Fredagen den 28 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1954:24)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

1954

FORSTA KAMMAREN

Nr 24

28—29 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 28 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Åman ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med
pensionsrätt m. m....................................... 3

av herr Larsson, Nils Theodor, ang. finansieringen av gemensamma
vattenförsörjningsanläggningar .................... 11

av herr Franzén ang. vissa olägenheter i samband med omläggning
av huvudvägar .................................... 14

av herr Fahlander ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap
.................................................. 16

Anslag till företagareföreningar m. m........................... 20

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m......... 35

Statsregleringen för budgetåret 1954/55 ........................ 78

Lördagen den 29 maj.

Förslag till fiskeristadga m. m................................. 80

Vidgad rätt till fiske med snörpvad ............................ 88

Ang. vissa ändringar i vägstadgan ............................ 89

Ang. tidpunkten för höstsessionens början ...................... 91

Samtliga avgjorda ärenden.

Fredagen den 28 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 155, ang. anslag till bidrag till företagareföreningar
m. m....................................... 20

— nr 156, ang. anslag till fonden för idrottens främjande ........ 35

1 Första kammarens protokoll 195b. Nr 24.

Nr 24.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1954/55 m. m....................... 35

— nr 58, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen om kvarlåten skap

sskatt ............................................... 78

Statsutskottets memorial nr 157, ang. statsregleringen för budgetåret
1954/55 78

Lördagen den 29 maj.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28, ang. förslag till fiskeristadga
m. m..................................................... 80

— nr 29, ang. ändrad lydelse av 11 § lagen om rätt till fiske .... 88

— nr 30, ang. ändring i vägstadgan ............................ 89

memorial nr 31, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 91

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. ändrad ordning för återregistrering
av bil i vissa fall .............................. 91

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Fredag-en den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 21 innevarande
månad.

Ang. extra tjänsters omvandling till
tjänster med pensionsrätt m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Åmans interpellation
angående extra tjänsters omvandling
till tjänster med pensionsrätt
in. in., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Åman har i en interpellation
till mig riktat följande frågor: 1.

Anser herr statsrådet det rimligt,
att extra tjänstemän och i heltidstjänst
anställd arvodespersonal på grund av
nu tillämpade principer för överförandet
till pensionsgrundande anställningsform
är i pensionshänseende sämre
ställd än såväl annan i statens tjänst
anställd personal som närmast jämförbar
personal i enskild tjänst?

2. Om detta enligt statsrådets mening
icke är rimligt, ämnar statsrådet till
övervägande upptaga frågan om åtgärder
för att snarast råda bot för dessa
otillfredsställande förhållanden ?

Den av interpellanten berörda frågan
får ses mot bakgrunden av att pensionsrätten
för statstjänstemännens del är
sammankopplad med anställningsformen.
Ordinarie och extra ordinarie
tjänst är med vissa undantag pensionsgrundande,
anställning såsom extra
tjänsteman och arvodesanställning däremot
icke. Det är med andra ord genom
de mera fasta anställningsformerna som
pensionsskydd erhålles. Därigenom blir
möjligheterna att inrätta pensionsberättigande
tjänster i hög grad en organisatorisk
fråga — en fråga om i vilken omfattning
man är beredd att binda den

statliga förvaltningsorganisationen vid
en i fastare former anställd tjänstemannakår.
Alla torde vara överens om att
statsförvaltningen inte får bli så stel och
oelastisk till sin struktur, att erforderliga
anpassningar till verksamhetens
skiftande krav försvåras och personalbesparande
rationaliseringsåtgärder
omöjliggöres. Med hänsyn härtill är det
icke tänkbart att i obegränsad utsträckning
använda de fastare anställningsformerna
i statstjänster.

Interpellanten delar uppfattningen att
det är naturligt med en viss försiktighet,
i vad gäller inrättandet av ordinarie anställning.
I fråga om extra ordinarie anställning
anser däremot interpellanten
skäl saknas för en motsvarande återhållsamhet.
Teoretiskt kan det också synas
som om den uppsägningsrätt för staten,
vilken föreligger beträffande denna anställningsform,
skulle skapa den erforderliga
elasticiteten i förvaltningsorganisationen.
Saken är emellertid inte fullt
så enkel. Extra-ordinarieformen blir
nämligen gärna av statstjänstemännen
betraktad såsom en garanti för permanent
anställning av nästan samma karaktär
som ordinarie. Från statens sida
har det ej heller alltid varit möjligt att
rigoröst hålla på uppsägningsbarheten. I
den mån personalen eller dess organisationer
visar en tendens att pressa innebörden
av den extra ordinarie anställningen
i nu angiven riktning, måste detta
uppenbarligen leda till en ökad bundenhet
av förvaltningsorganisationen
och motsvarande restriktivitet vid anvädningen
av anställningsformen i fråga.

Nu nämnda förhållande uppmärksammades
av 1945 års lönekommitté och har
beaktats i anvisningarna till 3 § tilläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente.
I nämnda anvisningar
har återgivits följande uttalande av
1945 års lönekommitté beträffande användande
av extra ordinarie anställning:

»Den omständigheten, att den extra or -

Nr 24.

Fredagen den 28 mai 1954.

Ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsratt m. m.

dinarie anställningsformen numera i icke
oväsentlig utsträckning tillämpades å
tjänster av stadigvarande natur, utan att
fråga vore om prövnings- och utbildningstjänster,
hade, såvitt lönekommittén
kunnat finna, medfört att den uppfattningen
börjat sprida sig, att den extra
ordinarie anställningen borde bereda
tjänstemännen en trygghet av i stor sett
samma beskaffenhet som den, vilken tillkomme
de med fullmakt eller konstitutorial
tillsatta ordinarie tjänstemännen.
En sådan uppfattning måste, om den
godtoges, få den verkan, att skärpta krav
å det varaktiga behovet av tjänsten uppställdes
för att densamma skulle givas
extra ordinarie karaktär. Detta medförde,
att åtskilliga tjänstemän undandroges
de särskilda förmåner, som den extra
ordinarie anställningen beredde, samtidigt
som förvaltningsapparaten onödigt
komplicerades genom att andra, mindre
ändamålsenliga anställningsformer anlitades;
av de uppgifter, som stått till
kommitténs förfogande, förefölle det sannolikt,
att vissa befattningshavargrupper
eller befattningshavare, som nu avlönades
såsom extra tjänstemän eller medelst
arvode, rätteligen borde beredas extra
ordinarie anställning. Lönekommittén
ansåge det vara uppenbart, att begreppet
extra ordinarie anställning varken kunde
eller borde givas en sådan innebörd, som
sålunda angivits. Det syntes lönekommittén
angeläget, att de förmåner, som den
extra ordinarie anställningen beredde,
skulle tillkomma tjänstemännen även om
anställningens varaktighet icke vore fullt
säker. Härav följde å andra sidan, att
extra ordinarie tjänsteman borde kunna
entledigas, bland annat, om den extra
ordinarie tjänsten bleve överflödig.
Kommittén hade också i sitt förslag till
statens allmänna avlöningsreglemente
intagit föreskrifter rörande uppsägning
av extra ordinarie tjänsteman. Att emellertid
en extra ordinarie tjänsteman efter
en icke alltför kort anställningstid i
verkligheten hade en betydande trygghet
i anställningen syntes uppenbart och
torde överensstämma med de förhållanden,
som rådde för fast anställning inom
det enskilda näringslivet.»

Med anledning av vad interpellanten
anför beträffande anställning såsom
extra tjänsteman och arvodesanstållning
vill jag i sammanhanget också återge de
anvisningar som tilläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet innehåller rörande
användning av ifrågavarande anställningsformer.
I anvisningarna uttalas
följande:

»Ordinarie anställning, extra ordinarie
anställning och aspirantanställning böra
tillämpas i fråga om tjänstemannapersonal
i alla de fall, där icke särskilda skäl
till annat föranleda. Med avseende å fall,
där icke någon av dessa huvudanställningsformer
är lämplig att begagna, ifrågakommer
anställning såsom extra tjänsteman
eller arvodesanstållning eller, för
vissa fall, arbetar anställning; tillräcklig
anledning anses ej finnas att ur en arbetargrupp
utbryta enstaka personer och
giva dem tjänstemannaanställning, med
mindre någon av de egentliga huvudanställningsformerna
anlitas. Arvodesanställning
bör i möjligaste mån undvikas
och avvecklas för heltidsanställd personal.
Extra anställning har konstruerats
så, att den skall kunna utnyttjas i så
stor utsträckning som möjligt i de fall,
om vilka här är fråga. 1945 års lönekommitté
har uttalat, att denna anställningsform
bör kunna användas för överåriga,
underåriga, personer med bristande
formell kompetens med avseende å
teoretisk eller praktisk utbildning, partiellt
arbetsföra, kortvarigt anställda —
både tjänstemän, som kortvarigt anställdes
för en stadigvarande arbetsuppgift,
och tjänstemän anställda för tillfällig arbetsuppgift
— och för anställningar av
säsongbetonad eller intermittent karaktär.
»

Här återgivna anvisningar till 3 § av
tilläggsbestämmelserna till statens allmänna
avlöningsreglemente, vilka grundar
sig på 1945 års lönekommittés, av
personalens huvudorganisationer godkända
uttalanden, är alltjämt gällande.
Anledning att ändra dem synes inte
föreligga. Interpellanten torde inte heller
ifrågasätta några ändringar, utan
han vill väl närmast göra gällande, att
dessa anvisningar icke följes i prakti -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsrätt m. m.

ken. Gentemot detta kan jag i så fall förklara,
att Kungl. Maj:t varken genom direktiv
till underordnade myndigheter
eller i sin egen praxis velat avvika från
de redovisade riktlinjerna.

Ett studium av statistiken över tjänstemännens
fördelning på olika anställningsformer
visar också, att den alldeles
övervägande delen av personalen består
av ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän eller aspiranter. Enligt preliminära
uppgifter från riksräkenskapsverket
uppgick antalet statstjänstemän
den 1 oktober 1953 till 210 000, varav
ordinarie 110 000, extra ordinarie 53 000,
aspiranter 7 000, extra 22 000 och övriga
(arvodister in. fl.) 18 000. Extra personalen
utgöres till betydande del av anställda
inom försvarsväsendet, vartill jag
återkommer i det följande. Hit har även
förts krisorganens personal. I övrigt återfinnes
inom gruppen vikarier och andra
för relativt kort tid anställda bland
skriv- och kontorsbiträden, ekonomioch
sjukvårdsbiträden, skötare och sköterskor,
stationskarlar, vagnstäderskor
m. fl. kategorier. I antalet arvodesanställda
m. fl. ingår som en betydande del
brevbärarbiträden och postbiträden
m. fl., vilka delvis är på en gång reservpersonal
och rekryteringsunderlag inom
postverket, samt militära beställningshavare
å löneplan 5; vidare ingår däri vissa
andra grupper yngre befattningshavare,
exempelvis kontorsbud, samt deltidsanställda
såsom timlärare, lantbrevbärare,
väderleksobservatörer, högskoleamanuenser
m. fl. En utveckling är dessutom
alltjämt i gång i riktning mot en ytterligare,
successiv överföring av extra
tjänstemän och arvodespersonal till fastare
anställningsformer. Man måste
emellertid gå varligt fram härvidlag. Eljest
kan man, som jag inledningsvis
framhållit, omöjliggöra en rationell förvaltningsorganisation.
Även i framtiden
kommer staten att med hänsyn till arbetsuppgifternas
art i viss utsträckning
bli tvingad att anlita de mindre fasta anställningsformerna.

Interpellanten har i första hand åberopat
förhållandena inom försvaret såsom
stöd för sin uppfattning, alt icke -

pensionsberättigande anställning användes
i alltför stor omfattning. Det stora
antalet extra tjänster på detta område
har emellertid sin naturliga förklaring
i försvarets snabba expansion under kriget.
En väsentlig del av antalet extra
tjänster vid försvaret återfinnes i de
centrala förvaltningsorganen, där den
sedan flera år tillbaka aktuella omorganisationen
av uppenbara skäl föranlett
återhållsamhet med användningen av
fastare anställningsformer. I samma riktning
har verkat undersökningar rörande
försvarets regionala och lokala förrådstjänst,
verkstadsorganisation och fastighetsförvaltning.
Sedan numera i proposition
nr 109 förslag framlagts angående
organisationen av försvarets centrala
förvaltning, har frågan om ordinarieoch
extraordinariesättning av tjänster
på detta område kommit i ett nytt läge.
Propositionen innebär i detta hänseende
avsevärda förbättringar för de
berörda personalkategorierna. Försvarsministern
har i nämnda proposition uttalat,
att civila tjänster i den nya organisationen
i princip bör göras ordinarie
i den utsträckning som de bedöms under
alla förhållanden erforderliga. Övriga
civila tjänster på avlöningsanslag i
försvarets centrala förvaltningsorganisation
bör såsom regel vara extra ordinarie,
såvida icke på grund av bestämmelser
rörande reglerad befordringsgång
eller med hänsyn till anställningens tillfällighet
eller av eljest brukliga skäl anställning
såsom aspirant eller extra tjänsteman
bör förekomma.

I samband med förvaltningsreformen
på försvarets område överföres ett avsevärt
belopp från sakanslag till avlöningsanslag,
varigenom förutsättningar skapas
för vederbörande personals anställning
i mera fasta former. Beträffande de
tjänstemän, som efter reformen skall avlönas
från sakanslag, uttalar försvarsministern,
att de som regel skall vara extra.
Extra ordinarie tjänster å sakanslag skall
dock undantagsvis kunna ifrågakomma
vid längre tids anställning. Givetvis måste
dock vederbörande räkna med att bli
entledigad från anställningen, när de arbetsuppgifter,
för vilka han anställts, bli -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsrätt m. m.

vit slutförda. Det bör vidare klart sägas
ifrån, att man även fortsättningsvis får
räkna med personal i mindre fasta anställningsformer
å försvarets sakanslag
för att täcka tillfälliga behov i samband
med materielanskaffningar.

De av interpellanten angivna fallen
utanför försvarsväsendet torde beröra
områden, där speciella förhållanden föreligger
som påkallar att marginalen av
extra tjänstemän och arvodesanställda
är större än vanligt.

Vad gäller användandet av arvoclesanställning
vill jag erinra om att civilministern
i proposition nr 52 till 1951
års riksdag i samband med den allmänna
regleringen av löner och arvoden uttalade,
att det borde upptagas till övervägande,
huruvida icke arvodespersonalen
borde beredas anställning såsom extra
tjänstemän eller, i det fall sådan anställningsform
ej anses böra ifrågakomma,
huruvida icke arvodena bör närmare
anslutas till de kontanta avlöningsförmånerna
i viss löneklass. I anslutning
till detta uttalande ombildades under
den följande arvodesregleringen ett stort
antal arvodesbefattningar till extra
tjänster. Under åren därefter har likaså
en ombildning av dylika befattningar
gradvis ägt rum. Bortsett från deltidstjänster
och rekryteringsgrupper torde
därför arvodesanställning numera endast
ha en mycket begränsad omfattning.

Interpellanten har vidare gjort vissa
jämförelser med förhållandena inom enskild
tjänst. Med anledning härav vill
jag framhålla, att för personal i dylik
tjänst icke torde finnas något sådant direkt
samband mellan fastare anställning
och pensionsrätt som föreligger på det
statliga området. Förhållandena i statlig
och enskild tjänst är därför icke fullt
jämförbara. Huruvida pensionsrätt mera
allmänt skall kunna beredas statlig
tjänsteman efter viss tids anställning,
oberoende av om han erhölle fastare anställning
som extra ordinarie eller ordinarie
tjänsteman, är en fråga, som 1951
års pensionsutredning enligt sina direktiv
har att upptaga till behandling.

Med vad jag sålunda anfört anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det utförliga interpellationssvaret.

I svaret bekräftas den uppfattning
som man på tjänstemannahåll hyser, när
det gäller innebörden av de olika anställningsformerna.
Finansministern har
emellertid uttryckt saken så, att organisationerna
har en viss benägenhet att
pressa innebörden av den extra ordinarie
anställningen för att likställa den
med den ordinarie. Jag tror att detta är
missuppfattning. Organisationernas krav
på trygghet åt tjänstemännen är oberoende
av anställningsformerna. Vi anser
det orimligt att driva meningen att
en person, som varit anställd under en
lång tid i statstjänst, skall ställas i ett
otryggt läge, därför att han har varit
extra tjänsteman. Vi ställer där samma
krav på staten som vi gör på enskilda
arbetsgivare, att anställningstidens längd
måste vara en mätare på den trygghet,
som vederbörande kan ha rätt att påräkna
i olika sammanhang.

Att statstjänstemännen och deras organisationer
kräver hänsynstagande till
de svårigheter, vilka kan uppkomma för
eventuellt friställd arbetskraft, grundar
sig också på att staten enligt vår mening
bör ha goda möjligheter till omplacering
av under längre tid anställd
arbetskraft, eftersom ju staten har att
röra sig över ett mycket vidsträckt fält,
där icke obetydliga rekryteringsmöjliglieter,
om de rätt utnyttjas, föreligger.

Anvisningarna till författningsbestämmelserna
bekräftar att tjänstemännens
uppfattning om anställningstryggheten
är riktig. Lönekommittén betonade på
sin tid angelägenheten av att tjänstemännen
bereddes de förmåner, som följer
med anställning som extra ordinarie,
även om anställningens varaktighet icke
vore fullt säker. Samtidigt konstaterade
lönekommittén, att anställningens varaktighet
efter icke alltför kort tid uppenbarligen
vore betryggande. Man ville
dock ha en säkerhetsventil genom en
reglementerad uppsägningstid.

Citatet i interpellationssvaret bestyrker
också, att extra anställning endast

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsrätt m. in.

är avsedd att tillämpas under särskilda
förhållanden, bl. a. för kortvariga anställningar.
Innebörden av begreppet
kortvarig kan naturligtvis bli föremål
för olika tolkningar. Jag tyckte mig finna
att finansministern har en annan
uppfattning än tjänstemännen och deras
organisationer. Han säger, att Kungl.
Maj:t icke velat avvika från de redovisade
riktlinjerna, vilka betonas vara
godtagna av organisationerna. Den statistik
från försvarets område, som framlägges
i interpellationen och har lämnats
obestridd, anser organisationerna
visa, att ganska markanta avvikelser har
skett. Huruvida dessa avvikelser verkliken
åsyftats, är en annan sak, men faktum
är att markanta avvikelser föreligger
från den linje som fastställdes av
1945 års lönekommitté.

När i svaret hänvisas till att av i runt
tal 210 000 befattningshavare endast
22 000 är extra — en i och för sig icke
så blygsam siffra — bevisar detta inte
så mycket, om man samtidigt kan
konstatera, att proportionerna inom vissa
områden av statstjänsten är ofantligt
mycket ogynnsammare. De tjänstemän,
som verkar på just dessa områden, måste
naturligtvis finna det mindre rimligt,
att de skall vara särskilt ogynnsamt
ställda. Detta gäller bl. a. försvaret, där
läget för de civila tjänstemännen är exceptionellt
dåligt. Det förefaller som om
hela elasticiteten på försvarets område
skulle få bäras av dem, medan de militärt
och civilmilitärt anställda grupperna
nästan genomgående har ordinarie
eller i vart fall extra ordinarie anställning.

I interpellationssvaret har finansministern
framhållit, att förbättringar blir
en följd av den nya förvaltningsorganisationen
vid försvaret. Personalförteckningarna
för den nya organisationen ger
ett annat intryck. Vid flygförvaltningen
exempelvis kommer att finnas ungefär
1 450 tjänster. Av dem är något över
100 militära eller civilmilitära — alla
givetvis ordinarie. Av de civila tjänsterna
blir i runda tal 230 ordinarie, 700
extra ordinarie och 400 extra. Lägger
man därtill, att 550 av de civila tjänster -

na avses falla på sakanslag och att dylika
tjänster enligt vad som säges i interpellationssvaret
inte annat än undantagsvis
skall vara annat än extra, förefaller
det icke finnas mycket hopp om en
gynnsam utveckling i framtiden på detta
område. Personalen vet inte vad den
skall tro om försvarsdepartementets uppgifter
under hand, att man kan räkna
med större ordinariesättning, när den
nya organisationen stabiliserats.

Jag kan nämna ett annat exempel på
ojämnheten. Vid de centrala flygverkstäderna
finns 227 extra tjänstemän, av vilka
82 har mer än fem års tjänst och
icke mindre än 48 har varit anställda
mer än sju år. Jag kan slutligen nämna,
att i Karlskrona fanns den 1 november
1953 170 extra tjänstemän, varav 59 med
mer än sju års anställning.

Det skulle kunna anföras ytterligare
statistik, men det viktigaste är att slå
fast, att det, trots de intentioner som
var gemensamma för både personalorganisationerna
och lönekommittén och som
godtagits av statsmakterna, finns ett
stort antal tjänstemän med ofta ganska
lång anställning, som helt saknar pensionsskydd
i motsats till vad som gäller
för deras kolleger i statstjänst och i statlig
verksamhet anställda arbetare liksom
också för tjänstemän i välskötta privatföretag.
Hoppet om att i en oviss framtid
få pensionsgrundande anställning
tryggar inte familjerna i dag. Även om
befattningshavaren får leva och ha hälsan
och så småningom grundlägger pensionsrätt,
blir det ofta så sent, att han
inte hinner få tillräckligt många pensionsgrundade
tjänstår utan får en reducerad
pension. Därtill kommer, att
han under de många extraåren haft en
lön, som varit beräknad såsom om han
hela tiden haft pensionsrätt för sig och
sina anhöriga. Man har nämnligen numera
slagit fast att en extra tjänsteman
skall placeras i högst den löneklass som
gäller för motsvarande ordinarie eller
extra ordinarie innehavare av likställd
tjänst. Lönen för de extra tjänstemännen
är alltså densamma som för de ordinarie
eller extra ordinarie, men de ordinarie
eller extra ordinarie tjänstemän -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsrätt m. m.

nen har pensionsrätt både för sig själva
och sina familjer, medan de extra tjänstemännen
saknar pensionsrätt.

Om finansministern tillåter, skall jag
be att få anföra ett typfall. Det finns
fall, där två tjänstemän har suttit på
samma byrå och utfört samma arbete
låt mig säga i tio år. Den ene tjänstemannen
är extra, medan den andre är
extra ordinarie. Det är ingen tvekan om
att byråns verksamhet är av permanent
karaktär. Om den extra tjänstemannen,
som kanske t. o. m. har en månads längre
anställningstid än den extra ordinarie,
skulle do, finns ingen pensionsrätt
för hans familj. Han har inget annat
pensionsskydd än det som kan utverkas
genom extra beslut av riksdagen,
och det blir aldrig samma skydd som
hans kollega i den extra ordinarie befattningen
har. Låt mig ytterligare utveckla
exemplet och säga, att denne
extra tjänsteman så småningom blir
extra ordinarie, även han. Då kan han
ha utfört samma arbete som sin kamrat
i 10—15 år, men dessa 10—15 år blir
inte pensionsgrundande i samma utsträckning
som för kamraten som varit
extra ordinarie under hela denna tid.
Trots att han utfört samma arbetsuppgifter
och haft lika lång tjänstetid, får
han, när han en gång får egenpension,
nöja sig med ett pensionsbelopp som är
inte obetydligt lägre än vad hans kamrat
får.

Vi anser att det är angeläget, att man
snart får någonting gjort åt hela detta
system. Vi förstår mycket väl, att om
det är fråga om en tillfällig verksamhet,
så kan det vara betingat att man inte
ger folk den föreställningen, att de har
sin framtid tryggad bara genom att de
tagit ett arbete i statens tjänst. Men om
man från början varit oviss om huruvida
en verksamhet skulle bli permanent
och i följd därav anställt vederbörande
såsom extra tjänsteman, men man
i efterhand kan konstatera, att anställningen
i verkligheten blivit av permanent
natur, så har den omständigheten
att man inte från början kunde fastställa
detta enligt vår mening försatt vederbörande
tjänstemän i ett ogynnsam -

mare läge än om antagandet från början
hade varit ett annat. Vi anser att
anställningstidens faktiska längd bör
kunna vara mätare på permanensen i
den verksamhet, där vederbörande haft
sin sysselsättning.

Finansministern har i interpellationssvaret
inte tillkännagivit någon uppfattning
om det ändamålsenliga eller rimliga
i nuvarande ordning. Han hänvisar
endast till att konsekvenserna uppkommer
genom att — till skillnad mot vad
som gäller privatanställda tjänstemän
och hos staten anställda arbetare — pensionsrätten
är sammankopplad med anställningsformen.
Om någon ändring
skall ske därvidlag beror, som finansministern
påpekar, på resultatet av 1951
års pensionsutrednings arbete. Det finns
anledning att tro, att det kommer att
dröja ganska länge, innan någon nyordning
på basis av den utredningens arbete
kan komma till stånd. Under sådana förhållanden
har jag velat aktualisera frågan
genom min interpellation, då det
väl kan anses rimligt, att statsmakterna
inte är så restriktiva som hittills med
att extraordinariesätta tjänster, även om
— för att citera lönekommittén — »anställningens
varaktighet icke är fullt
säker». Organisationerna kan ur sina
synpunkter av naturliga skäl icke åsidosätta
kravet, att de extra tjänstemännen
skall behandlas med hänsyn till sin anställningstid,
vare sig det blir fråga om
en minskning av personalen på grund
av rationalisering eller av andra skäl.
Särskilt gäller detta om, såsom fallet
ibland är på försvarets område, vederbörande
specialiserats på arbetsuppgifter,
som gör att han har särskilda svårigheter
att placera sig på den öppna
marknaden.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det bär väl alltid varit
alldeles klart, att i löneförmånerna för
en extra ordinarie eller ordinarie tjänsteman
ingår pensionsskydd, medan det i
avlöningsförmånerna för en extra tjänsteman
icke ingår pensionskydd. Följaktligen
är det väl orimligt att säga, att den

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsrätt m. m.

extra tjänstemannen får arbeta mot för
låg lön. Han har ju fått den lön som
följer med anställningen. Det är ju från
början klart, att det skall vara en skillnad
i värdet av lönen till den extra
tjänstemannen å ena sidan och den ordinarie
och extra ordinarie å andra sidan.

Nu säger herr Åman — och jag kan
förstå dylika tjänstemannasynpunkter —
att det kan sitta en extra ordinarie och
en extra tjänsteman i många år på samma
byrå. De har samma arbete och har
olika betalt för sitt arbete. Men, herr
Åman, jag har under hela min tid i statsverkets
tjänst jämt och ständigt fått se,
hurusom det på samma byrå kan sitta
två ordinarie tjänstemän, som utför i
stort sett samma arbete men som har
högst olika betalning därför att de tillhör
olika löneklasser. Detta är alltså inte
något som särskilt utmärker förhållandet
mellan de extra tjänstemännen å
ena sidan och de ordinarie eller extra
ordinarie å den andra.

Herr Åman säger vidare, att förhållandena
på detta område är särskilt
oefterrättliga inom försvaret och kommer
att vara det även efter de omorganisationer
som nu mognar fram, och
för att belysa detta nämner han att 400
av de 1 400 tjänstemännen vid distriktsförvaltningarna
är extra tjänstemän och
att alla dessa 400 är i civilanställning.
Men de är ju alla anställda på sakanslag,
och deras uppgift är att biträda vid materielanskaffningen.
Vi vet väl alla, att
försvarets materielanskaffningar är utsatta
för starka fluktuationer. Ända sedan
kriget har materielanskaffningarna
varit mycket stora, men man kan inte
vara säker på att det alltid kommer att
bli så; därför måste man ha en viss
elasticitet.

Nu pekade herr Åman på att många
varit anställda under mycket lång tid
på dessa salcanslag. Ja, varför har det
blivit så, herr Åman? Jo, därför att vi
också från statens sida anser det orimligt
att avskeda sådana som varit anställda
lång tid; det försöker man alltid
undvika. Om en viss materielanskaffning
upphör och en tjänstemans arbetsuppgift
därmed bortfaller, försöker man

flytta över honom till något annat område,
där en ny materielanskaffning
inom försvaret börjat. Det är ju en naturlig
strävan att inte låta människor,
som länge arbetat för staten, i onödan
sluta sitt jobb. Man försöker därför att
även när det gäller sakanslagen placera
om folk för att så långt möjligt bereda
dem sysselsättning. Om man emellertid
skall kunna trygga anställningen för personer
med lång tjänstgöringstid, kan det
ofta bli fråga om att säga upp någon med
kortare anställningstid, och den elasticiteten
måste man väl ha framför allt när
det gäller personal som blivit anställd
på sakanslag. Men statsmakternas direktiv
är fullständigt klara på den punkten
att man bör så långt som möjligt försöka
undgå denna extra anställningsform, och
jag tror inte att herr Åman vill förneka
att ansträngningar i den riktningen görs.

Vad slutligen angår pensionsskyddet,
är detta i grund och botten en annan
fråga. Hittills har ju pensionsskyddet för
tjänstemännens del varit förbehållet den
ordinarie och extra ordinarie anställningsformen.
Naturligtvis kan personer
med extra anställning på grund av olika
omständigheter bli kvar i statens
tjänst så länge, att det inte skulle vara
rimligt att lämna dem utan pension.
Men det kan inte förnekas att vi alltid
strävar efter att ge sådana tjänstemän
pensionsskydd; vi lämnar inte människor
på bar backe. Herr Åman medgav
ju också detta, ehuru han anförde att
de kanske inte får samma pension som
extra ordinarie tjänstemän, men det är
ju i och för sig en annan sak. Många
gånger blir omorganisationer nödvändiga,
och när man trots allt inte längre
kan bereda en del människor arbete i
statens tjänst, försöker vi alltid se till
att de får förtidspension och fortsatt
pension efter pensionsålderns inträde,
även om de inte varit pensionsberättigade.

Frågan om en mera reglerad pensionsordning
för personer med långvarig
extra tjänst kan naturligtvis inte lösas i
ett interpellationssvar. Formerna är givna,
och vi kan inte utan vidare ändra
praxis. Därför har vi väl ingenting an -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. extra tjänsters omvandling till tjänster med pensionsrätt m. m.

nät att göra än att avvakta pensionskommitténs
betänkande och frågans behandling
i laga ordning inom regering och
riksdag. Utan riksdagens medverkan lagstiftningsvägen
kan det inte bli en ny
ordning på detta område.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag är helt ense med finansministern
om att elasticitet behövs
på detta område. Men vi har kanske inte
riktigt samma uppfattning på en punkt:
jag för min del anser att elasticiteten
inte bör begränsas till en trång sektor,
låt mig säga försvarets materielanskaffning.
Varför skall man just låta de anställda
inom det området bära alla följder
av det i och för sig berättigade önskemålet
om elasticitet? Varför kan man
inte på samma sätt som sker inom den
privata arbetsmarknaden ge pensionsrätt
och en tryggad ställning åt personer
som varit anställda tillräckligt länge?
Man borde alltid kunna lösa sysselsättningsfrågan
genom överflyttning av
tjänstemännen till andra områden, då så
visar sig nödvändigt. Man behöver ju
inte låta just dem få bära hela elasticiteten.
Inom en stor statsförvaltning har
man ju ofta möjligheter att placera om
dem. Det kan finnas extrema fall, där
det inte går, men i de allra flesta fallen
går det. Finansministern säger, att det
är vad man gör och att de stannar, därför
att man bereder dem fortsatt anställning.
Ja, men varför skall man då
inte kunna göra dem till extra ordinarie
efter en viss fastställd tid utan nöjer
sig med att säga, att vi måste ha denna
elasticitet för dessa människor?

Jag vill understryka att jag inte tror
att den statliga lönekommittén hade
tänkt sig, att man skulle ha extra befattningar
inom försvaret i sådan omfattning
som vi faktiskt haft. Dess linje var
mycket restriktiv när det gällde dessa
befattningar.

Sedan är det klart, att herr statsrådet
har rätt i att man kan vända på det hela
och säga, att den extra tjänstemannen
ju inte har någon lägre lön än den extra
ordinarie; det är bara det att han inte

har någon pensionsrätt. Om inte finansoch
civildepartementen vill bryta ut
denna fråga och försöka åstadkomma en
snabblösning, finns det ju inte någon
möjlighet att göra någonting förrän pensionsutredningen
är färdig. Det är emellertid
alldeles klart, att de extra tjänstemännen
kommer i ett besvärligt läge,
och bara den omständigheten, att en
person varit extra under ett antal år,
gör att han aldrig kommer ifatt sina kolleger.
Hans sämre rätt blir permanentad
därför att man från början sagt till honom,
att en viss tid är denna hans tjänst
en extra tjänst. Det tycker jag är orimligt.
Det är visserligen en tradition på
detta område, men det finns inte någon
numera gängse princip, som kan läggas
till grund för att därför att en person
får en viss anställningsform, skall hans
pensionsmöjligheter permanent bli sämre
än för den som från början fått en
annan anställningsform.

Jag är ense med finansministern —-och det vill jag gärna ha sagt — däri
att jag inte är främmande för en viss
elasticitet på detta område, men jag har
en känsla av att man skulle kunna fördela
denna elasticitet på ett annat sätt
än som för närvarande sker.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Åman säger att det
inte finns någon anledning att inte ge
människorna en fast anställningsform,
därför att om inte staten behöver dem
på ett område kan man flytta över dem
på ett annat. Men låt oss ta det exemplet,
att det blir en plötslig politisk avspänning
i världen och att den svenska
riksdagen säger, att nu får vi minska
försvarsanslagen. Låt oss säga att vi
minskar anslaget till anskaffning av ammunition
med 200 miljoner kronor ett
år. Vad betyder det? Jo, det betyder att
det behövs mycket mindre folk på försvarets
olika förråd. Det blir mindre att
ta emot, mindre att förvara, mindre att
omsätta och mindre att sköta. En hel
del människor blir överflödiga. Det är i
ett sådant läge inte möjligt för oss att
plötsligt ta människor från dessa olika

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. finansieringen av gemensamma vattenförsörjningsanläggningar.

förrådsorter, där de är bosatta och rotade
sedan gammalt, och placera över
dem till någon annan statsverksamhet.
Man vet kanske inte ens vilken verksamhet
man skall flytta över dem till.
I ett sådant fall får man gå den vägen
att man i första hand försöker hjälpa
dem till arbete, som varit längst anställda.
Om man inte kan hjälpa alla, som
det finns ömmande skäl för att hjälpa,
får man ge dem en övergångsersättning
för att göra det möjligt för dem att skaffa
sig annat arbete. De som har den kortaste
anställningstiden får sluta. Det kan
inte hjälpas, att man får göra på det sättet.
Därvidlag måste man ha fria händer.
Det är väl ändå klart att då personer
får sina löner från ett sakanslag
och möjligheten att sysselsätta dem är
beroende på storleken av detta anslag,
måste man ha en annan elasticitet än när
det gäller de fasta statsinstitutionerna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. finansieringen av gemensamma vattenförsörjningsanläggningar.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
HJALMAR NILSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Nils Theodor Larssons interpellation
angående finansieringen av
gemensamma vattenförsörjningsanläggningar,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Nils Theodor Larsson
har frågat mig, om jag avser att på
grundval av 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas
förslag framlägga proposition
i ärendet till nästa års riksdag
och om jag har för avsikt att i detta
sammanhang även upptaga frågan om
anslutningsskyldighet beträffande gemensamma
vattenförsörjningsanläggningar
till behandling.

I anledning av dessa frågor vill jag
framhålla, att det av interpellanten berörda
spörsmålet om en ändamålsenlig
lösning av vatten- och avloppsproblemet
på landsbygden utan tvivel framstår som
en mycket viktig och angelägen uppgift.
1946 års vatten- och avloppssakkunniga

har i sitt betänkande satt som mål för
förbättring av vatten- och avloppsförhållandena,
att all varaktig bebyggelse
inom landets kommuner inom en tidrymd
av 20 år anslutes till gemensamma
eller förses med separata vatten- och
avloppsanläggningar. I det omfattande
problemkomplex — icke blott ekonomiskt
och administrativt utan även lagstiftningsmässigt
—• som denna målsättning
aktualiserar, ingår de viktiga frågor
interpellanten i sin motivering närmare
berört, nämligen, förutom hur finansieringen
av anläggningarna skall utformas,
frågan om anslutningsskyldighet
till gemensamma anläggningar för
vattenförsörjning.

Det utredningsmaterial, som representeras
av de sakkunnigas betänkande
jämte däröver inhämtade remissyttranden,
är för närvarande föremål för beredning
inom justitie- och kommunikationsdepartementen.
Härvid ägnas frågorna
om finansiering samt anslutningssätt
och anslutningstvång särskild uppmärksamhet.
Avsikten är att på utredningen
grundade konkreta förslag snarast
möjligt skall framläggas för riksdagen,
och det är min förhoppning att
detta skall kunna ske till nästa års riksdag.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf ):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet Hjalmar Nilson få framföra
ett tack för det snabba och i sak positiva
svar, som jag erhållit. Jag tror att
kommunrepresentanter landet runt skall
komma att uppskatta det löfte som svaret
inrymmer, och jag vill gärna tolka
statsrådets ord som ett löfte om att riksdagen
nästa år skall kunna emotse ett
lagstiftningsförslag på detta viktiga område.

Situationen är i dag den, att landsbygdskommunerna
över hela landet är
i full fart med förverkligandet av vatten-
och avloppsprogram för sina tätorter.
Det praktiska förverkligandet har
gått före, men den ytterst nödvändiga

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. finansieringen av gemensamma
lagstiftningen på området har inte hunnits
med utan blivit efter. För närvarande
regleras fastighetsägares skyldighet
att deltaga i kostnad för avlopp av
bestämmelserna i vattenlagens 8 kap.
"Vattenlagen har emellertid aldrig varit
avsedd att täcka eller motsvara behovet
av regler för vatten- och avloppsanläggningar.
Vägen över vattenlagen har också
visat sig otymplig och olämplig och
därtill synnerligen tidskrävande och dyrbar.
Denna väg har därför kommit att
beträdas först sedan andra möjligheter
prövats och de andra vägarna befunnits
oframkomliga.

För närvarande är det ofta så att kommunerna
lånar upp pengar och bygger
vatten- och avloppsanläggningar men
ställer uppgörelsen med fastighetsägarna
på framliden i avvaktan på att den
rya lagstiftningen någon gång skall läggas
fram. Härtill bidrar kanske också
bristen på medel till statsbidrag och
svårigheterna att erhålla statsbidrag, vilket
medför att kommunerna nu står i
ko för erhållande av statsbidrag till sina
vatten- och avloppsanläggningar. Man
bygger på de förskottstillstånd, som kan
erhållas.

Hur otymplig vattenlagen än visat sig
vara, är den ändock för dagen den enda
väg, landskommunerna har för att nå
fram till för olika intressenter bindande
avtal. Vilka andra beslut kommunalfullmäktigeinstitutionerna
än fattat, har dessa
av varje medborgare kunnat överklagas
hos länsstyrelserna, och där så skett,
bär besluten som regel blivit upphävda.
I den mån överklaganden ej skett har
man fått fram en mycket rik och varierande
flora av olika taxor och avgifter
för såväl anslutning som förbrukning.
Dessa taxor, som grundar sig på beslut,
vilka icke blivit överklagade, är ofta
låga i förhållande till kostnaderna och
innebär merendels ett gynnande av fastighetsägarna
i tätorterna.

I stadssamhällena, där alla medborgare
kan antas ha ungefär samma nytta
av vatten- och avloppsanläggningarna,
kanske det kan spela mindre roll, om
kostnaderna för dessa nyttigheter betalas
över skattsedlarna. I landskommu -

vattenförsörjningsanläggningar.

nerna, där kanske hälften av befolkningen
— ofta mer — bor i glesbygder och
inte kan vinna anslutning till gemensainhetsanläggningarna,
är förhållandet ett
annat. Där måste man eftersträva en rimlig
avvägning och fördelning av kostnaderna
på dels statsbidrag, dels kommunbidrag
och dels bidrag från fastighetsägarna
eller förbrukarna. Denna avvägning
bör något så när nöjaktigt tillfredsställa
det rättvisekrav, som kan
ställas av alla dem, som lever och bor
utanför kommunernas tätorter.

Kommunernas skyldigheter beträffande
allmänhygieniska åtgärder får man
givetvis ej bortse från eller underskatta,
men man bör ej heller överskatta dem
på sådant sätt, att uppenbara orättvisor
uppkommer mellan olika bondegrupper.
Ett specialfall kan uppstå i sådana kommuner,
inom vilka förekommer — förutom
vanliga tätorter — även ett eller
flera municip och där municipet ej av
egen kraft mäktar lösa vatten- och avloppsproblemen
utan överlämnar detta
till storkommunen. I municipet finnes
stadsplan och i övriga tätorter vanligen
byggnadsplan. Det bör i lagstiftningen
ges möjlighet att alla i ett sådant fall blir
behandlade lika.

I förbigående kan det ifrågasättas, om
det är en önskvärd utveckling att, som
nu i någon mån sker, municip lever
kvar efter kommunalreformen med endast
en eller ett par stadgor i behåll.

Herr talman! För landsbygdskommunerna
är vatten- och avloppsanläggningarna
med sina vattentäkter, ledningsnät
och reningsverk det största och mest kapitalkrävande
arbetsfältet i varje fall under
det närmaste decenniet. Av den anledningen
är det en angelägenhet av
högsta ordning, att den nödvändiga lagstiftningen
på området snarast möjligt
kommer till stånd.

Jag tackar ännu en gång statsrådet för
svaret.

Herr ANDERBERG (s) :

Herr talman! Det var med tillfredsställelse
som jag åhörde statsrådets interpellationssvar.
Behandlingen av 1946 års

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. finansieringen av gemensamma vattenförsörjningsanläggningar.

vatten- och avloppssakkunnigas betänkande,
som 1952 var ute på remiss och
blev föremål för en hel del kritik av remissmyndigheterna,
blev mycket förskjuten,
men det föreligger likväl stort intresse
från de hörda myndigheternas sida
att denna betydelsefulla fråga löses.
Såväl remissmyndigheterna som kommunalmännen
önskar få fram förenklade
och ändå effektiva former av lagstiftning
på detta område.

Yi var fullt medvetna om att det förslag
till lagstiftning, som förelåg, hade
åtskilliga förtjänster, men vi ansåg att
det här rörde sig om mycket komplicerade
och ganska bekymmersamma frågor,
särskilt för landskommunerna, där
det saknas både teknisk och juridisk personal
för lösande av en hel del arbetsuppgifter.
Av den anledningen ville man
ha en överarbetning och en förenkling
av förslaget på olika punkter. Vi har ju
en motsvarighet på byggnadslagstiftningens
område, där det ju också finns mycket
komplicerade och besvärliga bestämmelser,
som det för kommunalmännen är
synnerligen svårt att komma till rätta
med. Vi vill därför på detta område få
till stånd en förenkling. Av den anledningen
skulle jag vilja hemställa till statsrådet
att, då det nu kan väntas ett förslag
till lag vid nästa års riksdag, även
ta i övervägande en översyn och omarbetning
av de sakkunnigas förslag, så att
vi får fram — som jag nämnde — en
enklare form för denna lagstiftning.

Kommunerna har redan enligt gällande
kommunallag rätt att ordna sina vattenoch
avloppsförhållanden, och det behövs
därför ingen särskild lagstiftning för att
kommunerna skall ha denna rätt. Under
de senaste åren har emellertid svårigheterna
på detta område vuxit lavinartat.
Den omständigheten, att dessa ärenden
varit centraliserade hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
har utgjort en flaskhals,
och kommunerna har därför inte
kunnat utföra arbeten på detta område i
den ordning och den omfattning, som
hade varit önskvärda. Inte heller statsbidragsbestämmelserna
är tillfredsställande,
och det är likaledes en viktig fråga,
som jag hemställer till statsrådet att

noga överväga. Det vore önskvärt med
en mera tillfredsställande form för bidragsgivningen
i överensstämmelse med
förhållandena på andra områden.

Jag skulle särskilt vilja framhålla, att
det vore önskvärt att om möjligt få till
stånd en decentralisering av arbetsuppgifterna
på detta område. Men även när
det gäller den centrala ledningen borde
en förenkling kunna åstadkommas. Med
vatten- och avloppsfrågorna sammanhänger
intimt statsplanefrågorna, som
behandlas av byggnadsstyrelsen. Jag karinte
finna annat än att det vore lämpligt,
att även vatten- och avloppsfrågorna
överflyttades till byggnadsstyrelsen. Även
distriktsorganisationen ute i länen är underdimensionerad.
Distriktsingenjörerna
hinner inte med att granska kommunernas
planer och hjälpa kommunerna
och i övrigt fullgöra sina åligganden,
varför arbetet med vatten- och avloppsfrågor
i mycket stor utsträckning stoppas
upp där. Även på det området är
det ändamålsenligt med en översyn för
att man skall kunna nå den effektivitet,
som från alla håll eftersträvas. Det blir
nog också nödvändigt med en översyn i
samband med den nya hälsovårdsstadgan.
Man har ju den såsom ett medel att
åstadkomma lösning av en hel del avlopps-
och reningsproblem, som blir
av allt större omfattning. Det är i vårt
land stora bekymmer både för badplatser
och föroreningar av vattendrag på
andra håll, såväl vid kusterna som i inlandet.
Det är stora arbetsuppgifter, som
vi måste ta itu med och komma till rätta
med. Det var därför med stort intresse,
som jag åhörde statsrådets synpunkter
och vad han sade om sin strävan att
komma fram till en lösning. Jag vill
emellertid ännu en gång understryka, att
det är nödvändigt med en grundlig överarbetning
av det föreliggande förslaget,
innan det skall tillämpas av kommunalmännen.

Herr NILZON, IVAR, (bf):

Herr talman! Det råder ingen tvekan
om att vatten- och avloppsfrågorna hör
till de viktigaste ute på den svenska

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. vissa olägenheter i samband med
landsbygden. Det var därför med intresse
jag kunde konstatera, att herr
statsrådet i sitt svar på interpellationen
ställe i utsikt, att den föreliggande frågan
inom en inte alltför avlägsen framtid
skall bli löst.

Det är inte troligt, att frågan kan lösas
utan att det föreskrives ett anslutningstvång
till de kommunala företagen
från fastighetsägarnas sida. I samband
med det skulle jag emellertid vilja framföra
några synpunkter. Jag har nämligen
en del personliga erfarenheter från
min hemkommun på detta område. I
kommunen har vi ett par tätorter. I den
ena är vattenfrågan löst sedan några år,
och i den andra håller vi på med den
saken. Vi vet ju att det inte går så fort,
när det allmänna skall ordna en sådan
sak. Det uppstår besvärligheter, och det
måste ta rätt lång tid att lösa dem. Det
har under de senare åren visat sig att
vattenfrågan har blivit mycket brännande
för en del fastighetsägare. Den ene
efter den andre av dem har blivit utan
vatten i sina brunnar, och kommunen
har inte kunnat ordna deras vattenfråga
så snabbt som det hade varit önskvärt.
Det har hänt att fastighetsägare har
blivit helt utan vatten, och de har då varit
tvingade att lägga ut stora pengar
för att borra efter vatten. Jag kan som
exempel nämna, att en person för en
månad sen kostade på omkring 5 000—
0 000 kronor för att få vatten på fastigheten.
Om nu kommunen inom någon tid
skulle ordna vattenfrågorna och tvinga
fastighetsägarna att ansluta sig till det
kommunala företaget, bör fastighetsägaren
i ett sådant fall som det jag nämnde
ha möjlighet att få ersättning för
vad han kostat på fastigheten för att få
vatten inom så kort tid före anslutningen.

Inom kommunen liar vi även en del
små vattenföreningar. Några av dem har
fått statsbidrag och lån, och det är klart
att om medlemmarna i dessa föreningar
skall tvingas att ansluta sig, får de utom
anslutningskostnaderna också betala till
föreningen, vilket inte är så lustigt.

Även om jag som sagt är alldeles på
det klara med, att vattenfrågan inte kan

omläggning av huvudvägar.

lösas utan att fastighetsägarna tvingas
in i företagen, talar billighetsskäl för att
de, som inom en inte alltför lång tid tillbaka
kostat på stora pengar för att ordna
sill vattenfråga, bör hållas ekonomiskt
skadeslösa.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. vissa olägenheter i samband med
omläggning av huvudvägar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Franzéns
interpellation angående vissa olägenheter
i samband med omläggning av huvudvägar,
fick nu åter ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Franzén frågat mig, om jag uppmärksammat
de olägenheter, som i enlighet
med vad han i interpellationen
påtalat kan åsamkas olika bygder vid
ombyggnad och omläggning av huvudväg,
samt om jag i så fall är beredd att
vidtaga erforderliga åtgärder till förbättring
av dessa förhållanden genom
vidgade befogenheter för vägnämnderna
eller på annat sätt.

I motiveringen till sin fråga talar interpellanten
om de olägenheter, som
vid en vägomläggning kan uppstå genom
att vägen med den nya sträckningen
dragés bort från bebyggelsen längs
stora områden. Vägmyndigheterna synes
enligt interpellanten sedan ha mindre
intresse för underhållet av den gamla
vägen. Bussförbindelserna dras genom
vägomläggningen bort från bebyggelsen.
För bygdens befolkning innebär
därför en sådan vägombyggnad oftast
att kommunikationsmöjligheterna försämras.
Därtill kommer enligt herr
Franzén, att den nya sträckningen skär
sönder landskapet på ett oestetiskt sätt
och spränger sönder åkerskiftena i svårbrukade
kilar.

Med anledning av interpellationen vill
jag anföra följande.

När en ny väg skall byggas eller när
en gammal väg skall ombyggas eller omläggas
är det många olika intressen som
bryter sig mot varandra och som man

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. vissa olägenheter i samband med omläggning av huvudvägar.

måste taga vederbörlig hänsyn till. Kraven
på en god trafikekonomi och en
betryggande trafiksäkerhet kan t. ex.
tala för en viss lösning i fråga om vägens
sträckning och vägföretagets utformning
i övrigt, medan bl. a. hänsynen till
den befintliga bebyggelsen vid den gamla
vägen eller fastighetsbildningssynpunkter
kan tala för en annan lösning.

Vid den avvägning mellan olika intressen,
som sålunda måste komma till
stånd vid vägfrågornas behandling, är
det givetvis av stor vikt, att de lokala
synpunkterna får göra sig gällande. I
våra vägförfattningar finns därför en
hel rad bestämmelser, som syftar till att
garantera detta lokala inflytande. Jag
skall här i korthet redogöra för dessa
bestämmelser i vad de avser de ärenden,
som interpellanten berört, nämligen
bestämmande av en vägs sträckning
samt indragning av väg från allmänt
underhåll.

Vägens sträckning och utformning
konkretiseras i den arbetsplan, som undantagslöst
skall upprättas för varje
vägbyggnadsföretag. De viktigaste av de
allmänna principerna, som skall beaktas
vid upprättandet av sådan plan, har
särskilt angivits i författningarna. Därvid
har bl. a. omnämnts, att onödigt intrång
för fastighet och olämplig sträckning
ur fastighetsbildningssynpunkt
skall undvikas samt att nödig hänsyn
skall tagas till befintlig och blivande bebyggelse
utmed vägen. Redan vid planens
utarbetande skall samråd obligatoriskt
ske med bl. a. vägnämndens ordförande
beträffande vägens sträckning
och vägförslagets utformning i övrigt.
Det har förutsatts, att ordföranden vid
sådana tillfällen inhämtar övriga vägnämndsledamöters
uppfattning. Till terrängundersökning,
som sker för att utröna
vägens sträckning, skall vägnämndens
ordförande eller av honom utsett
ombud beredas tillfälle att närvara och
därvid framföra sina synpunkter. Sedan
arbetsplan upprättats och överlämnats
till länsstyrelsen, skall — bortsett
från vissa mindre betydelsefulla arbeten
— yttrande över planen inhämtas från
vägnämnden. Planen jämte inkomna ytt -

randen insändes av länsstyrelsen med
eget utlåtande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för pröving. Anser sig'' vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen icke kunna
fastställa den av länsstyrelsen förordade
planen, skall frågan hänskjutas
till Kungl. Maj:ts prövning. Beslut om
fastställd arbetsplan skall delgivas vägnämnden.
Plan, som fastställes av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, kan vägnämnden
överklaga hos regeringen.

Vad därefter angår indragning av väg
gäller, att sådan indragning må ske, om
vägen efter tillkomsten av ny väg eller
eljest icke längre anses behövlig ur det
allmännas synpunkt och om olägenheten
för bygden av vägens indragande är
ringa. Även i ärenden av detta slag skall
vägnämnden höras och sedermera erhålla
del av beslutet. Detta har nämnden
möjlighet att överklaga.

Jag vill vidare nämna, att vägdirektören
är skyldig att på begäran av vägnämndens
ordförande närvara vid vägnämndens
sammanträde för att tillhandagå
med upplysningar.

Rent allmänt kan dessutom konstateras,
att vägnämnderna har inte bara rätt
utan även skyldighet att taga initiativ i
frågor, som berör vägväsendet och vägtrafiken
inom nämndens område.

Vad jag nu sagt visar enligt min mening,
att vägnämnderna under alla stadier
i dessa ärendens handläggning äger
möjlighet att säga sin mening. Jag kan
alltså inte finna annat än att vägförfattningarna
ger mycket goda garantier för
att de lokala synpunkterna skall kunna
göra sig gällande i dessa frågor. Enligt
min uppfattning finns alltså icke någon
anledning att utvidga nämndernas befogenheter
eller vidtaga andra åtgärder i
liknande syfte.

En annan fråga är om vägnämnderna
verkligen till fullo utnyttjar sina möjligheter
att inverka på vägfrågorna. Det
har under årens lopp åtskilliga gånger
från olika håll gjorts gällande att så icke
är fallet. På senaste tiden har frågan
tagits upp bl. a. av överrevisorerna för
väg- och vattenbyggnadsväsendet, som i
sin berättelse för budgetåret 1952/53
bl. a. uttalat, att en livligare medverkan

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap.

från vägnämndernas sida till förbättring
av väghållningen skulle vara av största
betydelse. Detta skulle enligt revisorerna
kanske kunna ernås genom bättre
upplysning till nämnderna om deras arbetsuppgifter,
befogenheter och möjligheter.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad jag förra onsdagen under debatten
om väganslagen för nästa budgetår
anförde i denna kammare om vägnämndernas
befogenheter. Jag uttalade då
bl. a., att vägnämnderna vid den anslagskoncentration,
som skall ske från
och med nästa kalenderår, kommer att
få ett ökat ansvar.

Då det synes mig vara av stor vikt
för vårt vägväsende, att nämnderna vid
den nya ordningen verkligen får göra
sitt inflytande gällande, har jag för avsikt
att överväga olika möjligheter att
aktivisera nämnderna.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Hjalmar Nilson få framföra mitt tack
för det utförliga svaret på min interpellation.
Jag delar herr statsrådet uppfattning,
att det är många olika intressen
som bryter sig emot varandra när man
skall nybygga eller ombygga vägar, men
att största hänsyn bör tagas till den gamla
bebyggelse som sedan urminnes tid legat
vid allmän väg.

Det är vissa fall från Gotland som givit
mig anledning att fråga statsrådet,
om vägnämnderna har möjligheter att
påverka utvecklingen i rätt riktning. Enligt
överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
är detta spörsmål aktuellt
på flera håll i landet. Jag tar mig
friheten att citera vad revisorerna har
sagt:

»Vägnämndernas och länsvägnämndernas
arbetsuppgifter ha diskuterats
med ett stort antal vägnämndsledamöter
i samband med besiktningsresorna.
Överrevisorerna ha därvid bibringats
den uppfattningen, att många vägnämnder,
ehuru ofta livligt intresserade av
vägväsendets problem, anse sig sakna
egentliga möjligheter att påverka utveck -

lingen. Sammanträdena äro fåtaliga och
anordnas i regel endast då remissutlåtanden
infordras från länsstyrelsen.
Även besiktning av vägarna förekommer
inom vissa vägnämndsområden alltför
sällan. Vägnämnderna i allmänhet utnyttja
icke i någon större utsträckning
sina möjligheter att taga initiativ till förbättringar
av vägunderhållet eller i fråga
om vägbyggnadsverksamheten. Möjligen
kan detta bero på, att vägförvaltningarna
tillvunnit sig så stort förtroende
hos vägnämnderna, att dessa icke anse
erforderligt att taga mera aktiv del
i vägfrågornas lösning. Enligt överrevisorernas
mening vore en livligare medverkan
från vägnämndernas sida till förbättring
av väghållningen av största betydelse.
Genom bättre upplysning till
nämnderna om deras arbetsuppgifter,
befogenheter och möjligheter kunde detta
kanske ernås. Bland annat synes flerstädes
alltjämt råda oklarhet i fråga om
nämndernas möjligheter att genom resor
hålla sig underrättade om vägnätets beskaffenhet
och väghållningens skötsel.»

Enligt interpellationssvaret har statsrådet
också för avsikt att överväga olika
möjligheter att aktivisera vägnämnderna.
Att detta är önskvärt vill jag särskilt
understryka. Jag tackar ännu en gång
för det positiva svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap.

Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Fahlanders interpellation
angående folkskolans kursplan
i kristendomskunskap, och nu yttrade: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Fahlander i anledning
av föreliggande förslag till ny undervisningsplan
för rikets folkskolor frågat
mig

1 :o) om jag kunde lämna upplysning

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap.

om anledningen till att skolöverstyrelsen
mot ett enhälligt kommittéförslag,
som majoriteten av remissinstanserna
tillstyrkt, gjort om kursplanen i kristendom
för klasserna 1—(i, samt

2:o) om jag ville medverka till att den
slutliga utformningen av kursplanen i
nämda ämne i allt väsentligt komrne att
ske i överensstämmelse med kommitténs
förslag.

Som interpellanten framhållit har i
kommitténs förslag till kursinnehåll
Gamla testamentet, frånsett vissa enkla
muntligt meddelade berättelser i andra
klassen, upptagits först i sjätte klassen.
Emellertid har kommittén i anmärkningarna
till kursplanen för tredje och fjärde
klasserna anfört följande i anslutning
till berättelserna ur Nya testamentet:
»Korta förklaringar av namn, ord och
uttryck från Gamla testamentets tid lämnas,
då så i sammanhaget är behövligt
och lämpligt. Även enstaka berättelser
ur gamla testamentet kan ifrågaltomma
som belysning.» Kommittén har således
räknat med att gamla testamentet skall
i viss omfattning kunna beredas utrymme
i dessa klasser.

Det torde vara svårt att endast utifrån
det kortfattade kursinnehållet göra
sig en någorlunda klar bild av skillnaden
mellan kommitténs och skolöverstyrelsens
förslag. Mycket beror på hur
de anvisningar till kursplanerna, som
överstyrelsen begärt bemyndigande att
utfärda, kommer att utformas. Enligt
ett inom överstyrelsen upprättat preliminärt
förslag till dylika anvisningar i
fråga om kristendomsämnet i tredje
klassen angives som exempel på berättelser
och texter ur Gamla testamentet:
Mose och israeliternas ökenvandring,
tio Guds bud, Samuel, Saul och David,
någon psalm ur psaltaren, t. ex. psalm
23. I fortsättningen heter det: »Kursen
bör inledas med frågan om, när och var
Jesus levde. Berättelserna ur Gamla testamentet
får inte bli självändamål utan
tjäna endast denna inledning, varvid
syftet framhålles vara att lära känna det
land och folk, varur Jesus framgick. —
--Berättelserna ur Gamla testamentet,
som aldrig bör överskrida ovan an 2

Första kammarens protokoll 195i. Nr 24.

givna omfattning, avpassas så, att de är

genomgångna en tid före jul. ---—

Ur de äldre berättelserna uteslutes alla
moment, som tillhör en för barnen alltför
svårbegriplig fornhistorisk värld,
särskilt de primitiva drag, som kan verka
skrämmande och avlägsna uppmärksamheten
från det centrala i ämnet, d.
v. s. gudsförhållandet.»

Av detta preliminära förslag synes
framgå, att överstyrelsen avsett att bereda
ett relativt begränsat utrymme åt
Gamla testamentet i ifrågavarande klass
och att väsentligen använda det som
stödstoff till framställningen om Jesu
liv och verksamhet. För egen del har jag
den principiella uppfattningen, att Gamla
testamentet bör medtagas i tredje och
fjärde klasserna i den utsträckning, som
behövs för att berättelserna ur Nya testamentet
skall få den bakgrund, som
från pedagogisk och allmänbildande synpunkt
måste anses önskvärd. Det är givetvis
angeläget, att formuleringen av
kursinnehållet så nära som möjligt anknytes
till detta syfte, och jag ämnar i
samband med fastställandet av den nya
undervisningsplanen föreslå de modifieringar
i överstyrelsens förslag, som betingas
härav.

Med det sagda anser jag mig ha besvarat
interpellantens frågor.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Interpellanten är på
grund av uppdrag utomlands förhindrad
att vara här i dag, och därför bar
han bett mig att tacka ecklesiastikministern
för att han fått svar på sin interpellation.
Eftersom herr Fahlander inte
sett svaret, har han inte heller kunnat
säga sin mening om dess innehåll, och
den korta kommentar jag kommer att
göra får alltså stå för min räkning.

Den föreställning man får, när man
läser överstyrelsens förslag till kursplan,
är inte densamma som den man får, när
man läser skissen till anvisningar till
samma studieplan. Jag kan inte finna
annat än att den tankegång, som skymtar
fram i anvisningarna, måste innebära
en modifikation av själva kurspla -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap.

neförslaget och att, om intentionerna i
dessa anvisningar skall följas, detta måste
komma att påverka de slutgiltiga formuleringarna
i den blivande kursplanen.
Jag tolkar statsrådets svar så, att
han i detta avseende har samma mening.

När det sedan gäller frågan om huruvida
modifikationer är önskvärda eller
inte, kan jag gott ansluta mig till den
principskiss som statsrådet själv dragit
upp i sitt svar. Han ger där uttryck åt
den meningen, att stoff ur gamla testamentet
bör tas med i klasserna 3 och 4
i den utsträckning som behövs för att
berättelserna i nya testamentet skall få
den bakgrund som från pedagogiska och
allmänbildande synpunkter kan anses
önskvärd. Jag skulle tro att man vid tilllämpningen
av denna i och för sig riktiga
grundsats bör låta den pedagogiska
synpunkten överväga på det sättet, att
man på det stadium det här är fråga
om, alltså klasserna 3 och 4, begränsar
det gammaltestamentliga stoffet till att
avse konkreta bilder av den miljö, i vilken
kristendomens centralgestalt växte
upp och verkade, och att man spar till
ett mognare stadium en framställning
av hur kristendomen växte fram ur judendomen.
Jag skulle tro att exempelvis
frågan, huruvida profetismen enligt
överstyrelsens kursplaneförslag bör tas
med redan i klass 4, bland annat av det
skälet bör bli föremål för en omprövning.
Jag håller alltså för sannolikt, att
man vid en tillämpning av den grundsats,
som statsrådet har gett uttryck åt,
bringas att överväga någon omgruppering
av stoffet i skolöverstyrelsens kursplaneförslag,
så att man något närmare
anknyter till det önskemål som kommittén
i detta fall har uttalat och som ju
också har biträtts av ett stort antal remissinstanser
och allra senast av de berörda
lärarorganisationerna.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Den nu gällande undervisningsplanen
för folkskolan såg dagen
redan år 1919. Dess tillkomst väckte
mycken diskussion inte minst i fråga om

kristendomsämnets uppläggning och behandling.
Man avskaffade som bekant då
katekesen, eller kanske rättare sagt det
s. k. katekesplugget och sökte i stället
skapa riktlinjer som karakteriserades av
att undervisningen skulle ske »med hänsyn
till barnens mottaglighet och behov».

Numera anser man sig icke ha under
alla dessa år vunnit det resultat av undervisningen,
som denna plan så tvärsäkert
ville ge riktlinjerna till, och i
synnerhet skall bristen ha visat sig i
fråga om kristendomsämnets behandling
i folkskolan. Därför tillsatte skolöverstyrelsen
år 1952 en kommitté, som bestod
av åtta pedagoger och som framlagt ett
förslag, vilket herr Fahlander för sin
del enligt interpellationen tyckt vara
det bästa tänkbara. I detta förslag har
man visserligen inte avskaffat, men i
hög grad skjutit tillbaka Gamla testamentet.
Man har sagt, att man måste
göra det på grund av att den myckna
undervisningen i Gamla testamentet
åstadkommit »en icke önskvärd fixering
av gudsföreställningen». Jag vet
egentligen inte vad som kan ligga i detta
uttryck, men man har väl menat, att
barnen i folkskolan och i synnerhet i
småskolan kunnat bibringas föreställningar
om Gud såsom skapelsens ursprung
o. s. v., vilka sedan för framtiden
försvårat deras mera personliga tillägnelse
av kristendomen. I stället föreslår
kommittén i sitt betänkande ett
slags kristlig hembygdskunskap, där
man anknyter till hemmet, skolan och
kyrkoåret. Först under tredje och fjärde
skolåren får enstaka berättelser ur
Gamla testamentet förekomma som ett
slags belysning. Man redogör för vissa
saker och ting, som så att säga kan betecknas
såsom kulturhistoriska notiser,
och därmed räcker det för dessa år.
Först i klass 6 skall en sammanhängande
framställning av Gamla testamentet
få förekomma. Det innebär, som vi naturligtvis
förstår, en mycket betydande
reducering av Gamla testamentet som
material för religionsundervisningen i
folkskolan.

Skolöverstyrelsen har nu i sitt remiss -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap.

utlåtande i viss mån gjort front emot
detta — som jag vill kalla det — mycket
radikala ingrepp i vår kristendomseller
religionsundervisning i folkskolan.
I remissutlåtandet säges, att Gamla testamentet
måste tas i anspråk i vida större
utsträckning än vad de åtta pedagogerna
i utredningen föreslagit. Man ger
sålunda Gamla testamentet en plats —
jag vill nästan säga en aktad plats — redan
i andra klassen, d. v. s. andra småskoleklassen,
och man låter — vilket jag
anser vara den stora förtjänsten hos
skolöverstyrelsens utlåtande — den mäktiga
profetismen inte bara komma till
uttryck, utan att man låter det ske redan
i fjärde klassen.

Det är där som jag föreställer mig att
den betydelsefulla skiljelinjen går mellan
kommittéförslaget och skolöverstyrelsens
utlåtande. Ty hur skall man över
huvud taget kunna förstå Jesu person
och verk, om man inte ser dem mot bakgrunden
av profetismen? Hur skall man
kunna föreställa sig den kristna trons
uppkomst i urförsamlingen, om man inte
förstår vad de gammaltestamentliga profeterna
betydde både för Mästaren och
för hans första lärjungar?

Även om den kompromiss, som jag
hörde antydas i ecklesiastikministerns
uttalande, skulle bli definitivt beslut,
tror jag därför ändå att man måste yrka,
att profetismen får komma till mycket
starkare uttryck än som tycks genomströmma
ecklesiastikministerns uttalande
i ärendet.

Det säges, att det är mycket svårt att
undervisa i Gamla testamentet. Ja, men
allting beror ju på den enskilda lärarindividualiteten.
Det kan vara oskickliga,
oförståndiga lärare, som låter de
enkla berättelserna i Gamla testamentet
få en olämplig tolkning. Men var och en
som haft med folkskolan att göra vet ju,
att detta kan ske även med Nya testamentets
berättelser. Jag har suttit i en
folkskola och hört redogörelsen för Paulus’
missionsresor i en nitisk, men
oskicklig lärares tolkning. Dess detaljmässiga
utläggning lät, som det gällt en
järnvägsbyrås taxeberäkningar.

Jag tror inte, att det är svårare att un -

dervisa barn i de enkla, troskyldiga berättelserna
i Gamla testamentet än i Nya
testamentets utsagor. Likaledes föreställer
jag mig, att nutidens teologer, när de
vill skjuta undan Gamla testamentet och
mera fixera undervisningen på s. k.
kristologiskt innehåll, missuppfattar
människors fattningsförmåga. Människor
är vanligtvis inga dogmatiska tänkare,
inte ens i kyrkliga kretsar. Det gäller
också många präster; de är inte några
stora teologer utan som folk i allmänhet,
som helst anknyter till vad som
kan vara vägledning för det vanliga,
praktiska livet. Och därvidlag är det
mycket att hämta i Gamla testamentet.

Att jag lägger sådan vikt vid profetismen
beror därpå, att i profeternas
skrifter framkommer det som är grundvalen
för den kristna idealismen. Man
läser hos Amos eller hos Hosea om deras
omsorg om änkor och faderlösa, deras
vädjan om rätt och rättfärdighet. Man
läser i Jesaja om den syn som bär honom:
att svärden skulle smidas till plogbillar.
I Psaltaren har vi den enkla, djupa
poesien. Är inte det någonting som
kan tala till barn, likaväl som det griper,
tröstar och värmer vuxna — lika
mycket som aposteln Paulus’ naturligtvis
betydelsefulla, men också många
gånger så svårförståeliga framställning
av den kristna tron? Jag vill nu inte
utan vidare ansluta mig till den ene av
vårt lands båda nu levande största författare,
Frans G. Bengtsson, då han säger,
att den litteratur han haft svårast att
tillägna sig är dels juridik, dels aposteln
Paulus’ brev. Men jag tror nog att aposteln
Paulus är ganska svår att begripa
för barn i skolan — det går därvidlag
lättare med vissa av de gammaltestamentliga
utsagorna.

Jag måste ur dessa synpunkter för
min del, när vi nu har fått denna diskussion,
vädja till vår aktade ecklesiastikminister
att han icke låter locka sig
av pedagogernas och pedagogsammanslutningarnas
locktoner härvidlag. Allt
är inte bra som är modernt, och jag
tror inte att man bör skynda hastigt
när det gäller kristendomsundervisningen.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Jag har kommit i en rätt
underlig situation, när jag skall försöka
försvara någonting, som herr Mogård
klandrar för att det är modernt. Jag
skall i varje fall göra ett litet försök.
Jag knyter an till det citat som herr Mogård
själv anförde, då han nämnde någonting
om att man även vid stoffurval
måste beakta barns »mottaglighet och behov».

Jag har ingen avvikande mening då
det gäller sammanhanget mellan profetismen
och kristendomen, och jag har
givetvis inte heller någon avvikande mening
när det gäller att få en bakgrund
till hur kristendomen har växt fram i
världshistorien. Men vi skiljer oss i bedömningen
av barnaålderns »mottaglighet
och behov». Och därför blir frågan
inte, om åtskilligt stoff ur Gamla testamentet
skall tas med eller inte, utan
frågan blir, i vilken omfattning och måhända
framför allt när så skall ske. I
det sammanhanget får herr Mogård ursäkta,
att jag för min del vid bedömningen
av modaliteterna därvidlag fäster
större avseende vid uppfattningen hos
dem som genom sin dagliga verksamhet
på nära håll får en föreställning om
barnaålderns mottaglighet och behov än
vid meningen hos dem som icke i samma
grad får det.

Jag kan alltså inte finna annat än att
de modifikationer, som ecklesiastikministern
är inne på och som sammanfaller
med dem som skolöverstyrelsen tycks
förorda, bör genomföras — i kristendomsundervisningens
eget intresse.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1954/55 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner.

Under tionde huvudtiteln i innevarande
års statsverksproposition hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1954, föreslagit
riksdagen att till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret
1954/55 anvisa ett reservationsanslag av
700 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten,
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över liandelsärenden
för den 4 januari 1954, föreslagit
riksdagen att till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för nämnda
budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon m. fl. (1:308) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 486), i vilka hemställts, bland
annat, att riksdagen måtte besluta a) att
med ändring av Kungl. Maj :ts förslag
till Fonden för lån till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1954/55
å kapitalbudgeten anvisa ett med
500 000 kronor höjt investeringsanslag
å 3 000 000 kronor, b) att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
översyn av gällande lånevillkor för lånefonden
för hantverks- och småindustrikredit
i syfte att förbättra förutsättningarna
att erhålla lån ur denna samt att
förslag om erforderliga ändringar snarast
måtte föreläggas riksdagen, c) att
för att möjliggöra höjt anslag till Hantverkarnas
ungdomsrörelse under rubriken
Bidrag till företagareföreningar m.
fl. för budgetåret 1954/55 anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag med
15 000 kronor höjt reservationsanslag,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Ola Persson (I: 70>
och den andra inom andra kammaren av
herrar Holmberg och Hagberg i Stockholm
(II: 87), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Fonden för lån till före -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

iagareföreningar in. fl. för budgetåret
1954/55 anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eliasson m. fl. (I: 102) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson

1 Hedenäset m. fl. (II: 134), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar m.
fi. för budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren av
herr Nyström m. fl. (1:307) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (11:417), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till Fonden
för lån till företagareföreningar m.
fl. för budgetåret 1954/55 anvisa ett investeringsanslag''
av 10 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 308 och II: 486, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till företagareföreningar
in. fl. för budgetåret 1954/55
under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 700 000 kronor;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 70 och II: 87, I: 102 och
II: 134, I: 307 och II: 417 samt I: 308 och
11:486, sistnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Fonden för lån
till företagareföreningar m. fl. för budgetåret
1954/55 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av

2 500 000 kronor;

c) att motionerna 1:308 och 11:486, i
vad de avsåge översyn av gällande lånevillkor
för fonden för hantverks- och
småindustrikredit, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Pålsson, Lodenius, Onsjö
och Hansson i Skegrie, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att ut -

Anslag till företagareföreningar m. fl.
skottet bort under b) hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionerna 1:70 och
11:87, 1:102 och 11:134, 1:307 och II:
417 samt I: 308 och II: 486, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga, till
Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1954/55 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 3 500 000 kronor;

2) av herrar Ohlon, Boman, Sunne,
Lundgren, Malmborg i Skövde och Ståhl,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet boit
under b) hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj ds förslag och
motionerna 1:70 och 11:87, 1:102 och
II: 134, I: 307 och II: 417 samt med bifall
till motionerna 1:308 och 11:486,
sistnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, till Fonden för lån till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret
1954/55 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av 3 000 000
kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande utlåtande skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten a.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten b.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! I det utlåtande från
statsutskottet, som nu föreligger till behandling
och som rör bidrag och anslag
till företagarföreningar m. fl., finns en
reservation som är avgiven av mig jämte
tre andra. Till belysning av reservanternas
syn på saken och för klargörande
av skillnaden mellan utskottets
utlåtande och reservationen ber jag att
få anföra en del synpunkter.

Till en början önskar jag att tacksamt
erkänna den positiva och välvilliga
skrivning, som utskottet presterat beträffande
företagarföreningarnas verksamhet
och deras betydelse i skilda avseen -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.
den. Jag erkänner jämväl lika tacksamt
den ökning i fråga om anslagen, som
departementschefens och utskottets förslag
innebär. Men då jag och mina medreservanter
anser den föreslagna anslagsökningen
på en miljon kronor helt otillräcklig
i förhållande till de stora och
trängande behov som föreligger, skall
jag söka motivera de sakförhållanden
som utgör underlaget för vår reservation.

Då utskottet stannat för att föreslå
nyssnämnda starkt begränsade ökning
av anslaget till företagarföreningarnas
låneverksamhet, synes utskottet som skäl
härför ha velat hänvisa till den omständigheten,
att riksdagen med anledning
av den kungl. propositionen nr 210 beslutat
om statligt stöd till hantverk och
småindustriföretag genom inrättande av
s. k. statlig lånegaranti. Nu är det emellertid
på det sättet, att denna lånegaranti
i princip dels avser allenast sådana
lånebehov som överstiger 40 000
kronor, och dels kommer dessa låneärenden
att handläggas centralt med alla de
omgångar och den tidsutdräkt som ett
sådant förfarande medför.

Den statliga lånegarantien kommer för
övrigt att beröra endast en mycket ringa
del av företagarföreningarnas låneverksamhet.
I reservationen har redovisats en
del siffror som närmare belyser detta
förhållande. Det framhålles i reservationen
bl. a., att under år 1952 uppgick
det sammanlagda antalet av de av föreningarna
beviljade lånen till 261, varav
8 avsåg belopp över 40 000 kronor. För
1953 var motsvarande siffror totalt 265
respektive 8 över 40 000 kronor.

Nu är det ju så att tidigare medverkan
till lösandet av småföretagens finansieringsproblem
genom statens hantverkslånefond
och fonden för hantverks-
och småindustrikrediter inte har
blivit effektiv. Skälet härtill är väl närmast
att man inte förstått småföretagarnas
läggning och arbetsvillkor. Småföretagarna
är vanligen ej några skrivkarlar,
och det fordras personlig kontakt för
att få effektiv handläggning, speciellt
ii är det gäller förtroendekrediter. Den
personliga kontakt, som erhålles vid

företagarföreningarnas rådgivande verksamhet,
skapar förutsättningar för effektivitet
i lånegivningen. En effektiv
medverkan till underlättande av småföretagens
finansieringsproblem kan enligt
min mening inte åstadkommas genom
en centraliserad låneverksamhet.

Skillnaden i effekt på företagarföreningarnas
låneverksamhet å ena sidan
i jämförelse med samma verksamhet från
statens hantverkslånefond och fonden
för hantverks- och småindustrikrediter
å andra sidan är väsentlig. Ser man närmare
på siffrorna visar det sig att den
1/1 1940 hade från statens hantverkslånefond
utlämnats 185 lån, och beloppet
uppgick den 30/9 1945 till sammanlagt
726 000 kronor. Den 31/12 1953 — det
är den färskaste siffra som är att tillgå
— var det utestående lånebeloppet
när det gäller statens hantverkslånefond
i runt tal 1 518 000 kronor. Fonden för
hantverks- och småindustrikrediter, som
inrättades 1941, visade ett utestående
lånebelopp på mellan 400 000 och
500 000 kronor. Antalet lån beviljade av
företagarföreningarna var den 1/1 1940
totalt 793, och det utlånade beloppet
den 30/9 1945 var ca 5 385 000 kronor,
och den 31/12 1953 var det utestående
beloppet 16,9 miljoner kronor.

Jag vill i detta sammanhang erinra om
att bankvärlden också har observerat
skillnaden på effektivitet i utlåningsverksamheten
mellan dessa olika institut,
och bankdirektör Browald skriver
i Handelsbankens Index nr 3 för 1953
bl. a. följande: Orsaken till att dessa
lånemöjligheter i realiteten kommit att
få en begränsad betydelse torde dock
delvis vara att finna i den omständigheten
att långivningens centralisering
försvårat dess anpassning efter lokala
och individuella behov. Då har de i vissa
län verksamma s. k. företagarföreningarna,
vilka arbetar med decentraliserad
statlig kreditgivning kombinerad med
konsultationsservice, fått större betydelse.
Totalbeloppet för den statliga
kreditgivningen till småföretagsamheten
torde f. n. uppgå till inemot 30 milj. kr.,
varav ca två tredjedelar faller på företagarföreningarna.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Det kan också vara värt att erinra om,
i samband med de siffror jag nyss anförde,
att i den mån siffrorna hänförde
sig till den 30/9 1945 rörde de endast
7 län, eftersom det inte vid det tillfället
fanns företagarföreningar i fler län,
och att siffrorna för den 31/12 1953 gäller
9 län, under det att de övriga kreditformerna,
alltså hantverkslånefonden
och fonden för hantverks- och småindustrikrediter,
avser hela landet.

Reservationen tar nu inte direkt sikte
på de administrativa bidragen, men för
fullständighetens skull vill jag i korthet
nämna några ord även i det avseendet.
Avsikten med propositionen är en viss
utbyggnad av den verksamhet som drives
av företagarföreningarna. Departementschefen
anför även, att »i den mån
organisationen tillväxer och kostnaderna
därmed ökas bör jämväl beloppet av
dylika bidrag ökas i ungefärlig motsvarande
mån».

Jag skall nu anföra några siffror ifrån
mitt eget hemläns företagarförening,
vars styrelse jag har tillhört hela tiden.
Den har nu varit verksam i 14 år, så
jag har en smula erfarenhet åtminstone
från det begränsade område som den
föreningen omspänner. Föreningen hade
år 1948 två anställda och erhöll då
totalt i administrationsbidrag inte fullt
45 000 kronor, därav 35 000 kronor från
staten. Föregående år var totala administrationsbidragen
drygt 55 000 kronor,
varvid statens andel fortfarande var
kvar vid 35 000 kronor. Nu har föreningen
fyra anställda, och för innevarande
år behövs i administrationsbidrag inemot
70 000 kronor.

Av propositionen verkar det som om
den begärda höjningen på 80 000 kronor
endast skulle avse bidrag åt nybildade
föreningar. Om så är förhållandet förefaller
det mig rimma dåligt med departementschefens
antydan om ökade bidrag
i den mån organisationen tillväxer.
På det sättet överföres kostnaderna på
sådana landstingsområden, som främst
behöver öka sin småföretagsamhet. Jag
vill inte gärna tro att departementschefen
kan ha menat, att bidrag till utökningen
av de äldre föreningarnas orga -

Anslag till företagareföreningar m. fl.

nisation skall anstå till dess i hela landet
bildats föreningar med en minimiorganisation
av en heltidsanställd konsulent
jämte erforderlig kontorshjälp.

Efter den parentesen om administrationsbidragen
skall jag be att få säga
några ord om lånemedlen.

Propositionen upptager i jämförelse
med vad som gäller för nu löpande år
en ökning med 1 miljon kronor eller, om
man använder en annan läsart, 1,25 miljoner,
och det synes ej som om detta
avsåge ökade resurser åt äldre föreningar.
I propositionen och utskottsutlåtandet
skymtar man som ett motiv för den
höjningen det behov, som den s. k. Töreforsutredningen
anmält, och vidare
behovet i föreningar som inte utövar
långivning. Skall föreningarna kunna
göra en insats för att medverka till ökade
sysselsättningsmöjligheter på landsbygden,
måste de få erforderliga resurser.
Proposition nr 210, om kreditgarantierna,
och företagarföreningarnas
direkta låneverksamhet är två skilda
stödformer. Kreditgarantierna kommer
att medföra en obetydlig förbättring i
företagarföreningslän, där det stora kapitalbehovet
gäller lån under 40 000 kronor,
som ju inte beröres av kreditgarantilånen.

I Jämtlands län har hittills av över
500 beviljade lån endast tre avsett lån
över 40 000 kronor. Av dessa tre lån har
ett inte kunnat utlämnas till hela det
av Konungen medgivna beloppet på
grund av brist på erforderligt kapital.

I detta sammanhang kan man uttala
farhågor om effekten av kreditgarantierna.
Som jag tidigare nämnde medför den
centraliserade handläggningen och remissförfarandet
inte den snabbhet som
är önskvärd och som fordras för att småföretagen
skall få effektiv hjälp. Det
medför risk för att handläggningen blir
alltför omständlig. Man tycker nog, att
erfarenheten från låneverksamheten genom
statens hantverkslånefond och fonden
för hantverks- och småindustrikrediter
borde ha givit en tankeställare i detta
avseende.

I fråga om företagarföreningarna är
det ju så att den kontakt, som uppstår i

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

rådgivningsverksamheten, ger ett värdefullt
underlag för bedömningar i samband
med låneverksamheten. I vårt län
är vidare föreningens chefstjänsteman
sekreterare i hantverksdistriktet, och
även övriga tjänstemän deltar aktivt i
småföretagarnas egen organisation. Detta
medför en synnerligen god kontakt
med länets företagare. Jag vill nämna
att i Jämtlands län utlämnade föreningen
under de fem första åren ej mindre än
78 lån på ett sammanlagt belopp av inte
fullt 320 000 kronor. Under de nio därefter
följande åren har lån utlämnats på
mer än 3,5 miljoner kronor. Det totala
beloppet uppgår för närvarande till nära
4 miljoner kronor. Förlusten på verksamheten
har hittills varit synnerligen
låg, drygt 7 000 kronor. Vid de 330 företag,
som erhållit lån från föreningen, arbetar
nu i det närmaste 1 000 personer eller,
om jag skall vara alldeles exakt, 968.
Jag skall inte ge mig in på en bedömning
av hur stor del av den sysselsättningssiffran,
som beror på föreningens
insats. Det är självfallet svårt att avgöra.
Men det är ganska säkert att en väsentlig
del av alla dessa personer inte skulle
ha fått arbete utan föreningens medverkan.
Detta torde säga något om effekten
av verksamheten.

Jag skall be att få nämna ett exempel,
som jag också vill lokalisera geografiskt,
så att den som vill kan kontrollera.
I Ytterån startades 1947 en liten
syfabrik av en man och hans hustru.
De utgjorde den enda arbetskraften
i företaget. De tillverkade så enkla saker
som skidbyxor och arbetsblusar. De
fick till en början två lån från föreningen,
ett på 3 600 kronor och ett på 2 500
kronor, båda för maskinanskaffning.
Dessa lån är numera helt återbetalade.
De hade emellertid en dålig verkstad
och fick ytterligare två lån, dels 1948
ett på 18 000 kronor avsett för uppförande
av en ny verkstad, dels 1952 ett
på 21 000 kronor. Av dessa båda lån på
sammanlagt 39 000 kronor är i dag
oguldna 30 000 kronor. Den lilla anläggningen
sysselsätter i dag 26 personer och
kommer att utvidgas ytterligare.

Om jag sedan återgår till mitt eget

läns landsbygd vill jag nämna, att denna
under tioårsperioden 1941—1950 förlorat
över 14 000 personer på inrikes omflyttningar.
Det iir en stor siffra i ett län
med en landsbygdsbefolkning på drygt
120 000 personer och som har den i förhållande
till folkmängden lägsta sysselsättningen
inom industri och hantverk
av samtliga rikets län. Länet har en
ringa befolkningstäthet, tätorterna är fåtaliga,
och det råder brist på större industrier,
som kan skapa arbetstillfällen
för småindustri. Till följd av den nuvarande
låga industriella verksamheten
uppstår också en utvecklingshämmande
isolering för småföretagen. I ett
sådant län är behovet av företagarföreningsverksamhet
särskilt stor. Det behövs
förhållandevis större insatser i ett
län med en dylik struktur för att inhämta
den industriella eftersläpningen, än
det fordras inom andra län för att bygga
ut en där redan befintlig företagsamhet.

När man kan visa upp sådana resultat,
som vår förening kan göra, borde
det med hänsyn till de allvarliga landsbygdsproblemen
ha varit rimligt att föreningen
i likhet med andra föreningar i
samma belägenhet — och jag tror att
det finns rätt många sådana •— kunnat
påräkna en något större förståelse från
statsmakternas sida. Det är som bekant
bättre att stämma i bäcken än i ån. Det
är bättre att ge företagarföreningarna
ökade resurser nu än att vänta till dess
kriser inträffar. Då blir det dyrare för
det allmänna. Det anslag på 3,5 miljoner
kronor till fonden för lån till företagarföreningar,
varom yrkande framställts
i reservationen, bör mot bakgrunden
av vad jag här skisserat vara ett
absolut minimibelopp. Det synes som
om det skulle vara väl använda pengar.

Med det nu anförda anser jag mig ha
lämnat motiv för bifall till vår reservation.
Jag tror mig också ha påvisat, att
den av Kungl. Maj:t och statsutskottet
förordade ökningen av ifrågavarande
anslag är helt otillräcklig. — Då återstår
den skyldighet, som alltid åvilar
riksdagen och dess utskott, nämligen
skyldigheten att avväga intressen och

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

anspråk, en plikt och skyldighet som
jag och mina medreservanter ingalunda
vill undandraga oss. Emellertid gäller
det här en så viktig fråga som landets
näringsliv och människornas försörjning
och därmed också i viss utsträckning
underlaget för riksdagen att framdeles
avväga vårt folks gemensamma behov.
Reservationens yrkande är i förhållande
härtill mycket blygsamt, och det
belopp som däri upptages är det minsta
som kan ges, därest förbättringen skall
bli märkbar hos våra företagarföreningar
och de med deras stöd verksamma
hantverken och småindustrierna.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att beakta värdet av att i rätt tid lämna
ett verksamt stöd till företagarföreningarna,
och jag yrkar, herr talman,
bifall till den av mig in. fl. avgivna och
med 1) betecknade reservationen.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag vill säga några ord
om anslaget till fonden för lån till företagarföreningar
m. fl.

Ett antal bondeförbundare har vid
riksdagens början väckt en motion om
höjning av detta anslag från 2,5 till 5
miljoner kronor. I många sammanhang
har man ju understrukit betydelsen av
att småföretagsverksamheten utvecklas
och att ökade krafter insätts på att
få till stånd ett mer differentierat näringsliv
på landsbygden. Inom denna
lokaliseringsverksamhet spelar småföretagsverksamheten
en stor roll. Företagareföreningarna
har genom statsmakternas
medverkan kunnat göra berömdvärda
insatser för att medverka till nyetablering
och utvidgning av småförtag.
Av de 3 000 företag, som hittills har erhållit
lån genom företagareföreningar,
liar inte mindre än 80 procent lokaliserats
till landsbygden.

När man bedömer denna anslagsfråga,
måste man komma ihåg, att kapitalbehovet
för småföretagen väsentligt ökat
under senare år på grund av den tekniska
utvecklingen och strävandena att
förbättra arbetsförhållandena samt de
ökade kraven på lokaler och personal -

Anslag till företagareföreningar m. fl.
utrymmen. Det finns ett aktuellt lånebehov
inom 12 företagarföreningar på
inte mindre än 10 miljoner.

Sedan vi väckte våra motioner, har
riksdagen bifallit propositionen om införande
av kreditgaranti för hantverk
och småindustri. Ramen för utlämnandet
av kreditgaranti har fastställts till
10 miljoner kronor för nästa budgetår.
Jag vill, herr talman, gärna konstatera,
att detta innebär ett väsentligt framsteg.
Vi motionärer erkänner villigt att företagarföreningarna
därigenom fått ökade
möjligheter att bedriva sin verksamhet
till stöd för nyetablering, utvidgning
och rationalisering av företag. Men jag
vill i detta sammanhang påpeka, att när
i statsverkspropositionen anslaget höjdes
från 1,5 miljoner kronor för innevarande
budgetår till 2,5 miljoner kronor
för nästa budgetår, ingick i förslaget
att man skulle kunna utnyttja dessa
ökade medel även för att klara reindustrialiseringen
i Töre. De utredningsförslag,
som föreligger för Töres del, går
löst på ungefär 1 miljon kronor. Det betyder,
såsom vi motionärer sagt, att hela
ökningen av anslaget i statsverkspropositionen,
således 1 miljon kronor, skulle
ätas upp av anspråken vid reindustrialiseringen
i Töre. Riksdagens beslut om
införande av kreditgaranti har emellertid
nu lättat situationen även på den
punkten. Man kan nämligen förutsätta,
att det för Töre erforderliga beloppet,
1 miljon kronor, nu blir frigjort för föföretagarföreningarnas
övriga verksamhet.
Man kan alltså utgå ifrån att i den
mån det behöver investeras kapital från
det allmännas sida i Töre, kommer de
pengarna att tas från kreditgarantien
och icke belasta fonden för lån till företagarföreningar
m. fl.

Men, herr talman, trots riksdagens beslut
om kreditgaranti finns det uppenbarligen
ett lånebehov, som inte blir
helt täckt under kommande budgetår. I
första hand gäller ju anspråken på lån
via företagarföreningarna lånebelopp
under 40 000 kronor. Kreditgarantien
avser främst att klara lån över det beloppet.
Det är mot den bakgrunden, som
reservanterna i statsutskottet har före -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.
slagit att investeringsanslaget skall höjas
till 3,5 miljoner kronor. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Pålsson in. fl. avgivna och med nr 1)
betecknade reservationen.

Om det är för optimistiskt att tro, att
denna reservation kommer att vinna
riksdagens bifall, får väl motionärerna
ta fasta på vissa positiva uttalanden i
statsutskottets utlåtande. Utskottet framhåller,
att det förutsätter »att Kungl.
Maj :t med uppmärksamhet följer utvecklingen
på här ifrågavarande område och
att, därest det skulle visa sig, att nu angivna
stödåtgärder icke nå åsyftat resultat,
Kungl. Maj :t, så snart ske kan, för
riksdagen framlägger förslag om det ytterligare
stöd åt småföretagsamheten,
som kan befinnas påkallat».

Det är, herr talman, viktigt att företagarföreningarna
har tillräckliga medel
för utlåning. Det bör understrykas,
att förlusterna i deras verksamhet har
varit utomordentligt små. Man skall här
också komma ihåg, att det anslag, som
det är fråga om, numera går på kapitalbudgeten.
Det gäller alltså icke här en
höjning av anslaget med 1 miljon kronor,
som återverkar med hela sin kraft
på driftbudgeten, utan det är fråga om
ett anslag på kapitalbudgeten på 1 miljan
kronor till räntebärande lån.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! De föregående ärade talarna
har så flitigt avbetat fältet, att det
inte finns mycket att tillägga.

När vi inom folkpartiet skrev vår motion,
var vi nöjda med att Kungl. Maj:t
föreslog riksdagen, att anslaget till företagarföreningarna
skulle överföras till
kapitalbudgeten. Samtidigt skulle anslaget
höjas från 1,5 till 2,5 miljoner kronor
vilket vi ansåg vara i minsta laget.
Sedan motionen avfattats har det kommit
till vår kännedom, vilket ju också
framgår av reservationerna, att propositionens
ökning kanske är mera skenbar
än verklig, eftersom den nya miljonen
väsentligen kommer att åtgå för investeringar
inom områden, vilka hotas av
sysselsättningsminskning.

Jag skulle för mitt vidkommande kunna
gå med på bondeförbundets motion,
men för oss åskådare utanför koalitionen
är det pinsamt att åse när bröder
kivas. Här föreslår Kungl. Maj :t 2,5 miljoner
och bondeförbundet 3,5 miljoner
kronor. Det är inte roligt, säger jag, för
oss att bevittna denna schism inom koalitionen,
och för att om möjligt överbrygga
motsättningarna vill jag, herr
talman, tills vidare hålla fast vid vårt
ursprungliga förslag på 3 miljoner kronor,
detta förslag då fattat såsom en
kompromisslösning i den tvist, som för
närvarande råder.

Skulle, herr talman, vårt förslag vid
en första votering slås ut, kommer jag
vid den slutliga omröstningen att följa
bondeförbundets förslag.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är ju mycket glädjande
att höra den välvilliga inställning,
som kommit till uttryck när det gäller
dessa anslag, och man får väl se det
så, att denna välvilliga inställning omfattar
småindustrien och hantverket i
allmänhet. Bakom detta ligger väl att
man inser betydelsen av dylika företags
insatser inom vårt näringsliv.

Om jag sålunda är glad för denna inställning,
kan jag inte underlåta att säga,
att jag är överraskad över att det finns
reservationer fogade till det utskottsutlåtande,
som vi nu behandlar. Man har,
föreställer jag mig, i allmänhet klart för
sig att denna verksamhet har bedrivits
intensivare under senare år och att omdömet
om verksamheten är gott. Man
har kunnat påvisa betydande resultat,
framför allt på sådana orter där man
har haft ett föga differentierat näringsliv.
Detta har på ett konkret och verksamt
sätt bidragit till att hindra den uttunning
av landsbygdens befolkning,
som vi så ofta har konstaterat äger rum.

Det man nu tvistar om och vad reservanterna
gärna vill framhålla som motiv
för sina säryrkanden är ju — ehuru man
i stort sett finner allt gott och väl —
att det finns vissa län, som har företagarföreningar
och att dessa län kom -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

mer att få sitta emellan och få sämre
fördelar än andra län genom det förslag,
som nu lagts fram från regeringens
sida.

Jag vill till en början erinra om att det
är nödvändigt att se detta anslag i samband
med det beslut, som riksdagen har
fattat om statlig kreditgivning till dessa
företagsformer. Riksdagen har ju tidigare
beslutat bifalla regeringens framställning
om tecknande av en borgensgaranti
på 10 miljoner kronor under
nästa budgetår. Det föreliggande anslaget
har ju tidigare utgått med 1,5 miljoner
kronor. Det nu framförda äskandet
innebär en höjning med 1 miljon kronor.
I det tidigare för innevarande år
beviljade beloppet, 1,5 miljoner kronor,
inräknas en subvention på 10 procent,
alltså 150 000 kronor. I år har detta
subventionsbelopp lagts utanför. Till höjningen
på 1 miljon kronor skall man
alltså lägga 250 000 kronor, ty dessa
pengar lånas ju också ut av företagarföreningarna.
Jag ber kammarens ledamöter
uppmärksamma detta.

Man måste vidare ta med i beräkningen,
att sedan dessa statsgaranterade lån
har möjliggjorts blir det väl angeläget
för företagarföreningarna att från sin
egen utlåning föra över sina större lån
till statsgaranterade lån i affärsbankerna.
De lån på över 40 000 kronor, som
det här gäller och som har beviljats av
vissa företagarföreningar —■ alltså de
med lånerätt — utgjorde under år 1953
sammanlagt 650 000 kronor. Utrymmet
för att bevilja lån upp till 40 000 kronor,
alltså till mindre belopp än denna
siffra, ökas ju med motsvarande summa,
när man har möjlighet att lyfta bort de
större lånen från det tidigare anslaget.
Det blir alltså inte någon minskning i
fråga om dessa föreningars möjligheter,
om de får oförändrat anslag, utan alldeles
tvärtom.

Jag fick av en av mina medarbetare
den uppgiften, att lån på 40 000 kronor
och däröver av företagarföreningen i
Jämtland under år 1953 utgjorde 34 procent
av hela utlåningen. Jag föreställer
mig att det för denna företagarförening
blir en naturlig sak att säga: »Det

Anslag till företagareföreningar m. fl.
där kan vi klara på annat sätt och dryga
ut vårt eget anslag genom att bevilja de
mindre lånen.»

Mot detta kan invändas — såsom en
talare gjorde i andra kammaren, herr
talman — att företagarföreningarna då
får låna ut mindre, så att deras verksamhet
inte expanderar lika snabbt som
den annars skulle ha gjort. Ja, ärade
kammarledamöter, företagarföreningarnas
organisation och expansion får ju i
alla fall inte bli det väsentliga, utan vad
det rör sig om är ju att stödja småföretagsverksamheten.

Med detta vill jag ha sagt, att de nu
framlagda förslagen så långt ifrån att
innebära en försämring för länen med
företagarföreningar tvärtom innebär en
avsevärd förbättring.

Det är kanske ändamålsenligt att erinra
om att de normala utlåningsbeloppen
inom företagarföreningar med lånerätt
egentligen skulle bestämmas av
amorteringarna på redan utlånade belopp.
Ju mera låneverksamheten ökar,
desto större amorteringsbelopp uppbär
företagarföreningarna, och i samma mån
kan de öka sin utlåning. Man räknar
med att dessa amorteringar under
innevarande budgetår skall uppgå till
1,8 miljoner. Anslaget på budgeten är i
år 1,5 miljoner. Den för utlåning disponibla
summan skulle alltså vara 3,3 miljoner.
De stora lånen, de på över 40 000
kronor, uppgår som sagt till 650 000 kronor.
Innevarande budgetår bar alltså
återstått ett belopp av 2 650 000 kronor
för utlåning till dem som önskar mindre
lån.

Hur kommer det att se ut, om riksdagen
godkänner Kungl. Maj:ts och utskottets
nu föreliggande förslag? Amorteringarna
kommer som sagt att öka med
100 000 kronor till 1,9 miljoner. Med
hänsyn till uppdelningen av anslaget på
driftbudget och kapitalbudget räknar
jag in subventionsbeloppet, som också
kan lånas ut; det gör 2,75 miljoner till
de 1,9 miljonerna, eller sammanlagt 4,65
miljoner. Under nästa budgetår kan borgensgaranti
skrivas för alla lån över
40 000 kronor, och liela det nämnda beloppet
skulle alltså finnas tillgängligt för

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.
lån under 40 000 kronor. Mot de 2,65 miljoner,
som i år enligt dessa beräkningsmetoder
finns tillgängliga för lån under
40 000, skulle alltså nästa budgetår stå
ett tillgängligt belopp av 4,65 miljoner.

I resonemanget kan man också föra
in den statliga borgensgarantien. Hur
kommer bilden då att te sig? Jo, då kan
man säga att företagarföreningarna innevarande
budgetår disponerar totalt 3,3
miljoner för utlåning, medan föreningarna
nästa år kommer att disponera de
nämnda 4,65 miljonerna plus 10 miljoner
i kreditgarantier, d. v. s. ett sammanlagt
belopp av nära 15 miljoner kronor.

Jag frågar, herr talman, om det finns
många andra av staten främjade verksamhetsgrenar
som kan uppvisa inemot
en femdubbling av resurserna från ett
budgetår till ett annat?

Jag vill med tanke på dessa förhållanden
uttrycka min stora överraskning
över de i reservationen framställda yrkandena
på en halv respektive en miljon
kronors ytterligare höjning av beloppet.
Men det kan ju hända att reservationerna
beror på att man inte liafl
klart för sig hela den förändring som
skett på detta speciella område när det
gäller stödet till småindustri och hantverk.

Herr Ohlon sade att ökningen säkerligen
kommer att bli »mera skenbar än
verklig». Sällan har väl ett mera malplacerat
uttalande gjorts. Men herr Ohlon
kände kanske ett behov att för kammaren
betyga att han höll fast vid sitt yrkande
på grund av speciella omständigheter;
han tycker sig kanske behöva
under just detta år bedriva ett hantverk
med alldeles speciella syften. Men ur
sakliga synpunkter är detta ett mycket
dåligt underlag för de reservationer, som
man här yrkar bifall till. Även om jag
förstår att folkpartiet vill spela en roll
som medlare — eller över huvud taget
en roll i svensk politik — så tror jag
inte att partiet kommer att bli framgångsrikt
om det skall fortsätta med att
ställa särskilda yrkanden även på sådana
punkter som denna. Alla borde
dock ha en stark känsla av att på detta

område något mycket väsentligt har
skett genom det av Kungl. Maj :t framlagda
och av riksdagen bifallna förslaget
om statlig borgensgaranti för lån
och genom ett bifall till vad Kungl.
Maj :t har föreslagit i det ärende som nu
är under behandling.

Herr PÅLSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag uppmärksammade
inte, när handelsministern trädde in i
kammaren, varför jag inte vet om han
hörde mitt anförande. Men då statsrådet
här nämnde någonting om Jämtland
och de 34 procenten, vill jag säga att
jag redan i mitt förra anförande redovisade
att det inte var mer än tre lån i
Jämtlands län som översteg 40 000 kronor
och att ett av dessa tre lån inte
hade kunnat utbetalas i sin helhet på
grund av brist på medel.

Nu vill jag i detta sammanhang nämna
att vi under förra året biföll 43 ansökningar
om sammanlagt 692 465 kronor.
Fyra ansökningar var vid årsskiftet
bordlagda, 22 var avslagna, och ett
fåtal återkallade. Men samtidigt som föreningen
beviljade dessa lån, investerade
företagarna själva ca 400 000 och fick
dessutom genom bankerna bottenlån till
ungefär 390 000 kronor. Det är kanske
inte så stor överdrift som statsrådet tror,
då det hävdas att denna statliga kreditgaranti
för föreningarnas verksamhet
inte kommer att ha så stor betydelse, ty
om man nämner Jämtlands län såsom
ett exempel, har vi ju där att jämföra
de 43 beviljade och de 22 avslagna ansökningarna
med de tre lån, som översteg
40 000 kronor, och då får man en
något så när klar bild av hur pass stor
inverkan dessa kreditgarantier har. I
mitt första anförande tillät jag mig att
hänvisa just till den låneverksamhet, som
har bedrivits med stöd av statens hantverkslånefond,
och jag belyste hur pass
ringa omfattning denna verksamhet hade
i jämförelse med företagarföreningarnas
verksamhet, som dock, enligt de siffror
jag anförde, vid en tidpunkt berörde 7
län och vid en annan tidpunkt 9 län. De
centralt administrerade fonderna avser
ju däremot hela landet.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Denna jämförelse ger väl också en
klar bild av vad dessa statliga kreditgarantier
kan komma att betyda.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag har svårt att förstå,
att man skall kunna göra någon större
politisk fråga av förevarande spörsmål.
När herr Ohlon säger att det är intressant
att konstatera »en schism inom koalitionen»,
är väl detta att dra ut konsekvenserna
väl långt. Om herr Ohlon är
speciellt intresserad av motsättningar,
har han möjlighet att finna exempel på
närmare håll, som han kan ägna sin uppmärksamhet
åt.

Jag begärde ordet för att säga några
ord till handelsministern. I varje fall har
inte jag underlåtit att erkänna de förbättringar,
som har föreslagits i år. De
nya kreditgarantierna innebär ju en klar
förbättring. Jag vill betona, att det är
tack vare den föreliggande propositionen
som statsverkspropositionen förslag
på denna punkt inte blev så dåligt. Om
man nämligen bara skulle ha hållit sig
till förslaget i statsverkspropositionen,
så hade det nu inte funnits ytterligare en
miljon kronor till utlåning. Denna anslagshöjning
skulle i så fall ha fått användas
för det i propositionen omnämnda
förslaget från Töreutredningen och
inte till föreningarnas övriga verksamhet.

Jag begärde emellertid ordet för att
bemöta handelsministern på en annan
punkt. Handelsminstern sade, att det i
år stod till förfogande för utlåning dels
1,9 miljoner kronor, som skulle inflyta
i form av amorteringar, dels 2,75 miljoner
kronor i form av anslag till företagarföreningarna.
Det blir alltså sammanlagt
4,65 miljoner kronor. Handelsministern
sade, att därtill kommer 10
miljoner kronor i form av statliga kreditgarantier,
alltså ett sammanlagt belopp
på omkring 15 miljoner kronor. Statsrådet
menade att detta innebar en femdubbling
av beloppet.

Detta är väl ändå inte någon hållbar
addition, ty det aktuella lånebehovet är
10 miljoner kronor. Om man talar med

Anslag till företagareföreningar m. fl.

folk i företagarföreningarnas ledningar
här i landet blir man på det klara
med att det belopp, som står till förfogande
för kreditgarantier, inte kan täcka
hela lånebehovet som är 10 miljoner
kronor, eftersom den lägsta gränsen för
kreditgarantilånen är fastställd till 40 000
kronor. Det är en mycket liten del av
lånehovet, som ligger över denna
gräns.

Jag vill alltså erkänna att det har skett
betydande förbättringar, framför allt så
till vida att vi har fått statliga kreditgarantier,
men jag vill bestrida att det
förhåller sig på det sättet att en så stor
del av lånebehovet ligger över 40 000
kronor, att kreditgarantien kan sägas
fylla halva lånebehovet.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Då jag har anslutit mig
till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen, tillåter jag mig att med
några ord motivera min inställning i
denna fråga.

Företagarföreningarna bildades i åtskilliga
län i början av 1930-talet i samband
med den svåra arbetslöshetskrisen,
och medel ställdes till deras förfogande
dels av staten med anlitande av anslaget
till arbetslöshetens bekämpande och dels
av landstingen.

Jag erkänner gärna, att jag i landstinget
från början hade en mycket skeptisk
inställning till dessa företagarföreningar.
Men jag har på den punkten
ändrat mening på grund av mina erfarenheter
från Västerbotten. Vi har nämligen
där, jag kan säga uteslutande, haft
goda erfarenheter av dessa företagarföreningars
verksamhet, och några förluster
har såvitt jag vet inte uppkommit.

Näringslivet i övre Norrland har varit
och är fortfarande som bekant mycket
ensidigt och bygger huvudsakligen på
trä och malm. Detta gör att hela näringslivet
i övre Norrland är mycket konjunkturkänsligt.
Det är därför ett önskemål
att få ett mera differentierat näringsliv,
och för att förverkliga detta har företagarföreningarna
tidigare gjort och gör
fortfarande en mycket stor insats.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.

Dessa erfarenheter gör att jag har anslutit
mig till den av herr Ohlon m. fl.
avgivna reservationen och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till den.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Efter handelsministerns
redogörelse finns det inte mycket att tilllägga
å statsutskottets vägnar.

Utskottet har vid sin granskning av
detta ärende ställt sig mycket förstående
till varje anpsråk på förbättring av lånemöjligheterna.
Detta framgår också av
vad utskottet har skrivit, och utskottet
anser att det tagit ett mycket stort steg,
när det helt anslutit sig till vad handelsministern
har föreslagit.

Jag tror att man i reservationerna och
även här i debatten litet för mycket har
fäst sig vid, att ett betydande antal lånesökande
inte har kunnat få sina lånebehov
tillfredsställda. Antalet låneansökningar
är enligt vår erfarenhet inte detsamma
som det antal sökande som bör
ha lån. Det har nämligen vid granskningen
av ansökningarna visat sig, att det
ofta gäller framställningar, som inte kan
komma i fråga för lån och stöd.

Genom den förstärkning av lånemöjligheterna,
som nu föreslås av Kungl.
Maj :t och statsutskottet — framför allt
genom tillkomsten av kreditgarantierna
— har ett stort steg tagits även med beaktande
av begränsningen inom län, där
företagarföreningar finnes. Utom kreditgarantien
och förstärkningen av lånemedelsanslaget
kommer höjningen av anslaget
till bidrag till företagarföreningarnas
administrationskostnader, bl. a.
258 000 kr. till täckandet av förluster,
och dessutom den ökning, som år efter
år uppstår genom återbetalning av lånemedel.

Jag menar, herr talman, att denna förstärkning
av lånemöjligheterna är så pass
betydande, att det inte borde vara anledning
att tvista därom. Det är likväl
i och för sig inte så särskilt anmärkningsvärt,
att här finns flera bud, i motioner
och reservationer, både 3, 3,5, 5
och 10 miljoner kronor. Om någonting
är anmärkningsvärt i fråga om den auk -

tionen, så är det att folkpartiet har råkat
hamna på lägsta budet — att herr
Ohlon finner det anmärkningsvärt, märkte
man på hans generade yrkande
nyss.

Jag ber att få hemställa om bifall till
utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ELON, (fp):

Herr talman! Jag ber först att få försäkra
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet,
att jag inte är ute
för att bedriva något speciellt hantverk,
utan då jag tar till orda gör jag det i
egenskap av ordförande i mitt läns företagarförening.
Jag kommer således att
vittna något om de erfarenheter, som jag
har av de nuvarande förhållandena, sedda
mot bakgrunden av den förbättring,
som Kungl. Maj:t föreslår.

Jag skall liksom herr Eliasson villigt
erkänna, att det förslag, som handelsministern
har framlagt för riksdagen, innebär
en betydande förbättring. Men jag
kan inte dela den uppfattning, som statsrådet
och en del debattörer givit till
känna, nämligen att förbättringen huvudsakligen
består i tillkomsten av kreditgarantierna.
Jag ser saken så, att den
huvudsakligaste förbättringen kommer
till följd av den höjning av anslaget,
som Kungl. Maj:t har föreslagit och som
tillsammans med de 250 000 kronorna till
riskmarginalen innebär närmast en fördubbling
av det anslag, som tidigare har
stått till företagarföreningarnas förfogande.

Herr statsrådet meddelade, att summan
av utlämnade lån å ett belopp över 40 000
kronor, som således skulle kunna överflyttas
till kreditgarantierna, utgjorde
omkring 650 000 kronor. Det är, herr
statsråd, 16 lån, om man räknar med att
varje lån uppgår till 40 000 kronor. Det
är för närvarande nio företagarföreningar,
som har lånerätt. Det blir således
i genomsnitt inte två lån per förening,
som genom kreditgarantierna kan
avlyftas från de nuvarande lånen. I
min förening bär vi intet lån över 40 000
kronor, och genom avlyftningen kan
man inte räkna med att föreningarna

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

i genomsnitt kommer att disponera över
ytterligare medel för mera än, låt mig
säga 1,5 eller 2 normallån. Det är hela
den förbättring i den nuvarande situationen,
som inträder genom att man kan
lyfta bort 650 000 kronor, och jag har
svårt att tänka mig, att statsrådet inte
håller med mig om att detta inte innebär
någon revolutionerande förbättring.

Herr statsrådet räknade vidare med
att kreditsumman 10 miljoner kronor
skulle kunna tagas i anspråk helt och
hållet. Jag bestrider att så kan ske. Jag
tror inte att den omständigheten att möjligheten
av kreditgarantier för lån över
40 000 kronor tillkommit nämnvärt
kommer att öka antalet av sådana lånesökande
som begär lån på över 40 000
kronor. Det största antalet av de låneansökningar,
som företagarföreningarna
har att behandla och som de i många
fall nu måste avslå, därför att inte medel
finns tillgängliga, gäller belopp understigande
40 000 kronor. Men eftersom
kreditgarantien är bunden till belopp på
över 40 000 kronor, kommer ju de 10
miljoner kronorna icke att kunna tas i
anspråk för vad jag vill kalla företagarföreningarnas
normala utlåning, utan
bara i de relativt sällsynta undantagsfall,
när en företagarförening behöver
utlämna lån på över 40 000 kronor.

Såsom jag ser saken har således herr
Eliasson alldeles rätt i sin replik till
statsrådet att statsrådet inte bör räkna
med de 10 miljoner kronorna såsom en
summa som kommer att förbrukas genom
företagarföreningarna. Det är bra att
den finns, för all del. För en del föreningar
som t. ex. är relativt nya och
där låneanspråken kan nå betydande
höjder, kommer det utan tvivel att medföra
en lättnad att summan finns, men
för den normala utlåningsverksamheten
inom företagarföreningarna kommer den
icke att ha den betydelse som herr statsrådet
tillmäter den.

Jag vågar således, herr talman, i denna
diskussion hävda den kanske något
originella uppfattningen att kreditgarantierna
givetvis är bra att ha men att
det inte är de som utgör den stora förbättringen,
utan det är ökningen av an -

Anslag till företagareföreningar m. fl.

slagssumman, och den skall tacksamt erkännas.

Emellertid tror jag nog att man nödgas
konstatera att även efter denna ökning
de belopp, som genom statsmakternas
förmedling ställs till företagarföreningarnas
förfogande för stöd och
hjälp åt den mindre företagsamheten ute
i landet, är i allra nättaste laget. Det
är klart att det här rör sig om ett avvägningsproblem
och att det är svårt för
en enkel medlem av riksdagen att säga,
om den avvägning, som regeringen i
handelsdepartementet har gjort, är riktig
eller oriktig. Det är svårt för oss
att avgöra. Vi får lov att vittna med utgångspunkt
från våra egna erfarenheter.
Om jag då, herr statsråd, får tala om
mina erfarenheter, så kan jag säga att
de går ut på att beloppet även efter den
tacknämliga ökning av anslagssumman,
som handelsministern föreslår, är så nätt
i förhållande till de anspråk som ställs
och med hänsyn till den nytta som ett
tillmötesgående av de anspråken kan
göra, att det finns allvarliga skäl att överväga,
om man inte borde anslå litet mera
pengar.

Jag kommer, herr talman, huvudsakligen
med stöd av den argumentation
som herr Pålsson, herr Ohlon och andra
har framlagt och med åberopande av
de skäl som jag själv har anfört, att
rösta för bifall till herr Pålssons reservation.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Elon Andersson
ville framhålla att kreditgarantierna
skulle spela en mindre roll och att det
väsentliga vore den anslagshöjning som
föreslås i propositionen. Det är klart att
man kan bedöma dessa ting från olika
utgångspunkter. Man kan göra en enkel
division och säga att av dessa 650 000
kronor blir det bara 16 lån som kan
lämnas ut. Det är ingen som skall bestrida
att den uträkningen är riktig, i
varje fall inte jag. Men jag tror ändå att
man måste ta hänsyn till det behov som
framträder i hela landet. Jag vill nog
inte gärna skriva under på att det läge

Nr 24.

Fredagen den 28 mai 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.
som är rådande i exempelvis Gävleborgs
län skulle gälla för hela landet. Så långt
jag bär kunnat följa verksamheten inom
Gävleborgs läns företagarförening, har
det väl varit så, att anspråken på lån
där har varit relativt blygsamma. Där
har inte rått den uppenbara brist på
medel som har förelegat på andra håll.
Under sådana förhållanden är det klart
att den nya möjlighet som nu erbjuder
sig, inte framträder såsom lika betydelsefull
där som den gör för föreningar
t. ex. i Norrbottens och Jämtlands län
och på andra håll, där anspråken är helt
andra. Jag vill stryka under att 34 å 35
procent av hela lånesumman i Jämtlands
län har gått till lån på över 40 000 kronor.
Det förhållandet att dessa 35 procent
kan avlyftas från den vanliga låneverksamheten
och lån av det slaget i
motsvarande utsträckning ges till andra,
måste väl ändå medföra en lättnad i
synnerhet som anslaget till denna låneverksamhet
betydligt ökats jämfört med
föregående år. Man bör inte heller glömma
bort att företagarföreningarna har
förmånen att få behålla hela amorteringen
på de utlånade beloppen för fortsatt
långivning.

Jag tror inte att det är rätt att lägga
upp problemet så, att man säger att de
län som har företagarföreningar kommer
i svårare ställning — det har inte
herr Elon Andersson sagt men andra
har gjort det. Jag hyser den förhoppningen,
att man efter en viss försöksverksamhet
skall kunna finna rationella
och riktiga former för stöd åt småindustrien
och hantverket. Det bör nog
vara möjligt genom att företa en översyn
av de många former vi nu har och
försöka åstadkomma förenklingar. I det
sammanhanget bör det vara en naturlig
strävan att inte centralisera mer än
som är oundgängligen nödvändigt utan
gärna ge stort förtroende åt de lokala
myndigheterna i form av företagarföreningarna.
Det är i varje fall ur min
synpunkt inget som helst intresse att
dra flera avgöranden till Stockholm och
de centrala myndigheterna än vad som
är ofrånkomligt. Jag har tidigare sagt,
att företagarföreningarnas verksamhet

har varit framgångsrik, och man bör
kunna bygga åtskilligt därpå även i fortsättningen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vad det gäller småföretagsamhetens
fördelar och dess omistlighet
i vårt ekonomiska liv, kan jag inskränka
mig till att instämma i inte bara
vad som sagts i dag utan vad som sagts
under många år — varje gång då småföretagsamhetens
problem diskuterats.
Det råder alltså inte några delade meningar
i det hänseendet mellan de olika
meningsriktningarna, mellan regering
och opposition eller inom regeringen
och inom oppositionen.

Vad som en aning förvånat oss och
uppenbarligen också förvånat statsrådet
och chefen för handelsdepartementet är
att den auktion om småföretagarna med
skattebetalarnas medel, som sattes i
gång i januari, fullföljts som om ingenting
sedan dess har hänt — när åtskilligt
har hänt. Spännvidden i buden har
visserligen minskat. Ursprungligen var
tågordningen den, att mot Kungl. Maj ds
2,5 miljoner yrkade folkpartiet 3 miljoner,
bondeförbundet 5 miljoner och
kommunisterna — som är den fria företagsamhetens
vänner nummer 1 — 10
miljoner kronor. Spännvidden har som
sagt minskat och de bjudande har skilt
sig åt. Vi har nu ett bondeförbundsyrkande
med landshövdingstöd på 3,5
miljoner kronor, och så har folkpartiet i
uppoffrande nit och omsorg om det
parlamentariska systemet och koalitionsregeringens
bestånd lagt sig mitt
emellan bondeförbundet och herr Elon
Andersson å ena sidan och handelsministern
och hans trogna vänner på andra
sidan. Man kan ju ställa sig frågan
vad detta auktionerande tjänar till, men
det skall jag inte göra med hänsyn till
att det är jämnt årtal i år. Jag skall bara
fråga, om man verkligen på allvar föreställer
sig, att man gör småföretagsamheten
någon tjänst på längre sikt genom
denna auktionstaktik, vars slutliga resultat
ju måste vara — om den nu leder till
de avsedda resultaten — att den del av

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

kreditmarknaden och kapitalmarknaden,
som står till förfogande för finansiering
av företagsamheten, ytterligare minskar
genom att den prioriterade del av
marknaden, som staten härskar över,
ytterligare ökar. Realiteten bakom de
bud, som här kommit, är ju föreställningen
att pengar skall bli bättre använda
och att pengar skall bli lättare uppnåbara
för småföretagsamlieten, om de
från kreditmarknaden passerar över
kungl. handelsdepartementet. Att en socialdemokrat
kan ha en sådan uppfattning,
det förstår jag, och att en skall vi
säga strömlinjeformad ledamot av bondeförbundet
kan ha den, det begriper
jag också, men hur det »ledande oppositionspartiets»
mest vältalige företrädare
kan ha en sådan uppfattning, det
har jag litet svårt att förstå, alldeles särskilt
mot bakgrunden av nästa ärende,
då ju samma person kommer att yrka på
en skattesänkning och på att statens ingrepp
i ekonomien skall minskas.

Företagarföreningarna bedriver med
största säkerhet en nyttig verksamhet.
De bedriver den uppenbarligen under
bestämd känsla av sitt ansvar inför de
medel de förvaltar. Men alldeles oavsett
vilka belopp, som ställts till förtagarföreningarnas
förfogande, måste det väl
alltid ifrågakomma en kreditprövning.
Detta är ju så självklart, att det inte
finns anledning att uppehålla sig vid
den frågan. Under förutsättning att man
skapar de formella möjligheterna för de
sedvanliga kreditförmedlande instituten
att bevilja detta slags krediter, är jag
inte alldeles så säker på att den statliga
eller halvstatliga kreditprövnmgen
är lättare eller behagligare för den lånesökande.

Låt mig så, herr talman, sluta med
att bara erinra om att vad som här diskuteras
som den stora mirakelmedicinen
för svensk småföretagsamhet gäller belopp
av storleksordningen en halv promille
av de investeringar, som svensk
småföretagsamhet själv har gjort. Det är
frågans proportioner.

Det känns onekligen egendomligt och
det känns också en smula, skall vi säga,
ovant att på den, såsom vi hoppas, sista

3 Första kammarens protokoll 1954. Nr 24.

Anslag till företagareföreningar m. fi.
arbetsdagen under vårriksdagen se sig
nödsakad att yrka bifall till Kungl.
Maj:ts och statsutskottsmajoritetens förslag,
men i den vackra månaden maj
skall man ju ha väckande och stimulerande
upplevelser.

Herr ANDERSSON, ELON, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I sak skulle jag bara vilja
påpeka för herr Svärd att flertalet av
dem, som söker företagarföreningarnas
bistånd med lån, tidigare har utnyttjat
sina möjligheter till bankkrediter i hela
den utsträckning som är möjlig och att
det tillskott till deras finansiering som
därutöver är nödvändigt i flertalet fall
ges av företagarföreningarna.

Sedan, herr talman, skulle jag vilja
erinra om att en auktionsförrättare på
den svenska landsbygden — jag ber om
ursäkt för att jag i detta sammanhang
nödgas räkna Göteborg dit — har en
mycket privilegierad och stark ställning.
Han kan säga: »Detta är en bra auktion;
den skall jag ta», och han kan säga:
»Detta är en dålig auktion, den bryr
jag mig inte om.» Det sistnämnda omdömet
betyder inte att han i och för sig
har någonting emot auktioner såsom sådana.

Jag konstaterar bara att herr Svärd,
som säkerligen också är en mycket
framstående auktionsförrättare, att döma
av hans tidigare uppträdande i vissa
frågor i kammaren, här konstaterar,
inte att han är emot auktioner över huvud
taget men att detta är en enligt
hans mening dålig auktion som han inte
vill ta del uti.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det måste föreligga ett
missförstånd från herr Elon Anderssons
sida. Det är inte auktionsförrättarna som
bjuder på auktionen. Auktionsförrätlarna
noterar endast buden.

Vad gäller mig personligen som deltagare
i den politiska auktionen nödgas
jag nog erinra om att jag har lämnat
underbud vid praktiskt taget alla de till -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Anslag till företagareföreningar m. fl.
fällen, då jag har varit med i budgivningen.

Sedan är det bara att tillägga att för
den händelse det förslag om förtroendekrediter
varom högerpartiet motionerat
genomförts i år skulle förutsättningarna
för en kreditgivning i vanlig ordning
genom vanliga kreditinstitut väsentligt
ha ökat. I den mån företagarföreningarna
inte tar kreditrisker som det inte är
skäligt att de tar, borde deras specialproblem
också i stor utsträckning kunna
lösas över de vanliga kreditinstituten.
Nu blev det inte bifall i år till vår
framställning om förtroendekrediter,
men mycket tyder ju på att det kommer
en kungl. proposition i saken inom en
icke alltför avlägsen framtid även på
den punkten.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! I vår motion har vi
hemställt att riksdagen måtte anvisa ett
investeringsanslag till fonden för lån till
småföretagarföreningarna med 10 000 000
kronor. Bondeförbundet har föreslagit
3 000 000 kronor och folkpartiet 3 500 000
kronor. Herr Svärd räknade upp allt
detta men glömde bort att nämna att
enskilda socialdemokratiska motionärer
har hemställt om ett anslag på 10 000 000
kronor. Högern har i sammanhanget alldeles
glömt bort småindustriens företagare,
och felet ligger väl närmast hos
herr Svärd själv, som fungerar som partisekreterare
inom högerpartiet.

Motiveringarna för högre anslag har
varit mycket starka. För en tid sedan
beslutade riksdagen emellertid om statliga
kreditgarantier med samma belopp
vi föreslagit i vår motion. Utskottet säger,
och det har understrukits här av
flera talare, att det finns skäl att pröva,
hur systemet med nu beslutade kreditgarantier
kommer att verka. Med anledning
härav kommer jag inte att yrka
bifall till vår motion, utan vi kommunister
kommer att ansluta oss till utskottets
förslag. Man måste nämligen begripa,
när en fråga har avancerat i enlighet
med de krav som man själv har
ställt.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
att taga del i denna debatt, men jag uppkallades
av herr Helmer Perssons fullt
riktiga omnämnande att några socialdemokratiska
ledamöter av kammaren har
motionerat i denna fråga. Jag är en av
dem, men jag kommer inte på något vis
att stödja reservationen. Jag anser nämligen
för min del det skulle vara meningslöst.
Utskottets skrivning är bra,
mycket bättre än skrivningen i reservationen,
och vi i Norrbottens län stöder
helt och fullt företagarföreningen. Det
var för resten Norrbottens läns landsting
som bildade den första företagarföreningen
i detta land.

Jag är för min personliga del inte alls
rädd att gå ut i valrörelsen i höst även
om jag röstat för utskottets förslag. Jag
vill också erinra om att andra kammaren
med stor majoritet godtagit utskottets
förslag, och jag antar att första
kammaren kommer att göra likadant.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o)
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i herr Ohlons m. fl.
vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i herr Ohlons m. fl. reservation.

Herr Pålsson äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten b i
statsutskottets utlåtande nr 155 antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herr
Pålssons m. fl. vid utlåtandet anförda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan råda
angående omröstningens resultat, verkställdes
härefter votering medelst omi
östningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 56;

Nej — £1.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 155 punkten
b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 83;

Nej — 43.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten c.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 156, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1954/55 till avsättning
till fonden för idrottens främjande
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1954/55 m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 57, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1954/
55, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

På sätt framgick av det vid årets statsverksproposition
fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1954 (Bilaga 1: Inkomster
å driftbudgeten) hade chefen
för finansdepartementet nämnda dag underställt
Kungl. Maj :ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1954/55 jämte
därmed sammanhängande frågor.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

I en den 9 april 1954 dagtecknad proposition,
nr 215, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1954/
55, m. m. hade Kungl. Maj:t sedermera
framlagt förslag angående grunderna för
uttagande av preliminär skatt för inkomst
under samma budgetår m. m.
Kungl. Maj :t hade därvid föreslagit riksdagen
bl. a. att besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skalt för hela budgetåret 1954/
55 med 110 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 215 hade, såvitt angick
berörda procenttal, hänvisats till
bevillningsutskottet.

Till utskottets behandling hade jämväl
hänvisats de i anledning av propositionen
nr 215 väckta likalydande motionerna
I: 551 av herr Ewerlöf och II: 703 av
herr Hjalmarson, vari hemställts, att
riksdagen i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 215 måtte, under uttalande
av att en statlig budgetpolitik enligt
i motionerna angivna riktlinjer bort och
borde föras, besluta, att .statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle vad anginge senare
hälften av budgetåret 1954/55 ingå i preliminär
skatt med 100 procent av grundbeloppet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet även upptagit följande vid
riksdagens början väckta motioner, nämligen A)

de likalydande motionerna I: 30 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. samt 11:44
av herrar Johansson i Norrfors och
Persson i Norrby, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag angående avskaffande av kvarlåtenskapsskatten
och eventuellt, om så
bedömdes nödvändigt som kompensation
härför, en skärpning av arvsskatten
på större förmögenheter;

B) de likalydande motionerna 1:214
av herr Ohlon m. fl. och II: 279 av herr

Ohiin m. fl, vari hemställts, att riksdagen
måtte

1. besluta att uttagningsprocenten vid
den statliga inkomstskatten skulle sänkas
från 110 till 100;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla
om en utredning rörande en speciell
framtida skattesänkning för de inkomsttagargrupper,
som genom inflationen
fått sitt reella skattetryck särskilt
starkt höjt, dels hemställa om en prognos
rörande de närmaste årens automatiska
inkomststegringar för statskassan,
som kunde ställas vid sidan av de nyligen
utförda beräkningarna rörande de
automatiska utgiftsstegringarna i syfte
att bereda väg för en fortsatt skattesänkningspolitik,
som även omfattade
övriga här berörda skattereformer;

G) de likalydande motionerna I: 215
av herr Ohlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta, att kvarlåtenskapsskatten
skulle avskaffas från utgången
av innevarande budgetår, samt
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en snabbutredning om en moderat höjning
av arvslottsbeskattningen samt
framläggande för riksdagen om möjligt
under vårsessionen av de förslag, utredningen
kunde föranleda;

D) de likalydande motionerna I: 332
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 281 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli 1947
(nr 581) om kvarlåtenskapsskatt;

E) motionen 1:32 av herr Ola Persson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att den statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag m. fl.
skulle höjas från 40 till 50 procent av
den beskattningsbara inkomsten, och i
anledning härav antaga i denna motion
infört förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 215
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 214 av herr Ohlon
m. fl. och 11:279 av herr Ohlin in. fl.,
såvitt avsåge skatteprocenten, ävensom
de likalydande motionerna 1:551 av
herr Ewerlöf och IT: 703 av herr Hjalmarson
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1954/55 med
110 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:214
av herr Ohlon m. fl och 11:279 av herr
Ohlin m.- fl., i vad de ej behandlats under
A),

2) de likalydande motionerna I: 215
av herr Ohlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten, samt de likalydande
motionerna 1:332 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 281 av herr Hjalmarson
m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 215
av herr Ohlon in. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., i vad de ej behandlats under
B 2,

4) de likalydande motionerna 1:30
av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt II: 44
av herrar Johansson i Norrfors och Persson
i Norrby ävensom

5) motionen I: 32 av herr Ola Persson
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
ålgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1954/55 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Veländer och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet i punkterna
A, B 2 och C bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj:ts i proposition nr 215 fram -

lagda förslag angående skatteprocenten
icke kunnat av riksdagen oförändrat antagas
samt med bifall till de likalydande
motionerna I: 551 av herr Ewerlöf och II:
703 av herr Hjalmarson — måtte, under
uttalande av att en statlig budgetpolitik
enligt i motionerna angivna riktlinjer
bort och borde föras, besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1954/55 med 110 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 100 procent av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna
I: 214 av herr Ohlon m. fl. och II: 279 av
herr Ohlin m. fl., såvitt avsåge skatteprocenten,
måtte anses besvarade genom
vad reservanterna förut hemställt;

B 2) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna I: 332 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 281 av herr
Hjalmarson m. fl. samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 215 av
herr Ohlon m. fl. och II: 280 av herr
Ohlin m. fl., såvitt avsåge avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten, antaga i reservationen
infört förslag till förordning
om upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt; C)

att bevillningarna för budgetåret
1954/55 måtte beräknas på sätt i reservationen
angivits;

II) av herrar Werner, Nildasson och
Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort i punkten B 4 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 30 av herr Gustaf
Elofsson m. fl. samt II: 44 av herrar Johansson
i Norrfors och Persson i Norrby,
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
skyndsam utredning angående avveckling
av kvarlåtenskapsskatten samt för
riksdagen framlägga förslag om dess avskaffande; -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

III) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Anderson i
Sundsvall, vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 215
framlagda förslag angående skatteprocenten
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:214 av herr Ohlon
m. fl. och II: 279 av herr Ohlin in. fl.
ävensom de likalydande motionerna I:
551 av herr Ewerlöf och II: 703 av herr
Hjalmarson, såvitt avsåge skatteprocenten
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i 10 § 1
mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär skatt för
förra hälften av budgetåret 1954/55 med
110 procent av grundbeloppet och för
senare hälften av samma budgetår med
100 procent av grundbeloppet,

samt att de likalydande motionerna I:
551 av herr Ewerlöf och II: 703 av herr
Hjalmarson måtte, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
förut hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

1) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:214 av
herr Ohlon m. fl. och 11:279 av herr
Ohlin m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa dels om utredning och förslag
rörande en speciell framtida skattesänkning
för inkomsttagargrupper, som genom
inflationen fått sitt reella skattetryck
särskilt starkt höjt, dels om en
prognos rörande de närmaste budgetårens
automatiska inkomststegringar i
syfte att bereda väg för en fortsatt skattesänkningspolitik,
som även omfattade
övriga i motionerna berörda skattereformer; 2)

att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:332 av
herr Ewerlöf m fl. och II: 281 av herr
Hjalmarson m. fl. samt de likalydande
motionerna I: 215 av herr Ohlon m. fl.
och II: 280 av herr Ohlin m. fl., sistnämnda
motioner i vad de avsåge upphävande
av förordningen om kvarlåtenskapsskatt,
antaga i reservationen infört

förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 26 juli 1947 (nr
581) om kvarlåtenskapsskatt;

3) att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna 1:215 av
herr Ohion m. fl. och 11:280 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna avsåge utredning
om en moderat höjning av arvslottsbeskattningen,
i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om sådan utredning samt
om framläggande för innevarande riksdags
höstsession av de förslag utredningen
kunde föranleda;

4) att de likalydande motionerna I:
30 av herr Gustaf Elofsson m. fl. samt
II: 44 av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade med vad
under B 3 hemställts, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

5) att motionen I: 32 av herr Ola Persson
m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1954/55 måtte beräknas på sätt i reservationen
angivits;

IV) av herr Einar Eriksson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Till utskottsbetänkande!
finns fogad bland andra en av herr Nilsson
i Svalöv och mig avgiven reservation
angående kvarlåtenskapsskatten
samt uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten för fysiska personer
under nästa budgetår. Några synpunkter
i anslutning till denna reservation torde
här vara på sin plats.

Till frågan om kvarlåtenskapsskattens
införande och bibehållande har högern
städse intagit en bestämt avvisande
ståndpunkt. Partiet gick sålunda enhälligt
emot kvarlåtenskapsskattens införande
vid 1947 års riksdag och har därefter
varje år i därom väckta motioner
likaledes enhälligt krävt dess avskaffande.
Ett upprepande i förevarande sammanhang
av de härför anförda skälen
kan näppeligen vara påkallat. Det räcker
med att säga att den bristande förståel -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

sen för denna skatteform hänger samman
med dess konstruktion, dess inkonsekventa
och irrationella ställning i skattesystemet,
dess säkerligen destruktiva
verkningar på människornas vilja till
sparande, till risktagande och till produktiva
insatser över huvud taget samt
med att den, för att citera en av våra
främsta finansvetenskapsmän, utgör -—
jag har anfört det förut — ett »juridiskt
missfoster utan motstycke i vår lagstiftning».
Härtill kan också fogas, att kvarlåtenskapsskatten
icke ens fiskaliskt sett
lämnat eller lämnar en avkastning tillnärmelsevis
motsvarande vad dess tillskyndare
beräknat eller förutsatt.

Bevillningsutskottet har i sak ingenting
att anföra som motivering för kvarlåtenskapsskattens
bibehållande. Utskottet
faller blott tillbaka på ett uttalande
av nästlidet års bevillningsutskott att
förutsättningarna för kvarlåtenskapsbeskattningen
icke undergått sådana förändringar,
som kunde motivera ett annat
ställningstagande än det som intagits
av riksdagen i tidigare sammanhang.
Detta är ju ingen motivering. Icke heller
har vid kvarlåtenskapsskattens införande
någon saklig motivering därför presterats.
Man har ständigt undandragit sig
varje klarläggande diskussion därom.
På sin plats hade det därför varit att utskottet
äntligen sökt lyfta något litet
på »förlåten». Det hade även bort ske
av den anledningen, att hitintills icke i
något sammanhang minsta försök gjorts
till utredning av kvarlåtenskapsskattens
samhällsekonomiska verkningar. Att
verkningarna i de enskilda fallen enkannerligen
för den sparsamma och
strävsamma människan är och blir i
högsta grad ojämna och godtyckliga
framstår dock såsom uppenbart för alla.
Att den ackumulerade skuldsumman förfaller
till betalning först i och med att
vederbörande upphör att räknas till de
levandes antal kan icke heller, såsom
den främste upphovsmannen till denna
skatteform och även andra menat, vara
ägnat att mildra dessa verkningar.

Skälen för kvarlåtenskapsskattens avskaffande
har varit och är så starka, att
det icke tarvas något slag av utredning

därom, såsom bondeförbundet föreslagit,
ej heller överväganden om någon kompenserande
höjning av arvslottsbeskattningen
i samband därmed, såsom folkpartiet
synes vara intresserat av.

Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda
bort utan vidare; detta måste vara den
enda linje, som bör följas.

Frågan om uttagningsprocenten ligger
för högerns vidkommande till på samma
sätt i dag som för ett år sedan. Då
som nu går högerns hemställan ut på en
uttagningsprocent av 100. Utgångspunkten
eller grunden för denna hemställan
är också principiellt sett densamma. Såsom
i de föreliggande högermotionerna
utvecklats —- jag hänvisar till dem —
framstår det procenttal, efter vilket den
statliga inkomstskatten uttages, som ett
resultat av den utgiftspolitik, som förts.
Om sålunda statens löpande utgifter skall
motsvaras av verkliga inkomster, blir
de utgifter, vilka man gått in för, i väsentlig
mån bestämmande för den inkomstskatt,
man också får ta ansvar för.
Detta leder emellertid till att de olika
meningsriktningarna i riksdagen måste
ha en obeskuren rätt att sammanfatta
konsekvenserna i beskattningshänseende
av sina ställningstaganden till framlagda
utgiftsförslag. Den enda konkreta form,
i vilken detta med nuvarande ordning
kan ske, är ett yrkande beträffande procenttalet
för den inkomstskatt, som skall
ingå i preliminärskatten för det kommande
budgetåret. Att göra en minoritetsgrupp
ansvarig för vad majoriteten
mot dess avrådande eller avstyrkande
fastlagt som grund därför, måste framstå
såsom parlamentariskt orimligt. Det
skulle dessutom förhindra, att medborgarna
kunde ställas inför de avgränsade
och klara alternativ, vilka måste betraktas
såsom nödvändiga för att den personliga
avvägning av det allmännas och
de enskildas anspråk på de senares inkomster,
som det här gäller, skall få ett
bestämt innehåll och även politisk effekt.

Några avgörande skäl mot ett sådant
sätt att ge uttryck för skiljaktiga värderingar
inom ett för framåtskridandet och
utvecklingen så avgörande och centralt

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

avsnitt som det här avsedda, har icke
anförts eller förebragts. De formella betänkligheterna
kan icke anses vägande.

Finansministern anser, att sådana budgetmässiga
och samhällsekonomiska förutsättningar
icke föreligger, att han kan
ta på sitt ansvar att förorda en sänkning
av uttagningsprocenten fr. o. m. den 1
januari 1955. Denna ståndpunkt är ett
uttryck för den utgiftspolitik som riksdagsmajoriteten
gjort till sin. De förutsättningar
beträffande statens utgifter
och inkomster samt den samhällsekonomiska
bakgrunden, på vilka denna
majoritets företrädare nödgas bygga, leder
också otvivelaktigt till ett skatteuttag
av medborgarna, ett fastställande av
uttagningsprocenten alltså, som med 10
enheter överstiger normaluttaget.

Högern har icke godtagit riksdagsmajoritetens
utgiftspolitik utan även därvidlag
företrätt eu egen linje. Den utgår
ifrån en annan värdering av det enskilda
och det offentliga förfogandet över
medborgarnas inkomster och leder till
att tyngden förlägges till en målmedveten
strävan att ge ökat utrymme för den
enskildes anspråk på att få förfoga eller
disponera över en större andel av den
egna inkomsten.

Den frågan anmäler sig nu: Ger högerpartiets
utgiftspolitik utrymme för en
siinkning av uttagningsprocenten för inkomstskatten
från och med nästa års ingång
med 10 enheter? Till svar på den
frågan hänvisas till innehållet i de från
högerhåll väckta motionerna. Därav
framgår, att en sänkning av uttagningsprocenten
för inkomstskatten med 10 enheter
ned till den nivå, som förutsattes,
då de gällande skatteskalorna fastställdes,
är möjlig under de förutsättningar,
som högerpartiet genom sin politik sökt
skapa. Därvid har då hänsyn tagits till
den statsfinansiella effekten av tidigare
under riksdagen från dess sida framlagda
förslag om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten,
om avdragsrätt vid inkomstbeskattningen
för erlagd förmögenhetsskatt,
om sänkning av skogsvårdsavgiften
samt om en lägre spritbeskattning
etc. Högermotionernas innehåll ger
också vid handen, att högerpartiets linje,

med iakttagande av tillbörlig återhållsamhet,
innefattar i rimlig utsträckning
garanti för fortsatt skattesänkning.

För högerpartiet är förslaget om att
omedelbart sänka den statliga inkomstskatten
endast ett led i dess strävan att
minska det totala skattetrycket — de
sammanlagda skatteanspråken på medborgarna.
Detta kan icke ske utan fortsatt
omvärdering av förhållandet mellan
allmän och enskild insats, allmänt
och enskilt ansvar. Det kan icke heller
ske, om icke en konsekvent linje följs,
som ger uttryck för uppfattningen, att
staten måste koncentrera sin verksamhet
till det väsentliga och till det oundvikliga.
Endast därigenom skapas enligt högerns
uppfattning förutsättningar för en
sund och säker ekonomisk uteckling.

Den till utskottetsbetänkandet fogade
reservationen från folkpartihåll skall jag
i detta sammanhang icke närmare inlåta
mig på. Jag har dock fäst mig vid dess
hemställan, som sammanfaller med de
till grund för reservationen liggande motionernas,
där det krävs utredning och
förslag om en speciell framtida skattesänkning
för de inkomsttagargrupper,
som genom inflationen fått sitt reella
skattetryck särskilt starkt höjt. Jag har
ingen anledning att polemisera mot det
resonemang, som förs till stöd härför, då
detta resonemang är sådant, att jag anser
mig kunna i stort sett ansluta mig
till detsamma. Det är dock så, att jag
känner mig något tveksam om vad som
i sammanhanget menas med »de inkomsttagargrupper,
som genom inflationen
fått sitt reella skattetryck särskilt
starkt höjt». Jag lyssnar gärna till en
konkretisering på den punkten. Denna
konkretisering skulle ju kunna ske på
det sättet, att man från representanterna
för reservationen får en antydan om vilka
inkomsttagargrupper det är som inte
på grund av inflationen har fått sitt skattetryck
höjt — och väsentligt höjt. Detta
är en fråga, som bottnar i den uppfattningen,
att jag på grund av den inflatoriska
utveckling, som vi har varit med
om under de senaste åren, har svårt att
identifiera de inkomsttagargrupper, som
inte till följd av denna inflatoriska ut -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

veckling bär fått sitt skattetryck väsentligt
höjt.

Det talas i motionerna från folkpartihåll
vidare om en jämförelse med det
skattetryck, som eftersträvades genom
riksdagens beslut år 1947 efter förslag
av dåvarande finansministern Wigforss.
Det utlöser den reflexionen från min
sida, att man näppeligen kan göra klart
för sig, vilket skattetryck som faktiskt
eftersträvades i det sammanhanget.

Då man från folkpartihåll önskar erhålla
en prognos genom Kungl. Maj:ts
försorg rörande de närmaste årens automatiska
inkomststegringar att ställas, såsom
det heter, vid sidan av nu utförda
beräkningar angående de automatiska
utgiftsstegringarna, borde anledning
saknas att på något håll motsätta sig
önskemålet därom. Visserligen anföres
det i utskottsbetänkandet, att de önskemål
om prognoser beträffande den statsfinansiella
utvecklingen, vilka framföres
just i dessa motioner, torde så långt som
möjligt ha tillgodosetts genom de uppgifter,
som lämnats i den föreliggande
propositionen nr 215. Jag anser visserligen,
att det ligger en hel del i detta
uttalande. Jag vill dock säga, att i den
mån det skulle finnas möjlighet till vinnande
av större klarhet i detta hänseende,
bör denna utan dröjsmål tillvaratagas.
Vid den fortsatta diskussionen om
ytterligare skattesänkning, som säkerligen
kommer att anmäla sig, bör allt sakligt
och vederhäftigt informationsmaterial
vara av värde. Med det senast sagda
har jag velat deklarera min principiella
anslutning till önskemålet om den
avsedda prognosen rörande de så långt
möjligt närmaste årens automatiska inkomststegringar.

Rörande de frågor, som vi behandlar
i dag, fördes en ingående debatt här i
riksdagen för ett år sedan. Det kan näppeligen
vara någon anledning att nu
upprepa denna debatt.

Härtill kommer, att kompletteringspropositionen
nr 215 inte innehåller
några nämnvärda nyheter i förhållande
till statsverkspropositionen vare sig med
hänsyn till den presumerade utvecklingen
av det ekonomiska läget eller rent

siffermässigt. Dessutom har den allmänna
ekonomiska debatt, som brukar förekomma
i slutskedet av varje riksdag,
gått av stapeln för endast ett par dagar
sedan. Mot denna bakgrund skall jag
begränsa mig till det anförda.

Jag hemställer, herr talman, i anslutning
därtill om bifall till den vid utskottets
betänkande fogade, med 1) betecknade
reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag beklagar att jag på
grund av ett missöde av en förut anmäld
talare nu endast kan ta upp till bemötande
det anförande, som hållits från
högerreservanternas sida. Högerns och
folkpartiets reservationer sammanfaller
dock i mycket, så det kanske inte är
någon större skada skedd.

Huvudfrågan här är närmast, huruvida
budgeten i det nuvarande läget
skall balanseras eller inte. Vi befinner
oss, såsom alla vet, i en högkonjunktur.
Alla människor är sysselsatta, och praktiskt
taget alla har bättre inkomster än
vad de någonsin haft, inte bara i pengar
räknat utan också reellt sett. Jag tycker
att det skulle vara ytterst orimligt att i
ett sådant läge medvetet underbalansera
budgeten, d. v. s. låna upp pengar för
att täcka statens utgifter. År 1947 hade
här i landet gruppen fysiska personer
en taxeringsmässigt beräknad inkomst
av 15 miljarder kronor. År 1952 var deras
inkomster uppe i nära 24 miljarder.
Även om levnadskostnaderna under tiden
ökat med 30—35 procent, innebär
detta att inkomsterna ökat med ungefär
60 procent. Det skulle enligt min uppfattning
vara stafsfinansiellt ytterst äventyrligt,
för att inte säga oansvarigt, att
underbalansera budgeten i ett sådant
läge, då folk alltså har större inkomster
än någonsin förr.

I princip är både högern och folkpartiet
ense med regeringspartierna om
att budgeten borde balanseras. Men högern
har utarbetat en egen budget som
bifogats högerns mycket intressanta motion.
Inom parentes vill jag säga att det
är sällan jag med så stort intresse läst

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

en motion som högerns motion nr 703
i andra kammaren — ja, den är faktiskt
tryckt i andra kammaren, även om
det är litet förstakammaranda över dess
formulering.

I högerns motion finns vidhäftat ett
budgetförslag, där man räknat ut vilka
utgiftsökningar respektive utgiftsminskningar
som skulle ha blivit en följd av
de förslag högern framlagt. Man har redovisat
sina olika förslag till skatteminskningar
och även de skatteökningar
som måste bli följden av de förslag
man biträtt. Högern och folkpartiet har
nämligen också röstat för vissa skattehöjningar.
Högern har denna riksdag
inte uteslutande arbetat för att få till
stånd skatteminskningar, utan faktiskt
i ett par fall bidragit till att öka skattebördan.
Jag tänker t. ex. på tobaksskattens
höjning, som genomförts utan
reservation från högerns sida. Detsamma
gäller även spritskatterna, som till
den övervägande delen biträddes av högerpartiet.
Jag vet inte riktigt var folkpartiet
egentligen stod i fråga om spritskatten,
men faktum är att folkpartiet
medverkat till en ökning av spritskatten
med åtminstone 46 miljoner kronor. Högern
har emellertid som sagt gjort upp
en egen budget, där man fått debet och
kredit att gå ihop. Under förutsättning
att riksdagen hade godtagit högerns alla
förslag om utgiftsminskningar, vissa utgiftsökningar
och begränsade skattehöjningar,
kommer man i högermotionen
fram till det resultatet att man skulle
kunna genomföra en skatteminskning
inte bara i fråga om den vanliga inkomstskatten
utan även beträffande förmögenhetsskatten
och arvsskatten.

Nu måste jag emellertid genast fastslå,
att högerns kalkyler är felaktiga.
Högern var nämligen, liksom folkpartiet,
vid denna riksdags början med om
att begära, att den fria avskrivningsrätten
skulle återinföras. Det är svårt att
exakt räkna ut vad det skulle ha inneburit
i form av inkomstminskning för
staten. I propositionen räknade man
med att det skulle innebära en skatteminskning
på 150 miljoner kronor. Högern
har inte tagit med den summan i

sin kalkyl. Om högern skulle ha gjort
det, hade man måst underbalansera budheten
i år med 150 miljoner kronor och
kommande år med omkring 200 miljoner
kronor.

Högerns förutsättningar är faktiskt raserade,
såsom alla vet. Det finns ingenting
kvar av högerns förslag till utgiftssänkningar
och kanske inte heller av
dess förslag till utgiftsökningar. Riksdagen
har nu använt sin anslagsmakt.
Utgifterna för kommande bugdetår är
fastställda på alla punkter ända fram till
det sista beslutet. Utgifterna är således
fullt klara och bestämda. Trots att alla
förutsättningar för högerns budgetprogram
nu är borta, vidhåller högern ändå
sitt förslag om skattesänkningar, vilket
för ett helt budgetår skulle betyda 250
miljoner kronor, vartill kommer 20 miljoner
kronor i minskad förmögenhetsskatt
och 20 miljoner kronor i minskad
kvarlåtenskapsskatt eller, låt mig säga,
sammanlagt 300 miljoner kronor. Högern
anser att man trots allt skulle kunna
genomföra en dylik skattesänkning,
vilket innebär att man med öppna ögon
underbalanserar budgeten.

Högerns förslag är, vill jag säga, en
romantisk gest med fullständigt bortseende
från verkligheten. Varje parti må
bestå sig sin romantik. Högerns skattesänkningsförslag
kan ju också vara ett
utslag av den valstrategiens ingenjörsvetenskap
som högern enligt egen utsago
nu odlar.

Folkpartiet står på samma linje när
det gäller kravet på skattesänkning. Även
folkpartiets utgångspunkter är raserade
genom riksdagens beslut. Folkpartiet
chansar på framtiden och inbjuder riksdagen
att spela krona och klave om de
statsfinansielia framtidsutsikterna, trots
att alla tecken pekar på att det kominer
att bli klave. Visserligen talar vi
här om politiskt spel, men jag anser
det ändå vara ett synnerligen dåligt råd
till riksdagen, att riksdagen vid sin bedömning
av det statsfinansielia läget
skulle utgå från spelarens mentalitet.

Vad skulle då den föreslagna skattesänkningen
innebära? Jo, den skulle innebära
en förlust för statsverket på ett

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

år av 250 miljoner kronor. Den skulle
vidare betyda, vilket nog de flesta har
sig bekant efter tidningsdebatten om
förslaget, att för personer med inkomster
under 12 000 kronor —• d. v. s. inkomster,
som är undandragna skatteprogressiviteten
med hänsyn till skattetabellernas
tekniska utformning — skulle det
bli en skatteminskning från 13,2 procent
till 12 procent av inkomsten. Ja bevars,
1,2 procent är också någonting, men betyder
i sextusenkronorsskiktet bara 20
kronor och i åttatusenkronorsskiktet 42
kronor. Det blir ju inte ens en krona i
veckan. Men 42 kronor är naturligtvis
också pengar för en person med 8 000
kronor i inkomst. För tiotusen- och tolvtusenkronorsskikten
skulle minskningen
bli 63 resp. 85 kronor. Där blir det alltså
något mer än en krona i veckan. För
inkomsttagare upp till 12 000 kronor betyder
alltså den föreslagna skattesänkningen
något litet men inte så värst
mycket. Inte ens för en person med
20 000 kronor i inkomst blir sänkningen
så värst stor. Den blir inte större än 222
kronor. För en som tjänar 50 000 kronor
blir minskningen 1 176 kronor, och för
en som tjänar 100 000 kronor blir minskningen
3 300 kronor. Det är alltså först
när man kommer till de verkligt stora
inkomsttagarna, som skattesänkningen
blir av något värde, vilket ju väsentligen
beror på skatteskalans progressivitet.
Skatteprogressiviteten sätter ju in först
när vi kommer till en beskattningsbar
inkomst av 8 000 kronor, vilket motsvarar
en verklig inkomst av 12 000 ä
13 000 kronor eller någonting sådant.
Skattetabellernas utformning och även
ortsavdragens konstruktion verkar ju på
det sättet, att de lägre inkomsttagarna
har liten känning av progressiviteten,
som sedan högre upp på inkomstskalan
verkar desto kraftigare.

Man säger nu om det framlagda skattesänkningsförslaget
att det är en reform,
som skulle stimulera sparandet. Genom
att låta inkomsttagarna behålla omkring
en krona mer i veckan — vilket ju förslaget
innebär för den stora massan av
landets inkomsttagare — menar man att
sparandet skulle stimuleras. Jag tror

visst att ett marginalsparande kan stimuleras,
men inte skulle det komma att
påverkas i någon synbar utsträckning.
Man säger också att skattemoralen skulle
förbättras. Jag undrar verkligen, om
exempelvis 42 kronor i minskad skatt
för åttatusenkronorsmannen skulle, om
nu hans skattemoral är dålig, påverka
den. Jag tror inte ens att de 3 300 kronor,
som hundratusenkronorsmannen får
i minskad skatt, kan påverka hans skattemoral.
Antingen är skattemoralen dålig
eller ej, och jag tror inte att den kan
påverkas i vare sig det ena fallet eller
det andra.

Jag tror alltså inte på några samhällsekonomiska
verkningar av någon betydelse
genom den föreslagna reformen.
Det var någonting helt annat år 1952.
Då genomfördes en verklig omläggning
av skatteskalorna, varigenom —■ jämfört
med vad som nu föreslås — en betydande
skattesänking för den stora massan
av inkomsttagare kunde genomföras.
För de stora inkomsttagarna betydde
kanske reformen inte så mycket, men
för den stora massan av svenska folket
gjorde den det. Det av högern nu framlagda
förslaget skulle medföra mycket
små vinster för de små inkomsttagarna
men rätt stora vinster för de stora inkomsttagarna.
Ty vi skall komma ihåg
att under en årlig inkomst av 12 000
kronor ligger enligt statistiken från år
1952 —- vi har ingen annan tillgänglig
—- 85 procent av företagarna och 90 procent
av de anställda. Den stora överväldigande
massan kommer alltså att vinna
mycket litet, och när det gäller den
återstående delen av inkomsttagarna
kan vi nog inte räkna med att deras
vinst skulle få några samhällsekonomiska
verkningar.

Men högern föreslår denna skattesänkning
utan vidare. Skatteskalorna bestämdes
så sent som för två år sedan.
Sedan dess har det skett en betydande
omfördelning av inkomsterna i samhället,
och det är ju uppenbart att den
måste vara utgångspunkten vid bedömning
av skalorna.

Vidare är det ju på det sättet att för
den stora massan, för dessa 85 ä 90 pro -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

cent av landets befolkning, är det inte
statsskatten som tynger mest utan kommunalskatten.
Jag tror att man måste gå
ännu högre upp i inkomstskikten, innan
man kan påvisa att statsskatten är större
än kommunalskatten. År 1952 inbetalades
i kommunalskatt 4 miljarder, alltså
ungefär lika mycket som erlades i statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt; den
skatten utgjorde som bekant i1/-.-, miljard.
Jag har ingen uppfattning om vad
kommunalskatterna kan beräknas uppgå
till för nästa år, men om man räknar
med ungefär samma belopp som 1952,
blir slutsatsen att vi gör fasligt litet för
de breda lagren om vi inte kan ändra
kommunalskatterna.

Jag erkänner att det kan vara svårt
att göra någonting i fråga om kommunalskatterna.
Det är dock orimligt att
de kommunala ortsavdragen bara skall
utgöra hälften av de statliga ortsavdragen.
Kommunalskatten är även som alla
vet proportionell och vänder tyngden
nedåt, mot de smärre inkomsterna. Enda
utvägen att hjälpa den stora massan
vore, såvitt jag kan se, att lämna statsbidrag
avseende kommunalskatterna,
men sådana statsbidrag skulle ju i sin
tur öka de statliga skatterna.

Jag tror att man driver en alldeles
för mycket förenklad propaganda, då
man talar om statsskattens tyngd för
den stora massan. De breda lagren tyuges
mycket litet av statsskatten i jämförelse
med kommunalskatterna — och
kommunalmännen inom alla partier är
ju ändå oftast rörande eniga om skattesatsen,
bortsett från Stockholm.

Nu hoppas vi att få ett enklare deklarations-
och taxeringsförfarande, som
ger taxeringsmydigheterna ökade möjligheter
att övervaka vissa grupper, där det
nog enligt en allmän uppfattning förekommer
att man i stor utsträckning undandrar
sig beskattning. Alla löntagare
— och flertalet både i denna kammare
och ute i landet tillhör väl den kategorien
— har säkert haft tillfälle att göra
jämförelser och konstatera att många
personer inom en hel del yrkesgrupper,
affärsmän och vilka det må vara, år
efter år lever på en standard som gör

det till en orimlighet att de inte skulle
ha betydligt högre reella inkomster än
de uppger i sina deklarationer. Jag hoppas
alltså att deklarations- och taxeringsförfarandet
skall kunna förenklas
på sådant sätt, att en skärpt kontroll
blir möjlig när det gäller sådana grupper,
där man i stor utsträckning undandrar
sig skatt; detta är ingen anmärkning
mot alla och envar inom dessa
grupper, men anmärkningen gäller tillräckligt
många för att en rättelse i allas
intresse framstår såsom angelägen, inte
minst med tanke på de redliga deklaranterna
inom dessa grupper.

En förenkling av deklarations- och
taxeringsförfarandet måste säkerligen
sammankopplas med en skattesänkning.
Jag har inte med utredningen av dessa
frågor att skaffa och vågar inte döma om
hur stor skattesänkningen skulle kunna
tänkas bli, men jag utgår från att reformen
är mycket önskvärd för våra stora
löntagargrupper; de utgör som bekant
ungefär 70 procent av alla skattebetalare.

Folkpartiets skattesänkningsprogram
går inte bara ut på sänkning av uttagningsprocenten
från 110 till 100. Man
vill i första etappen genomföra en skattesänkning
väsentligen för de stora inkomsttagarna,
men därefter skall man
börja överväga, huruvida man inte i en
andra etapp kunde göra något för massan
av löntagare och små inkomsttagare.
Jag tycker att denna rangordning är
ganska typisk. Den kom till uttryck i
herr Velanders frågor till folkpartiet,
och det skulle vara intressant, om man
kunde få något svar beträffande folkpartiets
skattesänkningsprogram, herr
andre vice talman. Folkpartiet förutsätter
ju i sin motion att man skulle kunna
överväga en höjning av ortsavdraget
och cn ändring av skatteskikten enligt
skalan upp till 12 000 kronor. Nu hör
det till historien, att ingen skiktskaia
finns upp till 12 000 kronors inkomst;
om man bortser från de ogifta och de
ensamstående skattebetalarna i övrigt, är
det för alla 13,2 procent. Man vill alltså
ha en prövning och omläggning av skatteskalan,
men man anser ändå att den

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

nuvarande kan vara lämplig att nu bygga
en skattesänkning på.

Högern och folkpartiet har gemensamt
gått fram på två andra linjer. Den
ena gäller en sänkning av förmögenhetsskatten;
man anser att 20 miljoner, som
det här rör sig om, är så litet att det
statsfinansiellt saknar betydelse, men
däremot betyder ganska mycket för dem
det gäller. Förmögenhetsskatten sänktes
ju 1952 genom en viss omläggning av
skatteskalan. Höjningen av gränsen för
beskattningsfri förmögenhet gjorde att
förmögenhetsskatten minskade med 30
miljoner, men det var enligt högerns
och folkpartiets mening inte tillräckligt,
utan nu önskar man en ytterligare sänkning
med 20 miljoner.

Vi skall komma ihåg att den stora
massan av de små förmögenhetsägarna
ändå ligger under 50 000-kronorsstrecket.
Där utgår ingen förmögenhetsskatt
utan där beskattas bara förmögenhetens
avkastning. Men när det gäller förmögenheter
därutöver blir det en extra
förmögenhetsskatt, mycket svag till en
början, men den tages sedan med stigande
promilletal ut direkt på förmögenheten.

Enligt både högerns och folkpartiets
förslag är det de större förmögenhetsägarna
som kommer att gynnas och
framför allt de som har större förmögenheter
i samband med stora inkomster.
För en och samma förmögenhet,
sammankopplad med en ringa inkomst,
blir det en ringa skatteminskning, sammankopplad
med en stor inkomst blir
det en stor skatteminskning. Åt den
som mycket har skall mycket varda givet
— det är högerns och folkpartiets
program när det gäller förmögenhetsbeskattningen.

Man vill också avskaffa kvarlåtenskapsskatten.
Det har sagts — och det
är riktigt — att den ger någonting mellan
20 och 30 miljoner kronor. Beloppet
har varierat. Under de senaste fyra
åren har skatten uppgått till mellan 22
och 32 miljoner kronor. Man menar att
denna skatt statsfinansiellt ger så litet,
att man kan undvara den. Ja, det är
klart att man kan. Men vi har en kaffe -

skatt — på omkring 50 öre per kilogram
— som ger omkring 17 miljoner kronor,
alltså ungefär detsamma som kvarlåtenskapsskatten.
Jag vill för min del mycket
hellre avskaffa kaffeskatten än kvarlåtenskapsskatten.
Enligt min mening
kan de stora toppförmögenheterna mycket
väl bära kvarlåtenskapsskatten, men
det skulle vara angenämt, om man kunde
minska den pålaga för vårt kaffedrickande
folk, som kaffeskatten utgör.
Det vore en mera demokratisk reform
än att åstadkomma en reform för beskattningen
av toppförmögenheterna.

Nu säger riksräkenskapsverket, att
kvarlåtenskapsskatten, som de senaste
åren gett mellan 22 och 32 miljoner
kronor, tenderar att öka. Enligt i varje
fall riksräkenskapsverkets mening är det
—■ om den nu är för liten — vissa förhoppningar
om att den skall öka. Att
den är så relativt begränsad beror ju,
såsom kammaren torde ha sig bekant,
på en våldsam skatteflykt under de tre
åren, innan 1947 års reform trädde i
kraft. Under dessa tre år ökade gåvoskatten,
som vanligtvis hållit sig vid 2,5
å 3 miljoner kronor, till sammanlagt 85
miljoner kronor, därav under det sista
året 43 miljoner kronor. Detta berodde
alltså på denna, visserligen inom lagens
gränser, anordnade skatteflykt. Det är
uppenbart att folk gjorde uppdelningar
av förmögenheterna och donationer till
familjemedlemmar etc., medan tid var,
för att slippa undan kvarlåtenskapsskatten.
Det är ju möjligt att kvarlåtenskapsskatten
ökar, när verkningarna av denna
skatteflykt upphör, och att oron för att
den är så liten kanske så småningom
kan stillas.

Vi får erinra oss att man inte kan
skilja kvarlåtenskapsskatten, arvsskatten
och gåvoskatten från varandra. Gåvoskatten
är ett komplement till de andra
två. Både den ena och den andra tas ju
ut på arven. Den sammanlagda summan
uppskattas nu till 70 miljoner kronor.

Det sägs att kvarlåtenskapsskatten är
eu konfiskation. Det måste väl betyda
att man tar den direkt av förmögenheten,
inte av inkomsten, ålen om man
tar 20 miljoner kronor i kvarlåtenskaps -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

skatt, tar man 50 miljoner kronor i arvsskatt,
också konfiskationsvägen, ur förmögenheten.
Det är en viss olikhet i den
konstruktiva uppläggningen, men det är
i realiteten detsamma. Båda skatterna är,
om man så vill, konfiskation. Vi skall
inte missbruka det ordet. All skatt kan
ju betraktas som konfiskation, kanske i
synnerhet den progressiva skatten, då
man av de stora inkomsttagarna tar
jämförelsevis mycket mer än av de små
inkomsttagarna. Jag vill erinra folkpartiets
talare om att deras store profet,
som jag har en mycket stor respekt för
på åtskilliga områden särskilt i hans senare
utvecklingsstadium, den berömde
nationalekonomen — jag menar inte nationalekonomen
i andra kammaren, utan
engelsmannen Stuart Mill — hatade den
progresiva inkomstskatten. Han tyckte
den var konfiskation, rena stölden. Däremot
hade han ingenting emot en synnerligen
kraftig arvsskatt. Nåja, jag tror
att folkpartisterna avsvurit sig Stuart
Mills patronatskap på den punkten.

Man säger att denna extra arvsskatt
som vi har drabbar ojämnt, bland annat
därför att den tas ut direkt på arvsmassan,
innan något arvskifte ägt rum. Det
är de konservativa och liberala politikerna,
som i England och sedermera på
det federala området i Amerika, har infört
denna kvarlåtenskapsskatt. Den enda
arvsskatt som finns i dessa länder är
en kvarlåtenskapsskatt, som alltså tas ut
direkt på den stora arvsmassan. Och vad
de konservativa och liberala säger i London
och i Washington, skulle ju kanske
kunna ha ett visst sanningsvärde för
konservativa och liberaler även i Stockholm.

Konstruktionen av denna arvsskatt är
en mera sekundär fråga. Vi har infört
ett system — detsamma tillämpas i Kanada
— enligt vilket det först tas ut en
kvarlåtenskapsskatt på hela arvet och
därefter en arvsskatt på de skiftade lotterna
— och detta system kan försvaras
likaväl som andra system. Men det är
klart att vi inte är bundna av den rent
tekniska utformningen, bara resultatet
blir i det stora hela detsamma.

Jag vill erinra om att jag gång på

gång sagt, att det är toppförmögenheterna
som drabbas av denna kvarlåtenskapsskatt.
Vi har ju här i landet bestämmelserna
om giftorätt, och då förmögenheter
under 50 000 kronor är undantagna
från denna beskattning, innebär
detta att det endast är makars förmögenhet
på 100 000 kronor, som kan
drabbas av denna skatt. Enligt den svenska
inkomst- och förmögenhetsstatistiken
från 1951 — jag känner inte till
några färskare uppgifter •—■ fanns det
närmare 4 miljoner inkomsttagare, och
av dessa fanns det 240 000 förmögenhetsägare
som hade mer än 30 000 kronor.
Jag misstänker att det fanns minst lika
många förmögenhetsägare — om inte
fler — som hade mellan 10 000 och
30 000 kronor och som utgjordes av den
stora mängden av småbrukare och bönder.
En halv miljon sådana egnahemsägare
— eller vad det nu kan vara för
siffra — har mindre än 30 000 kronor i
förmögenhet. De kan ha fastigheter, som
taxeras för högre belopp, men frågan
är hur stor del de äger av fastigheten.
Av dessa 240 000 förmögenhetsägare var
det bara 114 000 som var företagare —
de andra var anställda. Av dessa 114 000
företagare, som hade förmögenheter över
30 000 kronor, var det bara 16 000 som
hade förmögenheter över 100 000 kronor
och som egentligen drabbades av
skatten.

Nu kan det sägas, att taxeringsvärdena
höjts. Fördubbla då summan från 16 000
till 32 000! Det blir ändå en utomordentligt
ringa del, som drabbas av skatten,
och det är således de, som innehar
de verkliga toppförmögenheterna, som
träffas av skatten. Det kan mycket väl
erkännas, att ett resonemang, som går
ut på att det av sakliga skäl är oriktigt
att ta ut så stor skatt på dessa stora förmögenheter,
kan låta sig framföras. Men
att säga att företagarna en masse drabbas
av denna skatt, är oriktigt, och det
är på den punkten som jag polemiserar.
Av 114 000 företagare är det enligt den
statistik jag nyss redovisade bara 16 000
som har förmögenheter över 100 000
kronor.

Det kanske har varit ett kärt nöje inte

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

minst från högerns sida — kanske det
sagts även här i dag av någon talare,
ehuru detta gått mig förbi — att säga att
det väsentligen är jordbrukarna som
drabbas av denna skatt. Vi har 324 000
inkomsttagare bland jordbrukarna redovisade
i skattestatistiken. Av dessa är det
bara 75 000 som har förmögenheter över
30 000 kronor, och hur många av dem
är det som har förmögenheter över
100 000 kronor? Jo, 7 000! Fördubbla
denna summa eller tredubbla den! De
utgör ändå en obetydlig del av jordbrukarnas
stora massa på 324 000. Det är
alltså en obetydlig del av jordbrukarna
som drabbas av denna skatt. Även i detta
fall kan det sägas att det är oriktigt
att beskatta detta lilla fåtal. Det är klart
att det kan anföras skäl för och emot.
Jag tillhör dem, som anser att skatten
skall bibehållas; den föregående talaren
i denna stol ansåg skäl föreligga för skattens
slopande. Men eftersom endast 7 000
av 324 000 jordbrukare drabbas av denna
skatt, kan det inte sägas att det är
jordbrukarklassen i sin helhet som drabbas
så speciellt hårt genom denna skattelagstiftning.
Det är en obetydlig, en
ringa del av jordbrukarna som drabbas
av den.

I högerns mycket intressanta motioner
— det finns ändå något av stabilitet
hos högern i jämförelse med ett annat
partis; jag skall inte säga vilket —
har framhållits att man var med på
46 miljoner kronors ökning av spritskatten
och 25 miljoner kronors ökning av
tobaksskatten — sammanlagt 71 miljoner
kronor. Jag vet inte, vad folkpartiet
officiellt gått in för — om det också
stannat för en ökning med 71 miljoner
kronor eller om det går med på de 96
miljoner kronor som det gällde. Jag vet
inte hur folkpartiet ställde sig — dess
ledning höll tyst. Det brukar ju ges order
från det hållet, men jag hörde ingenting
sådant och man röstade visst hit
och dit, som man ibland gör inom detta
stadgade parti. Då nu inte något av dessa
partier vill balansera budgeten, ställer
jag mig frågan, varför man ville öka
skatterna på sprit och tobak med dessa
96 eller 71 miljoner. Orsaken måste väl

vara, att man ville bereda sig möjligheter
att borttaga eller sänka kvarlåtenskapsskatten,
sänka förmögenhetsskatten
och sänka uttagningsprocenten. En sänkning
av uttagningsprocenten skulle på
grund av skatteskalans konstruktion väsentligen
komma de större inkomsttagarna
tillgodo. Jag kan alla argument, som
anföres för höjningen av skatterna på
sprit och tobak — det är umbärliga varor
och allt vad det säges om dessa varor,
som emellertid användes av alla
människor, vilket gör att tobaksskatten
och spritskatten uttages i det stora hela
nästan efter huvud. Vare sig det är en
liten inkomsttagare eller en större inkosttagare
som konsumerar 20 cigarretter
om dagen, blir skatten ungefär densamma.
Den drabbar således synnerligen
hårt de mindre inkomsttagarna, och
detsamma gäller skatten på spritdrycker,
även om det kanske blir någon liten
nyansering av den skatten, nämligen
i den mån den större inkomsttagaren använder
dyrare spritsorter. Men i det
stora hela drabbar dessa skatter med
den tunga ändan nedåt utan hänsyn till
inkomsternas och förmögenheternas
storlek.

Oppositionspartiernas inställning i
skattefrågorna låter oss blicka djupt i
deras sätt att se på skatterna, då de medvetet
går in för att sänka låt mig säga
kvarlåtenskapsskatten med 20 miljoner
och förmögenhetsskatterna med ett lika
stort belopp, men samtidigt ökar indirekta
skatter som drabbar väsentligen
små inkomsttagare.

Herr talman! Jag vill sluta med att
önska regeringen all framgång i dess
allvarliga försök att hejda utgiftsökningen.
Jag skulle vilja be en stilla bön, att
vi kunde sänka våra utgifter för försvaret,
men jag är klart medveten om att
en sådan sänkning inte är möjlig i nuvarande
situation. I det ögonblick det gick,
skulle det ge oss stora möjligheter. Jag
har en förhoppning, att det ändå skall
kunna bli möjligt att ett följande år genomföra
en skattesänkning, som verkar
något även för del stora flertalet, och
jag hoppas att riksdagen inte bedriver
något äventyrligt spel med rikets finan -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. in.

ser genom att i detta ögonblick underbalansera
vår budget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahls anförande
kan i detta sammanhang inte göras till
föremål för annat än några korta erinringar.

Herr Sjödahl började med att säga, att
den underbalansering av budgeten, som
oppositionspartierna var beredda att
gå in för, framstod såsom betänklig och
ansvarslös i nuvarande läge. Herr Sjödahl
bortsåg därvid helt från vad som
har varit och alltjämt är utgångspunkten
för att högern i sammanhanget har
inrättat sig på sätt som skett. Den berördes
redan i fjol. Själv gav jag uttryck
åt den på det sättet, att högerns
reservation då, som principiellt hade
samma innebörd som högerns reservation
nu, sammanhängde med att högern
ansett och anser, att oppositionen och
därmed även högern hade rätt att få
offentligen redovisad den budget, som
dess olika förslag skulle ha lett till, därest
desamma godtagits av riksdagen.

Herr Sjödahl nöjer sig med den karakteristik
av reservanternas förslag beträffande
uttagningsprocenten, som jag
nyss återgav, utan att på något sätt låtsas
om utgångspunkten för åtminstone
högerns reservation. Varför inlåter sig
herr Sjödahl inte på någon som helst
kritik från rent konstitutionella utgångspunkter
av högerpartiets inställning?
Herr Sjödahl bör väl i alla fall ha mycket
svårt att hävda, att oppositionen
inte skall ha rätt att redovisa för sitt
fögderi, vilket nu är den innersta tanken
med de reservationer beträffande
uttagningsprocenten, som högern avgav
i fjol och har avgivit i år.

Herr Sjödahl säger vidare, att det hela
är en romantisk gest med bortseende
från verkligheten. Jag skulle, herr Sjödahl,
våga hävda att motsatsen är fallet.
Det är verkligheten, som högern bygger
på och vill beakta i detta sammanhang.
Man skall inte, såsom hem Sjödahl sy -

nes göra, förbise, att de skattskyldiga
kan ha vissa anspråk på en skälig andel
av sina egna inkomster och att avvägningen
av dessa anspråk måste ha
en avgörande betydelse för förutsättningarna
för det allmänna att över huvud
taget kunna fullfölja sina uppgifter
till gagn för alla.

Herr Sjödahl framförde den anmärkningen,
att högern inte har beaktat det
skattebortfall, som skulle vara att räkna
med, om begränsningarna i den fria
avskrivningsrätten hade upphävts. Högern
har emellertid inte bortsett från
den synpunkten, vilket framgår av de
redovisade motionerna från högerhåll;
se härom s. 5 i motionen nr 703 i andra
kammaren. Därtill vill jag fråga, om
herr Sjödahl tilltror sig att kunna verkställa
någon beräkning rörande storleken
av detta skattebortfall varpå ett resonemang
därom kan grundas. Jag misstänker,
att det är mycket svårt och att
någon exakthet i en sådan bedömning
i varje fall inte är möjlig att uppnå.

Hem Sjödahl bortser fullständigt ifrån
de synpunkter, vari högerståndpunkten
bottnar, nämligen att en skälig beskattning
måste ha ett avgörande inflytande
på skatteunderlaget. Det är den synpunkten
som man på så många håll utanför
vårt lands gränser i allt större utsträckning
beaktar, och jag anser nog,
att det vore på sin plats, att även herr
Sjödahl sökte beakta den synpunkten.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet efter
herr Sjödahls anförande. Av herr Sjödahls
framställning var det oklart, vilket
parti, högern eller folkpartiet, som är
det mest oansvariga och som är mest
fyllt av missriktad romantik. Men av
fortsättningen av herr Sjödahls framställning
skymtade det nog ändå fram,
att det var vi inom folkpartiet som var
längst ute på syndens väg. Vi var bekajade
av spelarens mentalitet, sade hem
Sjödahl. Vi spelade krona och klave om
statsfinanserna.

Jag skulle vilja svara herr Sjödahl, att
om man inom den privta företagsam -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

heten hade fullföljt det statiska resonemang,
som herr Sjödahl förde, skulle vi
sannerligen inte ha kommit så långt i
utveckling som vi gjort. Det är nämligen
för att befordra företagsamheten
här i landet, som det är nödvändigt att
vi får en skattesänkning till stånd. Vad
är det vi har begärt? Vi har endast begärt
en återgång till de skatteskalor som
socialdemokraterna själva har konstruerat,
en återgång alltså till ett läge, motsvarande
den beskattning som beslöts av
riksdagen år 1947. Längre har vi inte
sträckt oss.

Herr Sjödahl var djärv i sitt resonemang,
när han gjorde gällande att skattemoralen
icke skulle nämnvärt påverkas
av beskattningens höjd. Jag tror att
herr sjödahl är ensam i universum om
den åskådningen. Överallt i de västeuropeiska
staterna är man ju för närvarande
i färd med att sänka beskattningen,
inte minst med sikte på att få
fram hittills dolda skatteobjekt. Jag vill
erinra om att det inför valrörelsen för
två år sedan var någon socialdemokratisk
tjänstemannaförening här i Stockholm,
som uppvaktade finansdepartementet
och gjorde gällande att inte
mindre än 3 å 4 miljarder kronor i
skatteunderlag undandras beskattning.
Jag vill nu inte vitsorda att de siffrorna
är riktiga, men ett faktum är — vilket
väl också framgick av herr Sjödahls
framställning —• att det finns stora
inkomstgrupper som kommer ovanligt
lindrigt undan här i landet i beskattningsavseende.
Att få till stånd en
skattesänkning skulle dels medföra en
större rättvisa än vad som för närvarande
råder, dels ha till påföljd att man
skulle få fram skatteobjekten i större
utsträckning än som nu är fallet. Det
har nämligen kunnat visas, att skatteskolkning
automatiskt följer med en ökning
av beskattningen. Inte minst har
vi gjort den erfarenheten ute i kommunerna.

Vad kvarlåtenskapsskatten beträffar
hoppas jag kunna komma tillbaka till
den längre fram. Den frågan kommer
nog att behandlas av mer sakkunniga
än jag. Herr Sjödahl framställde emel 4

Första kammarens protokoll 195i. Nr 24.

lertid den kraftigaste kritik emot kvarlåtenskapsskatten
som jag någonsin har
hört någon ge uttryck för. Han sade att
kvarlåtenskapsskatten träffar hela folkets
arvsmassa. Det är sålunda förfärliga
perspektiv som yppar sig i herr
Sjödahls resonemang. Det är en överraskande
ny synpunkt, men jag är glad
över att också herr Sjödahl — fastän på
sitt egendomliga sätt —- tycks ha fått
upp ögonen för denna beskattnings
olämplighet.

Herr Sjödahl började sitt anförande
med att framställa oss som spelare. Inte
minst ur spararnas synpunkt är det av
vikt att vi får en lindring i beskattningen.
Nu träffas spararna först av den vanliga
inkomst- och kommunalskatten, sedan,
av förmögenhetsskatten, sedan av
kvarlåtenskapsskatten, som ju utgår med
lika belopp på ett visst arv oberoende
av antalet delägare i boet, och slutligen
av arvslottsbeskattningen. Spararna i
detta land befinner sig i samma situation
som mannen som spelat på totalisator
och bedrövad kom hem till sin fru och
berättade att han hade förlorat större
delen av vad han förtjänat. Men frun
tröstade honom och sade: »Om du går
tillbaka till dem och berättar som sanningen
är, att du höll på fel häst, så
kanske du får tillbaka en del av dina
pengar.» Spararna bör inte befinna sig i
samma situation som mannen, vilken
hade spelat på totalisator och hållit på
fel häst. I det långa loppet har den
metodiken en skadlig inverkan på samhällsekonomien
över huvud taget.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlon vill befordra
företagsamheten genom att ge 85 å
90 procent av landets befolkning ungefär
en krona mer i veckan. Tror herr
Ohlon själv på det?

Herr Ohlon talade vidare om att vi
skulle återgå till de skatteskalor som
beslöts 1947. Dem reviderade vi 1952.
Jag gissar, att det var en lapsus linguse
från herr Ohlons sida. De skatteskalor
som beslöts 1947 har vi ju som sagt reviderat.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

Herr Ohlon menade, att jag var ensam
i universum om att tro att man genom
en skattesänkning inte kan påverka skattemoralen.
Jag har aldrig uttryckt mig
så herr Ohlon — herr Ohlon har cn
utomordentlig förmåga att förenkla både
sitt eget tankesystem och sina motståndares.
Jag menade att den föreslagna
skattesänkningen är otillräcklig för att
kunna nämnvärt påverka skattemoralen.
Jag sade vidare, att antingen är människor
moraliska eller också är de det inte.
Jag tror att varken herr Ohlon eller
jag skulle vilja bedra staten i våra deklarationer,
och en skattesänkning betyder
i det avseendet ingenting för oss. Men
det är möjligt att den skulle betyda något
för någon annan herr O. och någon
annan herr S., om det vore fråga om
mycket betydande belopp, vilket det inte
är här. Jag tror inte att människornas
arvsmassa är beroende av vår skattepolitik
— nu använder jag ordet arvsmassa
i en annan betydelse, detta ord
som föranledde herr Ohlon till ett så
enkelt skämt, att herr talmannen får ursäkta
mig för att jag inte tänker göra
några utläggningar om det; herr Ohlon
får roa sig med det på egen hand.

Herr Ohlon sade, att spararna hade
hållit på fel häst. Ja, hur är det egentligen
med det? Vi har efter kriget investerat
mer än någonsin och vi har sparat,
försäkringsmässigt och sparbanksmässigt,
mer än någonsin. Detta vill herr
Ohlon förneka, men det är ett faktum.
De svenska spararna har hållit på rätt
häst — de bär lyckligtvis ännu inte hållit
på herr Ohlons parti.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå så, herr
Sjödahl, att när 1947 års skatteskalor
justerades vid 1952 års riksdag, kom inte
i tillämpning skatteskalorna enligt det
förslag som framlades av 1949 års enhälliga
skatteutredning, utan skatteskalorna
höjdes ju med 10 procent. Det blev
alltså inte ett återförande till 1947 års
skattenivå, som avsikten var med 1949
års skatteutrednings förslag.

Vad slutligen beträffar frågan om spa -

rarna och talet om att sparverksamheten
här i landet är tillräcklig, kan jag
åberopa ingen mindre än finansministern
och inkomstbilagan till årets statsverksproposition,
där det framhålles att
sparverksamheten hos de privata spararna
under förra året icke ökades trots
ökade inkomster. Man kan icke heller i
år påräkna ett ökat sparande ifrån de
privatas sida. Desutom erkände finansministern
i förrgår, att sparverksamheten
här i landet icke är tillräcklig för
att motsvara det investeringsbehov vi
har.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket möjligt
att sparandet inte är tillräckligt för vårt
investeringsbehov. Vad jag sade var blott,
att sparandet bär ökats i utomordentlig
utsträckning, och det sparande som
äger rum inom företagen är så ofantligt,
att det av en av de ledande bankmännen,
bankdirektör Browaldh, förklarats
vara den förnämsta finansieringsmetod
som företagsamheten hade. De nuvarande
väldiga investeringarna sker till
största delen genom självfinansiering,
d. v. s. med hjälp av företagens sparande.

Herr Ohlon har skrivit åtskilliga böcker
om skatteskalan, om förmögenhetsskatten
och i deklarationsfrågor, och det
är då märkvärdigt att han kan ha den
uppfattningen om skatteskalor, att ett
skatteuttag efter 100 procent är det man
alltid skall ha. Om vi har ett skatteuttag
på 90, 100 eller 110 procent beror på utgifterna,
men herr Ohlon menar, att även
om man har behov av ett skatteuttag efter
110 procent, så skall man ta ut efter
100 procent. Det skulle betraktas såsom
normalt. Detta är, herr talman, normalt
för herr Ohlons tänkande i skattefrågor.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag har inte anledning
att frångå den uppfattning som jag gav
uttryck åt i remissdebatten i januari, då
jag gjorde gällande att skattetrycket har
nått en sådan höjd i detta land, att kra -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 in. m.

vet på skattebegränsningar skär brett genom
alla folklager. Jag tror att det är
en riktig definition på det verkliga läget.
Skatteuttaget utgör alltid en omkostnadsfaktor
i produktionen, och den
måste ta ut sin effekt på varornas priser.
Ingen ansvarig företagsledare kan väl
undgå att räkna med skatten som en
omkostnadsfaktor och lägga den till det
slutliga priset på varor och tjänster och
bidrar till en kedjereaktion i inflationistisk
riktning.

Om nu skattetrycket utgör ett resultat
av den stigande samhällsverksamheten
och samhällets omvårdnad om individerna,
bör vi kanske lugnt konstatera,
att vi i detta land har kommit
så pass långt i fråga om den samhälleliga
utvecklingen och samhällets ansvar
för individerna, att vi skulle kunna unna
oss en andhämtningspaus, under vilken
vi undersöka de ekonomiska möjligheterna
att ytterligare vidga statens verksamhet
på olika områden, innan vi går
att besluta om nya utgifter därför.

Det är med en viss betänksamhet man
ser fram mot den kommande valkampanjen.
Det är väl alltid så att partierna
i konkurrensen om valmännen överbjuder
varandra med olika löften om förmåner
och fördelar, vilkas realiserande
sedan måste leda till att samhället förpliktigas
till nya utgifter. .Tåg måste alltså
konstatera, att vi från bondeförbundets
sida ser bekymmersamt på läget. 1
ett par motioner, som vi har avgett och
som har remitterats till statsutskottet
men inte kunnat behandlas vid vårriksdagen,
har vi krävt en översyn över samhällsverksamheten
genom en parlamentariskt
sammansatt kommission eller
kommitté, som finge till uppgift att
granska möjligheterna till förenklingar
och besparingar inom statsförvaltningen
i syfte att på så sätt söka åstadkomma
en grund för skattelättnader. Sådana kan
väl endast uppnås på två sätt. Det ena
är att man beskär utgifterna och det
andra att man stimulerar produktionen
till ökade inkomster. Jag vill rekommendera
att dessa båda möjligheter också beaktas
vid en undersökning. Det kan invändas
att en sådan utredning redan

gjorts av den kommitté, vars betänkande
ligger till grund för 1947 års skattebeslut,
men låt mig konstatera att de förändringar
som skett både inom samhällsekonomien
och i fråga om skattetryckets
tillväxt ger anledning till att en ny
undersökning snarast möjligt verkställes.
Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att dessa motioner, vilkas tankegång i
stort sett sammanfaller med vad som anförts
här om en prognosundersökning
för framtiden — jag tror det var från
högerns sida som detta framfördes —
skall leda till resultat vid höstriksdagens
behandling.

Om man sålunda kan instämma i de
allmänna kraven på sänkta skatter, måste
man ställa sig ytterst skeptisk inför möjligheten
att under kommande budgetår
åstadkomma en sådan sänkning. Om vi
vill driva en sund finanspolitik, måste
vi väl ändå ikläda oss betalningsansvaret
för vad låt vara en majoritet inom riksdagen
har beslutat. Om jag hörde rätt
vad herr Veländer yttrade, måste jag säga
att jag inte riktigt kan instämma i
hans tankegång, att ett parti eller en minoritet,
som inte biträder ett beslut här
i riksdagen, skulle kunna på något sätt
mäla sig ut från skyldigheten att delta i
anskaffandet av de nödiga medlen för att
betala de kostnader som besluten kommer
att medföra. Man skulle väl i någon
mån bryta sönder själva grundtanken
i hela vår samhällsbyggnad, om man
skulle resonera så här: Vi har inte biträtt
detta beslut, och följaktligen kan
vi inte göras medansvariga för de ekonomiska
konsekvenserna därav. Jag tror
inte att herr Velander menat så, men
när man sammanställer hans anförande
här med tankegångarna i högerns motion,
måste man nästan dra den slutsatsen.
Högern vill synbarligen framhålla,
att om riksdagen hade följt högerns
förslag, så skulle möjlighet ha funnits
att åstadkomma den yrkade skattesänkningen.
Nu har detta emellertid icke
skett och följaktligen föreligger ej den
angivna förutsättningen.

När vi inom bondeförbundet har bedömt
läget här, har vi kunnat konstatera,
att om det föreliggande sifferma -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

terialet är riktigt och om inga större
förändringar i statsinkomsterna kan beräknas
under det kommande finansåret,
är det inte möjligt för oss att biträda
kravet på en sänkning av uttagningsprocenten
från 110 till 100. Det kan inte
vara riktigt, att man i en högkonjunktur
skall äventyra att driftbudgeten inte
kan balanseras och att här uppstår en
lucka, som troligen måste täckas genom
län, i all synnerhet som den föreliggande
kapitalbudgetens betydande belopp
måste täckas genom lån för ett kommande
budgetår.

Vi har vissa erfarenheter att bygga
på i detta fall. .lag skall börja med att
åberopa statsbudgeten för 1951/52, som
beräknades lämna ett överskott på 1 084
miljoner kronor. Den gången kunde man
till denna överbalansering av statsbudgeten
knyta förhoppning om skattesänkning,
men nog kom det väl som en kalldusch
för dem, som var så optimistiska,
när det vid redovisningen av riksstaten
framkom att ett överskott återstod på endast
50 miljoner kronor. Det beräknade
väldiga överskottet hade alltså så gott
som helt förbrukats, låt vara att detta
delvis hade skett genom vissa nya beslut,
av vilka förbättringen av folkpensionerna
tog en betydande del i anspråk.
Men vi kan gå vidare och år efter år
påvisa, att statsbudgeten varit nätt och
jämnt balanserad. Resultatet av fjolårets
statsbudget var plus minus noll, och beräkningen
för budgetåret 1953/54 utvisar,
om jag inte minns fel, ett underskott på
fyra å fem miljoner kronor. Man kan
därför inte med stöd av prognoserna
våga sig på att förorda en återgång till
uttagningsprocenten 100.

När vi sålunda har ansett det nödvändigt
att biträda utskottsmajoritetens
hemställan om bibehållande av fjolårets
uttagningsprocent 110, knyter vi därvid
det bestämda uttalande som återfinns i
utskottets hemställan, alt alla möjligheter
för en sänkning av skattetrycket bör
undersökas och tillvaratagas. Vi måste
också med mycket stor skärpa understryka,
att samtidigt största möjliga återhållsamhet
med nya statsutgifter bör
iakttagas under de kommande åren.

Jag får därför beträffande skatteuttagningsprocenten
yrka bifall till utskottets
hemställan.

I fråga om departementschefens motiveringar
har vi fäst oss vid ett uttalande
i propositionen s. 27, där departementschefen
säger, »att alla möjligheter
bör tillvaratas för att i framtiden ernå
en förenkling av skattesystemet, vilket
av praktiska skäl måste få formen av
skattelättnader för löntagare och andra
av reformen berörda kategorier». Vi har
ingenting att invända emot själva syftet
— att åstadkomma skattelättnader samtidigt
som man gör förenklingar i vårt
skattesystem, som för närvarande är ett
kineseri. Men uttalandet är oklart och
kan leda till misstolkningar. När departementschefen
säger, att förenklingarna
—• som väl avser en viss schablonreform
vid taxeringarna — skall leda till »lättnader
för löntagare och andra av reformen
berörda kategorier», förutsätter jag
naturligtvis, att det nya systemet inte
till sina verkningar favoriserar någon
viss grupp av skattskyldiga eller rubbar
principen om att alla skattskyldiga skall
behandlas lika. Denna jämlikhet och
jämställdhet i beskattningen är en av
de grundläggande principerna för all beskattning,
och jag förutsätter att den
inte skall rubbas genom den tänkta reformen.

Jag skall härefter övergå till att tala
något om kvarlåtenskapsskatten. Denna
skatteform, om jag skall kalla den så,
har bondeförbundet aldrig godkänt.
Konsekvent och envist har vi år efter år
återkommit till frågan om dess avskaffande,
och vi gör det — jag skulle här
vilja påkalla herr Sjödahls särskilda
uppmärksamhet — inte av klassegoistiska
skäl, utan av rent näringspolitiska
och samhällsekonomiska skäl. Det må
vara att herr Sjödahls siffror visar ett
relativt litet antal kvarlåtenskapsskattskyldiga
inom jordbrukargruppen. Jag
tror dock att dessa siffror är felaktiga
och inte håller vid en prövning. Men
även om vi utgår från dem, kan för oss
aldrig volymen av en oriktighet bli avgörande
för huruvida samma oriktighet
skall tillämpas även i framtiden.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

I den reservation, som vi avgivit här,
har påpekats de felaktigheter som skattens
konstruktion innebär. Skatten är
felaktig på många sätt. Den lägges ovanpå
två andra förmögenhetsskatter, och
den tar en del av arvsförmögenheten i
anspråk såsom skatt, sedan samma förmögenhetsökning
har till fullo förut beskattats.

I debatten här har ofta gjorts jämförelser
med England. I England har man
visserligen hårda arvsskatter, men man
har inte den fortlöpande förmögenhetsskatten.
Detta är en väsentlig skillnad.
Jag skall inte här resa några principiella
invändningar emot den årliga förmögenhetsskatten,
men låt mig säga, att förmögenhetsskatten
träffar en beräknad
förmögenhet, som belastas av en skatteskuld,
och att den därjämte belastar inkomsten
utan att detta på något sätt uppbäres
av en däremot svarande inkomst.
Däri ligger naturligtvis en felaktighet i
förmögenhetsskattens konstruktion såsom
en ganska kännbar och hårt verkande
faktor på det behållna produktions- och
sparkapitalet. Till detta kommer den gamla
skatten, som jag inte heller reser invändning
emot, nämligen arvslotlsskatten.
Men om man nu ovanpå dessa lägger
den tredje kapitalkonfiskerande
skatten, kvarlåtenskapsskatten, träffar
denna skatt den odelade förmögenhetsmassan
i ett dödsbo på ett sådant sätt,
att den skapar en uppenbar och oantagbar
orättvisa de arvsberättigade, t. ex.
barnen, emellan. Förmögenhetstillgången
kan ju vara ett resultat av familjens
gemensamma insatser och arbete, vilket
ofta är förhållandet i de jordbrukarhem
som drabbas av kvarlåtenskapsskatten.
Här är en av de ojämnheter som inte
kan accepteras.

Tillåt mig, herr Sjödahl, att med tilllåtelse
av min ärade bänkkamrat, herr
De Geer, illustrera inför kammaren med
ett exempel, hur kvarlåtenskapsskatten
kunde verka. Jag skulle tro att arbetarna
på Lesjöfors bruk i Värmland, alltså de
anställda i herr De Geers företag, skulle
ha visat föga förståelse för kvarlåtcnskapsskattens
konfiskatoriska verkan om
företagsledaren, herr De Geer, hade dött

för 5—6 år sedan, innan han hade kunnat
överlämna sin rörelse åt sin son,
och innan sonen var fullt utbildad för
ledarskapet. Vad skulle då ha blivit följden
av den nu gällande kvarlåtenskapsskatten?
Företaget, som sysselsätter 700
arbetare, skulle då ha berövats 50 å 60
procent av det för den fortsatta driften
nödvändiga produktionskapitalet. Det är
mycket troligt att en sådan förlust skulle
kommit att äventyra företagets fortsatta
verksamhet och därmed också de
anställdas existensvillkor. Jag tror att
detta är ett exempel, som i någon mån
klargör vad som skulle kunna hända.

Nu har man i stället av tvingande omständigheter
nödgats att i förväg slå sönder
produktionskapitalet i större omfattning.
Jag tror att detta är för den samhällsekonomiska
verksamheten felaktigt,
och att det leder till större förluster för
samhället än bortfallet av de cirka 20
miljoner kronor som denna skatt inbringar.

Trots att det kan konstateras att jordbrukargruppen,
kanske på grund av allt
längre driven nivellering i förmögenhetsförhållandena,
inte kommer att få
så stor känning av skatten, kan man inte
godkänna den felaktighet i denna skatts
konstruktion, som innebär att den lägges
som en tredje skatt på de övriga
förmögenhetsskatterna och därmed också
i vissa lägen skapar en situation,
som kan verka hämmande på produktionen
och på möjligheterna att skapa
nytt skatteunderlag.

Jag har därför ingen anledning att på
något sätt ändra den uppfattning, vi
städse givit till känna från bondeförbundet.
Herr Velander har frågat varför
inte bondeförbundet kan direkt yrka
på skattens avskaffande, när bondeförbundet
har denna uppfattning. Jag tror
att om herr Velander läser igenom reservationen
och dess motivering skall
han finna den vara mycket logisk och
följdriktig. Det finns ingen lucka, som
på något sätt skulle kunna användas för
att motivera påståendet att bondeförbundet
skulle ha ändrat mening i denna
fråga.

Det gäller här bara, huruvida vid

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

skattens avskaffande en täckning av inkomstbortfallet
för staten behövs eller
inte. Folkpartiet har direkt pekat på
nödvändigheten av att ersätta inkomstbortfallet
genom en höjd arvslo ttsbeskattning.
Vi är inte övertygade om att
en sådan täckning behövs. Genom inflationens
verkan och förmögenhetsökningarna
har arvslottsskatten vunnit i
effektivitet och storlek. Jag är inte säker
på att det är rikligt och nödvändigt
att ta ut någon annan kompensation
för kvarlåtenskapsskatten. Men i reservationens
motivering har vi pekat på
att en kommande utredning får utreda
även den saken. Det är väl ändå en
overklighet ifrån högerns sida •— och
jag förmodar att folkpartiet kommer att
säga detsamma — om man vill göra gällande
att bondeförbundets anslutning
till yrkandet om ett omedelbart avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten med
den sammansättning som riksdagen i
dagens läge bär skulle leda till något
som helst resultat. Det tror väl inte representanterna
för oppositionspartierna
vara möjligt. Den linje som vi anvisar
är däremot mera användbar, och jag
hoppas också att resultatet efter en
grundlig utredning skall bli, att denna
skatt visar sig vara något som samhället
vinner på att snarast möjligt avskaffa.

Herr talman! Med det sagda skall jag
be att få yrka bifall till reservationen
nr II), i vad den avser motiveringen
och i vad den avser kvarlåtenskapsskatten
under B) 4).

Herr VELÄNDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte här inlåta
mig på någon diskussion om vilken linje
som kan vara den lämpligaste, när
det gäller att få bort kvarlåtenskapsskatten.
Jag ställer mig dock frågande
till bondeförbundets ståndpunkt, som
givits uttryck på exempelvis följande
sätt: »Det gäller en skatt, som innebär
en socialisering i smyg.» — »Den är ur
alla synpunkter olämplig» och den får
inte tolereras. Vad blir det då som ur
bondeförbundets synpunkt skall utredas,
när det gäller kvarlåtenskapsskatten?

Konsekvensen av bondeförbundets tidigare
inställning borde väl bli ett yrkande
om dess avskaffande.

Herr Werner undrade, om det verkligen
kunde vara min mening att gå in
för en medveten underbalansering av
budgeten. Ja, denna undran måste väl,
herr Werner, innebära, att herr Werner
i likhet med herr Sjödahl inte förstått
eller velat förstå innebörden av högerns
ståndpunkt. Vi har ju hävdat i fjol liksom
i motionerna i år, att en underbalansering
av budgeten inte får ifrågakomma
i nuvarande läge. Vi är också
på det klara med att på grund av de utgiftsbeslut,
som riksdagsmajoriteten har
genomdrivit, måste riksdagsmajoriteten
för att undvika en underbalansering gå
in för en uttagningsprocent av 110. Men,
när vi föreslår en uttagningsprocent av
100, gör vi det på grundval av det alternativ
till majoritetsförslag, som vi
har presenterat och där vi i förhållande
till inajoritetsförslaget funnit, att en anpassning
till en sänkning av uttagningsprocenten
till 100 varit motiverad och
möjlig.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra herr Velan
der uppmärksam på att innehållet i bondeförbundets
reservation beträffande
kvarlåtenskapsskatten på intet sätt skiljer
sig från innehållet i de framställningar
som tidigare har skett från bondeförbundets
sida. Det finns icke något
som helst i dess innehåll som kan ge
stöd för att bondeförbundet har ändrat
uppfattning. Frågan gäller ju, som jag
tidigare sagt, endast sättet för avvecklingen
och om täckning av inkomstbortfallet
behövs eller inte. I övrigt är ju
yrkandet fullständigt klart. Det går ut
på en skyndsam utredning angående
kvarlåtenskapsskatten i syfte att för riksdagen
framlägga förslag om dess avskaffande.

När det sedan gäller täckning för de
beslutade utgifterna menar väl inte
herr Velander, att högern på grund av
att den icke har biträtt riksdagens beslut
skulle göra anspråk på att icke be -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

höva deltaga i de utgifter, som lia blivit
en följd av samma beslut — det kan jag
inte tänka mig. I övrigt torde val nästkommande
år bringa klarhet, huruvida
vi från min sida eller från herr Veländers
sida har bedömt läget riktigt
eller oriktigt.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har i mitt första anförande
mycket ingående varit inne på
det som herr Werner senast berörde,
och jag ber att få hänvisa därtill.

Vad kvarlåtenskapsskatten angår har
jag här på intet sätt beskyllt bondeförbundet
för att ha ändrat ståndpunkt.
Vad jag har sagt är, att, då bondeförbundet
har kritiserat kvarlåtenskapsskatten
med sådan skärpa, som skett, måste man
kunna hävda, att den enda naturliga och
riktiga konsekvensen därav hade varit
att yrka på dess omedelbara avskaffande,
inte på en utredning, där man inte
på något sätt antyder, vad som skall utredas.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! När skattefrågan är uppe
varje år till behandling, är det självklart
att meningarna bryter sig. Det
finns olika synpunkter på hur statsbudgeten
skall finansieras. Inte minst i denna
debatt har meningarna gått ganska
mycket isär.

Om jag först får säga några ord om
uttagningsprocenten, vill jag nämna, att
intet av de presenterade förslagen, vare
sig ifrån högern eller folkpartiet, visar
att det finns möjlighet att göra denna
sänkning från 110 till 100 procent, vilken
skulle vara mycket kärkommen.
Man får i stället nöja sig med att vidtaga
olika åtgärder på andra områden.

När den fria sjukförsäkringen beslutades,
var högern hundraprocentigt med
om att genomföra den. Men då sjukförsäkringsreformen
skulle sättas i kraft,
gick högern emot förslaget därom, och
då förklarade man, att man borde spara
dessa pengar för att i stället genomföra
en viss skattesänkning. Folkpartiet

å sin sida är kanske mera böjt för att låna
upp pengar till en del investeringar.
Därigenom skulle man, menar folkpartiet,
slippa ifrån att ta skattepengar i
anspråk för investeringsändamål, och då
skulle man få möjlighet att göra denna
operation att sänka uttagningsprocenten
från 110 till 100.

Om det inte hade varit valår, hade
man säkerligen inom högern och folkpartiet
inte vågat komma med sina förslag.
Men jag förstår, att det kan vara
ett argument, som man vill ha i valdiskussionen,
att påstå att högern och folkpartiet
vill åstadkomma skattesänkning
men att bondeförbundet inte vill vara
med därom utan blint följer socialdemokraterna
i förslaget att uttagningsprocenten
skall bibehållas vid 110. Jag försäkrar,
att vi inom bondeförbundet alls
inte är av den kalibern, att vi bara följer
med mängden. Vi vill gärna från
bondeförbundets sida medverka till en
skattesänkning, men vi vill icke vara
med om en skattesänkning, som skulle
åstadkommas därigenom att man i goda
tider lånar upp pengar för att finansiera
statens utgifter.

Herr Velander sade, att någon underbalansering
av budgeten icke får ske.
Men i så fall torde det vara omöjligt att
genomföra den föreslagna skattesänkningen,
om man inte tänker sig att gå
några andra vägar.

Sedan vill jag, herr talman, tillägga,
att det finns anledning att ifrågasätta,
om man i fråga om statens utgifter verkligen
alltid söker iaktta den sparsamhet
som skattebetalarna har rätt att
fordra. I tidningarna har framskymtat,
att ytterligare sociala åtgärder planeras.
Det är naturligtvis i och för sig förnämligt,
om man kan genomföra ytterligare
sociala reformer. Vi måste dock akta
oss för att göra de sociala förmånerna
så stora att vi, om vi råkar ut för en
lågkonjunktur, inte kan klara de redan
beslutade sociala utgifterna utan tvingas
höja skatterna, låna upp pengar eller på
annat konstlat sätt täcka utgifterna.

I likhet med övriga ledamöter inom
majoriteten i bevillningsutskottet är jag
fullt på det klara att årets statsverkspro -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

position icke medger en sänkning av
uttagningsprocenten från 110 till 100.
Men däremot kommer jag för min del
att följa utvecklingen mycket noga. Jag
hoppas att det, om den nuvarande goda
konjunkturen står sig, skall bli möjligt
att genomföra en skattesänkning.

Vad sedan gäller kvarlåtenskapsskatten,
måste jag säga, att denna skatt, som
genomtrumfades med en mycket ringa
majoritet, inte har varit till annat än
irritation. Det skulle ha varit ganska
intressant, om vi hade kunnat få en redogörelse
för hur förmögenheter skingrats
och delats upp sedan kvarlåtenskapsskatten
infördes. Om jag inte sett
fel, har kvarlåtenskapsskatten under det
senaste redovisade året gett statskassan
en inkomst av 18 miljoner kronor. Jag
undrar dock, om inte en närmare undersökning
skulle visa, att staten har
förlorat lika mycket i förmögenhetsskatt
som kvarlåtenskapsskatten tillfört statsverket.
Om en människa, som har en
viss förmögenhet, hinner ordna något
för sina efterlevande innan de egna livsandarna
slutar, försöker vederbörande
naturligtvis att dela upp de tillgångar,
som han hunnit samla under sin livstid
på barnen för att dessa skall ha
möjlighet att kunna börja ett eget livsverk,
när föräldrarna inte orkar längre.

Man kanske säger, att kvarlåtenskapsskatten
inte har så stor betydelse. Jo,
det har den visst. Den har en oerhörd
betydelse som irritationsmoment.

Det är ett faktum att ett slopande av
kvarlåtenskapsskatten inte skulle medföra
några större påfrestningar för statsbudgeten.
Men, frågar herr Velander,
varför nöjer sig då bondeförbundet med
att begära en utredning i stället för att
direkt begära att kvarlåtenskapsskatten
skall avskaffas? Vad är det som bondeförbundet
vill skall utredas, frågar herr
Velander vidare. Jag skulle som svar
till herr Velander vilja säga, att om man
på vissa håll anser att statsbudgeten inte
skulle tåla den inkomstminskning som
skulle bli följden av kvarlåtenskapsskattens
avskaffande, kanske man ändå skulle
vilja vara med om den linjen, att man
utreder om man inte skulle kunna till -

föra statskassan erforderliga inkomster
genom att, såsom jag föreslagit vid
många tillfällen här i riksdagen, ta ut
en viss skatt på den kolorerade veckopressen.
Det skulle vara intressant, om
herr Velander ville svara på den frågan,
om han skulle vilja vara med om
en sådan operation. Jag tror inte att
man skulle behöva ta ut mer än en tioöring
i skatt på de kolorerade veckotidningarna
för att få in erforderliga
pengar. Fn dylik åtgärd skulle inte innebära
att man lägger munkavle på det
fria ordet. Den kolorerade veckopressen
skulle för övrigt enligt min mening
mycket väl tåla en liten tillbakagång,
såsom förhållandena har utvecklat sig på
det området, en utveckling som åtminstone
jag finner vara mycket bekymmersam.
Jag vill, herr talman, här ge anvisning
på denna möjlighet att få in erforderliga
pengar till statskassan för att
kunna avskaffa kvarlåtenskapsskatten.
Det är också därför som vi framställt
vår begäran om utredning av frågan.

Jag måste för övrigt konstatera, att
jag aldrig har gett min röst för kvarlåtenskapsskattens
införande eller bibehållande.
Så länge jag har säte och stämma
här i kammaren kommer jag också
att försöka få kammarens ledamöter att
inse, att kvarlåtenskapsskatten icke är
en skatt i vanlig bemärkelse utan en
skatt som inom svenska folket vållar en
irritation, som man inte längre behöver
tåla, då det statsfinansiella läget nu medger
att skatten kunde slopas.

Sedan skulle jag bara vilja säga ett
par ord till herr Sjödahl. Han sade att
vi inte gjorde några invändningar, när
tobaksskatten gick igenom. Det är mycket
riktigt att vi accepterade både tobaksskatten
och spritskatten, även om
det inte skedde utan ett visst knorr från
en hel del ledamöters sida. Nu är det
emellertid så både med spriten och tobaken,
att den som inte vill nyttja dessa
varor också kan låta bli att köpa dem.
Men sedan en människa lämnat sitt livsverk
och skall läggas i sin grav, har
hon inte möjligheter att vidta några
åtgärder i det ena eller andra avseendet.
Det är därför man inte kan, såsom herr

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

Sjödahl gjorde, jämföra dessa båda skatteförslag.

När man här säger att kvarlåtenskapsskatten
inte spelar så stor roll för jordbrukets
del, vill jag invända att vi därvidlag
får tänka på inte bara jordbrukarna
utan hela det svenska folket. Denna
skatt drabbar ju över lag mycket
hårt. Tänk exempelvis på den som har
en fastighet, vare sig nu det är jordbruksfastighet
eller annan fastighet. Fastigheten
åsätts ett taxeringsvärde, som
gäller för sex år framåt. Men när sex
år har gått, vet man inte om ägaren har
möjlighet att få ut det belopp, som står
på taxeringsuppgiften. Enligt den är
han visserligen ägare av en viss förmögenhet,
men tiderna har måhända under
taxeringsperioden ändrats, så att
han får ut avsevärt mindre vid en försäljning
av fastigheten än vad han
har papper på att fastigheten är taxerad
till. .lag gör här bara ett rent antagande,
men när man skall diskutera en
sådan här fråga från olika sidor, måste
man också räkna med att de nuvarande
goda tiderna kanske inte blir bestående
för all framtid utan att det kan komma
en tillbakagång. Då skulle en sådan skatt
som kvarlåtenskapsskatten få mycket
dåliga verkningar.

Jag skall, herr talman, inte hålla något
längre anförande, utan ber med vad jag
här sagt att då yrka bifall till den av
herr Werner m. fl. avgivna reservationen,
som syftar till en utredning om
kvarlåtenskapsskattens avskaffande.

Herr VELÄNDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elofsson ville inte
tala om för oss, vad utredningen skulle
avse. I stället sade han något om att,
därest läget nästa år vore sådant, att
man hade svårighet att få budgeten att
gå ihop, så skulle kanske även jag kunna
förstå, att man sneglade något åt kvarlåtenskapsskatten.
Jag vill emellertid i det
hänseendet hänvisa till den reservation,
som herr Elofsson nyss yrkade bifall
till. Där heter det, efter ett omnämnande
av vad kvarlåtenskapsskatten har
inbringat, bland annat följande: »Tyd -

ligt är att detta belopp inte kompenserar
de obestridliga nackdelar i produktionshämmande
hänseende som skattens
uttagande innebär.» Det säges vidare:
»Det anförda ger otvivelaktigt starkt stöd
åt den uppfattningen att landet skulle
vinna på kvarlåtenskapsskattens omedelbara
avskaffande.»

Det är den ståndpunkten, som högern
i sitt ställningstagande till kvarlåtenskapsskatten
städse har hävdat. Någon
utredning angående dess avskaffande behövs
därför icke och detta så mycket
mindre som till stöd för kvarlåtenskapsskattens
införande icke förelåg någon
som helst utredning om dess samhällsekonomiska
verkningar.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag beklaga, att
jag var tillfälligt ute ur kammaren, när
detta ärende påropades. Jag hoppas att
jag inte nu skall behöva förlänga debatten,
men jag skulle dock vilja säga ett
ord till herr Elofsson.

Det var ju så att herr Elofsson hade
sitt namn under en precis likalydande
reservation i fjol i bevillningsutskottet.
Den reservationen stöddes, såvitt jag
minns, av samtliga riksdagsmän tillhörande
bondeförbundet med undantag av
statsråden. Hur kan det då komma sig,
att statsråden med den ställning som de
har i regeringen inte har lyckats åstadkomma
ett igångsättande av den utredning,
som herr Elofsson redan i fjol äskade?
Eller är det möjligen så att statsråden
har en annan mening än bondeförbundsgruppen
i övrigt?

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Spetz vill jag
först säga, att jag inte kan svara på varför
man inte från de statsråds sida som tillhör
bondeförbundet har förmått regeringen
att sätta denna utredning i gång, men
det måste väl vara därför att riksdagen i
fjol avslog kravet på en sådan utredning.
Bondeförbundet kanske också här
smittats av folkpartiets sätt att ha många

Nr 24.

Fredagen den 28 mai 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

olika meningar i varje fråga. Det kan ju
tänkas vara någonting i den stilen.

Herr Veländer läste upp valda delar
av den reservation som vi står för. Det
är ju mycket riktigt att den inte överensstämmer
med det yrkande som vi
gjorde förra året. Men såsom herr Velander
vet hade jag inte tillfälle att själv
vara med i bevillningsutskottet, när detta
ärende behandlades. Den reservation som
nu är fogad till utskottsutlåtandet tillkom
väl efter den diskussion som fördes
inom bevillningsutskottet. Det kan
ju tänkas att om jag hade varit med, reservationen
hade sett annorlunda ut på
någon punkt.

Jag tror emellertid att herr Velander
delar min åsikt, att om vi någonsin skall
kunna få bort kvarlåtenskapsskatten,
måste detta föregås av en utredning. Vi
behöver bara hänvisa till de motioner,
som vi väckt år efter år sedan kvarlåtenskapsskatten
infördes och vari vi yrkat
dess slopande. Vi lyckades inte vinna
kammarens öra för dessa motioner, men
förra året, när vi väckte en motion med
krav på utredning, märkte vi att vi samlade
fler röster omkring det kravet. Det
vore lyckligt om vi i år kunde samla
majoritet för vår begäran om utredning.
I så fall förmodar jag att statsråd
från bondeförbundet kommer att ta upp
denna fråga inom regeringen.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Jag skall liksom de två
föregående talarna väsentligen syssla
med frågan om kvarlåtenskapsskatten.
Jag har visserligen personliga erfarenheter
i det sammanhanget, men jag skall
självfallet inte tala i egen sak, utan jag
hade väntat att få stoff för mitt anförande
av herr Sjödahl, och han har ju
inte kommit mina förväntningar på skam.

Herr Sjödahl åberopade olika skäl
för kvarlåtenskapsskattens bibehållande.
Bland annat sade han att den inte kan
vara någon farlig belastning; den rör sig
om 20—25 miljoner per år. Å andra sidan
räknar ban med och hoppas, att det
samlade beloppet för kvarlåtenskapsskatten
i framtiden skall bli större. Vidare

förmodade han att det här rör sig om en
extrem toppbelastning, som drabbar endast
de större företagarna, och han ville
styrka det med statistik. För sin del
ansåg han det vida lämpligare och ur demokratisk
synpunkt riktigare att avskaffa
kaffetullen, som inbringar ungefär lika
stort belopp.

Det enligt min uppfattning överraskande
med herr Sjödahls anförande är,
att han helt förbiser de allmänekonomiska
och näringspolitiska synpunkterna
i fråga om kvarlåtenskapsskatten. Efter
herr Sjödahls anförande har dessa synpunkter
berörts av herr Werner och herr
Elofsson, men jag skall tillåta mig att
ytterligare utveckla dem.

Kvarlåtenskapsskatten skapar en osäkerhetskänsla,
särskilt inom små och medelstora
företag, vars betydelse herr Sjödahl
tydligen inte har insett. De små
och medelstora företagen utgör enligt
min uppfattning en mycket viktig del
av produktionsapparaten i vårt land. Det
är inte utan oro man ser den fortgående
koncentrationen till stora, byråkratiska
företag; fara finns att konkurrensen försvagas
och produktionen blir mindre effektiv.

Många av dessa företag har nu •— lyckligtvis,
säger jag — vidtagit säkerhetsåtgärder
för sitt bestånd; det skedde som
bekant under de tre åren närmast före
1947 års beslut om kvarlåtenskapsskatt.
Herr Sjödahl betecknade dessa åtgärder
som »skatteflykt» •— det var väl ändå ett
förbiseende av honom att använda just
den termen. Jag anser för min del att
åtgärderna var kloka och förutseende
och verkade till fördel inte bara för vederbörande
själva utan också för samhället.
Det vore nämligen såvitt jag förstår
mycket olyckligt, om staten skulle tvingas
att i egen regi övertaga en del små och
medelstora företag — kanske framför
allt medelstora — och det hade nog
blivit följden om inte förebyggande åtgärder
i stor utsträckning kunnat vidtagas
under de tre åren före 1947 års
beslut.

Herr Sjödahl hoppades som sagt, att
intäkterna av kvarlåtensskapsskatten
skall komma att stiga; han ansåg den

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. in.

utvecklingen mycket sannolik. I den mån
intäkterna av kvarlåtenskapsskatten stiger,
kommer just de av mig berörda faromomenten
fram, men jag tror att herr
Sjödahl lyckligtvis skall bli sviken i sin
förhoppning, detta av flera skäl. Alltjämt
har man rätt att utan erläggande av
kvarlåtenskapsskatt, således endast med
vanlig arvsskatt, under en tioårsperiod
överlåta 50 000 kronor åt efterlevande.
Detta göres nu i mycket stor utsträckning,
ofantligt mycket mera än förr.
Inom många företag sker, i den mån de
är aktiebolag, en försäljning mot reverser
till barn och barnbarn, ja till och
med barnbarns barn. Sådana försäljningar
är ju fullt lagliga, men de innebär att
värdestegringarna till följd av inflationerna
sedan 1947 har undandragits skattebelastning
vad gäller kvarlåtenskapsskatt
och progression.

Jag tror att herr Sjödahl skulle få ett
drastiskt belägg för riktigheten av mitt
påstående, om han hade tillfälle att gå
igenom ett antal aktieregister för några
av våra små och medelstora företag. Dessa
aktieregister omfattade låt mig säga
före 1945 vanligen fem eller tio, kanske
femton namn — nu är registren på flera
sidor, i många fall hundratalet, och man
återfinner där till och med om inte ofödda,
så dock ännu ej döpta barn. Ägarna
strävar genom sådana åtgärder att klara
sina företag, och jag anser denna deras
strävan i högsta grad lovvärd; jag
tror att staten har enbart nytta av dem.
Om vi gör det tankeexperimentet att
kvarlåtenskapsskatten inte funnits, hade
säkerligen dessa överflyttningar och gåvor,
som undandragit staten värdestegringens
belastning av arvsskatten, aldrig
ägt rum, utan de ordinarie skatterna skulle
årligen ha givit 20—25 miljoner mera
i inkomst.

Jag tror alltså att herr Sjödahls förhoppningar
om stegrade intäkter av
kvarlåtenskapsskatten glädjande nog
skall komma på skam. Herr Elofsson har
redan betonat vilken irritation kvarlåtenskapsskatten
ständigt skapar, och
med hänsyn till att dess betydelse knappast
kommer att stegras tror jag att det
vore synnerligen klokt om vi snarast

möjligt gjorde oss kvitt denna ganska
oformliga del av vår skattelagstiftning.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Den reservation, som
jag tillåtit mig anteckna till förevarande
betänkande, är inte uttryck för att jag
på något sätt skulle ogilla utskottsmajoritetens
ställningstagande. Jag kan tvärtom
helt instämma med utskottets majoritet.

Yad min reservation närmast åsyftar
är att utskottsmajoriteten inte velat i
sin skrivning ta med ett par saker, av
vilka i alla händelser en är betydelsefull.
Den ena gäller det förebådade förslaget
till en förenkling av skattesystemet,
som skulle kunna leda till en bättre
avvägd beskattning framför allt för löntagarna,
den andra gäller kommunalskatten.

Om de positiva uttalanden, som utskottets
värderade talesman här i dag
har gjort, hade kunnat få plats i utskottsutlåtandet,
skulle min reservation ha varit
helt överflödig. Jag delar nämligen
herr Sjödahls uppfattning, att löntagarna
gång efter annan måste bibringas den
känslan att de i skattehänseende är betydligt
ogynnsammare ställda än andra
inkomstgrupper. Löntagarna har så
många tillfällen att jämföra sin egen
skattebelastning med andra inkomstgruppers
belastning, och de måste tyärr ofta
göra den erfarenheten, att de i detta avseende
är betydligt sämre rustade än
andra grupper. Jag har i min dagliga
gärning många gånger uppmärksammat
sådana fall. En inkomsttagare, som inte
är löntagai’e, har haft en beskattningsbar
inkomst som gör det möjligt för honom
att få s. k. familjebostadsbidrag,
medan hans granne, som är löntagare,
har kommit upp i en inkomst som icke
gör det möjligt för honom att få sådant
bidrag. När dessa två emellertid jämför
sina levnadskostnader, kan löntagaren
inte undgå att göra den reflexionen, att
han måste få sin inkomst beskattad på
ett helt annat och hårdare sätt än den
andre.

Om därför det av finansministern fö -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

rebådade förslaget om en förenkling av
skattesystemet skulle kunna leda dithän,
att vårt skatteväsende mera skulle kunna
inriktas på andra inkomstgrupper än
löntagare, tror jag att vi skulle kunna
komma fram till någonting av det viktigaste
i hela vårt skatteresonemang,
nämligen en större skatterättvisa för
löntagarna. I varje fall är enligt min mening
en sådan skattereform betydligt
angelägnare än att vi går den mycket
enklare vägen, att vi sänker uttagningsprocenten
i den statliga inkomstbeskattningen.

Herr Werner var en smula orolig för
hur ett sådant skattesystem skulle komma
att verka. Han var rädd för att vi
möjligen skulle kunna få schablonregler,
som skulle favorisera, såsom han uttryckte
sig, vissa inkomstgrupper. Men,
herr Werner, redan nu har vi ju en favorisering
av betydande inkomstgrupper.
Den inkomstgrupp, som herr Werner
representerar, nämligen jordbrukarna,
befinner sig för att taga ett exempel
i ett betydligt bättre läge än löntagarna.
Därmed vill jag inte säga, att jordbrukarna
som sådana inte skulle bli beskattade
på ett riktigt sätt. Men om vi
jämför en löntagare med en jordbrukare,
måste nog även herr Werner ge mig rätt
i att en jordbrukare bar en betydligt
bättre ställning i detta avseende än en
löntagare.

Herr Ohlon var inne på skattemoralen.
Herr Ohlon menade, att om man i enlighet
med folkpartiets förslag sänker skatten,
så skulle man därigenom betydligt
förbättra skattemoralen. Det skulle också
enligt han mening medföra ökade inkomster
till staten. Det sägs •— och herr
Ohlon nämnde det också — att 2,5 miljarder
bär i landet undandras från inkomstbeskattning.
Om det är uttryck
för en dålig skattemoral eller inte, vet
jag inte, men i varje fall kan det ju inte
vara löntagarna i detta land som genom
dålig skattemoral undandrar staten dessa
inkomster. Löntagarna må ha vilken
moral som helst i detta hänseende; de
blir ändå beskattade intill sista öret av
sin inkomst. Såvitt jag förstår måste det
följaktligen vara andra inkomstgrupper,

som är orsaken till denna höga siffra.
Jag vill minnas att finansminister Wigforss
i början av 30-talet uppskattade det
belopp, som undandrogs från beskattning,
till ungefär 1,5 å 2 miljarder kronor.
Skulle den av herr Ohlon nu angivna
siffran, 2,5 miljarder kronor, vara riktig,
har ju, herr Ohlon, skattemoralen inte
försämrats i förhållande till skattetryckets
ökning utan endast följt penningvärdets
utveckling. Följaktligen är skattemoralen
inte sämre nu än den var på
30-talet. Om vi sänker skattetrycket ned
till 30-talets nivå — och det vore ett
mycket kraftigt steg — skulle alltså inte
skattemoralen nämnvärt förbättras utan
befinna sig på ungefär samma nivå.

En annan skattereform, som jag för
min del anser också bör ha ett försteg
framför en sänkning av uttagningsprocenten,
är en revision av kommunalskattelagstiftningen.
Det är alldeles riktigt,
som herr Sjödahl angav, att det för
de små och även för de medelstora inkomsttagarna
ändå är kommunalskatten
som utgör skattetrycket. Det är säkerligen
många av dem, som ställer sig något
undrande inför den metodik, som
för närvarande användes i vårt skattesystem
och som består i föreskriften att
det kommunala ortsavdraget inte skall
vara mer än hälften av det statliga.
Skulle man ta ett lyft här och låt mig
säga jämställa de statliga och kommunala
ortsavdragen, skulle man därmed
vinna en betydande skattelättnad just
för de inkomstgrupper, som för närvarande
känner skattetrycket hårdast.

Det förhåller sig emellertid på det sättet
— det medger jag gärna, herr talman
—• att det ur skattetekniska synpunkter
kan vara svårt att gå fram på
denna väg. Jag tror att det är riktigt,
om jag påstår att kommunerna är ganska
återhållsamma i sin utgiftspolitik.
Jag tror att jag bedömer läget rätt när
jag säger, att kommunerna själva icke
är i stånd att finansiera en höjning av
det kommunala ortsavdraget. Skulle en
höjning av det kommunala ortsavdraget
genomföras, så skulle det för att få någon
effekt innebära, att man medelst
statsbidrag finansierade det skattebort -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

fall, som det höjda ortsavdraget skulle
medföra. Om det funnes möjligheter att
genom en politik i utgiftssänkande riktning
skapa utrymme för en sådan finansiering,
så tror jag att en sådan väg vore
värd att beträda i stället för en sänkning
av uttagningsprocenten.

När det gäller frågan om att sänka de
statliga utgifterna anförde herr Ohlon
här i dag, att herr Sjödahl hade ett statiskt
tänkande i fråga om skattesänkningspolitiken.
Det har ofta både i pressen
och även här i kammaren anförts,
att både finansministern och riksdagsmajoriteten
är fullkomligt fantasilösa
när det gäller att komma med ett förslag
i skattesänkande riktning. Det var
därför som jag för min del blev synnerligen
glad över att se att det främsta officiella
organet för skattebetalarna här i
landet, nämligen Skattebetalarnas förening,
och dess tidskrift Sunt Förnuft
startat en stor pristävlan om det bästa
skattesänkningsförslaget. I en sådan tävlan,
där man vände sig till kunnigt folk,
skulle det väl ändå kunna ges prov på
den fantasi, som man så ofta har efterlyst
i fråga om skattesänkningsuppslag.
Nu är tävlingen avslutad och resultaten
är redovisade. Men de bjuder, herr talman,
sannerligen inte prov på någon
större fantasi när det gäller att sänka
de statliga utgifterna. Samtliga förslag är
ganska likvärdiga. Ett förslag, som tidningen
ansåg vara värt en extra dusör
på 300 kronor, var att slopa alla utgifter
på socialbudgeten, i vilket fall utgifterna
kunde sänkas med över två miljarder
kronor. Detta förslag anser nu tidningen
kunna honoreras med 300 kronor.
Jag hoppas, herr talman, att förslagsställaren
befinner sig i det inkomstlaget,
att marginalskatten tar det mesta
av dessa 300 kronor! Ty det är faktiskt
inte värt detta pris att bara med ett
penndrag stryka över samtliga utgifter
på socialbudgeten för att få fram ett
skattesänkningsförslag.

Eftersom herr Ohlon står dessa kretsar
mycket nära, är det möjligt att vi
ett annat år kommer att genom en folkpartimotion
eller på något annat sätt få
ta del av den fantasifullhet, som präg -

lade dessa tävlingsförslag. Jag hoppas
— och man kan ju hoppas på det — att
i vart fall inte 300-kronorsförslaget skall
vinna gehör.

Jag skall, herr talman, med det sagda
be att få yrka bifall till utskottsmajoriietens
förslag.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erikssons anförande
här ger belägg för antagandet, att
departementschefen verkligen skulle ha
menat att han ämnade tillförsäkra en
viss grupp särskilda skatteförmåner. Jag
har nu med verklig skärpa understrukit,
att skulle så ske, så rubbas en av grundprinciperna
i hela vårt skattesystem,
nämligen jämställdheten i fråga om beskattningen.
Jag kan inte finna, att löntagarna
på något sätt skulle vara orättvist
behandlade. Är det på det sättet, att
de inte kan göra sina avdrag för omkostnader,
förenade med inkomsternas
förvärvande gällande är det fel på
taxeringen men inte på den grundläggande
lagstiftningen.

När herr Eriksson sedan vill göra gällande,
att jordbrukarna skulle vara särskilt
gynnade och kanske också tillhöra
den där kategorien, som undandrar staten
ett par eller tre miljarder i skatteunderlag
måste jag bestämt tillbakavisa
detta påstående såsom ett uttryck för
verklig okunnighet. Jordbrukarna beskattas
liksom alla andra grupper för
varje inkomst, som de förvärvar. När en
skogsägande jordbrukare till exempel
tar ut ett skogsinnehav sporadiskt med
flera års mellanrum, kommer han att
beskattas progressivt det år uttaget sker,
samtidigt som han under skogens tillväxt
d. v. s. under de s. k. tomma inkomståren,
får betala garantiskatt för
skogsvärdet.

Jordbrukarna saknar dessutom den
lysande förmån, som näringslivet i övrigt
har i rätten att göra fria avskrivningar.
Dessa förhållanden inverkar ju
i mycket hög grad ogynnsamt för jordbruket.

Jordbrukarna säljer och köper numera
sina produkter genom föreningar,

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

och inkomster och utgifter är därför
lätt kontrollerbara, varför det inte finns
några möjligheter att undandra några
inkomster från beskattning. Det föreligger
inte alls någon skatteflykt, som herr
Eriksson gjorde gällande skulle höra
hemma inom jordbrukarkåren. Sök skatteflykten
på annat håll, men gör det
inte inom jordbrukets led!

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte rättvist av
herr Werner att göra gällande, att jag
skulle ha hänfört jordbrukarna till de inkomstgrupper,
som skulle ha benägenhet
för medverkan till en skatteflykt —
om jag får uttrycka det så — som kanske
uppgår till ett sammanlagt belopp av
2,5 miljarder kronor. I själva verket fritog
jag i mitt anförande jordbrukarna
från en sådan misstanke.

Vad jag däremot sade, herr Werner,
och även vidhåller, var att jordbrukarna
i förhållande till löntagarna för närvarande
är en favoriserad grupp. Låt
mig bara som exempel ta värdet av de
naturaförmåner, som en jordbrukare
tar upp i sin deklaration. Redan det låga
värdet å dessa förmåner motsvarar
nära nog ett helt ortsavdrag för en löntagare.
Häri ligger en klar anvisning om
vad jag menar med mitt påstående, att
jordbrukarna kan räknas till en inkomsttagargrupp
med bättre ställning än rena
löntagare.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson blottar
alltmer sin okunnighet när det gäller
jordbrukets förhållanden. Jordbrukarna
har i mycket hög grad övergått till kontanthushållning.
De säljer sina produkter
och köper de förnödenheter, som de
behöver i sitt hem. Den tiden är ganska
avlägsen, då en jordbrukare slaktade och
saltade ned ett årsbehov av kött. Det är
i stället ett direkt utbyte av varor mot
kontanter, vilket följaktligen inte ger utrymme
för den schablontaxering, som
ofta är oskäligt hög när det gäller jordbrukets
naturaförmåner. Dessa naturaförmåner,
både hyresförmåner och i

hushållet förbrukade produkter, åsättes
schablonmässigt höga värden enligt normer,
som fastställes av länstaxeringsmyndigheterna
och sedan följes vid taxeringen.
De enskilda jordbrukarna drabbas
oftast synnerligen hårt av denna
schablontaxering.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Kammaren får ursäkta
att jag anser mig ha ett visst behov av
att ytterligare något precisera den principiella
inställning, som ligger bakom
högerpartiets förslag i skattefrågan.

Det finns självfallet ingen politiker
och inte heller något politiskt parti,
som anser att höga skatter är något i
och för sig eftersträvansvärt. Självbevarelsedriften
är en mäktig kraft även
i det politiska livet.

När vi i högerpartiet talar om högskattepolitik
och högskattepartier, menar
vi alltså inte att någon för nöjes
skull eller för att plåga de trogna undersåtarna
lägger på skatter, som är
onödigt tunga. Vi syftar på att det finns
meningsriktningar, som trots riskerna
för en onormal skattebelastning driver
en politik, som slutar i så betydande
statsutgifter, att mycket hårda krav måste
ställas på de skattskyldiga. Skattepolitik
är alltså i sista hand en fråga om
utgiftspolitiken, om ramen för den statliga
verksamheten. Att finansminister
Sköld för närvarande inte kan taga på
sitt ansvar att föreslå någon sänkning i
den direkta skatten, är en följd av den
politik, majoriteten drivit i regering och
riksdag.

En speciell omständighet måste här
kopplas in i diskussionen. Den socialdemokratiska
regeringen har hävdat, att
staten genom att taga hand om en större
del av människornas inkomster än som
i och för sig skulle vara nödvändigt för
att täcka de löpande utgifterna skulle
åstadkomma ett skydd mot allmänna
prisförhöjningar. Erfarenheten tyder inte
på att denna teori är hållbar i praktiken.
Det finns emellertid ingen orsak
att än en gång diskutera den saken, ty
den har ingen aktualitet. Ingen hyser i

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

dag någon som helst förhoppning om att
kunna åstadkomma ett överskott i statens
hushållning. Finansplanen för nästa
år bygger på förutsättningen, att finanspolitiken
i stort sett endast kan användas
för att reglera statens eget ianspråktagande
av samhällets resurser.

Högskattepolitiken håller på att komma
in i en trollcirkel, som så länge majoriteten
fortsätter som hittills inte kan
brytas. Beslutade utgifter föder nya utgifter,
och åtgärder, som i första hand
endast synes ha effekt på driftbudgeten,
drar med sig väldiga kapitalutgifter. Befolkningsutvecklingen
och det ekonomiska
förloppet skapar en automatisk
utgiftsstegring, vilken ofta kommer som
en överraskning, därför att de beslut, som
fattats, inte varit tillräckligt underbyggda.
En mentalitet växer fram, för vilken
överskridandet av anslag inte är en omständighet
att fästa större avseende vid.
Bostadsstyrelsen har på ett eftertryckligt
sätt visat vad detta kan leda till.

Jag är rädd för att konsekvenserna
av den obligatoriska sjukförsäkringen,
när den föres ut i livet, blir andra än
man tänkt sig. I England har en konservativ
regering föresatt sig att med alla
till buds stående medel söka hålla kostnaderna
för den allmänna sjukförsäkringen
nere vid omkring 400 miljoner
pund. Trots alla ansträngningar torde
kostnaderna för innevarande år komma
att uppgå till 505 miljoner pund. Kalkylerna
för vår obligatoriska sjukförsäkring
är utomordentligt osäkra, och
ingen vet i dag, vilka utgifter denna försäkring
kommer att resultera i.

De stora statsutgifterna leder till hårda
krav på förfoganderätt över de enskildas
inkomster. Att detta begränsar
stegringstakten i inkomsterna och i all
synnerhet håller tillbaka skatteunderlagets
utveckling är uppenbart. Högskattepolitiken
försämrar på detta sätt möjligheterna
för staten att få inkomster.
Den konserverar sig själv i ett stagnerande,
som på någon sikt måste leda
till en olöslig konflikt mellan behovet
av inkomster för staten och möjlighet
att ta ut dem.

»Någon höjning av den direkta be -

skattningen och då närmast av inkomstskatten
kan ej komma i fråga», säger
finansministern i finansplanen. Detta uttalande
innebär ett konstaterande av att
vi i vår direkta beskattning nått högsta
möjliga höjd. På de direkta skatternas
område finns alltså ingen reserv för
oförutsedda händelser. Högskattepolitiken
har gått i baklås. Vi i högerpartiet
tror inte heller på några större möjligheter
att ytterligare skärpa det indirekta
skattetrycket.

De siffror som anförts om den beräknade
stegringen i statens inkomster under
de närmaste fem åren är självfallet
mycket osäkra. Beräkningarna synes ge
vid handen att budgetmässigt skulle
stegringen få betydelse egentligen först
fram emot år 1957. Någon förklaring till
detta underliga förhållande har inte lämnats
och torde väl inte heller kunna
lämnas. Är uppgiften riktig skulle de två
närmaste budgetåren bli alldeles särskilt
påfrestande — med mycket begränsade
inkomstökningar och mycket stora automatiska
utgiftsökningar. På grund av
ofullständigheten i det redovisade materialet
bär det varit omöjligt att närmare
analysera denna problemställning.
Kvar står endast, som jag förut sagt, att
de höga skatterna tränger ihop underlaget
för den politik, som lett till dessa
höga skatter, samt att man icke har möjlighet
att grunda en skattesänkning nu
på förhoppningar om snabbt förbättrade
inkomster för det allmänna.

Det är mot denna bakgrund högerpartiet
lagt upp sitt politiska arbete. Vi har
medvetet och systematiskt försökt angripa
utgiftsproblemet och försökt att på
detta sätt skapa utrymme för en påbörjad
sänkning av skatterna. Erfarenheterna
utifrån världen visar att detta är enda
sättet att i skattefrågan komma från
allmänna talesätt till praktisk handling.
Dessa erfarenheter ger också grund för
förhoppningen att en skattesänkning
skapar utrymme för nya skattesänkningar
och för en reformpolitik i försiktig
takt. Vad det gäller är att bryta högskattepolitikens
herravälde, att bryta
igenom muren med en koncentrerad och
ordentligt underbyggd framstöt.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

Av naturliga skäl måste en opposition
alltid so sina förslag i förhållande till
regeringens. Vi saknar möjligheter att
frigöra oss från det grundläggande material,
som endast Kungl. Maj :ts kansli
kan prestera. Vårt skattesänkningskrav
innebär alltså att om regeringen och
majoriteten med sin politik skapat förutsättningarna
för ett skatteuttag för inkomstskatten
med 110 procent, så ger
vår politik en sakligt hållbar grund för
ett skatteuttag med 100 procent. Detta
betyder att vi inom högerpartiet kan
sänka anspråken på statlig delaktighet i
den enskildes inkomst med något över
9 procent.

Den sammanställning som gjorts i högermotionen
över de statsfinansiella
följderna av högerns olika förslag ger
oss rätt att yrka på sänkt inkomstskatt.
Hade vår politik följts, skulle de skattskyldiga
från den 1 januari nästa år
icke behövt betala det överuttag på inkomstskatten,
som finansministern föreslagit
och majoriteten uppenbart är beredd
att ta ansvaret för. Var och en i
detta land som betalar inkomstskatt —
och det gör det stora flertalet inkomsttagare
— skulle från årsskiftet ha kunnat
få sina källskatteavdrag sänkta med
ett belopp som motsvarar mer än 9 procent
av den sammanlagda inkomstskatt
han eller hon erlägger till staten. Detta
skulle ha varit möjligt även om riksdagen
följt högerpartiet i dess förslag
om förmögenhetsskattens avdragsgillhet,
kvarlåtenskapsskattens omedelbara avskaffande
och en lägre indirekt beskattning
än den regeringsalternativet medför
för de skattskyldiga.

Vi i högerpartiet anser oss alltså i dag
framlägga ett hållbart och sakligt grundat
alternativ till regeringens skattepolitik.
Vi har täckning för varje yrkande
vi gjort och gör, och vi vågar påstå att
den budget, i vilken våra framställningar
skulle ha sammanfattats, är starkare
än majoritetens. Den har större reserver.
Både regeringsalternativet och vårt alternativ
förutsätter emellertid hård återhållsamhet
med förbrukning av tidigare
beviljade anslag. Intet av dessa alternativ
har utrymme för några tilläggsstater.

För båda två alternativen gäller att tillräcklig
grad av säkerhet för balans mellan
statens inkomster och utgifter endast
kan nås för den händelse regering och
myndigheter ålägger sig största möjliga
sparsamhet även inom de beviljade anslagens
ram.

Den statliga inkomstskatten är i vårt
skattesystem konstruerad på det viset,
att den procent, med vilken skatten uttages,
tjänstgör som regulator. Det är
genom ändringar i denna procentsats
den slutliga jämvikten skall nås mellan
inkomster och utgifter. Rent logiskt leder
detta till slutsatsen att en sänkning
i den direkta beskattningen regelmässigt
skall ha formen av sänkt uttagningsprocent.
Den som driver en annan tes —
den som kritiserar en sådan skattesänknings
följder för olika grupper inkomsttagare
— förutsätter i själva verket att
skatteskalorna skall ändras allteftersom
det statsfinansiella läget varierar. Som
praktisk arbetsmetod är denna linje
omöjlig. Den leder till ständig osäkerhet
för de skattskyldiga och till nödvändigheten
av ständigt arbetande skatteutredningar.
Därtill kommer ju att det
s. k. rättvisekravet, om det knytes till
det antal kronor alla olika skattebetalare
får vid en skattesänkning, helt enkelt
omöjliggör varje skattesänkning. Rättvisan
tolkad på detta sätt leder till högsta
orättvisa. Den lamslår handlingskraften.
Även på denna punkt är emellertid en
mera ingående diskussion alldeles onödig.
Principiellt sett vill alla partier —
möjligen med undantag för kommunisterna
— sänka uttagningsprocenten och
återgå till en normal inkomstskatt. Under
alla förhållanden vill socialdemokraterna
och högerpartiet göra detta, så
snart »de budgetmässiga och samhällsekonomiska
förhållandena det medgiver».
Diskussionen kan alltså, om den
över huvud taget skall ha någon mening,
endast gälla när dessa budgetmässiga
och samhällsekonomiska förhållanden
föreligger. I det avseendet har vi
delade meningar, helt enkelt därför att
vi har olika politiska huvudlinjer. Högerpartiet
har försökt skapa förutsättningarna
för en skattelättnad nu. Soci -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

aldemokraterna väntar och hoppas på
en efter vår uppfattning osäker framtid.

Att en skattesänkning i kronor räknat
måste bli större för den som betalar
större skatt är i själva verket självklart.

I annat fall måste man utgå från möjligheterna
att skärpa progressiviteten
till det orimliga. Man måste kallt ta de
risker en orimlig marginalskatt skapar,
inte endast för de s. k. stora inkomsttagarna,
utan — om man vill nå
några nämnvärda statsfinansiella resultat
— även för de stora grupperna arbetare,
tjänstemän, fria yrkesutövare och
företagare som har medelstora inkomster.
Om man konfiskerar all inkomst
över 20 000 kronor, skulle detta första
året leda till en »nettoförtjänst» för staten
som kan uppskattas till 300 miljoner
kronor. Skadeverkningarna ur samhällsekonomisk
synpunkt skulle bli
mångfalt större. Skulle man förmena inkomsttagare
med en beskattningsbar inkomst
över 12 000 kronor den sänkning
i skatterna som en normal uttagningsprocent
av inkomstskatten kan beräknas
ge och från detta skikt successivt minska
skattelättnaderna, så att den helt försvann
vid omkring 20 000 kronors inkomst,
skulle statsverket — också under
första året — få en merinkomst på högst
80 miljoner kronor. Verkningarna ute i
arbetslivet av en sådan åtgärd torde icke
ens den mest envise företrädare för
ohållbara s. k. rättvisesynpunkter vara
beredd att ta.

En skattesänkning nu minskar enligt
vår uppfattning ingalunda utsikterna att
från och med år 1956 förenkla skattesystemet,
så att det stora flertalet medborgares
deklarationsbesvär inskränkes
till ett minimum. Vi betvivlar nämligen
på goda grunder, att marginalen mellan
inkomster och utgifter efter vår linje då
kommer att vara mindre än efter regeringens.
Jag tillägger att en förenklingsreform
är både önskvärd och angelägen
— naturligtvis under förutsättning att
den inte minskar de skattskyldigas rättighet
att visa de speciella skäl som för
hans skatteförmåga kan vara av betydelse.

Herr talman! Ståndpunkterna i den i

5 Första kammarens protokoll 195A. Nr 24.

dag aktuella skattefrågan går djupare än
till nio procents skattesänkning. I grunden
är det fråga om skiljaktiga värderingar
av förhållandet mellan individ
och samhälle. Högerpartiet godtar inte
den avvägning regeringen gjort med dess
oavbrutet stigande anspråk på inflytande
i den enskilda människans dagliga
liv. Vi vill skänkta individen ökad ekonomisk
och politisk rörelsefrihet. Den
enskildes känsla av ansvar för sig och
sitt betraktar vi som ett bärande element
i samhället.

Medan jag har ordet skall jag begagna
tillfället att ge en replik till herr Sjödahl,
om han nu finns här i kammaren. Han
anmärkte, såvitt jag förstod, på att vi under
dessa förhållanden över huvud taget
hade varit med om någon höjning av
spritskatten och frågade, varför vi behövde
vara med om en sådan höjning,
när vi ändå nu ansåg oss ha möjligheter
att sänka skatterna så pass kraftigt som
vår budget ger anledning till. Jag skall
motivera hur vi i det avseendet har resonerat.

Vi har resonerat på det sättet att vår
budget i själva verket är starkare än regeringsbudgeten
i det hänseendet, att vi
har velat ta på oss en omedelbar utgift
för avskrivning på Norrbottens järnverk
med 30 miljoner kronor. Vi anser att
finansministern i dag har konstaterat
ett avskrivningsbehov där av en sådan
storlek, att det varit oriktigt att stanna
vid att endast öka aktieinnehavet med
200 miljoner kronor och vidta de åtgärder,
som på regeringens förslag beslutats
av riksdagen, under det att man i detta
sammanhang inte förutsett behovet av
att göra ytterligare avskrivningar. Därför
har vi belastat vår budget med en extra
avskrivning på Norrbottens järnverk
med 30 miljoner kronor. För det ändamålet
ansåg vi att det kunde vara riktigt
att tillgripa någon höjning av spritbeskattningen.
Det gäller dock här en engångsutgift
och en kapitalutgift, under
det att herr Sjödahl uppenbarligen inte
hesiterat inför att höja spritskatterna
med 71 miljoner kronor, som helt och
hållet skall användas till löpande utgifter.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

Jag har velat lämna denna förklaring
till hur vi har resonerat, när vi för vår
del har varit med om att i begränsad
omfattning höja spritskatterna.

Herr PERSSON, OLA, (k):

Herr talman! Vi har vid årets riksdag
— i likhet med vad vi gjorde vid
fjolårets riksdag — i vår motion nr 32
i denna kammare föreslagit, att den statliga
bolagsskatten måtte höjas från 45
till 50 procent av den beskattningsbara
inkomsten.

Motionen, som avlämnades vid riksdagens
början, utgick ifrån att nya skattehöjningar
under riksdagen skulle komma
att genomföras. Jag syftar på höjda
sprit- och tobaksskatter, höjda motorfordons-
och drivmedelsskatter, avgifter
för genomförande av den allmänna
sjukförsäkringen med yrkesskadeförsäkringen
och läkemedelsreformen.

För att möta det stegrade behovet av
inkomster och för att möta de stegrade
utgifterna har vi i en råd motioner vid
årets riksdag yrkat på nedprutningar
och besparingar på anslagen till militärväsendet
med icke mindre än 345 miljoner
kronor. Därtill har vi föreslagit en
höjning av bolagsskatten, vilken skulle
tillföra statskassan ytterligare 210 miljoner
kronor. Det är sålunda över 500
miljoner kronor som vi gett anvisning
om att disponera för nya utgifter. På
grundval av detta yrkade vi i motioner
avslag på såväl höjningen av sprit- och
tobaksskatterna som höjningen av motorfordons-
och drivmedelsskatterna.
Riksdagen har avslagit våra förslag till
nedprutningar av militäranslagen och
genomfört de nyssnämnda sprit-, tobaksoch
bilskatterna. Bevillningsutskottet har
i föreliggande betänkande utan någon
som helst motivering avstyrkt vår motion
om höjning av bolagsskatten. Vi hyser
dock den uppfattningen, att bolagen har
stora möjligheter att lägga upp dolda reserver
och att boksluten och vinsterna
redovisas med anpassning härtill. I stället
för att låta lägre inkomsttagare drabbas
av skatteökningarna bör man, med
hänsyn till att bolagen besitter en stor

förmåga att bära skatter, genomföra en
höjd bolagsbeskattning. Även om budgeten
för 1954/55 nu betraktas som balanserad,
anser jag att en höjning av
den statliga bolagsskatten bör genomföras
i anslutning till vår motion, så att
man kan möta kommande signalerade
behov.

Finansministern har angett, att en generell
sänkning av skatteuttagningsprocenten
bör föregås av en skattesänkning
för de lägre inkomsttagarna, vilken skulle
kunna ske genom en schablonmässig
förenkling av löntagares inkomsttaxering.
Detta är en anvisning som har omedelbart
intresse. En höjning av bolagsskatten
med i runt tal 200 miljoner kronor,
såsom vi föreslår i vår motion, bör
underlätta för regeringen att på kort
tid genomföra ifrågavarande skattesänkning
för de lägre inkomsttagarna och
förverkliga finansministerns uttalande.

Jag ber, herr talman, att vid punkt
B 5 under utskottets hemställan få yrka
bifall till vår motion nr 32 här i första
kammaren. I övrigt kommer vi att rösta
för utskottets förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! I debattens nuvarande
skede kan det knappast finnas anledning
att gå in på de olika beräkningar som
är gjorda beträffande budgetutfallet för
år 1954/55.

Frågan om skatteuttaget är enligt vår
mening inte så mycket ett problem om
beräkningen, utan fastmer en fråga om
bedömningen av de verkningar som kan
uppstå genom en skattesänkning. Skatteuttaget
ingår ju som ett led i den allmänna
ekonomiska politiken, och man
kan såväl i dagens debatt som i den
debatt, som fördes här i onsdags, konstatera
hur meningarna liksom går vid
sidan av varandra. Det är som om oppositionen
och regeringen inte talade samma
språk. Medan riksdagsmajoriteten —
det var senast herr Elofsson som använde
detta uttryck •— liksom departementschefen
menar, att det saknas utrymme
för skattesänkning, menar vi på
folkpartihåll att man icke har råd att

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

undvara en skattesänkning. Såsom vi
har framhållit i vår reservation är vår
bestämda övertygelse, att en reduktion
av skatteuttaget i och för sig har en
stimulerande effekt på arbetsviljan och
därmed på ökningen av produktionen
inom samhället. Finansministern har
själv räknat med att den nuvarande produktionsökningen
automatiskt ger en
ökad skatteintäkt på några hundra miljoner
kronor om året. Det är alldeles
uppenbart att varje åtgärd som kan
stimulera denna produktionsökning i
högsta grad måste öka möjligheten att
åstadkomma en skattelindring. Vi skulle
därigenom komma in i en kretsgång i
gynnsam riktning, där skattesänkning
och ökade statsinkomster påverkade varandra
ömsesidigt.

Det kan väl inte bestridas, att vårt nuvarande
skattesystem diskriminerar det
enskilda sparandet. Ett minskat enskilt
sparande framtvingar ett ökat tvångssparande,
bland annat genom höjda skatter,
vilket i sin tur medför försvårat sparande,
d. v. s. en kretsgång med
en effekt som är rakt motsatt den som
jag nyss nämnde. Det är en kretsgång
som enligt min uppfattning måste brytas
innan det är för sent.

Jag skall bara tillägga en sak utöver
de argument, som redan har anförts när
det gäller kvarlåtenskapsskatten. Utskottet
säger, att förutsättningarna för denna
skatt icke har undergått sådana förändringar,
att de kan motivera ett annat
ställningstagande än år 1952. Ja,
herr talman, den bärande förutsättningen
för denna skattereform är väl riksdagsmajoriteten!
Och den har otvivelaktigt
icke undergått sådana förändringar
att man kan hoppas på ett annat
ställningstagande än 1952. Men detta är
givetvis ingen motivering för att bibehålla
denna skatt.

Herr talman! Vid punkten A) är fogade
tvenne reservationer av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv samt av mig
m. fl., vilka båda innehåller yrkande
om ett skatteuttag av 100 procent. Vi inom
folkpartiet har inte velat skriva under
motiveringen i herr Velanders och
herr Nilssons reservation, men i huvud -

sak är reservationerna lika. Kammarens
ledamöter har möjlighet att vid valet av
kontraproposition glädja herr Lange
med att folkpartiet ännu en gång följer
högern vid en votering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vår reservation, nr 3, vid punkterna
A), B 1) och B 2) samt, i den händelse
vår hemställan under A) och B 2)
bifalles, även till punkterna B 3) och C)
i samma reservation.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Herr Ewerlöf var inne
på frågan om högskattepolitikens misslyckande.
Jag föreställer mig, att bakom
detta yttrande ligger samma tangegång
som högerledaren har givit uttryck åt
i andra kammaren, nämligen att det socialdemokratiska
partiet skulle vara ett
speciellt högskatteparti, som vill ha höga
skatter för att öka samhällets makt
över människorna och därmed sin egen
makt.

Jag vill för min del säga ifrån att detta
icke är någonting annat än en konstruktion
från oppositionens sida. Det
socialdemokratiska partiet betraktar icke
skatter på annat sätt än andra partier.
För oss är det frågan om att med statsinkomster
täcka de utgifter som riksdagen
har beslutat. Det är statsutgifternas
storlek som blir avgörande för skatternas
höjd. Det finns höga skatter i
många andra länder, jag kan säga i de
flesta andra länder, oavsett den politiska
regimen, och denna omständighet hänger
samman med annat än politiska doktriner.
Jag vill därför för min del tillbakavisa
påståendet om det socialdemokratiska
partiets ställning till skatterna.

Däremot vill jag för min del gärna
medge att det föreligger en betydande
skillnad mellan det socialdemokratiska
partiet och flera andra partier i vad gäller
frågan om skatternas fördelning. Vi
har kanske mera sinne för den tanken,
att de större inkomsttagarna och de större
förmögenhetsägarna skall ge sin särskilda
tribut till statens utgifter.

Den skillnaden kommer naturligtvis
till synes när det gäller frågan om kvar -

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

låtenskapsskatten. Denna skatt har man
från borgerligt håll tagit upp till diskussion
varje år efter 1947, och man
använder samma ord nu som då. Det är
ett monstrum, som herr Velander uttryckte
saken, den medför oerhörda skadeverkningar
för näringslivet, den är
produktionshämmande, o. s. v. Ja, ärade
kammarledamöter, det är precis vad
man sade 1947. Men man har inte lyckats
att mobilisera några konkreta belägg
för den skada som man här talar
om. Det är i alla fall sju år som bär
gått sedan dess, och man har inte kommit
med några konkreta bevis. Vi står på
samma ståndpunkt, herr De Geer, som
vi gjorde när vi två polemiserade mot
varandra i tidningspressen. Argumenten
är desamma, ingenting har hänt.

Jag har faktiskt inte nu tänkt så mycket
över den här saken, ty när man inte
hör någonting om saker och ting så
räknar man med att problemen där inte
är så stora. Jag lät i alla fall ringa i dag
till överståthållarämbetet och till Stockholms
rådhusrätt med en fråga om deras
erfarenheter av kvarlåtenskapsskatten.
Från överståthållarämbetet uppgavs att
det endast hade förekommit en enda
gång att skatten hade betalats med aktier.
Ibland hade man fått ge anstånd
med betalningen, men anståndens antal
hade praktiskt taget inte ökat efter
kvarlåtenskapsskattens införande. I rådhusrätten
sade man: Skatten betalas

nästan alltid kontant, det är ytterst sällsynt
med någon annan form, det har
förekommit tre—fyra fall där man har
betalat skatten med annat än pengar.
Det har blivit något större antal anstånd
sedan kvarlåtenskapsskatten kom till,
men det har inte förekommit några speciella
fall då det varit särskilt svårt.

Jag vill inte på något sätt tillmäta
dessa båda uttalanden något vitsord. De
är naturligtvis inte så oerhört vägande,
men de säger ju ändå mera än det allmänna
lalesätt som man kommer med
från oppositionspartiernas sida. Herr De
Geer, hur många mindre aktiebolag har
staten övertagit? Jag vet inte om ett
enda!

Det vore nog skäl att innan man på

allvar försöker göra denna fråga aktuell
man från deras sida som är emot kvarlåtenskapsskatten
litet mera konkret underbyggde
sin framställning, ty det är
inte möjligt att påverka oss, som har den
andra uppfattningen, bara genom att
upprepa talesätten från 1947.

I den allmänna skattedebatten har det
ofta gjorts gällande, att 1947 föreslog socialdemokraterna
det skattetryck som de
ansåg vara normalt, och man betecknar
varje avsteg från det skattetrycket såsom
ett svikande av den ståndpunkt som
då intogs. Jag vill för min del förklara
att detta är orimligt. Det var inte alls
på det sättet att vi 1947 angav något normalskattetryck.
Skattetrycket 1947 anpassades
efter behovet då, efter de statsutgifter
som då skulle täckas och ingenting
annat.

Det är inte på grund av några doktrinära
partiskäl, som det har blivit nödvändigt
att höja skattetrycket utöver vad
det var 1947. Det är enkelt att påvisa
orsaken. Koreakrigets utbrott medförde
en allmän politisk oro i världen med stigande
militära rustningar. Vi blev nödsakade
att effektivisera vårt försvarsväsen.
Tag försvarskostnaderna 1947, lägg
på penningvärdeförsämringen och ni
skall finna, att det finns en ökning av
försvarsutgifterna därutöver på en halv
till en miljard kronor! Dessa utgifter
skall väl betalas av någonting.

Låt oss sedan minnas att här har skett
en exempellös standardförbättring för de
arbetande grupperna, för de ekonomiskt
verksamma grupperna i detta land. Detta
har medfört att vi icke bara har måst
höja de sociala förmånerna alltefter penningvärdets
förändring, utan vi har också
fått ge folkpensionärer och andra delaktighet
i standardförbättringen. Det har
vi gärna gjort, men det bär ju medfört
ökade utgifter. Se bara på den ökning
på dessa båda områden, som det 1947
icke var möjligt att räkna med! Dessa
faktiska händelser har gjort att vi nu har
ett högre skattetryck än 1947.

För regeringen är skatterna bara andra
sidan av statsutgifterna. I regeringen,
liksom i riksdagen, måste vi varje
gång det framlägges ett förslag till ut -

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

giftsökning fråga oss: Är detta värt vad
det kostar? Ty vi vet att i den andra
vågskålen skall läggas kostnaderna, och
en utgiftsökning påverkar skatterna. Vi
har tagit ansvaret för de utgifter som
har gjorts. Vi har ansett att de varit
ofrånkomliga. Det är givet att vi då också
tar ansvaret för anskaffningen av
pengarna, och det är det som gör att vi
icke kan komma ifrån att begära de skatter
av folket, som är nödvändiga för att
täcka utgifterna.

Det må te sig trivialt, men jag tillåter
mig ändå att slå fast några väsentliga
budgetprinciper. Inkomster och utgifter
skall täcka varandra. Driftutgifterna
skall inte täckas med lån utan med verkliga
inkomster. Numera räknar vi inte
som förr med varje år för sig; vi menar
att statens utgifter och inkomster mycket
väl kan balanseras för en längre period
än ett år. Av konjunkturpolitiska
skäl måste vi hålla fast vid att i en överkonjunktur
överbalansera budgeten och
i en depression underbalansera den, men
i en tid av balanserat konjunkturläge,
såsom förhållandet är i dag, kräves det
balans i budgeten. Det underliga är att
vi alla är inställda för denna princip,
därom är vi till det yttre eniga. Ingen
har i diskussionen framträtt och sagt, att
vi nu inte skulle behöva ha balans i vår
budget.

Men om vi skall upprätthålla dessa
principer, då är det icke möjligt att nu
genomföra en skattesänkning. När man
säger att skatterna sänks i alla andra
länder och att det bara är i Sverige som
de inte sänks, är det en förvanskning
av sanningen. Efter de ekonomiska omvälvningar,
som skedde efter 1950, var
Sverige det första land, som genomförde
en skattesänkning. Vi hade då ett överskott
i statsbudgeten. Vi kom över från
överkonjunktur till en balanserad konjunktur
och vi använde detta överskott
till 1952 års skattereform. Det är icke riktigt
att säga, att det är vi som släpar
efter. Vi har tvärtom gått före.

Men jag medger att vi överskattade
våra möjligheter, och vi kanske inte hade
tillräckligt begrundat de sociala utgifter,
som vi ville vara med om. Det

blev ett bakslag som medförde att vi vid
nuvarande riksdag måste höja sprit- och
tobaksskatterna för att få debet och kredit
att gå ihop. Tror ni verkligen, ärade
kammarledamöter, att regeringen skulle
vilja ta på sig det obehag och det missnöje,
som dessa förslag medförde, om det
inte hade funnits ett för oss absolut ofrånkomligt
behov att skaffa pengar för att
täcka statens utgifter? Det är väl då också
ganska orimligt att tro, att vi skulle
göra en skattehöjning om det samtidigt
varit möligt att sänka den direkta skatten.

Högerpartiet anser att en skattesänkning
är möjlig, och vid riksdagens början
avgav partiet ett bragelöfte att i praktiken
visa, att det var möjligt att genomföra
en skattesänkning. Högern har nu
gjort sitt bästa — jag tvivlar icke på det.
Högern har sagt att vi skall sänka subventionerna
till bostäderna ■—• och därmed
skapa en hyreshöjning. Högern
har sagt: Vi går inte med på utgifterna
för sjukförsäkringen, som regeringspartierna
föreslår. På det sättet kunde statens
utgifter minskas med, om jag minns
rätt, 125 miljoner kronor, och den summan
skulle alltså räcka för en skattesänkning.

Kalkylen har ju till synes gått ihop.
Men den har gått ihop delvis genom att
högern, som inte behövde några pengar
eftersom pengarna räckte ändå, trots allt
röstade för en viss höjning av sprit- och
tobaksskatterna. Och nu fick vi veta av
herr Ewerlöf, att man gjorde detta för
att få pengar till en extra avskrivning
på Norrbottens järnverk.

Tänk, ärade kammarledamöter, hur vi
har fått löpa gatlopp i högerpressen för
att vi velat höja spritskatten för att få
pengar till sjukförsäkringen! Tänk, om
högerpressen samtidigt hade sagt: Vi
höjer spritskatten för att få pengar till
Norrbottens järnverk! Jag tror nästan att
allmänheten hade fått större förståelse
för att använda pengarna för sjukförsäkring
än för Norrbottens järnverk.

Ja, herr Ewerlöf, det är inte så lätt
att göra en budget. Även om herr Ewerlöf
inte varit i tillfälle att göra någon,
har han i alla falla suttit så nära inpå

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. in.

att han ändå känner till att det är ganska
besvärligt.

Men högern har skapat ett alternativ.
Jag anser inte att det är ett hållbart alternativ,
ty i kalkylen ingår ett upphävande
av begränsningen i den fria avskrivningsrätten
för aktiebolagen, som
högern har krävt, och som i våra budgetberäkningar
är upptagen med 150
miljoner kronor. På det svarar man från
högerns sida: Men det är ju en helt annan
sak! Den skatteskärpningen har inte
tillkommit för att ge staten pengar,
utan den har ju haft ett konjunkturpolitiskt
ändamål, och den skall —■ det
har herr finansministern själv sagt-—avskaffas
oavsett statens finanser, när detta
av konjunkturpolitiska skäl är lämpligt.

Ja, det håller jag med om, det är rätt.
Och för min del säger jag, att när jag
kommer till den uppfattningen, att ett
upphävande av denna begränsning är
nödvändig och nyttig av konjunkturpolitiska
skäl, då skall den upphävas, oavsett
statens finanser. Men herr Ewerlöf
tror väl inte att jag i det läget skulle
befrias från plikten alt skaffa de 150
miljoner till budgeten, som behövs för
att få budgeten balanserad? Jag måste ju
skaffa dem från annat håll, det kan inte
hjälpas: de miljonerna finns i budgeten,
och tar jag bort dem uppkommer ett
hål, som jag måste fylla om jag vill ha
en balanserad budget.

Jag tror därför inte man kan säga, att
bragelöftet har fullständigt uppfyllts.
Men i princip har ju högern i år som i
fjol visat en annan linje, en annan politik,
nämligen den att man prutar på de
sociala utgifterna, på det sätttet minskar
statens behov av pengar och utnyttjar
detta för en skattesänkning. Visst är det
en linje! Och det är klart, att det svenska
folket kan få ställas i valet om det vill
ha linjen med mindre service från samhällets
sida och med lägre skatter. Det
är ingen som skall förhindra högern att
driva den meningen, och det är något
visst rejält i detta, det sade jag i fjol
och det säger jag i år.

Men jag kan inte få det att stämma
riktigt, att högern trots detta anser det
vara möjligt, som herr Ewerlöf sade, att

det första steget tas nu. Ty riksdagen
har ju nu fattat beslut om utgifterna,
och dessa utgifter måste betalas. Om vi
inte skaffar pengar att betala utgifterna,
blir budgeten inte balanserad, och detta
kommer då att stå i strid med högerns
budgetprinciper.

Men det kan ju hända att högern säger
som det envisa barnet: När jag inte
får min vilja igenom, så får det basa!
Och det får väl det! Men det kanske inte
ger oss den respekten för högerns principfasthet
som högern väl ändå gör anspråk
på.

Folkpartiet anser sig också kunna sänka
skatten. Folkpartiet erkänner också
behovet av en budgetbalans. Men folkpartiet
har röstat för alla utgifter och
inte försökt pruta, som högern har
gjort. Trots detta anser sig folkpartiet
kunnat sänka skatten. Och på vad sätt
kan man det? Jo, genom att fiffla med
våra bokföringsregler. Jag skall inte gå
in på detta kapitel, det har vi utförligt
diskuterat förut, men det innebär ingenting
annat än att folkpartiet vill göra
budgeten mindre stram, lättare, genom
att inte hålla så hårt på bokföringsreglerna,
genom att låna mer pengar. Det
rimmar faktiskt mycket dåligt med de
synpunkter som vi diskuterade häromdagen
som kom från bankoutskottet och
varom enigheten var fullständig mellan
alla partier, nämligen att konjunkturutvecklingen
mera talar för en stram ekonomisk
politik än motsatsen.

I andra kammaren sade folkpartiets
talesman: Det är klart att vi inte är nöjda
med att kunna sänka skatten med 10
procent. Vi skulle vilja gå vidare. Vi
skulle vilja sänka förvärvsavdragen, men
folkpartiet kan inte trolla!

Men, herr talman, det är ju just det
folkpartiet gör! Det är rena illusionismen.
Här kommer man från folkpartiets
sida och säger: Vi skall låta bli att avskriva
statsutgifter, som är klara förluster,
för att det skall bli pengar över till
skattesänkningar. Det gäller 160 miljoner.
Men då finns det ju möjlighet att
ta ytterligare 150 miljoner, ty våra avskrivningar
rör sig om 311 miljoner.
Vad är det som hindrar?

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

Nu har vi det så ställt när vi bygger
ett fängelse, en kasern eller ett ämbetshus,
att vi först avskriver 50 procent,
och sedan lägger vi den fortsatta avskrivningen
på längre sikt. Vad är det
som hindrar folkpartiet att gå ifrån
även de 50 procenten i grundavskrivning?
Det skulle ju bara innebära ett
lättande av bokföringsprinciperna. Här
finns alltså utrymme för folkpartiet att
gå betydligt längre. Vi kommer dock
inte ifrån, att folkpartiets inställning i
realiteten leder till en underbalansering
av budgeten i en mycket hävdad högkonjunktur.

Vi talade nyss om spritbeskattningen
och högerns inställning till den. Säg mig,
ärade ledamöter av folkpartiet: Varför
röstade halva folkpartigruppen för hela
regeringsförslaget om skattehöjning på
spriten och den andra hälften för två
tredjedelar? Vi behöver väl över huvud
taget inte dessa pengar, när det redan
finns utrymme för att sänka den direkta
skatten? Varför ville folkpartiet öka den
indirekta skatten? Ville man kanske öka
den indirekta skatten för att kunna sänka
den direkta?

Jag vill säga, som jag har sagt så
många gånger förr, att det är inte mycket
mening att resonera med folkpartiet.
Folkpartiet ser bara valtaktiskt på dessa
frågor. Folkpartiet röstar för alla utgifter,
som de tror folk har sympati för.
Men samtidigt är partiet anhängare av
en annan populär linje, nämligen skattesänkning.
Därför får man uppleva dessa
illusionsnummer, som vi här ser
prov på.

Det finns inga reella möjligheter att
sänka skatten i år. Herr Spetz sade att
vi har inte råd att undvara en skattesänkning;
den har så goda biverkningar.
Det är mycket möjligt att en skattesänkning
kan ha positiva verkningar. Vi vet
bara så litet därom. En sak är emellertid
säker: vi vet icke om icke dessa positiva
verkningar korsas av andra, negativa,
som kommer fram på annat håll.
Det är fullkomligt orimligt att vi skall
bygga budgeten för nästa budgetår —
som ju börjar att löpa om en månad —■
på ovissa antaganden. Det går inte, om

man vill bibehålla en balanserad budget
och föra en ekonomisk politik som
svarar mot konjunkturläget, att göra en
skattesänkning, herr Ewerlöf. Men jag
vill inte säga att det inte skall kunna bli
någon skattesänkning framdeles. Jag vet
att när jag säger detta, menar man att
jag bara blåser såpbubblor. Men om jag
vore anhängare av en högskattepolitik,
varför skulle jag då blåsa såpbubblor?

Det finns naturligtvis vissa hypotetiska
möjligheter — när det gäller framtiden
är det alltid hypoteser — att vi
snart skall kunna få en sänkning av
skatterna. Det är nämligen klarl, att om
det nuvarande konjunkturläget står sig
några år framåt, om vi kan uppehålla
produktionsökningen och om vi samtidigt
kan bibehålla vår inre ekonomiska
balans med ett fast prisläge, då förbättras
steg för steg statens inkomstläge. Sedan
vi först och främst övervunnit den
belastning, som vi fått genom utvecklingen
efter 1950, kan vi då komma
fram till att det ånyo blir ett överskott
i statens kassa. I ett dylikt läge står vi
inför den avvägning, som vi i sådana
situationer alltid står inför: Skall detta
överskott användas för skattesänkning
eller användas för en standardförbättring? Jag

vill inte för min del förneka att
jag önskar att vi skall komma fram till
att en skattesänkning skall få lov att
vara med vid bedömningen. För att vi
skall komma dithän är det emellertid
klart, att vi måste vara återhållsamma
med utgifterna. Jag är naturligtvis tacksam
för att bevillningsutskottet i sitt
betänkande så starkt understrukit behovet
av återhållsamhet med statsutgifterna.
Jag hoppas bara att den uppfattningen
delas allmänt av alla utskott och
utskottsavdelningar, som har att syssla
med statsutgifterna. Hjälps vi åt alla,
så är det inte omöjligt att komma fram
till en möjlighet till skattesänkning.

Men om vi skall göra en skattesänkning,
måste vi ju ha klart för oss vilka
problem som sammanhänger därmed. Om
vi nu håller oss bara till frågan om en
sänkning av den direkta statsskatten för
fysiska personer, menar jag att vi har

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

följande två ting att välja emellan: å
ena sidan en allmän skattesänkning med
10 procent, såsom här i dag är föreslaget,
å andra sidan problemet om en
rättvisare skattefördelning. Oppositionen
skall nämligen inte inbilla sig att skattedebatten
ute i landet förnämligast är koncentrerad
till frågan, huruvida statsskatten
skall sänkas med 10 procent eller ej.
Nej, det som inflammerat stämningen
är inte minst alla dessa meddelanden
som vi får på vårkanten om företagare
och utövare av fria yrken, som har
lämnat oriktiga deklarationer och undandragit
det allmänna stora belopp i skatter.
Den ständiga frågan är, varför dessa
kategorier skall slippa undan, medan
andra beskattas fullt ut.

Under hela min tid som riksdagsman
har vi jagat möjligheter att effektivisera
taxeringsarbetet. De strävandena har fortsatt
årtionde efter årtionde, och i dag
kan vi säga, att taxeringssystemet nu har
blivit ganska effektivt för löntagare men
också för jordbrukare i samband med
den ekonomiska föreningsrörelsens utbyggnad.
Dessa människor, som nu är
infamt påpassade, frågar sig, varför det
inte har gjorts tillräckligt för den andra
sidan, där man nu genom stickproven
ser, att stora inkomster undanhålles beskattning.

Men det är inte lätt att effektivisera
beskattningen. Vi lägger redan nu ned
10 miljoner kronor om året på taxeringsväsendet.
Det finns inte heller ett obegränsat
antal människor som duger till
detta arbete. Det finns enligt mitt sätt
att se inte mer än en väg att komma fram
till en effektivisering av beskattningen
av företagare och utövare av fria yrken,
nämligen att ta bort granskningen av de
miljoner efter miljoner småposter, som
taxeringsmyndigheterna nu får sitta och
pröva. Man måste ju nu pröva, huruvida
en person skall ha 10 kronor mer i avdrag
för resekostnader, en annan 20 kronor
mer för inköp av verkytg, etc. Jag
skall inte exemplifiera mer. Det är tillräckligt
att fastslå, att vi måste få bort
detta kineseri för att kunna lösgöra krafter
för en effektivisering av taxeringsarbetet
på den punkt, där detta är mest

erforderligt. Vi kan icke genomföra den
förenklingen utan att det leder till skattesänkning
för mindre inkomsttagare.
Det är emellertid inte något fel, ty de
mindre inkomsttagarna är, i förhållande
till sin bärkraft, hårt belastade, kanske
inte så mycket genom statsskatten som
genom kommunalskatten, som ju är proproportionell.
Därför är varje lättnad
för de små inkomsttagarna faktiskt befogad,
och därför bör den effekten av en
omläggning inte hindra oss.

Om vi går den vägen, betyder det också,
att vi löser det problem, som vi fick
år 1952, då vi av tekniska skäl inte
kunde undgå att skapa en viss skattehöjning
för vissa av de mindre inkomsttagarna.
Genom schablonavdrag finns det
— det har jag förvissat mig om — möjligheter
att eliminera den orättvisan. Om
folkpartiets utredningsförslag inte syftar
till annat än att rätta till detta missförhållande,
behövs det sannerligen icke någon
skrivelse till Kungl. Maj :t ty då kommer
den saken fram i alla fall.

Här har vi alltså frågan, vilken väg vi
skall gå: förenklingens väg med därav
följande skattesänkning för mindre inkomsttagare,
eller den allmänna skattesänkningens
väg. Jag väljer för min del
att ta förenklingen före, och det av två
skäl: för det första därför att den är
mest trängande och för det andra därför
att den kan genomföras till lägre kostnader
för staten än en sänkning med
10 procent av den statliga inkomsskatten.
Alla vet väl ändå, att det kommer
att bli mycket trångt även för den budget
som skall göras upp nästa riksdag.
Enligt prognoserna har vi då att räkna
med en inkomstökning av 125 miljoner
kronor och automatiska utgiftsstegringar
på 175 miljoner, av vilka mycket litet faller
på försvaret och den övervägande
delen på de sociala utgifterna, där ökningarna
framför allt framkallas av befolkningsutvecklingen.
Det är mot den
bakgrunden klart, att det blir ett hårt
budgetarbete i år också. Men det kan
naturligtvis finnas större möjligheter att
få pengarna att förslå till en förenkling
av taxeringen än till en allmän skattesänkning.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

Jag vill sluta med att säga, att det är
klart att det finns en skillnad mellan
de olika ståndpunkterna. Principiellt är
det naturligtvis en klar skillnad mellan
regeringspartiernas inställning och högerns.
Det är en fråga om den service,
som den enskilde skall kunna påräkna
från samhället. Men det är dessutom en
skillnad mellan regeringspartierna och
oppositionspartierna därutinnan att regeringen
icke kan ställa ut mer växlar än
vad den kan lösa in. Oppositionen befinner
sig inte i samma situation, vilket
också kan vara en skillnad som är värd
att observera.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr finansministern
riktade en direkt fråga till mig, om jag
kunde nämna ett enda exempel på företag
som övertagits av staten på grund
av kvarlåtenskapsskatten. Nej, lyckligtvis
kan jag inte nämna något sådant
exempel. Det är emellertid inte lagens
förtjänst, utan det enskilda näringslivets,
de enskilda företagarnas förtjänst att de
utnyttjar de preventiva medel som stått
dem till buds för att förebygga en dylik
utveckling.

Herr Sjödahl använde ordet »skatteflykt»
när han talade om att det enskilda
näringslivet under treårsperioden
1944—1947 överförde mycket stora förmögenhetsobjekt
genom att erlägga gåvoskatt.
Enligt hans uppgifter skulle det
härvid ha varit fråga om hundramiljonvärden,
räknat efter den nuvarande
kvarlåtenskapsskatten. Liknande åtgärder
genomföres alltjämt — man har ju
fortfarande rättighet att ge bort värden
inom 50 000-kronorsgränsen, och man
säljer aktier och förmögenhetsandelar
til! barn, barnbarn och barnbarnsbarn,
varigenom värdestegringen sedan 1947
på grund av penningvärdets fall undandrages
dels progressiv skatt, dels arvsoch
kvarlåtenskapsskatt.

Kvarlåtenskapsskattens borttagande
skulle enligt min mening leda till att sådana
åtgärder skulle bli mindre vanliga,
om inte helt försvinna. Därmed skulle
man i form av högre inkomstskatt på

grund av progressiviteten och genom
normal arvsskatt få igen vad man nu
tar ut genom kvarlåtenskapsskatten.

Jag noterar med stor tillfredsställelse
vad finansministern sade, att skatten endast
är andra sidan av utgifterna och
att hans främsta uppgift är att få in skatten
för att täcka statens utgifter, men jag
vill framhålla att inom hans parti dock
finns många som ifrågasätter, om beskattningens
väsentliga uppgift är den
fiskala och om inte skatternas inkomstutjämnande
verkan är väl så viktig. Om
vi håller oss till finansministerns uppfattning,
tycker jag dock att skälen för
dagen är starkare för att avskaffa kvarlåtenskapsskatten,
som vållar så mycket
irritation och så många delvis framgångsrika
manipulationer i syfte åt!
komma förbi den. Det bör man undvika
genom att ta bort skatten.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
eftersom jag tycker att finansministerns
yttrande inte innebär annat än ett klargörande
av en ståndpunkt, som här står
mot en annan. Bägge ståndpunkterna har
ju därmed blivit preciserade.

Eftersom jag sätter värde på att få
diskutera med finansministern utan demagogiska
utflykter, är jag mycket angelägen
att säga att hans förmodan om
vad jag i hans frånvaro skulle ha sagt
innebar den direkta motsatsen till vad
jag gav uttryck åt. Jag har icke här påstått
att finansministern vore anhängare
av en högskattepolitik i den meningen,
att det ur socialistisk synpunkt skulle
vara önskvärt att få ta hand om så mycket
som möjligt i samhället. Tvärtom har
jag betonat att ingen politiker och allra
minst herr Sköld kan anse att höga skatter
är någonting i och för sig önskvärt;
skatternas höjd är helt enkelt en direkt
konsekvens av den utgiftspolitik som
förts. Jag har alltså velat så uttryckligt
som möjligt fritaga finansministern från
den uppfattning som han trodde att jag
velat tillägga honom.

Från den utgångspunkten vill jag också
säga till finansministern att det är att

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

slå in öppna dörrar, när han gång på
gång vänder sig till mig och framhåller
att någon skattesänkning inte är möjlig.
Vi har ju i olika sammanhang uttryckliligen
förklarat att vi förstår att sänkta
skatter är uteslutna med de förutsättningar,
budgeten nu har. På den punkten
råder inga delade meningar. Men vi
har velat presentera ett alternativ, och
det får vi stå för också inför folkopinionen,
med de belastningar vårt alter-:
nativ kan innebära.

Finansministern gjorde sig litet löjlig
över oss när han yttrade, att socialdemokraterna
i alla fall kan gå ut till folket
och säga att de höjt spritskatterna
med 71 miljoner för att genomföra sjukförsäkringen,
men att högern inte kunde
gå ut och säga att vi höjt spritskatterna
med 46 miljoner för att kunna göra
en avskrivning på Norrbottens järnverk.
Ja, detta är naturligtvis utomordentligt
belysande för hur man sneglar
på väljarna, men jag skulle vilja fråga,
om inte finansministern har något av
respekt till övers för ett parti som i ett
sammanhang, där dess uppgift varit att
söka föreslå besparingar för att göra
en skattesänkning möjlig, dessutom plågar
sig med att ta på sig en såsom nödvändig
ansedd utgift av 30 miljoner kronor,
som Kungl. Maj:t bort men inte
rått med att själv föreslå? År det inte
mera att hedra än att skratta åt, när vi
gått så långt i noggrannhet, att vi velat
täppa till ett hål i budgeten som Kungl.
Maj:t lämnat öppet.

Dessutom behöver vi inte gå ut till
folket och säga detta, utan vi kan helt
enkelt säga att vi i vår budget har måst
räkna även med detta belopp från spritskatterna
för att få dem att gå ihop. Hela
resonemanget om att vi på ett obehörigt
sätt skulle ha utnyttjat spritskatterna
för att lätta på de direkta skatterna
hänger i luften.

Finansministern talar också om de
150 miljoner som han räknar med att få
in genom begränsningen i rätten till fria
avskrivningar. Vi vet ju att den siffran
är i högsta grad svårberäknelig. Det rör
sig här om att i löpande utgifter omsätta
en del av företagens besparingar,

och därför har vi inte ansett oss behöva
räkna med den posten i detta sammanhang.

Finansministern slutade med att säga,
att vi i oppositionen — och därvidlag
skar han folkpartiet och oss över en
kam — inte kan lösa in den växel, som
vi utställt. Ja, detta känner jag mig inte
träffad av, ty jag anser att vi vilken dag
som helst, när riksdagen gåve oss möjligheter
därtill, skulle kunna inlösa den
växel, som vi utställt med vårt förslag
i detta ärende.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet började
med att säga, att han och hans meningsfränder
ju hade ett mera utpräglat sinne
för den tanken, att de större inkomsttagarna
och de större förmögenhetsägarna
bör hårdare belastas än övriga inkomsttagare
och förmögenlietsägare när
det gäller att bidraga till täckandet av
statens utgifter. Ja, det var väl ingenting
annat än en truism och en truism,
som det inte är någon mening med att
framföra. Ty det är väl ändå så att vår
beskattning är mycket starkt progressiv.

Beträffande kvarlåtenskapsskatten säger
herr statsrådet, att han haft att tillgå
vissa uppgifter och att det av dessa
uppgifter inte har framgått något av
oroande art. Överståthållarämbetet känner
således endast till ett fall, då skatten
har betalats med aktier. Ja, är det någonting
att förundra sig över att människor
i det läge, som varit rådande under
de sista åren, inte har sprungit till
statsverket och anhållit om »hjälp» beträffande
dispositionen av eller förfogandet
av sina aktier? De har väl måst räkna
med att de skulle kunna klara det
bättre själva.

Om finansministern vidare kan falla
tillbaka på att han saknar kännedom om
sådana fall, då kvarlåtenskapsskatten har
medfört betänkliga verkningar, bör man
inte dra några särskilda slutsatser därav
och inte heller av herr De Geers
okunnighet på den punkten. Jag tror, att
det finns åtskilliga bland oss, som visserligen
inte gärna faller tillbaka på den

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 m. m.

egna erfarenheten — ty det är ett dåligt
argument — men som dock vid en närmare
diskussion med finansministern
skulle kunna andraga sådana fall. Det
ligger för övrigt i sakens natur, att det
måste bli orimliga verkningar av denna
beskattning. Jag vet nu inte vilken motivering
som ur finansministerns synpunkt
ligger till grund för kvarlåtenskapsskatten.
Skattens upphovsman ansåg,
att det gällde ett rent politiskt avvägande.
Men om man säger, att den är
ett komplement till förmögenhetsskatten,
och kan påvisa att den från sådana
utgångspunkter har i högsta grad ojämna
och godtyckliga verkningar, borde det
väga åtskilligt. Jag har i ett tidigare sammanhang
anfört exempel härpå. Jag anförde
sålunda: »För den, som har haft
sin förmögenhet under exempelvis fem
ä sex år före dödsfallet, kan kvarlåtenskapsskatten,
alltså den uppskjutna förmögenhetsskatten,
komma att motsvara
kanske upp till 10 ä 11 procent av förmögenheten
för varje år, som förmögenhetsinnehavet
varat, medan samma skatt
för den, som haft sin förmögenhet kanske
i 60 år eller mer, endast motsvarar
en årlig förmögenhetsskatt på någon procent
eller mindre. Kvarlåtenskapsskatten
kan således i vissa fall bli fem eller sex
gånger så stor som den engångsskatt på
förmögenhet, vars införande så livligt
diskuterades här i landet i början av
1940-talet och som då betraktades närmast
såsom något i beskattningshänseende
föga rimligt.»

Finansministern anför också, att vi inte
gör oss skyldiga til! någon eftersläpning,
när det är fråga om skattesänkningar.
Jag vill därtill säga, att jag anser, att
de skattesänkningar, som har förekommit,
har varit rätt blygsamma. Men annars
finns det ju en förklaring till att
även vi börjat inrikta oss därpå. Den
ligger däri, att vi ändå varit i täten när
det gällt belastningen av de direkta skatterna.
Det bör ju ha inneburit ett memento
för oss, helst som vi inte haft samma
svårigheter att bemästra som man har
haft i många andra länder, där man dock
energiskt gått in för skattesänkningar.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Den truism om skattefördelningen,
som herr Velander menade
att jag hade uttalat, uttalade jag i
samband med resonemanget om kvarlåtenskapsskatten,
och då blir det kanske
inte så mycket av truism.

Till herr De Geer vill jag säga att
manipulationerna med gåvor och annat
— en sak som jag känner väl till,
eftersom jag på den punkten i år hai
föreslagit en skatteskärpning — sker ju
väsentligen i syfte att undgå inkomstskatten.
Det är ganska naturligt, eftersom
folk i allmänhet inte så gärna tänker
på sin förestående hädanfärd. Därför
menar jag att manipulationerna skulle
komma att fortsätta, även om man tog
bort kvarlåtenskapsskatten. Den fördelen
skulle man alltså inte vinna.

Men vad har man egentligen att räkna
med i fråga om kvarlåtenskapsskatten?
Det kan självfallet i vissa fall inträffa att
arvtagarna inte är i stånd att bibehålla
samma inflytande över ett företag som
de hade förut. Den saken har vi ju, herr
De Geer, diskuterat om för sju år sedan.
Resultatet blir ju ändå, att fastigheter,
aktier och företag kan komma
att flyttas över från en enskild till en
annan, men det kommer inte att förändra
statens del av äganderätten till
realtillgångarna i detta land, och därför
är det ju i mycket hög grad ur allmän
näringspolitisk synpunkt en rätt underordnad
fråga.

Sedan, herr Ewerlöf, kan jag inte
hjälpa att jag måste säga, att herr Ewerlöfs
resonemang kom mig att tänka på
ett gammalt känt utryck: »Något tålte
hon att skrattas åt, men mera att hedras
ändå.» Jag vet inte, om herr Ewerlöf
ville att jag skulle tillämpa den satsen
på högerpartiet. Jag skulle för min del
vilja säga, att jag har respekt för högerns
vilja att klart och rättframt deklarera
en politisk uppfattning, som avviker från
regeringens och som är konsekvent. Men
detta skall väl inte hindra oss från att
få dra en smula på mun även åt högerpartiet,
om det finns anledning därtill.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 in. m.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Den springande punkten
beträffande vår ståndpunkt är ju frågan
om avskrivningarna. Jag skall inte ånyo
uppta den debatt, som redan förut vid
få tillfällen har förekommit under denna
riksdagssession i den saken. Jag vill
bara dra konsekvensen av herr finansministerns
uttalande, när han gjorde
gällande, att vårt förslag skulle innebära
en underbalansering av budgeten.
Enligt det resonemang, som herr finansministern
förde, innebär även regeringens
förslag en underbalansering av budgeten.

Vi gick väl, herr talman, till den här
debatten med mycket liten förväntan.
Vi hade inte hoppats på att någonting
skulle komma fram i dag, men ett resultat
kan man dock konstatera, och det var
när herr Gustaf Elofsson på tal om att
det inte lyckats bondeförbundets ministrar
att genomdriva partiets gamla
förslag om en utredning om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten förklarade, att
det enligt herr Elofssons mening berodde
på att bondeförbundets ministrar var
allvarligt milj oskadade.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) av
herr Vetander, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i motsvarande
del av den av honom och herr Nilsson
i Svalöv vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Spetz, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i motsvarande del av den
av honom m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Spetz yrkande.

Herr Velander äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 57, punkten A,
antager bifall till herr Spetz yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Velanders yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
isina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 30;

Nej — 58.

Därjämte hade 34 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1954/55 in. in.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herrar Veländer och Nilsson i Svalöv
vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 32.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten B 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i motsvarande del av
den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Rörande punkten B 2, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
motsvarande delar av de vid betänkandet
fogade reservationerna I, av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv, samt III,
av herr Spetz m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten B 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande delar av de
vid betänkandet fogade reservationerna
I, av herrar Velander och Nilsson i Svalöv,
samt III, av herr Spetz m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja - 31;

Nej — 33.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten B 3 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten B 4 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Werner m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Werner begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 57
punkten B 4, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Werner m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Nr 24.

Fredagen den 28 maj 1954.

Ang. statsregleringen för budgetåret 1954/55.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Werner begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 51.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i punkten B 5
hemställt samt vidare på bifall till motionen
I: 32 av herr Ola Persson m. fl.;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Herr SöDERQUIST (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Jag skall endast be att
få till protokollet antecknat, att jag av
misstag vid voteringen om skattesatsen
kom att rösta för den högre skattesatsen,
ehuru jag avsett att rösta för den lägre.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. statsregleringen för budgetåret
1954/55.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr 157, angående statsregleringen för
budgetåret 1954/55.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Lades till handlingarna.

Punkten 14.

Denna punkt hade följande lydelse:

»På grund av riksdagens redan fattade
beslut eller av vederbörande utskott
framlagda förslag skulle utgifterna å
driftbudgeten för budgetåret 1954/55
uppgå till 8 603 289 200 kronor (Bil. II).
I jämförelse med statsverkspropositionen
innebär detta en ökning med
86 254 400 kronor.

Då motsvarande inkomster enligt vad
ovan under punkten 13 :o) angivits uppgå
till 8 598 584 800 kronor, uppstår ett
beräknat underskott å statsregleringen
av 4 704 400 kronor.

Härom har utskottet velat erinra.»

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! På denna punkt ber jag
under hänvisning till att riksdagen till
Lantbruksnämnderna: Utrustning anvisat
50 000 kronor i stället för av jordbruksutskottet
i dess utlåtande nr 33 föreslagna
35 000 kronor att få yrka, att
i första stycket tredje raden av utskottets
yttrande siffran 8 003 289 200 utbytes
mot 8 603 264 200, att i samma stycke
sista raden siffran 86 254 400 utbytes
mot 86 229 400 samt att i andra stycket
sista raden siffran 4 704 400 utbytes mot
4 679 400.

Efter härmed slutad överläggning lades
ifrågavarande punkt till handlingarna
med de av herr Andersson, Karl, påyrkade
ändringarna.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

Punkten 17.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att, sedan riksstat för budgetåret
1954/55 av under punkten angiven lydelse
blivit upprättad, densamma, försedd
med herrar talmäns underskrifter,
måtte till Kungl. Maj:t överlämnas.

Fredagen den 28 maj 1954.

Nr 24.

Ang. statsregleringen för budgetåret 1954/55.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Vid denna punkt ber jag
att få yrka, att — sedan riksstat för budgetåret
1954/55 blivit upprättad av den
lydelse statsutskottet föreslagit men med
de ändringar, som föranledes av att riksdagen
bifallit den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 33 fogade reservationen

1), innebärande att anslaget till Lantbruksnämnderna:
Utrustning sänkts från
75 000 till 50 000 kronor —• densamma,
försedd med herrar talmäns underskrifter,
må till Kungl. Maj:t överlämnas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls det av herr Andersson,
Karl, därunder framställda yrkandet.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition beträffande vissa ändringar
i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in.;

nr 336, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

nr 344, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till debitering
och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; samt

nr 345, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947
(nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 350, angående väckta motioner om
anställande vid de rättspsykiatriska un -

dersökningstationerna av socialassistenter
m. m. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 351, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1954/
55 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

352, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1954/55 till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. och till Fonden för lån till
företagareföreningar m. fl.; samt

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till avsättning till fonden
för idrottens främjande.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 360, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3
juni 1949 (nr 314) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. m., dels i ämnet väckta
motioner, dels ock väckta motioner angående
liberalisering av den ekonomiska
politiken; samt

nr 361, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350), dels ock väckta
motioner angående vissa lättnader i valutaregleringen,
ävensom ökad kontroll
över valutaregleringens handhavande.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 362, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1954/55, m. m.;
och

nr 363, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Förslag till fiskeristadga m. m.
dem att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av Förenta
Nationernas konvention angående
flyktingars rättsliga ställning;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10
juli 1947 (nr 511) om särskilda förmå -

ner för vissa internationella organisationer;
och

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling vid dess femte
ordinarie möte år 1953 fattade beslut.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.07.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 29 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Förslag till fiskeristadga m. ni.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till fiskeristadga
m. m., dels ock motioner, som
väckts i anledning av propositionen.

Genom en den 27 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 183, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till fiskeristadga;

dels ock jämlikt 87 § regeringsformen
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 37
och 38 §§ lagen den 1 december 1950 (nr
596) om rätt till fiske;

2) lag om ändrad lydelse av 13 kap.
14 § vattenlagen;

3) lag om ändrad lydelse av 26 §
1 mom. och 31 § 1 mom. lagen den 3
juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till fiskeristadga var 13 § så lydande
:

Sådan utplantering av fisk i sötvatten,
som ej sker till åtlydnad av dom i vattenmål,
må icke äga rum utan tillstånd
av fiskeristyrelsen eller vederbörande
fiskeriintendent, dock att hos hushållningssällskap
anställd fiskeriassistent
äger meddela tillstånd till utplantering
inom hushållningssällskapets område av
lax och laxöring ävensom fiskslag, som
redan finnes i det vatten vari utplantering
skall ske. Med utplantering likställes
att i vattendrag utsläppa överbliven
betesfisk, som icke fångats i vattendra opf ötl* I

fråga om utplantering av kräftor
gäller, i stället för föreskrifterna i första
stycket, vad därom är särskilt stadgat.

1 samband med propositionen hade utskottet
behandlat åtta i anledning av densamma
väckta motioner, nämligen

Lördagen den 29 maj 1954.

Nr 24.

inom första kammaren:

nr 526 av herrar Eskilsson och Björnberg,

nr 527 av herr Hällgren m. fl.,
nr 530 av herr Boo och herr Persson,
Ragnar, samt

nr 531 av herr Eskilsson ävensom

inom andra kammaren:

nr 671 av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 672 av herrar Hseggblom och Svensson
i Krokstorp,

nr 675 av herrar Svensson i Krokstorp
och Hseggblom samt

nr 676 av herrar Sköldin och Bengtsson
i Varberg.

I motionerna I: 527 och II: 671, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att fiske med
ljuster fortfarande skulle vara tillåtet
vid de kuststräckor i saltsjön där så tidigare
varit förhållandet.

I motionerna I: 530 och II: 676, som
ävenledes voro likalydande, hade föreslagits,
att riksdagen måtte uttala, att det
i 13 § i förslaget till fiskeristadga föreskrivna
tillståndstvånget borde begränsas
till att endast avse utplantering av
fiskslag, som ej tidigare förekommit i
det vatten vari utplantering skulle ske.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte såsom yttrande
över förslaget till fiskeristadga åberopa
vad utskottet i utlåtandet anfört rörande
nämnda förslag samt att motionerna I:
527 och II: 671, I: 526 och II: 672, I: 530
och II: 676 samt I: 531 och II: 675 måtte
anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt; ävensom

B. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen.

I motiveringen hade utskottet bland
annat yttrat, att utskottet av angivna orsaker
icke ville förorda någon ändring
av innehållet i 13 § i förslaget till fiskeristadga.

6 Första kammarens protokoll 195t. Nr 24.

Förslag till fiskeristadga m. m.

Beträffande utskottets hemställan under
A hade reservation avgivits av, utom
annan, herr Axel Jansson, som ansett,
att utskottets utlåtande i fråga om 13 §
i förslaget till fiskeristadga bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade.
I den av reservanten föreslagna
motiveringen hade uttalats, att utskottet
i enlighet med i motionerna I: 530 och
II: 676 framställt yrkande förordade, att
det i 13 § föreskrivna tillståndstvånget
borde begränsas till att endast avse utplantering
av fisk, som ej redan förekomme
i det vatten vari utplantering avsåges
skola ske.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Med hänsyn till mina
uppdragsgivare är jag tvingad att vid
denna sena tidpunkt av riksdagens vårsession
ta till orda ett par minuter i den
fråga som nu föreligger.

Vi har en lag om rätt till fiske, där
bland bestämmelserna i de olika paragraferna
även den gamla sedvanan har
fått stor betydelse för vissa kuststräckor
i södra och västra delen av Sverige.
Det här föreliggande förslaget till fiskeristadga
är ju ett komplement till fiskerilagen
för, som det heter, fiskets rätta
vård och bedrivande. Fiskeristadgan bör
naturligtvis icke på något sätt inskränka
bestämmelserna i lagen om rätt till fiske.

Nu är det så, för att göra historien
kort, att i våra sydliga och västliga län
— Blekinge län, nordöstra delen av Kristianstads
län, Hallands län och Göteborgs
och Bohus län — har sedan urminnes
tid särskilt äldre fiskare vintertid,
då intet annat fiske kunnat bedrivas,
ljustrat ål från isen. I den föreslagna
fiskeristadgan bär medtagits ett generellt
förbud mot ljustring. Liknande bestämmelser
har tidigare gällt, men då har
dispens lämnats för de ifrågavarande
kuststräckorna.

Som motivering för att man nu skulle
förbjuda detta fiskesätt har anförts bland
annat, att det är djurplågeri. Man kan
ju diskutera vilket som är mest djurplågeri:
att ljustra en ål eller att kasta ut
långrev, där fisken i nätter och dagar
hänger med kroken i munnen. Jag vill

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Förslag till fiskeristadga m. m.

bara påpeka, att man oftast använder sådana
argument då det gäller att påverka
sinnena för att därigenom nå ett visst
syfte. För min del vill jag inte göra en
mask för när, om jag kan slippa. Men
om man skulle vara så rädd överallt,
som man är här, tror jag man skulle göra
stor skada för hela vår fiskerinäring.

Metoden att ljustra ål håller på att försvinna.
De som numera sysslar därmed
är mest äldre fiskare, som inte kan delta
i havsfiske. Jag skall inte gå in i detaljer.
Men jag känner förhållandena sedan
lång tid tillbaka, därför att jag är
född i ett fiskeläge, och jag vet vad det
förr i världen, då man icke hade nuvarande
moderna redskap eller båtar, betydde
att under stränga vintrar kunna
ljustra för att variera kosten inom fiskarfamiljen.

De fiskeritjänstemän och fiskarorganisationer
som har sin verksamhet förlagd
till dessa kuster har — liksom vederbörande
länsstyrelser — vänt sig mot ett
generellt förbud. Jag skall här inte alls
framställa något yrkande om bifall till
någon motion eller om ändring i den
föreslagna fiskeristadgan i denna del. Jag
skall endast genom protokollet vädja till
det statsråd, som kommer att handlägga
dessa ärenden, att han vid utfärdandet
av fiskeristadgan måtte allvarligt ta under
övervägande att samtidigt utfärda
en kungörelse om dispens för de kuststräckor,
där man tidigare har fått använda
ljuster. Annars blir förhållandet
det, att tulltjänstemän och fjärdingsmän
kommer att jaga dessa fiskare och dra
dem inför domstolarna. För att förebygga
att det ena målet efter det andra
kommer upp, och för att inte jaga upp
känslorna där nere, ber jag att få detta
antecknat till protokollet.

Häri instämde herr Svensson, Rikard,
(s).

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Det är inte stor mening
med att dra upp en debatt kring fiskeristadgan
vid denna sena tidpunkt av
riksdagen, men jag måste dock säga några
ord eftersom jag i en punkt icke kun -

nat dela utskottets mening. Det gäller
13 § i fiskeristadgan, enligt vilken fordras
tillstånd för utplantering av fisk i
samtliga våra insjöar.

Jag har inte kunnat bibringas den
uppfattningen, att den nuvarande friheten
att utplantera fisk skulle medföra
— eller medfört •—• sådana skadeverkningar
för fisket i landet att det
är nödvändigt att lagstifta om ett allmänt
förbud. Jag har liksom en del motionärer
i denna kammare och i medkammaren
haft den uppfattningen att
de eventuella skadeverkningar, som man
här kan visa på, kan det gå att komma
till rätta med genom ett mycket enklare
förfarande. Jag har därför också i min
reservation, som jag vill hänvisa till, pekat
på att länsstyrelserna genom särskilda
länskungörelser kan utfärda förhud
mot inplantering av fisk i sådana
vatten där det finns ädlare fiskslag som
man vill skydda. Sådant lokalt förbud
kan också utfärdas om man eventuellt
i något fiskevatten vill inplantera ett
särskilt fiskslag och därför vill förhindra
inplanterandet av andra, olämpliga
fiskarter.

Jag tror att man kan säga, att ett sådant
förfarande skulle helt eliminera
de eventuella skadeverkningar man här
befarar. Jag bär därför reserverat mig
för bifall till motionerna härom, vilket
innebär att det skulle förbli tillåtet att
plantera in fisk av de sorter som redan
tidigare finns i sjöarna. Förbudet skulle
sålunda begränsas till att gälla inplantering
av nya fiskslag.

Jag är övertygad om att den föreslagna
förbudslagstiftningen inte bär någon
som helst förankring i det allmänna
rättsmedvetandet här i landet. Det är
alldeles omöjligt att bibringa en vanlig
enkel medborgare som äger ett fiskevatten
den uppfattningen, att om han försöker
förstärka det fiskbestånd som
finns i detta vatten så är det en brottslig
handling. Detta strider ju mot gemene
mans enkla reflexioner. Jag kan
sålunda inte tillägna mig den uppfattningen
att detta förfaringssätt är riktigt.
Den motsatta vägen måste vara den riktiga,
nämligen att utfärda förbud mot

Lördagen den 29 maj 1954.

Nr 24.

inplantering av fisk i sådana vatten, där
man vill skydda ett särskilt slags fisk,
och mot att inplantera nya sorter av
fisk.

Herr talman! Jag beklagar att denna
fråga om en ny fiskeristadga, som jag
dock betraktar som betydelsefull, måste
forceras fram i riksdagens sista timme.
Jag anser att denna fråga lämpligen hade
kunnat uppskjutas till behandling vid
höstriksdagen, så att den inte behövt
trängas med andra stora frågor som man
absolut är tvungen att besluta om innan
vårriksdagen skiljs. Om de uppgifter jag
har fått är riktiga har utskottet inte funnit
det möjligt att skjuta på frågan till
hösten. Jag tycker det är underligt att
man inte kunnat göra detta. Den nuvarande
fiskeristadgan har gällt i 54 år, och
då skulle det väl kunnat gå att uppskjuta
ikraftträdandet av en ny stadga ytterligare
ett halvår så att utskottet i höst,
då vi har mycket god tid att behandla
frågor i lugn och ro, kunnat sätta sig
ned och diskutera igenom dessa problem.

Herr talman! Jag har velat säga dessa
ord. Eftersom andra kammaren redan i
går antog fiskeristadgan utan någon votering
och denna kammare i dag icke är
samlad i sådant antal, att man här inte
ens kan ställa yrkande om bifall till reservationen,
måste jag avstå från detta,
vilket jag djupt beklagar, då min innersta
uppfattning är att man här beslutar
genomföra en förbudslag som över
huvud taget icke är nödvändig.

Herr OHLSSON, WILLIAM, (s):

Herr talman! I femte paragrafen i nu
gällande fiskestadga stadgas tre förbud,
däribland mot fiske med ljuster. Från
förbud mot fiske med ljuster har dock
genom särskilda kungörelser medgivits
undantag, helt eller med viss begränsning,
för delar av Blekinge län samt för
vatten utanför viss kuststräcka av Kristianstads
län, utanför Hallands läns kust
och utanför vissa delar av kusten i Göteborgs
och Bohus län. I den nu föreslagna
fiskeristadgans § 6 föreslås ett
generellt förbud mot fiske med bl. a.

Förslag till fiskeristadga m. m.
ljuster. I en motion, I: 527, vilken även
jag har undertecknat, har föreslagits att
riksdagen måtte besluta att fiske med
ljuster fortfarande skulle få vara tillåtet
vid de kuststräckor vid saltsjön, där så
tidigare varit förhållandet, enär fisket
med detta redskap har ganska stor ekonomisk
betydelse för dess utövare.

Studerar man remissinstansernas utlåtanden
beträffande generellt förbud
mot ljustring i saltvatten, finner man,
att icke mindre än sju instanser har avstyrkt
förslaget om generellt förbud. Departementschefen
synes även ha tagit
intryck av dessa remissyttranden, ty
han säger på s. 4G i propositionen följande:
»Emellertid torde det vara klart
att ljustring efter ål är av värde som
inkomstkälla för vissa personer, särskilt
äldre fiskare i Blekinge, Göteborgs och
Bohus, Kristianstads och Hallands län.
Den lämpligaste lösningen synes mig
vara, att i stadgan upptages ett allmänt
förbud mot ljustring samt att Kungl.
Maj:t överväger att för vissa kuststräckor
liksom nu meddela dispens i särskild
kungörelse.»

Tredje lagutskottet har i sin skrivning
särskilt understrukit vad departementschefen
anfört och skriver i sitt utlåtande:
»Utskottet vill emellertid understryka
föredragande statsrådets uttalande,
att Kungl. Maj :t bör överväga att för vissa
kuststräckor liksom nu meddela dispens
i särskild kungörelse. Sådan dispens
synes motiverad i de fall, där ljustring
för viss del av befolkningen har ett
betydande ekonomiskt värde.»

Herr talman! Med det anförda har
jag endast velat understryka vad utskottet
anfört på denna punkt. Min förhoppning
är att den citerade satsen i utlåtandet
inte skall kvarstå såsom en död
bokstav, utan att den via länsstyrelserna,
liksom tidigare, skall föras ut i det
praktiska livet och därmed ge berörda
fiskare möjlighet till den inkomst, som
användningen av det uråldriga fiskredskapet
kan ge dem.

Jag anser sålunda att motionen i möjligaste
mån har nått sitt syfte, varför jag
av denna anledning inte har något yrkande.
Jag vill bara ha detta antecknat

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Förslag till fiskeristadga in. m.

till protokollet för att det skall kunna

så att säga levandegöras.

Herr BOO (s):

Herr talman! För ett par veckor sedan
förekom en interpellationsdebatt i
andra kammaren om de »socialiserade
abborrarna» på Harpsund. Med anledning
av föreliggande förslag till fiskeristadga
måste jag några minuter här
tala om »byråkratiserade abborrar».

I förslagets § 13 stadgas tillståndstvång
för all utplantering av fiske i sötvatten.
Som berr Jansson redan har berört
är denna bestämmelse fullkomligt
ny. Det finns emellertid någonting som
enligt vår mening gör lagstiftning härom
onödig, nämligen det år efter år
växande frivilliga samarbetet mellan
fiskerimyndigheterna och dem som vill
göra inplanteringar.

Vi har i detta land över hundratusen
sjöar och vattendrag. När denna fiskeristadga
blir antagen kommer det att
föreligga ett tvång att i varje särskilt
fall begära tillstånd för inplantering i
alla dessa vattendrag och sjöar. Denna
lagstiftning har enligt min mening en
mycket svag motivering. Man frågar sig
vad den utredande fiskeristyrelsen har
anfört. Motiveringen till denna lagparagraf
återfinnes på s. 78—79 i propositionen,
där det heter: »Erfarenheten har
emellertid visat, att utplantering av fisk
i sötvatten stundom ägt rum utan tillbörlig
hänsyn till fiskevårdens krav. Det
har sålunda förekommit fall bl. a. i Kalmar
län, då utplantering av sutare ägt
rum i kräftrika sjöar med påföljd att
kräftbeståndet mer eller mindre utrotats.
Utplantering av gädda, sik, röding
och lake har ävenledes stundom skett i
sjöar, där utplanteringen varit olämplig
med hänsyn till angelägenheten att
bevara i sjön förekommande bestånd av
annat slags fisk. Fall har särskilt förekommit,
då laxöringsbeståndet i vissa
norrländska sjöar härigenom blivit lidande.
»

Med hänvisning till dessa exempel har
fiskeristyrelsen funnit det nödvändigt att
föreslå denna långtgående lagstiftning.

Dessa »stundom», »sålunda» och »fall
har förekommit» utgör hela motiveringen
för att tillståndsbelägga fiskinplanteringar
i alla de tusentals småsjöar, där
fisket inte har någon som helst betydelse
för folkhushållet.

Det stora flertalet av remissinstanserna
har avstyrkt förslaget helt eller också
förordat en begränsning så till vida, att
förbudet endast skulle få avse inplantering
av fiskslag som inte tidigare förekommit
i ifrågavarande vatten. Det är
huvudsakligen fiskerimyndigheterna,
som har tillstyrkt förslaget såsom det
förelåg från fiskeristyrelsen.

Statsrådet Hjalmar Nilson har uppmjukat
fiskeristyrelsens förslag i vad
det avser handläggandet, men helt bibehållit
tillståndstvånget som sådant. Statsrådet
har sagt, att tillstånd skulle få beviljas
förutom av fiskeristyrelsen och
fiskeriintendenten — som fiskeristyrelsen
föreslagit — även av fiskeriassistenterna,
som är anställda av hushållningssällskapen,
när det gäller inplantering
av vissa fiskslag. Det är alltså någon förenkling
som där ha skett. Jag vet inte
huruvida statsrådet anser, att han med
detta gjort ett verkligt alexanderhugg.
Något framsteg innebär det väl, men
hela detta långtgående ingrepp i den
personliga rörelsefriheten finns kvar.

Utskottet har också snällt dragit sitt
lilla strå till avbyråkratiseringen genom
en välvillig skrivning, men även utskottet
har stannat för att tillståndsbelägga
varje inplantering.

I ett avseende anser jag, för att tala
fiskespråk, att propositionens förslag är
rena kräftgången, nämligen när det gäller
en liten passus i 13 §, som klart belyser
hur långtgående ingreppet är. I
fiskeristyrelsens förslag sägs: »I sötvatten
må såsom bete icke användas levande
fisk av slag, som icke förekommer
i det vatten, där fisket sker.» Man får
alltså enligt fiskeristyrelsen inte använda
betesfisk i annat vatten än där den
är fångad. Statsrådet har gjort en ändring
i detta avseende och omformulerat
denna del av paragrafen så: »Med utpiantering
likställes att i vattendrag utsläppa
överbliven betesfisk, som icke fångats i

Lördagen den 29 maj 1954.

Nr 24.

vattendraget.» Statsrådet föreslår alltså,
att man skall få använda betesfisk, som
fångats i ett annat vattendrag, men man
får inte släppa ut den betesfisken i vattendraget.

Båda dessa bestämmelser har samma
fel enligt min mening, och det är att
de över huvud taget inte kommer att efterlevas.
Båda bestämmelserna gränsar
till det löjliga. Fiskeristyrelsen hade
dock här en klarare avgränsning, som
förbjöd användningen av sådan betesfisk
som fångats i annat vatten, medan
propositionen tillåter användandet men
inte utsläppandet av sådan betesfisk.

Hur blir det då i praktiken, om man
lämnar lagparagraferna och försöker
tänka sig in i hur de kommer att tillämpas?
Om Andersson och Pettersson bestämmer
sig för att på söndagens morgon
gå ut och fiska, har de väl på lördagseftermiddagen
fångat betesfisk i någon
bäck eller annat vattendrag och
sumpat denna fisk tlil söndagen. När
Andersson och Pettersson metat sig förnöjda
på söndagens morgon finns det en
del betesfisk över. Yad skall de göra
med den? De kan lägga den långt upp på
land, så att den självdör och inte gör
skada. Riktigast vore väl att dessa båda
herrar bure betesfisken tillbaka till det
vattendrag, där de tagit den, och släppte
den där. Men, ärade kammarledamöter,
man kommer väl inte att göra någondera
av dessa saker. Utan man kommer
att göra på det enkla sättet att man
tömmer spannen med betesfisken över
båtkanten i den sjö där man har metat
— och så är man omedelbart lagbrytare.

Jag skall inte här exemplifiera vidare,
men man kan ju bara tänka sig sådana
fall, som när några småpojkar fångar
gäddungar i en ryssja i en sjö och bär
dem över till en annan liten sjö och
släpper ut dem där för att få fisk i den
sjön, eller när en bonde med några
skogstjärnar på sin mark tar sig för att
flytta fisk från den ena tjärnen till den
andra. Vederbörande blir med denna
nya lag lagbrytare.

Jag vill med detta ha slagit fast, att
denna paragraf inte har och väl under
avsevärd tid inte får någon som helst

Förslag till fiskeristadga m. m.
genklang i folkmedvetandet. Sällan har
lagstiftats så ingående och grundligt för
att nå ett så litet resultat som det här är
fråga om.

För att begränsa denna lagstiftning
till vad den egentligen skulle avse, nämligen
att förhindra sådana inplanteringar
som kan vara till skada för folkhushållet,
motionerade jag och några andra
kammarledamöter om att man skulle begränsa
tillståndstvånget att avse endast
skadlig inplantering och avstå från att
reglera över hela området.

Nu har statsrådet inte ansett sig kunna
gå med på ett sådant förslag, som för
övrigt framfördes redan i ett stort antal
av remissyttrandena. Statsrådet har
inte funnit sig kunna göra detta med
hänsyn till att det är svårt att tolka begreppet
»nyinplantering».

Den till utskottsutlåtandet fogade reservationen
anvisar dock en väg, som är
framkomlig. Jag skulle därför, herr talman,
för min del vilja yrka bifall till
den av herr Axel Jansson avgivna reservationen,
varigenom det här blir —•
det stannar väl vid det — en demonstration,
där första kammaren säger ifrån
att den för sin del inte vill vara med om
att knäsätta en lagstiftning av det slag
som här förordas.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
med 2) betecknade reservationen.

I detta anförande instämde herr Eliasson
(bf) och herr Thun, Edvin, (s).

Herr HERMANSSON, ALBERT, (s):

Herr talman! Jag är inte särskilt intresserad
av fiske. Jag tillhör inte ens
de s. k. söndagsfiskarnas skara. Jag är
inte heller särskilt angelägen om att få
till stånd ett tillståndstvång om inplantering
av fisk över huvud taget. Och jag
skulle själv aldrig ha kommit på idén
att föreslå ett sådant tillståndstvång. Jag
skulle inte heller ha haft någonting emot
att denna fråga i enlighet med reservantens
önskan blivit uppskjuten för att behandlas
vid höstriksdagen.

Men då nu fiskeristyrelsen och även
vederbörande statsråd ansett det lämp -

Nr 24.

Lördagen den 29 mai 1954.

Förslag till fiskeristadga m. m.
ligt att på detta sätt införa kontroll över
vilken fisk, som utsläppes i våra vattendrag,
har jag i likhet med utskottets
majoritet icke ansett mig böra motsätta
mig en sådan anordning. Då tillståndstvånget
nu i alla händelser tydligen
kommer att införas, har vi emellertid
ansett att detta tvång bör tillämpas över
hela linjen. Det kan nämligen bli mycket
svårt att avgöra, om ett visst fiskslag
finns eller tidigare har funnits i ett
vattendrag eller ej. Jag har själv fiskerätt
i en liten sjö. Visserligen finns där
inte så gott om fisk, men om jag skulle få
till uppgift att klarlägga, vilka sorters
fiskar som finns i sjön, skulle jag i alla
fall ömkligen gå bet på uppgiften och jag
håller för troligt att förhållandena kan
vara desamma även på andra håll.

Jag tror alltså att det kommer att vålla
en hel del trassel och besvär att i varje
särskilt fall avgöra, om det skall vara
tillåtet eller ej att utsläppa fisk i vattnet,
när man inte vet om den fisk, som
skall utsläppas, redan finns eller tidigare
har funnits där. I likhet med flertalet
av utskottsledamöterna har jag därför
ansett att man lättast skulle komma
ifrån svårigheterna genom att låta tillståndstvånget
gälla för all slags fisk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! De argument, som nu
anförts mot reservationen, har ju redan
redovisats av departementschefen och
även diskuterats inom utskottet. Jag anser
emellertid inte att de argumenten
har någon vägande betydelse. Ty vad
man här vill skydda sig emot är ju, såsom
jag sade tidigare, inplantering av
olämplig fisk i sådana sjöar och vattendrag,
där man har ädlare fisk, som bör
skyddas.

I en hel del av de remissyttranden,
som avgivits över denna fiskeristadga
och som jag kanske inte behöver närmare
redogöra för, då de finns återgivna
i utskottets utlåtande, har uttalats
den meningen, att man skulle kunna
komma till rätta med eventuella miss -

förhållanden på detta område genom utfärdande
av särskilda länskungörelser.
Det har jag också anfört i reservationen.
Det heter där: »Önskemålet att förhindra
olämplig utplantering skulle enligt utskottets
mening kunna tillgodoses även
om det i fiskeristadgan föreskrivna tillståndstvånget
begränsades på sätt motionärerna
föreslagit. Det må erinras om
att i sådant fall länsstyrelserna skulle
var oförhindrade att i fall av behov genom
lokala bestämmelser utsträcka kontrollen
till att avse även utplantering av
i vattnet redan befintligt fiskslag. Detta
torde närmast ifrågakomma beträffande
sjöar och vattendrag, där särskilt värdefulla
fiskarter förekomma eller där det
kunde vara önskvärt med en allmän kontroll
av befintliga fiskodlingar.»

På det sättet skulle, såsom jag också
har anfört i reservationen, tillämpningssvårigheterna
kunna helt elimineras.

Jag vill, herr talman, än en gång understryka,
att nog är det väl ändå bättre,
om man vill ha förbud mot inplantering
av fisk i vissa sjöar, att gå den väg, som
jag här har anvisat, nämligen genom att
utfärda särskilda länskungörelser, än att
införa ett allmänt förbud mot inplantering
av fisk med allt det krångel, som
det skulle föra med sig.

Herr talman! Jag kan ansluta mig till
det yrkande om bifall till resrvationen
som här framställts. Jag vill också understryka
den förhoppningen, att första
kammaren genom att enhälligt ansluta
sig till yrkandet om bifall till reservationen
måtte återvisa ärendet till departementschefen
för förnyad prövning.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag har fått det intrycket,
att det finns goda skäl att Kungl.
Maj:t tar detta spörsmål under förnyat
övervägande.

Andra kammaren har visserligen helt
anslutit sig till utskottets förslag till yttrande
från riksdagen i denna fråga, Om
första kammaren nu skulle ha en annan
mening än andra kammaren, är det väl
ingenting att säga därom.

Det är dock litet tveksamt, hur det

Lördagen den 29 maj 1954.

Nr 24.

skulle ställa sig, om första kammaren
skulle fatta ett beslut i överensstämmelse
med reservationen, alltså bifalla utskottets
förslag med den ändring som
föranledes av reservationen. Men jag tycker
att det i så fall skulle kunna ordnas
så, att det i riksdagens skrivelse omtalas,
att andra kammaren fattat det och det
beslutet och första kammaren det och
det beslutet. Om första kammaren nu
skulle följa reservationen, får Kungl.
Maj:t anledning att närmare fundera på
den lämpliga formuleringen på ett helt
annat sätt än om det bara blir en riksdagsskrivelse,
vari meddelas att riksdagen
har gjort det uttalande som utskottet
har föreslagit.

Jag instämmer alltså, herr talman, i
det yrkande som här framställts om bifall
till utskottets förslag med den ändring,
som föranledes av bifall till herr
Janssons reservation.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag har lyssnat till den
debatt som här förts och även läst det
framlagda förslaget till fiskeristadga.
Också jag liar funnit, att förslaget nog
på åtskilliga punkter är sådant, att en
förnyad översyn av detsamma inte torde
skada det ändamål man vill uppnå.

Jag är själv inte särskilt sakkunnig i
fråga om fisket i våra insjöar. Det är
nämligen nu länge sedan jag bedrev sådant
fiske. Det torde väl dock inte bara
vara Andersson och Pettersson, som fiskar
i insjöarna, utan även Lundström
och kanske också herr Boo.

Större delen av svenska folket har säkerligen
någon gång idkat fiske, i varje
fall som nöje. Fisket i våra insjöar är för
dessa människor mindre att betrakta som
ett näringsfång än som en förströelse.
Jag tror att det kan vara nyttigt för
svenska folket, inte minst nu i industrialismens
tidsålder, att någon gång få
möjlighet till avkoppling och förströelse
just genom insjöfisket. Det kan då
inte vara lämpligt att straffbelägga exempelvis
om en person tappar eller tömmer
ett spann äling i ett vatten där denna
fisk normalt inte förekommer. Jag

Förslag till fiskeristadga m. m.
kan verkligen inte finna det rimligt att
i detta land lagstifta på sådant sätt, att
vi skapar brottslingar.

Vad beträffar stadgans bestämmelser i
fråga om fisket i saltvatten har jag funnit
en bestämmelse, som jag tycker är
ganska underlig. Det stadgas nämligen
förbud mot fiske med harka. Såvitt jag
vet är harkan ett trädgårdsredskap. Jag
vet ingen fisk som fångas med detta
redskap. I stadgan finns emellertid medtaget
en bestämmelse om att »blåmusslan
räknas som fisk», och blåmusslan
kan fångas med harka. Det kan enligt
min mening inte vara nödvändigt att i
lagen stadga förbud mot att fånga blåmusslor
med harka, bara därför att denna
mussla fiskas med ett redskap som
ganska mycket påminner om trädgårdsredskapet
harka. En dylik bestämmelse
är enligt min mening fullständigt omotiverad.

Med de brister, som tycks finnas i förslaget
och då det är fråga om en stadga,
som Kungl. Maj:t skall fastställa, tror
jag att det kan vara nyttigt, om första
kammaren genom att följa reservationen
säger ifrån, att första kammaren icke är
fullt tillfredsställd med det föreliggande
förslaget. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till reservationen.

I herr Karl Anderssons yttrande instämde
herrar Gustaf Karlsson (s) och
Einar Persson (s).

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det har framkommit vissa
funderingar om hur vi, som önskar
göra en opinionsyttring för att Kungl.
Maj:t skall ytterligare överväga denna
fråga, lämpligen skall utforma vårt yrkande.
Vi har då kommit underfund med
att det lämpligaste är att vi enas om ett
yrkande om avslag på utskottets förslag.
Då får Kungl. Maj:t tillfälle att fritt
överväga ärendet, om kammaren nu
skulle bifalla vårt avslagsyrkande.

Jag yrkar alltså, herr talman, med ändring
av mitt förra yrkande i stället avslag
på utskottets förslag.

Häri instämde herr Boo (s) och herr
Thun, Edvin, (s).

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Ang. vidgad rätt till fiske med snörpvad.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring
i motiveringen, som förordats i den
av herr Axel Jansson vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Norman begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson, Albert,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 14;

Nej — 44.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. vidgad rätt till fiske med snörpvad.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § lagen
om rätt till fiske.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 233 av herr
Hällgren och herr Svensson, Rikard,
samt II: 297 av herr Andersson i Ronneby
m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning, huruvida
fiske med snörpvad borde tillåtas i ökad
utsträckning vid den i 11 § lagen om rätt
till fiske angivna kuststräckan.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Jag nämnde i mitt föregående
anförande något om skada, som
skulle förebyggas. Jag måste konstatera
att i det nu föreliggande fallet har skadan
redan skett, ehuru varken riksdagen
eller myndigheterna i förväg kunnat
råda däröver.

Det heter i 11 § lagen om rätt till fiske:
»Vid Blekinge läns södra kust (väster
om Torliamnsudde) må varje svensk
medborgare med rörligt redskap fiska i
enskilt vatten på ett avstånd ej understigande
trehundra meter från fastlandet
eller från ö av minst etthundra meters
längd eller, där den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup går
längre ut, utanför denna djupkurva. Med
nät, som äro att hänföra till rörligt redskap,
samt med långrev och tobisnot är
fisket fritt ända intill stranden.» Notfiske
i övrigt, exempelvis med sillnot, är
förbehållet strandägaren. Länsstyrelsen
har också att meddela föreskrifter om
skyddsåtgärder, så att inte strandägarnas
rätt till detta notfiske försämras.

Yrkesfiskarna därnere har emellertid,
i stället för att med nät fånga sill, som
ett eller annat år under en viss tid av
året i stora stim går mot skärgården,
börjat bedriva snörpvadsfiske. De har
då kommit i kollision med bestämmelserna
om ägarens till det enskilda fiskevattnet
rätt till notfiske. Enligt fiskeristyrelsens
yttrande har 53 snörpvadsbåtar
vid något tillfälle bedrivit sådant
fiske i östra delen av Blekinge skärgård.
Varje snörpvad kostar, säger fiskeristyrelsen
i medeltal omkring 10 000 kronor.
Det skulle således här röra sig om ett
fiskredskapsvärde på över en halv mil -

Lördagen den 29 maj 1954.

Nr 24.

jon kronor. Dessutom har man använt
ekolod etc. för att bedriva detta fiske.

För att göra historien kort är 33 fiskare
i åtta båtlag redan åtalade och
dömda. De har dömts till 15 dagsböter
vardera, varierande från 2 till 12 kronor,
och har dessutom ålagts skadestånd.
Ett 20-tal lär dessutom vara åtalade. Utskottet
synes vilja vänta och se hur man
ställer sig i högre instanser i denna fråga
innan några åtgärder vidtages.

Yi har motionerat om att såsom nät,
som är att hänföra till rörligt redskap,
skulle betraktas även snörpvad efter sill.
Fiskeristyrelsen upplyser, att det från
november t. o. m. maj ett år ilandfördes
omkring 2 miljoner kilogram snörp vadssill.
Förslaget till lagändring har varit
remitterat till fiskeristyrelsen, som tillstyrkt
att lagen ändras i enlighet med
motionerna i denna och andra kammaren.

Med hänsyn till den sena tiden — och
då många är frånvarande — och med
hänsyn till att förslaget redan är behandlat
i andra kammaren, skall jag inte
göra något yrkande. Jag vill endast understryka
vad tredje lagutskottet sagt.
Det heter i utlåtandet på följande sätt:
»Utskottet förordar därför att den av
motionärerna väckta frågan utredes. Då
stora summor nedlagts på anskaffningen
av snörpvadar och ekolod, är det emellertid
angeläget, att frågan snarast möjligt
får sin lösning. Utredningen synes
därför böra bedrivas med sådan skyndsamhet,
att därav föranlett förslag kan
föreläggas riksdagen om möjligt vid innevarande
års höstsession eller senast
vid 1955 års riksdag.»

Såsom motionär i denna fråga kan
jag i alla delar instämma i detta uttalande
av utskottet. Det går väl inte nu
att komma längre än att formuleringen
av ifrågavarande paragraf ännu en gång
tas under allvarligt övervägande och att
frågan löses snarast möjligt. Det är ju
ändå inte så att all fisk, som vandrar i
havet och som sedan samlar sig vid kusterna
och i skärgårdarna, bär speciella
adresslappar på sig, så att just den och
den personen skall vara mottagare av
just den fisken.

7 Första kammarens protokoll 195i. Nr 24.

Ang. vissa ändringar i vägstadgan.

Herr BOO (s):

Herr talman! Eftersom herr Hällgren
inte hade något annat yrkande än vad
utskottet redan förordat, ber jag endast
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. vissa ändringar i vägstadgan.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
om ändring i stadgan den 30 juni
1943 (nr 437) angående behandlingen av
vissa vägfrågor.

Genom en den 4 januari 1954 dagtecknad
proposition, nr 30, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden,
velat inhämta riksdagens
yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till kungörelse om ändring
i stadgan den 30 juni 1943 (nr 437)
angående behandlingen av vissa vägfrågor
(vägstadgan).

De föreslagna ändringarna i vägstadgan
voro föranledda av den förenkling
av anslagstekniken beträffande den siatliga
väg- och brobyggnadsverksamheten,
som Kungl. Maj :t i anledning av framställning
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i årets statsverksproposition
föreslagit skola genomföras fr. o. m.
nästa budgetår.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen såsom yttrande över
det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till kungörelse om
ändring i vägstadgan måtte åberopa vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts av herr
Pålsson, som dock ej antytt sin mening.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Vid det nu föreliggande
utskottsutiåtandet har jag låtit anteckna

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Ang. vissa ändringar i vägstadgan.

en blank reservation. För att klargöra
motiven härtill ber jag att få anföra följande.

De av tredje lagutskottet nu föreslagna
ändringarna i vägstadgan anknyter till
den ändring i anslagstekniken, som föreslagits
av Kungl. Maj:t och med viss av
statsutskottet föreslagen ändring numera
jämväl av riksdagen beslutats. — Genom
riksdagens sålunda fattade beslut har
vägbyggnadsanslagen uppförts under
följande fyra anslagsrubriker, nämligen
byggande av riksvägar, byggande av
länsvägar, byggande av ödebygdsvägar
och byggande av storbroar.

Nämnda åtgärd innebär, förutom viss
sammanslagning av anslagsbelopp, jämväl
ändrad benämning av anslagen i jämförelse
med Kungl. Maj:ts förslag. Sistnämnda
förändring kan eventuellt komma
att medföra ej avsedda konsekvenser
för viss vägtyp. Sålunda förekom i
Kungl. Maj:ts förslag, liksom även i utskottsreservanternas
förslag, ett anslag
med benämningen ombyggnad av länsvägar
och ödebygdsvägar. I det av riksdagen
godtagna förslaget finns såsom
motsvarande anslag ett sådant med benämningen
byggande av länsvägar, i vilket
efter sammanslagning ingår båda de
i Kungl. Maj:ts proposition upptagna anslagen
med beteckningarna nyanläggning
av länsvägar och ombyggnad av
länsvägar och ödebygdsvägar, såvitt avser
beloppet med avdrag allenast för det
belopp som uppförts under anslaget till
byggande av storbroar. Det är uppenbart
att genom angivna förfarande det av
riksdagen godtagna anslaget för byggande
av länsvägar jämväl kommit att tillföras
ett till storleken icke angivet belopp,
som enligt förslaget och även enligt
statsutskottets mening, avser ombyggnad
av ödebygdsvägar. Denna omständighet
jämte det förhållandet, att i den av riksdagen
antagna anslagsnomenklaturen
finnes ett anslag, benämnt byggande av
ödebygdsvägar, kan på ett sätt som ingalunda
avsetts komma att begränsa tillgången
på medel för ödebygdsvägar till
allenast det sist nämnda anslaget, som
uteslutande avser nyanläggning av ödebygdsvägar.

Under kammardebatten om statsutskottets
utlåtande nr 130 påtalade jag
det nu anmärkta förhållandet. På min i
detta avseende framställda fråga erhöll
jag i debattens slutskede av utskottsmajoritetens
talesman i denna kammare,
herr Hesselbom, följande svar som jag
citerar enligt det nu tillgängliga protokollet.
Herr Hesselbom anförde bland
annat, »att det inte förelåg någon specifikation
av det gemensamma anslag,
som man räknat med för ombyggnad av
såväl läns- som ödebygdsvägar. Men vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har för avsikt
att bestrida även dessa senare ombyggnadsföretag''
ur anslaget för byggande
av länsvägar. Det är kanske litet inkonsekvent.
Då emellertid även ödebygdsvägarna
ligger inom länen, kan
man kanske godkänna detta arrangemang.
Avsikten är alltså att ombyggnader
av ödebygdsvägar, i den mån dylika
förekommer, skall bestridas ur anslaget
för byggande av länsvägar.»

Då tredje lagutskottet, på mitt yrkande,
ej velat i sitt nu föreliggande utlåtande
intaga den sakliga innebörden i
här relaterade förhållanden som en förutsättning
för sitt förslag, har jag funnit
det påkallat att redovisa vad som
genom anslagsteknikens förändring hänt
på detta avsnitt av vägområdet, och jag
vill sålunda jämväl i detta sammanhang
fastslå såsom ostridigt, att medel till ombyggnad
av ödebygdsvägar i fortsättningen
skall utgå från anslaget till byggande
av länsvägar.

Jag har, herr talman, utöver vad jag
här anfört intet särskilt yrkande.

Herr BOO (s):

Herr talman! Bakom den vid detta utlåtande
fogade, av herr Pålsson avgivna
blanka reservationen ligger det önskemålet,
att utskottet i någon skrivning
skulle ge sig in på en bedömning av
fördelningen av väganslagen. Utskottet
fann, att det inte kunde göra detta med
hänsyn till att tredje lagutskottets behandling
av detta ärende var av helt
lagteknisk art och utgjorde en följd av
de beslut, som fattats när det gäller des -

Lördagen den 29 maj 1954.

Nr 24.

sa anslagsrubriker i fråga om väganslagen.

Med den motiveringen har utskottet
här inte kunnat biträda det önskemål,
som herr Pålsson ville ha tillgodosett.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 31, angående
uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av väckta motioner om ändrad ordning
för återregistrering av bil i vissa
fall, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 346, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 347, i anledning av väckta motioner
om ändrad lydelse av 11 § lagen om
rätt till fiske; och

nr 349, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i stadgan den 30 juni 1943
(nr 437) angående behandlingen av vissa
vägfrågor.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 354, angående statsregleringen för
budgetåret 1954/55; och

nr 355, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1954/55.

Ang. vissa ändringar i vägstadgan.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 356, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Lantbruksnämnderna,
till Producentbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk,
till Kostnader för utbetalande av
producentbidrag samt till Bidrag till
jordbrukets rationalisering jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 357, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Hushållningssällskapen
samt till Bidrag till särskilda
utbildningskurser jämte i ämnena
väckta motioner;

nr 358, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda

hemställan om anslag till Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 359, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
Jordbrukarungdomens förbund för budgetåret
1954/55 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag tillkännagiva, att riksdagens
höstsession kommer att taga sin
början måndagen den 18 oktober, då
kamrarna kommer att kallas till sammanträde
kl. 14.00.

Kallelsen kommer att utfärdas genom
sedvanlig annonsering i dagspressen och
genom tillkännagivande i radio.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 11.05, att, för
att lämna tredje lagutskottet tillfälle inkomma
med ett skrivelseförslag, ajournera
sina förhandlingar till kl. 11.30, då
desamma återupptogos.

Nr 24.

Lördagen den 29 maj 1954.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 348, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till fiskeristadga m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Protokollsutdrag härom justerades.

Efter att hava tillönskat kammarens
ledamöter en god sommar, förklarade
herr talmannen 1954 års riksdags vårsession
avslutad.

Kammarens

11.35.

ledamöter åtskildes
In fidem

kl.

G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5il57e