Fredagen den 27 april (Riksdagens protokoll 1956:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

Nr 16

27 april—3 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 27 april

Sid.

Svar på fråga av herr Nilsson i Östersund ang. frågan om förflyttning

av SJ: s huvudförråd från Östersund till Gävle................ 3

Svar på interpellationer av:

herr Löfroth ang. undanröjande av de trafiksvårigheter, som kvarvarande
pansarhinder på vägarna utgöra ................... 4

fröken Wetterström ang. lämpligheten av att militära tvättanstalter
konkurrera med civila tvättinrättningar.............. 5

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m........ 8

Byggande av vägar och broar ................................ 25

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m................. 26

Statens bilinspektion: Utrustning.......................... 32

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande ... 35

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m................. 39

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m................ 46

Interpellationer av:

herr Nilsson i Bästekille ang. åtgärder till förbättring av fiskehamnarna
............................................... 54

herr von Friesen ang. ämnesområdet för professuren i klinisk experimentell
allergologi.................................. 55

Onsdagen den 2 maj

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.................. 60

Enhetligt ortsavdrag för hela riket ........................... 85

Ersättning till J. Rasmusson och hans maka ................... 90

Eftergivande av återbetalningsskyldighet ...................... 92

Restitution av skatt å bensin för jordfräsar .................... 96

Näringslivets lokalisering m. m............................... 111

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m. 118

1 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 16

Nr 16

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 27 april

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 6, rörande utgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet) ..................... 8

— nr 87, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet) 39

— nr 88, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster............. 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 23, om ändring i förordningen om

automobilskatt m. m.................................... 39

— nr 35, om ändringar i garantibeskattningen m. m............. 46

Onsdagen den 2 maj

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, om ändring av skogsvärde ringsinstruktionen.

..................................... 60

— nr 36, ang. enhetligt ortsavdrag........................... 85

Bankoutskottets utlåtande nr 24, ang. utgifterna under huvudtiteln

Riksdagen och dess verk m. m............................. 90

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. reglering av priserna på fisk 90

— nr 21, om ersättning till J. Rasmusson och hans maka........ 90

— nr 23, ang. eftergivande av återbetalningsskyldighet .......... 92

— nr 24, ang. avgiftsfri upplåtelse av Biskops-Arnö till stiftelsen

för föreningen Nordens institut ........................... 95

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, med redogörelse från Nordiska rådets

svenska delegation ..................................... 96

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. omläggning av riksdagens

budgetarbete.......................................... 96

— nr 7, ang. ändring i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm. ... 96

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat

II (försvarsdepartementet) ............................... 96

— nr 90, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.............................................. 96

— nr 91, ang. Apelvikens och Kronprinsesan Victorias kustsanatorier 96

— nr 92, ang. polisväsendet i Norrbottens län.................. 96

— nr 93, ang. en civil reservläkarkår.......................... 96

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution. . 96

Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang.
restitution av skatt å bensin för vissa motordrivna fordon inom

trädgårdsnäringen...................................... 96

Bankoutskottets utlåtande nr 25, om näringslivets lokalisering m. m.. 111
Första lagutskottets utlåtande nr 24, om ändrad lydelse av 12 kap.

2 och 3 §§ rättegångsbalken ...........,.................. 117

— nr 25, om ändrad lydelse av 12 § lagen om dödande av förkommen
handling.......................................... 117

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i lagen om nykter hetsvård

m. m......................................... 117

— nr 27, rörande ratifikation av konvention med Italien om social

trygghet ............................................. 117

— nr 28, ang. fondering jämlikt 39 § lagen om allmän sjukförsäkring 118
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ändrad lydelse av lagen om

tillståndstvång för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet
av samma lag...................................... 118

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Fredagen den 27 april

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
april.

§ 2

Svar på fråga ang. förflyttning av SJ:s
huvudförråd från Östersund till Gävle

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat mig, om det för närvarande
föreligger planer på att förflytta
SJ:s huvudförråd från Östersund till
Gävle.

Från järnvägsstyrelsen har jag inhämtat,
att det inom styrelsens förrådsbyrå
pågår utredning om i vilken omfattning
Gävle huvudförråd skall få sitt nuvarande
försörjningsområde utökat. En utökning
skulle i första hand beröra Örebro
förrådsområde, i andra hand Östersunds
samt slutligen i någon mån
även Göteborgs förrådsområde.

Utredningen är inte färdig, än mindre
underställd järnvägsstyrelsen. Såvitt
utredningsmannen nu kan bedöma kommer
förrådsrörelse för SJ:s räkning att
enligt samtliga hittills prövade utredningsalternativ
bedrivas i betydande
omfattning i Östersund. Däremot kan
det bli fråga om exempelvis att flytta
över vissa administrativa göromål till
Gävle huvudförråd.

Utredningen väntas bli färdig under
loppet av detta år.

Härpå anförde

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på den enkla fråga som jag riktat
till honom.

Av svaret framgår att det för närvarande
pågår en utredning, som siktar
till att utöka försörjningsområdet för
Gävle huvudförråd, och att i samband
med denna utredning även undersökes
möjligheterna att till Gävle flytta över
åtminstone en del av huvudförrådet i
Östersund. Jag vill understryka att jag
förstår att SJ liksom andra företag inom
näringslivet måste eftersträva en ökad
rationalisering för att kunna konkurrera
på marknaden, men man måste även
beakta de lokala betänkligheter som kan
yppa sig, speciellt eftersom det här gäller
ett län som varje år exporterar så
mycken arbetskraft till södra Sverige.

För ett par år sedan flyttade SJ distriktskansliet
med ett hundratal anställda
från Östersund till Gävle. I samband
med denna förflyttning gjorde
distriktschefen Palm ett ganska bestämt
uttalande om att någon ytterligare decimering
av SJ :s organisation i Östersund
inte skulle komma i fråga. Det är
klart att efter detta uttalande kände
man sig i Östersund åtskilligt lugnad på
denna punkt. När det nu har dykt upp
planer på att göra ytterligare en förflyttning
är det inte att undra på att
den lokala opinionen och de kommunala
myndigheterna är ganska bekymrade
däröver.

Jag tar emellertid fasta på den passus
i svaret, där det sägs alt hur det än
går med utredningen och vilket beslut
som än fattas, så kommer även i fortsätt -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Svar på interpellation ang. undanröjande av de trafiksvårigheter, som vissa pansar hinder

på vägarna utgöra

ningen en ganska omfattande förrådsverksamhet
i SJ :s regi att bedrivas i
Östersund. Jag vill till detta knyta den
förhoppningen att innan man fattar beslut
i denna fråga man måtte så långt
som möjligt beakta de lokala problem
som en ytterligare bortflyttning av arbetskraft
och minskning av skattekronor
innebär för berörda område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. undanröjande
av de trafiksvårigheter, som vissa
pansarhinder på vägarna utgöra

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
som yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Löfroth frågat mig, vilka åtgärder
jag avser att vidtaga för att undanröja
de trafiksvårigheter, som kvarvarande
pansarhinder på vägarna utgör.

Under andra världskriget utfördes befästningsanläggningar
av olika slag på
ett stort antal platser i landet. Av militära
skäl måste dessa anläggningar ofta
placeras på sådant sätt, att de medförde
mer eller mindre allvarliga olägenheter
för den civila verksamheten.

Då efter krigets slut en ny avvägning
mellan civila och militära intressen var
påkallad, gjorde år 1946 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
fortifikationsförvaltningen
och försvarsstaben en undersökning
rörande de åtgärder, som borde
vidtagas med avseende å befintliga pansarhinder
m. m. Året därpå tillsattes,
såsom herr Löfroth omnämnt i interpellationen,
en särskild kommitté —
1947 års pansarhinderutredning — för
att ytterligare utreda dessa frågor. Utredningens
förslag har legat till grund

för de åtgärder, som sedermera vidtagits
för att i möjligaste mån undanröja
de hinder, som befästningarna utgjort
för civil verksamhet.

Principen har därvid varit den, att
hinder som saknade betydelse ur försvarssynpunkt
skulle borttagas. Hinder
däremot, som utgjorde fara för trafiken,
men som alltjämt var av betydelse för
försvaret, skulle byggas om, så att såväl
trafik- som försvarssynpunkter blev tillgodosedda.
I de fall, då ombyggnad icke
genast kunde ske, skulle särskilda varningsanordningar
uppsättas i avvaktan
på ombyggnaden.

Utvecklingen sedan de nämnda utredningarna
gjordes har inte gett anledning
att frångå dessa principer. Däremot
har den kraftigt ökade trafiken
på vissa viktiga vägar framtvingat ombyggnad
av ytterligare ett antal hinder,
som tidigare bedömts kunna kvarstå
oförändrade.

Pansarhinder och befästningar i anslutning
till vägarna är alltjämt av betydelse
för försvaret, framför allt inom
gränsområden. Den tilltagande motoriseringen
underlättar snabba framstötar
av anfallskraftiga förband. På grund av
ökade vägbredder har det vidare blivit
svårare att i ett skärpt läge improvisera
hinder av tillräcklig hållfasthet. Det är
därför icke lämpligt att nu helt rasera
dessa anläggningar. Även i fortsättningen
blir det därför nödvändigt att söka
tillgodose kravet på trafiksäkerhet genom
ombyggnader eller andra liknande
åtgärder.

För att genomföra erforderliga arbeten
har medel anvisats från anslag under
fjärde huvudtiteln. Sedan budgetåret
1952/53 har ett särskilt anslag uppförts
på driftbudgeten under rubriken
Borttagande av pansarhinder m. m.
För innevarande och nästa budgetår
har anslaget upptagits med 125 000
kronor. Kungl. Maj :t har dessutom nyligen
föreslagit riksdagen att på tilläggsstat
för innevarande år anvisa ytter -

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Svar på interpellation ang. lämpligheten

med civila tvättinrättningar

ligare 400 000 kronor under samma anslagsrubrik.

Beträffande förhållandena i övre
Norrland, som herr Löfroth särskilt berört
i interpellationen, vill jag framhålla,
att de militära myndigheterna
räknar med att inom en snar framtid
kunna tillgodose vägmyndigheternas
önskemål att vissa vägförbindelser, som
är särskilt viktiga för samfärdseln, helt
skall befrias från trafikhindrande vägspärrar.

Vidare anförde

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för det mycket
positiva svaret på min interpellation.

Pansarhindren och vägspärrarna har
ju alltsedan senaste kriget åstadkommit
mycket besvär för trafikanterna på våra
vägar, inte minst för förare av större
lastbilar och bussar, och rätt ofta
även förorsakat olyckstillbud och skadegörelse.
Det är därför så mycket mer
glädjande att erfara, att statsrådet dels
har vidtagit vissa åtgärder, dels fått försvarsmakten
med på den linjen att så
många som möjligt av dessa vägspärrar
skall tas bort. Framför allt måste det
vara glädjande för de trafikanter som
haft känning av de olägenheter jag
här talat om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. lämpligheten
av att militära tvättanstalter konkurrera
med civila tvättinrättningar

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON,
erhöll på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
fröken Wetterström frågat mig

1) om jag anser det vara förenligt

av att militära tvättanstalter konkurrera

med sunda affärsprinciper att militära
tvättanstalter med hjälp av skattemedel
tillätes konkurrera med civila tvättinrättningar; 2)

om jag ämnar företaga någon åtgärd
för att ändra ett dylikt förhållande.

Interpellanten åsyftar uppenbarligen
förhållandena vid de tvättinrättningar,
som finns vid vissa av arméns förband
och som är underställda arméintendenturförvaltningen.
I den mån dessa anstalters
kapacitet under vissa perioder
icke helt utnyttjats för tvätt av truppförbandens
persedlar, har tvätt utförts
för andra statliga och kommunala verk.
Tvätt för enskilda företags räkning har
däremot icke utförts förrän under innevarande
år, då förberedelser vidtagits
för att utnyttja den tvättkapacitet som
under nästa budgetår frigöres i samband
med repetitionsövningarnas inställande.
Försöksverksamheten har hittills
endast omfattat fem fall, nämligen två
företag vid tvättinrättningen i Karlstad
och tre industrier vid tvättinrättningen
i Örebro. De tre sistnämnda har
emellertid numera — utan angivande
av skäl — återgått till sina tidigare
tvättentreprenörer.

Vid anmälan av anslaget Armén:
Tvätt i årets statsverksproposition anförde
jag bland annat: »För att den
tvättkapacitet vid förbandens tvättanstalter,
som friställes till följd av begränsningen
av repetitionsövningsverksamheten,
skall kunna utnyttjas, räknar
jag med att dessa tvättanstalter skall
åtaga sig tvätt för civila beställares
räkning.» Under riksdagsbehandlingen
gjordes icke någon erinran mot vad
jag sålunda uttalat. När förbandens
tvättinrättningar nu åtar sig tvätt för
civila behov sker detta således för att
i enlighet med vad riksdagen godtagit
utnyttja befintlig överkapacitet. Jag
betraktar anordningen som ett led i
strävandena att tillvarataga besparingsmöjligheterna
inom försvaret genom att
rationellt utnyttja tillgängliga resurser.

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Svar på interpellation ang. lämpligheten av att militära tvättanstalter konkurrera
med civila tvättinrättningar

När fröken Wetterström talar om att
militära tvättanstalter tillätes konkurrera
med hjälp av skattemedel, menar
hon tydligen, att priserna icke täcker
självkostnaderna. Enligt vad jag inhämtat
bygger emellertid arméintendenturförvaltningen
sina prisberäkningar på
de kostnadsundersökningar rörande
tvätt- och reparationsverksamheten för
intendenturmateriel inom försvaret, som
år 1953 framlades av 1946 års militära
förvaltningsutredning, med justering för
inträffade kostnadsökningar samt viss
marginal. Riktpunkten för ämbetsverkets
prissättning är sålunda — trots
att det är fråga om utnyttjande av befintlig
överkapacitet — att erhålla full
täckning för såväl fasta som rörliga
kostnader av alla slag. Någon fortlöpande
självkostnadsberäkning sker
emellertid icke vid arméintendenturförvaltningens
tvättanstalter, varför en
viss tveksamhet om de aktuella självkostnaderna
möjligen kan uppstå. Jag
kommer därför att överväga, huruvida
icke arméintendenturförvaltningen i fråga
om prissättningen på civil tvätt bör
samråda med försvarets fabriksstyrelse,
som också utför tvätt för civila beställares
räkning och som har fortlöpande
självkostnadsbokföring upplagd.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat fröken Wetterströms
frågor.

Härefter anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för det svar jag fått på
min interpellation, av vilket jag finner,
att försvarsministern uttalar en viss
tveksamhet då det gäller att bedöma om
självkostnaderna vid arméintendenturförvaltningens
tvättanstalter motsvarar
dagsläget.

Anledningen till att jag ställt denna
interpellation är att jag ej har kunnit
anse det riktigt och förenligt med lojal

konkurrens att de militära tvättanstalterna
konkurrerar med de enskilda företagen
på det sätt som sker på vissa
håll. Jag har givetvis intet att erinra
mot det uttalande, som försvarsministern
gjort i årets statsverksproposition,
att förbandens tvättanstalter skall utnyttjas
för civila beställares räkning i
den mån de ej helt kan tagas i anspråk
för militärt ändamål.

Emellertid har jag funnit det svårförklarligt,
att de militära tvätterierna
kan tillämpa en prissättning, som så
avsevärt understiger de enskilda tvätteriernas
självkostnadspris, när det förhåller
sig så, som statsrådet säger, att
riktpunkten för arméintendenturförvaltningens
prissättning är att erhålla full
täckning för såväl fasta som rörliga
kostnader. I den mån en långt driven
mekanisering och rationalisering förmår
sänka priserna är det ju enbart
tillfredsställande, men skulle det vara
så, som jag förmodade, att de militära
myndigheterna i sina kalkyler inte medräknat
byggnadskostnader, maskinutrustning
och administrationskostnader
o. s. v. utan resonerar så, att anläggningarna
ju ändå finns och måste finnas
för det militära behovet, då måste
invändningar göras. I så fall måste nämligen
slutsatsen bli den, att det skulle
vara skattebetalarnas pengar som kommit
att subventionera de civila företag,
som utnyttjar de militära tvätterierna.

Enligt de uppgifter jag inhämtat från
Sveriges tvätteriförbund är det »militära
priset», om jag får uttrycka mig
så, 44 öre per kg, vartill kommer transportkostnader,
som kunden själv får
bestrida. Dessa senare kan givetvis variera
avsevärt beroende på avståndet,
men torde i genomsnitt vad städerna
beträffar röra sig mellan 2 och 5 öre
per kg. Alltså kan man säga att priset
totalt uppgår till 49 öre per kg. De
enskilda tvätteriernas självkostnadspris
belöper sig på 70—75 öre per kg. Hittills
har de militära inrättningarna vis -

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Svar på interpellation ang. lämpligheten

med civila tvättinrättningar

serligen, som statsrådet säger, endast
anlitats i ett fåtal fall — på senaste tiden
dock även i mitt hemlän Östergötland,
där två av landstingets barnhem
övergått till militärt tvätteri, och det
är fråga om inte ett tredje kommer att
göra detsamma inom de närmaste dagarna.
Men då det kan antagas komma
att anlitas i betydligt större skala i
samband med de inställda repetitionsövningarna,
som friställer en del av
förbandens tvättkapacitet, är det förklarligt
om de enskilda tvätteriföretagen
med viss oro undrar om det är meningen
att den nuvarande prissättningen
skall tillämpas i fortsättningen av de
militära tvättanstalterna.

Även om man i rättvisans namn säger,
att kvaliteten på den militära tvätten
helt naturligt är de privata tvätteriernas
underlägsen och att det är kundens
ensak, om denne vill godtaga en
lägre kvalitet för ett billigare pris, förefaller
i alla fall prisskillnaden onormalt
stor. Jag vet också att försvarets
fabriksstyrelse tillämpar ett pris på
mellan 58 och 60 öre. Dessa anläggningars
kapacitet är naturligtvis så stor, att
man där måste ha kommit fram till en
ytterst fördelaktig kostnad.

Alltnog, herr försvarsminister, de enskilda
tvätterierna är bekymrade över
situationen och menar med rätta, att
om de i allt större utsträckning kommer
att frånhändas industritvätt, så
blir de nödsakade för att kunna uppnå
lönsamhet att kompensera sitt inkomstbortfall
genom att höja priset på hushållstvätten.
Detta kommer i så fall att
gå ut över de enskilda hemmen och
skulle säkerligen göra husmödrarna i
vårt land bekymrade. De har sannerligen
ofta nog svårt ändå att i dagens
läge få hushållskassan att räcka till.
Dessutom måste det för de arbetare,
som sysselsättes inom branschen, vara
av största intresse att deras företag bär
sig — det är också en synpunkt, som
kan vara värd alt framhålla.

av att militära tvättanstalter konkurrera

Jag skulle vilja direkt vädja till försvarsministern
att inte bara överväga,
om ett samråd bör ske mellan arméintendenturförvaltningen
och försvarets
fabriksstyrelse, utan lova att snarast vidtaga
de justeringar i prissättningen som
herr statsrådet kan finna vara befogade.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Beträffande det önskemål,
som nu senast uttalades av fröken
Wetterström, kan jag säga att jag betraktar
det som självfallet, att man när
det gäller prissättningen skall ta kontakt
med fabriksverket och i samarbete
med detta verk komma fram till
offerter, som kan anses rimliga. Men
jag vill understryka att detta inte kommer
att utgöra någon garanti åt de
privata tvättanstalterna att det skall bli
fråga om priser, som närmar sig de
priser som fröken Wetterström här har
uppgivit, ty fabriksverket kan ju offerera
tvätt till ett pris mellan 50 och 55
öre per kg. Eftersom fröken Wetterström
är en livlig anhängare av privat
initiativ och de enskildas möjligheter
att få konkurrera, utgår jag från att hon
också vill ge de rationellt skötta statliga
företagen samma möjligheter.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är givet, att jag är
anhängare av det privata initiativet,
och jag tycker att det är fullt riktigt
och, som jag sagt, naturligt att staten
skall konkurrera på samma villkor som
privata företagare. Men jag har också
sagt, att anledningen till att jag frågade
är den, att jag fann prisskillnaden vara
oerhört stor. Jag förstår mycket väl
att när det gäller försvarets fabriksstyrelse
med dess långt drivna rationalisering
kommer priserna att ligga lägre än
de privata tvättanstalternas. Men när det
gäller det militära tycker jag, att det är
en förfärligt stor differens, ocli om det

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956
Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

hade varit så, att man med hjälp av
skattemedel kommit fram till så låga
priser inom försvaret, så hade jag funnit
saken anmärkningsvärd. Det var
detta som var anledningen till min fråga,
men herr statsrådet har ju givit mig
besked om att så inte är fallet.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogs och remitterades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition nr
172, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande tyska
tillgångar i Sverige, m. m.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den på bordet liggande
motionen nr 766, av herr Eubbestad
m. fl.

§ 7

Föredrogs den av herr förste vice
talmannen Skoglund vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående redogörelse för de motiv, som
legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut
att avslå en framställning från Svenska
Metallverken att förvärva fastigheten
Perstorp 1“ i Skedevi socken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Ahlberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
angående fullgörandet av 1951
års pensionsutrednings uppdrag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr östlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående utredning av frågan
om verkningarna i skatteavseende vid
fusion mellan ekonomiska föreningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
6, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.

Punkterna i—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Allmän översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj:t (punkt 9, s. 19—25)
lämnat en översikt över beräkningen av
väganslagen m. m.

Enligt beräkningen av väganslagen
skulle dessa för budgetåret 1956/57 uppgå
till sammanlagt 968 741 040 kronor,
vilket innebar en ökning i förhållande
till motsvarande på riksstaten för innevarande
budgetår uppförda anslagsbelopp
med omkring 180 miljoner kronor.
Chefen för finansdepartementet hade i
annat sammanhang beräknat automobilskattemedelsinkomsterna
för budgetåret
1956/57 till 1 030 miljoner kronor. Av
detta belopp skulle alltså 968,7 miljoner

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

kronor disponeras för att täcka anslag
på driftbudgeten och återstoden, ca 61,3
miljoner kronor, tillföras budgetutjämningsfonden
och där redovisas under
särskild titel.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Spetz (I: 321) och den andra inom andra
kammaren av herr Kristensson i Osby
m. fl. (II: 252), hade hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj :t
att låta under kalenderåret 1957 verkställa
vägbyggnad för tillhopa 390 miljoner
kronor samt för budgetåret 1956/57
anvisa anslag till byggandet av vägar
och broar med ett sammanlagt belopp
av 195 miljoner kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (1:322) och den andra
inom andra kammaren av herrar Östlund
och von Seth (II: 363), hade likaledes
hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att låta under kalenderåret
1957 verkställa vägbyggnad
för tillhopa 390 miljoner kronor samt
för budgetåret 1956/57 anvisa anslag till
byggandet av vägar och broar med ett
sammanlagt belopp av 195 miljoner kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I en inom andra kammaren av herr
Löfgren m. fl. väckt motion (11:508)
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
utredning — utan avvaktande av resultaten
av utredningen rörande den ekonomiska
långtidsplaneringen under femårsperioden
1956—1960 —• skyndsamt
måtte verkställas, syftande till alternativa
förslag för snabbt igångsättande av
långsiktiga och enligt rationella och
mekaniserade metoder utförda vägarbeten,
sedan ovannämnda ekonomiska

långtidsplaneringsutrednings synpunkter
beaktats.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:321 ochh 11:252
samt I: 322 och II: 363, i vad de avsåge
förslag om återgång till budgetårsberäkning
av anslagen till den statliga vägoch
brobyggnadsverksamheten, icke
måtte bifallas av riksdagen;

II. att motionerna 1:197 och 11:362,
i vad de avsåge frågan om entreprenadsystemets
omfattning inom vägväsendet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionen 11:508 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av föredragandens uttalande under förevarande
punkt samt motionerna I: 75
och II: 151, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Nilsson, Axel Andersson, Sunne,
Birke, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Ståhl och Löfroth, fröken
Karlsson och herr Nelander, vilka ansett
att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:321 och 11:252 samt 1:322
och 11:363, såvitt nu vore i fråga, besluta
om återgång till budgetårsberäkning
av anslagen till den statliga vägoch
brobyggnadsverksamheten.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Det finns i Allmän översikt
över beräkningen av väganslagen
m. m. en del synpunkter och uttalanden,
till vilka jag skulle vilja foga några
kommentarer. Jag skall undvika tidsutdräkt
genom någon upprepning av
de kända förhållandena angående ökat
bilbestånd och därmed ökad trafikbelastning.
Det finns dock skäl att understryka
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
erinran om större behov i fråga
om det rena vägunderhållet. Här har

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

skett en nedslitning i stor utsträckning,
och även med all möjlig återhållsamhet
med utgifter torde det utan reservation
kunna påstås, i enlighet med vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger,
att »vägunderhållet måste ges ökad prioritet».
Det ökade kravet i anslagsäskanden
på denna punkt är angeläget nog.
Utskottet säger ju också i ett uttalande,
att »redan nu är för övrigt standarden
på vissa delar av vägnätet sådan, att
kravet på god transportekonomi icke
kan upprätthållas, vilket vållar det samlade
folkhushållet ansenliga förluster».
Utskottet fortsätter därefter sin skrivning:
»En annan omständighet som härvidlag
förtjänar uppmärksamhet är, att
otillräckliga investeringar ofelbart leda
till att underhållsverksamheten måste
ökas, vilket innebär en ekonomiskt
mindre god användning av tillgängliga
medel.»

Om jag sedan följer statsutskottets betänkande
och fortfarande räknar med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ställningstagande,
vill jag uttala en tillfredsställelse
i fråga om höjningen av
bidragsprocenten till den enskilda väghållningen.

Vad gäller delegationen för översiktlig
planering finns väl anledning återkomma,
då förslag ännu ej föreligger.
Efter vad som i ett preliminärt detaljförslag
angående riksstamvägarna internt
uppgivits har det dock gjort mig
en smula tveksam om det mera varit
linjaler än försvarbara ekonomiska
principer som varit dominerande. Vad
beträffar forcering av vägbyggande av
mera permanent karaktär för att å ena
sidan nedbringa grusvägarnas underhåll
och å andra sidan öka möjligheterna
för den tyngre trafikbelastningen är
arbetsmarknadsstyrelsen inne på en
mycket väsentlig sak. Entreprenadförfarandet
bör beredas ökat utrymme
inom vägbyggandet. Jag har tidigare,
herr talman, varit inne på dessa synpunkter,
och jag finner angeläget understryka
att det är en viktig passus

i detta sammanhang. Här står säkerligen
åtskilligt att vinna både vad det
gäller förkortade byggnadstider i vad
det avser de olika projekten och när
det gäller kostnaderna. Jag ställer i
likhet med statsutskottet inte några
särskilda krav på procenttalet utan uttalar
bara den förhoppningen, att man
siktar till att entreprenadbyggandet får
ökad utsträckning, och jag är för min
del övertygad om att man här inom
budgetramen genom ökat entreprenadförfarande
skulle kunna åstadkomma
flera nyanlagda vägar.

Jag har avsett att fatta mig kort och
skall inte gå in på fördelningen av anslag
eller sätt för budgetberäkning. Hur
angeläget det sedan än må vara för SJ
att behålla främst den tunga transiteringen
av våra produkter, visar dock
tidsutvecklingen med all önskvärd tydlighet,
att det mera direkta, bekväma
och tidsbesparande resultat vår lastbilstrafik
i samhällets tjänst utför '' är av
den betydelse och storleksgrad att icke
minst denna kan — även med tanke på
skattebelastning och andra restriktioner
i olika hänseenden — ha befogade skäl
för krav på forcerade vägförbättringar.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Då utskottet så välvilligt
behandlat motionerna om att anslagen
till vägbyggnader i full utsträckning
skall för varje år utnyttjas, ter det
sig kanske överflödigt att vidare orda i
denna sak, och det skall heller inte bli
så många ord.

Först kan konstateras att den nuvarande
vägbyggnadstakten inte svarar
mot nerslitningen av vägarna. De ökade
anslagen till vägunderhållet ger en
skrämmande bild av detta förhållande.
Vi har i år en ökning av anslagen från
230 till 300 miljoner kronor. Därav skall
45 miljoner kronor användas för provisoriska
standardförbättringar och är
alltså en direkt följd av eftersläpningen
i fråga om den egentliga vägbyggnatio -

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

nen. Ökningen av vägunderhållet kan
inte gärna betyda någon inbesparing av
arbetskraft, då man väl i alla fall kommit
längre med rationaliseringen av
vägbyggandet än av vägunderhållet. Det
hela verkar tröstlöst för de människor
som skall hålla lervägarna i ordning och
alltså har att sommaren över, dag efter
dag, sprida lera, vatten, lut och vägsalt.
Jag har för dagen inga exakta uppgifter
på kostnaderna för vägunderhållet på
lerriksvägarna, men något billigt vägunderhåll
blir det under alla förhållanden
inte, och knappast blir det heller
vägar i egentlig mening. Då det är stark
trafik och samtidigt dålig väderlek hjälper
det nämligen inte att sprida lera,
salta, vattna och hyvla. Vägmästarna,
som får bära hundhuvudet för det dåliga
vägunderhållet, står ju mer eller
mindre maktlösa.

Samtidigt får den tunga trafiken —
bussar och lastbilar — betala bilskatter
som i långa stycken endast är rörelsekapital
för finansministern. Det är
ju nämligen endast tekniskt som dessa
skatter hålls åtskilda och redovisas separat.
Mera vägar eller lägre bilskatter
måste därför bli lösningen för framtiden.

Inom vissa gränser måste naturligt
nog vägbyggandet inordnas under den
samhällsekonomiska planeringen, men
nu förefaller det nog som om vägarbetena
närmast skulle fylla uppgiften som
regulator för den fulla sysselsättningen.
Vägförvaltningarna får projektera och
planera utan att i god tid ha klart för
sig vad årets medelstilldelning blir i ett
sammanhang. När sedan medelstilldelningen
inte klaffar med planeringen
blir det vägförvaltningarna som får
bära klandret för att arbetena inte genomföres
på ett ekonomiskt vettigt sätt.
Det kanske är hårt sagt, men många
gånger påminner vägarbetena nog mera
om fälttjänstövningar än om välplanerade
vägbyggen. Här är det emellertid
regeringens nuvarande system vid tilldelningen
av vägbyggnadsmedel som

skall klandras och inte vägförvaltningarna.

Jag vill därför uppmana herr statsrådet
att ta till anslagen ordentligt och
lämna ut dem i god tid och på en gång.
Låt sedan vägförvaltningarna i samarbete
med länsarbetsnämnderna få förtroendet
och ansvaret för arbetenas utspridning
under året. Jag är övertygad
om att vi på det sättet kan få ut flera
vägkilometer ur våra anslag än vad som
nu sker.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
också en av mig samt herrar
C. W. Carlsson och Gustaf Kollberg i
denna kammare väckt motion, nr 508.
Utskottets uttalande med anledning av
denna motion förvånar mig något. Utskottet
anför att det synes utskottet,
»som om motionärerna sammanblandat
två i viss mån från varandra artskilda
problem, nämligen å ena sidan bedömningen
av frågan om väginvesteringarnas
omfattning och å andra sidan den
huvudsakligen tekniska frågan om planerings-
och projekteringsverksamheten
på förevarande område». Denna bedömning
är nog riktig, men om det skulle
vara utskottets uppfattning att det är
fel att uppställa dessa båda problem
som beroende av varandra, så måste jag
beklaga att utskottet inte har fattat innebörden
av motionens syfte. Det är sålunda
ingen tankelapsus av motionärerna
då dessa båda problem upptagits
jämsides.

I motionen har redovisats den irritation
och det alltmer ökade missnöje
som kommer till uttryck från bilismens
sida över det förhållande som nu råder
beträffande balansen mellan å ena sidan
de betydande skatteuttagen och å andra
sidan ilo fonderingar som i realiteten
uppstår genom att de för vägarbeten
tillgängliga anslagen inte utnyttjas.

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

Dessutom redovisas också hurusom det
under rådande ekonomiska förhållanden
kan vara nödvändigt att begränsa
investeringarna även i fråga om vägbyggandet
och att hänsyn därvid även
måste tas till de synpunkter som framkommer
genom den nu arbetande utredningen
rörande den ekonomiska
långtidsplaneringen under åren 1956—
1960. Vi hävdar emellertid att det icke
endast är fråga om en avvägning ur
ekonomisk investeringssynpunkt utan
även en fråga om huruvida de maskinella
och organisatoriska resurserna utnyttjas
till högsta kapacitet när arbeten
av mera betydande omfattning kan lössläppas
med hänsyn till avvägningen ur
investeringsekonomiska synpunkter.

Det kan inte vara utskottet obekant
att det vid olika tillfällen från skilda
håll anförts att såväl maskinella som
organisatoriska resurser illa utnyttjas i
brist på mera långsiktig planering, och
det synes oss angeläget att det med
största skyndsamhet utredes på vad sätt
sådana ur landets synpunkter betydelsefulla
resurser på absolut effektivaste
sätt skall kunna utnyttjas i varje investeringssituation.
Vi känner oss inte
övertygade om att det på detta område
är så välbetänkt att slå sig till ro med
att hänvisa till det arbete som redan
göres. Syftet med motionen är att uppnå
den största effekten för den lägsta kostnaden.
Frågan om arbetskraftens knapphet
uppställer sig vid olika tillfällen.
Det är min uppfattning att ett bifall till
vår motion skulle kunna bidraga till att
mera vägarbeten skulle kunna utföras
redan inom ramen för de anslag som
finns och som kommer att beviljas.

Herr talman! Med hänsyn till dessa
synpunkter ber jag att få yrka bifall
till motionen nr 508 i denna kammare.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Vid denna punkt i utskottets
utlåtande finns en reservation,
till vilken jag anslutit mig och som gäller
tekniken för väganslagen. Jag vill

här först med några ord beröra denna
reservation och sedan göra några kommentarer
till de yttranden som har hållits
under den tidigare debatten.

Vi har under senare år haft kalenderårsberäkning
när det gäller väganslagen.
Huvudmotiveringen för övergången
till detta tekniska förfarande
var att vi därigenom skulle få större
möjligheter för vederbörande vägmyndigheter
att planera och därmed också
effektivisera arbetet. Genom den begränsning
som har skett i medelsförbrukningen
har detta syfte tyvärr inte
kunnat nås i dess fulla omfattning, men
jag har den uppfattningen, att principen
ändå är bra. Det är värdefullt om
man får möjligheter till planering, men
jag har liksom övriga reservanter den
uppfattningen, att syftet kan nås även
om vi övergår till budgetberäkning. Reservanterna
har sagt att det kan ske så
att riksdagen samtidigt med anslagsanvisningen
fastställer särskilda investeringsramar,
innefattande högsta belopp
som får disponeras för vägbyggnader
under visst kalenderår.

Jag vill i det sammanhanget erinra
om den situation på detta område vari
vi befinner oss och om den utveckling
som skett under de närmast föregående
åren.

Den fastställda femårsplanen för vägoch
brobyggnadsverksamhet grundar sig
för den löpande perioden 1955—1959
på det program som låg till grund för
1954 års riksdagsbeslut om automobilskattemedlens
storlek, och skatten blev
den gången avvägd i förhållande till det
vägbyggnadsbehov som då ansågs föreligga.
Sedan dess har det inträffat två
omständigheter, som väsentligt har förändrat
förhållandena.

Jag ber först att få erinra om den
oväntat starka ökningen av bilbeståndet.
Jag har här en tabell, som är utarbetad
av den bilskatteutredning, vars
förslag låg till grund för riksdagens
beslut om bilskatten 1954. Av tabellen
framgår, att det i januari 1959 skulle

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

finnas 570 000 bilar. I sjätte huvudtiteln
i årets statsverksproposition relateras
en annan beräkning av bilbeståndets utveckling,
och där kommer helt andra
siffror fram. Vid utgången av budgetåret
1960/61 skulle enligt den prognosen
antalet motorfordon uppgå till minst
990 000 personbilar, och alternativt visar
beräkningen på ett antal av 1 200 000.
Vi har således fått en helt annan utveckling
än beräknat på detta område,
och det medför en högst betydande ökning
av bilskattemedlen.

Samtidigt har, såsom jag tidigare i
förbigående antydde, en i och för sig
beklaglig begränsning av medelsförbrukningen
måst göras, och på den
punkten har utskottsmajoriteten anfört
några synpunkter, som jag tillåter mig
erinra om. Utskottet har i flera avseenden
belyst de olika konsekvenser denna
av samhällsekonomiska skäl motiverade
medelsreducering åstadkommit,
och det erinras om att man som en
olägenhet av denna investeringsreglering
också måste räkna den snabbt växande
behållningen av outnyttjade automobilskattemedel,
vare sig denna behållningen
får formen av överskott på själva
specialbudgeten eller av reservationer
under vederbörande anslag. I utlåtandet
relateras också en på riksräkenskapsverkets
uppgifter grundad uppskattning
av behållningen, nämligen att den vid
utgången av innevarande budgetår skulle
uppgå till inemot 750 miljoner kronor.

Jag vill i detta sammanhang också understryka
ett uttalande som utskottet
gör beträffande automobilskattemedelsfondens
karaktär. Det erinras om att
någon fondering i egentlig mening icke
sker av de automobilskattemedel som
inflyter ett visst budgetår men då icke
förbrukas; endast redovisningstekniskt
upprätthålls en skillnad gentemot övriga
statsmedel.

Det är mycket avsevärda belopp som
hopar sig i överskott.

Mot bakgrunden av det jag här an -

fört tycker jag det finns sakliga skäl att
säga, att en omläggning när det gäller
anslagen är motiverad, så att medelsanvisningen
bättre anpassas efter de faktiska
utgifterna under vederbörande
budgetår. Vi har senare i dag att behandla
ett förslag från bevillningsutskottet
om automobilskatterna. I en till
det betänkandet fogad reservation krävs
en viss begränsad reducering av skatterna,
och mot bakgrunden av de här av
mig relaterade fakta ter sig den skattesänkning
på detta område som där föreslås
sakligt grundad.

Jag ber alltså, herr talman, att i anslutning
till det jag nu har anfört få
yrka bifall till den reservation som har
avgivits av herr Alfred Nilsson m. fl.

Jag vill sedan anknyta till de anföranden
som här har hållits i denna fråga.
Herrar Svensson i Krokstorp och Berggren
gjorde vissa kommentarer och reflexioner
i anknytning till såväl propositionen
som utskottsutlåtandet, och det
finns ingen anledning för mig att särskilt
ingå på deras resonemang. Om jag
fattade dem rätt kunde de i stort sett
ansluta sig till de synpunkter som utskottet
har anfört, att de ställde heller
inte några särskilda yrkanden.

Däremot har herr Löfgren yrkat bifall
till sin reservation. Vi hörde av herr
Löfgren vad motionen syftar till. Han
förmenar att utskottet missuppfattat honom,
men när jag lyssnat till hans anförande
har jag inte kunnat förstå, att
det påståendet är sakligt grundat. Jag
har alltfort den uppfattningen om situationens
innebörd jag hade vid behandlingen
av ärendet i utskottet.

Herr Löfgren har yrkat att det skulle
företas utredningar såväl beträffande
den allmänna planeringen och anslagsbedömningen
som när det gäller den
tekniska delen av arbetet. Vi har då erinrat
om att vi för vår del har anslutit
oss till den åsikten, att den nu föreliggande
femårsplanen helt skall fullföljas,
men däremot har vi inte ansett
oss kunna nu gå in på någon omedel -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

bar bedömning av en fortsatt planering.
Vi har därvid relaterat vad föredragande
statsrådet har anfört på denna punkt.
Det pågår nu en utredning om våra ekonomiska
resurser under en tid framåt,
och när den utredningen är färdig har vi
en säkrare grund för att avgöra, hur de
befintliga tillgångarna skall fördelas på
olika investeringsobjekt, och det gäller
också vägarna. Samtidigt har vi också
erinrat om resultatet av den utredning
som väg- och vattenbyggnadsverkets
delegation för översiktlig vägplanering
har företagit. Det är ett långtsyftande
program, som innebär uppbyggnad av
ett stamvägnät. Kostnaderna skulle uppgå
till 15—20 miljarder, och man räknar
med investeringar på 3/ä miljard
kronor per år.

Detta arbete har ett mycket långtgående
syfte. Jag föreställer mig att behandlingsgången
blir den, att sedan
förslaget nu framlagts får det gå ut till
remissinstanserna. Så småningom får
man på grundval av remissyttrandena
och vad som i övrigt framkommer utarbeta
konkreta planer, möjligen alternativa
planer, som således föreläggs
Kungl. Maj:t. Det är alldeles uppenbart
att dessa konkreta planer, som så småningom
kommer att läggas fram, också
innesluter de tekniska synpunkterna.

Vi förmenar därför att man här inte
kan begära nya utredningar. Vi har en
utredning som är långtsyftande, och vi
måste avvakta behandlingen av dess
konkret utformade förslag. Jag upprepar
att dessa även måste innesluta de
tekniska synpunkterna, såsom herr Löfgren
här har understrukit.

Motiveringen till att vi anser oss böra
avstyrka bifall till herr Löfgrens motion
är alltså att de synpunkter som där
framförs kommer att tillgodoses genom
det utredningsarbete som har utförts
och kommer att utföras. Jag ber alltså
i anknytning till det anförda få yrka
bifall till utskottets utlåtande beträffande
herr Löfgrens motion, d. v. s. att
motionen måtte avslås.

Herr LöFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner ingen anledning
att ändra mitt yrkande efter
herr Malmborgs anförande. Jag känner
mig icke övertygad om att de utredningar,
som herr Malmborg har hänvisat
till, verkligen befattar sig med sådana
projekteringsförslag för de alternativa
tillfällen, som kan uppstå vid
olika investeringsbelopps frisläppande
och som jag har syftat till genom vad
jag tidigare har anfört.

Det gäller ju att de maskinella och
över huvud taget organisatoriska resurserna
utnyttjas till absolut högsta toppeffekt
vid varje tidpunkt. Herr Malmborg
får ursäkta, om jag inte är övertygad
om att dessa utredningar, som visserligen
syftar till mycket betydelsefulla
och av mig erkända faktorer, kommer
att gå in i detalj så att vi känner oss
lugna för att de synpunkter jag anfört
kommer att bli beaktade i den omfattning,
som ett bifall till motionen skulle
medverka till.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag skall först säga ett
par ord om herr Löfgrens anförande
och den motion, som han varit med om
att väcka.

Såvitt jag förstod herr Löfgren ville
han ha fram ett tillstånd där de maskinella
resurserna inom anläggningsbranschen
i vårt land vid varje tillfälle effektivt
utnyttjades till toppunkten. När
det gäller investeringsverksamheten här
i landet måste vi i hög grad — jag kommer
in på det sedan — ta hänsyn till
det samhällsekonomiska förhållandet,
och det är också det som måste väga
tyngst vid bedömningen av hur långt
man kan gå beträffande investeringarna.

I övrigt skulle jag till herr Löfgren
vilja säga, att det lär nog vara svårt
att få fram vad han vill, att således vid
varje tidpunkt få veta vilka maskinella
anordningar och utrustningar som

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

finns oanvända inom anläggningsbranschen,
så att man får en bild av användningsgraden
av maskinparken.
Dessa maskiner används nämligen till
mycket annat än vägar och vägbyggande,
och vad som vid ett tillfälle kan ge
en fullödig bild av vad herr Löfgren
vill ha fram kan ändra sig efter 14 dagar
eller en månad. Entreprenörerna,
som det närmast gäller, kan få ett
många miljoners anläggningsarbete på
diverse håll i landet. Det är de reflexioner
jag har gjort beträffande herr Löfgrens
motion.

Jag skulle också, herr talman, innan
jag går in på den speciella reservation,
som skiljer oss åt inom avdelningen
och utskottet, vilja säga några ord om
vägfrågorna i största allmänhet.

Vi vet ju alla att bilismen i landet
ökar. För att ta ett exempel hade vi den
1 januari 1956 640 000 personbilar i
landet. Det har varit en ökning med
ungefär 125 000 under ett år. Delegationen
för översiktlig vägplanering beräknar
att man 1960 skall ha över en
miljon personbilar i landet. Vi kan därför
konstatera att vårt folk blivit ett bilägande
folk, och vi ligger väl därvidlag
för närvarande främst i Europa.

Det är klart att detta medför konsekvenser
på mångahanda sätt även när
det gäller våra vägar. Våra vägar har
ju inte byggts för stor och tung trafik.
Här finns ju väldiga behov i fråga om
både de små och stora vägarna. När
det gäller att få fram behovet omsatt i
siffror har ju nyligen delegationen för
översiktlig vägplanering kommit med
sitt preliminära förslag till stamvägar.
Man rör sig där med väldiga belopp,
som jag inte här skall gå in på.

Vi kan alltså konstatera, att det även
på detta område i vårt land finns mycket
att göra. Just därför tycker inte jag,
såsom många tycks anse, att det är någon
fara med den form vi har av bilskattemedelsfonden
och att de reserver
vi har har växt och blivit stora. Jag
tycker inte det är någon anledning att

vara orolig, ty det är bra att det finns
medel när möjligheter öppnar sig till
att göra större krafttag på detta område.

Man kan ju fråga sig — och många
har gjort det — varför det inte byggs
mera, ty vi har ju pengar. Men jag
får säga — vilket också framgår av
utskottets utlåtande — att vi är eniga
om att nu när de samhällsekonomiska
synpunkterna skall komma in i bilden
måste det vara återhållsamhet beträffande
investeringarna på alla områden,
och då kan inte vägarna hållas utanför.
Jag vill i varje fall påpeka, att det på
nästan alla punkter i vägbudgeten blivit
icke sänkningar och inte ens stillastående
utan höjningar.

Jag vill sedan säga ett par ord om
underhållsanslaget, som föreslås höjt
från 230 till 300 miljoner kronor, vilket
jag vill uttala min tillfredsställelse
med. Jag tror att denna höjning är mycket
nödvändig med hänsyn till den
ökade trafiken. Jag är för min del mycket
belåten med att dessa pengar ■— jag
syftar närmast på de 45 miljonerna,
som står till Kungl. Maj:ts förfogande
— skall användas till en utvidgning av
underhållsverksamheten, bl. a. för förstärknings-
och beläggningsarbeten. Jag
skulle härtill vilja knyta den förhoppningen,
att dessa pengar blir använda
i mån det visar sig möjligt.

Jag har emellertid en personlig önskan
beträffande underhållet, som jag
vill framföra i detta sammanhang. Vi
har ju nu kalenderårsberäkning för anslaget
till vägbyggnader. Det är detta
som man i dag vill ändra till budgetårsberäkning.
Frågan är om det inte
skulle vara behövligt med kalenderårsberäkning
även beträffande underhållet.
Jag tror alt det ligger mycket i en
sådan ändring. Många vägförvaltningar,
som jag har resonerat med om den saken,
har ansett, att det skulle innebära
mycket stora och givna fördelar med
hänsyn till att man då skulle få längre
tid på sig för planläggning av ifrågavarande
arbeten. När nu underhålls -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

medlens användningsområde i år föreslås
vidgat till att även omfatta mindre
beläggnings- och förstärkningsarbeten,
så framstår enligt min mening önskemålet
om kalenderårsberäkning beträffande
underhållet som så mycket mer
motiverat.

Jag skulle även, medan jag har ordet,
vilja uttala ett tack för det samarbete
som har ägt rum mellan vägmyndigheter
och arbetsmarknadsmyndigheter,
varvid man strävat efter att hålla en
jämn sysselsättning året om för dem
som arbetar i väg- och vattenbyggnadsverkets
regi. Det är klart att detta inte
kan ske i alla delar av landet. Inom
de nordliga delarna av landet är det
på grund av de klimatiska förhållandena
inte möjligt, men i övrigt har det
i stort sett visat sig möjligt.

Sedan jag nu sagt detta, herr talman,
skall jag be att få säga några ord om
reservationen. Det kan hända, att det
på vissa punkter blir återupprepningar
av vad som förut sagts, men framför
allt blir det både från reservanternas
sida och från min sida en återupprepning
av vad som sagts under två år
förut, då samma fråga behandlats, men
det kan kanske inte hjälpas. Sedan
några år har ju anslagen till byggande
av vägar och broar gällt kalenderår och
icke budgetår. Det anslag till vägbyggande,
som vi nu skall besluta om, gäller
således kalenderåret 1957. Användningen
av ifrågavarande medel sträcker
sig således ett lialvt år längre fram
i tiden än i fråga om ett budgetårsanslag.
Avsikten med denna anordning är,
att vägmyndigheterna därigenom skall
få längre tid på sig för att planlägga
arbetenas utförande. Vägmyndigheterna
skall på detta sätt få större möjlighet
att effektivt och rationellt utnyttja medlen.
Om ändamålsenligheten i denna
metod är vi alla ense. Tvisten gäller
inte denna arbetsmetod utan sättet för
anslagsbeviljandet.

Statsrådet och utskottet föreslår, att
detsamma som gällt under några före -

gående år även skall gälla vid beslutet
i dag och att sålunda byggnadsanslaget
skall avse hela kalenderåret 1957. Reservanterna
anser, att detta system är
förknippat med olägenheter av finansiell
och budgetteknisk natur och att
medelsanvisningen bör bättre anpassas
efter de faktiska utgifterna under vederbörande
budgetår. I enlighet härmed
föreslår reservanterna, att anslag
endast skall anvisas för första halvåret
1957. Som bekant har 1955 års riksdag
beslutat byggnadsanslag för hela kalenderåret
1956. Anslagets storlek blir därför
enligt reservanternas förslag endast
hälften så stort som enligt utskottets
förslag. Denna s. k. prutning kan emellertid
självfallet inte ske mer än en gång.

Reservanterna vill behålla kalenderåret
som arbetsmetod, och denna fråga
anser de sig kunna ordna genom att
Kungl. Maj:t erhåller beställningsbemyndigande
omfattande hela kalenderåret
1957 och avseende samma belopp
som utskottet föreslår i anslag.

Man kan fråga sig vad en sådan omläggning
som reservanterna föreslår
egentligen skall tjäna till. Man kan också
fråga, om de fördelar som följer med
kalenderårsberäkning därigenom kommer
att kunna bibehållas. Vägmyndigheterna,
som har att omsätta besluten
i praktisk verklighet, delar inte reservanternas
uppfattning på denna punkt.

Enligt reservanternas mening skulle
influtna bilskattemedel täcka utgifterna
för byggande och underhåll. Jag har
uppfattat detta som den principiella
grunden i reservationens förslag. Hur
kommer detta att te sig för kalenderårets
andra halvår, som ju är budgetårets
första? Det har visat sig, att bilskatteinkomster
inflyter under nämnda
halvår med omkring 35 procent av årsbeloppet.
Utgifterna däremot uppgår
till 60 å 65 procent av årsomslutningen.
Detta förhållande framgår tydligare av
följande exempel från andra halvåret

1954. Nettoutgifterna uppgick det halvåret
till cirka 369 miljoner. Influtna bil -

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

skattemedel uppgick under samma halvår
till 269 miljoner. Det uppkom därigenom
ett underskott på 100 miljoner,
och om de totalt influtna bilskattemedlen
helt förbrukats, hade skillnaden blivit
inemot 170 miljoner. Detta belopp
måste täckas på något sätt.

Man kan då säga, att det finns ju
stora reservationer. Det är riktigt i nuvarande
läge, men vi vet inte hur det
blir framdeles. Om inte reservationsmedel
finns, måste beloppet täckas av
andra skattemedel än bilskattemedel.
Är det då inte riktigare att bilismen
förskotterar dessa medel, ty det är
främst bilismen som har gagn av de
fördelar som arbetsmetoden med kalenderår
innebär?

Herr talman! Det är dessa synpunkter
som varit bestämmande för avdelningens
och utskottets förslag, till vilket
förslag jag nu yrkar bifall.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Malmö
berörde i början av sitt anförande min
motion och de synpunkter som jag där
anfört. Han framhöll därvid, att mina
önskemål måste ses ur allmänna ekonomiska
investeringssynpunkter.

Här är vi fullt överens, herr Andersson.
Jag vill ge belägg på det genom att
läsa ett par rader i motionen, där det
sägs: »Kommunikationsministerns i

statsverkspropositionen anförda synpunkter
att väginvesteringarna vid fördelningen
av till buds stående produktiva
resurser måste bedömas i förhållande
till och avvägas mot angelägna
behov inom icke blott den statliga
sektorn utan även samhället i övrigt
äger givetvis sin riktighet.» Men i nästa
mening i motionen framhåller jag:
»Men man kan å andra sidan ej komma
ifrån det faktum, att de betydande
maskinella produktionsresurser beträffande
vägbyggnadsarbeten som finns
inom landet skulle kunna utnyttjas i
betydligt effektivare omfattning, om det
2 — Andra kammarens

utfördes ett mera långsiktigt projekterings-
och planeringsarbete, och om de
härigenom erhållna planerna kunde
tillämpas i jämn takt utan eftersläpningar.
»

Vi saknar inte exempel på att det
faktiskt kunde ha sparats miljonbelopp,
om man hade fått fortsätta med de organisationer
som skapats och med de
maskinella resurser som sammanförts
för att utföra vissa vägarbeten. Jag vill
inte med bestämdhet säga, att det ur
allmän investeringssynpunkt hade gått
att utan ekonomiska svårigheter och
risker fortsätta att utnyttja dessa produktiva
resurser. Men vad jag har velat
framhålla genom motionen är, att vi
gärna vill ha säkerhet för att om det
ur allmän ekonomisk investeringssynpunkt
bedömes möjligt att ställa vissa
ytterligare belopp till förfogande, så
bör ett arbetes fullföljande inte omöjliggöras
av att det inte finns färdiga
planer, projekteringar och beräkningar
beträffande utnyttjandet av de maskinella
resurserna.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Enligt vad jag tidigare
anfört anser reservanterna värdet av
en återgång till budgetår ligga däri, att
medelsberäkningen blir bättre avpassad
efter verklighetens krav utan att vi fördenskull
behöver mista de fördelar beträffande
planläggningen, som kalenderårsberäkningen
i och för sig innebär.

Nu har herr Andersson i Malmö ställt
sig kritisk till båda dessa synpunkter.
Jag vill erinra om att beträffande olägenheterna
av en anhopning av bilskattemedel
har utskottet varit enigt. Utskottet
anser att de är väsentliga och
att vi framdeles bör undvika dem. Såsom
jag erinrade om i mitt föregående
anförande finns det ju en speciell fond,
som finansieras med bilskattemedel, och
det är klart att bilismens folk vill att

protokoll 1956. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

den skall utnyttjas för sitt ändamål. De
har svårt att fatta, att medel här skall
i så hög grad hopas.

Vad sedan beträffar möjligheterna
att med budgetårsberäkning också kunna
få en överblick och möjligheter att
planera, så menar herr Andersson, att
det går inte att få en sådan, därför att
man inte kan planera. Men läget är ju
det, att om reservationens förslag tilllämpas,
har vi medel anvisade fram till
den 1 juli 1957. Det gäller således
vägbyggandets finansiering under senare
halvåret 1957. Vi har ansett att
behållningen på denna specialbudget,
bilskattemedelsfonden, är så väsentlig,
att den torde räcka mer än väl för att
betala dessa kostnader.

Under sådana förhållanden menar
jag, att man inte kan säga att man med
reservationens förslag äventyrar möjligheterna
att planera de vägbyggen som
man förutsätter.

Herr ANDERSSON i Malmö (s) kort

genmäle:

Herr talman! Jag vill till den ärade
ordföranden på statsutskottets fjärde avdelning
säga, att de motioner och sedermera
reservationer, som förekommit
och förekommer på denna punkt sedan
ett par år tillbaka, i princip inte baserats
på att det finns överskott i fonden
eller i anslagsreservationerna, utan
ställningstagandet därvidlag har varit
rent principiellt. Man har nämligen ansett
att de pengar som inflyter under
ett budgetår skall vara till för att betala
de arbeten som utförs under det
budgetåret. Följer man den principen
kommer man till det resultat beträffande
andra halvåret som jag nämnde.

Herr Löfgren talade om långsiktig
planering. Ja visst, det är ju det en
utredning håller på med, och jag kan
inte tänka mig annat än att man vid
en sådan planering måste se till vilka
maskiner vi har för ändamålet här i
landet och vilka vi behöver skaffa.

I fråga om planeringen av arbetet
ligger det till på det sättet, att vägförvaltningarna
skall — och de har också
redan i många fall gjort det — utföra
panläggning och projektering av företag,
som skall kunna sättas i gång tämligen
snart. De skall ligga färdigprojekterade.
Det gäller kanske närmast
reservarbeten, men sådan planering och
projektering har utförts och utföres av
vägförvaltningarna.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Herr Andersson i Malmö
drog fram den siffran, att vi 1960 skulle
ha en miljon bilar. Man kan då fråga
sig när vi är uppe i 1,5 miljon. År vi
det 1970 eller redan tidigare? Därom
kan man naturligtvis inte veta något
bestämt, men så mycket vet vi i dagens
läge att utvecklingen på bilismens
område har gått inte bara hastigt utan
rent av explosionsartat. Därför är det
säkerligen ingen utopi att säga, att
den tidpunkt kanske inte är så avlägsen,
då det finns en bil per var femte
person i vårt land. Ingen människa
hade givetvis kunnat tänka sig denna
utveckling vare sig före kriget eller
efter detsamma. Men i dag är vi i den
situationen, att det inte dröjer många
år förrän vi är uppe i ett antal av en
miljon bilar och att vägväsendet inte
är i det skicket, att det kan möta de
krav på vägarna som detta ställer och
inte kan lösa de trafikproblem som
då uppkommer.

För min del har jag sysslat en del
med vägfrågor både under de gamla
vägstyrelsernas tid och även under den
nya organisationen. Jag har, herr talman,
vid flerfaldiga tillfällen haft tillfälle
samarbeta med herr Andersson i
Malmö i hans egenskap av överrevisor
vid väg- och vattenbyggnadsverket, och
jag måste säga, att han har en mycket
positiv inställning, men det fanns en
underton i dag i hans anförande av
att även om det behöver byggas vägar

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

och även om vi har denna automobilskattemedelsfond,
så ville han inte tillräckligt
kraftigt understryka för riksdagen
behovet eller nödvändigheten av
att det byggs flera vägar och bättre
sådana och att vägarna underhålls
bättre. Jag skall då genast — för att
inte herr Andersson i Malmö skall
komma med den repliken — säga, att
herr Andersson i Malmö pekade på
nödvändigheten av investeringsbegränsningar.
Och herr Andersson i Malmö
pekade också mycket riktigt på att det
inte är bara denna sektor vi skall ägna
oss åt, utan att det finns andra områden
också. Herr Andersson i Malmö
nämnde dem inte, men det kan jag
göra, nämligen bostadsbyggande, byggande
av skolor, ja, över huvud taget
allt vi skall uträtta på andra områden.
Jag är fullt överens med herr Andersson
i Malmö om att vi inte på något
sätt bör sätta skygglappar på oss, vi
som anser oss tillhöra vägmännen. Men
jag för min del anser, att det finns
stora möjligheter att bättre tillvarata
resurserna på detta område och därigenom
få fram ett ökat vägbyggande
och bättre vägar.

Nu skulle jag, herr talman, vilja säga,
att om man ser på statsutskottets utlåtande
i förevarande punkt 9, som kan
ge anledning till en liten principdebatt,
så sägs det klart och tydligt ifrån, att
det problem som den ökade och den
tyngre biltrafiken skapar inger bekymmer.
Utskottet säger på s. 17, att det
finner det uppenbart att den snabbt
växande trafiken och vad därmed sammanhänger
har medfört ett behov av
ökad vägbyggnadsverksamhet. Men
man skulle också ha kunnat säga, att
investeringsbegränsningen — detta är
min privata åsikt — drabbat vägväsendet
måhända hårdare än den gjort på
andra områden. Det kan inte bortresoneras,
vilket också utskottet säger, att
standarden på vissa delar av vägnätet
är sådan, att kravet på god transportekonomi
inte kan upprätthållas, och

utskottet går så långt att det säger på
s. 19, att detta vållar det samlade folkhushållet
ansenliga förluster.

När nu utskottet konstaterar detta är
det givetvis vad jag skulle vilja kalla
en kärkommen avi åt kommunikationsoch
vägministrarna att med alla till
buds stående medel ge större anslag åt
vägväsendet. Här kommer emellertid
även finansministern med i bilden. Men
finansministern bör dock på detta område
inte ha så mycket att säga till
om, ty det är härvidlag fråga om bilskattemedel,
som redan finns och som
vi har att använda.

Sedan kan emellertid också statsministern
komma och säga: »Ja, men det
råder ju brist på arbetskraft på andra
sektorer av näringslivet, hur menar
herr von Seth då att vi skall kunna öka
vårt vägbyggande?»

På det vill jag svara, att om vi tar maskiner
till hjälp och tillvaratar de rationaliseringsmöjligheter
som föreligger,
så kan vi spara in mycken arbetskraft
och ändå lägga ned mera arbete på
vägarna utan att på längre sikt suga
upp den arbetskraft som behövs på andra
områden.

Sedan vill jag göra ett påpekande,
som visserligen inte rör den punkt vi nu
diskuterar utan den följande, punkt 10,
vägunderhållet, men som ändå hör ihop
med det resonemang jag här för. Det
gäller grusunderhållet av våra vägar.
Det är mycket dyrt, och på lång sikt
kräver det ett större antal arbetare än
asfaltbeläggning. Givetvis är inte grusunderhållet
på en viss vägsträcka dyrare
än samma sträckas engångsbeläggning
med asfalt, men om asfalteringen
göres på en riktigt underbyggd och tjälfri
vägbana, så håller den minst fyra å
fem år. Ja, med en underbyggnad enligt
väg- och byggnadsstyrelsens nya
metod håller den i tio år. Om statsmakterna
i större utsträckning än nu går
över från grus till permanentbeläggning,
så sparar folkhushållet pengar. Vi
får då också bättre framkomstmöjlighe -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

ter, och vägarna blir inte så hårt åtgångna
som nu. Om man alltså anslår
mera pengar till vägförbättringar i dag,
så sparar vi på längre sikt också arbetskraft,
eftersom underhållet av vägarna
då blir så mycket mindre krävande.

Det finns ingen anledning för mig att
här ingå på detaljer, men eftersom vägministern
nu är inne i kammaren, vill
jag ändå omnämna en sak. I förra veckan
reste jag på en mindre väg i Jönköpings
län, som var mycket dålig. När
jag kom hem, hade jag i egenskap av
ordförande i länsvägnämnden anledning
att ringa upp vederbörande vägmästare,
och jag passade då på att
säga till honom att väg nr x, som det
här gällde, verkligen hade varit satt på
svältkost en lång tid vad underhållet
beträffar. Det kan väl därför vara lämpligt
att rusta upp väggrunden där och
asfaltera vägbanan, sade jag, ty annars
brakar vägen ihop en vacker dag. Då
svarade vågmästaren, att den saken kunde
han tyvärr inte diskutera. Visserligen
insåg han att det var både dyrare
och i längden mera arbetskrävande att
underhålla vägen medelst grusning, men
det saknades pengar för permanentbeläggning,
och på grund av de direktiv
han fått från vägförvaltningen måste
han vara ytterligt sparsam med grusvägarnas
underhåll på grund av brist
på medel.

Jag anade nästan att jag skulle få ungefär
det svaret. Jag konstaterar sålunda,
att vägförvaltningarna i landet i
april månad 1956 inte har tillräckligt
med pengar för att göra en ordentlig
upprustning av vägarna och att de därför
fortsätter med ett bristfälligt underhåll
till förfång för trafiken och med
större åderlåtning på bilskattemedlen.
Det blir dyrare att återkomma senare,
om man eftersätter vägunderhållet i
dag; den saken är klar.

Med detta har jag velat påvisa, att
en ökad anslagstilldelning nu skulle ge
vägförvaltningarna större möjligheter
att mekanisera vägunderhållet och att

över huvud taget vidtaga mera rationella
åtgärder inte bara vid byggandet
utan också vid underhållet av våra vägar.
Redan 1960 kommer vi enligt beräkningarna
att ha en miljon bilar här
i landet. Detta betyder att trafiken är
på väg att växa oss över huvudet. Vidare
kan vi konstatera, att om det inte
sker någon katastrof på det ekonomiska
området, så kommer vår förbättrade
levnadsstandard att möjliggöra för
landsbygdens folk att i allt större utsträckning
skaffa sig bil. Det måste också
vara ett önskemål, att avlägset boende
människor får denna möjlighet,
men då måste också vägarna —- och
det är i första hand de mindre vägarna
det då gäller, eftersom det är vid dessa
vägar som landsbygdsbefolkningen i
stor utsträckning bor — hållas i stånd.
Det gäller sålunda att nu sätta till alla
klutar för att verkligen rusta upp vårt
vägväsende!

Nu ser jag att herr Andersson i
Malmö håller på att anteckna. Han kommer
troligen att framhålla, att vad jag
här sagt är önskemål, som inte går att
förverkliga. Min erfarenhet säger mig
emellertid, att om vi får en vägbyggnation
i gång i en trakt, så lockar den
fram en dold arbetskraftsreserv där. De
människor som bor på orten är intresserade
av vägen — det spelar ingen som
helst roll om det är fråga om en stor
eller liten väg — ty de vet att den
kommer bygden till godo. Därför kommer
det där fram en arbetskraftsreresv,
som annars aldrig blir synlig vid arbetsförmedlingarna.
Det har vi erfarenhet
av både från de gamla vägstyrelsernas
tid och senare. Denna arbetskraft
kommer nämligen icke fram, när det
gäller att bygga bostäder, skolor eller
liknande.

Vi bör kunna ge vägförvaltningarna
en större medelstilldelning, så att de
kan använda pengarna på det mest rationella
sättet.

Herr talman! Då jag vid ett par tillfällen
har uppträtt som motionär i den -

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

na fråga, ber jag att här få yrka bifall
till den reservation, som har fogats till
utskottets utlåtande vid denna punkt.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag vill börja med några
erinringar i anledning av vad herr
von Seth nu sagt.

Så länge jag haft att svara för vägarna
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
enligt vad jag kan komma ihåg
alltid fått de medel anvisade, som därifrån
begärts för vägunderhållet. Man
får det också i år, trots att man ökat
summan högst väsentligt jämfört med
föregående år. Vi har bedömt det så,
att det är önskvärt att vägunderhållet
kan handhas på ett sådant sätt, att vägarna
får en standard, som så långt
möjligt motsvarar dagens krav.

En sak intresserade mig alldeles speciellt
i herr von Seths anförande. Det
var detta lokala referat av att en vågmästare
givit beskedet, att det saknades
pengar för underhåll av en viss väg.
Jag kan inte säga hur det förhåller sig
i detta speciella fall, som jag inte
känner till, men jag kan säga, att jag
hört sådana påståenden många gånger
tidigare från olika delar av landet.
Ibland har vi gjort undersökningar för
att försöka klara ut, i vilken mån det
fanns belägg för påståendena. Vi har
då som regel konstaterat, att trots att
det funnits en icke helt utnyttjad sista
reserv att dela ut av underhållsmedel,
har det inte lämnats in några framställningar
från vederbörande vägförvaltningar
om mera pengar till underhåll.
Så länge detta inte skett har jag
brukat beteckna de gjorda påståendena
som löst prat utan grund i verkligheten.
.lag skall inte göra några reflexioner
om anledningen till att man
uttalar sig på detta sätt.

Herr von Seth talade om den dolda
arbetskraftsreserven. Jag är medveten
om att det alltjämt finns tillfällen, då
sådan arbetskraft kan lockas fram, men

jag tror inte att den möjligheten är på
långt när lika stor nu som den var för
några år sedan. Jag har några alldeles
färska siffror från entreprenadarbeten.
Efter förhandlingar med arbetsmarknadsstyrelsen
gjordes det för månaderna
januari, februari och mars detta år
upp en plan för hur många man som
skulle få sysselsättas. I ett län, som
inte alls har så hög sysselsättningsgrad
som Jönköpings län och följaktligen
borde ligga bättre till, har inte mer än
en femtedel av den arbetsstyrka, som
man hade fått lov att sysselsätta, varit
i arbete. Det finns exempel på att
arbetsmarknadsmyndigheterna försökt
placera arbetare men att entreprenörerna
inte velat ta emot den erbjudna arbetskraften.
Detta gör, att jag inte kan
känna mig så alldeles övertygad om att
den dolda arbetskraften i någon större
omfattning skulle innebära en lösning
på problemen.

Herr von Seth ansåg, att investeringsbegränsningen
hade drabbat vägarna
hårdare än andra områden. Jag tror
inte det. Anslagen till vägarna har inte
varit föremål för någon sådan beskärning
som den man fått finna sig i på
många, många andra områden.

Jag lyssnade också med mycket stort
intresse på vad herr Malmborg i Skövde
hade att säga. Av herr Malmborgs första
anförande fick jag den uppfattningen,
att herr Malmborg i princip ansåg, att
kalenderårsberäkningen var riktig men
att den just för tillfället inte var så särskilt
lämplig. Jag vill till detta säga, att
kalenderårsberäkningen är ju inte ett
påfund som kommit på den allra senaste
tiden. Den har funnits i många
år — den fanns redan på vägdistriktstiden
på 1930-talet. Det är sant att den
avvecklades 1948 på grund av de alldeles
speciella svårigheter man hade
då och i början av 1950-talet, men med
den så småningom ökade verksamheten
på vägbyggnadsområdet återinfördes
kalenderårsberäkningen 1952, och då
var riksdagen praktiskt taget enig om

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

att detta var en lämplig åtgärd. Jag tror
denna enighet berodde på att man den
gången bedömde saken uteslutande från
praktiska utgångspunkter. Det finns så
många praktiska skäl som talar för kalenderårsberäkning
och mot budgetårsberäkning.
Om vi nu, som motionärerna
och reservanterna vill, skulle gå tillbaka
till budgetårsberäkning, skulle de
väsentliga olägenheterna stå kvar.

Yi genomförde ju 1954 en stark begränsning
av antalet väganslag. Byggnadsanslagen
bringades ned från 12 å
14 — något olika under olika år — till
5 för att det administrativa arbetet inom
vägförvaltningarna skulle förenklas.
Men trots detta är arbetet ganska omfattande.
Av dessa fem byggnadsanslag
skall fyra fördelas på 24 län och det
femte på ungefär halva antalet län i landet
— man får därvid över hundratalet
anslagsposter. Anslagsposterna delas
sedan upp på ett mycket stort antal företag
i länen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har tidigare angivit, att det rör
sig om cirka 2 000 företag per år utöver
ett mycket stort antal småarbeten, som
jag lämnar åsido. För vart och ett av
dessa 2 000 företag skall det finnas ett
rörelsekapital.

Om vi ginge tillbaka till den budgetårsberäkning,
som användes mellan
1948 och 1952, skulle väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i stället för att som
nu kontrollera dessa anslag en gång
om året få lov att kontrollera hela
floran av anslag två gånger varje år,
både vid kalenderårsskiftet och vid budgetårsskiftet.
Varje vägförvaltning skulle
få lov att gå igenom anslagen, begränsa
arbetstakten för vissa företag, om
detta vore nödvändigt för att inte överskrida
anslagsramen, och öka arbetstakten
för andra, om man fått mera
pengar till ett företag än man tror
sig kunna göra av med till närmast instundande
halvårsskifte.

Jag kan sålunda inte finna annat än
att en återgång till budgetårsredovisning
skulle innebära en betydande by -

råkratisering av arbetet och en betydande
utökning av de administrativa
göromålen för vägförvaltningarna, utan
att vi skulle få en enda meter väg mera
i utbyte för detta ökade arbete. En sådan
utveckling av verksamheten överensstämmer
inte alls med mina intentioner.
Jag tror att kammaren tryggt kan
följa utskottets förslag.

Jag skall slutligen beröra en detalj
i ett av de anföranden som hållits. Herr
Svensson i Krokstorp sade, att vägbyggena
liknar ibland mera fälttjänstövningar
än vägarbeten. Det tycker jag
var rätt roligt sagt — ja, det var så roligt,
att jag skulle vara mycket intresserad
av att få veta, var det är man arbetar
på detta sätt. Min erfarenhet av
vår plikttrogna vägarbetarkår är nämligen
inte sådan, att jag utan vidare är
beredd att tro, att herr Svenssons beskrivning
är riktig.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad arbetskraftstillgången
beträffar är det alldeles självklart
så som statsrådet Nilson säger, att
de möjligheter man hade för fyra, fem
år sedan finns inte i dag. Om den saken
är jag fullt ense med herr statsrådet.
Men med smålänningarna är det
kanske på ett alldeles speciellt sätt. Jag
har resonerat med länsarbetsnämnden
i mitt eget län, och vederbörande tjänstemän
omvittnar, att det finns en fantastisk
förmåga hos dessa smålänningar
att ställa sig till förfogande för vissa
arbeten. Inom min egen kommun byggdes
det 1955 5,6 km enskild väg på
grund av att det blivit en förskjutning
i den stora vägplaneringen, utan att
detta på något vis inkräktade på jordbruksarbetet
eller andra sysselsättningar.
Detta går självfallet inte lika lätt
när det gäller entreprenader, och det
var dessutom under den torra sommaren
1955 det skedde — det hade varit
svårare den våta sommaren 1954. Jag
har emellertid också ett exempel från
en småindustri i Värnamotrakten, där

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

arbetarna utför tempoarbete. De arbetar
på ordinarie arbetstid i denna industri,
och sedan utför de sitt jordbruksarbete
på kvällar och morgnar.
Det finns således allt fortfarande möjligheter
att få sådan arbetskraft.

Vad jag sagt om att det fattas pengar
till underhållet är fullt med verkligheten
överenstämmande. Framför allt efter
den investeringsbegränsning, som
dåvarande finansminister Sköld genomförde
i början av 1955, sattes ju underhållet
på svältkost i allra högsta grad.
När man fick dessa direktiv — jag tror
det var i februari månad 1955 — gjorde
man upp en ny beskuren plan, och man
ansåg att det inte lönade sig att begära
mera pengar. Nu har statsrådet sagt, att
man borde ha begärt mera pengar, ty
då hade man fått det. Jag är den förste
att erkänna, att statsrådet varit utomordentligt
uppmärksam i fråga om dessa
saker. Jag har ju också alldeles särskilt
betonat, att när jag framför min
kritik, riktar jag den varken till kommunikationsministern
eller till vägministern
utan till dem som har med investeringsbegränsningarna
att göra.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Statsrådet anknöt i sitt
anförande till ett yttrande av mig angående
kalenderårsberäkningen. Det är
riktigt att jag sade, att jag tidigare gillat
den och att jag menar, att det ligger
ett mycket stort värde i detta system
när det gäller planeringen av vägarbeten.
Jag tilläde att detta värde bör
tillvaratagas och att man kan göra det
även vid budgetårsberäkning. Jag har
tidigare redogjort för orsakerna till min
förändrade inställning, och dem har
jag också i dag antytt. Situationen är
inte densamma år 1956 som den var år
1952. Vi lever i förändringens värld.

Jag nödgas, herr talman, även om
jag utsätter mig för beskyllningen att
vara niistan monoman, återgå till det
uttalande, som reservanterna gjort i
fråga om själva medelsanvisningen. Jag

står fast vid att om man således fastställer
en investeringsram, innefattande
det högsta belopp som får disponeras
för vägbyggande under ett visst kalenderår,
ger man de ekonomiska möjligheterna
att förverkliga vägbyggandet
i den omfattning, som man tänkt sig.

Nu har statsrådet här påtalat, att med
detta system som konsekvens skulle
följa en hel del svårigheter av teknisk
och formell natur. Jag skall inte ingå
i närkamp med statsrådet på denna
punkt, men, herr talman, jag tillåter
mig dock att säga, att jag inte är övertygad
om att dessa svårigheter med
nödvändighet behöver inträda.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! När jag nämnde fälttjänstövningar
ville jag inte på något
sätt söka sak med våra vägarbetare eller
vägförvaltningar. Vad jag avsåg var
tvärtom de svårigheter, som uppkommer
när minskningen av anslagen gör
det nödvändigt att planera om och
när anslag kommer med så kort varsel,
att vägförvaltningarna har svårt att i
tid planera för sina arbeten. Det var
dessa förhållanden jag tänkte på, när
jag gjorde jämförelsen.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag skall inte diskutera
herr Svenssons i Krokstorp uppfattning
om vad fälttjänstövningar är. Vi
har kanhända olika meningar om vad
som skall läggas in i ett sådant ord; i
i varje fall tyder den förklaring, som
vi nu har fått av herr Svensson, närmast
på detta.

Till herr Malmborg i Skövde vill jag
bara säga, att de svårigheter, som jag
här har pekat på, bara är en del av
de svårigheter, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har framfört med
mycken styrka i sin kritik av budgetårsberäkning.
Det finns åtskilliga andra
praktiska komplikationer i detta sammanhang,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fäster stort avseende vid, och

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956
Allmän översikt över beräkningen av väganslagen m. m.

väl då i främsta rummet att det blir
alldeles för kort tid mellan besluten
och deras verkställande.

Vi har ju det sista året skjutit fram
besluten ifrån slutet av februari till
november, då vi har meddelat besked
om vilka medel som får förbrukas det
följande året, men man anser ändå,
att tiden är för kort. Går vi över till
budgetårsberäkning blir tiden än mycket
kortare. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— som enligt min uppfattning
har mycket stor erfarenhet på detta
område — är synnerligen bekymrad
över möjligheten att man skulle gå tillbaka
till detta system.

Det är nog också viktigt att framhålla,
att det vid många tillfällen har
sagts från alla håll, att bilskatterna oavkortade
skall gå till vägväsendet. Det
är en sak, som ligger utom varje diskussion.
Att vi i dag sitter trångt, när
det gäller avvägningen mellan en lång
rad av angelägna behov, gör ju, att
många sådana kan diskuteras och bedömas
olika, beroende på från vilken
utgångspunkt man ser dem. På många
olika områden har ju anslagen minskats,
men så har inte skett på vägväsendets
område, utan vi befinner oss
där tvärtom i en period av anslagsökningar.
Jag kan nämna att när medlen
till vägarbeten under 1956 fördelades i
november 1955, startade man med ett
lika stort anslag som eller något högre
anslag än slutsumman av de medel som
förbrukades under år 1955.

Jag hoppas att det inte skall dröja
alltför länge innan den ekonomiska
långtidsutredningen är färdig, så att det
blir klarlagt hur mycket vi har råd att
satsa på olika områden. Ingen skulle
vara gladare än jag, om vi därvid kom
i det läget, att vi kunde satsa mer på
vägarna än nu. Men jag är pessimistisk
nog att tro, att ett sådant resultat skulle
innebära, att vi fick vidkännas reduceringar
av anslagen till många
andra mycket angelägna ändamål, vilket
man inte kommer att tycka om.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag åter tar tiden i anspråk, men jag
vill göra en liten kommentar till ett
yttrande av statsrådet.

Statsrådet menar att om vi går på
reservanternas linje, betar vi vederbörande
vägmyndigheter möjligheten att
planera arbetena i tid. Jag har den bestämda
uppfattningen — och ingenting
av vad som här sagts har rubbat den
— att även om man går på reservanternas
linje har vägmyndigheterna lika
stora möjligheter att i lugn och ro planera
sina arbeten.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag förstår att jag inte
kan få herr Malmborg i Skövde att
ändra uppfattning. Men jag vill understryka
att vad jag här förut citerat är
den uppfattning som det ansvariga ämbetsverket
har i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
dels på bifall till utskottets i
stycket I gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Malmborg i
Skövde begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9 :o)
första stycket i utskottets utlåtande nr
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Malmborg i Skövde begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 70 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i första stycket av punkten gjorda
hemställan.

På därå av herr talmannen given proposition
bifölls härefter utskottets hemställan
i andra stycket av punkten.

Herr talmannen framställde vidare
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i tredje stycket dels ock
på bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 508; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Slutligen biföll kammaren på framställd
proposition vad utskottet hemställt
i fjärde stycket av punkten.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Byggande av vägar och broar

Kungl. Maj:t hade (punkt 11, s. 29—
32) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1956/57 till byggande av vägar och
broar anvisa i statsrådsprotokollet angivna
reservationsanslag å tillhopa
390 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

I de under punkten 9 ovan omförmälda
motionerna I: 321 och II: 252
samt I: 322 och II: 363 hade föreslagits,
att anslagen till byggande av vägar och
broar för budgetåret 1956/57 skulle anvisas
med ett sammanlagt belopp av allenast
195 milj. kr. och Kungl. Maj:t i
stället bemyndigas att låta under kalenderåret
1957 verkställa vägbyggnader
för ett sammanlagt belopp av 390
milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen

Byggande av vägar och broar

måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 321
och II: 252 samt I: 322 och II: 363, såvitt
nu vore i fråga, för budgetåret
1956/57 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen

a) Byggande av riksvägar
............ kr. 130 000 000

b) Byggande av läns vägar

............ » 234 000 000

c) Byggande av öde bygdsvägar

...... » 12 000 000

d) Byggande av storbroar
............ » 14 000 000

Reservation hade anförts av herrar
Alfred Nilsson, Axel Andersson, Sunne,
Birke, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Ståhl och Löfroth, fröken
Karlsson och herr Nelander, vilka
ansett att under förutsättning av bifall
till den under punkten 9 antecknade
reservationen utskottet bort hemställa
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 321 och II: 252 samt
I: 322 och II: 363, såvitt nu vore i fråga,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att låta
under kalenderåret 1957 verkställa vägbyggnad
för

a) Byggande av riks vägar

intill ett belopp
av .......... kr. 130 000 000

b) Byggande av läns vägar

intill ett belopp
av .......... » 234 000 000

c) Byggande av ödebygdsvägar
intill ett

belopp av ........ » 12 000 000

d) Byggande av stor broar

intill ett belopp
av .......... » 14 000 000

dels för budgetåret 1956/57 anvisa
följande reservationsanslag, att avräknas
mot automobilskattemedlen, nämligen a)

Byggande av riksvägar
............ kr. 65 000 000

b) Byggande av läns vägar

............ » 117 000 000

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

c) Byggande av öde bygdsvägar

...... kr. 6 000 000

d) Byggande av storbroar
............ » 7 000 000

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MALMBORG i Skövde (fp) :

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag yttrat vid behandlingen av
punkt 9 och till vad som anföres i den
föreliggande reservationen ber jag att
få yrka bifall till densamma.

Herr ANDERSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 12—74

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 15, s. 38—
45) föreslagit riksdagen att dels godkänna
i statsrådsprotokollet förordade
ändringar i gällande bestämmelser rörande
statsbidrag till enskild väghållning
dels till Bidrag till underhåll av
enskilda vägar m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
15 500 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen
dels ock medgiva,
att under budgetåret 1956/57 statlig
lånegaranti måtte få beviljas för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar intill ett totalbelopp
av 2 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Alfred Nilsson m. fl. (1:205) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nelander m. fl. (11:510), hade hemställts,
att riksdagen måtte i stället för
den nuvarande kreditgarantien till enskilda
väghållare anvisa ett anslag å 2
milj. kr., att enligt Kungl. Maj:ts bestämmande
användas dels till bidrag
till enskilda väghållare för inköp av
maskinell utrustning för vägunderhållet
dels ock för att bereda möjlighet för
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
tillhandahålla maskiner för ändamålet,
ävensom i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en inventering genom länsstyrelsernas
försorg av de enskilda vägar,
som vore så allmänneligen befarna
att de kunde jämställas med allmänna
vägar.

Under hänvisning jämväl till vad utskottet
under punkten 9 anfört hemställde
utskottet

I. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 74 och II: 152, I: 76 och
II: 146 samt I: 203 och II: 361, godkänna
i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 4 januari
1956 förordade ändringar i gällande
bestämmelser rörande statsbidrag till
enskild väghållning;

II. att riksdagen måtte till Bidrag till
underhåll av enskilda vägar m. m. för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 15 500 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:205 och 11:510,
såvitt nu vore i fråga, medgiva att under
budgetåret 1956/57 statlig lånegaranti
finge beviljas för lån, avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner för
vissa enskilda vägar, intill ett totalbelopp
av 2 000 000 kr.;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 205 och II: 510, såvitt
de avsåge frågan om inventering av
vissa enskilda vägar, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört.

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Nilsson, Sunne och Nelander,
vilka ansett att utskottet under III. bort
hemställa, att riksdagen måtte, med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag och i
anledning av motionerna I: 205 och
II: 510, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till enskilda väghållare för inköp
av maskinell utrustning för vägunderhållet
eller för förhyrning av sådan utrustning
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000 kr.,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Frågan om underhållet
av de enskilda vägarna har gång på
gång varit uppe under de senaste årens
riksdagar i samband med behandlingen
av sjätte huvudtitelns väganslag. Förvisso
är det nödvändigt att förbättra
de allmänna vägarna, och det är viktigt
att den ekonomiska långtidsplaneringen
snarast möjligt lägger fram förslag i
denna riktning. Men man får fördenskull
inte glömma bort de enskilda vägarna,
som också i allmänhet har fått
vidkännas en mycket stor trafikökning
i samband med tillväxten av motorfordonsparken.
Hur stor denna ökning är
och till vilken del dessa enskilda vägar
kan anses såsom »allmänneligen befarna»
är emellertid, såsom också departementschefen
anfört, inte klarlagt. Det
är därför som vi motionärer i motion
nr 205 i första kammaren och nr 510 i
andra kammaren begärt en inventering
genom länsstyrelsernas försorg för att
få kännedom om vilka av dessa vägar
som har en sådan trafik, att de kan jämställas
med de allmänna vägarna.

Utskottet har för sin del bejakat denna
begäran och framhållit vikten av
att en sådan inventering kommer till
stånd. Utskottet föreslår — vilket är
tacknämligt — eu skrivelse till Kungl.

Maj :t, och jag hoppas att det också blir
riksdagens beslut.

Motioner om en ökad intagning av
enskilda vägar till allmänt underhåll
har från vårt håll vid flera tillfällen
framförts under de senare åren, och senast
i fjol rekommenderade statsutskottet
en snabbare takt för denna intagning.
Den nu tillämnade inventeringen
bör ge god vägledning för detta.

Departementschefen har i år föreslagit
en höjning av statsbidraget för de
enskilda vägarna med fem procent till
65 respektive, där särskilda skäl föreligger,
80 procent, och detta noteras
tacksamt. Man kan naturligtvis diskutera
om inte höjningen borde ha varit
något större, särskilt som det verkliga
statsbidraget oftast blir betydligt mindre
på grund av femårsuppskattningen.
Vinterrenhållningen blir inte heller
medräknad härvidlag.

För min del anser jag att de enskilda
väghållarna skulle bli bättre hjälpta,
om man ville anslå ett belopp för vägmaskiner
direkt till den enskilda väghållningen
såsom vi har föreslagit i vår
motion. Denna går ut på att man i stället
för nuvarande kreditgaranti skulle
anvisa ett anslag på två miljoner kronor
för enskilda väghållare, antingen
för inköp av maskiner för vägunderhållet,
efter Kungl. Maj :ts bedömande,
eller för att bereda väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
möjlighet att tillhandahålla
sådana maskiner åt dessa
väghållare. I det senare fallet skulle
arbetet på de enskilda vägarna ofta
kunna utföras samtidigt med skötseln
av anslutande allmän väg. Ett sådant
tillvägagångssätt skulle vara till betydligt
bättre hjälp för dessa väghållare,
vilka enligt vad statsutskottet senast i
fjol vitsordat, har en underhållsskyldighet,
som i många fall är verkligt betungande.
Av den nämnda kreditgarantien
på två miljoner kronor om året har
under de gångna tre åren, alltså intill
den 1 januari i år, endast 150 000 kronor
använts, vilket visar svårigheten för

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m.

enskilda väghållare att slå sig samman
om maskininköp. Det kan ju heller inte
ur nationalekonomisk synpunkt vara
riktigt att pengar läggs ut för maskiner,
som får mycket liten användning.
Redan vid införandet av lånefonden
1952 uttalade departementschefen att
saken bäst skulle främjas om väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen med sin tekniska
expertis kunde engageras, men
han menade då att tills vidare finge
det ankomma på de enskilda väghållarna
själva att utföra detta arbete. Han
tilläde: »En inventering bör göras rörande
vägförvaltningarnas möjligheter
att öka sina tjänster åt enskilda väghållare.
»

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat yrka bifall till den vid punkt 15
fogade reservationen av herr Alfred
Nilsson m. fl., vilken går ut på att till
bidrag till enskilda väghållare för inköp
av maskinell utrustning för vägunderhållet
eller för förhyrning av sådan
utrustning från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för nästa budgetår
skall anvisas ett reservationsanslag av
2 miljoner kronor att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jag skulle väl ha kunnat
nöja mig med att instämma i vad
herr Nelander nyss sade, men då jag
haft ett par motioner i detta ämne både
1954 och 1955 och jag undertecknat
motion av herr Nelander, har jag ändå
velat säga ett par ord.

Det är beklagligt att det inte göres en
större kraftansträngning för de enskilda
vägarna än vad som nu är fallet.
Det är många enskilda som får sköta
dessa vägar ungefär som de själva kan
och vill. Visserligen finns i några fall
möjligheter till statsbidrag, men ibland
är det ju en enda väghållare som får
underhålla långa sträckor. Det är av ett
visst värde att utskottet nu föreslår att

det skall bli en kartläggning över dessa
vägar, då det uttalar följande: »Därest
möjligheter föreligga att utan alltför betungande
administrativt arbete införskaffa
och sammanställa här ifrågavarande
uppgifter, synes detta därför böra
ske.» Ja, det kan väl inte vara så förfärligt
betungande. Det är väl ändå på
det sättet, att varenda vägmästare här
i landet har en ganska god kännedom
om alla de enskilda vägar, som finns
inom hans distrikt, och han kan ganska
snart kartlägga dem. Jag tycker att det
skulle vara en enkel åtgärd.

Förr i tiden sade man att väg bryter
bygd, och lika säkert som att detta ordspråk
är riktigt är det säkert att avsaknaden
av vägar uttunnar landsbygden
på ett betänkligt sätt och bidrar
till att folk flyttar från landsbygden.
Det finns många bra små hus, kanske
upprustade med statens medel, i vilka
folk tröttnar på att bo. När livsmedelsbilarna
inte kan komma fram på grund
av snöhinder, liksom inte heller skolskjutsarna,
drar sig folk för att bo där,
även om husen är bra. Då ställer de sig
i bostadskön och sätter sig i skuld för
mycket stora belopp, om de kan få ett
hus i en ort där andra människor bor
och dit det finns farbara vägar. Många
trängs i tätorterna därför att de måst
överge sina små ställen, som ibland säljes
för underpris, därför att ägaren inte
kan behålla båda husen. Staten får låna
ut pengar till de nya husen, vilket inte
skulle ha behövts, om det funnits farbara
vägar till de gamla.

Det enklaste sättet vore kanske att
anslå medel, så att de enskilda vägarnas
underhållare kunde få hyra maskiner
av vägkassorna. Jag förstår inte
vad som skulle vara så svårt i att ordna
det så, när dessa vägar faktiskt ofta ligger
inom vägdistrikten och ibland sammanbinder
stora vägar med varandra
och t. o. m. används av vägmästarna
som genvägar. Det kanske vore en alldeles
för enkel åtgärd. Om de enskilda
bara till rimliga kostnader kunde få

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

hyra vägkassans maskiner, skulle detta
betydligt underlätta levnadsförhållandena
för befolkningen på landsbygden.
Det finns exempel på att folk, såsom
jag har sagt, har sökt sig till tätorterna,
bara för att deras barn inte kan komma
fram till skolan och bilar med livsmedel
och annat inte kan nå deras bostäder.
Med dessa vägförhållanden avfolkas
landsbygden mycket mera, än
som annars vore nödvändigt.

Jag har inget annat yrkande än bifall
till det förslag, som herr Nelander
har ställt om bifall till reservationen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att gå i polemik mot de
båda föregående ärade talarna om värdet
av goda vägar på landsbygden. Inte
heller tror jag att det råder olika meningar
bland oss angående nödvändigheten
av att stöda de enskilda väghållarna.
Vi är nog ense om att de har en
hård belastning. Däremot går tydligen
meningarna isär om vilka medel vi
skall utnyttja för att ge dem bättre stöd.

Jag noterar med viss tillfredsställelse
att herr Nelander erinrade om att
Kungl. Maj:t med utskottets tillstyrkan
har föreslagit, att vi skall höja bidragsprocenten
när det gäller såväl normalbidraget
som det särskilda bidraget för
underhåll av enskilda vägar. Detta är
en av de huvudlinjer vi skall följa för
att ge effektivt stöd åt de enskilda vägarnas
målsmän, förutom »kungsvägen»,
att i allt större utsträckning ta in de
enskilda vägarna under allmänt underhåll.

Det må vara mig tillåtet, herr talman,
att i detta sammanhang betona det
utomordentligt goda samarbetet mellan
vägförvaltningarna och de enskilda väghållarna.
Flera vägdistrikt har exempelvis
i sina plogningsplancr intagit också
de enskilda vägarna.

Vi har direkta statsbidrag för inköp
av vägredskap för enskilda vägar, såsom
vägsladdar och snöplogar. Detta

bidrag har nu höjts liksom underhållsbidraget.
Det utgick föregående budgetår
med 550 000 kronor och kan nu beräknas
till 600 000 kronor. Angående
stödet åt de enskilda väghållarna i fråga
om vägmaskiner har de ärade reservanterna
och utskottsmajoriteten olika meningar.
Sedan några år tillbaka har vi
en garantilånefond, ur vilken de enskilda
väghållarna kan få lån för inköp
av maskiner. Denna har emellertid utnyttjats
i ganska liten omfattning och
detta är, säger man, bevis på att den
icke ger ändamålsenligt stöd. Vi gör
här klokt, herr talman, i att vänta och
se. Det har även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
betonat. Man bör inte
utan vidare lämna en stödform, förrän
man är grundligt övertygad om att den
inte är ändamålsenlig och därför bör
ersättas med en annan.

I reservationens kläm framställs krav
om att väg- och vattenbyggnadsverkets
vägförvaltningar skall tillhandahålla
vägmaskiner för uthyrning. Vi har inte
resonerat om den saken vare sig i avdelningen
eller i utskottet. Det framfördes
inte på sådant sätt i motionen, att
det för oss framstod som ett alternativ.
Det har senare utformats i reservationen,
och det är sålunda först efter dennas
avgivande som jag har haft tillfälle
att fundera över just detta förslag.

Jag vill erinra om att uthyrning från
vägförvaltningen till enskilda väghållare
redan nu förekommer i viss utsträckning.
Här krävs det tydligen, att
detta skulle ske i större omfattning,
men då får man inte glömma att det
inte går att bara hyra ut vägmaskiner,
utan det är också nödvändigt att ställa
erforderlig personal till förfogande, och
då uppstår ett personalproblem som
inte är alldeles oväsentligt, över huvud
taget har vägförvaltningarna svårt att
under sommaren tillhandahålla folk för
den enskilda väghållningen. Man har ju
utjämnat arbetstillgången mellan sommar-
och vinterhalvåret för att effektivt
kunna utnyttja arbetskraften även un -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

der vintertiden. Annars skulle det bli
övertalig personal på vintern och brist
på sommaren. Det måste vara balans på
detta område, och vägförvaltningarnas
möjligheter att tillhandahålla personal
är därför begränsade. Jag tycker alltså
att man inte skall överdriva de möjligheter
som härvidlag står till buds.

Herr talman! Jag har i sakens intresse
velat anföra dessa synpunkter. Som
herr Nelander erinrar om har utskottet
tillmötesgått motionen på så sätt, att
det skall företas en inventering av vägförhållandena,
så att vi på grundval av
den kan bilda oss en uppfattning om de
åtgärder vi bör vidta. I det läge vi nu
befinner oss menar jag, herr talman,
att det är sakligt motiverat att biträda
utskottets hemställan, och jag ber att
få yrka bifall till densamma.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag skulle vilja stanna
ett ögonblick inför ett par punkter i
herr Nelanders anförande för att det
som där sades inte skall ge upphov till
någon missuppfattning.

Herr Nelander sade, att man inte
skulle glömma de enskilda vägarna för
de allmänna. Nej, det är inte min uppfattning
att vi har gjort det. Jag vågar
säga att det inte finns något av de
andra väganslagen som proportionellt
har ökat så mycket som byggnads- och
underhållsanslagen till de enskilda vägarna.
Jag hävdar alltså att vi inte har
glömt dem.

När det gäller statsbidragen vill jag
säga, att det inte är nödvändigt, såsom
herr Nelander tycks förutsätta, att nöja
sig med ett mindre statsbidrag om trafiken
ökas under femårsperioden eller
kostnaderna stiger. Man kan när som
helst under femårsperioden påfordra
ny förrättning för uppskattning av vägunderhållet,
om trafiken ökar eller underhållskostnaderna
stiger.

Inte heller är det riktigt att man
ställer vinterväghållningen utanför. Om
vägliållarna själva vill ställa vinterväg -

hållningen utanför, får de göra det,
men vill de ha den med, så får de statsbidrag
till den. — Jag är angelägen att
klargöra dessa saker för att det inte
skall uppstå missförstånd på dessa
punkter.

Så ett par ord till herr Johnsson i
Kastanjegården, som oftast är en praktisk
karl. Jag hörde med stort intresse
vad han sade, och jag lyssnade efter
om han hade några anvisningar att ge
när det gällde dessa krafttag för de enskilda
vägarna. Jag fann faktiskt i anförandet
ingenting av praktiska anvisningar,
som kunde vara oss till någon
som helst nytta.

Inte ens det påståendet torde vara
riktigt, att det är så lätt att göra en
inventering, att vägmästarna kan utföra
den. För några år sedan satt en utredning,
sammansatt av representanter för
skogsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och sökte bilda sig en
uppfattning om hur stort det enskilda
vägnätet här i landet var som bar allmän
trafik. Efter att ha grubblat på det
ett par år sade utredningen, att den inte
utan mycket ingående undersökningar
kunde komma lösningen närmare än att
det antagligen fanns minst 90 000 kilometer
enskilda vägar med allmän trafik
och högst kanske 135 000 kilometer. Det
har alltså visat sig vara svårt även för
en med expertis utrustad kommitté att
komma till bestämda resultat på den
punkten.

Den andra fråga jag antecknade för
att säga några ord om var den lilla reflexionen,
att metoden att låta vägförvaltningarna
hyra ut maskiner var för
enkel för att användas. Herr Johnsson
fick svar av herr Malmborg i Skövde,
att man på många håll i landet klarar
detta alldeles utmärkt.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Herr statsrådet Hjalmar
Nilson menade att statsmakterna inte
hade glömt de enskilda vägarna. Nå, det
kanske måste erkännas att statsmak -

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

terna naturligtvis inte har glömt dem
fullständigt, men när intagningen av enskilda
vägar till allmänt underhåll i
stället för att ha stigit nästan har
sjunkit under senare år, tycker jag inte
man har anledning till så stor tillfredsställelse.
Statsutskottet har ju också,
såsom jag erinrade om, senast i fjol begärt
att takten för intagning av enskilda
vägar till allmänt underhåll skulle
ökas.

Sedan sade statsrådet, att väghållarna
inte nödvändigt behöver nöja sig med
en för låg ersättning. Erfarenheten visar
emellertid att det verkliga statsbidraget
mycket sällan kommer upp till
den procentsiffra som tidigare har angivits,
utan det är oftast betydligt lägre.

Sedan sade avdelningens ärade ordförande
att ett gott samarbete råder mellan
vägförvaltningarna och de enskilda
väghållarna, och det erkänner jag. Jag
är viss om att så är fallet, men jag vill
erinra om att samarbetet inte är riktigt
lika gott inom alla distrikt. Det är en
ganska väsentlig skillnad på de olika
distrikten. Avsikten med vår motion
var faktiskt att detta samarbete skulle
utvidgas, och bästa vägen därtill vore
enligt min mening att ge vägförvaltningarna
ytterligare medel till maskiner,
som kunde ställas till de enskilda väghållarnas
förfogande. Jag anser detta
vara bästa sättet att hjälpa dessa väghållare.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp):

Herr talman! Jag lyssnade med stor
uppmärksamhet till herr statsrådets resonemang
om en utredning på detta område,
och jag tror att om statsrådet skall
tillsätta en utredning här uppe i Stockholm
med alla experter som nämndes,
så skulle arbetet ta så lång tid att de enskilda
väghållarna aldrig finge någon
nytta av det. Det var av den anledningen
jag försökte smyga in vägmästarna
i sammanhanget, ty de skulle enligt min
mening kunna klara denna sak mycket

bättre. Att det behövs en sammanhållande
kraft är självklart. Utskottet säger
ju att länsstyrelserna skall sköta
detta. Dessutom är det av stort intresse
för landsortskännarna, som gärna är
villiga att hjälpa till med utredningen,
det försäkrar jag.

När det gällde lån för vägmaskiner
observerade statsrådet inte att jag sade,
att det enligt min mening var viktigt
att pengar anslogs för betalning av dessa
vägmaskiner, ty de måste ju betalas.
Motionen syftade till att bereda möjligheter
till vissa bidrag. I många fall finns
det inte mer än ett par, tre hus på en
plats, men det är ändå nödvändigt att
ha en framkomlig väg. Befolkningen där
kan inte själv föranstalta om några
större anordningar, utan staten måste
väl lämna litet ersättning för deras kostnader.
Jag vill poängtera att ett sådant
förfarande skulle vara förståndigt i detta
sammanhang. Även jag är övertygad
om att samarbetet mellan vägkassorna
och befolkningen är gott, men det finns
också en annan väsentlig sak, och det
är pengar.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Med den skrivning utskottet
här använt kan vi kanske få
vissa ting klarlagda så småningom, och
vi skall visst undersöka om man kan gå
denna enkla väg, som herr Johnsson i
Kastanjegården tror. Undersökningen
får väl visa vem av oss som har rätt på
den punkten.

Sedan skulle jag vilja säga ytterligare
ett par ord till herr Nelander. Han tycks
ha uppfattningen att intagningen av
enskilda vägar till allmänna skulle ha
minskat, men det har den statistiskt sett
inte gjort. Jag har ännu inte fått 1955
års siffra, så om herr Nelander har tillgång
till den kanske han finner ait den
talar ett annat språk, men eljest har det
inte inträtt någon sådan minskning. Om
de enskilda får mindre än de 60 respektive
75 procent av kostnaderna, som
de egentligen skulle ha, beror det prak -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Statens bilinspektion: Utrustning

tiskt taget alltid på att man nöjer sig
med vad som fastställts för femårsperioden.
Man sätter inte i gång åtgärder
för att få kostnaderna prövade under
mellantiden, och då är det, med denna
våldsamma ökning av trafiken, naturligt
att slutresultatet blir ett för lågt
bidrag de senare åren på perioden.

När det gäller intagningen av vägarna
till allmänna går man till länsstyrelsen,
och så prövar länsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansökningarna.
Ibland säger dessa myndigheter
ja och ibland säger de nej. Då
de säger nej finner de sökande sig i allmänhet
däri, ty det är mycket sällan
dessa ärenden går vidare till Kungl.
Maj:t. Kungl. Maj:t avslår visst inte alltid
de ansökningar som kommer dit.

I intet av dessa båda fall är det statsmakterna
som har initiativet, utan det
är de enskilda, och herr Nelander kan
göra mycket god nytta genom att lämna
upplysningar till de enskilda, som inte
tycks ha riktigt klart för sig hur det
ligger till på detta område.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det kan väl vara som
statsrådet säger, att det att man inte
sätter i gång undersökningar under femårsperioderna
beror på att detta inte
påfordras. Jag har emellertid talat med
vågmästare om denna sak, och de framhåller
att det helt enkelt inte finns
möjligheter att med tillgängliga resurser
företaga andra undersökningar än
de reguljära, som sker vart femte år.

Sedan säger statsrådet att intagandet
av de enskilda vägarna inte har minskat.
Inte heller jag har någon siffra för
år 1955, men för åren dessförinnan var
det en minskning. Jag kan erinra om
att det under åren 1950—1955 endast
var 85 mil av de enskilda vägarna som
övertogs till allmänt underhåll.

Herr JOHNSSON i Kastanj egården
(fp):

Herr talman! Jag är tacksam för stats -

rådets svar att man kan besvära Kungl.
Maj:t med sådana här småsaker. Vid ett
par tillfällen, då jag blivit tillfrågad
i dessa spörsmål, har jag tvärtom avrått
vederbörande från att gå till Kungl.
Maj :t med sådana småsaker, ty man vill
inte besvära regeringen i onödan. Jag
har nog också haft den uppfattningen,
att om alla berörda myndigheter avslagit
en ansökan, så är det inte stora utsikter
att Kungl. Maj :t gör ändring. Nu
skall jag emellertid lova statsrådet att
pröva den här vägen, så får vi se om
det går bra. Om jag får tolka statsrådets
uttalande i positiv riktning tror jag i
alla fall att en hel del skall kunna ske
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 16—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Statens bilinspektion: Utrustning

Kungl. Maj:t hade (punkt 24, s. 57
och 58) föreslagit riksdagen att till Statens
bilinspektion: Utrustning för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Huss (I: 71) och
den andra inom andra kammaren av
herr Nelander (II: 147), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att
till utrustning för statens bilinspektion
under budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag
av 75 000 kr.

Vid sin prövning av denna anslags -

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

fråga hade utskottet även till behandling
upptagit vissa av riksdagens revisorer
aktualiserade frågor rörande bilinspektionens
organisation och lokalförhållanden
samt tekniska utrustning
m. m. Revisorerna hade bl. a. framhållit,
att de förstärkningar i fråga om personal
och tekniska resurser som skett
sedan bilinspektionens förstatligande
år 1947 på intet sätt stått i relation till
motorfordonstrafikens kraftiga ökning
under motsvarande tid och därmed
sammanhängande ökning av arbetsuppgifterna
för inspektionen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 71 och II: 147, till Statens
bilinspektion: Utrustning för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen;

II. att riksdagen måtte i anledning
av vad riksdagens år 1955 församlade
revisorer under § 15 i sin berättelse förordat,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Alfred Nilsson, Axel Andersson, Sunne,
Ståhl, Löfroth och Nelander, vilka ansett
att utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:71 och 11:147, till
Statens bilinspektion: Utrustning för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Till utrustning för statens
bilinspektion har under sjätte huvudtiteln
i år liksom under de tre senaste
åren upptagits ett belopp av 25 000
kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet, hade begärt
ytterligare 25 000 kronor.

Statens bilinspektion: Utrustning

Statsrevisorerna har gjort en undersökning
beträffande bilinspektionen. De
erinrar i sin berättelse på sidan 167
om att under de åtta år, som förflutit
sedan staten övertog ansvaret för bilinspektionen
— alltså 1947 till 1954 — har
antalet motorfordon ökat från 374 000
till 966 000. Antalet förrättningar för inspektionen
har under samma tid vuxit
från 153 000 till 285 000 om året. Trots
denna stegring av arbetsuppgifterna har,
säger revisorerna, jämförelsevis begränsade
förstärkningar skett i fråga om inspektionens
möjligheter att möta utvecklingen.
Beträffande lokaler och teknisk
utrustning arbetar inspektionen
praktiskt taget med samma resurser som
för 30—40 år sedan.

Som vi angett i vår motion I: 71 och
II: 147 förfogar bilinspektionen för närvarande
över en mycket ringa del specialutrustning.
Jag kan exempelvis nämna,
att man har 46 ljusmätare, 3 bullermätare,
3 koloxidprovare och ingen enda
bromsprovare på de 32 olika distrikten.

Man bör kanske också erinra om att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsammans
med institutet för folkhälsan
i Uppsala har uppdrag att utreda frågan
om bestämmelser för begränsning av
motorbullret. Denna utredning är enligt
tidningsuppgifter redan klar när det
gäller institutet för folkhälsan. Men för
fullföljandet av en sådan kontroll rörande
motorfordonens bulleralstrande
effekt förfogar alltså bilinspektionen
över tre, säger tre bullermätare. Det ligger
i öppen dag att ett årsanslag på
25 000 kronor för teknisk utrustning är
alldeles för lågt, då man vet, att en
enklare bullermätare för närvarande
kostar 1 100 kronor och exempelvis en
bromsprovare cirka 15 000 kronor.

Revisorerna meddelar också i sin berättelse,
att statsverkets inkomster av
förrätlningarna vid statens bilinspektion,
oaktat fordonsbesiktningar inte är
avgiftsbelagda, hittills mer än väl räckt
till att täcka utgifterna för inspektionen.

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Statens bilinspektion: Utrustning

Trafiksäkerhetsutredningen, som också
hörts i denna fråga, förklarar att en
snar upprustning av inspektionens resurser
bör komma till stånd.

Utskottet anser nu också, att en översyn
är på sin plats men vill ändå inte
höja det lilla anslaget för den tekniska
utrustningen. Reservanterna är av den
meningen, att om man är överens om att
en snar upprustning bör ske, skall man
också göra denna lilla förhöjning av anslaget
och därmed göra det möjligt för
hilinspektionen att omedelbart skaffa
sig de behövliga tekniska hjälpmedlen.
Detta måste ju vara ett logiskt resonemang,
som inte alls inverkar på den allmänna
översyn som begärts.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid punkt 24 fogade
reservationen av herr Alfred Nilsson
m. fl. beträffande ett till 75 000 kronor
förhöjt anslag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Som herr Nelander
erinrade om har utskottet vid denna
punkt till behandling också upptagit en
paragraf i riksdagens revisorers berättelse.
Herr Nelander har undangjort
en del av mitt anförande genom att så
vältaligt och sakligt relatera vad revisorerna
sagt i berättelsen. Jag kan därför
nöja mig med att bekräfta vad herr
Nelander härvid sagt. Revisorernas
hemställan utmynnar i förslag om en
omfattande undersökning och prövning
av denna verksamhet, och utskottet har
för sin del till alla delar instämt i vad
revisorerna därutinnan anfört.

Vad vi sedan i någon mån tvistar om
är, huruvida anslaget skall höjas nu.
Det är riktigt som herr Nelander sagt,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har hemställt om en höjning med 25 000
kronor, vilket Kungl. Maj:t inte anser
sig böra tillmötesgå.

Jag vill då erinra om vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anfört i sitt remissyttrande
i anslutning till revisorernas
berättelse. Man nämner där att

det här i Stockholm skall uppföras en
försöksstation, som skall utrustas på
ett tidsenligt och förnämligt sätt. Men
man är ännu inte riktigt på det klara
med på vilket sätt och i vilken omfattning
det bör ske, och i avvaktan därpå
har man låtit anslagsfrågan vila. Vi har
därför i det sammanhanget inte aktualiserat
densamma.

Vi har således, herr talman, kommit
till den uppfattningen att det väsentliga
här är att vi får denna utredning
och ett beslut om en rationell upprustning
på alla avsnitt av detta område.
Det är självklart, att när utredningen är
färdig och framläggs, måste den också
åtföljas av en väsentlig höjning av anslaget.
Det är således under förväntan
att vi får detta högre anslag som utskottet
anser sig kunna biträda Kungl.
Maj ds förslag på denna punkt.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Till herr Malmborgs i
Skövde anförande har jag bara en sak
att genmäla — vi är nästan överens.
Men jag menar att när man gått med på
att en snabb upprustning är av nöden,
bör man inte spara på detta lilla anslag
för teknisk utrustning.

Det är riktigt att man beträffande försöksstationen
i Stockholm ännu inte är
klar med planen. Men, herr talman, vad
jag anför gäller ju den rörliga tekniska
utrustningen ute på de olika distrikten,
och den kan man säkert höja anslaget
för utan att invänta den nämnda undersökningen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Jag vill bara komplettera
mitt föregående anförande med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan i denna punkt dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
24 :o) i utskottets utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japroposifionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 25—31

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 32

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande

Kungl. Maj:t hade (punkt 32, s. 64—
66) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF) för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av 350 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner.

1 två likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren av herrar
Boman och Bengtson (1:206) och
den andra inom andra kammaren av fru
Sandström och herr Löfgren (11:371),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om en
skyndsam utredning om på vilket sätt
NTF skulle kunna ges större resurser i
arbetet på trafikolyckornas nedbringande.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 72 och II: 68, till Bidrag till Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
anslag av 400 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 206 och II: 371
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! I fråga om anslaget till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande har utskottet i år höjt
det utöver vad departementschefen föreslagit,
och det är i och för sig värt
att notera med tacksamhet. NTF har
fått litet mer än som var avsett men
långt ifrån vad de själva begärt. Naturligtvis
måste alla anslag behandlas ur
synpunkten att vissa ramar inte bör
överskridas, men när det gäller en sådan
sak som trafiksäkerhet, bör måhända
återhållsamheten inte vara så
stor. Det står alltför mycket på spel för
att försummelser på detta område skall
i längden kunna tolereras.

När vi hade den stora kampanjen före
folkomröstningen i höger- eller vänstertrafik,
var ett av de bärande skälen mot
en ändring av trafikregeln att man ville
undvika en stegring av olycksstatistiken
på trafikområdet. Samtidigt betonades
också att allt som kan göras måsle
göras för att nedbringa denna mörka

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

statistik. Som omröstningen sedan utvecklade
sig, kvarstår alltså vänsterregeln,
men vad som också kvarstår är
den önskan anhängarna av båda riktningarna
nu är förenade i, nämligen att
gemensamt verka för större trafiksäkerhet.
Inga divergenser råder på detta
område, och det rådde inte heller några
sådana divergenser före omröstningen.

Vad man nu hoppas på är att av de
medel, man »sparade» med att fasthålla
vid vänsterregeln, skall en del användas
till kampanjen för större trafiksäkerhet.
Härvidlag bör man kanske pröva sig
fram på även andra linjer än dem man
hittills följt. En läxa gav valkampanjen
klart och tydligt: affischer och propagandatryck
hade inte så stor verkan,
som man kanske inbillat sig, att sådan
propaganda i allmänhet har.

Vad vi velat i den motion, som framlämnats
av mig och herr Löfgren, är
att åt det organ vi har för främjande
av trafiksäkerheten, NTF, skall ges
större resurser. Vi har inte angivit
några siffror för kostnaderna för de
större resurserna — helt enkelt därför
att vi anser att den saken måste bli
föremål för undersökning, varvid också
bör undersökas vilka eventuella nya
vägar man kan gå på det här området.
Att utskottet ställt sig kallsinnigt till
den saken är att beklaga. Utskottet hänvisar
till 1953 års trafiksäkerhetsutredning,
dvs. den utredning som handhas
av landshövding Mossberg. Den utredningen
har framlagt betänkanden, av
vilka en del redan blivit föremål för
riksdagsbehandling och beslut i fråga
om vår trafiklagstiftning. Det skall här
inte riktas den minsta anmärkning mot
utredningen, som tvärtom utför ett
utomordentligt arbete. Läser man direktiven
till utredningen, anges där
bestämda områden gällande exempelvis
hastigheter och annat som kan regleras
genom lag. Det sägs vidare att utredningen
har frihet att gå in på även
andra områden. Det är väl detta som
statsutskottet syftar på, när det i ut -

låtandet sägs att den sak, vi berört i
motionen, är föremål för en snabbutredning.
Vad som härvidlag menas med
»snabbutredning» är emellertid svårt
att förstå i sammanhanget. Vad vi begärt
i vår motion är en utredning om
NTF! Och härvidlag ber jag att få anföra
några synpunkter.

NTF är ett stort, samlande organ för
samordning av åtgärder på trafiksäkerhetens
område. På papperet ser det
mycket bra ut, men fråga är om det inte
är mera på papperet än i verkligheten.
Jag ber i detta sammanhang att få citera
några rader ur ett nummer av
Landskommunernas tidskrift. Där finns
en artikel, skriven av NTF :s kanslichef,
och jag skall be att ur den få citera följande:
»År 1949 började NTF att intressera
städer och kommuner att bilda
lokala säkerhetsorgan. Detta arbete har
NTF fullföljt så långt att numera sådana
organ finns inregistrerade i nära
nog alla städer och kommuner i landet.
På papperet finns således en omfattande
fältorganisation.»

Hur är det i verkligheten? Enligt
uppgifter från samma källa skulle endast
omkring en tredjedel av denna
fältorganisation visa en tillfredsställande
aktivitet.

Man frågar sig ibland, om NTF:s organisation
har den struktur, som är
den bästa. Man frågar sig, om det gjorts
några jämförelser med vad som åstadkommits
av liknande organisationer i
andra länder — jag tänker då närmast
på det amerikanska National Safety
Council och det engelska Royal Society
for Prevention of Accidents. Jag tänker
vidare på den del av NTF:s fältorganisation,
som utgöres av länsombuden,
som gör sin insats inom NTF på fritid
och mot mindre arvoden och där resultatet
också blir ganska ojämnt. En
fastare och helst heltidsanställd kår
av länsombud skulle på detta område
kunna göra helt andra insatser.

Jag har här endast pekat på en del av
vad som finns att peka på i den här

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

frågan. Jag gör, herr talman, intet yrkande,
men jag är ändå glad över att
ha fått fästa kammarens uppmärksamhet
på att här finns en hel del punkter,
som kan — och bör — bli föremål för
överväganden i fortsättningen.

Trafikolycksfrekvensen på våra
landsvägar är stor och området alltför
viktigt för att inte bli föremål för ännu
större uppmärksamhet än hittills. Med
detta vill jag sluta mitt anförande. Jag
upprepar, herr talman, att jag icke har
något yrkande.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag skulle i många avseenden
kunna instämma med vad fru
Sandström nyss sagt, men jag finner
anledning att komplettera med att säga
något i anledning av att jag själv är
medlem i en organisation, som sedan
lång tid tillbaka har sysslat med problem
av detta slag.

Jag har nog den uppfattningen att
man inte kan säga, att NTF riktigt har
förstått sin uppgift att samordna trafiksäkerhetsarbetet,
och man måste
ifrågasätta om resultatet av NTF :s eget
arbete verkligen är så stort som man i
allmänhet skulle kunna förvänta.

MHF, alltså Motorförarnas helnykterhetsförbund,
har såsom organisation
gjort en pionjärinsats för trafiksäkerhetsarbetet,
för upplysnings- och propagandaverksamhet.
Detta arbete, som
bedrevs nära tio år innan NTF bildades,
sker helt på ideell grund och bedrives
och bekostas till största delen
av frivilliga krafter. MHF tog på sin
tid initiativet till trafikundervisningen
i skolorna och till trafiklekskolorna för
barn i förskoleåldern. Det är hundratusentals
ungdomar som fått sin trafikskolning
genom MHF, som för närvarande
har ett tiotal ombudsmän som
bereser landet och anordnar trafikföredrag,
filmvisningar, diskussioner etc.
och hjälper de cirka 400 avdelningarna
i deras samhällsnyttiga arbete. Årligen
samlar MHF cirka en halv miljon per -

soner till sina trafiksammankomster,
och MHF har över hela landet anordnat
trafikkurser med preliminärt cirka
20 000 deltagare.

Jag nämner detta för att visa på en
enda organisation, som tillsammans
med andra på frivillig grund gör insatser
i trafiksäkerhetsarbetet, väsentligt
större än dem NTF gör. Man skulle då
kunna förvänta, att NTF med uppskattning
av detta pionjärbetonade och i övrigt
omfattande arbete av MHF skulle
vara angelägen om ett gott samarbete
med MHF. Jag vill inte påstå att ett samarbete
saknas, men enligt min uppfattning
kan det inte råda tillfredsställande
förhållanden, då sådant kan inträffa
som hände för några dagar sedan och
som är av sådan art att jag inte kan underlåta
att omnämna det särskilt.

Delegater för den i Norge nybildade
Landsforeningen till fremme av trygg
trafik besökte under en studieresa till
Sverige och Finland vår huvudstad den
19 och 20 i denna månad. För detta
besök var NTF delegationens värd. Under
besöket bereddes delegationen tillfälle
att besöka Motormännens riksförbund
och Kungl. Automobilklubben,
men Motorförarnas helnykterhetsförbund
var inte ens underrättat om besöket
och bereddes icke något tillfälle att
redogöra för sitt omfattande trafiksäkerhetsarbete
eller sin organisation.
MHF måste i efterskott, sedan man fått
reda på detta besök, skicka upplysningar
angående den genom denna organisation
bedrivna verksamheten till
Norge, alltså ungefär som man skickar
jästen efter degen. När en delegation
varit här för att få reda på vad man
genom officiella organ gör på detta område
i Sverige, borde en organisation
av MHF:s omfattning ha beretts tillfälle
att lämna uppgifter angående sitt arbete.
Man bör komma ihåg att medlemsantalet
inom MHF starkt närmar sig
siffran 100 000.

Vad jag här tidigare anfört beträffande
MHF:s insatser på trafiksäkerhc -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

tens område är av sådan art att denna
organisation och dess arbete inte kan
nonchaleras av NTF, om det råder tillräckligt
goda förhållanden inom detta
av staten understödda organ.

Nu skulle någon kanske tro, att jag
har anfört detta för att komma NTF till
livs, för att på något sätt vilja påstå att
vi inte borde ha NTF, att man inte skall
ge den anslag, men så är inte förhållandet.
Vi behöver en samordnande organisation,
som med hjälp av statsmedel utbildar
personer för sina uppgifter, som
centralt administrerar ett väl utarbetat
material för arbetets effektivisering etc.

Vi behöver en organisation liknande
NTF. Men det skall vara en organisation,
som har personella och organisatoriska
resurser för sin viktiga och livssparande
uppgift. Det behövs en snabbutredning
för att få ordning på NTF:s
organisation. Vi kan peka på exempel
i utlandet, där man förstått att sköta
sin uppgift på ett rätt sätt.

Ett hänskjutande av dessa frågor till
1953 års trafiksäkerhetsutredning har
utskottet angivit såsom den lösning man
vill föreslå. Jag vill liksom fru Sandström
starkt betyga den högaktning vi
har för landshövding Mossbergs både
kapacitet, vilja och intresse att göra det
allra bästa av den utredning som han
håller på med, men i detta fall bör vi
kunna få till stånd en särskild snabbutredning.
Vi har inte tid att vänta på att
alla andra frågor löses. Här bör man
handla snabbt och separat, och även om
fru Sandström inte yrkade bifall till den
motion vi har väckt vill jag faktiskt göra
det av den anledningen, att jag anser
detta arbete vara av så stor betydelse.
Jag kan därför inte underlåta att yrka
bifall till motionen, som syftar till att få
organisationen inom NTF omprövad,
samtidigt som vi vill ge den tillräckligt
stora resurser för att kunna utföra sitt
arbete i trafiksäkerhetens tjänst i en tid,
då olyckorna hotar att ta sådan omfattning
att vi inte står till svars utan ordentliga
krafttag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr MALMBORG i Skövde (fp):

Herr talman! Herr Löfgren riktade en
hård kritik mot NTF:s arbete. Det finns
ingen anledning för mig att i denna situation
och inför detta forum ingå på
dessa spörsmål.

På denna punkt föreligger, som redan
relaterats, två par motioner. I det ena
avser man höjning av anslaget och i det
andra hemställer man om skyndsam utredning
på vilket sätt NTF skulle kunna
ges större resurser i arbetet på trafikolyckornas
nedbringande.

Fru Sandström drog av utskottets utlåtande
den slutsatsen att utskottet varit
kallsinnigt inför dessa mycket angelägna
frågor. Jag måste, herr talman,
säga, att jag har svårt att fatta den betygsättningen.
Vi har beträffande anslagsfrågan
sagt, att ett tillstyrkande i
full utsträckning av yrkandet om höjning
av anslaget framstår i och för sig
som motiverat, men att man nödgas ta
vissa hänsyn också till det ekonomiska
läget.

Vad sedan utredningskravet beträffar
bär vi tagit det med mycket stort allvar.
Vi har trott, att vi bäst skulle tjäna
syftet genom att föreslå, att denna utredning
skulle verkställas av trafiksäkerlietsutredningen.
Nu säger fru Sandström
och likaså herr Löfgren, att detta
är något malplacerat, då denna utredning
upphört med sitt arbete. Jag vill
med anledning härav meddela, att vi
har fått en promemoria från NTF, där
man anfört, att det vore mycket lämpligt
att överlämna denna utredning till
just trafiksäkerhetsutredningen. Vi har
således varit i god tro, när vi föreslagit
denna form för utredning.

Herr talman! Jag skall inte göra några
ytterligare kommentarer. Med hänvisning
till vad utskottet anfört och till
dessa mina ord får jag yrka bifall till
utskottets förslag.

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

Fru SANDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord vända mig mot herr Malmborg i
Skövde. För det första har jag inte sagt,
att den mossbergska utredningen har
upphört. Jag sade bara att den framlämnat
ett flertal betänkanden, men att
den skulle kunna göra någon snabbutredning
just nu av det slag utskottet talar
om, det tvivlar jag på.

Sedan sade herr Malmborg, att han
förvånade sig över att jag sagt, att utskottet
varit kallsinnigt. Han tilläde, att
utskottet tvärtom hade behandlat denna
fråga med stort allvar. Jag skulle emellertid
vilja fråga herr Malmborg: Kan
man inte visa allvar även i kallsinnighet?
Jag betraktar det som uttryck för
en viss kallsinnighet när utskottet här,
liksom i så många andra fall, som skäl
för hemställan om avslag hänvisar ett
krav till en pågående utredning, vilket
ofta är ett utomordentligt sätt att begrava
och komma undan ett dylikt krav.
Eftersom vi bara begärt en utredning
beträffande den organisation, som vi
nu diskuterar, är det inte säkert att det
kravet blir tillgodosett, om man bara
gör en hänvisning till en utredning, som
kanske har en hel rad andra saker att
först klara av. Jag ville bara påpeka
detta och har, herr talman, fortfarande
intet yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 371; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 33—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 87, i anledning av Kungl Maj:ts

proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Ändring i förordningen om automobilskatt
m. in.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta motioner
om ändring i förordningen om
automobilskatt m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
bl. a. följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 318 av
herrar Mannerskantz och Svärd samt
II: 231 av herr von Seth m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte antaga
ett däri framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt;

2) de likalydande motionerna I: 320
av herrar Spetz och Axel Andersson
samt II: 251 av herr Kristensson i Osby
m. fl., vari hemställts »att riksdagen
måtte besluta sänka fordonsskatten för
lastautomobil, släpvagn och omnibus
till de skattesatser, som var gällande
före den av 1954 års riksdag beslutade
höjningen, att träda i kraft den 1 januari
1957, samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig
författningstext»;

3) motionen II: 577 av fru Sandström
och herr Nyberg, vari hemställts

»1. att riksdagen måtte besluta

a) sänka fordonsskatten för bussar,
så att fordonsskattens vikttillägg för
samtliga viktklasser av bussar skall utgå

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

med trettiotre kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av bussens
tjänstevikt minskad med niohundra
kilogram;

b) sänka skatten å brännolja med fem
öre till tjugosju öre för liter samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
1:318 av herrar Mannerskantz och
Svärd samt II: 231 av herr von Seth
m. fl., de likalydande motionerna I: 320
av herrar Spetz och Axel Andersson
samt II: 251 av herr Kristensson i Osby
m. fl. ävensom motionen II: 577 av fru
Sandström och herr Nyberg, såvitt motionen
avsåge fordonsskatten för bussar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att motionen 11:577 av fru Sandström
och herr Nyberg, i vad den ej behandlats
under punkten 1), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna
I: 319 av herrar Ragnar Bergh samt
II: 232 av herrar Munktell och Agerberg
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

4) att motionen II: 250 av herr Löfgren
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Spetz, Söderquist,
Velander, Nilsson i Svalöv, Christenson
i Malmö och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottet under punkten
1) bort hemställa, att riksdagen måtte
— med bifall till ovannämnda motioner
1:318 och 320 samt 11:231, 251
och 577, motionen II: 577 dock endast
i vad densamma avsåge fordonsskatten
för bussar ■— antaga ett i reservationen
intaget förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Den höjning av bilbeskattningen
som ägde rum genom riksdagens
beslut 1954 föregicks av en lång
debatt. På vårt håll ansåg vi det vara
mycket allvarligt att höja bilbeskattningen
på den tunga dieseldrivna trafiken
med ungefär en tredjedel. Vi ansåg att
detta beslut vilade på en bristfällig utredning.
Sakkunniga stod emot sakkunniga.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjorde gällande att denna del av trafiken
före höjningen betalade sin andel
av vägkostnaderna. Vi ansåg därför att
frågan borde ytterligare utredas. Vi
framhöll också att en höjning sådan
som den föreslagna inverkade på transportkostnaderna
och därmed också på
produktionskostnaderna och över huvud
taget på näringslivets konkurrensförmåga
gentemot andra länder. Dessutom
framhölls det i diskussionen, att en för
hög beskattning bromsar utvecklingen
på ifrågavarande trafikområde.

Jag vill nu framhålla och understryka,
att den ökning av beskattningen på
den tunga trafiken som skedde genom
1954 års beslut har bidragit till denna
trafiks svårigheter. Det är ju ett känt
förhållande, att omnibustrafiken i vårt
land har det besvärligt. Svenska omnibusägareförbundet
har framhållit detta
i skrivelse till Kungl. Maj:t i januari i
år. Man talar där om att intäkterna för
många busslinjer minskat samtidigt som
omkostnaderna stigit. Man beräknar att
dessa senare stigit från 1952 med ungefär
15 procent, och hälften av denna
stegring menar man beror på skattehöjningen.
Man har av olika anledningar
inte lyckats få kompensation för
dessa kostnadsstegringar. Den minskade
lönsamheten för busstrafiken innebär
risk för sämre bussförhållanden särskilt
på landsbygden. Jag vill gärna
tillstå att vårt förslag här inte löser
dessa problem, men vårt förslag innebär
dock att bördan i någon mån lättas.

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

Jag vill framhålla att den tunga dieseldrivna
trafiken i vårt land har en
mycket högre beskattning än den i
andra länder. För att bevisa detta vill
jag anföra tre exempel. Det första gäller
en landsvägsbuss med en tjänstevikt
av 7 460 kg. Den är dieseldriven och
har en maximilast av 46 personer plus
bagage, en beräknad genomsnittslast av
30 personer plus bagage, bränsleförbrukning
2,2 liter per mil och en körsträcka
beräknad till 5 000 mil per år.
Den sammanlagda fordonsskatten och
drivmedelsskatten för en sådan landsvägsbuss
beräknas i vårt land till 6 358
kronor, i Danmark till 4 956, i Norge
till 4 430, med den gummiskatt inräknad
som finns i Norge, i Holland till
3 050 och i Belgien till 3 615 kronor.

Om jag uttrycker detta med indexsiffror
och sätter Sveriges indextal till
100, så blir motsvarande siffror för
Danmark 79, för Norge 70, för Holland
48 och för Belgien 57.

Tar vi däremot som exempel en lätt
diesellastvagn med en tjänstevikt av
5 000 kg, med en maximal lastförmåga
på likaledes 5 000 kg samt en genomsnittslast
på 2 500 kg, och om man räknar
med en drivmedelsförbrukning av
1,6 1 per mil och en körsträcka på 4 000
mil per år, så blir den beräknade sammanlagda
fordons- och drivmedelsskatten
i vårt land 4 857 kronor, i Danmark
3 950, i Norge — med inräknad gummiskatt
— 3 680, i Holland 1 980 och i
Belgien 2 980 kronor. Uttryckt i indexsiffror
med Sveriges indextal satt till
100 blir siffrorna för Danmark 82, för
Norge 76, för Holland 41 och för Belgien
62.

Mitt tredje och sista exempel gäller
en långtradare utan släpvagn med en
tjänstevikt på 7 000 kg, en lastförmåga
på 8 000 kg, en drivmedelsförbrukning
på 2,6 1 per mil och med en genomsnittlig
körsträcka på 10 000 mil per
år. För denna bil blir de sammanlagda
fordons- och drivmedelsskatterna i
Sverige 11 767 kronor, i Danmark 5 500,

i Norge — med inräknad gummiskatt
— 7 220, i Holland 3 260 och i Belgien
4 480 kronor. Räknat efter index med
siffran 100 för Sverige blir motsvarande
siffror för Danmark 47, för Norge
61, för Holland 28 och för Belgien 38.

Jag har anfört detta för att belysa
att vi i Sverige har en mycket hög beskattning
på den tunga trafiken. I vår
motion, 11:251, har vi yrkat om återgång
beträffande fordonsskatten på
omnibusar, lastautomobiler och släpvagnar
till den beskattning som gällde
före 1954 års riksdagsbeslut. Detta yrkande
framställdes också i den reservation
som fogats till bevillningsutskottets
betänkande. Jag vill gärna understryka
att detta är ett begränsat krav.
Vi har begränsat det så därför att vi
ansett, att majoriteten då borde kunna
tillmötesgå vårt krav, vilket skulle i
viss mån mildra 1954 års beslut. Enligt
mitt sätt att se skulle det vara ett steg
i rätt riktning. Det kan också ske utan
att vi därför behöver skära ned anslaget
till vägbyggen och vägunderhåll. Investeringarna
i våra vägar är mycket angelägna
och i hög grad produktiva, det
är vi alla överens om, och vi har ju
också ett överskott på automobilskattemedel,
som ger rum för den skattelättnad
vi yrkat på. Jag anser vårt krav på
ifrågavarande skattelättnad vara starkt
motiverat, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Beslutet vid 1954 års
riksdag i automobilskattefrågan tog dels
sikte på täckningen av utgifterna för
vägväsendet under budgetåret 1954/55
och dels på täckningen av vägväsendets
kostnader enligt upprättad investeringsplan,
avseende femårsperioden 1955—
1959, vilka beräknades uppgå till totalt
cirka 4,3 miljarder kronor.

Från högerhåll hävdades den gången

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

att den av regeringspartierna genomdrivna
höjningen av fordonsskatterna
icke var nödvändig för att säkra medelstillgången
för femårsplanens genomförande.
Motorfordonsbeståndets
utveckling samt väginvesteringarnas
omfattning etc. har hittills icke jävat
riktigheten av denna högerns inställning.
På alla håll får man nog erkänna,
att utvecklingen i fråga om avkastningen
av motorfordonsskatterna till följd
av fordonsparkens snabba tillväxt har
varit gynnsammare än man tidigare
räknat med och att detta förhållande i
förening med en av konjunkturmässiga
skäl betingad återhållsamhet beträffande
investeringsvolymen för vägväsendet
kommer att medföra ett i motsvarande
mån ökat överskott av automobilskattemedel.

Bilskatterna kommer följaktligen att
ge en större avkastning än som beräknats
och väginvesteringarna blir mindre
än som beräknats i investeringsplanen.
Resultatet härav blir, att av bilismen
utkräves större belopp än som under
respektive år kommer att användas för
de avsedda ändamålen. Automobilskattemedelsfonden
kommer alltså att uppvisa
växande överskott. Konsekvensen
härav kan inte gärna bli någon annan
än att man kan sänka skattepålagorna
för bilismen, om man vill.

Reservanterna ansluter sig till den
motionsledes från höger- och folkpartihåll
framförda uppfattningen, att en
sådan sänkning i nuvarande läge bör
genomföras genom att fordonsskatterna
bättre anpassas till det faktiska behovet
av bilskattemedel. Detta är så mycket
mer påkallat som 1954 års beslut innefattar
en väsentlig skatteskärpning
särskilt för den tyngre trafiken, vilken
dessutom innebär en betydande omfördelning
av skatteplikten olika fordonskategorier
emellan. Fordonsskatten för
bussar och lastbilar höjdes sålunda genomsnittligt
med cirka 17 procent för
att i särskilda fall beträffande de tyngre
fordonen uppgå till inemot 40 procent.

På högerhåll har vi städse beklagat,
att skattebelastningen av den tunga trafiken
liksom också regleringen av bilismens
beskattning i övrigt 1954 genomdrevs
utan varje som helst utredning
rörande de näringspolitiska och
samhällsekonomiska verkningarna av
de gjorda höjningarna. I avsaknad även
sådan utredning måste särbeskattningen
av motortrafiken i dagens läge
framstå såsom helt godtycklig.

I övrigt vill jag, herr talman, instämma
med vad herr Kristensson i Osby
anfört, och ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Mina ärade vänner reservanterna
får verkligen ursäkta att
jag när jag först tog del av alla de motioner
som väckts i detta ämne, fick
ett starkt intryck av att motionärerna
bottenskrapat alla möjligheter att lägga
ut en valpolitisk långrev med så många
välagnade och feta krokar som möjligt.
Det gällde således att sänka skatten på
lastbilar, släpvagnar och bussar, att
sänka även brännoljeskatten och skatten
på bärgningsbilar samt slutligen också
att få till stånd en utredning om skatt
på för långa och för breda personbilar,
som förargar så många på alla
parkeringsplatser. Reservanterna har
tydligen funnit att det blev väl mycket
av det goda, och de har därför koncentrerat
sig på fordonsskatten på lastbilar
och bussar, som de vill återföra till
1954 års nivå.

Rent sakligt sett tror jag emellertid
att även denna begränsning är mycket
svagt motiverad. 1954 genomfördes en
höjning av skatten på tyngre fordon.
Motiveringen var den, att de tyngre bilarna,
bussar och lastbilar, krävde en
högre vägstandard och dessutom ansågs
de slita vägarna mera än lättare fordon,
vilket också torde vara ostridigt. Relationen
i skattebelastning mellan tyngre
och lättare fordon ansågs dock genom

Nr IG

Fredagen den 27 april 1956

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

det beslut som då fattades icke vara
rubbad. En kraftigt ökad tillgång på personbilar
i förhållande till tyngre bilar
bidrog till att behålla relationen sådan
den varit tidigare. Förhållandet torde
nu ha förskjutits till förmån för de tyngre
fordonen, eftersom sedan 1954 personbilarnas
antal sannolikt har ökat relativt
mera än de tyngre fordonens.

De regler som genomfördes 1954 är
emellertid att betrakta såsom ett provisorium.
1953 års trafikutredning har
nämligen till uppgift att utreda motorfordonsbeskattningen
ur allmänna trafik-
och näringspolitiska synpunkter.
När denna utredning föreligger får vi
sannolikt tillfälle att ta definitiv ställning
till hur dessa skatter skall avvägas.
Att i väntan på detta utredningsresultat
nu företa en ensidig sänkning
av skatterna på bilar och bussar kan
väl inte vara rimligt och det är i varje
fall stridande mot de regler som tillämpas
här i riksdagen, där man inte vill
föregripa en pågående utredning.

1954 års reform har skildrats såsom
cn kostnadsstegrande faktor, och herr
Kristensson i Osby har nyss anfört en
hel del sifferserier, som han avsåg skulle
bevisa detta. Jag tror emellertid att
hans sifferserier — intressanta i och för
sig — inte är på något sätt relevanta när
det gäller att bedöma vår skattepolitik.
Vi känner nämligen inte till hur skatterna
är fördelade i de berörda länderna
— hur förhållandet är mellan bilar och
lastbilar. Allt beror ju dessutom på vilken
vägtunga de olika länderna har. I
Norge kan förhållandena vara ungefär
likartade med våra svenska. Men det är
uppenbart att fordonsskatten i länder
som Danmark och Belgien kan vara lägre
än här i Sverige och ändå täcka viigkostnaderna,
ty vägmilen per capita är
ofantligt mycket färre än i vårt land.
.Tåg tror sålunda att de anförda siffrornas
beviskraft är mycket begränsad.

Reservanterna tror också att den fördyring
som ägt rum varit eu av de verksammaste
faktorerna för kostnadshöj -

ningen. Jag anser emellertid att det är
andra omständigheter som väsentligen
har bidragit, och herr Kristensson har
ju även medgivit, att det torde vara så.
1954 fanns ett material som visade, att
fordonsskattehöjningen egentligen inte
skulle föranleda någon större kostnadsökning,
och jag tror att detta material
är pålitligare än det herr Kristensson
här redovisat.

Andra omständigheter har som sagt
varit mera avgörande. Framför allt gäller
detta i fråga om bussarna. Det är
beklagligt att det är som det är med
busstrafiken. Jag har en personlig erfarenhet
av hur det ligger till. Jag kan
tala om, att från 1952—53 har passagerarfrekvensen
på bussarna stadigt minskat,
och den kommer säkerligen att
göra det ytterligare, allteftersom personbilsbeståndet
ökar. Skulle vi komma upp
till den amerikanska standarden med
en bil på var tredje person, finge bussarna
sannolikt svårt att klara sig. Detta
problem löses ingalunda genom skattesänkningar
av den storleksordning som
föreslås. Trafikutredningen av 1953
måste verkligen undersöka bussarnas
betydelse från näringspolitiska synpunkter.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
inte uraktlåta att ge uttryck åt
den uppfattningen, att vad som mest bidragit
till busstrafikens svårigheter är
det kortsynta bekämpande av samordnandet
av busstrafik och järnvägstrafik
som förekommit. Järnvägsstyrelsen har
på alla möjliga sätt försökt åstadkomma
en samordning, men hur har dessa förslag
mötts här? Jo, de har energiskt bekämpats
vid varje tillfälle. Om man
förstått att utnyttja möjligheterna till
samordning, skulle busstrafiken nu,
framför allt ur landsbygdens synvinkel,
förvisso ha varit i ett förmånligare läge.
Det är inte omöjligt, att de som ivrigast
yrkat på att några busslinjer inte skulle
få inköpas av SJ inom en ganska snar
framtid får lov att kräva, att vi skall
inlösa cn rad busslinjer för att busstrafi -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

ken över huvud taget skall kunna hållas
i gång i avlägsna bygder.

Jag kan inte underlåta att också något
beröra det sätt, varpå reservanterna
vill finansiera denna skattesänkning.
Den skall nämligen gå ut över automobilskattefonden.
Denna är för närvarande
mycket betydande — den 30 juni
1955 fanns det 53 miljoner kronor i den,
och vid utgången av nästa budgetår beräknas
den uppgå till 332 miljoner kronor.
Men märk väl: av dessa 332 miljoner
är 292 miljoner bilaccismedel, och
drar vi bort dem återstår summa 40
miljoner. Detta är det reella överskottet
i automobilskattefonden. Bilaccisen har
ju inte tillkommit såsom en vägskatt,
utan den har införts i penningpolitiska
syften, och det skulle vara ganska egendomligt,
om vi började dela ut bilaccismedel
som skattelättnad för lastbilar
och omnibusar. Dessa 40 miljoner som
återstår, ärade kammarledamöter, är en
mycket blygsam summa i vår vägstat.
Jag erinrar om det stora upprustningsprogrammet
för vägarna, som under 15
å 20 år beräknas kräva 750 miljoner
kronor årligen eller allt som allt ett
belopp av mellan 11 och 15 miljarder.
Då ter sig detta lilla överskott i bilskattefonden
som en synnerligen blygsam
slant.

Herr talman! Med det anförda har
jag sökt visa, att det framställda förslaget
saknar reellt underlag och sålunda
inte bör av riksdagen antagas. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundström började
sitt anförande med att tala om att det
var riktigt, att den tunga trafiken fick
den beskattning som 1954 års beslut innebar.
Då det gäller den saken står,
herr Sundström, sakkunniga mot sakkunniga.
Såsom jag redan sagt ansåg
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att
den tunga trafiken redan före denna

skattehöjning betalade sin andel av vägkostnaderna.
Herr Sundström har en annan
uppfattning därom än det sakkunniga
ämbetsverket, men herr Sundström
får ursäkta att jag i denna fråga tror
mera på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utsago än på herr Sundströms.

Vidare sade herr Sundström att ett
beslut enligt reservationen skulle föregripa
utredningen på detta område, och
han syftade då på den utredning som
skall ske genom 1953 års trafikutredning.
Men herr Sundström och jag är ju
överens om en sak, nämligen att omnibustrafiken
i vårt land för närvarande
kämpar med svårigheter. Dessa svårigheter
är överhängande. Enligt mitt sätt
att se är det viktigt att man så snart
som möjligt åstadkommer en förbättring
av lönsamheten för busslinjerna
och inte bara hänskjuter frågan till en
utredning, vars arbete kanske kommer
att spänna över flera år. 1953 års trafikutredning
har ett mycket digert
program, och medan utredningen arbetar
också med de problem, som berör
busstrafiken, kommer säkerligen mycket
att hända just på det området. Det
går inte att vänta med åtgärder utan
att det blir skadeverkningar. Medan gräset
växer dör kon, och medan skatteinkomsterna
flödar dör en del av busslinjerna,
framför allt på landsbygden.

Det är därför jag menar att det är
klokt av riksdagen att på denna punkt
följa reservanterna.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Åsikt står mot åsikt,
säger herr Kristensson. Det är nog bäst
att vi överlämnar till åhörarna att bedöma
vilket som är tillförlitligast: vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens uppgifter
eller det material som låg till grund för
1954 års skattereform.

Herr Kristensson underströk att busstrafiken
befinner sig i en akut krissituation.
Jag skall inte förneka att det
i vissa fall förhåller sig på det sättet.

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändring

men jag tror att en sådan åtgärd som
reservanterna föreslår är av ganska
ringa betydelse för att hjälpa de bussföretag
som har det besvärligt. Man bör
hålla isär frågan om skatternas storlek
och frågan om de stödåtgärder av
olika slag, som kan bli nödvändiga, särskilt
då det gäller busslinjer i avlägsna
bygder. Det finns nämligen inte bara
bussföretag med ekonomiska svårigheter
utan också företag som har en mycket
givande rörelse. En differentiering
av stödåtgärderna till förmån för busslinjerna
i avlägsna bygder är sålunda
nödvändig. En generell sänkning av
fordonsskatten för bussarna skulle icke
nämnvärt hjälpa upp det hela för de
bussföretag som är mest i behov av stöd.
Däremot skulle den öka vinsten för
bussföretag som redan är mycket bärkraftiga.
En skattesänkning skulle alltså
vara ett mycket irrationellt sätt att
stödja den busstrafik som nu kämpar
med svårigheter.

Jag vidhåller därför yrkandet om bifall
till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sundström gör
här gällande att den åtgärd, som reservanterna
föreslår, inte skulle ha så stor
inverkan på den tunga trafikens lönsamhet.
Jag kan nämna att Svenska
omnibusägareförbundet, som naturligtvis
vet var skon klämmer, har framhållit
att sedan 1952 omkostnaderna för
deras medlemmars vidkommande ökat
med 15 procent, varav hälften faller på
skatteökningen, och förbundet har i sin
framställning till regeringen anhållit
om bl. a. lägre fordonsskatt. Omnibusägarnas
egen organisation ser alltså
denna fråga på ett annat sätt än herr
Sundström.

Jag har medgett, att det inte är något
särskilt vittgående förslag, som vi här
framfört, men lönsamhet avgörs alltid
vid marginalen och också den sänkning
vi nu föreslagit är av betydelse för buss -

i förordningen om automobilskatt m. m.

trafiken. Just att det är fråga om en
måttlig begäran bör ju göra det så mycket
lättare för majoritetspartierna att
biträda den.

Herr Sundström var i sitt första anförande
inne på frågan om finansieringen
av skattelättnaden. Det räcker
om jag slår fast, att det finns pengar
bland bilskattemedlen därtill. Om vi
följer reservanterna, blir anslagen till
vägkostnaderna alltså desamma, och de
täcks också i detta fall av bilskattemedel.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framställa
en fråga till herr Kristensson i Osby:
Är det inte ganska självklart, om man
frågar Omnibusägareföreningens medlemmar
om de vill ha sänkt skatt, att
de säger, att detta vore bra?

Vad beträffar finansieringen har jag
redan visat upp, att det finns reellt 40
miljoner kronor till förfogande. Vi står
inför ett långtidsprogram, som tar i
anspråk mellan 11 och 15 miljarder
kronor för vägarnas utbyggande. Är
det då skäl att börja plocka ur denna
lilla reserv på 40 miljoner kronor?

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Med anledning av herr
Sundströms sista yttrande borde man
kanske tillägga, att Omnibusägareföreningen
inte har blivit tillfrågad oni
den vill ha någon skattelättnad, utan
den har kommit själv och talat om, var
skon klämmer, och då velat ha dessa
lättnader.

Jag skall bara säga ett par ord beträffande
motionen II: 250, som upptages
i punkt 4 i utskottets kläm. Å ena
sidan blir man kanske litet nedslagen,
om man bara läser vad utskottet skriver
i klämmen, alltså att motionen inle
skall föranleda någon riksdagens åtgärd.
Å andra sidan får man glädja sig över
vad utskottet i övrigt skriver; det förutsätter
ju, att de synpunkter, som har

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m.

framförts i min motion, skall upptagas
av 1953 års trafikutredning. Jag vill
då hoppas, att denna utredning skall
behandla dessa frågor, ty jag tror, att
det är av mycket stor betydelse att man
beaktar synpunkterna i motionen, så
att fordonsskatten för automobiler utformas
med hänsyn till bilarnas storlek
och inte bara går efter vikt. Vi vet hur
utvecklingen går för närvarande; den
tenderar mot bredare och längre
vagnar, och vi får det trängre och
trängre på gatorna, besvärligare och
besvärligare på parkeringsplatserna.
Om dessa synpunkter inte nu tas upp,
kommer vi bara i fortsättningen att fä
ångra oss för att vi inte tidigare beaktat
dem, på grund av den kraftiga trängsel,
som kommer att accentueras alltmer
som åren går. Då har vi försuttit möjligheten
att göra åtminstone något, som
hjälper till att hålla oss inom ramen
för en vettigare fordonsstorlek, i den
mån detta är möjligt utan att inkräkta
på trafikens behov.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
ingå på denna fråga.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde
emellertid votering, vadan efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 67 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Ändringar beträffande garantibeskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar beträffande
garantibeskattningen in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:292
av herr Eiverlöf m. fl. och 11:240 avherr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte för sin del antaga
ett däri framlagt förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), innebärande att
24 §, 25 § 1 mom., 45 §, 46 § 1 mom.
samt 47 och 58 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 ävensom anvisningarna
till 19 §, till 24 § punkterna
2 och 3, till 25 §, till 36 § punkt 1, till
38 § punkt 2, till 47 §, till 54 § punkt 1,
till 58 § samt till 60 § skulle erhålla
ändrad lydelse samt 25 § 3 och 4 mom.
ävensom anvisningarna till 24 § punkt
6 och till 39 § punkt 3 samma lag upphöra
att gälla;

II) de likalydande motionerna 1:303
av herr Spelz samt 11:234 av herrar

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m.

Sjölin och Kristensson i Osby, vari hemställts,

1. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en förnyad undersökning
av den effektiva fastighetsskattens
storlek och betydelse samt en plan
för dess avveckling samt

2. att riksdagen måtte i avvaktan härpå
som en provisorisk åtgärd besluta
att 47 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) samt anvisningarna
till 47 och 60 §§ kommunalskattelagen
skulle erhålla ändrad lydelse.

I de förevarande motionerna hade
framställts yrkanden avseende i huvudsak
två områden av inkomstskattelagstiftningen,
nämligen dels garantibeskattningen
och dels schablontaxeringen
av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter,
av fastigheter tillhörande
bostadsföreningar eller bostadsaktiebolag
samt av fastigheter tillhöriga s. k.
allmännyttiga bostadsföretag.

I fråga om schablontaxeringen yrkades
i de likalydande motionerna I: 292
och II: 240 att denna metod för taxering
av fastighetsinkomst skulle upphävas
och att en återgång skulle ske till tidigare
för inkomstberäkningen gällande
bestämmelser. Vad angår garantibeskattningen
yrkades i de likalydande motionerna
I: 303 och Ii: 234, att ett belopp
av 20 000 kronor av fastighets taxeringsvärde
måtte undantagas vid beräkning
av garantibeloppet samt i de likalydande
motionerna I: 292 och II: 240 att
procenttalet för beräkning av garantibelopp
för fastighet måtte sänkas från
fyra till tre. I sistnämnda motioner yrkades
härjämte viss justering av bestämmelserna
i 58 § kommunalskattelagen
rörande fördelning mellan olika
kommuner av inkomst av rörelse, som
bedrives från fast driftställe i mer än
en kommun. Slutligen yrkades i motionerna
1:303 och 11:234 skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om en förnyad
undersökning av den effektiva fas -

tighetsskattens storlek och betydelse
samt en plan för dess avveckling.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 292 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 240
av herr Hjalmarson m. fl. med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
I: 303 av herr Spetz samt II: 234 av herrar
Sjölin och Kristensson i Osby angående
avveckling av fastighetsskatten
in. m., i vad motionerna avsåge ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att de likalydande motionerna
1:303 av herr Spetz samt 11:234 av
herrar Sjölin och Kristensson i Osby,
i vad motionerna ej behandlats under
punkten 2), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander och Edström,
vilka ansett att utskottet bort under
punkten 1) hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 292 av herr Ewerlöf m. fl. och
11:240 av herr Hjalmarson m. fl., för
sin del antaga i nämnda motioner intaget
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med tillägg att lagen skulle
träda i kraft den 1 januari 1957, dock
att äldre bestämmelser fortfarande skulle
gälla i fråga om 1957 års inkomsttaxering
samt i fråga om eftertaxering
för år 1957 eller tidigare år;

II) av herrar Kristensson i Osby,
Spetz, Söderquist, Sjölin och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett att utskottet
bort under punkten 2) hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 303 av herr Spetz
samt 11:234 av herrar Sjölin och Kristensson
i Osby, i vad motionerna avsåge
ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), för sin del

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m.

antaga ett i reservationen framlagt förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

III) av herrar Kristensson i Osby,
Spetz, Söderquist, Velander, Sjölin, Edström
och Anderson i Sundsvall, vilka
ansett att utskottet bort under punkten
3) hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till de likalydande motionerna
1:303 av herr Spetz samt 11:234 av
herrar Sjölin och Kristensson i Osby, i
vad motionerna ej behandlats under
punkten 2), i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förnyad undersökning av
den effektiva fastighetsskattens storlek
och betydelse samt en plan för dess
avveckling.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr EDSTRÖM (h):

Herr talman! Nu behandlar vi återigen
en fråga, som varit uppe under
flera riksdagar; redan åren 1953, 1954
och 1955 har den nämligen varit aktuell.
Skälen för och emot de nu motionsledes
framförda yrkandena är således
så kända för kammarens ledamöter, att
det inte finns någon anledning för mig
att i detta sammanhang ta upp dem på
nytt.

Innan jag går närmare in på vissa
spörsmål, beträffande vilka det föreligger
skilda reservationer, vill jag understryka,
att statsmakterna — alltså
regeringen och riksdagen — redan tidigare
intagit den principiella ståndpunkten,
vad gäller fastighetsskatten,
att denna skall avskaffas. Vad det här
gäller är därför inte en fråga om huruvida
fastighetsskatten över huvud taget
skall avskaffas utan närmast om i vilket
tempo och på vad sätt slopandet av
skatten bör ske.

På högerhåll hävdar vi, att avvecklingen
bör ske i en snabbare takt än vad
från regeringens håll förordats. Denna
speciella skatteforms bevarande kan
knappast motiveras av principiella el -

ler praktiska skäl. Den är ojämn och
har slumpartade verkningar. Skälen för
dess avskaffande har vitsordats av alla
parter, och det finns därför enligt vår
mening inte någon anledning att bibehålla
skatten längre tid än som kan anses
vara absolut nödvändigt.

Utskottet har för sin del velat framhålla,
att den successiva avvecklingen
av fastighetsskatten måste ske så, att
minsta möjliga rubbningar i kommunernas
finanser åstadkommes. Jag vill instämma
i denna uppfattning men jag
finner på samma gång, att utskottet inte
helt riktigt redovisat den effekt som
vårt förslag om en sänkning av repartitionstalet
från 4 till 3 i ekonomiskt avseende
komme att innebära. Utskottsmajoriteten
framhåller nämligen, att en
sänkning av repartitionstalet från 5 till
4, vilken nu är genomförd, vid tiden för
beslutet härom beräknades komma att
minska den effektiva fastighetsskatten
med cirka 40 miljoner, alltså från cirka
155 miljoner kronor till 115 miljoner
kronor. Utskottet fortsätter vidare och
säger: »En sänkning av repartitionstalet
till 3 skulle medföra en nedgång i
den effektiva fastighetsbeskattningen
med cirka 75 miljoner kronor.» Läsaren
får härav det intrycket, att den av
oss nu motionsledes begärda sänkningen
av repartitionstalet till 3 skulle medföra
ett ytterligare bortfall av cirka 75
miljoner kronor av kommunernas intäkter.
Detta stämmer emellertid inte
med verkligheten. Repartitionstalet är
numera sänkt till 4 och den ytterligare
sänkning om 1 procent ned till 3 procent,
som vi föreslår, kommer att medföra
en nedgång inte med 75 miljoner
kronor i den effektiva fastighetsbeskattningen,
utan endast med cirka 35
miljoner kronor.

Som ett ytterligare skäl för avslag på
vår motion har utskottet anfört, att den
eventuella reformen med en höjning av
de kommunala ortsavdragen kan förväntas
medföra ett utbrett behov av
höjning av kommunernas utdebitering.

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m.

Härigenom skulle enligt utskottet utrymmet
för en fortsatt avveckling av fastighetsskatten
begränsas. Enligt min
mening talar just dessa förhållanden i
stället för att fastighetsskatten snabbt
bör elimineras. En höjning av ortsavdragen
kommer nämligen att medföra
en övervältring av skattebördan inom
kommunerna från vissa grupper skattskyldiga
till andra, i första rummet till
fastighetsägarna. Man har då två olika
vägar att gå för att undvika en sådan
övervältring. Dels kan staten, som
skedde vid 1952 års höjning av ortsavdragen,
låta ersättning utgå till kommunerna.
En sådan metod är emellertid
knappast lämplig. Bättre är i stället
att fastighetsskatten i snabbare takt avvecklas,
varigenom man skulle kunna
undgå de ojämna verkningarna av ortsavdragens
höjning.

Slutligen må erinras om ett ytterligare
skäl för fastighetsskattens avveckling.
Vid den förenkling av deklarations-
och taxeringsförfarandet som
genomfördes av riksdagen föregående
år avstod man bl. a. från vissa uppslag,
som hade lett till en ytterligare förenkling,
på grund av att fastighetsskatten
fortfarande fanns till. De sakkunniga
hade nämligen diskuterat ett avdrag
från inkomst av annan fastighet om
200 kronor. Med hänsyn till att antalet
en- och tvåfamiljsvillor i vårt land
för närvarande torde uppgå till över
700 000 kunde ett sådant avdrag medföra
en väsentlig lättnad i taxerings-,
deklarations- och uppbördsförfarandet.
Departementschefen avstod emellertid
från ett förslag av sådan innebörd under
hänvisning till att det alltid kommer
att uppstå en viss skillnad mellan
källskatten och den slutliga skatten i
dessa fall så länge garantibeloppet beräknas
på fastighetens taxeringsvärde.
En avveckling av fastighetsskatten skulle
således på detta område lämna möjligheten
öppen till eu ytterligare förenkling
av uppbördsförfarandet och
deklarationsförfarandct. Folkpartiets re -

servation innefattar förslag som syftar
i samma riktning som våra, nämligen
att dämpa de dåliga verkningarna av
garantiskatten. Vi finner emellertid, att
vår metod är riktig och mera rättvis,
och kan därför i första hand inte biträda
folkpartiets förslag.

I högermotionen har även tagits upp
ett yrkande om en viss ändring i bestämmelserna
om fördelning av inkomst
av rörelse som skall tagas till
beskattning i mer än en kommun. Yrkandet
innebär att i det fall fastighet
ingår i rörelsen bör en inkomst motsvarande
5 procent av fastighetens
taxeringsvärde alltjämt beskattas i den
kommun där fastigheten är belägen.
Samma andel av inkomsten skall således
beskattas i denna kommun som när
repartitionstalet för fastigheten var
5. Det är i främsta hand för vattenkraftsföretag
som dessa bestämmelser
har betydelse. Sedan fastighetsandelen
avräknats för dessa företag, fördelas
den återstående inkomsten enligt de
nuvarande reglerna så, att den kommun
där huvudkontoret finnes tilldelas
10 procent, 25 procent taxeras i kommun
där företaget varit beläget och 65
procent i kommun där förbrukning ägt
rum. Sänkes emellertid repartitionstalet
kommer den kommun, där fastigheten
är belägen, att få lägre skatteinkomst.
Som en följd av vårt yrkande
om sänkning av repartitionstalet bör
därför en justering av de ifrågavarande
fördelningsreglerna ske.

Vad beträffar vårt yrkande om upphävande
av metoden att i vissa fall beräkna
inkomst av annan fastighet efter
schablon, så har denna diskuterats ingående
både vid 1953, 1954 och 1955
års riksdagar. Det var ju vid 1953 års
riksdag som schablontaxeringsmetoden
infördes beträffande en- och tvåfamiljsfastigheter.
Vi har ånyo upprepat vårt
krav om att schablontaxeringen skall
slopas. Det förhållandet, att schablonmetoden
kan komma att leda till en
påtaglig förenkling av taxeringsarbetet

4 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 16

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956
Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m.

och deklaraiionsbestyren, motiverar
inte dess bibehållande. Det gäller här
att främja jämlikhet och rättvisa i beskattningen.
Det gäller också att åstadkomma
ett skattesystem som ansluter
sig till skatteförmågeprincipen. Schablonmetoden
har i åtskilliga fall lett
till en skärpning av skatten för de
många villaägarna. Ett återgående till
principen, att villaägarna för verkligen
åtnjutna inkomster skall få åtnjuta avdrag
för de omkostnader de haft för sin
fastighet, skulle säkerligen hälsas med
stor tillfredsställelse av de tusentals
villaägare som till sin förvåning funnit
att de inte får göra avdrag för de
verkliga utgifter som de haft för underhållet
av sin fastighet.

Jag ber få yrka bifall till den av
herr Veländer och mig med nr I betecknade
reservationen.

Utskottet önskar i likhet med oss att
en undersökning företas för att utröna
garantibeskattningens betydelse för de
olika kommunerna, men vill bygga denna
på de siffror som kommer fram vid
1957 års fastighetstaxering. Enligt vårt
förmenande dröjer det på det sättet för
länge innan resultatet blir användbart.
Vi önskar denna undersökning snarast
och önskar den förutsättningslös.

Jag ber därför, herr talman, att även
få yrka bifall till den med III betecknade
reservationen.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Redan 1953 uttalade sig
såväl riksdagen som Kungl. Maj:t för
att fastighetsskatten skulle avskaffas,
och vid olika tillfällen har också bevillningsutskottet
givit uttryck för denna
uppfattning. Men, som herr Edström
påpekat, man har alltid sagt att det
kunde ske i den mån det inte inverkar
oförmånligt på kommunernas finanser.
Utskottet har också anfört att man inte
kan ge sig på en avveckling av fastighetsskatten
utan en närmare undersökning
av hela frågan. Vi har därför i

vår motion lämnat ett förslag till en
sådan utredning och begärt skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om förnyad
undersökning av den effektiva
fastighetsskattens storlek och betydelse
samt en plan för dess avveckling. Utskottet
motsätter sig emellertid för närvarande
en dylik undersökning och
hänvisar, som herr Edström nyss nämnde,
till att den lämpligen bör ske på
basis av den fastighetstaxering, som
kommer att äga rum 1957. I likhet med
herr Edström menar vi, att detta är att
dröja alldeles för länge, och dessutom
vill vi hävda den uppfattningen att det
inte är riktigt som bevillningsutskottet
anför, att en undersökning, baserad på
andra siffror än de mest aktuella, skulle
vara värdelös. Även om man inte uttrycker
sig precis så, är tankegången
denna. Tvärtom är det egentligen så att
man borde göra denna undersökning
på ett sådant tidigare stadium. Jag syftar
nämligen på den omständigheten
att, som vi alla vet, fastighetsskatten
är bunden vid en femårsperiod, under
förutsättning att taxeringarna sker normalt
i femårsintervaller. Då är det sålunda
fråga om en trappstegsformad
höjning av fastighetsskatten, under det
att inkomstskatten ger en ganska jämnlöpande
ökning till resultat. Egentligen
borde fastighetsskatten för en viss period
jämföras med medeltalet av inkomsttaxeringens
resultat under samma
femårsperiod och inte alls med det
resultat, som föreligger vid periodens
början, för att få ett mera rättvisande
uttryck för vad saken gäller. Ju längre
vi väntar, dess mindre betydelse har
ju fastighetsskatten under femårsperioden,
jämfört med den totala beskattningen.
Jag tycker därför, att det hade
varit mera logiskt, om utskottet gått
med på motionens yrkande om en sådan
utredning på basis av redan föreliggande
siffror.

Jag ber med detta få yrka bifall till
reservation III, som rör just den detaljen.

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m.

När vi sedan kommer till en annan
punkt i folkpartiets motion, som gäller
ett skattefritt avdrag på 20 000 kronor
för varje fastighet, ber jag också att få
yrka bifall till det där gjorda förslaget
genom att ansluta mig till reservation
II.

Utskottet säger, att denna motion har
varit före tre år å rad. Det är alldeles
riktigt. Vi anser att tankegången är så
rättvis, att man måste försöka vinna
gehör för den. I och med att fastighetsskatten
kommer att öka högst väsentligt
genom den nytaxering som förestår
och inte minst genom den väntade stora
höjningen av ortsavdraget, kommer
en betydande del av kommunalskatten
att övervältras på fastighetsägarna, vilket
ingalunda kan vara riktigt. Därför
bör dessa få viss kompensation. En
lämplig kompensation vore just detta
avdrag på 20 000 kronor.

Herr talman! Jag ber alltså att få
yrka bifall dels till reservation II och
dels till reservation III, båda av herr
Kristensson i Osby m. fl.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som här nyss sagts är
denna fråga ingen nyhet. Riksdagen har
behandlat samma sak flera gånger tidigare.
Jag vill erinra om att riksdagen
1953 uttalade sig i princip för fastighetsskattens
avskaffande. Man var då
på det klara med att detta inte kunde
ske omedelbart; det skulle nämligen
vålla kommunerna svårt avbräck i form
av en betydande minskning av skatteunderlaget
och som följd därav höjd
utdebitering. De beräkningar som då
förelåg visade, att det i vissa fall skulle
bli en höjning av utdebiteringen upp
till 3: 45. Detta skulle innebära en övervältring
av skatt från en kategori till
eu annan, och man ansåg inte alt man
kunde ta ansvaret för en sådan övervältring.
Man beslöt sig i stället för att
försöka successivt avveckla fastighetsskatten.

Som första led i fastighetsskattens avskaffande
inarbetades fastighetsskatten
i den kommunala inkomstskatten. Den
fristående fastighetsskatten slopades,
och samtidigt sänktes repartitionstalet
från 5 till 4. Den sänkningen ansåg
man trots allt att man vågade företaga,
ty fastighetsvärdena hade avsevärt upptaxerats
vid 1952 års allmänna fastighetstaxering.
Därmed fick kommunerna
kompensation, låt vara inte hundraprocentig
sådan.

Det bör observeras, att denna sänkning
från 5 till 4 procent beräknades
innebära, som herr Edström här nämnde,
att den effektiva fastighetsskatten,
som uppgick till 155 miljoner kronor,
skulle minska med 40 miljoner kronor.
En sänkning till 3 procent, som man
redan då yrkade på och som motionärerna
nu föreslår, skulle betyda en nedgång
i den effektiva fastighetsbeskattningen
med cirka 75 miljoner kronor.
Jag kan inte förstå, att det, som herr
Edström säger, skall kunna bli något
missförstånd, om man läser utskottsutlåtandet,
att man skall få intrycket, att
det skulle bli ytterligare 75 miljoner
kronors minskning. Men det är mycket
möjligt att det nu skulle bli högre siffror
än som då beräknades.

1954 års bevillningsutskott manade
till försiktighet vid avvecklingen på
grund av konsekvenserna för kommunerna
och ville inte gå med på ytterligare
sänkning förrän praktiska erfarenheter
vunnits av den tidigare sänkningen.
Förra årets bevillningsutskott
underströk önskvärdheten av möjligheter
att ytterligare sänka fastighetsskatten,
och man förutsatte, att Kungl.
Maj:t med uppmärksamhet skulle följa
utvecklingen.

Även i det förevarande betänkandet
understryker utskottet detta och säger
att det är angeläget att alla möjligheter
till en sänkning av repartitionstalet för
fastigheter tillvaratas. Men så hänvisar
man till att det pågår utredning om
de kommunala ortsavdragen, såsom ock -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. m.

så herr Edström här nämnde. Om de
kommunala ortsavdragen höjs, vilket vi
väl får antaga, betyder det ett bortfall
av skatteunderlag för kommunerna, och
avsikten är ju att staten skall soulagera
dem för det. Utskottet menar att man
väl ändå bör få den utredningen klar,
så att man får se konsekvenserna i form
av skattebortfall, statsbidragsersättningar
och utdebiteringshöjningar för kommunerna,
innan man vidtar ytterligare
en åtgärd som skulle sänka skatteunderlaget
för kommunerna. Av den anledningen
avstyrker utskottet yrkandet i
denna del.

Folkpartimotionärerna yrkar en förnyad
undersökning av den effektiva fastighetskattens
storlek och betydelse
samt en plan för dess avveckling. Här
har ju utskottet föreslagit i betänkandet
nr 37, som ligger på riksdagens
bord, att en ny fastighetstaxering skall
ske inom kort, och om riksdagen antar
det förslaget, så finns det väl ingen
anledning att företa en undersökning,
grundad på 1952 års taxeringsvärde —-en sådan undersökning vore väl i vart
fall av tämligen ringa värde. Även om
herr Edström säger att undersökningen
kommer att ta lång tid — och det menar
väl även herr Sjölin — så finns det
ändå anledning att avvakta denna nya
taxering.

Utskottet understryker emellertid att
det kan vara skäl att när resultatet av
den nya taxeringen föreligger göra en
undersökning för att utröna garantibeskattningens
betydelse för kommunerna.
Det finns ju anledning att anta, säger
utskottet vidare, att det kan vara
lämpligt att använda en plan som motionärerna
här yrkar, om man då kommer
att överväga en ytterligare sänkning
av repartitionstalet eller kanske en
avveckling av garantibeskattningen.

Vidare är det ett yrkande om att man
skall undanta 20 000 kronor från beskattning
av fastighet — också det yrkandet
har behandlats av tre tidigare
riksdagar. Om riksdagen nu tillmötes -

gick motionärerna, skulle det innebära
att en betydande del av de egentliga enfamiljshusen
och därtill också många
sommarvillor skulle bli befriade från
fastighetsskatt, men däremot inte i samma
grad tvåfamilj sfastigheter, och det
kan ju inte vara riktigt. De som köpt
lägenheter i bostadsrättsföreningar
skulle inte erhålla någon nämnvärd
skattelättnad — det gäller även hyresgäster
i hyresfastigheter — utan de
skulle i stället drabbas av en höjning av
den kommunala utdebiteringen, som säkerligen
skulle bli resultatet av en sådan
åtgärd. I kommuner med omfattande
sommarvillebebyggelse skulle dessutom
ske en väsentlig övervältring av skattebördan
på andra fastigheter och på inkomsttagare.
Detta vill utskottsmajoriteten
inte vara med om, utan den yrkar
avslag på motionen även i denna del.

I två motioner rörande garantibeskattningen
har samtidigt yrkats att i
de fall fastighet ingår i rörelsen en inkomst
motsvarande fem procent av fastighetens
taxeringsvärde alltjämt bör
beskattas i den kommun där fastigheten
är belägen, d. v. s. att samma andel av
inkomsten skall beskattas i nämnda
kommun, som när repartitionstalet för
fastighet var fem. Herr Edström har ju
nyss talat för detta yrkande. 1954 års
bevillningsutskott anförde beträffande
denna sak, att om beslut fattades om
avskaffande av fastighetsskatten eller
om man sänker repartitionstalet mera
avsevärt, kan det bli aktuellt att pröva
denna fråga. Den företagna sänkningen
från fem till fyra kunde emellertid enligt
utskottsmajoritetens mening inte
nödvändiggöra en justering av ifrågavarande
fördelningsregler i enlighet
med motionärernas yrkande. Motionärerna
har tidigare sagt att en sänkning
till tre skulle göra två procent på taxeringsvärdet.
Den företagna sänkningen
till fyra gör ju ännu mindre. Då denna
sänkning skedde med hänsynstagande
till att taxeringsvärdena höjdes år 1952,
är det mest överensstämmande med

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Ändringar beträffande garantibeskattningen m. in.

ifrågavarande stadgandes dittillsvarande
innebörd att inte företaga någon ändring
i detsamma nu. Utskottet har fattat
motionärernas yrkande i denna del
som ett följdyrkande till deras yrkande
om ytterligare lindring i fastighetsbeskattningen.
Sistnämnda yrkande har
utskottet avstyrkt, och det finns väl anledning
att antaga att riksdagen kommer
att göra detsamma. I varje fall saknar
utskottet anledning att ta ställning
till detta följdyrkande.

Till sist endast några ord om schablontaxeringsmetoden.
som jag skall fatta
mig mycket kort om. Denna metod infördes
för att vi skulle få en förenkling
i taxeringen, och ingen bestrider att så
blivit fallet. Det är ovedersägligt att metoden
medför en avsevärd och värdefull
förenkling. Någon större skillnad
i utslag mellan den tidigare metoden
och denna schablontaxeringsmetod blir
det ju inte. Schablonreglerna har emellertid
utformats så, att de enligt gjorda
beräkningar genomsnittligt leder till något
gynnsammare utfall än taxering enligt
tidigare gällande bestämmelser.
Denna princip har, framhåller utskottet,
fullföljts så långt att det förklarats
att metoden inte skall äga tillämpning i
de fall, där man kunnat förutse ett motsatt
resultat, nämligen för vissa allmännyttiga
bostadsföretag med äldre fastighetsbestånd.
Metoden tillämpades första
gången vid 1955 års taxering och har
alltså verkat ganska kort tid, varför vi
inte har någon erfarenhet av hur den
fungerar i praktiken. Jag vill emellertid
understryka att det inte lär kunna
bestridas att metoden leder till påtagliga
förenklingar i taxeringsarbetet och
även i deklarationsbestyren. Med hänsyn
härtill anser utskottet det inte finnas
någon anledning att nu slopa denna
metod.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hem -

ställan i punkten 1), nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade, med I) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid denna punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Edström begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 124 ja och 26 nej, varjämte 27
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Härefter framställde herr talmannen
i fråga om punkten 2) propositioner
dels på bifall till utskottets däri gjorda
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Kristensson i Osby m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sjölin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Interpellation ang. åtgärder till förbättring av fiskehamnarna

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid denna punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sjölin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
110 ja och 60 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten 2).

Herr talmannen gav slutligen propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten 3) gjorda hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herrar Edström
och Sjölin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 35,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid denna punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herrar Edström och Sjölin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 110 ja och 64 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten 3) gjorda hemställan.

§ 14

Interpellation ang. åtgärder till förbättring
av fiskehamnarna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

Herr talman! Enligt 1944 års hamnutrednings
betänkande framgick, att omfattande
förbättringar och utbyggnader
av småhamnarna var erforderliga. Det
statsfinansiella läget och kravet på återhållsamhet
har emellertid under senare
år inneburit, att endast de mest angelägna
arbetena kunnat utföras. För fiskarbefolkningen
har detta medfört besvärliga
förhållanden vid ilandföringen
av fisk. Även i övrigt har de bristfälliga
hamnanläggningarna förorsakat svårbemästrade
problem.

Vid kusterna kring Blekinge och
Kristianstads län har flera av fiskehamnarna
kommit i så dåligt skick, att de
inte längre kan fylla sin ursprungliga
funktion. Andra hamnar har i viss mån
upprustats, men mycket återstår att
göra för att förhållandena skall bli tillfredsställande.
Det gäller exempelvis
byggande av vågbrytare och kajer,
muddring m. m.

Fredagen den 27 april 1956 Nr 16

Interpellation ang. ämnesområdet för professuren i klinisk experimentell allergologi

Även om jag är medveten om nödvändigheten
av att iakttaga största möjliga
restriktivitet i investeringsverksamheten
synes mig upprustningen av fiskehamnarna
vara så angelägen, att viss
prioritet bör förekomma. Skall den nuvarande
försämringen fortsätta riskeras
allvarligt, att avflyttningen från skärgården
och minskningen av antalet yrkesutövande
fiskare accentueras. Förräntningen
av det nedlagda kapitalet i
båtar och redskap är beroende av hamnanläggningarnas
tillstånd, och fiskerinäringens
lönsamhet är över huvud taget
så låg, att alla åtgärder som kan förbättre
den bör vidtagas.

Enligt uppgift håller man inom sjöfartsstyrelsen
på med en översyn av
1944 års hamnutrednings betänkande.
Huruvida denna översyn kan förväntas
bli färdig inom den närmaste tiden är
ovisst. Det torde dock vara möjligt att
vidtaga vissa förbättringsarbeten vid
hamnanläggningarna utefter sydkusten
utan att avvakta resultatet av den inom
sjöfartsstyrelsen pågående översynen.

Med anledning av vad här anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Hjalmar Nilson få
framställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden vidtaga några åtgärder
till förbättring av fiskehamnarna,
framför allt på sydkusten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. ämnesområdet för
professuren i klinisk experimentell
allergologi

Ordet lämnades på begäran till

Herr von FRIESEN (fp), som anförde:

Herr talman! Efter beslut av 1954 års
riksdag ledigförklarades den 4 september
samma år en professur i klinisk experimentell
allergologi. Redan före professurens
tillkomst rådde stor oklarhet
om såväl dess ämnesområde som

dess benämning. Genom att professuren
från början förenades med överläkarbefattningen
vid karolinska sjukhusets
allergilaboratorium, som samtidigt
är ett rutinlaboratorium för sjukhusets
dermatologiska klinik, blev den förste
innehavaren en dermatolog. Utan att
underskatta betydelsen av den dermatologiska
allergologien måste dock framhållas,
att den utgör endast en del av
allergologien i vidare bemärkelse, som
har anknytning till i främsta rummet
invärtesmedicin men också till specialiteter
som barnsjukdomarna och öron-,
näs- och halssjukdomarna. För att taga
ett exempel torde den tämligen vanliga
allergiska sjukdomen astma tillhöra
främst invärtesmedicinen och bör icke
med fördel behandlas av exempelvis
hudläkare. Emellertid synes de för universitetskanslerns
prövning underställda
instruktionsförslagen för den nya
professorn ge denne befogenhet att undervisa
i allergilärans teori och praktik,
alltså hela ämnesområdet. Till yttermera
visso avser man att inrätta en docentur
i experimentell allergologi avsedd för
en dermatolog. Utvecklingen inom allergologien
kan därför riskera att bli snedvriden
om den sker ensidigt inom dermatologiens
område och icke tillätes
expandera också inom den viktiga invärtesmedicinska
allergologien. Det förefaller
därför angeläget att man inom
ecklesiastikdepartementet, som har att
främst svara för forskning och undervisning,
beaktar den nuvarande utvecklingen.
Ingen missunnar förvisso dermatologien
en utveckling inom dess speciella
område, om det blott icke sker på
bekostnad av utvecklingen inom andra
discipliner, önskvärt vore om man från
det ansvariga statsrådets sida klart preciserade
vad man avser med den nyinrättade
professuren och att man skyndsamt
utreder vilka möjligheter som står
till buds att främja en allsidig utveckling
inom detta vittomspännande forskningsområde.

Med stöd av vad sålunda anföris an -

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

Interpellation ang. ämnesområdet för professuren i klinisk experimentell allergologi

håller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet framställa följande
frågor:

Är herr statsrådet i tillfälle att precisera
vilket ämnesområde den nyligen
tillsatta professuren i klinisk experimentell
allergologi skulle omfatta och
vilka riktlinjer avser herr statsrådet att
följa när det gäller allergologiens fortsatta
utveckling?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om omläggning
av riksdagens budgetarbete,
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm
;

statsutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och
Kronprinsessan Victorias kustsanatorier,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen

av polisväsendet i vissa delar av Norrbottens
län, och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en
civil reservläkarkår;

bevillningsutskottets betänkande nr
38, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner angående restitution
av skatt å bensin för vissa
motordrivna fordon inom trädgårdsnäringen; bankoutskottets

utlåtande nr 25, i
anledning av väckta motioner om näringslivets
lokalisering m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken,
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 8 april
1927 om dödande av förkommen handling; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård, m. m.,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige och Italien
rörande social trygghet, och

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
dels ock en i ämnet väckt
motion; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 30 juni

Fredagen den 27 april 1956

Nr 16

1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete samt angående fortsatt
giltighet av samma lag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 17

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Aktiebolaget
Atomenergi m. m.;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring av huvudmannaskapet
m. m. för garnisonssjukhuset
i Boden;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge rörande
transittrafiken över hamnar i Trondheimsfjorden
m. m.;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1956/57 under åttonde huvudtiteln
till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uppförande av
klinik för alkoholsjukdomar vid karolinska
sjukhuset;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till skyddsympning mot
polio;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till Svenska sjukhuset i
Korea;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

207, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser ytterligare medel till kommittéer

och utredningar genom sakkunniga under
elfte huvudtiteln;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

209, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser anslag till Statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö och statens alkoholistanstalt
därstädes; samt

nr 210, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från första lagutskottet:
nr 196, i anledning av väckt motion
om utredning för fastställande i vad
mån svensk rätt strider mot de förpliktelser,
som Sverige åtagit sig enligt
Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och grundläggande friheterna m. m.;

nr 197, i anledning av väckta motioner
om höjning av vissa genom dom
fastställda underhållsbidrag, m. m.; och
nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
för fångvården å tilläggsstat II för
budgetåret 1955/56; samt
från andra lagutskottet:
nr 194, i anledning av väckta motioner
om höjning av bidragsförskottens
och de särskilda barnbidragens maximibelopp;
och

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m.

§ 18

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

Nr 16

Fredagen den 27 april 1956

nr 165, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.,

nr 171, angående fortsatt samarbete
mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund i Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag, och

nr 174, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Anmäldes följande till herr talmannen
under dagens sammanträde avlämnade
motioner, nämligen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 168, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m., motionerna:

nr 767, av herr Engkvist m. fl.,
nr 768, av herr Gezelius m. fl.,

nr 769, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 770, av fröken Wetterström,
nr 771, av herr Ståhl,
nr 772, av herr Ståhl m. fl., och
nr 773, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 172, angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Förbundsrepubliken Tyskland rörande
tyska tillgångar i Sverige m. m.
motionen nr 774, av herr Dickson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.20.

In fidem
Gunnar Britth

Lördagen den 28 april 1956

Lördagen den 28 april

Kl. 9.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte på grund av förfall för
sekreteraren undertecknad jämlikt herr
talmannens förordnande tjänstgjorde
vid protokollet.

§ 1

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner,
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 165, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 171,
angående fortsatt samarbete mellan staten
och Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 174, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.

§ 2

Föredrogos var efter annan och remitterades
till behandling av lagutskott
följande på kammarens bord liggande
motioner, nämligen

nr 767, av herr Engkvist m. fl.,
nr 768, av herr Gezelius m. fl.,
nr 769, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 770, av fröken Wetterström,
nr 771, av herr Ståhl,
nr 772, av herr Ståhl m. fl.,
nr 773, av herr Carlsson i Stockholm
m. fl., och

nr 774, av herr Dickson.

§ 3

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konsti -

tutionsutskottets utlåtanden nr 6 och 7,
statsutskottets utlåtanden nr 89—93, bevillningsutskottets
betänkande nr 38,
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, bankoutskottets
utlåtande nr 25, första lagutskottets
utlåtanden nr 24 och 25, andra
lagutskottets utlåtanden nr 26—28 samt
tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

§ 4

Föredrogs den av herr Nilsson i Bästekille
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet Hjalmar Nilson angående
åtgärder till förbättring av fiskehamnarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående ämnesområdet
för professuren i klinisk experimentell
allergologi.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Ordet lämnades på begäran till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
och jag har gemensamt överenskommit,
att vårt tilltänkta yrkande att
kammaren vid detta tillfälle skulle behandla
de två gånger bordlagda ärendena
inte skall framställas.

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

§ 7

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 37 skulle uppföras
först bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan för
kammarens nästkommande sammanträde.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.35.

In fidem
Per Bergsten

Onsdagen den 2 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 24 och
den 25 nästlidna april.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Bankofullmäktige David Hall är på
grund av hjärtsjukdom fortfarande i
behov av tjänstledighet från riksdagen
från och med den 1 till och med den
31 innevarande maj, vilket härmed intygas.

Malmö den 30 april 1956

Gunnar Biörck
Med. dr docent

Kammaren beviljade herr Hall fortsatt
ledighet från riksdagsgöromålen
under innevarande månad.

Herr talmannen meddelade, att herr
Andersson i Björkäng, som vid kammarens
sammanträde den 24 april med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring av förordningen
den 1 juni 1951 (nr 440) med instruktion
för värdering av skogsmark och
växande skog vid taxering av fastighet
(skogsvärderingsinstruktion) jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 17 februari 1956 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 71, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
av förordningen den 1 juni 1951 (nr
440) med instruktion för värdering av
skogsmark och växande skog vid taxering
av fastighet (skogsvärderingsinstruktion).

Propositionen innebar vissa ändring -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

ar i skogsvärderingsinstruktionen. Bl. a.
hade föreslagits att den till grund för
värdesättningen liggande prisperioden,
som enligt gällande bestämmelser skulle
vara de närmaste fem kalenderåren innan
taxeringen påbörjats, skulle skjutas
ett år bakåt i tiden samt, i syfte att erhålla
garantier mot högre taxeringsvärden
än som svarade mot de verkliga
avkastningsvärdena, att från det speciella
toppkonjunkturåret 1951 skulle
bortses samt bruttopriserna under de
fyra övriga åren reduceras med 20 procent.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 505
av herr Spetz m. fl. och II: 662 av herr
von Seth m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte med avslag på Kungl.
Maj:ts proposition besluta bibehålla de
uppskattningsgrunder som fastställts i
skogsvärderingsinstruktionen den 1 juni
1951 (nr 437) med de justeringar utskottet
kan finna skäliga»; ävensom

2) motionen I: 499 av herrar Werner
och Lodenius.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 114 av herr Spetz och
11:161 av herr Nilsson i Svalöv, vari
hemställts, »att riksdagen må besluta
att nästa fastighetstaxering skall äga
rum år 1959 och därefter vart sjunde
år samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderlig författningsändring».

Utskottet hemställde,

A) att de likalydande motionerna
I: 114 av herr Spetz och II: 151 av herr
Nilsson i Svalöv om uppskov med nästa
fastighetstaxering icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 71 och med avslag å de likaly -

dande motionerna I: 505 av herr Spetz
in. fl. och II: 662 av herr von Seth m. fl.
— för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändring av förordningen den 1 juni 1951
(nr 440) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog vid
taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion);
samt

C) att motionen I: 499 av herrar Werner
och Lodenius, i vad motionen behandlats
i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beservation hade avgivits av herrar
Kristensson i Osby, Spetz, Velander,
Kronstrand, Nilsson i Svalöv, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett att
utskottet bort under punkterna A) och
B) hemställa:

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 114 av
herr Spetz och II: 161 av herr Nilsson
i Svalöv,

dels antaga av reservanterna framlagt
förslag till förordning angående de tider,
då allmän fastighetstaxering skall
äga rum;

dels för sin del antaga ett i reservationen
intaget förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

dels ock för sin del antaga ett i reservationen
intaget förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379);

B) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:505 av
herr Spetz m. fl. och II: 662 av herr von
Seth m. fl. samt med avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 71,
för sin del antaga

dels ett i reservationen intaget förslag
till förordning om ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 437) med
instruktion för värdering av skogsmark
och växande skog vid taxering av fastighet
(skogsvärderingsinstruktion);

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

dels ett i reservationen intaget förslag
till lag om upphävande av lagen den 1
juni 1951 (nr 438) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

dels ock ett i reservationen intaget
förslag till förordning om ändring i
taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).

Punkten A föredrogs; och anförde
därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! I likhet med vad utskottsmajoriteten
gjort i sitt utlåtande
skall jag här till behandling först ta
upp frågan om uppskov med fastighetstaxeringen
till år 1959. I motioner har
herr Spetz i första kammaren och jag
i denna kammare påyrkat ett sådant
uppskov och dessutom hemställt, att
fastighetstaxering i fortsättningen endast
skall äga rum vart sjunde år. I
motionerna påpekar vi inledningsvis,
att de två sista fastighetstaxeringarna
skett med sju års mellanrum och att —
oss veterligt — inga olägenheter förelegat
på grund av denna förlängning av
tidsintervallen. Utskottsmajoriteten har
ej heller i sitt betänkande framfört en
enda sådan olägenhet. Den har bara
försökt förklara varför man hade sju
års intervaller vid taxeringarna 1945
och 1952.

Som motiv för uppskovet 1943 — alltså
till 1944 — anför utskottet i första
hand, att fastighetsmarknaden 1943
rönte stark inverkan av rikets avspärrning
från ekonomiska förbindelser med
utlandet, och att det särskilt beträffande
priserna på skogsprodukter rådde så
från det normala avvikande förhållanden
att dessa priser inte gärna kunde
läggas till grund för en fastighetstaxering.
Det var alltså enligt utskottsutlåtandet
ovissheten i prisfrågorna rörande
jordbruksfastigheternas produkter —
spannmål, animalier, skogsprodukter
etc. — som då var skälet för uppskov.

Herr talman! Skulle inte samma mo -

tiv kunna anföras i dag? Riksdagen har
för några månader sedan fattat beslut
om ett nytt prissättningssystem för
jordbrukets produkter, och hur detta
kommer att påverka fastighetsmarknaden
inom jordbruket vet vi inte alls.
Såvitt jag har mig bekant har där uppstått
en viss oro på fastighetsmarknaden.
De unga jordbrukarna, som skall
träda till, ställer sig avvaktande. De vill
se hur det nya prissystemet kommer
att verka innan de köper jordbruksfastighet.
Det kan bli en press nedåt på
fastighetspriserna, som medför att vi
kommer för högt med taxeringsvärdena,
om fastighetstaxeringen skall ske
med utgångspunkt från material som
insamlas och sammanställes nu i höst.

Som skäl för uppskoven från 1944 till
1945 och sedan från 1950 till 1952 anger
utskottet, att förslag till nya normer
för fastighetstaxeringen icke skulle
medhinnas till den ordinarie tiden för
fastighetstaxeringen. Ja, herr talman,
även om utskottet då syftade på att
Kungl. Maj :t och riksdagen ej hann att
få allt färdigt så frågar jag: Hur är det
med förberedelserna för fastighetstaxeringen
i dag? Vi skriver i dag den 2
maj. Enligt skogsvärderingsinstruktionen
skall bl. a. statens skogsforskningsinstitut
senast den 1 maj året före taxering
fastställa för den följande taxeringsperioden
gällande centrala skogstaxeringsanvisningar.
Dessutom skall
skogsstyrelsen, likaså före den 1 maj,
lämna uppgifter rörande bruttohöstpriset
för olika sortiment m. m. Vidare har
länsstyrelserna också vissa funktioner
att fylla i samband med förberedelserna
till fastighetstaxeringen. Är det inte
så att alla dessa olika organ är överhopade
med arbete, som gör det svårt för
dem att i efterhand kunna utföra sitt
arbete? Detta tycker jag för min del
motiverar ett uppskov med fastighetstaxeringen.

Innan jag går vidare vill jag rikta en
erinran mot att propositionen kom så
sent på riksdagens bord. Förberedelser -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

na för taxeringsarbetet har måst vidtagas
på länsstyrelserna och även på andra
håll, utan att riksdagens beslut ännu
föreligger, om fastighetstaxering skall
ske eller ej. Herr Spetz’ och min motion
om uppskov väcktes redan vid
riksdagens början och kunde följaktligen
ha varit behandlad tidigare.

Propositionen bordlädes den 6 mars,
och den 20 mars utgick motionstiden.
Redan den 22 mars, innan motionerna
var tryckta, var det föredragning i utskottet,
varefter beslut fattades utan
någon längre diskussion. Betänkandet
justerades den 19 april, för att om möjligt
få ett riksdagsbeslut i april månad,
så att icke författningen skulle träda i
tillämpning innan riksdagen hade fattat
sitt beslut. Beslutet kom ej i april månad
utan skall fattas först i dag. Enligt
min mening bör inte en fråga behandlas
på det sättet, som här nu skett, framför
allt som denna fråga berör ett så
stort antal myndigheter. Jag kan inte
underlåta att beteckna det sena framläggandet
av propositionen som ett åsidosättande
av rimliga hänsyn både till
riksdagen och till berörda myndigheters
arbetsbörda.

Beslut om reglerna och sättet för en
fastighetstaxering bör, som vi har framhållit
i motionen, fattas andra året före
taxeringsåret, icke som nu sker året
före taxeringsåret.

Jag vill också framhålla att vår motion
om uppskov borde ha behandlats
tidigare. Det var väl inte så självklart
att motionen skulle avstyrkas av bevillningsutskottet.
Om alla i utskottet hade
utnyttjat sin rösträtt, så hade kanske
lotten fått avgöra huruvida utskottet
skulle ha förordat uppskov till 1959
eller inte.

Utskottet säger att motionärernas huvudargument
för uppskov är att fastighetstaxeringen
numera har ringa betydelse.
Detta är emellertid en feltolkning
av motionerna, vilket jag strax skall
återkomma till. Utskottet spinner emellertid
på denna sin tolkning och slår

fast att fastighetstaxeringens betydelse
snarare ökat än minskat. Varför det?
Jo, säger utskottet, därför att 1953 och
1954 års riksdagsbeslut rörande schablontaxering
av inkomst från en- och
två familjsfastigheter och vissa andra
fastigheter är grundad på taxeringsvärdet.
Sedan tillägger utskottet: »Även de
kraftiga allmänna prisstegringar, som
inträffat efter den senaste allmänna fastighetstaxeringen
och som kan antagas
ha gjort sig gällande inte minst beträffande
skogsfastigheter, talar enligt utskottets
mening för att den nu förestående
fastighetstaxeringen icke bör
uppskjutas.»

Vad betyder nu detta utskottets uttalande?
Jo, enligt vad jag kan finna betyder
det att utskottet vill ha en ökad
inkomstbeskattning av egnahemsägare
och en ökad förmögenhetsbeskattning
av skogsägare och andra fastighetsägare
samt en skärpt effektiv fastighetsbeskattning.
En sådan ökad beskattning
ligger inte i linje med den skattepolitik,
som vi från högerhåll anser bör föras.
Framför allt anser vi att egnahemsägarna
redan nu är orättvist beskattade. Att
denna orättvisa blir ännu större och
ännu mera framträdande med de förhöjda
taxeringsvärden, som utskottsmajoriteten
synes vilja ha fram, är uppenbart.

I detta sammanhang skulle jag velat
rikta en direkt fråga till finansministern,
om han hade varit närvarande här
i kammaren, huruvida finansministern
har för avsikt att lägga fram förslag,
som medför att de olika skatter som är
beroende av taxeringsvärdena blir justerade
nedåt, om nu riksdagen i dag beslutar
att fastighetstaxering skall ske
1957 och om vid densamma taxeringsvärdena
skulle bli väsentligt höjda.

Jag sade nyss att utskottet har feltolkat
våra motioner, när utskottet säger
att vi framför allt har framhållit att
taxeringsvärdet har ringa betydelse.
Vårt huvudargument för uppskovet är
emellertid inte vad utskottet angivit.

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

Vi har som huvudargument anfört att
en fastighetstaxering kräver både mycken
tid och direkta penningutgifter.
Det allmänna kan, menar vi, spara både
tid och pengar, om tidsintervallerna för
fastighetstaxeringen blir sju i stället för
fem år. Dessutom påpekar vi i motionerna
vilken belastning fastighetstaxeringen
utgör för skattedomstolarna. Hos
dem är en lättnad i arbetsbördan i hög
grad eftersträvansvärd. Dessa våra argument
har utskottet helt förbigått med
tystnad. Jag tolkar detta som att utskottet
finner våra argument bärande.

I den allmänna diskussionen rörande
längre tidsintervaller mellan fastighetstaxeringarna
har framförts att en längre
tidsintervall möjligen kunde komma
att påverka förekommande jordbruksräkningar.
Detta är icke fallet, eftersom
jordbruksräkningarna kan ske oberoende
av fastighetstaxeringen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till punkt A) i den
reservation, som har avgivits av herr
Kristensson i Osby m. fl., och som innebär
förslag till förordning angående
de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, avseende i första hand
uppskov med fastighetstaxeringen till
år 1959, och att den sedermera skall ske
vart sjunde år.

Om riksdagen ej beslutar i enlighet
härmed, blir frågan om taxeringsmetoden
aktuell. I utskottsutlåtandet behandlas
alltså även den metod, efter vilken
fastighetstaxeringen skall ske då det
gäller skogsmark och växande skog.
Frågan är av gammalt datum. Man har
alltsedan 1941 diskuterat två olika metoder,
benämnda helt enkelt den »gamla»
metoden respektive den »nya» metoden.
Den metod som nu användes,
d. v. s. den gamla, tillämpades första
gången vid fastighetstaxeringen år 1922.
Den går ut på att ett avkastningsvärde
fastställes för skogsmarken och den växande
skogen, ett värde som baseras direkt
på det för framtiden beräknade
avkastningsvärdet vid uthålligt och ef -

ter rationella grunder bedrivet skogsbruk.
Avkastningsvärdet å mark och
därå växande skog fastställes så, att
värdet av den årliga virkesavkastningen
från marken vid normal skogstillgång
uppskattas, varefter detta värde kapitaliseras
efter en viss procentsats. Även
enligt den nya metoden för taxering av
skogsfastighet fastställes avkastningsvärdet,
men man utgår då från det genomsnittsskogsbruk,
som genom statistisk
bearbetning av riksskogstaxeringens
material visats föreligga. Man värderar
den s. k. genomsnittsskogen genom
beräkning av årlig värdeavkastning
och kapitaliserar sedan detta värde
liksom vid den gamla metoden.

Den nya metoden utarbetades 1941
och förelädes riksdagen 1944. Vid detta
tillfälle diskuterades livligt vilken metod
som var den bästa, om man tog hänsyn
till riktigt värderesultat och till enkelhet
vid användningen. I stort torde
kunna sägas, att riksdagen 1944 ställde
sig frågande inför den nya metoden,
och beslutet blev därför, att vid 1945
års fastighetstaxering skulle den gamla
metoden fortfarande användas. Riksdagen
gjorde dock samtidigt ett principuttalande,
att den nya metoden sedermera
efter omarbetning skulle komma
till användning.

År 1951, alltså sju år senare, framlade
Kungl. Maj :t i proposition åter förslag
till regler för taxering av skogsmark
och växande skog enligt den nya metoden.
Meningarna bröt sig då starkt i
riksdagen i fråga om vilken metod som
var den bästa. Egendomligt nog blev
denna tekniska fråga — jag anser den
vara uteslutande teknisk — en politisk
fråga. Högern, folkpartiet och bondeförbundet
höll 1951 allesammans på den
gamla metoden, medan de flesta socialdemokraterna
gick på den nya metoden.
I bevillningsutskottet fick lotten avgöra,
vilken åsiktsgrupp som skulle bli utskottsmajoritet.

Första och andra kammaren fattade
olika beslut år 1951, och en samman -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

jämkning kom till stånd, varvid man
enades om att den gamla metoden fortfarande
skulle tillämpas vid 1952 års
fastighetstaxering men att den nya metoden
sedan skulle komma till användning.
Beslutet innefattade dock, att under
den tid som stod till buds före
nästa fastighetstaxering skulle den nya
metodens utformning i förenklande
riktning ägnas fortsatt uppmärksamhet.
En annan överenskommelse vid sammanjämkningsbeslutet
var, att under tiden
fram till nästkommande fastighetstaxering
skulle upprättandet av hushållsplaner
och andra uppskattningar
av våra skogar på allt sätt stödjas, och
vid 1952 års taxering skulle i viss utsträckning
sådana uppgifter lämnas, att
möjligheter skapades för en jämförelse
mellan utfallet av taxeringen enligt den
gamla respektive den nya metoden.

Hur har det nu blivit med de överenskommelser,
som träffades vid sammanjämkningsbeslutet?
Jo, såvitt jag vet
har ingenting annat skett än att man
vid 1952 års fastighetstaxering på vissa
platser taxerade efter båda metoderna
för att få en jämförelse. De båda andra
överenskommelserna har inte lett till
någonting.

Även nu, när vi på nytt behandlar bestämmelserna
för fastighetstaxeringen,
råder delade meningar om vilken metod
som är bäst. Höger- och folkpartirepresentanterna
i utskottet hävdar fortfarande
att den gamla metoden är bäst,
medan socialdemokraterna alltjämt håller
på att den nya metoden är bäst. Bondeförbundet
synes mig vara villrådigt
i denna sak. Det synes mig som om
man inom detta parti liölle på den
gamla metoden men ändå kommer att
här i riksdagen stödja den socialdemokratiska
uppfattningen, att den nya metoden
bör genomföras. Dagens debatt
kan möjligen ge klarhet om hur bondeförbundet
verkligen ser på problemet.

Jag skall inte här, herr talman, ta
upp till diskussion alla de argument
som i den allmänna debatten fackfolk
5 —

emellan anförts för och emot de båda
metoderna; jag antar att sådana kommer
att framföras av mera sakkunnigt
folk på skogsägarsidan. Jag vill bara
konstatera att såväl de flesta skogliga
experter som de flesta taxeringsexperterna
håller på den gamla metoden därför
att den är enklare att använda och
att de värderesultat som den ger är lika
säkra som de värden, vilka erhålles genom
den nya metoden. De flesta är nog
också ense om att t. ex. fastigheter
med övervägande yngre skogar, där en
viss del av tillväxten såväl ur ekonomisk
synpunkt som enligt skogsvårdslagstiftningens
krav uppsparas, blir feltaxerade
enligt den nya metoden och att
den gamla i sådana fall ger säkrare
värden.

Personligen har jag samma uppfattning
i denna fråga som jag hade 1951.
Jag håller således på att den gamla
metoden bör bibehållas, eftersom den
är enkel och klar. Den är i princip riktig,
den är inarbetad hos taxerings- och
skogsmyndigheter. Länsanvisningarna
har, enligt vad utredningsmännen konstaterar,
väl följts i de olika distrikten.
Den nya metoden är däremot obegriplig
för de flesta. Den är krånglig och
tidsödande på grund av de många räkneoperationer
som behöves. Den är en
blandning av matematisk-vetenskapliga
tankegångar och grova schabloniseringar.
Den ger värden som i vissa fall verkar
onormala — exempelvis en siffra
som 29 öre per hektar skogsmark. Det
är inte bevisat att den nya metoden ger
bättre individuella värden än den gamla.

Herr talman! Med detta skall jag
också be att få yrka bifall till reservation
B.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng (h) och Nilsson i Bästekille
(h).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Ifcrr talman! Det blir gärna så när
flera talare uppträder i samma ärende,
att fältet av argument i väsentlig mån

Andra kammarens protokoll 1956. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

avbetas av den förste talaren. Jag vill
därför säga till mitt försvar, i den mån
jag måste upprepa en del av de argument
som redan anförts av herr Nilsson
i Svalöv, att jag gör det för att bringa
sammanhang i min framställning.

Liksom herr Nilsson vill jag säga
några ord om reservationen. I dess första
del föreslås att nästa allmänna fastighetstaxering
skall ske 1959 i stället för
1957 och att fastighetstaxeringarna därefter
skall göras med sju års mellanrum.
Det största intresset anknyter sig
väl i det sammanhanget till tidpunkten
för nästa fastighetstaxering.

Kommunalskattemässigt har fastighetsskatten
under den senare tiden kommit
att spela en allt mindre roll. Dess
procentuella andel av det kommunala
skatteunderlaget har blivit allt mindre.
Tanken på att i sinom tid avveckla fastighetsskatten
är därför inte heller främmande
vare sig för bevillningsutskottet
eller för riksdagen. Ur kommunalskattesynpunkt
har det alltså knappast någon
större betydelse, om nästa fastighetstaxering
skjutes ett eller annat år fram
i tiden.

Jag tillåter mig erinra om att den
uppräkning av fastighetsvärdena som
gjordes 1952 i viss mån neutraliserades
i skattehänseende genom att repartitionstalet
sänktes från 5 till 4. Samtidigt infördes
den s. k. schablontaxeringen för
en- och tvåfamiljsvillorna, sedermera
även för lägenheter i s. k. bostadsrättsfastigheter
i syfte dels att förenkla
taxeringsarbetet, dels och väl framför
allt för att mildra inkomstskatten på
dessa fastigheter, som ju har till huvudsaklig
uppgift att bereda ägaren bostad.
Det är därför ganska överraskande att
bevillningsutskottet såsom ett skäl —
t. o. m. det främsta skälet, som anföres
i betänkandet — mot ett uppskov med
nästa fastighetstaxering just åberopar
omläggningen av taxeringen av en- och
tvåfamiljsvillorna. Utskottet trycker därvid
mycket hårt på att fastighetstaxeringens
betydelse har ökat »främst där -

för att beräkningen av inkomst från enoch
tvåfamiljsfastigheter och vissa andra
fastigheter efter lagstiftning härom
åren 1953 och 1954 skall direkt grundas
på taxeringsvärdena». Införandet av
schablontaxeringen för vissa fastigheter
har alltså enligt utskottets mening snarare
ökat än minskat behovet av en ny
fastighetstaxering. —- Därefter räknas
upp de argument för att fastighetstaxeringen
skall ske 1957, som herr Nilsson
i Svalöv nyss berörde.

Det förefaller mig som om just omläggningen
av taxeringen av en- och tvåfamiljsvillorna
utgör ett skäl för att
skynda långsamt med den nya fastighetstaxeringen.
Den erfarenhet som hittills
vunnits av schablontaxeringen är
alltför ringa för att vi skall kunna överblicka
verkan av en uppräkning av taxeringsvärdena.
För åtskilliga villaägare
kommer det förmodligen att innebära en
direkt skärpning av inkomstskatten. Enligt
mitt sätt att se utgör detta det starkaste
skälet för att fastighetstaxeringen
bör uppskjutas till år 1959.

I motionen anföres såsom ett skäl för
uppskov den arbetsbelastning som en
fastighetstaxering alltid innebär. Naturligtvis
är jag medveten om att den ökade
arbetsbelastningen inte i och för sig
utgör något fullgott skäl för ett uppskov
med taxeringen — en ökad arbetsbelastning
uppkommer ju närhelst fastighetstaxeringen
skall ske — men med hänsyn
till att det nu föreslås, att en helt
ny metod skall tillämpas vid skogstaxeringen,
anser jag, att det hade varit
önskvärt med något längre tid än som
nu blir fallet för taxeringsmyndigheterna
att vidta de omfattande förberedelser,
som är nödvändiga.

Herr talman! I anknytning till dessa
synpunkter yrkar jag bifall till punkt A
i reservationen.

Vad sedan beträffar den andra delen
av reservationen, den del som berör
frågan om vilken värderingsmetod som
nästa gång bör komma till användning
vid skogstaxeringen, är det inte min av -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

sikt att försöka mig på någon jämförelse
mellan de två metoderna i fråga om
deras konstruktion eller tekniska detaljer.
Diskussionen om den nya värderingsmetoden
avverkades för övrigt i
allt väsentligt redan vid 1951 års riksdag.
Jag vågar tro att det skulle vara
föga fruktbärande att i detalj upprepa
vad som då anfördes.

Vid genomläsning av propositionen
och utskottsbetänkandet har jag emellertid
inte kunnat undgå att fästa mig
vid den utomordentligt stora tveksamhet,
med vilken den nya metoden har
mottagits av institutioner och organ på
det skogliga området, alltså av folk som
besitter sakkunskap på detta speciella
område. Riksdagens tveksamhet har ingalunda
varit mindre och riksdagen har
hittills avvisat förslaget. Tveksamheten
inför den nya metoden illustreras just
av den långa lidandes historia, som metoden
genomlöpt. — Herr Nilsson i
Svalöv har i detalj refererat denna och
jag behöver alltså inte ingå därpå.

Det beslut som riksdagen fattade år
1951 innebar som bekant en sammanjämkning.
Vid taxeringen 1952 skulle
den gamla metoden användas och därefter
den nya. Men innan den nya metoden
skulle komma till användning skulle en
viss överarbetning av densamma ske.
Det skulle upprättas hushållsplaner, det
skulle ske en förenkling av metoden och
man skulle verkställa provtaxeringar.
Av dessa villkor, som riksdagen på bevillningsutskottets
förslag då uppställde,
är det väl egentligen endast det om
provtaxeringarna som har uppfyllts, om
man bortser från att det skett ett par
smärre förenklingar av metoden. Det
nya som inträffat sedan 1951 är alltså
de jämförande provtaxeringar som ägt
rum. De primära uppgifter, som insamlades
i samband med skogstaxeringen
1952, har bearbetats av särskilda sakkunniga,
och resultatet redovisas i
Kungl. Maj ds proposition nr 71 vid
årets riksdag.

Det hade naturligtvis varit önskvärt,

i synnerhet i en så pass tveksam fråga
som denna, att de sakkunniga låtit sina
undersökningar utmynna i ett bestämt
förord till förmån för endera av metoderna.
Så har emellertid icke skett. Resultatet
av undersökningen visar att man
uppnått större spridning av fastighetsvärdena
med den nya metoden än med
den gamla. Den nya metoden ger också
i allmänhet högre värden än den gamla,
enligt den redovisning som lämnas i
propositionen. Detta säger emellertid
inte så mycket om vilken metod, som
ger de riktiga värdena, något som också
understrykes i en del av remissyttrandena,
bland annat från lantbruksstyrelsen.
Jag tillåter mig att ur lantbruksstyrelsens
remissutlåtande citera ett
kort stycke, där det säges: »Den omständigheten
att metoderna visade stora
divergenser i vissa avseenden, särskilt
beträffande markvärdena och i övrigt
för enstaka fastigheter, innebar inte
med nödvändighet att den ena metoden
var riktigare än den andra.»

För att komma till klarhet om vilken
metod, som ger de mest rättvisande värdena,
skulle det behövas jämförande
provtaxeringar av ett helt annat slag än
de, som nu har verkställts. Rland annat
skulle krävas jämförelse med värderingar,
grundade på uppmätning och
räkning av skogen. Innan en sådan jämförelse
kommit till stånd kan knappast
någon avgöra, vilken metod, som ger
rättvisande resultat. Ett flertal av remissinstanserna
är nu som tidigare ytterst
tveksamma och kritiska. Särskilt
stora förutsättningar tycks föreligga, enligt
remissinstansernas uppfattning, för
felvärdering beträffande grovskog och
beträffande marker med en bestockning,
som genomsnittligt ligger över vad som
anses normalt, samt för ädel lövskog.
Flera remissinstanser anmärker på att
den nya metoden i detta avseende ger
alltför höga värden.

Anmärkningsvärt är att domänstyrelsen,
som en gång utarbetade den nya
metoden, alltjämt stiiller sig mycket kri -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

tisk till densamma. Den anför i sitt yttrande
— jag citerar efter propositionen
— följande: »Sålunda kände sig styrelsen
fortfarande ej övertygad om att den
nya metoden kunde på ett tillfredsställande
sätt avväga värdena för olika fastigheter
i de fall, då det aktuella skogstillståndet
mera väsentligt avvek från
den normaliserade genomsnittsskogen.
Metoden syntes vidare vara mindre
lämplig för skogar med onormal sammansättning,
såsom vissa norrländska
skogar, där metoden förutsatte en större
avkastning än som var möjlig att under
överskådlig tid uttaga.»

Åtskilliga remissinstanser rekommenderar
också en återgång till den gamla
metoden, däribland lantbruksstyrelsen,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
Sveriges länsskogsvaktareförbund
och Sveriges lantbruksförbund.

Den nya taxeringsmetoden är alltför
invecklad och svårförståelig, vilket också
understrykes av remissinstanserna.
Dessa låter sig inte nöja med förklaringen,
att en taxeringsmetod inte behöver
förstås, bara den kan rätt tillämpas, ett
omdöme, som bör kännas föga betryggande
för taxeringsmyndigheterna. Efter
den kritik, som den nya skogsvärderingsmetoden
blivit utsatt för även sedan
provtaxeringen verkställts, finns det
enligt reservanternas mening anledning
att alltjämt överväga huruvida den bör
lagfästas. Visserligen beslöt riksdagen
år 1951 att den nya metoden skulle komma
till användning vid den allmänna
skogstaxering, som skedde efter år 1952,
men de villkor, som riksdagen fogade
till beslutet år 1951, måste anses innebära
att riksdagen då menade, att riksdagen
på nytt skulle realbehandla frågan,
sedan förutsättningar för jämförelse
mellan taxeringsutfallen enligt de två
metoderna förelåg.

Jämförelserna har inte entydigt utfallit
till den nya metodens förmån.
Denna torde knappast komma att omfattas
med förtroende, vare sig av dem,
som skall handskas med metoden i taxe -

ringsarbetet, eller av dem, på vilkas
egendom den skall tillämpas. Eu gammal
metod skall naturligtvis inte användas,
om den ger felaktiga värden,
men en ny metod skall inte heller införas,
förrän man på ett betryggande sätt
fått bevis för att den ger rättvisare värden
än den gamla.

Jag anser, att detta inte är bevisat, åtminstone
inte av de handlingar, som
finns tillgängliga i propositionen och utskottsutlåtandet.
Av den anledningen
ber jag alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den under punkt B) avgivna
reservationen.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Reservanternas talesmän
har ju alldeles nyss framställt yrkanden
om att nästa fastighetstaxering
skall uppskjutas till år 1959 och att dylik
sedan skall hållas vart sjunde år.
Motivet därför är inte starkt. Man säger
i motionen, och det har upprepats här,
att det skulle medföra fördelar, därför
att man skulle ha längre tid för att
träffa förberedelser, och dessa kräver
mycken tid. Ett annat motiv är att kostnaderna
blir så stora.

Ja, herr talman, jag vet inte om det
förhåller sig så, men jag tror, att herr
Anderson i Sundsvall var inne på rätt
väg åtminstone den gången, när han
konstaterade, att kostnaderna blir höga
men det kommer de väl alltid att bli.
Det är naturligtvis intet sakligt motiv
för ett uppskov.

Herr Nilsson i Svalöv sade i detta
sammanhang att bevillningsutskottet endast
hade kommit med ett motiv mot
uppskovet. Jag tycker inte att det är något
fel i det, herr Nilsson. Varför skall
man ha flera motiv när ett räcker? Man
behöver inte rada upp en mängd motiv
bara för antalets skull när det räcker
med det som bevillningsutskottet anfört.

Sedan visar herr Nilsson i Svalöv —
som i övrigt är så pessimistisk i denna
fråga — en alldeles ovanlig optimism på
ett ställe. Han beklagar att motionen

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

från honom och herr Spetz inte kommit
att behandlas tidigare. Om den skulle ha
föredragits tidigare och blivit bifallen, så
hade man kanske inte behövt skriva
någon kungl. proposition. Jag vill inte
underskatta motionärerna, men tror
herr Nilsson i Svalöv att ställningen är
sådan att motionen skulle ha rönt ett
annat öde om den tagits upp någon eller
några veckor tidigare? Det är klart att
det är herr Nilsson obetaget att tro det,
men han är nog alldeles ensam när han
anser att det skulle ha stärkt uppskovslinjen
om man behandlat motionen tidigare
i bevillningsutskottet och inte tagit
den i samband med denna proposition.

Huvudargumenten för uppskovet från
herr Nilssons i Svalöv och herr Andersons
i Sundsvall sida är förberedelserna
och kostnaderna. Det är de enda argument
man har kunnat hitta på. Kostnadsargumentet
kan givetvis, som herr Anderson
redan erkänt, inte vara så starkt.
Jag skall, herr talman, inte ägna mig
mera åt uppskovslinjen. Jag tycker att
det inte är nödvändigt att offra mera
tid på den.

Herr Nilsson i Svalöv sade på tal om
den allmänna fastighetstaxeringen att
det av bevillningsutskottets utlåtande
framgår, att bevillningsutskottet vill ha
högre taxeringsvärden. Herr Anderson
i Sundsvall var inne på precis samma
linje och talade om villaägarna. Han tolkar
utskottets utlåtande som om det
skulle vara motståndare till ett uppskov
därför att det vill ha högre taxeringsvärden.
Jag har aldrig tolkat bevillningsutskottets
utlåtande på det sättet,
utan endast så att fastighetstaxeringen
skall fylla den uppgiften, att taxeringsvärdena
så riktigt som möjligt skall ansluta
sig till de värden som gäller ute
i marknaden.

Sedan jag sagt detla kan jag övergå
till dagens egentliga huvudfråga, nämligen
förslaget om vissa ändringar av
skogsvärderingsinstruktionen av 1951.
Här yrkar motionärerna och reservan -

terna på att Kungl. Maj:ts förslag skall
avvisas av riksdagen och att den gamla
metoden för taxering av skog även i
fortsättningen skall gälla. Detta var
egentligen det ursprungliga yrkandet
från motionärerna. Sedan man studerat
ämnet litet mera upptäckte man emellertid,
att vi 1951 faktiskt antog en ny
skogsvärderingsinstruktion. Den nya
metoden skulle första gången komma till
användning vid den ordinarie fastighetstaxeringen
1957. Skulle man i dag
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 71,
så skulle bestämmelserna från 1951
gälla oförändrade. Man skall lägga märke
till vad som föreslås i Kungl. Maj :ts
proposition där det heter, att det är fråga
om förslag till förordning om ändring
av förordningen. Vissa ändringar
har således nu föreslagits i denna instruktion,
och de har ansetts skäliga
bl. a. på grund av det betänkande, som
de särskilda skogssakkunniga på detta
område framlagt. Dessa förändringar —
jag skall inte gå in på dem i detalj —•
innebär i vissa fall uppmjukningar, där
det bl. a. skapas garantier mot att högre
taxeringsvärden erhålles än som svarar
mot det verkliga avkastningsvärdet. Om
man alltså hade följt motionärernas
första yrkande så skulle det tvivelsutan
ha varit till nackdel för skogsägarna
själva. För att nu inte komma i detta
läge föreslår man i reservationen, att
beslutet från 1951 skall upphävas och
att man skall återgå till den gamla metoden.

Här har både herr Nilsson i Svalöv
och herr Anderson i Sundsvall radat
upp massor av skäl som skulle tala för
att den gamla metoden är den bättre.
Jag har aldrig, herr Nilsson i Svalöv,
förut hört någon göra gällande, att den
gamla metoden är klar och enkel att tilllämpa.
Det är tvärtom så, att båda metoderna
otvivelaktigt är tekniskt rätt
krångliga, och jag tror inte man kan
påstå att den nya metoden i det avseendet
skiljer sig mera avsevärt från den
gamla.

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 195G

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

Herr Nilsson i Svalöv är skeptisk mot
den nya metoden, det förstår vi. Vid
1951 års behandling av denna fråga här
i riksdagen talade han om, att han redan
1944, innan han kom hit till riksdagen,
varit skeptisk mot denna nya
metod och att han alltjämt var det. Han
är det fortfarande, så på honom biter
givetvis ingenting. Den gamla metoden
är bättre för honom. Likadant säger
herr Anderson i Sundsvall.

Jag skulle ha förstått invändningarna
emot den nya metoden, om man hade
haft verkligt påtagbara bevis för att den
inte fyller sin uppgift. Om den hade
tillämpats vid ett visst antal fastighetstaxeringar,
och man hade sett att det
uppstod olägenheter, hade det varit
starka motiv för dem som håller på den
gamla metoden att säga, att det här
finns bevis för att den gamla metoden
var rättvisare. Men när man nu föreslår
att avskaffa en metod, som beslöts 1951
och som skall tillämpas första gången
nu, har man inte andra eller nya bevis
för att den är olämplig än man hade
1951. Utan att läget har förändrat sig,
föreslår man alltså att vi skall besluta
att inte pröva den nya metoden utan
bara säga att vi skall hålla fast vid det
gamla.

Alla sakkunniga på detta område är
ju tämligen ense, herr talman, om att
den gamla metoden har så stora brister,
att den måste kompletteras. Både de
sakkunniga och remissinstanserna är
ganska överens om att kompletteringar
skall ske på det sättet, att man »lyfter
ut» ur den nya metoden det som ostridigt
är bättre än den gamla och flyttar
över detta till den gamla metoden. Jag
tror, herr talman, att om man fortsätter
på det sättet skall man så småningom få
huvudparten av den nya metoden överflyttad
till den gamla.

Även remissinstanser, som är tveksamma
eller inte alls vill vara med på
ett tillstyrkande nu, nödgas medge att
den nya metoden har mycket stora förtjänster.
Jag kan citera några rader från

domänstyrelsens yttrande. Domänstyrelsen
säger: »Från teoretiska och vetenskapliga
synpunkter var den nya metoden
obestridligt överlägsen den gamla.
Den nya metoden möjliggjorde beräkningsmässigt
sett fint utmejslade resultat
och en långt driven differentiering
av värdena. Alltsedan den första gången
framlades år 1941 torde den i hög grad
ha bidragit till att fördjupa insikterna
på skogstaxeringsområdet. Därjämte har
denna metod obestridligen vid skilda
tidpunkter åstadkommit ständiga förbättringar
i den gamla metoden.» Men,
herr talman, när nu domänstyrelsen,
som slutligen visserligen kommer fram
till att den inte vill vara med om att
tillstyrka att den nya metoden skall tilllämpas,
ändå erkänner, att under den
tid denna har funnits har fördelarna i
den nya metoden vid skilda tidpunkter
åstadkommit förbättringar i den gamla,
kan detta remissutlåtande egentligen
vara ett försvar för den gamla metodens
bibehållande även i fortsättningen?

Jag skulle också kunna citera skogsvårdsstyrelsen
i Uppsala län som framhåller
att bland den nya metodens förtjänster
är att den säkrare leder till riktig
taxering på skogsfastigheter där
skogstillståndet inte är normalt, för att
nu inte citera skogsvårdsstyrelsen i
Jämtland, som bestämt håller på den
nya metoden och säger att man givetvis
inte skall gå tillbaka till den gamla igen.

Det är riktigt att de skogssakkunniga,
som under tiden har utrett frågan
och som skulle göra jämförelse av hur
de båda metoderna utfallit, inte tagit
ställning till vilken metod man skall använda,
men deras utlåtande innehåller
så mycket kritik mot den gamla metoden,
att man ändå kan läsa sig till vad
de anser.

I sin promemoria säger de bland annat:
»En påtaglig svaghet i den gamla
metoden är att, även om anvisningar för
jämkningsfaktorns bestämmande finnas
utformade, denna metod ändock kan
medföra en slentrianmässig tillämpning.

Onsdagen den 2 maj 1956 Nr 16 71

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

Detta har visat sig vara fallet för vissa
kommuner såväl provtaxerade som andra
och framträder på sådant sätt att
något egentligt försök att variera jämkningsfaktorn
icke gjorts. Den nya metoden
skulle i detta avseende mera tvinga
fram ett ställningstagande, därigenom
att den utslagsgivande grovskogsproeenten
måste angivas i längden.»

Även av detta yttrande, herr talman,
framgår ju att man har den uppfattningen,
att den nya metoden är bättre
än den gamla då det gäller avvägning
av värdena olika fastigheter emellan. En
av de stora svagheterna i den gamla metoden
var väl för övrigt också, att det
inte gick att komma fram till en tillräcklig
differentiering med hänsyn till
rådande olikheter beträffande skogstillståndet
på de särskilda fastigheterna.
Här är, och det är viktigt, den nya metoden
alldeles klart överlägsen den gamla;
det framgår väl av yttrandena från
alla de remissinstanser som också anlitats
som sakkunniga i denna fråga.

Det har ibland gjorts gällande, och
det har sagts också här i dag, att den
nya metoden skulle ha något att göra
med höga eller låga taxeringsvärden.
Motivet till att man inte vill ha ett uppskov
med frågans behandling nu har
uppgivits vara, att man önskar få den
nya metoden, som skulle ge högre taxeringsvärden.
Metoden i sig själv kan naturligtvis
inte ge högre värden; syftet är
väl endast att åstadkomma en så riktig
taxering som möjligt. Om man får höga
eller låga värden beror ju inte på den
metod som användes utan säkerligen på
vad man i det aktuella läget lägger i
botten på den metod som skall vara
normgivande för just värdesättningen.

Då jag, herr talman, kommit till att
varken reservanterna eller de som i dag
har talat för reservationen har kunnat
förebringa några som helst motiveringar
av den styrka, att de skulle kunna
föranleda riksdagen att upphäva sitt år
1951 fattade beslut, och med hänsyn till

att det inte heller i övrigt är något som
styrker reservanternas yrkande, skall
jag be att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i detta betänkande.

Herr OLSSON i Gävle (s) kort genmäle: Jag

har utverkat talmannens tillstånd
att säga ett par ord såsom ett tillrättaläggande
i anledning av herr Nilssons
i Svalöv yttrande. Vi bör ju här i detta
hus inte använda sådana argument som
kan tänkas förekomma under valrörelsen
i september. När av Kungl. Maj :t
bebådats att en proposition skall föreläggas
riksdagen, så har jag icke vid
något tillfälle varit med om att riksdagen
har använt metoden att passa på att
avverka motioner, som självfallet hörde
till behandlingen av denna proposition,
och därmed satt Kungl. Maj :t i ett läge
som näppeligen är vanligt. Att sedan
ärendet kanske på grund av vissa omständigheter
blev fördröjt några dagar
i utskottet, det skall jag inte yttra mig
om. Jag tvivlar på att utskottets vice
ordförande haft något som helst intresse
av, herr Nilsson i Svalöv, att deltaga
i en fördröjningskampanj, och jag var
ju så långt borta från utskottet att jag
givetvis inte kunde medverka i det
sammanhanget. Jag tror nog att herr
Nilssons i Svalöv resonemang på denna
punkt är ett dagdrömmen och ingenting
annat, och herr Nilsson i Svalöv
får väl finna sig i att, liksom 1951 några
socialdemokrater i denna kammare skapade
det läge som då uppstod, bondeförbundet
i dag, respekterande de anvisningar
som 1951 års riksdag gav,
kvarblir vid det beslut som då fattades.

Jag har bara velat lämna denna lilla
förklaring, så att man i fortsättningen
slipper att tala om vad bevillningsutskottet
har gjort, vad regeringen har
gjort och vad eventuellt andra har
gjort.

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) kort
genmäle:

Hem talman! Det måste bero på någon
missuppfattning, då herr Kärnländer
talar om kostnaderna för fastighetstaxeringen.
Jag nämnde faktiskt inte
kostnaderna utan arbetsbelastningen,
om vilken jag anförde, att den i och
för sig inte utgör något skäl för ett
uppskov, eftersom en arbetsbelastning
uppkommer när helst taxeringen verkställes.

Sedan vill jag på nytt understryka,
att det kommer att uppstå en del besvärligheter
för villaägarna. Det hade
därför varit önskvärt, att man hade fått
studera verkan av schablontaxeringen
under ytterligare ett eller annat år, innan
en ny värdering av dessa fastigheter
företas. Jag är icke säker på att det
kommer att gå bra på den punkten.
Jag är övertygad om att de höjda värdena
kommer att innebära höjda skatter
i en utsträckning som kanske varken
villaägarna eller vi här i riksdagen avsett,
när schablontaxeringsmetoden infördes.
Det finns inte något vare sig i
propositionen eller i utskottsbetänkande!
som berör detta problem.

Jag begärde egentligen ordet, när jag
hörde herr Kärnländer citera domänstyrelsens
yttrande beträffande metoden.
Det är riktigt att domänstyrelsen
anfört, vad herr Kärrlander citerade,
men herr Kärrlander slutade citatet på
en mycket lämplig punkt. Domänstyrelsen
fortsätter nämligen på följande
sätt: »Emellertid ansåg sig styrelsen
alltjämt böra vidhålla vad styrelsen i
sitt yttrande över 1947 års skogstaxeringssakkunnigas
betänkande invänt
mot den nya metoden.» Därefter följer
de invändningar som jag i mitt första
anförande åberopade, nämligen att den
nya metoden ger otillfredsställande resultat,
när det aktuella skogstillståndet
avviker mera väsentligt från det normala,
och att metoden synes ge orättvisa
resultat bl. a. beträffande vissa skogar
i Norrland.

m. m.

Herr NILSSON i Svalöv (li) kort genmäle: Herr

talman! Trots vad herr Adolv
Olsson här yttrade återkommer jag med
ett par ord till motionen om uppskov.

Herr Adolv Olsson framhöll att vi
väntade en proposition rörande fastighetstaxeringen,
och han ansåg att det
därför inte hade funnits någon anledning
att ta upp denna motion till behandling
tidigare. Men kan man inte
sätta ett litet frågetecken för huruvida
denna motion direkt knyter an till propositionen?
Propositionen behandlar
skogsvärderingsinstruktionen, men den
behandlar icke den fråga som är upptagen
i motionen nämligen tidsintervallerna
för fastighetstaxeringarna.

Till herr Kärrlander vill jag säga, att
jag nog inte tror att motionen skulle ha
rönt ett annat öde i utskottet, om den
hade blivit behandlad tidigare, men nog
ser det litet illa ut att man på länsstyrelserna
skall sitta och göra förberedelser
för taxeringsarbetet, utse beredningsnämndsordförande
etc., när det på
riksdagens bord —• visserligen bara motionsledes
— ligger ett förslag om uppskov
med fastighetstaxeringen. Det verkar
litet konstigt.

I frågan om den gamla och den nya
metoden sade herr Kärrlander att vi
reservanter vill behålla den gamla metoden
utan att den nya fått prövas. Men,
herr Kärrlander, den är ju prövad vid
provtaxeringar, och särskilda utredningsmän
har bearbetat resultaten utan
att kunna ge sitt förord åt den nya metoden.
Jag tycker att detta faktum säger
en hel del.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är möjligt att jag
missuppfattade herr Anderson i Sundsvall,
när han sade att arbetsbelastningen
inte i sig själv utgör något motiv för
ett uppskov, i det att jag gjorde gällande
att det var kostnaderna som han

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

hade menat. Men det gör väl inte så stor
skillnad, herr Anderson i Sundsvall,
om man skall använda det ena eller det
andra som motiv för ett uppskov.

Vidare förstår jag inte, herr Anderson
i Sundsvall, att det skall vara något
motiv för uppskov, att man bör ha längre
tid på sig för att se hur schablontaxeringen
för villafastigheter och för
bostadsfastigheter, som nu är underkastade
schablontaxering, kommer att slå
ut. Jag tror inte att man med framgång
kan hävda att detta är ett motiv för
uppskov med hela fastighetstaxeringen.

Beträffande mitt citat från domänstyrelsens
yttrande vill jag påpeka för herr
Anderson i Sundsvall att jag, när jag
hade slutat citatet, angav att domänstyrelsen
ändå kom fram till slutresultatet
att den inte ville vara med om den nya
metoden; jag begick således inte något
sakligt fel, då jag inte fortsatte citatet.

Herr Nilsson i Svalöv trodde inte att
motionen skulle ha fått något annat
öde, om den hade behandlats i den ordning
som han hade önskat, men han
ansåg att det ser illa ut och är besvärligt
att länsstyrelserna skall sitta och
göra förberedelser när det ligger en
motion i riksdagen, underskriven av två
ledamöter, med hemställan om uppskov.
Ja, herr Nilsson i Svalöv, om länsstyrelserna
skulle vänta med att i olika
hänseenden göra vissa förberedelser,
som åligger dem, varje gång två av oss
här i riksdagen råkade skriva en motion
om någonting som skulle betyda
en förändring i arbetet på länsstyrelserna,
om den gick igenom, så undrar
jag vad länsstyrelserna egentligen skulle
göra. Jag tror inte att länsstyrelserna
har haft några besvär i det här fallet,
och jag skulle kunna trösta herr Nilsson
i Svalöv med att den omständigheten,
att motionen inte blev behandlad
tidigare, inte lär ha ställt till några besvärligheter
för länsstyrelserna ute i
olika delar av landet. Jag tror absolut
inte att man har fäst ett så stort avseende
vid den motionen.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle
:

Herr talman! Som skäl för att den
här motionen inte skulle föranleda någon
åtgärd anför herr Kärrlander, att
det bara är två personer som har skrivit
under den. Hade det varit bättre
om det hade varit en petition med ett
tjugotal motionärer? Mången gång är
det ju just sådana motioner som inte
blir tagna riktigt på allvar. Och även
om vi nu bara är två motionärer vill jag
dock erinra herr Kärrlander om hur
många personer som denna motion samlade
i utskottet. Där var det vid voteringen
tio röster mot sju, och hade alla
utnyttjat sin rösträtt, ja, då vet man
inte hur det hade gått. Då kunde motionen
ha blivit tillstyrkt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror inte alls att det
hade varit bättre om det hade varit en
petition. Jag har bara konstaterat det
felaktiga i herr Nilssons i Svalöv påstående
att motionens behandling skulle
se illa ut ute bland människorna och att
det skulle föranleda länsstyrelsen besvär.
Jag har sagt att två motionärer
skrivit under denna motion, och även
om det skulle ha varit fyra tror jag
inte att det kunde ha blivit någon förändring.
Utgången i utskottet kan man
ju spekulera över hur mycket som helst.
Herr Nilsson litade ju på lotten i sitt
förra anförande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När regeringen har bedömt
frågan huruvida en allmän fastighetstaxering
skall äga rum 1957 eller
inte, har regeringen sagt sig att det
helt naturligt måste vara alldeles speciella
skiil för att man skall frångå den
i laglig ordning fixerade tidpunkten

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

för en allmän fastighetstaxerings avhållande.
Något sådant specifikt skäl har vi
faktiskt inte kunnat härleda i år, och
då ■— man må tycka vad som helst —
kunde det ur vissa synpunkter vara
skönt att skjuta på denna fråga till ett
politiskt mera pacificerat år än 1956.
Men det har ändå inte varit något som
vi har betraktat som ett tillräckligt
starkt skäl för att göra uppskov.

Efter att ha lyssnat till herr Nilssons
i Svalöv indignation över att det nu
försiggår vissa förberedande arbeten i
länsstyrelserna, trots att det är delade
meningar i kammaren, vilket bl. a. har
sin upptakt i den motion som herr
Nilsson i Svalöv och en annan värderad
ledamot av riksdagen står för, vill jag
trösta herr Nilsson i Svalöv med att det
säkerligen inte är någon som helst bristande
aktning för herr Nilsson i Svalöv
och hans medmotionär som ligger bakom
det förberedande arbetet i länsstyrelserna.
Men länsstyrelserna måste väl
se på denna fråga ungefär som regeringen
har sett på den. Det skall vara
ett alldeles specifikt skäl, om det skall
bli uppskov, och det vore ju rätt fatalt
för länsstyrelserna om man efter
ett riksdagsbeslut, som till äventyrs följer
regeringen, skulle ha försuttit den
tid som man nu ändå har haft på sig
att göra vissa förberedelser bara av respekt
för herr Nilsson i Svalöv och
hans medmotionär. Jag tror således inte
att man skall göra denna fråga större
än vad den är.

Nu är det väl ändå så, att en skogstaxering
1957 kommer att föranleda
högre taxeringsvärden. Huruvida det är
så pregnant på de vanliga villafastigheterna,
vågar jag inte ha någon uppfattning
om. Det gjordes ju en ganska
kraftig höjning av taxeringsvärdena där
förra gången, och någon speciell konjunktur
för villafastigheter har det ju
inte varit under den sista femårsperioden.
Att däremot den nya taxeringen
kommer att innebära höjda värden för
skogsägarna, är ju ställt utom all dis -

kussion. Då kan det naturligtvis utifrån
trånga synpunkter — jag använder ett
så pass rått uttryck — vara politisk
opportunism i att gå ut bland skogsägarna
och tala om att man har yrkat
på en förskjutning av 1957 års taxering.
Det är däremot inte lika politiskt opportunt
att gå ut bland löntagare och tala
om att man har yrkat på en förskjutning
av skogstaxeringen. Man får ju se taxeringsfrågorna
utifrån den rättvisesynpunkten,
att alla medborgare och olika
intressegrupper lämnar sin kontribution
till samhället, och det den ene inte
rättvist lämnar får den andre orättvist
betala. Jag har följaktligen ingenting
emot att herr Nilsson i Svalöv presenterar
sin motion i den kommande offentliga
debatten, bara han gör det på det
korrekta sättet och talar om även för
löntagarna vad en sådan uppskjutning
skulle innebära. Det är naturligtvis inte
några stora orättvisor, men det är ändå
viktigt att understryka denna synpunkt.

Det primära i dagens debatt är man
väl ändå i stort sett ense om. Det är
själva värderingsfaktorerna som de har
presenterats i regeringens proposition.
Det är följaktligen frågan om vilken
prisperiod som skall vara bakgrunden
för den kommande prisberäkningen.
Det är vidare frågan om räntefoten, kapitaliseringsprocenten.
Jag har inte
hört några delade meningar på den
punkten heller. Det gäller också den
allmänna reduktionsregeln för drivningskostnader
och omkostnader. Det
är de tre huvudfaktorerna, som väl
kommer att utlösa höjda taxeringsvärden
för skogsfastigheterna på ifrån 70
procent upp till kanske 85 procent. Om
man sedan använder den nya eller den
gamla värderingsmetoden, kan det, enligt
vad experterna och de sakkunniga
kommit fram till, på sin höjd föranleda
variationer i taxeringen, som initialmässigt
har uppskattats till 5, 6 eller
7 procent men som förmodligen efter
en viss tid även med den nya metodens
hantering kommer att betyda plus mi -

Onsdagen den 2 maj 195G

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

nus noll i förhållande till den gamla
metoden.

Och sedan, ärade kammarledamöter,
skadar det inte att understryka det för
alla kända faktum att det här är fråga
om en garantiskatt, som efter repartitionstalets
sänkning från 5 till 4 inte
har sådan betydelse som diskussionen
kanske ger vid handen. Så som skogsbruket
bedrivs i vårt land med ett jämnt
och kontinuerligt uttag och med skogsvården
såsom riktmärke är det i regel
endast i undantagsfall som en garantiskatt
får praktisk betydelse vid den allmänna
taxeringen.

Efter allt detta skulle jag naturligtvis
inte behöva uppehålla mig så mycket
vid den ena eller andra metoden. Jag
roade mig emellertid härom kvällen —
det var faktiskt både roande och intressant
— med att läsa igenom båda
kamrarnas protokoll från den debatt
som fördes om denna fråga 1951. Det
är intet tvivel om att alla argument då
anfördes som kan anföras i debatten,
och jag skulle bli ytterst överraskad,
om någonting nytt kommer fram i dagens
debatt om de båda metoderna.

Om jag får ägna ett ögonblick åt
den historiska gången vill jag erinra
om att man redan 1941 var på det klara
med att den gamla metoden, som byggde
på det relativa virkesförrådet och
den relativa skogstillgången och deras
förhållande till den normala eller ideala
skogstillgången, som beräknades efter
en schablon för hela landet, var alltför
grov och inte tillfredsställande. Resultatet
av hela den debatt om olika typer
av gissningar som fördes här i riksdagen
1951 blev väl att den nya metoden
ändå ger ett mer substantiellt underlag
för gissningar än den gamla metoden
gav.

Man var redan 1941 på det klara med
att den gamla metoden inte var tillfredsställande
och diskuterade här i
riksdagen 1944 att gå över till vad vi
kallar den nya metoden. Riksdagen var
emellertid tveksam. I riksdagen sitter

ju åtskilliga ledamöter av beredningsnämnder
och skogstaxeringsnämnder,
och jag har gjort mig underrättad om
att det i varje fall i medkammaren
till och med sitter någon ordförande i
en beredningsnämnd. Man håller ju gärna
fast vid någonting som man har
lärt sig och tycker det är bekvämare än
att behöva tillägna sig en helt ny lärdom
på detta mycket invecklade område.
Skogstaxeringen har nämligen en
specifik natur och skiljer sig från all
annan fastighetstaxering däri, att taxeringsvärdet
inte beräknas efter ett saluvärde,
som man kan få ut, utan på ett
avkastningsvärde, som efter vissa avdrag
för driftkostnader kapitaliseras till
nuvärde. Bakom detta ligger tanken
på ett uthålligt och jämnt skogsbruk.

Den gamla metoden hade sina förespråkare
här i riksdagen, och resultatet
av 1944 års debatt var att man fann,
att det nya metoden hade sina företräden,
och riksdagen gjorde det principiella
uttalandet, att den nya metoden
skulle tillämpas vid nästa taxering, som
företogs år 1952, men den gamla metoden
skulle användas vid taxeringen
1945. Man gav alltså redan 1944 principiellt
förord åt den nya taxeringsmetoden,
och man beslöt att utföra provtaxeringar
för att vi skulle få litet mera
praktisk erfarenhet av den nya metoden.
Sådana provtaxeringar ägde rum
i slutet av 1940-talet, och tar man del
av deras resultat kan man, tror jag, inte
dra någon annan slutsats än att denna
nya, mera konkreta metod slog väl ut
och borde ges förord.

Vid 1951 års riksdag repeterades i
stor utsträckning diskussionen. Även då
var riksdagen tveksam men gick ett steg
längre. Medan man 1944 sade att den
nya metoden i princip skulle gälla,
sade man år 1951 att den nya metoden
skulle tillämpas vid nästa taxering, som
förtetogs år 1957. Den gamla metoden
skulle användas 1952, men riksdagen
tog definitiv ställning för att den nya
metoden skulle tillämpas 1957. Om man

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

har respekt för riksdagens utslag måste
man väl förutsätta att problemen hade
penetrerats allvarligt och att den penetreringen
givit till resultat, att vi år
1957 skulle vara färdiga att gå över till
den nya metoden.

Även mellan åren 1951 och 1956 har
det företagits ytterligare en del fältarbete
i syfte att pröva de båda tekniska
metodernas jämförbarhet. I varje
län har det lagts ut provtaxeringsdistrikt
där man jämsides har taxerat efter
den gamla och den nya metoden.
Resultatet av detta arbete och den översyn
och bearbetning av det som gjorts
av skogssakkunniga har varit föremål
för remissbehandling, en remissbehandling
där man på nytt kan finna, hur
remissinstanserna har tagit upp den
gamla kardinalfrågan: skall vi ha den
gamla eller den nya metoden? Märk
väl, att sakligt och ekonomiskt sett
skiljer de sig från varandra med mycket
små obetydligheter. I den sista remissen
kan man säga, att opinionen
är ungefär fifty-fifty. Skogsforskningsinstitutet
har odelat talat för den nya
metoden, domänstyrelsen har varit
tveksam men stannat till favör för den
gamla metoden, skattemyndigheterna,
skatteexpertisen, har praktiskt taget
utan undantag stannat för den nya metoden,
och de intressebetonade organisationerna,
såsom Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, har stannat
för den gamla metoden. Ser jag på
skogsvårdsstyrelserna, kan jag dela
upp utslaget av deras opinionsyttring
i en viss favör för den nya metoden i
Norrland och de norra delarna av Svealand
och i en viss favör för den gamla
metoden i Götaland och de södra delarna
av Svealand. Det är således inte
så lätt att av detta material säga vilket
som är vilket, men i vart fall har inte
materialet givit vid handen, att riksdagens
beslut 1951 skulle vara oriktigt,
snarare motsatsen.

Jag har, herr talman, bara velat lämna
dessa allmänna upplysningar. Jag

drar mig faktiskt för att ge mig in på
en mera detaljbetonad diskussion om
de båda metoderna, dels därför att jag
inte är expert på området, dels och
framför allt därför att det inte kan bli
annat än en upprepning av vad varje
intresserad ledamot kan läsa sig till i
1951 års riksdagsprotokoll.

Herr Nilsson i Svalöv har ställt några
direkta frågor till mig, och jag skall
självfallet svara på dem. Han frågade:
Hinner de centrala skogsanvisningarna
utfärdas, när beslutet i riksdagen kommer
så relativt sent? Ja, herr Nilsson,
det torde inte vara någon tvekan om att
det kommer att gå bra. De ligger praktiskt
taget klara för närvarande. Det
kanske är litet oartigt enligt herr Nilssons
uppfattning, men de är praktiskt
taget färdigarbetade av skogsforskningsinstitutet,
skogsstyrelsen och domänstyrelsen.
Vidare kommer det att här i
Stockholm hållas ett stort taxeringsmöte
den 18 maj, där man skall ta
ställning till alla de frågor, som föranledes
av ett riksdagens beslut om en
ny fastighetstaxering 1957. Det gäller
bl. a. anvisningar för skogsprisernas
fixerande. Till detta sammanträde är
kallade länsjägmästare, länsstyrelsernas
skatteexperter, landskamrerare och
taxeringsintendenter. Vid sammanträdet
får ju dessa frågor ytterligare slipas.
I de praktiska anvisningar, som
utformas av myndigheterna, har man
ju möjlighet att utnyttja hela den erfarenhet
som denna ytterst sakkunniga
konferens kommer att besitta.

Det hela kommer således att formellt
löpa som vi hade avsett. Förutsättningen
för att det skulle ske har naturligtvis
varit ett visst förberedande arbete
före riksdagens definitiva ställningstagande.
Emellertid måste jag säga att det
skulle varit fatalt, ifall de administrerande
myndigheterna i efterhand skulle
fått konstatera, att de inte kunde hinna
med det förberedande arbete som måste
ske. Det är förklaringen till att man vid
sidan av riksdagens arbete har på sak -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

kunnigt håll och bland de ansvariga
myndigheterna förberett sig för vad
som komma skulle.

Herr NILSSON i Svalöv (la) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern framhöll,
att jag kanske tog upp det som
en oartighet att frågan blivit behandlad
så sent. För min egen del betyder det
inte så mycket, men jag tycker det är
oartigt mot riksdagen att ett beslut som
skall tillämpas från den 1 maj behandlas
den 2 maj.

Sedan hoppades finansministern, att
jag skulle tala om även för löntagarna
vad en förskjutning av tiden för en fastighetstaxering
skulle innebära. Det
skall jag göra. Jag skall tala om för löntagare
och även för andra, att för villaägare
kommer det bl. a. att betyda, att
de får en högre inkomstbeskattning genom
att värdet av den fria bostaden beräknas
på ett högre underlag. För många
kan det också komma att innebära att
fastighetsskatten blir större. Jag skall
så objektivt jag kan tala om mina synpunkter
på vad ett uppskov med fastighetstaxeringen
skulle ha betytt.

Vad metoderna beträffar är det alldeles
klart, att den gamla metoden inte är
helt tillfredsställande. Det är nog alla
ense om. Men den frågan kan ställas:
Varför har man inte koncentrerat arbetet
på att förbättra den gamla metoden,
när man vid ett par tre tillfällen varit
så skeptisk mot den nya metoden, så att
riksdagen ej omgående velat acceptera
den. Det konstaterades vill jag minnas,
vid föredragning i utskottet, att den
gamla metoden har förbättrats under
de senare åren rätt väsentligt. Kunde
man koncentrera sitt arbete på att förbättra
den gamla metoden kunde, tror
jag, denna metod bli bra. Det är ingen,
herr finansminister, som bestrider, att
den nya metoden har vissa fördelar. Det
vi bestrider är, att dessa fördelar är så
stora, att de skulle uppväga de nackdelar,
som ligger i den nya metodens

krånglighet och svårbegriplighet och
som kommer att medföra, att taxeringsarbetet
ute i bygderna blir en rent mekanisk
sak. Många beredningsnämndsordförande
och ledamöter i beredningsnämnderna
kommer inte att känna sig
belåtna med att de bara skall sitta och
vara mekaniska redskap och slå i tabeller,
utan de vill begripa vad de
egentligen sysslar med.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Innan finansministern
går skulle jag vilja säga till honom, att
det är självklart att finansministern pläderar
för 1951 års riksdagsbeslut i denna
sak. Finansministern anser nämligen,
som jag fattade det, att detta beslut är
ett heligt beslut. Men, herr finansminister,
vi har väl ändå under de sista
åren blivit ganska vana vid att, även om
det inte kommer fram sakliga skäl,
har riksdagen och finansministrarna
ändrat mening. Jag tänker t. ex. på bilaccisen,
investeringsavgiften och investeringsskatten.

I fråga om fastighetstaxeringen kan
åtminstone jag, som är motionär, reservanterna
och många skogsägare och
skogssakkunniga med mig inte finna annat
än att under den tid som förflutit
från 1951 har man blivit mer och mer
tveksam om den nya metodens tillförlitlighet.
Vad jag med bestämdhet vågar
säga är, att man är absolut på det klara
med att den nya metoden kommer att
förstås bra litet av menige man. Det är
matematikprofessorerna som här får det
mesta att säga.

Herr Nilsson i Svalöv var i sin sista
replik inne på detta. Jag skulle vilja
fortsätta och säga, att det är ju bara nyttigt
att vi får maskiner för att underlätta
arbetet. Men räknemaskinerna kommer
att bli det huvudsakliga i beredningsnämnderna,
och det praktiska förståndet
liksom det sunda förnuftet kommer
där att anse sig åsidosatt.

När jag säger att man under de gångna
åren på vårt håll har kommit till in -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

sikt om att den nya metoden ingalunda
ger bättre utslag, skulle jag vilja hänvisa
till domänstyrelsens utlåtande. Detta
utlåtande uttydde herr Kärrlander på
sitt vis, men om man läser vidare står
dock: »Sålunda kände sig styrelsen fortfarande
ej övertygad om att den nya metoden
kunde på ett tillfredsställande sätt
avväga värdena för olika fastigheter i
de fall, då det aktuella skogstillståndet
mera väsentligt avvek från den normaliserade
genomsnittsskogen.»

Längre ned på sid. 21 i propositionen
slutar domänstyrelsen med följande:
»Två frågor ansåg styrelsen fortfarande
vara oklara och i behov av utredning
genom statens skogsforskningsinstitut.
Den ena gällde beräkningen av de inoch
utväxande förråden och den andra
tillväxtens samband med virkesförrådets
storlek.»

Vill man se på vad exempelvis Riksförbundet
landsbygdens folk och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund
säger, som vi får förutsätta representerar
skogsägarna i högsta grad, så erkänner
de att den nya metoden medger större
noggrannhet vid värderingen, men de
säger å andra sidan, att denna torde
komma att bli mera illusorisk än verklig Man

kan ju diskutera dessa metoder,
men man får väl ändå erkänna att även
om den gamla, av professor Jonsson utarbetade
metoden, som varit tillämpad
under många år, är behäftad med brister
och oklarheter, så har man dock enligt
denna metod jämkningsmöjligheter.
När det gällt att kunna få en jämkning,
har den gamla metoden dock medgivit
detta.

Jag är på intet vis sakkunnig i denna
fråga, men jag har sysslat med skog,
skogsfrågor och skogstaxering ganska
mycket, och jag vill till kammarens ledamöter
säga, att vid användandet av
den nya metoden får man huvudsakligen
handskas med tabeller och schabloner.
Vad jag anser som den största anledningen
att gå emot denna metod är,

att det blir så svårt för att inte säga
omöjligt att i vissa fall rätta till fel.

Här har vi alltså den gamla metoden,
där man dock har vissa jämkningsmöjligheter,
och den nya metoden, som i
sin vetenskaplighet kanske är bättre
men där det åtminstone enligt den skogliga
sakkunskapen blir till ytterlighet
svårt att rätta till fel.

Finansministern säger i propositionen,
att i själva verket råder det ganska
stor likhet mellan de båda taxeringsmetoderna.
Han säger också att det enligt
hans mening är betydligt lättare att ange
likheterna i dem än att beskriva hur
de avviker från varandra. Det kan man
visserligen säga, men å andra sidan vill
jag ställa frågan: Är det inte ändå eu
oerhört stor skillnad mellan den gamla
metoden, som anger att man skall bestämma
värdet »på ett efter rationella
grunder bedrivet skogsbruk», och den
nya metoden, där man skall räkna fram
»det värde skogen kan anses äga vid ett
uthålligt skogsbruk»? Det är ändå, herr
talman, en ganska stor skillnad på värdet
av ett efter rationella grunder bedrivet
skogsbruk och det värde, enligt
den nya metoden, som skogen skall anses
äga vid ett uthålligt skogsbruk!
Likaså skall enligt den nya metoden
skogsbruket bedrivas så att de nuvarande
förråden, sådana de befunnits vid
riksskogstaxeringen, bibehålies oförändrade
för all framtid.

Detta är ett skogspolitiskt mål, som är
ganska svårt att uppnå. Just denna passus
har utsatts för en åtminstone enligt
min mening mycket stark och befogad
kritik i åtskilliga remissyttranden. Vad
sedan beträffar beredningsnämndernas
arbete har man nu — jag undantar
härvidlag de nya krångliga deklarationsblanketterna
— strävat efter att de
som skall deklarera förstår blanketterna
och att nämnderna förstår den fråga
som är för handen. Här blir beredningsnämnderna
mer eller mindre avkopplade
och, om jag så får uttrycka mig, utlämnade
till räknemaskiner och mate -

Onsdagen den 2 maj 1956 Nr 16 79

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

Herr KÄRRLANDER (s) kort gen -

matikexperter. Man överlämnar åt
nämnderna endast att bedöma virkesförrådet
och en del faktiska förhållanden,
medan den gamla metoden överlämnade
åt nämnderna en viss bedömning
av hur de uppskattade faktiska
data och de verkliga värdena. Skogsägarna
och enkannerligen då de mindre
skogsägarna får utan tvekan den uppfattningen,
att rättvisan är mycket svår
att komma underfund med genom den
nya metoden.

Jag säger inte att den nya metoden
kommer att slå orättvist i det stora antalet
fall, men jag vågar påstå att den
kommer att slå ojämnt och att den kommer
att framstå såsom orättvis i jämförelse
med den gamla metoden.

För min del anser jag det vara av alldeles
särskilt stort intresse för metoden,
att beredningsnämnderna inte har en
känsla av att vara tillsatta bara för att
sitta där och säga ja och amen utan har
en känsla av att de förstår sin sak enligt
den metod som, såsom finansministern
antydde, riksdagen nu står i begrepp
att införa. Då blir —• det säger
jag ännu en gång — beredningsnämndernas
ledamöter helt i händerna på
matematikerna. Man går över, om jag
så får uttrycka mig, från »ålderstänkandet»
till att tänka »i dimensioner», och
det är en återgång till en sämre princip.
Den dag vi har skogshushållningsplaner
för både större och mindre
skogsbruk och vi fått bort den nya metodens
felaktigheter skall jag vara den
förste att återigen söka sätta mig in i
om metoden kan antagas eller icke. Men
att vi i dag skulle införa den nya metoden
därför att 1951 års riksdag beslutade
därom, det finner jag inte sakligt
betingat. I vad jag här sagt anser jag
mig vara i mycket gott sällskap med en
stor del av skogsvetenskapens män, som
anser att den gamla metoden bör tillämpas,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den vid föreliggande betänkande
fogade reservationen.

mäle:

Herr talman! I anledning av herr von
Seths lovsånger över att det sunda förnuftet
gör sig gällande i tillämpningen
av den gamla metoden ber jag, herr talman,
att få säga några ord. Enligt den
gamla metoden gäller det för det första,
att det relativa virkesförrådet uträknas.
Därvidlag torde man kunna säga att det
är fråga om rena höftningen, om nu
detta är ett utslag av det sunda förnuftet.
För det andra skall den relativa
skogstillgången fastställas, och för det
tredje skall antalet hektar multipliceras
med ett ur tabell erhållet värde per
hektar avseende markvärde. För det
fjärde skall antalet hektar multipliceras
med ett ur tabell erhållet värde för
hektar avseende skogsvärdet, och för
det femte och sista skall den vid sista
räkneoperationen framkomna produkten
multipliceras med talet för relativa
skogstillgången. Det är detta som herr
von Seth betecknar som möjligheterna
för det sunda förnuftet att göra sig gällande
och där man inte behöver ha
några räknemaskiner. Enligt den nya
metoden gäller

1) Virkesförrådet fördelas på barrskog
och lövskog.

2) Grovskogsprocenten (och ev. granprocenten)
för barrskogsförrådet fastställes.

3) Antalet hektar multipliceras med
ett ur tabell erhållet belopp, avseende
markvärdet.

4) Antalet kubikmeter barrskog multipliceras
med ett ur tabell erhållet värde,
avseende sådan skog.

5) Antalet kubikmeter lövskog multipliceras
med ett ur tabell erhållet värde,
avseende lövskog, och

härtill kommer som det sjätte och
sista, alltså en operation utöver den
sista enligt den gamla metoden, nämligen
att de båda sista produktionssiffrorna
adderas.

Detta är sammanfattningen av vad
herr von Seth menar med sitt tal om

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

att den ena metoden låter det sunda förnuftet
göra sig gällande, medan den
andra bara är till för matematikprofessorer.

Och så till sist, herr talman, framgår
det beträffande den gamla metodens
jämkningsfaktorer, att vid de provtaxeringar
som gjorts man antingen inte
tillämpat den, eller att, där så skett,
densamma ändå slagit fel.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle ta alldeles
för lång tid att här närmare ingå på
skogsmarksareal, bonitet, rotvärde, genomsnittsskogsbruk
och avkastningsvärde.
Det är omöjligt i en kort replik.

Vad beträffar det som herr Kärrlander
sade om den relativa skogstillgången
förhåller det sig emellertid så — åtminstone
i södra och mellersta Sverige
— att länsskogvaktarna har mycket väl
reda på dessa saker. Att länsskogvaktarna
i Norrland inte så ofta har möjligheter
att överblicka sina arealer vet jag
fuller väl, men söder om Dalälven och i
Bergslagen har man som sagt mycket
väl reda på den relativa skogstillgången.

Även om beredningsnämndens ledamöter
inte kan känna till den relativa
skogstillgången, så lär de sig dessa saker.
Jag har själv varit med i detta arbete
och funnit att länsskogvaktarna har
en mycket stor praktisk kunnighet och
erfarenhet härvidlag. Där möter därför
inga svårigheter.

Vad jämkningsfaktorn däremot beträffar
möter självklart vissa svårigheter.
Men där säger den matematiska sakkunskapen
att jämkningsmöjligheterna
med den nya meoden är sämre än med
den gamla.

Till sist vill jag också säga till herr
Kärrlander, att vi väl ändå inte på detta
område skall skapa lika stor oklarhet
som beträffande jordbrukskalkylen, om
vilket det säges att siffrorna kan framräknas
endast av två eller tre personer
i toppen. Jag påstår ingalunda att denna
nya metod kan jämföras med jordbruks -

kalkylen i fråga om krånglighet, men
jag vågar påstå att den står efter den
gamla metoden i klarhet. Därför håller
jag på den gamla metoden, till dess den
nya har blivit mera fulländad.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! När vi år 1951 diskuterade
denna fråga, blev debatten mycket
långvarig. Som finansministern bär har
framhållit, redovisades den gången skäl
för och emot, och vi ansåg då att om
tillämpningen av den gamla metoden
medförde svårigheter, så skulle dessa
inte bli mindre med den nya metoden.
Vi kom 1951 inom utskottet fram till en
sammanjämkning, som också blev riksdagens
beslut. Det innebar att den nya
metoden inte skulle tillämpas vid taxeringen
1952 utan först vid nästkommande
taxering. Nu står en ny fastighetstaxering
för dörren, och frågan är nu
om vi skall tillämpa ett beslut, som tillkommit
kompromissvägen. Skall vi envist
fasthålla vid detta beslut, som inte
grundar sig på någon stor majoritet,
eller skall vi se vad den nya metoden
innebär och vad den ger för resultat?

Jag har själv deltagit i beredningen
och taxeringsarbetet i fyra omgångar,
under en tidrymd som omspänner mer
än 20 år, och jag får kanske tillfälle att
vara med även i år. Jag vet därför att
svårigheter möter. Det är då inte bara
svårigheter i samband med de rent skogliga
frågorna utan även beträffande lagstiftningens
innebörd. Man skall taxera
en fastighet till vad en förståndig köpare
vill ge för den. Men när vi åter
samlas här till hösten, har vi kanske
erfarenheter av att läget på bostadsmarknaden
har spelat en viss roll i sammanhanget.
Nödvändigheten av att skaffa
sig tak över huvudet kan där ha spelat
in och återverkat på priset. Sådana
svårigheter försvinner inte med den
nya metoden heller.

Hur många av beredningsnämndernas
ledamöter har för övrigt tidigare varit
någorlunda säkra på att ha kommit fram

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring ar

till de riktiga siffrorna, när det gällt
att bedöma boniteten och den relativa
skogstillgången ? Ju mindre distriktet
varit och ju skickligare skogvaktare
man haft till hjälp, desto bättre har man
kommit till rätta med problemen — och
så kommer det att bli också med den
nya metoden. Här gäller det att bedöma
hur stor procent grov skog som finns,
alltså sådan skog av vilken vi får timmer,
gagnvirke och massaved av olika
trädslag, men vi har inte det rätta underlaget
härför. Jag kan därför inte förstå
annat än att vi även med den nya
metoden i stor utsträckning kommer att
få arbeta på samma sätt som tidigare,
d. v. s. göra schablonuppskattningar.
Det kommer att bli intressant att se
hur den nya metoden utfaller. Förordningen
har, som jag sade, antagits efter
en kompromiss, men detta innebär inte
att man behöver mana fram någon panikstämning.
Jag ser inte så mörkt på
denna fråga, utan jag menar att vi mycket
väl kan tillämpa den nya metoden
och se vad den ger för resultat. Låt oss
försöka och se vad det leder till! Då har
vi åtminstone hållit fast vid vad vi en
gång beslutat, nämligen att tillämpa metoden
i år. Vi får lov att stå fast vid de
principer, efter vilka vi beslutar om saker
och ting här i riksdagen.

Finansministern sade att han inte
funnit något skäl för att uppskjuta taxeringen.
Det har inte jag heller, men jag
har däremot funnit ett skäl för att gå
emot ett uppskjutande av taxeringen.
Varje år skall taxeringsnämnderna undersöka
fastighetsbeståndet, och vi får
ständigt taxeringar av nya byggnader
som uppförts. Då inställer sig frågan:
Skall vi taxera enligt i stort sett samma
grunder som vid förra taxeringen, eller
skall vi, med kännedom om de ökade
kostnaderna, göra en höjning för de nya
byggnaderna? Vi har valt metoden att
försöka göra en något så när jämn taxering
allt eftersom byggnaderna kommit
till och så jämföra med föregående taxering,
även om det legat frestande nära
6 — Andni kammarens

skogsvärderingsinstruktionen m. m.

att företa en höjning för de nya byggnaderna.
Vi har tröstat oss med att den
nya fastighetstaxeringen snart skall
komma, och vi får då mera av en norm
för att i fortsättningen kunna åsätta
nyuppförda byggnader taxeringsvärden.
Det tillkommer ju många nya byggnader
varje år, som vi måste åsätta taxeringsvärden.

Herr talman! Det är av detta skäl som
jag anslutit mig till utskottets förslag
att inte skjuta på taxeringen.

Huruvida vi skall ha sjuårsintervaller
kan naturligtvis diskuteras. Jag tror
dock att det bör få anstå med ett ställningstagande
till den frågan. Vid normala
konjunkturer är det inte så särskilt
viktigt att hålla på fem år, om det
skulle behövas, då ingen förskjutning
sker. Men när konjunkturerna går i den
riktning som de nu gjort och det uppkommer
verkligt stora skillnader från
1952 och till dess nya taxeringsvärden
blir fastställda, menar jag att vi inte
skall hysa tanken att ha alltför långa
intervaller mellan taxeringarna. Det är
därför som jag inte kunnat i dag ansluta
mig till förslaget om intervaller
på sju år.

Vad matematiken och matematikmaskinerna
beträffar vill jag säga, att vi
lär oss nog varken den gamla eller den
nya metoden så grundligt, att vi kan
komma absolut rätt. Det fordras alltför
stor kännedom om det material som vi
skall stoppa in i maskinerna för att de
skall kunna ge ett riktigt utslag.

Som jag sade diskuterade vi fram och
tillbaka i denna fråga år 1951, och jag
skall därför inte förlänga debatten. Jag
tror att det räcker med det sagda, och
jag slutar med att yrka bifall till utskottets
hemställan i punkterna A och B.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Det var ganska intressant
att höra herr Jansson i Aspeboda
tala i dag. När man studerar riksdagsprotokollet
från 1951 finner man nämligen,
att ett av de mest kritiska anfö -

prolokoll 1956. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

randena i frågan om den nya metoden
hölls av, låt mig säga ledaren för reservanterna
vid det tillfället, herr Jonsson i
Skedsbygd, och sedan kom, tror jag, ett
lika kritiskt anförande från herr Jansson
i Aspeboda. Därför frågar man sig:
Varför denna omsvängning? Är ställningstagandet
ett offer på koalitionens
altare?

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga
i denna diskussion, men när jag
hörde herr von Seth, kunde jag inte låta
bli att begära att få säga ett par ord.

Herr von Seth talade om vad »vi
skogsägare och menige man» hade för
uppfattning om denna fråga. Ja, herr
von Seth är ju skogsägare, och det är
jag också. Huruvida herr von Seth kan
räknas till menige man vet jag däremot
inte — man brukar inte räkna in grevar
i den kategorien — och jag tror inte
heller att jag själv precis kan räknas
som menige man. Som skogsägare kan
emellertid både herr von Seth och jag
ha en mening i frågan.

Herr von Seth sade, att det var svårt
för skogsägarna att komma underfund
med den rättvisa i taxeringen, som
skulle uppstå med den nya metoden.
Jag frågar då: Har vi någonsin kommit
underfund med rättvisan i den gamla
metoden? Har jag inte fått lov att se
under många år, hurusom skogarna
bara i en liten socken i Skåne varit så
ojämnt taxerade, att det är rena karikatyren,
detta trots att vi ju har länsskogvaktare,
som känner skogarna tämligen
väl? Det är ganska meningslöst att komma
och säga, att den skogstaxering vi
nu har skapar jämnhet i taxeringarna
— raka motsatsen är fallet.

Och varför är det så? Jag skall inte
göra någon lång utläggning om saken.
Det är därför att många skogar i själva
verket måste taxeras på grund av gissning.
Enligt den metod som nu tillämpas
och som jag var med om att utarbeta
år 1920 skall man när det gäller

skogar, där det inte finns uppskattningshandlingar,
gissa på någonting
som kallas för den relativa skogstillgången.
Detta innebär virkesförrådets
förhållande till virkesförrådet på en
idealskog. Har någon av beredningsnämndens
ledamöter eller har herr von
Seth eller har jag någonsin sett en idealskog?
Skall vi gå omkring och skryta
med att vi förstår den gamla metoden,
när vi aldrig har sett en idealskog?

Därefter skall man i detta begrepp,
relativ skogstillgång, lägga in allting av
avkastningsvärde med hänsyn till hur
den ena skogens virkesförråd förhåller
sig till den andras. Begreppet i fråga är
så otroligt sammansatt. Det är så många
faktorer som griper in i sammanhanget,
att det finns inte möjlighet för någon
som inte är, som herr von Seth sade,
matematikprofessor eller räknemaskin
att kunna klara ut allt det där. Man går
ut i skogen, och så gissar man, och så
taxerar man efter den gissningen. Det
är klart att ju mer virkesförrådet avviker
från idealskogens, desto sämre
slår det in därför att genomsnittet blir
allt mer och mer felaktigt. Det är den
gamla metoden.

Vad är det som skiljer den gamla metoden
från den nya? Jo, det är att man
går inte längre ut ifrån idealskogen,
herr von Seth, man går ut ifrån skogen
sådan som den är genomsnittligt, enligt
riksskogstaxeringarna. De skogar,
herr von Seth, som ligger till grund för
sådana taxeringar, dem har vi sett. Då
vet vi vad det är fråga om.

Även enligt den nya metoden skall
man gissa, men man skall inte gissa på
något så mångtydigt som spörsmålet:
Vad är den relativa skogstillgången?
Man skall göra en skönsuppskattning
och svara på frågan: Hur stor del av virkesförrådet
består av träd under 15 cm
brösthöjd och hur stor del är över 25
cm brösthöjd? Det förstår vi oss på att
gissa på, det vet vi vad det är. Vi skall
också gissa på hur stor procent av en
blandskog som består av gran och hur

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen nt. m.

stor procent som består av tall. Därvidlag
vet vi också vad det är vi gissar på.
Ingen skall säga annat än att den nya
metoden för oss i förbindelse med verkligheten
på ett helt annat sätt än den
förra.

Å andra sidan är det klart att varje
taxeringsmetod som går ut ifrån att man
skall försöka räkna fram avkastningsvärdet
måste slå fel. Ju mer en skog enligt
den nya metoden avviker från genomsnittet
av den i dag växande skogen
inom området, desto mer kommer alltså
också taxeringen att avvika från det riktiga.
Det finns bara ett medel att komma
ifrån detta missförhållande och det är
att slopa taxeringar efter avkastningsvärde
och i stället taxera efter saluvärde.
Vill man hellre det? Nej, det vill
man inte. Det vore för övrigt inte riktigt
heller, eftersom vi har en skogslagstiftning
som säger, att det skall föras
ett uthålligt skogsbruk på våra skogar.
Den nya eller gamla metoden har ingenting
att betyda i frågan hur hög taxeringen
skall bli. Det är de grundläggande
faktorerna som avgör detta, och deras
avvägning kan man bestämma.

Nu invänder man: Men till och med
en auktoritet som domänstyrelsen har
ju gått emot den nya metoden. Ja, det
förvånar mig inte. Det ligger i sakens
natur att med den konservativa skogsskötsel
domänverket driver finns inom
dess områden många skogar som närmar
sig idealtillståndet, och för dem
passar den gamla metoden bättre än den
nya. Domänverket har också många skogar
som på grund av att de ligger i fjälltrakterna
avviker mycket från genomsnittet.
Även detta betyder att statens
skogar utsattes för risken att få en ojämnare
taxering.

För övrigt skall väl domänstyrelsen
såsom representant för staten som skogsägare
tillvarata ägarens intressen, och
därför förvånar mig som sagt inte detta
ställningstagande. Domänverkets argument
gäller emellertid inte för de enskilda
skogsägarna, ty våra bondskogar

ligger betydligt närmare genomsnittet,
och därför är det också möjligt att för
vår del räkna med en jämnare taxering.
Jag måste därför för min del säga att
det är ett självbedrägeri, när herr von
Seth tror, att han och andra skogsägare
väl förstår den gamla metoden; det hörde
jag på honom att det var nog inte
så mycket bevänt med den saken. Men
även ett självbedrägeri kan för all del
vara nyttigt ibland, för en själv.

Har man sett så mycken ojämnhet i
skogstaxeringen som jag har gjort och
retat mig så mycket över den, så hälsar
man med tillfredsställelse att man nu
kan få fram en metod som i varje fall
gör det möjligt för menige man i beredskapsnämnderna
att gissa på ting, som
vi alla känner till i stället för att hålla
på att gissa på någonting som vi inte
vet vad det är. Det blir otvivelaktigt ett
framsteg med den nya metoden, sedan
må man säga vad man vill. Det är lätt
att vara konservativ och hålla på det
gamla, och det kan nog också kännas
tryggt, men det kan inte bli vid det
gamla alltid.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Om herr Nilsson i
Svalöv lyssnade sade jag, att vi i fortsättningen,
som hittills, går schablonvägen
— eller skall vi kalla det gissningsvägen.
Därom är jag fullt medveten,
men jag vill fråga herr Nilsson:
Skall man envisas med att yrka avslag,
sedan man år 1952 bär redovisat alla de
synpunkter, som man mäktat, och då
riksdagen har fattat beslut om att vi
nästa gång skulle försöka den nya metoden? Jag

hoppas, att herr Nilsson har något
skäl, eftersom han påstått, att min
omsvängning skulle bero på att jag vill
offra på koalitionens altare. Något så -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändring av skogsvärderingsinstruktionen m. m.

dant altare har inte herr Nilsson i
Svalöv, men däremot finns det något
som heter partipolitikens altare, och det
tycks som om herr Nilsson & Co gång
efter annan har råd att offra precis vad
som helst på detta, ty det kostar ingenting.

Jag har redovisat min åsikt i detta
fall, väl medveten om de svårigheter
som har funnits och som kommer att
möta.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja erinra
herr Sköld om att det hänt mycket sedan
år 1920. Jag vill också erinra om att
jag ingalunda har sagt, att den gamla
metoden skapar full jämnhet i taxeringen.
Däremot har jag framhållit, att
intill dess vissa utredningar blir gjorda
och intill dess vi får skogshushållningsplaner
— idealet vore ju en skogshushållningsplan
för varje skogsfastighet -—•
kan inte jag komma fram till att den
nya metoden skulle skapa större rättvisa
än den gamla.

Sedan kan man ju tvista om dimensionsuppskattning
och åldersklassuppskattning
— hur det därvidlag ligger
till får väl praktiken utvisa, när beredningsnämnderna
satt i gång sitt arbete.
Det är emellertid min övertygelse att
när 1957 års fastighetstaxerings värden
på skog blir kända kommer många att
anse, att den nya metoden inte är rättvisare
än den gamla.

Till sist måste jag säga att det var ett
svagt argument herr Sköld använde när
han sade att jag inte representerar menige
man. I denna kammare är jag liksom
herr Sköld invald såsom representant
för menige man.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A, nämligen dels på
bifall till utskottets berörda hemställan
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen i motsva -

rande del; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej,

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 114 ja och 75 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna B och C föredrogos härpå
i ett sammanhang; och yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Sedan kammaren har
avslagit förslaget om uppskov med fastighetstaxeringen
vill jag yrka bifall till
den reservation som är anförd under
punkt B).

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början pro -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

positioner dels på bifall till utskottets
i punkten B gjorda hemställan dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 77 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B gjorda hemställan.

På framställd proposition bifölls härefter
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

§ 4

Enhetligt ortsavdrag för hela riket

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, i anledning av väckta
motioner om införande av enhetligt
ortsavdrag för hela riket.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydan -

Enhetligt ortsavdrag för hela riket

de motionerna I: 447 av herrar Fritiof
Karlsson och Alvar Andersson samt
II: 570 av herr Jansson i Benestad m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i syfte att införa ett för hela
landet enhetligt ortsavdrag vid såväl
den statliga som den kommunala inkomstbeskattningen.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 447 av herrar Fritiof
Karlsson och Alvar Andersson samt
II: 570 av herr Jansson i Benestad m. fl.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Niklasson, Bengtson och Vigelsbo, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna I: 447 av herrar
Fritiof Karlsson och Alvar Andersson
samt II: 570 av herr Jansson i Benestad
m. fl., måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte att
införa ett för hela landet enhetligt ortsavdrag
vid såväl den statliga som den
kommunala beskattningen i enlighet
med motionernas syfte.

Utskottets hemställan föredrogs, och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! I motion nr 447 i första
kammaren och 570 i andra kammaren
har framställning gjorts om en utredning
angående införande av enhetliga
ortsavdrag för hela riket. Bevillningsutskottets
majoritet har emellertid inte
ansett sig kunna tillstyrka denna hemställan.
Tillsammans med några kamrater
i utskottet har jag reserverat mig
mot detta beslut. Vi reservanter anser
att bevillningsutskottet och även riksdagen
borde kunna vara med om att utreda
frågan om enhetliga ortsavdrag för
hela riket.

För närvarande pågår en utredning
angående de kommunala ortsavdragen.
Vi kan inte finna annat än att det före -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Enhetligt ortsavdrag för hela riket

ligger ett visst samband mellan de statliga
och de kommunala ortsavdragen
och att man därför i samband med utredningen
om de kommunala ortsavdragen
borde kunna undersöka möjligheterna
att göra ortsavdragen enhetliga
för hela riket.

Enligt vår mening måste man se till
förhållandena sådana de är. Utskottet
har framhållit att i fråga om de statliga
ortsavdragen spännvidden minskat från
tidigare 16 till 12, och vi reservanter
medger gärna att denna sammanpressning
av ortsavdragen utgör ett framsteg.
Men vi måste väl med tanke på den
utveckling vi dagligdags bevittnar i det
svenska samhället vara på det klara med
att det måste vara något fel med systemet.
Den sammanpressning, som skedde
i och med att man slopade ortsgrupp 1,
grundade sig på socialstyrelsens kostnadsundersökning.
Vi reservanter vill
inte underkänna socialstyrelsens beräkningar,
men vi är rädda för att det finns
en del saker, som socialstyrelsen vid
sina undersökningar inte tillräckligt har
beaktat. Vi har nämnt bland annat avståndskostnaderna
och den sämre service,
som man har på landsbygden och
i mindre landsortssamhällen.

I dag är en deputation från ett litet
samhälle i Mellansverige uppe hos statens
brandinspektion för att beklaga,
att detta samhälle inte har kunnat få
bygga en brandstation. De har länge
haft medel avsatta för ändamålet, men
deras försök att få bygga en brandstation
har strandat på att det inte finns
kvot för ändamålet. Men i Stockholm
förefaller det inte som om det skulle
vara någon brist på kvot. Där förbrukar
man kvot på tunnelbyggen och alla möjliga
andra anläggningar, som kanske är
nödvändiga på grund av den alltjämt
ökande folkströmmen, som ställer sin
kosa mot Stockholm. Anhopningen av
människor här ställer Stockholm inför
tekniska och sociala problem, som så
småningom utvecklar sig till att bli nära
nog omöjliga att lösa. Man frågar sig om

inte något skulle kunna göras för att
förhindra denna anhopning i Stockholm.
Bland det som har föreslagits för
att nå detta syfte är åtgärden att införa
enhetligt ortsavdrag för hela riket.

Stockholmarna säger, att det inte är
bättre i Stockholm än på andra håll,
men när t. ex. kontraktsprostar och
kyrkoherdar söker komminister- och
adjunkttjänster i Stockholm, har dessa
då så liten förmåga att bedöma de verkliga
förhållandena på den plats där de
bor och på den plats dit de vill komma?
Man frågar sig detsamma, när man hör
att vid en gallupundersökning, som företogs
bland vattenfallsstyrelsens tjänstemän,
när det var tal om att detta
verk skulle flyttas från Stockholm, 60
procent svarade: »Vi flyttar aldrig härifrån.
Om ni flyttar ämbetsverket, säger
vi upp vår anställning.» Jag utgår från
att riksdagen nästa vecka får finna sig i
att besluta i enlighet med de 60 procenten
tjänstemäns önskemål och göra detta
i strid med arbetsmarknadsstyrelsens
bestämt uttalade förväntan, att verket
skall flyttas utanför Stockholm.

Jag skulle kunna peka på många sådana
fall. En vacker dag blir man t. ex.
utan stationskarlar i Hallsberg, därför
att de hotar att flytta till Stockholm eller
Göteborg allihop, då dessa städer
bjuder sådana förmåner.

När det är så, skulle det då inte vara
riktigt att åtminstone undersöka — mer
har reservanterna inte tänkt sig — huruvida
man inte genom att utjämna ortsavdragen
skulle kunna rätta till dessa
missförhållanden?

När ortsgrupp 1 slopades, skymtade
till och med hotet, att man för Stockholm
skulle införa en ortsgrupp ovanför
ortsgrupp 5 eller införa ett extra tillägg
för Stockholm med anledning av att
man hade slopat en ortsgrupp i botten.
Jag vet inte hur många som ansluter sig
till den tanken, men jag hoppas i vart
fall, att stockholmarna inte skall få sina
önskemål i det avseendet tillgodosedda.

Jag är av den uppfattningen att de

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

anspråk, som motionärerna här har
ställt och som reservanterna har anslutit
sig till, ur alla synpunkter är så befogade,
att det vore riktigt att riksdagens
andra kammare biföll reservationen
sådan som den föreligger i detta
utskottsbetänkande. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna.

I detta anförande instämde herr Andersson
i Björkäng (bf).

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Vi motionärer begär en
omprövning av nu tillämpade skattegruppering.
Vi menar att denna uppgift
kunde ha hänskjutits till den utredning
som granskar de kommunala ortsavdragen.
Utskottet har emellertid inte velat
bifalla denna vår begäran. Man anför
att det inte finns tillräcklig grund
för antagandet att levnadskostnaderna
utjämnats så att enhetliga ortsavdrag
skulle kunna tillämpas.

Mot detta vill jag anföra, att 1947 års
och 1951 års dyrortsundersökningar är
bristfälliga. De är speciellt bristfälliga
därför att de inte redovisar avståndskostnaderna.
Dessa kostnader har ju under
de senare åren blivit alldeles särskilt
markerade. Jag vill särskilt erinra
om de vanliga klagomålen till våra
prövningsnämnder i samband med taxeringarna.
De som bor en eller två mil
från sitt arbete får inte göra avdrag
annat än billigaste färdsätt när de t. ex.
begagnar sina bilar.

På samma sätt är det med alla andra
servicekostnader som ingår i livets nödtorft.
Allting blir dyrare för människorna,
och de besvärliga förhållandena blir
mer och mer markerade ute i glesbygderna.
När folk flyttar därifrån slopar
man rimliga serviceanordningar som
brödbilar och mycket annat. Man slutar
upp med sådan service därför att människorna
blir för få. På detta sätt blir
avståndskostnaderna ännu mer markerade
för människorna där ute. Det är
därför alla skäl att ompröva dessa pro -

Enhetligt ortsavdrag för hela riket

blem. Här finns faktiskt just nu ett
omvänt dyrortsproblem, och svårigheterna
växer för varje år som går om
människorna ute i glesbygden skall ha
samma service och en rimlig del av ett
välsorterat varulager. Allting kostar mer
för dem som bor i glesbygderna om
man gör jämförelser med kostnaderna
för människorna i städer och andra tätorter.

Allt detta gör att vi menar, att man
borde kunna bryta ut lönegrupperingen
ur frågan om skattegrupperingen och
allvarligt undersöka om inte enhetliga
ortsavdrag kan vara lämpliga att införa.
Man bör naturligtvis ha — detta vill jag
särskilt understryka — särskilda tillägg
för övre Norrland, där sådana av klimatiska
orsaker är berättigade.

Man säger att våra krav i första hand
vänder sig mot de högsta ortsgrupperna,
framför allt storstäderna. Jag har aldrig
tänkt mig att man skulle flytta ner
Stockholm i ortsgrupp 3. Det är inte någon
realistisk tanke. Man skall i stället
undan för undan flytta upp de lägre
ortsgrupperna så att de så snart som
möjligt når de högsta grupperna. Även
vid ett sådant läge fick man säkerligen
ordna med särskilda tillägg för övre
Norrland.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen avherrar
Niklasson m. fl.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! 1953 års lagstiftning på
detta område innebar, att man minskade
spännvidden både beträffande lönegrupperingen
och skattegrupperingen
från 16 till 12 procent. Detta skedde genom
att man slopade den lägsta dyrortsgruppen.
I fjol motionerade herr
Jansson i Benestad om enhetliga ortsavdrag.
Jag vill minnas att summan
gällde 4 000 kronor vid den statliga beskattningen
och 2 000 vid den kommunala
beskattningen. 1 år motionerar herr
Jansson om en utredning i syfte att in -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Enhetligt ortsavdrag för hela riket

föra ett för hela landet enhetligt ortsavdrag.
Jag vill särskilt understryka, att
utredningen skulle ha som direktiv att
införa enhetliga ortsavdrag.

Detta har bevillningsutskottet inte
kunnat gå med på. Majoriteten anser att
det inte anförts tillräckliga skäl för meningen
att levnadskostnaderna utjämnats
så mycket att man helt kan slopa
ortsgrupperingen. Jag skall gärna medge,
herr Jansson i Benestad, att man kan
diskutera metoden för dyrortsgrupperingen.
Här finns många problem. Yrkandet
i motionen gäller emellertid en
utredning som direkt tar sikte på enhetliga
ortsavdrag.

Den skattegruppering som beslöts
1953 skall enligt beslutet gälla i fem år
framåt. Det kommer alltså nya utredningar
på detta område. Skulle det då
visa sig att det skett en utjämning av
levnadskostnaderna mellan olika orter
så förutsätter bevillningsutskottet helt
naturligt, att man då skall beakta detta
vid skattegrupperingen. Jag vill särskilt
understryka att bevillningsutskottet för
sin del säger att det under sådana förhållanden
får övervägas om man på nytt
kan slopa någon ortsgrupp. För min
personliga del tror jag att man har att
gå denna väg steg för steg och inte ta
hela trappan på en gång.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JANSSON i Benestad (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ville bara poängtera
att vad vi här begärt endast är att
frågan skulle hänskjutas till den kommitté
som arbetar med de kommunala
ortsavdragen. Kommittén kunde då också
få till uppgift att undersöka i vad
mån det är möjligt att införa enhetliga
ortsavdrag, och värdefulla synpunkter
på denna fråga kunde säkerligen komma
fram vid en sådan prövning.

Herr BERGGREN (fp):

Herr talman! Det torde inte vara nå -

got att invända mot de sakliga skäl som
utskottets talesman givit till känna, men
jag skulle ändå vilja säga att den utredning
dessa motioner syftar till säkerligen
är en av de åtgärder som förr eller
senare måste vidtagas för att åstadkomma
större likställighet mellan landsbygd
och stad. Jag skulle alltså i detta sammanhang
vilja uttala min sympati för
motionerna, även om jag i likhet med
utskottets talesman finner läget för dagen
vara sådant att jag inte kan rösta
för reservationen.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
har vid detta tillfälle lämnat
åt sidan frågan hur det skall vara
med lönegrupperingen. Det finns därför
inte anledning för mig att ta upp någon
diskussion med herr Vigelsbo, som varit
inne på denna sak i sitt anförande. Jag
vill bara säga några ord om vad reservanterna
bär föreslagit när det gäller
skattegrupperingen.

Det kan väl då först understrykas att
den gruppering vi fick genom 1953 års
beslut i långt mindre utsträckning är en
gruppering, där man gör skillnad mellan
stad och landsbygd, än en gruppering
där hänsyn tas till skillnader som
kan vara betingade av de geografiska
olikheterna i vårt land. Var och en som
velat se på hur grupperingen slår finner
ju att det är en lägre gruppering i södra
Sverige, en något högre gruppering i
Mellansverige och därefter den högsta
grupperingen i norra Sverige. Man kommer
då också fram till att allt detta tal
om den stora skillnaden mellan stad och
landsbygd, i stora delar av vårt land
inte längre har någon relevans. Vi kan
ta många län där placeringen är lika på
landsbygden och i städerna och där det
alltså inte finns utrymme för talesättet
att dyrortsgrupperingen skulle ha betydelse
för den omflyttning av befolkningen
som kan ske från landsbygden till
städerna. Så har vi det exempelvis i
Örebro län och i Västmanlands län och

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

över huvud taget i länen här i Mellansverige
och till en del också i södra
Sverige.

Sedan har det från herr Fridolf Janssons
sida sagts att det enda man önskar
är att den pågående utredningen om de
kommunala ortsavdragen skulle ta upp
denna fråga till prövning. Men så enkelt
är det väl inte. Om man skall få
möjligheter att pröva denna fråga måste
det förutsättas att det görs en ny
prisundersökning om de förhållanden
som nu kan gälla i levnadskostnadshänseende.
Vi kan inte bara säga oss
nu tro att det skulle vara riktigt att företaga
en ytterligare sammankrympning,
utan det måste väl finnas material
till förfogande för ett bedömande
av dessa frågor. Vi vet att den kommitté
som sysslar med de kommunala ortsavdragen
skall arbeta snabbt för att komma
fram till resultat som innebär höjda
ortsavdrag. Det är då rätt orimligt att
tänka sig att hela frågan om dyrortsgrupperingen
skulle tas upp till prövning
inom denna kommitté. Det rimliga
är väl att det nu som vid tidigare tillfällen
får gå till så, att det får bli en ny
prisundersökning när den gamla dyrortsgrupperingen
har gällt ett antal år
och att denna undersökning får läggas
till grund för den nya gruppering som
därefter skall få gälla. Är det så, att
prisundersökningen kommer att visa att
det har inträtt en ytterligare sammanpressning
får naturligtvis detta beaktas
vid ett sådant tillfälle. Det är inte riktigt
att nu utan att ha något underlag
för sina påståenden ändra i den rätt
hyfsade dyrortsgradering som vi för
närvarande har.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JANSSON i Benestad (bf) :

Herr talman! Endast en kort replik
till herr Henriksson. Han gör gällande
att den nuvarande dyrortsgrupperingen
inte har någon betydelse för den folkomflyttning
från land till stad som på -

Enhetligt ortsavdrag för hela riket

går. Jag vill inte på något sätt säga att
den enbart har skuld till denna omflyttning,
men den är en detalj bland en rad
andra detaljer som tillsammantagna gör
att folkströmmen går i den riktning som
den nu gör. Jag tycker att man bör slå
fast detta. Och det är inte så små saker
det rör sig om. Bara skatteavdraget
spänner över 480 kronor mellan högsta
och lägsta dyrort. Med en uttagningsprocent
av 110 och en skattesats av 13,2
procent betyder det för en vanlig arbetare
60 kronor mera i skatt per år. Det
är klart att han inte vill flytta till staden
enbart för detta, men det är en
orättvisa mot honom att han på samma
inkomst inte skall ha samma skatteavdrag
var han än bor, alltjämt med undantag
för Norrland.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! När herr Jansson i Benestad
säger att det är en orättvisa att
det skall medges högre ortsavdrag för
dem som tillhör högre dyrortsgrupper
utgår han ifrån att det inte är någon
skillnad i levnadskostnaderna de olika
dyrortsgrupperna emellan. Varje undersökning
hittills har emellertid visat att
sådana skillnader föreligger och att det
följaktligen skulle vara en orättvisa om
man hade lika stora ortsavdrag i de olika
grupperna. Först när man kommer
fram till att det har skett en fullständig
utjämning är det berättigat att tala om
att man skall ha likadana ortsavdrag
överallt.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jansson i Benestad begärde
emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ersättning till J. Rasmusson och hans maka

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
ansåge flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jansson i Benestad begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 157 ja och 30 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 24, angående
regleringen för budgetåret 1956/57
av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1956/57 ni. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Ersättning till J. Rasmusson och hans
maka

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt motion
om viss ersättning för lidna förluster
till J. Rasmusson och hans maka.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt, till jordbruksutskottet hänvisad

motion, nr 611, av herr Svensson i
Ljungskile hade hemställts, att riksdagen
av billighetsskäl måtte bevilja John
Rasmusson och hans maka en ersättning
för lidna förluster med förslagsvis
10 000 kronor. Förlusterna hade enligt
motionären föranletts av att ett av
makarna Rasmusson under våren 1946
startat hönseri på grund av restriktiv
fodertilldelning från livsmedelskommissionens
sida icke kunnat drivas i beräknad
omfattning med resultat att makarna
Rasmusson i november 1949 nödgats
gå i konkurs.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 611 icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Nord, Antby och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionen II: 611, medgiva att Kungl.
skulle äga från det under nionde huvudtiteln
för budgetåret 1955/56 uppförda
reservationsanslaget till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
till J. Rasmusson och hans maka utbetala
ett belopp av 10 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs, och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av den föreliggande
motionen och det utlåtande
som är avgivet i anslutning till denna.

Vad det här gäller är ett par gamla
makar — i 65-årsåldern — som år 1946
försökte starta ett hönseri i Romelanda
socken i Bohuslän. Dessa människor —
makarna Rasmusson — hade tidigare
haft en verkstadsrörelse, men både på
grund av svårigheter med råmaterial
under kriget och på grund av att de började
bli gamla och inte längre var så
starka hade de fått sluta sin förra rörelse,
och de ville nu försöka att klara
sin försörjning på detta sätt. De hade
sparat en del pengar, så att de hade
bortåt 20 000 kronor i kapital. De fick

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Ersättning till J. Rasmusson och hans maka

av arbetsmarknadsstyrelsen byggnadstillstånd
för byggnader åt 600 å 700
höns, och kristidsnämnden i Backa, som
de hade förbindelse med, tillstyrkte
mycket varmt att de skulle få fodertilldelning
i erforderlig utsträckning. Det
var emellertid på den punkten som det
klickade. Livsmedelskommissionen ansåg
sig inte kunna lämna foder så att
detta hönseri kunde komma i gång. Jag
skall inte här försöka följa saken i alla
olika instanser. Resultatet blev att dessa
människor gjorde konkurs 1949 och förlorade
sitt kapital, och andra förlorade
givetvis en del också. Det är ju inte så
underligt om ett par gamla människor,
som har gjort denna erfarenhet, känner
sig en smula desorienterade och ledsna
och kanske också förbittrade ibland, och
de har försökt att på ett eller annat sätt
få resning i målet.

Jag är fullt på det klara med — det
har jag också sagt i min motion — att
här inte finns någon formell grund för
att föra en process emot de statliga organ
som har handlat. Visserligen kan
både makarna Rasmusson och vem som
helst annan tycka att det är underligt,
att ett statligt organ lämnar byggnadstillstånd
för ganska stora och dyra hus
för hönsskötsel och att ett annat statligt
organ säger nej när det gäller fodertilldelning
med det resultat som jag
nyss nämnde. Men säkerligen har dessa
två organ, arbetsmarknadsstyrelsen och
livsmedelskommissionen, handlat formellt
riktigt. De har inte haft några
instruktioner som har föreskrivit samarbete
i ett fall som detta. Det går därför
inte att från formell synpunkt rikta
någon anmärkning emot dem, även om
man tycker att det hela snärjt sig samman
på ett ledsamt sätt.

Nu säger livsmedelskommissionen,
att dessa människor utan svårighet borde
ha kunnat ur kommissionens cirkulär
inhämta, att det inte fanns möjlighet
att få en tillräcklig fodertilldelning. Nu
kan det ju hända, att livsmedelskommissionens
cirkulär inte var lika solklara

eller genomskinliga för människor ute

1 bygderna som de var för kommissionen
själv. Jag har för övrigt upplevat även
sådana fall, då kommissionen själv inte
har kunnat tolka sina egna cirkulär,
men det må vara sagt i marginalen. Att
det inte alltid är så lätt att hitta rätt
tror jag nog vi kan vara överens om.

Kristidsnämnden i Backa hade som
sagt tillstyrkt. Den skrev bland annat
att den sökande på något sätt måste finna
sin utkomst, och på grund av hans
ålder och tidvis bristande hälsa tillstyrkte
nämnden på det varmaste sökandens
framställning. I ett cirkulär, nr

2 524, heter det på sidan 2, att man kan
göra undantag då det föreligger särskilt
ömmande omständigheter och sökanden
på grund av lyte eller sjukdom
är oförmögen till tyngre arbete och
hönsskötsel kan förutses i väsentlig
grad komma att bidraga till hans försörjning.
Själva hade de nog menat, att
de hörde hemma under detta fall.

Nu skall jag som sagt inte försöka
öppna någon process emot livsmedelskommissionen
eller arbetsmarknadsstyrelsen.
Även om man tycker att de skulle
ha kunnat handla en smula generösare
i detta fall, går det som sagt ändå
inte att föra någon klandertalan utifrån
formella synpunkter.

I livsmedelskommissionens yttrande
framhålles på ett ställe, att svårigheterna
för större hönserier ett par år senare
var så stora, att dessa människor
förmodligen inte skulle ha kunnat klara
sig i alla fall. Det är en andra våning i
motiveringen, där man nästan skymtar
aningen av ett samvete bakom det hela.

Jag vill också erinra om att detta hände
1946/47, alltså när kriget var slut och
man i alla fall hade förhoppningar om
att hela denna ransoneringshistoria inte
skulle bli så särskilt gammal.

Emellertid tycker jag att livsmedelskommissionen
på en punkt är en smula
överambitiös i sitt yttrande. Det heter
nämligen — nu är det jordbruksnämnden
som yttrar sig — att »enligt jord -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Eftergivande av återbetalningsskyldighet

bruksnämndens mening kan inte några
billighetsskäl åberopas för utbetalande
av statlig ersättning till makarna Rasmusson
för de förluster, de härigenom
ådragit sig». När det gäller att uttala
sig om billighetsskäl har väl knappast
detta statliga organ några speciella förutsättningar
framför vem som helst annan.
Arbetsmarknadsstyrelsen har heller
inte gått så långt i sitt yttrande.

Det är ju alltid en skillnad för oss
var och en, om vi möter en princip eller
ett cirkulär och om vi möter en levande
människa. När vi i förra veckan hörde
bevillningsutskottets ärade ordförande
tala för en motion som han hade väckt,
hade vi nog en känsla av att det bakom
detta anförande låg en upplevelse och
ett möte med en människa. Då blir tongångarna
annorlunda än när man diskuterar
enbart på det principiella planet.

Jag har mött de här människorna,
och jag har inte kunnat känna mig till
freds utan att taga upp ärendet i riksdagen.
Att jag har handlat på det sättet
beror bland annat på att vi både i denna
kammare och i första kammaren i
samband med jordbruksreglering och
annat stundom har handskats med mycket
pengar på ett sätt, som kanske inte
har varit försvarligt i varje sammanhang.
Det har hänt att enskilda människor
på grund av beslut som här har
fattats har fått 50 000 och 60 000 kronor,
som de varken har begärt eller
behövt. I det stora sammanhanget tycker
jag inte det vore så farligt, om riksdagen
av billighetsskäl och med klart uttalande,
att det inte är fråga om något
prejudikat, ersätter dessa gamla människor
för någon del av den förlust de har
lidit. De är nu i 75-årsåldern och sjuka.
För övrigt fick mannen sin hälsa bruten
under den tid detta pågick, och enligt
ett lämnat läkarintyg har detta förhållande
uppenbarligen bidragit till att de
måste gå i konkurs.

Herr talman! Jag skall inte trötta
kammaren längre. Jag vill med vad jag

nu har sagt yrka bifall till reservationen
av herr Nord m. fl. till detta utskottsutlåtande.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! I reservationen åberopas
billighetsskäl, men att reservanterna
inte är så tvärsäkra på att ett bifall
till herr Svenssons i Ljungskile motion
inte skulle bli prejudicerande framgår
av det försiktiga ordet »knappast». Det
sägs att ett dylikt beslut knappast behöver
få några mera vittgående konsekvenser,
och det är nog det minsta som
kan sägas. Det må vara riktigt och sant,
att de människor som motionären här
bönar för har råkat i en mycket svår
situation på grund av kristidsrestriktionerna,
men det ginge säkert lätt att plocka
fram en diger förteckning på liknande
fall, som skulle ge herr Svensson
i Ljungskile överfull sysselsättning i
januari månad flera år framåt.

Jordbruksnämnden har undersökt
fallet i detalj och avstyrkt motionen,
och arbetsmarknadsstyrelsen har gjort
likadant. Statskontoret har inte kunnat
finna att skäl föreligger att tillmötesgå
motionen. Utskottet har heller inte funnit
tillräckligt vägande, särskilda omständigheter
som kunde motivera ett bifall
till motionen, och med detta torde
väl motionären tyvärr få låta sig nöja.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7

Eftergivande av återbetalningsskyldighet

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående eftergivande
av viss återbetalningsskyldighet till
statsverket.

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

I anledning av en till riksdagen den
9 mars 1956 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 115,
hemställde utskottet, att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts bestämmande, lantbruksstyrelsen
att intill ett sammanlagt belopp
av högst 300 000 kronor efter framställning
från lantbruksnämnd eftergiva
den statsverkets fordringsrätt, som
i av utskottet angivna fall uppkommit
i anledning av felaktig utbetalning av
bidrag enligt kungörelsen den 11 juni
1948 om producent- och kontantbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av den Kungl. Maj :ts proposition
som riksdagen nu har att ta ställning
till. Det kanske förvånar kammarens
ledamöter att jag tar till orda i
denna fråga, då det inte föreligger vare
sig någon motion eller någon reservation
i utskottet. Att det inte föreligger
någon motion beror på förbiseende från
min sida, och att det inte föreligger
någon reservation i utskottet kan jag
inte lastas för.

Frågan gäller efterskänkande av felaktigt
uppburna producent- och kontantbidrag.
Det är inte mindre än 448
människor, som felaktigt har uppburit
sådana kontant- och producentbidrag, i
några fall sedan de slutat med det
jordbruk, till vilket producentbidraget
var knutet.

Såsom framgår av statskontorets yttrande
har man icke prövat återbetalningsmöjliglieterna
för dem, som felaktigt
har uppburit dessa bidrag. Beloppen
uppgår till 610 kronor per mottagare
i 73 fall, 433 i 27 fall, 696 i 178
fall, 576 i 26 fall, 386 i 109 fall och 182
i 35 fall. Sammanlagt har i 448 fall
sådana bidrag utbetalats felaktigt.

Vi har i dagarna i pressen kunnat

Eftergivande av återbetalningsskyldighet

läsa, hurusom människor, som felaktigt
uppburit hjälp från sjukkassa, har
dragits inför rätta och ålagts återbetalningsskyldighet
och även ådömts böter
för detta. Man kan väl i detta sammanhang
göra en jämförelse med dessa felaktigt
uppburna belopp.

Jag vill ingen syndares död, men nog
tycker jag, att man, innan man kommit
med denna framställning om att dessa
belopp skulle efterskänkas, borde ha
undersökt samtliga dessa fall för att
konstatera, i vilka fall det finns återbetalningsmöjlighet.
I en del fall har
man gjort undersökningar och konstaterat,
att det inte finns utmätningsbara
tillgångar, men det gäller inte samtliga
fall. Det kan framför allt inte gälla de
fall, beträffande vilka riksdagen nu i
förväg skall besluta att efterskänka felaktigt
utbetalade bidrag. De belopp,
som man kommit underfund med blivit
felaktigt utbetalade, uppgår till ca
250 000 kronor, men dessutom begär
man 50 000 kronor för de fall, beträffande
vilka man ännu inte fått klarhet
i om de varit berättigade till att ta emot
bidragen eller inte.

Herr talman! Jag vet inte, om det
går att ställa något yrkande i denna
fråga. Går det att ställa ett yrkande, så
skall jag be att få yrka avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 115 och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets
utlåtande nr 23.

Jag motiverar detta med att man icke,
som jag tidigare framhållit, gjort de
undersökningar som man borde ha gjort
för att konstatera, om icke återbetalningsmöjlighet
föreligger i de fall, då
vederbörande felaktigt uppburit dessa
bidrag.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Då det är ett enhälligt
utskottsutlåtande, torde det inte vara
nödvändigt med någon större debatt i
ärendet, även om den siste ärade talaren
här bär yrkat avslag.

Det är ju, som väl de flesta i kam -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Eftergivande av återbetalningsskyldighet

maren känner till, så att en del småbrukare
under en tid erhållit dessa producent-
och kontantbidrag. Det gällde
ett stort antal människor. Det var nödvändigt
med en snabb behandling och
utbetalning av pengarna. Allt detta
gjorde det rätt förklarligt, om det uppstod
en del fel. Jag tror inte man kan
i högre grad lasta småbrukarna som fick
pengarna än dem som utbetalade beloppen
för detta, därför att många av dessa
småbrukare hade säkerligen inte så stor
möjlighet att kunna bedöma lagstiftningen
i detta fall.

Det är att uppmärksamma, att producentbidragen
betalades ut av mejerierna
i anslutning till deras mjölklikvider. Det
var inte alla, som kunde skilja på vad
som var producentbidrag eller vanligt
mjölktillägg, som alla fick. Under sådana
förhållanden får man nog anse det
lämpligt och riktigt, att man i detta
sammanhang helt enkelt stryker ett
streck över de få felaktigheter som blivit
begångna. Det är nämligen ett stort
antal ärenden som det här gäller. Det
skulle bli en besvärlig procedur att
finna ut syndabockarna i dessa fall,
huruvida det är vederbörande jordbrukare
som tagit emot pengarna eller om
det är de tjänstemän på lantbruksnämnderna
som handlagt ärendena eller om
det är mejerierna som har utbetalt pengarna.

Herr Johanson i Västervik åberopar
statskontorets yttrande som ett stöd för
sin uppfattning. Jag skall på grund därav
be att få referera vad riksräkenskapsverket
säger. Riksräkenskapsverket finner
det med hänsyn till det stora antalet
ärenden och den snabba handläggning,
som ansågs vara erforderlig, förklarligt
att producent- och kontantbidrag i viss
utsträckning kommit att utgå till jordbrukare,
som av en eller annan anledning
icke varit bidragsberättigade. Kontrollsvårigheter
får enligt ämbetsverket
särskilt anses ha förelegat i fråga om
producentbidragen, där något ansökningsförfarande
från de bidragsberätti -

gade i princip icke skulle tillämpas. Jag
tror att den ena myndigheten är väl så
mycket värd som den andra i detta
sammanhang och att riksräkenskapsverkets
uttalande kan få anses rätt vägledande
för ärendets behandling i riksdagen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag förstår och kan instämma
med herr Jonsson i Strömsund,
när han framhåller att det varit besvärligt
för dem som skulle utbetala
dessa producent- och kontantbidrag.
Men herr Jonsson påstod, att det här
gällde småbrukare. Hur kan man veta
att det är småbrukare, när man inte är
på det klara med vem som mottagit
dessa bidrag? I 27 fall säger man, att
man inte vet, om det är den som avträtt
eller den som övertagit jordbruket
som mottagit beloppen.

I de ytterligare fall som man nu skall
besluta om, alltså de 50 000 kronorna,
hur vet man där att det gäller småbrukare?
Visserligen var bidraget knutet
till småbruk, men det är ju människor
som icke varit berättigade att uppbära
dessa bidrag som fått dem, och då kan
man väl inte fastslå a priori att det är
småbrukare det gäller.

Jag skall be att få citera vad statskontoret
anfört i sitt utlåtande, eftersom
herr Jonsson i Strömsund åberopade
vad riksräkenskapsverket sagt: »Statskontoret
framhåller vidare, att villkoren
för erhållande av producent- eller konlantbidrag
noga angivits i de förbindelser,
som vederbörande lantbrukare fått
underteckna före utfående av bidrag,
samt att i förbindelserna särskilt angivits,
att bidragstagare omedelbart skulle
underrätta lantbruksnämnd eller dess
ortsombud, därest omständighet inträffade,
som medförde bidragsrättens upphörande.
Med hänsyn härtill torde det
enligt statskontorets mening icke kunna

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

göras gällande, att vederbörande mottagit
bidrag i god tro, oavsett i vilken
form bidragen må ha uppburits. Statskontoret
finner sig vid sådana förhållanden
böra bestämt motsätta sig en
eftergift av kronans fordringar i förevarande
fall. Enligt ämbetsverkets mening
bör i stället undersökas, om icke
bedrägligt förfarande förekommit i vissa
fall. Slutligen framhåller statskontoret
angelägenheten av att utbetalningen av
bidrag i framtiden ordnas så, att felutbetalningar
undvikes.»

Herr talman! Jag tror det skulle vara
klokt om riksdagen fattade ett beslut i
enlighet med det yrkande som jag framställt,
så att man fick pröva samtliga felaktiga
utbetalningar. I de fall där det
icke finns återbetalningsmöjlighet för
dessa felaktigt uppburna bidrag tror jag
att riksdagen kommer att utan vidare
efterskänka beloppen.

När man gör jämförelse mellan dem
som dras inför domstol för att de felaktigt
utfått sjukersättning från sjukkassa
och här angivna fall, kan man inte säga
att det föreligger någon likhet inför
lagen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! När herr Johanson i
“Västervik gör jämförelse med dem som
felaktigt fått pengar från sjukkassa, så
är det väl inte riktigt hållbart. Att de
fått pengar felaktigt beror väl på att de
felaktigt uppgivit sig vara sjuka. Det
måste där föreligga ett medvetet bedrägeri.
1 nu förevarande fall har det inte
ens varit nödvändigt med ett ansökningsförfarande,
åtminstone vad gäller
producentbidrag.

Det var emellertid inte för att säga
detta jag begärde ordet utan därför att
herr Johanson ställde en direkt fråga
till mig, hur jag kunde veta att det
gällde småbrukare. Lagens bestämmelser
är ju sådana, att det endast är de
som har 10 hektar odlad jord och därunder
som kunnat få dessa bidrag. Det
har givetvis i en del fall förekommit,

Eftergivande av återbetalningsskyldighet

att några fått bidrag efter det att de
sålt sina jordbruk, men även dessa har
ju en gång varit småbrukare. Att jag
särskilt poängterade att det gällde småbrukare
berodde inte på att jag ansåg
att det var speciell anledning att ta
större hänsyn till dem än till övriga
människor i samhället, utan på att jag
fann det förklarligt, om just den gruppen
inte alltid haft så lätt för att sätta
sig in i dessa bestämmelser som man
kunde ha begärt, ifall det gällt jordbrukare
med något större jordbruk.

Det är sedan att beklaga, att herr Johanson
i Västervik inte begagnat den
möjlighet som mig veterligen alla suppleanterna
i jordbruksutskottet har,
nämligen att få komma fram till bordet
och framföra speciella synpunkter, om
så anses önskvärt. Jag tror att vi då
skulle ha kunnat göra de undersökningar
som behövts inom utskottet, så att vi
sluppit uppta kammarens tid med denna
fråga.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Bara en kort replik.

Herr Jonsson i Strömsund framhåller,
att man inte kan jämföra de felaktigt
utbetalda bidragen med vad som
felaktigt uppburits från sjukkassa. Vad
är det för principiell skillnad mellan eu
människa, som slutat med sitt jordbruk
och uppbär producent- och kontantbidrag
för ett jordbruk som han inte har,
och en person som går i arbete och fortsätter
att uppbära sjukbidrag?

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag såväl därå
som å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtande nr 24,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Restitution ar skatt på bensin för jordfräsar

tion angående avgiftsfri upplåtelse av
kronoegendomen 3 mantal Arnö l1 (Biskops-Arnö)
i övergrans socken till
stiftelsen för föreningen Nordens institut
;

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågan om omläggning
av riksdagens budgetarbete,
och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935
(nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm
;

statsutskottets utlåtanden:

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
verksamheten vid Apelvikens och
Kronprinsessan Victorias kustsanatorier,

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen
av polisväsendet i vissa delar av Norrbottens
län, och

nr 93, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inrättande av en
civil reservläkarkår; samt

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 9

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar Föredrogs

sammansatta bevillningsoch
jordbruksutskottets utlåtande, nr 1,
i anledning av väckta motioner angående
restitution av skatt å bensin för vissa
motordrivna fordon inom trädgårdsnäringen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:118
av herrar Åkesson och Anders Johansson
samt II: 164 av herr Åhman m. fl.,
vari hemställts »att riksdagen måtte besluta
att återbäring skall ske av skatten
på bensin, förbrukad inom trädgårdsnäringen,
enligt de grunder i motionen
angivits»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 119
av herrar Yngve Nilsson och Eskilsson
samt II: 205 av herr Nilsson i Göingegården
m. fl.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
de inom riksdagen väckta likalydande
motionerna I: 316 av herr Herbert
Hermansson m. fl. och 11:474 av
herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta

att medge trädgårdsnäringen gottgörelse
för av dess yrkesutövare erlagd
bensinskatt i huvudsaklig överensstämmelse
med de regler, som gäller för
motsvarande återbäring på fiskets område; att

den intill utgången av budgetåret
1956/57 erlagda bensinskatten på inom
trädgårdsnäringen förbrukad bensin må
föras till en särskild fond till trädgårdsodlarnas
disposition att användas för
åtgärder och anordningar av gemensamt
intresse för berörda yrkesutövare;

att i enlighet med vad som i motionen

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Restitution av skatt på bensin för jordfrasar

anförts för budgetåret 1956/57 ställa till
trädgårdsnäringens förfogande ett anslag
av 100 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen;

att hos Kungl. Maj :t hemställa, att
ifrågavarande medel för budgetåret
1956/57 må förvaltas av lantbruksstyrelsen;
samt

att hos Kungl. Maj:t anhålla om utseende
av representanter för berörda
näringsgrenar inom trädgårdsodlingen
att biträda vid medlens fördelning».

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet
och jordbruksutskottet
hade ovannämnda motioner hänskjutits
till behandling av sammansatt
bevillnings- och jordbruksutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: 118 och
II: 164 ävensom de likalydande motionerna
I: 316 och II: 474 besluta

1) att medgiva trädgårdsnäringen
gottgörelse för av dess yrkesutövare erlagd
bensinskatt från och med den 1
juli 1955 i överensstämmelse med de
grunder, som utskottet förordat i utlåtandet; 2)

att den intill utgången av budgetåret
1956/57 inom trädgårdsnäringen erlagda
bensinskatten skulle tillföras en
särskild fond att avräknas mot automobilskattemedlen
;

3) att antaga av utskottet framlagt
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) om särskild skatt å
bensin och motorsprit;

4) att för senare avräkning mot den
under punkt 2) härovan omförmälda
fonden till Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd
bensinskatt för budgetåret 1956/57 anvisa
ett anslag av 100 000 kronor att avräknas
mot automobilskattemedlen;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i övrigt anfört i anledning av de
likalydande motionerna 1:118 och

7 — Andra kammarens protokoll 1956. N

II: 164 samt de likalydande motionerna
I: 316 och II: 474;

C. att de likalydande motionerna
I: 118 och II: 164 ävensom de likalydande
motionerna 1:316 och 11:474, i
vad desamma icke besvarats under A
och B här ovan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att de likalydande motionerna
1:119 och 11:205 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sköld, Sundström, Anderberg, Jacobson
i Vilhelmina, Brandt, Jonsson i Strömsund,
AUard, Snygg, Mossberger och
Oscar Carlsson, vilka hemställt att motionerna
1:118 och 11:164, 1:119 och
11:205 samt 1:316 och 11:474 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten förelägger
här kammaren ett märkligt förslag.
Man föreslår att riksdagen skall
besluta en kollektiv restitution av bensinskatt
för motorredskap, som används
inom trädgårdsnäringen. Det beslutet
skall riksdagen fatta utan att veta hur
denna restitution skall beräknas eller
hur stor den kommer att bli eller vartill
den skall användas. Dessa ting skall enligt
utskottsmajoritetens mening utredas
i efterhand, men hur än denna utredning
går skall det ändock bli en kollektiv
restitution.

På vissa punkter anser sig utskottsmajoriteten
emellertid kunna ta ståndpunkt
utan att det finns någon utredning.
Sålunda intar utskottsmajoriteten
den ståndpunkten, att det skall bli en
restitution och att den skall vara kollektiv
och inte individuell. Det finns
motionärer från högern som yrkat på
en individuell restitution, men de har
fallit till föga och släppt den saken. Om
utskottets förslag vinner majoritet kan
riksdagen alltså inte efter utredning
• 16

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

pröva frågan om det skall bli en individuell
eller en kollektiv restitution.

Vidare är det ju så, att när det gäller
den kollektiva restitutionen av bensinskatt
för fiskerinäringen så går det
återburna beloppet tillbaka till varje
län alltefter bensinskattens storlek. Här
intar utskottsmajoriteten den ståndpunkten,
att så skall man inte göra i
detta fall. Här skall alla pengarna i en
klumpsumma användas utan hänsyn till
vilka trädgårdsodlare det är som betalat
in pengarna. Den saken anser man
inte heller bör utredas, utan där erbjuder
man riksdagen att fatta beslut utan
att egentligen veta vad skälen för det
ena eller det andra är.

Men som sagt, det mest märkliga med
detta förslag är att vi skall besluta något,
som vi inte vet vad det innebär.
Hur skall man till exempel kunna räkna
ut restitutionen? Ja, det har vissa motionärer
föreslagit skall ske på det sättet,
att hushållningssällskapen skall inventera
de jordfräsar som används i
trädgårdsnäringen, och på det sättet
skall man få ett antal att gå ut ifrån.
Nu har emellertid de hushållningssällskap
som skulle göra detta arbete sagt,
att det kan de inte utföra, det blir en
alldeles för vidlyftig affär. Ja, då går
genast utskottsmajoriteten över på en
annan linje och säger: Restitutionen
skall grundas på uppgifter av försäljarna
av jordfräsar. Här skall alltså utbetalandet
av statliga medel grundas på
uppgifter om antalet sålda jordfräsar,
som lämnas av privata affärsidkare.
Dessa affärsidkare bar emellertid ingen
skyldighet att lämna dessa uppgifter.
Om de lämnar felaktiga uppgifter —
och man kan förstå att den risken finns
— så blir det inget straff för det. Det
kommer givetvis att medföra rätt mycket
besvär för ifrågavarande firmor att
lämna dessa uppgifter, och därför kanske
vederbörande slarvar ifrån sig. Detta
spelar emellertid ingen roll, restitutionen
skall ändå grunda sig på de lämnade
uppgifterna.

Men alla försålda jordfräsar används
ju inte i trädgårdsnäringen. Somliga är
kasserade och nedskrotade, och andra
användes i städernas parkväsende. Hur
skall man få reda på dessa saker? Jo,
säger utskottsmajoriteten, lantbruksstyrelsen
får i samarbete med statens maskin-
och redskapsprovningsanstalter
göra stickprovsundersökningar för att
utröna ungefär hur många fräsar som
fallit bort. Motionärernas linje har alltså
förkastats, därför att den leder till för
mycket besvär, och sedan har man infört
en ny metod, som ålägger statliga
myndigheter vissa uppgifter, utan att
man har en aning om vad detta kommer
att betyda för de statliga institutionerna,
vilka kostnader det medför, om
det behövs ytterligare tjänstemän o. s. v.
Men ändå får man bara en ungefärlig
uppgift om hur många fräsar det bör
restitueras bensinskatt för. Det gör ingenting
om antalet blir litet för stort,
säger utskottsmajoriteten — det kan
aldrig bli för stort, ty det finns även
andra felkällor. Ungefär så lättsinnigt
handskas utskottsmajoriteten med allmänna
medel.

Nå, hur mycket pengar skall nu tagas
från vägväsendet och lämnas till trädgårdsodlingen?
Ja, det vet man inte.
Det är inte utrett hur stor den summan
är, men det skall utredas, säger utskottet.

Trots att utskottet inte vet vilka summor
det kan bli fråga om, föreslår utskottet
också att restitutionen skall bli
retroaktiv och lämnas från den 1 juli

1955. Man skall alltså räkna ut hur
många jordfräsar det fanns i förgången
tid, hur många som är kasserade, hur
många städerna använde i sina parker
o. s. v. Det går kanske att komma i närheten
av ett riktigt resultat, när det
gäller den aktuella tiden, men hur blir
det med den förgångna? Vilka människor
kan hålla reda på förhållandena
då? Men trots detta skall restitution
utgå retroaktivt.

Och vartill skall pengarna användas?

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

Motionärerna hade föreslagit, att de
skulle användas för upplysningsverksamhet
i största allmänhet — bland
trädgårdsidkarna antar jag. Vidare till
avsättningspropaganda. Om det skall
vara privatekonomisk propaganda eller
generell propaganda vet man inte —
det är inte närmare utrett.

Vidare skulle man ge bidrag till trädgårdsorganisationerna
för avlönande av
speeialkonsulenter. Men har man anställt
folk och betalar man löner, får
man också sörja för pensionsrätt och
andra sociala förmåner. Är det någon
som kan överblicka de konsekvenser,
som här skulle uppkomma?

Detta är ju inte pengar som man kan
fylla på hur mycket som helst, men de
föreslås också bli använda som bidrag
till trädgårdslaboratorier. Detta betyder
bidrag till avlöningar, till pensioner
och till driftkostnader — det innebär
att staten påtar sig ett ansvar för dessa
laboratorier. Hur skall staten kunna ta
detta ansvar inom ramen för en viss
bestämd summa pengar?

Så skall pengarna också användas till
forskning på så sätt, att lantbruksstyrelsen
som ett slags extra forskningsråd
skulle utdela bidrag. Borde inte
pengarna då lämpligen gå genom jordbrukets
forskningsråd? Jag föreställer
mig att lantbruksstyrelsen inte är så
sammansatt, att den har några speciella
kvalifikationer för att bedöma forskning.

Nåja, detta var ju närmast motionärernas
tankar, och de föreföll tydligen
utskottsmajoriteten alltför äventyrliga,
ty utskottsmajoriteten strök ett streck
över dem och för i stället fram förslaget,
att pengarna skulle användas till
åtgärder, som är till nytta för trädgårdsnäringen
men för vilka trädgårdsnäringen
inte kan räkna med att få
pengar på riksstaten. Vad är det för
ting? Vad menar utskottet? Ja, det vet
inte utskottet — det skall utredas, och
så skall det komma förslag till nästa års
riksdag ocli så skall väl riksdagen be -

stämma, om riksdagen kan godtaga utredningens
förslag. Kan den inte det,
får det väl bli en utredning till och ett
nytt förslag, och så får man se, om riksdagen
kan godtaga det.

Men trots att man sålunda inte har
den blekaste aning om vartill pengarna
skall användas föreslår man, att redan
innan man tagit ståndpunkt till och fått
klarhet i beräkningen av den summa
som skall återbäras, så skall i förskott
anvisas 100 000 kronor att tas i anspråk
omedelbart. Det är ett ganska underligt
förfaringssätt, och det måste väl finnas
skäl för denna brådska. När man läser
utskottets motivering, kan man kanske
också få ett intryck av att så är fallet.
Utskottet skriver, att med hänsyn till
behovet av ekonomiskt stöd åt trädgårdsodlarna
föreslår utskottet ett förskottsanslag
på 100 000 kronor.

Herr talman! Det kan inte vara mycket
med en näring, som skall få ekonomiskt
stöd i brådskande fall med 100 000
kronor! Men det blir ännu värre, när
man ser hur det ekonomiska stödet
skall ges i form av bidrag till trädgårdslaboratorier.
Tänk vad detta snabbt
skall hjälpa upp trädgårdsnäringens
ekonomiska läge, för att inte tala om
anslagen till forskning! Det måste vara
stora uppgifter, allt måste vara väl förberett,
och vi måste vara säkra på att
det blir snabba resultat för att en sådan
brådska skall vara motiverad, att pengarna
förskottsvis skall ges till något
som man egentligen inte vet vad det
blir av i framtiden.

Jag har för min del aldrig varit med
om ett så lättsinnigt hopkokat förslag
som detta. Jag kan inte förstå, att ens
den som är utomordentligt starkt inställd
på att det skall bli en återbäring
kan gå på ett bifall till utskottets förslag,
som innebär att riksdagen skall
binda sig för något som man inte vet
vad det blir av. Det måste väl vara
uppenbart för var och en, att om det
skall kunna bli något av allt detta måste
en utredning äga rum, och vi måste få

100

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

se resultatet av denna, innan vi tar
ståndpunkt till formerna.

Vi reservanter har inte kunnat gå
med på förslaget. Vi hemställer, att i
avvaktan på den utredning om restitution
av bensinskattemedel, som är annonserad,
skall de väckta motionerna
avslås. Jag anser att detta är det klokaste,
och framför allt tycker jag anständigheten
kräver, att riksdagen vet
vad riksdagen beslutar, innan förslaget
godkännes.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Det är uppenbart, att
meningen med bensinskatten är att medlen
skall användas till vägkostnaderna.
Det är därför helt naturligt att man vill
till trädgårdsnäringen restituera medel,
som tas ut därifrån i form av bensinskatt
ehuru det inte är fråga om vägtransporter.
Det sker också en restitution
för traktorer, som utnyttjas vid fältmässig
odling av köksväxter och vid
yrkesmässig fruktodling å jordbruksfastighet.
Men det förekommer inte någon
restitution då bensinen användes
vid jordfräsar, som nu i ökad utsträckning
kommer till användning vid handelsträdgårdar
och plantskolor. Detta
innebär en uppenbar orättvisa.

I det sammansatta utskottet har vi såvitt
jag vet i princip varit överens om
att en restitution för den bensinskatt,
som utgår i samband med användande
av jordfräsar i trädgårdsnäringen, bör
ordnas. Att detta är principiellt riktigt
kan inte av någon bestridas. Jag har
också fattat saken på det sättet, att vi
i utskottet varit överens om att man bör
gå in för en kollektiv återbäring och
inte en individuell. Frågan om den individuella
återbäringen har tidigare varit
uppe här i kammaren, men den har
av olika skäl avvisats. Vi är, skulle jag
förmoda, så långt i princip överens,
nämligen om en kollektiv restitution på

ifrågavarande område, medan meningarna
går isär i fråga om utformningen.

Motionärer från bondeförbundet och
folkpartiet har menat, att denna utformning
borde ske i huvudsak på samma
sätt som beträffande restitutionen
till fisket. Majoriteten i utskottet har
anslutit sig till denna uppfattning liksom
också lantbruksstyrelsen har gjort
i sitt remissvar. Jag vill alltså understryka,
att lantbruksstyrelsen för sin
del tillstyrker en restitution, som i huvudsak
är av samma form som praktiserats
beträffande fisket.

När det sedan gäller att beräkna
restitutionsbeloppet har utskottsmajoriteten
följt lantbruksstyrelsens förslag
om årliga beräkningar. Metoden därvidlag
skulle vara den, att lantbruksstyrelsen
inhämtar upplysningar från generalagenter
om försålda bensindrivna
jordfräsar. Lantbruksstyrelsen skulle sedan
i samråd med statens maskin- och
redskapsprovningsanstalter varje år
göra stickprovskontroll för att undersöka
det register, man kommer att föra,
beträffande ägandeförhållandena, maskinernas
livslängd, bensinförbrukningen
och dylikt. Det är möjligt att man
kan få fram en något så när tillförlitlig
beräkning av restitutionsbeloppet genom
att inhämta kontrolluppgifter från
en tiondel av detta register varje år,
men det är också möjligt att man får
utvidga kontrollen till något över denna
siffra.

Vi har sagt, att när man har gjort
denna beräkning behöver man inte göra
något avdrag, därför att bensin inom
trädgårdsnäringen också användes till
andra redskap än jordfräsar. Lantbruksstyrelsen
— jag ber att få understryka
detta — säger att uppskattningen kan
göras med minst samma grad av säkerhet
som inom fisket, och styrelsen
framhåller vidare att arrangemanget bör
vara lätt att administrera. Reservanterna
— och bland dem herr Sköld som
nyss har talat — anser att metoden
bl. a. lider av den bristen, att firmorna

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

101

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

saknar uppgiftsskyldigliet och inte kan
ställas till ansvar för att ha lämnat
oriktiga uppgifter.

Jag måste för min del säga, att jag
är fast övertygad om att denna misstänksamhet
mot firmorna är ogrundad.
I stället är det väl så, att företagen med
hänsyn till sin kundkrets gärna lämnar
ifrågavarande uppgifter, och jag vågar
också räknar med att de uppgifter som
firmorna lämnar blir tillförlitliga.

När det gällde restitution av tilläggsskatten
på fisket beslöt riksdagen att
en retroaktiv restitution av dessa medel
skulle gå till en särskild fond. Majoriteten
i utskottet har ansett, att man
borde förfara på samma sätt beträffande
denna restitution till trädgårdsnäringen,
och man har då valt den 1 juli
1955 som det datum man skulle gå tillbaka
till. Vi har inom majoriteten inte
velat gå längre tillbaka därför att gör
man det blir beräkningen mer oviss och
mer komplicerad. Lantbruksstyrelsen
har också för sin del föreslagit den 1
juli 1955. Lantbruksstyrelsen påpekar,
att en sådan beräkning inte är förenad
med några större svårigheter, och jag
tror för min del att herr Skölds och
reservanternas oro på detta område är
ogrundad.

För att systemet snarast skall kunna
träda i funktion har vi föreslagit att det
skall bli ett anslag att avräkna från bilskattemedel
på 100 000 kronor för nästa
budgetår. Detta skulle sedan dragas
ifrån det restitutionsbelopp som senare
beräknas.

Liksom i fråga om fisket menar vi,
att det vid sidan av fonden också skall
finnas ett årligt anslag. Beträffande
storleken av restitutionsbeloppet är det
vår mening, att lantbruksstyrelsen skall
göra den beräkningen efter utredning
och sedan inför Kungl. Maj:t framlägga
förslag därom i samband med sina äskanden
av medel till bensinskatterestitutionen
för budgetåret 1957/58. I så
fall har vi alltså att vänta förslag i saken
till nästa års riksdag.

Vad sedan gäller frågan om medlens
användning har majoriteten gått in för
att man skulle följa samma princip, som
ligger till grund för fiskerinäringens
bensinskattefond. Vi anser, att man bör
vidta åtgärder, som är av praktisk betydelse
för trädgårdsnäringen, och vidare,
att man skall välja sådana ändamål,
för vilka anslag inte kan påräknas
på riksstaten. Vi har för vår del föreslagit,
att dessa 100 000 kronor skulle
användas till trädgårdslaboratorier och
tillfälliga försöks- och forskningsuppgifter
på trädgårdsnäringens område.
När vi gjort detta, har vi haft lantbruksstyrelsen
bakom oss. Den menar, att
medlen på det sättet bör komma till god
användning.

Vidare tillhör det vårt förslag, att
lantbruksstyrelsen i samband med
framställningar för budgetåret 1957/58
skall göra ett förslag om fondmedlens
och de årliga restitutionsmedlens användning.
Det finns många områden,
där dessa pengar kan användas på
lämpligt sätt. Vi föreslår, att lantbruksstyrelsen
i samråd med av Kungl. Maj :t
utsedda representanter skall ha hand
om förvaltningen och fördelningen av
fondmedlen och att Kungl. Maj:t skall
utfärda närmare föreskrifter därom.

Nu påstår reservanterna, att detta
saknar motsvarighet i svensk förvaltning.
Jag kan inte finna annat än att
något liknande gäller i fråga om fiskerinäringen,
inte vad det årliga anslaget
beträffar men i samband med fondmedlen.
Dessa står nämligen under en styrelse,
som har hand om förvaltningen
med full beslutanderätt. Denna styrelse
består av fyra ledamöter ifrån näringen
och tre, som Kungl. Maj:t utser.

Jag kan inte undgå att finna, att herr
Sköld i sitt anförande såväl som reservanterna
i sin reservation skjuter
över målet i kritiken. Deras huvudanmärkning
är ju, att frågan bort närmare
utredas, innan riksdagen fattar ett principbeslut.
På detta vill jag svara, att
finansministern — det var finansminis -

102 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

ter Sköld — i proposition till 1954 års
riksdag skrev, att bl. a. frågan om restitution
av bensinskattemedel till trädgårdsnäringen
finge ytterligare övervägas.
Jag har inte försport, att herr
Sköld under sin finansministertid vidtog
några åtgärder för denna omprövning,
som han då skrev om, och jag
har heller inte försport, att det vidtagits
några åtgärder på detta område senare.
Jag vill alltså göra gällande, att
herr Sköld inte har visat något större
intresse för denna frågas lösning, vare
sig nu eller tidigare. Dessutom vill jag
understryka, att 1950 års beslut om
kollektiv restitution av tilläggsskatt på
bensin, som använts vid yrkesmässigt
fiske under tiden 1 april 1948—31 december
1950, föregicks av ett liknande
principbeslut från riksdagens sida. Denna
gång var socialdemokraterna i bevillningsutskottet
överens med oss andra
om ett sådant beslut.

Jag kan för min del inte finna, att
den väg, som majoriteten i utskottet har
angett, är äventyrlig. Enligt min uppfattning
är den farbar, och man bör
beträda den, om man vill en snar lösning.
Trädgårdsnäringen har det besvärligt,
det är erkänt av alla, såvitt jag
vet. Det är då av vikt, att åtgärder till
dess fromma snart kan göras och inte
uppskjutas på obestämd tid.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara göra ett
par invändningar mot två punkter i
herr Kristenssons i Osby framställning.
Han vill göra gällande, att hela utskottet
var ense om restitution. Reservanterna
har icke tagit någon ståndpunkt,
därför att de anser, att frågan dessförinnan
måste vara utredd, så att man
vet, vad man beslutar om.

Herr Kristensson i Osby skjuter fram
den frågan, huruvida jag som finansminister
vidtog åtgärder för att få i gång
utredningen. Jag vill för min del fråga:
Om jag uraktlåtit något därvidlag, befriar
det herr Kristensson från att ha
underlag för sina förslag i riksdagen?
Befriar det herr Kristensson från att
de förslag, som han framställer, skall
vara utredda? Jag kan inte förstå, att
det skulle vara fallet.

Det andra, som jag vill påtala, är när
herr Kristensson säger: »Vi föreslår,
att vi skall göra precis på samma sätt
som i fråga om fisket.» Detta är icke
något riktigt påstående, ty när det beslöts,
att pengar retroaktivt skulle tillföras
fiskerinäringens bensinskattefond,
hade riksdagen tagit ståndpunkt till både
hur medlen skulle beräknas och vartill
de skulle användas. Det är detta,
som gör skillnaden så stor.

Likaså får väl herr Kristensson medge
att en sak är att göra en fond och
konstituera en styrelse, som sköter fonden,
och att en annan sak är att i lantbruksstyrelsen
sätta in tre representanter
som skall ha rösträtt i styrelsen vid
fördelningen av ett riksstatsanslag. Nog
saknar detta förebild i svensk förvaltning,
herr Kristensson, och jag tror inte
att man skall försöka göra gällande
att vad man föreslår är bara vad som
skett i fråga om fisket. När riksdagen
fattade sitt beslut beträffande fisket,
visste man hur restitutionen skulle beräknas
och vartill pengarna skulle gå
— de skulle användas till bryggor ute
i de olika distrikten, till säkerhetsanstalter
och till andra självklara ting,
där varje utgift var en engångsutgift.
Det är något helt annat än den nebulösa
som utskottsmajoritetens förslag
utgör.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi inom utskottsmajoriteten
har vid uppgörandet av vårt förslag
i stort sett följt de föreskrifter som

Nr 16

103

Onsdagen den 2 maj 1950

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

gäller för fiskets fondmedel. Enligt
jordbruksutskottets förslag och riksdagens
beslut 1952 skulle dessa medel användas
till forskning och försöksverksamhet,
organisationsarbete, studieverksamhet
och åtgärder för främjande av
avsättningen av fisk. Detta beslut fattades
alltså först år 1952, men redan 1950
förelåg det ett principbeslut från riksdagens
sida i restitutionen av tilläggsskatten.

Jag vill understryka att det är ett
rättvisekrav att trädgårdsnäringen nu
också får en restitution. Jag tror inte att
herr Sköld kan på något sätt bestrida
detta. Det går inte heller för herr Sköld
att bestrida att om man följer hans linje
med en utredning, som kommer att ta
flera år, kommer det att dröja mycket
länge innan trädgårdsnäringen får del
av de medel som bör restitueras till
denna näring. Det är ju inte vägarnas
pengar som vi här diskuterar, herr
Sköld.

Herr HANSSON i Skegrie (bf):

Herr talman! Jag skall inte i samma
raljerande ton, som herr Sköld här använde,
polemisera mot honom. Jag vill
bara säga att herr Sköld nog förenklade
problemet rätt avsevärt och gjorde
sig skyldig till en del överdrifter. Det
är inte så besvärligt att lösa frågan om
denna restitution av bensinskatt till
trädgårdsnäringen som herr Sköld ville
göra gällande. Jag tror för min del att
såväl de regeringsledamöter, som skulle
komma att syssla med saken efter ett
eventuellt positivt beslut av riksdagen,
som de myndigheter, vilka är berörda
därav, har gått i land med värre uppgifter
än denna. Frågan kan enligt min
mening lösas utan att det skall företas
en ny utredning bara för att man skall
precis veta, hur man i praktiken skall
gå till väga. Det finns tillräckligt med
förebilder genom vad som gäller i fråga
om både jordbrukets individuella restitutionsrätt
och fiskets kollektiva re -

stitutionsrätt. Det har gått alldeles utmärkt
att tillämpa bägge dessa system,
trots att det vid deras införande uttalades
ganska starka tvivelsmål därom.

Det finns alltså inte ur denna synpunkt
någon anledning att se negativt
på frågan om en restitution av bensinskatt
till trädgårdsnäringen.

Herr Skölds viktigaste argument —
det lyste igenom i hela hans anförande
— var att riksdagen inte vet vad den
ger sig in på, när den beslutar om denna
restitution till trädgårdsnäringen.
Men vi vet ju ungefär lika mycket som
vi gjorde, när riksdagen beviljade en
liknande restitution för fisket och jordbruket.
Vi visste inte då ett dugg om
vilka belopp det skulle röra sig om. Vi
visste inte alls hur många bensindrivna
traktorer som skulle komma att användas
inom det svenska jordbruket. Det
gör vi inte heller nu. Vi vet inte hurudan
utvecklingen därvidlag kommer att
bli och vilka restitutioner det kommer
att röra sig om. Det kan bli så att man
går ifrån de bensindrivna traktorerna,
men man kan också börja använda dem
i större utsträckning än som nu sker.
Likaså vet vi inte någonting om utvecklingen
på fiskets område och de belopp
som det där kan bli fråga om.

Vad användningen av medlen beträffar
finns det både i motionerna och i
lantbruksstyrelsens remissyttrande tillräckligt
med anvisningar om lämpliga
ändamål. Pengarna skulle kunna användas
på motsvarande sätt som inom
fisket, d. v. s. till ett ekonomiskt samarbete
och till sådana uppgifter som
alla utövare har ett gemensamt intresse
av — herr Kristensson i Osby har nyss
nämnt exempel därpå.

När herr Sköld här säger att beräkningarna
av de medel, som skulle inflyta,
är så osäkra och att man inte vet
vad man skall bygga på, så vill jag
erinra om att osäkerheten i detta fall
inte är större än då det gäller fiskebåtarna.
Men det var ingen som fördenskull
ville ifrågasätta den självklara rät -

104

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

ten för fisket att få restitution av bensinskatt.

Det är riktigt som herr Sköld säger
att reservanterna inte har tagit ståndpunkt
till själva frågan om restitution
eller icke. Tyvärr har inte så skett. Jag
får säga att det är sällan man träffar
på ett mera negativt uttalande än den
reservation som här föreligger. Den ger
icke ett ord på hand när det gäller rättviseprincipen,
och det är ändock den
som det i första hand är fråga om. Ett
mycket viktigt faktum, som vi inte får
glömma bort, är ju att riksdagen redan
har fastslagit den principen, att den
vägtrafikavgift som bensinskatten utgör
inte skall erläggas för bensin som
inte har med vägtrafik att göra. Den
principen har riksdagen slagit fast tidigare,
och jag skulle inte tro att någon
kan bestrida, att den bör tillämpas också
när det gäller den bensin som användes
inom trädgårdsnäringen. Det är
på detta enkla rättvisekrav som dessa
motioner bygger.

Jag tror inte man kan uppvisa något
mera typiskt jordbearbetningsmedel,
åtminstone inte bland de motoriserade
maskinerna, än just jordfräsarna. Det
är väl inte möjligt att säga att en jordfräs
är ett transportmedel, som kan
användas på väg. Kravet på återbäring
i detta fall stämmer därför hundraprocentigt
med rättviseprincipen. Det är
lika riktigt att bevilja återbäring av
skatt på bensin till en jordfräs inom
trädgårdsnäringen som att restituera
skatt på bensin som använts till en
fiskebåt, vilken inte heller duger till
att användas för vägtransport. När vi
nu beviljar restitution till jordbruket
och till fisket för bensin som där används
till jordbrukstraktorer och fiskebåtsmotorer,
bör det vara en klar konsekvens
att trädgårdsnäringen får motsvarande
rätt. Det finns inget sakligt försvar
för att belasta just denna näringsgren
med en skatt, varifrån man har befriat
motsvarande förbrukare av bensin

inom andra grenar av livsmedelsproduktionen.

Det rör sig här inte om stora belopp,
det vill jag gärna erkänna, men vi vet
också allesamman att trädgårdsnäringen
i dag har det ekonomiskt bekymmersamt,
och all hjälp som den kan få i
form av minskade omkostnader är välbehövlig.
Enligt de siffror, som redovisades
i fjol i propositionen om trädgårdsnäringens
rationalisering, påträffar
man just inom trädgårdsnäringen
verkliga låglönegrupper. Jag kan illustrera
detta med att nämna, att av de
trädgårdsodlare som hade högst 2 000
kronor i utbetalda arbetslöner, följaktligen
de allra minsta, hade 25 procent
en inkomst på endast 3 000 kronor och
därunder. I samma grupp hade 30 procent
inkomster mellan 3 000 och 5 000
kronor. Den extra belastningen på omkostnaderna
ter sig därför orimlig.

Inkonsekvensen i reservanternas
ställning är, att enligt deras förslag de
största trädgårdsodlarna, som i det
stora hela har betydligt bättre ekonomi,
har möjlighet att erhålla restitution med
325 kronor om året, eftersom de har så
stora odlingar att de kan använda en
riktig traktor, medan de mindre odlarna,
som bäst behöver pengarna, ingenting
får, då de endast kan utnyttja en
jordfräs. Vari ligger rättvisan i en sådan
fördelning?

För att anknyta igen till fjolårets beslut
om rationaliseringsåtgärder kan jag
erinra om att huvudtemat i detta beslut
var, att vi främst skulle hjälpa de
mindre trädgårdsodlarna, som bäst behövde
hjälpen, och därför begränsa
denna till dem. Men i denna fråga är
faktiskt reservanterna inne på rakt motsatt
väg. De godkänner stöd åt de största
och bäst situerade men förvägrar
det till dem som bäst behöver det.

Jag tror inte mycket på invändningarna,
att det skulle bli så besvärligt att
ordna denna restitution. Det torde som
jag sade gå att lösa denna uppgift lika
lätt som de bägge andra. Huvudsaken

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 105

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

är att det finns vilja att lösa den. Finns
denna vilja, finns här inga svårigheter
att rygga tillbaka för.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Denna fråga är ju en
gammal bekant, som anmält sig vid nästan
varje riksdag. För oss motionärer
är det mycket intressant att konstatera,
att det motstånd som tidigare under
åren mött undan för undan har mjukats
upp. Nu vill en majoritet inom utskottet
— det skall villigt erkännas att den är
knapp -— rätta till den orättvisa som
tidigare varit befintlig för denna näring.
Man kan heller inte direkt utläsa
att reservanterna är motståndare till
en ändring till det bättre — om jag så
får säga ■— eller en rättvis utjämning.
Inte heller kunde jag utläsa det ur reservanternas
talesman herr Skölds uttalande,
även om han var helt emot utskottets
beslut och besk i sin kritik.
Här är det ju — som sagts i de båda
motionerna och i utskottsutlåtandet och
även framhållits i remissvaret från lantbruksstyrelsen
—■ fråga om en grupp
näringsidkare i samhället med mycket
små inkomster som begär dessa rättviseåtgärder.

Då jag satt och lyssnade till herr
Sköld erinrade jag mig att han tidigare
såsom jordbruksminister och även finansminister
varit med om att besluta
en dylik åtgärd för fisket och för jordbruket.
Varför skall det nu vara så besvärligt
för herr Sköld att gå med på
denna lilla förmån för dessa näringsutövare
?

Herr Sköld skyller på svårigheten att
fördela dessa medel, och reservanterna
säger att det kommer att bli en besvärlig
apparat att sätta i gång för att få
det hela rättvist fördelat. 1 likhet med
herr Hansson i Skegrie vill jag säga, att
om man har litet god vilja i detta fall
så kommer nog inga större svårigheter

att möta. Det är väl också ett underkännande
av lantbruksstyrelsens kapacitet
på området, eftersom man från detta
håll ger anvisningar på utvägar. Jag tror
det skulle vara allra enklast att låta
respektive hushållningssällskap inom
länen registrera de befintliga jordfräsarna
och traktorerna som används
inom näringen. Det skulle inte behöva
bli någon stor och dyrbar apparat för
att klara upp den saken.

I den motion som jag varit med om
att bära fram i denna kammare hänvisar
vi till en individuell restitution av
dessa medel. Jag tycker, herr talman,
att detta absolut är det mest rättvisa. Jag
förstår för min del att herr Sköld så
oerhört reagerat emot kollektivismen då
det gäller anslaget och betonat svårigheten
att få det rättvist fördelat. Jag
håller med honom på den punkten, och
det är ju liknande synpunkter som föranlett
anvisningarna i den motion som
vi kommit med.

Herr Sköld slutar med att säga att
vanlig anständighet kräver att man yrkar
avslag på utskottets hemställan i
berörda ärende. Jag tycker för min del
att herr Skölds anförande var ägnat att
gå ut på ett bifall till kravet i de båda
motionerna. Då det är fördelningen som
herr Sköld ur rättvisesynpunkt anser
vara oanständig, så borde han ha yrkat
bifall till motionernas framställning om
en individuell restitution av denna bensinskatt.

Det har tidigare sagts, att skatten i
huvudsak skall användas till vägarna —
det har riksdagen tidigare tagit ställning
till. Detta beslut kan, tycker jag, ligga
till grund för den rättvisesynpunkt som
man här för fram.

Detta är, herr talman, ingen stor
fråga, och det har väl sagts tillräckligt
nu. Jag vill dock för min del vädja till
kammaren att bifalla utskottets hemställan
i detta fall. Jag skulle helst velat
yrka bifall till de båda motionerna — i
första hand till den motion jag sjiilv varit
med om att skriva under — men då

106 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956
Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

utskottet för sin del nu gått in för detta
anslag och hänvisar till lantbruksstyrelsens
möjligheter till en rättvis fördelning,
så vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag tror, herr talman,
att detta vore en rättvis åtgärd
mot trädgårdsnäringen, och riksdagen
borde långt tidigare ha fattat beslut om
detta.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Nilsson i Göingegården
uttalar sympatier för den individuella
restitutionsprincipen i enlighet
med hans motion. Utskottet, som går in
för kollektiv återbäring, åberopar därvid
1955 års bevillningsutskott, som tog
avstånd från förslaget om individuell
restitution, och likaså remissyttranden,
som också har gått emot detta förslag,
och i utskottet har inte heller yrkats bifall
till detsamma. Herr Nilsson i Göingegården
sade, att han inte direkt
kan utläsa ur reservationen, om reservanterna
är motståndare till denna
princip för återbäring. Skall man komma
till det resultatet, herr talman, får
man läsa reservationen och avlyssna
herr Skölds ganska fräna angrepp mycket
välvilligt, det måste jag säga.

Jag lägger i stället en helt annan innebörd
i såväl reservationen som herr
Skölds anförande här. När det gäller
aggressivitet och motstånd lämnar de
enligt mitt förmenande faktiskt inte något
övrigt att önska.

Jag kan helt instämma i vad som anförts
av utskottets ordförande, herr
Kristensson i Osby, och herr Hansson i
Skegrie, att det gäller väl här om själva
principen är rättvis eller inte.

Herr Sköld säger att man här handskas
lättsinnigt med allmänna medel, så
lättsinnigt att han aldrig varit med om
maken. Det kan ju diskuteras. Detta är
ingen ny sak. Principfrågan är icke ny,
herr Sköld, utan den har knäckts tidigare
då det gällt fisket. Jag tycker därför
inte man skall använda för starka

ord i detta sammanhang. Frågan är
dock: Vems är dessa pengar som trädgårdsnäringen
här har betalat? Det
finns väl ingen möjlighet att påstå att
pengarna tillhör vägarna, ty jordfräsarna
används ju inte på vägarna, och
de fordon det här är fråga om kan inte
slita vägar. Principen måste väl i rimlighetens
namn vara precis densamma
som i fråga om restitution för traktorer
i jordbruket och beträffande restitution
för fisket. Det kan väl inte vara rättvist
att trädgårdsnäringen här skall belastas
mera än andra. Att det är en uppenbar
orättvisa trodde jag faktiskt var erkänt
i den debatt vi hade i utskottet, när vi
behandlade denna motion. Där tyckte
jag mig t. o. m. från herr Sköld höra att
detta var frågor som borde lösas. Som
finansminister sade ju herr Sköld i en
proposition att han övervägde att låta
utreda dessa ting, och han sade även
precis detsamma i utskottet.

Reservanterna slutar med att säga att
frågan bör bli föremål för överväganden
vid den fortsatta utredningen. Vad är
det för utredning? Det finns ju ingen
utredning. Om reservanterna varit positivt
inställda och velat få någon ändring
borde de väl ha slutat med att hos
Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning
så att ett förslag kunde föreläggas
exempelvis nästa års riksdag. Det har
reservanterna emellertid inte gjort. Jag
kan inte förstå annat än att ett bifall till
reservationen skulle innebära ett direkt
avslag, punkt och slut. Jag kan inte utläsa
något annat, och då kan väl detta
förslag inte komma fram i annan mån
än om riksdagen kanske blir sammansatt
på ett annat sätt. Om så blir fallet
kan det finnas utsikter till ett bifall, åtminstone
om det blir representanter
som inte är så negativt inställda till
denna sak som många ledamöter nu visat
sig vara.

Det är här fråga om en näring, trädgårdsnäringen,
som såvitt jag kan bedöma
inte behöver komma i någon
strykklass. Jag tror tvärtom att vi har

Nr 16

107

Onsdagen den 2 maj 1956

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

all anledning att stödja den i den mån
det är möjligt. Om trädgårdsnäringen
kan bli mera bärkraftig och produktionsduglig
bör det ur hela landets synpunkt
hälsas med mycket stor tillfredsställelse.

Herr talman! Alla de argument, som
kan åberopas till stöd för utskottets förslag
på denna punkt, har tidigare anförts,
och jag har ingen anledning att
upprepa dem. Jag tycker man kan säga,
att när denna princip gäller för fisket,
så är det också en självklar rätt för
trädgårdsnäringen att få tillbaka dessa
pengar. Det finns ingen anledning att
måla Hin på väggen i detta fall, utan
jag tror att det är möjligt att lösa denna
fråga. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! De föregående ärade talarna
har uppehållit sig vid två ting,
som jag tycker att jag kanske bör litet
närmare belysa. Det ena är principen
om bensinskattemedlens användning och
det andra är frågan om rättvisa i det
förevarande fallet.

Man säger från utskottsmajoritetens
sida att det är en godtagen princip att
bensinskattemedlen skall föras dit där
de har använts, d. v. s. att bensinskattemedel
som har betalats för användning
inom områden, som icke har med vägväsendet
att göra, så att säga skall föras
tillbaka till de ändamål varifrån de
kommit. En sådan princip har riksdagen
aldrig fastslagit. Det är ju något
fullständigt otänkbart. Det finns väl så
många fall där bensin används för annat
än fordon på vägarna. Vilket restitutionssystem
skulle vi väl få om vi
skulle vara nödsakade att restituera alla
dessa medel? Det går inte. Däremot är
det riktigt att riksdagen i vissa fall, där
det funnits särskilda skäl, har beslutat
att en sådan restitution skall ske. När
så är fallet är det, åtminstone när det
gäller en kollektiv återbäring, oerhört

viktigt hur den anordnas, ty det är allmänna
medel som användes till privata
ändamål. Därmed kommer jag in på
frågan om rättvisa.

Herr Hansson i Skegrie säger att reservanterna,
som varit med om att en
person med fältodling av trädgårdsalster
och traktor får återbäring med 325
kronor, har velat ge återbäring till de
stora och välsituerade odlarna men inte
till de små odlarna som har jordfräsar.
Vill herr Hansson ge återbäring till de
små odlarna som har jordfräsar? Nej,
det vill han inte. Han vill i stället ta de
pengar, som dessa odlare betalt i bensinskatt,
till kollektiva åtgärder för trädgårdsnäringen,
åtgärder som kanske
mera kommer de stora odlarna till godo.

Man skall skilja på vad individuell
och vad kollektiv återbäring i själva
verket innebär. Individuell återbäring
innebär, att den som får pengar får tillbaka
sina egna pengar. I och med att
pengarna betalas till honom är de inte
längre allmänna medel utan hans pengar.
Det är väl klart att om man beslutar
införa individuell återbäring, kan man
aldrig veta t. ex. hur många traktorer
som kommer att anmälas för restitution,
men detta är inte viktigt, ty de som får
individuell restitution får tillbaka sina
egna pengar. Detta anser man inte möjligt
i förevarande fall. Även herr Nilsson
i Göingegården har ju släppt tanken
på individuell restitution och låter bli
att yrka bifall till sin motion.

Kollektiv återbäring däremot betyder
att man beslutar att skattepengar, som
är avsedda för vägväsendet, i stället
skall användas för andra ändamål. I det
fallet är det icke den som har betalat
pengarna som får dem tillbaka. Ni kan
ju gå ut och fråga de små trädgårdsodlarna,
om de tycker att de får tillbaka
sina pengar, när dessa anslås till
forskning, vars resultat kanske ligger
långt ute i det blå.

Det är alltså den omständigheten, att
det här är fråga om kollektiv återbäring,
som gör att man måste ställa krav på

108 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956
Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

hur pengarna skall beräknas och att
man inte kan säga som herr Kristensson
i Osby, att detta är en orättmätig
misstro mot försäljarna. Jag betvivlar
inte, att dessa vill göra sina kunder till
viljes med att lämna uppgifter, men om
de slarvar och ger felaktiga uppgifter?
Det gör ingenting, tycker herr Kristensson.
Det är också ett sätt att handskas
med allmänna medel, herr Kristensson.
Nog är det väl ett bra lättsinnigt system.

Då herr Hansson i Skegrie säger att
vi väl kan lita på myndigheterna, är det
rörande att se vilket förtroende han har
för myndigheter och statsråd. Men vi
har varit vana vid här i riksdagen att
inte svära på magisterns ord. Vi har
varit vana att pröva påståendena. Beträffande
lantbruksstyrelsen i detta speciella
fall, vad vet vi då? Vi vet för det
första att en byrådirektör där, som sysslar
med trädgårdsfrågor, har skrivit en
promemoria, som herr Hansson i Skegrie
har byggt en motion på. Den motionen
har gått på remiss till lantbruksstyrelsen,
och då tog lantbruksstyrelsen
avstånd från motionen. Mera hållfasta
är inte övervägandena i lantbruksstyrelsen.

Herr Hansson säger att det finns anvisningar
nog för hur pengarna skall
användas, både i lantbruksstyrelsens
yttrande och i motionerna. Ja, herr
Hansson, och sedan har utskottsmajoriteten
sagt att man inte vågar bygga på
detta. Så gick det med de anvisningarna.

Nej, det går inte att komma ifrån att
bär föreligger ett förslag som saknar
de mest elementära förutsättningar att
vila på en hållbar grund. Det kommer
ni inte att kunna prata er ifrån. Och
det är så mycket märkvärdigare att ni
envisas att driva detta yrkande när man
särskilt från deras sida, som i alla fall
är något ärliga — såsom herr Nilsson
i Göingegården — säger att detta inte
är någon stor fråga. Nej, det kan väl
inte vara nagon fråga om trädgårdsnäringens
bestånd, om detta beslut fat -

tas i år eller något senare år, efter utredning.

Och så frågar man varför reservanterna
är så besvärliga, varför de inte
kan gå med på detta. Ja, det är därför
att reservanterna är motståndare, säger
herr Pettersson i Dahl på sitt säkra
sätt. Jag kan säga här som jag sade i
utskottet, att det är ganska troligt, att
om här efter utredning och Kungl.
Maj:ts prövning, varvid man har fått
fram hållbara grunder, kommer ett förslag
om en kollektiv restitution åt trädgårdsnäringen
kommer jag att rösta för
ett sådant förslag. Men jag vägrar bestämt
att gå med på att rösta för ett
förslag när jag icke kan genomskåda
vart det leder, ett förslag som skapar
komplikationer och svårigheter som alla
måste kunna se och som lanserar principer
vilka måste anses som ohållbara.
När man vet att detta inte är en fråga
om trädgårdsnäringens väl eller ve, då
förstår jag icke att man inte kan avvakta
en utredning.

Varför, säger herr Pettersson i Dahl,
har då inte reservanterna begärt en utredning?
Nej, därför att det från regeringshåll
— av mig själv — har sagts
att en sådan utredning bör komma till
stånd. Bevillningsutskottet har ett föregående
år anslutit sig till den synpunkten,
och vi brukar väl aldrig gå åstad
och begära utredningar näf frågan redan
är anhängiggjord. Men det som står
fast här, det är att man i iver att göra
någonting — det må vara en berömvärd
iver eller ej, det skall jag inte
yttra mig om — lägger fram ett förslag
som är sådant att man inte vet vad det
är som riksdagen inbjuds att besluta
om, och det kan inte vara riktigt att
göra på det sättet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Onsdagen den 2 maj 195G

Nr 16

109

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall först be att få
säga till herr Sköld, att jag inte sett
någon PM från lantbruksstyrelsen. Jag
har skrivit motioner i detta ämne långt
innan det avgivits någon PM från lantbruksstyrelsen.
Så mycket begriper jag
av frågan själv, herr Sköld, att jag kan
skriva en motion om detta utan att läsa
vad andra skrivit.

Sedan skulle jag vilja fråga herr
Sköld i en principiell sak. Varför skall
inte återbäring gälla för trädgårdsnäringen,
när vi anser att det är riktigt
att den gäller för jordbruket och fisket?
Vad är det som gör att inte detta skulle
vara lika relevant för trädgårdsnäringen?
Jag menar att vi inte skall sätta till
onödiga utredningar. Vi bör nog begränsa
dem också, och vi går här in
för en onödig utredning om vi följer
reservanterna.

Sedan sade herr Sköld, att jag inte
vill ge någonting till de mindre odlarna.
Jag känner till att detta är inte någon
individuell restitution utan en kollektiv.
Men jag vet också, herr Sköld, att det
är de mindre odlarna som har den
största nyttan av ett ekonomiskt samarbete'',
och det är till hjälp till ekonomiskt
samarbete som dessa pengar delvis
skall användas. Jag tror att här liksom
på andra områden de större företagarna
klarar sig lättare än de mindre,
och det är därför de mindre behöver
det stöd de kan få genom detta. Faktum
är, som jag sade, att de stora odlarna
kan få 325 kronor i restitution. Men de
mindre odlarnas skatt på bensin går
inte ens till kollektiv användning inom
näringen. Det iir ju där den stora skillnaden
ligger: allt förloras för de mindre
under det att de stora får sitt åter.

Herr KRISTENSSON i Osbv (fn) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sköld anmärkte
att firmorna, som skulle lämna uppgif -

ter när det gällde att beräkna storleken
av restitutionsbeloppet, kunde lämna
felaktiga uppgifter, och herr Sköld upprepade
det nu. Men har inte herr Sköld
lagt märke till att det skall bli stickprovskontroll
på detta område? Den
stickprovskontrollen kan bli mer eller
mindre vidlyftig, men den kommer ju
i alla fall att rätta till en stor del av de
felaktigheter, som kan uppstå i ett dylikt
register. Jag tror att den saken
skall beaktas.

Jag vill ytterligare säga, att om herr
Sköld hade velat i utskottet medverka
till en praktisk utformning av lösningen
av denna fråga, hade herr Sköld tillfälle
till det. Men det tillfället har herr
Sköld försuttit.

När det gäller metoden för uträkningen
säger lantbruksstyrelsen, att vad som
här har föreslagits är lättare och enklare
än den väg, som skulle innebära
att man ginge över hushållningssällskapen.
Den säger också att denna beräkningsgrund
är minst lika säker som beträffande
fisket. Här står alltså herr
Skölds uppfattning å ena sidan och
lantbruksstyrelsens å den andra. Vi har
ju i majoriteten -— herr Sköld får ursäkta
det — fäst oss mer vid lantbruksstyrelsens
uppfattning än vid herr
Skölds.

Det har varit en huvudanmärkning
från herr Skölds sida, att han finner
det oriktigt att vi här fattar ett principbeslut
utan att känna alla detaljer. Jag
vill då, utöver vad jag förut sagt beträffande
beslutet av 1950 angående
fisket, erinra om att 1948 års riksdag
bemyndigade Kungl. Maj :t att ordna
med restitution av tilläggsskatt på bensin,
som använts till jordbrukstraktorer
under tiden 1 april 1948—31 mars 1949.
Detta bemyndigande upprepades sedan
av 1949 och 1950 års riksdagar och
gällde fram till slutet av december 1950.

•lag vill också erinra herr Sköld om
afl i proposition nr 25 till 1952 års riksdag
kunde statsrådet inte redovisa den

Ilo Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Restitution av skatt på bensin för jordfräsar

exakta avsättningen till fiskets bensinskattemedelsfond,
utan det skedde senare
i en tilläggsproposition. Men både
statsrådet och riksdagen ansåg att detta
inte var något hinder för att fatta beslut.
Man behövde inte fördenskull uppskjuta
frågan. Principbeslut om restitution
var tidigare fattat.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl inte mycket
lönt att fortsätta att resonera med herr
Kristensson i Osby. Jag försökte ju i
mitt förra anförande klargöra den skillnad
som föreligger mellan en individuell
och en kollektiv återbäring, och
det herr Kristensson talar om beträffande
jordbrukets traktorer är en individuell
återbäring.

Vidare sade herr Kristensson att man
på sin tid inte kände till summan för
restitutionen av bensinskatt till fiskare,
men det kunde ju inte vara någon huvudsak,
eftersom man redan på förhand
hade fastställt reglerna.

Herr Kristensson vill inte bestrida
att firmorna kan lämna felaktiga uppgifter,
men då har man möjligheter till
stickprovskontroll, säger han, och den
kan göras hur stor som helst. Ja, när
man gör den tillräckligt stor får man
dubbelkontroll, och då blir den kanske
både mera vidlyftig och mera dyrbar
än det system man har ratat. Huvudfrågan
är dock om uppgifterna skall
lämnas under ämbetsansvar eller ej. Det
gäller fördelning av allmänna medel.
Detta är en så viktig principiell fråga,
att man inte kan förbigå den.

Vad beträffar herr Hanssons i Skegrie
anförande vill jag först be om förlåtelse,
om jag har tagit fel. Jag fann att uttryckssätten
var så lika i den där promemorian
och i motionen, men det
kan ju vara tvärtom, så att promemorian
är skriven på grundval av någon
av herr Hanssons tidigare motioner. Då
förfaller mitt påstående, men inte beträffande
hållbarheten i lantbruksstyrelsens
utredningar.

Vidare vill jag säga, att herr Hansson
har fört fram ett nytt ändamål. Nu skall
pengarna användas till att skapa ekonomiskt
samarbete mellan de mindre
trädgårdsodlarna. Det har vi inte hört
förut.

Herr Hansson frågar slutligen, varför
inte trädgårdsodlarna skall kunna få
restitution. Jag anser att vi kan pröva
den saken när vi har en hållbar grund
att stå på men inte bör göra det på
grundval av det hoprafsade förslag som
i dag ligger på kammarens bord.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Sköld inte har läst den motion
på vilken utlåtandet är byggt. Det står
nämligen på s. 4: »De ökade möjligheter
till en utveckling av ekonomiskt
samarbete dem emellan, som härigenom
skulle kunna uppnås, skulle vara till
båtnad för näringslivet i dess helhet.»
Där talas om ekonomiskt samarbete. Det
var alltså ur motionen jag hämtade det
uttrycket.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
beröra den princip som herr Sköld här
har aktualiserat om kollektiv eller individuell
återbäring. Såvitt jag kunde
förstå herr Sköld rätt menade han att
den individuella återbäringen var rättvisare,
eftersom den person fick tillbaka
pengarna som faktiskt hade lagt
ut dem.

Nu har vi väl ganska mycket av kollektiva
åtgärder i detta samhälle. Yi för
gärna över en stor del pengar till kollektiv,
som kan medverka till utvecklingen
för en hel grupp. Så har det
gjorts i jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse,
och så har det gjorts
inom fackföreningsrörelsen, vilket väl
herr Sköld inte är alldeles främmande
för.

Nu säger herr Sköld att om vi finge
en utredning, som syftade till kollektiv

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

111

återbäring, och utredningsresultatet
förelädes riksdagen, skulle herr Sköld
inte gå emot det. Vad återstår då för
bärighet i herr Skölds resonemang? Då
har ju herr Sköld sagt att systemet är
rättvist och att han i princip kan gå
med på det. Jag tycker det är en stor
svaghet i reservationen att man inte begär
en utredning som skyndsamt skall
framlägga ett förslag.

Herr Sköld sade att den skall ha återbäringen
som har givit ut pengarna.
Jag kanske får föra tanken tillbaka
ganska långt i tiden. Vi hade vid tiden
för det första världskriget en hästexport
till Tyskland. Man fick höga priser
den gången, så höga att det inte ansågs
rättvist att hästägarna fick ut hela beloppet,
utan en stor del av detta fonderades
för att användas till hästavelns
främjande. Skulle man här följa herr
Skölds resonemang, skulle de privata
säljarna ha rätt att återfå sina pengar,
och då skulle jag personligen ha rätt att
begära tillbaka en slant. Herr Sköld har
såsom finansminister varit med om att
förvalta denna fond och ta en del av
den till helt andra ändamål än hästaveln.
Den princip vi nu diskuterar har
alltså tillämpats långt tidigare.

Jag har ingen anledning att ändra
mitt yrkande, herr talman.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sköld begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
hemställan i utskottets
utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Näringslivets lokalisering m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 103 ja och 87 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Näringslivets lokalisering m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande,
nr 25, i anledning av väckta motioner
om näringslivets lokalisering m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! På denna punkt har en
blank reservation avgivits av högerns
och folkpartiets ledamöter i bankoutskottet.
Denna blanka reservation innebär,
att vi inte har något att erinra mot
utskottets hemställan, som går ut på att
de motioner som behandlats i utlåtandet,
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd för närvarande. Det är utskottets
skrivning som vi inte vill instämma
i, och härvidlag är det egentligen
en punkt, som vi opponerar oss
emot, nämligen vad som indirekt sägs
i lokaliseringsfrågan vid hänvisningen
till propositionen nr 85 om tillståndstvång
för byggnadsarbete. Den propositionen
kommer alt behandlas senare i
dag under tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, och då blir det ju anledning att
återkomma till principfrågan om
tvångslokalisering av näringslivet. Om
inte diskussionen på den punkt som vi

112

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Näringslivets lokalisering m. m.

no behandlar kan ge anledning till att
ta upp frågan redan nu, skulle vi sålunda
kunna vänta med den diskussionen.

Tills vidare skall jag alltså nöja mig
med att hänvisa till de motioner, som
både högern och folkpartiet avlämnat i
samband med behandlingen av propositionen
nr 85 och till den reservation
som avlämnats av herr Osvald m. fl.
till tredje lagutskottets utlåtande nr 15.

Jag yrkar alltså bifall till bankoutskottets
hemställan i utlåtandet nr 25.

Häruti instämde herr Boija (fp).

Herr SVENSSON i Va (bf):

Herr talman! I förevarande utlåtande
behandlas en av mig väckt motion, där
bland annat har framhållits nödvändigheten
av att de lånemedel som finns tillgängliga
fördelas på ett rättvist sätt mellan
de olika kommunerna. Vidare har
i samma motion yrkats, att riksdagen
måtte hemställa, att Kungl. Maj.-t i samarbete
med kommunerna må söka främja
bebyggelse och näringsliv på landsbygden.

Vad kommunernas lånepolitik beträffar
märker man, att Stockholm är den
första på lånemarknaden under 1956
och att staden måhända blir den störste
låntagaren under året. Stockholm har
ett väldigt byggnadsprogram, vilket väl
alla här i kammaren känner till. Vid
närmare påseende förefaller det som
om Stockholm med detta sitt väldiga
byggnadsprogram skulle ta en oproportionerligt
stor andel av rikets tillgängliga
sparkapital i anspråk till förfång
för andra mera ekonomiskt berättigade
investeringar. Denna andel blir större
därigenom att Stockholm i allmänhet
rör sig på en högre kostnadsnivå än
landet i övrigt. När man år 1950 diskuterade
generalplanen för Stockholm,
framhölls det bland annat i denna generalplan,
att Stockholm håller på att
göras till en av världens glesast bebyggda
storstäder och följaktligen blir

en av de dyraste att bo i. Det är helt
naturligt att med glesbebyggelse i en
stad följer utsträckta vägar, långa gator
och långa ledningar, som är dyrbara att
bygga, dyrbara att underhålla och dyrbara
att trafikera. Det blir också ganska
dyrbart för människorna med långa
resor till och från arbetsplatserna. Det
blir både dyrbart och tidsödande. Man
har också kommit fram till att byggenskapen
i Stockholm blir onormalt dyr
eller dyrare än annorstädes.

En undersökning rörande byggnadskostnaderna
för normalhus gav vid
handen, att kostnaden för kvadratmeter
våningsyta i Stockholm är 45 procent
högre än i Malmö t. ex. och att arbetslönerna
är mer än 50 procent högre.
Det beror givetvis på att arbetstillgången
är stor och penningtillgången så riklig,
att dylika löner kan betalas. De
skadliga verkningarna av detta sprider
sig från Stockholm ut över hela landet.

När man nu ser på denna utveckling
och ser skillnaden mellan tillståndet i
storstäderna, vad framför allt utvecklingen
av bostadskostnaderna i övrigt
angår, och ser på samma problem ute
på landsbygden, så frågar man sig, om
inte tidpunkten nu borde vara inne, att
någonting gjordes för att på allvar försöka
hindra landsbygdens utarmning i
fråga om både människor och skatteobjekt.
Denna utarmning försvårar och
nära nog omöjliggör lösningen av landsbygdens
problem i fråga om skolor,
åldringsvård, sjukvård, kommunikationer,
kulturella anordningar och dylikt.
Vid jordbruket pågår allt fortfarande
en rationalisering. Den har ju pågått
under en lång följd av år. Denna rationalisering
har frigjort en stor massa
människor. Man frågar sig då vart dessa
människor har tagit vägen. Hade de
stannat eller fått möjlighet att stanna
där ute på landsbygden, så hade väl
inte så stor skada varit skedd, men nu
har det i stora delar av landet inte funnits
möjlighet att behålla denna friställda
arbetskraft kvar på landsbyg -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 113

den, utan den har varit hänvisad att
söka sig till stadsnäringarna för sin utkomst.

Det är, menar vi i denna motion, av
stor betydelse att för den genom jordbrukets
fortgående rationalisering frigjorda
arbetskraften heredes möjlighet
att stanna i hemtrakten. Möjlighet bör
beredas landsbygdskommunerna att
uppmuntra hantverk och småindustri.
Det finns intresse ute i landsbygdskommunerna
för denna sak, därom torde
jag vara vittnesgill, då jag kommer från
ett av våra mest utpräglade småindustrioch
hantverksområden i landet.

Möjligheterna att förlägga större industrier
till landsbygden bör undersökas
samt möjligheterna att skaffa och
iordningställa mark för egnahemsbygge
prövas. Just detta med iordningställande
av mark för egnahemsbebyggelse är
inte det minst viktiga.

HSB utförde för en tid sedan en undersökning
om, hur människor ville bo.
Denna undersökning gav vid handen att
80 procent av dem som tillfrågades bestämt
uttalade sig för egnahem i stället
för hyresvåningar. Denna sunda och
riktiga inställning borde tillgodoses,
men de stora städerna har mycket små
möjligheter att tillfredsställa detta önskemål
till följd av den där rådande
stora efterfrågan på tomtmark och de
utsträckta och dyrbara kommunikationer
som blir följden.

Vad det senare yrkandet i den av
mig avlämnade motionen angår, nämligen
att riksdagen måtte hemställa att
Kungl. Maj:t i samarbete med kommunerna
må söka främja bebyggelse och
näringsliv på landsbygden i enlighet
med motionens syfte, så erinrar utskottet
om den planeringsverksamhet som
redan har organiserats i förutom arbetsmarknadsstyrelsens
även landstingens
och kommunernas regi och som utskottet
tidigare, särskilt i utlåtandet nr 36
år 1954, uppmärksammat. Utskottet fortsätter:
»Det synes önskvärt att detta
planeringsarbete ytterligare intensifie8
— Andra kammarens

Näringslivets lokalisering m. m.

ras och att därvid på sätt motionärerna
framhållit de mindre tätorternas problem
ägnas särskild uppmärksamhet.
Utskottet vill även betona, att utskottet
från sina utgångspunkter tillmäter stor
betydelse åt en fortsatt utveckling av
den rådgivnings- och upplysningsverksamhet
som, delvis i samverkan, bedrives
av arbetsmarknadsstyrelsen och industriens
produktionsråd.»

Herr talman! Allt detta är gott och
väl. Det är så riktigt som det är skrivet.
Det är nödvändigt med både rådgivning
och upplysning, men den första
förutsättningen för att denna rådgivning
och upplysning skall komma till
någon nytta är, att man försöker följa
de råd och upplysningar som man får.
En annan nödvändig förutsättning är
att, sedan man givit dessa upplysningar
och råd, de ekonomiskt svaga landsbygdskommuner,
som det här är fråga
om, får tillgång i tillräcklig utsträckning
till tillgängliga lånemedel.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat framföra mina personliga synpunkter
på det föreliggande problemet.
Vad utskottet sålunda skrivit om planeringsverksamheten
kan jag till fullo
instämma i. Jag skulle dock gärna sett
att utskottet även berört de ekonomiska
problemen litet mera ingående än som
skett. Nu har man utan vidare gått förbi
detta i avvaktan på kommande utredningar.
Jag vill här bara uttala den förhoppningen,
att dessa utredningar måtte
bli klara i en så snar framtid som möjligt
så att det inte går med detta såsom
det heter i det gamla ordspråket: medan
gräset växer dör kon.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf):

Herr talman! Herr Nordqvist i Karlskoga
har klarlagt vad reservanterna
menar med sin blanka reservation, nämligen
att de inte kunnat godkänna den
skrivning utskottet presterat med hänsyn
till att en kungl. proposition nu
föreligger, vari i stora drag regleras de

protokoll 1956. Nr 16

114

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Näringslivets lokalisering m. m.

önskemål och spörsmål, som berörs i
en del av dessa elva motioner. Jag
måste säga att jag är förvånad över att
reservanterna inte kan godkänna en
skrivning, sådan som den jag i detta
sammanhang skall återge. Det föreligger
som jag nyss nämnde en proposition,
som också berör nu föreliggande
spörsmål. Det heter härom i utskottsutlåtandet:
»I detta sammanhang vill utskottet
i likhet med föredragande statsrådet
i den berörda propositionen framhålla,
att om det ur hela samhällets synpunkt
kan betraktas som angeläget att
vidtaga åtgärder för att hejda den ytterligare
tillväxten av främst de största
tätorterna, är det även angeläget att
motverka orealistiska och överdrivna
föreställningar om fördelar av näringslivets
spridning som icke sällan gör sig
gällande. Det primära i strävandena till
ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat
näringsliv är givetvis att företagsekonomiska
förutsättningar finnes
för företagens förläggning till en viss
ort eller viss del av landet.»

Bankoutskottet har med sin skrivning
försökt att sätta kyrkan mitt i byn. Den
har velat betona nödvändigheten av att
storstäderna inte ytterligare får växa
ut genom en okontrollerad industribebyggelse
i desamma. Samtidigt har vi
velat göra vederbörande uppmärksamma
på att man måste anlägga företagsekonomiska
synpunkter på problemet
och att man inte kan förlägga industrierna
på för desamma olämpliga orter,
även om detta skulle vara önskvärt befolkningspolitiskt
sett.

Jag är som sagt förvånad över att reservanterna
inte kunnat godkänna detta
som jag anser mycket vederhäftiga påpekande
från utskottets sida. Utskottet
hade att i detta sammanhang behandla
elva motioner bland dem en av herr
Svensson i Vä m. fl., vilken herr Svensson
nyss gjorde sig till talesman för,
jämte även andra med den motionen
närbesläktade. Jag vill göra herr Svensson
i Vä och andra motionärer upp -

märksamma på att bostadsstyrelsen på
grund av ett bankoutskottets uttalande
redan 1934 med en hemställan om en
utredning i liknande ärenden numera
verkställt en sådan utredning. Den ligger
delvis till grund, såsom redan antytts,
för propositionen nr 85, men bostadsstyrelsen
är inte färdig med problemet
i dess helhet. Vi understryker
detta förhållande i bankoutskottets utlåtande,
där vi säger att utskottet förutsätter,
att bostadsstyrelsen alltjämt
har sin uppmärksamhet riktad på detta
problem och att utredningen bör fortsätta.
Det är väl tacknämligt att kunna
notera, att av den industrikvot, som nu
ställs till förfogande för industrien, har
15 miljoner kronor undantagits för just
sådana här lokalinvesteringsönskemål,
för att man med de pengarna skall kunna
skapa industrier på andra lämpliga
orter än storstäderna. För övrigt har
herr Svensson i Vä ordagrant återgivit
vad utskottet i denna del skrivit och,
såvitt jag kan förstå, samtyckt till bankoutskottets
skrivning om hans motion
i denna del. Jag vill understryka att
det är klart uttryckt från bankoutskottets
sida att vi förväntar, att dessa utredningar
dels av bostadsstyrelsen och
dels av landsting och kommuner, av
vilka i vart fall de två senare varit inne
på inventeringar av dessa problem, så
småningom skall ge det resultat som
motionärerna önska sig.

Med dessa korta erinringar ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Ronneby (s):

Herr talman! De tidigare anförandena
ger mig inte anledning att här ingå på
någon längre debatt, men eftersom jag
medverkat vid tillkomsten av föreliggande
utskottsutlåtande, ber jag ändå
att få framhålla några saker.

Reservanterna har egentligen endast
anmält från utskottsmajoriteten avvi -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 115

kande meningar beträffande utskottets
motivering, och debatten där återkommer
vi ju till i samband med ett annat
ärende längre ned på dagens föredragningslista.
Jag bär därför ingenting att
erinra i det stycket utan vänder mig
mot vad herr Nordqvist sade om tvångslokaliseringen
av näringslivet. Om man
använder ett sådant språkbruk, blir svårigheterna
i detta sammanhang troligen
större i framtiden, så fort det gäller att--åstadkomma den utflyttning av industrier
till landsbygden, som alla här
tycks vara ense om.

Ingen vill väl i dag förneka att de
åtgärder, som vidtagits i anledning av
byggnadsregleringslagen och med arbetsmarknadsstyrelsens
medverkan, har
varit till utomordentligt gagn för landsbygden
i vad gällt att nå en bättre differentiering
av näringslivets lokalisering.
Denna omflyttning har visst inte alltid
skett under tvång, utan den har säkerligen
i de flesta fall kommit till stånd
efter debatter och diskussioner med
respektive företagare, vid vilka man påvisat
det omöjliga i att över huvud taget
utvidga verksamheten på en ort, där
varken byggnads- eller annan arbetskraft
varit tillgänglig, medan all behövlig
arbetskraft funnits att få ute på
landsbygden. Jag kan där ta ett exempel
från Blekinge län. Där har L. M. Ericsson
förlagt en industri till Karlskrona,
och de industrianställda där uppgår nu
till tusentals personer. Detta har i hög
grad bidragit till att förbättra befolkningens
försörjning där nere, och den
förflyttningen vill jag inte alls beteckna
som en tvångslokalisering. Den har varit
till gagn för människorna, industrien
och samhället.

Ingen i detta land och troligen heller
ingen i något annat kulturland torde
vara nöjd med den befolkningsomflyttning
som nu sker. De väckta motionerna
täcker faktiskt mycket bra hur vi
alla ser på dessa frågor. Under 25 år
har befolkningen flyttats om här i landet
i en utsträckning som aldrig tidi -

Näringslivets lokalisering m. m.

gare. För 25 år sedan bodde två tredjedelar
av vårt lands invånare på landsbygden,
och i dag bor en lika stor del
i städerna som på landsbygden, och då
är inte i städerna medräknade alla dem
som bor i »övriga tätorter». Det är uppenbart
att de investeringar som gjorts
i de större städerna i sin tur har dragit
med sig följdinvesteringar, men det är
inte så enkelt som herr Svensson i Vä
sade, att man i Stockholm kommer att
behöva lån av en helt annan storleksordning
än i andra kommuner. Jag har
inte glömt den gamle kommunalman,
som vi på riksdagsresan till Norrbotten
träffade på i Töre. Han sade: »Det är
inte skatteutjämning vi behöver utan
näringar, så att människorna får bättre
inkomster och blir levande delar i samhället.
»

Staten har genom Norrbottens järnverk
och Statens skogsindustrier gjort
goda insatser i Norrbotten, och den
verksamheten får väl så småningom
byggas ut ytterligare.

Om det verkligen ligger allvar bakom
talet om att förhindra landsbygdens avfolkning,
måste åtgärder vidtagas inte
bara av landstingen och kommunerna
utan också av staten. Man måste på alla
håll anstränga sig för att åstadkomma
en bättre utveckling på detta område.
Jag tror också vi skall vara mycket försiktiga,
innan vi slår fast att staten inte
behöver verktyg i händerna. Det är nog
mycket bra att diskussionsvägen komma
överens, så långt detta är möjligt —
och det går i flertalet fall ■—- men det
är också möjligt att staten behöver vidtaga
andra åtgiirder för att stimulera
näringslivet och skapa bättre förutsättningar
för människorna ute på landsbygden.
Skatteunderlaget ute i kommunerna
är otillräckligt och ojämnt. Det
växlar så starkt, att man ibland faktiskt
undrar hur kommunalmännen i små
skattetyngda kommuner kan föra en
aktiv kommunalpolitik. Det är uppenbart
att vi på lång sikt måste skapa en
tillfredsställande kommunal organisa -

116 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Näringslivets lokalisering m. m.

tion och kommunal service för människorna,
så att dessa inte flyttar ut därför
att de är vanlottade i det hänseendet.
Boten är näringarna. Därför är det
angeläget att vi diskuterar dessa frågor
utan förutfattade principiella meningar.
Det är här fråga om att komma ifrån
byggnadsregleringslagen, så att den inte
behöver användas i framtiden. Det är
då alldeles uppenbart — i varje fall delar
jag där Kungl. Maj:ts uppfattning
— att vi behöver en lagstiftning, som
ger bättre möjligheter till en effektiv
lokaliseringspolitik än vi haft hittills.

Kungl. Maj:ts proposition nr 85 har i
hög grad tillgodosett motionärernas önskemål.
Det är därför naturligt att motionärerna
har instämt i utskottets mycket
positiva skrivning, som utmynnar i
en hemställan till Kungl. Maj:t om en
effektivare näringspolitik, i syfte att nå
åtminstone motionärernas huvudmål,
ett syfte som vi väl alla kan förena
oss i.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Som representant för
en del av landet, som skapar så mycket
bekymmer i dessa sammanhang, nämligen
Stor-Stockholm, skall jag be att få
göra några reflexioner.

Jag kan väl förstå och värdera de ansträngningar
som göres för att stoppa
avfolkningen av vissa delar av landet.
Även i Stockholms län görs för övrigt
en del i samma syfte, eftersom vi också
för vissa länsdelar har denna olyckliga
utveckling tydligt markerad.

Men å andra sidan är det nödvändigt
att skapa klarhet för de kommuner som
finns inom en sådan räjong som StorStockholm
om vad som åsyftas med lokaliseringsverksamheten
av näringslivet
beträffande denna räjong.

Skissen till regionplan för stockholmstrakten
är nu ute på remiss hos
berörda kommuner, den skall sedan un -

derkastas ny prövning av regionplanenämnd
och direktion, den skall utställas
o. s. v., men nästa år kommer den
väl att vara färdig för vidare befordran
till Kungl. Maj:t.

Målsättningen i detta arbete har varit
att skapa samhällen med såväl bostäder
som arbetsplatser och service för invånarna
och därmed komma ifrån de ur
många synpunkter olyckliga sovstäderna.
Man har inriktat sig på särskilt vissa
områden med en stark underförsörjning
av arbetsplatser. Det s. k. självförsörjningstalet,
d. v. s. antal arbetande
i stadsnäringarna inom området per 100
yrkesverksamma som bor där, är nere i
så låga tal som 26 i Enskede, 28 i Huddinge,
30 i Täby och 31 i Sollentuna.
Bättre relationer har man i Solna med
63, Sundbyberg 79 och Nacka 109.

De sysselsättningsobjekt man då siktar
på är i första hand de som av saneringsskäl
skall bort från innerstaden.
Och det är här de viktiga avgörandena
lokaliseringsmässigt kommer in.

Det måste i den situationen vara angeläget
för statsmakterna att bidraga
med ett klarläggande av målsättningen
för sina åtgärder i dessa stycken. Man
får inte glömma bort att de industrier,
som arbetar i stockholmsräjongen, också
har sin marknad där och i många fall
inte utan olägenhet kan flyttas utanför
denna räjong. Detta understrykes för
övrigt även i den proposition, som
strax skall behandlas, där det heter:
»Det primära i strävandena till ett i
skilda delar av landet allsidigt utvecklat
näringsliv är givetvis att företagsekonomiska
förutsättningar finnes för företagens
förläggning till en viss ort eller
viss del av landet.»

Det kanske också kan förtjäna en påminnelse,
att antalet sysselsatta inom
industri och hantverk i Stor-Stockholm
är betydligt lägre än i övriga städer
med mer än 30 000 invånare. Proportionen
1950 var 39,1 procent mot
53,7 procent. Att vi däremot har en
stark koncentration av handeln med nä -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

117

ra hälften av landets grosshandel i Storstockholm
och en detaljhandel, som är
större än vad som svarar mot befolkningstalet,
är fakta; procentsiffrorna var
1950 29,9 mot i övriga städer med över
30 000 invånare 21,1. Att i offentlig
tjänst anställda är proportionellt större
i Stockholm är likaså ett känt förhållande
—• proportionen är 20,1 procent
mot 14,6 procent.

När det nu gäller arbetskraftrekryteringen
föreligger inte skäl att räkna
med något behov av inflyttning, eftersom
den unga arbetskraften ökar i så
hög grad inom den nu befintliga befolkningen.
Antalet 15—20-åringar var
1950 45 100 och blir 1960 omkring
90 000 för att 1970 — en nedgång visserligen
— uppgå till så pass många som
81 000. Det kan väl inte vara avsikten
att flytta denna arbetskraft från den
plats, där vederbörande har sina hem,
varigenom vi ju får samma omställningsproblem
som vi haft tidigare just i
Stockholm. Den alltmer utnyttjade arbetskraftreserv
som vi har i de gifta
kvinnorna kan inte heller gärna tänkas
utnyttjad på någon annan plats.

Enligt mitt förmenande talar dessa
fakta för att man måste göra allt för
att undvika osäkerhet i den pågående
planeringen inom detta område. Endast
om så sker kan man påräkna en fullgod
insats från alla berörda parter, kommuner,
landsting och andra, för att åvägabringa
balans i fråga om bostäder, sysselsättningsmöjligheter
och allmän service.

Som jag inledningsvis framhöll förstår
jag väl vikten av att man uppmärksammar
folkminskningen i vissa delar av
vårt land, men trots detta har jag med
dessa ord velat framhålla, att även områden
med motsatt utveckling har problem
och behöver stöd i sina strävanden
att lösa dem.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! Fastän jag yttrade mig
mycket kort och mycket försiktigt i mitt

Näringslivets lokalisering m. m.

anförande, råkade jag göra herr Jönsson
i Rossbol och herr Andersson i
Ronneby om inte missnöjda så dock
förvånade. Det gällde en enda punkt i
skrivningen, nämligen hänvisningen till
proposition nr 85, där vi anmält en något
avvikande mening. Jag kan hålla
med om att bankoutskottets skrivning i
detta avseende inte är på något sätt demonstrativ,
utan också den är mycket
försiktig. Försöken att enas om en skrivning
misslyckades emellertid på grund
av att om vi inte reserverat oss här och
skrivningen blivit annorlunda, skulle
det ha kommit en reservation från annat
håll. Jag var också nog försiktig att
säga, att vi mera vänder oss mot vad
som indirekt sägs än vad som direkt uttalas.

Jag tror fortfarande att vi skall låta
diskussionen vila tills vi kommer över
till utlåtandet om proposition nr 85.
Råda de frågor, som de av mig nämnda
talarna var inne på, passar bättre där
än i detta sammanhang.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ H

Föredrogos vart för sig:
första lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 kap. 2 och 3 § § rättegångsbalken,
och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 8 april
1927 om dödande av förkommen handling;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr
579) om nykterhetsvård, m. m.,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:fs
proposition rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige och Italien
rörande social trygghet, och

118 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

nr 28, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag angående
fondering jämlikt 39 § lagen den 3
januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
dels ock en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande,
nr 15, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående fortsatt
giltighet av samma lag, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 2 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 85, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet hållna protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete samt angående fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång
för byggnadsarbete skall erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att lagen,
vilken enligt lag den 15 april 1955 (nr 127) gäller till och med den 30 juni 1956,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1958.

(Gällande lydelse)

1 §

Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äger Konungen, i den mån det
finnes erforderligt för att upprätthålla
ett fast penningvärde och befrämja en
ändamålsenlig användning av förnödenheter
och arbetskraft, förordna, att 2—7
§§ i denna lag skola äga tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

I den mån det finnes erforderligt för
att upprätthålla ett fast penningvärde
och befrämja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft,
äger Konungen för or dna, att 2—7 §§ i
denna lag skola äga tillämpning.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft dels
tre före propositionens avlämnande
väckta motioner, nämligen inom första
kammaren nr 425 av herr Lindblom
m. fl. samt inom andra kammaren nr
286 av herr Andersson i Brämhult och
nr 517 av herr Ohlin m. fl. dels ock fyra
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen inom första kam -

Denna lag tråder i kraft den 1 juli

1956.

maren nr 506 av herr Ohlon m. fl. och
nr 507 av herr Ewerlöf m. fl. samt inom
andra kammaren nr 665 av herr Hjalmarson
m. fl. och nr 666 av herr Ohlin
m. fl.

Motionerna I: 506 och II: 666, vilka
voro av samma lydelse, utmynnade i
ett förslag »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om dels
att tillståndstvånget för byggnadsarbete

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 119

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

helt avskaffas från och med den 1 april
1957, dels att förslag om åtgärder för
säsongutjämning inom byggnadsverksamheten
snarast möjligt förelägges
riksdagen».

I motionerna I: 507 och II: 665 —
även de likalydande — hemställdes, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj :ts proposition nr 85 måtte

A. besluta, att byggnadsregleringen
skulle upphävas från och med utgången
av år 1956,

B. uttala,

dels att den ekonomiska politiken,
skattepolitiken — ej minst vad gäller
bilbeskattningen—bostadspolitiken och
kommunikationspolitiken borde utformas
så, att man främjade en företagslokalisering,
varigenom en lämplig befolkningsbalans
mellan större städer och
landsbygd kunde åstadkommas,

dels att den rådgivande verksamheten
i lokaliseringsfrågor som redan nu
bedreves borde ytterligare intensifieras.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 506 och II: 666 samt
I: 507 och II: 665 — de två sistnämnda
i vad de innefattade förslag om byggnadsregleringens
upphävande — bifalla
förevarande proposition;

B. att motionerna I: 507 och II: 665 i
övrigt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionen II: 286 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:425 och 11:517
måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört i motiveringen.

Beservation avseende utskottets hemställan
under A hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Carlsson
i Stockholm, Munktell och Nestrup, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
förevarande proposition, i anledning av
motionerna 1:506 och 11:666 samt

1:507 och 11:665 för sin del antaga
följande förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
bvggnadsarbete, vilken enligt lag den
15 april 1955 (nr 127) gäller till och
med den 30 juni 1956, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 31 mars 1957.

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att förslag om
åtgärder för säsongutjämning inom
byggnadsverksamheten snarast möjligt
förelädes riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det utlåtande vi nu har
att ta ställning till inrymmer ett gammalt
debattämne i denna kammare. Motiveringarna
för ett bibehållande av
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbetare
har skiftat år från år. Vid lagens
tillkomst anfördes, att det gällde
åtgärder vid krig eller krigsfara eller
eljest utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden. Sedan har strävan att
upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen och faran för inflation anförts
som motiv, och man har även lagt huvudvikten
vid säsongutjämningen inom
byggnadsindustrien. I år åberopas önskan
om en bättre lokalisering av näringslivet
som det främsta motivet för
lagens bibehållande. Detta problem har
ju redan något diskuterats här i kammaren
nyss.

När man följer lagens behandling år
från år kan man inte undgå det intrycket,
att regeringen vill ha denna ingripande
reglering för att behärska en
mängd områden. Krig eller krigsfara
vill man nu inte längre åberopa som

120

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956
Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

motivering för att lagen skall ha gällande
kraft, och det är givetvis riktigt.
Men å andra sidan blir lagen härigenom,
synes det mig, permanent. Med den
struktur vårt samhälle har kan man ju
fråga sig, hur den samhällsekonomiska
balans skall vara beskaffad, som kan
motivera ett upphörande av byggnadsregleringen,
för dem som vill ha denna
reglering kvar. Den allmänna kreditpolitiken
och en sträng återhållsamhet
med statliga och kommunala investeringar
torde annars i minst lika hög
grad som byggnadsregleringen vara medel
att nå den återhållsamhet som anses
önskvärd.

I övrigt hänvisar jag för att förkorta
debatten, herr talman, i detta avseende
till de i reservationen anförda motiveringarna
och till vad som vid tidigare
debatter i saken framhållits från reservanthåll
här i kammaren. Jag skall i
stället be att få uppehålla mig vid några
av de praktiska problem, som åberopats
för lagens bibehållande.

Vad först angår säsongutjämningsspörsmålet
så har jag tidigare här i
denna kammare påvisat hur den tekniska
utvecklingen, den ökade stordriften
och angelägenheten av — även från
byggnadsföretagens sida — att få behålla
en fast arbetarstam hela året om
bär bidragit till en jämn sysselsättning.
Men trots detta råder fortfarande en
viss arbetslöshet inom byggnadsfacket
under vintermånaderna. Man kan sålunda
fastslå att byggnadsregleringen
inte har lyckats klara detta problem.
Det kan påvisas hur tvärtom kreditrestriktionerna
och byggnadsregleringen
tillsammans i vissa fall har bidragit
till att öka denna vinterarbetslöshet.
Jag skall lämna ett par exempel härpå.

En kyrka har sedan länge varit planerad
vid Brommaplan, och i anslutning
till denna byggnation skulle en del bostäder
komma till stånd. Många och
långa förhandlingar fördes om detta
bygge. För att göra en lång historia

kort slutade det med att myndigheterna
ställde i utsikt att byggnadstillstånd
skulle erhållas, om man i stället för bostäder
byggde ett fyrtiotal hotellrum.
Från den kyrkliga församlingens sida
var man så angelägen att få i gång
kyrkobygget att man omprojekterade
hela bygget så att hotellet skulle kunna
uppföras. Byggnadstillståndet erhölls
också i september månad 1955.

Under samma tid — på våren och
sommaren 1955 — arbetade Stockholms
stads myndigheter med att få fram ett
hotellbygge på samma plats, alltså vid
Brommaplan, och av ganska betydande
storleksordning: det rörde sig om ett
par hundra rum. Men staden hade inga
pengar, och många svårigheter tornade
upp sig. Fastighetsnämnden lyckades
emellertid lösa kapitalfrågan. Hotellet
var projekterat och allt var klart att
sättas i gång på hösten 1955 så att hotellet
skulle kunna stå färdigt att tagas
i bruk den 1 juni 1956.

Vi vet alla vilken enorm hotellbrist
det är i Stockholm och vilka oerhörda
påfrestningar det blir på detta område
från början av juni och sedan hela sommaren
framöver. Detta projekt hade varit
ett mycket lämpligt vinterbygge som
säkerligen skulle verksamt ha bidragit
till att skapa arbetstillfällen för en del
av dem som inom stockholmsområdet
redovisats som arbetslösa. Men de statliga
myndigheterna sade nej till ansökan
om byggnadstillstånd och har ställt ett
sådant i utsikt först hösten 1956.

Jag kan inte låta bli att reagera emot
denna inkonsekvens. I ena fallet ger
man tillstånd under förutsättning att
ett hotell kan byggas i stället för bostäder.
I andra fallet säger man nej, trots
att det är fråga om samma ändamål och
ett bygge på samma plats och trots att
de ekonomiska förutsättningarna i övrigt
förefinns.

Att kreditpolitik och tillståndsgivning
inte alltid går att samordna på det sätt,

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

121

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

som man tänkt sig, och att detta kan få
icke önskvärda konsekvenser ur arbetssynpunkt,
vill jag också belysa med ett
exempel. Det finns säkerligen många
fler sådana exempel.

I augusti 1955 träffades en överenskommelse
mellan staten å ena sidan och
bankföreningen å andra sidan, enligt
vilken föreningens medlemmar förband
sig att lämna byggnadskreditiv för ett
visst antal bostadslägenheter, som skulle
börja byggas under andra halvåret 1955.
Det förekom då, att en bank i Stockholm
lämnade lcreditivlöften för 500 lägenheter
åt ett större företag i staden. Dessa
lägenheter skulle igångsättas i början
av september 1955. Banken inräknade
dem i sin del av det av bankföreningen
gjorda åtagandet. Företaget anmälde till
staden, att kreditiv för dessa 500 lägenheter
var garanterade med beräknad
igångsättning av arbetet i början av
september, och detta räknade givetvis
också arbetsnämnden med. Såväl kapital
som tillstånd var härigenom, kan
man säga, blockerat för motsvarande
antal lägenheter. Sedan kom emellertid
av olika anledningar produktionen inte
i gång på beräknat sätt. Kreditivavtalet
tecknades i slutet av december, för att
banken skulle kunna redovisa lägenheterna
under året, alltså år 1955. Byggandet
har icke framskridit så, att »normala»
lyft — i varje fall inte i förhållande
till vad som beräknats i början av
augusti, när ansökningen lades in —
kunde påräknas till årsskiftet 1955/56.

Jag ville nämna detta för att påvisa,
att genom denna blockad andra företagare,
som stod till reds med kapital och
arbetskraft och var färdiga att sätta i
gång, hindrades från att starta arbetet.
Vid en fri produktion hade motsvarande
byggen kunnat komma i gång hos de
andra företagen. Härav framgår, hur
regleringar kan verka i rak motsats
mot vad som åsyftas vid tillämpningen
i det praktiska livet. I likhet med vad
fallet är vid alla andra regleringar,
torde farhågorna över konsekvenserna

av ett slopande av byggnadsregleringen
vara överdrivna.

En utredning i syfte att få fram förslag
till åtgärder för den önskade säsongutjämningen,
såsom reservanterna
föreslagit, torde emellertid vara av behovet
påkallad, då byggnadsregleringen
härvidlag inte är till fyllest och inga
andra hittills vidtagna åtgärder helt har
kunnat klara detta problem.

Ett av huvudargumenten i år för bibehållande
av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbeten är det, som vi har
diskuterat här tidigare och som skall
tjäna som ett instrument för samhället
att skaffa sig avgörande inflytande över
näringslivets lokalisering. Detta synes
mig vara en farlig väg, ty även om det
ur alla synpunkter är önskvärt med
spridning av industrien och att samhället
på allt vis bör medverka till att industriens
utbyggnad sker på ett sätt,
som gagnar hela landet, kan det väl
ändå inte vara riktigt, att den lag, som
avser att reglera arbetstillgången för
endast ca 30 procent av byggnadsarbetarkåren,
skall få för hela samhällets utbyggnad
så stor betydelse. Visserligen
noterar jag med tillfredsställelse, att såväl
departementschefen som bankoutskottet
och tredje lagutskottet slagit fast,
att det primära i lokaliseringssträvandena
måste vara de företagsekonomiska
förutsättningarna för företagens placering
i en ort eller en viss del av landet,
men jag frågar mig dock: Hur blir det
vid tillämpningen? Kommer alltid de
företagsekonomiska förutsättningarna
att bli det avgörande, det dominerande
eller eljest det mest framträdande?

Svaret kan vi finna i ett annat
ärende, som ligger på riksdagens bord
och som redan har nämnts ett par
gånger i dag i andra sammanhang. Det
är visserligen inte fråga om en industri,
men det hela ger ändå en antydan
om hur ett ärende av denna art kan
komma att behandlas. Saken gäller ett
statligt verk, som alltså har goda kontakter
med regering och riksdag. Jag

122 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

syftar på vattenfallsstyrelsen och dess
tilltänkta byggnation vid Råcksta inom
storstockholmsområdet. Företaget kan
påvisa, att en rationalisering är nödvändig
och att förutsättningen för att
det skall kunna behålla större delen av
sin nuvarande, högt kvalificerade personal
är att det får ligga kvar inom
stockholmsområdet. Utan denna personal
kommer företaget i stora svårigheter,
och detta i en utbyggnadstid, då det
för hela landets framåtskridande spelar
en betydande roll. Om man läser propositionen,
finner man, att den myndighet,
som har det avgörande inflytandet
på tillämpningen av byggnadsregleringen,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen,
avstyrker vattenfallsstyrelsens
framställning om att få stanna kvar i
stockholmsområdet. Jag kan inte underlåta
att göra den reflexionen: Vad skulle
hända, om det hade varit ett enskilt
företag av kanske lika stor betydelse för
landet? Hade detta haft samma goda
kontakter med regering och riksdag?
Förvisso icke. Följden hade blivit att
man icke kunnat rationalisera sin verksamhet
och att man efter hand som behov
av utvidgningar förelegat måst i
likhet med många andra företag köpa
in sig litet här och var i olika fastigheter
i staden. Vilka icke önskvärda
konsekvenser som detta skulle ha haft,
vet vi som varit utsatta därför. Fastighetsvärdena
skulle ha drivits i höjden
och stora summor offrats på att skaffa
erforderliga kontorslokaler i en bristsituation
som den nuvarande.

För att ta ett annat exempel skulle
jag vilja nämna AGA:s utbyggnad i
Täby. Detta företag ämnade i en planerad
ny fabriksbyggnad ta upp en komplicerad
tillverkning, och en viktig
förutsättning för denna produktion var
att man kunde hålla en intim och daglig
kontakt med huvudföretaget på Lidingö
och utnyttja den tekniska expertis
som företaget där förfogade över. Då en
utbyggnad av anläggningen på Lidingön
inte kunde ske, stannade man efter nog -

granna utredningar för Täby, som kommunikationsmässigt
låg bra till. De
kommunala myndigheterna i Täby var
givetvis intresserade av saken, särskilt
som man planerade en stor utbyggnad
av samhället och därför önskade få till
stånd en utvidgning av näringslivet på
platsen. Även ur marksynpunkt var en
förläggning till Täby lämplig.

Vid behandlingen av frågan om byggnadstillstånd
ställde sig socialministern
avvisande och rekommenderade företaget
att lägga fabriken på någon plats
utanför Stor-Stockholm. Företaget framhöll
å sin sida att en sådan lösning
skulle medföra stora extra kostnader för
dubblering av personal och annat och
att man därför, om byggnadstillståndet
inte beviljades, måste ta hela byggnadsfrågan
under omprövning och eventuellt
måste tänka sig att bygga fabriken i
USA. Först efter långvariga förhandlingar
fick företaget tillstånd att uppföra
anläggningen i Täby. I detta fall
gick det alltså bra för vederbörande,
men jag ifrågasätter, om det skulle ha
gjort det med den avfattning som lagen
nu skall få.

I ett annat fall skulle ett företag starta
en tillverkning av byggnadsplattor i
Göteborg, som ur olika synpunkter var
den lämpligaste platsen. Arbetsmarknadsstyrelsen
ansåg sig inte böra motsätta
sig att fabriken fick uppföras på
den tomt som företaget disponerade.
Socialministern ställde emellertid företaget
inför alternativen att antingen relativt
snabbt få tillstånd att bygga på
en annan plats eller att under obestämd
tid framåt vänta på byggnadstillstånd i
Göteborg. Då företaget var starkt beroende
av att så snart som möjligt få i
gång tillverkningen, såg man sig tvingad
att acceptera förläggningen till annan
ort, ehuru den icke var ur företagets
synpunkter riktigt lämplig.

De här anförda exemplen visar att
statsmakterna sökt hindra lokalisering
till storstäderna även i sådana fall då
företagsekonomiska skäl klart talat för

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 123

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

en sådan förläggning. När det i propositionen
talas om effektiva åtgärder på
lokaliseringsområdet och att byggnadsregleringen
i ökad utsträckning måste
användas som ett lokaliseringspolitiskt
instrument, ger detta därför anledning
till stor oro inom industrien och näringslivet
över huvud taget. Det måste
nämligen tolkas så, att man kommer att
mer eller mindre låta de företagsekonomiska
intressena stå tillbaka för förmenta
samhällsintressen. Uppenbart är
emellertid att en sådan dirigering icke
kan få annat än ogynnsamma återverkningar
på företagens utvecklingsmöjligheter
och konkurrensförmåga och därmed
på våra möjligheter att höja levnadsstandarden.
En av statsmakterna
framtvingad olämplig lokalisering måste
leda till att företag lägger ned verksamheten.
Det är en orealistisk tanke att
företagen skulle av sociala eller andra
skäl tvingas välja en plats som icke är
ur företagsekonomiska synpunkter den
lämpligaste. Även om man vid regleringen
söker tillgodose principen att de
företagsekonomiska synpunkterna hör
vara avgörande för lokaliseringen, blir
ändock en reglering ett otillfredsställande
instrument, eftersom det torde
vara en olöslig uppgift för myndigheterna
att bedöma, om en förläggning till
en annan plats än den som företaget
tänkt sig ger lika gynnsamma ekonomiska
resultat och om man alltså av
denna anledning bör neka företaget
byggadstillstånd i exempelvis Stockholm.
Det måste med nödvändighet bli
fråga om schablonmässiga värderingar,
som ger utrymme för ett betydande inslag
av godtycke med fellokaliseringar
som följd. Resultatet kan även bli att
en nybyggnad eller utbyggnad inte kan
komma till stånd.

Såsom framgår av Industriförbundets
remissyttrande finns det inte heller saklika
motiv för en dirigering på detta
område. I de stora städerna har tillgången
på arbetskraft varit och kommer
i fortsättningen att bli eu trång sektor

inom näringslivet. Då detta leder till
större rörlighet, press på lönerna och
svårigheter över huvud taget att bemanna
fabrikerna, har företagarna
själva intresse av att i den mån så är
möjligt förlägga nybyggnader och utbyggnader
till andra platser. Så har
även under de senaste åren skett i betydande
omfattning. Det finns sålunda
inte någon motsättning mellan samhällets
och industriens intressen som skulle
göra en statlig reglering på detta område
erforderlig. Vad som är betydelsefullt
här är att man genom rådgivning
och upplysning kan stimulera och
hjälpa företagen att slå sig ned på sådana
platser, som är lämpliga ur företagens
egna synpunkter och där det av
allmänna skäl är angeläget med en expansion
av näringslivet.

Den verksamhet som har bedrivits i
samverkan mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och industriens egna organisationer
genom industriens produktionsråd
kan också visa på betydande resultat.
Den uppenbara fördelen jämfört med en
reglering är, att avgörande om var produktionen
skall förläggas finns kvar
hos företaget men att man samtidigt positivt
kan medverka till att lokaliseringen
sker i en för såväl industrien som
samhället gynnsam riktning. Från industriens
sida har man ju signalerat, att
man är beredd att intensifiera verksamheten.
Samma inställning har kommit
till uttryck i propositionen beträffande
den statliga lokaliseringsverksamheten.
Jag tror alltså att denna rådgivande
verksamhet, rätt skött, skall kunna ge
minst lika goda resultat som en reglering
kan ske.

Slutligen vill jag säga några ord i
anledning av folkpartiets motioner om
rätt att uppföra s. k. klassrumspaviljonger.
Många kommuner har stora svårigheter
att klara skollokalfrågan vid
en toppbelastning. Denna belastning är
nu —och den kommer att bli det i ännu
högre grad under de närmaste åren —
mycket kännbar dels på grund av de

124

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956
Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

stora årskullarna som inträder i skolåldern,
dels på grund av tillskapandet
av nya stadsdelar och övriga utbyggnader
i vissa kommuner. Belastningen blir
enorm under några år för att sedan,
när stadsdelen stabiliserat sig, gå ner
till ett normalt läge. I dessa fall skulle
de i motionen föreslagna fabriksmässigt
tillverkade klassrumspaviljongerna kunna
uppföras med en ytterst ringa arbetskraftsbelastning.
Dessa paviljonger skulle
bli kostnadsbesparande och skulle
utan större svårigheter och kostnader
kunna flyttas till ett annat område då
toppbelastningen är över på det område
där de först placerats. På detta sätt
skulle man kunna använda dem på
flera håll.

Jag beklagar att utskottet inte helt
har kunnat tillstyrka motionen. Jag har
dock inte velat reservera mig i utskottet.
Utskottet uttalar nämligen som ett
allmänt önskemål att »Kungl. Maj:t vid
sin fortsatta prövning av hithörande
spörsmål måtte finna möjlighet att genom
en utvidgning av tillståndsramen
eller på annat sätt tillgodose intresset
av att sådana klassrumspaviljonger i
lämplig omfattning uppföres». Jag vill
livligt hoppas att Kungl. Maj:t beaktar
detta och att alltså syftet med motionen

— att uppföra dessa nödvändiga skollokaler
på ett billigt och praktiskt sätt

— blir tillgodosett.

Med uttalande av denna förhoppning
vill jag alltså i denna del yrka bifall
till utskottets hemställan. I övrigt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Osvald m. fl.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s):

Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
har såsom talesman för reservanterna
till största delen uppehållit sig
vid vissa förhållanden som är rådande
här i Stockholm och även anfört en del
synpunkter på lokaliseringspolitiken.
Jag skall för min del i största koncen -

tration ange min ståndpunkt och mitt
ställningstagande till utskottets förslag.

Jag vill börja med att nämna, att
byggnadsregleringen har kommit att bli
en av de krisregleringar som vi ännu
ej vågar oss på att avskaffa. Vid skilda
tillfällen har emellertid väsentliga uppmjukningar
skett i den fullmaktslag som
reglerar byggnadsverksamheten. Jag
erinrar därvid om att detaljregleringarna
beträffande byggnadstillstånd av
en- och tvåfamiljsvillor samt jämväl annan
bostadsbyggnadsverksamhet har
kunnat avskaffas. Detsamma gäller jordbrukets
ekonomibyggnader och en hel
annat. Alltjämt kvarstår dock att en stor
del av den totala byggnadskvoten är
underkastad särskilt byggnadstillstånd.
Detta är, enligt mitt förmenande, ännu
så länge välbefogat.

Det frågas ofta vad orsakerna kan
vara att vi måste behålla byggnadsregleringen.
Varför vågar vi ej släppa den
helt fri? Orsakerna härtill är självfallet
flera, och jag skall bara beröra några
av dem. Den stora kön av bostadssökande
har ofta anförts som en anmärkningsvärd
företeelse, då vi ju sedan rätt
lång tid tillbaka bedrivit en ökad nyproduktion
av bostäder och dessutom i
betydande utsträckning kunnat ombygga
och förbättra det redan befintliga
bostadsbeståndet. Förklaringen kan säkert
till stor del ligga i den omständigheten,
att kravet på bättre bostäder
oavlåtligt har ökat. Om vi exempelvis
skulle nöja oss med den bostadsstandard
som fanns för blott några årtionden
sedan här i landet, då skulle dagens
bostadskö inte på långt när vara så
stor — den skulle kanske vara helt borta,
men det vill vi inte. Nu nöjer vi
oss inte längre med de gamla och föråldrade
bostadsförhållandena. Den ökade
sociala och ekonomiska standard,
som huvudsakligen följt på grund av
ett bättre inkomstläge för de breda
folklagren, har gjort att man vill bo
bättre och ha flera bekvämligheter än
tidigare. Detta är en naturlig utveck -

Onsdagen den 2 maj 195G

Nr 16

125

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

ling. Jag utgår ifrån att denna påtagliga
vilja att få bo i bättre, rymligare och
mera tidsenliga bostäder från alla håll
anses vara ej bara önskvärd utan högst
nödvändig. Jag förutsätter att jämväl
reservanterna är ense med oss andra
om att en allmän lyftning av bostadsstandarden
enbart är av godo och förtjänar
det allmännas stöd, även om det
råder delade meningar om sättet och
de lämpligaste vägarna härför.

Sedan är det en helt annan sak, att
vi tyvärr inte förmått hålla samma takt
i bostadsbyggandet som ökningen av
efterfrågan på bättre bostäder. Orsaken
till att önskemålet om en höjd bostadsstandard
inte gått så fort som vi velat,
ja, därom tvistar de lärda och även lekmännen.
Jag medger att det inte är så
särdeles lätt att rätt bedöma den saken.
Kanske en bidragande orsak är den att
vi i gemen — frånsett bostadsbyggandet
— levat något över våra tillgångar. Har
vi måhända importerat en hel del ej
oundgängligen nödvändiga saker utifrån
och på så sätt försvårat den
önskvärda ökningen av våra kapitaltillgångar?
Yi bör komma ihåg att i det
långa loppet kan en nation inte konsumera
mera än den producerar. En hel
rad andra aspekter kommer här in i
bilden, synpunkter och saker som jag
inte här skall ta upp och göra något
försök att analysera.

Utskottet har anslutit sig till departementschefens
mening, att det för upprätthållande
av ett fast penningvärde
är välbetänkt att fullmakten för regeringen
att tillämpa lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete bör förlängas.
Att förutsättningen för lagens tillämpning
»vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden»
har utmönstrats i det nu
föreliggande lagförslaget, finner jag
helt naturligt, ty i dagens läge kan
vi dess bättre ej göra gällande att vårt
land befinner sig i ett sådant läge.
Lagens användning göres nu beroende

av behovet att upprätthålla penningvärdet
och befrämja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft.
Utskottet har dock velat ge till
känna, att denna ändring ej får ses som
ett led i byggnadsregleringens permanentande
utan blott som en bekräftelse
på att den förut nämnda förutsättningen
sedan flera år faktiskt upphört att vara
ett avgörande villkor för lagens förlängning.
Jag kan i detta sammanhang
understryka att jag personligen inte vill
vara med om att bibehålla någon som
helst reglering av denna karaktär en
dag längre än som är oundgängligen
nödvändigt. Men jag kan inte finna, att
läget ännu har kommit dithän, att vi
vågar ta det steg, som reservanterna
föreslår, nämligen att besluta om lagens
upphävande redan den 31 mars nästkommande
år. Inte heller anser utskottet,
att lagen bör bibehållas enbart i
säsongutjämnande syfte. Det är stabiliseringspolitiken,
lokaliseringspolitiken
och åtskilligt annat m. m. som här kommer
in i bilden. Då emellertid de spörsmål,
som sammanhänger med den fulla
sysselsättningens ekonomi, för närvarande
överväges inom 1955 års stabiliseringsutredning,
har utskottet inte funnit
anledning att nu närmare uttala sig
om hur eller när byggnadsregleringens
avveckling bör ske. Nämnda utredning
har att taga ställning till byggnadsregleringen
som ett instrument i den ekonomiska
politiken. I avvaktan på utredningsresultatet
har utskottet tillstyrkt
förslaget om att lagens giltighetstid bör
förlängas till och med den 30 juni 1958,
under det att reservanterna vill förlänga
lagen blott till den 31 mars 1957.
Jag tillåter mig här understryka, att lagen
ger en fullmakt, som regeringen har
möjlighet att när som helst använda,
men inte innebär någon skyldighet för
regeringen att använda i större utsträckning
än de ekonomiska betingelserna
erfordrar.

Vad beträffar frågan om byggnadsregleringens
utnyttjande — som hen

126 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

Larsson i Stockholm mycket uppehöll
sig vid — för att åvägabringa en lämplig
lokalisering av näringslivet, så bör
kammaren ihågkomma, att lagen redan
under ett flertal år använts i sådant
syfte. Det är ingen egentlig nyhet. Med
en försiktig användning — och jag äi
förvissad om att den kommer att tilläm
pas försiktigt — kan lagen utan tvivel
ha ett betydande värde åstadkommande
av en ur allmän samhällssynpunkt
behövlig lokalisering av visst näringsliv.

Utskottet har därför ansett, att det
ej bör komma i fråga att under lagens
giltighetstid begränsa de tillståndsgivande
myndigheternas möjligheter att
begagna byggnadsregleringen i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDQVIST i Karlskoga (h):

Herr talman! Jag skall nöja mig med
att tala om lokaliseringsdelen av den
fråga det här gäller, och jag skall fatta
mig mycket kort.

Den föredragande departementschefen
har, som den kloke man han är,
skrivit mycket försiktigt när han kopplar
ihop lokaliseringsfrågan med byggnadsregleringen
och när han talar om
en eventuell framtida lagstiftning, som
skulle komma när byggnadsregleringen,
såsom vi ju alla hoppas, så snart som
möjligt försvinner, en ny lagstiftning
alltså, som skall ge samhället, som det
heter, ett avgörande inflytande på näringslivets
lokalisering.

Jag nämnde här departementschefens
försiktiga uttalande. Det har citerats i
bankoutskottets utlåtande, det har citerats
av herr Jönsson i Rossbol, och jag
tycker det kan vara värt att citera det
en gång till.

Departementschefen framhåller alltså
angelägenheten av att »motverka orealistiska
och överdrivna föreställningar

om fördelar av näringslivets spridning,
som icke sällan gör sig gällande. Uppfattningen
att så gott som varje kommun
skall kunna industrialiseras är
verklighetsfrämmande».

Han säger vidare i detta sammanhang
att det primära i strävandena till
ett i skilda delar av landet allsidigt utvecklat
näringsliv givetvis är att företagsekonomiska
förutsättningar finns
för företagens förläggning till en viss
ort eller en viss del av landet.

Även om allt detta är mycket försiktigt
hållet, så utmynnar det dock i tanken
på en tvångslagstiftning på detta
område, och det måste vi opponera
oss emot.

Att näringslivets lokalisering är en ur
samhällets synpunkt mycket viktig fråga
förnekar ingen. Men det finns ju
andra vägar att gå än tvångsvägen. Det
finns ju möjligheten att gå över upplysning
och rådgivning. Från olika håll
har det vitsordats att mycket betydande
resultat redan har uppnåtts genom den
samverkan som förekommer mellan industriens
produktionsråd och arbetsmarknadsstyrelsen
i rådgivande syfte.
Bland andra har herr Andersson i Ronneby
vitsordat detta.

Detta samarbete i rådgivningssyfte
borde ju kunna i hög grad utbyggas
och intensifieras, och jag anser liksom
herr Carlsson i Stockholm att detta
säkert är den rätta vägen att gå fram
på. Det är ju här så utomordentligt
svårbedömliga frågor det gäller, att
man i det allra längsta måste söka sig
fram på ndra vägar än tvångslagstiftningens.

Vid en statlig reglering av företagens
förläggning finns det naturligtvis stor
risk för att de företagsekonomiska synpunkterna
kommer att få stå tillbaka
för mer eller mindre oklart definierade
samhällsintressen, varigenom företagens
utvecklingsmöjligheter och konkurrenskraft
givetvis kommer att försvagas.

Även om man vid regleringen i princip
säger att man skall ta all möjlig

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 127

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

hänsyn till de företagsekonomiska intressena
måste det ändå vara en mycket
svår uppgift för myndigheterna att bedöma
om en planerad produktion kan
bedrivas lika bra på en annan plats än
den dit företagen själva vill förlägga
den. Det kan knappast undvikas att
myndigheternas ställningstagande i hög
grad måste grundas på subjektiva värderingar
och att det kommer att lämna
utrymme för godtycke, vilket kan leda
till fellokalisering av företagen, en sak
som ju innebär en minst lika stor fara
för samhället som för företagen och för
de anställda vid företagen.

En reglering på detta område kan för
övrigt också medföra risk för att planerade
utbyggnadsprojekt i en del fall
kommer att falla bort och att tillkomsten
av nya företag försvåras.

Jag vet av personlig erfarenhet från
min verksamhet inom industrien hur
utomordentligt svårt det kan vara att
ta ställning i sådana här frågor även
om man är mycket väl inne i alla angränsande
problem. Det kan vidare sägas
att utvecklingen under de senaste
decennierna inte heller har varit sådan
att man kan finna att det nu skulle
vara motiverat med någon ytterligare
form av statlig reglering i fråga om
industriens förläggning.

Jag skall nöja mig med vad jag nu
har sagt och be att få yrka bifall till
reservationen av herr Osvald m. fl.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Utskottets talesman var
i sitt anförande inne på den föreslagna
ändringen av lagens första paragraf.
Tvångslagar är vanebildande, det vet
vi förut. Har man en gång börjat nyttja
dem, så frestar det hårt på att avstå
från dem, också om inte den gamla
motiveringen håller. Tvångslagen om
byggnadstillstånd har i 13 år varit etiketterad:
tages till vid krig eller krigsfara.
Nu önskar patienten, den sjuka
samhällsekonomien, en annan etikett:

tages till i den mån så behövs för att
upprätthålla ett fast penningvärde och
befrämja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft. Utskottet
skriver, och det underströks
också nyss av dess talesman, att den
ändrade motiveringen inte får fattas
så, att man nu vill göra lagen permanent.
På den punkten kan jag kanske
utan kommentarer i övrigt få citera
vad statsrådet Sträng yttrade till andra
kammarens protokoll när denna lag förra
året diskuterades. Han sade: »Om
man emellertid tar bort den ingressen,
har man kanske givit en avisering om
att man börjar misströsta även på lång
sikt.»

Det kan vara skäl att koncentrera
uppmärksamheten på frågan huruvida
byggnadsregleringen över huvud taget
är nödvändig eller ens tjänlig för det
nu på nytt sätt definierade syftet.

Jag skall be att få börja resonemanget
med den senare delen av ändamålsparagrafen:
befrämja en ändamålsenlig
användning av förnödenheter och arbetskraft.
Beträffande byggnadsmaterial
har situationen som vi vet skiftat under
de 13 år lagen varit i kraft. För närvarande
kan man väl inte göra gällande
att försörjningsläget i fråga om
byggnadsmaterial inger farhågor av den
art att de kan dras fram som skäl för
en byggnadsreglering. I fråga om tillgången
på arbetskraft har lagen betraktats
som ett botemedel mot vinterarbetslöshet.
På den punkten har jag
svårt att förstå resonemanget. Lagen avser
ju att hålla tillbaka den överväldigande
byggnadsverksamhet som man
tror man skulle få om lagen slopades.
Om verkligen ett väsentligt större byggeri
skulle komma till stånd vid en
fri marknad skulle det ju rimligen resultera
i att byggnadsarbetarna, så långt
den nu förbättrade tekniken medger,
skulle sysselsättas också vintertid. Detta
teoretiska resonemang vill jag komplettera
med att jag vid flera tillfällen bevittnat
hur arbetsgivare inom bygg -

128 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

nadsfacket måst permittera arbetare
därför att byggnadstillstånd inte erhållits
till byggen som i övrigt varit fullt
klara att sättas i gång. Sammanhanget
mellan siffrorna för den minskade vinterarbetslösheten
i byggnadsfacket och
byggnadsregleringslagen tror jag är
högst diskutabelt.

Får jag så övergå till det skäl som
anförts som det främsta i ändamålsparagrafen
— upprätthållandet av penningvärdet
— så tror jag att man också
här vågar sätta ett frågetecken inför
ordinationens riktighet. Jag ber först
att få säga att det råder endast en mening
om att det nuvarande läget rymmer
avsevärda risker för en fortsatt
penningvärdeförsämring. Att därav dra
slutsatsen att byggnadsregleringen inte
kan släppas är knappast korrekt. Riktigare
är det att påpeka att byggnadsregleringen
visat sig ur stånd att hålla
penningvärdet fast. Fråga är om inte
byggnadsregleringen vid sidan av högbeskattningen
hör till de åtgärder som
på längre sikt enbart undergräver penningvärdet.
Att man med hjälp av byggnadsregleringen
skulle komma närmare
en bestående naturlig balans är föga
troligt. Tvärtom redovisas ju i propositionen
hur bakom byggnadsregleringens
dämme är från år uppstått ett allt
större tryck. Tyvärr får man här som
så ofta när det gäller att slopa regleringar
bevittna, hur just detta uppdämda
efterfrågetryck används som motiv
för att behålla regleringen. Särskilt gärna
pekar tvångslagens anhängare givetvis
på de objektivt mindre önskvärda
projekt som finns i väntekön. Mindre
förståeligt finner jag det vara när man
med bekymmer ser på sådana tilltänkta
investerare som kan anses ha förmåga
att övervinna de övriga investeringshindren,
kreditåtstramningen och
investeringsskatten. Får näringslivet
och enskilda personer den uppfattningen,
att inte ens den omständigheten att
man själv skapat finansieringsmöjligheter
ger större chanser att förverkliga

byggnadsplaner, ja då kan det hända
att samhället till förfång för penningvärdet
avsäger sig en drivkraft för nyttig
kapitalbildning, en kapitalbildning
som är erforderlig bl. a. för att vi skall
få fram flera bostäder.

Herr talman! De synpunkter som
framföres i reservationen har jag i övrigt
ingen anledning att muntligt upprepa,
utan jag ber att med dessa ord
få instämma i det redan framförda yrkandet
om bifall till reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När regeringen nu på
nytt har förelagt riksdagen en proposition
om förlängning av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete, är det
naturligt att oppositionspartierna här
söker bevisa att denna proposition innebär
ytterligare ett bevis för vår kärlek
till regleringar. Det har tidigare i debatten
från herr Anderssons i Löbbo sida
framhållits, att man inte syftar till
regleringar i och för sig utan till att
med hjälp av denna lagstiftning försöka
uppnå stabilitet inom samhällsekonomien.

Här har ju ifrån denna plats i ett par
tre anföranden framhållits att det inte
går att med tvångslagar nå ett sådant
mål. Yi har tidigare många gånger hört
från oppositionspartierna, att vi skall
använda andra medel för att nå denna
samhällsekonomiska balans. Man skulle
använda penningpolitiska och kreditpolitiska
medel, och då skulle man få en
effekt som vore mera tillfredsställande.
Jag vet inte om herrarna inom oppositionen
är lika säkra när de nu framför
dessa meningar som för låt oss säga
ett par år sedan. Ett faktum är, att investeringsintresset
bibehålies, att det föreligger
ansökningar om byggnadstillstånd,
som med miljarder kronor överstiger
de belopp man har ansett sig
kunna ge tillstånd för. Det har tagits
som ett uttryck för att det finns så stark

Onsdagen den 2 maj 195G

Nr 16 129

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete ra. in.

press på vår investeringssektor, att om
man inte hade denna reglering i kraft
skulle många ting, som vi anser absolut
nödvändiga, komma att sättas tillbaka.

Gång på gång hör man ju att bostadsbyggandet
skall ges ett större utrymme.
Oppositionspartierna har inte undanhållit
kammaren sina meningar när det gäller
ett ökat bostadsbyggande. När man
ställer frågan på vilket håll man då skall
begränsa investeringarna, får man alltid
svävande svar. Det är ju på det
sättet att vår byggnadsarbetarkår ökar
år från år. 4 000—5 000 nya byggnadsarbetare
per år kommer till, och alla
har arbete.

Nu sade herr Carlsson i Stockholm,
att säsongutjämningen är värdefull,
men den kanske kan nås på annat sätt.
Om en arbetsgivare har en fast arbetarstam,
vill han inte gärna splittra den,
och därför kommer han att sträva efter
att bygga året runt, och då behöver
man inga regleringar för att åstadkomma
denna utjämning. Men herr Carlsson
erkände till slut, att det kan finnas vissa
skäl som talar för att samhället skulle
kunna få möjlighet att öva inflytande
när det gäller sysselsättningen och söka
utjämna arbetstillgången mellan säsongerna.

Jag skall inte bli mångordig, men jag
kanske bör framhålla en sak, som mer
än någonting annat dokumenterar vad
som har hänt under efterkrigstiden,
nämligen att den kår det här är fråga
om i första hand, byggnadsarbetarna,
före kriget hade mycket stor arbetslöshet
inom sina led. Det har varit arbetslöshet
också efter kriget, och man har
inte försummat att från olika håll tala
om att det nu blev arbetslöshet igen. Jag
vill inte förneka, att när vi får utomordentligt
hård vinter och andra omständigheter
som tillkommer, är det
mycket svårt att hålla sysselsättningen
uppe inom byggnadsverksamheten. Vi
fick sådana besvärligheter i början av
detta år. Men om vi ser på den genomsnittliga
arbetslöshetsprocentcn för året,

finner vi att vi har kommit långt under
de arbetslöshetssiffror som vi hade på
30-talet. Som ett bevis på hur långt vi
har kommit i säsongutjämnande syfte
för byggnadsarbetarna kan jag meddela
kammaren, att en byggnadsarbetare i
dag har ungefär 500 arbetstimmar mer
per år än han hade före kriget. Att detta
är till fördel för i första hand den enskilde
byggnadsarbetaren men också för
samhället bör väl denna kammare vara
helt ense om.

Kan man då nå detta utan att samhället
har möjligheter att påverka arbetsmarknaden
just på detta område? Vi
tror inte detta, och det är i och för
sig glädjande att folkpartiet kommit till
klarhet om att samhället behöver nya
instrument för att bibehålla den favör,
som vi har uppnått. Det enda jag ser
vara fel i folkpartiets yrkande är att
man säger, att denna lag inte behöver
gälla längre än till mars månad nästa
år, då man kan vara färdig med ett nytt
förslag. Jag vet ju att folkpartiets ledare
i kammaren brukar säga: Nog förmår
regeringen bara den vill. Jag kan inte
utlova att man skall hinna fram med
en utredning och bli klar med ett lagförslag
så snabbt att man, om man bifaller
folkpartiets yrkande, skulle ha de
möjligheterna klara redan i mars månad
nästa år. Menar sålunda folkpartiet
allvar med sina resonemang om angelägenheten
av att bibehålla möjligheterna
att påverka arbetskraften mellan säsongerna,
så tycker jag nog att det verkar
litet brådstörtat att komma med ett
sådant yrkande som här har skett.

I fråga om motiven för en förlängning
av denna fullmaktslag har ju här från
utskottets talesman framhållits väsentliga
ting, och jag behöver inte uppehålla
mig vid det. När man begär en förlängning
på två år, är det med hänsyn
till de utredningar som pågår. Jag bestrider
inte att det är en skillnad mellan
den tidigare motiveringen för lagen
och den motivering, som regeringen
föreslår att gälla nu, men om så är för -

9 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 16

130 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

hållandet gäller det inte i fråga om lagens
användning.

I propositionen framhåller man angelägenheten
av att påverka företagsverksamhetens
lokalisering. Det har då sagts,
senast av den siste talaren här, att om
man får tvångslagar har man känslan av
att de tillgrips jämt och ständigt, då
de inte behövs. Denna lag har varit gällande
många år, och det har inte varit
någon hemlighet för denna kammare
att man har anlagt lokaliseringspolitiska
synpunkter, när man har bedömt frågorna
om byggnadstillstånd. Jag har inte
hört någon opposition mot det. I allmänhet
säger man att det är förnuftigt
att beakta sådana synpunkter.

Herr Carlsson i Stockholm hade några
exempel, som jag inte kan undgå att
vidröra. Först talade han om ett hotellbygge
i Bromma i samband med ett
kyrkobygge, där statliga myndigheter
skulle ha ålagt vederbörande att i stället
för bostäder bygga hotellrum. Jag har
ju inte haft hand om detta departement
så länge, men jag har frågat medarbetare
i departementet vad saken gäller,
och de känner inte igen beskrivningen.
Det kan väl inte vara så att herr Carlsson
tar fel på statliga myndigheter och
kommunala och riktar anklagelsen åt
fel håll?

Men herr Carlsson hade ett ännu mer
intressant exempel. Han talade om att
man hade klarat kreditfrågorna och
därmed finansieringsmöjligheterna för
en viss bostadsbyggnadsverksamhet i
Stockholm, men på grund av olika omständigheter
kom inte den byggnationen
i gång, och så missade Stockholms
stad eu viss kvotdel. Ja, det är nog riktigt
att detta hänt i Stockholms stad,
att man inte kommit i gång i tid. Släpper
vi i gång alla byggen vid ett tillfälle,
blir det brist på arbetskraft under
sommarmånaderna, och det skulle vi
ju undvika. Vi var överens om att det
inte går att dra ännu fler byggnadsarbetare
till Stockholm, vilket skulle
omöjliggöra byggnation på andra håll,

där det också behövs exempelvis bostäder.

Herr Carlsson hade ytterligare ett
exempel på hur illa denna lagstiftning
användes. Han sade att det fanns ett
företag i Stockholm som hade planerat
en produktion — han kunde ha tillagt
att det gällde en ny patenterad uppfinning
— och det hade varit en hård
kamp mellan företaget och mig om man
skulle få bygga en fabrik och var den
i så fall skulle ligga. Han skildrade saken
så, att jag till slut gav med mig och
att företaget fick som det ville, men
dessförinnan hade företaget hotat att
flytta produktionen till Förenta staterna,
sade herr Carlsson.

Jag vill ställa den frågan till herr
Carlsson, från vilka ansvariga personer
herr Carlsson har fått denna uppgift.
Jag har nämligen fört resonemang med
detta företag i mycket vänskaplig anda.
Företaget har lokaliserat sina fabriker
runt om i landet och erkänner att det
kan finnas starka skäl för att bedriva
produktionen på flera håll. Jag förmärkte
ingenting av hot från Agas ledning
när vi samtalade om lämpligheten
av att förlägga denna industri till Stockholm
eller dess förorter. Att jag till
slut fann det lämpligt föreslå regeringen
att Aga skulle få bygga fabriken i
Stockholm berodde på att man måste
använda samma tekniska personal som
man har på fabriken i Lidingö. Det var
ett nytt patent som skulle exploateras,
och uppfinnaren finns inom Aga. Det
var detta som gjorde att jag fann skäl
att rekommendera regeringen att tilllåta
att fabriken byggdes i Täby.

Jag har gjort den erfarenheten under
de år som gått, att många företag gärna
vill åberopa tekniska skäl såsom avgörande
för att produktionen måste utföras
på en viss plats. Därmed kommer
jag till herr Carlssons sista exempel,
som hänför sig till tiden innan jag fick
ledningen av socialdepartementet — det
var min företrädare, nuvarande finansministern,
som handlade ärendet. Ock -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 131

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

så där gällde det en ny tillverkning för
Sverige. Vederbörande företag hade en
bestämd vilja att förlägga produktionen
till rikets andra stad, där man hade
mycket ont om arbetskraft och hade
besvärligheter av allehanda slag. Min
företrädare var inte särskilt hågad att
ge prioritet åt en sådan byggnation, i
synnerhet om den skulle utföras i Göteborg.
Företaget talade om hur angeläget
det var att få i gång produktionen,
man hade expertis från det land med
vilket man träffat kontrakt om utnyttjande
av patentet i fråga, och man hade
intyg som visade omöjligheten av att utföra
produktionen på annan plats än
just Göteborg. Men, ärade kammarledamöter,
någon tid efter blev detta möjligt,
inte därför att man var tvingad, utan
därför att man inte ville vänta ut turordningen.
Min företrädare fann att
det kunde finnas skäl att släppa fram
ett tillstånd om produktionen kunde
ske på en sådan plats där man hade ett
uppenbart behov av att få en ny industrianläggning.
Så långt jag vet, har
det inte uppstått några svårigheter. Om
det företag, som det då var fråga om,
känt sig tvingat, så har vi i varje fall
inte hört något om det. Företaget tog i
anspråk en möjlighet att gå före andra
sökande genom att till slut förklara sig
villigt att bygga på den ort som anvisats.

Jag vill gärna för kammaren förklara,
att jag tänker fortsätta med den
metod som i detta fall tillämpats. Vi har
nu avdelat lokaliseringskvoter, som vi
uttrycker det, för ungefär 15 miljoner
kronor. Kommer det en företagare och
säger, att han vill bygga en fabrik i
Blekinge eller i Jämtland eller varför
inte i södra Älvsborgs län, varifrån det
för närvarande inte finns en enda ansökan
om byggnadstillstånd för industriföretag,
hyser jag inga betänkligheter
mot att säga, att det skall vi pröva
välvilligt, därför att där har man möjlighet
att ta i anspråk arbetskraft och
material, som inte stör på samma sätt
som tidigare. Om man kan ge männi -

skorna en hygglig inkomst genom en
produktion som är lönande och slippa
en omställning av människorna till nya
boendecentra, måste det vara en fördel
ur allmän synpunkt och en fördel
för människorna.

När jag i propositionen försöker betona,
att man skall akta sig för att överdriva
dessa ting och att man skall akta
sig för en orealistisk föreställning om
att varje kommun skall ha sitt eget industriföretag,
så är det allvar bakom
de orden. Det är nämligen klart att
varje företag, som blir lokaliserat på
ett felaktigt sätt, innebär en förlust för
nationen, för att inte tala om att de
som medverkar till lokaliseringen förlorar
i anseende. Det behöver jag inte
påpeka. Jag tror att av denna redovisning
inför riksdagen som det här är
fråga om bör framgå, att vi har för avsikt
att kanske i ännu högre grad än
tidigare försöka ta denna lag i anspråk
för att få en förnuftigare lokalisering
och att den skall tillämpas på sådant
sätt att vi har nationens bästa för ögonen.

Jag har ingen lust att inför kammaren
diskutera detaljer om den ena eller
den andra kommunen fått det eller det.
Det hör strängt taget inte hit. Här gäller
det principerna. Jag känner mycket
väl till att man på olika håll kan säga,
att vi behöver ingen lagstiftning på
delta område; det enskilda näringslivet
klarar det här.

Om jag säger, att vi inte precis är
nöjda med att gå tillbaka till den gamla
ordningen före kriget med stor arbetslöshet
för byggnadsarbetarna som följd,
kanske man begriper, att vi håller på
detta, tills vi fått ett bättre instrument
att använda härvidlag. Sedan jag har
sagt så, har jag ingenting att invända
emot dem som menar, att själva byggnadsregleringen
som sådan och tillståndslagstiftningen
skall vi inte permanenta
för all framtid, utan jag vill betona
just detta: tills vi får något bättre
än det vi har nu, som är användbart

132 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Andrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

för det syfte som vi vill uppnå. Vi tänker
inte ha för oss något, som vi inte
vågar redovisa i dagsljus, det vill jag
betona. Här kommer det inte att bii
några möjligheter att hindra allmänheten
från insyn, utan dessa ärenden
kommer att handläggas på vanligt sätt,
så att man kan redovisa motiven, och
där riksdagen helt naturligt får sin
möjlighet till granskning.

Om det nu är så, att högern och folkpartiet
intagit den ståndpunkten, att
man inte vill vara med om detta, och
att man förklarar att här inte behövs
någon lagstiftning på detta område, får
vi konstatera som ett faktum, att folkpartiet
och högern inte har något intresse
för dessa ting, frånsett att folkpartiet
säger, att det kanske kan bli
nödvändigt med någon möjlighet för
samhället att ingripa i säsongutj ämnande
syfte. I princip anser man tydligen,
att denna lag kan avskaffas, och vill
därmed ställa samhället utan möjlighet
att påverka utvecklingen. Det finns
ju ett flertal ledamöter i denna kammare
liksom i medkammaren, som hyser
en annan uppfattning. Vi vågar inte tro
på att det enskilda näringslivet kan
ordna det så förnuftigt som dess företrädare
i kammaren viil göra gällande,
och därför har regeringen framlagt
denna proposition. Jag uttalar en
förhoppning om att man skall kunna
med dess hjälp åstadkomma nyttiga och
nödvändiga ting, åstadkomma en sådan
säsongutjämning, som vi tycker är värdefull,
och i den mån det blir möjligt
påverka näringslivets lokalisering i sådan
riktning, att det tjänar samhället
och då i sista hand de enskilda människorna.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag underströk redan i
mitt första anförande, att jag ville uttala
min tillfredsställelse över att såväl
departementschefen som utskottet sagt

ifrån, att de företagsekonomiska förutsättningarna
skulle vara det väsentliga
och avgörande för var företagen skulle
förläggas. Jag noterar med tillfredsställelse,
att statsrådet också här betonar,
att ett felaktigt lokaliserat företag ger
förlust för nationen och att han skulle
se till att något sådant inte kom i fråga.

Jag nämnde några exempel på hur
det kan bli i tillämpningen. Bland annat
nämnde jag Agas utflyttning till Täby.
Jag ber att som svar. på statsrådets direkta
fråga, varifrån dessa uppgifter
kommit, få säga, att det är från en ansvarig
tjänsteman i industriens produktionsråd,
med vilken jag samtalat om
dessa saker.

Jag nämnde sedan ett fall, där det
var fråga om 500 lägenheter, för vilka
kapital och arbetstillstånd under fyra
månader i höst inte helt kunde utnyttjas.
Att man inte kunde komma i gång
berodde på andra oöverstigliga omständigheter.
Jag nämnde det som
exempel på hur regleringen kan orsaka,
att man låser fast pengar och arbetstillstånd,
som skulle kunnat utnyttjas
på andra områden, om det varit en fri
marknad.

Vad beträffar kyrkobygget i Bromma
har jag så pass goda kontakter med
dem som är ägare till detta, att jag hoppas,
att statsrådet tror mig på mitt ord,
då jag säger, att det är från arbetsmarknadsstyrelsen
som man uttalat önskemålet
att detta lcyrkobygge skulle omprojekteras
så att en del hotellrum i
stället för bostäder skulle komma till
stånd i samband med detta bygge.

Jag kan inte underlåta, medan jag
har ordet, att säga några ord ytterligare
om säsongutjämningsspörsmålet. Jag
erkänner villigt att statsrådet har rätt
när han säger, att det ändå har skett
en betydande förbättring härvidlag under
de senare åren. Men anledningen
till denna förbättring är ju de helt ändrade
förhållanden, som råder nu mot
före kriget.

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 133

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är viktigt att vi nu
fått bekräftat, att ingen inom detta företags
ansvariga ledning har uttalat till
herr Carlsson i Stockholm att företaget
var benäget att flytta till Förenta staterna
med sin produktion. Detta har
kommit från annat håll.

Jag är förhindrad att här i kammaren
redovisa personliga samtal med företagare,
men jag vill i den här formen
slå fast, att vederbörande företag alltså
inte har sagt, att om det inte fick detta
tillstånd, skulle det bedriva verksamheten
på annat håll. Den saken var inte
under diskussion. Vad det var fråga om
var vad som var lämpligt eller inte.
När man sedan fann, att vissa skäl talade
för att företaget skulle få detta tillstånd,
beviljades det.

Jag vill betona, herr talman, att om
riksdagen bifaller denna proposition, så
innebär det bara en förnyelse av de
fullmakter som regeringen tidigare haft
alt tillämpa. Vi får inga nya befogenheter.
Vi hade alltså redan förut befogenhet
att vägra detta företag, men vi
gjorde det inte.

Det blir alltså ingen ökad makt åt
regeringen, om man vill framställa det
så. Vi hade möjlighet att säga: »Ni får
inte utföra detta bygge», men vi gjorde
det inte.

Jag tror det är angeläget för att förhindra
en mytbildning att slå fast, att
företagets ansvariga ledning har icke
givit herr Carlsson i Stockholm den
ifrågavarande upplysningen. Den har
kommit från annat håll.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
företagets ansvariga ledning har lämnat
dessa uppgifter, men jag har fått dem
från sådant håll att jag icke har anledning
att betvivla deras riktighet.

Jag ville med dessa exempel slå fast,

vilka svårigheter som ändå föreligger
för ett företag att kunna genomföra ett
byggnadsprojekt, som av företaget bedömes
såsom nödvändigt och angeläget.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag förstår att man frestar
kammarens uppmärksamhet, om
man fortsätter den här diskussionen,
men jag skall föra in ett annat argument
i debatten som inte tidigare i dag har
nämnts.

Vi har under sista tiden i internationella
sammanhang blivit ganska uppmärksammade
med anledning av den
insats som vi gjort för vinterbyggandet.
Även om vi inte tror på vad statistik
och annat säger oss här hemma, nämligen
att vi lyckats bemästra arbetslösheten
i mycket stor utsträckning, i varje
fall om vi jämför med vad som rådde
tidigare i fråga om byggnadsarbetarnas
sysselsättning på vintern, så bör väl åtminstone
det säga oss något att österrikare,
holländare och tyskar samt representanter
för OEEC varit här för att
studera vad vi här i höga Norden gjort
för att hålla sysselsättningen i gång. Ty
det är ändå på det sättet, att här är
klimatet kallare än i övriga Västeuropa.
Man kan inte säga att den tekniska utvecklingen
när det gäller byggnadsresurser
är sämce på kontinenten, och
därför tycker jag att det borde vara
anledning att föra in också detta i diskussionen.
Vi har gjort ett ganska gott
arbete för att komma ifrån den gamla
ordningen, som ju var den som socialministern
har framhållit, nämligen att
vi inte lyckades hålla sysselsättningen
på vintern. Vi kan väl säga att erfarenheterna
under den gångna vintern lärt
oss, att det inte hjälper med tekniska
resurser. Vad som är avgörande för att
hålla byggnadsarbetet i gång är att man
väljer rätt tidpunkt för igångsättningen,
så att när de kalla månaderna kommer,
när det blir 10—15 grader kallt, man
har inomhusarbete åt byggnadsarbetar -

134 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

na. Det går inte vidare bra att utföra
byggnadsarbete utomhus i 15—20 graders
kyla.

Därför, herr talman, tror jag att byggnadsregleringen
på denna mycket väsentliga
punkt fyller en mycket stor
uppgift och ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tillfredsställelse över att tredje lagutskottet
intagit en välvillig hållning till
tanken på att bygga skolpaviljonger för
att därigenom avhjälpa några av de
mest kännbara bristerna på skollokaler.
Eftersom utskottet, såsom numera är
för sed inom utskott, gör detta med en
bugning för Kungl. Maj :t, så skulle jag
ju gärna vilja här efterlysa från regeringsbänken
ett uttalande, att Kungl.
Maj:t är villig att i positiv anda tolka
och tillämpa tredje lagutskottets på
denna punkt enhälliga uttalande. Jag
tror att t. ex. socialministern här skulle
ha tillfälle till ett värdefullt klargörande.

Herr talman! Jag har inte tänkt att
vi här skulle upprepa den allmänna debatten
om den samhällsekonomiska balansen
och vad därtill hör. Man kan ju
säga att utlåtandena mest sysslar med
lokaliseringsfrågor, men eftersom socialministern
så pass utförligt berört
det, som också finns i utskottsutlåtandena
om säsongarbetslösheten och den
samhällsekonomiska balansen, skall jag
tillåta mig ett yttrande i förbigående
kring dessa ting. Då vill jag först till
socialministern säga, att statsrådet läste
förmodligen tidningsreferatet från den
bostadskonferens som var anordnad i
Stockholm, om det nu var av socialdemokrater
eller HSB:are, där det slogs
fast av en erfaren talare, att det enligt
hans mening går att bygga väsentligt
flera bostäder med nuvarande tillgång
på byggnadsarbetare. Jag tror det är
viktigt, att detta understrykes. Det är
ju samma påstående som tidigare gjorts

av oppositionen. Man skall inte som
regeringen utgå ifrån att det inte går
att bygga mer än som sker. Jag skall
bara be att ännu en gång få hänvisa till
att även om allt inte är på bästa sätt
t. ex. i England — man har där haft
sina svårigheter, f. ö. liksom vi fastän
vi inte varit med i ett långt krig — så
är det dock ett faktum, att det gick att
öka bostadsproduktionen med 70 procent
utöver den kvantitet som den föregående
labourregeringen uppgivit vara
maximum. Jag undrar om inte regeringen
gjorde klokt i att lyssna till sådana
uttalanden av sina egna som det
nyssnämnda, där det på goda grunder
påstås att det skulle gå att bygga mera.

Beträffande säsongarbetslösheten har
ju reservanterna till tredje lagutskottets
utlåtande fastslagit vissa ting, som föregående
talare inklusive herr statsrådet
tydligen inte fann mödan värt att ta
upp till behandling. Det är att många
olika omständigheter har medverkat till
att säsongarbetslösheten i byggnadsfacket
nu är mindre än före kriget. Jag
förstår mycket väl att det är bekvämare
att låtsas som om byggnadsregleringen
är det enda som inverkar, men det kan
väl socialministern ändå inte på allvar
hävda. För det första: när det råder
brist på arbetskraft är det väl klart att
säsongen förlänges; för det andra: om
man i stor utsträckning har fast anställd
arbetskraft bland annat i de stora
firmorna medför det också att det lönar
sig att bygga i större utsträckning
på vintern; för det tredje: den tekniska
utvecklingen har varit sådan, att det nu
går lättare att bygga på vintern än det
gjorde förr i tiden; och för det fjärde:
det allmänna har genom sin kreditgivning
möjlighet att påverka byggandet
under vintersäsongen.

Allt detta är påpekat sedan fem år
tillbaka av en statlig kommitté, som såvitt
jag minns åtminstone var enhällig
när det gällde dessa ting. Men allt fortfarande
är det egendomligt att man från
socialdemokratiskt håll liksom inte mär -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16 135

Ändrad lydelse av lagen om

ker dessa ting, detta givetvis därför att
om man talar om dem försvagar det
argumenteringen för byggnadsregleringen.
Skulle inte herr statsrådet vid något
tillfälle kunna tala om för oss vilka
slutsatser regeringen dragit av investeringskommitténs
nu cirka fem år gamla
betänkande? Det hänvisas där också till
att parterna i byggnadsbranschen skulle
ha ett naturligt intresse att söka nå
sådana avtalsbestämmelser, som fordras
för en jämn sysselsättning. Jag tycker
inte att man skall vända uppmärksamheten
bort från att parterna på arbetsmarknaden
numera har en sådan
styrka och expertis, och jag vill också
säga besitter en sådan klokhet, att man
väl kan hoppas att åtskilligt skall kunna
uppnås genom avtal.

Men socialministern säger att vi behöver
byggnadsregleringen för säsongutjämning.
Jag tillåter mig då påpeka,
att regeringen själv understryker liksom
utskottsmajoriteten, att byggnadsregleringen
skall vara en tillfällig sak.
Vad har då statsrådet och regeringen
gjort för att utforma en politik av annat
slag, som skulle kunna avhjälpa säsongarbetslösheten?
Vi skall inte för
framtiden lita på byggnadsregleringen,
har ni förklarat. Jag lyssnade uppmärksamt
på socialministern, men jag märkte
ingenting annat än att han sade: När
vi får ett bättre instrument att förebygga
vinterarbetslöshet i byggnadsfacket,
skall vi använda det. Herr statsråd,
sitter Ni och väntar på jultomten,
eller var skall Ni få detta bättre instrument?
Skall inte Kungl. Maj:ts kansli
eller någon särskild utredning utforma
detta? Vi har ett fem år gammalt betänkande.
Vad har gjorts åt problemet
under denna femårsperiod? Ja, det skulle
verkligen vara mycket, mycket intressant
att få höra. Är det inför denna passivitet
egendomligt om man från oppositionens
sida säger: AU right, behåll byggnadsregleringen,
som vi inte alls tror har
den stora betydelsen i detta sammanhang
som Ni tillmäter densamma och

tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

som har svåra nackdelar, behåll den
till den 1 april nästa år och använd
mellantiden till att äntligen utforma en
sammanhängande politik mot vinterarbetslöshet
i byggnadsfacket! Nog är
det berättigat med en liten påtryckning
på regeringen, som har visat så utomordentligt
svagt intresse för att lösa
detta problem. Inte kan det vara vittnesbörd
om ett sådant intresse att bara
lita till byggnadsregleringen, som man
själv säger är en tillfällig sak som skall
avvecklas.

Herr C. W. Carlsson, vars många värdefulla
synpunkter jag inte skall upprepa,
har påpekat att det är bara en
tredjedel av byggnadsverksamheten som
är reglerad. Reparationsarbeten och dylikt
regleras inte, och det måste väl i
rätt hög grad minska lämpligheten att
använda regleringen som ett huvudinstrument
i detta sammanhang.

Det är alltså inte så som socialministern
sagt, att oppositionen inte vill göra
något åt denna säsongarbetslöshet. Det
är tvärtom så, att oppositionen har
klart angivit en rad faktorer, som verkar
minskande på vinterarbetslösheten,
och har begärt att Kungl. Maj :t äntligen
skall låta utföra en utredning och lägga
fram förslag till en rationell politik.
Regeringen kan ju inte säga, att den
inte tror att det finns en sådan politik,
ty då skulle man inte säga att byggnadsregleringen
är tillfällig. Följaktligen
måste ni i regeringen ha den uppfattningen
att det finns en annan politik.
All right — grip Er då verket an,
herr statsråd!

Sedan vore det frestande att också
säga något om regleringsekonomien i
allmänhet, men jag skall stå emot den
frestelsen och nöja mig med att berätta
en liten episod, som hände mig för en
tid sedan. Jag stannade en dag på gatan
och tittade på cn amerikansk bil.
Då kom en herre fram och frågade, om
jag var Mr. Ohlin. »Ja, det är jag», svarade
jag. »Jag har hört Er som föreläsare
vid ett amerikanskt universitet»,

136 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956
Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

sade han. Vad gör Ni här då, frågade
jag. På det svarade mannen att han representerade
en amerikansk koncern,
som skulle upprätta ett dotterföretag i
Europa. Det gällde en produktionsgren,
i vilken man arbetar med hög teknik
och med högt produktionsvärde per arbetare.
»Vi tvekar mellan Holland och
Sverige», sade mannen, »och jag har
haft i uppdrag att undersöka läget i de
båda länderna.» Efter att ha hört sig
för här i Sverige fann han emellertid
ganska snart, att ett besked rörande
olika ting, bl. a. byggandet av den planerade
inte särskilt stora fabriken i
hästa fall kunde lämnas om flera månader.
Då reste han ner till Holland och
talade med vederbörande minister ■—
och på två dagar var saken klar! »Så
det är klart att vi byggde fabriken och
startade tillverkningen i Holland», slutade
mannen.

Till detta kan man genmäla, att vi i
Sverige i alla fall har full sysselsättning.
Men det gäller väl inte bara den fulla
sysselsättningen, herr statsråd. Det gäller
väl också en effektiv och väl avlönad
sysselsättning — och i detta fall var
det fråga om ett företag, för vilket något
högre eller lägre löner spelade mycket
ringa roll.

Detta var endast ett exempel, som
visar att regleringsekonomien har sina
nackdelar. Den har inte bara fördelar
— som för övrigt ofta överdrives —
utan också nackdelar, som man på socialdemokratiskt
håll gärna vill bagatellisera.
Jag väntar ännu med spänning på
den dag, då jag skall få höra från regeringsbänken
inte bara att fördelarna
inte skall överdrivas utan också att det
finns allvarliga nackdelar med regleringspolitiken.

Sedan vill jag säga några ord också
om lokaliseringspolitiken och samhället,
en sak som vi inte så ofta har haft tillfälle
att diskutera. Det är givet, att samhället
har viktiga uppgifter när det gäller
den ekonomiska verksamhetens lokalisering.
Vi har stads- och regionplaner

och planering av kommunikationerna
beträffande vägbyggen o. s. v. Med den
åskådning jag företräder anser jag, att
samhället som huvudprincip bör ha att
låta de enskilda individerna bestämma
fritt inom den ram som samhället sålunda
drar upp.

Man kan då genmäla, att vi väl måste
bevaka att samhällsintresset blir tillgodosett.
Frågan är emellertid, om inte
det företagsekonomiskt riktiga är detsamma
som ett effektivt utnyttjande av
arbetskraft och materiel, och om inte
detta a priori kan antagas i allmänhet
överenstämma med samhällsintresset.
Om man lägger ett företag på fel plats
och om det på grund härav senare måste
nedläggas, så står den förläggningen i
hög grad i strid med samhällets intressen,
även om åtgärden vidtagits på
grund av en tillfällig arbetslöshet.

Sedan kommer jag till det, som närmast
föranledde mig att begära ordet,
nämligen för att i första hand till lierr
statsrådet ställa frågan: Vad menar Ni
med samhällsintresset? Vilken målsättning
har Ni, när Ni inte vill godkänna
den så att säga företagsekonomiska bedömningen?
Kan vi inte få höra lite
närmare om hur detta samhällsekonomiska
intresse skall bedömas?

Beträffande lokaliseringsfrågan sägs
det, att vi för närvarande saknar det
behövliga materialet. Låt gå för det —
även om det nu inte är den allra bästa
motiveringen för att föreslå en ökad
utbyggnad av samhällsapparaten, vilket
man gör när man rekommenderar ett
ökat samhälleligt ingripande — men
det måste väl ändå finnas några principiella
synpunkter att redovisa rörande
innehållet i den vaga och ofta missbrukade
termen samhällsintresset.

Vilka är f. ö. de erfarenheter Ni hänvisar
till, som skulle stödja ett utvidgande
av samhällets ingripanden på
detta område? Jag måste säga att jag
blev litet överraskad, när jag läste vad
utskottsmajoriteten skrivit på sidan 12
i tredje lagutskottets föreliggande utlå -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

137

Ändrad lydelse av lagen om

tande. Utskottet anger där varför det är
bra att ha tvångsmedel i bakgrunden
för att skapa tillbörlig respekt vid övertalningsförsöken.
Här har vi alltså åter
förhandlingar med höjda pistoler -—■ i
detta fall har man kanske så att säga
pistolen i fickan, den är inte höjd, vilket
ju är en förbättring — och då säger utskottsmajoriteten
följande: »Som exempel
anföres det fall att ett höglöneföretag
ansett sig ha goda utsikter att rekrytera
arbetskraft i stockholmsregionen
trots knapphet på arbetskraft inom
området.»

Kan man tänka sig en sådan förbrytelse!
Företaget anser sig kunna betala
höga löner. Det måste alltså ha en effektiv
användning av arbetskraften och
kunna locka arbetskraft från andra företag.
Det framstår som högst betänkligt!
I sådana fall har det varit bra att
ha vissa påtryckningsmedel mot företaget,
som handlat så i strid med samhällsintresset,
menar utskottet. Men är
det inte så, herr statsråd, att det ligger
i samhällets intresse att företagen
har en så effektiv produktion som möjligt
och därigenom blir i stånd att betala
höga löner, även om detta betyder
att produktionen i andra företag måste
inskränkas? Hur skall vi annars kunna
hålla en dynamisk utveckling i samhället? Jag

vill för övrigt hänvisa till att riksdagen
1954, och jag tror även 1955, godkände
ett utlåtande, där det sades ifrån,
att innan ytterligare erfarenheter vunnits
rörande lokaliseringspolitiken —
en verksamhet som har bedrivits främst
genom upplysning och rådgivning —
skulle det anstå med en omprövning av
principerna för lokaliseringsverksamheten.

Herr statsråd! Om det, sedan riksdagen
gjorde detta uttalande, endast
samlats erfarenheter, som inte redovisas,
är då detta en stark motivering
för att nu begära ökat hänsynstagande
till dessa lokaliseringspolitiska önskemål?
Vad är det "om skett, som skulle

tillståndstvång för byggnadsarbete m. in.

föranleda riksdagen att nu ändra den
ståndpunkt som intogs 1954 och i viss
mån bekräftades 1955? Jag upprepar:
vilka är dessa erfarenheter?

Det räcker inte med att säga, att det
är bra att öka samhällsinflytandet, ty
här föreligger verkligen ett olöst problem.
Får jag göra en parallell beträffande
sjukdomen cancer! Det räcker
inte med att säga, att det är önskvärt
att man gör något åt cancern — alltså
måste samhällsinflytandet ökas. Nej,
man måste veta vad det är man vill
att samhället skall göra och varför man
tror att samhället skall göra mera i
fråga om forskning o. d.

Att det är väldiga risker för misstag
i fråga om lokaliseringspolitiken har
ett par föregående talare påpekat. Om
en ledare för en enskild firma gör ett
misstag är det allvarligt nog, men det
får han själv och hans företag sota för.
Om emellertid en byråchef i arbetsmarknadsstyrelsen,
som har ett avgörande
inflytande, gör misstag i fråga
om lokaliseringspolitiken, kan detta ske
i fall efter fall, ty han kan göra sig
skyldig till en systematisk felbedömning
och utöva ett mycket skadligt inflytande
på den ekonomiska utvecklingen.
Det är väl knappast möjligt ens för
byråchefer att vara sådana specialister,
att de bättre än andra bedömer de företagsekonomiska
faktorerna. Efter vilka
grunder de skall bedöma det samhällsekonomiska
intresset hoppas jag om en
stund få erfara av socialministern.

För övrigt bör man väl inte underlåta
att beakta, att i den mån samhället
på mycket vaga grunder ingriper mer
och mer när det gäller lokaliseringen
av företag, blir det risk för politiska
påtryckningar och politiska hänsyn av
olika slag.

Man svarar kanske, att när det råder
arbetslöshet inom ett visst område, är
det självklart berättigat att där grunda
nya företag. Jag vill då säga, att det är
inte säkert att man omedelbart skall
lägga vissa företag i en trakt med ar -

138

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

betslöshet och därmed binda dem där
för låt mig säga 50 år framåt, ty det
kan hända att just dessa företag inte
passar i området, utan att det vore klokare
att vänta kanske sex månader tills
en näringsgren funnits, som lämpar sig
för trakten. Det går inte, när det rör
ett beslut vars konsekvenser kan sträcka
sig årtionden framåt, att anlägga ett
så kortsiktigt perspektiv som hänsynstaganden
till en måhända tillfällig arbetslöshet.
— Jag vill dock gärna tilllägga,
att jag anser att det i och för sig
är riktigt att det allmänna tar hänsyn
till sysselsättningsförhållandena, men
vad byggnadsregleringen beträffar bör
det ske med försiktighet.

Herr talman! Jag skall motstå frestelsen
att närmare beröra det resonemang,
som i motionerna föres om befolkningssvaga
områden, om storstäderna etc.
Jag nöjer mig med att påpeka, att när
det uppställes som ett självklart önskemål
att folk skall stanna i hemtrakten,
så förefaller det mig vara någonting
pauvert över en sådan inställning. Jag
tror att det många gånger är önskvärt
att människorna, och inte minst ungdomarna,
får röra på sig och söka arbete
utanför hemtrakten.

I sista hand kommer man här fram
till en synpunkt, som det förefaller mig
att regeringspartierna alltför litet beaktar
— den enkla synpunkten nämligen,
att det även när det gäller att
grunda t. ex. en småindustri kan vara
rimligt att ta hänsyn till människornas
frihet, deras rättighet att själva bestämma,
om de vill ha en verksamhet i
Stockholm, i Trosa, i Göteborg eller i
Boden. Det finns något som heter individens
rätt att välja bostadsort, och till
detta skall man ta hänsyn även när det
gäller frågan om lokalisering av företag.
Denna synpunkt får inte komma
bort bland alla andra, när man så vackert
talar om samhällsintresset. Som
jag ser det är det ett samhällsintresse,
att individernas rörelsefrihet här inte
beskäres i onödan.

Min vän och kollega herr Waldemar
Svensson har när det gäller rätten att
bygga fört fram en del synpunkter som,
om de tillämpades, skulle vidga individens
frihet och förmodligen öka befolkningen
i de för närvarande befolkningssvaga
områdena.

Det är inte så, att storstäderna har
vuxit främst på grund av industriens
tillväxt, men den saken skall jag gå
förbi. Antalet inom industrien sysselsatta
har i Stockholm inte vuxit alls
lika fort som t. ex. antalet sysselsatta
inom jordbrukets organisationer eller
antalet sysselsatta inom ämbetsverken.

Över huvud taget är det naturligtvis
riktigt att s. k. trivselanordningar —
sportanläggningar, samlingslokaler, bibliotek,
biografer — är viktiga ting att
ta hänsyn till vid lokaliseringen av bebyggelsen.
Men jag vill skynda mig tilllägga,
att när motorcyklarna och bilarna
blivit så vanliga som de är och ändå
mera kommer att bli, skall man betänka
vilken förändring de har medfört i
fråga om människornas möjligheter att
uppsöka sådana trivselanordningar i tätorterna.
— Det finns många möjligheter
att förbättra förutsättningarna för glesbygdernas
utveckling: bättre vägar,

kommunalskatteutjämning, uppmuntran
åt egnahemsbebyggelse och det som
herr Svensson i Ljungskile föreslog i
fråga om rätten att få bygga, bättre
möjligheter att få vatten och avlopp,
lägre bilbeskattning etc. Ja, det finns
mycket, mycket som på sådana områden
behövde göras och som icke innebär
något tvång på människorna. En
positiv landsbygdspolitik tror jag bättre
grundas på uppmuntran än på tvång.

Herr talman! Slutsatsen av allt detta
blir för min del, att det är naturligt att
man nu samlar ihop erfarenheterna från
den hittillsvarande verksamheten i den
mån de gäller näringslivets lokalisering,
redovisar materialet offentligt samt
bearbetar det omsorgsfullt, vilket arbetsmarknadsstyrelsen
tydligen är angelägen
att göra. Vidare att man fortsätter

Onsdagen den 2 maj 195G

Nr 16

139

Ändrad lydelse av lagen

den vetenskapliga forskningen på detta
område, som verkligen har sin mycket
viktiga roll att spela, och att man därigenom
söker komma till klarhet på viktiga
punkter. Sedan får man också försöka
tänka igenom och redovisa vad det
är man menar med ordet samhällsintresse
i dessa sammanhang. När så problemet
och dess förutsättningar klargjorts
på dessa olika väsentliga punkter,
då, men också först då bör man ta upp
frågan huruvida samhällets inflytande
på detta område skall utvidgas eller
minskas, på vad sätt det eventuellt skall
utvidgas eller på vad sätt det eventuellt
skall inskränkas. Jag tror det är att
sätta vagnen före hästen, att nu först
besluta att öka samhällsingripandena
och därefter ta reda på hurudana erfarenheterna
hittills varit.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Av statsrådet Ericssons
framställning fick man den uppfattningen,
att statsrådet ville frånkänna
högern intresse för lokaliseringsfrågor.
Intresset finns men behöver inte ta sig
det uttrycket, att man vill tillstyrka
tvångslagstiftning. I högermotionen ges
en rad konkreta motförslag, som syftar
till bästa möjliga företagslokalisering
inom ramen av lagar och bestämmelser,
som inte har tvångskaraktär.

Inte heller tror jag vi kan frånkännas
intresse för full vintersysselsättning.
Däremot anser vi inte att sambandet
mellan byggnadsreglering och en förbättrad
sysselsättning är vare sig bevisat
eller troligt. Det vore väl underligt
om en nedskärning av verksamheten
— och det är ju detta som byggnadsregleringen
innebär — skulle kunna
öka sysselsättningen.

Kärnpunkten i motsättningen härvidlag
kom väl fram, när statsrådet förklarade
sig inte tro på att det enskilda
näringslivet kan ordna så förnuftigt som
dess företrädare velat göra gällande.
Från vårt håll vill vi gärna hysa tilltro

om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

inte bara till näringslivets folk utan
också till medborgarna i övrigt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag kanske borde börja
med att be om ursäkt för att jag tar till
orda på nytt. Jag är inte lika känd som
herr Ohlin, och det är klart att de amerikaner
som kommer hit frågar herr
Ohlin, vad han tycker om det ena och
det andra. Herr Ohlin har då alltid möjlighet
att lämna upplysningar på alla
punkter och efter ett ömsesidigt utbyte
av tankar kommer man till det resultatet,
att här i Sverige är det besvärligt
och krångligt, ty här tar det en väldig
tid innan myndigheterna ger besked,
och här kan ingen amerikansk firma
etablera sig därför att här för man en
felaktig politik över huvud taget. Jag
begriper att herr Ohlin kan ha intresse
av att föra fram detta här i kammaren
i det interna politiska käbblet, men inte
bidrar det till att styrka vederbörande
amerikan i hans planer att etablera sig
här. Jag utgår ifrån att herr Ohlin inte
fullföljde resonemanget med att tala illa
om sig själv. Det gjorde han säkert inte.

Men det är ju ändå så, herr Ohlin,
och det kan jag ge exempel på, att det
kan finnas många amerikanska företag
som har intresse av att bli representerade
i Sverige. Men om Holland eller
andra länder medger bättre förmåner
än Sverige och anser sig behöva göra
så, därför att deras reala tillgångar inte
har tagits i anspråk i samma utsträckning
Sbm Sveriges, finner jag detta naturligt
ur deras men också ur våra synpunkter.
När vi kan utnyttja våra materiella
resurser, alltså arbetskraft, materiel,
teknik och organisation, på sådant
sätt, att vi kan öka nationalinkomsten
varje år — låt vara inte så
mycket som vi skulle önska eller så
mycket som herr Ohlin brukar uppställa
som målsättning, men ändå så
pass att vi åstadkommit en starkare

140 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Andrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

stegring än vi hade på 1930-talet — är
det klart, att då blir det också andra
förutsättningar för företag från ett annat
land att etablera sig i Sverige och
göra investeringar här. Jag har närmast
kommit till den uppfattningen, att
om det är fråga om varor som ett amerikanskt
företag vill sälja på den europeiska
marknaden, så är Sverige ingalunda
uteslutet bland de länder som
skulle kunna komma i fråga utan snarare
tvärtom. Efter den debatt jag har
haft med herr Carlsson i Stockholm
här tidigare vågar jag väl antyda så
mycket som att när det gäller det företaget
är förutsättningarna att tillverka
produkterna i Sverige långt gynnsammare
än att tillverka dem i Förenta
staterna.

Allt detta är emellertid elementära
ting för herr Ohlin såsom ekonom, men
han talade ju inte här i denna egenskap
utan såsom partiledare, och därför
började han sitt anförande med att, såsom
han sade, slå fast att regeringen
företräder ett fullständigt statiskt betraktelsesätt.
Vi tror t. ex. inte på möjligheten
att öka bostadsbyggandet. Vem
har sagt herr Ohlin det? Någon gång
bör väl även en regeringsledamot kunna
kräva att herr Ohlin lyssnar — herr
Ohlin kräver ju ofta att vi skall lyssna
på honom. Under remissdebatten framhöll
jag, att jag fann det mycket önskvärt
att så snart som möjligt få till
stånd en bostadsproduktion på 65 000
lägenheter. I statsverkspropositionen
står det skrivet att 53 000 bostäder skall
produceras i år, varav 50 000 statsbelånade.
Detta är emellertid ett roinimiprogram,
och i den mån det finns reella
möjligheter att öka produktionen
är regeringen inställd på att göra det.

På samma sätt förhåller det sig med
den sak, som herr Ohlin begärt att jag
här skulle ge honom ett besked om,
nämligen barackbyggnader för provisoriska
skollokaler, som utskottet talar
om i sitt utlåtande. Jag är inte beredd
att säga att vi omgående skall bifalla de

ansökningar om sådana barackbyggnader
som kan komma in, men vi är beredda
att undersöka, om det finns förutsättningar
att öka investeringsvolymen
på detta område.

Detta behöver inte innebära att vi
har ett statiskt betraktelsesätt. Jag tycker
tvärtom att det ligger mycket i det
resonemanget, att om vissa önskemål
inte kan realiseras, får vi väl undersöka,
huruvida vi inte kan finna på nya
metoder för att ännu mer rationellt utnyttja
tillgängliga resurser och på det
sättet nå snabbare resultat.

Det är alltså icke så, som herr Ohlin
vill göra gällande, att regeringen inte
tror på möjligheten att öka bostadsproduktionen.
Vi hoppas att kunna göra
det, men eftersom det finns så många
områden, där vi vill ge människorna
bättre förhållanden, kommer investeringsönskemålen
att trängas med varandra.
Det är emellertid klart, att detta
är en angenämare situation än en arbetslöshet
av samma slag som på 1930-talet. När jag säger detta vill jag gärna
tillägga, att herr Ohlin på den tiden
hade en från sina partivänners avvikande
mening i åtskilliga stycken rörande
arbetslöshetspolitiken.

Av vad jag här sagt om att vi skall
pröva vad vi orkar med både när det
gäller bostäder och annan byggnation
följer att vi är inställda på att utnyttja
alla tillgängliga resurser för att öka investeringsvolymen.
Men det bör samtidigt
sägas ifrån, att vi inte vill att
denna investeringsvolym skall bli så
stor, att det i olika avseenden uppstår
en knapphet som leder till prisstegringar,
vilka i sin tur medför andra
olägenheter ur samhällsekonomisk synpunkt.
Det ansvaret måste vi ta, och jag
utgår ifrån att regeringen är beredd att
göra det. Men därigenom begränsas också
möjligheterna att öka investeringsvolymen.

Herr Ohlin begär vidare, att regeringen
skall ge besked om sin uppfattning
om möjligheterna att påverka sä -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

141

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

songerna på arbetsmarknaden, och han
frågar, om vi inte redan nu kunde ha
gjort något för att tillgodose de önskemål
i det avseendet, som en kommitté
framförde för fyra, fem år sedan. Såvitt
jag kan minnas kom inte denna
kommitté — som var enhällig med undantag
av att en reservant ville ha till
stånd ett arbetsmarknadsdepartement
— med några positiva praktiska förslag
om hur man skulle lösa problemet om
säsongutjämning. Om så hade skett,
hade vi nog tagit upp dem.

Men tror då inte regeringen, frågar
herr Ohlin, på möjligheterna att på annat
sätt påverka investeringarna? Ja,
man bör naturligtvis vara optimist och
försöka ta vara på de möjligheter som
föreligger. Herr Ohlin rekommenderar,
att vi skall se till att parterna på arbetsmarknaden
tar kontakt med varandra
för att på den vägen komma fram till
samma resultat som vi nu har nått med
lagstiftningens hjälp.

Jag skulle vara mycket glad, om det
kunde bli så, att t. ex. företagare och
arbetare inom byggnadsbranschen satte
sig ned runt ett bord och diskuterade,
låt mig säga arbetena under nästa vinterhalvår,
och träffade en överenskommelse
om vad som då skulle göras och
sedan kom och talade om, att man hade
för avsikt att göra det och det och att
man därvid beräknat sysselsättningen i
samförstånd med den övriga delen av
den privata sektorn — jag tänker på
industrier och andra. Det vore onekligen
ett stort framsteg, om det kunde
bli en sådan planhushållning, att parterna
under frivilliga former träffade
överenskommelse om att man skulle,
för att hushålla med arbetskraften på
ett riktigt sätt, göra de och de investeringarna.
Jag vill inte bestrida att det
vore någonting att tänka på. Herr Ohlin
har kanske funderat på saken mer än
jag och kan tala om, hur långt man för
närvarande kommit på den kanten. Jag
har emellertid hört från byggnadsarbetarhåll,
att motparten inte är så uteslu -

tande angelägen om att diskutera på
det sättet.

När vi säger, att vi under sådana förhållanden
måste behålla lagen, eftersom
vi inte har något bättre, beror det inte
på att man inte har gjort någonting, ty
utredningen är i gång, herr Ohlin. Man
får väl ändå avvakta vad det kan bli
för resultat av den. Om det dröjer ett
år mer eller mindre kan inte vara avgörande.

Detta påpekade herr Ohlin beträffande
en annan sak, när han berörde lokaliseringsverksamheten.
Han började
med att tala om, att man inte får lokalisera
felaktigt, ty hellre än att lägga
en industri på en ort, där den inte blir
framgångsrik, borde man vänta, tills
det kom en annan industri. Det är klart,
att jag med min skrivning i propositionen
menar, att det skall finnas goda
förutsättningar för näringslivet på ifrågavarande
plats, om man skall ge sig
på en sådan lokalisering. Om sådana
inte föreligger, blir det väl intet beslut,
och vederbörande företagare kommer
inte att finna sig i att lägga en industri
där. Ty herr Ohlin menar väl inte, att
företagarna böjer sig och går med på en
oriktig investering?

Kärnproblemet ligger emellertid på
ett annat plan, herr Ohlin. Om investeringsverksamheten
visar en tendens att
inriktas på sådana områden, som ur
samhällelig synpunkt föranleder svårigheter,
skall man då för samhällets skull
ha rätt att påverka detta förhållande?

Jag har glädjande nog hört företrädare
för det enskilda näringslivet, som
har erkänt, att man, om det blir stora
olägenheter av en investeringsanhopning
på vissa håll i riket, inte kan förmena
statsmakterna att söka påverka
det förhållandet. De har med andra ord
inte begärt att uteslutande själva få bestämma
i dessa avseenden.

Det skulle föra för långt, herr talman,
att ta upp herr Oldins alla argument,
men det är rätt intressant alt höra herr
Ohlins tal om byråkraten, som skall

142

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Andrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

utföra denna reglering, alltså en av dessa
byråkrater — det var ju en byråchef
-—• beträffande vilka herr Ohlin
annars är synnerligen angelägen att tala
om att de är duktigt folk, bra människor
som är kunniga och framför allt
insiktsfulla. Det trodde jag vi kunde
vara ense om. Man kan väl inte påstå,
att det är byråkrater, som är mindre
kunniga än de flesta andra, vilka skall
börja reglera den svenska investeringsverksamheten.
Det måste vara ett särskilt
syfte, som herr Ohlin vill uppnå
med detta tal. Lika väl som han säger,
att den enskilde individen skall ha frihet
att välja bosättning, skall denne väl
också ha frihet att stanna kvar på den
ort, där han befinner sig, om det är
möjligt att ordna det så, eller hur herr
Ohlin?

Herr Andersson i Ronneby talar om
den lokalisering, som skedde till Karlskrona.
Tror herr Ohlin, att de som arbetar
i Karlskrona, om detta bygge kommit
till stånd i Stockholm, omedelbart
hade förstått det hela, ansett det ändamålsenligt
och funnit glädje i att flytta
från Karlskrona till Stockholm? Jag är
inte säkert på det. Jag menar med andra
ord, att om försörjningsmöjligheterna
börjar minska i ett stort område, så att
människorna känner oro för framtiden
och deras egna dispositioner blir beroende
av denna ovisshet, hjälper det inte
att tala om individens frihet att bosätta
sig var han vill.

Detta är problemet, herr Ohlin, inte
önskemål och principer i största allmänhet
utan just om människorna som
känner oro inför utvecklingen. År det
då rimligt, att samhället försöker att
med positiva åtgärder åstadkomma
gynnsamma förhållanden för dessa människor?
Jag svarar ja. Res ut, herr Ohlin,
till vår öbefolkning, exempelvis till Gotland,
till Öland, till vissa delar av Rlekinge,
eller till stora delar av norrlandslänen
o. s. v., och tala där om friheten
att välja boplats! Det är så naturligt,
när vi i princip säger så, men om det

gäller konkreta ting, blir frågeställningen
denna: kan det vara riktigt att
försöka hjälpa människorna från den
tärande oro som de hyser?

Om det inte finns några möjligheter,
herr Ohlin, att genom riktiga och förnuftiga
åtgärder skaffa dit företag, dä
får vi kapitulera. Jag har inte den meningen,
att vi till varje pris skall få
fram en verksamhet just där, om ortens
förutsättningar är särskilt dåliga. Då
får människorna tyvärr flytta, kanske
ifrån kära platser; det är en hård verklighet,
som säger detta. Den blir ofta
avgörande, och då räcker det inte att
tala i största allmänhet om att människorna
skall ha frihet att välja, där
det inte finns någon sådan frihet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Exemplet med det amerikanska
filialföretaget gällde osmidigheten
i det svenska regleringssystemet.
Vad beträffar att göra upp med byggnadsreglerande
myndigheter, vet alla,
att den saken inte kan klaras här i Sverige
på två dagar, som det skedde i
Holland.

Jag kritiserade regeringens misstag
och regleringsekonomiens tungroddhet.
Socialministern får det till något om att
en svensk kritiserar Sverige. Var det inte
ett litet märkligt grepp på saken, herr
statsråd?

Vem har sagt, att vi inte vill öka bostadsbyggandet,
frågar statsrådet. Jo, Ni
har själv föreslagit att minska bostadsbyggandet.
Vaga uttalanden om framtiden
har naturligtvis mindre intresse.

Statsrådets uttalanden om skolpaviljongerna
var inte så välvilliga som jag
hade hoppats. Vi kommer att avvakta
och se hur regeringen handlägger frågan
och, ifall det blir erforderligt, återkomma.

Vad beträffar säsongarbetslösheten
var det oppositionen och inte kommittén
som efter det att kommittén hade
gjort en partiell utredning av proble -

Onsdagen den 2 maj 1956

Nr 16

143

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

met begärde, att man skulle utarbeta
planer för en säsongutjämnande politik.
Säsongarbetslöshetsproblemet är viktigt.
Vi har ännu inte fått något som liknar
ett förslag från regeringen om vad den
vill ha i stället för byggnadsregleringen,
som man deklarerar är en tillfällig sak.
Statsrådet säger nu, att en utredning är
i gång. Därom har i tredje lagutskottet
inte meddelats någonting. Det är klart
att arbetsmarknadsstyrelsen alltid sysslar
med säsongarbetslöshetsproblem.
Men, herr statsråd, vore det inte skäl att
Ni gav en anmaning till regeringspartierna
att bifalla reservanternas yrkande
under B, att riksdagen måtte hemställa,
att förslag om åtgärder för säsongutjämning
inom byggnadsverksamheten
snarast möjligt förelägges riksdagen? Den

hemliga utredning Ni talade om
utan att närmare nämna vad den var
för något kan knappast kännas betryggande.
Sätt i gång en ordentlig utredning,
som har i uppdrag att arbeta
skyndsamt, så går det mycket väl att
få fram förslag till nästkommande års
riksdag!

Beträffande innebörden av den vaga
termen »samhällsintresse» fick jag inte
något svar.

Herr JANSSON i Benestad (bf):

Herr talman! Då jag har deltagit i utskottets
behandling av denna fråga, vill
jag helt kort motivera min ståndpunkt.

Det finns redovisat ett betydande behov
av byggnation. För 1955 inkom tillståndsansökningar
motsvarande 4 655
miljoner kronor mot år 1953 3 736 miljoner
kronor. Man kan då inte undgå
att fråga sig: Räcker våra arbetskraftsresurser,
våra investeringstillgångar i
pengar räknat och våra materialtillgångar
för en sådan investering, därest
vi släpper fältet fritt? Det skulle vara
möjligt att få dem att räcka, om man,
som det heter i högermotionen, med
hjälp av generella penningpolitiska me -

del skapar balans. Detta är riktigt, men
till vilket pris får man då en sådan
balans? Det finns inga andra medel än
räntan, parad med kreditrestriktioner,
men ett sådant medel skulle ovillkorligen
skapa ojämn sysselsättning, det
skulle som följd därav skapa sociala
motsättningar i samhället och det skulle
också, som räntevapnet alltid gör, slå
fruktansvärt orättvist och främst träffa
den ekonomiskt svage i samhället. Det
är i valet mellan dessa alternativ, som
jag och mitt parti resonerat som så, att
det är bättre att ha reglering av byggnadsmarknaden.
Jag ansluter mig därför
helt till utskottets skrivning på denna
punkt.

Då det gäller lokaliseringen delar jag
alldeles statsrådets uppfattning, att varje
företag som ligger fellokaliserat är
en förlust för nationen. Detta betyder
naturligtvis också, att många företag,
som ligger i de allra största städerna,
där kostnadsläget sannerligen inte är
det lägsta, kan vara fellokaliserade. Vi
skriver emellertid mycket försiktigt i
utlåtandet, så att jag förstår knappast
varför reservanterna skall vara så oroliga
på denna punkt. Vi har skrivit, att
vi menar större tätorter, och det kan
väl inte uppfattas annat än så, att vi
menar de största städerna. Nog bör man
överväga saken mer än en gång, innan
man placerar en ny industri i en av de
största tätorterna. Att det finns arbetsmarknadsmyndigheter,
som har sin
hand med i dessa frågor, kan ur samhällets
synpunkt inte vara något fel.
Jag tror att det är absolut nödvändigt.

Reservanterna säger till slut i sin reservation,
att möjligheterna för en riktig
lokalisering av näringslivet sammanhänger
med om man för en ekonomisk
politik, som skyddar penningvärdet. Ja,
denna byggnadsreglering är ju en del
av den ekonomiska politik, som skall
skydda penningvärdet. Reservanterna
säger sedan, att förbättrade bostadsförhållanden
på landet och ökat egnahemsbyggande
är en annan del i lokalise -

144 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

ringspolitiken. Men utskottet har skrivit,
att en samordning av byggnadstillståndsgivningen
med industrilokaliseringen
är betydelsefull. Vi menar med
detta, att vi vill underlätta bostadsbyggande
på landsbygden i samband med
att en industri uppförs. Att reservanterna
inte upptäckt detta uttalande tycker
jag är litet märkligt.

Vill man ha en förnuftig planering
av vårt samhälle med riktig fördelning
av arbetskraftstillgången och resurserna
i övrigt, tror jag att socialministerns
nya giv här är riktig — man skulle
möjligen kunna säga, att den är alldeles
för försiktig. Målsättningen skulle vara
vad jag skulle vilja kalla ett gårds- och
villasverige med förnuftig placering av
industrien och med en helt annan miljö
för människorna att leva i än den sammangyttring
som vi skapat under senare
år. En sådan utformning av det
svenska samhället måste ur alla synpunkter
vara riktigare än den som uppkommer,
om vi bara låter en fri liberal
utveckling ha sin gång, utan att veta
vart den bär hän.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
de principiella linjerna till debatt, utan
begränsa mig till ett direkt spörsmål.

Jag vill fråga socialministern, om socialministern
har klart för sig, att den
nuvarande regleringen verkar otroligt
osmidig och direkt fördyrande. När jag
lyssnade till statsrådets yttrande föreföll
det mig, som om han ansåg att fördelarna
var ganska många medan han
mycket litet rörde vid nackdelarna. Såvitt
jag förstår är det många olägenheter
som vidlåder det nuvarande systemet,
olägenheter som också driver
upp byggnadskostnaderna.

För att jag inte skall bli alltför långrandig
— kammaren vill nog ha slut på

debatten — skall jag ange ett par exempel,
så att vi förstår varandra. Vi kan
tänka oss beställare och entreprenör
som skall bygga tre eller fyra boningshus.
Det gäller att bygga på ett bergområde.
Bygget är planerat och ritat
gemensamt och man vet precis hur allt
skall vara. Man får så byggnadstillstånd
för låt oss säga två hus och måste vänta
med de andra. Sedan tar man dit en
entreprenör med dyrbara och förstklassiga
maskiner för att spränga ut grunden.
När man gjort utschaktningen för
de två husen färdig så talar ju vanligt
förnuft för att man — med tanke på
den dyra maskinparken och de stora
kostnader man lagt ned — borde få
fortsätta i en följd även med de andra
husen, men det går inte. Det är bara
att ge sig iväg med maskinerna. Om en
månad eller två — t. ex. när man passerat
1 juli — får man komma igen och
ta itu med de två andra husen.

Jag kan ta ett annat liknande exempel
som jag var med om för bara en
kort tid sedan. Det var en industri som
byggde åt sina anställda. Man fick
betala entreprenören 30 000 kronor i
extra ersättning, eftersom han hade räknat
med att på en gång få utföra allt
grundarbete. Det gällde inte många bostadshus.
Entreprenören fick emellertid
plocka bort sina maskiner och även
återsända en del specialister tills man
kommit över ett visst datum. Det skulle
ha blivit för stora kostnader att låtit
maskinerna stå oanvändbara.

Det förefaller mig som om det nuvarande
systemet arbetar onödigt stelt.
Det jag berättat här är en detalj i ett
stort och sammanhängande komplex,
men jag skulle tro att det finns många
områden inom byggenskapen där det
går lika stelbent till. Dessutom får man
räkna med att både beställaren och
entreprenören och även andra människor,
som har ansvar för byggnadsverksamheten,
får avdela tid och anställa
personer bara för att hålla reda på alla
dessa bestämmelser. I regel trampar

Onsdagen den 2 maj 195G

Nr 16

145

Ändrad lydelse av lagen om

man över i alla fall och får bekymmer.
Jag hör till dem som anser, alt vi borde
kunna komma ifrån detta. Det är klart,
som statsrådet säger, att vissa problem
måste uppkomma i arbetsförhållandena
under sommar resp. vinter, men nog
borde man väl kunna finna någon smidigare
utväg. Om ovillkorligen statsrådet
vill ha kvar dessa bestämmelser
och lyckas få majoritet för dem, så borde
man dock kunna tillämpa dem på
ett sätt som vore mindre besvärligt.
Helst bör de försvinna så snart som
möjligt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag vill gärna siiga ett
par ord i anledning av förste vice talmannens
inlägg. Det är klart, alt jag
inte har något intresse av att understödja
en ordning, som innebär fördyrade
kostnader för byggnationen, tvärtom.
Svårigheten ligger däri, att om man
vill söka ordna en jämn sysselsättning
över hela året tvingas man att hålla
igen under vissa perioder. Var man än
sätter en gräns — t. ex. vid halvårsskiftet
— så kan det naturligtvis uppstå
besvärligheter. Då uppstår frågan
hur mycket man kan få tillstånd till
före ett sådant datum. Herr Skoglund
nämnde att man i ett fall fick bygga
två eller tre hus men sedan fick vänta
med de återstående till senare. Jag har
försökt att finna en metod för att komma
över denna skarv och därmed också
komma bort från svårigheterna och fördyringarna.
I den män det varit möjligt
alt ge extra kvoter och förskott har
man försökt göra det, men jag erkänner
att det är ett tekniskt spörsmål som
man borde försöka lösa.

Det finns också andra exempel på
alt byggnadskostnadcrna blir högre.
Jag kan gärna redovisa dem för kammaren.
Om det finns folk som är rikligt
angelägna om att komma i gång
med eu byggnation, så kommer de och
10 — Andra kammarens protokoll 1956. 1

tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

frågar om de kan få bygga under vintern
och göra uppehåll under sommaren,
eftersom det på vintern ofta finns
människor utan sysselsättning. Ärade
kammarledamöter! Om man tillmötesgår
sådana önskemål är det klart att
byggena blir dyrare. Vederbörande säger,
att han kan ta dessa olägenheter
eftersom han vill ha i gång bygget. Det
är utan tvekan föga rationellt. Det är
inte lämpligt, och jag har sökt komma
bort från detta så långt det varit möjligt,
ty det går åt mera arbetskraft totalt
sett genom att man bryter organisationen
och börjar kanske ett halvår senare.

Jag erkänner att detta är saker och
ting, beträffande vilka man kanske inte
kommit riktigt till klarhet hur man
skall gå till väga. Jag vill emellertid än
en gång slå fast att den favör vi får
genom säsongutjämningen är otroligt
stor. Den gäller så stora värden för nationen
och för de enskilda människorna
att vi tvingas att — gärna med oppositionens
hjälp — finna metoder att
säkra denna jämna sysselsättning, ty att
vi kan behålla denna favör betyder mer
än vad som har hänt under årtionden
tidigare på detta område.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Alla är överens om, herr
statsråd, att frågan om säsongarbetslösheten
är en mycket viktig sak. Det
är därför vi inom oppositionen har efterlyst
besked från regeringen om vad
det nu är man tänker komma med som
den framtida politiken mot säsongarbetslösheten.
Vi fick för cirka fem år
sedan en utredning av problemet, som
emellertid inte ledde till så många positiva
slutsatser. Sedan har vi inte fått
liöra något om vad regeringen tänker
eller tycker i detta avseende. Just därför
att saken är viktig borde regeringen
enligt milt sätt alt so lägga ner litet
mera energi. Tänk om vi skulle ha en
sådan politik färdig några månader
innan den behöver tillämpas! Den olyc\’r
16

14G

Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. in.

kan vore väl mindre än om den blir
färdig för sent.

Sedan vill jag om lokaliseringspolitiken
endast säga att jag inte — och ingen
annan från oppositionens sida heller,
såvitt jag kunnat märka — hävdat att
samhället ingenting skall göra av dylik
art om det exempelvis skulle bli en stor
lokal arbetslöshet av långvarig art. Vad
vi har begärt är att man skall redovisa
hittillsvarande erfarenheter och klarlägga
principerna för samhällets lokali
seringspolitiska ingripanden. Det är
alldeles för lätt, herr statsråd, att ta ut
ett extremt fall och säga: Se där, skulle
vi inte ha gjort något i detta fall? Det
gäller ju en politik som skall tillämpas
i ett stort antal fall. Om regeringen
då av riksdagen begär direktiv som innebär
ett ökat inflytande på lokaliseringen,
är det väl naturligt att vi frågar:
Htirudana är hittillsvarande erfarenheter?
Efter vilka principer skall
detta ökade inflytande tillämpas? Där
har vi inte fått något besked. Vi har
inte fått något besked om vad samhällsintresset
innebär eller ens något försök
alt alls belysa saken.

Till sist vill jag endast beträffande
friheten säga, att vi hävdar att det är
eu väsentlig sak att man inte heller i
fråga om företagslokaliseringen tappar
bort frihetsprincipen. I det socialdemokratiska
partiprogrammet står det för
närvarande: »Med de arbetandes gemensamma
bestämmanderätt följer deras
gemensamma ansvar, varje medborgares
skyldighet att åtaga sig det arbete
oelr fullgöra de uppgifter, som krävas
för en effektiv organisation av produktionen.
»

Det är möjligt att det socialdemokratiska
partiet därmed syftar också på
varje arbetandes skyldighet att förflytta
sig till olika platser där det kan finnas
arbetstillfällen. I varje fall är detta uttalande
ett uttryck för en dirigerande
tankegång. Det kanske inte är så överraskande
om ett socialdemokratiskt
statsråd också när det gäller företagens

lokalisering företräder dirigistiska tankegångar.
Vi vill emellertid för vår del
mera betona friheten.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till att säga att den utredning herr Ohlin
frågar efter har redovisats för riksdagen
i samband med en proposition om
tillståndslagstiftningen. Herr Ohlin hade
då liksom nu bara ett yrkande, nämligen
om avslag på propositionen. Nu
säger herr Ohlin: Redovisa erfarenheterna
av lokaliseringspolitiken! Jag
har sagt att vi för närvarande inte har
några möjligheter till detta. Vi har inte
tillräckliga erfarenheter för att i detalj
precisera vilka principer vi skall arbeta
efter, ty detta är ett nytt område.
När vi längre fram får erfarenheter av
hur det här verkar kan det emellertid
hända att vi känner oss säkrare. Jag har
påpekat att vi inte begär några nya
fullmakter utöver vad vi fått tidigare,
men vi vill för riksdagen redovisa att
vi tvingas att ännu mer än tidigare beakta
just de lokaliseringspolitiska förhållandena
vid beviljandet av tillstånd.
Mer revolutionerande är det hela inte,
men jag tycker ändå att riksdagen
skall få reda på saken. Om herr Ohlin
inte vill uppfatta detta som ett besked
och säger att vi inte har svarat på de
framställda frågorna, så ingår det väl
mera i tekniken att säga så. Jag har ju
förklarat att vi inte nu är beredda att
närmare precisera de olika detaljer vi
ämnar tillämpa, ty vi är inte på långa
vägar så säkra som herr Ohlin var i
sitt uttalande. Det vågar vi inte vara,
ty vi tycker att om det görs erfarenheter
som bör föranleda ändringar, så
skall man dra konsekvenserna därav
och inte bara evigt slå fast principer,
oavsett vad som händer.

Herr Ohlin slutade med att säga alt
vi bara vill dirigera, även i fråga om
näringslivet. Vad är näringsliv, herr

Onsdagen den 2 maj 195G

Nr 16

147

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete in. in.

Ohlin? Jo, det är kapital och arbete
som är organiserade i sådana enheter
att de lar i anspråk nationens materiella
resurser. Den tid är ovillkorligen
förbi då det enskilda kapitalägarintresset
var ensamt avgörande för sådana
ting.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Nej, herr statsråd, det är ingen här
som har sagt att det enskilda kapitalägarintresset
skall vara allena avgörande.
— I mitt sista yttrande betonade
jag ju starkt just den enskilda människans
krav på frihet. Låt mig gå tillbaka
till för ett par år sedan. Riksdagen har
sagt att samhället vunnit vissa erfarenheter
men att problemet inte är klarlagt.
Därför bör riksdagen inte nu gå vidare,
eller hur bankoutskottet nu formulerade
saken i det uttalande som riksdagen
1954 godkände. Sedan den dagen har
det inte redovisats någonting vare sig
beträffande erfarenheterna eller principerna
för lokaliseringspolitiken. När
utskottet nu säger — i motsats till vad
riksdagen sade år 1954 — att man skall
ta mera hänsyn till de lokaliseringspolitiska
synpunkterna, är det inte då naturligt
att vi i oppositionen ber herr
statsrådet tala om för oss litet av vad
det är för tankegångar som inte var
klara för riksdag och regeringen år
1954 men som är klara för er i dag?
Vilka är de erfarenheter som inte förelåg
år 1954 men som föreligger i dag
och som motiverar att man nu vill gå
vidare med att använda en såsom tillfällig
betecknad reglering för lokaliseringspolitiska
ändamål, samtidigt som
man inte har någonting att svara på
frågan, hur man tänker sig att denna
politik skall genomföras på längre sikt?
.Tåg måste nog säga att herr statsrådet
är skyldig den svenska riksdagen och
det svenska folkel åtskillig upplysning
när han på grundval av dessa förutsättningar
kommer och begär ökat inflytande
från samhällets sida efter principer
som inte alls redovisas.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig.
Jag undrar om inte en av de
bästa replikerna till socialministern står
att läsa i sista numret av Tiden. Där
förekommer en mycket intressant artikel,
»Lokaliseringspolitikens mål», som
slutar så här: »De som sysslar med
samhällsplanering har i årtionden försökt
väcka intresset för en lokaliseringspolitik.
De har då framför allt begärt
att man genom utredningar och studier
skall söka klarlägga de ekonomiska och
sociala konsekvenserna av olika företagslokaliseringar
och olika struktur
hos samhällsbildningarna. Man har velat
att en ''planhushållning’ här skulle
starta med alt stärka kunskapsunderlaget
för vårt handlande så att vi kan
undgå de värsta misstagen. Men därav
har det praktiskt taget inte blivit någonting.
— Nu är man emellertid färdig
i socialdepartementet att tycka att
större städer är oekonomiska, att befolkningen
i vissa landsändar uttunnas
orimligt etc., etc. På grundval av sådana
allmänna talesätt, vars riktighet är allt
annat än styrkt, är man alltså beredd
dirigera den framtida industrilokaliseringen.
Behöver det sägas att detta inte
har mycket med planhushållning att
göra? Ännu mindre har det med klokhet
att göra.»

Herr talman! Värdeomdömena får
självfallet stå för författarens egen räkning.
När jag läste detta trodde jag
emellertid att själva sakframställningen
var överdriven, men efter att ha lyssnat
till socialministerns inlägg förstår jag
att så inte är fallet. Tydligen är oenigheten
på planhushållarkanten mycket
stor om vad man egentligen vill lägga
in i lokaliseringsverksamheten. Men det
kan väl ändå inte vara på det sättet, ati
socialministern på allvar menar att man
från regeringens sida inte skulle ha någon
skyldighet att för kammaren redovisa
åtminstone några preciserade riktlinjer
för denna verksamhet.

.Tåg försökte verkligen lyssna mycket

148 Nr 16

Onsdagen den 2 maj 1956

Ändrad lydelse av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete in. m.

noga till statsrådets inlägg, och jag
kunde inte finna annat än att statsrådet
som ledstjärna bara hade detta, att
goda förutsättningar för näringslivet
skall vara avgörande för vilka investeringar
som släpps fram. Ja, herr talman,
vem är inte med på det? Men
statsrådet gick ju totalt förbi de två
frågor som man i detta sammanhang
skall ta ställning till, nämligen för det
första frågan, hur man skall bestämma
vad som är goda förutsättningar, och
för det andra frågan, vad som gör att
man bättre kan klara ut vad som är
goda förutsättningar om man överlåter
beslutanderätten åt regeringen än om
man låter medborgarna själva ta hand
om saken.

Den enda precisering som förekom i
statsrådets inlägg var att statsrådet betonade
att en investeringsanhopning på
ett håll många gånger kan framkalla
olägenheter. Vem kan inte skriva under
ett sådant påstående? Men inte ger det
någon nämnvärd konkretion åt statsrådets
utgångspunkter.

Jag har, herr talman, bara velat fästa
uppmärksamheten på detta eftersom
riksdagen nu i själva verket skall gå
att fatta ett beslut som kan få mycket
stor räckvidd. Mot bakgrunden av mycket
allmänna teser ifrån regeringsbänken
begär man att riksdagen skall bevilja
en fullmakt som i framtiden, från
både praktisk och principiell synpunkt,
kan få mycket vittgående ocli allvarliga
verkningar. Det är åtminstone för min
del ett tillräckligt skäl för alt här sälla
mig till dem som yrkar bifall till reservationen.

av efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, de! ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 76 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 94, i anledning av riksdagens år
1955 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket in. m.,

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
viss televerket tillhörig fastighet,

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1956/57,

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för

Onsdagen den 2 maj 195(5

Nr 16

149

budgetåret 1955/56, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond,

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1956/
57 till avlöningar till personal vid 1956
års jordbruksräkning in. m.,

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående höjning av vissa
enligt allmänna resereglementet den 21
november 1952 (nr 735) utgående traktamenten
in. in. jämte i ämnet väckt
motion, och

nr 101, i anledning av väckt motion
om livränta eller pension åt G. S. Holmberg; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för belopp,
som skänkts till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål, och
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk ändring
i grunderna för reglering av restauratörernas
utskänkningsvinst; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av väckta motioner om viss
ändring av bestämmelserna för lån ur
kraftledningslånefonden, m. m.

§ 14

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring av förordningen den 1 juni
1951 (nr 440) med instruktion för värdering
av skogsmark och växande skog
vid taxering av fastighet (skogsvärderingsinstruktion),
och

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution.

i 15

Anmäldes följande Kungl. Maj ds till
kammaren överlämnade propositioner,
nämligen

nr 175, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1956/57
m. m., och

nr 176, angående riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.18.

In fidem
Gunnar Britth

150

Nr 16

Torsdagen den 3 maj 1950

Torsdagen den 3 maj

Kl. 9.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts på
bordet liggande proposition, nr 175, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1956/57, m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick dels
förordningsförslaget dels ock det procenttal
av grundbeloppet, varmed statlig
inkomstskatt för vissa skattskyldiga
föreslagits skola ingå i preliminär skatt,
till bevillningsutskottet samt i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
behandling av lagutskott propositionen
nr 176, angående riktlinjer för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet.

§ 2

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 94—101, bevillningsutskottets
betänkanden nr 34 och
41 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 25.

§ 3

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 94 skulle uppföras
sist å morgondagens föredragningslista
för två gånger bordlagda ärenden.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.32.

In fidem
Gunnar Britlh

.''DUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SS

605479