Fredagen den 28 maj förmiddagen sid (Riksdagens protokoll 1965:30)

Nr 30

FÖRSTA KAMMAREN

1965

28 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 28 maj förmiddagen sid.

Svar på interpellation av fru Segerstedt Wiberg ang. åtgärder med
anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet ...... 3

Den ekonomiska politiken .................................. 11

Riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation .. 66

Fredagen den 28 maj eftermiddagen

Sammanjämkningsförslag i fråga om arbetsrum för riksdagens ledamöter
.................................................. 70

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning............ 74

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 28 maj förmiddagen

Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning---- 3

Statsutskottets memorial nr 140, ang. gemensam votering i fråga
om anslag till Bidrag till tidningen Samefolket ............ 11

Utrikesutskottets memorial nr 9, ang. uppskov med behandlingen
av visst till utskottet hänvisat ärende ...................... 11

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. beräkning av bevill ningarna,

m. ........................................... 11

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid

Bankoutskottets memorial nr 45, ang. ändrad lydelse av 1 § avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän .............................................. 66

—• utlåtande nr 46, ang. redogörelse för Nordiska rådets trettonde
session .................................................. 66

— nr 47, ang. ändrad lönegradsplacering av vissa tjänster vid

riksbanken, m. m......................................... 66

— nr 48, ang. riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och

organisation ............................................ 66

— nr 49, ang. organisationen av Nordiska rådets svenska delegations
kansli.............................................. 68

— nr 50, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m................................... 68

Första lagutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 68

Jordbruksutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden .... 68

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. ytterligare utgifter på tillläggsstat
II: avskrivning av nya kapitalinvesteringar........ 68

— nr 134, ang. anslag på tilläggsstat II: avskrivning av oreglerade

kapitalmedelsförluster .................................... 68

— nr 135, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar 68

— nr 136, ang. avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
.......................................... 68

— memorial nr 137, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 68

— nr 138, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1964/65 68

Fredagen den 28 maj eftermiddagen

Gemensam omröstning ang. bidrag till tidningen Samefolket____ 70

Bankoutskottets memorial nr 51, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om arbetsrum för riksdagens ledamöter, m. m......... 70

Statsutskottets memorial nr 139, ang. statsregleringen för budgetåret
1965/66 71

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Fredagen den 28 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet
inkomna

Protokoll, hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 28 maj 1965.

Till justitiedepartementet hade den
26 maj 1965 från överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för muraren Lars
Werner, vilken vid ny röstsammanräkning
samma dag blivit utsedd såsom ledamot
av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av samma
kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot densamma
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Margit Hiréri

Det antecknades, att herr Werner utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
i stället för herr Lager, vilken
avsagt sig riksdagsmannabefattningen.

Herr Werner infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.

Justerades protokollen för den 21
innevarande månad.

Ang. åtgärder med anledning av vissa

avslöjanden om nazistisk verksamhet

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Johansson, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fru
Segerstedt Wibergs interpellation angående
åtgärder med anledning av vissa
avslöjanden om nazistisk verksamhet,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Den 9 april i år yttrade
jag i svar på en interpellation av herr
Palm, att några åtgärder utöver dem
som står till buds enligt gällande bestämmelser
inte behövde vidtas för att
öppna möjligheter att beivra brott i
samband med spridande av antisemitisk
propaganda. Fru Segerstedt Wiberg
har, under hänvisning till vad som därefter
blivit känt om nazistisk verksamhet,
frågat om jag anser att några ytterligare
åtgärder bör vidtagas med
anledning därav.

Till svar på frågan får jag anföra
följande.

I det tidigare svaret, till herr Palm,
hade jag anledning att nämna framför
allt de sammanslutningar som huvudsakligen
ägnade sig åt propaganda utåt.
Den organisation som nu blivit aktuell
bär undvikit all öppen propaganda och
i stället försökt i största hemlighet bygga
ut organisationen.

I en demokrati är det en avvägningsfråga
hur polisens resurser för bekämpning
av brott mot rikets säkerhet skall
användas. Eftersom det inte är möjligt
att låta en polisorganisation av det slag
det här är fråga om bli hur stor som
helst, måste i varje läge olika behov vägas
mot varandra och en fördelning av
resurserna göras i enlighet härmed. Säkerhetstjänsten
är i dag så dimensione -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet

råd att den har resurser att inom rimliga
gränser övervaka extremistorganisationer
av det slag som nu blivit aktuellt.

När det gäller de medel som står samhället
till buds för att stoppa verksamhet
av det slag som interpellanten avser,
vill jag först erinra om att det i
ett rättssamhälle måste finnas bestämda
regler, efter vilka polisen har att
arbeta när det gäller att förhindra och
avslöja brottslighet mot statens säkerhet
eller andra brott. Det är av vital
betydelse för den enskilde medborgarens
rättssäkerhet att dessa regler iakttas.
Vår demokratiska samhällsform innebär
också att alla sammanslutningar
och deras medlemmar har föreningsfrihet,
mötesfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet.
Även politiska sammanslutningar
av extrem natur är tillåtna, och
följaktligen är medlemskap i sådana organisationer
inte kriminaliserat.

Även om ytterlighetsriktningar av olika
slag sålunda inte kan förbjudas, följes
givetvis deras organisationer och
verksamhet ändock av polisen, som därvid
naturligtvis måste iaktta i rättegångsbalken
och andra författningar
givna regler för övervakningsarbetets
bedrivande. Några speciella tvångsmedel
som ytterligare ökar polisens möjligheter
i detta hänseende kan inte anses
önskvärda.

De politiska sammanslutningarnas
förut nämnda demokratiska friheter
förutsätter självfallet, att de bedriver
sin verksamhet på ett sätt som inte strider
mot gällande lagar. Ingripanden kan
ske i olika fall av brottsliga gärningar.
Sålunda kan spridandet av antisemitisk
propaganda beivras. Den som offentligen
hotar, förtalar eller smädar folkgrupp
med viss härstamning eller trosbekännelse
kan enligt 16 kap. 8 § brottsbalken
dömas för hets mot folkgrupp.
Detta brott kan också straffas enligt
tryckfrihetsförordningen. Sabotage eller
förberedelse eller stämpling till sabotage
kan enligt 13 kap. 4 och 11 §§
brottsbalken medföra strängt straff.

I 18 kap. brottsbalken, som handlar om
högmålsbrott, straffbeläggs bl. a. uppror,
väpnat hot mot laglig ordning, olovlig
kårverksamhet och brott mot medborgerlig
frihet. Vidare är det enligt en
lag från 1947 förbjudet att bära uniform
eller annan klädedräkt som tjänar
att utmärka bärarens politiska meningsriktning.
Ytterligare må erinras
om de i 19 kap. brottsbalken upptagna
brotten mot rikets säkerhet bl. a. spioneri
och olovlig underrättelseverksamhet.
Slutligen kan nämnas att olaga vapeninnehav
straffas enligt vapenförordningen.

Förekommer anledning att misstänka
att brott av dessa slag förövats skall
förundersökning inledas. När lagliga
förutsättningar föreligger kan misstänkta
personer anhållas och häktas, husrannsakan
företas och beslag läggas på
handlingar m. m. Ett ingripande av
detta slag har skett i det nu aktuella
fallet. Fullständig utredning föreligger
ännu inte om den verksamhet som avses
i interpellationen. Vad som hittills blivit
känt ger enligt min mening inte anledning
till uppfattningen att de legala
möjligheter till ingripande jag här i
korthet redovisat skulle vara otillräckliga.

Samhället måste emellertid visa ständig
vaksamhet mot dem som söker underminera
de demokratiska institutionerna
och som företräder en våldsmentalitet,
som är främmande för våra
grundläggande värden. Även om den
nazistiska verksamheten är av mycket
ringa betydelse och dess företrädare
framstår som mer eller mindre särpräglade
individer, är det demokratiens
skyldighet att motverka en spridning
av denna motbjudande ideologi. Å andra
sidan vill jag understryka att vi härvid
inte får godta metoder som i sig
själva strider mot vår demokratiska
rättsuppfattning.

När det gäller att motverka uppkomsten
och förhindra spridningen av ytterlighetsriktningar
är det av avgörande
betydelse att våra demokratiska insti -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet

tutioner ger medborgarna tillgång till
en allsidig information om de främmande
ideologierna och inte minst om
nazismens natur och föregåenden. Såväl
skolan som pressen och organisationerna
har här ett gemensamt ansvar.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Det är i sina huvuddrag likalydande
med det svar som tidigare lämnats
i andra kammaren. Då man där sålunda
snabbare fick tillfälle att debattera
denna fråga, faller det på min lott
mera att kommentera och kanske något
att komplettera.

Ett rättssamhälle bygger på förutsättningen
att vissa bestämda regler skall
följas och att det är polis och åklagare
som skall ingripa, då brott mot reglerna
begås. Den enskilde medborgaren
bör inte åta sig att spela polisens roll
och får inte företa åtgärder som kan
försvåra polisens arbete. Skulle polisen
bryta mot reglerna genom att inte fullfölja
sina åligganden, måste detta påtalas
och beivras, men fortfarande gäller
att så länge rättssamhället fungerar kan
den enskilde inte agera polismakt.

Samtidigt måste erkännais att våra demokratiska
fri- och rättigheter kan göra
det svårare att förhindra uppkomsten
av eller att utrota de politiska sammanslutningar
som har ett extremt politiskt
program. För att skydda de demokratiska
fri- och rättigheterna tvingas
vi sålunda, åtminstone ytligt sett, att
minska på effektivitetskravet — det är
väl i viss mån vad som skett.

Som en följd av de förnedrande upplevelserna
och de massmord på miljoner
människor som begicks under Hitlertiden
har vi emellertid fått en lagstiftning,
som tillåter ingripanden mot dem
vilka offentligen framträder som rashetsare.
Detta sker främst enligt de
lagrum inrikesministern nämnde. Vid
sidan av dessa skulle jag nog också vilja
nämna brottsbalkens förbud mot att
bland barn och ungdom sprida skrift
eller bild som genom sitt innehåll ver -

kar förråande. Jag har ganska nyligen
fått mig tillsänt ett flygblad av den naturen
och som är aktuellt just i detta
sammanhang. Likaså förefaller det mig
vara nödvändigt att komma ihåg bestämmelserna
om ärekränkning. Jag vill
gärna få motivera varför detta synes
vara av betydelse.

De hittills gjorda avslöjandena har
dragit fram Carlbergska stiftelsens
verksamhet i det dagsljus, som den inte
tål. Men avslöjandena har knappast visat
en sammansvärjning av den art man
först räknade med. Jag vågar då utgå
från, att inrikesministern inte har någon
invändning att göra mot uppgiften,
att ännu så länge har man inte funnit,
att det förelåg något reellt hot mot
svenska regeringen eller det svenska
samhället.

Flertalet av de häktade har ju nu frigivits,
och man vet väl inte riktigt vilken
roll den ena eller den andra av de
övriga inblandade har spelat. Det finns
dock ingen ■som helst orsak att låta de
frigivna bli martyrer. De har varit med
i ett kanske ofarligt, men ovanligt ruskigt
äventyr med både tragikomiska
och verkligt skrämmande inslag.

Den Carlbergska stiftelsen förefaller
bestå av samma slags missanpassade
människor, som finns i övriga organisationer
av det slaget. Man kan inte förneka,
att dessa figurer ofta är småsluga.
Den egenskapen har de gemensamt,
även om de i många andra avseenden
är varandra olika och kommer från
olika samhällsgrupper. De har lärt sig
att det är farligt att smäda offentligt.
De vet att offentlig hets mot folkgrupp
iir brottslig. Ofta föredrar de att trakassera
enskilda människor och att via
telefon terrorisera vissa personer. Till
sina offer väljer de en del personer,
som offentligt tagit avstånd från dem,
men ännu hellre människor som ''nte
vågar eller inte vet att de kan och bör
anmäla sina plågoandar som misstänkta
för brott. Många av oss har väl också
tagit för liitt på deras verksamhet, har
betrakta! den som alltför obetydlig för

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet

att man skall bry sig om att göra något
mot den. Där har måhända gjorts en
felbedömning av de välanpassade, som
av de andra bär upplevts som någon
sorts framgång. De har ju en mycket
egenartad snedvriden inställning och
bedömning.

Jag tror mig dock kunna försäkra,
att den senaste tidens händelser har
för ett mycket stort antal människor
betytt, att de med stigande ångest upplever
alla trakasserierna. Just nu tror
jag trakasserierna är få, det ligger i sakens
och de agerandes natur. De nazistiska
eller nynazistiska organisationerna
är rädda -— detta är något som de
inte har svårt för. Men händelserna
och främst formen för publiciteten
kring dem har för många människor
medfört en till sjukdom gränsande ångest
och skräck. Det går inte att till dem
säga, att det inte föreligger något verkligt
hot. Deras erfarenhet gör också att
de vet, att de nazistiskt infiltrerade individerna
skenbart är lika de väl anpassade.

Typiskt för den halvsluga fräckhet
varmed de nazistiska elementen uppträder
är att en av organisationernas ledande
män skyndade att i press uttrycka
sin glädje över de avslöjanden som
hade gjorts — samtidigt stod hans eget
namn på en förteckning som en italiensk
tidning publicerade över dagens
ledande nazister i världen.

Dessa är inte och får inte betraktas
som martyrer eller som individer, lämpade
att ta ledningen i den aktuella
debatten eller på något annat sätt. De
drar sig inte för att utnyttja glömska
och okunnighet, och just nu är väl tiden
mogen för okunnigheten att mötas med
glömskan. Vid sammankomster med
unga människor har jag hört personer,
som tidigare öppet framträtt som nazister,
med spelat patos varna de unga
för vad press, radio och TV säger om
Hitlertidens händelser. De spelar indignerade,
låtsas ta avstånd från antisemitismen,
men samtidigt varnar de försiktigt
för samröre med judar.

På det hela taget går de fram med
den blandning av slughet och förljugenhet
som är nazismens eget märke. Man
bör akta sig för att överdriva deras förmåga
att påverka, men jag tror att vi
skulle begå ett ännu värre fel om vi
nonchalerade dem. Det är inte'' alldeles
säkert att de tillhör endast det förgångna.
Mig förefaller de mer representera
sådana utstötta som vill locka till sig
andra, få även andra att känna sig utstötta
och därefter uppleva samhörigheten
inom organisationerna och markera
den genom lydnad, genom klädseln
och framför allt genom att visa sitt
hat mot andra grupper och enskilda.

Mycket har sagts om att man endast
genom upplysning kan komma företeelsen
till livs. Jag undrar om vi inte har
en benägenhet att göra det lättare för
oss med detta tal. Medan vi talar om
upplysningens betydelse och diskuterar
skolornas läroplaner, arbetar de nazistiska
sammanslutningarna vidare. De är
inte stora, och de är inte mäktiga, men
vi vet fasligt litet, ja alldeles för litet,
om varifrån de får sina pengar.

En systematisk genomgång av deras
tidningar ger en skrämmande bild av
hets, hat, smädelse och människoförakt.
Ideligen förekommer där påståenden
om världspolitiska judiska intriger, och
det sägs vara lögnaktigt att beskriva
Hitlerväldet som ett skräckvälde. Där
förekommer påståenden om att Anne
Frank är en uppdiktad figur och att
historien om henne utnyttjas ekonomiskt
av fadern. Där förekommer också
ständigt uppgifter om hur den svenska
pressen är påverkad av judiska
personer. Inte sällan undviks det obehag,
som kan förorsakas av kontrollen
av tryckt skrift, genom att man väljer
formen av stencilerade tidningar.

Det är inte utan att jag tycker att allt
vårt myckna tal om ungdomens okunnighet
är en flykt från vårt eget ansvar. Är
ungdomen okunnig, så är det de vuxna
som bär skulden. Vi skall i hem, i föreningar
och i skolor ge de unga en sådan
upplysning och undervisning, att

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet

de spontant tar avstånd från alla virriga
rasläror. Men når vi ungdomen genom
vårt krav på undervisning och på
att nazismen skall skildras i läroböckerna?
Vill vi inte för mycket betona
skräcken, och glömmer vi inte att skildra
alla de enskilda individer som i
Tyskland och i de ockuperade länderna
stod nazismen emot och trodde på
framtiden? Jag skulle önska att man
något tog upp de synpunkterna, om man
ämnar ge ut den upplysningsskrift, som
det talades om i andra kammaren. Jag
skulle vilja hänvisa till Alva Myrdals
tal om den positiva sidan av kampen
mot apartheid — apartheid är ju bara
en modernare version av nazismen och
rashatet. Det finns med andra ord ett
direkt samband mellan gårdagens och
dagens händelser.

Även om det inte faller under inrikesministerns
arbetsområde skulle jag vilja
fråga hur det förhåller sig med undervisningen
inte bara i skolorna, utan
av våra blivande lärare och våra blivande
journalister. Som bekant har vi
ett mycket stort antal unga lärare ute i
våra skolor. De är så unga, att man
knappast kan begära att de skall känna
till nazismen av egen erfarenhet.

Det förefaller ibland också som om
det vi visar de unga måste ge en förvirrande,
om inte missvisande uppfattning
om vad nazismen och de s. k. nynazisterna
står för. Varför man kallar dem
nynazister vet jag inom parentes sagt
inte — det är som regel samma personer
som figurerar hela tiden. De förnekar,
som jag redan framhållit, fräckt
och målmedvetet vad som redan skett.
Om en ung människa efter ett sådant
förnekande får se exempelvis den engelske
nazist som figurerade i TV och
hör hans skildring av det goda samarbetet
mellan de olika nationella organisationerna,
så kan intrycket bli ganska
gott — nazisterna kan ju tyckas vara
trevliga och fredligt inställda människor.
Vad han inte skildrar är vad samarbetet
går ut på. Jag har i min ägo ett
brev, skickat från de engelska nazister -

na, tydligen med hjälp från de svenska,
eftersom adress och namn var korrekt
angivna. Brevet består av en hälsning
från gaskammarkommittén. Vad de unga
kanske bl. a. bör få veta är att det är
sådant som detta skenbart trevliga samarbete
går ut på.

I inrikesministerns svar sägs att samhället
måste visa ständig vaksamhet mot
dem som söker underminera de demokratiska
institutionerna och som företräder
en oss främmande våldsmentalitet.
Jag är tacksam över det svaret, även
om jag självfallet inte hade väntat någonting
annat. Jag skulle ändå vilka
fråga, om man till fullo och effektivt
utnyttjar de legala möjligheter som vi
har att komma åt de halv- och helnazistiska
företeelserna.

Inrikesministerns svar den 9 april
och i dag förefaller mig delvis förbigå
den sidan av problemet. Det är riktig
att de nazistiska organisationerna helst
arbetar i tysthet, men namnet Carlberg
har dock skymtat hela tiden från början
av 1930-talet, även om stiftelsen inte
fanns tidigare.

Ges det inte möjlighet att ingripa
kraftigare? Jag tänker på demonstrationerna
i samband med Anne Frankföreställningarna,
då flygblad utdelades.
Har man möjligen nu fått bättre
vetskap om vem eller vilka som stod
bakom utdelandet av flygbladen? Är det
vidare inte möjligt att komma åt den
distribution av nazistiska propagandaskrifter
som enligt tillförlitliga uppgifter
alltjämt pågår främst från Stockholm
och Malmö till praktiskt taget alla
världsdelar? Allt detta måste ju framför
allt kosta ganska stora pengar. Har
det på denna punkt i samband med de
senaste avslöjandena kommit fram något
nytt, som inrikesministern anser sig
kunna upplysa om? Har man vidare i
samband med de senaste händelserna
fått någon klarhet om det skott som avlossades
mot det judiska centret här i
Stockholm? Efter vad jag förstår var
det närmast rena turen som hindrade
att någon verklig skada då åstadkoms.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet

Efter allt tal om högmålsbrott, spioneri
och mordhot kan rashetsande tidningsartiklar,
smädelser, flygblad och
anonyma telefonpåringningar framstå
som obetydliga saker, men alla dessa
företeelser utgör tillsammans ett så
otäckt symtom på en sjuklig och skadlig
rörelse, att man inte kan nöja sig
med att rycka på axlarna och hoppas
att boten skall ge sig själv. Inga nazistiska,
nynazistiska eller likartade organisationer
bör få ha känslan av att de
fritt kan utnyttja våra demokratiska
friheter. Ingen misstanke bör få finnas,
att man ser genom fingrarna med dem.
Det skulle vara verkligt beklagligt, herr
talman, om det förlopp som händelseutvecklingen
fått på senare tid skulle ge
någon av de inblandade tillfälle att
framträda som någon sorts martyr —
då har verklig skada åstadkommits.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kan väl förstå om
kammaren nu inte är beredd att ta upp
en mera omfattande debatt i den här
frågan.

Jag är emellertid alldeles övertygad
om att denna kammares ledamöter i
likhet med medkammarens har en mycket
bestämd uppfattning, att alla de åtgärder
som enligt gällande lagar och
författningar kan vidtas också skall vidtas
mot den nazistiska verksamheten.
Vi är väl också överens om att det effektivaste
och värdefullaste medlet är
upplysning, inte minst till vårt lands
ungdom. Här kommer den fråga in i
bilden som fru Segerstedt Wiberg tagit
upp, nämligen om undervisningsplanernas
innehåll. Ecklesiastikministern
har ju mycket utförligt redovisat
det.

Jag vill tillägga att avgörande för den
undervisning som bedrivs ju inte enbart
är dessa studieplaner, utan det avgörande
är lärarnas ambition och intresse
för uppgiften. Jag tror inte att
våra lärare är på något sätt tveksamma
i sin inställning till dessa frågor.

Men det kan också vara så att vad jag
skulle vilja kalla avståndsfaktorn eller
den tid som har förflutit från det att
dessa händelser inträffade gör att man
tycker att de ligger så långt tillbaka i
tiden, att man inte vill djuploda i dessa
händelser utan låta undervisningen bli
mera historiskt översiktlig. När vi nu
sett att det finns organisationer som arbetar
för dessa ideologier, efter det
mönster som vi fick uppleva under
1930- och 1940-talen, är detta på något
sätt en erinran om hur nödvändigt det
är att lämna vår ungdom en realistisk
bild av vad som då verkligen hände i
Europa. Det värdefulla i detta sammanhang
är att vi genom avslöjandet av
dessa organisationer har fått en erinran
om nödvändigheten av detta.

Jag är helt överens med fru Segerstedt
Wiberg om att vi inte skall överdriva
vad som nu har förekommit, men
vi skall sannerligen inte heller underskatta
det.

Fru Segerstedt Wiberg har tagit upp
några frågor, och jag skall i korthet
svara på några av dem.

Jag kan inte säga att någonting nytt
har framkommit under utredningsarbetet.
Det är för tidigt att över huvud taget
uttala sig om den saken, men hittills
bär såvitt jag förstår ingenting av sensationell
karaktär framkommit. Vad som
kan sägas är väl att den stiftelse som
har avslöjats inte är någon nybildad organisation.
Den var inte okänd, utan
tvärtom finns den i polisens handlingar.
Att jag inte nämnde den i mitt svar
till herr Palm berodde på att jag inte
fann anledning att omnämna alla organisationer
som finns förtecknade;
medlemsmässigt tillhör denna stiftelse
en av de mindre.

Den andra frågan som bär ställts
gällde, huruvida vi inte hade möjligheter
till ett ingripande tidigare. Låt mig
då erinra om att alla dessa rörelser ju
på något sätt arbetar under demokratiens
skydd och hägn. Toleransen i en
demokrati innebär ju att även verksamheter
som kan sägas rikta sig mot demo -

Fredagen den 28 maj 19(55 fm.

Nr 30

Ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet

kratien själv ges ett skydd. Så länge de
håller sig inom ramen för vad som kan
betecknas som åsiktsfrihet och yttrandefrihet
o. s. v. har de alltså en legal
möjlighet att verka. Jag tror inte att vi
skall rubba på det måttet av tolerans,
som samtidigt innefattar en tilltro till
demokratiens styrka och förmåga att
verkligen vinna gehör hos och bäras
upp av det stora flertalet av medborgare.
Men det är klart att så snart dessa
organisationer går över de gränser som
vi finner tolerabla måste ingripanden
ske. Ett ingripande kan dock inte ske
förrän brott eller misstanke om brott
föreligger; det är där den verkligt ömtåliga
och besvärliga gränsen går.

I den mån det har spritts en litteratur
som hetsar mot annan ras eller mot
annan tro kan ingripande ske —- det
har jag redovisat i min interpellation —
och sådana ingripanden sker ju också.
Från polisens sida har det emellertid
sagts att ett ingripande i största allmänhet
mot denna stiftelse som sådan inte
tidigare har varit möjligt. Ett ingripande
har först kunnat ske sedan man fått
ett material i händerna som har kunnat
kontrolleras och följas upp.

Fru Segerstedt Wiberg har nu här
också tagit upp frågan om allmänhetens
roll i förhållande till polisens. Jag vill
mycket bestämt hävda att det måste
vara vars och ens skyldighet att så
skyndsamt som möjligt vända sig till
polisen, om han eller hon har ett material
av upplysande karaktär som kan
tjäna till vägledning. I anslutning till
vad som förevarit har jag tillåtit mig
säga att det har varit utomordentligt
värdefullt att de journalister som arbetat
med denna fråga har vänt sig till polisen,
men jag har lika starkt velat framhålla
att det kanske hade varit bättre
om de hade vänt sig till polisen i ett tidigare
skede. .lag kan inte här göra
några fler kommentarer; vi får väl se
av de pågående utredningarna vad som
ytterligare kan komma fram.

I anslutning till det resonemang jag
förde om den Carlbergska stiftelsen

kan man naturligtvis ställa en följdfråga:
Vilka åtgärder skulle polisen ha
vidtagit för att skaffa sig en inblick i
den verksamhet som enligt vad vi nu
vet har bedrivits inom stiftelsen? Ja,
jag skulle vilja svara att den nazistiska
extremiströrelsen i Sverige efter kriget,
såsom tidigare framgått, måste anses
vara en ganska obetydlig faktor vilken
inte kunde tänkas spela någon som
helst politisk roll. Skulle då säkerhetstjänsten
verkligen tillgripa extrema åtgärder
för att uppdaga ett dolt, eventuellt
hot från detta håll mot vår samhällsordning?
Och hur extrema åtgärder
avser man här i första hand — telefonavlyssning,
husrannsakan eller, i
ännu extremare fall, försök att smussla
in en provokatör? Jag tror att det är
tillräckligt att nämna dessa exempel
på åtgärder som kunnat komma i fråga,
för att det skall stå klart att vi inte
anser att åtgärder av den arten kunde
ha eller borde vidtagas. I stället får
man följa verksamheten för att skaffa
sig en bättre inblick i dessa organisationers
arbete och möjligheter samt
göra ingripanden i det ögonblick legala
förutsättningar härför konstateras.

Jag skulle dessutom vilja säga att vad
som kan anses beklagligt i detta sammanhang
är väl den publicitet som de
första uppgifterna om verksamheten fick
inte bara i vårt land — den kan ur
vissa synpunkter ha varit nyttig —. utan
praktiskt taget runt hela världen. Den
publiciteten har möjligen bidragit till
en felaktig föreställning om vad som
förekommer i vårt land — en uppfattning
att här skulle finnas nazistiska
kryptoorganisationer av stor betydelse
och med verklig kraft och styrka. Jag
tror att vi, som är församlade här, har
den uppfattningen att så inte är förhållandet.
Men även om de pågående
utredningarna kommer att visa organisationernas
relativt ringa betydelse, vet
vi alla att det är svårare att sprida meddelanden
härom än det var att sprida
de mer sensationella uppgifterna om
den brottsliga verksamhet som bedri -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. åtgärder med anledning av vissa avslöjanden om nazistisk verksamhet

vits. Man får i alla fall hoppas att även
om det tar någon tid att på nytt sprida
kännedomen om hur stabil vår demokrati
är och hur den verkar, så skall
dock detta faktiska förhållande komma
att stå klart för människorna i andra
länder.

I första hand bär vi väl nu uppgiften
att hemma öka vår upplysningsverksamhet
omkring dessa problem i — som
jag nyss sade — undervisningen och
vår allmänna propaganda. Har det inträffade
inneburit en erinran om att
demokratien ständigt måste erövras på
nytt, så tror jag att det, såsom jag inledningsvis
sade, ligger ett betydande
värde i att dessa avslöjanden gjorts, att
vi fått denna debatt, som visar att vi
står samlade och att det vida övervägande
flertalet av medborgarna i vårt land
är beredda att göra allt som göras kan
och framför allt vill ge vår ungdom insikten,
att det är den som på nytt skall
erövra vår demokrati.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
detta svar.

Jag tror att inrikesministern och jag
kan vara helt överens om att det inträffade
är en påminnelse om att demokratien
aldrig är säker utan ständigt måste
erövras, liksom att större delen av
svenska folket delar vår övertygelse.

Jag håller också till fullo med inrikesministern
om att den enskilde inte
skall bedriva polisverksamhet — det
var jag noga med att påpeka redan i
mitt första anförande. Var och en har,
såsom inrikesministern sade, skyldigheten
att vända sig till polisen när något
material av oroande eller upplysande
karaktär blir känt. Men det är ett par
punkter där jag skulle vilja be inrikesministern
att lämna mig ett ytterligare
besked, som jag tror skulle vara till
gagn för hela utvecklingen i detta avseende
—- det får ju inte vara så att enskilda
tror, att de måste ta saken i egen
hand, inte vågar lita på att myndigheterna
med effektivitet bekämpar denna

företeelse, hur obetydlig den än kan
synas oss vara.

Det oroande är ju att det fortfarande
exporteras hetsmaterial från Sverige.
Jag förstår att det är mycket svårt att
komma åt den saken, men det sätter
hela Sverige i en egendomlig dager
utomlands att denna export kan pågå.
Det är ju möjligt att det inte finns några
legala möjligheter att komma åt exporten.
Demokratien är sårbar. Det
sprids dock mycket material, och jag
skulle tro att inrikesministern kan få
belyst hur mycket som sprids om en
begäran därom framställes. Jag vet att
ett stort material finns samlat.

Samtidigt sprids vid olika tillfällen
inom landet flygblad av hetsande art.
Det var sådana som förekom vid Anne
Frank-föreställningarna. Det spriddes
där alltså illegal propaganda. Finns det
verkligen ingen möjlighet att sätta
stopp för en sådan företeelse? Den
skrämmer och skadar. Det kan ju hända
att de ungdomar som såg Anne
Frank-föreställningarna blev gripna,
men vad hände sedan när de fick flygbladen
i sin band? De har inte samma
bakgrund som vi äldre. Det kan tänkas
att de faller för lögnen om att Anne
Frank är en uppdiktad varelse och att
hon är en figur, som utnyttjas i ekonomiskt
syfte. Då skulle resultatet av allt
det goda, som man ville åstadkomma,
bli något helt annat.

Det är möjligt att det attentat som förekom
mot det judiska centret inte var
så allvarligt, men jag är övertygad om
att inrikesministern ger mig rätt i påståendet
att det måste skapa en ohygglig
känsla hos dem som utsattes för attentatet
— de är människor som ofta
tidigare utsatts för svåra påfrestningar.
Hur mycket nazister och rashetsare än
arbetar under jorden arbetar de effektivt.
Jag har själv haft en del telefonpåringningar,
som varit ytterligt välorganiserade.
Därom är det ingen tvekan.
Särskilt här i Stockholm har man varit
finurlig vid organiserandet av den formen
av terror.

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Helt kort vill jag säga
att detta med trakasserier i form av
brev- eller telefonterror är föremål för
speciell uppmärksamhet just nu från
polisen. Polisen är beredd att ta del av
allt det material som kan komma fram
och är även beredd att ställa resurser
till förfogande för att söka spåra källorna.

Beträffande flygbladen är ju förhållandet
det att möjligheterna att beslagta
dem eller avvisa dem som utdelar flygblad
är beroende av innehållet. De olika
lagrum har redovisats i mitt svar nyss
som ger förutsättningar och möjligheter
för ingripande.

På den första frågan om export av
hetsmaterial vill jag svara, att vår lagstiftning
ger förutsättningar och möjligheter
till ingripanden mot dem som
trycker eller distribuerar ■— även då
till andra länder — sådant material
inom vårt land. Det gäller även här att
spåra källorna. Ett intensivt arbete pågår
för att söka komma till rätta med
detta problem.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 132, med förslag till lag om säkerheten
på fartyg, m. m.; och

nr 133, angående godkännande av
1960 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 140, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1965/66 till Bidrag till tidningen
Samefolket.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
eu bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Ang. den ekonomiska politiken
Sedermera godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial
föreslagna voteringspropositionen.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
memorial nr 9, angående
uppskov med behandlingen av visst
till utskottet hänvisat ärende, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. den ekonomiska politiken

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1965/
66, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 23 april 1965 dagtecknad
proposition, nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1965/66, m. m., hade Kungl. Maj:t
bland annat föreslagit riksdagen att besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1965/66 med 100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 125 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 760,
av herr Bengtson m. fl., och II: 891, avherr
Eliasson i Sundborn m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 125 måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
angelägenheten av att en genomgripande,
samlad skattereform snarast genomfördes
enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna, i syfte att främja produktion
och resurstillväxt, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att siikrare långtidsplaner be -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
träffande statens utgifter och inkomster,
innefattande även olika reformförslag
och angelägenhetsgraderingen dem
emellan, måtte föreläggas riksdagen, i
enlighet med vad i motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna I: 761,
av herr Lundström m. fl., och II: 893,
av herr Ohlin m. fl., vari anhållits, att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 125 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) uttala, att en samlad skattereform
enligt i motionerna angivna riktlinjer
borde genomföras skyndsamt, i syfte
bland annat att reducera marginalbeskattningen
och stimulera den ekonomiska
tillväxten, samt

2) begära, dels att riksdagen måtte
föreläggas långtidsprogram för utvecklingen
av de statliga utgifterna och inkomsterna,
så att en fastare grund erhölles
för en bedömning av finanspolitiken
och reformarbetet under de närmaste
åren, dels att regeringen under
riksdagens höstsession måtte framlägga
en samlad plan för åtgärder till bekämpande
av den starka prisstegringen;
ävensom

III) de likalydande motionerna I:
762, av herr Virgin m. fl., och II: 892,
av herr Heckscher m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t

1) uttala, att en finans- och skattepolitik
i enlighet med de i motionerna
angivna synpunkterna bort och borde
föras i syfte att bevara penningvärdet
och begränsa den enorma skatteskärpningen,
som främst drabbade skattskyldiga
med årsinkomster på 20 000—
50 000 kronor, och sålunda förhindra
de starka prisstegringarna,

2) hemställa, att allmänna skatteberedningen
måtte få i uppdrag att fortsätta
utredningar rörande fysiska personers
beskattning, bland annat rörande
en indexreglering av ortsavdrag och

skatteskiktsgränser samt förmögenhetsbeskattningens
utformning.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 482, av herr Sundin, och
II: 570, av herr Gustafsson i Kårby, vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om en utredning
rörande de tekniska och administrativa
problemen i anslutning till
användandet av den indirekta beskattningen
i konjunkturpolitiskt syfte för
att möjliggöra en smidigare och effektivare
finanspolitik.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen —- med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 125, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet — måtte besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för budgetåret
1965/66 med 100 procent av grundbeloppet; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:482,
av herr Sundin, och 11:570, av herr
Gustafsson i Kårby,

2) de likalydande motionerna I: 760,
av herr Bengtson m. fl., och II: 891, av
herr Eliasson i Sundborn m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 761,
av herr Lundström m. fl., och 11:893,
av herr Ohlin m. fl., samt

4) de likalydande motionerna I: 762,
av herr Virgin m. fl., och II: 892, av
herr Heckscher m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1965/66 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Reservationer hade avgivits
angående finanspolitiken m. m.

I) av herrar Billman, Sundin, Skärman,
Gustafson i Göteborg och Vigelsbo,
fru Nettelbrandt samt herr Eriksson
i Bäckmora, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 760 och II: 891 samt I:
761 och II: 893, ansett, att utskottet bort
under B 2 och B 3 hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära, dels att en säkrare långtidsplanering
beträffande statens utgifter
och inkomster måtte föreläggas riksdagen,
så att en fastare grund erhölles för
en bedömning av finanspolitiken och
reformarbetet under de närmaste åren,
dels att regeringen under riksdagens
höstsession måtte framlägga en samlad
plan för åtgärder till bekämpande av
den starka prisstegringen;

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås, vilka,
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 762 och II:
892, ansett, att utskottet bort under B 4
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t bort uttala, att en finansoch
skattepolitik i enlighet med de i motionerna
angivna synpunkterna bort och
borde föras i syfte att bevara penningvärdet,
hejda den offentliga utgiftsexpansionen
samt begränsa den enorma
skatteskärpningen, och sålunda förhindra
de starka prisstegringarna;

angående eu samlad skattereform

HD av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Billman, Sandin, Skärman,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora, vilka
ansett, att utskottet bort under B 2, B 3
och B 4 hemställa, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
I: 760, av herr Bengtson m. fl., och II:
891, av herr Eliasson i Sundborn m. fl.,
I: 761, av herr Lundström m. fl., och
11:893, av herr Ohlin in. fl., samt I:
762, av herr Virgin m. fl., och II: 892,

Ang. den ekonomiska politiken
av herr Heckscher m. fl., i vad de avsåge
den framtida utformningen av
skattesystemet, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att en samlad skattereform
skyndsamt borde genomföras,
innebärande

1) en reformering av den direkta beskattningen
i syfte att med tillgodoseende
av bärkraftsprincipen bland annat
sänka marginalskatterna och undvika
en genom inflation åstadkommen
automatisk skatteskärpning,

2) en konkurrens- och konsumtionsneutral
mervärdeskatt i stället för den
nuvarande omsättningsskatten,

3) en utrensning bland punktskatterna,

4) en översyn av förmögenhetsbeskattningen
samt

5) reformering av beskattningen av
företag och enskilda i syfte att främja
enskilt sparande och ekonomisk expansion.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Dagens debatt om statregleringen
förs under förutsättningar
som något avviker från det vanliga. Den
31 mars behandlades den s. k. skattereformen,
då beskattningen för det
kommande budgetåret i realiteten avgjordes.
Den brukar annars vara huvudfrågan
vid den skattedebatt som i
samband med statregleringen markerar
vårriksdagens slut.

I sitt betänkande om skattereformen
redovisade bevillningsutskottet även en
del andra med beskattningen samhöriga
motionsyrkanden, däribland också
spörsmålet om inflationsfaran. Vissa
motioner om detta ämne hade remitterats
till bankoutskottet och gav anledning
till en helt fristående debatt i denna
kammare vid en annan tidpunkt.
Andra motioner rörande vissa spörsmål
om budgetpolitiken hade remitterats till
annat utskott och har av detta nu uppskjutits
till hösten.

Så uppmålas nu i kompletteringspropositionen
ett framtidsperspektiv, som

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

verkligen skulle lia krävt att de nyssnämnda
med den ekonomiska politiken
samhöriga motionsförslagen hade fått
dryftas mer ingående i dag. Jag ber,
herr talman, att få framföra den förhoppningen
att man i framtiden kan
åstadkomma en planering av remisser
och utskottsbehandling, som bättre samordnar
nyssnämnda frågor så att kammaren
slipper tre inflationsdebatter under
en och samma riksdag.

När nu dagens debatt åtminstone formellt
är knuten till propositionen om
skatteuttaget, är det omöjligt att förbigå
penningvärdeförsämringen med den
stora inverkan som den har på skattebördan
och samhällsekonomien. Inflationen
har nu under så lång tid gröpt ur
vårt penningvärde att en fortsättning på
samma väg utgör det allvarligaste hotet
i vårt ekonomiska system. Prisskruven
för i år är redan i full gång, och
arbetsmarknadens parter bereder sig på
svåra förhandlingar. Ibland undrar man
nästan varför, ty en undersökning visar
att löneglidningen under fjolåret
utgjorde den större delen av den totala
lönestegringen, medan avtalslönen utgjorde
den mindre delen. Jag känner
till vissa mindre företag där man nu är
uppe i den andra löneglidningsperioden
för i år. I sista hand är det ju konsumenterna
som får betala.

För cirka 20 år sedan hörde jag dåvarande
finansministern Wigforss här
i kammaren redogöra för socialdemokraternas
strävan för full sysselsättning
och bevarat penningvärde. Vi har lyckats,
sade herr Wigforss, med den fulla
sysselsättningen. Tyvärr har vi inte lyckats
klara den med bibehållet penningvärde,
tilläde han, men även den uppgiften
bör kunna lösas. Vi kan ju notera
att den socialdemokratiska regering
som alltsedan dess har suttit vid makten
ännu i dag inte har lyckats med
uppgiften. Fastmer har den misslyckats
till den milda grad att en krona vid
herr Erlanders debut som statsminister
i dag är värd bara 50 öre.

Även med beaktande av alla med pro -

blemet förbundna svårigheter börjar nu
allt fler bland folket få upp ögonen för
det verkligt oroande i finansministerns
förklaring att en treprocentig årlig inflation
väl kan tolereras. Det vittnar om
en resignerad kapitulation och medför
ofrånkomligt en spekulation i penningvärdeförsämring
med alla de negativa
verkningar som detta kan åstadkomma.
Förtroendet för den som närmast är ansvarig
för den ekonomiska politikens
utveckling är rubbat. För den som inte
har möjlighet till värdesäkra placeringar,
och det är i regel människor med
små inkomster — kontantsparare, försäkringssparare
o. s. v. — är ju utvecklingen
förödande.

Det är då ganska sällsamt att höra
finansministern anse att det privata
sparandet bör ske i banksparande och
inte i aktiesparande, när han ju måste
vara medveten om att redan en treprocentig
årlig penningvärdeförsämring
tillsammans med beskattningen krymper
den sparade summans realvärde
år från år. Inflationen skärper genom
progressionen skattetrycket högst väsentligt.
Enligt allmänna skatteberedningens
beräkningar skärps den statliga
inkomstskatten med cirka 100 miljoner
kronor för varje procent penningvärdet
faller. När finansministern kan
acceptera en treprocentig årlig inflation,
betyder det att statskassan får ett
nominellt tillskott på 300 miljoner kronor,
en skattehöjning som riksdagen
aldrig har beslutat. Jag anser att det bör
med skärpa understrykas att en stabil
prisnivå i första hand är ett intresse
för löntagarna.

Finanspolitiken har sin givna plats
bland de inflationsbekämpande åtgärderna.
Jag skall inte gå närmare in på
den valhänthet varmed regeringen har
begagnat budgeten i konjunkturreglerande
syfte. Låt mig bara helt kort notera
att den totalbalansering av budgeten
som för några år sedan var finansministerns
riktpunkt numera har fått
överges.

Vad det närmast föreliggande året

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

beträffar har folkpartiet med hänsyn
till överkonjunkturen icke ansett sig
kunna förorda någon försvagning av
budgetbalansen. Inflationsriskerna är
tillräckligt betydande ändå. Finansministerns
accepterade tre procent kan
väntas bli fördubblade. Ytterligare stegringar
kommer att än starkare försvåra
bostadsbyggandet och måhända medföra
risker för en socialistiskt färgad
reglering av kapitalmarknaden med ur
liberal synpunkt olycklig utveckling.

Folkpartiets under den gångna riksdagen
framförda förslag om vissa
skattesänkningar och utgiftsökningar
har därför balanserats med förslag om
inkomstförstärkningar och besparingar,
varigenom inte bara budgetbalansen
förblivit orubbad utan, om folkpartiets
förslag hade genomförts, en
viss förstärkning av budgeten hade
skett. Däremot är det alldeles uppenbart
att en framtida försämring av konjunkturläget
måste föranleda minskning
av överskottet på driftbudgeten
i relation till konjunkturnedgångens
styrka.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om de förslag till åtgärder i konjunkturstabiliserande
syfte som folkpartiet
tidigare i år har framfört. Försök med
värdesäkra lån tycks finansministern
alltjämt visa tveksamhet inför, trots att
man tydligen i allt vidare kretsar har
accepterat sådana. Jag är fullt medveten
om att vissa svårigheter kan föreligga
med hänsyn till andra låneformer.
Ändå förefaller tveksamheten hos
finansministern svårbegriplig, ty ingen
lär väl bestrida, att denna låneform
skulle medföra inte bara svårigheter
i fråga om vissa andra lån, utan också
betydande fördelar. Den skulle sanera
den marknad som nu spekulerar i inflation.
Personer i olika förmögenhetsställning
finge mer likvärdiga möjligheter
till värdesäkra placeringar.
Sparbankerna tycks av deras tidskrift
att döma acceptera ett försök, Försäkringsbolagens
riksförbund har tillstyrkt
värdesäkringskommitténs förslag om

Ang. den ekonomiska politiken

olika åtgärder, och staten själv har ju
genom folkpensionernas och ATP-pensionernas
anknytning till konsumentpriserna
redan accepterat värdesäkringstankens
principer.

Riksdagen har vidare avslagit de förslag
vi framfört i syfte att ytterligare
stimulera det enskilda sparandet, som
dock omvittnas vara av väsentligt värde
för kapitalbildningen i landet.

Förutom det under flera år framförda
förslaget om ett ekonomiskt-socialt
råd, som kontinuerligt kunde följa utvecklingen,
förordade folkpartiet i
skattemotionen i början av året en
rundabordskonferens som — med företrädare
för alla berörda grupper inom
statlig och kommunal förvaltning
och inom organisationerna och för de
politiska partierna — borde få den
enda, men viktiga och naturligtvis svårlösta
uppgiften att söka finna en framkomlig
väg till förhöjning av realinkomsterna
och en snabb ekonomisk utveckling,
men i görligaste mån utan
prisstegring. Liknande yrkanden har
även framförts från andra oppositionspartier.
Den avvisande attityd, som
riksdagen och finansministern intagit
till detta förslag, måste framkalla undran,
om man verkligen inom majoritetspartiet
är ovillig att ens pröva rimliga
utvägar att få bukt med den inflationistiska
utvecklingen, bara därför
att förslagen kommer från oppositionen.

Inflationsproblemet är emellertid så
brännande för den närmaste framtiden,
att riksdagen redan vid höstsessionen
måste få möjlighet att ta ställning till
en samlad plan till åtgärder. Folkpartiet
begär att regeringen tidigt vid höstriksdagen
framlägger en sådan plan.
Detta tycker nu bevillningsutskottets
majoritet är onödigt, och man pekar på
att mycket är i gång och att vissa utredningar
pågår. Kungl. Maj:t och de
prisövervakande myndigheterna, säger
man, har redan sin uppmärksamhet
riktad på prisutvecklingen, och utskottsmajoriteten
känner sig tydligen

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
trygg i medvetandet härom. Tyvärr förefaller
det mig att man i detta fall
som i så många andra mest sysslar
med pålappningar och detaljer, men
inte tar något samlat grepp.

Vad vi med vårt förslag avsett är att
problemet kan angripas på bred front
och att man skall inte bara inskränka
sig till spörsmål om riktpriser och visst
annat prissamarbete inom handeln, som
den av regeringen nyligen tillsatta särskilda
utredningen skall syssla med.
Den begärda planen måste närmast betraktas
som ett enhetligt utgångsmaterial
för den debatt och de ställningstaganden
som kan följa från riksdagens
sida. Att det i första hand är en regeringens
skyldighet att tillhandahålla
sådant samlat debattmaterial förefaller
mig alldeles klart.

Läsningen av långtidsbudgeten i årets
kompletteringsproposition gör verkligen
ingen människa glad. Bara verkningarna
av hittills fattade beslut, redan
fastställda planer och gjorda uttalanden
om »ambitionsnivån» —- för
att nu använda budgetens vokabulär —
för statlig och kommunal service pekar
på ett statligt upplåningsbehov om två
år — under förutsättning att inga särskilda
åtgärder vidtas — på tre å fyra
miljarder, beroende på vad man utgår
från. Sedan skulle upplåningsbehovet
under resten av 1960-talet stanna däromkring.
Då har ändå av statliga myndigheter
anmälda arbetskraftsbehov
skurits ned till hälften, levnadsstandarden
beräknas oförändrad och inte den
minsta lilla reformknutte tillåtits att
tränga sig in i bilden. Ingen fortsatt
förbättring av barnbidraget —- man
räknar i långtidsbudgeten bara med redan
beslutade 900 kronor om året —-ingen förbättring av sjukförsäkringen,
ingen tandvårdsförsäkring o. s. v., saker
som allmänt anses önskvärda. Därtill
kommer hela raden av de många
övriga reformer i fråga om familjepolitik,
sjukvård, hälsovård, utbildning
o. s. v. som står i förgrunden, men som
ännu icke beslutats. Varje sådan sak

skulle enligt kalkylen ytterligare försämra
budgeten — d. v. s. om man inte
finner nya inkomster, vilket tydligen
enligt finansministerns mening bör läsas
som högre skatter.

Det måste under dessa förhållanden
vara viktigare än någonsin att den ekonomiska
tillväxten inte får sacka av,
utan tvärtom starkt främjas. Inte minst
arbetskraftstillgången är härvidlag en
flaskhals. Enligt långtidsbudgeten synes
arbetskraftsutbudet fram till 1970
närmast sjunka i förhållande till det
nuvarande läget, medan samtidigt ett
stegrat arbetskraftsbehov anmäles på
alla områden. För den offentliga sektorn
som helhet beräknas en ökning av
antalet sysselsatta med 70 000. Häromdagen
läste jag i tidningarna att enbart
inom verkstadsindustrien anmälts behov
av 75 000 nyanställda fram till 1970
och inom tre andra industrigrenar ytterligare
25 000. Den totala ökningen
inom näringslivet i övrigt torde inte
lämna något tvivel om att svårigheter
förestår.

Jag saknar möjlighet att bedöma sannolikheten
av den gjorda kalkylen över
utbytet av arbetskraft men har ingen
anledning att betvivla dess riktighet.
Den är uppenbarligen gjord från de förutsättningar
som nu föreligger för stimulans
av arbetsvilja och arbetskapacitet.
Man kan emellertid anta att förbättrad
stimulans i dessa hänseenden kan
leda till bättre utbud av arbetskraft. Det
är väl inte heller sagt att arbetskraftsimportens
nettosiffra av i dag behöver
ligga fast för framtiden.

Om produktiviteten skall kunna bevaras
och förbättras, måste självklart
bristen på arbetskraft kompenseras med
rationaliseringar så att tekniken kan
överta vad den mänskliga arbetskraften
inte räcker till för. Att med bevarad
samhällsekonomisk balans få utrymme
för de investeringsbehov som här uppkommer
måste bli en huvuduppgift i
den ekonomiska politiken under de
närmaste åren. En utredning har nyligen
påvisat den komplicerade meka -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

nism som näringslivets kapitalförsörjning
utgör. Vid sidan av den rena skattepolitiken
torde i denna utredning
finnas åtskilliga uppslag, värda finansministerns
speciella intresse.

Jag vill i anslutning till de väldiga
statliga utgiftsökningarna under de
närmaste åren bringa i erinran folkpartiets
förslag tidigare om en grundlig
besparings- och rationaliseringsöversyn.
Den granskning, som sker genom
en särskild avdelning i statskontoret,
torde väl närmast få betraktas som en
rent teknisk sådan av mer fortlöpande
karaktär. Det är emellertid såvitt jag
förstår helt orimligt att ställas inför de
budgetperspektiv som kompletteringspropositionen
innehåller på sikt utan
att samtidigt med verklig kraft göra en
extra granskning om vad som kan
vara möjligt att åstadkomma på besparingssidan.
Att detta inte kan ske med
någon blind mekanism utan kräver mer
detaljerade överväganden är självklart.

Den föreliggande långtidsbudgeten
belyser på sitt sätt behovet av en flerårsbedömning,
som siktar till en samordning
i tiden av stegringen i statens
utgifter och inkomster. Folkpartiet har
föreslagit detta tidigare, och upprepar
det nu. Det är helt klart att reformarbetet
inte kan avstanna, även om framtidsutsikterna
i en långtidsbudget av nu
föreliggande slag ingalunda ter sig särskilt
lätta. Desto viktigare är det att reformtakten
i all den utsträckning som
är möjlig anpassas efter den takt varmed
statens inkomster väntas stiga under
kommande år och under förutsättning
av ett skattetryck som uppfattas
som rimligt. Folkpartiet förordar en
rullande femårsplan för huvuddragen
av den statliga reform- och utgiftspolitiken.
Vi tror, att man härvid skall nå
en sådan balansering i framtiden av utgifter
och inkomster som gör det möjligt
att lägga reformpolitiken till rätta
och undvika cn produktionshämmande
ryckighet i skattepolitiken. I anslutning
till finansministerns föreläsning om

2 Första kammarens protokoll 1965. Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken

planering vid besvarandet av en interpellation
i kammaren i förrgår, vill jag
betona att en sådan rullande femårsplan
som folkpartiet talar om närmast
är raka motsatsen mot de fasta och
orörliga planer som finansministern
med rätta målade upp som orealistiska.

Bevillningsutskottet avstyrker folkpartiets
och centerpartiets förslag i denna
fråga med motivering, att frågan
kommer att behandlas till hösten. Detta
är resultatet av den bristande samordning
vid utskottsbehandlingen av sammanhängande
ärenden, som jag talade
om i början av mitt anförande. Det bör
emellertid icke få förhindra att riksdagen
inför de perspektiv som den
ställs inför genom kompletteringspropositionen
nu tar upp frågan och uttalar
sig för en sådan långtidsplanering som
föreslås i reservation nr I till detta betänkande.

Folkpartiet har såväl i samband med
skattedebatten i mars som i motioner
i anledning av kompletteringspropositionen
starkt betonat att skattesystemet
måste ha en smidighet och en anpassningsförmåga
av helt annat slag än vårt
nuvarande skattesystem, därest det
verkligen skall fylla en konjunkturstabiliserande
uppgift. När vi tidigare godtagit
finansministerns rumphuggna
skattereform skedde detta mot bakgrund
av rådande konjunkturläge och
med hänsyn till att den s. k. reformen
hade karaktär av ett provisorium, vilket
med det snaraste måste ersättas
med en reell reform.

Inte minst är en sådan erforderlig
för att bättre stimulera arbetsvilja och
.sparande och främja en ekonomisk expansion.
I reservationerna till bevillningsutskottets
betänkande nr 16 för i
år utvecklade vi utförligt riktlinjerna
för en sådan total skattereform. Huvud
dragen innebar en reformering av den
direkta beskattningen i syfte bl. a. att
sänka marginalbeskattningen, ersätta
omsen med en mervärdeskatt, i stort
sett avveckla punktskatterna, nå en ut -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

formning av såväl enskildas som företagens
beskattning som underlättar företagssparande
såväl som enskilt sparande
och befrämjar näringslivets utveckling
och erhålla en skyndsam översyn
av förmögenhetsskatten.

Utan att här upprepa den detaljerade
argumentation, som anförts för dessa
våra krav, vill jag blott hänvisa till de
behov av en förstärkt produktivitet som
enligt långtidsbudgeten kommer att föreligga
under senare hälften av 1960-talet. Mildringen av progressiviteten i
mellangrupperna kan tillsammans med
en ytterligare utvidgning av förvärvsavdragen
betyda en avgörande stimulans
till arbetsvilja. Detta bör ses mot
bakgrunden av den i propositionen
kalkylerade nedgången i arbetskraftsutbudet.

När det gäller den uppgång i industriens
investeringar som väntas under
1965, skall det noteras att den i hög
utsträckning möjliggörs genom mobilisering
av företagens egna tillgångar,
bl. a. genom fondemissioner. Självfinansieringsmöjligheterna
lär ju numera
vara ganska länsade, och beroendet av
kreditmarknaden växer därför för näringslivets
vidkommande. Att i det läget
få till stånd ett skattesystem, som
bl. a. lättar näringslivets möjligheter
till fortsatt självfinansiering, ter sig
dubbelt viktigt.

Omsättningsskattens diskriminerande
inverkan på inhemsk produktion är
kännbar såväl vid konkurrens på utlandsmarknaden
som vid konkurrens
här hemma med importerade varor av
motsvarande slag. Finansministerns
ådagalagda ovilja mot en mervärdeskatt
kan lämpligen i dag ses tillsammans
med den danska regeringens uppfattning,
som nyligen tog sig uttryck
i ett danskt regeringsförslag om mervärdeskatt.
Likheten mellan detta och
den svenska skatteberedningens förslag
till mervärdeskatt är slående. I den radikala
nysyn på skattesystemets område
som tydligen i ökad utsträckning
håller på att breda ut sig på kontinen -

ten, tycks finansministern och hans
partivänner stå kvar på en konservativ
nivå.

Folkpartiet ser kravet på ett nytt och
enhetligt skattesystem som ett av de
mest betydelsefulla. Regeringens försök
att skjuta undan en samlad lösning kan
vi icke godta. De utredningar som pågår
bör i sin mån bidra till att här
verkligen framläggs ett totalt reformförslag.
Vi yrkar att riksdagen bestämt uttalar
sig för att en samlad skattereform
skyndsamt genomförs med de syftemål
som anges i den till bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
III.

Utskottets socialdemokratiska majoritet
ser ingen anledning att riksdagen
nu skulle uttala sin mening om en kommande
skattereform. Det bör dock observeras
att bakom kravet i reservation
III står alla tre oppositionspartierna
samlade. Kravet framförs med den tyngd
som bortåt halva valmanskåren utgör
och kan därför inte viftas bort som något
hugskott. Därtill kommer att kravet
grundas på den reformplan som allmänna
skatteberedningen framlagt och
om vars huvudprinciper enighet där
rått.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till det anförda få yrka bifall till
reservationerna I och III. Mot propositionens
förslag om ett skatteuttag med
100 procent av grundbeloppet reser vi
från folkpartiet ingen invändning.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Storföretaget Sträng &
Co har som vanligt vid sitt bokslutstillfälle
inte bara summerat utan även gjort
ett lovvärt försök att sia om framtiden.
Resultatmässigt visar bokslutet i jämförelse
med statsverkspropositionens beräkningar
en förlust som med cirka 200
miljoner kronor understiger den beräknade
förlusten. Anledningen härtill är
inte minskade utgifter utan ökade inkomster
för staten.

Ser man på statsbudgeten i dess hel -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

het, som snart når de 30 miljarderna,
kan det kanses anses att en upplåning
av cirka 700 miljoner kronor är en obetydlig
summa. Medveten om budgetpolitikens
finanspolitiska uppgift kan
man väl konstatera att i nuvarande konjunkturläge
utgör det angivna lånebehovet
minst sagt lika många miljoner för
mycket. Önskvärt skulle ba varit att situationen
varit den omvända, d. v. s.
att totalbudgeten varit överbalanserad.
De förändringar som centerpartiet föreslagit
i sina motioner, innebärande
skattesänkningar och en del absolut
nödvändiga utgiftsökningar, uppgår till
cirka 200 miljoner kronor. Dessa i budgeten
föreslagna förändringarna har
centerpartiet täckt med motsvarande
inkomster.

Innebörden i propositionen 125 med
till denna fogade budgetperspektiv för
åren fram till 1970 är att de statliga lånebehoven
med nuvarande skatteuttag
kommer att öka mycket väsentligt. Lägger
man till detta kommunernas investeringsbehov,
bostadsbyggandets och
näringslivets ökade kapitalbehov, ter
sig såväl en långtidsplanering som en
ny utformning av beskattningen som en
nödvändighet.

I fråga om beskattningssystemets
framtida utformning har här i riksdagen
inte minst under denna vårsession
gång efter annan åberopats skatteberedningens
förslag. Det föranleder att jag
över huvud taget inte mera skall orda
om detta.

Herr Strängs senaste s. k. skattepaket,
vilket riksdagen tidigare beslutat
om, innehöll i fråga om familjebeskattning,
skatteskalor, folkpensionsavgifter
in. m. en del av de motionsledes
framförda förslagen från centerpartiet.
I andra avseenden syftade motionerna
längre än finansministerns förslag. Det
märkliga bär även inträffat att en del
av dessa motioner har bifallits av riksdagen.

Låt mig, herr talman, vid delta tillfälle
uttala en förhoppning att de departementala
utredningarna om över -

Ang. den ekonomiska politiken

arbetning av skatteberedningens utredningsresultat
kommer att ske så snabbt
som möjligt och föreläggas riksdagen
för beslut! Målsättningen bör vara att
få ett skattesystem, som tar nödig hänsyn
till produktivitet och arbetsvilja
i vårt samhälle. Alldeles särskilt vill
jag vid detta tillfälle understryka nödvändigheten
av att skattekraftsprincipen
vidareutvecklas. Det förhåller sig
ju så att vi i vårt samhälle fortfarandi
trots välståndsutvecklingen bär många
låga inkomsttagare som är i behov åsen
skattelättnad.

När det gäller den kommande längre
gående förskjutningen från direkt till
indirekt skatt står centerpartiet kvar
vid sin gamla välkända ståndpunkt, att
man vid en sådan övergång bör ta den
nödiga och riktiga hänsyn som är tillbörlig
gentemot barnfamiljer och folkpensionärer.
I en tidigare diskussion
om skatter bär i riksdagen bär jag ställt
följande fråga till finansministern, och
jag vill upprepa den: Är med tanke på
de beslut som riksdagen redan fattat på
skolans, social-, försvars-, kommunikations-
och andra kostnadskrävande områden
med åtföljande automatiska kostnadsstegringar
inte tiden nu inne för en
av regeringen uppgjord angelägenhetsgradering
av de nya reformer som vi har
att ta ställning till i framtiden? Jag vill
till detta även upprepa samma fråga
som jag ställde vid ett föregående tillfälle,
nämligen om inte tiden, med tanke
på vad jag tidigare sagt om det som
är intecknat i en framtid, även nu är
mogen för att man såväl från regeringspartiets
som från oppositionens sida
skulle kunna samlas till en rundabordskonferens
för att i enighet besluta i vilken
takt nya reformer skall genomföras? Förutom

den mörka framtidsbild —
som finansministern målar i kompletteringspropositionen
— speciellt då den
långtidsprognos som är fogad till denna
proposition •— har vi all anledning
att begrunda den rådande ekonomiska
situationen inte bara för staten som så -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

dan utan även för primärkommunerna
och landstingen med de nya åtaganden
som kommer att följa under de närmaste
åren. Det är ju, herr talman, ingenting
verklighetsfrämmande att tänka
sig att någon gång på 1970-talet landstingsskatten
kommer att vara 15 kronor
eller 15 procent, och vi får väl även
förutsätta att primärkommunernas skatt
inte kommer att understiga den summan
även med hänsynstagande till den
kommunala skatteutjämning som riksdagen
beslutat om. Om man till detta
lägger att en normal inkomsttagare vid
sidan av den statliga beskattningen i
enlighet med de nya skatteskalorna
kommer att få betala i runt tal en statsskatt
på 15 kronor eller 15 procent, innebär
detta att det samlade skatteuttaget
från de enskilda någon gång på
1970-talet med den utvecklingstakt i
fråga om produktiviteten som det sias
om i kompletteringspropositionen kommer
att ligga på mellan 40 och 50 procent.

Finansministern avslutar den allmänna
argumenteringen i proposition nr
125 med följande ord: »Med en realistisk
bedömning av våra möjligheter
och med en klok hushållning av de stora
tillgångar som vårt land förfogar
över, är dock förutsättningarna goda
för en fortsatt gynnsam utveckling.»

Herr talman! Det är väl ingen av oss
som, trots den mindre ljusa bild som
finansministern målar, inte helhjärtat
vill instämma i dessa avslutningsord.

I en demokrati bör man kunna åstadkomma
ett samförstånd. Detta för alldeles
naturligt med sig att man ger avkall
på rent partipolitiska spekulationer. De
resultat som vi i vårt land har nått bör
göra det möjligt att i samförstånd leda
utvecklingen så att vi kan bibehålla de
gjorda framstegen och även med tanke
på en utbyggnad gemensamt ta ställning
till och ha ansvar för den framtid
som vi går till mötes. Jag tror också att
dessa tankegångar väl är ungefär analoga
med de ord som finansministern
uttalade i denna kammare bara för nå -

gon dag sedan med anledning av ett interpellationssvar.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
säga några ord om penningvärdet och
dess betydelse för såväl den enskilde
som för samhället i sin helhet. Först
och främst vill jag konstatera att vi
från centerpartiets sida icke accepterar
finansministerns belåtenhet eller låt
mig säga liknöjdhet, när han deklarerar
att han kan tänka sig en penningvärdeförsämring
av 3 å 3,5 procent årligen.
Ser man på de senaste årens prisutveckling
finner man som ett faktum att i
många fall har löneökningarna — speciellt
för de lägre inkomsttagarna —
förbrukats av prisstegringar innan löneökningen
kommit vederbörande till
handa. Där vill jag alldeles speciellt,
herr talman, understryka att detta särskilt
gäller de låga inkomsttagarna.
Från centerpartiet har vi i partimotioner
påpekat skadeverkningarna av den
fortgående inflationen. Vi bär även i
motionen föreslagit att samhället å ena
sidan och arbetsgivare och arbetstagare
å den andra borde försöka att nå frivilliga
överenskommelser med sikte på
att få behålla ett mera stabilt penningvärde.

Vi är väl alla överens om att lika viktigt
som vad jag här framfört om angelägenhetsgraderingen
av en utökad samhällelig
service för framtiden, lika angeläget
är det alt förhindra en fortsatt
penningvärdeförsämring.

Personligen har jag, herr talman, i
motion 482 i denna kammare föreslagit
att på långtidsutredningen och skatteberedningens
reflexioner kring penningvärdets
bevarande skulle man göra
en teknisk utredning med syfte att via
den indirekta beskattningen åstadkomma
ett mera stabilt penningvärde än det vi
har för närvarande, med de 3,5 procents
inflation som tycks ha blivit ett
axiom för finansministern. Även om jag
är medveten om att bevillningsutskottet
enhälligt — så när som på mig själv —
har avstyrkt denna motion, är jag övertygad
om att det här är en av de vägar

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

som vi inom de närmaste åren måste
slå in på, om vi skall kunna behålla
ett fast penningvärde.

När det var föredragning av kompletteringspropositionen
i bevillningsutskottet
med vederbörande storheter
från finansdepartementet, ställde jag en
fråga till de närvarande om hur stor
del av det samlade kapitalet i vårt samhälle
som en diskontoförändring verkar
på. Det svarades att det visste man
inte. Med tanke på den intellektuella
kapacitet som finns i finansdepartementet
tolkade jag detta som ett svepskäl
för att komma ifrån frågan.

Jag har låtit riksdagens upplysningstjänst
räkna på dessa problem, även
om jag är fullständigt medveten om att
det är omöjligt att nå siffror som är
exakta på kronan eller procentenheten.

Utlåningen ifrån kreditinstituten uppgår
för närvarande till 58 miljarder
kronor. Den totala utestående obligations-
och förlagsbevisstocken beräknas
till 38 miljarder kronor. Det gör en
sammanlagd kreditvolym på 96 miljarder
kronor. Den samlade utlåningen
mot fast ränta utgör cirka 6 miljarder,
och utestående räntegaranterade bostadslån
beräknas till 5 miljarder kronor.
Om man till summan av de båda
sistnämnda beloppen lägger obligationsoch
förlagsbevisstocken och reducerar
den nya summan med en tiondel -—
svarande mot en antagen ungefärlig omsättning
under ett år — kommer man
fram till ett belopp av 44 miljarder
kronor. Av den totala kreditvolymen
är då, när denna del dragits av, kvar
55 procent. Det betyder, ärade kammarledamöter,
att vid en diskontoförändring
— tillsammans med de åtgärder
som vi hittills uteslutande har tillämpat,
nämligen de kapitalpolitiska, räntan
och investeringsbegränsningar — drabbas
bara 55 procent av den samlade volymen.
Det stärker mig i min uppfattning
att det är nödvändigt att man i en
fortsättning visserligen inte »skippar»
de kapitalpolitiska åtgärderna, men att
man vid sidan av dessa via en utgifts -

Ang. den ekonomiska politiken

beskattning får ett så smidigt instrument,
att man kan på ett bättre sätt än
hittills angripa såväl en inflation som
en deflation.

Nu har jag ingen reservation i detta
ärende. Utskottet har, som jag redan
sagt, hänvisat till något som pågår. Jag
frågar mig bara om den överarbetning
av mervärdeskatten, som nu sker med
en särskilt tillsatt utredning, även har
fått i uppdrag att ta upp denna fråga.
Men i tanke på det ringa intresse som
fanns inom bevillningsutskottet har jag
inte fogat någon reservation till denna
punkt. Skulle det nu vara så att finansministern
skulle vilja yrka bifall till
denna motion, skulle det vara mig en
glädje att få ansluta mig till ett sådant
yrkande.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationerna I och
III, som är fogade till detta utskotts
betänkande.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I Stockholms-Tidningen,
som väl får kallas för regeringsorgan,
sades det häromdagen att finansministerns
första budord är: Du skall
aldrig sänka några skatter. Det förefaller
mig vara en ganska riktig karakteristik
av finansministern. Det kan ju
hända att finansministern själv protesterar
och talar om att han i år sänkt
de direkta skatterna och för en del också
folkpensionsavgiften. Men herr
Sträng tar alltid tillbaka med den ena
handen vad han gett med den andra,
och ofta nöjer han sig inte med det;
han tar i regel mycket mera. Resultatet
av vad finansministern kallar skattereform
blir därför alltid skatteskärpningar
och många gånger ganska kraftiga
sådana. Finansministern brukar alltid
framhålla att om riksdagen bestämmer
sig för oavbrutet stigande utgifter, så
måste regeringen se till att inkomsterna
blir tillräckliga för att besluten skall
kunna verkställas, och så långt kan vi
väl vara överens. EU sådant resone -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

mang täcker emellertid knappast hela
sanningen.

För det första tar finansministern ut
mer i skatter än som behövs för löpande
utgifter. Är det, för att ta ett
exempel, rimligt att staten skall ta ut
högre skatter för att bedriva bankrörelse?
Det sker ju nu i fråga om de statliga
bostadslånen. Är det alltså rimligt
att skattetrycket hålles högre därför att
vi då det gäller bostäderna har en direkt
statlig långivning i stället för ett
kreditgarantisystem, som tillämpas i en
del andra sammanhang?

För det andra går det inte för regeringen
att i fråga om utgifterna bara
skylla på riksdagen och själv undandra
sig sitt ansvar. Det är regeringen som
har den stora utredningsapparaten till
sitt förfogande och som därför borde
ha möjligheter att se konsekvenserna
av de olika utgiftsbesluten. Trots detta
är det just regeringen som lägger fram
förslag om nya utgifter och om ökade
utgifter, med vetskap om att den socialdemokratiska
riksdagsgruppen är så
lojal att den mycket sällan opponerar
sig.

För det tredje är skattesystemet i vårt
land långt ifrån tillfredsställande utformat.
Det är att beklaga att finansministern
såvitt jag förstår liksom de
ledande männen inom Landsorganisationen
gripits av någon underlig rädsla
på grund av den kommunistiska valframgången
i höstas och övergivit skatteberedningens
förslag. Detta förslag
var dock en kompromiss mellan olika
uppfattningar i en representativ församling,
där talesmän för oppositionen
och regeringspartiet resonerat sig fram
till förslag som de kunde ställa sig bokom,
men dessutom förslag som representanter
för olika löntagarorganisationer
samt för jordbrukare, för småföretagare
och arbetsgivare över huvud
taget kunnat ena sig om.

Regeringen hade bär möjligheten att
lägga fram en proposition som den kunde
få allmän anslutning till men har försummat
detta.

Som det nu är bär Sverige i jämförelse
med andra nationer i världen ett
rekordartat högt skattetryck. Detta
framgår bl. a. av uppgifter om skattetrycket
som OECD varje år sammanställer
rörande de anslutna länderna. Det
framgår av den statistiken att Sverige
ligger i särklass i fråga om de direkta
skatterna. För år 1963 uppgick de direkta
skatterna i Sverige till inte mindre
än 17,5 procent av bruttonationalprodukten,
medan det därnäst kommande
landet i Europa, nämligen Norge,
hade 13,4 procent.

Fyrsprånget är bär så betydande att
Sverige kommer att inta tätplatsen även
när det gäller summan av direkta och
indirekta skatter, nämligen 30,2 procent
mot 28,3 procent för Norge. Det
är först om man tar med socialförsäkringsavgifterna,
som i Frankrike utgör
13,1 procent mot 5,7 procent för Sverige,
som Sverige får ge upp tätplatsen
— Sverige bär 36 procent mot 36,4 procent
för Frankrike. Det förtjänar i detta
sammanhang att erinras om att det
i likhet med Sverige under senaste
världskriget neutrala Schweiz blott
kommer upp i 20,7 procent totalt, men
så har också Schweiz kunnat hålla sitt
penningvärde på ett helt annat sätt än
Sverige.

De siffror som jag här anfört gällde
för 1963. För år 1965 har vi kommit
upp ytterligare eu procent eller till 37
procent — detta enligt en uträkning
inom finansdepartementet — och därmed
har vi väl slagit världsrekord i
skattetryck, hur vi än räknar.

Är det då inte på tiden att vi börjar
besinna oss? Måste vi inte för statens
del liksom i fråga om ett enskilt hushåll
säga oss att man får ta de utgifter
man orkar med och spara en del utgifter
till de kommande åren? Djärva mål
kan naturligtvis vara bra ibland, men
jag undrar om inte klokhet och en viss
försiktighet också är på sin plats.

Det finns flera anledningar till att
vi inom högerpartiet vill begränsa den
fortgående skatteskärpningen. Först och

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

främst vill vi att människorna själva
skall få behålla mer av de inkomster
som de många gånger med stor möda
arbetat ihop. Vi vill ge individen större
frihet men samtidigt också större ansvar.

En annan anledning är att de höga
statsutgifterna och de därmed följande
höga skatterna verkar inflationsdrivande.
Dels föder de kompensationskrav
hos människorna, med högre löne- och
inkomsthöjningar som resultat än som
motsvarar produktionsökningarna, dels
stiger kostnaderna inom näringslivet,
med resultat att våra företagare och
jordbrukare kommer i ett sämre konkurrensläge
gentemot utlandet, vilket
i sin tur kan leda till ekonomiska svårigheter.

Med hänsyn bl. a. till det jag här
anfört har högerpartiet till årets riksdag
lagt fram ett budgetalternativ med
besparingar och inkomstökningar på
tillsammans cirka 800 miljoner kronor.
I anslutning härtill har vi påyrkat skattesänkningar
med cirka 900 miljoner
för helt budgetår. Det innebär att endast
270 miljoner kronor tas i anspråk
för budgetåret 1965/66. Härav följer
en kraftig budgetförstärkning under
det kommande året, som i sin tur skapar
underlag för ett lägre skattetryck
under därefter följande budgetår.

Vidare har vi föreslagit att en parlamentarisk
besparingsutredning tillsättes.
En sådan utredning framstår som
i högsta grad nödvändig inte minst med
tanke på de prognoser som finansministern
presenterar i kompletteringspropositionen.
Tydligt är att om ingenting
görs för att hejda utgiftsökningarna
blir finansministern tvungen att
framställa krav om nya stora skattehöjningar.

De förslag om skattesänkning som vi
vid årets riksdag har framfört har
främst inriktats på att minska skatterna
för barnfamiljerna samt att sänka progressivileten
för de mest vanliga arbetsinkomsterna.
Men våra förslag innebär

Ang. den ekonomiska politiken

också skattesänkningar för de ensamstående
i de vanliga inkomstskikten.

Bland de förslag som vi fört fram vill
jag särskilt nämna att vi ansett att ett
barnavdrag utöver utgående barnbidrag
borde införas med 1 000 kronor per
barn. Vi har också ansett att en höjning
av ortsavdragen borde ske till
3 000 kronor, inte minst för de mindre
inkomsttagarnas skull. Det är ett förslag
som också framfördes av skatteberedningen.

Vidare har vi föreslagit att folkpensionsavgiftens
maximum skall vara 800
kronor i stället för det av riksdagen beslutade
beloppet 1 200 kronor.

Härutöver har vi lagt fram konkreta
förslag till ändring av skatteskalorna,
som innebär att det proportionella skiktet
sänks från 10 till 7 procent. Förslaget
innebär vidare sänkta skattesatser
upp till en beskattningsbar inkomst av
60 000 kronor för gifta och 40 000 för
ensamstående.

Enligt de förslag som vi framfört skulle
skattesänkningarna bli betydligt stödre
än enligt regeringsförslaget för de
mest behövande. De skulle för ensamstående
med en årsinkomst av 8 000
kronor ha blivit 11,4 procent för att
sedan successivt falla till 0,7 procent
vid en årsinkomst av 150 000 kronor.
Motsvarande siffror för gifta med ett
barn är 37,2 procent respektive 3,1 procent.

Jag vill emellertid understryka att vi
anser det vara nödvändigt att för framtiden
försöka åstadkomma ännu större
lättnader i den direkta beskattningen.

När det gäller familjebeskattningen
anser vi det vara angeläget att tudelningsprincipen
aktualiseras ytterligare.
Gränsen går nu vid cirka 35 000 kronor.
Som bekant innebar skatteberedningens
förslag att man skulle gå upp
till inkomster av inemot 60 000 kronor.

Jag skall inte gå närmare in på företagsbeskattningen
—- det kommer någon
av mina kolleger att göra. Jag vill endast
framhålla att alla våra förslag syf -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

tar till att underlätta näringslivets självfinansiering
och stärka konkurrensförmågan
för att därigenom ge möjligheter
till ökad produktion och sysselsättning.

Herr talman! Alla de förslag som vi
lagt fram om såväl skattesänkningar
som besparingar har tyvärr avvisats av
riksdagen, men vi har i dag inte velat
underlåta att i sammanfattning redovisa
vårt budgetalternativ i motionsparet
I: 762 och II: 892. Detta förslag har
av oss i bevillningsutskottet fullföljts
med ett yrkande i enlighet med reservation
II, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte ge till känna, att en
finans- och skattepolitik i enlighet med
de i motionerna angivna synpunkterna
bort och bör föras i syfte att bevara
penningvärdet, hejda den offentliga utgiftsexpansionen
samt begränsa den
enorma skatteskärpningen och sålunda
förhindra de starka prisstegringarna.

I reservation III har samtliga de tre
borgerliga partierna förenat sig i krav
på hur den framtida skattepolitiken bör
utformas. Det är av stor vikt att de tre
borgerliga partierna i denna viktiga
fråga har en likartad uppfattning om
de stora linjerna. De krav som framförts
går närmast ut på att vi skajl få förslag
om en reformering av den direkta
beskattningen i syfte att med tillgodoseende
av bärkraftsprincipen bl. a. sänka
marginalskatterna och undvika en
genom inflation åstadkommen automatisk
skatteskärpning. Vidare krävs en
konkurrens- och konsumtionsneutral
mervärdeskatt i stället för den nuvarande
omsättningsskatten samt en utrensning
bland punktskatterna. Dessutom
krävs en översyn av förmögenhetsbeskattningen
samt en reformering av
beskattningen av företag och enskilda
i syfte att främja enskilt sparande och
ekonomisk expansion.

Herr talman! Jag ber att med det
anförda få yrka bifall till de vid detta
betänkande fogade reservationerna II
och III.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När nu oppositionspartiernas
talesmän har yttrat sig föredömligt
kort och koncentrerat, skall
jag försöka följa deras goda mönster.

Jag lade märke till att både herr
Lundström och iherr Yngve Nilsson
underströk värdet av att alla de tre
borgerliga partierna nu hade kommit
till en gemensam uppfattning i avseende
på skattepolitiken. Det är kanske
inte så där utan vidare sant. Studerar
man skattemotionerna närmare finner
man utan tvivel rätt stora divergenser
framför allt mellan högerpartiet å ena
sidan och de övriga båda borgerliga
partierna på den andra.

Jag hade nöjet tidigare i dag att läsa
en liten ledare, klippt ur Skånska Dagbladet
för i dag, som jag tycker är rätt
intressant i det här avseendet.

Man säger där att de tre borgerliga
partierna egentligen bara bär kunnat
ena sig om en uttalad önskan om en
skyndsam samlad skattereform. Så citerar
man Svenska Dagbladet, som säger
att i den nu avgivna gemensamma reservationen
finns dolda motsättningar.
Därefter utvecklar tidningen högerns
ståndpunkt i skattefrågan: Utöver det
gemensamma uttalandet finns särskilda
reservationer. Den gemensamma ståndpunkten
är en minsta gemensam nämnare,
främst med kravet på övergång
från oms till mervärdeskatt.

Så fortsätter Skånska Dagbladet: »I
skattefrågan har högern en annan uppfattning
än centern och folkpartiet.
Det går aldrig att bestrida hur finurligt
man än formulerar gemensamma reservationer.
De dolda motsättningarna
finns kvar.»

Sedan för Skånska Dagbladet fram
sina egna synpunkter och säger: »Anledningen
till att de tre oppositionspartierna
gjort en intetsägande gemensam
reservation är förmodligen den inflammerade
s. k. samarbetsdebatten. Man
vill visa väljarna att man kan komma
överens. Skattereservationen är emellertid
ett dåligt bevis på gemensam

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

uppfattning. Den vilseleder väljarna.
De tre partierna är icke eniga i skattefrågan.
Varför skall man undanhålla allmänheten
detta?»

Således konstaterar två tidningar ■—
Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet
— att det inte finns någon enighet
i skattefrågan mellan de tre borgerliga
partierna. Båda de här tidningarna kan
väl med visst fog göra anspråk på att
kallas partiernas huvudorgan. Nu vill
jag inte utan vidare sätta likhetstecken
mellan partiernas uppfattning och deras
huvudorgans uppfattning, så jag ger
både herr Yngve Nilsson och herr Sundin
möjlighet att dementera Svenska
Dagbladets och Skånska Dagbladets
uppfattningar på den här punkten.

Samtidigt vill jag för egen del dementera
att Stockholms-Tidningen är det
socialdemokratiska partiets huvudorgan.
Den skriver i allmänhet i överensstämmelse
med det socialdemokratiska
partiets uppfattningar, vilket är helt
naturligt, eftersom fackföreningsrörelsen
och socialdemokratien har så oändligt
mycket gemensamt, men tidningen
är helt och odelat den svenska fackföreningsrörelsens
tidning och förbehåller
sig rätt att föra till torgs meningar som
många gånger kan gå mycket markant
stick i stäv mot partistyrelsens uppfattningar
och meningar. Jag behöver inte
citera valda exempel för att bestyrka
detta — alla känner nog till att det är
på det sättet. Det skall också vara högt
i tak, i varje fall i den svenska arbetarpressen.

Detta hindrar emellertid inte att
Stockholms-Tidningen kanske får rätt
när den säger att man får bordlägga
talet om skattesänkningar för en ganska
avsevärd tid framöver, kanske för
en lång tid framöver. Jag vill dock säga
att detta inte är någon uppfattning som
den socialdemokratiska partistyrelsen
eller regeringen auktoriserat.

Herr Sundin uttalade en i och för sig
respektabel önskan om att budgeten
skulle ha varit starkare än den är. Det
kan vem som helst hålla med om. Nu

Ang. den ekonomiska politiken

har jag sagt vid flera tillfällen, och jag
vill understryka det här, att den inte
är så dålig att den behöver åka omkring
i den borgerliga debatten som bevis
för en skral finanspolitik. Så länge upplåningen
håller sig vid ungefär 2 procent
av budgetens omslutning och så
länge de statliga investeringarna är till
90 procent skattefinansierade och till
10 procent lånefinansierade är det efter
normala bedömningar fortfarande en
rimligt stark finanspolitik.

Budgeten skulle möjligen kunna vara
bättre, men jag har inte märkt några
nämnvärda ansträngningar från oppositionens
sida under den nu tilländalupna
vårriksdagen att förstärka budgeten.
Jag kan glädja herr Sundin med
att säga att om man upprättade ett budgetalternativ
enligt centerpartiets partimotioner
och reservationer i utskotten
i olika ekonomiska frågor, så skulle
budgeten för nästa år vara cirka 40 miljoner
sämre än vad den nu är, och om
man skulle slå ut centerpartiets yrkande
på helår, skulle det bli en budgetförsämring
på inte mindre än 500 miljoner
utan att man redovisat några motsvarande
inkomstförstärkningar. När
herr Sundin och hans eget parti inte
har visat någon energi att göra budgeten
bättre, utan den energi som demonstrerats
haft en rakt motsatt inriktning,
ligger det naturligtvis litet av fariseism
i herr Sundins allmänna tal om den
dåliga budgeten.

Det är intressant att herr Sundin dels
i en motion och dels i anföranden vid
detta och något tidigare tillfälle har uttalat
sig om en teknisk utredning angående
möjligheterna att göra omsättningsskatten
mera flexibel, om jag får
använda det uttrycket. Det gäller en
möjlighet att ändra omsättningsskattens
höjd utan den något omständliga procedur
som nu skall iakttas, att regeringen
lägger fram förslag för riksdagen
och att riksdagen underkastar förslaget
utskottsbehandling och debatterar det
i kamrarna.

Vill herr Sundin —

som jag liar fattat

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

det — sätta in finanspolitiken såsom
ett mer avgörande instrument i den ekonomiska
politikens arsenal och reagera
mot att man via penningpolitiken demonstrerar
den aktivitet som vi har fått
notera på senare tid, så är ju det en
respektabel uppfattning; och utifrån
den ligger det en hel del i att man ger
regeringen en fullmakt att utan dröjsmål
hantera omsättningsskatten, så att
den verkar stimulerande för konsumtionen
när det skulle erfordras, respektive
kontraktiv och återhållande på konsumtionen
när så skulle erfordras.

Jag måste bekänna att jag med stort
intresse har funderat över och tänkt
igenom herr Sundins tankegångar. Jag
har emellertid på minnets näthinna en
ganska klar bild av hur pass besvärligt
det är att genomföra dessa tankar;
och jag föreställer mig att utskottets
majoritet har tänkt och trott ungefär
som jag. Det är ju inte så många år sedan
jag med en nykterhetspolitisk motivering
begärde att få en fullmakt för
regeringen att justera spritpriset —
utan risk för hamstringstendenser —
för att sedan i efterhand få justeringen
godtagen av riksdagen. De mera minnesgoda
av kammarens ledamöter erinrar
sig säkerligen, hur här grävdes upp
Karl XI :s envälde och till och med
Gustav Vasa. Åtskilliga hårda omdömen
fälldes också från talarstolarna i det
hör landets olika hörn. Riksdagen var
alls icke intresserad av tanken utan avvisade
den bestämt; och jag hade självfallet
att finna mig i det.

Men jag anser att det ligger åtskilligt
i herr Sundins tankegångar; och det
finns länder där regeringen skaffat sig
den fullmakten. Englands konservativa
regering med Sehvyn Lloyd som finansminister
skaffade sig fullmakt av
parlamentet att inom en viss procentmarginal
få justera omsättningsbeskattningen
i konjunkturstabiliserande syfte.
Och skulle herr Sundin lyckas övertala
ett betryggande antal representanter för
centerpartiet i denna intressanta fråga,
så att de stannar i samma uppfattning

som han själv, skall jag från min sida
försöka övertala ett betryggande antal
ledamöter från det socialdemokratiska
partiet —- då är det möjligt att vi längre
fram kan enas om en lösning i enlighet
med herr Sundins tankegångar. Det är
en djärv tanke, med hänsyn till hur hårt
bundna vi är i arbetsmetoderna inom
den svenska riksdagen, men det ligger
åtskilligt i hans tankegångar. Jag tror
inte att vi är mogna för saken nu —
det är jag helt säker om — men jag är
i och för sig rätt glad över att herr Sundin
har väckt motionen och att problemet
debatteras. Får debatten ha sin
gång utkristalliseras kanhända en uppfattning
som gör att man bör ta litet
allvarligare på herr Sundins tankar än
vi är beredda att göra i dag.

Den andra fråga av litet mera principiell
karaktär, som herr Sundin tog
upp, gällde tanken på en rundabordskonferens.
På den punkten är, om jag
minns rätt, centerpartiet och folkpartiet
eniga — tanken har förts fram tidigare
under årets ekonomiska debatter.
Om jag personligen skulle deklarera
min ärliga uppfattning, så får jag säga
att jag tror att tanken mera har, skall
vi säga, reklamvärde för förslagsställarna
än reellt värde om man tar hänsyn
till möjligheterna att omsätta den i
praktiken. I sista hand är det ju ändå
riksdagens kamrar som fattar de politiska
beslut vilka får avgörande betydelse
för ekonomisk stabilitet, framstegstakt
och allt det vi lägger in i den
ekonomiska politikens sfär, alltså även
prisstegringstakt och mycket annat.
Det är alldeles uppenbart att vi har
svårt att komma överens även i de mer
interna och begränsade rundabordskonferenser
som debatterna i denna sal
eller kring bordet i något av våra utskott
innebär. Vi har ju ständigt detta
så pregnant framför oss under loppet
av en riksdag, att vi diskuterar utifrån
våra olika intressesynpunkter. Det ena
partiet anser att politiken skall utformas
så, de andra partierna menar att
politiken bör utformas på ett annat sätt

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

— eljest skulle vi ju inte ha denna uppsjö
av reservationer i utskotten och den
politiska debatt tvärs över bänkarna
som ständigt är på gång i denna kammare
och medkammaren.

Är det någon som tror att dessa allvarliga
frågor skulle få någon annan
lösning, om man vid sidan av politikerna
sätter representanterna för Organisationssverige?
Jag tror det inte, helt enkelt
därför att jag är alldeles övertygad
om att var och en går till en sådan diskussion
i den ganska bestämda uppfattningen
att han har specifika intressen
att bevaka — kårintressen, yrkesintressen
— som skiljer sig från andras intressen
vilka har sina egna företrädare vid
rundabordskonferensen. Vi kommer ju
inte ifrån intressemotsättningarna mellan
löntagare och företagare-arbetsgivare,
och vi kommer väl aldrig ifrån intressemotsättningarna
mellan jordbruksproducenten
och konsumenten. I
detta så organisationsfullständiga samhälle
som vi lever i har ju på senare
tid också utvecklat sig intressekollisioner
mellan olika intresseorganisationer
på det renodlade löntagarområdet.
Även det är en realitet. Man skulle gå
till en sådan konferens i akt och mening
att man har sina uppdragsgivares
intressen att bevaka, och när det gäller
att dela den kaka som nationalprodukten
utgör och att diskontera den utdelning
i kakan, som man optimistiskt
kan räkna med, är det klart att representanterna
för intresseorganisationerna
i detta Organisationssverige i första
hand frågar sig: Hur går det för min
grupp, är dess intressen tillgodosedda
eller inte? Ingen är väl beredd att göra
avkall på sin rätt, och i allmänhet betraktar
man sin rätt något subjektivt.
Ingen anklagar vederbörande för det;
man vill ha sin rätt och helst litet till,
om man skall vara tillfredsställd. Det
är från dessa utgångspunkter man i regel
går till en diskussion.

.lag tror inte heller att ett inflytande
från representanter för Organ isations -

Ang. den ekonomiska politiken

sverige skulle pacificera de politiska
intressemotsättningar som vi dagligdags
demonstrerar i våra debatter i kamrarna
och i utskotten. Vi kommer att förbehålla
oss rätt att hävda dessa intressen
även i fortsättningen. Det är för
mycket begärt att intresserepresentanterna
dels skall se bort från sina egna
intressen och dels pacificera politikerna
när det gäller deras intresse. Drömmen
om alla betande i samma hage i största
frid och vänskap är inte realistisk i
vår tid, i den atmosfär i vilken vi lever.

En rundabordskonferens kan nog ha
sitt värde vid vissa tillfällen. Vi har
provat den formen — det vill jag villigt
erkänna — två gånger under efterkrigstiden.
I slutet av 1940-talet samlades
representanter för alla politiska
partier kring det runda bordet för att
diskutera sig fram till en samlad lösning
på det samhällsekonomiska fältet.
Första gången vi samlades var inför
Koreakrisens brutala förändringar i
den samhällsekonomiska utvecklingen.
Vi misslyckades kapitalt, det blev inte
ett dugg av det hela — jag var själv
med. Vi gjorde ett nytt försök med en
konferens år 1959 när det budgetmässiga
perspektivet var sådant att regeringen
ansåg att införandet av en omsättningsskatt,
en allmän konsumtionsbeskattning,
utgjorde den enda möjligheten
att rädda nationen och att återställa
statsfinanserna i ett sunt skick.
Vi hade under våren ett flertal sammanträden.
Vi fortsatte träffen på hösten
efter sommarferierna. Det var helt
sterila överläggningar. Vi låg väl för
mycket i våra skyttegravar — ja, även
om det låter litet pretentiöst kan jag väl
säga att regeringen hade gått ur sin
skyttegrav och redan den 11 januari
sagt att en allmän omsättningsskatt var
den enda möjligheten att klara statsfinanserna.
Men vi fick inget svar,
inget gehör, utan vi fick mot en enhällig
opposition driva igenom denna beskattning
med hot om regeringsavgång.
Det var således det andra försöket till

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

en rundabordskonferens under efterkrigstiden,
och även det misslyckades
kapitalt.

Med dessa erfarenheter bör vi — om
vi skall vara ärliga — inte tro på något
resultat av en rundabordskonferens under
de mera normala förhållanden som
vi har i dag. En uppgörelse över partierna,
över alla organisationsintressemotsättningar,
kan vi möjligen få till
stånd när krigets flammor hotar att
slicka våra knutar eller när vi står inför
en absolut nationell ekonomisk katastrof.
Ingen av dessa båda situationer
föreligger i dag. Vi har inte någon sådan
dramatisk bakgrund som ger anledning
till att samlas vid en rundabordskonferens.

Såsom jag sade inledningsvis har jag
kommit till den uppfattningen att talet
om en rundabordskonferens mera är ett
utspel för publiken. Jag tror inte att
vederbörande motionärer själv ärligt
innerst inne tror på att en sådan skall
ge någonting.

Jag skall också bemöta ett par av de
synpunkter som herr Yngve Nilsson anförde.
Först vill jag emellertid säga att
jag inte hörde hela det inlägg som herr
Lundström hade, men i varje fall herr
Sundin ansåg det vara onödigt att repetera
hela den skattediskussion som vi
hade tillfälle att föra tidigare i kammaren
denna vår, och förmodligen hade
herr Lundström samma uppfattning eftersom
hans anförande stökades undan
så relativt kvickt. Däremot tog herr
Yngve Nilsson upp en hel del av högerpartiets
skatteförslag, antagligen i ett
behov av att redovisa en särprägel i
förhållande till centerpartiet och folkpartiet.
Även han slutade med en deklaration
om den största borgerliga
samstämmighet och enhällighet i dessa
frågor. Om man emellertid studerar
högerns skatteförslag, finner man att
väsentliga skillnader föreligger. Högern
kommer tillbaka med hela sin avdragsförslagsserie:
skattefria barnavdrag,

skattefria bostadssparandeavdrag, utbildningssparandeavdrag
och aktiespa -

randeavdrag. Högern lägger vidare fram
en rad förslag på företagsbeskattningens
område, som den är ensam om.
Man kallar det för dubbelbeskattning av
aktier. Jag skulle vilja säga att man vill
bli fri från den skatt som bolagen för
närvarande får betala på sitt portföljinnehav
av främmande aktier. Jag har
inte funnit att centerpartiet och folkpartiet
har följt med på den punkten.
Det är en reform, herr Yngve Nilsson,
som kostar ungefär 300 miljoner för
statskassan. Barnavdraget på 1 000 kronor
per barn kostar statskassan 350
miljoner. Högerns skatteförslag för
kommande budgetår är ungefär likvärdigt
med regeringens förslag. Man försöker
göra gällande att högerns förslag
innebär en förstärkning av budgeten,
men vid en noggrannare beräkning håller
inte det påståendet.

Med högerns förslag utslagna på ett
helt år däremot blir det en försämring
av budgeten i förhållande till regeringsförslagen
på 1 220 miljoner kronor. Det
är ingen tvekan om att detta — för att
vara mild i uttrycket — är en underlig
linje, om man samtidigt går ut och talar
om nödvändigheten av att stabilisera
ekonomien i samhället och för en lång
plaidoyer om prisstegringarna.

Herr Yngve Nilsson ägnade en del av
sitt anförande åt internationella jämförelser
med avseende på skattebelastningen,
och i och för sig var hans siffror
riktiga. De var tagna ur OECD :s
statistik. Om man väger samman allt
som skall vägas samman i en skatteberäkning,
d. v. s. direkt skatt, indirekt
skatt och sociala avgifter, ligger Sverige
bland toppländerna. En nation ligger
högre, och jag tror att herr Yngve
Nilsson också lagt märke till det, men
jag kan säga att variationerna är relativt
obetydliga. Man bör dock alltid
göra vissa reservationer i fråga om internationell
statistik.

Fem välutvecklade industrinationer i
Europa har ett totalt skattetryck som
varierar mellan i runda tal 34 och 36,5
procent av bruttonationalprodukten.

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Sverige ligger inte först bland dem, men
ordningen kan växla från dag till annan.
Danmark ligger relativt lågt i dag,
någonstans på 27 å 28 procent. Å andra
sidan ligger det på danska parlamentets
bord ett förslag till en genomgripande
skattereform som innebär en
kraftig total skattehöjning över den indirekta
beskattningens väg. Danmarks
siffror kommer att se annorlunda ut,
om förslaget blir antaget.

Jag skulle helst inte vilja uppehålla
mig så mycket vid den internationella
statistiken, ty det finns så många reservationer
att göra vid sådana här internationella
jämförelser, men jag fäste
mig vid att herr Yngve Nilsson nämnde
Schweiz. Där har man låg skatt och liten
prisstegring, sade herr Nilsson. Det
sista är emellertid en sanning med mycket
stor modifikation. Schweiz har under
de senaste fem åren haft en årlig
prisstegring på 3 procent. Den svenska
prisstegringen har varit 3,5 procent.
Skillnaden är inte så stor att man behöver
anföra Schweiz som något speciellt
efterföljansvärt exempel.

Vidare tycker jag att det vid sådana
här jämförelser är viktigt att ta hänsyn
till vad en nation har att betala
skatt med och att leva på, och då är
det ju bruttonationalprodukten utslagen
per invånare som är avgörande. Gör
man den jämförelsen och fortfarande
arbetar med OECD:s statistik så finner
man att Sverige bär den största bruttonationalprodukten
per invånare i hela
Europa. Siffran för Sveriges del överträffas
bara av Nordamerikas Förenta
Stater och mycket knappt av Kanada.
Finns det således en hygglig slant att
dela på, så är det ju klart att skattebördan
inte känns så tung som om nationalprodukten
är avgjort mycket
sämre. Det bör nog tas med vid en sådan
här bedömning.

När jag läste igenom högerpartiets
motion, fäste jag mig vid ett slags teoretisk
filosofi av följande art: Om man
har en hög beskattning, så får man en
hög prisstegring, ty en hög beskattning

Ang. den ekonomiska politiken

driver fram kostnadsstegringar i produktionen,
och sedan skall löntagarna
kompensera sig, och då blir det kostnadsstegringar
på den sidan. Skulle
man dra ut konsekvenserna av det resonemanget,
skulle följaktligen en låg
skatt ge en låg prisstegring.

Jag skulle vilja rekommendera herr
Yngve Nilsson att fortsätta med exempel
från den internationella statistiken.
Danmark har nu den lägsta skatten i
Norden, men Danmark har därjämte
den odiskutabelt högsta prisstegringen
i Norden med drygt 5 procent i medeltal
per år under den senaste femårsperioden.
Det går inte att göra så enkla
konklusioner och sammanfattningar
som högern försöker sig på. Livet är
annorlunda, det skall man finna om
man gör sig besvär att titta på det.

I botten på denna argumentering
finns resonemanget att om vi bara sänker
skatterna så slipper vi ifrån prisstegringarna,
d. v. s. man hamnar alltid
vid en skattereform, och högern säger:
Låt oss få den generella mervärdeskatten
!

Framtidsperspektivet ger emellertid
klart vid handen att vi har väldiga
kostnader att tas med framöver. Den
långtidsbudget som är presenterad för
riksdagens ledamöter visar tydligt de
åtaganden vi redan har gjort på bl. a.
försvarets område. Därtill har överbefälhavaren
presenterat ett förslag för
den nya fyraårsperioden. Jag skall inte
ge mig närmare in på det förslaget utan
jag skall inskränka mig till att säga att
det är ett förslag. Men jag kan illustrera
förslaget med att säga att skulle riksdagen
acceptera överbefälhavarens tankegångar,
så betyder det att vi på fyra
år skall satsa 1 025 miljoner kronor
mer än om vi fortsätter med försvarskostnadernas
ökning i samma takt som
under den gångna fyraårsperioden. Vi
vet också allesammans att vi har bestämt
oss fram till 1968 att höja folkpensionerna
varje år, och vi har för
bara någon vecka sedan beslutat om en
utredning som skall sätta sig ned och

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

fundera över hur vi skall ha det med
standardhöjningen för folkpensionärerna
efter 1968. Vi vet vidare att folkpensionärernas
antal ökar med 18 000
ä 20 000 varje år. Vi vet att det tillkommer
indextillägg och att vi här har en
automatisk utgiftsökning, som drygt
räknat kan uppskattas till 250—300
miljoner kronor per år. Vi vet att våra
ungdomars väldiga studievåg rullar
fram över gymnasiet och inte slutar där
utan fortsätter till högskolor och universitet.
Vi är väl bara i början även
i detta avseende. Vem som helst kan
sätta sig ned och för sig själv göra en
prognos över vad vi behöver för vägbyggandet,
utvecklingen av hälsovården
och mycket annat. Vi har väldiga krav
framför oss.

I en sådan situation har vi ju att
ta konsekvenserna. Det är ungefär vad
som är redovisat i den långtidsbudget
som har presenterats riksdagens ledamöter.
Jag tror inte att man mot bakgrunden
av detta kan ta allvarligt på
högerns mycket ostentativa anspråk på
kraftiga och radikala skattesänkningar,
även om högern har gjort vissa ansträngningar
att presentera en inkomsttäckning
för sina förslag. Jag erinrar
om att högern ville sälja LKAB-aktier
och på den vägen skaffa sig 150 miljoner
kronor. Nu kan jag kanske göra
den kommentaren att en sådan försäljning
är en engångssak. Utgifterna är
däremot ingen engångssak, och man
kan bara sälja LKAB-aktierna en gång.
Det är en kort stund av glädje och lycka,
för att citera Hemingway i en av
hans mera intressanta noveller.

Högern vill även skaffa pengar på
andra vägar, nämligen via bostadspolitiken.
Jag tillhör inte dem som gör
gällande att de nuvarande räntesubventionerna
är av bestående karaktär, men
jag tror att det vore alldeles orimligt
att gå fram så radikalt som högern har
föreslagit i sin motion, vari högern har
kommit på andra vägar än de båda övriga
borgerliga partierna. Jag tror inte
att vi tål — fortfarande från den ut -

gångspunkten att vi inte vill avläsa alltför
kraftiga höjningar av levnadskostnadsindex
— en 20-procentig brutal höjning
av hyresnivån i det bostadsbestånd
som nu är statssubventionerat eller i nyproduktionen,
och vi vill bibehålla en
bostadsproduktion av rimlig omfattning.
Även detta högerns försök till sparande
ligger väl mera på det abstrakta än det
verkliga planet.

Vad som ytterligare är intressant är
ju hela raden av liberaliseringar på företagsbeskattningens
område. Jag har
talat om dubbelbeskattningen på bolagsaktier.
Jag skulle kunna gå vidare
och tala om kravet på en starkare liberalisering
av avskrivningsreglerna för
varulager och kravet på att man skulle
få räkna med återanskaffningspris vid
anskaffning av maskiner samt skattefri
avsättning till investerings- och utjämningsfonder.
Bara i detta fall kommer
man upp till ett bortfall i statens
inkomster som överstiger 500 miljoner
kronor. Där finns inga kompenserande
inkomstanskaffningsförslag.

Jag har uppehållit mig litet grand
vid detta, herr talman, dels för att understryka
skillnaderna, tvärtemot alla
deklarationer, i det borgerliga skatteutspelet
och dels för att understryka att
högerns önskeprogram är dåligt förenligt
med den så viktiga och avgörande
frågan om att bibehålla ekonomisk stabilitet
i detta land.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern bör ju
ha uppmärksammat att jag på intet sätt
uttryckte mig som om vi inom hela borgerligheten
är eniga om hur skatterna
skall utformas i en framtid. Vad vi i de
två reservationerna är eniga om är ju
för det första att vi så snart som möjligt
vill få ett reviderat skattesystem och
för det andra att vi vill ha en långtidsplanering.
Jag vill klart ta avstånd från
det budgetförslag som högern har presenterat
i sin motion. Detta behöver ju
över huvud taget inte upprepas, ty både

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

centerpartiet och folkpartiet har tagit
avstånd från förslaget under vårriksdagens
gång, vilket ju framgår med
all önskvärd tydlighet.

Jag vet inte hur finansministern har
räknat när han kan påstå att centerpartiets
budget skulle ge en massa miljoner
i underskott. Så sent som i går gjordes
ett sammandrag av de partimotioner
som vi har lämnat, alltså de motioner
som partiet är ansvarigt för. Med de
skattesänkningar och ökade utgifter på
olika områden som vi har föreslagit,
har vi en miljon mera. Det är ju inte
några pengar i en 30-miljardersbudget,
men det må väl ändå vara litet dricks
till finansministern i dessa stora sammanhang.
Det må sedan vara hur som
helst med vad Svenska Dagbladet och
Skånska Dagbladet har skrivit. Jag har
bara deklarerat den ställning som vårt
parti har intagit till de olika frågorna.

Sedan vill jag komma tillbaka till en
förmodan som finansministern uttrycker,
nämligen att jag inte har kunnat
övertyga mina egna. Jag erkänner gärna
att jag inte har kunnat det, men
mina tankegångar blir inte sämre av
detta. Jag tror att de är riktiga, och jag
har dessutom nu fått dem verifierade
av landets finansminister såsom varande
någonting som kanske förverkligas
i en framtid. Detta må väl stärka
en i tron, även om man tillhör ett borgerligt
parti. Det som gjorde mig kanske
allra mest uppmärksam när det gällde
kapitalpolitiken var en siffra, som
jag förmodar var riktig, nämligen att
det endast är 55 procent av kreditvolymen
som drabbas om en diskontoförändring
sker, vare sig ändringen går
uppåt eller nedåt. De övriga 45 procenten
drabbas över huvud taget inte. Med
tanke på den snedvridning för de olika
företagen som sker i samband med en
diskontoförändring, tror jag mig ha
rätten på min sida, när jag förmenar att
det vore riktigt att man sammankopplar
kapitalpolitiken och bevarandet av
penningvärdet via utgiftsbeskattningen
som sådan.

Ang. den ekonomiska politiken

Herr talman! Bara en enda sak till,
om jag får synda på nåden. Finansministern
har kanske missförstått min motion.
Jag bär aldrig sagt att fullmakten
skulle ligga hos den finansminister som
vi har i vårt land när vi inför detta
system. Jag har mycket klart sagt ifrån
att vi skulle bevara riksdagens egen beskattningsrätt
enligt grundlagen och delegera
denna skattefråga till riksgäldskontoret
eller någon annan institution.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först och främst
uttrycka min glädje över att få se finansministern
här vid en skattedebatt i slutet
av riksdagen. Det händer inte så
ofta, och jag förstår att det beror på
att båda kamrarna behandlar skattefrågan
samtidigt. Desto angenämare är det
att se finansministern här. Men det var
beklagligt att han kom så sent att han
inte kunde åhöra de allra första anförandena.

Jag noterar att finansministern började
sitt anförande med att åtminstone
indirekt ge uttryck för en viss oro att
man skulle uppfatta oppositionspartiernas
samstämmighet i skattefrågan såsom
varande alltför stor. I själva verket
är det ju så att den gemensamma
uppfattning som kommit till uttryck i
reservation III gäller önskemålet om
en total skattereform och ett uttalande
om vad detta nya skattesystem skall
syfta till. De olika syftemålen är också
tydligt angivna i reservationen.

Jag tror inte att man kan säga att detta
är en betydelselös fråga. Det är en
utomordentligt viktig sak att oppositionen
är enig om detta, som dock gäller
den framtida utformningen av skattesystemet
och dess syften. Att det sedans
finns skillnader mellan högerns å
ena sidan och folkpartiets och centerns
synpunkter på skattefrågan å den
andra, är ju så känt att det inte behöver
upprepas. Jag vill dock säga att
man nog kan finna en ganska gemensam
grundsyn, även om spörsmål rörande
skatteuttagets storlek och utform -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

ning på kort sikt och vissa andra saker
är föremål för skiljaktiga meningar
mellan oss och högern.

Beträffande inflationen tycker jag att
det är synd att statsmakterna i icke
ringa utsträckning använder inflationen
utomlands som måttstock för vad vi
skulle kunna tillåta oss här i Sverige.
Inte minst med hänsyn till våra exportmöjligheter
borde väl betydligt ambitiösare
mål kunna uppställas. När
man ser vilka olika förslag som framförts
från regeringssidan och noterar
att det gäller pålappningar, om jag får
använda det uttrycket, frågar man sig:
Kan i alla fall inte en rundabordskonferens
i nuvarande läge ha en verkligt
stor betydelse? För oss som har framfört
förslaget är det verkligen inte
fråga om någon reklamhistoria. Yi tror
nämligen att om läget är allvarligt —
och det är det onekligen, även om det
naturligtvis inte är hopplöst — är det
av vikt att man kan träffa representanter
för riksdagens olika grupperingar
och för näringslivets organisationer
och överlägga.

De erfarenheter som finansministern
har gjort tidigare bör inte överskattas.
Jag vill t. ex. erinra om att överläggningarna
inför Korea-inflationen skedde
ensidigt mellan regeringen och organisationerna
inom näringslivet. När oppositionen
begärde att få vara med, sade
regeringen nej. Dessa förhandlingar
blev därför inte vad de kunde ha blivit.
Även om många kommer till dessa överläggningar
i princip medvetna om sina
kårintressen och yrkesintressen, som
finansministern säger, tror jag ändå att
det betyder oerhört mycket, om alla
parter konfronteras med situationen
och man kan överlägga i lugn och för
för att försöka nå fram till något rimligt
resultat. I varje fall tycker jag inte
att frågan är av den arten att man kan
vifta bort den och säga att det inte tjänar
någonting till. Situationen är ändå
så pass allvarlig att det kan vara värt
att göra ett försök med en rundabordskonferens.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Vi är fullständigt på
det klara med att om vi skall få bukt
med kostnadsläget här i landet, måste
vi undvika en ännu längre gående inflation.
Då måste vi angripa problemet
direkt. Vår uppfattning är att vi måste
minska den statliga expansionstakten.
Då kan vi också få råd att sänka skatterna
och därigenom ge impulser för
ökade insatser, vilket i sin tur kan resultera
i att vi får in mera pengar utan
att behöva höja skatten.

Finansministern säger att det förslag
som högerpartiet framlagt inte är tillräckligt
underbyggt. Men vårt förslag
innehåller dock besparingar på ungefär
840 miljoner kronor. Vi är också
på det klara med att för det budgetår
som vi nu talar om, nämligen nästa
budgetår, är vår alternativbudget minst
lika stark, ja, några miljoner kronor
starkare än regeringens. Jag vill bestämt
tillbakavisa finansministerns resonemang
om att vi inte skulle ha lagt
fram en underbyggd budget.

Finansministern uppehöll sig vidare
vid vad som skiljer högern och de andra
borgerliga partierna åt. Det är ju
egentligen inte det vi skall tala om nu,
herr finansminister, utan vi skall tala
om vad som skiljer högerpartiets politik
från den socialdemokratiska politiken.
Jag tror att de borgerliga partierna
kan förena sig om många ting.

Vad beträffar klippen ur Svenska
Dagbladet vill jag framhålla att i varje
fall Svenska Dagbladet inte ägs av partiet,
ehuruväl tidningen för partiets talan,
men vi kan inte diktera vad tidningen
skall skriva i sina ledarspalter.
Slutligen vill jag framhålla att när finansministern
tog upp dessa ting så
var det väl för att han måste tala om
Stockholms-Tidningen -— och dessutom
är det ju känt att man skall försöka
söndra för att kunna härska. Det är väl
det som finansministern vill göra i detta
fall.

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De båda senaste inläggen
kan jag måhända gå förbi mycket
snabbt. Det tycks ju vara så att vi alla
har ett behov att frigöra oss partimässigt
från vad till oss nära anslutna tidningar
skriver. På denna punkt kan vi
göra den allmänna deklarationen att
detta väl är riktigt i ett land med självständiga
tidningar och pressfrihet. Men,
om man skall vara noggrann, händer
det naturligtvis att både Svenska Dagbladet
för högern och Skånska Dagbladet
för centern har några grader mer
av huvudorgan för dessa partier än
vad Stockholms-Tidningen har för socialdemokratien.

Men det var herr Sundins förklaring
som jag tyckte var ytterst intressant.
Han sade att hela förslaget att söka få
en snabbare och mera följsam konsumtionsbeskattning
för att därigenom
balansera växlingarna i det ekonomiska
livet hade han fört fram inte i tanke
att regeringen skulle sköta denna sak
utan riksgäldskontoret. Ja, det är en
utomordentligt intressant tanke. Skulle
det då innebära att om man inte gillar
den förda politiken, om det fortfarande
blir vissa prisstegringar och man är
förargad över en skattehöjning som
denna följsamma omsättningsskatt skulle
innebära, så skulle man komma i
den originella situationen att finansministern
skulle kunna gå omkring som
den pensionerade stinsen: »Nu skäller
de, men det rör inte mig. Nu hejar de,
men det rör inte mig.» Det är i stället
min vän Ringström, direktören i riksgäldskontoret,
som inte fattar riktigt
att han skall sköta politiken så att vi
får ett hyggligt skattetryck och en bibehållen
prisstabilitet.» Eller har man
alternativt tänkt sig att den samlingsregering
som riksgäldsfullmäktige är
skulle sköta dessa frågor vid sidan av
regeringen och regeringens ansvar för
den ekonomiska politiken?

Det är utomordentligt intressanta
konstitutionella frågor, som herr Sundin
drog fram i sitt senaste inlägg, och

3 Forsla kammarens protokoll 1965. Nr :10

Ang. den ekonomiska politiken
jag förstår utskottets tveksamhet, om
jag utgår ifrån att herr Sundin avgett
liknande deklarationer även i utskottet.
När man därför inte velat lyssna
till herr Sundins tankegångar utan avstyrkt
hans motion och förslag, så är
det nu för mig mycket mera begripligt.
Jag måste erkänna att hur välvillig jag
än var i mitt första inlägg, är jag efter
det senaste förslaget från herr Sundins
sida utomordentligt tveksam om hur
detta skall redas ut — tyvärr.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det var väl skådespelaren
— finansministern som uppträdde
i det senaste inlägget, ty om man
vill göra en sak till en omöjlighet med
stöd av makten, blir det en omöjlighet.
Men jag vill, herr finansminister, påminna
om det samband — även om det
egentligen inte skall finnas — som föreligger
mellan riksbanken och regeringen.
Jag tror nämligen inte att en
sådan institution, som lyder direkt under
riksdagen, på något sätt skulle gripa
in i finansministerns ämbetsutövning
vid olika tillfällen, utan jag förmodar
att det skulle kunna bli en rätt
god harmonisering.

Hur var det egentligen när vi fick
riksbanken? Jag läste för ett tag sedan
i en uppslagsbok, att det gick så till att
det fanns en del småkungar som inte
kunde sköta statens kassakista. Nu skall
inte finansministern på något sätt tro
att jag vill komma med insinuationer
i detta sammanhang när jag talar om
att man via en indirekt beskattning
skulle kunna bevara ett fast penningvärde.
Men det finns ju ändock en
viss likhet. Vi har ju nu fått riksbanken
som skall sköta de penningpolitiska
åtgärderna. Genom det förslag
som jag framlagt i motionen skulle det
fortfarande — som jag ser det — kunna
bli en god harmonisering.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
— i likhet med flera andra talare på

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
oppositionssidan — uttala min tillfredsställelse
och glädje över att de tre borgerliga
oppositionspartierna kunnat
förena sig om en gemensam reservation
angående en samlad skattereform.

Reservationen vittnar om — därom
är jag ense med herr Lundström — att
de tre partierna utgår från en enhetlig
grundsyn i fråga om väsentligheterna
på skatteområdet. Trots finansministern
hyser jag den övertygelsen, att en sådan
gemensam grundsyn finns — skiljaktigheterna
har legat mera i bedömningen
av det aktuella budgetläget.

Jag hyser den förhoppningen att de
tre partierna med förenade krafter skall
kunna driva sin linje på detta område

— en linje där utformningen av progressivbeskattningen
i mellanlägena intar
en central plats. Endast genom ett
enigt uppträdande kan vi vinna respekt
och framgång för våra reformkrav.

Jag skall emellertid i fortsättningen
inte gå in på skatternas utformning —
riksdagen har ju redan fattat beslut om
de förslag som här framlagts; det är ju
ett faktum — utan i stället tillåta mig
några allmänna reflexioner rörande
den statliga budgetpolitiken sedd ur
långtidsperspektiv och rörande den
roll som finanspolitiken spelar för den
samhällsekonomiska balansen och för
penningvärdet. Tyvärr har det senaste
årets penningpolitik och finanspolitik
icke riktigt hållit takten med varandra

— jag har tidigare talat härom.

Jag vill uttala mitt erkännande av
den vid kompletteringspropositionen
fogade långtidsbudgeten för perioden
fram till 1969/70 som ger en värdefull
belysning av utvecklingen av statsutgifter
och statsinkomster. En svaghet
är att det kanske är svårt att få riktig
klarhet om utvecklingen av driftinkomster
och driftutgifter, eftersom beräkningarna
i det närmaste helt går i
totalbudgetens tecken. Särskilt värdefullt
är att denna uppställning klarlägger
de inteckningar i det framtida resursutrymmet
som existerar till följd
av beslut, fattade av statsmakterna. Det

gravationsbevis, som denna långtidsbudget
utgör, är en ganska skrämmande
läsning även för den som är något
insatt i sakförhållandena.

Långtidsbudgeten åskådliggör att
statsutgifterna växer i en väsentligt
snabbare takt än statsinkomsterna och
även växer i en snabbare takt än den
beräknade produktivitetstillväxten. En
markant försämring av totalbudgetsaldot
inträder framför allt för budgetåren
1966/67 och 1967/68. För förstnämnda
budgetår -—- 1966/67 — blir
försämringen ej mindre än 2 250 miljoner
kronor. Underskottet beräknas
till närmare 3 miljarder. För budgetåret
1967/68 växer detta underskottssaldo
till närmare 4 miljarder. Detta
visar med all önskvärd tydlighet, att
det totala resursutrymmet icke är tillräckligt
för att fullfölja den statliga politiken
på nuvarande ambitionsnivå och
än mindre ger möjlighet till att tillgodose
de växande ambitionerna för framtiden.
Frågan blir akut redan vid nästa
års riksdag. Dyrbara reformer på sjukförsäkringens
och tandvårdsförsäkringens
område har bl. a. aviserats, liksom
även en förkortning av arbetstiden. Men
i rådande läge får tydligen staten liksom
den enskilde åtminstone i någon
mån söka rätta munnen efter matsäcken,
om vi inte skall hamna i en forcerad
inflation. Jag är medveten om att
vi inte lever i ett statiskt samhälle utan
i ett dynamiskt och att växande krav i
detta samhälle ställs och måste tillgodoses
på betydelsefulla områden av den
offentliga sektorn, framför allt när det
gäller utbyggnaden av den samhälleliga
infrastrukturen — för att använda en
modern och målande nationalekonomisk
term — med tyngdpunkten lagd på investeringsområdet.
Men det kan då bli
erforderligt att man i stället håller tillbaka
expansionen på andra samhällsområden
och där dämpar ner de s. k.
ambitionerna. Icke minst på utbildningsområdet
torde det bl. a. med hänsyn
till de begränsade personella resurserna
bli nödvändigt att något minska

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

utbyggnadstakten och att anpassa den
fortsatta utbyggnaden efter de faktiska
resurserna.

Att departementschefen är medveten
om att problemställningen är den av mig
skildrade framgår av flera uttalanden
i den reviderade finansplanen. Det är
i själva verket den aktuella finanspolitikens
stora dilemma, eller jag kan säga
dilemma för nästa statsverksproposition.

Som finansministern bäddar så får
han, och tyvärr med honom hela svenska
folket, ligga. Jag konstaterar det med
beklagande.

Vilka slutsatser som departementschefen
kominer att dra beträffande den
statliga utgiftspolitiken i framtiden anges
inte i kompletteringspropositionen.
Det är ännu så länge höljt i dunkel.
Finansplanen och kompletteringspropositionen
är i detta läge något av oraklet
i Delphi.

Under de rådande omständigheterna
kan enligt min mening en radikal omprövning
av utgiftspolitiken som sådan
bli ofrånkomlig. Det går inte att kräva
statliga inkomstförstärkningar hur långt
som helst och lägga ytterligare tyngande
bördor på skattebetalarna, som också
alltmera belastas av de skattehöjningar
som sker ute i kommunerna.
Någonstans går dock gränsen för vad
skattebetalaren rår med av den dubbla
bördan. De samlade resurserna blir inte
större genom att det allmänna lägger
beslag på en allt större del därav.

Kraven på inkomstförstärkningar,
d. v. s. höjda skatter, motiveras på regeringshåll
inte bara med att statsutgifterna
måste täckas, utan även med
att det som ett led i inflationspolitiken
är nödvändigt att genom en någorlunda
balanserad totalbudget undvika att staten
tar en ökad del av lånemarknaden
i anspråk för det allmännas räkning,
därmed hindrande näringslivet att täcka
sitt lånebehov för produktiva investeringar.
Ibland tillfogas härtill ytterligare
att avsikten är att minska köpkraften
för att köpkraft och produk -

Ang. den ekonomiska politiken
tion skall motsvara varandra. Resonemanget
vilar enligt min mening på en
felsyn, i den mån det icke är fråga
om en ren och skär illusion. Vad som
i dag utan tvekan är den främsta inflationsfaktorn
är expansionen av den offentliga
sektorns investeringar och den
offentliga sektorns växande konsumtion,
som i förening med det ökade bostadsbyggandet
har skapat ett efterfrågeöverskott
på framför allt arbetskraft. Det
är denna expansion som är det primära,
statens lånebehov är det sekundära,
en reflex av expansionen. Dämpas
expansionen så att den håller sig inom
ramen för arbetskraftstillgången minskas
också lånebehovet. Situationen är
denna. Antingen måste denna offentliga
utgiftsexpansion hållas tillbaka eller
också måste balans skapas på annat sätt,
d. v. s. genom att den enskilda konsumtionen
skärs ned och ökar utrymmet
för investeringarna. Någon annan utväg
står inte till buds.

Vissa ansatser har förvisso på sista
tiden gjorts för att hålla de offentliga
investeringarna temporärt tillbaka, men
de motsverkas i viss mån genom ökningen
av de s. k. sociala transfereringarna,
vilka i sin tur skapar ökad köpkraft
och ökad konsumtion samt därmed
också ger ökad näring åt inflationstendenserna.

Slutligen menar man på högsta ort,
urskuldande -—■ och det är nog detta
som gör att man icke på allvar griper
sig an inflationsbekämpandet även på
finanspolitikens område — att en måttlig
inflation är det pris som vi måste
betala för att upprätthålla full sysselsättning.
Detta resonemang är enligt
min mening en vidskepelse varken mer
eller mindre. Inflationen är enligt min
åsikt icke det pris som samhället måste
betala för att alla dess medlemmar i
produktiv ålder skall vara i arbete —
de två tingen har icke med varandra
att göra.

Vad jag vill komma till med detta resonemang
är att vårt land måste hålla
tillbaka den offentliga sektorns expan -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
sion och sanera statsfinanserna, om en
fortsatt växande inflation skall kunna
undvikas. Skattehöjningar hindrar icke
inflationen i ett samhälle med full sysselsättning,
där hristen på arbetskraft
är flaskhalsen. De leder endast till —
jag säger detta i polemik med finansministern
— höjda löner och höjda
kostnader. I den mån lönestegringarna
går längre än vad produktivitetsstegringen
medger, föranleder detta i sin
tur höjda priser, och så hålles löne- och
prisskruven oavbrutet i gång.

Det är i dagens läge framför allt av
vikt att näringslivets kapitalförsörjning
tillgodoses, så att produktivitetstillväxten
kan hållas på en hög nivå. En återgång
till de fria avskrivningarna kan
vara det bästa medlet för att ernå
detta. Vårt nuvarande välstånd vilar
nämligen till väsentlig del på de omfattande
investeringar och rationaliseringar
inom industrien som möjliggjorts
av och igångsattes under den gynnsammare
avskrivningsreglernas period. De
senaste åren har inneburit en stagnering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna II och III.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Efter finansministerns
framträdande till försvar för sin budget
skulle en utskottsrepresentant inte
ha behövt göra mer än att yrka bifall
till vad som föreslås i betänkandet. När
jag inte använder den tekniken, är det
därför att jag vill lägga vissa synpunkter
på kompletteringspropositionen.

Det har sagts att budgeten är svag.
Men då vill jag framhålla, att om man
mäter styrkan på budgeten genom att
jämföra den med budgeten t. ex. för
tio år sedan, så är den framlagda budgeten
stark. Utgår man däremot från att
staten i nuvarande konjunkturläge inte
skulle behöva låna pengar för att täcka
de statliga utgifterna i vilken form dessa
än förekommer, då är budgeten inte
tillfredsställande. Det fattas nämligen
närmare bestämt 700 miljoner kronor

för att få räknestycket att gå ihop totalt
sett.

Detta lånebehov skulle vi naturligtvis
ha kunnat undgå om vi antingen hade
låtit bli att fatta beslut här i riksdagen
i sådan riktning, som innebär ökade
statsutgifter, eller — för att gå den andra
vägen — hade låtit hli att minska
statens inkomster.

Vi har ju under våren fattat ett beslut
att sänka den direkta skatten med
740 miljoner kronor. Man ansåg att det
var väldigt angeläget att detta beslut
kom till stånd. Om man lägger sådana
synpunkter på det hela går det mycket
väl att säga, som finansministern gjorde,
att det mycket väl går att försvara
den budget som riksdagen nu kommer
att fastställa.

I denna budget finns det ju inte bara
sådana saker som man tycker mer eller
mindre illa om. På sid. 24 i kompletteringspropositionen
redovisas en del
av det allmännas verksamhet. Det sker
i samband med en långtidsprognos för
.statens inkomster och utgifter fram till
år 1970. Man säger där, att när det gäller
aktiviteten beträffande transfereringarna
av statens pengar ifrån skattebetalare
till olika medborgargrupper — det
gäller t. ex. överföringar till hushållen
i form av folkpensioner, till barnbidrag
och till studerande — så finns det bara
under åren från budgetåret 1966/67
fram till 1969/70 plats för ett belopp
av 1 100 000000 kronor i ökning. Denna
siffra är i och för sig imponerande,
men det kommer sedan en förklarande
text, som säger att under budgetåren
1962/63—1965/66 har ökningen av dessa
belopp uppgått till inte mindre än
3,1 miljarder kronor.

Det innebär med andra ord, att dessa
slag av utgifter har ökat med 80 procent
under dessa tre budgetår. Det är
utgifter som jag för min del ser med
stor tillfredsställelse, och gör man det
på en sådan här punkt så är det klart
att man får ta konsekvensen av att statens
samlade utgifter också kommer att
öka.

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Enligt mitt siitt att se får man ställa
önskemål om sådana förbättringar emot
avstående från krav på skattesänkningar,
som leder fram till att statens ekonomi
blir försämrad.

Budgetens inverkan på prisutvecklingen
liar av reservanternas talesmän
förts fram i olika sammanhang. Herr
Lundström uttryckte saken så, att finansministern
»har kapitulerat inför
inflationen». Jag vill inte instämma i det
påståendet. Jag är väl medveten om att
finansministern utanför detta hus har
gjort ett uttalande som har tolkats så,
att han har ansett det skäligt med en
årlig penningvärdeförsämring på 3 eller
3,5 procent. Jag vet att herr Sträng
också i detta hus som finansminister
har sagt, att vi har svårt att undgå en
viss prisstering, men när det gäller reella
ting tycker jag för min del att finansministern
är värd all högaktning
för de åtgärder som han vidtar på åtskilliga
områden -— och långt ifrån populära
åtgärder. Regeringens försök att
dämpa den våldsamma konjunkturen
på investeringsområdet har min stora
högaktning. Detsamma gäller om finansministern
inför en branschorganisanisations
sammanträde säger ifrån vad
han tycker och talar om att han inte
tror att det går att fortsätta på det här
sättet.

Det är inte heller populärt att säga
till kommunerna att de måste begränsa
sina investeringar för annars blir det
en överhettning.

Det är allt åtgärder som jag tycker
att man skall ha respekt för. Vi är alla
på det klara med besvärligheten att nå
ett resultat, men det innebär ju inte annat
än att vi skall försöka att göra vad
vi kan göra för att hämma en fortsatt
inflationistisk utveckling.

Herr Lundström sade också att finansministern
uppmanar folk att spara
pengar i bankerna. Ja, det gör vi litet
var! Vi hade en debatt under höstsessionen
där vi tävlade med varandra om
att vara sparvänliga — vi skulle understödja
sparandet på alla sätt. Men fi -

Ang. den ekonomiska politiken
nansministern har ju också uppmanat
näringslivet att öka aktieemissionerna.
Det fattar jag inte så, att det skulle vara
förbjudet för småspararna att köpa
av de nya aktierna, alldeles tvärtom.
Den angreppspunkten tycker jag inte
har något värde.

När det sedan gäller ambitionsgraden
hos regeringen och hos de olika
partierna är det väl så, att om finansministern
försöker att bromsa investeringarna
på vissa områden så är bakgrunden
den, att han vill öka investeringarna
på en annan sektor, den som
vi brukar benämna näringslivet. I tillläggspropositionen
framhålles upprepade
gånger att vi måste hålla framstegstakten.
Skall vi kunna göra det när
ökningen i tillgången på arbetskraft
tenderar att avta, så måste vi lägga ner
på maskinerna, på teknik och organisation,
annars kan vi inte hålla produktionen
uppe.

Så har vi alla önskemålen i fråga om
skatterna. Kanske jag kan säga, att i
fråga om de här föreliggande partimotionerna
övervägde jag om man alls
kunde ställa proposition på vederbörande
förslag när utskottet skulle besluta.
Varför det? Jo, därför att vi redan
har fattat beslut i alla dessa frågor
under vårriksdagens gång, och
riksdagsordningen säger att man inte
skall fatta beslut två gånger i samma
ärende. Rent formellt skulle man alltså
inte ha ställt proposition på dessa motioner.

Å andra sidan förstår jag, att oppositionen
har behov av att få fram någonting,
som den kan falla tillbaka på sedan.
Det blir en katalog över partiernas
.ståndpunkter, som man kanske får användning
för i det framtida partipolitiska
arbetet. Därför bar motionerna
redovisats på vanligt sätt, men det finns
i dem inga andra yrkanden än om utredningar
i olika avseenden.

Därvid har det förvånat mig att man
framställer kravet på en övergång till
mervärdeskatt såsom varande en skattelättnad
totalt selt. Allmänna skattebe -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

redningens förslag hade ju till syfte att
fördela skattebördan på ett annat sätt,
men ingalunda att sänka statens inkomster.
Kravet att man skall komma
över till mervärdeskatt innebär sålunda
inte att det kan bli någon skattesänkning
på den vägen, men väl en
omfördelning av skattetrycket.

I reservationen står det att man från
oppositionens sida är ense om att tillgodose
bärkraftsprincipen, d. v. s. skatteförmågan
hos de olika medborgarna.
Så fortsätter man med att säga, att man
vill ha bort punktskatterna. Det är möjligt
att ett avskaffande av punktskatterna
— bortsett ifrån punktskatterna på
tobak och sprit, som alla är överens om
bör behållas, kan lätta i vissa avseenden.
Den största lättnaden kommer
dock näringslivet till godo i och med
att energiskatten försvinner. Där är det
emellertid ingen bärkraft, som ligger
till grund för resonemanget, om man
inte menar att det gäller att stärka näringslivets
konkurrenskraft på exportmarknaden.

Men kräver vidare en översyn av förmögenhetsbeskattningen.
Men har förmögenhetsägare
i allmänhet en sämre
skatteförmåga än andra medborgare?
Det kan man väl inte gärna påstå.

När oppositionen sedan säger att den
vill tillgodose behovet av att sänka marginalskatterna,
blir det också där en
konflikt med skatteförmågeprincipen.
Det går inte att hänvisa till förmågan
att bära skatt, när det gäller att minska
marginalskatterna. De som drabbas av
höga marginalskatter kommer ju upp
i så pass hyggliga inkomster, att progressionen
verkar, och då måste man
ju säga sig, att det finns många andra
medborgare, som aldrig kommer så
långt. Nej, det är kanske inte så helt
med de där principerna som man skriver
om i reservation III.

Det sista önskemålet är en reformering
av beskattningen av företag och
enskilda i syfte att främja enskilt sparande
och ekonomisk expansion. Herr
Jacobsson stod före mig i talarstolen

och sade, att vi skall återgå till den fria
avskrivningen. Men vi bär ju i princip
kvar den fria avskrivningen, herr Jacobsson.
Vi har gjort en viss begränsning
när vi sagt, att man inte får skriva
bort mer än 40 procent. Och varför
fick vi den begränsningen, herr Jacobsson?
Jo, därför att det fanns företag
i detta land, som så till den milda grad
missbrukade den fria avskrivningsrätten,
att det kom en reaktion från statsmakternas
sida.

Och är det nu så, som det ofta sägs
från denna talarstol, att svenskt äringsliv
har svårt att hävda sig, framför
allt på utlandsmarknaden, då är det
väl svårt att säga, att det i första hand
är bättre avskrivningsmöjligheter som
erfordras. Det fordras ju ordentliga
överskott om man skall kunna göra större
avskrivningar än vad de tillåtna procenten
möjliggör.

När det gäller avskrivning av varulager
och maskiner har vi regeln, att
man kan skriva bort det hela på en kort
tid. Jag har aldrig blivit övertygad om
att det skulle vara det angelägnaste
önskemålet att genomföra av alla dem
som här har framställts.

Om man nu gör dessa energiska framstötar
för att, som man säger, hindra en
fortsatt expansion på den samhälleliga
sektorn, kommer man ju i konflikt med
andra önskemål. Jag har uppfattat situationen
här i riksdagen så, att om vi
talar om t. ex. folkpensioner, då är
alla partier ivriga och vill vara framme,
och det är ju glädjande i och för
sig. Men de nya förbättringarna leder
ju fortfarande till nya statsutgifter.
Tänk på sådana aktuella ting som studiebidragen.
Då var det inget parti som
sade: Här vill vi inte gå med. Tvärtom!
Vi har vidare, för att ta de stora summorna,
barnbidragen, för att inte tala
om försvarsanslagen.

Det är nog så, herr talman, att hela
denna tilläggsproposition pekar på att
vi lever i ett mycket expansivt samhälle,
där statens inkomster dess bättre
ökar så snabbt, att vi kan hålla en myc -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

ket hög reformtakt. Jag vill gärna erkänna,
att vi under åren framöver kanske
inte får samma möjligheter i reformarbetet
med hänsyn till kostnadssidan
som vi haft förmånen att ha de
senaste åren, då verkliga framsteg har
gjorts.

De som talar om att det inte sker någonting
i vårt samhälle talar emot bättre
vetande. Det sker verkligen en expansiv
utveckling, som vi bör vara glada
för, men det är klart att det alltjämt
finns otillfredsställda önskemål. Utskottsmajoriteten
har också sagt, att
det i nuläget inte framstår såsom klokt
att ställa i utsikt nya stora skattesänkningar,
utan att vi får räkna med att
betala höga skatter, men att staten också
gör prestationer som är värda allt
erkännande.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li) kort
genmäle:

Herr talman! Bevillningsutskottets ärade
ordförande blandade i polemik mot
mig samman två ting, nämligen de fria
avskrivningarna och lagervärderingsreglerna.
Jag sade inte ett ord om lagervärderingsreglerna
i detta sammanhang.
Jag sade endast att det bästa
medlet att främja en snabbare investeringstakt
är att tillåta fria avskrivningar.
Till stöd härför hänvisade jag också
till att de investeringar, som lagt grunden
till det nuvarande välståndet till
väsentlig del tillkom under den fria avskrivningsrättens
tid.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett par ord!

Utskottets ärade ordförande antog att
skälet till att man i motionerna återupprepat
en del tidigare förslag var att
oppositionen hade behov av att föra
fram någonting som man kunde ha
nytta av framdeles.

Det är nog inte skälet till att man vid

Ang. den ekonomiska politiken

ett sådant här tillfälle gör ett slags summering
av vad som förekommit under
riksdagen. Kompletteringspropositionen
har målat upp ett mycket intressant
men ganska allvarligt framtidsperspektiv,
som gör att det är fullt naturligt
att man här accentuerar åtskilliga av de
spörsmål som man tidigare har vidrört.

Jag anser att detta är ett betydelsefullt
skäl. Det hade varit obegripligt
om man inför långtidsbudgetens perspektiv
icke hade erinrat om vad man
tidigare har krävt när det gäller såväl
inflationsutvecklingen som skattepolitiken.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Den bild som statsverkspropositionen
i januari uppvisade av
det ekonomiska läget framstår nu i sina
grunddrag än klarare. Den totala produktionen
under 1964 beräknas ha stigit
med inte mindre än bortåt 7 procent
— ett rekord för efterkrigstiden.
Den höga siffran förklaras av en betydande
produktivitetsökning, goda väderleksförhållanden
och skördeutfall
och av den möjlighet som vid årets
början förelåg att ta i anspråk då outnyttjad
kapacitet inom vissa betydelsefulla
delar av exportnäringarna. Exportens
roll som expansionsfaktor har ytterligare
understrukits. Volymmässigt
ökade exporten under 1964 med inte
mindre än 11,5 procent.

Löneglidningen accelererade under
andra halvåret, och hushållens inkomstökning
blev därigenom högre än beräknat.
Konsumtionsökningen där uppgår
till 5 procent. På investeringssidan
visar bostadsbyggandet och de kommunala
investeringarna en så kraftig
uppgång som cirka 11 procent, medan
de stagnerande industriinvesteringarna
blev ännu mindre än vad som preliminärt
hade beräknats. Nationalbudgeten
redovisar för dem en nedgång totalt
sett med närmare 3,5 procent. Den bristande
prisstabiliteten är påtaglig. Från
december 1963 till december 1964 steg

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
priserna för konsumenterna med ungefär
4 procent.

Innebörden är alltså att den ekonomiska
tillväxten inte har kunnat åstadkommas
inom ramen för samhällsekonomisk
balans, vidare att den nödvändiga
uppgången i industriinvesteringarna
ännu inte har kommit till stånd,
medan däremot de offentliga investeringarna,
inklusive bostadsbyggande,
fortsatt i oförminskad takt.

För den kommande utvecklingen är
tecknen på bristande balans ännu tydligare.
Den nu framlagda finansplanen
vittnar i högre grad än de tidigare beräkningarna
om vad den socialdemokratiska
politiken kommer att bjuda för
åren framöver. Den pekar mot ständigt
ökande offentliga utgifter, och den pekar
mot accelererande prisstegringar.
Svårigheterna att klara kreditmarknadens
problem kan väntas leda till en
stram penningpolitik och tas till intäkt
för behov av att ytterligare öka det
statliga tvångssparandet. Men framför
allt pekar den socialdemokratiska politiken
mot ett alltmera skärpt skattetryck.
Finansministern påstod i statsverkspropositionen
i januari, att en
skattelindring skulle ske för det stora
flertalet familjer. Vi sade redan då att
påståendet var missvisande. Nu är det
moget att definitivt avföras. Om inte
den socialdemokratiska politiken radikalt
omläggs, så kommer verkligheten
att inom en nära framtid ge skattehöjning
åt praktiskt taget alla, såväl gifta
som ogifta.

Uppenbarligen har regeringen rullat
i gång och dragits med av en ekonomisk
utveckling som den varken vill, vågar
eller kan stoppa.

Högerpartiet har bestämt och konsekvent
vägrat att medverka här. Enligt
vår uppfattning måste den ekonomiska
politiken uppläggas och föras så, att
fyra krav alltid samtidigt tillgodoses,
nämligen på snabb ekonomiskt tillväxt,
på full sysselsättning, på prisstabilitet
och på en fortgående förbättring av
medborgarnas förmögenhetsförhållan -

den genom enskilt sparande. Dessa krav
är vart för sig lika viktiga, och de
hänger också i hög grad samman med
varandra. Kräver man en snabb produktionsökning,
så förutsätter detta
dels att alla resurser utnyttjas så väl
som det går, vilket då innebär den fulla
sysselsättningens upprätthållande, dels
att det enskilda initiativet, arbetsviljan
och det frivilliga sparandet stimuleras.
Ett frivilligt sparande underlättar samhällsekonomisk
balans, och om en sådan
inte upprätthålles, utan inflationen
får fritt spelrum, så skapas risker
både för den ekonomiska tillväxten, för
den fulla sysselsättningen och för värdebeständigheten
i det enskilda ägandet.
Det går alltså inte att eftersätta
något av kraven utan skadeverkningar.

Kravet på prisstabilitet är för närvarande
i hög grad eftersatt. Finansministern
brukar kalla en viss inflation
tolerabel. Han gör då, som så ofta annars,
en dygd av nödvändigheten, eller
rättare sagt av oförmågan. Den inflation
som man nu håller på att skapa till
är emellertid även efter finansministerns
tidigare liberala värdeskala långt
ifrån tolerabel. Den framlagda budgeten
åstadkommer prisstegringar av en
helt annan art och storlek än tidigare.
För nästa år uppskattas prisökningarna
till 6 procent och mycket talar för
att inte ens denna siffra är tillräcklig.
Den kan mycket väl komma att stiga
ytterligare när övervältringseffekterna
bär gjort sig gällande och kompensationskraven
har fått tillgodoses.

Det bör med skärpa framhållas att
denna inflationsutveckling i huvudsak
är en direkt följd av den förda ekonomiska
politiken. Den är resultatet av
internt framkallade kostnadsökningar
för företag och enskilda.

Skall man komma till rätta med en
utveckling där löner, skatter och priser
växelvis jagar varandra i höjden,
så måste den ekonomiska politiken ges
en annan inriktning. Det går inte att
skylla prisstegringarna på någonting
annat än den.

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Att få prisstegringarna under kontroll
är väsentligt inte bara därför att
ett högt kostnadsläge kan försvåra vår
internationella konkurrenskraft, med
alla de risker och olägenheter som detta
för med sig. Det är också viktigt för
att förhindra en fullständigt godtycklig
förmögenhetsomflyttning i samhället,
som hårdast drabbar de småsparare
som har svårast att skydda sig mot
ändringar i penningvärdet. Missgynnar
man på det sättet spararna, så kan man
inte rimligen begära att sparandet skall
bli så stort som skulle vara önskvärt.
Att kompensera det med statligt tvångssparande
är en dålig ersättning.

Om man på allvar vill komma till
rätta med inflationen, så kan man inte
gå förbi bostadssektorn. Ett bostadsbyggande
av den omfattning, eller kanske
rättare sagt av den typ, som vi har
medför kännbara påfrestningar på samhällsekonomien.
Sektorn är också hårt
kopplad till en mängd övriga områden
och blir i själva verket ofta normerande
för dessa. Störningar på bostadsmarknaden,
t. ex. kostnadsökningar i
bostadsproduktionen, smittar ut över
hela fältet.

Därtill utgör bostadssektorn en allt
besvärligare inflationshärd i svensk
ekonomi. Resultatet av bostadspolitiken,
som högerpartiet allt sedan regleringssystemets
införande har kritiserat och
som partiet varje år har framlagt alternativ
till, har blivit att konsumtionen
har stimulerats och produktionskostnaderna
på grund av bristande konkurrens
och alltför svagt mottryck har
drivits i höjden.

Vad som har skett och sker är slöseri
och felriktad användning av tillgängliga
resurser. Det är beklagligt att
bostadspolitikens i och för sig riktiga
och fina målsättning om god tillgång
på bostäder till rimliga priser på det
viset slarvas bort — för att nu inte tala
om den upprörande orättvisan mot alla
dem som inte kan få tag i en bostad
alls men lika fullt får vara med att betala
andras bostadskostnader.

Ang. den ekonomiska politiken

Det är ett grundläggande krav ur
både samhällsekonomiens och bostadskonsumentens
synvinkel att bostadspolitiken
läggs om. Det är nödvändigt att
regeringen uppmobiliserar tillräcklig
handlingskraft för att dra konsekvenserna
av det som nära nog alla insiktsfulla
och objektiva bedömare i dag är
överens om, nämligen att balans på
bostadsmarknaden mellan tillgång och
efterfrågan endast kan skapas genom
övergång till en fri bostadsmarknad.

Herr talman! I den reviderade finansplanen
upprepas sanningen från statsverkspropositionen,
att industriens investeringar
måste börja stiga igen efter
de senaste tre årens stagnation, om vi
skall lyckas uppnå de väsentliga målen
för vår ekonomiska politik.

Man säger också att statsmakterna
inriktat sig på att stimulera en sådan
utveckling och att skapa möjligheter
för dess förverkligande. Nu beräknar
man en höjning av investeringsvolymen
under 1965 med 9 procent och
tycks vara ganska till freds med denna
siffra.

Jag är inte så säker på att belåtenheten
är motiverad. För det första bör
siffran justeras till ungefär 6 procent
med tanke på att det skedde en faktisk
nedgång i fjol — delvis beroende på
försenade maskinleveranser, som alltså
kommer i år i stället och därmed höjer
procenttalet. För det andra måste siffran
ses mot bakgrunden av att industriinvesteringarna
stått stilla i flera år.
De var faktiskt det enda som minskade
i fjol, mitt i all expansionsivern över
hela fältet i övrigt. Det är ett förhållande
som ter sig både märkligt och farligt.

När man talar om orsakerna till de
god svenska framstegen och vår höga
levnadsstandard — och även då man
gör det från socialdemokratiskt håll i
allvarliga sammanhang — anger man
inte som förklaring till dessa lyckosamma
framsteg, att vi byggt vägar ocli
skolor och .sjukhus — nej, man hänvisar,
och med rätta, till det svenska ef -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

fektivt arbetande näringslivet och vår
industriproduktions höga standard.

En reell expansionstakt av 6 procent
— inte heller den siffran är för övrigt
säker — och detta efter tre års stillestånd,
är inte tillräckligt för att undanröja
oro för framtiden.

När regeringen i kompletteringspropositionen
påstår att investeringarna
stimuleras, vill man verkligen sätta ett
frågetecken i kanten. Visserligen höjs
inte omsättningsskatten på investeringarna,
men å andra sidan har det tidigare
investeringsavdraget tagits bort.
Att inte skärpa bromsningen kan väl
knappast kallas för stimulans.

I ett avseende har dessutom bromsningen
skärpts — jag tänker på finansieringsmöjligheterna.
Regeringen säger
visserligen i propositionen att den strama
kreditpolitiken inte torde ha skapat
sådana finansieringssvårigheter att
expansionen förhindras. Men även inför
det uttalandet måste man verkligen
sätta ett frågetecken i marginalen. Vad
har i så fall den strama kreditpolitiken
för verkan? Menar man att den inte
har någon verkan alls?

Den drabbar ju inte de andra kapitalbehövande
huvudsektorerna — de är
undantagna. Påståendet är således egendomligt.
I själva verket träffar naturligsvis
kreditrestriktionerna i högsta
grad just investeringarna. Regeringen
erkänner också på ett annat ställe i
propositionen, att den strama penningpolitiken
framför allt har begränsat kreditgivningen
till näringslivet. Denna
har enligt redovisade siffror nedgått
med ungefär en kvarts miljard kronor.
Nu är det ju så att det ökade rörelsekapital,
som krävs för den höjda produktionen
inom näringslivet, inte kan
sparas -— det måste fram; och vad som
blir lidande är nyanläggandet och nyanskaffningarna.
ökade emissioner och
förbättrade vinster kompenserar naturligtvis,
men säkert inte tillräckligt och
inte över hela fältet.

Situationen är allvarlig, och finansministerns
argumentation om att stag -

nationen nu har varat så länge, att en
uppgång måste komma till stånd, övertygar
inte. Så enkelt är knappast problemet.
Det behövs stimulansåtgärder.
De av oss föreslagna ändringarna på
beskattningsområdet skulle ha givit en
sådan stimulans.

Högerpartiet har vid innevarande
riksdag krävt en reform av beskattningen
för fysiska personer. Vi har således
motsatt oss regeringens uppseendeväckande
åtgärd att frångå de allmänna
riktlinjer för det framtida skattesystemets
utformning, som man har enats
om i skatteberedningen. Nu har vi, i avvaktan
på att ett modernt och enhetligt
system skall kunna genomföras, presenterat
ett alternativ vars viktigaste element
är väsentliga lättnader i progressionen
och minskade marginalskatter.
Tillsammans med andra skattereformer
innebär högerförslaget betydande lättnader
jämfört med regeringens förslag.
Den huvudsakliga delen faller inom
de hårt drabbade mellaninkomstskikten.
Skattesänkningarna har vi balanserat
genom besparingar i fråga om
statsutgifterna och andra budgetförstärkande
åtgärder.

Mycket starka skäl talar för en genomgripande
skattereform. Det nuvarande
föråldrade och pålappade systemet
har genom sin starka progression
— uppbyggd på gammalmodiga föreställningar
— fått allt allvarligare verkningar
i fråga om sparförmåga och arbetsvilja.
Genom en dämpning av statsutgifterna
och motsvarande skattelättnader
vill vi minska trycket på samhällsekonomien,
samtidigt som skattesänkningarna
ges en inriktning som är
direkt stimulerande på produktionen.

Vårt bestämda krav och vår i handling
demonstrerade vilja, att bryta den
nuvarande utvecklingen med ständigt
stigande statsutgifter och ständigt höjda
skatter, dikteras också av vår politiska
målsättning, att alla medborgare skall
få ett ökat utrymme för förmögenhetsägande,
uppbyggt genom personligt sparande.
Vi har i detta syfte föreslagit en

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

serie av åtgärder, alla med avsikt att
underlätta och premiera det frivilliga
sparandet. Dessa förslag måste ses sammantagna.
Deras totala effekt skulle ha
blivit en ökad tillgång på kapital, ett
effektivare utnyttjande av detta kapital
och ett ökat direkt delägarskap i näringslivet
för allt större grupper av
medborgare.

Så några ord om framtidsperspektivet.
Den reviderade finansplanen, och
inte minst den långtidsbudget som är
fogad till denna, bjuder här på intressant
läsning. Tecknen framstår allt klarare
på en utveckling mot en i fortsatt,
eller snarare accelererad, takt
svällande offentlig sektor och självfallet
då ett motsvarande minskat inflytande
för den enskildes önskemål. Något
intresse kan inte spåras för att ökade
ekonomiska framsteg skall kunna ge
ett i samma takt ökat utrymme för individen
att tillgodose sina särskilda intressen.
Stora skattehöjningar och ökat
tvångssparande det är vad den socialdemokratiska
framtiden bjuder. Varje
tanke på skattesänkningar avvisas, liksom
kraven på en omfördelning mot indirekt
beskattning.

Som vanligt anlägges helt stillastående
betraktelsesätt på skatteunderlagets
tillväxt. Finansministern förutsätter att
detta skall öka, i ungefär samma takt
som hittills. Efter att så ha räknat ut
graden av utgiftsansvällning, kommer
han fram till hur stort behovet av skatter
är. Detta är enligt vår mening ett
alltför statiskt sätt att se saken. Skatteunderlagets
tillväxt är visst inte fixerad.
Den är inte bara beroende av den produktionsökning
som man kan få ut utan
också av hur skattepolitiken och den
ekonomiska politiken över huvud taget
är inriktad på att stimulera den enskildes
insatser. Vi är för vår del övertygade
om att en skattereform av det slag
som vi förordat skulle ha en så stimulerande
effekt, att skatteinkomsterna i
kronor räknat avsevärt skulle öka, med
andra ord att en skattesänkning, som är

Ang. den ekonomiska politiken

riktigt avvägd, mycket snart finansierar
sig själv.

Samma statiska betraktelsesätt anläggs
på sparandet. Regeringen förutser
ökade kapitalbehov i framtiden, vilket
säkert är en riktig bedömning. Slutsatsen
härav kan vi däremot inte instämma
i, nämligen att ett ökat tvångssparande
därför kan te sig ofrånkomligt.
Vi anser precis tvärtom. Vi anser att
det från alla utgångspunkter är riktigare
och bättre att stimulera det enskilda
sparandet genom att låta skattepolitiken
och den ekonomiska politiken göra ett
ökat och utspritt sådant sparande lockande.

Vi kan allmänt sett inte acceptera finansplanens
betraktelsesätt, att den offentliga
sektorn hela tiden skall expandera
snabbare än den enskilda. För fem
år sedan tog skatterna till stat och kommun
ungefär 32 procent av bruttonationalprodukten
— ATP-avgiften då inräknad.
I år är motsvarande siffra 37
procent.

Stat och kommun måste liksom alla
andra •— företag och enskilda — hålla
tillbaka sina anspråk. Det behöver visst
inte betyda något stopp för utveckling
och reformer. En oförändrad andel
skulle medge en ökning på bortemot
2 miljarder kronor om året. Att hålla
sig inom den ramen borde inte vara
omöjligt.

Det är denna inställning och vetskapen
om framtidens begränsade resurser
i fråga om arbetskraft och kapital
som starkt motiverar den besparingsutredning
som vi från högerpartiets sida
har förordat. Det är nu hög tid att
ta upp till allvarlig diskussion frågan
om hur resurserna bör fördelas och var
besparingsåtgärder lämpligen skall sättas
in. Det torde då också bli självklart
att man måste ge sig på frågan om finansieringen
av reformer och service
inom den offentliga sektorn. Det är
mycket som tyder på att det kan bli
nödvändigt att i allt högre grad låta
prismekanismen där reglera tillgång

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

och efterfrågan och låta konkurrensen
mera spela in. Vad som måste eftersträvas
är en väl avbalanserad samhällsverksamhet
— inte så kallade reformer,
som blir skrivbordskonstruktioner eller
leder till köbildningar och orättvisor.

Herr talman! Jag har nu försökt att
skissera upp högerpartiets uppfattning
om hur den svenska ekonomiska politiken
bör drivas och på sikt bör vara inriktad.
De konkreta ställningstagandena
i samband med kompletteringspropositionen
har herrar Yngve Nilsson och
Gösta Jacobsson redan motiverat. Jag
ber att få instämma i vad de har sagt
och yrka bifall till reservationerna II
och III till bevillningsutskottets betänkande
nr 36.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Under ett tjugutal år
har den ekonomiska utvecklingen i vårt
land varit god. Produktionen har ökat
i jämn takt och därmed gett möjligheter
till höjd levnadsstandard i form
av ökade socialförmåner och kortare arbetstid.
Det är särskilt att observera —
kanske i synnerhet för regeringspartiets
företrädare — att denna utveckling
har varit ganska jämn, vilket borde ha
skapat möjligheter för en bättre planering.

Det är dessa två saker jag här skulle
vilja säga några ord om, alltså den höjda
produktionen och utnyttjandet av
de förmåner som en höjd produktion
kan ge.

Det är självfallet — det skall jag inte
orda mycket om — att en stor del av
våra resurser bör användas för investeringar;
i synnerhet bör de användas
för att vi skall kunna bygga upp den
framtida produktionen och skapa möjligheter
för ännu bättre förhållanden.
Det har påpekats från min sida
tidigare, och nu senast också av

herr Virgin, att industriens investeringar
är ett allvarligt problem. Stagnationen
i investeringstakten är ett av
de verkligt besvärliga ting vi har att
tänka på. Här måste vi se till att det
blir en annan ordning, som leder till
ökade investeringar. Det är uppenbart
att konsumtionen alltid har en tendens
att ta alltför stor del av den kaka som
vi gemensamt får, men den sidan av
saken skall jag inte tala om så mycket
nu. Centerpartiet har i ett stort antal
motioner vid årets riksdag lagt fram
sina synpunkter på olika frågor och
har därmed givit sitt alternativ till regeringens
politik.

Framför allt vill jag här säga några
ord om regeringens planering när det
gäller att på lämpligaste sätt utnyttja de
resurser vi har. Regeringen kan naturligtvis
vara viss om, att om regeringen
nu inte lägger fram tingen som det bör
ske och om den inte planerar väl, så
finns det alltid en opposition, som skulle
kunna rätta till dem. Detta låter så
enkelt. Men det är dock det parti, som
sitter i regeringsställning, som till största
delen bär ansvaret. Det är inte så enkelt
för oppositionspartierna att sedan
regeringen har gjort ett utspel, där den
har föreslagit en del olika åtgärder, sedan
kanske pruta ner i fråga om saker,
som för vissa grupper redan har
ställts i utsikt.

Det är enligt min mening en dålig
harmoni mellan de resurser vi har och
hur de utnyttjas.

Finansministern har vid några tillfällen
sagt att en treprocentig inflation
kan accepteras. Jag vill här bestämt säga
nej! Den kan inte accepteras. Vi blir
ibland nödsakade att ta emot den, men
vi skall aldrig någonsin resignera och
säga, att det är klart att det inte går
att stå emot en sådan årlig treprocentig
inflation. Inte bara oppositionen utan
även LO-ekonomerna har mycket starkt
understrukit, att man inte kan acceptera
denna treprocentiga inflation.

Vad har regeringens planering lett
till? Jo, trängsel på en hel massa plat -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

ser, långa köer vid bostäder, vid utbildning
och pa en hel massa olika
områden.

Bostadsproblemet är ett av de exempel
man särskilt kan nämna. Vad finns
att göra åt bostadsproblemet? Ja, man
kan väl i alla fall peka på några punkter.
Rivningsraseriet och den hyrespolitik
som förs är ju någonting som skulle
kunna rättas till. I detta avseende
har man faktiskt börjat se upp litet
mer nu, så att det kanske blir någon
förbättring. Det kan bli nödvändigt att
diskutera lägenheternas storlek för att
på det sättet kunna få ett större antal
bostäder. Vi har även den viktiga lokaliseringsfrågan,
som centerpartiet först
på senare tid har kunnat vinna gehör
för och vars lösning betyder mycket
även för bostadsplaneringen.

Bostadsområdet är alltså ett exempel
på felplanering. Det finns även många
andra. Man frågar sig då vad denna
felplanering kan bero på. Vad är motivet
bakom regeringens politik?

Jag har velat påstå många gånger, att
regeringen för en opportunistisk politik.
Jag tror att det till stor del beror
på att man inom kanslihuset är svag
för att avge stolta deklarationer, som
kan användas i propagandan vid val
och vid andra tillfällen. Det är så trevligt
för kanslihuset att tala om att regeringen
har tagit initiativ till den och
den reformen, så att nu det och det kan
genomföras. När detta har skett, tar
myndigheterna helt naturligt ad notam
det, som regeringen liar sagt, och begär
ökade anslag för att fullfölja den
stolta målsättningen. Men då finns inte
resurserna! Var det nu en riktig planering
att göra på det sättet?

Vad har den dåliga planeringen resulterat
i? Ja, ett utmärkt exempel på följderna
av denna dåliga planering har vi
i den interpellation, som finansministern
i onsdags besvarade till herr Ferdinand
Nilsson. Det framgick att det
även diir hade förekommit stolta deklarationer
från olika departementschefer.
Jag tycker inte precis att det finns nå -

Ang. den ekonomiska politiken
gon anledning för finansministern att
försöka skjuta fram olika departement,
ty regeringen har ett gemensamt ansvar.
När man har gjort dessa stolta deklarationer
och kommunerna sedan
kanske med stor möda skall försöka genomföra
dem i praktiken — vad händer
då? Jo, resultatet blir ungefär det som
herr Ferdinand Nilsson påpekade i sitt
anförande när interpellationen besvarades.
Då hjälper inte finansministerns
mångordighet, som han använde i onsdagsdebatten.
Han kommer ändå inte
ifrån att det misslyckade resultatet ytterst
bottnar i regeringens felplanering.

Ännu mer markant blir följderna av
den felaktiga planering i fråga om penningpolitiken,
som regeringen ständigt
gör sig skyldig till. Regeringen tar till
ett för stort program. När den har gjort
detta och sedan märker att programmet
inte går att genomföra, när den finner
att problemen expanderar våldsamt och
det inte finns några möjligheter att
fortsätta — vad gör regeringen då? Jo,
då drar man till hromsen på något annat
ställe. Då måste man tillgripa kreditrestriktioner
och höjda räntor. Vad
är det för planering att göra på det
sättet? Vad tjänar det till att lägga upp
ett stort program när man inte kan fullfölja
det?

Det är ett signifikativt drag för den
politik som har förts under senare år
att man planerar på detta sätt. Jag kan
förstå att det kan vara partitaktiskt ett
lyckligt grepp att göra så ur socialdemokraternas
synvinkel och att man får
glädjen att tala om det. Vad sådant skall
tjäna till när man inte kan genomföra
vad man i stolta deklarationer har planerat,
det kan man verkligen fråga sig.

Herr John Ericsson talade om att utgifterna
har ökat och realistisk, som
han är, är det alldeles klart att detta
påstående är riktigt. Denna ökning har
inneburit svårigheter på många sätt,
men det gör kanske detsamma hur man
diskuterar dessa utgifter, ty de har ju
ändå föranletts av något slags beslut
som en följd av en planering. Grund -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
felet i det hela ligger ju i så fall på
denna planering — man har tagit till
mer än vad resurserna medger. Det är
vid planeringen man skall börja. Att
sedan komma och beklaga att utgifterna
bilvit för stora är ju att hugga in mitt
i sammanhanget. Det är ursprunget
man skall ta itu med och inte sedan beklaga
att utgifterna blir för stora.

Herr John Ericsson sade mycket riktigt,
att dessa debatter blir liksom en
katalog över vad som hänt under tidigare
behandling av frågan. Vi hade inte
ekonomiska debatter av just den här
karaktären längre tillbaka i tiden, men
så småningom har det blivit vanligt
med en ekonomisk debatt just i slutet
av vårsessionen. Det är riktigt att det
har anförts en katalog; jag håller med
om det. Men i all ödmjukhet skulle jag
vilja påpeka, att den katalogen också
innehåller synpunkter på hur den framtida
politiken skall bedrivas. Jag har
varit kritisk i mitt tal hittills, och det
är därför att jag tycker att det är ett
lämpligt tillfälle att nu komma med en
återblick på vad vi har beslutat under
vårriksdagen och inte minst på vad
regeringen har haft för planer och hur
den bedrivit sin politik. Därför skulle
katalogen kunna ha sitt värde, om regeringen
beaktar vad oppositionen säger
— det vore kanske lämpligt att den ser
litet grand på vad som har sagts i debatten.

I fråga om årets budget skall jag inte
ta upp några detaljer. Det har redan
talats om en del. Jag skulle dock vilja
påpeka en del saker och även fråga
om en del: Är det inte anmärkningsvärt
att man i en högkonjunktur år efter
år underbalanserar budgeten? Är det
en sund och riktig politik att gå till
väga på det sättet? Jag undrar om det
är någon här som vill stå upp och säga,
att detta är ett system som man bör
tillämpa.

Detta är återigen ett exempel på felplanering
från regeringens sida. Det är
klart att det är lätt att omigen komma

med motfrågan: Vad har oppositionen
gjort för att rätta till det hela?

Ja, som jag sade tidigare, så är det
regeringen som har utspelet. Och det är
som någon har sagt, att tar man fel på
första knappen, så går det på tok med
hela knäppningen. Det är just vad som
förekommer i fråga om hur regeringen
planerar vår ekonomiska politik.

Det är ganska vanligt att när vi opponerar
mot vad som har förekommit,
så kommer man från regeringens sida
och börjar diskutera detaljer. Man frågar
vad vi har velat spara på för någonting,
hur vår budget ser ut, om vi
har mindre utgifter eller hur vi egentligen
har det ordnat. Som vi vet, rör
det sig inte om större saker än som
ryms inom de rätt kraftiga felbedömningar
som finansministern alltid gör
och alltid gör i samma riktning.

Herr talman! I den långsiktsbedömning
som gjorts i propositionen nr 125
räknar finansministern med att stegringen
i nationalprodukten under den
kommande femårsperioden inte kan bli
så snabb som under perioden 1960—
1965. Det måste medföra en minskad
ökningstakt i fråga om de inkomster
som står till förfogande för de statliga
utgiftsområdena; det måste ju bli konsekvensen.
Samtidigt inrymmer propositionen
perspektiv med utgångspunkt
från målsättningen för vad man redan
har beslutat. Fastställda planer kommer
att medföra ett väsentligt ökat behov
av statliga investeringar och statlig
konsumtion under den kommande
femårsperioden. Den i propositionen
beräknade utvecklingen måste således
bedömas medföra en ytterligare ökning
av det statliga lånebehovet under de
framförliggande åren.

Samtidigt kvarstår en hög investeringsefterfrågan
från kommunerna för
bostadsbyggandet, och därtill kommer,
vilket också medges i propositionen,
nödvändigheten av väsentligt ökade investeringar
i näringslivet som en förutsättning
för att vi skall kunna hävda

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

vår internationella konkurrenskraft. De
krav på ökade resurser som ställs för
de framförliggande åren måste medföra
ökade påfrestningar på kreditmarknaden
och över huvud taget på den samhällsekonomiska
balansen.

Till stor del är det detta som aktualiserar
behovet av att vi omigen kanske
måste ta itu med vårt beskattningssystem.
Det nuvarande skattesystemet
har ju tillkommit genom ett flertal med
varandra inte samordnade delreformer.
Det har betecknats som ett lappverk,
och det förefaller mig vara riktigt att
man betecknar det så. Systemet kan
inte anses tillfredsställande, och det
har heller inte sagts att det skall bestå,
utan meningen är att det skall ske ytterligare
reformer. Jag vill i sammanhanget
bara visa på att en del av de
punktskatter som kvarstår är produktionshämmande.
Jag tänker då främst
på energiskatten, som är en ganska hård
belastning för vissa delar av näringslivet,
inte minst exportnäringarna.

Om man skall tänka sig kunna tillgodose
de stora investeringsbehov, som
finns, så är det klart att det frivilliga
sparandet borde främjas effektivare än
hittills. Det sparande som sker i andra
former är naturligtvis värdefullt och
nödvändigt, men vi behöver säkerligen
också mera frivilligt sparande. Därvidlag
är det anmärkningsvärt att finansministern,
som jag har nämnt tidigare,
kan acceptera en inflation på
3 å 3,5 procent om året och betrakta
det som en normal företeelse. En permanent
inflationsutveckling kan ju inte
sägas vara något gott för sparandan,
utan den får ju en negativ inverkan på
sparviljan. Det uppkommer allvarliga
sociala skadeverkningar av ett sådant
betraktelsesätt, och det är stora grupper
av småspararna som kommer att
missgynnas. Vi anser att finanspolitiken
bör utformas på ett sådant sätt,
att en samlad skattereform kommer att
uppmuntra både sparviljan och produktionsförmågan.
Det är stora resurser
vi behöver för framtiden.

Ang. den ekonomiska politiken

Med den omfattning lånebudgeten
har nu är den en stor och tung post
i vår ekonomiska politik. För nästkommande
budgetår beräknas det statliga
upplåningsbehovet till cirka 700 miljoner
kronor. Det är, som sagt, anmärkningsvärt
att man förutsätter ett så
stort lånebehov under en högkonjunktur.
Därmed har jag inte sagt att man
vid alla tillfällen skall sträva efter en
balanserad totalbudget.

Herr talman! Jag har inte gått in på
detaljer i fråga om vad som har beslutats
hittills under årets riksdag, utan
jag har koncentrerat mig till den del
som avser planeringen, vilken jag anser
vara den väsentligaste, tv däri har
vi utgångspunkten för vad som kommer
att ske i fortsättningen. Gör man
en sådan start som regeringen i många
fall gör av opportunistiska skäl, får
man alltid hålla på att ställa till rätta
de fel som gjorts tidigare eller att bromsa
upp, som man nu gör i fråga om
kommuner och landsting, därför att
man har planerat på ett sätt som inte
passar till de resurser man har. Det blir
absolut på det sättet, att om vi har full
sysselsättning och om vi har en så effektiv
produktion som möjligt, får vi
fram ett visst resultat, och vi kan inte
få fram mera. Om man av politiska skäl
är aldrig så angelägen att tala om att man
skall göra både den ena och den andra
saken, så får man ändock inte ut mer
än vad produktionen kan ge, och planeringen
borde vi göra med hänsynstagande
härtill. Då skulle vi slippa ifrån
eu hel mängd av de besvär som vi
har nu.

Bevillningsutskottets betänkande har
behandlats av herr Sundin tidigare under
debatten, och jag ber att få instämma
i det yrkande som han framställde.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! I denna debatt om den
ekonomiska politiken har redan det
mesta sagts, även om jag inte vill påstå
att det alltid sagts i den anda och

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

i det sammanhang som jag själv skulle
velat framföra det. För att inte belasta
kammarens protokoll med ett upprepande
skall jag inskränka mig till att
understryka några enkla skäl för det
yrkande folkpartiet tidigare och nu i
inotionsparet I: 761 och II: 893 gjort,
nämligen dels om en konferens med
berörda grupper för att komma ur nuvarande
onda cirkel och söka höja realinkomsterna
genom en snabb ekonomisk
utveckling utan en onödig allmän
prisstegring som slår sönder det hela,
dels om ett mera permanent ekonomiskt-socialt
råd som kontinuerligt kan
följa upp dessa problem och fördela
resurserna så att det sociala framstegsarbetet
inte bromsas upp av brist på
medel eller till sitt innehåll urholkas
av inflationen.

Finansminister Sträng har nyss demonstrerat
sitt ringa intresse för förslaget.
Av den långtidsprognos som
bifogats kompletteringspropositionen
framgår emellertid att vi bär att vänta
ett bistrare ekonomiskt klimat och att
vi redan intecknat de inkomstförstärkningar
som kan påräknas. Ändå vet vi
av erfarenhet att det alltid uppkommer
nya behov som konkurrerar om
företräde. En tröst kan vara att även
inkomsterna brukar följa med i utvecklingen,
men därom vet vi ingenting med
bestämdhet, hur goda prognoser vi än
kan göra. Utvecklingen i främmande
länder kan vi knappast påverka, men
de påverkar desto mer våra egna förhållanden.
Det kan därför visa sig att
vi tvingas till åtgärder som är av typen
de »beska piller», som man ibland måste
ta vid sjukdom och som smakar illa
men ändå gör gott. Det vill då till för
ett politiskt parti, det må vara av vilken
färg som helst, att ha det moraliska
modet att förorda sådana piller och att
ta dem. Det är som Wilhelm von Braun
på sin tid skaldade: »Så länge min tunna
rann, så kände mig både kvinna
och man, men när min tunna slutat att
rinna, då kände mig varken man eller
kvinna.» Det skulle i en sådan situa -

tion vara av värde att ha stöd från olika
berörda parter, och det skulle behövas
en blandning av kalla ekonomer
och varma sociologer och kulturföreträdare
för att träffa det rätta valet.

Jag vill peka på några områden, där
utvecklingen glider ifrån det sunda och
måste brytas. Inflationen är ett så stort
begrepp och har behandlats av så
många förut här i dag att jag lämnar
den. Den är för övrigt mer en följdverkan
av andra företeelser, även om
den i sig bär fröet till kedjereaktioner
av allvarlig art.

Jag vill peka på bostadsproblemet,
som herr Bengtson också berörde och
som ur mänsklig synpunkt är det allvarligaste,
inte minst för att det drabbar
ungdomen när den står i begrepp
att bilda familj. Vi kan inte komma
ifrån att här har reglerats fram ett bostadsproletariat,
som inte ens har bostäder
av sämsta kvalitet utan saknar
bostäder över huvud taget, samtidigt
som dessa människor får hjälpa till att
betala hyrorna för dem som har de
bra bostäderna.

Vi har också de många hyresnivåerna,
som gör att många människors
standard är lika mycket påverkad av
var de råkar ha sin bostad som av
skatterna. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle
och rymmer en rad problem
som borde göras till föremål för
gemensamma överläggningar.

Vidare har vi de urartade löneförhandlingarna,
där det progressiva
skatteuttaget fört till orimliga konsekvenser.
Inte kan väl dessa procentuella
lönetillskott över hela linjen fortsätta
så många år till! De leder ju långsamt
till samma uppspaltning på orimliga
skilda lönenivåer som de påtalade hyresnivåerna.
Ändå är det ingen som direkt
är nöjd, ens när han får sitt procentuella
tillägg på sin egen B-lön, ty
han vet att marginalskatten naggar så
hårt att det inte blir mycket kvar.

Den som ligger långt ner på löneskalan
får inte många kronor, och de tas
sedan tillbaka i den allmänna inflatio -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

nen. Löneglidningen synes också i huvudsak
gynna dem som redan förut har
det ganska gott ställt.

Herr talman! Exemplen är många på
att det behövs en allmän översyn av
problemen i närmaste samarbete med
de parter som är direkt berörda därav.
Vi skulle också behöva en samlad plan
för de närmaste åren att stödja oss på.
Det är många med mig, som i en del
frågor är tveksamma.

I sammanbindningsbanan här bredvid
hänger biskop Brasks sigill, där han
smusslade in sin berömda lapp: »Härtill
nödd och tvungen». Vi är också
ibland tvingade att ta ställning till beslut
av typen »nödd och tvungen». En
litet mer långsiktande planering skulle
underlätta vårt ställningstagande.

Jag ber slutligen, herr talman, att
under hänvisning jämväl till vad herr
Lundström anfört få yrka bifall till reservationerna
I och III.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Efter de inlägg som här
redan gjorts av högerpartiets talesmän
skall jag begränsa mig till att huvudsakligen
beröra den internationella utvecklingen
och politiken på det ekonomiska
området, Sveriges därav betingade
situation och intressen samt en liten
smula de rekommendationer jag skulle
vilja ge för vår egen inhemska ekonomiska
politik. Det skulle ju ändå vara
en ekonomisk debatt och inte bara en
skattedebatt, och följaktligen menar jag
att detta kan vara tillåtligt.

Finansministern gör i kompletteringspropositionen
det konstaterandet, att
den ekonomiska målsättningen utomlands
undergått en viss förskjutning
från kravet på ekonomisk tillväxt till
kravet på ökad uppmärksamhet åt stabiliseringsspörsmålen.
Detta säges i särskilt
hög grad vara fallet i EEC-länderna,
där finansministern förefaller ifrågasätta,
om prisstabilitet kan åstadkommas
utan dämpning av tillväxttakten.

I Förenta staterna säges tillväxten ha
4 Första hammarens protokoll 1965. Nr 10

Ang. den ekonomiska politiken

ökat sedan årsskiftet vid bevarad inre
jämvikt. För Storbritanniens del är herr
Sträng mest bekymrad för eventuella
deflationistiska impulser, och han pläderar
för kredithjälp åt England. Vilken
bedömning av framtidsutsikterna
för priserna i EEC-området man än
gör, torde man för dagen inte kunna
komma ifrån att dessa länder företer
en betydande och växande ekonomisk
styrka, som ger dem politisk makt och
inflytande. Detta åskådliggöres också
inte minst av det förhållandet, att de
från Förenta staterna övertagit rollen
som den stora kreditgivaren i världen.
Det är väl heller inte att undra på att
man med olika metoder från alla håll
strävar efter att få en fot in i dessa
länders ekonomi. Inte heller är det att
undra på om man inom EEC-området,
särskilt då Frankrike, vidtar avvärjningsåtgärder
i vissa avseenden. Det
ligger nära till hands att dra den slutsatsen
att stabiliseringspolitiken, som
man avser att fortsätta, i själva verket
har gynnsamma konsekvenser för utvecklingen
i EEC-området.

I Förenta staterna har pris- och lönestabilitet
kunna upprätthållas vid en
tillväxt i ungefär samma takt som i
EEC-länderna och exempelvis i Sverige.
Förenta staternas stora utrikespolitiska
åtaganden och dess stora investeringar
i främst EEC-länderna har dock gjort
att landet fått finansiera dessa engagemang
utomlands genom en betydande
upplåning i delvis mycket otillfredsställande
kortfristiga former. Den tråd vari
amerikansk stabilitet i dag hänger kan
därför i vissa avseenden visa sig vara
skör trots landets väldiga ekonomiska
kraft. Men tvekan kan knappast råda
om att stabiliteten är av ett sådant värde
i och för sig att den inte kommer
att offras utan hårt motstånd. Förenta
staterna är nämligen på ett helt annat
sätt än de flesta nationer en nation avsparare,
något som ofta förbises vid
ekonomiska bedömningar.

England har tyvärr blivit något av
ett sorgebarn i den västerländska fa -

Nr 30

Fredägen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politikén

miljeri. Dess öflskah att leva 8v0r sitia
tillgångar hår förlett det till ått söka
lån överallt där någon möjlighet funnits
att få låna. Det är hårt att nödgas
säga så om ett lahd åom förtjänat så
mycken sympati, men det är inte omotiverat.
En praktiskt taget ständig betälttihgsbalanskris
har kännetecknat
Englahds väg under efterkrigstiden.
När arbetarregeringen trädde till efter
andra världskfigets slut, vidtogs stora
kostnadskrävande socialiseringar, kulminerande
i stålsociäliseringen, och eu
dyrbar fri hälsovård infördes. England
råkäde i betalningskris, obh hela världen
skyndade till dess hjälp med lån
och gåvor, särskilt USA. Gen konservativa
regeringen, som avlöste Attlees regering,
lyckades väl minska, om än inte
helt avskaffa dett utländska upplåningen
och betalade åtmittstohe räntor och
aniorteringar på sitta lån. Men den bil
sittande arbetarregeringen upphörde
omedelbart med att betala ränta och
amortering på sitt amerikanska lån och
har preliminärt beslutat att åttyo socialisera
stålindustrien. Samtidigt ttnobiliseras
kreditgivare över hela världen.
Kanske ligger det något mera väsentligt
än vi velat förstå i president de Gäulles
uttalande att England ännu inte är moget
för att änslutas till den kontinehtaleuropeiska
kretsen.

Den internationella handelspolitiken
visar på fortsatt och närmast accentuerad
uppdelning i regionala block. Det
är sålunda påtagligt hur tyst det har
blivit om GATT och i synnerhet Kennedyrondan.
Det amerikanska näringslivets
infiltration i EEC fortgår tyst och
effektivt. Så mycket mera buller är det
om förhållandet mellan EFTA och EEG,
och ittöin respektive grupper är slitningarria
störa och disciplinen anfrätt,
främst dock inom EFTA. Av tidningsuppgifterna
om Wienmötet att döma
tycks frågäii om ett närmande mellan
de bägge grupperna på engelskt håll
betraktas som något av ett privat mellanhavandé
mellätt premiärminister
Wilsori och president de Gaulle. I mitt

tycke är dehnä inställning — om den
är korrekt uppfattad — inte sä litet
pretentiös. Englands domihans inom
EFTA, åskådliggjord av dess ävtälsvidriga
Iriförandé åV deså 15-procentiga
och bibehållande av dess iO-procentiga
impoHävgift, tycks inte varä mindre än
Frankrikes inom ÉEC. De mindre länderna
sliter i bandén men törs ihte
kastä löss. Vad en fasiäre organisation
av EFTA — varohl talas Så mycket —
skall fylla för ftinktiöh, om dess organ
inte ens nu får studera förutsättningarna
för och förbereda samgående mellan
blocken, är ganska oförståeligt. En utveckling
i riktning mot handelskrig
Vore däremot ytterst olycklig.

Den ekonomiska utvecklingen och
grupperingen återspeglas självfallet
också i den internationella valutapolitiken.
Beklagligtvis har viSSa reglerande
inslag åter dykt upp på dettä fält,
samtidigt som frigörelsen åtminstone
inom EEC-länderna fortsatt. Anledningarna
härtill må vara många, men uppmärksamheten
bär Särskilt fästs vid vissa
brister i vårt nuvarande internationella
betalttihgssystfem, eller, skarpare
formulerat, missbruk därav. Därvid har
också det interrtätibnella penningsystemets
funktioh Öbli behovet av s. k. internationell
iikviditet kommit i blickpunkten.
Det är på intet sätt första
gången undeb efterkrigstiden, som dfenna
fråga här aktualitet. Man har tidigare
diskuterat dert men bara mera resolut
fallit in i nationella regleringar och
avspärrningsåtgärder, medan man nu
inte tycks varä lika benägen att riva
dpp de vinningar som gjörts på liberaliseringens
och harmoniserittgens område.
Dessutom är de valutapolitiska
störnihgartta nu meta regionalt betingade
och hänföHiga till de tre blocken
USA, EEC och EFTA, i vilka sistnämnda
Frankrike öch England även representerar
ledningen och har skilda öppningar.

Det valuta- eller internationella penningsystem
vi här bygger, som känt är,
på guldet. Detta är finansministern sent

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

omsider medveten om. Denna gnidstandard
är dock ingen guldmyntfot, men
vad det är för system har vållat uppenbart
huvudbry inom finansdepartementet.
Det framgår av finansministerns uttalanden
såväl i regleringspropositionen
som än mer i propositionen om kvothöjning
i Internationella valutafonden.
Som jag sade i debatten härom i onsdags,
skall jag tillåta mig återkomma
härtill med några synpunkter. Redan
finansminsterns benämning av systemet
visar, hur stor obekantskapen är när
systemet kallas för en guldväxlingsstandard.

Jag nödgas måhända be om ursäkt
för att mästra, men jag måste protestera
mot försöket till översättning från
engelska till svenska i detta speciella
fall. Jag är full av vördnad för finansministern,
men knappast såsom expert
på främmande språk. Systemet kallas
för gold exchange standard, och översättningen
till guldväxlingsstandard är
mer än lovligt hemmagjord. »Gold» kan
man inte ta fel på, och »exchange» kan
enligt skollexika betyda »växla», men
i detta fall står ordet »exchange» för
»foreign exchange», och det betyder
valutor. »Gold exchange standard» står
alltså för en standard som bygger på
både guld och valutor, där närmaste
ordagranna men föga lyckade översättning
skulle vara »guldvalutastandard».

Finansministerns upplysning till oss
att »guldväxlingsstandarden» bygger på
full utbytbarhet mellan guld och dollar
är inte heller den riktig. Så väl är det
inte. Då skulle det väl inte behöva vara
så mycket bråk för att Frankrike vill
byta ut några hundra miljoner dollar
mot guld eller bankoutskottet vara så
surt därför att jag föreslagit riksbanken
att köpa guld i London för 60 miljoner
dollar eller 21 miljoner pund i år.

Systemet är allt litet mer komplicerat
än så. Utan anspråk på att ge en
uttömmande förklaring skall jag peka
på den omstridda punkten i systemet
som gäller valutornas roll i detsamma.
Detta innehåller som internationellt

4f F örsta kammarens protokoll 1965. Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken

likvida medel förutom guldet även viss
kreditgivning. Denna har formen av
valutor, främst dollar och pund. När
de senare kommer till användning lämnas
krediter till USA och England vilka
krediter får karaktären av internationella
tvångslån, precis som när Sveriges
riksbank ökar sin sedelutgivning
och tar tvångslån av svenska folket.
När Sveriges riksbank i stället ökar
sina dollar- och pundtillgodohavanden
lämnar vårt land kredit till nyssnämnda
länder, och vi har bara att tacka
och ta emot. Det är detta Frankrike har
mopsat sig emot. Frankrike skickar nu
tillbaka valutorna till sitt hemland.
Även herr Åsbrink har vid ett tillfälle
protesterat, ehuru litet blygsamt och
försagt. Naturligtvis tycker ingen om
att återbetala sina lån, så varför skulle
man göra det i USA och England? När
man alltså oroade sig för den internationella
likviditeten i dessa länder, döljer
sig där bakom frågan om detta sätt
att via valutaskapande ta krediter.

Man kan emellertid också göra det
hela smakligare genom att koppla in Internationella
valutafonden i bilden, och
det är det man gör när man genom
kvothöjningar vill ordna möjlighet till
krediter i valutafonden. Den fråga som
emellertid ställs är, om man inte på
annat sätt kan ordna den internationella
likviditeten med begagnande mera av
guldet och mindre av valutor och valutakrediter.

En sådan uppfattning hyllas av
Frankrike och övriga medlemmar i den
gemensamma marknaden, där Västtyskland
dock intar en mellanställning. Där
kräver man balans i betalningarna mellan
länderna och vill i nuläget att balansen
skall förbättras så att det monetära
guldet bättre räcker till för dessa internationella
betalningar — alltså eu
begränsning i efterfrågan på likvida
medel. Det är detta som iir kärnpunkten
i Frankrikes s. k. guldståndpunkt.

En annan uppfattning förstår som
sagt med internationell likviditet tillgång
till internationella lånemöjligheter

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
och just nu en ökning därav, en ökad
tillgång alltså. Ett led i det sistnämnda
är således kvothöjningarna i Internationella
valutafonden.

Även om de olika uppfattningarna
kunnat enas om den generella kvothöjningen,
är åsikterna starkt divergerande
om hur man därefter skall gå till
väga för att förbättra den internationella
likviditeten. Härom pågår f. n.
studier på olika håll, exempelvis inom
Internationella valutafonden och tioländergruppen.
Jag förstår inte att det
finns någon som helst anledning för
vår del att föregripa utvecklingen på
denna punkt, såsom vi gjorde i onsdags.
Det är i själva verket min allvarligaste
invändning mot accepterande av den
selektiva kvothöjningen i fonden, vilken
vi diskuterade i onsdags, att vi i förväg
ger uttryck åt en viss mening om hur
vi anser att problemet skall lösas, d. v. s.
genom ökade internationella kreditmöjligheter
med tillbakaskjutande av kravet
på bättre balans i betalningarna
länderna emellan.

I ett så kontroversiellt och känsligt
ämne som detta bör vårt land hålla sig
i bakgrunden, enligt min mening. Att
den väg mot kvothöjningar som man
slagit in på i Internationella valutafonden
är full av besvärliga problem framgår
av att bestämmelser givits om att
guld till ett belopp av 350 miljoner dollar,
som inbetalats till Internationella
valutafonden, skall på en och samma
gång tjänstgöra som likvida medel åt
fonden och åt Storbritannien och USA.
En internationell organisation bör inte
tillgripa så tvivelaktiga metoder, i synnerhet
inte till förmån för vissa länder.
Åtgärden är ett mått på den oklarhet
som präglar tänkandet i Internationella
valutafonden och en viss handfallenhet
inför problemet, som går tillbaka på att
man försatt sig i ett pressat tidsläge.

Internationella valutafonden är en organisation
som gjort världen och vårt
land stora tjänster genom att verka för
stabilitet i det internationella penningsystemet
och valutakurserna. Fonden

bör fortsätta i denna strävan och tillse
att den förblir höjd över varje tvivel
om att vara ett internationellt organ
och inte tjäna vissa gruppers intressen.
Jag vill understryka denna synpunkt,
enär jag anser Internationella valutafonden
vara ett ytterst värdefullt organ
när det gäller att arbeta för stabilitet
i det internationella betalningssystemet.
Otvivelaktigt skulle blotta misstanken
om partiskhet vid behandlingen av
det internationella likviditetsproblemet
kunna få vittgående och olyckliga följder
för stabiliteten. En kompromisslösning
framstår därför som en bjudande
nödvändighet.

Om jag lyckats att riktigt teckna
några huvuddrag i den nuvarande internationella
situationen på dessa områden,
gäller frågan vårt eget läge och
hur vi bäst tillvaratar våra egna intressen.
Enligt min mening bör stabilitetssträvandena
föras fram som den viktigare
ekonomiska målsättningen i vår
egen inhemska ekonomi, även med tillbakaskjutande
av kravet på tillväxt. Del
är dessutom ingalunda sagt att tillväxten
skulle bli lidande av stabiliteten i
ekonomien. Tvärtom är det vår mening
inom högerpartiet att en rimlig stabilitet
är ägnad att främja en sund ekonomisk
tillväxt. Därvidlag talar utvecklingen
i USA och EEC inte emot.

När det så gäller vår inställning till
handels- och valutapolitiken såsom den
bedrivs på det internationella fältet intar
vårt land enligt min mening för närvarande
en olycklig attityd. Det är påtagligt
hur kritiska vi är mot Frankrike,
samtidigt som vi favoriserar England
såväl i praktiken som i propagandan.
Enligt min uppfattning grundas
kritiken mot Frankrike ofta på grov
okunnighet om faktiska förhållanden
och om de strävanden Frankrike företräder
såväl när det gäller EEC som på
valutapolitikens område. Jag kan inte
inse att vårt land skall avstå från att
söka verka för att finna möjligheter till
ett närmande till EEC. Därmed har jag
ingenting sagt om den form vi bör väl -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

ja, men det är känt att vi gjort en ansökan
om associering. England bör inte
ha eller få monopol på förhandlingar
med Frankrike. Detta är ingen privat
angelägenhet för herrar Wilson och de
Gaulle.

Vi har på olika områden intima ekonomiska
förbindelser med Frankrike
och EEC, och i det enskilda näringslivet
arbetas kontinuerligt på att förbättra
dessa. Samtidigt går strävandena
på handelspolitikens område ut på att
separera våra folk. Det är olyckligt och
orimligt. Det är sant att EEC och Frankrike
på intet sätt kan fritas från ansvar
t. ex. genom uppbyggnaden av sin yttre
tullmur, men det är också sant att det
inte är ens fel att två träta. Vi bör enligt
min mening söka förbättra vårt förhållande
framför allt till Frankrike. Det
betyder naturligtvis inte att vi skall
bli negativa till England. Jag reagerar
endast mot överdrifterna, tv jag tror
inte de gagnar vårt land. Frankrikes
valutapolitiska krav på bättre betalningsbalanser
i USA, England och på
andra håll är inte emot våra intressen
utan sammanfaller i själva verket med
dessa. De franska idéerna på detta område
må vara oklara och ofullgångna,
men de är inte mer ofullgångna eller
oklara än de andras, om dessa över huvud
taget har några idéer. Då kanske vi
skall vara litet mer försiktiga i våra
omdömen.

Ja, herr talman, därmed hade jag
tänkt avsluta mitt anförande. Finansministern
gjorde emellertid ett par uttalanden
här i debatten, som jag i korthet
vill kommentera med ett par ord.
Han nämnde att ett uppslag hade framförts
från borgerligt håll om ett samråd
i höst för att söka stabilisera utvecklingen
på pris- och löneområdet. Herr
Sträng menar alt ingenting skulle stå
att vinna med en rundabordskonferens
och åberopade tidigare misslyckanden.
Det föreföll mig emellertid som om finansministern
förbisåg det väsentligaste
i den av centerpartiet och av oss framförda
tanken, nämligen att en teknisk ut -

Ang. den ekonomiska politiken
redning skulle verkställas dessförinnan
för att söka formulera en målsättning
för inkomstutvecklingen, och att denna
utredning ju har begärts av riksbanksfullmäktige.
En sådan utredning skulle
då kunna tjäna som underlag för ett
dylikt samråd. Detta skulle enligt vår
mening endast avse en diskussion om
de slutsatser en sådan utredning kunde
komma till. Det är inte detsamma som
att draga slutsatser att man syftar til!
vittgående ingripanden av olika slag på
detta område. Det är endast en önskan
om att regeringen som ensam har möjlighet
därtill må ta ett initiativ för att
föra alla berörda parter samman till en
diskussion i detta speciella fall. Det innebär
också ett avståndstagande från
tanken på att få ett fastare organiserat
organ eller råd eller liknande för att
göra ingripanden i det ekonomiska livets
fria funktionssätt. Någon sådan
önskan finns inte med detta förslag,
utan vi vill endast att regeringen hjälper
till med att ta initiativ till ett samråd
men att till ett sådant samråd skall
finnas en sådan utredning som riksbanksfullmäktige
har begärt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) :

Herr talman! Under denna ekonomiska
debatt skall jag be att få framföra
några reflexioner i anslutning till
våra framtida arbetsresurser.

Mot bakgrunden av den tillgång på
arbetskraft som vi haft under första
hälften av 1960-talet är den prognos,
som kan utläsas ur långtidsbudgeten
för den andra hälften, värd att ägna
en speciell uppmärksamhet. Medan vi
hittilldags haft en tillfredsställande ökning
av arbetskraften går vi mot tider
då det blir allt större brist, och detta
även om vi tar vederbörlig hänsyn till
rationaliseringar samt avgång på arbetskraft
från vissa områden. Alltmera
krav inom vårdområdena och inte minst
inom skolan, där rationaliseringen inte
lär kunna drivas särskilt långt, kom -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

mer att ställa stora krav på arbetskraften.

Frågan är varifrån denna arbetskraft
skall tas. Då kommer framför allt de
gifta kvinnorna in i bilden. Bland dessa
varierar graden av yrkesverksamhet
i olika geografiska områden efter en
skala som inte har någon motsvarighet
bland ogifta kvinnor eller män. Mätt
med folkräkningens mått varierar graden
från 7 till 43 procent. Här finns
alltså en betydande arbetskraftsreserv.

Det är i detta sammanhang intressant
att studera de arbetskraftsundersökningar
som nu görs flera gånger om
året. Vid dessa visar det sig — med
något enda undantag — att om man utgår
från arbetslösheten bland samtliga
kvinnor dessa under de senare åren
svarar för hälften eller mer än hälften
av den totala arbetslösheten. Bakom
denna siffra ligger framför allt gifta
kvinnor och unga flickor.

Det råder väl ingen tvekan om att
möjligheterna för de gifta kvinnorna
att under senare år ta förvärvsarbete
har ökats. Trots detta kommer våra arbetskraftsreserver
att sina under nästa
femårsperiod, och detta, märk väl, även
om man räknar med att de gifta kvinnorna
får ytterligare ökade möjligheter
att förvärvsarbeta.

En intressant prognos visar att för
perioden 1960—1980 räknar man med
en ökning på över 500 000 gifta kvinnor.
Samtidigt förutsattes en minskning
med 185 000 ogifta kvinnor på arbetsmarknaden.
Det anses av experterna
vara en mycket djärv satsning på de
gifta kvinnorna. Skulle den utebli uppstår
ofrånkomligen en minskning av
våra framtida arbetskraftsresurser.

Vilka grupper av gifta kvinnor måste
vi då bereda särskilda möjligheter
att gå ut i produktionen. Jo, det gäller
— tyvärr, säger många — även dem
som har små barn under sin vård. Enligt
den senaste folkräkningen var antalet
gifta kvinnor under 65 år med
barn under 16 år 920 000. Av småbarnsmödrarna
hade 16 procent eller 77 000

förvärvsarbete och av mödrarna med
barn i åldern 7—16 år hade 290 000 eller
26 procent mer än lialvdagsarbete.

De beräkningar som gjorts om tillskottet
av kvinnlig arbetskraft under
1960-talet är ofrånkomligen baserade
på en betydande ökning av yrkesverksamma
kvinnor med barn under 7 år.
Detta är den råa sanningen och väl
värd att begrunda i en diskussion som
denna.

Med dessa siffror har jag velat visa
nödvändigheten av att möjligheter skapas
i snabb och ökad takt för att bereda
de gifta kvinnorna möjligheter att
arbeta utom hemmet, om de så vill.
Inte endast vår arbetsmarknadspolitik
utan också vår familjepoliktik får anpassas
därefter. I annat fall får vi obönhörligen
ta konsekvenserna och inse
att vi kommer att lida en sådan brist
på arbetskraft, att det inverkar på vår
produktion och vår standard.

Självfallet kan man ta de konsekvenserna,
och det finns också de som är
villiga att göra det. De flesta tycks mig
dock hellre vilja sänka andras standard
än sin egen, men i ett ekonomiskt resonemang
sådant som vi för här i dag
måste vi i varje fall se sanningen i ögonen
och inte sticka huvudet i busken.

När det gäller, hur arbetsmarknaden
möter kvinnorna, skulle mycket vara
att säga. Det sker ofta med en misstro,
som måste verka deprimerande på arbetsviljan.
Att förändra denna attityd
mot kvinnorna är emellertid något som
måste ske på längre sikt och kan inte
åstadkommas genom ett riksdagsbeslut.

En förnuftigare familjepolitik ligger
däremot inom ramen för olika riksdagsbeslut.
Även om många av de gifta kvinnorna
och framför allt de som har vårdnaden
om små barn kan förutsättas
fortsätta sitt förvärvsarbete av rent intresse
för ett yrke, som de har utbildat
sig för, så är det utan tvivel den ekonomiska
aspekten på valet mellan att
vara hemarbetande eller förvärvsarbetande
som för de flesta fäller utslaget.
Yrkesarbetet måste vara så lönsamt, att

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

det inte endast tillåter något slags ersättare
i hemmet för vården av barnen
eller en möjlighet att få dem omhändertagna
genom kollektiv service, utan
därutöver måste det också finnas en
viss ekonomisk marginal. Kvinnorna är
helt enkelt lika fala för pengar som
män.

Den skattepolitik, som bedrivs gentemot
de gifta familjer som har små
barn i hemmet, är inte i sin nuvarande
utformning ägnad att uppmuntra kvinnorna
till förvärvsarbete. Här måste
något göras, och den närmaste åtgärden
borde vara att höja förvärvsavdragen
så att dessa betydligt bättre än
vad som nu är fallet motsvarar de kostnader
som förvärvsarbetande mödrar
i realiteten har. Ett sådant krav har
under de senare åren framställts från
vår sida, och ett steg i rätt riktning
bär tagits — det är jag villig att erkänna
— men det är endast ett steg.
Det är möjligt att vi i framtiden kan
få ett helt annat skattesystem samt en
kompensation för föräldrar med små
barn i form av vårdersättning eller något
liknande. Men det lär dröja, och
i väntan på detta bör förvärvsavdragen
kraftigt höjas.

In i bilden kommer också den kollektiva
servicen för barnfamiljerna.
Även där bör staten enligt min uppfattning
ge ett bättre stöd i form av bidrag
till uppförande av daghem och
driften till dem jämte andra åtgärder.

Har vi nu råd till detta? Måste det
inte bli en avvägningsfråga? Den problemställningen
har vi sannerligen lärt
oss att få till svar på våra förslag, och
nu kan vi ställa frågan själva. Då ber
jag att få sluta med att hänvisa till vad
jag började med: Vi har helt enkelt
inte råd att låta bli. Konsekvenserna
av att inte uppmuntra båda makarna
i familjer med små barn att delta i produktionen
blir ekonomiskt ödesdigra.
Sedan må vi enskilt tycka vad vi vill
om önskvärdheten av att gifta kvinnor
ägnar sig enbart åt hemarbete och åt
skötseln av sina barn.

Ang. den ekonomiska politiken

I bilden av en klok ekonomisk långtidsplanering
måste ingå arbetsstimulerande
åtgärder till fördel för den stora
och viktiga grupp som de gifta kvinnorna
utgör.

I övrigt ber jag att få ansluta mig till
de yrkanden som gjorts av herr Lundström.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 125 angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1965/66
är ju intressant och ger anledning till
begrundanden, såväl inför den närmaste
framtiden som på längre sikt. Efter
läsningen av densamma är man beredd
att i varje fall på en punkt helt instämma
med departementschefen, och det
gäller de tre sista raderna i avslutningen,
som tidigare citerats av herr Sundin,
där statsrådet uttalar: »Med en realistisk
bedömning av våra möjligheter
och med en klok hushållning av de stora
tillgångar som vårt land förfogar
över, är dock förutsättningarna goda
för en fortsatt gynnsam utveckling.»

Frågan om en klok hushållning och
om hur vi skall begagna våra tillgångar
är ju föremål för olika bedömningar,
vilket tydligt framgått av den hittills
förda debatten.

I reservationerna II och III till bevillningsutskottets
betänkande nr 36 har
hänvisats till motioner som ger förslag
till synpunkter, vilka enligt vårt sätt att
se skulle medverka till en bättre hushållning
av våra resurser.

Den sektor som i första hand bidragit
till den gynnsamma expansionen är
vårt näringsliv som på ett, vågar jag
påstå, fantastiskt sätt kunnat klara av
de bördor i form av skatter och avgifter
som pålagts dem, vilka för varje år
blivit allt mer betungande. Att detta
kunnat klaras av är till största delen
beroende av att näringslivets män, och
dit räknar jag hela det team av människor
som är sysselsatta i produktionen,
från företagsledaren till arbetstagaren,
genom rationaliseringar och hårt arbete

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

kunnat eliminera de kostnadspålagor,
som man för varje år med växande styrka
har måst taga hänsyn till. Men rationaliseringen
och kostnadstrycket har
inte kunnat ta ut varandra, vilket dels
medfört allt större svårigheter att konkurrera
med utlandet i ett flertal branscher,
dels gått ut över företagens lönsamhet
och möjlighet till självfinansiering.

När detta sistnämnda föres på tal
brukar man från socialdemokratiskt
håll hänvisa till boksluten från de börsnoterade
företagen och säga att talet
om företagens lönsamhet är en skiva
som spelas upp varje år, men som saknar
täckning.

Jag tror inte att man kan bedöma avkastningen
från näringslivet genom detta
enkla påstående, och man borde komma
ihåg att vårt svenska näringsliv består
inte enbart av stora företag som
är börsnoterade. Enligt 1961 års företagsräkning,
som väl är den senast utkomna
officiella statistiken, hade vi då
203 506 verksamma företag, och av dessa
över 200 000 företag var det 775 som
hade mer än 250 anställda. Det går alltså
inte att peka på ett antal publicerade
bokslut och därav draga den slutsatsen
att hela vårt näringsliv aldrig haft bättre
vinstkonjunktur än just nu.

Herr talman! Med den lilla men dock
kännedom jag har av den mindre företagsamheten
har jag en stark känsla av
att många företag i dag kämpar med
svårigheter och att även en obetydlig
uppbromsning av konjunkturen skulle
medföra betydande olägenheter.

Jag har noterat att också finansministern
är införstådd med att skattetrycket
numera nått en gräns som svårligen
kan höjas, vidare att redan gjorda
åtaganden inom den offentliga sektorn
har intecknat de närmaste årens statsinkomster,
och att redan pågående reformverksamhet
kan komma att ställa
krav på extra inkomstförstärkningar.

Men samtidigt säger finansministern
att reformer som innebär förbättringar
i flera olika hänseenden redan gjort sig

gällande och att det därför är realistiskt
att tänka sig att realiserandet endast
kan ske via avgiftsfinansiering.

Eftersom det är samhällets samlade
resurser som måste ligga till grund fölen
finanspolitik, innebär ju ett sådant
konstaterande att vi har att vänta nya
hastighetsrekord för priskarusellen.
Alla kostnader måste ju nämligen tagasmed
i kalkylen vid bestämmandet av
priset på en tjänst eller vara.

Vid onsdagens plena fick vi ett färskt
exempel på denna priskarusells automatiska
verkningar. Vi hade då som
sista punkt på dagordningen att behandla
bevillningsutskottets betänkande nr
37 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 130 med förslag till höjda
postavgifter, som skulle ge postverkel
en inkomstförstärkning med 17,5 miljoner
kronor. Förslaget innebar bl. a.
att det efter den 1 juli i år kostar 3
kronor att skicka ett postpaket som väger
mellan ett och tre kg och att det
kostar 1:50 kronor att sända ett brev
som väger över 125 gram. Vid förra
årets riksdag behandlades proposition
nr 155 som också innebar prishöjningar
på det stora flertalet av postverkets
tjänster och där prishöjningarna utgjorde
genomsnittligt cirka 16 procent.
Den gången, för ett år sedan, innebar
beslutet att postverket skulle få ett beräknat
överskott för budgetåret 1964,65
av 45 miljoner kronor.

Utskottet sade vid detta tillfälle: »Avgiftshöjningen
syftar i första hand till
att förhindra att underskott uppkommer
i postverkets rörelse. Som framgår
av propositionen kommer postverket
nämligen att från och med innevarande
år få vidkännas utgiftsökningar, främst
föranledda av stegrade lönekostnader även
sådan storleksordning att de endast
till en obetydlig del kan kompenseras
genom rationaliseringsåtgärder. Härutöver
avses med avgiftshöjningarna att
få till stånd en sådan avvägning avtaxorna,
att postverket kan beräknas få
erforderlig rörelsemarginal under de
närmaste åren.»

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Jag har en känsla av att den bedömning
av framtidsutsikterna som då skedde
inte rimmar med det verkliga förhållandet.
Utskottets förhoppning grusades
också redan i år.

Vad som är markant genom dessa
återkommande kostnadsökningar är ju
att vi varje år får en påminnelse om
priskarusellens verkningar och om sambandet
mellan löne- och kostnadsutveckling.
I snart sagt varje fråga av
ekonomisk karaktär, antingen den är
stor eller liten, ställs vi inför denna
karusell.

Jag tror att vi, oavsett olika principiella
inställningar till detta problem, numera
får oss en tankeställare så ofta
att det gäller att finna en lämplig medicin,
och jag har en känsla av att allt
fler människor inom alla läger börjar
känna stark oro inför denna utveckling.

Regeringen har enligt vårt sätt att se
manövrerat in landets ekonomi i en
återvändsgränd, där alla nytillkommande
resurser i första hand tas i anspråk
för statliga utgifter. För medborgarna
betyder detta att de inkomstökningar
som framkommit i den goda konjunkturen
tack vare höjd effektivitet i näringslivet
går till prishöjningar och höjda
skatter. Det är detta som av regeringen
kallas för en reformpolitik.

Människorna i samhället ställer stora
krav på ökade offentliga tjänster exempelvis
på sjukvårdens och undervisningens
område, och ingen förnekar att
dessa behov faktiskt föreligger. Det är
bara det att människans behov till sin
natur är så oändligt stora. Det är politikens
uppgift att söka åstadkomma en
rimlig avvägning i tillfredsställandet av
dessa behov. Allt kan inte åstadkommas
på en gång. Det som nu har hänt är att
vi bär fått en snedvridning i utyttjandet
av vår välståndsstegring till följd
av att allt intresse koncentrerats kring
sådana behov som man anser det lämpligt
att täcka genom statens försorg.

Tekniken är ju att man tillsätter utredningar
för det ena området efter det

Ang. den ekonomiska politiken
andra, kartlägger ett påtagligt behov
och sedan mot bakgrunden beslutar en
tidtabell för reformens genomförande.
Det grundläggande felet i detta är att
man inte beaktar medborgarnas önskemål
om andra typer av levnadsstandardförbättringar.
Svenska folket är intresserat
inte enbart av bättre offentlig
service på olika områden utan även av
att kunna tillfredsställa egna önskningar
på såväl konsumtionsvara- som kapitalvarusidan.
Detta är berättigade önskemål,
som inte får trängas undan av
en svällande offentlig verksamhet.

Risken i detta läge blir uppenbarligen
att regeringen liksom så många
gånger tidigare låter näringslivet och
dess investeringar komma till korta vid
överefterfrågan på de tillgängliga resurserna,
och det måste innebära att
själva grunden för vårt framåtskridande
undermineras. Den ekonomiska politikens
misslyckande skulle därmed vara
totalt.

Herr talman! Inom högerpartiet anser
vi det för närvarande mest aktuella
ekonomiska problemet vara att med en
klok finans- och skattepolitik värdesäkra
redan beslutade reformer, innan
framtiden intecknas av nya pålagor.
För att vi skall nå detta mål fordras
en reformering av den förda finansoch
skattepolitiken, och jag ber att i
likhet med herrar Jacobsson och Nilsson
få yrka bifall till reservationerna
II och III vid bevillningsutskottets betänkande
nr 36, som anvisar vägen för
en sådan reformering.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Med nästan skrämmande
lätthet skaffar man sig vissa vanor,
eller kanske ovanor, om man försöker
föra en meningsfylld verksamhet i detta
hus. En sådan vana är att läsa allt
tryck bakifrån i jakten efter klämmar
och reservationer.

Den fina blå boken proposition 125,
som med sina 265 sidor är rätt diger,
försökte jag behandla på samma något

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

vanvördiga sätt. Då hamnade jag i biliang
F, PM angående den ekonomiska
långtidsutvecklingen, och därefter i bihang
E, långtidsbudgeten. Men jag hade
tur. Läsningen var mycket intressant
och — tack för det! •—• underlättades
högst väsentligt av den goda dispositionen
av materialet, men samtidigt var den
förfärande. Herr Gösta Jacobsson sade
nyss att det var en skrämmande läsning.

Till allra största delen kan dessa
båda bihang betraktas som en finansdepartementets
egna ekonomers klara
och skarpa reservation mot den förda
ekonomiska politiken. Redogörelsen för
hur omöjligt det blir att genomföra redan
fattade utgiftskrävande beslut under
den kommande femårsperioden
borde begrundas av var och en, särskilt
av den eller dem som nu redan
bestämt sig för att pressa fram nya
stora reformer.

Nu fick inte rationaliseringen gå riktigt
så långt att departementet skrev
en i oförändrat skick användbar borgerlig
motion eller reservation. I sammanfattningen
på de sista sidorna drar
man nämligen den enkelriktade slutsatsen
av det hela: nya betydande

skattehöjningar. Ett sådant slutyrkande
i en minoritetsreservation blir inte realistiskt
förrän vi bytt majoritet.

Innan jag går vidare med långtidsbudgeten
vill jag gärna som en bakgrund
till resonemanget citera några
meningar som yttrades här i kammaren
i förrgår beträffande metoden att få
till stånd en s. k. reell planering

»En bra utgångspunkt i det planeringsarbetet
är onekligen om man planerar
för de kommande åren efter de
resurser och insatser som vi i dag kan
disponera för olika ändamål. Så snabbt
formerar sig inte resurserna att det inte
finns möjlighet för oss att utnyttja ett
extra utrymme den dag läget blir sådant.
»

Sedan talaren bl. a. konstaterat att
skolkostnaderna skulle — om framställda
önskemål tillgodosågs — öka med

15 procent och landstingens sjukvårdsplaner
lika mycket årligen, yttrades:
»Det går naturligtvis inte ihop om vi
vill ha ett bostadsbyggande som något
så när liknar det vi har i dag och framför
allt icke om vi vill ha ett bostadsbyggande,
som skall ha sin del av en
ökad nationalprodukt.» Slutligen yttrades:
»Den här nationen kan icke leva
på att vi bygger hus till varandra. Därför
får de här investeringssektorerna
rätta sig efter vad det valutagivande
progressiva näringslivet anger. Det avgörande
är ju att vi håller en något så
när rimlig ekonomisk stabilitet i detta
land.»

Talare var, som alla som då var närvarande
känner till, statsrådet Sträng,
och ämnet var planering för kommunerna.
Sällan har man så helt kunnat
instämma med finansministern, men
gäller i dag för den statliga sektorn
vad finansministern i förrgår ansåg
lämpligt för kommunerna, och vad menas
med rimlig ekonomisk stabilitet?
Svenska husmödrar anser inte att prishöjningar
på mellan 5 och 10 procent
på ett år är rimliga. Det gäller nog för
finansministern att avsevärt höja ambitionsnivån
— detta omtyckta ord —
d. v. s. sänka inflations- och prisstegringsprocenten.

Med statsrådets tänkvärda ord i minnet
om bästa sättet att åstadkomma en
reell planering läste jag långtidsbudgeten
och försökte i vissa delar jämföra
denna med den årsgamla motsvarigheten
i 1964 års proposition nr 150.
Jag fastnade liksom fru Hamrin-Thorell
för arbetskraftstemat, som är tämligen
knappt behandlat i fjolårets skrift
och utan antydningar till de alarmsignaler
som i årets skrift är helt dominerande.

Det börjar i år med att man konstaterar
att metodiken är sådan att de
uppgiftslämnande myndigheterna underskattar
efterfrågan på arbetskraft på
grund av de betydande vakanserna och
behovet av vikariatstjänstgöring. Dessa
i underkant tagna siffror sammanställer

Eretiägéri den 28 maj 1905 frii.

Nr SO

män, och det sltltäf på 30 000 nya tjänster
under eri fyräårsperiöd främ till
1969/70 jämfört med 1965/66. Dessförinnan
har man gjort en totalberäkning
av arbetskraftstillsköitet i hela lahdet
och kommit främ till eri Siffrä tnotsvarande
15 000 personer per år täCk vare
att så inånga beräknas bli överförda
från jord- och skogsbruk. Sedan konstaterar
mari att man riiaximalt orkar
med 15 000 nya tjänster på de fyra åreti,
d. v. s. jämnt hälften av myndigheternas
beräknade ärital ofch eri fjärdedel
av nytillskbttet av arbetskraft. Det drabbar
sektorernä litet ojämnt. Det redövisaS
t. ex. att rriah för rätts- och polisväsendet
eridäst kän fylla 23 procent
av önskat ärital, medan utbildning och
forskning står sig bäst med 64 procent,
följda av sjukvård och socialvård
med 56 procent.

I förbigående koristäteraä ätt det dessutom
finns 5 000 väkatiser inom försvaret
och att skoltäsehdet uppvisar eh
brist så till vida ätt aritälet icke behöriga
lärare vid séhaste årsskifte vär
7 000.

Inom parentes får jäg kanske påpeka
för dem det vederbör ätt det förärgligä
feltrvcket på sid. 15 i tabellens högra
kölunih, där ett minus blivit ett plus,
ger deri flyktigfe läSarén det intrycket
ätt affärsverkéri behöver hyariställä
3 420 personer under fyraårsperioderi.
Det skall vård 340, d. v. S. i praktikeri
blir det nästari oförändrat personalantal.

Sedan drar man penningmässigt de
riktiga konsekvenserna av att endast
halva den önskade personalökningen
beräknas kunriä realiseras och räknar
ned utgiftsplärierna. Därefter kommer
det verkliga dråpslaget, förutsatt att
jäg förstår att läsä svenska på rätt sätt.
Nu ber jag att få hänvisa till bllidhg E,
sid. 52, tredje stycket, söm lydef:

»l)et sagda betyder dofck itttfc att visshet
skulle föreligga om möjligheterna
att tillfredsställa det personalbehov sdrri
svarar mot långtidsbudgetens utgiftsplaner.
De till långtidsutredningen in -

Ang. den ekdribriilskä politiken
komhä prblirhlttära plarierria för den
ökade arbetskraftsefterffågätt inom riäringslivet
tyder på ''att en ytterligt påtäglig
bristsituation skrille uppstå på arbetsmärknadeh
ufader återstoden av
1960-taiet. En betydande del av den planerade
arbetskraftsefterfrågan kommer
med andra ord inte att kunna tillgodoses.
»

Hälften priitades alltså génast, och
sedan mera därtill i konkurrens med
näringslivet Örii hytillskottet till arbetsmarknaden.
Man katt frågä sig, vad det
sedäri blir av älla klubbade fina beslut.
Tillsamtnaritäghå utgör de sannerligen
inte riågon s. k. reeil plariering. Men
deri riödtvungna lösriliigen gös också:
»bristen på arbetskraft kän framkalla
eri temporär omprövning av den nu
rådande ambitionsnivån» — eller på
iiågot enklare svenska: vi får vänta med
fullföljandet av åtskilliga fattade beslut.

Som exempel — eridaSt ett — kan jag
ta utbildhirigssektorn. Där kornmer man
självfallet fram till att behötet av lärare
överstiger tillgången — dch mi citerar
jag från sidan 53 — »såvida inte
balärisskapände åtgärder vidtas». Detta
är helt enkelt en omskrivning för större
klasser och mifaskat timantal i skolorna;
det anges på sidan 39. Detta
trots att utbildningssektoCn, Sbm är den
verkligt tungå ur personalsynpunkt med
2/3 av hela behovet av nya tjänster,
blir bäst tillgodosedd — 64 procent av
önskemålen fyllda.

.lag Har hittills inte talat om vare sig
kronor, miljoner eller miljarder — de
be greppeh har andra rört sig med före
mig, för ätt belysa dagens eköriomiska
situation — och jag behöver inte heller
nu komma in på pengar annat än indirekt.
Är inte totalbilden av den statliga
planeringen, att vi byggt in en
våldsamt inflationsdrivande arbetskraftsefterfrågan
från det allmänna i
vår ekonomi, som gör att vi med säkerhet
för iriflätionen i stegrat tehipo utan
att därför kunna bättre fylla våra personalkadrer?
Hur skulle det vara om
vi mera försökte — jag citerar ånyo

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
finansministern — »rätta oss efter vad
det valutagivande progressiva näringslivet
anger»?

Nu finns det kanske en liten möjlighet
att verkligheten inte blir fullt så
bister som denna långtidsbudget utmålar.
Den måste ju fattas som ett rött
stoppljus för nya personal- och penningkrävande
reformer och samtidigt
som en nödsignalering efter hjälp för
att klara det man redan sitter i. Finansdepartementets
nödsignaler uppfattas
nog av oppositionen, och där bör väl
i varje fall från högerpartiet finnas all
villighet till hjälp, förutsatt att samma
anda slår igenom i hela den av socialdemokraterna
dominerade förvaltningen
och att man slår till bromsarna nu.

Möjligheten att bilden kanske inte
blir fullt så usel som den målats, kan
spåras i bihang F, PM angående den ekonomiska
långsiktsutvecklingen. Längst
ned på sidan 7 står: »Tyvärr har vi i
Sverige det emellertid fortfarande relativt
dåligt ställt med sysselsättningsstatistik.
» Och på sidan 8 konstaterar
man vid avstämningen av den gamla
långtidsutredningen för åren 1960—1965
mot det bedömda verkliga utfallet, att
både antalet utförda arbetstimmar och
antalet sysselsatta kan ligga 0,4 procent
över beräkningarna, motsvarande cirka
14 000 yrkesarbetande. Dessutom har
arbetstidsförkortningen inte slagit igenom
så som den teoretiskt bort göra.
Tydligen är svenska folket flitigare än
vad avtalen bestämmer. Möjligheten att
mildra krisen och undvika ren katastrof
ligger alltså i att prognosens felmarginal
skall visa sig minst lika stor
som för den senaste femårsperioden.
Någon verkligt fast grund för en s. k.
reell planering är dock knappast förhoppningen
om fel i arbetskraftsprognosen
— felet måste ju dessutom vara
åt rätt håll.

Herr talman! Dessa reflexioner har
tagit 14 minuter av kammarens dyrbara
tid den sista debattdagen! Kanske var
det litet opassande av mig, men med

tanke på tidigare genomlidna jättelånga
debatter har jag tagit mig denna frihet.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Om jag skulle tillämpa
min kända debattmetodik här i kammaren
—• och alltså reta upp de flesta av
debattörerna — finge vi väl en helt ny
debatt; men med hänsyn till att det
hela nu börjar lida mot slutet skall jag
avstå från mina — jag hade så när sagt

— »sadistiska ambitioner»!

I början av sitt anförande framhöll
herr Lundström önskemålet att vi skulle
slippa ifrån tre stycken inflationsdebatter
under samma session. I det önskemålet
instämmer jag helt med honom

— vad som i dag sagts är ju bara en
återupprepning av det som framhölls i
remissdebatten och återkom i skattedebatten.
Alla argument har till leda upprepats
i dag. Samtliga nu aktualiserade
frågor har diskuterats och svar lämnats
— men det hjälper tydligen föga.
Mot den bakgrunden kan jag inskränka
mig till det minsta möjliga —- några yttranden
bör enligt min mening inte lämnas
direkt obesvarade.

Herr Virgin ansåg att socialdemokraterna
har bara en patentmetod när det
gäller att lösa alla problem, nämligen
skattehöjningar. Ja, herr Virgin, hur är
det ställt här i huset? Vi har ju samlats
i besluten om de utgifter som redovisas
i det sist delade trycket. Stora majoriteter
i riksdagens båda kamrar har beslutat
dessa utgifter. De skall betalas;
och det kan inte ske på annat sätt än
genom skatter. Därför har jag tidigare
i skattedebatten sagt, att om man vill
ha ett alternativ till den politiken finns
ingen annan väg att beträda än att angripa
utgiftssidan och försöka samla en
majoritet kring detta. Jag rekommenderar
högerpartiet att välja det alternativet
— ehuruväl jag inte kommer att enrollera
mig när det gäller att skapa majoritet
kring sådana förslag; men det
är en annan sak. Jag anser det orättfär -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

digt, herr Virgin, att anklaga socialdemokraterna
för att driva en skattehöjningspolitik
för dess egen skull —• skatterna
är tillkomna för att betala de utgifter
riksdagens majoritet är ense om.

Herr Bengtson talade om dålig planering,
och han sade att finansministerns
mångordighet inte kunde bortförklara
regeringens bristande planeringsförmåga.
Ja, i fråga om mångordighet har han
sin fullt jämbördige överman i herr
Bengtson. Nu har emellertid finansministern
visat att när det gäller att hålla
styr på ekonomien så gnisslar det litet
här och där, och det var herr Bengtson
också villig att vitsorda. När det gäller
att försöka begränsa tillväxttakten i
kommunernas investeringar tillhör herr
Bengtsons partivänner ingalunda dem
som är beredda att medverka i en sådan
politik, utan de vill snarare späda på.
Eller hur är det, herr Bengtson? Jag
medger gärna att regeringen kanske är
något överambitiös i sitt program och
i sin målsättning. Men det finns något
av de program och de målsättningar,
som regeringen har presenterat, som
inte herr Bengtson har kritiserat och
ansett vara i minsta laget? På praktiskt
taget varje område vill ju herr Bengtson
utvidga regeringsprogrammet och inte
tvärtom.

Herr Bengtson var också inne på inflationstänkandet
och inkomstlikställighet.
Vi hade ju tillfälle att diskutera
dessa saker för några dagar sedan, och
då stod herr Bengtson i denna talarstol
och krävde inkomstlikställighet. Följsamheten
när det gäller löneglidningen,
herr Bengtson, är ju vi som riksdagsmän
också beredda att acceptera. Även
vi får ju del av den så förkättrade löneglidningen,
men jag har inte hört herr
Bengtson protestera nämnvärt mot den
saken.

Jag torde från socialdemokratiskt
håll vara ensam om att ha instämt med
herr Sundin när det gäller hans uppslag
att de indirekta skatterna skall användas
i konjunkturpolitiskt syfte. När
vi behandlade denna fråga i bevillnings 5

Första kammarens protokoll 1965. Nr 30

Ang. den ekonomiska politiken

utskottet var herr Sundin en »kringskuren
kung». Jag var »kringskuren
knekt», om jag får använda det uttrycket,
tv jag fick ingen partivän med mig
i mina sympatiyttringar för herr Sundins
uppslag. I likhet med finansministern
tror jag att det faktiskt ligger någonting
i det Sundinska uppslaget, men
för dagen är det politiskt omöjligt att
kunna samla den majoritet omkring ett
sådant uppslag som skulle göra det möjligt
att förverkliga det; det är in. a. o.
ingen realistisk politik. Men icke förty
kan måhända saken värka fram.

Nu tycktes finansministern vara
mindre intresserad när han hörde att
förslagsställaren ville att skattebemyndigandet
skulle anförtros någon annan
myndighet än finansdepartementet. Såsom
en kompromiss på herr Sundins
förslag om riksgäldskontoret skulle jag
vilja föreslå att vi lägger prövningen
i bevillningsutskottet, som kanske har
större möjligheter att tillgodose de olika
intressena!

Med detta ber jag, herr talman, att få
instämma i tidigare yrkanden om bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Av någon anledning angrep
herr Eriksson i Uppsala mig för
att jag hade kritiserat den socialdemokratiska
politiken och sagt att den leder
till ständigt högre skatter. Strax efteråt
erkänner han att skatterna behövs. Då
hade jag ju rätt. Det kommer uppenbarligen
att bli högre skatter. Det beror
på, sade herr Eriksson, att utgifterna
har samlat stora majoriteter.

Vi inom högerpartiet tillhör inte de
majoriteter, som har enats omkring de
stora utgifterna på alla punkter. Vi har
redovisat ett klart alternativ, och vi förbehåller
oss självfallet rätten att få plädera
för det alternativet.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fin vinst av denna debatt
kan det vara, att herr Einar Eriksson
för ett ögonblick sedan förklarade

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken

att utgifterna nog varit i överkant. Ja,
då blir det fråga om hur planeringarna
har varit. Att det här bär skett en
stark ökning försökte jag också framhålla
i mitt anförande, och då kanske
vi är överens på den punkten. Häri
ligger också orsaken till en mängd svårigheter
som vi för närvarande har att
kämpa med.

Det där vanliga argumentet att vi
inom centern vill lägga på ytterligare
och att svårigheterna därmed skulle bli
än större var jag beredd på. Jag har
därför här i min hand en sammanställning
över centerns besparingsförslag
och utgiftsförslag, som jag är redo att
överlämna till herr Eriksson att studera.
Den visar att vi inte har åstadkommit
någon ökning av budgeten.

När jag talade om finansministerns
mångordighet tänkte jag inte på hur
han talar, utan jag menade att han trots
den mångordighet som han använde
när han skulle försöka förklara den
diskrepans, som ligger i att regeringen
lägger fram förslag om en massa ting,
som landsting och kommuner skall utföra,
men sedan stoppar det hela genom
att resurser inte ställs till förfogande.
Det var detta som finansministern
inte kunde förklara, trots att han
höll ett ganska långt tal.

Sedan var det ju en smula förvånande
när herr Einar Eriksson sade —
men kanske var det en felsägning — att
till och med riksdagsmännen får del av
löneglidningen. Det är väl ändå inte
korrekt. Det är väl så att vi är bundna
till en höjning av lönerna, men inte till
löneglidningarna, vilka är en företeelse
som uppstår utan att det fattas beslut
i några avtal.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Trots min återhållsamhet
kunde jag inte undgå att reta upp
några! Att jag skulle göra det med herr
Bengtson var kanske t. o. m. medvetet.

När det gäller löneglidningen ligger
det nog till på det sättet att statstjänste -

mannen, när de förhandlar, förhandlar
även om den löneglidning som uppkommer
i industrien och får kompensation
därför. Eftersom riksdagsmannaarvodet
är anpassat till en viss statlig tjänstelönegrad,
får även vi dela denna löneglidning,
även om vi inte precis producerar
mera än som varit förutsett.
Det är möjligt att herr Bengtson gör
det, men jag känner mig i alla fall inte
vara mera produktiv i den meningen
att jag har gjort mig förtjänt av en löneglidning.

Jag tycker nog att man kan säga att
regeringens program kanske varit överambitiöst
med hänsyn till de resurser
vi har. Jag står dock för den värderingen,
att herr Bengtson tillsammans med
sina partikolleger inte har gjort något
nämnvärt för att minska på de ambitionerna,
utan att de som alltid är i
färd med att kritisera den långsamma
takten när det gäller utbyggnaden av
den offentliga verksamheten på olika
områden.

Sedan, herr Virgin, vill jag gärna ge
herr Virgin och högerpartiet ett erkännande
för att inte alltid, om jag får använda
det uttrycket, »löpa med» när det
gäller krav på ökade utgifter. Man jag
tycker nog att det är alltför ofta, som
även högern är med på de reservationer
som innebär kostnadsstegringar utöver
vad som har föreslagits av regeringen.
Det är ändå ytterst sällan som
man ser vare sig motioner eller reservationer
som går i den kostnadsnedpressande
riktningen.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad herr Eriksson menade med att vi
från högerpartiet inte skulle kunna rösta
på utgiftsstegringar på vissa punkter.
Det kan vi naturligtvis göra när vi
mer än väl balanserar dem med sänkningar
på andra håll. Vi har rätt att
ha — och vi har också — en annan
uppfattning än regeringen om hur samhällsekonomien
bör uppläggas i olika
avseenden.

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! När man har suttit här
och åhört debatten, har man ju fått
många olika anvisningar om hur man
skall kunna åstadkomma en balanserad
budget. Man har även fått höra, på vilka
områden besparingar kan göras, och
man har också fått veta på vilka områden
det blir ökade utgifter. Jag skall nu
inte i riksdagens elfte timme förlänga
debatten alltför mycket men jag måste
i alla fall ta några minuter i anspråk.

Jag har frågat tidigare, och jag kommer
att fråga nu igen när man talar
om stegringar på olika områden: Varför
kan man i denna riksdag aldrig få redovisat
var de olika stegringarna ligger?
Här talas det om löneglidningar hit och
löneglidningar dit. Jag tror säkert att
sådana förekommer, ty det är ingenting
att tvivla på. Men varför kan man inte
få reda på inom vilka områden dessa
löneglidningar är som störst? Det måste
ju vara på områden, som ger stora vinster.
I annat fall har man inte råd till
några löneglidningar.

Jag blev mäkta förvånad — det kanske
var 14 dagar sedan — när löneuppgörelsen
träffades. Dagen efter stod det
i stockholmstidningarna: Hela lönelyften
uppslukas av stegrade livsmedelskostnader! Mina

damer och herrar! Vore det inte
ganska trevligt om vi här i riksdagen
kunde få reda på inom vilka moment
denna stegring förekommer. Förekommer
den i första ledet, d. v. s. i producentledet?
Förekommer den i andra ledet,
där man förädlar varan? Eller i
tredje ledet, där man försäljer den?
Detta är man dock förfärligt rädd för
att redovisa. Det är likadant på alla
områden.

Jag är inte alls riidd för att ta en sådan
redovisning, ty visar det sig att livsmedelskostnaderna
är för höga i produktionsledet,
får man naturligtvis reglera
detta. Som ni vet har vi ju helt nyligen
haft en väldig debatt i denna fråga.
Varför kan man inte få redovisat
hur det ligger till inom de övriga le -

Ang. den ekonomiska politiken

den? Ni såg väl i tidningarna, att om
man köper en brödlimpa i Stockholm,
som kostar 1 krona 38 öre, skulle den
kosta 1: 10 oavsett om jordbrukarna hade
släppt till säden. Kan man då säga att
det är jordbruksledet i fråga om livsmedel,
som suger åt sig kostnaderna?
Jag tycker att vi skall vara litet mera
rättvisa i fråga om dessa ting.

Jag skulle här inte vilja hålla mig bara
till jordbruket utan vill även säga några
ord om byggnadskostnaderna. Jag
har vid flera tillfällen här i riksdagen
frågat: Varför kan vi inte få reda på
vad materialet till ett bygge kostar?
Hur stor är arbetslönen för ett bygge,
och hur kommer man upp till de höga
priserna? Ingen vågar redovisa detta.

Jag kan ta ett typiskt exempel. I förra
veckan satte jag i gång ett litet byggnadsarbete
hemma, och där kom en
byggmästare som hade en arbetare från
Kristianstads stad med sig. Jag frågade
hur det kom sig att han hade åkt ut
på landet för att renovera och reparera,
tv han borde väl förtjäna bättre på att
arbeta i staden. Han svarade att han
hade fyllt 64 år, och då ville man inte
ha honom längre! Eftersom han inte
kunde följa med i ackordet hade han
fått sluta.

Jag skulle vilja vädja till herr Sträng
och alla hans medhjälpare: Sätt i gång
med en utredning, som visar det verkliga
värdet på den ena och den andra
varan och hur mycket konsumenten
skall betala! Då kanske vi kan börja
tala om hur vi har det i vårt land och
inte bara försöka skyla över det ena
eller det andra. Om materialkostnaderna
är för höga, varför skall man inte
sänka dem? Om arbetslönerna är för
höga, varför skall man inte sänka dem?
Eftersom priserna ständigt ökar på allting,
tycker jag att det finns anledning
att undersöka vad denna ökning beror
på och vilka områden den kommer
ifrån. Finansministern tar till en klumpsumma
och säger, att det och det kostar
så och så mycket. Sedan drar tidningarna
sina slutsatser om vad det

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. den ekonomiska politiken
kostar i det ena ledet men icke i det
andra, utan att ha några som lielst
fakta.

Det är detta som jag absolut reagerar
emot, och jag hoppas att vår regering
och särskilt vår finansminister skall
kunna prestera en uppdelning till dess
diskussionen sätter i gång igen i höst,
så att man då skall ha bättre reda på
hur det ligger till. Finns det jättestora
löneglidningar? Det finns i varje fall
inga löneglidningar inom jordbruket.
Men var finns de? Möjligen finns de —
men jag skulle inte tro att de gör det
i någon högre grad — i skogsbruket.
Men i de stora industriföretagen förekommer
stora löneglidningar. Jag vill
inte säga att industrien har alltför stora
förtjänster, ty den får också ta stora
risker, men låt oss, för att slippa ifrån
att jämt och ständigt höra debatter i
kammaren om hur man tror att det går
till, få en fullständig utredning, så kanske
diskussionen svalnar. Jag vill ha en
utredning om kostnaden i arbetarledet
likaväl som i de andra leden.

Finansministern har beräknat att den
budget som han har framlagt för 1965/
66 skall ge ett överskott på 700 miljoner
kronor. Jag tror inte på detta! Det blir
säkert inget överskott, utan de som lever
och träffas den dagen när budgetåret
är till ända kommer nog att finna
att överskottet har krympt, ja, det är
ovisst om det alls kommer att finnas
något överskott.

Och vad beror det på? Det beror på
de ständigt stegrade kraven på samhället,
inte minst i form av utgifter på
det sociala området.

Jag vill inte påstå annat än att varje
människa skall ha en bostad och även
i övrigt så drägligt som möjligt, men
jag kan inte underlåta att fråga om det
är nödvändigt att unga flickor och pojkar
på 16—17 år — jag vet att det förekommer
i större städer, och de förtjänar
pengar och har råd till det —
står i ko för att få en bostad och redovisas
i bostadskön, som naturligtvis blir
jättestor. Det är klart att när en mängd

sådana ungdomar anmäler sig så blir
det på det sättet. Jag är inte rädd för
att säga, att de gott kan stå och vänta
så länge och låta dem som är mogna
för att sätta bo gå i första hand, oavsett
om de inte har anmält sig i förväg. Jag
tycker att det här bör bli en upprensning
på något sätt. Vi kan inte fortsätta
på det sätt som vi gör.

Det blir ständigt stegrade krav på
allting. Jag vill inte säga att det parti
jag tillhör håller tillbaka —- vi vill ha
ständiga stegringar, och det vill alla
andra i riksdagen. Men varifrån skall
vi ta pengarna? Finansministern måste
skaffa dem. Och det kan väl hända att
han är litet lömsk ibland, men jag tror
i alla fall inte att det är lätt att vara
finansminister. Jag tror inte att någon
av dem som kritiserar honom skulle
vilja krypa in i hans ställe och försöka
tillfredsställa alla krav som ställs i den
.svenska riksdagen!

Det är nu över tio år sedan jag första
gången föreslog här i kammaren att vi
borde införa pris- och lönestopp. Då
sade man bestämt nej. Det ansågs vara
ett föråldrat system, och det sades att
vi skulle ha ett fritt näringsliv utan
sådana begränsningar. Det finns länder
som har pris- och lönestopp, och jag
tror att det hade varit lyckligt om vi
hade följt deras exempel. Då hade vi
inte haft sådana svårigheter att brottas
med som vi har. Kunde vi sköta det
statsfinansiella läget utan sådana ingripanden
så må det vara hänt, men jag
tror, mina damer och herrar, att vi inte
bemästrar situationen sådan som den
är i dag utan rätt starka ingripanden
på det ena eller andra området. Det
kan bli tal om pris- och lönestopp. I
annat fall får det bli genom räntereglering,
eftersom vi i dag tycker att räntorna
är mycket höga. Men var säkra
på att om dagens finansiella läge skall
fortsätta, får vi vidkännas ganska höga
kostnader.

Herr talman! Nu skall jag inte uppehålla
kammaren längre, då vi alla vill
resa hem. Jag skall bara be att med

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

dessa ord få yrka bifall till reservation
I och reservation III.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten A, därefter särskilt rörande
punkterna B 2 och B 3, såvitt avsåge
finanspolitiken m. in., vidare särskilt
beträffande punkten B 4, i vad
gällde finanspolitiken m. in., ytterligare
särskilt i fråga om punkterna B 2, B 3
och B 4, såvitt anginge en samlad skattereform,
samt slutligen särskilt avseende
utskottets hemställan i övrigt.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

I fråga om punkterna B 2 och B 3,
såvitt gällde finanspolitiken in. m., fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Billman in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36 punkterna B 2 och B 3, såvitt gäller
finanspolitiken in. in., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Billman in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Ang. den ekonomiska politiken
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 75;

Nej — 41.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B 4, i vad avsåge
finanspolitiken m. m., framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 36
punkten B 4, såvitt gäller finanspolitiken
in. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Kilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 23.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å punkterna B 2, B 3
och B 4, såvitt anginge en samlad skattereform,
anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36 punkterna B 2, B 3 och B 4, såvitt
gäller en samlad skattereform, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 45, angående ändrad lydelse av 1 §
avlöningsbestämmelserna för hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session; och

nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lönegradsplacering av vissa
tjänster vid riksbanken, m. in.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter
och organisation

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation.

På bankoutskottets hemställan beslöt
1964 års riksdag uppdraga åt styrelsen
för riksdagsbiblioteket att utreda frågan
om riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och behov av resurser.

I en den 9 mars 1965 dagtecknad, till
riksdagen ställd skrivelse, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade styrelsen
för riksdagsbiblioteket redovisat resultatet
av den begärda utredningen. Stv -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Ang. riksdagens upplysningstjänts arbetsuppgifter och organisation

relsen hade därvid upprepat det förslag
om att riksdagens upplvsningstjänst
skulle organiseras såsom ett
självständigt verk, som styrelsen tidigare
framlagt i sina petita för budgetåret
1964/65. Därutöver hade styrelsen
bland annat föreslagit en förstärkning
av upplysningstjänstens personal. Vid
styrelsens behandling av ärendet hade
föredraganden, överbibliotekarien
Frykholm, anmält skiljaktig mening och
hänvisat till ett av honom avgivet utlåtande,
enligt vilket upplysningstjänsten
icke borde skiljas från biblioteket.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket
måtte med godkännande
av vad utskottet i utlåtandet uttalat
rörande riksdagens upplysningstjänst
bemyndiga delegerade för riksdagens
verk att med tillämpning från den 1 juli
1965 fastställa därav föranledda ändringar
i tjänste- och personalförteckningarna
för riksdagsbiblioteket.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat anfört, att det ansett, att tjänsten
som föreståndare för upplysningstjänsten
alltfort borde vara placerad i lönegrad
A 27 men förenas med ett särskilt
lönetillägg av 2 400 kronor per år samt
att föreståndaren borde hava tjänstetiteln
byrådirektör.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Per Jacobsson,
Berglund, Larsson i Umeå och Börjesson
i Falköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade.
Reservanterna hade ansett, att tjänsten
som föreståndare för upplvsningstjänsten
borde vara placerad i lönegrad Bg 1
med tjänstetiteln avdelningsdirektör.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Till detta yttrande finns
eu reservation, vari vi reservanter ut -

talar oss för en högre lönegradsplacering
för föreståndaren för upplysningstjänsten
än vad utskottsmajoriteten bestämt
sig för. Beträffande en sådan lönedgradsplacering
är det mest fråga om
ett tyckande, ty det är svårt för någondera
parten att argumentera på annat
sätt än att det verkligen fordras en
mycket god kraft som chef för riksdagens
upplysningstjänst. Vi vet alla att
det arbete som presterats därifrån blivit
mycket uppskattat av kamrarnas
ledamöter.

Herr talman! Jag ber att med dessa
få ord få yrka bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Utskottet har fäst mycket
stor vikt vid att riksdagens organisationsutredning
just nu håller på
med denna sak. Med hänvisning till delegerades
yttrande när det gäller lönesättningen
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan med godkännande
av vad utskottet uttalat samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring i vad utskottet uttalat, som förordats
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av vad utskottet
uttalat, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 48 med godkännande
av vad utskottet uttalat, röstar -

Ja;

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ang. riksdagens upplysningstiänsts arbetsuppgifter och organisation

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i vad utskottet
uttalat, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans upfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Xils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja— 93;

Nej — 33.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

49, i anledning av framställningar
från Nordiska rådets svenska delegation
angående organisationen av delegationens
kansli; samt

nr 50, angående regleringen för budgetåret
1965/66 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. m.,

varvid utlåtandet nr 50 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets memorial nr 29, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 19, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

F’öredrogos statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/

65 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1965/

66 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1965/66;

nr 137, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och

nr 138, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1964/65.

Beträffande vart och ett av dessa betänkanden
hade utskottet hemställt, att
detsamma måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

På särskild proposition vid varje
ärende beslöt kammaren bifalla denna
hemställan.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 328, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

i förordningen den 27 maj 1960 (nr
253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker, m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 139, angående
statsregleringen för budgetåret
1965/66; och

bankoutskottets memorial nr 51, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter,
m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
aftonens sammanträde statsutskottets
memorial nr 139 skulle sättas sist.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.56.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Fredagen den 28 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 140
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna 1:157 och
II: 199, i vad de avser anslag till tidningen
Samefolket, icke må bifallas av
riksdagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att i anledning
av motionerna I: 157 och II:
199, såvitt nu är i fråga, till Bidrag till
tidningen Samefolket för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
50 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej —- 75.

Herr Sveningsson anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att avstå från att rösta men av misstag
röstat för nej-propositionen.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 516, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108
ja och 114 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits

utgöra 177 ja och 189 nej, vadan beslut
i frågan blivit av riksdagen fattat i
överensstämmelse med nej-propositionen.

Sammanjämkningsförslag i fråga om arbetsrum
för riksdagens ledamöter

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 51, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av väckta
motioner om arbetsrum för riksdagens
ledamöter, m. in.

Bankoutskottet hade i sitt utlåtande
nr 36 med viss motivering hemställt,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 489 och II: 600, såvitt i detta sammanhang
vore i fråga, måtte uppdraga
åt riksgäldsfullmäktige att med beaktande
av vad utskottet i utlåtandet anfört
framlägga förslag beträffande riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga;
samt

att motionerna I: 705 och II: 832, såvitt
i detta samamnhang vore i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Kamrarna hade bifallit utskottets
hemställan, andra kammaren dock med
en av herr Adamsson under överläggningen
föreslagen ändring av motiveringen,
innebärande att ur sista stycket
på sid. 6 i det tryckta utlåtandet
följande mening skulle utgå, nämligen:
»I detta sammanhang vill utskottet
framhålla, att arbetsrummen för ledamöterna
givetvis är avsedda att användas
under tid då kammarplena icke pågår.
»

I syfte att åstadkomma sammanjämkning
mellan kamrarnas beslut hade utskottet
i det nu föreliggande memoria -

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30

Sammanjämkningsförslag i fråga om arbetsrum för riksdagens ledamöter

let hemställt, att första kammaren med
frånträdande av sitt beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 36 fattade beslut,
såvitt avsåge motiveringen, måtte biträda
det beslut, som därutinnan fattats
av andra kammaren.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Herr HERNELIUS (b):

Herr talman! Jag ber att få yrka att
första kammaren med avslag på memorialet
måtte vidhålla sitt tidigare beslut.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den sammanjämkning som bankoutskottet
har åstadkommit.

I detta anförande instämde herrar
Åkerlund (h), Risberg (h) och Lundström
(fp).

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag ber också att få
yrka bifall till utskottets sammanjämkningsförslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på bifall till det av herr Hernelius
under överläggningen framställda
yrkandet; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 139, angående statsregleringen för
budgetåret 1965/66.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte

företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter memorialet företogs
till avgörande punktvis.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 28 maj 1965.

Med anledning av en av kanslisten
fru Ingeborg Bock gjord ansökning beviljade
herrar deputerade henne tjänstledighet
för havandeskap och barnsbörd
för höstsessionen 1965.

Vikarie för fru Bock skulle tillsättas
vid höstsessionens början.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 246,
till Konungen angående val av styrelse
över riksdagsbiblioteket;

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

247, för fröken Lisa Mattson att
vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket; nr

248, för herr Alf A:son Wennerfors
att vara ledamot av styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 249, för fru Ingrid Segerstedt Wiberg
att vara suppleant för ledamot
av styrelsen över riksdagsbiblioteket;
och

nr 250, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 291, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 27 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 294, till Konungen angående omröstningar
jämlikt § 69 riksdagsordningen.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

324, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

325, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1965/

66 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

326, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1965/66; och
nr 327, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1964/65.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt jämte i ämnet väckta motioner; nr

330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

nr 331, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1965/66,
m. in.; och

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av postpaketportot
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 333, till fullmäktige
i riksgäldskontoret i anledning
av väckta motioner om arbetsrum för
riksdagens ledamöter, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30

i utlåtande nr 36 och memorial nr 51
bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 62 §§
lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. m.;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken; samt

nr 339, angående regleringen för
budgetåret 1965/66 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till delegerade
för riksdagens verk:

nr 336, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lönegradsplacering av vissa
tjänster vid riksbanken, m. m.;

nr 337, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation;

nr 338, i anledning av framställningar
från Nordiska rådets svenska delegation
angående organisationen av delegationens
kansli; och

nr 340, angående lönegradsuppflyttning
av vissa tjänster, in. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
341, till Konungen i anledning av väckta
motioner om åtgärder till stödjande
av samernas kulturliv.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 342, angående statsregleringen för
budgetåret 1965/66; och

nr 343, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1965/66.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning att vad utskottet hemställt
i memorial nr 139 bifölles även av
andra kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela att det tyvärr finns
risk för att kamrarna stannar vid skiljaktiga
beslut beträffande statsutskottets
utlåtande nr 124 i viss del. Statsutskottet
har föreslagit ett anslag till Sigtunastiftelsens
bibliotek om 6 500 kronor. I
en reservation har yrkats höjning av anslaget
till 10 000 kronor. Första kammaren
har tidigare bifallit utskottets hemställan.
Andra kammaren har ännu ej
fattat beslut i ärendet men väntas göra
så omkring kl. 21 i kväll.

Jag anhåller att kammarens sammanträde
får ajourneras för att jag skall
få överlägga med andra kammarens talman.

Härtill lämnade kammaren nu, kl.
19.47, sitt bifall.

Då förhandlingarna kl. 19.54 återupptogos,
anförde herr TALMANNEN:

Andra kammarens beslut i ifrågavarande
ärende, statsutskottets utlåtande
nr 124, väntas om ungefär en halvtimme.
Under sådana förhållanden föreslår
jag att kammarens sammanträde ajourneras
tills andra kammaren har fattat
sitt beslut. Kallelse kommer då att ske

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

genom voteringsklockorna. Skulle kamrarna
fatta skiljaktiga beslut, måste det
tyvärr bli gemensam omröstning om de
3 500 kronorna i morgon.

Kammaren beslöt, kl. 19.56, att ånyo
ajournera sina förhandlingar.

Förhandlingarna återupptogos kl.
20.54.

Jag vill begagna detta tillfälle att tillönska
kammarens ledamöter en god och
angenäm ferie och hoppas att sommarvädret
kommer att vara sådant, att ni
kan återvända med nya och friska krafter
till höstsessionen.

Må det också tillåtas mig att att vid
detta tillfälle framföra ett varmt tack
till kammarens ledamöter för den välvilja
jag har mött under min inträningssession
såsom talman.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill meddela, att omröstningen
om statsutskottets utlåtande nr 124
punkten IV i andra kammaren har utfallit
med 116 ja och 108 nej och att
andra kammaren alltså fattat samma beslut
som första kammaren. Det blir således
ingen gemensam votering.

Jag vill erinra om att jag efter samråd
med andra kammarens talman beslutat,
att riksdagens höstsession i år
kommer att ta sin början måndagen
den 18 oktober klockan 14. Kallelse
kommer i vanlig ordning att utfärdas
genom annonsering och genom tillkännagivande
i radio.

Riksdagens vårsession är härmed för
första kammarens vidkommande avslutad.
Det har säkerligen varit en arbetsam
tid för riksdagens ledamöter, och
det ser väl ut som om höstsessionen
också kommer att bli relativt arbetstyngd,
då ett stort antal ärenden har
måst uppskjutas.

Under sommaren kommer den kommitté,
som talmanskonferensen har tillsatt
för att pröva vissa organisatoriska
och andra med riksdagsarbetet sammanhängande
frågor, att sammanträda.

Detta tal besvarades av herr UNDÉN
i följande ordalag:

Herr talman! Jag tillåter mig att med
begagnande av det privilegium, som åldern
ger, framföra till herr talmannen
på kammarledamöternas vägnar vårt
varma tack för den gångna sessionen
och för den önskan om en angenäm
sommar som herr talmannen nyss riktade
till kammaren.

Vi å vår sida vill gärna återgälda
denna önskan med en förhoppning att
sommarferien skall ge vila och vederkvickelse
såväl åt Eder, herr talman,
som åt hela presidiet.

Och därmed instämmer jag i önskan
att vi måtte träffas igen med friska
krafter till en säkerligen mödosam höstsession.

Herr talmannen förklarade härefter
årets vårsession för första kammarens
del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
20.58.

In fidem

K.-G. Lindelöiv

KUNGL. BOKTR. STHLM 1965