tvivlar starkt på att folket skulle vil -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

ja betala det pris, som bleve nödvändigt
för att kunna hålla den.

Allt detta är emellertid bara teorier.
Hur det verkar i praktiken, kan vi diskutera
så mycket som helst utan att
komma fram till något resultat. Ett är
emellertid säkert: vidtages synbara åtgärder
för att beskära någons möjlighet
till ökade inkomster i form av höjd
lön, ökad vinst eller annan förmån, kommer
det protester från de berörda, oavsett
vilken samhällsgrupp de representerar.

I oppositionspressens krav på en ny
regering har inte talats så mycket om
någonting sådant som en helt annan
politik. Motiven har varit av betydligt
enklare slag. Högern och folkpartiet avvisade
förslaget om ett tvångssparande,
och när sedan även bondeförbundet anmälde
reservation samt flera av våra
egna anmälde tveksamhet, förklarade
statsministern att regeringen avstod från
att framlägga förslaget. Hur denna utveckling
av frågan om tvångssparande
kan utgöra underlag för kravet på ett
regeringsskifte är svårt att förstå, men
faktum är att kravet med den motiveringen
har framlagts i den borgerliga
pressen. Däremot har jag betydligt lättare
att förstå, när en borgerlig stockholmstidning
härom dagen skrev, att
när nu tvångssparandet lagts åt sidan
och det i stället skall bli ett premierat
frivilligt sparande, är det väl ändå rimligt
att en ny regering får sköta om
den saken. Jag tycker att önskemålet
uttrycker en så blygsam inställning till
programmet för en sådan ny regering,
att man måste hysa sympati för blygsamheten.
Problemet om vem som skall sitta
i kanslihuset är dock inte just nu så
aktuellt, att det behöver tynga dagens
debatt. Vi kan därför koncentrera debatten
kring den ekonomiska utvecklingen
och de åtgärder, som aktualiserats
för att bemästra vad som nu kan
befaras ge ökat utrymme för inflationstendenserna.

Jag hörde för några dagar sedan en
redogörelse angående den aktuella situationen.
I denna redogörelse betecknades
utvecklingen såsom i stort sett

mycket gynnsam. Utsikterna för ,den
närmaste framtiden bedömdes också såsom
goda. Vi har alltjämt en markerad
högkonjunktur, som bäres upp av kapitalvaru-
och exportindustrierna. Kapitalvaruproduktionen
ligger It procent
över fjolårets, sades det, och konsumtionsvaruproduktionen
1 procent under.
Industriens investeringsönskemål ligger
15 procent över fjolårets höga siffra.
Exporten och importen ligger, i varje
fall värdemässigt, nära 25 procent över
fjolårets nivå. På importsidan är det
framför allt bilarna som dominerar, och
på exportsidan är det naturligtvis fortfarande
våra stapelvaror, skogsindustriprodukterna
och den tunga industriens
produkter i övrigt. Men vad är det i den
bilden, som ger anledning till panik eller
någonting som liknar tanken på att vi
skulle stå inför en katastrof?

Allt detta tyder tvärtom på att vi fortfarande
befinner oss i en mycket gynnsam
konjunktur och att det följaktligen
inte finns någon anledning att beteckna
dagens situation med så hårda ord som
dem, som både herr Ewerlöf och herr
Ohlon tog i sin mun. Såvitt jag kan förstå,
är det ingenting som varslar om
ofärdsår och vargatider. En standardförbättring,
sades det i redogörelsen, på 3
å 4 procent under året bedömes såsom
realistisk. En mindre prisstegring synes
icke kunna inverka på dessa gynnsamma
förutsättningar. Den markerar, sades det,
den hittillsvarande tendensen i utvecklingen,
nämligen en standardhöjning
som man får till priset av en jämsides
med standardhöjningen pågående viss
nedgång i penningvärdet. Resultatet skulle
alltså även för innevarande år präglas
av samma tendens som under åren
hittills.

I den nuvarande situationen är emellertid
prisstegringsriskerna inte begränsade
enbart till de kostnadshöjande faktorerna
i utvecklingen. Även efterfrågesidan
kommer in i bilden, därför att
inkomsthöjningarna blivit betydligt
större än det utrymme som kan väntas
stå till förfogande. Det är i varje fall
inte för Landsorganisationen någon
överraskning, att prisstegringar inom

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

vissa områden blir nödvändiga på grund
av de genomförda lönehöjningarna. Detta
är det pris vi får betala för den solidariska
lönepolitiken, sådan den just nu
tagit sig uttryck i stödet åt de anställda
inom de mindre bärkraftiga näringsgrenarna.
Vi utgick redan under hösten från
att ganska kraftiga lönehöjningar måste
ske inom livsmedelsindustrien och handeln,
för lantarbetarna och transportarbetarna
samt även för vissa grupper av
de statsanställda, och eftersom några
marginaler för att klara en lönehöjning

1 varje fall inte fanns inom de berörda
industrigrenarna, måste det bli prisstegringar.
Dessa höjningar kalkylerades till

2 å 3 procent, men lönehöjningarna har
sedan spritt sig över hela fältet och blivit
större än beräknat. Därför säges i de
papper som nu ligger på bordet — eller
möjligen i den överarbetade nationalbudgeten
— att prishöjningarna under
hösten kommer att uppgå till 4 procent,
i genomsnitt för året 2 procent. Då kan
det ju inte vara mer än den där procenten
som har kommit till, som skulle innebära
den stora katastrofen.

Differentieringen i löneuppgörelserna
har varit väl avvägd; i huvudsak har låglönegrupperna
fått de största höjningarna.
Enligt min mening bör detta öka
möjligheterna att vid ett kommande tillfälle
vinna större förståelse än det varit
möjligt att få detta år för önskvärdheten
av att begränsa anspråken i fråga
om lönehöjningar till det utrymme, som
med hänsyn till den samhällsekonomiska
jämvikten kan stå till förfogande. I den
överarbetade nationalbudgeten redovisas
inkomsthöjningarna uppgå till cirka 10
procent; detta inkluderar såväl lönehöjningen
som löneglidningen och inkomstförbättringar
av annat slag. Förmodligen
saknas utrymme för denna kraftiga
ökning av inkomsterna, eftersom i de
papper, som ligger på bordet, redovisas
ett beräknat överskott i köpkraft på icke
mindre än eu miljard. Industriarbetarna
har inte fått mer än högst 5 procent av
den redovisade höjningen på 10 procent.
Förmodligen ligger deras genomsnittliga
höjning under 5 procent, eftersom
skatten och prisstegringarna tal -

en del. Därför kan man förmoda att den
del av löntagarna, som begränsat sina
anspråk vid uppgörelserna till 4 å 5
procent, inte får någon större köpkraft i
sina avlöningskuvert än de hade 1954,
ur annan synpunkt än att prishöjningarna
kommer senare än lönehöjningarna
och att en viss ny köpkraft på det sättet
uppstår. Det är de andra grupperna
— som har fått större lönehöjningar och
förmodligen varit berättigade till det -—
som skulle svara för den redovisade genomsnittliga
inkomsthöjningen med 10
procent.

Nu räknar experterna med ett sådant
köpkraftsöverskott, och det måste på ett
eller annat sätt tas in eller neutraliseras,
ty eljest kan det inte få annat uttryck än
att priserna stiger mer än som annars
skulle vara nödvändigt. Det är detta som
har aktualiserat frågan om åtgärder nu.
Promemorian om ett tvångssparande tog
väl i första hand sikte på att man skulle
neutralisera verkningarna av köpkraftsö
verskottet; vid ett senare tillfälle skulle
återbetalningen ske. De åtgärder, som
nu är i blickpunkten, syftar väl närmast
till att i tillräcklig omfattning dämpa
konjunkturen.

Landsorganisationen har i sitt yttrande
i nuvarande situation ansett sig kunna
tillstyrka tvångssparandet såsom en
exceptionell engångsåtgärd för att neutralisera
det befarade överskottet. Del
kan nämligen inte bestridas, att åtgärden
ur denna synpunkt skulle vara effektivare
än någon annan. Det skulle vara
möjligt att med denna åtgärd under sista
hälften av innevarande år och under
år 1956 dra in ett tillräckligt stort belopp
för att man skulle kunna bemästra
situationen. De åtgärder, som vi nu har
möjlighet att diskutera och att genomföra,
kommer väl förmodligen att verka
på längre sikt. Men det är inte alldeles
säkert, att de verkar så snabbt, att vi får
undan det som tvingar upp priserna utöver
den gräns, som är nödvändig med
hänsyn till redan konstaterade kostnadshöjningar.
Landsorganisationen räknade
med att man under den tid tvångssparandet
tillämpades skulle diskutera och
överväga andra åtgärder, som mer effek -

£2

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

tivt och mera smidigt kunde angripa utvecklingstendenserna
med större utsikt
att få en stabilitet i utvecklingen, än man
kunde få bara genom att dra in köpkraften.
Så snart den släpps fri, kan vi vänta
att vi förr eller senare befinner oss i
en ny liknande situation och nya åtgärder
måste diskuteras.

Av mina uttalanden i remissdebatten
framgår eljest, att jag inte i första hand
har räknat med åtgärder riktade mot
konsumenterna. Dessa åtgärder kan nämligen
enligt min mening inte annat än
tillfälligtvis lätta i en beträngd situation.
Skall vi nå mera beslående resultat i vår
strävan till ökad stabilitet i utvecklingen,
måste vi söka andra medel, vilka
dämpa vid källan, i stället för att söka
samla in vad som flödar över. Ur dessa
synpunkter är de nu under debatt varande
vidtagna eller planerade åtgärderna
mera ägnade att tränga till roten av
det onda — om det nu är något ont —
ehuru det väl allt fortfarande är oklart,
om de verkar tillräckligt snabbt för att
man skall kunna dämpa överkonjunkturen
och samla upp överskottet av köpkraft,
innan några skadeverkningar har
hunnit inställa sig. De gynnsamma verkningarna
får vi väl förmodligen vänta
något med att se, de ogynnsamma har
omedelbart givit sig till känna. Jag tycker
att de har gjort det på ett sådant sätt
att vi, när vi tidigare talat om räntehöjningen
såsom vapen i den ekonomiska
politiken, inte borde fästa så stort avseende
— jag vet inte om det är det rätta
uttrycket — vid de kostnadshöjande
effekterna — räntevapnet hade också
andra verkningar och förmodligen förmånligare.
Jag tror också att det har det,
men ett faktum är att de kostnadshöjande
effekterna vid räntehöjningen omedelbart
har givit sig till känna. Det finns
ingen som offentliggjort detta med så
stora rubriker som den borgerliga pressen,
när den sagt att så och så stora höjningar
av hyrorna blivit nödvändiga med
hänsyn till räntehöjningen. Det är riktigt,
men jag tycker att man skulle ha
kunnat använda litet mindre stil, eftersom
man tidigare från oppositionshåll
så starkt hävdat att det inte fanns några

mer påtagbara ogynnsamma verkningar
av en räntehöjning. Men nu är vi där,
och då visar det sig att det, som först
och kraftigast märks, är kostnadsgenomslaget.
I vilken utsträckning räntehöjningen
har möjlighet att pressa tillbaka
konjunkturen, får vi kanske se först nästa
år, när vi har remissdebatt eller diskuterar
ekonomisk politik.

Herr talman! Jag tror inte att ett premierat
frivilligt sparande kan i fråga om
köpkraftsindragningen vara lika effektivt
som ett tvångssparande. Men jag har
detta till trots inte någon invändning
mot att man ger en sådan stimulans, fastän
vi har tidigare erfarenheter av alt
även en sådan premiering verkar mycket
långsamt. De, som är sparare, sparar utan
premiering, de, som har svårt för att
spara eller inte vill spara eller tycker
att det är överflödigt att spara, tror inte
heller på premieringen. Vi har haft
sparobligationer, som var skattefria i
början av kriget. Det drogs inte in så
värst mycket pengar på den vägen. Vi
har haft en särskild förmån för småsparare
genom möjligheten till insättning på
rikskonto, vilket skulle ge dem en halv
procents högre ränta under en viss tid.
Detta drog inte heller in några pengar,
utan slopades snart, därför att det redan
från början var misslyckat. Vi har för
närvarande ett premierat ungdomssparande,
som naturligtvis är värdefullt att
upprätthålla, men det ger inga större
belopp.

Denna uppräkning betyder inte att jag
tycker att vi bör avstå från det frivilliga
sparandets premiering, men vi bör inte
vänta oss att det under innevarande år
eller nästa år hjälper oss ur svårigheterna,
om det är riktigt som experterna säger,
nämligen att vi har köpkraftsöverskott
av den storleksordning som här
nämnts. Det är möjligt, att även på längre
sikt det frivilliga sparandet med premiering
icke kommer att lösa det problem,
som undan för undan blir mer och
mer aktuellt, nämligen kapitalbildningen
i samhället. Det är klart att med den
större trygghet som skapats blir behovet
för den enskilde att spara för kommande
dagar inte lika starkt framträ -

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

dande, och det är klart att penningvärdeförsämringen
på sitt sätt kunnat medverka
till att man tänker som så, att
pengarna blir mindre värda om så och
så många år, och att man därför önskar
köpa för dem så fort som möjligt. Det
bär legat närmare till hands att resonera
så: »Vi köper omedelbart, därför att
det förmodligen blir något dyrare nästa
år.» Detta har blivit särskilt starkt framträdande,
när prisstegringstendenserna
varit mera markanta.

Nu borde det egentligen inte förefinnas
någon mera utpräglad känsla av att
det är nödvändigt att använda pengarna
så snart som möjligt med hänsyn till riskerna,
ty vi har ändå under tre hela år
haft ett i det närmaste oförändrat penningsvärde.
Men problemet om sparandet
kvarstår säkerligen även efter premiering
av det frivilliga sparandet,
och om vi vill driva utvecklingen framåt,
måste vi spara tillräckligt för att också
kunna vidta de åtgärder, som erfordras
för att hålla det hela gående och gående
framåt. Det gäller då också företagssparandet,
vilket under dessa år säkerligen
varit större än det redovisade, och det
allmänna sparandet.

Hos någon utredning har vi en fråga
liggande, som väl i varje fall på kortare
sikt med mycket stor effekt skulle kunna
lösa en hel del av problemet, nämligen
förslaget om en arbetarpensionering.
Även om detta förslag inte bygger på premiereservprincipen,
är det ändå utarbetat
med tanke på att man skall skapa en
viss fond under de första åren, då belastningen
på försäkringen inte blir så
stor, och fonderingen kan man ju göra av
den storleksordning, som omständigheterna
kräver. Om herrarna som representerar
oppositionen, ville hjälpa oss att
lösa denna fråga, skulle jag tro att vi i
varje fall för avsevärd tid framåt också
kan få frågan om ett sparande av tillräckligt
stor omfattning löst.

Herr talman! .lag vill med det anförda
endast tillstyrka remiss av den föreliggande
propositionen.

Ilans excellens herr statsministern ERLANDER: -

Herr talman! Jag beklagar aitt inte någon
representant för bondeförbundet tagit
till orda före mig här på talarstolen,
men jag har ändå på detta tidiga stadium
av debatten velat ta till orda av
vissa skäl.

Först och främst skulle jag vilja rikta
en fråga, nämligen varifrån herr Ohlon
inhämtat uppgiften om vad jag yttrat i
Sjöholmen och Vitaby. Det är inte första
gången som man från folkpartiets sida
i min mun lagt yttranden, som jag inte
har fällt. Jag vill erinra om hur herr
Ohlin i många inlägg påsitod, att jag hade
givit en definition av socialismen, som
vid närmare undersökning visade sig vara
sammansatt dels av en sats av mig och
dels av en sats av licentiaten Arnold
Ljungdahl. För stunden vill jag bara
fråga herr Ohlon: Varifrån härstammar
referatet om vad jag yttrat i Sjöholmen
och Vitaby? TT-referatet har jag här,
och i detta finns ingenting av det som
herr Ohlon lagt i min mun.

Som kommentar till debatten vill jag
säga, att det som f. n. skapar oro bland
stora massor av vårt folk, är just det,
att oppositionen hos dem lyckats inge
den föreställningen att vi har en period
framför oss, då regeringen ger sig in på
en ny politik. Jag kan försäkra herrarna,
att det inte är någon populär melodi
i vårt land. En ny politik i den meningen
att den skulle innebära ett brytande
med den, som förts under de gångna tio
åren under efterkrigstiden, skulle säkerligen
i mycket vida kretsar av vårt land
uppfattas som en olycka, ty vi vågar
nog säga, att de gångna tio åren varit
lyckosamma, på det sätt som herr Axel
Strand alldeles nyss erinrade om. När
herr Ohlon säger, att ett studium av nationalbudgetdelegationens
reviderade
rapport ger ett mörkt intryck, undrar
jag, om lian har studerat den närmare.
Även om vi nu lyckas med våra dämpande
åtgärder, så innebär den det år, vi
nu är inne i, en möjlighet till standardhöjning
för de svenska konsumenterna
med icke mindre än 6 procent. Den innebär
vidare en stegring av investeringarna
inom det privata näringslivet och
inom den offentliga sektorn, med 4 pro -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

cent jämfört med 1954. Jag vågar fråga
kommarens ledamöter, om det är rimligt
att kalla detta en mörk bild av vår situation,
när man anser sig både kunna räkna
med en mycket stark höjning av konsumtionen
och en betydande höjning av
investeringstakten i vårt land? Vi diskuterar
ingalunda en situation, då vi håller
på att bli fattiga här, vi diskuterar, hur
man skall kunna bibehålla den nuvarande
takten i välståndets utveckling utan
att störas av inflationsrisker. Inflationen
är i dag ingenting annat än en risk, men
om man inte sätter in beslutsamma åtgärder
i tid, kan den enligt min mening
ljusa bild, som nationalbudgetdelegationen
har givit av vår ekonomiska situation,
ändra sig i sådan riktning, att
en inflatorisk utveckling äter upp möjligheterna
till fortsatta framsteg.

Det är besynnerligt, att trots allt vad
vi har gjort för att klargöra vad den fulla
sysselsättningen för med sig, tycks
man inte ha insett dess problematik. 1
England har man för närvarande en högerregering,
och jag förmodar att den
inte kan beskyllas för att vara doktrinärt
socialistisk, utan att den bär använt den
metodik som herrarna skulle vilja se tilllämpad
här. Trots att den engelska regeringen
har använt penningpolitiken
som instrument, t. o. m. så hårt, att den
under den senaste tiden företagit en
räntestegring på 1,5 procent, har den
icke lyckats förhindra en mycket betydande
prisstegring. I fjol, när vi hade
fullständig prisstabilitet, hade man i
England en prisstegring på 4 procent.
Det är den fulla sysselsättningens mekanism
som har vållat detta, och man
har icke kunnat komma till rätta med
utvecklingen genom de enkla mirakelmediciner,
som herr Ewerlöf och herr
Ohlon tycks tro att de penningpolitiska
medlen är.

Trots den prisstegring på 4 procent,
som den engelska regeringen hade bakom
sig i fjol, trots att den hade en lägre
produktionsstegring än vi och trots att
den hade en lägre lönestegring, anser
den likväl, att det ekonomiska läget är
så utomordentligt, att den vädjar till
folket i val att ge engelska regeringen

fullmakt att fortsätta denna politik. Så
olika kan man se på tingen!

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
mig mycket vid vad jag trodde att de
flesta människor åtminstone i denna
kammare hade klart för sig, nämligen att
den fulla sysselsättningen alltid innebär
ett tryck på våra resurser och en risk
för överansträngning. Jag skall bara
erinra om ett par faktorer.

För det första skapar den fulla sysselsättningen
ökade inkomster för medborgarna,
och det är självklart att medborgarna
vill använda dem till att öka sin
standard. Man vill köpa bättre kläder,
man vill resa mer, man vill skaffa sig
bilar, man vill skaffa sig allting som
man räknar till den materiella standardens
höjning. Och ju mer man får, desto
mer vill man ha. När det då skapas en
stor marknad, är det lika naturligt att
företagarna har möjligheter att göra stora
vinster. Det förhåller sig ju så att
våra företag ingalunda gått med förlust
under dessa år; tvärtom har ju det sista
året varit mycket vinstgivande även för
företagen, och därom är ju ingenting annat
än gott att säga. Men hur än herr
Ewerlöf räknar, är det väl klart att vinsterna
skapar ett expansionsbehov även
hos företagen. De vill gärna expandera
mera för att tjäna ännu mera, de vet att
marknaden ligger fast, de vet att det
finns en ständigt stigande hemmamarknad
som står till förfogande och att det
följaktligen inte finns några nämnvärda
risker att anställa flera arbetare, att köpa
flera maskiner och att bygga nya fabriker.
Det ligger därför ett stort tryck
på investeringsfaktorn, om man har ett
samhälle med full sysselsättning.

Men dessutom är det så att medborgarnas
högre standard gör att de ställer
större anspråk även på samhället. Man
vill ha bättre vägar åt sina bilar, man
vill ha bättre skolor för att kunna ge
sina barn bättre uppfostran, man vill
ha bättre sjukhus, man vill ha allt möjligt
bättre, allteftersom den egna standarden
stiger. Anspråken växer på tre
fronter, när man har den goda ekonomiska
grund som den fulla syselsättningen
skapar. Och denna fulla syssel -

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

sättning skänker oss ju också ökade möjligheter
att tillgodose anspråken, men
inte blixtsnabbt. Man kan inte ta några
stora språng.

Det talas om det västtyska undret. Ja,
är det så konstigt, att man snabbt kan
öka produktionen i ett land, där man
kan dra in hundratusentals arbetslösa i
produktionen? I den fulla sysselsättningens
samhälle har man ingen annan möjlighet
att öka produktionen eller investeringarna
än den som produktivitetsökningen
skapar. Vi kan i vårt samhälle
glädja oss åt en snabb ökning av produktionen.
I fjol steg den med 5 procent,
i år räknar vi med att den skall
stiga med 4,5 procent. Detta är oerhört
mycket, och det gläder vi oss åt. Men
man kan inte trolla fram våldsamma
produktionsökningar därför att arbetskraften
är sysselsatt praktiskt taget till
sista man.

Det är faktiskt en smula genant att behöva
erinra första kammaren om denna
problematik. I det ögonblick, då man
accepterar den fulla sysselsättningen
som mål för den ekonomiska politiken,
har man denna ständiga spänning mellan
önskningarna och möjligheterna att
tillgodose dem. Det måste finnas en möjlighet
till återhållsamhet, det måste skapas
restriktioner, så att önskningarna
håller sig innanför resursernas ram, så
att man inte tar framstegen snabbare än
framstegstakten inom näringslivet möjliggör.
Då har man på den borgerliga
sidan sagt att räntevapnet och penningpolitiken
är just ett sådant instrument
som gör det möjligt att med enkla och
små medel nå restriktivitet. Ja, det är
klart att det kan användas, det har jag
aldrig bestridit. Men att det skulle kunna
ske utan obehag är ju orimligt. Ty vad
är det man vill göra? Man vill ju just
pressa fram den återhållsamhet, den
sparsamhet som är nödvändig, och alltså
måste räntevapnet och kreditrestriktiviteten
ha samma syftemål som de
andra åtgärder, som vi har tyckt vara
bättre att använda under de gångna åren.

Nu befinner vi oss i ett läge, där vi behåller
alla de restriktiva åtgärder som
vi förut har begagnat oss av. Vi anser all

det vore orimligt att i en inflationssituation
sänka skatterna i den utsträckning
som här har föreslagits, ty det innebure
ju bara att man spred ut ännu
mera pengar till medborgarna. Det skulle
innebära precis detsamma som ytterligare
löneförhöjningar, men i detta fall
av progressiv karaktär, så att de större
inkomsttagarna skulle få en större löneförhöjning
än andra. Något sådant kan
inte vara en klok politik. Vi bibehåller
och skärper byggnadsregleringen. Vi bibehåller
priskontrollen, och vi skall försöka
se till att den arbetar effektivt. Vi
bibehåller hyresregleringen. Vi bibehåller
med andra ord alla de instrument
som under de gångna 2 1/2 åren, då vi
har haft full sysselsättning och prisstabilitet,
visat sig vara utomordentliga instrument
i den ekonomiska politiken.

Men vi har sagt oss att svenska folket
i år har höjt sina anspråk så starkt, att
det måste vidtas en skärpning av politiken.
Den skärpningen innebär icke någon
ny politik. Vår politik innefattar
vidhållande av varje instrument som vi
tidigare har använt. Kreditrestriktiviteten
ingick bland dessa instrument. Genom
att en skärpning av kreditrestriktiviteten
framtvingats blir en räntehöjning
en teknisk nödvändighet.

Men låt oss ett ögonblick se vad oppositionen
haft att komma med, när feberkurvorna
i slutet av år 1954 började
stiga, då ansökningarna om investeringstillstånd
ökade i stor omfattning, då man
på alla de punkter, där man har möjligheter
att följa den ekonomiska utvecklingen,
fann tecken på att vi kunde drivas
ut i en inflation. Jag vill fästa herr
Ewerlöfs uppmärksamhet på att detta
var före avtalsrörelserna. Om herr Ewerlöf
slår upp Konjunkturjournalens senaste
nummer, skall han finna att det
förelåg en jämn och fin stegring av den
ekonomiska aktivitetens kurvor ända
fram till slutet av år 1954, då det började
so kritiskt ut. Vad gjorde regeringen
då? Den genomförde skärpningar. Vi
släppte ut det fyrprocentiga obligationslånet,
vi släppte marknaden fri för dollarvaror,
vi försökte att genom cn skärpning
av byggnadsreglering och priskon -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Rungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

troll dämpa konjunkturen. Budgetarbetet
lades upp med den strängaste sparsamhet.
När herr Ewerlöf talar om att det
fortfarande skulle kunna sparas betydande
summor, så hoppas jag att han får
tillfälle att visa detta litet längre fram.
Jag är övertygad om att den svenska
riksdagen har varit så snål och så ekonomisk,
att det inte finns synnerligen
stora belopp att spara.

Men vad gjorde nu oppositionen, medan
regeringen vidtog dessa dämpande
åtgärder? Oppositionen gick ut i en valkampanj
under vilken den framför allt
ville driva fram medborgarnas anslutning
till ett skattesänkningskrav. Herr
Ohlin skall inte komma förbi att han —
i motsats till högern, det medger jag villigt
— drev detta skattesänkningsprogram
utan att rekommendera en sänkning
av utgifterna och därför icke skulle
ha klarat det programmet utan en högre
lånesättning, detta i ett läge där, såsom
vi nu efteråt ser, regeringens bedömning
att risk för en inflatorisk utveckling
förelåg, var riktig. I det läget driver
folkpartiet med en nationalekonom
som ledare en klart inflationistisk politik:
skattesänkning till varje pris, även
om den skulle medföra ökad lånesättning.
Detta är bakgrunden till de anklagelser
för efterklokhet som i dag riktas
mot regeringen från denna talarstol.

Men vi kan föra diskussionen vidare.
När regeringen sade sig att åtgärder
måste vidtagas, utarbetades i finansdepartementet
en promemoria om det obligatoriska
sparandet. Jag skall inte yttra
mig om den i sak, men jag vill poängtera
vad som hände med den promemorian
— det kan vara ganska värdefullt
när det nu talas om att vi inte har
visat någon vilja att diskutera. Även om
man avvisade de tankegångar när det
gällde att möta den hotande inflationsrisken,
som antyddes i promemorian,
kunde väl denna ändå ha tjänat som en
tankeställare. Den kunde väl ändå hos
oppositionen ha lett till en självrannsakan,
så att man hade frågat sig, om det
inte nu verkligen behövdes en kraftig
skärpning av vår ekonomiska politik.
Det hade väl inte varit omöjligt att tän -

ka sig, att man från oppositionen hade
fått en antydan om en vilja till en sådan
allvarlig diskussion av det uppkomna
läget.

Men vad händer? Här sade herr Ewerlöf,
att det har visats en kolossal brist
på statsmannaskap under denna vår. Jag
ber, herr Ewerlöf, att helt få instämma!
Varken högerledaren eller folkpartiledaren
såg någonting av landets bekymmer.
Det fanns inte en tanke därpå. Men vad
de såg var att det förelåg en partitaktisk
chans att utnyttja den ovilja och den
misstro som man förmodade att tvångssparandet
skulle skapa framför allt hos
löntagargrupperna. Och då släppte man
lös en propaganda, som herrarna gärna
kan ta och studera innan ni talar om
att vi har visat oss ovilliga till resonemang.
Vill man allvarligt diskutera en
allvarlig ekonomisk situation, då bär
man sig inte åt på det sättet, att man
alldeles glömmer bort att resonera om
läget utan bara kastar sig på möjligheten
att skapa irritation och oro och att utnyttja
den partitaktiskt. Det enda alternativ
som jag då upptäckte att herrarna
hade att komma med var att det skulle
komma en ny regering. Det är naturligtvis
en linje! Men då får ni väl ändå
först avskaffa första kammaren, ty här
sitter en majoritet som inte är villig att
acceptera regeringsbyte. Men det ingick
kanske i planen.

Det var alltså det enda svar som oppositionen
kunde prestera inför denna åtgärd,
som väl hade bort kunna tas till
utgångspunkt för ett förnuftmässigt resonemang.
Oppositionen lyckades med
användning av sina väldiga propagandaresurser
skapa en betydande oro. I stället
för en lugn diskussion om dessa ting
blev det en diskussion som ganska tidigt
visade oss, att vi måste låta planen
falla. Men jag kan ju säga till denna
kammares ledamöter, att trots irritationen
och oron var den socialdemokratiska
riksdagsgruppen enig om att för
sin del rekommendera förslagets framläggande.

När man sedan går till att överväga
andra linjer kan man väl inte komma
ifrån saken så enkelt, herr Ewerlöf, att

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

man säger att det var nödvändigt av
demagogiska skäl att hitta någonting
som verkade tilltalande på massorna.
Den nu sittande regeringen har verkligen
inte visat sig särskilt fallen för att
föreslå åtgärder av demagogiska skäl.
Vi väckte inte tanken på det obligatoriska
sparandet därför att vi trodde att
det skulle bli en jättepopulär sak! Vi
höjde inte spritskatterna och vi införde
inte bilaccisen därför att vi försökte
charma det svenska folket. Om det finns
någonting, som regeringen har visat, är
det väl att den haft kurage att ta till åtgärder,
som har tett sig ganska besvärliga
och i fråga om vilka oppositionen
har varit övertygad om att folket inte
var tillräckligt upplyst för att följa regeringen
och där oppositionen följaktligen
trott att det skulle vara lätt att skapa
en opinion emot regeringen.

Jag vill inom parentes säga: Jag underskattar
inte det svenska folket! Får
det reda på fakta i målet, är det inte så
farligt att ta till även ganska kärva åtgärder.
Men i detta fall hade vi kort tid
på oss, och därför tror jag att de opinionsbildande
krafter, med vilka oppositionen
arbetade, på kort sikt hade en
chans.

Och när vi nu går att företa andra
åtgärder, skall herr Ewerlöf inte tro, att
vi föreslår en skärpning av vinstbeskattningen
av demagogiska skäl. Skulle vi
ha gjort så, skulle vi uppenbarligen ha
lagt fram denna sak i första hand. Men
vi arbetar inte på det sättet. Jag har redan
sagt, att man enligt min mening
skall vara försiktig när det gäller företagsbeskattningen
och inte skärpa den
mer än som är nödvändigt. Men det är
bra med tvångssparande, herr Ewerlöf,
även om det sker i företagens regi, ty
någonting annat är det ju inte när det
gäller vinsterna. Det är en form av
tvångssparande hos företagen, som konsumenterna
och löntagarna får betala.
Det kan vara nödvändigt med detta
tvångssparande, ty någon form av sparande
måste ju sättas in. När vi i alla fall
anser, att det måste ske en moderat höjning
av företagsbeskattningen, är det
därför att det finns risk för att det skall

uppstå ett inflationsgap, vilket måste täppas
till. Vi får in några hundra miljoner
kronor på detta sätt, och det är ändå
en ganska väsentlig summa.

Men dessutom framgick det väl av hela
den föregående höstens utveckling, att
de stora vinsterna faktiskt fanns och att
de i hög grad inverkade eggande både
på löntagarnas krav på löner och på företagens
vilja att investera. Därför tror
jag att herr Strand har alldeles rätt när
han säger, att man träffar en central
punkt då man frågar sig, om icke beskattningen
av företagens vinster kan
höjas ytterligare.

Men det räcker ju inte med en sådan
höjning. Vi måste dessutom tillgripa en
skärpt kreditåtstramning. Då kommer de
åtgärder in som jag redan tidigare skildrat
här, bland dem också räntestegringen,
som är en teknisk följd av den nödvändiga
kreditåtstramningen.

Men det är väl ändå en fantastisk
överbetoning av räntevapnet, som de
borgerliga partierna gör sig skyldiga till
när de säger, att trots att vi bibehåller
hela den övriga arsenalen så betyder
den enprocentiga räntehöjningen, att vi
skulle ha övertagit det borgerliga programmet
för inflationens bekämpande
och släppt vår eget. Återigen denna otroliga
överdimensionering av vad en enda
åtgärd betyder!

När jag lyssnade till herr Ewerlöfs
lovsång trodde jag nästan att regeringen
skulle råka lika illa ut som herr Åsbrink
gjorde, när han, som nyss var en fullkomligt
oduglig nickedocka i regeringens
hand, plötsligt framstår såsom en
fullt acceptabel chef för en av landets
viktigaste institutioner. Herr Åsbrink
bar med jämnmod den tidigare utskällningen.
Jag hoppas att han med samma
jämnmod bär kalamiteterna i dag! Av
början av herr Ewerlöfs anförande fick
jag nästan den uppfattningen, att även
herr Sköld och regeringen skulle löpa
risken att dela samma öde som herr Äsbrink;
vi var nämligen så kolossalt förståndiga
genom att vi hade accepterat
oppositionens linje. Så småningom fick
jag emellertid klart för mig, att herr
Ewerlöf ingalunda hade för avsikt att

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

acceptera det som vi fortfarande anser
vara huvudpunkten i vårt program. Han
ville inte vara med om en budgetpolitik
som är sträng i den meningen, att skattebetalarna
får medverka till en överbalansering.
Han ville tydligen inte heller
vara med om de andra åtgärderna,
fastän han inte i explicita ord sade det.

Följaktligen är herr Ewerlöfs anslutning
till regeringsprogrammet inte mer
än mycket partiell — det är bara till
vad vi anser vara en del av programmet
som han nu ger sin anslutning. Vi för
vår del säger, att den delen har så
många olägenheter med sig, att om vi
skulle bygga hela den restriktiva politiken
på räntevapnet, skulle alla de olyckor
som vi förut har skildrat också komma
att drabba oss. Det är ju endast när
räntepolitiken användes som ett led —
och användes med försiktighet — som
vi tror att olägenheterna är mindre än
de fördelar som man kan vinna därmed.

Herr Ewerlöf var nog vänlig att lägga
fram sitt krisrecept. Vi känner till
räntestegringen. Eftersom han vill ta
bort de andra åtgärderna, föreställer
jag mig att han vill gå ännu hårdare
fram med räntan, men det nämnde han
inte någonting om. Han ansåg också,
att man nu borde begagna tillfället att
låta hyrorna stiga så mycket, att de
verkliga kostnaderna slår igenom. Framställningen
var litet oklar på den punkten,
men om jag fattade herr Ewerlöf
riktigt, så skulle man genom att ta bort
hyressubventionerna få ett utrymme för
skattesänkning. Trots att herr Ewerlöf
ansluter sig till dem som nu ser bilden
av ett samhälle, som står inför inflationsrisk,
driver herr Ewerlöf skattesänkningslinjen,
precis som om ingenting
hänt. Men han var åtminstone så
anständig, att han framhöll, att skattesänkningen
inte får innebära en upplåning,
utan man skall i stället minska
statsutgifterna. Såvitt jag fattade honom
rätt skulle detta ske genom att man tog
bort hyressubventionerna, varigenom en
hyresstegring skulle drivas fram.

Det är klart att man kan driva en sådan
politik. Men kan det vara ett klokt
sätt att förbereda nästa års avtalsrörelse

genom att ge en tioprocentig skattesänkning,
som i huvudsak kommer de större
inkomsttagarna till godo och som endast
i begränsad utsträckning kommer
huvudparten av landets löntagare till
godo, och att finansiera denna genom
indragande av de bostadssubventioner,
som har möjliggjort en relativt låg hyresnivå?
Jag undrar, herr Ewerlöf, om
detta är ett ekonomiskt program, som
kan vara den rätta upptakten till en
lugn och försiktig avtalsrörelse under
nästa år? Jag anser att vi skall undersöka
möjligheterna att undan för undan
avveckla bostadssubventionerna. Det har
vi alla sagt att vi skall göra, och vi hoppas
ju alla att byggnadskostnaderna successivt
skall kunna pressas. Men att nu
liksom ställa ihop dessa båda saker som
ett aktivt program i kampen mot inflationen
och att använda dessa möjligheter
att i dagens läge åstadkomma en
skattesänkning av den typ, som här
skildrades, tror jag är ett mycket riskabelt
sätt att gå till väga. Då tillåter jag
mig att säga, att finansministerns uppläggning
är mycket mer realistisk. Skall
det bli en skattesänkning —- och det
hoppas vi att det skall bli till nästa års
riksdag — bör det bli en skattesänkning
som börjar i botten, och då skall
den komma i ett läge som inte är så
präglat att inflationsrisk som dagens
läge är.

I övrigt framförde herr Ewerlöf bara
kravet på sänkta statsutgifter. Härom
vill jag bara säga såsom jag sade i början:
Lycka till, herr Ewerlöf, och kom
med förslag till besparingar! Det blir
säkert tillfälle till det. De kommunala
besparingar som han tänkte sig emotser
jag också med stort intresse. Men jag förstår
ännu inte riktigt hur regeringen
skall kunna realisera dem, eftersom det
härvidlag ju ändå blir på kommunerna
som ansvaret får vila.

Herr Ohlon förde många resonemang
om sparandet. Jag skall inte ge mig in
på dem — det är kanske inte så mycket
att säga om herr Ohlons tankegångar på
den punkten. Men han drog den där
historien om att folkpartiet »aldrig varit
säkrare på sin sak än i dag». Herr

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

Strand bör dock ha gett herr Ohlon någonting
att fundera på. Jag skulle kunna
låta honom fundera på en annan sak:
Vilken sak är det folkpartiet är så säkert
på i dag? Är det herr Ohlons uppfattning
att vi inte har någon egentlig
krissituation, som han lär ha uppbyggt
andra kammaren med just nu? Eller är
det herr Ohlons uppfattning, när han
i dag skildrar läget som ganska besvärligt?
Är det glädje över att vi har kapitulerat
eller är det missnöje med att vi
behåller hela den socialistiska regleringsmekanismen?
Vilket är det? Folkpartiet
skulle säkert ge väldigt mycket
i dessa dagar för att kunna se in i framtiden.
Tänk om folkpartiet visste hur
det skulle gå!

Här har nu räntevapnet, som har varit
•en rosensky högt över jorden, ryckts ned
till marken. Det visar sig nu att det inte
alls var så snyggt som det så ut så länge
det höll sig högt upp i det blå. Det befanns
vara förenat med en hel del olägenheter,
och det syntes kanske bäst att
säga ifrån folkpartiets sida, att dessa
olägenheter gör att partiet inte gärna
vill ta ansvaret för att räntevapnet användes.
Då säger man, att läget nog i
själva verket inte är så farligt, att regeringen
använder vapnet för hårt och
allt detta tal, samtidigt som man gör gällande
att regeringen skulle ha slagit till
tidigare. Om inte det är förvirring, så
vet inte jag!

Tänk å andra sidan om regeringen
lyckas med sin kombination av olika åtgärder!
Då vore det allt skönt att få en
del av äran för det. Det är allt roligt att
ha en inteckning i en lyckad regeringspolitik
— jag hör att herr Ohlon säger
ja. Ja, herr Ohlon, satsa på att regeringen
kommer att lyckas! Jag tror att vi
gör det, och när vi då liar lyckats har
folkpartiet en möjlighet att säga: »Vi
hade fört en lika klok politik som socialdemokraterna
om vi hade fått tillfälle
att göra det; vi är alltså lika kloka
som socialdemokraterna!» Det är en stor
chans som erbjuds och som jag tycker
att herr Ohlon begärligt skulle gripa.

Nu är man emellertid inte riktigt säker.
Å ena sidan säger man: »Tänk om

det går illa och tänk om folk bara ser
prisstegringar och hyresstegringar och
elände som effekten av detta, skall vi då
sitta och ta ansvaret?» Å andra sidan
säger man: »Nej, så farligt är väl inte
läget, vi väntar och ser hur det går.»

Detta är anledningen till försiktigheten
i ställningstagandena, och det är väl
också anledningen till alla de karska
ord, bakom vilka man söker dölja sin
oro.

Herr Ohlon berörde till sist utförligt
bondeförbundets ställning. Jag hade gärna
velat att gruppledaren för bondeförbundet
i första kammaren haft tillfälle
att tala här före mig, ty jag är alldeles
säker på att bondeförbundet kan tala för
sig självt, men jag skall å den ena regeringspartens
vägnar deklarera, att jag
tror att bondeförbundets medverkan i
regeringsställning har varit av utomordentligt
stort värde för den lyckosamma
politik, som har förts särskilt de senaste
tre åren med full sysselsättning och prisstabilitet
som resultat. Båda partierna
har ju nämligen visat sig ha modet att
ta ansvaret för de restriktiva åtgärder,
som har varit nödvändiga att tillgripa
för att bevara den ekonomiska jämvikten.
Jag hänvisar till den erfarenhet vi
har fått under den tid som samverkan
har varit. Det har varit en jämn produktionsökning,
det har skett en standardförbättring,
och prisnivån har varit stabil.
Jag är för min del övertygad om att
socialdemokraternas och bondeförbundarnas
samverkan i regeringsställning
har varit till gagn inte bara för arbetare,
tjänstemän och bönder utan också för
mycket stora grupper där utanför.

Det gäller här två likaberättigade partier,
som samverkar. Det ena är större än
det andra, men äktenskapets hållfasthet
beror ju inte på volymen av kontrahenterna,
som folkpartiet tycks tro. Den
mindre parten kan ju skilja sig, om det
visar sig att den större misshandlar honom.
Det är alltså två fullständigt likaberättigade
parter, som har bestämt sig
för en samverkan, och därför måste det
ständigt ske ett hänsynstagande lill båda
parternas uppfattningar. Socialdemokraterna
kan inte tvinga bondeförlnindarna

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

att handla mot sin övertygelse, och bondeförbundarna
kan inte tvinga oss göra
någonting som vi anser vara oförenligt
med vår uppfattning.

Det har ju hittills varit så att de meningsskiljaktigheter,
som till äventyrs
har funnits, på ett mycket tidigt stadium
bär utjämnats. Båda parterna har nämligen
sammanhållits av den viktigare saken:
i den ekonomiska situation, vari
vi befinner oss, är det nödvändigt att
föra en restriktiv politik, och båda partierna
har varit beredda att ta ansvaret
för en sådan politik. Det behöver inte
betyda att vi i varje situation är exakt
överens om vilken utformning en sådan
restriktiv politik skall ha. Där får olika
meningar göra sig gällande, alldeles som
det har skett. Herr Ewerlöf talade hånfullt
om att det verkar som om regeringen
vore en diskussionsklubb. Är det då
någonting så förskräckligt farligt? Är
det något förolämpande om man försöker
resonera sig fram till olika lösningar?
Denna kammare är ju i stor utsträckning
en diskussionsklubb. Innebär det
att denna kammare är oförmögen att ta
ståndpunkt efter en diskussion? Fn amerikansk
sociolog skrev häromdagen, att
demokrati i själva verket är en styrelseform
»genom konversation». Han skulle
ju ha chockskadat herr Ewerlöf, med
den uppfattning herr Ewerlöf har om
hur besluten skall komma till.

Detta, herr talman, är vad jag på nuvarande
stadium av debatten ville säga.
Och så hoppas jag på ett svar från herr
Ohlon på frågan var han hämtat referatet
av talen i Sjöholmen och Vitaby; det
skulle vara av betydande intresse att få
veta den saken.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först några ord till
herr Strand. Jag förstår inte varför herr
Strand skall dra in 1920-talets svenska
politik i dagens situation. Vi vet att vad
som hände på 1920-talet väsentligen var
beroende på dels att man inte kände
till hur de ekonomiska faktorerna verkade
och dels att vi var starkt utsatta
för internationella inflytelser.

När jag hör herr Strand i år blir jag
mer och mer förvånad. Jag har mycket
svårt att få något sammanhang mellan
herr Strands uppträdande i remissdebatten
den 19 januari och hans deklaration
sedan frågan om det obligatoriska
sparandet kommit före, då han menade
att lönerörelserna hade givit så mycket,
att en del av inkomstöverskottet måste
stängas in. Lönerörelserna gav ju dock
inte så mycket som fackförbunden hade
begärt.

Herr Strand sade vidare, att de ogynnsamma
verkningarna av räntehöjningen
gör sig gällande omedelbart, medan
de gynnsamma kommer först längre
fram. Men det är väl tvärtom, herr
Strand. I nationalbudgeten framgår att
man räknar med att prisstegringarna
skall uppträda först längre fram under
årets lopp.

Vad herr Strand i övrigt yttrade om
premiering av en sparverksamhet på
längre sikt kan jag till fullo instämma i.

Jag övergår till att svara hans excellens
herr statsministern. Herr statsministern
förnekar att det första referatet
jag citerade var äkta, och han frågade
mig varifrån det är hämtat. Det är hämtat
från tidningen Arbetet och där angivet
såsom ett TT-referat, mera kan
jag inte säga.

Men det finns ju en del andra uttalanden
av herr statsministern, som man
skulle kunna utnyttja i detta sammanhang.
Jag kom just nu på ett ifrån en
interpellationsdebatt i slutet av 1952.
Där heter det: »Vi tror att en räntestegring
är farlig bland annat därför att den
leder till kostnadsstegringar». Och litet
längre fram: »Om vi i dag meddelar att
det blir en räntestegring på 1 procent,
så vet varenda löntagarrepresentant att
det betyder att livsmedelspriserna måste
stiga. Det kan hända, att det inte
omedelbart innebär en stegring av hyreskostnaderna,
men på längre sikt
kommer det att skapa en känsla av att
hyresposten är under glidning».

Jag är glad över vad herr statsministern
yttrade i sitt första anförande, där
han sade att huvudsaken dock är att
penningvärdet bevaras. Han står här i

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

motsättning till herr Axel Strand, av
vilkens resonemang det tycktes framgå
att han räknade med en oavbruten inflation,
låt vara att den skulle försiggå
i små repriser.

Statsministern tog England som exempel,
där enligt hans uppgift prisstegringarna
förra året skulle ha uppgått
till 4 procent. Men, herr statsminister,
England har ju befunnit sig i ett krig,
där England i förhållande till sin folkmängd
fick ta den värsta stöten. Och
England har samtidigt mist större delen
av sina värdefullaste kolonier. Påfrestningarna
på Englands ekonomi har varit
oerhörda. Och så skulle jag vilja
fråga herr statsministern om inte de
där prisstegringarna på 4 procent förra
året berodde på att en del tidigare utgående
subventioner hade fallit bort.

På tal om England och med tanke på
herr statsministerns resonemang om
skatterna vill jag erinra om vad som
stod att läsa i senaste numret av Economist.
Där understryks mycket starkt
den psykologiska effekten av den skattesänkning,
som engelska regeringen föreslagit.
Och det är anmärkningsvärt
att inte heller oppositionen i England,
Labour Party, har motsatt sig en skattesänkning,
även om arbetarpartiet velat
ha ett något modifierat förslag.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var mycket om allt
i statsministerns anförande, men svårt
att konkretisera tillräckligt för att kunna
ge ett bemötande punkt för punkt.

Statsministern började med att säga
att det ju var beklagligt, att han skulle
»behöva genera sig ända därhän» att tala
om för oss här i kammaren, att vi
har ett problem i fråga om den fulla sysselsättningen
och penningvärdet. Jag
fattar inte hur statsministern kommit
till resultatet, att vi skulle sakna uppfattning
om problemet full sysselsättning
och penningvärdet. Det är ju det
problemet, som vi ständigt har sysslat
med ocli försökt att från olika utgångspunkter
diskutera. Om statsministern
nu är ensam om att sitta inne med

hemligheten, kanske statsministern skulle
ha kunnat se till att den utredning,
som sedan 1950 pågår för att just lägga
fram problematiken och botemedlen på
detta område vid det här laget funnes
att tillgå.

Det var mycket annat i statsministerns
yttrande, som jag tycker att han
borde, såsom han själv uttryckte det,
sluppit »genera sig med» att säga till
kammaren. Det var så många kringgående
rörelser i hans inlägg i debatten, i
varje fall i den del det gällde mig, så
att jag av dem kan förstå hur pass besvärad
statsministern känner sig —
självfallet — inför den situation som föreligger.
Men att han skulle vara till den
grad besvärad, att han underlåter att gå
in på ett mera sakligt resonerande om
de verkliga meningsskiljaktigheterna,
överstiger egentligen vad jag föreställt
mig.

Jag blev beskylld för efterklokhet —
hela mitt resonemang i dag skulle basera
sig på efterklokhet, menade statsministern.
Jag tror att det finns få, som
har större möjlighet än jag att plocka
fram anföranden från tidigare år med
ett konsekvent fullföljande av en viss
politisk linje med avseende på särskilt
penningpolitiken. Det går inte att säga,
att det är efterklokhet som förestavar
mitt resonemang. Den fråga som vi har
haft anledning att göra oss i dag är denna:
Hur har det kunnat hända att balansen
gått så över ända, att det svenska
folket lagt miljarder till sina inkomster,
trots att vi har denna regering, som sörjer
för allt?

Statsministern har blivit svaret skyldig.
Skulle vi tro honom, bär det varit
fullkomligt oundvikligt för oss att hamna
i detta läge. Regeringen har varit så
förutseende och gjort vid varje tidpunkt
precis vad som borde göras. Men ändå
liar det gått så tokigt, att man kommit
över märket på delta sätt. Är det inte
att undvika att gå in i resonemang om
vad det är som brustit? Hade det inte
varit bättre att öppet erkänna den saken
än att bara försöka framställa det så
som om regeringen gjort allt vad göras
bort?

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

När det sedan gäller min framställning
om att vi bör föra en mera samverkande
politik och mina förebråelser
för att så icke skett, antar jag att kammaren
efter att ha hört statsministerns
sätt att resonera i denna fråga också förstår,
vari orsaken ligger till att det varit
så svårt att få till stånd en mera samlad
politik.

Jag förstod att det skulle bli tacksamt
att slå ned på de ord, som jag använde,
då jag talade om vad som borde göras
på bostadsområdet. Jag förstår att man
där tacksamt vädrade någonting som
man i fortsättningen skulle kunna göra
politik av. Hur ligger saken egentligen
till? Jo, regeringen säger att det vore
förfärligt om man i dagens läge skulle
ge sig till att minska subventionerna;
man avser tvärtom att öka dem. Samtidigt
säger regeringen, att det är något
förfärligt med en sådan tanke som högerns,
att man skall sänka skatterna med
10 procent. Men om jag nu i genomsnitt
betalar 10 procent av min skatt till det
allmänna för liyresändamål och har en
något lägre hyra, och jag efter subventionernas
borttagande får använda dessa
10 procent för att själv betala hela
min hyra, frågar man sig: Varför skall
den transaktionen vara så utomordentligt
allvarlig och äventyrlig till sin innebörd? Jag

hemställer till regeringen att allvarligt
överväga, huruvida det inte vore
i allas intresse att begagna detta tillfälle
för att närma sig en normalisering av
bostadsområdet, som ändå förr eller senare
tvingar sig fram.

Vad jag sade om diskussionsklubben
gjorde sig statsministern rolig över, som
om han inte förstod att jag avsåg att
illustrera den osäkerhet inför öppen ridå,
som under veckor tog sig uttryck i
diskussioner mellan regeringspartierna.
Jag begriper väl att det skall diskuteras
inom en regering. Men jag erinrar om
ett ord av statsministern för inte så
länge sedan: någon samlingsregering

ville han inte tänka sig, tv vad skulle
den bli annat än en diskussionsklubb?
Så hette det den gången. Och så är det
när man tar sin tillflykt till dialektik,

när man diskuterar. Då hamnar man lätt
i motsägelser. Det kan nu inte hjälpas.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Ohlon har otur i
sina citat. De av honom återgivna orden
finns icke i något TT-referat, som
han uppgav. Däremot återfinns de i en
ledare i tidningen Arbetet. Den ledaren
är skriven av Axel Uhlén. Det är en
klok karl, men jag är inte beredd att
svara för alla yttringar av hans ekonomiska
sakkunskap.

Därmed är den bubblan borta. Det var
en falsifikation, liksom en gång ett annat
»citat», som herr Ohlin gjorde stort
nummer av. Herr Ohlin beskyllde mig
för att ha sagt någonting, som i verkligheten
Arnold Ljungdahl hade skrivit.
Han är också en klok karl, men jag tycker
inte att han som socialistisk teoretiker
är av första rangen.

Alla kan råka ut för misstag, men jag
tycker att det händer litet för ofta, vilket
kan vara värt att notera.

Herr Ewerlöf sade, att jag gjorde mig
skyldig till en massa kringgående rörelser.
Jag undrar, vari dessa kringgående
rörelser skulle bestå. Jag tillät mig i
mitt anförande påpeka, att det i den
fulla sysselsättningens samhälle behövs
restriktiva åtgärder. Man kan välja mellan
de restriktiva åtgärder, som regeringen
har valt, och en hård räntepolitik.
Vi har tillämpat en annan metodik än
räntepolitiken fram till nu och gjort
det med, som vi tycker, mycket tillfredsställande
resultat. Men när vi nu
skall gå vidare på exakt samma väg,
nämligen att skärpa kreditrestriktionerna,
står vi inför en punkt, då en skärpning
av kreditrestriktionerna tvingar
fram en högre ränta. Det betyder icke
att vi på en enda punkt har ändrat den
uppfattning som vi har, nämligen alt
den högre räntan är förenad med besvärligheter
och olägenheter. Men vi säger
oss, att i nuvarande situation måste
åtgärder tillgripas av en fränare och
obehagligare karaktär för medborgarna
än dem vi tidigare använt. Då drar vi

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

oss inte för att rekommendera dem och
ta ansvaret för dem. Vad finns det i denna
deklaration att göra sig lustig över,
herr Ewerlöf? Det är ju en deklaration
som enligt min mening är absolut klar,
och den kan väl minst av allt sägas vara
kringgående.

Vilken rätt har oppositionspartierna
att kritisera våra åtgärder, när de själva
tidigare har rekommenderat en politik
som otvivelaktigt skulle ha medfört en
skärpning av inflationstrycket? Under
hela år 1954 pågick det ju en diskussion
mellan mig och folkpartiets ledare
om lämpligheten av att i den då rådande
situationen genomföra en skattesänkning
på bekostnad av en ökad upplåning.
Mot bakgrunden av sitt förflutna
tycker jag nog att i varje fall folkpartiet
bör vara försiktigt.

Vi skall, herr Ewerlöf, visst diskutera
den tanke som herr Ewerlöf väckt om
att låta räntestegringen slå igenom på
hyrorna. Vad jag har sagt är, att det
icke kunde vara en klok politik att inleda
årets avtalsrörelse med en hyresstegring,
som framför allt drabbar de
mindre inkomsttagarna, och samtidigt
använda de inbesparade bostadssubventionerna
till en skattesänkning, som i
första hand blir en skattesänkning för
de större inkomsttagarna. Är detta ett
exempel på den politik, som högern anser
vara klok i nuvarande läge, tror jag
nog, att svenska folket är tacksamt för
att högern icke har fått möjlighet att i
handling pröva sitt alternativ.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon riktade en
fråga till mig. Han ville veta, av vilken
anledning jag i mitt anförande gjorde
en jämförelse med 1920-talcts politik.
Det kunde ju, ansåg herr Ohlon, knappast
vara lämpligt att göra en dylik jämförelse
i detta sammanhang, eftersom
det under 1920-talet rådde helt andra
förhållanden.

.lag svarar, alt jag gjorde denna jämförelse
därför att det sedan andra
världskrigets början har ingått som cn

:! Förslit kammarens protokoll 19C>!>. Nr IG.

förutsättning i den politik som förts på
grundval av en överenskommelse mellan
det socialdemokratiska partiet och
Landsorganisationen, att man skulle söka
undvika den utveckling som var så
ogynnsam under det första världskriget
och åren närmast därefter. Vi upplevde
ju då en mycket stark prisstegring under
krigsåren och en svår depresssion
under efterkrigstiden. Vi har nu velat
undvika ett upprepande av de svårigheterna.
När jag jämför läget i dag med situationen
då, tycker jag att jämförelsen
ur alla synpunkter måste utfalla till den
nu förda politikens favör.

Herr Ohlon gjorde vidare gällande, att
min framställning av verkningarna av
räntehöjningen måste vara felaktig, när
jag sade, att man i första hand kommer
att märka nackdelarna av räntehöjningen
i form av kostnadsstegringar. Jag
fällde det omdömet uteslutande med
hänsyn till de stora rubrikerna i den
borgerliga pressen, där man förklarat
att en hyreshöjning med 14 procent såsom
följd av räntestegringen helt säkert
skulle komma senast den 1 oktober. Jag
vet för min del inte om hyreshöjningen
blir av den storleksordningen. Faktum
är i varje fall att de gynnsamma verkningarna
av räntehöjningen kommer att
märkas långt senare. Jag har följaktligen
fortfarande den uppfattningen, att
för folk i allmänhet kommer de kostnadshöjande
verkningarna av räntehöjningen
i första hand att ge sig till känna,
och de andra kommer att märkas först
så småningom; de kanske inte kommer
att bli lika märkbara för övrigt.

Herr Ohlon var vidare oroad över den
bristande samstämmighet, som han ansåg
föreligga mellan mitt anförande i remissdebatten
och mitt anförande bär i
dag. .lag är övertygad om att den stenografiska
uppteckningen av mitt anförande
i dag kommer att visa, att det stämmer
ganska väl överens med mitt anförande
i remissdebatten. Landsorganisationen
har på mitt förslag accepterat
tvångssparande under en övergångsperiod.
Under denna övergångsperiod skulle
man förbereda åtgärder för att effektivare
och smidigare kunna angripa käl -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

lan till det onda i detta avseende, nämligen
överkonjunkturen, som är den
verkliga stimulansen i inflationstendenserna.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern nämnde
i sitt första anförande, att oppositionens
propagandaapparat hade stjälpt tvångssparandet.
Man kan då ställa sig frågan:
Var finns bondeförbundet i denna fixeringsbild?
Herr statsministern gav själv
svaret i sitt sista anförande, då han sade,
att det befinner sig i ett lyckligt samvetsäktenskap
med socialdemokratien.

Vidare frågade herr statsministern
mig, vad som gav oss anledning att känna
oss säkrare på vår sak i dag än tidigare.
Han angav själv olika förklaringsgrunder.
En av dem han nämnde var
glädjen över att regeringen kapitulerat.
Ja, det som gett oss tillförsikt är just att
vi lyckats övertyga det mäktiga socialdemokratiska
partiet om att den räntepolitik,
som förts under många år, inte har
lett till målet. I stället har man laborerat
med regleringar och skatter av olika slag.
Jag skall ta ett exempel: investeringsskatt
1953, då vi hade tendens till depression
och en sådan skatt alltså var omotiverad,
men sent insatta åtgärder 1954,
då sådana hade varit av behovet påkallade.
Med räntan som vapen kan man
mycket snabbare lämpa åtgärderna efter
de skiftande konjunkturerna än man kan
göra med en investeringsskatt, som för
att genomföras kräver en stor apparat.

Vad beträffar citatet från Arbetet, beklagar
jag om jag genom vårt sekretariat
blivit vilseförd, och jag tar naturligtvis
tillbaka vad jag yttrade i det sammanhanget.

Till sist skulle jag vilja understryka ett
yttrande som herr statsministern fällde
i sitt första anförande i dag: Underskatta
inte svenska folkets omdöme! I det fallet
kan vi säkert vara överens.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När statsministern i sina
inlägg här i dag hävdat att regeringen

genomfört en enhetlig och konsekvent
linje på den ekonomiska politikens område
under efterkrigstiden, så är väl
ändå det att ge en oriktig bild av vad
som faktiskt har försiggått.

Jag vill erinra om att vi, när kriget tog
slut för tio år sedan, först fick en rent
socialdemokratisk regering, som utfäste
sig att genomföra arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
d. v. s. att påbörja samhällets
omdaning i socialistisk riktning.
Det programmet kom bort under hanteringen
i kanslihuset och är väl numera
lika dammigt som luntorna från den stora
socialiseringsutredningen efter första
världskriget.

När koalitionen återuppstod hösten
1951, var hörnstenen i det program som
framlades, att man skulle genomföra lågräntepolitik,
hindra inflation och bevara
penningens köpkraft. I remissdebatten
på hösten det året förklarade
bondeförbundets ledare herr Hedlund,
att regeringen energiskt skulle motsätta
sig räntehöjningen, ty om räntan tilläts
stiga med en procent, sade han, skulle
det »medföra en ökning av levnadskostnaderna
med 4—5 procent».

Och statsministern förklarade i samma
debatt, att en räntehöjning skulle
leda till arbetslöshet och svårigheter
för de mindre företagen. »En halv procents
räntehöjning» — yttrade han —
»kan vara en ganska allvarlig sak för
en liten skuldsatt hantverkare eller industriföretagare.
»

Ja, det var denna övertygelse i fråga
om penningpolitiken som förklarades
utgöra den bärande grundvalen för regeringssamverkan,
till »nytta för landet»,
som statsministern så ofta brukar uttrycka
det. Men den politiken har nu
kastats över bord, och det förefaller som
om regeringen är i färd med att söka
plocka ihop ett nytt program. Den tar
en bit här och en bit där, och så små
ningom får vi väl se hur hela puzzlet
kommer att ta sig ut.

Ett av de förslag som kommunisterra
sedan länge har förfäktat, nämligen att
bolagsskatten skall höjas från 40 till
50 procent, tycks ingå i det nya regeringsprogrammet.
Det är ju glädjande.

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

Vid skattedebatten inför fjolårets val
sökte finansministern göra sig lustig
över vårt förslag, men nu visar det sig,
att vad som i september förra året val
en lustighet för finansministern, i dag
är en beståndsdel av det program för
den ekonomiska politiken som regeringen
håller på att utarbeta. Nå, jag
klandrar naturligtvis inte regeringen för
detta, utan inkasserar det i stället som
en framgång för de strävanden vi gått
i spetsen för.

Men vad vi ställer oss kritiska mot i
detta sammanhang är att regeringen
också har slukat den borgerliga oppositionens
viktigaste plattform och övergått
till högräntepolitik. Man hörde också
här, hur tillfredsställda både herr
Ewerlöf och herr Ohlon var, även om
de naturligtvis fann det opportunt att
morra en smula i fråga om vissa detaljer.
I själva sakfrågan om den nya
räntepolitiken föreföll det råda fullständig
samstämmighet mellan regeringen
och den borgerliga oppositionen. Man
kan inte komma ifrån det faktum, att
regeringen är på flykt från sina tidigare
positioner och gör ytterligare eftergifter
för de kapitalstarka kretsarna här i
Jandet, som är de verkligt bestämmande.
Jag tror inte det är någon tillfällighet,
att regeringen hamnat i det läget
— det beror på dess egen politik. Den
försöker styra den ekonomiska politiken
från kanslihuset, men det är bankerna
och industrimonopolen som har det
verkliga inflytandet över den ekonomiska
händelseutvecklingen i landet och
som til syvende og sidst bestämmer var
skåpet skall stå.

Ett gammalt talesätt lyder, att människan
spår men Gud rår, och det kan
tillämpas på nuvarande förhållanden här
i landet. Även om jag inte tror på något
gudomligt väsen, som styr och ställer
för människornas välfärd eller olycka,
vet jag att det finns en högst materiell
makt, som styr i detta land. Den makten
sitter inte i kanslihuset, utan den
sitter i bankdirektionerna, i industripalatsen
och i de privata försäkringsbolagens
direktionsrum. Det är därifrån den
ekonomiska politiken dirigeras, även om

man låtsas som om det vore regeringen
som gjorde det. Det är något tiotal personer
som har det bestämmande inflytandet
över bankväsendet och industrien
och därmed över landets ekonomiska liv.
Och de har också varit förutseende nog
att skapa sin egen skuggregering under
namnet »torsdagsklubben», en klubb
där också finansministern räknas såsom
en mycket högt uppskattad medlem. Det
är från den skuggregeringen som direktiven
kommer och mindre i avgörande
frågor från den konstitutionella regeringen.

Det är en mycket stor villfarelse, om
man tror att en regering, som stöder sig
på arbetarna och bönderna, verkligen
skulle kunna leda landets ekonomiska
utveckling utan att bryta ned eller åtminstone
allvarligt inskränka bank- och
industrimonopolens maktställning. Men
det är den villfarelsen som den nuvarande
regeringen har råkat ut för, och därför
går det som det går.

En eftermiddagstidning i Stockholm,
som står en känd finansman mycket nära,
skrev för någon månad sedan om
den farliga makt, som storbankerna besitter.
Jag skall bara citera ett par rader
ur artikeln, därför att de är rätt
belysande. »Vad som gör en storbanks
styrelse», skriver man, »långt farligare
än de andra grupperna är den ofantliga
makt den utvecklar, på vägar som är
långt mindre noggrant kartlagda än vägarna
i det inre av Tibet.» Denna karakteristik
är drastisk, men den är träffande.
Vilka vägar s-torbankerna gått
eller vilket bakhåll de har ordnat för
att få regeringen att kapitulera och gå
med på deras gamla krav om räntehöjning
är ännu förborgat för offentligheten.
Men de har genomdrivit sitt krav.
Regeringen har givit upp sin tidigare
kurs och seglar nu i den av storfinansen
dikterade kompassriktningen.

Det är uppenbart att denna räntestegringspolitik
endast gagnar dem som har
kapital inte dem som måste låna
pengar för sin rörelse, för att bygga ett
eget hem eller liknande och inte dem
som är beroende av att priserna på konsumtionsvaror
hålles nere.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

Räntestegringen gagnar bankkapitalet
och övriga kreditinstitutioner och inte
minst fastighetskapitalet. Jag vill erinra
om att för varje miljon, som lånas ut,
blir med de nya räntesatserna den arbetsfria
inkomsten för långivaren 10 000
kronor högre per år räknat. Märk väl
att detta väldiga inkomstillskott åt dem
som har kapital inte är ett resultat av
en högre produktion eller av större insatser,
utan det kommer uteslutande som
ett resultat av ett beslut i riksbanken.

Vem får betala dessa miljonsummor?
Man skulle kunna svara mycket summariskt:
det får arbetarna, tjänstemännen
och bönderna. Men man kan också hänvisa
till att regeringen själv svarat på
frågan. Svaret kan hämtas från riksdagens
protokoll den 9 februari detta år.
Finansministern förklarade där, att en
räntehöjning på 1 procent betyder att
hyrorna i det långa loppet kommer att
stiga med ungefär 14 procent. En räntestegring
på 1 procent, sade han, betyder
ovillkorligen att priserna på livsmedel
och andra förnödenheter måste stiga.
Vi har alltså finansministerns ord på
att hyresgästerna och konsumenterna,
d. v. s. i första hand arbetarna och tjänstemännen,
får betala de miljoner, som
finansherrarna kammar in på räntehöjningen.
Och resultatet blir, såsom finansministern
sade, prisstegringar över
hela linjen; alltså fortsatt försämring av
penningvärdet. Men ändå påstår regeringen
att åtgärden genomföres för att
skydda penningens värde. Logiken i detta
resonemang kan jag för min del inte
på något sätt fatta.

Hur ställer sig nu den nya politiken
för bönderna? Jag kan låta jordbruksministern
svara. Han yttrade i samma
debatt, som jag nyss omnämnde, följande,
och jag citerar här ordagrant: »Om
man då skulle gå den väg som oppositionen
föreslår, vad kommer det att kosta
jordbruket? Skulle vi höja räntan med
en procent skulle det betyda 35—40 miljoner
i räntekostnader per år för jordbruket.
-----Vi har sedan en grupp

som helt och hållet glömts bort. Det är
de 200 000 jordbrukarna med gårdar under
5 ha. Hur går det med dem om man

skulle gå oppositionens väg och höja
räntan? Nej, herrar i oppositionen, ni
har glömt småbrukarna, men var säkra
på att om man går er väg och höjer
räntan, kommer bankerna att påminna
även dessa småbrukare att de har lån
som förfallit och att räntan stigit. Bankerna
glömmer inte bort småbrukarna.»

Nej, bankerna glömmer inte bort att
kassera in räntan från bönderna. De tar
ut sina 35—40 miljoner kronor om året
genom denna politik. Däri hade herr Norop
alldeles rätt i februari månad. Men
i dag medverkar också bondeförbundet
i en politik, som gör det möjligt för
bankerna att plocka åt sig dessa miljonsummor.

Det skulle vara intressant att här få
höra, hur bondeförbundet skall kunna
övertyga bönderna om att deras skulder
plötsligt har stigit med 35—40 miljoner
kronor om året och att storfinansen har
full rätt att utkräva denna tribut. Eller
är det kanske den meningen, som ligger
bakom, att arbetarna och tjänstemännen
skall belastas också med detta belopp i
form av ytterligare prisstegringar? Eller
skall miljonerna subventioneras bort? I
så fall upphäves ju räntehöjningens s. k.
åtstramande verkan. En subvention innebär
ju i detta fall bara att de 35—40
miljoner, som det här är fråga om, tas
från skattebetalarna och skänkes till
banker och andra kreditinstitutioner.
Båda metoderna är enligt min mening
lika förkastliga och kan inte sakligt försvaras
varken inför arbetarna eller bönderna.

Hur ställer sig den nya räntepolitiken
för småföretagare, hantverkare och
mindre affärsmän? Jag kan erinra om
vad statsministern sade 1951. De kommer
i en mycket bekymmersam ställning.
De är beroende av krediter. De har
varuväxlar på sina lager. De får fördyrade
omkostnader och därmed svårigheter
i konkurrensen. Sannolikt kommer
många alt tvingas att slå igen eller
att gå i konkurs, med arbetslöshet för deras
anställda som närmaste följd. Kort
sagt: hela denna politik kan bara gynna
de kapitalstarka företagen. Konkurrensen
blir mindre än nu, arbetstillfällena

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

blir färre och arbetarna får svårare att
hävda sina intressen i lönekampen.

Alla de åtgärder, som regeringen går
in för, formar sig faktiskt som något
slags straffexpedition mot löntagarna.
Inte alla har följt finansministerns och
arbetsgivarnas order om att inte ta ut
mer än tre procent i lönehöjning. Några
förbundsledningar följde order — metall,
mellansvenska gruvorna, byggnadsarbetarna
och en del andra, som endast
fick två till fyra procents lönehöjning.
Även dessa skall nu straffas med en
faktisk reallönesänkning. Därmed bekräftas
riktigheten av finansministerns
tidigare uttalande, nämligen att räntevapnet
slår blint. Ja, det slår blint åt
alla håll med ett undantag, det slår inte
dem, som håller i piskskaftet.

Från regeringssidan och från företagarhåll
hävdas, att det finns ett slags
automatisk regel som säger att lönehöjningar
ovillkorligen måste föra till prisstegringar.
Detta är bara bedrägeri. Slagordet,
som på sin tid så ofta användes,
»medan lönerna tar trappan, så tar priserna
hissen», är bara tomt prat. Vinstmarginalerna
är nu så stora, att lönerna
kan höjas väsentligt på mycket stora områden
inom näringslivet utan att prisnivån
behöver rubbas. Detta har också
erfarenheterna visat. Jag vill erinra om
att i den nationalekonomiska prognos vi
fick i samband med årets statsverksproposition
påvisas, att löneökningen mellan
1952 och 1954 uppgick till tio procent
men att konsumtionspriserna under
samma tid ökade bara med en och
en halv till två procent. Inte ens en femtedel
av löneökningen slog alltså igenom
i priserna. Man måste fråga sig: Varför
gäller inte samma proportioner 1955 som
1954? Nu talas det om att årets löneökningar
åstadkommit ett, som det heter,
inflationsgap på en miljard kronor, som
försatt hela samhällsekonomien i gungning.
Därför tillgripes nu de nya metoderna.
Är det inte egenartat att om banker
och monopolföretag och försäkringsinstitut
roffar åt sig praktiskt taget hur
mycket som helst, rubbas ingen balans i
samhället. Det är bara, om löntagarna
får några kronor mera i veckan, som ba -

lansrubbningarna uppstår. Man försöker
också att motivera detta, och detta knåpgöra
har man uppdragit åt de ekonomiska
experter, som redigerar den s. k.
nationalbudgeten, att göra. Vi kan inte
frigöra oss från det intrycket, att regeringen
i nationalbudgetdelegerade har
funnit ett alldeles förträffligt beställningsskrädderi.
De leverererar prompt
det mått på kostymen, som finansministern
önskar.

Från regeringshåll och från arbetsgivarhåll
hörde vi redan för ett par månader
sedan att inflationsgapet skulle
bli en miljard kronor. Och är det inte
en händelse som ser ut som en tanke att
den ekonomiska expertisen, som slutförde
sina undersökningar för ungefär en
vecka sedan, har råkat komma fram till
precis samma resultat — inte ett öre
mer eller ett öre mindre än vad som sades
för ett par månader sedan? Hur
har man lyckats åstadkomma ett sådant
mästerverk i det nationalekonomiska
skrädderiet? Det bär säkerligen inte varit
så lätt. I budgeten hävdas att den
genomsnittliga löneökningen för industriarbetare
och andra löntagargrupper
under detta år skall uppgå till fem procent.
Den samlade lönesumman kommer
därigenom att öka med 1 200 miljoner
kronor detta år. I förbigående vill jag
säga att i denna lönesumma ingår löner
till bankdirektörer, bolagschefer, generaldirektörer,
statsråd och landshövdingar
och hela högen av den högre byråkratien,
och så vanligt arbetsfolk. Denna
sammanblandning visar ju att hela
metoden är orimlig.

Från det blandade innehållet i denna
avlöningspåse avgår emellertid en tredjedel
i skatter, och då återstår alltså
800 miljoner kronor. Men nu skall vi
komma ihåg att redan innan räntan
höjdes förklarade regeringens ekonomiska
expertis, att en prisstegring från
slutet av 1954 till slutet av 1955 skulle
uppstå med 4 procent, och det reducerar
ytterligare denna summa med 500
miljoner kronor, allt enligt deras egna
beräkningar. Lägger man till detta den
beräknade prisstegringen på 4—5 procent,
som blir följden av högräntepoli -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

tiken enligt inrikesministerns förklaringar,
så vet jag inte vad som finns kvar
av inflationsgapet. Till allt detta kommer
en beräknad produktionsstegring på
4 1/2 procent detta år, och det utgör
omräknat i pengar c:a 2 miljarder kronor.
Detta passar dåligt med ritningarna
för de stackars människor som skall
ordna med kostymen åt regeringen, när
skatter och prisstegringar redan slukat
eller inom kort beräknas sluka den löneförhöjning,
som arbetarna fått detta
år. Då är det svårt för dem att på grundval
av faktiska siffror göra troligt att
det finns ett sådant där inflationsgap,
som man nu talar om. Därför tvingas
expertisen att trolla med siffrorna för
att få fram det beställda gapet.

Nu skall jag berätta om hur det i korthet
går till. Trolleriet går till på så sätt
att man till den genomsnittliga lönehöjningen
på 5 procent, som är kontrollerbar,
godtyckligt lägger till »hälften av
den eventuella löneglidningen under
1955».

Herr talman! Hur kan man få fram
hälften av någonting eventuellt? Man
måste nog vara bland nationalbudgetdelegerade
för att kunna klara detta. För
andra vanliga människor är en sådan ekvation
olöslig. Men i regeringens beställningsskrädderi
för nationalbudgeten är
det tydligt att det omöjliga också kan bli
möjligt! Men inte nog med detta. Sedan
man alltså tagit hälften av det eventuella,
lägger man ytterligare på en summa, hur
stor anges inte, för den nya arbetskraft
som beräknas inträda i produktionen,
och så lägger man till en summa som
man kallar överflyttning från lägre avlönade
till högre betalda yrken. Det blir,
säger man, en genomsnittlig ökning under
1955 på 9 procent.

Genom sådana manipulationer löses
ekvationen i nationalbudgeten, och det
i förväg beställda inflationsgapet på 1
miljard kronor kan räknas fram i balansen.
Jag citerade förut en borgerlig
tidning, som förklarat att storbankerna
utvecklar sin makt »på vägar som är
långt mindre noggrant kartlagda än vägarna
i det inre av Tibet». Jag tror nog
att någon av dessa outforskade vägar

ändå går till regeringens ekonomiska
förståsigpåare, vilka gravallvarligt lägger
fram illa hopkomna frihandsteckningar
om det ekonomiska läget och påstår
att de är resultatet av ett vetenskapligt
nationalekonomiskt arbete. Jag
vet inte, om de själva hemma i sina
kamrar skrattar åt sina tabeller eller om
de tror på dem. Men det spelar förresten
mindre roll i sammanhanget. Vad som är
av betydelse och allvarligt är att regeringen
lägger sådana uträkningar till
grund för sin politik. Det hela kan inte
karakteriseras på annat sätt än som ett
lurendrejeri mot folket och en metod
som rikemännen utnyttjar för att främja
sina egna intressen.

Tillåt mig också säga några ord om
den proposition som ligger som formell
grund för denna debatt, nämligen förslaget
om att stimulera det frivilliga sparandet.
Det har i dag talats så mycket
om nödvändigheten av sparande. Det är
naturligtvis bra i och för sig för folk
som kan spara. Regeringen föreslår nu
att de, som kan sätta undan minst en
tusenlapp och låta den stå kvar under
5 år, skall få en premie på 350 kronor
plus vanlig ränta. Denna inkomst skall
även bli avdragsgill vid taxeringen. Ja,
det är naturligtvis bra för dem som har
pengar att avstå. Det går alldeles utmärkt
för generaldirektörer, statsråd,
bankdirektörer och andra stora inkomsttagare.
Men jag undrar vilka arbetargrupper
det är som bär möjlighet att
binda så pass stora belopp under fem
år, i synnerhet som de heller inte i förväg
vet huruvida penningvärdet vid tidpunkten
för denna tusenlapps återbetalande
fallit så mycket att sparpremien
helt slukats.

Vilka är det för övrigt som får betala
kalaset, när staten delar ut 350 kronor
i sparpremier till dem som har det gott
ställt? Jo, det är skattebetalarna. Det är
arbetarna och tjänstemännen, i huvudsak
de lägre inkomsttagarna, som får erlägga
sin tribut också när det gäller att stimulera
de rika att spara. Jag kan därför inte
uppbåda någon som helst entusiasm för
detta förslag. Det går helt i linje med
de övriga åtgärder regeringen har vid -

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

tagit på den ekonomiska politikens område.
Också detta förslag gynnar de stora
inkomsttagarna på de mångas bekostnad.

Till slut vill jag, herr talman, bara understryka
att den kritik av regeringens
ekonomiska politik och de angivna motiven
för denna politik, som från vårt
håll har riktats, i och för sig inte innebär
att vi förnekar förekomsten av en
inflationsfara i samhället för närvarande.
Men vi bestrider att denna fara är så
överhängande som man påstår och att orsakerna
är de angivna.

Är det till exempel någon som har upptäckt
någon brist på varor här i landet?
Affärerna är överfyllda med varor, och
lagren är väl fyllda. Man kan köpa vad
som helst under förutsättning att man
har pengar. Produktionen stiger år efter
år, vilket ju här har omvittnats inte
minst av statsministern under denna debatt.
Det finns emellertid områden, där
man skulle behöva vidtaga åtgärder för
att stimulera till ökad konsumtion. Jag
tänker på textil- och konfektionsindustrien,
i viss mån också på skoindustrien.
I viss utsträckning borde folk också få
möjligheter att köpa mera av vissa matvaror
som det nu finns överflöd på.

De kännetecken, som karakteriserar en
inflation, finns alltså inte i vårt land.
Men faran kan ju uppstå, och det är riktigt
om statsmakterna vidtar åtgärder för
att hindra en inflationistisk utveckling,
då denna ju framför allt drabbar lön
tagare och andra mindre inkomsttagare.
Men en ekonomisk politik till skydd för
de stora medborgarlagrens intressen
måste enligt min mening inriktas på annat
sätt än den politik regeringen för.
En sådan politik måste ta sikte på att
stävja den kapitalistiska spekulationen,
och ett viktigt medel därvidlag är priskontrollen,
som måste effektiviseras och
göras till ett verksamt vapen mot monopolens
prisuppskörtning. Regeringen går
ju motsatt väg. Den har under de senare
åren steg för steg avvecklat priskontrollen
och strävat efter att göra den alltmer
maktlös och betydelselös. Man kan förhindra
prisstegringar. Men regeringens
räntepolitik och andra åtgärder liar en

rakt motsatt verkan, de utlöser en ny
prisstegringsvåg.

Vill regeringen verkligen gå till grunden
med de ekonomiska problemen, måste
den också ompröva sin ställning till
upprustningen. Det är ju klart att om
vi varje år anslår 2 å 3 miljarder kronor
till improduktiva militära ändamål, leder
det till en latent inflationsfara i samhällsekonomien.
Därför måste enligt vår
mening dessa utgifter skäras ned. Vi anser
att de kan minskas utan men för ett
verkligt neutralitetsförsvar.

Enligt vår mening är det alltså på tre
punkter som ingripanden måste göras:
bolagsvinsterna måste beskattas hårdare,
priskontrollen effektiyiseras och rustningarna
skäras ned. Sker detta, kan levnadsstandarden
och penningvärdet skyddas.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Vi har nu kommit till
den tidpunkt under debatten, då intresset
i kammaren börjar ebba ut. I stort
sett har allt sagts som finns att säga i
frågan, och det kan inte undvikas att
när vi, som får ordet på ett litet senare
skede, kommer upp, blir det en hel del
upprepningar. Jag skall därför inskränka
mig till att endast foga några korta
reflexioner till vissa av de anföranden
som redan har hållits.

Till herr Strand vill jag säga, att jag
för min del delar hans uppfattning —
jag känner mig därför inte alls träffad
av hans polemik — då han sade att det
i nuvarande ögonblick inte finns anledning
till någon panik inför ett inflationshot
och att vi inte på något sätt befinner
oss i ett katastrofalt läge. Jag kan
emellertid inte underlåta att göra den
reflexionen att om det är några, som
har bidragit till att hos människorna
framkalla känslan av att vi står inför en
katastrofsituation, så är det en del av
regeringens medlemmar och åtgärder
från deras sida. Det innebär naturligtvis
inte att jag förnekar att det finns ett
inflationstryck för närvarande som det
iir allt skiil i världen att se upp med och
försöka att komma till rätta med. Ty vi

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

vill inte få en upprepning av den tråkiga
historien i samband med koreainflationen,
då vi i Sverige fick en prisstegring
som var åtskilligt större än den
prisstegring som kom från utlandet.

Det är i och för sig klart att man
måste göra någonting. I den situationen
kastar regeringen först mycket överraskande
fram förslagen om bilaccis och
investeringsavgift. Dem har vi diskuterat
förut, och jag skall därför inte uppehålla
mig vid dem nu. Sedan kom regeringen
med sitt ominösa tvångssparandeförslag.
Herr Erlander ondgjorde
sig alldeles oerhört över att oppositionen
kastade sig över detta förslag. Han
kunde i den hårcja kritiken från oppositionshåll
mot förslaget egentligen inte
se något annat än taktiska beräkningar
och dylikt. Man måste naturligtvis erkänna
att även detta förslag kunde diskuteras
sakligt, men han menade att den
hårda kritiken mest sammanhängde med
taktiska spekulationer. Borde statsministern
verkligen inte i ett sådant fall
kunna vara litet generösare genom att
erkänna att kritiken till äventyrs kunde
vara baserad på att man tyckte att det
var ett ovanligt dåligt förslag? Det gjorde
jag för min personliga del. Jag tyckte
det var ett dåligt och dumt förslag,
därför att åtgärden skulle drabba ytterligt
ojämnt. Den drabbade människor,
som fått stora löneförhöjningar, och den
drabbade människor som inte fått några
som helst löneförhöjningar. Den gynnade
stockholmarna — och det har jag ju
i och för sig ingenting emot — därför
att vi har låg kommunalskatt i Stockholm,
och den missgynnade dem som
bor på orter, där man har hög kommunalskatt.
Ännu värre var att det fanns
stor anledning att befara att när man
kom till den tidpunkt, då åtgärden skulle
avvecklas, den skulle göra ont värre.
Vi kan ju inte ha den ringaste garanti
för att det ekonomiska läget inte är
minst lika svårt som för närvarande, då
dessa sparobligationer skulle lämnas ut
och folk kunde göra sig av med dem.
Vad skall man då göra? Skall man bryta
de givna löftena, skall man låta
obligationerna falla, eller skall man

etablera ett nytt tvångssparande av
större mått? över huvud taget tycker
jag nog att man lätt borde förstå en opposition
mot detta förslag från rent
sakliga utgångspunkter, från den uppfattningen
att det var illa genomtänkt.

Men sedan kom det intressanta i denna
debatt, och det är statsministerns anförande
beträffande räntefrågan. Statsministern
höll som alltid ett tekniskt
mycket skickligt anförande, roligt, som
fångade åhörarna. Det märkliga var att
han i stort sett talade om något annat
än det som främst fångat det allmänna
intresset nämligen motiven för att regeringen
nu äntligen varit beredd att acceptera
det system med rörlig ränta
som oppositionen så länge krävt och att
den vill acceptera det inte bara i några
små inskjutna bisatser i statsrådstalen i
riksdagen utan i verkligheten. Herr Erlander
talade om den fulla sysselsättningens
utomordentliga förtjänster —
det är vi alla ense om — om de faror
för inflation som den fulla sysselsättningen
måste medföra -— ingen har bestritt
att det finns svårigheter att komma
till rätta med i fråga om inflationsproblemen
i tider av full sysselsättning,
det är känt och erkänt sedan långliga
tider — men han försökte samtidigt dupera
kammaren genom att låtsas att vad
som skedde, när denna räntehöjning
gjordes, inte innebar någon förändring
i regeringens uppfattning om räntans
användbarhet.

Jag tror nästan att herr Erlander underskattar
första kammarens minnesgodhet.
Jag har suttit här i kammaren åtskilliga
år och varit med om många ekonomiska
debatter. Jag har haft nöjet lyssna
till både statsministern och finansministern
många gånger, och det har i
allmänhet om också inte alltid i deras
anföranden funnits inskjuten någon bisats,
där man har sagt att vi är visst
inte motståndare till en rörlig ränta men
— och så har det kommit långa rader
med reservationer, som inneburit att den
inte var brukbar just då. Jag tror att jag
ur kammarens protokoll skulle kunna
leta fram stycken, där det står att vi kan
absolut inte använda den rörliga räntan

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

när inflationshotet är så starkt som nu
därför att dess effekt är så ringa, och
jag skulle kunna plocka fram andra citat,
där det står att så ofantligt hårt
som den rörliga räntan drabbar skall
man bara använda den när det finns ett
verkligt överhängande och livsfarligt
hot. Jag tror inte det är svårt att plocka
fram belägg för motsatta ståndpunkter
ur de tryckta riksdagsprotokollen.

När man har minnet av detta, vad tjänar
det då till att regeringen förnekar,
alt den har gjort en omvändning? Hade
man sagt att man övervägt problemet och
kommit till det resultatet, att det är riktigt
att använda den rörliga räntan, då
skulle detta i varje fall från min sida
inte ha föranlett något annat än att jag
sagt att det är jag glad över, ty det betyder
att man har kommit in på en vettigare
tankegång än förut, och det är ju
bara bra, men med dessa undanflykter
och krumelurer blir det besvärligare, speciellt
när man ser saken mot bakgrund
av vad som tidigare skrivits i pressen.
Det för mig mest stötande i dessa skriverier
är talet om den våldsamma arbetslöshet
som skulle komma, om man
använde det rörliga räntevapnet för att
bromsa ett inflationstryck. Jag är inte
nationalekonom, jag gör inte anspråk på
några större ekonomiska insikter, men
mig förefaller det klart, att syftet med
alla dessa olika medel som man använder,
bilaccis, investeringsavgift, ränta
och en massa annat, är att dämpa konjunkturen,
att få bort, inte den goda, jämna
och fulla sysselsättningen utan den
överfulla sysselsättningen. Räntehöjningen
har ju precis samma syfte som de
övriga åtgärderna, och därför har det
som tidigare förekommit i den socialdemokratiska
pressen varit skräckmålningar
som varit ägnade att inge en felaktig
föreställning om folkpartiets avsikter. Roligast
illustreras detta i en socialdemokratisk
tidning som kom ut helt nyligen,
ena dagen med följande uttalande: »Men
vem vill gå ut och roa sig med en riintehöjare
och folk som står beredda att
äventyra den fulla sysselsättningens politik?
Jobb vill man ha! Inkomsterna skall
vara tryggade! Man vill inte bli arbets -

lös och inte få högre räntor att betala.
Så nog blir oppositionen nobbad, var
lugn för det... åtminstone så länge den
svenska socialdemokratien har någon
möjlighet att fortsätta med en politik,
som syftar till att värja de små hemmen
från en utplundring av det slag, som en
gång förekom i vårt land under borgerligt
styre.» Detta var dagen före räntehöjningen.
Dagen efter stod det: »Socialdemokratien
har aldrig frånsvurit sig rätten
att bruka räntan som medel i den
ekonomiska politiken. Detta är klart omvittnat
i många sammanhang även i» —
och så står tidningens namn. »Kreditpolitiken
har varit ett av de brukade
instrumenten.»

Jag måste säga, att det finns saker, som
man understundom beundrar, bl. a. eu
mjuk och smidig följsamhet. Den brukar
vara bra i musikaliska sammanhang, i
en stor orkester o. s. v. Det är inte utan
att jag tror, att denna musikalitet har
varit starkt utbredd i den socialdemokratiska
pressen i samband med denna
räntehöjningsaktion från regeringens sida.
Dirigenten har varit skicklig, orkestern
har varit samstämd och avsikterna
har varit de allra bästa. En och annan
har naturligtvis fallit ur ramen — sådana
olyckor händer i de bästa familjer ■—
men det får man försöka glömma.

Jag är belåten med regeringens politik,
då den använt räntevapnet, men jag tycker
att det använts klumpigt, speciellt
när jag tänker tillbaka på situationen
i höstas, när vi fick in 600—700 miljoner
kronor på ett stort statslån genom en
räntehöjning för att sedan omedelbart
sänka räntan igen. Den cirkusdansen
kring räntan är nog ett av de mera kuriösa
exempel på hur räntepolitik inte
skall bedrivas som det går att uppleta.
Det är klart att hade man låtit den neddämpningsaktion
som man inledde under
hösten fortsätta, så hade vi i dag befunnit
oss i ett bättre läge. Man har rätt
att kritisera den bristande förtänksamhet
som fanns i det sammanhanget. Jag
har aldrig personligen kunnat få någon
klarhet om mekanismen i vad som skedde
vid detta tillfälle. Det var ju då man
utförde den underbara prestationen, som

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kung], proposition ang. premiering av frivilligt sparande

framstod särskilt egendomlig för mig såsom
kommunalman och säkert också för
många andra kommunalmän, att staten
lånade till 4 procent, och några dagar
efteråt skulle kommunerna låna till 3,6
procent. Det är klart, att vi anser att
kommunala reverser och obligationer är
utomordentligt fina papper, men mycket
bättre än statsobligationer är de ju
inte, det måste jag i rättvisans namn erkänna.
Jag tyckte därför att man ställde
stora anspråk på kommunalmännen i det
sammanhanget. Jag var inte i tjänst då,
så mig berörde detta inte personligen,
men det är ju inte bara Stockholm som
behöver låna utan även en och annan
landskommun. Även ur den synpunkten
såg det egendomligt ut. Men framför allt
var det ju en underlåtenhet att fullfölja
en riktig politik, som man då gjorde sig
skyldig till och som sedermera har straffat
sig. Det hade väl inte varit så konstigt,
därest man på regeringshåll hyste
den uppfattningen att det då fanns skäl
till allvarliga farhågor — och man har
ju där en tillräckligt stor apparat till sitt
förfogande för att kunna göra prognoser
— om man då hade fortsatt vad man började
med.

För min del vill jag säga, att jag tycker
att när man nu har börjat betjäna
sig av räntevapnet skall man vara litet
försiktig med att trava det ena på det
andra. Räntan har en stor fördel framför
de flesta andra medel som man använder
i detta sammanhang, och det är
att man har möjlighet att ändra den relativt
snabbt och en ändrad ekonomisk
atmosfär kan inregistreras. På den punkten
skiljer räntan sig väsentligt från det
andra som vi har att komma med och
som jag inte ett ögonblick påstår att vi
helt kan undvara. Statsministern har
gjort en lång uppräkning av olika medel
att stödja räntan. Det vare mig fjärran
att utan vidare säga att jag skulle vara
beredd att slopa t. ex. hyresregleringen
som han räknade upp i det sammanhanget.
Den som har kännedom om bostadsbristen
i Stockholm skulle inte våga
andas en sådan tanke. Han kan mycket
lätt föreställa sig vad följderna skulle bli
i så fall. Det är även en hel del av det

övriga statsministern räknade upp som
inte behöver slopas. Däremot måste jag
säga att jag beklagar att man fick en
känsla av att han ville behålla hela arsenalen.
Jag trodde dock att man skulle
kunna komma litet längre på väg fram
mot rimliga och sunda och fria förhållanden
genom att, när man nu har börjat
använda räntevapnet, sopa litet bland
det övriga och göra rent hus med en del
bråte.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Vi svenskar synes städse
ha en alldeles särskild förmåga att
skapa till krissituationer och katastrofstämningar,
oavsett om det finns verklig
anledning härtill eller inte. Vid en
kall bedömning av dagens ekonomiska
läge måste vi väl ändå erkänna att vi
lever i en högkonjunktur med full och
överfull sysselsättning på arbetsmarknaden,
goda avsättningsförhållanden både
på in- och utlandsmarknaden och en
världskonjunktur som till synes inte för
närvarande störes av oroliga världspolitiska
förhållanden utan till och med
är obruten och uppåtgående. Även om
åtgärder till en viss neddämpning av
konsumtionsanspråken odiskutabelt är
påkallade, så är det svårt att begripa att
såväl regeringen som framför allt Kungl.
Maj:ts opposition synes ha gripits av en
katastrofpsykos och en panikstämning
som förefaller att utesluta ett måttfullt
bedömande av situationen. Skulle man
våga ge ett råd åt bägge håll, skulle det
vara: ta det litet lugnare! Det måste
väl ändå vara lättare att komma till
rätta med en välståndskris än med en
arbetslöshets- och nödkris av det slag
som de äldre av oss minns från den
s. k. gamla goda tiden på 1920- och början
av 1930-talet, då oppositionens föregångare
salt vid rodret.

Vi kan i dag beklaga de missgrepp i
vår ekonomiska politik som skedde under
tiden närmast efter 1946, med verkningar
som kulminerade genom påverkan
av Koreakrisen år 1950—1951. Det
är sannolikt att vi kunnat bättre bevara
vår vid krigsslutet behållna hård -

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

valutareserv, om vi icke år 1946 begått
oklokheten att ensamma i världen appreciera
eller höja vår kronvaluta med 17
procent, en åtgärd för vilken samtliga
partier till synes var medansvariga. Hade
inte detta skett och om man icke från
den socialdemokratiska regeringens sida
medvetet samtidigt dämpat våra exportpriser,
så är det troligt att vi kunnat
bevara vår valutareserv och att vi
icke behövt att år 1949 följa det engelska
pundet i dess devalvering, åtminstone
inte så djupt som skedde. För det
penningvärdesfall som skedde från år
1946 fram till slutet av 1951 kan inte
bondeförbundet ställas till medansvar.
Det kan i detta sammanhang vara värt
att erinra om att bondeförbundets representant
i riksbanksfullmäktige, herr
Gränebo, var ensam reservant emot den
senast företagna räntesänkningen, från
3 till 2 1/2 procent.

Det kan inte bestridas att tiden efter
koalitionens tillkomst kännetecknats av
stabilitet i penningvärdet. Det är en anledning
för mig att vända mig till folkpartiets
företrädare här i kammaren, herr
Ohlon, och konstatera att den samverkan
i regeringsställning som under dessa
år förekommit mellan bondeförbundet
och socialdemokratien har varit lycklig
för landet. Det är någonting som
inte sakligt kan gendrivas. Men om oppositionens
kanske allra främsta önskan
skulle kunna uppnås, nämligen en
upplösning av denna koalition, så kan
man ställa frågan om man därmed skulle
ha gagnat just de grundsatser och syftemål
som den borgerliga oppositionen
här i riksdagen säger sig företräda. Jag
kan konstatera liksom hans excellens
herr statsministern gjorde här för en liten
stund sedan, att samarbetet i viktiga
hänseenden har varit friktionsfritt och
att varje parti icke på något sätt avstått
från sina innersta grundprinciper utan
med respekt för det andras uppfattning
sökt att i ett jämkat samarbete finna
en väg till gagn för hela vårt folk och
hela vårt näringsliv.

Det kan inte bestridas att, som jag
nyss sade, man har uppnått en stabilitet
i penningvärdet. Vad som i början av

detta år obestridligen förändrat bilden
är den växande penningtillgången, investeringsvolymen
och ett visst köpkraftsöverskott.
Detta har fått den allvarligare
karaktären av ett ovillkorligt
hot mot penningvärdet, först och främst
genom de oväntat stora lönestegringarna.
Det är en ohållbar ståndpunkt att
vilja göra gällande, att det är statsmakternas
sak att ensamma svara för penningvärdet,
när samtidigt de snart allsmäktiga
löntagarorganisationerna utan
att ha klart för sig eller ens vilja påtaga
sig sitt medansvar, inriktar sig på att
driva löneläget i höjden. Med det nu
skedda är en bräsch slagen i skyddet
för penningvärdet. Skadan är skedd och
kvar står endast matematiken i en redan
utlöst kedjereaktion, där stigande löner
och priser, priser och löner kommer
att jaga varandra i en mer eller
mindre forcerad ringdans. Vad det nu
närmast gäller är att söka hejda tempot
i den följande inflationsprocessen. Det
finns anledning att nu erinra om finansministerns
realistiska maning i statsverkspropositionen
till arbetsmarknadens
parter att vid löneförhandlingarna
iaktta återhållsamhet, en maning som
bort vinna större gehör.

Arbetsgivarsidan är härvidlag inte
heller utan sitt medansvar genom de beslutade
stora vinstutdelningarna och de
jättelika gratisemissioner vilka de företagit
i stället för att sänka priserna och
vilka måste ha eggat löntagarsidan att
ta ut så mycket som möjligt i löneförhöjningar.
Skulle man inte kunna tänka
sig löneavtal på längre tid än ett år för
att härigenom åtminstone i någon mån
skapa fasthet och stabilitet i den ekonomiska
utvecklingen i landet? Åtgärderna
efter vad som har hänt för att i hast
dämpa ner det köpkraftsöverskott som
genom lönehöjningarna måste komma
ut i marknaden har emellertid fått en
något förvirrad karaktär. Åtminstone
kan man säga detta om det chockartade
och psykologiskt illa genomtänkta förslaget
om tvångssparande eller, om man
så vill, tvångslån. Här behöver ej ordas
om det omöjliga i att tvinga skuldsatta
människor, familjer med stor försörj -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

ningsbörda, som drabbas av höjda konsumtionspriser,
höjd skatt på den höjda
inkomsten m. m., att jämte skuldräntor
och amorteringar ytterligare avsätta
tvångssparmedel. Vilka förhållanden
kunde dessutom råda år 1958, då medlen
skulle släppas lösa, och hur hade
staten tänkt sig att under tiden disponera
pengarna? Bokningen av två miljoner
skattebetalares insättningar under nio
betalningsmånader måste uppgå till 18
miljoner poster. Hur mycket folk hade
riksgäldskontoret fått anställa härför?
Allt detta är frågor som bort i förväg
närmare klarläggas och prövas.

Vid övervägande inom bondeförbundet
av förslaget stod det från början
klart, ej minst på grund av förslagets
tvångskaraktär med dess ingrepp i individens
frihet, att bondeförbundet måste
ställa sig avvisande. Att detta avvisande
tydligen varit en påle i köttet för vissa
»propagandaingenjörer» inom högern
och folkpartiet lär inte kunna döljas.

Inom det socialdemokratiska partiets
stora massor torde det däremot ha varit
mycket betydande grupper av familjeförsörjare
och andra, som då förslaget
fick falla under bordet drog en suck av
lättnad.

I det uppkomna läget må det vara
tillåtet att ställa en fråga om varje försök
att åstadkomma en samförståndslösning
i för nationen livsviktiga frågor
numera är otänkbart. Även om ansvaret
för detta olyckliga förhållande är delbart,
kan man inte frånkänna oppositionsledarna
deras framgångsrika insatser
att i partiförgiftningens tjänst förstöra
varje samarbetstanke. Framför allt
gäller detta, synes det mig, folkpartiets
ledning, herr Ohlon i Göteborg ingalunda
undantagen. Vi är medvetna om att
åtgärder för åstadkommande av ett ökat
sparande måste vidtas, men detta måste
ske under former som stimulerar till frivillig
medverkan. Det framlagda förslaget
om premiesparande är sålunda ett
steg i rätt riktning.

I samband härmed vill jag understryka
att det nyinrättade investeringskontot
för skogsintäkter utgör ett samhällsekonomiskt
värdefullt instrument för

mera långfristigt banksparande. En detalj
skulle jag dock vilja rekommendera
till ändring. Sänk minimibeloppet för
insättning från nuvarande 2 000 till
1 000 kronor. Härigenom möjliggör man
för ett mycket stort antal små skogsägare
att medverka till ett betydande banksparande,
och detta på ett för staten förmånligare
sätt än genom ett premiesystem.
Dessutom uppnås paritet mellan
insättningsbelopp och minsta uttagningssumma
som nu är 1 000 kronor.

Inför de åtgärder i neddämpande riktning
som nu vidtas eller planläggs må
det vara tillåtet att efterlysa en plan
som samordnar och kompletterar vad
som sker. De improvisationer och
chockartade punktingrepp som hittills
kännetecknat regeringens arbetslinje
har inte varit lyckliga eller ägnade att
stärka förtroendet för att regeringen
har förmåga att på ett tillfredsställande
sätt behärska situationen.

Den nu företagna räntehöjningen har
givit oppositionen förevändning till våldsamma
beskyllningar ej minst mot bondeförbundet
för ändrad ståndpunkt. Jag
kan tala å hela partiets vägnar, då jag
försäkrar att vi har vår uppfattning om
fördelarna med en låg modererad ränta
kvar. Vi har aldrig bestritt att man med
en höjd ränta kan höja penningvärdet,
men vi har samtidigt hävdat att med
den höjda räntan också följer en rad
ogynnsamma och olyckliga verkningar,
vilka såsom kraftigt verkande omkostnadsfaktorer
träffar produktion och handel
i vitala punkter, pressar ned levnadsstandarden
för de skuldsatta inom jordbruk,
småföretagarvärlden samt för hyresfolket
och egnahemsfamiljerna — detta
i regel i en mot bärkraften rakt omvänd
ordning. Härtill kan läggas de jättelika
värdeminskningar, som nu sker på
obligationsmarknaden.

Ingreppet hälsas inte med någon glädje
av bondeförbundet. Men det är ett
obestridligt faktum att vilken form av
åtstramning man än tillgripit på penningmarknaden,
hade en viss räntehöjning
varit oundviklig. Ligger det ändå
inte något obegripligt och motsägelsefullt
uti att när regeringen medgivit att

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

oppositionens hittills ständigt rekommenderade
trollformel, den rörliga räntan,
liktydigt med en höjd ränta, nu temporärt
tillämpas, då ropar man på riksdagsupplösning
och nyval. Om jag i debatten
om räntan för en månad sedan
hade frågat mina opponenter, som då
försvarade den höjda räntan, hur stor
räntestegring de ville rekommendera, hade
svaret säkert blivit minst en procent.
Nu bär man fått den i åratal rekvirerade
höjda räntan, men nu ser det ut som
om man började frukta för att inhösta
de obehagliga verkningarna av den i åratal
ordinerade patentmedicinen. Erfarenheterna
kan emellertid vara lärorika
även för dem som okritiskt lystrat till
talet om den höjda räntans välsignelse.
Inom bondeförbundet kommer vi att inrikta
oss på att söka nedbringa räntan
till lägre värden, så snart ske kan.

Nu gäller det att låta räntans verkningar
slå igenom för att uppsuga köpkraft
och dämpa konjunkturen, vilket väl
alltid varit även oppositionens avsikt
med den höjda räntan. Det kan således
inte vara någon mening uti att genom
statssubventioner på bred front hindra
räntans genomslag i prisnivån. Det finns
emellertid vissa område, där justerande
åtgärder är påkallade. Dit hör det föreliggande
avtalet om jordbrukspriserna.
Det bör uppmärksammas att jordbruket
i årets avtal i stabiliseringspolitikens intresse
fått avstå en täckning för sina
stegrade omkostnader på ett belopp av
omkring 200 miljoner kronor. De medgivna
prisförhöjningarna har redan i
förväg ätits upp av stegrade arbetslöner
och omkostnader. Det är orimligt att till
det faktiska underskottet nu ytterligare
lägga en ökad räntebörda på 50 å 100
miljoner kronor utan någon kompensation,
cn belastning som till hela sin
tyngd komme att träffa de svagaste och
sämst ställda. Att detta skulle ske samtidigt
som landets alla lönegrupper tillfördes
en inkomstökning på mellan 2 a
3 miljarder kan ej vara rimligt.

I regeringens vidare åtgärder har annonserats
cn höjd företags- eller bolagsbeskattning.
Jag kan inte gärna beskyllas
för att här i riksdagen ha framträtt så -

som någon bolagsadvokat, men jag anser
mig ha både rätt och skyldighet att såsom
enskild riksdagsledamot, vilken hyst
intresse för ekonomiska ting, rikta en
allvarlig erinran till regeringen mot att,
utan att först avvakta resultaten av investeringsavgiften,
kreditrestriktionerna
och räntestegringen, tillgripa förhastade
och för långt gående åtgärder.

Med framtagande till beskattning av
starkt nedskrivna lagervärden kan en
ökad bolagsbeskattning tillsammans med
i övrigt stegrade produktionskostnader
medföra allvarliga störningar i produktionslivet,
ej minst i de viktiga delar
som rör vår export och vår möjlighet
att hävda oss i en hårdnande konkurrens
på exportmarknaden. Dessa störningar
kan då under ogynnsamma förhållanden
gå ut över de anställdas jämna sysselsättning.

I det ekonomiska livet kan inte utan
vidare skapas ett vakuum. Liksom verkningarna
av de höjda arbetslönerna och
räntorna måste även alltid en hög skattebelastning
taga ut sin matematiska
konsekvens i höjda priser för varor och
tjänster. Därmed lösgöres kraftiga impulser
till kompensationskrav, som sedan
påverkar den kedjereaktion, vilken sätter
inflationsskruven i allt snabbare rotation.

Herr talman! Om jag vore talesman
för arbetarmassorna här i landet, skulle
jag företräda den betänksamma linjen redan
av den enkla orsaken, att genom den
ökade skattebelastningen avstänges möjligheterna
till kommande löneförbättringar
även på områden, där sådana måhända
kan vara starkt motiverade. Men
detta kanske också är den innersta meningen.
Riktigheten av målsättningen vill
jag ingalunda nu diskutera. Mot bakgrunden
härav förstår jag inte följdriktigheten
hos LO:s aktade företrädare, herr
Strand, som i den rådande ekonomiska
situationen emellanåt uppvisat ett obegripligt
Janus-ansikte.

Vi går nu mot penningknapphet med
brist på investeringskapital för nödvändiga
produktionsfrämjande investeringar.
Belastningen på lånemarknaden och
anspråken på produktivt kreditkapital

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

måste därför i någon mån styras till förmån
för den värdeskapande produktionen.
Hit hör i första rummet jordbruket,
vars kreditsvårigheter nu håller på att
utvecklas till ett kvävningsgrepp. Jag
måste allvarligt fästa regeringens uppmärksamhet
på detta sakförhållande.
Det kan inte vara rimligt att jordbrukarna
icke för sina nödvändiga lånebehov
ens skall äga tillgång till sina egna sparmedel.

Det innebär ingen ovänlighet mot
Stockholms stad, då jag måste rikta
de penningförvallande myndigheternas
uppmärksamhet på Stockholms stads
oerhörda lånebehov för visserligen nödvändiga
men till övervägande del improduktiva
investeringar, vilka till endast
ringa del täckes av uttaxeringar
från stadskommunernas egna rika skatteunderlag.
Vi kan i nuvarande läge icke
gärna medge att Stockholms stad skall
fortsätta att år efter år uppsuga för produktionen
oumbärligt kreditkapital i
stället för att, som landsting och kommuner
får göra, täcka sina utgifter genom
uttaxering. Måhända skulle en sanering
av Stockholms stads budget genom en
höjning av uttaxeringen med 2 å 3 kronor
till paritet med den sammanlagda
landstings- och kommunalskatten i det
övriga landet medföra den välgörande
verkan, att bostadsköerna bleve mindre
och att byggandet av tunnelbanor och
drabantstäder ej bleve fullt så trängande.

Innan jag slutar kan jag inte undertrycka
en kritisk undran över förslaget
att under vissa eventualiteter ytterligare
störa penningmarknaden genom att staten
lånevägen skulle uppbringa och sätta
i omlopp en ny miljard kronor för en
vidgad verksamhet på ett område, där
ingenting talar för att statsdriften skulle
äga företräde. Jag avser härmed tillsägelsen
om inlösen av malmaktierna, vilken
jag förutsätter endast skall leda till en
för staten gynnsammare samarbetsform
med malmbolaget än den som för närvarande
råder.

Herr talman! Låt mig sluta som jag
började med en om än hopplös maning
till regeringen och oppositionen. Skapa

inte en katastrofstämning hos vårt folk
av något som i själva verket är en välståndskris!
Överdimensionera inte motåtgärderna
i en onödig panikstämning!
Och till oppositionen: Glöm inte att jämföra
dagens Sverige med det Fattig-Sverige,
som edra partiföreträdare på sin
tid helt lugnt regerade under svåra nödförhållanden
för folket, där den största
exportartikeln var ungt människomaterial,
som av en konserverad fattigdom
under en orkeslös och ofta likgiltig regim
drevs ut ur landet för att söka sin
utkomst på främmande jord. Måhända
skulle läget i dag varit annorlunda och
bättre, därest den då rådande regimen
begagnat sig av något som dess arvtagare
i dag benämner förebyggande åtgärder.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! I den tidigare ekonomiska
debatten har finansministern
framhållit att ryckighet i den ekonomiska
politiken inte kan undvikas. Utvecklingen,
de hastiga förändringarna, skulle
framtvinga åtgärder av olika slag.
Efter förslaget till tvångssparande och
dettas återkallande och inför statslåneemissionen
till förhöjd ränta, den antydda
skärpta företagsbeskattningen och
det förslag till premiering av frivilligt
sparande, som i dag skall remitteras till
utskott, får vi väl räkna med att vi nått
kulmen. Men gemene man har helt visst
inför vad som på sista tiden åtgjorts
från regeringens sida inte kunnat undgå
att fråga sig om regeringen har en
klar och genomtänkt linje för sin ekonomiska
politik.

Ända sedan valet i höstas har det
kommit den ena framstöten efter den
andra, ocli folk har undrat vad det
egentligen rör sig om. Vi har upplevt
den fyrprocentiga låneemissionen som
följde omedelbart på det plötsliga avbrytandet
av en emission till 3 1/2 procent,
därför att denna sades ej ge det
resultat som väntats, och sedan återgång
till praktiskt taget det tidigare ränteläget
igen. Vidare upphandlingsstoppet
för statsförvaltningen i december,

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

sedan riksdagen åtskilts, investeringsavgiftens
och bilaccisens återinförande,
byggnadsregleringens skärpning, förslaget
om bl. a. den fria avskrivningsrättens
slopande i den nya, permanenta
lagstiftningen, och, innan detta förslag
hunnit att behandlas, en antydan om
höjning av företagsbeskattningen samt
nu dessa andra åtgärder, som är det
egentliga föremålet för dagens debatt.

Ändå finns det utomlands inte för
ögonblicket några tecken till en ny inflationsvåg.
En viss konjunkturuppgång
är det otvivelaktigt i Förenta staterna
och på andra håll, men ingen inflation.
Vad är det då, som i verkligheten föranleder
detta regeringens handlande
och som måste ge ett intryck av desperation?
Jag måste säga att studiet av nationalbudgeten,
trots alla de betänkligheter
denna väcker till liv hos mig, ändå
inte ger en sådan förklaring som att
vi skulle stå mitt uppe i en kris. Vad vi
behöver är en lugn, säker och målmedveten
ledning av landets affärer, men
det saknar vi nu.

Det som mest upmärksammas i dagens
ekonomiska situation är resultatet
av årets lönerörelser och de befarade
verkningarna härav. Man kunde ha önskat
en större moderation i de framställda
kraven. Det måste ju ha framstått
som alldeles klart, att den ram man hade
att röra sig inom hade sin givna begränsning.
Att man i möjligaste mån
höll sig inom den var ju en mycket
angelägen uppgift, först och främst för
regeringen genom att skapa det rätta
klimatet härför, men också för dem som
anförtrotts ledningen av de stora folkgrupper
som löntagarna utgör. Resultatet
av avtalsförhandlingarna beräknas
nu ge en ökning av de samlade disponibla
inkomsterna efter skall med inte
mindre än 2 300 miljoner kronor, och
den ökning av konsumtionen som anses
följa härav överstiger väsentligt våra
resurser. Nu gäller det därför att man
gör det bästa möjliga av situationen och
vidtar efter denna avpassade åtgärder.
Det som därvid först och främst måste
tillses är, att vi inte faller tillbaka i den
undertryckta inflationens reglcrings -

samhälle, som endast förvanskar situationen,
snedvrider produktionen och
lägger grunden till nya störningar i framtiden.
Jag är inte pessimist rörande vårt
näringslivs möjligheter att i det väsentliga
möta de anspråk som inkomstökningarna
kommer att ställa på oss. Men
det går endast under vissa mycket bestämda
förutsättningar, och de är att vi
visar återhållsamhet i våra anspråk, att
vi använder våra resurser med förstånd,
och att vi avstår från en del i nuet för
att vinna så mycket mer i framtiden, och
sist men icke minst att företagsamheten
får frihet att verka för ökad produktion
och ökad produktivitet. Men det är givet
att det behövs en styrning av utvecklingen,
och denna måste nu främst
och i huvudsak komma från penningoch
kreditpolitiken.

I det läge, vari vi befinner oss, med
en mycket högt uppdriven aktivitet, var
riksbankens åtgärd att sent omsider höja
diskontot och övriga räntesatser helt
visst välbetänkt, om man däri får utläsa
en allvarligt menad övergång till den
rörliga räntans linje. Från vårt håll har
vi alltid hävdat, att som grund för den
ekonomiska politiken måste läggas en
aktiv penning- och kreditpolitik med
rörlig ränta. Det har ju också visat sig
att utan en sådan blir andra åtgärder
mer eller mindre ineffektiva. Men man
bör också göra klart, att ränte- och kreditpolitikens
effekt kan omintetgöras,
om man inte är beredd alt godtaga dess
naturliga konsekvenser. Den är också
endast ett medel, som i vissa lägen kan
fordra stöd av andra åtgärder. Vad som
för dagen är viktigast att tillse är, att
konsekvenserna av den aktuella diskontohöjningen
också verkligen tas. Det
fordras därför en omorientering på en
del områden, där kompcnsationstänkandet
ännu lever kvar och där man håller
fast vid tron att detta är det enda möjliga.
Skulle man verkligen hålla fast vid
eu sådan politik kommer den nya inriktningen
av penningpolitiken åter att
visa sig förfelad.

Niir vi har rekommenderat en penningpolitik
med rörlig ränta så har vi
därmed ej syftat till eu låst högränte -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

politik, lika litet som tidigare till en
låst lågränta, men rörligheten blir beroende
av att man tar konsekvenserna av
räntans höjd. Man ökar sin efterfrågan,
när pengarna är billiga, och minskar
den när pengarna är dyra. Det kan inte
sägas annat än att det nu först och
främst är staten men även kommunerna,
företagen och de enskilda som bör ta
konsekvensen av att pengarna blivit dyrare.
Staten får nu betala 4 1/2 procent.
Kravet på begränsning av statsutgifterna
anmäler sig därför med växande
styrka. Trots den stora statliga upplåningen
under de senast förflutna tolv
månaderna, bland annat även den i
Schweiz, har riksbanken direkt, eller indirekt
genom köp av statspapper från
marknaden, måst låna staten i runt tal
en halv miljard kronor. Det finns uppenbarligen
inget annat sätt att få ett
slut på denna inflationsdrivande metod
att skaffa pengar än att staten begränsar
sina anspråk. Det måste understrykas,
att detta är en ofrånkomlig konsekvens
som bör tagas av räntehöjningen
och tillika villkor för räntans rörlighet
i fortsättningen. Om vi inte följer det
receptet, kommer vi rätt och slätt att få
en låst högränta av den typ som man
haft i Danmark sedan länge.

Som följd av inkomstökningen torde
det vara ofrånkomligt att konsumtionen
stiger. Men med våra redan hårt utnyttjade
resurser gäller det att söka förmå
människorna att spara. Att göra det
tvångsvis uppfattades tydligen som en
ökad beskattning och torde därför ha
blivit omöjligt att genomföra — det gäller
nu att med all makt söka få till stånd
ett frivilligt sparande av ordentlig omfattning.
Den främsta och avgörande
förutsättningen härför är givetvis att
människorna återvinner förtroendet för
penningvärdet. Det kommer att kräva
att den ekonomiska politiken verkligen
sätter detta som sitt främsta mål. Efter
den inflationistiska utveckling, som vi
upplevt, inser säkerligen allt flera nödvändigheten
härav.

I vår nuvarande situation är det nödvändigt
att vi finner förståelse för en
ökning av sparandet. Vid olika tillfällen

har vi från vårt håll framfört förslag
om uppmuntran av sparandet. Det har
alltid hittills mottagits utan någon förståelse.
Det är därför glädjande att nu
finna denna omsvängning i uppfattningen.
Men jag tror att man nog bör tänka
på att gå flera vägar. Ett s. k. målsparande,
t. ex. bostadssparandet, förefaller
mig kunna medföra stora lockelser, och
då behöver uppoffringarna eller premierna
inte bli så stora och betungande.
Jag finner det vidare beklagligt, att våra
förslag i år om högre försäkringsavdrag
och större avdrag för kapitalinkomst ej
vann gehör. De hade otvivelaktigt kommit
att utgöra värdefulla bidrag för att
främja sparandet.

På något längre sikt torde det vara
alla skäl att se över våra beskattningsregler,
så att de inte utgör en broms för
sparandet. Jag tänker då främst på förmögenhetsbeskattningen
och kvarlåtenskapsbeskattningen.
Utformningen av
dessa skatteregler utövar otvivelaktigt
ett hämmande inflytande även på sparandet.

Herr talman! Det har tidigare under
dagens debatt berörts ett förslag om sparande,
som synes mig ha varit värt
beaktande under den nu snart avslutade
löneförhandlingsomgången, nämligen förslaget
om ordnande av arbetarpensioneringen.
Herr förste vice talmannen berörde
frågan i sitt anförande, och jag tilllåter
mig att ånyo ta upp den, därför att
även jag hyser ett stort intresse för denna
tankegång. Om man vid årets avtalsförhandlingar
hade gått in för att söka
åstadkomma en lösning av löneförbättringarna
efter den linjen, hade vi kanske
i dag stått inför en mindre riskfylld utveckling.
Nu har emellertid denna möjlighet
inte utnyttjats, men det blir ju
snart en ny förhandlingsomgång, och då
vore det kanske skäl att ånyo ta upp den
frågan. Det finns ju ett visst underlag
att bygga på i form av det förslag som
utarbetats inom Svenska arbetsgivareförningen.
Man skulle också genom att koncentrera
förhandlingarna till en begränsad
fråga som denna kunna undgå det
nuvarande systemet att år efter år över
hövan pressa en hårt ansträngd förhand -

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

lingsorganisation, som nu knappast ens
får göra tre veckors semesteruppehåll på
sommaren. Den under de senaste åren
tillämpade ordningen i fråga om avtalsförhandlingarna
måste ju för alla te sig
irrationell och orimligt betungande.

Skall den ökade efterfrågan på varor
etc. från inkomsthöjningarna kunna mötas,
måste produktionen få utveckla all
sin kraft. Jag kan inte finna annat än att
det är utomordentligt angeläget, att vi
inte låter oss ryckas med och godkänner
åtgärder, som skadar produktionen.
Investeringsavgift, skärpning av beskattningsreglerna
och höjd bolagsskatt under
en enda riksdagssejour jämte kreditrestriktioner
och höjd ränta samt bibehållna
regleringar, det är mycket. Enligt
min uppfattning går vi nu vida över vad
som är rimligt. Det skall mycket till för
att företagen skall kunna betala de höjda
lönerna, de skärpta skatterna och t. ex.
de maskinköp m. m. som fordras för att
företagen skall kunna hävda sig i konkurrensen
från utlandet. Som motiv för
dessa belastningar på produktionen och
företagen anföres, att de krav dessa ställer
på våra samlade resurser för sina
investeringar är så omfattande att de
måste begränsas. Vid flera tillfällen har
jag här framhållit, att man gör sig skyldig
till farliga felbedömningar, när man
talar om de förkättrade investeringarna
främst inom näringslivet.

För det första måste det förhållandet
tagas med i beaktande, att investeringarna
visserligen tager ej oväsentliga resurser
i anspråk, men de verkar ju även
så att de bidrar till att skapa nya resurser.
En beskärning av investeringarna
kanske kan bringa en lättnad för tillfället,
men om man ser på någon sikt,
och det är ju ofrånkomligt i dessa sammanhang,
så måste största försiktighet
iakttas. Skadeverkningarna av investcringsbegränsningarna,
som tar sig uttryck
i minskad produktion, försämrad
produktivitet och därmed följande försvagad
konkurrenskraft samt osäker sysselsättning,
inställer sig snart och kan
bli mycket svåra alt övervinna.

Beträffande ökningen av industriens
investeringar skulle jag vilja anföra någ 4

Förslå kammarens protokoll 1905. Nr 16

ra siffror för att visa vad de rör sig om.
Industriens investeringar hänför sig ju
till största delen till den privata sektorn.
Den ökning som inträffat kan jag inte
finna vara så alarmerande. Industrien
har väl nu åter nått förkrigsnivån. Från
1951 till 1953 sjönk de industriella investeringarna
med 20 procent från 2,9
miljarder kronor till 2,3 miljarder kronor.
Det innebär att 1951 års nivå återvunnits.

För de offentliga investeringarna vill
jag också anföra en del siffror. Statens
investeringar steg från 1951 till 1953
med 40 procent till 3,5 miljarder kronor,
eller med 1 miljard kronor. Sedan
ökade kommunerna under samma tid
sina investeringar med 30 procent till
1,8 miljarder kronor. Fastän ökningen
under dessa år vidtogs delvis till utjämnande
av de minskade enskilda investeringarna,
har de offentliga investeringarna
fortsatt att svälla även sedan
de enskilda uppvisat en viss återhämtning.

Vad som även mot denna bakgrund
är ägnat att förvåna är att klandret fortsätter
mot särskilt industriens investeringar,
och man grundar allehanda åtgärder
mot företagen på dessa förhållanden.
Det kan ej vara rimligt. Det har
ju bl. a. förhållit sig så att byggnadsregleringen
har varit i funktion hela
tiden. Jag antar att genom regleringen
har inte släppts fram andra byggnadstillstånd
än sådana, som granskats mycket
noggrant och därvid befunnits mycket
angelägna. Så länge vi nu, till dess
den aktiva penningpolitiken hunnit verka,
litar till den direkta regleringen på
byggnadsområdet, borde det väl finnas
tillräcklig garanti för att byggnationen
ej svämmar över bräddarna. Att det
finns en viss köbildning behöver vi ej
ha alltför stora bekymmer för. Det är
en följd av ransoneringsmentaliteten. Det
vore väl bra mycket värre, om vi skulle
behöva söka efter hugade spekulanter
till investeringarna. Må vi aldrig komma
i den situationen! Och begränsningarna
i byggnationen för ju också med
sig, att man får en broms på investeringar
av en annan art.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

Sedan vi nu också fått en verklig åtstramning
på kreditmarknaden och en
därav följande räntehöjning, så kommer
det helt visst att medföra en sådan
återhållsamhet, att ytterligare stenar
i vägen för företagens investeringar är
fullkomligt onödiga och jag skulle vilja
säga farliga. En alltför stark uppbromsning
måste, som jag förut sagt, innebära
påtagliga risker. De starka investeringsönskemålen
får också ses mot bakgrunden
av den snabba tekniska utvecklingen
och den ständigt ökade mekaniseringen.
Strävan efter möjligheter att spara
på de mänskliga arbetsinsatserna
kommer att bli alltmer framträdande och
ställer krav på ökat sparande och ökade
investeringar. Förhållandena är nu ej
tillfredsställande. Jag vill nämna för
kammarens ledamöter ett par siffror som
väl belyser hur förhållandena utvecklat
sig. Investeringskvoten av våra samlade
resurser har stigit från 24 före kriget
till 30 nu, men sparkvoten beräknas ej
vara större nu, trots att inkomsterna stigit
så väsentligt.

Uttalandena om den skärpta företagsbeskattningen
får ju ses mot ovan återgivna
bakgrund. För övrigt är det ju
ej möjligt att nu gå närmare in på detta
avsnitt av de tänkta krisåtgärderna, eftersom
ingenting yppats om förslagets
utformning. Och inte heller har finansministern
låtit de som blir berörda medverka
för att utreda saken eller funnit
för gott att inhämta andras mening om
detsamma. Förhållandet ter sig något
egendomligt, så mycket mera som det
nyligen framlagts ett förslag, som ej
slutbehandlats ens i utskottet, till väsentligt
stramare regler för företagsbeskattningen
just med beaktande av konjunktursynpunkterna.
Detta förslag är utformat
så att redan det kommer att medföra
en väsentligt ökad belastning på företagen.
Vid utformning av dessa regler
hade man just med hänsyn till åtstramningseffekten
under övervägande
att t. ex. genom skattesatsen införa en
sänkning. De skärpta reglerna för avskrivningar
och varulagervärdering ökar
beskattningen av företagen med hundratals
miljoner kronor per år.

Jag ville gärna erinra om att när finansministern
satte igång utarbetandet
av den nya företagsbeskattningen gav
han uttryckligen till känna, att avsikten
ej var att beskattningen skulle skärpas,
och nu har reglerna fått en sådan utformning,
att de absolut ej passa för
en ytterligare sådan åtgärd. De är helt
oförenliga med en högre skattesats, om
en sådan nu skulle vara påtänkt. Man
tror ju knappt sina öron, när det nu
bestämt påstås att meningen är att höja
skattesatsen från 40 till 50 procent,
d. v. s. med 25 procent. Detta är rent
orimligt, och ett sådant beslut kommer
ofelbart att få sådana återverkningar
att det aldrig kan upprätthållas.

För mig framstår allt detta som tecken
på mycket ringa förståelse för företagens
intressen och behov. Jag skulle
också helt kort vilja peka på att man i
1949 års skatteutredning gjorde klara
uttalanden om att den direkta beskattningen
nu nått sådan höjd, att en ytterligare
skärpning var otänkbar. Med avseende
på företagsbeskattningen angav
man till och med, att om någon ändring
av reglerna för exempelvis avskrivning
eller lagervärdering skulle komma i fråga,
så var det angeläget att överväga
en skattesänkning. Allt detta är nu tydligen
borta ur minnet.

Vad som fyller mig med starka betänkligheter
är vidare uttalandena av
nationalbudgetdelegationen om den försämrade
prognosen för betalningsbalansen.
Trots att bytesrelationerna i utrikeshandeln
beräknas undergå en förbättring
motsvarande ett par hundra miljoner
kronor, väntas för detta år ett nytt
underskott med lika stort belopp. Emellertid
har under våren vårt lands ställning
i den europeiska betalningsunionen
starkt försämrats, vilket förtjänar
att särskilt beaktas med tanke på att
unionens förlängning sannolikt kommer
att ske på villkor att underskott betalas
med guld till högre procent än hittillsvarande
50 procent, antagligen 75 procent,
varigenom vi snart nödgas falla
tilbaka på våra egentliga guld- och dollartillgångar.
Det kan inte vara välbetänkt
att mot företagen rikta sådana

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Öl

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

åtgärder, som i längden måste leda till
försämrade möjligheter för dem att hävda
sig i den hårda utlandskonkurrensen.
Jag har redan tidigare i år framhållit i
denna kammare, att det enda medel som
står till buds för att neutralisera ogynnsamma
inflytanden från efterfrågesidan i
ekonomien är att öka produktionen. Jag
vill med kraft understryka detta i dag,
inför de ingrepp som från regeringens
sida riktas mot företagen och företagsamheten.

Med detta ber jag, herr talman, att få
instämma i det redan ställda yrkandet
om emiss.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det är säkerligen många
människor här i landet som med nyfikenhet
och stort intresse har motsett just
dagens ekonomiska debatt. Den borgerliga
pressen har ju under senaste månaden
gjort mycket lovvärda försök att
piska upp stämningen och nyfikenheten,
och jag tror att den också i viss mån har
lyckats — inte att skapa någon nämnvärd
ordning och reda beträffande själva
frågeställningarna, utan snarare att skapa
förvirring och oklarhet. Läsarna av
den borgerliga pressen har dagligen konfronterats
med uttryck som »ekonomisk
kris», »ekonomisk bankrutt», »ekonomisk
kapitulation» o. s. v., och i några
tidningar har till och med det gamla
slitna uttrycket vanstyre kommit till heders.
Krav på nyval och regeringsskifte
har ytterligare sporrat nyfikenheten på
vad som egentligen har hänt.

Svaret skulle komma i dag, och det
var därför som åtminstone jag med
ganska spänt intresse lyssnade till vad
inledarna av denna debatt från oppositionens
sida hade att säga. Men nog är
besvikelsen ganska stor, sedan man har
lyssnat till debatten. I stort sett är det
den gamla kända kritiken som nu återigen
framföres — för vilken gång i ordningen
vet jag inte, men nog vill jag
minnas att jag hört den alltsedan jag
hade nöjet att ta siitc och stämma i denna
kammare. Visserligen föreföll det, när
man lyssnade till herr Ivwerlöf, som om

åtminstone ett visst drag i den nya ekonomiska
politiken innebar ett glädjeämne
och en stimulans för honom. Men det
var bara en kort stund i början av hans
tal som man kunde räkna med att verkligen
få höra en ny melodi, men tyvärr
återföll även han i den gamla sedvanliga
kritiken.

Glädjeämnet var för herr Ewerlöf som
för så många andra, att regeringen nu i
sin arsenal av vapen i kampen mot inflationen
även tagit med det av borgerligheten
överreklamerade räntevapnet.
Dock fick man en mycket bestämd känsla
av att också det vapnet, sedan regeringen
nu ansett sig böra stötta sina
övriga åtgärder med en ränteändring,
har kommit i fel händer; regeringen kan
inte hantera detta vapen, utan nu befarar
man otrevliga konsekvenser.

I en borgerlig tidning, jag tror att det
var Dagens Nyheter, kunde man dagen
efter räntehöjningen läsa följande: »Regeringen
höjer oppositionens fana på
den ekonomiska politikens ruiner.» Den
som tidigare hörde herr Bergvall tala om
den musikaliska harmonien, såsom han
uttryckte det, kunde nästan misstänka att
möjligen herr Bergvall har hållit i pennan
vid detta poetiska uttrycks utformning.
Men avsikten med detta uttryck
har väl närmast varit att bibringa läsarna
den uppfattningen, att regeringen nu
i ett slag tvingats att överge sin egen
ekonomiska politik och helt frankt lagt
sig till med andras ägodelar.

Jag drog därför den slutsatsen, att dagens
debatt skulle komma att bli en process
mot regeringen för att den inte
kan skilja på sitt och andras. När nu
oppositionens talesmän har gått igenom
sina åtalspunkter, har såvitt jag kunnat
uppfatta inte någon velat direkt anklaga
regeringen för att ha stulit oppositionens
fana. Men däremot har oppositionens
gamla taktik varit att försöka riva
sönder så gott det går den fana, som ännu
vajar över den ekonomiska politiken,
nämligen regeringens. Därmed vill jag
inte ha sagt att inte jag skulle sätta tro
till att oppositionens rekommendationer
för inflationsbekämpandet skulle sakna
effekt.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

.Tåg skall i anledning av ett uttalande,
som herr Ewerlöf gjorde, bara nämna
en av de rekommendationer, som utgör
en flik av oppositionens fana och som
plägar heta fri hyresbildning. I det remissyttrande
som Sveriges fastighetsägareförbund
avlämnade till förslaget om
obligatoriskt sparande och såsom nu detta
har refererats i pressen, tar förbundet
naturligen avstånd från sparförslaget.
Förbundet föreslår i stället hyresregleringens
slopande, eu åtgärd, herr Ewerlöf,
som enligt dess mening helt skulle
komma att suga upp det beräknade köpkraftsöverskottet
i höjda hyror. En i sanning
enkel åtgärd, men ett kusligt perspektiv
för landets löntagare: hela löneökningen
i fastighetsägarnas fickor. Jag
hoppas att den fliken av den borgerliga
oppositionens fana inte skall komma att
erövras av regeringen.

Detta är bara ett exempel på effektiviteten
och det tänkta resultatet av oppositionens
rekommendationer. Skulle
man därtill lägga verkningarna av ett
slopande av priskontrollen, framstår inte
oppositionens fana såsom någonting
värt att vare sig låna eller erövra.

Ett grundmotiv i oppositionens analys
av den ekonomiska utvecklingen är att
regeringen misslyckats och därmed onödigt
bromsat upp utvecklingstakten. Man
har väl rätt att ställa sig frågan, om inte
sådana uttalanden är att våldföra sig på
vad som faktiskt skett och sker. Såvitt
jag kan bedöma synes det vara tvärtom.
Vårt land uppvisar den största produktionsökning,
som hittills har uppvisats.
Löntagarna har erhållit en realstandardhöjning
som aldrig tidigare. Företagen
har haft en vinstutveckling som sätter
näringslivet i stånd att ställa investeringsanspråk
långt utöver tillgången på
arbetskraft och material. Är det då verkligen
rikligt att beteckna ett sådant tillstånd
som en ekonomisk kris? Ekonomisk
kris var väl den riktiga beteckningen
på det tillstånd, som herr förste vice
talmannen erinrade om i sitt inlägg nämligen
det tillstånd som rådde här i landet
på tjugotalet och i början av trettiotalet.
Då hade man med fog rätt att tala
om en ekonomisk kris. Men det är möj -

ligt att man velat ändra terminologien
och försöker att tillämpa den beteckningen
även på ett dagens tillstånd. Men
i så fall skiljer sig vårt land ganska väsentligt
från andra länder.

England t. ex. har åberopats tidigare
här i debatten. England befinner sig tydligen
i ett tillstånd, som är ganska likt
vårt, men där talar man inte om en
ekonomisk kris, när man diskuterar metoderna
för en dämpning av en stark
ekonomisk aktivitet. I stället vill man
där framhålla läget som ett bevis på en
stark utvecklingstakt. I den engelska tidskriften
Economist lär det finnas en
jämförande uppställning av den industriella
produktionen under år 1954. Tidskriften
framhåller icke utan stolthet,
att England efter kriget har uppnått en
större ökning per man och arbetstimme
än någon annan västeuropeisk stat, med
undantag av Sverige. Enligt
denna tidskrifts uppgifter, vilka är hämtade
från FN-organisationen, skulle alltså
vårt land ligga etta i hela Europa i
fråga om att ha nått ett hastigt ekonomiskt
framsteg. Och det kallar oppositionen
för kris, ekonomisk bankrutt och
vanstyre.

Herr Ewerlöf ville också göra gällande,
att den samlade belastning, som man
nu lägger på näringslivet, mycket ogynnsamt
måste påverka produktionsutvecklingen,
och herr Wehtje, som talade närmast
före mig, underströk samma sak.
Men trots allt detta kan alltså Sverige
när det gäller de ekonomiska framstegen
räkna sig såsom etta bland länderna i
Europa. Då har man rätt att fråga sig:
räknar verkligen oppositionen med att
bli tagen på allvar?

Till sist, herr talman, skulle jag också
vilja anlägga några korta synpunkter på
räntepolitiken. Jag har nämligen där ett
visst förflutet. Jag deltog för kort tid
sedan här i kammaren i en diskussion,
där räntevapnet var på tal. Jag anförde
vid det tillfället stor tveksamhet och ansåg
en räntehöjning vara det sämre alternativet
av de åtgärder man då diskuterade.
Fastän räntevapnet nu kommit
till användning, vill jag gärna deklarera
att min tveksamhet i dag är lika stor

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

som då farhågor uttalades för de konsekvenser
som en räntehöjning skulle
medföra. Jag har styrkts i min uppfattning
eftersom — vilket tidigare refererats
här i debatten — de borgerliga tidningarna,
framför allt eftermiddagstidningarna,
dagen efter räntehöjningen
gjorde allt för att framhålla de synnerligen
ogynnsamma konsekvenserna av en
räntehöjning. Nu tror jag emellertid att
när räntan kommer till användning som
ett hjälpmedel i en serie av andra konjunkturstyrande
åtgärder och alltså får
en mera sekundär ställning, skall konsekvenserna
kunna mildras och på vissa
områden helt elimineras. Eftersom socialministern
är inne i kammaren, har
jag ett behov av att understryka nödvändigheten
av att man mildrar räntevapnets
ogynnsamma effekter framförallt
vad beträffar 40- och 50-talshus och
inte där låter räntehöjningen slå igenom.
I övrigt tror jag att det kommer att vila
ett mycket stort ansvar på regeringen
när det gäller att undanröja räntehöjningens
negativa och inte önskvärda
konsekvenser, men med de vapen, som
riksdagen satt i regeringens hand, bör
detta vara möjligt.

När herr Werner som bondeförbundets
representant hade ordet, gjorde jag
några anteckningar. Det vore mycket i
hans anförande att ta upp till diskussion,
men jag kan inte underlåta att säga ett
par ord i anledning av herr Werners
sätt att pålägga andra grupper skulden
för det läge, i vilket vi befinner oss.
Herr Werner framhöll med skärpa att
skulden för det ekonomiskt spända läget
framför allt ligger på löntagarorganisationerna
och på företagarvärlden, men
niir han talade om de starka löntagarorganisationerna,
glömde han fullständigt
bort att vi även har starka organisationer
på jordbrukets område, och de har,
såvitt jag förstår, i lika stor utsträckning
som andra bidragit till att vi nu råkat in
i vad man kan kalla en välståndskris,
<1. v. s. den kris som uppkommer, när
alla försöker få ut så mycket som möjligt.
Att bondeförbundets talesman här i kammaren
i elI sådant läge helt vill frikalla

jordbrukarna från ett ansvar, finner jag
vara i kraftigaste laget.

Herr talman! Eftersom jag är principiell
motståndare till den form av premiering
av frivilligt sparande, som nu
uppskisseras i Kungl. Maj :ts proposition
nr 193, skulle jag i motsats till alla tidigare
talare egentligen be att få yrka avslag
på remissen, men eftersom ett förslag
alltid bör prövas, skall jag inte skilja
mig från de övriga.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När jag den 19 januari
i remissdebatten efterlyste, huruvida de
åtgärder med bilaccis och investeringsskatt,
som regeringen då ämnade vidtaga,
var tillräckliga för att på nytt få balans
i samhället, fick jag till svar från
regeringen att så trodde man skulle vara
fallet. Det visade sig emellertid snart
att detta inte höll streck. Jag befarade
detta, ty när jag sett hur utvecklingen
gestaltade sig, kunde jag inte komma
ifrån annat än att det såg mycket mörkt
ut på den fronten.

Jag erinrade den gången också om
LO:s uppmaning i ett cirkulär, vari förklarades
att här fanns visst utrymme för
löneökning, och herr förste vice talmannen
svarade att jag inte behöva oroa
mig, eftersom det bara var fråga om en
lönehöjning för de lågavlönade grupperna.
Jag frågade då, om inte alla grupper
kände sig lågavlönade, och så har också
visat sig vara fallet. Man förklarade att
man räknat med en 3-procentig löneökning,
och så har det blivit mellan 8
och 10 procents ökning.

Jag riktade inte min kritik mot detta,
tv var och en försöker ju att få ut det
mesta möjliga. Men det stod väl ändå
klart för regeringen redan i januari, att
strängare åtgärder borde vidtagas än
som denna gång skedde. Jag frågade, om
det inte fanns någon annan väg att gå,
och jag skall upprepa denna fråga i dag,
ty jag tycker att det skulle vara intressant
att få höra vad hans excellens herr
statsministern säger på denna punkt.

Vi vet, att vi strax efter kriget hade

54:

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

besvärligheter att brottas med, och då
gick man från regeringens sida in för ett
allmänt pris- och lönestopp. Tror ni inte,
mina damer och herrar, att det hade
varit bättre, om vi i år hade fullföljt en
sådan tanke på nytt och försökt att
åstadkomma ett allmänt pris- och lönestopp?
Jag tänker på att vi bara har 8
månader kvar, till dess att nya avtalsförhandlingar
skall återupptas. Jag kan
inte tro att man säger att man nu har
nått toppen, utan säkerligen kommer inte
bara från arbetarorganisationerna
utan även från många andra organisationer
att framställas krav på lönehöjningar
och på kompensation för de stegrade
utgifterna. Jag anser inte att vårt
land har möjligheter att skruva upp arbetstakten
och höja arbetslönerna varje
år, om vi i någon liten grad skall kunna
upprätthålla konkurrensen på utlandsmarknaden.
Jag tror att vi har
nått ett sådant toppläge, att vi i fortsättningen
får vara ytterst restriktiva,
om vår industri skall kunna bedriva
produktionen i samma tempo
som hittills. Regeringen har nu lagt fram
olika förslag. Riksdagen har förut antagit
förslagen om bilaccis och investeringsskatt.
Här har även tvångssparande
varit på förslag, men detta har bordlagts.
Jag skall inte ta upp tiden med detta,
men jag vill säga, att det föreföll nästan
orimligt att begära, att man skulle genomföra
ett tvångssparande, samtidigt
som det skedde löneökningar och prisstegringar.

Sedan tillgrep man den höjda räntan.
Jag måste till herr Ewerlöf säga, att jag
inte kan lyfta hatten så högt för den
nye riksbankschefen som herr Ewerlöf
gjorde. Jag läste i en högertidning en
mycket stark kritik emot den nye chefens
utnämning, men i dag lovordar man
hans gärning. Jag har inte förut tagit
ställning till detta i det ena eller andra
avseendet, men nog anser jag att hans
ingrepp med en procents räntehöjning
var kraftigt tilltaget. Jag tycker att man
hade kunnat tillgripa en mindre långt
gående åtgärd. Vi kan ju fråga oss, om
det inte är möjligt att nå resultat utan
att behöva vidtaga åtgärder som drabbar

hela näringslivet? Är det inte möjligt
att på andra områden genomföra begränsningar,
som har samma effekt som
en höjd ränta? När det gäller vårt bostadsbyggande
vill jag fråga, om vi inte
nu kommit i det läget, att det råder en
överfull sysselsättning i stället för en
full syssélsättning. Vi har väl alla varit
överens om, och jag tror att vi fortfarande
är överens om att vi i vårt land
bör hålla en full sysselsättning. Den
överfulla sysselsättning, som f. n. råder,
bidrar emellertid till att man från alla
håll spänner bågen för högt. Det var
mycket riktigt, som statsministern här
sade, att det i en högkonjunktur alltid
föreligger fara för att spänningarna blir
så stora, att man inte orkar bemästra
dem. Herr förste vice talmannen yttrade,
att det är bättre att stämma i bäcken
än i ån, och jag vill säga att jag tycker,
att det är mycket klokt, om denna tanke
fullföljes. Säkerligen behöver en smula
återhållsamhet iakttas när det gäller vårt
bostadsbyggande. Här talas det om att
det saknas bostäder. Jag har i dag hört
från oppositionens sida, att det inte
finns tillräckligt med bostäder och att
vi behöver bygga mer. Här byggs mellan
50 000—60 000 lägenheter om året. I
förra veckan redogjorde bostadsstyrelsens
chef för att det för vårt lands vidkommande
inte saknades bostäder för
mer än 1,3 procent av de gifta, under det
att våra grannländer har en siffra på 4
och 5 1/2 och däröver. Med hänsyn härtill
måste vi väl ändå säga, att det för
vårt land föreligger ett ganska gott resultat.
Jag tror därför att vi skulle kunna
bygga litet mindre bostäder.

Jag skulle vidare vilja tillägga att det
är klart att det för var och en, som bygger
sig en bostad, är bra att få så stora
statliga subventioner som möjligt. Men
jag hälsar med tillfredsställelse statsministerns
uttalande här i dag, att regeringen
överväger att minska bostadssubventioneringen.
Det finns många familjer
med 3—4 barn, som får bo i nya bostäder
och därutöver får betalt för att de bor där.
Jag har förut till socialministern framhållit
detta, och jag vill inte underlåta,
då jag ser honom närvarande här i kam -

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

maren, att på nytt framhålla att det
borde ske en översyn på detta område,
så att man fick en rättelse till stånd. Om
familjen bor fritt, må så vara, men att
den dessutom skall få statsbidrag, tycker
jag är litet för mycket.

Jag kan inte heller underlåta att fråga,
om det är nödvändigt att hålla vårt
lands gränser öppna för fri import av
allt vad man önskar. Om vi läser den
rapport, som lämnades för mars månad,
kan vi se, att det då förelåg ett importöverskott
av 340 miljoner kronor.

Är det möjligt att fortsätta i den takten?
Om vi gör det, tror jag inte att
några som helst åtgärder från regeringens
sida kan hämma en för vårt land
mycket ogynnsam utveckling. Jag skulle
därför vilja säga: genomför en begränsning
åtminstone i fråga om bilarna! Om
vi kostar på oss 500 å 600 miljoner kronor
om året på bilar, må det vara hänt,
men jag tror inte att vårt land har råd
att gå längre än så. Om den import fortsätter,
som har förekommit under de
senaste månaderna, skulle vi ju komma
upp i ett belopp av 800 å 900 miljoner
kronor för bilinköpen.

Jag sade förut att vi är benägna — åtminstone
är jag det för min egen del —
att medverka till en politik som leder
till full sysselsättning. Men jag vill också
här säga ifrån, att jag inte känner
mig manad att slå vakt kring en överfull
sysselsättning. Det kan ju hända att
de åtgärder, som nu är föreslagna, kan
dämpa konjunkturen något, men om
den överfulla sysselsättningen vidmakthålles
i fortsättningen, tror jag inte det
finns möjlighet att genom några åtgärder
bemästra arbetsmarknaden såsom
önskvärt vore.

Jag vill också deklarera att jag för
min del anser alt den genomförda räntehöjningen
är för kraftigt tilltagen. Vi
har ju också en proposition på riksdagens
bord, där socialministern begär
extra subventioner för att mildra de påfrestningar
som det höjda ränteläget
medför. Vi måste från jordbrukets sida
i det fallet kräva samma kompensation.
Det finns tusen och åter tusen mindre
jordbrukare i vårt land som har mycket,

mycket svårt att klara sig, sedan de fått
denna ytterligare pålaga med en procent
på räntan. Jag tror därför att det
är nödvändigt att säga ifrån, att skall
man börja subventionera på det ena hållet,
så får man också vara beredd att
subventionera på det andra.

Jag tror för övrigt inte att bankerna
alltid handhar den rörliga räntan på ett
sådant sätt som skulle vara önskvärt.
Jag fick i dag ett brev från en småbrukare,
i vilket denne skickade en avi om
en omsättningsväxel, där banken hade
tagit 6 1/2 procents ränta. Om det fortsätter
på det viset, är vi snart uppe i
samma nivå som efter det första världskriget
på 1930-talet. Herr förste vice talmannen
frågade här i dag, om vi ville
återgå till de förhållanden, som då var
rådande. Jag är den förste som vill säga:
Nej, det vill vi inte göra. Men när man
ser hur det nu utvecklar sig på detta
område, då man skall betala 6 1/2 procent
vid omsättning av en växel, kan
man fråga sig, om vi inte närmar oss
1930-talets förhållanden. Jag tror att tiden
är inne att nu se litet närmare på
dessa saker, ty jag kan aldrig tänka mig
att vi från bondeförbundets sida kan
medverka i regeringen, om detta höjda
ränteläge skall bestå någon längre tid.

Det är ju inte nog med att räntan har
höjts med en procent, utan vi har ju
kvar alla andra restriktioner. Vi har
punktskatterna, vi har nu fått det frivilliga
sparandet, vilket för all del ju
är en frivillig sak, och det kommer också
förslag om skärpta bestämmelser för
bolagsbeskattningen, efter vad som förebådats
här i dag. Hade det inte varit
klokt, om man från regeringens sida redan
i fjol, då man såg vilka oerhörda
vinster som skulle strömma in till våra
exportindustrier, inrättat ett statligt
spärrkonto liksom man gjorde, när
skogsinkomsterna var så höga, att den
överskjutande delen av industriens vinster,
sedan normal utdelning och avskrivningar
skett, sattes in på delta spärrkonto
för att kunna utnyttjas vid eu tidpunkt
längre fram, då läget för industrien
blivit mindre gynnsamt? Jag vill
ge den rekommendationen, till den kraft

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

och verkan det hava kan. Jag undrar,
om inte detta vore en bättre väg att gå
än den man nu har slagit in på.

Jag skall inte uppehålla tiden alltför
länge, men jag måste säga några ord ytterligare
angående jordbruket.

Den talare, som hade ordet före mig,
herr Eriksson, framhöll att jordbrukets
ekonomiska organisationer också har
fått sin tribut. Ja, jag skulle då vilja säga
att i den uppgörelse, som har träffats
i år, gick som en röd tråd att en
prissänkning måste ske, om vi skulle
kunna hålla vårt indextal och hindra
att det steg. Priserna på alla varor hade
pressats mycket starkt. Nu fick man höja
dem igen så mycket som motsvarade
löneökningen på jordbrukets område.
Men vi hade förra året en brist på över
260 miljoner kronor. Den eliminerades
genom 4-procentsregeln. Jag kan inte
tänka mig att det skulle finnas någon
möjlighet att godta den prisuppgörelsen
framdeles, med de stegrade omkostnader
som nu inträder på alla områden.
Jag skulle därför vilja lugna herr Eriksson
genom att säga, att jag för min del
inte tror att det är jordbrukets ekonomiska
organisationers skuld att vi har
kommit i det läget, att man behöver
vidtaga åtgärder på både det ena och
det andra hållet, utan den skulden får
man nog söka på andra jaktmarker.

Jag skulle för min del vilja tillägga,
att det är naturligtvis lyckligt för vårt
land, om vi kan hålla ett läge som man
kan säga är tillfredsställande för alla
grupper. Det är också lyckligt, att vi
inte har någon arbetslöshet i vårt land.
Det är lyckligt att vi har en stark industri,
det är lyckligt att ha ett starkt
jordbruk, och det är lyckligt att ha goda
och duktiga arbetare och tjänstemän,
men jag tror att alla dessa grupper i gemen
får til syvende og sidst känna ett
gemensamt ansvar och inte bara säga
att här finns på det och det området utrymme
för bättre villkor. Detta återverkar
i sin tur på alla andra näringar. Jag
skulle därför vilja säga, att vi bör i god
tid överenskomma om en stabilitet i
samhället, så att vi inte flera gånger
skall behöva mötas här i kamrarna med

ständigt nya pålagor på grund av att
man säger att köpkraften har blivit för
stor och att vi måste dämpa den, om det
inte skall bli en kris och penningvärdet
försämras ytterligare. Jag skulle också
tänka mig, att man kan hindra detta,
om man i tid söker en samverkan mellan
olika grupper.

Jag förstod inte riktigt herr statsministern
i dag, när han först talade om
att en skattesänkning skulle innebära
att man spred ut ytterligare pengar, som
skulle användas till uppköp av en hel
del varor, men till slut sade att den utlovade
skattesänkningen skulle komma
1956. Nu hoppas jag att han menar, att
det var den av oppositionen redan nu
begärda skattesänkningen, som inte kunde
komma förrän 1956, och vi hoppas
och tror, herr talman, att den skattesänkning,
som utlovades under valtiden,
skall komma till stånd 1956.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få yrka remiss på propositionen.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det har inte rests några
invändningar, när det i dag från olika
håll sagts, att det är berättigat att vidtaga
ingripanden i vårt ekonomiska liv.
Vi tror att vi kan åstadkomma en bättre
tingens ordning, då vi sänker skatter
och höjer räntan, ger sparpremier o. s. v.
Om vi nu tror på nödvändigheten av
ingripanden, kan man ju konstatera att
ett lands ekonomi ingalunda är statisk,
och när man talar om kastningar i regeringens
politik, måste man väl också inse,
att det även sker förändringar i ett
lands ekonomi och att det då är berättigat
att man vidtar andra åtgärder än
förut. Det kan vara berättigat att det ena
året pålägga en investeringsavgift och
att avskaffa den ett annat år.

Man finner att det i de sista årens
diskussioner om vår ekonomiska politik
ständigt förekommit en liknande kritik
från oppositionspartierna. Vi hörde
häromkvällen i en londonkommuniké,
hurusom man påvisade att det i England
hade varit på samma sätt. Det kvittar
vilken regering som funnits där; den har

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

alltid fått mycket hård kritik från oppositionens
sida. Jag måste dock säga, att
högerns och folkpartiets kritik på senare
tid har närmast tagit sig rent desperata
uttryck. Man har tillgripit de allra
starkaste ord och uttryck för att få väljarna
att lyssna. Det räcker inte längre
med att tala om en misslyckad ekonomisk
politik och sådant, utan nu sägs
det att välståndet i vårt land har blivit
så stort, att man måste tillgripa något
sådant som en ny regering, även om
denna skulle få ett underlag som knappast
skulle tillåta den att göra mycket
mer av egen kraft än att signera propositioner,
som hade ytterst små utsikter
att bifallas av riksdagen. Jag skall inte
tala så mycket om första kammaren, ty
den skall ju enligt vissa uppfattningar
avskaffas, men andra kammaren skulle
ju upplösas för nya val, trots att det inte
är mycket mera än ett halvår sedan
väljarna hade tillfälle att uttala sin uppfattning
och därvid gav det parti som
nu mest yrkar på nyval ett svidande nederlag.

Skall man nu diskutera, vilka åtgärder
som bör vidtagas i vårt lands ekonomiska
politik för att bevara ett stabilt
penningvärde, så vill jag ännu en
gång konstatera, att regeringen både vill
och vågar vidtaga åtgärder, även om de
inte är populära, när de leder till vårt
lands bästa. Det är som statsministern
här tidigare understrukit: även om man
är aldrig så arg kritiker av regeringen,
kan man väl inte påstå, att sådana åtgärder
som investeringsavgiften, bilaccisen
och sådant kan vara vidtagna
för att skapa popularitet för regeringen.

Granskar man högerns och folkpartiets
ställningstagande å andra sidan, finner
man att de oftast undviker att föreslå
någonting som kan direkt drabba väljarna.
Sådana åtgärder går de konse
kvent emot. Beslutar riksdagen en skatt
eller en avgift som inte gärna kan bli populär,
då säger dessa partier att de inte
vill acceptera den. Kan de däremot få
någonting av eu buffert emellan, någonting
som man inte kan ta så konkret på,
är de mera villiga att vara med om
saken.

Efter dessa reflexioner, herr talman,
skall jag yttra något om de åtgärder som
diskuterats och delvis genomförts under
senare tid. De mycket hårda attacker
som riktats mot investeringsavgiften och
bilaccisen har nästan helt tystnat. Utvecklingen
liar visat att de var fullt berättigade.
Industriens ansökningar om
byggnadstillstånd, för att nämna den saken,
låg ju ungefär 50 procent högre
under första kvartalet 1955 än under
samma tid 1954. Bilköpen har visserligen
inte ökat, men importen har stigit avsevärt,
och det tyder väl på att bilhandlarna
hade trott och hoppats att det skulle
bli en våldsam expansion av bilförsäljningarna
detta år. Finansministerns
uppmaning till lönemarknadens parter
om återhållsamhet föreföll att följas i
början av avtalsförhandlingarna, men tyvärr
gick det inte på samma sätt i fortsättningen,
utan höjningarna gick upp
emot 10 procent. Där har vi givetvis en
av huvudorsakerna till det efterfrågeöverskott
på en miljard kronor som vi
nu på något sätt måste neutralisera.

Det är självfallet att man kan diskutera
orsakerna till att detta läge har uppkommit.
Vi blir ofta klandrade från högerns
och folkpartiets sida därför att vi
för en politik som inte är gynnsam för
företagsamheten. Vi har genomfört investeringsavgifter,
vi har begränsat avskrivningsrätten
och vi har kommit med
skatteförslag som inte är så gynnsamma
o. s. v. Detta vill oppositionen påstå leder
till att företagen inte vill investera,
inte vill ta risker, och det har blivit en
synnerligen allvarlig utveckling för vårt
land. Men det är rätt märkligt att problemet
i dag är att företagen expanderar så
våldsamt, att vi bär alla svårigheter att
kunna hålla det inom rimliga proportioner.
Våra investeringar måste alltid slå
i relation till produktionen, och det är
detta som inte vill stämma numera, utan
företagen vill expandera alltför mycket.

Det är samma förhållande, om jag tar
byggnadsverksamheten. Här klagar man
på bostadsbrist, och det är väl på sitt
sätt berättigat, men det har aldrig byggts
så mycket som nu. Skulle man bygga ännu
mera, då skulle vi råka ut för ännu

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

större svårigheter också där. Vi har full
sysselsättning, och var skall vi egentligen
i så fall kunna ta ytterligare arbetare?
Det finns inga möjligheter att få
sådana utan att ställa till med en ännu
mera överfull sysselsättning med åtföljande
löneglidningar och en köpkraft
som är större än vi har varor till, och
därmed är vi inne i ytterligare svårigheter.

Man skulle faktiskt också vilja fråga
oppositionen om ännu en sak. Vi har de
senaste åren haft en produktionsökning
på tre, fyra upp till fem procent. Det viktigaste
är ju dock hur stark produktionsökning
vi har. Är denna för liten? Skulle
man med en annan politik kunnat nå
upp till sex, sju, åtta eller kanske tio
procents produktionsökning? Jag har inte
hört detta påstås, men konsekvensen
måste väl av den kritik som nu riktas
mot vår politik, främst med avseende på
företagsamheten, bli att man menar att
vi har en alltför ringa produktionsökning.

Som helhetsintryck får man nog säga
att oppositionen har totalt felkarakteriserat
läget.

Vi har nu beslutat och genomfört en
räntehöjning. Beträffande övriga åtgärder
har man också ofta sagt att vi vidtar
dem för sent. När vi den 9 februari, tror
jag det var, diskuterade investeringsavgift
och bilaccis fick vi emellertid höra
att vi var alldeles för tidigt ute. Det fanns
inte alls anledning att vidta så hårda åtgärder.

Det finns givetvis olika möjligheter att
bemästra den nuvarande situationen.
Man har diskuterat om tvångssparande,
och detta hade säkerligen vissa fördelar,
men olägenheterna, främst kanske av
psykologisk art, var dock så stora, att vi
i vårt parti föredrog att inte acceptera
den åtgärden.

Det har tidigare betonats, och jag vill
understryka det ytterligare, att när vi
nu vidtagit en räntehöjning, skall inte
oppositionspartierna på något sätt göra
sig några förhoppningar om att vi accepterat
en högräntepolitik. Vi har inte
accepterat högräntepartiernas politik,
utan vi har den bestämda uppfattningen

att vi, så snart det finns möjligheter,
skall återgå till en som vi anser mera
normal ränta.

Det har också diskuterats, hur denna
räntehöjning skall komma att utfalla,
vem som skall bära de svårigheter som
uppstår. Jag vill här principiellt säga
att räntehöjningen i största möjliga utsträckning
bör slå igenom också i priserna.
När vi diskuterar jordbruket, vill
jag säga att jag anser att den frågan inte
är slutbehandlad, utan också därvidlag
bör det diskuteras, i vilken mån räntehöjningen
skall slås ut på konsumentpriserna.

Herr Eriksson talade om jordbrukets
priser. Den saken bör kanske ses i relation
till att lantarbetarna har varit och
fortfarande är en av de absoluta låglönegrupperna.
Man måste säga att den
höjning, som skedde för dem, var berättigad.
Dessutom bör man påpeka att
jordbruket ingalunda fick kompensation
för allting utan, som herr Werner anförde,
var det ett par hundra miljoner
kronor som inte blev kompenserade.

Även i fråga om bostäderna bör väl
räntehöjningen få slå igenom, såsom också
är förutsett, låt vara med vissa modifikationer.

Utöver en höjning av företagsbeskattningen
har enligt vad som meddelades
av statsministern inga flera åtgärder
planerats. Jag skulle dock ha önskat att
man i ett fall hade vidtagit ytterligare
en åtgärd. Det gäller faktiskt ett tvångssparande.
Det är inte så populärt att
tala för ett sådant men jag vågar faktiskt
säga att för ogifta ungdomar mellan
15 och 25 år borde man inte ha dragit
sig för att införa ett tvångssparande.
Det kan låta märkligt att jag som ofta
talar för ungdomens sak vill föreslå något
sådant. Jag tror dock att för de unga
själva skulle detta också vara till nytta
när de kommer till den tidpunkt, då
de vill gifta sig, skall sätta bo eller uppnått
25 år. Då kan de unga vara tacksamma
för att man ålagt dem att spara
en del av de ofta rätt goda inkomster,
som de har i den angivna åldern.

Det är svårt att få några faktiska siffror
i fråga om sparandet. Men en uppgift

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

i ett bankoutskottsutlåtande för ett par
år sedan visade, hur det synliga sparandet
utvecklats. Därvid konstaterades,
att det hade ökat med varje år.

När nu bland annat herr Wehtje säger,
att regeringspartierna inte har varit
intresserade av att på något sätt
uppmuntra sparandet, kan man knappast
påstå att det är fullt korrekt att uttrycka
saken på det sättet.

1944 års allmänna skattekommitté
framlade år 1947 ett förslag till sparpremiering,
men detta förslag har liksom
andra förslag varit av den art, att
man inte gärna har kunnat genomföra
det.

År 1951 utarbetades ett förslag inom
finansdepartementet. Också detta förslag
sändes ut på remiss. Då var det så många
remissinstanser som ställde sig tveksamma
eller avvisande att förslaget inte föranledde
någon ytterligare åtgärd. Till
den grupp, som var tveksamma, hörde
riksräkenskapsverket, konjunkturinstitutet,
riksskattenämnden, riksgäldsfullmäktige,
Svenska sparbanksföreningen,
Svenska jordbrukskreditkassan och Sveriges
lantbruksförbund. Det fanns emellertid
också klart avstyrkande uttalanden.
Sådana gjordes av bland andra Sveriges
industriförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Kooperativa
förbundet och Svenska arbetsgivareföreningen.
Det var alltså inte så uppmuntrande
för regeringen att ta del av remissvaren
från bland annat organisationer
som står både herr Wehtje och herr
Ewerlöf nära.

Jag tror inte att uppmuntrandet av
det frivilliga sparandet leder till stora
resultat, men jag anser att vi givetvis
bör pröva denna väg.

Jag kanske skall sluta, herr talman,
med att säga att i dagens situation är
det väl närmast så, att i idyllen Sverige
diskuterar vi om att det har kommit en
miljard kronor för mycket i omlopp
bland medborgarna och att detta belopp
på något sätt bör neutraliseras. Vi kan
konstatera att produktionen stegrats
starkt. Vi har hög levnadsstandard och
full sysselsättning, och därför iir man
kanske litet förvånad över de försök att

skapa en uppjagad stämning som kanske
inte framkommit här i dag, men så mycket
mer i den s. k. oppositionspressen.

Även om jag inte ställer så stora förhoppningar
på sparpremieringen, är det
väl ingen anledning för någon här i dag
att inte ansluta sig till yrkandet om remiss
av propositionen 193 till vederbörande
utskott.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag har vid denna sena
tidpunkt av debatten inga nya synpunkter
att komma med, men jag skulle gärna
vilja komplettera en del av det som
har framförts tidigare.

Först skulle jag då vilja fråga: Vad är
det egentligen för besvärligheter som vi
har råkat i? Vilka kategorier av medborgare
drabbas hårdast av inflationen,
och vilka är de mest utpräglade nackdelarna
av en mer eller mindre inflationsbetonad
utveckling?

Man får då till en början konstatera,
att det finns en kategori som, om vi skulle
få flera inflationsintermezzon av någon
betydelse, måste kräva ett skydd i
någon form. Det är de pensionärer som
inte har värdebeständiga pensioner.
Denna kategori av medborgare råkar i ett
läge som för vissa av dem kan bli rent
förtvivlat. Dem kan man ju inte — vilket
man kan göra när det gäller övriga
sparare och försäkringstagare — trösta
med att de får tillgodogöra sig den inflatoriskt
betonade konjunkturens fulla
sysselsättning och därmed i någon mån
kompenseras för de förluster som orsakas
av den bristande värdebeständigheten.

I fråga om exportindustriens ställning
kan det sägas, att vi ännu inte bar kommit
i det läget, att vår prisskruv har
nått upp till taket. Om den skulle göra
det och vi skulle få ett konstnadsläge,
som omöjliggör för oss att konkurrera
på världsmarknaden, blir detta en absolut
spärr. Då hjälper det inte vad vi
tycker är behagligt eller obehagligt. Då
har vi bara eu sak alt göra: att skruva
ned kostnaderna. Men dithän har vi inte
hunnit, och man kan väl inte heller

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

göra gällande, att någon egentlig desorganisation
har blivit följden av utvecklingen.
Detta får emellertid inte leda till
att man är alltför trankil och säger: »Låt
det bara rulla! Så länge det inte kan påvisas
några större vådor, behöver vi inte
göra några ingripanden.» Jag tillhör
dem som menar att det — såsom herr
förste vice talmannen uttryckte saken —
är bättre att försöka stämma i bäcken
än i ån och att man bör försöka eliminera
de nackdelar som den fulla sysselsättningen
för med sig. Detta spörsmål
leder till en diskussion, i vilken det
måste framkomma åtskilligt delade meningar
om vilka metoder som bör komma
till användning.

Jag tillhör dem som är glada över att
regeringen nu har använt räntevapnet,
inte därför att jag har någon övertro på
effekten av detta vapen, men därför att
man, om inte annat, kan experimentellt
få en bild av hur det verkar och kan
få resonemanget om räntans utomordentliga
värde och betydelse praktiskt
belyst. Några är rädda för att räntevapnet
blir för hårdhänt, andra är mindre
rädda. Vi får nu en åskådningsundervisning
som säger oss, på vilket sätt
man genom att tillgripa räntan kan medverka
till att dämpa vad som sannolikt
är en överfull sysselsättning för ögonblicket.
Emellertid skulle det vara fåvitskt
att tro, att det räcker med bara
den åtgärden. Får jag se det hela ur dessa
synpunkter skulle jag vilja understryka,
att den fulla sysselsättningen är eftersträvansvärd
både för löntagare och
för företagare. Våra snabba framsteg när
det gäller produktiviteten kan ingen vara
annat än glad över. Men man frågar
sig vilket det här är väsentligast att slå
vakt om. Skall vi ha en så kraftig dämpning,
att en hel del av framstegstakten
går förlorad, då vi som primär riktpunkt
uteslutande uppställer ett bevarande av
penningvärdet? Eller skall vi ta vissa
risker när det gäller penningvärdet i
syfte att kunna hålla framstegstakten?

Där kommer man in på frågan, om
det över huvud taget är nödvändigt att
ta alltför stora risker. Vad är det vi kan
göra, när vi kommer till en mycket

högt uppdriven sysselsättningsgrad? Vi
har då att välja mellan att dämpa den
eller att låta den medföra sådana överslag,
som den nu har gjort bl. a. i form
av ett köpkraftsöverskott, och sedan frysa
ned detta köpkraftsöverskott. Det är
naturligt, om löntagarna säger, att de
för sin del hellre ser att man företar
denna frysningsprocess på ett tidigare
stadium än när de fått pengarna i handom;
de vill hellre ha en dämpning som
stämmer i bäcken än att det hela får
rusa i väg och man kommer i efterhand
med frysningsåtgärderna. Om man emellertid
inte kan företa en sådan uppdämning
utan risker för arbetslöshet, då får
vi sätta oss ned och resonera, om det
inte skall vara möjligt att finna några
modifikationer. Och därmed kommer
man in på problemet om olika syn på
fördelningen av produktionsresultatet.

Vi har näringsgrenar som ger gott resultat,
t. ex. verkstadsindustrien och
skogsindustrierna, vilka kan betala mera
åt löntagarna. Det går emellertid inte
i dagens läge, och kommer antagligen
inte att gå i framtiden heller, att säga
till de mindre väl ställda industriernas
löntagargrupper, att de får finna sig i
att man tar ut mera endast på de områden,
som visar överskott och vinster,
men låter bli att göra det på andra områden,
om de vet att de genom prisstegringar
kan dra till sig en del av de vinster
som företagarna och de anställda i de
mera gynnade näringsgrenarna kommit
i åtnjutande av. Det senare är faktiskt
vad som skett på hemmamarknadsindustriernas
område, när man genom prisgenomslag
tar ifrån importindustriens
företagare och dess löntagare en del av
vad de kunnat få tack vare den industriens
större lönsamhet. Denna önskan
om en jämnare fördelning av det totala
resultatet kommer alltid att finnas, och
strävandena i denna riktning kommer
alltid att göra sig gällande.

Jag tror inte, som herr Elofsson i Vä,
att det skulle ha varit möjligt att genomföra
ett pris- och lönestopp i höstas. Det
är praktiskt taget endast på en punkt jag
har samma uppfattning som han; jag
tror han har rätt, när han säger, att det

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

skulle innebära något av en orkeslöshet,
om vi inte här i landet med våra
förutsättningar skulle kunna lösa frågan
om den fulla sysselsättningen och penningvärdesbeständigheten.
Den frågan är
inte löst, men är det därför sagt att vi
skall kunna finna en lösning så småningom,
om statsmakterna, företagarna och
löntagarna inom sina olika områden gör
bemödanden att tillsammans uppnå en
balans? Alla måste ju vara ytterst intresserade
av att hjulen snurrar så
mycket som möjligt, att produktiviteten
är den högsta tänkbara. Detta samfällda
intresse borde väl kunna medföra, att
man också gjorde en ansträngning i syfte
att klara frågan om penningvärdets
bevarande.

Jag tror att man har en smula överdrivit
själva förloppet, när man sagt
att det framför allt är lönerörelserna
som föranlett den inflationistiska utvecklingen.
Med detta resonemang, utsträckt
till sin yttersta konsekvens, skulle man
kunna säga, att de grupper, som i år
har fått den största lönehöjningen, bär
den största skulden till det läge vi råkat
i. Men är det så? Nej, ty dessa grupper
har under en följd av år släpat efter,
och vad som skett är i själva verket att
de fått en utjämning i förhållande till
närmast föregående år. Jag tror att man
får se saken på längre sikt och försöka
komma till en avvägning av det som tas
ut under en längre period. Även om jag
vet att det är svårt, måste man söka komma
till en »konvention» mellan grupperna.
Det kan ju inte få fortgå med en ständig
inkomststrid mellan grupperna, där
varje grupp i ett läge med full sysselsättning
söker förbättra sin relativa ställning
varje gång det är fråga om prisuppgörelser
eller löneuppgörelser. Jag tycker
för min del, att det inte behövde vara
alldeles otänkbart att exempelvis arbetsmarknadens
organisationer och varför
inte även andra intressegrupper allvarligt
satte sig ned och började diskutera
frågan om vad som kan göras som
komplement till de åtgärder som vidtages
från statsmakternas sida. Statsmakternas
åtgärder måste dock vara av allra
största betydelse i sammanhanget, inte

minst när det gäller både den privata
och den offentliga sektorns investeringspolitik,
eftersom vi har att göra med en
konkurrens mellan konsumenterna—-löntagarna
och investerarna—företagarna om
hur mycket som skall konsumeras vid
en viss tidpunkt och hur mycket som
skall investeras för att åstadkomma förbättrade
framtida konsumtionsmöjligheter.

Herr talman! Jag är glad åt vad herr
Wehtje sade om att man inte skulle
överdriva svårigheterna, och jag har en
känsla av att vi med den diskussion,
som har förts här i dag, har givit uttryck
för en mera positiv vilja till samverkan
i syfte att klara upp problemen.
Jag tror på möjligheten att i det långa
loppet komma till en hygglig lösning av
problemet att hålla en full sysselsättning
samtidigt med bevarandet av ett
relativt beständigt penningvärde, genom
att man tillgodogör sig erfarenheter om
den ena och andra metodens verkan.
En lösning av problemet måste betraktas
såsom utomordentligt viktig framför
allt ur deras synpunkt, som har att falla
tillbaka på sina arbetsinsatser som enda
inkomstmöjlighet.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! En del av talarna i denna
debatt har tagit upp frågan om det
höga kostnadsläget till behandling och
framhållit de svårigheter, som finns att
konkurrera utomlands, och hänvisat till
att lönenivån omöjliggör konkurrens i
många fall.

Jag finner det angeläget att understryka,
att man icke utan reservation skall
sammankoppla konkurrensförmågan
utomlands med lönenivån inom landet,
ty lönenivån är icke ensam utslagsgivande
för kostnadsläget på de produkter
som tillverkas. Om det skulle vara
lönenivån, som ensam fällde utslaget,
skulle svårigheterna för den svenska industrien
ha varit större än vad fallet
varit hittills under efterkrigsåren, och
enligt min mening har det högre svenska
löneläget ännu icke varit en avgörande
faktor för möjligheten att kon -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

kurrera utomlands. Svårigheterna för
den svenska exporten att komma in på
andra marknader har i huvudsak varit
beroende av handelspolitiska hinder.
Där märks särskilt valutabristen i många
av de länder, dit den svenska exporten
brukar gå och bör gå. Vidare har vi tullnivån
och den subventionspolitik, som
en del länder har drivit ganska långt,
och det finns ett kreditsystem ute i de
stora industriländerna, som gör att små
exportländer som vårt land på många
områden kommer i en svår ställning.

Jag vill alltså understryka, att man
inte bör göra alltför stor affär av den
uppfattningen att den svenska exporten
hindras på grund av kostnadsläget till
följd av lönernas höjd. Det är för övrigt
på det sättet, att lönenivån i många andra
länder, med vilka vi konkurrerar, utvecklats
i lika rask takt som här, och jag
tror rent allmänt sett inte att vi behöver
befara ökade svårigheter därvidlag i
förhållande till det läge, vari vi för närvarande
befinner oss.

Här har talats om penningvärdet, och
man har även berört frågan om ansvaret
för penningvärdet. Jag har tidigare i
olika sammanhang sagt, att enligt min
mening kan i ett samhälle som vårt inga
grupper frånkänna sig ansvaret för penningvärdet.
De stora organisationerna
har skyldighet att ikläda sig det ansvar,
som svarar mot organisationens betydelse.
Den fackliga lönepolitiken under
årens lopp är ju också ett bevis för att
organisationerna har tagit sin del av ansvaret
för utvecklingen av penningvärdet
inom landet. Men det är klart att
man kan komma in i situationer sådana
som den vi har varit inne i nu, då
olika grupper ställer ganska långtgående
anspråk, ty den utveckling, som vi
har varit med om senaste året, har inneburit
en förskjutning i löneläget. Detta
har medfört ett kompensationskrav, som
har varit begripligt, även om det har
riskerat att äventyra den ekonomiska balansen
inom landet.

Jag vill också understryka, att om
man skall tala om ansvarsfördelning när
det gäller utvecklingen inom landet,
måste också industrien för sin del ta

en tillräcklig del av detta ansvar. När
man nu ofta från industriens sida anklagar
löneorganisationerna för att ha ställt
för stora anspråk och genomfört för
stora lönehöjningar, bör man ha klart
för sig att man inte heller inom näringslivet
är alltför blygsam när det gäller
utdelningar på aktiekapitalet, en utveckling
som ständigt fortgått och som vi säkerligen
kommer att få uppleva en fortsättning
på även under innevarande år
och kanske också under nästa år.

I sin helhet, när det gäller läget över
huvud taget inom landet och även när
det gäller det industriella läget är situationen
ganska gynnsam. Vi har ett näringsliv
som arbetar för högtryck och
en export som ökar och skulle kunna
öka ännu mer, om inte möjligheterna begränsades
av brist på arbetskraft. Den
industrigren, som jag själv representerar,
skulle säkert i dag, även om den
inte efterfrågar mer än omkring 5 000
man, kunna sysselsätta 10 000 man omedelbart
och därmed också få en större
produktion än vad som är möjligt med
nuvarande arbetarantal.

Utsikterna för innevarande år är ganska
gynnsamma från industriens synpunkt.
Jag skulle tro att knappast någon
gång företrädarna för svensk industri
har ställt så stora förhoppningar
på framtiden som de gör just för närvarande.
Vi skall komma ihåg, att svensk
industri i allmänhet är väl utvecklad
och har en ställning, som möjliggör konkurrens
med många andra länder, ett
förhållande som vi på arbetarsidan har
all anledning att vara tillfredsställda
med. Vi önskar naturligtvis att industriens
utveckling därvidlag skall hålla
takten med vad som händer i andra
länder. Säkerligen kommer vi att få uppleva
en kraftig utveckling hädanefter,
ty utvecklingstakten, tekniskt och även
i övriga avseenden, är för närvarande
mycket stark och stegras undan för undan.
Det skulle inte förvåna mig, om vi
om några år kommer att kunna konstatera,
att utvecklingen inom näringslivet
har gått hastigare än vad vi i dag gör
oss en föreställning om. De tekniska
upptäckterna och de nya möjligheter,

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

som ställts till människornas förfogande,
kommer säkerligen att innebära en
ökad utvecklingstakt inom det svenska
näringslivet och därmed möjligheter att
skapa en större mängd produkter, som
sedan skall kunna utnyttjas i det gemensamma
folkhushållet.

De svårigheter, som vi har ställts inför
just nu, har skildrats av flera talare.
Jag skall inte närmare gå in därpå. Jag
vill bara för min del säga, att om vi inte
vidtager de åtgärder, som nu har rekommenderats
och som är nödvändiga,
skulle vi naturligtvis mycket väl snart
kunna komma i den situationen, att vi
för att tillgodose den köpkraft, som nu
finns och kommer att finnas, måste öka
importen i sådan grad, att den valutareserv,
som nu finns och som redan den
är för liten, kommer att minskas ytterligare.
Ur de synpunkter som jag företräder
vore det inte en utveckling att rekommendera.
Vi kan komma i ett tidsläge
— vi vet ingenting därom nu, men
vi bör räkna med det — där vi bättre
behöver utnyttja vår valutareserv än vi
behöver just för dagen. Det vore då utan
tvekan en oklok politik att i den nuvarande
situationen förbruka den reserv av
valutor som finns. En dylik åtgärd vill
jag för min del inte vara med om att
rekommendera.

Det finns, när det gäller Sveriges förhållande
till utlandet på det handelspolitiska
området, många bekymmer, som
bär tendens att öka i stället för att
minska. Jag vill erinra om vårt handelspolitiska
läge i förhållande till Västtyskland
— vi riskerar ju under innevarande
år att få ett importöverskott, representerande
ett värde av i runt tal en miljard
kronor. Det är ett problem som vi
inte utan vidare kan skjuta ifrån oss.
Samtidigt vill vi givetvis bibehålla den
frihet i handeln, som har åstadkommits
under senare år. Jag ifrågasätter
dock, om man i längden kan undgå att,
när det gäller våra handelspolitiska förbindelser
med Västtyskland, försöka
pressa denna vår handelspartner till alt
bedriva en liberalare importpolitik i
förhållande till Sverige än nu. Visserligen
har vi en frilistning, som sträcker

sig mycket långt, men det finns andra
medel som man utnyttjar för att hålla
de svenska varorna borta och som gör
att vi kommit i en så ofördelaktig balans
när det gäller vårt varuutbyte med
Västtyskland.

Jag vill till det som sagts här av tidigare
talare i fråga om de av regeringen
rekommenderade åtgärderna framhålla,
att det skulle utan tvekan ha varit den
bästa lösningen i dagens situation, om
man kunnat genomföra ett obligatoriskt
sparande. Det skulle senare ha visat sig
vara en välbetänkt åtgärd och skulle inte
ha drabbat de små inkomsttagarna så
synnerligen hårt. Jag vill erinra om att
det förslag till obligatoriskt sparande,
som framlades men sedan föll, skulle
för en person med genomsnittlig industriarbetarlön
ha inneburit ett sparande
på mellan 4 och 5 kronor i veckan. Säkerligen
hade det varit överkomligt för
var och en. Men av den propaganda och
tidningsagitation, som uppstod omkring
förslaget, fick många människor föreställningen,
att det gällde ett tvångssparande,
som inte motsvarade tio procent
av skatten, utan tio procent av inkomsten.
Det var självklart att många
människor i en sådan situation tyckte
att förslaget var orimligt och oantagbart.

Vi har nu i stället fått en räntestegring.
Det är klart att den kan medföra
många problem, som i dag ej ens kan
överblickas. Jag vill för min del understryka,
att om räntestegringen skulle leda
fram till arbetslöshet, måste vi nog
inom den svenska fackföreningsrörelsen
säga, att då måste en ändring komma till
stånd på den punkten. Vilken ekonomisk
politik vi än väljer att föra, får vi icke
föra en ekonomisk politik som skapar
arbetslöshet. Vi vill icke rekommendera
en överfull sysselsättning. Svårigheten är
naturligtvis alltid att balansera på den
fulla sysselsättningens gräns, så att människor,
som vid och kan arbeta, även
har sysselsättning. Men det får inte gå
dithän, att man genom en ändrad ekonomisk
politik skapar arbetslöshet, även
om den skulle vara begränsad. Jag utgår
ifrån afl man också inom regeringen är

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

fullt på det klara med att de nu genomförda
åtgärderna icke får medföra sådana
verkningar.

Den propaganda — om jag får uttrycka
mig på det sättet — för en räntehöjning,
som under lång tid har förts i den
borgerliga pressen, har utan tvekan varit
av sådan art, att många människor
så småningom fallit för den Jag har gjort
den erfarenheten att man inom företagarvärlden,
således även bland småföretagen,
allmänt har accepterat den tankegången
att vi skall ha en räntestegring.
Nu kommer det emellertid att visa sig,
och jag har redan fått bevis härför, att
de, som känner sig hårdast drabbade av
räntestegringen, är företagarna inom
hantverk och småindustri. Företrädare
för dessa industrier har ideligen i både
officiella och inofficiella sammanhang
propagerat för användande av räntevapnet
som ett medel när det gäller att sköta
samhällsekonomien. Det skall nu bli
intressant att se, på vilket sätt man från
det hållet inför sina egna skall argumentera
för den förändring, som har
skett och som utan tvekan kommer att
innebära, att många småföretag inom
hantverk och småindustri kommer att
ställas inför svårigheter av en art som
de under lång tid inte har behövt möta.

Den utveckling, som vi nu närmast
står inför, kommer naturligtvis att innebära
vissa svårigheter, även om framtidsutsikterna
på längre sikt enligt min
mening ter sig ganska förhoppningsfulla.
Den närliggande utvecklingen med en
prisstegring är naturligtvis aldrig välkommen,
ty prisstegringar kommer naturligtvis
alltid att mottas med missnöje
från konsumenternas sida.

Den penningvärdeförsämring som nu
sker, är naturligtvis beklaglig. Den skulle
kunna vara farlig, om den begränsades
till enbart vårt land. Den penningvärdeförsämring,
som vi kan konstatera
äger rum i vårt land, sker emellertid
även i andra länder. Om ungefär samma
penningvärdeförsämring som hos oss
sker runt omkring oss i våra konkurrentländer,
försämras givetvis inte vårt
relativa konkurrensläge på samma sätt
som om den utvecklingen vore begrän -

sad enbart till vårt land. Sedan 1953 bär
prisstegringen i flertalet europeiska länder
faktiskt varit starkare än den har
varit hos oss. Sverige tillhör för övrigt,
om vi går tillbaka bara två år i tiden,
de länder som haft den lägsta prisstegringen.
Högre på prisstegringskurvan ligger
därvidlag Schweiz, Belgien, Frankrike,
Storbritannien o. s. v. Men ändå är
naturligtvis den penningvärdeförsämring,
som sker, beklaglig, och det är angeläget
att försöka hålla den inom en
så begränsad ram som möjligt, vilket
också är meningen med den politik som
regeringen nu avser att föra.

Jag vill slutligen, herr talman, framhålla,
att om man ser utvecklingen ur
löntagarnas synpunkt, önskar löntagarna
givetvis för framtiden en förbättrad
standard både materiellt och kulturellt.
Vi hoppas och tror att det skall vara
möjligt att få en sådan utveckling. För
egen del har jag ingen anledning att
tvivla på möjligheterna därvidlag. Med
den gynnsamma utveckling, som präglar
det svenska produktionslivet, bör det vara
möjligt att ge de svenska medborgarna
en bättre både materiell och kulturell
standard. En annan sak är att vi gärna
vill ta ut standardförbättringen i litet
hastigare takt än underlaget växer. Men
det är ett förhållande som vi har sett
exempel på förut och som skapar de
problem som vi i dag har att diskutera
i detta hus.

För löntagarna finns det naturligtvis
många väsentliga önskemål om förbättringar
för framtiden. Även jag vill understryka,
att vi inom den svenska fackföreningsrörelsen
inte längre betraktar
en ordnad tjänstepensionering som ett
alltför avlägset mål. Vi hoppas och tror
att det skall vara möjligt att realisera
detta krav under de närmaste åren och
därmed lägga grunden till ordnad försörjning
för de överåriga i det svenska
näringslivet.

Utvecklingen inom industrien på ett
annat område går för övrigt i så hastig
takt, att det alltmer tränger sig fram
inte bara önskvärdheten utan även nödvändigheten
av att få till stånd en förkortning
av arbetstiden. Den förslitning

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

av människomaterialet, som nu sker på
många håll inom svenskt näringsliv, har
ökat i takt undan för undan och måste
i längden kompenseras på något sätt.
Den utväg, som då träder i förgrunden,
är ökad fritid. Vi hoppas att den utveckling,
som vi tror kommer att äga rum,
skall möjliggöra både en lösning av tjänstepensioneringen
och ett genomförande
av en generell arbetstidsförkortning, även
om det genomförandet måste ske successivt
för att icke äventyra den materiella
standard, som redan finns.

Jag har, herr talman, med detta velat
ytterligare understryka en del av de synpunkter,
som redan framhållits, och även
framhäva vad som kan betraktas såsom
representativt för synpunkter och tankar,
som finns inom löntagarnas led och
inom deras organisationer.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är ett par uppgifter,
som herr Geijer lämnade i sitt anförande,
som jag skulle vilja säga några ord
om. Det kanske ställer en del av hans
bedömningar i en annan dager.

Givetvis är vår rörelsefrihet på främmande
marknader begränsad av importrestriktioner
och andra handelshinder,
men, såsom herr Geijer själv framhöll,
spelar självfallet också kostnadsnivån
en stor roll. Herr Geijer gick ut
endast från eu jämförelse av lönenivåerna
och sade, att man fick ta med i beräkningen
att lönerna utomlands kommer
att röra sig uppåt, och då kanske i
en ännnu snabbare takt än här.

Det är emellertid en faktor till, som
man måste ta med i beräkningen, och det
är i vilken mån produktionen per arbetstimme
ökar. Jag har uppgifter om
utvecklingen från år 1948 till år 1953,
som visar att Sverige därvidlag ligger
sämst till. Våra kostnader per produktenhet
har stigit med 37 procent under
denna korta tid. Vi överträffas endast
av det relativt svagt ställda Frankrike.
Annars ligger alla europeiska länder före
oss. Fn av våra största konkurrenter
har under denna tid kunnat konstatera
en stegring av arbetskostnaderna med 2

5 Forsla kammarens protokoll 19ÖÖ. Nr 10

procent, medan vi som sagt har en stegring
med 37 procent.

Jag vill också lämna en uppgift angående
utdelningspolitiken hos de svenska
aktiebolagen. Jag tror det var de
börsnoterade företagen, som jag såg en
uppgift om, och den visar, att medan
från tiden före kriget reallönerna för en
svensk manlig arbetare har stigit med
160 procent, så rör sig ökningen i realinkomsten
för en svensk aktieägare knappast
om 100 procent.

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Wehtjes anförande framhålla,
att produktionen per arbetstimme givetvis
måste stiga kraftigare i länder, som
på grund av kriget har fått sin produktionsapparat
sönderslagen och som börjat
från en helt annan utgångspunkt än
vad Sverige gjorde när kriget var slut.
Ett faktum, som man inte kommer ifrån,
är att den svenska industrien •—• och det
hälsar jag med största tillfredsställelse
— har visat sig kunna konkurrera med
utlandet trots det kostnadsläge vi har i
vårt land.

Herr Wehtje liksom jag själv var bara
för en vecka sedan med på ett sammanträde,
där man just diskuterade exportutsikterna
för en del av det svenska
näringslivet. Vid det sammanträdet kunde
jag konstatera, att de klagomål, som
ifrågavarande industri vid det tillfället
hade att framföra, var ganska begränsade
och i själva verket var ett gott uttryck
för det ganska goda läge, som just
nu råder inom svensk industri.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag medger att det är svårt att
göra beräkningar, som är klart vägledande,
men de säger ju ändå en del. Det
är stor skillnad på en kostnadsstegring
med 2 procent och en med 37 procent,
som vi själva bär i jämförelse med våra
största konkurrenter.

Herr Geijer uttalade den förhoppningen,
att utvecklingstakten inom vår sven -

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

ska industri skall fortsätta. Det hoppas
jag också. Men jag har förut i debatten
i dag sagt, att förutsättningen härför är
att vi skall fortsätta att rationalisera och
att söka hålla vår produktionsapparat på
toppen. Jag har uttryckt mycket starka
farhågor för att så inte kommer att bli
fallet med de ökade belastningar, som
i olika former läggs på vår industri.

Herr Geijer är ju en vittberest man,
och på det sammanträde, som han refererade
till, redogjordes också för vilken
oerhörd utveckling som äger rum
på det tekniska området och vilka stora
kapitalanspråk, som år efter år kommer
att ställas i alltmer ökad utsträckning.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag har aldrig brukat
blanda mig i ekonomiska debatter. Jag
har för min egen del känt det utomordentligt
svårt att bedöma dessa saker,
att över huvud taget siffermässigt hålla
ihop alla beräkningar om räntor, subventioner,
skatter och allt vad det är,
och ännu svårare har det synts mig
att bedöma de psykologiska faktorer,
som vid dylika beräkningar är att la i
betraktande.

Jag har därför känt en stor beundran
för dem som varit i stånd att i dessa
hänseenden gå med säkrare steg. Men
det har, som sagt, varit en beundran på
avstånd! Jag kan ju inte neka till att
under årens lopp har det ibland hänt, då
jag har jämfört mig själv med de insiktsfulla,
att den gamla sagan om kejsarens
nya kläder har runnit mig i minnet.
Och jag kan inte säga annat än att
under de veckor, som nu har gått, då
man har sett funderingarna hagla i pressen
och på andra håll, har jag tyckt
mig märka att avståndet mellan de okunniga
och de insiktsfulla minskat en liten
smula.

Jag skall dock inte, herr talman, försöka
mig på någon ekonomisk diskussion.
Men jag gör ständigt den reflexionen,
att de ekonomiska frågorna ändå
förtjänar att någon gång ses ur litet
andra synpunkter än de strikt ekonomiska,
kanske också ur sådana synpunkter

som särskilt faller sig naturliga för
mig.

En iakttagelse som man gör är ju, att
vi under inflytande av den förda ekonomiska
politiken faktiskt har glidit in
i helt nya samhällsformer, former som
för en historiker — och det är naturligt
för mig att anlägga den synpunkten •—
ter sig såsom någonting fullständigt nytt.
Och det kan inte förnekas, att förändringarna
framstått på ett särskilt dramatiskt
sätt under den förvirrade politiska
kris, som vi nu har upplevat och
som utan tvivel kommer att gå till historien.

Vad jag reflekterat över är, hur det
går till då man har den utgångspunkt,
som vi alla i princip ansluter oss till,
nämligen att man skall sträva efter full
sysselsättning för vårt folk, men ständigt
måste se den med målsättningen förbundna
inflationsfaran i ögonen. Det förefaller
mig som om hela detta problem
framstått ur militära synpunkter, om jag
så får säga, för dem som lett politiken
i detta land. Man har haft att undan
för undan möta faror från olika håll,
och man har samlat en arsenal inte av
gamla, konventionella vapen —- alltså
ingripanden av det slag som tidigare förekom
— utan av nya, okonventionella
vapen av alla möjliga, förut okända typer,
att användas efter behov. Vidare
har man en skicklig generalstab, som
samlar informationer om var farorna
möter och gör upp mer eller mindre
genomtänkta planer om var man skall
gripa in. Och så huggs det in än här
och än där, allteftersom faran tycks
möta på det ena eller andra hållet.
Ibland gör man en hastig framryckning,
ibland drar man sig tillbaka. Och
under alla omständigheter kännetecknas
denna verksamhet av det som är utmärkande
för all krigföring, nämligen den
stora betydelse man tillägger överraskningsmomentet,
och vidare av en strävan
att så mycket man kan vilseleda
de krafter man har att kämpa med.

Om man nu ett ögonblick reflekterar
över hur en verksamhet av detta slag
skall te sig för dem som sitter i ledningen
— en sak som jag i och för sig

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

Kungl. proposition ang. premiering av frivilligt sparande

inte har anledning att tänka på — så
kan jag inte undgå att uttrycka vad jag
många gånger har tänkt: det är en fruktansvärd
situation herrarna befinner 6ig
i, med de förhoppningar de så småningom
intalat sig själva och ingjutit i
svenska folket, att det alltid blir möjligt
för statsmakten att på ett eller annat
sätt ställa allt till rätta i vår samhällsekonomi.
Denna föreställning leder
till att medborgarna ständigt och jämt
gör regeringen ansvarig för allt som sker.

Men man kan också se saken från de
enskilda människornas synpunkt, och
om man tänker litet tillbaka i tiden framstår
det såsom ett betydelsefullt faktum,
som jag vill stryka under även om det
är ganska självklart, att hela denna ordning
med ständigt nya ingrepp på olika
vägar medför att människorna får vänja
sig vid att alltid räkna med det opåräknade,
att befinna sig i en ständig oro
för vad som månde hända, för vad som
kan tillskyndas dem från regeringens och
statsmakternas sida.

Under sådana förhållanden kan man
inte undgå att tänka tillbaka på liuruledes
det tidigare har betraktats såsom
en självklar, grundläggande, allt överskuggande
uppgift för statsmakten att
trygga vad som förr i världen kallades
samhällsfriden, att åstadkomma trygghet
i människornas liv och leverne. Jag
nekar inte till att även den nutida politiken
försöker behjärta det trygghetskravet
genom att ekonomiskt ordna det så,
att ingen skall behöva råka i olycka,
utan över huvud taget få det hyggligt
ställt. Men den trygghet, som vi förr i
världen betraktade såsom grundvalen för
allt samhällsliv och som bestod däri,
att man levde under något så när beräkneliga
förhållanden och åtminstone
så till vida kunde se in i framtiden, den
tryggheten är nutidens människor förmenad.
T stället lever de under en ständig
alarmberedskap.

Man har anledning att framhålla detta
just med tanke på alla blixtangrepp i
olika riktningar under den gångna våren.
Det är ju inga särskilt olyckliga
förhållanden som drabbat vårt land just
nu och som skulle kunnat föranleda

denna stora oro. Vi skall därför, ärade
kammarledamöter, sätta oss in i att
denna ordning, med oavlåtliga, oroande,
ständigt växlande omgrupperingar och
omregleringar, måste vi räkna med såsom
en varaktig framtid för vårt folk
—- egentligen inte bara varaktig, ty i och
med att beräkningsmetoder o. s. v. blir
mera utstuderade, kommer det att ställas
allt större krav på ingripandenas rationalitet.

Jag menar bara att man bör ta med
detta i beräkningen. Det är en faktor av
betydelse, att folkets förhållande och
inställning till statsmakten har blivit så
helt annorlunda än förr. Det har betydelse
i olika riktningar. Det har naturligtvis
först och främst betydelse ur
rent ekonomisk synpunkt, därför att den
oavlåtliga oron hos människorna ju otvivelaktigt
är en ständig inflationsfara.
Men bortsett från detta ekonomiska sammanhang
har man att fråga sig: Är det
ett lyckligt förhållande över huvud taget
med denna ständiga osäkerhet?

Herr talman! Jag vidhåller att jag inte
har några ekonomiska recept att ge. Jag
har inte heller velat dra några andra
konsekvenser av vad jag har sagt än att
då vi nu har den samhällsordning, som
vi har och som vi har bringats att mer
eller mindre betrakta såsom den naturliga
och självklara, fastän den i så hög
grad är tidsbetingad, bör vi åtminstone
komma ihåg, att de företeelser jag här
sökt antyda innebär ett dilemma, som
man alltid måste ha för ögonen.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till bankoutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av de på föredragningslistan
upptagna, två gånger
bordlagda iirendena skulle uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Nr 16

Fredagen den 29 april 1955

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen och propositionen
nr 137 gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret
1955/56 under åttonde huvudtiteln,
avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1955/
56 till avsättning till fonden för idrottens
främjande;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till bidrag till vissa privatläroverk; nr

224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
rättsläkarstationer för budgetåret 1955/
56 m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till epilektikervården
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 227, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering av
vissa tjänster m. m.; och

nr 228, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt vissa personer.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Majrts
till kammaren överlämnade skrivelse nr
188, med återkallande av propositionen
nr 60, såvitt angår inhämtande av riksdagens
medgivande för Aktiebolaget Statens
skogsindustrier att förvärva aktierna
i Aktiebolaget Åry manufakturverk.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 525, av herr Nyström, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag; samt
nr 526, av herrar Arrhén och Magnusson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om socialhjälp,
m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ls
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hörselvårdens organisation
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds

Fredagen den 29 april 1955

Nr 16

proposition angående avtal rörande verksamheten
vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i
Korea;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298)
om provianteringsfrilager, m. m.;

nr 40, i anledning av väckt motion om
beräkningen av ortsavdrag för vissa
skattskyldiga; och

nr 41, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande av -

dragsrätten för periodiskt understöd till
studerande m. in.: samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
m. in., dels ock en i anledning av
propositionen väckt motion; och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i 17 § vägstadgan.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.35.

In fidem
Per Bergsten

Bilaga till första kammarens protokoll den 29 april 1955

Sammanfattning av nationalbudgetens kalkyler över tendenserna till efterfrågeöverskott
före den senaste skärpningen av den ekonomiska politiken

Efterfrågeökning Milj. kronor

...................................... 1800

...................................... 220

...................................... 460

...................................... 200

...................................... 360

...................................... 200

Summa efterfrågeökning 3 240

Tillgångsökning

Produktion ........................................................ 2 000

Import ............................................................ 400

Avdragspost med hänsyn till fjolårets lagerminskning, som innebar ett
extra tillskott till den löpande försörjningen under förra året och som i
kalkylerna förutsättes utebli i år ..................................—160

Privat konsumtion .........

Offentlig konsumtion .....

Privata investeringar .......

Offentliga investeringar
Export av varor och tjänster
Eftersträvad lagerökning . . .

Summa tillgångsökning 2 240
Efterfrågeöverskott 1 000

Nr 16

Tisdagen den 3 maj 1955

Tisdagen den 3 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 26 och
27 nästlidne april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

På grund av förestående resa till Nordamerika
anhåller undertecknad vördsamt
om ledighet från riksdagsarbetet från
och och med den 6 innevarande maj
till vårsessionens slut.

Stockholm den 3 maj 1955

Osc. Werner

Den begärda ledigheten beviljades.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 188, med återkallande av
propositionen nr 60, såvitt angår inhämtande
av riksdagens medgivande för
Aktiebolaget Statens skogsindustrier att
förvärva aktierna i Aktiebolaget Åry manufakturverk,
beslöts att skrivelsen skulle
hänvisas till jordbruksutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Nyströms motion, nr 525, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statens inlösen av Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösunds aktier i
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herrar Arrhén
och Magnusson väckta motionen, nr 526,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om socialhjälp, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 98—106, bevillningsutskottets
betänkanden nr 39—41
samt tredje lagutskottets utlåtanden nr
18 och 19.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition

nr 195, angående ändrad lönegradsplacering
för viss vård- och ekonomipersonal
m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Frankrike;

konstitutionsutskottets memorial nr 16,
angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:
nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
att främja rekryteringen till polisen
m. m.;

nr 108, i anledning av riksdagens år
1954 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser de statliga
avlöningsförfattningarna;

nr 109, i anledning av väckta motioner
om rätt till viss tjänstårsberäkning
för lärare vid statsunderstödda svenska
skolor i utlandet;

nr 110, i anledning av väckta motioner
om årlig livränta åt f. d. lokomotiveldaren
Axel Leonard Ekman;

nr 111, i anledning av väckt motion
om pension åt Hilda Fastrup; och

nr 112, i anledning av väckt motion
om ersättning till parkettläggaren S. E.
V. Jansson för skada uppkommen under
militärtjänstgöring; samt

första lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 5 § 1 mom. och 8 § lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket, dels ock i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Onsdagen den 4 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes och lades till handlingarna
följande telegrafiskt inkomna läkarintyg:

Gyljen 3/5 1955.

Riksdagens första kammare, Stockholm.

Riksdagsman Lars Erik Andersson,
Hedensbyn, sjukskriven 3/5—9/5 1955.

Provinsialläkaren, överkalix.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 195,
angående ändrad lönegradsplacering för
viss vård- och ekonomipersonal m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 3, konstitutionsutskottets
memorial nr 16, statsutskottets
utlåtanden nr 107—112 och första
lagutskottets utlåtande nr 32.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

90, i anledning av väckta motioner
om anslag till ett register till arbetet
Noraskogs arkiv;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till landsfogdarna
m. fl.;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till avlöningar till liäradsskrivarna
m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat It till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen av -

ser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 97, i anledning av väckt motion om
ändrad löneklassplacering för e. o. kansliskrivaren
vid Gotlands infanteriregemente
H. Svensson.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta
sig läkarundersökning

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
om översyn av gällande bestämmelser
rörande skyldighet för statstjänsteman
att underkasta sig läkarundersökning.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
163 i första kammaren av herr Osvald
in. fl. samt nr 437 i andra kammaren av
herr Hamrin m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam översyn av
gällande bestämmelser rörande skyldig -

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

hot för statstjänsteman att underkasta
sig läkarundersökning, varvid syftet borde
vara att skapa ökat rättsskydd för
den enskilde tjänstemannen, särskilt mot
skyldigheten att underkasta sig sinnesundersökning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 163 och II: 437,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en översyn av gällande bestämmelser
om skyldighet för statstjänsteman
att undergå läkarundersökning.

Reservation hade avgivits av herrar
Ahlkvist och Lindgren, vilka på anförda
skäl hemställt, att förevarande motioner
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Såsom framgår av förevarande
utskottsutlåtande föreligger det
enligt särskilda kungörelser skyldighet
för statstjänstemän ävensom andra grupper
i offentlig tjänst att under vissa förutsättningar
underkasta sig läkarundersökning.
Detta är sålunda fallet, om tjänstemannen
befinnes icke på tillfredsställande
sätt kunna fullgöra sin tjänst och
det synes sannolikt att anledningen härtill
är sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt
arbetsförmåga. Rätten att besluta om
läkarundersökning tillkommer vanligen
överordnad central myndighet. Då riksdagen
yttrade sig i anledning av nämnda
kungörelse, uttalades att denna bestämmelse
måste tillämpas med den varsamhet,
som var betingad av den ömtåliga
beskaffenheten av dessa frågor.

I de nu föreliggande motionerna gör
motionärerna gällande, att de myndigheter,
som haft att tillämpa dessa författningar,
under senare år icke iakttagit
den varsamhet, som 1934 års riksdag funnit
sig böra mana till. I motionerna
yrkas därför, att riksdagen måtte besluta
att anhålla om en skyndsam översyn
av gällande bestämmelser. Man gör
i det sammanhanget en antydan om att
beslutanderätten här icke bör tillkomma
den centrala myndigheten, utan nå -

got utomstående organ, exempelvis allmän
domstol. Som stöd för sitt yrkande
anför motionärerna ett par exempel, som
jag strax skall återkomma till.

Över motionerna har utskottet inhämtat
yttranden. Samtliga personalorganisationer
har sålunda blivit hörda, och vidare
har skolöverstyrelsen hörts.

Personalorganisationerna tillstyrker en
översyn av bestämmelserna. Om man närmare
granskar remissvaren, framgår det
emellertid ganska tydligt, att personalorganisationerna
bygger sin tillstyrkan
helt på de uppgifter som förekommer i
motionen. Sålunda säger Statstjänstemännens
riksförbund bl. a.: »Om ett frångående
av författningens anda skett eller
kunnat ske med stöd av nuvarande vaga
bestämmelser, måste detta väcka starka
betänkligheter och kan ur rättssäkerhetssynpunkt
icke vara godtagbart.» Tjänstemännens
centralorganisation säger, att
man genom att följa motionärernas förslag
visserligen skulle kunna skapa ett
skydd mot opåkallade sinnesundersökningar,
»men kanske samtidigt även ett
hinder för nödvändiga sådana». Sveriges
akademikers centralorganisation uttalar
bl. a.: »De kortfattade referat av de
bägge fallen, som är inlagna i motionen,
kan knappast ge en uttömmande bild av
de komplexa orsakskedjor, som har lett
fram till de kritiserade åtgärderna av
vederbörande myndigheter.» Statstjänarkartellen
framhåller, att på de områden,
inom vilka dess organisationer främst
verkar, några fall motsvarande de i motionerna
refererade icke kan anföras,
men tillägger, att om förhållandena är så
otillfredsställande som motionärerna säger,
vill den tillstyrka en översyn.

Skolöverstyrelsen varken tillstyrker eller
avstyrker — den är ju part i målet.
Skolöverstyrelsen granskar emellertid ett
av de exempel, som motionärerna tagit
upp i sin motion, och uttalar därefter:
»Därest ytterligare garantier anses erforderliga
i det av motionärerna angivna
syftet, lärer frågan därom lämpligen böra
beaktas vid den pågågende utredningen
angående kompetensfördelningen mellan
Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten.
»

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

Det är alltså på motionärernas exempel
som remissinstanserna liar byggt sina
yttranden. I motionerna sägs att de
centrala myndigheterna icke iakttagit
den varsamhet, som rekommenderats.
Av de i motionerna nämnda exemplen gäller
det ena fallet en professor som föreståndare
för en vetenskaplig institution,
vilken enligt motionärernas uppfattning
kommit i intressemotsättning till
sin närmaste överordnade. Om man emellertid
tar del av handlingarna i akten,
finner man att vederbörande inte har
kommit i intressemotsättning enbart mot
sin närmaste överordnade utan även mot
sina underordnade och — jag skulle vilja
säga — sidoordnade. Detta har föranlett
en anmälan till den centrala myndigheten,
Vetenskapsakademien, som, när anmälan
inkom, tillsatte en kommitté för
en grundlig utredning. Vederbörande
fick möjlighet att yttra sig. Han begagnade
sig i vissa punkter av denna möjlighet,
i andra sade han att han senare
skulle komma in med förklaringar, som
emellertid uteblev. Medicinalstyrelsen
yttrade sig i ärendet. Inte mindre än fem
läkare uttalade att det var motiverat med
en undersökning i detta fall. Efter en
grundlig utredning beslöt den centrala
myndigheten att sinnesundersökning
skulle äga rum, och medicinalstyrelsen
förordnade undersökare.

Ärendet överklagades hos Kungl. Maj:t,
som emellertid fastställde myndighetens
beslut, och undersökningen verkställdes.
Resultatet av undersökningen blev att
vederbörande icke ansågs lämplig att inneha
den befattning, som han hade men
att han väl kunde syssla med annat vetenskapligt
forskningsarbete.

Resultatet av detta ärende blev alltså,
inte som motionärerna säger, ett exempel
på att myndigheten har missbrukat
sin befogenhet, utan ett exempel dels
på att undersökningen var berättigad och
dels på att myndigheten på ett grannlaga
och varsamt sätt behandlat ärendet.

Det andra exemplet, som nämncs i motionerna,
rör eu lektor som kommit i
intressemotsättning mot sin närmaste
överordnade rektor. Detta ärende är fem
år gammalt. Jag förmodar att det är det -

ta ärende utskottet avser när det säger:
»Det måste betecknas som i hög grad
otillfredsställande att det kunnat förekomma
att beslut om sinnesundersökning
meddelats utan att vederbörande
tjänsteman över huvud blivit hörd.»

När man tar del av handlingarna i
detta ärende får man knappast det intrycket,
att vederbörande tjänsteman har
varit så okunnig om vad som förevar.
Det är nämligen i detta fall fråga om
eu lektor, som själv tagit initiativet genom
att anmäla rektorn för skolöverstyrelsen.
Rektorn i sin tur svarade med att
införskaffa läkarintyg från överläkaren
vid ortens sinnessjukhus, och med stöd
av detta läkarintyg begärde han hos
skolöverstyrelsen sinnesundersökning av
lektorn. Denna framställlning resulterade
i en undersökning från skolöverstyrelsens
sida. Denna undersökning ledde
till beslut om att sinnesundersökning
skulle ske.» Ärendet överklagades. Det
förekom en mycket riklig skriftväxling,
där vederbörande lektor använde ombud,
och man får i detta fall, som sagt,
inte det intrycket att han ej var medveten
om vad som här förekommit.

Denna undersökning ledde emellertid
till att undersökningsläkaren ansåg
att vederbörande hade sådana egenskaper,
att han kunde vara svår att samarbeta
med men att han ändå inte kunde
betecknas som olämplig att upprätthålla
sin tjänst. Han fick också återinträda
i denna.

När jag har tagit del av handlingarna
i detta ärende, har jag närmast fått den
uppfattningen bekräftad, att det sällan
är ens skuld att två träter.

Av handlingarna framgår emellertid
inte att skolöverstyrelsen här ej skulle
ha iakttagit noggrannhet, även om undersökningen
sedermera ledde till att vederbörande
ansågs kunna upprätthålla sin
tjänst. Jag vill i sammanhanget också
erinra om att sedan kungörelserna på
området kommit till, har skolöverstyrelsen
handlagt över 3(10 ärenden av dylik
art. Om det bland dessa 300 ärenden kan
finnas ett ärende, som ligger fem år tillbaka
i tiden, där man visserligen inte
kan säga alt vederbörande myndighet

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

har förfarit oriktigt men undersökningen
har lett till att vederbörande undersökte
anses kunna upprätthålla sin tjänst, är
väl detta ändå ett svagt argument för
att påstå att den centrala myndigheten
bär inte iakttagit noggrannhet och varsamhet.

I anledning av dessa exempel föreslår
nu utskottet att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om en översyn
av gällande bestämmelser om skyldighet
för statstjänsteman att undergå
läkarundersökning. Vad som har framkommit
av handlingarna har, enligt min
uppfattning, snarare styrkt att vederbörande
myndigheter på ett grannlaga sätt
har handlagt denna uppgift, och de här
refererade exemplen motiverar icke att
ge myndigheterna någon prickning.

Såväl motionärerna som utskottet gör
i det sammanhanget en antydan om att
inte den centrala myndigheten bör vara
den som fattar beslut, utan ett utomstående
organ, exempelvis en allmän domstol.
Vi reservanter har svårt att tänka
oss, att ett utomstående organ skulle ha
bättre möjlighet att bedöma dessa ömtåliga
frågor än styrelsen för vederbörande
företag. Vi anser det vara fullt naturligt
att de interna arbetsförhållandena
inom ett företag skall skötas av den
ansvariga myndigheten för företaget. Om
det förekommer ting av denna art på en
arbetsplats, om arbetskamraterna är besvärade
av någons uppträdande, bör de
väl ha möjlighet att vända sig till företagets
högsta ledning för att åstadkomma
rättelse. Vi reservanter har alltså inte
kunnat ansluta oss till kravet på en undersökning
som skulle leda till att högsta
ledningen för företaget icke skulle ha
denna rätt, utan att den skulle överlämnas
till utomstående.

Man har även diskuterat möjligheten
att överklaga myndighetens beslut. Jag
är fullt medveten om att skäl kan anföras
för att regeringsrätten här skall vara
högsta instans. Jag ansluter mig givetvis
till den uppfattningen att det skall finnas
ordentliga överklagningsmöjligheter.
Men det pågår för närvarande en översyn
över fördelningen av besvärsmål
mellan regeringsrätten och Kungl. Maj:t

i statsrådet, och därför torde det inte vara
motiverat att riksdagen nu skriver
och begär en översyn på denna punkt.

Vi reservanter hemställer därför att
förevarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talmani Jag tror, att man till en
början kan fastslå, att alla är ense om
att det behövs bestämmelser, som tvångsvis
ålägger befattningshavare att underkasta
sig undersökning. Nu har det befunnits
att en översyn av bestämmelserna
är påkallad. Jag menar för min del
att motionärerna ingalunda är de som
först påvisat behovet därav. Skolöverstyrelsen
inkom ju redan 1952 med förslag
till ändrade bestämmelser, vilket förslag
ännu inte föranlett någon ändring. Redan
denna omständighet är, synes det
mig, eu fullgod anledning för att inte betrakta
den nu begärda utredningen som
en prickning av de centrala myndigheterna.

Men det är också andra omständigheter
som enligt min uppfattning talar för
en översyn. Man måste fråga sig, om det
är lämpligt att den närmast överordnade
myndigheten skall ålägga vederbörande
en undersökning, i fall man nu bortser
ifrån de allra högsta befattningshavarna.
Om en rektor exempelvis har
svårt att samarbeta med en av sina lärare,
är det självklart att de meningsbrytningar
som uppkommer kan leda till den
föreställningen hos rektorn, att de missliälligheter,
som förekommit, uteslutande
varit lärarens fel, och att det inte brustit
något i den överordnades, alltså i rektorns
åtgöranden. Det är här ofta fråga
om den gamla liknelsen om grandet och
bjälken.

I bestämd kontrast till ett sådant förfaringssätt
står de metoder man länge
har tillämpat när det gäller medicinalärenden.
Om exempelvis en förste provinsialläkare
finner, att en honom underställd
provinsialläkare företer symptom
som kan anses påkalla en undersök -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

ning, hemställer aldrig förste provinsialläkaren
själv om en sinnesundersökning.
Han vänder sig till medicinalstyrelsen,
som då i regel skickar ut ett medicinalråd,
alltså en läkare, jämte någon jurist,
vilka håller en liten sammankomst med
de berörda parterna, både den som har
klagat över den underordnade, och den
underordnade som ansetts vara sjuk. På
det sättet bildar sig den överordnade
myndigheten en bättre uppfattning om
nödvändigheten att underkasta tjänstemannen
i fråga eu undersökning. Detta
förfaringssätt är enligt min uppfattning
betydligt humanare och väcker vida
mindre uppseende och känns framför allt
mycket mindre sårande för den underordnade
än om rektorn i egen hög person
— för att nu återknyta till det exempel
jag förut anförde — ålägger läraren
en sinnesundersökning.

Det är på ytterligare en punkt som
man enligt min uppfattning måste beteckna
nuvarande bestämmelser som, om
inte felaktiga, så åtminstone ofullständiga.
Enligt författningen skall läkaren ange
antingen att den undersökte behöver
sjukledighet för viss tid eller också att
han är för framtiden oförmögen att fullgöra
sin arbetsuppgift. Det finns alltså i
nuvarande bestämmelser inte något utrymme
för partiell arbetsförhet. Jag
kommer därmed in på, det erkänner jag,
eu större fråga, som inte har nödvändigt
samband med den här föreliggande, men
som synes mig icke desto mindre vara
av stor betydelse.

Svenska staten har under senare år
ägnat stor uppmärksamhet åt möjligheten
att använda partiellt arbetsföra, i
den mån man kan utnyttja deras arbetskraft.
Enligt amerikanska uppgifter kan
man utnyttja inte mindre än 97 procent
av personer, som på något sätt lider av
svagheter i sin fysiska eller psykiska
hälsa, till att utföra ett mer eller mindre
omfattande arbete i samhällets tjänst eller
inom egna eller andras företag. Denna,
jag vill kalla det platoniska kärlek
från statens sida för de partiellt arbetsföra,
har bl. a. tagit sig uttryck i att vi
vid länsarbetsnämnderna har särskilda
avdelningar som sysslar med att för -

medla arbete åt partiellt arbetsföra. Just
i dagarna har socialdepartementet inlett
en internationell konferens över
problemet partiell arbetsförhet. Men när
det kommer till kritan, är staten själv
den som minst av alla vill öppna sina
domäner för de partiellt arbetsföra. Det
framgår redan av vad jag har sagt om
att man enligt nuvarande författningar
inte tillåter läkaren att ange, att vederbörande
kan användas till en del av det
arbete som han tidigare sysslat med. En
av remissmyndigheterna, nämligen Saco,
har påpekat detta förhållande och framhållit,
att psykisk ohälsa kan ta sig uttryck
i oförmåga att sköta en viss del
av tjänsten. Om jag inte tar fel, har just
detta ansetts vara förhållandet i ett aktuellt
fall.

Trots att vi i detta sammanhang kanske
inte kan lösa den vida större frågan om
användandet av partiellt arbetsföra i statens
tjänst -— något som för närvarande
förefaller i det närmaste omöjligt — anser
jag att så många skäl talar för att
vi bör göra en översyn av dessa bestämmelser,
även om man kanske inte skall
vänta sig alltför stora resultat av en dylik
översyn, att jag gärna vill yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Sjödahl (s).

Herr JONSSON, JOHN WIKTOR, (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att med
några ord deklarera den ståndpunkt
som jag i första lagutskottet intagit till
detta ärende.

Jag vill då till att börja med upprepa
vad jag sade redan i utskottet, nämligen
att det ena av de fall, som motionären
dragit fram, är av den natur, att jag,
som känner personen i fråga sedan
många år tillbaka och som även kunnat
följa hans insatser på undervisningsväsendets
område, för mitt samvetes skull
icke kan annat än tillstyrka bifall till
motionen.

Det kan visserligen sägas att riksdagen
icke bör behandla frågor som avser
enskilda personer eller enstaka fall. Det
må så vara, men när detta ärende nu i

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

alla fall aktualiserats dels genom interpellationen
förra året till justitieministern
och dels genom de i år väckta motionerna,
anser jag att riksdagen bör
sakligt behandla frågan. Det kan ju också
finnas flera sådana här fall, fast de
inte kommit till allmän kännedom.

Den lektor i Hälsingborg, som det här
närmast gäller, har kämpat sig fram till
sin ställning med utomordentligt stor
energi. Han började sin bana som kroppsarbetare
och studerade sedan till folkskollärare.
Han fortsatte sina studier
och avlade fil. mag.-examen. Under sin
tjänstgöring vid realläroverket i Nybro
var han alltså fil. mag. Han studerade
vidare och promoverades till fil. dr. Det
är en person, laddad av energi, arbetsvilja
och intresse för den moderna folkundervisningen.
Såsom ofta är fallet med
duktigt folk, har han kanske ett häftigt
temperament. Jag medger att detta temperament
kanske någon gång kommit till
uttryck, då han ansett att orättvisa eller
skäl till anmärkning förelegat.

Denne tjänsteman skötte sin anställning
oklanderligt under en följd av år.
Det fanns inte minsta anledning att under
den tiden mot honom rikta anmärkning
för tjänstefel eller ännu mindre att
ifrågasätta att han var rubbad till förståndet.
Det är då ganska egendomligt
att sedan han fått sin tjänstgöring på en
annan ort, är rektorn där, sedan vederbörande
tjänstgjort blott några månader
vid sin nya skola, beredd att på tämligen
lösa grunder, såvitt jag förstår, hemställa
hos styrelsen att han skall avstängas
från sin tjänst. Detta sker endast
åtta dagar före examen. Samtidigt inges
till högre myndighet begäran om att vederbörande
skall underkastas sinnesundersökning.

Det är här, såvilt jag förstår, inte fråga
om att rikta anmärkning mot skolöverstyrelsen
eller någon annan myndighet
för deras sätt att handlägga sådana
här ärenden. Kritiken riktar sig i
stället mot att de nuvarande bestämmelserna
är så vaga och illa skrivna, att en
lokal myndighet eller chefsperson på
tämligen lösa och subjektiva grunder
kan avstänga en person från tjänstgö -

ring. Det är faktiskt detta som här är
huvudfrågan.

Någon kanske invänder att läraren i
fråga fick upprättelse genom den sinnesundersökning
som sedermera förelogs
och att han därefter blev återinsatt
i tjänst. Var och en måste väl dock förstå
att det för vederbörande måste ha
varit en mycket stark psykisk press att
på detta sätt avstängas från tjänstgöringen
i sin skola och behöva vänta ett
halvt år, innan myndigheternas slutliga
beslut blev klart. Detta har varit motiveringen
för att jag anser att motionen
bör bifallas.

Jag skulle också vilja säga, att även
om det bär bara gäller ett påvisat fall,
så är det dock ett fall för mycket. Det
måste väl anses ur allmänna synpunkter
skadligt att sådant kan få förekomma,
inte bara för den person som det gäller
utan även för hela vårt skolväsen.

För att belysa den popularitet, som
denne lärare i Hälsingborg åtnjöt, vill jag
nämna en episod. Efter examen, som
förrättades av den vikarierande läraren,
var det inte rektorn eller den vikarierande
läraren som blev uppvaktad, utan
hela klassen uppvaktade den avsatte läraren
med blomsterfång. Han hade både
elev- och föräldraopinionen bakom sig.

När herr Ahlkvist säger att vi här är
inne på ett mycket vidlyftigt område,
vill jag invända att jag för min del har
sett på denna fråga ur tämligen begränsade
synpunkter. Utskottet har ju också
bara begärt, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall anhålla om en översyn
av de bestämmelser, som gäller det
första förfarandet vid en sådan här avstängning.
Föreligger ett allvarligt tjänstefel,
exempelvis att en person uppträder
berusad i tjänsten eller på annat sätt
visar sig uppenbart olämplig, är vi alla
överens om att det måste finnas möjlighet
för vederbörande chef eller styrelse
att omedelbart avstänga tjänstemannen.
Men det är ju inte något dylikt
fall som föreligger här, utan avstängningen
har skett på helt andra grunder.

Jag vill också erinra om att i det interpellationssvar
till herr Osvald, som
justitieministern lämnade, var han ju

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

delvis inne på denna fråga. Han sade
bland annat följande: »Å andra sidan
bör det beaktas att en undersökning kan
medföra personlig olägenhet och skada
för tjänstemannen, varför den ej bör
åläggas honom utan tillräckligt starka
skäl.» Det är dessa starka skäl, som jag
anser icke föreligger i detta fall.

Med dessa enkla ord ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Ahlkvist sade i sitt
anförande nyss, att den styrelse eller annan
myndighet, som har att svara för ett
verk, bör också ha hela ansvaret och att
den inte bör berövas någon del av sitt
ansvar.

Jag skulle gentemot det vilja säga, att
det ju här inte är fråga om att inskränka
en styrelses befogenheter annat än i sådana
fall, där det kan bli fråga om en
allvarlig kränkning av en anställds rätt.
Självklart finns det — det är vi alla ense
om, och det har även sagts i tidigare anföranden
här — klara och påtagliga fall,
där det utan vidare står klart hur man
skall handla. Det kan vara fråga om
kroppsliga lyten eller, såsom nämndes
nyss, en person, som uppträtt berusad
i sitt arbete. Det anser jag vara ganska
klara och påtagliga fall. Men det finns
andra fall, där tvisten kan ha uppkommit
av rent personliga motsättningar,
utan att någon av de båda personer, som
är berörda av tvisten, behöver betraktas
som sinnessjuk. Det är just när det gäller
sinnesundersökningar, som man kommer
in på många mycket ömtåliga spörsmål.
Det kan vara ett sådant fall, som
här nämnts från en skola i Hälsingborg.
Det kan också gälla tvister i vetenskapliga
frågor, som kan ligga till grund för
en friktion mellan två personer och där
då en överordnad har möjlighet att begära
sinnesundersökning av en underordnad
tjänsteman.

Det är detta som jag menar innebär en
allvarlig olägenhet. Även om dessa fall
inte är så särskilt många, vilket herr
Ahlkvist ville göra gällande och vilket
kanske också är riktigt, så är det i alla

fall angeläget att vi rättar till de brister
som förekommit och som förekommer.

Vad man kanske i främsta rummet bör
kräva före ett beslut om att en person
skall underkasta sig sinnesundersökning,
är väl att det skall vara samma prövning
som då sinnesundersökning begärs inför
domstol, alltså då en person står
åtalad. Då ställs det betydligt strängare
krav för att en person skall kunna underkastas
sinnesundersökning än som
sker vid dessa rent administrativa förfaranden.
När en styrelse eller myndighet
under hänvisning till den förordning,
som vi nu talar om, begär sinnesundersökning
av en underordnad person,
borde väl krävas att frågan om vederbörandes
sätt att sköta sin tjänst blivit
objektivt klarlagd. I ett av de fall,
som återges i motionen, har det uppgivits
att medicinalstyrelsen vid en första
förfrågan sagt, att därest vederbörande
inte på ett tillfredsställande sätt sköter
sin tjänst, kan det bero på sinnessjukdom.
Därmed menar jag att det från medicinalstyrelsens
sida på sätt och vis har
ställts ett krav, att det egentligen borde
vara klarlagt att vederbörande inte sköter
sin tjänst på ett riktigt sätt, innan
man över huvud taget förordnar om sinnesundersökning.

Det är ju också ur synpunkten att få
dessa problemställningar klarlagda som
motionen väcktes och som utskottet nu
har tagit den ståndpunkten, att förordningen
bör överses för att de bristfälligheter,
som under senare tid blottats,
skall kunna avhjälpas.

Jag skall inte här gå in på några aktuella
fall. Herr Ahlkvist gjorde emellertid
gällande att i ett av de fall, som jag berört
i min motion, skulle det ha blivit
klarlagt, att det funnits en motsättning
mellan vederbörande såsom chef för en
del av personalen och denna personal. Till
det skulle jag vilja säga, att den uppgiften
icke är riktig. Han bar stått i motsättning
mot en enda av denna personal,
nämligen en person som tidigare uppträtt
såsom hans medsökande då det gällde
den plats han för närvarande innebar.
Men alla de övriga, som är anställda
under honom, bar ilo allra bästa vits -

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

ord att ge honom såsom chef för avdelningen
i fråga.

Herr Ahlkvist sade bland annat, att
han kommit till den uppfattningen, att
det inte är ens fel att två träter. Det är
ett gammalt ordstäv, och det kan man
väl begrunda riktigheten av. Just med
tanke på att man bör ta hänsyn till att
det inte är säkert att det är den anställde
som ensam bär skulden — skulden
kan ligga på båda sidor — är det angeläget
att man får till stånd en objektiv
översyn för att se vilka förändringar
som kan åstadkommas för att inte hela
skulden skall läggas på den ene, då två
träter. Det är angeläget att få en tillfredsställande
rättslig prövning av hela
bakgrunden till de konflikter, som kan
inträda, så att det blir möjligt att undanröja
de orsaker, som har tagit sig uttryck
i tvistigheter och som slutligen tar
sig uttryck i exempelvis avstängning
från tjänsten, begäran om sinnesundersökning
o. s. v.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! För mig står det fullt
klart, att rättssäkerheten för den enskilde
icke på ett tillfredsställande sätt
är skyddad genom nuvarande förordningar.
Jag hälsar därför med största tillfredsställelse
den översyn av gällande
bestämmelser, som utskottet förordar.
Och såvitt jag kan förstå kan ökad trygghet
vinnas och allmän avspänning ske
antingen genom det domstolsförfarande,
varom motionärerna talar, eller också genom
en utomstående nämnd, rymmande
erforderlig sakkunskap, som skulle pröva
frågan om sinnesundersökning. Vad
allmänna opinionen kräver och har rätt
att kräva är nämligen, att ett sådant
djupt ingrepp i den enskildes frihet,
som en dylik sinnesundersökning utgör,
icke skall kunna ske som ett led i
en rättstvist mellan en överordnad och
en underordnad, icke som ett rent påtryckningsmedel
av den förre mot den
senare.

Skall den nuvarande ordningen prakti -

seras, fruktar jag att inte bara den enskilde
kan bli djupt lidande; man kan
också befara att sinnesundersökningen
som sådan och dessa i allmänhet framstående
och skickliga läkare, som har att
svara för densamma, får en opinion emot
sig, som icke är önskvärd. All läkarverksamhet
bör ju ytterst syfta till att hjälpa
och göra det sjuka friskt, men inför de
fall av sinnesundersökningar, som vi
många gånger tvingas bevittna, frågar
man sig, om icke eventuella själsliga
sjukdomsymptom, som nu kanske blott
förekommer helt ytligt, kan allvarligt
fördjupas och förvärras genom de starka
påfrestningar, som en sinnesundersökning
i offentlighetens ljus och med
stridande meningar måste anses utgöra.
Med ett tillspetsat uttryck skulle man
kunna säga, att det behövs en stark
psykisk hälsa för att kunna utan risk
genomlida en så fruktansvärt hård psykisk
pers, som en sådan sinnesundersökning
kan innebära. Nog måste det
finnas bestämda garantier för att en dylik
undersökning är motiverad, innan
den företages.

Mot sinnesundersökningar finns redan
nu många fördomar från allmänna
opinionens sida. Man undrar, om icke
dessa kommer att allvarligt fördjupas,
om sinnesundersökningar av nu diskuterad
karaktär blir vanliga. Så småningom
har misstänksamheten mot sinnesundersökningar
och sinnessjukhusens verksamhet
fått vika till utomordentlig förmån
för verksamheten i stort, men genom
strider av den art, som nu utkämpas
inför öppen ridå, kommer misstron
ånyo att stiga. Detta icke minst genom
att framstående sinnessjukläkare kan
komma till rakt motsatta uppfattningar;
den ene friskförklarar, medan den andre
finner sjukdomssymptom av sådan allvarlig
art, att den undersöktes hela
framtid kan på en gång spolieras. Vem
skall man tro och vad skall man tro?

Att ge våra sinnessjukläkare någon
diktatorisk makt i rättstvister vill väl
ändock ingen av oss vara med om. Det
är ur dessa synpunkter jag hälsar en
översyn av nu gällande bestämmelser
med största tillfredsställelse. Ämnet är

Onsdagen den 4 mai 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

emellertid ömtåligt och svårbemästrat
därigenom, att hänsyn måste tagas till
tvenne likaberättigade ståndpunkter. Jag
delar nämligen helt utskottets mening,
att det å andra sidan är oundgängligen
nödvändigt, att myndigheterna äger möjlighet
att komma till rätta med fall, då
en tjänsteman icke sköter sin tjänst tillfredsställande
och sjukdom kan antagas
vara orsaken härtill. Men som utskottet
självt antyder, kan den personliga kontakten,
försöket att på ett tidigt stadium
ställa till rätta och ordna upp en tvistefråga,
många gånger göra drastiska ingripanden
på ett senare stadium onödiga
och överflödiga, och man vågar nog
göra gällande, att myndigheterna icke
alltid »visat all den varsamhet», som
riksdagen förutsatte år 1934.

Man vill hoppas, att detta nu rättas
till genom utskottets hemställan, till vilken
jag yrkar bifall.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag röjer ju ingen hemlighet,
om jag säger att det inte precis
var två diametralt skiljaktiga åskådningar
som stod emot varandra, då första
lagutskottet behandlade detta ärende.
Man tvekade rätt mycket och varjehanda
olika betraktelsesätt på saken anlades.
Därför kan det måhända vara försvarligt
att ännu en representant för utskottsmajoriteten
träder fram, fastän utskottsutlåtandet
har försvarats av alla de föregående
talarna utom herr Ahlkvist.

Jag vill från början stryka under och
betona, att vad det här gäller är frågan
om att kunna tvångsvis anordna cn sådan
läkarundersökning som behövs för
att man skall kunna avgöra, huruvida
en person är i ett sådant läge, att han
bör skiljas från sin tjänst på grund av
sjukdom. Vi sysselsätter oss inte nu med
det senare stadiet, alltså frågan om förutsättningarna
för ett beslut om att skilja
cn statstjänsteman från tjänsten, utan det
gäller här bara den förberedande undersökningen.
Jag är angelägen att stryka
under det särskilt i anledning av herr
Huss’ i och för sig mycket intressanta
uttalande angående vad jag här kallat

»senare stadiet». Han talade om angelägenheten
av att kunna utnyttja »partiellt
arbetsföra». Han ville framhålla att en
person, som det kanske kan vara anledning
att skilja från tjänsten på grund
av sjukdom, ändå duger till någon sorts
arbete och mycket väl kan användas i
en helt annan situation. Detta uttalande
är mycket intressant, och jag inser till
fullo, på grund av personlig erfarenhet
och kontakt med ett bestämt fall, den
stora betydelsen av det spörsmål som
herr Huss där reste. Men det är, som
sagt, inte det vi nu sysselsätter oss med,
utan endast frågan om anordnandet av
den sinnesundersökning som behövs för
att myndigheten skall kunna få bevisning
om hur det förhåller sig med vederbörandes
tillstånd.

Jag vill erinra om att vi länge haft
regeln om rätt att avsätta en tjänsteman
på grund av sjukdom, som varaktigt gör
honom oduglig till tjänst. Någon gång på
1930-talet visade det sig emellertid att
den regeln stannar på papperet, om vi
inte får en möjlighet att tvinga fram
läkarbetyg som kan ge den erforderliga
bevisningen. Och det är de sålunda
tillkomna författningarnas tillämpning,
som vi nu sysselsätter oss med.

Jag skall inte låta locka mig att, i
herr J. W. Jonssons och kanske delvis
andras spår, syssla med något konkret
fall. Jag får kanske nämna för kammaren,
att jag haft att göra med ett sådant
fall, som det har skrivits mycket om i
pressen. Jag vill försäkra att den, som
haft med saken att göra, otaliga gånger
känt sig hågad att framträda inför offentligheten
för att ge en del kompletterande
synpunkter i frågan. Det har jag
emellertid inte gjort, därför att det varit
en strävan och inställning från den
institutions sida, som jag i det sammanhanget
har tillhört, att man av personliga
skäl inte bör älta denna sak inför
offentligheten. Jag har inte velat bidraga
till det, och jag tror inte att jag behöver
göra det i dag heller.

Jag resonerar alltså rent principiellt.
Vi måste alla erkänna, att det är ett ofrånkomligt
behov att kunna anordna sådana
läkarundersökningar. Å andra sidan är

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

det självklart, att det är en mycket ömtålig
sak att tvångsvis anordna en undersökning,
som siktar på sinnessjukdom.
Kanske jag för tydlighetens skull skall
påpeka, att den inte är ömtålig ur ekonomisk
synpunkt. Den tjänsteman, som
avstänges från tjänsten för ett dylikt ändamål,
får bara vidkännas ett s. k. Aavdrag,
och visar det sig att han är frisk,
återfår han de pengar som har dragits
av. Ekonomiskt lider han alltså ingen
skada, men jag kan fullt ut skriva under
vad herr J. W. Jonsson och andra sagt,
att det naturligtvis är en mycket kännbar
personlig chikan för vederbörande.
Det är en ytterst känslig angelägenhet.
Visserligen antar jag, att varje ansvarskännande
myndighet är angelägen att
sådana saker inte skall komma till offentligheten
för att inte lägga sten på
börda. Men det kan hända, att saken
ändå på olika vägar kommer ut, och
oavsett offentligheten utgör det en psykisk
påfrestning av stor intensitet. Det
är alldeles klart, och därför gäller det
att ordna förfarandet så, att rättssäkerheten,
så långt detta någonsin kan ske,
tillgodoses.

Vad betyder då rättssäkerhet i detta
sammanhang? Jo, det gäller naturligtvis
att trygga, att avgöranden träffas som är
riktiga. Det är det saken gäller. Men låt
oss inte därvidlag råka in på någon glidning
i tankegången. En myndighet — jag
lämnar därhän vilken — bör ha rätt att
anställa en sådan undersökning i fall,
då anledning — eller särskild anledning
eller hur man nu vill uttrycka det — föreligger
till att misstänka sinnessjukdom.
Man kan inte uppställa det meningslösa
kravet, att förutsättningen för att man
skulle få sätta i gång en undersökning är
att det konstaterats att vederbörande är
sinnessjuk. Tankarna glider alltför ofta
i den riktningen, men det är att lyfta sig
i håret att begära, att resultatet redan
skall föreligga av den undersökning, som
det gäller att sätta i gång.

Med min allmänna inställning till sådana
här frågor är jag lyhörd för varje
krav på att etablera tillfredsställande
rättssäkerhetsgarantier, låt vara att jag
är benägen att se dessa saker i litet stör -

re perspektiv och driva detta intresse på
mycket vidsträcktare områden. Det kan
hända att jag därför står litet frågande
inför att ta ut en viss sorts ingripanden,
som uppmärksamheten råkat komma att
fästas på. Man kan vara tveksam inför
detta, men då frågan har rests, kan jag
för min del inte göra annat än att ta
upp den med allt allvar. Jag har därför
varit med om att förorda en översyn av
de gällande bestämmelserna, vilket för
resten redan skolöverstyrelsen har begärt,
såsom någon här erinrade om. Skolöverstyrelsen,
som har den största erfarenheten
av dylika ärenden, begärde det
för några år sedan.

Sedan är det naturligtvis fråga om vad
man kan räkna med att en översyn kan
mynna ut i. Därvidlag kan man stå litet
tveksam. Men utskottet har pekat på några
saker.

Utskottet vill ha inskrivet i författningen,
att det skall tillses, att vederbörande
får höras, innan några ingripanden
äger rum. Jag är i princip fullkomligt
av samma mening. Men det är egentligen
självklart att i sådana här saker
skall vederbörande höras. Vare sig det
står i denna specialförfaltning eller inte,
är det en allmän förvaltningsrättslig regel
att så skall ske. Har det inte skett, är
det fel — inte därför att man brutit mot
författningen utan därför att man brutit
mot allmänna principer. Sålunda skulle
jag ha viss anledning att säga, att ett inskrivande
i författningen av denna princip
inte betyder så mycket. Men då frågan
nu har aktualiserats, kan det ju vara
till nytta med en positiv föreskrift.

Det har talats mycket om att man skulle
inkoppla annan myndighet än den
överordnade såsom den beslutande i dessa
saker. Utskottet har därutinnan, såsom
kammarens ledamöter har uppmärksammat,
skrivit mycket försiktigt. Man
skall överväga »olika möjligheter att föreskriva
medverkan i dessa ömtåliga
ärenden av utanför stående organ». Om
vi nu ser litet närmare på den saken,
skulle jag först vilja precisera, hur det
nu förhåller sig. Herr Huss’ anförande
ger mig anledning att stryka under en
sak, som jag tyckte — minst sagt — inte

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

riktigt klart framkom i hans anförande.
Om det t. ex. sir fråga om ett ingripande
inom skolväsendet, är det inte rektor
eller någon lokal myndighet, som beslutar
i saken, utan den går till skolöverstyrelsen.
Det är skolöverstyrelsen, som har
att besluta, låt vara att rektor i flagranta
fall kan tillfälligt besluta om tvångstjänstledighet.
Man har sålunda redan nu
en myndighet, som står utanför dessa
konflikter mellan en överordnad och en
underordnad. I vissa fall har man dock
inte det — särskilt när det gäller en
tjänsteman vid ett centralt ämbetsverk.
Därom är att säga, att den motsättning,
som kan föreligga mellan överordnad och
underordnad, får man alltid räkna med
— den hör till livets alldagliga förhållanden.
Det skulle vara att gå långt, om det
rent principiellt hävdas, att om det uppstått
en misshällighet mellan eu överordnad
och en underordnad tjänsteman, föreligger
det ett sorts jävsförhållande som
gör att den överordnade då skall ta sitt
finger från det hela. Låt oss besinna, att
vi inte generellt kan tillämpa sådana
principer i vår statsförvaltning!

Men låt oss se på det här fallet! Man
har talat om att koppla in domstol. Jag
är glad över att det inte här finns någon
antydan om den tanke, som skymtat i debatten
i detta ärende, nämligen att man
skulle gå efter den linjen, att man i första
hand skulle anställa åtal för tjänstefel
och sedan eventuellt i detta åtalsärende
få fram en erforderlig sinnesundersökning.
Det är ett förfaringssätt som i allra
högsta grad stöter mig. Först och
främst kan det bli fråga om situationer,
där det inte föreligger tjänstefel. För övrigt:
befinner sig en myndighet i den situationen,
att den liar anledning att överväga
sinnesundersökning, är det en underlig,
obehaglig, stötande och kringgående
åtgärd att då anställa åtal för ett
brott, för vilket vederbörande enligt allmänna
straffrättsliga regler såsom icke
tillräknelig icke kan göras ansvarig. Det
är med andra ord en olustig sammanblandning
av olika vägar, om dessa ärenden
skulle kopplas ihop med åtalsärenden.

Det har också framkastats den tan -

ken, att domstol i annan form skulle
kopplas in på ärendena. Det var några
ledamöter inom utskottet, som yttrade
sympatier för den lösningen, men utskottet
har självt inte alls givit något
sådant förord. Tillskapandet av en särskild
nämnd, till vilken man skulle vända
sig, har jag samma invändningar mot
som mot ett domstolsförfarande. Det är
att ge större offentlighet och större högtidlighet
åt det hela och därmed kanske
i många fall att göra ont värre.

Då jag varit med om den skrivning,
enligt vilken det skulle »övervägas att
föreskriva medverkan i dessa ömtåliga
ärenden av utanförstående organ», får jag
bekänna att vad jag tänkt på är att man
skulle kunna lagfästa den ordning, som
redan allmänt utan stöd av författning
skall tillämpas på vidsträckta områden
och som jag varit med om att tillämpa
i ett konkret fall, nämligen att myndigheten,
innan den beslutar om läkarundersökning,
infordrar ett yttrande från
medicinalstyrelsens psykiatriska nämnd.

Vidare har utskottet också pekat på
att det skulle sörjas för att beslut om
läkarundersökning m. m. inte under alla
förhållanden behövde gå omedelbart i
verkställighet. Detta får till ingen del
förstås så, att utskottet vill förorda, att
sådana beslut under inga förhållanden
omedelbart skulle gå i verkställighet, tv
det föreligger uppenbart många situationer,
då detta är erforderligt.

Jag är ledsen åt en sak i utskottets
skrivning. Jag drev inom utskottet en
synpunkt, som har utvecklats i reservationen,
nämligen att sådana här ärenden
borde kunna överklagas hos regeringsrätten
i anslutning till vad Kungl. Maj:t
gjorde i ett uppmärksammat fall i höstas.
Jag var mycket intresserad därav,
och jag förebrår mig själv för att jag,
då utskottets utlåtande justerades, glömde
bort att framhålla att detta borde
komma med i skrivningen. Jag hyser
den föreställningen, att om jag hade föreslagit
det, hade det kanske kommit
med i utskottets skrivning lika väl som
i herr Ahlkvists reservation. Då hade
det kanske också kunnat komma med i
en något annan form än i reservationen.

(> Första kammarens protokoll 19öä. Nr Iti

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

Herr Alilkvist vill nämligen uppskjuta
avgörandet av frågan om en sådan ändring
med avseende på besvärsrätten, till
dess att den stora utredningen om regeringsrättens
och statsrådets besvärsprövning
blir fullbordad. Det är enligt min
mening ingenting som hindrar att sådana
här småfrågor löses separat.

Herr talman! Jag får stryka under att,
såsom sagts från ömse håll — det sades
av herr Alilkvist och av herr Huss —,
det inte är mycket vi har att komma
med, och i grund och botten tror jag
inte mycket på betydelsen av förbättringar
i förfarandet. Men å andra sidan
tycker jag —• som jag från början sade
— att det är så ömtåliga frågor det här
gäller, att man inte bör försumma någonting
som kan göras. Det är anledningen
till att jag anslutit mig till utskottets
hemställan, som jag nu ber att
få yrka bifall till.

I detta anförande instämde fru Sjöslröm-Bengtsson
(s).

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag gav kanske en felaktig
bild av en rektors formella befogenheter.
Emellertid har ju rektor möjlighet
att tills vidare avstänga en lärare
från tjänstgöring, och han kan skriftligen
hos skolöverstyrelsen anhålla om en
undersökning, som i regel kommer till
stånd utan att det blir tal om någon sådan
bär mer personlig konfrontation,
som jag ansåg vara så önskvärd. Jag tror
därför att herr Herlitz’ påpekande inte
ändrar mycket i sak på den punkten.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Efter de många anföranden
som hållits i detta ärende kan
jag fatta mig kort, i synnerhet som nästan
samtliga inlägg gått i tillstyrkande
riktning. Jag vill blott vitsorda, att när
frågan behandlades i utskottet kom vi
till den bestämda uppfattningen, att det
var av behovet påkallat att undersöka
vilka möjligheter som kunde förefinnas
till förbättringar i de regler om förfarandet
i det avseende som det här är

fråga om. Det är alldeles uppenbart att
man i dessa ömtåliga frågor måste på
allt sätt söka möjligheter att stärka de
enskildas rättssäkerhet.

När herr Ahlkvist här citerar vissa
uttalanden, så vill jag nämna att det här
också finns ett uttalande, som inte nämndes
i det sammanhanget, nämligen ett
från TCO. Det sägs där, att ifrågavarande
bestämmelser har särskild betydelse
på lärarområdet och att de fall som
inträffar där ofta väcker stor lokal uppmärksamhet.
Det uttalandet vitsordades
också av åtskilliga talare i utskottet. TCO
finner det angeläget att risken för opåkallade
sinnesundersökningar inom detta
av allmänheten så uppmärksammade
område så långt som möjligt undanröjes.

Utskottet har givetvis inte haft någon
möjlighet att på rak arm bedöma, vilka
utsikter det finns att få dessa förbättringar
så klara och bestämda, att man
på det förberedande stadium som det
här närmast gäller kan undvika de missgrepp
som i vissa fall har påvisats, men
vi ansåg dock att det var nödvändigt att
göra en sådan översyn. Detta innebär ju
inte på något sätt något klander mot de
myndigheter som tidigare handlagt ärendena,
utan det är endast fråga om att ge
dessa myndigheter bestämda regler att
följa för att förhindra missgrepp.

Sedan säger reservanterna här i sitt
uttalande, att de förbättringar, som kan
uppnås i förfarandet i första instans, enligt
deras mening icke är av den storleksordning,
att de kan motivera igångsättandet
av en särskild utredning. Jag
tycker att detta är ganska betänkligt.
Hur kan man här med bestämdhet säga,
huruvida frågan är av den eller den
storleksordningen, när det gäller en persons
tjänsteförhållanden? När det då påkallas
en sinnesundersökning, är väl den
saken av sådan storleksordning, att den
största försiktighet måste iakttagas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Herlitz sade det
förlösande ordet i denna debatt, när han

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

på utskottsmajoritetens vägnar förklarade
att utskottet inte hade mycket att
komma med. De som har avlyssnat denna
debatt har väl inte heller kunnat komma
till någon annan uppfattning än att
de skäl som här framlagts för utskottsmajoritetens
ståndpunkt har varit inte
bara oklara utan också svaga. Det är väl
inget tvivel om att man allmänt är av
den meningen, att det inte skall begås
någon som helst orättvisa mot vare sig
den ene eller den andre och inte heller
mot de statsanställda. Den saken är väl
alldeles klar. Men om man vid ett tidigare
tillfälle med ledning av de erfarenheter
man gjort dessförinnan har kommit
till den uppfattningen, att det är
nödvändigt att ha en bestämmelse, som
gör det möjligt för oss att tvinga en person
att underkasta sig läkarundersökning
för att få sin arbetskapacitet bedömd,
då är det väl ändå inte anledning
att ändra på den bestämmelsen förrän
man har riktigt klara bevis för att detta
iir angeläget, och intet av de fall som relaterats
här har visat att det är angeläget.
I det ena fallet blev det rättelse
på det sättet att vederbörande fick frånträda
sin tjänst och fullgöra en annan;
i det andra fallet blev det rättelse på
det sättet, att vederbörande fick sin
plats tillbaka, men i bägge fallen visade
det sig, såsom herr Ahlkvist mycket tydligt
klarlagt, att vederbörande centrala
myndigheter hade handlat på ett riktigt
sätt och på ett sätt som inte alls kunde
anses kränkande. Om ärendena behandlas
på det sättet, finns det enligt min mening
inget som helst underlag för de föreliggande
motionerna, och de som talat
för utskottsmajoriteten har ju inte heller
visat att det föreligger några sådana
skäl. Om det funnes några, skulle de väl
kunna framläggas i otvetydiga ordalag
och på sådant sätt att man kunde bli
övertygad och få någonting som man
verkligen kunde taga i handen, så att
man måste säga sig att detta är på tok
och måste ändras. Några sådana skäl har
inte framlagts här, men ändå resoneras
det nu på samma sätt som man gjort så
ofta framför allt i pressen, när man talat
om rättsosäkerhet. Vi har hört talas om

rättsosäkerhet och rättsröta än på det
ena området, än på det andra, men ingen
har kunnat framlägga bevis för att det
verkligen förekommer någon rättsröta
eller rättsosäkerhet. Det får snart bli
slut på detta resonemang och dessa halvkvädna
visor, som om vi fortsätter på
detta sätt kommer att skapa en bristande
tilltro till rättssäkerheten i detta land.
Jag vill fråga er som är med om motionen
och befinner er på utskottsmajoritetens
sida: Vill ni driva saken dithän?
Är det meningen att vi skall skapa en
bristande tilltro till allt som hör samman
med myndigheter, lagar och lagarnas
tillämpning? Det är en fråga, som
jag finner det befogat ställa i detta sammanhang,
eftersom man tycks fortsätta
på den linje man en gång slagit in på.

När det sedan talas om att det föreligger
risk för att det kan bli övergrepp
från överordnades sida, får man ändå
komma ihåg att vem som än är överordnad
och har att svara för hur vederbörande
underordnade sköter sina tjänster
i regel är i en sådan ställning, att
han inte gärna utsätter sig för risken av
ett bakslag. Därför anser jag att det
finns tillräckliga korrektiv för att
man inte skall behöva riskera några
övergrepp av det slaget. Men vi vet helt
säkert allesammans att lika väl som en
i enskild drift anställd kan fresta på tålamodet,
kan även en statsanställd göra
det. Av dem som följt bara vad som förekommit
inom vår skolvärld, för att ta
ett område som de allra flesta av oss
känner till, är det väl ingen eller ytterst
få i denna kammare som inte av egen
erfarenhet varit med om att en anställd
kan fresta på tålamodet både hos skolmyndigheter
och hos sina närmaste
överordnade på ett sådant sätt, att man
helt enkelt finner det upprörande.

Till slut vill jag säga att statstjänstens
natur dock är sådan att man får vara
aktsam om att inte gc lastarenom rum.
Det iir angeläget att man ser till att den
som bekläder en allmän tjänst sköter
denna sin tjänst, ty skulle det uppstå en
slentrian, som hämningslöst fick breda
ut sig inom det allmänna, vare sig det
nu gäller staten, kommunerna eller

84 Nr 16 Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

landstingen, skulle det naturligtvis bli
mycket värre än om det i något enstaka
fall skulle bli fråga om något, som ser
ut som ett övergrepp. Det är inte tal om
annat än att vi för att vinna det större
värde, som ligger i en väl skött allmän
verksamhet, också får betala det pris
som eventuellt kan krävas i form av att
ett eller annat misstag begås. Lika väl
som allt annat mänskligt är ofullkomligt,
så är det väl också på det sättet i
detta fall, men av den anledningen får
vi inte låta förleda oss att driva det dithän
att vi låter slentrianen breda ut sig
inom den allmänna verksamheten.

Med anledning av de mycket diffusa
anföranden som hållits till försvar för
majoritetens ståndpunkt har jag velat säga
detta, och därav framgår också klart
att jag ger min anslutning till den reservation
som avgivits vid detta utlåtande.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket att tillägga till vad som redan
sagts i debatten. I utskottet var det
egentligen två synpunkter, som gjorde
sig gällande, å ena sidan det allmännas
intresse av att en tjänsteman sköter sin
tjänst och å andra sidan den enskilde
individens rätt. Utskottet har uttryckt
saken på detta sätt: »Enligt utskottets
mening är det oundgängligen nödvändigt
att myndigheterna äga möjlighet att
komma till rätta med fall då en tjänsteman
icke sköter sin tjänst tillfredsställande
och sjukdom kan antagas vara orsaken
härtill. Bestämmelser av det slag
varom här är fråga äro sålunda ofrånkomliga.
Emellertid måste de utformas
på sådant sätt, att de i rimlig grad fylla
de fordringar som måste uppställas med
hänsyn till tjänstemännens berättigade
anspråk på rättssäkerhet.»

Däri finns egentligen de två synpunkterna
innefattade. När det gäller det allmänna
intresset skulle jag kunna relatera
ett helt annat exempel än det som
herr Jonsson, John Wiktor, redogjorde
för här i kammaren. I sak skulle jag
vilja säga, att jag i stort sett instämmer
i herr Ahlkvists uppfattning, men å and -

ra sidan har jag inte velat motsätta mig
en utredning, där man försöker klarlägga
frågan om den enskildes rättssäkerhet.
Även om det bara är ett enda fall,
så är det, som också sagts här, ett fall
för mycket, och därför kan det finnas
skäl att företa en utredning.

Jag har inte tagit ställning i anledning
av motionerna utan kanske mera
på grundval av remissyttrandena, exempelvis
Sveriges Akademikers Centralorganisations
uttalande, som väl torde få
räknas som auktoritativt i detta hänseende.
Med hänsyn till vad som där framhållits
torde man väl kunna räkna med
att det kan finnas skäl för översyn. Jag
vill bara deklarera, att det allmännas
intresse inte på något sätt får sättas tillbaka,
och att man måste ha klara bestämmelser.
Chefstjänstemännens intressen
och skyldighet som överordnade får
naturligtvis inte hållas tillbaka, om samhällsmaskineriet
skall fungera på ett tillfredsställande
sätt. Om vi tänker oss att
det gäller en tjänsteman i något av våra
trafikföretag, så är det naturligtvis viktigt
att man kan ingripa omedelbart. I
utskottet har detta framhållits; men det
har inte sagts något därom i denna debatt.
Det är dock en sak man bör ha
klart för sig.

I utskottet var vi fullt på det klara
med att det kanske inte är så lätt fölen
utredning att komma med de tydliga
linjer som vi önskar. Men även om vi
ser att det finns vissa svårigheter på
grund av sakens allvarliga natur, är det
väl ändå riktigt att en översyn sker av
gällande bestämmelser. Av denna anledning
har jag anslutit mig till dem som
vill försöka få fram klara riktlinjer när
det gäller att bestämma om läkarundersökning
och då särskilt sinnesundersökning
av en tjänsteman.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Endast ytterligare några
ord i anledning av en del av det i debatten
sagda.

Herr Huss har redan på grund av herr

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

Herlitz’ tillrättaläggande erkänt att det
inte är rektor i en skola som har att
fatta beslut i dessa ärenden. Herr Huss
säger emellertid att kvar står dock rektors
möjlighet att avstänga vederbörande
från tjänstgöring. I det sammanhanget
vill jag säga, att rektor blir vi inte av
med. Även om man tänker sig en lösning
sådan som den motionärerna antytt,
att ett utomstående organ blir det
beslutande i stället för den centrala
myndigheten, så vet jag inte hur man
har tänkt sig att detta organ skall arbeta,
om inte rektor skall kopplas in i
sammanhanget. Är det meningen att
man skall ha ett organ som ständigt reser
omkring till alla statliga arbetsplatser
och konstaterar att alla tjänstemän
sköter sin uppgift? Måste det inte ändå
även med ett dylikt organ bli på det
sättet att den närmaste förmannen måste
göra anmälan om förhållandena, och då
sitter rektor där, när det gäller lektorer
och andra lärare. Detta blir vi nog inte
av med, vilken lösning vi än tänker oss.
Jag undrar om motionärerna över huvud
taget tänkt sig in i detta, när de
fäst så stort avseende vid intressemotsättningarna
mellan närstående tjänstemän.

Sedan ett par ord till herr Osvald.
Han upprepar vad som står i motionen,
att det som man i första hand vill åstadkomma
här är att skapa lika stor rättssäkerhet
som när det gäller sinnesundersökning
i brottmål. Det måste väl
vara på det sättet, att motionärerna inte
har satt sig in i vad som gäller när det
är fråga om sinnesundersökning i brottmål.
Där är det nämligen endast fråga
om att domstolen tror, att vederbörande
kan vara sinnessjuk. I sådant fall har
domstolen bara att besluta om sinnesundersökning.
Jag vågar utan någon
överdrift säga, att det sker mycket noggranna
utredningar i förvaltningsärenden,
innan man beslutar sig för en sinnesundersökning.
Genom de åtgärder,
som motionärerna hänvisar till, skulle
man alltså icke åstadkomma någon större
rättssäkerhet.

Herr Osvald förnekar riktigheten av
vad jag sade i mitt första anförande om

att den i det ena exemplet nämnda föreståndaren
skulle ha kommit i konflikt
med mer än sin närmaste förman. Herr
Osvald har tydligen inte observerat, att
vederbörande har psykiskt misshandlat
en kvinnlig vetenskapsman vid den ifrågarande
institutionen och att det har varit
intressemotsättning mellan honom
och åtskilligt flera än hans närmaste
överordnade och denna kvinnliga kollega.
Herr Osvald sade privat till mig
efter mitt inlägg, att jag icke skulle tro
på vad som står i akten. Jag får säga
att det ger ett dåligt betyg åt herr Osvalds
omdöme, när han gör gällande att
man inte skall tro på vad som står i den
akt, där hela detta komplex är utrett.

När jag sedan lyssnade till herr Herlitz’
anförande, väntade jag ju inte att
han skulle sluta med att yrka bifall till
reservationen, men jag vet att han skulle
ha gjort det, om han inte hade varit
part i målet. Han delar ju helt reservanternas
uppfattning. Herr Herlitz kunde
nu inte finna något annat stöd för att
han anslutit sig till utskottsmajoriteten
än att skolöverstyrelsen begärt en utredning
— herr Herlitz’ verkliga skäl är naturligtvis
att han har deltagit i handläggningen
av ett av ärendena.

Jag vill i detta sammanhang säga, att
när skolöverstyrelsen år 1952 begärde en
utredning, avsäg denna vidgade möjligheter
för vederbörande myndigheter att
begära sinnesundersökning. I sitt yttrande
över de motioner som vi behandlar i
dag har skolöverstyrelsen sagt, att del
inte föreligger någon anledning att begära
en sådan översyn som motionärerna
önskat.

Jag har fattat debatten på det sättet,
att i varje fall både herr Osvald och herr
Ollén vill ha sådana bestämmelser, att
det måste vara fullt klart och tydligt fastslaget
att vederbörande är sinnessjuk,
innan man begär en sinnesundersökning.
Det är ganska uppenbart — och det har
framgått av åtskilliga inlägg, inte minst
från herr Herlitz — att en dylik ordning
inte kan skapas. Vi får inte heller glömma
att se detta mot den bakgrunden, att
statstjänstemän praktiskt taget iir oavsiittliga,
om de sköter sin tjänst, och alt,

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

såsom det sagts ifrån flera håll, man
måste ha en bestämmelse som gör det
möjligt att tvinga vederbörande till läkarundersökning,
om han vägrar att
lämna tjänsten, trots att han gör förhållandena
på arbetsplatsen odrägliga.

Herr talman! Om jag skulle säga att
det har förekommit någonting under
denna debatt som på något sätt skulle
ändra den uppfattning jag hade när debatten
började, skulle det väl närmast
vara, att flertalet av dem som talat för
utskottsmajoriteten har låtit kammaren
förstå, att de egentligen själva är mycket
tveksamma, huruvida här är någonting
som man behöver begära en översyn
av.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! På herr Ahlkvists fråga
vill jag bara svara, att jag i första anförandet
försökte skissera hur jag hade
tänkt mig en mera personlig undersökning
i frågor som dessa, innan man
tvångsvis skickade vederbörande till läkarundersökning.
Jag tror att man därmed
skulle bespara många människor
onödigt lidande.

Beträffande de argument som i övrigt
anförts i debatten till föremål för en
översyn av dessa frågor vill jag inte
minst gentemot herr Elowsson på nytt
framhålla, att skolöverstyrelsen år 1952
ju själv har begärt en översyn av bestämmelserna
och vidare att i nu gällande
bestämmelser saknas varje möjlighet
att skriva läkarintyget så, att vederbörande
såsom partiellt arbetsför kan få
tjänstgöra partiellt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag är
jävig i detta sammanhang. Det råkar
nämligen vara så att jag under en följd
av år har varit lekmannaombud i skolöverstyrelsen
och därvid varit med om
att handlägga just sådana frågor. Om jag
då tar undan min ringa person, men ser
saken i stort, måste jag intyga, att i varje
fall skolöverstyrelsen handlägger sådana
ärenden med utomordentligt stor

försiktighet och takt. Det har här talats
om att man skulle slå vakt om den enskilde
tjänstemannens rätt, och det är
väl första kammaren fullständigt överens
om. Men jag fäste mig vid att ingen,
när det har varit fråga om lärare, har
talat om barnens rätt, ungdomens rätt
och föräldrarnas rätt. Det är ju något
som omedelbart kommer in i bilden när
man resonerar om dessa ting. Det gäller
för skolöverstyrelsen att göra en riktig
avvägning, och jag kan försäkra alla
kammarens ledamöter, att åtminstone
skolöverstyrelsen försöker på allt sätt att
få fram alla fakta i målet, att ta en rättvis
hänsyn till de olika parterna och att
på alla möjliga sätt få fram de upplysningar
och uppgifter som är önskvärda.
Jag kan inom parentes nämna, att det
senaste ärendet vi hade redovisades genom
en akt på ett och ett halvt kilo papper,
det var en mängd skrivelser från
olika håll, en mängd utredningar o. s. v.
Framför allt vill jag poängtera att det i
fråga om skolans värld är så, att en lärare
av den typ som vi här talat om kan
förgifta hela skolans atmosfär under åratal
genom sitt uppträdande och att det
är mycket svårt för vederbörande att
komma till rätta med saken.

Jag har med mycket stort intresse
åhört denna debatt. När herr Herlitz yttrade
sig fick jag närmast det intrycket,
att olika myndigheter försöker göra sitt
allra bästa, men att det ändå kan tänkas
att man skulle behöva ändra bestämmelserna
på någon punkt. Men jag har inte
lyckats höra, att någon sådan punkt har
förts fram i diskussionen. När det är på
det sättet, herr talman, skall jag be att
få yrka bifall till reservationen. Jag tycker
att herr Alilkvist lagt upp frågan på
ett riktigt sätt, och jag tror att vi gör
större nytta, om vi på denna punkt följer
hans förslag än om vi följer utskottets
förslag.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag skall be att få anknyta
till vad herr Näsström nyss sade,

Onsdagen den 4 mai 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

då han — tydligen med tanke på ett av
de fall som berörts i motionerna — talade
om barnens rätt. Just detta fall,
som också behandlats i utskottets utlåtande,
tycker jag på ett utmärkt sätt
visar, att barnen hade den uppfattningen,
att den lärare, som blev ådömd sinnesundersökning,
var den som de hade
förtroende för. Därför menar jag, att den
omständigheten, att man naturligtvis
också skall ta hänsyn till barnens rätt,
icke på något sätt behöver stå i motsättning
till hänsyn till den enskilde
tjänstemannens rätt.

Det har i dag gjorts gällande, bl. a. av
herr Ahlkvist, att det från vissa håll,
däribland från mitt, skulle ha krävts, att
frågan om sinnestillståndet -— alltså den
psykiska sjukdomen — skulle vara klarlagd
redan innan begäran om sinnesundersökning
framställdes. Jag vill därför
med bestämdhet framhålla, att det ju
inte är frågan om sinnestillståndet som
skall vara klarlagd. Vad jag har sagt är
att det bör krävas — och det har också
uttalats från medicinalstyrelsen •— att
tjänstemannens oförmåga att på ett tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst skall
vara objektivt klarlagd. Så har icke varit
förhållandet i något av de fall som
har berörts i debatten i dag. Det är en
sådan objektiv prövning som skulle kunna
tillkomma ett utanför stående organ,
om det nu skall vara någon nämnd eller
domstol eller vad det kan bli fråga om.
Såvitt jag kan förstå är det alltså inte
alls meningen, att man skulle tillskapa
någon nämnd av den typ som herr Ahlkvist
talade om och som skulle resa
omkring i Sveriges land.

I motsats till herr Ilerlitz anser jag,
att en handläggning inför domstol för
att få sådana här frågor prövade skulle
vara mycket värdefull, ty man bör inte
hålla ärenden som dessa hemliga. Det
måste krävas, att de behandlas under
offentlighetens ljus för att eventuella
missförstånd skall kunna riittas till.

Här har också sagts i (lag, att man
naturligtvis — om man begär en 6ådan
utredning som det här är fråga om —
måste so till att det allmännas intressen
inte tillbakasättes. Jag delar fullkomligt

denna uppfattning, men jag menar, att
det allmänna i längden blir lidande på
orättvisor som begås genom att man ingriper
mot personer, som sköter sin
tjänst på ett som sedan visar sig tillfredsställande
sätt. Det är därför önskvärt
att man finner tillfredsställande former
för handläggningen av dessa ärenden,
så att sådana misstag inte begås.

Herr Elowsson sade bland annat, att
det inte hänt någonting som kan sägas
innebära intrång på enskild rätt. Jag vill
säga att om jag själv skulle ha varit utsatt
för krav på sinnesundersökning och
av den anledningen varit avstängd från
min tjänst i åtta månader, skulle jag
tyckt att det varit ett mycket allvarligt
ingrepp mot min person. Jag tror var
och en skulle känt det på samma sätt,
ty avstängning från tjänst i åtta månader
för sinnesundersökning är ett allvarligt
ingrepp i enskild rätt.

Herr Ahlkvist tog upp ett av de fall
som omnämnes i min motion, konflikten
kring en person som begärts sinnesundersökt.
Det skulle föra alltför
långt att här redogöra för det fallet, men
med den kännedom jag har om det
vill jag säga, att bakom det hela ligger
en konkurrens om den befattning som
det här gäller och även tvister i vetenskapliga
frågor. Så mycket kan jag försäkra
herr Ahlkvist, att hela personalen,
utom den person som uppträdde såsom
medsökande, endast haft gott att säga
om vederbörande.

Herr Elowsson talar om att vi inte
bör skapa misstro mot lagtillämpningen,
och jag kan livligt instämma i detta.
Jag skulle till och med vilja säga, att
vi så vitt möjligt bör skapa ökad tilltro.
Men för att det skall kunna ske måste
väl krävas, att när misstag begås, när
enskild rätt kränkes, man ser till att
sådana misstag blir rättade. Det är det
säkraste sättet att skapa en ökad tilltro
till rättsvården och lagtillämpningen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag begärde närmast ordet
med anledning av herr Ahlkvists
fråga hur vi tänkt oss att det opartiska

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

organet skulle vara. Givetvis kan jag inte
i detalj ange hur ett sådant organ
skall vara konstruerat eller hur det skall
arbeta, ty det är meningen att den kommande
översynen skall ge förslag om den
saken. Jag skulle i alla fall vilja säga,
att vi hade tänkt oss en central nämnd,
eller ett centralt organ, som skulle pröva
ärendena. Till det organet skulle en
verkschef, rektor eller vem det nu är
som står som överordnad myndighet
kunna inge en anmälan om att vederbörande
tjänsteman missköter sin tjänst
och att man misstänker att det är på
grund av sjukdom. Sedan skall tjänstemannen
ha rätt att framträda inför
nämnden och komma med sina synpunkter.

I första hand skulle nämnden opartiskt
konstatera om tjänstemannen har
misskött sin tjänst, och sedan om det
kan antagas bero på sjukdom. Det måste
ju vara mycket intrikat att avgöra om
det föreligger misskötsel av tjänsten,
och vi har inte ansett att den överordnade
myndigheten alltid är den lämpligaste
att fälla det avgörandet. Det kan
finnas motsättningar mellan tjänstemannen
och hans överordnade som tar sig
mycket allvarliga uttryck, även om det
inte fördenskull behöver vara fråga om
misskötsel, i varje fall inte sådan som
härrör från sjukdom. Det kan ju också
vara fel på den överordnades omdömesförmåga
på grund av de motsättningar
som finns, och då bör inte den överordnade
ha makt att ensam avgöra om tjänstemannen
skall utsättas för en så allvarlig
historia som en sinnesundersökning.

Jag förstår inte riktigt vad som menas
med herr Ahlkvists och även en del
andra talares inlägg i debatten, då det
sagts att man på förhand måste ha konstaterat
att vederbörande är sinnessjuk.
Det är att förvränga hela problemet. Om
man från början vet att vederbörande är
sinnessjuk, behövs ju ingen undersökning.
Då kan man gå direkt på tillämpning
av sinnessjuklagens bestämmelser
och få vederbörande avlägsnad, eventuellt
internerad. I sådana här fall finns
inte så grova avvikelser från ett normalt
beteende, att man kan anse att veder -

börande är sinnessjuk, utan det är fråga
om andra yttringar som eventuellt visat
sig genom misskötsel av tjänsten. Där
anser vi att en opartisk myndighet måste
objektivt konstatera, om det föreligger
sådan misskötsel. Det är ett alltför
allvarligt ingrepp i den enskilda människans
liv att bli utsatt för sinnesundersökning,
för att hon skall behöva bli det
utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.
Det är ofta betydligt värre för en tjänsteman
som blivit sinnesundersökt på detta
vis än för en tjänsteman, som gjort
sig skyldig till en straffbar förseelse i
tjänsten. Den senare blir åtalad inför
domstol, och domstolen kan förordna om
sinnesundersökning. En sådan tjänsteman
har vanligtvis gjort sig skyldig till
betydligt grövre förseelser än vad det
här kan vara fråga om.

Jag är emellertid alldeles ense med
de talare som sagt, att det är nödvändigt
att vi har ett sådant här institut
med sinnesundersökning. Det finns mycket
allvarliga fall av misskötsel, där det
är nödvändigt att vederbörande blir avkopplad
från sin tjänst, kanske i synnerhet
när det gäller personer, som har
hand om barns och ungdoms undervisning
och fostran. Men det är mycket få
fall där det är så brådskande med avstängningen
av vederbörande, att man
inte skulle ha tid med ett förfarande inför
opartisk myndighet. Det är dessa
synpunkter som jag har lagt på detta
problem när jag ansett det vara nödvändigt,
att vi får till stånd en översyn av
bestämmelserna.

Möjligheterna till besvär srätt kan inte
ersätta den prövning som sker redan i
början av förfarandet. Vanligtvis kommer
ju svaret på besvären alltför sent för
att kunna inverka på beslutet om avstängning
och sinnesundersökning. Visserligen
anser jag även besvärsinstitutet
vara av stort värde, men det kan inte ersätta
den förstahandsprövning, som bör
företas av en opartisk instans.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det förefaller mig som
om en del talare skjuter över målet i sin

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

argumentation emot utskottets linje. Del
är inte fråga om — det har betygats från
flera talare — att man på något sätt
skulle frånta myndigheterna möjlighet
till avstängning i vissa fall. Det heter ju
i utskottets utlåtande: »Enligt utskottets
mening är det oundgängligen nödvändigt,
att myndigheterna äga möjlighet
att komma till rätta med fall då eu tjänsteman
icke sköter sin tjänst tillfredsställande
och sjukdom kan antagas vara orsaken
härtill.» Det är härvidlag inte fråga
om att omöjliggöra en åtgärds vidtagande,
utan frågan är väl närmast att få
fram sådana bestämmelser, att en överordnad
har klarare linjer att gå efter,
när han skall ta ställning i ett ömtåligt
fall. Jag föreställer mig att detta är någonting,
som även en överordnad skulle
sätta värde på då han skall ta ståndpunkt.
Detta är alltså ingenting som skulle
vara till nackdel för en överordnad
vid ett ställningstagande utan tvärtom
till fördel. Han får genom klarare bestämmelser
ledning, så att han vet på
vilket sätt han i varje fall skall handla.

Jag vill också understryka att det inte
är första gången som denna fråga är uppe
till behandling. Såsom framgår av utskottets
utlåtande har ju begäran om
översyn av de nuvarande bestämmelserna
vid flera tillfällen tidigare varit på
tal. Nog måste man väl säga, att när man
kan påvisa ett fall — låt vara att det inte
är incr än ett enda — då en person
avstängts åtta dagar före examen och det
sedan visar sig vid fallets närmare prövning
att avstängningen var felaktig och
det också visas att avstängningen illa berörde
både barnen och föräldrarna, kan
det stundom, tvärtemot vad herr Näsström
säger, vara att åsidosätta barnens
och föräldrarnas intressen, om man
handlar för bryskt mot en person, som
enligt deras mening handlat riktigt och
som är omtyckt av barnen.

Nu har också skolöverstyrelsen begärt
en översyn, låt vara som herr Ahlkvist
säger i utvidgande riktning, men så
mycket mera är det då nödvändigt alt
samtidigt också pröva de möjligheter till
rättsskydd, som här kan ifrågakomma.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Fru Gärde Widemar talade
om motionärernas uppfattning när
det gällde att få till stånd ett organ som
skulle kunna ingripa i sådana fall som
det här är fråga om. Det var tal om en
särskild nämnd, som skulle ta hand om
dessa ärenden på ett förberedande stadium.
Det framgick emellertid inte av
anförandet klart, huruvida denna nämnd
skulle vara gemensam för alla statliga
verk eller om det skulle vara en särskild
nämnd för varje statligt verk. Det är likgiltigt
vilketdera, ty en sådan nämnd
skulle ju komma att lägga sig i vederbörande
verkstyrelses befogenheter.
Nämnden skulle följaktligen också komma
att befria vederbörande verkstyrelse
från en del av ansvaret när det gäller
ställningstaganden av den art, som det
här är fråga om. När eu sidoordnad myndighet
ingriper i en verkstyrelses åtgärder,
bör den också ta på sig en del av
det ansvar, som verkstyrelsen skall bära.
Jag skulle till dem som har motionerat
och har talat för motionerna vilja
ställa frågan: Till vilken av dessa båda,
den ifrågasatta nämnden eller verkstyrelsen,
skall riksdagen gå, när den skall
utkräva ansvaret för skötseln av vederbörande
verk?

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av fru Gärde Widemars anförande
för att göra klart för kammarens
ledamöter att det inte var någon samfälld
mening hos utskottsmajoriteten,
som fru Gärde Widemar gav uttryck åt,
då hon pläderade, kanske helst för en
domstolsprövning men i varje fall för
en central nämnd, som skulle pröva alla
dylika frågor. Jag har väl rätt att säga,
att när det gällde domstolsprövningen
var man avogt ställd inom utskottet. Meningarna
har som sagt skiftat.

Jag vill med avseende på den här prövningen
också säga några ord i anledning
av herr Osvalds anförande. Det var intressant
alt höra, att han kraftigt underströk
att vad han ville ha en prövning av

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. statstjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning

var framför allt frågan, huruvida den
underordnade hade misskött sin tjänst
eller inte. Det var framför allt den frågan,
som skulle prövas av en central
nämnd och som ett centralt verk på
grund av vederbörandes personliga engagemang
inte kunde tilltros att bedöma
själv. Låt oss nämligen komma ihåg att
praktiskt taget är det ju fråga om centrala
verk hela vägen.

Det är ju en intressant tanke. Jag är
lyhörd för allt som kan vara ägnat att
garantera en objektiv prövning av saker
och ting. Men låt oss komma ihåg hur
vitt skilda frågor det från denna utgångspunkt
kan bli fråga om. Det är
otaliga avgöranden, som ett verk träffar
med hänsyn till den underlydande personalen
på grund av sitt bedömande av
hur vederbörande har skött sig i tjänsten.
Det är fråga om förflyttning, vägran
att befordra och alla möjliga sådana
avgöranden, vilka måhända är lika
kännbara i det långa loppet som de frågor,
vilka berörs i motionen.

Känner vi ett behov att koppla in en
annan myndighet, för att pröva huruvida
chefsmyndigheten är ensidig, jävig,
godtycklig, får vi ett ögonblick vidga
perspektivet och tänka på att likartade
situationer förekommer på många andra
områden.

Jag vill begagna tillfället att betona,
att när jag varit med om att rekommendera
medverkan av ett utomstående organ,
tänkte jag — jag sade det redan i
mitt första anförande — på betydelsen
av att medicinalstyrelsens psykiatriska
nämnd på något sätt kopplas in, innan
avgöranden om läkarundersökning träffades.
Detta sker ofta redan i praxis,
fastän författningarna inte fordrar det.
Det kanske skulle vara lämpligt att inskriva
en bestämmelse härom i författningarna.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Jag vill säga endast ett par ord till
herr Lindblom.

Jag kan försäkra herr Lindblom att
den absoluta majoriteten av de ärenden,
som skolöverstyrelsen har att handläg -

ga, är föranledda av anmärkningar från
barnens föräldrar. Det var därför som
jag tryckte just på den punkten.

Sedan säger herr Lindblom att några
talare här i sin kritik mot utskottets
linje skjutit över målet. Vad jag försökte
framhålla i mitt första anförande var att
jag inte hittat någon linje i utskottets
utlåtande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I anledning av vad herr
Herlitz nyss sade skulle jag vilja fästa
uppmärksamheten på att vad motionen
och även utskottets utlåtande siktar på
är just sådana fall, då en tjänsteman
inte på ett tillfredsställande sätt sköter
sin tjänst. Det har ingenting att göra
med sådana ärenden, som herr Herlitz
här talade om, nämligen andra tjänstemannafrågor,
såsom förflyttning från en
plats till en annan, befordringsärenden
och dylikt. Det är alltså endast fråga
om sådana fall, då en tjänsteman inte
på ett tillfredsställande sätt sköter sin
tjänst och vederbörande myndighet därför
vill underkasta honom sinnesundersökning.

Det är alltså inte fråga om att tillsätta
en nämnd, som skall handlägga alla möjliga
personalärenden, utan den skall få
hand endast om fall med tvister av den
art, för vilka redogörelse lämnats i motionerna
och som också refererats i utlåtandet.

Detta reducerar naturligtvis hela frågan
till rimligare proportioner än om
det vore meningen att få till stånd en
nämnd som skulle ingripa i myndigheternas
arbete. Det blir alltså aldrig fråga
om att nämnden skulle överta ansvaret
eller bli ansvarig i andra fall än vad
som här närmast avses. Inrättandet av
en sådan nämnd är för övrigt endast en
tanke som framkastats i utlåtandet. Vad
som begäres i utlåtandet är en översyn
av gällande bestämmelser. Sedan blir det
vederbörande utrednings sak att klargöra
hur förordningen skall ändras för
att enskild rätt skall beredas tillräckligt
skydd.

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Anslag till statens jordbruksnämnd m. m.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! I anledning av herr Herlitz’
senaste anförande vill jag för att
klargöra min ställning i denna fråga säga,
att jag varken i utskottet eller i kammaren
pläderat för domstolsprövning. Vad
jag vill ha till stånd är ett objektivt förfarande,
där vederbörande tjänsteman
inte blir sämre ställd än om hans sak
bleve prövad inför domstol. Han skulle
alltså få samma garantier för att hans
sak blir objektivt bedömd som om den
prövades av domstol.

Hur sedan detta utomstående organ
skall vara sammansatt, kan jag inte uttala
mig om. Men jag skulle önska att
där blir representerad både medicinsk
och annan sakkunskap.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånvo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid

omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 53;

Nej — 65.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om förordnande av civila medlare i äktenskapsmål; nr

29, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring av 5 kap.
103 § konkurslagen;

nr 30, i anledning av väckt motion
om vissa ändringar i gällande regler för
allmänna arvsfonden; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17 oktober
1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bostadslån till domänverkets fast
anställda arbetare, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Anslag till statens jordbruksnämnd m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 22, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1955/56 till statens
jordbruksnämnd och statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet
jämte i ämnet väckt motion.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 126
gjorda framställning

1) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för statens jordbruksnämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1955/56;

Nr 16

Onsdagen den 4 mai 1955

Anslag till statens jordbruksnämnd m. m

2) å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa:

a) till Statens jordbruksnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 341 000
kronor;

b) till Statens jordbruksnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 400 000
kronor;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl Maj :ts framställning samt med avslag
å motionen I: 479, till Statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet
å riksstaten för budgetåret 1955/
56 under nionde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 1 423 600 kronor.

I motionen I: 479, av herr Svärd, hade
yrkats, att riksdagen måtte å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde huvudtiteln
till Statens kommission för
krisuppgifter på livsmedelsområdet anvisa
ett till 1 000 000 kronor reducerat
anslag.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ebbe Ohlsson och
Agerberg ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under B hemställa, att riksdagen måtte,
med anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionen
1: 479, till Statens kommission för krisuppgifter
på livsmedelsområdet å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jordbruksutskottet har i
detta utlåtande under punkt B hemställt,
att riksdagen må till statens kommission
för krisuppgifter på livsmedelsområdet
anvisa ett belopp av 1 423 600 kronor,
alltså samma summa som Kungl. Maj:t
har föreslagit. Herr Agerberg och jag har
reserverat oss till förmån för motionen
I: 479 om en sänkning av anslaget till
1 000 000 kronor.. Yi gör detta yrkande
inte minst med hänsyn till att statens
sakrevision i sin promemoria angående
statens jordbruksnämnds organisation
har föreslagit, att kriskommissionen

skall avvecklas under innevarande budgetår
och dess arbetsuppgifter övertas
av jordbruksnämnden. Det förefaller
egendomligt att statens kommission för
krisuppgifter på livsmedelsområdet alltjämt
finner sysselsättning och arbetsuppgifter.
Det gäller ju en verksamhet
som enligt vårt förmenande borde ha
varit avsomnad för länge sedan.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag ber att under hänvisning
till utskottets motivering få yrka
bifall till utskottets förslag.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
vad utskottet anför i sin motivering på
s. 12, där det heter: »Departementschefen
finner en avveckling av kriskommissionen
och en omorganisation av
jordbruksnämnden i och för sig önskvärd,
men är icke beredd att upptaga
sakrevisionens utredning till prövning
innan det kan bedömas, vilken inverkan
jordbruksprisutredningens förslag kan
komma att få på jordbruksnämndens organisation
och personalbehov. Prövningen
förutsättes dock enligt departementschefen
böra ske, när slutlig ställning tagits
till de av jordbruksprisutredningen
behandlade frågorna.» Här förutsättes
alltså att en utredning skall göras på
området. Innan den utredningen blivit
färdig, vill departementschefen icke ta
upp den frågan som motionärerna här
berört.

Jag yrkar, herr talman, således bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Om fortlöpande information beträffande

atomstridsmedlens verkningar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
väckta motioner om tillsättande av en
kommission för undersökning och fortlöpande
information beträffande atomstridsmedlens
verkningar.

I två inom riksdagen väckta, till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
likalydande motioner, I: 84 av herr Brantir.
g och II: 150 av herr Åkerström, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t göra framställning
om tillsättande av en kommission
för undersökning och fortlöpande information
beträffande atomstridsmedlens
verkningar, med den sammansättning
och de uppgifter, som i motionerna
angivits.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet gjort vissa uttalanden i de
av motionärerna berörda frågorna, varefter
utskottet avslutningsvis anfört:

»Samtidigt som utskottet sålunda anser
att strävandena att hindra användningen
av atomvapen torde ha största
utsikterna till framgång i den mån
de inriktas på internationellt samarbete,
har, som framgår av vad tidigare
anförts, utskottet även velat ansluta sig
till tanken på att giva det svenska folket
ökad, saklig upplysning i atomfrågorna.
Utskottet har emellertid ansett
detta kunna åstadkommas utan att ett
nytt organ tillskapas och får därför
hemställa, att de likalydande motionerna
1:84 och IT: 150 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Riksdagen har ju vid
åtskilliga föregående tillfällen kommit
i kontakt med den fråga det här gäller,
nämligen verkningarna av atomvapnen.
För omkring ett år sedan hade vi den
Klfvingska interpellationsdebatten. I början
på detta år, när försvarshuvudtiteln
behandlades, tog man återigen från något
håll upp dessa ting. När sedan den
utrikespolitiska debatten gick av stapeln
i början på mars, rörde man åter -

igen vid dessa problem, och när därefter
ett helt annat ärende kom upp,
nämligen frågan om näringslivets lokalisering
och storstadsbildningen, framhöll
en talare betydelsen för dessa angelägenheter
av vätebombens existens. Vi
kan vara övertygade om att detta spörsmål
kommer igen.

De stora orden — om faran för civilisationen
och hotet mot mänsklighetens
existens — bär blivit sagda och klingat
ut i rymden, måhända till någon varning
och upplysning men på samma gång —
det intrycket har man •— indirekt understrykande
den allmänna rådvilllieten.

Nu står vi här igen, och denna gång
skulle det ju inte vara fråga om bara
ord, utan meningen var att riksdagen
skulle komma fram till ett ståndpunktstagande
och till ett beslut, som i alla fall
visade en viss inställning, och sålunda
ta ett initiativ. Så hade åtminstone motionärerna
tänkt sig saken. Men allmänna
beredningsutskottet har, åtminstone formellt,
i sin kläm, rekommenderat riksdagen
att intaga ståndpunkten: ingen
åtgärd!

Ändå har utskottets skrivning varit i
sak påfallande tillmötesgående och enligt
min uppfattning tillstyrkande beträffande
det väsentliga. Jag kan ju inte
tycka annat än att denna avstyrkande
kläm skär sig en smula mot utskottets
positiva inställning till motionens huvudsyfte.

Såsom motionärerna har sett hela denna
sak hade det varit av särskilt värde,
att ett riksdagens utskott — och sedan
riksdagen själv ■—■ skulle ha givit tillkänna
en uppfattning och visat sitt aktiva
intresse för denna angelägenhet.
Och man kan ju säga, när man läser utskottets
motivering, att så faktiskt också
har skett genom utlåtandet.

Jag skall strax återkomma till detta,
men jag vill först erinra något om själva
grundtanken, som varit vägledande för
motionen. Det var en demokratisk tanke.
Vi har haft den uppfattningen, att vi
alla är ense om de ord, som statsministern
yttrade under den nyssnämnda interpellationsdebatten,
nämligen att en demokrati
lever genom de enskilda med -

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om fortlöpande information beträffande
borgarnas kunskap, insikt och förtroende,
och på deras möjlighet att, på basis
av fritt tillgängliga fakta, öppet diskutera
väsentliga frågor.

Ur denna tanke har alltså motionärerna
härlett kravet, att ett initiativ beträffande
atomvapnens verkningar och
läget på denna nya front bör komma till
stånd genom ett lämpligt organ. Efter
utskottets utlåtande och efter remissyttrandena
kan man väl våga påstå, att det
faktiskt också råder enighet här i landet
om att detta bör ske. På den punkten
synes motionens grundtanke ha slagit
igenom.

När man sedan kommer till den rent
praktiska frågan genom vilket organ
denna information skall ske, kan naturligtvis
olika alternativ komma i fråga.
Motionärerna hade tänkt sig en ny kommission
på, såsom det hette, »bred medborgerlig
bas», med starkt parlamentariskt
inslag och en generös kvinnorepresentation,
naturligtvis också med en
gedigen vetenskaplig stomme.

Här var uppenbarligen icke fråga om
att denna kommission skulle bedriva en
ny primär forskning — jag säger detta
med tanke på vissa remissyttranden —
utan meningen var att kommissionen
skulle på basis av redan uppnådda resultat
giva medborgarna till känna fakta
i saken, och sedan skulle man kunna ta
sin politiska ståndpunkt.

Jag kan förstå att det har gått så, att
tanken på en ny kommission inte vunnit
utskottets bifall. Men jag får kanske påminna
om att denna idé i alla fall har
dykt upp på flera håll i världen. Nobelpristagaren
Bertrand Russel yppade omkring
årsskiftet den tanken, att ett antal
neutrala stater —- jag tror att han
som exempel nämnde Sverige, Indien
och kanske Jugoslavien — skulle förena
sig om att tillsätta en särskild undersökningskommission
med just den förut
angivna uppgiften. Saken lär sedan
inte ha runnit ut i sanden, utan utvecklat
sig på det sättet att, när indiske premiärministern
Nehru nu på förvåren
vistades i London, ett 30-tal engelska
parlamentariker förenade sig kring den
Russelska idén och framställde den för

atomstridsmedlens verkningar
Nehru. Han tog upp saken, och det har
i den engelska pressen uppgivits att indiska
regeringen sedan också för sin
del har tillsatt en sådan kommission,
vars rapport torde vara att förvänta om
inte alltför lång tid.

Vi har också i våra tidningar sett att
en amerikansk organisation —- »Federation
of American Scientists», eller, som
det hette i pressen, »2 000 amerikanska
atomfysiker» -—- riktat en framställning
till amerikanska regeringen och USA:s
chefsdelegat vid FN om tillsättande av
en särskild kommission för att upplysa
världen om vätebombens verkningar. —
Jag vet inte vad det blivit av detta uppslag;
möjligen kan herr Sandler lämna
någon upplysning på den punkten?

Denna stora angelägenhet är ju av
eminent internationell karaktär, men
det behöver ingalunda föranleda de enskilda
staterna att intaga en passiv hållning.

I den föreliggande motionen har anförts,
att det givetvis vore av värde och
intresse, om Förenta Nationerna kunde
samla sig kring en sådan upplysningsverksamhet,
om nu detta kunde ske på
ett effektivt, opartiskt sätt och utan
dröjsmål. Vi har i motionen yppat eu
viss skepsis på den punkten, naturligtvis
beroende på de starka politiska motsättningarna
inom FN och även på respektive
stormakters egna engagemang i
fråga om atomupprustningen. Men skulle
i alla fall vår ståndpunkt ha visat sig
vara alltför pessimistisk och misstrogen,
så desto bättre, om nu saken kommer
upp i FN!

Jag tror emellertid att det vore av särskilt
värde, att denna fråga tas upp av
vad man kan kalla neutrala stater. Vi
skall ju inte dölja för oss den motsägelsefyllda
problematiken på detta område.
Inga folk vill naturligtvis bli atom- eller
vätebombade och förintade, alla vill undvika
den stora döden — men vi vet i alla
fall, att stormakterna med all gevalt
lägger sig vinn om att skaffa en så stark
utrustning med atomvapen som möjligt
och även redan har lagt om sin strategi
med den förutsättningen, att om den stora
olyckan inträffar så skall och måste

Onsdagen den 4 mai 1955

Nr 16

Om fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar

stridskrafterna disponeras på sådant
sätt, att atomvapnen förutsätts komma
till användning — detta trots att man
numera i alla fall vet, att det allmänna
atomkriget med all säkerhet skulle betyda
en så fullständig katastrof, att någonting
därmed jämförligt inte kan tänkas.

Det går en frontlinje i detta fall mellan
de neutrala och de andra. Jag föreställer
mig, att mänskligheten i sin helhet
har mest att vänta sig av de neutrala.
Men detta hindrar inte att t. ex. en lång
rad enskilda vetenskapsmän i Amerika
har lagt korten på bordet och givit till
känna sin uppfattning om vad konsekvenserna
skulle bli ifall det allmänna
atomkriget kommer till stånd. Vi kan också
vara övertygade om att exempelvis
Japan är att hänföra till de övertygade
motståndarna till det nya vapnet. Jag
måste alltså för min del bekänna, att jag
liar större förtroende för de neutrala i
denna fråga än för Förenta Nationerna.
Skulle det vara så, att det här blir fråga
om en internationell insats, vill jag i
första hand tänka mig en samverkan
mellan de neutrala på detta område, i
varje fall i avvaktan på att man inom
Förenta Nationerna kan komma till ett
resultat.

På tal om internationella förhållanden
är det ju så, att utvecklingen ger anledning
att märka en — om man nu skall
våga säga det —- osäkert skymtande möjlighet
till en viss allmän avspänning.
Man tycks nu på alla håll ha ögonen
öppna för att de nya vapnen har mångfaldigat
skälen för att en krigisk katastrof
till varje pris måste undvikas och
att man måste finna vägar för att söka
stabilisera freden. När jag nämner dessa
fredliga fläktar i samband med de nya
vapnen, vill jag emellertid, herr talman,
naturligtvis inte ge ett finger åt den enligt
mitt sätt att se perversa argumentering,
enligt vilken man just vill driva
fram atomvapenproduktionen under påstående
att vätebomben skulle verka som
något slags fredsfaktor. Detta vore, enligt
mitt sätt att se, ungefär lika vansinnigt
som om man skulle göra gällande
att man borde dela ut tändsticksaskar

bland barn, som leker i en lada, för att
lära dem att inte leka med elden!

Men, såsom jag sade, hela denna fråga
har sin motsägelsefyllda problematik.
Man kan fråga sig, vad det över huvud
taget skall tjäna till att fortsätta med
denna vapenproduktion och med dessa
experiment med atombomber, när det i
alla fall enligt vetenskapsmännens uppgift
är klart, att en allmän sammanstötning
med begagnande av dessa vapen
skulle verka fullständigt katastrofalt. Jag
kan i dag hänvisa till den artikel, som
i går stod i Dagens Nyheter på ledande
plats: »Nytt kring vätebomben.»

Jag återgår emellertid, herr talman,
till den fråga vi här har för handen,
nämligen spörsmålet om vilket organ
som lämpligast kan anförtros uppdraget
att informera svenska folket och riksdagen
om atomstridsmedlens verkningar
— och givetvis även om de universella
faror som kan uppstå genom ett allmänt
atomkrig. Utskottet har då hänvisat till
atomkommittén. Den finns där redan
och den är ur många synpunkter bra,
menar utskottet. Det är med hänsyn härtill
möjligt, såsom utskottet uttrycker sig,
alt åstadkomma en fortlöpande, allsidig
och saklig upplysning utan att härför
behöva tillskapa ett helt nytt organ. Utskottet
ifrågasätter emellertid om icke,
om denna nya uppgift anförtros atomkommittén,
den lämpligen bör breddas
med ett antal representanter för riksdagen.
Jag kan för min del som motionär
godta en sådan lösning såsom — om jag
får uttrycka mig på det sättet — den
näst bästa. Eftersom atomkommittén
emellertid består av fria män och det
här är fråga om en ganska vittutseende
uppgift, blir det av intresse att erfara,
om kommittén också vill åta sig ett sådant
uppdrag. Vi har ju i kammaren en
iirad representant för denna kommitté,
som kanhända vill ge ett bekräftande besked
på denna punkt.

Utskottet slutar med att förklara, att
strävandena att hindra användningen av
atomvapen har de största utsikterna till
framgång i den mån de inriktas på internationellt
samarbete, men utskottet har
(iven velat ansluta sig till tanken på att

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar

ge det svenska folket ökad saklig upplysning
i atomfrågan. Utskottet bär alltså
icke velat ge sig in på någon sorts avledningsmanöver
när det gäller denna
motion genom att skjuta över hela saken
till det internationella planet, utan har
klart medgivit riktigheten av tanken, att
man också här i Sverige bör, såsom föreslagits,
gripa sig an med ärendet! Gott,
motionärerna och utskottet är ense i sak.

Den omständigheten att motionärernas
kläm innebär ett yrkande om tillsättandet
av en ny kommission bar tydligen utgjort
anledningen till att utskottets utlåtande
blivit formellt avstyrkande. Jag
får kanske framhålla, att huvudsaken för
motionärerna i alla fall inte var, vilket
organ som skulle sköta om denna sak.
Det viktiga var naturligtvis, att den ifrågavarande
verksamheten kommer till
stånd. .lag undrar om inte utskottet därför
lämpligen hade kunnat formulera sin
kläm på det sättet, att »riksdagen med
avslag på motionerna måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t ge till känna, vad utskottet
i utlåtandet över motionerna anfört».
Det hade varit en smula mera viljebetonat.
Nu vill jag emellertid underlåta
att ställa något yrkande för ögonblicket,
i avvaktan på vad som kan komma
ut av debatten. Om det blir klart, att
utlåtandet kan förväntas bli föremål för
Kungl. Maj ds beaktande såsom ett uttryck
för riksdagens önskningar, vill jag
för min del därmed låta mig nöja.

Jag har alltså, herr talman, intet yrkande.

Herr SANDLER (s):

Herr talman! Då jag begärt ordet i anledning
av beredningsutskottets utlåtande
i denna allvarliga sak, så har det
skett inte i avsikt att kritisera utan för
att komplettera vad utskottet har anfört
i ärendet.

Jag ger gärna mitt erkännande åt den
omsorg, som utskottet nedlagt på utredningen
i detta ärende. Då det av denna
utredning framgår, att den svenska atomkommittén
är beredd och anser sig vara
i stånd att lämna informationer i denna
sak till både riksdagen och allmänheten,
så iir därtill efter min mening intet an -

nat att göra än att tacka ja. Därmed
får vi information — i den mån det är
möjligt för svenska myndigheter att göra
det.

Jag fäster kammarens uppmärksamhet
på att atomkommittén själv är väl medveten
om de svårigheter som finns att
genom ett svenskt organ lämna auktoritativa
besked i dessa ting. Man läser t. ex.
i atomkommitténs remissvar, som återgivits
i utskottsutlåtandet: »Kanske bör
man dock här framhålla, att många av
de frågeställningar som i detta sammanhang
uppkommer icke med större exakthet
kan besvaras ens av den främsta
tillgängliga expertisen, då man här rör
sig på forskningens och teknikens främsta
frontlinjer och inom ett område som
är kringgärdat med sekretess, hemlighetsmakeri
och försök att föra utomstående
bakom ljuset.» Det är ganska betydelsefulla
reservationer som ligger i dessa
ord.

Den komplettering, som jag för min
del finner önskvärd till vad utskottet har
haft att säga i saken, berör den internationella
aspekten på detta område. Någon
verklig klarhet i de ting, där man
önskar att få upplysning, kan efter min
uppfattning endast erhållas genom medverkan
även från stater, som själva har
direkt experimentell erfarenhet av atomstridsmedel.
Det är för mycket begärt
av den svenska atomkommittén, att den
skall kunna vara i besittning av dessa
erfarenheter. Det erfordras, om man
skall få det mått av klarhet som är önskvärt,
en samverkan tvärs över järnridån
mellan atlantmakterna och Sovjet, som
ju är de enda stater som har en direkt
erfarenhet. Den mycket snabba utveckling,
som försiggår på det här området,
har redan framkallat farhågor att
själva testningarna möjligen innehåller
faror av internationell räckvidd och vilka
följaktligen angår även de stater, där
inga sådana prov försiggår. Detta gäller
i synnerhet beträffande vätebomben.

Det är nog så att beträffande tryckoeh
värmeverkan och även med avseende
på den direkta strålningen förfogar
man redan över ganska mycket material,
det gäller ett område, inom vilket

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Om fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar

man kan beräkna verkningarna. Men det
som särskilt behöver undersökas är verkningarna
av den kvardröjande radioaktiviteten
särskilt efter vätebomben; det
gäller här både de omedelbara och de
framtida verkningarna på det biologiska
området. Härom vet man för närvarande
alltför litet, och starkt delade meningar
råder. Därför vore det önskvärt
att en undersökning på internationellt
plan komme till stånd på detta område
genom Förenta Nationernas försorg.

Det är en sak som har väckt intresse
på olika håll. Den upptogs här i riksdagen
av herr Ohlon under vår utrikesdebatt,
som kammaren torde erinra sig,
och den har varit föremål för diskussion
i det engelska underhuset. Frågan
om en sådan undersökning var också föremål
för diskussion på Bandoeng-konferensen
mellan de afrikanska och asiatiska
makterna. Om en sådan undersökning
kan komma till stånd, det vågar
jag inte uttala mig om. Det beror ju
framför allt på de ledande stormakternas
inställning till saken. Jag kan bara
säga att om det skulle lyckas, vore det
nog ett icke oviktigt bidrag till den
avspänning, som är önskvärd.

Liksom motionären själv ämnar jag
inte framställa något yrkande. Den uppfattning
jag har att framföra kan endast
få karaktären av ett uttalande. Jag hoppas
att detta inte kan vålla någon som
helst gensaga från utskottets sida och
jag tror att det skulle vara tacknämligt
om den nu närvarande utrikesministern
kunde ge kammaren några upplysningar
om regeringens intentioner i detta
avseende.

Jag vill särskilt understryka, att i det
uttalande, som jag tycker borde komplettera
vad beredningsutskottet haft att
säga, icke ingår och från min sida icke
är avsett att ingå något som helst ståndpunktstagande
i andra stycken än de
som här avses och nämnes, nämligen att
man kommer till största möjliga klarhet
beträffande de verkningar på det ickemilitära
området, där man för närvarande
bar det största behovet av upplysningar.
Det innebär sålunda inte något
ståndpunktstagandc till frågan om

7 Förslå hammarens protokoll I9ö.r>. Nr 16

det skall bli ett testningsförbud genom
internationell överenskommelse eller till
den ännu större frågan om hur atomkontrollen
i fortsättningen över huvud
taget skall komma att bedrivas inom Förenta
Nationernas ram.

Det uttalande, som jag som en komplettering
till vad beredningsutskottet
haft att säga skulle önska att få göra,
innehåller följande: Därest regeringen
skulle finna det lämpligt att till höstens
generalförsamling väcka eller i samverkan
med andra medlemsstater medverka
till att väcka förslag om en internationell
undersökning genom Förenta Nationernas
försorg av atomstridsmedlens,
i all synnerhet vätebombens verkningar,
inriktad främst på deras omedelbara
och framtida biologiska effekt, så bör,
såvitt jag kan bedöma, ett sådant svensk
initiativ kunna räkna med allmänt stöd
inom den svenska riksdagen.

I herr Sandlers yttrande instämde
herrar Ohlon (fp) och Huss (fp), fru
Sjöström-Bengtsson (s), herr Näsgård
(bf), fru Wallentheim (s) samt herr
Thun (s).

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anledning av den fråga,
som herr Sandler ställde om utsikterna
till att den svenska regeringen skulle
kunna ta ett initiativ i Förenta Nationerna
för åstadkommande av en internationell
undersökning av atomvapnens verkningar
på människor, vill jag säga, att
regeringen redan haft denna fråga uppe
till överläggning. Vi har också behandlat
frågan med utrikesnämnden, och vi överväger
att ta ett sådant initiativ i Förenta
Nationerna, eventuellt i samverkan med
andra länder. Jag är alltså för min del
mycket starkt intresserad av att en sådan
undersökning skall komma till stånd.

Det är visserligen sant, att med anledning
av 2 000 amerikanska vetenskapsmäns
framställning till det amerikanska
utrikesministeriet om just en sådan utredning
har från den amerikanska atomkommissionens
sida nyligen ett initiativ
tagits, i det denna kommission har an -

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar

modat en grupp vetenskapsmän att företa
en dylik undersökning. Men här
blir det ju fråga om en rent intern amerikansk
undersökning, och i likhet med
herr Sandler tror jag att det vore av
stor vikt att den blivande undersökningen
kommer till stånd under Förenta
Nationernas auspicier.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Också jag hade nyss kunnat
instämma med herr Sandler, men jag
väntade med saken därför att jag stod
närmast på talarlistan. Jag vill göra det
nu och vill därtill knyta ett uttryck för
min tillfredsställelse över regeringens
positiva ståndpunkt i denna fråga.

Herr Branting ställde intet yrkande i
avvaktan på vad som skulle sägas i debatten
och därför kan det inte vara alldeles
ur vägen att vi från olika håll ger
uttryck för vad vi anser, även om vi i
stort sett biträder vad herr Branting anfört
i sin motion och vad utskottet yttrat.
Jag vill i likhet med herr Sandler ge
såväl herr Branting som utskottet allt
erkännande.

Vad jag vill därutöver anföra är endast
en komplettering. Herr Branting
har i sin motion talat om att det här är
nödvändigt att införskaffa uppgifter om
atomstridsmedlens destruktiva verkningar,
att få till stånd fortlöpande rapporter
och på så sätt få en mera organiserad
ordning för riksdagens behandling av
dessa ting än vad interpellationsinstitutet
medger. Jag kan fullt instämma i detta.
Men jag menar att man kanske inte
bara skall tala om atomkraftens destruk
tiva verkningar. Det är sant, herr Branling,
att atombomben kan bli mänsklighetens
största fiende, men det är också
sant, att atomkraften kan bli mänsklighetens
största välgörare. Jag tvekar att i
detta sammanhang påminna om fakta,
som säkert är välkända. Fn viss kvantitet
uran ger 3 miljoner gånger mera kraft
än en motsvarande kvantitet kol. Man
kan rycka på axlarna inför sådana uppgifter.
Man kan säga att atomkraften kan
utnyttjas endast om man inte behöver
vara affärsmässig, som fallet är dä man

tillverkar atombomber. Också jag har
inte så mycket trott på att atomkraften
vid civilt bruk skulle kunna konkurrera
med kolet och andra kraftkällor. Men det
har faktiskt hänt många ting bara under
det sista året, som kommit åtminstone
mig att ändra mening. Man har startat
ett mycket stort atomkraftverk i England,
som lär bära sig ekonomiskt. Jag
vill, herr talman, inte stå för denna uppgift,
men jag vill citera vad ordföranden
i Förenta staternas atomenergikommission
har sagt. Han har uttalat, att även
om man bedömer situationen mycket försiktigt
så kan man beräkna, att om 5 år
kommer 10 procent av de nya amerikanska
kraftverken att vara atomdrivna, och
han räknar med att denna siffra år 1980
kommer att vara uppe i 50 procent.

Jag har, herr talman, velat peka på
att atomkraftens fredliga användning
också bör få ett visst utrymme i den
upplysningsverksamhet, som väl nu efter
herr Brantings framstöt troligen kommer
till stånd.

Med hänsyn till de politiska motsättningarna
var herr Branting pessimistisk
i fråga om Förenta Nationernas möjligheter
att göra en insats i föreliggande
sammanhang. Men också härvidlag har
det på sista tiden hänt ting som ger anledning
till viss optimism. Vi vet ju att
Förenta Nationerna kommer att ordna
en stor atomkonferens i Geneve nu i
augusti. Det är meningen att där skall
samlas 500 deltagare från öst och väst,
vetenskapsmän från 60 olika länder, som
skall diskutera atomfrågan. Det är av intresse
att i detta sammanhang påpeka,
att som generalsekreterare för ifrågavarande
konferens kommer att fungera en
amerikansk vetenskapsman, Whitman,
och som biträdande generalsekreterare
en ryss, Vavilov — jag känner inte mycket
till den senare men han är knuten till
den ryska vetenskapsakademiens fysiska
institut. Vi vet också att Whitman nyligen
rest till Moskva för att konferera
med Vavilov.

Jag kanske får peka på en sak till.
UNESCO har just satt i gång med en
världsomfattande upplysningskampanj i
atomfrågan. Det föreligger just nu ett

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Om fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar

nummer på 50 sidor av UNESCO :s tidskrift
Courrier, som ger information i
atomfrågan. Jag kanske skall tala om,
att när jag försökte komma över tidskriften
till denna debatt, var det omöjligt
att få tag i den här i Stockholm. Detta
kanske också säger någonting om att det
behöver göras något för att göra upplysning
tillgänglig i hithörande frågor.

Jag vill alltså påpeka, att det utföres
en del i Förenta Nationerna, och det är
ju både herr Branting och vi andra glada
åt.

Vad så beträffar motionen kan ju herr
Branting med full rätt säga, att han har
blivit väl behandlad av utskottet. Liksom
herr Branting är jag dock förvånad
över utskottets negativa kläm. I atomkommittén,
vilken utskottet förordar som
upplysningsorgan, sitter just den stomme
av vetenskapsmän, som herr Branting
också vill ha i sin kommission. Utskottet
säger, att det är berett att gå med
på att nämnda kommitté kompletteras
med representanter för riksdagen. Jag
tror och hoppas att vi alltså här skall
komma till det positiva resultat, som
herr Branting önskar.

Jag har naturligtvis, herr talman, inte
heller något yrkande.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Eftersom ett av de av
motionärerna upptagna spörsmålen är
frågan om den radioaktiva strålningens
inverkan från biologisk synpunkt är det
kanske lämpligt att det säges några ord
härom från medicinsk synpunkt. Jag
skall då begränsa mig till att beröra de
s. k. genetiska förändringarna.

På detta område är erfarenheterna hittills
ofullständiga. Detta är ju också rätt
naturligt eftersom det här är fråga om
tänkbara inverkningar på fortplantningscellernas
kromosomer, som i mera omfattande
grad visar sig först i kommande
generationer. Det var Nobelpristagaren
Muller, som 1927 under försök med insekter
upptäckte, att mutationer kan uppkomma
genom inverkan av radioaktiv
strålning. Med mutationer menar vi ett
plötsligt uppträdande av nya arvsanlag,

ett fenomen som ansetts förklara tillkomsten
av nya arter och nya släkten.
Det allvarliga är alltså att atomstridsmedlen
inte bara skadar individen utan
också kan påverka kommande släkten
och till och med ge upphov till en ny
sorts människa. Att det skulle leda till
uppkomsten av en bättre människoras,
vilket i och för sig kanske vore önskvärt,
är tyvärr inte alls så sannolikt som att
resultatet skulle bli till det sämre.

Mutationer förekommer i begränsad
utsträckning redan under normala förhållanden
i form av medfödda missbildningar.
När det gäller mutationer som
följd av radioaktiv strålning är det av
vikt att hålla i minnet, att de inte behöver
visa sig före den tredje generationen,
även om de kan visa sig redan i
den första eller den andra. För att försöka
utröna en eventuell inverkan redan
i första generationen har man företagit
omfattande undersökningar av barn till
överlevande från Hiroshima och Nagasaki,
d. v. s. sådana barn som fötts efter
atomskadorna 1945. Dessa undersökningar
har emellertid varit förenade med betydande
svårigheter. Man hade nämligen
endast en bristfällig statistik över förekomsten
av ärftliga missbildningar hos
befolkningen i dessa städer eller över
huvud taget i Japan före 1945, alltså
före den tidpunkt som det nu är fråga
om. Dessutom bär befolkningsstatistiken
i övrigt i Japan varit något opålitlig
både tidigare och nu.

De resultat som hittills har erhållits
visar emellertid inte någon påtaglig ökning
av antalet abnormiteter i första generationen.
Däremot förefaller det som
om mödrarnas könskromosomer skulle
ha påverkats, för övrigt i motsats till fädernas,
och detta i den riktningen, att
en kraftig strålningsexponering av mödrarna
skulle medföra en mindre minskning
— det rör sig om ungefär en procent
— av antalet födda pojkar i förhållande
till antalet födda flickor.

Detta är ungefär vad man vet för närvarande.
Eu eventuell inverkan på kommande
generationer måste självfallet
överlämnas åt framtiden alt påvisa. När
det från olika håll har uppgivits att de

100 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar

radioaktiva strålningsskador, som vållades
av atombomberna över de japanska
städerna för tio år sedan, bevisligen gett
upphov till skador i arvsmassan, vilkas
följder kommer att sträcka sig över ett
stort antal generationer, så är detta kanske
inte fullt riktigt. Frågan gäller här
uppenbarligen en risk men icke en redan
fastslagen företeelse.

Fortsatta undersökningar på detta område
liksom beträffande andra ännu outredda
biologiska skadeverkningar av radioaktiv
strålning är en viktig internationell
uppgift. Jag delar därför herr
Sandlers uppfattning att den fortlöpande
upplysningsverksamhet, som motionärerna
önskar och som otvivelaktigt är
en angelägen sak, bör underordnas något
organ som är underställt Förenta Nationerna.
Jag instämmer därför — vilket
jag för övrigt redan gjort — i herr Sandlers
tilläggsuttalande.

Herr STRANDLER (s):

Herr talman! Det är kanske onödigt
att det nu säges så mycket från utskottets
sida om dessa viktiga frågor; det
finns nog inte någon större sakkunskap
inom utskottet, och allra minst föreligger
någon sådan sakkunskap hos mig.
Frågan har ju redan från olika synpunkter
behandlats av mera sakkunniga
personer.

I utskottet måste vi naturligtvis ta ställning
till det förslag, som framlagts i motionen.
Den av motionärerna föreslagna
kommissionen skulle enligt ingressen till
motionerna ha till huvudsaklig uppgift
att införskaffa och i fortlöpande rapporter
för riksdagen och därmed för svenska
folket framlägga allsidiga uppgifter om
atomstridsmedlens destruktiva verkningar
på livsbetingelserna. Av uttalanden i
motiveringen till motionärernas yrkande
framgår emellertid att motionerna
har ett väsentligt djupare syfte. Motionärernas
principiella inställning synes
bland annat vara, att utvecklingen på
atomvapenområdet nått därhän att frågorna
om utnyttjandet av atomkraften i
militärt syfte icke kan ses som ett problem
för vetenskapsmän, politiker eller
militärer utan är av så ödesdiger inne -

börd för allt mänskligt liv, att frågorna
angår alla. Varje människa, anser motionärerna,
bör ha möjlighet att skaffa
sig kännedom om atomstridsmedlens
verkningar för att kunna ta ställning till
frågor, som gäller anskaffning eller användning
av sådana stridsmedel och för
att kunna ge sina meningsyttringar i
dessa frågor större eftertryck. Motionärerna
synes även räkna med att om
atomvapenfrågorna i Sverige på detta
sätt i högre grad finge bli en hela folkets
angelägenhet skulle det kunna leda
till efterföljd i andra länder. Motionärerna
kan enligt utskottets uppfattning
sägas syfta till en väckelse till besinning
inför konsekvenserna av att anskaffa eller
använda atomvapen.

Enligt utskottets uppfattning är motionärernas
förslag förestavade av en
djup idealitet. Utskottet har givit uttryck
för sin uppskattning av denna
motionärernas inställning och har tillkännagivit
som sin mening, att ett ideellt
betraktelsesätt torde var nödvändigt
för att få till stånd en hållbar lösning
av atomvapenfrågorna. Men man torde,
när det gäller att förhindra användningen
av atomvapnen, dock främst ha att
lita till vad som kan åstadkommas genom
internationella överenskommelser
och genom internationellt samarbete.

Vad beträffar den i motionernas
motivering behandlade frågan, huruvida
det svenska försvaret bör förses med
atomvapen, har utskottet inte ansett sig
ha anledning att för närvarande taga
ställning. Denna fråga har vid innevarande
riksdag berörts i utrikesdebatten
den 9 mars, och den var vid försvarsdebatten
den 23 mars ett av de stora
huvudämnena. Av försvarsministerns och
andra talares inlägg i debatten framgick
bland annat, hur komplicerat detta problem
är och hur många olika, delvis till
synes oförenliga aspekter, som kan läggas
på detsamma. Försvarsministern förklarade
sig inte ha för avsikt att ta ställning
till problemet om atomvapnen i
det svenska försvaret, vilket problem för
övrigt finge ses även från andra synpunkter
än de militära.

Utskottet delar motionärernas uppfatt -

Onsdagen den 4 mai 1955

Nr 16

101

Om fortlöpande information beträffande atomstridsmedlens verkningar

ning att atomenergiproblemen har en så
ödesdiger innebörd att de måste betraktas
som en hela folkets angelägenhet. Utskottet
har därför ställt sig mycket positivt
till yrkandet om en fortlöpande
upplysningsverksamhet beträffande atomfrågorna.
Utskottet i likhet med samtliga
sakkunniga menar, att vi i atomkommittén
redan har ett organ, som är lämpat
att handha denna verksamhet och
som genom att utökas med representanter
för riksdagen skulle kunna givas ett
parlamentariskt inslag. Därför har utskottet
icke ansett sig böra tillstyrka,
att den föreslagna särskilda kommissionen
tillsättes. Utskottet har varit av den
uppfattningen att motionärernas syfte
att få till stånd effektiv upplysning kan
nås lika bra på nyss angivna sätt som
genom en ny kommision, och den av utskottet
förordade lösningen skulle dessutom
medföra betydligt mindre kostnader
för statsverket.

Motionären här i kammaren har frågat,
om atomkommittén ville åtaga sig
detta uppdrag. Ja, det står i atomkommitténs
remissutlåtande, att om kommittén
skulle anförtros den här diskuterade
informativa uppgiften vore det kommitténs
avsikt att upprätta en särskild delegation
härför i likhet med övriga delegationer
som arbetar inom kommittén.
I denna skulle då även ingå representanter
för de viktigaste av de fackorgan,
som skulle lämna var sin del av
materialet till informationsverksamheten.
Naturligtvis skulle det därvid även
förekomma representanter för riksdagen.
Fördelarna med den här diskuterade
anordningen skulle vara lägre kostnader
och sannolikt större effektivitet
samt undvikande av dubbelarbete, vartill
kommer att väl de flesta är ense om
att man bör undvika att skapa nya fristående
statsorgan för uppgifter som lika
bra eller bättre kan ombesörjas av
redan existerande. Det är väl därför så
att motionären kan vara säker på att
atomkommittén åtar sig ett sådant uppdrag.
Kung]. Maj:t beaktar också dessa
frågor, det har hans excellens herr utrikesministern
redan förut i denna debatt
givit uttryck för.

Att atomkommittén har goda förutsättningar
för uppgiften att lämna informationer
har synts utskottet uppenbart.
Kommittén har att ombesörja planläggningen
av atomenergiforskning och att
fördela de medel, som ställs till forskningens
förfogande. Detta innebär, att
kommittén noggrant följer allt som händer
på atomenergiens område. Kommitténs
syfte är att samarbeta med de olika
organ inom landet, som sysslar med
atomfrågor. Det material som det här är
fråga om gäller till stor del förhållandena
i andra länder. Kommittén har
själv omfattande förbindelser med utländska
organ för atomenergiforskning
och försöksverksamhet och får genom
intim samverkan med utrikesdepartementet
åtskilligt material, som införskaffas
genom våra beskickningar i främmande
länder.

Det kan även framhållas, att kommittén
visserligen inte själv bedriver någon
egentlig forskning men har en särskild
kontakt med forskningsarbetet därigenom
att många av de vetenskapsmän,
som är ledamöter i kommittén, deltar i
och leder forskningsarbeten på olika
håll.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Jag vill efter denna intressanta
och positiva debatt inskränka
mig till att för sakens skull avgiva en
nöjdförklaring.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

98, i anledning av Kungi. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1954/55, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgif -

102

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgeten 1954/55, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till anskaffning
av en ny statsisbrytare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om främjande av varutrafiken över
trondheimsområdet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till undersökningar
m. m. till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet jämte
i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 149, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 11
mars 1955, föreslagit riksdagen att dels
till Undersökningar m. m. beträffande
åtgärder till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1954/55 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 140 000 kronor, dels
ock till Undersökningar in. m. beträffande
åtgärder till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet å riksstaten
för budgetåret 1955/56 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Öhman m. fl. (I: 480) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hagberg i Stockholm m. fl. (II:
591), hemställts, dels att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
149, dels ock att riksdagen måtte i skrivelse
till regeringen hemställa om utred -

ning och förslag till nödig utbyggnad av
oljelagringsutrymmena inom landet och
en utförligare belysning i anslutning till
vad som i motionerna anförts av frågan
om »åtgärder till främjande av varutrafiken
till och från Sverige över trondheimsområdet»
liksom konsekvenserna
därav i ekonomiskt, politiskt och strategiskt
avseende.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört:

»För vår försörjning med viktiga förnödenheter
under såväl fredliga förhållanden
som under beredskapstider är det
av stor betydelse att ha tillgång till vissa
mottagningsanordningar vid Trondheimsfjorden.
Enligt det föreliggande
förslaget skulle dessa anordningar i första
hand bestå av en oljehamn med bergcisternanläggning
samt en godskaj. Utskottet
finner motiverat, att påbörjade
förberedelser härför slutföras, och vill
tillstyrka, att för ändamålet äskade medel,
440 000 kronor, anvisas. Mot Kungl.
Maj :ts förslag att av nämnda belopp
140 000 kronor anvisas å tilläggsstat för
innevarande budgetår har utskottet icke
något att erinra.

Av det anförda följer, att utskottet icke
biträder det motionsvis gjorda yrkandet.

Utskottet hemställer,

I. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 480 och II: 591, i vad de
avse medelsanvisningen,

a) till Undersökningar m. m. beträffande
åtgärder till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1954/55 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 140 000 kronor; b)

till Undersökningar m. m. beträffande
åtgärder till främjande av varutrafiken
över trondheimsområdet för
budgetåret 1955/56 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
300 000 kronor;

II. att motionerna I: 480 och II: 591, i
vad de icke behandlats under I., icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
»

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 103

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herr Näsström, som dock ej antytt
sin mening.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Vi har ifrån kommunistiska
gruppens sida i en motion yrkat
avslag på den föreliggande kungl. propositionen.
Vi har i vår motion rätt utförligt
anfört de motiveringar vi har för
detta avslagsyrkande, och jag förutsätter
också att kammarens ledamöter erinrar
sig huru vi vid flerfaldiga tillfällen här
i riksdagen har anmält en avvisande
ståndpunkt till hela detta projekt med
den s. k. trondheimsleden.

Det är flera synpunkter, som därvidlag
gör sig gällande. För det första är
det vissa ekonomiska problem, som dyker
upp — ekonomiska problem, som
oroar befolkningen i de hamnstäder, som
genom den nya projekterade trafikleden
till Trondheim riskerar en minskad
skeppning och därmed minskad sysselsättning.
Jag åsyftar därvid i första hand
Sundsvall men också Göteborg. I dessa
städer finns en utbredd opinion emot
hela denna utveckling.

Men även om dessa lokalt betonade
ekonomiska synpunkter är viktiga, är de
ur vår synpunkt ändå inte de viktigaste.
Man får nämligen inte bortse från att hela
detta projekt också har en annan och
allvarligare sida, den politiska och militärstrategiska.

Man säger i propositionen och i utskottsutlåtandet,
att det här i första hand är
en beredskapsfråga, som skall lösas. Man
menar att en svensk hamn i Trondheim
skulle vara av betydelse bland annat när
det är så svåra ishinder i Östersjön, att
trafiken har svårigheter där. Då skulle
man kunna hålla importen igång över
Trondheim med lagring av olja där.

Herr talman! Jag måste säga att detta
utskottets påstående väl ändå måste betraktas
som ett svepskäl. Om det verkligen
gällde att se till att vi i händelse av
ishinder eller andra trafikhinder hade
tillgång till olja, skulle man då inte dra
försorg om att denna olja lagrades inom
landet och icke i utlandet? Det är en
mycket märklig motivering som härvid -

lag anföres. Varför inte anlägga oljecisterner
och åstadkomma oljelagringsmöjligheter
i det svenska Norrland, gärna i
Jämtland? Varför lägga dessa cisterner
i Trondheim, i en hamn utomlands?

Jag kan inte föreställa mig, herr talman,
att den olja som det svenska folkhushållet
och det svenska försvaret behöver
i en krigssituation skall kunna
hämtas i ett främmande land. Man säger
att det skall byggas en bergscisternanläggning
i Trondheim, och att man —
inte omedelbart, men sedermera — skall
dra en oljeledning över gränsen. Jag ser
att handelsministern är här i kammaren,
och jag kan gärna ställa den frågan till
honom: Tror regeringen verkligen att ett
neutralt Sverige — ty vi har ju alliansfriheten
som politisk linje — i det tänkta
kriget mellan öst och väst skulle få
hämta sin olja i Trondheim? Finns det
några som helst erfarenhetsskäl som talar
för att detta blir möjligt? Enligt min
mening är det inte så. När Norge ockuperades
av tyskarna under det andra
världskriget, lade tyskarna beslag på
varenda droppe olja som fanns inom
landet, och jag tror man måste dra den
slutsatsen att i ett kommande krig en
ockuperande stat, kommer att göra på
samma sätt.

Nej, förutsättningen för att Sverige
skall kunna få olja från den tilltänkta
cisternen i Trondheim är väl — och
däri ligger enligt min uppfattning det
politiskt och strategiskt allvarliga i denna
historia — att Sverige överger sin
neutrala position och tar ståndpunkt för
de makter, som redan nu har byggt ut
Trondheim till en stor militärbas och
som i ett kommande krig avser att utnyttja
Trondheim och Norge för sina
syften.

Vi bör också komma ihåg att ett land
som tillhör Atlantpakten icke har kvar
sin bestämmanderätt; i den överenskommelse
som träffats mellan Norge och övriga
atlantpaktsländer ingår ju, att de
norska militärstyrkorna skall ställas under
befäl icke av norska officerare och
generaler, utan av atlantpaktsrådets generalstab.

Därför tycker jag att det verkar — om

104 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

uttrycket tillätes, ty jag vill ju inte genera
utskottet -— litet barnsligt, när utskottet
säger, att norska regeringen lovat
att försöka se till att Sverige får olja
från Trondheim. Ja, men inte kommer
norrmännen att få bestämma den saken
i en kritisk situation! Jag tror säkert
att norska regeringen, om den själv fick
bestämma, inte skulle ha någonting emot
att Sverige fick olja, men det får den
inte bestämma själv.

Jag kan tills vidare inskränka mig,
herr talman, till dessa korta anmärkningar.
Det är från de synpunkterna som
vi från vår sida velat yrka avslag på
denna proposition. Det ingår så många
militärstrategiska och politiska spekulationer
i detta projekt, att vi anser att
riksdagen inte skall binda sig vid vad
utskottet i enlighet med regeringens proposition
föreslår. Vi menar visst att man
skall vidta åtgärder för att på lång sikt
trygga lagringen av olja här i landet genom
att öka lagerutrymmena, gärna i
Norrland, som jag nyss sade. Vi anser
emellertid inte att man skall söka gå in
för att lagra olja för Sveriges behov i
främmande land. Det är våra huvudsakliga
skäl för yrkande om avslag. Att det
kan vara av ett visst intresse, icke minst
för Jämtland, att få bättre förbindelser
med Norge och Trondheim, förstår vi
och har i och för sig ingenting emot.
Men det kan göras på annat sätt än att
frågan kopplas ihop med andra faktorer.

Jag ber alltså att med dessa korta ord
få yrka bifall till den motion, som i denna
fråga från vårt håll väckts här i riksdagen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då jag till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation, ber
jag att få säga några ord.

Herr öhman m. fl. har ju på denna
punkt motionerat om att riksdagen bör
avslå den kungliga propositionen, främst
av politiska och militärstrategiska skäl.
För egen del tror jag inte att de politiska
och strategiska synpunkterna spelar nå -

gon som helst roll i detta sammanhang.
Förslaget innebär inte något som helst
ställningstagande för öst eller väst. Jag
vill peka på att hade vi haft denna anläggning
under det senaste världskriget,
hade vi inte haft någon som helst nytta
av den. Vi hade i alla fall fått skicka
våra bilkaravaner till Petsamo-området.
Vem vet om det inte kanske blir så en
vacker dag, att frågan om bättre förbindelser
dit upp, och kanske till och med
till Vitahavs-området, kommer att bli
aktuell.

Men det finns andra synpunkter på
denna fråga, herr talman, som i varje
fall oroar mig. Alla vet att vårt län, Västernorrlands
län, är det län som vid lågkonjunktur
drabbas hårdast av alla. Såren
från den stora arbetslöshetskrisen
i början på 1930-talet är inte helt läkta
ännu. Det gör att jag för min del frågar:
Hur kommer de föreslagna anordningarna
att verka ur arbetsmarknadspolitiska
synpunkter? Kommer de att försämra
eller förbättra våra utsikter i länet? Redan

i utskottet fick jag svaret, att
frågan om vår oljeförsörjning får man
inte bedöma efter små länssynpunkter.
Ja, herr talman, i slutet av 1920-talet
och början av 1930-talet var det nog
länen, för att nu inte säga de små kommunerna,
som i verkligheten efter fattig
förmåga fick försöka lösa sina mycket
svåra problem. Då är det ganska förlåtligt,
om vi känner en viss oro inför varje
förslag, som kanske i någon mån kan
försämra vårt läge.

Jag förstår att det framlagda förslaget
faller inom den nordiska samarbetstanken.
Jag vet mycket väl, att det inte
är populärt att komma med några som
helst invändningar mot sådana förslag.
Jag vore emellertid tacksam om statsrådet
skulle kunna ge oss västernorrlänningar
lugnande försäkringar när det
gäller de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna
på denna fråga. Den är, såsom
jag ser den, en mycket allvarlig
fråga. Det har sagts att förslaget skulle
förbättra våra skeppningsmöjligheter. Vi
har emellertid alldeles nyss beslutat att
skaffa oss en ny större och starkare is -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 105

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

brytare. Det är vi mycket tacksamma för,
ty den kommer att förkorta exportisoleringstiden
för norrlandskusten. Den bör
väl samtidigt ingå som ett led i strävandena
att skapa de möjligheter, som ändå
finns för norrlandskusten att ordna mera
kontinuerliga exportförbindelser året
runt.

Det är inte utan att man blir litet häpen
när man läser vad utskottet skriver
i ett avsnitt på s. 12. Det heter där: »Det
bör uppmärksammas, att den norska förhandlingsdelegationen
förklarat sig beredd
att rekommendera den norska regeringen
att lämna garantier för att transportlederna
och oljeanläggningarna skall
få utnyttjas för transitering till Sverige
även under kritiska tider.»

Ja, för vilket ändamål skulle vi annars
ha anläggningen? Det är väl det minsta
vi kan kräva, om denna anläggning över
huvud taget skall kunna betraktas som
en beredskapsåtgärd.

Sedan uppstår en annan fråga som är
av ett visst intresse, nämligen hur oljepriszonerna
kommer att utformas med
hänsyn till den olja som skall tas in via
Trondheim.

Inom de olika utskotten i riksdagen
måste vi alltid vara mycket försiktiga
med varje nytt anslag som begäres. Vi
kan hålla på att diskutera mycket länge
även när det gäller ganska små belopp.
Här kostar nu bara förberedelserna för
denna anläggning i runt tal en halv miljon
kronor. Alldeles oavsett de synpunkter
i övrigt, som framförts av herr
öhman, vågar jag ifrågasätta om det
framlagda förslaget verkligen är välbetänkt
ur ekonomisk synpunkt. Man torde
kunna tvista därom.

Jag vet, herr talman, mycket väl, att
ett yrkande om avslag här skulle uppfattas
som en demonstration, och en sådan
vill jag inte vara med om. Jag tycker
dock att hela denna sak är ekonomiskt
ganska olustig. Jag kommer därför
att lägga ned min röst. Men just ur
mitt läns synpunkter vore det mycket
tacknämligt, om vi från herr statsrådet
kunde få en redogörelse för hur han tror
att tillkomsten av denna anläggning kommer
att verka i olika situationer.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Den proposition som här
föreligger till behandling ger uttryck för
önskemålet att åstadkomma sådana anordningar,
som leder fram till bättre
kommunikationer västerut över Jämtland—Trondheim.
Vi önskar få till stånd
dessa bättre förbindelser främst av beredskapsskäl
men även med hänsyn till
näringslivets intressen och till turismen.
Dessa synpunkter har alltså varit vårt
huvudmotiv vid framläggandet av förslaget.

Det utsäges också klart i propositionen,
att vi syftar till att söka få till stånd
bättre kommunikationer genom en ny
mellanriksväg och en revidering av
järnvägstaxorna. Genom de föreslagna
anläggningarna räknar vi med att kunna
få in olja västerifrån, om vi skulle
råka ut för ett avspärrningsläge. Vi
poängterar också, som jag tror med rätta,
att den planerade leden kan komma att
spela en betydande roll om vi skulle
råka ut för en avspärrning på grund av
en svår isvinter.

Jag lyssnade med stort intresse till
herr Öhmans resonemang. Han förklarade,
vilket kanske ännu tydligare framgår
av de från hans håll väckta motionerna,
att vi blott behöver räkna med
en svår isvinter vart femte år och kanske
ibland ännu mera sällan. Denna synpunkt,
således att kunna trygga vår oljeförsörjning
under en eventuell avspärrning
till följd av ishinder, skulle därför,
ansåg han, inte spela någon större roll.
Jag vill inte påstå att herr Öhman är
okunnig om rätta förhållandet, men om
han tillräckligt noga hade studerat vad
som har hänt inom svenskt ekonomiskt
liv under de senaste tio åren, skulle han
aldrig ha gjort ett dylikt påstående.

Det är i och för sig bra åt! man ordnar
med cisternanläggningar för att lagra
olja. Jag är den förste att känna tacksamhet
för att riksdagen har beviljat
pengar för det ändamålet. Men faktum är
ju ändå, att vår lagringskapacitet för olja
inte på något sätt har kunnat följa med
konsumtionens utveckling. Konsumtionen
av olja i Sverige bär ökat så snabbt,
att vårt cisternbestånd kommit att mot -

106

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

svara en allt mindre procentuell andel
av vårt sammanlagda behov. Sverige har
nu blivit den största oljekonsumenten i
Europa. Vi ligger på tredje plats i heia
världen efter USA och Kanada. Vi har
för närvarande en förbrukning av bilbränsle
som är dubbelt så stor som den
vi hade före kriget. Förbrukningen av
bilbränsle har ökat från 700 000 å
800 000 kubikmeter till ungefär 1,4 miljoner
kubikmeter per år. Av eldningsoljor
var förbrukningen i Sverige före
kriget några hundra tusen kubikmeter,
men har nu ökat till 4 miljoner kubikmeter
per år. Därtill kommer förbrukningen
av andra oljor, t. ex. motorbrännolja.
Sammanlagt kommer vi därigenom
upp till en förbrukning av 6 500 000 kubikmeter
per år. Allt tyder på att vi i
Sverige om ett par år kommer att ha
en oljeförbrukning av 10 miljoner kubikmeter.

En sådan utveckling kommer i och för
sig att vara förmånlig för landet med
tanke på prisutvecklingen för kol och
koks samt andra fasta bränslen. Det innebär
alltså en fördel för oss att använda
olja för t. ex. uppvärmningsändamål.
Det är ju då riktigt att vi utnyttjar
den möjligheten, men det är självfallet
lika naturligt att härmed följer betydande
samhällsekonomiska problem. Vi är
beroende av en kontinuerlig tillförsel.
Detta är en mycket väsentlig synpunkt.
Jag uttalar väl inga hemligheter, om jag
säger, att det funnits tillfällen under
senare år, då oljebolagen haft stora bekymmer
när det gällt tillförseln av oljor
till marknaden. Det behövs inte många
veckors ishinder, innan det uppstår besvärligheter
i stockholmsområdet och i
östra Mellansverige. Jag vill erinra om
att det inneburit väsentliga svårigheter
att transportera så stora kvantiteter olja
på järnväg. Om man skall forsla oljan
i tankvagn från västkust till ostkust, blir
det inte alltför imponerande kvantiteter
per år. Om man därutöver skall forsla
den till övre Norrland, blir det ännu
svårare, tv märk väl, att det är under
vinterhalvåret som de stora påfrestningarna
kommer. Vid en isbeläggning av
Östersjön kan vi få besvärligheter att

ta in olja västerifrån, över Trondheim
fram till Östersund, och inte ens herr
Öhman vill väl bestrida, att de kvantiteter
som det är möjligt att transportera
om denna väg blir färdig och om vi utnyttjar
järnvägen, blir betydligt större
än vad vi inom en nära framtid kan
åstadkomma cisternutrymmen för. Vi behöver
redan nu bygga ut cisternerna,
kanske i första hand bergrumscisternerna
men även ovanjordscisternerna. Därför
måste det vara av betydande värde
med en sådan tillförselväg i kritiska situationer.

Beträffande det andra syftet med denna
beredskap, nämligen att trygga tillförseln
om det skulle bli militära förvecklingar,
säger herr öhman att det väl
är barnsligt att tro, att vi då kan få in
olja utifrån. Nu har vi ju tyvärr, herr
talman, inte så värst stor oljeproduktion
inom landet. Jag vågar inte säga mer
än att Kvarntorpsanläggningen är effektivare
nu än den var under andra världskriget,
men ändå kan dess produktion
bara täcka de allra viktigaste av våra behov.
Under sådana förhållanden tycker
jag det är mer än försvarligt att tillvarataga
varje chans att få in olja. Våra möjligheter
bör i varje fall bli större, om
vi har denna hamn i Trondheimsfjorden
än om vi saknar densamma — det måste
ju även herr öhman förstå — och att vi
är beroende av utländska stater när det
gäller att köpa olja är väl ingen nyhet
av i dag. De flesta av kammarens ärade
ledamöter har väl i gott minne, när lejdbåtarna
lotsades in till de svenska hamnarna,
och den tillfredsställelse vi kände,
när vi kunde få in dessa lejdbåtar.

Herr Öhman säger att det är så många
otrevliga ting sammankopplade med detta
förslag. Han skriver i sin motion, att
vi bygger en autostrada genom en ödemark,
där det inte finns någon bebyggelse,
och han frågar vad det skall tjäna
till. Ja, herr Öhman, denna »autostrada»
är en vanlig svensk landsväg med allmän
svensk standard. Om den svenska standarden
på vägväsendets område nu blivit
så hög, att det kan vara skäl att ge
den namnet autostrada, går jag med på
att herr öhman har rätt därvidlag, an -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

107

Om främjande

nars inte. Vi har sagt att det skall vara
en mellanriksväg, som kan hållas öppen
året runt. Herr Öhman anser det vara
bättre att hålla de andra, nu befintliga
vägarna öppna. Utredningsmännen har
ju för sin del uttalat, att det ur ekonomisk
synpunkt ger bättre resultat och är
mera försvarbart att bygga en väg, som
kan ta även tung lastbilstrafik. Det är
därför man övergivit tanken på att bredda
och räta de nu befintliga mellanriksvägarna.

När herr Öhman gör gällande att det
döljer sig stora försvarspolitiska och utrikespolitiska
problem bakom det föreliggande
förslaget, vill jag bara ha sagt
— utan att i övrigt diskutera försvarsoch
utrikespolitiska frågor med herr
Öhman — att det väl vore förunderligt,
om regeringen skulle försöka sig på uppgiften
att låta riksdagens stora överväldigande
majoritet ändra den ståndpunkt
som denna majoritet har, för att vandra
in i västförsvaret och Atlantpakten genom
denna proposition. Inte ens herr
öhman tror val att det ligger någon realitet
bakom detta.

I anledning av herr Näsströms bekymmer
och de synpunkter, som herr Öhman
framförde beträffande oron bland befolkningen
i de svenska hamnstäderna,
vill jag bara säga att denna transportled
ju innerst syftar till att återställa ett
naturligt förhållande och naturliga kommunikationer,
som inte bromsas upp av
konstlade gränser genom olika zoner, där
man beräknar taxor o. d. Det är ingenting
annat man vill åstadkomma.

Meningen är ingalunda att favorisera
transporter från Trondheim i stället för
t. ex. via Göteborg eller Gävle. Man önskar
bara justera det nu rådande, ganska
onaturliga förhållandet, att frakterna
per järnväg kostar så mycket, därför att
de går över ett annat lands område. Jag
förutsätter att SJ inte har avsett att gå
längre i den justeringen än som väl kan
försvaras ur kommersiella och andra
synpunkter.

Det sagda leder fram till ett besked åt
i första hand herr Niisström, som skulle
kunna uttryckas så, att dessa anordningar
ingalunda bör verka i negativ riktning

av varutrafiken över trondheimsområdet
för mellersta Norrland, utan alldeles
tvärtom. År våra funderingar om nordiskt
samarbete och en gemensam nordisk
marknad riktiga, så borde ju resultatet
bli större livaktighet inom näringslivet
och det kommersiella livet i dessa
områden över huvud taget, till förmån
inte minst för befolkningen däruppe. Jag
har i varje fall inte själv dragit några
andra slutsatser än att detta skall kunna
verka befrämjande för näringslivet i dessa
områden. Jag tror inte att det kan
åstadkomma några sådana rubbningar
som jag har hört en del människor befarar
exempelvis för Göteborgs och
Sundsvalls vidkommande. Min tro är, att
man överdimensionerar verkningarna av
denna åtgärd och drar slutsatser som är
alldeles för långtgående.

Om jag alltså, herr talman, känner tillfredsställelse
över att utskottet tillstyrkt
propositionen, så vill jag gärna ta detta
tillfälle i akt och säga, utöver vad jag
redan framhållit om oljeförbrukningen
i vårt land, att jag tror att det blir nödvändigt
för statsmakterna att så långt
möjligt söka trygga en god tillförsel av
olja till marknaden, helt enkelt därför
att hela vårt näringsliv lamslås, om denna
tillförsel uteblir. Detta är en av de
viktigaste frågor vi över huvud taget har
att syssla med, och det kan hända att vi
nu kommit därhän, att vissa tidigare aktualiserade
projekt på nytt bör tas upp
till övervägande. Jag tänker bl. a. på ett
förslag, som närmast emanerar från Göteborgs
stad och som går ut på anläggning
av en oljeledning från väst- till
ostkusten; jag föreställer mig att vi på
nytt får börja fundera över om inte tiden
är mogen att närmare undersöka
den saken.

I 1948 års utredning sades, att man
bör avvakta den kommande utvecklingen
i fråga om oljeförbrukningen. Utvecklingen
har blivit sådan, att man nu känner
ett behov att från nya utgångspunkter
undersöka de möjligheter som då
dryftades. Det finns säkerligen anledning
att se vår bränslefråga i stort och
låta utreda olika detaljfrågor genom sakkunniga.
Jag hoppas visserligen att inom
den allra närmaste tiden få ett betänkan -

108

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

de med en översyn av alla hithörande
frågor, men jag förutsätter att nya projekt
och framför allt detaljfrågor blir aktuella
och måste utredas.

Om man vill ta sitt ansvar, tror jag
inte att man kan undgå att gripa sig an
med detta ytterst betydelsefulla och omfattande
problem. Trondheimsleden kan
komma att fylla sin funktion. Om världen
drabbas av nya förvecklingar och
vi lyckas hålla oss utanför, kan det
också vara all anledning för oss att söka
se till, att vi har så många chanser som
möjligt att när det gäller vår ekonomiska
beredskap få andningshål utåt. Leden är
motiverad, höll jag på att säga, helt och
uteslutande redan av det förhållandet att
vi kan råka ut för en särskilt svår isvinter
nere i Östersjön. Då kan det vara
värt pengar att ha en transportled norröver.

Jag gläd jer mig alltså åt att utskottet
har tillstyrkt propositionen, och jag utgår
från att kammaren kommer att biträda
utskottets förslag.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
i anledning av herr Näsströms anförande,
då jag tror att kanske ytterligare
någon norrländsk röst borde höras
i denna debatt — jag föreställer mig
att herr öhman inte gör anspråk att i
detta sammanhang föra Norrlands talan.

Handelsministern har på ett utmärkt
sätt klargjort motiven till det förslag,
som lagts fram av Kungl. Maj:t och som
av utskottet praktiskt taget enhälligt
tillstyrkts. Jag begärde som sagt ordet
med tanke på herr Näsströms anförande.
Han anmälde farhågor -— som jag
för min del har svårt att förstå — för
hur det skulle ställa sig, om transporterna
lades över trondheimsleden i
jämförelse med nuvarande förhållanden,
då allt skall gå via kuststäderna
vid Östersjön och Bottniska viken. Han
erinrade om den lågkonjunktur, som
Västernorriands län hade en gång efter
första världskriget. Jag vill då säga, att
även vi jämtar är smärtsamt medvetna
om den lågkonjunktur, som då rådde.

Den begränsade sig inte allenast till
Västernorriands län, utan vi hade mycket
stark känning av den även i Jämtland.
Jag tror knappast, att om en ny
lågkonjunktur kommer, den skall drabba
enbart hamnstäderna i Västernorriands
län. Det är givet att den tidigare
lågkonjunkturen måste ha gjort sig
starkt gällande i Västernorrland med
dess stora folkanhopningar, men verkningarna
var omfattande även i Jämtland,
trots att vi där inte har befolkningen
på samma sätt koncentrerad i
större ortei som i Västernorriands län.
Jag kan med fullt fog säga, att såren efter
den depressionen ännu inte är helt
läkta hos många av länets invånare. De
fick skuldsätta sig för att kunna stanna
kvar på sina små ställen, och det har
nog inte läkt ut fullkomligt ännu. Det
är därför enligt min mening oriktigt att
i detta sammanhang försöka lokalisera
svårigheterna till ett enda län eller en
kustremsa eller en enda plats. Får vi
lågkonjunktur, lär vi få känning av den
både vid kusten och inne i landet.

En sak som jag tycker i detta sammanhang
är av alldeles påtaglig betydelse
är de resonemang, som förts både
i utskottet och annorstädes om angelägenheten
av en förbindelse med en
hamn, som är isfri året runt. Det går ju
att säga, att hamnarna i sundsvallstrakten
inte är stängda så lång tid av
året, men å andra sidan är det en tillräckligt
lång tid för att det skall medföra
svårigheter i all synnerhet med
tanke på att vi blivit alltmera beroende
av oljetillförseln, såsom statsrådet nyss
skisserade för oss. Vi har också en liten
industri inne i landet att tänka på. Den
är väl inte så stor, men den har behov
av att kunna utföra sina produkter, och
jag skulle rent av kunna tänka mig, att
det skulle vara till fördel även för industrien
i kusttrakterna att under den
tid, då hamnarna är stängda på grund
av is, ha möjlighet att utföra sina produkter,
det må nu vara virke, massa eller
annat.

Vi kommer aldrig ifrån det förhållandet,
att vi i Jämtland bara har 20 mil
till Trondheims isfria hamn och att vi,

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 109

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

hur vi än vänder på det, liar 60 mil till
Göteborgs isfria hamn. Att märka är
också att sistnämnda hamn är mycket
ansträngd, vilket vi erfor under vissa
perioder under det senaste kriget. Jag
tror därför att det är en angelägenhet
av mycket stor vikt, att vi försöker skaffa
oss ytterligare isfri förbindelse västerut.
Det är väl västerifrån som vi har
möjligheter att importera de flesta av
de förnödenheter, som är oundgängliga
för det svenska folkhushållet.

Jag vill i det här sammanhanget säga,
att vi i Jämtlands län har ett klart intresse
av detta projekt, men det synes
mig, som om mellersta Norrland och
kanske Norrland i dess helhet borde ha
ett lika stort intresse därav. Det är också
givet, att i en viss situation är det ett
för hela landet gemensamt intresse. Utskottet
har också framhållit projektets
betydelse för försörjningen både under
fredliga förhållanden och under beredskapstid.
Jag tyckte nog att jag hos herr
Öhman kunde spåra något av löje över
den norska utfästelsen, att man skulle
försöka se till, att anordningarna kunde
användas även i beredskapstider och
under besvärligare politiska förhållanden.
Visst kan man kanske le åt en sådan
utfästelse, men å andra sidan måste
jag säga, att jag gör det inte. Jag gör det
inte, bland annat av det skälet, att det
nog har gjorts utfästelser av större och
pampigare nationer än Norge, utfästelser
som lever kvar i vårt minne och
som inte varit så värst mycket värda,
när det har kommit till kritan och utfästelserna
skulle infrias.

Det är väl ändå så, att ju fler förbindelser
vi har, desto större förhoppningar
kan vi hysa att någon av dessa förbindelser
kan vara användbar, även om det
politiska läget skulle bli skärpt. Det är
inte någon nyhet för oss att ha hamnförbindelse
åt det hållet. Jag vill i förbifarten
bara erinra om Narviks hamn.
Det är därför, såvitt jag kan förstå, fråga
om ytterligare en sådan hamn åt samma
håll.

Jag bär också fäst mig vid ett uttryck,
som begagnats. Det poängteras, att det

gäller att för svensk räkning få till stånd
mottagningsanordningar för olja. Just
ordet »mottagningsanordningar» har ingivit
i varje fall mig den föreställningen,
att den svenska regeringen nog kanske
ytterst räknar med att den olja, som
kommer in den vägen, i allt väsentligt
skall lagras på svensk botten. Men det
är väl också ganska klart, att det måste
finnas mottagningsanordningar. Alldeles
oavsett om oljan skall gå i ledningar
eller i tankvagnar, lär båtarna inte kunna
ligga och vänta på att oljan skall
pumpas ut på det ena eller andra sättet,
utan det tarvas en mottagningsanordning,
och sedan får överförandet av oljan
ske på det sätt som kan bli möjligt.

På detta sätt har jag velat läsa den
föreliggande propositionen. Jag skall inte
ge mig in på någon bedömning av frågan
ur militärpolitiska synpunkter; den
delen av debatten överlämnar jag åt
andra.

Jag vill slutligen till handelsministern
och regeringen uttala min tacksamhet för
det framlagda förslaget, som jag för min
del är mycket tillfredsställd med. Jag
tror att både herr Näsström och jag kan
ta farhågorna för eventuella svårigheter
under en lågkonjunktur med en viss ro,
såvitt gäller dessa anordningar. Jag kan
inte förstå, att detta projekt på något
sätt skulle försämra försörjningsmöjligheterna
för befolkningen i någotdera av
länen. Det är väl ändå på det sättet, att
det under den tid Bottniska vikens hamnar
är stängda av is kan bli en viss stagnation,
men en sådan stagnation inträffar
ju, alldeles oavsett om förevarande
förslag genomföres eller inte. Jag är rätt
övertygad om att järnvägen med hänsyn
till de höga fraktkostnaderna vid
långa transporter inte kan konkurrera
med båtarna, då det är Öppet vatten i
våra östersjöhamnar.

Herr talman! Jag skall inte längre ta
kammarens tid i anspråk. Jag ber att få
uttrycka min tillfredsställelse med utskottets
utlåtande och att få yrka bifall
till detsamma.

Häri instämde herr Olsson, Erik, (s).

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det var fägnesamt att
lyssna till handelsministerns redogörelse
för ett allbekant faktum, nämligen att
den svenska oljeförbrukningen stiger.
Detta var väl inte någon nyhet, förmodar
jag, för någon i denna kammare,
men nu fick vi också handelsministerns
ord på att vi förbrukar mer olja än tidigare.
Det var val huvudsakligen detta
han här ville ha fram.

Sedan fick vi uppgift om att oljelagringskapaciteten
är otillräcklig med hänsyn
till förbrukningen. Detta vill jag inte
alls bestrida. Jag tror helt säkert att
handelsministern på denna punkt har
fullkomligt rätt. Men skall man då inte
söka att utöka lagringskapaciteten inom
landet? Det är detta som det handlar
om. Varför skall Sverige nu enligt förhandskalkyler
kosta på mellan 30 och
40 miljoner kronor för denna trondheimsled?
Varför skall Sverige placera
en av sina kanske största oljecisterner i
en stad, som under senare år och i ett
alltmera forcerat tempo utbygges till en
reguljär krigsbas? Kan det vara klok politik?
Nog vill vi väl försöka lagra olja
inom landet och inte utom landet, ty då
kan det gå på det sätt, som jag tidigare
antydde, att vi inte lagrar olja för oss
själva utan för andra krigförande makter.

Jag tyckte att det var ett mycket intressant
projekt, som jag hörde talas om
för någon tid sedan, då Göteborgs stads
myndigheter hade tagit sikte på möjligheterna
att göra en oljeledning från
Västsverige till östsverige. Varför ställer
man detta på framtiden? Varför är
trondheimsleden så brådskande? Det är
väl ändå så, att i de områden, en sådan
oljeledning skulle betjäna, har vi den
största oljeförbrukningen, långt större
än i Norrland. Det föreligger ju stort behov
av olja för kommunikationer och
andra ändamål för industrierna här i
Mellansverige och Sydsverige. Det vore
bättre att lägga ut pengar på att genomföra
detta projekt än på det, som riksdagen
nu står i begrepp att fatta beslut
om.

Herr statsrådet säger, att det inte

finns några som helst politiska aspekter
i detta sammanhang, utan att det hela
är så oskyldigt som helst. Det gäller bara
att förbättra kommunikationerna en
smula. Jag undrar, om herr statsrådet
kan förklara för mig, varför den amerikanska
och engelska pressen — inte
minst den amerikanska pressen — så
frenetiskt applåderar detta trondheimsprojekt.
Vi har i vår motion anfört några
citat, och jag kanske ur dem får bringa
till kammarens öra ett par rader, som
visar att det nog inte bara är detsamma
som att anlägga en vanlig landsväg eller
någonting sådant som det här handlar
om, ty om svenska riksdagen beslutar
att bygga en landsväg någonstans i Småland,
uppmärksammas detta inte alls i
Amerika. Men när man gör en landsväg
eller en autostrada över till Trondheim
och lägger oljecisterner, bygger ut en
lastkaj och planerar en oljeledning, uppmärksammas
detta i New York. Betyder
detta ingenting för regeringen och för
handelsministern?

Jag vill erinra om att Newyork Times
redan för ett år sedan skrev: »Svenska
regeringens beslut att ta upp förhandlingar
med Norge om ett gemensamt försvarsprojekt
kan bli en vändpunkt i at lantförsvarets

historia---Sveriges

ansenliga försvarskraft kan bli en verklig
tillgång för västmaktsalliansen.»

Tidningen New York Tribune skriver
om denna trondheimsled och kallar den
»en krigstida åtgärd, varigenom Sverige
och atlantpaktländernas intressen förenas».
Jag skulle kunna anföra flera citat,
men jag skall inte uppta tiden därmed.

Man skall inte från regeringens sida
försöka säga att detta projekt är hur
oskyldigt som helst, ty det är det inte.
Det är väldigt svårt — enligt min uppfattning
ogörligt — att förena detta projekt
med en alliansfri utrikespolitik och
en neutralitetspolitik i händelse av krig.
Jag måste upprepa frågan: Tror verkligen
regeringen och statsrådet Ericsson
att vår oljetillförsel under krig skulle
kunna tryggas via Trondheim, om vi
står neutrala? Tror verkligen regeringen
att vi, om Sverige är neutralt, skulle

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

Om främjande av varutrafiken över trondheimsområdet

kunna få påtappning på oljeledningen,
när Trondheim som amerikansk krigsbas
ligger under atlantpaktsbefälets
kommando? Vi kommer väl ihåg, hur
det var under det senaste världskriget,
då oljetillförseln ströps. Det gällde ju
inte då en kommunikationsfråga, som
man försöker påstå att det nu rör sig
om. Oljetillförseln till de neutrala länderna
ströps, därför att de krigförande
makterna behövde all sin olja själva,
och jag kan inte föreställa mig att regeringen
går och inbillar sig att det skall
bli en annan situation i ett kommande
krig.

Herr talman, jag måste alltså vidhålla
mitt yrkande, och till herr Pålsson, som
sade att jag kanske inte talade som norrlänning
i detta sammanhang, vill jag till
sist säga att jag är norrlänning till födseln
— jag höll på att säga av ohejdad
vana också — och de synpunkter, som
jag framfört här, tror jag gagnar Norrlands
intressen lika väl som Sveriges
över huvud taget. Av herrar Pålsson och
Näsström har vi hört, att norrlänningarna,
t. o. m. inom samma parti, är ganska
splittrade i denna fråga. Herr Näsström
var ju mycket bekymrad över den ekonomiska
utvecklingen efter detta, under
det att herr Pålsson från Jämtland tycker
att trondheimsleden skulle vara utomordentligt
bra för den ekonomiska
konjunkturen. Jag tror inte att man får
se saken ur rent geografiska synpunkter,
distrikts- eller länssynpunkter, utan
här måste man nog i första hand ta hänsyn
till hela landets intresse.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har den största respekt
för handelsministerns goda omdöme,
och jag hoppas att han kommer att
få rätt på den här punkten. Det kan ju
tänkas att vi båda kan finnas i detta hus
om några är, och om det då visar sig
att han har rätt, skall jag erkänna detta
och tacka honom, men skulle (let visa sig
att han har orätt, kommer jag att anklaga
honom.

Sedan skall jag be att få säga ett par
ord till herr Pålsson. Det förvånar mig

inte att herr Pålsson talar som han gör.
Jag råkar här ha en tidning i min hand,
som gjort en intervju uppe i Jämtland,
där man enligt tidningen är mycket intresserad
för denna väg. Vilka är det då
man har frågat? Jo, det är framför allt
tre personer. Det är en bensinmackägare,
en droskbilägare och en servitris på
ett pensionat, alla verksamma utefter
den berörda vägsträckningen. Jag förstår
såväl att dessa människor är glada
över denna väg. Det skulle vi i det övriga
Norrland också vara, om vi fick
vägar. När nu vägministern är inne här
i kammaren, skulle jag till honom vilja
säga, att om han inte vore min gode vän,
skulle jag rekommendera honom att just
nu göra en bilresa mellan Örnsköldsvik
och Umeå. Men då jag är mycket rädd
om honom, vill jag inte rekommendera
denna åtgärd i alla fall. Man kan ha olika
uppfattningar om sådana här saker,
men visar det sig senare, att detta är
en klok och förnuftig åtgärd, skall jag
vara den förste att erkänna mitt misstag,
men, herr talman, i dag är jag verkligen
inte riktigt övertygad därom.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag nödgas återkomma
till herr öhman. Det finns inte någon
motsättning mellan oss när det gäller
önskemålet att lagra mera bränsle, och
mina uppgifter var ingen nyhet för herr
öhman och kammaren; det sade han ju
också ifrån. Det viktigaste för mig är att
belysa detta ärende i ett större sammanhang.

Nu frågade herr öhman: Varför inte
lagra olja? Jo, det skall vi göra, men
om vi inte hinner få fram den lagringskapacitet
som behövs, är det dubbelt
värdefullt att få tillförseln tryggad, och
det kan vid herr öhman räkna ut, att om
vi kan få in 50 000—100 000 ton per
månad, även om det blir isbeläggning,
är ju detta en betydande fördel.

Att bygga cisterner i sådan omfattning,
att vi kan klara saken genom lagring,
blir ett mycket omfattande arbete,
och när herr öhman försöker bagatellisera
denna anordning genom att siiga:

112 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

»När man skall lagra olja, varför inte
lagra i Sverige i stället för i utlandet?»,
vill jag svara, att det är ju så att vi skall
anordna en bergcistern, inte i Trondheim
men vid Trondheimsfjorden.

Det är klart att vi har för avsikt att
hålla fast vid vår alliansfria politik, och
jag har försökt klargöra att det inte har
något samband med den nu diskuterade
frågan. Men då frågar herr Öhman, om
vi tror att vi kan få in olja, även om vi
förhåller oss, som han säger, neutrala.
Det är ju ur den synpunkten som regeringen
handlagt ärendet, och det var väl
riktigt, då jag hänvisade till att vi under
förra världskriget fick in olja utifrån
genom lejdbåtstrafiken.

När herr öhman som stöd för sitt
påstående, att detta förslag innebär en
glidning i vår utrikespolitiska linje, hänvisade
till auktoriteter på västmaktshåll,
som säger att detta innebär en väldig
fördel för dem, så betyder detta att herr
Öhman tror mera på dem än på våra
egna förklaringar om våra utgångspunkter.
Han vill göra gällande att de har
rätt och vi orätt. För min del finner jag
det ganska naturligt, att den, som önskar
någonting, säger att det är så och så, men
vi säger att det här inte är fråga om
någon glidning i vår utrikespolitiska
målsättning utan uteslutande om en beredskapsåtgärd,
som dessutom är av intresse
även ur rent kommersiella synpunkter.
Det är fråga om ett samarbete
mellan två länder på en punkt, där det
hittills varit mycket dåligt ordnat med
kommunikationerna. Vi bör ha åtminstone
en enda väg som är farbar på
vintern — om herr öhman vill kalla den
en autostrada för att stärka sin position,
så hoppas jag att kammaren genomskådar
hans tal i det sammanhanget.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag är missnöjd med
statsrådets tolkning av mitt anförande,
och jag tycker inte att hans argumentation
är logisk. Han säger att vi inte hinner
bygga så mycket oljecisterner som
vi behöver för att lagra olja men att vi
bör bygga i Trondheim och att, om vi

skall ta emot olja för lagring, måste vi
bygga i Sverige också. Är det då inte
bättre att bygga cisternen i Sverige?
Varför skall den ligga utomlands?

Sedan frågade han, om jag tror mera
på den amerikanska pressen än på regeringen.
Jag har inte gjort något värdeomdöme.
Jag har bara sagt att så uppfattas
saken i den amerikanska pressen,
och nu kan jag tillfoga, att så som den
uppfattas i den amerikanska pressen,
uppfattas den också av herrar Ohlin och
Hjalmarson.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1955/56, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till lån till anordnande av allmänna
samlingslokaler

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 223
och 11:228 samt 1:224 och 11:290 till
Lån till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1955/56 anvisa
ett investeringsanslag av 6 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:223, av
herr Norlitig, och II: 228, av herrar Jo -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

113

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

hansson i Stockholm och Holmberg,
ävensom i de likalydande motionerna I:
224, av herr Hjalmar Nilsson m. fl., och
11:290, av herr Larsson i Luttra m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1955/56 till Lån
till anordnande av allmänna samlingslokaler
anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
T him, Petterson i Degerfors och Persson
i Växjö, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med bifall till motionerna I: 223 och
11:228 samt 1:224 och 11:290 till Lån
till anordnande av allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

Herr THUN (s):

Herr talman! När första kammaren
förra året behandlade frågan om statliga
lån till anordnande av allmänna samlingslokaler,
kunde man erfara, hurusom
åtskilliga av kammarens ledamöter
hyste ett mycket starkt intresse för att
något borde göras utöver vad Kungl.
Maj:t och utskottet då hade föreslagit.
Det gällde den gången ett anslag på 6
miljoner kronor, vilket belopp utskottet
föreslagit även för budgetåret 1955/56.
Som en följd av denna varma sympatiyttring
för ökade anslag till denna verksamhet
beslöt Kungl. Maj:t ■—• jag tror
det var den 17 december 1954 — att tillsätta
en utredning, som skulle undersöka
olika frågor som sammanhängde med
anordnandet av allmänna samlingslokaler
i vårt land.

Det kanske kan anses felaktigt att i
dag komma med ett yrkande om en avsevärd
höjning av det anslag som föreslås
skola utgå med 6 000 000 kronor. Jag
har emellertid tillsammans med herr Petterson
i Degerfors och herr Persson i
Växjö, båda i andra kammaren, anfört
en reservation i statsutskottet med tillstyrkan
om ett anslag av 10 000 000 kronor,
detta enligt motioner framförda såväl
i första som i andra kammaren. Vi
har ju tidigare tagit hänsyn till att det

N Första kammarens protokoll 1955. Nr 10

har gällt att begränsa investeringarna på
olika områden för att därigenom kunna
bibehålla den ekonomiska balansen. Det
har ju gällt att hålla byggnadsverksamheten
tillbaka på sådana områden, där
man ansåg att detta var möjligt. Man kan
då fråga sig, om vi här har ett sådant
område, där det nu är rimligt att begränsa
byggnadsverksamheten.

Om man ser litet närmare på det behov
som i dag föreligger — jag har inhämtat
en del olika uppgifter på den
punkten — kan man konstatera att förhållandena
ter sig synnerligen skrämmande.
Jag kan nämna att det sammanlagda
behov, som man i dag har framräknat
till nya folketshus, hemgårdar m. m.,
uppgår till sammanlagt 178 200 000 kronor.
Utöver detta finns det ett uppdämt
ytterligare behov som inte klart kan redovisas,
men man är övertygad om att
det uppgår till minst 20 000 000 kronor.
Om man vill se efter, hur dessa olika
behov fördelar sig, kan man göra det
med arbetsmarknadsstyrelsens hjälp. Då
finner man att vid årsskiftet förelåg ansökningar
om byggande av folkets hus
för 54 695 000 kronor, av bygdegårdar
för 6 767 000 kronor och av vår-gårdbyggnader
för 6 772 000 kronor. Dessutom
var det en del övriga föreningar
som hade behov att få bygga för
11 626 000 kronor. Detta var alltså vad
som vid det tillfället förelåg hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Det blir tillsammans
cirka 80 miljoner kronor. Det belopp,
som jag tidigare nämnde här, avser det
verkliga behov som man har fått fram
vid en inventering efter anmodan av arbetsmarknadsstyrelsen.

I statens nämnd för samlingslokaler
har folkets-htis-föreningarna för närvarande
59 ärenden liggande, och man har
i anledning av dessa sökt statslån på
11 199 000 kronor. Beträffande bygdegårdarna
har man för närvarande 55 ärenden
liggande, uppgående till ett belopp
av 5 100 000 kronor. Sedan finns det ytterligare
ärenden där, men det bar inte
varit möjligt för mig att få dem klart
redovisade.

Bakom alla dessa ärenden ligger ett
mycket omfattande arbete från de en -

114

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

skilda föreningarnas och riksorganisationernas
sida. Man har gjort långa utredningar
för att komina fram till tänkbara
lösningar av de aktuella problem,
som har framträtt i de olika bygderna.
Planerna har så småningom förelegat
klara för att lämnas in till respektive
myndigheter i hopp om att det skulle bli
möjligt att realisera dem inom rimlig tid.
Alla dessa förslag har blivit liggande undan
för undan i brist på penningmedel,
och om åtminstone många av dem kan
man säga, att de efter vad man nu kan
bedöma kommer att vara åtskilligt föråldrade,
innan det över huvud taget blir
möjligt att utföra dem. Det troliga är väl
att man får kosta på nya pengar för att
få de olika förslagen omarbetade, så att
de uppfyller de krav som för närvarande
ställs på samlingslokaler. Vi kan med
andra ord säga att det har kastats bort
betydligt med pengar på långa utredningar.
Man har varit optimistisk och
trott att staten så småningom skulle vidtaga
mer omfattande åtgärder för att lösa
ett av vårt samhälles för närvarande
största problem.

Det kan kanske tyckas att det ligger
en överdrift i vad jag sist yttrade, men
jag är inte beredd att ta tillbaka någonting
därav. Med frågan om samlingslokaler
i vårt land är ungdomsproblemet
mycket starkt förknippat. Jag tror att det
ligger till på det sättet, att om vi i dag
skulle ha möjlighet att bygga samlingslokaler
i någorlunda tillräcklig omfattning
i vårt land, skulle det betyda att
det ungdomsproblem vi brottas med skulle
vara åtskilligt lättare att bemästra.
Jag går så långt att jag säger, att vi
inte skulle behöva diskutera byggande
av sådana anstalter som Roxtuna i samma
omfattning som nu är fallet, om vi
skulle ha möjlighet att lösa det problem
som byggandet av allmänna samlingslokaler
utan tvivel utgör.

Det är givet, att det i dag inte är
möjligt att få majoritet för att öka ett
anslag med ett så betydande belopp som
från 6 miljoner till 10 miljoner kronor.
Men även om det inte går att få majoritet
härför, anser jag ändå, att det är
min skyldighet att så långt som möjligt

framhäva det stora behov som gör sig
gällande här. Jag tror att det är mycket
angeläget att man inte nästa år säger:
»Utredning pågår; det har inte varit
möjligt att få den färdig. Men vi hoppas
att den skall bli klar, så att det kan anslås
mera pengar budgetåret 1956/57.»
Här gäller det en allvarlig fråga, och vi
måste komma till en lösning efter helt
andra linjer än som följts tidigare.

Nu förstår jag att utskottets talesman
kommer att framhålla, att frågan ändå
är under utredning och att man bör avvakta
resultatet härav, innan det vidtas
ytterligare åtgärder. I detta fall tror jag,
att det inte är nödvändigt att vänta på
utredningen. Kungl. Maj:t har ju förutsatt
att låne- och hidragsverksamheten
till anordnande av allmänna samlingslokaler
tills vidare skall fortgå enligt
gällande regler. Detta betyder alltså, att
det inte föreligger några svårigheter att
öka anslaget till byggande av samlingslokaler.
Det hela är ju en penningfråga,
och jag tror att det i en så viktig sak
inte är mer än rätt och riktigt, att man
så långt som möjligt tar risken och ökar
anslaget.

Om man ser på de i dag föreliggande
behoven, kan man konstatera, att Norrköping
och Västerås har fått löfte om
byggnadstillstånd av respektive länsarbetsnämnder
— det har väl närmast
skett över arbetsmarknadsstyrelsen —
men de får inga pengar för att bygga.
Staten kan inte ställa lån till förfogande.
Här gäller det alltså inte en investeringsfråga
i den bemärkelsen, att man måste
stoppa byggena bara för den överfulla
sysselsättningens skull, utan arbetsmarknadsstyrelsen
har tydligen ansett,
att man skulle kunna bereda utrymme
för de två byggen som jag nyss nämnde.

Jag har nu sagt det mesta av vad jag
har avsett att säga. Jag förmodar att huvudmotionären
i denna kammare kommer
att framföra ytterligare synpunkter
på spörsmålet. Trots att jag förstår, att
regeringen är ledsen för att det kommer
sådana äskanden om ytterligare
pengar, vill jag ändå drista mig att vädja
till kammarens ledamöter att mycket
noggrant övertänka det allvarliga i det

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

115

Anslag'' till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

problem som vi dag står inför. Det gäller
ungdomen och dess framtid.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den föreliggande reservationen.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag kan till en början
understryka just de synpunkter som herr
Thun här anlagt, då han på ett utmärkt
sätt motiverat behovet av att bygga samlingslokaler.
Genom bifall till statsutskottets
utlåtande nr 94 har riksdagen
tidigare i dag beslutat godkänna ett tillläggsanslag
för innevarande budgetår på
3 miljoner kronor •— vilket tillsammans
med de på den ordinarie staten beslutade
6 miljonerna blir 9 miljoner kronor
— just för byggande av samlingslokaler.
Nu ställer jag mig frågan: Hur
kan det då komma sig, att man i detta
fall först är njugg och snål och säger
att man inte kan ge mer än 6 miljoner,
men sedan, när man ser att det verkligen
går att få både arbetskraft och byggnadsmaterial,
sträcker sig till 9 miljoner
kronor? Varför kan man då inte med
en gång godkänna det krav, som här är
framställt av nämnden för byggande av
samlingslokaler, och bevilja ett anslag på
tio miljoner kronor? Även om utskottet
i sitt utlåtande säger, att det anser att
det statliga stödet till samlingslokaler
bör bättre tillgodoses än vad fallet är
för närvarande, utmynnar likväl yrkandet
i avslag på de i motionerna begärda
anslagen. Man kan konstatera, att om
inte utskottet tillgriper den allestädes
närvarande s. k. ekonomiska balansen
som motivering för att avstyrka välbehövliga
anslag, så finns alltid en undersökning
eller en utredning att tillgå
som motivering för avstyrkan på anslag
till välbehövliga ändamål.

Frågan om samlingslokaler är ett
brännande problem både i staden och på
landet; att lokalbehovet är stort och utgör
ett allvarligt hinder för såväl organisationernas
utveckling som för fritidsverksamheten,
tror jag ingen kan förneka.

Jag undrar, om inte de byggnadsrcstriktioner,
som finns, har stoppat upp

verksamheten på detta område såväl som
annan byggnadsverksamhet. Herr Thuns
redogörelse för behovet var en mycket
god illustration av vad som bäst behövs
på detta område.

Statens nämnd för samlingslokaler hade
hoppats alt de tio miljoner kronor,
som nämnden begärt och som föreslagits
i de föreliggande motionerna, skulle beviljas,
och den hade då tänkt sig att kunna
avhjälpa vad som var mest eftersatt.
En hel del byggnadsföretag har ju måst
avbryta sina påbörjade byggen, då pengar
ej har kunnat uppbringas för att kunna
färdigställa lokalerna.

Beträffande uppförandet av folkets hus
har på sina håll stora uppoffringar gjorts
av fackföreningsfolket, som åtagit sig
betungande uttaxeringar för att få till
stånd ett folkets hus eller bygga om
redan nu befintliga gamla, omoderna lokalbyggnader
så, att de fyller kraven på
trevnad och hygien. Någorlunda trevliga
lokaler är ett krav som organisationerna
nu anser sig böra ställa för att de skall
kunna bedriva sin verksamhet.

På landet är nog lokalfrågan ett av
de problem, som sammanhänger med
ungdomens flykt från landet. Ingen kan
ju heller förtänka ungdomen, att den
flyr, då den inte ens kan samlas och
dryfta sina problem samt bedriva annan
fritidsverksamhet. Ungdomen vill ha lokaler,
där den också kan få dansa, se
film och ha nöjen.

Det bör därför åligga staten att stödja
kommuner och organisationer, som vill
åtaga sig ett visst ansvar för att .samlingslokaler
kommer till stånd. Detta är
en oavvislig plikt för att den folkliga förenings-
och kulturverksamheten skall
kunna vidareutvecklas.

Herr talman! Med detta korta anförande
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSON, 1WAR, (s):

Herr talman! Innan jag går in på ett
försvar av statsutskottets förslag, ber
jag att få lämna en liten redogörelse
över resultatet av ett på sin tid mycket
uppmärksammat folketshusbygge. I min

116

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

lilla hemstad tenderade invånarantalet
att fördubblas, och bristen på samlingslokaler
var oerhört stor. Till sist beviljades
byggnadstillstånd för ett folkets
bus. Detta blev föremål för en mycket
skarp kritik på olika håll i landet och
utnyttjades flitigt under en valrörelse.
Låt mig nu med några ord berätta vad
det blev av detta »danshak», som det
kallades!

Ja, där dansas det visserligen en gång
i veckan, men det förekommer mycket
annat också. Där håller en mångfald
organisationer givetvis sina möten, och
där ges förnämliga konserter och teaterföreställningar.
I detta folkets hus har
t. ex. hållits överläggningar om statskyrkan
med stiftets biskop i spetsen.
Frälsningsarmén gästspelar där också,
och religionen är inte portförbjuden.
Högern har hållit valmöten i detta folkets
hus, där även lottorna har sina tillställningar.
Beväringsmönstring sker
också årligen i dessa lokaler liksom en
del av skolbarnsbespisningen. Idrotten
är också med på ett hörn. Detta är precis
som det skall vara. Jag har berättat
det endast för att understryka hur
mångsidig användning detta på sin tid
så förkättrade »danshak» fått.

Nu kanske reservanterna och även
motionärerna väntar att jag skall sluta
med att yrka bifall till reservationen.
Det kommer jag emellertid inte att göra,
men innan jag går in på utskottets
motivering, ber jag, om det inte anses
förmätet, att få komma med några små
råd till alla dem som planerar byggandet
av samlingslokaler.

Räkna inte med att ett eventuellt
statsbidrag klarar ekonomien! Långt
därifrån. Se framför allt till att kalkylerna
är hållbara, och observera räntans
stora betydelse i sammanhanget!
Kan för resten i nuvarande situation
behövligt kapital trollas fram? Det sista
är också en fråga av ett mycket aktuellt
intresse. Tänk för övrigt även på driftkostnaderna
—- i regel är det ingen god
affär att hålla en samlingslokal!

Så ber jag att få fästa uppmärksamheten
på den starkt positiva skrivningen
i utskottets motivering, som innehål -

ler en ren beställning till nästa års
riksdag. Som framgår av utlåtandet har
Kungl. Maj:t dessutom under vissa förutsättningar
möjlighet att använda ytterligare
tre miljoner kronor till detta
ändamål. Riksdagen har ju bara för ett
par, tre timmar sedan fattat beslut därom.
Om jag rätt förstod motionären,
herr Norling, kritiserade han det, men
vi inom tredje avdelningen kom till
den uppfattningen att vi måste vara glada
över att den utvägen kommer att stå
öppen.

Herr talman! I motsats till reservanterna
och motionärerna tror jag att man
under nu rådande förhållanden — jag
betonar det — främjar saken mera genom
att gå på utskottets förslag, till vilket
jag ber att få yrka bifall.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
lämnade en redogörelse, som i praktiken
borde tala för ett bifall till reservationen,
ty det var en beskrivning över
vilken nytta samlingslokalerna gör i vårt
land, framför allt för organisationerna.
Men jag kan i viss mån förstå herr Anderson,
när han yrkar bifall till statsutskottets
hemställan om avslag på motionen.
Skälen till detta avslagsyrkande är
jag däremot inte riktigt överens med utskottet
om.

Om jag minns rätt, avslogs trots en välvillig
skrivning en liknande motion i
fjol, dels på grund av det ekonomiska
läget och dels därför att statsutskottet
hade bifallit en motion om utredning. I
dag avslås motionerna på grund av att
denna utredning pågår och utskottet
mycket riktigt beställt ett förslag till
nästa års riksdag.

Men då frågar jag: Kan statsutskottet
vara säkert på att inte det ekonomiska
läget även 1956 är sådant, att det inte
finns möjligheter att bifalla framställningen?
Jag vet faktiskt inte, om statsutskottet
närmare har studerat statens
nämnds för samlingslokaler petita till
regeringen, som avlämnades i höstas.
När man läser igenom dessa, kommer
man till den uppfattningen, att statens

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

117

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

nämnd för samlingslokaler avger ett
nödrop i sina petita. Nämnden konstaterar
att den året 1953/54 hade en balans
på ärenden och en balans på pengar.
För budgetåret 1954/55 gör den samma
konstaterande och utför beräkningar
som innebär, att balansen kommer att
bli betydligt större 1955/56. Skall man
låta det fortsätta på det sättet, så att
balansen växer undan för undan och
statens nämnd för samlingslokaler inte
får mer pengar för att kunna avverka
balansen?

Herr Thun nämnde i sin redogörelse
om de ärenden, som låg i balans hos
statens nämnd för samlingslokaler, och
jag vill komplettera det med att säga,
att om man lägger till ansökningarna
från Våra Gårdar på 4,3 miljoner, innebär
det att ansökningar ligger inne hos
nämnden för cirka 20 miljoner kronor.

Jag skulle tro att åtskilliga av de 6
miljoner kronor, som nämnden enligt utskottsförslaget
kommer att få den 1 juli
i år, har tagits i anspråk för kompletteringar
av redan igångsatta företag, så att
det kanske endast återstår 4 eller 4,5
miljoner att bevilja under det kommande
året. Det innebär alltså att de 6 miljonerna,
som statsutskottet föreslagit,
inte kommer att räcka långt.

Herr Anderson var inne å frågan om
kostnaderna för en samlingslokal. Det
är riktigt, som han säger, att man inte
bara skall räkna med statsbidraget. Jag
tror inte heller att det är någon förening
här i landet som gör det, i annan mån
än att man räknar med att statsbidraget
något nedbringar räntekostnaderna och
därmed även driftkostnaderna, varigenom
det blir möjligt för kommunerna att
tillhandahålla de organisationer, som
finns å respektive orter, lokaler till en
något så när skälig hyra. Om man tittar
på de organisationer, som är intresserade
av att få en samlingslokal — det
kan vara ett folkets hus, ett medborgarhus,
en bygdegård eller ett ordenshus —
skall man finna att de olika föreningarna
strävar efter att få fram ett hus, som ur
driftsekonomisk synunkt blir så billigt
som möjligt. Jag tror att alla är medvetna
om att man kommer upp i mycket

höga driftkostnader, därest inte samlingslokalen
i detalj planlägges ur rent
ekonomiska synpunkter.

Men hur går det nu till ute i landet på
detta område? För närvarande tror jag
att man kan säga att beslut om byggande
av samlingslokaler fattas över partigränserna.
De olika politiska partierna
och andra ideella föreningar beslutar
ofta att i samverkan försöka skaffa en
lokal, och man gör det av intresse att
ge någonting åt ortens föreningsliv och
åt människorna, kanske framför allt åt
den ungdom som finns på platsen.

Vad gör exempelvis fackföreningarna
här i landet på detta område? Jo, de
uttaxerar 25 eller 50 öre i veckan för att
skapa förutsättningar för ett folkets hus.
Det är alltså inte endast statsbidraget
som är avgörande, utan även bidrag från
kommunerna och enskilda personer är
av stor betydelse för att man skall kunna
få till stånd en samlingslokal på orten.
Därest vi nu följer statsutskottet och väntar
och ser hur läget kommer att vara
nästa år, kommer vi bara att finna att
då har balansen växt ytterligare, och det
kommer att bli många orter i landet, som
får vänta ytterligare ett eller två eller tre
år, innan tanken å en samlingslokal kan
förverkligas. Jag berörde detta i fjol, när
vi behandlade frågan om stöd till ungdomsorganisationernas
fritidsverksamhet
i den nvkterhetspolitiska kampanj som nu
sätter in med kraft. Jag har haft tillfälle
att se hur det i kommunerna kommer in
ansökningar från olika organisationer,
bl. a. från olika fritidsgrupper, för att få
vara med i denna kampanj. Hur många
ställen i landet finns det inte, där detta
inte kan ske, därför att det inte finns
någon lokal eller lokalen är så dålig att
det inte kan vara något nöje för människorna
att samlas i den! Hur skall man
kunna bedriva en propaganda i den andemening
och den riktning, som riksdagen
beslutat, om det inte finns någon
riktig lokal, där människorna kan samlas?
Jag tror att skall man ge mycket
stora pengar till den kampanjen, bör
man även se til! att pengarna kan användas
och användas på rätt sätt. Som
det nu är kommer bristen på samlings -

118

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till lån till anordnande av allmänna

lokaler att utgöra en flaskhals — de
olika fritidsgrupperna har inte någonstans
att hålla till. Och det tror jag är
ett av de viktigaste spörsmålen i detta
sammanhang, att skapa förutsättningar
för att ungdomen har någonstans att
hålla till.

Herr Thun tryckte just på den synpunkten,
och jag vill trycka på den ännu
mer. Det finns möjligheter för storstäderna
att ordna samlingslokaler i viss
omfattning för ungdomsverksamheten.
Men alla landsortskommuner, mindre industriorter
och mindre städer har inte
samma ekonomiska förutsättningar att
skaffa lokaler. De går och väntar på att
kunna få ett litet bidrag genom statens
nämnd för samlingslokaler. Ger man inte
statens nämnd för samlingslokaler större
medel till dess förfogande, har den
inte möjlighet att fortsätta sin verksamhet.
Jag anser att på denna punkt bör
riksdagen, när den sagt ja till anslaget
till en nykterhetspolitisk kampanj, säga
ja även till ett förslag om ökade medel
för att bygga flera lokaler och ställa
dem till ungdomens förfogande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Bengtson (bf).

Herr ANDERSON, IWAR (s) kort genmäle: Herr

talman! Bara några ord.

Herr Hjalmar Nilsson efterlyste, om
vi inom utskottet fått ta del av det ansökningsmaterial,
som ligger hos nämnden
för samlingslokaler. Jag ber då att
få fästa uppmärksamheten på att ordföranden
i denna nämnd även är ordförande
i tredje avdelningen, och han
lämnade oss ingående informationer om
hur det ligger till.

Jag glömde i mitt förra anförande att
säga någonting mot herr Thun. Även jag
är mycket intresserad av ungdomsfrågor,
och just för lokalfrågor har jag varit
intresserad i flera tiotal år. Men nog
ligger det någon överdrift i herr Thuns
påstående, när han drog in i debatten

samlingslokaler

Roxtunaanstalten. Därifrån och till vad
vi resonerar om nu är det väl ett långt
steg. Jag skall emellertid, herr talman,
inte gå in å något resonemang om Roxtuna.
Vi känner i tredje avdelningen väl
till den anstalten.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
att säga, att jag för min del hyser stora
förhoppningar om att den pågående utredningen,
som kan väntas bli förelagd
nästa års riksdag, skall bjuda oss större
möjligheter att få statsbidrag och även
möjligheter till större anslag i de enskilda
fallen. Jag går till och med så långt
att jag hävdar, att det kanske vore synnerligen
klokt, om man här och där ute
i landet vilade på hanen, inte minst med
tanke på den ekonomiska situation, vari
vi nu befinner oss.

Herr THUN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mycket val
till att herr Anderson har ett levande
intresse för dessa problem, och det behöver
vi kanske inte diskutera. Jag vill
bara säga ett par ord om hans anmärkning,
att det ligger en överdrift i att
man blandar in Roxtuna i denna fråga.

Jag medger att det kanske kan vara
en viss överdrift, men det ligger nog
också en hel del sanning i vad jag sade.
Om vi inte löser detta problem och skapar
tillräckligt med samlingslokaler för
att den rotlösa ungdomen skall få möjligheter
att samlas, känna trivsel och
odla ett kamratskap, som i många fall
kan bli avgörande för deras uppträdande
längre fram i livet, är det möjligt att
vi får flera Roxtunaproblem i stället.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag vill bara rätta en
missuppfattning av herr Iwar Anderson.

Han menade att jag skulle ha kritiserat
att man på tilläggsstat beviljat ytterligare
pengar för byggande av samlingslokaler.
Jag anser tvärtom, herr Anderson,
att det var mycket bra. Men dessa
pengar har ju gått till arbeten som redan
är utförda. De byggnaderna har uppförts
under vinterhalvåret. Om man inte
på tilläggsstat hade lämnat dessa pengar,
hade beloppen fått tas av det anslag på

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

119

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

6 miljoner kronor som utskottet nu före- ser med socialdepartementet och dess
slår. Jag har därför naturligtvis ingen chef i mitt arbete inom nämnden för
anledning att kritisera vad som förekom- samlingslokaler, att jag lugnt kan säga
mit, utan tvärtom anser jag det vara rik- att han ingalunda är likgiltig för behotigt.
vet av samlingslokaler. Det vore fel att

dra den slutsatsen av det beslut som här

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få säga några
ord i denna debatt, eftersom jag har
deltagit i utskottets behandling av frågan
och dessutom medverkat i arbetet
inom nämnden för samlingslokaler.

Det är riktigt att motionärerna stöder
sin framställning på de petita som statens
nämnd för samlingslokaler avgivit
till socialdepartementet och vari konstateras,
att behovet är så stort att det skulle
erfordras ett statsbidrag på i runt tal
10 miljoner kronor för att helt täcka
detsamma. Då regeringen liar vägt de
olika behoven mot varandra har den
emellertid kommit fram till att man för
detta ändamål icke kan bevilja mer än
6 miljoner kronor. Jag anser för min
del att man bör resignera inför regeringens
avgörande. Jag inser till fullo
vikten och värdet av att få till stånd
samlingslokaler. Jag har själv i trettio
års tid varit aktivt verksam inom den
rörelse som syftar till att åstadkomma
samlingslokaler. Jag är därför fullt
medveten om vilken betydelse samlingslokalerna
har för ungdomens de! och
även ur samhällelig synpunkt. Man kan
nog knappast överskatta deras betydelse.
Men då vi nu befinner oss i ett läge,
där vi noga måste pröva vad vi kan göra
på skilda områden, har jag svart att
säga mig, att uppförandet av samlingslokaler
skall sättas framför byggandet
av sjukhus eller undervisningslokaler,
som ju syftar till att åstadkomma bättre
möjligheter för sjukvården respektive
undervisningen i landet. Det är helt enkelt
inte möjligt att här gå någon genväg,
utan vi måste försöka att efter bästa
förstånd och samvete bedöma hur
mycket man kan göra. Utan att på något
sätt uppträda som advokat för i cgeringen
vågar jag påstå, att den här
försökt göra en så bra avvägning som
möjligt.

Jag liar för övrigt så goda förbindel -

fattats i socialdepartementet och av regeringen.
Läget är beträngt, och därför
får vi finna oss i att inte så mycket medel
kan anvisas att pengarna fullt förslår
för behovet.

Nu har herr Hjalmar Nilsson frågat:
År man säker på att läget kommer att
vara bättre nästa år? Ja, den som hade
siareförmåga och här kunde stå upp och
säga, att läget då är bättre, han vore
värd sin vikt i guld, misstänker jag. Det
finns väl ingen i denna kammare och
kanske inte heller i hela landet, som vågar
göra ett sådant påstående, och jag
vågar det rakt inte. Men jag hoppas att
den av utskottet och avdelningen åberopade
pågående översynen av författningarna
på området skall kunna vara
färdig nästa år.

Och jag vill inom parentes säga att
de författningar, som reglerar bidragsgivningen
på detta område, är grundade
på önskemålet att föreningslivet
skall tillgodoses. Det stora problemet
just nu gäller den föreningslösa, som
man säger rotlösa ungdomen, som ännu
inte har något stöd i föreningslivet. Det
gäller att ge föreningarna möjlighet att
disponera hobbylokaler och en mängd
andra ting, som strängt taget inte skulle
vara bidragsberättigade, ehuru man under
sista tiden kanske har tänjt på paragraferna,
så att behovet i någon mån
kunnat tillgodoses. En översyn av författningarna
är alltså nödvändig, och
jag hoppas att man skall kunna samordna
de småbidrag, som riksdagen nu har
anvisat till utrustning av ungdomslokaler,
köksutrustningar och annat, och att
det skall bli möjligt att höja anslagen så
att behoven bättre kan tillgodoses. Den
förhoppningen har jag och den vill jag
leva på; jag hoppas att inte hl i besviken.
Och .‘kulle situationen vara svår
även nästa år, får vi väl ta upp problemen
då och försöka lösa dem på bästa
sätt.

120 Nr 16

Onsdagen den 4 mai 1955

Anslag till lån till anordnande av allmänna samlingslokaler

Här har nämnts att de medel, som nu
anvisas och som alltså skall tas i bruk
från den 1 juli, kanske redan till stor
del är förbrukade; jag tror att det var
herr Hjalmar Nilsson som antydde detta.
Så är det inte. En nämnd eller styrelse
kan självfallet inte ta i anspråk
medel, som riksdagen ännu inte har beviljat.
Jag vill emellertid framhålla, att
till nämnden för samlingslokaler har
inkommit meddelanden om att beviljade
lån måste förstärkas, därför att anläggningarna
inte kan fullbordas om inte
staten lämnar förstärkta anslag. Det får
därför bli överväganden, i vad mån dessa
behov kan tillgodoses. Endast på det
sättet kan man säga att det redan nu är
fråga om att disponera medel som
egentligen borde ha täckts av anslaget
innevarande år.

Herr Norling antydde att situationen
skulle ha blivit alldeles omöjlig, om vi
nu inte på tilläggsstat fått de tre miljonerna.
Ja, det förhåller sig så, att när
arbetslöshet uppstår på en plats och arbetslöshetsorganen
inventerar möjligheterna
att skapa sysselsättning, så finns
understundom planer för en samlingslokal
färdiga, och då kan efter prövning
av arbetsmarknadsstyrelsen och
socialministern medel på beredskapsstaten
under vissa förutsättningar tas i
anspråk för att sätta i gång arbetet. På
det sättet har man nu byggt till ett belopp
av tre miljoner kronor på platser
där arbetslöshet uppstått. Detta förhållande
snedvrider kanske verksamheten
i någon mån, ty behovet av samlingslokaler
är ju inte alltid störst just på de
platser där arbetslöshet har uppstått.
Men det är naturligtvis ändå en god
hjälp för verksamheten i sin helhet.

När det gäller dessa medel, som kommer
att anvisas i dag, har Kungl. Maj:t
inte tagit fullmakten i anspråk. Medlen
har inte tagits från beredskapsstaten,
utan från det anslag som här redovisas.
Det är därför Kungl. Maj :t fått lov att
begära riksdagens bemyndigande att göra
på detta sätt. Det är emellertid från
början fastslaget, att detta belopp får
täckas av statsmedel. Man har emellertid
funnit det vara bättre att inte ta dem

på beredskapsstaten och utnyttja fullmaktslagen
utan att i stället gå direkt
till riksdagen och begära att få beloppet.
Ja, så förhåller det sig beträffande dessa
båda sista sakfrågor.

Jag vill i övrigt instämma i de yrkanden
om bifall till utskottets förslag, som
här förut har ställts.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag kan upplysa herr
Anderson om att jag visste att ordföranden
inom avdelningen och ordföranden
i statens nämnd för samlingslokaler
är samma person, fastän jag inte
nämnde detta. Sedan han nu har yttrat
sig, skulle jag vilja komma med ett par
genmälen.

Herr Karlsson säger att regeringen
vägt de olika behoven mot varandra och
funnit, att man inte kan ge mera till samlingslokaler.
Ja, det är klart att behoven
vägts mot varandra, men jag tror inte
att man skall sätta upp denna fråga mot
frågan om mera sjukhus eller mera till
undervisningen. Då kan man ju lika bra
ställa upp den mot försvarsfrågan, väganslagen
eller någonting annat. Jag tror
inte man skall göra en sådan jämförelse,
när det gäller detta anslag, ty
samlingslokalfrågan är för de friska
människorna kanske lika viktig som
mycket annat, som riksdagen har fattat
beslut om.

När det gäller den föreningslösa ungdomen,
som inte tillhör någon organisation,
vill jag fråga: Hur skall den kunna
bli organiserad och hur skall den
kunna komma till en samlingslokal, om
det inte finns någon samlingslokal på
platsen, dit man kan hänvisa den?

Avdelningens ordförande kunde inte
upplysa om hur det skulle bli nästa år.
Nej, det var det jag visste. Det kan ingen
göra. Jag vet herr Karlssons personliga
inställning till frågan om samlingslokaler,
och jag har läst igenom protokollet
från föregående års debatt, där socialministern
uttalade sin sympati för hela
denna rörelse och det behov den fyller
i vårt demokratiska land. Men varför
skall vi behöva göra dessa deklarationer

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

121

år efter år utan att vidtaga åtgärder? Jag
tycker att om man gör en deklaration och
har en principiell inställning till en
sak, skall man även i handling visa,
att man vill stödja den saken. Det är
vad åtminstone tre reservanter i statsutskottet
på denna punkt har gjort. De
har tagit konsekvenserna av sitt resonemang
och har med reservationen velat
stödja en god sak, nämligen att det bör
ges mera till våra samlingslokaler.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagandet av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 103 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande

Anslag till anskaffande av hörapparater
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående hörselvårdens organisation
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till anskaffande av hörapparater

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 96, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 18 februari 1955
förordade ändrade grunder för beviljande
av statsbidrag till anskaffande av hörapparater,
dels ock till Bidrag till anskaffande
av hörapparater för budgetåret
1955/56 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 450 000 kronor.

Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget skulle bidrag till anskaffande
av hörapparat beviljas endast om vederbörandes
till statlig inkomstskatt taxerade
inkomst enligt nästföregående års
taxering icke överstege för ensamstående
person 5 500 kronor och för makar
tillsammans 8 000 kronor. Nämnda gränser
skulle tillämpas oavsett antalet barn.
För barn upp till 16 år skulle hörapparat
helt bekostas av statsmedel, medan
för övriga kategorier bidrag skulle utgå
med 2/3 av apparatkostnaden, dock
högst 100 kronor. Bidrag skulle utgå endast
till hörapparat, som inköpts hos
hörcentral eller vederbörande landstingssjukhus.
Något bidrag till drift av
hörapparat skulle icke utgå.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindahl (I: 419) och den andra inom
andra kammaren av fru Ingenäs m. fl.
(11:523), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 96 måtte besluta dels att
bidrag till inköp av hörapparat måtte
bestämmas till 2/3 av kostnaden, dock

122

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till anskaffande av hörapparater
högst 200 kronor, dels att driftbidrag till
rörförstärkt hörapparat skulle utgå med
ett fast årligt belopp av 40 kronor till
vuxna och 80 kronor till barn, dels ock
att vid behovsprövningen inkomstberäkningarna
skulle baseras på den beskattningsbara
inkomsten och ej på den taxerade
samt att nuvarande tilläggsavdrag
för barn skulle bibehållas;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Huss m. fl. (1:438) och den
andra inom andra kammaren av fru Sjöstrand
m. fl. (II: 533), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 96 måtte uttala, att även person
som efter utprovning av hörapparattyp
hos hörcentral eller vederbörande
landstingssjukhus köpte apparaten i
enskild handel borde anses berättigad
till statsbidrag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 438 och II: 533 samt I: 419 och
II: 523

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 18 februari 1955 förordade ändrade
grunder för beviljande av statsbidrag
till anskaffande av hörapparater;

b) till Bidrag till anskaffande av hörapparater
under elfte huvudtiteln för
budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag
av 450 000 kronor.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I anledning av att jag
har väckt en motion i denna kammare,
likalydande med en motion i andra kammaren,
angående bidraget till inköp av
hörapparater för hörselskadade ber jag
att få säga några ord.

Kungl. Maj:ts förslag betyder självfallet
en ny ordning i vad det gäller vården
av hörselskadade. Hittills har ju
landstingen i allra största utsträckning
fått klara den uppgiften. Åtskilliga landsting
har ju också kommit ganska långt
i det avseendet. Vad beträffar mitt eget

landsting i Örebro län har det exempelvis
sedan länge sökt ordna det för de
hörselskadade, och vi har ju till och
med i samarbete med Värmlands läns
landsting anordnat en förskola för döva
barn.

Men är det ändå inte så att man känner
sig en smula besviken över vissa
punkter i den proposition, som utskottet
har tillstyrkt? Jag tycker ju förstås
— men det gör ju alla motionärer —
att utskottet skulle ha behandlat motionen
nr 419 i första kammaren litet mera
välvilligt än vad det i detta fall har gjort,
ty vi har i själva verket i motionen pekat
på att även om Kungl. Maj:ts förslag
innebär en ordentlig organisation
för hörselvården, medför det dock i det
enskilda fallet en försämring på grund
av att statsbidraget blir lägre. Även om
det är så, att det är synnerligen tacknämligt,
att exempelvis personer, som
är över 60 år, hädanefter också skall få
komma i åtnjutande av bidrag, betyder
i alla fall detta förslag, att det bidrag,
som kommer att utgå, minskas från 200
till 100 kronor. Motiveringen för denna
sänkning av bidraget är ju att priset på
dessa apparater har gått ner, och detta
är naturligtvis riktigt.

Genom att landstingen har organiserat
sina inköpscentraler, har man skapat
litet ordning på detta område. Apparater
med rörmottagare kan ju nu erhållas
för ett pris av 150 kronor. Då enligt
förslaget ett bidrag av 100 kronor
kommer att lämnas, betyder det att vederbörande
erhåller 2/3 av apparatkostnaden.
Men vi har i motionen påpekat,
att just dessa apparater är synnerligen
dyra i drift för dem, som ständigt i sitt
arbete behöver använda hörapparat.
Driftkostnaderna beräknas till ungefär
150 kronor om året.

När vi i motionen föreslog, att man
skulle få bidrag till driften av dessa
hörapparater, var den summa, som togs
till, inte på något sätt orimlig. När det
gäller dessa apparater, som är billiga i
inköp men dyra i drift, nöjde vi oss
med att begära 80 kronor i driftbidrag
till barn och 40 kronor till vuxna. På
denna punkt har utskottet i alla handel -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

123

ser visat något av ett vänligt ansikte
mot motionärerna, men tyvärr gick det
inte så långt att det i denna del yrkade
bifall till vår motion. Det är klart, att
när det nu skiljer sig så mycket i fråga
om priset, är det många som köper nya
apparater med transitorer, som visserligen
är dyrare i inköp men som är mycket
billigare i drift. De kostar mellan
250 och upp till 300 kronor. Då förslår
ju inte bidraget på 100 kronor långt. Yrkandet
om att bidraget skulle utgå med
högst 200 kronor —■ det är alltså inte
fråga om att bidragsbeloppet skall täcka
hela kostnaden för apparaten, utan endast
2/3 därav — är därför inte orimligt,
om en apparat kostar 300 kronor.
Vi får aldrig glömma bort — och jag har
åtminstone den erfarenheten från vårt
landsting —- att det i allra största utsträckning
är folk i små omständigheter,
som provar ut apparaterna på hörcentralerna.
Det är alldeles givet att det
för dem i många fall kan bli svårt att
komma ut med så stora belopp.

I propositionen och utskottsutlåtandet
har också föreslagits, att behovsprövningen
skall bibehållas, och det kanske
inte är någonting att säga om den saken.
Det är klart att det finns många
hörselskadade, som har råd att betala
hela beloppet för apparaten. Men å andra
sidan kan vi ändå göra jämförelser,
som visar att behandlingen är olika vid
olika fall av lyte. Gäller det exempelvis
en protes, utgår bidrag med 2/3 av kostnaden,
och ungefär samma är också förhållandet
när blindhet betraktas som ett
lyte och därför särskild ersättning utgår.

Vad som är tacknämligt i den förevarande
propositionen är, som jag tidigare
har understrukit, att där föreslagits åtskilliga
förbättringar för de hörselskadade.
Något som är tacknämligt är också
att den övre inkomstgränsen för beviljande
av apparatbidrag till äkta makar
höjts från 7 000 kronor till 8 000
kronor. Men samtidigt genomföres en
ändring, som medför, att höjningen av
inkomstgränsen kanske blir ganska illusorisk
för många. Enligt tidigare bestämmelser
kunde en person med högre

Anslag till anskaffande av hörapparater
inkomst likväl erhålla de förmåner, som
det här är fråga om, därest han hade
minderåriga barn. Det är ganska svårt
att förstå motiveringen på den punkten.
Det säges att genom att hörselskadade
barn erhåller apparaterna gratis, behöver
man inte längre ha kvar dessa avdrag.
Men det kan väl vara så, om jag
förstått det rätt, att familjeförsörjaren
är den som är hörselskadad, och då blir
självfallet förhållandena något annorlunda.

Jag förstår ju, herr talman, att emot
ett enhälligt utskott skall man inte ge
sig till att kämpa — man är dömd i förväg.
Men den här saken ligger mig alldeles
särskilt varmt om hjärtat, och jag
har träffat så många människor, som lider
av hörselskada och som tack vare
att apparaterna blivit bättre kommer ur
sin isolering och kan delta i arbetet och
sköta sin plats inom näringslivet. Jag
tycker nog att de statliga myndigheterna
vid det här tillfället har varit en smula
snåla gentemot de människor, som har
att dragas med hörselskador..

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av mig väckta
motionen nr 419 i denna kammare.

Häri instämde herr Damström (s) och
herr Jansson, Axel, (s).

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag ännu en gång i dag tar de ärade
kammarledamöternas tid i anspråk, men
det har slumpat sig så, att flera frågor
av medicinskt intresse kommit på dagens
föredragningslista.

Att jag tar till orda i det här ärendet
beror inte på att jag på något sätt känner
grämelse över att den motion, som
jag jämte andra ledamöter har väckt, inte
har vunnit någon förståelse i ulskottet.
Det beror helt enkelt på att jag tror att
utskottets ställningstagande är oklokt.

Låt oss först försöka göra klart för
oss, hur en hörcentral arbetar. Den är
öppen elt par timmar om dagen under
kanske fem dagar i veckan. På den tiden
skall apparater utprovas och trasiga
apparater lämnas in för reparation.

124

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till anskaffande av hörapparater
Sjukhusen ligger ofta i utkanten av städerna,
och det ställer sig svårt för allmänheten
redan av lokala skäl att komma
dit. Det är ofta bekvämare att gå till
en privat försäljare. Allt detta gör att
den service, som lämnas på hörcentralerna,
inte har kunnat bli så god, som
man skulle önska. Det är över huvud taget
förklaringen till att de privata försäljarna
av hörapparater har kunnat existera.
Vem som helst kan gå till en hörcentral
och där få en hörapparat utprovad,
och därefter får han köpa apparaten
till inköpspris på hörcentralen. Det
är självfallet under sådana förhållanden
rätt egenartat, att de privata försäljarna
över huvud taget har intresse för att odla
denna form av försäljning, vilken för
övrigt i regel bedrives av optiker, som
har tagit detta som en bisyssla. Anledningen
är helt enkelt att allmänheten
har funnit, att de privata försäljarnas
service är så pass mycket bättre än
hörcentralernas, att man hellre anlitar
de privata försäljarna, trots att kostnaden
därigenom blivit större.

Jag tror att det är av betydelse att
fastslå, att hörcentralerna och därmed
samhället behöver de privata försäljarna
som en hjälpande faktor vid sidan av
det arbete som utföres på hörcentralerna.

Nu föreligger här ett förslag om nya
bestämmelser, och dessa går ut på att
samtidigt som man i hög grad vidgar
kretsen av dem, som skall få statsbidrag
vid inköp av hörapparater, så bibehåller
man bestämmelsen, att om inköpet av
dessa apparater sker hos en privat försäljare,
får man icke något statsbidrag.
Jag tycker att den inställningen inte är
rättvis och att den i det långa loppet
också kan medföra besvärliga konsekvenser.
Det vore nämligen ganska olyckligt,
om försäljarna skulle tröttna på att
så att säga nöja sig med de smulor som
faller från den rike mannens bord och
helt enkelt inskränka sig till att lämna
service endast för dem, som köper apparater
hos dem.

Det finns emellertid ytterligare ett
skäl som gör att hörcentralerna borde
upprätthålla goda och erkännsamma för -

bindelser med dessa privata försäljare,
vilka enligt vad jag nyss nämnde i regel
är optiker. Det förhåller sig nämligen
så att i sommar eller i höst kommer troligen
de nya hörapparaterna från Förenta
staterna ut på den svenska marknaden.
De är så konstruerade, att hörapparaterna
är inbyggda i glasögonskalmar,
och denna omständighet har
gjort att de blivit synnerligen omtyckta
i Förenta staterna, där försäljningen
tagit mycket stark fart. Då det gäller
användningen av hörapparater, har allmänheten
visat en motvilja mot att använda
något slags utstyrsel på huvudet,
som så att säga inte hör till det vanliga.
När man nu lyckats bygga in hörapparater
i glasögonskalmarna, innebär detta
ett tekniskt framsteg, som är ägnat
att minska de dövas obenägenhet att
bära hörapparater. Men då inträffar det
egendomliga förhållandet, att eftersom
den privata försäljningen huvudsakligen
ombesörjes av optiker, som har försäljningen
av hörapparater som en bisyssla,
kommer denna kombination att te sig
som en mycket lycklig sådan. Samtidigt
kommer antagligen hörcentralerna att få
besvär med att ordna med de glasögon,
som ofta hör till dessa hörapparater. Det
finns alltså åtskilliga skäl, herr talman,
till att man på detta område inte skall
ställa sig helt avvisande mot att ge ett
visst erkännande åt de privata försäljarna.

Jag är nog realistisk att förstå att det
inte lönar sig att nu ha något yrkande,
varför jag inskränker mig till "att säga
att jag tror, att man med tiden kanske
blir nödsakad att ändra på dessa bestämmelser.
Denna min tro har förstärkts
av uttalanden som jag fått från
åtminstone två läkare i ledande ställning
vid hörcentraler.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag vill först erinra om
att Kungl. Maj:ts proposition nr 96 grundar
sig på en utredning, som verkställts
och vars förslag i allt väsentligt har
följts av inrikesministern.

Herr Lindahl ansåg att utskottet inte
visat ett tillräckligt vänligt ansikte mot

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 125

dem, som motionerat i anslutning till
denna proposition, men vilket utskott
gör väl det? Jag försäkrar att utskottet
så långt det varit möjligt varit mycket
förstående gentemot motionärerna i denna
fråga. Vi måste nog erkänna — så
småningom fick jag i olika repriser nog
det intrycket av herr Lindahl — att denna
proposition och detta utskottsförslag
ändå i sin helhet innebär en betydande
förbättring av nuvarande förhållanden,
trots att det enligt motionärerna finns
vissa svagheter i förslaget. Till att börja
med lät det faktiskt som om vi genom
propositionen fått en försämring, men
så är inte fallet. Bara den omständigheten,
att hörselskadade barn upp till 16
år — där har vi väl det stora och svåra
problemet — nu skall erhålla hjälp helt
av statsmedel, innebär väl ändå en stor
förbättring.

Herr Lindahl ville sedan även ha hjälp
till driften av hörapparaterna. Statsutskottets
tredje avdelning har gjort en del
undersökningar och varit i kontakt bl. a.
med landstingens inköpscentraler, för att
få veta hur man där ser på verksamheten.
Man framhöll att utvecklingen
och tendensen pekade i den bestämda
riktningen att inköpen avgjort går mot
de dyrare apparaterna, de som är dyrare
i inköp men billiga i drift. Problemet
med driftbidragen blir därför mindre,
och vi har räknat med att de skulle bli
så små, att det ur rent administrativ synpunkt
skulle vara rätt besvärligt att införa
dem. Vi har dock i vårt utlåtande
sagt att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
får följa denna fråga, och den
nämnd, som nu bredvid medicinalstyrelsen
skall ha särskild uppmärksamhet
riktad på detta område, skall också studera
frågan närmare. Jag tror inte att
herr Lindahls farhågor är berättigade,
när det gäller driftsbidragen.

Ilerr Huss’ anmärkningar riktade sig
ju emot att hörcentralerna skulle få något
som, om man vill uttrycka sig hårt,
kunde kallas monopol på att försälja hörapparater
och de privata försäljarna ställas
åt sidan. Detta är ju inte utskottets
mening, men man liar funnit det nödvändigt
alt ordna saken på ett ur ad -

Anslag till anskaffande av hörapparater
ministrativ synpunkt rimligt sätt. Det är
litet svårt att säga, att man skall lämna
statsbidrag till var person som privat
köper en apparat. Vi menar nog att man
kan behöva ha medicinsk sakkunskap
tillgänglig vid utprovning av hörapparater
eller åtminstone den expertis som
alltid skall finnas på en hörcentral, och
vi har försäkrat oss om att allteftersom
efterfrågan stiger och människorna behöver
mer hjälp och stöd, skall verksamheten
vid dessa centraler utvidgas.
Hörselvårdsnämnden skall ju ha en
mångsidig sammansättning. Den skall enligt
vad som anmälts i propositionen bestå
av en ordförande och högst sju ledamöter,
och man har tänkt sig att bredvid
den medicinska expertisen i nämnden
skall finnas representanter för
Landstingsförbundet och Stadsförbundet,
representanter för de hörselskadade —
jag förmodar att det närmast är fråga om
Hörselfrämjandet —- en representant för
handelskammarnämnden, som kan se till
att även de privata intressena blir bevakade,
och en representant för priskontrollnämnden.
En så mångsidigt sammansatt
nämnd bör ju åtminstone under den
första tiden kunna följa denna verksamhet.
Visar det sig sedan, att det är nödvändigt
att vidga möjligheterna till inköp
även hos privata handlande så må
det ske, om det befinnes nödvändigt eller
önskvärt, sedan man funnit en form
för kontroll över den. Det är så utskottet
har sett saken, och möjligheterna är
alltså inte stängda, även om de inte är
öppna i år.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Då jag deltagit i arbetet
med utformningen av propositionen och
följt denna fråga med stort intresse inom
departementet, ber jag att få säga några
ord i anledning av de motioner som
väckts i denna fråga och av debatten
här.

Det har inte bestritts från något håll,
att denna proposition innebär förslag om
avsevärda förbättringar. Jag tror att det

126

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till anskaffande av hörapparater
är viktigt, att sjukvårdens huvudmän får
klarhet om hur statsmakterna ser på hörselvårdens
organisation och vem som
skall bära ansvaret för den på olika
plan. Jag har fattat saken så att man
inom Landstingsförbundet är mycket
glad över att det nu skapas klarhet i denna
fråga efter åtskilligt utredningsarbete
och att man nu får riktlinjer för verksamhetens
utbyggande. Det är självklart,
som det står i propositionen, att man
måste ge rum för de lokala sjukvårdshuvudmännens
möjligheter att anpassa
verksamheten efter lokala förhållanden.

I fråga om bidraget till inköp av hörapparater
kan man väl förstå, att många
anser att förslaget inte går tillräckligt
långt, men det är ju obestridligt att propositionen
innebär en väsentlig utvidgning
av de bidragsberättigades krets.
Hittills har ju ett villkor varit, att vederbörande
skulle vara för sitt arbete i behov
av hörapparat, och på det sättet har
man utestängt barn och åldringar samt
en del andra grupper från möjligheten
att få statsbidrag. Nu inför man den
principen, att var och en som behöver
en hörapparat skall vara bidragsberättigad,
ehuru man bibehåller en viss prövning.
Detta innebär en väsentlig utvidgning
av nuvarande bidragsmöjligheter,
liksom då man föreslår att barn upp till
sexton år skall få hörapparater på statens
bekostnad.

Herr Lindahl menade att det i vissa
fall skulle bli lägre bidrag enligt de nya
bestämmelserna än tidigare på grund av
att man hittills har tillämpat ett maximibelopp
för bidraget på 200 kronor. Som
var och en kan se i propositionen har
emellertid de otillräckliga anslag som
under årens lopp beviljats inte räckt till
något som helst driftsbidrag och inte
ens till fullt bidrag åt dem som enligt bestämmelserna
skulle få bidrag för inköp
av apparater. Bidragen har på grund av
medelsbristen i regel blivit endast hälften
så stora som de skulle ha varit och
i många fall har det varit fråga om ännu
lägre bidragsbelopp. När herr Lindahl
talar om det tidigare maximibeloppet,
vill jag säga att detta har haft aktualitet
endast i ett fåtal fall. Jag vill dess -

utom framhålla, att beredningen av denna
fråga inom departementet väl också
har skett med beaktande av att kommittén,
som här lagt fram ett enhälligt förslag,
har räknat med en apparatkostnad
på ungefär 150 kronor. Eftersom man
utgått från att den enskilde själv skulle
betala en tredjedel av beloppet, skulle
det falla 100 kronor på det allmänna.

I detta sammanhang vill jag påpeka —
eftersom jag har en prislista från landstingens
inköpscentral framför mig — att
det finns rörförstärkta hörapparater,
som kostar bara 120 kronor.

Jag är övertygad om — och det vill
jag stryka under, eftersom det inte har
framgått av den tidigare debatten — att
priserna på hörapparaterna i hög grad
beror på det sätt, varpå inköpen sker.
De beror alltså inte enbart på de mycket
begränsade medlen till bidrag för inköp
av apparater, utan också på att s. k.
hörcentraler ännu ej finns inom alla delar
av landet. Omsättningen har varit relativt
liten inom landstingen, och därtill
kommer att landstingens inköpscentral
har förmedlat apparater till sjukvårdens
huvudmän i stället för att själv
köpa in vissa partier och på det sättet
ha möjlighet att ytterligare pressa priserna.
På grund av dessa olika omständigheter
har landstingens inköpscentral inte
kunnat få ned priserna ytterligare.
Tack vare de vidgade bidragen tror jag
att det skall bli möjligt för inköpscentralen
att träffa avtal om större leveranser,
och då finns det sannolikt utsikter
att få till stånd prissänkningar utöver de
rätt betydande sänkningar som skett under
de senare åren.

Beträffande transitorapparaterna offererar
Landstingens inköpscentral dylika
apparater till de av utskottet nämnda priserna,
mellan 180 och 300 kronor. Det
finns även dyrare apparater. Även här
tror jag inte bara att vi har att räkna
med en snabb teknisk utveckling utan
också prissänkningsmöjligheter, som
kan bli betydande, om verksamheten kan
utvecklas.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
beträffande den av herr Lindahl berörda
frågan om bidrag till inköp av

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

127

batterier. Landstingsförbundet bar ju inte
ansett, att man borde ta upp den saken.
Kommittén har för övrigt själv uttalat,
att det är ett mycket vanskligt problem.
Men jag skulle i detta sammanhang
vilja påpeka, att priskontrollnämnden
i sitt yttrande bar sagt, att det inte
vore otänkbart att landstingens inköpscentral
här ordnade en direkt import av
batterier och att man på det sättet kunde
pressa ned priset till hälften, under
förutsättning att inköpscentralen skötte
distributionen. Jag vill inte här göra
några rekommendationer till inköpscentralen
— det är dess sak att bedöma hur
den vill lägga upp detta — men jag tror
inte att man får bortse från att det även
här finns vissa möjligheter till prissänkningar.

I fråga om behovsprövningen måste
jag säga, att jag inte förstår herr Lindahls
resonemang. Här har man höjt
gränsen vid behovsprövningen för makar
från 7 000 till 8 000 kronor, men
samtidigt har man tagit bort bestämmelsen
om tillägg till den taxerade inkomsten
vid stigande barnantal. Skälen
att bibehålla dessa tillägg är ju inte så
starka i ett läge när man föreslår, att
barn under 16 år skall få apparater gratis
på statens bekostnad. Härtill kommer,
att såvitt jag vet finns inte på skattsedeln
eller på sjukförsäkringsbeskedet,
som vederbörande tar med sig till hörcentralen,
någon uppgift om vederbörandes
barnantal. Man får ju tänka på att
underlätta arbetet för hörselvårdsassistenterna,
som skall handlägga dessa frågor.

När man sedan säger, att statsmakterna
är snåla, vill jag inte sticka under stol
med att det kunde ha varit önskvärt att
man hade gått längre. Men jag ber kammarens
ledamöter observera, att anslaget
höjes från 110 000 kronor till 450 000 kronor.
Och eftersom det i vårt land sannolikt
finns minst 100 000 hörselskadade
och åtskilliga tusen av dem säkerligen
behöver, men ännu inte fått apparater,
skulle det inte förvåna mig, om redan
de regler som här föreslås från departementet
kommer alt innebära, att man
kanske ett kommande budgetår står in -

Anslag till anskaffande av hörapparater
för ett anslagsbehov på minst 1 000 000
kronor. Därför finns det skäl att, såsom
utskottets talesman sade, avvakta och
låta hörselvårdsnämnden studera den
framtida utvecklingen, innan man går
längre.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord till herr Huss som här talar
för sin motion om att statsbidrag skall
utgå även vid inköp i den privata handeln
av apparater av godkänd typ. Jag
har svårt att förstå vad detta skall betyda
rent praktiskt. Om hörcentralen
skall sköta utprovningen, och det har
ju herr Huss förutsatt, kan den hörselskadade
direkt köpa apparaten där. För
honom kan det näppeligen innebära någon
fördel att köpa apparaten i den privata
handeln. Alldeles bortsett från att
det hittills inte ansetts lämpligt att ge
statsbidrag även i de fall som herr Huss
har förordat, så vill jag påpeka att hans
förslag väl knappast skulle medföra någon
fördel för den private handlaren
heller, ty på hörcentralen bär ju landstinget
i vart fall huvuddelen av utprovningskostnaderna
och av kostnaderna
som är förenade med försäljningen. Jag
tror därför att även om man tillmötesgick
herr Huss’ krav skulle det knappast
ge den enskilda handeln möjligheter
att konkurrera med hörcentralerna.
Däremot är det klart, och det står också
i propositionen, att den hörselskadades
inköp av en hörapparat på hörcentralen
är en förmån, men intet tvång. Vill den
hörselskadade köpa i den privata handeln,
står det honom fritt. Det är klart
att när man har föreslagit en viss behovsprövning,
betyder det att många
som har inkomster över den fastställda
gränsen inte anser sig ha någon anledning
att gå till hörcentralen utan köper
sina apparater på annat håll. Vissa möjligheter
finns alltså för de privata hörapparatfirmorna
att fortsätta sin verksamhet.
Men jag vill samtidigt säga, att
även om det inte finns någon anledning
att karakterisera alla firmor på detta
område så, att deras försäljningsverksamhet
skulle vara olämplig, så tror jag
att alla ändå iir överens om att en sanering
på hörapparatområdet behövs.

128 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Anslag till anskaffande av hörapparater
Därför betyder de vidgade bidragsmöjligheterna
också ett steg framåt mot en
mera tillfredsställande ordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I anledning av herr
Eliassons anförande vill jag säga att
han inte behöver använda så mycken
kraft för att övertyga mig att här har
vi en bra proposition. Det har jag sagt
vid tvenne tillfällen i mitt första anförande,
och jag skall säga det ännu en
gång, för att inget missförstånd skall
föreligga. Men det är klart att hur bra
en sak är, så är den ändå inte alldeles
fulländad. Även från inrikesministern
kan det hända att det kommer förslag
som man vill ha någon ändring i. Det
är ju detta som vi har anfört i motionen.
I denna bygger vi, i varje fall på
de viktigaste punkterna, på den utredning
som föregick den vid årets riksdag
framlagda propositionen. Vi har varit
i gott sällskap när vi tyckte att vissa
detaljer skulle ändras, t. ex. driftbidragen.
Detta var ju särskilt poängterat
i utredningens betänkande. Det var
en hel rad saker som inte kom med i
propositionen, och det var dem vi försökte
sätta en smula liv i och om möjligt
vinna förståelse för. Jag menar att
det inte är farligare för statsutskottet
att ändra Kungl. Maj:ts proposition än
för Kungl. Maj:t att gå ifrån en hel del
av vad en utredning föreslår.

Sedan vill jag säga några ord om de
där garantierna, som har utfärdats dels
av herr Gustaf Karlsson i Munkedal,
dels av herr Eliasson, att priset på dessa
hörapparater skall komma att sjunka
och sjunka. Jag tycker att vi faktiskt
lever i en tid då man inte har anledning
att profetera alltför djärvt om prissänkningar.
Det kan mycket väl tänkas
att priserna på de apparater som är
bäst, därför att de ur driftsynpunkt är
billigast, inte sjunker eller i varje fall
sjunker mycket litet. När bidraget maximalt
utgår med bara 100 kronor är det
ju ganska litet, det måste man säga.

Det är klart att jag hyser samma förhoppning
som utskottet och herr Eliasson
på denna punkt, nämligen att priserna
skall gå ned på de apparater som
ur driftsynpunkt är de förnämligaste
men när detta sker kan ingen i dag spå
om, och för tillfället tycker jag inte att
det ser så ljust ut i fråga om möjligheten
att erhålla billigare apparater.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Till herr Eliasson vill
jag bara säga att de motionärer, vilkas
förslag jag har försvarat, givetvis hade
tänkt sig en kontroll som skulle göra
det omöjligt att få statsbidrag för apparater,
vilka inte var av tillfredsställande
typ eller var inköpta i affärer som
drivs av mindre respektabla affärsmän.
Vi hade tänkt oss att statsbidrag endast
skulle ges om man medförde ett recept,
utfärdat av läkare på en hörcentral, eller
allra helst om läkaren där efter provning
av den levererade apparaten intygade
att denna var tillfredsställande.

Jag kan hålla med herr Eliasson om
att ett eventuellt tillstånd för de privata
försäljarna givetvis inte skulle få så
stor praktisk betydelse. Om man får köpa
en apparat för 175 kronor på en hörcentral,
så kostar den kanske 250 kronor
hos en privat företagare, och av det
förstnämnda beloppet får man dessutom
tillbaka 100 kronor. Men det är
det psykologiska härvidlag som är av
vikt. Affärsmännen på detta område
känner sig diskriminerade av att över
huvud taget inte komma i fråga. Även
om det inte skulle betyda så förfärligt
mycket för dem, så hade det varit en
uppmuntran av psykologiskt värde att
ge detta tillstånd.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Herr Lindahl menade
att jag inte behövde använda så många
ord för att övertyga honom om att propositionen
innehöll vissa saker som var
bra, och att jag i detta fall skulle vara
så konungslig att jag ansåg att allt vore
fullkomligt. Det är väl ändå en missuppfattning
av det hela, som herr Lindahl
medvetet eller omedvetet gjorde sig skyl -

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 129

Ang. avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande m. m.

dig till. Det skulle aldrig falla mig in
att säga, att denna proposition på något
sätt vore fulländad. Jag har tvärtom sagt
att jag har förståelse för att man, som
herr Lindahl, velat gå längre i fråga om
bidragsgivning.

Om jag skulle få säga ytterligare ett
par ord på denna punkt skulle det vara
— jag vet inte om motionärerna har
tänkt igenom den saken — att om staten
betalar 2/3 av apparatkostnaden och
maximibeloppet höjes och det samtidigt
finns ett relativt stort apparatsortiment
att välja på, får man komma ihåg att
tendensen säkerligen blir den, att folk
föredrar de dyrbarare apparaterna. Det
betyder också att påfrestningarna för
det allmänna i fråga om medelsbehovet
blir större.

Jag förstår som sagt inte herr Lindahls
reflexion, att jag skulle anse detta
förslag så fullkomligt. Jag erkänner att
det är ett problem och att man kan ha
olika meningar, men jag tyckte att det
fanns goda skäl för den ståndpunkt departementschefen
intagit.

Vi får väl se hur utvecklingen blir.
Därvidlag undrade herr Lindahl om de
garantier kunde tillmätas något värde,
som herr Gustaf Karlsson och jag här
har lämnat. Jag anser mig inte kunna
lämna några garantier, men alla personer
jag talat med i denna fråga och som
har kontakt med branschen, och även
kommittéledamöter, som dagligen följer
arbetet på hörselvårdens område, har
haft den uppfattningen, att det finns
mycket goda möjligheter för en ytterligare
prissänkning genom den tekniska
utvecklingen och på grund av en vidgad
statsbidragsgivning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de (lärunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:419 och 11:523;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

it Första kammarens protokoll 1955. Nr 10

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal rörande
verksamheten vid allmänna barnbördshuset
i Stockholm; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1955/56 till Svenska sjukhuset i Korea.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298)
om provianteringsfrilager, m. m.; samt
nr 40, i anledning av väckt motion
om beräkningen av ortsavdrag för vissa
skattskyldiga.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. avdragsrätten för periodiskt understöd
till studerande m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdragsrätten för periodiskt understöd
till studerande m. m.

I detta betänkande hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna I: 105
av fröken Andersson in. fl. och II: 137 av
herr Munktell m. fl., de likalydande motionerna
I: 141 av herr Aman m. fl. och
11:431 av herr Håstad m. fl. ävensom
motionen 11:432 av herr Helén, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville för riksdagen snarast framlägga
förslag till ändrade regler angående
den skatterättsliga behandlingen av

130 Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande in. m.

periodiskt understöd an. in. och studiekostnader.

I motiveringen hade utskottet uttalat,
att det enligt utskottets mening vore
önskvärt, därest ett förslag i ämnet kunde
framläggas vid 1956 års riksdag.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation
hade herrar Velander och
Hagberg i Malmö ansett, att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte —
med bifall till de likalydande motionerna
1:105 av fröken Andersson in. fl. ocli
II: 137 av herr Munktell in. fl. samt i
anledning av de likalydande motionerna
1:141 av herr Åman in. fl. och 11:431
av herr Håstad in. fl. ävensom motionen
11:432 av herr Helén — i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte — i syfte att möjliggöra framläggande
av proposition för 1956 års riksdag
rörande frågan om avdrag vid inkomsttaxeringen
för studiekostnader och
för periodiskt understöd — ge 1950 års
skattelagssakkunniga sådana direktiv,
att denna fråga upptoges till skyndsam
prövning, eller ock uppdraga åt särskild
utredning att framlägga förslag i frågan.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Det föreliggande utskottsbetänkande!
behandlar huvudsakligen
två motionsledes väckta frågor om
avdrag vid inkomstbeskattningen för
studiekostnader och för periodiskt understöd.
Frågorna är inte nya. Riksdagen
har haft att ta ställning till dem redan
åren 1952 och 1953. Vid 1952 års
riksdag beslöts, på förslag av bevillningsutskottet,
skrivelse till Kungl. Maj :t
med anhållan om förslag i ämnet om
möjligt till följande års riksdag. Propositionen
uteblev. Vad som skedde var i
stället det att frågorna överlämnades till
1950 års skattelagssakkunniga för fortsatt
utredning. Utredning hade tidigare
verkställts av 1944 års allmänna skattekommitté,
men inom finansdepartementet
ansågs det, att utredningsresultatet
inte kunde läggas till grund för förslag
i ämnet.

Nu kan man säga, att reservanternas

och utskottsmajoritetens ståndpunkt i
stort sett sammanfaller. Det är dock så,
att reservanterna siktar till proposition
i ämnet om möjligt till 1956 års riksdag.
Reservanterna menar nämligen, att, när
man 1952 kunde begära en proposition
till 1953 års riksdag, borde det inte möta
något hinder att nu förutsätta framläggandet
av en proposition till nästa års
riksdag. Utskottsmajoriteten har inte velat
vara med om att förorda en sådan
ordning. Den har dock uttalat, att »det
synes utskottet önskvärt» att ett förslag
kunde framläggas till 1956 års riksdag.

Det är emellertid inte på den punkten,
som reservanterna främst skiljer sig
från utskottsmajoriteten, utan det är
utskottsmajoritetens yttrande i ett annat
hänseende. Utskottsmajoriteten förutsätter
nämligen, att det måhända kunde
vara lättare att komma till ett resultat
beträffande dessa frågor, om de behandlades,
såsom det heter, etappvis. Detta
måste enligt reservanternas mening innebära,
att man löser den ena, under
det att den andra kanske undanskjutes
på obestämd tid. Jag misstänker ock för
min del, att utskottsmajoriteten har inlåtit
sig på antydningarna härom på
grund av att det måhända kräves ett
mera ingående övervägande för att ta
slutlig ståndpunkt till frågan om avdrag
för studiekostnader. Det har därtill förefallit
som om man inom finansdepartementet,
kanske också på vissa andra
håll, skulle vara mycket obenägen att på
allvar ge sig i kast med den frågan.

Jag vill till slut, för att kammarens
ledamöter skall bli på det klara med
varför övriga motioner av reservanterna
åberopas på ett annat sätt än de likalydande
motionerna 1:105 och II: 137, påpeka,
att de sistnämnda motionerna avser
avdrag för studiekostnader, likställda
med andra omkostnader för inkomstens
förvärvande, under det att man i
de övriga motionerna talar om avdrag
för studieskulder. Det skulle då betyda,
att avdragsrätten inte skulle komma att
gälla studiekostnaderna såsom sådana
utan endast studieskulder.

Jag skall, herr talman, begränsa mig
till det sagda samt i anslutning därtill

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16 131

Ang. avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande m. m.

hemställa om bifall till den vid utskottsbetänkande
fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är ju ett lielt knippe
av motioner som bevillningsutskottet har
behandlat i detta betänkande, och det
är riktigt, som den föregående talaren
nyss anförde, att de rör i någon mån
olika saker. Det är dels fråga om periodiskt
understöd och dels avdrag för studiekostnader.
.Tåg tror att man i den allmänna
debatten inom riksdagen när det
gäller dessa frågor har behandlat saken
något för schematiskt, ty när 1944
års skattekommitté kom med förslag i
ärendet gällde det en hel rad av spörsmål,
och i vissa avseenden framträdde
där tvenne meningar. Från majoritetens
sida i 1944 års skattekommitté framlades
det ett förslag och ifrån minoritetens
sida ett alternativ därtill. Detta gör att
man här inte får förenkla saken och bara
åberopa att det föreligger förslag från
1944 års skattekommitté.

Jag vill erinra om att 1944 års skattekommitté
dock var enig om två ting,
som kanske har fallit bort i diskussionen.
Det ena var att man skulle ha en sådan
definition på begreppet periodiskt
understöd, att avdrag inte skulle kunna
ske med den följden att det blev skatteflykt,
antingen vad giiller förmögenhetsbeskattning
eller vad gäller inkomstbeskattning.
På den punkten var man
fullständigt enig inom kommittén. Man
var också enig i en annan skatteflyktsfråga,
nämligen när gåvoskattsförordningen
användes på sådant sätt, att genom
gåvor för studiekostnad, exempelvis
till barnbarn, faktiskt en del inkomster
och en del förmögenheter undandrogs
från beskattning.

Dessa två frågor är av en utomordentlig
vikt. Bevillningsutskottet har också
begärt, att de skall behandlas i det förslag,
som man hoppas så småningom
skall komma från Kungl. Maj:t.

Beträffande avdrag för sådana understöd,
som vi här närmast tänker på,
nämligen studiekostnader som eu familj
kan ha för barn som studerar utanför

hemmet, exempelvis vid ett universitet,
eller i hemmet efter fyllda 17 år, hade ju
majoriteten ett förslag om att avdrag skulle
få göras i båda fallen, även om i det
senare fallet avdraget skulle begränsas till
700 kronor. Minoriteten, till vilken jag
hörde och även herr Werner i denna
kammare, var av den meningen, att avdrag
inte borde få göras i dessa fall. Vad
som var bestämmande för oss var att en
dylik avdragsrätt skulle betyda, därest
avdrag gjordes exempelvis med 2 000
kronor för en sons studiekostnader vid
ett universitet, att om vederbörande givare
var i god inkomstställning skulle
avdragsrätten för honom kunna innebära
en skattelättnad på 1 600 kronor,
medan den som hade en svagare inkomstställning
skulle få en skattelättnad
på kanske endast 400 kronor eller
till och med mindre. Ju större inkomst
man hade, ju större skattelättnad •— och
ju större stipendium skattevägen — för
sonens studier skulle man få. Det var
detta som gjorde oss betänksamma och
som gjorde att vi reserverade oss i kommittén.

Jag har emellertid för min del varit
ense med bevillningsutskottets övriga
medlemmar om att hela detta komplex
av frågor rörande periodiska understöd,
det må gälla det ena eller andra slaget,
borde upptagas av Kungl. Maj:t till prövning
så fort omständigheterna medgav
detta och helst snarast.

Den andra frågan gällde avdrag för
studielån. Även där fanns en avvikande
mening inom kommittén. Jag tillhörde
i denna fråga majoriteten. Vi menade
att genom att medge avdragsrätt åt den
som hade skulder, när han kom ut i
förvärvslivet, skulle det i fråga om behållen
inkomst bli en något större likställighet
mellan honom och den som
studerat på föräldrarnas bekostnad.

Hela detta komplex av frågor är det
utskottets förhoppning att Kungl. Maj:t
snarast skall upptaga till prövning efter
de remissyttranden, som avgivits i denna
fråga, och föra fram till riksdagen.
Vi hade nog olika meningar inom utskottet
hur hela detta frågekomplex skall
lösas och vilken eller vilka frågor som

132

Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande m. m.

bör tagas upp med förtur, om en delning
skall bli nödvändig. Men vi är ense om
att frågorna snarast möjligt bör upptagas
till prövning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Den fråga som det nu
gäller har varit föremål för utredning
under snart ett helt decennium. I sina
nyss refererade, 1950 och 1951 avlämnade
betänkanden nr 4 och 5 framlade
1944 års allmänna skattekommitté utarbetade
förslag till ändring i härutinnan
gällande bestämmelser. Dessa förslag
kom redan år 1952 till riksdagens prövning
genom motioner från ett flertal
personer. I dessa motioner hemställes,
att riksdagen måtte besluta i huvudsaklig
överensstämmelse med skattekommitténs
förslag, varvid de nya bestämmelserna
föreslogs skola träda i tillämpning
från och med den 1 januari 1953.

Med anledning av dessa motioner anförde
bevillningsutskottet bland annat,
att den nuvarande regleringen av avdragsrätten
för periodiskt understöd och
därmed jämförlig periodisk utbetalning
under senare år blivit föremål för åtskillig
kritik. Utskottet ansåg därför angeläget,
att riksdagen bereddes tillfälle
att pröva ett förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om avdragsrättens utformning.
Utskottet ansåg även frågan
om den skatterättsliga behandlingen av
studiekostnaderna vara av den vikt, att
en lösning av densamma icke borde uppskjutas.
Utskottet hemställde att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skulle anhålla om
proposition om ändrade bestämmelser i
berörda frågor. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets förslag.

Man kan kanske säga att det har gått
sakta fram i denna fråga, men det har i
alla fall gått en smula framåt.

På hösten 1952 framställde jag en interpellation
till finansministern i denna
fråga. Finansministern svarade då, att
det inte kunde gå så hastigt som motionärerna
hade önskat. Frågan var, konsstaterade
han, våren 1952 föremål för
överväganden inom finansdepartemen -

tet. Finansministern fortsatte: »Det befanns
emellertid därvid, att en ytterligare
översyn av förslagen borde ske innan
man tog slutlig ståndpunkt till de
däri berörda frågorna. I anledning härav
har Kungl. Maj:t den 20 juni i år
överlämnat förslagen till 1950 års skattelagssakkunniga
för att överses ur de
synpunkter skattelagssakkunniga har alt
beakta. Skattelagssakkunniga, som under
innevarande år varit sysselsatta med
bl. a. vissa frågor rörande fastighetsbeskattningen,
har ännu icke kunnat påbörja
denna översyn. Förslagen avseende
fastighetsbeskattningen torde komma
att framläggas inom den närmaste tiden.
Med hänsyn till planen för skattelagssakkunnigas
arbete är det knappast troligt
att översynen av de föreslagna bestämmelserna
om periodiskt understöd
och avdrag för studiekostnader kommer
att ske omedelbart efter det skattelagssakkunnigas
nu pågående undersökningar
slutförts.»

I ett andra anförande under interpellationsdebatten
framförde statsrådet
Sköld åtskilliga nya synpunkter, och
man måste väl kanske ändå anse, att
finansministern visade sig välvilligt inställd
till frågan. Han sade bl. a.: »Jag
har inte tagit till orda för att försvara
våra skattelagars innehåll på denna
punkt. Jag har så mycket mindre anledning
att göra det som de regler, som
herr Weiland här talat om är till och
med så gamla att de kom till innan jag
började syssla med skattefrågor, således
för mer än 30 år sedan. Men jag kan
inte låta bli att göra några reflexioner
i anslutning till herr Weilands tal om
klasslagstiftning.»

Statsrådet påpekade sedan ungefär
vad herr Sjödahl sagt här i dag. Sedan
fortsatte statsrådet: »Men jag vill understryka
att jag inte anser detta i och för
sig vara något skäl för att man inte
skall göra en förändring. Jag har lika
väl som herr Weiland klart för mig att
de nuvarande reglerna i många fall leder
till sådana groteska motsättningar
som de herr Weiland här har påpekat.
Därför inser jag mycket väl att det är
lämpligt att göra en förändring.

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

133

Ang. avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande m. m.

När jag nu ser tillbaka på vad som
hänt i denna fråga, måste jag därför
konstatera, att även om det gått långsamt
fram har det ändå gått framåt.
Även utskottets utlåtande i år måste betraktas
såsom ett litet steg i rätt riktning.
Utskottet anför i slutet av sitt utlåtande:
Dessa överväganden har föranlett
utskottet att föreslå riksdagen att
i förnyad skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till ändrade regler
angående den skatterättsliga behandlingen
av de föreliggande frågorna. Det vore
enligt utskottets mening önskvärt,
därest ett förslag i ämnet kunde framläggas
vid 1956 års riksdag.» Det är ju
precis vad motionärerna önskar. Utskottet
fortsätter: »Under (åberopande av
vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av de likalydande motionerna 1:105 av
fröken Andersson m. fl. och 11:137 av
herr Munktell in. fl., de likalydande motionerna
I: 141 av herr Åman m. fl. och
II: 431 av herr Håstad m. fl. ävensom
motionen II: 432 av herr Helén, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville för riksdagen snarast framlägga
förslag till ändrade regler angående
den skatterättsliga behandlingen
av periodiskt understöd in. m. och studiekostnader.
»

Jag finner sålunda att utskottet bär
intagit en alltigenom välvillig inställning
till motionerna och förordat motionärernas
förslag. Efter detta positiva ställningstagande
från utskottets sida har
jag svårt att förstå, varför två av utskottets
ledamöter har reserverat sig mot
utskottets förslag, framför allt som reservationen
innehåller ungefär detsamma
som föreslås av utskottet. Reservationen
utgör, om jag får använda ett
kanske något för starkt ord, ett irritationsmoment,
som det hade varit lyckligt
om vi sluppit.

Nu förstår jag att man kommer att
säga, att det i detta fall inte bara är fråga
om den saken utan också om utskottets
tanke, att reformförslagen skall behandlas
etappvis. Jag tror att den av reservanterna
skisserade risken knappast
föreligger. Utskotlet är enigt om alt nå -

gonting måste göras, och finansministern
har ansett att iförhållandena på
detta område inte är som de bör vara.
Omsider lär förslag vara att vänta i den
riktning, som vi motionärer i saken har
önskat.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER (li) kort genmäle:

Herr talman! Den sista ärade talaren
förvånade mig något, då han ansåg sig
böra efterlysa, vad som var anledningen
till reservationen. Det var dock vad
jag sökte antyda i mitt första anförande;
det var ju inte långt, men i alla
fall så pass utförligt att den ärade talaren
hade bort förstå vad jag menade.

Jag riktade mig därvid främst mot
utskottets ifrågasättande av huruvida
inte dessa spörsmål skulle kunna lösas
etappvis. De hade dock samtliga varit
föremål för utredning av 1944 års allmänna
skattekommitté och dessutom
nu överlämnats till 1950 års skattelagssakkunniga
för fortsatt utredning. När
man därtill 1952 ansett sig kunna beställa
en proposition beträffande dem till
följande års riksdag, förefaller det mig
rätt underligt, om man nu skulle inlåta
sig på deras särskiljande, säkerligen
då med syfte att först nå fram till
ett beslut rörande periodiskt understöd
och sannolikt vid en väsentligt senare
tidpunkt beträffande den andra frågan.

Reservationen sammanfaller i övrigt
med tidigare ståndpunktstaganden från
högerhåll. Såsom jag redan sagt, föreligger
också en bestämd skillnad mellan
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för studiekostnader, å ena, och för studieskulder,
å andra sidan.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Då herr Sjödahl berört
mitt ställningstagande i 1944 års allmänna
skattekommitté, vill jag meddela
kammaren att jag ingalunda är
principiell motståndare till att avdrag
kan erhållas för studiekostnader.

Att jag inte kunde dela kommitté -

134: Nr 16

Onsdagen den 4 maj 1955

Ang. avdragsrätten för periodiskt understöd till studerande m. in.

majoritetens uppfattning berodde på att
jag ansåg, att man gick för långt genom
att även förorda avdrag för studiekostnader,
därest den studerande
var bosatt i hemmet; dessutom skulle
denna avdragsrätt ha tillkommit målsmän
som haft ekonomisk förmåga att
själva svara för kostnaden, då däremot
den som studerar på skuld inte skulle
ha fått någon lättnad. Jag kanske också
skulle säga, att jag på grund av egna
erfarenheter — jag hade ju tre barn
i högre läroverk — skulle ha kunnat
ställa mig mitt i byn och göra mig själv
skattefri, medan mina kolleger jordbrukarna
fick skatta för barn, som arbetade
i hemmet. Däremot ansåg jag
det vara mera näraliggande och mera
angeläget, att avdrag beviljades för
amorteringar på studieskulder. Det var
en fråga som för mig var viktigare, ty jag
måste betrakta en investering av kapital
i kunskaper såsom någonting likvärdigt
med en investering av inventarier
i en rörelse. Jag jämställer dessa
båda saker såsom likvärdigt avdragsgilla.

Jag skall sluta med att uttrycka den
förhoppningen, att dessa frågor måtte
bringas till en sådan lösning, att lämpliga
former för avdrag måtte infogas i
vårt skattesystem.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Herr Werner ansåg att
man i detta fall skulle gå fram på den
linjen, att avdrag skall få göras för
amorteringar, som man gör på studieskulder.
Däremot tycks herr Werner —
om jag hörde rätt —• inte vilja vara med
om att avdrag skall få göras för periodiska
understöd.

Saken ligger emellertid så till alt man
nu under vissa förutsättningar får göra
avdrag för periodiskt understöd. Om
någon har en son, som går på Stockholms
gator och ingenting gör utan bara
slarvar, och vederbörande ger honom
ett periodiskt understöd, får avdrag
göras för detta i deklarationen.
Om han däremot har en son, som studerar
i Stockholm och som arbetar våld -

samt för att kunna bli en nyttig medborgare
i samhället, får han inte göra
något som helst avdrag. Jag bara frågar:
Kan man anse att en sådan ordning
är riktig?

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Weiland sagt vill jag erinra både
honom och kammaren om att det
förslag, varom 1944 års allmänna skattekommitté
var enig, kommer att i hög
grad begränsa möjligheterna att göra
avdrag för periodiskt understöd till icke
värdiga familjemedlemmar.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Weilands sista anförande vill jag blott
säga, att det just är det av honom anförda
exemplet och därmed jämförliga,
som är anledningen till att man på högerhåll
är så angelägen om att komma
fram till en annan ordning.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. in., dels ock en i anledning av propositionen
väckt motion; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i 17 § vägstadgan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 4 maj 1955

Nr 16

135

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 229, med anledning av Ivungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantmäteristaten:
Avlöningar och Omkostnader
jämte i ämnena väckta motioner;

nr 230, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lägre lantbruksundervisning
m. in.: Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
till Bidrag till jordbrukets
rationalisering samt till Skogsvård
m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland in. in. jämte i ämnena
väckta motioner; och

nr 231, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret 19557
50 m. in.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298)
om provianteringsfrilager, m. m.; samt
nr 242, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande

avdragsrätten för periodiskt understöd
till studerande m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att utskottet till fullmäktige
i riksgäldskontoret beslutat återlämna
fullmäktiges framställning av den 31
mars 1955 angående ny strandskoning i
form av en stenkaj vid »Puckeln» i Stora
Norrström.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 196, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.56.

In fidem
Per Bergsten