Fredagen den 28 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1954:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 24

28 maj—10 juni.

Debatter m. m.

Fredagen den 28 maj. Sid.

Svar på interpellation av herr Anderson i Sundsvall ang. de kommunala
bostadstilläggen för folkpensionärer, som äro inackorderade på

ålderdomshem.......................................... 3

Fiskeristadga m. m......................................... 7

Ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt till fiske.................. 12

Anslag till företagareföreningar m.fl........................... 14

Avsättning till fonden för idrottens främjande.................. 23

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m.m......... 26

Statsregleringen för budgetåret 1954/55

Utgifter å driftbudgeten ................................ 93

Riksstat .............................................. 94

Ändrad ordning för återregistrering av bil i vissa fall ............ 94

Lördagen den 29 maj.

Svar på fråga av herr Svensson i Ljungskile ang. ordnande av fält -

arbete under juni månad för lantbruksnämndernas konsulenter och

instruktörer............................................ 96

Svar på interpellation av herr Larsson i Luttra ang. de faror, som skolbarn
utsättas för på starkt trafikerade vägar invid skola........ 99

Meddelande ang. höstsession ................................ 104

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 28 maj.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. fiskeristadga m.m......... 7

— nr 29, om ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt till fiske ...... 12

— nr 30, om ändring i stadgan den 30 juni 1943 ang. behandlingen

av vissa vägfrågor...................................... 13

— memorial nr 31, angående uppskov med behandlingen av vissa

ärenden.............................................. 14

1 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 24.

Nr 24.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 155, ang. bidrag till företagareföreningar
m. m................................................. 14

— nr 156, ang. avsättning till fonden för idrottens främjande...... 23

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. beräkning av bevillningar na

budgetåret 1954/55, m. m......... 26

— nr 58, om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 26 juli 1947 om

kvarlåtenskapsskatt .................................... 93

Statsutskottets memorial nr 157, ang. statsregleringen för budgetåret

1954/55 .............................................. 93

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om ändrad ordning för återregi strering

av bil i vissa fall................................ 94

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§ 2.

Svar på interpellation ang. de kommunala
bostadstilläggen för folkpensionärer,
som äro inackorderade på ålderdomshem.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
har i en interpellation berört frågan
om beräkningen av kommunalt bostadstillägg
till folkpensionär, som är
inackorderad i ålderdomshem. Med anledning
av ett uttalande av pensionsstyrelsen,
att styrelsen efter samråd
med socialdepartementet i princip icke
funnit sig kunna godkänna att i fråga
om bostadstillägg i sådant fall högre
belopp än 500 kronor per år lades till
grund för beräkningen av den del av
tillägget, som är anknuten till bostadskostnaden,
har interpellanten frågat,
om jag ville redogöra för de synpunkter,
som varit avgörande för detta beslut.

Jag vill därvid erinra om att statsmakternas
beslut år 1952 rörande de
kommunala bostadstilläggen till folkpensionärerna
innebar, att åt kommunerna
överlämnades att besluta om införandet
av sådana tillägg samt om
dessa tilläggs högsta belopp. Kommunala
bostadstillägg har införts i de
flesta kommuner, och övervägande antalet
har därvid fastställt generella tilllägg,
som ej är beroende av vederbörande
bostadskostnad. I många kommuner
har emellertid bostadstillägget

anknutits helt eller delvis till pensionärens
bostadskostnad. När vid beräkningen
av bostadstillägget i sådana fall
gjorts en uppskattning av bostadskostnaden
för en folkpensionär, som är inackorderad
på ålderdomshem, har detta
skett på mycket varierande sätt i olika
kommuner, vilket föranlett att denna
kostnad i likartade fall kommit att bestämmas
mycket olika.

Med hänsyn till önskvärdheten av
att värderingen sker efter mera enhetliga
grunder kommunerna emellan har
pensionsstyrelsen efter övervägande av
olika alternativ för uppskattning av bostadskostnaden
för pensionär på ålderdomshem
funnit sig böra till ledning
för prövningen av dessa ärenden angiva
ett skäligt högsta normalbelopp för
denna kostnad. Detta överensstämmer
helt med riksdagens uttalande i samband
med beslutet om de kommunala
bostadstilläggen, att till ledning för
kommunernas beslut i frågan borde tagas
de förslag, som pensionsstyrelsen
och kommunförbunden komme att bistå
med. Det kan anmärkas, att när
kommunförbunden i den i juni 1952 i
samråd med pensionsstyrelsen uppgjorda
promemorian med vägledande uttalanden
rörande de kommunala bostadstilläggen
framhållit, att det funnes skäl
att tillerkänna vårdtagare på ålderdomshem
samma förmåner som om de
haft egen bostad -—- ett uttalande vartill
herr Anderson hänvisat i interpellationen
— så har kommunförbunden
också tillagt, att det sagda dock ej
finge uppfattas så att pensionären borde
komma i åtnjutande av högre tillägg
än som motsvarade ett skäligt normalbelopp.

Pensionsstyrelsen har vid avvägningen
av normalbeloppet utgått därifrån,
att bostadskostnaden icke borde be -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Svar på interpellation ang. de kommunala

äro inackorderade på ålderdomshem.

räknas till högre belopp än vad en liknande
bostad, disponerad under motsvarande
förhållanden, skäligen kunde
antagas kosta i öppna marknaden. Vissa
omständigheter ansågs emellertid
tala för att bostadskostnaden borde beräknas
något lägre. Sålunda borde bl. a.
beaktas, att pensionären i egen bostad
i regel åtnjuter större frihet än på ett
ålderdomshem, och vidare att ålderdomshemmen
— i motsats till vad som
ej sällan är fallet med bostadsföretag
— ej drivs i vinstsyfte utan såsom allmänna
inrättningar. Vid en i samband
med dessa överväganden skedd kontakt
mellan pensionsstyrelsen och kommunförbunden
framkom det av praktiska
skäl betingade önskemålet, att normalbeloppet
ej borde differentieras med
hänsyn till om pensionären bar eget
rum eller delar rum med annan person.
Detta förhållande växlade nämligen tid
efter annan, varför en differentiering
skulle föranleda täta omregleringar av
bostadstilläggen. När pensionsstyrelsen
stannade för ett högsta normalbelopp
av 500 kronor per år, var detta sålunda
ett medelvärde av kostnaden för enskilt
och för delat rum på ålderdomshem. I
detta sammanhang bör erinras om att
flertalet kommuner bestämt bostadskostnaden
för de på ålderdomshem inackorderade
pensionärerna till betydligt
lägre belopp än 500 kronor om
året.

Vid en underhandskontakt, som pensionsstyrelsen
hade med mig i denna
fråga, fann jag ej anledning till erinran
mot det sålunda beräknade bostadskostnadsvärdet
för ifrågavarande pensionärer.

Med anledning av vad interpellanten
anfört därom, att pensionsstyrelsens
åtgärd skulle innebära, att pensionärerna
på ålderdomshem komme i sämre
läge än andra pensionärer, vill jag
avslutningsvis framhålla, att pensionärernas
läge i detta fall är beroende av
kommunernas handlande, enär dessa

bostadstilläggen för folkpensionärer, som

icke blott reglerar bostadstilläggets
storlek utan även avgiftssättningen på
ålderdomshemmen.

Härpå anförde

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för den
redogörelse, som statsrådet lämnat som
svar på min interpellation.

Anledningen till att jag framställt interpellationen
är, såsom framgår av
svaret, ett meddelande, som pensionsstyrelsen
sände ut i december 1953 till
pensionsnämnderna och styrelsens ombud.
Däri förklarade pensionsstyrelsen,
att styrelsen efter samråd med socialdepartementet
funnit sig i princip icke
kunna godkänna att för pensionär, som
är att betrakta som inackorderad på
ålderdomshem, högre bostadskostnad
lägges till grund för beräkningen av
bostadstillägget än 500 kronor för år.
Det bör här observeras, att de 500 kronorna
inte är liktydiga med pensionärens
bostadstillägg. Det är det belopp,
som skall läggas till grund för beräkningen
av bostadstillägget, då detta är
anknutet helt eller till någon del till
pensionärens kostnad för bostad och
värme.

De flesta kommuner, som drabbas av
pensionsstyrelsens tillämpningsbestämmelser,
torde ha sådana regler för de
kommunala bostadstilläggen, att den
s. k. rörliga delen av tillägget för pensionärer,
som bo på ålderdomshem, blir
mindre genom dessa tillämpningsbestämmelser
än vad som gäller för övriga
pensionärer.

I detta sammanhang är det ett par
problem av principiell betydelse som
jag vill beröra. Kommunerna har enligt
riksdagsbeslutet 1952 fått rätt att
själva bestämma de grunder, efter vilka
det kommunala bostadstillägget skall
utgivas, däri inberäknat bostadstilläggets
belopp. I samband med detta be -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Svar på interpellation ang. de kommunala

äro inackorderade på ålderdomshem.

slut har något undantag icke gjorts för
någon grupp av pensionärer. Departementschefen
och riksdagen uttalade i
samband med beslutet, att de med
största förtroende överlämnade denna
sak åt kommunerna.

Vidare har den uppfattningen numera
fått allmän spridning, att en pensionär
som vårdas på ålderdomshem
är att betrakta som inackordering. Han
betalar ju för den vård han erhåller. I
regel användes folkpensionen härför, i
en del fall har pensionärerna också
andra medel till sitt förfogande, sparmedel
o. s. v., som de använder för att
betala avgifterna.

Utifrån dessa synpunkter torde de
flesta kommuner, som har infört kommunala
bostadstillägg, ha bestämt att
pensionstagare som är inackorderad på
ålderdomshem skall erhålla bostadstillägg
med samma belopp och efter samma
grunder som gäller för de pensionärer,
som hyr bostad i pensionärshem
eller i öppna marknaden.

Enligt pensionsstyrelsens tillämpningsbestämmelser
kommer emellertid
pensionärerna på ålderdomshem att erhålla
ett något lägre bostadstillägg. Det
är detta jag anser vara oriktigt. Den
uppfattningen torde nog också vara
allmän bland pensionsnämnderna i de
kommuner som beröres i detta fall. Här
sker en orättvisa. Det är därför som
jag har anhållit om en redogörelse för
de synpunkter, som har varit avgörande
vid utfärdandet av de nyss berörda
bestämmelserna.

Sedan jag studerat interpellationssvaret
måste jag säga, att jag inte kan
finna att de argument, som däri anföres,
är tillräckligt bärande. Det säges
i svaret bl. a.: »I många kommuner
har emellertid bostadstillägget anknutits
helt eller delvis till pensionärens
bostadskostnad. När vid beräkningen
av bostadstillägget i sådana fall
gjorts en uppskattning av bostadskostnaden
för en folkpensionär, som är in -

bostadstilläggen för folkpensionärer, som

ackorderad på ålderdomshem, har
detta skett på mycket varierande sätt
i olika kommuner, vilket föranlett att
denna kostnad i likartade fall kommit
att bestämmas mycket olika.»

Jag tror visst att detta är sant, men
det är någonting som inte enbart vidlåder
bostadstillägget för pensionärer,
som bor på ålderdomshem, utan denna
variation i beloppen vidlåder också de
kommunala bostadstilläggen över huvud
taget. Kommunerna har stannat vid
mycket olika belopp, och detta gäller
t. o. m. kommuner, som ligger intill
varandra och som till sin struktur är
mycket lika.

Vidare anföres det i interpellationssvaret:
»Det kan anmärkas, att när
kommunförbunden i den i juni 1952 i
samråd med pensionsstyrelsen uppgjorda
promemorian med vägledande
uttalanden rörande de kommunala bostadstilläggen
framhållit, att det funnes
skäl att tillerkänna vårdtagare på
ålderdomshem samma förmåner som
om de haft egen bostad — ett uttalande
vartill herr Anderson hänvisat i interpellationen
—- så har kommunförbunden
också tillagt, att det sagda dock ej
finge uppfattas så, att pensionären
borde komma i åtnjutande av högre
tillägg än som motsvarade ett skäligt
normalbelopp.»

Jag har med min interpellation ingalunda
avsett att ifrågavarande pensionärer
skulle få ett bostadstillägg, som
är större än ett skäligt normalbelopp,
men det gäller dock här att fixera, vad
som är ett skäligt normalbelopp. Enligt
en utredning, som vi har gjort i den
kommun, där jag hör hemma, ligger
kommunens självkostnadspris för bostad
för pensionär på ålderdomshem
väsentligt högre än det belopp pensionsstyrelsen
har bestämt.

Socialministern övergår sedan i sitt
svar till att anföra en del av pensionsstyrelsens
synpunkter och säger: »Pensionsstyrelsen
har vid avvägningen av

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Svar på interpellation ang. de kommunala bostadstilläggen för folkpensionärer, som
äro inackorderade på ålderdomshem.

normalbeloppet utgått ifrån att bostadskostnaden
icke borde beräknas till högre
belopp än vad en liknande bostad,
disponerad under motsvarande förhållanden,
skäligen kunde antagas kosta i
öppna marknaden.» Detta är ju just vad
de kommuner, som det här gäller, har
gjort. De har i regel fastställt samma
bostadstillägg till pensionärerna på ålderdomshem
som till pensionärer ute i
den öppna marknaden. Men det är på
den punkten pensionsstyrelsen sedan
genom sina tillämpningsbestämmelser
gör ändring. Där har man prutat av på
bostadstillägget för pensionärerna på
ålderdomshem. Men vad finns det för
skäl för denna nedprutning? Jo, det
anföres i interpellationssvaret: »Vissa
omständigheter ansågs emellertid tala
för att bostadskostnaden borde beräknas
något lägre. Sålunda borde bl. a.
beaktas, att pensionärer i egen bostad
i regel åtnjuter större frihet än på ett
ålderdomshem — — —.»

Jag kan inte finna att detta skulle
vara ett skäl för att minska bostadstilllägget
för pensionärerna på ålderdomshem.
Utvecklingen går väl tvärtom därhän,
att man vill komma bort från systemet,
att pensionärerna på ålderdomshem
skall känna sig som nådehjon. De
skall tillerkännas samma frihet som
andra medborgare, men en förutsättning
härför är ju att de har medel att
betala inackorderingen, så att de kan
känna sig oberoende. Prutar man nu av
på deras folkpension, får de mindre att
betala sin inackorderingsavgift med och
känner sig alltså beroende. Om de nu
inte bär samma frihet som de som hyr
ute i den öppna marknaden, så skall de
rimligtvis inte bestraffas härför •—• bestraffas
är kanske ett för liårt ord, men
jag finner inget annat just nu — genom
en avprutning på bostadstillägget.

Vidare anföres såsom skäl för att det
skulle vara lägre bostadstillägg för pensionärerna
på ålderdomshem att ålderdomshemmen
inte drives i vinstsyfte.

Det är ju ingen som har påstått något
annat.

Jag kan inte finna annat än att de
synpunkter, som anförts som skäl för
nedprutning av bostadstillägget för dessa
pensionärer, icke är bärande. Tydligen
har pensionsstyrelsen själv inte
kunnat hålla på bestämmelsen i fråga.
Det är mig bekant, att man gått med
på åtskilligt högre belopp till de pensionärer,
som vårdas på ålderdomshem
här i Stockholm. Enligt en uppgift som
jag har erhållit, har man i det fallet
gått med på 586 kronor för ogift pensionär
och för två makar ett sammanlagt
belopp om 772 kronor.

Det problem, som jag berört, lär, enligt
en uppgift som jag fått, gälla ett
tjugotal kommuner, förmodligen att finna
bland de större kommunerna i landet;
och såvitt jag vet är pensionsnämnderna
i dessa kommuner av den uppfattningen,
att denna nedprutning är
helt omotiverad.

Det är en formulering i pensionsstyrelsens
skrivelse, som jag till sist vill
beröra, inte för att ta upp någon större
principdebatt, men jag vill beröra den
av en viss anledning. Det står där, att
pensionsstyrelsen »efter samråd med
socialdepartementet» har kommit till
detta resultat. Nu är det ju så att pensionsstyrelsens
beslut i sådana här ärenden
överklagas hos Kungl. Maj :t, och
det blir då socialdepartementet, som
handlägger dessa besvärsärenden. Jag
vill uttala den förhoppningen, att socialministern
inte på grund av den förliandskontakt,
som pensionsstyrelsen
tydligen har haft med departementet,
må känna sig alltför bunden vid prövningen
av eventuella besvärsärenden.
Dessa bör kunna prövas utifrån rent
sakliga grunder i varje särskilt fall.
Självfallet är det inte min mening, att
folkpensionärerna vid ålderdomshemmen
skulle tillerkännas högre bostadstillägg
än andra, men det finns å andra
sidan intet skäl att pruta av på deras

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

bostadstillägg, så att dessa blir mindre
än andras. Jag skulle vara tacksam om
socialministern ville göra ett uttalande
i fråga om just detta spörsmål, alltså
detta, att socialministern inte känner
sig alltför bunden av den förhandskontakt,
han haft med pensionsstvrelsen
i detta avseende.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Fiskeristadga m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till fiskeristadga
m. m., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ämnar inte uppehålla
mig vid de olika detaljerna i det
förslag till ny fiskeristadga som nu föreligger.
Jag vill endast erinra om att den
gällande fiskeristadgan är inte mindre
än 54 år gammal och att en ny alltså
torde vara såväl nödvändig som välkommen.
Då jag till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation vill
jag med endast några ord klargöra vad
det är som har föranlett mig till detta.

I förslaget till den nya fiskeristadgan
föreslås i (i § att fiske med bl. a. ljuster
skall förbjudas. Detta innebär att strängare
bestämmelser kommer att gälla i
fortsättningen än som nu är fallet vid
vissa kuststräckor, såsom de i Blekinge
län, Kristianstads län, Hallands län samt
Göteborgs och Bohus län. Vid dessa
kuststräckor har nämligen ljustring tidigare
varit tillåten. Därest ett generellt
förbud nu skulle komma att införas, innebure
detta ett visst avbräck i näringsutövningen
för en del fiskare vid dessa
kuster. Saken har även uppmärksammats
av några ledamöter av riksdagen,
som motionsvägen har yrkat att riksdagen
måtte besluta, att fiske med ljus -

Fiskeristadga m. m.

ter fortfarande skall vara tillåtet vid
de kuststräckor i saltsjön, där så tidigare
varit förhållandet.

Det anföres i dessa motioner att fiske
med ljuster har gammal hävd vid nämnda
kuststräckor. Det är merendels sådana
fiskare, i allmänhet äldre, som
inte kan delta i havsfisket, vilka genom
ljusterfiske skaffar sig bidrag till sin
försörjning. Under stränga vintrar brukar
också en del yrkesfiskare från isen
bedriva ljustring efter ål. Om de nu
fråntas dessa fiskemöjligheter skulle
detta verka — som det heter i motionerna
— högst beklämmande. Generellt förbud
mot ljustring i saltvatten avstyrkes
också av ett antal remissinstanser, bl. a.
länsstyrelserna i Blekinge och Hallands
län, fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt, Svenska västkustfiskarnas centralförbund
och Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund.

Nu har statsrådet Hjalmar Nilson föreslagit,
att Kungl. Maj:t för vissa kuststräckor
— det skulle väl då gälla dem
jag här nämnt — kunde överväga att
meddela dispens från bestämmelserna
i 6 § genom en särskild kungörelse.
Men denna kungörelse skulle lämpligen
gälla endast under en kortare övergångstid.
Vederbörande fiskare är givetvis
tacksamma för att dispensmöjligheter
öppnas, men förfaringssättet kan
dock inte anses helt tillfredsställande.
Man vill, vilket också framhålles i motionerna,
ha klarare bestämmelser om
vilka myndigheter som skall lämna tillstånd,
och man vänder sig vidare mot
att dispens skall lämnas endast som en
övergångsform.

Tredje lagutskottet har ju inte varit
alldeles okänsligt för motionärernas
synpunkter. Man skriver bl. a. att vad
motionärerna anfört synes vara värt
beaktande, men man framhåller å andra
sidan att ljustring bör vara förbjuden,
då den är en synnerligen olämplig
form för fiske; den innebär djurplågeri
i högre grad än de flesta andra
fångstmetoder. Jag vill inte bestrida

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Fiskeristadga m. in.

detta, men det kan väl vara rätt svårt
att dra gränsen mellan fiske som bör
tillåtas och fiske som bör förbjudas, om
man tar hänsyn till det djurplågeri som
uppstår.

Jag har emellertid, herr talman, på
grund av de av utskottet anförda skälen
avstått från att reservationsvägen yrka
bifall till motionerna. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att utskottet understrukit
föredragande statsrådets uttalande,
att dispens skall kunna meddelas
för vissa kuststräckor, och jag understryker
för min del vad utskottet därvidlag
anfört. Jag vill vidare påpeka,
att utskottet i sin motivering icke nämnt
något om att dylikt tillstånd endast
skulle gälla under en kortare övergångstid.

Jag vill alltså till utskottets yttrande
över propositionen med förslag till ny
fiskeristadga bara foga en vädjan till
statsrådet Nilson att i görligaste mån
beakta de synpunkter, som anförts i
de motioner jag här berört.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! Jag har i detta ärende
väckt en motion, nr 671, men eftersom
herr Nyberg varit vänlig att helt redogöra
för motionens syfte har jag ingen
anledning att hålla något längre anförande.
Jag vill bara säga ett par ord.

Det skulle vara ganska olyckligt för
fiskarna utefter de kuststräckor det här
närmast gäller, om de skulle berövas
sin urgamla rätt till ljusterfiske i
skärgården. Jag anser att man i hög
grad överdriver, när man säger att
ljustring är en olämplig fiskeform och
att blindhuggningen förorsakar att fisk
i stor utsträckning skadas eller dödas
utan att fångas, varför detta fiske inte
skulle vara lönsamt. Jag vill framhålla,
att blindhuggning äger rum i betydligt
mindre omfattning vid Blekingekusten
än man i allmänhet föreställer sig.

Det är även ett par andra synpunkter
jag skulle vilja anknyta. Vi har i motionen
vänt oss framför allt mot att stats -

rådet vill ha en kortare övergångstid,
där man skulle kunna ge dispens. Vi
anser att utskottets utlåtande i det avsede
är att föredraga, då utskottet uteslutit
detta i sin motivering. Den enda förhoppning
jag vill uttrycka här är att
statsrådet tillämpar den principen vid
lämnandet av dispenserna, att i synnerhet
de gamla fiskarna inte på något
sätt blir förhindrade att utöva denna
ljustring, som i hög grad förstärker deras
ekonomi. Vi får heller inte glömma
att vi i dessa kustbygder har ett stort
antal lantarbetare och småbrukare, som
bedriver ljustringen som en bihantering
och att den även för dessa innebär en
välbehövlig förstärkning av ekonomien.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att orda vidare i denna fråga, då herr
Nyberg som sagt på ett ganska uttömmande
sätt redogjort för de skäl som
legat till grund för motionen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte ingå på
någon som helst sakbehandling av förslaget
till fiskeristadga utan nöja mig
med att, med hänvisning till vad jag
anförde i samband med behandlingen
av lagen om gräns mot vatten och vid
behandlingen av fiskelagen år 1950, endast
meddela att jag inte gillar det nu
föreliggande förslaget; och med den
principiella och praktiska inställning
jag har i fråga om allemansrätten ber
jag att till kammarens protokoll få antecknat
att jag inte kommer att deltaga
i detta beslut.

1 samband med detta skulle jag också
vilja uttala den förhoppningen att vi
skall kunna få en ökad förståelse för
allemansrättens olika värden. Jag gör
det med speciell tanke på att när vi
den 10 maj i tidningspressen fick se att
herr talmannen tillsammans med de
olika partiledarna och hans excellens
statsministern m. fl. varit ute på Harpsund
och fiskat, kunde man åtminstone
av ansiktena utläsa en oerhörd glädje
och tillfredsställelse över att få delta i

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

fisket trots det till synes amatörmässiga
handhavandet av fiskedonen. Jag förutsätter
givetvis att herrarna var utrustade
med vederbörliga tillståndsbevis
och att de hade gått in i den fiskevårdsförening,
som herr statsministern för
någon tid sedan talade om och erbjöd
mig att få teckna medlemskap i. Därest
herrarna nu skulle ha brutit mot någon
lag eller förordning som är till finnandes
och därigenom kommit in i skaran
av dem som har ett fult namn, hoppas
jag att det inte varit fråga om uppsåtlig
gärning utan blott om oaktsamhet, som
utskottet här talar så vackert om. När
jag såg denna glädje gjorde jag mig
frågan: Är det inte möjligt för den svenska
riksdagen och regeringen att nu
verkligen försöka tillfredsställa arbetares
och andras behov av att komma ut
i svensk natur och få fiska och jaga
litet? Ty om det föreligger ett behov
för de män som var ute på Harpsund
den 9 maj, så måste jag säga att det föreligger
än större behov för dem som
står på industriarbetsplatser och annorstädes.

Det är ju här endast fråga om ett
yttrande över en stadga, och jag ville
därför ha till statsrådet Nilson framfört
en önskan att han då den slutliga stadgan
skall skrivas kommer att ta hänsyn
till allemansrättens princip och även
se till att stadgarna i de olika länen inte
omöjliggör för arbetare och andra att
få tillgång till fiske. Jag hoppas alltså
att allemansrättens princip skall vinna
ökad förståelse i detta sammanhang.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! I förevarande fråga har
herr Hseggblom och jag väckt ett par
motioner, avseende §§ 7, 10 och 17 i
fiskeristadgan. I vad gäller 7 § har utskottet
varit helt positivt och klart tillstyrkt
fortsatt fiske med puls- och dämpnot
i Kalmars och Östergötlands skärgård.
Det är värdefullt att ha fått klarlagt
att denna hävdvunna fiskemetod
inte tycks bli förbjuden, som i Kungl.

Fiskeristadga m. m.

Maj :ts förslag förutsattes. Beträffande
10 §, där det stadgas minimimått på vissa
fisksorter, hade vi i samma motion
hemställt, att minimimått skulle stadgas
även vid fiske av gädda samt att detta
mått skulle bestämmas till 40 cm i enlighet
med fiskeristyrelsens förslag. Utskottet
har inte kunnat gå med på detta,
men det finns ju möjligheter att i lokala
länsstadgar rätta till detta. I den
stadga som gäller i vårt län har vi för
övrigt redan skydd för gäddan i viss
mån. Jag kommer därför inte att yrka
bifall till motionens förslag beträffande
någondera av dessa båda paragrafer.

Däremot tycker jag att det är anmärkningsvärt
att Kungl. Maj :t har
frångått fiskeristyrelsens förslag i vad
gäller 17 § första stycket, som avser
kallelse till av länsstyrelsen anordnade
sammanträden med fiskerättsägare m. fl.
inom visst område. Styrelsen har här
föreslagit en enkel och klar text som vi
ansett böra komma in i den slutliga
stadgan. Det heter där: »Till sammanträde
som i 15 | sägs skola kallas
de fiskevattensdelägare och andra innehavare
av enskild fiskerätt, vilkas rätt
beröres av det förslag som skall behandlas,
ävensom de yrkesfiskare, som
bruka idka fiske inom det med förslaget
avsedda området, samt sammanslutningar
av dessa yrkesfiskare.»

Kungl. Maj:t har ersatt den sista delen
av detta stycke med orden: »ävensom
yrkesfiskare och övriga av fisket
i det avsedda området intresserade personer».
Utskottet har emellertid skrivit
rätt positivt och det bär säkerligen
inte saknats god vilja, ehuru det inte
kom till klart uttryck i skrivningen. I
slutklämmen beträffande 17 § heter det
sålunda i utskottets betänkande: »Utan
uttryckligt stadgande torde det också
vara klart, att länsstyrelsen vid sammanträdena
bör fästa särskilt avseende
vid de synpunkter och önskemål, som
framföres av yrkesfiskarena eller deras
organisationer.»

Vi får alltså ta fasta på vad utskottet

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Fiskeristadga m. m.

har skrivit, och ordalydelsen och andemeningen
sammanfaller också med innehållet
i den gamla 54-åriga fiskeristadgan.

Till herr Lundberg skulle jag vilja
säga att talet om allemansrätten låter
mycket bra vare sig det gäller jakt eller
fiske. Jag förnekar inte att det kan
vara roligt att fiska även för den som
inte har eget fiskevatten, men vi får
komma ihåg att det finns yrkesfiskare
som har fisket till levebröd, och vi
måste slå vakt om att i första hand
tillgodose deras intressen.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande utan har endast velat säga
min mening i förevarande fråga.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! I anledning av vad som
här har anförts skall jag försöka att
med några ord förklara utskottets inställning
till dessa frågor.

Först skulle jag vilja säga några lugnande
ord till herr Lundberg. Han behöver
inte alls göra sig något samvete
av att biträda den här stadgan. Det är
ju nämligen så att stadgan icke på något
vis reglerar vem som har rätt att
fiska. Den reglerar uteslutande förhållandet
de fiskande emellan, och i huvudsak
har stadgan betydelse för fisket
på de fria områdena, där allemansrätten
gäller. Vem som skall ha rätt att
fiska regleras i fiskelagen. Stadgan berör
alltså inte allemansrätten till fiske.
I fråga om denna allemansrätt har jag
för övrigt i rätt många stycken samma
uppfattning som herr Lundberg, även
om jag ingalunda vill ansluta mig till
alla hans åsikter därvidlag.

Herr Nyberg tog upp rätten till ljustring.
Enligt gällande stadga har man
rätt att ljustra annan fisk än laxfiskar,
dock icke ål där is ligger. Denna s. k.
blindhuggning efter ål är endast tillåten
i vissa av Kungl. Maj:t undantagna områden
inom Blekinge län, Hallands län
och Bohuslän.

I princip har man således rätt att

t. ex. ljustra åt överallt i våra vatten
där icke is ligger. Men i länsstyrelsestadgor
har man i de allra flesta län
totalt förbjudit ljustring efter ål även
den tid när icke is ligger, och på de
flesta håll har man gjort detta på framställning
av fiskarorganisationerna. Det
är faktiskt så som utskottet säger, att
ljustringen är en särdeles otrevlig form
av fiske. Herr Nyberg säger att man kan
ifrågasätta var gränsen för djurplågeri
går vid fiske, och det är klart att man
kan göra det, men faktum är väl ändå
att man knappast kan tala om djurplågeri
vid något annat fiske i samma utsträckning
som vid ljustring. Vem som
helst, som har haft tillfälle att se i båten
eller lådan när de som har legat
på blindhuggning efter ål kommer i
land med sina fångster, kan begripa
varför fiskarorganisationerna på de flesta
håll vill ha bort denna blindhuggning.

Förutom att man hugger sönder en
hel del ål som man aldrig får upp är
den ål som man verkligen lyckas få
upp mer eller mindre förstörd, mest
mer. Man får icke upp en enda ål som
är hel, och när man kommer i land med
fångsten måste man sortera ifrån dem
som är mycket skadade, d. v. s. den
allra största delen, och det är bara en
liten del som över huvud taget är användbar.
Man kan naturligtvis själv äta
en del, men i övrigt får den slumpas
bort till vilka priser man kan få. Det
är det som har gjort att fiskarorganisationerna
på de flesta håll i Sverige via
länsstyrelserna har fått igenom förbud
mot ljustring efter ål även på tid då
detta enligt stadgan är tillåtet.

Herr Nyberg slutar med att uppmana
statsrådet att vara generöst med beviljande
av tillstånd till blindhuggning efter
ål i fortsättningen. Det är min förhoppning
att statsrådet inte så mycket
lyssnar på det rådet. Jag skulle i stället
helt se att han är mycket restriktiv
med att ge ett sådant tillstånd.

Fn annan punkt där det föreligger en

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

motion gäller fiske med trål. Fiske med
trål är förbjudet såväl i nu gällande
stadga som enligt den föreslagna nya
stadgan.

Man har givit sig in på att ge en definition
på vad trål är för någonting och
räknat upp vissa smärre notredskap
som enligt den nya stadgan skall vara
fria i den mån de används i sötvatten,
och nu har det med tanke på kustfisket
väckts en motion där det föreslås att
vissa sådana redskap skall vara fria
även i skärgårdsvatten. I anledning
därav föreslår utskottet, att man skall
skriva om sista stycket i paragrafen så,
att redskap som bogseras av ekor eller
andra småbåtar blir tillåtna även i saltvatten.
Utskottet har här alltså gått på
motionens förslag.

I samma motion hade man föreslagit,
att vi skulle föreskriva ett minimimått
på 40 cm för gädda. Enligt Kungl.
Maj:t skulle inte minimimått gälla för
fångst av gädda utan liksom hittills
bara för försäljning. Jag tror att man
därmed uppnår ungefär vad motionärerna
syftar till.

I samma motion föreslås också att
skadad fisk, som inte håller minimimåttet,
skall få användas för hushållsbehov.
Utskottet har funnit, liksom man
har funnit tidigare vid överväganden
inom utredningen och Kungl. Maj :ts
kansli, att om vi skall kunna upprätthålla
kontrollen av förbudet måste det
vara ett totalförbud mot att ilandföra
fisk som inte håller minimimåtten.

Enligt den gamla förordningens bestämmelser
om vilka som skall kallas
till sammanträde inför länsstyrelsen när
det gäller att utfärda lokala stadgor för
fiskets bedrivande skulle man kalla
fiskevattensägare och yrkesfiskare.
Kungl. Maj :t har nu skrivit, att dessutom
alla för fisket intresserade personer
skall kallas till dessa sammanträden.
Det föreligger här en motion om
att vi skall bibehålla den tidigare regeln.
Utskottet har inte helt kunnat bifalla
motionen men har dock under -

Fiskeristadga m. m.

strukit, att länsstyrelsen vid dessa sammanträden
bör fästa särskilt avseende
vid de synpunkter och önskemål som
framförts av yrkesfiskare.

Herr talman! Jag tror att jag med
dessa ord har berört vad som har sagts
av de föregående talarna. Jag vill yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till herr Levin. Inte mindre än
sju remissinstanser har dock vänt sig
mot att ljustring skulle generellt förbjudas.
Bland dessa befinner sig sex,
som såvitt jag förstår är sammanslutningar
av fiskare eller fiskeritjänstemän.
Det råder alltså olika meningar
även på fiskarhåll om denna sak.

Jag har nyss medgett att ljustring
måhända i högre grad än andra fiskemetoder
kan betecknas som djurplågeri.
Men å andra sidan bör man väl i
någon mån ta hänsyn till de bestämmelser
som förut har gällt. Jag kan inte
finna annat än att herr Levin med sin
uppfattning borde ha avstyrkt Kungl.
Maj :ts förslag även i fråga om möjligheten
att ge dispens från dessa förbudsbestämmelser.
Men han har underskrivit
utskottets utlåtande, och även enligt
detta kommer ljustring att bli tilllåten
i viss utsträckning. Jag har inte
heller, herr Levin, yrkat bifall till motionen.

När man tar hänsyn till alla faktorer
i denna fråga, finner man, att skillnaden
mellan herr Levins och min uppfattning
inte är särdeles stor. Frågan är
bara i vilken omfattning dessa dispensmöjligheter
skall medges och utnyttjas.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Det är riktigt att en del
fiskarorganisationer, länsstyrelser och
sportfiskesammanslutningar velat ha
ljustringen fri, men å andra sidan har
flera betydande organisationer, bl. a.
Sveriges fiskares riksförbund, velat få
totalförbud mot ljustring.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt till fiske.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga herr Nyberg, om han någon gång
har stått i en hamn och sett en ljusterfiskare
komma i land med sin fångst
eller plocka över den i lådor för att
transportera den vidare. Om herr Nyberg
gjort det, måste han nog hålla
med om att ljustring, i synnerhet blindhuggning,
är en synnerligen otrevlig
form av fiske.

Härmed var överläggningen slutad.
Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt till
fiske.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § lagen om
rätt till fiske.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 233 i första kammaren
av herr Hällgren och herr Svensson,
Rikard, samt nr 297 i andra kammaren
av herr Andersson i Ronnebv
m. fl.

I motionerna, som voro likalydande,
hade föreslagits, »att paragraf 11 i lagen
om rätt till fiske av den 1 december
1950 ges följande lydelse:

Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torhamnsudde) må varje svensk
medborgare med rörligt redskap fiska
i enskilt vatten på ett avstånd ej understigande
300 meter från fastlandet eller
från ö av minst 100 meters längd eller,
där den stranden följande kurvan för
högst 3 meters djup går längre ut, utanför
denna djupkurva. Med nät, som äro
att hänföra till rörligt redskap, med
snörpvad efter sill samt med långrev
och tobisnot är fisket fritt ända in till
stranden.»

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motioner,
I: 233 och II: 297, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam ut -

redning, huruvida fiske med snörpvad
borde tillåtas i ökad utsträckning vid
den i 11 § lagen om rätt till fiske angivna
kuststräckan.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! I motion nr 297 i denna
kammare har jag tillsammans med några
länskamrater yrkat att snörpvad
skulle jämställas med övriga fiskeredskap,
varmed fiske vid Blekinge läns
södra kust bedrives. Med anledning
därav ber jag att i korthet få anföra
några synpunkter.

Jag borde kanske vara tacksam för
tredje lagutskottets hemställan om en
skyndsam utredning, så att förslag om
möjligt kan föreläggas höstriksdagen,
och självfallet hoppas jag att — om mot
all förmodan min motion inte blir bifallen
av kammaren — det skall vara
möjligt för Kungl. Maj:t att effektuera
denna utskottets hemställan. Jag anser
emellertid att efter fiskeristyrelsens tillstyrkande
yttrande över motionen riksdagen
nu skulle kunna bifalla motionen
och därmed undanröja den starka irritation
som råder bland fiskarna i Blekinge.
Hade snörpvaden varit ett i Blekinge
län brukligt redskap när riksdagen
antog den nya fiskelagen, råder
det knappast något tvivel om att snörpvaden
jämställts med övriga redskap
och att fisket därigenom varit fritt ända
till stranden. Jag tycker nog för min
del att fiskarnas vällovliga strävanden
att effektivisera sin yrkesutövning genom
att för stora kostnader skaffa sig
rationella redskap i detta fall har på ett
mycket dåligt sätt lönats. Under kort
tid anskaffades snörpvadar och ekolod
för ett belopp av 800 000 kronor. Fisket
gav också under en kort period ett gott
utbyte — under sju månader ilandfördes
sålunda 2 miljoner kg snörpvadssill.
Men så visade det sig att man här
kom i kollision med lagen, och på
grund av dess utformning blev ett 50-

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt till fiske.

tal fiskare åtalade för olaga fiske. 33 av
dem har redan dömts till dagsböter och
till att utge värdet av fångad sill. Denna
dom har överklagats. Enligt fiskeristyrelsens
mening har strandfiskarna
icke hittills lidit något väsentligt men
av snörpvadsfisket.

Det synes mig upprörande att fiskarna
under utövandet av sin hårda näring
på detta sätt skall komma i kollision
med en lagstiftning, när de enligt
urgammal hävd hämtar sina fångster ur
havets djup; så länge sillen går fri i
havet är den enligt urgammal rätt allas
egendom. Fiskarnas organisationer har
visat ett mycket föredömligt intresse
för att reglera snörpvadsfisket, så att
minsta möjliga kollision med strandfisket
och de gemensamma fiskevårdande
uppgifterna uppstår. Efter framställning
från fiskarna har också länsstyrelsen
fastställt bestämmelser som ganska
väl skyddar strandägarnas intressen.

Herr talman! Då det vid förarbetena
till lagen om rätt till fiske inte ifrågasatts,
att strandägande fiskare skulle berövas
sin urgamla rätt till fiske efter
sill intill stränderna, och då det är i
högsta grad önskvärt att övergången till
effektivare redskap icke försvåras eller
att investeringar som gjorts i sådana
redskap blir outnyttjade, är det nödvändigt
att riksdagen gör den mindre ändring
i fiskelagen som föreslagits i motionen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motion nr 297 i
denna kammare.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad den föregående talaren
här sagt liksom i vad som anföres i motionen.
Om detta snörpvadsfiske varit
i gång när den nya fiskelagen skrevs,
är det tämligen säkert att det hade varit
hland dem som uppräknats såsom
fria ända in till stranden.

Ett enhälligt utskottsutlåtande är ju
nästan alltid frukten av en kompromiss,

och eftersom jag här varit med om en
sådan, får jag pliktskyldigast yrka bifall
till utskottets förslag. Jag gör det
dock med understrykande av vad som
säges i sista meningen av utskottets motivering:
»Utredningen synes därför
böra bedrivas med sådan skyndsamhet
att därav föranlett förslag kan föreläggas
riksdagen om möjligt vid innevarande
års höstsession eller senast vid
1955 års riksdag.»

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Andersson i Ronneby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart för sig tredje lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i stadgan den 30 juni 1943
(nr 437) angående behandlingen av
vissa vägfrågor; och

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

nr 31, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda
utlåtande och memorial hemställt.

§ 6.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1954/55
till Bidrag till företagareföreningar m. fl.
och till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj:t
under tionde huvudtiteln (punkt 52, s.
77—85 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 4
januari 1954) föreslagit riksdagen att
till Bidrag till företagareföreningar m.fl.
för budgetåret 1954/55 anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 beträffande kapitalbudgeten
(bilaga 31, punkt 4, s. 5 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1954) föreslagit
riksdagen att till Fonden för lån
till företagareföreningar in. fl. för nämnda
budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon in. fl. (I: 308) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 486), i vilka hemställts, bland
annat, att riksdagen måtte besluta a) att
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1954/55 å
kapitalbudgeten anvisa ett med 500 000
kronor höjt investeringsanslag å 3 000 000
kronor, b) att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en översyn av gällan -

de lånevillkor för lånefonden för hantverks-
och småindustrikredit i syfte att
förbättra förutsättningarna att erhålla
lån ur denna samt att förslag om erforderliga
ändringar snarast måtte föreläggas
riksdagen, c) att för att möjliggöra
höjt anslag till Hantverkarnas ungdomsrörelse
under rubriken Bidrag till
företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1954/55 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 15 000 kronor
höjt reservationsanslag,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson
(I: 70) och den andra inom andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg
i Stockholm (II: 87), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Fonden för lån
till företagareföreningar in. fl. för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eliasson m. fl. (I: 102) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset m. fl. (II: 134), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar in. fl.
för budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Nyström in. fl. (I: 307) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (11:417), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1954/55 anvisa ett
investeringsanslag av 10 000 000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:308 och 11:486, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1954/55 under tionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 700 000
kronor;

b) att riksdagen måtte, med bifall till

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:70 och 11:87, 1:102 och
11:134, 1:307 och 11:417 samt 1:308
och II: 486, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, till Fonden för
lån till företagareföreningar m. fl. för
budgetåret 1954/55 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor;

c) att motionerna 1:308 och 11:486,
i vad de avsåge översyn av gällande
lånevillkor för fonden för hantverksoch
småindustrikredit, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Pålsson, Lodenius, Onsjö
och Hansson i Skegrie, vilka ansett, att
utskottet under b) bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionerna I: 70 och
11:87, 1:102 och 11:134, 1:307 och
II: 417 samt I: 308 och II: 486, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1954/55
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 3 500 000 kronor;

2) av herrar Ohlon, Boman, Snnne,
Lundgren, Malmborg i Skövde och Ståhl,
fröken Elmén och herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett att utskottet under
b) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna I: 70 och II: 87,
I: 102 och II: 134,1: 307 och II: 417 samt
med bifall till motionerna I: 308 och
II: 486, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1954/55 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
3 000 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ONSJÖ (bf):

Herr talman! I samband med behandlingen
av detta ärende har utskottet
även haft till behandling motioner från

Anslag till företagareföreningar m. fl.

olika politiska partier. I dessa motioner
yrkar man på en höjning av anslaget
till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. Högsta budet är att anslaget
skall höjas till 10 miljoner kronor
i stället för till 2,5 miljoner, såsom
propositionen föreslår.

Det är självklart att man inte gärna
är med om att höja ett anslag utöver
vad Kungl. Majd föreslår, men detta
tycker jag är ett fall, där man kan
sträcka sig längre än Kungl. Majd har
gjort.

Vad här gäller är att göra något för
att främja företagsamheten — genom att
stödja småföretag, småindustrier, hantverk
m. in. — i första hand på landsbygden,
så att man får ett differentierat
näringsliv. I den mån man lyckas,
bidrar man härmed till att lösa ett
av våra allvarligaste samhällsproblem,
nämligen flykten från landsbygden och
koncentrationen till tätorterna. Vi talar
ofta om att vi vill hindra flykten från
landsbygden, men det blir ofta inte
stort mer än tal, kanske mest beroende
på att det är svårt att finna några linjer
att arbeta efter.

Vi har nu vissa erfarenheter av företagareföreningarna
att bygga på. Framför
allt i Norrland har sådana bildats
och också lyckats göra en hel del. Det
finns därför all anledning att fortsätta
på den vägen.

De belopp som vi här föreslår är relativt
blygsamma för det viktiga ändamål
som det gäller. Man kan inte undgå
att i detta sammanhang tänka på att
samhället numera i mycket hög grad
stöder t. ex. dem som ger sig in på de
lärda banorna. Den som tar en examen
har fått en mycket god start av samhället.
Han har fått studiebidrag och garantilån
och allt vad det nu heter vid
sidan av den fria undervisningen. Om
man tänker på vad samhället offrar på
sådana personer, är det inte orimligt,
att samhället hjälper dem som vill starta
en liten verkstad eller fabrik på landsbygden
åtminstone till att få låna — det

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

är ju inte fråga om annat än att de
skall få låna på rimliga villkor.

Jag vill erkänna att departementschefen
har visat förståelse för frågan.
Han har ju verkligen höjt anslaget med
1 miljon kronor. Men då pengarna, såsom
det framgår av riksdagstrycket,
skall användas även för vad Töreutredningen
föreslår, blir det kanske inte så
stor höjning. Därför har jag och mina
partikamrater i utskottet i reservation
nr 1) yrkat på en anslagshöjning med en
miljon mera än Kungl. Maj :t föreslår,
alltså till 3,5 miljoner kronor. Jag yrkar
bifall till reservation nr 1) av herr
Pålsson m. fl.

Häruti instämnde herr Vigelsbo (bf).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! De mindre företagens
och hantverkets förbättrade kreditmöjligheter
har tidigare i olika sammanhang
diskuterats här i kammaren. Huvudinvändningen
har därvid brukat
vara, att dessa företag bör anlita samma
kreditinstitutioner som andra, större
företag, alltså i vanlig ordning vända
sig till bankerna, när de behöver krediter
för utvidgningar och rationaliseringar.
Detta har betonats inte minst
från högerhåll. Det förhåller sig emellertid
så, att många av dessa företag
inte är i stånd härtill, vilket intygas av
företagareföreningarna. De har inte
kommit upp i en sådan standard, att
de kan skaffa krediter på den vägen.
Till grund för krediterna ligger ofta ett
goodwill-bedömande, och detta kan bäst
göras av företagareföreningarna i de
olika länen.

Man är alltså överens om att någonting
utöver det vanliga behöver göras
för att klara kreditfrågan för denna typ
av företag. Det är självklart att de företag,
som har möjlighet att få lån genom
bankerna, utnyttjar den möjligheten.
Om man nu är överens om att någonting
behöver göras, blir frågan, vad
man skall göra. Från vårt håll har vi
under en följd av år genom olika mo -

tioner försökt vinna förståelse för att
ytterligare belopp skall anvisas för denna
typ av krediter. Jag är villig att liksom
herr Onsjö nyss intyga, att handelsministern
i år har tagit ett stort steg på
väg åt det rätta hållet i och med proposition
nr 210, som han lade fram för
någon tid sedan och som efter behandling
i bankoutskottet godkänts av riksdagen.
Detta förslag innebär ju -—■ om
jag här får rekapitulera det som hastigast
—-att 10 milj. kronor ställs till förfogande
för kredit med statsgaranti åt
denna typ av företag.

Man kan kanske då fråga, varför det
skall behövas ökade pengar för direkt
utlåning när det ställts så pass mycket
pengar till förfogande i form av garanti.
Jag skulle vilja svara genom att
citera några ord, som står i reservationen
nr 2 av herr Ohlon m. fl. Man påpekar
där, att »enligt grunderna för det
nu beslutade kreditgarantisystemet må
i län, där företagareförening med låneverksamhet
finnes, statsgaranti som regel
beviljas endast för lån överstigande
40 000 kronor». Det är emellertid ett
mycket litet antal lån som uppgår till
denna storlek. Jag citerar vidare ur reservationen:
»Enligt vad utskottet inhämtat
förekommer långivning genom
företagareföreningarna utöver nämnda
belopp endast i obetydlig omfattning.
Sålunda uppgick under år 1952 det
sammanlagda antalet av föreningarna
beviljade lån till 261, varav 8 avsågo
lånebelopp över 40 000 kronor.» Det var
alltså 253 lån som hörde till den grupp
av lån som vi nu diskuterar.

Av en slump fick jag häromdagen i
mina händer av en helt annan anledning
ett nummer av Oskarshamnstidningen
för den 24 maj. Här finns ett
stort referat över företagareföreningens
i länet årsmöte under landshövdingens
ordförandeskap. Jag skall inte trötta
med några officiella siffror, ty dessa
är relaterade tidigare och i andra sammanhang.
Jag exemplifierar med detta
referat, att man enbart i Kalmar län

Fredagen den 28 mai 1954.

Nr 24.

har ett behov av lån av denna typ på i
runt tal 200 000 kronor. Man torde kunna
slå fast att behoven är minst lika
stora i flera andra län, t. ex. Värmlands
län, Bohuslän och norrlandslänen.

Vi vet ju också — det har jag haft
tillfälle att betyga förut här i kammaren
— vad dessa lån betytt för företagsamheten
ute i sådana bygder, som
drabbats av partiell arbetsnedläggelse
och därmed arbetslöshet. Jag skulle
kunna nämna flera sådana trakter i
Värmland som haft stor glädje av dessa
anslag. Man kan därför konstatera att
— rent objektivt sett — behov föreligger
av så stora medel som möjligt för
detta ändamål. Det är tacknämligt att
statsrådet i år har föreslagit denna
höjning av anslaget upp till 2 500 000
kronor. Å andra sidan är det säkert att
medlen icke förslår, de fyller icke behovet.

Då kan man fråga hur långt man
skall sträcka sig. Det är endast på den
punkten som bondeförbundet och folkpartiet
skilt sig åt. Bondeförbundet har
föreslagit 3,5 milj. kronor. Vi har stannat
vid 3 milj. kronor. Skälet härtill är,
att det har synts oss utsiktslöst att nu
söka öka beloppet med en hel miljon.
Man får vara tacksam om riksdagen vill
ta ett steg i sänder. Därför har vi stannat
vid 3 milj. kronor. Om vi får denna
ökning med en halv miljon kronor, har
man möjlighet att under den närmaste
tiden pröva hur det kommer att verka
och i vad mån denna summa — kompletterad
med de statsgaranterade lånen
— kan fylla behovet. Sedan, under
kommande år, kan man bygga vidare på
de erfarenheter man därvid vinner.

Anslaget till detta ändamål får sägas
vara i hög grad behjärtansvärt och även
betraktas som en ovanligt god statlig
investering — förlusterna på dessa lån
är ju bevisligen mycket små. Med hänvisning
till detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen nr
2) av herr Ohlon m. fl.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

Herr WARD (s):

Herr talman! Resonerar man som
herr Ståhl gjorde, att man i detta liksom
många andra sammanhang bör ta
ett steg i taget, skulle väl herr Ståhl
kunna förklara sig nöjd med propositionen,
som innebär höjning av beloppet
med inte mindre än 1 miljon kronor.
Det är ju också ett betydande steg,
erkänner herr Ståhl, och jag tycker att
man borde kunna ge sig till tåls med
detta, tills vidare i varje fall.

Här behöver vi inte diskutera betydelsen
av hantverk och småindustri. Vi
är naturligtvis samtliga överens om att
det är mycket tacknämligt om denna
verksamhet kan utvecklas. Men när man
nu har gått så långt som Kungl. Maj:t
har gjort, och när utskottet därtill skriver
att man noga skall ge akt på utvecklingen
och att man, om det därvidlag
visar sig att ytterligare ansträngningar
behövs, inte skal! dra sig för
att göra dessa ansträngningar, så tycker
jag att man har anledning avstå
från yrkanden om höjning av beloppet
utöver vad Kungl. Maj :t har föreslagit.

Jag vill också erinra om att den kreditgaranti
på 10 miljoner, som riksdagen
på regeringens förslag efter yttrande
av bankoutskottet har bestämt, väl
också betyder en hel del i detta sammanhang.
Det är riktigt, som herr Ståhl
anmärker, att företag inom län där
det finns företagareföreningar inte så
att säga i full frihet kan komma i åtnjutande
av lån från denna kreditgaranti.
Men det kan ju tänkas att man på
den punkten omsider kan göra vissa
jämkningar. Jag tycker att vi genom
att följa regeringens förslag i år har
gjort ett betydande framsteg, och därmed
borde man som sagt kunna förklara
sig nöjd, åtminstone för tillfället.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

2 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 24.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag gläder mig åt den
välvilliga inställning, som kommer till
synes från olika håll när det gäller
detta anslag. Men jag måste säga, att det
överraskade mig att man till detta utlåtande
bär fått reservationer, där man
yrkar på högre belopp. Nu sade visserligen
herr Ståhl, att han tycker att ytterligare
en miljon vore att sträcka sig
för långt och att han nöjer sig med en
halv miljon. Det är glädjande att höra
att inte differensen är större. Jag tror
att om herr Ståhl hade klart för sig —
kanske han har det, då är yrkandet
ännu mera överraskande — vad propositionen
innebär med hänsyn till riksdagens
tidigare fattade beslut, så skulle
reservanternas yrkande krympa samman
till en mindre sak, med undantag
för att man kanske vill demonstrera
ännu större välvilja mot småindustri
och hantverk.

Man har bär huvudsakligen sagt
att då de statsgarantier, som nu kan
lämnas åt företagare, skall avse lån
över 40 000 kronor och sålunda inte
omfatta lån på mindre belopp, kommer
de inte att i nämnvärd mån lätta bekymren
i sådana län som har företagareföreningar
med utlåningsrätt. Det
är ju så, att man inte bara har föreslagit
att beloppet till utlåning skall höjas
från 1 till 2,5 milj. kronor, utan
man har dessutom flyttat över subventionerna
till driftbudgeten. De är upptagna
med 250 000 kronor, och även
dessa pengar skall lånas ut. Tidigare
gick alltsammans på driftbudgeten, men
nu har subventionerna lagts på driftbudgeten
och lånebeloppet flyttats till
kapitalbudgeten. Det har alltså skett
höjning från 1,5 till 2,75 milj. kronor.
Men då man dessutom har fått en möjlighet
att flytta bort lånegivningen över
40 000 kronor till statsgaranterade borgensförbindelser
med lån i affärsinstituten,
är det klart att varje företagareförening
undersöker, om den kan få

bort det och det lånet, den och den
ansökan, för att åt sig själv bevara större
möjligheter att låna ut de mindre
beloppen inom sin anslagsram. Eftersom
det förra året totalt utlånades
650 000 kronor till sådana större lån,
kvarstår ett belopp av 850 000 kronor,
som utnyttjades för lån under 40 000
kronor.

Jag tror att man enkelt kan uttrycka
vad som står till företagareföreningarnas
förfogande på detta sätt: Denna
form av utlåning baseras normalt på
de amorteringssummor, som företagareföreningarna
får in på tidigare beviljade
lån. Dessa amorteringar ökar år
för år allteftersom utlåningen ökar. Det
innebär att företagareföreningarna får
disponera över allt större belopp i och
med att verksamheten expanderar. För
budgetåret 1953/54 uppgår amorteringarna
till 1,8 milj. kronor, och nästa budgetår
ökar de med 100 000 kronor till
1,9 milj. kronor. Om vi till innevarande
budgetår har beviljat 1,5 milj. kronor,
blir summan enligt den av mig tidigare
anförda beräkningsmetoden för lånemedel
och subventioner 2,75 milj. kronor
om utskottets förslag bifalles. Under
innevarande år står alltså ett belopp
av 3,3 milj. kronor till förfogande, och
nästa budgetår blir det 4,65 milj. kronor.
Om lånen över 40 000 kronor räknas
bort, alltså 650 000 kronor — som
jag tidigare antydde skall de stora lånen
nu gå på kreditgarantierna — återstår
för innevarande budgetår 2,65 milj.
kronor för lån under 40 000 kronor
till mindre företagare. Godkännes utskottets
och regeringens förslag, får
man nästa budgetår disponera ett belopp
av 4,65 milj. kronor. Dessutom
finns det möjlighet att utnyttja kreditgarantier
om 10 milj. kronor.

Jag frågar mig om det verkligen finns
något enda anslag som under innevarande
år har behandlats så generöst
som detta. Jag tror det inte. Därför är
det mycket överraskande att det har
framförts yrkanden om ännu högre be -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

lopp. Kanhända har detta speciella orsaker:
partierna idkar ett hantverk under
vissa år, som har ett alldeles bestämt
syfte. Men i sak är yrkandena mycket
dåligt underbyggda.

Det är min förhoppning att man här
skall förfara på sådant sätt, att dessa
ökade anspråk från företagareföreningarna
— jag tror mig veta att de kommer
från län där man endera saknar
företagareförening eller där företagareföreningen
inte får bevilja lån — skall
kunna tillmötesgås i mycket större utsträckning
än tidigare. Det är också
min förhoppning att man skall kunna
tillämpa bestämmelserna på ett så smidigt
sätt som möjligt, så att man får
möjlighet att använda den lämpligaste
formen i varje särskilt fall, när nu, som
jag hoppas, ökade möjligheter ställs till
förfogande genom riksdagens beslut.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet är förvånad
över att det bär fogats reservationer
till detta utlåtande. Jag förstår
att han hade tänkt sig, att det skulle
vara onödigt med reservationer när han
går oss till mötes i så stor utsträckning.
Å andra sidan är det inte vi, som
har ändrat inställning till denna fråga,
herr statsråd, vi som från början har
begärt en ökning av stödet till den
mindre företagsamheten, utan det är
dessbättre herr statsrådet som har fått
större förståelse för saken. Det har vi
uttalat vår glädje över. Men för att
herr statsrådet har ändrat sig har vi
val ingen anledning att också ändra oss
och gå ned till det som herr statsrådet
nu föreslår.

Herr statsrådet har skildrat hur stora
förbättringarna blir i lånemöjligheterna,
men enligt ett papper som jag
har i min hand — det är dagtecknat
den 9 mars 1954 och undertecknat av
Företagareföreningarnas förtroenderåd
— finns det ändå, som herr statsrådet
väl känner till, ett så stort lånebehov,
att vad herr statsrådet bär föreslagit

Anslag till företagareföreningar m. fl.

och som han anser mer än tillräckligt
icke förslår. Det vore då enligt min
mening befogat att riksdagen gav ytterligare
ett litet handtag.

Att vi har nöjt oss med att ta detta
lilla steg, som herr statsrådet ironiserar
över, är ju inte så egendomligt. När
man försöker få en förbättring, brukar
man väl ta till den så måttlig, att man
har utsikt att vinna gehör för den. Vi
hade inte väntat att få herr statsrådet
med på vår linje, men vi hoppades att
det i riksdagen skulle finnas så stor förståelse
för detta ändamål, att vi hade
möjlighet att vinna gehör för vårt förslag.

Herr ONSJÖ (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet antydde
något om de motiv, som skulle ligga
bakom dessa reservationer, nämligen
att man skulle driva något speciellt
hantverk som vore lämpligt i år, eller
hur nu orden föll. Jag vill i varje fall
fria mig på den punkten. Jag tror jag
kan göra det med en hänvisning till
alt, såsom statsrådet torde observera,
det högsta budet kommit från hans
eget parti. Alla är i så fall komprometterade
i detta fall.

Statsrådet säger att det finns inget
anslag, som är så generöst tilltaget som
detta. Emellertid är ju allting relativt.
Det är helt beroende på hur stort behovet
är. Det har skett en utredning,
som visar att en enda företagareförening
behöver hela det belopp, som står till
förfogande för 1953. Detta vittnar om
att behovet är stort.

I vad mån man kan tala om generositet
är helt beroende på hur stort man
anser att behovet är. För min del anser
jag att behovet av detta anslag är
mycket stort.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Ståhl är angelägen
om att ge ett intryck av att regeringen
skulle ha ändrat inställning till hant -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar in. fl.

verket och småindustrien och att folkpartiet
vidhållit sin gamla välvilliga
inställning. Jag förstår att her Ståhl vill
ha det fastslaget. Så långt jag vet har
emellertid folkpartiet som parti yrkat
på en utredning om dessa ting och
framhållit önskvärdheten av att utredningen
skulle bli klar till nästa års riksdag.
Vi har inle från det hållet fått
några bestämda förslag till reform på
detta område.

Nu har det emellertid glädjande nog
blivit möjligt att framlägga förslag i
detta hänseende, och riksdagen har
godkänt nya former för detta, som innebär
ett effektivt stöd för företagareföreningarna
och därmed åt småindustrien
och hantverket. Det är bättre
att kunna dokumentera sitt intresse på
detta sätt än med mer eller mindre
platoniska deklarationer.

Sedan vill jag ytterligare konkretisera
vad det är fråga om. Förra året
stod till förfogande ungefär 3,3 miljoner
kronor och nu står till förfogande
nära 15 miljoner kronor, och det är
detta, som jag betecknat som en så radikal
förändring, att jag finner det vara
mycket överraskande, att man kommer
med en reservation med begäran om ytterligare
en halv miljon kronor i anslag.
Jag vidhåller att reservationerna inte
är särskilt starkt sakligt grundade.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av att
herr statsrådet gav sig in på en historieskrivning
ber jag att få komplettera
honom en liten smula för att bilden
skall bli fullständig. Jag vill då återkalla
i minnet, att statsrådet i fjol föreslog
ett anslag för ändamålet på 1,5 miljoner
kronor och folkpartiet 3 miljoner
kronor. Även i år föreslog folkpartiet
vid riksdagens början samma belopp
som förra året, alltså 3 miljoner kronor.
Regeringen kom sedermera med
förslag om ett anslag på 2,5 miljoner
kronor. Vi har alltså inte ändrat inställning.
I fjol kompromissade vi sedan

ned till 2,5 miljoner, när vi inte kunde
få de tre miljonerna, men i år har vi
ansett det vara viktigare att sträcka sig
längre. Därför står vi i vår reservation
fast vid precis samma ståndpunkt som
vi intog både vid denna riksdags början
och vid början av fjolårets riksdag.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Ståhl glömde alldeles
bort det väsentliga som hänt, nämligen
att förslag framlagts om statsgaranti
för lån till företagareföreningarna
på 10 miljoner kronor. Den saken bör
man inte glömma bort i detta sammanhang.
Det är därför jag säger, att förändringen
från i fjol till i år, d. v. s.
från detta budgetår til! nästa budgetår,
är skillnaden mellan 3,3 miljoner och
upp till 15 miljoner kronor. Det är där
man skall se skillnaden och inte mellan
2l/s och 3 miljoner kronor. De 10 miljonerna
är ju väsentliga.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det torde inte råda några
delade meningar om hantverkets och
småindustriens betydelse. Sedan kan
man kanske ha olika uppfattningar om
på vad sätt de lämpligen bör stödjas.

Jag vill uttala min stora tillfredsställelse
med att man i år från statsmakternas
sida gått hantverket och småindustrien
ganska avsevärt till mötes. Om
jag inte är fel underrättad, rör sig småindustriens
och hantverkets kreditomslutning
på omkring 800 å 900 miljoner
kronor, alltså krediterna i affärsbankerna
och på andra håll. Jag förmodar
att det även i fortsättningen är på
den vägen som den övervägande delen
av kapitalförsörjningen måste tillgodoses.

Vi har från vårt håll i år föreslagit
att man skulle införa möjlighet till
blancokredit över affärsbankerna och
en därav föranledd omedelbar ändring
av banklagen. Det har inte blivit till -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

styrkt av bankoutskottet, och förslaget
har blivit avslaget av riksdagen. Jag är
övertygad om att sådana förslag måste
återkomma och förr eller senare också
genomföras.

I dagens situation har jag inget annat
yrkande än bifall till utskottets hemställan,
som dock innebär ett icke oväsentligt
tillmötesgående i den riktning
som vi önskar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Endast ett par reflexioner
med anledning av vad handelsministern
sade.

Först och främst är det inte alldeles
riktigt att vi motionerade om en utredning,
utan vi skrev i vår motion att en
utredning, som vi visste pågick i handelsdepartementet,
borde påskyndas
och att förslag borde framläggas senast
till nästa års riksdag. Men jag skall gärna
ge handelsministern det erkännandet,
att denna utredning har gått berömvärt
snabbt och att det var tacknämligt
att vi fick proposition nr 210
till årets riksdag.

Sedan säger handelsministern att han
tycker det är underligt, att när vi nu
fått 15 miljoner kronor för utlåning till
småföretagen vi i alla fall skall komma
med en reservation om ökning av anslaget
till företagareföreningarna. Det kan
nog synas så, men det finns ett par skäl
härför, av vilka åtminstone ett redan
tidigare framhållits.

Såsom herr Ståhl påpekade skall i
län, där företagareförening är lokalorgan,
kreditgaranti endast utgå för lån
överstigande 40 000 kronor. Nu vet vi
att antalet lån över 40 000 kronor inte
har varit stort i företagareföreningarna,
och detta kan leda till att län, som har
företagareföreningar som lokalorgan,
får en mindre förbättring genom kreditgarantierna
än övriga län. Detta vore
beklagligt ty det förhållandet att vissa
län bildat företagareföreningar och haft
dem i verksamhet i flera år, tyder på
att kreditbehovet i dessa län är särskilt

Anslag till företagareföreningar m. fl.

stort. Det gäller ju framför allt norrlandslänen.

Nu har visserligen handelsministern
sagt i sin proposition, att gränsen vid
40 000 kronor kan ändras. Jag förmodar
att han därmed menar, att man
skall kunna sänka den, så att kreditgaranti
även kan utgå för lån under
40 000 kronor. Detta är onekligen ett
sätt att utjämna långivningen, och jag
hoppas att det kommer till användning,
men det innebär en olägenhet och
det är att lånebesluten centraliseras i
ökad omfattning. En väsentlig fördel
med företagareföreningarnas långivning
framför kreditgarantierna är, att avgörandet
fattas av länsorgan och inte
centralt i Stockholm. Jag tror inte vi
som haft företagareföreningar i verksamhet
är så särskilt angelägna om att
ett större antal ärenden skall flyttas
till handelsdepartementet, detta sagt
utan någon som helst misstro mot departementets
handläggning. Ett länsorgan
bör ligga närmare till att fatta
dessa avgöranden.

Sedan är det ytterligare en sak, som
inte framhållits tidigare i debatten, och
det är, att de arrangemang som nu tillkommer
inte ger företagareföreningarna
samma intresse av att hålla nere
lånebeloppen som tidigare. Företagareföreningarna
har ju arbetat på det sättet,
att de har biträtt företagen vid underhandlingar
med bankerna för att
förmå bankerna att överta så mycket
av lånen som möjligt, så att företagareföreningarnas
egna lån skola bli så små
som möjligt och deras låga anslag därigenom
räcka längre. Något sådant intresse
kommer de inte att ha i fortsättningen,
ty om lånen är över 40 000
kronor kan de överföra dem från sina
egna rätt obetydliga anslag till kreditgaranti.
Detta tycker jag är den största
nackdelen, men den kan åtminstone i
viss mån dämpas, om företagareföreningarna
har litet större anslag.

Detta är alltså ett av skälen för att
vi tycker att företagareföreningarnas

Nr 24,.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag til! företagareföreningar m. fl.

anslag bör höjas. Jag medger att en halv
miljon kanske inte kan åstadkomma så
mycket på detta område, men det är
bättre med något än ingenting.

Nu är detta bara en försöksverksamhet,
och jag skulle vilja hemställa til!
handelsministern, som tydigen har stort
intresse för denna sak, att han i fortsättningen
ville arbeta under den förutsättningen,
att man skall decentralisera
denna verksamhet så mycket som
möjligt. Ett av sätten härför är att ge
företagareföreningarna i länen ökade
möjligheter att självständigt avgöra
låneärenden.

Herr JANSSON i Kalix (s):

Herr talman! Jag har i motion nr 417
i andra kammaren yrkat att riksdagen
måtte till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1954/55
anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Den proposition om statliga kreditgarantier
på 10 miljoner kronor som
framlagts sedan motionen skrevs, avser
att tillgodose ungefär samma ändamål
som vi åsyftade i vår motion. Jag anser
därför att man i denna situation inte
skall föregripa händelseutvecklingen
utan vänta och se, till vilket resultat
Kungl. Maj:ts förslag kommer att leda,
innan vi går vidare på detta område.

Jag kommer sålunda att i dag inte
rösta för reservationen utan mot min
egen motion för utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
den av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Önsjö begärde likväl votering, i anled -

ning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 3:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Onsjö votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 155 antager
den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av herr
Pälsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen antagit
den av herr Ohlon m. fl, avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given varsel
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 155, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med dén
ändring däri, som föreslagits i dén av
herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Hem Ståhl begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 63 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

156, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avsättning till fonden för
idrottens främjande jämte i ämnet väckta
motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr

157, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 19 februari 1954, föreslagit
riksdagen att till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1954/55 anvisa ett anslag av
8 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I en inom andra kammaren av herrar
Johansson i Stockholm och Senander
väckt motion (II: 33) hade hemställts,
att förevarande anslag måtte för budgetåret
1954/55 uppföras med 9 350 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 521
och 11:662, 1:519 samt 11:33, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1954/55 under

tionde huvudtiteln anvisa ett anslag av
8 000 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Pålsson, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp och Ståhl.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! »Det har gått utför med
folk av gammal fin familj.» Så lydde
kommentaren från representanten för
Svenska brottningsförbundet, alltså representanten
för den idrott, som givit
Sverige toppoäng vid olympiska spel
och världsmästerskap, efter de magra
resultaten för Sveriges del i världsmästerskapen
i fribrottning i Tokio.

Ja, det är inte bara på det området,
som det har gått bakåt för folk av gammal
fin familj. Det klagas allmänt över
att idrottsresultat, som på sin tid bidrog
till att ge Sverige ett gott namn i
världen, har förekommit mycket sparsamt
på sistone. Det har inte saknats
röster, som velat skylla detta på att den
svenska ungdomen bär blivit för bekväm
av sig, att den lever för gott. Den
verkliga orsaken torde vara att vårt lilla
land har svårt att hävda sig gentemot
länder, där myndigheterna ger idrottsrörelsen
ett bättre stöd och där man mer
än här vinnlägger sig om idrottens tillväxt
på bredden. Ty skall det kunna
skapas en topp inom idrotten, så måste
det finnas bredd. Sverige har säkerligen
alltjämt möjligheter att på grundvalen
av sitt ärorika förflutna på detta
område hävda sig ganska gott även mot
större länder, men då måste statens och
myndigheternas njugghet mot idrottsrörelsen
förbytas i sin motsats.

Det har dock här i riksdagen fattats
ett principbeslut om att hälften av tipsmedlen
skulle gå till idrottsrörelsen.
Detta har emellertid för länge sedan
övergivits. Det förslag, som vi nu går
att votera om, innebär att inte ens en
tiondedel skall gå till idrottsrörelsen.
Vi läser ibland i tidningarna om lycko -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

samma tipsvinnare, som i någon tipsomgång
vunnit 75 000 kronor, men den
främste tipsvinnaren bär i landet är
dock finansminister Sköld, som aldrig
vinner mindre än en miljon kronor
varje vecka till statskassan.

Det bör betonas att man i flera andra
små stater, t. ex. i Finland och Schweiz,
avsätter en betydligt större del av tipsmedlen
till idrotten. Det bör också betonas,
att man här i Sverige närmast
betraktar idrottsrörelsen som en högmjölkande
kossa, ty tipsmedlen inflyter
dock tack vare idrottsrörelsen. Sverige
är vidare den enda nation i Norden,
som uttar nöjesskatt på idrottsrörelsens
penninggivande evenemang, och dessutom
är vårt land det enda, som ålägger
idrottsrörelsen en ytterligare beskattning
genom den dyrbara polisbevakningen
vid matcher, fester o. d.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att här ifrågavarande anslag i år faktiskt
har höjts genom tillkomsten av det
anslag, som närmast avser åtgärder i
nykterhetsfrämjande syfte. Detta är riktigt.
Där har vi fått fram 450 000 kronor
men det var icke främst sådana anslag
som idrottsrörelsen begärt. Om idrottsrörelsen
skall kunna hävda sig, behöver
den medel till tränare och instruktörer
samt till byggande av idrottsanläggningar
ute i landet. Hur skall vi kunna
vänta oss stora resultat på idrottens område
i ett land, där man för länge sedan
har slutat bygga gymnastiksalar
— i Per Henrik Lings gamla land! -—
och där myndigheterna är så snåla på
medel till idrottsplatser, att de endast
har ställt 2 miljoner kronor till förfogande
för ändamålet mot de 12 miljoner
kronor som behövdes i år? Det är inte
riktigt hedrande för oss, att självuppoffrande
ungdomar i små idrottsföreningar
ute i landet — för att kunna
hålla pojkarna i trim och föreningens
verksamhet någorlunda i gång -— skall
vara tvungna att gå omkring och samla
tallkottar, papper och tombuteljer för
att klara ekonomien! Ja, det bär för

några riksdagsledamöter en gång t. o. m.
berättats om en förening, där man lottade
ut brännvin för att kunna hålla
sin verksamhet i gång.

Jag efterlyser i detta sammanhang
folkpartiets insatser, vars tidningar
framför allt i Stockholm alltid talar så
mycket och vackert om att det behövs
större anslag till idrotten. När vi är så
blygsamma, att vi inte ens föreslår att
riksdagen skall vidhålla sitt principbeslut
utan bara närma sig dess innebörd
så pass, att man anslår något mer
än en tiondedel av tipsmedlen — när
man lovat att ge hälften — så har jag
förgäves sökt finna några folkpartister,
som i utskottet har velat stödja detta
förslag, och jag gissar att jag inte
heller kommer att finna några här i
kammaren.

Herr talman! Trots att jag tror det är
lönlöst, vill jag ändå understryka de
synpunkter jag här anfört genom att
yrka bifall till motionen II: 33.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med herrar Gezelius och Stenberg väckt
en motion i anslutning till propositionen
nr 157, som till synes innebär en
ökning av anslaget till idrottens främjande
med 330 000 kronor. I verkligheten
avsåg detta yrkande, att 330 000
kronor skall flyttas över från de medel,
som äskas i propositionen nr 156,
eller från åttonde till tionde huvudtiteln.
Nu har riksdagen redan tagit
ställning till denna proposition, och
tyvärr blev utgången icke den som vi
motionärer önskat, vilket jag beklagar
liksom jag gjorde den dag då vi behandlade
denna fråga i riksdagen. Då
den saken ifrågasatts vill jag emellertid
nu gärna deklarera, att man naturligtvis
inom idrottsrörelsen avser att
göra sitt bästa i fråga om den intensifiering
av ungdomsarbetet, som dessa
pengar skall användas till.

Det kunde finnas anledning att här
i dag tala om de bekymmer man har

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

inom idrottsrörelsen på grund av att
det inte finns tillräckliga medel för
verksamheten, men jag tror inte att det
tjänar något till. Det är endast en punkt
jag vill peka på i fråga om det anslag på
åtta miljoner kronor, som riksdagen i
dag kommer att anvisa till fonden för
idrottens främjande, och det är de två
miljoner kronor, som avses skall utgå
som bidrag till idrottsanläggningar.
Det är givet, att om man vill ha något
resultat av det ungdomsvårdande och
uppbyggande arbete, som idrotten bedriver,
måste det finnas tillgång till
lokaler och idrottsplatser. Det börjar
nu alltmera att betraktas som en kommunal
skyldighet att varje kommun
skall se till, att det finns sådana anläggningar.
Kommunerna har möjlighet
att få bidrag ifrån fonden för idrottens
främjande, men tyvärr blir dessa bidrag
för små på grund av att det föreligger
en eftersläpning, och de pengar,
som nu beviljas, räcker inte på lång
väg till för att ge något effektivt stöd.
Enligt en undersökning, som man nyligen
gjort inom idrottsplatskommittén,
föreligger i kommunerna nu planer på
byggande av idrottsplatser för sammanlagt
omkring 40 miljoner kronor.
Man förstår då, att när riksdagen anvisar
2 miljoner kronor förslår det inte
långt. I detta fall är det inte bara ett
idrottsligt problem, som jag pekar på,
utan det är en fråga som i minst lika
hög grad bör intressera kommunalmännen,
särskilt de kommunalmän, däribland
många riksdagsledamöter, som
uppvaktat idrottspiatskommittén för att
få anslag till byggande av idrottsplatser
i hemkommunen.

Jag vet, att det inte är någon framkomlig
väg att i dag ställa ett yrkande
om förhöjt anslag. Jag vill endast här
peka på det rådande förhållandet och
samtidigt uttrycka en förhoppning om
att man till nästa budgetår skall finna
möjligheter att bevilja ytterligare medel
till avsättning för fonden för idrottens
främjande, för att man därigenom

bl. a. skall kunna tillgodose de kommunala
önskemålen om bidrag till idrottsanläggningar.
Jag har intet annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Gezelius (h), Jansson i Aspeboda (bf),
Norrby (fp) och Nestrup (fp).

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Herrar Velander och
Svärd har i en motion yrkat nedsättning
av anslagen som begärs i Kungl.
Maj:ts proposition nr 156 angående
anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet, anslag
som går ut ifrån åttonde huvudtiteln,
och samtidigt att anslagen till
idrottsrörelsen som utgår från tionde
huvudtiteln skulle ökas med 500 000
kronor. Nu har redan riksdagen tagit
ställning till anslaget till ungdomens
förenings- och fritidsverksamhet och
beslutat i enlighet med Kungl. Maj :ts
proposition. Under sådana förhållanden
har jag intet yrkande att ställa i
dag. Jag vidhåller dock alltjämt, att jag
tror, att en sådan åtgärd skulle ha varit
riktig, som föreslagits i den motion jag
omnämnde.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill endast med ett
par ord motivera den reservation jag
fogat till detta utlåtande. Jag anser att
den anordning som är träffad genom
riksdagens beslut i enlighet med särskilda
utskottets förslag är mindre lycklig,
eftersom den medför att ungdomsavdelningarna
inom idrottsorganisationerna
härigenom får sina anslag fördelade
av skolöverstyrelsen. Jag menar,
att den riktiga gången hade varit att de,
liksom hittills, tagits över tionde huvudtiteln
och gått ut genom riksidrottsförbundet.
1 dagens läge får jag dock
liksom herr Allard nöja mig med detta
konstaterande utan att ha något annat

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, in. m.

yrkande än bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen II: 33 av
herrar Johansson i Stockholm och Senander;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret
1954/55, m. in.

Föredrogs, punktvis, bevillningsutskottets
betänkande nr 57,, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret
1954/55, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1954/55 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framgick av det vid årets statsverksproposition
fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1954 (Bilaga 1
till statsverkspropositionen 1954: In komster

å driftbudgeten) hade chefen
för finansdepartementet nämnda dag
underställt Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster
å driftbudgeten för budgetåret 1954/55
jämte därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen hade därvid anmält
riksräkenskapsverkets skrivelse
den 9 december 1953 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 9 april 1954 dagtecknad proposition,
nr 215, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1954/55, m. m., hade Kungl. Maj :t framlagt
förslag angående grunderna för uttagande
av preliminär skatt för inkomst
under samma budgetår m. m. Kungl.
Maj :i hade därvid föreslagit riksdagen
bl. a. att besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i

10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1954/55 med
110 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 215 hade, såvitt angick
berörda procenttal, hänvisats till
bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade hänvisats
de i anledning av proposition
nr 215 väckta likalydande motionerna
I: 551 av herr Ewerlöf och II: 703 av
herr Hjalmarson, vari hemställts att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 215 måtte, under uttalande
av att en statlig budgetpolitik enligt
i motionerna angivna riktlinjer bort och
borde föras, besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle vad angick senare
hälften av budgetåret 1954/55 ingå i
preliminär skatt med 100 procent av
grundbeloppet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 30
av herr Gustaf Elof sson m. fl. samt II:
44 av herrar Johansson i Norrfors och
Persson i Norrby, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag angående avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
och eventuellt, om så
bedöms nödvändigt som kompensation
härför, en skärpning av arvsskatten på
större förmögenheter»;

B) de likalydande motionerna I: 214
av herr O hlon m. fl. och II: 279 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte

1. besluta att uttagningsprocenten vid
den statliga inkomstskatten skall sänkas
från 110 till 100;

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
anhålla om en utredning rörande en
speciell framtida skattesänkning för de
inkomsttagargrupper, som genom infla -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, in. m.

tionen fått sitt reella skattetryck särskilt
starkt höjt, dels hemställa om en prognos
rörande de närmaste årens automatiska
inkomststegringar för statskassan, som
kan ställas vid sidan av de nyligen utförda
beräkningarna rörande de automatiska
utgiftsstegringarna i syfte att
bereda väg för en fortsatt skattesänkningspolitik
som även omfattar övriga
här berörda skattereformer»;

C) de likalydande motionerna I: 215
av herr O hlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte dels besluta att kvarlåtenskapsskatten
avskaffas från utgången
av innevarande budgetår samt dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
snabbutredning om en moderat höjning
av arvslottsbeskattningen samt framläggande
för riksdagen om möjligt under
vårsessionen av de förslag utredningen
kan föranleda»;

D) de likalydande motionerna I: 332
av herr Eiverlöf in. fl. och II: 281 av
herr Hjctlmarson in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagt förslag till förordning om
upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; E)

motionen I: 32 av herr Ola Persson
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag m. fl.
skulle höjas från 40 till 50 procent av
den beskattningsbara inkomsten.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 215
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 214 av herr Ohlon
m. fl. och II: 279 av herr Ohlin m. fl.,
såvitt avsåge skatteprocenten, ävensom
de likalydande motionerna I: 551 av
herr Ewerlöf och II: 703 av herr Hjalmarson
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär

skatt för hela budgetåret 1954/55 med
110 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 214
av herr Ohlon m. fl. och II: 279 av herr
Ohlin in. fl., i vad de ej behandlats under
A),

2) de likalydande motionerna I: 215
av herr Ohlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten, samt de likalydande
motionerna I: 332 av herr
Ewerlöf in. fl. och II: 281 av herr Hjalmarson
in fl.,

3) de likalydande motionerna I: 215
av herr Ohlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., i vad de ej behandlats under
B 2),

4) de likalydande motionerna 1:30
av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt II:
44 av herrar Johansson i Norrfors och
Persson i Norrby, ävensom

5) motionen I: 32 av herr Ola Persson
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1954/55 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen uppställning.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Veländer och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett att utskottet i punkterna
A), B 2) och C) bort hemställa;

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts i proposition nr 215
framlagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen oförändrat
antagas samt med bifall till de
likalydande motionerna I: 551 av herr
Ewerlöf och II: 703 av herr Hjalmarson
— måtte, under uttalande av att en statlig
budgetpolitik enligt i motionerna
angivna riktlinjer bort och borde föras,
besluta, att statlig inkomstskatt för
skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1 mom.
förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för förra
hälften av budgetåret 1954/55 med 110
procent av grundbeloppet och för se -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillnmgarna för budgetåret 1954/55, in. m.

nare hälften av samma budgetår med
100 procent av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionersia
1:214 av herr Ohlon m. fl. och 11:279
av herr Ohlin m. fl., såvitt avsåge skatteprocenten,
måtte anses besvarade genom
vad reservanterna sålunda hemställt;

B 2) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 332 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 281 av herr
Hjalmarson m. fl. samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 215 av
herr Ohlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten, antaga av reservanterna
framlagt förslag till förordning
om upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; G)

att bevillningarna för budgetåret
1954/55 måtte beräknas enligt en i reservationen
intagen uppställning;

II) av herrar Werner, Niklasson och
Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett att
utskottet i punkten B 4) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av de
likalydande motionerna I: 30 av herr
Gustaf Elofsson m. fl. samt 11:44 av
herrar Johansson i Norrfors och Persson
i Norrby, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa skyndsam utredning angående
avveckling av kvarlåtenskapsskatten
samt för riksdagen framlägga förslag
om dess avskaffande;

III) av herrar Spelz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 215
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 214 av herr Ohlon
m. fl. och 11:279 av herr Ohlin m. fl.
ävensom de likalydande motionerna
I: 551 av herr Ewerlöf och II: 703 av
herr Hjalmarson, såvitt avsåge skatteprocenten
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i

10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1954/55 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna
I: 551 av herr Ewerlöf och II: 703 av
herr Hjalmarson måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna sålunda hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

B) 1) att riksdagen måtte med bifall
till de likalydande motionerna 1:214
av herr Ohlon m. fl. och II: 279 av herr
Ohlin m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa dels om utredning och förslag
rörande en speciell framtida skattesänkning
för inkomsttagargrupper, som
genom inflationen fått sitt reella skattetryck
särskilt starkt höjt, dels om en
prognos rörande de närmaste budgetårens
automatiska inkomststegringar i
syfte att bereda väg för en fortsatt skattesänkningspolitik,
som även omfattade
övriga i motionerna berörda skattereformer; 2)

att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:332 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 281 av herr
Hjalmarson in. fl. samt de likalydande
motionerna I: 215 av herr Ohlon m. fl.
och II: 280 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avsåge upphävande
av förordningen om kvarlåtenskapsskatt,
antaga av reservanterna
framlagt förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;

3) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 215 av
herr Ohlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge
utredning om en moderat höjning av
arvslottsbeskattningen, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om sådan utredning
samt om framläggande för innevarande
riksdags höstsession av de förslag
utredningen kunde föranleda;

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för badgetåret 1954/55, m. m.

4) att de likalydande motionerna I:
30 av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt
II: 44 av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade med
vad hemställts under B 3), av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

5) att motionen I: 32 av herr Ola Persson
m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

G) att bevillningarna för budgetåret
1954/55 måtte beräknas enligt en i reservationen
intagen uppställning;

IV) av herr Einar Eriksson, utan angivet
yrkande.

Sedan punkten A föredragits, yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 215 angående komplettering av
riksstatförslaget för budgetåret 1954/55
får väl anses vara en slutredovisning
för den utgiftspolitik, som regeringen
och riksdagsmajoriteten fört under
den gångna riksdagen. Slutredovisningen
utgör också en sammanfattning av
regeringspartiernas politik i ekonomiska,
sociala, kulturella och andra
samhällsfrågor. Resultatet av den förda
politiken, såsom den sammanfattats i
propositionen, har blivit att finansministern
icke anser sig kunna framlägga
förslag om någon skattelättnad
för det kommande budgetåret. Dessutom
uttalar finansministern att han
ej heller anser, att någon lättnad i inkomstbeskattningen
i dess helhet kan
vara att vänta inom de närmast följande
budgetåren. Det svenska folket har alltså
genom propositionen fått klart besked
om att, skatteskruven med socialdemokraterna
och bondeförbundet vid
regeringsrodret ej i brådrasket kommer
att vridas tillbaka.

Såväl till 1953 års riksdag som till
årets riksdag har högern i motioner
sammanfattat sin förda utgiftspolitik,
och ur dessa motioner kan man också
utläsa högerns ståndpunktstagande i
olika samhällsfrågor. Högern har ge -

nom dessa motioner framlagt ett alternativ
till den förda majoritetspolitiken.
Detta högerns alternativ har båda åren
visat, att uttagningsprocenten för den
statliga inkomstskatten kunde ha sänkts
med tio enheter, att kvarlåtenskapsskatten
ur finansiell synpunkt kunnat slopas,
att skattesatsen för skogsvårdsavgiften
kunde ha sänkts från 1,5 till 1
promille och att avdragsrätt för förmögenhetsskatten
skulle ha kunnat införas.
För nästa budgetår hade vidare inkomsterna
räckt till utan att spritskatterna
behövt ökas med mer än en
tredjedel av vad regeringspartierna föreslagit
och beslutat.

I anslutning till detta redovisade resultat
yrkas nu i högerns partimotion,
att uttagningsprocenten för senare hälften
av budgetåret 1954/55 sättes till
100. Detta yrkande har herr Velander
och jag fullföljt i den reservation som
vi fogat till utskottsutlåtandet och där
vi även krävt att kvarlåtenskapsskatten
skall slopas från och med den 1 juli
1954.

Eftersom vi i dag behandlar budgeten
för 1954/55 kunde det ju i och för
sig ha varit tillräckligt att vi visat, att
med våra förslag debet och kredit skulle
ha gått ihop för just detta budgetår.
Men vi har inom högern velat gå längre
och framhålla, att skattesänkningen
kan bli bestående. Därför har vi i vår
skattemotion lämnat uppgifter även för
budgetåret 1955/56 och visat, att man
även för detta år skulle få en balans
i budgeten.

Såsom framhålles i motionen är högern
fullt ense med finansministern om
att budgeten i nuvarande konjunkturläge
bör vara balanserad. Driftsutgifterna
och normala avskrivningar på
kapitalinvesteringar m. m. bör betalas
med löpande intäkter. Om nu skatteunderlaget
icke ökar utöver vad som antages
i statsverkspropositionen — vilket
jag för min del dock tror att det gör,
framför allt om skatterna sänkes — och
om statens intäkter utöver skatterna ej

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillnmgarna för budgetåret 1954/55, m. ra.

heller stegras, kan en bestående skattesänkning
ej ske med mindre än att statens
löpande utgifter begränsas.

En total utgiftsbegränsning måste
alltså till, och det är en sådan som högern
har gått in för. Under såväl förra
årets riksdag som vid denna riksdag
har högern, då de olika ärendena behandlats,
klart angivit var vi ansett att
besparingar skulle kunna vidtagas. Av
den sammanfattning som gjorts i motionerna
av herrar Hjalmarson och
Ewerlöf framgår, att det i första hand
är utgifterna för den obligatoriska sjukförsäkringen
som vi velat vänta med.
Högern vill vara med om en obligatorisk
sjukförsäkring men detta först sedan
det visat sig, att den kan finansieras
utan att skattehöjningar skall behöva
företagas. Vi står kvar på den
ståndpunkt som regering och riksdag
intog 1950, då de ansåg att sjukförsäkringsreformen
borde uppskjutas till
dess att skatteunderlaget stigit så att vi
kunde klara av dessa utgifter utan
skatteskärpning. Under tiden får vi klara
oss med våra utmärkta sjukkassor
och ge dem ytterligare stöd, såsom högerpartiet
föreslagit.

Godtoge man det av högern föreslagna
uppskovet med sjukförsäkringen, så
kunde vi för budgetåret 1954/55 spara
cirka 77 miljoner kronor. Socialministern
har beräknat att kostnaderna för
sjukförsäkringen blir 160 miljoner kronor
nästa år. Från beloppet får dock
dragas vad vi yrkat i högre statsbidrag
till sjukkassorna och moderskapsförsäkringen
under väntetiden, nämligen
27,6 miljoner kronor, varav dock på
budgetåret 1954/55 kommer endast cirka
20 procent eller 5 miljoner kronor,
samt dessutom vad statens kostnader
för sjukkassorna skulle bli enligt nuvarande
ordning. Enligt uppgift från
pensionsstyrelsen beräknas detta belopp
till 65 å 68 miljoner kronor för
budgetåret 1954/55. Härtill kommer
kostnaderna för mödrahjälpen med 10
miljoner kronor. Statens kostnader för

sjukkassor etc. skulle sålunda för
1954/55 ha blivit endast cirka 83 miljoner
kronor mot sjukförsäkringskostnaden
160 miljoner kronor och besparingen
alltså, som jag redan nämnt, cirka
77 miljoner kronor.

Rörande bostadspolitiken har högern
också föreslagit andra vägar än de som
nu beträdes. Vårt alternativ på denna
punkt skulle innebära utgiftsbesparingar
för 1954/55 med något över 68 miljoner
kronor. För övrigt har vi föreslagit
utgiftsminskningar på olika områden,
vilka närmare redovisas i motion
nr 703, till ett belopp av cirka 14
miljoner kronor. Sammanlagt uppgår
våra besparingsförslag till något över
159 miljoner kronor.

Högern bär emellertid även föreslagit
vissa utgiftsökningar, som också redovisas
i motionen. Den största posten
härvidlag är ett extra avskrivningsanslag
till Norrbottens järnverk som netto
skulle betyda en utgiftsökning på 23
miljoner kronor. En annan större post
är den av oss föreslagna överföringen
till den allmänna budgeten av kostnader
för vägväsendet med cirka 8,5 milj. kronor.
Övriga förslag om utgiftsökningar
uppgår sammanlagt till cirka 1,5 milj.
kronor. Våra förslag om utgiftsminskningar,
159 milj. kronor, minskade med
vad vi föreslagit i utgiftsökningar, 33
milj. kronor, resulterar alltså i eu nettoutgiftsimnskning
på cirka 126 milj.
kronor för budgetåret 1954/55. Med
andra ord: för skattelättnader 1954/55
bär vi enligt högerförslaget till vårt förfogande
126 milj. kronor. Frågan är då:
Hur skall vi disponera dessa besparingar? Jo,

först och främst vill vi sänka den
statliga inkomstskatten genom att uttagningsprocenten
sättes till 100. Enligt
beräkningarna i propositionen nr 215
blir inkomstbortfallet härigenom 75
milj. kronor. Vidare vill vi slopa kvarlåtenskapsskatten,
vilket betyder ett
nettobortfall på cirka 18 milj. kronor.
Omsättningsskatten och utskänknings -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna lör budgetåret 1954/55, m. in.

skatten på spritdrycker skulle kunna
sänkas till vad högern yrkade i samband
med beslutet om spritskatternas
ökning. Detta skulle betyda cirka 25
milj. kronor i skattelättnader. Sänkning
av skogsvårdsavgiften samt införande
av avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt
samt höjning av det skattefria beloppet
för förmögenhetsskatt för äkta
makar från 50 000 till 75 000 kronor
skulle sammanlagt betyda en skattelättnad
av cirka 9 milj. kronor. Detta ger
oss sålunda en total skattelättnad av
cirka 127 milj. kronor. Utgiftsminskningarna
var 126 milj. kronor. I stort
sett skulle alltså budgeten vara balanserad
för året 1954/55 om den svenska
riksdagen ville gå in för en statlig budgetpolitik
i enlighet med högerförslaget.
Då har jag ändå inte räknat med de
inkomstminskningar för statsverket som
sjukförsäkringen åstadkommer och som
undgås vid ett bifall till våra förslag.
Dessa minskningar samanhänger med
att försäkringspremierna och arbetsgivarbidragen
får avdragas i deklarationen.
För helt budgetår kan dessa indirekta
kostnader beräknas uppgå till
CO å 65 milj. kronor.

För budgetåret 1955/56, d. v. s. det år
då skattesänkningen helt skulle slå igenom,
uppgår skattesänkningen på de
berörda posterna till cirka 315 milj.
kronor. Utgiftsminskningarna detta år
för sjukförsäkringen och bostadsförsörjningen
skulle enligt vårt förslag bli
cirka 286 milj. kronor. Det belopp som
sålunda återstår att täcka genom andra
utgiftsminskningar utgör cirka 29 milj.
kronor, vartill kommer de 8,0 milj. kronor
för vägutgifter som vi föreslagit
skola överföras till den allmänna budgeten
i stället för att avräknas mot
automobilskattemedel. Det är sålunda i
runda tal något mindre än 40 milj. kronor
som behövs ytterligare, men detta
belopp täckes av nyss berörda indirekta
kostnader för sjukförsäkringen.

Vidare vill jag fråga: Finns det inte
möjligheter att under löpande budgetår

företa åtgärder som ytterligare kunde
stärka budgeten? En analys av de senare
årens budgeter visar att stora förändringar
kan ske under ett budgetår
i både den ena och den andra riktningen.
Av propositionen nr 215 framgår
t. ex. att balans under nu löpande
år erhålles endast därigenom att beslutade
anslag ej kommer att utnyttjas. Man
hade räknat med att av äldre anslag
skulle under nu löpande budgetår förbrukas
140 milj. kronor. Så kommer ej
att ske, utan i stället uppskjutes beslutade
utgifter på 90 milj. kronor. Här
är alltså en differens på inte mindre än
230 milj. kronor. Detta visar att det
finns möjligheter, och därför får icke
en majoritetsgrupp, som gjort beställningar
och som står inför att betala
räkningen, förmena en minoritetsgrupp
att sammanfatta sina beställningar eller
sina Utgifisförslag, då riksdagen är färdig
med sitt arbete. Minoritetsgruppen
bör då också ha rätt att visa vad som
behövs för att dess räkningar skulle
kunna helt betalas. Sveriges folk får då
klart för sig att det verkligen finns två
realiserbara alternativ i dagens politik
— ett alternativ som förutsätter att det
allmänna tar allt större och större ansvar
för den enskilda människan men
samtidigt därmed också tar hand om
allt större och större del av vederbörandes
inkomst, ett annat alternativ som
innebär att människorna tar ett större
ansvar för sig själva men då också får
disponera en större del av sin inkomst.
Man kan också säga att enligt regeringens
alternativ dirigeras till stor del
människornas konsumtion i vissa avseenden
av staten, medan det i högerns
alternativ finns större plats för de enskilda
att själva leda sin konsumtion på
sätt de finner lämpligt.

En fråga som ständigt uppkommer i
samband med talet om skattesänkningar
är med vilket belopp som statsverkets
inkomster kommer att minskas vid en
angiven sänkning av skatten. Här bryter
sig meningarna mycket starkt mot

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

varandra. En del anser att man måste
räkna rent matematiskt och sålunda
minska de ursprungligen beräknade intäkterna
direkt med hela den summa
som minskningen avser. Andra åter har
den uppfattningen att en skattesänkning
bär så stora psykologiska och samhällsekonomiska
verkningar att det inkomstbortfall
för det allmänna, som man rent
matematiskt räknar med vid en skattesänkning,
efter någon tid mer än väl
kompenseras genom stegrad arbetsintensitet
med åtföljande ökade individuella
inkomster, som i sin tur leder till ökade
skatteinkomster för staten. Denna senare
uppfattning är starkt utbredd i en
del andra länder som företagit skattelättnader
med utgångspunkt från just
detta betraktelsesätt. Även den meningsriktning
jag tillhör hävdar, att en skattesänkning
ej nödvändigtvis behöver om
någon tid betyda minskade inkomster
för staten. Skattesänkningen kommer,
som vi så många gånger har sagt, att
stimulera till ökat arbete och ökat sparande.
Dessutom bör den vara en verksam
hjälp vid myndigheternas bekämpande
av skatteflykten. Vi menar alltså
att en skattesänkning snart kommer att
betala sig. Det finns också av denna anledning
en reserv i vår alternativa budget
som vi inte räknat med i den matematiska
sammanställningen.

I propositionen nr 215 tar finansministern
på nytt upp problemet om
förenkling av skattesystemet. Han gör
där gällande att denna förenkling av
praktiska skäl måste få formen av skattelättnader
för löntagare och andra av
reformen berörda kategorier samt att
en sådan reform bör gå före en generell
minskning av inkomstskatten genom en
sänkning av uttagningsprocenten. Vad
betyder detta finansministerns uttalande?
Betyder det att skattelättnader till
en början endast skall komma vissa
kategorier till del och att andra skall
få vänta? Skall exempelvis arbetstagare
få lättnader i första omgången, medan
jordbrukare och andra företagare skall

få vänta? Detta problem berördes som
hastigast vid utskottsbehandlingen, men
någon klarhet fick vi inte. Jag hoppas
att finansministern i dag skall ge oss
besked på den punkten.

Bevillningsutskottets betänkande nr
57 behandlar även kvarlåtenskapsskatten.
Till denna har högern alltid intagit
en avvisande ståndpunkt. Partiet gick
sålunda enhälligt emot kvarlåtenskapsskattens
införande vid 1947 års riksdag
och har därefter varje år, utom under
den tid då 1949 års skatteutredning arbetade,
i motioner krävt dess avskaffande,
och riksdagsgruppen har enhälligt
röstat mot skattens bibehållande.
Högern har ställt sig helt oförstående
till denna skatteform — om den med sin
i vissa lägen rent konfiskatoriska utformning
över huvud taget skall betecknas
som skatt. Hela kvarlåtenskapsskattens
konstruktion är sådan att den av
framstående företrädare för den finansrättsliga
vetenskapen blivit betecknad
som ett juridiskt missfoster utan motstycke
i vår lagstiftning. Dess konfiskatoriska
verkan framträder klart, och
den har redan nu påtagligt påverkat
sparandet och viljan till produktiva insatser
och till risktagande. Fiskaliskt
sett lämnar kvarlåtenskapsskatten ett
belopp som är ganska obetydligt och
som inte tillnärmelsevis motsvarar vad
dess tillskyndare beräknat eller förutsatt.
Att under sådana förhållanden
kvarhålla denna skatt synes oss högermän
orimligt. Den bör omedelbart avskaffas.

Bevillningsutskottet har i sak ingenting
anfört till motivering för kvarlåtenskapsskattens
bibehållande. Utskottet
faller endast tillbaka på ett uttalande
av föregående års bevillningsutskott, att
förutsättningarna för kvarlåtenskapsbeskattningen
ej undergått sådana förändringar,
som kan motivera ett annat ställningstagande
än som riksdagen intagit
tidigare. Detta är ju ingen motivering.
Aldrig har jag heller i andra sammanhang
kunnat finna att någon saklig mo -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Beräknin;

tivering presterats som talat för bibehållandet
av denna olyckliga skatt.

Kvarlåtenskapsskattens slopande var
ända fram till 1952 ett enigt borgerligt
krav. Sedan 1952 har det emellertid
uppstått en viss förvirring inom ett av
de partier som kallar sig borgerliga,
nämligen bondeförbundet. Vid voteringar
här i riksdagen både vid 1952 och
1953 års riksdag har endast ett fåtal
bondeförbundare stött högerns och folkpartiets
krav på kvarlåtenskapsskattens
omedelbara slopande. Ett stort antal av
bondeförbundets ledamöter har röstat
emot kvarlåtenskapsskattens omedelbara
slopande, och en hel del av dem tycks
numera inte ha någon mening alls om
denna skatt, ty de har avstått från att
rosta. Det är väl numera ingen hemlighet
att vid utskottsbehandlingen i år
samtliga bondeförbundsledamöter avstod
från att rösta då det gällde att taga
ställning till frågan om kvarlåtenskapsskattens
vara eller icke vara. Förvirringen
inom bondeförbundet i denna
fråga har resulterat i att man nu i år
försöker att på nytt ena partiet genom
att föreslå en skyndsam utredning angående
avvecklingen av kvarlåtenskapsskatten.

Då ett liknande utredningsförslag behandlades
här i riksdagen den 21 maj
1952, frågade finansministern herr Jonsson
i Skedsbygd vad en sådan utredning
skulle tjäna till. Detsamma frågar jag
här i dag: Vartill syftar bondeförbundet
med sitt förslag om utredning? Vad skall
utredningen tjäna till? Frågan var ju
föremål för behandling av 1949 års skatteutredning,
som lade fram sitt betänkande
först i slutet av år 1951. Då ansåg
bondeförbundets representant att utredningen
visat att kvarlåtenskapsskatten
kunde slopas. Har det sedan december
1951 hänt någonting som medfört, att
bondeförbundarna nu är tveksamma rörande
kvarlåtenskapsskatten? Enligt min
uppfattning har det, om det hänt något
sedan dess, närmast varit sådant som
skapat klarhet kring att kvarlåtenskaps -

skatten kan tagas bort. Vi vet nämligen
nu att det ur fiskalisk synpunkt rent
matematiskt sett rör sig endast om 15—
20 miljoner kronor.

Bondeförbundets representanter i bevillningsutskottet
säger också i sin reservation
att »den kritik som sålunda
riktats mot denna beskattningsform har
allt efter erfarenheterna vunnit i styrka».
Detta torde väl innebära att bondeförbundet
hävdar att skatten är av
konfiskatorisk natur, att den genom sin
konstruktion drabbar orättvist, att den
verkar hämmande på sparviljan, att den
motverkar skapandet av nya företag,
byggda på tillräckligt eget kapital, att
den ökar skuldbördan för jordbruket
och andra företagare etc. När bondeförbundet
erkänner och hävdar allt detta
— varför då utreda? Jag emotser med
intresse herr Jonssons i Skedsbygd
motiv för en utredning. Vore det inte
mest konsekvent av bondeförbundet, att
det i denna fråga slutade med att göra
vänster om och i stället gjorde rättning
höger, så att de på nytt kommer in i de
borgerliga led, som kräver kvarlåtenskapsskattens
omedelbara slopande?

Jag skulle slutligen, herr talman, vilja
fråga, om inte t. o. m. socialdemokraterna
fick sig en tankeställare, då vår förre
mångårige socialminister Möller för
någon vecka sedan i första kammaren
talade om restaureringen av Mälsåkers
slott. Han kände sig medveten om att
han varit med om att genomföra en beskattning,
som gjort det omöjligt för
privatpersoner att klara utgifter som de
tidigare brukat åtaga sig, och han fann
i detta en motivering för att staten i ett
fall som detta måste träda in och lämna
bidrag. Jag erinrar mig också i detta
sammanhang vad herr Hagberg i Malmö
under skattedebatten i fjol sade om att
vi en gång i tiden haft en s. k. pärlskatt,
som blev så dyr att vi inte kunde
ha den kvar. Kan detta inte också bli
förhållandet även med vissa andra skatter?
Är inte förre socialministerns uttalande
ett klart bevis för att riksdags -

Andra kammarens protokoll 195b. Nr 2b.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. in -

nia] oriteten gått för långt i sin beskattningspolitik
och att det vore rimligt att
åtminstone kvarlåtenskapsskatten omedelbart
slopades?

Herr talman! I anledning av vad jag
anfört ber jag att få yrka bifall till reservation
I av herr Velander och mig
i vad avser de i denna reservation upptagna
punkterna A, B 2) och C.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Herr JONSSON i Skedsbygd (hf):

Herr talman! Debatten om skattens
höjd eller med andra ord det rådande
skattetrycket är ju inte av i dag. Redan
i min barndom brukade gubbarna, när
de kom tillsammans, sitta och resonera
om skatten, och särskilt var det då
varje liten höjning av den kännbara
kommunalskatten som föranledde reaktioner.
Denna debatt om skatten pågår
fortfarande och kommer väl att pågå
efter oss också, men den har intensifierats
genom de kraftiga skattehöjningar
som företagits under de sista
åren.

När man för denna debatt om skatten,
bör man också fråga sig: vad får jag
för de pengar jag betalar i skatt? Vad
kan samhället åstadkomma för dem?
Är priset på de varor, som jag köper,
för högt eller inte?

När skatten har nått en sådan höjd
som den f. n. har, inställer sig också
andra frågor: »Hur mycket kan jag som
enskild inkomsttagare betala i skatt
utan att allt för mycket beskära min
levnadsstandard?» Eller »Hur mycket
kan jag som företagare betala i skatt
utan att hindras att rationalisera och
förbättra driften till gagn för mig själv,
för de anställda och för samhället?»
Det är givet att något allmängiltigt svar
på dessa frågor inte står att erhålla,
men som allmän regel kan man säga,
att om skatten når en sådan höjd, att
samhället med dessa skattemedel kan
bereda vissa enskilda långt större för -

måner än den enskilde skattedragaren
har råd att själv kosta på sig, då kan
man ifrågasätta om inte skatten verkligen
har blivit för hög. När den enskilde
individen allvarligt börjar överväga,
huruvida han skall anstränga sig
för att skaffa sig ytterligare inkomster
eller våga kapital i kanske riskfulla
företag för att förbättra sin ställning,
då har man nog också kommit något för
långt.

Skatterna är höga, därom är vi alla
ense. 1949 års skatteutredning gjorde
vissa undersökningar på detta område.
Även om resultaten inte var entydiga
i alla avseenden, kom utredningen enhälligt
till den uppfattningen, att skattetrycket
om möjligt borde lindras. De
undersökningar, som verkställdes av
utredningen för att överblicka statens
behov av inkomster de närmaste åren,
ledde även till att utredningen kunde
föreslå dels större skattefria avdrag,
dels omarbetade skatteskalor för äkta
makar, dels en avsevärd skattesänkning,
som sträckte sig över hela skalan även
om den givetvis blev procentuellt större
i de lägre inkomstskikten. I en särskild
skrivelse uttalade också utredningen,
att om regering och riksdag ålade sig
tillräcklig återhållsamhet när det gällde
nya utgifter skulle det vara möjligt att
genomföra det skisserade förslaget.

När 1952 års riksdag hade att ta ställning
till frågan om skattesatserna, förelåg
ett betydande budgetöverskott. Detta
beräknades då uppgå till över en miljard
kronor. Finansministern vågade
emellertid inte i det dåvarande läget
helt följa utredningens förslag utan nöjde
sig med att föreslå skattesatser, som
väl i realiteten kom att utgöra ett medeltal
mellan de dåvarande skattesatserna
och de av utredningen föreslagna. Jag
talade och röstade vid det tillfället för
utredningens förslag. En bidragande
orsak därtill var min på erfarenhet
grundade uppfattning att ett öppet
redovisat överskott i den statliga budgeten
omedelbart komme att medföra

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

att många intressenter anmälde sig
och ville ha del av detta.

Emellertid sträckte sig Korea-krigets
verkningar så småningom även till vårt
land. Den inflationistiska utvecklingen
nådde även oss och valutadevalveringen
medförde högre priser. Penningvärdets
fall utlöste omedelbart frågan om
kompensation för vissa grupper. Levnadskostnadernas
höjd blev ju en helt
annan, medan lönerna stod kvar på den
tidigare nivån. Jag hörde då varken
från högern eller folkpartiet några invändningar
mot att lönerna återställdes
till det realvärde för de förut hade
haft.

Härtill kom någonting som enligt min
mening var avgörande, nämligen att det
skärpta utrikespolitiska läget av oss
krävde ökade insatser för vårt försvar.
Under den tid då skatteutredningen
arbetade hade försvarskostnaderna inte
nått upp till fullt en miljard kronor.
Vi har sedan dess undan för undan
ökat desamma. De är i dag uppe i mer
än det dubbla. Om denna post hade
kunnat hållas kvar på den nivå som
den hade i början på 1950-talet, hade
bara detta medfört att skatterna kunnat
sänkas inte bara 10 utan också
kanske 20 enheter. Om det hade varit
möjligt att sänka skatterna till låt oss
säga 90 procents uttag i stället för till
100 hade —• det är jag övertygad om —
högerpartiet i alla fall kommit med ett
förslag om ytterligare sänkning. Jag
är lika övertygad om att folkpartiet
då om möjligt hade kommit med ett
förslag som låg något litet tuppfjät under
högerns skattesänkningsförslag. Hur
sådana förslag skall genomföras, spelar
för oppositionen mindre roll. Högern
har ju numera, kan man säga, gått ifrån
den gällande demokratiska formen för
samarbetet partierna emellan, enligt
vilken minoriteten får böja sig för majoritetens
beslut och inte får söka undandra
sig följderna av de beslut som fattats.

I dag arbetar vårt samhälle under

mycket gynnsamma ekonomiska förhållanden.
Efterfrågan på våra huvudsakliga
exportartiklar, järn- och träprodukter,
är mycket god. Vårt näringsliv
har i stort sett mycket goda konjunkturer.
Full sysselsättning, på vissa områden
till och med överfull sysselsättning,
råder. Det skulle under sådana
omständigheter vara en synnerligen
oklok politik att inte låta statens inkomster
täcka utgifterna utan tvingas
underbalansera budgeten.

Man kan i dag med fullt fog fråga
oppositionspartierna, högern och folkpartiet:
Om vi i dag på toppen av en
högkonjunktur inte täcker statens löpande
utgifter, hur skall då dessa täckas
under en eventuell lågkonjunktur?
Skall vi då låna pengar för att täcka
dem? Om en enskild företagare handlar
på det sättet, kommer han snart
på obestånd, och jag tror att även om
staten har andra möjligheter att skaffa
sig inkomster, t. ex. genom skatter, gäller
i stort sett samma regler för samhället
som för en enskild företagare.
Eller skall vi göra som folkpartiet föreslår,
d. v. s. underlåta att göra avskrivningar
och på det sättet genom vissa
rent bokföringsmässiga transaktioner
söka visa upp balans mellan utgifter
och inkomster? Ett enskilt företag, som
handlar på det sättet, inger i varje fall
inte något större förtroende. Eller kan
vi under en lågkonjunktur genom att
sänka lönerna minska statens utgifter?
Eller kan vi minska försvarsutgifterna?
Dagens utrikespolitiska läge tyder inte
på att så är fallet.

Det är därför klokt att när man befinner
sig i en sådan situation att man
har relativt goda inkomster, söka inte
bara balansera inkomster och utgifter
utan även i den mån det är möjligt
skapa dolda reserver för att kunna
möta en eventuellt kommande lågkonjunktur.
Så handlar i varje fall ett välskött
enskilt företag, om det har möjlighet
därtill.

Man kan inte förfara på det sätt

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

högern pläderat för i sin motion. Det
heter där, att om riksdagen hade följt
högerns propåer, skulle det varit möjligt
att sänka skatten, och på den grunden
yrkas skattesänkning. Det är bara
det lilla ordet »om» som kommit emellan,
och det erinrar om en gammal
ordlek: »Om inte om hade varit, hade
gumman kunnat stånga kon.» D. v. s.
hon skulle haft horn i stället för kon!
Det är sådant, som omöjligen kan ske.

Man kan emellertid konstatera en
brist på samarbete mellan högern och
folkpartiet i detta fall. De har olika
motiveringar för sitt yrkande på skattesänkning.
Sammanlagt skulle skattesänkningen
ha blivit tio procent enligt
folkpartiets och tio procent enligt
högerns motivering. På det sättet hade
vi enligt deras förslag kommit ner i
en uttagningsprocent på 90 procent av
grundbeloppet. När nu folkpartiet och
högern inte godtar varandras motiveringar,
kan man väl inte fordra, att vi,
som vill ta ansvaret för de beslut som
fattas, godtar deras motiveringar.

Om man granskar högerns redovisning
över de besparingsåtgärder högern
vill vidta, kan man kanske samtidigt
konstatera, att när det gäller sådana
poster, där högern vill antingen ha
högre utgifter eller minska statens inkomster,
har man glömt bort en del
betydelsefulla saker. Man har glömt,
att man har pläderat för ett återinförande
av den fria avskrivningen, som
för nästkommande budgetår skulle betyda
utgifter på ca 75 miljoner kronor
per halvår, d. v. s. ungefär vad sjukvårdsreformen
kostar. Man har glömt,
att man har motionerat om att ge de
äldre pensionerade tjänstemännen en
pension, anpassad efter det nya löneläge
som uppstått genom de underhandlingar
som förts — dessa äldre tjänstemäns
pensioner grundar sig ju på helt
andra löner.

Vad beträffar sjukvårdsreformen är
det inte heller så säkert, att man i
verkligheten är helt överens på den

punkten. Häromdagen såg jag en högertidning
introducera en aktad ledamot
av denna kammare, som skulle hålla
ett föredrag i Göteborg, såsom en av
dem som verksamt bidragit till sjukvårdsreformens
genomförande. På vissa
orter kanske man får använda sig av
den taktiken, att man säger att högern
märkbart har bidragit till reformen,
medan man på andra orter får säga att
högern gått emot den. Man får med
andra ord ha tvenne föredrag med sig
i portföljen och läsa upp dem där det
passar. Man får dock se till att det inte
går så som det gick för den nationelle
talaren på den tiden man spred politisk
upplysning från detta håll. Han
hade tvenne olika föredrag med sig,
ett för staden och ett för landsbygden.
Han råkade läsa upp landsbygdsföredraget
i staden med den påföljd, att
han fick skudda stoftet av sina fötter
fortast möjligt.

Ja, herr Kristensson i Osby kommer
omedelbart efter mig att förklara folkpartiets
synpunkter och därför skall
jag inte vidare uppehålla mig vid dessa.
Inom bondeförbundet anser vi att de
nuvarande skatterna är för höga. Vi
anser att det inte bara gäller statsskatten
utan i lika hög grad kommunalskatten.
Den kommunala beskattningen
har på senaste tiden — genom att statsmakterna
ålagt kommunerna att överta
vissa krävande utgifter —- stigit i så
hög grad, att den i många kommuner
med ett svagt skatteunderlag känns betydligt
hårdare än statsbeskattningen.
Jag tror att det är lika viktigt att även
titta på den detaljen ett slag. Hur den
skall lösas, därom vågar jag inte alls
ha någon mening i dag. Någon verklig
skattelättnad är emellertid inte möjlig
så länge regering och riksdag beslutar
ständigt nya utgifter utan att samtidigt
göra klart för sig vad reformerna kostar
och varifrån medlen skall tas. Jag
tror dock inte att det är så lyckligt
att i nuvarande läge söka underbalansera
budgeten eller genom rent bok -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24,

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

föringsmässiga avskrivningsåtgärder eller
underlåtenhet att avskriva söka nå
en siffermässig balans i budgeten.

På ett område har vi emellertid ansett
en skattesänkning vara möjlig. Jag
står, herr Nilsson i Svalöv, fortfarande
fast vid den ståndpunkt jag hela tiden
intagit när det gäller kvarlåtenskapsskatten.
Jag anser att denna åstadkommer
en hel del svårigheter, att den
drabbar orättvist och slår blint. I vissa
fall motverkar den t. ex. jordbrukarungdomens
strävan att överta fädernas
yrke, och ibland hindrar den familjeföretag
att existera. Jag har dock inte
lyckats övertyga motståndarna om detta.
Nu har i alla fall denna skatt varit
i verksamhet några år, varför vi har
ett visst material att stödja oss på. Vi
har samlat tillräckligt med erfarenhet.
Då menar jag att det vore alla skäl att
göra en utredning på den punkten och
se efter, om jag har rätt när jag säger
att denna skatt bör avskaffas, eller om
de andra har rätt när de säger att
verkningarna inte är allvarliga. Meningen
med vår reservation är just
detta Jag hoppas att herr Nilsson i
Svalöv har fått svar på de frågor han
ställde till mig. Jag kan dessutom upplysa
herr Nilsson om att jag kommer
att rösta för hans yrkande om kvarlåtenskapsskattens
omedelbara avskaffande,
därest vårt eget yrkande om
skrivelse blir utslaget. För min del
är jag nämligen fullt övertygad om att
skatten bör bort. Det är inte jag som
har ändrat ståndpunkt i detta fall, utan
jag vill bara försöka övertyga de andra
så att de ändrar ståndpunkt.

För att åstadkomma en skattesänkning
krävs det av oss alla återhållsamhet
när det gäller nya anslag och nya
åtgärder. Man kommer ju från de olika
partierna — till och med från högern
— med yrkande om ökade utgifter för
staten. Om en parlamentarisk kommitté
hade fått i uppdrag att syssla med
dessa frågor och gå till botten med dem
för att undersöka huruvida det är möj -

ligt att göra besparingar och åstadkomma
en skattelindring, då hade man från
riksdagens sida kunnat vänta åtminstone
någon liten respekt för deras uppfattning,
eftersom representanter för
olika partier lagt fram sin syn på saken.
Det visade sig att 1949 års skattekommitté
enhälligt kunde komma fram
till ett resultat rörande inkomstskatten.
Vi är förmätna nog att tro att det skulle
vara möjligt för en sådan kommitté att
i varje fall peka på några saker, om
vilka man kunde komma överens.

Jag hoppas att jag med detta tydligt
har klargjort, att vi inom bondeförbundet
i minst lika hög grad som oppositionen
vill arbeta för lägre skatter. Vi
vill emellertid skapa förutsättningar
för dessa lägre skatter. Vi vill inte på
det sätt som man gör bara komma med
påståenden utan vi vill ha någon grund
för vårt handlande.

I den kungl. propositionen säger
emellertid finansministern en sak, som
gjort oss något betänksamma. Han säger,
att den viktigaste uppgiften är nu
att åstadkomma en förenkling av taxeringsförfarandet,
och att denna förenkling
måste medföra en sänkning av
skatten för vissa inkomstgrupper —
löntagare och tjänstemän. Jag hoppas
att finansministern inte där menar, att
man skall ge en viss grupp medborgare
skattelättnader framför andra. Likheten
inför lagen måste väl bibehållas även
i en skattelagstiftning. Jag skulle också
vilja fästa uppmärksamheten vid att
många av dessa grupper har dolda förmåner.
De har t. ex. pension, de har
sin ålderdom tryggad — det har tyvärr
inte flertalet svenska medborgare i dag.
Man skall i ett sådant här fall ta hänsyn
till alla samverkande faktorer.

Av vad jag här i korthet anfört, herr
talman, framgår att jag kommer att
yrka bifall till den av herr Werner
in. fl. avgivna reservationen rörande
kvarlåtenskapsskattens avskaffande
samt i övrigt bifall till utskottets förslag.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom herr Jonsson
i Skedsbygd representerar regeringspartierna,
må det ursäktas mig att jag
på detta tidiga stadium tar en kort
replik. Det var en sak som jag inte
kunde underlåta att lämna ett genmäle
till.

Herr Jonsson sade att högern har
gått ifrån den demokratiska ordningen,
som innebär att minoriteten får
böja sig och ej undandra sig sitt ansvar.
Nej, herr Jonsson, vi inom högern
undandrar oss inte vårt ansvar.
Beslutar den svenska riksdagen i dag,
att vi skall föra den budgetpolitik som
socialdemokraterna och bondeförbundet
föreslagit, då kommer vi att lojalt
följa detta förslag och betala de skatter
som beslutas. Men till den demokratiska
ordningen hör att ett minoritetsparti
får säga sin mening och lägga
fram sina förslag. Hur skall vi kunna
få ett alternativ i svensk politik, om
minoriteten skall undertryckas så som
herr Jonsson lät förstå att den skulle?

Sedan vill jag bara säga herr Jonsson,
att högern aldrig har gått emot
sjukförsäkringen. Vad vi begär är ett
uppskov med dess ikraftträdande till
dess att vi kan finansiera densamma
utan skatteskärpningar.

Det var ett magert svar jag fick på
min fråga rörande vad utredningen om
kvarlåtenskapsskatten skulle tjäna till.
Vad herr Jonsson sade var ingenting
utöver vad som står i den reservation
han har fogat till utskottsbetänkande!.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Nilsson i Svalöv att jag är tacksam för
hans deklaration, att högern inte skall
komma med opposition på något sätt.

Det skulle också vara glädjande om
man ute i valstriden ville uppträda på
samma sätt. Jag har aldrig haft den
minsta tanke på att någonsin undertrycka
högern och dess möjligheter att
föra sin talan.

Jag återkommer till frågan om kvarlåtenskapsskatten.
För herr Nilsson i
Svalöv och mig behövs ingen utredning,
men utredningen behövs för att klargöra
för andra att skatten har dessa
skadliga verkningar.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! De båda föregående
talarna har ganska utförligt uppehållit
sig vid den gamla tvistefrågan om kvarlåtenskapsskattens
vara eller icke vara.
Jag tror för min del att det är lämpligt,
att man bereder den frågan ett
ganska stort utrymme i dagens debatt,
eftersom vi under de senaste årens
skattedebatter nog i stort sett i den
frågan hänvisat till tidigare argument.

Jag vill för min del i detta hänseende
instämma i den kritik, som de båda
föregående talarna har framfört mot
denna skatt. Också vi inom folkpartiet
anser, att den principiella motiveringen
för kvarlåtenskapsskatten inte är
hållbar, och vi har liksom högern föreslagit,
att denna beskattningsform skulle
försvinna redan den 1 juli i år. Men
vi har till detta yrkande också fogat,
att frågan om en moderat höjning av
arvslottsskatten bör utredas. Är det
möjligt, herr finansminister, är det möjligt,
herr Hedlund — jag vet inte var
han har sin placering men han var här
nyss — att bestrida påståendet, att det
vid dödsfall ofta är svårigheter för
familjeföretag, det må gälla jordbruk,
handel eller industri, och att dessa svårigheter
understundom fördjupas genom
att lcvarlåtenskapsskatt utgår? Man
kan säga att det bara är ett fåtal som
drabbas av denna skatt, och det är naturligtvis
riktigt, men också om det är
ett fåtal blir skatten ändå lika orättvis.

I bondeförbundets reservation har

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

man en mycket hård skrivning om denna
skatt. Man säger att den kritik som
riktats mot denna beskattningsform allt
efter erfarenheterna har vuxit i styrka,
och vidare att det är tydligt att det beräknade
beloppet, ca 18 milj. kr., icke
kompenserar de obestridliga nackdelar
i produktionshämmande hänseende
som skattens uttagande innebär. Detta
uttalande av bondeförbundets reservanter
förefaller mig vara ord och inga
visor. Det betyder väl att man på det
hållet anser, att denna skatt påminner
om de beryktade ristuggningsmaskinerna
från första världskriget. Om man
har den uppfattningen, tycker jag nog
att man borde ha ställt yrkande om
borttagande av skatten, men det har
man inte gjort.

Vad säger herr finansministern om
bondeförbundsreservationens påpekande
av denna skatts produktionshämmande
verkan? Vad säger statsrådet
Hedlund? Anser han tiden vara mogen
för åtgärder på detta område? För min
del måste jag säga, att tiden rent av är
övermogen för en begravning av denna
skatt. Den borde inte sörjas av någon.

Herr Jonsson i Skedsbygd talade om
bristande samarbete mellan oppositionspartierna.
Har man inte rätt att
på detta område tala om bristande
samarbete mellan koalitionsbröderna?

Jag går nu över, herr talman, till
den centrala frågan i denna debatt,
nämligen höjden av inkomstskatten för
fysiska personer.

Vi har under detta sekel haft en välståndsutveckling
i vårt land av helt
andra dimensioner än tidigare. Det har
berott på många faktorer. Arbetare,
tjänstemän, lantbrukare, företagsledare,
alla har samverkat till att materiellt
förkovra detta land. Men förutsättningen
har varit att kapital stått till förfogande.
Arbetsvilja och sparande har
burit frukt, och dessa ting är också i
framtiden förutsättningar för utvecklingen.

Under denna diskussion har det re -

dan, framför allt av herr Jonsson i
Skedbygd, talats åtskilligt om 1949 års
skattekommitté, och jag finner detta
högst befogat och naturligt. 1949 års
skattekommitté sysslade inte så mycket
med utgifterna utan mer med verkningarna
av skattetrycket på sparande, arbetsvilja,
deklarationsmoral o. s. v. Det
är givet att denna utredning av en parlamentariskt
sammansatt kommitté, som
i många stycken var enhällig, har sin
stora betydelse.

Vi bygger på denna kommittés arbete
och på erfarenheter då vi säger,
att en skattelättnad befrämjar sparande
och arbetsvilja och därmed framstegstakten
i vårt samhälle. Jag vill särskilt
understryka att man, även om dessa
långtidsverkningar inte omedelbart
framträder i statens inkomster, ändå
bör beakta dem i en diskussion sådan
som denna, och framför allt finner man
det angeläget, om man tror på dessa
konsekvenser, att långtidsverkningarna
får framträda ju förr desto hellre.

Folkpartiet har för sin del föreslagit,
att inkomstskatten skall minskas med
omkring 10 procent genom att uttagningsprocenten
sättes till 100, medan
regeringen föreslår 110. Det är meningen
att vårt förslag skulle träda i kraft
den 1 januari 1955.

Jag skulle tro att vi alla här i kammaren
är överens om att det nuvarande
skattetrycket är hårt, men meningarna
går isär i frågan, huruvida det
finns utrymme för en sänkning. Det är
min uppfattning, att sådant utrymme
finns.

Vårt förslag skulle medföra ett inkomstbortfall
på omkring 75 miljoner
kronor för budgetåret 1954/55. Riksdagens
beslut förra veckan innebar en
överavskrivning på ca 160 miljoner
kronor på de statliga bostadslånen, och
vi hävdar med hänvisning till detta, att
det finns utrymme för en skattelättnad
under budgetåret 1954/55. Jag skall inte
mycket fördjupa mig i denna fråga,
men jag vill ändå betona att folkpartiet

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

i sitt ställningstagande har ansett, att
varje år skall bära sin börda, att skattebetalarna
nu inte skall betala för årtionden
framåt. Vi anser att regeringens
politik på detta område innebär
ett statligt tvångssparande, medan vi
genom skattelättnader vill skapa större
möjligheter för den enskilde att spara.
Jag vill betona att vi anser detta i hög
grad vara en reell fråga. Om man vill
kalla den en bokföringsfråga, tycker
jag det är orimligt att en sådan skall
lägga hinder i vägen för en så angelägen
sak som en skattelättnad.

Man talar om att folkpartiet under
denna riksdag har föreslagit ökade utgifter
under nästa budgetår. Det har
hänt på vissa områden, men jag vill
framhålla att det gäller mycket blygsamma
belopp, som sammantagna är
mycket mindre än de besparingar vi
har föreslagit. Besparingarna är mångdubbelt
större. Jag vill ha detta fastslaget
redan vid denna tidpunkt i debatten.

För budgetåret efter nästa, 1955/56,
medför vårt förslag ett ytterligare inkomstbortfall
på ca 175 miljoner kronor.
Vi räknar alltså med att en sänkning
av den statliga inkomstskatten med
10 procent på ett helt budgetår skulle
medföra ett inkomstbortfall för staten
på cirka 250 miljoner kronor. Om man
då för budgetåret 1955/56 tar hänsyn
till den automatiska inkomstökning som
äger rum genom en normal framstegstalet
och också tar hänsyn till den automatiska
utgiftsstegringen samt vidare
går in för att ingen överavskrivning
skall äga rum på de statliga bostadslånen
under budgetåret 1955/56, så menar
vi att det också för detta år finns
utrymme för den skattelättnad som vi
inom folkpartiet har föreslagit. Men jag
vill gärna tillägga att jag är fullt på
det klara med att det fordras återhållsamhet
beträffande statens utgifter.

I den motion från folkpartiet som
lämnades i januari hade vi försökt oss
på en prognos beträffande inkomstut -

vecklingen för de närmaste åren. Vi
menade att en sådan borde göras och
ställas emot de automatiska utgiftsberäkningar
som var gjorda. Vi betonade
givetvis i motionen, att detta gällde endast
uppskattning, och den saken är
ju helt naturlig. För att få frågan ytterligare
belyst reste vi det kravet i motionen,
att man från statsmakternas
sida skulle göra en mera fullständig
prognos.

Jag är fullt på det klara med att det
är en vansklig uppgift att göra prognoser
för längre tid. Felmarginalen
måste bli större ju längre man kommer
i framtiden, och det är mycket möjligt
att sanningen på detta område ligger
någonstans emellan de siffror som
finansministern har angivit i propositionen
och dem som har angivits i vår
motion. Men även om uppgiften är
vansklig menar jag, att det ändå kan
vara av värde att man söker sig fram
efter denna linje, och i finansministerns
proposition finns en del siffror på detta
område; de stöder sig på uppgifter från
riksräkenskapsverket. För vår del skulle
vi nog gärna vilja ha detta material
mera fullständigt redovisat och ytterligare
bearbetat, och det gör att vi i vår
motion har rest krav på en fullständigare
prognos.

Det förefaller mig, som om finansministern
för sin del har fäst ett visst
avseende vid den gjorda prognosen,
eftersom finansministern tycks anse, att
det om ett par år skulle kunna finnas
större möjlighet till skattelättnader än
nu.

Vi har inom folkpartiet också föreslagit
en utredning beträffande borttagandet
av den skatteskärpning som
uppstått för lägre inkomsttagare genom
inflationen. Nu har priserna stabiliserats,
och man kan nu lättare än tidigare
få en överblick över detta område. Vi
har i detta fall lämnat en del siffermaterial
i motionen, och herr Ohlin var
i remissdebatten inne på en siffermässig
belysning av detta problem. Jag

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

skall därför inte fördjupa mig i något
siffermaterial. Jag vill endast framhålla,
att vi inom folkpartiet betraktar
detta som en angelägen sak, men att
vi därvidlag inte kan välja tillvägagångssättet
förrän frågan är utredd.

Finansministern har vid upprepade
tillfällen talat om att genomföra en
förenkling av vårt skattesystem genom
schablonavdrag. Det är klart att hela
detta kapitel intresserar allmänheten
såväl som oss riksdagsmän i hög grad.
Då vi här för en tid sedan diskuterade
frågan om försäkringsavdraget, framställde
jag den frågan till finansministern,
om man kunde räkna med att de,
som efter nuvarande beskattningsregler
har rätt till större avdrag än det
kommande schablonavdraget, får behålla
denna avdragsrätt, givetvis efter
deklaration. Jag fick inte något svar
på den frågan under den diskussionen.
Jag vill upprepa frågan här i dag, och
jag vore tacksam om finansministern
kunde svara. Jag anser det nämligen
vara värdefullt, att man kunde lätta på
slöjan kring detta blivande förslag, om
det nu över huvud taget är möjligt för
finansministern. Jag menar att det är
lämpligare att finansministern gör det
här i riksdagen än vid ett föredrag för
allmänheten.

Vi har inom folkpartiet tidigare framfört
krav på att den årliga förmögenhetsskatten
skulle justeras, så att man
fick bort den skönhetsfläck som ligger
däri, att vid hög kapitalavkastning och
hög inkomst skatten kan ta mer än avkastningen
av kapitalet. Vi har sagt
att detta kan rättas till genom att förmögenhetsskatten
blir avdragsgill. Vi
har också rest kravet på en höjning av
det fria beloppet beträffande den årliga
förmögenhetsskatten för äkta makar.
Likaså har vi framfört önskemål om
högre förvärvsavdrag. I princip står
vi inom folkpartiet fortfarande kvar
vid dessa krav, men vi har inte framfört
dem vid årets riksdag. Vi menar
att på detta område bör en förbättring

av det statsfinansiella läget avvaktas,
innan man kan genomföra dessa reformer.

Däremot, herr talman, håller vi bestämt
på att kvarlåtenskapsskatten snarast
bör avskaffas och vidare på att uttagningsprocenttalet
för den statliga inkomstskatten
bör sänkas med 10.

Herr talman! Jag yrkar med anförande
av dessa synpunkter bifall till den
reservation som är avgiven av herr
Spetz m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Den kritik som från reservanternas
sida har riktats mot bevillningsutskottet,
som inte har lyssnat
till deras röster, tvingar mig att påpeka
en sak, som vi allt mera håller på att
glömma i riksdagen, nämligen innehållet
i § 40 riksdagsordningen, som ännu
i denna dag är grundlag. Den paragrafen
ålägger bevillningsutskottet att, sedan
statsverkets behov blivit utredda
och bestämda, föreslå sättet att genom
bevillning — skatter av olika slag —
åvägabringa jämvikt i statsregleringen.
Man kan, herr talman, när man får en
sådan uppgift inte komma till annat resultat
än att dagens situation här skall
vara utslagsgivande.

Det är ju mycket intressant, vad herr
Ivristensson i Osby säger, att vi föreslog
förra veckan det och det. Det har
inte någon som helst betydelse i det
här sammanhanget, ty när riksdagen
skall knyta samman statsregleringen,
skall dagens situation vara avgörande
för det beslut som skall fattas.

Bevillningsutskottet har vid sitt bedömande
av denna sak sökt att gå in i
prövning av de olika tingen. Vi har
haft föredragande, som vi har frågat,
och vi har sökt komma till klarhet och
sökt bedöma situationen, så långt det
har varit möjligt. Vi har sökt att få
prognoser för vad man här kan vänta.
Det kan inte hjälpas, att alla sådana
prognoser naturligtvis mer eller mindre

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, in. m.

är gissningar. Vi har genom dessa föredragningar
sökt få klarhet, hur läget är
ute i världen, och vi bär inte kunnat
komma till annat resultat än det vi har
stannat för. Det finns i det nuvarande
läget icke rum för en skattesänkning.

Man kan naturligtvis säga som hem
Kristensson, att i förra veckan föreslog
vi det och det, men att riksdagen avvisade
det. Jag tror emellertid det är
riktigare att följa herr Nilssons i Svalöv
mening, att man inte genom vissa
avskrivningar eller andra knepiga anordningar
skall skaffa sig möjlighet att
sänka skatten. Det är märkvärdigt, herr
talman, att varje gång vi kommer in
på dessa problem, utgår man ifrån, att
den majoritet, som finns i riksdagen,
inte har något intresse för skattesänkning.
Det skulle ju i det avseendet vara
tillräckligt att hänvisa till vad bevillningsutskottet
har skrivit i sitt betänkande
i år. Det går ju inte bara att
säga att vi klarar de där 75 miljonerna
under det budgetår som kommer, ty
skatten utgår ju på grund av källskattsystemet
kalenderårsvis. Man måste ju
också ha klart för sig och räkna med,
att det följer fyra uppbörder till, som
man måste ta med i beräkningen, om
det inte är så, att man vill göra skattesänkning
det ena året och skattehöjning
kanske på ännu större belopp under
det därpå följande. Man har, liksom
i den kommunala verksamheten,
här strävat efter att hålla skatteuttaget
någorlunda jämnt, och jag tror, att det
är en riktig politik att handla efter den
linjen. Vi måste nog, såsom bevillningsutskottet
i sitt betänkande klart och
tydligt har skrivit, när vi resonerar om
vilka möjligheter det finns att sänka
skatten, visserligen räkna med ökade
inkomster, men det som är ännu väsentligare
är att räkna med minskade utgifter
eller åtminstone att inte skapa
nya utgifter. Om vi fortsätter på den
väg, vi nu är inne på, kan herrarna och
damerna försöka aldrig så mycket, men
vi kommer i så fall aldrig till något

resultat i fråga om skattesänkning, ty
vi kan ju inte trolla. Denna kammares
ledamöter är ju inte, lika litet som medkammarens,
några trollkarlar, som kan
underlåta att fästa avseende vid verkligheten.
Vad reservanterna här föreslår
är lätt sagt, men det är inte lika
lätt gjort. Jag håller med högern om
att vi måste ta krafttag på detta område,
och vi har också i bevillningsutskottet,
det vill jag försäkra, i år velat
ge finansministern ett stöd i det
fortsatt arbetet. Vi har också starkt
understrukit just denna punkt, eftersom
vi vet att den är svår.

I 1949 års skatteutrednings första direktiv
ingick även att man skulle söka
överblicka utgifterna. Denna utredning
bestod av elva man, och det vore kanske
överdrift att påstå, att den redovisade
elva olika riktlinjer i stället för
en, men det var inte långt ifrån. Detta
föranledde oss att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära att genom en enmanseller
i varje fall en mycket begränsad
utredning söka nå fram till ett resultat
i detta hänseende. Vi vet hur det gick.
Vi fick en enmansutredning. Vi gillade
inte alla de förslag, som den kom med,
men man var ju inte ens i regeringen
— och ännu mindre i detta hus! —
överens om hur vi skulle kunna sänka
utgifterna. Det är lätt att tala om att
göra detta, men när vi kommer till de
konkreta åtgärderna, då har var och
en så lätt att deklarera en egen uppfattning,
därför att ens fråga står ens
hjärta närmare än en annan. Om vi
där kunde nå fram till ett resultat,
skulle det hälsas med stor tillfredsställelse
av bevillningsutskottet och säkerligen
också av kammarledamöterna.

Bevillningsutskottet har starkt understrukit,
att vi bör sträva fram mot en
skattesänkning. Det underliga är emellertid
att oppositionen så lätt viftar
bort, att vi faktiskt fick en skattesänkning
1952. Att den inte blev vad man
den gången väntat hade kanske sina
orsaker. När vi här talar om dagens

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

läge, måste vi val nämligen medge, att
förhållandena är väsentligt förändrade
jämfört med 1949. Herr Jonsson i
Skedsbygd har berört dessa ting, och
jag vill bara säga, att man bara behöver
studera årets statsverksproposition och
de beslut vi fattat här —• inte nödvändigtvis
under fjärde huvudtiteln — för
att komma underfund med att väsentliga
förändringar har inträtt. Det är
förändringar, som i nuvarande läge tillsammans
med ökade utgifter på andra
områden gör det omöjligt att nu sänka
skatten.

Vissa lägre lager i vår befolkning
fick under 1952 vidkännas en skattehöjning.
Detta har i år legat folkpartiets
hjärta så nära, att man där nu
önskar, att vi skall skriva till Kungl.
Maj :t i ärendet. Man har emellertid
inte tänkt på att Kungl. Maj :t redan i
propositionen om skattegrupperingen i
fjol meddelade riksdagen vad man sysslade
med på detta område. Detta gör
det fullkomligt onödigt att nu ingå till
Kungl. Maj :t med ytterligare en skrivelse
i ärendet. Det är vår förhoppning
att man i detta avseende tämligen lätt
bör kunna komma fram till en lösning
av frågorna i sak. Detta beror emellertid
naturligtvis på alla de rent tekniska
anordningarna och de svårigheter som
de kan bjuda.

Här har nu talats så mycket om kvarlåtenskapsskatten.
Man bör ju alltid
reservera sig för att ens minne kan
svika, men om jag inte missminner mig
sade 1947 gamle A. J. Bärg, som då
var bevillningsutskottets ordförande:
År herrarna villiga resonera om en
höjning av arvslottsbeskattningen, så
kan vi fundera på om vi inte skall
kunna lösa frågan på det sättet. Då
fanns det inom den nuvarande oppositionen
intet intresse för den saken.
1952 genomförde vi en viss höjning
av den skattefria delen av förmögenheterna;
precis som i fråga om den vanliga
förmögenhetsskatten höjdes de
skattefria avdragen. Enligt utskottets

mening har vi alltför ringa erfarenhet
att bygga på för att kunna gå in i eu
verklig bedömning av frågan om huruvida
denna skatt är skadlig på det
sätt, som här från olika håll görs gällande.
Om man bidar tiden något så
att man får se hur de nya bestämmelserna
på hithörande område verkar,
kanske man kan komma till en bedömning
av dessa ting, som möjliggör en
lösning av frågan och som måhända gör
det klart för oss, att den inte bör lösas
på det sätt som påyrkats här i dag.
Det är alltså erfarenheter som vi i detta
sammanhang önskar vinna, och jag tycker
nog att det vore rimligt, att man
såg tiden an, och inte, därför att oppositionen
kommit till det resultat den
gjort, innan man är på det klara med
att det hela kan bringas ur världen, på
en gång sänker skatten.

Låt mig sedan säga ett par ord om
högerns ställningstagande i dessa ärenden.
Jag anslöt mig till den kritik, som
herr Nilsson i Svalöv i förra veckan
riktade mot folkpartiet i den då föreliggande
frågan, men i detta sammanhang
vill jag säga, att det härvidlag
kanske inte är så mycket som skiljer
folkpartiet och högern åt. Högern bygger
precis som folkpartiet på en situation,
som inte existerar i dag. Detta är
ju intressant och kan kanske tjäna till
vägledning i framtiden, men jag vågar
inte säga något därom. Jag hoppas att
herr Hjalmarson syftar dithän, att han
så småningom skall kunna fostra än
den ene och än den andre att förstå de
synpunkter, som han anlägger på dessa
ting. Men det är ju i dag ingen verklighet.
Vi måste nämligen tänka på att
det förslag högern lagt fram inte vunnit
anslutning från riksdagens sida.
Som propagandamedel är det naturligtvis
alldeles utomordentligt bra. Jag
tror nog att herr Nilsson i Svalöv träffade
ungefär prick när han sade, att
högern anser att Sveriges folk bör få
klart för sig vad det är som högern
föreslår. Ja, det tror jag visst är hö -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

gerns avsikt, men bör det inte bli ett
litet komplement i det avseendet, som
lyder ungefär så här: Vi skall göra
klart för Sveriges folk, att om högern
får majoritet i detta hus är det möjligt
att genomföra de förslag som högern
lägger fram. Det är klart att man
kan syfta långt, och jag vet inte hur
långt högern syftar. Vi får kanske inte
uppleva allt detta i min livstid och
kanske inte heller i mina barns tid,
men någon gång kanske det kan tänkas,
att man kommer till klarhet härutinnan
genom att högern får majoritet
i detta hus. Men dessförinnan kan man
inte lösa dagsaktuella frågor på det sätt
som högern här föreslår. Det är därför
naturligt att bevillningsutskottet, som
har grundlagens bud att följa i detta
sitt handlande, inte ett ögonblick har
kunnat beträda de vägar, som både
herr Nilsson i Svalöv och herr Velander
med så stort intresse har propagerat
för.

Herr Nilsson i Svalöv ställde en uppmaning
till bondeförbundarna — kanske
avsåg han också flera — att det nu
gällde att göra rättning höger. Kan herr
Nilsson i Svalöv åstadkomma något sådant,
bör det ju vara en glädjande upplysning
för alla folkpartister och bondeförbundare
och andra, att det är
detta högern avser, nämligen att de
skall göra rättning höger. Det är den
politiken som man i detta sammanhang
tydligen är på väg att lära oppositionens
andra parter.

Jag tror inte, herr talman, att de vägarna
är så lätt framkomliga som herr
Nilsson i Svalöv tycks mena. Jag tror
inte heller att den vägen är framkomlig,
som högern delvis var inne på i
fjol, nämligen att man skall ompröva
de olika beslut, som en gång fattats i
riksdagen, innan densamma åtskiljes.
Jag tror inte, att man kan göra det utan
en grundlagsändring i detta sammanhang.
Sedan får man ha vilken uppfattning
som man vill om de anordningar

riksdagen har skapat för att få ett sambandsförhållande
mellan utgifter och
inkomster i form av den s. k. budgetdeputationen.
Inom parentes, herr talman,
nödgas jag nog säga, att den vägen
kommer man ingenstans. Budgetdeputationen
är en institution på papperet,
och den kommer att så förbli.
Statsutskottet kommer för sin del att
vara det utslagsgivande organet i fråga
om utgifterna och bevillningsutskottet
i fråga om skatterna och de övriga inkomsterna.
Den är en expeditionsanordning,
en rutin, där man med vanligt
kontorsarbete registrerar siffrorna på
ömse håll. Något som helst inflytande
på riksdagens beslut i detta avseende
har inte denna institution, som en gång
skapades för att man skulle få ordning
och reda.

Högerns motion är i och för sig intressant.
Den blir naturligtvis ett gott
material att använda vid olika tillfällen.
Den kan kanske rent av bli en valbroschyr
i höst. Inte vet jag. Det är
inte min sak att råda till detta. Jag är
emellertid rädd för att den inte kommer
att avsätta något verkligt resultat,
ty resultatet måste ju förutsätta, att ens
synpunkter kan vinna anslutning av
den församling, som skall fatta det avgörande
beslutet. Det har inte högerns
synpunkter gjort. På alla dessa punkter,
som mycket intresserat räknas upp i
motionen, har riksdagen underkänt högerns
olika förslag. Likadant är det
med folkpartiets. Riksdagen har underkänt
också dem. Riksdagens beslut är
fattade. Nu har vi att söka täckning för
dessa beslut, och jag hoppas att herr
Hjalmarson åtminstone skall sträcka
sig så långt att han säger: Majoriteten
i detta hus, som har beslutat utgifterna,
den får också svara för att få täckning
för inkomsterna. År vi redo att gå så
långt, herr talman, då kan jag sluta
med att kort och gott på de olika punkterna
yrka bifall till vad bevillningsutskottet
här har föreslagit.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande åberopade § 40 i
riksdagsordningen, enligt vilken det
ankommer på bevillningsutskottet att
åvägabringa jämvikt i statsregleringen.
Herr Olsson, detta håller inte som motivering
mot vårt förslag. Vi tror inte,
herr Olsson, på något sätt att vi inom
folkpartiet kan trolla. Om vi det kunde,
hade vi föreslagit redan nu att t. ex.
förvärvsavdragen skulle höjas. Vi håller
oss på realistisk grund. Jag har sagt
förut, att det är fråga om en överavskrivning
på bostadslånen, och jag vill
än en gång understryka, att regeringens
linje innebär ett statligt tvångssparande,
och det vänder vi oss emot. Jag
vidhåller, herr Olsson, att vår linje bygger
på sunda statsfinanser.

Sedan talar utskottets ärade ordförande
om att vi nu har ett annat läge
än det som rådde, då 1949 års skattekommitté
arbetade och blev färdig med
sitt resultat. Det är riktigt, herr Olsson,
det är andra utgifter nu men också
andra inkomster. Debatten kring skattekommitténs
uttalande gäller emellertid
inte så mycket detta, utan då vi
åberopar 1949 års skattekommitté
framhåller vi fastmera, att den undersökt
verkningarna av skattetrycket, och
på denna punkt — det borde glädja
herr Olsson — är utredningen fortfarande
aktuell. Är inte herr Olsson fortfarande
själv av den uppfattning som
framförs av 1949 års skattekommitté
beträffande verkningarna av ett högt
skattetryck?

Och så till sist -—• i fråga om kvarlåtenskapsskatten
säger herr Olsson
ungefär så här: Om folkpartiet tidigare
hade framfört sina tankar om en moderat
höjning av arvslottskatten, visst
kunde vi ha diskuterat den saken! Herr
Olsson, redan vid 1947 års riksdag
skrev vi i en folkpartimotion följande:
»Skulle ur allmänna synpunkter en
skärpning av den nuvarande arvsbe -

skattningen anses böra ifrågakomma i
det fall att nästa år en viss ökning av
statsinkomsterna blir oundgängligen
nödvändig, torde en revision av arvslottbeskattningen
vara en lämpligare
och riktigare utväg.»

Detta önskemål, herr Olsson, har vi
sedan upprepat under många år. Jag
måste beklaga, att herr Olsson i Gävle
först nu tycks ha observerat detta förslag
från folkpartiets sida.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
framhöll, att oppositionen påstår,
att majoritetspartierna inte har intresse
för skattesänkning. Det har de, sade
han. Jag vet inte vad jag skall säga
om detta. Nog tycks man, många gånger
åtminstone, få den uppfattningen,
att höga skatter är ett led i en socialistisk
politik, och det var kanske inte
ett rent misstag, när herr Jonsson i
Skedsbygd nyss talade om att »vi arbetar
för högre skatter», ett uttryck
som han sedan visserligen ändrade till
»lägre skatter». Nej, förhåller det sig
inte så, att liksom 1953 års riksdag
har blivit betecknad som de sociala
reformernas riksdag, så kan man beteckna
1954 års riksdag som en skattehöjningarnas
riksdag?

Nu börjar räkningarna komma. Yi
har fått ökade spritskatter, ökade tobaksskatter,
ökade bensinskatter, ökade
bilskatter, skärpt skatt på vissa livförsäkringar
och försämrad avdragsrätt
för försäkringspremier, vilket i realiteten
för berörda personer innebär en
skattehöjning. Vi har fått en fondskatt
samt en skärpning i företagsbeskattningen
genom att begränsningarna i de
fria avskrivningarna förlängs, och nu
föreslås att den statliga inkomstskatten
skall utgå efter samma skärpta
grunder som förra året, nämligen med
110 procent. Tror inte herr Olsson att
det svenska folket genom dessa stora
skatteuttag får en allt sämre och sämre

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

skattemoral och en allt mindre och
mindre respekt för lagar och förordningar?
En skattepolitik av detta slag
verkar nog i det långa loppet demoraliserande
på vårt folk, och i detta ligger
en stor fara.

Herr talman! Jag räknade upp alla de
skattehöjningar som beslutats i år, men
för att man inte skall säga att jag bara
målat i svarta färger vill jag i sanningens
namn framhålla, att det även fattats
beslut om en skattelättnad. Finansministern
har föreslagit, att varuskatten
på essenser och extrakt för beredning
av punsch och likörer skall sänkas
från 120 till 50 procent, och riksdagen
har godkänt detta förslag.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle kunna lägga
till en skattesänkning, herr Nilsson i
Svalöv. Vi har ju sänkt skatten på det
s. k. lättölet.

Låt mig sedan bara säga, herr talman,
att jag utgick från att det var
klart hos folkpartiet, om avskrivningarna
var berättigade eller icke berättigade.
Riksdagen har underkänt den
politiken genom sitt beslut.

Jag skall inte diskutera vad som
skedde i bevillningsutskottet 1947. Jag
bryr mig inte om folkpartiets motion.
Jag bryr mig inte om allt som skedde
offentligt, men jag vet, herr Kristensson,
att det hade funnits en möjlighet
natten innan det slutliga beslutet fattades,
som då inte utnyttjades. Jag beskyller
inte folkpartiet för att vara ensamt
ansvarigt för detta. Det fanns
kanske krafter som var starkare den
gången.

Sedan talar herr Nilsson i Svalöv om
herr Jonssons i Skedsbygd missägning.
Men, herr Nilsson i Svalöv, om nu bondeförbundet
är så inpyrt med socialism,
varför försöker ni då förvärva
bondeförbundet varje gång vi diskuterar?
Det kan ju inte vara någonting
att ha.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag finner till min förvåning
att herr Nilsson i Svalöv begagnar
tillfället att rida på en felsägning,
som omedelbart rättades. Det är cyniskt,
och det är inte nog med det: det
blottar en brist på argument, att man
tilllgriper en sådan metod.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ge en
mycket kort replik till utskottets ärade
ordförande och säga, att han inte skall
tänka så mycket på historieskrivningen
på detta område. Vi har år efter år rest
kravet, att kvarlåtenskapsskatten skulle
försvinna och att man skulle utreda
frågan om en moderat höjning av arvslottsskatten.
Låt detta vara detta, låt
oss nu i dag om möjligt komma dithän,
att vi beslutar att kvarlåtenskapsskatten
skall försvinna och att det skall
göras en snabb utredning om arvslotisskatten,
så att vi får ett förslag redan
till hösten om en moderat höjning
härav.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Kristensson kan
ju komma med sina locktoner. Men,
herr Kristensson, vi är för gamla, och
jag höll på att säga för kloka, för att
först besluta att avskaffa en skatt och
sedan utreda om den skall avskaffas.

Hem HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag har självfallet samma
uppfattning som herr Adolv Olsson
och de föregående ärade talarna, att vad
vi egentligen gör, när vi här i riksdagen
varje år röstar om inkomstskatten, det
är att vi stämmer av de resultat för de
skattepliktiga, till vilka vår politik kan
föra. Vi godkänner den kurs, som vi
var och en av oss är skyldig att förklara
och försvara i de många hundra
tusen hem, där skatterna skall betalas.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Det är naturligtvis under sådana förhållanden
fullkomligt självklart, att högerpartiet
varken har någon lust eller
rimligtvis kan åläggas att klä skott för
den politik socialdemokraterna och
bondeförbundarna fört. Var och en får
svara för sig. Det är bara socialdemokraterna
och bondeförbundet som är
hänvisade att svara för varandra. Någon
annons att någon av de båda makarna
har avsagt sig ansvaret för den
andras skulder eller utgifter har jag
inte observerat.

Majoriteten bestämmer. Den bestämmer
utgifterna. Sedan bestämmer utgifterna
vilken inkomstskatt majoriteten
skall bestämma sig för. Vi i högerpartiet
hade helst sett att regeringsblocket
i tid hade låtit sig talas till rätta. Gemensamt
hade vi då kunnat gå ut och
säga till människorna: Vi i riksdagen
bär skött era pengar på ett sådant sätt
att vi nu kan ta första steget för att ni
skall få en större slant över sedan staten
har fått sitt.

Detta har inte gått. Regeringsblocket
ligger fortfarande i vägen för en säker
skattesänkning. På blockets sidor står
det visserligen skrivet med rödkrita, att
i morgon kommer kanske, måhända och
förmodligen en skattesänkning, men
vägbanan blir inte jämnare för det.

Majoriteten har drivit en politik som
gör det ofrånkomligt att ta ut extra inkomstskatt
med tio procent av var och
en som ålägges att betala den normala
statliga skatten på sin inkomst. Vi
har, herr Adolv Olsson, tittat på de beräkningar
som ligger bakom regeringens
och majoritetens anspråk på etthundratio
procent i inkomstskatt. För
vår del kan vi inte finna annat än att
detta krav på ett realistiskt sätt summerar
den politik som regeringen och majoriteten
har fört. På den punkten är
vi alltså fullt överens med bevillningsutskottets
ärade ordförande.

Högerpartiet har emellertid drivit
sin politiska linje. Den godtar en av regeringens
förutsättningar: De utgifter

vi har varit med om skall betalas enligt
de grunder regeringen själv tillämpar.
Vår politik för till statsutgifter som kan
betalas utan någon extra uttaxering av
inkomstskatt. Den normala skatten räcker.

Högerpartiets politik ger alltså det
andra alternativet i svensk skattepolitik.
Dess innebörd är att sänka skatten
i stället för att höja statsutgifterna.

Nu framhöll herr Jonsson i Skedsbygd
att vi skulle ha undandragit oss
gällande demokratiska arbetsordning
därför att vi presterar ett eget budgetalternativ.
Det är naturligtvis, herr talman,
precis tvärtom. Till god demokratisk
ordning hör att majoritetet och minoritetet
så långt det går bereds möjlighet
att på likvärdiga villkor precisera
sina linjer.

Det skulle ha varit orimligt om majoriteten
hade åkallat de formella gudar,
som vi offrar så mycket åt i vårt land,
och motsatt sig att vi i ett konkret
skatteförslag sammanfattar vad vi systematiskt
och konsekvent har arbetat för.

Så har nu inte skett, och jag utgår
ifrån att det betyder att vi kan diskutera
de två alternativen i skattefrågan
just som två alternativ, ehuru det bakom
det ena står en majoritet och bakom
det andra endast en minoritet. Att beteckna
vårt skattesänkningsförslag som
en demonstration, därför att majoriteten
redan har beslutat de utgifter som skall
betalas, det är att begära en rätt för
denna majoritet att bestämma icke endast
sin egen utan även vår ståndpunkt
i skattefrågan.

Både till herr Jonsson i Skedsbygd
och till bevillningsutskottets ordförande
vill jag säga: Vill man skjuta de formella
synpunkterna i förgrunden, då
bör man ta initiativ till en budgetreform,
innebärande att under riksdagen
fattade utgiftsbeslut principiellt betraktas
som preliminära i avvaktan på ställningstagandet
till riksstatsförslaget i
dess helhet. Detta är, herr Adolv Olsson,
inte ovanligt utomlands. Min i stats -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

vetenskapliga förhållanden mera informerade
vän Elis Håstad har upplyst
mig om, att detta betraktelsesätt accepterats
t. ex. i Schweiz, i Frankrike och
i Förenta staterna.

Herr Adolv Olsson frågar, varför
inte högern kommer med förslag på
den punkten. I första hand borde det
kanske vara hr Olsson själv, som tog
det initiativet. Vid förra vårriksdagen
tog jag emellertid upp tanken på att
man skulle göra en sådan omläggning
av budgetpolitiken, men herr Olsson
övertygade mig då om att majoriteten
i så hög grad bestämmer, att det inte
lönar sig att söka göra denna förändring
förrän man har kunnat förändra
förhållandena här i kammaren, och det
är det vi arbetar för, herr Olsson.

För oss ingår skattesänkningen som
ett led — ett ofrånkomligt led — i en
för hela vår politik grundläggande strävan
att frigöra människorna från ett
alltför stort beroende av staten.

Under och omedelbart efter ett krig
är högskattelinjen given. Den våldsamma
anspänningen slår igenom också i
detta hänseende. När människorna
kommer i mera normala gängor igen
får deras krav på normala skatter ökat
och ökande eftertryck. Det är därför
på intet sätt märkvärdigt att den tid,
i vilken vi nu lever, i hela den fria
världen är skattesänkningarnas period.
Att vi då i vårt land skulle kunna fortsätta
att driva högskattepolitik är en
i längden ohållbar ståndpunkt. Skatten
är en kostnad. Vill vi med utsikt till
framgång vara med i kampen om marknader
och arbetstillfällen, vill vi följa
med i en allt snabbare utveckling mot
bättre försörjning, då måste våra kostnader
ned i takt med de andras.

I en diskussion om skatterna måste
stort avseende fästas vid frågan, huruvida
staten har balans mellan sina utgifter
och inkomster eller inte. Å ena
sidan är en skattesänkning som köps på
bekostnad av statsbudgetens styrka inte
någon säker eller hållbar skattesänk -

ning. Å andra sidan är en budget inte
stark om den har nått jämvikt därför
att onormala skatter pressas ut av människorna.
Verklig balans i statens hushållning
förutsätter att de många personliga
hushållen har rimligt utrymme
för att få det att gå ihop. I annat fall
blir skatten ett oemotsägligt argument
för ökade bruttoinkomster och därigenom
ett hot mot penningvärde och
prisstabilitet. Riksdagen har oinskränkt
rätt att lägga på vilka skatter den vill,
den enda begränsningen ligger i att det
erfarenhetsmässigt finns en gräns som
inte kan överskridas utan skadliga följder
av statsfinansiell och samhällsekonomisk
art.

Den budget regeringen nödgats presentera
för nästa finansår är enligt mitt
förmenande inte någon särskilt stark
budget. Det kan ifrågasättas om affärerna
kommer att gå ihop, särskilt mot
bakgrunden av de ytterst osäkra kalkylerna
över vad svenska folkets skyldighet
att sjukförsäkra sig i verkligheten
kommer att direkt och indirekt kosta
staten. Det är, herr talman, minst sagt
anmärkningsvärt att det i en tid, när
alla människor har arbete och inkomsterna
är i stigande, skall vara nödvändigt
att fråga sig: Kommer statens inkomster
egentligen att räcka? Situationen
är desto värre som möjligheterna
att öka statens inkomster genom skatteskärpningar
även för den som eventuellt
är inställd på den lösningen
måste te sig ytterst begränsade för att
inte säga obefintliga.

Vad har då inträffat? I större skala
precis detsamma som hände Charles
Dickens far. »Hans utgifter löpte kapp
med hans inkomster och vann.» I smått
som stort — inte minst i smått — har
statsutgifterna rusat i höjden. Voteringssiffrorna
har blivit miljonsiffror
och miljonerna miljarder. Vi har varit
så angelägna att tillfredsställa väljarna
att vi ibland tycks ha glömt att det är
deras egna pengar vi är flotta med.

Vårt statsfinansiella problem är ett

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Beräknin;

utgiftsproblem men också en fråga om
ändrad mentalitet hos alla, inte minst
hos oss här i riksdagen. Att besluta
miljonanslag är en angenäm sysselsättning
— om man ser bort ifrån att en
miljon består av 100 000 tior, som var
och en skall betalas och den största delen
av dem av människor med tunna
plånböcker.

Att bli »statsbidragsberättigad» förefaller
ibland vara lika viktigt som det
förr i världen var att bli inkapslad i
det världsliga frälset. Statsbidraget skall
klara allt, utan det kan snart ingenting
göras. De som förlitar sig på de undergörande
statsbidragen återfinns ingalunda
endast i regeringsblocket. Nej, de
finns i alla läger och i varje grupp som
driver ett speciellt intresse. Ingen vill
veta av att just hans eller hennes statsbidrag
i själva verket är en rekvisition
på pengar från var och en som betalar
skatt. Det är hög tid att svenska folket
än en gång erinras om att skall staten
ta hand om allt måste den också ta
hand om våra inkomster. Att ropa på
statsbidrag på förmiddagen och på skattesänkning
på eftermiddagen är att
kräva att politik skall vara det omöjligas
konst.

Vi i högerpartiet, herr talman, är inte
beredda att köpa en skattesänkning genom
att underlåta att vidtaga de försvarsåtgärder
som efter sakkunnig och
objektiv bedömning är nödvändiga för
vår frihet och trygghet. Vi är inte beredda
att uppge något av det reella innehållet
i de väsentliga sociala rättigheter
människorna har. Jag tänker härvid
framför allt på folkpensionärerna
och barnfamiljerna. I övrigt är vi öppna
för en fri och förutsättningslös prövning
av varje statsutgift — stor som
liten.

På omedelbar sikt gäller det att hålla
nere förbrukningen av pengar som myndigheterna
tidigare fått men ännu inte
använt i all den grad detta är möjligt.
Det finns inga friska medel för den sortens
utgifter. Lika angeläget är det att

hårt gallra och begränsa alla under
året uppdykande framställningar och
att med skärpa understryka att den
ram ett statsanslag är under inga förhållanden
bör överskridas och helst
bör underskridas. För året efter nästa
ligger det särskild vikt på att även de
s. k. automatiska utgiftsökningarna realgranskas
och endast släpps igenom om
de verkligen är ofrånkomliga.

I högerpartiets överslagsberäkningar
om det budgetutfall man skulle kunna
räkna med för den händelse vårt alternativ
blivit riksdagens beslut, har all
möjlig hänsyn tagits till den uppenbara
önskvärdheten att göra budgeten starkare.
Siffermässigt kan vi redovisa vissa
begränsade resultat, men den väsentliga
reserven kan inte angivas i kronor
— inte ännu. Den ligger i den stimulans
en skattelindring i och för sig är. Ett
lägre skatteuttag gör inte bara de skattskyldigas
utan också statens inkomster
säkrare. En sänkning blir en stöt framåt.
Det är det enda som kan bryta ett
dödläge.

De analyser regeringen låtit göra av
den troliga utvecklingen av statens inkomster
för de närmaste åren är synnerligen
svåröverskådliga. Såvitt man
kan förstå av det kortfattade referat
som riksdagen får nöja sig med är det
enda säkra som kan sägas att ingenting
säkert kan sägas. Mycket tyder emellertid
på att den naturliga stegringstakten
i skatteunderlaget och statsinkomsterna
vid försatt högt skatteuttag kommer
att sjunka åtminstone för de närmaste
åren. Om denna bedömning är riktig,
varom naturligtvis ingen kan veta något
säkert nu, beror möjligheterna till
framtida skattesänkningar av att första
steget tages nu. En skattesänkning nu
medverkar alltså enligt högerpartiets
uppfattning till att skapa visst utrymme
för fortsatta reformer.

Den överväldigande delen av våra
skatter betalas av små och medelstora
inkomster. Ju längre inkomstutjämningen
går i samband med den allmänna

Andra kammarens protokoll 1954. Nr 24.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

inkomstnivåns höjande, desto mera markerat
blir detta förhållande. Vilken
skatt man tar ut, angår alla — även de
stora grupperna i samhället. Skattefrågan
är ur denna synpunkt en social
fråga.

Det finns ett enda sätt att med verkan
redan från den första januari nästa
år sänka den direkta skatten, och det
är att återgå till normal höjd på inkomstskatten.
Alla andra funderingar
slutar med nödvändighet i ett uppskov
på obestämd tid. Egentligen hör alltså
diskussionen om en rationalisering av
deklarationsförfarandet och en förenkling
av skattesystemet inte hemma i
detta sammanhang. En reform av detta
slag är emellertid ytterst betydelsefull.
Vi väntar därför med spänning på vad
de sakkunniga kan åstadkomma för
praktiska uppslag. Ett enkelt system,
som samtidigt ger rättvisa, är ett önskemål
som alla kan instämma i. Möjligheten
att snabbt genomföra det blir
enligt vår uppfattning större, om man
i dag följer högerlinjen.

Tanken att sänka inkomstskatten genom
att sänka uttagningsprocenten har
kritiserats, därför att skattesänkningen
på det viset i kronor räknat blir större
ju större skatt man betalar. Låt mig
först säga att denna kritik, om den
över huvud taget vore berättigad, drabbade
alla partier; varken regering eller
opposition har begärt ändring i skatteskalorna.
Dessa har föreslagits av en
enhällig kommitté, där regeringspartierna
hade majoritet. De har framlagts
för riksdagen av herr Sköld, och de
skall tillämpas vid den framtida sänkning
av uttagningsprocenten han tänker
genomföra »när de budgetmässiga
och samhällsekonomiska förhållandena
det medgiver». Vi i högerpartiet anser
oss ha visat, att de budgetmässiga och
samhällsekonomiska förhållanden vi
velat skapa medger den reform regeringen
på grund av sin politik måste
vänta med men tydligen ändå vill ha.
De mindre regeringsprofeterna, som

ligger i buskarna och siktar på högerpartiet,
bör alltså ta sig i akt. De riskerar
att i stället träffa herrar Sköld,
Erlander och Hedlund.

För övrigt: Om man kräver att varje
skattelindring i kronor räknat skall ge
var och en som betalar skatt samma
lättnad, så är över huvud taget ingen
sänkning i den statliga inkomstskatten
möjlig. Hur man än krånglar blir det
alltid åtskilliga, som inte får någonting
alls, och då skall ju ingen ha något.

Om man skulle förmena alla människor
med mer än 20 000 kronor i årsinkomst
all skattelindring och använda
de »skattepengarna» till att ytterligare
sänka uttagningsprocenten för människor
med lägre inkomst, skulle t. ex.
en familj med 9 000 kronor i inkomst
inte få just mer än en tia om året i
extra skattelindring. Om man i stället
drog gränsen vid en inkomstnivå motsvarande
t. ex. byråchefernas eller
första provinsialläkarnas, skulle samma
familj få mindre än en tia extra om
året. År det verkligen rimligt att för
dessa mycket kortsiktiga vinster bryta
sönder hela skattesystemet och förvirra
hela skattedebatten?

Vad man egentligen vill är tydligen
att skärpa progressiviteten i beskattningen.
Kommunisterna säger åtminstone
detta rent ut. Skärpt progressivitet
betyder höjda marginalskatter och,
om den skall ge några pengar att tala
om, kraftigt höjda marginalskatter även
på inkomster mellan 10 000 och 20 000
kronor. År det någon med minsta kännedom
om de förhållanden som råder
bland människorna i dessa grupper,
som på allvar anser det rimligt eller
skäligt eller ens möjligt, att staten skall
ta ännu mer än den redan gör av varje
krona, med vilken inkomsten växer?
Är det någon som är beredd att förvärra
det marginalskatteelände vi redan
har?

Är hela den argumentation, som söker
än en gång resa grupp mot grupp bland
skattebetalarna, någonting annat än ett

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av beviilningarna för budgetåret 1954/55. in. m.

försök att finna agitatorisk täckning
för den obotfärdiges förhinder?

Slutligen! Låt oss komma ihåg, att
en sänkning av uttagningsprocenten
till 100 i de allra flesta inkomstlagen
ändå — under förutsättning av oförändrad
realinkomst — betyder högre
skattenivå än den som 1947 års riksdag
beslöt på herr Wigforss’ förslag.

Herr talman! Det skattesänkningsprogram
högerpartiets politik ger täckning
för betyder 1) att inkomstskatten kan
sänkas med nära en tiondel, 2) att
skatt ej behöver erläggas på den skatt
som staten fått för förmögenhet, 3) att
kvarlåtenskapsskatten omedelbart försvinner,
4) lägre motorskatter än majoriteten
bestämt sig för, 5) att den indirekta
beskattningen, som spritskatterna
är, kunnat hållas på en rimligare
höjd.

Dessa minskningar i anspråken på
statlig förfoganderätt över människornas
inkomster är resultaten av en politik,
som velat hushålla med folkets
skattepengar. De är uttryck för en genomtänkt
uppfattning — den att de
kommande åren måste bli skattesänkningarnas
år. Människorna själva skall
få en växande del av vad tekniska framsteg,
organisatorisk begåvning, arbetsinsatser
och frisk företagsamhet samt
sparande kan ge i förbättrade möjligheter
för var och en.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! I debatten förra onsdagen
utpekade herr Hjalmarson det
socialdemokratiska partiet som ett högskatteparti,
som eftersträvade att hålla
skatterna så höga som möjligt för att
därigenom ge staten och partiet en
större makt, och herr Nilsson i Svalöv
har i dag varit inne på samma tongångar.
Jag tillåter mig som represen -

tant för det socialdemokratiska partiet
först säga några ord om denna sak.

Den beskyllning, som sålunda riktas
mot det socialdemokratiska partiet,
saknar all grund i verkligheten. Den
är en konstruktion av oppositionen.
Det socialdemokratiska partiet eftersträvar
icke högre skatteinkomster för
statens del än som erfordras för att
täcka de utgifter riksdagen beslutat.
Det är behovet av statsinkomster för
att täcka utgifterna som är avgörande
för summan av de skattebelopp som enligt
vår mening svenska folket bör betala.
Det finns icke i detta avseende
någon annan princip för det socialdemokratiska
partiets politik.

Däremot är det alldeles riktigt att
det socialdemokratiska partiet har en
annan mening än oppositionspartierna
och kanske även bondeförbundet på
den punkten, att vi anser det rimligt
att de större inkomsttagarna och de
större förmögenhetsägarna får ge sin
alldeles särskilda tribut till samhällets
utgifter. Det är det som gör att vi tar
ganska kallsinnigt på alla propåer om
sänkt progression, sänkt förmögenhetsbeskattning,
borttagande av kvarlåtenskapsskatten
o. s. v.

Jag skall för min del inte gå djupare
in på frågan om kvarlåtenskapsskatten.
När den 1947 kom till var det under
strid, och det spåddes från motståndarnas
sida att den skulle komma
att få mycket olyckliga konsekvenser
för näringslivet. Praktiskt taget varje
år efter 1947 har man kommit igen
med krav på kvarlåtenskapsskattens
slopande, men man har inte haft några
nya skäl att anföra. Man har inte kunnat
underbygga sina olycksspådomar
med något konkret material. Det kan
hända att kvarlåtenskapsskatten varit
i kraft så kort tid, att det ännu inte
vunnits tillräcklig erfarenhet, men om
vi skall utgå från den erfarenhet som
finns i dag, är det inte mycket mer att
säga än som anfördes redan år 1947.
Jag har låtit göra en rundfråga per

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

telefon, bland annat till överståthållarämbetet,
och jag har därvid fått det
beskedet, att det är ytterligt sällsynt
att betalning av kvarlåtenskapsskatt
sker med aktier — det har endast förekommit
i ett fall. Ibland har det beviljats
anstånd, men knappast i större utsträckning
än före kvarlåtenskapsskattens
tillkomst. Rådhusrätten har vid
förfrågan meddelat, att betalning av
kvarlåtenskapsskatt nästan alltid sker
kontant; endast i tre eller fyra fall har
likvid lämnats i annat än pengar. Det
har begärts flera anstånd än före kvarlåtenskapsskattens
införande, men man
kan inte peka på några fall, där betalningsförhållandena
varit särskilt svåra.

Detta material är alltså magrast tänkbara
underlag för alla de överord som
tillgripits för att visa att kvarlåtenskapsskatten
skulle vara en orimlig sak.

Det har senast av herr Hjalmarson
här gjorts gällande, men framför allt
har det varit ett framträdande drag i
folkpartiets propaganda, att socialdemokratiska
partiet år 1947 bestämde
sig för ett skattetryck som det svenska
folket normalt borde bära. Det ligger i
sakens natur att något sådant ståndpunktstagande
aldrig skett. Avgörande
för det skattetryck, som bestämdes år
1947, var det inkomstbehov som det
svenska statsverket den gången hade.
Det är därför alldeles orimligt att påstå,
att vi skulle svika vår gamla uppfattning,
när vi inte håller fast vid det
skattetryck som bestämdes år 1947. Det
är, såsom var och en vet, helt andra,
reella skäl som lett till att skattetrycket
i dag måste vara högre än år 1947. När
Koreakriget bröt ut, gick de en våg av
fruktan över världen, överallt ökades
rustningarna, och även i vårt land
måste vi se till att försvarsväsendet
fick ökad effektivitet. Kostnaderna för
det svenska försvarsväsendet har sålunda
blivit helt andra än man år 1947
räknade med. Lägg gärna till den
penningvärdeförändring som inträffat,
och ni skall upptäcka att det skett en

utgiftsökning på mellan en halv och
en miljard kronor därutöver, vilken
icke kunde förutses år 1947. Men även
andra omständigheter har spelat in.
Under de sista åren har det i vårt
land skett en standardhöjning utan
motstycke. Alla de stora folkgrupperna,
både arbetare, tjänstemän, jordbrukare
och företagare har fått sin realstandard
väsentligt höjd. Det har för oss varit
alldeles naturligt, och vi har alla varit
eniga om det, att de sociala förmånerna
skulle utökas — inte bara så att
man fick kompensation för penningvärdeförsämringen
utan även på det
sättet att folkpensionärer och många
andra som har sociala förmåner skulle
få del av standardhöjningen. Denna
standardhöjning — alltså en höjning av
den tidigare standarden — är ju också
en utgift som staten har tagit på sig
och som vi icke räknade med 1947. Det
går väl dock inte att komma ifrån att
det är reella omständigheter, beträffande
vilka vi i det stora hela varit
ense, som har lett till en ökning av statens
utgifter och som nödvändiggjort
ett högre skattetryck än 1947.

Det behöver väl inte påpekas att man
har ett högt skattetryck i alla länder,
oavsett politisk regim. Liknande omständigheter
har överallt lett till denna
utveckling. Skatterna är ju enligt hela
regeringens uppfattning bara baksidan
av statsutgifterna. Vi står alltid inför
en avvägningsfråga, som varje medlem
av regeringen och varje ledamot av
riksdagen ständigt måste ha för ögonen.
Avvägningsfrågan är den: Vilka
utgifter skall staten kosta på sig? Vilken
service skall medborgarna komma
i åtnjutande av genom staten? Det man
beslutar om beträffande utgifter, det
måste man också betala. Var och en
som tar på sig ansvaret för att ge staten
utgifter bör också ta på sig ansvaret
för att ge staten de erforderliga inkomsterna.

Det är banalt till det orimliga när
jag nu understryker, att principerna

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

för vår budgetbehandling måste vara
att inkomster och utgifter skall täcka
varandra, att statsutgifterna skall täckas
av verkliga inkomster och inte av
lån. Vi går vanligen efter den principen
numera att vi inte tvunget behöver
låta varje år sörja för sin börda. Vi
överbalanserar budgeten i tider av
överkonjunktur, och vi är beredda att
underbalansera budgeten i depressionstider.
I dagens balanserade ekonomiska
läge bör det emellertid vara
lika självklart att det skall vara en
verklig balans mellan statens inkomster
och utgifter — och detta är vi ju i
princip ense om. Ingen har hittills velat
säga att vi nu bör underbalansera
budgeten. Vill vi hålla fast vid dessa
principer — och dem är vi ju alla ense
om — då måste vi väl också säga att
det icke är möjligt att åstadkomma en
skattesänkning nu.

Visserligen har det i diskussionen
här sagts — t. ex. av herr Kristensson
i Osby — att man väl kan räkna med
det ovissa. Man skulle väl kunna räkna
med förändringar i framtiden samt
skattesänkningens långtidsverkan. Vad
vet vi om detta? Vi kan visserligen teoretiskt
konstruera fram en utveckling
där en skattesänkning får positiva verkningar,
men vi har ingen garanti för
att inte andra strömningar i ekonomien
kan komma att fullständigt motverka
en sådan utveckling. Det finns väl inte
någon rim och reson i att bygga budgeten
för nästa budgetår på förhållandena
i framtiden — en framtid om vilken
vi ingenting vet och som vi måste
beteckna såsom fullständigt oviss.

Till detta skall vi nu lägga att folkpartiet
har den uppfattningen, att den
av regeringen föreslagna budgeten är
fylld av dolda reserver. Enligt denna
uppfattning skulle budgeten vara så
stark, att det finns nästan obegränsade
möjligheter att lösgöra pengar. Sedan
stiger en av högerns ledamöter upp och
säger att högern anser att budgeten är
svag. Det finns inte tillräckliga resur -

ser för att täcka de utgifter som kan
komma. Jag vill inte göra så som en
folkpartiledare för 20—25 år sedan
brukade göra när han som statsminister
inför oppositionen skulle försvara
regeringens ställning. Han brukade
säga att när det ena partiet har en mening
och det andra en annan så ligger
väl sanningen mitt emellan. Jag vill
dock säga att när bedömningarna kan
vara så olika som här, då borde man
ändå tänka sig för en liten smula och
fråga sig, om det kan vara rimligt att
dra så långt gående slutsatser som
man nu gör från de olika sidorna.

Det ligger ingalunda till på det sättet
att vi från regeringens sida är emot
en skattesänkning. Tvärtom finns det
väl ingen finansminister eller regering
som inte önskar skaffa sig åtminstone
någon liten popularitet genom att göra
saker och ting som folk tycker om. Jag
vill då fråga om vi inte visat en sådan
vilja i handling. När överkonjunkturen
tog slut, när vi inte längre ansåg oss
behöva ett överskott i statens budget,
vad använde vi då överskottet till? Jo,
vi använde det till en skattesänkning,
1952 års skattesänkning. Vi kan säga
nu efteråt, att vi överskattade statsfinansernas
styrka. Vi lät kanske skattesänkningen
gå längre än som var klokt,
om vi gjort mera klart för oss att sjukförsäkringsreformen
skulle genomföras
redan nu. Vi vet vad resultatet blev.
För att få debet och kredit att gå ihop
har vi i år måst genomföra en skattehöjning
på tobak och sprit på bortemot
100 miljoner kronor. Tror någon
att regeringen skulle ha pålagt det
svenska folket dessa impopulära skattehöjningar,
om vi inte funnit att hänsynen
till statens finanser krävde dem?

Högern anser, att en skattesänkning
är möjlig, eller rättare sagt att en skattesänkning
hade varit möjlig om ...
Vid riksdagens början framlade högern
sina synpunkter och avlade ett bragelöfte
att visa, att det var praktiskt genomförbart
att göra sådana utgiftsbe -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

gränsningar, att en skattesänkning
skulle vara möjlig. Vi känner alla till
att högern har försökt göra detta genom
att pruta på bostadssubventionerna,
genom att föreslå lägre utgifter för
sjukförsäkringen än regeringen o. s. v.
Jag behöver inte fördjupa mig i detta,
men jag vill fästa uppmärksamheten
på att högern också har föreslagit en
höjning av spritskatten — låt vara
bara med en krona per liter — och att
högern har röstat för höjning av tobaksskatten
för att få sitt pussel att gå
ihop. Vad betyder detta? Om högern
genom minskningar av utgifterna kan
minska statens behov av skatteinkomster,
varför skall man då höja spritoch
tobaksskatten? Var det inte så, att
högern ville göra det lättare för sig beträffande
inkomstskatten och i det syftet
tillät sig en övervältring av skatt
från direkta till indirekta skatter?

Högern har ändå inte fullt lyckats
uppfylla sitt bragelöfte. Det finns åtskilligt
att anmärka på i dess alternativ.
Jag skall inte ta upp mer än en
enda sak. Högern har inte räknat med
att det skulle bli något inkomstbortfall
för staten, om dess förslag om borttagande
av den fria avskrivningsrätten
bifölls. Inkomsten på grund av begränsningarna
i avskrivningsrätten är i våra
budgetkalkyler upptagen till cirka 150
miljoner kronor. Högern försvarar sig
med det argumentet, att denna del av
skattelagstiftningen tillkommit inte av
fiskaliska utan av konjunkturpolitiska
skäl och att fiskaliska skäl inte bör
hindra ett borttagande av begränsningarna,
när det konjunkturpolitiska läget
så fordrar. Det är alldeles riktigt.
Jag anser visserligen inte, att det konjunkturpolitiska
läget i dag motiverar
begränsningarnas borttagande, men jag
är fullständigt överens med högern om
att den dag det kommer ett sådant läge
skall de tagas bort utan hänsyn till statens
finanser. Man kan emellertid inte
komma ifrån att man genom att ta bort
begränsningarna åstadkommer en brist

på 150 miljoner kronor i budgeten och
att man måste skaffa dessa pengar på
annat håll för att få tillbaka balansen i
budgeten. Man kan inte bara ta bort en
inkomst, även om den inte är motiverad
ur fiskalisk synpunkt, utan att fästa
avseende vid dess inverkan på budgeten.
Jag tycker därför inte, att högern
genom detta alternativ har uppfyllt sitt
bragelöfte.

Å andra sidan vill jag medge, att högern
bär har givit ett principalternativ
till regeringens politik. Högern har tagit
den ståndpunkten, att man genom
att pruta på vissa utgifter, framför allt
sociala, kan få utrymme för en skattesänkning.
Oavsett om man rent matematiskt
lyckas genomföra detta, är det
i varje fall ett alternativ. Det är naturligtvis
tveksamt, om det är någon mening
för högern att nu ställa ett yrkande
på den linjen. Eftersom riksdagen
har fattat beslut om utgifterna, finns
det ingen balans mellan ett sådant yrkande
och utgiftsläget, och det strider
ju totalt mot högerns principer. Högern
anser liksom regeringspartierna
att det måste vara balans i budgeten.
Vi får inte överge det kravet genom
kringgångsrörelser. Därför blir väl
ändå, herr Hjalmarson, yrkandet om
bifall till högerns linje en demonstration
och ett understrykande av att högern
har en linje här. Det skall vi inte
förmena högern att göra, men jag vill
bara påpeka, att om högern i en votering
har att välja mellan utskottets förslag
och folkpartiets, kan icke högerpartiet
rösta med folkpartiet utan att
svika sina principer.

Så vill jag tillägga en sak till herr
Hjalmarson. Herr Hjalmarson har här
med stor emfas utropat, att det första
steget bör tagas nu. Herr Hjalmarson
vet att det icke kan tagas nu om man
skall upprätthålla sunda budgetprinciper.
Steget kan endast tagas nu om
man tillämpar folkpartiets metoder för
att åstadkomma en skattesänkning.
Folkpartiets ståndpunkter är ju i alla

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

delar motsägelsefulla och ohållbara.
Man är anhängare av en balanserad
budget men är på samma gång beredd
att frångå de normala budgetprinciperna.
Man har röstat för utgifterna
— även de löpande utgifterna — men
man vill låna pengar för att betala.
Allting strider mot vartannat.

Jag skall inte här gå in på en förnyad
diskussion om folkpartiets bokföringsfinter.
Folkpartiet säger att man
har lagt fram förslag till besparingar
på andra punkter, men vid en undersökning
visar det sig vara bara bokföringsfinter.
Folkpartiet kan inte trolla,
sade herr Kristensson alldeles nyss.
Varför kan inte folkpartiet det? Det är
ju just vad man gör. Folkpartiet försöker
sig här på illusionismens konst.
Man föreslår att vi skall minska statens
reguljära avskrivningar enligt gällande
budgetregler med 160 miljoner kronor.
Varför går gränsen vid 160 miljoner,
herr Kristensson? Det finns ju 311. Vid
tidigare tillfällen har det från folkpartiets
sida påpekats att staten avskriver
fängelser, kaserner o. s. v. med hälften
omedelbart och resten peu å peu. Varför
har inte herr Kristensson kommit
på den idén, att man skall låta bli att
skriva av de där 50 procenten? Här
finns utrymme för alla möjliga konster
med skatterna; det är bara att fortsätta
på den inslagna vägen.

Nej, man kommer nog inte ifrån att
de ärade ledamöterna i folkpartiet här
försöker komma undan verkligheten.
Man försöker göra den trollkonsten att
på en gång rösta för utgifter som man
tror är behagliga för folk och slippa
de konsekvenser som alltid uppkommer
när man skall betala räkningen.

Folkpartiet anser att staten skall avstå
från en del av skatten — 75 miljoner,
sade herr Kristensson, men enligt
min beräkning 93 miljoner—-genom att
sänka uttagningsprocenten. Men eftersom
det finns ett sådant utrymme i statens
finanser för en skattesänkning,
varför röstade då hälften av folkpar -

tiets ledamöter för hela den spritskatt
som regeringen föreslog, och varför
röstade den andra hälften för två tredjedelar
av den spritskatten? Inte behövdes
det väl någon höjd spritskatt,
ärade ledamöter av folkpartiet, när det
fanns ett utrymme för minst 93 miljoner
i budgeten? Eller röstade ni för en
höjd spritskatt och tobaksskatt för att
därigenom bli i stånd att sänka inkomstskatten? Jag

tycker folkpartiet bör svara på
de frågorna när man nu vill försöka
göra troligt att det finns möjligheter
för en skattesänkning med bibehållande
av sunda statsfinanser. Det finns
inte några sådana reella möjligheter
för en skattesänkning i år, det kan vi
slå fast.

Med detta vill jag icke ha sagt att
det inte finns möjligheter att komma
fram till skattesänkningar i framtiden.
Om man håller sig till den hypotesen
—- och det är en hypotes —- att den nuvarande
konjunkturen kan bestå några
år framåt, att vi kan få den produktionsökning
som vi bär nu och att vi
samtidigt kan hålla balans i vår inre
ekonomi och ett stabilt prisläge, då är
det ju självklart att vi kommer fram
till ett läge där det blir en bättre balans
mellan inkomster och utgifter. Man
skall inte förvåna sig över att vi inte
bär kommit dit på de fyra år som gått
sedan 1950. Men vi kommer dit, och
vi kommer troligen också i det läget
där statsmakterna kan ställas inför
valet om man skall sänka skatten eller
om man skall tillåta sig nya standardökningar.
För min del vill jag icke utesluta
att i det valet ta med skattesänkningar,
och jag är fullt beredd att iaktta
den återhållsamhet beträffande utgiftsökningar,
som är nödvändig för
att vi skall kunna komma i det läget.
Vi har gjort vissa beräkningar, vissa
prognoser. De visar att även för det
budgetår som kommer efter nästa, alltså
budgetåret 1955/56, blir det trångt.
Vi skall nämligen komma ihåg att in -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

komstökningen beräknas till bara 125
miljoner kronor. Det ligger automatiska
utgiftsökningar och lurar på 175
miljoner, och av dessa 175 miljoner är
praktiskt taget ingenting på försvarsväsendet,
utan det väsentliga är på den
sociala sidan, där det är befolkningsutvecklingen
som skapar de automatiska
utgiftsstegringarna. Vi skall inte göra
oss några illusioner; det kommer att bli
mycket trångt.

Nu kommer man här från folkpartiet
och säger att dessa beräkningar i proposition
nr 215 inte är så mycket att
hålla sig till utan att vi får gå djupare
i saken, lägga fram materialet och bättre
analysera det. Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att sådana prognoser
som bygger på en framtid, där alla
faktorer som vi räknar med är hypotetiska,
får man ta med en nypa salt.
Enligt mitt sätt att se skulle ingenting
vara skadligare än att utföra dessa prognoser
så att folk får den uppfattningen
att man här rör sig med ett siffermaterial
som avspeglar en fastslagen verklighet.
Då skulle man skapa illusioner
som gör den allra största skada. Jag
skulle därför vilja varna för att leka
för mycket med framtidsprognoser.

Men jag tror väl att vi kan komma
att ställas i den situationen att vi inom
en icke alltför lång tid — kanske om
allt vill sig väl redan nästa år —- kan
stå inför frågan om en skattesänkning.
Då är det naturligtvis viktigt att man
frågar sig vilken skattesänkning det
gäller. Låt mig då fråga: Vilka problem
har vi nu egentligen beträffande skatter
för fysiska personer, ty det är ju det
vi talar om? Jag vill fästa uppmärksamheten
på att när herr Hjalmarson
här slungade ut en del nya paroller,
sade han ju bl. a. att man skulle göra
en skattesänkning för att öka konkurrenskraften
gentemot utlandet. Skall
man ta med det argumentet får man
väl ta upp frågan om företagsbeskattningen,
herr Hjalmarson, ty den har

väl större betydelse i det avseendet än
frågan om skatten för fysiska personer.

Men vilka problem har vi när det
gäller den vanliga inkomstskatten? Vi
har frågan om en allmän skattesänkning,
låt oss säga en sänkning av skatteprocenten
med tio enheter. Men vi har
också frågan om en rättvisare skattefördelning.
Oppositionspartierna skall
inte sticka huvudet under vingen och
tro att frågan om den allmänna skattesänkningen
är det enda problem som
rör sig hos den stora allmänheten. Vi
skall inte glömma att alla dessa tidningsmeddelanden,
som kommer varje
vår om hur företagare och utövare av
fria yrken har fuskat med sina deklarationer,
på allvar har skapat frågan
om en rättvisare taxering. Vi skall inte
glömma att vi här har jagat i 35 år,
under hela min riksdagstid, efter möjligheter
att göra taxeringarna mera
effektiva. Vi kan säga att vi nog har
lyckats med det ganska väl när det
gäller löntagarna. Vi har kommit en
ganska bra bit på vägen också med
jordbrukarna, inte minst genom den
ekonomiska föreningsrörelsens tillväxt.
Det är självklart att dessa grupper,
som känner sig vara infamt påpassade,
då frågar sig: Är det bara för oss
som taxeringen skall vara effektiv?
Men vi kan inte på en gång komma
till en mycket större effektivitet i vårt
taxeringsväsende och samtidigt ha kvar
detta oändliga prövande av småbelopp,
som nu sker för de mindre inkomsttagarnas
del. Vi måste komma fram
till en förenkling av taxeringsförhållandena,
så att vi kan lösgöra krafter
till att ägna den andra sidan av taxeringen
tillbörlig uppmärksamhet. Det
är, tro mig, ett problem, som är mera
brännbart än frågan om den tioprocentiga
skattesänkningen. Det går emellertid
inte att göra en sådan förenkling
utan att det medför skattesänkning för
mindre inkomsttagare, och det är inget
fel i det.

Jag fäster uppmärksamheten vid vad

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

herr Jonsson i Skedsbygd här sade om
den kommunala beskattningen. Det är
ju så, att den kommunala beskattningen
drabbar allra hårdast, eftersom det
är en proportionell beskattning, och
det gör ju inte minst, att skattesänkning
för de små inkomsttagarna är ett
aktuellt problem. För min del väljer
jag utan varje tvekan den rangordningen,
att först skall vi göra förenklingen
med dess konsekvenser. Om vi då får
en effektivare taxeringsorganisation,
vilket jag tror blir följden, så ökas
statens inkomster, och då har vi ytterligare
underlag för att tänka oss en allmän
skattesänkning.

Herr Jonsson i Skedsbygd och herr
Kristensson i Osby har här till mig
ställt frågan om hur denna förenkling
skall gå till. Jag vill uppriktigt säga,
att jag inte är beredd att nu angiva
några detaljer. Vi väger nämligen fortfarande
emot varandra olika förslag i
fråga om dessa detaljer. Det enda jag
vill understryka är, att rättvisa i beskattningen
helt naturligt skall vara en
ledstjärna därvidlag. Det finns ingen
som tror, att jag skulle ha några utsikter
att ens i regeringen få igenom ett
förslag som inte bygger på rättvisa.

Det finns ett problem till att beakta
i detta sammanhang. Det gäller det
problem som skapades 1952, när vi på
grund av den tekniska uppläggningen
av det då framlagda förslaget inte kunde
undgå att ge vissa mindre inkomsttagare
en skattehöjning. Det är väl närmast
det problemet, som folkpartiet nu
vill ha utredning om. Jag vill säga att
om man till exempel kunde genomföra
ett schablonavdrag på 300 kronor skulle
det problemet också försvinna i samband
med förenklingen. Alla skulle då
få skattesänkning i jämförelse med tiden
före 1952 års reform, och jag har
därför en stark tro på att det problemet
skall lösas utan särskild utredning.

Frågan är alltså här i vilken ordning
dessa frågor skall tas. Skall vi ta förenklingsförslaget
först med därav föl -

jande skattesänkning för de mindre inkomsttagarna,
eller skall vi ta den allmänna
skattesänkningen först? Båda
leder till inkomstbortfall för staten. I
det läge som vi nu har kan man säga,
att om man tar den allmänna skattesänkningen
först, så vet man inte, när
man får råd att göra den andra. Det är
den vägen som oppositionspartierna
vill gå. Jag menar för min del, att man
skall gå den andra vägen och ta förenklingen
först, inte minst därför att
den kostar mindre och att det finns
förutsättningar för att man eventuellt
skulle kunna genomföra den redan vid
nästa års riksdag. Men det är klart
att här finns möjlighet att välja. Jag
har min åsikt, och andra kan ha sin.
Jag tycker emellertid att de starkaste
skälen talar för den rangordning som
jag här har angivit.

Jag skall nu sluta med att säga, att
här finns en skillnad mellan oppositionen
och regeringspartierna. Det är
samma skillnad som mellan demonstration
och verklighet. Regeringen ställer
inte ut fler växlar än den kan lösa in,
men det gör oppositionspartierna, och
det tycker jag är en skillnad, som är
väl värd att observera.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Först angående uppgiften
att inkomstbortfallet under budgetåret
1954/55 blir ca 75 milj. kronor
vid en sänkning av uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten med
10 enheter. På s. 35 i den kungl. propositionen
nr 215 står den siffran angiven,
herr statsråd, men lägger man
till det belopp, som innefattas i vårt
yrkande beträffande kvarlåtenskapsskatten,
så kommer man upp till den
siffra på 93 miljoner kronor, som
finansministern nämnde.

Beträffande kvarlåtenskapsskatten säger
statsrådet, att i regel erbjuder det
inte några större svårigheter att betala

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.
Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

den. Men nog finns det fall där den berett
svårigheter. Men den fråga jag
ställde till statsrådet var följande: Hur
ställer sig statsrådet till bondeförbundsreservanternas
uppfattning, att skatten
är så produktionshämmande, att den
rent av har en negativ verkan?

Jag tycker för min del att det är rörande
att se, hur bondeförbundarna år
efter år vädjar till sina kolleger i regeringen
och till regeringen i denna
fråga. Faller denna vädjan endast på
hälleberget? Är det den socialdemokratiska
delen av regeringen som helt styr
på detta område? Jag tycker nog att
det ligger mycket i det yttrande, som
man har fällt i bondeförbundsreservationen.
Det är angeläget, att man för
en politik, som inte hämmar produktionsutvecklingen.

Statsrådet talade om vår finansiering
av föreslagen skattelättnad. Jag hinner
inte gå in på den saken i en kort
replik. Herr Wedén i Eskilstuna kommer
att tala om den saken, och det gör,
att jag har så mycket mindre anledning
att ta upp den.

Emellertid säger statsrådet något,
som jag måste vända mig mot, nämligen
att oppositionen tänker på de större
inkomsttagarna i sitt skattelättnadsförslag.
Det är ju ett argument, som man
ofta hör, och därför måste jag ta upp
det. Jag skulle då vilja påpeka, att
statsrådet Sköld uttrycker själv i propositionen,
att han vill föreslå en uttagningsprocent
av 100, då de statsfinansiella
förhållandena enligt hans
mening medger det. Det yttrandet har
statsrådet fällt många gånger och det
är ingen nyhet. Om vi på något sätt är
asociala i vårt krav, då skulle man
med rätt kunna säga, att då hoppas
finansministern bli asocial genom att
införa en uttagningsprocent av 100. För
övrigt har vi inom folkpartiet kompletterat
detta förslag med ett yrkande om
lindring i skattetrycket för de lägre inkomsttagare
som särskilt fått en skatteskärpning
genom inflationen.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Socialdemokraterna är
inte något liögskatteparti, sade finansministern.
Det lät nästan som om det
skedde mot socialdemokraternas vilja,
att man nu skall slå vakt om krigsårens
högskattepolitik. Har inte högskattepolitiken,
herr finansminister, samband
med vad herr Wigforss betraktade som
en social naturlag, den oavbrutet fortskridande
statliga expansionen? Brukar
inte socialdemokraterna i andra sammanhang
berömma sig av att ha varit
den drivande kraften i denna utveckling?
Leder inte denna utveckling till
att det allmänna tar hand om mer och
mer av människornas inkomster? Är
det då troligt att socialdemokraterna i
fortsättningen skulle bli en drivande
kraft, när det gäller att hejda denna utveckling? Våra

utgifter har stigit, säger finansministern,
t. ex. för försvaret och sociala
ändamål. Ja, visst. Det har de
gjort i andra länder också, men det
har inte hindrat alt man där beträtt
skattesänkningsvägen. Det är bara här
i Sverige som det förefaller omöjligt.

Hur är läget i dag? frågar finansministern.
Läget i dag är helt enkelt
det, att vi har yrkat på lägre utgifter
än regeringen. Men man skall inte heller
glömma att läget i dag hade kunnat
vara åtskilligt bättre, om regeringen
hade velat följa oppositionens tidigare
förslag, både högerns och folkpartiets,
t. ex. om avveckling av regleringar och
subventioner.

Det är riktigt att folkpartiet och högern
har olika meningar om sättet att
finansiera en skattesänkning, men det
går inte att bestrida att det är oppositionen
som år efter år med största
konsekvens har arbetat för sänkning
av skattetrycket. Det är oppositionen
som håller skattesänkningskravet levande
i Sveriges riksdag. För att inget
missförstånd skall uppkomma vill jag
också säga finansministern, att om vårt
yrkande blir utslaget, kommer vi att

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1854/55, m. m.

rösta för folkpartiets, ty detta yrkande
innebär helt enkelt ingenting annat än
ett krav på 100 procents uttag, och det
har vi full täckning för.

Finansministern menade, att vi inte
har klarat problemet att skapa täckning
för ett återinförande av den fria avskrivningsrätten.
Hur vet finansministern,
till vilket belopp man kan kalkylera
begränsningen av den fria avskri
vningsrätten? Finansministern vet
nog bra litet om summans storlek. Den
är nog lika osäker som när finansministern
beräknade, att konjunkturskatten
skulle ge 150 miljoner och den i
verkligheten bara gav 50 miljoner.

Regeringen når balans genom att ta
hand om företagens sparmedel och
slussa över dem i statens budget utan
att kunna ha någon verklig uppfattning
om storleken av det belopp man får in,
samtidigt som regeringen själv även
enligt finansministerns mening måste
räkna med att bli tvungen att släppa
begränsningen i avskrivningsrätten. Yi
anser att det innebär en förstärkning
av den samhällsekonomiska balansen
att vidta denna åtgärd nu. Herr Sköld
vill vänta och se, det är alltsammans.

Slutligen framhöll finansministern,
att han vill ha en bestämd ordningsföljd,
när han inte vill utesluta skattesänkningar
i framtiden. Han ville först
förenkla deklarationsförfarandet och
på det sättet möjliggöra en faktisk
skattesänkning.

Vår uppfattning är, att det ena goda
inte förskjuter det andra. Sänkt uttagningsprocent
och förenklat deklarationsförfarande
står inte alls i motsättning
till varandra. Vi vill genomföra
bäggedera. Kan herr Sköld kalkylera
med ett par hundra miljoner i skattebortfall
genom en förenkling av deklarationsförfarandet,
kan vi det också.
Våra möjligheter att sänka skatten nu
påverkas inte alls härav, eftersom
sänkningen möjliggöres av en annan
utgiftspolitik än den herr Sköld företräder.

Finansministern gjorde gällande att
vi velat höja den indirekta beskattningen
för att kunna betala en sänkning av
den direkta skatten. Nej, herr finansminister,
om vi hade blundat för regeringens
lättvindiga sätt att komma
förbi problemet med Norrbottens järnverk,
då hade vi kunnat avstå från en
krona på spriten. Men framför allt, vad
är skillnaden mellan vår ståndpunkt
och regeringens? Jo, vi vill sänka uttagningsprocenten
för den direkta skatten
med tio enheter och begränsa spritskattehöjningen
till en tredjedel av vad
regeringen trumfat igenom. Det skulle
förstås vara föga socialt! Men att däremot,
som regeringen gör, gå emot
varje sänkning av den direkta skatten
och höja spritskatten tre gånger mer
än vi, det skulle vara höjden av social
vidsynthet och särskilt gagneligt för
småfolkets portmonnäer.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern framhöll
bl. a. i fråga om likvideringen av
kvarlåtenskapsskatten, att i ett fall hade
den betalts med aktier och, om jag inte
minns fel, i fyra fall på annat sätt än
med reda pengar. Jag tvivlar inte alls
på finansministerns uppgift härvidlag,
men har finansministern låtit undersöka
i hur många fall aktier måst säljas
och i hur många fall inteckning
måst tagas för likvidering av kvarlåtenskapsskatt?
Dessa fall är troligen ganska
många.

Sedan några ord till herr Jonsson i
Skedsbygd. I såväl sin första som i sin
andra replik till mig framhöll han, att
han för egen del inte behövde någon
utredning rörande kvarlåtenskapsskatten,
ty han var på det klara med, att
den kunde borttas. Men den behövdes,
som han sade, för andra. Jag frågar
herr Jonsson i Skedsbygd: Vilka är
dessa »andra», är det någon av herr
Jonssons i Skedsbygd egna partivänner
eller några av koalitionsbröderna?

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Det vore intressant att få reda på vilka
dessa »andra» är utöver finansministern.
Denne framhöll ju nämligen i sitt
anförande, att han var ganska kallsinnig
inför förslag rörande kvarlåtenskapsskattens
slopande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Nilsson i Svalöv
frågade, om jag hade undersökt i hur
många fall människor har måst sälja
aktier och göra inteckningar för att betala
kvarlåtenskapsskatt. Nej, herr Nilsson,
det har jag inte gjort. Men jag
ställer motfrågan: Har oppositionen

gjort det? Har de som nu vill ta upp
frågan om kvarlåtenskapsskatten till
ny prövning gjort några sådana utredningar?
Om de gjort det, så hade det
ju inte varit nödvändigt att fortsätta
med de rent allmänna talesätten som
man nu använder och som inte är något
annat än upprepningar av vad som
sades 1947.

Till herr Kristensson i Osby vill jag
säga, att när jag talade om det socialdemokratiska
partiets intresse för skattefördelningen
och förklarade att vi
anser att större förmögenhetsägare och
större inkomsttagare skall bära sin del
av bördorna, så fäster jag uppmärksamheten
vid att detta skedde i samband
med resonemanget om kvarlåtenskapsskatten,
och att det inte hade någonting
att göra med om uttagningsprocenten
till den statliga inkomstskatten
skall vara 100 eller 110.

Sedan fick vi ju äntligen höra av
herr Hjalmarson varför högern röstade
för förslaget om en kronas spritskatt.
Det var för att hjälpa Norrbottens
järnverk. Det skall vi skriva oss
till minnes. Det var en intressant upplysning!
Herr Hjalmarson sade också,
att när högern föreslog tredjedelen så
hög spritskatt som regeringen, så ansåg
vi detta vara socialt oansvarigt, men
när regeringen föreslår en mycket högre
spritskatt och inte alls vill vara med

om någon sänkning av uttagningsprocenten,
så skulle det vara mera socialt
hedrande. Ja, jag vill inte gärna använda
ordet socialt. Jag vill bara fästa
uppmärksamheten på att det väl är
skillnad, om man lägger fram förslag
till skattehöjningar när man är övertygad
om att detta är nödvändigt för
att täcka statens utgifter, eller om man
gör det samtidigt som man tror, att
man kan sänka andra skatter. Jag vill
bara säga, att om vår ståndpunkt inom
regeringspartierna inte är mera social,
så är den i alla fall mera hederlig, herr
Hjalmarson!

Sedan talade herr Hjalmarson om de
fria avskrivningarna. Han höll där ett
mångordigt anförande om vad det är
för pengar det därvidlag gäller, nämligen
företagssparade pengar o. s. v. Jag
skall inte gå närmare in på den saken
utan vill endast fästa uppmärksamheten
på att det här är fråga om 150
miljoner kronor för statskassan, och att
ett borttagande av den summan leder
till en underbalansering av budgeten.
Den saken kommer man inte ifrån. Visserligen
kan man säga att det är mycket
osäkert om det blir just den summan.
Herr Hjalmarson säger att det
blir mindre, och då blir budgeten svag.
Herr Kristensson i Osby säger att det
blir mer, och då skapas dolda reserver.

Herr Hjalmarson kan emellertid i dag
rösta för en sänkning av uttagningsprocenten
till 100 —■ trots att riksdagen
har fattat beslut om så stora utgifter,
att det då uppstår bristande balans i
budgeten — därför att herr Hjalmarson
har lagt fram andra förslag, vilkas antagande
skulle medföra en helt annan
utgiftssumma. Det var en intressant
upplysning! Det innebär ju att högern
avsäger sig solidariteten med samhället,
så snart högern inte får sin vilja
fram i enskildheterna.

Det verkar på finansministern, sade
herr Hjalmarson vidare, som om det
vore mot socialdemokratiens vilja att
vi nu har våra nuvarande höga skatter.

Fredagen den 28 maj 1954. Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Nej, det har jag inte sagt eller menat.
Vi har tagit ansvar för de ökade militärutgifterna
och för standardhöjningen
för folkpensionärerna o. s. v., och vi är
fullt på det klara med att vi har vårt
nuvarande höga skattetryck på grund
av de beslut vi härutinnan fattat. Detta
är emellertid en avvägningsfråga. Skall
samhället ge sin service och öka den
militära tryggheten å ena sidan och
å andra sidan vad kostar det? Där har
vi aldrig undandragit oss vårt ansvar.

Herr Hjalmarson frågade också vad
jag har för uppfattning om samhällets
ökade utgifter, när det gäller servicen
för medborgarna. Jag tror —■ och där
har naturligtvis herr Hjalmarson och
jag olika meningar —- att i vårt komplicerade
samhälle är det inte möjligt
för de breda folklagren att skaffa sina
barn den önskade utbildningen och att
själva skapa det stöd som behövs på
ålderns dagar, under sjukdom eller i
mångahanda andra livets svårigheter,
utan genom samhällets förmedling. Det
blir därför svenska folkets egen sak att
välja, huruvida man vill ha en bättre
fördelning av samhällets resurser, eller
om det är bättre att varje medborgare,
som herr Hjalmarson sagt, får ha hand
om så mycket som möjligt av sina egna
pengar. Vi har där en annan mening
än herr Hjalmarson. Och naturligtvis
får herr Hjalmarson agitera för sin linje,
som innebär att den, som har sitt
på det torra och inte behöver något
stöd från statens sida, skall slippa betala
så mycket skatt, under det att de,
som inte ensamma kan sörja för sig
själva i livets svårigheter, skall få nöja
sig med litet mindre.

Till slut sade också herr Hjalmarson,
att det visserligen är sant att man även
ute i världen har höga skatter, men att
man där beträder skattesänkningarnas
väg, och att Sverige är det enda land
som inte gör det. Jag vill då genmäla,
att efter de stora ekonomiska omvälvningarna
från 1950 och framåt har
Sverige, jag kan nästan säga som första

land, beträtt skattesänkningarnas väg
genom 1952 års skattebeslut.

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Sedan herr Nilsson i
Svalöv här övergått till mera sympatiska
frågeställningar skall jag svara
honom, att han ju kan läsa protokollet
och ta reda på omröstningssiffrorna
från den dagen, då denna skatt infördes.
Då får han nog en viss ledning.
Det kanske tar sin tid — men sämre
kan herr Nilsson i Svalöv använda tiden;
det har han visat genom sitt anförande
nyss.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansminister!
Det var inte alls någon nyhet att vår
justering av spritskatten tillkom på
grund av vårt ställningstagande till
Norrbottens järnverk. Det har vi tidigare
upplyst om här i riksdagen. Men
det är klart att en finansminister, som
utgår ifrån att oppositionen ingenting
annat har att göra än att ägna sig åt
demonstrationspolitik, inte gärna kan
märka våra blygsamma ansträngningar
att hjälpa honom att göra hans egen
budget litet starkare.

Finansministerns inställning till frågan
om den fria avskrivningsrätten hinner
jag inte gå in på. Jag vill i det
avseendet bara kort och gott säga, att
därvidlag har vi den bestämda uppfattningen,
att vi genom vårt ställningstagande
medverkar till att bättre än
regeringen underbygga den samhällsekonomiska
balansen.

Herr finansminister! Förra året genomförde
vi i fullständig enighet en
rad sociala förbättringar i vårt land.
Vi höjde folkpensionerna väsentligt,
och vi medverkade alla med glädje till
denna förbättring för de gamlas vidkommande.
Vi förbättrade arbetslöshetsförsäkringen
och gjorde en rad
andra sociala justeringar i god samverkan
mellan partierna. Sedan vi gjort

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

allt detta sade vi oss: Nu är bestämt
tiden kommen att försöka göra det litet
lättare för alla de människor, som
genom sina egna arbetsinsatser skapar
det ekonomiska underlaget för det sociala
reformarbetet. Därför har vi ansett
att det var mera angeläget just nu
att sänka skatterna än att ta de ytterligare
steg på det sociala reformarbetets
område som regeringen tänkt sig.

Nu säger finansministern att vi skulle
avsäga oss solidariteten med samhället
genom vårt ställningstagande i dag i
skattefrågan. Ett häpnadsväckande uttalande
för att komma från regeringens
starke man! Menar finansministern, att
vi skulle uppmana folk att inte betala
sina skatter? Nej, herr finansminister,
vad vi avsäger oss är solidaritet med
regeringens politik att undan för undan
begränsa folks möjligheter att själva
få disponera över sina inkomster.

Jag slutar mitt anförande, herr talman,
med att säga, att det ändå inte är
så, att det är herr Sköld som skall bestämma
hur vi skall formulera våra yrkanden
här i riksdagen. Det förbehåller
vi oss nog att göra själva, under
fasthållande vid att ansvarskänsla och
samhällssolidaritet inte är något partimonopol
här i landet.

Finansministern har talat om kvarlåtenskapsskattens
verkningar och håller
sig då till Stockholm. Jag måste säga
finansministern att jag har påträffat
fall, då svårigheter uppstått på detta
område, och finansministern vet lika
väl som jag att denna skatt gäller icke
bara Stockholm utan också landet i
övrigt; herr Hedlund kanske känner
till förhållandena på landsbygden i
detta sammanhang.

Finansministerns inställning till skatteproblemet
tycks vara, att man skall
avstå i dag en skattelättnad för en hägrande
sänkning, om vilken man för
dagen inte vet någonting. Jag kan inte
sticka under stol med att jag tycker
att finansministerns attityd är den, att
om man inte vill gå precis den väg som
finansministern anvisar är man inne
på en felaktig väg. Jag menar, att om
man från majoritetspartiernas sida
verkligen vill genomföra en skattelättnad
i den riktning vi har föreslagit,
skulle säkerligen möjligheter därtill förefinnas.

Jag vill till sist endast erinra om att
jag för min del betraktar en skattelättnad
som ett viktigt led i en politik,
som går ut på fortsatt framåtskridande.

Herr RRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern kom i
sitt anförande in på frågan om oppositionspartiernas
röstning i denna fråga.
Jag vill därvidlag avge en förklaring
av samma innehåll som den jag avgav
i fjol, nämligen att för den händelse
vår reservation, som avgivits av herr
Spetz m. fl., blir avslagen under punkt
A) i den förberedande voteringen, kommer
jag att rösta för den reservation,
som vid denna punkt är avgiven av herrar
Veländer och Nilsson i Svalöv. Jag
gör det under den förklaringen, att jag
anser uttagningsprocenten vara det väsentliga
och utan att i övrigt ansluta
mig till denna reservation.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Kristenssons deklaration
om hur han under vissa förutsättningar
kommer att rösta i denna
fråga överraskade mig inte alls, ty den
står i full överensstämmelse med folkpartiets
inställning till detta problem.

Däremot är jag litet mer fundersam
när det gäller herr Hjalmarson. Jag
ställer bara den frågan till herr Hjalmarson:
Om här i dag kunde skapas
majoritet för uttagningsprocenten 100,
skulle herr Hjalmarson då biträda detta?
— Herr Hjalmarson nickar; han
skulle göra det. Det föranleder mig
bara till den reflexionen, att högerns
uppfattning om behovet av en balanse -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, in. m.

rad budget tydligen inte är så djupt
rotad.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Jag vill endast svara finansministern,
att om vi i dag i riksdagen fick majoritet
för 100 procents uttag, så betydde
ju detta att vi inom kort hade en ny
regering med en annan finansminister,
som lade fram ett annat budgetalternativ.
Detta är konstitutionellt möjligt och
jag skulle självfallet med stor tillfredsställelse
betrakta en sådan utveckling.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr Hjalmarson beskriver väl följderna
av ett regimskifte, men hans uttalande
är ändå felaktigt på en punkt.
Den nya regeringen kunde icke med
hänsyn till grundlagen lägga fram ett
nytt budgetalternativ för budgetåret
1954/55.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Under den långa debatt
som redan har förts om denna fråga
har skäl redovisats för och emot en
skattesänkning och för och emot ett
bibehållande av uttagningsprocenten
vid 110. Men alla skäl för att behålla
uttagningsprocenten vid 110 har dock
ännu inte redovisats för kammaren.

När jag lyssnat till debatten har jag
frågat mig, om vi håller på att glömma
bort de tidigare åtaganden, som staten
har gjort gentemot människorna ute i
de olika länen. Jag tänker närmast på
landstingen och de anslag som berör
dem och som på sista tiden har beskurits
på ett så oerhört kraftigt sätt.
Landstingen har under de senaste åren
måst finna sig i att uppföra byggnader
till mycket stora kostnader, som slagits
ut på den kommunala skatten. Som ett
exempel på hur det kan gå kan jag nämna,
att vi inom Kopparbergs län nyligen
har uppfört ett arbetshem, som har
kostat oss ungefär 1,5 miljoner kronor,

kanske något mera; detta var i varje
fall anbudssumman. Enligt Svensk författningssamling
nr 535 den 13/6 1944
har vi riksdagens beslut på att till uppförande
av en sådan byggnad skulle
utgå ett statligt bidrag med upp till 75
procent av kostnaden, dock högst till
ett belopp av 4 000 kronor per vårdplats.

Den byggnad jag här talat om omfattar
52 vårdplatser. Detta betyder att om
vi finge ut högsta beloppet, skulle vi få
208 000 kronor i bidrag. En lätt räkneoperation
ger vid handen att vi knappast
kommer att få mer än 14 procents
bidrag från staten. Här har staten sackat
efter. Om vi hade kunnat få ut 75
procent, skulle vi i stället för 208 000
kronor ha erhållit 1 125 000 kronor.

Min reflexion angående denna sak
är: När vi undergräver statens förmåga
att uppfylla tidigare åtaganden sker en
övervältring till den kommunala beskattningen,
så att det för de flesta
människor blir hugget som stucket, om
vi sänker statsskatten med tio procent.
De får i stor utsträckning igen det genom
högre kommunalskatter, och då
blir sannerligen den sista villan värre
än den första. Den kommunala beskattningen
bygger ju på sockengränsen, på
den kommunala enheten, landstingsskatten
bygger på länen — men den
statliga beskattningen bygger på hela
landets samlade skattekraft. När vi vet
hur stor skillnaden är mellan kommunernas
och städernas skatteunderlag,
för att inte särskilt tala om huvudstadens,
så vågar jag hävda, att även om
vi måste ha en hög statlig beskattning,
så ges härigenom möjlighet att föra en
skatteutjämnande politik, som i det
långa loppet blir till nytta för hela
landet.

De senaste siffrorna för landsbygdens
skatteunderlag var för kommunerna
16 å 17 bevillningskronor per individ,
medan städerna låg vid 30 och
Stockholms stad vid 43. Dessa siffror
är visserligen redan något föråldrade,

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

tv vi har ju haft en tid av stark utveckling,
och nya siffror kommer väl så
småningom fram, men de bevisar att vi
får tänka oss för både en och två gånger,
innan vi beskär statens möjligheter
att föra en skatteutjämnande politik, så
att vi inte på den kommunala beskattningen
förlorar vad vi möjligen kan
förtjäna på en något minskad statsbeskattning.

Man får inte på tal om skatterna bara
bedriva en partitaktisk agitation. Jag
vet inte om herr Hjalmarson är inne,
men jag skulle ha velat ställa en fråga
till honom. Han talade i höstas om indexfamiljen.
Efter den omläggning i
vårt skattesystem, som i år för första
gången tillämpats vid taxeringen, visar
statistiken ett siffermaterial, som jag
vill lägga till grund för mitt fortsatta
resonemang. Av de 3 815 000 deklaranterna
har 48,5 procent inkomster ej
överstigande 5 000 kronor. Dessa har

21.2 procent av den samlade inkomsten
att dela. Vid inkomster på mellan 5 001
och 12 000 kronor finner vi 45 procent
av deklaranternas antal, men de delar

57.2 procent av den samlade inkomstsumman.
Därmed har jag redovisat 93,5
procent av samtliga deklaranter. De övriga
6,5 procenten finner vi ovanför
12 000-kronorsstrecket, och de delar i
sin tur 21,6 procent av inkomsten, alltså
0,4 procent mer än de 48,5 procent,
som ligger i botten på inkomstskalan.

Herr Hjalmarson uppehöll sig alltså
vid indexfamiljen. Han sade, att indexfamiljen
får betala inte mindre än 30
procent i direkta och indirekta skatter.
Siffran står för hans räkning, men
det är enkelt att påvisa att den familj
han åsyftade får mera av stat och kommun
än den själv lägger ut i form av
statlig skatt. Vi räknar ju med att indexfamiljen
har en inkomst på 11 400 kronor.
400 kronor är avdragsgilla för försäkringar,
cirka 1 000 kronor får avdragas
för kommunalskatt och 4 000 kronor
i form av ortsavdrag. 6 000 kronor återstår
att beskatta; statsskatten blir då

792 kronor. Familjen har två barn:
barnbidrag 520 kronor. Jag behöver
bara lägga till en enda förmån till, nämligen
skolfrukosten, så har familjen fått
igen hela den summa den givit ut i statlig
skatt.

Jag undrar om man verkligen skall
driva skattepropagandan på det sätt,
som folkpartiet och högern gjort under
en lång följd av år. Talare efter talare
har här i dag påstått, att man vill öka
produktionen och därigenom skapa ett
större skatteunderlag, men jag undrar
om den svartmålningspolitik, som högern
och folkpartiet bedrivit, leder fram
till ökad aktivitet från arbetare och de
olika produktiva krafter, där vi skall
ta skatterna. Jag tycker det borde vara
angeläget för såväl högern som folkpartiet
att lämna en upplysning på denna
punkt, ty broschyrerna från 1950 och
1952 års val vittnar sannerligen mera
om att aktiviteten går ut på att få till
stånd den ommöblering i andra kammaren,
och kanske även i första, som man
eftersträvar. Herr Hjalmarson har ju
också klart och tydligt svarat ja på
detta. Men når man dithän genom felaktig
upplysning, tror jag inte att utvecklingen
blir så lycklig den dag människorna
kommer underfund med att de
byggt sina förhoppningar på oriktiga
uppgifter. Då kan det hända att det går
som det gått i Stockholm, att när man
kommer till makten finner man, att man
inte har möjlighet att genomföra vad
man trott sig om så länge man stod i
oppositionsställning.

Debatten har blivit långt utdragen.
Jag hade tänkt säga en hel del till, men
det anförda får vara nog. Jag ber endast,
herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan i vad rör uttagningsprocenten.
I vad rör kvarlåtenskapsskatten
kommer jag att rösta för
reservationen av herr Werner m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr Hjalmarson framhöll i ett av
sina inlägg, att det är de båda borgerliga
oppositionspartierna som i vårt
land hela tiden driver och har drivit
förslag om skattesänkningar. Det är ju
riktigt att både folkpartiet och högern
under de senaste åren har föreslagit, att
det skulle bli en lägre uttagningsprocent
än den som har gällt sedan den
sista skattereformen genomfördes. Någon
sådan sänkning av uttagningsprocenten
har emellertid inte blivit genomförd,
och man kan väl säga, att dagens
situation för de båda oppositionspartierna
visar hur verklighetsfrämmande
förslagen under de tidigare åren
har varit, hur dåligt underbyggda oppositionens
förslag om möjligheterna att
finansiera den skattesänkning som man
har velat förorda har varit. Svårigheterna
att i dag finna medel till att finansiera
kommande skattelättnader visar
klart, att det inte under de år som
bär gått har funnits något verkligt överskott,
som under den tid vi har bakom
oss skulle ha givit möjligheter till ett
lägre skatteuttag än det som har förekommit.
Jag tycker nog att erfarenheten
av utvecklingen under de senare åren
borde stämma oppositionen något försiktigare
i dess spådomar om möjligheterna
att nu på kort sikt gå ner till ett
skatteuttag på 100 procent.

Det är väl inte någon, annat än möjligen
inom folkpartiet, som kan komma
till något annat konstaterande än att
folkpartiets uppträdande i skattefrågan
i år ger ett ovanligt blekt intryck.
Det beror väl inte på att folkpartiets
talare skulle vara i mindre hög form
nu än de har varit tidigare, utan det
beror uppenbarligen på att man står
på en ytterst svag grund när det gäller
att driva linjen om ett skatteuttag på
100 procent och på att man själv har
försatt sig i ett mycket besvärligt dilemma.
Man har under åratal propagerat
för skattelättnader, för vilka det inte
har funnits något ekonomiskt underlag,

5 — Andra kammarens protokoll 195''f. Nr

har samtidigt velat tillgodose önskemålen
om en fortsatt ökning av de statliga
utgifterna och kommer nu fram till
ett läge, där man inte längre har möjligheter
att hänvisa till några budgetöverskott
utan tvingas in på en allvarlig
prövning av vilka möjligheter som kan
finnas att finansiera den föreslagna
skattesänkningen. Man kommer då fram
till att dessa möjligheter inte står till
buds, och så är man framme vid vad
andra talare så vältaligt har skildrat,
nämligen folkpartiets svårigheter att på
ett anständigt sätt ge svar på hur det
skall vara möjligt att finansiera den
skattesänkning som man nu föreslår.

Jag sade att folkpartiet har ställt sig
i en besvärlig situation och att man har
gjort det framför allt därigenom, att
man har fört denna propaganda om
nödvändigheten av en skattesänkning.
Man har på olika sätt byggt upp en felaktig
föreställning om hurudan den
verkliga utvecklingen på beskattningens
område har varit sedan år 1947 och om
hurudan den allmänna utvecklingen har
varit när det gäller människornas levnadsstandard.

Jag bär framför mig motionen II: 279,
som är väckt av folkpartiet och där
man med en tabell söker göra gällande
att levnadskostnadernas stegring sedan
år 1947 för många inkomsttagare har
medfört en ökning av skattetrycket.
Levnadskostnaderna har stigit med 35
procent sedan år 1947, och inkomsterna
har, säger man, stigit med detsamma,
varvid det har blivit en skatteökning
som exempelvis i inkomstskiktet
10 800 kronor per år utgör 36 kronor
per år. Man vill med detta ge intryck
av att det följaktligen på grund av
skattetryckets stegring har blivit så, att
inkomsttagare i detta skikt har kommit
att erhålla en realförsämring i sina
villkor.

Man bortser då helt ifrån den allmänna
utveckling som har ägt rum under
denna tid. Man bortser helt ifrån
att inkomstökningen är mycket större
24.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

än den levnadskostnadsökning som har
inträffat under denna tid. Icke så få
grupper i detta inkomstskikt har fått
en inkomstökning, som utgör ungefärligen
det dubbla av de 35 procenten.
Industriarbetarnas inkomstökning sedan
år 1947 är 70 procent fram till år
1953, d. v. s. dubbelt mot den siffra
som har angivits i tabellen.

Vederbörande inkomsttagare har ju
därigenom kommit i ett läge, där det
har varit väl möjligt att bära den ökning
av beskattningen som har kommit
till. Man har haft möjlighet att göra
det och har därigenom också gett möjligheter
till andra än dem, som genom
direkt produktivt arbete får inkomster,
att erhålla en värdefull standardförbättring,
pensionärerna, för att nu bara
nämna en speciell grupp.

Jag tror inte att det skall lyckas folkpartiet
att föra fram denna mening så,
att den ger det utbyte man har räknat
med. Det förhåller sig nog så, att man
på andra håll än inom detta parti har
möjligheter att bedöma den utveckling
som har ägt rum och har möjligheter
att inse, att om man skall kunna vinna
en standardförbättring också för de
icke produktiva i samhället är det nödvändigt
att räkna med att utgifterna för
samhället stiger och att därför också
samhällets inkomster måste täckas genom
att skatterna blir något högre än
de har varit i ett visst fixerat utgångsläge.

Folkpartiets förslag i skattefrågan i
år utgör mindre än någon gång tididare
ett hållbart alternativ. Det är ett
försök att vilseleda valmännen. Det är
ett försök att dimbilda. Man vill genom
illusionsmakeri göra troligt, att det är
möjligt att på en gång öka samhällets
utgifter och sänka de inkomster som
samhället har och som får betraktas såsom
nödvändiga för ett samhälle i
framåtskridande.

Så vill jag säga några ord om högerns
förslag. Det är riktigt som i debatten
tidigare sagts, att det icke är

ett förslag som för dagen är möjligt att
genomföra, ty utgifterna är redan beslutade,
men nog kan man ändå ha anledning
att göra vissa tankeexperiment
inför det alternativ högern här för
fram.

Herr Hjalmar son har i en tidigare debatt
framhållit, att som målsättning för
högerpolitiken skulle stå, att den totala
belastningen på de enskildas inkomster
vid en normal genomsnittsinkomst
inte bör gå upp till mer än högst 25
procent. Minst 75 procent bör inkomsttagarna
alltså själva få råda över. I belastningen
räknar herr Hjalmarson då
in direkta skatter, indirekta skatter och
obligatoriska avgifter.

Jag vet inte vad man inom högern
anser vara en normal genomsnittsinkost,
men jag skulle föreställa mig att
en rätt normal genomsnittsinkomst i
dagens läge ligger vid 10 000 kronor
per år. Det är då först att notera, att
man alltså har kommit ett steg längre
än det resultat som högern anför som
sin målsättning, ty skattebelastningen
ligger inte vid 25 procent för en inkomsttagare
i 10 000-kronorsklassen.
Belastningen kan anges till någonting
mellan 22 och 24 procent. Det intressanta
är emellertid, att av detta skatteuttag
på låt oss säga något över 20 procent
utgöres endast 6 procent av direkt
skatt till staten. Det är den direkta
statsskatt som man nu från högerns
sida och från folkpartiets sida
tar upp och säger att den utgör den
stora och tryckande belastningen.

Vad vill man då åstadkomma? Jo,
man vill åstadkomma att den direkta
skatten, som alltså tar något mer än
sex procent av inkomsttagarens 10 000
kronor, sänkes så att skatteuttaget kommer
att bli 0,6 procent mindre. Han
skulle alltså i fortsättningen få behålla
0,6 procent mer av sin inkomst än nu.
Det är klart att det kan anses vara
värdefullt för varje inkomsttagare att få
behålla något mera av sin inkomst för
egen del. Sannolikt har han möjlighet

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

att göra av med dessa pengar, och han
skulle känna det som en lättnad om
han erhölle dem. Men inför det val han
här måste göra tror jag ändå, att han
skulle säga sig att han förr låter samhället
ta hand om denna 0,6-procentiga
del av inkomsten än han skulle resonera
som man uppenbarligen nu tror
inom högerpartiet: att han mot denna
lilla fördel skulle vilja avstå från den
trygghet vid sjukdom som den obligatoriska
sjukförsäkringens omedelbara
ikraftträdande innebär, att han skulle
avstå från att känna den större trygghet
som kan uppnås genom de i år
beslutade anslagen till åtgärder mot
arbetslöshet, att han sålunda skulle acceptera
en större otrygghet vid dessa
tillfällen än han nu behöver göra, att
han skulle ikläda sig större risker för
att få en dyrare bostad och att han
skulle ikläda sig större risker för oberättigade
prisstegringar genom att högerns
alternativ — liksom folkpartiets
— också innebär ett slopande av priskontrollen
och de anslag som utgår till
den.

Han skulle vidare inte bara avstå från
allt detta mot det att han får behålla
ytterligare 0,o procent av sin inkomst,
utan han skulle också acceptera att det
blir en väsentligt sänkt förmögenhetsskatt,
han skulle acceptera att kvarlåtenskapsskatten
omedelbart tas bort och
han skulle acceptera att det blir en sådan
lindring av bolagsbeskattningen
som högern och folkpartiet tidigare i
år har röstat för. Allt detta skulle han
göra därför att man utgår ifrån att det
lilla han kommer att vinna i inkomst
kommer att i så hög grad påverka arbetsvilja
och sparande.

Jag måste ju säga, att det i varje fall
för mig framstår såsom tämligen uppenbart,
att det inte kan vara enbart
denna lilla del i skattesänkningen, som
skulle ha en så utmärkt stor betydelse
för arbetsvilja och sparande. Det trygghetsmoment,
som kommer att försvinna
om man minskar statens utgifter på

dessa områden, måste väl också ha betydelse
för uppnående av bättre arbetsvilja
och sparande.

Man måste vidare tänka på den rättvisesynpunkt,
som eftersättes om vi
med de knappa resurser vi nu har och
under lång tid framöver kommer att
få skulle säga, att vi helt generöst avsätter
bortåt 20 miljoner kronor för att
omedelbart avskaffa kvarlåtenslcapsskatten,
eller som högern vill ytterligare
genomför en kraftig sänkning av
förmögenhetsbeskattningen. Har man
anledning att tro, att detta för de stora
grupperna av inkomsttagare skulle medverka
till en sådan stämning, att den
befrämjar deras arbetsvilja eller deras
vilja att av sina inkomster sätta undan
något för framtida behov?

Man säger från högerns sida att vad
man nu föreslår är ett första steg.
Svenska Dagbladet sade i dag och herr
Hjalmarson sade också i dag här i debatten,
att det är det första steget till
en längre gående skattelättnad. Jag vet
inte om man tänker sig att den skall
fortsätta efter samma modell som här
föreslagits och sålunda skulle ges formen
av en fortsatt social avrustning.
Jag tror inte att man inom högerns ledning
i dag har den uppfattningen eller
vill föra den uppfattningen till torgs,
men det är ju alldeles uppenbart att
det bland de borgerliga partiernas väljare
finns åtskilliga, som med glädje
skulle hälsa en sådan ordning.

De synpunkter som så småningom
mognar fram inom högerpartiet kan
man på ett något tidigare stadium läsa
i Skattebetalarnas förenings tidning
Sund Förnuft. Vi har kunnat göra det
när det gällde förslag att pruta på statsutgifterna
tidigare. Vi får väl hoppas
att högerns nästa alternativ inte får
den karaktär som det premierade skattesänkningsförslaget
i Sunt Förnuft.
Förslagsställaren där finner det utan
vidare möjligt att sänka de statliga utgifterna,
främst på det sociala området,
med ett par miljarder kronor per år.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Vill man gå den vägen, öppnas ju stora
möjligheter till skattelättnader. Men då
får vi också en politik här i landet
sam långt ifrån medger framsteg i den
takt vi har haft under de gångna åren.

Jag vill till sist säga, att jag i ett annat
läge än det vi nu har har varit
med om att föreslå lägre uttagningsprocent
för den direkta beskattningen än
den som nu gäller. Jag tror också att
vi så småningom kommer i det läget att
vi kan minska den direkta skatten. Om
vi under en politik av full sysselsättning
kan åtnjuta en fortgående produktionsökning
och fortgående höjningar
av den enskildes inkomster och vi
därmed också får ökade statliga inkomster,
kan vi sänka den direkta skatten
utan att behöva vare sig låna upp de
pengar, som omedelbart behövs för att
genomföra skattesänkningen, såsom
folkpartiet förordar, eller, som högern
förordar, påbörja en social avrustning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Innan jag berör några
av de synpunkter som herr Henriksson
framförde, vill jag ta upp till granskning
finansministerns resonemang om
nödvändigheten att i nuvarande läge
balansera driftbudgeten.

Finansministern gör gällande, att vi
med vår uppläggning skulle komma
fram till en faktisk underbalansering av
budgeten, under det att vi gör gällande
att regeringspartiernas förslag faktiskt
innebär en överbalansering av driftbudgeten.
Denna skillnad sammanhänger
med olika bedömning av avskrivningsproblemet.

Under de utpräglade inflationsåren
hade vi en del meningsskilj aktigheter
om hur mycket driftbudgeten borde
överbalanseras, men aldrig hörde vi då
talas om att de, som ville ha ett något
mindre överskott på driftbudgeten, försökte
sänka skatten genom att låna
pengar. Ett sådant resonemang hade ju
också varit orimligt. Nu vill finansmi -

nistern enligt vår mening även i det
normaliserade konjunkturläge vi nu har
ta in mera pengar än vad som går åt
för att täcka de årliga utgifterna på
driftbudgeten. Detta är, herr talman,
kärnpunkten i hela skattefrågan för närvarande.
När vi inte vill vara med om
en sådan överbalansering, förs talet fram
om att vi skulle vilja låna pengar för
att sänka skatten.

Här skulle jag vilja inskjuta, att jag
inte hör till dem som förmenar ett politiskt
parti rätt att när det gäller skatteuttaget
dra konsekvenserna av partiets
ståndpunktstaganden i andra frågor.
Ehuru jag, som kammaren vet, på väsentliga
punkter har en helt annan uppfattning
än högern, kan jag inte bestrida att
högern har rätt att, när det nu gäller
skatteuttaget, dra konsekvenserna av tidigare
ställningstaganden i riksdagen
utan att hindras av formella tekniska
invändningar. Men för vår del existerar
inga sådana svårigheter, eftersom
vi utgår från bedömningen att budgeten
är överbalanserad.

Hela sitt mycket hårda resonemang
om den balanserade budgeten stöder
finansministern på den uppfattningen,
att hans mening beträffande avskrivningspolitiken
är den enda riktiga. Finansministern
använde i bostadsdebatten
för en tid sedan, när vi diskuterade
de kapitalutgifter som behövs för att
finansiera en del bostadslån, uttrycket
att folkpartiet vill betala »priset på
pengarna». Men om man betalar priset
på pengarna år efter år i form av amorteringar
och räntor, betalar man också
den börda, som faktiskt faller på varje
särskilt år. Man skjuter ingenting på
framtiden, men betalar inte heller någonting
i förskott. Det räcker enligt vår
mening att man betalar vad som går
åt för varje år i sänder.

Herr Jonsson i Skedsbygd och några
andra talare här har talat om att vi företar
»bokföringstransaktioner» för att få
formell balans i budgeten. Det är i stället
finansministern som företar »bok -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

föringstransaktioner» för att överskyla
det faktum att budgeten är överbalanserad.

Finansministern förklarar mycket bestämt
att vi måste ta in mera avskrivningsmedel
än vi anser rimligt av skattebetalarna.
Detta säger han, trots att han
redan har tagit in mera än som skulle
behöva avskrivas, även om samtliga hittills
utlämnade stödlån åt bostadsbyggandet
skulle bli förluster. Oräntabla
kapitalinvesteringar, säger han, skall avskrivas
med ens. Det är den heliga regel
vi har följt hittills, menar han, och som
vi måste följa nu också.

Eftersom detta är grunden för finansministerns
resonemang vill jag, herr talman,
helt kort granska hur denna heliga
regel fungerar i praktiken. Finansministern
uppmanade tidigare i dag herr
Kristensson i Osby att gå vidare och
undersöka förändringen av avskrivningsreglerna,
och han nämnde därvid
iimbetsbyggnader, fängelser, skolor,
sjukhus o. d. För att nu ta äinbetsbyggnader
t. ex. för de statliga verken, så
avskrives omedelbart 25 procent av anläggningskostnaden,
och sedan fortsätter
man med små årliga avskrivningar.
Det är inte här fråga om några räntabla
investeringar, men man följer inte alls
den regel som finansministern betecknat
som en ofrånkomlig princip. När
det däremot gäller stödlån till bostadsändamål
skall det ske en avskrivning
med 100 procent. Om jag vidare tar
fängelser, skolor och sjukhus, blir det
hela också lättare för skattebetalarna
än i fråga om bostadslånen. Sådana
investeringar är inte heller räntabla i
direkt ekonomisk mening, men på dem
avskrives 50 procent med detsamma,
och i fortsättningen nöjer man sig med
små avskrivningar varje år. Jag vill tillfoga
att när det gäller en del byggnader
för undervisningsändamål skriver man
inte av mer än 2,5 procent per år och
fortsätter därmed så länge det behövs.
För en stor del av försvarets byggnader

skriver man omedelbart av 50 procent
och tar sedan resten år efter år.

På detta sätt fungerar alltså den gyllene
regel, vars konsekventa tillämpning
finansministern så hårt hävdar.

Vidare finns det en hel rad av olika
avskrivningsprocenter för de statliga utlåningsfonderna.
Dessa är fastställda
med hänsyn till ett förräntningskrav på
4 procent, ett i nuvarande läge för staten
vinstgivande förräntningskrav. Det
förefaller mig inte orimligt i princip
att ett sådant räntekrav upprätthålles
för statliga lån till kommersiell eller industriell
verksamhet. I en del fall har
man emellertid fått konsekvensen att
dessa lånefonder inte utnyttjats för det
avsedda syftet, därför att vederbörande
låntagare varit i stånd att i bankerna
skaffa sig pengar på fördelaktigare villkor.
Detta är då i och för sig ett tecken
på att det statliga vinst- och förräntningskravet
drivits väl långt, och det
kan inte under några förhållanden vara
motiverat att upprätthålla samma krav
när det gäller stödlån till bostadsbyggandet.

Det är alltså, herr talman, i själva
verket inte fråga om någon fast vidhållen
regel om att oräntabla kapitalinvesteringar
skall med ens avskrivas till
100 procent. Det finns i stället på detta
område ett sammelsurium av åtgärder
och avskrivningsregler. Det är väl då
minst sagt underligt att finansministern
med sådan emfas gör gällande, att den,
som inte på varje punkt vill acceptera
hans avskrivningsmetoder, underbalanserar
driftbudgeten och för en oansvarig
politik. Jag tycker visst att det finns
skäl att i ett större sammanhang ta
upp frågan om avskrivningsförfarandet.
Vi på vårt håll har tidigare motionerat
därom men inte vunnit riksdagens gehör.
Under sådana omständigheter förbehåller
vi oss absolut rätten att ha en
egen uppfattning om de delar av avskrivningspolitiken,
där enligt vår mening
starka sakliga skäl för korrigeringar
föreligger.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Jag har uppehållit mig vid detta, då
jag ansett det nödvändigt att belysa
verklighetsunderlaget för påståendena
om att folkpartiet grundar sitt skattesänkningskrav
på lättsinniga förslag om
ändringar av avskrivningsreglerna och
lättsinniga lånespekulationer. Det finns
inte, herr talman, något sådant verklighetsunderlag.
Vi begär bara att skattebetalarna
skall få betala de verkliga löpande
statsutgifterna och inte genom
en sådan kamouflerad överbalansering
av driftbudgeten, som ligger i finansministerns
och regeringens förslag, drivas
till ett tvångssparande. Vår skattepolitik
uppmuntrar i stället det enskilda
sparandet och leder därigenom till en
mer hållbar lösning även av investeringsproblemen
på längre sikt.

.lag skulle vilja ta upp några andra
synpunkter, som dels här i dag, dels
tidigare i pressdebatten anförts när det
gäller det förslag om en sänkning av
den statliga inkomstskatten som framlagts
från folkpartiets sida. Det är rätt
anmärkningsvärt att under debatten här
i kammaren knappast förekommit något
instämmande från regeringssidan i den
socialdemokratiska pressens påståenden,
att folkpartiets förslag är orättvist därför
att det ger större skattesänkning, i
kronor räknat, för dem som betalar mer
skatt än för dem som betalar mindre
skatt, även om den proportionella minskningen
är densamma.

Jag förmodar att detta måste sammanhänga
med att man här i kammaren
anser att det icke är möjligt att vidhålla
en sådan argumentationslinje. Hur orimlig
den är framgår därav, att det i förlängningen
av denna argumentationslinje
ligger, att den som inte betalar
någon skatt alls aldrig skulle kunna få
någon lättnad i form av en skattesänkning
och därför skulle då aldrig kunna
vidtaga någon sådan. Detta måste ju ur
de socialdemokratiska agitatorernas synvinkel
vara ett strålande argument mot
alla skattesänkningar, och jag förstår
inte varför det inte används.

Den gångna utvecklingen, herr Henriksson,
visar emellertid att den, som
tidigare inte betalat någon skatt alls,
eller den, som endast i mindre utsträckning
varit skattebelagd, kan, om regeringen
släpper igenom en stor inflationsbölja,
bli ganska hårt beskattad,
betydligt hårdare än tidigare. Herr Henriksson
gjorde här ett försök att bestrida
att de siffror som redovisats i folkpartimotionen
skulle vara riktiga. Vad som
där påvisats är ju emellertid, att den
inkomsttagare, som i dag har samma
reala inkomst som 1947, har fått en skatteskärpning
trots allt tal om de skattelättnader
som genomförts. Detta faktum
kan herr Henriksson inte komma ifrån,
såvida han inte försöker bestrida riktigheten
av de siffror som är anförda i tabellen.
Detta tror jag inte han kan. Den
som har en oförändrad realinkomst har
fått en skatteskärpning; det har vi framhållit
och det är ett faktum som upplevts
och känts på ett mycket påtagligt
sätt av breda lager av det svenska folket.
Jag tror inte att man med resonemang
av den typen som herr Henriksson
fört kan vända bort uppmärksamheten
från detta mycket påtagliga faktum.

Det förhållandet, att skatteskärpningen
varit hård i utpräglat låga inkomstgrupper,
har gjort, att vi tagit upp den
saken som ett problem för sig. Jag kan
tydligt konstatera att vi tycks i princip
vara överens med finansministern och
med det socialdemokratiska partiet om
angelägenheten av att här göra någonting,
och jag hoppas också att det blir
något resultat och att våra förslag bifalles.

Finansministern har skrivit i propositionen
— och herr Henriksson yttrade
också samma sak alldeles nyss — att
han i princip var anhängare av en reduktion
av uttagningsprocenten från 110
till 100. När inte bara finansministern
utan även en så prominent skatteexpert
inom det socialdemokratiska partiet som
herr Henriksson gör en sådan deklaration,
då måste man väl ändå räkna med

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

att agitationen i den socialdemokratiska
pressen mot oppositionens skattesänkningsförslag
— som man där ansett vara
principiellt orättvist — måste tystna.
Det är ju märkvärdigt att inte någon
bättre kommunikation kan åstadkommas
mellan vad som yttras av de socialdemokratiska
talarna här i riksdagen
och vad som skrivs i t. ex. regeringsorganet
— trots att dess chef numera
sitter i riksdagen. Skulle inte herr Henriksson
— eftersom finansministern inte
är här — kunna be herr Sköld att han
översänder ett par exemplar av propositionen
i denna fråga med understrykande
av de rader, där han ger sin
principiella anslutning till en sänkning
av uttagningsprocenten? Herr Henriksson
kan då också bifoga sitt eget yttrande.
Detta slår ju ihjäl hela argumentationen
mot den av oss föreslagna skattesänkningen
som orättvis. Man kan ju
inte gärna säga att den skattesänkning
som oppositionen vill göra i dag är
orättvis, felaktig och ett brott mot de
principer som man bör följa, om man
samtidigt säger att i morgon eller i övermorgon
vill man själv göra precis samma
sak.

Medan jag är inne på detta tema
skulle jag vilja rikta en annan vädjan
till finansministern — det kanske finns
någon här som kan vara vänlig och
framföra den till honom. Av arbetarkommunen
i Stockholm har det givits
ut ett litet flygblad över skatterna, där
man gör en fullständigt horribel jämförelse
mellan regeringens linje och
folkpartiets linje. Man säger, att regeringen
sänkte statsskatten år 1953. Sedan
visar man några siffror och framhåller
vad denna skattesänkning betytt.
Man säger vidare att folkpartiet drivit
en annan linje i skattefrågan. Sedan visar
man med några siffror den skattesänkning
utöver regeringsförslaget som
vi redan då ville genomföra och som vi
fortfarande står fast vid. Med andra
ord, den »skattesänkning» — inom citationstecken,
av skäl som tidigare på -

visats — som regeringen tidigare genomförde
och som vi naturligtvis var
med om, eftersom vi ville ha en längre
gående skattesänkning, den ställer man
emot skillnaden mellan regeringsförslaget
och den ytterligare skattesänkning
vi ville och vill ha. På det sättet vill
man skapa det intrycket, att det här är
fråga om alternativa linjer alltifrån
botten.

Statsministern förklarade under bostadsdebatten
efter en fråga av herr
Ohlin att han var villig att göra åtminstone
någon korrigering i en av socialdemokratien
utgiven broschyr i bostadsfrågan.
Jag skulle vilja fråga finansministern
och herr Henriksson om
inte de — mot bakgrunden av den grovt
vilseledande för att inte säga direkt
lögnaktiga framställning som ges i flygbladet
— vill begagna sitt inflytande
för att åstadkomma en ny upplaga även
av denna broschyr.

Finansministern säger: Vi skall också
göra en skattesänkning, men den skall
i första hand ske genom en förenkling
av skattesystemet. Det sista är i och för
sig något att resonera om, och förra
året väckte även herr Waldemar Svensson
och herr Ohlin en motion om undersökningar
i den riktningen. Men i
dag finns det trots detta inte något
konkret förslag i denna riktning. En
sådan skattesänkning som finansministern
talar om kan därför inte ske nu.
Han hoppas, att det skall kunna ske
1956 eller 1957, men han är inte alls
säker på det. Detta är väl ändå att
frammana en hägring på skattebetalarnas
framtidshimmel för att i någon mån
avleda deras otålighet inför det skattetryck
vi nu har. Finansministern framför
detta med all energi just nu under
trycket av vissheten om att folket vill
ha skattelättnader och vill ha dem nu.

Vi har under de sista åren många
gånger fått vaga löften om framtida
skattesänkningar, under det att skattetrycket
i realiteten har skärpts. I den
mån vi skulle stå inför ett val — en -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.
Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

ligt min mening är det dock inte frågan
om något sådant — är det i dag
ett val mellan konkreta förslag till
skattelättnader nu och obestämda löften
om förenklingar i beskattningsförfarandet
i en mer eller mindre avlägsen
framtid. Jag anser, att vi skall göra
vad vi kan redan nu, och det enda vi
då kan göra är att gå på den linje oppositionen
företräder. Om regeringen vill
göra det, kommer vi nog också i sinom
tid att kunna klara upp förenklingsfrågan.

Finansministern gjorde som vanligt
en mycket sträng bedömning av kvaliteten
på oppositionens, framför allt
folkpartiets, förslag och dess företrädare.
Han kallade det för demonstrationspolitik
och ville göra gällande att
vi var mindre ansvariga etc. Det finns
ingen skiljelinje, herr talman, mellan
dem som är mera eller mindre ansvariga.
Vi har alla här i riksdagen samma
ansvar. Däremot finns det i ett annat
avseende en mycket betydande skillnad.
Herr Sköld har makt att göra som
han vill, men vi har tyvärr inte makt
att göra på det sätt vi vill. Vi hoppas
kunna åvägabringa en ändring i den
situationen. Under tiden tröstar vi oss
därmed, att även om Sköld bär makt
så har han inte alltid rätt, i synnerhet
inte när det gäller skatten.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wedén vände sig
mot min kritik av siffrorna i folkpartimotionen.
Jag'' har inte sagt, att de var
felaktiga. Jag har framhållit, att den
sammanställning av dem som där förekommer
ger en missvisande bild av utvecklingen
från 1947. Om man tar
fram vissa siffror som avser skatternas
utveckling utan att samtidigt nämna
något om den inkomstutveckling som
har skett och den sociala politik som
har förts under samma tid, får man
inte ut det som tabellerna borde visa,
nämligen hur utvecklingen av den en -

skildes standard tett sig under samma
tid. Folkpartiet har gjort en sifferkombination,
med vilken man vill försöka
visa, att det har skett en standardsänkning
genom att den statliga skatten blivit
något högre under tiden efter 1947
än dessförinnan. Det är emellertid inte
det som är av intresse, utan det är den
allmänna utvecklingen. Åtskilliga av de
här nämnda inkomsttagarna har genom
den statliga utgiftspolitiken blivit väl
kompenserade för den nominella skatteökning,
som i visst avseende kan ha
ägt rum.

Herr Wedén sade vidare, att man i
debatten inte hört någon antydan om
att en skattesänkning efter den procentuella
linjen skulle vara felaktig men
att detta sagts i pressen. Jag upprepar,
vad finansministern sade. Vår linje är
att i första hand söka genomföra en
förenkling av skattesystemet för att
förbättra skatteförhållandena för de
små inkomst- och löntagarna och
andra. Därefter kan man börja diskutera
möjligheterna att företaga det som
folkpartiet vill göra först, nämligen en
allmän tioprocentig sänkning av skatterna.
Det är uppenbart att det blir
mera smakligt att diskutera en allmän
skattesänkning sedan man har kunnat
genomföra lättnader för de grupper,
som nu bör komma i första hand. Det
är inte de stora inkomsttagarna, det
är ännu mindre de som betalar kvarlåtenskapsskatt
eller förmögenhetsskatt,
herr Wedén. Men de grupperna
ingår ju i folkpartiets krav på omedelbara
skattelättnader.

Beträffande arbetarkommunens skattebroschyr
och de felaktigheter som
herr Wedén kan finna i den vill jag
säga, att jag nog tycker att herr Wedén
skulle sopa rent framför folkpartiets
dörr innan han riktar kritik mot vårt
partis propaganda.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson går
på sidan om vad resonemanget gäller,
när han fortsätter debatten om den
faktiska skärpningen av skattetrycket.
Jag vill hänvisa herr Henriksson till
att även 1949 års skattekommitté har
gjort jämförelser på samma linje som
vi har gjort. Har kommittén haft fel,
har vi haft fel. Men jag tror inte att
herr Henrikssons kommitté haft fel.

Får jag ställa den konkreta frågan
till herr Henriksson: Vill herr Henriksson
medge, att den, som nu har
samma realinkomst som han hade vid
den tidigare tidpunkt, med vilken jämförelsen
är gjord, i de fall vi har påvisat
faktiskt har fått sin skattebörda
skärpt? År herr Henriksson beredd att
svara på den frågan?

Sedan är jag alltid beredd att medverka
till att lägga till rätta de felaktigheter
som kan förekomma i den politiska
propagandan. Men här har jag
ställt herr Henriksson inför ett konkret,
flagrant fall, där man knappast
ens med största välvilja kan tala om
någon oavsiktlig felaktighet utan där
det är fråga om en ren förvrängning i
redovisningen av de faktiska ståndpunkterna.
Mot den bakgrunden måste
jag säga att herr Henrikssons svar
till mig om beredskap att här medverka
till ett tillrättaläggande är i
allra magraste laget.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wedén frågade
mig om det inte var så att den som
hade oförändrad realinkomst från 1947
fått sitt skattetryck skärpt. Låt mig
svara genom att ange ett exempel. Den
som hade 4 000 kronors inkomst 1947
har nu en inkomst på 5 400 kronor.
Folkpartiets motion anger att han har
fått en skattehöjning på 30 kronor per
år från den tiden. Om nu utbytet genom
den statliga sociala politiken blivit
sådant, att han fått en vinst, utöver
dessa 30 kronor, på låt oss säga det

dubbla beloppet, anser herr Wedén då
att han förlorat på den utveckling som
ägt rum?

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Henriksson försöker
hela tiden komma ifrån det faktum
att vi diskuterar skatten. Vi diskuterar
inte det totala utbytet. Utbytet för
den man herr Henriksson nämnde hade
naturligtvis blivit bättre om han inte
fått den skatteskärpning, som herr
Henriksson inte kan förneka att han
fått.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
häromdagen rörande räntepolitiken
förekom ett uttryck som jag tyckte
var rätt val valt. Man talade om en
väl underbyggd, rörlig ränta. Detta uttryck
»väl underbyggd» tycker jag man
skall ta fasta på när det gäller att tilllägga
meningsmotståndare olika motiv
för deras handlande. Herr Hjalmarson
var för en stund sedan inne på att regeringen
vill ha höga skatter i syfte att
på det sättet erhålla en större makt.
För egen del skulle jag vilja fråga: Är
det inte ett tillräckligt motiv för de
skatter vi har, att de verkligen behövs
för att klara de utgifter som riksdagen
har beslutat? I så fall är det väl närmast
anledning att överväga huruvida
några av dessa utgiftsposter kan anses
vara tillkomna just i detta maktutövningssyfte.

Man har ställt vissa frågor rörande
vår inställning till kvarlåtenskapsskatten.
.lag tycker knappast det är anledning
att tala om detta ytterligare från
vårt håll. Jag har vid åtminstone ett
par tillfällen här i kammaren sagt vår
mening, och det står att läsa i riksdagens
protokoll. Men jag kan stå till
tjänst med att upprepa vad vi har sagt
tidigare. Vi tycker inte om kvarlåtenskapsskatten
på grund av dess konstruktion,
och vi vill ha en utredning

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av beviliningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

för att få klarlagt om och i vad mån
det kan finnas skäl för att utbyta denna
skatt mot en något höjd arvslottsbeskattning.

Låt mig så övergå till dagens stora
debattämne. Folkpartiet och högern
har velat gå in för en skattesänkning.
Uttagningsprocenten skulle sänkas
från 110 till 100, och vi skulle alltså
få en skattesänkning på ungefär 9 procent.
Den skattesänkning, som skulle
vinnas om höger- och folkpartiförslagen
kunde genomföras, uppgår för
flertalet skattebetalare visserligen inte
till stora belopp, alltså inte, som man
helt bekymmerslöst har framkastat, till
några hundralappar, men dessa skattelättnader
är självfallet ändå mycket välkomna.
För en gift inkomsttagare med
5 000 kronors inkomst skulle högerns
och folkpartiets skattesänkningsförslag
ge 9 kronor, en inkomsttagare med
8 000 kronor skulle få 42 kronors skattelättnad,
och den som har 12 000 kronors
inkomst skulle få skatten sänkt
med 85 kronor. Motsvarande siffror
för den skattesänkning som riksdagen
på regeringens förslag beslutade 1952
och som visar sig på skattsedlarna i
höst var 75 kronor vid 8 000 kronors
inkomst och 195 kronor vid 12 000 kronors
inkomst. Här talar jag hela tiden
om en inkomsttagare i ortsgrupp 3 och
utgår från att kommunalskatten och
landstingsskatten sammanlagt utgör 12,5
procent samt att vederbörande har
skyldighet att betala pensionsavgift.

Jag tillåter mig då till en början gå
in på hur man från folkpartihåll menar
att en skattesänkning skulle ha varit
möjlig. Sedan nu riksdagen fattat
sina beslut om utgifterna är ju dessa
låsta, men jag tar ändå i dag upp resonemanget
i enlighet med folkparti- och
högerförslagen, enär jag anser det vara
ett berättigat intresse för dessa båda
partier att få klargjort vad som skulle
ha hänt i beskattningshänseende om
deras olika förslag hade vunnit riksdagens
bifall.

Som bekant har folkpartiet inte föreslagit
några besparingar, i varje fall
inte av sådan storleksordning att de
skulle få någon betydelse för en skattesänkning.
Partiet har heller inte anvisat
några nya inkomstkällor. Eftersom
finansministerns av utskottet godkända
förslag visar, att utgifterna är så
stora att vi alltjämt en tid måste hålla
fast vid 110 procents skatteuttag, frågar
man sig hur folkpartiet skall gå till
väga för att förklara och försvara sitt
skattesänkningsförslag.

Det finns då bara en enda väg att
gå, och den vill folkpartiet beträda,
nämligen att taga upp lån i ökad omfattning.
Som bekant lånar staten, om
den, låt oss säga, skall bygga nya kraftverk
eller på annat sätt skaffa sig värdefulla
tillgångar, men för löpande utgifter
brukar staten icke låna, lika litet
som de enskilda, med mindre ett verkligt
nödläge föreligger. Och i dag har
vi som bekant motsatsen: en högkonjunktur
med goda inkomster både för
enskilda och för staten.

Frågan är då om staten använder
pengarna på sådant sätt, att staten alltjämt
kan anses äga pengarna eller de
värden som svarar mot dessa pengar.
Här gäller det pengar som staten har
betalat ut för att främja bostadsbyggandet.
Kan de utlämnade pengarna betraktas
som en fullgod tillgång för statsverket?
I annat fall är det inte försvarligt
att låtsas som om pengarna fanns
kvar i statens ägo. Finns de inte kvar,
måste de avskrivas, d. v. s. staten kan
då inte låna pengar till utgiften i fråga.

Huruvida en sådan fordran som staten
har för utlämnade bostadssubventioner
rimligen kan tas upp som en tillgång
i statens räkenskaper beror på två
ting: för det första om pengarna har
lämnats ut på sådana villkor, att mottagarna
är skyldiga att lämna dem tillbaka,
och för det andra om de verkligen
kan göra det. Hur det kommer
att ställa sig med betalningsförmågan
är i många fall ovisst, och jag bortser

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

därför från de svårigheter som kan
uppstå genom att mottagarna av tillläggslån
inte förmår betala igen pengarna.
Jag utgår alltså från att mottagarna
kan betala tillbaka de lånade beloppen.

Därefter övergår jag till frågan, huruvida
de är skyldiga att betala tillbaka
pengarna. Det beror naturligtvis på
under vilka villkor de har mottagit lånen.
I vederbörande beslut står det:
»Krav på förräntning och amortering
av tilläggslån skall kunna framställas,
därest den allmänna hyresnivån undergår
förändringar av innebörd, att fastigheternas
avkastning stiger.» En oeftergivlig
förutsättning för att staten
skall kunna kräva tillbaka pengarna är
alltså att fastighetens avkastning stiger.
Självfallet innebär villkoret att en
mindre stegring i avkastningen ger rätt
att ta tillbaka bara en häremot svarande
del av tilläggslånen. Tankegången är
att lånen skall kunna återtas i den mån
avkastningsökningen ger täckning för
amortering och förräntning av lånen.
Det har beräknats att en avkastningsökning
på cirka 20 procent erfordras
för att tilläggslånen i deras helhet skall
kunna amorteras och förräntas.

Vilka möjligheter finns det då härför?
Teoretiskt finns det naturligtvis
två vägar: antingen att sänka omkostnaderna
för fastighetsförvaltningen eller
också att höja hyrorna — omkostnaderna
utgör ju till stor del kostnader
för räntor och reparationer. Tror någon
att man kan spara på räntorna?
Tror någon att man kan spara mer på
reparationerna än som görs? Vad räntan
beträffar tycks folkpartiet närmast
vara intresserad av en förändring i
motsatt riktning.

Det återstår då att betrakta möjligheten
att öka avkastningen genom att
höja hyrorna. Är folkpartiet berett att
medverka härtill? Jag har tyckt mig
förstå att blotta misstanken att folkpartiet
skulle vilja slå in på den vägen irriterar.
I så fall är situtionen tämligen

klar. Det lämnas ut pengar som kan
krävas tillbaka endast om fastighetsavkastningen
stiger, men ingen kan ge
någon anvisning på hur denna höjning
skall genomföras. Tvärtom måste man
konstatera att det så långt vi i dag kan
se inte finns möjlighet att uppfylla
detta villkor och kräva pengarna tillbaka.

Staten lämnar alltså ut pengar för bostadsstöd.
Under vissa villkor blir mottagaren
skyldig att betala igen dem.
Villkoren är så bestämda, att vi i dag
inte kan peka på någon utväg att uppfylla
villkoren, d. v. s. att göra staten
ens berättigad att få tillbaka pengarna.
Skall man då, herr Wedén, låtsas som
om staten alltjämt äger dessa pengar,
bara för att därigenom få en möjlighet
att låta dagens skattebetalare slippa
undan konsekvenserna av att årets riksdag,
låt vara för ett samhällsnyttigt
ändamål, i realiteten har avhänt staten
dessa pengar? Det parti jag företräder
anser det inte möjligt att handla
på det viset, och dess bättre är både
socialdemokraterna, högern och bondeförbundet
ense om denna uppfattning.
Jag säger dess bättre, med hänsyn till
att den linje folkpartiet förfäktat förefaller
mig vara rent av äventyrlig för
statens ekonomi. Men visst kan man
låna till bostadsbyggande, har det sagts.
Det är ju ganska vanligt att man gör det
och amorterar lånet under ett antal år.
Säkert är det vanligt, och det finns ingenting
att invända mot en sådan metod.
Tvärtom. Men det är inte den saken
det gäller. Det är inte staten, som
blir ägare till husen och därmed kan
som ägare amortera husen med avkastningen
från dem. Det är här, herr Wedén,
inte frågan om hus, som staten
äger såsom kaserner och allmänna läroverk.
Här lämnar staten ut pengar till
andras hus, pengar som i själva verket
är subventioner, och frågan gäller,
huruvida den, som ger en gåva, skall
avskriva beloppet det år han lämnar
ifrån sig egendomen eller huruvida han

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

skall handla såsom om han alltjämt
vore ägare till vad han givit bort. Den
som bjuder på något bör nog betala
notan.

Regeringspartierna har, som jag sade,
ansett, att man inte får handla på det
sättet. Som jag nämnde, har det varit
för starkt även för högern att slå in på
den linjen, varför även det partiet sett
sig nödsakat att ta avstånd från oppositionsbroderns
förslag om att staten
skall låna till dessa bostadssubventioner.

Låt oss så övergå till högerns sätt att
motivera en skattesänkning. Högern
medger ju att skattesänkning i dagens
läge är omöjlig men säger så här. Visserligen
kan man inte nu genomföra
en skattesänkning, men om regeringen
hade bifallit högerns besparingsförslag,
så hade det blivit möjligt att göra
det. Som jag nyss sade, finns det då
ett berättigat intresse för högern att
påvisa, hur stora besparingar högern
föreslagit och hur långt dessa besparingar
skulle räckt för att sänka skatten.
Men då måste man naturligtvis dra
bort alla de utgiftsökningar och inkomstminskningar,
som högern gått in
för, oavsett om förslagen bifallits eller
avslagits. Varthän kommer man då,
herr Hjalmarson?

I högermotionen har man intagit en
tablå, som avser att visa, hur högerbudgeten
skulle gå ihop. Så här ser budgeten
ut för budgetåret 1954/55: Förslag,
som kan medföra utgiftsminskningar
för statsverket, 127 miljoner
kronor, förslag från högergruppen, som
kan medföra utgiftsökningar, 33 miljoner
kronor, summa ICO miljoner kronor.
Sedan säger man, att de minskade
utgifter högerförslagen inneburit skulle
bli ungefär 159 miljoner kronor. Alltså:
mot de 160 miljonerna i minskade inkomster
och i utgiftsökningar skulle stå
förslag om minskade utgifter på 159
miljoner, d. v. s. det hela skulle gå praktiskt
taget jämnt ihop. Det skulle då
blivit möjligt att sänka skatten, om de

här besparingarna hade gjorts. Dessa
besparingar hade ju uppstått genom
att högern gått emot förslagen om sjukförsäkring
och genom att högern gått
in för lägre kostnader för bostadsfrämjande
åtgärder.

Men, herr Hjalmarson, det har påpekats
här tidigare i dag, att högern har
glömt bort en del siffror, och det gäller
stora belopp. Samma år, som sjukförsäkringen
genomfördes mot högerns vilja,
yrkade högern på ökade pensionsförmåner
för vissa tjänstemän. Dessa förmåner
beräknades kosta 25 miljoner
kronor. Det var ju, herr Hjalmarson,
inte fråga om någon engångsgratifikation
utan om årligen utgående pensionsförbättring.

Vidare har ju högern inte velat vara
med om att begränsa aktiebolagens avskrivningar.
Om detta högerförslag
hade gått igenom, hade statens inkomster
minskat med belopp, som torde
röra sig omkring 150 å 200 miljoner
kronor. Nu säger herr Hjalmarson: Vilken
människa vill åtaga sig att räkna
ut, hur mycket staten kommer att få i
ökade inkomster genom begränsningen
av avskrivningsrätten?

Men, herr Hjalmarson, det är ju ändå
på det sättet, att finansplanen i år är
uppgjord med utgångspunkt just från
att denna begränsning i den fria avskrivningen
skall ge statsverket en inkomstsumma,
som rör sig något över
150 miljoner kronor. Man har tagit till
siffran 200 miljoner kronor, men där
räknat in elskatten. Det är visst för övrigt
en skatt, som herr Hjalmarson inte
vill vara med om, så att egentligen borde
man i det här sammanhanget subtrahera
också den ifrån det överskott som
finns.

Är det så, herr Hjalmarson, att man
inte tror på den siffra, som angivits i
fråga om vad begränsningen av den fria
avskrivningen tillfört statskassan, så
skall vi tala tyst om allt vad skattesänkning
heter. Då skall herr Hjalmarson
skynda sig, tycker jag, att föreslå

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

en höjning av uttagningsprocenten i
syfte att kompensera för förlusten av
de pengar som herr Sköld på ett oriktigt
sätt har kalkylerat med i budgeten,
alltså ett belopp på 150 å 200 miljoner
kronor.

När man nu ser på högerförslaget och
konstaterar, att högern visserligen har
gått in för besparingar genom att motsätta
sig sjukförsäkringen och genom
att begränsa stödet till bostadsbyggandet,
men att högern samtidigt gått in
för inkomstminskningar som enbart de
uppslukar hela denna vinst, och dessutom
gått in för utgiftsökningar av skilda
slag, så frågar man sig: Vart har
egentligen möjligheterna till skattelättnader
tagit vägen? Jo, herr Hjalmarson,
de är borta med vinden. Den nakna
sanningen är, att högern inte skulle ha
haft någon möjlighet till skattesänkning
ens om dess egna förslag bifallits av
riksdagen.

Högerpolitiken innebär, märk väl
detta, att man skulle avstå från sjukförsäkringen,
man skulle skära ned bostadssubventionerna
och på det sättet
spara pengar, men vad man hade sparat
på detta sätt skulle man använda
till att sänka bolagsskatten och till att
höja vissa tjänstemannapensioner. Sedan
finns det trots besparingarna ingenting
kvar för att möjliggöra en sänkning
av uttagningsprocenten, ty besparingarna
är konsumerade genom att bolagen
får minskade skatter och tjänstemännen
bättre pensionsförmåner.

Valet blev alltså inte, som i högermotionen
görs gällande, avslag på sjukförsäkringen
och mindre bostadstillägg
mot en sänkt inkomstbeskattning för
alla, utan avslag på sjukförsäkringen
och minskade bostadstillägg mot högre
tjänstemannapensioner och mindre bolagsskatt.
Det är en politik som vi inom
bondeförbundet har utomordentligt
ringa förståelse för. Är detta en skattepolitik
som är avsedd för vardagsmänniskorna,
då antar jag att de vardags -

människor som sluter upp kring högern
vid valet i höst kommer att bli rätt få.

Inom bondeförbundet anser vi att en
ytterligare skattesänkning bör genomföras
så snart som möjligt, alltså en
skattesänkning utöver den som beslutades
1952. Vi är beredda att arbeta för
detta mål och då självfallet på det enda
sätt som kan leda till framgång, nämligen
genom sträng hushållning och sparsamhet
med statens medel. Gör man
det, bör en skattesänkning inte framstå
som ett mål i fjärran utan vara möjlig
att genomföra inom en relativt kort tid.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var intressant att
finna att inrikesministern nu har samlat
sig till ett inlägg även i bostadsdebatten,
som ju började för mer än en
vecka sedan, men jag är ledsen att behöva
konstatera att inrikesministern
inte har hunnit längre i sin argumentation
än vad en stor del av den socialdemokratiska
pressen hade hunnit i januari
och februari månader. Sedan dess
har det ju hänt något. Vi hade bl. a. debatten
i förra veckan. Jag vill bara
upprepa — jag tvingas till det på grund
av inrikesministerns inlägg —• att vi i
folkpartiet lånar inga pengar till de
bidrag i form av räntor och normala
amorteringar som behövs för att hålla
bostadskostnaderna där vi är överens
med regeringen om att vi vill hålla dem.
Vi i folkpartiet har icke ställt några
andra krav på återbetalning av dessa
stödlån eller gåvor, som inrikesministern
kallade dem — ett uttryck som
kanske finansministern inte skulle vara
alltför förtjust i — än vad regeringspartierna
gjort. Vi har alltså där samma
ståndpunkt, och den argumentation som
inrikesministern här för är precis samma
argumentation som den socialdemokratiska
pressens, som är vederlagd i
bostadsdebatten.

Men får jag fråga inrikesministern en
sak. Eftersom vi är överens om att de
stödlån, som blir totalförlust, skall av -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

skrivas och meningsskiljaktigheterna
uteslutande gäller den takt, i vilken avskrivningen
skall ske, är det inte då
orimligt, herr inrikesminister, att säga
att om man inte skriver av de här stödlånen
till 100 procent just det år då de
utlämnas — husen står i decennium efter
decennium — utan vill ha en mer
normal amorteringstakt, skulle detta
vara att skjuta över bördor på framtiden?
Nej, herr inrikesminister, det är
det inte. Kan det inte för övrigt även
ur inrikesministerns egen synpunkt
vara litet riskabelt att låsa fast sig vid
just de avskrivningsregler i detta och
andra avseenden som vi nu har? Det
skulle vara intressant att höra om inte
inrikesministern skulle kunna sträcka
sig så långt att han medgav att dessa
avskrivningsfrågor är av så komplicerad
karaktär, att man i varje fall kan
diskutera dem.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern nämnde
att vi i vårt budgetalternativ inte
skulle ha tagit med ökade pensionsförmåner
för vissa tjänstemän till ett belopp
av 25 miljoner kronor. Det måste
vara en siffra som är gripen ur luften.

Vi har inte ställt något sådant yrkande.
Det enda som inrikesministern
kan syfta på är ett förslag om utredning
av vissa äldre tjänstemäns pensionsförhållanden,
som vi framlagt, men
vad denna utredning kunde komma att
leda till vet inte vi. Vi har i första hand
velat ha problemet förutsättningslöst
belyst.

Vad den fria avskrivningen beträffar
skall jag inte ytterligare fördjupa mig
i detta ämne, eftersom det var föremål
för ingående diskussion med finansministern
för en stund sedan. Jag vill
endast i korthet framhålla följande.

I förra budgeten räknade man med
att begränsningen i den fria avskrivningsrätten
skulle tillföra statskassan
250 miljoner kronor.

I år kalkylerar man med att det skall

ge 150 miljoner kronor. Man har emellertid
icke någon säker grund för dessa
beräkningar. Det avgörande är dock en
annan fråga, nämligen den om sparmedlen
skall ligga hos företagen eller hos
staten. Vi säger att vi får en bättre balans
i folkhushållet, om man låter sparmedlen
ligga kvar hos företagen och att
detta stärker skattekraften i landet. Hur
skall inrikesministern för övrigt göra,
om konjunkturläget förändras och han
finner det nödvändigt att under löpande
budgetår återinföra den fria avskrivningsrätten?
Menar inrikesministern att
han då skall underlåta att frige avskrivningsrätten
på grund av de synpunkter,
som han här har anfört? Naturligtvis
menar han inte det — i synnerhet inte
efter finansminister Skölds uttalande tidigare
i dag.

Slutligen vill jag också säga ett par
ord om sjukförsäkringen. Vi har gjort
vår angelägenhetsgradering av skattefrågan,
sedan vi medverkat till en rad
betydande sociala förbättringar. Det
finns emellertid andra skäl för vår
ståndpunkt, inte minst det, att vi har
varit övertygade om att kostnaderna för
sjukförsäkringen skulle komma att bli
åtskilligt högre än beräknat, en uppfattning
som vi inte har haft någon anledning
att frångå. Härtill kommer, att
vi, när det gäller att skapa trygghet mot
sjukdom, inte sitter i sjön. Vi har redan
en av de förnämligaste frivilliga sjukförsäkringarna
i världen, och det är
ganska lätt att bygga vidare på den utan
att det blir för betungande. Det gäller i
första hand att undanröja en svaghet,
som särskilt anses vidlåda denna försäkring,
nämligen den att människorna
tecknar för låga dagspenningbelopp,
och vi har även föreslagit åtgärder för
att komma till rätta härmed.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Wedén sade, åt)
en hel del hade hänt sedan vi diskuterade
bostadsfrågorna och bostadssub -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

ventionerna. Jag vet inte vad som hänt,
som kunde ge anledning till någon ändrad
uppfattning i dessa frågor. Här är
väl ändå, herr Wedén, saken ganska
klar. Riksdagen har bestämt under vilka
villkor dessa subventioner skall lämnas
ut. Jag har läst upp riksdagsbeslutets
innehåll på denna punkt, och det ger
vid handen, att endast i den mån avkastningen
av ett hus ökar, har staten
rätt att kräva tillbaka pengarna. Då jag
samtidigt anser mig kunna konstatera,
att det inte finns någon, ja, faktiskt inte
heller ens herr Wedén, som kan ge någon
antydan om hur man skall kunna
öka avkastningen av hus som nu byggs
och på det sättet få in pengarna, då
säger jag att där är stödet, subventioner,
närmast gåvor alltså, varför den
riksdag, som ger bort dessa pengar så
att säga, också bör ta konsekvenserna
härav genom avskrivningar. Men då
blandar herr Wedén in frågan om hur
mottagarna använder sina pengar. Om
herr Wedén som företagare ger bort en
del pengar, rättar herr Wedén då sin
avskrivning efter hur mottagaren använder
dem, om han använder dem till
bostäder, som kan räcka i 20, 30 eller
40 år, eller han förbrukar dem inom ett
par, tre år? Det är här inte fråga om
avskrivning på bostäder, som tillhör
staten och det allmänna, utan här är
det fråga om att avskriva pengar som
staten avhänt sig, och det, såvitt jag
kan se, med mycket, mycket små möjligheter
att återfå dem. Nog borde det
säga herr Wedén något, att samtliga demokratiska
partier utom folkpartiet är
fullt eniga om att förkasta denna metod.
Sedan säger herr Wedén något om
att detta är precis den socialdemokratiska
argumenteringen. Det är detsamma
vem som argumenterar på detta
sätt; om argumenteringen är riktig, så
är den riktig.

Sedan skulle jag till herr Hjalmarson
vilja säga, att det är nog fel när han
talar om, att man i fjol menade, att begränsningen
i de fria avskrivningarna

skulle ge ungefär 250 miljoner kronor.
Det var så, att de tillfälliga inkomsterna,
inklusive den fria avskrivningen,
då var beräknade till 250 miljoner kronor.
Eftersom vi nu har färre kvar av
dessa tillfälliga inkomster, har man i
statsverkspropositionen i år stannat för
ett sammanlagt belopp av 200 miljoner
kronor, däri inbegripet ca 30 miljoner
kronor för el-skatten. Jag upprepar ännu
en gång, herr Hjalmarson, att om det
verkligen är så att herr Hjalmarson inte
tror, att staten får in de 170 miljoner
kronorna, eller något i den vägen på
dessa begränsningar i den fria avskrivningsrätten,
bör herr Hjalmarson begagna
den sista möjligheten som finns
här i dag, nämligen att yrka på uttagningsprocenten
120 eller åtminstone
115 för att säkerställa statens finanser.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! När jag nu kommer in
i kammaren och får lyssna till denna
diskussion om avskrivningsreglerna,
finner jag det angeläget att säga några
ord med anledning av vad herr Wedén,
enligt de anteckningar jag fått, här har
anfört. Enligt herr Wedén skulle jag ha
hävdat, att mina avskrivningsregler är
de enda riktiga. Men, herr Wedén, jag
har inte någon speciell äganderätt till
dessa avskrivningsregler!

Före 1935 gällde, att statens inköp
av eller uppförande av fastigheter för
egen räkning redan från början bekostades
med skattemedel och att kostnaderna
sålunda omedelbart avskrevs. En
tillsatt utredning fann emellertid detta
vara oriktigt, eftersom härigenom skapades
förmögenhetstillgångar för staten,
som inte kom fram i redovisningen.
Man resonerade nämligen så i denna utredning,
att om staten skaffar sig lokaler
för eget behov, så blir lokalkostnaderna
förräntade genom den hyra, som
staten i annat fall skulle ha fått betala,
om staten i brist på egna hus varit
tvungen att hyra av enskilda. Då bestäm -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, in. m.

des det — och principerna preciserades
ytterligare under något av de första åren
på 1940-talet, då man tog statens ämbetsbyggnader
som exempel — att ett nybyggt
hus faller i värde omedelbart sedan
det tagits i anspråk. Då skulle man
genast skriva av 25 procent av byggnadsvärdet,
för att få fram det riktiga
förmögenhetsvärdet. Återstående 75 procent
gick sedan till amortering på lång
sikt. Beträffande fängelser, skolor och
kaserner sade man vidare, att sådana
byggnader förslits fortare än andra.
Det kan också hända att de av andra
orsaker förlorar i värde. Detta är fallet,
t. ex. när man lägger ned ett regemente.
Kasernerna kan emellertid få en
uppgift att fylla även i fortsättningen.
Sålunda vet vi att Svea livgardes gamla
kaserner nu har tagits i anspråk av statistiska
centralbyrån, statens industrioch
handelskommission samt vissa delar
av Stockholms stads rådhusrätt, för
vilka senare Stockholms stad betalar
hyra. Det går alltså att göra om kasernerna,
så att de får förräntningsvärde.

Nå, man bestämde sig vid nämnda
tidpunkt för att detta slag av statliga
fastigheter skulle avskrivas med 50 procent
och att resten skulle långtidsavskrivas.
Jag vill sålunda påpeka, att avskrivningsreglerna
var uppgjorda långt
innan jag i egenskap av finansminister
började syssla med statens budget, och
att de föregicks av långa och omfattande
utredningar. Reglerna är därför väl
prövade, och alls inte några sammelsurier.
Tvärtom är de mycket logiskt
uPPbyggda. Det måste väl också vara
en annan sak om staten — som t. ex.
när det gäller bostadslånen — ger en
gåva åt en enskild person. Inrikesministern
har redan varit inne på detta
och framhållit, att folkpartiets förslag
ju innebär, att man skulle rätta den
statliga avskrivningen efter den nytta i
tiden, som gåvomottagaren kan ha av
densamma. Men hur skall det kunna
ge uttryck för statens förmögenhetsställning?
Det är väl tvärtom självklart

att dylika investeringar skall helt avskrivas.
Och lika naturligt är väl att
det finns skäl för andra regler, när det
gäller övriga slag av investeringar.

Vad sedan normalräntan om 4 procent
beträffar, så skall ju den täcka alla
statens kostnader för upplåning och
förvaltning. Det är redan från början
sagt, att denna ränta inte skall ändras
i onödan. Statens självkostnader har
förut varit lägre, men under de senaste
åren har de befunnit sig i stadigt stigande.
Man kan väl heller inte förneka
att det är ganska onödigt att ändra denna
normalränta, när vi här i riksdagen
har bestämt att den skall fluktuera så
litet som möjligt, i en situation då statens
kostnader för upplåning och utlåning
är större än förut. Folkpartiet
kan inte med fog motivera det avsteg
från avskrivningsreglerna, som här så
ivrigt förfäktas av herr Wedén. Det har
ingenting med rationella bokföringsprinciper
att skaffa.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
inte hinner med inrikesministern. Jag
kan bara hänvisa honom till protokollet
från bostadsdebatten, där det finns
mycket klart fastslaget, att det inte föreligger
någon skiljaktighet mellan folkpartiet
och regeringspartierna beträffande
de villkor och omständigheter under
vilka tidigare utlämnade stödlån
kan återkrävas.

Finansministern kom beträffande avskrivningsreglerna
med något intresseväckande.
Han sade, att när man ändrade
dem på 1930-talet och övergick till
den nuvarande metoden för en del fastigheter,
skedde det med en hänvisning
till att tidigare använda metoder inneburit
en icke avsedd förmögenhetstillväxt
för staten. Det är ju det som vi
påvisat varit fallet även med den nuvarande
avskrivningspolitiken för bostadslånen.
Inom parentes sagt: när de
nuvarande avskrivningsreglerna kom
till — jag har inte alls velat göra fi -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

nansministern ensam ansvarig för detta
— blev det icke — det är vad vi sagt —
någon strikt uppbyggd och logiskt klar
linje i fråga om avskrivning av icke
räntabla investeringar. Det understrykes
också på något ställe i de sakkunnigas
redogörelse, att principerna för
avskrivning i viss mån saknar budgetteknisk
och affärsmässig motivering.

Nåväl, nu har vi faktiskt påvisat, att
under den tid bostadslånefonden varit
i funktion har man av avskrivningsmedel
tagit ut ungefär 250 miljoner kronor
mer än som går åt även om alla
stödlån blir totalförlust. Vidare har vi
sagt, att 80 miljoner kronor har finansministern
lämnat tillbaka. Och nu säger
jag, att om finansministern mot bakgrunden
av att man faktiskt tagit ut
mer än som går åt, till och med under
dén förutsättning jag nämnde, modererar
sina avskrivningsanspråk för framtiden
ett tag, får han en balanserad
budget även med en lägre skatt.

Finansministern vill väl ändå inte bestrida,
om man för det teoretiska resonemanget
med fyra procentsräntan som
baspunkt för avskrivningskravet, att
detta varit direkt vinstgivande för statskassan,
även om man räknar med skäliga
kostnader för själva lånerörelsen.
Ty finansministern vill väl inte göra
gällande, att staten skall behöva för sin
lånerörelse lägga ner avsevärt högre
kostnader än vad bankföretag gör
på sin.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag erkänner alls icke,
och folkpartiet har icke visat det, att
staten gjort en vinst på denna bostadsutiåning.

Det är också betecknande när herr
Wedén säger, att nu skulle vi väl ett tag
kunna tillämpa andra regler, alltså tillfälligtvis
ta i anspråk vissa resurser för
att tillfälligtvis sänka skatten. Det kan
inte vara någon annan innebörd i herr
Wedéns yttrande.

Det är alltså inte så, att statens lånerörelse
är vinstgivande, och det ligger
väl i sakens natur att staten inte kan
låna ut pengar med lika små kostnader
som ett bankföretag. Staten är dock
inte något sådant, och det är naturligt
att ett bankföretag, som är uppbyggt
för denna enda verksamhet att låna ut
pengar, på grund av de mycket större
transaktionerna får lägre kostnader än
staten. När vi räknar på självkostnaden,
är långtifrån alla de kostnader medräknade,
som staten har för att driva denna
verksamhet, och staten driver den
inte för att få vinst utan för att så att
säga skapa en fördel för vissa människor.
Vi tvingar ju ingen att ta emot
sådana här lån, utan folk får anlita
dem om man tycker det är fördelaktigt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till vad finansministern
sist yttrade vill jag endast foga, att jag
trodde ändå inte att finansministern
hade en så låg uppfattning om den statliga
administrationen, att han ville hävda
att den skulle behöva arbeta med
ungefär dubbelt så stor bruttovinstmarginal
i sin lånerörelse som t. ex. sparbankerna
gör.

Herr BRANDT (s) :

Herr talman! Jag skall göra några anmärkningar
i anslutning till herr Wedéns
replik till herr Henriksson. Herr
Wedén sade: Vore det inte bättre att
den som har 5 400 kronors inkomst fick
behålla de 30 kronorna plus de sociala
förbättringar som uppkommit under
tiden? Det är typiskt för folkpartiets
hela resonemang om den statliga finanspolitiken,
att man erbjuder sociala reformer
— alltså ökade statsutgifter —
och samtidigt vill ge intryck av att medborgarna
också skall kunna få pengar
tillbaka i form av skattelättnad.

Herr Wedén var missbelåten med att
herr Henriksson inte ville diskutera den
skattetabell som folkpartiet har i sin
motion, och jag skall därför något be -

6 — Andra kammarens protokoll J954. Nr 24.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. ni.

röra denna. I tabellen har man helt enkelt
konstruerat skatteutvecklingen, dels
den kommunala, dels den statliga. Jag
har roat mig med att skaffa fram siffrorna
i det aktuella fallet Stockholm.
De är intressanta även ur den synpunkten,
att vi ju enligt folkpartiets löften
vid 1950 års val skulle få en skattesänkning
i Stockholm. Jag använder precis
samma tabellmetod som folkpartiet har
i sin motion. Om jag för den, som hade
4 000 kronors inkomst i Stockholm
1947, ökar med 35 procent, såsom folkpartiet
gjort i sin motion, visar det sig
att hans kommunala skatt höjs med 14,4
procent, medan den statliga höjs med
11,2 procent. Inkomsttagaren med 8 000
kronor, som efter ökningen skulle ha
10 800 kronor, får en kommunalskatteökning
på 30,5 procent, medan hans
statliga skatt ökar med endast 4,3 procent.
Inkomsttagaren med 10 000 kronor
har fått en ökning på 32 procent i kommunal
skatt men en minskning av den
statliga skatten med 5 procent! Den som
hade 12 000 kronor (efter ökningen
16 200 kronor) får sin kommunalskatt
ökad med 13,4 procent men den statliga
skatten minskad med 12 procent.

Detta är ju ganska intressant med
hänsyn till att enligt folkpartiets vallöften
år 1950 den kommunala skatten
skulle sänkas. Denna har i stället under
den tiden stigit med 2,11 per bevillningskrona,
medan ökningen för den
statliga skatten är väsentligt mindre,
för att inte tala om de fall där en minskning
skett.

Att jag nämner dessa saker beror på
att jag i denna skattedebatt gärna vill
deklarera, att om vi över huvud taget
kan åstadkomma en skattelättnad, så
bör det ske beträffande den kommunala
skatten, ty det är ju den som
tynger människorna hårdast. De som
har under 8 000 kronors inkomst i detta
land utgör inte mindre än 40 procent av
alla inkomsttagare, och de som har
tyngre kommunal beskattning än statlig
beskattning utgör hela 94 procent av

alla. Det är nämligen förhållandet vid
inkomster upp till något över 15 000
kronor, vilket också kan konstateras i
folkpartiets konstruerade skattetabell.
En schablonmässig taxering för de lägre
inkomsttagarna måste alltså, vid sidan
av de uppgifter som finansminister
Sköld här sökt lösa, vara en av de angelägnaste
uppgifterna, och den vill jag
gärna vara med om. Jag tror att den
får en psykologisk betydelse, som kan
sporra sparandet lika mycket som de
andra åtgärder man talat om, enär man
får resurser att tillgripa en effektivare
taxering av andra grupper, såsom finansministern
här redogjort för.

Herr talman! Jag hade föresatt mig
att bli kortfattad, och därför vill jag nu
endast understryka att det har rått samstämmighet
om åtminstone två ting.
Alla vill söka åstadkomma en skattelättnad
— det är inga meningsskiljaktigheter
på den punkten. Men alla,
utom folkpartiet, har varit på det klara
med att inom den närmaste framtiden
finns det inga marginaler för en skattelättnad.
Jag vill hänvisa till den utredning
som gjorts och som visar, att vi
det närmaste budgetåret skulle få en
automatisk utgiftsstegring på 575 miljoner
kronor.

Finansministern framhöll också i sitt
radioanförande om statsverkspropositionen
att olika myndigheter haft anslagsäskanden
på i runt tal en miljard
kronor. Finansministern prutade emellertid
ganska hårdhänt ned både automatiska
utgiftsstegringar och dessa anslagsäskanden,
så att ökningen uppgick
till endast 328 miljoner kronor, vill jag
minnas. Detta har man betraktat som
en ganska hård pressning beträffande
tämligen angelägna ting. Folkpartiet
brukar inte vara det parti som underlåter
att påtala hur uselt det är på olika
områden och vad som här och där borde
göras. Men då bör man ju ta hänsyn
till dessa omständigheter också.

Till slut, herr talman: Vad får man
för skatten? Herr Henriksson försökte

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

övertyga herr Wedén om att de grupper,
som enligt herr Wedéns mening
fått en mindre skattehöjning, penningvärdemässigt
sett, hade erhållit sociala
förbättringar som mångdubbelt vägde
upp den ökade skatten. Jag skall nämna
några siffror som belyser den saken.
1952 vårdades omkring 850 000 människor
på våra lasarett. Antalet vårddagar
uppgick till 33 miljoner. I genomsnitt
låg 91 000 människor på sjukhus
varje dag. Varje patient låg där i genomsnitt
14l/2 dagar. Varje patient kostade
600 kronor. Enbart driftkostnaderna
uppgick till 600 miljoner kronor.

Ärade kammarledamöter! Vad betyder
egentligen för de flesta människor
en skattelättnad på 30—50 kronor i jämförelse
med vad samhället ger dem enbart
på denna punkt, i fråga om sjukvården?
Herr Hjalmarson säger att man
skall låta människorna behålla sina
pengar och klara sig själva. Ja, det kan
gå bra för rika människor, för vilka
t. ex. folkpensionen bara utgör snuspengar.
De kanske inte ens tar in på ett
allmänt lasarett utan lägger sig på ett
privat, betalar vad det kostar etc. Men
för det övervägande flertalet är det inte
på det sättet.

Jag vill sluta med att säga, att det får
inte bli på det sättet att man försöker
åstadkomma en sänkning av den direkta
skatten och sedan måste konstatera
— när den Henrikssonska kommittén
är färdig med sin utredning — att det
fattas pengar, varför man måste tillgripa
en indirekt beskattning för att
klara utgifterna. Här föreligger otvivelaktigt
en fara. Men så får vi inte sköta
statens finanser.

Iierr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Johanson i
Västervik (s).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Först några ord om
kvarlåtenskapsskatten. Vid voteringen i
den förra skattedebatten här i kamma -

ren beträffande en utredning om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande avstod
vederbörande statsråd från bondeförbundet
från att delta i voteringen. I och
för sig är detta inte så märkvärdigt,
eftersom det är kutym att statsråden
inte deltar i voteringar som rör utredningskrav.
Men man stod fortfarande i
ovisshet om hur statsråden i fråga ställde
sig. Nu har inrikesminister Hedlund
meddelat, att han för sin del instämmer
i det yrkande som finns i bondeförbundets
reservation om en utredning beträffande
upphävande av kvarlåtenskapsskatten.
Då får man väl förutsätta
att inrikesministern nu för första gången
i regeringen ställer ett förslag om
en sådan utredning. Ty det kan väl inte
vara så, att herr Hedlund tidigare ställt
förslaget och fått avslag på det. Jag
måste säga att jag efter inrikesministerns
deklaration avvaktar den fortsatta
utvecklingen på detta område med mycket
stort intresse.

Så endast några ord om uttagningsprocenten.
Det har tydligen varit så, att
man från majoritetens sida har tyckt
det vara litet obehagligt att gå emot
denna sänkning från 110 till 100 procent
och att man därför försökt pröva
olika vägar. Bevillningsutskottets värderade
ordförande tog på försök fram
§ 40 i riksdagsordningen till en början,
men förstod att den linjen inte kunde
hålla. Man har också haft en annan
linje och framhållit att en sänkning av
uttagningsprocenten från 110 till 100
skulle vara orättvis. Men det gick inte
heller sedan finansministern uttryckligen
sagt ifrån, att han inriktar sig på
att så småningom företa just denna
sänkning.

Man har vidare försökt den tredje vägen,
som herr Brandt gjort sig till talesman
för. Man säger så här — och
det är ord som man känner så väl igen
från agitationen ute i landet: »Det är
typiskt för folkpartiet. Det vill både ha
sociala reformer och sänka skatten. Det
innebär alltså att man skulle öka utgif -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

terna och minska inkomsterna, och det
förstår ju var och en att det inte går.»

Hade man ett fullständigt statiskt förhållande,
där inkomsterna under alla
förhållanden var givna, vore resonemanget
riktigt. Men det förhåller sig
inte på det sättet. Även en socialdemokratisk
finansminister måste i sitt budgetförslag
räkna med expansionskraften
inom det fria näringslivet. Eftersom
socialdemokraterna inte vill vrida klockan
tillbaka på det sociala området och
ändå ställer en skattesänkning i utsikt,
kan också folkpartiet från dessa utgångspunkter
göra det. Jag kan medge
att vi har olika uppfattningar i fråga om
avskrivningspolitiken — man kan ha
olika meningar därom. Vi för vår del
hävdar att den linje som vi här företräder
-— den har utvecklats av herr
Wedén tidigare — ger en tillräcklig
avskrivning.

Vad beträffar den tabell i folkpartimotionen
som herr Brandt berörde, har
man inte kunnat bestrida, att siffrorna
där är riktiga. Men nu invänder man i
stället att tabellen är »konstruerad».
Vad avser denna tabell att visa? Jo, den
ställer frågan: Har en människa, som
hade en viss realinkomst 1947 och nu
har samma realinkomst, fått vidkännas
ett ökat skattetryck eller inte? Det är
det enda som motionen vill visa upp,
och detta har vi också med stor klarhet
visat.

Finansministern sade i sitt anförande
att högt skattetryck har man i de flesta
länder, vilken regering man än har, och
det kan ju kännas som en tröst för ett
tigerhjärta, men i dag har kammaren
möjlighet att välja mellan ett konkret
förslag till skattesänkning och ett förslag
om oförändrad skatt.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag förstår på talmannen,
och på kammaren också, att kammaren
vill att denna debatt snart skall
vara slut, och jag skall förkorta mitt
anförande så mycket som möjligt.

Men man kan väl ändå utan vidare
säga att denna fråga om skatteuttagningsprocenten
kommer att bli den
fråga som mest kommer att ältas i årets
valrörelse. Jag skulle näppeligen tro
att det blir några valmöten alls, där
inte detta kommer på tal.

Herr Hjalmarson sade i sitt anförande,
att när det har gällt att besluta om
utgifter har vi varit för angelägna om
att tillfredsställa väljarna. Ja, vad är
denna debatt för någonting annat än
en debatt för väljarna? Detta om möjligheterna
att sänka uttagningsprocenten
är väl en av de allra största och
grövsta valbluffar som vi kan hitta på.
Politik är ju det möjligas konst. Yi är
ju ändå allesammans medvetna om att
skattetrycket är relativt högt. Allesammans
är vi fullt eniga om att vi så fort
som möjligt vill gå in för en skattesänkning.
Det har vi på vårt håll också
understrukit i en motion. Även finansministern
har sagt att han anser, att
strävandena måste inriktas på att möjliggöra
en skattesänkning så fort som
möjligt. Bevillningsutskottet, som har
tillstyrkt finansministerns förslag, har
understrukit samma sak.

Det är alldeles självklart att vi så fort
som möjligt bör gå in för att få en uttagningsprocent
på 100, om nu detta
kan ske, men det är väl i alla fall omöjligt
av praktiska skäl att nu gå in för
denna skattelättnad.

Jag instämmer i den reservation som
ifrån vårt håll har fogats vid detta utlåtande
och vari vi framhåller vikten
av att den bebådade skattereformen
får en sådan utformning, att den inte
favoriserar någon viss grupp, utan att
samtliga grupper blir meddelaktiga av
skattelättnaden och blir lika behandlade
i beskattningshänseende.

I fråga om den framtida utformningen
av beskattningen kan jag också instämma
med denna reservation, vari
säges att det bör företas en utredning
om möjligheterna att avveckla kvarlåtenskapsskatten.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1954/55, m. m.

Vi har alltså siktet inställt på att snarast
möjligt skapa förutsättningar för
en skattesänkning, men i nuvarande
läge tror jag inte att det är möjligt att
genomföra en sådan.

Finansministerns budgetredovisning
visar ett underskott på 4 miljoner kronor.
Lägger man därtill reservationsmedelsförbrukningen
på 60 miljoner
kronor, får man ett faktiskt underskott
på 64 miljoner kronor. Nu kan det ju
hända att underskottet blir ännu större,
men det vet vi inte med säkerhet någonting
om.

Trots detta underskott har högern
och folkpartiet i år liksom i fjol föreslagit,
att uttagningsprocenten skall
sänkas med 10 till 100. Högern har
gjort ett försök att redovisa förhållandena
i samband med en sådan skattesänkning.

Herr Brandt har här redovisat vad
våra sociala utgifter går till och vilka
som har gagn av dem, och jag kan instämma
med honom i hans slutsats, att
vi för att åstadkomma detta måste ha
likvida medel. Jag liksom herr Brandt
vill inte att vi i stället för att ta ut en
direkt skatt på inkomst skall vältra
över bördan på indirekta skatter. Om
vi skall värna om de sociala förmåner
som vi har, kan jag inte förstå att vi
kan göra något annat än vad jag hoppas
att vi nu kommer att göra här,
nämligen bifalla utskottets hemställan.
Men det är kanske så, att herr Hjalmarson
har andra intressen som han menar
att han skall värna om.

Jag skall, herr talman, inte upprepa
för mycket siffror. De detaljer, där högern
menar att vi skulle kunna spara,
är sjukförsäkringen och det bostadssociala
stödet in. m. Högern har alltså
här uppgivit en hel del av det sociala
stödet för att komma fram till en
skattesänkning.

Den metod som föreslås från såväl
höger- som folkpartihåll kan väl inte
sägas vara en parlamentarisk metod.
Jag nämnde att politiken är det möj -

ligas konst. Här försöker man göra den
till det omöjligas konst. När riksdagen
beslutat utgifter, är det ofattbart hur
man kan komma i efterhand och säga,
att vi skall ha andra utgifter än vi faktiskt
har beslutat. Bevillningsutskottets
ordförande herr Olsson i Gävle talade
om vad bevillningsutskottet egentligen
har för uppgift i detta sammanhang,
nämligen att sammanfatta de utgifter
som riksdagen har beslutat och med
hänsyn till dessa föreslå den uttagningsprocent
som är möjlig.

Herr Nilsson i Svalöv, som började
denna debatt, räknar fram att han
skulle ha haft möjlighet att spara 126
miljoner kronor, och han frågar: Hur
skall vi disponera detta belopp? Vad är
det då för belopp som herr Nilsson i
Svalöv har att disponera? Har han 126
miljoner kronor eller 126 öre? Han har
väl egentligen ingenting. Det är alldeles
otänkbart att man skall kunna ställa
den fråga som han nu har velat ställa.

Andra talare har före .mig sagt det
men jag kan inte låta bli att upprepa:
Om det nu skulle gå så illa, att riksdagen
skulle besluta i enlighet med
oppositionens förslag att sätta uttagningsprocenten
till 100, hur skulle vi
då göra med de beslut riksdagen tidigare
fattat? Herr Hjalmarson sade, att
vi skulle få en ny regering och en ny
finansminister, men detta problem löses
inte därigenom. Det finge väl ske
några underligheter i bevillningsutskottet
i natt och i morgon och så fick riksdagen
ha sammanträde på måndag för
att fatta andra beslut och därigenom
få till stånd en underbalanserad budget.

Om man tänker sig att en debatt liknande
den som här förts skulle äga
rum på ett kommunalfullmäktigesammanträde
ute i någon av våra kommuner,
hur skulle de kommunalmän se ut
som där skulle våga komma fram med
ett förslag av innebörd, att kommunen
inte skulle ha täckning för de beslutade
utgifterna? Det är precis samma
sak som här skett. Det är alldeles

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

otänkbart att något sådant skulle kunna
ske i en kommun, och jag skulle nog
tro att vederbörande snart skulle lyfta
den kommunalman som kom med ett
sådant förslag utanför kommunalfullmäktiges
väggar.

Jag skall här inte gå in på folkpartiets
illusionsnummer om möjligheten
att låna upp pengar i stället, det har
ju belysts av andra, och jag skall därför
hoppa över det. Man kan väl i alla
fall knappast ta på allvar förslaget att
låna upp pengar för att sänka skatten
och på det sättet vältra över utgifterna
på kommande generationer.

Man kan säga att oppositionspartierna
offrat en imponerande ambition på
att nedvärdera betydelsen av den skattesänkning
som redan är beslutad. Jag
skall inte heller i det fallet upprepa en
del av de siffror jag hade tänkt, som utvisar
vad denna sänkning betyder i de
olika inkomstlägena. Dessa siffror har
anförts av andra talare och det kan
vara onödigt att upprepa dem. Det verkar
emellertid egendomligt, att oppositionen
mot den bakgrund som här föreligger
vill söka höja sitt eget skattesänkningsförslag
till skyarna och samtidigt
fullständigt förringa den skattesänkning
som redan företagits genom
1952 års beslut. Man tänker inte på att
det har skett en hel del under de år
som gått sedan 1947, då skattekommittén
kom med sitt förslag om skattesatser.
Jag ber endast att få nämna några
siffror.

Försvarshuvudtitelns utgifter 1947/48
var i budgeten upptagna till 798 miljoner
kronor, för nästa budgetår är de
2 019 miljoner kronor. 1947/48 kostade
folkpensionerna 415 miljoner kronor,
för nästa budgetår kostar de 1 328 miljoner
kronor. Ecklesiastikhuvudtiteln
drog 1947/48 en kostnad av 445 miljoner
kronor, nu kostar den 983 miljoner
kronor. Det kunde anföras många
fler exempel på utgiftshöjningar som
gjorts och som nödvändigtvis måste
täckas av inkomster. Här har vi alltså

alla varit med om att öka statens utgifter.
Då måste vi väl också alla vara
med och ta ansvaret för att staten får
pengar till dessa utgifter.

Det är visserligen sant att penningvärdet
sedan år 1947 har försämrats
med ungefär 35 procent, men det är
inte hela sanningen, ty samtidigt med
att penningvärdet försämrats med 35
procent har genomsnittsinkomsterna
stigit med 63 procent. Eu gift skattskyldig
utan barn i ortsgrupp 3, som
1947 hade en årsinkomst av 8 000 kronor,
fick då erlägga statlig inkomstskatt
med 542 kronor. Hans behållning var
alltså 7 458 kronor, vilket i dagens penningvärde
motsvarar 10 068 kronor. I
år har han —■ om han fått en löneökning
enligt genomsnittet — en årsinkomst
av 13 040 kronor, för vilken den
statliga inkomstskatten blir 1 035 kronor.
Behållningen sedan denna skatt
betalats blir alltså 12 005 kronor, d. v. s.
1 937 kronor mer än han hade i behållning
1947 och en med i det närmaste
26 procentig ökad real behållning.
Den argumentering som oppositionen
för denna punkt är alltså mycket
missvisande.

Jag har tidigare sagt och vill här
upprepa att skattetrycket är hårt, så
hårt till och med att man faktiskt kan
säga, att det inte alltid befrämjar arbetsviljan.
Yi bör alltså så fort som möjligt
sträva efter att uppnå förutsättningar
för en skattesänkning. Men om
man ger akt på näringslivet är det emellertid
mycket svårt att säga, att detta
skattetryck haft en så förlamande inverkan
på näringslivet och befolkningen
som oppositionen vill göra gällande.
Tvärtom kan man konstatera, att den
socialpolitik vi fört i betydande utsträckning
har höjt folkets standard
och säkert också gjort det mera produktionsdugligt.
Jag tror att de pengar
vi här satt in i folkhushållet har varit
en klok investering. Jag kan inte vara
med om att likt högern uppoffra socialpolitiken
— det skulle vara att ta ett

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetaret 1S54/55, m. m.

stort steg tillbaka i den sociala utvecklingen.

Om man ger akt på tidningarnas notiser
om bolagens stämmor framgår med
all tydlighet, att många av dem redovisar
en större nettovinst än tidigare.
Detta trots oppositionens klagolåtar.
Den privata konsumtionen har ständigt
kunnat ökas. Den stigande materiella
standarden avspeglas i en stark ökning
i utgifterna för t. ex. veckotidningar
och tidskrifter, resor, telefoner och
framför allt i beståndet av bilar. Konjunkturinstitutet
har konstaterat, att
svensken 1953 i jämförelse med 1939 i
genomsnitt har 90 procent flera veckotidningar
och tidskrifter, reser 60 procent
mera, har 100 procent flera telefoner
och i 120 procent flera fall har
bil. Även detta bevisar gott om pengar.

Det egendomligaste i skattedebatten
är, att oppositionen, framför allt högern
och speciellt herr Hjalmarson, vill göra
gällande att särskilt de mindre inkomsttagarna
har nytta av den skattesänkningspolitik
man föreslår. Felaktigheten
i detta resonemang har redan påtalats
av flera talare. Jag skall därför
inte gå in på saken.

Jag vill till sist framhålla att det är
en orimlig uppfattning, som man ibland
får se framställd i tidningarna och som
också har framskymtat i debatten i dag,
att vår skattepolitik skulle vara ett utslag
av socialism. Om 110 procents uttag
är en socialistisk beskattning, måste
väl 100 procents uttag också vara det.
En sådan liten skillnad i uttagningsprocenten
kan väl inte vara avgörande
ur principiell synpunkt, utan då är
även 100 procents uttag en socialistisk
konfiskation.

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! Det finns väl inte någon
fråga för närvarande i den inre politiken,
som vållar så mycket gny och
oro som de höga skatterna. Många arbetare,
som har kompenserat sig genom
lönehöjningar för inflationen, får

betala 30 procent av den samlade lönen
för att klara de direkta och indirekta
skatterna. Minst tre månader om året
får de arbeta enbart för skatten. Redan
innan den senaste skattereformen hade
beslutats, kunde de konstatera, att deras
skatteutgifter jämförda med förkrigstidens,
medan levnadskostnaderna i allmänhet
ökat med 90 procent, hade
ökat med 250 procent. Vid motsvarande
jämförelse nu blir väl procentsiffran
närmare 400. Därför växer förbittringen
i alla folklager över skatteutplundringen.

Nu påstår regeringen själv, att det
inte är möjligt att höja de direkta skatterna
ytterligare. Detta skulle vara enbart
glädjande, därest det inte togs till
intäkt för nya, respektive ökade indirekta
skatter i stället för de direkta. För
de indirekta skatterna tycks det inte
finnas några erkända gränser. Men om
en vanlig arbetarfamilj nu kan få betala
15 procent av sina inkomster i indirekta
skatter, plus 15 procent i direkta
skatter, kan den naturligtvis fråga, varför
inte samma begränsning kunde gälla
för de indirekta skatterna som för de
direkta. För vår del anser vi den indidirekta
skatten värre för de breda folklagren
— alldeles särskilt för de stora
barnfamiljerna och för folkpensionärerna
— än den direkta skatten.

Regeringen fick vid årets början
många bevis på missnöjet med dess beslut
att ta ut ytterligare ett hundratal
miljoner kronor genom höjda sprit- och
tobaksskatter. Folkpartiet visste vad det
gjorde, när det låtsades bekämpa denna
skattehöjning. Den olust som beslutet
åstadkom inte minst bland regeringens
anhängare i arbetarleden kan i särskild
grad herr Sköld tillskriva sig äran av.
Han triumferade över valtaktikerna i
sitt eget parti, men många befarar nu
att folkpartiet blir den slutliga triumfatorn.

Det är också tydligt att högern och
folkpartiet tänker göra skatten till valets
huvudfråga. När de nu rekommen -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.
Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

derar en minskning av det direkta skatteuttaget
med nio procent, tror de tydligen
att valfläsket är färdigt för deras
vidkommande. Yi tvivlar dock därpå.

När den senaste skattereformen förbereddes,
erkände alla nödvändigheten
av att pressa ned den direkta skatten
åtminstone till 1946 års nivå. Om regeringen
i samband med reformens genomförande
för två år sedan hade låtit
uttagningsprocenten stanna vid 100,
skulle man rent teoretiskt ha kommit
ned till den eftersträvade nivån. Men
i verkligheten skulle man ha behövt
sänka skatten ännu mer för att uppnå
1946 års nivå. De tabeller över löner
och levnadskostnader, som 1952 års
skattereform byggde på, var i verkligheten
redan då föråldrade på grund
av den fortgående inflationen och löneutvecklingen
i dennas spår. Därför
kan problemet om att återställa det reella
skattetrycket till det första efterkrigsårets
nivå inte längre lösas genom
manipulationer med uttagningsprocenten.
För att uppnå ett sådant resultat
är man tvungen att höja det skattefria
avdraget både vid den statliga och vid
den kommunala beskattningen.

När den kommunistiska riksdagsgruppen
1952 föreslog, att skatteuttaget
skulle begränsas till 100 procent och
när det gällde denna fråga röstade med
den borgerliga reservationen, grundades
detta på två viktiga omständigheter
som inte längre föreligger. Villkoret för
att uppnå en sänkning av skattetrycket
till 1946 års nivå var som bekant, att
uttagningsprocenten blev högst 100 och
att det skattefria avdraget höjdes. Dessutom
hade vi 1952 ännu en starkt överbalanserad
budget. På denna grund hade
det varit möjligt att begränsa skatteuttaget.
Detta hade i sin tur lett till
att tempot i höjningen av försvarsutgifterna
hade bromsats, vilket skulle ha
inneburit en stor fördel för det svenska
folket. Det har nämligen visat sig
under senare år, att försvarsutgifterna
har tjänstgjort som ett slags budget -

regulator, som fyller funktionen att äta
upp varje ökning av statens inkomster.

Läget i dag är att budgeten är tämligen
jämnt balanserad. Så långt man
kan se kommer de beräknade inkomsterna
att behövas för att täcka utgifterna
på driftbudgeten. En minskning av
skatteinkomsten enligt reservanternas
förslag med ungefär 250 miljoner kronor
skulle därför ganska omedelbart aktualisera
nya och höjda indirekta skatter.
Vi är lika stora motståndare nu som
tidigare till de anonyma indirekta skatterna
som huvudsakligen drabbar de
små inkomsttagarna. Likheten mellan
de rika och fattiga, i vad gäller betalningen
av de indirekta skatterna, är
som bekant bara formell. Här handlar
det om en raffinerad metod för att övervältra
skattebördan på de små inkomsttagarna
och skydda de rika. Hur motbjudande
därför de höga direkta skatterna
än är, måste man i valet mellan
dessa och höjda respektive nya indirekta
skatter föredra de förstnämnda.

Nu föreligger det visserligen en viktig
skillnad mellan högerns och folkpartiets
ståndpunkter till den föreslagna
skattesänkningen, i det att högern
verkligen anvisat vissa vägar för att
minska statsutgifterna. Högern kan med
ett visst fog säga, att dess linje möjliggör
en sänkning av de direkta skatterna,
medan folkpartiet inte har samma
möjlighet. Å andra sidan är högerns
linje för att möjliggöra eu skattesänkning
absolut oantaglig för de breda
folklagren. För en gift inkomsttagare
med 10 000 kronors inkomst skulle högerns
och folkpartiets reservation betyda
en skattesänkning med 63 kronor.
Om hans inkomst är 15 000 kronor,
skulle motsvarande skattelättnad bli 123
kronor. Först vid 50 000 kronors inkomst
skulle skattesänkningen bli verkligt
betydelsefull, nämligen 1 400 kronor.
Det är för de verkligt stora inkomsttagarna
och förmögenhetsägarna
som reservanterna i detta fall särskilt
har ömmat.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Nu vill, såsom här förut framhållits
i debatten, högern sänka skatten genom
att slopa bostadssubventionerna. Fn familj
med tre barn, som bor i ett nybyggt
hus, får nu en subvention på 600 kronor
årligen och om den bor i ett egetliem
690 kronor. Motsvarande familj, som
därjämte erhåller bottenförstärkning,
får respektive 810 kronor och 900 kronor
som lägsta bidrag. Om denna familj
har 10 000 kronor i inkomst, skulle den
enligt högerlinjen få en skattelättnad
på 63 kronor och upp till 900 kronor i
höjd årshyra. Jag tror nog att det är
riktigt såsom konstaterades under bostadsdebatten,
att högerns linje skulle
öka hyrorna med bortåt 20 procent.

Därtill kommer att högern föreslår ytterligare
uppskov med sjukförsäkringen.
Detta skulle väl åt staten spara in närmare
200 miljoner kronor årligen. Men
vilka vanliga människor skulle vilja avstå
från denna försäkring för att få högerns
skattesänkning i utbyte? Högerns
linje skulle inte ens gagna de 15 procent
av folket som vid senaste valet gav
högern sina röster.

Vi på vårt håll har påvisat, att man
både kan minska statens utgifter och
öka dess inkomster. De förslag som vi
ställt i försvarsfrågan skulle ha minskat
årets utgifter med 345 miljoner kronor.
Tekniskt var dessa förslag fullt realiserbara.
Att de inte var det politiskt på
grund av riksdagens sammansättning,
är en annan sak. Vi har dessutom föreslagit
en ökning av aktiebolagsskatten,
som skulle ge statskassan minst 200 miljoner
kronor. Dessa 200 miljoner skulle
inte behöva öka bolagens reella skatteutgifter
över den gräns som fanns för
några år sedan, när den stora höjningen
av de allmänna avdragen för bolagen
möjliggjordes.

I stället har regeringen detta år genomtrumfat
de impopulära besluten om
höjning av sprit-, tobaks- och bilskatterna.
Med hänsyn till att staten efter
kriget i merskatter tagit in 3,2 miljarder
kronor som inte förbrukats på

driftbudgeten, hade det varit fullt möjligt
att avstå från höjningen av spritoch
tobaksskatterna och att uppskjuta
beslutet om bil- och bränsleskatternas
ökning. Detta hade möjliggjort en standardhöjning
för de breda folklagren
och bidragit till att öka deras konsumtion.
Det hade i sin tur verkat stimulerande
på näringslivet och ökat dess
avsättning. När man vet att den privata
konsumtionsandelen av bruttonationalprodukten
åren 1950—1953
pressats tillbaka från 62,5 procent till
57,7 procent, är det lätt räkna ut vart
skillnaden tagit vägen. Ännu 1938 utgjorde
förmögenheternas bidrag till den
direkta statsskatten 20 procent. Nu ligger
motsvarande andel betydligt under
10 procent. Lägger jag därtill de väldiga
summor som skatteskolkarna undandrar
statskassan — herr Sköld har tidigare i
dag påpekat att de uppgår till åtskilligt
mer än 9 procent av skatteinkomsten ■—
är det inte svårt att se var krafterna
med framgång kunde sättas in, om man
behövde öka statens inkomster och underlätta
en ökning av folkets konsumtion.

Tyvärr har flertalet i riksdagen hittills
utgått från att sådana vägar inte
kan beträdas och att de växande statsutgifterna
i allt högre grad måste finansieras
genom nya och höjda indirekta
skatter. Såsom vi påvisade i remissdebatten
och i anslutning till beslutet
att höja spritskatterna, har de indirekta
skatternas andel av statens skatteinkomster
bara på de två senaste åren
ökat från 35,5 procent till 40,4 procent.
Det är en reaktionär tendens i skattepolitiken
som måste brytas. När vi därför,
herr talman, i dag röstar för regeringens
förslag om uttagningsprocenten
så är en av anledningarna den att vi
anser att man måste bekämpa strävandena
att lägga ännu mer av statens inkomster
på de indirekta skatterna.

Både högern, folkpartiet och bondeförbundet
har reserverat sig till förmån
för kravet om slopandet av den s. k.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

kvarlåtenskapsskatten. Denna skatt
skulle ju enligt socialdemokraterna bli
något alldeles sjusärdeles för att öka
statens inkomster och motverka rikemännens
privilegier. Resultatet har
emellertid blivit högst nedslående för
dem som eventuellt trodde att kvarlåtenskapsskatten
skulle innebära inkomstökningar
för staten, som samtidigt
kunde kompensera lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen.
Innan kvarlåtenskapsskatten
utformades i sin nuvarande
gestalt gav motsvarande konto för
arv och gåvor 70 miljoner kronor, förutom
den högre inkomsten på förmögenheterna.
1950 sjönk denna skatteinkomst
till 50 miljoner kronor, 1952
till 65 miljoner och i den nya budgeten
har de beräknats kunna ge 70 miljoner
kronor. Det har alltså inte skett någon
verklig ändring på detta område. Trots
inflationen är denna skatt oförändrad
när det gäller att tillföra statskassan inkomster.
Man tycker verkligen att skam
går på torra land när de borgerliga
partierna nu även går till attack mot
denna blygsamma rikemansskatt.

Regeringen har utlovat en förenkling
av taxeringsförfarandet, vilken skulle
nödvändiggöra höjda generella allmänna
avdrag och följaktligen innebära en
automatisk skattelättnad. Vi hoppas att
nästa års riksdag skall kunna fatta
beslut därom. Vi tror dock inte att man
kan stanna därvid. Vi anser att man
måste eftersträva en sådan höjning av
det skattefria avdraget som återställer
det individuella skattetrycket till vad
det var omkring år 1946.

Det bör vara möjligt att öka det
skattefria statliga avdraget till i genomsnitt
100 kronor i veckan eller 5 200
kronor för en gift inkomsttagare jämte
en motsvarande höjning av det skattefria
kommunala avdraget. Då skulle
man komma i närheten av den reala nivån
före inflationen. En sådan skattelättnad
skulle bli av verkligt värde för
de breda folklagren och möjliggöra en
välbehövlig höjning av deras standard.

En sådan skattelättnad — jämte återhållsamhet
med de indirekta skatterna
— är något att kämpa för.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här sagt föreslår jag bifall till utskottets
betänkande i punkt A. I punkt
B föreslår jag bifall till motionen nr 32
i första kammaren, vilken motion påyrkar
en höjning av aktiebolagsskatten till
50 procent.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1: o) bifall till utskottets hemställan;
2: o) bifall til! den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3: o)
bifall till den av herrar Spetz m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herrar Kristensson
i Osby och Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
3: o) angivna hava flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
äskade herr Nilsson i Svalöv
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten A) i bevillningsutskottets
betänkande nr 57 antager den
av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

propositionen bivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nejpropositionen.
Herr Kristensson i Osby
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 46 ja och
112 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen i förevarande
del.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets förevarande betänkande
nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Nilsson
i Svalöv begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 111
ja och 65 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A).

Härefter föredrogs punkten B) 1);
och anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 3 av herr Spetz
m. fl.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 1) i utskottets förevarande betänkande
nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 43 nej,
varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B) 1) gjorda hemställan.

Vid härefter skedd föredragning av
punkten B) 2) yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1, som i denna
del sammanfaller med nr 3.

Häruti instämde herr Kristensson i
Osby (fp).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets i punkten gjorda
hemställan, nämligen dels på bifall till
utskottets berörda hemställan dels ock
på bifall till den hemställan, som i motsvarande
del framlagts i den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 2) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den hemställan, som i motsvarande del
framlagts i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,

att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 102 ja och 65 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

På framställd proposition godkände
härefter kammaren motiveringen till
punkten B) 2).

Utskottets hemställan i punkten B)
3) blev på given proposition av kammaren
bifallen.

Efter föredragning av punkten B) 4)
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Sedan vårt förslag om
kvarlåtenskapsskattens avskaffande den
1 juli i år har fallit, yrkar jag bifall
till den reservation nr 2, som är avgiven
av herr Werner m. fl. Där yrkas
alltså på utredning angående avveckling
av denna skatt.

Häruti instämde herrar Nilsson i
Svalöv (h) och Jonsson i Skedsbygd
(bf).

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering, som utskottet anfört, hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Werner m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Den, som vill, atl kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) 4) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Werner m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 93 ja och 82 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Vid härefter skedd föredragning av
punkten B) 5) anförde:

Herr HAGBERG i Stockholm (k):

Herr talman! yrkar bifall till motionen
i första kammaren nr 32.

Herr OLSSON i Gävle (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till motionen
II: 32 av herr Ola Persson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan
i punkten.

Slutligen blev på framställd proposition
utskottets hemställan i punkten
C) av kammaren bifallen.

Utgifter å driftbudgeten.

§ 9.

Föredrogs bevillningsutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Statsregleringen för budgetåret

1954/55.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 157, angående statsregleringen för
budgetåret 1954/55.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkten 14.

Utgifter å driftbudgeten.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Vid punkt 14 i statsutskottets
memorial nr 157 får jag —
under hänvisning till att riksdagen till
Lantbruksnämnderna: Utrustning anvisat
50 000 kronor i stället för av jordbruksutskottet
i dess utlåtande nr 33
föreslagna 75 000 kronor — yrka,

att i första stycket tredje raden av
utskottets yttrande siffran 8 603 289 200
utbytes mot 8 603 264 200,

att i samma stycke sista raden siffran
86 254 400 utbytes mot 86 229 400

samt att i andra stycket sista raden
siffran 4 704 400 utbytes mot 4 679 400.

Vidare anfördes ej. Punkten lades till
handlingarna med de av herr Malmborg
i Skövde yrkade ändringarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 24. Fredagen den 28 maj 1954.

Ändrad ordning för återregistrering av bil i vissa fall.

Riksstat.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17.

Riksstat.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Vid punkt 17 i statsutskottets
memorial nr 157 får jag yrka,
att — sedan riksstat för budgetåret
1954/55 blivit upprättad av den lydelse
statsutskottet föreslagit men med de ändringar,
som föranledes av att riksdagen
bifallit den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 33 fogade reservationen 1),
innebärande att anslaget till Lantbruksnämnderna:
Utrustning sänkts från

75 000 till 50 000 kronor — densamma,
försedd med herrar talmäns underskrifter,
må till Kungl. Maj :t överlämnas.

Vidare yttrades ej. Det av herr Malmborg
i Skövde framställda yrkandet bifölls.

§ Il Ändrad

ordning för återregistrering av
bil i vissa fall.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för återregistrering
av bil i vissa fall.

Utskottets hemställan bifölls; och
yttrade därvid

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Med hänsyn till att klockan
praktiskt taget har slagit fem minuter
över tolv för denna riksdag skall jag
fatta mig mycket kort. Jag vill dock
säga några ord i den föreliggande frågan.

Om man på en motion får en så välvillig
skrivning av vederbörande utskott,
att motionen kan sägas vara i sak
tillstyrkt till alla delar, brukar man ju
tacka och kanske vara nöjd. Jag är
emellertid ledsen att behöva säga att jag
trots denna välvilliga skrivning icke är

nöjd, ty här gäller det ett praktiskt förfarande,
och de som drabbas — vederbörande
bilägare och besiktningsmyndigheter
— har trots den välvilliga
skrivningen fortfarande irritationen,
kostnaderna och merarbetet kvar. Nog
borde utskottet enligt mitt förmenande
ha dragit ut den logiska konsekvensen
av sin skrivning och föreslagit en ändring
i enlighet med motionen.

Jag kan, herr talman, icke ställa något
yrkande, eftersom här icke föreligger
någon utarbetad lagtext. Jag skall därför
nöja mig med dessa korta ord, men
jag lovar att komma igen nästa år, och
då skall jag se till att vederbörande
motion är åtföljd av erforderliga lagtexter.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 362, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1954/55, m. m.;
och

nr 363, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;
samt
från bankoutskottet:
nr 360, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m., dels i
ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner angående liberalisering av
den ekonomiska politiken; och
nr 361, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

22 juni 1939 (nr 350), dels ock väckta
motioner angående vissa lättnader i
valutaregleringen, ävensom ökad kontroll
över valutaregleringens handhavande.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 364, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande ratifikation av
Förenta Nationernas konvention angående
flyktingars rättsliga ställning;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10
juli 1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;
och

nr 366, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling vid dess
femte ordinarie möte år 1953 fattade
beslut;

från statsutskottet:
nr 350, angående väckta motioner om
anställande vid de rättspsykiatriska
undersökningsstationerna av socialassistenter
m. m. i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om personundersökning i brottmål,
in. in.;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1954
/55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; -

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl.; och
nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avsättning till fonden
för idrottens främjande; samt
från andra lagutskottet:
nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m.;

nr 336, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 345, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.31.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Lördagen den 29 maj.

Kl. 10.00.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 354, angående statsregleringen för
budgetåret 1954/55; och

nr 355, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1954/55; samt
från jordbruksutskottet:
nr 356, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Producentbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk,
till Kostnader för utbetalande av
producentbidrag samt till Bidrag till
jordbrukets rationalisering jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 357, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Hushållningssällskapen
samt till Bidrag till särskilda
utbildningskurser jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 358, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 359, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
Jordbrukarungdomens förbund för budgetåret
1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 346, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 347, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § lagen
om rätt till fiske;

nr 348, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
fiskeristadga in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i stadgan den 30 juni 1943
(nr 437) angående behandlingen av
vissa vägfrågor.

Dessa skrivelseförslag godkändes
med förbehåll för de ändringar, som
kunde bliva erforderliga med hänsyn
till första kammarens beslut i de ifrågavarande
ärendena.

§ 3.

Svar på fråga ang. ordnande av fältarbete
under juni månad för lantbruksnämndernas
konsulenter och instruktörer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
har frågat mig vad jag tänker göra
för att lantbruksnämndernas konsulenter
och instruktörer skall få ägna sig åt
fältarbete under juni månad.

Jag antar att herr Svensson med sin
fråga syftar på att lantbruksnämndernas
reseanslag för innevarande år visat
sig knappt. Med anledning därav kan
jag upplysa, att Kungl. Maj:t genom beslut
den 7 maj i år dels låtit bero vid

Lördagen den 29 maj 1954.

Nr 24.

Svar på fråga ang. ordnande av fältarbete under juni månad för lantbruksnämnder''
nas konsulenter och instruktörer.

att ifrågavarande anslagspost för budgetåret
1952/53 överskridits med 77 000
kronor, vilket belopp tagits i anspråk
av innevarande års anslag, dels medgivit
att anslagsposten för innevarande
år må överskridas med högst 60 000
kronor.

Lantbruksstyrelsen har emellertid i
en den 28 maj 1954 dagtecknad framställning
— under åberopande av att
antalet förrättningsdagar för de fältarbetande
tjänstemännen ökat —■ hemställt
om Kungl. Maj:ts medgivande till
ytterligare överskridande av anslagsposten.
Denna framställning kommer
att prövas i vanlig ordning.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har ställt denna
fråga med anledning av att det runt
om i landet är känt, att det fattas
pengar att betala lantbruksnämndernas
tjänstemän för resor, som de behöver
göra under budgetårets sista del. I april
månad begärde lantbruksstyrelsen av
Kungl. Maj :t 290 000 kronor eller rätt
att överskrida reseanslaget med samma
belopp. Av denna summa fick man enligt
beslut den 7 maj 60 000 kronor.
56 000 kronor var emellertid redan förbrukade,
medan återstående 4 000 kronor
plus litet till ändå behövdes för
utbetalning av traktamentsersättningar
åt tjänstemän, som flyttats från hemorten
för utförande av tillfälligt arbete
på annan plats.

Detta innebär alltså, att Kungl. Maj:t
genom sitt beslut den 7 maj inte gav
lantbruksnämnderna några möjligheter
att arbeta. I ett av de stora norrlandslänen
har sålunda personalen legat
stilla sedan den 15 maj, alltså under
den tid på året, som är den allra
bästa för här ifrågavarande arbeten.
Hemma i Bohuslän har man också haft
känning av detta förhållande, som resulterat
i att personalen får ligga stilla.
En storjordbrukare i Uppland gjorde

framställning hos sin lantbruksnämnd,
att bara han fick ut tjänstemän skulle
han själv betala dem. Man riskerar på
vissa håll att stora förhyrda maskiner
får stå stilla, medan man nödgas betala
hyra till firmorna utan att kunna
fullfölja arbetet, därför att det inte
finns reseanslag till lantbruksnämndens
tjänstemän.

Det var dessa förhållanden som föranledde
mig att i sista stadiet av denna
riksdag ställa denna enkla fråga till
jordbruksministern, och jag får säga,
att jag blev en smula frimodigare att
göra detta, när jag såg hurusom jordbruksministern
kunde utverka 100 000
kronor extra till klubbverksamheten.
Att göra det och samtidigt pruta på
reseanslaget, så att lantbruksingenjörer,
konsulenter och instruktörer inte kan
arbeta, vore ju ett direkt ekonomiskt
vanstyre. Något sådant hoppas jag jordbruksministern
inte vill vara med om.

Nu tror jag för min del att detta medgivande
i serie att överskrida anslaget
i detta fall inte reder upp frågan. Det
riktiga hade varit att begära anslag på
tilläggsstat, så att man kommit i rätt
ordning igen. Men det är för sent nu,
och jag hoppas att lantbruksnämnderna
får rätt att överskrida anslaget, så
att folk, som kostar dyra pengar, inte
får sitta stilla den bästa tiden på året.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Man kan givetvis framställa
frågor vid vilken tidpunkt man
vill och i vilket sammanhang som helst.
Nu är det emellertid så, att lantbruksstyrelsen
har fått vad den begärt i
fråga om det här omnämnda reseanslaget.
Sedan har man emellertid vidtagit
en avsevärd utvidgning av arbetet, varigenom
man har fått omkring 1 000 förrättningsdagar
mer än man räknat med.

Det är riktigt som herr Svensson i
Ljungskile säger, att lantbruksstyrelsen
i april månad i år inkommit med be -

7 — Andra kammarens protokoll 195b. Nr 2b.

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Svar på fråga ang. ordnande av fältarbete

nas konsulenter och instruktörer.

gäran om att få överskrida reseanslaget
med 290 000 kronor, men man har väl
ändå rätt att fordra, att styrelsen planerar
sitt arbeta i så god tid, att det
från början begärda anslaget räcker
till någorlunda. De räkningar som inkommit
har man fått pengar till genom
Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj att anvisa
60 000 kronor. Så sent som i går
inkom styrelsen med en begäran om
ytterligare 150 000 kronor, och detta
ärende kommer givetvis att handläggas
i vanlig ordning, men det kan ju inte
behandlas av Kungl. Maj :t förrän kravet
blivit närmare undersökt.

Det är uppenbart, att lantbruksstyrelsens
petita till Kungl. Maj:t inte
stämde med de verkliga förhållandena.
När därför lantbruksstyrelsens aprilskrivelse
inkom till Kungl. Maj:t, beslöt
Kungl. Maj:t att bevilja medel efter
hand som detta visade sig nödvändigt.

Herr Svensson i Ljungskile har här
anfört, att en del maskiner nu får stå
stilla på grund av att lantbruksstyrelsen
saknar medel att hålla dem i gång. Ja,
jag vågar inte yttra mig om huruvida
det påståendet är riktigt, men man bör
väl ändå kunna fordra, att lantbruksstyrelsen
planlägger arbetet så, att anvisade
medel räcker till och man kommer
ifrån en sådan olägenhet.

Sedan skall jag inte här ta upp någon
debatt med herr Svensson i Ljungskile
med anledning av vad han sade om att
jag hade medverkat till en höjning av
anslaget till ungdomsverksamheten med
100 000 kronor. Det är möjligt att herr
Svensson anser den verksamheten vara
av mindre betydelse. Den saken skall
jag inte här diskutera.

Jag anser emellertid att lantbruksnämnderna
skall ha tillräckliga anslag
för att hålla sina anställda i arbete,
men Kungl. Maj:t kan naturligtvis inte
anvisa medel, förrän styrelsen har inkommit
med detaljerade planer över
hur pengarna skall användas. Och
Kungl. Maj:t har ju ändå tillgodosett

under juni månad för lantbruksnämnder lantbruksstyrelsens

krav, även om detta
inte skett samma dag som begäran inkommit.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här diskutera huruvida lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna från
början har planlagt verksamheten på
bästa möjliga sätt. Den saken kan jag
nämligen inte uttala mig om. Jag vet
emellertid att arbetet i samband med
producentbidraget var oerhört omfattande
förra året. Hemma i Bohuslän
fick man t. ex. företa många resor för
att kontrollera vad småbrukarna hade
för inkomster. Det var resultatet av det
fullständigt huvudlösa beslut som fattades
i fjol.

Vad sedan tilläggsanslaget beträffar,
så avvisade jordbruksministern så sent
som den 7 maj i år lantbruksstyrelsens
begäran om 290 000 kronor. I stället
fick styrelsen 60 000 kronor, som redan
var förbrukade. Den gången var det
väl ändå alldeles klart hur saken låg
till! Att lantbruksstyrelsen sedan inkom
med en ny skrivelse i går, visar
ju bara hur bra det är att det ställs
frågor i denna församling allt emellanåt.

Sedan kan man naturligtvis ha olika
uppfattningar om vilken verksamhet
som är viktigast, den omnämnda ungdomsverksamheten
eller tjänstemännens
arbete i jordbruksnämnderna. Jag anser
det senare vara viktigast. Om jordbruksministern
har en annan uppfattning,
skulle det förvåna mig.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag får säga att jag
nog tror, att det är en oerhörd självöverskattning
från herr Svenssons i
Ljungskile sida om han tror, att skrivelsen
från lantbruksstyrelsen kom in
till Kungl. Maj:ts kansli på grund av
herr Svenssons enkla fråga. Hur det

Lördagen den 29 maj 1954. Nr 24.

Svar på interpellation ang. de faror, som skolbarn utsättas för på starkt trafikerade
vägar invid skola.

förhåller sig med den saken kan jag
inte bedöma, men jag kan aldrig tänka
mig att så varit fallet. Det är nog något
annat som ligger bakom det hela.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det får vara precis hur
det vill med den där självöverskattningen,
men vi har dock i denna församling
många gånger konstaterat, att
det ibland i kanslihuset och i ämbetsverken
händer saker och ting, som passar
utomordentligt bra ihop med frågor
och interpellationer som ställs här.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. de faror, som
skolbarn utsättas för på starkt trafikerade
vägar invid skola.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Larsson i Luttra frågat
mig, om jag uppmärksammat de
faror, som skolbarnen utsättes för i
trafiken på väg intill skola, och om jag
i så fall är beredd att vidtaga sådana
åtgärder, att en mer tillfredsställande
säkerhet för barnen vinnes.

Jag delar helt interpellantens syn på
nödvändigheten av att så långt möjligt
söka förebygga de olyckor, som skolbarn
utsättes för vid passerande av
starkt trafikerade vägar, och i den mån
bristande eller otillräckliga skyddsanordningar
förekommer, måste givetvis
rättelse skyndsamt vinnas. Allmänt sett
torde dock kunna påstås, att såväl skolmyndigheterna
som vägväsendet sedan
länge ägnat stor uppmärksamhet åt
dessa speciella trafiksäkerhetsproblem,
och där trots detta bristande säkerhetsanordningar
kan konstateras, synes det
knappast bero på uteblivna centrala åtgärder
eller direktiv. Därmed har jag

ingalunda velat göra gällande, att icke
frågan om skolbarnens säkerhet i trafiken
måste bli föremål för all den ytterligare
uppmärksamhet som är av
nöden.

Eftersom interpellanten efterlyser åtgärder
för att vinna en mer tillfredsställande
säkerhet för barnen, vill jag
använda detta tillfälle att lämna en
redogörelse för olika genom vägväsendets
försorg vidtagna trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder vid skolor med direkt
utfart till allmän väg.

Den första åtgärden är uppsättande
av varningsmärke för skola, vilket uppsättes
då effektivt skydd mot oförsiktigt
beträdande av vägbanan saknas,
där skolans utfart till den allmänna vägen
är skymd, eller där andra särskilda
skäl föreligger. Vid de flesta skolor intill
allmän väg torde sålunda numera
varningsmärken för skola finnas uppsatta.
Vid starkt trafikerade vägar kan
därutöver förekomma, att räcke anbringas
vid utfarten på sådant sätt, att
barnen hindras att springa eller cykla
ut på vägen.

Vidare förekommer överläggningar
mellan vägväsendets representanter och
skolmyndigheterna angående utbyte av
häckar mot stängsel av trådnät eller
uppsättande av stängsel, där sådant
saknas. I samband därmed undersökes
möjligheten att flytta skolans infart,
där en förbättring ur trafiksäkerhetssynpunkt
kan vinnas med en sådan åtgärd.
I anslutning till skolutfarter anordnas
ofta inom samhällen särskilda
övergångsställen, som utmärkes med
varningsmärken. Vid belagda vägar
sker dessutom markering av övergångsställena
med gula linjer. Där vägbredden
så medgiver och där trafiken är
stark anordnas refuger vid övergångsställena.
Inom samhällen förekommer
dessutom i vissa fall hastighetsbegränsningar,
som då ofta innefattar utfarter
från skolor.

Vid särskilt starkt trafikerade vägar

100 Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Svar på interpellation ang. de faror, som

vägar invid skola.

har genom vägväsendets försorg trafikreglering
medelst trafiksignaler anordnats
med syfte att bland annat underlätta
skolbarnens passage över vägen.
Av kostnadsskäl kan sådana anläggningar
ej komma i fråga med mindre
än att trafiken är så stark, att en relativt
omfattande bevakning av övergångsstället
genom polis i annat fall
skulle erfordras.

Slutligen överväges, främst i anslutning
till ombyggnad av starkt trafikerade
vägar, huruvida möjlighet finns
att anordna gång- och cykeltunnlar på
platser med livlig korsande gång- eller
cykeltrafik. Dessa gångtunnlar kan då
i allmänhet även användas av ett stort
antal skolbarn på väg till eller från
skolan.

Såsom chefsmyndighet för statens
bilinspektion har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att tillse, att erforderlig
vikt vid utbildningen av motorfordonsförare
ägnas åt att hos de blivande
motorfordonsförarna inskärpa nödvändigheten
av att iakttaga försiktighet,
där barn förekommer eller kan väntas
uppträda på körbanan. Besiktningsmännen
kontrollerar, att körkortsaspiranterna
besitter tillräckliga insikter härutinnan.

De åtgärder, som vidtages genom
vägväsendets försorg, måste emellertid
kompletteras med åtgärder genom andra
myndigheter och institutioner. Som
bekant bedrives ju också i skolorna sedan
länge trafikundervisning under
ledning av skolöverstyrelsen i samarbete
bl. a. med N. T. F. och polisen.
Jag är angelägen om att i detta sammanhang
framhålla skolsäkerhetspatrullerna
som ett mycket lämpligt medel
att komplettera de säkerhetsåtgärder,
som vägväsendet vidtager vid skolorna.
Genom sin uppgift att tillse att särskilt
de yngsta skolbarnen hindras att gå ut
i körbanan, då fordon nalkas, kan de
verksamt bidraga till att eliminera
många tillbud och olyckor, som annars

skolbarn utsättas för på starkt trafikerade

dagligen inträffar just där barn på
egen hand har att korsa en körbana.
Jag erinrar även om det i interpellationen
omnämnda cirkuläret från skolöverstyrelsen
angående trafiksäkerhet
och trafikundervisning.

Samtliga här angivna åtgärder syftar
i första hand till att öka trafiksäkerheten
invid skolorna under förutsättning
att vägens läge i förhållande till skolan
är fixerad och under hänsynstagande
till den trafik, som för närvarande passerar
skolan. Jag vill emellertid i anslutning
till denna fråga omnämna, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på
längre sikt i samråd med bl. a. byggnadsstyrelsen
verkar för att planläggningen
sker på sådant sätt, att livligt
trafikerade vägar förlägges så, att de
i möjligaste mån frilägges från bebyggelsen.
Härvid tillses att bostadsområden
med skolor och lekplatser inlägges
så att vägarna mellan dessa ej korsar
större trafikerade vägar.

Vad slutligen angår den i interpellationen
omnämnda olycksplatsen vill
jag framhålla, att intet framkommit som
tyder på att några bristande åtgärder
från vägväsendets sida kan ha orsakat
de två dödsolyckor, som inträffat där
under den senaste tiden. Enligt inhämtade
uppgifter synes det i intetdera fallet
ha varit så att fordonen haft onormalt
hög fart. Tvärtom synes hastigheten
hos fordonen i båda fallen ha varit
mycket måttlig. En hastighetsbegränsning
genom samhället skulle sålunda
knappast ha kunnat förhindra dessa
båda olyckor.

Ej heller synes en refug vid övergångsstället
— något som för övrigt vägens
nuvarande bredd knappast medger
att anordna — ha varit ett tillräckligt
skydd för att förhindra olyckorna.

Om sålunda några ytterligare åtgärder
skall vidtagas på denna plats för
att förbättra säkerheten för skolbarnen,
synes en möjlig åtgärd — åtminstone
så länge barnen är hänvisade att pas -

Lördagen den 29 maj 1954, Nr 24. 101

Svar på interpellation ang. de faror, som skolbarn utsättas för på starkt trafikerade
vägar invid skola.

sera vägen för att komma till bespisningslokalen
— vara att anordna bevakning
av övergångsstället. Sådan bevakning
synes bäst kunna ske genom
skolsäkerhetspatruller.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
den framställda interpellationen.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

Trafiken på våra vägar blir ju allt
intensivare. Under bara ett par år har
det skett en mycket stark ökning, och
alla tecken tyder på att denna utveckling
kommer att fortsätta. Vägarna blir
följaktligen allt olämpligare som uppeliållsplats
för barnen. Under sådana
förhållanden är det naturligt om föräldrarna
går i ständig oro för att något
skall hända deras barn. Skolgången
innebär ju mestadels att barnen på sin
väg till och från skolan tvingas ut i den
häxdans, som landsvägstrafiken numera
är. I många fall är det dessutom så,
att barnen redan i sjuårsåldern begagnar
cyklar, och detta torde öka
olycksriskerna ytterligare.

Nu säges det i interpellationssvaret,
att skol- och vägmyndigheterna sedan
länge har ägnat uppmärksamhet åt
dessa problem, och det är riktigt. Vi
har i många år haft särskilda varningsmärken
vid skolorna i syfte att få trafikanterna
att skärpa uppmärksamheten
och fara varligt fram i närheten
av skolorna. Tyvärr är det inte alla
trafikanter som iakttar detta.

Som en parentes skulle jag vilja
nämna, att man på många håll låter
varningsmärkena stå kvar trots att skolorna
lagts ned. Det kan kanske vara
skäl att uppmärksamma detta och försöka
få kontakt mellan skoldistrikten
och vägförvaltningarna, så att det inte
står några onödiga varningsskyltar

kvar, ty det hjälper ju inte till att öka
efterlevnaden.

Sedan blir frågan vilka åtgärder som
kan vidtagas för att skapa största möjliga
säkerhet åt barnen. Tidningarna
meddelar i dag, att det i Sollentuna
har inträffat ett sådant fall som det jag
omnämnde i min interpellation och under
mycket likartade omständigheter.
Detta ger ytterligare belägg för att trafikfarliga
anordningar finns på skilda
platser, och i den mån de kan elimineras
genom planerade byggnadsföretag
—- i många fall är det nämligen så, och
det var förhållandet i Huddinge, att
provisoriska barnbespisningslokaler användes
i avvaktan på att nya skall
komma till stånd — bör naturligtvis
sådana skoldistrikt ha förtursrätt till
statsbidrag och byggnadstillstånd för
att fortast möjligt få bort trafikfällorna.
Det kan t. ex., såsom framhållits
i svaret, även bli fråga om att bygga
gångtunnlar för att öka säkerheten.

Jag tror att situationen är sådan, att
man vid planering av nya skolor bör
ägna om möjligt större uppmärksamhet
åt trafikproblemen. Det finns också
en annan omständighet här, och det är
att skolskjutsar numera användes i
mycket stor omfattning. Det torde vara
tiotusentals bussar och bilar, som morgon
och eftermiddag transporterar barn
till och från skolorna. Just det förhållandet
att barnen skjutsas innebär
kanske en viss ökad säkerhet, förutsatt
att anordningarna är goda —■ att alltså
ilastning och urlastning, om de uttrycken
tillåtes, sker under så betryggande
omständigheter som möjligt. Vid planerandet
av nybyggnader och förändringar
av skolgårdarna bör det självfallet
ses till att man får plats för dessa
bussar och bilar att »lasta av» och
»lasta i» inne på skolgården, så att det
inte behöver ske på vägen.

Det är också viktigt att de föreskrifter
som finns efterleves och att
de lokala möjligheterna utnyttjas för

102 Nr 24. Lördagen den 29 maj 1954.

Svar på interpellation ang. de faror, som skolbarn utsättas för på starkt trafikerade
vägar invid skola.

att ordna på bästa sätt. Jag skall ta
Huddingefallet som ett exempel på vad
som kunde göras. Jag vill inte på något
sätt göra gällande att det stod särskilt
illa till där — det finns kanske
många platser där det är likadant.

Det har sagts att det är angeläget
med bevakning så länge man i Huddinge
har skolbespisning i kommunalhuset
på andra sidan om vägen. Vid
folkskolan, som ligger på samma sida
av vägen som den småskola det här
gällde, saknades stängsel, i varje fall
vid olyckstillfället. Jag vet inte om
detta berodde på speciella omständigheter
eller på någon försummelse från
skoldistriktets sida. Man skulle också
kunna anordna en enkel cykelbana från
skolorna och ned till järnvägsundergången,
varigenom många barn på sin
väg till och från skolan inte skulle behöva
ge sig ut på denna starkt trafikerade
väg. En sådan cykel- och gångbana
skulle också kunna användas av
barnen i småskolan till bespisningslokalerna
i folkskolan när dessa sedermera
blir iordningsställda. Det finns
alltså möjligheter att med relativt enkla
medel åstadkomma en väsentligt ökad
säkerhet.

Det är som sagt möjligt att liknande
förhållanden råder på många andra
håll, och då bör skoldistriktens uppmärksamhet
riktas därpå. Självfallet är
det av stor betydelse att skolbarnen
görs förtrogna med trafiken, dess regler
och risker, och på den punkten tror
jag att en verksamhet är i gång, som
på sitt sätt måhända kan medverka
till att det blir färre olyckor trots den
ökade trafiken.

Jag tror således att det finns vissa
möjligheter — både beträffande befintliga
anordningar och kanske i all synnerhet
vid planerandet av nya skolor
— att vidta åtgärder som kan minska
riskerna för barnen, i den numera mycket
starka trafiken. Det är också självklart
att när det gäller barnen bör alla

goda krafter förenas för att skapa största
möjliga säkerhet.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka för svaret.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då den ärade interpellanten
som utgångspunkt för sin propå
haft ett par beklagliga olycksfall
som inträffat i Huddinge, kanske det
kan förstås om jag såsom hemmahörande
i den kommunen vill säga några ord,
i synnerhet som jag i egenskap av skolstyrelseledamot
måste uppmärksamma
den kritik, som interpellanten riktat
bl. a. mot detta organ.

Först vill jag försäkra att jag inte
bara förstår utan vill ge min fulla anslutning
till herr Larssons i Luttra strävan
att bereda barnen bättre skydd i
trafiken. Men till detta vill jag lägga
några synpunkter på de åberopade förhållandena
i Huddinge, detta inte för
att klara av eventuella försummelser
från den enas eller den andras sida
utan därför att jag tror, att de just visar
hur svårt detta problem har blivit och
hur angeläget det är att alla goda krafter
mobiliseras för att angripa det.

Först bara ett påpekande till herr
Larsson i Luttra. Den omtalade skoltomten
är försedd med ett stängsel och har
varit det länge, en meter högt, med undantag
för ett insläpp som dock är arrangerat
så, att barnen inte direkt kommer
i kontakt med trafiken på körbanan.
Tidigare har framför ett sådant
utsläpp dessutom varit uppsatt ett
skyddsräcke vid gångbanans kant mot
körbanan. Det avlägsnades emellertid
efter vägförvaltningens tillskyndan, då
det hindrade den maskinella snöplogningen.

I fråga om de inträffade olyckorna
kan sägas, att den senaste har beskrivits
riktigt i interpellationen. Men
det skall tilläggas att ett särskilt övergångsställe
för bl. a. barnens passage

Lördagen den 29 maj 1954. Nr 24. 103

Svar på interpellation ang. de faror, som skolbarn utsättas för på starkt trafikerade
vägar invid skola.

mellan kommunalhuset och skolan markerats
på av expertis anvisad plats.
Flickan tog sig över på en helt annan
plats.

Till bespisningen har klasserna gått
i led, men lärarna har av praktiska skäl
ansett det omöjligt att hålla alla barnen
kvar lika länge i bespisningslokalen,
och följaktligen har det hänt att barnen
gått tillbaka utan vakt. Man skall
emellertid inte glömma att utefter samma
väg måste samtliga barn ta sig till
skolan från sina hem varje dag. Skolsäkerhetspatruller
kan inte användas
vid denna skola då det endast finns
småbarn där.

Den andra dödsolyckan inträffade,
då en sjuåring utan att se sig för det
ringaste bara steg ned på körbanan rakt
framför en bil, som just hade startat och
hade mycket liten hastighet men stötte
omkull pojken med denna tragiska utgång.
Inom parentes kan nämnas att
pojken, som var intagen på ett barnhem
300 meter från skolan, hade följts
ut till grinden av föreståndarinnan, som
där tog på honom en gul mössa för att
han skulle komma ihåg att gå över vid
övergångsstället. Att han inte gjorde
det behöver väl inte sägas.

Ytterligare en olycka inträffade då
två pojkar åkte på samma cykel och
vinglade till framför en bil. Att sådant
okynne alltid har beivrats från skolans
sida behöver väl inte heller påpekas.

Lärare och skolstyrelse har vid upprepade
tillfällen tagit upp frågor, som
haft med barnens säkerhet i trafiken att
skaffa. En särskild instruktionsdag har
en gång anordnats för lärarna. På det
lagstadgade sammanträdet i vintras var
en särskild diskussion anordnad i ämnet.
Trafiktävlingar med barnen har
arrangerats och just nu genomföres en
sedan länge planerad trafikvecka i god
samverkan mellan motororganisationer,
polis och skola. Skolsäkerhetspatruller
skall man nu också pröva vid de skolor
där det finns större barn, men det är

sannerligen inte gott att åstadkomma
några resultat i ett skoldistrikt med
mycket stark duplicering,, där barn
kommer och går varje rast. Jag hoppas
därför att ecklesiastikministern med
uppmärksamhet lyssnade till herr Larssons
i Luttra önskan om förtur för skoldistrikt,
som har det ungefär så som vi
bär det i Huddinge.

Att olycksfallsrisken har med vägens
beskaffenhet att göra vill man väl gärna
tro. Med erfarenhet från förhållandena
vid den här aktuella vägsträckan skulle
man nästan vara böjd att konstatera:
ju bättre väg desto farligare väg. Till
år 1952 var vägen smal och krokig,
men då breddades den och försågs med
gångbana på båda sidor. Det visade
sig att den säkerhet föräldrarna räknat
med för sina barn dock inte kom så
automatiskt. I stället ökade fartåkningen
så mycket mer automatiskt. Fartbegränsning
har från skolstyrelsens sida
begärts vid upprepade tillfällen men
inte bifallits av berörda myndigheter.
Skälet härför har angivits vara, att
man har för liten statspolispersonal för
att upprätthålla kontrollen. Omkörningsförbud,
refuger som avgränsar
körfilerna samt optiska signaler har
också förts fram som krav.

Det fundamentala felet är säkerligen,
som också sades i svaret, skolornas
placering i förhållande till vägarna.
Att som nu alltför ofta är fallet skolorna
ligger invid huvudvägarna är lika tokigt
i dag som det var klokt för 30—40 år
sedan, när slcoltomten fick sitt första
hus. Skolorna skall naturligtvis i stället
ligga förenade med bostadskvarteren
medelst gång- och cykelvägar. Att ordna
det i ett färdigbyggt samhälle är inte
gjort i en handvändning, men det måste
ändå vara målet.

Fullmäktige i Huddinge får redan i
sommar ta ställning till ett stadsplaneförslag,
enligt vilket barnen skall kunna
ta sig fram till skolorna i centrum, men
riktigt så enkelt som herr Larsson tror

104 Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Meddelande ang. höstsessicn.

är det inte att provisoriskt anordna en
sådan cykelled.

Den nuvarande huvudleden skall för
övrigt i sinom tid få en annan sträckning,
varvid den tunga och genomgående
trafiken flyttas från skolvägen.
När detta beslutade vägbygge kommer
till beror väl främst på medelstillgången
för vägförvaltningen.

Men vad än vägmyndigheter och
skolmyndigheter gör för att åstadkomma
säkerhetsanordningar, kommer man
i alla fall till slut till människan och
människans ofullkomlighet. Det har visat
sig att barnen just vid dessa olyckor
inte har använt de enkla anordningar
som funnits, utan man har t. ex.
som vid gårdagens olycka sprungit över
vägen ett stycke från övergångsstället.

Jag har med detta bara velat säga, att
man nog inte ute i bygderna och åtminstone
inte här omkring Stockholm
på något sätt negligerar dessa problem,
utan tvärtom har man dem för
ögonen varje dag. Inom Stockholms län
har för övrigt på landshövdingens tillskyndan
bildats en särskild trafiksäkerhetskommitté,
som skall undersöka dessa
förhållanden. Detta är särskilt berättigat
eftersom problem, vilka kanske är
svåra på andra håll i landet, är dubbelt
svåra i grannkommunerna till
Stockholm, vilka inte bara har sin
egen ökade trafik utan dessutom den
genomgående trafiken från hela landet
mot Stockholm.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Jag är angelägen om att
stryka under, att det förhållandet, att
det aktuella fallet i Huddinge togs som
utgångspunkt för interpellationen, inte
innebär att jag anser det vara särskilt
illa ställt i Huddinge. Det kan mycket

väl finnas motsvarande förhållanden på
många andra platser.

Fru Lewén-Eliasson sade att det fanns
stängsel vid den aktuella småskolan. Det
är riktigt, och jag har heller inte sagt
någonting annat, men vid den på samma
sida om vägen liggande folkskolan
finns det inte något stängsel. Om det
beror på tillfälliga omständigheter vet
jag inte.

Sedan vill jag medge att förortskommunerna
runt Stockholm har speciella
svårigheter både ur trafiksäkerhetssynpunkt
och ur kommunal synpunkt bl. a.
därigenom, att där ställs speciella krav
på en hastig utbyggnad av skolorna på
grund av folkökningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Meddelande ang. höstsession.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag tillkännagiva, att riksdagens
höstsession kommer att taga sin
början måndagen den 18 oktober, då
kamrarna kommer att kallas till sammanträde
kl. 14.00. Kallelser kommer
att utfärdas genom sedvanlig annonsering
i dagspressen och genom tillkännagivande
i radio.

Innan vi åtskils ber jag att få tillönska
kammarens ledamöter och kammarens
personal en angenäm sommar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.39.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 10 juni 1954.

Nr 24. 105

Torsdagen den 10 juni.

Kl. 11.00.

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag
kl. 11 förmiddagen försiggå i kammarens
justeringsrum; och tillstädeskommo
därvid följande ledamöter:

herr talmannen Nilsson,
herr Pettersson i Dahl,
herr Severin i Stockholm och
herr Widén.

Protokollen för den 25, den 26, den
28 och den 29 nästlidna maj upplästes
för justering och blevo av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem
Gunnar Britth.

8 — Andra kammarens protokoll 1954. Nr 24.