Fredagen den 28 april Sld Beräkningen (Riksdagens protokoll 1961:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16

F Ö II S TA KAMMAREN

1961

28 april-4 maj

Debatter in. m.

Fredagen den 28 april Sld Beräkningen

av bostadsrätts överlåtelsevärde .................. ^

Vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m. 12

Statens stöd åt växtförädlingen ..............................

Ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag......

Om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen---- 36

Onsdagen den 3 maj

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga

ändamål ...................................

Rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansie ringsfond

.............................................

Om ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser angående for donståg

m. ............................................. ''

Svar på fråga av herr Sjönell ang. införande av s. k. sommartid

i Sverige ................................................

Svar på interpellation av herr Siegbahn ang. receptbeläggningen
av vissa läkemedel, m. ....................................

Öl

Torsdagen den 4 maj

Interpellationer:

av iierr Pettersson, Harald, ang. bestämmelserna om minimi

flyghöjd ................................................

av fru Hamrin-Thorell ang. Eugeniahemmet ..................

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 16

>''r 10

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Fredagen den 28 april

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: finansdepartementet......................

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. överenskommelse med
Norge om tullättnader m. m. vid flottning i svensk-norska vattendrag
...................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, ang. beräkningen av bostadsrätts
överlåtelsevärde.................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, ang. vissa åtgärder i prisreg lerande

syfte på jordbrukets område, m. m...............

nr 23, ang. statens stöd åt växtförädlingen, m. m.............

nr 25, ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m...........................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 24, ang. utredning om
vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

— nr 25, om skydd mot korrosion ....................

- nr 26, om utarbetande av ett tidsenligt bvggnadskostnadsindex,
m. m..........................

— nr 27, ang. åldringsvården ....................

Onsdagen den 3 maj

Gemensam omröstning ang. befrielse från nöjesskatt för idrottstävlingar
m. m...........................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang.’ ändrad lydelse av
59 § kommunallagen, m. m..................

Statsutskottets utlåtande nr 70, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat
II: justitiedepartementet .....................

— nr 71, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
.........................

— nr 72, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet
.............................

— nr 75, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet
.............................

— nr 76, ang. stat för riksgäldsfonden ......................

— nr 77, ang. befrielse från ersättningsskyldighet till kronan

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till samhällsnyttiga ändamål
nr 43, om skattebefrielse för ersättning till övervakare, m. m.
nr. om rätt avdrag vid beskattningen för avsättning till
självfinansieringsfond .......................

nr 47, ang. möjligheterna att omforma den allmänna varuskatten
till en flexibel och konjunkturanpassad utjämningsskatt

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser rörande fordonståg m. m.........

— nr 43, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om allmänna barnbidrag
.........................

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Fredagen den 28 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående tillägg till lagen den 30 juni
1943 (nr 431) om allmänna vägar in. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 200, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av strandlagen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Norge om tullättnader m. m. vid
flottning i svensk-norska vattendrag.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av motion
angående beräkningen av bostadsrätts
överlåtelsevärde.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
i riksdagens andra kammare väckt motion
nr 600, av herr Carlsson i Stockholm.

I motionen hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning dels angående
sådana ändrade bestämmelser i lagen
om kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt, att inehavare av
bostadsrätt vid överlåtelse av denna
finge tillgodoräkna sig det värde som
kunde fastställas enligt bestämmelserna
i nämnda lag utan hinder av vad som
kunde vara stadgat i bostadsrättsföreningens
stadgar eller särskilt utfärdade
bestämmelser, samt att innehavare av
bostadsrätt vid försäljning av denna
skulle få tillgodoräkna sig den penningvärdeförsämring,
som skett under den
tid, bostadsrätten innehafts, dels ock
om huruvida nyssnämnda bestämmelse
borde gälla även ort, där lagen om hyresreglering
icke gällde.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion 11:600 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Alexanderson,
Johansson i öckerö, Bengtsson i Göteborg
och Carlsson i Stockholm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte såsom
sin mening giva till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionen
II: 600.

I reservationen hade bland annat anförts,
att det vore uppenbart, att behov
förelåge av entydiga och för alla bostadsrättsföreningar
gällande bestämmelser
om värdering av bostadsrätt. Enligt

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961
Ang. beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde

vad reservanterna inhämtat, hade statsutskottet
i utlåtande nr 53 år 1961 från
andra synpunkter än de nu aktuella uttalat
sig för en lagstiftning, som beredde
ökad trygghet åt enskilda bostadsrättshavare.
Reservanterna hade förutsatt, att
i anledning härav en översyn av vissa
bestämmelser i bostadsrättsföreningslagen
skulle komma till stånd, och i detta
sammanhang syntes lämpligen även det
nu föreliggande problemet kunna upptagas.

Herr ALEXANDERSON (fp);

Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande
är fogad en reservation av utskottets
folkparti- och högerledamöter, som
jag i någon mån skall motivera.

Det är här fråga om bostadsrättsinstitutet,
och jag skall till att börja med erinra
något om dess funktion. Meningen
med bostadsrätten är att även den, som
inte bor i helt egen fastighet, skall kunna
ha en bostad som han kan kalla för
sin egen och som han skall kunna förfoga
över på ungefär samma sätt som
om han hade äganderätt till den. Det
gäller sålunda när bostaden är en lägenhet
i ett hus som innehåller ett flertal
lägenheter. Möjligheterna att bara äga
en andel av huset är inte så praktiskt
genomförbara, men med bostadsrättsinstitutet
har man fått en praktiskt lämplig
anordning för detta.

Det är ju av stor betydelse att även
den, som inte har möjlighet att skaffa
sig en helt egen fastighet, kan få de förmåner
som är förenade med att rå om
sin bostad, d. v. s. dels möjligheten att
nedbringa bostadskostnaderna, särskilt
därigenom att han kan sköta bostaden
på ett sådant sätt att den inte kräver det
underhåll som kanske annars är vanligt,
och dels möjligheten att vidtaga dispositioner
för att förbättra lägenheten i
förvissning om att han själv skall få disponera
över den så länge han önskar.

Nu var det emellertid så, särskilt under
tjugutalet, att det uppkom en del
olägenheter med bostadsrättsföreningarna.
En del personer tillämpade metoder
som gjorde att folk lockades att inköpa
bostadsrätter på otillförlitliga upp -

gifter, vilket ledde till förluster; det kunde
gå så långt att köparen gick förlustig
hela sin rätt till lägenheten. Det blev
därför nödvändigt att stifta en särskild
lag för att komma till rätta med dessa
olägenheter, lagen om bostadsrättsföreningar,
som innebär viss kontroll på
föreningarna ur dessa synpunkter och
ett skydd för bostadsrättshavarna, så att
de får sina rättigheter bättre tillgodosedda.

Redan dessförinnan uppkom stora bostadskooperativa
organisationer, HSR
m. fl., och de har också i hög grad bidragit
till att sanera bostadsrättsmarknaden
och har spelat en stor roll i fråga
om bostadsproduktionen.

När sedan hyresregleringslagen kom
till, fann man det nödvändigt att även
vidtaga vissa regleringsåtgärder beträffande
bostadsrätterna. Man införde parallellt
med hyresregleringslagen en priskontroll
beträffande bostadsrättslägenheter,
både när det gäller att första
gången upplåta bostadsrätt och när det
gäller att överlåta den från en person
till en annan. Det är det sistnämnda förfarandet
som är aktuellt i det här sammanhanget.
Huvudbestämmelsen i den
lagstiftning, som då kom till, säger att
hyresnämnden skall kontrollera att överlåtelsesumman
inte är högre än vad
som motsvarar bostadsrättens andel i
föreningens behållna tillgångar. I praktiken
innebär det att man utgår ifrån
fastighetens värde, vanligen dess taxeringsvärde
eftersom det kan vara svårt
att bevisa något annat värde, och drar
ifrån skulderna. Sedan delar man behållningen
mellan de olika lägenheterna,
som är upplåtna med bostadsrätt, i
förhållande till deras andelstal.

Det har tidigare här i riksdagen framställts
yrkande om upphävande av denna
priskontroll på bostadsrättslägenlieter.
Man har menat, att när det inte ansetts
nödvändigt med priskontroll på egnahem,
skulle det inte heller vara nödvändigt
beträffande bostadsrättslägenlieter.
De yrkandena har avslagits av riksdagen,
och det är inte den frågan som bär
aktualiserats med den motion som är behandlad
i detta betänkande. Här är det

Nr 16

Fredagen den 28 april 19(51

Ang. berä

fråga om det förhållandet, att det har visat
sig i praktiken att vid överlåtelse har
inte ens det värde som hyresnämnderna
godkänner vid prövning enligt bostadsrättskontrollagen
kunnat uttagas av vederbörande
bostadsrättshavare på grund
av de bestämmelser som förekommer i
en del bostadsrättsföreningars stadgar.

Det är nämligen så att de bostadskooperativa
organisationerna, bland annat
HSB, i föreningsstadgarna regelmässigt
har en bestämmelse införd om att
man vid överlåtelse inte får ta ut högre
pris än vad styrelsen godkänner. Det
finns också en praxis i fråga om beräkningarna
av priset som säger att detta
inte får överstiga insatsen plus de därefter
gjorda amorteringarna.

Detta är regler som kan fungera bra
under tider med fast penningvärde. De
kan t. o. m. sägas vara generösa så till
vida som de inte tar hänsyn till att fastigheten
kan ha förlorat i värde genom
ålder och slitning. Men när penningvärdet
försämras tar de inte heller hänsyn
till detta, vilket innebär att en strikt tilllämpning
av stadgebestämmelserna hindrar
bostadsrättshavaren att få ut det
värde, som han rätteligen borde få ut om
man skulle ta hänsyn till hela fastighetens
aktuella värde.

Det har riktats kritik mot dessa stadgar
från rättslärda, bland annat i den
kommentar som utgivits om bostadsrättsföreningslagen
av experten på sådana
här frågor och frågor angående hyresreglering,
borgmästare Svennegård. Han
anser att det är i varje fall tvivelaktigt
om dessa bestämmelser är lagliga. Det
förhåller sig så att bostadsrättsföreningar
i sina stadgar kan ha bestämmelser,
som inskränker möjligheterna att bli
medlem i föreningen till vissa kategorier
_ det är sådana bestämmelser som föreningarna
har tillämpat i de här omtalade
stadgebestämmelserna. Man säger
sålunda, att man inte vill ta emot i föreningen
en medlem om han bär betalt
mera för sin lägenhet än vad regeln om
insats plus gjorda amorteringar leder
till. Detta var säkert inte meningen med
bestämmelserna, när man möjliggjorde
för bostadsrättsföreningarnas styrelse att

kningen av bostadsrätts överlåtelsevärde
pröva huruvida en person lämpligen
skulle få bli medlem i föreningen eller
inte. Det är så att säga en kringgående
rörelse, men frågan har inte blivit satt
på sin spets vid domstolsprövning.

I den motion, som här har behandlats,
yrkas att sådana åtgärder skall vidtagas,
att bostadsrättshavarna inte förhindras
av sådana här bestämmelser att uttaga
det värde, som de egentligen är berättigade
till och som kan tillåtas enligt
bostadsrättskontrollagen. I motionen har
man förutsatt att det skulle kunna ske genom
en ändring av bostadsrättskontrolllagen,
men i utskottet har man funnit att
det snarare är i själva lagen om bostadsrättsföreningar,
som dylika åtgärder
borde vidtagas. Den är ju också tillämplig
på alla orter oberoende av om hyresregleringslagen
är tillämplig eller inte.
Den är avsedd att vara tillämplig även
under sådana tider då hyresregleringslagen
inte gäller. Det är därför naturligt
att sådan bestämmelse som föreslås skall
ha sin plats där.

Mot detta yrkande har huvudsakligen
gjorts gällande, att det inte är sa farligt
med dessa stadganden. Man tar sålunda
inte hänsyn till värdeminskningen på
fastigheten, och resultatet är därför inte
så otillfredsställande ur bostadsrättshavarnas
synpunkt.

Ja, det kanske kan vara riktigt i en
hel del fall, särskilt beträffande de föreningar
som tillkommit på senare tid,
när husen är byggda efter världskriget,
men det ställer sig annorlunda beträffande
äldre föreningar. Där har ju penningvärdeförsämringen
i större mått
gjort sig gällande, och det kan påvisas
åtskilliga fall när beräkningarna efter
dessa stadgebestämmelser leder till ett
alltför lågt resultat.

Jag har inhämtat uppgifter om taxeringsvärden
på några stickprovsvis utvalda
bostadsrättsfastigheter i Stockholm.
Det bär visat sig att fastigheternas
taxeringsvärden från år 1944 till 1957
har ökat med i regel 15 å 20 procent. Det
innebär sålunda, att fastigheterna faktiskt
inte har minskat i värde på grund
av ålder och förslitning, utan tvärtom
ökat i värde. Denna värdestegring liind -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. beräkningen av bostadsrätts överb
ras nu bostadsrättshavaren att ta vid
överlåtelse av sin lägenhet.

Det är visserligen meningen att en bostadsrättshavare
skall inneha sin lägenhet
under lång tid, men det kan ju inträffa
omständigheter som gör att han
måste flytta till annan ort eller till en
annan stadsdel. Levnadsförhållandena
och arbetsförhållandena kan tvinga honom
att byta bostad; det kan också hända
att barnen flyttar hemifrån så att vederbörande
inte blir i behov av lika stor
bostad som tidigare. Det är ju inte rimligt
att han då skall vara beroende av bostadsrättsföreningens
styrelses bedömning
av lägenhetens värde och inte ha
möjlighet att ta ut det värde, som lagstiftningen
om hyresregleringen medger
när det gäller bostadsrättslägenheter. En
bestämmelse av sådan innebörd är givetvis
också ägnad att leda till betalningar
under bordet och andra osunda företeelser.
Det är därför ett starkt underbyggt
krav att bestämmelserna blir föremål för
en översyn.

Jag vill med dessa ord yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herr Osvalcl (fp).

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Efter herr Alexandersons
anförande har jag ingen anledning
att förlänga debatten, och jag ber endast
att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s) :

Herr talman! Tredje lagutskottet har
vid sin behandling av motion nr 600 i
andra kammaren angående beräkningen
av bostadsrätts överlåtelsevärde ej kunnat
ansluta sig till motionärens yrkande,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en utredning angående
ändrade bestämmelser om upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt. Ej heller
har utskottet kunnat ansluta sig till motiveringen
för en sådan hemställan.

Denna fråga har i olika motioner tidigare
framförts och varit föremål för
behandling inom utskottet liksom i kam -

rarna vid såväl 1954, 1955 och 1956 som
1957 års riksdagar. Vid samtliga tillfällen
har utskottet yrkat avslag på motionerna,
och riksdagen har beslutat i enlighet
med utskottets utlåtande.

I anslutning till behandlingen av motion
600 har utskottet inhämtat remissyttranden
från bl. a. HSB, Hyresgästernas
riksförbund, Svenska riksbyggen och
Svenska entreprenörföreningen. De föreliggande
remissyttrandena finns angivna
i utskottets utlåtande, och dessa yttranden
har icke givit stöd för utskottet att
ändra sin tidigare intagna ståndpunkt.
Den omständigheten att antalet bostadsrättshavare
kraftigt ökat under senaste
tiden, som reservanterna anfört, kan
knappast utgöra ett skäl för den berörda
översynen.

När det gäller frågan om bostadsrätts
värde vid en försäljning eller överlåtelse
får man enligt mitt förmenande ej
glömma den principiella sidan. Bostadsrättsinnehavare
blir man först efter anslutning
till bostadsrättsförening, och ett
villkor för att ett sådant företag skall
godkännas av den statliga lånemyndigheten
är att det skall vara ett kooperativt
organiserat och utan eget vinstsyfte arbetande
företag som avses i 9 §, första
stycket B av tertiärlånekungörelsen. Vidare
slås fast, att överlåtelse av bostadsrätt
ej får ske utan styrelsens medgivande.

För de bostadskooperativa organisationerna
har riksdagen fastställt särskilda
belåningsvärden upp till 95 procent, medan
den enskilde byggnadsföretagaren
får en belåning av 85 procent. I "förstnämnda
fallet avses en spekulationsfri
bostadsbebyggelse, och bostadsrättsinnehavare
inom bostadsrättsföreningen tillskjuter
ett eget kapital, svarande mot
den del av byggnadskostnaden som överskrider
belåningsvärdet. Varje bostadsrättsförening
utgör en ekonomisk förening,
oavsett om den är ansluten till
en landsomfattande bostadskooperativ
organisation sasom HSB och Svenska
riksbyggen eller den är en s. k. bvggmästarförening.

Till grund för föreningen ligger dess
stadgar. Redan vid inträdet i bostads -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. berä

rättsföreningen känner sålunda varje
medlem föreningens betingelser. Bostadsrätten
ger redan från början medlemmarna
en förmånligare boendeform
med lägre hyra än exempelvis i den privata
marknaden.

De gemensamma ansträngningar som
föreningen gör för att nedbringa förvaltningskostnaderna
kommer alla till godo,
oavsett om vederbörande själv deltar i
verksamheten eller ej. Om bostadsrättsföreningen
är ansluten till en riksorganisation
såsom HSB eller Svenska riksbvggen,
åtnjuter föreningen dessutom en
konsultationsverksamhet, omfattande såväl
förvaltningsmässig som byggnadsteknisk
rådgivning, vilken medverkar till att
nedbringa boendekostnaden.

När en bostadsrättsinnehavare överlåter
sin bostadsrätt exempelvis inom HSB,
som jag känner bäst till, erhåller vederbörande
sitt insatskapital jämte den del
av amorteringen som faller på lägenheten.
Har vederbärande själv under tiden
gjort moderniseringar av lägenheten, erhåller
han jämväl ersättning för kostnaderna
härför. Vederbörande kan, om han
så önskar, överlåta lägenheten till föreningen
på enahanda grunder. Dessutom
kan vederbörande med förtur framför
senare till föreningen på platsen anslutna
medlemmar välja en ny bostad i
cn annan bostadsrättsfastighet.

Såväl motionären som reservanterna
anser att vederbörande dessutom vid
överlåtelse skall ha en kompensation för
penningvärdeförsämringen. »Det måste
nämligen anses givet, att summan av
grundavgift och amorteringar endast i
undantagsfall motsvarar bostadsrättens
•verkliga värde’», framhåller reservanterna,
och vidare säger de: »Bostadsrättshavaren
kan på detta sätt berövas
en stor del av bostadsrättens verkliga
värde.»

Man kan fråga sig, vad fastighetens
värde är. Jag anser att de principer som
jag här har redogjort för och som tilllämpas
t. ex. inom riksförbunden ger bostadsrättsinnehavaren
full kompensation.
.lag vill här åter anknyta till grunderna
för den statliga belåningen, baserad på
en spekulationsfri byggnation.

kningen av bostadsrätts överlatelsevärde
Taxeringsvärdet har åberopats av herr
Alexanderson men är knappast någon
objektiv grund för en bedömning av fastighetens
värde, då taxeringsvärdet är av
fiskalisk art. Om man exempelvis utgår
från att beskattning av fastighet skulle
slopas, undanrycks hela grunden för reservanternas
bedömning och argumentering.
Man kan vidare ställa sig frågan,
vilket marknadsvärde en fastighet har
som är uppförd på mark med tomträtt.

Alla är överens om att bostadsrättsföreningslagen
tillkommit för att skydda bostadsrättsinnehavarna,
och därmed är
klart utsagt att det ej bara är fråga om
nuvarande, utan också blivande bostadsrättsinnehavare.
Reservanterna har enligt
min mening förbisett den nye bostadsrättsinnehavarens
ställning i förhållande
till de äldre medlemmarna inom
samma bostadsrättsförening. Reservanterna
utgår väl ändå ej från den uppfattningen,
att den nytillträdande bostadsrättsinnehavaren
skall betala ett sådant
pris, att han får en gammal lägenhet
för vad en modern lägenhet i dagens
läge betingar.

Till sist, herr talman, vill jag i korthet
anföra ett par synpunkter på stadgefrågan.
Här är reservanterna inne på en
linje som icke kan accepteras. Jag vill
understryka vad HSB anfört: »För eningsrättsligt

innebär motionärens» —
alltså även reservanternas — »yrkande
en ändring i den klara föreningsrättsliga
grundsatsen, att ekonomiska föreningar
är autonoma och själva har rätt
att bestämma om sina angelägenheter.
En sådan ändring lär icke kunna accepteras
av de ekonomiska föreningsrörelserna
i landet och i varje fall icke av
bostadskooperationen.»

Jag tror att ej heller jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse önskar ingripanden
som förändrar dess ställning.

I övrigt har jag svårt att förstå reservanternas
brinnande intresse av att få in
spekulationsmomentet i bostadsrättsinnchavet,
detta så mycket mindre som reservanterna
själva åberopar statsutskottets
utlåtande nr 53 år 1961. Vad statsutskottet
där anfört är en hård skrivning om
faran för spekulation av de s. k. bygg -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. beräkningen av bostadsrätts överlå
mästareföreningarna, och riksdagen har
genom antagande av nämnda utskottsutlåtande
ytterligare understrukit den uppfattning
som ligger bakom. Vidare har
utskottet sagt någonting om en ändring
av bostadsrättslagen, men icke i linje
med vad reservanterna här syftar till.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Av inledningen till herr
Larssons anförande framgick att han helt
och hållet hade missuppfattat vad det
här gäller, när han trodde att detta var
samma fråga som tidigare behandlats av
riksdagen, nämligen om upphävande av
kontrollen på bostadsrättsöverlåtelse. Jag
framhöll ju i mitt första anförande, att
det här tvärtom gäller huruvida man
skall ha möjlighet att ta ut det pris som
är tillåtet enligt denna lagfästa kontroll.

Emellertid är jag helt ense med herr
Larsson om att bostadsrättsföreningsformen
är mycket gagnelig och i hög grad
har bidragit till att på ett tillfredsställande
sätt ordna bostadsfrågan för en
stor del av vårt folk. Motionen syftar
också till att bostadsrättsinstitutet skall
kunna utnyttjas på bästa sätt. Avsikten
är att trygga bostadsrättshavarnas möjligheter
att till fullo få ut sina rättigheter
utan inskränkning genom särskilda
stadgebestämmelser, som föreningarna
och deras styrelser beslutar.

Det är inte heller riktigt när herr Larsson
säger att taxeringsvärdet skulle vara
grundläggande för vårt resonemang. För
oss är fastighetens verkliga värde det
grundläggande, men det har i praktiken
visat sig vara lättast att förebringa bevisning
om detta genom att åberopa
taxeringsvärdet. Det är ju allmänt känt
att taxeringsvärdena regelmässigt ligger
mer eller mindre under de verkliga värdena;
mycket sällan kan man konstatera
att taxeringsvärdena är för höga. Enligt
vårt resonemang borde bostadsrättshavarna
ha rätt att tillgodoräkna sig
fastighetens verkliga marknadsvärde.
Men värderingar som företas på initia -

elsevärde

tiv av den enskilde bostadsrättshavaren,
av en part i ett mål eller liknande, blir
givetvis mycket osäkra, och det är svårt
att lägga dem till grund. Därför har man
i praktiken använt taxeringsvärdena för
detta ändamål, och det leder i och för
sig snarast till för låga resultat; men
det får man väl acceptera.

Herr Larsson talade också om att den
nye bostadsrättshavarens intresse skulle
tillgodoses. Detta är självklart, men det
är just vad bostadsrättskontrollagen syftar
till. Det är därför hyresnämnden skall
kontrollera att överlåtelsesumman inte
blir för hög. Men att sedan på särskilda
vägar åstadkomma en reducering av det
värde som hyresnämnden godkänner, det
kan inte vara motiverat ur den nve bostadsrättshavarens
synpunkt.

Slutligen talade herr Larsson om att
sådana här bestämmelser skulle strida
mot föreningsrättsliga principer. Det är
klart att de skulle innebära en viss reglering,
men hela bostadsrättsföreningslagen
innebär ju en laglig reglering av detta
institut just för att trygga bostadsrättshavarnas
rätt. Det finns åtskilliga andra
bestämmelser där som har samma syfte,
bl. a. föreskrifter om hur löseskillingen
skall fastställas om föreningen själv inlöser
en lägenhet och skiljedomsklausuler.
I dessa fall skall lägenhetens verkliga
värde tas ut, dvs. dess marknadsvärde,
som kanske till och med är högre än
det värde bostadsrättskontrollagen tilllåter.

En jämkning av dessa bestämmelser i
bostadsrättsföreningslagen kan inte på
något sätt anses innebära en otillbörlig
inskränkning i föreningsrätten. Hela la^
gen om bostadsrättsföreningar bär den
karaktären, att en sådan jämkning är
mycket väl förenlig med denna lag.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Reservanterna har ju
tagit upp en fråga där de känner sig litet
illa berörda av att man i ett fall
som detta inte kan ta ut marknadsvärdet
eller »ersättning för penningvärdets
fall», som det också står i reservationen.
Även om jag inte direkt är någon

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. berä

expert på bostadsområdet anser jag att
en förenings stadgar bör respekteras. Beträffande
en del äldre fastigheter, är
de ofta oerhört nedslitna, och när man
köper och rustar upp en lägenhet i en
sådan fastighet kan det hända att lägenheten
kommer upp i ett rätt högt
pris. Är lägenheten väl underhållen, har
t. ex. säljaren rätt att få ersättning för
nedlagda kostnader.

Jag har funnit det litet svårt att biträda
reservationen, och det beror på
min uppfattning att man bör respektera
en förenings stadgar. Hur skulle
det gå t. ex. på mejeriområdet, om man
tillämpade den principen att varje medlem
i föreningen skulle ha juridisk rätt
att ta ut vad han själv ansåg rättmätigt.
Det förekommer ju utjämningar på kmjölken
med t. ex. 12 öre per liter, och
ur enskild synpunkt ligger det mycket
illa till för dem som kan leverera sin
mjölk direkt. Men andra synpunkter
har naturligtvis anlagts i det sammanhanget.
Dessa frågor diskuteras nog
inom föreningarna, och jag anser att
man skall ta ställning till dem där. Och
jag tror att det inte är så klokt att lägga
sig i den saken genom lagstiftning
allt för mycket.

Det är ofta många värdefulla omständigheter,
som har föranlett utformningen
av stadgebestämmelserna. Det är anledningen
till att jag i detta fall gått
på utskottets linje, och jag har med
dessa ord velat redovisa min inställning.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! Jag har inte motionerat
i denna fråga, och jag tillhör inte
heller det utskott som behandlat förevarande
ärende. Då det emellertid hör
till mitt yrke att syssla med byggandet
av hus, må det tillåtas mig att säga några
ord.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av herr Larssons påstående att den
värdeminskning, som en bostadsrättsfastighet
undergår, skulle kompensera
de ökade byggnadskostnaderna. .Tåg
tar mig friheten att betvivla detta, i
synnerhet när det gäller fastigheter som

kningen av bostadsrätts överlåtelsevärde
är uppförda på senare tid. Om jag inte
missminner mig var byggnadskostnadsindex
för år 1950 cirka 100 men är nu
uppe i åtminstone 160. Ingen vill väl
påstå att värdeminskningen på dessa
fastigheter skulle uppgå till ett så stort
procenttal.

Herr Larsson var också en smula
ängslig för vad som skulle inträffa om
taxeringsvärdet inte skulle beaktas, men
i så fall kan man väl återgå till vanliga
värderingsnormer, sådana som man använder
när det är fråga om bankvärderingar,
då man utgår från ett skäligt
liyresvärde. Man beräknar omkostnaderna
för lägenheten och kapitaliserar
skillnaden efter en hygglig procentsats.
Det ger i varje fall ett värde, som
kan anses vara rätt hållbart.

Herr Larsson kunde i detta sammanhang
inte heller låta bli att ge sig på de
byggmästarbildade bostadsrättsföreningarna.
Det var ju ett ärende som vi behandlade
så sent som i onsdags, och
jag tycker inte att vi har någon anledning
att blanda in den frågan i detta
sammanhang.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Till herr Gustaf Henry
Hansson skulle jag vilja säga, att anledningen
till att jag kom in på byggmästarföreningarna
var reservanternas
hänvisning till statsutskottets utlåtande.
Att statsutskottet skrev som det gjorde

_ en skrivning som riksdagen också

antog — har vi ju lika del i. Därför
kan jag inte anse att det var något
ogrannlaga att i detta sammanhang föra
in resonemanget om byggmästarföreningarna,
vilket reservanterna på ett
klart och tydligt sätt tar upp i sin reservation.

Herr Alexanderson skulle jag vilja
svara så, att jag inte tror att jag har
missuppfattat honom i egentlig mening.
Vi går emellertid ut ifrån helt olika
uppfattningar. Herr Alexanderson liar
tydligen den uppfattningen, efter vad jag
kunde utläsa av hans inlägg, att även

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. beräkningen av bostadsrätts överlåtelsevärde

bostadsrätten skall få användas som ett
spekulativt instrument. Jag däremot förfäktar
en annan mening i själva principfrågan,
och det gör tydligen också
tredje lagutskottet.

Reservanterna hänvisar också till egnaliemsbyggandet.
Vi vet emellertid, att
eftersom en egnahemsvilla är statligt
belånad så finns det vissa regler beträffande
det försäljningsvärde som den
skall åsättas. Jag anser att bostadsrätten
inte skall spekulativt utnyttjas, utan
man skall ta lika stor hänsyn till den
nya bostadsrättsinnehavaren som till
den gamla. Det resonemang som såväl
motionären som reservanterna fört i
denna fråga håller endast så länge det
gäller en enstaka överlåtelse, däremot
icke om alla bostadsrättsinnehavare på
en och samma gång skulle vilja tillgodogöra
sig det som reservanterna eftersträvar,
nämligen kompensation för penningvärdeförsämringen.
Vem skall betala
till vem, om vi tänker oss att alla
30 medlemmarna i en bostadsrättsförening
på en gång säger, att nu skall de
ha ut det värde som reservanterna anser
vara det riktiga.

När det gäller taxeringsvärdena fasthåller
jag vid den uppfattningen, att
det bär är fråga om en fiskalisk åtgärd,
som enligt mitt förmenande inte
ensam kan läggas till grund för beräkningen
av värdet av en bostadsrättsöverlåtelse.

Det finns många problem som skulle
kunna föras in i denna debatt. Jag snuddade
tidigare vid de insatser som styrelsen
och andra gör för att få till stånd
ett ekonomiskt gynnsamt resultat för
innehavare av bostadsrätt i gemen, ett
arbete som i regel sker utan någon ersättning.
Jag skulle också kunna peka på
en rad andra ting som den enskilde
bostadsrättsinnehavaren drar nytta av.
Det sker exempelvis genom kollektiva
inköp på olika områden, bl. a. av bränsle,
som i detta sammahang inte är en
oväsentlig faktor.

Vidare måste man ju hävda den meningen
att den nye bostadsrättsinnehavaren
som nu enligt reservanternas
uppfattning skall betala priset ■—■ också

måste få en lägenhet, vars värde står i
paritet med det belopp han betalar. Jag
tror att man skulle krångla till problemet
oerhört, om man skulle försöka sig
på att göra sådana värderingar som det
här är tal om.

Därför har jag inte kunnat ansluta
mig till vare sig motionärens eller reservanternas
uppfattning utan håller
fast vid utskottets utlåtande, som jag
här yrkat bifall till.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Larsson beskyller
herr Alexanderson för att »tillvarata
spekulativa intressen», tror jag
nog man kan säga att han skjuter en hel
del över målet, men om han beskyller
mig för att göra det, gör inte så värst mycket,
eftersom jag tillhör ett skrå som under
åratal har varit beskyllt för den saken.

Men om vi nu inte skall sysselsätta oss
mer med spekulation, kanske vi i stället
skulle ägna oss något åt rättvisa, och jag
skulle då vilja ställa en fråga till herr
Larsson.

En bostadsrättsinnehavare som flyttat
in i ett hus byggt 1950, då byggnadskostnadskostnadsindex
var 100, trivdes i huset
men måste flytta på grund av sin
tjänst. Han vill också i fortsättningen bo
i ett bostadsrättshus, men den nya bostaden
ligger i ett hus byggt 1959 eller
1960, och där är det mycket dyrare att
bo det kan vi alla vara överens om. Är
det då rättvist att han skall överlåta sin
bostadsrätt i den gamla föreningen till
det lägre priset och betala det högre priset
till 1960 års bostadsrättsförening? Jag
skulle vilja fråga: Vem är det egentligen
som får vinsten?

Herr LARSSON, HERBERT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hansson frågade
mig om värdet av en bostad byggd 1950
och en bostad byggd 1960. Det är ju
självfallet att den lägenhet som är uppförd
1950 redan till viss del är nedsliten,
och i övrigt är det troligt att den lägen -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. bert

het, som är uppförd tio år senare, har
en helt annan standard. Jag kan inte
finna annat än att de normer som jag
har angivit är riktiga, därför att jag
inte vill acceptera spekulationsvärden i
bostadsrättsföreningarna.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig begärt att
herr Larsson skall respektera spekulationsmomentet.
Vad jag efterlyste var
förståelse för rättvisemomentet. Det
finns icke någon möjlighet att värdeminskningen
även med den högre standarden
kan kompensera skillnaden i
byggnadskostnadsindex mellan 100 och
160, enligt mitt förmenande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det var ett yttrande av
herr Carlsson som gav mig anledning att
begära ordet. Han penetrerade vissa förhållanden
som skulle kunna föranleda att
man inte fick ta ut vad man har juridisk
rätt till. Det är en synpunkt som är
mig alldeles främmande. Har man juridisk
rätt till en sak, bör man också ha
möjlighet att begagna sig av den rätten.
Den jämförelse han gjorde med foreningsbildningen
på jordbrukets område
är i det här fallet alldeles missvisande.

Som jag tidigare framhållit, har man
på bostadsområdet funnit anledning att
införa vissa inskränkande bestämmelser
i föreningsrätten därför att det har varit
angeläget att skydda det speciella intresse,
som hänger samman med bostaden,
och vad det nu är frågan om är en
ytterligare komplettering på en punkt,
där en sådan visat sig vara angelägen.

Jag kan i sammanhanget nämna att det
vid åtskilliga tillfällen inom bostadskooperationen
har visats starkt missnöje
med de gällande bestämmelserna,
vilket tagit sig uttryck i motioner på dess
kongresser. Det har emellertid visat sig
att antalet av dom, för vilka den här frågan
har varit aktuell, inte har varit så
stort att de har kunnat genomdriva sina
åsikter på dessa kongresser.

kningen av bostadsrätts överlåtelsevärde
När herr Larsson talar om att reservanternas
yrkande går ut på att tillvarata
spekulationsintresset, så har han alldeles
fel. Närmast går det ut på att vederbörande
skall ha rätt att få ut det värde
som hans andelsrätt representerar. I
de flesta fall blir frågan, om han kan få
ut ett kanske oförändrat realvärde. Någon
spekulationsvinst blir det däremot
inte tal om.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Realvärdet av en fastighet
beror ju helt enkelt på vilken brist
som råder på bostäder. Råder en stor
bostadsbrist, såsom t. ex. i Stockholm,
tror jag nog det skulle vara möjligt att
ta ut ett mycket högt pris för en lägenhet.
På andra orter kan det däremot hända
att man inte alls kommer upp ens till
en gång nedlagda kostnader.

Det var visst herr Hansson, som i debatten
förde in frågan om rättvisesynpunkten.
Då kan man väl också fråga:
Vem är det som uppträder ur rättvisesynpunkt
när det motsatta förhållandet
råder? Det finns orter som har haft
ganska stora industrier, som emellertid
har fått lägga ned sin verksamhet. Där
har funnits en ganska stor bebyggelse
av bostäder, vars innehavare tvingats att
flytta. De har kanske inte kunnat få ut
ens taxeringsvärdet för sina fastigheter,
då de nödgats resa till annan ort och
skaffa sig en bostad till där gällande priser.
Vem bevakar deras rättvisekrav i
detta fall?

Jag tror inte vi skall tala så mycket
om rättvisa på detta område. Det är investeringar
som gjorts, en del goda, en
del mindre goda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte ningsbelopp å vissa jordbruksreglerade

pa jordbrukets område, m. m. varor

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående vissa
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln,
punkten 31, föreslagit riksdagen att till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 124 000 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
den 10 mars 1961 dagtecknad proposition,
nr 76, angående vissa åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område,
m. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
med ändring härutinnan
av vad som föreslagits i statsverkspropositionen
år 1961 under nionde huvudtiteln,
punkten 31, föreslagit riksdagen att
dels godkänna det i propositionen
framlagda förslaget till ändring i prisortssystemet
för brödsäd under regleringsåren
1961/62—1964/65,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att medgiva avgiftsrestitution
för majsstärkelse samt preparat
på basis av majsstärkelse i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som
angivits i propositionen,

dels lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit under
regleringsåren 1956/57—1958/59 och
1959/60 och som influtit eller inflöte
under regleringsåren 1960/61 och 1961/
62 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband med
jordbruksregleringen under nämnda regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i propositionen, jämka prisutjäm -

dels till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område för budgetåret 1961/
62 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 133 000 000 kronor,

dels lämna utan erinran vad som i
propositionen anförts beträffande vissa
frågor på livsmedelsberedskapens område.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:84,
av herr Bengtson m. fl., och II: 107, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
matte anhalla om dels undersökningar
rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket i enlighet med
vad i motionerna anförts, dels ock, därest
undersökningarna så motiverade,
framläggande av förslag till sådana åtgärder
och jämkningar, att den i jordbruksavtalet
och riksdagsbeslutet år
1959 åsyftade utfyllnaden av inkomstklyftan
mellan industrien och jordbruket
kunde uppnås under sexårsperioden;

2) de likalydande motionerna I: 166,
av herr Andersson, Torsten, m. fl., och
II: 199, av herr Brandt i Sätila m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla, att Kungl.
Maj:t genom statens jordbruksnämnd i
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation
eller på annat sätt måtte låta
föranstalta om att från och med början
av budgetåret 1961/62 i fortlöpande offentlig
statistik redogörelse lämnades
för till jordbruket i vårt land utgående
producentpriser i jämförelse med motsvarande
medelproducentpriser inom
dels hela Västeuropa, dels EFTA-området
för sig, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

3) de likalydande motionerna 1:171,
av herr Sjönell, och II: 196, av herr Antby; 4)

de likalydande motionerna I: 288,
av herr Carlsson, Georg, m. fl., och II:
258, av herr Elniwall m. fl., vari före -

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

slagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om att, till
grund och vägledning för framtida beslut
till förverkligande av målsättningen
om inkomstlikställighet åt den i jordbruket
arbetande befolkningen, en undersökning
måtte företagas angående inverkan
för jordbruket i olika storleksgrupper
och landsdelar av olika åtgärder,
som efter 1947 års riksdagsbeslut
om jordbruket vidtagits inom jord- och
jordbrukspolitiken, finanspolitiken samt
kredit- och räntepolitiken;

5) de likalydande motionerna 1:615,
av herr Jonasson m. fl., och II: 707, av
herr Elmwall m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att frågan om en objektiv
och opartisk kvalitetsbedömning av
brödsäd måtte prövas så skyndsamt, att
förslag i motionernas syfte kunde framläggas
samtidigt med förslag om övergång
till bedömning av brödsädens mältningsgrad
på grundval av spannmålens
kemiska egenskaper;

6) motionen 1:639, av herr Carlsson,
Eric, vari yrkats, att riksdagen skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kopparbergs län måtte erhålla
prisort vid inlösen av brödsäd, förlagd
till Hedemora, samt att prissättning
där finge ske utan avdrag i enlighet med
vad i motionen anförts;

7) de likalydande motionerna 1:640,
av herr Jonasson, samt II: 748, av herrar
Wahrendorff och Elmwall, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t dels anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte besluta om stödköp av 1960
års fodersädsöverskott intill en kvantitet
av 75 000 ton för en utjämningslagring i
enlighet med vad i motionerna anförts,
dels ock anhålla om skyndsam prövning
av frågan om hur en utjämningslagring
av fodersäd i fortsättningen skulle utformas; 8)

de likalydande motionerna I: 641,
av herr Jonasson och herr Pettersson,
Harald, samt 11:479, av herrar Wahrendorff
och Elmwall, vari föreslagits, att
riksdagen skulle i .skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att vid pågående jordbruksutredning
måtte prövas möjlighe -

terna av ett prisortsystem vid inlösen
av brödsäd med prisort i varje brödsädsproducerande
län och med för
samtliga prisorter enhetligt inlösenpris,
i enlighet med motionernas syfte; samt

9) motionen 11:747, av herrar Elmwall
och Svensson i Vä.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

A. i fråga om de allmänna grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område 1)

lämna motionerna I: 84 och II: 107
samt 1:288 och 11:258 utan åtgärd;

2) lämna motionerna I: 166 och II:
199 utan åtgärd;

3) avslå motionerna I: 171 och II: 196;

B. beträffande brödsäd och brödsädsprodukter 1)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
godkänna det i utlåtandet förordade
förslaget till ändring i prisortsystemet
för brödsäd under regleringsåren
1961/62—1964/65;

2) avslå motionerna 1:641 och II:
749;

avslå motionen 1:639;
avslå motionerna 1:615 och II:

707;

5) avslå motionen II: 747, såvitt rörde
frågan om överförande till jordbruksregleringen
av makaroner, spagetti och liknande
produkter samt mixer för bakningsändamål; C.

i fråga om fodersäd avslå motionerna
I: 640 och II: 748;

I). med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj ds medgivande, statens
jordbruksnämnd att medgiva avgiftsrestitution
för majsstärkelse samt preparat
på basis av majsstärkelse i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i utlåtandet
angivits;

E. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
lämna utan erinran vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande
användningen av de medel, som influtit
under regleringsårcn 1950/57—1958/59
och 1959/60 och som influtit eller inflöte
under regleringsåren 1960/61 och 1961/

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syft
62 genom upptagande av införselavgifter,
ävensom av andra i samband med
jordbruksregleringen under nämnda regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel; F.

beträffande prisutjämning till livsmedelsindustrien 1)

med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som
angivits i utlåtandet jämka prisutjämningsbelopp
å vissa jordbruksreglerade
varor;

2) avslå motionen II: 747, såvitt rörde
frågan om prisutjämning för vissa bageri-
och konditorivaror;

G. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett reservationsanslag av
133 000 000 kronor;

H. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
lämna utan erinran vad utskottet
i utlåtandet anfört beträffande vissa
frågor på livsmedelsberedskapens område.

Reservationer hade anförts
1) av herrar Jonasson, Nils-Eric Gustafsson,
Hansson i Skegrie och Brandt i
Sätila, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under A 1 och A 2 hemställa,
att riksdagen måtte
A. i fråga om de allmänna grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område 1)

a) i anledning av motionerna I: 84
och II: 107 samt I: 288 och II: 258 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört angående undersökningar
rörande inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket;

b) med bifall till motionerna I: 84 och
II: 107, i den del här vore i fråga, i skrivelse
till Kungl Maj :t anhålla, att, därest
ifrågavarande undersökningar så motiverade,
sådana åtgärder måtte vidtagas,
att den i jordbruksavtalet och riksdags -

på jordbrukets område, m. m.
beslutet år 1959 åsyftade utfyllnaden av
inkomstklyftan mellan industrien och
jordbruket kunde uppnås under sexårsperioden; 2)

anse motionerna 1:166 och 1:199
besvarade med vad reservanterna anfört;

2) av herr Brandt i Sätila, som dock
ej antytt sin mening; samt

3) av herrar Jonasson och Nils-Eric
Gustafsson, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B 2 och B 3
hemställa, att riksdagen måtte

B. 2) med bifall till motionerna I: 641
och II: 749 i skrivelse till Kungl. Maj.-t
anhålla, att 1960 års jordbruksutredning
måtte erhålla uppdrag att pröva möjligheterna
av ett prisortsystem vid inlösen
av brödsäd med prisort i varje brödsädsproducerande
län och med för samtliga
prisorter enhetligt inlösenpris i enlighet
med vad reservanterna anfört;

3) anse motionen I: 639 besvarad med
vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Jonasson,
Nils-Eric Gustafsson, Hansson i Skegrie
och Brandt i Sätila.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Prisregleringspropositionen
behandlar många för jordbruket väsentliga
frågor. Den behandlar många
motioner som väckts vid riksdagens början,
men den behandlar också en del motioner
som väckts i samband med Kungl.
Maj :ts proposition nr 76.

Från centerpartiet har vi i motionerna
I: 84 och II: 107 hemställt »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om dels undersökningar rörande
inkomst- och kostnadsutvecklingen inom
jordbruket i enlighet med vad i motionen
anförts, dels ock — därest undersökningarna
så motiverar — framläggande
av förslag till sådana åtgärder och
jämkningar, att den i jordbruksavtalet
och riksdagsbeslutet 1959 åsyftade utfyllnaden
av inkomstklyftan mellan industrien
och jordbruket kan uppnås under
sexårsperioden».

Fredagen den 28 april 1901

Nr 16

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

I motionerna I: 288 av herr Carlsson i
Arla m. fl. och II: 258 av herr Elmwall
m. fl. hemställs, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om att
till grund och vägledning för framtida
beslut till förverkligande av målsättningen
om inkomstlikställighet åt den i jordbruket
arbetande befolkningen en undersökning
måtte företagas angående inverkan
för jordbruket i olika storleksgrupper
och landsdelar av olika åtgärder,
som efter 1947 års riksdagsbeslut om
jordbruket vidtagits inom jord- och jordbrukspolitiken,
finanspolitiken samt kredit-
och räntepolitiken.

Målsättningen för prispolitiken skulle
enligt 1959 års uppgörelse vara, att jordbruket
skulle kunna följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen samt att den
klyfta som uppstått genom eftersläpningen
skulle utjämnas. Jag skall i detta sammanhang
inte ingå på sexårsavtalet i alla
dess detaljer. Jag vill endast här konstatera,
att det vid avtalsperiodens början
för basjordbruken förelåg en inkomsteftersläpning
på 2 400—2 500 kronor,
vilken skulle utjämnas genom att jordbrukarna
skulle få behålla rationaliseringsvinsten
under denna avtalsperiod.

Inom centerpartiet tror vi emellertid
inte på att denna klyfta kan utjämnas
under avtalsperioden. Det är många faktorer
som talar för detta. Man kan exempelvis
peka på den uppkomna storproduktionen
av fläsk — fläskfabrikerna
alltså — men man kan även peka på kreditrestriktionerna
och den höga räntan.

Enligt vår uppfattning är det nödvändigt
att för varje år en undersökning
görs i syfte att utröna, huruvida inkomstoch
kostnadsutvecklingen inom jordbruket
leder till en utjämning av klyftan
eller ej. Skulle en sådan utredning visa
att klyftan ej utfylles, är det enligt vår
mening nödvändigt att sådana åtgärder
vidtages, att den jordbrukspolitiska målsättningen
förverkligas under sexårsperioden,
så att det vid periodens slut inte
fortfarande råder en eftersläpning. Det
kan väl inte heller vara någon orimlig
begäran.

Utskottet har yrkat avslag på motionerna.
Vi centerpartiledamöter har re -

serverat oss häremot. Jag skall be att få
yrka bifall till reservation nr 1.

I motionerna 1:166 och 11:199 —
även de från centerpartiet — bär begärts
att Kungl. Maj :t genom statens jordbruksnämnd
i samråd med jordbrukets
förhandlingsdelegation skulle framlägga
fortlöpande offentlig statistik beträffande
producentpriserna i vårt land i jämförelse
med medelproducentpriserna inom
andra länder.

Jordbruksnämnden har emellertid i
sitt remissyttrande meddelat, att den på
det viset skall tillmötesgå motionärerna,
att det i Jordbruksekonomiska meddelanden
skall införas producentpriser i
Sverige jämförda med medeltal dels för
hela Västeuropa, dels för Efta-området.
Därmed får vi väl anse att motionärernas
önskemål i stort sett kommer att bli
tillgodosedda.

Proposition nr 76 behandlar även prisorterna.
Prisortssvstemet för brödsäd är
ju ett system, som vi för vår del inte kan
acceptera. Det kan väl inte vara riktigt
att ett land som Sverige skall föra en
prispolitik på brödsäd, som gynnar vissa
orter och missgynnar andra. Där man
har de dyraste frakterna för konstgödning
och andra förnödenheter och kanske
sämre klimatiska betingelser med
lägre skörd som följd, där skall man
också ha det lägsta priset. Detta rimmar
dåligt, om vi vill vara vänner av rättvisa.

Nu har prisortssystemet efter förslag
i propositionen ytterligare komplicerats.
En del brödsädsproducerande län saknar
prisort. Andra har prisort, men med
prisortsavdrag som varierar mellan 25
öre och 1 krona per deciton. Man har således
fem olika priser vid mottagningsplatserna
— ett pris för de delar som är
utan prisort, medan andra delar har 25
öre, 50 öre, 75 öre eller 1 krona i prisortsavdrag.

Vi har tidigare på centerpartihåll försökt
komma till rätta med dessa orättvisor,
dock utan resultat. Man har sagt att
man inte kan ändra på dessa förhållanden.
Det har visserligen gått att få en del
ändringar till stånd, men man kan knap -

16 Nr 16 Fredagen den

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
past säga att man därigenom har kommit
så mycket närmare rättvisan.

För den skull har exempelvis Eric
Carlsson, som är från Dalarna, i motionen
I: 639 hemställt om en prisort för
Kopparbergs län. Det vore riktigt om en
sådan komme till stånd, och det vore riktigt
om prisorter komme till stånd även
i andra län där man producerar brödsäd.

I centerpartimotionerna 1:640 och
H: 748 yrkar vi, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att 1960 års jordbruksutredning
måtte pröva möjligheterna att åstadkomma
ett system med prisort i varje brödsädsproducerande
län utan prisortsavdrag,
således ett lika inlösningspris. Utskottets
majoritet har emellertid avslagit
motionerna. Vi reservanter har ansett
oss böra godkänna vad propositionen föreslår
på denna punkt för närvarande,
men vi vill att 1960 års jordbruksutredning
skulle företa en utredning av denna
sak. Jag ber därför att få yrka bifall
till reservation nr 3.

I propositionen nr 76 har anmälts, att
bestämmelserna beträffande kvalitetsfordringarna
ännu icke kunnat prövas,
men att spörsmålet skall behandlas så
snart sig göra låter. Kvalitetsbedömningen
i fråga om mältningsgraden skall
grunda sig på de kemiska egenskaperna
i stället för de utvuxna groddarna.

En av Svensk spannmålshandel utsedd
kommitté arbetar med dessa frågor för
att få fram nya grunder att fastställa
mältningsgraden för brödsäden, och förslag
synes så småningom komma att
framläggas. Ändringen kommer säkert
att få genomgripande konsekvenser för
jordbruket. Brödsäden kommer att bli
bedömd som icke fullgod i större utsträckning
än som sker för närvarande.
Detta kommer säkerligen att innebära
stora förluster för jordbruket.

I motionerna I: 615 och II: 707 bär vi
önskat påtala dessa förhållanden, liksom
nödvändigheten av att en objektiv och
opartisk bedömning i sådant fall redan
från början skulle komma till stånd. Enligt
vår mening skulle också den ifrågasatta
omläggningen av kvalitetsbedöm -

28 april 1961

på jordbrukets område, m. m.
ningen kombineras med åtgärder i syfte
att stärka fodersädsregleringen. Det är
högst nödvändigt att denna förändring
kan ske samtidigt.

Utskottets majoritet har emellertid ej
ansett sig kunna biträda ett sådant krav.
Vi centerpartister har därför framfört
våra synpunkter på denna fråga i ett särskilt
yttrande.

Det finns flera motioner — utöver
de här nämnda — som också borde ha
krävt ett större beaktande än de fått, då
de rör väsentliga frågor. Till dessa får
vi emellertid återkomma ett annat år.
Det har sagts att vi ännu så länge har för
litet erfarenheter, bl. a. av Efta-konventionens
verkningar.

I motionerna I: 640 och II: 748 har vi
påtalat fodersädssituationen och önskvärdheten
av stödköp av fodersäd. Det
ser nu ut som om det skulle bli ett rätt
stort överskott av 1960 års fodersädsskörd.
Därvid har bl. a. inverkat, att stora
kvantiteter brödsäd på grund av kvalitetsskador
måste överföras till att användas
som fodersäd. Om vi ser på den
senaste tioårsperioden skall vi finna, att
vi vissa år exporterat fodersäd till låga
priser och vissa år importerat till högre
priser. Sammanlagt har vi importerat
större kvantiteter än vad vi exporterat.
Det är givetvis en nationalförlust att sälja
vissa år till ett billigt pris och köpa
till högre pris ett annat år. Vi har för
den skull begärt en utredning om utjämningslagring
beträffande fodersäd. Ett
sådant arrangemang skulle enligt vår mening
lösa detta problem.

Detta förslag har emellertid avslagits
av utskottet. Enligt min uppfattning är
det dock en ganska viktig fråga, som
man inte sa här enkelt borde avvisa.
Till detta får vi väl i alla fall återkomma
senare.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! I reservation nr 1 hemställes
bland annat, att »undersökningar
göres huruvida inkomst- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket fortskrider
på sådant sätt, att den i jordbruksavtalet
och riksdagsbeslutet åsyftade

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.
utfyllnaden av inkomstklyftan kan upp- liggör en motsvarande procentuell öknås
under sexårsperioden». Sedan till- ning av jordbrukarnas inkomster. Darlägger
reservanterna, att därest under- emot inräknas icke arbetslönerna i kostsökningarna
skulle ge anledning härtill, nadskalkylen.

skulle man i skrivelse till Kungl. Maj:t Reservanterna har åberopat räntan
anhålla att åtgärder vidtas. Som skäl Som ett av skälen för bifall till sin refor
denna hemställan anföres bland an- servation. Såsom framgår av nu gälnat
omsättningsskatten, ATP-avgifterna, lande uppgörelse räknas räntan in i
kreditrestriktionerna och den höga rån- kostnadskalkylen. Det betyder att jordtan.
brukarna får ersättning för den höga

När jag läste motionen II: 107, som räntan. Om jag inte är fel underrättad
ligger till grund för reservationen, gjor- räknas även omsättningsskatten in i
de jag mig själv den frågan, vilket syfte kostnadskalkylen. Dessutom kommer ermotionen
egentligen hade. Var det en- sättning att kunna räknas även för ATP -

bart omtanken om det svenska jordbruket
och dess utövare som föranlett motionen?
Eller var det meningen att motionen
i någon mån skulle användas i
den allmänna politiska propagandan?
Efter att ha letat fram propositionen
147 år 1959, som behandlar jordbruksuppgörelsen
och förslaget till nu gällande
avtal, kunde jag inte underlåta
att ställa frågan.

Det nu gällande avtalet har godkänts
av jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation, innan det förelädes
riksdagen. Jag vet inte, om det
är nödvändigt att påminna reservanterna
om den träffade uppgörelsen och
reglerna för prissättningen på jordbruketes
produkter, men för att vinna klarhet
i frågan tillåter jag mig att något
beröra de regler som nu gäller.

De gamla 5- och 6-procentreglerna
har ersatts med en ny regel, 3-procentregeln,
vars innebörd är att jordbruket
erhåller ett särskilt skydd, om priserna
på världsmarknaden visar en påtagligt
sjunkande tendens eller kostnaderna för
produktionen stiger. I regeln ingår två
index, kostnadsindex och världsmarknadsprisindex.

Kostnadsindex avser att belysa den
prismässiga utvecklingen på jordbrukets
kostnadssida. Som kostnader räknas inte
bara kontanta utlägg för jordbruksdriften,
utan även normala avskrivningar
på byggnader och maskiner in. m. samt
räntekostnader för lånat kapital. Förutom
denna regel skall förändringen av
industriarbetarnas löner föranleda en
ändring av införselavgiftcrna som möj -

avgifterna.

De skäl som reservanterna har åberopat
för bifall till sin reservation faller
bort på grund av den nu gällande
uppgörelsen, där man räknar in praktiskt
taget alla dessa utgifter i kostnadskalkylen.

När det gäller denna uppgörelse, som
riksdagen godkänt och som varit i kraft
ett år men som skall gälla sex år, kan
man fråga sig, om man redan nu kan
uttala, att jordbrukarna icke skall kunna
erhålla ekonomisk likställighet med
motsvarade industriarbetare. Ett efter
förhandlingar träffat avtal skall följas,
och det är för tidigt att redan nu säga,
att de villkor som ställdes vid uppgörelsen
inte kommer att fullföljas under
perioden. Detta framgår av vad jordbruksnämnden
framhåller i sitt yttrande.
Reservanterna har delvis åberopat
jordbruksnämnden, men jag tycker att
reservanterna skulle ha tagit med resten
av nämndens yttrande. Där säger
nämnden att 1960 års jordbruksutredning,
för att erhålla underlag för en bedömning
av hur på längre sikt garantier
kan skapas för inkomstlikställighet
åt den i jordbruket arbetande befolkningen,
kommer att utreda denna fråga.

Vidare suger nämnden: »Oavsett de
tekniska möjligheterna alt verkställa de
i motionerna föreslagna undersökningarna
vill jordbruksnämnden även erinra
om att ändringar i det för perioden
beslutade prissättningssystemet förutsatts
skola ske endast under vissa särskilt
angivna förhållanden, exempelvis

2 Första kammarens protokoll 1961. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syft

vid en mera betydande ändring i växelkurserna.
»

Jordbruksnämnden har alltså där angivit,
under vilka förutsättningar man
skulle kunna göra en ändring i det nu
gällande avtalet. Nämnden har beträffande
Efta-konventionen även påpekat,
att denna fråga skall lösas i ett annat
sammanhang. Detta framhålles även i
propositionen, där departementschefen
har uttalat, att därest konventionen
skulle påverka utvecklingen, kommer
den frågan att tas upp i särskild ordning.

Jordbruksnämnden — som i denna
fråga väl att märka har hört jordbrukets
förhandlingsdelegation — slutar
med följande: »Enligt jordbruksnämndens
mening föreligger icke förutsättningar
att på de av motionärerna åberopade
grunderna åvägabringa jämkningar
i jordbruksuppgörelsen under löpande
avtalsperiod.» Nämnden anser
därför, att motionerna icke skall bifallas.

I den tredje reservationen har man
tagit upp frågan om prisorterna. Jag
skall något beröra även den frågan, eftersom
herr Jonasson behandlade den.

Efter att ha läst denna reservation
har jag likaledes gått tillbaka till proposition
147. I en bilaga från Svensk
spannmålshandel återfinnes där just
denna diskussion om prisorterna, vari
föreningen säger följande, vilket jag ber
att få citera: »Som inledningsvis framhållits
anser föreningen det emellertid
uppenbart, att vid placering av prisorterna
största hänsyn måste tagas til]
att spannmålen utan omvägar ledes till
förbrukningsorten (kvarn eller exporthamn).
På samma gång har det synts
nödvändigt att icke föreslå några åtgärder,
som i högre grad skulle öka den
utländska spannmålens konkurrenskraft.
Om spannmålen genom införandet av
nya prisorter skulle onödigtvis fördyras,
bleve följden att kvarnindustrien
finge anledning att använda importspannmål
i en omfattning, som eljest ej
skulle förekommit, innebärande att det
överskott som föreningen skall övertaga
bleve i motsvarande mån ökat.

; på jordbrukets område, m. m.

Samtidigt skulle föreningens kostnader
för frakter inom landet bli större. Varje
åtgärd, som kan medföra ökade kostnader
för regleringsorganet, innebär
minskade möjligheter för den väsentligaste
delen av föreningens verksamhet,
den prisstödjande, och sådana åtgärder
skulle därigenom bli en belastning
för brödsädsodlingen inom landet som
helhet.»

Detta citat, som återfinnes i en bilaga
till proposition nr 147 år 1959, ger ju
uttryck åt en helt motsatt uppfattning
mot vad reservanterna kommit till i reservation
nr 3. Om riksdagen skulle bifalla
reservationen, skulle det ju innebära
ett försvårande för jordbruket på
detta område i stället för lättnader. Under
sådana förhållanden har utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka motionerna.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
samtliga punkter.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman, herr
Hjalmar Nilsson, ifrågasätter huruvida
vårt syfte är partipolitiskt eller om det
går ut på att värna jordbruket. Jag kan
nog i det avseendet säga att syftet är att
värna jordbruket. Det bör väl inte vara
herr Hjalmar Nilsson obekant, att vi väl
känner till hur denna uppgörelse mellan
jordbrukets förhandlingsdelegation och
jordbruksnämnden tett sig. Det bör heller
inte vara obekant för herr Hjalmar
Nilsson att vi i detta avseende när frågan
behandlades 1959 väckte en motion,
i vilken vi uttalat att vi vill ha en fortlöpande
kontroll över den här utvecklingen
och att vi varit rädda för att den
inkomstklyfta det här gäller inte skulle
kunna utfyllas. Det är således inget nytt
påhitt.

Sedan vill jag säga att det ändå har inträffat
en hel del på detta område som
vi också pekat på. Man kan exempelvis
erinra om den uppkomna storproduktionen
av fläsk — alltså fläskfabrikerna —-något som inverkar i detta fall och som
inte kunde förutses den gången avtalet

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

® - r-< •• i____ u.rrtrlnr rtor intp

gjordes upp. Likaså har kreditrestriktionerna
inverkat en hel del.

Vidare vill jag beträffande prisorterna
säga att vi inte på något sätt motsatt oss
att brödsäden skall vandra den väg som
är mest ändamålsenlig för konsumenter

årsavtalet. För dessa bygder ger inte
detta avtal vad som väl dock avses när
det gäller dessa grödor, just som en följd
av vad jag bär anfört.

Mot den bakgrunden borde det ha varit
möjligt för Föreningen Svensk spann -

är mest ändamålsenlig ioi Konsumemc. J 5 , onm Kr ett halvstatligt

och iordbruks„rd

P 5 ."--"''»I4 frågan - sina probtem man aU förestå några

om olika priser på olika platser som striden
gäller, och på denna punkt tycks
herr Hjalmar Nilsson vara vän av ett sådant
differentierat system som vi nu har.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I anslutning till detta
utskottsutlåtande skall jag säga ett par
ord om motion nr 639, som jag väckt.
Den gäller avsnittet om prisorter för
brödsäd i proposition nr 76 angående
vissa åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område.

Det lämnas i propositionen en förteckning
över de prisorter där brödsäd
får levereras utan prisavdrag, samt orter
där visst prisavdrag skall ske. Grans -

förbättringar — alltså ett magert resultat.

Jag har, herr talman, varit tveksam
om det nyttjar något till att yrka bifall
till min motion med hänsyn till den behandling
den fått i utskottet. När jag
ser vilka som deltagit i handläggningen
av denna fråga i jordbruksutskottet finner
jag till min förvåning att inte ens
den ärade representanten för Kopparbergs
län kunnat biträda motionen. Representanterna
för jordbruket och jordbrukets
organisationer har också gått på
avslagslinjen. Det kunde ge anledning till
kommentarer om solidaritet o. s. v., men
jag skall inte göra några sådana.

Utskottets ärade talesman har lielt anslutit
sig till de synpunkter som För -

lmr ^man''tbinn^förteckning finner man eningen Svensk spannmålshandel anfört,
att bda länTr ute ämnade - så är fal- Jag är inte säker på att föreningen olet
med Kopparbergs län - trots att eu reträder producenternas intressen i det a

ganska omfattande spannmålsodling sker sammanhang — det ar val snarare

där. Den odlingens ekonomiska möjlig- kvarnindustriens.

beter försvåras av att inte prisort finns
inom länet. Av den anledningen utgör
avdraget kronor 1: 85 per 100 kg. levererad
brödsäd i exempelvis hedemoraområdet,
som jag väl känner till. Till detta
skall också läggas högre kostnader på
erforderliga produktionsmedel, bl. a. på
grund av fraktkostnadernas storlek. Lönsamheten
naggas följaktligen i kanten
både på produktionssidan och i fråga
om avsättningen. Resultatet blir att jordbrukarna
aldrig ens kommer i närheten
av den notering, det inlösenspris som redovisas
på brödsäd.

Detla ger anledning till ett par reflexioner.
Här finns ett avtal på jordbrukets
område som avser att trygga en
någorlunda god inkomst — det s. k. sex -

Ett par av utskottets ledamöter har
emellertid sträckt sig så pass långt att
de vill ge 1960 års jordbruksutrcdning
i uppdrag att pröva möjlligheterna att införa
prisort i varje brödsädesproducerande
län. Det är möjligt att detta är
det mesta man kan nå i dag. Skulle min
motion avslås kommer jag därför att ansluta
mig till den av dessa ledamöter
avgivna reservationen.

I andra sammanhang har Kungl. Maj:t
avgivit förslag i propositioner angående
åtgärder för att främja jordbruket i Kopparbergs
län. Min motion bar också samma
syfte, nämligen att förbättra möjligheterna
för jordbrukets utövare i Dalarna,
som i dag bar betydande svårigheter
att kämpa med.

20 Nr 16 Fredagen den

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte
Med det sagda ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till min motion nr G39, innebärande
att riksdagen i skrivelse till
Kung]. Maj :t måtte anhålla att Kopparbergs
län erhåller prisort vid inlösen av
brödsäd, förlagd till Hedemora, samt att
prissättning där må ske utan avdrag i
enlighet med vad i motionen anförts.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Jonasson nämnde
att centerpartiet avgivit en reservation
På denna punkt när frågan var uppe
1959. Jag vill i sammanhanget bara fråga
vem man egentligen skall rätta sig
efter — dem som varit med och förhandlat
eller dem som nu motionerat?

Om man går tillbaka till 1959 års
proposition så finner man att uppgörelsen
träffats efter förhandlingar mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation. Vidare har styrelsen
för Sveriges lantbruksförbund
yttrat sig och lämnat sitt tillstyrkande.
Frågan har också underställts ''Riksförbundet
Landsbygdens folk, RLF, som
tillstyrkte under förutsättning att dess
förbundsstämma skulle göra detsamma.
Förbundsstämman tillstyrkte överenskommelsen
den 23 mars 1959. Detta
innebär att förhandlingsöverenskommelsen
tillstyrkts över hela linjen. Den reservation
som RLF gjorde gällde praktiskt
taget enbart småbrukarstödet, vilket
inte beröres i dagens proposition.
Jag tror sålunda att herr Jonasson skjuter
över målet och indirekt underkänner
det förhandlingsresultat som jordbrukets
förhandlingsdelegation har nått
tillsammans med jordbruksnämnden.
Den reservation han avgivit innebär
också att han inte kan godkänna det resultat
som hans meningsfränder varit
med om att förhandla sig till.

Herr JONASSON, (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att jag kan ta
hela kammaren till vittne på att vi inte
har velat riva upp det förhandlingsresultat
som nåtts genom avtalet. Här mås -

28 april 1961

på jordbrukets område, m. m.

te herr Hjalmar Nilsson vara inne på
alldeles felaktiga vägar.

Faktum är ju att jordbrukets förhandlingsdelegation
träffat en överenskommelse
med motparten och att denna blev
antagen. Men vid riksdagsbehandlingen
önskade centerpartiet, som icke bör jämställas
med de organisationer som herr
Hjalmar Nilsson här räknade upp, en
fortlöpande kontroll av dessa frågor, då
vi icke trodde att klyftan kunde utjämnas.
Det är vad vi syftade till.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag begärde ordet för
att peka på ungefär samma förhållanden
som herr Jonasson berört.

I den reservation som här föreligger
anföres: »Därest de undersökningar, som
utskottet förordat, skulle utvisa, att utvecklingen
i fråga om inkomstbildningen
och rationaliseringsvinsten inom jordbruket
inte är sådan, att inkomstklyftan
kan utjämnas under sexårsperioden och
den av riksdagen uttalade målsättningen
rörande inkomstlikställigheten sålunda
inte kan uppnås vid den nu tillämpade
politiken, framstår det för utskottet
som nödvändigt, att erforderliga åtgärder
vidtages i syfte att trygga den
jordbrukspolitiska målsättningens förverkligande
under sexårsperioden.» Detta
innebär ett stöd för avtalet, inte ett
brott mot avtalet.

Jordbruksutskottets ärade vice ordförande
undrade om den motion som ligger
till grund för reservationen skulle
användas i den politiska propagandan.
Herr Hjalmar Nilsson har säkert aldrig
varit med om att någonting som framförts
i riksdagen använts i den politiska
propagandan eller hur? Om man avvisar
ett rimligt krav får man finna sig
i att folk talar om hur man ställt sig.
Så är det med den saken.

Här har berörts att motionen just
åsyftar att avtalets målsättning skall nås.
Jag förstår inte hur man med utgångspunkt
från avtalet kan göra någon berättigad
invändning mot den saken. Om
man kontinuerligt under avtalstiden följer
utvecklingen genom den i motionen

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

begärda undersökningen, förefaller det
mig uppenbart att man erhåller en större
trygghet än om man som herr Hjalmar
Nilsson nöjer sig med att jordbruksnämnden
anser att i motionerna anförda
grunder inte ger fog för jämkningar för
avtalet. De beror väl helt och hållet på
vad undersökningen visar! Om jordbruksnämnden
anser att det nu inte föreligger
någon grund för bekymmer,
eller om nämnden har den uppfattningen,
att det aldrig kommer att uppstå
några bekymmer i detta avseende,
vet jag inte.

Jag fäste mig vid den formulering
som herr Hjalmar Nilsson använde, och
jag konstaterar att även om det för ögonblicket
icke skulle finnas skäl för jämkningar,
så måste en kontinuerlig undersökning
ge bättre grund för en bedömning
av hur förhållandena utvecklar
sig än om man bara nöjer sig med
att »anse».

Jag har velat göra detta understrykande,
som jag anser vara av central
betydelse. Jordbruket har upprepade
gånger blivit lovat likställighet. Vid avtalsperiodens
slut eller när man står inför
ett nytt avtal, har det visat sig att
sådan inte genomförts.

När man har en så pass lång avtalstid
som sex år kan man inte nöja sig
med att vänta tills man kommer till slutet
av den perioden och då konstatera
att det inte blev som man hade tänkt.
Är det inte bättre att följa saken kontinuerligt?
Och varför säga, att detta
skulle vara ett brott mot avtalet? Avtalets
innebörd är ju inte att man skall
få se på slutet hur pass bra eller dåligt
det gick. Vi vill ju att målsättningen
skall förverkligas, och motionen avser
stödåtgärder för målsättningens genomförande
om så erfordras.

Jag förstår inte att man från utskottets
sida kan ha några som helst principiella
invändningar mot detta. Om
baktanken däremot är att vi skall vänta
och se hur dåligt det går, då är det
metod i saken, men så illa tror jag inte
man menar. Meningen är att målsättningen
skall förverkligas, och under sådana
förhållanden menar jag att man

icke bör kunna ha berättigade invändningar
mot att skaffa garantier, i den
mån det går, för att få detta resultat.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Ferdinand Nilsson har sagt här
skall jag bara be att få påpeka för honom
att avtalets konstruktion är sådan,
att de synpunkter som åberopats i motionen
och reservationen tillgodoses inom
avtalet. Där har vi en kalkyl för dels
kostnadsstegringar inom landet, dels
ändringar i världsmarknadspriserna. Det
är en konstruktion som medför att jordbrukarna
får ersättning för de kostnadsstegringar
som sker på olika områden.
Därför anser jag det onödigt att belasta
riksdagen med att skriva om dessa synpunkter
som redan är beaktade i uppgörelsen.

När det gäller utredningarna vill jag
påminna om att redan i direktiven har
1960 års jordbrukskommitté fått sig ålagt
att utreda dessa saker till denna avtalsperiods
slut. Därför har utskottet ansett
det onödigt att på nytt peka på dessa utredningar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottets ärade
vice ordförande underströk att enligt
hans uppfattning är avtalet skottsäkert.
Det är så konstruerat att det klarar sig,
det innebär inte bara att förbättra priserna
så och så, utan det blir en utjämning
mellan folkgrupper som leder till
den åsyftade målsättningen — likställighet
med jämförliga grupper.

Jag undrar om det inte är rätt djärvt
att gå i en sådan borgen. Om jag också
beundrar herr Hjalmar Nilssons mod att
göra det, undrar jag om svenskt jordbruk
är betjänt av att — när det visar
sig att inte vi når resultat — bara gå
till herr Hjalmar Nilsson och fråga honom
vad hans borgen är värd.

Jag menar att det är bättre att vidtaga
åtgärder som innebär en garanti för
att vi verkligen når resultatet, eftersom
det gäller en sådan lång period, och inte

Nr 16

Fredagen den 28 april 19C1

Ang. vissa åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område, m. m.

bara vänta till slutet. Det är inte bara
prismekanismen som skall fungera, utan
det är likställighet med andra grupper
som skall nås. Och det är på den
punkten farhågorna sätter in.

Det talas om att människor har rätt
till viss trygghet. Herr Hjalmar Nilsson
får förstå att det kan vara av värde för
en så stor folkgrupp att dess huvudfråga
verkligen följs upp ordentligt, att
man kontinuerligt undersöker hur det
går och tillser att målet denna gång nås.
Detta till skillnad från alla andra gånger
då statsmakterna har givit jordbrukarna
löften och icke infriat dem.

auktoritet tryggar en klar majoritet för
att intet skall göras tar han enligt min
mening ett ansvar, ett ansvar som jag vågar
jämföra med en borgen. Jag tror att
det kan vara väl värt att se upp och följa
denna sak kontinuerligt år från år.
Något annat har inte påyrkats än att avtalet
skall infrias. Jag konstaterar emellertid
att herr Hjalmar Nilsson i sina
sista anföranden inte sagt något om att
vårt förslag skulle strida mot avtalet.
På den punkten har han väl gett oss rätt,
vi som bara vill tillgodose avtalets målsättning
och intet annat.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle :

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har en förmåga att missförstå mig, och
det är inte första gången han gör det.
Jag har inte utfärdat någon borgen. Jag
har sagt att avtalets konstruktion är sådan
att man kan inräkna de kostnader
som uppstår inom landet och även
världsmarknadspriserna med en särskild
indexserie. Det är vad jag har sagt. Någon
borgen har jag inte utfärdat.

Jag kan emellertid inte underlåta att
säga till herr Ferdinand Nilsson att jag
tror mera på jordbruksnämnden, RLF:s
styrelse och Lantbruksförbundets styrelse
som tillstyrkt detta avtal och sagt att
jordbrukarna under dessa förutsättningar
under avtalsperioden bör kunna nå en
likställighet med motsvarande industriarbetargrupper.
Jag tror att de haft förutsättningar
att bedöma denna fråga genom
det material de haft till sitt förfogande.
När olika åsiktsriktningar blivit
ense på denna punkt tror jag att vi har
varit inne på rätt väg härvidlag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
menade att jag missförstod honom när
jag sade att han hade gått i borgen för
att det skulle gå ihop. Han har bara uttalat
sin fasta trosförvissning om att det
skulle bli på det sättet! Om han med sin

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Hjalmar Nilsson att vi inte skall
blanda bort korten genom att blanda in
jordbrukets prisregler, de sköter sig
själva. Det är inte dem det gäller. Vad
det gäller är frågan om inkomstlikställighet
kan nas om klyftan kan utjämnas
inom rimlig tid så att vi icke vid avtalets
utgång har en stor eftersläpning.

Till sist vill jag bara säga att vi aldrig
från vår sida har vänt oss mot RLF:s
och Lantbruksförbundets mening i denna
fråga. Vi vill endast se till att inkomsteftersläpningen
blir utjämnad så
snart som möjligt, till skillnad från dem
som biträder utskottsmajoriteten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt angående punkterna A 1 och A 2
av utskottets i det nu förevarande utlåtandet
gjorda hemställan, vidare särskilt
beträffande punkten R 3, därefter särskilt
rörande punkten R 2 och slutligen
särskilt i fråga om utskottets hemställan
i övrigt.

Beträffande punkterna A 1 och A 2,
anförde vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet i nämnda
punkter hemställt skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Jonasson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 16

Fredagen den

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21 punkterna
A 1 och A 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 101;

Nej — 15.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten B 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
bifall till motionen I: 639; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten B 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Jonasson och
Nils-Eric Gustafsson vid utlåtandet avgivna
reservationen.

28 april 1961

Ang. statens stöd åt växtförädlingen
Härpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Ang. statens stöd åt växtförädlingen

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statens stöd
åt växtförädlingen, m. m., jämte i ämnet
väckt motion.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln,
punkterna 77, 78 och 80, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1961/62 anvisa
anslag under rubrikerna Bidrag till Sveriges
utsädesförening, Bidrag till den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm samt Bidrag till förädlingsarbeten
med sojaväxter å respektive
1 825 000 kronor, 210 000 kronor och
20 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en den
10 mars 1961 dagtecknad proposition,
nr 92, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet,
föreslagit riksdagen att

1) antaga de inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslagen till

a) förordning om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara;

b) förordning om växtförädlingsav gift;

... <••■

2) godkänna de i propositionen föreslagna
grunderna beträffande dispositionen
av inflytande växtförädlingsavgifter; 3)

å riksstaten för budgetåret 1961/62
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till Sveriges utsädesförening
ett anslag av 1 900 000 kronor;

b) till Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
ett anslag av 210 000 kronor;

c) till Bidrag till förädlingsarbete med
sojaväxter ett anslag av 20 000 kronor.

Nr 16

Fredagen den

Ang. statens stöd åt växtförädlingen

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
en inom riksdagen väckt, till
utskottet hänvisad motion I: 642, av herr
Osvald, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att växtförädlare i Danmark,
Finland och Norge, vars sorter
infördes på den svenska rikssortlistan,
skulle åtnjuta samma rättigheter som
svenska växtförädlare, och att krav på
reciprocitet icke skulle uppställas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga de inom jordbruksdepartementet
utarbetade förslagen till

a) förordning om obligatorisk statsplombering
av utsädesvara;

b) förordning om växtförädlingsav 2)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen I: 642 godkänna
de av utskottet i utlåtandet föreslagna
grunderna beträffande dispositionen
av inflytande växtförädlingsavgifter;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
å riksstaten för budgetåret
1961/62 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Bidrag till Sveriges utsädesförening
ett anslag av 1 900 000 kronor;

b) till Bidrag till den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm
ett anslag av 210 000 kronor;

c) till Bidrag till förädlingsarbeten
med sojaväxter ett anslag av 20 000 kronor.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Alla som är intresserade
för svensk växtodling vill säkerligen instämma
med jordbruksutskottet, då det
med tillfredsställelse hälsar detta förslag
avsevärd förstärkning av växtförädlingens
resurser.

Det har beräknats att den s. k. växtförädlingsavgiften,
som skall påläggas saluförda
sorter, kommer att ge ett belopp
av ungefär 1,5 miljon kronor per år
Dessa medel skall tillföras en fond, och

28 april 1961

från denna fond skall sedan våra växtförädlingsanstalter
kunna få bidrag till
sin verksamhet. Det innebär bland annat,
att medelstilldelningen i framtiden
kommer att bli enligt min mening mer
rättvis än vad den tidigare har varit. Såsom
utskottet säger medför detta ett betydande
nettotillskott till växtförädlingens
ekonomiska resurser.

Ur den fond, som skall byggas upp av

växtförädlingsavgifterna skall inte bara
svenska förädlare kunna få anslag, utan
även svenska firmor som företräder utländska
växtförädlare. I den departementspromemoria
som ligger till grund
för propositionen finns inte medtaget
något krav på reciprocitet, d. v. s. ett
krav på att svenska växtförädlare genom
sina representanter får motsvarande rättigheter
och anslag i andra länder. Det
kan synas rimligt att kräva reciprocitet
i ett fall som detta, men i departementspromemorian
fanns som sagt något sådant
krav inte medtaget.

Om man emellertid undersöker hur
detta krav på reciprocitet verkar, finner
man, att vi kommer att få möjlighet att
lämna anslag till representanter för växtförädlare
i Tyskland och Nederländerna
men inte har möjlighet att lämna bidrag
till representanter för danska, finska och
norska växtförädlare. De riktlinjer, som
skall gälla, kan med andra ord sägas innebära
en diskrimination av förädlingsverksamheten
i våra nordiska grannländer.
Jag måste säga att det är beklagligt,
att chefen för jordbruksdepartementet
gav vika för det krav på reciprocitet,
som hade framförts av en del remissinstanser.
Avvikelsen från departementspromemorian
och tillmötesgåendet av
detta yrkande från remissmyndigheterna
motiveras heller inte särskilt i propositionen.

Jordbruksutskottet har nu i sitt utlåtande
helt ställt sig på Kungl. Maj:ts
sida och menar liksom Kungl. Maj:t, att
man bör kräva reciprocitet. Utskottet har
emellertid inte alls försökt sig på någon
motivering till att man skall införa en
bestämmelse som diskriminerar växtförädlare
i våra nordiska grannländer, i all
synnerhet som vi vet att det i varje fall

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

i Danmark för närvarande pågår arbete
med att få liknande anordningar till
stånd — i vilken mån dessa kommer att
motsvara de svenska är ännu inte säkert
känt.

Jag tycker det är ganska märkligt, att
det i jordbruksutskottet inte har funnits
någon ledamot, som är tillräckligt intresserad
för nordiskt samarbete för att vilja
försöka åstadkomma en ändring i utskottets
uppfattning. Här talas så många
vackra ord om det nordiska samarbetet
och dess betydelse, men då det sedan
gäller att gå från ord till handling blir
resultatet ofta klent. Vi kommer inte till
några resultat i det nordiska samarbetet,
om vi alltid skall ställa upp reciprocitet
som villkor. Samarbetet mellan de nordiska
länderna måste bygga på en verklig
samhörighetskänsla.

Av den anledningen, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den i motion nr
642 framförda hemställan, att växtförädlare
i Danmark, Finland och Norge, vilkas
sorter införs på den svenska rikssortlistan,
skall åtnjuta samma rättigheter
som svenska växtförädlare och att
krav på reciprocitet icke skall uppställas.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag vill liksom herr Osvald
understryka vad utskottet har uttalat
om hur tillfredsställande det är att vi
har kommit till en lösning av denna fråga.
Vi som har varit med i kammaren
åtskilliga år vet att det vid behandlingen
av nionde huvudtiteln varje år har förekommit
diskussioner särskilt om storleken
av anslaget till Weibullsholm. Jag
har för min del tyckt att det har varit
litet irriterande, eftersom jag har haft en
känsla av att Weibullsholm nog har fått
väl litet, men det har varit svårt för en
lekman att avgöra hur mycket vi borde
ge till Weibullsholm i jämförelse med
vad Svalöv får. Nu har man kommit
fram till ett system som ger Weibullsholm
mer, och jag tror det innebär, såsom
herr Osvald uttryckte sig, en rättvisare
fördelning mellan växtförädlingsanstalterna
med hänsyn till de insatser de
gör för växtförädlingen.

Ang. statens stöd åt växtförädlingen
Herr Osvald har nu väckt en motion,
vari han begär att även växtförädlarna i
de övriga nordiska länderna skall kunna
få del av dessa avgifter. Vad som här föreslås
från utskottets sida kan icke betraktas
som en diskriminering av de nordiska
länderna, såsom herr Osvald uttryckte
det. Här är det ju bara fråga om
att få till stånd ett utbyte med sådana
länder, t. ex. Västtyskland, med vilka
vi bär reciprocitet på detta område. Om
vi skulle låta växtförädlare i Finland,
Danmark och Norge få del av dessa
pengar utan något krav på reciprocitet,
så komme kanske de andra Efta-länderna
att fråga varför inte också de kommer
i åtnjutande av samma förmån då de
ju i alla fall tillhör samma handelsområde
som Sverige. Det problemet skulle
säkerligen snart dyka upp.

Om man i Danmark kan få till stand
ett system på växtförädlingens område
av ungefär samma karaktär och med ungefär
samma organisatoriska uppbyggnad
som vårt system här i Sverige —
jag vet för övrigt att man håller på med
undersökningar i den vägen — är det
ingenting som hindrar att vi då kan få
till stånd ett utbyte även med danskarna
på samma sätt som vi nu har det ordnat
med Västtyskland. Det är väl uppenbart
för alla att vi önskar åstadkomma
ett sådant samarbete.

Jag vill sammanfatta mina synpunkter
genom att understryka att vi nu har fått
ett system som kommer att ge en rättvis
fördelning av de inflytande pengarna
med hänsyn till de insatser som vederbörande
gör på växtförädlingens område.
Dessutom vill jag betona att det faktum
att vi icke anser oss utan reciprocitet
kunna lämna bidrag till växtförädlare
i de övriga nordiska länderna inte innebär
någon diskriminering eller undervärdering
av det arbete som i dessa länder
utförs på växtförädlingens område. Det
är inte alls vår tanke att på något sätt
vilja förringa värdet av nordiskt samarbete
och detta allra minst på jordbrukets
område.

Med detta korta inlägg ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag

Herr OSVALD (fp): Svalöv skickar till Norge, Danmark och

ar gott och val att
jordbruksutskottet och herr Jonsson inte
betraktar den här införda reciprocitetsbestämmelsen
som en diskriminering. Så
uppfattas den dock i de länder som det
här gäller.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att de enda utländska utsädessorter
som spelar någon nämnvärd roll för odlarna
här i Sverige är sorter som kommer
från Nederländerna, Västtyskland,
Danmark, Norge och Finland. Sorter
från andra europeiska länder och från
Amerika spelar en mycket liten roll i
vårt land. Även odlingen av sorter som
vi får från Danmark, Finland och Norge
är relativt obetydlig till arealen. Det
skulle därför inte ha medfört någon större
minskning vid fördelningen av dessa
medel till växtförädlingsanstalterna om
även växtförädlarna i de nordiska grannländerna
hade fått vara med om att dela
på detta belopp.

Jag vill också ännu en gång fästa uppmärksamheten
på att i den ursprungliga
departementspromemorian fanns det
inte med något krav på reciprocitet, utan
den bestämmelsen har införts på grund
av yrkanden under remissbehandlingen.
Det är ytterst beklagligt att man på detta
sätt faller till föga för ett yrkande,
som i våra nordiska grannländer faktiskt
uppfattas som en ogin behandling.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag nämnde i mitt förra
anförande inte remissyttrandena. Faktum
är att den övervägande delen av remissinstanserna
har påpekat just vad
jordbruksutskottet sedan tagit fasta på,
nämligen att det inte skulle vara riktigt
att ta bort kravet på reciprocitet för de
nordiska länderna. Även när det gäller
växtförädlingen måste ett utbyte byggas
på ungefär lika villkor. Det blir det inte
om växtförädlarna i de övriga nordiska
länderna skulle få del av den särskilda
avgift som nu skall uttas i Sverige, samtidigt
som de svenska växtförädlarna,
t. ex. Svalöv, inte skulle kunna få några
motsvarande pengar för det utsäde som

Finland. Både för utskottet och Kungl.
Maj :t har det säkerligen varit väsentligt
att slå vakt om det nordiska samarbetet.
Vi får dock inte glömma att vi just nu
håller på att bygga upp ett europeiskt eller
internationellt samarbete, t. ex. genom
Efta. Vid uppbyggnaden av detta
vidare samarbete spelar det stor roll
rent principiellt hur vi beter oss också
på det område som vi nu närmast diskuterar.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående ombildning
av statens reproduktionsanstalt till
aktiebolag, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 10 mars 1961 dagtecknad
proposition, nr 93, vilken hänskjutits till
jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj d
föreslagit riksdagen att dels besluta, att
statens reproduktionsanstalt skulle per
den 1 juli 1962 organiseras som ett statligt
aktiebolag i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,
dels bemyndiga Kungl. Majd
att vidtaga erforderliga åtgärder för att
förbereda det nya bolagets bildande
m. m., dels ock för budgetåret 1961/62
anvisa till Statens Reproduktionsanstalts
fond: Utökad maskinell utrustning samt
Ersättningsanskaffningar och förnyelsearbeten
investeringsanslag av 205 000
kronor respektive 10 000 kronor.

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt til) aktiebolag
I detta sammanhang hade utskottet Kungl. Maj :ts framställning och med bi behandlat

de till utskottet hänvisade li- fall till motionerna I: 643 och II: 752, säkalydande
motionerna 1:643, av herr vitt nu vore i fråga,

Schmidt m. fl., och II: 752, av herr Bohman
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av ifrågavarande
proposition måtte dels uttala,
att det blivande bolaget borde verka och
utvecklas i fri konkurrens och under
marknadsmässiga betingelser samt att
såväl tryckningen som distributionen av
de officiella kartorna borde ske efter
anbudsförfarande och i fri konkurrens,
dels i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning besluta, att nt.rl
statens reproduktionsanstalt skulle per låtande nr 25 behandlas ombildningen
den 1 juli 1962 organiseras som ett stat- ay statens reproduktionsanstalt till akligt
aktiebolag i huvudsaklig överens- tiebcdag ocb en del frågor^ som aktualistämmelse
med vad som angivits i utlå -

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder för att förbereda
det nya bolagets bildande m. m.;

b) uttala, att det blivande bolaget borde
verka och utvecklas i fri konkurrens
och länder marknadsmässiga betingelser; IV.

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:643 och 11:752, såvitt nu
vore i fråga, uttala, att såväl tryckningen
som distributionen av de officiella
kartorna borde ske efter anbudsförfarande
och i fri konkurrens.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! I jordbruksutskottets ut -

tandet;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning och med avslag
å motionerna I: 643 och II: 752, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder
för att förbereda det nya bolagets bildande
m. m.;

III. att riksdagen måtte å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62 anvisa

tiebolag och en del frågor som aktualiseras
i samband härmed. Till utlåtandet
finns fogad en reservation, och jag ber
att med några ord få motivera yrkandet
i denna.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
är överens om att reproduktionsanstalten
bör organiseras som ett statligt
aktiebolag fr. o. m. den 1 juli 1962. En
sådan ändring är säkerligen ändamålsenlig.
Den ger företaget större smidighet
och rörelsefrihet och gör anstalten jäm -

tor budgetaret ocb rörelsetrihet oen gor ansianeu jam a)

till Statens reproduktionsanstalts ständ med de privata företag på marknafond:
Utökad maskinell utrustning ett den som den skall konkurrera med. Men
investeringsanslag av 205 000 kronor; därvid förutsätter vi reservanter gi b)

till Statens reproduktionsanstalts vetvis att det nya bolaget får arbeta unfond:
Ersättningsanskaffningar och för- der samma konkurrensmässiga förhål -

nyelsearbeten ett investeringsanslag av
10 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte besluta avslå
motionerna 1:643 och 11:752, såvitt de
ej berörts i det föregående.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Uno Olofsson, Haeggblorn,
Nilsson i Bästekille och Nilsson i
Eönsboda, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II och IV hemställa,

II. att riksdagen måtte med bifall till

landen som privata företag och utveckla
sig enligt helt marknadsmässiga betingelser.

På grund av vissa uttalanden i ifrågavarande
proposition kan man emellertid
befara att avsikten med omorganisationen
inte bara är att ge det nya bolaget lika

konkurrensmöjligheter med enskilda företag
utan också att överföra arbetsuppgifter
från ett enskilt företag till ett statligt
bolag. Detta gäller den viktiga frågan
om distributionen av det officiella
karttrycket.

Under det utredningsarbete som före -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag

gått de nu behandlade förslagen har man
diskuterat två alternativ för distributionen,
antingen genom det statliga kartverket
i egen regi eller som en ren kommissionärsuppgift.
I det senare fallet
skulle antingen statens reproduktionsanstalt
eller Generalstabens litografiska anstalt
komma i fråga. Valet mellan de
båda alternativen skulle ske efter ekonomiska
överväganden och särskilda förhandlingar
med berörda parter.

För närvarande sker distributionen av
de officiella kartorna genom generalstabens
litografiska anstalt, och detta system
tillför staten betydande royaltyinkomster.
Det är inte klarlagt att ett
nytt system, där även distributionen
skall förbehållas reproduktionsanstalten
utan konkurrens från annat håll, kommer
att medföra ekonomiska fördelar
för staten. Man kan i stället vänta att
den nya organisationen kommer att medföra
krav på betydande nyinvesteringar
för ändamål som redan är tillgodosedda
med nuvarande system, t. ex. den omfattande
lagerhållning som är förenad
med distributionen av de officiella kartorna.

Vi reservanter yrkar därför att det
nya bolagets verksamhet skall ske i fri
konkurrens med andra företag inte bara
när det gäller tryckningen av de officiella
kartorna — därom är majoriteten och
reservanterna överens — utan även vid
distributionen. Vi tror att om olika företag
får tävla under likartade förutsättningar
kommer detta att medföra de
största fördelarna både för staten som
uppdragsgivare och för allmänheten i
dess egenskap av konsument av kartor.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I likhet med reservanternas
talesman tror jag att det är klokt
att ombilda statens reproduktionsanstalt
till aktiebolag. Redan den nuvarande
driften är av den arten att det förefaller
motiverat med en sådan åtgärd.

Jag delar också den mening som kommit
till uttryck i propositionen att det
är naturligt att förlagsrätten till kartorna
återgår till staten. I dessa två väsentliga
frågor delar jag alltså departementschefens
uppfattning.

I ett par avseenden ber jag emellertid,
liksom den föregående talaren, att
få anmäla en avvikande mening.

Det nya bolaget bör enligt mitt förmenande
uppbyggas och utvecklas under
marknadsmässiga betingelser. Jag har
fått för mig att utskottet inte delar den
uppfattningen, eftersom utskottet annonserar
att det inte kan biträda motionärernas
mening att ytterligare investeringsmedel
inte skall tillföras det nya
bolaget över statsbudgeten.

Även när det gäller frågan om distributionen
av kartorna, vilken också är
av principiell art, har jag en annan
uppfattning än utskottet. Jag anser att
distributionen bör ske i fri konkurrens
och inte bli ett monopol. Utskottet säger
att det inte kan dela den uppfattningen.

Beträffande ett statligt bolags konkurrens
på den privata marknaden, även
när det gäller karttryck, förefaller det
mig som om samma regel bör gälla som
jag vill minnas rekommenderades av utredningen
rörande de statliga företagsformerna,
nämligen att ett statligt företag
i ett sådant läge bör ställas varken
bättre eller sämre än motsvarande enskilda
företag. Jag tycker nog att det
förefaller som om man bär tänkte ställa
det nya bolaget i en bättre ställning. Om
bolaget skall placeras i samma situation
som de enskilda företag som det skall
konkurrera med, skall naturligtvis de
investeringsmedel som behövs för utvidgning
av driften skaffas efter samma
grunder som gäller för enskilda företag
med vilka det statliga företaget skall
konkurrera, alltsa genom besparade
vinstmedel eller upplåning på den s. k.
fria lånemarknaden.

Man skapar inte en rättvis konkurrens
om staten till sitt bolag anvisar investeringsmedel
över budgeten eller lämnar
ut pengar till speciellt låga räntor. Det
statliga företaget får ju då ett helt annat
utgångsläge än de företag som skall kon -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av st

kurrera med det, och detta är enligt mitt
sätt att se en klar orättvisa och ger en

oriktig bild av konkurrensförhållandet.

Nu motiveras ju en sådan politik i åtskilliga
fall med »särskilda skäl». Jag
undrar vilka särskilda skäl som kan åberopas
på detta område. Tryckeribranschen
— och detta tryckeri sysslar ju
inte bara med karttryck utan med tryck
av alla möjliga slag — är tillräckligt väl
utvecklad för att något statligt understöd
inte skall behöva ges i syfte att
öka tryckerikapaciteten i landet. Detta
gäller inte bara vanligt civilt tryck utan
även karttrycket, där en inte obetydlig
överkapacitet föreligger redan nu beträffande
den maskinella utrustningen, medan
det råder brist på yrkeskunnig personal.
Jag har därför svårt att finna att
det skulle föreligga något speciellt skäl
att här göra ett undantag och skapa ett
statligt företag med särskilda förmåner
i jämförelse med konkurrerande enskilda
företag.

Den andra skiljefrågan, som rör kartdistributionen,
är i mitt tycke litet svårbedömbar.
Jag har svårt att klara ut
vad man skall inbegripa i departementschefens
uttalande till den arbetsgrupp
som skall syssla med dessa problem, att
distributionen av kartorna skall »ombesörjas
inom den statliga sektorn». För
min del hoppas jag att uttalandet kan
tolkas så, att man avser att något statligt
organ eller företag skall ha ansvaret
för och bestämmandet över distributionen
av kartorna men inte nödvändigtvis
självt sköta distributionen. Om så är fallet
och arbetsgruppen prövar olika föreliggande
omständigheter, skulle jag nästan
tro att den kommer fram till resultatet
att inte bara karttrycket — där ju
saken redan är klar — utan även den
viktiga distributionen bör få ske i fri
konkurrens och alltså utarrenderas för
viss tid efter anbudsförfarande. Den linjen
har ju också anvisats av en av de
utredningar, som arbetat på detta område.

Men skulle det nyss citerade uttalandet
avse att kartverket självt eller det
nybildade bolaget skall ha monopol på
distributionen, så tror jag liksom den

itens reproduktionsanstalt till aktiebolag

föregående ärade talaren att staten ger
sig in på en väg där det är svårt att
nu överblicka de ekonomiska konsekvenserna.
Dessa konsekvenser kan bli ganska
kännbara både för staten och när
det gäller kartköparna.

Redan att byta ut ett monopol mot
ett nytt tycker jag verkar en smula obegripligt.
Det företag som nu har monopolet
enligt ett avtal med staten har ju
av olika uttalanden att döma skött sin
uppgift ganska väl. Om nu statsmakterna
anser att inte heller en insyn i Generalstabens
litografiska anstalts affärer
och kostnader för karttrycket är tillfredsställande
— en sådan insyn har erbjudits
— utan att det ändå finns skäl
att frångå nuvarande system — en uppsägning
har ju också verkställts så
tycker jag att det naturliga vore att skapa
möjligheter för fri konkurrens på
lika villkor i stället för ett nytt monopol.
Först därigenom kan man ju få den
kostnadskontroll och den garanti för att
övriga villkor blir tillgodosedda på bästa
och billigaste sätt, som väl är vad
alla eftersträvar. Att i stället låta ett
statligt företag utan konkurrens överta
denna stora och kostnadskrävande uppgift
är från mina utgångspunkter motsatsen
till affärsmässighet och effektivitet.

Jag skulle därför gärna se att kammaren
biföll den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet och att riksdagen
uttalade sig på det sätt som föreslås i
reservationen. Även om kammaren inte
skulle vilja gå med härpå och en votering
alltså skulle utfalla ur min synpunkt
negativt, vill jag starkt understryka
den förhoppning jag gav uttryck åt
nyss, nämligen att den arbetsgrupp som
skall förbereda de här frågorna också
ägnar uppmärksamhet åt och prövar de
synpunkter som framförs i reservationen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Både herr Eskilsson och
herr Lundström har vitsordat värdet av
utskottets förslag till ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av statens reproduktio
och har i stort sett tillstyrkt förslaget.
Det är endast på vissa punkter de har
en avvikande mening.

Båda herrarna har tryckt på att det
skall råda fri konkurrens i fortsättningen.
Detta framhålles också i propositionen
och i utskottsutlåtandet, så på den
punkten råder inga delade meningar. Man
anser att det nya bolaget skall ha större
möjligheter att konkurrera på marknaden
än vad reproduktionsanstalten har
haft.

En punkt på vilken olika meningar
har framförts är kapitalfrågan. Den återfinns
i motionen. I reservationen är
ingenting klart uttryckt om den, men
eftersom reservanterna under punkten
II har tillstyrkt Kungl. Maj:ts framställning
och biträtt motionerna 1:643 och
II: 752 »såvitt nu är i fråga», skulle bifall
till reservationen innebära att man
redan nu tog ställning till kapitalfrågan.

I de nämnda motionerna sägs det ju att
några ytterligare anslag inte skall ges till
det nya bolaget utan att varje utbyggnad
av det blivande kapitalet givetvis
måste ske »under starkt beaktande av
den kapacitet och den brist på kvalificerad
arbetskraft som för närvarande finns
inom berörda bransch».

När det gäller kapitalfrågan tror jag
att man bör beakta att reproduktionsanstalten
under årens lopp har levererat in
överskott till statskassan. Jag har sett
siffran 2,5 miljoner, och skulle det blivande
bolaget ha fått behålla det kapitalet,
hade det ju haft goda förutsättningar
vid starten. Det är därför utskottet
inte bär kunnat ansluta sig till motionärernas
förslag utan sagt — vilket också
står i propositionen — att det bör övervägas
av den arbetsgrupp som kommer
att handlägga bolagsbildningen hur kapitalfrågan
skall lösas. Det är helt naturligt
att man skall ge bolaget erforderligt
kapital, så att det kan få en ordentlig
start. Man skall väl inte låta bolaget vara
ekonomiskt under isen redan vid starten.

Vad beträffar tryckningen och distributionen
— den andra punkten där det
råder delade meningar — pågår en utredning.
Utskottet bär därför inte tagit

i sanstalt till aktiebolag
ställning till frågan. I direktiven till utredningen
framhålles att utredningen
bär att ta ställning till förläggande och
distribution av de officiella kartorna.
Departementschefen anser att förläggandet
skall åvila staten, att tryckningen i
princip skall ske genom anbudsförfarande
och att distributionen skall ombesörjas
inom den statliga sektorn. Den som
sköter distributionen måste ha ett rätt
stort lager av kartor. Man kan alltså inte
för varje år begära anbud på distributionen.
Det framgår inte heller av utredningen
att så skulle ske. Lagret av
kartor är som sagt omfattande och kräver
stor yta, vilket gör att man inte kan
flytta det utan vidare.

Både herr Eskilsson och herr Lundström
bär tryckt väldeliga på värdet av
den fria konkurrensen. Jag skulle vilja
fråga herrarna: Hur är det nu beträffande
distributionen av kartorna? Man
har ju givit ett särskilt företag monopol
på distributionen, och det är detta monopol
som man nu genom avtalsuppsägning
försöker få bort. Jag anser att
distributionen i princip bör åvila staten
och att inte heller framställningen av
kartor helt och hållet bör överlämnas
till enskilda företag. Detta är min personliga
inställning, och det är med den
som utgångspunkt som jag har tillstyrkt
utskottets skrivning och det beslut utskottet
har fattat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få undanröja
det missförstånd som kan ha
uppstått om herr Nilsson eller någon annan
tror att jag har yrkat på att det
nya bolaget ekonomiskt sett skall starta
under isen, som herr Nilsson sade. Det
är inte fråga om det. Företaget får ju alla
sina nuvarande tillgångar överlåtna utan
vidare. De är nu värderade till 1,7 miljon
kronor. Därtill kommer ytterligare
anslag, som skall beviljas i dag. Det blir
två miljoner kronor i eget kapital på en
årsomsättning av 3,5 miljoner kronor,
vilket inte är dåligt. Det är inte att låta

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag

företaget starta under isen. I det läget
tycker jag, att vad bolaget därutöver behöver
för utbyggnad skall det få skaffa
sig på samma sätt som andra företag i
branschen får göra.

Distributionen kan man givetvis inte
lämna ut för anbudsgivning för endast
ett år i taget. Det är alldeles omöjligt.
Distributionen är, som herr Nilsson
sade, något ganska omfattande. Anbudsgivningen
får naturligtvis avse fem eller
tio år i taget.

Jag tror att man så småningom skall
vinna på att skapa konkurrensmöjligheter
för något företag som vid anbudsgivningen
kan konkurrera effektivt. Därmed
undviker vi det förhållande som jag
är rädd för, nämligen att vi ersätter ett
monopol med ett nytt. Mot att det nuvarande
monopolet bryts har jag åtminstone
inte hittills riktat någon anmärkning,
ehuru det visserligen verkar som
om det inte skulle vara nödvändigt att
byta distributör. A la bonne heure, om
man inte anser sig tillfreds, får man söka
skapa något bättre. Det sker genom att
söka åstadkomma ett konkurrensförhållande
men inte genom att byta ut ett
gammalt monopol mot ett nytt.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Den fråga man ställer
sig är ju huruvida finansministerns samhällsekonomiska
visdom antingen är alldeles
okänd i jordbruksdepartementet
eller också inte uppskattas efter sin förtjänst
därstädes. Finansministern har ju
i en råd — delvis med rätta — uppskattade
anföranden understrukit nödvändigheten
av bestämd återhållsamhet med
investeringar och i en ton av förtrytsam
indignation reagerat mot benägenheten
för överinvesteringar i svensk
ekonomi.

I anslutning härtill framlägger jordbruksdepartementet
ett förslag om eu
skenbart begränsad — t. o. in. mycket
begränsad — investering. Jag förmodar
att det är ett uttryck för jordbruksdepartementets
krav på personlig självständighet.
Man kan naturligtvis tolka
dessa anspråk på återhållsamhet med

investeringar som skäl för ett investeringsstopp.
Men man kan väl säga att i
ett samhällsekonomiskt läge, där det
befinnes nödvändigt att utfärda den sortens
varningar och hotelser, måste för
varje nyinvestering anspråken på räntabilitet
och effektivitet ställas mycket
högt.

Om man från denna utgångspunkt ser
litet på det förslag som nu skall behandlas
och avgöras är det först och
främst att märka att vi inom den bransch
det här gäller — den grafiska branschen
— alldeles uppenbart håller på att få
en överinvestering i hela landet. Det är
dessutom att märka att den rikliga sortering
av sakkunniga som uttalat sig
och vilka helt eller delvis åberopats till
stöd för denna investering, icke har
presterat någon lönsamhetskalkyl. De
har inte ens närmare givit sig in på
frågeställningen, huruvida den nu föreslagna
investeringen är statskapitalistiskt
eller samhällsekonomiskt rimlig.
Det gör ju att man måste ifrågasätta
hela projektet men kanske inte de ungefär
200 000 kronor som nu föreslås
i nvinvesteringsmedel. Man ifrågasätter
dock huruvida det är rimligt att
göra en initialinvestering av detta slag,
om vilken vi bara vet att den kommer
att leda till följdinvesteringar utan att
vi egentligen har gjort klart för oss vad
det är vi binder oss för.

Om denna kritik är väsentlig när det
gäller själva maskininvesteringarna, förefaller
den vara än mer väsentlig när
det gäller den investering som här förutsatts
skola ske i en ny förlagsorganisation.
En organisation av detta slag
bygger man inte upp på en dag, och
man bygger inte heller upp den gratis.
Att åstadkomma den är både tidskrävande
och penningkrävande. Det borde
då rimligtvis ha anförts mycket starka
skäl för att man ger sig in i en operation
av det slaget. Det märkliga är
dock att inga som helst skäl har anförts.
Det är — om man så vill säga —
en säregen form av talande tystnad som
man i detta avseende faller tillbaka på.

Den föregående ärade talaren omförmälde
att reproduktionsanstalten hade

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag

levererat 2,5 miljoner kronor i vinst- man inte anpassat sig efter den begränsmedel
till staten. Det är riktigt. Han ning och återhållsamhet i investeringgiomde
bara att tala om att denna in- arna, som finansministern gång efter
leverans har skett under trettiofem år, annan begärt. Jag frågar mig verkligen:
vi ket måhanda staller siffran i något Är denna fråga och dessa investeringar
nv belysning. av den storleksordningen att man skall

Jag ifrågasätter med andra ord, hu- sätta in dem i den stora samhällsekoruvida
det nu tankta företaget verkli- nomiska debatten, när man bara rör sig
gen har några utsikter att hli ett lö- med siffror som säger, att bolaget har
nande foretag, om det i alla avseenden ett eget kapital på 1,7 miljon kronor,
skall konkurrera med befintliga före- att det enligt departementschefen efter
tag. Jag kan inte hjalpa att jag i denna riksdagens bemyndigande för närvaranegendomligt
antydda tanke om ett mo- de har en rörlig kredit i riksgäldskonnopol
för reproduktionsanstalten när toret på 700 000 kronor och att bolaget
det galler distributionen av kartorna ser skall överta skulder och tillgångar, varett
uttryck for samma tveksamhet, den- jämte utskottet nu föreslår att ’ man
na gång demonstrerad från föredragan- på kapitalbudgeten skall få investera
de statsrådets sida. 205 000 kronor plus 10 000 kronor? Jag

, ™“ste va.1, uppenbarligen vara så frågar mig om det är sådana belopp,
att skalet att tilldela detta statliga bo- som man diskuterar i den stora samlag
en monopolrätt är att man endast hällsekonomiska debatten.
på det sättet tror sig kunna göra före- Jag tror, herr Svärd, att jag om ett
aget lönsamt inom rimlig tid. Om den- par veckor, när herr Svärds partivän n

9 TTl 1 n m lectonlrn nn __:n__i • __ t . . . . . *■

. . . ^ ---- J---- , nui utu muius pal nyan a.

,™1" misstanke ar riktig, vilket jag ner kommer att yrka bifall till motioner
självfallet inte kan yttra mig om, vill om många fler miljoner, skall be att få

las? ha ra linHprctrArL-o o tf å*—i_________ .»n •» . .

jag bara understryka att den företags
ekonomiska vinst som i så fall kommer åberopats här.
på reproduktionsanstaltens konto, motsvaras
av en precis lika stor och möjligen
större samhällsekonomisk förlust,
vilken kanske inte — i varje fall under

återkomma till de investeringar, som

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag hälsar naturligtvis

de forsta åren — måste redovisas Öppet utskottets ärade talesman välkommen
men som forr eller senare slår igenom åter, nu som alltid. Men får jag fråga
i okade priser på de väsentliga produk- honom: Var går gränsen i storleksorder,
som anstalten i så fall skall ha mo- ning för de investeringar som är samnopol
på att distribuera. ...... - -

hällsekonomiskt betydelsefulla? Det

..... .....ucLjueiseiiuia : uei

Jag ar i och for sig och principiellt skulle vara av intresse att få veta det
sett mgen motståndare till att ett statligt Man är ju allmänt medveten om att vad
hiretag far en möjlighet att konkurrera, man nu gör bara är en initialinveste_

men da skall det konkurrera utan stöd ring. Det väsentliga är att man binder
av nagra speciella rättigheter. Sedan sig för följdinvesteringar, vilka, som
skall man, herr talman, innan man ger det brukar heta här i huset, kommer att
SIg in pa en konstruktion av detta slag, framstå som ofrånkomliga. Är detta sätt
något betanka den allmänna ekonomis- att just nu manifestera sin benägenhet
ka situation i vilken vi befinner oss. för återhållsamhet realistiskt och konsekvent
eller är det det inte?

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag trodde inte att herr
Svärd skulle dra upp en samhällsekonomisk
debatt i denna i och för sig
mycket lilla fråga. Han sade att det ej
gjorts någon lönsamhetskalkyl och att

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Får jag göra en personlig
bekännelse. Det är alltid lika gripande
att höra herr Svärd göra sig till
tolk för finansministerns samhällseko -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av sb

nomiska intentioner. Jag hoppas finansministern
uppskattar detta, men jag tycker
liksom herr Nilsson i Kramfors att
det iir en aning ovidkommande. Vad frågan
ändå gäller, för att bara, herr talman,
med ett par ord antyda den historiska
bakgrunden, är omläggningen av
statens reproduktionsanstalt till bolagsform.
Detta var ett objekt, varom företagsformsutredningen
var absolut enhällig.
Där är herr Svärd en ropandes röst
i motsats till de övriga företrädarna för
även de politiska partierna.

Men om jag bortser från den principiella
ståndpunkt som herr Svärd tillkännagav,
deklarerade han att han tyckte
att hela frågan var illa övervägd, i
motsats till vad en mycket allmän opinion
eljest varit ense om. Jag skulle då
vilja peka på ett par saker, som kanske
inte skall förbises, och det gäller de förhållanden
som råder just nu.

Distributionen av det officiella karttrycket
handhas sedan åtskillig tid tillbaka
av Generalstabens litografiska anstalt
eller, om man så vill, Esselte-koncernen
med exklusiv ensamrätt. Jag vill
gärna betyga, såsom jag gjort i andra
kammaren, att denna ensamrätt vilar på
avtal med staten, men det utesluter inte
att det är ett exklusivt monopol, vars
lämplighet — vilken mening man än kan
ha — man verkligen har skäl att ifrågasätta
när det gäller ett så officiellt betonat
material som det officiella karttrycket.
I propositionen och utskottsmajoritetens
utlåtande förordas — i likhet
med vad karttrycksutredningen föreslagit
— att upphovsrätten till det officiella
kartmaterialet skall återgå till staten.
Här gäller frågan i fortsättningen: På
vilket område kan man lämpligen tilllämpa
ett anbudsförfarande i vanlig ordning?
Självklart kan det ske, och det
hör ske när de ekonomiska faktorerna
skall vara avgörande, nämligen i fråga
om tryckningen.

Vad sedan gäller distributionen tycker
jag inte att det är skäl att bortse från
att det är det allmännas material. Det
faller sig ganska naturligt att man inte
kan pendla med anbudsförfarande för
korta perioder. Jag för min del anser,

itens reproduktionsanstalt till aktiebolag
att avgörande skäl talar för att detta bör
hänföras till den offentliga sektorn.

Den arbetsgrupp som tillsatts efter
det karttrycksutredningen avgivit sitt betänkande
har bl. a. till uppgift att överväga
formerna för de olika övergångar
som är förknippade med att statens reproduktionsanstalt
ombildas till bolag.
Jag finner ärligt talat inte någon saklig
grund för den indignation som herr
Svärd — jag var tyvärr inte i tillfälle
att höra någon talare före honom —
gjorde sig till tolk för.

Till slut vill jag — utan att herr Svärd
för den skull känner sitt eget tonfall
på något sätt kränkt — bara säga att om
propositionen enligt herr Svärd iakttar
en talande tystnad i fråga om vissa ekonomiska
beräkningar och bedömningar,
det kanske hade varit lika klädsamt, om
också herr Svärd följt samma princip
och iakttagit en talande tystnad när
det gällt den fria konkurrensen i detta
sammanhang.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Vi kan ena oss om en
definition för att undvika vidare diskussion.
Det är den definitionen, att investeringar
som föreslås av statsråd alltid
är samhällsekonomiskt riktiga. Det
är ju ändå den utgångspunkten man har
i regeringen, och då är det lika bra att
man tillkännager det. I det avseendet
har jag alltså ingenting att tillägga från
den utgångspunkten. Men när man försöker
reducera denna fråga till en liten
detalj, gör man som man gjort i propositionen:
talar man bara om den bit av
isberget som syns ovanför vattnet och
underlåter helt att nämna den del som
finns under vattnet. Här har begärts
ett anslag på 200 000 kronor. Samtidigt
förutsätter statsrådet, av motiv som jag
skall återkomma till, att distributionen
skall överlåtas till det statliga företaget.
Fn förutsättning för att detta skall kunna
ske, i varje fall i ett rättssamhälle, är
att det statliga företaget inlöser det nuvarande
lagret av kartor. Bara det torde
medföra en utgift av storleksordningen

!5 Första kammarens protokoll 1061. Nr 10

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av statens reproduktio
två å tre miljoner kronor, vilket belopp
också torde få anskaffas via detta hus.

När man nu anslår 200 000 kronor till
investeringar, vågar jag hävda att detta
bara är början, att vi med andra ord riskerar
att komma i precis samma situation
som vi har kommit i så många andra
gånger i sådana här sammanhang. Vi
får fullfölja investeringen för att det som
vi gjort från början inte skall vara bortkastat.

Jag har ingenting att invända mot att
man förvandlar reproduktionsanstalten
till ett bolag. Det är en teknisk fråga,
där man kan anföra goda skäl för propositionens
förslag. Vad jag, dock utan
all indignation, har anfört invändningar
mot, är dels att man ikläder sig en varken
samhällsekonomiskt eller företagsekonomiskt
motiverad investering, dels
att man skapar ett nytt monopol. Som
skäl för detta monopol anför statsrådet,
att vi redan har ett enskilt monopol. Det
är nu en sanning med betydande modifikation,
tv en ensamrätt till distribution
som bygger på avtal är icke ett monopol
— av det mycket enkla skälet att
när det föreligger ett avtal, finns det
alltid två parter.

Om man nu skall förändra läget, skall
det finnas några skäl för det. Får jag
då fråga statsrådet: Vad har man att anföra
mot den nuvarande innehavaren
av den avtalsenliga rätten att sköta distributionen?
Vilka erinringar har statsrådet
att resa mot det sätt på vilket distributionen
har skett? Om erinringarna
är mycket vägande, vilket jag förmodar,
skall naturligtvis avtalet sägas
upp, men det skall inte sägas upp för
att man skall få grund att skapa ett statligt
monopol. Det är där skiljelinjen går
mellan herr statsrådet och mig.

Sedan är det alldeles klart att man
inte kan göra ett avtal en gång i månaden
om denna distributionsfråga, men
man kan göra ett tidsbestämt avtal och
har då, för så vitt man släpper ut anbudet
så att säga i fri konkurrens, möjlighet
att välja den anbudspartner som
ur ekonomisk synpunkt är den mest fördelaktiga.

Låt mig sedan också till slut bara till -

isanstalt till aktiebolag
lägga, att jag inte kan befria mig från
känslan att denna konstruktion med ett
tryckeribolag, som har monopol på distributionen
av en viss vara, i någon
mån kommer att begränsa den helt fria
konkurrensen även när det gäller själva
tryckningsförfarandet!

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Svärd frågade mig
vilka skäl som har legat till grund för det
förslag som vi här diskuterar. Jag vill
då bara erinra om att i den utredning,

som tillsattes den 21 oktober 1960 _

karttrycksutredningen — ingick representanter
för olika intresserade, för olika
involverade parter på detta område.
De föreslog i sitt den 27 februari i år
avlämnade betänkande bl. a. för det första
att upphovsrätten till de officiella kartorna
skulle återföras från Generalstabens
litografiska anstalt till staten, för
det andra att tryckningen av de officiella
kartorna i princip skulle ske i fri konkurrens
samt för det tredje att om distributionen
av de officiella kartorna icke
skulle handhas av rikets allmänna kartverk
i egen regi, borde den utlämnas
som en ren kommissionärsuppgift, varvid
statens reproduktionsanstalt eller
Generalstabens litografiska anstalt kunde
komma i fråga som distributör. Karttrycksutredningens
betänkande var fullständigt
enhälligt.

Det synes i varje fall mig vara synnerligen
svårt att förneka att den reella innebörden
av förslaget är att upphovsrätten
skall återgå till staten men att
däremot tryckningen av de officiella
kartorna i vanlig ordning skall lämnas
ut genom ett anbudsförfarande. När det

gäller distributionen har jag _ något

som jag tillät mig förorda i det beslut
som fattades i mars i år i samband med
tillsättandet av den arbetsgrupp som är
verksam för att handlägga de äranden
som anknyter till den fortsatta prövningen
av denna fråga — funnit att de absolut
avgörande skälen talar för att när nu
staten återfår upphovsrätten till det officiella
kartmaterialet, också den statliga
sektorn ligger närmast till för att distribuera
sitt eget material.

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Ang. ombildning av statens reproduktionsanstalt till aktiebolag

Jas bär velat lämna detta som svar på Vinner Nej, antages det förslag, som
den fråga om skälen som herr Svärd har innefattas i den vid utlåtandet avgivna

reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
Herr SVÄRD (h): sina platser och voteringspropositionen

Herr talman! Låt mig bara notera, ånyo upplästs, verkställdes till en början
att statsrådet på en alldeles avgörande omröstning genom uppresning. Herr
punkt har avvikit från det förslag, som talmannen förklarade, att enligt hans
den av honom åberopade enhälliga ut- uppfattning flertalet röstat för ja-propo -

redningen hade kommit till.

Om skälen till att statsrådet har avvikit
från de sakkunnigas enhälliga mening
har statsrådet endast velat anföra,
att de synes honom vara »övervägande».
Naturligtvis är jag fylld av förtroende
för statsrådet, men jag är inte alldeles
nöjd med att i stället för besked i saken
få veta att statsrådet finner »skälen vara
övervägande».

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje punkt av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

I fråga om punkten II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25
punkten II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

sitionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 35.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten III hemställt.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten IV förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del; och
förklarade herr talmanen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 25, punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen
jan omröstning genom uppresning. Herr läsa några rader ur den boken: »Vi betalmannen
förklarade, att enligt hans höver en helhetsattack (från samhällsuppfattning
flertalet röstat för ja-pro- forskarnas sida) på företagens problem
positionen. på alla nivåer i stället för som nu sker

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 36.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om vetenskaplig forskning rörande arbetet
och arbetsplatsen

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning
av väckta motioner angående utredning
om vetenskaplig forskning rörande arbetet
och arbetsplatsen.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
382, av hem Nyman m. fl., och II: 442,
av fröken Elmén m. fl., hade hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
att en kommitté måtte tillsättas för
att utreda i vilken omfattning arbetet
och arbetsplatsens förhållanden behövde
bliva föremål för en intensifierad vetenskaplig
forskning och hur en sådan
på lämpligaste sätt borde ekonomiskt
främjas och samordnas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
382 och II: 442 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Nestrup, Carlsson i Huskvarna, Eric Peterson
och Berglund, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Det har på sistone kommit
ut en mycket intressant bok av bankdirektör
Tore Browaldh, nämligen »Företagaren
och samhället». Jag skulle vilja

att ett detaljspörsmål studeras på en enda
nivå inom företaget». »Vi behöver en
helhetsattack...» Det är något av samma
tanke och erfarenhet, som ligger bakom
motionerna I: 382 och II: 442 om vetenskaplig
forskning beträffande arbetet
och arbetsplatsen.

Arbetet och arbetsplatsens problem
har endast en relativt kort tid varit föremål
för egentlig vetenskaplig forskning.
Det var i USA som man på 20-talet
mera allvarligt började se på de faktorer,
som påverkar industrimänniskans anpassning
och arbetsresultat. Omställningen
inom industrien i USA och andra
krigförande länder under andra världskriget
bidrog till att människan i produktionen
blev uppmärksammad som
aldrig förr. Hemma hos oss medverkade
den överfulla sysselsättningen och tillkomsten
av företagsnämnderna bl. a.
till att företagsledningarna och arbetsmarknadens
organisationer fick ökat
intresse för »human relations». Trivseldebatten
kulminerade. Torgny Segerstedts
sociologiska pionjärarbete »Människan
i industrisamhället» lades fram.

Herr talman! Det var i den situationen
som för cirka 10 år sedan den första motionen
väcktes om behovet av en utredning
beträffande arbetet och arbetsplatsens
förhållanden. Motionen bifölls av
riksdagen men en utredning blev aldrig
tillsatt. Och nu har riksdagen fått två nya
motioner i samma fråga.

Vid behandlingen av dessa motioner
har allmänna beredningsutskottets majoritet
— efter att ha konstaterat att den
arbetsvetenskapliga forskningen har stor
betydelse i det moderna samhället —
funnit att en utredning ej i någon väsentlig
grad skulle befrämja en sådan
forskning.

Och vad stöder nu utskottet sin uppfattning
på? Jo, man säger att läget i
dag är väsentligt annorlunda än år 1951.
Man framhåller, att Personaladministrativa
rådet har tillkommit och redovisar
dess insatser ganska ingående. Forsk -

Fredagen den 28 april 1961

Nr 16

Om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

ningen har fått ökade resurser bl. a. på
det''arbetsvetenskapliga området. Gymnastiska
centralinstitutets arbetsfysiologiska
avdelning är tveksam om en samordning
av den arbetsvetenskapliga
forskningen.

Tillåt mig än en gång att citera Tore
Browaldh: »Varje människa i en debatt
är mera inställd på att framföra sin
egen åsikt och sin egen tolkning av ett
problem än att försöka förstå andras.»
Jag fruktar, herr talman, att allmänna beredningsutskottets
ärade medlemmar
kommer att tycka så om mig. Jag tycker
nämligen att utskottets majoritet
kommit fram till en hemställan som beror
på en övervärdering av vad som
sker inom arbetsvetenskapen i vårt land.

Läget i dag då det gäller arbetet och
arbetsplatsens förhållanden är givetvis
annorlunda än tidigare. På arbetsplatserna
har man under det gångna årtiondet
lagt ned mycket arbete och kapital
på att förbättra den fysiskt-tekniska miljön,
men man har inte kommit så värst
långt då det gäller att lösa de socialpsykologiska
och mentala problemen, som
kommer att öka i takt med den tekniska
utvecklingen.

Mycket talar för att ökade krav kommer
att ställas på människan i samband
med att arbetet tenderar att bli mer
tvångsstyrt och kontaktmöjligheterna
med kamraterna på arbetsplatsen minskar.

Herr talman, vi är bara i början av att
söka lösa de många frågorna kring människan
i arbetet. Personaladministrativa
rådet har gjort en mycket god insats såväl
då det gäller att stödja arbetsvetenskaplig
forskning som att översätta forskarnas
rön i praktisk tillämpning. Men
jag vet att rådets ledning vore den första
att framhålla behovet av ökad forskning,
vilket förutsätter ökade medel.

Beträffande möjligheterna att samordna
forskningen inom olika discipliner tror
jag att man inte får dra så långt gående
slutsatser av remissvaret från Gymnastiska
centralinstitutets fysiologiska avdelning
med dess specialinriktade forskning
som det ärade utskottet gjort. Jag
ser frågan mycket mera enkelt och prak -

tiskt. Samordningen avser att de ekonomiska
och personella tillgångarna skall
användas planenligt, att forskningsprojekten
fördelas där så ske kan och de resultat
som är användbara översätts och,
som man ofta säger, säljs ute i näringslivet.

Vi behöver, herr talman, ofta en helhetssyn
på människan i arbetet. Ett exempel
på en sådan helhetssyn för att
lösa vissa arbetsplatsens mänskliga anpassningsproblem
är vad man inom industrien
ibland betecknar med begreppet
SEBA, där S står för säkerhet, E för
ekonomi, B för bioteknologi och A för

arbetsmässighet. D. v. s. vi måste se på
människan på arbetsplatsen ur säkerhetssynpunkt,
ekonomiskt, bioteknologiskt,
psykologiskt o. s. v. Vi löser inte
problemen med att endast se människans
arbetsförhållanden ur olika delfunktioner,
som vi ofta gör, vi behöver hela
greppet, helst alla synpunkterna. Detta
skall arbetsvetenskapen hjälpa oss med.

Herr talman! Landsorganisationen,
Svenska arbetsgivareföreningen och arbetarskyddsstyrelsen
är klart positiva till
en utredning i motionärernas anda. Jag
tror säkert att dessa organisationer också
känner till att det hänt en hel del
inom arbetsvetenskapen sedan 1951, och
ändå anser man att en undersökning
vore mycket värdefull. Jag tycker dessa
remissinstansers rekommendationer borde
vara tillräckliga för att övertyga de
ärade ledamöterna av riksdagens första
kammare om värdet av en undersökning.
Jag vågar därför drista mig till
att yrka bifall till motionerna.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! .lag har med nöje lyssnat
till herr Nymans anförande här, och jag
kan understryka att jag i alla delar instämmer
i vad han har sagt. Jag vill bär
ytterligare endast understryka något av
vad remissinstanserna har sagt när de
liar svarat beredningsutskottet i denna
fråga.

Arbetarskyddsstyrclsen framhåller, att
det knappast kan råda delade meningar
om att forskning på området är av stor

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

betydelse för samhället, och man kommer
till resultatet att det behövs förbättrade
resurser och någon form av
samordning av forskningsarbetet på
detta fält. De vill inte förringa det arbete
som bedrivs, men de menar tydligen
att det är för litet, att det behövs
mer forskning inom detta område.

Ännu starkare positivt inställd till mo -

möjligt. Det behövs en kontroll av arbetsuppgifterna
och en samordning så
att man verkligen kan säga att vi inte
ödslar med de personella resurser vi har
på detta område.

Herr talman, jag ber att få instämma i
den föregående ärade talarens yrkande.

tionen är Landsorganisationen. De säger
att den tekniska utvecklingen på produktionsområdet
har medfört nya och väsentliga
problem när det gäller den
mänskliga arbetskraften. Vi har en viss
forskning inom industrihälsovården,
inom industrifysiologien och inom industripsykologien,
och vi har bättre förutsättningar
än tidigare att lösa de
mänskliga anpassningsproblemen på arbetsplatsen,
men — fortsätter Landsorganisationen
—• vi har inte den omfattning
i arbetsvetenskaplig forskning som
motsvarar behovet. Inte heller tycks det
för närvarande i någon större utsträckning
ske en samordning av arbetet på
olika forskningsområden. Man menar
att detta bestämt talar för en utredning
av den arbetsvetenskapliga forskningens
utformning och ekonomiska grundvalar,
och man önskar en utredning
med bl. a. de uppgifter som skisserats
i motionen.

Gymnastiska centralinstitutet tillstyrker
också bifall till motionen i den del
den går ut pa större ekonomiska resurser
för forskningen, men av någon anledning,
som det är väldigt svårt att
egentligen förstå sig på, menar institutet
att det inte finns några möjligheter
att samordna den forskning som på detta
område bedrives vid universitet och
högskolor och särskilda forskningscentra
med den forskning som bedrives
vid Gymnastiska centralinstitutet.

För mig personligen är det ganska
fantastiskt att institutet kommer till en
sådan slutsats. Alla de andra remissinstanserna
har pekat på att vi behöver
en samordning. Varför skall man sysselsätta
vetenskapligt skolade krafter på
två håll kanske med samma sak? Det
är att förstöra möjligheterna att få fram
så stort vetenskapligt arbetsresultat som

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! När det nu har blivit
debatt om ett utskottsutlåtande, till vilket
är fogad endast en blank reservation,
kan det kanske vara befogat att
även en talesman för utskottets uppfattning
något närmare analyserar den fråga
det här gäller.

Frågan om att genom vetenskaplig
forskning komma till rätta med de problem
som hör samman med arbetet och
arbetsplatsen är uppenbarligen av stor
vikt, inte minst i ett samhälle som vårt
med en högt utvecklad och av stark
expansion kännetecknad industri. De pågående
förändringarna i vårt näringsliv,
kanske inte minst genom anpassningen
till den större marknaden och
därmed övergång till allt större produktionsenheter,
aktualiserar självfallet de
här frågorna på ett speciellt sätt.

Det gäller att åstadkomma en sådan
utformning av arbetslivet att människan
utan onödig förslitning kan anpassa sig
till den produktionsprocess, som genom
allt större tekniska framsteg ständigt
ställer henne inför nya och hittills okända
problem. Om själva betydelsen av
denna forskningsuppgift råder mellan
de föregående talarna och utskottet
inga delade meningar.

Det pågår också, som här nämnts, ett
betydande forskningsarbete inom vårt
land. Svenska arbetsgivareföreningen
startade, som framgår av utskottets utlåtande,
år 1952 Personaladministrativa
rådet, vars uppgift bestämdes vara att
främja arbetsvetenskaplig forskning, att
för utveckling av metoder och inventering
av erfarenhetsmaterial bedriva personaladministrativ
och industripsykologisk
konsultationsverksamhet samt att
sprida kännedom om erhållna forskningsoch
konsultationserfarenheter och i

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

övrigt verka för ökad förståelse inom
näringslivet i sin helhet för problemet
människan i arbetslivet.

Till PA-rådet utgår för närvarande ett
årligt anslag av en halv miljon kronor.
Genom att fördela viss del av medlen
på olika grupper och enskilda forskare
sysselsätter man för närvarande ca 40
forskare och konsulter inom olika områden.
Man har bl. a. kunnat medverka
till att inrätta en professur vid handelshögskolan
i Stockholm i socialpsykologi
med personaladministration och man
har ställt en tjänsteman till förfogande
för att upprätthålla undervisningen i
industripsykologi och arbetsledning vid
tekniska högskolan i Stockholm. PArådet
har vidare lämnat ekonomiskt bidrag
för undervisning av detta slag bl. a.
vid handelshögskolan i Göteborg och
vid Chalmers tekniska högskola. Dessutom
bedrives med medel som ställts till
förfogande en betydande forskning inom
Gymnastiska centralinstitutets industrifysiologiska
avdelning, och vidare bidrager
medicinska och samhällsvetenskapliga
forskningsrådet med anslag.

Det är sålunda ett ganska intensivt arbete
som pågår i dag. De uppgifter man
har kunnat taga sig an är också vitt
skilda och mångskiftande. Som exempel
kan nämnas att man har utfört undersökningarna
rörande begåvningsstrukturen,
studier rörande attityder och
attitydförändringar i samband med utbildning
av arbetsledare, studier beträffande
informationssätt och kommunikationsvägar
inom företagen samt studium
av den äldre arbetskraftens problem,
och vidare har den medicinska forskningen
kommit att inta en framträdande
plats.

Motionärerna yrkar på en utredning,
som skulle sysselsättas med huvudsakligen
tvenne uppgifter, nämligen dels frågan
om ökat ekonomiskt stöd åt denna
forskning och dels frågan om en samordning
och intensifiering av detta vetenskapliga
arbete. Det framgår av utskottets
i och för sig välvilliga inställning
till motionerna att utskottet självfallet
inte har något emot att dessa uppgifter
tillföres ökade ekonomiska resur -

ser. Det problemet är dock knappast en
utredningsfråga, utan hör samman med
avvägningen mellan olika områden och
tillgången på medel. Det är ganska betecknande
att de hörda remissinstanserna
genomgående tillstyrkt ökade ekonomiska
resurser till forskningen. Den saken
ligger dock utanför allmänna beredningsutskottets
kompetensområde. Vi noterar
endast med tillfredsställelse att
Arbetsgivareföreningen funnit det nödvändigt
och naturligt att på sätt som
sker stödja denna forskning.

Vad slutligen angår frågan om en utredning
om ytterligare samordning skiljer
sig utskottet och motionärerna åt.
Frågan om samordning av forskningsuppgifterna
ingår som ett verksamt moment
i såväl PA-rådets som medicinska
och samhällsvetenskapliga forskningsrådens
arbetsuppgifter. Det torde knappast
vara möjligt att åstadkomma mycket
därutöver.

Det har sagts att utskottets hänvisning
till GCI:s remissyttrande inte skulle vara
bärande. Jag vill nog, herr talman,
hävda motsatsen; man kan inte utan vidare
gå förbi vad GCI i det avseendet anför:
»Sociologien och väsentliga delar av
psykologien är med hänsyn till problemställning
och metodik väsensskild från
exempelvis fysiologi och funktionell anatomi,
och att samordna och avväga en
forskning mellan så disparata vetenskapsgrenar
kommer i praktiken att visa
sig besvärligt och ofta ofruktbart.»

_ »De uppgifter», fortsätter GCI, »som

finns att lösa och som går att angripa är
i regel av konkret natur och hör hemma
under en bestämd forskningsdisciplin.»

_ »Den uppdelning i olika forsknings discipliner

som finns i dag är ingen tillfällighet,
och man förenar icke dessa olika
discipliner till en organisk enhet
även om man applicerar dem på arbetslivets
problem och talar om en samordnad
arbets vetenskaplig forskning.»

Utskottet finner sålunda att man genom
att nu tillsätta en utredning för att
undersöka möjligheterna av ytterligare
samordning inte för dagen skulle tillföra
detta område någonting positivt. Det
är i stället angeläget att stryka under,

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

Om vetenskaplig forskning rörande arbetet och arbetsplatsen

att man borde vara litet återhållsammare
med krav på utredningar i alla sammanhang.
Det finns områden där utredningsarbetet
kan innebära en hämsko på
en pågående utveckling.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
harmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till radiohus
för budgetåret 1961/62; och

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
om skydd mot korrosion;

nr 26, i anledning av väckt motion
om utarbetande av ett tidsenligt byggnadskostnadsindex,
m. m.; och
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående åldringsvården.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

141, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken;

nr 152, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

nr 155, angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster in. in.;
och

nr 159, angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS),
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1961/62;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om driften av svenska institutet
för konserveringsforskning m. m.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1961/62 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.-

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 59 § kommunallagen den 18
december 1953 (nr 753), in. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; -

Nr 16

Fredagen den 28 april 1961

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1961/62; samt

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 42, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till samhällsnyttiga ändamål;

nr 43, i anledning av väckta motioner
om skattebefrielse för ersättning till
övervakare, m. m.;

nr 45, i anledning av väckta motioner

om rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning till självfinansieringsfond;

samt

nr 47, i anledning av väckt motion
angående möjligheterna att omforma den
allmänna varuskatten till en flexibel och
konjunkturanpassad utjämningsskatt;
ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om fordonståg m. m.;
samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 16

Tisdagen den 2 maj 1961

Tisdagen

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 25
nästlidne april.

den 2 maj

nr 157, med förslag till kungörelse
med särskilda bestämmelser om utförsel
av obeskattade varor i fartygstrafiken
över Öresund.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 141,
angående vissa tjänster vid kommunikationsverken.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 152, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 155, angående lönegradsplaceringen
för vissa polismanstjänster m. m.;
och

nr 159, angående kapitaltillskott till
Scandinavian Airlines System (SAS),
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånvo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14,
statsutskottets utlåtanden nr 70—72 och
75—77> bevillningsutskottets betänkanden
nr 42, 43, 45 och 47 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 42 och 43.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

153, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret; och

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkande nr
51, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående avgiftsfrihet vid inbetalning
till eget postgirokonto;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels
ock väckta motioner angående lättnader
i valutaregleringen, m. m., samt angående
en förutsättningslös prövning av
behovet av en fortsatt reglering av kapitalrörelserna;
och
nr 26, i anledning av väckta motioner
om utgivande av ett värdefast statligt
obligationslån;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent; och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 44, i
anledning av väckta motioner om nedskrotning
av bilar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Onsdagen den 3 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av bevillningsutskottet
i dess memorial nr 46
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen skall bifalla vad
bevillningsutskottet hemställt i punkten
1) i betänkande nr 35 och alltså lämna
de likalydande motionerna I: 357 av herr
Schött m. fl. och II: 417 av herr Allard
m. fl. utan åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen, i likhet
med andra kammaren, bifallit vad beträffande
berörda punkt i betänkandet
nr 35 hemställts i den vid betänkandet
fogade reservationen av herr Söderquist
m. fl. och alltså beslutat, att

med bifall till nyssnämnda motioner
antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
3 och 15 §§ förordningen den 21 december
1945 (nr 823) om nöjesskatt

Härigenom förordnas, att 3 och 15 § §
förordningen den 21 december 1945 om
nöjesskatt skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

3 §.

Nöjesskatt utgår---under a) —

g)-

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som främst
syftar till förkovran i visst yrke, ej heller
för uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, anordnad av organisation,
som är ansluten till Sveriges
riksidrottsförbund eller representerad

inom Sveriges olympiska kommitté eller
av annan sammanslutning, som enligt
Kungl. Maj :ts medgivande må vara likställd
med sådan organisation i nu förevarande
avseende, eller för schacktävlan,
bridgetävlan, visning av museum
eller annan liknande inrättning, utställning
av djur eller utställning av konstverk
eller andra föremål.

15 §.

Där organisation, som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål och som under de senast förflutna
fem åren icke lämnat utdelning
åt sina medlemmar, anordnar i 3 § första
stycket avsedd nöjestillställning, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt till den
del skatten för varje tillställning icke
överstiger 300 kronor. Vad nu sagts
skall dock icke gälla med avseende å tillställning,
i vilken till huvudsaklig del
ingår biografföreställning med undantag
för sådan filmförevisning, som genom
sitt ämnesval är ägnad att direkt främja
organisationens syfte.

Folketshusförening eller---styc ke

sägs.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1961; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola äga tillämpning i fråga
om nöjestillställning, som tagit sin
början före ikraftträdandet.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 377, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 87 ja och 118
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 165 ja
och 172 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
april.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 208, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
godkännande av överenskommelse mellan
Sverige och Norge om tullättnader
m. m. vid flottning i svensk-norska vattendrag.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 153, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret.

Föredrogs och hänvisades till bevill -

gåvor till samhällsnyttiga ändamål
ledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 59 § kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

76, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1961/62; och

• „ . , .. . „ , . nr 77, i anledning av Kungl. Majds

nm^sutskottet Kungl. Maj ds proposition proposition angående befrielse från ernr
157, med förslag till kungörelse med sättningsskyldighet till kronan,
särskilda bestämmelser om utförsel av varvid utlåtandet nr 72 företogs punktobeskattade
varor i fartygstrafiken över vis till avgörande.

Öresund.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, bankoutskottets
utlåtanden nr 24 och 26,
första lagutskottets utlåtanden nr 31 och
32 samt andra lagutskottets utlåtande
nr 44.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i an -

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 42, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till samhällsnyttiga ändamål.

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Om rätt till avdrag vid beskattning
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 144, av herr Per-Olof
Hanson m. fl., och II: 173, av herr Carlsson
i Tibro m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till innevarande
års höstriksdag rörande rätt till avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt av
förslagsvis belopp upp till 10 procent av
den sammanräknade nettoinkomsten
med ett högsta avdragsgillt belopp av
förslagsvis 1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 144, av
herr Per-Olof Hanson m. fl., och II: 173,
av herr Carlsson i Tibro m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för gåvor
till humanitära m. fl. ändamål, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Anders Johansson, Kronstrand, Christenson
i Malmö och Rydén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna I:
144, av herr Per-Olof Hanson m. fl.,
och 11:173, av herr Carlsson i Tibro
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till riksdagen snarast
rörande rätt till avdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt av förslagsvis
belopp upp till 10 procent av den
sammanräknade nettoinkomsten med
ett högsta avdragsgillt belopp av förslagsvis
1 000 kronor, om den skattskyldige
skänkt beloppet till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Stindin
och Fulldin.

;n för gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Frågan om rätt till avdrag
vid beskattningen för gåvor till vissa
samhällsnyttiga ändamål har debatterats
här i riksdagen under många år. Jag
tänkte därför göra det bekvämt för mig
och kammarens ledamöter i dag genom
att inte från reservanternas sida ingå på
någon utförlig redovisning av de skäl
som motionärerna och vi reservanter
har för vår åsikt, detta så mycket mera
som — det skall jag gärna erkänna —
några nya skäl egentligen inte kan anses
ha tillkommit. Vi stöder oss på de gamla
och välkända skäl som vi åberopat tidigare
och som vi anser vara fullt giltiga
och bärande för en reform på detta område.
Jag skall bara i korthet referera
några av de skälen.

De samhällsnyttiga ändamål som vi vill
gagna genom denna reform befinner sig
under knapphetens kalla stjärna, detta
trots de storartade och något lättsinniga
löften som bevillningsutskottets majoritet
avgivit när man tidigare sagt att olika
ändamål inte skall stödjas på det sätt
som motionärerna och reservanterna här
föreslår, utan med direkta statsbidrag.

I vad mån dessa yttranden har givit de
nu ifrågavarande ändamålen större resurser
skall jag lämna osagt. Vi för vår
del har ingen övertro till statens förmåga
att ordna allt genom direkta statsbidrag.
Vi har knappast heller någon önskan om
detta, utan vi vill att här skall vara plats
för frivilliga insatser. För att få fram
dessa frivilliga insatser anser vi emellertid
att det i dagens läge är nödvändigt
med en sådan reform som den vi föreslår.
Jag skall inte på något sätt kverulera
över skattetrycket. Jag skall bara
konstatera, att som förhallandena är för
närvarande är det svårt för en enskild
inkomsttagare att få pengar över för att
spara eller ge bort. Det är därför som vi
menar att reformen är nödvändig. Med
de begränsningar motionärerna föreslagit
— ett högsta avdragsgillt belopp på
1 000 kronor — är det ingen som helst
hasard man ger utrymme för när det
gäller skattepengarna.

Utskottet bar nu och kanske i ännu
högre grad tidigare anfört principiella

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
betänkligheter mot reformen. Låt mig
säga, ärade kammarledamöter, att det
inte här gäller några heliga principer.
Det gäller principer som är beroende
av riksdagens beslut. Riksdagen har tidigare
ruckat på dem i rätt väsentliga
sammanhang, och jag tror att vi alltfort
kan ändra på dem utan att det händer
någonting.

Det som jag tycker är allra mest egendomligt
är att det skall vara så omöjligt
att få igenom denna reform i vårt
land. Man radar upp det ena motivet
efter det andra mot en reform, man
talar om administrativa svårigheter och
om principiella svårigheter, under det
att reformen genomförs i många andra
länder med godtagbart eller såvitt jag
kan finna rent av gott resultat. Jag skulle
i detta sammanhang gärna ha velat
citera vad herr Boheman anförde i fjolårets
debatt om den erfarenhet han fått
under sin mångåriga vistelse i Förenta
staterna. Han redovisade då, såvitt jag
kan minnas, enbart positiva intryck av
reformens verkningar.

Allt detta, herr talman, och mera därtill
gör att vi reservanter vill ha till
stånd en reform och begär att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag snarast möjligt om
rätt till skatteavdrag med förslagsvis
upp till 1 000 kronor för gåvor till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Den här frågan är som
den föregående talaren riktigt anmärkte
en gammal bekant, som under senare
år kommit igen gång på gång här på
riksdagens bord. Och varför den så gör,
är val närmast för att vederbörande motionär
anser att den i och för sig rymmer
något av ett rättfärdiglietskrav, vilket
är så starkt motiverat att man förmodar
att riksdagen i det långa loppet
rättvisligen inte kan underlåta att bejaka
detsamma.

gåvor till samhällsnyttiga ändamål

Bevillningsutskottets majoritet har
emellertid inte heller denna gång kunnat
förmå sig att bifalla den gjorda
framställningen. Nog måste man säga
att detta är i viss mån förvånande, inte
minst om man ser det mot bakgrunden
av de skriande ropen på humanitär
hjälpverksamhet och andra insatser,
som dagligen möter oss från en värld
och en mänsklighet i nöd och i behov
av hjälp.

Vi svenskar är som bekant en av världens
mest privilegierade nationer i såväl
ekonomiskt som socialt hänseende.
Detta beror — såsom jag ser det -— på
tvenne omständigheter, dels på våra
värdefulla naturtillgångar och vår möjlighet
att för egen del väl utnyttja desamma,
dels på det förhållandet att vi
har undgått två förödande och ekonomiskt
ruinerande världskrig. Denna
gynnade ställning förpliktar, ja, den förpliktar
oss att sträcka hjälpande händer
mot alla de folk som i dag befinner sig
i en motsatt situation mot vår egen, och
dessa folk är som vi alla vet många.

Visst är vi också beredda att göra det.
Den svenska offerviljan och viljan till
hjälp är stor, ja, vi kan till och med säga
att den är utomordentligt stor, men
den skulle förvisso kunna vara ännu
större därest inte skatteförhållandena
lade hinder i vägen för denna hjälpverksamhet.
Detta förhållande har ofta kommit
till synes när det gällt att främja
behjärtansvärda ändamål såväl här hemma
som utomlands. Och inte är det så
särskilt lustigt och stimulerande att veta,
att för varje hundralapp som man
ger bort skall skattemyndigheterna ha
sin avsevärda del. Säkert är att just
denna omständighet för många givare
är starkt återhållande och avgörande
för deras handlande. Så gott som dagligen
får vi väl allesammans — skulle
jag tro — vädjanden i form av cirkulärskrivelser
och inbetalningskort från olika
håll, där man vädjar till vår hjälpvillighet
och där behoven är mycket
stora och välmotiverade, men de hamnar
i allmänhet i papperskorgen av de
orsaker som jag här omnämnt.

Motionärernas hemställan innebär ju,

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhällsnyttiga ändamal

att ett belopp på allenast intill 1 000 kronor
skulle bli avdragsgillt. Jag vill beteckna
detta som en relativt blygsam
begäran, och den härigenom uppkommande
totala skatteförlusten för statsverket
skulle stanna vid ett relativt blygsamt
belopp. Det skulle inte på något
sätt kunna verka avgörande för vår
statsfinansiering. Däremot är det uppenbart
att de gåvomedel, som tack vare
denna avdragsrätt skulle tillföras de
strävanden och hjälpbehov som föreligger,
skulle betyda oerhört mycket för
deras tillgodoseende.

Vi har som bekant en mångfald verksamhetsgrenar
— såsom föregående talare
också nämnde — inte bara här
hemma utan också utomlands, men om
vi stannar vid dem här hemma av vetenskapligt,
ideellt och kulturellt slag,
som till stor del är beroende just av de
frivilliga insatser som det här är fråga
om, blir det med den kostnadsökning
som oavbrutet pågår allt svårare att upprätthålla
verksamheten på dessa gebit.
En ökad insats av frivilliga gåvomedel
är därför starkt av behovet, för såvitt
man inte skall riskera att omnämnda
strävanden skall bli svältfödda eller
kanske rent av nödgas nedlägga sin verksamhet.
Detta skulle inte vara något
vidare gott betyg åt ett folk som berömmer
sig över sina stora kulturella
intressen.

Man kan med tanke på bevillningsutskottets
negativa inställning till detta
spörsmål inte undgå att ställa frågan:
Varför skall just vi här i Sverige framhärda
i en så stor negativism, när ett
stort antal andra länder medgivit denna
avdragsrätt för gåvomedel av liknande
slag? Man kan undra: Har vi verkligen
här i Sveriges riksdag blivit så konservativa,
att vi inte kan rycka oss loss från
gamla inrotade fördomar och förlegade
ståndpunkter? Det gäller ju här til
syvende og sidst att genom den föreslagna
åtgärden stimulera frivilliga insatser
på arbetsområden som direkt eller
indirekt befrämjar en åtråvärd utveckling
och därigenom kommer hela
vårt svenska folk till godo.

Jag ber, herr talman, att med dessa

ord få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Till utskottets betänkande
är fogat ett särskilt yttrande av mig
och herr Fälldin i medkammaren, och
med anledning av detta yttrande vill
jag ta kammarens tid i anspråk några
ögonblick.

Jag vill först citera det särskilda yttrandet:
»Vi delar motionärernas uppfattning
att gåvor och bidrag till i motionerna
angivna ändamål bör stimuleras.
Dock synes de metoder som föreslagits i
motionerna inte vara de lämpligaste. I
stället bör sådant tillvägagångssätt komma
i fråga, som förordats i motionerna
I: 25 av herr Bengtson m. fl. och II: 57
av herr Hedlund m. fl. Av denna anledning
kan vi inte biträda yrkandena i
förevarande motioner utan bär anslutit
oss till utskottets yttrande.»

Till detta vill jag, herr talman, bara
foga den synpunkten, att vi från vårt
håll — såsom vi bevisat i sammanhang
liknande detta — är besjälade av tanken
att man skall ge det allra största stöd till
missionen. Men enligt motionärernas
förslag blir det inte något offer för de
givare som har mycket stora inkomster,
om man jämför med dem som enligt vårt
sätt att se offrar mycket mera — jag vill
här använda ordet änkans skärv. Därför
tror jag inte att detta tillvägagångssätt
är riktigt. Vi har i vår motion hävdat
den uppfattningen, att om man på ett
rättvist sätt skall komma fram på denna
väg, bör man anamma de principer som
gäller i fråga om exempelvis »Sverige
hjälper».

Med anledning av detta, herr talman,
har vi inte kunnat ansluta oss till reservationen,
utan har anslutit oss till utskottets
betänkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det hände sig en gång
i den trakt, där jag är född, att några
konfirmander hade råkat slå sönder en
mycket vacker vas i kyrkan. En av flickorna
gick till pastorn och talade om

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
olyckshändelsen med tårar i ögonen. Då
svarade pastorn: »Barn, barn, det är ju
en världslig sak.»

Som jag ser saken är här själva gåvan,
offret, någonting som har med hjärtat
och offerviljan att göra. Det är fråga om
någonting ideellt. Däremot är frågan om
skatten, såvitt jag kan bedöma det, en
världslig sak.

Jag har vid tidigare tillfällen stött reservanternas
linje i denna fråga, därför
att jag anser det rimligt och riktigt,
att staten underlättar givandet. När jag
jämför denna linje med den linje, som
förts fram från centerpartiets sida, så
kan jag inte komma ifrån att gåvorna,
särskilt från de större inkomsttagarna,
kanske blir större med folkpartiets metod
men att det beträffande beskattningen
blir väsentligt rättvisare enligt centerpartiets
bedömning. Denna rent
världsliga sak anser jag bör tillmätas en
viss principiell vikt.

I föreliggande fall har vi ett förslag
från reservanterna. Från centerpartihåll
har endast avgivits ett särskilt yttrande.
Med min uppfattning och som en konsekvens
av den ståndpunkt jag tidigare
intagit kommer jag således att även nu
biträda reservationen. Valet underlättas
för mig av att jag ju inte har ens formell
möjlighet att rösta för den tanke
som ligger till grund för det särskilda
yttrandet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Flera talare har börjat
med att säga att det i år inte framkommit
någonting nytt vid detta ärendes
behandling i riksdagen. Jag vill gärna
understryka det. Det föreligger "olika
sätt att se på dessa ting från beskattningssynpunkt.
Jag vill också gärna understryka
att alla väl är överens om att
man bör stödja de ändamål och den
verksamhet som avses med de bidrag,
som man begär få befriade från skatt.

Folkpartiet har inte lyckats övertyga
om sin ståndpunkt, vilket ju innebär att
utgångsläget är detsamma som tidigare.
Vi har hört vad som anförts av talesmannen
för reservationen, ocli vi känner
det förut. Herr Kronstrand vttrade

gåvor till samhällsnyttiga ändamål
bl. a. att det är svårt för enskilda att
lämna bidrag med vårt nuvarande höga
skattetryck, och han erinrade också om
herr Bohemans inlägg förra året om
hur man ordnat det i Amerika, där man
ger mycket större gåvor än här proportionellt
sett.

Jag fick emellertid en uppgift nyss,
som tyder på att viljan att skänka bidrag
inte blivit mindre trots allt tal
om skattetrycket. Gåvor till religiösa ändamål
— till statskyrkan och till frikyrkorna
— samt till Röda korset har
under åren 1951—1960 ökat från 63 miljoner
till 102 miljoner. Det är enligt
min mening en utomordentligt vacker
stegring, som tvder på att människorna
alltjämt är beredda att ge sina bidrag.

Till slut är det ju här fråga om en
princip. Herr Anders Johansson frågade
varför vi skall hålla fast vid våra
gamla skatteregler. Det är klart att dessa
regler inte är någonting som skall
gälla för all framtid, men vi måste ju
ändå upprätthålla vissa principer i vårt
skattesystem — det är väl ofrånkomligt
— och åtskilligt tyder på att man i stället
för att införa nya avdrag får vara
försiktig i detta avseende och snarare
överväga om vi inte kan ta bort vissa
avdrag ur skattesystemet. Om vi vill nå
fram till en definitiv källskatt, blir det
nog enligt min mening nästan ofrånkomligt
att företa förenklingar. Det behöver
inte innebära att man skärper
skatten, tv man kan ju ordna beskattningssystemet
på ett sådant sätt, att
skatten — oaktat man tar bort vissa avdrag
— inte blir hårdare.

Jag har med det anförda velat framhålla,
att vi som står för utskottets betänkande
och varnar för att rubba på de
gamla principerna, anser oss ha en lika
god grund att stå på i år som vi har
haft tidigare. Ingenting har enligt vår
mening framkommit, som kan övertyga
oss om någonting annat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är mycket möjligt,
att det i grund och botten föreligger ett

Onsdagen den 3 maj 19G1

Nr IG

Om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till samhallsnyttiga andamal
olikartat synsätt i denna fråga lios oli- ta gåvor till allmännyttiga ändamål som
ka politiska meningsriktningar. Vi har privata levnadsomkostnader, tycker jag
en meningsriktning bär i riksdagen, som att man hamnat litet vid sidan om verkså
att sä "a a priori gör gällande att sta- ligheten. Att ge gåvor ger inte den enfen
eller det Allmänna Over huvud In- skilde på något sått någon forman och
vet bör stödja och stimulera endast ef- givaren kan aldrig tjana något på att ge
[er maioritetsmässigt genomvoterade bort pengar. Detta resonemang om att
statsbidrag^1 Det är alldeles uppenbart de rika skulle få större skattelättnader
att om man bar denna kolartro på stats- kan naturligtvis .^^ ^kUgt i och för
bidra°slinien, så får det sina konsekven- sig. Men låt mig i stallet och på ett me
ser vid bedömningen av det nu förelig- rättvisande satt uttrycka saken så, alt
"ande förslaget. Har man däremot den de rika skulle få mojligheter att ge an3
ro- non utt =tfltshidra<vslinien har nu mer för samma personliga uppoffÄ?
'' b "län nnä - bl i b°r«n- ring, del är det saken gäller i alla dessa
de därpå att åtskilliga som företräder fall. Finessen är inte afl ge den enskilde
ändamål som vi nog alla anser bör de någon skattelättnad, som ger honom
ce anciaiiidi, 5» o cm npr<snnli£?a stan -

stimuleras, inte vill ta emot stödet
form av särskilt anvisade statsbidrag
så får detta andra verkningar på bedömningen.
Det är väl ändå så att det mot
bakgrunden av den redovisning, som
skett i utskottets betänkande i år och
tidigare, är litet äventyrligt att alltför
hårt rida på den skattemässiga princip,

möjlighet att höja sin personliga standard,
utan att ge honom möjlighet att
ge mera av sina egna pengar till de allmännyttiga
ändamål det här gäller. Det
är detta som ligger bakom hela vårt resonemang.

Låt mig sedan bara avslutningsvis säga
att argumentet att man nu i den stora

hårt rida nå den sKanemassiga »nikip, — o----- „ =

som utskottets ärade ordförande här ta- “re^ngen ska U ta upp Hägan

UlJUV.vv.u -------

lat om. Låt oss säga att vi har en grundprincip,
men låt oss också i sanningens

'' * • . O 1 _ 1_! 1. ..t, 4 n n

om definitiv källskatt inte är riktigt lyckat
i detta sammanhang. För det första

nr nnn mpn läl OSS UCASd 1

namn sä "a att vi gjort så talrika undan- vet man ännu inte om det blir någon renamn
saDa au »J .. . . ____■ rittnino och for det andra

tag från denna princip att den i varje
fall inte kan betraktas som helig.

Jag vill här skjuta in en sidoanmärkning
på grund av det särskilda yttrandet.
Jag skall inte gå in i någon närmare
debatt om det, men det säger väl ändå
någonting om svårigheten att följa den
linje, som i det särskilda yttrandet och
i den tidigare motionen föreslagits, att
den metoden ju inte använts mera per -

form i denna riktning, och för det andra
torde det väl inte möta alldeles oöverstigliga
svårigheter att ordna den bär
frågan, även om man genomför en definitiv
källskatt — vilket ju mycket talar
för att man bör göra. Jag skall inte försöka
här, herr talman, att på några minuter
lösa denna tekniska fråga — detta
får den stora skattekommittén fundera
gver — men jag vill erinra om att när

/ipn mpiOfien in lnie aiivarna mu a ~ ■— --jo

manent i något av dessa länder, under vi från vårt håll i en motion för ett par
det att vår metod med avdragsrätt an- år sedan har i riksdagen framförde tan
vänts i eu rad länder sedan många år ken påi definitivmka“skatt utgick vi -

tillbaka — och nu senast har Danmark
infört den.

Man kan bli litet förvånad när man
läser en del avsnitt i utskottets uttalande,
t. ex. när det görs gällande att gåvor
till allmännyttiga ändamål skulle
vara att likställa med privata levnadsomkostnader
— man får den uppfattningen
att utskottet hävdar det, om man
laser s. 9 i utlåtandet. Det är väl att drivi
sin nitälskan väl långt att föra en

då hela tiden från att man måste ha kvar
möjligheten till personlig taxering; en
sådan kan ju inte gärna helt och hållet
upphöra, och då öppnas möjlighet för
avdragsriittens bibehållande.

Det talas vidare mycket om kontrollproblem
och gränsd ragn i ngsproblem,
som det skulle vara så svårt för att inte
säga omöjligt att lösa. Ja, jag skall
inte argumentera på den punkten. Det
räcker med att hänvisa till att den me -

sädan argumentering. Skall man betrak- tod de. här gäller gålt bra att använda
4 Första kammarens protokoll 1961. AV 1(>

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Om rätt till avdrag'' vid beskattningen för
i en del andra länder. Våra administratörer
och lagstiftare är väl inte sämre
än andra länders. Kan man klara det
i en rad andra länder — vilket erfarenheten
visat, nu senast i Danmark -__

borde våra lagstiftare och administratörer
kunna klara den saken.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! När bevillingsutskottets
ärade ordförande här säger att det gäller
att slå vakt om principerna, ger jag
honom rätt i det; jag respekterar alla
som har principer och som vågar hävda
dem. Vi har tyvärr alltför många i
vår tid som inga principer har. Det är
en sida av saken.

Den andra sidan är, om det kan anses
förnuftigt att till den grad hävda
principer att man låter dem stå i vägen
för ett klokt och praktiskt handlande,
vilket jag anser att de i detta fall gör.
Det är väl detta man kommit underfund
med i de länder, där man slagit
in på den väg vi här förordar.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Till herr Per-Olof Hansons
lilla randanmärkning i anledning
av det särskilda yttrande som är fogat
till utskottsutlatandet, vill jag bara anknyta
några reflexioner. Jag vill säga,
att om herr Per-Olof Hanson tror att
det system, som vi från vårt håll har
föreslagit -— och som jag hoppas att
han i motionen har läst om — skapar
en bättre rättvisa mot den bakgrund jag
tidigare har talat om, är det väl en underlig
princip, om han inte kan anamma
systemet av den anledningen att det
inte har tillämpats i några andra länder.
Kvar står ändå för mig, herr talman,
det allra väsentligaste och bärande
skälet till att jag inte kunnat ansluta
mig till denna reservation, och det är

att jag i detta sammanhang anser_och

jag upprepar det ytterligare en gång _

att änkans skärv är lika mycket värd

gavor till samhällsnyttiga ändamål
som tusenlapparna från dem som överflödet
har. Det är anledningen till att
jag inte kunnat följa denna reservation.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp);

Herr talman! Nej, jag tror inte att man
med framgång kan föra den argumentation
som herr Sundin här sökt föra, att
det förslag som ligger bakom det särskilda
yttrandet skulle innebära en högre
grad av rättvisa. Jag tror att det förhåller
sig tvärtom. Sedan skulle man ju
vilja ställa frågan, om herr Sundin verkligen
är beredd att på ett bräde föreslå
nya statsbidrag på 80 å 90 miljoner
kronor. Det är ju den konsekvensen förslaget
om krona för krona-metoden skulle
innebära — såvitt det nu inte rentav
blir över 100 miljoner.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag upprepar än en gång
att herr Hanson skall läsa vad som står
i motionen. Vi kräver att frågan skall
utredas så att vi får se vad man kan
komma fram till. Kommer man fram till
ett vettigt resultat på basis av den humanitära
rättvisa motionen andas, hoppas
jag att också herr Per-Olof Hanson
i ett sådant sammanhang skall kunna
dela vår uppfattning i denna fråga.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp);

Herr talman! Jag har med stort intresse
läst motionen, och det enda substantiella
jag kommer fram till är att
man tänker sig en krona för krona-metod,
och att detta skulle röra sig om
det belopp jag här nämnde i budgeten
per år. För övrigt tycker jag att man resonerar
bort allting, så att det förlorar
sig i snömos. Detta är det enda jag har
kunnat hitta i motionen, och mera kan
jag inte göra.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna vrkanden
propositioner, först på bifall till vad ut -

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

skottet i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kronstrand begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 42,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kronstrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning
av väckta motioner om skattebefrielse
för ersättning till övervakare,
in. in., bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om rätt till avdrag vid beskattningen för

avsättning till självfinansieringsfond

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 253, av herr Gösta Jacobsson
m. fl., och II: 210, av herr Nordgren
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt utreda
frågan om rätt för rörelseidkare
respektive jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för avsättning
till självfinansieringsfond i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
uppdragna riktlinjer samt för riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
253, av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
II: 210, av herr Nordgren m. fl., om rätt
till avdrag vid beskattningen för avsättning
till självfinansieringsfond, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av herrar Hagberg, Gösta Jacobsson,
Nilsson i Svalöv och Darlin, vilka,
under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna 1:253 och II:
210, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t skyndsamt
måtte låta utreda frågan om rätt
för rörelseidkare respektive jordbrukare
att vid inkomsttaxering åtnjuta avdrag
för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse med de
i motionerna uppdragna riktlinjerna
samt för riksdagen framlägga förslag i
ämnet;

II) av herrar Sandin och Eriksson i
Bäckmora, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Första kammarens protokoll 1961. Sr 16

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Om ratt till avdrag vid beskattningen för avsättning till självfinansieringsfond

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Motionen är ett uttryck
för den uppfattningen, att den mindre
företagsamhetens kapitalförsörjningsproblem
inte kan lösas enbart genom lån.
Ännu viktigare än att skapa lånefonder
är att företagen genom ändrade beskattningsregler
får bättre möjligheter till
egen kapitalbildning för självfinansiering.
Det senare gäller framför allt företag
som drivs av fysiska personer under
enskild firma. Sådana företag har ofta
en relativt liten lagerhållning och kan
därför inte avsätta nämnvärda dolda reserver
genom nedskrivning av lagervärdet.
De har dessutom inte så sällan en
ganska liten uppsättning av maskiner
och inventarier, ofta därtill köpta på
avbetalning. Nedskrivningen av inventarierna
ger alltså även den ganska klena
utgångspunkter för självfinansiering.
De företagskategorier som bäst behöver
ökade avdragsmöjligheter är sådana som
tillhör serviceyrkena, t. ex. tvätterier och
reparatörer av olika slag.

Vi diskuterade dessa frågor i förra
veckan från allmänna utgångspunkter. I
motionen framföres ett konkret förslag,
som går ut på att avdrag i begränsad
omfattning skall medges för avsättning
till självfinansieringsfond. Villkoret skulle
vara att avsättningen öppet redovisas
i bokföringen. Avdraget skulle få göras
med 10 procent på årsvinsten, dock högst
5 000 kronor. Det tänkes tidsbegränsat
på så sätt, att det skulle återföras till
beskattning efter tio år. Innebörden av
förslaget är alltså att vederbörande skulle
få en begränsad skattekredit på tio
år. Avdragsrätten skulle tillkomma inte
bara hantverkare och handlare utan
även jordbrukare som deklarerar efter
bokföringsmässiga grunder.

Det är tydligt att några skattetekniska
hinder inte föreligger för förslagets genomförande.
Bevillningsutskottet''har inte
heller sagt det men menar att uppslaget
borde prövas av allmänna skatteberedningen.
Att reservanterna inte velat
nöja sig med det beror därpå att de
menar att frågan är angelägen, inte
minst med tanke på den europeiska
marknadsintegrationen, och att det inte

går att vänta på att allmänna skatteberedningen
skall bli färdig med sitt arbete.
Skatteberedningens arbete kommer
uppenbarligen att ta mycket lång tid i
anspråk. Det har sagts sju å åtta år.
Frågan måste därför enligt vår mening
göras till föremål för särskild utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
av herr Hagberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottets majoritet
anser att detta ärende skall behandlas
tillsammans med andra överväganden
i fråga om företagsbeskattningen.
Det har redan tillsatts en utredning för
dessa uppgifter. Herr Jacobsson säger nu
att han tycker att frågan är så angelägen,
att han inte vill vänta under så lång
tid som den allmänna skatteberedningen
kommer att behöva för att lägga fram
förslag i ämnet. Han tilläde att han trodde
att det skulle ta sju å åtta års tid innan
beredningen skulle vara färdig. Jag
hoppas verkligen att herr Jacobsson har
fel beträffande den prognosen, ty sju å
åtta år verkar för mastigt tilltaget.

Vi har den meningen, att då detta
ärende är föremål för behandling, vore
det oklokt att skriva till Kungl. Maj:t
och begära en ny utredning beträffande
denna detalj. Den skall behandlas i samband
med andra företagsbeskattningsfrågor.

Jag hemställer om bifall, herr talman,
till bevillningsutskottets betänkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Hagberg m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

vägtrafikförordningens bestämmelser angående fordonståg m. m.

Andra lagutskottet liade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
278 i första kammaren av herr Olsson,
Ernst, m. fl. samt nr 241 i andra kammaren
av herr Gustcwsson i Alvesta
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om revidering
av bestämmelserna i § 54 av
vägtrafikförordningen i enlighet med de
i motionerna framförda synpunkterna.

Utskottet hade i det nu föredragna utledamöter
intagit låtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:278
och 11:241, icke måtte föranleda någon

Om ändring av

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 23.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning
av väckt motion angående möjligheterna
att omforma den allmänna
varuskatten till en flexibel och konjunkturanpassad
utjämningsskatt, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser angående fordonståg m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av väckta motioner
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om fordonståg
in. in.

riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Gärda Svenson samt herrar Kaijser, Gustavsson
i Alvesta och Hamilton, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till förevarande
motioner, 1:2/8 och II: 241, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam prövning av frågan om revidering
av 54 § vägtrafikförordningen i
syfte att tillgodose de i motionerna
framförda synpunkterna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Det här är en fråga som
varit föremål för diskussion vid flera
riksdagar, senast i fjol. Fru Gärda Svenson
lämnade då en ingående redogörelse
för hur de nuvarande bestämmelserna
kan medföra ett ofullständigt utnyttjande
av fordonens lastkapacitet, och
hon utgick därvid från konkreta exempel.
Jag skall inte upprepa dem.

I korthet kan sägas, att om man har
en lastbil som har en vikt och lastkapacitet
__ d. v. s. ett axeltryck eller bog gietryck

- - som motsvarar den högsta
tillåtna belastningen för våra vägar och
vidare en släpvagn som också kan belastas
maximalt efter vad vägarna tål, så
kan hela denna lastkapacitet inte utnyttjas
om man kopplar ihop fordonen, ef -

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

vägtrafikförordningens bestämmelser angående fordonståg

m. ro.

Om ändring av
tersom man enligt bestämmelserna i § 54
vägtrafikförordningen skall vid bestämmandet
av totala vikten av hela fordonståget
ta hänsyn till avståndet mellan den
första och den sista axeln i tåget. Under
sadana förhallanden kan alltså inte
all lastkapacitet utnyttjas, så som reglerna
nu är utformade. Genom vissa konststycken
kan man emellertid öka den tilllåtna
fordonsvikten; man kan t. ex. genom
att förlänga dragstången öka avståndet,
så att det blir tillräckligt stort
för att man skall få möjlighet att utnyttja
hela kapaciteten. Det inses ju lätt "att
detta är en från trafik- och trafiksäkerhetssynpunkt
olämplig åtgärd. Ännu mera
oegentligt är att man genom att
hänga på en tom släpvagn efter de båda
vagnarna också kan få avståndet mellan
den första och den sista axeln så långt
att de båda första vagnarna kan lastas
fullt. Man får då visserligen inte hålla
högre hastighet än 40 kilometer i timmen,
men den lastkoncentration som
man anser sig böra undvika genom bestämmelserna
kommer alltså till stånd
ändå, även om det skall erkännas att det
kortaste möjliga avståndet till ett efterföljande
lika tungt fordon naturligtvis
måste bli något större.

Det är klart att intet av de nu omnämnda
tillvägagångssätten är önskvärt.
För långa dragstänger är i och för sig
olämpliga och farliga, och alltför långa
fordonståg utgör hinder och risker i trafiken.

I diskussionen i frågan har påpekats,
att det framför allt är belastningen av
broarna som sätter en gräns för fordonsvikterna.
Det har invänts, att möten ofta
kan förekomma på broar och att belastningen
då i alla fall blir mycket koncentrerad.
Detta kan också förekomma
när fordon framförs tätt efter varandra.
Fn ökad användning av mötesförbud och
av föreskrifter om visst minsta fordonsavstand
på broar kan alltså i väsentlig
utsträckning ta bort riskerna med den
högre belastningen, som i motionen föreslås.
De gångna årens erfarenheter visar
också att säkerhetsmarginalerna även
vid möten varit väl tilltagna.

Genom de förefintliga bestämmelser -

na kan inte fordonsparkens lastkapacitet
helt utnyttjas, vilket betyder en avsevärd
förlust inte bara för fordonsägaren,
vilken för de stora lastfordonen det
bär gäller får betala en mycket hög fordonsskatt
— bortåt 6 000 kronor — utan
också nationalekonomiskt, för hela landets
trafikekonomi.

Det är klart att man kan göra en avvägning
mellan vad som får kostas på
vägar och broar för att man skall kunna
utnyttja den tunga fordonsparkens lastkapacitet
och vad man förlorar på att
inte kunna utnyttja denna kapacitet. Jag
är fullt på det klara med att det kan göras
en avvägning här och att det måste
finnas ett visst förhållande, som i dagens
läge ger det optimala värdet. Det är dock
inte säkert att det värdet är detsamma om
några år. Utvecklingen tycks gå mot
tyngre fordon, och vägar och broar måste
byggas för en allt större belastning i
vad gäller både fordonstäthet och fordonsvikt.
Jag tror inte man kan bromsa
den utvecklingen.

I själva verket har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sitt remissvar angivit
mycket starka skäl för en översyn av
bestämmelserna. Efter att ha redogjort
för i Tyskland nyligen fastställda nya
föreskrifter, vilka innebär avsevärt mer
koncentrerade fordonsvikter än vad de
■svenska bestämmelserna medger, skriver
styrelsen följande: »Dessa längd- och belastningsbestämmelser
kommer att framdeles
få betydelse även för svenska förhållanden.
De svenska lastbilar, som användes
i internationell trafik mellan Sverige
och kontinenten, måste efter hand
anpassas efter dessa bestämmelser. Hänsyn
måste även tagas till utländska fordon,
som framföres på svenska vägar.
Om reciprocitet i vad avser tillåtna belastningar
ej kan uppnås, föreligger risk
att restriktioner beträffande de svenska
bilarnas axeltrvck in. m. på utländska
vägar kommer att genomföras.» Styrelsen
ämnar därför påbörja en undersökning
om vissa vägstråk skulle kunna tilllåtas
trafikeras med fordon som fyller
nyssnämnda villkor. Denna undersökning
är enligt min mening alldeles nödvändig.

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Om ändring av vägtrafikförordningens
Om man utgår ifrån de synpunkter,
som statsrådet Nilsson anförde i propositionen
1951 vilken låg till grund för
den gällande vägtrafikförordningen,
nämligen att man borde föredraga en
grundregel, vilken i början av sin tilllämpningstid
förutsatte ett ökat antal
restriktioner, som emellertid undan för
undan bortfölle, framför en regel, som
visserligen motsvarade dagens läge men
som inom några få år skulle bli föråldrad
på grund av vägars och broars fortskridande
utveckling, så kan man nog
säga att tiden nu, tio år efter bestämmelsernas
genomförande, just av de skäl
som statsrådet då nämnde är mogen för
en revidering av bestämmelserna och för
att liksom skaffa sig ett nytt utgångsläge.
Utvecklingen inom vägväsendet torde
kunna motivera detta. Det kan sägas
att frågan är föremål för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppmärksamhet,
varför något särskilt behov av en påstötning
från riksdagens sida inte föreligger.
Min erfarenhet från ett annat ärende,
som är under denna styrelses handläggning,
tycks mig dock ge vid handen, att
en skrivelse till Kungl. Maj :t i frågan
kan vara väl motiverad. Det kanske då
skulle gå litet fortare att få den önskvärda
revisionen till stånd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! Efter den uttömmande
redogörelse, som herr Kaijser lämnat
över detta ärende, skulle jag endast
kunna instämma i lians reflexioner, men
som motionär skulle jag dock vilja ta
kammarens tid i anspråk för att anlägga
några allmänna synpunkter.

De båda motioner, som ligger till
grund för det betänkande vi nu behandlar,
är ju inte några nyheter för riksdagen.
Det nya ligger vid i att vi denna
gång återkommer som motionärer i en
fyrpartimotion. Den anhållan vi nu gör
är att Kungl. Maj:t ville ompröva bestämmelserna
i § 54 vägtrafikförord ningen.

Denna anhållan om revidering
av S Öl i vägtrafikförordningen är ing -

bestämmelser angående fordonståg m. m.
en nyhet. Man måste här försöka få fram
vissa bestämmelser, som överensstämmer
med vad som kan anses rimligt från
trafiksäkerhetssynpunkt.

Vi måste ha klart för oss att vägtrafikförordningen
av i dag inte är anpassad
till den nuvarande trafikutvecklingen.
Dess bestämmelser uppmuntrar till
konstruktion av fordon eller sammansättning
av fordonståg, vilka från trafiksiikerhetssynpunkt
ej fyller de anspråk
som kan uppställas. Gällande axeloch
boggietrycksbestämmelser kan inte
maximalt utnyttjas med mindre än att
man bildar långa fordonskombinationer
genom att förlänga dragstång och släpvagnsram,
vilket torde vara mindre
lämpligt för trafiksäkerheten.

Våra företag och fordonsägare investerar
betydande belopp i nya fordon för
att kunna följa med i utvecklingen, och
de betalar också skatter för dem, som
är av icke ringa betydelse. Under sådana
förhållanden framstår det som
ganska egendomligt, att dessa fordon inte
till fullo kan utnyttjas på grund av
gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen.
Denna fråga är inte oväsentlig.
Stora delar av vårt näringsliv får vidkännas
betydande kostnadsfördyringar
på grund av detta hinder för ett ändamålsenligt
utnyttjande av tusentals fordon
på de bästa av våra vägar. Av remissyttrandena
framgår också att en
närmare prövning av dessa problem får
anses i hög grad påkallad.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag hade tillfälle att
deltaga i debatten i detta ärende i fjol.
och därför dristar jag mig att framföra
ett par synpunkter på detta problem
även i år.

Det är efter vad jag kan förstå uppenbart,
att den tekniska utvecklingen när
det gäller konstruktionsarbeten på laslbilsfronten
går betydligt snabbare men
också vid sidan av och utan korrespondens
med lagtext författarna och sak -

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Om ändring av vägtrafikförordningens
kunskapen inom kommunikationsdepartementet.
Enbart av denna anledning
torde en utredning om bestämmelserna
beträffande hjultryck och axelavstånd
vara önskvärd.

Om man mycket noga läser igenom
andra lagutskottets utlåtande, finner
man många starka skäl som talar för
utredningskravet. Man upplyser bl. a. om
att vägtrafikförordningen § 54 innehåller
sådana bestämmelser om bruttovikten
i förhållande till axelavståndet, att
onormalt långa otympliga fordonskombinationer
direkt uppmuntras. Då utvecklingen
utomlands tycks gå mot ökat
hjultryck och en till 16 å 17 meter maximerad
fordonslängd, medan vi inte alls
har någon maximilängd stipulerad, talar
även det förhållandet enligt min mening
för en utredning, i synnerhet som
trafiken ju tenderar att bli mer och
mer internationellt betonad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som tillstyrker utredning på detta område,
påpekar ju också att under senare år
en markant ökning av fordonstågens
längd har kunnat förmärkas, en utveckling
som inte från några synpunkter är
lycklig. Låt mig, ärade kammarledamöter,
ta ett enda litet exempel som styrker
detta förhållande och klart visar att
§ 54 är otidsenligt utformad.

Vi har numera en modern, ekonomisk
och trafiksäker fordonstyp som kallas
trailer, en dragbil med påhängsvagn.
Scania Vabis bygger en sådan som har
beteckningen LS 75 12. Den är försedd
med boggie på såväl dragbil som påhängsvagn
och har en tjänstevikt av
13 000 kg. Enligt gällande bestämmelser
om högsta tillåtna hjultryck på riksväg,
nämligen 12 ton och 5 ton på framaxeln,
får denna fordonskombination med
last väga 29 ton. 10 tons last utöver
tjänstevikten på 13 ton är alltså i detta
fall tillåten enligt högsta boggietrycksbestämmelserna,
och denna iastbil är
byggd och godkänd för en sådan last.
Enligt vägtrafikförordningens 54 § måste
emellertid avståndet mellan första och
sista hjulaxeln vara 15,4 meter för att
en bruttovikt av 29 ton skall tillåtas. Av
praktiska och ekonomiska skäl bygger

bestämmelser angående fordonståg m. m.
Scania Vabis denna dragbil med ett
axelavstånd av 14 meter, och då tillåter
bestämmelserna i 54 § bara en bruttovikt
av 27 250 kg.

Det betyder, herr talman, att bilägaren
tvingas åka med en last som är nära
2 ton mindre än vad lastbilen, vägarna
och broarna enligt hjultrvcksbestämmelserna
i detta fall tillåter.''

Det enda skäl som utskottsmajoriteten
kan anföra är att trycket blir mera
koncentrerat om axlarna flyttas samman.
Men mig veterligt finns ingen som
helst utredning eller forskning som styrker
att trycket på en vägbana eller en
bro skulle ändras i någon nämnvärd
grad om man lägger 29 ton på fem axlar
där avståndet är 14 i stället för 15 meter
mellan första och sista axeln. Vid
de sämsta broarna går det också mycket
lätt, efter vad jag kan förstå, att
föreskriva mötesförbud och nedsatt fart
för lastbilar.

Enligt min mening kan det inte vara
rationellt och tidsenligt att bestämmelserna
om axelavstånd och bruttovikt
skall korrespondera så dåligt. Detta är
orsaken till de allt längre och längre
fordonstågen på våra vägar, bl. a. de
orimligt långa tankbilarna, vilka blir
både trafikfarliga och onödigt dyra att
bygga. Förhållandet är likartat beträffande
lastbilar och släpvagnar över huvud
laget.

Herr talman! En gammal god regel
säger ju att en utskottsmajoritet oftast
får rätt -— och detta gäller inte minst
när denna kammares värderade förste
vice talman står för utskottsutlåtandet
— men det finns också en annan sanning
som lyder att ingen regel är utan
undantag, och undantaget i detta fall är
reservationen, som verkligen förtjänar
kammarens stöd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Den siste ärade talaren
gjorde sig skyldig till ett par rent felaktiga
slutsatser.

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Om ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser angående fordonståg m m

i ■ ____ l^l .in dnn fnr linflQn .Q T ‘A I I

Han sade att majoriteten i andra lagutskottet
hade den uppfattningen beträffande
de nu diskuterade bruttovikterna,
att om man lastar bilen på ett visst sätt
så blir trycket på vägar och broar mindre
än om man lastar efter ett annat system.
Det är inte majoriteten i andra
lagutskottet som har den uppfattningen,
lierr Ringaby, utan vi stöder oss på den
uppfattning som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hävdar. Och eftersom det
är den som har ansvaret för vägbyggena
och för bestämmelserna om fordonsbelastningen
tycker jag att vi har mycket
goda skäl för att falla tillbaka på dess
synpunkter.

Utvecklingen har sedan 1951, då de
nuvarande bestämmelserna i 54 § 1 mom.
tillkom, medfört att numera praktiskt taget
alla våra vägar, framför allt alla
våra riksvägar, är öppna för fordon med
större last än 1951. Då var som regel
maximum 6 tons axeltryck och 8 tons
boggietryck — nu tillåter man i allmänhet
8 tons axeltryck och 12 tons

laster som det undan för undan ställs
anspråk på.

Visst kan man diskutera transportekonomi
uteslutande med hänsyn till bilarnas
konstruktion, men man får inte
stirra sig blind på möjligheterna att gå
hur långt som helst i detta avseende.
Även vägarna tillhör ju transportekonomien,
och vi kan mycket väl komma i
den situationen, att det är oekonomiskt
att bygga vägar med den bärförmåga
som erfordras för att bilar av allt modernare
konstruktion skall kunna gå
med full last.

Vid alla de tillfällen, då det har yrkats
ändring i vägtrafikförordningens 54 §,
har frågan om möjligheterna att få till
stånd en bättre transportekonomi aktualiserats.
Det har skett i form av förslag
att dela upp ett fordon i flera fordon
och framför allt att öka avståndet
mellan den dragande bilen och släpfordonet.
I detta sammanhang har den frågan
aktualiserats, huruvida det är möjligt
att tillåta hur långa fordonståg som

mänhet 8 ton. ocn - mus ^ byggnadsstyrelsen

boggietryck på våra nksya ar av en va „ den frågan bUr före -

ra länsvägar är i mycket stor utsträckning
tillåtna för fordon med den belastningen,
medan däremot en del av de
mindre vägarna inte tål denna belastning
utan har andra och mera begränsade
regler för fordonens maximilast. Men
totalt är ändå hälften av våra vägar
öppna för fordon med högre tryck än
som finns angivet i 54 §.

Herr Ringaby säger också, att den tekniska
utvecklingen går snabbare än lagtextförfattarna.
Jag tror alldeles säkert
att lagtextförfattarna skulle kunna hinna
med i takten, om det bara hängde
på frågan om författandet av lagtext.
Ett är emellertid alldeles säkert, och
det är att den tekniska utvecklingen och
möjligheterna att bygga bilar, som bär
allt tyngre laster, går fortare än vår
förmåga och våra resurser att bygga
vägar som tål de laster, som dessa bilar
har möjlighet att bära. Det är alltså inte
lagtext författarna, det hänger på, utan
den vägbyggnadsteknik som tillämpas
och möjligheterna att bygga ut vägarna
och framför allt broarna till eu sådan
bärförmåga, att de kan klara de tyngre

har tillstyrkt, att den frågan blir föremål
för utredning, men styrelsen har
däremot avstyrkt en ändring av 54 g
vägtrafikförordningen beträffande den
tillåtna belastningen på vägarna.

Jag håller med herr Ringaby om att
det inte kan vara en lycklig utveckling
att vi, bara därför att en dragande bil
skall kunna släpa med sig allt större
laster, undan för undan skall få allt
längre tåg. För närvarande får det inte
finnas mer än två släpfordon, men det
kan ju vara ett långt avstånd mellan
den dragande bilen och de båda släpfordonen,
så att fordonståget kan bli
trafikfarligt från den synpunkten att det
mister en hel del när det gäller styrförmågan
och framför allt när det gäller
förmågan att hålla kurs.

Det kan vara alla skäl att i trafiksäkerhetens
intresse se på problemet
från dessa synpunkter, men jag förmodar
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tar upp dessa frågor utan att riksdagen
gör någon särskild framställning i ämnet,
eftersom styrelsen väl ändå har blivit
uppmärksamgjord på att en utveck -

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ang. införande av s. k. sommartid i Sv(

ling i denna riktning inte är tillfredsställande.

Så länge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hyser betänkligheter mot att ändra
bestämmelserna i fråga om högsta
tillåtna last för bilar tror jag inte att
andra lagutskottet för sin del kan tillstyrka
en sådan ändring. Styrelsen anser
att de nuvarande bestämmelserna är
erforderliga, och med stöd av detta har
majoriteten i andra lagutskottet avstyrkt
motionerna.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Svenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 44.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av7 andra
lagutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529)
om allmänna barnbidrag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. införande av s. k. sommartid
i Sverige

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Sjönell till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt följande fråga: »Vill
herr statsrådet upplysa om när förslag
kan väntas bli framlagt i anledning av
den pågående expertutredningen rörande
de problem, som sammanhänger med
ett införande av sommartid i Sverige?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Sjönell har frågat när
förslag kan väntas bli framlagt i anledning
av den pågående expertutredningen
rörande de problem, som sammanhänger
med införande av sommartid i Sverige.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Kungl. Maj :t uppdrog den 17 september
1959 åt järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och medicinalstyrelsen att i
samråd närmare undersöka förutsättningarna
för införande av sommartid i
Sverige samt att för Kungl. Maj:t redovisa
resultatet av undersökningarna. Vid
utredningen skulle särskilt beaktas de

Onsdagen den 3 maj 19(51

Nr 16

Ang. rece

erfarenheter av sommartid som vunnits
i Norge.

Enligt vad jag inhämtat har utredningsarbetet
bedrivits på det sättet, att
de berörda ämbetsverken utsett var sin
representant, som tillsammans med tillkallade
experter införskaffat och sammanställt
erforderligt undersökningsmaterial.
Vidare har specialutredningar utförts
inom de skilda verken. Det sammanställda
utredningsmaterialet beräknas
under försommaren i år komma att
framläggas för verksstyrelserna. Till hösten
kan dessa väntas redovisa sina förslag
för Kungl. Maj:t. Förslagen torde
sedan bli föremål för en relativt omfattande
remissbehandling. Resultatet av
denna blir givetvis avgörande för frågans
fortsatta behandling av regeringen
samt om och när förslag i ämnet kan
framläggas för riksdagen.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Jag ber först att få framföra
mitt tack till inrikesministern för
svaret på min fråga om införande av
sommartid i Sverige. Jag vill emellertid,
herr talman, tillstå, att jag inte uppfylles
av någon oemotståndlig inre entusiasm
över svarets karaktär. Och det hade
jag kanske inte heller väntat.

Såsom framgår av statsrådets svar tillsattes
en utredning för snart två år sedan.
Det skulle väl kanske inte ha varit
alldeles onaturligt eller oberättigat att
förvänta, att det nu hade förelegat ett
konkret resultat av denna utredning. Så
är emellertid tydligen inte förhållandet,
utan utredningsarbetet fortsätter och det
kan tänkas att förslag i höst framlägges
för regeringen. Sedan sätter ett omfattande
remissarbete i gång, och frågan
fördröjes ganska långt fram i tiden.

De motiveringar som har anförts för
införande av sommartid i landet har
framför allt byggt på två huvudargument.
Det första argumentet bär varit
av samhällsekonomisk art. Turistindustrien
skulle få mycket bättre möjligheter
att dra hit turister och behålla dem
bär under längre tid, och vi skulle alltså
i relation till detta kunna få större

jtbeläggningen av vissa läkemedel m. m.
inkomster, framför allt värdefulla valutainkomster.

Det andra argumentet har varit ett
hälsoargument. Det har påpekats att
folkhälsan skulle vinna på att vi i detta
nordliga land med så kort tid av sommarljus
kunde göra den ljusa delen av
vår arbetsdag längre under sommaren.

Men, herr talman, det har tydligen
under den opinionsbildning som ägt rum
under de senaste två åren — framför allt
genom påpekanden i dagspressen om
sommartidens välsignelser — kommit ytterligare
ett moment med i bilden, nämligen
att stora delar av folket — inte
minst inom löntagarkategorierna — betraktar
införandet av sommartid som en
ren standardförbättring.

Jag såg för en tid sedan att det största
fackliga organet här i landet, tidningen
Metallarbetaren, hade gjort en enkät
bl. a. om längre semester. Denna enkät,
i vilken man skulle uttala sig om hur
man betraktar införandet av en veckas
längre semester, var sammankopplad
med en förfrågan om hur man såg på
sommartidens införande. Det är ganska
symptomatiskt att dessa två frågeställningar
var sammankopplade, eftersom
frågan om införande av sommartid tydligen
också betraktades som en standardförbättring.
Svaren var övervägande ja
— till 90 procent var svaret kategoriskt
ja på frågan om man ville ha sommartid
införd just inom tidningen Metallarbetarens
läsekrets.

Jag ber, herr talman, avslutningsvis
att få uttrycka den förhoppningen, att
utredningsarbetet skall bedrivas snabbare
i framtiden så att det blir möjligt att
senast vid 19G2 års riksdag ta ställning
till förslag i detta ämne.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel
in. rn.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat, att

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ang. receptbeläggningen av vissa läkenu
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Siegbahns interpellation
angående receptbeläggningen av
vissa läkemedel, m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Siegbahn har i en interpellation
frågat mig om jag anser att
receptbeläggning av läkemedel av sådan
typ som fenacetinhaltiga preparat är
önskvärd eller nödvändig samt vilka
principer jag anser bör vara vägledande
för läkemedelskontrollen.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Om man bortser från de särskilda omständigheter,
som betingar recepttvånget
på sprit och alkoholhaltiga läkemedel,
är det gemensamma skälet för att åtskilliga
läkemedel är receptbelagda omsorgen
om medborgarnas liv och hälsa.
Inom hälso- och sjukvården har man alltmera
kommit att inrikta sig på att försöka
förebygga uppkomsten av skador
och sjukdomar, och inom läkemedelsområdet
är receptbeläggningen en effektiv
åtgärd för att förebygga uppkomsten avskador
genom felaktig användning eller
missbruk av7 läkemedel. En annan preventiv
åtgärd, som också praktiseras med
framgång, är att som interpellanten
framhåller förse läkemedelsförpackningen
med bruksanvisning och varningstext.
Så sker exempelvis i vissa fall före
utlämnande av acetylsalicylsyra, sjösjukemedel,
blylialtiga salvor m. fl. Jag
vill gärna ge interpellanten rätt däri att
receptbeläggning inte bör tillgripas i sådana
fall då åtgärder av sistnämnda slag
kan anses till fyllest liksom jag helt allmänt
delar interpellantens uppfattning
att myndigheterna icke i alla tänkbara
situationer kan ingripa för att skydda
människor från faror av olika slag.

När det gäller gifter, torde det i regel
vara olämpligt, att de används som läkemedel
utan läkares ordination. Ett
rätt handhavande fordrar oftast en ingående
kännedom inte bara om sjukdomens
natur och medlets verkningsmekanism
utan även om preparatets växlande
giftighet i olika åldrar och vid olika
kroppsvikt samt varierande biverkningar
i olika situationer. Även om giftiga

del m. m.

läkemedel i regel inte kan förvärvas utan
recept, betyder detta emellertid inte att
nytt recept alltid fordras för varje inköp.
Sedan ett recept erhållits kan upprepade
inköp ofta göras mot samma recept
under en längre tid.

Beträffande penicillin och andra antibiotika
föreligger stor risk för att medlen
skall ge upphov till resistenta bakteriestammar.
Om sådana preparat fått försäljas
fritt och användas utan sakkunnig
tillsyn skulle läget med stor sannolikhet
ha blivit, att preparaten varit
verkningslösa i situationer, då de bäst
behövts. Regeln är därför såväl hos oss
som i allmänhet utomlands, att preparat
av hithörande typ är receptbelagda.

Andra läkemedel än antibiotika, som
receptbelagts utan att vara gifter, är
vissa hormonpreparat, preparat av antabustyp
och enstaka smärtstillande preparat,
däribland senast fenacetin. I fråga
om fenacetin bär upplysts att det
länge varit känt, att blodskador kan
uppstå vid missbruk av medlet. Detta lär
dock vara relativt sällsynt. En annan
komplikation, som uppmärksammats
först under senare år och som av expertisen
bedömts allvarligare, är, att
njurskador ej sällan observerats hos
människor, som under lång tid använt
fenacetin. Med anledning härav har medlet
receptbelagts i Danmark från senaste
årsskifte och hos oss från den 1 februari
i år. Om det material medicinalstyrelsen
haft till sitt förfogande, då styrelsen
beslöt receptbelägga fenacetinpreparaten,
har styrelsen meddelat bl. a. följande.

»Vid ett stort sjukhus hade under den
senaste 3-årsperioden vårdats 153 fall
med sviktande njurfunktion och av dessa
dog 50. En femtedel av samtliga fall
och 10 dödsfall ansågs direkt orsakade
av fenacetinmissbruk. —- Vid ett annat
sjukhus hade under den senaste 2-årsperioden
vardats 53 fall av en särskilt
svår form av njurskada, vid vilken delar
av njurpyramiderna avstöts i njurbäckenet-_
26 av dessa patienter hade avlidit.
85 % av hela gruppen hade missbrukat
fenacetin liksom 23 av dem, som
avlidit. — I ett annat sjukhusmaterial

Onsdagen den 3 maj 1901

Nr 16

Öl

Ang. rec

hade 30 patienter avlidit på grund av
sviktande njurfunktion som en följd av
långvarigt fenacetinmissbruk.»

Mot bakgrunden av dessa uppgifter och
då det också visat sig att fenacetin är ett
vanebildande läkemedel finner jag det
inte oberättigat, att fenacetinpreparat är
receptbelagda, särskilt som det enligt
uppgift finns lika verksamma rcceptfria
preparat av annan typ, som är ofarliga
och ej vanebildande.

Utvecklingen på läkemedelsområdet
under de senaste decennierna har varit
enorm. Ett stort antal nya, synnerligen
värdefulla läkemedel har tillkommit, och
på flera områden har behandlingen tack
vare de nya medlen nära nog revolutionerats.
Högaktiva substanser kan
emellertid vid felaktig användning lätt
medföra allvarliga skadeverkningar, och
effektivare medel blir därför ofta ansvarsfullare
att handha. Beträffande äldre
läkemedel har nyare studier, som
med vår tids förfinade metodik kunnat
göras, i vissa fall visat tidigare okända
skadeverkningar. Under sådana förhållanden
torde det inte kunna undvikas,
att nya medel ofta receptbeläggs och att
även i enstaka fall äldre preparat blir
föremål för receptbeläggning. I allt väsentligt
anser jag, att den praxis som
därvid tillämpats i vårt land är tillfredsställande.

Herr talman! Härmed anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det svar han lämnat på min interpellation.
.lag noterar med tillfredsställelse,
att han på vissa punkter instämt
i de reflexioner som jag har gjort
i interpellationen. Jag skulle emellertid
vilja göra en del allmänna anmärkningar
i anslutning till interpellationssvaret.

över huvud taget är receptbeläggning
ägnad att medföra åtskilliga komplikationer
av såväl ekonomisk som annan
natur för konsumenterna, d. v. s. för
allmänheten. I fråga om de vanliga läkemedel
som betingar ett ringa pris av

eptbeläggningen av vissa läkemedel m. m.
två, tre, fyra eller fem kronor innebär
en receptbeläggning en fördyring, av
olika art beroende på olika omständigheter.

Om man har en husläkare, som står
till förfogande, kan man eventuellt få
ett recept per telefon, och då behöver
man bara betala tre kronor eller fem
kronor eller vad det nu kan vara, för
att få receptet, och så betalar man detta
arvode när man hämtar läkemedlet
på apoteket. Sedan kan man få tillbaka
en del av kostnaden, om man har tid
och anser det mödan värt att gå till
sjukkassan. Receptbeläggning innebär
emellertid normalt en kostnadsfördyring,
även om man går till sjukkassan.
Det är för övrigt först när kostnaden
överstiger tre kronor som man får ersättning
med 50 procent på läkemedelskostnaden.

Detta är emellertid ett undantagsfall.

I de flesta fall har folk inte någon husläkare,
utan de får vända sig till någon
av läkarna i läkarförteckningen.

Då uppstår till att börja med problemet
att över huvud taget få någon tid
för mottagning. Det kan dröja tre veckor,
om fallet inte är mycket akut. När
man äntligen får tag i en läkare får
man betala minst 25 kronor, varav dock
viss del ersättes från sjukkassan, men
det uppstår ändå en betydande kostnad,
som får läggas till kostnaden för läkemedlet.
Är det dessutom ett brådskande
fall, då man fått vända sig till jourhavande
läkaren en kväll eller en helgdag,
blir fördyringen högst väsentlig.

Receptbeläggningen medför sålunda
ekonomiska konsekvenser för allmänheten
därigenom att läkemedlen fördyras,
samtidigt som samhället med andra medel
strävar att förbilliga sjukvården.
Till detta bör läggas också det besvär
som det innebär för allmänheten att söka
läkare, att besöka sjukkassan o. s. v.

lin tredje faktor, som här spelar en
roll och som givetvis hänger samman
med fördyringen, är att läkarens tid
kommer att i icke oväsentlig mån upptagas
med utskrivning eller inringning
av recept. Detta tar ifrån läkarna den
tid, som de skulle kunna använda för

Första hammarens protokoll /.%''/. Nr 1(1

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemc
annan verksamhet i en situation då det
råder oerhört stor läkarbrist.

Vilka är skälen till att man går denna
väg och vidtar dessa åtgärder, som
således för allmänheten innebär väsentligt
ökade besvär och ökade kostnader?

Såsom statsrådet Johansson nämnde i
interpellationssvaret iir det så, att de
flesta gifter är reeeptbelagda. Men sedan
ett tiotal ar tillbaka har man också
receptbelagt vissa andra läkemedel. Om
jag inte är fel underrättad, tillkom bemyndigandet
för medicinalstyrelsen att
på detta sättet receptbelägga icke giftbetonade
läkemedel i samband med
upptäckten av antibiotikamedlen.

Den väg man här har gått för att förhindra
missbruk av läkemedel är förmyndarlinjen.
Det är klart — det bestrider
ingen — att man måste ha receptbeläggning
av vissa mycket kraftigt
verkande läkemedel. Det är ett oeftergivligt
krav beträffande narkotika o.
d. Det är inte sådana läkemedel diskussionen
rör sig om, utan frågan gäller
hur långt man skall gå.

Här har inrikesministern sagt, att han
delar min uppfattning, att myndigheterna
inte i alla situationer kan ingripa för
att skydda människor från faror av olika
slag. Jag vill understryka den uppfattningen.
Vi i Sverige lider ibland av
ett visst perfektionsraseri. Det får inte
förekomma att någon kommer till skada,
om man kan förhindra det genom
förbud eller andra åtgärder. Ä andra
sidan har vi en tendens att försöka lita
mera på andra medel, t. ex. när det gäller
alkoholistvården. Det är riktigt, som
inrikesministern nyss nämnde, att man
skall försöka förebygga skadeverkningai
genom att inskrida på ett tidigare
stadium, men man borde också ingripa
så, att man inte förbjuder vissa åtgärder
eller varor, utan i stället ger upplysning
om vilken effekt de kan ha. Det
gäller således att inskrida så att säga
på det allra tidigaste stadiet.

Det är oundgängligen så i samhället,
att man inte kan förebygga alla olika
konsekvenser av samhällets funktioner
och det liv som leves där. Infe ens genom
recepttvång på läkemedel kan man

del m. m.

förhindra missbruk. Man ser dagligen i
tidningarna, hur olika personer går runt
till stadens eller ortens läkare och utverkar
recept på läkemedel av farlig natur,
så att de kan tillfredsställa det behov
de känner av läkemedlet. En receptbeläggning
är alltså i och för sig
intet hinder för dem som är verkligt
hemfallna åt vissa droger, i varje fall
är det inte ett absolut verkande medel.

Frågan blir emellertid, hur långt man
skall gå i denna receptbeläggning.

Jag vill här nämna något speciellt om
fenacetinet, eftersom det varit det omedelbara
motivet till min interpellation
och därför av inrikesministern behandlats
mycket utförligt. Medicinalstyrelsen
har tydligen, om jag får döma av interpellationssvaret,
avgivit ett yttrande,
där man varit mycket bestämd i fråga
om de skadliga verkningarna. Man anser
sig bl. a. kunna konstatera, att 30
personer avlidit på grund av sviktande
njurfunktion som en följd av långvarigt
fenacetinmissbruk.

Jag är självfallet inte kompetent att
bedöma, om denna slutsats är riktig,
men jag tycker mig ändå kunna konstatera,
att medicinalstyrelsen — sedan
den en gång har utfärdat påbud om receptbeläggning
— har blivit betydligt
mera övertygad om riktigheten av sin
ståndpunkt än styrelsen var för några
månader sedan, när den införde recepttvång
för fenacetin. Då förklarade man,
att fenacetin dels vid långvarigt bruk
kan orsaka skador på njurarna, dels i
vissa fall medför starkt beroende av fenacetinhaltiga
medel efter längre tids
användning. Erfarenheten visar — skrev
medicinalstyrelsen — att enbart varning
för skadeverkningarna i dessa fall ofta
ej leder till minskad konsumtion. Man
hade alltså försett uttalandet med diverse
reservationer.

Om man sedan går till läkarlitteraturen,
finner man i exempelvis Svensk
läkartidning en del fall beskrivna under
sista året, där det gällt patienter
som dagligen under inånga års tid tagit
Hl 20 tabletter. Det är klart, att nästan
alla produkter som man intar i sådan
överdosering ger vissa effekter på or -

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel ni. m,

ganismen. Om man varje dag undei flera
år konsumerade 20 tablettaskar Läkerol,
är det troligt att man skulle få vissa
tarmbesvär o. s. v. Rent allmänt gäller,
att människorna kan få skador på
organismen genom överdosering.

Det förefaller därför vara ett dåligt
skäl att åberopa denna risk som skäl för
att receplbelägga en vara. Föreliggande
utredning visar, att det är ytterligt få
sådana fall som har inträffat. Man måste
hålla i minnet, att enligt framkomna
uppgifter konsumeras i Sverige ungefär
100 miljoner fenacetinlialtiga tabletter
årligen. Att fenacetinet i några fall kan
sägas ha medverkat till att en sjukdom
fått dödlig utgång är i och för sig inte
så konstigt. Det förekommer ju att folk
som har allergi, vilken upptäckts på ett
sent stadium, avlider vid konsumtion av
vissa ämnen. Dessa behöver emellertid
inte vara farliga för gemene man.

Frågan är, i vilken utsträckning den
oerhört övervägande majoriteten av lojala
och normala konsumenter av fenacetinhaltiga
preparat skall åsamkas besvär
på grund av att vissa personer på
detta sätt är hemfallna åt överdosering
vid konsumtionen av sådana preparat.

Mot bakgrunden av detta material om
fenacetinet skulle jag vilja dra den slutsatsen,
att det inte finns någon tillräcklig
motivering för receptbeläggnmgen.
Det tycks vara en speciell skandinavisk
upptäckt att fenacetinet har verkningar,
som motiverar dessa åtgärder.
Inget annat land har belagt fenacetinpreparaten
med recept, och om jag inte
är fel underrättad har forskningen i
andra länder, såsom Frankrike och Amerika,
inte funnit att dess verkningar
skulle vara så allvarliga som man i Sverige
och i någon mån i Danmark tycks
ha kommit underfund med.

Inrikesministern säger alt forskningen
med de förfinade medel, som man nu
bär till förfogande, kan motivera att
man belägger ytterligare varor med recept.
Det finns givetvis en risk för det,
och säkerligen kommer man med de
förfinade medlen att upptäcka, att flei
och fler preparat under vissa omständigheter
kan ha olyckliga effekter. Fle -

ra medlemmar av denna kammare känner
kanske till ett preparat som heter
lactobyl. Jag skall inte gå in på dess användningsområde.
Det har under flera
årtionden konsumerats av allmänheten
och har varit fritt från reccptbeläggning.
Nu upptäckte man med dessa förfinade
vetenskapliga medel, att i preparatet ingick
en liten kvantitet av ett gift, som
heter solanacéalkaloid, och omedelbart
receptbelades medlet, då man ansåg att
det hade så skadliga verkningar att det
inte kunnat få försäljas fritt.

Jag tror, att man måste acceptera att
vissa olyckor kan inträffa med läkemedel
och att man måste minska utrymmet
för den förmyndarmentalitet som gjort
sig ganska bred i medicinalstyrelsens receptbeläggning,
både när det gäller gifter
av mindre allvarlig natur och när
det gäller möjligheten att, oavsett de giftiga
ingredienserna, finna skadeverkningar
av dess användning i olika enskilda
fall.

Vid kontakt med utlänningar tycker
jag mig ha kunnat konstatera, att recepttvånget
i länder som Amerika och
Frankrike är betydligt mindre än i Sverige.
Sverige — och över huvud taget
Skandinavien — är ett land där man
har den största receptbeläggningen i
världen. Man kan också konstatera att
allmänheten i länder med en friare handel
med dessa varor har en betydligt
större kunskap om läkemedlen. Det är
kanske ett resultat av att man genom
att de flesta varor inte är belagda med
recept får ökat intresse att skaffa sig
kunskaper om läkemedlen och deras
verkningar. Jag skulle därför vilja rekommendera
att man försöker gå den
väg, som blivit modern på många andra
områden, nämligen att genom upplysning
förbättra sakernas tillstånd.

Som jag redan sagt i intcrpellationen
och som statsrådet också betonade i sitt
svar förekommer det i viss utsträckning,
att man ger både anvisningar och även
instruktioner om medlens användning.
Sä skall i själva verket ske i ganska
slor omfattning, men det syndas oerhört
mycket häremot. Alan skulle kunna ge
betydligt klarare riktlinjer i de instruk -

Nr IG

Onsdagen den 3 maj 1961

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel m. m.

tioner, som kunde medfölja läkemedlen,
både beträffande vilka åldrar de är
lämpliga för och vilka sjukdomar de kan
användas mot.

Det är nog en kolartro att anse, att
läkarna alltid är nödvändiga för utskrivande
av läkemedel av mera enkel natur.
Jag tror att man skulle överväga
att ge den högt utbildade farmaceutiska
kåren större uppgifter — liksom fallet
är t. ex. i Amerika och Frankrike, där
farmaceuten har en mycket viktig funktion
i samhället — när det gäller att ge
allmänheten råd om vilka läkemedel
den skall använda i olika mindre allvarliga
sammanhang.

Jag vill med dessa ord, lierr talman,
än en gång tacka för det svar jag fått,
och jag vill tolka inrikesministerns svar
på det sättet, att han i princip har samma
uppfattning som jag, nämligen att
det finns anledning att försöka begränsa
receptbeläggningen i görligaste mån.
Jag hoppas att man vid den omarbetning
av hela detta fält, vilken som jag förstår
försiggår, skall ta hänsyn till dessa
synpunkter till båtnad och lättnad för
allmänheten.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! För den som ser sådana
patienter, som är skadade av fenacetinmissbruk,
för den som ser dem ligga i
sina sängar med urinförgiftning, mot
vilken man ingenting kan göra, och på
vilka man inte heller kan göra de ingrepp
som de är i behov av, för den
som ser dem och inte bara talar om
dem är denna sak faktiskt inget problem.

Det gäller här sent uppträdande skador
av medel, som har en omedelbar
verkan av subjektivt välgörande art, och
det är naturligt att man med recepttvång
försöker hindra det missbruk, som
så lätt kommer till stånd, i all synnerhet
som det finns preparat med ungefär
Iika gynnsam effekt som dem det
här är fråga om men som inte har lika
skadliga biverkningar. Jag ser recepttvånget
som enda möjligheten att komma
till rätta med dessa sent uppträdan -

de och på ett smygande sätt uppkommande
skador, framför allt emedan den
som brukar preparaten endast märker
den gynnsamma effekten, medan skadorna
inte kommer till synes förrän efter
många år och då också utan några
egentliga subjektiva besvär. Om kostnaderna
är en ytterligare belastning för
dessa preparat genom receptbeläggningen,
så är det bara en fördel.

Förmyndarlinjen är i princip ingen
linje som är tillrådlig, men den måste
tyvärr användas ibland, nämligen när
inan har att göra med myndlingar, som
inte förstår vilka farliga medel de rör
sig med. Upplysning biter föga när den
går emot det allmänna önskemålet. Vad
biter upplysning mot alkoholmissbruket?
Mot det lojala bruket går det bra,
men mot missbruket hjälper det inte alls
med upplysning.

Och se t. ex. vad upplysningen har
gjort i en sådan fråga som gäller anslag
till boxningsidrotten!

Det är inte så egendomligt att medicinalstyrelsen
har blivit säkrare i sin
uppfattning med åren, när man ständigt
varje år får se nya fall, om vilka man
tidigare inte haft någon klar uppfattning
men som man nu vet med allra största
sannolikhet har inträffat på grund av
skador av fenacetin.

Framför allt när det gäller Schweiz
är det här fråga om en sak som har
en mycket stor ekonomisk betydelse. Ett
av de viktigaste preparaten i detta fall
är det schweiziska preparatet saridon.
De s. k. skandinaviska iakttagelserna om
fenacetinskadorna på njurarna har också
väckt mycket stor oro inom detta
och andra läkemedelsföretag.

Det har också sagts att den amerikanska
allmänheten har en kolossalt stor
kännedom om läkemedel och deras användning.
Jag måste säga, att den tror
att den har det — den använder läkemedel
alldeles felaktigt i så många fall.
När sulfapreparaten kom ut sade en läkemedelsfirma,
att alla borde ta sulfapreparat
i profylaktiskt syfte och gav
ut en mixtur, i vilken det fanns ett giftigt
lösningsmedel som inte någon tänkte
på i detta sammanhang. Det dog på

Onsdagen den 3 maj 19G1

Nr 16

Ang. rece]

ett år 60, 70 patienter till följd enbart
av den amerikanska allmänhetens s. k.
mycket goda kännedom om hur läkemedlen
verkade.

Herr talman! Jag blir upprörd när jag
talar om denna sak, därför att det är
sådant som jag ser effekten av varje
veckoslut när jag återvänder till det lasarett
där jag tjänstgör.

Herr talman! Jag tycker att medicinalstyrelsen
tagit en alldeles riktig ställning
i denna fråga.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag kommer i ett visst
underläge när herr Kaijser här har talat
under affekt och anfört humanitära
argument. Jag får en känsla av att jag
talat som en okunnig man, som aldrig
ser några sjuka och som skulle ha reagerat
på ett annat sätt om jag sett de
sjuka ligga där.

Dock vill jag säga, herr Kaijser, att
jag har hört många läkare — t. o. m. i
detta hus — som sagt att jag har rätt
och att det är fel av medicinalstyrelsen
att införa recepttvång i fråga om fenacetinet.
Dessa läkare har ju också sett patienterna,
men de — och för övrigt läkare
i hela världen — har inte samma
uppfattning som herr Kaijser.

Herr Kaijser säger att det inte är något
önskemål att ställa människor under
förmyndarskap men att man år
tvungen att göra det när man har med
myndlingar att göra. Men myndlingarna
är ju svenska folket — det är ju
inte bara missbrukarna, som skall underkastas
recepttvång, utan hela svenska
folket!

Kunde man begränsa recepttvånget
till dem som missbrukar ett läkemedel,
vore allt gott och väl. Men vi står här
inför ett val. Vi vet att det finns människor,
som missbrukar läkemedel, liksom
det finns människor som på alla
möjliga områden gör saker som inte är
bra för dem. Hur långt skall man då gå
för att skydda dessa människor, som
inte vill ta sitt förnuft till fånga trots
all upplysning? Hur långt skall man gå
när man vet, alt man samtidigt skapar

;>tbeläggningen av vissa läkemedel m. m.
en massa svårigheter för de vanliga medborgarna? Det

är problem som man inte kan
lösa bara genom att säga, att en hel del
människor stryker med — ty det gör
de. Herr Kaijser var inne på alkoholfrågan,
och det är väl ändå så att vi även
på detta område nu försöker gå vägen
med upplysning och inte med förbud
för att klara problemet, och jag vill att
man i ökad utsträckning skall använda
upplysning i detta fall.

Herr Kaijser nämnde i sitt exempel
från Förenta staterna att 60, 70 personer
dog av ett läkemedel i vilket ingick
ett allvarligt gift. Jag anser att de statliga
myndigheterna bör undersöka vilka
gifter som ingår i produkten. Det måste
vara ett allvarligt fel från de amerikanska
statliga myndigheternas sida att underlåta
en sådan sak, om det möjliggjorde
att en produkt kunde säljas och omedelbart
gav den effekt som herr Kaijser
här skisserade. Jag tycker inte att detta
är något försvar för den ståndpunkt herr
Kaijser i övrigt förfäktade.

Herr Kaijser sade, att det fanns andra
preparat som gav samma effekt som
fenacetinet — och det gjorde också inrikesministern.
Jag vill betona att jag
är helt okunnig på detta område, men
det har sagts mig av läkare att de preparat,
som skulle kunna tänkas — nämligen
magnecyl och magnecyl med kodein
— är väsentligt mycket svagare än
fenacetinpreparaten och i varje fall för
svaga för att råda bot på t. ex. en akut
smärta. Det finns med andra ord, såvitt
jag förstår, i marknaden inte någon ersättning
för flertalet av dessa fenacetinhaltiga
preparat. Här ger jag mig dock
in på ett område, där jag inte kan annat
än referera vad jag hört och där jag
inte har något eget omdöme.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Siegbahn sade att
han träffat många läkare, som inte sett
några sådana fall som det här gäller.
Ja, det hade inte heller jag gjort för
några år sedan. Men när jag blivit uppmärksammad
på förhållandet, har jag

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel ni.

sett flera av dem, och jag har fått reda
på att det på det lasarett, där jag tjänstgör,
enligt mina medicinska kolleger
förekommer ungefär 12—15 fall om året.

Sedan sade herr Siegbahn, att jag
måste ha menat att hela svenska folket
skulle vara myndlingar. Ja, det var just
det jag menade!

När det gäller alkoholfrågan skulle
jag också vilja säga, att man faktiskt
går in för upplysning. Det räcker emellertid
inte — man kommer åt bruket,
inte missbruket. Det har utvecklingen visat,
och man måste göra något annat
och mera åt det.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi tycks vara alldeles
överens om att det här i stort gäller
en avvägningsfråga. Vi har ingenting
emot upplysning. Upplysning måste till,
och jag har också redovisat att man
från myndigheternas sida är beredd att
sprida upplysning i ämnet. Men vi kommer
inte ifrån att det i vissa fall måste
tillgripas receptbeläggning, d. v. s. låta
läkemedel tillhandahållas endast efter
läkares förskrivning.

Det läkemedel, som vi här talar om, är
väl ett typiskt exempel härpå. Det har
redovisats, att fenacetin är ett vanebildande
läkemedel — jag förmodar att
inte heller herr Siegbahn bestrider detta.
Med vanebildningen följer en mycket
omfattande förbrukning av preparatet,
som kan leda fram till det resultat,
som också angivits i mitt interpellationssvar,
nämligen njurskador med i
många fall dödlig utgång.

Det är riktigt, som herr Siegbahn gör
gällande, att medicinalstyrelsen tidigare
varit något tveksam. Men från styrelsens
sida har man just i anslutning till detta
interpellationssvar redovisat, att man
har haft överläggningar med en särskild
expertgrupp, som har inkallats för att
avlämna rapport om riskerna vid långvarig
användning av fenacetin. Av rapporten
framgår att man till att börja
med var osäker, om fenacetin bidragit
till njurskadorna, eller om patienter

med njurskador använt fenacetin. Vid
sammanträdet med expertgruppen framkom
tydliga bevis för att det var fenacetinet,
som framkallade njurskador och
skador på urinvägarna. Man har alltså
klart kunnat påvisa en lång rad dödsfall
— inte, som herr Siegbahn uttalade
i sin interpellation, »något fall där
fenacetinbruket kan förmodas ha lett till
skador med dödlig utgång».

Man kan naturligtvis hävda, att det
här gäller något som är vederbörandes
ensak. Man kan vidare hänvisa till de
upplysningar, som läkemedelsfirmorna
i exempelvis U. S. A. och andra länder
kan tänkas lämna om de preparat de
tillverkar. Men firmorna har ju ändå intresse
av att få sina varor sålda och de
propagerar för användningen av dem.
År nu herr Siegbahn verkligen beredd
att gå så långt att han för sin del anser
det till fyllest med de upplysningar,
som eventuellt når fram till människorna? När

det gäller att förebygga och begränsa
de olyckor det här är fråga om
hoppas jag, att vi är överens om att
detta bör ske så långt det är möjligt och
med alla medel, samt att en avvägning
får ske hur långt man bör sträcka sig
när det blir fråga om intrång på de legitima
intressen, som kan finnas från andra
medborgargruppers sida.

Jag delar nog den uppfattningen, att
man kan dra paralleller med alkoholbruket
i vårt land. Vi ser ju på detta
område vad vi kan åstadkomma med
upplysning: vi kan nå många människor,
men vi når tyvärr aldrig ut till
de stora missbrukargrupperna. På alkoholoinrådet
blir resultatet inte detsamma
— verkningarna blir kanske inte så
långtgående, man har inte den uppenbara
dödsrisken.

Att upplysning enbart skulle vara tillräcklig
inom områden som dessa tror
jag inte vi kan vara överens om. Vi får,
som jag yttrade inledningsvis, i stället
försöka gå fram med upplysning så
långt det är möjligt men sedan använda
recepttvång, om det visar sig erforderligt.
Det har enligt min mening visat
sig erforderligt i detta fall, och medi -

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

cinalstyrelsen bär, anser jag, varit inne
på rätt väg, när styrelsen vidtagit de
begränsningsåtgärder det här gäller.

Herr SIEGBAHN, (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet anförde
till en början, att jag förmodligen ock

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel m. m.

man kan säga att ett förbud innebär en
alltför kraftig begränsning av andra
människors frihet. Vi kan säkerligen
komma oändligt mycket längre på upplysningsvägen
än vi har gjort hittills.

Man frågar sig: Vad är det för fel
med det svenska folket? År det så att
vi behöver mer förmynderskap än i and -

ä‘ ~ Ä5Ä

att det här är fråga om ett »vanebildan
de» läkemedel.

Jag vet emellertid inte om det är riktigt
att i ett fall som detta använda ordet
»vanebildande». Därmed menas ju
att man skapar ett oundgängligt behov av
en viss produkt. Här förhåller det sig
så, att ett stort antal personer funnit
fenacetinpreparaten göra det möjligt föl
dem att återställa en normal kroppslig
status. Men om dessa personer skulle
gå till läkare och hos denne få ett annat
läkemedel, så skulle de inte vara ovilliga
att ta det, om det verkligen ger

ta ett folk av ungefär samma storlek''
Där förekommer det oerhört mycket
mindre receptbeläggning. Det är möjligt
att vi behöver mera vägledning än i
andra länder, men jag tycker nog ändå
att vi i större utsträckning än medicinalstyrelsen
föreslår borde gå andra vägar.

Man använder också förmynderskapet
på ett i många fall felaktigt sätt. Beträffande
antibiotika har jag hört läkare utveckla
den teorien, att de bör receptbeläggas,
men inte därför att medicineringen
förminskar resistensen hos pa -

baiiiuia --------- i x

»vanebildande» i den meningen att de
ger ett gott resultat, men annars sa brukar
man väl medicinskt använda ordet i
en annan bemärkelse. Jag vill därför ifrågasätta
om man kan göra gällande, att
fenacetin är »vanebildande» i ordets
egentliga bemärkelse.

Den stora frågan är naturligtvis vilket
förmynderskap man skall ålägga
medborgarna. Här gäller den konkreta
frågan fenacetinet. Meningarna är, som
jag nyss framhöll, delade inom läkar
världen. Jag talade inte, herr Kaijser,
om läkare, som sett eller inte sett patienter
med de skador det här gäller,
utan jag talade om att läkarna bär olika
uppfattning både utomlands och i Sverige
om hur allvarligt detta problem är.

Man kan ta ett enkelt exempel som
jag gjorde i min interpellation. Vi vet
att det årligen omkommer åtskilliga skidåkare
i fjällen. Icke förty har vi icke
ransonerat fjällturerna eller meddelat föreskrifter
om vilka kunskaper som kravs
för att folk skall få ge sig upp i fjällen.
På den punkten kan man säga att samhällsnyttan
tar vissa risker. Det ar givet
att analogien haltar i vissa avseenden,
men det finns olika områden dar

bäst behöver den, ty det upptäcks alltid
nya antibiotika efter hand och man
kan därför räkna med att det finns andra
medel att tillgripa. Skälet skulle i
stället vara, att läkare menar att antibiotika
är så dyra, att man vill förhindra
allmänheten att kasta ut pengar på
dessa dyra läkemedel, som kanske i en
viss situation inte behövs. Då har vi
kommit in på ett helt annat motiv, som
kanske inte kan redovisas offentligt men
som finns i läkarkretsar, och därmed
tycker jag att vi har slagit in på ganska
farliga vägar.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! På samma sätt som herr
Kaijser kan jag inte underlåta att reagera
starkt emot ett förordande av friare
försäljning av tabletter och sådant, som
herr Sicgbahn talat om här i dag.

Jag kan inte på samma sätt som herr
Kaijser uttala mig i denna fråga som
sakkunnig, men jag är mycket tacksam
för vad han sade. Jag vill såsom lekman
framhålla, att om någon av herr
Siegbahns anförande fått den tanken
att det skulle finnas en allmänt utbredd

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel m. m.

detob0rde. vara mindre upplysning. Gärna det. men

^cpujciaggmng, sa ar aetta inte riktigt.
Vi bör snarare gå mera restriktivt
fram.

Jag har inte förberett mig på denna
debatt, annars skulle jag ha samlat ett
stort antal artiklar av sakkunniga på området,
som visar liur mycket tabletter
som missbrukas i vårt land och kanske
annu mera i andra länder. Jag vill inte
alls, som herr Siegbahn gjorde, använda
ordet läkemedel, utan jag använder ordet
tabletter. Det kan säkerligen bättre
omvittnas av herr Kaijser, men även
jag tror mig våga säga, att vi knappast
kan beteckna det vi här talar om som
läkemedel. Det är fråga om smärtstillande
saker, som knappast kan anses vara
läkande. Jag har läst om en sak, som
jag kanske kan anföra i denna debatt,
nämligen att man på senare tid har funnit
att även ganska oskyldiga huvudvärkspulver
ger orsak till mycket små
magblödningar med blodförluster, som
i längden kan bli ganska avsevärda och
farliga. Vederbörande kan känna si1*
trott av blodförlusten, tar mera tabletter
och får mera efterverkningar av detta
Det gäller alltså tabletter, som påstås
vara ganska oskyldiga.

Vad beträffar vikten av upplysning
vill jag understryka vad herr Kaijser
nämncle, nämligen att det inte går att
försöka upplysa en alkoholist. För att
få rätsida på sådana får vi ta in dem
på anstalter. Säkerligen går det lika
litet att upplysa tablettmissbrukare. Han
ar hemfallen åt sitt missbruk på samma
salt som en alkoholmissbrukare.
Beträffande förmvnderskapsmentalite ten

vill jag fråga om vi skall låta folk
missbruka både alkohol och tabletter i
sådan utsträckning, att de försätts i en
sadan situation att de inte kan fullgöra
sitt arbete eller försörja sin familj? I
det läget är vi skyldiga att taga hand
om dem, men då talar vi inte längre

om förmynderskapsmentaliteten. Måste
man inte gentemot alla gifter, beträffande
både alkohol och tabletter, reagera
genom att vidtaga förebyggande åtgärder?
°

Det har sagts att det skulle bedrivas

lysning bedriver vi framför allt mot alkoholmissbruket?
Jo, vi försöker i första
hand att få ungdomen att låta bli
att dricka alkohol. Att försöka säga det
åt alkoholisten är föga lönt.

Det exempel herr Siegbahn gav om
skidåkaren kan icke lämpligen användas
i detta sammanhang. Skidåkaren tar
råd om någon säger att han skall förfara
på ett visst sätt för att undvika
olyckor, men det gör inte alkoholisten
och inte tablettmissbrukaren.

Som lekman vill jag gärna till inrikesministern
få framföra som sin personliga
åsikt, att jag inte alls anser att
det som företagits är för restriktivt.
Tvärtom skulle jag önska en mycket
storre restriktivitet, som säkerligen
skulle vara till stor nytta för det svenska
folkets hälsa.

Herr EDSTRÖM (fp);

Herr talman! I likhet med herr Bengtson
hade jag inte heller tänkt gå upp i
denna diskussion, men herr Bengtson
bär faktiskt uppkallat mig.

Den fråga det här gäller är helt och
hållet en omdömesfråga. I jämförelse
med andra länder har vårt land mycket
tler läkemedel receptbelagda, det skall
vi ha klart för oss. Då frågar man sig
omedelbart: Är detta nödvändigt i dagens
samhälle, när vi har en sådan läkarbrist?
Det är också för allmänheten
en ekonomisk fråga. Anser sig vetenskapsmännen
i Sverige veta bättre än
vetenskapsmännen i andra länder, där
man har mindre restriktivitet?

Ja, det kan diskuteras. Vetenskapen
ar nu en gång sådan, att vad som är
sanning i dag inte säkert är sanning i
morgon. När vi diskuterar den fråga
som senast kommit upp, om fenacetinets
skadlighet, frågar man sig genast
om nu dessa undersökningar är absolut
bevisande, om jämförelse gjorts med
likartat material av personer, som också
tatt fenacetin men som i alla fall inte
fatt några njurskador.

Det material beträffande vilket man
redovisat fenacetinskador är ju ett all -

Onsdagen den 3 maj 1961

Nr 16

Ang. receptbeläggningen av vissa läkemedel m. m.

deles speciellt stadsklientel, där fenace- sin värk, går de över till andra prepatinmissbruket
är mycket utbrett i de åld- rat. Det kan visa sig att dessa andra
rar det gäller. Om man undersökte en preparat ej är bättre utan aven kan
annan grupp från samma samhälle och framkalla skador, om ock kanske i antillhörande
samma ålderskategorier men nan form eller av annan art. EU av de
utan njurskador, skulle man möjligen enklaste preparat vi har, den vanliga salifinna,
att även denna grupp i mycket cylsyran, kan hos överkänsliga persostor
utsträckning tagit fenacetinhaltiga ner framkalla svåra, ja, kanske dödliga
preparat. skador. Människan, särskilt kulturmän Jag

tänker på en personligen upplevd niskan, är ofta allergisk, överkänslig,
sak. För ett tjugotal år sedan kom det mot än det ena, än det andra,
ut en mycket omsorgsfull avhandling Jag upprepar därför, att vi måste va över

en sjukdom, som heter Morbus ra försiktiga och att detta ar en omdoBechterew,
i vilken på ett stort mate- mesfråga. Det kan diskuteras om svenrial
tycktes visas, att sjukdomen i mer ska och danska medicinalstyrelsernas
än hälften av fallen var förorsakad av omdömen är bättre än omdömena på
en föregående gonorréinfektion. Sedan andra håll ute i världen. Jag vill nu inman
trott på detta i flera år, visade det te alls ta ställning i det fallet. Det slutsig
emellertid, att det undersökta ma- liga svaret måste framtiden ge — det
terialet var från en sjöfartsstad, från kan inte ges i dag.

Danzig, och gällde yngre män, och vid
en kontrollundersökning på yngre män

i den staden, som inte fått sjukdomen, Herr KAIJSER (h).
fann man att kontrollmaterialet hade Herr talman! Det är väl inte mening haft

gonorré till ungefär lika stor pro- en att vi här skall föra någon medicinsk
cent. Gonorré var nämligen vid den ti- debatt, men jag skulle gentemot hen
den mycket utbredd i den staden hos Edström vilja säga, att när man sett ett
män i denna åldersgrupp. antal fall av en speciell typ, där allc De

människor, som använder fenace- sammans i mycket hög grad var belastinhaltiga
preparat i stor utsträckning, tade med en stor konsumtion av fenaceär
framför allt äldre individer, mest i tinpreparat, då skall det bra mycket
storstaden, och jag är inte så säker på till innan man vågar dra den slutsatsen,

_ i varje fall vill jag ha absoluta bevis att dessa preparat inte spelat någon

först _ att ett sådant klientel verkligen roll. Och det skall framför allt bra myc får

njurskador i större procent, om de ket till innan man vill tillåta att de metar
detta preparat. Bättre kontrollun- del, som innebär den stora risken, verkdersökningar
måste göras. De föränd- ligen skall fritt få konsumeras, så att de
ringar som visat sig i njurarna är ju — såvitt man kan doma av detta entyinte
specifika. Det är en viss form av diga material — får åstadkomma denna
degeneration, som kan uppkomma även skada. ,

vid vissa former av reumatism, bestå- Jag tycker man håller sig pa den rikende
i vissa sekundära förändringar i tiga sidan om man receptbelägger, oci
vävnaderna, som kan vara förorsakade jag vill ytterligare understryka att jag
av många olika moment. Säkert bevis tycker att medicinalstyrelsen handlat
för att just fenacetin åstadkommer detta rätt.
finns ännu inte, och därför tycker jag,

att vi än så länge skall vara rätt försiktiga
i våra omdömen.

Det är därför jag anser det fortfarande
vara en omdömesfråga, hur restriktiva
vi bör vara med dessa preparat.
Om vi nämligen nekar de lidande
sjuka dessa preparat, när de plågas av

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag hör herr Kaijser
frågar jag mig: Varför har dessa
människor tagit ifrågavarande preparat
under så lång tid? Kanske de tillhör den
grupp sjuka som jag speciellt sysslar

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

Ang. receptbeläggningen av vissa läkem<
med, reumatiskt sjuka. Vi vet att hos
många sådana sjuka njurarna skadas.

Bara för några år sedan visste vi ej
detta, ej att en dödlig sjukdom, amyloidos,
ej sällan i senstadium angriper dessa
sjuka. Det kanske är av denna sjukdom
som åtminstone en del av dem dör,
inte av njurförändringar som skulle ha
uppkommit av den medicin de tar.

Varför har de tagit sina smärtstillande
preparat? Även den frågan måste utredas.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Sedan fackmän numera
har tagit hand om debatten vill jag i alla
fall göra en slutanmärkning till herr
Bengtson, som tillhör det parti som
framför allt anser sig föra frihetens talan.
Han gick tydligen längre än någonsin
läkarna. Han gick, skulle jag vilja
säga, på en motsatt linje, då han tyckte
att det var värdefullt med ett förmynderskap
så att man skulle hindra folk
att äta också ofarliga tabletter i stor utsträckning.

Men då är vi inne på en helt annan
diskussionslinje, och även sådana tabletter
som Figaro och Domino kommer
in i bilden. Jag är som familjefar glad
om förbrukningen av sådana tabletter
kan minskas som inte gör någon människa
bättre men som, även om de i och
för sig är oskyldiga, kanhända medför
skador för dem som har stora veckopengar
och lägger ned veckopengarna
på tabletter. Det vore vanskligt att leka
förmyndare på det viset, även om jag
håller med herr Bengtson om att en
minskning av förbrukningen av dessa
ofarliga tabletter är önskvärd. För övrigt
gör sig även läkarna ibland skyldiga
till ett visst lättsinne, eftersom de
i åtskilliga fall ordinerar läkemedel som
inte liar några värdefulla fysiologiska
verkningar men kanske hjälper en patient
rent psykologiskt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vilka av de tabletter
som vi nu diskuterar är egentligen ofar -

lel m. m.

liga? Jag tror inte man kan säga att
några av dem är helt ofarliga. Herr Edström
anförde för ett ögonblick sedan
att även sådana tabletter som betecknas
såsom ofarliga kan vara ganska farliga,
och det vill jag som lekman instämma i.

Det har frågats, om förhållandena i
Sverige skulle vara sådana att vi behöver
vidta restriktivare åtgärder än andra
länder. Ja, vi har i varje fall en utvecklad
sociallagstiftning och tar hand
om folk som har svårigheter på olika
sätt. Vi bör då också kunna kräva att
de inte genom tablettmissbruk eller på
annat sätt själva förstör sin hälsa, så att
vi får offra mycket pengar på dem.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 78, i anledning av vissa i Kungl.
Majt:s proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1961/62
behandlade allmänna frågor;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad propositionen
avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser försvarsdepartements
verksamhetsområde;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
nr 84, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 16

Onsdagen den 3 maj 1961

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till åtgärder för
förbättring av rekryteringen till polisväsendet
m. m.; och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1961/62 till viss upplysningsverksamhet
i ungdomsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckt motion om anstånd
i vissa fall med erläggande av del
av automobilskatt för buss;

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av väckta motioner om en sam -

ordning av pågående arbete på samhällsplaneringens
område;

första lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., dels en i ämnet väckt motion; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett system för permanent
skördeskadeskydd, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1961/62, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om utredningar beträffande vissa
ungdomsfrågor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.38.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 16

Torsdagen den 4 maj 1961

Torsdagen

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angaende vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m., jämte i ämnet väckta motioner; nr

210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statens stöd åt
växtförädlingen, in. m., jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombildning av statens
reproduktionsanstalt till aktiebolag,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 78—88, bevillningsutskottets
betänkande nr 52, bankoutskottets
utlåtande nr 20, första lagutskottets
utlåtande nr 34, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 22 och 27 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 23.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
88 skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras närmast
före allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj :ts till kammaren överlämnade
proposition nr 154, med förslag
till lag om ändring i vattenlagen m. m.,
dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 158, angående
uppskov med beslut över ett från
1960 års riksdag vilande förslag till upphävande
av 31 § regeringsformen.

den 4 maj

Interpellation ang. bestämmelserna om
minimiflyghöjd

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Sedan lång tid tillbaka
har för flygvapnets vidkommande funnits
bestämmelser om minimiflyghöjd.
Syftet med dessa föreskrifter är givetvis
att reducera de olägenheter, som flygbullret
medför för både människor och
djur, och att minska de olycksrisker,
som följer av flygning på mycket låg
höjd. Ifrågavarande bestämmelser är inte
samstämmiga för den civila lufttrafiken
och den militära. Till sina grunddrag
är bestämmelserna av relativt gammalt
datum. För flygvapnets vidkommande
synes de ha tillkommit under
1940-talet.

Under det senaste årtiondet har emellertid
skett en genomgripande teknisk
utveckling på flygets område. Reaflyget
har blivit alltmer vanligt och är nu förhärskande
inom flygvapnet. Hastigheterna
har ökat och i vissa fall mångdubblats.
Följden har blivit att olägenheterna
vid låg flygning har ökat. De högre
hastigheterna har medfört att bullret
drabbar hastigt och ofta chockartat. Vid
readrift uppstår ett ljud, som för flertalet
är mera intensivt störande än ljud
från propellerplan. Därjämte uppstår
lufttrycksförändringar, som kan vara
lika besvärande och i vissa fall mer besvärande
än ljudet.

De nuvarande bestämmelserna angående
minimiflyghöjder torde ha tillkommit
under hänsynstagande till bl. a. den
störningseffekt, som ansetts kunna accepteras.
Flygning på ifrågavarande höjder
med nu moderna flygplan ger emellertid
långt mera besvärande störningseffekt
än flygning med äldre plan. Det
får också hållas för sannolikt att den
tekniska utvecklingen ytterligare kommer
att accentuera detta förhållande.

Vad som här nämnts i fråga om bul -

Torsdagen den 4 maj 1961

Nr 16

lerproblemet torde ha en motsvarighet
på flygsäkerhetens område.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande frågor.

Anser herr statsrådet att den tekniska
utvecklingen medfört att flygning på låg
höjd åsamkar för människor och djur
större olägenheter än tidigare?

Om så är fallet — avser herr statsrådet
vidtaga åtgärder i syfte att, genom
ändring av bestämmelserna om minimiflyghöjd
eller på annat sätt, minska
dessa olägenheter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. Eugeniahemmet

Ordet lämnades på begäran till fru
HAMRIN-THORELL (fp), som yttrade:

Herr talman! Den 2 maj 1961 redovisade
utredningen rörande Eugeniahemmet
resultatet av sitt arbete i ett betänkande
till inrikesministern. Med hänsyn
till det stora intresse, som denna
fråga tilldragit sig i den allmänna debatten,
måste det anses önskvärt att av

Interpellation ang. Eugeniahemmet
inrikesministern erhålla en redogörelse
inför riksdagen vilka slutsatser han för
sin del drar av det av utredningen redovisade
materialet, innefattande även vilka
åtgärder för förstärkande av hemmets
resurser — utöver dem som i annan ordning
aktualiserats inför årets riksdag —
som kan förväntas från departementets
sida.

Under hänvisning till det anförda får
jag således anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet inför kammaren
redogöra för vilka slutsatser herr statsrådet
för sin del dragit av det material,
som redovisats av utredningen rörande
Eugeniahemmet i dess betänkande av
den 2 maj 1961?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw