Fredagen den 27 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1949:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 22

27 maj.

Debatter m. m.

Fredagen den 27 maj. Sid.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ................ 3

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten ............ 47

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder mot rattfylleri . . . . 64

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet ............ 70

Om utökning av den svenska kväveproduktionen ................ 75

Om utredning rörande mjölkproduktionens ekonomi in. m....... 76

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Fredagen den 27 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 176, ang. anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar .................................. 3

— nr 177, ang. anslag till -avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

................................................ 3

— memorial nr 178, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49 .............................................. 3

— nr 179, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden ... 3

Jordbruksutskottets utlåtande nr 53, ang. åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område ............................ 3

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, om ändring i förordningen
ang. stämpelavgiften ........................................ 47

— nr 47, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1949/50

m. m..................................................... 47

Statsutskottets utlåtande nr 173, ang. utredning och förslag rörande
inomskärsf-arleden i Bohuslän ........................ 63

— nr 174, ang. en mellanriksbana över gränsen i Bohuslän 63

-—- nr 175, ang. ändring av bestämmelserna om kostnadsfri behandling
av tuberkulossjuka in. in............................... 63

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 22.

Nr 22,

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. skattebefrielse för av
riksförsäkringsanstalten fastställd sjukpenning, vilken utbetalas
av arbetsgivare, som står s. k. självrisk, m. m............. 63

— memorial nr 46, ang. uppskjutande av behandlingen av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen,
m. m..................................... 63

Bankoutskottets utlåtande nr 42, ang. viss ändring i stadgarna för
riksdagsbiblioteket ........................................ 63

—• memorial nr 45, ang. pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare m. m........... 63

Första lagutskottets memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen
av vissa kungl. propositioner ........................ 64

— nr 42, i anledning av väckta motioner om skärpta åtgärder mot

rattfylleri ................................................ 64

— nr 43, med sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet 70

■—• utlåtande nr 44, ang. förslag till vapenförordning ............ 74

— nr 45, ang. förslag till förordning om explosiva varor ........ 74

Andra lagutskottets memorial nr 33, ang. ändring i lagen om expropriation
m. in......................................... 74

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. komplettering av riksstatsförslaget
m. m., såvitt angår jordbruksärenden .............. 75

— nr 48, ang. statens medverkan för en utökning av den svenska

kväveproduktionen ........................................ 75

— nr 49, ang. utredning rörande mjölkproduktionens ekonomi

m. m..................................................... 76

—• nr 50, ang. utredning rörande livdjurshandelns ordnande in. m. 79

— nr 51, om ändrade bestämmelser ang. rösträtt å allmännings stämma

.................................................. 79

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till lindring
i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner; nr

330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, såvitt angår jordbruksärenden; nr

332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
forskningskommitté för lantmannabyggnader
under budgetåret 1949/50;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition i fråga om Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas livsmedelsoch
jordbruksorganisation;

nr 334, i anledning av väckta motioner
angående anslag till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid
Island;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till veterinärinrättningen i
Skara in. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

330, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrade grunder
för bekämpande av hönstyfus in. m.;
och

nr 337, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
kronocgendomar in. in.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 6, bankoutskottets
utlåtande nr 46 samt första lagutskottets
memorial nr 46 och 47.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 176, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1949/
50 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

177, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1949/
50 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

178, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49; och

nr 179, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
memorial nr 53, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 22 april 1949
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 212, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av bilagt utdrag av
protokollet över jordbruksärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att
dels medgiva Kungl. Majd att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
angivna riktlinjer;

dels å riksstaten för budgetåret 1949/
50 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 103 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor;

dels ock antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den 10
juli 1947 (nr 378) om viss avgift å
mjölk, grädde och ost.

I detta sammanhang hade utskottet
därjämte behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) I: 48 av herr Isaksson m. fl., likalydande
med 11:46 av herr Hseggblom
in. fl.,

2) I: 124 av herr Andersson, Lars,
och herr Pålss,on, likalydande med II:
145 av herr Johansson i Norrfors m. fl.,

3) I: 174 av herr Persson, Karl, m. fl.,
likalydande med 11:225 av herr Onsjö

m. fl.,

4) I: 175 av herr Näslund m. fl., likalydande
med 11:207 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl.,

5) 11:217 av herr Andersson i Björkäng,

6) I: 329 av herr Mannerskantz m. fl.,
likalydande med 11:415 av herr Norup
m. fl., vari hemställts,

dels att vårprissättning å jordbrukets
produkter måtte företagas i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionen angivna
riktlinjer,

dels ock att å riksstaten för budgetåret
1949/50 under nionde huvudtiteln
måtte till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område anvisas ett reservationsanslag
av 141 500 000 kronor;

7) 11:416 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
329 och 11:415 samt 11:416

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de i propositionen
angivna riktlinjerna;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/
50 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag av
103 000 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med Svenska
spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 20 000 000 kronor; II.

antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående fortsatt giltighet
av förordningen den 10 juli 1947
(nr 378) om viss avgift å mjölk, grädde
och ost;

III. i anledning av motionerna I: 48
och II: 46, I: 174 och II: 225 samt I: 175
och II: 207 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville överlämna
motionerna till småbruksutredningen för
att av utredningen tagas under övervägande
vid fullgörandet av dess uppdrag;

B. att motionen II: 217 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 124 och II: 145
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat följande:

»Obestridligen är det för jordbrukarna
en betydande fördel, att grunderna för
prisregleringen av jordbrukets produkter
fastställas redan på våren, innan planering
skett för den kommande produktionssäsongen,
varigenom möjlighet skapas
att beräkna lönsamheten för olika

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

produktionsgrenar ocli anpassa produktionen
därefter på lämpligt sätt. Man
kan emellertid icke bortse från att en
isolerad behandling av jordbrukets prisfrågor
kan få allvarliga återverkningar
på hela den ekonomiska stabiliseringspolitiken.
Vid granskningen av prognosen
för regleringsåret 1949/50 inför livsmedelskommissionens
och priskontrollnämndens
råd uttalades sålunda från
visst håll, att däri räknats med högre
arbetslön än som utginge i verkligheten.
Därest så är fallet, torde redan detta
förhållande vara ägnat att från lantarbetarnas
sida föranleda anspråk på omedelbar
ökning av timlönerna. Skulle vidare
jämkningar av de i kalkylen ingående
posterna rörande producent- och
kontantbidragen, oljeväxtodlingen och
räntekostnaderna, om vilka delade meningar
råda, giva anledning till prishöjningar
på jordbrukets saluprodukter,
kan det befaras, att andra löntagargrupper
komma att framställa krav på omedelbara
löneökningar. De överenskommelser,
som tidigare träffats med skilda
befolkningsgrupper till förmån för den
ekonomiska stabiliseringspolitiken, skulle
därigenom sättas i fara. Att bevara det
lugn, som för närvarande råder i fråga
om arbetsmarknadens avtal, är otvivelaktigt
så betydelsefullt, att det i och
för sig motiverar ett sådant uppskov med
prissättningen, som föreslagits i propositionen.

Vid övervägande av de skäl, som tala
för och emot ett uppskov med prisregleringen,
har utskottet stannat för att förorda
det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget. Då sålunda i händelse av bifall
till utskottets hemställan prissättningen
å mjölk och mejeriprodukter skulle anstå
till tidpunkt, då skörderesultatet kan
överblickas, bör, såsom livsmedelskommissionen
understrukit, möjligheten lämnas
öppen att låta huvuddelen av den
inkomstförbättring, som beräkningarna
av jordbrukets inkomster och kostnader
kunna giva anledning till för nästa budgetår,
falla på mjölk och mejeriprodukter,
varför den prissättning, som nu bör
äga rum å andra jordbruksprodukter, i
stort sett bör inskränka sig till juste -

ringar, som betingas av försörjningspolitiska
skäl.»

Vid utlåtandet hade reservation anförts
av herrar Tjållgren, Näslund, AabijEricsson,
Svensson i Ljungskile, Norup,
Johnsson i Kastanjegården och Hxggblom,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten A I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 416 samt med bifall
till motionerna I: 329 och II: 415,

1) medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som i
reservationen angivits;

2) å riksstaten för budgetåret 1949/
50 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 141 500 000 kronor;

b) till Kostnader i samband med
Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Då
jag jämte en del andra ledamöter av
jordbruksutskottet i det föreliggande utlåtandet
står antecknad som reservant,
anhåller jag att nu få säga några ord. Jag
vill emellertid förutskicka, att med hänsyn
till ärendets stora betydelse för inte
bara jordbruket utan hela vårt land och
dess näringsliv får man väl förutsätta,
att kammarens ledamöter redan noga studerat
handlingarna, varför jag icke kommer
att hålla något längre anförande.

Innan jag går in på själva sakfrågan,
kan jag icke undgå att uttala min stora
besvikelse över att det inte varit möjligt
att inom utskottet uppnå enighet mellan
de olika meningsriktningarna, så att man
följaktligen kunnat för kamrarna framlägga
ett enhälligt utskottsutlåtande. Det
är uppriktigt menat, när jag säger att jag
djupt beklagar att så icke kunnat ske.
•lag är fullt övertygad om att det för

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

båda parter — alltså för både producenter
och konsumenter — hade av flera
skäl varit allra lyckligast om så skett.
Härigenom skulle helt säkert en hel del
onödiga strider och tidsödande förhandlingar,
som nu måste, såvitt jag kan förstå,
komma till stånd, ha undvikits.

Under utskottsbehandlingen fick man
ju redan från början den uppfattningen,
att majoritetspartiet absolut var inställt
på att inte vika en millimeter från de
linjer, som voro utstakade i den kungl.
propositionen. Då de krav, som från minoriteten,
eller oppositionen om man så
vill, ställts, voro så ytterst minimala som
över huvud taget kan tänkas och på
grund därav någon prutning på dessa
icke gärna kunde ske, blev resultatet
som det blev. Om jag säger att jag bestämt
vet att detta ärendes behandling
och utgång inom riksdagen följts och
komma att följas med det allra största
intresse och med spänd uppmärksamhet
bland hundratusentals jordbrukare i landet,
är det nog ingen överdrift från min
sida. Därest nu riksdagen skulle fatta
sitt beslut i enlighet med utskottets föreliggande
utlåtande, komma alldeles säkert
alla dessa att känna det som en stor
besvikelse, vilket sannerligen, åtminstone
enligt min mening, inte alls är att förundra
sig över, helst om man ser förhållandet
mot bakgrunden av den lojalitet
och det tålamod jordbrukarna i olika
avseenden i stort sett visat under den
kristid vi nyligen genomlevat och som
ju för all del inte är slut ännu.

Jag vill inte fördölja, alt jag har försökt
att efter förmåga forska något efter
den verkliga orsaken till det kompakta
motstånd, som i förevarande hänseende
rests från såväl regeringens som
majoritetspartiets sida mot jordbrukarnas
krav. Men jag måste erkänna, att jag
haft svårt att därvidlag bilda mig någon
bestämd uppfattning. Givetvis kan det
vara politiska skäl. I varje fall skall jag
inte i detta sammanhang yttra mig om
eller ställa några spådomar om verkningarna
härav. Det får väl framtiden
utvisa.

När man inom utskottet lyssnade till
den debatt, som där fördes vid behand -

lingen av detta ärende, kunde man inte
riktigt frigöra sig från den tanken, att
det finns personer inom riksdagen, som
— tyvärr, höll jag nästan på att säga —
leva i en felföreställning om jordbruket
och om dess utövares ekonomiska och
andra förhållanden. Jag tvekar inte att
säga, att det ännu den dag som är,
finns riksdagsledamöter som, av vissa
yttranden att döma, leva i den föreställningen,
att alla, som inneha eller äga
ett jordbruk, äro till allra största delen
magnater, som ha en i ekonomiskt avseende
bekymmerslös tillvaro med oförtjänt
höga inkomster. Jag anser att det
bör sägas ifrån, att så icke är fallet. Visserligen
finns det undantag, det skall
gärna medgivas. Men då ha dessa jordbrukare
inkomster från annat håll, vid
sidan om jordbruket. Men de allra flesta
jordbrukare, det stora flertalet, d. v. s.
de som skola klara sig uteslutande med
inkomster från vad de kunna ha att avyttra
av jordbrukets produkter, ha det
sannerligen inte för fett; jag vågar påstå
att dessa föra en ganska hård kamp för
sin tillvaro.

Av detta och en del andra skäl, som
jag senare skall beröra, vore det fullt
berättigat med en inkomstökning för
dessa i överensstämmelse med vad som
föreslagits i de i anledning av propositionen
väckta motionerna och den vid
utskottets förevarande utlåtande fogade
reservationen. Att motståndet till denna
föreslagna inkomstökning inom utskottet
varit så starkt, som det faktiskt varit,
vill jag inte tro bär berott på något
slags allmän motvilja mot jordbrukets
utövare. Nej, i stället har jag fått den
uppfattningen — det vill jag icke fördölja
— och i denna har jag styrkts mer
och mer under utskottsbehandlingen, att
den främsta orsaken till den av majoriteten
intagna ställningen till den begärda
obetydliga inkomsthöjningen är
den, som jag nyss snuddade vid, att
bland riksdagens 380 ledamöter är det
många, ja, enligt min mening allt för
många, som inte ha den minsta aning
om vad det vill säga att under mindre
gynnsamma ekonomiska förhållanden
syssla med jordbruk. De herrar, ja, för

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

all del även damer, jag bär åsyftar, borde
enligt min mening göra klart för sig,
vilket strävsamt arbete jordbrukarna och
inte minst deras hustrur dagligen få föra.
Huru lång arbetsdag tro ni, mina damer
och herrar, dessa människor i regel ha?
Jag syftar här givetvis på de mindre
jordbrukarna och på de förhållanden,
som i berörda avseenden iiro rådande
inom den del av landet, jag bäst känner,
nämligen Norrland. Ja, det är med hänsyn
till dessa nu nämnda och flera andra
omständigheter icke att undra på att här
åsyftade yrkesgrupp kommer att känna
det som en mycket stor besvikelse, därest
utskottsförslaget bifalles. På grund
härav vågar jag i det längsta hoppas, att
riksdagen skall bifalla reservationen.

Det talas i våra dagar rätt mycket om
den stora flykten från landsbygden och
de spörsmål, som sammanhänga därmed.
Beträffande den saken äro ju alla,
såvitt jag vet, eniga om att landsbygdens
avfolkning icke är en utveckling i rätt
riktning utan tvärtom, ävensom att åtgärder
icke böra försummas, som anses
kunna i någon män verka hämmande på
utvecklingen i fråga. Det är inte utan att
beträffande den fråga, vi nu behandla,
man synes vilja vara med om åtgärder,
som enligt min mening måste komma
att verka i motsatt riktning.

Ja, herr talman! Jag har hittills tilllåtit
mig anföra några mera allmänna
synpunkter i anledning av det föreliggande
ärendet. Jag skall härefter försöka
att med några ord uppehålla mig vid
vissa avsnitt dels i den kungl. propositionen
och dels i utskottsutlåtandet
ävensom i den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Först bör kanske erinras om att inom
utskottet olika meningar varit rådande
huvudsakligen beträffande två punkter
eller avsnitt i den kungl. propositionen.
Det iir dels angående den till hösten
uppskjutna prissättningen på jordbruksprodukter
och dels om priset på mjölk,
som de olika meningarna rört sig. Det
kanske kan vara tillåtet att beträffande
tiden för prissättningens verkstiillande
erinra om vad särskilda utskottet anförde
därom i sitt utlåtande nr 2 år 1947.

1 detta utlåtande sägs om den saken
bl. a. följande:

»Avvägningen av det allmänna prisstödet
torde, vare sig densamma i främsta
rummet skall grundas på en totalkalkyl
eller på en typjordbrukskalkyl, böra ske
före regleringsårets början. Det nu tilllämpade
systemet med vårprissättning
bör alltså bibehållas.» Enligt den nu föreliggande
kungl. propositionens och utskottsmajoritetens
förslag skola emellertid
frågorna om prissättningen på mjölk
och mejeriprodukter samt om definitivt
beslut i jordbrukets prisfrågor uppskjutas
till innevarande års höst. Som huvudsakligt
skäl härför har anförts, att
ett sådant uppskov vore önskvärt för
stabiliseringspolitikens fullföljande.

Vi reservanter ha inte helt kunnat instämma
uti detta resonemang.

Vad i propositionen anförts är givetvis
riktigt i den mån det gäller en höjning
av de i jordbrukskalkvlen upptagna
arbetslönerna eller andra åtgärder,
som leda till en generell höjning av jordbrukarnas
inkomster. Däremot kan denna
synpunkt enligt reservationens mening
icke åberopas för prisjusteringar,
som kunna rymmas inom ramen för en
fortsatt prisstabilisering. Då det å andra
sidan är en obestridlig fördel för jordbrukarna
och därmed även för livsmedelsproduktionen,
att priserna i vedertagen
ordning fastställas på våren, bör
enligt vår mening denna ordning ej utan
tvingande skäl brytas. Jämväl med hänsyn
till riksdagens möjlighet att utöva
ett verkligt medinflytande på frågans
avgörande är det önskvärt, att vårprissättning
tillämpas.

Enligt vår mening böra därför de skäl,
som tala för vårprissättning även i förevarande
situation, tillmätas avgörande
betydelse. Att det är frågan om
mjölkpriset, som enligt departementschefens
förslag skall lämnas öppen, är
särskilt olägligt i eu tid, då priset på
denna produkt synas ha kommit i ett
siirskilt ogynnsamt läge. Det synes därför
ur det allmännas synpunkt vara av
betydelse, att övergången till kreaturslös
drift inom jordbruket motverkas genom
en höjning av mjölkpriset.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att om mjölkpriset hålles nere på en ur
mjölkproducenternas synpunkt alltför
låg nivå, kan detta komma att föra med
sig rätt skadliga verkningar. Detta har
ju för resten börjat att i ganska betydlig
grad visa sig. Jag syftar här på övergången
till kreaturslösa jordbruk, en företeelse,
som tycks breda ut sig i allt
större och större omfattning. Jag förstår
inte att det kan vara någon lycklig utveckling
för vare sig konsumenterna eller
landet i dess helhet.

Svenska mejeriernas riksförenings undersökning
angående orsakerna till det
minskade antalet mejerileverantörer under
år 1948 har nu slutförts, och jag
tillåter mig, herr talman, att anföra något
därur.

Totala antalet under detta år avgångna
leverantörer uppgick till 6 288 stycken
eller 2,33 procent av samtliga. Orsakerna
till denna nedgång tyckas enligt den
verkställda undersökningen kunna uppdelas
på två huvudrubriker, nämligen
»sammanläggning med annan brukningsdel»
och »övergång till kreaturslöst jordbruk».

Antalet avgångna på grund av »sammanläggning
med annan brukningsdel»
uppgår till 1 693 stycken eller 0,63 procent
av samtliga mejerileverantörer. Det
har framgått, att inom denna orsaksgrupp
återfinnes det högsta procentuella
antalet avgångna leverantörer i mellersta
Sverige samt östra Skåne, och det är
som man väntat brukningsdelar med
den minsta åkerarealen, som ha försvunnit.

Då av den officiella statistiken — heter
det vidare i denna redogörelse —
framgår, att antalet kor visserligen sjunker
men att samtidigt medelavkastningen
per ko ökar med stigande åkerareal,
får man anta, att några större förändringar
i mjölkproduktionen ej föranledas
genom sammanslagningen av brukningsdelar.

Annorlunda — heter det vidare —
ligger det emellertid till med orsaksgruppen
»Övergång till kreaturslöst
jordbruk», som dessutom visar avsevärt
högre antal avgångna leverantörer, el -

ler inte mindre än 4 595 stycken motsvarande
1,"0 procent av samtliga leverantörer.
Som huvudmotiv till övergången
anföres mjölkproduktionens dåliga
lönsamhet.

Den mjölkmängd, som undandragits
folkhushållet genom övergången till
kreaturslöst jordbruk under 1948, motsvarar
cirka 40 miljoner kilogram eller
1,17 procent av den totala invägningen
vid mejerierna.

Undersökningen — sägs det vidare —
synes böra tolkas så, att övergången till
kreaturslös jordbruksdrift snarast är en
över hela landet gående ehuru icke överallt
lika starkt markerad reaktion inför
det låga mjölkpriset.

Av det nu anförda framgår enligt min
mening med all önskvärd tydlighet, att
kravet på en höjning av mjölkpriset är
så berättigat, att det icke bör mötas med
en axelryckning. Övergången till allt
flera och flera kreaturslösa jordbruk är
av många skäl en så pass allvarlig sak, att
den sannerligen bör följas med den
största uppmärksamhet.

Å s. 45 i den kungl. propositionen
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område finnes en redogörelse
för överläggningarna mellan
representanter för regeringen och delegerade
för jordbrukets organisationer
angående nämnda prissättning. Jag skall
naturligtvis icke uppta tiden med att
här återge denna redogörelse. I stället
ber jag att få rekommendera kammarens
ledamöter att själva studera denna redogörelse
med särskilt aktgivande då på
vad jordbrukets organisationer ha framhållit
och anfört. Såvitt jag kan förstå
ha där framlagts synnerligen starka skäl
för vårprissättningens bibehållande.

Såsom tidigare framhållits bör det kalkylmässiga
inkomstunderskottet för regleringsåret
1949/50 beräknas till 128,4
miljoner kronor utöver de nuvarande
statliga pristilläggen om tillhopa 120,5
miljoner kronor å mjölk och slaktprodukter.

I en del motioner lia angivits vissa
riktlinjer för de prishöjningar, som torde
vara erforderliga för att täcka detta
underskott. Därvid bär bl. a. anförts,

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att prishöjningarna huvudsakligen borde
läggas på produkter av nötkreatursskötseln,
främst på mjölken, och däri ber
jag för min del att få instämma. En genomsnittlig
prishöjning av mjölken med
3 öre per kilogram kunde beräknas medföra
en ökning av jordbrukets inkomster
med omkring 128 miljoner kronor.
Emellertid borde enligt motionerna någon
del av höjningen, förslagsvis omkring
17 miljoner kronor, avses för nötköttet
i samband med kommande lättnader
i köttransoneringen.

Såsom från vissa håll framhållits
skulle givetvis en höjning av mjölkpriset
med t. ex. 3 öre per kilogram medföra
en viss höjning av levnadskostnadsindex.
Emellertid har ju sänkningen av
priserna på potatis och ägg medfört en
utjämning av index så att någon egentlig
risk för höjning av detsamma icke
skulle föreligga. Någon menlig inverkan
på den s. k. stabiliseringspolitiken
skulle en höjning av mjölkpriset med 3
öre per kilogram följaktligen icke ha.
Beträffande de skäl för en sådan höjning,
som föreligga, har jag tidigare sagt
några ord.

De riktlinjer, som sålunda uppdragits
i motionerna, vilja reservanterna i stort
sett ansluta sig till. Den närmare utformningen
av prissystemet torde böra ankomma
på Kungl. Maj :t, som liksom tidigare
bör erhålla befogenhet härtill,
inom den anslagsram som kan komma
att anvisas.

De av Kungl. Maj:t föreslagna särskilda
regleringsåtgärderna föranleda i
huvudsak icke någon erinran från vår
sida i den mån de icke stå i strid mot
de i reservationen förordade riktlinjerna.
För min del skall jag inte i detta
sammanhang beröra dessa. .lag förmodar
att någon annan av reservanterna
kommer att göra det.

Bland mjölkproducenterna råder en,
som jag tror, ganska enhällig mening
om att nu gällande bestämmelser för
producent- och kontant bidragen till vissa
mindre jordbrukare böra ändras. I
anledning härav ha i vissa motioner till
årets riksdag föreslagits ändringar i bestämmelserna
härom, vilka upptagits till

behandling av jordbruksutskottet i samband
med propositionen angående åtgärder
i prisreglerande syfte. Jag tror
jag vågar göra gällande att det inom utskottet
nog var en allmän mening att
nu en översyn av bestämmelserna är
motiverad.

Då den för icke länge sedan tillsatta
s. k. småbruksutredningen enligt sina
direktiv skall syssla även med den animaliska
produktionen, har det synts
lämpligt att ifrågavarande motioner
överlämnas till utredningen för att av
denna tagas under övervägande vid dess
fullgörande av sitt uppdrag. Jag vill uttala
den förhoppningen, att därest riksdagen,
som jag hoppas, beslutar i enlighet
härmed, nämnda översyn skall leda till
ett i motionernas syfte positivt resultat.

Om jag nu i korthet framfört en del
önskemål och synpunkter i fråga om
den kungl. proposition, som nu behandlas,
vet jag bestämt, att åtminstone det
mesta av vad jag anfört delas av tusentals
jordbrukare i vårt land — jag tänker
närmast på vårprissättningen och
mjölkpriset. Jag stöder denna min uppfattning
dels på vad jag inhämtat vid
samtal med enskilda jordbrukare och
dels, jag skulle vilja säga framför allt,
på uttalanden i ämnet av våra jordbrukarorganisationer.
Man hade nog väntat
att vid propositionens utarbetande mera
hänsyn skulle ha tagits till åtminstone
de senares önskemål.

Ja, härigenom har jag nu i största
korthet försökt framföra några synpunkter
i anledning av det föreliggande utskottsförslaget.
Det har inte varit möjligt
att här beröra allt i den omfattning
man gärna skulle ha önskat. Detta skulle
ju ha tagit alltför mycket av kammarens
tid i anspråk.

Jag kan emellertid inte underlåta att
framhålla ytterligare en sak. I likhet
med vad som skett under de senaste
åren skall enligt propositionen även för
nästa budgetår ställas ett belopp av
900 000 kronor till förfogande för hushållningssällskapen
inom de norrländska
länen, att användas till produktionsbefrämjande
åtgärder på jordbrukets område.
.lag kan betyga, att ifrågavarande

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

anslag, under de år de utgått, varit till
stor nytta, jag skulle nästan vilja säga
alldeles nödvändiga, om hushållningssällskapen
med sin dåliga ekonomi över
huvud taget skola kunna existera och
sköta sina uppgifter. Vi äro tacksamma
för att anslaget är avsett att fortfarande
utgå.

Som jag nyss nämnde skulle det vara
cn hel del att ytterligare framhålla i anledning
av det föreliggande utskottsutlåtande!,
men jag skall nöja mig med det
redan sagda och ber med dessa ord,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande av mig in. fl.
fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, HENRY: Herr talman!
Jag ber att från början få erinra
om att det uppskov med fastställandet
av vissa jordbrukspriser till en senare
tidpunkt, som utskottet ifrågasätter, uteslutande
har tillkommit för att det skall
ges tillfälle att bättre överblicka ställningen,
när årets skörderesultat säkrare
än i dag kan bedömas. I och för sig
betyder inte detta, att ett avtalslöst tillstånd
föreslås eller inträder. Alla de priser,
varom förhandsöverenskommelse
icke träffats, föreslås i propositionen och
av utskottet skola bibehållas oförändrade.
Något förslag om sänkta priser föreligger
sålunda icke. Det underskott, som
enligt prognosen över jordbrukets inkomster
och utgifter för nästa budgetår
beräknas föreligga, föreslås skola täckas
genom anvisande av ett så förhållandevis
stort belopp som 103 miljoner kronor.
Trots detta förslag föreligger en
reservation till utskottsutlåtandet, en reservation
som utskottets ordförande nyss
närmare motiverat. Man yrkar där att få
dels högre priser och dels en ökning av
det statliga anslaget med 38,5 miljoner
kronor för att täcka ett enligt reservanternas
mening föreliggande större underskott
än det som prognosen utvisar.

För att få ett rimligt underlag för den
meningen och för att få en höjning av
mjölkpriset till stånd redan nu ha reservanterna
konstruerat ett underskott
på nyss nämnda 38,5 miljoner. Denna

summa har spaltats upp på ett antal olika
poster, som jag dock, i varje fall på
debattens nuvarande stadium, inte skall
uppehålla mig nämnvärt vid. Jag skall
nöja mig med att nämna ett par saker.

Vid behandlingen förra året av Ivungl.
Maj:ts proposition till reglering av jordbrukspriserna
för det innevarande produktionsåret
råkade jag — utan biavsikt

— att beteckna producentbidraget som
en subvention åt jordbrukarna. Samma
anslag anses nu i motionen nr 415 i andra
kammaren inte vara något annat än
en subvention. Producentbidraget vill
man i år ha krediterat i kalkylen, därför
att merparten av pengarna endast kommer
innehavare av de små jordbruken
till del. Ifrågavarande skattemedel, som
nu således inte längre äro konsumentbidrag,
vilket de voro, när vi behandlade
frågan förra gången, skola i den nuvarande
kalkylen skrivas bort såsom varande
subvention till de jordbrukare
som ha så liten produktion, att de äro
i behov av tillskottsmedel. Jag skall utan
vidare reflexioner bara fastslå detta.

Inkomsten av oljeväxtodlingen är till
en icke ringa del en merinkomst, som
måste värderas som ett stimulansbidrag,
och bör därför också bort ur kalkylen

— menar man i motionen och i reservationen.
Den meningen har framförts
tidigare, men då från den motsatta sidan,
och jag skall medge att priset är
i högsta laget, även om det i år blivit
föremål för en justering nedåt, och att
ett världsmarknadsläge nu föreligger i
fråga om vegetabiliska oljor, lämpliga
för margarin, som framhäver det höga
priset än kraftigare. Men att det just i
år skulle föreligga anledning att betrakta
en del av oljeväxtpriset som en stimulansdel,
det kan jag icke biträda.

När frågan om oljeväxtpriserna tidigare
varit på tal, har påståendet att priserna
varit för höga bemötts med att
odlingen var mycket dyrbar — mer
kostnadskrävande än odlingen av andra
grödor på jämförliga jordar — och att
den dessutom var så chansartad och förenad
med så stora risker, att det höga
priset var nödvändigt. Inför detta ha
myndigheterna böjt sig.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Av odlingens resultat för nästa produktionsår,
som av de senaste prognoserna
att döma gott och väl kan uppskattas
till ett totalvärde av inemot 145 miljoner,
anser man nu att en fjärdedel eller
35 miljoner kronor är rena subventionen
och således skall räknas bort ur
kalkylen. Hur stor den verkliga merkostnaden
för oljeväxtodlingen varit och är,
är mycket svårt att få ett grepp om. Av
de i reservationen nämnda 35 miljonerna
anges cirka 11 miljoner vara en merkostnad
som icke bär kompenserats, och
det egentliga överpriset för nästa produktionsår
skulle således stanna vid 24
miljoner. Det finns, herr talman, inget
bärande motiv för att just nu införa nya
principer i fråga om uppdelandet av inkomsten
från oljeväxtodlingen, och därför
bär utskottet icke ansett sig kunna
gå med på det i motionen framställda
förslaget.

I den mycket livliga diskussion, som
tidigare har förts om mjölkpriset och
mjölkproduktionens lönsamhet och nu
senast från herr Tjällgrens sida från
denna plats, har stor vikt fästs vid det
förhållandet, att producenternas antal
har minskats och att allt flera jordbruk
gjort sig av med sina kreatursbesättningar
eller göra dem kreaturssvaga. Riksförbundet
Landsbygdens folk har låtit verkställa
en undersökning, som återges i
den tidigare nämnda motionen nr 415
i andra kammaren. Fn likalydande motion
är väckt i denna kammare av herr
Mannerskantz, men den är tryckt i andra
kammarens handlingar, och jag håller
mig till det tryckta numret. Enligt
denna motion redovisar Svenska mejeriernas
riksförbund en avgång från antalet
mejerileverantörer under förra året
av cirka 4 000. Dessa ha som skäl för
sin inhiberade mjölkleverans angivit, att
de övergått till kreaturslösa jordbruk.
Vilket antal kor som samtidigt avförts,
det upplyser inte denna statistik om,
men detta beror säkerligen på att det
föreligger icke obetydliga svårigheter all
få fram en tillförlitlig statistik om den
saken. Det torde nämligen förhålla sig
så, all inte på långt när alla de kreatur,
som försålts från den gård som gjorts

kreaturslös, ha försvunnit genom nedslaktning.
Det finns många bevis från
de i vår hållna kreatursauktionerna, där
efterfrågan varit mycket livlig och där
höga pris betalats, att rätta förhållandet
torde vara, att flertalet av dessa kor finnas
kvar i mjölkproduktionen. Det har
inte ägt rum någon nedslaktning av uppseendeväckande
mått — tvärtom har
slakten under det senaste halvåret, som
vi alla veta, varit mycket ringa — och
såvida inte en osynlig slakt ägt rum, så
kan man nog anta, att de bästa korna
finnas kvar fast på andra gårdar.

Vad som anförts i detta sammanhang
om att en utebliven prisjustering av
mjölken skulle komma att inverka på
pålägget av livkalvar, låter sig naturligtvis
sägas, men att ett uppskov på ett
par månader under högsommaren, då
kalvningen inte är som störst, skulle ha
så stor betydelse, har jag doek tämligen
svårt att tro. Vi skola i detta sammanhang
icke glömma, att vi behandla nästa
års jordbrukspriser en hel månad tidigare
än vi behandlade innevarande års;
det skedde nämligen inte förr än efter
midsommaren 1948.

Naturligtvis är det beklagligt, om ett
uppskov med prissättningen skulle komma
att menligt inverka på påläggandet
av livkalvar, men det finns inga skäl att
se på saken så helt i svart eller så pessimistiskt
som motionärerna göra. Antalet
mejerileverantörer i vårt land i dag är
cirka 245 000. De som Svenska mejeriernas
riksförbund redovisar som försvunna
utgöra 1,0 procent. Hur stor procenten
avgångna kor är, det vet man ingenting
om; det få vi möjligen reda på vid
nästa kreatursräkning. För min del är
jag övertygad om att avgången icke kommer
att visa sig vara l,o procent; då
skulle det i verkligheten ha slaktats flera
kor svart än vi tro.

En ljuspunkt i denna tavla finns emellertid,
och det är att den inlevererade
mjölken ännu så länge inte företer någon
tendens att minska. Visserligen föreligger
en minskning från toppåret 1940
och även från 1947, men den minskningen
sammanhänger med den stora utslaktning
som ägde rum missväxtåret 1947/

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

48, då 80 000 fler nötkreatur slaktades
än vad som borde ha varit normalt för
det året, men se vi på mjölkleveranserna
till mejerierna under det första kvartalet
i år, alltså för månaderna januari,
februari och mars, så finna vi att det
faktiskt föreligger en ökning mot förra
året. Under första kvartalet i år levererades
till mejerierna 785 000 ton i runt
tal, medan i fjol under samma månader
levererades endast 751 000 ton. Här föreligger
faktiskt en merleverans av 34 000
ton eller cirka 6 procent. Jag tar nog inte
fel, om jag tror att den tendensen
fortfarande är till finnandes, och detta
enbart glädjande förhållande styrker
mig i min tro, att de bästa mjölkkorna
finnas kvar och befinna sig i högönsklig
produktion.

Det sägs ofta, att mjölken hos oss inte
är dyr, och det skall jag hålla med om
i visst avseende. Vår konsumtionsmjölk
är, om man jämför vårt pris med vissa
andra länders, inte bland den dyraste.
Men även vårt pris är, särskilt för familjer
med många barn, en dryg post i
budgeten. Detta gäller i hög grad om
priset skulle stiga med 3 öre och kanske
ännu mera, tv flertalet producenter
anse ingalunda att dessa 3 öre äro
tillräckliga, utan det kräves ofta i diskussionen
ännu mera.

För min del betraktar jag dock icke
dessa 3 öre som här föreslås som det
allvarligaste i reservationen. Jag vill gärna,
herr talman, uttala, att om det blir
möjligt att rymma en 3 öres prisförhöjning
på konsumtionsmjölken inom penningstabilitetens
ram, skall inte jag —
och jag tror inte heller utskottets majoritet
— motsätta mig, att den frågan blir
föremål för ett allvarligt ställningstagande,
när läget på indexfronten kan helt
överblickas. Betydligt mer betänksam
blir jag, när vi komma till frågan om
prissättningen på produktmjölken. Redan
nu ha vi ett smörpris på 5 kronor
60 öre i detalj. 3 öre mer på varje liter
mjölk blir som bekant 75 öre mera på
varje kilo smör, och därmed få vi ett
smörpris — och för övrigt också ett ostpris
— som sannolikt kommer att hejda
konsumtionen. Jag vill ifrågasätta, om

inte en tendens till minskning av förbrukningen
av smör redan finns efter
den nyss genomförda 40-öresförhöjningen.
Ett högt smörpris kan otvivelaktigt
komma att skapa en överproduktion,
som måhända blir svår att bemästra. Vi
ha färsk erfarenhet från äggproduktionen
att i det fallet ta lärdom av, och det
finns också skäl för oss att studera de
förhållanden som rådde före kriget. I
fråga om äggen blev priset upptrissat så
kraftigt, att det förde med sig en stark
överproduktion, och för närvarande stå
vi med ett överskott, som icke är lätt
att avyttra ens till realisationspris eller
på exportmarknaden.

Det kan invändas, att ingen har föreslagit
att smörpriset skall höjas. Jag
skall återkomma till den saken litet senare
i mitt anförande.

I motionen och under utskottsbehandlingen
har det sagts, att det har inträffat
ett indexfall på livsmedel sedan i
höstas, och man liar tagit detta till förevändning
för att nu få höja priserna på
en del livsmedel, bland annat på mjölk.
Prisfallet i index anges till 4 enheter,
och detta har också i verkligheten inträffat.
Men om man studerar Kungl.
Maj:ts proposition nr 212, så skall man
finna, att en jämförelse mellan septemberindex
och dagens index haltar rätt
betydligt. Index steg visserligen mellan
augusti och september månader förra
året med just de omtalade 4 enheterna,
efter att ha legat på oförändrad nivå hela
sommaren från maj till augusti. Hela
denna tid låg index på ungefär 181 men
steg helt plötsligt till 184,02 — avrundat
till 185 i tabellen — vid septemberberäkningen.
Denna stegring berodde till övervägande
delen på en då hastigt inträffande
prisstegring på ägg. Andra varugrupper
som bidrogo till livsmedelsindexstegringen
i september voro, utom
den säsongmässiga stegringen av fiskpriserna,
bland annat mjöl och bröd samt
potatis, ärter och — naturligtvis, är jag
frestad att tillägga — fårkött, som det
ju inte finns någon prisbindning på. Så
sjönk index i fråga om livsmedel från
185 till 182,63 i december och 181,50 i
januari i år, till största delen beroende

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

på att ägg och potatis sjönko i pris. Det
fanns dock även andra varugrupper som
bidrogo härtill. För övrigt föreligger redan
för april en visserligen obetydlig
stegring till 182, beroende på, bland annat,
att nötköttet blev dyrare, vilket de
samtidigt sänkta fläskpriserna ej fullt
förmådde neutralisera.

Dessa siffror som nu anförts visa dels
att det höga indextalet för september
1948 berodde på då höjda äggpriser, dels
att höjningen måste betraktas som säsongbetonad.
Någon rätt att nu kräva
kompensation för den därefter inträdda
indexnedgången kan således icke anses
föreligga. Verkligheten är nämligen den,
att de högre livsmedelspriser och därmed
den höjning av inkomsterna från
jordbruket, som nu reservanterna kräva
att riksdagen skall acceptera, är byggd
på så svag motivering som den att en
i september förra året inträdd indexstegring,
förorsakad av äggpriset, sedan
inte höll därför att samma äggpris dalade.
Hade äggpriset inte stigit i höstas,
hade man i dag inte kunnat jämföra 185
med 181, utan man hade fått jämföra
dagens siffra med någonting helt annat.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att indextaket är 169 enheter. Om den
siffran överskrides, så ha statstjänstemännen
rätt att som den första gruppen
kräva kompensation genom höjda löner.
Nu ha vi för dagen inte mer än 2,5,
kanske inte mer än 2 enheter kvar till
169. Det kan därför utan vidare sägas,
att vi befinna oss i riskzonen redan nu
och utan att lasta på indexstaten några
högre mjölk- och köttpriser, innan man
vet mer om den närmaste tidens utveckling.

Man bär delat upp den 3 öres förhöjning
på mjölk som eftersträvas på ett
antal olika varugrupper. Konsumtionsmjölken
skall över lag höjas med 3 öre
och flaskmjölken i Stockholm och Göteborg
med 1 öre. Den där ettöringen skall
ge l,:s miljoner kronor. Det iir ingen liten
extrapålaga, som Stockholms och Göteborgs
mjölkdrickande befolkning skall
betala.

I fråga om smörpriset våga motionärerna
icke låta de 3 örena slå igenom.

Där stannar man vid att kräva samma
pris som efter höjningen med 40 öre,
när matfettet blev fritt. Nu avser man
icke att smöret skall höjas ytterligare
med 40 öre, utan om myndigheterna icke
på nytt vilja höja margarinpriset till det
förutvarande och cleara över beloppet
till smörproduktionen, så återstår ingenting
annat än att ta av skattemedel.
Att det är klokt att icke höja smörpriset
ytterligare, har jag redan motiverat. Nu
är man i stället inne på den verkliga
subventionen, och vad som är ägnat att
göra en en smula häpen, det är att man
blivit enig på den punkten på hela den
borgerliga fronten, inklusive högern.

Vidare skola de åtrådda 3 örena tas
ut genom en ytterligare höjning av priset
på nötkött. Om de nuvarande köttpriserna
äro rimliga eller för låga, skall
jag icke yttra mig om i detta sammanhang,
men vad som är ägnat att väcka
uppseende är att man sammankopplat de
17,3 miljoner, som merpriset skall ge,
med spekulationen om att ungefär det
beloppet kommer köttet att stiga, om
det blir ransoneringsfritt. Det är ett ärligt
avslöjande, som är ägnat att väcka
uppseende över hela landet. Att bondeförbundet
inte anser sig behöva ängslas
inför de sina, det kan jag förstå, men
hur folkpartiet och högern skola förklara
saken, det är ägnat att i hög grad intressera.
Här ha vi faktiskt gått och litat
på folkpartipressen och hoppats litet till
mans, att vi äntligen skulle få köttet fritt
och att frisläppandet inte skulle medföra
några som helst risker för en rubbad
prisnivå. Nu avslöjas obarmhärtigt, att
det fria köttet skulle komma att stå konsumenterna
i 17,3 miljoners merutgift.
Jag skall bara säga det, att visst har det
funnits de i initierade kretsar, som påstått
att producenternas heta önskan att
få köttet fritt helt bottnar i spekulationen
på att få ut mer pengar, men för mig
kommer denna ärligt blottade inställning
som en kalldusch.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr AABY-ERICSSON Herr talman!
Jordbruksutskottets utlåtande över Kungl.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Majt:s proposition angående . prissättningen
på jordbrukets produkter är i
stort sett en upprepning av de synpunkter
departementschefen anfört i sitt uttalande
till statsrådsprotokollet.

De i denna fråga avlämnade motionerna
synas icke — trots bärande sakskäl
— ha inverkat på utskottsmajoritetens
ställningstagande. Utskottsmajoriteten
bar dock icke kunnat föra i bevis, att
de av motionärerna framförda synpunkterna
varit oberättigade, icke heller att
det av motionärerna framförda förslaget
skulle bryta prisstabiliseringens ram.
Det oaktat har utskottsmajoriteten ansett
sig böra avstyrka det förslag till förbättrat
mjölkpris, som är en absolut förutsättning
för ett bibehållande av vår
mjölkproduktion. Att vid detta tillfälle
ingå på vare sig LK-delegationens utredning
eller livsmedelskommissionens uttalande
angående den s. k. totalkalkylen
med alla dess siffror torde vara ganska
meningslöst, alldenstund regeringen ännu
ej tagit slutgiltig ställning till denna
fråga.

När jag genomläser propositionen
samt de därtill fogade yttrandena, är det
dock särskilt på tre punkter, som jag
måste uttala min förvåning och beträffande
vilka jordbrukarna med rätta ha
reagerat: 1) vårprissättningens slopande,
2) prissättningens sönderbrytande i
olika etapper samt 3) regeringens förkastande
av jordbrukarnas moderata förslag
i prissättningsfrågan.

Vad först vårprissättningen beträffar
ber jag att få anföra några synpunkter.
Under de första krigsåren ägde s. k. höstprissättning
rum vid jordbrukskalkvlens
uppgörande. Det blev dock ganska snart
klart, att detta system ej hade jordbrukarnas
förtroende eller gillande. Vid
höstprissättningen inträffar nämligen
det förhållandet, att jordbrukarna måste
igångsätta sin produktion utan att äga
kännedom om vilka priser som kunna erhållas
för den färdiga produkten. Det är
helt naturligt, att sedan jordbrukets prissättning
kommit under statligt inflytande,
så måste jordbrukarna liksom utövarna
av varje annan näringsgren förbehålla
sig rätten att få del av de fastställda pri -

serna, innan produktionen igångsättes,
detta för att jordbrukarna skola kunna
avgöra, om det kan anses lönande eller
ej att producera den eller den varan för
de fastställda priserna.

Av denna anledning övergick man till
den s. k. vårprissättningen. Av de av mig
här angivna skälen vidhålla jordbrukarna
sin uppfattning, att skall eu jordbrukskalkvl
med alla dess osäkra moment
och all den orättvisa för den enskilde
jordbrukaren, som en dylik totalkalkyl
bär inom sig och tyvärr måste
bära inom sig, fortfarande uppgöras och
ligga till grund för prissättningen på
jordbrukets produkter, så måste de priser,
som fastställas därefter, fastställas i
så god tid före produktionsårets början,
att jordbrukarna ha tid på sig att planlägga
sin produktion. Detta torde vara
en billig begäran.

Regeringen synes emellertid i år vara
av en annan uppfattning. Redan nu, endast
två år efter riksdagsbeslutets fattande
— det riksdagsbeslut, enligt vilket
jordbrukets stora rationaliseringsplan
uppgjordes och enligt vilket fastslogs,
att prissättningen skulle ske i god
tid, alltså vara en vårprissättning — är
man färdig att bryta sönder systemet i
fråga. Departementschefen säger i sitt
uttalande till statsrådsprotokollet: »Beslutet
avviker dock från de tidigare år
meddelade såtillvida, att den definitiva
prissättningen såvitt angår mjölk och
mejeriprodukter och därmed även den
definitiva prisavvägningen betriiffande
jordbruksproduktionen i dess helhet
uppskjutits till en senare tidpunkt.» Departementschefen
motiverar detta beslut
med önskan att underlätta en ekonomisk
stabilisering samt hänvisar till jordbrukarnas
våren 1948 givna löfte om medverkan
till denna stabiliseringspolitik.

Detta skäl kan enligt mitt förmenande
icke vara bärande. Det löfte jordbrukets
organisationer givit komma de förvisso
att hålla, men departementschefen synes
förbise, att vad frågan nu gäller är, huruvida
jordbrukarna kunna nästa regleringsår
erhålla något högre produktpris
på ett par produkter — i första hand
mjölken — samtidigt som priset på and -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ra produkter sänkes, och detta inom totalkalkylens
ram och inom prisslabiliseringens
ram. Det för mig oförklarliga
är, att på någon egentlig överläggning om
huruvida jordbruksorganisationernas förslag
rymdes inom prisstabiliseringens
ram eller ej synes regeringen aldrig ha
inlåtit sig.

Av de skäl jag nu anfört hävda landets
jordbrukare, att de icke för sin del kunna
medverka till att vårprissättningens
princip slopas. Jordbrukarnas begäran
att erhålla ett klart besked angående priserna
för produktionsåret 1949/50 i god
tid före innevarande års höstsådd är därför
enligt mitt förmenande fullt berättigad.

Vad den andra frågan — prissättningens
sönderbrytande — beträffar, är det
förklarligt, när från jordbrukarhåll hävdas,
att man ej anser sig kunna medverka
till ett dylikt tillvägagångssätt. Och
att jordbrukarna hävda en dylik uppfattning
borde icke vara svårt att förstå för
den som vill det allra minsta söka sätta
sig in i jordbrukarnas tankegång. Från
regeringens sida är denna uppdelning av
prissättningen i etapper givetvis av taktisk
natur. Genom en dylik åtgärd sönderplockas
det hela, det går givetvis lättare
för regeringen att komma till resultat
med varje enskild del löstagen för
sig än om hela prissättningsfrågan löses
på en gång. Först har uppgjorts prissättningen
angående sockerbetsodlingen.
Sedan denna för landet så viktiga fråga
förts i hamn, har överenskommits angående
oljeväxtodlingen, vilken odling
fått sina stimulanspriser. Därefter vill
regeringen plocka sönder det övriga genom
att nu i vår fastställa priserna på
spannmål m. fl. produkter, d. v. s. allt
utom mjölk och mejeriprodukter, för att
sedan till hösten låta den viktigaste produktionsgrenen
— om kanske ej för landet
i dess helhet så dock för jordbrukarna
— nämligen mjölkproduktionen, få
vad som kan bliva över.

Mot detta tillvägagångssätt ha jordbrukarna
med rätta starkt reagerat. Skall
man fortsätta med eu totalkalkyl beträffande
jordbrukets produktpriser, torde
det vara nödvändigt, att prissättningen

på de olika produktionsgrenarna så avväges,
att den blir så rättvis som möjligt.
Skulle totalkalkylen exempelvis ej medgiva
höjning av priset på mjölken med
bibehållande av befintliga priser på
övriga produkter, då torde det vara en
nödvändighet att göra vissa härför erforderliga
prisjusteringar genom sänkningar
av vissa produktpriser, detta för att
möjliggöra höjningar av andra, t. ex.
mjölkpriset. Och dylika prisjusteringar
kunna ej ske inom totalkalkylens ram,
om ej hela prissättningsfrågan behandlas
på en gång.

Den tredje åtgärd i dessa prisöverläggningar,
som jag tillåtit mig att uttala
min förvåning över, är att regeringen
icke ansett sig för sin del kunna godkänna
jordbruksorganisationernas förslag.
Detta förslag är intaget i den kungl.
propositionen och torde av mig icke behöva
återgivas. Enligt mitt förmenande
är detta förslag så måttfullt, att det borde
ha kunnat godtagas. Hade så skett,
hade förvisso vägen till fortsatt samförstånd
och förståelse jämnats; genom att
avslå detsamma ha misstämning och bitterhet
skapats.

De motioner, som äro avgivna i denna
fråga, bygga i stort på jordbruksorganisationernas
nyss angivna förslag. Motionärerna
fastslå liksom jordbruksorganisationerna,
att jordbrukskalkylen utvisar
ett inkomstunderskott, vilket av motionärerna
beräknas med bibehållande
av nu utgående subvention till cirka 128
miljoner kronor. Detta inkomstunderskott
föreslås täckt genom höjning av
priserna på vissa mjölk- och köttprodukter.
Med siffror påvisas vidare, att genom
dessa prishöjningar livsmedelskostnadsindex
icke behöver stiga. Avsikten
med prishöjningarna är att kunna åstadkomma
i första hand en höjning av
mjölkpriset till jordbrukarna med tre
öre per kilogram samt i andra hand en
mindre höjning av köttpriset.

Förutsättningen för att kunna nå detta
mål är emellertid, som förut framhållits,
att samma ekonomiska stöd lämnas
från statens sida för produktionsåret
1949/50 som för innevarande år. Det berättigade
eller oberättigade i detta för -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

slag har emellertid utskottsmajoriteten
ej velat gå in på. Utskottsmajoriteten avslår
kort och gott tanken på att nu i vår
taga upp mjölkprisfrågan till behandling.
Utskottsmajoriteten vill sålunda
skjuta på prisfrågans slutliga avgörande
till hösten. Men samtidigt framgår det av
utskottets utlåtande, att enligt majoritetens
mening den föreslagna jämkningen
»skulle innebära en faktisk inkomstökning
för jordbruket i förhållande till
innevarande år». Ordet »inkomstökning»,
som i detta sammanhang användes,
anser jag vara missvisande. Den av
motionärerna föreslagna prissättningen
medför icke någon verklig inkomstökning
för jordbruket. De föreslagna höjda
priserna på vissa mjölk- och mejeriprodukter
avse att täcka dels de ökade
utgifter, som jordbruket fått vidkännas,
dels den minskning i inkomster, som
uppstått och kommer att uppstå genom
sänkningen av priset på vissa produkter,
i första hand ägg och potatis. När vissa
produkter falla i pris och när utgifterna
beräknas stiga, då torde det icke kunna
påstås, att genom en höjning av mjölkpriset
— vilken höjning endast motsvarar
dessa utgiftsstegringar och prissänkningar
— jordbrukarna erhållit någon
verklig »inkomstökning».

Härtill kommer att, såsom jag nyss påpekat,
det framlagda prisförslaget icke
medför någon verklig höjning av livsmedelsindex
för konsumenterna.

För att kunna genomföra motionärernas
förslag fordras emellertid, som förut
framhållits, att i stort sett samma subvention
utgår för 1949/50 som för innevarande
år. Detta innebär emellertid en
höjning av Kungl. Maj:ts förslag med i
runt tal 38 miljoner kronor, alldenstund
enligt departementschefens förslag det
»allmänna mjölkpristillägget» — sedan
smörpriset höjts — i propositionen
sänkts med cirka 41 miljoner kronor.

Principiellt sett äro subventioner ej
att förorda. Fn vara bör enligt mitt förmenande
betalas med det pris densamma
är värd, och den som skall använda varan
i fråga bör ensam stå för kostnaderna.
Men undantag kunna helt visst förekomma,
och i detta fall torde en stats -

subvention kunna förklaras och även
godtagas.

Skall jordbruket kunna erhålla den avsedda
och enligt mitt förmenande nödvändiga
treöreshöjningen på mjölken,
kan detta ej ske på annat sätt än att antingen
denna höjning helt betalas av
konsumenterna eller staten tillskjuter
den summa som erfordras. Av dessa två
alternativ anser jag i dagens läge det
sistnämnda vara att föredraga. Genom
den föreslagna åtgärden ökas dock icke
statens subvention i jämförelse med föregående
år. Vidare skulle — om t. ex.
priset på konsumtionsmjölken höjdes
över det föreslagna — detta kunna medföra,
att prisstabiliseringen hotades, vilket
icke sker enligt motionärernas förslag.
Slutligen kan det vara berättigat
med denna bibehållna subvention även
för nästa år, när det gäller att söka
åstadkomma en ökning av en så viktig
produktion som mjölkproduktionen.

Jordbruksutskottets utlåtande är även
i ett annat avseende egendomligt. Utskottsmajoriteten
förklarar sig sålunda
godkänna vårprissättningens princip,
och den instämmer i departementschefens
uttalande angående det berättigade
i att i år uppskjuta prissättningen av
mjölk och övriga mejeriprodukter till
hösten, detta för ett fullföljande av stabiliseringspolitiken.
Men samtidigt har
utskottsmajoriteten icke kunnat bevisa,
att ett godkännande av motionärernas
förslag skulle bryta prisstabiliseringen.
Jag måste säga, att jag har svårt att förstå
det logiska i ett dylikt resonemang.
Hade utskottsmajoriteten kunnat motbevisa
motionärerna på denna punkt, då
hade givetvis förhållandet varit ett annat.
Nu kan utskottets beslut knappast
tolkas på annat sätt än att, trots sakskäl
för ett bifall till motionärernas förslag,
utskottsmajoriteten ansett sig böra följa
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talman! Av de skäl jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till den till utskottets
beslut fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Isaksson.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Två av
reservanterna ha redan utvecklat reservanternas
allmänna synpunkter på det
här spörsmålet, och för att inte göra
mig skyldig till några upprepningar
skall jag koncentrera mitt anförande till
några punkter, som herr Henry Johansson
tycktes vara angelägen om att få
litet närmare förklarade. Dessutom skall
jag göra några reflexioner med anledning
av hans anförande.

Herr Henry Johansson förfasade sig
över att motionärerna och reservanterna
i sin exemplifiering av hur man
skulle täcka det beräknade inkomstunderskottet
ha kalkylerat med att — såsom
herr Aaby-Ericsson påpekade är
det ett alternativ — eventuellt höja köttpriset,
om köttet nu skulle friges. Det
ser inte trevligt ut vid första ögonkastet,
att köttet kanske skulle komma att
stiga med 17 miljoner, om det blev fritt.
Men det bör framhållas, att det också är
ganska antagligt, att fläskpriset kommer
att sjunka betydligt. Jag påpekar än en
gång, att höjningen av köttpriset endast
är ett alternativ. Vill man inte täcka förlusten
på detta sätt, stryker man de 17
miljonerna och lägger dem på det allmänna
mjölkpriset, och då är man i alla
fall framme vid i runt tal 128 miljoner
kronor. Jag skulle nästan tro, att till och
med herr Henry Johansson vid närmare
eftertanke skall medge, att det inte
är så farligt som han tydligen har föreställt
sig vid läsningen av motionerna
och reservationen.

Jag har först tagit den punkt, där herr
Henry Johansson slutade. Nu skall jag
övergå till vad han sade i början av sitt
anförande.

Herr Henry Johansson sysselsatte sig
rätt mycket med oljeväxtodlingen och
priset på oljeväxterna. Han tycktes inte
vilja medge, att det finns ett överpris
på oljeväxterna av sådan storleksordning,
att det kan vara berättigat att låta
en del därav betalas av det allmänna.
Fn icke-jordbrukare kan naturligtvis resonera
på det sättet. Men såsom påpekas
i reservationen har ju oljeväxtodlingens
areal utökats till den grad, att det för
nästa konsumtionsår kommer att verka

‘2 Första kammaren!! protokoll 1949. Nr 22

menligt för det övriga jordbruket. Det
är detta som reservanterna åsyfta, när
de säga: »Denna utveckling, som icke
förutsågs år 1948, får synnerligen ogynnsamma
återverkningar för prissättningen
å andra produkter, eftersom överpris
på en produkt måste medföra, att priset
på andra produkter tryckes ned.»

Nu vet jag ju mycket väl, att det möter
svårigheter att göra upp med oljeväxtodlarna,
samtidigt som man resonerar
med övriga jordbrukare, och att
man därför förhandlar separat om oljeväxtodlingen.
Visserligen innebär det en
svårighet, men om denna svårighet inte
kan övervinnas, kan det inte vara rimligt,
att andra jordbrukare, som utan tvivel
driva sin näring under mycket sämre
betingelser än oljeväxtodlarna, skola
betala det överpris, som obestridligen
ligger i de nu beräknade och föreslagna
priserna på oljeväxterna. Därmed bär
jag självfallet inte på något sätt underkänt
angelägenheten att upprätthålla oljeväxtodlingen
i den utsträckning som
kan ske.

Vidare funderade herr Henry Johansson
ganska ingående över problemet de
kreaturslösa jordbruken, och han tyckte,
att det kunde vara lönande att avvakta
utvecklingen. Han hämtade tydligen
sin tröst i det förhållandet, att mjölkinvägningen
dock hålles vid en relativt
hög nivå. Det kan ju vara en tröst, men
denna tröst räcker inte längre än tills
fältet av icke tidigare anslutna leverantörer
är avbetat. Det är tillkomsten av
nya leverantörer som har gjort, att invägningen
av mjölkmängden icke har
underskridit nuvarande relativt gynnsamma
nivå. Men att antalet kreaturslösa
jordbruk och kreaturssvaga jordbruk
håller på att öka betydligt, därom lär
det väl inte behöva diskuteras. Frågan
är naturligtvis, om denna utveckling
kommer att gå så långt, att det kan föreligga
någon fara för att mjölken, detta
viktiga livsmedel, skall börja att minska
i sådan grad, att här uppstår en bristsituation.
Framtiden får väl utvisa detta.
Men så mycket vill jag dock säga herr
Henry Johansson, att jag inte kunde få
hans tankegångar och reflexioner att

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

stämma med de erfarenheter och iakttagelser
som anan har möjlighet att göra,
om man som jag lever tillsammans med
den grupp av yrkesutövare, varom vi
här tala, och i någon män deltar i deras
arbete.

Jag skall avstå från att svartmåla, ty
jag är angelägen om att denna diskussion
och de föreliggande meningsskiljaktigheterna
inte skola överdimensioneras.
Jag tror det kan vara tillräckligt,
att vi så återhållsamt som möjligt diskutera
de sakliga meningsskiljaktigheterna.
Men jag kan inte underlåta att
säga, att jag har en mening, som är rakt
motsatt herr Henry Johanssons, och att
jag har många tiotusental med mig. Utvecklingen
kommer väl att visa vem
som bär rätt. Livet självt verifierar nog
sådana bär saker, och ingen skulle vara
gladare än jag, om mina farhågor skulle
vara i någon mån överdrivna. Men med
den direkta kontakt jag har med jordbruket
har jag som sagt inte anledning
att inge mig själv några förhoppningar.

Sedan resonerade herr Henry Johansson
rätt ingående om det nya mjölkpriset.
Han medgav, att om jordbrukarna
inte hade sträckt sig längre än till att
begära en höjning av priset på konsumtionsmjölken,
skulle man måhända ha
kunnat diskutera den saken. Detta uttalande
innebär ju, att även herr Henry
Johansson är beredd att medgiva att en
förbättring av mjölkpriset i och för sig
inte är oberättigad. Jag har heller inte
hört någon påstå annat. Men så fruktar
man, att den föreslagna höjningen
av mjölkpriset skulle komma att inverka
på stabiliseringspolitiken. Såväl herr
Tjällgren som den föregående talaren,
herr Aaby-Ericsson, bär närmare utvecklat
detta, och jag skall därför inte sinka
mig genom att upprepa vad de ha sagt
på denna punkt. Jag endast understryker
att jag tycker att det finns verkligt goda
skäl för det resonemang vi föra i reservationen.
I motsatt fall skulle ju ändå
utskottsmajoritetens ståndpunkt kunna
tolkas så, att man accepterar prishöjningar
på andra produkter, som inverka
på levnadsko,stnadsindex. Fn sådan
utveckling villa vi inte utan vi -

dare vara med om, och det är vår bergfasta
övertygelse, att det inom ramen
av nuvarande levnadskostnadsindex
finns möjligheter att tillgodose våra yrkanden.

I detta sammanhang skall jag göra ett
par påpekanden. Om man nu utgår från
att de 128 miljonerna skulle täckas så
som är exemplifierat i reservationen,
innebär det, att 87 miljoner kronor
skulle betalas av konsumenterna och
återstående belopp, d. v. s. skillnaden
mellan 128 och 87 miljoner kronor,
skulle subventioneras. Därvidlag ber jag
att få fästa uppmärksamheten på att av
konsumenterna utgöra ju jordbrukarna
omkring 25 procent. Vad som skulle tas
ut av de icke jordbrukande konsumenterna
skulle alltså röra sig om 60 å 65
miljoner kronor. Jag tycker inte, att
detta belopp är alltför avskräckande, då
det här gäller en kalkyl på i runt tal
3 miljarder kronor.

Till sist, herr talman, ber jag att få
nämna ännu en sak, nämligen en undersökning
av mjölkpriset i andra länder.
Visserligen har den gjorts på enskilt
initiativ, men siffrorna ha i och för sig
så stort intresse, att det kan vara värt
att få dem intagna i kammarens protokoll.
Om man på basis av timförtjänsterna
frågar sig, hur lång tid en arbetare
behöver arbeta för att tjäna in en
liter mjölk, får man följande tider: Sovjetryssland,
d. v. s. världens paradis,
3 timmar 54 minuter, Sverige 9 minuter,
England 18 minuter, Schweiz 12 minuter
och USA 8 minuter. USA ligger
alltså efter denna beräkning gynnsammare
till än Sverige. Men det är i USA
inte det låga mjölkpriset, utan den högre
timpenningen som gör, att man på så
kort tid som 8 minuter kan tjäna lika
mycket som en liter mjölk kostar. Jag
skulle tro, att mjölkpriset i USA ligger
omkring 50 procent över det svenska
mjölkpriset.

Herr talman! Jag har inte under debatten
i utskottet eller i övrigt kunnat
komma till någon annan uppfattning än
att den ståndpunkt soan redovisas av
reservanterna är — utan att behöva
vara hundraprocentigt oangriplig —

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mycket användbar som plattform för
det yrkande som framställes i reservationen,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, ALFRED: Herr

talman! Jag har inte så värst mycket att
tillägga till vad min partivän Henry Johansson
har anfört, och jag skall undvika
att upprepa, vad han har sagt här
i denna fråga. Jag känner mig likväl
föranlåten att säga några ord även på
detta stadium av debatten.

Det förefaller mig, som om man på
sina håll överskattade betydelsen av en
vårprissättning. Herr Aaby-Ericsson
framhöll, att en sådan är nödvändig för
planeringen av vårbruket. Detsamma
framhölls i utskottet. Jag upprepar, vad
jag där sade: Detta är felaktigt, vad gäller
skånska förhållanden, i varje fall för
den ort där jag bor. Där har vårprissättningen
icke haft någon som helst betydelse
för den saken, därför att resultatet
av de underhandlingar mellan regeringen
och representanter för jordbrukets
ekonomiska föreningar, som föregå vårprissättningen,
bli kända först vid en så
sen tidpunkt, att vårbruket redan är slut
i Skåne. Ingen vill väl göra gällande, att
man börjar planera, sedan man blivit
nästan färdig.

Reservanterna anföra här som ett argument,
att man inte kan göra det pålägg
av kalvar, som fordras för att ersätta de
mjölkande korna, om man inte vet priserna.
Ja, det är ju ett argument, men
ytterst vagt i detta sammanhang. Striden
gäller ju prissättningen på mjölk. Motionärerna,
som innesluta hela den borgerliga
samlingen här i riksdagen, hävda,
och det har ytterligare understrukits av
reservanterna i utskottet, att det är nödvändigt
att höja mjölkpriset med tre
öre litern. Om det är nödvändigt eller
inte skall jag inte nu yttra mig direkt
över, men jag är glad, att hittills inte
den argumentering kommit fram i debatten,
som förekom i utskottet, diir man
från motionärernas sida rent av hotade
med repressalier, om inte majoriteten
ville falla till föga och besluta om ett

höjt mjölkpris nu. Man gick så långt, alt
man beskyllde majoriteten för att vara
motståndare till ett skäligt mjölkpris,
som man kallar ett tre öre högre pris.
Det är en falsk beskyllning, och här i
kammaren har jag ännu inte hört den.
Jag hoppas, att jag slipper att höra den
också. Vi ha tvärt om sagt, att vi för vår
del gärna medverka till en prishöjning
på mjölken, och vi ha sagt, att om det
över huvud taget skall bli fråga om eu
prishöjning på jordbrukets produkter,
skall denna läggas på mjölken. Men vi
äro inte beredda att avgöra detta i nuvarande
läge. Departementschefen har
uttalat i propositionen, att det är önskvärt
att skjuta på prissättningen av mjölk
och mjölkprodukter till en tidpunkt, då
man lättare och säkrare kan bedöma
årets skörd. Däri instämmer majoriteten
i utskottet. Vi anse det vara fullt riktigt.
Därutöver har majoriteten i utskottet
kommit till den uppfattningen, som jag
tror vilar på ganska säker grund, att det
är nödvändigt med eu översyn av den
kalkyl, som är uppgjord och som man nu
på borgerligt håll vill att man nu skall
bestämma de olika priserna efter. Vi ha
belägg för att den kalkylen är missvisande.
Vi ha haft två representanter uppe i
utskottet. Den ene var direktör Stensgård,
ledamot av den speciella LK-delegationen,
och den andre var en representant
för livsmedelskommissionen,
vars namn jag för tillfället har tappat
bort. De hade till huvudsaklig uppgift
att närmare redogöra för kostnaderna
vid användning av traktorer. Dessa två
herrar hade så vitt skilda uppgifter att
lämna — och de styrkte dem båda med
siffror — att vi blevo ytterligare stärkta
i vår uppfattning, att en översyn över
kalkylen var nödvändig. Jag förutsätter,
att vi alla här i kammaren och i hela
riksdagen anse det angeläget atl ha en
kalkyl, som så långt (let är möjligt nr
baserad på saklighetens och rättvisans
grundval. Här brister det. Det erkände en
av dessa herrar, som senare upplyste att
nästa år skall man riikna efter eu annan
metod. Han blev tillfrågad, hur det låg
till med oljeförbrukningen för traktorerna.
Han berättade då, att han hämtat

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets

sina uppgifter från maskinliållare. Vem
som helst kan förstå, att en sådan uppgift
måste bli missvisande. Vi ha en sådan
maskinhållare hemma i min ort, i
min omedelbara närhet, och han utnyttjar
sina traktorer till den allra högsta
gräns. Maskinhållarna köra både natt
och dag, de ha möjlighet att sätta lyktor
på sina maskiner, och de utnyttja dem.

Då måste såväl bränsle- som smörj oljeåtgången
bli mycket stor. Så har man
räknat ut ett medeltal därav, men det
har utskottet icke ansett sig kunna godtaga.
Om man vill ha så säkra uppgifter
som möjligt på detta område, är det nog
nödvändigt, att man vänder sig till jordbrukare
av alla storleksordningar, som
inneha traktorer, och tar reda på den
verkliga kostnaden i storbruket, i det medelstora
jordbruket och i de mindre
jordbruk, där man verkligen har traktorer.

Den som lyssnade till debatten i utskottet
skulle rent av kunnat få den uppfattningen,
att det vore en förlust att använda
traktorer i jordbruket. Nu har jag
väl reda på att det inte är så. Jag vet
mycket väl, att det är en ren vinst för
jordbruket att använda traktorer. Vinsten
blir större för de jordbruk, som omfatta
omkring 80—100 tunnland och däröver,
men det blir en vinst även för 40-tunnlands-jordbruken och till och med
för 27-tunnlands-jordbruken. .lag har
faktiska uppgifter på detta, men jag skall
inte dra dem nu.

Men jag kan inte underlåta, herr talman,
att nämna en uppgift, som jag har
fått av en ledamot i riksdagen som balett
120 tunnlands jordbruk. Jag har inte
den minsta anledning att tvivla på riktigheten
av dessa uppgifter. De ha inte
lämnats i utskottet, och därför nämner
jag inget namn, men de äro inte mindre
exakta därför att de äro lämnade ulanför
utskottets dörrar.

Han sade, att det var enbart en fördel
att kunna använda traktor. Han sparade
in två karlar. Vad betyder det ekonomiskt
med nuvarande timlöner? Omkring 8 000
kronor. Han sålde tre hästar. Vilket pris
de betingade vet jag inte, men det var
kanske detsamma som en lantbrukare

område.

där hemma fick, omkring 1 000 kronor.
Det är en siffra, som jag inte skall syssla
med, ty det är en engångsföreteelse. Men
vad som inte är redovisat i kalkylen —
det har en ledamot av LK-delegationen
erkänt för mig — är den foderbesparing
man gör på de hästar, man nu inte längre
behöver i jordbruket. Den bör enligt
min och majoritetens i utskottets mening
redovisas i kalkylen, om man skall tillmäta
den det värde vi mena att den
bör ha.

När jag ändå har ordet, skulle jag i
detta sammanhang vilja säga ett par ord
om motionerna rörande producentbidrag.
Jag skall fatta mig mycket kort, därför
att utskottet var enigt om att skicka
dessa tre närbesläktade motioner — med
Kungl. Maj :ts medgivande visserligen -—
till den pågående småbruksulredningen.
Vad jag vill framhålla i anledning av
dessa motioner är, att vad man nu har
kommit till klarhet om på motionärernas
sida är precis vad jag framhöll 1947 i
det särskilda utskottet, då vi behandlade
dessa ting. I den proposition, som då
framlades, föreslogs bland annat behovsprövning
för att erhålla producentbidrag.
Här mötte vi en borgerlig samling
i utskottet, vilken krävde att behovsprövningen
skulle slopas. De borgerliga fingo
ett gott stöd av kommunisterna, som ju
alltid passa på att hjälpa till, när det
minst behövs. Vi hade i alla fall majoritet
och skulle ha kunnat avslå förslaget,
men vi gjorde det inte. Vi läto minoriteten
få rätt, och nu är jag personligen
glad över att den har gett mig rätt i den
inställning den nu har. De gällande bestämmelserna
äro inte bra, det äro vi
överens om, och jag har därför ingen anledning
att nu närmare fördjupa mig i
producentbidraget. Det komma vi till
förr eller senare.

I fråga om äggen har Kungl. Maj :t i
propositionen föreslagit ett lägsta pris
av två kronor per kilogram och ett högsta
pris av tre kronor per kilogram. Här
förelåg en motion, och den var väntad,
där man begärde en höjning med 25 öre
av både det lägsta och det högsta priset.
Jag förutsätter, att även om Kungl. Maj:t
hade i propositionen föreslagit ett lägsta

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

pris av 2 kronor 25 öre och ett högsta
av 3 kronor 25 öre, skulle det ha kommit
en motion, där man hade begärt ytterligare
25 öres förhöjning.

Nåja, detta är inte så mycket alt resonera
om. Jag kan nöja mig med vad
jag nu har sagt och instämma med min
partivän Johansson i hans yrkande om
bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill säga några ord med anledning
av att herr Andersson i början
av sitt anförande berättade, att han inom
utskottet hade fått det intrycket, att jordbrukets
representanter hade hotat med
obstruktion, och att han var glad över
att han inte hört något sådant i kammaren
i dag. Om herr Andersson har
fått det intrycket i utskottet, har det
inte berott på någon som helst avsikt
att hota — det vill jag säga honom allvarligt
och uppriktigt — utan uteslutande
på att ett eller annat anförande
där måhända var litet färgrikare än anförandena
här i dag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag lyssnade mycket noga till herr
Henry Johanssons anförande om jordbrukspriserna,
och jag fäste mig särskilt
vid en sak. Han framhöll, att det inte
kunde ha någon betydelse, om man satte
priserna ett par månader senare än
brukligt. Jag skulle här vilja direkt fråga
herr Henry Johansson, om han menar,
att man skulle kunna göra på samma
sätt mot andra samhällsgrupper. Kan
man gå och säga till våra arbetare: Nu
skola ni arbeta två eller tre månader
framåt, och sedan skola ni få veta, vad
ni kunna få för detta! Jag tror inte,
att de skulle acceptera ett sådant erbjudande,
och jag kan heller inte förstå,
varför man från majoritetens sida vill
påtvinga en viss grupp människor något
liknande.

Han sade, att när två månader hade
gatt, skulle man bättre kunna överblicka
situationen och bedöma skörderesultatet.
Jag skall litet senare utveckla, hur
lätt man kan riikna fel på skörderesul -

tatet och varför det kanske är fördelaktigare,
om man i förväg får veta priserna.

Som ett tecken på att mjölken inte
var så dåligt betalad som man ville göra
gällande från jordbrukarnas sida hänvisade
herr Johansson till auktioner, där
priset på nötkreatur var ganska högt. Ja,
herr talman, det är väl bekant för alla,
som ha något litet grand kännedom om
jordbruket och nötkreaturen — men jag
tror inte, att herr Henry Johansson har
det — att ett djur som lämnar liten avkastning
inte skall stå i samma pris
som ett djur, som lämnar högre avkastning.
När en besättning av djur med
hög avkastning säljs, är det därför självklart,
att den betingar ett högre pris än
en besättning med sämre avkastning.
Detta kan man väl ändå inte anföra som
bevis för att mjölkpriset skulle vara bra
som det är.

I fortsättningen framhöll han, att livsmedelsindex
inte kunde stiga mera. Det
fanns endast 2 å 21/., enheter kvar till
toppen, över vilken man inte skulle kunna
hålla pris- och lönestoppet. Men om
man studerar den prisbildning, som förekommit
under den senaste tiden, finner
man, att just livsmedel ha gått ned,
medan andra varuslag, som också behövas
i den dagliga hushållningen, nämligen
kläder och skodon samt en hel del
andra varor, ha stigit. Då skulle jag
vilja fråga: Är det meningen, att jordbruket
skall betala dessa stegrade kostnader?
Eljest får man undersöka, varpå
denna prisstegring beror, om man
erkänner, att det finns ett underskott i
jordbrukskalkylen på 128 miljoner kronor.

Jag tror, att man kan höja mjölkpriset
med tre öre, utan att detta på något sätt
behöver ha någon inverkan på livsmedelsindex.
Det ryms inom ramen av det
underskott, som föreligger på jordbrukets
område.

Man har alltid förut deklarerat från
regeringens sida, att den priskalkyl, som
upprättas, skall ligga till grund för jordbrukets
prissättning. Denna priskalkyl
bar omräknats, och ett underskott har
uppstått. Det erkänns ju också av re -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

geringen, men man säger, att man skall
vänta med att täcka detta underskott.
Jag tror för min del, att det skulle varit
lyckligt, om man hade gått in för att redan
nu fastställa priserna för jordbrukets
produkter i full utsträckning, liksom
man gjorde föregående år, i stället
för att bryta sönder det på det sätt
som man nu har gjort.

Om vi se på föregående års jordbrukskalkyl,
finna vi, att man i den
hade räknat med ett pris på potatis av
jag tror 14 öre, men den har väl sålts
för i medeltal 10, 11 öre hos producenten.
Även här har ju uppstått ett avsevärt
underskott. Likadant är det med
äggen. Där har det också blivit ett underskott.
Bristen för dessa två varuslag
räcker väl nästan att täcka den höjning,
som skulle uppstå, om mjölkpriset höjdes
tre öre.

Jag kan inte underlåta att säga några
ord om propagandan för ökade odlingar
av olika slag. Svenska sockerbolaget bär
ju till och med i skrivelse till statens
livsmedelskommission framhållit nödvändigheten
av att sänka priserna på
t. ex. potatis och oljeväxter, för att sockerbetsodlingen
här i riket skall kunna
bli av en sådan omfattning, att den täcker
behovet. Jag blev inte litet förvånad,
när jag fick se, att man använde
ett sådant argument. Vi ha i år ökat sockerbetsodlingen
rätt avsevärt, men vi stå
i dag inför risken att nödgas plöja upp
tusentals och åter tusentals tunnland betor
på den grund, att det är omöjligt att
skaffa tillräckligt med arbetskraft. Jag
vill inte nu anklaga vare sig arbetsmarknadsstyrelsen
eller andra, som ha att göra
härmed, för att de inte skulle ha gjort
vad de kunnat, tv det är jag säker på att
de ha gjort, men de ha ändå inte haft någon
möjlighet att ordna detta. Jag tror
inte heller, att det finns någon möjlighet
att skaffa fram den arbetskraft, som behövs
för att få dessa sockerbetor gallrade.
Om detta inte kan ske inom de närmaste
dagarna, återstår det ingenting annat
för jordbrukarna än att plöja upp fälten
och låta dem ligga obrukade. Jag
undrar, mina damer och herrar, vem
som får bära den förlusten. Jag tror inte,

att det lönar sig att komma till regering
eller riksdag och säga: Nu begära vi ersättning
för detta. Vi få nog själva bära
den förlust, som uppstår. Då är det väl
inte att undra på att man från jordbrukets
sida är litet grand försiktig, när
det gäller sådana specialodlingar som
särskilt sockerbetsodlingen. Man vill
vara garderad för att få tillräckligt med
folk, så att man slipper vad vi säkerligen
i år komma att få uppleva, nämligen
att nödgas köra upp en stor del av arealen.

När jag hörde herr Andersson i Bussjö
här tala om priskalkylen och traktorer
m. m., blev jag verkligen litet förvånad.
Herr Andersson sade, att man inte
skulle tro vad man hörde i utskottet, att
det var arbetsbesparande att ha traktorer,
utan det var lika dyrt vare sig man
hade sådana eller ej. Jag tror väl inte,
att herr Andersson menade, vad han sade,
ty det är väl ändå känt i vida kretsar,
att man byter ut hästarna mot traktorer
för att spara arbetskraft. Vad herr
Andersson där yttrade tror jag inte på
något sätt överensstämmer ens med hans
egen åsikt. Det var väl bara här i dag,
som han ville göra detta gällande.

Vidare framhöll han beträffande beräkningen
av hur mycket olja och sådant,
som gick åt för traktorerna, att
maskinhållarna utnyttjade traktorerna
till det yttersta och därigenom förbrukade
mer brännolja än andra. Men dessa
maskinhållare köra ju för jordbruket.
Om de, som herr Andersson säger, köra
hela dygnet igenom, så tar det väl inte
mer olja och fotogen än det gör, om man
har två traktorer i stället, som bara gå
på dagarna och göra samma arbete. Jag
kan inte tänka mig, att det kan vara någon
skillnad där.

Dessutom tyckte jag, att herr Andersson
använde väl starka ord, när han sade,
att kalkylen är missvisande och skall
omräknas. Det sätt, som man gör upp
kalkylen på, herr Andersson, har använts
ända sedan man kom överens om
att man skulle upprätta en inkomst- och
utgiftskalkyl för jordbruket. Om den är
felaktig i dag, har den väl varit det hela
tiden, men det resonemanget hörde man

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

aldrig under krigsåren, när det rådde
svårigheter på alla områden. Då hörde
man aldrig sådana ord fällas som att den
var missvisande och inte sanningsenlig,
som herr Andersson här sade, utan då
ansåg man, att den var det enda rätta,
och den skulle man följa. När man nu
kommer dithän, att man får bättre möjligheter
att importera varor, så är man
genast färdig att säga att den kalkyl, som
har använts i så många år, inte duger
längre utan måste omräknas.

Herr Andersson sade att kalkylen var
missvisande därigenom, att man hade
räknat med oförändrad mängd hästfoder,
fastän hästarna i stor utsträckning
hade ersatts av traktorer. Jag tror inte
att det förhåller sig så. Jordbrukarna få
ju varje år och ibland två gånger om året
deklarera sitt innehav av hästar såväl
som av andra kreatur. Jag förmodar att
de som göra upp kalkylen räkna med det
antal hästar som verkligen finns i tjänst,
och jag kan därför inte tänka mig att
jordbruket kan tillföras någon dold inkomst
på det sätt som herr Andersson
menade.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
tiden längre med att gå in på detaljer,
tv de olika spörsmålen ha ju behandlats
av flera tidigare talare, men jag vill till
sist bara säga, att jag tror det hade varit
lyckligare om majoriteten här i riksdagen
hade kunnat åstadkomma ett gott
samförstånd med hela den svenska jordbrukarkåren
och hade tillmötesgått denna
så långt, att jordbrukarna liksom
andra yrkesgrupper i vårt land hade
kunnat få veta vad deras produkter
komma att kosta. Nu vill regeringen och
majoriteten bryta ut vissa delar av frågan
och uppskjuta avgörandet om priserna
på vissa produkter, och jag anser
att detta icke stämmer överens med en
sund utveckling. Jag anser att man bör
försöka få en ordentlig uppgörelse till
stånd på alla de områden som det här
gäller. Jag menar inte alls att jordbrukarna
böra få några oskäliga vinster, och
jag tror att alla äro medvetna om att
något sådant inte är möjligt med den
kontroll som utövas över jordbruksnäringen.

Jag tror inte heller att någon vill bestrida
att jordbrukarna under de för vårt
land så svåra år, som ha gått, ha gjort
så gott de ha kunnat för att frambringa
de produkter som svenska folket har behövt
för sitt livsuppehälle. Under sådana
förhållanden är det väl också anledning
att förmoda, att man på regeringssidan,
trots denna lilla brytning, även i
framtiden skall kunna inse att jordbruket
är ryggraden i hela vårt näringsliv
och att man därför måste se till att denna
näring alltjämt har möjligheter att
hävda sig.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr JOHANSSON, HENRY (kort genmäle):
Herr talman! Herr Elofsson har
frågat mig, om jag anser att det vore
rimligt att jordbruket skulle arbeta utan
avtal under en period av tre månader
eller mer, och han frågade också, om
det vore möjligt att få andra grupper,
som normalt arbeta under avtal, att arbeta
avtalslöst.

Men det är ju inte fråga om att jordbruket
skall arbeta avtalslöst. För det
första utgår ju inte det nuvarande avtalet
ännu på en god tid, och för det andra
ha både Kungl. Maj :t och utskottet
föreslagit att det nuvarande avtalet skall
gälla oförändrat till dess man har varit i
tillfälle att taga ställning till utvecklingen
på penningväsendets område under
förhösten.

För övrigt vill jag säga, att det förekommit
att andra grupper fått arbeta
utan avtal. Sålunda vill jag minnas att
lantarbetarna ett år för inte så länge sedan
fingo vänta i tre månader, från den
1 oktober till nyår, på att få avtal, och
ett annat år fem månader. Härförliden
kunde man liisa i tidningarna att en
grupp kommunalarbetare här i landet
hade fått arbeta i ett och ett halvt år
utan avtal, och de hade ändå inte lagt
ned arbetet. Det finns många exempel
på sådana avtalslösa perioder.

Herr ANDERSSON, ALFRED (kort
genmäle): Herr talman! Herr Elofsson

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbru

sade att han hoppades att vad jag sade
om traktorerna var ett uttryck för en
tillfällig inställning. Jag kan försäkra
herr Elofsson att det inte är så. Den är
ganska gammal, och jag tror den vilar
på säker grund.

Mot mitt resonemang invänder herr
Elofsson att maskinhållarna köra åt
jordbruket. Javisst, vem skulle de annars
köra åt? Men de köra inte åt sådana,
som ha traktorer själva, och därför
bevisar herr Elofsson ingenting med
sitt resonemang om de genomsnittliga
kostnaderna för traktorer.

Jag vill också säga att vi från vårt
håll äro angelägna om den stabiliseringspolitik
som föres. Vi vilja inte medverka
till att den slås sönder. Men det
betyder inte att vi äro motståndare till
ett högre mjölkpris, om det kan medgivas
inom stabiliseringspolitikens ram,
utan under denna förutsättning ha vi
förklarat oss villiga att medverka till
en sådan höjning. Det är vår klara inställning
på den punkten.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Prissättningen på det svenska jordbrukets
produkter har nu under många år
varit så låst, att detta förhållande väl
bär orsakat att terminologien har blivit
sådan som den har blivit i denna debatt.
Jag skulle eljest för min del inte
vilja använda just de ordalag som exempelvis
herr Elofsson använder när
han säger att vi måste ha rätt att veta
vad vi skola få för våra produkter. Det
är inte en allmän rättighet att få veta
detta, menar jag. Jag skulle för -min del
helst se att man kunde komma ifrån
detta system, att staten lägger sig i prissättningen
på ett så detaljerat sätt som
sker. Om vi finge ta ut de priser, som
marknaden tilläte, och om det vid något
tillfälle skulle bli högre pris på ett visst
varuslag än myndigheterna skulle anse
vara lämpligt, så skulle ju som det nu är
myndigheterna efteråt fastställa en gräns
för priset. Under sådana förhållanden är
det ju bättre att ha en bestämd prissättning
för konsumtionsåret, och om man .
skall ha det så, kan man inte, som her-1

ets område.

rar Henry Johansson och Alfred Andersson
gjorde, bagatellisera betydelsen av
vid vilken tidpunkt jordbrukarna få reda
på vilka priser de ha att räkna med. Jag
vet inte, om någon av herrarna själv
bedriver något jordbruk nu för tiden
— förr gjorde ju åtminstone herr Alfred
Andersson det, men jag vet inte säkert,
om han har kvar sina 32 tunnland —
men annars är det ju så, att man bland
annat måste bestämma, hur mycket man
skall så in till vall för nästkommande
år. Verkningarna av det beslutet sträcka
sig över två och ett halvt år framåt, i
somliga trakter tre och ett halvt. Det
är rätt många jordbrukare här i Sverige
som just ha gått och funderat på
om de verkligen skola bry sig om att så
in vall i den omfattning som är vanlig,
så kallsinnig som regeringen bär visat
sig vara när det gäller mjölkpriserna,
och jag skulle nästan tro att en del redan
ha låtit sin naturliga misstänksamhet
taga sig det uttrycket, att de ha avstått
ifrån att så in vallfrö på vissa arealer.
Detta innebär en förberedelse till en
minskning av kreatursbesättningen eller
kanske rentav till en utslagning av den.
Numera är det nämligen inte så, att man
kan odla vall och räkna med att kunna
sälja höet. I en tid, då minskningen av
kreatursbesättningarna börjar bli allmän,
finns det ju inte köpare i samma
utsträckning som tidigare — såvida det
inte kan öppnas export. Jag har själv
gått och funderat på om det skall vara
någon idé att ha ungefär samma vallarealer
som vanligt.

På vårarna kommer det ju alltid
många spädkalvar till slakterierna, men
då jag har varit och tittat i vårt slakteri
hemma, har jag tyckt mig märka
att det bland dessa kalvar är en större
procent kvigkalvar än vanligt. Vad betyder
detta? Jo, det betyder att man inte
tänker nyrekrytera sin kobesättning i
samma takt som tidigare. Tjurkalvarna
skickar man ju i allmänhet in ganska
samvetsgrant. Denna iakttagelse, att det
är särskilt mycket kvigkalvar som slaktas
i år, talar enligt min mening ett visst
språk, som egentligen mindre angår
jordbrukarna än konsumenterna här i

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

landet. Det är ju en naturlig sak att
man försöker avväga de olika verksamhetsgrenarna
inom ett företag — och ett
jordbruk är ju ingenting annat än ett
företag — så att verksamheten får den
inriktning som ger den största förtjänsten.
Det måste alltid vara så för att ekonomien
inte skall bli låst i alltför hög
grad. Nu är det ju så, att en minskad
vallodling, ett minskande av besättningarna
o. s. v. har verkningar på många
andra fronter. Om konsumenterna en
dag finna, att mjölkförsörjningen är för
dålig, så är detta missförhållande inte
tillrättat i en handvändning. Jag tror
inte att det kommer att bli någon verklig
brist på konsumtionsmjölk, men mjölken
kommer att behöva tillföras från
så mycket större områden än nu, att
transporterna bli dyrbarare och tekniskt
besvärligare, och vidare måste ju
smörmängden och tillgången på skummjölk
bli mindre.

Det borde ha varit möjligt för regeringen,
anser jag, att göra upp denna
sak med jordbruksorganisationerna lugnt
och stilla. Det är ju inte alldeles betydelselöst
att även staten är ordhållig.
Staten skall inte vara den enda organisation
som ständigt bryter löften. Om
enskilda eller företag bryta löften i affärslivet,
så kommer det mycket surt efter
och drabbar dem själva. Riksdagen
har ju på Kungl. Maj:ts förslag för två
år sedan beslutat, att man skall meddela
prissättningen för jordbruksprodukterna
på våren, och då bör detta också ske
— så länge man nu över huvud taget
skall bibehålla en sådan här prissättning.

Her Elofsson blev förvånad, när han
hörde herr Andersson i Bussjö säga att
han inte trodde på jordbrukskalkylen.
.lag däremot blev inte förvånad, ty jag
kunde ju nästan räkna ut, att han måste
plocka fram så många nödargument, som
han kunde hitta på, med den ställning
han har som jordbrukare och samtidigt
socialdemokratisk riksdagsman. Det var
verkligen också en del nödargument han
framförde. Tror verkligen Herr Andersson
i Bussjö alt den här jordbrukskalkylen
görs upp så lättvindigt, att man för

att få ett mått på brännoljeförbrukningen
multiplicerar en maskinhållares förbrukning
med antalet traktorer i landet?
Nej, herr Andersson, inte kan man tänka
sig att någonting sådant sker. Nu har
man arbetat med kalkyler av detta slag
i snart tio år. Kalkylen har aldrig varit
fullkomlig och kan aldrig bli det heller,
men under dessa många år har man
ständigt kunnat förbättra tekniken, och
inte anser jag att herr Andersson i Bussjö
skall mästra de personer, som göra
upp kalkylen, för deras sätt att arbeta.
Det är ett oerhört arbete nedlagt på metodiken
för kalkylens uppgörande. Det
är goda hjärnor inkopplade i detta arbete
sedan många år tillbaka, och de
skiljaktigheter i uppfattningar, som förefinnas,
äro i stor utsträckning beroende
på skilda meningar om vad som
över huvud taget skall få räknas med
av exempelvis räntekostnader och sådant.
Att det skulle existera sådana felaktigheter,
som herr Andersson i Bussjö
påstod, är knappast möjligt.

Jag tror att jag är den i den här kammaren,
som äger de flesta traktorerna,
och jag vet nog att beräkningen av
brännolje- och smörjoljeförbrukningen
inte är behäftad med några större fel,
men en post i traktorkostnaden är för
lågt upptagen, nämligen kostnaden för
reservdelar. Man vågar inte säga, hur
stor den i verkligheten är, ty det skulle
inte vara någon som skulle tro det —
det är min erfarenhet, och den är inte
ringa på traktorområdet. Särskilt nu under
kriget ha reservdelarna varit oerhört
dyra. Jag har räknat ut vad en traktor
skulle kosta om man satte ihop den av
reservdelar. Jag skall inte säga vilket
märke det gällde. Priset skulle bli över
50 000 kronor. Under de sista åren ha
nog utgifterna för reservdelar ökats genom
vårdslösare behandling av traktorerna,
genom att man har måst använda
sämre oljor o. s. v.

Man kan alltså inte åberopa felaktigheter
i beräkningen av traktorkostnader
som en motivering i detta sammanhang.
Det enda av de skäl, som herr Andersson
i Bussjö anförde, som jag tycker att
man kan acceptera — även om man kan

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

göra invändningar mot lians sätt att resonera
också på den punkten — är att
jordbrukarnas förslag inte går iliop med
den ekonomiska politiken i stort. På den
punkten skulle jag för min del vilja säga,
att den principen, att det inte får
ske några prisstegringar, måste ha missuppfattats
på många håll här i landet.
Det vore en olycka, om ett lands näringsliv
ett helt år skulle bedrivas på ett
sådant sätt, att man aldrig skulle få
höja priset på något enda varuslag. Det
som inte kan tillåtas stiga måste väl
vara prisläget i stort, det som normalt
bestämmer en familjs levnadskostnader.

När uppgörelsen träffades med TCO
— jag minns inte, om det var fallet även
vid uppgörelsen med LO — befann sig
väl livsmedelsindex högre än den siffra
där det ligger nu, och därför tror jag
inte att man lurar någon människa, om
man säger att livsmedelsindex tål att
återföras, om man så skulle önska, till
ungefär det värde som det hade vid tiden
för förhandlingarna.

Vidare är det väl mycket begärt att
enbart jordbrukspriserna skola få svara
för att levnadskostnadsindex icke stiger,
om priserna på andra varor än jordbruksprodukter
stiga. Men det är just
detta som sker, om man inte får uppväga
prisfallen på potatis och ägg med
höjningar på exempelvis mjölk och kött.
I motionen har det ju påvisats, att de
föreslagna höjningarna inte komma att
rubba den ekonomiska politiken under
årets lopp indexmässigt sett, och den saken
har inte jävats vare sig av herr Henry
Johansson eller herr Alfred Andersson.

Jag skall sluta med att svara på herr
Henry Johanssons fråga, varför högern,
folkpartiet och bondeförbundet ha blivit
eniga i denna sak och varför man har
gått in för ett bibehållande av subventioneringen
i oförändrad storleksordning
för nästa konsumtionsår. Orsaken
är att vi anse att det är så oerhört viktigt
att denna fråga löses i fridens tecken,
att man är beredd att göra ett offer.
Från högerns sida är det verkligen
ett offer att gå med på att lösa den här
frågan delvis genom subventionering.

Jag har möjlighet att ange ungefär hur
jag skulle vilja sköta det här problemet,
men det är väl inte så stor idé att tala
om det, tv det är väl ingen som bryr sig
om att följa mina råd, och då är det
kanske också litet dumt att avslöja dem.
Eljest tror jag att vi förr eller senare
böra sträva efter att få ett konsumtionsmjölkpris
som närmar sig vad som är
vanligt på den europeiska kontinenten,
där mjölkpriset överallt är högre än hos
oss. Vidare bör man återställa fetthalten
och därigenom möjliggöra för husmödrarna
att skumma mjölken. Priset måste
då bli i motsvarande grad högre, men
det skulle nog husmödrarna acceptera
utan vidare.

Vad oljeväxterna beträffar tror jag det
har varit riktigt att till en början hålla
priset så högt, som man har gjort, för att
möjliggöra för en tillräckligt stor kår av
jordbrukare att lära sig den teknik som
erfordras för en framgångsrik oljeväxtodling
och för att åstadkomma ett ordentlig
underlag för växtförädlingen på
detta område. När denna stimulans inte
längre är erforderlig, är det nog möjligt,
såvida kostnadsförhållandena i övrigt inte
ändra sig, att producera oljeväxter,
särskilt höstraps, till ett lägre pris än
det nu rådande. Det har enligt min mening
varit en nationalekonomiskt riktig
sak att driva upp en oljeväxtodling på
det sätt som har skett. Efter ytterligare
ett eller annat år kommer det säkert
fram sorter som ge högre avkastning,
och då ha jordbrukarna säkert också
lärt sig nya knep när det gäller oljeväxtodlingens
metodik. På den vägen
kunna säkert en del av jordbruksnäringens
problem lösas.

En annan del av jordbrukets problem
skulle nog kunna lösas genom att man
läte människorna till ett ordentligt pris
köpa riktig grädde. Sådant är ju inte
dagligt bröd, utan det skall finnas för
att folk skall kunna bjuda på ordentlig
gräddkaka på födelsedagskalasen.

Det finns en hel del sådana utvägar
att tillföra jordbruket pengar på ett trevligare
sätt än genom det nuvarande systemet
med hårt låsta priser och med
penningtillskott från statens sida. Det

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

systemet är principiellt förkastligt, och
det kan inte vara skäl att fortsätta med
det för all framtid. Därför måste man
söka rätt på en väg ut ur subventioneringssystemet.
Det hade varit önskvärt
att man hade kunnat göra det redan i
år, och jag tror det vore klokt att nästa
gång, då man skall försöka samordna de
olika gruppernas intressen för att kunna
följa en stabiliseringspolitik, verkligen
säga till dem att de skola få betala
varorna direkt i stället för över skatterna.
Det är ju dock så många skattebetalare
här i landet, att de flesta av dem,
som få en förmån genom subventionerna,
också få vara med om att betala dessa
på det ena eller andra sättet.

Herr talman! Även om jag inte direkt
har sagt det, torde det framgå av innehållet
i mitt anförande att jag kommer
att sälla mig till reservanterna.

Herr ANDERSSON, ALFRED (kort
genmäle): Herr talman! Jag förmodar att
herr Mannerskantz inte var inne, när jag
höll mitt första anförande. Jag framhöll
där, att vårprissättningen när det gäller
skånska förhållanden hittills inte har
haft någon betydelse för planeringen
inom jordbruket. Jag skulle vilja fråga
herr Mannerskantz, om han någonsin under
den tid, då vårprissättning har
tillämpats, har väntat tills jordbrukskalkylen
har kommit, innan han har beräknat
vilka slags frö han skall så in
och var han skall så dem. Det är omöjligt
att göra så, tv kalkylen kommer
ibland inte förän i juni.

Herr Mannerskantz var också inne på
vad jag hade sagt om traktorer, och han
tyckte att det var litet löjligt. Herr Mannerskantz
ansåg sig sitta inne med bättre
kunskaper än jag på traktorområdet, och
det tror jag också att han gör, ty han är
ju traktorägare. Då kan han kanske klargöra
en sak för mig. De uppgifter om
bränsle- och smörjoljeförbrukning för
traktorer, som inför utskottet lämnades
av två så sakkunniga herrar som direktör
Stensgård och doktor Palme, skilde sig
ganska mycket åt inbördes. Direktör
Stensgård hade byggt pä uppgifter som

gällde maskinhållare, medan doktor Palme
byggde sina uppgifter på licensgivningen
för oljor till jordbruket. Om herr
Mannerskantz har några uppgifter, som
äro mera värdefulla och exakta än de
som lämnades av båda dessa herrar,
skulle både jag och hela kammaren vara
tacksamma för det, men jag tror inte han
kan göra det.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det förekommer ingen licensgivning i
fråga om brännoljor för traktorer.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har anledning att här i så korta ordalag
som möjligt försöka motivera regeringens
inställning till det i och för sig
beklagliga faktum, att vi detta år inte
lyckats träffa överenskommelse med
jordbrukarna vid de prisförhandlingar
som ha ägt rum.

Jag vill börja med att erinra om att
vi, när den nuvarande stabiliseringspolitiken
startade, d. v. s. år 1948, hade
glädjen att se, hur man från olika håll
anslöt sig till den linje, som regeringen
ansåg vara den enda möjliga för att man
skulle kunna lyckas med en allmän stabilisering.
Även jordbrukarna anslöto sig,
och som sitt offer på prisstabiliseringens
altare förklarade de sig beredda att
avstå från 15 miljoner kronor, som eljest
skulle ha erfordrats för full balans i kalkylen.

De diskussioner, som regeringen förde
på olika håll, slutade så småningom i att
vi fingo en överenskommelse om löneocli
prisstabilisering, en överenskommelse
som, om också många voro skeptiska
mot den när den ingicks, ändå glädjande
nog har visat sig hålla måttet på ett
alldeles överraskande lyckligt sätt. Vi
lyckades såtillvida, att den prisstegring,
som hade pågått från 1945 till 1948, stoppades,
och vi ha sedan dess kunnat glädja
oss åt i stort sett oförändrade levnadskostnader.
Enligt min mening var fjolårets
överenskommelse någonting av ett
mogenhetsprov för svenska folket i fråga
om samhällsekonomiska insikter och realistiskt
verklighetssinne. Bakom ställ -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ningstagandet till denna överenskommelse
låg, som jag sade, en råd av uppoffringar
från olika gruppers sida. Det var
jordbrukarnas offer på 15 miljoner kronor,
när de avstodo från att kräva balans
i kalkylen, det var statstjänarnas, de
kommunalanställda löntagarnas offer när
de avstodo från en lönestegring som de
författningsenligt voro berättigade till,
ett offer som man har taxerat till ett värde
av mellan 75 och 100 miljoner. Det
var vidare fackföreningsfolkets, LO-medlemmarnas
offer, när de prolongerade
sina avtal, trots att vissa förbund voro
i ett förhandlingsskede där de hade upplagt
framför sig att få vissa justeringar
genomförda.

Jag ber att få erinra om att man år
1947 på flera områden inom arbetsmarknaden
träffat överenskommelse om att
reglera lönerna i överensstämmelse med
den nya dvrortsgrupperingen. Man ville
emellertid ha en övergångstid och tog
därför endast halva steget år 1947. Löntagarna,
som voro LO-medlemmar, hade
sina arbetsgivares klara utfästelse alt
den andra hälften av steget skulle tas år
1948, men i stabiliseringens intresse avstod
man från detta, ett offer som jag
inte är beredd att värdera; jag vet inte,
om det rör sig om ett tiotal eller ett
hundratal miljoner, men att det är avsevärda
belopp, är ställt utom allt tvivel.

Stabiliseringen lyckades helt enkelt
därför, att den var konsekvent. Det tolererades
inga undantag från regeln av
den enkla anledningen att sådana undantag
skulle ha blivit regel. Ifrån praktiskt
taget alla håll förelågo de mest välgrundade
skäl för inkomstförbättringar. Alla
dessa avvisades konsekvent, och, kan jag
säga, i en del fall hänsynslöst. Inga undantag
medgåvos, detta av den enkla anledningen,
att den attityden var den enda
möjliga för att politiken skulle lyckas.

Väl har den politiken för många synts
stel och kantig, och visst har regeringen
fått uppbära mycket klander från oppositionens
sida för den bundenhet och
den stelhet, som politiken har inneburit,
men ett misslyckande skulle ju å andra
sidan lia inneburit samhällsvådor på det
ekonomiska området, vilka säkert ingen

ledamot av denna kammare skulle ha
varit beredd att taga konsekvensen av.
Man hade här två alternativ att välja
emellan. Å ena sidan hade man stabiliseringens
alternativ med alla dess uppenbara
nackdelar i form av stelhet och
kantighet och många gånger utomordentliga
besvärligheter. Å andra sidan hade
man det alternativ, som skulle innebära
en fortsatt penningvärdesförsämring, ett
alternativ som ingen av oss betraktar
som över huvud taget möjligt, om vi
skola handla under ansvar.

Vi hade naturligtvis inte tagit dessa
besvärligheter inom regeringen, inom
löntagargrupperna och jag vågar också
säga inom jordbrukargruppen, om stabiliseringspolitiken
bara skulle ha inneburit
ett års andrum i den fortsatta jakten
efter obefintliga värden med målsättningen:
ett ödelagt penningvärde. Vi
ha inom regeringen den mycket bestämda
uppfattningen, att stabiliseringspolitiken
inte bara är en i och för sig intressant
parentes i vårt ekonomiska liv.
Den innebär i stället enligt vår uppfattning
en gemensam nationell kraftansträngning
långt utöver det vanliga för
att rädda framför allt de breda lagrens
levnadsstandard, en kraftansträngning,
som får hålla i så länge som prisstegringstendenser
och inflationsfara alltfort
äro dagsaktuella problem.

Ifrån dessa premisser har regeringen
behandlat jordbrukets prisfrågor även
innevarande år. När det vid de hållna
överläggningarna visade sig, att man
från jordbrukarhåll ej ansåg sig kunna
träffa överenskommelse för nästa regleringsår
genom att balansera jordbrukets
totalkalkyl efter hittills tillämpade grunder
och regler, blev problemet för regeringen
icke enbart en fråga mellan regeringen
och jordbrukarna, utan eu fråga,
där alla de i stabiliseringen involverade
grupperna voro berörda och hade
sina intressen att bevaka och där man
hade skyldighet att också efterhöra de
stämningar och reaktioner som jordbrukarnas
prisförslag skulle förorsaka på
skilda håll.

När ett underskott i balansen, vilket
enligt de gamla beräkningsgrunderna

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

skulle utgöra 48 miljoner kronor, från
jordbrukarhåll angavs uppgå till 128
miljoner, blev, som kammaren nog förslår,
frågan av lielt andra dimensioner.
När kraven från jordbrukarhåll konkretiserades
till tre öres förhöjning på all
konsumtionsmjölk och, det ber jag att
få erinra om, fyra öres förhöjning på
den mjölk som i Stockholm och Göteborg
säljes såsom flaskmjölk, vidare
prishöjningar på grädde, på ost och på
kött och därutöver 20—25 nya subventionsmiljoner
utöver de tidigare utgående,
ja, då blevo, som regeringen såg det,
jordbrukarnas krav icke förenliga med
stabiliseringspolitiken, så mycket mer
som dessa krav följdes av den mycket
bestämda deklarationen från jordbrukarnas
sida, att detta var ett bud med förbehåll,
ett bud som gällde för nästa regleringsår
endast under den klara förutsättningen
att de övriga gruppernas inkomster
skulle bli oförändrade under
nämnda år. Om det skulle bli så, att i
höst löntagare och andra grupper skulle
erhålla förbättringar, ja, då — förklarade
jordbrukarna — skulle dessa 128
miljoner kronor endast betraktas som en
partiell kompensation till det svenska
jordbruket; då skulle jordbrukarna innevarande
höst sätta sig till nya förhandlingar
och diskutera nya prisstegringar,
som skulle göra att deras inkomster
skulle följa inkomsterna för de
löntagare, som till äventyrs skulle få en
löneförhöjning.

Jag skall inte anklaga jordbrukarna
för deras ställningstagande. Jag skall till
och med säga att jag förstår att jordbrukarna
vilja vara med, även de, om
det blir en lönerörelse i höst, men jag
har velat slå fast den av jordbrukarna
föreslagna prishöjningens karaktär av
partiell kompensation under vissa förutsättningar,
detta för att få eu bakgrund
till regeringens ståndpunktstagande,
som går ut på att det under
dessa förutsättningar är riktigare att
taga hela diskussionen i ett sammanhang
i höst.

Nu har man gjort gällande — jag har
inte haft tillfälle alt höra alla de olika
talarna här i kammaren, men jag hörde

herr Mannerskantz’ anförande nyss —
att regeringens vägran att redan nu binda
sig i fråga om mjölkpriset kolliderar
med det beslut om vårprissättningen
såsom princip, som riksdagen fattade
år 1947.

Ja, vi kunna väl ändå vara överens
om att denna grundsats om vårprissättning,
som regeringen fortfarande är beredd
att hålla på såsom en allmän princip
under normala förhållanden — det
är klart och tydligt utsagt i propositionen
—■ ändå inte kan få hindra riksdagen
från ett avsteg som av vissa skäl
måste betraktas såsom nödvändigt. Jag
har lagt märke till att även reservanterna
göra den deklarationen. Om synnerligen
vägande skäl därtill föranleda,
må nämligen avsteg från vårprissättningen
kunna ske även enligt reservationen.
Jag frågar mig då: Föreligga
dessa skäl i dag? Ja, just med hänsyn
till vad jag redan har anfört och med
hänsyn till vad jag hoppas få tillfälle
att säga längre fram i mitt anförande
kunna vi väl i stort sett vara överens
om att regeringens bevekelsegrunder äro
repektabla, när regeringen anser att dessa
skäl i dag föreligga.

De vid många tillfällen uttalade farhågorna
för att ett avsteg från vårprissättningen
på mjölkprodukternas område
skulle få vissa negativa verkningar för
produktionen och skulle omöjliggöra en
klok, produktionsmässig planering för
jordbrukarna, måste jag med förlov sagt,
herr talman, beteckna som snarare känslomässigt
än verkligt sakligt grundade.
Jag har tidigare i en interpellationsdebatt
i andra kammaren med herr Jansson
i Aspeboda erinrat om att den nedgång
i mjölkproduktionen, som kan konstateras
bland annat för år 1948, till större
delen, om också inte helt, har rätt
plausibla förklaringar. I)ct går inte att
hålla mjölkproduktionen uppe efter en
sådan misslyckad foderskörd som vi hade
år 1947. Dess bättre ser det ut som
om mjölkproduktionen nu skulle vända
i rätt riktning. Kammarens ledamöter
kunde i onsdagens dagstidningar övertyga
sig om att mjölkinvägningen för det
första kvartalet i år ligger fyra och eu

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

halv procent högre än motsvarande invägningssiffra
för ett år sedan, och när
mjölkinvägningen i landet var som lägst
denna gång, låg den ändå väsentligt högre
än efter missväxten och nedslaktningen
åren 1940 och 1941.

Nu veta ju jordbrukarna att det inte
blir någon reduktion av mjölkpriserna
och att det eventuella tillskott, som
jordbruket kan komma att tillförsäkras
— detta är ju en sak som blir beroende
av de diskussioner, vilka skola föras i
större sammanhang — i stort sett kommer
att läggas på mjölken och knappast
kan läggas på någonting annat. Under
sådana förhållanden tycker jag inte att
riskerna ur jordbrukarnas synpunkt äro
sådana som man antyder, när man säger
att man kommer att låta bli att så i sina
vallar, om inte beslutet kommer i dag.
Jag tror förresten att herr Mannerskantz
redan har sått i de vallar han behöver
på Yärnanäs, när vi diskutera de här frågorna
i dag.

Det finns också andra synpunkter på
i denna — jag måste säga det — mycket
upphaussade agitation om konsekvenserna
för produktionen av att man
skjuter på avgörandet till hösten. Jag
har vid flera tillfällen understrukit att
regeringen inte nonchalerar problemet,
men jag har också varit angelägen om
att föra in synpunkter i diskussionen,
vilka kunna ge den dess rätta balans
och sammanhang.

Jag nämnde några siffror om mjölkinvägningen.
Jag kan också nämna en
siffra från slakthusen. Slakten av nötboskap
där är i år 17 procent lägre än
för ett år sedan, och detta talar ju inte
för att man skulle ha givit upp hoppet
om möjligheterna att även kreatursskötseln
skall kunna ge sitt hyggliga bidrag
till jordbrukarnas inkomster. Jag bär tidigare
anfört och ber att få upprepa,
att vi aldrig förut ha haft så höga livdjurspriser
som vi ha just nu, och om
man gör sig besväret att titta på fastighetsvärdenas
utveckling, finner man att
dessa tyvärr ännu äro i ständigt stigande,
detta även på sådana områden i landet,
där mjölkproduktionen har den huvudsakliga
inkomsten.

Jag tror dessutom att de av kammarens
ledamöter, som äro praktiska jordbrukare,
i stort sett kunna vara ense
med mig därom, att man inte nu i vår
tar ställning till frågan, huruvida man
med hänsyn till ett otillfredsställande
mjölkpris skall slå ut sina djur. Det
blir en fråga som man tar ställning till
först någon gång i oktober månad, och
jag tillåter mig att ha den förhoppningen,
att vi vid det tillfället i allt samförstånd
med jordbrukarna skola ha
kommit till en uppgörelse av förhandlingsmässig
karaktär.

Såsom jag föreställer mig att det redan
har understrukits tidigare i denna
debatt, går det nu gällande avtalet ut
den 1 september. Regeringen har sagt
till jordbrukarnas förhandlare, att vi äro
beredda att fortsätta dessa diskussioner
vid månadsskiftet augusti—september,
när vi ha möjligheter att koppla
in frågan i sitt allmänna ekonomiska
sammanhang.

Jag skulle, herr talman, kunna sluta
med detta, men eftersom man både i
partimotionen och i reservanternas yttrande
binder upp sin argumentering
på vissa speciella punkter, kan jag inte
uraktlåta att ett ögonblick stanna vid
dessa.

Man har varit angelägen om att stödja
sin argumentering med att den prisstegring,
som skulle följa av ett bifall
till reservationen, egentligen inte bär
någon betydelse för levnadskostnaderna.
Man säger att den indexstegring med
en enhet, som skulle äga rum, har balanserats
genom att man har fått sänkta
priser på ägg och potatis; genom dessa
prissänkningar har man undgått en
indexhöjning med en enhet, som eljest
skulle ha inträtt. Jag måste emellertid
säga att det resonemanget enligt min
mening i alltför långa stycken är teoretiskt
och akademiskt — detta inte sagt
i någon förklenande mening — för att
passa ihop med de praktiska svenska
jordbrukarnas sätt att argumentera i
övrigt. Vad som kvarstår såsom reala fakta
i dag är att vi ha en indexsiffra på
166, att vi ha någonting som vi bruka
kalla ett indextak vid 169 och att vi

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nå detta indextak, när vi komma upp
till 168,51. När vi ha passerat den siffran,
ja, då betyder det inte att vi kunna
sätta oss till nya diskussioner med
bland andra statstjänare och andra löntagare
som ha indexmässigt bundna löner,
utan det betyder lielt enkelt att
dessa grupper för det första skola få ut
de 75 eller 100 miljoner kronor, som de
redan ha avstått, och för det andra
skola ha ha en ytterligare löneökning,
vars värde jag inte vet men som jag
förmodar är minst lika stor. Blir detta
ett faktum, då kommer hela lönefronten
i rullning — det äro vi nog alla
övertygade om — och i så fall måste
vi tyvärr konstatera att vår stabiliseringspolitik
blev den episod som vi inte
vilja ha den till.

Ett genomförande av jordbrukarnas
prisförslag skulle höja indexsiffran, som
i dag är 166, till 167. Det resonemanget,
att man bör kunna tolerera en sådan höjning,
eftersom eu motsvarande höjning
redan skulle ha inträtt, om inte priserna
på ägg och potatis hade sänkts, har enligt
min mening inte så mycket med den
kalla och karga verkligheten att göra.
Den indexhöjning, som skulle bli en
följd av ett genomförande av jordbrukarförslaget,
balanseras icke av några
prissänkningar, utan det är en reell, avläst
indexhöjning. Då kan man fråga sig,
om vi kunna tolerera denna höjning med
hänsyn till de utsikter vi ha framöver i
fråga om prishöjningar. Priskontrollnämnden
har gjort vissa översikter och
utredningar i den frågan.

Till en början kan man konstatera, att
redan aprilsiffran för livsmedel var en
halv enhet högre än marssiffran, .lag
kom in i kammaren just när herr Elofsson
i Vä höll sitt anförande, och jag vill
minnas att han åberopade att just livsmcdelskostnaderna
ha varit oförändrade
från september till mars. Det är riktigt,
men i april steg siffran just för livsmedlen
med en halv enhet.

Vidare presumerar priskontrollnämnden
alt vi ha alt räkna med en säsongmässig
prishöjning på grönsaker; niir de
nya primörerna skola avlösa de gamla
grönsakerna, blir det eu prishöjning,

även om grönsakspriset i och för sig är
lågt. Vidare har man kanske att räkna
med vissa prishöjningar på fisk och
frukt, och vi veta också att vi ha att räkna
med en säsongmässig prisstegring nå
ägg, en säsongmässig prisstegring som är
ofrånkomlig även enligt regeringens
förslag i fråga om äggpriserna. Man uppskattar
dessa risker och antaganden till
en halv enhets höjning av index. Ett accepterande
av det förslag till köttransoneringens
avveckling, vilket har förelagts
konsumentrepresentanterna vid de
diskussioner som just nu i dagarna pågå,
skulle med all sannolikhet komma att
höja levnadskostnaderna med en enhet.
Jag har därvid inte sagt att en avveckling
av köttransoneringen är ett absolut
faktum just nu, men jag är angelägen om
att understryka att man vid den avveckling
av köttransoneringen, som handeln
begär, inte kommer undan en ytterligare
levnadskostnadsstegring med en enhet.

Jag har anfört detta som en illustration
till det ansträngda läget. Accepterar
man jordbrukarnas krav i prisfrågorna
här i dag, accepterar man handelns krav
på en avveckling av köttransoneringen,
och få vi den prisutveckling i fråga om
grönsaker, fisk, frukt och ägg, som vi
veta att vi ha att riikna med, ja, då ha vi
faktiskt kört huvudet igenom indextaket,
och sedan kan ingen makt i världen
hindra pris- och lönestegringens fortgång
i en ny växelverkan.

Men jag vill också se det här problemet
ur en annan synpunkt. Jag vill se
det ur synpunkten av totalkalkylens
princip. Den har under alla dessa åtta
år inneburit, att jordbrukets samlade inkomster
och kostnader skola balanseras
i det relativa läge som respektive poster
hade före kriget. Hur har man klarat
den balansen? Ja, man har uppnått den
genom prisjusteringar och genom att
man har fått vissa kvantitetshöjningar.

Alla äro väl ense med mig om alt
jordbrukets samlade inkomster erhållas
som resultatet av en enkel multiplikation
av priser och kvantiteter. Fä vi stora
kvantiteter, kunna bibehållna eller till
och med sänkta priser ge den erforderliga
inkomstbalansen, men få vi missväxt

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

och dåliga tider måste jordbrukarna ha
tillskott på å-priserna, mer betalt för varje
liter mjölk som de producera, för att
kunna balansera kalkylen.

.lag tror det är klokt ur jordbrukarsynpunkt
att betrakta den teknik, som
vi ha tillämpat för kalkylens uppgörande,
såsom bestående även i framtiden.
Det är inte klokt att stanna vid en enskild
vara och säga att en sänkning av
å-priset på en viss vara har givit konsumenterna
vissa fördelar, som jordbrukarna
i egenskap av producenter skola
ta igen på andra håll.

I ilen skrivelse, som jordbrukarorganisationerna
lia tillställt regeringen och
som finns återgiven i den kungliga propositionen,
har man gjort sig skyldig till
en ganska djärv konstruktion. Jag berör
den därför, att den sedermera i stor utsträckning
har återgivits i bondepressen
och kanske bibringat allmänheten en
uppfattning i de här punkterna, vilken
inte är med verkligheten överensstämmande.
Man säger där, att jordbrukarna
på våren 1948 hade räknat med
att få 3 kronor 30 öre per kilogram ägg
men att de nu enligt kalkylen endast
skola få 2 kronor 50 öre, således 80 öre
mindre per kilogram. Vid en förbrukning
av 80 miljoner kilogram skulle alltså
konsumenterna förtjäna 64 miljoner
kronor. Borde då inte jordbrukarna, frågar
man i skrivelsen, få ut motsvarande
summa i form av prishöjningar på andra
varor, i första hand på mjölken?

Vi kunna då se efter, vilka inkomster
jordbrukarna i själva verket ha fått och
speciellt vilka inkomster de ha fått på
äggproduktionen. När vi i den förra kalkylen
rörde oss med ett äggpris av 3
kronor 30 öre per kilogram, räknade vi
med en kvantitet som skulle ge jordbrukarna
en inkomst av 184,8 miljoner kronor.
Nu blev äggpriset 2 kronor 80 öre —
såsom kammarens ledamöter kunna
övertyga sig i propositionen •— men
trots detta blir den samlade inkomsten
av äggproduktionen 484,0 miljoner kronor,
ett belopp som skiljer sig från det
beräknade med 0,2 miljoner kronor. För
nästa år ha vi räknat med ett lägre pris
och kanske till och med en lägre kvan -

titet, men skillnaden är ändock inte större
än 9—10 miljoner kronor.

Jag anser att det är oriktigt att föra
diskussionen på det viset, att man tar
ett å-pris för en viss vara, i egenskap av
jordbrukare betraktar det ur konsumentsynpunkt
och med detta resonemang
kommer fram till att jordbruket skall ha
kompensation på annat håll. Jag är övertygad
om att jordbrukarna i det långa
loppet ge mig rätt i att den princip för
totalkalkylen, som regeringen har tillämpat,
är den riktiga. Den ha även jordbrukarna
intresse av att slå vakt omkring.
Jordbrukarna ha inget intresse av
att i diskussionen föra in å-prisets sakrosanta
orördhet. Det kan bli dåliga år
på nytt med missväxt och små kvantiteter,
och jordbrukarna ge självfallet
hugg på sig genom sitt ställningstagande
nu; om man skall räkna efter å-priset
på varje vara, när kvantiteten är stor,
bjuder ju konsekvensen att man räknar
efter å-priset även när kvantiteten är liten.
Jag har kommit till den bestämda
uppfattningen, att en sådan argumentering
inte bör föras vidare, om man vill
se till jordbrukarnas intressen i det långa
loppet.

Jag vill även säga några ord om en
annan punkt i reservationen och i partimotionen.
Den punkten gäller frågan om
stimulanspriser på oljeväxter. Man säger
att 35 miljoner kronor av inkomsterna
för oljeväxterna böra läggas vid sidan av
kalkylen, eller man andra ord, man skapar
på inkomstsidan ett hål på 35 miljoner
kronor, som skall fyllas ut genom
prisförbättringar, i första hand på mjölk
och i andra hand på andra produkter.
Om jag skall tillåta mig att göra en liten
historisk återblick på frågan om oljeväxterna,
vill jag först och främst konstatera,
att det år 4945 gjordes vissa prisreduktioner,
som föranledde att både jordbrukare
och konsumenter blevo överens
om att det inte längre skulle vara fråga
om något stimulanspris på oljeväxterna.
Därefter ha priserna stigit fram till år
1948, men jag ber att få erinra om att,
när livsmedelskommissionen förde förhandlingar
med Oljeväxtodlarnas centralförening
i våras, jordbrukarna häv -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dade —- denna gång i egenskap av oljeväxtodlare
— att det inte förelåg någon
stimulans, i vart fall inte på de vårsådda
oljeväxterna, och dessa upptaga 100 000
hektar av den totala arealen på 130 000
hektar.

Nu skola vi om ett par månader ha nya
förhandlingar med jordbrukarna i deras
egenskap av oljeväxtodlare. Dessa förhandlingar
skola gälla priset på den
höstraps som sås i höst. Jag skall gärna
förklara mig beredd att repetera alla de
argument som från jordbrukarhåll anföras
i denna debatt för att sätta ned priserna
på de liöstsådda oljeväxterna. Jag
skall gärna ge livsmedelskommissionen
instruktioner om att då jordbrukarna enligt
sin egen uppfattning ha alldeles för
mycket betalt för oljeväxterna, skall livsmedelskommisionen
göra en kraftig reduktion
av priset och låta odlarna avstå
från så och så många miljoner kronor
—■ det har här nämnts 35 miljoner
kronor — vilket belopp i stället skall
överföras till mjölkproducenterna. Jag är
inte säker på att den argumenteringen
utan vidare kommer att accepteras av
herrar jordbrukare i deras egenskap av
oljeväxtodlare. Men har man vissa anspråk
på konsekvens i ståndpunkterna,
blir det väl litet svårt, förmenar jag, att
se bort från vad som har sagts, när man
från jordbrukarhåll debatterar priset på
oljeväxter i sin egenskap av allmänna
prisdebattörer och när man debatterar
det i sin egenskap av oljeväxtodlare.

Jag vill, herr talman, också säga något
om producentbidraget. Det nuvarande
producentbidraget på 74 miljoner kronor
utgör, anföres det från reservanternas
sida, till ett belopp av 39 miljoner
kronor ett bidrag av speciell småbrukarkaraktiir,
således ett bidrag med social
tendens, som rätteligen bör läggas utanför
kalkylen. Det hål, som därigenom
uppstår i kalkylen, skall enligt reservanternas
mening täckas med prisförbättringar
på standardvarorna. Det nuvarande
producentbidraget utgår till alla jordbruk
med en areal av mindre än 10 hektar
åker. Av i vårt land statistiskt redovisade
sammanlagt 400 000 jordbruk ligga
hälften, eller 200 000, under denna areal 3

Förslå kammarens protokoll 19i9. Nr 22.

gräns och äro således berättigade till
producentbidrag. Dessa mindre jordbruk
äro, vilket det är angeläget att understryka,
allmänt erkända som minusvarianter
— om jag får använda det uttrycket
— när man gör jämförelser mellan
olika jordbruks lönsamhet. De äro
minusvarianter i fråga om räntabilitet
och avkastning. De äro även minusvarianter
i fråga om arbetskostnadsposten.
De få nämligen sätta till mera arbete per
producerad produktenhet än vad som erfordras
vid de större jordbruken, där
man kan utnyttja maskinteknikens fördelar.
Om man nu vill lägga vissa inkomster
för de sämst ställda småbrukarna
vid sidan av kalkylen —- regeringen
har sagt att detta är fel, därför att det
speciella producentbidraget är ett försök
att få till stånd en jämnare räntabilitet
jordbruken sinsemellan, således en clearing
mellan små och stora jordbruk —
får man inte glömma bort att detta för
med sig vissa konsekvenser. Man måste
nämligen då erinra sig att på kalkylens
kostnadssida, där man ju räknar med arbetskostnaderna
såsom den ojämförligt
största posten, göra de förhållandevis
större arbetskostnaderna vid de små
jordbruken arbetskostnadsposten tyngre
i kalkylen. De höga arbetskostnaderna
vid de små jordbruken öka arbetskostnadsposten
med många miljoner som sedermera
skola kompenseras på inkomstsidan.
Vill man således lägga vissa inkomster
vid sidan av kalkylen, får delta
konsekvenser, och man måste då ta hänsyn
till att i arbetskostnadsberäkningen
hjälpa de små jordbruken till att öka en
kostnadspost som även de större jordbruken
sedermera få täckning för på
inkomstsidan.

Herr talman! Fn balansering av kalkylen
vid oförändrat beräkningssätt kräver
prognosmässigt 47,5 miljoner kronor
till het svenska jordbruket. Regeringen
har erbjudit jordbrukarna detta
belopp, men det har avböjts. Jordbrukarna
lva preciserat sitt bud till 128 miljoner
kronor, vilket bl. a. skulle ha en indexstegring
med en enhet såsom en given
följd. Jordbrukarna ha vidare förklarat,
att deras bud håller endast under

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

förutsättning att det på alla områden
blir fortsatt stopp för prishöjningar. I
annat fall äro, säger man, dessa 128 miljoner
kronor att betrakta såsom en partiell
kompensation; blir det prishöjningar
på andra områden, skola jordbrukspriserna,
förklarar man, följa med. I det
läget har regeringen bara kunnat intaga
en position. Vi ha sagt oss att ett bifall
till jordbrukarnas krav i dag skulle innebära
att man spolierade möjligheten
att få till stånd en ensartad överenskommelse
i höst, och då där så mycket
större värden stå på spel, måste hänsynen
härtill bli det avgörande vid bedömningen
av jordbrukarnas krav.

Det har många gånger sagts ifrån oppositionens
sida, att regeringens politik
kännetecknas av bristande planmässighet.
Man har varit angelägen att beskylla
regeringen, vilken, såsom man säger,
har planerandet som något slags socialistisk
trossats, för att ha mislyckats när
det gäller att åstadkomma planmässighet
i den ekonomiska politiken inom
landet. Jag brukar med stort intresse
lyssna till vad oppositionen bär att säga.
Jag slutade mitt anförande i andra
kammaren med att referera vad en av
oppositionens ledare uttalade i en debatt
här i riksdagen den 3 juli 1948, och
jag kan inte uraktlåta att även här i
kammaren sluta mitt anförande med att
upprepa detta uttalande. Det var professor
Ohlin som i en anmaning till regeringen
sade: »Vi ha understrukit detta
på ett rätt tidigt stadium och upprepa,
att det är lämpligt att man beträffande
inkomstbildningen försöker att få samtidiga
uppgörelser för 1949 för alla grupper
för att se vad som är möjligt inom
ramen av ett bevarat penningvärde. Regeringen
är tydligen också inne på denna
väg.» Regeringen var, fastslår jag,
inne på denna väg 1948 och är inne på
samma väg 1949. Vad på regeringen ankommer,
ämna vi icke ändra inställning
i de här frågorna, lielt enkelt därför att
den ekonomiskt ansträngda situation,
som vi hade 1948 och som då tvingade
fram denna gemensamma överenskommelse,
är, som jag hoppas har framgått
av mitt anförande, för handen även i

dag. Om man från oppositionen, som
älskar att efterlysa konsekvens i regeringens
ställningstagande, själv ville
vara konsekvent i det ställningstagande
som skall göras litet längre fram här i
dag och stödja det förslag som regeringen
har framlagt, är jag övertygad om
att detta i det långa loppet kommer att
bli till favör inte barn för löntagare och
konsumenter utan även för jordbrukare
och producenter och därmed också bli
en samhällsnyttig gärning, som vi i vår
egenskap av riksdagsmän och ansvariga
för politiken i detta land böra ge vår
helhjärtade anslutning.

Herr SVEDBERG: Herr talman! I jordbruksutskottet
riktades till mig en fråga,
som jag antar kommer att upprepas både
här i kammaren och under diskussionen
ute i landet, nämligen hur jag som representant
för övre Norrland kan motsätta
mig det motionsvis framförde kravet
om en höjning av mjölkpriset, vilket
krav reservanterna nu ha anslutit sig
till. Jag ber därför att få säga några
ord för att klargöra min inställning.

Jag har uppfattat utskottsmajoritetens
ställningstagande i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition på det sättet, att vi
icke ha tagit definitiv ståndpunkt till
frågan, huruvida eu justering av mjölkpriset
är befogad eller ej. Utskottet har
inskränkt sig till att avge en förhandsdeklaration
om att prisfrågan skall upptagas
till avgörande i höst, då jordbrukets
skörderesultat bättre kan överblickas
och då man har större möjligheter
att bedöma, huruvida det finns utrymme
för den begärda prisjusteringen inom
ramen för den ekonomiska stabiliseringspolitiken.

I Norrland, där jordbrukarna ha sina
huvudsakliga inkomster från den animaliska
produktionen, är intresset givetvis
stort för att få till stånd en höjning av
mjölkpriset. Men eftersom man från
jordbrukarhåll här kräver en generell
prisjustering, måste de små jordbrukarna
i övre Norrland fråga sig, om inkomstläget
för de allra största jordbrukarna
verkligen är sådant, att det är befogat

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att företa en generell prisjustering. Om
det blott gällde att åstadkomma en förbättring
av priserna för den grupp, omfattande
40 procent av samtliga jordbrukare
bär i landet, som bar en inkomst
av under 2 400 kronor om året, skulle
nog ingen av oss inom utskottsmajorlteten
ha motsatt oss ett dylikt förslag.
Då man emellertid nu kräver en allmän
prisjustering, är läget ett annat. Den
grupp bland jordbrukarna som jag representerar,
nämligen framför allt de
små jordbrukarna, är också i stor utsträckning
konsumenter. Om riksdagen
nu skulle följa motionärernas och reservanternas
förslag, skulle vi riskera att
hela den stabiliseringspolitik, som regeringen
söker föra, skulle torpederas och
lönestoppet brytas. Resultatet skulle bli
att de produkter, som de små jordbrukarna
i sin egenskap av konsumenter
måste köpa, skulle fördyras så mycket
till följd av den allmänna prisjustering
som motionärerna föreslå, att denna fördyring
helt skulle sluka den merinkomst
som dessa små jordbrukare skulle få på
sina egna produkter.

Her Mannerskantz ifrågasatte i sitt
anförande det berättigade i det uttalande
som utskottet gör om att en översyn
av jordbrukskalkylen synes vara påkallad.
Utskottet anför i detta sammanhang
särskilt bensinförbrukningen för jordbrukets
traktorer. Om herr Mannerskantz
slår upp s. 148 i Kungl. Majrts proposition,
skall han där finna en del uppgifter
om bränsleförbrukningen för jordbrukets
traktorer. Antalet traktorer, som
beräknas komma till användning under
1949/50, anges till 48 000. Arbetstiden
per traktor uppskattas till 600 timmar.
Bensinförbrukningen under 1949/50 beräknas
i jordbrukskalkylen till inte
mindre än 31 miljoner liter. Inom jordbruksutskottet
ansågs det nödvändigt att
från sakkunnigt håll få en förklaring till
denna höga siffra, en fråga som herr
Alfred Andersson i Bussjö här tidigare i
debatten har varit inne på. Vi fingo då
från livsmedelskommissionen följande
siffror.

Från den 1 maj 1948 till den 31 december
1948 uppgick den licensgivna

kvantiteten bensin till 4 700 000 liter.
Från den 1 januari till den 1 mars hade
licens beviljats för 500 000 liter, således
sammanlagt för dessa tio månader
5 200 000 liter. För de båda övriga månaderna,
mars och april, hade livsmedelskommissionen
beviljat licens för en
bensinkvantitet av 4,r> miljoner liter.
Den sammanlagda kvantiteten för hela
året uppgår enligt dessa siffror till icke
fullt eu tredjedel av den kvantitet som
man i jordbrukskalkylen räknat med för
nästa års förbrukning. Jag förstår att
man kommer att försöka förklara denna
märkliga skillnad med att säga att jordbrukarna
hade hamstrat en del bensin,
som de sedan använde för att täcka den
del av sitt behov som ligger mellan den
licensgivna kvantiteten och den i kalkylen
beräknade kvantiteten. När vi då i
utskottet riktade en fråga till livsmedelskommissionen
om vilken kvantitet bensin
kommissionen beräknade skulle komma
att åtgå för jordbrukets traktorer under
nästkommande år, svarade livsmedelskommissionen,
att man efter de uppgifter,
som nu hade framkommit, räknade
med att det skulle åtgå 15 miljoner
liter. I kalkylen, herr Mannerskantz, räknar
man med 31 miljoner liter. Utskottsmajoritetens
uttalande om nödvändigheten
av en översyn av kalkylen torde därför
vara berättigat.

Jag är naturligtvis fullt medveten om
att det kan föreligga en del felaktigheter
i beräkningarna även på kalkylens
inkomstsida. Om vi emellertid i fortsättningen
skola kunna tillmäta jordbrukskalkvleii
det värde, som man hittills har
velat fästa vid den, torde utskottsmajoritetens
uttalande om nödvändigheten
av en översyn av kalkylens siffror vara
till fullo befogat.

Reservanterna hävda att ett bifall till
reservationen icke skulle försämra regeringens
möjligheter att fortsätta den
nuvarande stabiliserings- och lönestoppspolitiken.
Gentemot detta påstående hänvisar
jag till s. 45 i propositionen, där
en ledamot av livsmedelskommissionen,
herr Axel Johansson, klargör sin uppfattning.
Han antyder där att man i kalkylen
redan har räknat med en högre

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lantarbetarlön än den som för närvarande
utgår. Han avslöjar detta genom att
deklarera, att han redan i förväg förbehåller
lantarbetarna rätt till lönejustering.
Därmed torde vi ha fått en antydan
om den löneutveckling som kan väntas,
om riksdagen följer reservanternas
linje.

Min uppfattning är, herr talman, att
om det finns utrymme för en prisjustering,
bör riksdagen i första hand medge
en prishöjning för de animaliska produkterna,
således framför allt mjölken.

Reservanterna hävda att producentbidraget
hädanefter skall betraktas såsom
ett socialt bidrag. Men vi erinra oss väl
alla, hur en del av reservanterna på sin
tid ställde sig till det förslag som förre
jordbruksministern framlade, nämligen
att inkomstläget skulle vara avgörande
för frågan, om producentbidrag skall utgå
till en jordbrukare eller ej. Då detta
förslag framlades, motsatte sig några av
de nuvarande reservanterna kraftigt tanken
på att införa en dylik inkomstgräns.
Om man i första hand vill hjälpa de
ekonomiskt sämst ställda inom jordbruksnäringen,
är det enligt min mening
nödvändigt att anpassa åtgärderna efter
vederbörande jordbrukares inkomstläge.
Jag tror förvisso även att en höjning av
mjölkpriset är befogad, särskilt med tanke
på de inkomster som de stora jordbrukarna
i andra delar av landet göra
på sin odling av oljeväxter, sockerbetor
och spannmål. Men, herr talman, de
mindre jordbrukarna, framför allt i
Norland, äro säkerligen mest intresserade
av att den nuvarande stabiliseringspolitiken
skall kunna fortsättas och att
lönestoppet icke torpederas. De mindre
jordbrukarna i vårt land ha nämligen
även ett konsumentintresse att bevaka,
eftersom deras jordbruk inte äro tillräckligt
stora för att ge dem full försörjning.

Den ståndpunkt, som utskottsmajoriteten
har intagit, är enligt min mening
grundad på starka sakskäl. Jag utgår
också ifrån att regeringen är besjälad av
önskan att ge de sämst ställda grupperna
inom samhället en inkomstkompensation.
Därför anser jag att utskottsma -

joritetens linje för närvarande är den
enda riktiga.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det är naturligt
att såväl konsumenter som producenter
—- jordbrukarna —- med det
allra största intresse följa de överläggningar
om jordbrukspriserna som förekomma
inom regering och riksdag och
de beslut som med anledning därav fattas.

För varje svenskt hushåll spela livsmedelskostnaderna
stor roll i budgeten;
för bonden är det pris han får för sina
produkter, mjölken och spannmålen,
grunden för hela hans ekonomi.

Vi ha när det i år gäller att fastställa
jordbrukspriserna kommit i en situation
som är åtskilligt besvärligare än den
kanske vid första påseendet kan förefalla
vara. Det skulle naturligtvis inte vara
så svårt att komma till rätta med problemen,
om vi inte voro bundna, så till
vida att jämkningar i prisläget inom en
viss produktionsgrupp kunna inverka på
hela stabiliseringsfronten.

En maktstrid nu mellan producenter
och konsumenter skulle kunna vålla
obotlig skada. Vi ha här i landet så
småningom kommit fram till ett läge,
där jordbrukare och konsumenter börjat
att förstå varandra bättre än förr och
där man på ömse håll är mera benägen
än förr att ta sakskäl. En hård strid mellan
jordbrukare och konsumenter kan
— fruktar jag — komma att medföra
verkningar, som det tar lång tid att reparera.

Det är, herr talman, mot bakgrunden
av denna uppfattning som jag har varit
med om att framlägga den motion som
här är under diskussion. Vi ha således
ingalunda utarbetat vårt förslag enbart
med tanke på vad som från jordbruksproduktionens
isynpunkt skulle vara det
mest önskliga. I så fall skulle vår motion
säkerligen ha fått ett helt annat innehåll.
Bl. a. skulle man då från jordbrukarhåll
för att trygga mjölkproduktionen
ha betingat sig ett åtskilligt högre

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

pris för mjölken än vad som ifrågasattes
i motionen. Vi ha nöjt oss med att
blott påyrka de prisjusteringar, vi anse
rymmas inom den ram som uppdragits
för den allmänna ekonomiska stabiliseringspolitiken.
Jag ber majoritetspartiet
och regeringen vara övertygade om att
vi ha haft den allra största känsla av
ansvar, då vi framlagt våra förslag.

Sedan kan man naturligtvis alltid diskutera,
huruvida de prisjusteringar, som
begäras i motionen, rymmas inom stabiliseringsramen
eller ej. Jordbruksministern
ville göra gällande alt de sannolikt
icke göra det. Jag kan inte anse hans
bevisföring slutgiltig. Det var en hel del
faktorer som han inte drog fram. I kalkylen
räknas så t. ex. även med vissa
prislägen som troligen inte komma att
stå sig. Man torde för flera produktslag
få räkna med sjunkande priser under
den kommande tiden. Även om det skulle
inträffa en viss prishöjning på ägg, kommer
denna säkerligen att bli av så kort
varaktighet, att det genomsnittliga priset
blir betydligt lägre än det tillfälligt förhöjda
säsongpris som kommer att dominera
i kalkylen. Detsamma torde bli
fallet med priset på fläsk och en del
andra produkter.

Man får därför inte, som jordbruksministern
gjorde, a priori ta för givet,
att om det kommer till stånd en uppgörelse
i enlighet med vad som föreslås
i motionen och reservationen, skulle
man därmed riskera, att justeringarna
skulle slå igenom i index, således att vi
här skulle stå inför en automatiskt verkande
regel. Jag förstår att man så starkt
som möjligt vill betona de skäl som man
liar för att inte gå med på vad som här
föreslås från jordbrukarnas sida. Men
det är alltid riskabelt att överbetona
sina argument — med hänsyn till framtiden.

.lag skulle tro, att om denna fråga i
våras hade behandlats med — jag höll
på att säga — litet större förståelse
från jordbruksministerns sida för psykologiska
omständigheter och även för
nödvändigheten att inom ramen för stabiliseringen
göra vissa justeringar till
förmån för mjölken, hade vi kanske inte

behövt komma i dagens läge — i motsatsställning
till varandra och i en situation
där vi måste göra allt för att
motsättningarna inte skola bli alltför
stora.

Jordbrukarna undra naturligt nog,
varför inte i vår, liksom vid andra tillfällen,
då sådana här kritiska situationer
hotat uppstå, verkligt ingående överläggningar
kunnat komma till stånd mellan
regeringen och jordbrukets förespråkare.
Då hade man kunnat tränga ner i problemen
mer än som nu lär ha kunnat
ske.

Jag kan ju i viss mån förstå jordbruksministern,
då han säger, att denna fråga
bör lösas i ett sammanhang fram på
höstsidan. Men jag kan inte förstå att
man inte inom ramen för stabiliseringen
för jordbrukets del förde in vissa
osäkra faktorer, som man redan från
början bort räkna med, därför alt de
också ingå i själva ekvationen. Man
kanske anser att jordbruksfolket är en
mindre grupp, som inte spelar så stor
roll när det gäller att åstadkomma en
ekonomisk stabilisering. Man måste dock
vara ytterst försiktig och se till, att jordbrukarna
inte få en känsla av att hållas
i bakgrunden. Jag respekterar givetvis
Landsorganisationen och fackförbunden
för den självdisciplin de visat, och jag
är mycket glad över det förutseende,
som de ha lagt i dagen genom sin anslutning
till en ekonomisk stabiliseringslinje.
Men jag kan inte vara med om att
man utan vidare säger att dessa gruppers
intressen skola viiga tyngre än de
sakliga synpunkter som föras fram från
annat håll. Det måste väl ändå vara möjligt
att exempelvis variera priserna på
vissa jordbruksprodukter så, att man, om
ett pris befinnes vara för lågt och ett annat
för högt, skall kunna jämna ut det
hela. Det är de sammanlagda livsmedelskostnaderna
som iiro avgörande för levnadskost
naderna.

1947 beslöt riksdagen att medverka till
eu rationalisering av jordbruket. Man bestämde
sig för långtgående åtgärder, både
av ett slag, som vi tyckte var bra, och
som vi inte kunde godtaga. I dessa rationaliseringsåtgiirder
ingick också vårpris -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sättning för jordbruket. Lika väl som
man ville att jordbrukarna skulle få tillgång
till jordbruksmaskiner och få lämpliga
jordbruksformer, ville man göra det
möjligt för dem att planera sitt arbete.
Att man nu i år inte velat fullfölja besluten
från 1947 kan förorsaka mycket
större rubbningar än vad jag fattade att
jordbruksministern ansåg möjliga. Jordbruksfolket,
som kanske i allmänhet är
benäget att mycket syssla med sina egna
angelägenheter och som inte följer alla
skiftningarna i den allmänna debatten,
kommer att betrakta den inställda vårprissättningen
som ett brytande av eu
utlovad princip. Såväl på detta sätt som
på andra riskerar regeringen en irritation,
som borde kunna undvikas.

Jordbruksministern talar om att han
förutsätter att majoriteten kommer att
driva igenom sin vilja och avslå vår motion.
Jag vill då för honom framhålla
vikten av att vi så fort som möjligt komma
till rätta med själva problemet. Han
skall inte, som han tycktes göra i dag,
underskatta risken för en minskning av
mjölkproduktionen genom utslagning av
nötkreatursbesättningar. Jordbruksministern
litar på denna punkt till vissa
statistiska siffror, som kommit fram. Dessa
kunna emellertid bygga på bland annat
förmånliga väderleksförhållanden
för betena.

Det är tvärtom uppenbart att det föreligger
en stor risk för en onödig snedvridning
av jordbruksproduktionen genom
en för stark övergång från mjölkproduktion
till annan produktion. Det
gäller att komma till rätta därmed. När
jordbrukarna nu framställt så pass måttfulla
krav som de gjort, tror jag att det
skulle vara klokt, att vi så fort som möjligt
finge den justering av mjölkpriset,
som jag tyckte skymtade i jordbruksministerns
anförande. Han menade att utslagning
av nötkreatursbesättningar bestämmer
man sig inte för förrän till hösten,
och när hösten kommer, ha vi hunnit
längre och kunna bättre bedöma utvecklingen.
Jag skulle vilja fråga jordbruksministern,
om man får ta detta uttalande
som ett löfte om ett förbättrat
mjölkpris. Ett sådan löfte skulle givet -

vis göra sitt till för att minska de olägenheter
som jag nyss talade om.

Hur länge vi än hålla på att debattera
för och emot i denna sak, kunna vi troligen
inte överbevisa varandra om riktigheten
av våra uppfattningar. Det är ju
ibland så i politiken, och i detta fall tyckas
regeringen och majoritetspartiet ha
en inställning, som inte tar hänsyn till
de önskningar som framförts från minoriteten.

Herr talman! Jag skall inte gå så mycket
längre i mitt resonemang. Jag vill
sluta med att säga att den ansvarskänsla
som jordbruksministern efterlyste i frågor
av detta slag har, såvitt jag förstår,
förefunnits såväl hos jordbrukarna och
deras organisationer som hos de personer,
vilka stå bakom denna motion. När
man känner till förhållandena inom jordbruket
och vet vilka svårigheter som
man där brottas med, hur avfolkningen
undan för undan sätter sina spår i bygderna,
och bär i minnet, hur jordbrukarna
i höstas på allt sätt medverkade
för att få till stånd en ram för den ekonomiska
stabiliseringen, kan man inte
förmena jordbrukarna rätten att komma
med de yrkanden läget i och för deras
näring gör ofrånkomliga. Jag vill, med
understrykande av vikten av att vi resonera
om dessa ting så sakligt och lidelsefritt
som möjligt, framhålla, att jordbrukarnas
förslag äro berättigade och möjliga
att genomföra. Därför skulle det
vara klokt och ur ett större sammanhangs
synpunkter lyckligt, om riksdagen
fattade sitt beslut i enlighet med reservationen.

Herr ÅMAN: Herr talman! Jag har med
stort intresse under de två senaste åren
lyssnat till de argument, som förts fram
från bland annat den siste ärade talarens
sida, när det gällt att påkalla ingripanden
mot inflationen. Det gladde
mig alldeles särskilt, när herr Domö i
höstas i en situation, som för honom och
hans parti knappast kunde betraktas
som opportun, klart sade ifrån, att vi
måste följa en kärv linje i vår ekonomiska
politik.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Jag bär därför i dag med någon förvåning
följt det resonemang som han
fört, och jag har det allmänna intrycket
att han är i färd med, när lian kommer
till praktiska ting, att överge sina mer
principiella deklarationer. Jag har själv
vid ett tilfälle vid förra årets remissdebatt
uttryckt såsom ett önskemål, alt
man när det gällde stabiliseringsaktionen
borde söka eftersträva en synkronisering
av lönesättningarna för de i offentlig
tjänst och de i privat tjänst anställda
liksom också en synkronisering
av lönesättningarna för dessa grupper
och jordbrukets prissättning, för att
man skulle kunna få det tillfälle, som
jag förstår att jordbruksministern bl. a.
har sökt genom sitt ställningstagande till
den fråga vi nu behandla, tillfället att
samtidigt bedöma förutsättningarna för
eu framryckning över hela detta vida
fält.

En sak, som jag faktiskt funnit en
smula anmärkningsvärd, är det tämligen
periferiska betraktelsesätt, som man här
anlagt på lönestabiliseringen. Man betraktar
tydligen på en hel del håll denna
lönestabilisering som en mycket enkel
och naturlig åtgärd, som visserligen i vederbörlig
ordning applåderats av alla
partier, men som man ändå tycks tro vara
mycket enkel att genomföra. Jag vet
inte, om man trott att löntagarna haft det
så väl ställt, att deras medverkan i en sådan
här aktion skulle av naturliga skäl
vara lättfången. Jag vill då bringa i erinran,
hur detta lönestopp har verkat
för stora grupper, för att mina medkamrater
i kammaren skola få en föreställning
om den ståndpunkt, som jag i varje
fall intar till frågan, huruvida reservanternas
förslag till höjning av jordbrukspriserna
är grundat på vad som inträffat
på andra områden.

Vi ha grupper av statstjänstemän ■—-om jag får börja med denna kategori -—
som ännu i denna dag inte återfått 1939
års reallön och som alltså äro underkompenserade,
men som utan någon protest
funnit sig i att avstå från de författningsenliga
3 procent, som jordbruksministern
har nämnt om, under förutsättning
att de finge en garantiregel av

innehåll, att när index kom upp till 169
— i realiteten 168,51 — skulle de få ett
lönetillskott på 8 procent. Det är klart
att rädslan från regeringens och från
alla deras sida, som äro anhängare av
stabiliseringsaktionen, att man skall nå
denna indexsiffra, måste vara mycket
stor, eftersom det betyder att alla statstjänstemän
och större delen av landets
kommunaltjänstemän skulle få en lönehöjning
med 8 procent, som alla andra
grupper redan vid årsskiftet skulle söka
inkassera även för sin del.

Det är emellertid inte bara dessa grupper
av tjänstemän, som ännu inte fått
sin reallön från 1939 återställd och som
gjort offer, utan vi ha även grupper i
både offentlig och enskild tjänst som
alltjämt ha påtagligt snedställda lönerelationer.
Detta gäller även inom sjukvården
och andra områden, där behovet
av arbetskraft är så starkt, att det skulle
vara motiverat med en bättre löneställ■ning
för de anställda för att undvika en
avfolkning. Även där har man, trots denna
ytterst gynnsamma konjunktur ur personalsynpunkt,
gått med på att stanna i
det gamla löneläget och varit med om att
låta det förbliva vid det relationstal som
man förut haft.

Vi ha återigen grupper av privatanställda,
för vilka denna hårda taktik har
fått tillämpas för att man över huvud
taget skulle kunna hålla ihop det hela.
Man har fått säga till dem, att deras lönekrav
måste vila, till dess stoppaktionen
är över. Detta gäller, om jag får ta
ett exempel, i sådana fall som då man
för anställda i Norrland och södra Sverige
lyckats åstadkomma en lönejustering,
men måst säga till anställda av
samma kategori i mellersta Sverige att
de få vänta med sina krav. De måste
således, trots att deras kolleger i norra
och södra Sverige fått sina löner förbättrade,
finna sig i att kvarbliva vid
den lägre lönenivån, tills vi ha hunnit
över de nuvarande svårigheterna.

Jag har bara velat nämna detta exempel
för att kammarens ledamöter skola
förstå, att man på löntagarsidan befinner
sig i en situation, som är så pressad,
att det inte behövs så särskilt myc -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ket förrän det hela störtar samman.
Skulle Iriksdagen, såsom bland andra
herr Domö hoppas, gå på reservanternas
linje, tror jag att utsikterna för en fortsatt
lönestabilisering äro raserade. Vi
kunna nämligen inte komma till statstjänstemannen
och säga: »Ni gjorde redan
1 juli 1948 offret att för ett halvår
framåt, till den 1 januari 1949, avstå från
3 procents löneförhöjning för att en synkronisering
skulle komma till stånd, och
ni ha för hela 1949 förbundit er att under
en viss förutsättning — att talet
169 inte nås -— stå kvar vid den lägre
lönenivån; att man sedan tillåter prisjusteringar
och inkomstökningar för andra
grupper under denna tid är någonting
som ni inte få fästa allt för stort
avseende'' vid.»

Jag skall, herr talman, läsa upp de
yrkanden, som statstjänstemännen ställde
till finansministern, när förhandlingarna
fördes om en lönestabilisering för
statstjänstemännens del. Dessa yrkanden
framfördes av de tre topporganisationerna,
Statstjänarkartellen, som tillhör
Landsorganisationen, Statstjänstemännens
riksförbund, som är en fristående
organisation och närmast består av läroverkslärare,
officerare och vissa högre
tjänstemän i kommunikationsverken,
samt Tjänstemännens centralorganisation.
De villkor, som uppställdes för en
uppgörelse under hela år 1949, voro följande,
nämligen att statsmakterna med
till buds stående medel motverkade höjning
av prisnivån, att den under andra
halvåret 1948 gällande garantiregeln, som
jag talade om nyss, bibehölls oförändrad
och att inkomststabiliseringen icke fick
tagas till intäkt för en restriktiv bedömning
av förslag till sådana ändringar i
lönehänseende, som föranleddes av organisatoriska
skäl, förändrade arbetsuppgifter
eller andra särskilda orsaker.
Organisationerna förutsatte vidare, att
värdet av den garantiregel, som man
träffat överenskommelse om, icke ändrades
genom subventioner, som åsyftade
att förhindra prisstegringar och samtidigt
innebure inkomstökning åt någon
annan samhällsgrupp. Detta för att understryka
att man ville förhindra att ga -

rantiregeln skulle sättas ur kraft genom
införande av subventioner.

När det gäller frågan om denna kärva
linje läste jag i förrgår, jag skall inte
säga med en viss förtrytelse — ty det är
ett för starkt ord att använda eftersom
jag då inte gick upp i diskussionen —
men med en viss förvåning den reservation,
vilken i ett ärende, som vi då
behandlade, fanns avgiven av bl. a. herr
Domös partivänner och som jag tycker
är typisk för den kärvhet, som företrädes
av herr Domös parti. Jag syftar på
behandlingen i förrgår av frågan om att
från 400 kronor till 500 kronor höja begravningshjälpen
för statstjänstemän, en
förmån som väl ingen statstjänsteman
eftertraktar att få, utan i det längsta vill
undvika att komma i åtnjutande av. Förslaget
om denna höjning var motiverat
med att man höjt begravningshjälpen
vid olycksfall från 400 till 500 kronor,
och vi ville få till stånd likställighet. Det
föreslogs i den reservation, som då förelåg,
att utskottet skulle skriva på följande
sätt: »Enligt utskottets mening innebär
den föreslagna höjningen av begravningshjälpen
från 400 kronor till 500
kronor ett avsteg från eljest tillämpade
principer för stabilisering av lönenivån,
vilket skulle kunna medföra betänkliga
konsekvenser i fråga om andra löntagargrupper.
»

Den kärva linjen finns kvar — men
bara när det gäller löntagarna; då är
man rädd för den allra minsta lilla rubbning.
När det däremot gäller ingripanden
av så pass vittgående ekonomisk karaktär,
som vi nu diskutera, hesiterar
man inte. Jag tycker verkligen att man
i detta sammanhang har anledning att
från deras sida, som något syssla med
löntagarspörsmål, uppmärksamma de
ofantliga offer, som löntagarna gemensamt
ha gjort i syfte att åstadkomma en
stabilisering.

Även om det ligger litet vid sidan om
den nu pågående diskussionen, skulle
jag vilja säga att mitt allmänna intryck
är, att de, som för två år sedan ivrigast
förordade den kärva linjen och kraftigare
ingripanden, ett halvt år efter det
stabiliseringsaktionen påbörjats tyckas

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vara i färd med att söka bibringa det
svenska folket och icke minst det stora
löntagarskiktet föreställningen, att nu
äro de goda tiderna tillbaka igen, nu
kunna vi slopa ransoneringarna och vissa
extra skatter, nu kunna vi sänka skatteprocenten
o. s. v. Vi få dock inte glömma
bort att på löntagarsidan i nuvarande
stabiliseringsläge finnas vissa snedställda
grupper. Om man nu på annat
håll tycker sig skönja en förbättring av
läget och vill koppla loss från stabiliseringslinjen,
borde väl i första hand dessa
snedställda grupper vara berättigade
att komma med krav.

Jag vill verifiera vad jordbruksministern
sade beträffande värdet av statstjänarnas
och de kommunalanställdas offer,
elniru jag kommit till en något lägre
siffra än han. Vi räkna med att det
belopp, som dessa grupper under hela
år 1949 offra genom att de avstått från
vad de författningsenligt skulle ha rätt
till, uppgår till minst 50 miljoner kronor,
och för det andra halvåret 1948 ha vi
att räkna med hälften av detta belopp.
Man kan alltså med all säkerhet taxera
stats- och kommunaltjänstemännens ekonomiska
offer under det sista halvåret
1948 och under innevarande år till
mellan 75 och 100 miljoner kronor. Samtidigt
härmed ha vi, såsom jag nyss sade,
grupper som rättvisligen borde ha
fått sitt löneläge justerat. När det gäller
de i privat tjänst anställda löntagarna,
är det svårt att precisera eu siffra, ty det
skulle bli rena spekulationen att söka
uppskatta värdet av deras medverkan i
lönestabiliseringen, eftersom man inte
där kan fastställa vad de skulle ha kunnat
tillvinna sig, för den händelse inte
något lönestopp kommit att genomföras.

Jag är medveten om att den fråga,
som vi här behandla — vårprissättningen
för jordbruket — är eu ömtålig fråga
och kanske ett spörsmål som en ickejordbrukare
inte borde ge sig in på, och
när någon talare, jag tror att det var herr
Mannerskantz, sade att staten bör vara
ordhållig, kan jag hålla med honom,
men man måste vid ändå förutsätta, alt
det skall finnas ett sådant samförstånd
i stort, att lojalitet från en sida bör

frammana lojalitet också från andra håll.
Hade man hållit strängt på att vad staten
har slagit fast, det skall gälla, då
skulle riksdagen aldrig ha infriat statstjänstemannens
offer, när det gällde att
avstå från de tre procenten, utan då
skulle herr Mannerskantz och andra ha
stått upp och sagt, att »den rätt, som
riksdagen en gång har givit dessa människor,
vilja vi inte vara med och ta
ifrån dem». Att sedan en annan grupp
inte vill medverka lika frivilligt), måste
ju betraktas såsom beklagligt. Jag kan inte
avgöra, huruvida den gruppen har
starkare skäl för att inte göra det än
exempelvis löntagargruppen, men det
är naturligt, om löntagarna för sin del
anse det nödvändigt att man bjuder till
och visar god vilja även från andra samhällsgruppers
sida, då det ju eljest är
synnerligen lätt för oppositionen inom
löntagarliigret — och det finns Gud bevars
en sådan också — att göra gällande,
att här är det den gamla vanliga visan:
»löntagarna skola gå i bräschen, men när
det sedan gäller för andra grupper att
motverka, då uteblir denna medverkan
och vi bli såsom alltid de snävast behandlade.
»

Jag vill med detta för min del förklara,
herr talman, att jag kommer att biträda
utskottets förslag, och jag vill i likhet
med herr Domö och andra beklaga,
att man inte kunnat komma till en överenskommelse,
men då till en överenskommelse
efter något andra linjer än
herr Domö hade tänkt sig. För hela stabiliseringsaktionen
är det av vikt, att
man här visar god vilja. Man kan inte
påräkna ett fortsatt starkt intresse från
löntagargruppernas sida, om riksdagen
skulle gå på en sådan linje, att den biträdde
den reservation, som bär har
framlagts, och jag vill tillägga, ehuru det
får stå helt för min personliga räkning,
alt jag är ytterst oviss om huruvida stabiliseringsaktioncn
över huvud taget är
möjlig att genomföra, när de svenska löntagarna
veta, att det i riksdagen endast
finns en knapp majoritet, som är beredd
alt ställa sig bakom eu fortsatt stabiliseringspolitik.
Det är möjligt att blotta tillvaron
av den starka minoritet, som här

42 Nr 22. Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

finns, är tillräcklig för att stjälpa det
som vi en gång ha inlett i förhoppning
att kunna ta ett ordentligt krafttag för
återställandet av svensk ekonomi. Ansvaret
därför får väl då också falla, där
det hör falla.

I herr Åmans yttrande instämde herrar
Sjö, Mogård, Einar Eriksson och
Hesselbom samt fru Sjöström-Bengtsson.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Herr Åmans anförande — i synnerhet
senare delen av detsamma -— vittnar
om hur lätt det är att tolka uttalanden
och förslag till åtgärder olika.

Herr Åman sökte i motionen och i
minoritetens förslag tolka in den meningen,
att man vore beredd att gå ifrån
stabiliseringspolitiken. Det är hans tolkning.
Vi, som dock bära ansvaret för det
skrivna och talade, godkänna ej denna.
Vi ha sökt bevisa riktigheten av vår tolkning.
Herr Åman gjorde knappast några
motsvarande ansträngningar.

Det ligger en stor fara i allt detta tal
om att det här skulle vara fråga om att
åstadkomma inkomstökningar för jordbrukarna.
Det är lätt att få människor
med sig på ett sådant tal.

Här är det emellertid inte fråga om att
åstadkomma inkomsthöjningar. Det gäller
inte att ge jordbrukaren Pettersson
eller Svensson ökade inkomster, att således
höja deras standard. Det skulle i
många fall vara önskligt att så göra,
men med hänsyn till de svårigheter, som
för närvarande vårt samhälle brottas
med, ha vi jordbrukare för en tid avstått
från i och för sig berättigade inkomsthöjningar.
Vad det nu är fråga om
är att söka förhindra ett inkomstbortfall
för en del av jordbrukarna, att se
till att jordbruksnäringens produktionskostnader
bli täckta, att över huvud taget
hålla i gång en ordentlig jordbruksproduktion
och att hålla mjölkproduktionen
uppe. Vill man sedan kalla de
summor, som jordbruket får för sina
produkter, för jordbruksinkomster, så
gärna för mig, bara man inte förväxlar
dem med inkomster för den enskilde.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle)
: Herr talman! Utöver vad herr Domö
nyss sade skulle jag vilja påpeka, att
frågeställningen här ju inte alls är den
som herr Åman så skarpt preciserade.

Jag skulle vilja ställa frågan så här.
Om en statstjänsteman, som har en lön
på 500 kronor i månaden, i stället får
450 kronor — det är jordbrukarnas situation
i dag —- kan då herr Åman garantera
en sådan lojalitet från tjänstemannagruppernas
sida, att man på det
hållet skulle vara beredd att ta de 450
kronorna, när man har 500?

Det är den riktiga frågeställningen,
och det ber jag kammarens ledamöter
observera.

Herr ÅMAN (kort genmäle): Herr talman!
Det är för mig tillräckligt att
konstatera, att den prisförhöjning, som
man här påyrkar, skulla öka levnadskostnadsindex.
Det har inte bestrittts
från oppositionens sida. Jag konstaterar
vidare, att det enligt de uppgifter, som
lämnats av jordbruksministern, erfordras
48 miljoner kronor för att få balans i
kalkylen, men att man här ställer ett yrkande
på 128 miljoner kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag har begärt ordet närmast med
anledning av vissa uttalanden av herr
Andersson i Bussjö och herr Svedberg
rörande jordbrukets traktorkostnader.
Dessa herrar ha ansett, att särskilt bensinförbrukningen
för traktordriften i
kalkylen beräknats alltför högt.

Beträffande de detaljerade beräkningarna
över traktorkostnaderna hänvisar
jag till vad som anförts i propositionen
på s. 143—148. Där lämnas en mycket
fullständig redogörelse för antalet traktorer
vid respektive års början och slut.
Vidare ges en sammanställning över antalet
beräknade traktortimmar och förbrukningen
av brännoljor och smörjoljor.
Jag kan inte finna att dessa beräkningar
på något sätt kunna anses vara
missvisande.

Den fråga, där uppfattningarna växla,
gäller närmast bensinåtgången, och för

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att bringa klarhet på den punkten förekom
inför jordbruksutskottet föredragningar
av en tjänsteman i livsmedelskommissionen
och en från Lantbruksförbundet.
De hade litet olika utgångspunkter
för sina beräkningar, och det var
ju därför inte så underligt att deras
uppgifter komma att stå i strid mot varandra.
Livsmedelskommissionens representant
grundade sina beräkningar närmast
på året 1948/49 och delvis något
på året 1947/48, medan däremot Lantbruksförbundets
representant grundade
sina beräkningar på året 1949/50, och
det är ju helt naturligt att detta ger olika
resultat. Livsmedelskommissionens representant
uttalade vidare, att det med
all sannolikhet fanns en viss lagerhållning
av bensin vid början av 1948/49.
Man måste även ta hänsyn till skillnaden
i antalet förekommande traktorer. Det totala
antalet traktorer har för 1948/49 beräknats
till 40 300, medan däremot för
1949/50 antalet uppskattats till 48 000,
av vilka inte mindre än 4 600 äro bensindrivna.
Det måste beaktas att en mycket
väsentlig del av de traktorer, som
numera anskaffas vid det svenska jordbruket,
äro direkt bensindrivna, vilket
inte varit fallet tidigare, och med bensindriften
följer ju också en större åtgång
av bensin, det är ju en sak som inte kan
bestridas. Enligt uppgifter, som inhämtats
från statens maskinprovningsanstalt
•— och jag har all anledning tro, att dessa
uppgifter äro riktiga — har bensinåtgången
även uppräknats för andra traktorer.

Jag tror därför att jag bestämt vågar
hävda, att kalkylen är fullt riktig. Det
är naturligtvis omöjligt att komma till ett
absolut millimeterrätt resultat, men studerar
man uppgifterna i propositionen
med tillräcklig noggrannhet lär man inte
kunna påvisa några felaktigheter, som
kunna nämnvärt inverka på den fråga
vi här behandla. T varje fall tror jag att
de äro av mycket ringa storleksordning.

Herr SVEDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Endast en replik till herr Hjalmar
Nilsson.

De uppgifter, som jag lämnade i mitt
anförande, äro desamma som lämnades
vid behandlingen inom utskottet. Beträffande
bensinförbrukningen hänvisar jag
till de upplysningar, som lämnades inom
utskottet med anledning av den fråga,
som där framställdes om hur man beräknat
antalet av de traktorer, som användas
inom skogsbruket. Vi fingo då
det svaret, att man endast tagit med i
beräkningen de traktorer, som säljas till
skogsbolagen. Hur många enskilda personer
är det som använda traktorer
inom skogsbruket, herr Nilsson? Det är
ett rätt stort antal. När det gäller startbensinen
har man tidigare räknat med
100 liter per år och traktor, medan i
kalkylen räknas med 300 liter.

lag kan således endast konstatera, att
de uppgifter, som herr Andersson i Bussjö
och jag ha lämnat, grunda sig på
föredragningen inom utskottet av livsmedelskommissionens
representant.

Herr BERGVALL: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för att motivera
det sätt på vilket jag kommer att rösta
i denna fråga.

Den debatt, som här förts, har tyvärr
inte kunnat bibringa mig den uppfattningen,
att regeringen tillräckligt beaktat
det bekymmersamma läge, i vilket
vår mjölkproduktion i vissa avseenden
befinner sig. Jag tror att åtskilligt av
vad som i detta sammanhang anförts
från jordbrukarorganisationernas sida
och även från andra håll varit förtjänt
av ett större beaktande.

Så långt jag har kunnat genomtränga
kalkylerna måste jag vidare konstatera,
att det inkomstunderskott man räknar
mod skäligen måste anses ligga högre än
vid 47 miljoner kronor, och de justeringar,
som kunna föranledas av detta
större inkomstunderskott, måste i och
för sig självfallet anses ligga inom den
allmänna inkomststabiliseringens ram.

Det är vad jag har att säga å ena sidan.
Å andra sidan måste jag konstatera,
att det icke, såvitt jag kunnat finna,
har anförts tillräckliga skäl för det inkomstunderskott
och därav motiverade

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

prisjusteringar på närmare 130 miljoner
kronor, som angivits i reservationen.
Ett accepterande av reservationen
skulle enligt min uppfattning således föra
vid sidan av stabiliseringspolitiken.

Under sådana omständigheter återstår,
herr talman, för mig ingen annan möjlighet
än att avstå från att deltaga i voteringen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Då riksdagen under fjolårets
höstsession enade sig om att godtaga
regeringens förslag till ekonomisk
stabilisering, avsåg man ju även att jordbrukets
totalavkastning skulle höjas med
8,5 procent fram till år 1952. Man tillmätte
det ganska stor betydelse, att denna
ökning kunde äga rum, dels med
hänsyn till vår livsmedelsförsörjning,
men dels och inte mindre av den anledningen
att vi skulle kunna spara
främmande valutor genom att slippa köpa
livsmedel i utlandet.

Men om detta program skall kunna
fullföljas, är det nödvändigt att man skapar
förutsättningarna härför, och den
viktigaste förutsättningen är så vitt jag
kan förstå att jordbruket blir ekonomiskt
lönande, tv därigenom stimuleras jordens
odlare att öka sin produktion. En
sådan stimulans behövs på alla områden,
där man vill nå ett bättre produktionsresultat.
Jag kan inte inse att man
har främjat livsmedelsproduktionen på
det sätt, som skulle varit önskvärt, genom
att man nu så att säga gått den
negativa vägen och inte kunnat träffa
någon överenskommelse i de aktuella
prisfrågorna.

Ur konsumenternas synpunkt är det
bara fördelaktigt, om livsmedelsproduktionen
kan ökas. En riklig tillgång på
varor verkar nämligen gärna prissänkande,
även om normalpriser finnas
fastställda — den saken se vi just nu
exempel på när det gäller sådana varor
som ägg och potatis. En god tillgång på
livsmedel skapar dessutom större belåtenhet
hos allmänheten. Jag beklagar att
man inte nu har kunnat träffa en överenskommelse.
Ingen kan förneka den

stora betydelsen av att jordbrukarna redan
på våren kunna få besked om vilka
priser de ha att räkna med på sina produkter.

Jordbruksministern har nu betonat, att
man i det rådande läget icke ansett sig
kunna gå med på en överenskommelse,
därför att levnadskostnadsindex som
följd därav kunde ha stigit med ungefär
en enhet om man skulle ha tillmötesgått
jordbrukarorganisationernas krav. Men
jordbruksministern antydde ju'', att han
till hösten eventuellt skulle kunna gå
med på en viss höjning av mjölkpriset.
Därom äro vi alltså eniga — även herr
Svedberg antydde något dylikt. Men vad
är det under sådana förhållanden som
hindrar, att man redan nu skulle ha
kunnat komma till eu lösning i samförstånd? Det

har framhållits av jordbrukets organisationer
liksom även av motionärer
och reservanter, att genom den ökade
oljeväxtodlingen och stimulanspriserna
för den fråndras den övriga odlingen
inom jordbruket en hel del av de inkomster,
som man tidigare räknat med
skulle tillkomma den övriga odlingen,
som dock är den väsentligaste. Stödpriserna
för mjölkproduktionen vid det
smärre jordbruket äro ju delvis av en
annan karaktär och borde inte inräknas
här.

Jag kan således inte annat än beklaga
det resultat man nu har kommit till.

Skilda meningar ha här gjorts gällande
om huruvida statsmakterna hållit sina
löften. Herr Åman bär uttalat, att också
de stora tjänstemannagrupperna ha fått
känning därav. Herr Åmans fråga ger
mig anledning att erinra om en annan
sak. Riksdagen liar vid flerfaldiga tillfällen
uttalat, att jordbruksbefolkningens
ekonomiska standard bör höjas och bli
densamma som för övriga inkomsttagargrupper
i landet. Om man jämför detta
med herr Åraans uttalande, kan man ställa
frågan: Har riksdagen även i det avseendet
uppfyllt sina löften och uttalanden?
Inom jordbruket gäller det stora
skikt, som ha en lägre inkomstnivå och
sämre standard än tjänstemännen, och
riksdagen bör väl då ha minst lika stora

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

förpliktelser när det gäller jordbruksbefolkningen.
Men alldeles bortsett härifrån
synes den föreliggande frågan om
prissättningen vara så viktig för folkförsörjningen
och livsmedelsproduktionen,
att man borde ha försökt att komma
till ett positivt resultat.

Jag skall, herr talman, med dessa ord
be att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande avgivna reservationen.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Det var en passus i statsrådet Strängs
akademiskt eleganta anförande, som jag
inte kan låta stå oemotsagd, nämligen
den där han talade om att det gäller att
rädda de breda lagrens levnadsstandard.
Jag frågar mig, om inte statsrådet vill
räkna landets bönder och småbrukare
till de breda lagren inom vårt folk.

Vidare var statsrådet inne på en sak,
som man ofta möter från socialdemokratiskt
håll, nämligen föreställningen om
de höga jordvärdena här i landet. Om
man tänker efter skall man finna, att det
höga prisläget på egendomar alls inte beror
på vilket värde jorden eller dess avkastning
bär. Vad som stiger är i stället
byggnadskostnaderna och byggnadernas
värde. Man kan ju göra det experimentet
att köpa jord och sedan bygga alla de
hus, som fordras på en lantgård, så får
man se vad den färdiga egendomen kommer
att kosta.

När jag avlyssnat den skarpa striden
här i dag om förslaget att höja mjölkpriset
med 3 öre per liter, har jag känt ett
behov av att framhålla vilket utomordentligt
värde mjölken har. Jag skulle
vilja sjunga mjölkens höga visa. Inse
kamraterna här i kammaren och det
svenska folket i gemen, vad mjölken betyder
i vår svenska folkförsörjning? Har
man tänkt på att vi kunde genomleva
krigsårens knapphet och ransoneringar
så pass bra, därför att vi hade eu obegränsad
tillgång på mjölk? Jag förmodar
att många av kammarens ärade ledamöter
ha varit utrikes vid något tillfälle
under dessa år, t. ex. i Finland eller
England. Där har det varit omöjligt att
få någon mjölk, och då har man säkert

fått klart för sig hur besvärligt delta är.
Mjölken är oumbärlig för svenska folkets
sundhet och styrka. Vi bo i ett land
med få solskensdagar, många mulna dagar
och lång vinter. Vi bo långt upp i
norr och ha inte tillgång till Söderns sol.
Endast till mycket höga priser kunna vi
få njuta av Söderns frukter med vitaminer
och mycket annat, som stimulerar
livskraften. Men tack vare mjölken ha
vi ändå tillgång till allt detta för billigt
pris. Det är tack vare mjölken vi kunna
växa oss starka och sunda i detta land
inte långt från Nordpolen. Särskilt för de
mindre bemedlade har mjölken stor betydelse.
Den, som har möjlighet att äta
ett ordentligt smörgåsbord varje dag, kan
reda sig bra utan mjölk, tv han får ändå
en allsidig näring. Men den fattiga människan,
som är hänvisad till en enklare
kost, behöver med nödvändighet ett allsidigt
livsmedel, som innehåller allt vad
kroppen behöver, inte minst de livsviktiga
ämnen som vitaminerna utgöra. För
den fattigare delen av befolkningen, för
dem som herr statsrådet kallar de breda
lagren, har mjölken således den allra
största betydelsen. Detta är saker som
vi måste besinna.

Men man får inte heller glömma bort
hur besvärligt det är att producera mjölken.
Det är mycket ledsamt att erfara,
liur den mänskliga arbetskraften, särskilt
den kvinnliga, flyr bort från kon. På sitt
sätt är detta ett dekadenstecken, men det
är också, tillåt mig säga det, ett dekadenstecken
om man inte från konsumenthåll
vill betala ett hyggligt pris för mjölken
och om man från statsmakternas sida
envist håller fast vid att inte ge en
skälig ersättning för produktionen av
denna för vårt folk livsviktiga vara. Svårigheterna
framträda särskilt niir det gäller
de större kreatursbesättningarna.
Korna måste ju skötas, mjölkas och fodras
också om söndagarna, men då vill
man inte vara bunden av arbete, utan
man vill vara ledig. Annorlunda ligger
det till för småbrukaren. Han går hemma
och pysslar med sina kor både i helg och
socken, och det iir ju en erkänd sanning,
att den produktion av mjölk och animaliska
livsmedel, som har räddat oss un -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

der krigsåren, utförts av landets småbrukare.

Så vitt jag kunnat finna, har man inte
här i debatten talat så mycket om den
alltjämt befintliga klyftan i inkomster
och löner här i landet mellan dem, som
bedriva jordbruk, och dem som syssla
med annan verksamhet. Detta är ju en
gammal stridsfråga här i riksdagen, och
den förnämste talesmannen från vårt häll
i det fallet, riksdagsman von Heland, är
inte här i dag. Han hade annars kunnat
föra den diskussionen bättre än jag. Alla
veta säkerligen, att löneklyftan alltjämt
består och att lantarbetarna och de
mindre jordbrukarna — alltså de grupper
som producera livsmedel — fortfarande
äro de lägst betalda arbetarna i
detta land. Jag har inte kunnat finna
färskare siffror än för år 1947, men den
statistiken visar bland annat, att de tillfälligt
anställda lantarbetarna hade en
daglön av 13: 28 och de mer fast anställda
12:16. Detta är alltså på lägsta dyrort —
landsbygden är ju alltid lägst placerad
som dvrort. Till jämförelse skall jag nämna
den genomsnittliga dagsförtjänsten för
industriarbetare och handels- och transportarbetare.
För att ingen skall behöva
rätta mig i det hänseendet vill jag framhålla,
att siffran för dessa arbetare givetvis
inkluderar både lägre och högre dyrorter,
men detta kan ändå inte ha så stor
betydelse att man inte förstår vilken
klyfta som finnes mellan olika arbetargrupper.
Enligt meddelande från socialstyrelsens
utredningsbyrå hade industriarbetarna
och handels- och transportarbetarna
— alltså en mycket stor grupp
av arbetare i vårt land -— år 1947 en genomsnittlig
dagsförtjänst av 19:64.

De nämnda siffrorna visa att löneklyftan
är betydande. Och denna klyfta består
alltjämt. Varje människa, som känner
de sociala och ekonomiska villkoren
för folket i vårt land, vet att det är så.
Alla här i kammaren veta det, och ändå
strider man så tappert mot förslaget att
höja mjölkpriset med 3 öre per liter.

Jag har alltså, herr talman, med det
anförda dels velat bemöta herr statsrådets
yttrande att det gäller att skydda de
breda folklagrens standard — till de bre -

da folklagren höra också de som producera
mjölken — och dessutom har mitt
angelägna ärende varit att sjunga mjölkens
höga visa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande var och en av de olika
punkterna av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten A I förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Tjällc/ren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53,
punkten A I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Tjällgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 50.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjorda propositioner bifölls
vad utskottet i punkterna A II, A
III, B och C hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1949/
50, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I detta betänkande hade utskottet på
anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 181 framlagda
förslag angående skatteprocenten
och med avslag å de likalydande motionerna
1:298 av herr Bergvall m. fl. och
II: 379 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge skatteprocenten, besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för liela budgetåret 1949/
50 med 100 procent av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående skogsvårdsavgiften
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift
skulle för år 1949 utgå med en och en
halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1949/50 måtte beräknas på sätt i betänkandet
närmare angivits.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Wehtje, Isaksson och
Hagberg i Malmö, vilka på åberopade
grunder hemställt,

A) att riksdagen ■—■ med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 181 icke kunnat oförändrad bifallas
— måtte besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1949/50 med 100 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma budgetår
med 90 procent av grundbeloppet
samt att de likalydande motionerna I:
298 och II: 379, i vad motionerna avsåge
skatteprocenten, måtte anses besvarade
genom vad sålunda hemställts; ävensom

i anslutning därtill i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala,

att ett starkt behov av snara samordnade
lättnader i beskattningen förelåge,

att synnerlig hänsyn måste tagas härtill
i den statliga utgiftspolitiken, samt

att förslag om rationellt verkande bestående
skattelättnader, grundade på en
allmän översyn av nu gällande skattesystem
och avsedda att träda i kraft den
1 januari 1951, måtte framläggas för 1950
års rikdag vid dess vårsession;

B) att riksdagen måtte —• — — (—

utskottet)---- halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1949/50 måtte beräknas på sätt i reservationen
närmare angivits;

II) av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson
i Osby och Wedén, vilka av angivna
orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts i propositionen nr 181
framlagda förslag angående skatteprocenten
och med bifall till de likalydande
motionerna I: 298 av herr Bergvall m. fl.
och 11:379 av herr Ohlin in. fl., i vad
motionerna avsåge skatteprocenten, besluta,
att statlig inkomstskatt för skattskyldiga,
som avsåges i 10 § 1 mom. för -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

ordningen om statlig inkomstskatt, skulle
ingå i preliminär skatt för förra hälften
av budgetåret 1949/50 med 100 procent
av grundbeloppet och för senare
hälften av samma budgetår med 90 procent
av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte — — — (=

utskottet)---halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1949/50 måtte beräknas på sätt reservationen
visade;

III) av herrar Niklasson och Andersson
i Dunker, vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 181 icke kunnat oförändrad bifallas
— måtte besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för förra hälften av budgetåret
1949/50 med 100 procent av grundbeloppet
och för senare hälften av samma
budgetår med 90 procent av grundbeloppet
samt att de likalydande motionerna
I: 298 och II: 379, i vad motionerna
avsåge skatteprocenten, måtte anses
besvarade genom vad sålunda hemställts;

B) att riksdagen måtte — — — (=

utskottet)---halv promille; samt

C) att bevillningarna för budgetåret
1949/50 måtte beräknas på i reservationen
närmare angivet sätt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A.

Herr PETRÉN: Herr talman! Den fråga,
vi nu gå att behandla, gäller beräkningen
av bevillningarna för nästa budgetår,
och i samband därmed har riksdagen
att fastställa vilken uttagningsprocent
som skall gälla för nästa års inkomstskatt.

Utskottsmajoriteten, i detta fall socialdemokraterna,
går på Kungl. Maj:ts eller
om man så vill finansministerns för -

inkomstskatten.

slag, att uttagningsprocenten för nästkommande
år skall vara 100. Övriga
inom utskottet ha anslutit sig till folkpartiets
uppfattning, framförd i motion
nr 215 i denna kammare, och hävda att
skattetrycket under nästa år bör lättas
genom sänkning av uttagningsprocenten
till 90, innebärande en sänkning av utgående
skatter med 10 procent.

Denna fråga har ett visst samband
med den debatt om de indirekta skatterna,
som fördes här förra onsdagen.
Jag hade inte för avsikt att anknyta närmare
till denna debatt, men sedan höger
och bondeförbund i sina reservationer
åberopat utgången av den debatten som
ett motiv för att de nu i slutskedet instämma
i folkpartiets förslag om en uttagningsprocent
av 90, finner jag anledning
att något rekapitulera vad som förevarit
i fråga om de indirekta skatterna.

Vid den debatten hävdade höger och
bondeförbund att den kraftiga överbalansering
av driftbudgeten, som socialdemokraterna
och folkpartiet ansågo
nödvändig, kunde minskas med hundratals
miljoner kronor. Högern gick in för
en minskning med i runt tal 250 miljoner
kronor genom borttagande av såväl
den extra bensinskatten som pappersskatten.
Att slå in på en sådan väg skulle
leda till ökad efterfrågan på varor. Avvecklingen
av ransoneringar och regleringar
skulle därmed försvåras och vårt
arbete att uppnå en naturlig såväl inre
som yttre balans äventyras. Folkpartiet
och socialdemokraterna voro på denna
punkt ense. Skillnaden dem emellan låg
på ett annat område och gällde bensinransoneringen,
där folkpartiet ensamt
framhöll att denna ransonering, så som
förhållandena utvecklat sig, är obehövlig.
Debatten rörde sig sålunda väsentligen
om huruvida en kraftig överbalansering
av budgeten i dagens läge är behövlig
eller ej. Sedan högerns och bondeförbundets
hemställan om slopande av
de extra konsumtionsskatterna avslagits,
är nu en kraftig överbalansering av
driftbudgeten för nästa år ett faktum.

Det förslag om sänkning av uttagningsprocenten,
som nu förts fram av en
samlad borgerlig opposition, berör icke

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

storleken av budgetöverskottet i tillnärmelsevis
samma grad. Ett slopande av
de extra konsumtionsskatterna för bensin
och papper skulle inneburit en
minskning av budgetöverskottet med 1
runt tal 40 procent, medan en sänkning
av uttagningsprocenten med 10 ''/< innebär
ett skattebortfall under kommande
budgetår av 50 miljoner kronor, en summa
som till sin storlek utgör endast
knappa 8 procent av det samlade budgetöverskottet.
Detta är en distinktion
som man bör ha klar för sig.

När man diskuterar uttagningsprocenten
är det skäl att först allmänt säga
något om vårt nu gällande system för de
direkta skatterna. Detta skattesystem antogs
genom riksdagsbeslut år 1947. Vid
detta tillfälle framfördes i riksdagen betänkligheter
från olika håll. Många av
dessa ha besannats. Redan året efter det
beslutet fattades, d. v. s. första året det
nya skattesystemet var i funktion, framfördes
i riksdagen krav på en översyn
av skattesystemets verkningar. Denna
översyn kom då, och enligt min mening
på goda grunder, icke till stånd. Skall
man göra en översyn av ett systems
verkningar, måste någon tid efter ikraftträdandet
ha förflutit, så att material
finns för att bedöma effekten.

Vid årets riksdag ha samtliga partier
enats om att låta verkställa en översyn
av skattesystemet. Det praktiska syftet
med denna utredning är att undersöka
möjligheterna till ett lägre samlat skattetryck.
En grundtanke vid denna översyn
är att söka avpassa skattesänkningarna
så, att de leda till produktionsökning
genom att stimulera sparande, arbetsvilja
och företagsamhet. Alla äro vi
ense om att detta är ett angeläget mål.
Att det i år visat sig möjligt att få till
stånd en översyn av skattesystemet sammanhänger
säkerligen med att varje enskild
medborgare genom källskattens införande
bar på ett mera kännbart sätt
märkt skattetrycket och nackdelarna
med nuvarande skattesystem. .lag tänker
bär till exempel på en sådan sak som
utformningen av marginalskatten. Eu bidragande
orsak till alt trycket från den
direkta skatten under senare år tende 4

Första kammarens protokoll 19b9. Nr 22.

rat att bli så kännbart är penningvärdets
fall. Vid en progressiv skatteskala
innebär ett fallande penningvärde, att
en allt större del av inkomsten vid bibehållen
realinkomst får erläggas i skatt.
Den direkta skatten har sålunda blivit
större än vad man avsåg vid fastställandet
av 1946 års skatteskala. Ökningen av
den direkta skatten är så stor, att även
ett beslut om sänkning av uttagningsprocenten
till 90 skulle innebära en hårdare
beskattning än vid 100 procents
skatteuttagning för några år sedan.

En överbalansering av driftsbudgeten
är på längre sikt icke önskvärd. Den
skulle innebära, att staten genom ett
tvångssparande kommer i besittning av
allt större del av landets kapital, under
det att medborgarna få nöja sig med en
allt mindre del. Även om i dag i stort
sett samma motiv som i fjol gälla för
en överbalansering av driftsbudgeten, får
man inte blunda för att en konjunktursvängning
närmar sig, som bör möjliggöra
en minskning av budgetöverskottet
inom en icke alltför långt avlägsen framtid.
En viktig uppgift för vår ekonomiska
politik under de närmaste åren är
därför att sträva att åstadkomma en reduktion
av skattetrycket. Frågan är då,
om beslut härom kan fattas redan vid
årets riksdag och under sådana former,
att icke den nu beslutade översynen föregripes,
och på sådant sätt att icke någon
kraftigare rubbning sker av budgetöverskottet.

Enligt min mening kan detta ske genom
att, såsom föreslagits, sänka uttagningsprocenten
till 90. Fin rörlighet av
uttagningsprocenten har tidigare förutsetts
av riksdagen. .lag kan därvid hänvisa
till bevillningsutskottets betänkande
nr 50 år 1947.

Minskningen av överskottet i driftsbudgeten
blir vid en 10-procentig skattesänkning
relativt moderat och kan till
sina verkningar i stor utsträckning kompenseras
genom andra åtgärder.

Man får ha klart för sig, att en sänkning
av den direkta skatten, som är den
mest synliga, även om sänkningen är relativt
liten verkar stimulerande på det
sättet alt arbetsviljan och produktionen

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

öka, varav följer ett större skatteunderlag.
Även sparviljan kommer säkert att
röna inflytande av en skattesänkning.
Det är i högsta grad önskvärt att driva
upp det enskilda sparandet, och i den
mån så sker, minskas behovet att överbalansera
budgeten. En sänkning av
skatten får anses vara en effektiv propaganda
för sparandet. Vi äro väl icke
främmande för hur i dagligt tal menige
man åberopar skattetrycket som ett skäl,
varför sparandet inte framstår såsom så
angeläget för honom.

Den nu föreslagna sänkningen av inkomstbeskattningen
med 50 miljoner
kronor berör praktiskt taget alla skattebetalare
och blir procentuellt lika för
alla. Undantagna äro endast de allra
största inkomsttagarna med stora förmögenheter,
i den mån de komma i beröring
med 80-procentsregeln och därigenom
i mindre grad få möjlighet till en
sänkning.

Jag vill understryka, herr talman, att
den föreslagna skattesänkningen i den
här tänkta formen är att betrakta som
ett provisorium i avvaktan på resultatet
av den översyn, som skall göras av 1949
års skatteutredning, och att den icke föregriper
denna utredning. Även om den
föreslagna skattesänkningen är relativt
obetydlig och till formen provisorisk,
tror jag att den ändå skall vara av väsentligt
värde som ett belägg för att
statsmakterna mena allvar med talet om
skattesänkningar i framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av mig med flera avgivna reservationen,
som går ut på att uttagningen
av skatt skall fastställas till 90 procent
av grundbeloppet.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
bar jämte herr Andersson i Dunker till
föreliggande utskottsutlåtande fogat en
reservation, som jag med några ord skall
be att få motivera.

Skattetrycket, som kraftigt skärpts genom
införandet år 1948 av skatt på vissa
varor, har naturligt nog inte blivit utan
inverkan på såväl produktion som konsumtion,
sparvilja och arbetsvilja. Des -

sa konsumtionsskatter infördes under
rubriken »skatt på umbärliga varor» och
motiverades med att svenska folket visade
mer lust att öka sin konsumtion än
sitt sparande med därav föranledd import
i sådan utsträckning, att vår betalningsbalans
i förhållande till utlandet,
främst dollarländerna, i oroväckande
grad rubbades. Att en del av ifrågavarande
varor knappast passade in under
benämningen »umbärliga», hindrade inte
att de blevo skattebelagda.

En förutsättning för att dessa skatter
skulle kunna fylla sin uppgift att
minska allmänhetens köpkraft var att
de finge slå igenom i konsumtionspriset.
Detta bär kanske i allmänhet skett,
men i sådana fall, där fördyringen drabbade
olika producenter olika, kunde
detta ju ej medföra en differentiering
av priserna.

Dessa skatter ha utgjort en hämmande
faktor när det gällt produktionsgrenar,
som varit i särskilt hög grad beroende
av sådana faktorer som exempelvis
transporter. Jag tänker härvid närmast
på bensinskatten. Uttagning av råvara
för våra viktigaste exportvaror, trämassa
och papper, har blivit oekonomisk
vad beträffar långt bort belägna
avverkningstrakter, och tillförseln till
jordbruket av sådana varor som kalk,
konstgödsel och torvströ har avsevärt
fördyrats. Resultatet har blivit minskad
produktion.

Det höga skattetrycket bär varit orsak
till en mycket betydande investering
i vissa industriföretag. Då det gällt att
kalkylera med lönsamheten av en viss
investering bär man räknat med den
andel i kostnaden som skatten skulle utgöra,
om den tilltänkta investeringen
icke komme till stånd.

Givetvis är det önskvärt, att ekonomiskt
välmotiverade investeringar åstadkommas,
men om skattesynpunkten skall
få en avgörande inverkan kan man befara
en viss snedvridning.

Att sparandet påverkas av beskattningen
torde väl vara ofrånkomligt, även
om det här är förmögenhetsbeskattningen,
som spelar den största rollen. Man
har emellertid på vissa områden trott

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

sig spåra en tendens till minskad vilja
att genom ökade arbetsinsatser öka sin
inkomst och därmed förbättra skatteunderlaget.
Särskilt skulle detta gälla fria
företagare i högre inkomstskikt. Givetvis
är det svårt att konstatera .detta,
men vissa uttalanden, som man ibland
får höra, ge dock vid handen att ett
visst underlag för ett sådant antagande
föreligger.

Genom antagandet av 1947 års skattelagar
åstadkoms en viss fördelning av
skattetrycket mellan olika inkomstskikt.
.lag skall i detta sammanhang inte försöka
ge mig in på någon bedömning av
frågan, om denna avvägning var riktig
eller inte. Men vi måste konstatera att
den i viss mån brutits sönder genom de
konsumtionsskatter, som infördes av
1948 års riksdag.

Frånsett de rena lyxskatterna drabba
ju dessa konsumtionsskatter ingalunda
efter inkomst, utan i många fall den som
har liten inkomst hårdare än den som
bär en större. Om vi slå ut de 180 miljoner
kronor, som den extra skatten på
bensin och brännoljor utgör, på vårt
lands låt oss för enkelhetens skull säga
4 miljoner skattebetalare, blir detta 45
kronor på var och en, om de betala
lika, men dessa 45 kronor äro givetvis
betydligt mera kännbara för den som
har 3 000 kronors inkomst än för den
som har 30 000, och det kan hända att
den som har den lägre inkomsten får
bära betydligt mer än vad som motsvarar
medeltalet av denna bensinskatt, medan
den som bär den högre inkomsten
kanske får erlägga ett belopp åtskilligt
understigande detta medeltal. Att vi inom
bondeförbundet anslutit oss till förslaget
om siinkt uttagningsprocent på inkomstskatten
betyder därför inte att vi
frångått vår uppfattning, att bensinskatten
är den skatt, som i första rummet
bort tagas bort, men då denna fråga
för året fallil, återstår ju, när det gäller
en skattesänkning, endast de direkta
skatterna.

Föreligger då — jag måste i likhet
med den föregående talaren stiilla mig
den frågan — möjlighet att sänka den
samlade skattesumman utan att äventy -

ra de mål staten genom sin ''skattepolitik
vill uppnå? I vad det gäller att uppbringa
medel för bestridande av statens
utgifter på driftsbudgeten synes någon
svårighet icke föreligga. Vid oförändrad
uttagningsprocent beräknas ju inkomsterna
med 670 miljoner kronor överstiga
utgifterna. En sänkning av inkomstskatten
med 10 procent beräknas medföra
en inkomstminskning för staten av
140 miljoner kronor, därav ej fullt 50
miljoner kronor för nästa budgetår. Avgörande
är här till vilket belopp man
anser det nödvändigt att överbalansera
budgeten. I viss män torde man kanske
våga räkna med besparingar å driftsbudgeten
genom avveckling av krisförvaltningen
och ökad produktion genom
att den däri sysselsatta personalen sättes
in i produktivt arbete, varvid också
personal i det enskilda näringslivet, som
nu bundits vid vissa arbetsuppgifter till
följd av krisregleringarna, kan övergå
till produktivt arbete och produktionen
därigenom ökas.

Likaså synes man kunna förutsätta,
att utvecklingen av prisläget på världsmarknaden
går i sådan riktning, att de
subventioner, som nu utgå för vissa importvaror,
avvecklas eller åtminstone
starkt begränsas. Den avmattning av
högkonjunkturen, som i viss utsträckning
gör sig märkbar på vissa områden,
bör väl medföra ett minskat behov av
överbalansering av budgeten. Vikande
konjunkturer medföra väl som regel en
större försiktighet i ekonomiska ting,
som i sin tur medför det ökade sparande
man vill uppnå. Kan en mjukare
skattepolitik förstärka denna vilja till
sparande, bör det inte vara omöjligt att
på denna väg erhålla ett bidrag till den
ekonomiska balans man vill uppnå genom
överbalanseringen av budgeten.

Såsom redan anförts, har avvägningen
av skattebelastningen mellan olika
inkomsttagare brutits genom införande
av de extra konsumtionsskatterna. Ett
återställande av den vid 1947 års riksdag
utformade avvägningen torde näppeligen
kunna ske annorledes än genom
borttagande av de konsumtionsskatter,
vilka medfört att skatteavvägningen

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

rubbats, av vilka skatter bensinskatten
torde spela den allra största rollen.

Då vår framstöt att få bort denna ej
vunnit riksdagens bifall, återstår nu endast
en sänkning av den direkta skatten
som ett medel att åstadkomma skattelättnad
vid denna riksdag. Då vi genom
en sådan sänkning velat i första
hand vinna vad vi åsyftat med borttagande
av den extra bensinskatten, hade
det från våra utgångsspunkter varit
önskligt att skattesänkningen kunnat utformas
så att den givit i möjligaste mån
samma skattelättnad som ett borttagande
av den extra bensinskatten, exempelvis
genom att den progressiva skattesänkningen
upphör vid visst inkomstbelopp.

Av formella skäl har detta icke varit
möjligt. Då vi anse att en lättnad av
skattebördan ändå är ytterst betydelsefull
inte minst för att för skattebetalarna
klargöra riksdagens vilja att lindra
skattetrycket, föreslå vi här att uttagningsprocenten
under år 1950 skall sänkas
till 90.

Vi vilja emellertid betona, att detta
förslag endast är ett provisorium i avvaktan
på det förslag de vid årets riksdag
tillkallade sakkunniga i skattefrågorna
skola komma med. Med hänsyn
till de direktiv dessa sakkunniga erhållit
torde det kunna förväntas att skattefrågorna
tagas upp vid 1950 års riksdag,
och vi hoppas då på en lösning av
skattefrågan, som ger även glesbygderdernas
folk en större skattelättnad än
som är möjlig att ernå vid detta års
riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
isom på denna punkt avgivits
av undertecknad och herr Andersson i
Dunker.

Herr WEHTJE: Herr talman! De synpunkter
som legat till grund för min och
mina partikamraters inställning till bevillningsutskottets
förslag i föreliggande
betänkande och som framförts i den av
herrar Isaksson, Hagberg i Malmö och
mig avgivna reservationen, skall jag be
att få framlägga för kammaren.

inkomstskatten.

Mot det år 1947 beslutade nya skattesystemet
framfördes redan vid dess genomförande
från vårt håll starka betänkligheter.
Det var illa och ofullständigt
förberett, och jag erinrar om att även de
som från började hade den inställningen,
att det framlagda förslaget ovillkorligen
skulle genomföras, inför slutspurten i bevillningsutskottet
började bli tveksamma
på en hel del punkter. Men det gick ej
att hejda; förslaget drevs igenom.

Sedan har man från nästan alla håll
utom högern visat mycket litet intresse
för att få klarlagt, huru det nya skattesystemet
i praktiken komme att verka.
Vi samlade en hel del material, som
framlades för 1948 års riksdag, ett material
av stort värde, som jämte det tidigare
framlagda väl belyste, vilka skadliga
återverkningar på arbetsvilja och
sparsamhet det nya systemet kommer att
få. Vi yrkade med stöd härav på en omedelbar
översyn av skattesystemet. 1948
års bevillningsutskott skrev visserligen
förstående för våra synpunkter, men
riksdagen beslöt att icke godtaga vårt
förslag att påbörja en översyn. Det förebars,
att det var för tidigt, att vi inte hade
något material att stödja oss på, och
man bortsåg helt och hållet från det som
vi redan vid den tidpunkten voro i tillfälle
att visa. Beslutet fattades mot högern
med anslutning även från dem som
från början varit mycket kritiskt inställda,
som också 1948 uttalade sin tveksamhet
mot skattesystemet och dess verkningar
och som nu äro helt över på vår
linje.

Sedan kom chocken under hösten
1948, när restskatterna debiterades. Det
var visserligen ej restskatter som påförts
efter det nya systemet, som skattebetalarna
då fingo klarhet om, men man fick
ändå upp ögonen för vilken höjd skattenivån
nått på de ökade inkomsterna, och
över huvud taget verkade det nya uppbördssystemet,
att olusten inför de höga
direkta skatterna spred sig och kom att
omfattas av väl nästan alla. Kraven på en
översyn, som återkommo till innevarande
års riksdag, vunno därför en mycket
stor anslutning. En sådan översyn har
ju också nu beslutats, och finansminis -

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

tern har tillkallat sakkunniga för detta
ändamål med framhållande av att det
nu är angeläget att få översynen gjord.
Det är emellertid beklagligt, att vi icke
kunnat vinna gehör tidigare. Då hade vi
redan till detta års riksdag haft ett underlag
för att få till stånd en annan avvägning
av de direkta skatterna än som
nu är möjlig. För att få till stånd en
skattesänkning såsom en stimulans för
arbetsvilja och sparsamhet och därmed
för företagsamhet och produktion finns
det nu ingen annan utväg än att helt
schematiskt sänka uttagningsprocenten
för inkomstskatten. Att detta inte är en
helt tillfredsställande lösning, framgår
av att det endast blir inkomstskatten som
kan justeras. Fn avvägning av inkomstskatten
med de övriga direkta skatterna
kan alltså ej verkställas. Vidare blir man
hunden vid den gällande skatteskalan för
inkomstskatten, och omprövning av marginalskatten
blir ej möjlig. Under överläggningarna
ha förslag framförts, att
skatteskalan skulle kunna ändras antingen
genom en olika avvägd uttagningsprocent
för lägre och högre inkomster eller
genom en allmän begränsning av skattesänkningen.
Detta har angivits i en av
motionerna i denna fråga, och det har
också redovisats i en av reservationerna.
Förslagen kunde emellertid ej närmare
utformas före utskottets ställningstagande
rörande uttagningsprocenten och ha
väl därför fått förfalla. Det har ju också
framhållits, att dels skulle en lösning
som den föreslagna medföra eu stegvis
skärpt progressivitet, och dels skulle en
differentierad uttagsprocent icke vara
lagligen möjlig. För vår del ha vi därför
ej ansett att eu lösning av frågan på denna
väg vore möjlig, och därför ha vi icke
givit den vår anslutning.

Under innevarande riksdag ha vi i olika
sammanhang försökt få till stånd
lindringar i såväl den direkta som den
indirekta beskattningen. Vi ha sålunda
ansett bland annat att för säkerställande
och främjande av produktionen — den
uppgift som enligt en väl samfälld mening
är vår allra viktigaste under nuvarande
förhållanden — vissa indirekta
skatter, skatten på papper och tilläggs -

skatten på bensin, borde omedelbart avskaffas.
Jag skall nu inte upprepa våra
argument härför; de äro så nyligen anförda
i kammaren, att de antagligen finnas
i färskt minne.

När högerns framställningar ej bifallits,
se vi oss böra föreslå en sänkning
av inkomstskatten. Detta skulle bli ett
klart bevis för att vi nu här i vårt land
vilja slå in på en linje, som tydligt visar
att man vill söka efter hand sänka en
skattebörda, som under en lång period
ständigt stegrats. Efter vårt bedömande
finns det möjligheter till en sådan skattelindringslinje
utan någon risk för upprätthållandet
av vår levnadsstandard. För
övrigt gäller det ju att bygga upp en
grund och ett underlag för vårt välstånd
på längre sikt, och då måste vi slå vakt
om våra produktiva krafter, om villigheten
till största möjliga arbetsinsatser
och om stärkandet av känslan för det
enskilda sparandets betydelse.

Den åtgärd vi nu anse oss böra rekommendera,
en sänkning av inkomstskatten
genom fastställandet av uttagningsprocenten
till 90, måste av skäl som jag nu
antytt bliva ett provisorium. Det är därför
angeläget, att översynen föres fram
så att förslag kan framläggas för 1950 års
riksdag.

Herr talman! Med åberopande av vad
jag här anfört ber jag att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande fogade
reservationen nr 1.

Häri instämde herr Isaksson.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det är
ju allmänt känt, att sänkning av skatter
alltid är populär, och det är då förmodligen
fallet inte minst nu. Jag nästan
misstänker, att detta har spelat en litet
för stor roll vid de olika borgerliga
partiernas ställningstagande i denna
fråga. Vissa av dem kunna ståta med
mycket flera förslag till skattesänkningar
än andra. Jag har roat mig med
eu liten statistik. Högern har vid denna
riksdag velat avskaffa både kvarlåtenskapsskatten
och pappersskatten, och
den har velat sänka både bensinskatten
och nu inkomstskatten. Det är inte

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga

mindre än fyra politiska skalper, som
högern velat fästa vid sitt bälte. Bondeförbundet
kommer därnäst. Det bar nöjt
sig med att vilja avskaffa kvarlåtenskapsskatten
och har sedermera velat
sänka både bensinskatten och denna
skatt. Det blir tre. Folkpartiet bär däremot
motsatt sig alla skattesänkningar
utom den som nu föreligger, nämligen
sänkningen av inkomstskatten. Folkpartiets
skäl — utom det rent folkpsykologiska,
att man skall visa, att nu kan man
sänka skatterna litet grand, vad det nu
kan ligga för beräkningar bakom det —
är ju att vi inte behöva överbalansera
vår budget så mycket som man hittills
har beräknat, men nog tycker jag att högerns
och bondeförbundets synpunkter
på skattefrågan äro mera logiska. Då vi
ha en överbalansering, som till väsentlig
grad har skapats genom att vi infört
en hel rad av vad man kan kalla antiinflationsskatter,
och vi alla ha uttalat oss
för att de böra försvinna snarast möjligt
och markerat detta genom att dessa skatter
antagits bara för ett år i sänder, så
att det kräves nytt beslut varje år av
riksdagen för att de skola bibehållas,
tycker man att logiken kräver, att det
är på dessa antiinflationsskatter, som
man skall inrikta sig, om man har den
uppfattningen, att överbalanseringen
skall minskas.

Herr Petrén sade i sitt anförande
mycket riktigt, att när den nuvarande
statliga inkomstskatten infördes, så gjorde
man den rörlig. Men kom ihåg, att
den statliga inkomstskatten alltid har betraktats
som rörlig — helt eller delvis,
för närvarande helt — för att man därigenom
skall kunna reglera de skatteinkomster
som samhället behöver under
olika år i för övrigt normala lägen. Denna
skatt utgör alltså en budgetregulator,
inte för ett abnormt läge, då vi ha samlat
ihop en hel rad av antiinflationsskatter,
utan för ett mera normalt läge, då
man med denna rörliga skatt skulle kunna
år efter år skaffa de medel som erfordras
för att täcka utgifterna. Men detta
historiska skäl talar väl för att man
skall använda den för dess ursprungliga
syfte: reglering av en normal bud -

inkomstskatten.

get under normala tider, och inte då
det gäller en kristid med dess särskilda
krisskatter.

Jag ger ett erkännande åt folkpartiet
för att det så uppenbart har erkiint behovet
av en mycket stark överbalansering
av budgeten i år, trots att litet skiftande
ståndpunkter ha kunnat iakttagas.
Jag vill erinra om att i den folkpartimotion
som väcktes, då finansministern
beräknade att vi skulle få en överbalansering
av budgeten på något över 600
miljoner kronor, sade man, att om vi nu
skola sänka inkomstskatten, så måste vi
å andra sidan skapa en täckning för den
sänkningen, och därför inriktade man
sig på bensinskattens ökning genom att
det skulle komma mera bensin i handeln
och bliva beskattad. Nu ha dessa åtgärder
uteblivit, och desslikes har ju folkpartiet
i dag, efter vad jag kunnat se
dels av reservationen och dels vid omröstningen,
medverkat till att försöka ytterligare
minska överbalanseringen av
budgeten genom att ge sitt stöd åt reservationen
inom jordbruksutskottet,
som skulle ha betytt ett fyrtiotal miljoner
i nya utgifter.

Hur möter då folkpartiet i reservationen
detta resonemang, när det nu faktiskt
har kastat bort alla täckningsförslag?
Jo, det säger, att utskottet har suttit och
räknat upp inkomsterna ifrån 618 miljoner,
som finansministern räknade med,
till 670, och eftersom man har räknat
upp det på det sättet, behöva de inte
anstränga sig för att skapa någon täckning.
Vi ha fått höra, inte minst från
folkpartiet men även från andra håll, att
vi inom socialdemokratien ha betraktat
en viss summa för överbalanseringen
såsom ett heligt tal, och man har försökt
skämta med oss för att det ibland har
varit 500 miljoner och sedan upp emot
700 miljoner. Vi ha aldrig haft ett sådant
heligt tal, men när jag ställer bredvid
varandra uttalandena i folkpartimotionen,
att man ville skaffa täckning, om
man minskade överbalanseringen under
618 miljoner, och uttalandena nu, då
man kastar bort tanken på täckning, då
överskottet är uppräknat till 670 miljoner,
då verkar det som om ungefär 618

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

miljoner hade blivit för folkpartiet ett
verkligt heligt tal. Bara man håller sig
så där omkring C00 miljoner, så kan man
vara lugn!

Det finns ju, som bekant, vissa vapen
som gå igen, och det har roat mig att
här påpeka folkpartiets bundenhet vid
det där talet, men jag tror inte vi skola
profanera det heliga. Jag tror att det
varken för folkpartiet — där detta skäl
utgör ett slags taktisk betäckning för ett
återtåg — eller för oss är fråga om några
bestämda summor. För oss gäller det
i varje fall att med bestående skattesatser
försöka åstadkomma så stor överbalansering
som möjligt, och vi se ju inte
minst under denna vår, att beräkningarna
kunna vara mycket olika. De ha varit
uppe i över 700 miljoner och nere i 600,
och nu nalkas de återigen 700 miljoner.
I årets budgetredovisning tyckas ju de
500 miljoner kronor, som vi räknade
med förra året, enligt en prognos bara
bli 300 miljoner eller någonting sådant.
Detta visar ju, att man här inte handskas
med fasta siffror utan med mycket
lösa beräkningar, som under en tid av
några månader kunna variera i allra
högsta grad. Jag tror folkpartiet måste
medge, om det partiet liksom vårt anser
att det värsta som kan hända är att vi
icke kunna behålla det grepp som vi fått
iiver de inflationsdrivande krafterna, att
det inte duger att i nuvarande ögonblick
släppa det fasta tag om rorkulten som vi
ha, förr än stormen bedarrat. Ännu blåser
det riitt friska kulingar. Jag tror därför
att det inte är rådligt för den svenska
riksdagen att lämna den linje som
utskottet här förordat.

Men om man nu skulle mena att överbalanseringen
kunde minskas, så är det,
som jag redan antytt, föga sannolikt, att
man då borde börja med att minska inkomstskatten.
Det kan resas andra invändningar
än dem som jag hittills kommit
med. Jag vill erinra om att när vårt
nu gällande skattesystem var ute på
rundvandring hos de olika remissinstanserna,
gjorde riksräkenskapsverket mycket
starka uttalanden om att någon höjning
utöver Ilo procents uttagning var
praktiskt taget omöjlig, och i det resone -

mang som fördes i riksdagen och utskottet
räknade man tämligen allmänt med
att ned till 90 procent och kanske upp
till 110 procent kunde man möjligen gå,
men sedan var det slut. Och detta var
under den bestämda förutsättningen, att
de ekonomiska förhållandena blevo i det
stora hela oförändrade. Men det är just
det, de för närvarande inte äro. 1944
års skatteberedning satt och gjorde upp
sina beräkningar först på grund av 1943
års inkomster och sedan på grund av
1944 års. Vad har hänt från 1944 till
1947? Jo, det har hänt att de verkliga
inkomsterna — inte de taxerade — ha
enligt skatteundersökningarna stigit
ifrån 11,4 miljarder till 16 miljarder, och
om man ser på medelinkomsten för en
svensk inkomsttagare, så har den enligt
skattestatistiken under dessa år stigit
med ungefär 30 procent. Men detta är tyvärr
inte en realinkomstförbättring helt
och hållet, utan det är i mycket betydande
grad enbart en penninginkomstförbättring.
Om vi se på antalet inkomsttagare
inom olika skikt, har det inträtt
en så ytterst betydande förändring, att
den nästan kan betraktas som revolutionerande.
Antalet inkomsttagare under
3 000 kronor sjönk under dessa år med
inte mindre än 400 000 personer. I inkomstskiktet
mellan 5 000 och 7 000 ökades
antalet från 333 000 till 629 000, d. v.
s. nära en fördubbling, i inkomstskiktet
7 000—10 000 ökades det från 155 000 till
334 000 — mer än en fördubbling — och
i inkomstskiktet mellan 10 000 och 20 000
från 91 000 personer till 182 000, d. v. s.
precis en fördubbling. Detta betyder att
inkomstpyramiden nu ser helt annorlunda
ut än 1944. Den har minskats i utomordentligt
stor utsträckning nere i basen,
och den har liksom vissa äldre herrar
fetmat vid midjan. Denna inkomstpyramid
ser helt annorlunda ut nu, och
jag tycker att man då borde inrikta sig
på eu anpassning av skatteskalorna efter
detta nya läge. Nu har riksdagen begärt
en översyn av detta skattesystem,
och denna översyn kommer naturligtvis
också att omfatta skatteskalorna, men
då är det inte förenligt med riksdagens
praxis alt skynda i förviig och göra änd -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

ringar, utan då bör man avvakta att denna
utredning kommer till stånd, och den
är ju redan i arbete. Här vill oppositionen
uppenbarligen som i alla andra fall
ha sin egen linje, och det är ju dess sak.
Det är måhända nödvändigt för en opposition
att alltid skaffa sig en egen bräda
att stå på. Men sakskälen kräva här
ett övervägande av skatteskalornas utformning
och icke ett brådstörtat handlande
efter några provisoriska linjer.

Man har sagt, att denna minskning i
skatterna med It) procent skulle i högsta
grad påverka både sparviljan och företagsamheten,
och i nästan alla anföranden
som hittills hållits har den tanken
gått igen. Jag vill erinra herrarna om
vad det egentligen gäller. Det gäller, att
en verklig inkomst på 4 000 kronor får
en skatteminskning med 8 kronor, en på
5 000 kronor får en skatteminskning med
18 kronor och en på 6 000 kroonr får
en minskning med 29 kronor. I inget av
dessa fall kommer det ens att märkas på
källskattetabellen, om skatten uttas per
vecka. Vid 8 000 kronor skulle det bli
54 kronors besparing, d. v. s. ungefär
en krona per vecka. Det blir ju ändå
något. Vid 10 000 kronor kommer man
upp i 83 kronor, vid 20 000 i 300 kronor,
vid 50 000 i 1 430 kronor och vid
100 000 i 3 816 kronor. Man får erinra
sig, att av landet 3,:; miljoner skattebetalare
ligga de 3 miljonerna under
10 000 kronor efter 1947 års inkomster,
sådana de te sig i statistiken. För det
överväldigande antalet, för dessa 3 miljoner,
blir det en mycket ringa skatteminskning,
och i de lägsta grupperna
är den praktiskt taget obefintlig. Jag
undrar, om man i ett läge som det nuvarande,
då det kräves en sträv politik
och man ställer mycket stora anspråk
på återhållsamhet när det gäller
löner, kan inbilla sig i denna kammare,
att det stora flertalet skulle finna en
sådan utskiftning av skatteminskningens
håvor vara rättvis. Den som mycket har
skulle mycket varda givet, och den som
litet bär, ringa eller intet. Jag tror inte
att dessa obetydliga skatteminskningar
komma att öka det stora flertalets möjligheter
att spara, och det är ytterst osä -

kert, om de högre inkomsttagarna spara
den faktiska inkomstbehållning som
de få.

Men företagsamheten, kan man säga,
företagsamheten skulle måhända i hög
grad stimuleras. Jag erinrar då om att
bolagsskatten icke alls får någon del i
denna inkomstminskning. Vad den enskilda
företagsamheten beträffar ha vi
här i landet 531 000 enskilda företagare
utanför bolagens krets. Av dem ha
475 000 mindre än 10 000 kronor i inkomst.
Redan ett sådant tal vittnar ju
om att de många små enskilda företagarna
icke få någon stimulans av en
skatteminskning sådan som den här föreslagna.
Jag kan vidare erinra om att
av 327 000 jordbrukare, som vi ha bär i
landet, skulle blott ungefär 14 000 få någon
glädje av den skatteminskning, som
här är föreslagen.

Nu ha både folkpartiet och bondeförbundet
detta liksom på känn i sina motioner
respektive reservationer. Folkpartiet
säger i sin motion något om att
man borde begränsa reduktionen till ett
visst maximibelopp, men hela denna tankegång
har man alldeles tappat bort i
reservationen. Bondeförbundet säger i
sin reservation att man borde »begränsa
det inkomstbelopp för vilket skattelättnad
medgivits». Man tycks alltså erkänna
både från folkpartiets och bondeförbundets
sida att det är en tvivelaktig
åtgärd, som här föreslagits. Detta pekar
väl då inte på annat än att en omarbetning
av skalorna vore vad man rimligen
borde gå in för. Jag tror att det hade
varit lyckligare, om man hade gått in
på någonting sådant i stället för på det
som här föreslagits.

Jag skall tillåta mig att till slut bara
ta upp två saker. Först vill jag säga att
ville man hjälpa det stora flertalet här
i landet genom lägre beskattning, så är
jag alldeles övertygad om att man skulle
göra det i större utsträckning och med
mera effekt, om man minskade de indirekta
skatter, som vi nu ha, d. v. s.
om man kunde plocka bort de extra
krisskatterna. Jag erinrar tillika om att
ända upp till en inkomst av 12 000 kronor
betyder den kommunala skatten

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

mycket mer än den statliga, och kunde
man för dessa grupper, ja, för alla, eftersom
denna skatt är proportionell, genomföra
en minskning av den kommunala
skatten, så skulle detta vara till en
verklig hjälp, medan däremot den här
föreslagna minskningen praktiskt taget
ingenting betyder. Bara ett ersättande av
barnavdragen med barnbidrag skulle säkerligen
komma att kosta statsverket
Ungefär 60 miljoner kronor, och för
ortsavdragens bortförande skulle det
nog vara nödvändigt att ställa vissa krav
på statskassan.

.lag skulle därför vilja förorda att man
väntar och ser, tills en ljusning i vårt
ekonomiska läge inträffar, för att då genomföra
den minskning av skatterna,
som borttagandet av de extra krisskatterna
innebär. Det blir säkerligen en åtgärd,
som kommer att bli av mycket
större värde än vad som bär är föreslaget.
Och låt under tiden i stället de
sittande skatteutredningarna arbeta i
lugn för att bringa på riksdagens bord
ett mera genomtänkt förslag än det som
här är förebragt av reservanterna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Vi ha
hört att herr Sjödahl i sin uppfattning
inte stannat vid något visst fixerat
budgetöverskott utan sade att detta
inte är något heligt tal. Jag har nu fullt
klart för mig, att det inte är så för herr
Sjödahl, och jag bär klart för mig, att
hans linje närmast är den, alt budgetöverskottet
kan få bli bur stort som
helst och bör bli det, om man bara hittar
någon bekväm form för att ta ut
skatt.

Så är emellertid ingalunda min mening,
utan budgetöverskottet bör begränsas
till det absolut nödvändiga. Jag
bar förut talat om vådorna av att på
längre sikt gå vidare med ett stort budgetöverskott.
Herr Sjödahl gjorde gällande,
att på folkpartihåll hade talet 018
miljoner införts såsom något heligt tal.
.lag bär för min del inte fört in det i
debatten, men detta föranleder mig att

kommentera detta tal — det är det tal,
som finansministern i sin proposition
beräknade som det troliga utfallet av
budgetöverskottet. Om folkpartiets förslag
i skilda avseenden under riksdagen
hade följts, skulle det inte ge en sådan
minskning av budgetöverskottet,
som herr Sjödahl här antytt genom att
ensidigt plocka ut vad folkpartiet haft
för yrkanden i fråga om jordbrukspriserna.
Herr Sjödahl bär totalt glömt
bort, att folkpartiet på en hel del andra
punkter har påyrkat åtgärder, som skulle
ha lett till en böjning av budgetöverskottet:
vi ha yrkat på en minskning
av subventionerna, på ett slopande av
bensinransoneringen in. in., varför bilden
ingalunda är den som herr Sjödahl
antydde.

Herr Sjödahl sade vidare, att en ändring
av uttagsprocenten med 10 procent
var vad man maximalt hade tänkt
sig i riksdagen, när dessa frågor varit
uppe. Så är ingalunda förhållandet. 1947
års bevillningsutskott uttalade i sitt betänkande
nr 50 just i denna fråga:
»Ehuru utskottet icke gjort några närmare
undersökningar på denna punkt,
föreställer sig utskottet, att en uttagning
av mera än 120 procent icke bör ifrågakomma.
Detsamma gäller vid en mera
betydande minskning av uttagningsprocenten.
» Där har man alltså i tankarna
rört sig med inemot 120 procent, d. v. s.
en tjuguprocentig ändring, vilket det
inte bär är tal om.

Herr Sjödahl tycktes vara av den uppfattningen,
att om man skulle gå fram
för några skattesänkningar, skulle dessa,
om jag uppfattade det rätt, närmast
taga den formen att man skulle eftersträva
att få någonting som i kronor utgör
samma sänkning för alla. Det är naturligtvis
inte görligt, tv det skulle ju
innebära, att de personer, som ha låg
inkomst med åtföljande små skatter,
skulle erhålla pengar tillbaka av staten.
.lag är fullt medveten om att man —
herr Sjödahl var inne på det — kan tänka
sig andra former av skattelättnad,
t. ex. i fråga om kommunala ortsavdrag
och dylikt. Men just det förhållandet att
utredningar tillsatts inom dessa områ -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

den gör, att man nu inte bör föregripa
dem. Det enda sättet att utan föregripande
av tillsatta utredningar åstadkomma
en välbehövlig skattelättnad är att
ändra på uttagningsprocenten och inte
rubba skatteskalorna.

Herr DOMÖ: Herr talman! När jag

lyssnade på herr Sjödahl, fick jag det
intrycket att den ifrågasatta sänkningen
på 10 procent — enligt hans uppfattning
— betydde så litet. Ja, varför tar
inte herr Sjödahl ännu ett steg så att
skattesänkningen verkligen kommer att
betyda någonting? Den saken är mycket
lätt att ordna — herr Sjödahl.

Det var vidare mycket intressant att
höra herr Sjödahl berätta, vad personer
med olika inkomster skulle få i skattesänkning.
Hans framställning betyder
helt enkelt att han underkänner de skatteskalor,
som han själv varit med om att
göra upp! Har man konstruerat skatteskalorna
för att de skola kunna tillämpas
vid olika uttagsprocenter, skall man
inte sedan komma och påstå att de medföra
barocka resultat om man sänker
denna uttagsprocent med 10 enheter. Det
blir väl lika barocka resultat, om man
höjer den: då skulle den som har liten
inkomst få relativt liten höjning, under
det att andra skulle få oändligt mycket
större. Någon konsekvens måste man
väl ha. Den argumentering mot skattesänkning,
som nu föres i en stor del av
pressen, är vilseledande och osaklig.

Man skall inte heller glömma bort att
finansministern själv, när han lät konstruera
skatteskalorna, angav såsom rimlig
en variation av uttagningsprocenten
mellan 90 och 120, och att den uttagsprocent,
som finansministern förutsatte
när skalan först lades fram, var 110, men
att vid propositionens framläggande denna
utan vidare krupit ned till 100.

Inte heller kan man bortse från den
fortsatta inflationen under förra året,
som beräknas till cirka 7 procent. Också
den skärpte progressiviteten. Inkomsttagaren,
som för att behålla realinkomsten
måste höja penninginkomsten,
kom därmed upp i en högre progressivi -

tetsklass och fick en relativt sett större
skatt.

Minst 60 procent av alla statliga skattebetalare
ha en marginalskatt på lägst
23 procent. Detta måste verka återhållande
på arbetsamheten och lusten att förtjäna
extra. Här äro vi framme vid en
av denna frågas viktigaste punkter, nämligen
den uppfattning som allmänheten
—- skattedragarna — har om skattebördan.
Ha skattedragarna fått för sig, vilket
ostridigt är riktigt, att skatterna äro
för höga så verkar detta återhållande —
vilket icke minst finansministern, som
så många gånger har talat om att man så
småningom kan lära människor att anpassa
sig efter en ökad skattebörda, måste
förstå.

Här har talats åtskilligt om differentierad
skattenedsättning. Jag vill bara till
detta anmärka, att det ju först och främst
förefaller vara tekniskt orimligt och vidare
att det ju skulle ytterligare skärpa
marginalskatten i synnerhet vid själva
tröskeln, där skattesänkningen skulle
upphöra.

Det måste ju anmärkas, att frågan om
de för budgetens överbalansering påförda
indirekta skatterna måste behandlas
som en särskild fråga, och tar man undan
dem — de ha tillkommit för särskilda
ändamål, och uttagningsprocenten har
knappast något direkt samband med just
dessa skatter — förstår jag inte, hur en
överbalansering av driftbudgeten med
hjälp av en onödigt hög uttagningsprocent
av den direkta inkomstskatten skall
kunna godtagas. Om jag undantar dessa
indirekta skatter, bilskatten och vissa
extra konsumtionsskatter, tillkomna för
överbalansering av budgeten, kommer
jag till att de direkta skatterna då utgöra
64 procent och de indirekta endast 36
procent. En sänkning av uttagningsprocenten
med 10 enheter skulle inte förskjuta
skattebördan från direkta till indirekta
skatter med mer än 2 procent,
så att fördelningen därefter skulle bli
ungefär 62 procent och 38 procent. Jag
tar detta som ett belägg för att man här
skulle kunna komma till en sänkning av
uttagningsprocenten utan att förrycka
denna fördelning.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

Det kan naturligtvis med fog invändas,
att detta inte är någon rationell åtgärd
för att erhålla skattelättnad. Den skulle
helst ha genomförts i ett större sammanhang,
och från högerns sida ha vi, såsom
här framhållits, försökt komma därhän,
men när man stött på det ena hindret
efter det andra, så att man inte kunnat
komma fram till någon sådan åtgärd, ha
vi kommit till den slutsatsen, att då får
man i alla fall försöka göra någonting av
vad som kan vara möjligt. Vi ha därför
ansett det riktigt att nu komma fram till
en sänkning av den direkta skatten. Men
vi se saken så, att vi ha starka förhoppningar
på att man inom kort skall kunna
nå fram till mera samordnade och efter
översynen framkomna åtgärder för skattelättnader.

Med dessa ord vill jag instämma i yrkandet
om bifall till högerreservationen.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Med anledning av herr Domös
uttalande vill jag bara säga, att skatteskalorna
när de konstruerades byggde
på en viss fördelning av inkomsten inom
samhällslivet. Om så själva grunden för
uppgörandet av skatteskalorna i allra
högsta grad förändrats, som den gjort
sedan 1944, då vi ha fått en ökning av
den verkliga inkomsten med 30 procent,
då medelinkomsten för skattebetalarna
bär ökats med 30 procent och då de olika
inkomstskikten ha förskjutits uppåt, så
att, som jag sade, de lägsta inkomstskikten
ha tappat 400 000 skattebetalare, medan
de högre inkomstskikten ha undan
för undan fördubblats, har grunden för
de äldre skatteskalorna blivit förryckt,
och man bör sätta i gång arbetet med att
skapa nya.

Det är detta jag menade att även folkpartiets
och bondeförbundets representanter
haft blick för, då de i sina motioner
respektive reservationer ha uttalat
sig för en maximering av det belopp, varmed
skatterna sänktes. Det var detta, herr
talman, som jag ville utveckla och påpeka
i mitt anförande om skatteskalorna. Allt
ropar på en förändring av skatteskalorna
i det nuvarande läget.

Herr ENGLUND: Herr talman! Genom
den höjning av den direkta beskattningen,
som ägde rum under åren strax efter
krigsutbrottet, har den direkta skatten
även i ganska låga inkomstlagen nära
fördubblats, och man har kunnat konstatera,
att denna fördubbling har varit socialpsykologiskt
ogynnsam. Det är inte
bara den borgerliga oppositionen som
upptäckt detta; även om den borgerliga
oppositionens tidningar helt och hållet
skulle ha underlåtit att påpeka denna
olägenhet, skulle befolkningen i landet
ändå med säkerhet ha upptäckt den.

Det kan ju tvistas om var gränsen går
i fråga om den inkomstskatt, som är utan
sådana nackdelar, och den nuvarande
inkomstskatten, men att den skulle ligga
ovanför den gräns, som dras av den
sänkning till 90 procent, som här föreslås
i den borgerliga reservationen, behöver
man knappast förutsätta. Med .säkerhet
behöver — och på den punkten
har herr Sjödahls inlägg gett ett belägg
— denna skatt sänkas ytterligare, om
sänkningen skall få den gynnsamma effekt
på folkmedvetandet, som man åsyftar.
Man kan således från dessa utgångspunkter
säga, att riksdagen, även
om den skulle godtaga den i den borgerliga
reservationen föreslagna skattesänkningen,
med säkerhet skulle lämna utrymme
för den sittande skatterevisionen
att genom ytterligare åtgärder nå fram
till det läge, där de nuvarande ogynnsamma
verkningarna av skatten komma
att försvinna.

Det är emellertid inte bara detta som
hör framhållas, att man på det sättet fått
en mycket ogynnsam skattehöjd, utan
det finns anledning påpeka, vilket inte
tidigare har gjorts klart vare sig i denna
skattedebatt eller i några tidigare,
att den direkta skatten, inkomstskatten,
inte är en skatt som drabbar likformigt.
Herr Niklasson och andra ha här försökt
att göra troligt, att de indirekta
skatterna äro rättvisa i sin verkan —
jag skall komina till det om ett ögonblick.
Men det finns skäl att i delta
sammanhang framhålla, alt den direkta
skatten i mycket hög grad är orättvis i
sina verkningar. Den progression i be -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

skattningen, som den åsyftar, genombrytes
ju av skattesystemets utpräglade
oförmåga att ta samma skatt av olika
personer i samma reella inkomstläge.
Vi återfinna ju detta i landsorten i problemet
om de få statstjänstemannens beskattning
i förhållande till beskattningen
av jordbrukarnas naturainkomster,
och vi ha det i fråga om förmögenhetsskatten
även i den låga uppskattningen
av realkapitalvärdena, som ju alltid ligga
under de verkliga. Vi ha det i städerna
i den utomordentliga olikheten i
fråga om beskattningen av löntagarna,
som sker till sista öret på ett sammanfallande
nominellt och reellt inkomstbelopp,
och i beskattningen av företagarna
enligt ett beräknat inkomstvärde,
där en hel rad poster — jag skall nu
inte gå in i detalj — medföra att den
reella beskattningen på företagare blir
en helt annan och lindrigare än beskattningen
på tjänstemän i samma nominella
inkomstläge.

Den olikformighet, som här föreligger
inom den direkta beskattningens ram,
blir naturligtvis på ett helt annat sätt
utpräglad nu, när beskattningen har fördubblats,
än vid den tidpunkt, då man
hade bara hälften av den nuvarande beskattningen.
Och den omständigheten, att
denna olikformighet mellan beskattningen
för de olika inkomstgrupperna inom
den direkta beskattningens ram inte med
några tekniska hjälpmedel torde kunna
undanröjas, gör det angeläget att man
sänker den direkta beskattningen avsevärt
för att undanröja denna olägenhet.
Nödvändigheten av en skattesänkning
är också fastslagen genom den reaktion
mot skatternas höjd, som råder i vidsträckta
befolkningskretsar. En sådan
skattesänkning blir också i hög grad
rättvis genom att den blir en förmån,
som tillkommer alla befolkningskategorier.

När det gäller de indirekta skatter,
vid vilka herrar Niklasson och Sjödahl
uppehållit sig, kan man tvista om i vilken
mån de gälla umbärliga varor eller
icke, men de allra flesta av dem kunna
anses avse umbärligheter — detta gäller,
herr Niklasson, även om den ben -

sinbeskattning, som vi ha diskuterat i
tidigare sammanhang.

Det är visserligen riktigt att i bensinbeskattningen
ligger en beskattning på
företagsamheten, och den får närmast
karaktären av en allmän omsättningsskatt,
då den i sista omgången slås ut
på medborgarna i gemen. Den har av en
företagare i en debatt, som jag hörde
för en tid sedan, uppskattats till en halv
procents omsättningsskatt. Det är för
mig uppenbart, att om man bortser från
denna lågprocentiga allmänna omsättningsskatt,
som sålunda är inrymd i
bensinbeskattningen och som drabbar
befolkningen i gemen, så är bensinbeskattningen
av en helt annan karaktär.
Den drabbar i övrigt det umbärliga eller
sådant som ligger det nära. Den bör
således, så länge man över huvud taget
beskattar det umbärliga, rimligen vara
kvar.

Som en annan jämförelsepunkt skulle
jag vilja säga, att denna bensinskatt, utslagen
på drosktrafikanterna i Stockholm,
dock inte innebär mer iin en 13-procentig förhöjning, under det att vi
andra, som endast i undantagsfall åka
bil och i allmänhet begagna oss av spårvagn,
ungefär samtidigt fingo finna oss
i en höjning av priserna för spårvagnsresor
med 50 procent. Kan den stora
befolkningen i Stockholm få bära denna
höjning i sina trafikutgifter, är det ju
inte orimligt att de, som kosta på sig
lyxen att åka bil, få bära en kostnadsökning
på 13 procent.

Herr talman! Det skulle vara anledning
att ur rättvisesynpunkt belysa relationsförhållandet
mellan de direkta
och indirekta skatterna än ytterligare,
men jag skall nöja mig med det bidrag,
som jag redan har lämnat. Jag har ansett
det vara angeläget att det gjordes i denna
debatt, eftersom det också på borgerligt
håll råder en viss oklarhet beträffande
rangordningen mellan de skattesänkningar,
som böra komma till stånd.
Och om jag hävdar, att den direkta skatten
i detta hänseende bör intaga en företrädesställning,
tror jag mig i det avseendet
företräda den överväldigande delen
av den stora löntagarklassen i detta

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Nr 22.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

land. Jag skulle ha funnit det rimligt,
om både herr Strand och herr Åman såsom
företrädare för dessa löntagargrupper
hade slutit upp vid min sida i kravet
på sänkning av just den skatt, som
drabbar de breda folklagren — ty dessa
folklager äro i själva verket i mycket liten
omfattning konsumenter av de varor,
som vi skattebelade i fjol, om jag
bortser från skatterna på de skadliga
varor som jag inte ännu hört någon i
denna debatt ömma för.

.lag hoppas, herr talman, att när skatteberedningen
tar itu med dessa frågeställningar,
frågan om sänkningen av
den direkta beskattningen måtte få den
företrädesställning, som den rimligen
bör ha med hänsyn till dess verkliga betydelse
för inte bara vissa begränsade
grupper i det svenska samhället, utan
även för det svenska folkets stora massa.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Wehtje, att kammaren skulle bifalla den
av honom in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del;
3:o), av herr Niklasson, att kammaren
skulle bifalla den av honom och herr
Andersson i Dunker vid betänkandet anförda
reservationen i motsvarande del;
samt 4:o), av herr Petrért, att kammaren
skulle bifalla den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras

mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Wehtjes yrkande.

Herr Petrén äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll.
Med anledning härav upptog herr
talmannen vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den sålunda begärda,
närmast före huvudvoteringen infallande
omröstningen (första förvoteringen);
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
åsikt, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Niklassons yrkande.

Herr Petrén begärde likväl votering
även om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
för den andra förvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 47 punkten A antager bifall
till herr Niklassons och herr Anderssons
i Dunker reservation i motsvarande
del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall till
herr Petréns in. fl. reservation i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsututskottcts
betänkande nr 47 punkten A

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 fm.

Ang. uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

antager bifall till herr Wethjes m. fl. reservation
i motsvarande del, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Petréns m. fl. reservation i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Slutligen, uppsattes, upplästes, och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Petrén
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej -— 46.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 264, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i strafflagen.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till Konungen: nr

289, angående val av fullmäktige i
riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank;

nr 299, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret samt suppleanter för
fullmäktige i samma kontor; och

nr 310, angående val av två ledamöter
i styrelsen över riksdagsbiblioteket och
suppleanter för dem;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 290, för herr Carl Petrus Valdemar
Gränebo att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 291, gör herr John Helmer Bergvall
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 292, för herr Olof Andersson att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 293, för herr Gunnar Hedlund att
vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 294, för herr Waldemar Svensson
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 295, för herr Sven Patrik Svensson
att vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 296, för herr Ragnar Valdemar
Persson att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 297, för herr Otto Ragnar Sundén
åt vara suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 298, för herr Karl Emil Ahlkvist
åt var suppleant för riksdagens fullmäktige
i riksbanken;

nr 300, för herr Anders Emanuel Örne
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 301, för herr Erik Rudolf Hagberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 302, för herr Karl Artur Ryberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 303, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden
i riksgäldskontoret;

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

nr 304, för herr Gustaf Emanuel Birke
att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

305, för herr Gustav Hjalmar Svensson
att vara suppleant för fullmäktige
i riksgäldskontoret;

nr 306, för herr Per Sigurd Lindholm
att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

307, för herr Anselm Konrad Gillström
att vara suppleant för fullmäktig
i riksgäldskontoret;

nr 308, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson att vara suppleant för fullmäktige
i riksgäldskontoret;

nr 309, för herr Gustaf Valdemar Nilsson
att vara suppleant för fullmäktige i
riksgäldskontoret;

nr 311, för herr Åke Ernst Vilhelm
Holmbäck att vara ledamot i styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

nr 312, för herr Frans Ferdinand Severin
att vara ledamot i styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 313, för herr Bror Adam Nilsson
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse; och

nr 314, för herr Elis Wilhelm Håstad
att vara suppleant för en av riksdagen
utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 27 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

173, i anledning av väckta motioner
om utredning och förslag rörande inomskärsfarleden
i Bohuslän;

nr 174, i anledning av väckta motioner
angående en mellanriksbana över
gränsen i Bohuslän; och

nr 175, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna om
kostnadsfri behandling av tuberkulossjuka
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkande och memorial:

nr 45, i anledning av väckta motioner
angående skattebefrielse för av riksförsäkringsanstalten
fastställd sjukpenning,
vilken utbetalas av arbetsgivare,
som står s. k. självrisk in. m.; och

nr 46, angående uppskjutande av behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 42, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i fråga
om ändring i stadgarna för biblioteket,
i vad avser formerna för tillsättning av
ordinarie tjänster därstädes m. in.; samt
nr 45, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag rörande pensionering
genom statens pcnsionsanstalt av
vissa icke-statliga befattningshavare,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets
memorial nr 41, i anledning av
Kungl. Maj :ts propositioner med förslag
till förordning angående handel med
skrot, lump och begagnat gods, m. m.,
med förslag till lag om förhud mot spridning
av vissa kartor m. m., med förslag
till lag om pantlånerörelse, angående nya
grunder för avlöningen av präster m. in.
samt med förslag till lag angående forisatt
tillämpning av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel ävensom i anledning av propositionerna
väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder
mot rattfylleri.

Föredrogs ånyo första lagutskottets memorial
nr 42, i anledning av väckta motioner
om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Detta memorial lydde:

»Första lagutskottet har tilldelats tre till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 161 i första kammaren av herr Schlyter
om skärpt lagstiftning mot rattfylleri
samt likalydande motionerna nr 225 i
första kammaren av herr Holmbäck m. fl.
och nr 283 i andra kammaren av herr
Hagård m. fl. om skärpta åtgärder mot
rattfylleri.

I skrivelse till talmankonferensen av
den 29 april 1949 har utskottet anfört, att
enligt vad utskottet inhämtat beräknades
vid nästföljande riksdags början komma
att avlämnas proposition med förslag
till lag om straff för vissa trafikbrott, innehållande
bestämmelser om bland annat
rattfylleri. Då ifrågavarande motioner
borde behandlas i samband med nämnda
proposition, ville utskottet i enlighet med
föreskrifterna i § 58 riksdagsordningen
inhämta talmanskonferensens yttrande
om uppskov med ifrågavarande motioner
till nästföljande riksdag.

Enligt utskottet tillhandakommet utdrag
av protokoll, hållet vid talmanskonferensens
sammanträde den 3 maj 1949,

har talmanskonferensen beslutat uttala,
att konferensen icke hade något att errinra
mot det av utskottet föreslagna uppskovet
med ifrågavarande motioners behandling.

På grund av vad sålunda förekommit
får utskottet hemställa, att riksdagen
måtte besluta att till 1950 års riksdag
uppskjuta behandlingen av de vid
årets riksdag väckta motionerna nr 161
och 225 i första kammaren samt nr 283
i andra kammaren.»

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Genom
det beslut, som nyss har fattats i
anledning av två av utskott avgivna memorial,
och genom det beslut, som snart
kommer att fattas i anledning av det
memorial, vilket vi nu skola debattera,
introduceras i kammarens beslut och
överläggningar de regler om uppskov
med avgörandet av ärenden, vilka inflöto
i riksdagsordningen vid den revision
av dess bestämmelser som ägde
rum för ett par månader sedan.

Det heter nu i § 58 riksdagsordningen:
»Kamrarna må genom sammanstämmande
beslut till annan session eller till
nästföljande riksdag uppskjuta behandlingen
av proposition eller motion, som
ej berör riksstaten. Ytterligare uppskov
må beslutas; dock att ärendet skall avgöras
senast under nästföljande riksdag.
»

Motiven till detta stadgande finner
man i sakkunnigbetänkandet. Det första
skäl, som där diskuteras, är att rätten för
riksdagen att uppskjuta ärenden skall
kunna förmå regeringen att respektera
propositionstiden. Det andra skälet är,
att rätten att besluta uppskov skall kunna
reglera arbetsfördelningen emellan
sessionerna. Det tredje skälet är, att uppskovsrätten
skall vara en garanti för att
icke höstsessionen överbelastas med arbete.
I det sammanhanget yttrade sig det
utskott som behandlade frågan på ett
sätt som anger, att uppskovsrätten också
skall vara en sorts hållhake på hur
Kungl. Maj:t skall förfara för att icke,
som det ordagrant står, höstsessionen
tynger Kungl. Maj:ts kansli med propositionsarbete
under den tid som bör äg -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

nas åt förberedelser till nästa års riksdag.
Det är ett uttalande vars lämplighet
skulle kunna diskuteras.

I de tre olika motiv för uppskovsrätten,
som jag nu har berört, är det genomgående
arbetssynpunkten som gör
sig gällande. Man har icke i motiven
till förslaget om rätt för riksdagen att
besluta uppskov tänkt sig något annat
skäl, t. ex. att det kan vara lämpligt av
politiska grunder att uppskjuta ett ärende
till följande session eller följande
riksdag. Man har inte heller diskuterat
möjligheten att uppskjuta ett iirende
från en vårsession till följande riksdags
vårsession. Vad man har haft för ögonen
har varit uppskov från en vårsession
till en höstsession eller från en höstsession
till en vårsession, något som är
alldeles naturligt, då det är arbetssynpunkten
som ligger till grund.

Man har vidare anknutit diskussionen
till uppskov med propositioner. Det är
emellertid givet, att då en proposition
överskjutes till en senare session eller
till en följande riksdag även de motioner,
som äro väckta i anledning av propositionen,
skola så att säga följa med.
Däremot har man icke diskuterat frågan
att till en följande session eller följande
riksdag uppskjuta en motion, som är
väckt inom den vanliga motionstiden
vid riksdagens början utan att vara föranledd
av någon kungl. proposition. Detta
är också helt naturligt, därför att om
man lägger arbetssynpunkten till grund,
detta fall måste bli mycket sällsynt. Om
en motion viickes i januari månad, har
ju vederbörande utskott i det närmaste
fem månader på sig för att överlägga
om frågan, och riksdagen har motsvarande
tid för att fatta sitt beslut. Någon
ytterligare tid härför torde som regel
inte behövas. Man kan givetvis tänka
sig att det behövs någon speciell utredning,
som inte hinner bli färdig
inom denna tid, och då kan det vara
lämpligt att skjuta över ärendet till
nästa höstsession. Detta se vi för övrigt
exempel på i dagens utskottsmemorial,
där man har begagnat sig av möjligheten
att skjuta över någon motion
av det skiilet. Man har emellertid i kom 5

Första kammarens protokoll 19''i''J. ,Vr 22.

mittébetänkandet, som jag redan har påpekat,
över huvud taget inte gått in på
frågan om överskjutande av motioner
till en senare riksdag. Genom det memorial
om uppskov till nästa års riksdag
med behandlingen av de väckta motionerna
om ny lagstiftning mot rattfylleri,
vilket nu har avgivits av första
lagutskottet, har man emellertid slagit in
på en ny bana, som visserligen, det betonar
jag, inte på något vis står i motsats
mot riksdagsordningens lydelse
men som dock innebär början till en
praxis, vilken icke är diskuterad i förarbetena
till lagstiftningen om uppskovsrätt.
Första lagutskottet föreslår att behandlingen
av tre enskilda motioner
skola skjutas över till vårriksdagen,
d. v. att det skall bli ett uppskov med
dem på minst åtta månader — i realiteten
blir det betydligt längre. Anledningen
till detta uppskov är, som första
lagutskottets memorial anger, att utskottet
har inhämtat, att det »beräknas att
vid nästföljande riksdags början kommer
att avlämnas proposition med förslag
till lag om straff för vissa trafikbrott,
innehållande bestämmelser om
bl. a. rattfylleri».

Anledningen till det föreslagna långa
uppskovet är alltså en långt fram i tiden
väntad proposition. Jag ber, herr
talman, att få komplettera det meddelande,
som sker genom första lagutskottets
memorial och som jag nyss har tilllåtit
mig att beröra, med den upplysningen,
att frågan om tidpunkten för
denna propositions avlämnande knappast
kan vara så klar som första lagutskottet
har sagt. Först i dag har regeringen
nämligen beslutat direktiv för
den utredning som skall ligga till grund
för den proposition, vilken man tänker
sig skall komma att avlämnas. Frågan
huruvida propositionen kan komma att
avlämnas vid följande års riksdags början
är alltså beroende av den mycket
osäkra faktorn, huruvida en först nu
igångsatt utredning inom beräknad tid
skall kunna föras till resultat.

Jag tror för min del all en sådan användning
av uppskovsriitten, som föreslås
i första lagutskottets memorial, icke

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

är lycklig. Jag skall, herr talman, tilllåta
mig att belysa det med ett par ord.

Hur ställer sig för en motionär saken
vid den riksdag, vid vilken han har
väckt sin motion? Fn motionär vill naturligtvis
i främsta rummet ha sin motion
bifallen. Men får han inte det, är
det för honom ofta av vikt att över huvud
taget få motionen behandlad, vilket
är fallet för mig i fråga om den motion
som jag här har väckt. Om det i ett
ärende ligger så till, att man väntar en
proposition i det ämne motionen avser
och särskilt om en utredning redan är
tillsatt, är det ganska naturligt om ett
utskott beslutar att hemställa till riksdagen
att avslå motionen. En motionär
tar då ofta ett avslag icke blott mycket
lätt, utan i vissa fall betraktar han det
även såsom en positiv fördel. Jag har
för min del väckt flera motioner som
ha blivit avslagna, men under en sådan
motivering att jag måst säga mig att
frågan bär gått framåt. Jag har vid ett
par tillfällen till och med här offentligt
i riksdagen uttalat min tillfredsställelse
över det sätt, på vilket utskottet behandlat
motioner, som det avstyrkt. Det
har vid dessa tillfällen gällt tjänster vid
Uppsala universitet. Vederbörande utskott
hade då i sitt utlåtande förklarat,
att tjänsterna i fråga inte borde beslutas
på grundval av en enskild motion utan
på grundval av en proposition, men att
utskottet för sin del ansåge att tjänsterna
vore behövliga, varför det borde framläggas
proposition. Året efter har proposition
också kommit. Det beror alltså
ofta, såsom kammarens alla ledamöter
veta, betydligt mer på vad som skrives
i ett utskottsutlåtande än vad som säges
i utskottets kläm.

För en motionär — i varje fall gäller
detta nu för mig — är det alltså ofta
bättre att få ett avslag under en motivering,
som anger att riksdagen ställer
sig positiv till det krav som motionären
har framfört än att få motionen uppskjuten.

Härtill kommer att det för en motionär
ofta är av vikt att få upp frågan till
diskussion i riksdagen. Då kan man nämligen
i debatten ge synpunkter, som

kanske inte ha varit föremål för diskussion
tidigare och som kunna inverka på
den utredning som är före. Om det här
inte som nu gällde att besluta om ett
uppskov, alltså om en formell fråga, utan
att besluta över motionen i sak, skulle
jag för min del ha till protokollet gjort
några reflexioner beträffande användningen
av villkorlig dom och nåd i rattfyllenimål,
två frågor som äro av utomordentlig
vikt. Beträffande användningen
av nåd i rattfyllerimål har jag haft tillfälle
att gå igenom Kungl. Maj:ts praxis
under det senaste året, en praxis, som
i flera fall har gått emot en enhällig
högsta domstol. Det är emellertid uteslutet
för mig att framföra några dylika
reflexioner nu, då vi icke ha att behandla
själva sakfrågan, utan bara förslaget
om uppskov med motionens behandling.

Man kan också se saken från den synpunkten
hur det kommer att ligga till vid
den riksdag där motionens öde slutligen
skall avgöras. Om det vid denna riksdag
framläggs en proposition i ärendet,
måste man fråga sig, vad motionen har
där att göra nästa riksdag. Den ligger
så att säga bara i vägen som ett spöke
från en gammal tid. Motionärerna, som
ha väckt motionen, vilja naturligtvis vid
nästa riksdag, om de inte äro nöjda med
propositionen, väcka en ny motion, i vilken
de göra gällande sina synpunkter
med beaktande av det läge som har uppstått
genom propositionens framläggande.
De kunna givetvis också göra detta
med begagnande av sin motionsrätt. Men
vad skall då den gamla motionen vara
till för. Den är så att säga inte mer lämplig Herr

talman! Jag har redan omtalat,
att i dagens konselj har beslutats en
utredning rörande lagstiftning mot rattfylleri.
Kommunikationsministern har
haft älskvärdheten att tillställa mig de
direktiv som därvid ha fastställts. Dessa
direktiv överensstämma i allt väsentligt
med den uppfattning som även jag
har i frågan. På ett par punkter är dock
så inte fallet. Kommunikationsministern
har ställt sig som motståndare till tanken
att man över huvud taget genom en
lagstiftning skulle kunna förbjuda för -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

tärande av alkohol viss tid före och under
förandet av motorfordon. Jag tror
för min del att riktigheten av hans i
varje fall i det väsentliga avvisande
ståndpunkt kan diskuteras. Man har ju
en bestämmelse i den norska rätten som
går i denna riktning. Å andra sidan ifrågasätter
kommunikationsministern lämpligheten
av att i lagen över huvud taget
ha en presumtionsregel, d. v. s. en regel
av den typ som regeln om 0,8 och 1,5 promille
alkoholkoncentration i blodet såsom
bevis för att vederbörande varit
påverkad av starka drycker. Jag tror för
min del att man måste ha en dylik presuimtion.
Detta är dock, herr talman,
smärre invändningar.

Jag har varit ganska tveksam, hur jag
skulle ställa mig beträffande det föreliggande
memorialet. Jag har stannat
vid den tanken, att det ur principiella
synpunkter, vilka jag nyss har försökt
att utveckla, är bäst att motionen blir
föremål för realbehandling vid höstens
riksdag och alltså då kan föranleda en
diskussion i sak. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att yrka, att riksdagen i anledning
av detta memorial måtte besluta
att till höstsessionen vid innevarande års
riksdag uppskjuta behandlingen av de
vid årets riksdag väckta motionerna nr
161 och 225 i första kammaren samt nr
283 i andra kammaren. Motsvarande yrkande
kommer att framställas i andra
kammaren.

Jag tillåter miig att sluta mitt anförande
med att meddela, att herr Schlyter,
som har väckt en av motionerna om åtgärder
mot rattfylleri men blivit förhindrad
att närvara vid detta sammanträde,
skulle ha yrkat, att behandlingen
av hans motion icke uppskjutes längre
än till hösten. Han har alltså samma
ståndpunkt i denna fråga som jag.

I detta anförande instämde herr EIoiusson,
Nils.

Herr KROGEL: Herr talman! Mot herr
Holmbäcks reflexioner från författningsmässig
synpunkt skall jag inte göra några
erinringar — jag kanske inte ens kan

det — men jag ber att få säga några ord
i anledning av hans anförande i övrigt.

Jag erkänner gärna, att det ligger mycket
i hans resonemang. En ledamot, som
har framburit en motion här i riksdagen,
är väl i allmänhet intresserad av att
få utveckla sina synpunkter när motionen
kommer upp till behandling i kammaren.
Skjutes motionen, som lagutskottet
i detta fall föreslår, över från det
ena året till det andra, ökas ju riskerna
för att motionären inte skall få tillfälle
att inför kammaren utveckla sina synpunkter.
Jag försäkrar dock herr Holmbäck,
att utskottet vid sitt besluts fattande
inte på något sätt har haft någon önskan
att skapa svårigheter för vare sig den
ene eller andre motionären. Men sådant
läget var, när vi hade att träffa vårt avgörande,
hade vi faktiskt inget val. Vårt
ställningstagande berodde således på
omständigheter, över vilka vi inte själva
kunde bestämma.

Ända fram till i slutet av april månad
hade vi i utskottet väntat att en kungl.
proposition i frågan skulle komma. En
sådan var förutsagd i den lista, som brukar
utdelas över väntade propositioner.
Vid förfrågan i departementet hade också
upplysts att en proposition vore att
förvänta. I anledning därav uppsköto vi
behandlingen av motionen. Emellertid
måste det ha hakat upp sig på något sätt,
tv när den förutsagda propositionen lät
vänta på sig och vi efterhörde orsaken
härtill, meddelades det att ärendet blivit
fördröjt och att propositionen kunde
väntas först i början av nästa år.
Man hade, förklarades det, kommit till
den uppfattningen, att en utredning vore
nödvändig och en sådan kunde tänkas
komma att ta lång tid i anspråk. Såsom
vi hörde av herr Holmbäck nyss, har
Kungl. Maj :t också i dag beslutat igångsätta
denna utredning.

Där sutto vi nu i utskottet, herr talman,
med de båda motionerna utan någon
möjlighet att företa en realbehandling
av dem. Vi hade ingen proposition
och ingen utredning och därmed heller
intet underlag för att kunna ta ställning
till motionerna, och ingen vill väl påstå,
att utskottet utan sådant underlag skulle

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

ha kunnat träffa ett avgörande i en så
svår fråga som problemet om den straffbara
promillehalten i alkohol i blodet
hos en förare av motorfordon.

Nu vill herr Holmbäck, såsom jag kan
förstå av hans anförande, att motionen
skall uppskjutas endast till höstriksdagen
i stället för, såsom utskottet föreslår,
till nästkommande riksdag. Jag kan
förstå detta yrkande, sett från motionärens
synpunkt. Men jag måste invända,
att det vore meningslöst att förfara på
detta sätt. I höst komma vi nämligen att
vara lika blottställda i fråga om underlag
för bedömande av vad som föreslås
i motionen, som vi voro i utskottet vid
det tillfälle då vi fattade det beslut som
nu redovisas i memorialet. Vi komma
icke heller i höst att ha någon proposition,
icke heller någon utredning. Herr
Holmbäck vill val inte ifrågasätta, att
utskottet skall igångsätta en utredning,
som skall arbeta parallellt med den av
Kungl. Maj:t beslutade utredningen? Det
brukar i varje fall inte vara vanligt att
gå till väga på det sättet. Får man kännedom
om att Kungl. Maj:t beslutat tillsätta
en utredning, bruka vi ju här i
riksdagen ta hänsyn härtill.

Det är, herr talman, dessa synpunkter
som ha varit avgörande för utskottets
ställningstagande, och jag ber, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan, således att
riksdagen måtte besluta att till 1950 års
riksdag uppskjuta behandlingen av de
vid årets riksdag väckta motionerna nr
161 och 225 i första kammaren samt nr
283 i andra kammaren.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Kriigel började sitt anförande med att
försäkra, att utskottet icke hade velat
göra några svårigheter för motionären.
Det har jag aldrig trott; det ber jag honom
vara övertygad om. Jag är fullständigt
övertygad om att utskottet delar den
uppfattning i sak, som gjorts gällande i
motionen och som senast i går kom till
uttryck vid ett stort antal möten över
hela landet, där ett tusental talare med
landets tronföljare i spetsen just anbe -

fallde skärpt vakthållning mot rattfylleriet.
På den punkten ha vi inte några
olika uppfattningar, hoppas jag.

Men jag måste ställa mig i opposition
till herr Krugels anförande i dess övriga
delar. Herr Kriigel sade, att första
lagutskottet inte hade haft något underlag
för sitt arbete. Ja, men i den motion
som i denna kammare framburits av mig
ha vi inte begärt mera än att vi skulle
få en utredning om rattfylleriet och dess
bekämpande på lagstiftningens väg. Om
man iir ense om de slutsatser, till vilka
vi kommit, behövs väl ingen ytterligare
utredning? Motionen var för övrigt en
bland de längre som ha väckts här i
kammaren vid denna riksdag. Inte bruka
väl utskotten i allmänhet begära särskilda
nya utredningar för att kunna intaga
en positiv ställning till motioner
av den typ, som det här är fråga om.

Utskottet hade här kunnat begära en
utredning, trots att utskottet visste att
det skulle komma en dylik. Det har hänt
tidigare att man förfarit på så sätt. Om
utskottet, vilket kanske är riktigare, inte
velat göra det, hade utskottet kunnat
hemställa om avslag, d. v. s. realbeliandlat
motionen, men avstyrkt den med påpekandet
att det skulle komma en utredning
och en kunglig proposition. Om
utskottet då hade avfattat sin motivering
på ett sådant sätt, som jag tror står i
överensstämmelse med utskottets egen
uppfattning i sakfrågan, hade jag varit
fullständigt nöjd.

Herr Kriigel sade, att det inte tjänar
någonting till att uppskjuta ärendet til!
i höst. Nej, jag tycker att det hade varit
siktigare att vi hade fått en realdebatt i
‘"rågan redan nu. Men vi kunna också
få en realdebatt, i varje fall i något hänseende,
om vi uppskjuta frågan till i
höst. Däremot finns det ingen som helst
anledning att uppskjuta behandlingen
av motionen till nästa vår. Då måste den
i varje fall avslås, ty då har utredningen
redan skett. Det blir samma resultat som
om den behandlas i höst, men om den
tas upp först till våren kommer den att
bara ligga som ett hinder för den debatt
i realfrågan, som då kommer att äga rum
på grundval av en proposition i ämnet.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Ang. uppskov med frågan om skärpta åtgärder mot rattfylleri.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Den
principiella del av denna diskussion,
som herr Holmbäck varit inne på, är
ett mycket intressant avsnitt, som det
måhända kan vara lämpligt att ta upp
till debatt. Jag skall emellertid inte syssla
med denna sida av saken utan hålla
mig till den fråga, som det nu gäller,
alltså förslaget om uppskov med behandling
av de här nämnda motionerna.

Utskottet befann sig såsom redan har
nämnts i den situationen, att antingen
skulle det uppskjuta frågan eller också
behandla den och avslå motionerna. Det
är väl känt för alla, att om man väntar
en proposition i en viss fråga eller om
man är fullt medveten om att en utredning
pågår i en viss fråga eller en utredning
just skall tillsättas, brukar inte
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära en dylik utredning. Detta är kutym,
såvitt jag vet, inom alla utskott.
Följaktligen hade det inte kunnat bli
något annat resultat än att utskottet avslagit
motionen.

Herr Holmbäck förklarade nu att detta
tillvägagångssätt hade varit bättre, ty
i så fall hade vi fått tillfälle att här i
kamrarna diskutera sakfrågan och man
skulle då ha kunnat framföra synpunkter,
som måhända kunnat vara till vägledning
för den kommande utredningen.
Det är ju möjligt, men det beror helt på
hur utskottet skrivit. Om utskottet varit
medvetet om att eu proposition skulle
komma och att en utredning skulle
igångsättas av Kungl. Maj:t, men att det
hela ännu inte var riktigt klart, är det
väl sannolikt att utskottet i sin tur inte
hade haft anledning att så mycket ingå
på själva sakfrågan.

Jag är emellertid något förvånad över
den sista delen av herr Holmbiicks anförande,
där han framförde en hälsning
från herr Schlyter. Jag beklagar att herr
Schlyter inte själv är här närvarande, så
alt jag hade fått vända mig direkt till
honom, men eftersom herr Holmbäck nu
gjort sig till tolk för herr Schlyter vill
jag meddela följande. Herr Schlyter tillhör
utskottet och får således del av utskottets
alla handlingar. Den 28 april
voro de motioner det här gäller upptagna

på listan för behandling i utskottet. Den
20 maj var frågan om uppskov upptagen
på utskottets föredragningslista. Herr
Schlyter har icke vid något tillfälle funnit
sig ha anledning att infinna sig i utskottet
eller på annat sätt ge sin mening
till känna. Sedan kom frågan till talmanskonferensen,
och där redogjordes
utförligt för hur saken låg till. Det yttrades
icke ett ord mot förslaget att uppskjuta
behandlingen av motionerna till
höstriksdagen eller nästa vårriksdag.

Vid sådant förhållande svnes det mig
finnas all anledning att antaga, att starka
skäl kunna tala för både den ena och
den andra linjen. Nu veta vi att en proposition
redan fanns skriven, men att
en utredning är tillsatt, eller i varje fall
skall tillsättas, vars direktiv vi ha här
hört omtalas. Huruvida denna utredning
i denna del skall avvaktas, innan
proposition avlämnas med förslag till
ny trafikförordning, kan jag inte yttra
mig om. Det är mycket sannolikt att så
icke kommer att ske.

Jag kan inte heller riktigt förstå herr
Hohnbäcks uttalande, att om det i ett
utskott ligger en bra motion i ett ärende,
så skulle denna motion längre fram
i alla fall behöva betraktas som ett
»spöke». Är den bra i år, när propositionen
enligt den ursprungliga planen
skulle ha behandlats — den var ju upptagen
på listan — är väl motionen bra
även nästa år, förmodar jag. Vad man
egentligen skulle vinna på att behandla
motionen nu i höst och då kort och
gott avslå den, har jag mycket svårt att
förstå. Men jag har naturligen inte anledning
att motsätta mig ett sådant yrkande,
som herr Holmbäck framställde,
därest det anses önskvärt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Till
herr Lindbloms anförande vill jag bara
tillåta mig den randanmärkningen, att
om utskottet behandlat motionen i sak
och yttrat sin uppfattning i den fråga,
som här är före — låt vara att utskottet
på grund av att frågan ändå
skulle komma till utredning måste avslå
motionen — hade utskottet kunnat

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts
ge en motivering, som hade kunnat inverka
på avfattningen av direktiven för
den utredning, som man väntar. Det hade
alltså på denna punkt kunnat komma
till stånd en positiv viljeyttring
från riksdagens sida. Även till den synpunkten
bör det naturligtvis tagas hänsyn
vid en diskussion av ett spörsmål
sådant som det förevarande.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Såvitt jag kan se finns det icke minsta
anledning att i första lagutskottets förslag
se någon prickning av motionärerna.
Det är enligt mitt förmenande rätt
naturligt, att första lagutskottet har behandlat
frågan på det sätt som det gjort.
Men alla måste väl medge, att om vi i
höst kunna få denna sak diskuterad här
i riksdagen, kommer själva saken inte
att förlora på det. Den måste, såsom jag
ser det, tvärtom vinna därpå. Jag utgår
då ifrån att de som bli med i denna
utredning inte skola ha någonting
emot att ta del av de synpunkter, som
kunna framföras i en diskussion här i
kammaren i höst. Av den anledningen
instämmer jag i herr Holmbäcks förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det under behandling
varande memorialet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Hoimbäck, att
utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, att orden »till 1950 års riksdag»
utbyttes mot »till höstsession med
innevarande års riksdag».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hoimbäck begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt memorial nr 42, röstar -

befogenhet.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Holmbäcks
yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit

sina platser samt voteringsproposilionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Krugel begärde rösträkning,
verkställdes nu votering me delst

omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 48;

Nej — 65.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts
befogenhet.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
memorial nr 43, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr
472), m. m., jämte i ämnet väckt motion,
dels ock Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 14 § lagen den 30 juni 1948
(nr 449) om disciplinstraff för krigsmän
och lag angående ändrad lydelse
av 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Genom en till riksdagen avlåten proposition,
nr 98, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga bland andra
ett vid propositionen fogat förslag till
lag angående ändring i lagen den 30 juni
1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig.

I berörda lagförslag hade 11 § första
och andra styckena följande lydelse:

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.

Ståndrätt må meddela dom allenast
om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen
och förskyller dödsstraff därför, samt

2. att uppskov med dödsstraffets
verkställande skulle medföra synnerlig
fara för krigslydnadens eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest för
krigsföretags framgång, militäravdelnings
säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för den
tilltalades dömande att ordföranden och
minst åtta av ledamöterna äro ense samt
besvarat båda frågorna jakande.

I avgivet utlåtande nr 32 hade första
lagutskottet tillstyrkt, att ifrågavarande
paragraf erhölle den av Kungl. Maj :t föreslagna
lydelsen.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
hade första kammaren bifallit
vad utskottet i nämnda utlåtande
hemställt, varemot andra kammaren,
med bifall till ett under överläggningen
i kammaren framställt yrkande, godkänt
ett förslag till lydelse av ifrågavarande
paragraf, enligt vilket andra stycket avfattades
sålunda:

I vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för den
tilltalades dömande att båda frågorna
enhälligt besvarats jakande.

Med anledning härav hade utskottet,
i svfte att åstadkomma sammanjämkning
mellan kamrarnas skiljaktiga beslut, i
det föreliggande memorialet hemställt,
att kamrarna med frånträdande av sina
beträffande It § förslaget till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948
(nr 450) om dödsstraff i vissa fall då
riket är i krig tidigare fattade beslut
måtte antaga nämnda paragraf i den lydelse,
som i memorialet angivits.

I utskottets förslag var paragrafens
andra stycke så lydande:

I vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för den
tilltalades dömande att ordföranden och
minst nio av ledamöterna äro ense samt
besvarat båda frågorna jakande.

Enligt en vid memorialet avgiven reservation
hade herr Lindblom, fru Sjöström-Bengtsson
och herr Olsson i Mellerud
ansett, att kravet på enhällighet
inom ståndrätten vid omröstning till
dom icke bort uppgivas och att utskottet
fördenskull bort sammanjämka kamrarnas
skiljaktiga beslut sålunda, att
första kammaren inbjudits att med frånträdande
av tidigare beslut biträda andra
kammarens beslut i ämnet.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag vill
tillåta mig att återupptaga debatten om
ståndrätterna, tv den frågan har nu kommit
i ett kritiskt läge.

Andra kammaren önskade i fråga om
ståndrätterna enhällighet för fällande av
dödsdom, under det att första kammaren
med en relativt svag majoritet uttalade
sig för en viss kvalificerad majoritet
inom ståndrätterna.

Nu har första lagutskottet sammanjämkat,
som det heter, dessa två ståndpunkter.
Men hur? Jag finner för min del,
herr talman, att det är en ganska onaturlig
hybrid mellan två olika ståndpunkter,
som utskottet nu har framfött.
Utskottet har förkastat andra kammarens
krav på enhällighet men föreslagit
ett något höjt krav på den kvalificerade
majoriteten. Inom utskottet tycks man
inte ha beaktat, att kravet på enhällighet
i detta fall i själva verket är en principståndpunkt.
Utskottet har ansett det tillfredsställande
att i denna fråga föreslå
en rent mekanisk, matematisk kompromiss.
Men detta är icke tillfredsställande,
tv därmed har ett avgörande moment
i andra kammarens ståndpivnkt
kompromissats bort.

Mina damer och herrar! Vad innebär
i själva verket kravet på enhällighet i
detta fall? Det betyder att den anklagades
skuld och att han förtjänar döden
skall stå så fullständigt klar och uppenbar,
så över all diskussion att ingen av
ståndrättens ledamöter därom kan hysa
någon som helst tvekan. Men kravet
på enhällighet innebär något mera. Vi
skola komma i håg att det här är fråga
om ett domslut under summariska former,
utan betänketid och utan tid till

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.

förberedelse av försvaret, under ytterst
pressande och svåra yttre förhållanden
och troligen också under omständigheter,
som äro ägnade att även hos domarna
framkalla upprörda känslor. De,
som i dylika mål skola döma, måste själva
vara starkt medvetna om allt detta.
Och då är det klart, mina damer och
herrar, att det för domarna måste betyda
oerhört mycket, om saken visar sig
ligga så till att alla utan undantag äro
fullt ense. Det måste inge domarna en
betryggande känsla av att saken har varit
så klar och så odiskutabel, att ingen
av dem har kunnat tveka att ta ansvaret
för dödsdomen.

Om däremot en av domarna icke kan
ta dödsdomen på sitt ansvar måste detta,
föreställer jag mig, inge domstolens
övriga ledamöter en känsla av oro och
tvivel, som kanske inte kommer till uttryck
under själva omröstningen, men
väl därefter — sedan domen är fälld och
sedan skotten ha ekat.

Såsom ståndrätterna äro konstituerade
kan vilken medborgare som helst bli
ålagd att ta plats i en sådan domstol.
Vi ha skyldighet att förläna denna medborgerliga
plikt en sådan karaktär, alt
ingen efter detta värv behöver känna att
måhända en oskyldig människas blod
belastar hans samvete. Det är därför,
enligt min syn, som kravet på enhällighet
i ståndrätterna får en så avgörande
betydelse.

Första lagutskottet har förutsatt att
det ingenting gör om en av ståndrättens
ledamöter har en avvikande åsikt. Men
varför skulle någon enda av juryns medlemmar
tveka om saken är så klar, om
brottet är så svårt, om omständigheterna
äro så allvarliga att blott en hastig dödsdom
kan framstå som den riktiga och
berättigade reaktionen? Förutsätter man
möjligen, då man kräver bara tio av de
elva rösterna för fällande dom, att någon
ur samhällets synpunkt opålitlig individ
kan ha smugglat sig in i ståndrätten
och att hans röst enligt lagen skall
räknas för intet? Vi äro inne på farliga
vägar, mina damer och herrar, om vi inte
förutsätta, att samtliga ledamöter i denna
ståndrätt äro ärliga, samvetsgranna

och lojala medborgare. Ta vi en sådan
förutsättning med i beräkningen, att icke
ståndrätten hundraprocentigt skall bestå
av medborgare, som stå på samhällets
och lagens sida, hur kunna vi då
lägga i dess händer frågan om liv eller
död?

Detta s. k. isammanjämkningsförslag
är inget riktigt sammanjämkningsförslag.
Det är ingenting att verkligen reflektera
på. Det hade enligt min mening
varit riktigare, om lagutskottet hade inbjudit
första kammaren att acceptera
andra kammarens ståndpunkt, att här
bör råda enhällighet.

Nu säger man, att om riksdagen avslår
utskottets förslag så faller hela lagen.
Jag kan inte finna att det voro någon
olycka.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att fästa uppmärksamheten också
på en annan omständighet, som icke
blev berörd under den föregående debatten.
Utskottet har i sin starka olust
för Kungl. Maj:ts förslag om ståndrätt
som vi veta försökt skapa en extra garanti
genom bestämmelsen att den militäre
befälhavaren, innan han tillsätter ståndrätten,
skall rådgöra med vissa personer.
Vilka äro då dessa personer? De äro den
äldste officeren, den äldste underofficeren
och den äldste av underbefälet, just
de personer som rimligen borde sitta i
ståndrätten! Genom sitt välmenta påhitt
om rådfrågningsskyldighet för befälhavaren
i förhållande till dessa personer
har lagutskottet i själva verket
skapat väsentliga svårigheter och inkonsekvenser.
Utskottet har med detta förslag
föranlett att de förståndigaste, de
mest mogna och mest erfarna av militärerna
kanske icke komma att sitta i
ståndrätten.

Utskottet har själv observerat de svårigheter,
som följa av att den preliminära
rådfrågningen givetvis måste förhandsbinda
dem som tillfrågas. Men utskottet
bär icke kunnat finna någon acceptabel
lösning av detta problem. I själva
verket går utskottet härvidlag på två
skilda linjer. Utskottet har stadgat, att
den på platsen varande högste militäre
befälhavaren, som överväger tillsättan -

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts befogenhet.

de av ståndrätten, först skall rådgöra
med den äldste officeren, den äldste underofficeren
och den äldste bland underbefälet.
Men om den äldste officeren
skall bli ordförande i ståndrätten, då
skall han icke tillfrågas, därför att utskottet
finner det vara olämpligt att ordföranden
i ståndrätten genom sitt svar på
denna förfrågan före ståndrättens tillsättande
binder sig på förhand och genom
detta sitt svar kanske redan preliminärt
tillkännager sin ståndpunkt i
själva saken.

I detta fall skall alltså den äldste officeren
inte rådfrågas, och om han rådfrågas,
får han inte vara ordförande i
ståndrätten. Däremot finner utskottet
icke något hinder mot att den äldste underofficeren
och den äldste bland underbefälet
först tillfrågas av befälhavaren
om sin åsikt, huruvida ståndrätt
skall komma till stånd eller inte, och
sedan trots rådgivningen bli ledamöter
av domstolen. Den omständigheten, att
dessa militärer alltså redan före domen
tagit ställning till saken, skall inte enligt
utskottets mening diskvalificera dem för
domarvärvet.

Det är alldeles uppenbart, att utskottets
förslag i denna punkt icke är genomtänkt
och fullmoget. Idén om en rådfrågning
på förhand är i och för sig god,
men denna idé har inte utformats på ett
tillfredsställande sätt i det föreliggande
lagförslaget — helt naturligt, eftersom
det är ett hastverk, tillkommet vid utskottets
arbetsbord.

Jag bär för min del i lagutskottet vanligen
intagit den ståndpunkten — i förevarande
ärendes behandling bär jag inte
deltagit — att man bör vara försiktig
med att fabricera lagar vid utskottets
bord. Det är nämligen därvid så lätt att
förbise den ena eller andra synpunkten.
Och det är just vad man i detta fall
har gjort, ty man bär förbisett, att de av
befälhavaren tillfrågade Idi bundna genom
de råd. de giva. Den principiella
regeln, att lagutskottet bör undvika att
sjiilvt utforma lagstadganden, iir i detta
fall så mycket mera vägande, som det
gäller en betydelsefull lag — en lag,
som bokstavligen gäller liv och död. Här

borde utskottet enligt min mening ha
valt en annan väg än att själv skriva en
tilläggsbestämmelse. Så bråttom var det
ju i alla fall inte med denna lag om
ståndrätter, att vi inte hade kunnat förfara
på ett mera ordinärt sätt. Utskottet
hade kunnat avstyrka propositionen i det
föreliggande skicket och i stället hemställa
om ett nytt förslag, där utskottets
enhälliga och riktiga önskemål om en
preliminär rådfrågning hade på ett oangripligt
sätt inarbetats i lagen. Så har
nu inte skett, utan utskottet har självt
fabricerat detta tillägg, som vi visserligen
icke förut diskuterat här i kammaren,
men vars stora svaghet jag likväl
har tillåtit mig att här påpeka.

Vad jag sålunda anfört, mina damer
och herrar, bestyrker enligt min mening
den uppfattningen, att verkligen
ingen olycka skulle hända, om utskottets
s. k. sammanjämkningsförslag avvisades
av kammaren, och jag vill därför tillåta
mig, herr talman, att yrka avslag på utskottets
hemställan. Det betyder för
övrigt att jag förenar mig med åtskilliga
av lagutskottets ledamöter. Jag vill vädja
till de ärade kammarledamöterna att
skänka denna allvarliga fråga den uppmärksamhet
och det sakliga, ansvarsmedvetna
bedömande, som den förtjänar.
Här är det mindre rätt än någonsin
att slentrianmässigt bara rösta med
utskottet.

Jag yrkar alltså, herr talman, avslag på
sammanjämkningsförslaget i en varm
förhoppning om att kammaren genom ett
avslag fäller hela lagen.

I herr Brantings yttrande instämde
herr Nerman, fröken Osvald, herrar Osvald,
Johannesson, Öman, Sanne och
Weiland, fru Sjöström-Bengtsson, herrar
Norling, Lindström, Björck, Karl Andersson,
Gustaf Karlsson, Boo och Lindblom,
fru Flood samt herrar Svedberg,
Linderot och Lindgren.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Jag
skall inte ingå på någon förnyad sakdiskussion.
När emellertid herr Branting
någon vecka efter det att kammaren be -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Sammanjämkningsförslag ang. ståndrätts

handlat detta ärende har upptäckt, att
utskottet behandlat propositionen slarvigt,
vill jag endast beklaga, att herr
Branting är så upptagen, att han inte
hinner deltaga i utskottet vid ärendenas
behandling och redan där berika diskussionen.

Jag skall emellertid här endast yttra
mig om samimanjämkningsförslaget.

I de sakkunnigas förslag hade på denna
punkt föreslagits, att ståndrätten
skulle bestå av ordförande och åtta ledamöter,
av vilka ordföranden och sju
ledamöter skulle vara eniga om beslutet
för att det skulle bli gällande och således
endast en ledamot fick ha avvikande mening.
I den kungl. propositionen föreslogs,
att ståndrätten skulle utgöras av
ordförande jämte tio ledamöter, varav
ordföranden och åtta ledamöter skulle
vara ense och högst två ledamöter fingo
vara av avvikande mening. Första kammaren
biföll propositionens förslag, varemot
andra kammaren följde en reservation,
enligt vilken det fordrades, att
samtliga i ståndrätten skulle vara eniga.

I utskottet hade det under sådana förhållanden
ansetts naturligt att föreslå en
sammanjämkning på det sättet, när andra
kammaren beslutat, att samtliga elva
skulle vara ense, och första kammaren
ansett, att minst nio skulle vara eniga,
att det skulle fordras att tio skulle vara
eniga och endast en ledamot finge vara
skiljaktig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det nu
föredragna memorialet hemställt; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

befogenhet.

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt memorial nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Branting begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 47.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till vapenförordning,
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om explosiva varor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 33, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Om utökning av den svenska kväveproduktionen.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1949/50
m. m., såvitt angår jordbruksärenden.

Om utökning av den svenska kväveproduktionen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av väckta motioner
angående statens medverkan för
en utökning av den svenska kväveproduktionen.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 31 av herr Persson,
Karl, m. fl. och II: 84 av herr Werner
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära en skyndsam
utredning angående statens medverkan
för en utökning av den svenska
kväveproduktionen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
31 och II: 84 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Eftersom jag är motionär i denna fråga,
skall jag be att få taga kammarens tid
i anspråk ett par minuter för några reflexioner
om det ifrågavarande spörsmålet.

Det är inte första gången som frågan
om en utredning angående statens medverkan
för en utökning av kväveproduktionen
för jordbrukets behov behandlas
av riksdagen. Både 1944 och 1945 förelågo
motioner i samma fråga. Förstnämnda
år uttalade utskottet farhågor
för att det inte skulle gå att efter kriget
uppehålla den dåvarande produktionen
av kviive, emedan det skulle bli en överproduktion.
Nu iir det fyra år sedan kriget
slutade, men likväl kvarstår en stor
brist på kväve.

Det iir inte länge sedan vi i denna
kammare diskuterade frågan om kväve -

tilldelningen för innevarande år. Det har
visat sig, att det inte har varit möjligt
alt öka tilldelningen av detta för jordbruket
så viktiga näringsmedel. I stället
har sista året tilldelningen måst minskas,
emedan det inte gått att importera
tillräckliga mängder, vilket kanske delvis
berott på att vi ha förstört vår valutareserv
på andra för det svenska folkhushållet
mindre angelägna varor.

För tre år sedan var tilldelningen av
kväve för jordbrukets behov 285 000 ton,
men i år är den endast 249 000 ton. I
långtidsprogrammet i samband med
Marshall-planen har det beräknats, att
vi skulle behöva ytterligare 50 000 ton
om året för att jordbruksproduktionen
skall få den omfattning, som man räknar
med i programmet. En så stor tilldelning
hade vi säkerligen behövt redan
i nuvarande stund för att kunna
fylla vårt behov av livsmedel.

Det är ju så att utökning av jordens
kväveförråd är det både billigaste och
effektivaste medlet för att få till stånd
eu ökad produktion. Enligt alla experters
mening är kvävet vårt viktigaste
växtnäringsämne och det som det råder
mest brist på i jorden. Det tjänar därför
inte mycket till, om våra växtförädlare
förädla våra utsäden för att vi skola få
större skörd, om vi inte samtidigt tillsamman
med övriga tillväxtfaktorer ha
tillgång till erforderliga kvävegödningsmedel.

Nu har industrikommissionen i sitt
utlåtande sagt, att det inte är stor nytta
med att vi ha tillgång till kväve i en
eventuell avspärrningsperiod, om vi
samtidigt lida brist på fosforsyra och
kali. Det är emellertid att märka, att fosforsyra
och kali stanna kvar i jorden
på ett annat sätt än kväve, som »tvättas
bort» ur jorden betydligt fortare. Vi bli
därför vid eu avspärrning mycket tidigare
strandsatta på kväve än på fosforsyra
och kali.

Vi veta inte, vad framtiden kan bära
i sitt sköte. Det kan hända att de få rätt
som säga, att vi gå mot en överproduktion,
men det kan lika gärna hända, att
vi fä uppleva en ny avstängningsperiod.
Det betyder kanske inte så mycket, om

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Om utredning rörande mjölkproduktionens ekonomi m. m.

vi anslå tusentals miljoner kronor till
vårt försvar, om vi inte samtidigt ha
möjlighet att under en avspärrningsperiod
trygga vår försörjning med livsmedel.

Vid frågans behandling år 1945 ansåg
utskottet inte att tiden var lämplig för
en utredning. Nu anser utskottet, att vi
inte ha resurser att utbygga våra fabriker
för framställning av kväve för gödning.
Vi ha inte råd att bygga ut fabrikerna,
emedan vi ha förstört våra tillgångar.
Men jag tycker att vi i alla fall
borde ha råd till en utredning. När vi
ha utbyggt våra vattenfall, så att vi få
tillräckligt med elektrisk energi för
framställning även av kväve, kunde det
kanske vara bra att ha utredningen
gjord. Eljest kan det tänkas att vi disponera
de kraftresurser, som vi komma
att få efter utbyggnaden, för andra
ändamål och att vi vid en framtida
brist på kvävegödning för jordbrukets
behov alltjämt sakna elektrisk
energi.

Eftersom motionen är avstyrkt av ett
enhälligt utskott, skall jag inte taga upp
tiden med att begära någon votering i
frågan. Jag avstår därför från att framställa
något yrkande men bär i alla fall
velat göra de reflexioner, som jag anfört.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag ber
att med hänvisning till utskottets motivering
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om utredning rörande mjölkproduktionens
ekonomi m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande mjölkproduktionens
ekonomi m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 47 av herr Nilsson,
Hjalmar, m. fl. och 11:48 av herr

Staxäng in. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville besluta att hos Kungl. Maj:t
begära en skyndsam, allsidig utredning
rörande mjölkproduktionens ekonomi,
orsakerna till minskningen av de mjölkproducerande
jordbrukarnas antal och
verkningarna av en sådan utveckling.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:47 och
II: 48 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Hjalmar Nilsson och Hzeggblom, vilka
dock ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Det har i dag i denna kammare
talats så mycket om mjölkproduktionen,
att det kanske kan anses vara överflödigt
att ytterligare orda därom. Men eftersom
jag är både motionär och reservant
i det föreliggande ärendet, anser
jag mig böra fästa uppmärksamheten
vid vissa problem, när det gäller denna
produktion.

Såvitt jag kan bedöma, har denna fråga
en mycket stor betydelse ur flera synpunkter.
Det gäller såväl med hänsyn till
landets försörjning av högvärdiga livsmedel
som för utvecklingen av landets
jordbruk.

Mjölkproduktionen har som bekant utvecklats
mycket kraftigt här i landet sedan
1870-talet, och varje nedgångsperiod
för denna produktion på grund av foderbrist
har relativt snabbt följts av en
period med stegrad produktion. Jordbruksministern
har här i dag påpekat,
att man även innevarande vinter har
kunnat konstatera en produktionsökning
jämfört med föregående år, men produktionsökningen
är dock av mycket blygsam
omfattning med hänsyn till foderskörden
år 1947 och 1948.

Den relativt stora mjölkproduktionen
har alltid räknats som en mycket stor
tillgång för landet, eftersom vi därigenom
haft god tillgång på det högvärdiga
livsmedel, som mjölken utgör, och
mjölken har alltid varit mycket billig
här i landet.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Om utredning

Sverige är ett av de länder i världen,
som per invånare räknat haft den största
konsumtionen av mjölk och mejeriprodukter.
Våra näringsfysiologer ha alltid
ansett detta vara till stort gagn för folkhälsan.
En avsevärd nedgång i mjölkproduktionen
är därför mindre lycklig ur
näringssynpunkt.

Nu kan det invändas, att landets
mjölkproduktion är så stor, att det inte
på länge finns någon risk för knapphet
på mjölk för direkt konsumtion. En daglig
tidning i Stockholm anförde för några
veckor sedan, att mjölkproduktionen
kunde nedgå med 55 procent utan alt
det blir brist på konsumtionsmjölk. Detta
påstående är emellertid med säkerhet
om inte direkt felaktigt så i varje fall
mycket tvivelaktigt. Det behövs nog i
själva verket inte en så stor nedgång i
mjölkproduktionen för att det skall uppstå
knapphet på konsumtionsmjölk under
vissa årstider. En sådan knapphet
kommer framför allt att drabba större
konsumtionscentra för mjölk. Det kommer
att leda till att mjölk måste transporteras
från avlägset liggande produktionsorter
till dessa konsumtionscentra, vilket
kommer att förorsaka dryga kostnader
och en avsevärd fördyring av livsmedlet
i fråga. Man får inte glömma, att mjölkproduktionen
i hög grad är säsongbetonad,
vilket står i samband med vårt
lands klimat- och utfodringsförhållannden.
Den högsta mjölkproduktionen infaller
på försommaren efter betesgångens
början och den lägsta under senhösten
och förvintern. Vi ha fått många påminnelser
om den stora variationen i
mjölkproduktionen inte minst under
krigsåren. Det behövs inte någon överväldigande
sänkning av mjölkproduktionen
för att det skall uppstå knapphet
eller brist på mjölk under vissa årstider.

Men mjölken iir inlc det enda livsmedel
som det här gäller. Även tillgången
på smör, ost och kött kommer att ogynnsamt
påverkas av mjölkproduktionens
minskning. Denna minskning är måhända
minst betydelsefull i fråga om tillgången
på smör, alldenstund smör rätt
bra kan ersättas med margarin, som kan

i i

rörande mjölkproduktionens ekonomi m. m.

erhållas av olja från inom landet odlade
oljeväxter. Det torde däremot vara svårare
att få ersättning för den nedgång i
ostproduktionen, som kan inställa sig.
Det kan möjligen ske genom import, men
huruvida detta blir möjligt eller om våra
valutatillgångar komma att medge en
sådan import, torde ingen kunna med
säkerhet bedöma nu.

En fortgående minskning av mjölkproduktionen
kommer också att få en
betydande inverkan på köttillgången.
Landets nötkreatursstoek har sedan den
var som störst minskat med ungefär
400 000 djur. Den har vid ett par tillfällen
uppgått till mera än tre miljoner
djur. Vid kreatursräkningen den 1 juni
1948 var den omkring 2 600 000 djur.
Sannolikt har det sedan dess inträtt en
viss ökning, men den kan doek inte ha
varit särskilt betydande. Nedgången
med 400 000 djur motsvarar en minskning
av i runt tal 30 procent, och det
är ganska raskt marscherat under loppet
av några år. Att denna minskning
kommer att få stor inverkan på kötttillgången,
ligger i öppen dag. Man torde
i stort sett kunna räkna med att nedgången
i kreatursstocken kommer att
minska tillförseln av storboskap till
slakt med 80 000 djur om året, och räknar
man med en slaktvikt av 150—200
kilogram per djur, motsvarar detta
12 000—16 000 ton kött om året.

Nu måhända någon invänder, att den
minskade tillgången på slaktdjur på
grund av nedgången i mjölkproduktionen
kan kompenseras genom direkt
uppfödning av göddjur för slakt. Det har
under de senaste åren talats och skrivits
och kanske rent av propagerats för göddjursuppfödning
i stället för mjölkproduktion.
Man har nog haft vissa förhoppningar
därom, men det förhåller
sig på det sättet, att göddjursproduktionen
inte har stora möjligheter att få
någon betydelse i vårt land, utan vi iiro
nog hänvisade att i stor utsträckning
fylla vårt köttbehov med utgallringsdjur
från mjölkproduktionen.

.lag vill i detta sammanhang påpeka,
att åkerbruket eller växtodlingen och
nötkrcatursskötseln iiro intimt beroen -

Nr 22.

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Om utredning rörande mjölkproduktionens

de av varandra. Den ställning, som landets
jordbruk har i dag, hade sannolikt
inte kunnat uppnås annat än i samband
med en relativt välutvecklad kreatursskötsel.
Foderproduktion och nötkreatursskötsel
äro i de flesta områden
av vårt land nödvändiga för att man
skall kunna erhålla en lämplig växling
mellan olika grödor. Utan nötkreatur är
det inte heller möjligt att omsätta vissa
skördeprodukter, och såvitt nu kan bedömas,
minskas även möjligheten att på
ett tillfredsställande sätt upprätthålla
åkerjordens växtkraft och kulturtillstånd.
På längre sikt kommer med all
sannolikhet en starkt inskränkt nötkreatursskötsel
att åstadkomma en försvagning
av jordbruket eller försämrade
utsikter till fortsatt framåtskridande.

Det kan med fullt fog ifrågasättas, om
vi verkligen ha råd därtill. Jag vill erinra
om att man i den bekanta fyraårsplanen
har räknat med en produktionsökning
med 8,5 procent inom jordbruket
under de fyra år, som planen omfattar.

Det är utan tvivel en mycket optimistisk
beräkning, som det med nu rådande
tillgång på arbetskraft inom jordbruket
blir mycket svårt att förverkliga. Om
beräkningen skall hålla streck, är det
nödvändigt att fullt utnyttja alla produktionsmöjligheter
vid jordbruket. Men det
är just det som inte sker, om en stor del
av landets jordbruk bli kreaturslösa eller
kreaturssvaga.

Nötkreatursskötselns särart gentemot
fläsk- och äggproduktionen ligger som
bekant däri, att nötkreaturen kunna tillgodogöra
sig växttrådsrika fodermedel
och omsätta dessa till mjölk och kött.
Utan nötkreatursbesättningar av lämplig
storlek kommer lätt en mycket stor del
av dylika fodertillgångar att inte bli fullt
utnyttjad, och detta leder ofelbart till en
produktionsminskning vid jordbruket.
Man kan med fullt fog säga, att jordbrukets
produktionsförmåga därigenom
inte blir fullt utnyttjad.

Det förtjänar också att beaktas, att
nedläggandet av nötkreatursskötseln Inom
ett jordbruk inte alltid är liktydigt
med att jordbruket blir direkt kreaturslöst,
utan det kan i stället medföra en

ekonomi m. m.

övergång till annan, ensidig animalieproduktion.
Det medför i sin ordning
lätt en snedvridning av hela animalieproduktionen,
som blir mycket utpräglad.

Jag skall inte närmare ingå på den
saken, men jag skall likväl anföra ett
exempel som visar, att den rubbning
av jämvikten mellan olika produktionsgrenar,
som uppstår, lätt kan bli besvärande
ur många synpunkter. Den nu av
många såsom alltför stor betraktade äggproduktionen
under de senaste månaderna
har säkerligen till inte ringa del
sin grund i en dylik rubbad jämvikt.

Även ur rent allmänna jordbruksekonomiska
synpunkter inger en stark reduktion
av nötkreatursskötseln stora betänkligheter.
Försäljningen av besättningarna
är liktydig med ett mycket
stort kapitaluttag på en gång, och en
nötkreatursfri jordbruksdrift är i många
fall också liktydig med fortsatta årliga
kapitaluttag. Jorden blir nämligen lätt
under årens lopp allt mera utarmad på
växtnäring, och befintliga stallbyggnader
bli ofta bristfälligt underhållna. Det
är bekvämt att vandra den vägen, men
det kan bli rätt besvärligt att vandra
vägen tillbaka. Det blir kanske inte så
lätt att då prestera de kapitalinsatser,
som behövas för produktionens uppbyggnad.

På liknande sätt förhåller det sig med
jordbrukets arbetskraft. Det är lätt och
bekvämt att göra jordbruket kreaturslöst
och bli befriad från bekymren med
anskaffning av arbetskraft, men det är
alltid mycket svårt för jordbruket att
få tillbaka den arbetskraft, som en gång
har gått förlorad för näringen.

Vid behandlingen av denna fråga i
jordbruksutskottet anfördes som skäl
mot den i motionen föreslagna utredningen,
att det skulle bli mycket svårt
att utföra densamma. Det sades att det
var svårt att finna ett lämpligt arbetssätt
o. s. v., och därför borde inte någon
utredning företagas. Jag vill ingalunda
bestrida detta, men jag anser å
andra sidan, att det är väl värt att söka
bemästra svårigheterna och att man borde
pröva sig fram för att se, om man

Fredagen den 27 maj 1949 em.

Nr 22.

Om utredning rörande mjölkproduktionens ekonomi m. m.

inte skulle kunna finna en lämplig metod
för frågans utredning. Motionen syftar
inte enbart på ekonomiska förhållanden.
Kreatursskötselns ställning kan
också influeras av annat, som inte är
av direkt ekonomisk natur. Såvitt jag
kan bedöma, finns det många och synnerligen
fullgoda skäl för en allsidig utredning
av de i motionen anförda spörsmålen.

.lag har, herr talman, emellertid inte
något yrkande, utan jag nöjer mig med
vad jag nu anfört.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande livdjurshandelns
ordnande m. m.; och

nr 51, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser angående
rösträtt å allmänningsstämma.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 9.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.