Fredagen den 28 mars Sid (Riksdagens protokoll 1958:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 12

28 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 28 mars Sid.

Svar på interpellation av herr Osvald ang. vissa spörsmål i samband
med professorn G. Borgströms avgång från Institutet för
konserveringsforskning .................................... 3

Inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola
.................................................... 5

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare 7
Anslag under tionde huvudtiteln:

Kommerskollegium ........................................ 9

Statens pris- och kartellnämnd .............................. 10

Bidrag till institutet för konserveringsforskning .............. 11

Atomenergi verksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi ........ 11

Bidrag till företagareföreningar m. fl....................... 12

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag .... 22

Fonden för idrottens främjande ............................ 24

Högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal .................. 26

Högre utbildning av sjuksköterskor ............................ 27

Vidgade avskrivningsmöjligheter å byggnader i rörelse .......... 38

Viss omläggning av det statliga skattesystemet .................. 41

Höjning av statens andel av totalisatormedel .................. 43

Rättegångsbalkens bestämmelser om telefonavlyssning .......... 47

Anslag under sjätte huvudtiteln:

Beräkningen av väganslagen m. m........................... 49

Byggande av vägar och broar .............................. 64

Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar ................ 65

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp ...... 65

Statens bilinspektion ...................................... 66

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning ........................ 69

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ............ 71

Byggnadsstyrelsen ........................................ 72

1 Första kammarens protokoll 195H. Nr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Ersättningar på grund av byggnadsförbud inom vissa strandområden
................................................. 73

Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader .......... 73

Interpellation av herr Sundin ang. en redogörelse för regeringens
syn på konjunkturpolitiken m. m........................... 76

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 28 mars

Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. anslag till de tekniska högskolorna
................................................ 5

— nr 55, ang. anslag till yrkesundervisningen ................ 7

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, om godkännande av handelsavtal
med Cuba ............................................ 9

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) .............................. 9

— nr 63, ang. anslag under statens allmänna fastighetsfond m. m.:

handelsdepartementet .................................... 26

— nr 64, ang. godkännande av konventionen om upprättande av

ett europeiskt bolag för kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic) .................................... 26

— nr 65, ang. högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal ...... 26

— nr 66, ang. högre utbildning av sjuksköterskor .............. 27

Bevillningsutskottets betänkande nr 16, ang. avskrivningsreglerna
i fråga om byggnad i rörelse .............................. 38

— nr 32, om rätt för vissa ideella organisationer till särskilt avdrag
vid taxering ........................................ 41

— nr 34, om viss omläggning av det statliga skattesystemet . . 41

— nr 37, ang. höjning av statens andel av totalisatormedel .... 43

Bankoutskottets utlåtande nr 9, om uppförandet och driften av vissa

elektronhjärnecentraler .................................. 47

Första lagutskottets utlåtande nr 20, ang. rättegångsbalkens bestämmelser
om telefonavlyssning .............................. 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 13, ang. Grubbe och Västerhiske
byamäns rätt till fyllnadsskog .............................. 49

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ......................

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Fredagen den 28 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Riksdagsman

Birger Lundström är på
grund av akut öroninflammation oförmögen
till arbete fr. o. m. den 25/3 1958
under minst en vecka, vilket härmed på
begäran intygas.

Stockholm den 24/3 1958

Torbjörn Fahlén
leg. läkare

Ang. vissa spörsmål i samband med professorn
G. Borgströms avgång från Institutet
för konserveringsforskning

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Osvalds
interpellation angående vissa spörsmål i
samband med professorn G. Borgströms
avgång från Institutet för konserveringsforskning,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Osvald har i en interpellation
frågat statsministern

1) huruvida han anser, att frågorna i
samband med professor Borgströms avgång
som föreståndare för Institutet för
konserveringsforskning handlagts på ett
med hänsyn till den vetenskapliga forskningens
frihet och forskarnas trygghet
tillfredsställande sätt.

2) huruvida han anser, att det sätt,
på vilket Borgströms vetenskapliga
skicklighet blivit bedömd av utredningsmännen,
fyller de krav, som måste ställas
på en objektiv sakkunniggranskning,
samt

3) huruvida han har för avsikt att vidtaga
några åtgärder med anledning av
det utredningsmaterial, som förelagts,

t. ex. i fråga om institutets organisatoriska
ställning och ledningen av dess
praktiskt-vetenskapliga verksamhet.

Då interpellationen berör förhållanden
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
har den av statsministern
överlämnats till mig för besvarande.

Jag vill först erinra om att jag i november
1956 med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande uppdrog åt tre utredningsmän
att undersöka omständigheterna
i samband med professor Borgströms
avgång från föreståndarskapet vidi
Svenska institutet för konserveringsforskning.
Utredningsmännen — f. dbruksdisponenten
Nils Danielsen, direktören
Olof Söderström, ordförande, och:
professorn Hugo Theorell — har i januari
detta år avgivit sitt betänkande,
som publicerats som nr 3 i statens offentliga
utredningar för år 1958. Såvitt
jag kunnat finna, har utredningen varit
allsidig och ingående samt de av utredningsmännen
gjorda uttalandena väl avvägda.

Utredningen har funnit den kritik,
som riktats mot Borgström såsom föreståndare,
i väsentliga avseenden vara befogad.
Vid utredningsarbetet har inte
framkommit några omständigheter, som
tyder på att industrirepresentanterna i
styrelsen i syfte att genomdriva Borgströms
avgång vidtagit eller påyrkat åtgärder,
vilka inneburit fara för forskningens
frihet i den mening som gjorts
gällande i detta ärende. Även om de statliga
styrelseledamöternas åtgöranden i
vissa avseenden inte går fria från kritik,
har dock styrelsens förfarande för att få
till stånd en förändring av institutets
ledning befunnits icke stå i strid med de
villkor, som gällde för Borgströms anställning,
eller mot rådande praxis vid
institut av här ifrågavarande typ. Med
hänsyn till nu angivna förhållanden anser
jag mig för min del kunna jakande
besvara herr Osvalds första fråga.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. vissa spörsmål i samband med professorn G. Borgströms avgång från Institutet
för konserveringsforskning

Utredningsmännen har vid sin bedömning
av Borgströms vetenskapliga kompetens
konstaterat, att Borgström sedan
doktorsavhandlingen 1939 inte ökat sina
vetenskapliga meriter i form av publicerade
forskningsresultat, byggda på egna
experimentella forskningar. Utredningsmännen
har vidare framlagt vissa
synpunkter till belysning av frågan huruvida
Borgström år 1953 kan anses ha
besuttit professorskompetens. Det har
emellertid inte varit fråga om en sakkunniggranskning
av vetenskapliga meriter
av det slag som sker vid tillsättande
av en professur. Utredningsmännen
har endast dragit den slutsatsen, att
de anförda synpunkterna inte föranleder,
att Borgström skulle sakna den vetenskapliga
kompetens, som erfordrades för
att han skulle kunna kvarstå i sin befattning
såsom föreståndare. Med hänsyn
till utredningens syfte finner jag inte anledning
till erinran mot utredningsmännens
bedömning i denna del. Härmed anser
jag mig ha besvarat interpellantens
andra fråga.

Beträffande den tredje frågan vill jag
hänvisa till att Kungl. Maj:t den 7 innevarande
månad på min föredragning beviljat
två ledamöter av styrelsen begärt
entledigande samt utsett tre nya styrelseledamöter,
av vilka två efterträder
de entledigade och en inträder i
stället för en ledamot, vars uppdrag utgick
vid årsskiftet. Någon åtgärd härutöver
har jag inte för avsikt att föreslå
i anledning av vad som förevarit.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
handelsministern för det svar som jag
nu har fått.

Jag vill emellertid säga med detsamma,
att jag inte är nöjd med svaret. Jag
hade denna kammares tillstånd att i en
interpellation ställa frågor till hans excellens
herr statsministern. Herr handelsministerns
svar på dessa frågor är
egentligen av ringa intresse, och mig är
det komplett likgiltigt. Anledningen är
den att mina frågor hade en betydligt vi -

dare syftning än vad herr Lange tycks
anse.

Då jag i första frågan talar om handläggningen
av Borgströmsärendet, avsåg
jag därmed också det sätt, på vilket ärendet
hade handlagts av handelsdepartementet,
och därför hade det varit av intresse
att höra någon annan än herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
yttra sig i den frågan.

Vidare vill jag säga, att frågan om
sättet att bedöma vetenskaplig skicklighet
angår inte bara handelsdepartementet.

Konserveringsforskningsinstitutets organisatoriska
ställning — alltså min tredje
fråga — kan inte heller begränsas till
handelsdepartementet.

I sak skall jag bara be att få tillägga
ett par ord. Tvärtemot vad herr Lange
nyss påstått, har det av utredningen hopbragta
materialet otvetydigt visat, att
industriens anslag på ett otillbörligt sätt
hopblandats med behandlingen av föreståndarfrågan.
Det anmärker också utredningen
på och säger, att så bör man
inte gå till väga: det är oriktigt att behandla
föreståndarfrågan i samband
med frågan om anslagen från industrien.
Men utredningen har dess värre inte dragit
de slutsatser, som borde ha dragits
av ett sådant konstaterande. Jag skall
inte här ta upp kammarens tid med att
ge exempel, men envar som studerar den
skrift, som är publicerad, kan hitta
många exempel på vad jag här har givit
uttryck åt.

I fråga om bedömningen av den ve^
tenskapliga skickligheten tycks handelsministern
dela utredningens mening och
sätta likhetstecken mellan vetenskaplig
meritering och experimentell forskning.
Men det finns också annan vetenskap
än experimentell forskning. Herr handelsministern
tycks också godtaga utredningens
metod att grunda sitt omdöme
om vetenskaplig kompetens på utsagor
av jäviga eller icke sakkunniga
personer. Skulle hans excellens statsministern
och regeringen i övrigt dela den
uppfattningen, skulle det i sanning vara
mycket illa ställt här i landet med alla

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Om inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola

de forskningsinstitut, som icke är knutna
till universiteten.

Vad slutligen beträffar frågan om konserveringsforskningsinstitutets
organisatoriska
ställning, förefaller mig det problemet,
efter det uttalande som vi nyss
fått av herr handelsministern, ännu angelägnare
än tidigare.

Jag avvaktar, herr talman, alltjämt
hans excellens statsministerns svar på
mina frågor.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till vad herr Osvald sist
sade skulle jag bara vilja lägga, att det
svaret lär herr Osvald få avvakta ganska
länge.

Men jag vill inte för kammarens ledamöter
dölja, att det var över huvud taget
med en viss tveksamhet jag ansåg
mig kunna besvara denna interpellation;
ty man bör ju ändå komma ihåg grundlagens
bud, att de enskilda fallen inte
får vara föremål för debatt här i kammaren.
Jag har inte kunnat svara herr
Osvald på annat sätt än genom att hänvisa
till den offentliggjorda utredningen
och för egen del instämma i de slutsatser,
som varit relevanta när det gäller
denna fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 158, till Konungen i anledning av
väckta motioner om utredning av frågan
om utlänningars och i utlandet bosatta
svenska medborgares beskattning
här i riket.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 111, med förslag till lag om
ympning mot smittkoppor.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 120,
angående försäljning av vissa, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 123, med förslag till förordning om
skattefrihet för belopp, som utgår på
grund av vissa s. k. riskgarantier.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till de
tekniska högskolorna, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Om inrättande av en professur i vägbyggnad
vid Chalmers tekniska högskola

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört, dels godkänna
av departementschefen angiven
avlöningsstat för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1958/59, dels ock till
Chalmers tekniska högskola: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 8 651 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, I: 183,
av herrar Boman och Pålsson, och II:
205, av herr Jansson i Kalix m. fl., angående
inrättande av professurer i vägbyggnad
vid tekniska högskolan i Stockholm
och Chalmers tekniska högskola;

dels ock två likalydande motioner, I:
184, av herrar Holmquist och Rikard
Svensson, och IT: 206, av herr Adamsson
in. fl.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

t) Nr 12 Fredagen den 28 mars 1958

Om inrättande av en professur i vägbyggnad vid Chalmers tekniska högskola

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 183 och II: 205, såvitt här
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för Chalmers
tekniska högskola, som föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för Chalmers tekniska högskola,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1958/59;

c) till Chalmers tekniska högskola:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 8 651 000 kronor; II.

att motionerna I: 184 och II: 206
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
■föranleda.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! Det är självfallet för mig
som tekniker mycket tillfredsställande,
att statsutskottet nu föreslår inrättandet
av en professur i vägbyggnad vid tekniska
högskolan i Stockholm, men min
tillfredsställelse skulle ha varit större,
•om statsutskottet gått så långt att det
tillstyrkt motionsyrkandet om professurens
inrättande från och med budgetåret
1958/59; nu föreslår ju utskottet i stället,
att den skall inrättas från och med
budgetåret 1959/60.

Däremot är jag inte på något sätt tillfredsställd
med utskottets avstyrkande
av motionen om inrättande av motsvarande
professur vid Chalmers tekniska
högskola även om jag observerat att utskottets
skrivning är synnerligen välvil !ig Man

torde inte göra sig skyldig till någon
större överdrift, om man påstår att
både undervisning och forskning inom
detta ämne blivit i hög grad försummade
genom frånvaron av professurer vid
våra två tekniska högskolor. Det är rätt
anmärkningsvärt att de svenska högskolorna
saknat sådana professurer, under
det att i grannländerna inte bara finns

sådana professurer utan dessa även har
dubblerats. År efter år har framställningar
i saken gjorts, men de har hittills
icke lett till något annat resultat än
vad kammaren nu skall fatta beslut om.
De gjorda framställningarna har erhållit
stöd av väg- och trafikorganisationer
— jag vill särskilt nämna Svenska vägföreningen,
Svenska väg- och vattenbyggares
riksorganisation och Motormännens
riksförbund. Jag vill också erinra
om att den utredning, som framlades av
den Malmska kommittén i början på
1940-talet, angav inrättandet av professurer
i väg- och vattenbyggnad vid båda
de tekniska högskolorna såsom någonting
självklart, och i anslutning till detta
kommittéuttalande inrättades vid Chalmers
tekniska högskola laboratorier, som
nu under 12 års tid inte kunnat tjäna
sitt ändamål så som avsett var.

I motionerna har förelagits, att kostnaderna
för professurerna skulle avräknas
mot automobilskattemeuel. Departementschefen
har för sin del inte funnit
några principiella skäl tala mot att så
sker. Nu har ju utskottet inte velat tillstyrka,
att vid Chalmers inrättas en sådan
professur, och som motivering åberopat
statsfinansiella skäl. Jag kan för
min del medge att det är mycket vägande
skäl. I en ekonomiskt brydsam tid
bör man ju noga överväga alla utgiftsfrågor.
Men man får dock inte driva de
synpunkterna så långt, att man med sådan
motivering avvisar förslag som är
av den art att de ger upphov till besparingar,
om de genomföres.

Då automobilskattemedlen beräknas
inflyta till ett belopp av 1 104 miljoner
kronor och om de utgifter, som skall bestridas
med dessa medel, uppgår till 772
miljoner kronor, uppkommer ju ett överskott
på inte mindre än 332 miljoner
kronor, som skall tillföras budgetutjämningsfonden.
Man tycker att det med
hänsyn till dessa siffror inte borde vara
alldeles omöjligt för utskottet att tillstyrka
den relativt lilla summa på
111 000 kronor, som behövs för en professur
vid Chalmers tekniska högskola.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande, utan endast uttrycka den

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Anslag till främjande

stilla förhoppningen att Kungl. Maj:t —
då utskottet år efter år gjort välvilliga
skrivningar i denna fråga —- för ett
kommande budgetår vill framlägga förslag
till en professur även vid Chalmers
tekniska högskola.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom herr Hansson
inte ställde något yrkande, kan jag fatta
mig mycket kort, i synnerhet som utskottet
på denna punkt har en ganska utförlig
skrivning. Vi för vår del tycker,
att den utveckling, som nu här skett, är
ett steg i rätt riktning, och vi hoppas att
våra ekonomiska resurser skall bL sådana,
att denna utveckling kan fullföljas
undan för undan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 12—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till yrkesundervisningen,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Anslag till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 173
och II: 19(5, till Främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.

av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
I de likalydande motionerna I: 173,
av herr Arrhén, och II: 196, av herr Gerhard
Nilsson i Gävle m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte till främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag beräknat att täcka
minst 1 100 bidrag i enlighet med den
konstruktion, som föreslagits i statsverkspropositionen.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ohlon, Boman, Ragnar Bergh,
Jacobsson, Skoglund i Doverstorp, Malmborg,
Ståhl, Staxäng, Widén och Nilsson
i Göingegården samt fröken Vinge, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
motionerna I: 173 och II: 196, till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 292 000 kronor.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Rekryteringsbehovet inom
hantverk och småindustri beräknas
uppgå till omkring 12 000 ungdomar per
år. Utbildningen sker dels i yrkesskolor
och verkstadsskolor, dels hos privata
hantverkare. Över huvud taget torde vi
väl näppeligen inom överskådlig tid nå
dithän, att hela utbildningsbehovet skall
kunna tillgodoses genom skolor av olika
slag. Nu har det ju faktiskt skett en utveckling
på detta område därhän, att till
den utbildning, som sker hos hantverksmästare,
utgår statsbidrag, och dessa bidrag
har ökats år från år. Under budgetåret
1956/57 var antalet bidragsrum 600,
i år är de uppe i 800, och Kungl. Maj:t
föreslår för nästa budgetår 900 bidragsrum.
Trots denna ökning finns det fortfarande
kvar en ko av sökande, som inte
liar kunnat få plats och som alltså inte
har kunnat få den utbildning de önskar.

Det har därför motionerats om att det
av Kungl. Maj:t föreslagna antalet bidragsrum,
900, skulle vidgas till att omfatta
1 100. Vi reservanter inom statsutskottet
har inte kunnat gå så långt som

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

motionärerna, men vi bär yrkat på att
en ökning skulle ske till åtminstone 1 000
bidragsrum.

Vi har blivit alltmer övertygade om
nödvändigheten härav på grund av utvecklingen
på arbetsmarknaden. Vi läser
nu dagligdags i tidningarna, hur arbetslösheten
ökar framför allt inom de yngre
årsklasserna och speciellt i fråga om sådana
ungdomar, som saknar yrkesutbildning.
Nu förhåller det sig på det sättet,
att den utbildning, som sker hos hantverksmästare,
är den billigaste form av
utbildning som det allmänna kan ge på
detta område. Det kan ju hända att den
utbildningen inte fullt ut mäter sig med
den som meddelas i yrkesskolorna, men
det har i alla fall vitsordats, att den i
huvudsak är tillräcklig för sitt ändamål.

Det är inte några stora summor det
här är fråga om. Vad reservanterna begär
innebär för statsverket för nästa budgetår
en ökning på 42 000 kronor, jämfört
med departementschefens förslag,
ökningen blir givetvis något större för
det budgetår, som kommer efter det nästa.
Denna summa är väl emellertid så
liten i förhållande till de stora problem,
som det verkligen gäller att reda upp, att
jag vill, herr talman, yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

Häri instämde herr Arrhén (h).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vi har inom utskottet
varit överens om att man bör tillvarata
alla möjligheter att öka yrkesutbildningen
för våra ungdomar. Jag vill erinra
om att det väl knappast finns något anslag,
som undergått en sådan utveckling
som det vi nu diskuterar. Bara för några
år sedan var ju anslaget beräknat efter
300 bidragsrum. Nu är vi uppe i 900.
Det är såvitt jag förstår ganska raskt
marscherat.

I sak föreligger här inte så stora meningsskiljaktigheter.
Herr Ohlon medgav
att bidraget ökat år för år. Men det förefaller
som om motionärerna alltid
skulle ligga åtminstone 100 bidragsrum
över förslagen i Kungl. Maj :ts propositioner
— vad det nu kan bero på.

Herr Ohlon nämnde vidare något om
arten av denna utbildning. Jag vill inte
på något sätt förringa betydelsen av
denna utbildning. Men vi brukar ju här
i kammaren se helt realistiskt på tingen,
och gör man det, så måste man erkänna
att utvecklingen av denna utbildning
icke lett till paritet med den utbildning,
som våra ungdomar kan få vid de olika
slag av yrkesskolor vi har. Som kammarens
ledamöter kan se nederst på s.
22 i utlåtandet, är detta bidrag uppdelat
på ett grundbidrag och ett tilläggsbidrag.
Med tilläggsbidrag menar man
sådant bidrag, som utgår till hantverksmästare
som kan ombesörja, att ungdomarna
får även yrkesteoretisk utbildning.
Erfarenheterna har visat, att det
endast är ett fåtal som kan erhålla sådan
yrkesteoretisk utbildning.

När man således bedömer dessa ting,
får man ta hänsyn till detta förhållande.
Därtill kommer en annan sak. På
många orter kan denna utbildning inte
komma i fråga, utan där måste alla ungdomar
hänvisas till landstingens centrala
verkstadsskolor eller de kommunala
yrkesskolorna.

Jag vill som sagt inte förringa denna
utbildning på något sätt. Vi behöver
även denna utbildningsform. Den
bör gå hand i hand med den skolutbildning,
som vi kan ge åt våra unga.
Men tar man hänsyn till dessa olika
faktorer, så tror jag att den anslagsökning
som har skett praktiskt taget årligen
är ett led i rätt riktning, även om
bidragsrummen inte är så många som
motionärerna önskar. Men, herr talman,
jag tror, att vilket antal departementschefen
än föreslår i sina propositioner,
kommer vi att få motioner med förslag,
som går därutöver.

Vi får se hela yrkesutbildningen som
''ett enda stort problemkomplex. Gör
man det, skall man inte med fog kunna
säga, att just denna gren av utbildningsverksamhet
på något sätt blivit
misshandlad. Det förhåller sig alldeles
tvärtom.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 55 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 36.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 25—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Lades till handlingarna.

Anslag till kommerskollegium
Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handelsavtal mellan Sverige
och Cuba, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till kommerskollegium

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
vid en liten grupp tjänstemän
som har en mycket hård arbetsbelastning.
Den 1 januari 1957 överflyttades
från handelsdepartementet till
kommerskollegium handläggningen av
garantilåneärenden och tillsynen beträffande
företagareföreningarnas verksamhet.
I samband härmed erhöll kommerskollegium
viss förstärkning av personalstyrkan
på den sektion inom kollegiet,
som handlägger dessa ärenden.
Det har emellertid visat sig att denna
sektion blivit synnerligen tyngd av arbete,
givetvis beroende därpå att företagareföreningarnas
verksamhet, särskilt
med låneförmedlingen, snabbt och starkt
ökats ute i länen och därmed också sektionens
arbete. Det är känt att sektionens
tjänstemän är hårt överbelastade
med arbetsuppgifter. Det är känt att de
har en inte rimligt lång arbetstid och att
en icke önskvärd nedslitning av deras
krafter är på väg att ske.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Anslag till statens pris- och kartellnämnd

Att inga förslag i dag föreligger till
utökning av antalet tjänstemän i denna
sektion torde ha samband med den
Söderlundska utredningen av detta problem.
Min avsikt bär endast varit att
fästa uppmärksamheten vid att det är
angeläget att den Söderlundska utredningen
så snabbt som möjligt kommer
fram med sitt arbetsresultat, vilket jag
förmodar kommer att innebära förslag
om en ökning av antalet tjänster på ifrågavarande
sektion inom kommerskollegium.
Jag har velat lätt röra vid detta
och understryka behovet av förstärkning,
och jag är övertygad om att statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
också kommer att uppmärksamma
detta.

Jag har inget yrkande, herr talman,
jag har endast velat göra detta understrykande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 5—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Anslag till statens pris- och kartellnämnd

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att Kungl. Maj:t må
låta bero vid för budgetåret 1956/57
verkställt överskridande med 5 603 kronor
av den i avlöningsstaten för statens
pris- och kartellnämnd upptagna anslagsposten
till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj:t, dels
medgiva, att förenämnda anslagspost
finge för budgetåret 1957/58 överskridas
med 11 000 kronor, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1958/59, dels ock till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar för
sistnämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 1 680 700 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, I: 243,
av herrar Lindblom och Axel Johannes
Andersson, samt 11:293, av herr Nihlfors
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 1 660 100 kronor,

dels ock två likalydande motioner, I:
244, av herr Mannerskantz, och II: 294, avherr
Hedin, i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 1 660 100 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen måtte

I. medgiva, att Kungl. Maj:t må låta bero
vid för budgetåret 1956/57 verkställt
överskridande med 5 603 kronor av den i
avlöningsstaten för statens pris- och kartellnämnd
upptagna anslagsposten till arvoden
och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj:t;

II. medgiva, att förenämnda anslagspost
finge för budgetåret 1957/58 överskridas
med 11000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 243
och II: 293 samt I: 244 och II: 294, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1958/59;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 680 700 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Ragnar Bergh, Jacobsson, Anders
Johansson, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Nilsson i Göingegården, Wedén och
Heckscher, vilka ansett, att utskottet bort
i enlighet med yrkandet i motionerna I:
243 och II: 293 samt 1:244 och 11:294
avslå Kungl. Maj:ts förslag om nyinrättande
av en amanuenstjänst och att därför
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
III hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Ang. bidrag till institutet för konserveringsforskning — Anslag till atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget Atomenergi

med bifall till motionerna I: 243 och II:
293 samt I: 244 och II: 294, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens pris- och kartellnämnd,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1958/59;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 1 660 100 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till denna punkt.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 15—44

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45

Ang. bidrag till institutet för konserveringsforskning I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:102 och II:
82, till Bidrag till institutet för konserveringsforskning
för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 572 900 kronor.

I de likalydande motionerna I: 102, av
herrar Nord och Johan Persson, och II:
82, av herr Nilsson i Lönsboda m. fl., ha -

de hemställts, att riksdagen måtte besluta
att höja förevarande anslag med 30 000
kronor till 602 900 kronor och att detta
utökade belopp skulle anslås till juiceforskning.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson,
Malmborg och Ståhl, fröken Elmén samt
herr Wedén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 102 och II:
82, till Bidrag till institutet för konserveringsforskning
för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 602 900 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 46—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 49

Anslag till atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi

I denna punkt hade utskottet hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna 1:245, av
herrar Wahlund och Eliasson, och II:

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
295, av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
samt I: 298, av herr Aastrup, och II: 382,
av herr Dahlén, sistnämnda båda motioner
såvitt avsåge medelstilldelningen för
tillverkning av tungt vatten, till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 112 000 000
kronor;

b) att förenämnda motioner I: 298 och
II: 382, i vad de avsåge skrivelse till
Kungl. Maj:t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Ohlon och Wedén, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag tänker inte ta kammarens
tid i anspråk länge, men eftersom
jag har avgett en blank reservation
här vill jag förklara vad den åsyftar.

Vår atomenergiverksamhet är så upplagd
att vi kommer att få ett mycket
stort behov av tungt vatten. Detta kan vi
köpa från Norge eller från USA, men vi
kan inte tillverka det här hemma. Den
norska produktionen räcker synbarligen
inte till för att tillgodose våra behov,
och huruvida detta går med leveranser
från USA vet man ingenting om. Jag
skulle därför vilja vädja till Kungl.
Maj:t, att av de för detta ändamål anvisade
medlen så snart som möjligt så stora
belopp anslås för framställning av
tungt vatten, att vi i varje fall i viss mån
skall bli oberoende av import.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 50 och 51

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 52

Ang. bidrag till företagareföreningar m fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 700 000 kronor.

I detta sammanhang hadie utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hermansson m. fl. (I: 52) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Uddevalla m. fl. (11:60), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 1 100 000 kronor,
varav 600 000 kronor till administrationsbidrag,
dels att mellanskillnaden av
ränteinkomsten mellan den av företagareföreningarna
å statliga lånemedel tillämpade
räntesatsen och 5 procent skulle inlevereras
till statsverket,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Torsten Andersson och Franzén (I:
299) och den andra inom andra kammaren
av herr Hansson i Skegrie m. fl. (II:
383), i vilka hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte till Bidrag till
företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 200 000 kronor, varav 700 000
kronor till administrationsbidrag och
500 000 kronor som subventionsmedel,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Stenberg väckt motion (II: 299),
vari hemställts, att riksdagen måtte till
Bidrag till företagareföreningar m. fl. för
administrationskostnader för budgetåret
1958/59 anvisa 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
med avslag å motionerna I: 52 och II: 60,
I: 299 och II: 383, samtliga dessa motioner
såvitt nu vore i fråga, samt i anledning
av motionen II: 299, till Bidrag till
företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor;

b) avslå motionerna 1:52 och 11:60,
i vad de avsåge inleverering till statsverket
av viss del av ränteinkomster.

Reservation hade anförts av herrar
Ohlon, Ivar Johansson, Pålsson, Söder -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

berg, Jacobsson, Anders Johansson,
Malmborg och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Rubbestad, Widén, Andreasson
och Lassinantti, vilka ansett, att utskottet
bort avstyrka förslaget om ändring beträffande
finansieringen av företagareföreningarnas
verksamhet och att därför
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna I:
52 och II: 60, I: 299 och II: 383, samtliga
dessa motioner såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionen II: 299, till
Bidrag till företagareföreningar m. fl. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Den punkt i statsutskottets
utlåtande som nu är föremål för
kammarens behandling gäller bidrag till
företagareföreningarna och avser dels
bidrag till föreningarnas administrationskostnader,
dels bidrag för avskrivning
av deras förluster på låneverksamheten.
Jag nödgas förutskicka att jag bedömer
detta ärende vara av sådan vikt,
att jag inte kan fatta mig lika kort som
de talare som har framställt enbart yrkanden
vid behandlingen av ett par tidigare
frågor.

Vid denna punkt finns fogad en reservation
av herr Ohlon jämte tolv medreservanter,
bland vilka jag befinner mig,
och det är i anslutning till denna reservation
jag, herr talman, önskar få säga
några ord.

I den kungl. propositionen till årets
riksdag har administrationsbidraget
minskats från drygt en miljon till
200 000 kronor. Motiveringen härför har
angivits vara de ökade ränteinkomster,
som föreningarna beräknas erhålla genom
höjning av utlaningsräntan på av
föreningarna utlånade medel. Utöver de
rena administrationskostnaderna kommer
förluster på föreningarnas låneverksamhet.
Dessa förluster far delvis
täckas genom bidrag från staten, landstingen
och kommunerna och genom ränteinkomster
på vissa konsultationsarvo -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
den. Nämnda inkomster är som regel
sammantagna större än de rena administrationskostnaderna,
åtminstone har
så varit fallet inom den förening, där
jag samlat mina erfarenheter på hithörande
område.

Jag kan i sammanhanget nämna att av
förlusterna inom jämtlandsföreningen
har drygt 60 procent täckts av dylika
inkomstöverskott medan knappt 40 procent
täckts av subventionsmedel. Subventionsmedlens
andel av det statliga lånebeloppet
var från början 50 procent
av nyssnämnda belopp men har sedan
minskat undan för undan. Då det s. k.
30-miljonersanslaget anvisades hösten
1956 framställdes i motioner yrkande
om att av sistnämnda belopp 3 miljoner
skulle disponeras för subventioner.
Statsutskottet avstyrkte dessa motioner
under framhållande av att en anpassning
av föreningarnas utlåningsränta till
marknadsläget skulle medföra tillräckliga
inkomster för att täcka behovet av
subventionsmedel och — underförstått
— jämväl den höjning av administrationskostnaderna
som skulle uppstå genom
merarbetet hos föreningarna vid utlåningen
av dessa 30 miljoner kronor.

Nu två år efteråt säger handelsministern,
att ränteöverskottet skall användas
för att helt täcka den statliga andelen
av administrationskostnaderna och att
föreningarna sedan får möjlighet att hos
Kungl. Maj:t i särskild ordning göra
framställning om medelstilldelning för
täckande av förluster i den mån hos föreningarna
tillgängliga subventionsmedel
och överskott av ränteinkomster visar
sig otillräckliga.

Detta är en helt ny princip, som vi
vänder oss emot, då vi inte anser den
vara väl genomtänkt.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att man inte generellt kan utgå ifrån
att räntan i samtliga fall skall kunna höjas
till, som det sägs, marknadsläget.
Detta är rätt mycket beroende på hur
förhållandet är inom de olika föreningarnas
verksamhetsområden. Jag föreställer
mig att i län med en betydande
storindustri är småindustrierna praktiskt
att se som underleverantörer till

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
denna storindustri. Småindustrien och
hantverket har där sin avsättning tryggad.
Det är möjligt att det i sådana lägen
finns större förutsättningar för småindustrien
att bära ett höjt ränteläge. I
andra län med ett mycket svagt differentierat
näringsliv, där det är nödvändigt
att försöka åstadkomma en utveckling
av småindustrien och hantverket,
är inte avsättningsmöjligheterna på samma
sätt säkerställda. Det är mången gång
på det viset att man där får göra rena
experiment. Ett litet företag eller hantverk,
som arbetar under dessa förutsättningar,
har sannerligen inte någon möjlighet
att bära det ränteläge som i dag
finns på den allmänna marknaden.

Jag vill i sammanhanget nämna att
vi inom jämtlandsföreningen inte har ansett
oss kunna höja räntan på de lån,
som föreningen har utlämnat, till dagens
nivå. Vi har ifrån den 1 januari
1958 höjt räntan till 5,5 procent, längre
vågar vi inte gå. Vår småindustri och
vårt hantverk är inte så bärkraftigt att
det tål mera. Vi har till och med vissa
lån som ännu står kvar på 4,5 procent.
Det är lån som är lämnade till verkstadslokaler
och som har en löptid på över
tio år. Man kan inte gå alltför hårt fram
med räntevapnet mot näringar, som arbetar
under så pass vanskliga förhållanden
som småindustrien gör i vårt län,
och jag skulle tro att vi i vårt län inte
utgör något enstaka undantag från det
allmänna läget.

Innan jag lämnar räntespörsmålet vill
jag tillägga, att med de kreditgarantilån,
som av staten utlämnas och som är ett
mycket verksamt stöd — jag vill här anmäla
att jag är mycket glad över att
denna låneform finns — sammanhänger
ett betydande mått av arbete för företagareföreningarna,
och på dessa lån hämtar
inte företagareföreningarna in någon
ränteskillnad.

Meningen med företagareföreningarnas
utlåningsverksamhet skall ju vara att
hjälpa till med toppkrediter och i viss utsträckning
det riskvilliga kapital, som
krävs inom hantverk och småindustri,
detta framför allt för att kunna medverka
till en ökad sysselsättning inom små -

industrien inom sådana delar av vårt
land, där det ur sysselsättningssypunkt
är önskvärt med ökad företagsamhet och
samtidigt också då en ökad differentiering
av näringslivet. En betydande del
av det av föreningarna utlånade kapitalet
har sålunda otillräcklig täckning i säkerhet.
I den hittillsvarande verksamheten
föreställer jag mig att styrelserna —
det gäller i varje fall den styrelse jag
tillhör — i sin risktagning hela tiden
har tagit hänsyn till det för förluster disponibla
kapitalet. I Jämtlands län har vi
onekligen med oro sett utvecklingen under
de senaste åren. Vi har funnit att
vårt riskkapital i förhållande till utlåningen
minskat undan för undan genom
att vi inte fått några subventionsmedel.

Till belysning av detta vill jag nämna
ett par siffror. Den dispositionsfond,
som hade uppkommit genom statlig subvention
av för administrationen ej utnyttjade
ränteinkomster, utgjorde 176
procent av det utlånade kapitalet år 1940.
Där kan man visserligen med skäl göra
den invändningen att det var föreningens
startår och att siffran därför inte är
belysande. Men jag fortsätter och konstaterar,
att 1942 var andelen 55 procent,
1952 var den 20 procent och 1957
var den 9 procent.

Man måste ha klart för sig att företagareföreningarna
är självständiga ekonomiska
föreningar. Principen var ju
från början den, att föreningarna tillfördes
subventionsmedel för att kunna ta
risker. Jag tror att denna självständighet
har varit en bidragande orsak till de hittillsvarande
gynnsamma resultaten av
föreningarnas verksamhet. Om det skulle
bli så som handelsministern tänker sig,
att förlusterna sedan de uppkommit skulle
täckas genom särskilda framställningar
om anslag från centrala myndigheter,
så kominer detta med ganska stor sannolikhet
att medföra en väsentlig skärpning
av säkerhetskraven. Under alla förhållanden
blir det ett mera omständligt
och tungrott handläggningsförfarande.
Jag befarar rent av att försiktigheten
kommer att bjuda att föreningarnas direktörer,
innan de vågar sig på att tillråda
lån, finner det angeläget taga kon -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

takt med kommerskollegium för att få
hjälp med riskbedömningen.

Detta skulle enligt min mening vara
en olycklig utveckling för den småindustri
och det hantverk som skall hjälpas.
Det finns grundad anledning antaga, att
en styrelse på det sättet blir mera ovillig
att ta risker än i de fall där man har
en särskild riskfond att falla tillbaka på.
Vad vi här i själva verket bevittnar är
ingenting annat än ett försök till en centralisering
av företagareföreningarnas
risktagande till en central myndighet.

Vidare bör i sammanhanget nämnas,
att här pågår en påtaglig överföring av
kostnader från staten till landsting och
lokala bidragsgivare. För föreningen i
Jämtlands län har den del av administrationskostnaderna,
som täcks genom anslag
från landstinget, ökat från 10 procent
vid föreningens första verksamhetsår
och 6 procent 1945 till 32 procent
sistförflutna år. Dessutom ges det ju inte
så små anslag från kommuner och andra.

Det kan väl ifrågasättas om det är riktigt
att staten övervältrar dylika kostnader
på landstingen. Det blir dock följden
om man skär ned den statliga andelen
av bidragen till föreningarnas
verksamhet. Handelsministern har i årets
statsverksproposition föreslagit en nedskärning
från drygt 1 miljon till 200 000
kronor. Vidare betyder det en omläggning,
varigenom den direkta långivningen
i ökad utsträckning blir centraliserad.
Detta är, som jag nyss sagt, en
olycklig utveckling — en utveckling som
ingalunda främjar hantverket och småindustrien.

I den reservation, som är betecknad
med nr 5, har reservanterna hemställt
om ett reservationsanslag på 1 miljon
kronor, därav 700 000 till administrationskostnader
och 300 000 till subventioner.
Jag tror det finns mycket starka
motiv för att bifalla reservanternas förslag
på denna punkt. Tidsläget är väl
knappast sådant, om man ser på sysselsättningssvårigheterna
ute i landet just
nu, att man har anledning att försöka
försvåra för småindustrien att uppehålla
sin verksamhet.

Jag vill också peka på vilken betydel -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

se detta kan ha, och det får ursäktas mig
om jag tar mina exempel från mitt eget
hemlän. Under fjolåret minskade länets
befolkning med över 1 000 personer, och
varje år utflyttar från länet 1 500 ä 2 000
personer fler än som flyttar in. Det förhållandet
motiverar speciella åtgärder,
och jag vill nämna detta bland annat
som försvar för den lägre ränta som
jämtlandsföreningen, enligt vad jag redovisade,
fortfarande tar.

Att föreningens verksamhet inte är
utan betydelse visas av att sysselsättningen
inom industri och hantverk i länet
under perioden 1940 till 1950 ökade med
3 100 personer, och därav, väl att märka,
2 345 i sådana småföretag som inte ingår
i industristatistiken.

Under åberopande av det nu sagda,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till
den av herr Ohlon m. fl. avgivna, med
nr 5 betecknade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Nils
Theodor Larsson (ep), Franzén (ep),
Sundin (ep), Axe/ Emanuel Andersson
(ep), Torsten Andersson (ep), Jonasson
(ep) och Ohlon (fp), fru Svenson (ep)
samt herrar Fritiof Karlsson (ep), Eliasson
(ep) och Uno Olofsson (fp).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! I likhet med herr Pålsson
har jag litet praktisk erfarenhet av
den här verksamheten från mitt hemläns
företagareförening. Det är med anledning
av detta som jag har anslutit
mig till reservationen och som jag nu
vill säga några ord på denna punkt.

Om man skulle följa den linje som
handelsministern här har föreslagit så
skulle våra företagareföreningar utan
tvivel få det oerhört svårt att planlägga
sin verksamhet. De skulle i stort sett
bli beroende av ränteinkomster, vilkas
storlek ingen vet den dag då en förening
skall göra upp staten för sin verksamhet.
Jag gissar att handelsministern inte
är beredd att här garantera, att räntesatsen
skall fortsätta att vara så hög som
6 1/2 procent under det budgetår som
börjar den 1 juli, så att föreningarna
därav skulle kunna räkna med att ha den

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
relativt goda inkomst — ungefär 2,1
miljoner kronor — som handelsministern
i sin proposition räknar med. Det
är vidare att märka, att kalkylen utgår
ifrån att pengarna skall vara i omlopp
under hela tiden. Det är de emellertid
inte alls, utan det finns vid varje särskilt
tillfälle inom föreningarna vissa
belopp som inte är utlånade.

Handelsministern föreslår en så kraftig
nedskärning av administrationsbidraget
som från 1 150 000 kronor till
200 000 kronor. Visserligen har utskottet
höjt summan till 400 000 kronor, men
även detta belopp är absolut otillräckligt
för att föreningarna skall kunna
basera sin verksamhet på detsamma. Jag
kan bara erinra om att till de län, där
denna verksamhet nu är som mest utbyggd
och där den naturligtvis också
bäst behövs, nämligen i norrlandslänen
samt också i Bohuslän, i dag utgår ett
administrationsbidrag på över 400 000
kronor. Om man nu skall sänka bidraget,
så att det kommer att uppgå till
400 000 kronor för hela landet, så förstår
alla att det måste bli oerhört svårt
att över huvud taget bedriva verksamheten
på ett tillfredsställande sätt.

Det är ju vidare på det sättet, att föreningarna
inte alls betraktar som sin huvudsakliga
uppgift att sköta låneverksamheten.
Det är också en hel del annan
verksamhet — rådgivning av olika slag
— som skall handhas av företagareföreningarna
och deras anställda. Det finns
naturligtvis en viss risk för att föreningarna,
om man skall gå den väg
som handelsministern föreslår, måste
lägga över tyngdpunkten på låneverksamheten,
emedan de inte har möjligheter
att ägna tillräcklig tid åt den övriga
verksamheten, trots att denna är
minst lika viktig.

Därför tror jag att det förslag som handelsministern
har framlagt på denna
punkt är mycket olyckligt, och jag tror
det vore skäl i att kamrarna här försökte
rätta till saken, så att man inte
försvårar företagareföreningarnas verksamhet.

Som herr Pålsson nyss antydde föreligger
det just nu svårigheter av olika

slag inom vårt näringsliv. I den interpellationsdebatt,
som hölls i andra kammaren
i tisdags, erinrade socialministern
om att statsmakterna har vidtagit
en hel del olika åtgärder för att utbygga
och differentiera näringslivet framför
allt i Norrland, och han hänvisade därvid
också till företagareföreningarna. Då
vore det väl ändå rätt underligt, om
vi här skulle vidta en åtgärd som skulle
försvåra dessas verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, ty om denna verksamhet
skall kunna bedrivas på ett tillfredsställande
sätt måste våra föreningar
ha möjlighet att i förväg beräkna hur
stora bidrag de har att vänta från statsmakternas
sida.

Herr ANDERSSON GUSTAF, (s):

Herr talman! Som framgår av handlingarna
är det betydande belopp, som
under åren anvisats av det allmänna till
företagareföreningarna för deras låneverksamhet;
den sammanlagda summan
uPPgår till inte mindre än 62 miljoner
kronor. Därav torde med all önskvärd
tydlighet framgå det värde som från statens
och kommunernas sida tillmätes den
verksamhet som bedrives av föreningarna.
Det är således onödigt att här
framhålla, att företagareföreningarnas
verksamhet är av stor betydelse, vilket
ju ingen har bestridit.

Av de anvisade medlen beräknas vid
detta budgetårs utgång inemot 50 miljonor
kronor vara placerade i lån till
olika företagare. De av staten utlånade
medlen är räntefria under de två första
åren och löper därefter med 3,5 procents
ränta. Då föreningarna vid sin utlåning
till företagen har möjlighet att tillgodogöra
sig en ränta, som är anpassad efter
det allmänna ränteläget, får föreningarna
på detta sätt rätt väsentliga inkomster.
Under de två första åren behåller de
hela räntan och därefter skillnaden mellan
de 3,5 procent, som de betalar till
staten, och den av föreningarna tillämpade
räntesatsen.

I september 1957 rekommenderades
föreningarna av sitt förtroenderåd att

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

tillämpa en räntesats av 6,5 procent.
Skulle denna räntesats tillämpas under
liela budgetåret 1958/59 av samtliga föreningar,
skulle föreningarna tillföras ett
belopp av i runt tal 2,1 miljoner kronor.
Lägges därtill de övriga inkomster föreningarna
har, kommer man upp i ett
sammanlagt belopp av 3,4 miljoner kronor.

Tidigare har man närmast tänkt sig
att föreningarnas nettoränteinkomster
skulle användas huvudsakligen till avskrivning
av förluster. Staten har sedan
lämnat ett särskilt administrationsbidrag.
Kommerskollegium har nu ansett
lämpligare att föreningarnas nettoränteinkomster
tages i anspråk i första
hand för täckande av föreningarnas administrationskostnader.
Departementschefen
har anslutit sig till kommerskollegiets
uppfattning och åberopar som stöd
för sin inställning frågans tidigare behandling
i riksdagen. Departementschefen
föreslår därför att statens administrationsbidrag
sänks till 200 000 kronor
och att det därutöver utgår ett bidrag
av 500 000 kronor för täckande av förluster
på utlåningsverksamheten.

Utskottet, som i övrigt delar departementschefens
uppfattning om ränteinkomsternas
användning, anser emellertid
försiktigheten bjuda, att administrationsbidraget
höjes till 400 000 kronor,
men föreslår att subventionsmedlen nedsätts
till 300 000 kronor. Man vill nämligen
söka bevara en viss smidighet för
föreningarna att tillämpa den av deras
förtroenderåd rekommenderade räntesatsen.
Dessutom finns det ju en del föreningar
som nyss börjat sin verksamhet
och som därför ännu inte har så stora
ränteinkomster.

Utskottet har ansett att en sådan
nedskärning av subventionsmedlen kan
ske utan större olägenhet, då det för
närvarande finns ett belopp av 2,2 miljoner
kronor för detta ändamål. Med de
av utskottet förordade 300 000 kronorna
blir det sammanlagt 2,5 miljoner
kronor. Förlusterna på låneverksamheten
har hittills varit mycket blygsamma.
De uppskattas till cirka 1,5 procent
av utestående lån. De medel som nu

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr 12

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
finns för dessa ändamål förslår till
täckande av en förlust på ända upp till
nära 5 procent av de utestående lånen.

Reservanterna har, såsom framgår av
trycket och de anföranden som hållits
bär, ansett det vara verklig fara å färde
för företagareföreningarna. Det är
svårt att dela den uppfattningen. Reservanterna
anför, att frågan om huruvida
gällande räntesatser kommer att
förbli oförändrade under nästa budgetår
torde sammanhänga med konjunkturutvecklingen
och läget på kreditmarknaden.
Det är givet att så är förhållandet.
Varken utskottet eller departementschefen
kan naturligtvis garantera, att
det blir samma ränteläge som nu under
hela nästa budgetår. Men jag tror inte
heller att reservanterna kan garantera,
att det icke blir samma ränteläge under
nästa budgetår. Därvidlag får man
naturligtvis göra en bedömning av vad
man anser vara den tänkbara utvecklingen.
Men även om räntan skulle sänkas,
finns det mycket goda marginaler
för att klara föreningarnas administrationskostnader
med de inkomster som
föreningarna har.

Reservanterna anför vidare, att på
föreningarna bör i första hand ankomma
att genom upplysnings- och rådgivningsverksamhet
underlätta för företagare
att etablera sig, framför allt inom
ur lokaliseringssynpunkt önskvärda områden.
Självfallet är också detta riktigt.
Men det är svårt att förstå att en omläggning
på av utskottsmajoriteten förordat
sätt skulle innebära, att föreningarna
inte skulle kunna ägna sig åt denna
mycket viktiga uppgift. Den kommer
alldeles säkert att fortfarande vara
en av deras främsta uppgifter. Det är
knappast troligt att en användning av
ränteinkomsterna på här föreslaget sätt
skulle medföra, att föreningarna skulle
konuna att lägga tyngdpunkten i sitt arbete
på utlåningsverksamheten. Det är
nog inte en realistisk bedömning.

Herr Pålsson ansåg att detta innebar
försök till centralisering och att det
var eu olycklig utveckling man kommit
in i. Jag undrar, om herr Pålsson
ändå inte här målade i alltför grälla

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
färger. Är det möjligt att man skulle
eliminera alla de stora faror, som herr
Pålsson anser hota, genom att anslå ytterligare
300 000 kronor såsom reservanterna
föreslår? Jag tror inte det.
Och jag tror inte att kammaren blivit
övertygad om att någon verklig fara föreligger.

Herr Söderberg sade att det föreslagna
anslaget var absolut otillräckligt. Ja,
jag vet inte det. Undersöker man vilka
belopp föreningarna har att röra sig
med, blir man inte benägen att anse
dem vara otillräckliga. Jag tror därför
att kammaren utan någon större tvekan
kan följa utskottet i det här avseendet.
Jag är också övertygad om att
om marknadsräntan skulle sjunka betydligt
under den nuvarande nivån och
företagareföreningarna därför skulle
råka i svårigheter, är riksdagen beredd
att överväga, om inte anslaget för det
här ändamålet bör ökas.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Andersson argumenterade
egentligen emot utskottets
eget utlåtande. Utskottet är nämligen
överens med reservanterna om att det
ligger en fara för föreningarna i att de
kan bli alltför mycket beroende av ränteinkomsterna.
Faran med beroendet av
ränteinkomsterna, säger utskottet, »ligger
däri, att föreningarna kunna stimuleras
till att lägga förhållandevis större
vikt vid sin utlåningsverksamhet än vid
de mera primära uppgifterna, som böra
vara upplysnings- och rådgivningsverksamhet».
Det föreföll av herr Anderssons
anförande här, som om han skulle ha
ändrat mening i det avseendet.

Det förhåller sig ju helt enkelt på
det sättet att skall föreningarna lita enbart
till ränteinkomsterna, finns det
inga möjligheter för dem att på ett
verksamt sätt sköta sina uppgifter. Hur
skall föreningarna över huvud taget kunna
anställa erforderlig personal, om det
skall ske på så lösa grunder som fallet

blir, om inkomsterna är baserade på
att räntan skall utgå med 6,5 procent?
Man måste väl ändå kunna ge de anställda
den relativa tryggheten att de
får ha kvar sin anställning i föreningarna
under någon tid och inte behöver
avskedas så snart inkomsterna sinar.
Det är alldeles klart att reservanterna
inte kan garantera att den här räntesatsen
kommer att stå sig, men det förhåller
sig väl på precis samma sätt
med handelsministern och utskottet.
Ingen vågar påstå att räntan kommer
att ligga vid 6,5 procent under hela nästa
budgetår. Tvärtom talar väl allt för
att den icke kommer att bibehållas på
den nivån.

Herr Andersson erinrade om att föreningarna
fått en rekommendation av
sitt förtroenderåd att beräkna räntan
efter marknadsmässiga grunder och alltså
bestämma den till 6,5 procent. Det
är riktigt; det är samma ränta som den
som utgår för garantilånen. Men det
förhåller sig på det sättet att vissa föreningar
— norrlandsföreningarna, föreningen
i Bohuslän och en del andra —
icke har sett någon möjlighet att följa
den rekommendationen, utan de liar
stannat vid en ränta på omkring 5 procent.
Det är ändå i dessa områden som
verksamheten är allra mest betydelsefull.
Det är alldeles klart att dessa föreningar
bedömer situationen så, att om
de höjde räntan nu till 6,5 procent,
skulle så betydande svårigheter uppstå
för de industrier och småföretagare,
som har fått dessa lån, att föreningarna
inte vågar sig på den ränteoperationen.
Det är därför jag anser att det inte är
riktigt att gå den väg som utskottet förordar.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att utskottet
har uttalat att det låge en fara i att
föreningarna ägnade sig alltför mycket
åt låneverksamheten. Det är därför utskottet
har företagit den lilla ändring i
departementschefens förslag som det har
gjort. Med den kännedom jag har om fö -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

retagareföreningarna är jag emellertid
övertygad om att den här faran inte
kommer att bli särskilt stor.

Herr Söderberg har argumenterat ytterligare
för nödvändigheten av att föreningarna
har en säker grund att stå på,
att tjänstemännen skall kunna känna sig
alldeles trygga o. s. v. Jag har svårt att
förstå dessa hans överord. Vad reservanterna
föreslår är en höjning av anslaget
med 300 000 kronor. Rån verkligen föreningarnas
möjlighet att anställa personal
o. s. v. vara beroende av ett sådant
belopp, då hela deras administrationskostnad
överstiger 2,5 miljoner kronor?
Jag har svårt att förstå ett sådant resonemang.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Tillåt mig att i anslutning
till vad utskottets talesman här har
anfört för det första understryka att
riksdagen klart uttalat att räntan på de
medel, som företagareföreningarna utlånar,
bör anpassas till marknadsräntan.
För det andra har riksdagen också förklarat
att de medel, som den vägen kan
komma att inflyta, bör kunna tagas i anspråk
för bestridande av administrationsutgifter.
För det tredje slutligen förhåller
det sig ju, såsom också herr Gustaf
Andersson betonade, på det sättet att
subventionsmedel anvisas i anslutning
till lånemedlen. Hittills har subventionsmedlen
uppgått till ungefär 5 procent av
de totala lånemedlen.

Det var emellertid inte endast för att
understryka detta som jag, herr talman,
begärde ordet. Här föreligger vissa uppgifter
som kommit mig till handa så sent
som i dag på morgonen och som kan ha
ett visst intresse för kammarens ledamöter,
eftersom de på sitt tydliga sätt vederlägger
vad både herr Söderberg och
herr Pålsson sagt.

Vid en närmare undersökning, som i
dagarna verkställts av kommerskollegium,
visar det sig att företagareföreningarnas
ränteinkomster, disponibla
under 1958, enligt deras egna uppskattningar
uppgår till sammanlagt 1 628 000
kronor. Detta, herr talman, är nära en
miljon mindre än kommerskollegium an -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
sett möjligt att ta ut. I denna skillnad
ligger också alldeles säkert ett hänsynstagande
både till att föreningarna kan
komma att ta ut en lägre ränta än marknadsläget
möjliggör och till att marknadsräntan
kan komma att gå ned.

Detta är emellertid inte de enda medel
som står till föreningarnas förfogande
för att täcka administrationskostnader,
utan därjämte har företagareföreningarna
per den 31 december i kassan ungefär
1 miljon kronor. Lägger man därtill
de medel, som landstinget under 1958
kommer att anvisa för administrationsbidrag,
kommer man till ett belopp av
3 561 000 kronor, som är disponibelt för
administrationskostnader, vilka uppskattas
till 2,5 miljoner kronor.

Jag erkänner gärna, herr talman, att
det kan ställa sig olika i olika län. Därför
skall också en del av de pengar, som
vi diskuterar, kunna användas för bidrag
till administrationen. De föreningar,
som kommit i gång senare, har naturligtvis
större svårigheter att på andra
vägar få sina administrationskostnader
täckta. Men låt mig ett ögonblick,
herr talman, uppehålla mig vid det län
som herr Pålsson berörde, nämligen
Jämtlands län. Företagareföreningen i
detta län uppskattar sina ränteinkomster
till 75 000 kronor. Behållna medel
disponibla för administrationskostnader
per den 31 december 1957 var 68 000
kronor. Landstinget har anslagit 65 000
kronor. Jag skulle kunna göra en fullständigare
uppräkning, men jag skall bara
nämna även det län som herr Söderberg
talade om, Göteborgs och Bohus
län. Företagareföreningen i detta län beräknar
att dess ränteinkomster skall
uppgå till 90 000 kronor. Behållningen
per den 31 december var 122 000 kronor.
Landstinget har anslagit 35 000 kronor.
Så det lär nog finnas medel även på
det hållet, herr Söderberg, för den mycket
gagneliga rådgivande upplysningsverksamhet
som också är föreningarnas
uppgift.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av statsrådets yttrande. Det

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl,
är nog riktigt att vi beräknar våra ränteinkomster
till 75 000 kronor. Men i
detta sammanhang är det kanske också
nödvändigt att beräkna administrationskostnaderna
för det kommande året.
Jag tror att kommerskollegium glömde
att ställa den frågan. Det kanske hade
varit rätt nyttigt att ha uppgift även
om detta. Vi beräknar våra administrationskostnader
till 175 000 kronor. Då
ser man ungefär, hur pass bra det klaffar
— ränteinkomsterna är 75 000 och
administrationskostnaderna 175 000 kronor.

Sedan vill jag, herr talman, tillägga
att visst är detta en tvist om beloppet,
men det är väl också en tvist om principerna.
Principen har, som jag försökt
framhålla, varit att företagareföreningarna
skulle få bidrag till administrationskostnaderna.
Det skulle de
få av det skälet, att det ansågs mera angeläget
att de sysslade med konsultations-
och upplysningsverksamhet än att
de sysslade med bankrörelse.

Herr Söderberg har alldeles rätt, då
han säger, att det väl ändå är rimligt
att den personal, som anställts i föreningarna,
bör få känna en viss trygghet.
Ja, det är möjligt att detta kan genomföras
på denna väg också. — Bankernas
tjänstemän känner ju också en
viss trygghet. — Om företagareföreningarna
övergår till bankrörelse, är det
möjligt att de kan åstadkomma den önskade
tryggheten. Men detta tror vi inte
är vare sig önskvärt eller angeläget.
Föreningarnas huvuduppgift bör vara
att stödja företagarna och hjälpa dem.
Detta gäller kanske inte enbart nystartade
företag. Minst lika viktigt är att
de gamla lämnas konsultativ hjälp. De
behöver hjälp både ur rationaliseringssynpunkt
och kalkyleringssynpunkt och
— i varje fall inom vårt län — framför
allt ur avsättningssynpunkt. Det är
här huvuduppgiften skall ligga. Men
därutöver bör föreningarna som hittills
ha möjlighet att ta den riskfyllda delen
av de lån som tarvas, ty eljest kommer
småföretagen att strypas alldeles i onödan
och detta just nu då läget i fråga
om sysselsättning är särskilt känsligt.

Jag anser fortfarande, herr talman,
att man inte bör införa en ny princip,
som driver föreningarna över till bankrörelse
i större eller mindre utsträckning,
utan de bör få känna tryggheten
av att staten i botten lämnar ett visst
administrationsbidrag.

Utskottsmajoritetens talesman, herr
Gustaf Andersson, sade vidare, att han
säkert trodde att om ränteläget ändrades,
skulle riksdagen vara villig att ompröva
anslagets storlek. Jag tror att ett
uttalande om en omprövning kan stå sig,
men jag har mycket svårt att föreställa
mig att staten, om den en gång kommit
ifrån dessa förpliktelser, i en lågkonjunktur
och ett pressat läge helt apropå
skulle vara villig att visa sig generös.
Jag tror att det hela kommer att stanna
vid en omprövning. Därför är det
angeläget att inte nu överge en princip,
som har varit vedertagen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill fästa herr Pålssons
uppmärksamhet på att det inte är
fråga om att övergå till en ny princip,
om vi i beslutet skulle följa herr Gustaf
Andersson. Det är nämligen en princip,
som riksdagen uttalade sig för både år
1956 och år 1957, alltså helt nyligen,
att man bör anpassa utlåningsräntan
till marknadsläget.

Sedan endast ett par ord ytterligare
om administrationskostnaderna för företagareföreningen
i Jämtlands län! Det
är ju inte endast de 75 000 kronorna
— alltså den summa som herr Pålsson
erkänner utgör de beräknade ränteinkomsterna
för föreningen — som finns
disponibla för administrationskostnader,
utan därjämte, herr Pålsson, har
föreningen en behållning för sådana
utgifter per den 31 december 1957 med
68 000 kronor, och den har dessutom
för administrationskostnader av landstinget
tilldelats 65 000 kronor. Om jag
räknar rätt, kommer dessa belopp att
överstiga de 175 000 kronor, som herr
Pålsson nu anger såsom nödvändiga för
administration av Jämtlands företagareförening
och för att möjliggöra för för -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

eningen att utöva den verksamhet, som
även jag anser det vara nödvändigt att
föreningen får resurser att utöva.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen längre. Jag vill bara säga
att utöver administrationskostnaderna
får ju denna förening, liksom jag tror
alla andra företagareföreningar, räkna
med en förlustrisk, som säkerligen kommer
att anmäla sig, inte minst som tiderna
visar sig vara just nu.

I mitt första anförande tillät jag mig
framhålla, att vår dispositionsfond i
förhållande till det utlånade beloppet
dalat ned till 9 procent. Det är inte så
imponerande, om man ser på hur tidsläget
är och vilka risker man här möter.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! De siffror, som herr
statsrådet nu kom med, är alldeles nya,
och vi har inte haft tillfälle att ta del
av dem i utskottet och på avdelningen.
Vi hade tillgång till en äldre siffersammanställning,
och jag måste säga att den
icke till alla delar var tillförlitlig. Jag
kan inte yttra mig om de nya siffrorna,
eftersom jag inte haft tillfälle att se dem.

Ingen vill väl emellertid bestrida att
med den räntesats som varit rådande, då
föreningarna haft möjlighet att ta ut 6,5
procent, har vissa överskott uppstått.
Men här är det ju fråga om huruvida
vi skall fortsätta verksamheten på det
sättet, att vi det ena året har mycket betydande
inkomster, medan vi det andra
året inte har tillräckliga medel för att
klara oss.

Det är dessa omständigheter som gör
att verksamheten under sådana förhållanden
inte kan planläggas på ett tillfredsställande
sätt. Därför anser vi att
det är bättre att vi får fasta administrationsbidrag,
så att vi något så när vet,
hur verksamheten skall bedrivas. Alla
dessa stora behållningar, som kanske
finns i en del föreningar, blir sannolikt,
om räntan skulle sjunka väsentligt un -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

der det kommande budgetåret, mer än
väl uppätna. Det blir då, såsom herr
Pålsson säger, sannerligen inte lätt att
försöka få administrationsanslagen höjda
igen till den nivå, över 1 miljon kronor,
där de i dag är.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Söderberg säger
att det är nödvändigt att vi har fasta administrationsbidrag,
så att föreningarna
vet, hur de skall planlägga sitt arbete.
Jag har då svårt att förstå, varför reservanterna
nöjt sig med 700 000 kronor till
administrationskostnader, då de verkliga
administrationskostnaderna överstiger
2,5 miljoner.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det borde inte vara svårt
för herr Andersson att förstå detta, eftersom
hans och mitt och övriga landsting
nu lägger till 1 miljon kronor av de
pengarna och vi väl ändå räknar med att
räntan inte skall sjunka ned till de 3,5-procent, som vi nu ger staten för dessa,
lån.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt rörande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. a förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda moment hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pälsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

An-’, ststsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
52 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 57.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkten 53

Ang. statsgaranti för lån till hantverksoch
småindustriföretag

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels till Täckande av förluster i anledning
av statlig garanti för lån till
hantverks- och småindustriföretag m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor, dels medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag finge under
budgetåret 1957/58 beviljas med
5 000 000 kronor utöver tidigare medgivet
belopp, dels ock medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och småindustriföretag
finge under budgetåret
1958/59 beviljas intill ett belopp av
20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Kronstrand och Danmans (I: 171)

och den andra inom andra kammaren av
herr Stenberg in. fl. (11:194), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
medgiva, att statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag finge under
budgetåret 1958/59 beviljas med —
i stället för av Kungl. Maj :t föreslagna 20
miljoner kronor — ett intill 25 miljoner
kronor förhöjt belopp,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Domö och Arrhén (I: 172) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gerhard Nilsson i Gävle m. fl. (II: 195),
i vilka hemställts, att riksdagen måtte
medgiva, att statsgarantier för lån till
hantverks- och småindustriföretag finge
under budgetåret 1958/59 beviljas intill
ett belopp av 30 miljoner kronor,

dels ock två likalydande motioner, I:
299, av herrar Torsten Andersson och
Franzén, samt II: 383, av herr Hansson
i Skegrie m. fl.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) till Täckande av förluster i anledning
av statlig garanti för lån till hantverks-
och småindustriföretag m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 299 och
II: 383, såvitt nu vore i fråga, medgiva,,
att statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustriföretag finge under budgetåret
1957/58 beviljas med 5 000 000 kronor
utöver tidigare medgivet belopp;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna I: 172 och II: 195
samt med bifall till motionerna I: 171
och II: 194 medgiva, att statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag
finge under budgetåret 1958/59 beviljas
intill ett belopp av 25 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gustaf Andersson, Birger Andersson,
Thun, Bergman, Holmquist, Rikard
Svensson, Hesselbom, Petterson i

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Ang. statsgaranti för lån till hantverks- och smaindustriforetag

Degerfors, Thapper, Gustafsson i Stockholm,
Karlsson i Olofström och Andreasson
samt fru Sjövall, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del hort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under c hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungi.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 171 och II: 194 samt I: 172 och
II: 195, medgiva, att statsgaranti för lån
till hantverks- och småindustriföretag
finge under budgetåret 1958/59 beviljas
intill ett belopp av 20 000 000 kronor.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Av de 10 miljoner kronor,
som utgjorde ramen för den statliga
garantigivningen från och med budgetåret
1954/55, har under det året och under
budgetåret 1955/56 endast utnyttjats
7 å 8 miljoner kronor. Först frän och
med budgetåret 1956/57 har hela garantisumman
tagits i anspråk.

För innevarande budgetår föreslår nu
departementschefen en vidgning av garantiramen
med 5 miljoner och för nästkommande
budgetår ytterligare i miljoner.
Detta innebär en fördubbling pä två
år, från 10 till 20 miljoner kronor. Utskottet
tillstyrker en ytterligare ökning
för nästkommande budgetår med 5 miljoner,
så att ramen skulle bli 25 miljoner.

Reservanterna anser att riksdagen bör
kunna stanna vid vad departementschefen
föreslagit, således de 20 miljonerna,
och jag ber, herr talman, atl få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! I mot lönerna nr 171 i
denna kammare och 194 i andra kammaren
har vi från folkpartiets sida föreslagit
eu höjning av garantiramen, närmast
med anledning av en framställning från
företagareföreningarnas förtroenderåd,
där man just har yrkal på denna utökning.
Motionärerna har ansett att begäran
är väl underbyggd. Depsrtementscheien
har själv uttalat den meningen, att denna
statliga garantigivning är ett värdefullt
komplement till företagareföreningarnas

utlåningsrätt, och även ansett att denna
slö form i nuvarande läge är ur alla synpunkter
ändamålsenlig.

Också utskottet har funnit dessa synpunkter
riktiga, så riktiga att man föreslagit
en ökning av statsgarantierna för
lan till hantverks- och småindustriföretag
upp till 25 miljoner kronor. Vill man
hjälpa våra småföretagare i ett betryckt
läge, så är detta enligt min mening ett
bra sätt att göra det.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är kanske här också
skäl att jag lämnar ett par uppgifter,
som kan tjäna till ledning vid bedömningen
och ställningstagandet i denna
fråga.

Från kommerskollegium har inhämtats,
att ämbetsverket till och med den
20 mars 1958 har prövat ansökningar å
tillhopa i runt tal 20 miljoner kronor,
men att prövningen föranlett beslut å
dlenast tillsammans 10,5 miljoner kronor.
Inneliggande ansökningar uppgår
inte till mer än 1 å 1,5 miljoner kronor.
Med hänsyn därtill är det inte alldeles
säkert att, därest riksdagen utöver de
10 inijonerna beviljar de 5 miljoner som
äskas på tilläggsstat, dessa medel kommer
att i full utsträckning tas i anspråk.

•lag tror, herr talman, att det finns alla
skäl att iaktta en viss försiktighet med
denna verksamhet. När 1954 års riksdag
fattade det första beslutet om denna stödform,
sades det att man borde avvakta
erfarenheterna. Nu har ändå en ganska
väsentlig ökning av garantiramen förordats,
för innevarande år till 15 miljoner
och för nästkommande år till 20
miljoner, och jag tror att det kan inge
visss betänkligheter att gå därutöver.
Man bör nog på detta område liksom
på andra iaktta viss försiktighet, med
hänsyn till den stramhet i vår ekonomiska
politik, som vi ännu tvingas upprätthålla.

Därför undrar jag, herr talman, om
det inte finns ganska starka skäl för

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Anslag till fonden för idrottens främjande
den ståndpunkt reservanterna här intagit.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att på
grund av vad därunder yrkats, propositioner
komme att framställas särskilt angående
mom. a och b av utskottets i den
nu förevarande punkten gjorda hemställan
och särskilt beträffande mom. c.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a och b hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. c förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition;

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
53 mom. c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medels
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 58;

Nej — 73.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 54—117

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 118

Anslag till fonden för idrottens främjande

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kung].
Maj ds i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionerna 1:175 och II:
198, till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1958/59
anvisa ett anslag av 10 300 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 175, av
herr Norling m. fl., och II: 198, av herr
Johansson i Stockholm m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till avsättning till Fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1958/59 anvisa
ett anslag av 16 906 850 kronor samt att
därutöver ett belopp, som motsvarade ett
anslag av tio kronor per år och aktiv
medlem, skulle ställas till de lokala
idrottsföreningarnas förfogande.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Det skadar kanhända inte
att påminna om det principbeslut
som riksdagen en gång fattat, att av
vinstmedlen från Aktiebolaget Tipstjänst
70 procent skulle tilldelas idrotts- och
friluftsorganisationerna. Det beslutet
stannade emellertid på papperet och har
aldrig tillämpats.

Det anslag, som Kungl. Maj:t nu föreslår,
utgör inte 10 procent av tipsvinsten.

För budgetåret 1958/59 har idrottens
organisationer genom Riksidrottsförbundet
redovisat ett anslagsbehov av
16 906 850 kronor. Att det begärda anslaget
är av samma storlek som föregående
års äskanden, tyder på att man
från organisationernas sida ålagt sig stor
sparsamhet och återhållsamhet i fråga
om utgifterna.

Nu har Kungl. Maj:t visserligen höjt
anslaget med 300 000 kronor till 10,3
miljoner. I anslutning till denna höj -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

ning får man emellertid ställa ett uttalande
för TT av Riksidrottsförbundets
verkställande direktör, vari sägs att en
mindre höjning än 500 000 kronor innebär
en försämring i förhållande till föregående
års anslag. Detta i anledning av
ökningar av vissa ofrånkomliga utgifter.
Med utgångspunkt från detta uttalande
skulle således, trots en höjning av anslaget
med 300 000 kronor, det ekonomiska
utgångsläget för Riksidrottsförbundet
bli sämre nästa budgetår än det
var innevarande år.

Förutom den nämnda höjningen utlovar
emellertid departementschefen ett
extra anslag av 300 000 kronor som skulle
tagas av statens vinstmedel vid en
påtänkt extra tipsomgång i sommar. Dessa
medel skulle då få användas för bestridande
av vissa kostnader i samband
med VM-tävlingarna. Då det senare
visat sig att vinstmedlen utöver de
300 000 kronorna inte täcker kostnaderna
för stadionombyggnaden, föreslås en
andra tipsomgång, och även här skulle
medel ställas till idrottsfondens förfogande
för idrottsplatsändamål.

För närvarande bygges även i Göteborg
ett stadion för VM-tävlingar i sommar,
och säkerligen kommer anspråk
att ställas på anslag från idrottsfonden
också för detta ändamål. Jag kan upplysa
om att nästa stadsfullmäktigesammanträde
har att ta ställning till ett
extra anslag för detta bygge på inte
mindre än 6 miljoner kronor.

Även om således ytterligare medel kan
tillskjutas idrottsfonden för idrottsplatsändamål,
är behovet trots dessa höjningar
mycket stort, och därför är Riksidrottsförbundets
anslagsbegäran motiverad
med hänsyn till att den svenska
idrotten skall kunna utvecklas och hävda
sig i den internationella konkurrensen.

De pengar som investeras i idrottsrörelsen
blir säkert inget felinvesterat kapital
med tanke på den positiva roll,
som idrotts- och friluftslivet spelar för
ungdomen i samhället. Ungdomarnas lust
för tävlan och för att mäta sina krafter
mot varandra är och har alltid varit
mycket stor. Kan idrottsrörelsen erhålla

Anslag till fonden för idrottens främjande

det ekonomiska stöd, som den behöver
för att utvecklas jämsides med den stora
ökningen av antalet tonåringar, skulle
man säkerligen i rörelsen finna ett mycket
värdefullt hjälpmedel för en lösning
av de nu så aktuella ungdomsproblemen.
Som det nu är, kan nödvändiga anläggningar
icke utföras i den takt och omfattning,
som är önskvärt, på grund av
ekonomiska svårigheter. Ett stort antal
idrottsklubbar saknar lokaler, de saknar
medel till nödig idrottsutrustning och
de saknar ledare. Jag tror därför att
Riksidrottsförbundets anslagsäskande,
som vi upptagit i vår motion, är nödvändigt
och fullt motiverat trots de ökade
anslag som förebådats.

Vi har vidare i motionen ånyo framfört
vårt gamla förslag, att på grund av
de ekonomiska svårigheter, som de lokala
idrottsorganisationerna har att kämpa
mot, ett statligt stöd borde lämnas
dessa organisationer med tio kronor per
år och aktiv medlem.

Herr talman! På grund av de upplysningar,
som jag nu har fått, nödgas jag
av formella skäl att begränsa mig till
att hemställa om bifall till första delen
av motionens yrkande.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag vill endast erinra
om att Kungl. Maj:t har föreslagit en
höjning av idrottsanslaget med 300 000
kronor i förhållande till föregående budgetår.
Därtill kommer att anordnas två
extra tipsomgångar, som vardera kommer
att ge inemot 1 miljon kronor, varigenom
den reella ökningen faktiskt blir omkring
2 miljoner kronor. Uskottet har varit
fullständigt enigt om att ytterligare medel
inte kan begäras för detta ändamål
i år. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr
Norlintf, att kammaren skulle, med bifall
tili förra delen av den i ämnet väck -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal

ta motionen 1:175, till ifrågavarande ändamål
anvisa ett anslag av 16 906 850
kronor.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 119—123

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 124

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

63, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 64, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen om
upprättande av ett europeiskt bolag för
kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. högre utbildning av sinnessjukvårdspersonal Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
51, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 24 januari 1958, föreslagit
riksdagen att godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte godkänna de av de -

partementschefen i statsrådsprotokollet
över iprikesärenden för den 24 januari
1958 förordade riktlinjerna för högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den samordning, som
genom förslaget i propositionen kommer
till stånd beträffande utbildningen av
sjuksköterskor inom kroppssjukvård och
mentalsjukvård, är mycket ändamålsenlig.
Sjukvårdens huvudmän kan inte annat
än ta emot den med tacksamhet. Det
är dock en sida av saken, som inte har
belysts tillräckligt i propositionen och
inte heller i utskottsutlåtandet och som
vi borde stanna inför en liten stund. Den
sidan av saken berörs bland annat av
styrelsen för Svenska landstingsförbundet
i dess remissvar. Den påpekar, att
drygt 120 elevplatser vid landstingens
sjuksköterskeskolor årligen kommer att
beläggas för utbildning av personal vid
de statliga sinnessjukhusen. Det gäller
framför allt sjuksköterskeskolorna i Falun,
Mörby och Umeå. Statens egen sjuksköterskeskola
beröres betydligt mindre.

Vi kommer då omedelbart in på det
problem som är så oerhört svårt och viktigt
för kroppssjukvården just nu, nämligen
bristen på sjuksköterskor. Det har
speciellt under de senaste åren skett en
markant stegring när det gäller denna
brist. Jag kan nämna, att man vid Lunds
lasarett under sista åren haft så många
vårdavdelningar stängda uteslutande på
grund av sjuksköterskebrist, att det motsvarar
årsbeläggningen på ett medelstort
lasarett med 160 å 170 vårdplatser. Med
andra ord, inte mindre än mellan 60 000
och 70 000 vårddagar per år har där icke
kunnat utnyttjas på grund av sjuksköterskebristen.
För närvarande är visserligen
blott 41 sjukskötersketjänster där
vakanta, men sjuksköterskornas semestrar
har eftersatts så mycket, att man
skulle behöva ytterligare 20 extra sjuksköterskor
uteslutande för att de nuvarande
sjuksköterskorna skulle kunna få
sina semestrar för förra året. Även på
många andra ställen är förhållandena
fullkomligt oefterrättliga. På karolinska
sjukhuset är t. ex. för närvarande inte

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

‘11

mindre än 75 sjukskötersketjänster vakanta.

Det är inte bara undervisningssjukhusen
som är speciellt hårt ansatta, utan
också cn annan del av sjukvården, nämligen
kronikervården. Många av våra
kronikervårdanstalter kan för närvarande
inte beläggas fullt på grund av att det
saknas sjuksköterskor. En viss brist är
därtill allmän.

Det tragiska är att denna brist har blivit
mer och mer uttalad. Nu skall antalet
utbildningsplatser minskas med 120.
Samtidigt skall arbetstiden förkortas.
Även för sjuksköterskorna skall ju arbetstiden
minskas från 48 till 45 timmar
i veckan. Det kommer att bli en fullkomligt
ohållbar situation, om vi inte
får nya sjuksköterskeskolor. Jag vill här
varmt vädja till departementet och medicinalstyrelsen
att hjälpa oss, Landstingsförbundets
och Stadsförbundets huvudmän,
i våra strävanden att få till
stånd ytterligare sjuksköterskeskolor.
Behovet är synnerligen trängande. Jag
tänker närmast på angelägenheten av att
vi får till stånd en sjuksköterskeskola i
Malmö, där möjligheter finns att redan
i år provisoriskt anordna en sådan.
Sjuksköterskebristen i Sydsverige är ju
den mest uttalade.

Jag är annars rädd för att här föreliggande
i och för sig utomordentliga reform
kommer att leda till mer otillfredsställande
förhållanden inom sjukvården
i dess helhet, på samma sätt som det
gick, när den angelägna reformen med
folktandvården genomfördes. Vi hade
inte tillräckligt antal tandläkare, därför
blev reformen i början en reform på
papperet. Blir resultatet av denna reform
att det blir ännu svårare att få
sjuksköterskor till kroppssjukhusen och
att vi måste stänga många vårdavdelningar
där, då är det en reform, vid vilken
man glömt bort den andra sidan av
problemet.

Jag tillstyrker varmt utskottets förslag,
men vill samtidigt fästa departementets
och medicinalstyrelsens uppmärksamhet
på den synnerligen besvärliga
bristen på utbildade sjuksköterskor
för kroppssjukvården.

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sjuksköterskor jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
under elfte huvudtiteln, punkten 112, föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Högre utbildning
av sjuksköterskor för budgetåret
1958/59 beräkna ett förslagsanslag
av 280 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 66 föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
personalförteckning för högre utbildning
av sjuksköterskor, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för högre utbildning av
sjuksköterskor, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59, dels ock till
Högre utbildning av sjuksköterskor: Avlöningar
och Omkostnader för budgetåret
1958/59 under e''fte huvudtiteln anvisa
två förslagsanslag av 233 000 och
25 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehafl följande
motioner, nämligen

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åmcm in. fl. (1: 330) och den andra inom
andra kammaren av Löken Höjer in. fl.
(11:425), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta följande ändringar i
av Kungl. Maj:t i proposition nr 66 framlagt
förslag angående högre utbildning
av sjuksköterskor, nämligen inplacering
av rektor i lönegra 1 A 26 och fyra studiclednre
i A 19, innebärande en ökad
kostnad med 12 360 kronor, förhöjning
av belopp d för tillfälliga lärare från
70 000 till 82 030 kronor, att en slipendiesmnma
på 10 500 kronor måtte anslås
till kursdeltagare, att avdelningsskö -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
terskekurserna måtte bibehållas vid en
längd av 12 veckor och lärarutbildningen
få en längd av tre terminer samt att i
övrigt vid fortsatt planering av verksamheten
vad i motionerna framhållits måtte
beaktas speciellt beträffande behovet av
nya lokaler,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Olofson och Nilsson i Lönsboda
väckt motion (11:426), vari hemställts,
att riksdagen vid sitt godkännande av
Kungl. Maj:ts proposition och i anslutning
till departementschefens uttalande
i propositionen måtte uttala, att riksdagen
förväntade, att en undersökning av
möjligheterna till en decentralisering av
utbildningen av avdelningssköterskor
måtte komma till stånd snarast möjligt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 330 och II: 425, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna följande personalförteckning
för högre utbildning av sjuksköterskor
:

Extra ordinarie tjänst i högre lönegrad
än Ae 19:

1 rektor .................. Ae 23;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för högre utbildning av sjuksköterskor,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1958/59;

c) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Avlöningar för budgetåret 1958/
59 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 235 000 kronor;

d) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Omkostnader för budgetåret
1958/59 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 25 000 kronor;

II. att motionerna 1:330 och 11:425,
i vad de icke behandlats under I., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; III.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna II: 426 i skrivelse till Kungl.
Majt giva till känna vad utskottet anfört

om decentralisering av avdelningssköterskeutbildningen.

Reservation hade anförts av herr
Malmborg, fröken Elmén och herr Heckscher,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i vissa angivna delar bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I och II hemställa,

I. alt riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:330 och 11:425, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna följande personalförteckning
för högre utbildning av sjuksköterskor: Extra

ordinarie tjänst i högre lönegrad
än Ae 19:

1 rektor .................. Ae 26;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för högre utbildning av
sjuksköterskor, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59;

c) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Avlöningar för budgetåret 1958/59
under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 259 400 kronor;

d) till Högre utbildning av sjuksköterskor:
Omkostnader för budgetåret
1958/59 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 35 500 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 330 och II: 425 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört angående kursernas
längd och behovet av nya lokaler för utbildningsverksamheten.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Denna punkt rör frågan
om den högre utbildningen av sjuksköterskor.
Det är tre reservanter i utskottet.
Eftersom det är en utomordentligt viktig
fråga, är det att beklaga, att kammaren
nu är så glest besatt.

Hittills har Svensk sjuksköterskeförening
med statsbidrag handhaft denna
verksamhet. Nu skall staten överta den,
och det är inte någonting att säga därom
—- det är nog nödvändigt. Men detta förhållande
bör icke rimligen leda till en

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

försämring'' av den viktiga utbildningen.
Jag skall inte gå närmare in på ärendet
— jag tror att andra, mera sakkunniga
än jag, kommer att göra det sedan. Jag
skall bara peka på ett par punkter.

Det begärs i ett par motioner bland
annat en liten höjning av anslaget till
tillfälliga lärare. Tidigare har det ju varit
så, att vissa kvalificerade lärare av
tillmötesgående mot Sjuksköterskeföreningen,
som inte haft så stora ekonomiska
resurser, nöjt sig med lägre arvoden
än som kunde vara objektivt sett
motiverat. När nu staten övertar verksamheten,
kan man väl näppeligen räkna
med detta tillmötesgående, och det måste
ju innebära att de anslag, som Kungl.
Maj :t föreslår och som utskottet tillstyrker,
är för låga.

Jag nämner också i förbifarten lönegradsplaceringen
av rektorn för denna
utbildningsanstalt. Medicinalstyrelseutredningen
föreslog, att rektorn skulle
placeras i lönegrad A 26. Det överensstämmer
helt med placeringen av rektorn
vid statens skolköksseminarium,
och jag har mycket svårt att förstå att
den, som leder den utomordentligt viktiga
sjuksköterskeutbildningen skall placeras
i lägre lönegrad, detta så mycket
mera som både statskontoret och statens
lönenämnd bifallit denna placering. Vi
som arbetar i statsutskottets femte avdelning
är sannerligen inte bortskämda med
att statskontoret går med på någonting
som inte är fullt motiverat. Detsamma
gäller för övrigt statens lönenämnd, vilken,
såsom jag sade, också har tillstyrkt
utredningens förslag. Nu föreslås utan
närmare motivering lönegrad A 23. Det
vore rätt intressant att få höra utskottets
talesman motivera detta.

Studieledarna föreslås bli placerade i
A 17, trots att den nyssnämnda utredningen
föreslog A 19. Utskottets förslag
skulle innebära att de nu anställda vid
övergång till statens tjänst nedflyttas en
grad. Jag vill påpeka att här ställs stora
krav på utbildning och ansvar.

Så har vi stipendiefrågan. Där begär
man den mycket anspråkslösa summan
10 500 kronor. Utskottet vill inte vara
med på det, och jag skall erkänna att

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
dess motivering härför till synes är stark.
Utskottet hänvisar nämligen till att
landstingens centrala lönenämnd har rekommenderat
landstingen att tills vidare
låta kursdeltagarna behålla sina löneförmåner.
Det är ju tacknämligt. Men
det är att märka, att med dessa förmåner
är ofta förknippade krav som inte alltid
är så lämpliga för vederbörande.

Jag sade att standarden rimligtvis inte
bör sänkas, när staten tar hand om en
sådan här verksamhet. En tendens i sänkande
riktning är, att man avkortar avdelningssköterskekurserna
med en vecka,
från tolv till elva veckor. Men efter vad
jag har kunnat få reda på av sakkunskapen,
krävs det icke en minskning,
utan skall det ske en ändring, bör det
snarare vara en ökning av kurstiden.

Beträffande kursens längd föreslår
man visserligen inte någon sänkning.
Föreningen har ju inte haft råd till mer
än två terminer, men jag kan för jämförelsens
skull nämna att i Norge och
Finland, som väl inte har så mycket större
resurser än vi, har man tre terminer,
för att inte tala om England, Förenta
staterna och Kanada, där man har två
hela läsår. Detta skall ju närmare övervägas,
och jag vädjar till inrikesministern
att han måtte ta hänsyn till dessa
förhållanden. Det skulle vara tacknämligt
med en längre utbildningstid.

Jag har flera gånger, herr talman, sagt
att detta är en utomordentligt betydelsefull
fråga. Det är viktigt att vi får folk
till denna utbildning. Det framgick inte
minst av den föregående talarens framställning
i samband med behandlingen
av föregående ärende, och han är självfallet
långt mera sakkunnig på området
än jag. Vi måste med alla medel försöka
råda bot på de missförhållanden som råder,
bristen på arbetskraft m. m.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill först i allt instämma
i den kritik som den föregående
talarinnan riktade mot vissa delar av
detta förslag, som i sina stora drag är

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
bra. Man kan ju inte på något sätt anmärka
mot att staten är villig att överta
den av Svenska sjuksköterskeföreningen
bedrivna verksamheten i Stockholm
och Göteborg för högre utbildning
av sjuksköterskor.

Vad man i detta sammanhang blir
tveksam inför är att staten har varit
litet snål. Denna snålhet innebär, att
den höga standard på utbildningen, som
för närvarande råder, inte kan bibehållas.
Vi är i Sverige med allt skäl glada
och stolta över vår högtstående sjukvård,
vartill inte minst våra utomordentligt
väl utbildade och duktiga sjuksköterskor
till mycket stor del bidrar.
Vi vill inte att den nuvarande utbildningen
av sjuksköterskorna skall eftersättas.
Den bör fortfarande hållas på
toppen. Detta gäller såväl normalutbildningen
som den högre utbildningen.

Kursverksamheten vid Svenska sjuksköterskeföreningens
institut för högre
utbildning har utvecklats efter mönster
av dylika läroanstalter i de andra
nordiska länderna och i de anglosaxiska
länderna. De studiemetoder som tillämpas
är ju i hög grad baserade på av
studieledare lett grupparbete kombinerat
med enskilda studier. Med detta system
åstadkommes att eleverna efter avslutad
utbildning är vana att självständigt
lösa en hel del uppkommande problem.
Systemet fordrar emellertid en
relativt väl tillmätt föreläsningsfritid
och även att lärarinnorna är väl kompetenta
och så talrika att den individuella
undervisningen kan bli så god
som möjligt.

På tre punkter har medicinalstyrelseutredningens
förslag prutats ned i propositionen
och i utskottsmajoritetens
förslag. Fröken Andersson berörde just
detta att man prutat på rektorslönen.
Jag tycker också det är egendomligt att
man inte funnit att rektorn för denna
stora och högklassiga skola bör placeras
i samma lönegrad som rektorn för
statens skolköksseminarium. Det är ju
under alla förhållanden inte fråga om
lägre kompetenskrav. Här fordras ju
vid sidan av sjuksköterskeutbildning
även goda kunskaper i psykologi och

pedagogik med helst akademisk examen.
Det finns ingen motivering i utlåtandet
för att lönen pressats ner inte
mindre än tre lönegrader under lönen
för rektorn vid statens skolköksseminarium.

Likaså har man utan motivering pressat
ner lönerna för de fyra studieledarna.
Det måste också här vara fråga om
mycket kompetenta personer med även
utländsk erfarenhet. Vi skall komma
iltåg att sjuksköterskelönerna är låga
hela vägen. De måste höjas högst avsevärt.
Och att så här även i toppen pressa
ner lönerna, synes, med hänsyn till de
avancerade studier i olika ämnen som
fordras, ganska omotiverat.

Den tredje punkten och den som
oroar mig mest är nedprutningen av anslaget
för tillfälliga lärare från 82 000
till 70 000 kronor. Efter att ha undersökt
dessa lärares arvoden på de olika
platserna har jag fått reda på att i skolöverstyrelsen
får vederbörande lärare
75 kronor per enkeltimme och 125 kronor
per dubbeltimme, i överstyrelsen
för yrkesutbildningen ger man 60 kronor
per timme när det gäller föreläsningar
och 35 kronor när det gäller seminarieövningar.
Medicinalstyrelseutredningen
föreslår beträffande denna
sjuksköterskekurs att lärare med akademisk
kompetens skulle få bara 50
kronor per undervisningstimme och övriga
lärare 40 kronor. Vad motiveringen
kan vara för att man i skolöverstyrelsen
skall ge 75 kronor och här bara
50, är det ganska svårt att förstå. Övriga
lärare skulle få 40 kronor och
handledarna vid övningslektionerna 30
kronor, d. v. s. ännu mindre än vad
överstyrelsen för yrkesutbildning ger.
Även dessa låga krav har emellertid än
ytterligare nedpressats i förslaget.

De låga krav, som medicinalstyrelsen
i sin utredning hade framställt, skulle
innebära ett anslag på 82 000 kronor. Nu
har man sänkt beloppet för dessa tillfälliga
lärare till 70 000 kronor. Detta måste
betyda antingen att man får anställa
färre lärare och alltså ge sämre individuell
undervisning eller också att lärarnas
löner skall pressas ännu mer än som

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

gjorts. Det tycker jag är den mest oroväckande
detaljen i detta förslag.

Det är dock inte fråga om så stora
pengar, om man tänker på de totala
kostnaderna för denna högre utbildning.
De differenser, som vi här diskuterar
och som har så väsentlig betydelse för
att hålla undervisningen vid en god och
hög nivå, är mycket obetydliga.

En annan detalj, som jag också vill
påtala och som fröken Andersson inte
berörde, gäller stipendierna. Det är mycket
väsentligt att vi har stipendier i våra
skolor. Det finns ingen motivering för
att i detta fall överföra kostnaderna härför
på landstingen och Stadsförbundet,
alltså de lokala sjukvårdshuvudmännen.
Eftersom staten skall överta utbildningen,
förefaller det motiverat att staten
i någon mån bidrager med att inrätta
sådana stipendier som brukas vid
andra motsvarande skolor.

Fröken Andersson har redan påtalat
det allvarliga hotet mot utbildningens
kvalitet, då man vill minska kursernas
längd för avdelningssköterskorna från
12 veckor till 11 veckor. Detta är oroande.
Trots att vi för närvarande har en
mycket större kunskapsmassa, som skall
ipräntas eleverna, än tidigare, vill man
avkorta utbildningstiden. Det är nödvändigt
att eleverna får tillräcklig föreläsningsfritid
för att rätt kunna smälta allt
det stoff de får. Det är nödvändigt för
dem för att så att säga komma in i problemen
ordentligt. Det går sämre med
den saken om man ytterligare pressar utbildningstiden,
ökar lektionerna per dag
och ger dem mindre föreläsningsfritid.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! .lag ber att i allt få instämma
med de båda ärade föregående
talarna. Den här diskuterade verksamheten
har tidigare bedrivits av den organisation,
till vilken sjuksköterskorna hör.
Den har offrat mycket pengar på verksamheten,
för att inte tala om det mycket
starka intresse för den som på andra
sätt har kommit till uttryck. Det är att
beklaga, om man nu får det intrycket

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
att staten, när den tar hand om denna
verksamhet, börjar med att pruta på de
åtgöranden och anstalter som organisationen
själv har vidtagit. Den har ju på
grund av att den delvis själv har måst
svara för kostnaderna inte varit särskilt
benägen att i onödan driva dem i höjden.

Jag kan inte frita mig från det intrycket,
herr talman, att så snart vi kommer
in på detta yrkesområde, finns det en
benägenhet till underskattning av dem
som är där verksamma. Vi har sett det i
många sammanhang tidigare. Det kan
möjligen sammanhänga med den villighet,
med vilken dessa yrkesutövare fullgör
sin funktion, och den relativt låga
startpunkt man från början haft när det
gällt villkoren. Men när det, såsom både
fröken Andersson och herr Edström här
har påpekat, gäller dessa tjänster bar jag
mycket svårt att förstå att man skall behöva
företa en prutning i detta avseende,
när andra kvinnliga yrkesutövare
med motsvarande kompetens och kvalifikationer
ju utan någon diskussion
placeras i en annan, högre lönegrad,
nämligen den, som man också följdriktigt
i de instanser, som haft att handlägga
frågan, har ansett att de borde placeras
i. Bland de senast prövade områdena
är ju seminariet för huslig utbildning
i Umeå. I statens skolköksseminarium
har man, som fröken Andersson
här påpekade, placerat vederbörande
rektor i lönegrad A 26.

Jag skall inte argumentera vidare för
att inte göra debatten onödigt lång.
Skillnaden i totalkostnad mellan utskottets
och reservanternas förslag är, såvitt
jag kan finna, endast 35 000 kronor. Den
verksamhet det här gäller — att utbilda
bl. a. instruktörer — är i och för sig så
värdefull och väsentlig, att den besparing
man gör genom nedprutningarna
enligt min mening inte motiverar den
njugga inställning man här intagit.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) :

Herr talman! Som kammarens ledamöter
väl har sett i det utlåtande som vi

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
behandlar, har endast tre utskottsledamöter
reserverat sig för bifall till den
av herr Åman m. fl. väckta motionen.
Detta tyder på att utskottet ansett att det
förslag, som presenterats av departementschefen,
är godtagbart. Ingen har
heller haft något att erinra mot att staten
skall överta denna utbildning av
sjuksköterskor i Stockholm och Göteborg,
utan alla är överens. Det är endast
på vissa mindre detaljpunkter som meningarna
har gått isär, där alltså motionärerna
haft en annan mening och de
tre reservanterna i andra kammaren
stannat för att yrka bifall till motionärernas
förslag. Det gäller ju framför allt
lönefrågan. Särskilt fröken Andersson
tycks vilja betona att man inte skall sänka
standarden när staten övertar någonting.
Men det är ju heller inte meningen
att någon sänkning skall ske.

Rektorn är för närvarande, när denna
sjuksköterskeskola drivs av Svensk sjuksköterskeförening,
placerad i lönegrad
21. I utlåtandet föreslås att befattningen
skall flyttas upp till lönegrad 23. Det
gäller alltså en uppflyttning med två lönegrader,
inte någon försämring.

Vad stipendierna beträffar är det att
märka att de sköterskor som är anställda
vid landstingens sjukhus avses skola
få ha sin lön kvar när de besöker dessa
kurser och att vidare de nu utgående
kursavgifterna kommer att falla bort.
Det är ju en väsentlig förbättring för eleverna.
Kursen kostar dem ingenting, och
det kan man väl inte kalla dåligt. Det är
inte alla som har så pass fördelaktiga
villkor när de går på kurser.

Den stipendiesumma som förordas i
reservationen — 10 500 kronor — är ju
för övrigt så liten att den inte skulle ha
så värst stor effekt. Större betydelse har
det att man har kunnat få bort kursavgiften
och att kursdeltagarna får behålla
sina löner.

I utlåtandet förordas att kurserna skall
bli någon vecka kortare än vad som förut
har varit fallet. Motionärerna anser nu
att detta är att hetsa eleverna litet för
mycket. Man får emellertid tänka på att
det ligger reella ekonomiska skäl bakom
denna krympning av kurstiden. Den fö -

reslagna minskningen med en vecka -—
som man möjliggör genom att under de
veckor då kurserna pågår hålla fler föreläsningar
per dag — innebär att landstingen
slipper betala avlöning för en vecka.
Det kanske är sant som det sägs här,
att det inte gör så värst mycket för staten
om dessa kurser pågår en längre tid,
men i stället flyttas ju en del kostnader
över på landstingen, och det kan ju inte
vara så bra det heller.

Man skulle på detta sätt kunna gå igenom
punkt för punkt och överallt komma
fram till att det förslag, som departementschefen
har lagt fram och som
statsutskottet — med undantag av tre
dess ledamöter — har tillstyrkt, är godtagbart.
Det är sådant att man med gott
samvete bör kunna säga att man här har
hjälpt Svensk sjuksköterskeförening från
besväret med att driva denna skola och
att villkoren för de anställda och för eleverna
icke har försämrats, utan i stället
förbättrats.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att de meningsskiljaktigheter som
det gäller rör sig om mindre detaljer,
men även små detaljer kan ju vara betydelsefulla
när det gäller vissa principer.

Jag vet att man försvarar rektors lönegradsplacering
med att vederbörande
nu sitter i lönegrad 21 och enligt utskottets
förslag skulle komma upp i lönegrad
23, vilket innebär hela två lönegraders
höjning. Men när vi nu har en statlig
löneplan — vilket vi i femte avdelningen
gunås får veta om allt som oftast — så
måste man ändå tänka på att det är själva
tjänsten som skall placeras in, och
då skall man göra de jämförelser som
är motiverade. Därvid kan man bl. a. göra
en jämförelse med rektor för statens
skolköksseminarium, och jag kan inte få
i mitt huvud att den rektorn har en viktigare
ställning än den högsta ledaren
för den högre utbildningen av sjuksköterskor.
Det är möjligt att en och annan

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

anser att mat är viktigare än sjukvård,
men det kan ju diskuteras.

I frågan om stipendier framhåller man
att eleverna får ha sin lön kvar under
utbildningen. Såsom här har nämnts betyder
detta att kostnaden läggs över på
landstingen. Nu säger herr Birger Andersson
å ena sidan att landstingen gör
en besparing genom att man skär ned
kursernas längd från tolv till elva veckor,
men å andra sidan tar han inte hänsyn
till den besparing för landstingen
som skulle uppstå om man gav denna lilla
summa till stipendier, som krävs i motionerna
och reservationen.

Man säger nu att man har hjälpt Svensk
sjuksköterskeförening från de utgifter
som det här är fråga om. Att beteckna
det som något slags välgärning när man
övertar en arbetsuppgift från en förening,
vilken i över 40 år har burit upp
en verksamhet som egentligen borde
komma på det allmänna, och att sedan
begagna detta som bakgrund till ej
mindre en nedskärning av standarden
än även vissa andra ändringar som inte
kan anses motiverade —• jag tänker på
rektors lönegradsplacering — tycker jag
är ganska anmärkningsvärt. Att Svensk
sjuksköterskeförening inte har haft råd
med högre lönegrad tycker jag inte hör
till frågan, och i alla händelser är det
inte något argument mot det yrkande
som görs i reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson anser
sig lösa frågan om stipendierna genom
att flytta över kostnaden på landstingen.
Det kan man naturligtvis göra -—
det är alltid skönt att kunna flytta över
en kostnad på någon annan — och
landstingens centrala lönenämnd har ju
förklarat sig villig att rekommendera
landstingen att gå med på detta, men
som villkor för att sköterskorna skall få
sin lön under utbildningstiden brukar
vederbörande landsting praktiskt taget
alltid begära att vederbörande skall
förbinda sig att stå kvar i vederbörande
landstings tjänst så och så lång tid.
Det medför alt om det inom landstings 8

Första hammarens protokoll 1958. Nr 12

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
området i fråga inte finns en tjänst ledig
som passar för den utbildning,
som sköterskan fått, så är hon ställd
och kan inte söka en sådan tjänst för
vilken hon egentligen bäst passar. Det
vore därför fördelaktigt att ha några
stipendier, så att åtminstone några utbildningsplatser
är oberoende av dessa
förbindelser som sköterskorna annars
måste utfärda gentemot landstingen. Eftersom
det här är fråga om en statlig
utbildning bör staten inte övervältra
alltför mycket på landstingen. Det finns
mycket som talar för att staten här,
som alltid annars är brukligt då man
ordnar med en viss skolutbildning, också
ställer vissa stipendier till förfogande.
Landstingsförbundet brukar för sin
del alltid bidra med stipendier vid sina
skolor.

Liksom fröken Andersson vill jag
också än en gång påtala snålheten genom
den föreslagna avkortningen av
kurserna från 12 till 11 veckor. Det resulterar
i sämre utbildning och nivåsänkning.

Jag vill även än en gång opponera
mig mot den prutning som gjorts på
arvodena till tillfälliga lärare. Faktum
är ju att man här vill pruta på arvoden
som redan tidigare nedprutats. Detta
finner jag vara mycket allvarligt.
Man gör denna ytterligare nedprutning
i förhoppning om att dessa lärare skall
begära mindre betalt än vad andra lärare
i motsvarande ställning har. Man
vill liksom leva kvar i den gamla föreställningen
att eftersom sjuksköterskorna
har ett kall, skall de också utföra
sitt arbete så mycket billigare än andra
människor. Jag måste reagera emot att
man söker tillämpa dylik princip för
att pruta på detaljanslag, som i det stora
sammanhanget ändå är ganska betydelselösa.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte jag som
vill lyfta över kostnader från staten till
landstingen. Vi har ju bara framhållit,
att det ifrån landstingssidan har ut -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
tryckts en önskan att få det dithän att
dessa sköterskor skall få ha sin lön
kvar under den tid de bevistar kurserna.

Jag har vidare sagt på tal om kursernas
längd, att om man knappar in
kurstiden med ytterligare en vecka, så
slipper landstingen betala lön för en
vecka. Jag förmodar att kursdagarna
väl ändå inte är så oerhört kompakta
att man inte kan lägga in föreläsningarna
på de tio veckor som blir kvar.

Det har vidare påståtts att staten här
skulle visa en sådan småsnålhet och
njugghet i fråga om arvodena till föreläsarna.
Det är ju dock ingenting annat
som här föreslås än att man vid
dessa kurser skall tillämpa samma föreläsararvoden
som vid annan verksamhet
som staten driver av liknande slag.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
framställde saken som om det vore en
önskan från landstingens sida — han
till och med använde ordet änskan —
att få betala sköterskornas löner under
utbildningstiden. Jag kan försäkra, att
om staten betalar dem, skall landstingen
absolut inte motsätta sig detta.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man kan alltid tvista
om ord. Det är ju dock så att landstingens
centrala lönenämnd har rekommenderat
landstingen att betala dessa
löner. Det är alltså en önskan, förmodar
jag, när centrala lönenämnden
gjort en sådan rekommendation.

Sedan kan vi naturligtvis fortsätta
att tvista om ord hela dagen, men jag
tycker att det är onödigt — påsken hägrar
ju för oss alla, ledamöterna längtar
hem till ljuvliga hemmadagar.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! De föregående talarna
har ingående diskuterat de olika punkterna
i reservationen. Jag skall inte mycket
förlänga debatten, men vill bara på -

peka att det beträffande rektors lönesättning
ju varit så att hennes lön i stor
utsträckning betalats med avgifter som
har upptagits av kamraterna. Det är ju
på det sättet som Svensk sjuksköterskeförening
har fått sina medel. Mot den
bakgrunden är det kanske naturligt att
rektor kunnat stå kvar vid en lönesättning
som är väsentligt lägre än vad hon
redan tidigare borde ha haft. Att hon hittills
fått lön motsvarande A 21 kan därför
icke utgöra något motiv för att hon
nu bara skulle flyttas upp till A 23. Det
naturliga borde vara att hon kommer
i samma löneklass som andra motsvarande
tjänster, t. ex. rektor vid statens
skolköksseminarium.

Herr Birger Andersson såsom utskottets
talesman gled listigt över den punkten
att lönesättningen för studieledaren
kommer att innebära en reell lönesänkning
med en lönegrad. Hon får visserligen
statsbidrag. Det utbetalas enligt A
16, men hon uppbär för närvarande lön
enligt A 18. Nu föreslås att hon skall placeras
i A 17.

Även jag har fått den uppgift, som
herr Edström lämnade i sitt första anförande,
nämligen att skolöverstyrelsen
för akademiskt utbildade lärare skulle
betala ett föreläsararvode på 75 kronor
per timme och 125 kronor per dubbeltimme,
medan yrkesöverstyrelsen skulle
ge 60 kronor. Det innebär en annan
värdesättning än vad man vill tillämpa
i det fall vi nu diskuterar. Jag måste liksom
fröken Andersson undra, varför det
skall vara sämre beträffande den högre
sjuksköterskeutbildningen.

Slutligen vill jag, herr talman, även
säga några ord om de kurser som det här
gäller. Den kortare kursen avser utbildning
av avdelningssköterskor. Utbildningen
går i stor utsträckning ut på att
ge avdelningssköterskorna bättre möjligheter
som arbetsledare. De utbildas därför
i psykologi, arbetsledning, sjukhusadministration
och sådant. Det är nödvändigt
för att arbetet på avdelningarna
skall kunna ordnas på sådant sätt att
man kan uppnå vissa besparingar.

Det är då väsentligt att inte utbildningskvaliteten
minskas, utan att den

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

blir så hög som möjligt. I ännu högre
grad gäller det resonemanget den andra
kursen, kursen för dem som skall bli
husmödrar och personalchefer för lasarettens
ofta mycket stora personalstater.
För dem gäller det att göra upp vettiga
och ekonomiskt fördelaktiga arbetssehemata
o. s. v. Det är naturligtvis betydelsefullt
att den utbildning dessa husmödrar
får är så god som möjligt.

Slutligen är det fråga om den tredje
kursen, nämligen för lärarna vid sjuksköterskeskolan,
vare sig de skall gå som
instruktionssköterskor på själva skolorna
eller de skall tjänstgöra som kliniklärarinnor
och leda undervisningen i det
praktiska arbetet på själva sjukhusen.

Jag vill bara säga det att för oss, som
arbetar i sjukvården, är det i allra högsta
grad väsentligt att den utbildning,
som våra sköterskor får, är så god som
möjligt. Jag ber att med dessa ord få
tillstyrka reservationen.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det har under många år
varit förenat med ganska stora svårigheter
att få instruktionssköterskor till
landstingens sjuksköterskeskolor, särskilt
fullt kompetenta sådana. Detta är
ju ur ekonomisk synpunkt en relativt
liten sak, men den är ändå väsentlig. Om
sjuksköterskor skall utbildas på skolorna,
är det nämligen viktigt att den lärarpersonal,
som där är verksam, har de
högsta kvalifikationer. Jag har mig bekant
att orsaken till bristen på instruktionssköterskor
är att man inte kunnat
förmå tillräckligt många sjuksköterskor
att genomgå kursen för instruktionssköterskor.
Om man nu kunde föra upp hela
den verksamheten på en kvalitativt högre
nivå och även ge kursdeltagarna ekonomiskt
gynnsammare villkor, kan det
ju förmodas att detta kommer att bidra
till att flera vill söka sig till kurserna
för instruktionssköterskor. Det som föreslås
i reservationen tycker jag tillsammantaget
ger en bättre garanti för detta.
Ur landstingens synpunkt är det önskvärt,
att den här saken arrangeras bättre
än hittills. Då jag tror att reservanter -

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
nas förslag skulle bidra till detta, kommer
jag, herr talman, för min del att
rösta för reservationen.

Reservationen vänder sig i ett avseende
mot en sak som jag inte tycker
spelar så stor roll, nämligen Kungl.
Maj :ts förslag att förkorta kurstiden från
12 till 11 veckor. Jag tror nog att den
inskränkningen kan gå för sig. Men det
är ju ingen idé att skilja ut den punkten
ur reservationen, och jag är därför
beredd att biträda reservationen i dess
helhet.

Jag tror också att reservanternas förslag
tillgodoser landstingens intressen,
oavsett vilka kostnader som enligt reservationen
skulle flyttas över från
landstingen. Det gäller i detta fall pekuniärt
sett inte några stora saker, och
när jag ansluter mig till reservationen
gör jag det alltså inte direkt med tanke
på landstingens ekonomi. Men å andra
sidan lägger ju riksdagen på landstingen
den ena utgiften då och den andra då.
Även om just den här saken är relativt
obetydlig med hänsyn till landstingens
ekonomi, får man kanske alltså tänka
litet på den sammanlagda verkan av
alla kostnader som landstingen har att
stå för.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort

genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Mannerskantz
tycker jag inte att det finns
stor anledning att diskutera frågan om
kursernas längd. Det är en sak som
Kungl. Maj:t får avgöra efter ytterligare
överväganden.

Vad sedan beträffar farhågorna för
landstingens ekonomi är jag av alldeles
samma uppfattning som den föregående
ärade talaren. Jag vill bara helt stillsamt
erinra herr Manncrskantz om att rektorerna
vid landstingens sjuksköterskeskolor
är placerade i 17 :e lönegraden.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill gärna understryka
vad som har uttalats i propositionen,
nämligen alt svensk sjuksköter -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor
skeförening har gjort en utomordentligt
betydelsefull insats för svensk sjukvård
genom att den bedrivit ifrågavarande
verksamhet sedan år 1917. Föreningen
är värd ett erkännande för detta.

När nu staten skall överta verksamheten,
sedan svensk sjuksköterskeförening
förklarat sig inte vara beredd att
fortsätta den längre, blir det ju närmast
fråga om i vilka former arbetet i
fortsättningen skall bedrivas. Kungl.
Maj:t har ansett att den bör bedrivas i
ungefär oförändrad omfattning och att
man alltså bör börja med en viss försiktighet.
När man här talar om en
standardsänkning förstår jag emellertid
inte riktigt det talet. Vad kurstidens
längd beträffar har vi ju inte på något
sätt bundit oss för en viss tid. Medicinalstyrelsen
har visserligen föreslagit
att antalet föreläsningstimmar skall
nedbringas från för närvarande 3,8 till
2,3 per läsdag, vilket alltså innebär en
väsentlig nedskärning av antalet föreläsningar.
Men Kungl. Maj:t har förklarat
att det bör övervägas hur det skall
bli i detta avseende och att det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra den
saken. Ingenting är således spikat. Våra
planer går närmast ut på att antalet
föreläsningar skall reduceras något i
förhållande till den nuvarande ordningen,
men huruvida man skall gå ned till
vad medicinalstyrelsen föreslagit, är vi
ännu inte på det klara med.

Debatten här har ju kommit att bli
närmast en löneförhandling, höll jag på
att säga — under alla omständigheter
en diskussion om lönesättning och arvoden.
.lag ber att få understryka vad
utskottets talesman har sagt i fråga om
arvoden till tillfälliga lärare, nämligen
att beräkningen av dessa arvoden har
måst göras med hänsyn till de arvoden
som är fastställda från statens sida.
Men visar det sig att man inte kan anskaffa
lärare på dessa villkor, är det väl
möljligt att man får betala mer och att
man också har utrymme härför. Detsamma
gäller studieledarna. Beträffande
dessa har observerats att man med
hänsyn till lönesättningen i andra sammanhang
har måst gå ned en lönegrad

för dem. Härvidlag har emellertid
Kungl. Maj:t möjlighet att överväga ett
personligt lönetillägg, så att någon
minskning av deras inkomster inte skall
behöva ske.

När det sedan gäller lönegraden för
rektor — det är närmast civildepartementet
som har hand om dessa frågor
—- hade vi inte från vårt departements
sida haft någon erinran, om civildepartementet
hade följt statskontoret och
lönenämnden. Jag vill emellertid säga
att civildepartementets övervägande
också har skett mot bakgrunden av att
exempelvis rektorn vid statens sjuksköterskeskola
är placerad i lönegrad A 17.
Här går man ändå sex lönegrader över
vad rektorn vid statens sjuksköterskeskola
har. Jag skall inte göra någon bedömning
av hur detta svarar mot lönesättningen
inom andra statliga områden,
men jag vågar säga att vid jämförelse
med den lönesättning vi har på
landstingssidan för rektorerna vid
sjuksköterskeskolorna så står sig denna
lönesättning väl. Jag vill alltså säga att
några övergrepp inte här har skett. Någon
standardsänkning är det inte heller
fråga om. Och vi har fortfarande möjligheter
till de överväganden, som kan
komma att påfordras.

Herr talman, låt mig också säga till
docent Edström, som i det förra ärendet
talade om sjuksköterskebristen, att
medicinalstyrelsens beräkningar 1954
visade att vi skulle få ett nettotillskott
av sjuksköterskor på ungefär 800 per
år. Detta har också visat sig vara riktigt.
Yad som emellertid inte kunde beräknas
från medicinalstyrelsens sida
var den väsentligt ökade giftermålsfrekvensen
och avgången från yrket på
grund av andra orsaker. Vi har därför
kommit in i ett läge, som är mer besvärande
nu och som gör att medicinalstyrelsen
företar nya beräkningar, vilka
kan leda fram till att antalet sjuksköterskeskolor
behöver ökas.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att man försvarar den här föreslagna

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

lönesättningen med att lönerna i allmänhet
är så låga på delta område. Man
anser att lönesättningen står sig väl i
jämförelse med den som förekommer på
andra håll inom sjukvården. Detta, herr
talman, är ju precis vad jag framhållit
i mitt första anförande. Man klassificerar
instruktions- och kursverksamheten
på detta område på ett annat sätt än på
andra områden. Det är endast att beklaga
att det är ännu sämre på den
kommunala sektorn än på den statliga.
Jag anser emellertid att detta inte är något
försvar för att man i ogynnsam
riktning särställer dem, som är verksamma
på det statliga området, i jämförelse
med övriga befattningshavare
med samma meriter och med liknande
tjänster. Jag tror att det blir ohållbart
i längden att hela tiden hänvisa till att
det varit så dåligt på detta område, att
det har sackat efter och att man därför
inte kan ta det steg som behövs för att
få tjänsterna inom sjukvården i paritet
med motsvarande tjänster inom andra
områden.

Jag finner mig emellertid ha anledning
ait tolka både utskottets talesmans
och statsrådets uttalanden så, att det
här inte är några definitiva lösningar,
utan att man kan tänka sig att någonting
kan ske framdeles. Om det nämligen
är på det sättet att motiven till skiljaktigheterna
ligger i en sämre utgångspunkt,
bör också — med hänsyn till de
jämförelser som vi inte kommer ifrån
— en rättelse kunna ske i framtiden.
Jag tolkar både utskottets talesmans och
statsrådets uttalanden på det sättet alt
de inte är främmande för den tankegången,
men att det förefaller dem
omöjligt att ta detta steg just nu med
tanke på de jämförelser man har inom
sjukvården och som jag egentligen anser
vara sådana att de inte borde åberopas.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr Åman att lönesättningen för de
tjänster, som jag här jämfört med, grundar
sig på förhandlingsöverenskommelser.

Ang. högre utbildning av sjuksköterskor

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för den positiva syn som han har på
dessa frågor och vill också säga att
hans inställning till vår svenska sjukvård
inger mig en känsla av trygghet.
Jag skulle emellertid också vilja säga
att jag inte finner någon direkt anledning
att jämföra lönesättningen för rektorn
i denna skola för den högre utbildningen
med den som rektorn i statens
sjuksköterskeskola har. Det gäller dock
väsentligt olika saker. Det är väsentligt
olika underlag som behövs för dessa
befattningshavare. Det är ju så att
den som är lärare eller rektor i den
högre utbildningsanstalten skall undervisa
och utbilda dem som skall bli lärare
och rektor i den lägre.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Statsrådet missuppfattade
mig, även om det var mitt eget fel.

Vi har över huvud taget inte haft några
förhandlingar om inplaceringen av
dessa tjänster, och vi har inte fått diskutera
frågan om var denna rektor skall
sättas in och med vilka befattningshavare
hon skall jämföras. Om vi hade fått
göra det och därvid kommit fram till
en placering i A 23, skulle jag självfallet
inte ha sagt någonting. Men här är det
ett faktum, att man kräver samma meriter
av vederbörande som av de åberopade
rektorerna på skolkökssidan och
hushållssidan. Det är också fråga om
likartade skolformer. Och jag har över
huvud taget inte hört något enda motiv,
varför man frångått den noggrant
prövande lönenämndens ställningstagande
i detta fall. Lönenämnden vakar ju
ändå med argusögon över sådana här
frågor ocii går inte med på någonting i
onödan.

Statsrådet har inte motsagt mina förhoppningar,
att det kan vara möjligt att
vinna en rättelse — om nu inte reservationen
på denna punkt skulle bifallas,
vilket jag hoppas — men jag tror att
det i längden inte är möjligt att argumentera
så som utskottets talesman gjorde,
nämligen att eftersom man i den fri -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Om vidgade avskrivningsmöjligheter å byggnader i rörelse

villigt bedrivna verksamheten har betalat
vederbörande så och så, kan vi
inte lyfta tjänsten till den nivå vi har
för motsvarande befattningshavare på
den statliga sektorn. Om denna synpunkt
har varit vägledande för utskottsmajoriteten,
då hyser jag gott hopp
om att man inom en nära framtid skall
kunna rätta till denna lönegradsplacering.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att med
anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande punkterna I
och II av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan samt särskilt
angående punkten III.

Därefter gjorde herr andre vice talmannen
enligt de i fråga om punkterna
I och II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda punkter hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 66 punkterna
I och II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Om vidgade avskrivningsmöjligheter å
byggnader i rörelse

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 16, i anledning av väckta
motioner angående viss reformering av
avskrivningsreglerna i fråga om byggnad,
som ingår i rörelse.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:255, av herr Ohlon m. fl.,
och 11:323, av herr Ohlin in. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning i syfte att anpassa beskattningsreglerna
vad gällde värdeminskningsavdrag
för byggnad, som ingick i
rörelse, så att större värdeminskningsavdrag
kunde göras under en byggnads
första år.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna 1:
255, av herr Ohlon in. fl., och II: 323,
av herr Ohlin in. fl., angående viss reformering
av avskrivningsreglerna i fråga
om byggnad, som ingår i rörelse,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Spetz, Gustaf Elofsson,
Yngve Nilsson, Kronstrand, Gustafson i
Göteborg, Magnusson i Borås, Christenson
i Malmö och Rydén, vilka under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:255 och 11:323 ansett,
alt utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till nämnda motioner
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning i syfte att
anpassa beskattningsreglerna vad gällde
värdeminskningsavdrag för byggnad,
som inginge i rörelse, så att större vär -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Om vidgade avskrivningsmöjligheter å byggnader i rörelse

deminskningsavdrag kunde göras under
en byggnads första år.

Herr SPETZ (fn):

Herr talman! Vid detta utskottsbetänkande
har åtta reservanter anmält en
önskan om utredning rörande anpassning
av de svenska avskrivningsreglerna
för byggnad, som ingår i rörelse,
till vad som gäller i våra grannländer
Norge och Danmark. Hos oss gäller den
regeln, att byggnader får avskrivas med
ett för varje år lika stort procentuellt
belopp, beräknat efter byggnadens ekonomiska
livstid, medan i våra grannländer
avskrivningen är anpassad så, att
ett större belopp får avskrivas under de
första åren av byggnadens livstid.

Den snabba utvecklingen av metoder
och material i industriens tjänst gör det
alldeles uppenbart svårt att beräkna den
ekonomiska livstiden av en byggnad, som
ingår i rörelse. Vederbörande taxeringsnämnd
uppskattar den kanske till 30
eller 40 år, medan den i själva verket
kanske redan efter ett knappt tiotal år
är omodern och måste göras om. Lika
uppenbart är, att det i ett sådant fall
måste vara ett avsevärt handikapp för
vederbörande rörelse att icke större delen
av byggnadens värde då är avskriven.

Lika uppenbart är att en ändring av
reglerna i den riktning, som antydes i
den motion vi yrkat bifall till, skulle
vara av betydelse i synnerhet för nystartade
företag eller mindre företag, som
genomför utvidgningar och dylikt. Kammaren
har ju alldeles nyss diskuterat
småföretagens bekymmer i andra avseenden,
och det är tydligt att en ändring
i den riktning, som vi har antytt,
skulle innebära eu avsevärd hjälp för
dessa mindre företag till konsolidering
under de första åren av deras verksamhet,
då de uppenbarligen har svårast
att hävda sig.

Herr talman! .lag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är alltid besvärligt
att, såsom herr Spetz här gjorde, göra

jämförelser mellan beskattningsreglerna
hos oss och beskattningsreglerna i andra
länder. Herr Spetz jämförde närmast
med Danmark och Norge och de avskrivningsregler
som där nyligen har införts
med avseende på avskrivning av byggnader.
Det är besvärligt att göra sådana
jämförelser, därför att då det gäller företagsbeskattning
är det ju inte bara
fråga om avskrivning av byggnader, utan
det är också fråga om avskrivning av
inventarier och om avskrivning och nedskrivning
när det gäller värderingen av
varulager, och det är dessutom en fråga
om skattesatserna i de olika länderna,
förutom andra ting, såsom avsättningar
till pensionsfonder och investeringsfonder.
Att på en enstaka punkt, i detta
fall avskrivning av byggnader, göra en
framstöt utan att ta hänsyn till alla de
andra aspekterna, ur vilka man måste
se företagsbeskattningen, blir därför alltför
ensidigt.

Nu hade vi ju för några år sedan en
kommitté, företagsbeskattningskommittén,
som arbetade med hela detta frågekomplex.
Den framlade ett förslag, som
behandlades och i huvudsak godtogs vid
1955 års riksdag. Det är detta förslag,
som omfattar alla dessa olika delar av
företagsbeskattningen — alltså hela
komplexet — som nu verkar.

Nu har ju motionärerna i sin framställning
betonat, att man inte kan nöja
sig med att bara jämföra på en enstaka
punkt utan att man måste göra jämförelserna
på hela fältet. Jag uppskattar
motionärerna för att de framfört denna
tankegång, som ju är riktig och som
överensstämmer med den tankegång jag
nvss givit uttryck åt. Men under sådana
omständigheter borde man, tycker
jag, dra den slutsatsen, att om ändringar
skall göras när det gäller företagsbeskattningen,
skall hela komplexet tagas
upp till förnyad prövning. Och det är
väl ändå för tidigt. Detta förslag har ju
inte ännu i alla delar kommit i verkställighet;
det gäller avgörande punkter,
i varje fall eu sådan. Vi bör väl avvakta
erfarenheterna av detta förslag,
innan vi tar upp det till en förnyad
prövning i hela dess vidd.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Om vidgade avskrivningsmöjligheter å byggnader i rörelse

Just denna detalj, som man här dragit
fram och som gäller reglerna om avskrivning
av byggnader, hade ju företagsbeskattningskommittén
i blickfältet,
och även riksdagen i sitt beslut. Vissa
ändringar vidtogs i kommunalskattelagen,
som innebar att man vid bedömningen
av det avdrag, som skulle få göras,
borde ta hänsyn till framtida rationaliseringar
och till förändringar med
hänsyn till teknikens utveckling o. s. v.
De synpunkter, som här framförts av
herr Spetz, är alltså redan intagna i anvisningarna
till § 29 i kommunalskattelagen.
Det är sådant som vi ansåg att
man skulle ta större hänsyn till än förr.
Vidare finns det ju sedan gammalt en
bestämmelse, som talar om utrangering
och nedrivning av i rörelse använd byggnad,
som skall kunna omedelbart avskrivas
då den på det sättet utrangeras eller
nedrives.

Dessa synpunkter, som knäsattes genom
1955 års lagstiftning, är nu ute och
verkar, men det är väl som med all lagstiftning,
att det tar litet tid innan de
riktigt hinner slå igenom.

Vad herr Spetz yttrade om att nya
företag skulle kunna ha särskild glädje
av den föreslagna utformningen av avskrivningsreglerna
ställer jag mig tveksam
till. Nya företag har nog till en
början så pass små vinster, att det knappast
blir några större chanser att göra
betydande avskrivningar på byggnader,
utan det blir väl närmast de stora och
väl konsoliderade företagen som kan utnyttja
vidgade avskrivningsmöjligheter
vid varje nyanläggning.

Jag vill dessutom erinra om att denna
sak inte är så obetydlig till sina statsfinansiella
konsekvenser. För några år
sedan beräknades taxeringsvärdet av
byggnader i rörelse till, vill jag minnas,
9 miljarder. Efter de höjningar i fastighetstaxeringen
som skett kan man väl
nu räkna med ungefär 10 miljarder. En
genomsnittlig höjning med en procent
skulle betyda, att man tog bort 100 miljoner
från beskattningen. Eftersom det
här närmast gäller företag och bolag,
betyder varje genomsnittlig höjning av

avskrivningsprocenten med cn enhet
ett med 50 miljoner minskat skattebelopp.
Det betyder inte att man inte
skulle göra det, om det visar sig enligt
lagens nu gällande föreskrifter vara
önskvärt att man i särskilda fall ökar
denna avskrivningsprocent, ty lag skall
gälla. Men att generellt gå in för en höjning
betyder för varje procent en
minskning av statsskatten — alltså bortsett
från kommunalskatten —- med ungefär
50 miljoner kronor.

Jag tror, herr talman, att denna sak
bör ses i sammanhang med hela den
nya företagsbeskattningen. Denna har
inte verkat mer än ett eller annat år. Det
har desslikes tillsatts en beredning, som
granskar frågan om öppen resultatutjämning.
I avvaktan på denna utredning
bör vi inte införa eller begära någonting,
som kan leda till en förtäckt
resultatutjämning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Sjödahl säga, att vi i dag har ett annat
konjunkturläge än när företagsbeskattningskommittén
avlämnade sitt
betänkande. Jag tror att det skulle vara
en god beredskapsåtgärd att nu tillsätta
en utredning, som om någon tid — hur
lång tid är ju svårt att säga — skulle
kunna lägga fram ett förslag, som gjorde
det möjligt för företagen att utvidga
sina investeringar just vid den tidpunkt,
då vi helst skulle önska dem.

Sedan skulle jag vilja göra ytterligare
en anmärkning. I sitt remissyttrande
över företagsbeskattningskommitténs
betänkande anmärkte kammarrätten, att
kommittén kanske alltför lätt hade gått
förbi frågan om avskrivning av byggnader
i rörelse och att denna fråga borde
tagas upp till förnyad prövning i
något lämpligt sammanhang. För min
del tycker jag, att det skulle passat
mycket viil med en utredning, som kommit
samtidigt med utredningen om resultatutjämning.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Ang. viss omläggning av det statliga skattesystemet

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Spetz talade om
att vi kanske står inför en tid av vikande
konjunkturer. Därom vet vi ju inte
så mycket nu. Men i en tid av vikande
konjunkturer och med minskade vinstmedel
blir det sannerligen inte stora
möjligheter att göra extra avskrivningar
av stort format för byggnader. Om det
ändå skulle finnas sådana möjligheter,
så har de öppnats tack vare företagsbeskattningsreformen
1955. Enligt den kan
man avsätta 40 procent av årsvinsten
till en investeringsfond och låta den stå
inne för att användas vid ett konjunkturomslag
eller i andra fall. Efter fem
år kan man ta ut inemot tredjedelen för
att göra avskrivningar på byggnader,
om man så vill.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1(5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att en -

ligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 32, i anledning
av väckta motioner om rätt för
vissa ideella organisationer till särskilt
avdrag vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. viss omläggning av det statliga
skattesystemet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning av väckta
motioner om utredning angående viss
omläggning av det statliga skattesystemet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 111, av herrar Bengtson
och Nils Theodor Larsson, samt 11:129,
av herr Nilsson i Tvärålund in. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående omläggning av
det statliga skattesystemet på så sätt, att
fysiska personer skulle erlägga dels skatt
på inkomst och dels skatt på utgift efter
i huvudsak de riktlinjer, som angivits
i motionerna, samt att vid utredningen
hänsyn skulle tagas till de synpunkter,
som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
111, av herrar Bengtson och Nils Theodor
Larsson, samt II: 129, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl., om utredning angående
viss omläggning av det statliga

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. viss omläggning av det statliga skattesystemet

skattesystemet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Bengtson, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till de likalydande motionerna I:
111, av herrar Bengtson och Nils Theodor
Larsson, samt 11:129, av herr Nilsson
i Tvärålund in. fl., i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning angående
omläggning av det statliga skattesystemet
på så sätt, att fysiska personer
skulle erlägga dels skatt på inkomst och
dels skatt på utgift.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Det betänkande, som bevillningsutskottet
här lägger fram, är
föranlett av ett motionspar — nr 111 i
första kammaren och 129 i andra kammaren
—• vari man begär en utredning
om möjligheterna att lägga viss del av
den statliga skatten på konsumtionen.

Motionerna har varit avsedda som ett
debattinlägg i de senare årens skattédebatter
— att vara en alternativ väg.
Men de har inte bara avsetts att vara
ett debattinlägg. Givetvis hade motionärerna
också hoppats på att utskottet
skulle tillstyrka den av motionärerna
föreslagna utredningen. Bevillningsutskottet
säger, att de tankar, på vilka den
i motionerna skisserade konsumtionsbeskattningen
bygger, är ur många synpunkter
intresseväckande. Utskottet säger
vidare, att om man genom ett dylikt
skattesystem kunde skapa ökad benägenhet
hos de enskilda till sparande och
samtidigt få till stånd en begränsning
av överflödig konsumtion utan att detta
skulle leda till väsentliga olägenheter i
andra avseenden, skulle dess införande
kunna övervägas.

Man skulle kunna vänta sig, att utskottet
efter sådana positiva uttalanden,
som onekligen röjer en viss uppskattning
av motionerna, skulle ha givit motionärerna
sitt stöd och tillstyrkt en ut -

redning. Så långt sträckte sig emellertid
inte utskottets förståelse, vilket måste
beklagas.

Syftet med motionerna har varit att
få utrett och undersökt, huruvida den
statliga inkomstskatten skulle kunna
delvis bli ersatt med en progressiv skatt
på konsumtionsutgifter. Avsikten skulle
framför allt vara att vinna den betydelsefulla
fördelen i det rådande konjunkturläget,
att sparandet främjades
och den enskilda konsumtionsökningen
liölles tillbaka. Det är alltså, herr talman,
ett mycket centralt och ytterst betydelsefullt
avsnitt på samhällsekonomiens
område som i motionerna vidröres.
Frågan om skattens höjd och om
skatternas rättvisa avvägande liksom
problemet om hur man skall uppnå ett
erforderligt sparande inom samhället
kommer i den nära framtiden att anmäla
sig hos de svenska statsmakterna
på ett sannolikt ännu mer pockande sätt
än som redan skett. Beträffande skatterna
torde alla vägar och medel därvid
sannolikt komma att få prövas. Det är
därför angeläget att få den i motionerna
föreslagna utredningen utförd så tidigt
som möjligt.

Herr talman! Jag avser med dessa
korta ord att yrka bifall till den avherr
Bengtson vid betänkandet avgivna
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När ett utskott har skrivit,
att tankarna i en motion är intresseväckande,
är detta en sådan vänlighet
gentemot motionärerna som man inte får
bygga alltför mycket på. En sak är att
konstatera, att en motion skulle innebära
någonting verkligt för framtiden att
bygga på, en annan sak är att i all vänlighet
till motionärerna säga, att motionens
tankar i varje fall är intresseväckande,
även om utskottet skulle betrakta
motionen som helt omöjlig. Det är
nog någonting i den stilen som utskottet
bär menat. Jag skall bara erinra om att
utskottet skriver, att de fördelar man
med någorlunda säkerhet kan antas nå
med en konsumtionsbeskattning inte står

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Ang. höjning av statens andel av totalisatormedel

i rimlig proportion till de därmed förknippade
olägenheterna i olika hänseenden.
Jag tycker att herr Nils Theodor
Larsson skulle ha läst upp dessa rader
ur utskottets betänkande i stället. Han
hade då förstått, att det med ett sådant
omdöme om motionerna vore otänkbart
för utskottet att komma till ett annat resultat
än alt helt rått avstyrka dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. höjning av statens andel av totalisatormedel Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår höjning av statens andel
av totalisatormedel, jämte i ämnet väckta
motioner.

På sätt framgår av det vid årets statsverksproposition
fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1958 hade chefen för
finansdepartementet nämnda dag underställt
Kungl. Maj :ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59 jämte därmed
sammanhängande frågor. Departementschefen
hade därvid anmält riksräkenskapsverkets
skrivelse den 9 december
1957 med inkomstberäkning för
nämnda budgetår.

I statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj :t bl. a. föreslagit riksdagen bemyndiga
Kungl. Maj :t att, med verkan från
och med den 1 juli 1958, meddela föreskrifter
om överföring till statsverket av
— utöver de belopp som enligt nu gällande
bestämmelser skulle till statsver -

ket överföras —• ytterligare fem procent
av insatserna vid totalisatorspel i samband
med travtävlingar.

Till bevillningsutskottets behandling
hade hänvisats de i anledning av förevarande
förslag i statsverkspropositionen
väckta likalydande motionerna I: 252, av
herr Mannerskant:, och II: 321, av herr
Cassel, vari hemställts, att riksdagen
måtte i enlighet med kungl. lantbruksstyrelsens
förslag besluta, att staten tillkommande
andel av insatserna vid totalisatorspel
i samband med såväl travsom
galopptävlingar i intet fall skulle
överstiga 20 procent.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående totalisatormedlen,
bemyndiga Kungl. Maj:t att,
med verkan från och med den 1 juli
1958, meddela föreskrifter om överföring
till statsverket av — utöver de belopp
som enligt nu gällande bestämmelser
skulle till statsverket överföras — ytterligare
fem procent av insatserna vid totalisatorspel
i samband med travtävlingar,
samt

2) att de likalydande motionerna I:
252, av herr Mannerskantz, och II: 321,
av herr Cassel, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Detta ärende handlar
om följande.

Finansministern har i statsverkspropositionens
bilaga 1 rörande inkomster
på driftbudgeten sett sig omkring efter
hur han skulle kunna öka statens inkomster,
och så har han fått hjälp av
statens sakrevision, som har föreslagit
att man skulle höja den procentsats med
vilken statens andel av insatserna vid
totalisatorspel skall utgå. Det har närmast
kommit att röra sig om travtävlingar.
Nu är denna procentsats 20 för
alla travtävlingar, och för galopptävlingar,
utom när det gäller kombinationsspel,
iir den lika hög. Vid kombinationsspcl
i galopptävlingar är procent -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. höjning av statens andel av totalisatormedel

satsen sedan tio år tillbaka 30. Nu föreslår
finansministern att procentsatsen för
travtävlingar skall höjas från 20 till 25
procent. Riksräkenskapsverket har beräknat
att man med nuvarande procentsatser
oförändrade skall kunna få in 27
miljoner kronor. Finansministern tror
att om han höjer procentsatsen från 20
till 25 för travtävlingar skall han kunna
få in ett större nettobelopp från totalisatorspelet.
Han räknar med att få in 35
miljoner kronor.

Jag har i en motion som jag har avgivit
tillåtit mig att betvivla att denna
spekulation i inkomster kommer åt?
lyckas. Jag tror alltså inte att de svenska
totospelarna kommer att förhålla sig neutrala
och fortsätta att spela i samma omfattning
om deras andel kommer att
minkskas. Gör de inte det så spricker
det, och det kan spricka rätt allvarligt,
liksom det gjorde 1948 när man
höjde procentsatsen från 20 till 30. Det
blev en ögonblicklig reaktion, och totalisatorspelet
sjönk så att staten blev av
med massor av pengar. Riksdagen var
snabb nog att redan nästa år återställa
läget. Sedan har staten fått in en ständigt
ökad mängd miljoner varje år på
totalisatorspelet.

Man skulle ju kunna säga, att blir
höjningen bara 5 procent så blir kanske
inte reaktionen så stark som när man
höjde med 10 procent för en del år sedan.
Emellertid behöver man inte vara
tveksam om hur det kommer att utfalla.
Det finns nämligen mycken erfarenhet
att bygga på. Varför skall vi behöva
vara försökskaniner för allting? Vi har
ju dessutom redan varit det en gång,
med mycket negativt resultat. Alla civiliserade
länder bär ju hästtävlingar, och
man behöver väl då bara se efter hur
det är på andra håll. I Förenta staterna
är totalisatorskatten 10 procent. I Frankär
den hög, 17 procent. Italien har 2 å
3 procent, det är litet olika. I Tyskland
är skatten 16 2/3 procent, men där gäller
att de 16 procenten går oavkortade
till hästsporten, och staten får för finansiering
av andra ändamål endast 2/3
procent. I England och Förenta staterna
har man sällan vågat gå upp högre än

till 15 procent. I inget land utom Danmark
förekommer det att man går över
20 procent. I Danmark har man praktiskt
sett tagit död på hela hästsporten.
Den för där ett tynande liv, och statskassan
får inte in på långt när vad den
skulle ha fått om man hade hållit sig
inom rimliga gränser.

Nu fruktar jag, herr talman, att vi
kommer att råka ut för samma sak här.
Man kan ju se hur den höga procentsatsen
på kombinationsspelet faktiskt
verkar. Inkomsterna av galoppsporten,
där kombinationsspelet är den dominerande
spelformen, står praktiskt taget
och stampar på samma fläck. Omsättningen
och statens inkomster går inte
upp. År 1947 var omsättningen vid galopptävlingarna
11 miljoner kronor. Då
införde man den höga procentsatsen och
omsättningen sjönk till nära 9,4 miljoner
kronor nästa år. 1949 var den 9,5 miljoner,
och så småningom har den stigit
så att den de tre sista åren varit något
över 13 miljoner kronor. Omsättningen
1956 var emellertid en halv miljon lägre
än 1955. Det är alldeles uppenbart att
staten har gått miste om pengar på
galoppsporten under många år. Om procentsatsen
på kombinationsspelet hade
satts ned hade staten fått in mer pengar.
Då hade också denna sportgren kunnat
frodas på samma sätt som travsporten.
För travet bär det ju varit en helt annan
utveckling, därför att procentsatsen
där inte varit så hög som 30. Där
är ökningarna betydande.

I själva verket har inkomsterna från
galoppsporten minskat, om man räknar
i fast penningvärde. Finansministern har
alltså gjort sig skyldig till att beröva
staten inkomster alldeles i onödan genom
att han inte i tid har sänkt procentsatsen
för kombinationsspel på galopptävlingar.
Samtidigt har man emellertid
gjort sporten en betydande skada.
Galopporganisationerna dras med rätt
stora ekonomiska svårigheter. De har
mycket svårt att finansiera de anordningar
som behövs för att få en hög
besöksfrekvens vid tävlingarna. Om vi
inte anser att det är någonting omoraliskt
att se på galopptävlingar och

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Ang. höjning av statens andel av totalisatormedel

travtävlingar och samtidigt spela, har
man gjort sporten skada. Men jag tror
inte att det är moraliska hänsyn som
är finansministerns huvudskäl för den
nu föreslagna beskattningen, utan det är
väl den krassa materialismen: man vill
ha så mycket pengar som möjligt. Då är
det emellertid klokt att se till att människorna
får ordentliga skådespel och att
det utdelas ordentliga priser, så att det
blir stor omsättning.

Om man höjer skatten till en för hög
nivå, som inte är accepterad av spelarna
någonstans i världen, blir det lägre
odds och lägre vinster för dem som
spelar. Då blir det mindre omsättning,
och därav följer lägre priser till dem
som håller hästar. Då minskas möjligheterna
för hästägare och uppfödare
att få sina utlägg täckta. Det är redan nu
ganska få, för vilka det går ihop att
hålla hästar på banorna. När uppfödningen
av hästar inte längre lönar sig,
sjunker hästarnas kvalitet och kvantitet.
Då minskas allmänhetens intresse att
spela och därmed statens inkomster. Det
är en logisk följd som vi har sett exempel
på — och jag befarar att resultatet
kommer att upprepas.

Då har man samtidigt gjort den skadan,
att man har förstört en sport, som
väl kan sägas vara vacker och trevlig.
Något roligt skall väl människorna kunna
få, när de är beredda att betala skatt
för det inom rimliga gränser.

Jag är tämligen förvissad om att riksdagen
står i begrepp att begå ett misstag
här, och jag vill allvarligt vädja till
er att inte göra detta misstag. De som
föreslagit höjningen är ju sådana som
inte begriper sig på den här saken. Det
gör förmodligen varken finansministern
eller statens sakrevision. Men statskontoret,
som tydligen i alla fall sett sig
omkring, uttalar att man måste vara
försiktig när det gäller att höja. Yttrandet
går ju närmast ut på att man inte
borde höja, eftersom man inte vet någonting.
De som känner till denna sak varnar
för höjningen och menar att staten
gör en förlust och att sporten skadas.

Herr talman! Jag förstår att det kanske
är svårt att övertyga kammaren om det -

ta, i all synnerhet som det är så många
av kammarens ledamöter som kommer
inrusande om man begär votering. De
har ju inte hört de kraftiga argument
som här framförts — det vore kanske
annars större utsikter att vinna gehör.
Men jag kan inte underlåta att erinra
om att jag i början av riksdagen föreslog
en uppgörelse med finansministern.
Om man får in de pengar som finansministern
tror att man skall få är jag beredd
att på något sätt honorera detta.
Därvid hade jag möjligen tänkt att om
det skulle gå den motsatta vägen, skulle
i stället jag kunna få någonting av honom.

Det kan ju tyckas att man står och
skämtar om detta. Men för alla dem som
berörs av dessa saker — det är dock
nästan en industri — är det inte en småsak.
Om man inte höjer skattesatserna,
kommer staten att få in mer än de 27
miljoner kronor riksräkenskapsverket
beräknat. Särskilt blir detta fallet, om
man sänker kombinationsspelets procentsats
från 30 till 20. Därtill kommer
att man genom att avstå från höjda procensatser
kan gynna utvecklingen av
sporten. Jag tror därför att det vore alldeles
felaktigt att godkänna vad utskottet
här föreslagit.

Jag skall inte nu bemöta de särskilda
synpunkter som utskottet framhållit. Jag
vill först höra vad utskottets ärade ordförande
kommer att säga. Sedan är det
möjligt att jag återkommer.

För ögonblicket, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till min motion. Klämmen
i motionen lyder, »att riksdagen
måtte i enlighet med kungl. lantbruksstyrelsens
förslag besluta att staten tillkommande
andel av insatserna vid totalisatorspel
i samband med såväl travsom
galopptävlingar i intet fall skall
överstiga 20 procent».

Häri instämde herr Domö (h).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Förra gången denna
skatt höjdes — det var för ett tiotal år
sedan — var det med 10 procent, och

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. höjning av statens andel av totalisatormedel

nu är det fråga om 5 procent. Sedan den
tiden liar totalisatorintresset av allt att
döma ökat i våldsam grad. År 1947, före
den då inträffade höjningen, var omsättningen
inte fullt 60 miljoner kronor,
1956 var den över 173 miljoner kronor
och under det sista året har det skett en
ökning av omsättningen med ytterligare
20 miljoner. Den är nu uppe i nästan
200 miljoner kronor.

Med hänsyn till denna utomordentliga
stegring av intresset har finansministern
— och sakrevisionen dessförinnan
— samt nu utskottet räknat med att
man skulle kunna få en ökning av skatteinkomsten
på ca 8 miljoner kronor genom
denna höjning från 20 procent till
25 procent. Här har man då tydligen inräknat
en viss minskning av omsättningen,
som skulle kunna ske, men trots
denna minskning av omsatta medel skulle
inkomstökningen kunna bli sfi stor
som 8 miljoner kronor.

När det gäller spel vet man naturligtvis
inte riktigt hur folk reagerar. Men
även om totalisatorprocenten till staten,
som lierr Mannerskantz menade, här i
landet i allmänhet varit högre än i andra
länder, så har denna våldsamma ökning
av omsättningen trots allt skett;
det har blivit en tredubbling på kortare
tid än tio år. Jag är därför av den uppfattningen,
att som det nu ligger till kommer
man att vinna dessa 8 miljoner.

Jag vill erkänna att jag själv aldrig
satsat på någon totalisator, så jag är fullständigt
okunnig. Men ur djupet av denna
min spelarkyskhet ber jag ändå få
yrka bifall till detta förslag! Jag tror att
totalisatorintresset och intresset för
travsporten är så stort, att man kan ta
vissa risker för att vinna de 8 miljonerna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag måste tyvärr konstatera,
att det inte är alldeles riktigt
som utskottets ordförande säger, när
han talar om att omsättningen ökat till
200 miljoner kronor. Det gäller travtävlingarna.
I fråga om galoppsporten

har det däremot skett en minskning,
och det beror på att det varit för hög
skatt.

Att vinna något genom att stanna någonstans
mellan 20 och 30 procent, i
detta fall 25 procent, är kanske något
som man vågar chansa på. Men varför
skall man göra det när det, som utskottets
ordförande så vältaligt och
med dundrande röst sade, ändå har
skett en så stor ökning av omsättningen
varje år? Då kommer ju ändå pengarna
in till staten, och det hela går så bra
som det kan begäras. Om man höjer
skatten och därmed får en minskad omsättning,
så har man ställt till oreda. Då
går inte omsättningskurvan uppåt och
det är mycket tvivelaktigt om det blir
något netto på denna skatt. Vad skall
det tjäna till, om man samtidigt ser
efter hur det gått i andra länder, att
göra en hasard med så liten vinstchans
som detta förslag innebär? Det är direkt
opraktiskt att göra det.

Till sist skulle jag vilja uppmana bevillningsutskottets
ordförande att nu
börja spendera litet pengar på totalisatorspel,
så att inte omsättningen sjunker
för mycket!

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Även om det inte skulle
bli någon fortsatt ökning av totalisatoromsättningen
måste staten som sådan
vinna genom en ökning av skatten från
20 till 25 procent. Och om det skulle bli
någon nedgång i omsättningen, så skulle
den behöva bli mycket avsevärd om
det ändå inte skulle bli någon ökning
av statens inkomster.

När min högt moraliske vän herr
Mannerskantz uppmanade mig att ivrigare
än hittills —• intresset har hittills
varit obefintligt — deltaga i totalisatorspel,
måste jag säga att jag alltid haft
ytterligt svårt att lyssna på och följa
speldjävulen. Jag har nog lättare att
följa herr Mannerskantz. Kanske jag gör
ett försök!

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast som avslutning
på debatten säga, att förra

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Ang. rättegångsbalkens bestämmelser om telefonavlyssning

gången statsmakterna höjde skatten
misslyckades det. Jag tror att det kommer
att bli samma resultat även denna
gång.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen I: 252; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den i ämnet väckta
motionen I: 252.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion om åtgärder för att i det
allmännas hand säkra uppförandet och
driften av vissa elektronhjärnecentralcr,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. rättegångsbalkens bestämmelser om
telefonavlyssning

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
angående rättegångsbalkens bestämmelser
om telefonavlyssning.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt motion, nr 355, av herr Eliasson i
Stockholm. I motionen hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida telefonavlyssning
enligt gällande bestämmelser
kunde kringgärdas med föreskrifter,
som bättre än för närvarande erbjöde
rättssäkerhetsgarantier för den enskilde.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, II: 355, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar samt herrar Franzén, Gustafsson
i Borås och Eliasson i Stockholm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 355, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
för utrönande av möjligheterna att skapa
bättre rättssäkerhetsgarantier för den
enskilde vid telefonkontroll.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Detta ärende gäller en
motion av herr Eliasson i andra kammaren
om utredning, huruvida förfarandet
vid telefonavlyssning kan omgärdas
med större rättssäkerhetsgarantier
för den enskilde.

Bestämmelserna om telefonavlyssning
går i huvudsak ut på att rätten kan
meddela åklagaren eller undersökningsledaren
tillstånd till avlyssning av samtal
till och från telefonapparat, som innehas
av för brott misstänkt person eller
kan komma att begagnas av denne.
Förutsättningarna är att vederbörande
skäligen kan misstänkas för brott, som
förskyller straffarbete i minst två år, eller
brott mot rikets yttre eller inre säkerhet,
t. ex. spioneri.

I motionen göres gällande att förfarandet
i ärenden angående tillstånd till
telefonavlyssning inte tillräckligt tillgodoser
den enskildes rättsskyddsintresse.
Rättens beslut bygger nämligen

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. rättegångsbalkens bestämmelser om telefonavlyssning

uteslutande på åklagarens uppgifter och
någon kontroll sker inte av att förutsättningarna
för att telefonavlyssning
skall få äga rum verkligen är uppfyllda.

Advokatsamfundet, som yttrat sig
över förslaget, har också i sitt remissutlåtande
understrukit att rättens prövning
utgör ett alltför bräckligt skydd
för den enskilde, beroende därpå att
rätten, i realiteten en domare, är nödsakad
alt ta ställning till frågan utan
att partsförliandling ägt rum, d. v. s.
utan att frågan blivit belyst även från
den misstänktes sida. Enligt advokatsamfundets
uppfattning är rättssäkerheten
på förevarande område inte försedd
med erforderliga garantier, och advokatsamfundet
tillstyrker motionens förslag
om utredning.

Telefonhemlighetens bevarande till
skydd för den enskilde har av våra lagstiftare
ansetts böra kringgärdas med
ett starkt rättsskydd. Processlagberedningen
uttalade också på sin tid, att
stränga regler borde uppställas för ingrepp
i telefonhemligheten. Önskvärt är
givetvis att besluten om telefonavlyssning
underkastas en så effektiv kontroll
som möjligt. Hur denna kontroll skall
anordnas är inte så lätt att säga, och vf
reservanter anser att frågan bör bli föremål
för en utredning. Man kan inte,
som i andra fall, låta den misstänkte
yttra sig över åklagarens hemställan.
Det skulle medföra att syftet med hela
åtgärden förfelades. Den kontroll som
skall äga rum måste därför på något
sätt ske genom att någon fristående person
eller myndighet inkopplas. Hur
det skall tillgå och vilken person eller
myndighet, som skall anförtros en sådan
uppgift, bör en utredning kunna ge
besked om.

Även om det inte finns någon anledning
att tro att bestämmelserna om telefonavlyssning
hittills har missbrukats,
det är jag mycket angelägen att understryka,
kan utvecklingen lätt komma att
leda därhän, att frånvaron av kontroll
gör att det blir allt lättare för åklagare
att få rättens tillstånd till telefonavlyssning.
En sådan utveckling skulle förhindras
om kontrollåtgärder infördes.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Branting
(s).

Herr AHLKVIST (s):

Jag tror inte att rättsosäkerheten på
här ifrågavarande område är så stor
som skulle kunna tyckas framgå av fru
Gärde Widemars anförande. Vi kan säkerligen
tryggt gå hem och använda våra
telefonapparater utan att behöva riskera
att någon på polisens uppdrag sitter
och avlyssnar våra samtal.

Telefonavlyssning vid förundersökning
i brottmål tillåts, som fru Gärde
Widemar mycket riktigt nämnde, endast
då det föreligger skälig misstanke
om brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, eller brott
mot rikets inre eller yttre säkerhet samt
att åtgärden finnes vara av synnerlig
vikt för utredningen. För att undersökningsledaren
inte skall missbruka detta
tvångsmedel och för att trygga den enskildes
rättssäkerhet har domstolen utsetts
till kontrollorgan. Uppteckning,
som ägt rum vid telefonavlyssning, får
endast granskas av rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren. I den mån
vad som upptecknats inte är av betydelse
för utredningen, skall det efter
granskningen omedelbart förstöras och
får alltså inte komma till utomståendes
kännedom.

Telefonavlyssning har huvudsakligen
kommit till användning då det gäller
att avslöja brott mot rikets säkerhet, och
har då visat sig vara ett av de viktigaste
hjälpmedlen som står till buds. Genom
telefonkontroll har ett flertal farliga
spionerifall kunnat avslöjas. Men å andra
sidan har också fall förekommit då
genom dylik kontroll personer som varit
misstänkta helt kunnat rentvås från
misstankar.

Som regel förfares så att polismyndigheten
först tar ställning till frågan, huruvida
de lagliga förutsättningar för en

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

sådan tvångsåtgärd föreligger. Ärendet
överlämnas därefter till åklagaren. Finner
denne de förebragta omständigheterna
bärande, inlämnas framställningen
till rätten, som meddelar beslut. Det är
alltså tre instanser, nämligen polismyndigheten,
åklagaren och rätten, som prövar
ett dylikt ärende innan det avgöres.

Nu anser emellertid motionären och
reservanterna inte denna kontroll tillräcklig.
Motionären framkastar den tanken,
att offentlig försvarare borde kunna
förordnas, vilken — utan att den
misstänkte underrättas — skulle ha att
vid förhandling inför domstolen ta
ställning till det föreliggande materialet.
Denna tanke avvisas emellertid av
de hörda remissinstanserna, bl. a. med
den motiveringen att då försvararen inte
kan ta kontakt med den misstänkte,
har han inte heller större möjligheter
än domstolen att ta ställning till frågan
om skälig misstanke föreligger.

Det är alltså en ganska svag motivering
som motionären här har för sitt
yrkande om en utredning.

För att styrka behovet av ytterligare
kontroll på detta område framhåller reservanterna
bl. a. att här ifrågavarande
åtgärd kan förorsaka den misstänkte
ekonomisk skada. Jag har för min del
svårt att förstå att denna åtgärd kan
förorsaka ekonomisk skada, då vad som
avlyssnats inte får komma till utomståendes
kännedom. Vore polismyndigheten,
åklagaren och rätten lika vårdslösa
med sina påståenden och krav på
utredning som motionären och reservanterna,
skulle nog även jag varit orolig.
Dessbättre är emellertid så inte
fallet. Ingen, inte ens motionären, har
velat göra gällande att missbruk av
handhavandet av telefonavlyssning förekommit.
Då ingen kunnat nämna något
fall, där missbruk förekommit, och ingen
kunnat anvisa någon framkomlig väg
för ytterligare kontroll vid telefonavlyssning,
har utskottet icke funnit skäl
föreligga att i anledning av förevarande
motion hemställa om utredning.

.lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

4 Värsta hammarens protokoll 1958. Nr 12

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av motioner om utredning angående
Grubbe och Västerhiske byamäns rätt
till fyllnadsskog, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Under punkten 9 av sjätte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade Kungl.
Maj :t, före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader,
lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen m. m.

Därvid hade förordats, bland annat,
att anslagen till statliga ordinarie väginvesteringar
skulle uppföras med sammanlagt
238 miljoner kronor, att anslaget
till vissa vägbyggnadsarbeten skulle
upptagas till 4 miljoner kronor för att
bekosta oförutsedda vägarbeten, som
kunde komma att aktualiseras i samband
med järnvägsnedläggelser o. d.,
samt att den statliga vägunderhållsverksamheten
skulle givas en från 300 till
320 miljoner kronor ökad omslutning.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

I fråga om bidragsanslagen till den
kommunala väghållningen hade anslaget
till Bidrag till byggande av vägar och gator
med hänsyn till den stora medelsbehållning,
som uppstått på grund av byggnadstillståndskvoteringen
på förevarande
område, synts kunna uppföras med blott
formellt belopp eller 100 kronor. För
bidrag till underhåll av vägar och gator
hade föreslagits oförändrat anslag eller
52 miljoner kronor.

Vad beträffade bidragsanslagen till enskild
väghållning hade förordats en ökning
av medelsanvisningen med 2 miljoner
kronor för bidrag till underhåll av
enskilda vägar. Totalt hade föreslagits
för enskild väghållning 34,5 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade Kungl. Maj:t
lämnat en redogörelse för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
i skrivelse den 31
augusti 1957 framlagda förslag till anslagsäskande
för nästa budgetår i vad
avsåge vägunderhåll och vägbyggnader
ni. m.

På förslag av Kungl. Maj:t hade 1954
års riksdag anvisat medel för inrättande
av ett särskilt utredningsorgan för planeringsfrågor
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sedan Kungl. Maj:t genom
beslut den 4 juni 1954 anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa en
översiktlig planläggning av vägnätets utformning
m. m. samt bemyndigat styrelsen
att för ändamålet inrätta ett särskilt
utredningsorgan av i huvudsak den utformning,
som förutsattes i 1954 års
statsverksproposition och i statsutskottets
utlåtande häröver, hade styrelsen sedermera
inrättat ett sådant organ samt
för ledning av detsamma utsett en delegation,
vilken antagit benämningen delegationen
för översiktlig vägplanering.

Sedan delegationen slutfört sitt arbete,
hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med skrivelse den 14 november 1957
framlagt resultatet av detsamma i form
av förslag till »Vägplan för Sverige», att
läggas till grund för den framtida vägpolitiken.
Detta förslag innefattade en
översiktlig och principiell plan för upp -

rustning under en 20-års period fram till
år 1975 av landets allmänna vägnät, ägnad
att tillgodose den nuvarande vägtrafiken
och den ökade trafik, som var att
förutse. Planen var avsedd att omsättas
i ett handlingsprogram genom utarbetandet
och genomförandet av flerårsplaner
m. m. och att successivt revideras alltefter
den tekniska och ekonomiska utvecklingen.
Det skulle åligga väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
att ombesörja vägplanens
vidmakthållande.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eliasson m. fl. (1:222) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:273), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att 1959 års riksdag
måtte föreläggas en översiktlig plan för
vägbyggandet, att ramen för 1959 års
statliga väginvesteringar skulle fastställas
till 343 miljoner kronor samt beakta vad
i motionen i övrigt anförts;

dels en inom andra kammaren av herrar
von Seth och Carlsson i Stockholm
väckt motion (II: 311), i vilken hemställts,
att riksdagen måtte besluta att förorda
en ram av 360 miljoner kronor för
1959 års investeringar på landsbygdens
vägar;

dels två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling (I: 12) och
den andra inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. (II: 11), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till Byggande
av vägar och broar för budgetåret
1958/59 anvisa följande reservationsanslag
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till Byggande av riksvägar
101 miljoner kronor, Byggande av
länsvägar 151 miljoner kronor, Byggande
av ödebygdsvägar 9 miljoner kronor och
Byggande av storbroar 10 miljoner kronor; dels

ock två likalydandc motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Ohlon in. fl. (1:310) och den

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 386), vari hemställts, att
riksdagen måtte till Byggande av länsvägar
och till Vissa vägbyggnadsarbeten
anvisa reservationsanslag av 127 respektive
10 miljoner kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av departementschefens
uttalande under förevarande
punkt och motionerna 1: 222
och II: 273 samt med avslag å motionen
11:311 i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i punkten anfört.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ivar Johansson, Pälsson,
Ragnar Bergh, Jacobsson, Rubbestad,
Widén, Nilsson i Göingegården och Löfroth,
vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt alt utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av departementschefens uttalande
under förevarande punkt och motionen
11:311 samt med bifall till motionerna
1:222 och 11:273, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Näsström, Birger Andersson,
Bergman, Holmquist och Gustafsson
i Stockholm, vilka ansett att utskottets
yttrande i viss del bort hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Låt mig till en början ge
uttryck för min tillfredsställelse över
den anda av förståelse och välvilja, som
karakteriserar statsutskottets behandling
av årets sjätte huvudtitel. Denna min karakteristik
av utskottets inställning till
de olika anslagsposterna innebär självfallet,
att jag anser mig ha anledning
att i huvudsak vara nöjd med det utskottsutlåtande
som föreligger. .lag vill
emellertid begagna detta tillfälle att
kommentera ett par punkter och även
säga några ord i anledning av en skrivning,
som förekommer i utskottsutlåtandet
på den här punkten.

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Sjätte huvudtiteln domineras anslagsmässigt
av de stora väganslagen. Anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
uppgår enligt förslagen i den nu föreliggande
huvudtiteln till drygt 633 miljoner
kronor. Hela huvudtiteln slutar anslagsmässigt
på cirka 885 miljoner kronor.
Det kunde kanske i och för sig finnas
anledning för mig att här närmare
beröra åtskilliga av de förslag som har
framlagts i huvudtiteln, men jag skall
inte göra det utan begränsa mig till att
kommentera vägunderhållsanslaget och
anslaget till väginvesteringarna.

Vad först beträffar vägunderhållsanslaget
ställde regeringen genom beslut i
juni månad förra året ett belopp av 300
miljoner kronor till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande för det nu löpande
budgetåret. I årets statsverksproposition,
som alltså just nu behandlas,
har jag för nästa budgetår räknat med
en ram för vägunderhållet på 320 miljoner
kronor. Den ramen skulle enligt
mitt förslag i statsverkspropositionen
täckas dels av en från innevarande till
nästa budgetår överförd reservation på
15 miljoner kronor och dels av ett anslag
för budgetåret 1958/59 på 305 miljoner
kronor. Denna reservation på 15
miljoner kronor och det nya anslaget
på 305 miljoner gör sammanlagt 320 miljoner
kronor.

Det är emellertid att märka att i januari
i år, då statsverkspropositionen
lades fram för riksdagen, var denna reservation
inte 15 miljoner kronor, utan
20 miljoner kronor. Skillnadsbeloppet
mellan dessa båda summor eller 5 miljoner
kronor skulle, enligt vad jag hade
tänkt mig, tills vidare under innevarande
budgetår stå disponibelt som ett
slags beredskapsreserv.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
emellertid i en särskild framställning
till regeringen anmält, att verket utöver
de 300 miljoner kronor, som anvisades
i juni i fjol, behöver ytterligare medel
därest omfattande permittering av vägarbetare
skall kunna undvikas. Med
anledning av denna framställning från
viig- och vattenbyggnadsstyrelsen anvisade
också regeringen på mitt förslag

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
vid förra fredagens konselj ett tilläggsbelopp
på 10 miljoner kronor till vägunderhållet
för nu löpande budgetår.
Genom detta beslut från regeringens sida
förbrukades 10 miljoner kronor av
den reservationsmedelsbehållning på 15
miljoner kronor, som tillsammans med
ett nytt anslag på 305 miljoner kronor
för nästa budgetår skulle bilda en total
vägunderhållsram på 320 miljoner kronor
för budgetåret 1958/59.

Då jag själv sålunda nödgats disponera
10 miljoner kronor av den reservation
på 15 miljoner kronor, som enligt
mitt i årets statsverksproposition framlagda
förslag skulle överföras till nästa
budgetår, och då utskottet var helt ense
med mig om att vägunderhållsramen
för nästa budgetår bör utgöra 320 miljoner
kronor, så har utskottet höjt det
reella anslaget för budgetåret 1958/59
till 320 miljoner kronor.

Den anslagstekniska redogörelse som
jag nu har lämnat är onekligen en
aning komplicerad med hänsyn till de
reservationsmedelsbehållningar som
man nödvändigtvis måste föra in i resonemanget,
och för tydlighetens skull
vill jag därför ännu en gång understryka,
att utskottet och jag är fullt ense
om att vägunderhållsramen för nästa
budgetår bör utgöra 320 miljoner kronor.
Fn följd av utskottets rekommendation
är emellertid, att beredskapsreserven
för nu löpande budgetår blir 10
miljoner kronor i stället för de 5 miljoner
kronor som jag räknade med såsom
behövliga i januari månad i år. Med
hänsyn till den utveckling som ägt rum
på arbetsmarknaden sedan i januari är
det enligt min mening bra att beredskapsreserven
ökas till dessa 10 miljoner
kronor.

Även när det gäller väginvesteringarna
för innevarande kalenderår och för
kalenderåret 1959 är utskottet och jag
helt överens om investeringsramen.
Mitt i årets statsverksproposition framlagda
och av utskottet nu tillstyrkta förslag
innebär en så kraftig höjning av
ramen från 1958 till 1959 som med
drygt 30 miljoner kronor. Med hänsyn
till den utomordentligt stora betydelse

som vägtransporterna har för vårt näringsliv
och med tanke på angelägenheten
av att öka trafiksäkerheten på våra
vägar anser jag den föreslagna betydande
höjningen av vägbvggnadsramen
vara väl motiverad. Om, såsom jag hoppas,
första kammaren i likhet med andra
kammaren bifaller mitt av utskottet
tillstyrkta förslag, betyder det att ramen
för 1959 kommer att utgöra 330
miljoner kronor.

Såsom framgår av statsverkspropositionen
framlade den inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen sedan år 1954
arbetande delegationen för översiktlig
vägplanering i mitten av november förra
året resultatet av sitt arbete i form
av ett betänkande som den hade betitlat
Vägplan för Sverige. Denna vägplan
utgör en långsiktig principplan för
upprustning av det statliga och det
statsbidragsberättigade väg- och gatunätet
under en tidsperiod som sträcker
sig ända fram till 1975. Totalkostnaden
för vägplanens realiserande har beräknats
till 21,1 miljarder kronor. I vägplanen
framlägges bland annat ett investeringsprogram
för tidsperioden
1958—1962 på sammanlagt 2,15 miljarder
kronor. Detta investeringsprogram
överensstämmer med det som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen framlagt för
samma tidsperiod i sina petita. Då delegationens
långsiktiga vägplan överlämnades
till kommunikationsdepartementet
först i mitten av november förra
året, fanns det inte någon som helst
möjlighet att ta ställning till planen i
samband med budgetarbetet inför årets
statsverksproposition. Det bör i sammanhanget
anmärkas att det utredningsmaterial,
som delegationen framlagt, är
ytterst omfattande. Den av delegationen
framlagda vägplanen har av kommunikationsdepartementet
utsänts på sedvanlig
remissbehandling.

Utskottet har i det föreliggande betänkandet
på den nu aktuella punkten
behandlat frågan om de identiska investeringsprogram
som delegationen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt för tidsperioden 1958—1962.
Utskottet har i sitt utlåtande på sid. 28

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

gjort ett uttalande som jag skulle vilja
citera. Det heter där: »Utskottet har
därför, med beaktande jämväl av vad i
övrigt anförts och utan föregripande av
senare överväganden i anledning av delegationens
förslag, funnit sig böra förorda
att planen — om också med den
förskjutning i tiden som föranledes av
utskottets ställningstagande beträffande
omslutningen av 1958 och 1959 års investeringar
— i princip fastställes som
ett program för de kommande åren.»

När jag har läst utskottets utlåtande,
som i övriga stycken är klart och tydligt
utformat, har jag blivit litet fundersam
över vad utskottet egentligen
menar när utskottet förordar att delegationens
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
plan för tidsperioden 1958—
1962 »i princip» bör fastställas som ett
program för de kommande åren. Då utskottet
litet senare tillstyrkt den av mig
föreslagna investeringsramen på 330
miljoner kronor för år 1959, har utskottet
bland annat åberopat det samhällsekonomiska
läget. Eftersom det är
i högsta grad angeläget att vi inför kommande
års behandling av frågan om
väginvesteringarna får klarhet om vad
det är utskottet förordar, när det talar
om delegationens och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
femårsplan och om
att denna skall i princip fastställas,
skulle jag vilja begagna det här tillfället
att till avdelningens vice ordförande
få ställa den frågan, om han är villig
att göra ett förtydligande av utskottets
skrivning på den här punkten.

Jag är inte ensam om att ha tolkat
den på det sättet, att den inrymmer ett
hänsynstagande till det samhällsekonomiska
liiget och att alltså avväganden
med hänsyn till samhällsekonomien
måste göras.

.lag har ställt samma fråga i andra
kammaren till avdelningens ordförande,
och denne har därvid låtit mig förstå,
att man från utskottets sida med
sin skrivning har menat att vägplanen
för kommande år endast skall fastställas
i princip. Detta innebär, ansåg ordföranden,
möjlighet för Kungl. Maj:t alt
med hänsyn främst till det samhällseko -

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
nomiska läget pröva förutsättningarna
för planens förverkligande. Avdelningens
ordförande förklarade vidare, att
utskottets skrivning avsåg att tala om
behovet och inte om möjligheterna att
förverkliga den målsättning som vägplanen
anger.

Detta skulle med andra ord betyda,
att utskottet med sin skrivning inte avser
att på något bestämt sätt binda regeringen,
utan låta samhällsekonomiska
avväganden vara utslagsgivande, och
att avsikten inte heller är att uppställa
några fixerade tal.

Jag skulle därför, herr talman, vilja
fråga avdelningens vice ordförande hur
han uppfattat utskottets skrivning och
om han är helt överens med sin ordförande
på denna punkt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Som känt är, har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen mycket
starkt motiverat, varför den anser det
nödvändigt med ökade väginvesteringar.
I vår motion ansluter vi oss i stort till
de önskemål som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har framfört. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att utskottet
i fjol uttalade, att väginvesteringarna
kontinuerligt måste ökas. Den totala
ökning som regeringen föreslagit är nog
otillräcklig, och det är bland annat därför
som utskottet funnit det nödvändigt
att höja budet med ytterligare 15 miljoner
kronor. Jag syftar närmast på vägunderhållet.

Det har som bekant redan mycket
klart visat sig, att det anslag, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen äskat för
vägunderhållet, alls inte var taget i överkant.
Om inte tillräckliga medel nu
ställs till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förfogande kvarstår som ett faktum,
bekant för alla, att 400 man ur vägarbetarkåren
blir permitterade under en
månads tid. Det finns väl inte någon i
denna kammare, som kan hävda att detta
skulle vara förenligt med en klok politik.
Om inte ytterligare medel utöver
vad som no föreslås stiills till förfogande,
måste flera hundra man permitte -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
ras just vid en tidpunkt, då de mest
behövs för vägunderhållet. Det torde
visserligen vara uppenbart, att väg- och
brobyggen är en viktig faktor när det
gäller beredskapsarbeten, men det kan
ju inte få tillgå så i fortsättningen, att
man först gör de ordinarie vägarbetarna
arbetslösa för att sedan via arbetsförmedlingarna
förvandla dem till vägoch
beredskapsarbetare. Mot den politiken
har för övrigt vägarbetarnas fackliga
organisationer kraftigt reagerat.

På den punkten finner jag att utskottets
skrivning inger starka betänkligheter.
Utskottet ansluter sig nämligen till
departementschefen då denne skriver:
»Den utveckling, som man nu kan förutse,
kännetecknas inom arbetskraftssektorn
närmast av en tendens till ökad
säsongmässig och yrkesmässig arbetslöshet
och har icke bedömts vara av den
art att den bör mötas med en vidgning
av den ordinarie statliga investeringsverksamheten
utan med intensifierade
åtgärder genom försorg av de arbetsmarknadsvårdande
myndigheterna.»

Nu hör det till saken, att när departementschefen
skrev detta i slutet på
förra året, så var det kanske litet svårare
att överblicka situationen än vid
den tidpunkt, då utskottet anslöt sig till
den uppfattning som departementschefen
har givit till känna. .lag får verkligen
den uppfattningen när jag läser detta, att
vi skall ha arbetslöshet innan man ökar
de statliga investeringarna. Vore det inte
bättre att vända på steken, att öka de
statliga investeringarna för att därmed
bidraga till att arbetslösheten förhindras?
Och här, menar jag, är det nödvändigt
att utskottet lämnar en förklaring
om vad som avses med denna skrivning.

Såvitt jag kan bedöma, råder en dominerande
mening att väganslagen kontinuerligt
måste höjas när det gäller både
vägunderhållet och tillbyggandet av
vägar och broar. Jag önskar understryka,
hur angeläget det är att regeringen
och riksdagen i större utsträckning än
hittills tar hänsyn till de bestämda önskemål
för de närmaste fem åren, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalat.
Detta är betydelsefullt med avseen -

de på nödvändigheten att rusta upp landets
vägnät och även att skapa ökade
sysselsättningsmöjligheter. Som bekant
beslöt riksdagen i fjol att öka anslaget
till vägunderhåll, och därmed blev möjligheterna
större att praktisera nya metoder
för behandling av grusvägarna.
Man kan utan vidare fastställa att de
nya metoderna — bl. a. oljebehandling
av grusvägarna — varit framgångsrika
och ekonomiskt motiverade. Uppenbart
är emellertid, att den knappa tillgången
på pengar lagt hinder i vägen för användning
i tillräckligt stor utsträckning
av dessa riktiga och framgångsrika metoder
för att förbättra våra grusvägar.

I fråga om anslaget till byggande av
riksvägar, länsvägar, ödebygdsvägar och
storbroar har vi förordat påtagliga anslagsökningar,
men beträffande detta
skall jag, herr talman, be att under punkten
11 få återkomma med yrkande.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet har här
lämnat en så utförlig exposé över vad
utlåtandet innehåller, att det inte finns
anledning för mig att gå in på en redogörelse
för det. Jag konstaterar bara
med glädje den överensstämmelse, som i
så gott som alla punkter tycks föreligga
mellan statsrådet och utskottet i dessa
angelägenheter.

Det var framför allt en fråga som
statsrådet ställde, en fråga som också
ställts i medkammaren och där föranlett
svar. Innan jag går in på den vill jag
bara åberopa vad utskottet yttrar på s.
27, vilket väl närmast är utgångspunkten
för vad utskottet kommer fram till i
slutet av första stycket på s. 28. Det heter
på s. 27, att utskottet vill »understryka
nödvändigheten av att en plan för de
fortsatta väginvesteringarna fastställes.
Förutsättningen för en ur såväl tekniska
som ekonomiska synpunkter rationellt
bedriven vägbyggnadsverksamhet torde
nämligen vara en investeringspolitik,
som ger möjligheter till en mera långsiktig
arbetsplanering utan ändringar
år från år». Både genom riksdagens

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

medverkan och med Kungl. Maj:ts försorg
har planer utarbetats i olika sammanhang,
och vi hörde att statsrådet särskilt
poängterade den stora plan som
framlagts av delegationen för översiktlig
vägplanering. Men i övrigt finns ju en
mindre plan, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utarbetat och som överensstämmer
med den av delegationen
framlagda planen för de fem första åren.

Frågan är väl närmast, om man kan
betrakta väginvesteringarna som tillräckliga
i dagens läge. Jag tror att vi litet
var kan instämma i att de är i knappaste
laget. Följaktligen erfordras anslag, som
är så pass stora att man kan göra upp
planer och lägga ut entreprenader för
att utnyttja väg- och vattens personal
och maskiner på ett rationellt och ekonomiskt
förnuftigt sätt.

Avdelningen och utskottet har bedömt
frågan ur dessa synpunkter och då slutligen
kommit fram till det ställningstagande,
som föreligger i de av herr statsrådet
föredragna satserna. Utskottet säger,
att det »utan föregripande av senare
överväganden i anledning av delegationens
förslag» —- som nu ligger
under Kungl. Maj:ts bedömande och enligt
statsrådets upplysning är ute på
remiss — »funnit sig böra förorda att
planen — om ock med den förskjutning
i tiden som föranledes av utskottets ställningstagande
beträffande omslutningen
av 1958 och 1959 års investeringar —
i princip fastställes som ett program för
de kommande åren».

Vi måste således konstatera, att behoven
är avsevärda och att det för närvarande
är besvärligt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
inte minst när
det gäller att sysselsätta sitt folk. Det är
väl under sådana omständigheter önskvärt
att vi skall öka ansträngningarna
via statsverksamheten, särskilt som vi
nu tycks gå in i en nedåtgående konjunktur,
som i huvudsak synes träffa
»let enskilda näringslivet. Det gäller särskilt
detta område, diir väl investeringarna
får anses vara mycket produktiva.

.lag vill för min del säga till statsrå<let,
att jag kanske inte har något väsentligt
att invända mot det svar, som

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
ordföranden i statsutskottets fjärde avdelning
tidigare har givit. Det är helt
naturligt att sådana situationer kan
uppstå, att även de mest angelägna anslag
måste prövas och kanske prövas
om. Men jag tycker nog att det är synnerligen
angeläget, att man vid den sådan
prövning ser till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
får den skäliga
andel av statsbudgeten, som bör tillkomma
den för dessa synnerligen betydelsefulla
investeringar.

Jag anser, herr talman, att det är en
mycket viktig sak att investeringarna
verkligen kan ökas och att de långsiktigt
kan planläggas för väg- och vattenbyggnadsverkets
del.

Jag skulle också vilja tillägga, att
detta väl knappast är någon ny sak. Utskottet
skrev ungefär detsamma i fjol,
utan att det då särskilt uppmärksammades.
Jag citerar: »Såsom redan tidigare
berörts är det vidare av största
vikt, att en mera långsiktig plan lägges
till grund för den fortsatta vägbyggnadsverksamheten.
Utskottet, som vill
erinra om att det av 1954 års riksdag
godkända programmet härför endast avser
åren 1955—1959, finner det därför
vara angeläget, att en dylik plan snarast
utarbetas och framlägges.»

I övrigt vill jag dock, herr talman,
även om jag i väsentliga punkter då det
gäller väganslaget delar den skrivning
som utskottet presterat, i egenskap av reservant
anmäla en avvikande mening
när det gäller investeringarna till vägbyggnader.

Kungl. Maj:t har ju höjt beloppet till
vägbyggnader, såsom herr statsrådet
upplyste, till 330 miljoner kronor. Det
är en tacknämlig höjning. Det tråkiga
därvidlag är bara, att denna ökning inkluderar
kostnaderna för ett tidigareläggande
av Halmsjövägen. Då man ju
knappast kan anse att Halmsjövägen är
ett sådant vägföretag, som skall ha speciell
förtursrätt framför andra företag
— upptagna i planer, som nu helt eller
delvis får göras om — vore »let motiverat
att detta bidrag hölles utanför eller
att beloppet höjdes med 13 miljoner
kronor till 313 miljoner kronor. Jag

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
anser att det finns skäl för detta, och
i det konstaterandet är vi reservanter
också överens med avdelningen och utskottet.
Men sedan sträcker sig inte
enigheten längre. Sedan kommer den
samhällsekonomiska bedömningen in i
bilden, och då hävdar jag, liksom jag
gjorde tidigare i mitt anförande, att såsom
det ekonomiska läget för närvarande
är med en konjunkturnedgång i viktiga
avseenden och kanske svårigheter
för många att få anställning, så bör
denna vägfråga hållas utanför. Jag tror
således att det är väl motiverat att göra
detta.

Med hänvisning till vad jag sagt, herr
talman, och med instämmande i övrigt
i allt väsentligt i vad utskottet anfört,
hemställer jag dock på denna punkt och
då det gäller detta anslag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har följt herr Ivar
Johanssons resonemang och jag sammanfattar
yttrandets mening på det sättet,
att han instämmer i den tolkning
som herr Malmborg gjorde, nämligen att
samhällsekonomiska avgöranden måste
träffas på detta område och att sifferserierna
icke är fixerade.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Vi, som är reservanter i
statsutskottet, kan inte göra anspråk på
att betraktas som särskilt sakkunniga i
vägfrågor — ingen av oss tillhör utskottets
fjärde avdelning. Men jag lade märke
till att inte mindre än tre av avdelningsordförandena
inom statsutskottet
står under denna reservation. Och vi
har väl allesammans erfarenheter, som
motiverar vårt ställningstagande. Vi får
inom statsutskottet ständigt konstatera
att vi, trots de sociala och ekonomiska
framsteg som gjorts i vårt samhälle under
de gångna åren, ändå befinner oss
på åtskilliga områden i den situationen,
att det med fog kan sägas att det finns
eftersatta behov, särskilt om man beaktar
de beräkningar, som ansvariga verk
och myndigheter presenterar.

Det är ju statsutskottets uppgift att
föreslå riksdagen, hur man på lämpligt
sätt skall tillgodose alla de önskemål,
som anmäler sig. Det är därför som vi
får lov att konstatera, att vi varje år
måste avvisa en rad av önskemål, som
i och för sig ter sig mycket berättigade.
Jag för min del är övertygad om att
fjärde avdelningen säkerligen i förberedelserna
till utskottets behandling av
denna fråga mycket grundligt penetrerat
anslagen till våra vägar. Jag delar helt
den uppfattning — och det gäller alla
reservanterna — som utskottet givit uttryck
åt, nämligen att vägväsendet i
framtiden kommer att behöva mer pengar.
Det finns säkerligen också starka
skäl som talar för att vi får en mera
långsiktig plan som grund för väginvesteringarna.
Vi har således ingenting att
invända på den punkten. Men vad vi
känt olust inför är att utskottet med den
här skrivningen enligt vår mening inbjuder
riksdagen att fatta beslut om hur
exempelvis investeringarna successivt
skall ökas till 570 miljoner kronor inom
de närmsta fem åren — således en ökning
på bortåt 150 miljoner kronor.

»Det är svårt att spå — särskilt när
det gäller framtiden» — som det stod i
Grönköpings Veckoblad härförleden. Vi
kan inte avgöra, hur våra resurser kommer
att bli under de kommande åren.
Men det får inte vara på det sättet, att
vägarna under alla omständigheter skall
få prioritet i förhållande till alla andra
angelägna investeringar. Jag kan medge,
att det i en viss situation kan finnas
skäl för att ge vägarna företrädesrätt,
men det kan inte finnas någonting som
säger att detta skall vara en allmän regel.
Jag vill erinra om några ting som
kan vara exempel på vad som menas
med eftersatta behov på andra områden.
Det gick nyligen en uppgift genom pressen,
att det vid ungefär 60 procent av
våra skolor inte fanns tillgång till gymnastiksalar
— jag har inte kontrollerat
om den uppgiften är riktig, men jag har
inte sett den emotsagd. Vi vet allesammans
att det råder en skriande brist på
vårdplatser vid våra sjukhus och vårdinrättningar.
Vi vet också att om vi skall

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

kunna höja vår standard i den takt vi
önskar, så måste det ske betydande investeringar
för att utvinna ny energi för
vår produktion.

Jag behöver inte fortsätta att argumentera,
men jag tror att detta säkerligen
kan stämma till eftertanke, och det kan
inte alltid sägas, att man skall sätta vägarna
i en speciell ställning. Herr Ivar
Johansson läste här upp vad statsutskottet
i fjol anförde beträffande väginvesteringarna.
Jag skulle kunna fortsätta och
läsa ytterligare några rader av vad utskottet
sade i fjol om att man också fick
göra avvägningar i förhållande till andra
behov. Utskottet sade vidare år 1955
— och utlåtandet är skrivet så att det
skulle kunna passa också i dag — när
det gäller den löpande femårsplanen:
»Än mera olämpligt finner utskottet det
vara, om riksdagen nu genom ett beslut
i motionens syfte skulle binda statsmakterna
för att under alla förhållanden och
till alla delar genomföra det tidigare
omnämnda femårsprogrammet för vägväsendets
investeringar. Även om detta program
i princip bör följas, är det nämligen
med hänsyn till de samhällsekonomiska
konsekvenserna uppenbart, att
förutsättningarna för dess förverkligande
årligen måste omprövas.» Så sade utskottet
enhälligt år 1955.

Det är detta som gör att jag kommit
till den uppfattningen — när herr Johansson
nu har tagit till orda och givit
oss en anvisning om hur vi rätteligen
hör läsa utskottets utlåtande — att man
inte har avsett en preciserad beställning
och att det således, om riksdagen bifaller
utskottets förslag, inte är så, att man
behöver känna sig bunden för framtiden,
utan att både Kungl. Maj:t och riksdagen
skall år från år pröva vad som
anses lämpligt med hänsyn till de föreliggande
möjligheterna.

Jag tror att den tolkningen är riktig,
och herr Johansson påvisade själv, att
konjunkturbilden måste komma in i detta
sammanhang. Han menade att just
med hänsyn till den konjunkturutveckling,
som han nu befarade, vore det kanske
angeläget att man tog speciell hänsyn
till väganslagen. Jag tolkade herr

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
Johanssons uttalande på det sättet, att
riksdagens beslut således inte innebär
något ställningstagande när det gäller beloppen
för framtiden, utan att dessa
skall prövas år för år av riksdagen. Är
detta utskottets inställning, borde man
rätteligen kunna ansluta sig till den reservation,
som vi har avgivit. Men å andra
sidan, herr Johansson, kan jag säga,
att inte heller vi reservanter anlägger
några prestigesynpunkter i denna fråga,
och har man allmänt kommit fram till
den uppfattningen, att man kan tolka
utskottets skrivning på det sätt som jag
har gjort, så skall jag för min del åtminstone
i första omgången avstå från
att framställa något yrkande beträffande
reservationen.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! När man diskuterade de
motioner, som herr Johansson här omnämnde,
inom både avdelningen och utskottet,
var man av den uppfattningen
att man inte borde lägga anslaget till
Halmsjövägen vid sidan om den stora
investeringen. Det rör sig ju om ett tidigareläggande
av ett redan upptaget arbete,
nämligen en ombyggnad av riksväg
13, som ändå skulle komma om tre
å fyra år. Man kan ju möta sådana projekt
än här och än där i de större samhällena,
och man skulle väl på det sättet
komma ganska långt bort från planläggningen.
Vi var alltså överens med
departementschefen om att detta arbete
borde gå in i den ordinarie investeringssumman,
och med detta ber jag alltså
att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Vad i övrigt gäller frågan om väginvesteringarna
och vägunderhållet skall
jag inte mycket förlänga debatten. Herr
Holmqvist har ju här varit överens med
majoriteten och har heller inte ställt något
yrkande. Jag tror att vi har varit av
den uppfattningen inom avdelningen
och utskottet, att skrivningen skulle tolkas
på detta sätt. Vad man här har velat
trycka på är emellertid nödvändigheten
av den planläggning på litet längre
sikt, som erfordras för att kunna använ -

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
da de stora väginvesteringsanslagen på
ett riktigt sätt. I det avseendet skiljer
sig nog denna verksamhet från en del
andra områden, som naturligtvis är lika
viktiga när det gäller investeringsanslagen.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottet.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Under den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande på
denna punkt, återfanns ursprungligen
mitt namn, men det har av någon oförklarlig
anledning kommit bort vid
tryckningen. Icke förty ber jag, herr
talman, att få knyta några ord till reservationen
i fråga.

Även om man kan säga att denna utbyggnad
av Halmsjövägen kan betraktas
som en första etapp i en fortsatt utbyggnad
av riksväg 13, har vi ändå här att
göra med ett vägbyggnadsföretag av alldeles
speciell natur. Dels äskas, som redan
anförts, ett tidigareläggande, vilket
kommer att vålla viss förskjutning och
oreda i övriga vägbyggnadsplaner, dels
blir det på grund av den särskilda konstruktionen
ett förhållandevis dyrbart
vägbygge.

Men det är nu inte detta, som vi reservanter
i första hand har reagerat
emot, utan det är, som nyss nämndes av
fjärde avdelningens vice ordförande,
den åtgärden att Halmsjövägen läggs
inom ramen för den totala väginvesteringen.
Detta får självfallet till följd att
åtskilliga andra måhända lika nödvändiga
vägbyggnadsföretag skjuts åt sidan.
Detta gäller framför allt våra länsvägar,
vilka icke minst ur det allmänna näringslivets
synpunkter har oerhört stor
betydelse. Vi reservanter anser att det
måste vara en påtaglig orättvisa gentemot
landsbygden och dess befolkning,
inte minst mot dess näringsliv, att det
får tillgå på just detta sätt. Det är med
hänsyn härtill, som vi vill lägga de 13
miljoner, som den första utbyggnadsetappen
av Halmsjövägen kostar, utanför
den av utskottsmajoriteten föreslagna
kostnadsramen.

Med stöd härav ber jag att få förena
mig med det yrkande som alldeles nyss
framställdes av herr Johansson i Mysinge.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Debatten började med
att vi skulle klarlägga utskottsutlåtandet.
Nu fortsätter den med att klarlägga
vad jag har sagt. Jag tror nog i varje
fall vad herr Holmqvist beträffar, att
han har gett sig väl långt ut därvidlag
och drar alltför långtgående slutsatser.

När herr Holmqvist framför allt pekar
på att vägarna inte skall under alla
förhållanden få prioritet, kan man instämma.
Det måste finnas tillfällen, då
man får göra en ruckning. Vad han
nämnde om svårigheterna att få anslag
till skolor, vårdhem o. d. är naturligtvis
riktigt. Men då skall vi väl inte tappa
bort ur bilden att det här gäller speciella
anslag, som tas ut skattevägen för
en särskild uppgift. Än så länge har det
väl inte skett någon ändring i fråga om
detta!

Med dessa ord, herr talman, vill jag
bara säga att jag står fast vid mitt tidigare
uttalande och att vad jag sade i huvudsak
överensstämmer med vad ordföranden
i statsutskottets fjärde avdelning
uttalat. Jag vill dock tillägga: möjligen
med de små reservationer, som jag
för min personliga del anfört.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då vi avgav vår reservation,
ansåg vi det vara nödigt att få
klarhet i begreppen, och när en så intelligent
man som kommunikationsministern
anser sig vara tvungen att fråga
både ordföranden och vice ordföranden
i 4:e avdelningen för att få reda på
vad utskottet egentligen menat med sin
skrivning, får vi ytterligare belägg för
att vår reservation var nödvändig.

Jag kan i allt väsentligt instämma i
vad herr Holmqvist har anfört, men jag
skall be att få framföra ytterligare några
synpunkter.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

När statsutskottets olika avdelningar
skall ta ställning till de problem, som
föreläggs utskottet, är det nog flera av
avdelningarna som skulle vara tacksamma
att få lägga fram principförslag för
några år framåt. Jag skulle kunna presentera
en lång önskelista. Det är inte
bara så — såsom lierr Holmqvist nämnde
— att 60 procent av våra skolor saknar
gymnastiklokaler, utan det fattas
tusentals skollokaler för den teoretiska
undervisningen. Vidare råder det mycket
stor brist på yrkesskolelokaler, för
att bara nämna några exempel ur högen.
Men kan vi nu vara överens om att det
är lämpligt att planera för flera år, lovar
jag, herr talman, att till något kommande
år komma med en önskelista från
andra avdelningen.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag ber om förlåtelse
för att jag tar till orda så här sent på
dagen, då jag vet att det är bråttom. Men
jag har under debatten inte kunnat undgå
att få det intrycket att man är benägen
förringa vägbyggandets betydelse,
jag behöver inte orda om vägarnas betydelse,
om alla löften att bilskattemedlen
skall användas till förbättring av vägarna
och om allt som har sagts om att
man skall bygga vägar i den takt inflytande
bilskattemedel ger möjlighet till.
Allt detta är ju väl känt. Men det bör
också vara väl känt, att det inte går att
göra den utbyggnad av vårt vägsystem,
som är nödvändig och som man är överens
om, utan att detta sker planmässigt
och man har sikten klar för en del år
framåt.

Den nu aktuella femårsplanen har lagts
fram av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I sin skrivning ansluter sig utskottet
i stort sett till planen, med det undantaget
att utskottet vill börja ett trappsteg
längre ned och därför i år vill sänka
anslaget från begärda 360 till 330 miljoner
kronor. Åtminstone jag har fattat
det så, att bakom utskottets skrivning
måste ligga en mycket bestämd önskan,
att den plan, som man ansluter sig till,
verkligen fullföljes. Sedan är det ju eu

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
annan sak, att ingenting här i världen är
så säkert, att det inte kan bli föremål för
ändringar. Vissa förskjutningar kan bli
nödvändiga, men i stort sett är väl utskottets
skrivning ett uttryck för en mycket
bestämd önskan att man skall handla
efter planen under de år som denna omfattar.

Såvitt jag förstår, skulle en anslutning
till denna uppfattning inte medföra att
en hel del annat trängs undan. Det är
givet att väganslag liksom andra anslag
får vägas med avseende på vad som är
nödvändigt. Men man kan också inlägga
den meningen i en avvägning, att vägarna
inte skall komma i efterhand såsom
— det tillåter jag mig, herr talman,
att säga — har skett under en lång följd
av år. Det verkar, som om man hade
glömt bort att mycket stora tvångslån
har tagits ut av bilisterna. De pengar,
som de lämnat ifrån sig i form av bilskattemedel,
har icke kommit till avsedd
användning, och det är då inte så underligt,
om det blir bitterhet och missmod
hos dem som får svara för bilskattemedlen.

Efter vad som här har sagts från statsrådsbänken
och från utskottet torde väl
de meningsskiljaktigheter, som kan ha
rått, ha blivit undanröjda, men jag vill
vid sidan av dessa mäktiga krafter framhålla
vikten av att femårsplanen blir
riktmärket. Jag hälsar utskottets positiva
inställning med glädje, och jag hoppas
att den inställningen skall fortplanta sig
till regeringen.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att lägga mig i denna debatt, men det är
ett par uttalanden av herr Domö som
jag inte vill låta stå oemotsagda.

Det låter mycket bestickande, när han
säger att kammarens ledamöter bör förstå,
hur nödvändigt det är att man har
en plan att rätta sig efter. Det finns säkert
ingen av kammarens ledamöter som
förnekar riktigheten av detta. En plan
kan göras upp för en kostnadsram av
330, 360 eller 550 miljoner kronor, och
cn plan kan också göras på 250 eller 300

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
miljoner kronor. Att upprätta en plan
är således principiellt inte detsamma
som att kräva ökade anslag. Det finns
möjlighet att göra en plan med de medel
man har att hushålla med. Jag vill
särskilt understryka detta, för att man
inte skall tro att all planering spolieras,
därest man inte är beredd att öka anslagen
i en speciell omfattning.

Det andra i herr Domös anförande,
som jag ville vända mig emot, är hans
uttryck att det inte finns någon anledning
att acceptera att vägarna släpar efter
i den allmänna takten för investeringarna.
Det påstående, som ligger bakom
detta, är klart felaktigt. Sedan början
av 1950-talet till dags dato har väginvesteringarna
expanderat starkt. Jag har ett
minne av att på den statliga sektorn ligger
endast de militära investeringarna
före väginvesteringarna. Riksdagen har
följaktligen inte varit njugg mot vägarna,
utan snarare motsatsen. Detta kan ha
sin förklaring däri, att man här har sagt
att det nu finns särskilda medel till förfogande
för väginvesteringarna. Det där
är ett argument som rätt ofta kommer
fram, och jag är medveten om det. Men
det kan kanske också ha sitt intresse att
veta, hur det var i början av 1930-talet,
när riksdagen bestämde sig för att bilskattemedlen,
d. v. s. fordonsskatterna
och bensinskatterna, skulle användas för
vägbyggande. Jag läste för en tid sedan
igenom min företrädare Ernst Wigforss’
anförande i kammaren i anledning av
detta ställningstagande. Då räknade man
med en bilutveckling, som skulle ge vägväsendet
den väldiga summan av bortåt
50 miljoner kronor om året. På dessa
premisser ansåg man sig kunna inta den
principiella ståndpunkten, att dessa
pengar borde stå till förfogande för utbyggnad
av vägväsendet. I dag är det ju
fråga om en miljard i bilpengar. Även
om man har detta beslut i bakgrunden,
talar väl ändå det sunda förståndet för
att man i den här kammaren och i medkammaren
vid varje tillfälle förbehåller
sig rätten att väga detta investeringsavsnitt
emot andra investeringsavsnitt som
vi samfällt har ansvaret för.

Det var, herr talman, bara detta jag

ville säga. Efter de förklaringar, som
har givits här i debatten, tycks man ändå
i stort sett vara ense om det, som jag
tilliit mig karaktärisera som vad förståndet
borde leda oss till. Detta är som jag
fattat det en samstämmig uppfattning
inom utskottet, när det har serverat sin
något underfundiga skrivning.

Herr DOMÖ (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad finansministern sade
om bilskattemedlens användning ger
mig anledning till en fråga: Om bilskattemedlen
är avsedda till finansiering av
vägbyggandet och de inte används för
detta ändamål, skall det då bli en ändrad
bilbeskattning? Det finns väl ingen
anledning — såsom jag tillät mig säga
förut, när jag talade om tvångslån -—
att tvinga bilismen till onödigt höga skatter,
om dessa inte skall användas till att
rusta upp vägarna. Herr statsrådets ord
kommer att inge stor och berättigad oro
hos bilisterna.

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag har mötts av den frågan på åtskilliga
valmöten, när jag har varit ute
och diskuterat, och jag tror att jag enklast
kan besvara den på följande sätt.

Herr Domö och hans partivänner brukar
i dessa dagar anklaga finansministern
för att han är landets störste
växelryttare och låntagare. Det är alldeles
uppenbart att sänker man skatterna,
det må vara på vilket område som
helst, så tvingas finansministern att gå
ut med nya växlar och låna ytterligare
pengar. De här pengarna ligger ju inte
reserverade i något bankvalv i riksbanken
eller annorstädes och väntar på
att vi skall få ett investeringsutrymme
för vägarna. Jag har tidigare tillåtit mig
att säga att dessa pengar går åt till sista
kronan i dag. Vi bygger bostäder för
dem, vi bygger kraftverk för dem, vi
bygger skolor, sjukhus och annat för
dem, därför att vi anser att det är en
riktig fördelning av våra resurser.

Det finns sedan en redovisning i statens
bokföring som innebär att vägvä -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

sendet har denna fordran någon gång
i framtiden, när vi får utrymme till att
satsa mera på vägarna, när vi kanske
liar tillfredsställt behoven på andra
områden och när vi i en arbetslöshetssituation
anser det lämpligt att öka väginvesteringarna.
Men det är litet för enkelt,
herr Domö, att ställa den fråga
som nyss ställdes, när herr Domö så innerligt
väl vet, hur svårt det statsfinansiella
läget är, och att varje skattesänkning
måste innebära motsvarande
ökning av upplåningen. Jag har inte fått
det intrycket att några av herr Domös
partivänner är så särdeles angelägna
om att riksgälden belägrar riksbanken
och begär mera pengar på lånesidan.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att säga något angående riksväg 13 och
dess utbyggnad, som har aktualiserats
genom riksdagens beslut i fjol att förlägga
storflygplatsen till Halmsjön. Redan
när detta förslag presenterades i riksdagen,
redogjorde kommunikationsministern
mycket noggrant för vägfrågan
och redovisade att bifall till hans förslag
skulle medföra att detta vägbygge
förlädes till en tidigare tidpunkt än vad
man eljest räknat med. Riksdagen hade
sålunda fullständigt klart för sig att
detta skidle bli nödvändigt.

Skulle vi nu gå på reservanternas linje
och säga att ett ökat kommunikationsbehov
på en viss vägsträcka måste ändra
de avsedda investeringsplanerna och
bevilja extra anslag, så förrycker vi ju,
herr talman, hela den planläggning av
investeringarna på vägområdet, som ju
både finansministern, kommunikationsministern,
reservanterna och utskottsmajoriteten
är överens om bör komma
till stånd. Jag vill beträffande utskottets
skrivning när det gäller planeringen för
framtiden bara erinra kammaren om att
det inte är något enastående som statsutskottet
här rekommenderar. Vi har ju
upplysts om att våra partiledare har
kommit överens med regeringen om en
flcrårsplan när det gäller vårt försvar,
det har sagts att man i det särskilda ul -

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
skottet håller på att komma överens om
en flerårsplan när det gäller våra framtida
folkpensioner, och socialministern
har i en proposition, som ligger på riksdagens
bord, sagt att han avser att
åstadkomma en flerårsplan i fråga om
bostadsbyggandet. Han redovisar olika
skäl för detta och fortsätter: »Genomförandet
av en flerårsplanering av bostadsbyggandet
bör också verksamt kunna
bidra till en jämnare sysselsättning
för byggnadsarbetarna över hela året.»
Herr talman, detta gäller också i lika
hög grad vägarbetarna.

Jag har i utskottet redan givit en
tolkning av utskottsmajoritetens skrivning,
som står i full överensstämmelse
med det som sagts i dag i andra kammaren
av avdelningens ordförande och
som har upprepats i denna kammare
av avdelningens vice ordförande. Därför
är det egentligen inte mycket mera
att tvista om. Jag tror nog att vi utan
att befara några större olyckor i framtiden
kan följa andra kammarens ställningstagande
och godkänna utskottets
förslag under förevarande punkt.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Till herr Hesselboms
sista inlägg kanske man kunde säga, att
man naturligtvis kan peka ut ett par
områden, där partierna bundit sig för
vad som skall göras i framtiden, men
att ett sådant förhållande inte kan vara
något särskilt starkt argument för att
gå vidare på den vägen och binda sig
för nya utgifter under många år framöver.
Jag tror det skulle vara olyckligt,
om vi mer allmänt skulle börja praktisera
sådana metoder när vi handlägger
frågorna här.

Jag begärde närmast ordet för att
vända mig till herr Johansson. Han sade
att han inte på alla punkter kunde
instämma i vad jag sade i mitt anförande.
Jag såg, när jag inbjöd honom att
vara med på reservationen, att han skakade
på huvudet, så jag förstod att vi
inte var överens på alla punkter. Men
jag tolkade hans anförande så, att vi
är överens nar det gäller grundtanken,

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.
således den målsättningen att man måste
vara beredd att göra avvägningar
med hänsyn både till övriga önskemål
och till våra resurser. Jag förmodar att
på den punkten kan vi vara överens, och
i den förvissningen avstår jag från att
ställa något yrkande.

Herr ELIASSON (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att söka sak med någon. Jag vill säga
som min ärade partivän herr Johansson
i Mysinge att på vårt håll betraktar
vi det som tillfredsställande att kommunikationsministern
har kunnat föreslå en
höjning av anslaget till vägbyggandet.
Det är ju närmast det diskussionen gäller.
Vi är inte okunniga om att det kan
finnas ganska besvärliga avvägningsproblem
att göra för en regering i en situation
som den vi haft och den vi har. Men
vi skulle, herr talman, inte ha tagit upp
denna diskussion och väckt en motion
bara för att man går ifrån femårsplanen,
ty även med en höjning till 330 miljoner
blir det självfallet en eftersläpning. Det
betyder att det anslag man ger för 1959
blir det som egentligen borde ha givits
1958. Vi är medvetna om att vi sannolikt
inte kan klara femårsplanen utan viss
försening. Orsaken till vår motion är att
vi inte tycker att det är så särskilt lustigt
att för Halmsjöprojektets skull tvingas
avstå från projekt i andra län, som är
lika angelägna, om man ser det ur mer
allmän synpunkt.

Vi kan inte dölja, herr talman, att vi
känner oro för att Halmsjövägens fortsatta
byggnation och även andra projekt
kan komma att få samma konsekvenser
och leda till att femårsplanerna ytterligare
förskjutes. Jag ser högst allvarligt
på denna fråga. Om man sätter sig ned
och ser efter, vilka vägar som finns med
i femårsplanen, exempelvis länsvägar
men också riksvägar, så finner man att
det är utomordentligt angelägna projekt.
Jag skulle kunna nämna vägar, där det
går flera hundra fordon om dagen och
som har mycket stor betydelse för näringslivet,
där man faktiskt kan stanna

nästan var som helst på sommaren ocli
köra ned en mejsel i vägen. Så dålig är
vägen. Den bär knappast någonting. Det
behövs bara två, tre dagars regn för att
vägen långa bitar skall se ut, som om den
vore full med tjälskott.

Det är mot den bakgrunden vi måste
se att vårt vägbyggnadsbehov är utomordentligt
stort. Det är intressant att se,
när man studerar våra femårsplaner, inte
endast vad som finns med utan också
vad som inte finns med. Jag är fullt medveten
om att vi inte kan klara dessa vägproblem
på en gång, men det gör problemet
betydligt allvarligare.

Har riksdagen och statsmakterna beslutat
sig för att bygga denna storflygplats
och forcea bygget, vore det rimligt
att ta Halmsjövägen vid sidan om det
egentliga vägbyggandet, detta i synnerhet
som vi vet att vi i dagens läge har
vikande tendenser inom näringslivet och
det vidare med hänsyn till det rationella
vägbyggandet är önskvärt att inte i onödan
riva sönder femårsplanen. Jag vill
inte förstora problemet med att säga att
de 13 miljoner det här är fråga om klarar
hela vårt vägbyggande, men både
principiellt och praktiskt ligger det mycket
i den reservation, som här är avlämnad.

Det finns ingen anledning för oss att
här diskutera osakligt genom att nedvärdera
de betydande anslagshöjningar som
har skett under senare år, men jag skulle
samtidigt vilja tillägga att vad som gör
problemet allvarligt är den oerhörda ökningen
av bilismen. Vi kanske får en fördubbling
av bilparken fram till 1965.
Jag frågar mig, hur vi skall klara den
saken. Man bör komma ihåg att bilparken
i Sverige per invånare, om jag inte
minns fel, nu är vad Kanada hade 1947
och Förenta staterna hade för ca 25 år
sedan. Detta ger ett annat perspektiv på
saken.

Det är inte endast personbilarnas antal
som har ökat. Kraven på vägarna och
broarna har blivit helt annorlunda. Vi
kan inte på längre sikt klara vägproblemet
utan en kraftig ökning av väganslagen
med hänsyn till att våra vägar och
broar inte har den bärighet som är er -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

forderlig. Problemet är inte endast det,
att en stor del av våra vägar icke har
den bärighet som tillåter 8 tons axeltryck
och 12 tons boggietryck, utan jag
är övertygad om att det inte dröjer länge,
förrän kravet på ökat axel- och boggietryck
har stigit.

När jag talar om vägväsendets behov,
är det inte i främsta rummet ökningen
av antalet personbilar jag tänker på, utan
de transportekonomiska vinster som ligger
i att fullt kunna utnyttja lastbilarnas
kapacitet. Oavsett vi går in i en gemensam
europeisk marknad eller på annat
sätt får ökad ekonomisk integration kommer
vi att tvingas att förbättra vår transportapparat
och förbilliga våra transporter.
Detta kommer att bli en avgörande
faktor när det gäller för vårt näringsliv
att kunna hävda sig i konkurrensen.
Det var de allmänna synpunkter jag ville
ge uttryck för.

Jag kan inte förstå, herr talman, den
stora diskussionen om formuleringen i
utskottsutlåtandet. Utskottet skriver, som
jag fattat det, att man i princip bör fastställa
ett program för de kommande åren
med beaktande av den förskjutning i tiden
som skett beträffande 1958 och 1959
års investeringar och med beaktande av
att samhällsekonomiska planer kan revidera
planerna. Jag anser att denna princip
är riktig. Den kan inte innebära någon
fixering av att vi t. ex. 1960 skall
anslå exakt så och så många miljoner.
Jag fattar det så, att detta är ett principprogram.
Jag förmodar att också kommunikationsministern
fattat det så.

Herr talman! Mina allmänna reflexioner
gäller främst oron för framtiden. Vi
har angelägna investeringsbehov — jag
hlundar inte för det — men vi har ett
moln vid horisonten som ter sig dystert,
nämligen hur vi skall klara dessa väginvesteringar.
Man får i detta sammanhang
också förstå att bilismens företrädare inte
kan bortse från att de stora bilskattemedel,
som inflyter, inte ännu i sin helhet
går till vägbyggnation.

Herr talman! Med dessa reflexioner
ber jag alt få instämma i herr Ivar Johanssons
yrkande om bifall till reservationen.

Ang. beräkningen av väganslagen m. m.

Herr DOMÖ (li):

Herr talman! Låt mig ge uttryck för
min förundran över att man här på olika
håll är så rädd för att ansluta sig till
ett visst program för sitt handlande i en
sak som dock ligger ganska klar.

Både herr Holmqvist och herr Näsström
talade om farorna av långtidsplanering
och varnade för att vi skulle binda
oss vid en sådan. Men vi bär väl ändå,
herr talman, ett otal exempel på att
riksdagen bundit sig vid långa och kostbara
planer. Hela skolreformen, herr
Näsström, och allt vad därmed sammanhänger
är ju uppgjord efter en viss plan.
Just i dessa dagar är riksdagen för övrigt
på väg att binda sig för utgifter och
anta en framtidsplan av oändligt mycket
mer ingripande art än detta vägprogram,
som under de fem år planen omfattar
skulle kosta ungefär 600 miljoner
kronor mer än summan av fem års anslag
enligt nu utgående anslag. Denna
»storartade» upprustning är man nu så
rädd för, trots att bilskattemedlen under
de fem åren kommer att inflyta i snabbt
ökad takt.

Jag kan, herr talman, inte förstå logiken
i att man på vägväsendets område
är så rädd för att söka handla efter en
väl utarbetad plan, när man på andra
områden är beredd att antaga framtidsplaner
för oändligt stora och ingripande
reformer, som är ytterst dåligt förberedda.

Så ber jag, herr talman, att få ansluta
mig till yrkandet i den reservation som
vid denna punkt fogats till utskottets utlåtande
av herr Ivar Johansson.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Bara några ord till herr
Domö!

Det är alldeles riktigt som herr Domö
anförde, att vi har fattat ett stort principbeslut
om utbyggnad av den nya skolan.
Men vi har icke fått pengar, så att
vi kan bygga de lokaler som behövs för
att fullfölja detta principbeslut.

Efter det (iverläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Anslag till byggande av vägar och broar

propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Ivar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 0 punkten 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Ivar,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 53.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Anslag till byggande av vägar och broar

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1958/59 till byggande

av vägar och broar anvisa i statsrådsprotokollet
angivna reservationsanslag å
tillhopa 238 009 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:12 och 11:11 hade hemställts
om en höjning av anslagsanvisningen
till ifrågavarande ändamål med 33 miljoner
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 12, av herrar Helmar Persson
och Norling, och II: 11, av herr
Holmberg m. fl., nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, för budgetåret 1958/59
anvisa följande reservationsanslag, att
avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen

a) Byggande av riksvägar kr. 89 000 000

b) Byggande av ödebygds vägar

.............. » 7 000 000

c) Byggande av storbroar » 9 000 000;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:12 och II: 11 samt 1:310,
av herr Ohlon m. fl., och II: 386, av herr
Ohlin in. fl., samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, för budgetåret 1958/59 till
Byggande av länsvägar anvisa ett reservationsanslag
av 133 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag ber att under denna
punkt få yrka bifall till motionerna I: 12
och II: 11.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna
1:12 och 11:11; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Anslag till väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar — Ang. bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp

Punkterna 12—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Anslag till väg- och vattenbyggnadsverkets
civilförsvar

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 219, såvitt
nu vore i fråga, till Väg- och vattenbyggnadsverkets
civilförsvar m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 55 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I motionen II: 219, av herr Löfgren
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
förevarande anslag skulle uppföras med
ett formellt belopp av 100 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson
och Malmborg, fröken Elmén
samt herrar Widén och Löfroth, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionen
II: 219, såvitt nu vore i fråga, till
Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 100 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Väg- och vattenbyggnadsverket
har för innevarande budgetår
fått ett anslag på 55 000 kronor för
sitt civilförsvar. Departementschefen föreslår
att samma belopp skall ställas till
förfogande även för nästkommande år.
Emellertid finns det sedan budgetårets
utgång en behållning i form av reservationsmedel
på inte mindre än 92 700
kronor, alltså nära dubbelt så mycket
som nu begärs i anslag för nästa budgetår.
Med hänsyn härtill och till den
påtagliga nödvändigheten att i dagens
läge söka spara varhelst detta är möjligt

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr 12

har reservanterna ansett att anslaget bör
upptagas med allenast ett formellt belopp
å 100 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! All sparsamhet är ju
lovvärd, men jag är inte övertygad om
att den är fullt så angelägen i det här
fallet. Det är visserligen sant att det finns
en stor reservation på anslaget och att
Kungl. Maj:t därför formellt inte skulle
behöva bevilja ett större belopp, men
reellt ligger det nog annorlunda till. Det
finns kanske redan beställningar som
är gjorda och som så småningom måste
betalas, så att beloppet härigenom kan
sägas vara intecknat.

Jag tror alltså att det begärda anslaget
under dessa förutsättningar är berättigat.
Med den skarpa granskning av myndigheternas
petita, som har förekommit
detta år, har nog inte Kungl. Maj:t utan
vägande skäl gått med på detta anslag.

Jag ber således att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 20

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21

Ang. bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 107, av
herr Nyström m. fl., och II: 190, av herr

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Anslag till statens bilinspektion
Wiklund m. fl., samt I: 82, av herrar
Helmer Persson och Norling, till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 30 000 000
kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 47, av herrar Johan Persson
och Sundelin, och 11:56, av herr
Hamrin i Kalmar m. fl., medgiva, att från
förenämnda anslag jämväl under budgetåret
1958/59 medel finge utgå till
forsknings- och försöksverksamhet beträffande
vatten- och avloppsfrågorna.

I motionen I: 82 hade hemställts, att
anslaget måtte upptagas med 50 miljoner
kronor för nästa budgetår.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den i ämnet väckta motionen nr
82 i denna kammare.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till den i ämnet väckta motionen I: 82;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 22

Anslag till statens bilinspektion

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för statens bilinspektion
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1958 angivna ändringar, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens bilinspektion,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.

budgetåret 1958/59, dels ock till Statens
bilinspektion: Avlöningar för samma

budgetår anvisa ett förslagsanslag om
3 008 300 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sveningsson (I: 223) och
den andra inom andra kammaren av
herrar östlund och Hedin (II: 274), vari,
såvitt nu vore i fråga, hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att förevarande
anslag skulle uppföras med 3 087 800
kronor samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en höjning
av avgifterna för kompetensprov
för körkort med 10 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:223 och 11:274, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens bilinspektion
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1958 förordade ändringar;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens bilinspektion, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Statens bilinspektion: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 008 300 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 223 och II: 274,
såvitt de avsåge avgifterna för kompetensprov
för körkort, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Ohlon, Ragnar Bergh,
Hesselbom och Skoglund i Doverstorp,
fröken Elmén samt herrar Nilsson i Göingegården,
Löfroth och Heckscher, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:223
och II: 274, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
höjning av avgiften för kompetensprov
för körkort med 10 kronor.

b) av herr Anders Johansson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag har vid denna punkt
anmält en blank reservation, som jag
skall be att i största korthet få motivera.

Det är en tillfredsställelse att kunna
konstatera att departementschefen har
föreslagit en ökning av bilinspektörsdistriktens
antal från nuvarande 9 till
15 stycken, detta så mycket mer som
det här rör sig om en mycket snabbt
expanderande verksamhet. Emellertid
har man samtidigt anledning att ställa
sig kritisk till den geografiska indelning
av distrikten och det val av centralorter
som föreslås. Denna kritik kommer i
första hand från fackmän inom denna
bransch, personer som har att praktiskt
handlägga härmed förenade angelägenheter.

Som stöd för vad jag här vill säga
vill jag erinra om att det nya göteborgsdistriktet,
som skall omfatta Bohuslän,
Halland och Göteborgs stad, får en
längd av hela 40 mil men blott ett par,
tre mils bredd på mitten. Därtill kommer
att distriktets expedition ligger bara
några få kilometer från gränsen till
det bil- och folkrika älvsborgsområdet,
som tidigare har tillhört göteborgsdistriktet.

Det borde enligt min och mångas mening
ha varit möjligt att åstadkomma en
mera praktisk och ändamålsenlig distriktsindelning.

Jag kan inte heller förstå att ett förslag
kan anses motiverat, som går ut
på att exempelvis Vänersborg, som har
den minsta inspektionsfrekvensen, skall
göras till centralort, när Borås som ligger
i toppen i detta avseende liar lämnats
ur räkningen. Jag säger detta sista
inte för att på något sätt ge uttryck för

Anslag till statens bilinspektion
en lokalpatriotisk inställning — det vare
mig fjärran — utan enbart som uttryck
för en objektiv och saklig bedömning.
Nu förstår jag emellertid att det,
så som frågan i dag ligger till, inte är
något att göra åt saken. Jag vill dock
allvarligt vädja till kommunikationsministern
att han med uppmärksamhet
måtte följa utvecklingen på detta område.
Skulle utvecklingen, som jag förmodar,
ge vid handen att den föreslagna
indelningen är opraktisk och blir till
ett hinder, hoppas jag verkligen att
statsrådet snarast vidtar de rättelser i
denna indelning, som kan anses påkallade.

Häri instämde herrar Boo (s) och
Sveningsson (h).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Beträffande den av herr
Anders Johansson sist berörda frågan
vill jag erinra om att Vänersborg är avsedd
att bli huvudorten för bilinspektionen
för Skaraborgs län och större delen
av Älvsborgs län och att Älvsborgs
län består inte bara av Sjuhäradsbygden
utan också av ett landskap som heter
Dalsland. Följaktligen bör även dalslänningarnas
synpunkter beaktas i detta
sammanhang.

Det var emellertid inte därför jag
begärde ordet, utan det var för att uppmärksamma
kammaren på att det i denna
punkt finns en reservation, undertecknad
av åtta av utskottets ledamöter.
Denna reservation går ut på att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om höjning med 10 kronor
av avgiften för kompetensprov för
körkort. Den nuvarande avgiften för
körkortsprov fastställdes för tio år sedan.
Sannolikt var denna avgift då rimligt
avvägd, men vi vet och erinras om
nästan dagligen i denna kammare, att
det hänt något med penningvärdet under
de senaste tio åren. Det är ett faktum
att avgiften för körkortsprov inte
längre motsvarar statsverkets kostnader
för utfärdande av körkort av olika
slag. Man bör nämligen inte bara ta
hänsyn till de kostnader, som faller på

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Anslag till statens bilinspektion
bilinspektionen, utan också till de statsverkets
kostnader i övrigt, som t. ex.
faller på länsstyrelser och andra myndigheter,
som engageras så snart det
gäller ett körkortsärende. Det synes därför
rimligt, särskilt mot bakgrunden av
dagens statsfinansiella situation, att
statsverket får betalt för de tjänster, som
staten ger de medborgare som vill ha
körkort.

Jag skulle därför vilja hemställa att
första kammaren i likhet med andra
kammaren måtte bifalla den till utlåtandet
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag vill inte förneka att
det ligger åtskilligt i vad herr Hesselbom
säger. Avgiften är mycket gammal, och
penningvärdet har även urholkat den —
i motsats till mycket annat —- till förmån
för dem som tar körkort. Nu kanske
man också bör framhålla att motion i
denna fråga förelåg även i fjol men inte
föranledde någon riksdagens åtgärd. Jag
kanske också får säga, att en del av de
pengar, som kommer in, tillföres den stora
bilskattemedelsfonden och där medverkar
till de stora överskotten. Vidare
kanske bör sägas att för dem som i dag
skall ta körkort — även om avgiften därför
är i lägsta laget — de övriga utgifterna
dock stigit många gånger om genom
de ökade kostnader som de måste vidkännas
för att över huvud taget kunna
få sitt körkort.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jag ber att i korthet få
instämma med herr Hesselbom. Det finns
fullgoda skäl för denna höjning, och jag
skulle tro, att inte ens finansministern
har något emot om man på denna väg
kan få in en eller annan miljon.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats pro -

positioner komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet

hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
22 mom. II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit

sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 60;

Nej — 58.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 23—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Punkten 32

Anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 48 och
II: 57 samt I: 84 och II: 66, till Kostnader
för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett reservationsanslag av 100 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de likalydande motionerna I: 48, av
herr Edström m. fl., och II: 57, av herr
Carlsson i Stockholm m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte bevilja 1 miljon
kronor för budgetåret 1958/59 för
vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 84, av herr Sveningsson, och II:
66, av herr Lothigius m. fl., hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att anslaget
skulle uppföras med 300 000 kronor.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag lovar att så litet som
möjligt framflytta den tidpunkt då påskledigheten
tar sin början.

Under denna punkt i utskottets utlåtande
redovisas bland annat behandlingen
av en motion som väckts i denna kammare
av mig och i andra kammaren av
herr Lothigius m. fl. I denna motion föreslår
vi en rimlig och skälig höjning av
anslaget till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning,
en höjning från av Kungl.
Maj:t föreslagna 100 000 kronor till
300 000, således med 200 000 kronor.

Nu bör det uppmärksammas att trafiksäkerhetsrådet
självt tillsammans med en
del andra vetenskapliga forskningsråd
vid årets riksdag begärt en höjning av
anslaget till 2 miljoner kronor, således
en mycket stor höjning av det hittillsvarande
anslaget. Vid årets riksdag har ju
i varje fall från högerhåll framförts ett
mycket litet antal förslag om höjning av
anslag — vi har mest föreslagit sänkningar
och minskade utgifter i stället.
Men när nu biltrafiken ökat i eu sådan
omfattning, att Sverige blivit det främsta
billandet i Europa och att enbart antalet

personbilar här ganska snart kommer att
uppgå till 1 miljon stycken, tycker vi att
en anslagshöjning i detta fall har ett
stort berättigande, vilket också framhållits
i motionerna. Ty som en följd av den
hastigt växande trafiken på våra vägar
har även trafikolyckorna ökat i oroväckande
omfattning. Det bör framhållas nu
som så många gånger förr här i riksdagen
— det kan inte sägas för ofta — att
antalet trafikolyckor årligen uppgår till
hemska siffror. Vilka svåra lidanden ligger
inte bakom dessa siffror! De ekonomiska
skadeverkningarna uppskattas till
500 miljoner kronor, men uppgår troligen
till ett ännu mycket större belopp.
Trafikolyckorna leder till bortåt 1 000
förlorade människoliv och 3 000 svårt
skadade — värdet härav kan, såsom trafiksäkerhetsrådet
framhåller, icke mätas
i pengar.

Statsutskottet har formulerat sin motivering
när det gäller detta ärende på
ett sådant sätt att man knappast kan rikta
någon kritik mot utskottet. Utskottet
har nämligen givit till känna sitt stora intresse
för saken och ger uttryck för en
välvillig inställning. Men på grund av
att en utredning pågår om trafiksäkerhetsarbetets
arbetsformer m. m. vill utskottet
icke föreslå en höjning av anslaget.
Jag vill då erinra om att det även
vid årets riksdag har inträffat att ett utskott
förklarat att visst pågår en utredning
i ärendet, men vi tycker i alla fall
att saken är så angelägen, att en åtgärd
bör vidtagas redan nu utan att man först
avvaktar utredningens förslag. Vi motionärer
anser att utskottet borde ha
sagt någonting i den stilen i det här fallet.
Så angeläget som trafiksäkerhetsarbetet
är, måsle man väl ändå erkänna att
ett anslag på 100 000 kronor är mycket
obetydligt och att en höjning till 300 000
kronor är skälig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr 84 i denna kammare och
nr 66 i andra kammaren.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Då kammaren diskuterar
detta ärende, bör den taga hänsyn
till en rapport, som nyligen avgivits av

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Anslag till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

statens trafiksäkerhetsråd. Där anges
bland annat vad trafikolyckorna under
fjolåret kostat oss i direkta och indirekta
produktionsförluster. Dessa har
beräknats till en summa av 885 miljoner
kronor. Om man till dessa materiella
skador sedan lägger skadorna på
personer — döda, invalidiserade och
mindre svårt skadade — kommer man
till ganska skrämmande resultat. Det
är erforderligt att minska dessa stora
indirekta och direkta produktionsförluster
samt dessa stora person- och
egendomsskador. Det tråkiga är blott,
att vi inte vet hur vi skall gå till väga;
det måste forskningen visa oss.

Vi skall också komma ihåg att trafikolyckornas
samhälleliga kostnad kan sägas
vara densamma som den vinst i
materiell välfärd, som vårt samhälle i
dess helhet skulle göra, om trafikolyckorna
och deras konsekvenser för liv
och egendom kunde bringas att upphöra.
Bakom statistikens siffror om dödade
och skadade människor döljer sig inte
bara de lidanden och förluster, som
direkt drabbar de skadade och deras
familjer, utan även alla andra medlemmar
i det svenska folkhushållet får vara
med och betala för trafikolyckorna genom
en omedelbar och framtida standardförlust.
Människors sjukdom, förtidiga
död och arbetsoförmåga medför
förlorade arbetsinsatser, som annars
skulle komma oss alla till godo i form
av höjd levnadsstandard. Detta betyder
ett värde, som är högre än 1 miljard
kronor per år. Under år 1957 krävde
dessutom trafikolyckorna mer än
1 200 000 sjukdagar samt 200 000 vårddagar
på våra sjukhus. Remarkabelt är
också att 30 procent av olyckshändelserna
träffade ungdomar under 24 år.

Nu hänvisar departementschefen och
utskottet till att erforderliga medel för
trafiksäkerhetens främjande och forskningen
på området skulle kunna tagas
ur det höjda anslaget till de vetenskapliga
forskningsråden, vilket i år har
höjts med 2,3 miljoner kronor. Detta är
emellertid svårt att praktiskt realisera.
Även med denna höjning är anslagen till
de vetenskapliga råden synnerligen lå -

ga i jämförelse med motsvarande anslag
i andra länder. Det är främst samordningen
inom forskningen på trafiksäkerhetsområdet,
som statens trafiksäkerhetsråd
självt måste ta hand om.
I många fall är det nämligen ändamålsenligt
att kompilera forskningsresultaten
från olika områden, t. ex. matematiska,
tekniska, medicinska och psykologiska,
eftersom den mer isolerade
grundforskningen på de olika differentierade
områdena ger en mer ensidig
bedömning.

Statens trafiksäkerhetsråd har hemställt
om ett bidrag på 2 miljoner kronor
för budgetåret 1958/59. Jag är övertygad
om att vi mångfaldigt skulle få
igen dessa pengar, om vi verkligen satsade
dem. Att spara är i detta fall utan
tvekan att bedra sig själv i det långa
loppet. När nu vi motionärer inskränkt
oss till en betydligt lägre summa, som
dock är betydligt högre än propositionens,
är detta enligt min mening det
minsta man kan begära för detta ändamål.
Situationen beträffande trafiksäkerheten
är i dag så allvarlig, att ingen
möda får sparas för att hejda utvecklingen,
och det är uppenbart, att forskningen
därvidlag måste ges en framskjuten
plats. Det är ju på den, vi sedan
skall bygga våra praktiska åtgärder.
Alltför många sådana åtgärder, som
vi hittills genomfört, har visat sig vara
felaktiga på grund av bristfälligt vetenskapligt
underlag för besluten.

Med denna motivering vill jag instämma
i den föregående talarens yrkande
om bifall till motionerna nr 84
i första kammaren och 66 i andra kammaren.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Med instämmande i motionernas
andemening och med understrykande
av det angelägna i ärendet
ber jag dock att, under hänvisning till
vad utskottet anfört, få yrka bifall till
utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yttranden,
som därunder framkommit, gjordes pro -

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Anslag till Sveriges
positioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna 1:84 och 11:66;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 33

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 34

Anslag till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59, dels ock till Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut:
Avlöningar för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 3 266 200
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Jonasson och Axel Emanuel Andersson
(I: 149) och den andra inom andra
kammaren av herr Eriksson i Bäckmora
(II: 160);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Löfgren m. fl. väckt motion (II:
219), vari, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
förevarande anslag skulle uppföras med
3 243 625 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionen II: 219, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/
59;

meteorologiska och hydrologiska institut

b) till Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut: Avlöningar för

budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 266 200 kronor;

II. att motionerna I: 149 och II: 160
ej måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Jacobsson, Anders Johansson och Malmborg,
fröken Elmén samt herrar Widén
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag och med bifall
till motionen II: 219, såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1958/
59;

b) till Sveriges meteorologiska och

hydrologiska institut: Avlöningar för

budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 243 700 kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkt 34 fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 35—43

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Punkten 44

Anslag till byggnadsstyrelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
i personalförteckningen för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 3
januari 1958 angivna ändringar, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1958/59, dels ock till Byggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
3 689 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åkesson (I: 51) och den andra inom andra
kammaren av herrar Olofson och
Nilsson i Lönsboda (II: 59);

dels ock en inom andra kammaren av
herr Löfgren m. fl. väckt motion (II:
219) vari, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att förevarande anslag måtte upptagas
till 3 668 357 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 219, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1958 förordade ändringar;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 689 000 kronor;

II. att motionerna 1:51 och 11:59 ej
måtte av riksdagen bifallas.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson
och Malmborg, fröken EImén
samt herrar Widén och Löfroth, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen II: 219, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för byggnadsstyrelsen
vidtaga i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1958 förordade ändringar;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för byggnadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Byggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 668 400 kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
i ärendet avgivna reservationen.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de i fråga om
mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda moment hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 45—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Punkten 49

Ang. ersättningar på grund av byggnads förbud

inom vissa strandområden

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag och
med avslag å motionen II: 312, till Ersättningar
på grund av förbud mot bebyggelse
m. m. inom vissa strandområden
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 50 000 kronor.

I motionen 11:312, av herr Nihlfors,
hade hemställts, att förevarande anslag
måtte anvisas med ett till 10 000 kronor
sänkt belopp.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Jacobsson, Anders Johansson och
Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Widén och Löfroth, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionen
II: 312, till Ersättningar på grund av
förbud mot bebyggelse m. m. inom vissa
strandområden för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 10 000 kronor.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall även till
reservationen under denna punkt.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna JO—(>4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65

Ang. bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 287
och 11:373, nämnda motioner såvitt nu
vore i fråga, samt motionen II: 301, till
Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader för budgetåret 1958/59
anvisa ett anslag av 2 600 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 287, av
herr Mannerskantz m. fl., och II: 373, av
herr Magnusson i Borås m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag
att till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader för budgetåret 1958/
59 anvisa ett anslag av 2 600 000 kronor.

I motionen 11:301, av herr Löfgren
m. fl., hade likaledes yrkats avslag å
Kungl. Maj:ts anslagsframställning.

Reservation hade anmälts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och Heckscher,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I denna punkt redovisas
en av mig m. fl. väckt motion, där vi
yrkat avslag på dessa 2,6 miljoner till
driftkostnader för televisionsverksamheten.
I motionen har anförts, att man borde
ge tillstånd till kommersiell television
— ett förslag som riksdagen avvisat
— men därjämte, att utvecklingen av
televisionen gått mycket snabbt och att
antalet licensavgifter stegrats i ännu raskare
takt än även de mest optimistiska
räknat med. Därför kan man nu säga,
att det redan med denna ökning av licensavgifterna
blir möjligt att klara televisionsverksamhetens
driftkostnader.

Nu finns under denna punkt en blank
reservation av ett antal ledamöter i statsutskottet.
.lag förmodar att förklaringen
till att reservationen bara är blank ligger
i att man tagit hänsyn till detta riksdagens
tidigare beslut ocli menat, att det

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Ang. bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader

med hänsyn därtill inte var möjligt att
ställa yrkande om avslag i denna punkt.
Då emellertid antalet licensavgifter kan
beräknas öka så att det ändå blir täckning
för televisionskostnaderna, tillåter
jag mig, herr talman, att i enlighet med
motionen nu yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
65, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 66—69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Lades till handlingarna.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till de tekniska
högskolorna, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1958/59 till yrkesundervisningen; nr

161, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till konventionen
om upprättande av ett europeiskt bolag
för kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic);

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning
av sinnessjukvårdspersonal; och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre utbildning

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

av sjuksköterskor jämte i ämnet väckt nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts
motion* proposition angående viss ersättning till

hemmansägaren Lars Lewi Andersson;

Skrivelseförslagen godkändes under ocll
förutsättning beträffande vart och ett av nr 148> j aniedning av väckt motion
dem, att andra kammaren i avseende å om ersät’tning av statsmedel till polismotsvarande
utskottsutlåtande fattade konstapeln Arne Gustav Borgström i
samma beslut som första kammaren. Örebro för uteblivet skadestånd.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om ökad utlåning från fiskerilånefonden
för budgetåret 1957/58, m. m.;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1958/
59 m. m.; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1958/59;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål; nr

146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde; -

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.;

nr 169, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för delgivning
av byggnadsnämnds beslut; och

nr 170, i anledning av väckta motioner
om förbud mot plockning av vissa
växtarter till avsalu.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 159, angående regleringen för budgetåret
1958/59 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;
samt

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 171, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
om religionsfrihet;

nr 172, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om ersättning
till polisman;

nr 173, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 18 § lagen om
ekonomiska föreningar; samt

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om behandlingen
av häktade och anhållna
m. fl., m. in.

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

Interpellation ang. en redogörelse för regeringens syn på konjunkturpolitiken m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

116, angående riktlinjer för upprustning
av landsbygdens elektriska distributionsnät; nr

121, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 122, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m. m.;

nr 126, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. m.;

nr 127, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete; och

nr 128, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316).

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 351, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa följdfrågor i anledning av skolstyrelsereformen
m. m.;

nr 352, av fru Gärde Widemar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa följdfrågor i anledning av
skolstyrelsereformen m. m.;

nr 353, av herr Bergh, Ragnar, och
herr Sveningsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa åtgärder
för upprustning av universitet och
högskolor;

nr 354, av herr Elmgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa, m. m.;

nr 355, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa,
m. m.;

nr 356, av herr Andersson, Gunnar,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny tulltaxa,
m. m.

nr 357, av herr Birke, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ny tulltaxa, m. m.; och

nr 358, av herr Domö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ny tulltaxa, m. m.

Interpellation ang. en redogörelse för regeringens
syn på konjunkturpolitiken
m. m.

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under den senaste tiden
har konjunkturerna för näringslivet försämrats
på ett oroväckande sätt. Åtskilliga
industriföretag har tvingats permittera
en del av sina arbetare, och för flera
är nedläggning av driften ett allvarligt
hot. Jordbruket har kommit i ett bekymmersamt
ekonomiskt läge och har inte
kunnat uppnå den räntabilitet, som
jordbruksavtalet avser att garantera. De
olägenheter, som en arbetslöshetskris
skulle medföra för landet, behöver väl i
detta sammanhang inte särskilt understrykas.

Det framstår som obestridligt, att den
nuvarande belastningen på näringslivet
är alltför hård. Bördorna har ökats väsentligt
under det senaste året. Så har
t. ex. bensinskatten höjts i två omgångar,
och för många företagare är också
elskattehöjningarna en betydande kostnadsfördyring.
Men den hårdaste belastningen
är givetvis den räntehöjning, som
genomfördes den 10 juli i fjol. Riksbanken
höjde då diskontot med 1 procent,
men de vanliga utlåningsräntorna steg i
genomsnitt avsevärt mer.

De ökade räntekostnaderna har blivit
en alltför tung börda särskilt för de
mindre företagen, som i större utsträckning
än storföretagen är beroende av
lån. Många jordbrukare, som inte kunnat
uppnå den med jordbruksavtalet avsedda
räntabiliteten, har inte längre möjligheter
att klara den extra utgiftsökning,
som räntehöjningen medfört. Köpmännen
t. ex. och andra företagare, som måste
finansiera sin lagerhållning genom
växlar till nuvarande höga ränta, har
stora svårigheter, och detsamma gäller
om andra servicenäringar, t. ex. lastbilsåkerierna.
Man kan inte bortse ifrån att

Fredagen den 28 mars 1958

Nr 12

Interpellation ang. en redogörelse för regeringens syn på konjunkturpolitiken m. m.
en allvarlig ekonomisk kris väntar små- framtid. Ett besked i fråga om räntepoliföretagsamheten,
om den inte inom snar tiken är angeläget för dem i deras planframtid
beredes erforderliga lättnader. läggning av verksamheten.

I åtskilliga andra länder har under se- Med anledning av vad jag här har annare
tid räntesänkningar företagits, se- fört anhåller jag om kammarens tillstånd
nast i England för några dagar sedan, att till statsrådet och chefen för finansMan
har funnit det nödvändigt att söka departementet ställa följande fråga:
skapa ett gynnsammare klimat för nä- Vill herr statsrådet ge kammaren en
ringslivet. Det framstår som angeläget, redogörelse för regeringens syn på aratt
vi även i vårt land snarast återgår betsmarknadsläget, på de ekonomiska
till ett lägre ränteläge. En räntesänkning problem, som näringslivet har med nunu
skulle bli en stimulerande injektion varande konjunkturutveckling, och sär -

för vårt näringsliv och särskilt för småföretagsamlieten.
Man har under senare
år ofta framhållit, att räntan skall vara
rörlig. Nu synes mig det ögonblick vara
inne, då den måste röra sig nedåt.

Det är riksbanken som har att svara
för räntepolitiken. Såsom framgick av
den ekonomiska debatt, som vi hade i
kammaren för en vecka sedan, vill ingen
bestrida riksbankens befogenheter i
det avseendet. Men denna debatt visade
också, att man är enig om nödvändigheten
av samråd mellan regeringen och
riksbanken. En samordning av finansoch
kreditpolitiken är nödvändig, om
man skall kunna föra en aktiv konjunkturpolitik
till gagn för näringslivet. Huvudansvaret
för den ekonomiska politiken
tillkommer emellertid regeringen.
Det är naturligt, att regeringens bedömning
— på grundval av samrådet med
riksbanken — även måste innefatta räntepolitiken.
Den föregående regeringen
gav vid upprepade tillfällen uttryck åt
sin strävan till en politik med så lågt
ränteläge som möjligt. Det skulle enligt
min mening vara av stort värde, om kammaren
i nuvarande bekymmersamma
konjunkturläge kunde få en redogörelse
för regeringens syn på konjunkturpolitiken
och särskilt räntepolitiken.

I vissa sammanhang har den meningen
framförts, att planerade ränteförändringar
inte i förväg bör diskuteras av
myndigheterna. I nuvarande läge är
emellertid kravet på en räntesänkning så
starkt, att det synes nödvändigt med besked
från myndigheterna. Många småföretagare
befinner sig i den situationen,
att de inte kan upprätthålla produktionen,
om inte räntan siinkes inom snar

skilt på räntefrågan?

Kammaren medgav att interpellationen
fick framställas.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 13,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna till
lagen den 21 maj 1954 (nr 296) angående
ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 259)
om församlingsstyrelse, m. m.;

statsutskottets utlåtande nr 67, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt disposition av vissa äldre
anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående den skattefria försäljningen av
skattebelagda varor i öresundstrafiken;
samt

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående ändrad tid för åtnjutande av
avdrag vid inkomsttaxering för ränta å
kvarstående skatt;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

10, i anledning av väckt motion om
övergång till helt statlig drift vid gruvor
och därtill hörande anläggningar inom
Västerbottens liin;

nr 11, angående ändring i avlöningsbcstämmclserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. m.;

Nr 12

Fredagen den 28 mars 1958

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350);

nr 14, i anledning av väckta motioner
om årlig utgivning av en utförligare
matrikel över riksdagens ledamöter;

nr 15, i anledning av väckt motion om
utarbetande av en plan för olika lösningar
av en ombyggnad av riksdagshuset;
samt

nr 17, angående användande av riksbankens
vinst för år 1957;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
om uttagande av särskilda avgifter vid

exploatering av grus- och stentäkter;
samt

nr 15, i anledning av väckta motioner
dels om obligatorisk vägbelysning
längs vissa trafikleder, dels ock angående
ansvaret för att ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar belysning kommer
till stånd; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 12, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
anslag till Byggnadsarbeten vid veterinärhögskolan
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.24.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5S06S2